Prop. 1984/85:110

Regeringens proposition

1984/85:110

om konsumenttjänstlag;

beslutad den 13 december 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

INGVAR CARLSSON

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag lill en ny konsumeniljänsllag. Syftet med lagen, som saknar motsvarighet i dag, är alt stärka konsumenternas slällning på etl område av stor praktisk betydelse för dem.

Konsumenlljänsllagen skall vara lillämplig på ijänster som näringsidkare utför åt konsumenter vid arbete på lösa saker eller fastigheter. Lagen omfattar alliså l.ex. underhålls- och reparationsarbeten på bilar och hushållsapparater, liksom enlreprenadarbelen på byggnader och tomter (utom nyproduktion av bostadshus). Vidare regleras ijänsler som gäller förvaring av föremål, l. ex. magasinering av möbler och omhändertagande av pälsar. Lagreglerna är i huvudsak tvingande till konsumentens förmån.

Näringsidkaren skall enligt lagen utföra tjänsten fackmässigt och med omsorg ta lill vara konsumentens intressen. Han skall vidare vid behov samråda med konsumenten och ge denne lämplig vägledning. Näringsidkaren skall även underrätta konsumenten om behov av tilläggsarbete och vara skyldig att utföra särskilt angeläget tilläggsarbete. Slutligen åligger del näringsidkaren att avråda konsumenten från tjänster som inte är till nytta för denne.

1 lagen fastslås vilka rättigheter konsumenten har, om tjänsten uiförs felakligl eller om näringsidkaren gör sig skyldig lill dröjsmål vid utförandet. Vid fel är näringsidkaren normall skyldig - men även berättigad - all avhjälpa felet. Detla skall i princip ske utan kosinad för konsumenten. Om felet inte avhjälps, får konsumenten göra avdrag på priset eller - om felet är väsentligt - häva avtalet. Åven vid dröjsmål som är väsentliga lar I Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110

Rättelse: S. 13, rad I Står: Förslag lill Rättat lill: 2 Förslag till S. 16, rad 4 efler 23a §, Tillkommer: saml närmast före denna paragrafen ny rubrik.

Prop. 1984/85:110 2

konsumenten häva avtalet. Vid Fel och dröjsmål har konsumenten dessutom rätt till skadestånd, om inle näringsidkaren kan visa att del ej har förekommit någon försummelse på hans sida. Som fel räknas även avvikelser från reklamuppgifter o.d. (marknadsföringsansvar). Näringsidkarens ansvar enligt en tidsbestämd garanli förtydligas och skärps. Ett fel skall reklameras inom skälig tid. Som yttersta frist gäller två år från det alt uppdraget avslutades, utom vid arbete på byggnader eller fasl egendom då tiden är tio år.

Har priset för en ijänsl inte avtalats, behöver konsumenten inle betala mer än skäligt pris. Näringsidkaren får bara i viss ulslräckning avvika från en ungefäriig prisuppgift. Konsumenten har rätl all få en specificerad räkning. Vidare regleras frågan om konsumentens skyldighel att belala för en förberedande undersökning.

Om konsumenten avbesläller en Ijänsl, är han skyldig att betala för redan utfört arbele och ersätta näringsidkaren för vissa föriuster. Konsumenten är dock inte skyldig atl betala föriuslersättning, om han avbeställer tjänsten därför all den har blivit onyttig för honom av skäl som han inte råder över.

Lagen innehåller även vissa regler om näringsidkarens rättigheter för det fall all konsumenten inle belalar i tid eller inle lämnar medverkan som är en väsenllig förutsättning för utförandel. Dessa regler är bl. a. avsedda att hindra avtalsvillkor om påföljder som är strängare mol konsumenten.

I propositionen läggs också fram förslag om ändringar i konsumentkreditlagen. Viktiga konsumentskyddsbeslämmelser i den lagen skall gälla även belräffande krediter i samband med konsumenttjänster. Vidare föreslås all 4 8 marknadsföringslagen ändras så all del blir möjligl atl i marknadsrättslig ordning förbjuda farliga eller uppenbart odugliga ijänster. Beträffande konsumenlköplagen och den allmänna köplagen föreslås att preskriptionstiden för anspråk på grund av fel föriängs från nuvarande ell år lill två år.

Den nya lagsliftningen avses träda i kraft den I januari 1986.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådel. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 17), lagrådets yttrande (s. 340) och föredragande statsrådets ställningstaganden Ull lagrådets synpunkter (s. 368).

För atl få skälen lill lagförslagen hell klara för sig måsle läsaren ta del av alla tre texterna.

Prop. 1984/85:110 3

Propositionens lagförslag

1 Förslag till Konsumenttjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 8 Denna lag gäller avtal om tjänster som näringsidkare i sin yrkesmäs
siga verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål i
fall då tjänsten avser

1. arbete på lösa saker, dock ej behandling av levande djur,

2. arbele på fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatien eller på andra fasta saker, dock ej arbete som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål eller annat arbele som den som uppför byggnaden har ålagit sig all ulföra i samband därmed,

3. förvaring av lösa saker, dock ej förvaring av levande djur.

2 8 Lagen gäller inte

1. tillverkning av lösa saker, utom då konsumenten skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet,

2. installation, montering eller annal arbete som en näringsidkare ulför för alt fullgöra ell avial om köp av en lös sak,

3. arbele som till fullgörande av etl avtal om köp utförs för alt avhjälpa fel i den sålda egendomen.

3 8 Avtalsvillkor som i jämförelse med beslämmelserna i denna lag är till
nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i
lagen.

Uppdraget m. m.

Ulförande och material

4 8 Näringsidkaren skall utföra tjänsten fackmässigl. Han skall vidare
med lillböriig omsorg ta till vara konsumentens inlressen och samråda med
denne i den utsträckning som del behövs och är möjligt.

Om inle annal får anses avtalat, ingår det i tjänsten att näringsidkaren skall tillhandahålla behövligl malerial.

Säkerhel

5 8 Näringsidkaren skall särskilt iaktta att tjänsten inte utförs

1. i slrid mot sådana förfatlningsföreskrifler eller myndighelsbeslui som
väsentligen syftar lill att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillföriilligl
från säkerhetssynpunkt, eller

2. i strid mol förbud enligi 4 8 marknadsföringslagen (1975: 1418).

Näringsidkarens skyldighet all avråda

6 8 Om en tjänsl med hänsyn till priset, värdel av föremålel för tjänsten
eller andra särskilda omständigheter inte kan anses vara lill rimlig nytta för
konsumenten, skall näringsidkaren avråda honom från all låla ulföra Ijäns-
len.

Prop. 1984/85:110 4

Om del först sedan tjänsten har börjat ulföras visar sig att den inte kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenten eller atl priset för tjänsten kan bli betydligt högre än konsumenten hade kunnat räkna med. skall näringsidkaren underrätta konsumenten om förhållandet och begära hans anvisningar.

Kan konsumenten inle anträffas eller får näringsidkaren av annan orsak inte anvisningar av honom inom rimlig lid, skall näringsidkaren avbryta påböljat arbete. Detta gäller dock ej, om det finns särskilda skäl att anla alt konsumenten ändå önskar få Uänsten utförd.

7 § Har näringsidkaren åsidosatt vad som åligger honom enligt 6 8 och
finns del slarka skäl att anta aU konsumenten i annat fall hade avstått från
att beställa tjänsten eller hade avbeslällt den, har näringsidkaren inte
större rätt Ull ersättning än han skulle ha haft, om konsumenten hade
avstått från att beställa tjänsten eller hade avbeslällt den.

För koslnader som inle ersätts enligt försia stycket har näringsidkaren dock räll lill ersättning i den mån konsumenten annars skulle gynnas på etl oskäligt sätt.

Tilläggsarbele

8 8 Om det när tjänsten utförs framkommer behov av arbele som på
gmnd av sitt samband med uppdragel lämpligen bör ulföras samtidigt med
detta (tilläggsarbete), skall näringsidkaren underrätta konsumenten och
begära dennes anvisningar.

Kan konsumenten inte anträffas eller får näringsidkaren av annan orsak inle anvisningar av honom inom rimlig tid, får näringsidkaren utföra till-läggsarbetet

1. om priset för detta är obetydligt eller om del är lågt i förhållande till
priset för den avtalade tjänsien, eller

2. om det finns särskilda skäl att anta all konsumenten önskar få tilläggs
arbetet utfört i samband med uppdraget.

Näringsidkaren är skyldig att ulföra sådani tilläggsarbete som inte kan uppskjutas ulan fara för allvariig skada för konsumenten, om konsumentens anvisningar inte kan inhämtas eller om konsumenten begär det.

1 fråga om pristillägg för tilläggsarbete gäller 38 8.

Fel hos tjänsten

Vad som avses med fel

9 8 Tjänsien skall anses felaktig, om resullalel avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4 8 har rätt atl kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse,

2. sådana föreskrifter eller myndighelsbeslui som väsentligen syftar till atl säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

3. vad som dämlöver får anses avlalal.

Tjänsien skall också anses felaktig, om den har utförts i slrid mot förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (1975:1418) eller om näringsidkaren inle har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig alt utföra enligt 8 8 tredje stycket.

10 § Tjänsien skall vidare anses felaktig, om resultatet avviker från
sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhel

Prop. 1984/85:110 5

eller ändamålsenlighet som kan antas ha inverkat på avtalet och som i samband med avtalets ingående eller annars vid marknadsföring har lämnals

1. av näringsidkaren,

2. av någon annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknande organisation för näringsidkarens räkning, eller

3. av en leverantör av material till tjänsten eller av någon annan i lidigare led.

Försia stycket gäller ej i fråga om uppgifier som i lid har rättats på etl tydligt sätt.

11 8 Tjänsten skall slutligen anses felaktig, om näringsidkaren i annat fall än som avses i 6 8 försia slyckel före avtalets ingående har underlåtit att upplysa konsumenten om ell sådani förhållande rörande ijänsiens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som näringsidkaren kände till eller borde ha känl lill och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för konsumenten. En förutsättning för all tjänsten skall anses felaktig är dock all underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet.

12 § Frågan om tjänsten är felaktig skall bedömas med hänsyn Ull förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslulades. Avser tjänsten en sak som har överiämnats till näringsidkaren eller som av annan orsak befinner sig i hans besittning, anses uppdraget avslutat först när saken har kommit i konsumentens besittning.

Om näringsidkaren har ulförl tjänsten men uppdragel inte kan avslulas i rätt tid på grund av något förhållande på konsumentens sida, är den avgörande tidpunkten i stället den då uppdraget skulle ha avslutats.

13 § Försämras resullalel efler den tidpunkt som anges i 12 8, skall Uänsten anses felaktig om försämringen är en följd av atl näringsidkaren har åsidosatt vad som ålegat honom enligt avtalet eller denna lag.

14 8 Har näringsidkaren genom en garanli eller liknande utfästelse ålagit sig att under en viss tij efler den tidpunkt som anges i 12 8 svara för resultatet av Uänsten och försämras det utfästa resullalel under den angivna liden, skall tjänsten anses felaktig.

Försia stycket gäller ej, om näringsidkaren gör sannolikt atl försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsumentens sida.

15 8 Avser Uänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som
sägs i 9, 10 och 12-14 88 atl tjänsten skall anses felaktig, om förvaringen
anordnas på etl sätt som avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn lill 4 8 har rätl att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse,

2. sådana förfatlningsföreskrifler eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till alt säkerställa atl föremålet för tjänsten är lillförlitligi från säkerhetssynpunkt, eller

3. vad som dämlöver får anses avlalal.

Tjänsten skall också anses felaktig, om förvaringen anordnas i strid mot förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (1975; 1418) eller på etl säll som avviker från sådana uppgifter enligt 10 8 som inte i lid har rättats på ell tydligt sätl.

Prop. 1984/85:110 6

Påföljder vid fel

16 8 År tjänsten felaktig ulan all del beror på någol förhållande på
konsumentens sida, får konsumenten hålla inne betalningen enligt 19 8.
Han får vidare kräva att felet avhjälps enligt 20 8 försia styckel eller också
göra avdrag på priset eller häva avtalet enligt 218. Dessulom får konsu
menten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs 1318-

I fråga om konsumentens rätt lill skadestånd av någon annan än näringsidkaren finns bestämmelser i 33 8.

Reklamalion

17 8 Vill konsumenten åberopa atl tjänsten är felaktig, skall han under
rätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det atl han märkt eller
bort märka felet (reklamalion). Reklamalion får dock inte ske senare än två
år eller, i fråga om arbele på mark eller på byggnader eller andra anlägg
ningar på mark eller i vatten eller på andra fasla saker, lio år efler det atl
uppdraget avslutades, såvida inte annal följer av en garanli eller liknande
utfästelse.

Har näringsidkaren handlat i strid mol iro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det atl uppdraget avslutades.

Har meddelande om reklamation lämnals in för befordran med post eller avsänts på annal ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skell när della gjordes.

18 8 Reklamerar konsumenten inte inom den tid som följer av 17 8,
förlorar han rätten att åberopa felet.

Konsumentens rätt all hålla inne belalningen

19 8 Konsumenten får hålla inne så myckel av betalningen som fordras
för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av ett fel hos Uänsten.

Avhjälpande

20 8 Konsumenten har rätt att kräva alt näringsidkaren avhjälper felet,
om det inle medför ölägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är
oskäligt stora i förhållande lill felets betydelse för konsumenten.

Åven om konsumenten inte kräver del får näringsidkaren avhjälpa felet, om han genast efler det att reklamalion har kommil honom Ullhanda erbjuder sig alt göra detta och konsumenten inle har någol särskilt skäl atl avvisa erbjudandel.

Avhjälpande skall ske inom skälig tid efler det alt konsumenten har gelt näringsidkaren tillfälle till del.

Avhjälpande skall ske utan kostnad för konsumenten. Detta gäller dock inte kostnader som skulle ha uppkommit även om tjänsten hade utförts felfritt eller, om felet beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse, kostnader för alt ersätta material som konsumenten enligt avtalet om tjänsten har tillhandahållit och bekostat.

Prisavdrag och hävning

21 8 Avhjälps inle felet enligt vad som sägs i 20 8, får konsumenten göra
avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat, får konsumenten i stället häva avlalel. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (1975: 1418).

Har tjänsten utförts lill en del och finns det starka skäl att anla atl den

Prop. 1984/85:110 7

inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten, får denne häva avtalet beträffande återstående del. År felet sådani all syftet med Uänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i slrid mol förbud enligt 4 § marknadsföringslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.

Om det redan innan tjänsien har påböijats finns slarka skäl all anla att den inle kommer atl utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten, får denne häva avtalet.

Prisavdragets sloriek

22 § Ett prisavdrag skall motsvara vad det kostar konsumenten all få
felet avhjälpt, bortsett från sådana kostnader som avses i 20 8 fjärde
styckel andra meningen. Om ell på delta säll beräknat prisavdrag är
oskäligt slort i förhållande lill den betydelse som felet har för konsumen
ten, skall prisavdraget i slället svara mol felels betydelse för konsumenten.

Avser tjänsten förvaring, skall prisavdraget alltid svara mot felets betydelse för konsumenten.

Verkningar av hävning

23 § Häver konsumenten avtalet, har näringsidkaren inte rätt Ull betal
ning för Uänsten. Näringsidkaren har rätt atl ålerfå det malerial som han
har tillhandahållit, om det kan ske utan atl konsumenten åsamkas olägen
heter eller kostnader av betydelse. 1 den mån del är skäligt skall konsu
menten ersätta näringsidkarens kostnader för vad som ej kan återlämnas,
dock högst med ett belopp som moisvarar dettas värde för konsumenten.

Har Uänsten utförts till en del och häver konsumenten avlalel beträffande återstående del, har näringsidkaren räll till betalning med ett belopp som motsvarar priset för tjänsten i dess helhel med avdrag för vad del kostar konsumenten att få den återstående delen utförd.

Näringsidkarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

24 § Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger om uppdraget, ulan att
del beror på någol förhållande på konsumentens sida, inte har avslutats
inom den tid som har avtalals eller, om någon lid inle har avtalats, inom
den tid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en
tjänst av samma art och omfattning.

Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger också, om näringsidkaren inle iakttar en överenskommen tid för påbörjande av Uänsten eller för etl arbetes framskridande.

Påföljder vid dröjsmål

25 8 Vid dröjsmål på näringsidkarens sida får konsumenten hålla inne
betalningen enligt 27 8. Han får välja mellan alt kräva att näringsidkaren
utför tjänsten enligt 28 8 och atl häva avtalet enligt 29 8. Dessulom får
konsumenten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs i
31 8.

Reklamation

26 § Har uppdragel avslutats, får konsumenten häva avlalel eller fordra
skadestånd på grund av ett dröjsmål endast under förutsättning att han

Prop. 1984/85:110 8

senast inom skälig tid efler uppdragels avslulande har underrättat näringsidkaren om att han vill åberopa dröjsmålet (reklamation).

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annal ändamålsenligt säll, anses reklamation ha skett när delta gjordes.

Konsumentens rätl att hålla inne betalningen

27 8 Konsumenten får hålla inne sä mycket av betalningen som fordras
för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmål på näringsid
karens sida.

Om betalning enligt avtalet skall ske vid arbetets påbörjande eller under arbetets fortskridande, får konsumenten, även om det inte följer av försia stycket, inUll dess att arbetet påbörjas eller fortskrider hålla inne den del av betalningen som har förfallit efter dröjsmålels inlräde. 1 fråga om beialning för sädan del av ijänslen som har ulförts får konsumenten dock inle hålla inne mer än som följer av första stycket.

Konsumentens rätl att Jå tjänsten utförd

28 8 Konsumenten får kräva att näringsidkaren utför Uänsten, om del
inle medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt
slora i förhållande lill konsumenlens inlresse av alt avtalet fullföljs.

Hävning

29 8 År dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva
avtalet. Har mer än en obelydlig del av Uänsten utförts, får konsumenten
dock häva avtalet endasl beträffande den del som återstår. .■Xven i etl
sådant fall får avlalel hävas i sin helhet, om syftet med tjänsien i huvudsak
är förfelat på grund av dröjsmålet.

Om del finns starka skäl att anta atl del kommer atl inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighel med vad som sägs i första stycket.

Verkningar av hävning

30 8 I fråga om verkningarna av hävning tillämpas 23 8.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet m. m.

Skadesiåndsskyldighel på grund av fel eller dröjsmål

31 8 Näringsidkaren är skyldig atl ersätta konsumenten skada som den
ne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inle näringsidkaren visar att
skadan ej beror på försummelse av honom eller någon som på hans sida har
anlitats för atl utföra tjänsten.

Näringsidkarens skadeständsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålel för tjänsien eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll. Näringsidkaren och konsumenten kan dock iräffa avtal om alt sådan ersättning ej skall omfatta föriust i näringsverksamhet.

Skadesiåndsskyldighel I övrigl

32 8 Om föremålet för tjänsien eller annan egendom som tillhör konsu
menten eller någon medlem av hans hushåll skadas medan egendomen är i
näringsidkarens besittning eller annars under dennes kontroll, är närings
idkaren även i annal fall än som sägs i 31 S skyldig all ersätta skadan, om

Prop. 1984/85:110 9

inte näringsidkaren visar all skadan ej beror på försummelse av honom eller någon som på hans sida har anlitats för alt ulföra tjänsien.

Näringsidkaren är i övrigt skyldig att ersätta skada som tillfogas konsumenten, om skadan har vållats genom försummelse på näringsidkarens sida. Delsamma gäller i fråga om skada på egendom som tillhör någon medlem av konsumenlens hushåll.

Näringsidkaren och konsumenien kan träffa avtal om all ersällning enligt försia eller andra slyckel på grund av skada på egendom ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

Skadesiåndsskyldighel för iredje man i vissa faU

33 § Har någon som avses i 10 8 första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller
av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömning
en av Uänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är Uänsten på
grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra slyckel, är han skyldig au
ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 10 S första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna sådan information av betydelse för bedömningen av Uänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1975: 1418) har ålagts att lämna och kan underlätenheten antas ha inverkat på avtalet om Uänsten. är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra slyckel omfaltar även ersättning för skada på föremålel för Uänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Jämkning av skadesländ

34 8 Om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungan
de med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden,
kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Härvid skall även
beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheler på den ska
delidandes sida, den skadeståndsskyldiges möjligheter atl förutse och
hindra skadan samt andra särskilda omständigheter.

Undanlag för personskada

35 8 Bestämmelserna i 31-34 SS gäller inle ersättning för personskada.

Priset m, m.

Priset

36 8 I den mån priset inte följer av avtalet, skall konsumenien betala vad
som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfaUning och utförande,
gängse pris eller prisberäkningssält för motsvarande ijänsler vid avlalstill-
fället samt omständigheterna i övrigl.

Har näringsidkaren lämnal en ungefärlig prisuppgift får del uppgivna priset dock inle överskridas med mer än 15 procent, såvida inte någon annan prisgräns har avtalats eller näringsidkaren har rätl lill pristillägg enligt 38 8.

37 8 Har konsumenien uppdragit ål näringsidkaren att företa enbart för
beredande undersökning för atl utreda omfaltningen av eller koslnaden för
en tjänst, är konsumenten inte skyldig alt betala för undersökningen, om
han på gmnd av sedvana inom branschen eller i övrigl har haft skäl att anla
att undersökningen skulle göras ulan ersättning.

Prop. 1984/85:110 10

Pristillägg

38 8 Näringsidkaren har rätt till pristillägg

1. om han har utfört tilläggsarbele i enlighet med bestämmelserna i 8 8, eller

2. om tjänsien har fördyrats på grund av omständigheter som är alt hänföra lill konsumenten och som näringsidkaren inle bort förutse när avtalet träffades.

I fråga om pristilläggets storiek gäller bestämmelserna i 36 8.

Betalning efter olyckshändelse m.m.

39 8 Konsumenten är inte skyldig att betala för arbete som näringsid
karen har ulfört eller malerial som denne har tillhandahållit i den mån
arbetet eller materialet försämras eller går förioral genom en olyckshändel
se eller därmed jämförlig händelse som inträffar före den lidpunkt som
anges i 12 8.

Specificerad räkning

40 8 Näringsidkaren är skyldig atl på konsumenlens begäran ställa ut en
specificerad räkning för tjänsten. Räkningen skall göra det möjligt för
konsumenten atl bedöma det utförda arbetets art och omfattning. 1 den
mån tjänsten inte har ulförts mot fasl pris skall del även framgå £iv räkning
en hur priset har beräknats.

Tid för betalning

41 § Om inle annat följer av avtalet, är konsumenten skyldig att betala
vid anfordran sedan näringsidkaren har utfört tjänsten.

Har konsumenten i tid begärt en specificerad räkning, är han inte skyldig alt betala förrän en sådan räkning har kommil honom till hända.

Avbeställning

42 8 Avbeställer konsumenten tjänsten innan den har slulförls, har nä
ringsidkaren rätl till ersättning för den del av ijänslen som redan har utförts
saml för arbete som måste utföras trots avbeslällningen. Ersättningen skall
motsvara det pris som skulle ha gällt, om avtalet endast hade avsett vad
som har utförts.

Näringsidkaren har vidare rätt lill ersättning för förluster i form av koslnader för den återstående delen av tjänsten samt ersättning för förluster i övrigt på gmnd av att han har underlåtit att ta på sig annat arbete eller på grund av att han på annat sätt har inrättat sig efler uppdraget. Näringsidkaren har dock inte rätl till sådan ersättning, om konsumentens syfte med tjänsten har blivit förfelat på gmnd av atl

1. föremålet för tjänsten har skadats eller gått förioral ulan att detta har
berott på försummelse på konsumentens sida, eller

2. konsumenten har hindrats att dra nytta av tjänsten lill följd av förfatl
ningsföreskrifler, myndighelsbeslui eller andra liknande omsländigheler
utanför hans kontroll.

Ersättning till näringsidkaren enligt andra styckel får inle översliga hans föriust till följd av avbeslällningen.

43 § Näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning
vid avbeställning, om den är skälig med hänsyn lill vad som vid avbeställ
ning normalt kan antas tillkomma en näringsidkare som ersättning enligt
42 8.

Prop. 1984/85:110 11

44 8 Om den avbeställda tjänsten avser arbele på en sak som har över
lämnats lill näringsidkaren eller som av annan orsak befinner sig i hans
besittning och konsumenien inle i rätt lid belalar vad han enligt 42 eller
43 8 är skyldig för Ijänslen eller släller säkerhel för näringsidkarens ford
ran på denna ersättning, får näringsidkaren fullfölja Ijänslen och kräva fullt
pris för denna.

Försia stycket gäller ej, om del är uppenbart att näringsidkaren vid en sådan försäljning av saken som avses i 50 8 andra styckel ändå kommer att få betalning för sin fordran, sedan koslnaderna för försäljningen och vad näringsidkaren har atl fordra enligt 50 8 försia slyckel har dragits av från köpeskillingen.

Konsumentens dröjsmål

Näringsidkarens rätt att inställa arbelel

45 8 Skall betalning enligt avtalet ske helt eller delvis innan Uänsten har
utförts och belalar inte konsumenien i rätt tid, får näringsidkaren inställa
arbetet till dess all konsumenien betalar. Om del följer av avtalet alt
konsumenten skall medverka lill Uänstens utförande och han inle i rätl lid
lämnar sådan medverkan som utgör en väsentlig förutsättning för utföran
det, får näringsidkaren inställa arbetet till dess all konsumenten lämnar sin
medverkan.

Har tjänsten påbörjais, är näringsidkaren dock skyldig atl såvitt möjligl ulföra arbete som inle kan uppskjutas utan risk för allvarlig skada för konsumenten.

Inställer näringsidkaren arbetet enligt försia slyckel, har han räll lill ersättning för kostnader och andra förluster som detla åsamkar honom, om konsumenten inte visar att dröjsmålet ej beror på försummelse på hans sida.

Hävning

46 8 Om konsumenien i fall som avses i 45 S inte betalar eller lämnar sin
medverkan i rätt lid och dröjsmålet är av väsentlig betydelse för näringsid
karen, får denne häva avtalet belräffande återstående del av Uänsten.
Detsamma gäller om näringsidkaren enligt 6 S Iredje slyckel har avbrutit
påbörjat arbete för att få anvisningar av konsumenien och avbrottet med
för väsentlig olägenhet för honom.

Vill näringsidkaren häva avtalet enligt första stycket skall han först påminna konsumenten om att denne skall betala, medverka eller lämna anvisningar samt ge konsumenien skälig lid atl göra detta.

Har en påminnelse lämnats in för befordran med post eller avsänls på annat ändamålsenligt sätt, anses påminnelse ha skett när detla gjordes.

47 8 Näringsidkaren får också häva avtalet belräffande återstående del av tjänsten, om del redan på förhand finns starka skäl atl anta att konsumenten inle i rätt tid kommer atl betala eller lämna medverkan enligt 45 8 och atl dröjsmålet blir av väsentlig betydelse för näringsidkaren.

48 8 Häver näringsidkaren avtalet, är konsumenten skyldig att betala som om han hade avbeställt tjänsten den dag då hävningen skedde.

Näringsidkarens rätt att hålla kvar föremålet för ijänslen m. m.

49 8 Avser tjänsien en sak som har överlämnals lill näringsidkaren eller

Prop. 1984/85: no 13

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1905:38 s. I) om köp och byte av lös egendom

Härigenom föreskrivs all 54 8 lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse

54 §

Har köparen ej inom ell år från Har köparen ej inom ivå år från
del gödsel av honom mottagits givit det godset av honom mottagils givit
säljaren meddelande, atl han vill säljaren meddelande, alt han vill
lala å fel eller brist, have sin talan lala å fel eller brisl. have sin talan
förlorat, utan så är all säljaren åta- förlorat, utan så är att säljaren åta
git sig alt jämväl efter nämnda tid git sig all jämväl efter nämnda tid
svara för godset, eller svikligt förfa- svara för gödsel, eller svikligl förfa
rande ligger säljaren till lasl. rande ligger säljaren lill lasl.

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1986. 1 fråga om avial som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

Prop. 1984/85:110 14

3 Förslag till

Lag om ändring i konsumenlköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrivs att 11 S konsumenlköplagen (1973:877) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Il §
Vill köparen göra gällande befo- Vill köparen göra gällande befo
genhel på grund av fel i varan, skall genhet på grund av fel i varan, skall
han Underrätta säljaren om felet han underrätta säljaren om felet
inom skälig lid efler del atl han inom skälig tid efter det atl han
märkt eller bort märka detta, dock märkt eller bort märka detta, dock
ej senare än en år från del han mol- ej senare än två år från del han mot
tog varan. Har annan än säljaren log varan. Har annan än säljaren
för dennes räkning åtagit sig all av- för dennes räkning åtagit sig att av
hjälpa fel i varan, får underrättelsen hjälpa fel i varan, får underrättelsen
i slället lämnas till den som gjort i stället lämnas till den som gjort
åtagandet. åtagandet.

Försummar köparen atl lämna underrättelse såsom anges i försia stycket, förlorar han rätlen alt göra gällande befogenhet på grund av felet.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1986. 1 fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

Prop. 1984/85:110 15

4 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs alt 4 8 marknadsföringslagen (1975: 1418) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§ Saluhåller näringsidkare lill konsument för enskilt bruk vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom all fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbarl otjänlig för sill huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anslälld hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Försia styckel äger molsvarande Vad som sägs i försia stycket om

tillämpning, om konsumenien er- saluhåltande av varor gäller även
bjudes alt mol vederlag förvärva då konsumenten erbjuds all mol er-
nytUanderäll lill vara för enskill sanning förvärva nyttjanderätt lill
bruk. en vara för enskill bruk etter alt

mot ersättning få en tjänst som
avses i konsumenltjänsllagen
(1985:000) utförd.
Förbud enligt denna paragraf får ej Förbud enligt denna paragraf får

meddelas i den mån del i författning ej meddelas i den mån del i förfati-
eller beslut av myndighel har med- ning eller beslut av myndighet har
delats särskilda bestämmelser om meddelats särskilda bestämmelser
varan med samma ändamål som om varan eller tjänsten med samma
förbudet skulle fylla. ändamål som förbudet skulle fylla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Prop. 1984/85:110

Uidrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1984-03-29

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och slalsråden 1. Carlsson, Lundkvisl, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Boslröm, Bodsiröm, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss med förslag till konsumenttjänstlag

1 Inledning

Den civilrättsliga konsumenllagsUftning som hittills har införts i Sverige lar lill största delen sikle på konsumenlköp och på krediler i samband med sådana köp. När det däremol gäller Ijänsler som uiförs för konsumenters räkning är förhållandet mellan avtalsparterna endast i begränsad omfattning reglerat i lag.

Ijuni 1971 tillkallades en särskild sakkunnig' för all utreda frågan om en civilrätlslig lagstiftning lill konsumenternas skydd på Uänsleområdet (serviceområdet). Den sakkunnige, som antog namnet konsumenltjänslulred-ningen, avlämnade ijuni 1979 betänkandet (SOU 1979:36) Konsumenl-Uänstlag. Betänkandet innehåller förslag till en konsumenttjänsllag som -med vissa undantag - är avsedd alt lillämpas på avtal mellan konsumenter och näringsidkare om arbele på lösa saker eller arbete på fast egendom, byggnader e.d. Vidare föreslås i belänkandel ändringar i marknadsföringslagen (1975: 1418) och konsumenlkredillagen (1977:981). Belänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detla ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga I, dels lagförslagen i betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinslanserna och en sammanslällning av

' Professorn Ulf Bernitz. Experter: ställföreträdande konsumentombudsmannen Axel Edling, revisionssekreteraren Lennart Grobgeld, professorn Jan Hellner, civilekonomen Lars Hillbom, direktören Ernst Olaf Holm, direktören Hans Johansson, jur.kand. Jan Steneby, hovrättsrådet Brita Sundberg-Weitman och direktören Per Wallin.

2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 18

remissytlrandena som bilaga 3. 1 fråga om utländska förhållanden saml ulredningens närmare överväganden hänvisas lill belänkandet, som även innehåller en översikt över svenska förhållanden av betydelse.

Konsumenttjänstutredningen berörde i belänkandet frågan om en framlida uividgning av den föreslagna konsumenttjänstlagen lill att omfatta även vissa andra ijänster än dem som faller under utredningens lagförslag. Ulredningen pekade härvid bl. a. på avtal om förvaring av gods. Under beredningen inom justitiedepartementet har det bedömts lämpligl atl behandla också förvaringsavialen i delta lagstiftningsärende. Frågan om lagregler rörande förvaring har diskuterats vid en hearing som justitiedepartementet i november 1982 höll med företrädare för konsumentverket och berörda organisationer m.m. Frågan har även berörts i en skrivelse lill departementet den 18 februari 1983 från Svenska bankföreningen.

KonsumenlUänslutredningen bedrev sitt arbele i samråd med represenlanter för andra nordiska länder. Etl nära samarbeie ägde bl.a. rum med del norska forbrukerUenesleutvalgel. som tillsattes år 1973. Samarbetet ledde Ull atl konsumenujänslulredningens förslag lill en konsumenttjänst-lag och del samtidigt framlagda norska utredningsförslaget till en lov om forbrukerUenesle (NOU 1979:42) blev lill väsentlig del likalydande. 1 Finland lillsalles år 1979 en konsumenujänslkommission, som höslen 1982 lade fram elt förslag lill en lag om konsumenttjänster (kommittébetänkande 1982:50). Det finländska lagförslaget har elt vidsträcktare tillämpningsområde än de norska och svenska utredningarnas förslag men överensstämmer i huvudsak med dessa när del gäller de materiella regler som föreslås. 1 Danmark utreds frågan om lagstiftning om konsumenttjänster av udvalget vedrorende forbrugerbeskyltelse ved Uenesteydelser.

Under jusliliedeparlemenlets beredning av lagstiftningsärendet har ett flertal överläggningar ägl rum med föreirädare för de danska, finländska och norska justitiedepartementen. I överläggningarna har också deltagit företrädare för de danska och norska kommittéerna. Sedan överläggningarna numera har avslutats, förbereds propositioner - ulöver i Sverige - i Finland och Norge på grundval av överläggningarna.

En fråga som har samband med en lagreglering av konsumenlijänsler är näringsidkarnas möjligheier atl göra sig av med egendom som kunder har lämnal in för reparalion eller förvaring och som sedan inle hämtas. Jag avser att senare föreslå att den frågan las upp i en särskild lagrådsremiss på grundval av de förslag som har lagts fram i departementspromemorian (Ds Ju 1981:2) Rätt atl sälja kvariämnal gods. Avsiklen är all en lag i detta ämne skall iräda i kraft samUdigt med den lagstiftning som föreslås nu.

Prop. 1984/85:110 19

2 Allmän motivering Allmänna utgångs-

punkter 2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Översikt över olika konsumenttjänster

Konsumenttjänsternas betydelse har ökat väsentligt under de senaste årtiondena. Den större specialiseringen i samhällel saml utvecklingen mol dyrbarare och lekniskl mer komplicerade vardagsprodukter gör att vi som konsumenter blir alltmer beroende av olika fackmäns Uänster. Enligt uppgifter som lämnas i belänkandet uppgick tjänsternas andel av den totala privata konsumtionen vid mitten av 1970-talet lill mer än 30 procent.

Bland olika typer av konsumentUänsler intar de tjänster som innebär arbete på lösa saker eller arbete pä fast egendom o.d. en central plats. När det gäller arbele på lösa saker utgör reparationer och underhåll av personbilar en ekonomiskt synnerligen betydelsefull grupp. Den årliga reparations- och underhållskostnaden för en personbil beräknades är 1983 uppgå till i genomsnitt ca 2.100 kr. inklusive mervärdeskall. För elektriska hushållsapparater samt TV- och radioutrustning uppgick konsumenternas sammanlagda reparationsutgifter år 1983 till 180 resp. 300 milj. kr. Åven tjänster beträffande fritidsbålar och andra varaktiga fritidsartiklar har slor omfattning.

Situationen är i slorl sett likadan när det gäller tjänster som innebär arbete på fast egendom o.d.. Egnahems- och frilidshusägandei har fört med sig ett stort behov av sådana Uänster. Förutom uppförande av nya byggnader är det här fråga om bl. a. om- och tillbyggnadsarbeten, reparations- och underhållsarbeten av skiftande slag saml olika anläggningsarbeten.

Det finns även andra vikliga konsumenttjänster än sådana som avser arbele på lösa saker eller fast egendom. Här kan försl nämnas yrkesmässig förvaring av saker utan samband med arbete på dessa. Exempel är båtuppläggning på varv, möbelförvaring, sommarförvaring av pälsar samt kort-tidsförvaring av kläder eller andra föremål i restauranggarderober o.d. Vanliga konsumenlijänsler i privat regi är vidare undervisning, l.ex. hos bilskolor och i kursverksamhet, behandling av personer, t.ex. frisörtjänster, hygienisk behandling, privat sjukvård och tandbehandling, samt skötsel och behandling av djur. En annan betydelsefull kategori av konsumenttjänster erbjuds i verksamhet som går ut på sakkunnig rådgivning (konsultverksamhet), i regel på del lekniska, ekonomiska eller juridiska områdel. Besläktade med konsullUänslerna är ijänsler som innebär prov-ningsverksamhel, t. ex. bilprovning. Vikliga grupper av konsumenttjänsler Ulgör vidare begravningstjänsierna, dvs. de Ijänster som ombesörjs av begravningsentreprenörerna, samt hotell- och resiaurangljänsierna. Om begreppel konsumenttjänster fallas i vid mening kan hit räknas också bl. a. bank- och försäkringsljänster.

Prop. 1984/85:110 20

En speciell typ av Uänster är transporterna, som till slörre delen är Allmänna utgångs-underkastade särskild lagreglering inom transporträtten. 1 anslutning lill punkter transportijänsterna bör också nämnas avtalen om sältskapsresor o.d., vilka dock inte enbart innefattar en transportdel. Åven om sällskapsreseavtalen står transportavtalen nära har de en så särpräglad karakiär alt de i prakliken bildar en särskild konlraktstyp.

Den översikt som nu har lämnats över olika konsumenttjänster är inle uttömmande. Den illustrerar likväl atl konsumenttjänslområdet totalt sett består av etl brett spektrum av ijänsler som har stor praktisk och ekonomisk betydelse från konsumentsynpunkt.

2.1.2 Konsumentskyddet på köp- och tjänsteområdena

1 slulel av 1960-lalet påbörjades i Sverige ett omfattande reformarbete för att på olika sätt förbällra skyddet för konsumenterna. Den lagstiftning som detla arbele hittills har resulterat i är främst av marknadsrättslig och civilrätlslig natur. Åven reformer inom processrätten har gett stöd åt konsumenterna. Vidare har konsumentverket och konsumentombudsman-naämbetet (KO) inrältals för all som cenirala myndigheler - sedan den I juli 1976 sammanslagna till en myndighel — la lill vara konsumenternas inlressen. Genom inrätiandel av allmänna reklamationsnämnden har tvist-lösningen pä konsumentomrädet underlättats och effektiviserats. Den regionala och lokala konsumentverksamheten har byggts ut väsentligt. Ett liknande reformarbele på konsumentområdet har ägl rum i andra nordiska länder.

Elt ändamålsenligt konsumentskydd är av slor betydelse för medborgarna inte minst i det ansträngda ekonomiska läge som råder f.n. De konsumentpoliliska frågorna måste därför ägnas betydande uppmärksamhel. Konsumentpoliliska kommiltén (Fi 1983:03) har till uppgift atl pröva konsumentpolitikens fortsatta inriktning och göra avvägningar mellan olika tänkbara insatser för konsumenterna (se Dir. 1983; 15).

Inom den marknadsrältsliga konsumentlagstiftningen görs i allmänhel inte någon skillnad mellan varu- och Uänsleområdena. Här märks framför allt marknadsföringslagen (1975; 1418) och lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor (1971 års avtalsvillkorslag). Vidare kan nämnas beslämmelserna om marknadsföring av kredit i konsumentkreditlagen (1977:981), vilka gäller krediterbjudanden vid både varuköp och förvärv av tjänster. Inle heller görs i instruktionen (1976:429) för konsumentverket någon allmän åtskillnad mellan varu- och tjänsteområdena. I sin prakliska verksamhel ägnar verkel slor uppmärksamhet åt konsumenlproblem inom Uänsleområdet. Allmänna reklamalionsnämnden handlägger, i enlighet med vad som närmare anges i nämndens instruktion (1980:872), tvister om både tjänster och varor.

Den nuvarande civilrätlsliga konsumenilagstiftningen tar däremot till övervägande delen sikte endasl på konsumenternas köp av varor. Här

Prop. 1984/85:110 21

gäller sålunda konsumenlköplagen (1973:877). konsumenlkredillagen Allmänna utgångs-(1977: 981) och hemförsäljningslagen (1981: 1361). Tillsammans med främsl punktcr den allmänna köplagen - lagen (1905:38 s. 1) om köp och byle av lös egendom - innefallar de nämnda lagarna en lämligen fullständig reglering av det civilrätlsliga konsumentskyddet vid köp av varor.

Belydande delar av den civilrätlsliga konsumenilagstiftningen har nyligen varit eller är f.n. föremål för en översyn som bl. a. är avsedd all ta till vara vunna erfarenheler. Sålunda har den nuvarande hemförsäljningslagen ersatt en lag från år 1971 i samma ämne, medan konsumenlköplagen ses över av konsumenlköpsulredningen (1977: 13). Vidare bedrivs f.n. inom juslitiedepartementel elt omfattande arbete på all i nordisk samverkan ulforma ell förslag lill en ny allmän köplag.

På ijänsternas område har civilrätlslig lagstiftning av konsumentskydds-karaktär tillkommit för vissa speciella sektorer. Detla gäller försäkringssektorn, där konsumentförsäkringslagen (1980:38) trädde i krafl den I januari 1981, saml delar av iransportUänslsektorn. 1 övrigt saknas emellertid en på Uänsleområdet inriktad lagstiftning som närmare reglerar förhållandet mellan parterna.

2.1.3 Behovel av en reform på konsumenttjänslområdet

Det är mot den nu angivna bakgrunden som konsumentUänstulred-ningen har lagt fram sill förslag lill en konsumenltjänstlag. Enligt ulredningens mening fyller förslaget ell angelägel behov.

Ulredningen har emellertid inte funnii del ändamålsenligt atl på en gång söka åstadkomma lagregler som täcker hela del dispaiata Uänsleområdet. Den har därför inriktal silt arbele på de lyper av Uänster som den funnit det mesl angelägel att reglera i en försia omgång, nämligen Uänsler som innebär arbele på lösa saker eller på fast egendom o.d. Ulredningen har dock strävat efter all bygga upp silt lagförslag så, att lagen senare kan kompletteras med beslämmelser om andra lyper av konsumenttjänsler.

Vid remissbehandlingen har praktiskt taget samlliga remissinslanser anslulil sig till utredningens uppfallning alt del finns behov av en civilrätlslig lagstiftning till konsumenternas skydd på tjänsteområdet. Det slora flertalet remissinslanser finner del också lämpligt atl lagstiftningsarbetet, i enlighet med utredningens förslag, tills vidare begränsas lill Uänster som innebär arbete på lösa saker eller på fast egendom o.d. 1 några remissyttranden framhålls dock behovel av lagregler även belräffande andra Uänsler. Starkt kritisk mol utredningens avgränsning av utredningsarbelei är marknadsdomstolen, som menar all lagförslagels tillämpningsområde har begränsats på elt beklagligt sätt. Bland sådana betydelsefulla Uänster som inte omfattas av förslaget pekar domslolen särskilt på behandling av personer, undervisning och sällskapsresor.

För egen del vill jag lill en början framhålla att det inom tjänsteområdet i slort sell saknas en lagreglering som gäller förhållandel mellan parierna.

Prop. 1984/85:110 22

Dessa kan visserligen själva ordna sitt mellanhavande genom avtal. När Allmänna utgängs-

del gäller konsumenttjänster är det dock ovanligt att parierna träffar någon punkter

detaljerad individuell överenskommelse om de villkor som skall lillämpas

mellan dem. Mer omfallande standardavtal, lill vilka parterna kan hänvisa,

förekommer endasl inom vissa sektorer. Ofta träffar parierna bara en

ganska ofullständig överenskommelse som lämnar många frågor öppna.

Uppkommande rättsfrågor måsle då, i avsaknad av särskilda lagregler om

Uänster, i slor utsträckning lösas genom atl man hämtar ledning från

allmänna rättsgrundsatser eller från de regler som gäller för besläktade

avtalstyper, främst köp.

Vad som är gällande rätt inom Uänsleområdet är sålunda många gånger oklart och svårt all faslslälla. Denna oklarhet i rättsläget är i försia hand lill nackdel för konsumenien såsom den typiskt sett svagare parten i avtalsförhållandet. Den lorde emellerlid vara lill olägenhel också för näringsidkarsi-dan och framstår även från allmänna samhällssynpunkter som olämplig. Den utveckling som har ägt rum när det gäller konsumenttjänstmarkna-dens struktur samt synen på konsumentskyddet har gjori det alltmer angelägel atl få lill slånd en samlad reglering på Uänsleområdet. Genom en sådan lagstiftning kan man också effektivare motverka förekomsten av oskäliga avtalsvillkor på detla område, en företeelse som f.n. kan angripas i huvudsak endast med hjälp av de allmänt hållna generalklausulerna i 1971 års avialsvillkorslag och 36 8 avtalslagen. En lagstiftning som lägger fasl de krav som bör ställas på näringsidkare vilka ulför konsumenlijänsler ger vidare etl slöd åt de seriösa och ansvarskännande näringsidkarna, som i dag ofta måsle konkurrera på ojämlika villkor med näringsidkare vilka inle uppfyller rimliga krav när det gäller alt ta lill vara konsumenternas inlressen.

Jag anser alltså, liksom ulredningen och del stora flertalet remissinstanser, alt del föreligger elt påtagligt behov av en lagsliflning rörande konsumenttjänster.

Som framgår av den översikt som jag nyss har lämnal (avsnitt 2.1.1) beslår konsumenttjänslområdei emellerlid av en mängd sinsemellan olikartade tjänster vilka det knappasl är ändamålsenligt all söka reglera i ell enda sammanhang. I likhel med ulredningen och den hell övervägande majorileten bland remissinslanserna anser jag att man i denna omgång bör inrikta arbelet på att åstadkomma en grundläggande civilrätlslig reglering belräffande de Ijänster som från rättslig och praktisk synpunkt framsiår som särskilt centrala. Hit hör de tjänster som gäller arbete på lösa saker eller på fast egendom o.d. Därmed täcks elt omfattande område av stor vardaglig beiydelse för såväl näringsidkare som konsumenler.

Som nämndes inledningsvis har jag emellerlid ansett det lämpligt alt i delta sammanhang också behandla sådana ijänsler som avser förvaring av gods. Anledningen till delta är bl. a. alt det inte sällan finns ett samband mellan avtal som gäller arbete på gods och avtal om förvaring av godset. Jag återkommer i avsnill 2.11 lill de frågor som gäller förvaringsavialen.

Prop. 1984/85:110 23

Vid de nordiska deparlementsöveriäggningarna har uppnåtts samför- Allmänna utgångsstånd om atl lagstiftningsarbetet i Danmark, Norge och Sverige i denna punkter etapp bör avgränsas i enlighet med vad jag nu har angett. Den finländska konsumenttjänslkommissionens förslag är däremot mera vidsträckt.

2.1.4 Huvuddragen i en lagstiftning om konsumenttjänster

Belräffande avtal om köp mellan näringsidkare och konsumenler fanns det vid konsumenlköplagens tillkomst genom den allmänna köplagen en grundläggande och utförlig lagstiftning som kunde las lill uigångspunkt för regleringen. Konsumenlköplagen kunde i huvudsak inskränkas lill atl på olika punkler av slörre betydelse för konsumenterna innehålla tvingande regler om det minimiskydd som alltid skall tillkomma konsumenten. I övrigl gäller även för konsumenlköpen den allmänna köplagen, vars dispo-sitiva regler ulgör normalreglerna inom köprälten.

På konsumenttjänslområdet saknas lagfästa normalregler atl knyta an lill. Med hänsyn särskilt till della förhållande har ulredningen anseti atl en lag om konsumenttjänster inte bör begränsas till en sådan punktvis reglering som konsumenlköplagen utgör. 1 stället föreslår ulredningen en mer fullsländig lagreglering som omfaltar alla huvudfrågor av praktisk betydelse på området.

Ulredningens lagförslag (se bilaga 2) innehåller lill en början relativt utförliga beslämmelser om uppdraget och priset. Dessa gäller först och främsl de krav som konsumenien bör kunna ställa på näringsidkarens prestation i fråga om fackmässighet och omsorg saml i fråga om tillhandahållande av material, tiden för utförande av Uänsten och dennas resultat. 1 sislnämnda hänseende fastslås i förslagel att näringsidkaren i princip har ell ansvar för alt Ijänslen leder lill åsyftat resultat. Vidare föreslås regler om uividgning av uppdraget m. m. när det visar sig föreligga behov av tilläggsarbete, regler om skyldighet för näringsidkaren alt i vissa fall avråda konsumenten från att låla ulföra en tjänsl och regler om rätl för konsumenien att avbeslälla tjänsien mot atl han ersätter näringsidkaren för redan ulförl arbele m.m. 1 fråga om priset för Uänsten föreslås bl. a. beslämmelser om vad som skall gälla när priset inle har avialais, om belydelsen av alt näringsidkaren har lämnat en ungefärlig prisuppgift och om näringsidkarens rätt lill pristillägg i vissa fall. Näringsidkaren föreslås vara skyldig alt på begäran utfärda en specificerad räkning avseende Uänsten.

Förslaget innehåller vidare ingående regler för det fall au del föreligger kontraktsbrott på näringsidkarens sida i form av fel hos Uänsten eller dröjsmål med dess ulförande. Som en viktig befogenhet för konsumenten vid fel framhävs räuen att påfordra avhjälpande av felet. Vid särskilt väsentliga fel eller dröjsmål skall konsumenten ha rätt atl häva avlalel. En cenlral plals i förslagel intas av bestämmelser om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel mol konsumenien på grund av kontraktsbrott m. m. Åven

Prop. 1984/85:110 24

näringsidkarens behov av rättsskydd har beaklals i förslagel. bl. a. genom Allmänna utgångsbestämmelser om näringsidkarens befogenheler när konsumenten inle be- punkter lalar i räll lid e.d.

Förslaget innehåller därjämte bl. a. beslämmelser om ett vidsträckt marknadsföringsansvar, dvs. elt ansvar för näringsidkaren - och i vissa fall för Iredje man - gentemot konsumenien för uppgifier m. m. som har förekommit i samband med marknadsföringen rörande en tjänst.

Det slora flertalet remissinslanser biträder utredningens ståndpunkt atl en lagstiftning om konsumenttjänster bör innehålla en samlad reglering av förhållandel mellan parierna. 1 allmänhel synes man vidare anse all förslagel i slort sett innefattar elt lämpligt urval av frågor för lagreglering.

När del gäller den närmare utformningen av lagförslaget är remissopinionen belydligi mera splittrad. Förslaget tillstyrks av praktiskt tagel samtliga remissinstanser som företräder konsumentintressen, däribland de fackliga organisationerna. I huvudsak posiiiva är vidare de allmänna domstolar som har hörts i ärendel och flertalet hörda myndigheler i övrigt, liksom bl.a. juridiska fakultelsnämnden vid Uppsala universitet. Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund. Kooperativa förbundet. Lantbrukarnas riksförbund och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Flera av dessa remissinstanser, bl. a. konsumentverket och konsumentköpsutredningen, framhåller särskilt att förslaget i stort synes innebära en skälig avvägning mellan konsumenternas och näringsidkarnas intressen. Åven de remissinstanser som är posiiiva kommer emellertid med åtskilliga kritiska synpunkter på delar av förslaget.

En övervägande negativ hållning lill ulredningens lagförslag redovisas däremol av främsl näringslivsorganisaiionerna och handelskamrarna. Dessa framhåller bl. a. all del är ett för näringsidkare och konsumenter gemensamt intresse att lagstiftningen inle grundas på vad som kan komma att inträffa för enstaka konsumenler i extrema fall. Detta sägs kunna leda lill en skärpning av kraven på näringsidkarna som går långt utöver genom-snitlskonsumentens behov och som yttersl drabbar konsumenlerna i form av ökade kostnader och andra negativa effekler. Enligt näringslivsorganisaiionerna och handelskamrarna kan betydelsefulla delar av ulredningens förslag från dessa synpunkler inte accepteras. Detta gäller bl. a. de föreslagna reglerna om marknadsföringsansvarel, näringsidkarens ansvar för all Ijänslen leder lill åsyftal resulial, näringsidkarens skadeståndsansvar mol konsumenien saml konsumenlens avbeställningsrält. Näringslivsorganisationerna inom byggnadsbranschen framhåller särskilt atl utredningen inle tillräckligt har beaktat byggnadsarbetenas komplicerade nalur och de särskilda förutsättningar under vilka sådana arbelen bedrivs. De ställer sig därför helt avvisande lill förslaget som utgångspunkt för fortsall lagsUfl-ningsarbete.

För egen del vill jag först framhålla all del enligi min mening är nödvändigl att en lagstiftning på konsumenttjänslområdet, där det saknas en

grundläggande civilrätlslig lagreglering och där rättsläget i många avseen- Allmänna uigångs-den är oklart, görs relativt fullsländig. Den bör sålunda behandla flertalet punkter frågor av praktisk beiydelse som kan uppstå i samband med avtal mellan näringsidkare och konsumenler om ijänsler av det här akluella slaget. Vid de nordiska deparlementsöveriäggningarna har det rått enighet om detta.

En lag om konsumenttjänster bör i princip byggas upp så atl den till en början tillhandahåller regler beträffande vanligl förekommande situationer som ofta förbises eller annars lämnas oreglerade i samband med all parterna träffar sill avtal. Som utredningen har framhållit måsle särskilt beaktas att tjänstens faktiska omfattning och innehåll ofta inte med säkerhet kan bedömas när avtalet sluts. Risken är därför slor alt del när ijänslen uiförs uppkommer situationer som parierna inle har förulseil och som i ell oklart rättsläge kan leda lill tvister. Lagen bör därför tillhandahålla balanserade normallösningar i frågor om uppdragels innebörd och omfattning, arbetets ulförande och priset för Uänsten m. m. Härigenom vinner man dels all parterna görs uppmärksamma på frågor som del kan vara lämpligl alt de uttryckligen reglerar i sitt avtal, dels att de får normer att hålla sig till i den mån en avtalsreglering inte har kommil till slånd.

Vidare bör lagen ge konsumenien etl skydd mot ekonomiska förluster m. m. lill följd av försummelser från näringsidkarens sida eller andra oväntade händelser. Viktigt är här bl. a. alt konsumenien får ett tillräckligt effektivt skydd i form av rätt till skadestånd vid fel hos Uänsten eller dröjsmål med dess utförande. Delta hänger samman bl.a. med all en befogenhel att vid näringsidkarens avtalsbrott häva avtalet i praktiken inle kan få samma betydelse vid tjänster som vid köp. Konsumenien bör vidare ha möjlighet att på rimliga villkor avbeställa en ijänsl som han av någon anledning, t. ex. etl oväntat hinder för dess utnyttjande, inte längre önskar få utförd.

Lagen bör också mer allmänt ge en skälig balans ål förhållandel mellan parterna, vilkel f.n. i regel präglas av all konsumenien i flera hänseenden har en underlägsen position. Inle minsl viktigt är här atl lagen ger uttryck åt den grundläggande principen att näringsidkaren som fackman bör ställa sin sakkunskap lill konsumenlens förfogande och med lillbörlig omsorg beakta dennes intressen.

Åven om det är etl centralt önskemål att stärka konsumenternas slällning måste hänsyn givelvis las också till näringsidkarnas berättigade intressen. Bl. a. bör man tillgodose deras behov av säkerhet för atl konsumenterna på sin sida fullgör sina förpliktelser. Della är särskilt vikligt med tanke på all konsumenttjänster i stor utsträckning utförs av hantverkare och andra småföretagare med begränsade resurser.

Enligt min mening motsvarar utredningens förslag i stort sett de anspråk som bör ställas på en lagstiftning om sådana konsumenttjänster som det här är fråga om. Den allmänna kritik som främsl från näringslivels sida har riktats mol förslaget för att det skulle innebära ell alltför långtgående

Prop. 1984/85:110 26

konsumenlskydd år knappast befogad. Till stor del ger förslaget uttryck åt Allmänna utgångsvad som med all sannolikhet redan i dag är gällande disposiiiv rätl pä punkter konsumentUänstområdet. 1 den mån utredningen på olika punkter har gåtl längre i syfte att stärka konsumenternas slällning är förslagen i allmänhel väl underbyggda. Inte heller kan jag finna all del finns fog för den generella krilik som från byggnadsbranschens sida har riktals mot förslaget när det gäller dess lämplighet med avseende på byggnadsarbeten.

Jag anser alltså atl utredningsförslagel i huvudsak bör bilda grunden för en konsumenttjänstlag. Del finns emellerlid anledning atl i flera hänseenden ta fasta på den remisskritik som har förts fram mot olika delar av förslagel. Jag återkommer till detla i det följande. Redan nu vill jag dock beröra den del av kritiken som gäller utredningens förslag om näringsidkarens marknadsföringsansvar, dvs. hans civilrätlsliga ansvar gentemot konsumenten för sådana uppgifter rörande tjänsten som har lämnals - eller tvärtom förtigits - i samband med avtalet om en Uänsl eller vid marknadsföring genom reklam e.d.

Till skillnad från vad som gäller enligt 7 8 konsumenlköplagen vid köp av en vara innebär ulredningens förslag ett marknadsföringsansvar inle bara för uppgifier om Uänstens beskaffenhel o.d. utan också för alla andra uppgifter av betydelse för beställningen av Uänsten, l. ex. beträffande priset, betalningsvillkoren och tiden för utförandel av tjänsten. I likhet med ålskilliga remissinstanser (se bil. 3 avsnitt 4) anser jag att utredningsförslaget i denna del har getts en alltför generell räckvidd. Sålunda är del enligt min mening inle lämpligt alt i lagen söka reglera näringsidkarens civilrätlsliga ansvar för marknadsföringsuppgifter m. m. rörande priset för en tjänst. Denna fråga bör i stället, på samma sätt som skedde vid konsumenlköplagens lillkomst, överlämnas ål rättstillämpningen (jfr prop. 1973: 138 s. 212 O- Delsamma gäller frågan om ansvaret för marknadsföringsuppgifter rörande exempelvis betalningsvillkoren och liden för utförandet av tjänsten.

Däremot bör konsumenlUänsllagen, i överensstämmelse med vad som gäller enligt konsumenlköplagen, innehålla regler om näringsidkarens marknadsföringsansvar för uppgifier om tjänstens beskaffenhet och lämplighet. Sådana regler har särskilt slor betydelse just på konsumentUänstområdet. Eflersom avtalet här avser en framlida prestation vars beskaffenhel i regel inte kan undersökas närmare vid avlalstillfällel. får konsumenten i ännu högre grad än vid köp lita på den information i detla hänseende som lämnas när avlalel iräffas eller vid marknadsföring i övrigl. Reglerna om ett marknadsföringsansvar för de uppgifter som del nu är fräga om bör, på molsvarande sätl som i konsumenlköplagen, tas in i anslulning lill reglerna om fel hos tjänsten. Jag återkommer till den närmare utformningen av dessa regler i avsnill 2.4.2.

Prop. 1984/85:110 27

2.1.5 Tvingande eller dispositiva regler? Allmänna utgångs-

Enligl Ulredningen kräver konsumentskyddet att en lag om konsument- punkter tjänster i belydande utsträckning görs tvingande till konsumentens förmån.

1 frågan om vilka regler som bör vara tvingande till konsumenlens förmån och vilka som bör vara i princip disposiiiva, dvs. lämna ulrymme för avialsfrihel, anser utredningen att de regler som preciserar parternas förpliktelser när det gäller Uänstens innehåll, omfattning, ulförande och pris m. m. i princip bör vara disposiiiva. 1 övrigt bör lagen emellertid enligt utredningen i huvudsak vara tvingande till konsumentens förmån.

Ulredningens bedömningar i denna del godtas i allt väsentligt av flertalet av de remissinstanser som är allmänl positiva lill förslaget. Enligt konsumentverket är del en uppenbar fördel från konsumentsynpunkt, om skyddsnivån i den föreslagna konsumenttjänstlagen genomgående läggs högre än i den nuvarande konsumenlköplagen.

Sveriges advokatsamfund, handelskamrarna och det slora flertalet av näringslivsorganisaiionerna anser däremol all lagen bör till största delen göras dispositiv, bl. a. för att ge tillräckligt utrymme för en anpassning av lagreglerna till olika tjänstesektorers särskilda förutsättningar och behov. Ett undanlag ulgör dock Motorbranschens riksförbund, som för sin del anser all utredningens avvägning mellan tvingande och dispositiva regler är ändamålsenlig och ger utrymme för branschspecifika lösningar i standardavtal.

För egen del vill jag framhålla all den särskilda civilrättsliga lagsliflning lill skydd för konsumenterna som gäller f.n. i princip är ivingande till konsumenlens förmån. Jag anser inte atl man bör gå ifrån denna princip när det gäller de regler i en konsumentUänsllag som är direkl avsedda att förbättra konsumenlens ställning. Åven i denna fråga har det i allt väsenlligl rått enighet vid de nordiska departemenlsöverläggningarna.

Utredningens avvägning mellan tvingande och dispositiva regler är enligt min mening i slort sett lämplig. De beslämmelser som preciserar parternas förpliktelser i fråga om Uänstens innehåll, omfallning, utförande och pris m. m. bör sålunda i princip vara disposiiiva och endasl ge utfyllande bestämmelser som träder in på punkler där någon närmare överenskommelse inle har träffals mellan parierna.

När del gäller främst de regler som är avsedda atl skydda konsumenten vid näringsidkarens kontraktsbrott släller sig saken annoriunda. En konsument förbiser ofta hithörande frågor vid avtalslillfällel, samtidigt som förekommande standardavtal många gånger är inriktade just på all begränsa konsumenlens befogenheler mol näringsidkaren i fråga om hävning och skadestånd m.m. För alt ge elt effektivt skydd åt konsumenlerna bör därför de beslämmelser i lagen som reglerar påföljderna av näringsidkarens kontraktsbrott o.d. - främsl bestämmelserna om fel och dröjsmål saml skadeståndsreglerna - göras Ivingande lill konsumenlens förmån. Delsamma bör gälla reglerna om näringsidkarens rättsskydd vid kontrakts-

Prop. 1984/85:110 28

brolt från konsumentens sida, där denna ordning behövs för au hindra all Allmänna utgångskonsumenterna genom t. ex. standardavtal åläggs elt strängare ansvar. punkter Åven i övrigt bör de regler som är av mer utpräglad konsumenlskyddska-rakiär vara tvingande till konsumentens förmån. Jag återkommer mera i detalj lill hilhörande frågor i det följande.

Spörsmålet om i vilken utsträckning en konsumentUänsllag bör vara ivingande till konsumenlens förmån leder över lill en annan fråga rörande lagens struktur. Sålunda anser ell flertal remissinstanser, bl. a. näringslivsorganisationerna och vissa föreirädare för domslolarna, atl utredningens lagförslag i alltför stor utsträckning innehåller oprecisa regler som ger elt vidsiräcki ulrymme för skönsmässiga bedömningar. Ålskilliga remissinslanser finner också förslaget väl kompliceral och svårtillgängligt. Från näringslivels sida understryker man bl. a. att bristande förutsebarhel när det gäller tillämpningen av ivingande regler medför svåröverskådliga risker för näringsidkarna och tvingar dessa all arbeta med större ekonomiska riskmarginaler.

Enligt min mening är det givetvis önskvärt all lagreglerna lämnar så klara besked som möjligl. Samiidigi är del emellerlid angelägel att reglema görs så nyanserade atl man i rättstillämpningen kan ta hänsyn till de särskilda omständigheler som föreligger i varje enskilt fall. En alltför stelbent reglering kan motverka detta intresse och även hindra alt rättsbildningen anpassas Ull fortgående förändringar. För all reglema skall bli tillräckligt flexibla är det därför ofrånkomligl att de ibland formuleras i så allmänna ordalag atl deras närmare innebörd måsle fyllas ut och konkretiseras genom molivultalanden och genom vägledande avgöranden i rättspraxis. Detla är emellerlid inte någol specielli för en lagstiftning om konsumenttjänster utan utmärker all annan liknande lagstiftning från senare tid.

Vad jag nu har sagt hindrar emellerlid inle atl man på vissa punkler kan göra lagen enklare än del förslag som utredningen har lagl fram. Så l.ex. har ulredningen föreslagil en del särskilda beslämmelser som begränsar avtalsfriheten när det gäller avtalsvillkor som inte är skäliga. En generell begränsning av i huvudsak samma innebörd följer emellerlid redan av den allmänna förmögenhetsrätlsliga generalklausulen i 36 S avtalslagen, vartill kommer möjlighelen alt ingripa mot oskäliga avtalsvillkor med stöd av 1971 års avtalsvillkorslag. Enligt min mening finns det därför inie tillräcklig anledning all i en konsumenttjänsllag föra in sådana särskilda regler om skydd mol oskäliga avlalsvillkor som utredningen har föreslagit.

Åven i andra hänseenden bör förenklingar kunna åstadkommas. Jag tänker inle bara på frågan om näringsidkarens marknadsföringsansvar, som jag redan har behandlat i föregående avsnitt. Det gäller även de under remissbehandlingen kritiserade reglerna om genombrytning av preskriptionstiden för reklamalion vid s.k. dolda fel hos ijänslen och om beräkningen av skadeslånd. Jag återkommer lill detla i det följande.

Prop. 1984/85:110 29

2.1.6 Samordningen med del köprätlsliga reformarbelet Allmänna utgångs-
Som tidigare har nämnls pågår f.n. på det köprätlsliga området ett punkter

omfattande reformarbele som avser både den allmänna köplagen och konsumenlköplagen. Delta aktualiserar frågan om samordningen mellan en lagstiftning om konsumenttjänster och en eventuell reform av köprälten. 1 vart fall de tjänster som gäller arbele på egendom företer i vissa hänseenden likheter med köp. Del bör därför lillses alt de olika regelsystemen inle kommer all uppvisa omotiverade skillnader. Delta har också, faslän utifrån något annorlunda förulsättningar än dem som nu föreligger, beaktats av ulredningen (se belänkandet s. 113-116). All en samordning bör ske har även betonals av de allra flesta remissinslanserna. Många av dem anser all en lagsliflning om konsumenttjänster bör anstå till dess att reformarbelel på köprällsområdel är avslulal. Föreirädare för näringslivel har i en skrivelse lill jusliliedepartemenlel den 27 januari 1983 på nyll gett uttryck ål denna uppfattning.

Enligt min mening bör del omfatlande reformarbete som f.n. pågår inom köprällens och konsumenlljänslernas områden bedrivas i etapper. Alt på en enda gång införa ny lagstiftning på dessa områden synes vara en i del närmaste övermäktig uppgift och skulle i vart fall medföra en avsevärd lidsutdräkt. Meloden alt etappvis lägga fram reformförslag har av liknande anledningar ofta lillämpals i andra slora lagstiftningsprojekl.

Del pågående reformarbetet på del köprätlsliga områdel kan väntas ta yueriigare tid i anspråk. Visserligen är konsumentköpsuiredningens arbete så gott som avslutat, och även arbetet på att i nordisk samverkan utforma etl deparlemenlsförslag till ny allmän köplag börjar nu närma sig slutet. Realistiskt sett återstår det emellertid åtskillig tid innan förslagen, efler sedvanlig remissbehandling, kan resultera i propositioner lill riksdagen.

Vid utarbetandet av föreliggande lagrådsremiss har jag beaktat de resultat som finns från arbetet på en ny köplag och en ny konsumeniköplag. Jag har därvid kommit lill den uppfattningen alt delta arbete inte på ett olämpligt säll föregrips om ell förslag lill konsumenttjänsllag nu läggs fram. Denna uppfattning delas av den nordiska köplagsgruppen och av konsumentköpsutredningen. Jag finner därför inle skäl atl vänta längre med en lagsliflning om konsumenttjänsler, som enligt vad jag tidigare har sagl är angelägen från flera synpunkter.

2.1.7 Frågor om förhållandet lill näringsidkare i bakre led
KonsumenlUänslutredningen har i betänkandet (s. 122-126) behandlat

frågorna om konsumenlens och näringsidkarens förhållande till näringsidkare i bakre led, t. ex. sådana som levererar material till den näringsidkare som utför en tjänst för konsumenlens räkning. När det gäller konsumenlens förhållande till näringsidkare i bakre led har utredningen främsl diskuterat lämpligheten av alt införa regler som ger konsumenien räll att vid fel i material o.d. vända sig direkl mot näringsidkaren i det bakre ledet (s.k.

Prop. 1984/85:110 30

direkttalan). Vidare har utredningen diskuterat behovel av särskilda lag- Allmänna utgångsregler avsedda atl ge den näringsidkare som är konsumenlens avialspari en punkter slarkare slällning i förhållande lill näringsidkare i bakre led. Syftet härmed skulle vara bl. a. all motverka atl näringsidkare i bakre led genom oskäliga friskrivningsklausuler o.d. hindrar serviceföretagen all återföra reklama-tionskosinader på det bakre ledet.

Av skäl som redovisas närmare i belänkandel har ulredningen emellertid - bortsett från en beslämmelse om iredje mans marknadsföringsansvar som ger konsumenien räll all i vissa fall rikta skadeståndsanspråk mot bl.a. näringsidkare i bakre led (se avsnitt 2.7) - inle föreslagit några lagregler rörande hilhörande förhållanden. Ulredningen har härvid bl. a. hänvisat till atl frågorna om såväl konsumenlens som näringsidkarens förhållande till näringsidkare i bakre led omfatlas av konsumentköpsuiredningens uppdrag.

Sedan betänkandet lades fram har de här diskuterade frågorna delvis behandlats av konsumenlköpsulredningen i belänkandet (SOU 1981:31) Avlalsvillkor mellan näringsidkare. På grundval av delta belänkande har regeringen nyligen lill riksdagen överlämnat prop. 1983/84:92 med förslag till en näringsrättslig lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Enligt den föreslagna lagen skall marknadsdomstolen kunna förbjuda en näringsidkare atl vid avtal med en annan näringsidkare använda villkor som är att anse som oskäliga mot den andra parlen. Om förslagel antas av riksdagen, kan frågan om förhållandet mellan näringsidkare i olika led anses ha fått en för de små och medelslora företagen tillfredsställande generell lösning.

Konsumentköpsutredningen har i del nämnda belänkandel också berört frågan om direkllalan av konsument mot näringsidkare i bakre led (se delbetänkandel avsnitt 5.4.1). Utredningen har emellertid funnit atl regler som ger konsumenien rätl att rikta krav på grund av fel o.d. direkt mol elt bakre led aktualiserar ålskilliga problem av såväl lagleknisk som saklig arl. Utredningen har därför anseti det lämpligt alt låla sitt slutliga slällningslagande i denna fråga anslå.

Enligt min mening saknas det anledning att nu, ulan utredningsunderlag och remissbehandling, närmare överväga frågan om all i en konsumenttjänsllag föra in andra regler om direkllalan mol näringsidkare i bakre led än sådana som kan föranledas av konsumentUänstutredningens förslag rörande tredje mans marknadsföringsansvar. Frågan kan emellertid tas upp på nyll i samband med beredningen av det förslag till ny konsumeniköplag som konsumenlköpsulredningen inom korl lägger fram.

2.1.8 Åtgärder mot oseriös näringsverksamhet på tjänsteområdet

Under remissbehandlingen har, främsl från näringslivets sida, anförts bl.a. atl etl alltför långlgående konsumentskydd kan innebära risk för en ökad förekomst av oseriösa näringsidkare som inte följer spelreglerna och därför kan erbjuda konsumenlerna lägre priser än de lojala och seriösa

Prop. 1984/85:110 31

företagen. Från några håll har framhållils alt det krävs en betydligt effekli- Allmänna utgångs-vare konlroll än f.n. för att en konsumenltjänstlag skall få genomslagskraft punkter även mol oseriösa näringsidkare. En del remissinslanser har i sammanhanget berört frågan om en utvidgad lagsliflning rörande näringsförbud.

För egen del vill jag understryka all jag i likhel med ulredningen (se betänkandet s. 205-206) ser förekomsten av oseriöst bedriven näringsverksamhet inom bl.a. konsumenttjänslområdet som etl myckel allvariigt problem. Det är här inte bara konsumenternas inlressen som berörs ulan. som har framhållils från näringslivets sida, även de lojala och seriösa förelagens inlresse av all inte utsättas för konkurrens på ohederliga villkor.

Enligt min mening torde det emellertid förhålla sig så, som har framhållils både av ulredningen och av flera remissinstanser, att en civilrätlslig lagsliflning om konsumenttjänster snarast är lill fördel för de förelag som redan i dag tar sitt ansvar mot konsumenlerna. De krav som lagstiftningen släller kommer alt i hög grad påverka silualionen för sådana icke seriösa företag som i dag kan utnyttja det oklara rättslägel till sin fördel. Härvidlag bör bl. a. framhållas all konsumenien i princip alllid kan åberopa lagens Ivingande regler, oavsett vilka villkor som har avtalals i fråga om priset för Uänsten m.m.

Förekomsten av oseriös näringsverksamhet är ett problem som måsle ses från fler synpunkter än dem som nu har berörts. Frågan övervägs också f.n. i särskild ordning. Sålunda har näringsförbudskommittén (Ju 1981:03) till uppgift att ta ställning till behovel av samt de principiella och praktiska aspekterna på utvidgade regler om näringsförbud (Dir. 1981: 63). Kommittén räknar med alt slutföra sill arbete under våren 1984. Vidare har kommissionen (Ju 1982: 05) mol ekonomisk brottslighet - som just har slutfört sitt uppdrag att lämna förslag om åtgärder mol den ekonomiska brollslighelen - i belänkandet (SOU 1984:8) NäringsUllslånd föreslagil atl vissa branscher som är drabbade av ekonomisk brottslighet och annat oseriöst förelagande skall kunna omfattas av krav på näringstillstånd. Som exempel på sådana branscher nämns bl.a. bil-, städ- och byggbranschen.

Frågan om vilka åtgärder som kan behövas för all undanröja eller motverka oseriös förelagsamhel inom bl.a. konsumentUänstområdet bör enligt min mening behandlas inom ramen för det arbele som sålunda är akiuelll. Något hinder mot att genomföra en civilrätlslig lagstiftning om konsumenttjänster föreligger därför inte från den synpunkl som nu har berörts.

Det kan tilläggas att konsumenternas rättigheter enligt denna lagstiftning visserligen kan bli innehållslösa i de fall då näringsidkaren råkar i obestånd eller av andra liknande anledningar inte kan fullgöra sina lagenliga förpliktelser. Redan i dag torde en näringsidkare emellertid i frivillig ordning kunna teckna försäkring som garanterar alt hans förpliktelser mot konsumenlerna fullgörs i sådana fall. Det kan ifrågasättas om man inle för vissa

2.1.9 Dispositionen av den följande framställningen

Jag har härmed avslutat min redogörelse för de allmänna utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en lagstiftning om konsumenttjänsler. 1 det följande avserjag att närmare behandla frågan om

lagens tillämpningsområde i avsnitt 2.2,

kraven på näringsidkarens prestation i avsnitt 2.3,

fel hos tjänsten i avsnitt 2.4,

dröjsmål på näringsidkarens sida i avsnitt 2.5,

näringsidkarens skadesiåndsskyldighel i avsnitt 2.6,

skadesiåndsskyldighel för iredje man i vissa fall (iredje mans marknadsföringsansvar) i avsnitt 2.7,

konsumenlens betalningsskyldighel i avsnill 2.8,

avbeställning i avsnitt 2.9,

konsumentens dröjsmål i avsnitt 2.10,

avtal om förvaring i avsnitt 2.11,

följdändringar i annan lagstiftning i avsnitt 2.12,

ikraftirädande m. m. i avsnill 2.13, och

kostnader och resursbehov i avsnitt 2.14.

Mina kommentarer lill de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmoliveringen (avsnitt 4).

2.2 Lagens tillämpningsområde

2.2.1 Parterna

Mitt förslag: KonsumenlUänsllagen skall gälla Uänsler som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhel utför ål konsumenler.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 129-133).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (se bil. 3 avsnitt 2).

Skälen för mitt förslag: En lag om konsumenttjänster bör omfatta i princip samma partsrelationer som annan näraliggande konsumenlskydds-lagsliftning (l.ex. konsumenlköplagen, konsumenlkredillagen och konsumentförsäkringslagen). Lagen bör alltså gälla avtal mellan å ena sidan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet och å andra sidan enskilda medborgare i deras egenskap av privatpersoner.

Prop. 1984/85:110 33

Behov av ett skydd liknande det som konsumenttjänstlagen skall ge åt Lagens tillämpnings-konsumenter kan i och för sig föreligga även hos många mindre näringsid- område käre vid avtal med större förelag med överlägsna resurser. Frågan om lämpligheten av atl låla de konsumenlskyddande reglerna i en konsument-lagstiftning gälla även till förmån för exempelvis sådana mindre näringsidkare övervägdes bl.a. i samband med tillkomsten av konsumenlköplagen (se prop. 1973:138 s. 120-121; jfr även prop. 1971:15 s. 68, prop. 1976/77: 110 s. 28-29 och 33, prop. 1977/78: 142 s. 30 och 54 saml prop. 1979/80:9 s. 29). Tanken på en sådan ordning avvisades emellerlid då, främsl med hänsyn lill all det trots allt finns avsevärda skillnader mellan de fall då båda konlrahenlerna är näringsidkare och de situationer då enskilda konsumenter ingår avtal med näringsidkare. Del finns inte anledning all inta en annan ståndpunkt när det gäller en konsumeniskyddslag på Uän-sleområdel. En annan sak är atl reglerna i konsumenttjänstlagen kan komma att lillämpas analogi på avtalsförhållanden som ligger uianför lagens egenlliga tillämpningsområde.

Enligt särskilda bestämmelser i konsumenlköplagen och konsumentkreditlagen gäller dessa lagar även i vissa situationer där konsumentens av-talsmotpart (säljaren resp. kreditgivaren) inte är en näringsidkare som handlar i sin yrkesmässiga verksamhel. Detta gäller fall i vilka köpet resp. krediten likväl har förmedlats av en näringsidkare som därvid i sin yrkesmässiga verksamhet har uppträtt som ombud för säljaren resp. kreditgivaren (s. k. förmedlingsfall). Som exempel kan nämnas atl en privatperson vänder sig till en bilhandlare och får dennes hjälp med atl sälja sin bil på avbetalning till en annan privatperson. I ell sådani fall kommer såväl konsumenlköplagen som konsumentkreditlagen atl reglera förhållandel mellan de båda privatpersoner som är säljare/kreditgivare resp. köpare. Skälen Ull all tillämpningsområdet för de nämnda lagarna har beslämls på detta sätl är all man har velat dels motverka kringgående av lagstiftningen, dels fånga in siluationer som typiskt sell står nära del fallet all den förmedlande näringsidkaren själv är säljare resp. kredilgivare (jfr prop. 1973; 138 s. 120-121 och 162-163).

Som ulredningen har framhällil (betänkandet s. 132-133) kan del inte anses föreligga något behov av en motsvarande reglering när det gäller Uänster som avser arbele på lösa saker eller på fasl egendom o.d. Endasl i rena undanlagsfall kan det här tänkas förekomma förmedlingsfall motsvarande dem som avses med de nämnda bestämmelserna i konsumenlköplagen och konsumenlkredillagen. 1 den nya konsumenttjänstlagen bör därför inle las in särskilda bestämmelser om förmedlingsfallen.

3 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110

Utredningens förslag: Överensslämmer i huvudsak med mitt förslag (se belänkandel s. 133-139).

Remissinstanserna: Del slora flertalet remissinslanser godtar att lagens tillämpningsområde lills vidare avgränsas i enlighet med ulredningens förslag. En del remissinslanser kritiserar dock undantaget för arbete som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål och annal arbete som har nära samband med sådan nybyggnation (se bil. 3 avsnitt 2).

Skälen för mitt förslag: Exempel på Uänsler som avser lösa saker är reparations-, underhålls- och Ullverkningsarbeten på olika mer eller mindre vardagliga föremål såsom möbler, hushållsapparater, kläder, bilar och båtar m. m. Dessa ijänsler hör Ull de allra vanligaste och viktigaste konsumenttjänsterna. Det är därför givet att konsumenttjänstlagen, som jag också redan tidigare har sagt (se avsnill 2.1.3), bör omfatta tjänster som avser lösa saker.

Till lösa saker räknas i rättslig mening även djur. Enligt utredningens mening är del dock inte lämpligl all i denna omgång reglera Ijänster som går ul på behandling av levande djur, t. ex. veterinärmedicinsk verksamhet och annan vård eller skötsel av djur. Utredningen har därför föreslagit ett särskilt undanlag för Uänsler av della slag. Della förslag, som har lämnals ulan erinran under remissbehandlingen, synes välgrundat. Behandling av levande djur företer i flera avseenden större likheter med Uänster som avser behandling av personer än med Uänster som avser arbete på döda föremål. Och som jag har förordal i avsnitt 2.1.3 bör konsumenlljänsllagen inte i denna etapp av lagstiftningsarbetel omfatta Uänster som avser bl. a. behandling av personer.

Åven tjänster som innebär arbete på fast egendom hör lill de vanligaste och ekonomiskl mest betydelsefulla konsumentljänslerna. Principiellt sett föreligger del inte från rälislig synpunkl några skillnader mellan ijänsler som går ut på arbete på fast egendom och tjänster som avser arbete på lösa saker. Dessa slag av ijänsler bör därför lämpligen regleras i ell sammanhang. Principen bör alliså vara att konsumenlljänsllagen skall omfalla även arbele på fasl egendom.

Byggnader och andra anläggningar som ägs av någon annan än den som innehar marken där de är uppförda är enligi jordabalken inte atl hänföra till fasl egendom. De anses i stället utgöra lös egendom (men räknas inle som

Prop. 1984/85:110 35

lösa saker). Den omständigheten att en byggnad eller annan anläggning är Lagens tillämpnings-belägen på någon annans mark saknar uppenbariigen betydelse när det område gäller frågan huruvida konsumenttjänstlagen skall vara tillämplig på arbele på byggnaden eller anläggningen. Lagen bör alltså omfatta arbete på byggnader och andra anläggningar på mark, oavsett om de är atl betrakta som fast egendom eller ej. Delsamma gäller anläggningar i vatten saml andra fasla saker.

När del gäller arbete på byggnader har ulredningen föreslagit atl konsumenttjänstlagen i vart fall lills vidare inle skall gälla nyproduktion av bosladshus. Utredningens främsla motiv för detta undantag var all man inte ville föregripa resullalel av det arbete som då utfördes av småhusköp-kommittén (Ju 1975:02) när det gällde konsumentskyddet vid avtal om uppförande av småhus för bostadsändamål. 1 fråga om utredningens närmare överväganden i denna del får hänvisas till betänkandet (s. 137- 138).

Genom tilläggsdirektiv lill småhusköpkommiilén i januari 1981 (Dir. 1981:4) befriades kommittén från de delar av dess uppdrag som avsåg en civilrättslig reglering lill konsumenternas skydd vid avtal om köp eller uppförande av småhus. Kommillén fullgjorde därefter återstoden av uppdraget genom all avlämna sitt slutbetänkande (SOU 1981: 102) Faslighels-förmedlingslag. Delta förslag har numera lelt lill lagstiftning (se prop. 1983/84:16, LU 10, rskr 133, SFS 1984:81).

När tilläggsdirektiven utfärdades var avsikten att frågan om det civilrätlsliga konsumenlskyddet vid avtal om köp eller uppförande av småhus fortsättningsvis skulle behandlas inom jusliliedepartemenlel i samband med beredningen av bl.a. konsumentljänslutredningens förslag. Del visade sig emellerlid under detla arbele all hilhörande frågor lämpligen borde ulredas under medverkan av bl.a. föreirädare för berörda parter. En särskild kommitté, 1983 års småhusköpsutredning (Ju 1983:03), tillkallades därför med uppdrag all på nytl ulreda behovel och den lämpligaste uppläggningen av civilrätlsliga lagregler till konsumenternas skydd vid avtal om köp eller uppförande av småhus. 1 fråga om den närmare innebörden av utredningens uppdrag får jag hänvisa lill direktiven (Dir. 1983:1).

1 avvaklan på resullalel av detta arbete bör sådana avtal om Uänsler som främsl berörs av småhusköpsulredningens uppdrag hållas uianför konsu-menttjänsllagens Ullämpningsområde. Detta gäller i försia hand avtal om nybyggnad för bostadsändamål. I anslulning till eu sådani avtal träffas ofta överenskommelser om all samma näringsidkare som uppför själva byggnaden skall i samband därmed ulföra även andra arbelen för konsumenlens räkning. Det kan exempelvis vara fråga om anläggningsarbeten på tomten eller uppförande av etl fristående garage eller uthus m.m. Som konsu-menlUänslulredningen har funnit lorde det vara lämpligasl alt inle skilda regelsyslem blir lillämpliga på olika delar av en sådan samlad överenskommelse mellan parterna. Från tillämpningen av konsumenlUänsllagen bör därför undantas inle bara arbele som avser nybyggnad för bostadsändamål

2.3 Kraven på näringsidkarens prestation

2.3.1 Behovet av lagregler

Mitt förslag: Konsumenttjänstlagen skall innehålla allmänna regler om beskaffenheten av näringsidkarens preslalion vid konsumenttjänsler.

Utredningens förslag: Överensslämmer med milt förslag (se belänkandel s. 114-115, ll7-118och 185-224).

Remissinstanserna: Del stora flertalel remissinslanser godtar ulredningens förslag. Från flera håll framhålls dock alt regler om kraven på näringsidkarens prestation i stor utsträckning måsle bli så allmänt hållna atl de inte blir av slörre betydelse vid bedömningen av enskilda fall (se bil. 3 avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: Vid ijänster är del, liksom vid köp, i försia hand avlalel mellan parterna som beslämmer vad uppdragel till näringsidkaren skall gå ul på. Avtalet kan också närmare precisera beskaffenhelen av näringsidkarens preslalion. Inte sällan saknas dock sådana preciseringar i ett eller flera hänseenden.

Inom köprällens område finns del f.n. för vissa speciella siiualioner uttryckliga lagregler rörande beskaffenhelen hos säljarens prestation. Etl exempel är 9 8 konsumenlköplagen, som avser det fallel alt en vara har sålts i befinUigt skick eller med liknande förbehåll. I övrigl reglerar lagstiftningen om köp huvudsakligen påföljderna för fel i godset och för säljarens dröjsmål med leverans, utan all det närmare anges när fel eller dröjsmål skall anses föreligga. Förklaringen till delta är främsl att en täckande beskrivning av kraven på säljarens prestation vid köp - eller om man så vill en täckande definition av begreppen fel och dröjsmål - har ansells bli så allmänl hållen att den blir av begränsad nytta. Denna uppfallning blev beslämmande också när man vid konsumenlköplagens tillkomst avstod från att genom generella lagregler söka slå fast vilka krav som köparen skulle kunna ställa på en vara (se prop. 1973:138 s. 127).

Till skillnad från vad som sålunda gäller i dag är avsiklen alt det förslag till en ny allmän köplag som nu utarbetas i nordisk samverkan skall innehålla vissa allmänna regler om godsels beskaffenhet. Dessa beslämmelser syftar till att ge vissa normer för bedömningen av godset när parternas avtal inle ger tillräcklig ledning.

Enligt vad jag har inhämlal har konsumentköpsutredningen för avsikl all föreslå alt molsvarande allmänna beslämmelser om kraven på varans beskaffenhel tas in i en ny konsumeniköplag.

Åven beträffande de tjänster som nu bör regleras i konsumentljänsllagen gäller alt förhållandena i de enskilda fallen är så olika atl del inte är möjligt att annat än på eu lämligen allmänl sätl ange kraven på näringsidkarens preslalion. Sådana allmänt hållna regler kan likväl ha ell värde och kan sägas vara än mer behövliga inom konsumenttjänslområdet än inom köpområdet. Medan del för köpens del har utvecklats en omfattande praxis och litteratur belräffande kraven på säljarens prestation är lägel nämligen elt annat när det gäller Uänslerna. Rättspraxis och litteratur ger här inle samma vägledning. Som jag tidigare har nämnt (avsniU 2.1.3) får man i slor utsträckning hjälpa sig fram med en tillämpning av allmänna avlalsrältsliga principer och med analogier från näraliggande avtalsområden. Avtal om arbele på lösa saker eller på fast egendom o.d. är emellerlid ofta så pass särpräglade atl en sådan rättstillämpning är förenad med problem. Del är ingen tvekan om att della kan medföra betydande svårigheier för konsumenterna att vid tvister hävda sina inlressen. Regler som direkt lar sikle på Uänsler ger, även till den del de måsle få en generell utformning, betydligt bättre vägledning än allmänna avlalsrältsliga principer och analogier från regler för andra avtalstyper.

Med hänsyn till det nu sagda bör man, som ulredningen med inslämman-de av det slora flertalel remissinslanser har förordal, i konsumenlljänsllagen ta in vissa uttryckliga bestämmelser om de grundläggande kraven på näringsidkarens prestation. Som jag nyss har sagl måsle dessa beslämmelser med hänsyn lill de skiftande förhållandena formuleras tämligen allmänl. 1 vissa hänseenden bör anspråken på näringsidkaren dock preciseras närmare. Jag återkommer lill detla i de närmasl följande avsnitten.

Kraven på näringsidkarens prestation

Prop. 1984/85:110 38

Utredningens förslag: Överensslämmer i huvudsak med mitt förslag (se Kraven på närings-
betän kandel s. 185 - 193, 209 - 219). idkarens prestation

Remissinstanserna: Ulredningens förslag godias i allmänhet (se bil. 3 avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: Redan enligt nuvarande oskriven rätt lorde gälla alt en näringsidkare skall ulföra konsumenttjänsler pä ell fackmässigl tillfredsställande sätt. Della krav bör nu slås fast som en grundläggande norm för näringsidkarens prestation.

Enligt ulredningen bör hänsyn kunna las Ull avial om en lägre slandard på ulförandel i den mån del är skäligt med beaktande av priset för tjänsten och omsländighelerna i övrigl. Näringsidkaren skall alliså enligt utredningsförslagel i vissa fall genom en friskrivning kunna frila sig från kravel på etl fackmässigt tillfredsställande ulförande. Elt sådant fall är när näringsidkaren med konsumentens vetskap har ålagit sig ett arbele "utanför silt egenlliga kompetensområde" (belänkandel s. 425). Ell annat fall är när tjänsten enligt överenskommelse mellan näringsidkaren och konsumenten skall ulföras av en praktikant eller lärling hos näringsidkaren (belänkandel s. 193.).

Ulredningens förslag om att man sålunda i viss mån skall kunna godta avtal om en lägre standard på Uänstens ulförande än "fackmässigl lillfredsställande" har i och för sig lämnals ulan erinran av praktiskt tagel samlliga remissinslanser. Marknadsdomstolen framhåller dock att förslagel i själva verkel synes ägnal all förta hela effekten av det grundläggande kravet på all tjänsten skall utföras på ett fackmässigt lillfredsställande säll. Vidare befarar konsumentköpsutredningen all den vaga utformningen av den regel som utredningen har föreslagit kan komma atl medföra besvärliga bedömningsfrågor.

För egen del kan jag inte finna ulredningens undanlagsregel nödvändig och berättigad. Som nämndes inledningsvis i avsnill 2.3.1 är del i försia hand avtalet mellan parterna som bestämmer vad uppdraget - ijänslen -skall gå ut på. Detla kan vara t. ex. all provisoriskt reparera ell fel hos en bil eller alt lägga in en heltäckande matta i etl rum ulan alt över huvud taget fästa mattan vid golvet. Det kan vidare vara fråga om att måla en byggnad eller en sak på etl enkell säll, exempelvis ulan sedvanlig underbehandling, därför all konsumenien i del enskilda fallet inle behöver etl hållbart arbete och inle har några krav på arbelel från estetisk synpunkt. I sådana fall går själva tjänsten ul på en åtgärd som från allmän fackmässig synpunkl kanske inle ler sig tillfredsställande. Della är emellerlid en sak för sig, som kan få betydelse bl. a. när det gäller frågan om näringsidkaren skall anses skyldig atl avråda konsumenten från atl låla ulföra den så beskaffade ijänslen. Jag ålerkommer sirax lill den frågan vid behandlingen av näringsidkarens omsorgspliki. Uppdragels eller Uänstens innebörd bör däremol enligi min mening inle sammanblandas med frågan om det säll på vilket tjänsten skall utföras. Det finns ingen anledning alt efterge kravel på

Prop. 1984/85:110 39

alt tjänsten, sådan den har bestämts genom avtalet, skall utföras på etl Kraven på närings-fackmässigt tillfredsställande sätt. För den provisoriska reparationen skall "dkarens prestation inte användas etl tillvägagångssätt som enligt fackmässig bedömning är otjänligt eller olämpligt. Den lösi inlagda mattan skall skäras till så all den passar rummets storlek. Del målningsarbeie som har beslällls skall utföras på etl sätl som för sådani arbete framsiår som fackmässigt tillfredsställande.

Vad angår det av ulredningen nämnda fallet alt näringsidkaren har åtagit sig ell arbele "uianför silt egentliga kompetensområde" vill jag framhålla atl det enligt min mening saknas anledning alt ge efter kravet på elt fackmässigt utförande av Uänsten så länge uppdragel ligger inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. År det fråga om elt särskilt svårt arbete, bör näringsidkarens berättigade intressen vara tillgodosedda genom det mått av flexibililel som ligger i begreppet "fackmässigt tillfredsställande". Della begrepp medger självfallet hänsynstagande lill sådana faktorer som uppdragets svårighetsgrad i allmänhel för näringsidkare i branschen.

Åven i fall när Uänslen skall utföras av en praktikant eller lärling hos näringsidkaren bör del enligt min mening vara tillräckligt med all begreppet "fackmässigl tillfredsställande" ger etl visst ulrymme för hänsynslagande lill speciella omsländigheler i del enskilda fallel. Näringsidkaren måsle givelvis ge praklikanlen eller lärlingen nödvändiga instruklioner, se till all arbelel organiseras på ett fackmässigt sätt, granska redskapens och materialets ändamålsenlighet samt i tillräcklig grad övervaka och kontrollera arbelel.

Jag anser alltså all del inle i något fall finns skäl att tillåla alt Ijänslen, sådan den har beslämls genom avlalel, uiförs på annat än elt fackmässigl lillfredsslåilande sätl. Beslämmelsen om della bör med andra ord vara ivingande lill konsumenlens förmån.

Avvikelser från kravet på etl fackmässigt lillfredsställande ulförande bör, i den mån avvikelsen ger utslag på det slutliga resultatet av tjänsten, medföra atl tjänsten anses felaktig (se avsnitt 2.4.1).

Det kan anses vara en allmän obligalionsrätlslig princip att en part i ett avtal är skyldig atl visa omsorg vid uppfyllande av en förpliktelse som han har åtagit sig och att därvid i lillbörlig grad la till vara även motpartens inlressen. 1 förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument är näringsidkarens skyldighel i delta hänseende av särskilt stor betydelse, inte minst inom området för konsumenttjänster. Konsumenten saknar i allmänhel den kunskap och erfarenhel som krävs för att bedöma olika förhållanden av beiydelse för avtalet och för alt utföra det arbele som Uänslen avser. 1 stället har han befogad anledning alt vänta sig nytta av alt vända sig Ull näringsidkaren som fackman.

Näringsidkaren måsle därför, i den ulslräckning som sakens natur fordrar, siälla sin sakkunskap och yrkeserfarenhel till konsumenlens förfogan-

Prop. 1984/85:110 40

de på så sätl alt näringsidkaren med lillböriig omsorg lar lill vara konsu- Kraven på närings-menlens inlressen. Detla bör i lagen slås fast som en andra grundläggande idkarens prestation norm för näringsidkarens preslalion.

Elt moment i denna omsorgsplikt är atl näringsidkaren når det behövs bör samråda med konsumenten rörande Uänstens ulförande m. m. Genom en sådan kommunikalion mellan parterna, som även ulredningen har lagl slor vikl vid, kan många ivisler förebyggas. Av kravel på all näringsidkaren med lillböriig omsorg skall la lill vara konsumentens inlressen följer givelvis all näringsidkaren vid samråd med konsumenien bör ge denne lämpliga råd och vägledning i valsiluationer.

En allmän beslämmelse rörande näringsidkarens omsorgspliki och skyldighet alt vid behov samråda med konsumenten bör kompletteras med särskilda regler för vissa praktiskt betydelsefulla situationer.

Detla gäller lill en början det fallet att näringsidkaren som fackman finner att en ijänsl med hänsyn lill priset, värdel av föremålet för Uänslen eller andra särskilda omsländigheter inle skulle "löna sig" för konsumenien. För sådana fall bör, som utredningen har föreslagil med instämmande av praktiskt tagel samlliga remissinslanser. i konsumenlUänsllagen tas in särskilda beslämmelser som ålägger näringsidkaren en skyldighel att avråda konsumenien från all låta utföra Uänslen. Härtill bör, likaledes i enlighel med utredningens förslag, knytas särskilda regler sorn ålägger näringsidkaren all ta koniakt med konsumenien och inhämia dennes anvisningar när det under arbelels gång visar sig all Uänslen inle kan anses vara Ull rimlig nytta för konsumenten eller att Uänslen kan bli betydligt dyrare för konsumenten än denne hade kunnal räkna med.

Som ulredningen med instämmande av remissinstanserna har föreslagit bör vidare särskilda beslämmelser tas in i lagen om skyldighet för näringsidkaren all ta kontakt med konsumenten och inhämia dennes anvisningar i den prakiiskl myckel betydelsefulla situationen att det under arbelels gång visar sig föreligga behov av s. k. tilläggsarbele, dvs. yllerligare arbele som inle kan anses omfallal av uppdragel men som lämpligen bör utföras i samband med detta. Åven här är del fråga om elt åliggande för näringsidkaren som ligger inom ramen för den allmänna omsorgspliklen. Del måsle nämligen från flera olika synpunkter vara ell inlresse för konsumenten att bli underrättad om behovel av ell lilläggsarbete.

När del gäller Ulläggsarbele uppkommer ytterligare dels frågan om näringsidkarens skyldighet atl utföra tilläggsarbetet, dels frågan om hans räll all ulföra tilläggsarbele i fall då konsumenien inle kan anträffas inom rimlig lid. Jag finner del ligga väl i linje med omsorgspliklen all näringsidkaren genom en särskild regel åläggs skyldighel alt - på konsumenlens begäran eller då denne inte kan anträffas - ulföra sådani tilläggsarbete som inle kan uppskjutas ulan betydande risk för allvarlig skada för konsumenien. Enligi min mening bör man dock kunna avvara en mera generell bestämmelse om skyldighel för näringsidkaren all ulföra Ulläggsarbele. En be-

stämmelse av detta slag. vilken föreslagits av utredningen, måste nämligen förses med sådana begränsningar all den. som även har framhållils under remissbehandlingen, torde ha föga praktisk betydelse. Däremot bör lagen i enlighet med ulredningens förslag innehålla regler som ger näringsidkaren en möjlighet atl. när konsumenten inte kan anträffas, utföra lilläggsarbete inom en ram som kan antas överensstämma med konsumentens intressen.

Som ett utflöde av kravet på lillbörlig omsorg om konsumentens intressen skall näringsidkaren enligt ulredningens förslag i vissa fall vara skyldig att utföra tjänsten på minst kostnadskrävande säll. Detta skall enligt förslagel gälla, om näringsidkaren har valfrihet når del gäller materialet lill Uänsten eller något annat förhållande av betydelse för prisberäkningen. Ett undantag föreslås dock för det fall all annat kan anses avtalat på grund av konsumentens anvisningar, föremålet för Uänsten eller övriga omsländigheter.

Utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen kriliserals för all kunna leda lill lillämpningssvårigheler och i vissa situationer till resultat som är ofördelaktiga för konsumenten. Här kan hänvisas till yttranden från Malmö lingsräll, konsumentverket, allmänna reklamationsnämnden. Svenska byggnadsenlreprenörföreningen och Sveriges bygg-mäslareförbund. Denna krilik är enligi min mening befogad. Beslämmelser av della slag bör därför inle föras in i lagen. Som allmänna reklamalionsnämnden har framhällil bör de synpunkter som ligger bakom utredningens förslag lillräckligi kunna beaktas inom ramen för reglerna om beslämmande av priset för tjänsien.

Åven i fall då näringsidkaren åsidosätter sin omsorgsplikt på etl sätt som ger utslag på del fysiska resullalel av tjänsien, bör i princip gälla atl Uänsten anses felaktig. Så bör alliså vara fallel bl. a. om näringsidkaren har åsidosatt sin skyldighet att utföra visst tilläggsarbele. De förordade bestämmelserna om avrådningsplikt bör dock sanktioneras på ell annal sätl. En lillämpning av reglerna om fel hos tjänsten framstår här som föga naturlig. Sanktionen bör i slället, i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit, i princip vara alt näringsidkaren inte blir berättigad lill ersällning för sådani arbele som han borde ha avrått konsumenten från atl låta utföra. Jag ålerkommer närmare lill delta i specialmoliveringen.

Kraven på näringsidkarens prestation

Prop. 1984/85:110 42

Remissinstanserna: 1 huvudsak godias utredningens förslag (se bil. 3 Kraven på närings
avsnitt 5) idkarens prestation

Skälen för mitt förslag: Beträffande sådana Uänster som skall omfattas av konsumenttjänstlagen torde del numera få anses vara gällande räll all näringsidkaren skall tillhandahålla det material som behövs för Uänslen. om inle annal följer av parternas avtal. En bestämmelse av den innebörden bör las upp i lagen.

1 princip bör del slå parierna fritt alt iräffa avtal om kvaliteten hos del malerial som näringsidkaren skall tillhandahålla. För del fall au inle annat får anses avtalat härom bör lagen emellertid innehålla en regel som innebär all malerialel skall vara av normall god beskaffenhet.

Inle sällan kan del vara ell uttalat önskemål från konsumentens sida atl näringsidkaren, i syfte all prisel skall hållas nere. använder material av en lägre kvalitet än vad som kan betraktas som normalt god. Som nyss nämndes bör del i princip slå parierna fritt att träffa avtal om en sådan lägre materialkvalitei. För att inte näringsidkaren skall kunna ulnyttja denna avialsfrihel på ell säll som framsiår som oskäligl mol konsumenten bör enligt ulredningen föreskrivas alt hänsyn får las lill etl avtalsvillkor om lägre materialkvalitet endast i den mån det med beaktande av priset och omständigheterna i övrigl är skäligl. Denna föreskrift har kriliserals av en del remissinstanser, som anser att den kan medföra oklarheter.

Som jag har framhållit i avsnitt 2.1.5 följer en i huvudsak motsvarande begränsning av avtalsfriheten av den allmänna förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 8 avtalslagen. Enligt denna generalklausul kan ell avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligl med hänsyn lill avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalels tillkomst, senare inträffade förhållanden och omsländighelerna i övrigt. Vid prövningen enligt generalklausulen skall särskild hänsyn las till om någon - t. ex. i egenskap av konsument - intar en underlägsen slällning i avialsförhållan-del. Med hänsyn härtill är del enligi min mening inle påkallat atl i detta sammanhang ta in en sådan beslämmelse som utredningen har föreslagit.

Om det malerial som näringsidkaren tillhandahåller avviker från vad som har avialais eller - i den mån avial om malerialkvalileten inle har träffals - från kravet på normalt god beskaffenhet, bör Uänsten nalurliglvis anses felaklig (se avsnitt 2.4.1). En särskild fråga i sammanhanget är emellertid i vad mån näringsidkaren skall hållas ansvarig även för sådana bristfälligheter m. m. i materialet som han varken märkt eller bort märka. Som utredningen har utvecklat närmare (belänkandet s. 194-195) bör det inle komma i fråga att näringsidkaren härvidlag får etl lindrigare ansvar än han skulle ha haft som säljare av materialet. Näringsidkaren bör sålunda i princip ansvara för bristfälligheter m. m. i materialet oberoende av om han kan anses ha varit försumlig eller inle. Som jag ålerkommer till i det följande bör detla dock inle gälla fullt ut i fråga om näringsidkarens skyldighel all utge skadeslånd lill konsumenien på grund av fel hos tjänsten (se avsnitt 2.6.1).

2.3.4 Iakttagande av säkerhetsföreskrifter

Mitl förslag: Tjänsten får inle ulföras i strid mot sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsenlligen syftar lill att säkerslälla alt föremålet för tjänsten är tillföriilligl från säkerhetssynpunkt.

Utredningens förslag: Överensslämmer i sak med mitt förslag (se betänkandet s. 201-203).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (se bil. 3 avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: 1 8 8 konsumenlköplagen finns särskilda, lill konsumentens förmån tvingande beslämmelser om varor som inte är tillförlitliga från säkerhelssynpunkl. Paragrafen nämner ire fall då en sådan vara skall anses felaklig: 1) Varan säljs i slrid mol ell förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen l.ex. atl saluhålla vara som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. 2) Varan säljs eljest i slrid mot förbud att saluhålla vara, vilkel har meddelals i förfallning eller av myndighel väsentligen i syfte alt förebygga all den som använder varan ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för atl i övrigl hindra användning av en vara som inle är lillförlitlig från säkerhelssynpunkl. 3) Varan är så brislfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

Beslämmelserna i 8 § konsumenlköplagen slår fasl en tvingande minimistandard för varans tillförlitlighet från säkerhelssynpunkl. De är alliså inle avsedda atl lillämpas moisällningsvis. Åven om något av de fall som nämns i dessa beslämmelser inte föreligger, lorde varor som är otillfredsställande från säkerhetssynpunkt ofta vara all anse som felakiiga enligt de allmänna köprätlsliga reglema för felbedömningen.

Skyddel för konsumenlerna lill liv och hälsa måste naturligtvis ges högsla prioritet även inom konsumentUänstområdet. 1 konsumenttjänstlagen bör därför las in vissa civilrätlsliga bestämmelser som, i likhet med 8 8 konsumenlköplagen, slår fasl krav som konsumenten alltid bör kunna ställa på en tjänst från säkerhetssynpunkt. Del skulle visserligen kunna sägas all de förul uppslällda kraven på näringsidkaren att utföra Uänslen

Prop. 1984/85:110 44

på elt fackmässigt tillfredsställande sätt och atl med tillbörlig omsorg la till Kraven på näringsvara konsumentens inlressen självklart måste innebära att en yänst aldrig idkarens prestation får utföras så all den medför risk från säkerhetssynpunkt. Med hänsyn lill de vikUga konsumentskyddssynpunkter som här gör sig gällande anser jag emellertid alt del är befogat att mer preciserat ange de minimikrav i fråga om Uänstens beskaffenhel från säkerhetssynpunkt som bör följa av anspråken på fackmässighet och omsorg. Inle minsl viktigt är atl härigenom slå fasl en viss minsla säkerhelsslandard även när det gäller Uänster av provisorisk karakiär.

För det första bör det alltid krävas all en yänsi uiförs i överensstämmelse med föreskrifier som har meddelals i författning eller av myndighet väsenlligen i syfie all säkerställa atl föremålet för tjänsten skall vara tillförlitligt från säkerhelssynpunkl, dvs. offenlligrättsliga säkerhetsföreskrifter. Sådana föreskrifter kan vara av skilda slag och röra olika områden. Jag får här hänvisa lill specialmoliveringen och till utredningens betänkande s. 429-430.

En beslämmelse av den nu förordade innebörden moisvarar den regel i 8 8 konsumenlköplagen som inledningsvis redovisades under punkl 2. Det framsiår som onödigi att därutöver föra in en beslämmelse som motsvarar den regel i 8 8 konsumenlköplagen som redovisades under punkl 3, dvs. en beslämmelse om all Uänslen skall ulföras så all den inle medför uppenbar fara för konsumenlens eller annans liv eller hälsa. Om detta är fallel, kan det nämligen inle råda någon tvekan om atl näringsidkaren har åsidosatt kravel på ell fackmässigl lillfredsställande ulförande eller sin omsorgspliki. Detla lorde för övrigt ofta gälla även om säkerhetsbrislen inle är så grav som nyss nämndes.

Jag avser att i ett senare avsnitt föreslå att 4 § marknadsföringslagen ändras så all det blir möjligl all enligt den beslämmelsen meddela förbud mol marknadsföring av ijänsler som medför särskild risk för personskador m. m. (se avsnill 2.12.2). 1 den beslämmelse i 8 8 konsumenlköplagen som inledningsvis redovisades under punkl I föreskrivs alt en vara skall anses felaklig, om den har sålts i slrid mol elt förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen. Enligt min mening bör molsvarande gälla enligi konsumentljänsllagen.

Den beslämmelse om iakttagande av säkerhelsföreskrifter som jag nu har förordal bör självfallel vara ivingande lill konsumentens förmån. Avvikelser från den angivna säkerhelsslandarden bör medföra atl Uänsten anses felaklig. Jag ålerkommer lill den frågan i nästa avsnitt.

Mitt förslag: Tjänsien skall anses felaklig, om resullalel av tjänsien avviker från vad som har avtalats eller från vad konsumenten annars har rätt alt begära med hänsyn Ull de tidigare behandlade kraven på näringsidkarens preslalion. Näringsidkaren skall dock inte svara för felet, om avvikelsen beror på någol förhållande på konsumentens sida.

Utredningens förslag: Tjänsien skall leda lill det resultat som har avtalats eller som konsumenien har hafl anledning all räkna med (se belänkandel s. 195-201). Tjänsien skall anses felaklig, om utfört arbete eller använt material avviker från kraven pä fackmässighet, omsorg, materialets beskaffenhet och iakttagande av offentligrättsliga säkerhelsföreskrifter eller från kravet på att Uänslen skall leda till visst resultat, utom då avvikelsen beror på någon omständighet som är atl hänföra lill konsumenten (se belänkandel s. 263-269).

Remissinstanserna: Åtskilliga remissinslanser kritiserar de av ulredningen föreslagna reglerna om näringsidkarens resultatansvar (se bilaga 3 avsnitt 5). De av ulredningen föreslagna normerna för bedömningen av om Uänslen skall anses felaklig godtas dock i allt väsentligt (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: De avtal om arbete på lös sak eller på fast egendom o.d. som skall omfattas av den föreslagna konsumenttjänstlagen syftar principiellt till att näringsidkaren skall prestera och Ull konsumenien överlämna ell vissl resultat av sill arbete. Som exempel kan nämnas en tillbyggnad till konsumenlens hus, en bil med fungerande bromsar och etl armbandsur med nytt glas.

Näringsidkaren anses enligt gällande rätl ha ett ansvar för alt det resultat som åsyftas med tjänsten kommer konsumenten till godo. Innebörden av detta s. k. resultatansvar är främsl all näringsidkaren i princip bär risken för att del åsyftade resullalel inte kan överlämnas till konsumenien. vare sig detla beror på brister i arbelet eller material eller på omständigheter utanför näringsidkarens kontroll, t. ex. olyckshändelser som förstör eller försämrar resultatet. 1 detla senare hänseende lorde näringsidkarens resultatansvar väsenlligen motsvara vad som gäller vid köp på grund av atl säljaren "slår faran" för godset, enligt huvudregeln fram lill avlämnandet av godset.

Vad som nu har i korthet redovisats ulgör f.n. dispositiv rätt. vilket skulle innebära all parierna i princip kan komma överens om en annan fördelning av riskerna för att del åsyftade resultatet inte kan uppnås eller för all del av en eller annan anledning förslörs eller försämras. Principen om avialsfrihel i della avseende måsle emellerlid numera anses kraftigt inskränkt när det gäller konsumentförhållanden genom ell viktigt avgöran-

Prop. 1984/85:110 46

de av marknadsdomstolen i slutet av år 1979 (MD 1979:17. KO./.AB Fel hos tjänsten Skånska Cemenlgjuteriel). Till bedömande i det ärendel. som gällde tillämpning av 1971 års avialsvillkorslag, förelåg bl.a. elt avtalsvillkor avseende byggnadsentreprenader enligt vilket faran för skada på entreprenaden genom "krig, uppror, upplopp, mordbrand, sabotage, allmänfarlig ödeläggelse, naturkataslrof eller därmed jämförlig omständighet" övervältrades på beställaren/konsumenten. Marknadsdomstolen fann att disposiiiv enlreprenadrält fick anses innebära alt entreprenören "står faran" för skador på entreprenaden på grund av olyckshändelser intill dess att entreprenaden avlämnas eller annars las i bruk av beställaren. Med hänsyn till atl del ifrågavarande avlalsvillkoret sålunda utsade motsatsen Ull vad som skulle gälla enligt dispositiv rätt slog marknadsdomstolen fast atl villkoret fick anses vara oskäligt mot konsumenterna. Förelaget förbjöds därför vid vite att använda ett villkor av delta slag vid erbjudande av byggnadsentreprenader lill konsumenler för enskill bruk.

Självfallel bör det ansvar för resullalel av Uänslen som alliså kan sägas ulgöra ell huvudmoment i näringsidkarens förpliktelser komma till uttryck i konsumenlUänsllagen. Detta är också innebörden av ulredningens förslag. Remissutfallet visar emellertid alt de av ulredningen föreslagna beslämmelserna om resulialansvaret kan ge upphov till vissa missförstånd. Regleringen bör därför ges en någol annan ulformning än den som utredningen har föreslagil.

Innan jag går närmare in på della vill jag för all undanröja alla missförstånd framhålla atl frågan om näringsidkarens ansvar för resultatet av ijänslen endast gäller ansvarel för produkten av näringsidkarens arbele och del material som har använts. Den gäller alltså inte ansvaret för den sak eller den egendom i övrigl på vilken det ifrågavarande arbelel skall utföras, dvs. föremålet för ijänslen. Frågan om näringsidkarens ansvar för skador på föremålel för Uänslen - vilka i och för sig kan vara en följd av ulförande! av Uänslen - behandlas i ell senare avsnitt om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel (avsnill 2.6).

Vilkel resultat som näringsidkaren skall presiera är en ren avlalsfråga, som sammanfaller med vad den akluella Ijänsten gär ut på. Huset skall målas gult. TV-apparalen skall förses med elt nytl bildrör. En ny glasruta skall sällas in i etl fönster. Bilens bromsar skall sättas i sådani skick all de godkänns vid konlrollbesiktning.

Särskilt vid avtal om reparationsarbeten är avtalet ofta uppbyggt i två "steg": näringsidkaren skall först undersöka vad som är orsaken lill alt etl föremål inte fungerar för sill ändamål för all därefier, om felet kan lokaliseras, avhjälpa della. Molsvarande kan gälla även vid vissa andra Uänsler. Brunnsborraren skall söka efler vatten på konsumenlens tomt och, om en godtagbar vattenåder anträffas, borra en brunn ål konsumenien. Avtal av denna lyp är atl förstå pä det sättel all näringsidkaren har presleral del resulial som han skall åsladkomma även om felet inte kan lokaliseras eller

Prop. 1984/85:110 47

om något vatten inte kan anträffas, förutsatt alt han har gjort vad som Fel hos tjänsten

fordras av honom för att lokalisera felet eller finna en valtenåder. En hell

annan situation föreligger naturligtvis, om näringsidkaren har eller kan

anses ha förpliktat sig all åsladkomma elt mera kvalificerat resultat, t.ex.

all del föremål som skall repareras åter skall fungera för sill ändamål eller

att konsumenten skall få en vallenförande brunn på sin loml. Avtalet är då

inte längre alt uppfatta som uppbyggt i de tvä nyss nämnda "slegen".

Ulredningens förslag om att ijänsten skall leda lill elt vissl resullat för tanken till att det skall vara fråga om ett för konsumenien posilivt resultat. Della synes dock mindre iräffande för det fallet all näringsidkaren inte har gjort elt sådant kvalificerat åtagande som jag nyss berörde. Enligt min mening är del bl. a. av denna anledning lämpligare alt behandla spörsmålet om näringsidkarens ansvar för resultatet av Uänslen som en fråga om vad som utgör/f/ hos tjänsten.

För att reglera näringsidkarens ansvar för resultatet behövs då lill en början beslämmelser i följande hänseenden. Del måsle slås fast vad konsumenten har rätt att fordra av resultatet, dvs. normen för bedömningen av om Uänslen är felaktig. Vidare måste av regleringen framgå vilka orsaker till en avvikelse från denna norm som näringsidkaren har all svara för. Därigenom avgörs bl.a. vem av parterna som bör bära risken för alt resullalel förslörs eller försämras på grund av olyckshändelser o.d. som inle kan hänföras Ull någon av parterna, dvs. vem av dem som i detta sammanhang "slår faran" för resultatet av Uänslen.

Av beiydelse för vad konsumenten har rätt all fordra av resultatet bör vara bl.a. uppgifter som har lämnats av näringsidkaren i samband med marknadsföring av Uänsten. Den frågan behandlas i följande avsnitt (2.4.2).

Yllerligare krävs beslämmelser om vilken lidpunkl som skall vara avgörande vid bedömningen av om resullalel är behäflal med fel. Den frågan behandlas i avsnitt 2.4.3. Frågan om verkan av garantier behandlas i avsnitt 2.4.4.

När del gäller normen för bedömningen av resultatet bör det slås fasl att konsumenien under alla förhållanden, oavsett vad avialet går ut på. skall kunna fordra ett sådant resulial som bör följa av att Uänsten uiförs i enlighel med de förul behandlade kraven på näringsidkarens preslalion. Dessa är att tjänsien skall utföras på ett fackmässigl tillfredssiällande sätt (se avsnill 2.3.2), atl malerial som näringsidkaren Ullhandahåller skall vara av den beskaffenhet som har avtalats eller, om någol avtal inle har iräffats i delta hänseende, av normalt god beskaffenhet (se avsnill 2.3.3), alt Uänslen skall ulföras i överensstämmelse med vissa offenlligrättsliga säkerhelsföreskrifter (se avsnill 2.3.4) och alt näringsidkaren skall med lillbörlig omsorg la till vara konsumentens intressen i övrigl, varvid han bl. a. skall iaktta sin skyldighel att utföra visst lilläggsarbete (se avsnitt 2.3.2).

Prop. 1984/85:110 48

Det nu sagda utgör alltså de minimikrav som konsumenten alltid skall Fel hos tjänsten kunna ställa i fråga om resultatet av Uänsten. Därutöver skall konsumenten givetvis ha räll atl kräva all resullalel motsvarar vad som eventuelll har avtalats rörande resultatet i del enskilda fallel. Del kan här vara fråga om uttryckligen avtalade anspråk på resullalel eller anspråk som följer av en lolkning av avlalel. Jag ålerkommer lill dessa frågor i specialmoliveringen.

1 ulredningens förslag har lagils upp en särskild beslämmelse av innebörd atl man vid bedömningen av resullalel får la hänsyn lill förbehåll av lypen "provisoriskt ulförande" eller "så gott det går" endasl i den mån del är skäligl. Med hänsyn lill vad som lidigare har sagts om de grundläggande krav som konsumenten alltid - vid sidan av vad som kan anses avtalat i del enskilda fallel - skall kunna ställa i fråga om resullalel av Uänsten kan jag inle finna behov av en sådan särskild beslämmelse.

Ulredningen har vidare föreslagit en uttrycklig regel om att resultatet av Uänsten skall ha normal hållbarhet. En sådan regel säger emellerlid enligt min mening inie mer än vad som måsle anses följa redan av de krav som konsumenien i enlighel med det tidigare anförda har rält att ställa på resullalel av Uänslen. Jag anser därför atl man kan undvara även en regel av detla slag.

Jag övergår härefter lill frågan om näringsidkarens ansvar för olika orsaker till atl resultatet av en tjänst avviker från vad konsumenien har rätl att kräva.

Del är då lill en böijan klart alt näringsidkaren måsle svara för sådana orsaker Ull en avvikelse som ligger på hans sida i avialsförhållandel. Della gäller främsl brisler i arbele, malerial och omsorg om konsumentens intressen, vare sig bristen beror på näringsidkaren personligen, på någon av hans anslällda eller på någon självsländig företagare som han har anlitat såsom maierialleverantör eller underentreprenör e.d.

Näringsidkaren bör vidare svara för sädana orsaker till en avvikelse som inte kan hänföras till vare sig näringsidkaren eller konsumenten, utan som från den synpunklen är att betrakta som "rena olyckshändelser" (vådahändelser). Näringsidkaren bör alliså "slå faran" för resultatet när det gäller bedömningen av om ijänslen är behäftad med fel. Detta lorde överensstämma med vad som utgör gällande disposiiiv räll på områdel och kan i själva verkel sägas ulgöra kärnan i näringsidkarens resullatansvar. Om näringsidkaren inle bar risken för alt resullalel förstörs eller försämras på grund av sådana tillfälliga omständigheter som här avses, skulle det nämligen i prakliken innebära alt hans förpliktelser inte gick längre än att med iakttagande av omsorg och fackmässighet efterslräva det med ijänsten åsyftade resultatet.

De händelser som del här kan vara fråga om är t. ex. atl en plötslig regnskur skadar den nymålade ytan på konsumentens hus innan målnings-arbetet avslutats, all en storm förstör eller skadar den brygga som näringsidkaren håller på all bygga eller all en annan kund vid besök i näringsidka-

rens verkstad genom någon åtgärd skadar resultatet av det arbele som näringsidkaren har utfört. Det kan också vara fråga om uppsåtlig skadegörelse e.d. av en utomstående. Näringsidkaren bör svara även för händelser och omständigheter av typen "force majeure", i den mån en sådan händelse eller omsländighel inverkar på resultatet så att delta avviker från vad konsumenien i enlighet med del lidigare anförda har räll all kräva.

Innebörden av atl näringsidkaren bär risken för avvikelser hos resullalel som beror på sådana händelser och omständigheter som nu har nämnls är atl konsumenien på grund av avvikelsen kan göra olika felpäföljder gällande, om näringsidkaren inle före den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen (se avsnitt 2.4.3) undanröjer avvikelsen och sålunda presterar etl felfritt resultat. Frågan om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel när Uänslen är felaklig på denna grund behandlas senare (avsnitt 2.6.1). Jag återkommer också lill frågan om konsumentens skyldighet att belala för bl. a. malerial som i ell sådani fall har förslörts eller skadals (avsnitt 2.8.2).

Näringsidkaren bör däremol inte drabbas av något ansvar för fel hos Ijänsten. när felel beror på något förhållande på konsumenlens sida. Hil hör i första hand sådana omsländigheler som vårdslöshel eller försummelse hos konsumenien. Vad som i övrigl kan vara att hänföra till förhållanden på konsumentens sida beror delvis pä omständigheterna i det enskilda fallel. Jag ålerkommer till delta i specialmoliveringen.

Fel hos tjänsten

2.4.2 Näringsidkarens ansvar för uppgifier vid marknadsföringen

Mitt förslag: Tjänsien skall anses felaklig. om resullalel inle överensstämmer med sädana uppgifter av betydelse för bedömningen av Uänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet som näringsidkaren har lämnal vid marknadsföring. Delsamma skall gälla, om uppgifterna har lämnats av någon annan näringsidkare eller av en branschorganisation e.d. för näringsidkarens räkning eller om uppgifterna har lämnals av en maierialleverantör eller någon annan i lidigare led. Tjänsien skall vidare anses felaklig. om näringsidkaren har underlålil atl lämna konsumenien viktigare informalion om tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet.

Utredningens förslag: Belräffande näringsidkarens ansvar för uppgifter om Uänsiens beskaffenhel eller ändamålsenlighet som har lämnals av honom själv överensslämmer ulredningens förslag i huvudsak med mill förslag. För uppgifter som har lämnals av någon annan skall näringsidkaren däremol enligt utredningens förslag svara endast om han har hänfört sig till uppgiflen, t. ex. genom all hänvisa lill den. Åven enligt ulredningens förslag skall näringsidkaren svara för underlålenhel all lämna konsumenten viktigare informalion (se belänkandel s. 147-164).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godias i huvudsak (se bil. 3 avsnill 4). 4 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 50

Skälen för mitt förslag: Enligt 7 8 försia stycket konsumenlköplagen Fel hos tjänsten skall en vara anses felaklig, om säljaren vid köpel eller på varans förpackning eller i annonser eller andra meddelanden som är avsedda all komma lill allmanheiens eller köparens kännedom har lämnal vilseledande uppgifl om varans beskaffenhel eller användning och denna uppgift kan antas ha inverkat på köpet. Med vilseledande uppgift avses även en direkl oriktig uppgift.

Som jag lidigare har sagl (se avsnill 2.1.4) bör konsumenlljänsUagen, i likhel med konsumenlköplagen, innehålla särskilda regler om näringsidkarens ansvar för uppgifier som han själv har lämnal vid marknadsföringen av en Uänsl. Della ansvar bör, i huvudsaklig överensslämmelse med vad som gäller enligi konsumenlköplagen, avse uppgifter om Uänstens beskaffenhel och ändamålsenlighel. En förulsällning för all näringsidkaren skall bli ansvarig för sådana uppgifter bör, liksom enligt 7 S konsumenlköplagen, vara alt uppgifterna kan antas ha haft någon inverkan på avtalels tillkomst eller innehåll.

Del synes mindre lämpligl alt ansvarel för konsumenttjänslernas del anknyts till oriktiga eller vilseledande uppgifier, så som har skett i fråga om konsumenlköp. En skillnad är nämligen atl frågan huruvida resullalel av en Uänsl överensslämmer med uppgifter som har lämnats vid marknadsföringen inte kan avgöras redan när avtalet ingås utan försl när Uänslen har utförts. En lagtekniskt lämpligare lösning är att i stället betrakta uppgiflerna som om de uigjorde en del av innehållel av avlalel mellan parierna.

De uppgifter om Uänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel som näringsidkaren har lämnal i samband med avtalets tillkomst eller i övrigt vid marknadsföring av tjänsien kommer därmed atl bli bestämmande för vad konsumenten kan kräva i fråga om tjänstens beskaffenhel. Detla innebär all näringsidkarens ansvar för marknadsföringsuppgifier som han själv har lämnat kommer att ha en mycket nära anknylning lill de regler om näringsidkarens resultatansvar som jag lidigare har föreslagil (avsnitt 2.4.1). I realiteten är det fråga om all slå fasl vad som i del enskilda fallet skall anses avlalal mellan parterna beträffande tjänstens beskaffenhet i kvalitativt hänseende. Jag anser det därför nalurligl all även marknadsföringsansvarel kommer lill uttryck som ell ansvar för resullalel av Uänslen på så sålt all tjänsien skall anses felaklig, om resullalel av denna inte överensstämmer med en sådan uppgifl rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel som näringsidkaren i enlighel med det tidigare sagda har atl svara för.

En förulsättning för näringsidkarens ansvar bör givelvis vara att den bristande överensstämmelsen mellan uppgiflerna och resultatet av tjänsien inte beror på konsumenien eller något förhållande på dennes sida. Liksom gäller enligi konsumenlköplagen bör näringsidkaren även ha möjlighet all undgå ansvar för en viss uppgift genom att i lid tydligt rälla denna.

Prop. 1984/85:110 51

Jag övergår härefter till frågan om näringsidkarens ansvar för uppgifter Fel hos tjänsten som någon annan har lämnat och som är av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet. Som exempel på sådana uppgifier kan nämnas all en lillverkare av ett tvättmedel marknadsför della under påstående att del är särskilt lämpligt för rengöring av skinnplagg eller att en lillverkare av energibesparande utrustning utlovar särskilt slora besparingar. Uppgifter som är av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhel eller ändamålsenlighet kan också tänkas vid marknadsföring som sker genom s. k. fackkedjor eller andra organisationer för samverkan mellan näringsidkare.

Enligt 7 8 andra slyckel konsumenlköplagen skall en vara anses felaklig, om en oriklig eller vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning som kan antas ha inverkat på köpet har lämnals av varans tillverkare eller någon annan som i ell tidigare säljled har lagil befallning med varan. Della gäller dock endasl under förutsättning att säljaren har åberopat uppgiflen eller, trots att han insett eller uppenbarligen bort inse atl uppgiften var oriktig eller vilseledande, har underlåtit att tydligt rätta uppgiften.

Åven när del gäller konsumenttjänsler bör näringsidkaren enligi min mening åläggas etl ansvar för sådana uppgifter som vid marknadsföring har lämnats av någon annan än näringsidkaren själv och som är av betydelse för bedömningen av en Uänsls beskaffenhel eller ändamålsenlighel. Ansvarel bör till en början omfalla uppgifter som har lämnats av en annan näringsidkare, t. ex. en reklambyrå, eller av en branschförening eller liknande organisation under sådana förhållanden att det kan anses ha skett för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren bör också svara för uppgifter som har lämnats av en leverantör av material lill ijänslen eller av någon annan i elt lidigare omsältningsled, t. ex. en lillverkare eller importör av sådant material. Naturligtvis avses här endasl leveranlör, lillverkare, importör e.d. av material som tillhandahålls av näringsidkaren eller av någon som han bör anses svara för. Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmoliveringen.

På samma sätt som i fråga om näringsidkarens ansvar för egna uppgifier bör hans ansvar för uppgifter som vid marknadsföring har lämnals av någon annan komma lill uttryck på så sätl att Ijänsten anses felaklig, om resullalel av denna inte överensstämmer med de uppgifter som har lämnals av en materialleveranlör e.d. En förulsällning för näringsidkarens ansvar bör dock även i della fall vara att uppgiflen kan anias ha inverkal på avlalel mellan näringsidkaren och konsumenien och alt den bristande överens-stämmelsen inle beror på någol förhållande på konsumenlens sida. Näringsidkaren bör också kunna undgå ansvar, om uppgiflerna i lid rältas av honom själv eller av den som har lämnat dem.

Enligt utredningens förslag skall en ytterligare förutsättning för näringsidkarens ansvar för uppgifter som har lämnats av malerialleverantörer

Prop. 1984/85:110 52

m. fl. vara atl näringsidkaren har hänfört sig lill en sådan uppgift. Med Fel hos tjänsten della åsyftas i huvudsak delsamma som då del i 7 8 andra slyckel konsumenlköplagen krävs atl säljaren har åberopat en uppgift av t. ex. en tillverkare.

Inom Uänsleområdet lorde näringsidkaren emellertid, i sin egenskap av fackman på etl i regel begränsat yrkesområde, normall kunna skaffa sig en relativt god kännedom om den marknadsföring som bedrivs av materialleverantörer m. fl. och som avser sådani malerial m. m. som näringsidkaren använder vid utförande av ijänster inom sill fack. Delsamma gäller i fråga om sådan marknadsföring som bedrivs genom branschorganisationer o.d. Jag anser därför alt det inte kan innebära någon slörre belaslning för näringsidkaren all han åläggs elt generelll ansvar för sådana uppgifter av beiydelse för bedömningen av ijänsiens beskaffenhel eller ändamålsenlighel som vid marknadsföring har lämnals av malerialleveranlörer m. fl. Della bör gälla även i fall då näringsidkaren till äventyrs inle hafl kännedom om den ifrågavarande uppgiflen. Som konsumenlköpsulredningen har framhällil i silt remissyttrande (se bil. 3 avsnitt 4.8) får del - i valet mellan näringsidkaren och konsumenien — anses ligga närmare till hands alt låla näringsidkaren bära följderna av en oriklig eller vilseledande uppgift som har lämnals i exempelvis en malerialleveranlörs marknadsföring.

Något krav på att näringsidkaren skall ha hänfört sig till den akluella uppgiften bör därför inle ställas upp. En tillräcklig begränsning av näringsidkarens ansvar ligger enligt min mening i de krav jag nyss har förordal om alt del skall vara fråga om en uppgifl som kan antas ha inverkal på avlalel och alt uppgiften inle i lid har rättats.

1 ett senare avsnitt (2.7) kommer jag all la upp frågan om vilkel ansvar malerialleverantörer m. fl. själva bör ha genlemol konsumenien för orikliga eller vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av en Uänsls beskaffenhet eller ändamålsenlighel.

Om man i enlighel med del sagda ålägger näringsidkaren ell ansvar för uppgifier som har lämnats av någon annan än honom själv, uppkommer frågan om näringsidkaren bör ha lagsladgad räll all i sin lur vända sig med anspråk mol den som har lämnat en oriktig eller vilseledande uppgifl som näringsidkaren har fåll ansvara för. Som jag har sagl i avsnitt 2.1.7 finns del emellerlid inle anledning atl nu överväga regressregler av det nämnda slaget särskilt för konsumenttjänsternas del. Tills vidare får frågan om näringsidkarens rätt alt göra gällande anspråk mol sin leveranlör e.d. bedömas enligi de regler som gäller f.n.

Del återstår atl la slällning lill frågan om näringsidkarens ansvar för underlålenhel alt lämna vissa uppgifter vid marknadsföringen a' en Uänsl. Som jag lidigare har framhållit är konsumenten inför ell avial om en ijänsl i hög grad hänvisad lill den informalion rörande Ijänsiens beskaffenhet och ändamålsenlighel som han får av främst näringsidkaren. Det är därför angelägel all denne inle enbari åläggs ell ansvar för sådana uppgifter som faktiskt har lämnats i de nämnda hänseendena. Näringsidkaren bör också

vara skyldig all härvidlag ge konsumenien Ullräcklig informalion redan innan avtalet har kommit till slånd, så att konsumenten har så bra förutsättningar som möjligt att pä förhand bedöma vilket resultat som han kan få ut av del ifrågasatta avtalet.

Som framgår av vad jag tidigare har sagl bör reglema om näringsidkarens marknadsföringsansvar avgränsas till att avse uppgifier rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Näringsidkarens skyldighel all före avialels iräffande lämna konsumenien informalion bör därför omfalla sådana förhållanden rörande Ijänsiens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som enligt vad näringsidkaren har insett eller bort inse var av betydelse för konsumenten.

För atl näringsidkarens ansvar för underiålenhet all lämna informalion inle skall bli alltför vidsiräcki bör även i della sammanhang krävas alt underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet. Upplysningsplikten bör å andra sidan inte begränsas till enbart förhållanden som näringsidkaren för sin del fakliskl har ägl kännedom om. Av en näringsidkare som yrkesmässigt utför Uänster åt konsumenler bör man kunna kräva all han är aktiv för all skaffa sig kunskaper av beiydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet och lämplighet för olika ändamål. En regel om upplysningsplikt för näringsidkaren bör därför omfatta även sådana förhållanden som näringsidkaren bort känna lill.

Också en beslämmelse om näringsidkarens civilrätlsliga ansvar för un-deriålenhel alt lämna konsumenten tillräcklig information rörande Uänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel bör enligt min mening utformas som en regel om fel hos ijänslen.

2.4.3 Tidpunkten för bedömningen av om ijänsten är felaklig

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85:110 54

av parierna, dvs. som beror på vad som i föregående avsnitt har kallats Fel hos tjänsten rena olyckshändelser. Med ell annal uttryckssätt kan man därför också säga all del är fråga om tidpunkten för övergången av "faran" för resultatet från näringsidkaren lill konsumenien.

Huvudregeln bör enligt min mening vara all frågan huruvida Uänsten är felaktig skall avgöras med hänsyn lill förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslulades. En sådan regel ler sig nalurlig för de flesta fall (jfr 17 och 44 88 köplagen).

En cenlral fråga är nalurliglvis vad som skall fordras för alt uppdraget skall anses avslulal. Någon allmän regel om della lorde dock inte behövas. Även utan en uttrycklig regel är det tydligl alt uppdragel i allmänhel skall anses avslulat vid den tidpunkt då konsumenien har fått klart för sig all näringsidkaren har ulfört tjänsten. Har parierna avlalal om en formell slulbesiktning, bör uppdraget naturligtvis inle anses avslulal förrän besiki-ningen har ägt rum. 1 andra fall får bedömningen göras med hänsyn lill de förhållanden under vilka Uänslen uiförs. Jag ålerkommer närmare lill detta i specialmoUveringen.

En särskild situation föreligger dock då Uänsten avser en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne. Näringsidkaren har då slörre möjligheier än konsumenien att avvärja olyckstillbud och atl minska omfaltningen av skador på egendomen. Uppdraget bör därför i detla fall inle anses avslulal förrän saken har kommit (åter) i konsumenlens besittning. En regel av delta innehåll bör las in i lagen.

Denna regel bör givetvis gälla även i fall då näringsidkaren ombesörjer alt föremålet för ijänslen, sedan denna har slutförts, transporteras lill konsumenien eller lill någon plats som denne har anvisat. Bl. a. med hänsyn till all en näringsidkare generelll sell har slörre anledning än en enskild konsument atl leckna en försäkring som läcker skador under transporten bör näringsidkaren i denna situalion bära risken för all resullalel av ijänslen förslörs eller försämras under transporten (jfr II, 17 och 44 88 köplagen). En lösning som innebär att en näringsidkare som ombesörjer transporten står ansvarel för denna risk medför i den praktiska tillämpningen också den fördelen all del inte blir nödvändigl alt utreda huruvida ell vissl fel har uppslån under iransporlen eller förelegal redan dessförinnan.

Huvudregeln om all den lidpunkt då uppdragel avslutades skall vara avgörande för felbedömningen bör emellerlid inle vara lillämplig, om del -sedan näringsidkaren har ulförl ijänsten - inträffar en försening pä grund av någon omständighet som är atl hänföra till konsumenien. 1 ett sådant fall bör tidpunkten för felbedömningen i slället vara den då uppdragel annars skulle ha avslulals. Näringsidkaren bör alliså vid en sådan försening i princip inle svara för ett fel som uppkommer därefter. Risken för atl resultatet förstörs eller försämras genom rena olyckshändelser bör med

Prop. 1984/85:110 55

andra ord i detta fall övergå från näringsidkaren lill konsumenien när Fel hos tjänsten

uppdraget skulle ha avslulals om förseningen inte inträffal (jfr 37 och 44 88

köplagen).

En del remissinstanser har anseti atl en undantagsregel av detla slag inle bör gälla när ijänslen avser en sak som har överlämnals i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne. Enligi dessa remissinstanser bör i ett sådant fall den avgörande tidpunkten för felbedömningen även i förseningssiluationen vara den då saken har kommil i konsumenlens besittning.

En sådan ordning skulle emellerlid innebära all näringsidkaren i ålskilliga fall kunde få bära risken för alt resultatet förslörs eller försämras på grund av rena olyckshändelser ända fram lill den lidpunkt då han kan sälja saken med slöd av den särskilda lagsliftningen om rätt alt sälja saker som inle har hämlats. Della är enligt min mening inte rimligt. Jag anser därför all tidpunkten för felbedömningen bör, när det har inträffat en försening med uppdragets avslulande på grund av någol förhånande på konsumentens sida, vara den då uppdragel annars skulle ha avslutats, även om tjänsten avser en sak som har överlämnals i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne. En annan sak är att näringsidkaren i detta läge bör vara skyldig alt i skälig omfallning la vård om saken så länge den befinner sig i hans besittning.

En särskild fråga är vad som skall gälla, om en försämring av resultatet på grund av avtalsbrott på näringsidkarens sida uppkommer efter den tidpunkt då uppdragel har avslulals eller skulle ha avslulals.

Som jag nyss nämnde bör näringsidkaren vara skyldig all i skälig omfattning la vård om föremålet för Uänslen. Vårdpliklen bör beslå även om det efler Uänstens utförande har inträffal en försening på grund av någon omständighet som är atl hänföra till konsumenten. Om resultatet då, efler den lidpunkl när uppdragel annars skulle ha avslutats, går om inlel eller försämras till följd av alt näringsidkaren åsidosätter sin vårdplikt, synes det mig rimligt all näringsidkaren får svara för detla enligt reglerna om fel hos ijänslen. Delsamma bör gälla om resullalel av Uänslen sedan uppdragel har avslulals går om inlet eller försämras på grund av all näringsidkaren försummar att ge konsumenten nödvändiga instruklioner, 1. ex. om all en nyreparerad molor skall köras försikligi eller om all etl nylackeral golv inte får beträdas under en viss lid.

Jag förordar därför att näringsidkaren skall svara för en försämring av tjänstens resultat som uppkommer efter den tidpunkt då uppdraget har avslulals eller skulle ha avslulals, om försämringen beror på avialsbrott från hans sida (jfr 44 8 köplagen). 1 så fall bör Uänslen anses felaklig.

De beslämmelser om lidpunkien för felbedömningen som jag nu har förordal bör vara tvingande lill konsumenlens förmån.

Mitl förslag: Har näringsidkaren lämnat en Udsbeslämd garanti beträffande resultatet av Uänslen, skall Uänslen anses felaktig om del utfästa resultatet försämras under garantitiden. Näringsidkaren är dock fri från ansvar enligt garantin, om han kan göra sannolikt all försämringen beror på en ren olyckshändelse eller på vanvård e.d.

Utredningens förslag: Överensslämmer med mill förslag (se betänkandet s. 274-276).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godias i alll väsenlligl av remissinstanserna. Sveriges advokatsamfund, näringslivsorganisaiionerna och handelskamrarna anser dock alt förslagel lägger ett alliför långtgående ansvar på näringsidkaren (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: Vid konsumenttjänsler är det - liksom vid konsumenlköp - myckel vanligl att näringsidkaren lämnar en garanti för sin prestation.

Någon definition av termen garanti finns inte i gällande lagsliflning. Vid konsumenlköplagens Ullkomsl log föredragande statsrådet avstånd från tanken på att genom civilrätlsliga regler söka bestämma innebörden av detta ullryck. Han påpekade i samband härmed att generalklausulerna i marknadsföringslagen och 1971 års avtalsvillkorslag ger möjlighet atl ingripa mot en vilseledande användning av termen garanli. Jag ansluler mig till den bedömningen även når del gäller garantier inom konsumentUänstområdet.

I konsumenltjänsllagen bör däremol, såsom också har skett i konsumenlköplagen, las in vissa klariäggande bestämmelser om de civilrättsliga verkningarna av all näringsidkaren lämnar en garanli under viss lid belräffande resullalel av ijänslen. Sådana lidsbestämda garantier är den i prakliken vanligast förekommande lypen av garanlier och den som i allmänhel avses när man talar om atl garanli lämnas för en yänsi, l. ex. ell reparationsarbete.

En tidsbestämd garanti har sedan länge ansetts ha en viktig verkan i bevishänseende. Bevisbördan för atl en vara eller en ijänsl är felaklig anses normall ligga på den av parierna som har varan resp. resultatet av Uänslen i sin besittning. Har konsumenien mottagil varan eller har uppdraget avslutats, är del följaklligen konsumenten som måste styrka att varan eller Uänsten är felaktig. Om annal inte har avtalats eller följer av de lidigare berörda reglerna om säljarens resp. näringsidkarens ansvar för senare uppkommet fel, åligger del då konsumenien att visa att felel förelåg redan vid den lidpunkl som normall är avgörande för felbedömningen, dvs. den då varan avlämnades eller uppdragel avslulades. Har en tidsbestämd garanti lämnals, medför den emellerlid alt bevisbördan kastas om. Garantin anses nämligen ge grund för etl räiisligl antagande - en s. k. presum-

Prop. 1984/85:110 57

tion - av all ell fel som framlräder under garantitiden förelåg redan vid Fel hos tjänsten den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen. För att säljaren eller näringsidkaren skall undgå del ansvar som därmed faller på honom måsle han visa att felet har uppkommit senare och beror på konsumenten eller på en olyckshändelse.

Att en tidsbestämd garanti har denna verkan i bevishänseende har för konsumenlköpens del fått en uttrycklig reglering i 10 8 konsumenlköplagen. Med hänsyn till atl det ofta kan vara svårt för säljaren all lägga fram ulredning om vad som har inträffat under tid då köparen har haft varan i sin besittning behöver säljaren enligt den nämnda beslämmelsen dock inte presiera full bevisning beträffande felels uppkomsl. Det räcker atl han gör sannolikl all felet beror på en sådan omständighet som han inle svarar för. Enligt min mening bör de principer som dessa regler ger ullryck för gälla även för konsumenttjänsternas del. Molsvarande regler bör därför las in i konsumenttjänstlagen.

Av 10 8 konsumenlköplagen följer ytterligare en viktig rättsverkan av en tidsbestämd garanti. I bestämmelsen fastslås nämligen att en avvikelse från garantin medför all varan skall anses felaklig, även om etl fel inte annars föreligger enligt lagen. Härigenom klargörs att konsumenten vid en avvikelse från garantin kan åberopa såväl köplagens allmänna disposiiiva felregler som konsumenlköplagens Ivingande regler om påföljder vid fel.

När del gäller frågan huruvida en molsvarande verkan bör lilläggas Udsbeslämda garanlier avseende konsumenttjänster ställer sig saken visserligen något annorlunda. Som jag inledningsvis har berört (avsnitt 2.1.5) bör nämligen reglerna om påföljder för fel hos Ijänsten i sin helhel vara tvingande till konsumentens förmån. En bestämmelse om atl en avvikelse från garantin skall anses ulgöra fel hos tjänsten får därmed en strängare innebörd än enligt den molsvarande beslämmelsen i 10 S konsumenlköplagen. Som ulredningen har varit inne på skulle emellerlid tillämpningen av regelsystemet bli alltför komplicerad, om näringsidkaren tilläts att i samband med en garanli friskriva sig från vissa påföljder avseende sådana avvikelser från garanlin som inte kunde anses utgöra fel enligt lagens tvingande felregler. I så fall skulle nämligen olika påföljdssyslem kunna bli lillämpliga beroende på om näringsidkaren ansvarar enligt garanlin eller enligi de allmänna felreglerna. Jag föreslår därför att man också i konsumenttjänstlagen för in en bestämmelse om atl avvikelser från en garanli skall anses ulgöra fel.

Som utredningen ingående har redovisat i betänkandet (s. 272-273) räknar man med två huvudtyper av Udsbeslämda garantier inom både köpområdel och Ijänsleområdel. Den ena lypen är sådana garanlier där näringsidkaren endast åtar sig elt ansvar för alt resullalel är utan fel vid den tidpunkt som i andra fall är avgörande för felbedömningen, dvs. normall då uppdraget avslulas. Enligt den andra lypen av garantier åtar sig näringsidkaren elt ansvar för att resultatet är felfritt inte bara vid den

Prop. 1984/85:110 58

tidpunkten ulan även under hela garantitiden, under förutsättning att före- Fel hos tjänsten

målel för Uänsten brukas på ell normalt säll och inle ulsälls för vanvård

e.d.

Konsumenterna torde vanligen vara omedvetna om denna skillnad mellan olika lyper av garanlier. För en konsument är del nalurligl all uppfatta en garanli som ett löfte om all resullalel av Uänslen. eller den del därav som har garanierats, skall bestå under garantiliden. Det kan inte råda någon tvekan om all del är denna konsumenlernas vanliga uppfattning om en garanli som gör lämnandet av garanti till ell så gångbart och ofta använt argument i marknadsföringen av både varor och tjänster.

Med hänsyn till del sätl på vilkel konsumenlerna sålunda vanligen uppfattar en lidsbestämd garanti har ulredningen föreslagil en lagregel om atl en sådan garanli alllid skall anses innebära atl näringsidkaren har garanterat att resultatet av Uänsten skall bestå under hela garantitiden. Enligt förslagel skall en lämnad garanli alliså alltid anses tillhöra den senare av de båda nyss berörda typerna av garantier. Härigenom skiljer sig ulredningens förslag från den reglering som finns i 10 8 konsumenlköplagen. Denna beslämmelse lämnar nämligen utrymme för båda typerna av garanlier.

Under remissbehandlingen av ulredningens förslag har bl. a. näringslivsorganisaiionerna framhållit all del även i fråga om konsumenttjänsterna bör finnas utrymme för båda dessa slags garanlier.

Som jag lidigare har sagl medför båda garanlityperna alt bevisbördan kastas om lill konsumenlens fördel. Om garanlin inle innebär mer än alt resullalel är felfritt vid den lidpunkl som normall är avgörande för felbedömningen, kan näringsidkaren leoreliskl sett fullgöra sin bevisbörda på endera av två säll. Han kan anlingen visa all resullalel vid den nämnda lidpunkien var så bra all del inle kunde vara behäflal med fel, eller visa att del därefier har varil utsatt för en olyckshändelse eller för vanvård e.d. Vid den andra lypen av garantier, där resultatet garanleras ha en sådan kvalilet all det vid normal användning och skötsel beslår under hela garantiliden, räcker del däremol inle för näringsidkaren all föra bevisning om resultatets beskaffenhet vid den nyss nämnda tidpunkten. Bevisningen måste i stället avse vad som har inträffat därefter.

Denna skillnad mellan de båda typerna av garanlier torde emellertid inle ha någon slörre praktisk betydelse. Elt fel som framlräder under garantiliden får nog i regel antas ha förelegal redan vid den tidpunkt som normalt är avgörande för felbedömningen. I varje fall lorde det vara svårt för näringsidkaren atl göra sannolikl atl resullalel då var felfritt, om del inle finns några tecken som lyder på all del därefier har varil uisalt för olyckshändelse, vanvård eller onormal användning.

Frågan lill vilken typ en garanli är alt hänföra torde i prakliken ha betydelse främst när del gäller delaljer som kan anses vara av förbruk-ningskaraklär och vilkas normala hållbarheisUd är kortare än garanliliden.

Om en brislfällighet uppslår under garanliliden pä grund av att en sådan del slits ut genom normal användning, blir näringsidkaren ansvarig om han har lämnal en garanli för resullalets bestånd men däremol inte om garanlin är begränsad Ull atl avse att resullalel var felfritt vid den tidpunkt som normalt är avgörande för felbedömningen. Denna verkan kan emellertid, som utredningen har framhållit, undvikas genom alt näringsidkaren vid en garanli av den förra lypen gör undantag för delaljer av förbruknings- eller förslitningskaraktär. Enligt min mening är det från konsumentsynpunkt atl föredra att en sådan begränsning av en lämnad garanti framhävs genom uttryckliga undanlag från garantin i stället för att garantin utformas som en för konsumenterna svårförståelig begränsning till ursprungliga fel e.d.

I likhel med utredningen anser jag alliså all del av konsumenttjänstlagen bör framgå all en tidsbegränsad garanti skall anses ulgöra en garanti för atl resullalel beslår under hela garantitiden.

En beslämmelse av detta innehåll bör därför las in i lagen. Beslämmelsen bör givetvis vara tvingande till konsumenlens förmån. Della innebär att en tidsbestämd garanti, oavsett vad som kan ha föreskriviis i denna, skall behandlas som en garanti av den angivna lypen. 1 den mån näringsidkaren inle är beredd atl svara för vissa detaljer eller egenskaper hos resultatet av ijänslen, måsle han alltså uttryckligen ge konsumenien besked om della. En annan möjlighel är att garantin förklaras gälla endast vissa delar eller vissa egenskaper hos resullalel av Uänsten. Om garanlier-na utformas på nu angivet sätl får konsumenten en klarare bild av sina rättigheter än vad som f.n. ofta är fallet.

Fel hos tjänsten

Prop. 1984/85:110 60

näringsidkaren avhjälper felet. Det intresse som konsumenten knyler till Fel hos tjänsten Uänslen tillgodoses därmed i allmänhet på ett relativt enkelt sålt. Och för näringsidkaren lorde del i regel framstå som både smidigast och mesl lillfredsslåilande atl han hell enkell får rälla lill etl fel i sin preslalion. Åven från allmänna synpunkler är del en fördel om saken kan bringas ur världen genom atl felet avhjälps. Denna förhållandevis enkla och nalurliga utväg bör typiskt sell ge upphov till färre tvister än andra påföljder.

Utredningen har av denna anledning ansett alt regler om avhjälpande av fel bör ges en framskjuten plats i konsumenttjänstlagens system av påföljder för fel hos Ijänsten. Denna uppfattning, som har godtagils av samlliga remissinstanser, ligger i linje med vad som i dag anses vara gällande rält på området. Också enligt min mening bör lagen innehålla regler av della slag.

Till en början bör i lagen tas in en bestämmelse om atl näringsidkaren är skyldig atl avhjälpa fel hos Uänslen, om konsumenien begär del. Från denna bestämmelse bör dock elt undanlag göras för del fall ali: ell avhjälpande i del enskilda fallel framstår som oproportionerligl belungande för näringsidkaren. Konsumenien bör då i stället få tillgripa andra påföljder. Eftersom utgångspunkten är all konsumenien har rält till en felfri prestation in natura bör del dock fordras starka skäl för atl han skall behöva avstå från elt avhjälpande som han önskar.

Enligt ulredningens förslag skall näringsidkaren inle vara skyldig all avhjälpa ell fel, om åigärden skulle medföra koslnader eller olägenheler för honom som är oskäligl slora i förhållande lill felets betydelse för konsumenten. Förslagel har vid remissbehandlingen kommenterats av marknadsdomstolen och konsumentverket, vilka har ifrågasatt om del inle ger näringsidkaren en alltför slor möjlighel all undgå ell avhjälpande. Enligi min mening är förslagel emellerlid väl avvägt. Del kan inle gärna vara etl konsumentintresse atl fordra all näringsidkaren drar på sig oskäliga kostnader eller olägenheter för all avhjälpa etl fel. En avhjälpandeskyl-dighel som kan uppfattas som orimligl slräng medför en klar risk för atl näringsidkarna vägrar atl uppfylla den.

Med hänsyn till vad jag nyss sade om avhjälpande som den normall bäsia lösningen när en Ijänsl visar sig vara felaklig, bör näringsidkaren inle bara ha en skyldighet att på konsumentens begäran avhjälpa fel hos tjänsten. Om konsumenien inte begär avhjälpande ulan i slället vill göra någon annan påföljd gällande, bör näringsidkaren i sin lur ha en rätl all avhjälpa felel för all undgå eller begränsa sådana andra påföljder. Della bör dock inte gälla, om konsumenien har någol särskilt skäl för all motsätta sig ell erbjudande från näringsidkaren om avhjälpande. Sådana skäl kan vara l.ex. all avhjälpandel skulle vålla konsumenien icke obelydliga olägenheter eller all näringsidkaren har visal sig vara slarvig eller inkompelenl för uppdraget.

Prop. 1984/85:110 61

Om ell fel skall avhjälpas, bör del ske så snabbt som möjligt. Näringsid- Fel hos tjänsten karen måsle emellerlid ha en rimlig tid på sig. Han kanske måste skaffa nytt malerial eller göra andra förberedelser. Med hänsyn bl. a. lill att lagen skall omfatta en vid krets av tjänster kan denna lid variera avsevärt från fall till fall. I likhet med ulredningen anser jag det därför inle lämpligl atl pä denna punkt ställa upp någon mer preciserad regel än atl elt fel skall avhjälpas inom skälig lid efter det all konsumenien har gett näringsidkaren lillfälle lill det.

Bedömningen av vad som i det enskilda fallet skall anses utgöra skälig lid för ett avhjälpande bör kunna göras enligt samma principer som lillämpas för bedömningen av motsvarande fråga enligt 4 8 konsumenlköplagen. Hänsyn bör sålunda i försia hand las lill förhållandena på konsumenlens sida, bl. a. hans behov av föremålel för ijänslen i felfritt skick (se prop. 1973: 138 s. 189). Enligt min mening finns del inle anledning all, som bl. a. konsumenlverkei har ifrågasatt, siälla upp en snävare tidsfrisl för det fall all del är näringsidkaren som vill ulnyttja sin rätt aU avhjälpa ett fel. Utöver vad jag nyss sade om förhållandena på konsumentens sida, vilka alllid bör tillmätas tyngd vid bedömningen av vad som är skälig lid för ell avhjälpande, kommer det avgörande för denna bedömning naturiigtvis att bli i huvudsak den lid som faktiskt måsle beräknas åtgå för näringsidkarens ålgärder för avhjälpande. Denna tid är densamma vare sig avhjälpandel sker på konsumenlens eller på näringsidkarens begäran. Kan konsumenien i ell enskill fall visa alt han kan få felel avhjälpt snabbare på annal håll och alt della har betydelse för honom, liksom att den lid som går åt för etl avhjälpande gör att della blir meningslöst för honom, bör della ulgöra sådana särskilda skäl som enligi del lidigare anförda bör ge konsumenien rätt alt avvisa näringsidkarens erbjudande om att avhjälpa etl fel.

Eflersom konsumenten har rätt att mol avtalat pris få en felfri preslalion, bör näringsidkaren naluriigtvis inte ha räll lill ersällning för sina koslnader för all avhjälpa ell fel. Elt avhjälpande kan emellertid medföra all även konsumenien ådrar sig kostnader, t. ex. för transport av föremålel för Uänslen lillbaka lill näringsidkaren. Det måsle nämligen krävas all konsumenien i skälig omfallning medverkar till ett avhjälpande genom den lypen av ålgärder, om det gör avhjälpandeförfarandet enklare och billigare. Enligt min mening är det självklart all konsumenten aldrig slulligi skall behöva drabbas av några exlra koslnader för själva avhjälpandet eller vad som har omedelbarl samband därmed, såsom transporter. Som SHIO - Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund har förordat bör därför genom en uttrycklig beslämmelse slås fast att avhjälpandet skall ske utan kostnad för konsumenien. Härifrån bör dock gälla vissa undanlag, bl. a. för koslnader som skulle ha uppkommit även om Uänsten från början hade ulförls felfritt, t. ex. koslnaden för ett sådant byte av delar i en apparat som näringsidkaren inle tidigare ulfört och inte heller beräknat sig betalning för. Jag återkommer till detla i specialmoliveringen.

Prop. 1984/85:110 62

Om ett avhjälpande av etl fel inle kommer lill slånd - anlingen därför all Fel hos tjänsten ingen av parierna akiualiserar frågan om avhjälpande eller därför all näringsidkaren inle är skyldig eller berättigad alt avhjälpa felet - bör konsumenien ha räll alt på grund av felel göra avdrag på priset eller, under vissa förutsättningar, häva avtalet. Delsamma bör gälla om felel, när konsumenien eller näringsidkaren har påkallal ett avhjälpande, inte har avhjälpts inom skälig tid eller om del på grund av omsländighelerna finns slarka skäl atl anta att så inte kommer att bli fallet.

Etl prisavdrag bör i försia hand molsvara vad del koslar konsumenten all få felel avhjälpi. För en sådan regel lalar redan all della vid tjänster torde vara den mest praktiska meloden för alt beräkna den minskning av Uänsiens värde som elt fel medför. Härtill kommer all den angivna beräkningsmetoden synes nalurlig med hänsyn till att näringsidkaren i regel är skyldig att avhjälpa felet. Om näringsidkaren vägrar att göra detla eller misslyckas med avhjälpandel, kommer prisavdraget i allmänhet alt täcka koslnaderna för att låla en annan näringsidkare avhjälpa felel. Meloden all beräkna prisavdragels storlek på grundval av vad det kostar konsumenien all få felet avhjälpt bör dock inle vara lillämplig, om kostnaden för elt avhjälpande är oskäligt slor i förhållande till felets betydelse för konsumenten. Eftersom näringsidkaren i motsvarande fall inle är skyldig all själv avhjälpa felet, bör han inte heller vara skyldig all bära den oskäligl stora koslnaden genom ett prisavdrag. 1 sådana fall bör prisavdraget i stället besiämmas lill ell belopp som motsvarar felets betydelse för konsumenten. 1 fråga om den närmare innebörden härav får jag hänvisa lill specialmoliveringen.

I en del fall bör konsumenien på grund av ett fel hos tjänsten ha rält alt komma ifrån avlalel genom all häva detta. Hävning är i regel en belydligi mer ingripande påföljd än prisavdrag och anses i allmänhel kunna komma i fråga endasl vid väsenlliga avtalsbrott. Vid fel hos en Uänsl, då näringsidkarens preslalion redan är ulförd, är hävningspåföljden ofta särskilt slräng mol näringsidkaren. Hans prestation i form av ulförl arbele kan i allmänhel inle ålerbäras till honom. Detsamma gäller ofta belräffande del material som han har tillhandahållit. För atl konsumenien skall få häva måsle därför fordras all felel är av särskili väsenllig beiydelse. Som ulredningen har föreslagit bör det krävas att felet medför all konsumentens syfte med Ijänsten i huvudsak är förfelat.

Vad som nu har sagls gäller del fallet att tjänsten är utförd i sin helhet. Det kan emellertid inträffa all konsumenten innan Uänsten har avslutats får anledning atl misstänka att Ijänslen inle kommer all bli felfri. Skälel lill detta kan vara att den del av arbelel som redan är utförd har påtagliga brisler.

Om det på grund av omständigheterna finns starka skäl att anta all tjänsten sålunda kommer atl bli felaktig, kan del inle utan vidare begäras av konsumenien att han skall stå fast vid avlalel. Det är uppenbart all del

Prop. 1984/85:110 63

för konsumenten kan vara förmånligare att i stället fä vända sig lill en Fel hos tjänsten annan näringsidkare som kan förväntas utföra ett felfritt arbete. Konsumenten bör därför i den angivna silualionen ha rätt alt häva på grund av del fel som tjänsten måste antas komma att bli behäftad med. Eflersom det är fråga om hävning bör del dock krävas alt det förväntade felet är på vissl säll väsentligt.

1 enlighet med vad ulredningen har framhållit bör man härvid skilja mellan olika situationer. Det kan länkas atl konsumenten visserligen vill avbryta avtalsförhållandet för framtiden men atl han är beredd alt betala för vad som redan har ulförts av ijänslen. En sådan hävning beträffande den återstående delen av Uänsten bör konsumenien vara berättigad lill. om del förvarnade felel är av väsenllig betydelse för honom. För alt konsumenten skall få häva avtalet i dess helhet - således även för redan utförd del - bör däremot i enlighet med det tidigare anförda krävas att felel medför att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat.

All ell avtal hävs innebär alt parternas förpliktelser enligt avtalet faller bort. 1 den mån båda eller endera av parterna har uppfyllt sina förpliktelser, skall preslalionerna återgå. Dessa principer bör gälla även när konsumenten häver ell avtal om en ijänsl i dess helhet.

Som tidigare har framhållits är det vid Uänsler emellertid ofta inte möjligt alt åierbära näringsidkarens prestation av arbete och material. Etl ulfört målningsarbete kan nämnas som belysande exempel. I sådana fall bör näringsidkaren, som är den som har gjort sig skyldig lill avtalsbrottet, i princip få slå för föriusten. Konsumenten bör vara befriad från betalningsskyldighet enligt avtalet och berättigad att återfå vad han eventuellt redan har betalt, Irols alt näringsidkaren helt eller delvis inte återfår sin prestation. Detla bör gälla inte bara när det är omöjligt all åierbära vad näringsidkaren har presterat utan också - i princip - i den mån ett återslällande skulle medföra koslnader eller olägenheler av beiydelse för konsumenien. Lika litel som vid avhjälpande skall konsumenien nämligen behöva underkasta sig bördor av betydelse för atl kunna utnyttja de påföljder som slår honom lill buds vid fel hos Uänsten. Jag vill erinra om att omöjligheten eller svårighelen alt åierbära näringsidkarens preslation har beaklats redan när del gällt atl bestämma förulsällningarna för alt konsumenien skall få häva avtalet i dess helhet.

Vid fel hos Uänsten bör konsumenten även ha rätl alt till säkerhel för sina anspråk på grund av felet hålla inne belalningen för ijänslen. Härigenom får konsumenten bl. a. etl påtryckningsmedel mot näringsidkaren för att förmå denna all avhjälpa felet. Konsumenien bör dock inle ha rätl alt hålla inne en slörre del av belalningen än som fordras för alt ge honom säkerhet för hans anspråk på grund av felel, inbegripet eventuelll skadeståndsanspråk (se avsnill 2.6.1).

Som jag har slagit fast redan i avsnitt 2.1.5 bör de nu förordade reglerna rörande påföljder för fel hos tjänsien vara tvingande lill konsumenlens förmån.

Mitt förslag: Om konsumenien vill åberopa atl ijänsten är felaklig, skall han reklamera inom skälig lid efler del all han märkl eller bort märka felel. Gör konsumenien inte del, förlorar han rätten all åberopa felel. DeUa gäller dock ej, om näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder.

Utredningens förslag: Överensslämmer i huvudsak med milt förslag. Ulredningen föreslår dock elt undanlag även för del fall all näringsidkaren har förfaril grovt vårdslöst (se betänkandet s. 282-289 och 296-297).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godias allmänt (se hil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: Inom avtalsrätten gäller i allmänhet all den part som anser att motpartens prestation inte är avtalsenlig och som därför vill göra någon påföljd gällande måste inom skälig lid underrätta motparten om förhållandet (reklamera). En reklamationsskyldighel av denna innebörd har på olika områden kommit lill uttryck i särskilda lagregler. Av intresse i detta sammanhang är framför allt bestämmelsen i 11 § konsumenlköplagen. Enligt denna beslämmelse skall köparen, om han vill göra gällande någon befogenhel på grund av fel i en vara, underrätta säljaren om felet inom skälig lid efter det att han märkt eller bort märka detta.

Enligi min mening bör en molsvarande beslämmelse om reklamalions-skyldighel tas in i konsumenttjänstlagen. Om konsumenten vill åberopa atl ijänsten är felaktig, skall han alltså reklamera inom skälig tid efter del att han märkt eller bort märka felet. Frågan huruvida konsumenten "bort märka" etl fel beror bl. a. av vilka krav som ställs på konsumenien når del gäller all undersöka resullalel av ijänslen. Som jag skall älerkomma till i specialmoliveringen bör några stränga anspråk inle ställas upp på denna punkt.

1 likhet med vad som gäller enligt konsumenlköplagen bör det vara tillräckligt atl konsumenten avger en s. k. neutral reklamalion. Detta innebär alt konsumenien inte i reklamationsmeddelandet behöver ange vilkel eller vilka anspråk han ämnar framställa på grund av felel. Av reklamationen bör dock framgå att konsumenien inle godtar resullalel av ijänslen, liksom i vilket avseende han anser all tjänsien är felaklig (jfr prop. 1973: 138 s. 252). Lika litet som i konsumenlköplagen bör det i konsumenttjänstlagen ställas upp något krav på att reklamation skall ske i viss form. Den bör alltså kunna göras såväl munlligen som skriftligen.

Beslämmelsen om reklamation vid fel bör vara tvingande lill konsumentens förmån. Näringsidkaren skall alltså inte vid ett avtal om en tjänst kunna binda konsumenien vid strängare föreskrifter om reklamalion, t. ex. atl reklamalion måsle ske i viss form eller atl reklamationsfrisien begränsas till en oskäligt kort tid.

Följden av alt konsumenten inte iakttar sin skyldighet atl reklamera inom skälig tid bör. liksom enligt II 8 konsumenlköplagen, vara att han föriorar rällen all göra gällande de olika befogenheler som annars skulle lillkomma honom på grund av del akluella felel. Delta bör dock inle gälla om näringsidkaren har handlat i slrid mol iro och heder. t. ex. genom all förtiga ell för honom känl fel hos Uänslen. 1 sådana fall skulle del närmast framstå som stötande, om näringsidkaren skulle kunna gä fri från felansvar genom att åberopa alt konsumenten har reklamerat för sent (jfr 53 S köplagen).

Något molsvarande undantag bör däremot inte uppställas för del fall att felet beror på all näringsidkaren har jörjarii grovi vårdslöst Elt sådant undanlag, som föreslagils av utredningen, lorde främst vara motiverat om man ställer stränga krav på att konsumenien på sin sida skall undersöka resultatet av näringsidkarens prestation, så atl konsumenien kan gå miste om rätten att åberopa etl fel därför alt han inte gjort en tillräckligt noggrann undersökning. Som jag tidigare sade bör emellertid några sådana stränga krav inte gälla vid konsumenttjänster.

Fel hos tjänsten

2.4.7 Preskriplion

Mitt förslag: Konsumenlens rält att åberopa atl Uänsten är felaklig gär förlorad (preskriberas), om han inie har reklamerat felet inom två år eller, vid arbele på fasta saker, inom tio år efter del att uppdraget avslulades. Har näringsidkaren handlal i slrid mot tro och heder gäller alltid en preskriptionstid av tio år.

Utredningens förslag: I stället för olika preskriptionstider vid skilda lyper av ijänster föreslås en generell preskriptionstid på två år, från vilken dock undantas vissa s. k. dolda fel saml fall då näringsidkaren har handlal i strid mot tro och heder eller grovt vårdslöst (se belänkandel s. 292-297).

Remissinstanserna: Ulredningens förslag kritiseras av flertalel remissinstanser från skilda utgångspunkter. Föreirädare för näringslivel anser alt preskriptionstiden inle ulan starka skäl bör sällas längre än ell år. Såväl dessa som andra remissinslanser kritiserar vidare undantaget för dolda fel, vilket anses vara alltför omfattande och obestämt. En del remissinslanser ifrågasätter om man inle i slällei för etl undantag för dolda fel bör ha en längre preskripUonsUd för ijänsler avseende arbete på fasl egendom o.d.. där problemet med dolda fel kan ha störst aktualitet (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: Att en tjänsl är felaktig torde konsumenien i flertalel fall märka eller åtminstone böra märka redan när uppdragel avslulas eller inom en inle alltför lång lid därefier. Givelvis kan dock ett fel i undanlagsfall ha funniis redan vid den lidpunkl som normall är avgörande för felbedömningen ulan all det blir märkbart förrän kanske lång Ud senare. 5 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 66

Möjligheten av atl en Uänsl är behäftad med ett sådant s.k. dolt fel Fel hos tjänsten innebär ett osäkerhetsmoment för näringsidkaren. Del är naturligt att denne efter hand som tiden går får etl alll starkare behov av att kunna betrakta avtalsförhållandet som definitivt avslutat, så att han inte längre behöver räkna med att drabbas av anspråk på gmnd av della. Från allmän synpunkt är det även angeläget alt begränsa antalet ivisler rörande förhållanden som ligger alltför långt tillbaka i liden. Sådana tvister medför ofta betydande bevisproblem och kan därmed bli oproportionerligt resurskrävande för både parterna och samhällel.

Dessa i viss mån sammanfallande intressen har i köprätlsligl sammanhang beaklats genom all del såväl i köplagen (54 8) som i konsumenlköplagen (118) har införts bestämmelser om en längsta tid - en preskripUonsUd - inom vilken köparen måste ha reklamerat på grund av etl fel för att kunna göra felpåföljder gällande. Efler utgången av preskriptionstiden utesluts alltså även möjlighelen att göra gällande påföljder för dolda fel. Preskriptionstiden är enligt båda lagarna f.n. ell år, räknal från del all köparen mottog gödsel (varan). Regeln i 11 8 konsumenlköplagen skiljer sig från bestämmelsen i 54 8 köplagen framför alll genom atl den är tvingande till konsumenlens förmån. Vid konsumentköp kan preskriptionstiden för felanspråk alltså inte förkortas men väl förlängas genom avtal (se prop. 1973: 138 s. 252).

Inom det område som konsumenttjänstlagen är avsedd all omfatta torde f.n., i avsaknad av särskild lagstiftning, konsumentens rätl att framställa krav på gmnd av att en Uänsl är felaklig inte preskriberas Udigare än som följer av allmänna regler om preskription av fordringar (se betänkandet s. 286-287). Detta innebär att preskriplion enligt den numera gällande preskriptionslagen (1981:130) inte inträder förrän efler lio år. Bestämmelserna i denna lag om en allmän lioårspreskription hindrar emellertid inte att en kortare preskriptionstid bestäms genom avtal. Denna möjlighet har också i viss omfattning utnyttjats inom konsumenltjänstområdel (se betänkandet s. 288- 289).

Bestämmelser om preskription av anspråk på grund av fel innebär endast all det sätts en yttersta gräns för den tid inom vilken konsumenten kan göra sådana anspråk gällande. Frågan huruvida näringsidkaren är ansvarig för en brislfällighet som visar sig och reklameras under preskriptionstiden avgörs enligt felreglerna i övrigt. Konsumenten måste alltså i princip styrka att bristfällighelen beror på etl fel som förelåg redan vid den lidpunkt som är avgörande för felbedömningen, dvs. i allmänhet då uppdraget avslulades. Delta blir naturiigtvis alll svårare efler hand som tiden går.

Med hänsyn till det nu sagda är del uppenbarl alt den allmänna preskriptionstiden av lio år är längre än vad som är nödvändigt och rimligt när det gäller anspråk på grund av fel vid de flesta vanliga konsumentUänsler. Denna tid innebär också att del f.n. finns en omotiverad skillnad mellan konsumenttjänster och konsumenlköp.

Prop. 1984/85:110 67

Näringsidkarens intresse av atl efler förioppel av en kortare tid kunna Fel hos tjänsten betrakta avtalsförhållandet som avslutat kan visserligen tillgodoses genom avtal om preskriptionstid. Å andra sidan gäller beträffande konsumenttjänster samma behov som vid konsumenlköp av atl genom tvingande beslämmelser skydda konsumenten mot avlalsvillkor om en alltför kort preskriptionstid.

Jag anser därför atl konsumenttjänstlagen bör innehålla tvingande regler om en minsta preskriptionslid som för normalfallet är kortare än den nuvarande dispositiva tioårstiden. När man skall bestämma denna tid är det enligt min mening naturiigl atl i första hand anknyta Ull motsvarande regel för konsumentköp. Del synes inte finnas någol bärande skäl för att en konsument skall ha vare sig kortare eller längre tid på sig för all åberopa etl fel om han exempelvis låter reparera en bil eller bygga om en båt än han skulle ha hafl om han i stället hade köpt bilen eller båten.

1 direkfiven för konsumentköpsutredningen (Dir. 1977:83) har dåvarande chefen för jusliUedepartemenlet närmasl utgått från all den nuvarande ettåriga preskriptionstiden för felanspråk vid konsumenlköp bör förlängas till i vart fall två år. Detta skall ses mot bakgrund av all köplagsutredningen i sill slutbetänkande (SOU 1976:66) Köplag föreslog atl preskriptionstiden vid såväl konsumenlköp som andra köp skulle föriängas från etl lill två år. Som skäl för detta anförde köplagsutredningen bl. a. alt köp numera ofta avser gods av sådani slag att man måsle räkna med att fel kan visa sig först ganska lång lid efter det atl godset har tagits i bruk (se SOU 1976:66 s. 327 och 357). Sedan köplagsutredningen avgav silt slutbetänkande och direkfiven för konsumentköpsutredningen utfärdades har i 1980 års Wien-konvention om inlernaiionella köp, vilken har underlecknals av bl. a. Sverige, den disposiiiva preskriptionstiden för köparens rätt all åberopa fel i gödsel salls lill två år (Art. 39 mom. 2). Det kan även nämnas alt man i Norge redan år 1974 genomförde en förlängning av preskripiionsliden för felanspråk vid konsumentköp och andra köp från etl lill två år.

Enligt min mening är de skäl som köplagsutredningen anförde för en förlängning av preskripiionsliden för felanspråk bärande. Detla bör vara avgörande när del gäller alt nu bestämma en kortaste preskriptionstid för anspråk på grund av fel hos konsumenttjänster. Sådana anspråk bör alltså preskriberas tidigast efter två år. En molsvarande preskriptionstid bör samtidigt uppställas för konsumenlköpens del (se avsnill 2.12.1).

En regel om två års preskriptionslid kan emellertid inle gälla utan undantag inom hela del område som konsumenttjänstlagen är avsedd atl omfatta. Hänsyn måste las till atl lagen skall täcka etl vidsträckt fäll av Uänster, bl. a. arbelen av betydande omfallning på fasl egendom, byggnader och andra anläggningar. Det är givet atl problemet med dolda fel, vilka kan framkomma försl efter en avsevärd tid, har en helt annan aktualitet och ofta också en hell annan ekonomisk betydelse vid sådana arbelen än när det gäller arbele på lösa saker. Vid sidan av ny-, om- och tillbyggnads-

Prop. 1984/85:110 68

arbelen behöver bara nämnas sådana arbelen som revetering eller målning Fel hos tjänsten av byggnader, omläggning av hustak och nedläggning av rör eller andra ledningar under mark.

För denna typ av tjänster är en tvåårig preskriptionstid avseende anspråk på gmnd av fel hos ijänslen uppenbariigen för kort. Det kan räcka exempelvis med två på varandra följande milda eller snöfattiga vintrar för att elt allvarligt fel skall förbli dolt under mer än två år.

Konsumenlljänslulredningen har sökl lösa della problem genom alt från regeln om en tvåårig preskriptionstid göra undanlag för vad som skulle kunna kallas "särskilt dolda" fel, nämligen sådana fel som inle visat sig under tvåårstiden och inle heller rimligen kunnat upptäckas under denna tid. Undantagsregeln skall enligt förslaget gälla vid alla Uänster som faller under lagen. Utredningen har dock räknat med att den får praktisk betydelse främsl vid byggnadsarbeten o.d.

Ulredningens förslag på denna punkt har vid remissbehandlingen utsatts för åtskillig krilik. För egen del kan jag hålla med de remissinstanser, bl. a. konsumentköpsutredningen, som anser all innebörden av den föreslagna undantagsregeln är svårgripbar och att regeln i själva verkel måste bedömas leda till så omfattande undantag från tvåårsregeln atl denna regel blir praktiskt laget meningslös. Den skulle nämligen få betydelse endast för fel som - trots att de inte visat sig och inte heller bort märkas under tvåårstiden - ändå rimligen kunnat upptäckas under denna tid. Under alla förhållanden är det tydligl att en undantagsregel av del slag som utredningen har förordat kan ge upphov till betydande tillämpningsproblem och onödiga tvister. Därmed bortfaller den väsenlliga fördelen med preskriptionsregler överhuvud laget, nämligen just all de skall förhindra tvister efter utgången av en viss tid.

För alt regler om preskriplion av felanspråk skall ha någon verklig funktion att fylla bör de enligt min mening bygga på enkla kriterier, så alt man i möjligaste mån undviker tvister rörande den grundläggande frågan huruvida reglerna är tillämpliga i ett visst fall eller inte. Den mest ändamålsenliga lösningen är därför enligt min mening att man från den föreslagna regeln om en tvåårig preskriptionstid gör undantag för vissa slags tjänster, vid vilka man typiskt sett måste räkna med att ett fel kan komma att visa sig först efter en betydligt längre lid. Della gäller, i enlighet med vad jag har sagt tidigare, tjänster som innebär arbele på fast egendom o.d. En undantagsregel som tar sikle på dessa slags Ijänsler motsvarar i princip den som det norska forbrukertjenesteutvalget har föreslagit i sitt betänkande (NOU 1979:42) Forbrukertjenester. Enligt detta förslag skall nämligen en längre preskriptionstid än två år gälla vid ijänster som innebär arbete på fasl egendom.

En preskriptionslid som för dessa fall anknyter lill del rättsliga begreppet "fast egendom" skulle dock leda lill vissa mindre tilltalande konsekvenser. Sålunda hänförs bl. a. tvättmaskiner, diskmaskiner, spisar och

Prop. 1984/85:110 69

kylskåp lill fasl egendom, om de ägs av den som äger fastigheten där de är Fel hos tjänsten installerade (2 kap. 2 8 jordabalken), medan de är atl betrakta som lösa saker om de ägs av någon annan än faslighelsägaren, t. ex. av en hyresgäst (2 kap. 4 8 jordabalken). Förtjänster som innebär arbele på sådana föremål skulle alltså, om man anknyter lill begreppel fast egendom, gälla en ivåårig preskriptionstid i vissa fall och en längre preskriptionstid i andra fall, beroende på vem som äger själva fastigheten (se också 2 kap. 5 8 jordabalken). En lämpligare lösning är i stället all ulforma regeln om en längre preskriptionstid så all den omfattar alla tjänster som innebär arbele på fasta saker.

I fråga om preskriplionslidens längd för hithörande fall kan nämnas all del norska forbrukertjenesteutvalget för arbelen på fast egendom har föreslagil en preskriptionstid av fem år. KonsumentUänslulredningen har däremol ansett atl den allmänna preskripiionsliden av tio år bör gälla belräffande anspråk på gmnd av sådana "särskilt dolda" fel som avsågs med den av utredningen föreslagna regeln om undanlag från Ivåårspreskriptionen. Enligt Svenska Teknologföreningens år 1972 reviderade Allmänna beslämmelser för byggnads-, anläggnings- och inslallationsenlreprenader (AB 72) gäller att entreprenören kan hållas ansvarig för dolda fel under den allmänna preskriptionstiden tio år. Sedan den i regel betydligt kortare garantitiden har löpt ut gäller detla dock endast i den rnån felet visas ha sin grund i grov vårdslöshet av entreprenören.

Enligt min mening kan en preskriptionstid av tio år inle anses vara alltför lång för de fall som det här är fråga om. Fel i byggnadsarbeten m. m. kan i olyckliga situationer mycket väl förbli dolda under högsl avsevärd lid samt, när de visar sig, medföra allvarliga ekonomiska följder för den enskilde konsumenten för den händelse kostnaderna för avhjälpande m. m. skulle stanna på denne. Samtidigt bör framhållas att en regel som medger atl konsumenten vid dessa slags tjänster kan göra gällande felanspråk under en tid av tio år torde komma att aklualiseras endasl i undantagsfall. Vanligen lorde nämligen även vid dessa tjänster eventuella fel märkas eller åtminstone böra märkas inom en kortare tid. Det behöver därför inte befaras all en preskriptionstid av tio år kommer alt leda lill några nämnvärda fördyringar av detta slags tjänster.

Sammanfallningsvis förordar jag att preskriptionstiden vid tjänster som innebär arbele på fasta saker bestäms till lio år.

Del finns enligt min mening inle anledning alt komplicera regelsystemet genom bestämmelser som t. ex. efter uigången av en viss kortare lid begränsar näringsidkarens ansvar i hithörande fall till all avse endasl fel som beror på grov vårdslöshel från hans sida eller fel som är särskilt väsenlliga. Som tidigare framhållils ankommer del på konsumenien att visa att en uppkommen brislfällighet beror på ett fel som förelåg redan vid den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen, dvs. i allmänhel då uppdraget avslulades. Redan de med tiden ökande bevissvårighelerna

lorde därför medföra atl en konsument efter någon längre Ud knappasl kommer atl göra gällande felanspråk annat än i lämligen klara läll eller i fall som är av slörre betydelse för honom.

Såväl den tvååriga som den tioåriga preskriptionstiden bör räknas från den tidpunkt då uppdragel avslulades. Denna uigångspunkt för preskriplionslidens beräkning bör gälla även belräffande felanspråk som grundas på en garanli.

Beslämmelserna om preskription bör, som lidigare har nämnls, vara tvingande lill konsumentens förmån. Näringsidkaren skall alltså inte genom avtal kunna förkorta den preskripUonsUd som enligt lagen skall gälla för den aktuella ijänslen. Däremol bör preskriptionstiden kunna förlängas genom avtal, t.ex. genom en garanti eller liknande utfästelse från näringsidkarens sida. Jag ålerkommer i specialmoliveringen lill vissa frågor beträffande preskriplion av felanspråk i garantifall.

1 föregående avsnill har slagils fasl all näringsidkaren inte lill sill fredande skall kunna åberopa all konsumenten har underlålil atl reklamera inom skälig lid efler det alt han märkl eller bort märka elt fel, om näringsidkaren har handlal i strid mot tro och heder.

När det gäller sådana tjänster för vilka jag här har förordat en preskriptionslid av tio år är det enligt min mening inle påkallat med etl motsvarande undantag från näringsidkarens möjlighet all åberopa att preskriplion har inträtt. Annorlunda förhåller det sig beträffande tjänster vid vilka enligt förslagel skall gälla den kortare preskriptionstiden två år. I dessa fall bör göras ett undanlag från regeln om Ivåårspreskription för den händelse näringsidkaren har handlal i strid mot tro och heder (jfr 54 8 köplagen). Ett sådani undantag lorde, om annat inte sägs, leda liil att konsumenlens anspråk i de berörda fallen skulle preskriberas enligt de allmänna reglerna om lioårspreskription i preskriplionslagen (jfr Almén- Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 733). Enligt min mening är det emellertid i tydlighetens inlresse bättre att i konsumenttjänstlagen ta in en beslämmelse som direkl reglerar preskriptionstidens längd i de nu diskuterade undantagsfallen. Preskriptionstiden bör här bestämmas till tio år, räknal från samma utgångspunkt som den som gäller för preskriptionsreglerna i övrigt.

Dröjsmål på näringsidkarens sida

Prop. 1984/85:110 71

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med milt förslag. Dröjsmål på Beträffande försenat påbörjande av tjänsien o.d. har utredningen dock näringsidkarens sida föreslagil regler som delvis avviker från departementsförslaget (se betänkandet s. 219-224 och 321-325).

Remissinstanserna: Ulredningens förslag godtas allmänl (s bil. 3 avsnill 5 och 10).

Skälen för mitt förslag: Näringsidkaren är inle bara skyldig alt ulföra tjänsten så att resultatet av denna blir fritt från fel. En andra huvudförpliktelse för honom är att se till att tjänsien blir utförd i räll lid. Ett dröjsmål med utförandet av tjänsten kan i praktiken medföra betydande nackdelar för konsumenten, som då bör ha räll atl göra gällande olika befogenheler mot näringsidkaren. Bl. a. aklualiseras frågan om konsumentens möjligheter atl genom hävning hell eller delvis frigöra sig från avlalel med näringsidkaren för atl eventuellt låta en annan näringsidkare ulföra eller fullfölja del arbele som Uänslen avser.

F.n. råder en viss osäkerhet om vilka krav som kan ställas på näringsidkaren när det gäller tiden för utförandet av en Uänsl. Följaktligen är det också oklart, när konsumenten kan göra gällande olika befogenheter på grund av dröjsmål på näringsidkarens sida. Det är givet alt denna oklarhet är till nackdel för konsumenterna. KonsumenlUänsllagen bör därför innehålla vissa uttryckliga bestämmelser om när dröjsmål skall anses föreligga på näringsidkarens sida.

Utgångspunkten bör vara att del står parterna fritt atl själva genom avtal reglera inom vilken tid uppdragel skall vara avslulat. Del finns en mängd omständigheter som har betydelse för denna fråga och som parterna i samförstånd kan vilja ta hänsyn lill. Här behöver bara nämnas sådana faktorer som konsumentens möjligheter att avvara föremålel för Ijänslen och arbetsbeläggningen hos näringsidkaren. 1 regel torde konsumenien redan när han beställer en ijänsl ägna uppmärksamhet ål lidsfaklorn och kunna ta lill vara sina intressen i detla avseende, åtminstone när det gäller all primärt bestämma den tidpunkt då tjänsten skall vara klar.

De problem från konsumentsynpunkt som aktualiseras av en grundläggande regel om avtalsfrihet hänger samman främsl med atl näringsidkaren kan tänkas utnyttja silt överläge och sin större erfarenhet lill all göra förbehåll om rätl lill tidsförlängning i olika situationer som för konsumenten kan vara svåra all överblicka. Etl sådant förbehåll kan av olika anledningar framstå som oskäligt mol konsumenten. Del kan t. ex. ge näringsidkaren rätl till elt obestämt eller orimligl långt uppskov eller ge rätl lill lidsförlängning på grund av omständigheler som inte skäligen bör godias i sammanhanget. Som har framhållils i avsnitten 2.1.5 och 2.3.3 skyddas konsumenten emellertid genom den allmänna förmögenhetsrätlsliga generalklausulen i 36 8 avtalslagen mot etl sådani missbruk av den principiella avtalsfriheten. Till detla kommer atl ingripanden mol oskäliga avtalsvillkor i bl. a. standardavtal kan ske med stöd av avtalsvillkorslagen. Jag anser

Prop. 1984/85:110 72

därför inte atl det finns behov av all genom några särskilda bestämmelser i Dröjsmål på konsumenttjänstlagen begränsa avtalsfriheten när det gäller atl bestämma näringsidkarens sida tiden för uppdragets slutförande.

Har parterna träffat avtal rörande liden skall detla alltså i allmänhet gälla. Uppdraget skall då vara avslutat inom den tid som följer av avtalet. Åsidosätter näringsidkaren sin skyldighet i della hänseende föreligger dröjsmål på hans sida.

För det fall att parterna inle har träffat någol avtal om den tid inom vilken uppdraget skall vara avslulat bör lagen tillhandahålla en normalregel, vilken alltså blir av disposiiiv karaktär. En sådan regel måste bli ganska allmänt hållen, bl. a. med hänsyn till atl lagen kommer atl omfatta en mångfald tjänster av olika slag. Del är inte ändamålsenligt alt söka ställa upp några bestämda tidsfrister för olika fall. Man får lämna utrymme för en viss skönsmässig värdering med hänsyn lill omsländighelerna i del enskilda fallet.

En dispositiv regel rörande liden för utförandet av en tjänst bör bygga på all såväl konsumenten som näringsidkaren, när annal inte har sagls, skall kunna utgå från att uppdragel skall vara avslulal inom den tid som är normal för en tjänsl av ifrågavarande art och omfattning. Sett från konsumentens synpunkl innebär detla atl han skall kunna räkna med i stort sell samma lidsålgång för att få Uänslen ulförd vare sig han vänder sig till den ene eller den andre näringsidkaren. Han skall alltså inte behöva finna sig i atl arbelel lar särskilt lång lid beroende på den enskilde näringsidkarens individuella förhållanden utan atl detla har gjorts klart från början. På molsvarande sätl skall näringsidkaren kunna räkna med alt han har normal tid till sitt förfogande för att utföra tjänsten, om annat inle kan anses avtalat.

Man kan emellertid inte begränsa blickfältet enbart till vad som är normall för en Uänsl av del akluella slaget. Många Uänster är beroende av sådana yttre förhållanden som t. ex. vädret. Tidsålgången för en tjänst kan vidare påverkas av sådana händelser av force majeure-karaklär som omfattande arbetskonflikler eller naturkatastrofer m. m. I den mån förhållanden eller händelser av nu nämnl slag medför alt det inle skäligen kan krävas alt uppdraget är avslulal inom den lid som annars skulle vara normal, bör detta kunna beaklas när det gäller atl avgöra om näringsidkaren har gjort sig skyldig lill dröjsmål. Som jag skall återkomma till i specialmotiveringen bör detla dock i princip gälla enbart om konsumenten hade fåll räkna med en liknande lidsutdräkt även hos andra näringsidkare under molsvarande förhållanden.

Den omständigheten att hänsyn sålunda i viss mån bör få tas till yttre förhållanden m. m. innebär dock inte att näringsidkaren någonsin bör ha mer än en skälig lid på sig för att fullfölja uppdragel.

De beslämmelser som nu har förordats har omedelbart sikle endast på tiden för uppdragets avslulande. Indirekt får de naturiigtvis också viss

2.5.2 Påföljder vid dröjsmål

Mitt förslag: Vid dröjsmål på näringsidkarens sida kan konsumenten välja mellan att kräva atl näringsidkaren utför tjänsten och atl häva avtalet helt eller för återstående del. För rätlen att häva fordras dock alt dröjsmålet är väsentligt. Och för rätten atl kräva ulförande av tjänsten fordras att del inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligl slora i förhållande till konsumenlens inlresse av atl avlalel fullföljs. Konsumenien kan vidare hålla inne betalning Ull säkerhet för sina anspråk på gmnd av dröjsmålet. (Beträffande konsumentens rätl lill skadeslånd se avsnitt 2.6.1).

Utredningens förslag: Överensslämmer i huvudsak med mitl förslag (se belänkandet s. 331-344).

Remissinstanserna: Ulredningens förslag godias allmänl (se bil. 3 avsnill 10).

Skälen för mitt förslag: Vid dröjsmål på näringsidkarens sida kan den faktiska situationen te sig på olika sätt när frågan om konsumenlens befogenheter på gmnd av dröjsmålet aktualiseras.

Läget kan sålunda till en början vara del att Uänsten vid den nämnda tidpunkten inte ens har påbörjats eller att det återstår en slörre eller mindre del alt utföra. Dröjsmålet i och för sig medför givetvis inte att näringsidkarens förpliktelse atl utföra den avtalade Ijänsten bortfaller. 1 dessa senare fall bör konsumenten därför i princip kunna hålla fast vid avlalel och påfordra atl näringsidkaren ulför eller fullföljer tjänsten. Det kan emellertid tänkas att fullföljandet av Uänsten för näringsidkaren skulle medföra kostnader eller olägenheler som är så stora att de framstår som oskäliga i förhållande lill konsumenlens inlresse av atl avtalet fullföljs. I ett sådant

Prop. 1984/85:110 74

fall bör det gälla ett undanlag från näringsidkarens skyldighel att prestera Dröjsmål på

in natura som i princip moisvarar det i avsnitt 2.4.5 föreslagna undantaget näringsidkarens sida

från hans skyldighet att avhjälpa ell fel hos Uänslen. Jag får därför hänvisa

till vad som har anförts i del nämnda avsnittet.

Konsumenien bör vid dröjsmål på näringsidkarens sida vidare ha räll att, i stället för att påfordra atl avtalet fullföljs, under vissa förutsättningar frigöra sig från avtalet genom hävning.

Som har berörts i avsnitt 2.4.5 bör del för konsumentens rält atl över huvud taget häva vara en grundläggande förutsättning att näringsidkarens kontraktsbrott, dvs. i delta fall dröjsmålet, är av väsenllig beiydelse för konsumenten. Detta bör också vara en tillräcklig fömtsättning, om konsumenten vill häva avtalet endast beträffande den del av Uänslen som eventuelll återstår att ulföra när frågan om hävning aklualiseras. Har ijänsten då inle ens påbörjats, blir del i ell sådani fall givelvis fråga om hävning av avlalel i dess helhel.

Om konsumenien däremol - för all undgå betalningsskyldighet - vill häva avtalet när ijänslen har slutförts, faslän för sent, eller vill häva avtalet inte bara beträffande återstående del ulan även belräffande redan utförd del, gör sig samma synpunkter gällande som i fråga om hävning på grund av fel hos Uänsten. Som har framhållits i avsnitt 2.4.5 kan en hävning som omfattar även vad som redan har utförts av tjänsten drabba näringsidkaren hårt, eftersom hans prestation av arbete och material ofta inte kan ålerbäras till honom. Av praktiska skäl bör man visserligen kunna bortse från detta problem när endast en obetydlig del av tjänsten har utförts. 1 del fallel bör konsumenien alltså kunna häva avtalet i dess helhet - dvs. även belräffande den del som har utförts - så snart dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom. Om mer än en obelydlig del av Uänslen har utförts, bör konsumenten däremot beträffande den del som har uiföits få häva endast om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat. Detla strängare krav på dröjsmålets betydelse för konsumenien kommer sålunda alllid all gälla i den inledningsvis berörda situationen all Ijänslen, när frågan om hävning aktualiseras, är i sin helhel utförd fastän detta har skett för senl.

Det nu anförda bör i princip gälla såväl dröjsmål med uppdragets avslutande som dröjsmål bestående i att näringsidkaren inle iakttar en överenskommen lid för påbörjande av tjänsien eller för arbelels framskridande (se avsnitt 2.5.1). Jag återkommer närmare lill hithörande frågor i specialmoliveringen.

Till skillnad från vad jag lidigare har föreslagit i fråga om avhjälpande av fel bör näringsidkaren vid dröjsmål inle ha rätl all fullfölja ijänslen för all undgå eller begränsa andra påföljder för dröjsmålet. Silualionen är här en annan än vid fel hos ijänslen. Om elt fel avhjälps, föreligger inle längre något på felet grundat intresse för konsumenten alt få göra prisavdrag eller häva. Sedan ett dröjsmål har blivit av väsentlig betydelse för konsumenten, så att denne har rätl all häva, kan emellertid den olägenhet som

därigenom har uppkommil för konsumenien inte alllid botas genom alt Dröjsmål på näringsidkaren fullföljer ijänslen. En annan sak är all näringsidkaren, näringsidkarens sida sedan han har råkal i dröjsmål, ibland lorde hinna påbörja eller ulföra Ijänslen innan dröjsmålet har blivit av väsenllig betydelse för konsumenten.

På molsvarande sätt som när det gäller fel bör konsumenien ha rätl alt häva i fall då den lid inom vilken Uänslen eller en särskild del av denna skall vara påbörjad eller utförd visserligen ännu inte har överskridils, men del på grund av omständigheterna finns slarka skäl alt anta all näringsidkaren kommer atl göra sig skyldig till ett dröjsmål av väsenllig betydelse för konsumenten (s.k. anleciperal dröjsmål). Härvid bör givetvis gälla samma begränsning av hävningsrälten som vid etl redan inträffat dröjsmål. Om näringsidkaren har ulfört mer än en obetydlig del av ijänsten, bör konsumenien sålunda inte få häva beträffande den redan ulförda delen annal än då del dröjsmål som måsle antas komma att inträffa medför all syftet med ijänsten i huvudsak är förfelat.

Verkningarna av hävning på grund av dröjsmål bör naturligtvis vara desamma som vid en hävning på gmnd av fel hos tjänsten. Belräffande konsumenlens betalningsskyldighet m. m. vid hävning får därför hänvisas till vad som har sagts i avsnitt 2.4.5.

En för konsumenten väsenllig fråga är i vad mån han vid dröjsmål på näringsidkarens sida har rätl att hålla inne betalning för tjänsien. Ofta är det dock inte aktuellt atl se delta som en fråga om en särskild befogenhel för konsumenten vid näringsidkarens dröjsmål, eflersom del vanliga vid konsumenttjänster är atl betalning skall eriäggas försl efter anfordran sedan näringsidkaren har utfört ijänslen. Som jag skall älerkomma till i etl följande avsnitt om priset för tjänsien (avsnitt 2.8.4) bör della också enligt konsumenttjänstlageri gälla som en dispositiv regel, dvs. om annal inte följer av avtalet mellan parterna.

Parterna kan emellerUd ha avlalal att betalningen för tjänsten helt eller delvis skall erläggas innan uppdraget har avslutals. Del kan också länkas att parterna i avtalet har bestämt en viss dag för betalningen av Uänsten, vilken ligger i tiden efter det att uppdraget skulle ha avslutats. I dessa fall bör konsumenten så länge näringsidkaren befinner sig i dröjsmål i princip vara berättigad att hålla inne betalning som förfaller efter del all näringsidkaren har råkal i dröjsmål.

Så länge näringsidkaren befinner sig i dröjsmål bör konsumenten i princip vara berättigad atl hålla inne hela den del av betalningen som har förfallit sedan dröjsmålet inträdde. Och efler det atl dröjsmålet har upphört bör konsumenien vara berättigad alt hålla inne så mycket av belalningen som ger honom säkerhel för hans anspråk på grund av dröjsmålet. Jag ålerkommer närmare lill dessa frågor i specialmoliveringen.

Mitt förslag: Om konsumenten vill åberopa etl dröjsmål på näringsidkarens sida för att häva eller fordra skadeslånd, måsle han reklamera inom skälig tid efler del all uppdragel har avslulals. Dessförinnan gäller däremol inle någon sådan reklamationsskyldighel.

Utredningens förslag: Konsumenien får häva eller fordra skadestånd på grund av dröjsmål endasl om han reklamerar inom skälig tid efter det atl han blivit medveten om dröjsmålet. Denna reklamationsskyldighet skall alltså gälla även innan uppdragel har avslutats. Så länge inle någon eller endasl en obelydlig del av Uänsten har utförts, får konsumenien dock häva även om han inle har reklamerat (se belänkandet s. 325-331).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag. Bl.a. konsumentverket kritiserar dock förslagel och anser all del medför risk för rättsförluster för konsumenterna (se bil. 3 avsnitt 10).

Skälen för mitt förslag: Om Uänsten när ett dröjsmål konstateras inte har påböljats eller har utförts endasl lill en del, har konsumenien enligt vad som har sagls i föregående avsnill i princip räll atl kräva all näringsidkaren utför Uänsten. Del är här inte fråga om en dröjsmålspåföljd i egentlig mening ulan om ell anspråk från konsumenlens sida på atl näringsidkaren uppfyller del avtal som har ingåtts. Konsumenten behöver inte åberopa dröjsmålet till slöd för sitt anspråk utan det gmndas direkl på avlalel.

Del bör inte komma i fråga att ställa upp etl krav på att konsumenien, om han vill atl näringsidkaren fullgör avtalet, skall underrätta näringsidkaren om della inom någon viss kortare tid efter det atl konsumenien blev medvelen om dröjsmålet. En annan sak är att konsumenien ändå så småningom lorde förlora sin rätt atl kräva avtalels fullgörande om han förhåller sig passiv. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Frågan om konsumenlens reklamationsskyldighel vid näringsidkarens dröjsmål ställer sig annoriunda när del gäller de egentliga dröjsmålspåföljderna hävning och skadestånd. I enlighet med vad som har sagls i avsnill 2.4.6 rörande reklamation vid fel hos ijänslen kan del synas rimligt atl kräva att konsumenten inom skälig lid underrättar näringsidkaren om atl han vill göra gällande någon av dessa påföljder.

Enligt utredningen bör man när det gäller konsumentens räll att häva skilja mellan olika fall. Det ena fallet är atl näringsidkaren, då ett dröjsmål konstateras, inle ens har påbörjat Uänsten eller har ulfört endast en obelydlig del av denna. I denna situation bör det enligt utredningens mening inte krävas att konsumenten reklamerar inom skälig tid för all han skall vara bibehållen vid rätten att häva på gmnd av dröjsmålet. Det andra fallet är att näringsidkaren har utfört hela ijänsten eller mer än en obelydlig del av denna. Enligt ulredningen bör det då, för atl konsumenien skall få häva.

Prop. 1984/85:110 77

krävas alt han inom skälig tid efter det all han blivii medvelen om dröjsmå- Dröjsmål på

let underrättar näringsidkaren om all han vill åberopa detta. Delsamma bör narmgsidkarens sida

enligt ulredningen alllid, dvs. även om ingen eller endasl en obelydlig del

av tjänsien har utförts, gälla som en förulsättning för all konsumenien skall

ha räll atl fordra skadeslånd på grund av elt dröjsmål.

Enligt min mening finns det flera skäl som lalar mot all konsumenien, då tjänsien inte har utförts när ett dröjsmål konstateras, skulle förlora sin rätt till skadestånd och i vissa fall även sin rätt atl häva om han inle reklamerar inom skälig lid efter del all han har blivii medvelen om dröjsmålet. Om konsumenten i elt sådant fall vill påfordra atl tjänsten utförs eller bara vill avvakta att det sker ulan särskilt krav från hans sida, finns det en risk för all konsumenien förbiser atl han sårskilt måste underrätta näringsidkaren om all han vill åberopa dröjsmålet för att vara bibehållen vid sin rält lill bl.a. skadeslånd. För konsumenien kan det vidare framstå som svårbegripligt all hans rält alt häva, om han inle har reklameral, skulle vara beroende av om endast en obetydlig eller en något större del av Uänsten har utförts. Della lorde i synnerhet vara fallet, om näringsidkaren under en längre lid har avbrutit arbetet och konsumenien endast önskar häva beträffande den del av tjänsien som återstår att utföra.

Enligt min mening bör frågan om konsumentens reklamationsskyldighet vid dröjsmål på näringsidkarens sida kunna regleras på etl avsevärt enklare sätt ulan atl man åsidosätter näringsidkarens inlressen. Vad lill en början angår dröjsmål med uppdragets avslutande anser jag sålunda all det över huvud laget inte bör ställas upp något krav på att konsumenien, för att vara berättigad till hävning eller skadeslånd på grund av dröjsmålet, särskilt reklamerar innan Ijänsten i sin helhet har utförts. Enligt vad som tidigare sagts har konsumenten i dessa fall rätt atl inom en rimlig lid kräva alt näringsidkaren utför Uänsten. Del bör då också stå öppet för konsumenten att, så länge uppdraget ännu inle har avslutals, utan särskild reklamalion fordra skadeslånd på gmnd av dröjsmålet eller häva avtalet heh eller delvis i fall då dröjsmålet ger honom hävningsräll.

Sedan näringsidkaren har avslulal uppdragel bör konsumenten däremol inte ha en obegränsad lid på sig för all åberopa etl dröjsmål med Uänstens utförande. I denna situalion gör sig samma synpunkler gällande som i fråga om konsumenlens reklamationsskyldighel vid fel hos tjänsien. Om konsumenten vill häva eller fordra skadeslånd på gmnd av dröjsmålet, bör del krävas att han reklamerar inom skälig tid efter del atl uppdraget avslutades.

Vad härefter angår dröjsmål med påböijande av Uänsten eller en viss del av denna (se avsnitt 2.5.1) är det självklart att konsumenten, om han vill häva på gmnd av dröjsmålet, måsle säga ifrån senast när han märker atl näringsidkaren efter dröjsmålet tänker påbörja arbelel. Detta måste ju då stoppas. På molsvarande sätt måste konsumenten givelvis stoppa fortsatt arbele, om han vill häva på grund av ell dröjsmål med färdigslällande av en

2.6 Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

2.6. / Skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål

Mitt förslag: Näringsidkaren skall ersälla konsumenien skada som denne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inte näringsidkaren kan visa all skadan ej beror på försummelse på hans sida (s.k. presumlions-ansvar). Ersättningsskyldigheten skall i princip omfatta all skada på grund av felet eller dröjsmålet. Ersättningen skall dock kunna jämkas, om ersätlningsskyldighelen skulle vara oskäligl belungande för näringsidkaren. Personskador omfattas inte av regleringen.

Utredningens förslag: Vid sidan av del presumtionsansvar sorn nyss har nämnls skall näringsidkaren vara ersättningsskyldig oberoende av försummelse på hans sida (s. k. strikt skadeståndsansvar), om elt fel eller ell dröjsmål innebär en avvikelse från vad han kan anses ha utfäst. Vidare föreslår utredningen vissa särskilda bestämmelser om begränsning av skadeståndet till s. k. normalförlusl och om möjlighel all iräffa avtal om normalersättning avseende dröjsmål. I övrigl överensslämmer ulredningens förslag med mitl förslag (se betänkandet s. 345-373 och 380-396).

Remissinstanserna: Praktiskt taget alla remissinstanser godtar ulredningens förslag om etl grundläggande s.k. presumtionsansvar för näringsidkaren. 1 övrigt får utredningsförslaget ell ganska blandat mottagande. Det stora flertalet remissinstanser som företräder näringslivet anser all i vart fall en tvingande reglering av näringsidkarens skadeståndsansvar bör begränsas på huvudsakligen samma sätt som enligt den nuvarande konsumenlköplagen, dvs. lill atl avse konsumenlens skäliga utgifter på grund av ett fel eller etl dröjsmål (se bil. 3 avsnitt 11).

Skälen för mitt förslag: Konsumenten kan till följd av elt fel hos Ijänslen eller elt dröjsmål på näringsidkarens sida drabbas av ekonomiska föriuster som inle kompenseras genom de lidigare behandlade påföljderna vid fel och dröjsmål. Vid sidan av övriga befogenheler bör konsumenten därför

Prop. 1984/85:110 79

även ha en räll att få ersällning av näringsidkaren för sådana ekonomiska Näringsidkarens
skador skadeståndsskyldighet

Vid den nuvarande konsumenlköplagens lillkomst intogs en restriktiv hållning Ull att genom ivingande lagregler tillförsäkra konsumenten rält lill skadeslånd av säljaren vid fel och dröjsmål. Lagen ansågs främsl böra garanlera köparen möjlighel all framtvinga en riklig prestation från säljarens sida eller att genom hävning frigöra sig från avtalet så att han kunde skaffa motsvarande vara från annat håll. Det ansågs däremol mindre lämpligt att införa ivingande regler om ett vidsträckt skadeståndsansvar för säljaren, bl. a. på gmnd av att sådana regler skulle kunna ge upphov lill många svårbedömda tvister. Vidare framhölls all skadorna för konsumenten i enskilda fall kunde bli belydande och medföra slora koslnader för säljaren, som var svåra alt bedöma på förhand men som denne måste se lill alt ha täckning för. Ytteriigare etl skäl för en återhållsam attityd ansågs vara all köplagsulredningen, som hade till uppgift bl.a. att undersöka frågor rörande skadeståndels roll inom köprälten, då ännu inle hade slul-fört.silt uppdrag (se prop. 1973: 138 s. 138-139).

Mot den angivna bakgmnden inskränktes den tvingande regleringen av säljarens skadeståndsskyldighet vid konsumentköp till att ge konsumenten en rätt till skälig ersättning för utgifter som han ådrar sig till följd av fel eller dröjsmål. Ersättningsrätl föreligger såvida inte säljaren kan visa att försummelse inte ligger honom till lasl (68 konsumenlköplagen). Bestämmelsen medger alltså att säljaren genom förbehåll i köpeavtalel kraftigl begränsar sill skadeståndsansvar i förhållande till vad som följer av den allmänna köplagens dispositiva skadeståndsregler (se 23 och 24 samt 42 och 43 88 köplagen). Konsumenien kan visserligen också kräva skälig ersättning för avhjälpande av fel i en vara. Detta gäller emellertid endasl under förulsällning alt del är fråga om elt fel som säljaren eller någon för hans räkning har ålagil sig atl avhjälpa och all sådani avhjälpande eller molsvarande inte sker inom skälig lid (4 S konsumenlköplagen). I annal fall har konsumenten inte någon Ivingande rätl att få ersällning för avhjälpande av fel, inte heller med slöd av den nyss nämnda bestämmelsen i 68 konsumenlköplagen.

Enligt min mening bör konsumenien vid avtal om konsumentUänsler tillförsäkras en betydligt bättre rätl att erhålla ersättning för eventuella ekonomiska skador på grund av fel eller dröjsmål än vad som gäller enligt den nuvarande konsumenlköplagen. Konsumenien skulle annars ofta få en alltför svag position när det gäller alt tvinga fram avtalsenlig preslalion från näringsidkarens sida. Av betydelse härvidlag är att redan de rättsliga möjlighelerna för konsumenien all häva avtalet kommer atl vara begränsade. Denna ordning har i hög grad förestavats av hänsyn till näringsidkaren (se avsnitt 2.4.5 och 2.5.2). Till detta kommer att hävning vid många Uänster, särskili sådana som är av slörre omfallning, är en även för konsumenien ofördelaktig och framför allt opraklisk påföljd. Med hänsyn

Prop. 1984/85:110 80

bl. a. lill dessa förhållanden bör rätten till skadestånd vid fel och dröjsmål Näringsidkarens ges en mera framskjuten plals i konsumenttjänstlagen än den har i den skadeständsskyldighet nuvarande konsumenlköplagen. Jag vill i sammanhanget även erinra om att det i direkliven för konsumentköpsutredningen (Dir. 1977: 83) har sagls att en förslärkning av köparens räll till skadeslånd vid konsumentköp synes befogad.

Givelvis finns del en risk för all en mera vidsträckt Ivingande rätt för konsumenten atl erhålla skadestånd på grund av fel och dröjsmål kan leda till etl större antal tvister. Enligt min mening är risken dock inte så stor. De ekonomiska skador som en konsument kan åsamkas till följd av ett fel hos en Uänsl eller etl dröjsmål med dess ulförande lorde i allmänhet vara begränsade och relativt lätta att fastställa. 1 detta avseende skiljer sig förhållandena vid konsumentavial i regel väsentligt från vad som kan förekomma i avtalsförhållanden mellan näringsidkare.

Som konsumentköpsutredningen har framhållit i sill remissyttrande (se bil. 3 avsnill 11.8) lorde de problem som är förenade med en rätt lill skadeslånd vid näringsidkarens konlraklsbrolt och som ligger bakom näringsidkarnas påtagliga benägenhet att friskriva sig från skadeståndsansvar främsl hänga samman med de s. k. följdförlusterna. Härmed avses i huvudsak andra ekonomiska skador än sådana som består i en merkostnad för att få Uänsten felfritt utförd på annal håll (s.k. direkl förlusl) eller i sådana utgifter som avses i 68 konsumenlköplagen.

Att konsumenten enligt konsumenlUänsllagen bör tillförsäkras en tvingande rält till ersättning för direkla förluster och utgifter på grund av fel eller dröjsmål är enligt min mening klart. Det bör nämnas atl konsumentköpsutredningen enligt uttryckliga uttalanden i direktiven har att överväga om inte konsumenien vid konsumenlköp bör ges en molsvarande tvingande rätl lill skadeslånd vid fel och dröjsmål.

Frågan är alltså närmast om de s. k. följdförlusterna bör särbehandlas när del gäller konsumentens rätt till skadestånd på grund av fel eller dröjsmål vid tjänster. Sådana föriuster är enligt gällande dispositiv rätt, dvs. om inle annal har avtalals, ersäitningsgilla i den mån övriga förutsättningar för skadeståndsansvar är uppfyllda och förlusten har etl tillräckligt nära samband med näringsidkarens kontraktsbrott. Det bör givelvis inte komma i fråga att på denna punkt försämra konsumentens rättsskydd. Vad frågan gäller är därför om näringsidkarna även i fortsättningen bör lämnas möjlighet att i slörre eller mindre utsträckning friskriva sig från ansvar för följdförluster eller om reglerna om sådana förluster bör göras ivingande till förmån för konsumenten.

Enligt min mening skulle del inle vara lämpligl alt generellt tillåla friskrivning från skadeståndsansvar för följdförluster. En sådan ordning skulle med säkerhet leda lill att friskrivningsmöjligheterna i slor omfattning utnyttjades av näringsidkare som tillämpar standardavtal, vilket medför en risk för att en del småföretagare som inte tillämpar sådana avtal i prakliken skulle komma alt bära etl strängare skadeståndsansvar än andra förelag.

Prop. 1984/85:110 81

Detta är uppenbarligen ingen önskvärd utveckling. Härtill kommer att Näringsidkarens konsumenien enligt min mening alllid bör ha räll alt få vissa följdförlusler skadeståndsskyldighet ersalla. Jag länker bl.a. på sådana näraliggande ekonomiska skador som all konsumenien föriorar arbetsförtjänst därför all han på grund av näringsidkarens dröjsmål blir tvungen atl, utöver vad som annars skulle vara nödvändigt, ta ledigt från sitt arbete för atl vara hemma och ta emol näringsidkaren e.d.

En tänkbar ordning skulle i och för sig vara all lillåla all näringsidkarna begränsar sitt ansvar för följdföriusler lill ell visst belopp. Det är emellertid klarl alt beloppsgränsen i så fall av hänsyn till konsumenlernas inlressen bör sällas relativt högt. En sådan begränsning skulle därmed få beiydelse endasl i enstaka fall. Det syfte som en friskrivningsmöjlighel av detla slag skulle fylla kan därför lika gärna tillgodoses genom all man öppnar möjlighet till jämkning av näringsidkarens skadesiåndsskyldighel i fall där denna med hänsyn lill omsländighelerna framstår som oskäligl betungande.

Med hänsyn lill del anförda anser jag, i likhel med utredningen och bl. a. de remissinstanser som företräder konsumentintressen, atl konsumenien bör ha en Ivingande räll lill ersällning för i princip all ekonomisk skada som tillfogas honom på grund av ell fel hos Ijänslen eller elt dröjsmål på näringsidkarens sida. Detla bör alltså gälla såväl olika s. k. följdföriusler som direkta förluster och utgifter på grund av kontraktsbrottet. Jag ålerkommer i del följande lill vissa särskilda frågor rörande skadeslåndsskyl-dighelens omfattning.

Vid bedömningen av frågan om förulsällningarna för näringsidkarens skadeståndsskyldighet bör beaktas dels all skadeståndsreglerna i enlighel med det nyss sagda bör vara ivingande lill konsumenlens förmån, dels all redan de lidigare föreslagna reglerna om påföljder vid fel och dröjsmål normall bör i betydande grad kunna tillgodose konsumenlens inlressen. Dessa påföljder kan göras gällande oavsett orsaken till elt fel eller elt dröjsmål. Åven om felel eller dröjsmålet inte beror på någon försummelse från näringsidkarens sida utan på en ren olyckshändelse e.d., blir näringsidkaren alltså skyldig att utan kostnad för konsumenten avhjälpa felet, att vidkännas elt prisavdrag som i regel skall motsvara den normala kostnaden för all avhjälpa felel eller alt underkasta sig hävning och därmed hell eller delvis mista sin räll lill beialning. Med hänsyn lill del nu sagda samt till att del här ofta är fråga om mindre företagare skulle det enligt min mening vara alltför strängt all även ålägga näringsidkaren skadeslåndsansvar oberoende av försummelse.

Principen bör alliså vara alt skadeståndsskyldighet för näringsidkaren på grund av fel eller dröjsmål inträder endasl om del kan anses föreligga en försummelse på hans sida. Della innebär en med hänsyn lill kontraktsly-pen och nyssnämnda förhållanden skälig avvägning mellan parterna. I överensstämmelse med vad som gäller som huvudregel inom avtalsrättens 6 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 82

område bör näringsidkaren svara inte bara för försummelser som åvilar Näringsidkarens honom själv eller någon av hans anslällda som utför Uänslen. Näringsid- skadeständsskyldighet karen bör dessulom svara för försummelser hos en självständig företagare som han har anlilal för ulförandel av tjänsten eller någon som en sådan självständig företagare i sin tur har anlilal för delta.

Typiskt sett kan del vara förenat med slora svårigheier för konsumenien att bevisa atl ell fel eller ell dröjsmål beror på en försummelse på näringsidkarens sida. Däremot torde den näringsidkare som inte har varil försumlig i regel inle ha några slörre svårigheter atl bevisa detta, t.ex. alt felet eller dröjsmålet beror på en ren olyckshändelse. Näringsidkarens skadeståndsansvar bör därför ulformas som etl s.k. presumtionsansvar, dvs. näringsidkaren bör gå fri från skadeståndsskyldighet enligt lagen endasl om han kan visa all det inle har förekommit någon försummelse på hans sida. Delta torde i princip molsvara vad som f.n. anses vara gällande räll.

En fråga för sig är om näringsidkaren vid fel och dröjsmål skall i enlighel med ulredningens förslag vara skadeslåndsskyldig genlemol konsumenten oberoende av försummelse på näringsidkarens sida (s. k. strikt skadeslåndsansvar) i fall då felel eller dröjsmålet innebär en avvikelse från vad som kan anses utfäsl av näringsidkaren. Uttryckliga lagregler av detta innehåll finns på skilda håll i lagsliftningen, bl.a. i 42 8 andra styckel köplagen, där del sägs alt säljaren vid köp av besläml gods är skadeståndsskyldig vid fel i godset som består i att detta vid köpet saknade egenskap som kan anses tillförsäkrad (se även 4 kap. 19 8 jordabalken).

Mitl ställningstagande i del föregående innebär all grunden för näringsidkarens skadeståndsansvar enligt lagens ivingande regler i princip bör vara att näringsidkaren eller någon för vilken han svarar kan anses ha gjort sig skyldig till försummelse, låt vara atl ansvarel bör utformas som elt s. k. presumtionsansvar. Den av ulredningen föreslagna regeln skulle innebära elt betydande avsteg från denna princip. Detta gäller i synnerhet som utredningen har avsett atl elt strikt skadeslåndsansvar på grund av vad som "kan anses utfäst" rörande tjänsten skulle följa inte bara av uttryckliga garanlier av bestämd karaktär utan även av utfästelser som på olika säll kan intolkas i parternas avtal, t.ex. när del gäller vissa "kärnegenskaper" hos Ijänslen eller på grund av näringsidkarens allmänna uppträdande i samband med avtalels lillkomst (se belänkandel s. 361-365 och 494; jfr även Almén-Eklund, Om köp och byle av lös egendom, 1960, s. 594-595). Förslaget innebär därför i praktiken alt näringsidkaren skall vara skadeslåndsskyldig oberoende av försummelse så snarl elt fel eller etl dröjsmål ulgör en avvikelse från vad som kan anses avtalat mellan parterna.

Med hänsyn lill vad jag lidigare har anfört rörande en lämplig avvägning av näringsidkarens skadeståndsansvar vid fel och dröjsmål finns det enligt min mening inle skäl att i konsumenttjänstlagen föra in en tvingande bestämmelse om etl strikt skadeslåndsansvar av den omfattning som nu har berörts.

Prop. 1984/85:110 83

Eftersom de tidigare förordade reglerna om näringsidkarens skade- Näringsidkarens slåndsskyldighel kommer atl vara tvingande endast till konsumentens skadeständsskyldighet förmån finns det självfallet ingel som hindrar att näringsidkaren genom avlalel tar på sig elt längre gående skadeslåndsansvar för fel eller dröjsmål. Frågan om när det skall anses föreligga ett sådant frivilligt ansvarsålagande som går längre än vad som följer av lagen får bedömas med ledning av avtalet och vanliga principer för avlalslolkning.

Vad härefter angår den närmare omfattningen av näringsidkarens skadeslåndsansvar vid fel eller dröjsmål bör ansvarel, som jag tidigare har slagit fast, täcka i princip all skada som tillfogas konsumenien på grund av ett fel eller ell dröjsmål. Della bör gälla också sådan sakskada som beslår i att ett fel hos Ijänslen eller elt dröjsmål med dess ulförande orsakar en skada på föremålel för tjänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten. Del är här normall fråga om skador som har elt så nära samband med felel eller dröjsmålet atl det är naturligt och rimligt att låla dem omfattas av del skadeslåndsansvar som jag förut har förordal, inle minsl med hänsyn till all delta bygger på atl näringsidkaren inte kan visa alt det ej har förekommit någon försummelse på hans sida. För all undanröja vaije ivekan om atl skadeståndsansvaret enligt lagen vid fel eller dröjsmål omfaltar även sådana skador som nu har nämnts bör i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om detla. Enligt min mening är del nalurligl atl delta ansvar får gälla även skador pä egendom som tillhör någon medlem av konsumentens hushåll. Bestämmelsen bör därför ulformas så all den blir lillämplig också i ell sådani fall.

I likhet med utredningen anser jag atl frågan om konsumenlens rätl till ersällning för personskador inte bör regleras i lagen. Till denna och en del andra frågor ålerkommer jag i specialmoliveringen.

För konsumentens rätl lill skadestånd på grund av elt fel eller etl dröjsmål bör gälla vissa allmänna begränsningar som följer av skadeslåndsrättsliga gmndsatser. För att en skada skall vara ersättningsgill får den sålunda inte framstå som en alltför avlägsen eller i del närmaste helt opåräknelig följd av koniraklsbroiiel. Del måsle med andra ord föreligga ett sådant orsakssamband mellan koniraklsbroiiel och skadan som i den juridiska litteraturen bmkar kallas adekvat kausalitet. 1 enlighet med allmänna skadeslåndsrättsliga grundsatser bör konsumenten vidare vara skyldig all efler förmåga söka begränsa sin förlusl.

Som tidigare har antytts bör det finnas en möjlighel all begränsa näringsidkarens skadesiåndsskyldighel på grund av elt fel eller elt dröjsmål, om skadeslåndsskyldighelen med hänsyn till förhållandena i ell enskill fall skulle framstå som oskäligt betungande för näringsidkaren. Detta bör åstadkommas genom all del i lagen las in en regel som medger alt skadeståndet i etl sådant fall jämkas efler vad som är skäligt. Den närmare utformningen av jämkningsregeln behandlas i specialmoliveringen. Här skall endasl framhållas atl den bör komma lill användning bara i undan-

Prop. 1984/85:110 84

tagsfall. Jag kan sålunda inle ansluta mig till ulredningens förslag om en Näringsidkarens allmän beslämmelse rörande skadeslåndets beräkning av innebörd atl nä- skadeständsskyldighet ringsidkaren som regel inte skulle vara skyldig all utge ersällning för "större skada än sådan som vanligen kan uppkomma i liknande fall". En sådan bestämmelse, som närmast bygger på den i utländsk rätt förekommande s.k. normalföriustläran, synes inte vara lämplig för konsumentförhållanden.

Ett skadeslånd för näringsidkaren på grund av fel eller dröjsmål bör vidare kunna jämkas, om konsumenien eller någon på hans sida är medvål-lande lill skadan. De bestämmelser om skadelidandes medvållande som finns i 6 kap. 1 8 andra och tredje styckena skadeståndslagen (1972: 207) är i detta hänseende lämpliga.

Enligt ulredningen bör parierna, irols alt skadeslåndsbeslämmelserna i princip bör vara tvingande lill konsumenlens förmån, ges en möjlighel alt med bindande verkan på förhand iräffa avtal om en normalersätining som skall ulgå till konsumenien vid dröjsmål eller annan försening. Utredningens förslag innebär därför all en överenskommelse om viss normalersätining skall vara gällande, under förulsällning att ersättningen är skälig. Konsumenten bör emellertid enligt ulredningen i stället kunna kräva ersättning enligt de vanliga skadeståndsreglerna, om näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder eller har försummat att begränsa skadan eller om det i övrigl föreligger särskilda skäl.

Bakgrunden lill förslaget är främsl etl önskemål alt undvika eventuella uiredningssvårigheler och ivisler om mindre belopp. Enligi min mening kan della syfte emellerlid tillgodoses ulan en sådan särskild regel som ulredningen har föreslagil. Det finns sålunda inte någol hinder mol att man t. ex. i standardavtal tar in beslämmelser om en normalersättning som skall utgå lill konsumenten vid dröjsmål eller annan försening, om del samtidigt görs klarl alt konsumenien enligt lagen har rätt till högre ersättning i den mån han kan visa att han har lidit större skada än som läcks av normaler-sällningen. 1 prakliken bör en sådan ordning kunna fungera på samma säll som den som utredningen har föreslagil. En lösning av detla slag lorde dessulom göra det betydligt enklare att vid förhandlingar mellan t.ex. konsumenlverkei och olika branschorganisalioner nå överenskommelser om lämpliga normalersäliningsbelopp.

Mitt förslag: Skadas konsumentens egendom av annan anledning än fel eller dröjsmål, medan den är i näringsidkarens besittning eller annars under dennes konlroll, är näringsidkaren skyldig alt ersätta konsumenten dennes skada ulom då näringsidkaren kan visa att skadan inle beror på försummelse på hans sida. Tillfogas konsumenien i övrigl skada av annan anledning än fel eller dröjsmål, är näringsidkaren skyldig all ersätta skadan om den har vållats genom försummelse pä hans sida. Skadeståndet skall kunna jämkas, om skadeslåndsskyldighelen skulle vara oskäligl betungande för näringsidkaren. Personskador omfatlas inle av regleringen.

Utredningens förslag: Överensslämmer med deparlementsförslaget (se belänkandel s. 373-380).

Remissinstanserna: Ulredningens förslag avstyrks av det slora flertalet remissinstanser som förelräder näringslivel. Som lidigare har nämnts (se avsnitt 2.6.1) anser dessa att i vart fall en Ivingande reglering av näringsidkarens skadeslåndsansvar bör begränsas på huvudsakligen samma sålt som enligi den nuvarande konsumenlköplagen. Flertalel remissinslanser i övrigl godiar dock ulredningens förslag (se bil. 3 avsnill 11).

Skälen för mitt förslag: 1 föregående avsnitt (2.6.1) har jag slagil fasl all näringsidkarens skadesiåndsskyldighel på grund av fel eller dröjsmål bör omfatta även skador på egendom som tillhör konsumenien eller någon medlem av hans hushåll.

I samband med utförandel av en Uänsl som går ul på arbete på lös sak eller på fasl egendom o.l. kan konsumenien eller någon medlen av hans hushåll emellerlid också tillfogas sakskador som inle beror på ett fel hos tjänsien eller etl dröjsmål med dess ulförande. Som exempel kan nämnas alt konsumenien, när han hämtar sin bil hos bilverkstaden efler en ulförd motorreparalion, finner en repa i bilens lackering eller en oljefläck på bilens klädsel.

Redan av skadeståndslagen följer atl näringsidkaren är ersättningsskyldig på grund av en sådan sakskada, om han uppsåtligen eller av vårdslöshet har vållat skadan (2 kap. I 8 skadeståndslagen). Delsamma gäller, om skadan har vållats av en arbelslagare hos näringsidkaren genom fel eller försummelse inom ramen för anställningen (3 kap. 1 8 skadeståndslagen).

Som utredningen har funnii bör frågan om näringsidkarens skyldighel att ersälla sådana sakskador som del nu är fråga om emellertid regleras genom särskilda bestämmelser i konsumenlUänsllagen. Anledningen till detta är dels atl ansvaret med hänsyn lill anknylningen lill avialsförhållandel och näringsidkarens därav följande omsorgspliki bör ges en någol annan utformning än enligt skadeståndslagen, dels all beslämmelserna i princip bör vara ivingande lill konsumenlens förmän.

Prop. 1984/85:110 86

Vid avtal om arbele på lös sak är del vanligl att egendom, som tillhör Näringsidkarens konsumenien, med anledning av avlalel överlämnas i näringsidkarens be- skadeständsskyldighet sittning. Som exempel kan nämnas alt konsumenten lämnar in sin bil lill en bilverkstad för reparalion. Del är i ett sådani fall inle ovanligt alt bilen innehåller även saker som inte direkt ingår i bilens ulruslning.

Om konsumenlens egendom i etl sådani fall kommer bort eller skadas medan den är i näringsidkarens besittning, bör principen vara att näringsidkaren är skyldig all ersälla konsumenien dennes skada, om den kan anses bero på försummelse på näringsidkarens sida. Eflersom näringsidkaren när han har egendomen i sin besittning är den som typiskt sett har lällasl atl bevisa orsaken till en eventuell skada bör hans skadeslåndsansvar även i della sammanhang (jft" avsnitt 2.6.1) ulformas som ell s.k. presumlionsansvar. Näringsidkaren bör alliså gå fri från ersättningsskyldighet endasl om han visar all skadan inte beror på försummelse på hans sida. Med försummelse av näringsidkaren själv eller hans anställda bör också i hithörande fall jämställas försummelse av en självständig företagare som näringsidkaren har anlitat för utförandet av Uänsten eller någon som en sådan självsländig företagare i sin lur har anlilal för detta.

I många fall ulför en näringsidkare arbele under förhållanden som innebär atl konsumenlens egendom visserligen inle överlämnas till näringsidkaren men likväl för en lid kommer under dennes kontroll. Detta förekommer såväl vid arbele på lösa saker - t. ex. reparation av konsumentens bål medan den ligger vid dennes bålplals eller av konsumentens TV-apparal i dennes hem - som vid arbete på fasl egendom o.d. Om konsumenlens egendom skadas medan den sålunda med anledning av avtalet slår under näringsidkarens kontroll, gör sig samma synpunkler gällande som vid skador på egendom som befinner sig i näringsidkarens besittning. Näringsidkaren bör alltså även i de fall som nu avses ha etl presumlionsansvar för konsumenlens skada. dvs. vara skyldig all ersälla skadan om han inte kan visa atl skadan ej beror på försummelse av honom själv eller någon för vilken han enligt det nyss sagda har att svara. 1 överensslämmelse med vad som har förordals i avsnill 2.6.1 bör della ansvar gälla även skador på egendom som tillhör någon medlem av konsumenlens hushåll.

1 samband med elt avtal om en tjänsl kan konsumenten eller någon medlem av hans hushåll tillfogas skador i övrigl, som inte omfattas vare sig av de i avsnitt 2.6.1 föreslagna beslämmelserna om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel på grund av fel och dröjsmål eller av de nyss förordade reglerna. Del kan här vara fråga om rena förmögenhelsskador på grund av all näringsidkarens omsorgspliki har åsidosatts i något hänseende som inle grundar ansvar för fel eller dröjsmål. Vidare kan det vara fråga om sådana skador på konsumentens eller någon hushållsmedlems egendom som har samband med näringsidkarens utförande av ijänsten men som inte inträffar under lid då den egendom som skadas är i näringsidkarens besittning eller annars under dennes kontroll.

2.7 Skadeståndsskyldighet för tredje man i vissa fall (tredje mans marknadsföringsansvar)

Mitt förslag: En materialleveranlör eller en branschorganisation e.d. som vid marknadsföring uppsåtligen eller av vårdslöshel lämnar vilseledande uppgifier av betydelse för bedömningen av Uänsiens beskaffenhel eller ändamålsenlighel skall ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas. Detsamma skall gälla, om en materialleveranlör eller en branschorganisation e.d. vid marknadsföring underlåter att lämna sådan informalion av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel som vederbörande enligt marknadsföringslagen har ålagts atl lämna.

Utredningens förslag: Överensslämmer i huvudsak med milt förslag belräffande ansvaret för vilseledande uppgifter. Enligt utredningen bör uppgiftslämnaren dock gå fri från skadeständsskyldighet endast om han visar att han inte har gjort sig skyldig lill försummelse (s. k. presumtionsansvar). I fråga om materialleverantörers m. fl. ansvar på grund av underlålenhel att vid marknadsföring lämna information går utredningens förslag längre än mitt förslag genom att det generellt gäller underiålenhet att lämna information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt (se betänkandet s. 164-171).

Remissinstanserna: Del slora flertalel remissinstanser som företräder näringslivel är kriliska mot ulredningens förslag och anser att reglerna om tredje mans marknadsföringsansvar bör ulformas i nära anslulning lill motsvarande regleri den nuvarande konsumenlköplagen. Övriga remissinstanser godiar i huvudsak utredningens förslag i fråga om iredje mans ansvar på grund av vilseledande marknadsföringsuppgifier. Däremol riktar också flera av dessa remissinstanser krilik mot ulredningens förslag rörande Iredje mans ansvar på grund av underlålenhel atl vid marknadsföring lämna information (se bil. 3 avsnill 4).

Prop. 1984/85:110 88

Skälen för mitt förslag: I avsnill 2.4.2 har behandlats frågan om närings- Skadeståndsskyldig-idkarens ansvar enligt reglerna om fel hos tjänsten för sådana uppgifier av "et för tredje man betydelse för bedömningen av en Uänsls beskaffenhel eller ändamålsenlighel som har lämnats vid marknadsföring. Enligt vad jag där har föreslagit skall ijänsten anses felaklig inle bara när resultatet av ijänslen avviker från uppgifter som har lämnals av näringsidkaren själv, ulan också när resultatet avviker från uppgifter som härrör från vissa iredje män. Del gäller sådana uppgifter av en annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknande organisation vilka kan anses lämnade för näringsidkarens räkning, uppgifier av leveranlör av malerial som tillhandahålls av näringsidkaren eller någon som han svarar för samt uppgifier av någon annan i ell tidigare omsältningsled, t. ex. lillverkare eller importör av sådant malerial.

En tredje man, vars marknadsföringsuppgifier sålunda kan få betydelse för bedömningen av om en Uänsl är felaktig, bör i viss ulslräckning bära ett självständigt civilrältsligi marknadsföringsansvar gentemot konsumenien. Della ansvar bör bestå i en skyldighet all under vissa förutsättningar ersälla konsumenien skada som denne åsamkas lill följd av ovederhäflig marknadsföring från tredje mannens sida. Beslämmelser om ell sådant självständigt marknadsföringsansvar för tredje man finns sedan länge på konsumentköpsområdei. I 14 8 konsumenlköplagen regleras sålunda tillverkares m. fl. skadesiåndsskyldighel mot konsumenten på grund av vilseledande marknadsföringsuppgifier eller underiålenhet all lämna viss informalion om en varas beskaffenhel eller användning.

I del följande behandlas försl frågan om materialleverantörers m. fl. ansvar pä grund av uppgifter som liar lämnats vid marknadsföring.

För alt en materialleveranlör eller annan iredje man skall bli skadeståndsskyldig gentemot konsumenien på grund av uppgifter som iredje mannen har lämnal vid marknadsföring kan del uppenbarligen inte vara tillräckligt all resultatet av en ijänsl avviker från en sådan uppgifl. Avvikelsen kan nämligen bero på alt den näringsidkare som är konsumenlens motpart i avtalet om en ijänsl har förfarit felaktigt vid utförandet av tjänsten, så all resullalel av denna inle svarar mot en i och för sig korrekt marknadsföringsuppgifi som har lämnats av tredje man. För all denne skall bli skadeståndsskyldig mot konsumenten bör krävas att krilik kan riktas mot den lämnade uppgiften som sådan. Della bör komma lill ullryck genom att del för Iredje mans skadeståndsskyldighet uppställs som en förutsättning alt en av honom lämnad uppgifl är vilseledande.

För att en lillverkare eller någon annan i elt tidigare säljled skall bli skadeståndsskyldig mot konsumenien på grund av en vilseledande marknadsföringsuppgift krävs enligt 14 8 konsumenlköplagen alt den vilseledande uppgiften har lämnats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Delsamma bör enligt min mening åtminstone lills vidare gälla i fråga om Iredje mans ansvar för vilseledande uppgifier enligt den föreslagna konsumenlljänsllagen. Annars skulle det uppkomma en omotiverad skillnad med avseende

på de lagliga förutsättningarna för konsumenlens räll alt erhålla skade- Skadeståndsskyldig-slånd av en maleriallillverkare, beroende på om malerialel tillhandahålls het for tredje man av den näringsidkare som utför tjänsten eller om det inköps och tillhandahålls av konsumenten. Jag anser mig alltså inte f.n. böra biträda ulredningens förslag om alt tredje mans ansvar för vilseledande uppgifier enligt konsumenltjänsllagen skall ulformas som ett s. k. presumtionsansvar. Frågan kan komma i elt annat läge sedan konsumentköpsutredningen har slutfört sin översyn av konsumenlköplagen.

Ylleriigare en förutsätining för tredje mans skadesiåndsskyldighel mol konsumenien på grund av en vilseledande marknadsföringsuppgifi bör givetvis, på samma sätt som enligt 14 8 konsumenlköplagen, vara atl den vilseledande uppgiflen kan antas ha inverkal på avlalel om Uänslen.

En iredje man som har lämnal en vilseledande marknadsföringsuppgifi bör enligt utredningen kunna undgå skadesiåndsskyldighel, om uppgiflen senare rättas på ell tydligl sätl. Jag kan ansluta mig till delta förslag, vilket inte har mött någon principiell invändning frän remissinstansernas sida. Det måste anses vara av värde alt på delta sålt ge eu incitament till efterföljande rättelser av vilseledande marknadsföringsuppgifter, främst med hänsyn lill atl en rättelse kan förebygga forlsalta skadeverkningar för konsumenlerna. För alt en rättelse av en vilseledande uppgift som har lämnats av tredje man skall kunna befria denne från skadeständsskyldighet måsle det dock ställas stränga krav i fråga om rättelsens ändamålsenlighet m. m. Självfallet måsle rättelsen vidare ha skell vid en sådan lidpunkl all den i det särskilda fallel har kunnat påverka konsumenlens beslut. Jag ålerkommer närmare till dessa frågor i specialmotiveringen.

Jag övergår härefter lill frågan om maierialleveranlörers m. fl. civilrätlsliga ansvar mol konsumenien på grund av underlålenhel all vid marknadsföring lämna informalion som är av beiydelse för bedömningen av en ijänsis beskaffenhel eller ändamålsenlighel.

I samband med marknadsföringslagens lillkomst infördes i 14 8 konsumenlköplagen en beslämmelse som ulgör etl civilrällsligl komplemenl till de marknadsrältsliga reglerna om informalionsåläggande i 3 8 marknadsföringslagen. Enligi den nämnda beslämmelsen i konsumenlköplagen är tillverkaren av en vara, liksom andra som i elt lidigare säljled än säljarens har lagit befallning med varan, i princip skyldiga alt ersätta konsumenten skada som denne tillfogas genom att tillverkaren elc. har underlålil att lämna sådan informalion om varans beskaffenhel eller användning som vederbörande enligt marknadsföringslagen har ålagts atl lämna.

Ulredningen har ansett att malerialleverantörer m. fl. iredje män på konsumenttjänsternas område bör kunna åläggas etl längre gående civilrällsligl ansvar för underiåtenhel att vid marknadsföring lämna beiydelse-full informalion. Ulredningen har därför på denna punkl föreslagil en bestämmelse som mera direkl anknyter lill de nyss nämnda reglerna i 3 S marknadsföringslagen. Enligt förslaget skall en materialleverantör e.d. i

Prop. 1984/85:110 90

princip vara skyldig atl ersälla skada som Ullfogas konsumenien genom all Skadeståndsskyldig-han vid marknadsföring har underlålil att lämna sådan informalion om '''' °' tredje man malerial eller annal förhållande av beiydelse för beställning av en ijänsl som han måsle ha känt lill och som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

1 likhel med flera remissinslanser, bl.a. marknadsdomstolen och konsumenlköpsulredningen (se bil. 3 avsnill 4.4. och 4.8), anser jag alt ulredningens förslag i denna del ger anledning till vägande invändningar. Särskilt bör framhållas atl anknylningen lill del i 3 8 marknadsföringslagen upptagna rekvisilel att informationen skall vara "av särskild betydelse från konsumentsynpunkt" kan medföra en belydande osäkerhet i fråga om vilka krav som i sammanhanget skulle kunna ställas på materialleverantörers m. fl. olika marknadsföringsåtgärder. Som framgår av motiven lill marknadsföringslagen har beslämmelsen i 3 S - vilken har karaklären av en generalklausul och endast ger möjlighel all ingripa med ett för framliden verkande informalionsåläggande - avsiklligt getts en allmänl hållen utformning. Inle heller moliven lill bestämmelsen ger några närmare anvisningar om vad som i olika sammanhang skall anses utgöra informalion av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Avgörandet av sådana frågor har i slället ansells i sisla hand böra ankomma på marknadsdomstolen som dömande organ på det marknadsrältsliga områdel, med dess speciella sammansättning och kompetens (se prop. 1975/76:34, särskili s. 108 och 126-127).

Med hänsyn lill del nu anförda anser jag del inte lämpligt atl direkl anknyta lill 3 8 marknadsföringslagen i en civilrättslig bestämmelse om tredje mans marknadsföringsansvar på grund av underiåtenhel atl lämna information. Härtill kommer atl detla ansvar, särskilt med tanke på del praktiska fallet atl del är fråga om marknadsföring från maierialtillverkares sida, synes böra utformas i nära anslulning lill molsvarande ansvar enligt konsumenlköplagen. Därigenom undviks, liksom när del gäller vilseledande Uppgifter, omotiverade skillnader i fråga om iredje mäns skadeståndsskyldighet mot konsumenien beroende på om materialet Ull en tjänst tillhandahålls av den näringsidkare som ulför Uänsten eller om det inköps och tillhandahålls av konsumenien.

Enligi min mening bör man därför även för konsumenttjänsternas del i princip välja den lösning som har valls på konsumentköpsområdei när del gäller tredje mans skadeslåndsansvar mol konsumenten på grund av underiåtenhet atl lämna informalion vid marknadsföring. En materialleverantör eller annan tredje man bör sålunda vara skadeståndsskyldig, om han vid marknadsföring har underlåtit atl lämna sådan informalion av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel som han enligt marknadsföringslagen har ålagts atl lämna. Givetvis bör detla dock gälla endast om underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsien.

2.8 Konsumentens betalningsskyldighet

2.8.1 Bestämmande av prisel

Mitt förslag: I den mån prisel för Uänsten inte följer av avtalet, är konsumenten skyldig atl betala vad som är skäligt med hänsyn lill Ijänsiens art, omfallning och ulförande. gängse pris för motsvarande Ijänster vid avtalslillfällel samt omständigheterna i övrigt. Har näringsidkaren angelt priset för Uänsten på elt ungefär (ungefäriig prisuppgift), får det angivna prisel dock inie överskridas med mer än 15 procent, om inte någon annan prisgräns har avtalals. Näringsidkaren har rätt lill pristillägg för vissa tilläggsarbeten samt för fördyringar av Uänslen som näringsidkaren inle bort förutse när avlalel Iräffades och som beror på omständigheter som är att hänföra lill konsumenten.

Utredningens förslag: Om inle prisel för tjänsien följer av avlalel, skall del besiämmas enligt gängse prisberäkning för motsvarande Uänsler vid avtalsUllfället (gängse pris). Försl om del inle finns något gängse pris, skall priset enligt utredningens förslag besiämmas efler vad som är skäligl med hänsyn lill olika omsländigheler. I övrigl överensslämmer ulredningens förslag i sak väsenlligen med milt förslag (se belänkandel s. 225-237).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godiar i huvudsak utredningens förslag. Många anser dock all den beslämda anknytningen till gängse pris i fall då prisel inte följer av avlalel är mindre lämpligl och förordar i stället en lösning motsvarande den som jag har valt i mitt förslag (se bil. 3 avsnitt 7).

Prop. 1984/85:110 92

Skälen för mitt förslag: 1 överensslämmelse med gällande räll bör konsu- Konsumentens menttjänstlagen bygga på principen atl del slår parterna frill all iräffa avtal betalningsskyldighet om prisel för en Ijänsl. Har ell sådani avial iräffals skall del alliså normall gälla enligt silt innehåll. Om etl avlalsvillkor rörande priset för en ijänsl är oskäligl, kan del dock jämkas med stöd av den allmänna förmögenhetsrätlsliga generalklausulen i 368 avtalslagen. Jag anser del inle vara lämpligl atl, som ulredningen har föreslagit, dessulom i konsumenlUänsllagen föra in en särskild regel vilken på huvudsakligen samma grunder som gäller enligt 368 avtalslagen skulle ge möjlighel all jämka prisel för en Uänsl nedåt.

En viktig fråga är vad som skall gälla om priseiför en tjänsl inle följer av vad som har avtalats mellan parterna. Denna situalion är inle ovanlig inom Uänsteområdel. F.n. lillämpas i sådana fall den princip som har kommil lill Uttryck i 5 8 köplagen. Denna innebär atl konsumenten är skyldig all belala vad näringsidkaren fordrar, om del inte kan anses oskäligt. Denna regel, som har kriliserals i den rältsvelenskapliga litteraturen från skilda ulgångspunkler, bör inle föras över lill en konsumenttjänsllag.

Utredningens förslag innebär att konsumenien i den nu berörda situationen inte skall vara skyldig alt belala mer än vad som följer av gängse prisberäkning för molsvarande Uänsler vid avlalstillfällel (gängse pris). Med gängse pris åsyftar ulredningen del gängse prisel i branschen, normalt del som lillämpas lokall eller regionalt. Försl om del inle finns ell sådant gängse pris, skall riktpunkten enligt ulredningens förslag i stället vara vad som med hänsyn till omsländighelerna är ett skäligt pris för ijänsten.

Åven enligi min mening är del, när parterna inte har iräffal avial om prisel för en tjänst, naturiigl att fästa vikl vid vad som kan konstateras i fråga om gängse prissätining för molsvarande Uänster. Del synes emellerlid mindre lämpligl atl ställa upp en regel enligt vilken gängse pris för motsvarande Ijänsler i första hand skall vara helt utslagsgivande. En sådan regel skulle vara onödigt komplicerad att lillämpa och förmodligen få en begränsad praktisk betydelse redan med hänsyn till svårigheterna atl jämföra olika individuella Ijänsler av samma typ och atl fastställa ell mer besläml gängse pris för sådana Uänsler. Oftast lorde man inle kunna komma längre än till ett konstaterande att de priser som bmkar tas ut för en typ av tjänster ligger inom en viss ram som kan vara mer eJler mindre vid.

En konsument är i allmänhel väl medvelen om att prissättningen för Ijänster, ofta även lokalt, i viss mån varierar mellan olika näringsidkare. Om prisel för en viss tjänsl inle har avtalals, måsle della därför rimligen uppfattas så att konsumenten har varil beredd atl belala det pris som den individuella näringsidkaren Ullämpar för sådana ijänster. En förutsättning för detta, som även näringsidkaren ulan vidare bör inse, lorde dock alltid vara att del av näringsidkaren tillämpade prisel är skäligt med hänsyn till en eventuell gängse prissätining för motsvarande Uänsler och till omständigheterna i övrigt.

Prop. 1984/85:110 93

Med hänsyn lill det sagda bör konsumenien. när prisel inle följer av Konsumentens parternas avial, vara skyldig alt betala det pris som är skäligl med hänsyn betalningsskyldighet till den ifrågavarande tjänstens beskaffenhet, gängse pris för motsvarande ijänsler vid avtalstillfället och omständigheterna i övrigl. En regel som ulformas på detta sätt gör atl man i rättstillämpningen kan fästa tillräcklig och lämplig vikt vid vad som kan konstateras i fråga om gängse prissättning inom branschen e.d. samtidigt som regeln i delta hänseende inte blir onödigt stel och besvärlig alt lillämpa. Från konsumentsynpunkt medför regeln den betydande fördelen att del vid ivisi om ell begärt pris blir näringsidkaren som får bevisbördan i fråga om prisels skälighet.

Vid Uänsler som avser arbele på saker och byggnader m. m. är del ofta svårt att på förhand avgöra vilkel del slulliga priset för en Uänsl kommer all bli. Detla gäller även om sällel all beräkna prisel har beslämls, i. ex. etl visst timpris för arbete och ett vissl pris per malerialenhet. 1 många fall kan det inle säkert bedömas vilka ålgärder som kommer all krävas och hur mycket arbelslid och material som kommer all gå åt för all nå del resullat som åsyftas med Uänslen.

Del är emellerlid inle ovanligt all näringsidkaren i sådana fall likväl anser sig kunna ange vad Ijänslen på ett ungefär kommer all slutligt kosta konsumenien och atl näringsidkaren därför lämnar denne vad som brukar kallas en ungefärlig prisuppgift för Uänsten. Oftast torde en ungefärlig prisuppgift lämnas på begäran av konsumenten, men det är inle heller ovanligt atl en sådan prisuppgift lämnas självmant av näringsidkaren.

För konsumenien är del givetvis av värde om han sålunda kan få en uppgift åtminstone om del ungefärliga prisel för en Uänsl. Någon lagenlig skyldighel för en näringsidkare atl på begäran eller i övrigl lämna ungefärliga prisuppgifter för sådana tjänster som här är akluella bör dock inle införas. Etl visst skydd för konsumenien mol alliför obehagliga överraskningar i fråga om prisel för en Uänst följer av de i avsnitt 2.3.2 förordade bestämmelserna om skyldighel för näringsidkaren alt avråda konsumenten från att låla ulföra en Uänst och atl inhämia konsumenlens anvisningar, om det under arbetets gång visar sig att en Uänst kan bli belydligi dyrare än konsumenien kunde ha räknal med.

I de fall då näringsidkaren fakliskl lämnar en ungefärlig prisuppgift är della emellertid etl förhållande av sådan betydelse all det inle bör förbigås i en lag om konsumenttjänsler. 1 likhel med ulredningen och del slora flertalet remissinstanser anser jag därför atl lagen bör innehålla en bestämmelse om den rättsliga verkan av att en ungefärlig prisuppgift har lämnals.

En grundläggande fråga, som har berörts av ell par remissinslanser, är vad som bör fordras för all näringsidkaren skall anses ha lämnal en ungefärlig prisuppgift för en Uänsl. Enligt min mening är del angelägel all man på denna punkl upprätthåller klara linjer, så all onödiga Ivisler om formuleringar o.d. i möjligasie mån kan undvikas. 1 samband med all näringsidkaren och konsumenien gör upp om ell arbete som konsumenten

Prop. 1984/85:110 94

vill ha ulförl kommer parierna givetvis i allmänhel in på frågan om vad Konsumentens

arbelet slutligt kommer atl kosta konsumenien. Näringsidkaren kan därvid betalningsskyldighet

göra olika uttalanden om della, vilka kan vara myckel varierande lill form

och innehåll. För alt en prisuppgift från näringsidkarens sida skall anses

föreligga bör näringsidkarens uttalanden vara konkrela och preciserade.

Om det angivna priset har försetts med reservalioner av typen "ungefär"

föreligger en ungefärlig prisuppgift.

Del kan knappasl råda någon tvekan om att näringsidkaren redan enligt allmänna avlalsrältsliga regler blir bunden av en ungefäriig prisuppgift på så säll all konsumenien inle är skyldig att belala elt högre pris än som moisvarar del uppgivna prisel plus den marginal som kan anses ligga i atl delta har betecknats som ungefärligt e.d.

1 flera praktiskt betydelsefulla slandardavlal inom konsumenttjänslområdei har frågan om verkan av ungefärliga prisuppgifter uttryckligen reglerats på ell säll som i princip överensslämmer med del nu anförda. Del gäller bl. a. det på bilreparalionsområdet gällande standardavtalet "Regler för reparationer", vilkel har tillkommit efter överläggningar mellan Motorbranschens riksförbund (MRF) och konsumentombudsmannen och skall tillämpas av MRF-anslutna fordonsverksläder. 1 della avtal anges sålunda atl en ungefärlig prisuppgift - liksom en preciserad prisuppgift - är bindande för verkstaden och vidare all ett lämnat ungefärligt pris inte får överskridas med mer än 15 procent, om inle verkstaden kan göra sannolikt att annan överenskommelse har iräffals. Motsvarande regler finns i andra standardavtal, även om procentsatsen för tillåtet överskridande varierar (se de i utredningens betänkande intagna bil. 2: I a, 2:6, 2:7 och 2: 8). All en ungefärlig prisuppgift har lämnals innebär alltså atl ell högsta pris, etl "lakpris", har beslämls för ijänslen.

En bestämmelse av denna innebörd bör, främsl i klarläggande syfte, också tas in i den föreslagna konsumenlUänsllagen. En särskild fråga är emellertid hur den prisbegränsande verkan av en ungefäriig prisuppgift bör anges i en sådan lagbestämmelse. Ulredningen har för sin del inte velat välja lösningen med en sådan bestämt angiven begränsning som i de nyss berörda standardavtalen ulan har i stället föreslagit en mer allmänl hållen regel, enligt vilken det slutliga priset inle får "avsevärt" översliga del uppgivna, ungefärliga prisel. Denna regel skall dock inte gälla, om ell högsta pris har avtalats. Etl sådant högsta pris kan enligt utredningen anges med ett bestämt belopp men också som en högsla procentuell avvikelse uppåt från det uppgivna priset, dvs. på samma sätt som i de nämnda standardavtalen.

Enligt min mening ger den av utredningen föreslagna regeln alltför lilen vägledning i del enskilda, konkrela fallet. Den kan sålunda ge upphov lill onödiga ivisler om vad som utgör ett "avsevärt" överskridande av ell ungefärligt pris, när avtal inte har iräffats om t. ex. en tillålen procenluell avvikelse uppåt. Oklarhet om vilken marginal som gäller lorde generellt

Prop. 1984/85:110 95

sett vara lill nackdel främst för konsumenlerna. Jag anser därför atl del är Konsumentens bättre atl man i lagen slår fast en viss procenluell gräns som anger högsta betalningsskyldighet tillåtna överskridande av ell angivel ungefäriigt pris. Denna gräns bör bestämmas så att den normalt tillgodoser såväl näringsidkarens som konsumentens inlressen i sammanhanget. Den bör dock kunna frångås genom avtal för att kunna anpassas exempelvis Ull förhållandena i olika branscher. En lämplig dispositiv gräns är enligt min mening 15 procent.

Åven om priset för en Ijänsl har beslämls på förhand eller om ell högsla pris har beslämls, t. ex. genom all näringsidkaren har lämnat en ungefäriig prisuppgift, bör näringsidkaren i vissa fall ha rätt till ett högre vederiag genom prisiillägg. Bestämmelser om detta bör därför tas in i lagen.

Näringsidkaren bör till en början givetvis ha rält till pristillägg för sådant tilläggsarbele som han enligi de regler som har förordals i avsnitt 2.3.2 skall ha skyldighel resp. räll atl utföra även om han inte hade kunnal anträffa konsumenten för att inhämia dennes anvisningar. En bestämmelse om della är visserligen strängt laget inle påkallad, eftersom det i dessa fall är fråga om en enligt lagen tillåten eller t.o.m. föreskriven uividgning av uppdraget. Med hänsyn lill att en sådan uividgning i en del fall kommer alt kunna ske med slöd enbari av lagen - inle på grund av en överenskommelse med konsumenien eller annars på dennes begäran - synes del emellerlid lämpligt all del i lagen också anges de prismässiga följderna av utvidgningen.

Vidare bör näringsidkaren ha rält till pristillägg, om ijänsten har fördyr-als på grund av någon omständighet som är atl hänföra lill konsumenien. En förulsällning för detta bör dock vara atl del är fråga om en fördyring som näringsidkaren inte hade bort räkna med när prisel blev besläml. Som exempel kan nämnas att ell avtal om visst pris för en Uänst eller en ungefäriig prisuppgift har baserats på upplysningar från konsumentens sida om beskaffenhelen av föremålet för Uänslen, vilkas riklighet näringsidkaren inte hafl anledning att ifrågasätta men som sedermera visar sig ha varil orikliga.

Bortsett från vad som följer av de nu berörda beslämmelserna om räll lill prisiillägg bör näringsidkaren givelvis i princip vara bunden av en överenskommelse om prisel för en ijänsl. Näringsidkaren får alliså bära risken för evenluella koslnadsökningar, såvida inle förhållandena undanlagsvis är sådana att förutsättningar föreligger atl jämka en prisöverenskommelse lill näringsidkarens förmån med stöd av 368 avtalslagen.

En särskild fråga i sammanhanget är emellerlid i vad mån näringsidkaren genom en prishöjningsklausul i avtalet om en Uänst kan övervältra risken för koslnadsökningar på konsumenten. Det finns enligt min mening anledning att vara restriktiv när del gäller att ge dem lillämpning genlemol konsumenter. En alltför allmänt hållen eller långtgående prishöjningsklau-sul torde i vissa fall kunna bedömas som oskälig mot konsumenten enligt 36 8 avtalslagen.

Mitt förslag: Konsumenten är inle skyldig all betala för arbele eller malerial som förslörs eller går förioral genom olyckshändelse som inlräffar innan uppdragel har avslutats eller, om uppdragets avslutande har försenats på grund av någon omständighet som är all hänföra till konsumenten, innan uppdragel annars skulle ha avslutats.

Utredningens förslag: Överensslämmer i princip med mill förslag (se betänkandet s. 251-262).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godias i huvudsak av praktiskt taget samtliga remissinslanser (se bil. 3 avsnitt 8).

Skälen för mitt förslag: I avsnitt 2.4.1 har slagils fasl all näringsidkaren bör "stå faran" för resullalel av ijänslen när del gäller bedömningen av om ijänslen är felaklig. Om resultatet av Uänsten avviker från vad som har avtalats eller från vad konsumenten i övrigl har räll atl kräva, skall Uänslen sålunda anses felaklig även om avvikelsen beror på vad som från parternas synpunkl utgör en ren olyckshändelse, dvs. på någon omsländighel som inle är all hänföra Ull vare sig näringsidkaren eller konsumenten. Som framgår av vad som har sagls i avsnitt 2.4.3 skall i sådana fall den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen vara den då uppdragel avslulades eller, om en försening har inträffat som beror på konsumenien eller ell förhållande på hans sida. då uppdragel annars skulle ha avslutals. Vid den angivna tidpunkten går alltså "faran" för resultatet av ijänslen över från näringsidkaren Ull konsumenten. Om resultatet av ijänslen därefter försämras, förstörs eller går förioral lill följd av en ren olyckshändelse, kan konsumenien inle enligt lagen göra gällande all Uänsten på denna grund är felaklig.

Den nu berörda fördelningen av risken för att olyckshändelser drabbar näringsidkarens prestation av arbele och malerial bör ålerspeglas också i en beslämmelse som reglerar konsumenlens skyldighel atl belala för arbete eller material som har förstörts eller gått förioral genom olyckshändelse.

1 belydande ulslräckning följer visserligen en sådan reglering redan av de föreslagna reglerna om påföljderna vid fel hos ijänslen. Enligt dessa blir ju näringsidkaren vanligen skyldig alt ulan exlra kosinad för konsumenten avhjälpa elt fel. Avhjälps inte felel, får konsumenien göra avdrag på prisel och i vissa fall häva avlalel, varvid hans belalningsskyldighel i princip bortfaller.

Beslämmelserna om fel hos tjänsien löser emellerlid inle frågan om konsumenlens skyldighel all belala för arbele eller malerial som förslörs eller går förlorat genom olyckshändelse ulan att detla leder Ull atl ijänsten skall anses felaklig. Som ett exempel pä denna siiuaiion kan nämnas alt en redan utförd del av tjänsien delvis förslörs genom åverkan av en ulomslå-

1.8.3 Specificerad räkning

Mitt förslag: Näringsidkaren skall ställa ut en specificerad räkning för tjänsten, om konsumenien begär det. Räkningen skall i huvudsak beskriva arbelels art saml göra del möjligl för konsumenien all bedöma arbelels omfallning. 1 den mån ijänsten inte har utförts mot fasl pris skall det även framgå av räkningen hur prisel har beräknats.

Utredningens förslag: Överensslämmer i sak med mill förslag (se belänkandel s. 241-243).

Remissinstanserna: Remissinslanserna lillslyrker i princip förslagel om all näringsidkaren skall vara skyldig all på begäran siälla ut specificerad räkning. Del slora flertalel remissinslanser som represenlerar näringslivel anser dock all undanlag bör göras om Uänsten uiförs mol fasl pris (se bil. 3 avsnitt 7).

Skälen för mitt förslag: För konsumenien är del ofta vikligt all få en specificerad räkning för en Uänst, så att han kan kontrollera vad näringsidkaren har beräknat sig betalning för och hur prisel har beräknats. I konsumenttjänstlagen bör därför las in en bestämmelse som ger konsumenien rält atl erhålla en specificerad räkning.

1 många fall utställer näringsidkaren naturiigtvis självmant en Ullräckligt specificerad faktura e.d. Av olika skäl lillämpas della dock inte generellt. Som ulredningen har redovisat närmare i betänkandet (s. 241-242) torde del däremot vara fast praxis i åtskilliga branscher inom konsumenlUänsl-områdel alt konsumenten får en specificerad räkning om han begär det.

En lagregel om konsumenlens rätt till specificerad räkning bör anknyta till denna praxis. Det finns inle anledning all kräva att näringsidkaren utan 7 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 98

anmaning skall utfärda en specificerad räkning för varje Ijänsl som han Konsumentens ulför. I åtskilliga fall lorde konsumenien hell enkelt inte anse sig ha behov betalningsskyldighet av en närmare specifikation av prisel och de förhållanden som ulgör underlaget för della. För att man skall undvika onödigi arbete och onödiga koslnader bör näringsidkaren alliså vara skyldig att ställa ut en specificerad räkning för en Uänsl bara om konsumenien begär det.

Framställer konsumenien en sådan begäran, bör näringsidkaren å andra sidan alltid vara skyldig atl efterkomma denna. Någol undanlag för del fall all ijänslen har ulförls mot ell fasl pris. som har förordats från främst näringslivels sida, bör således inle siällas upp. Konsumenien kan i elt sådani fall behöva en specifikation av utfört arbete och använt malerial m. m. för en kontroll av atl Uänsten har ulförts i enlighel med vad som har avtalats. Jag kan inte dela näringslivets farhågor för all en skyldighet för näringsidkaren atl även i dessa fall på begäran specificera silt arbete m.m. skulle medföra alltför slora koslnader.

Del kan inle anses lämpligt eller nödvändigt alt i konsumenttjänstlagen ta in detaljerade regler om olika koslnadsposler m. m. som särskilt skall redovisas i en specificerad räkning. Vad som härvidlag bör krävas kan uppenbarligen skifta med hänsyn till Uänsiens beskaffenhel och andra omsländigheter. Däremot bör i lagen anges grunderna för hur en specificerad räkning skall vara utformad.

En specificerad räkning bör för del första ge konsumenten tillräckliga upplysningar om själva del arbele som har ulförts. Den bör sålunda i huvudsak beskriva arbetets art samt i övrigt innehålla sådan information om det utförda arbelel att den gör det möjligt för konsumenien all bedöma arbetets omfallning. I slort sett blir det här fråga om de uppgifier som är nödvändiga för atl konsumenten skall få veta vilka åtgärder och vilket malerial m. m. som näringsidkaren tar betalt för. Vidare måsle det givelvis framgå av räkningen hur priset har beräknats, l.ex. genom angivande av malerialålgång och prisel per malerialenhel saml lidsålgång och priset per timme eller annan tillämpad tidsenhet.

Om Ijänsten eller en del av denna har ulförts mol ell avlalal, fasl pris, finns del emellertid inte anledning alt kräva att näringsidkaren i en specificerad räkning anger hur detta pris har beräknals. Ell sådant krav bör inie heller gälla om ijänslen eller en del av denna i övrigl har ell fasl pris som lillämpas av näringsidkaren. Oftasl är del i dessa fall fråga om s. k. paket-priser för olika ålgärder som anges i en prislista eller i reklamerbjudanden, l.ex. avseende byte av avgassystemet på en bil, varvid prisel inkluderar ersällning för såväl arbele som malerial. Alt näringsidkaren i sådana fall inle skall behöva specificera hur del fasta prisel har beräknals överensslämmer med vad som har avsells vara innebörden av ulredningens förslag (se belänkandel s. 457). Enligi min mening bördetia emellertid i klarhelens inlresse komma till ullryck i lagtexten.

Prop. 1984/85:110 99

Har konsumenien begärt en specificerad räkning bör han, om räkningen Konsumentens har begärts i lid, inle vara skyldig all belala förrän han har fått denna. Jag betalningsskyldighet ålerkommer till detta i nästa avsnitt.

2.8.4 Tiden för belalningen

Mitt förslag: Om inle annal följer av avtalet, är konsumenien skyldig alt belala vid anfordran sedan näringsidkaren har ulförl yänsien. Har konsumenien i lid begärt en specificerad räkning, är han inte skyldig atl belala förtän räkningen har kommil honom till hända.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitl förslag (se belänkandel s. 243-244).

Remissinstanserna: I princip godias ulredningens förslag. Från näringslivels sida framhålls viklen av all regeln om verkan av en begäran om specificerad räkning inle får möjliggöra obehöriga betalningsuppskov (se bil. 3 avsnill 7).

Skälen för mitt förslag: I fråga om liden för eriäggande av belalningen för Uänster som avser arbele på lösa saker eller på fast egendom o.d. anses gällande rätt innebära all belalningen skall eriäggas i efterskott, dvs. sedan Ijänslen har ulförls, såvida inle annal har avialais. Har förfalloliden för efterskollsbeialningen inle beslämls, gäller all betalningen skall eriäggas vid anfordran.

Principen om betalning i efterskott bör skrivas in i konsumenttjänstlagen. Från snäv konsumentsynpunkt skulle del naturligtvis vara av värde, om en regel härom också kunde göras ivingande lill konsumenlens förmån, så all konsumenien aldrig behövde belala förrän tjänsien har utförts. Särskilt vid Ijänsler av slörre omfallning är det emellertid rimligt att näringsidkaren får förbehålla sig rätlen att erhålla en slörre eller mindre del av betalningen innan uppdraget har avslutats. Ell lilet förelag kan annars råka i likviditelssvårigheter vid arbeten som sträcker sig över en längre tid. Man kan inte heller bortse från att det ibland kan innebära en för näringsidkaren oacceptabel ekonomisk risk atl utföra en tjänsl utan alt få hela eller en del av belalningen i förskott. En regel om all konsumenien inle är skyldig all betala förrän näringsidkaren har ulfört Uänsten bör därtör kunna frångås genom avtal, dvs. vara dispositiv. För den händelse villkor om förskottsbetalning får en omotiverat stor utbredning i avtalspraxis eller om sådana villkor med hänsyn Ull sitt innehåll m.m. är atl anse som oskäliga mot konsumenten, är del tillräckligt alt ingripande kan ske enligt 1971 års avialsvillkorslag och all villkoren i särskilda fall kan jämkas eller åsidosättas med stöd av generalklausulen i 36 8 avtalslagen.

Har förfalloliden för en efterskottsbelalning inle beslämls, bör gälla atl belalningen skall ske vid anfordran. 1 prakliken lorde konsumenien emel-

lertid få en skälig lid på sig för alt betala sedan anfordran skett Ufr prop. 1981/82:40 s. 37).

Som nämndes i föregående avsnitt bör konsumenien, om han har begärt en specificerad räkning, inle vara skyldig att betala förrän räkningen har kommit honom till hända. Detta bor gälla såväl då viss tid har beslämls för belalningen som då denna skall ske vid anfordran.

En sådan ordning bör dock givelvis inle medföra atl konsumenten får ell obehörigl uppskov med belalningen. Skall beialning ske vid anfordran bör del, för all en begäran om specificerad räkning skall medföra del nämnda uppskovet med betalningen, krävas all denna begäran framställs i samband med att anfordran sker. Har näringsidkaren i sin anfordran, vilkel lorde vara del vanliga, angett en sisla dag för beialning som ligger ell slycke framåi i liden, bör del krävas att konsumenien begär en specificerad räkning i rimlig lid före den angivna förfallodagen. Detsamma bör gälla om parterna har Iräffal avtal om en bestämd förfallodag. Enligt min mening bör del av lagen framgå att konsumenien sålunda, för atl en begäran om specificerad räkning skall få den verkan atl han inte behöver betala förrän räkningen har kommil honom till hända, inle får dröja alltför länge med atl framställa en sådan begäran. Några mera detaljerade regler om detla synes emellertid inle erforderliga. Del bör räcka atl del som en förutsättning för den här diskuterade regelns tillämplighet anges att konsumenlens begäran om specificerad räkning skall ha framslällls i lid.

Del bör underslrykas alt det nu sagda tar sikte endast på frågan huruvida konsumenten skall ha rält atl vänta med betalningen lill dess alt han har erhållil en specificerad räkning. Näringsidkarens skyldighel att efterkomma en begäran från konsumenten om specificerad räkning inskränks däremot inte av den föreslagna beslämmelsen. Har en sådan begäran framställts, men för senl, är näringsidkaren alltså ändå skyldig ;ätl sända en specificerad räkning lill konsumenien. Denne är dock för sin del i della fall skyldig alt belala innan han har fåll räkningen.

Avbeställning

Prop. 1984/85:110 101

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med milt förslag. Avbeställning Ulredningen föreslår dock inle någon regel om att konsumenten i vissa fall slipper belala förlustersättning och inle heller någon regel om att näringsidkaren under vissa omsländigheter har rätt att fullfölja tjänsien (se belänkandet s. 173-184).

Remissinstanserna: Del slora flerialet tillstyrker eller godtar principen om avbeställningsrält för konsumenien. Ålskilliga remissinstanser - däribland Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund och flertalet föreirädare för näringslivel - avslyrker däremot de av ulredningen föreslagna ersättningsreglerna. De anser att näringsidkaren i princip skall ha samma ersättning som om avlalel hade fullföljts, med avdrag endast för de besparingar som näringsidkaren gör genom att inte behöva fullfölja arbetet. Konsumentverket anser all konsumenien inte bör vara skyldig att utge någon ersällning annal än för ulförl arbete, om han på grund av särskilda omständigheler har förlorat sin nytta av ijänslen (se bil. 3 avsnitt 6).

Skälen för mitt förslag: För konsumenien kan det vara av stor betydelse all ha möjlighel all avbeslälla en Uänsl innan den har slutförts. Som har berörts bl. a. i avsnitt 2.3.2 kan del under arbelels gång visa sig all Ijänslen inle är ändamålsenlig för konsumenien eller alt den blir betydligt dyrare än beräknat, t. ex. på grund av alt föremålet för tjänsien är i elt sämre skick än som har förutsells. Näringsidkaren skall i sådana fall enligi den föreslagna lagen vara skyldig alt ta kontakt med konsumenien och begära dennes anvisningar. Denna skyldighel skulle naturligtvis varav av föga värde för konsumenten, om denne likväl inte hade möjlighet alt återkalla uppdragel genom en avbeställning. En beställd tjänst kan också av andra anledningar än de nyss nämnda bli onyttig eller ofördelaklig för konsumenten. Vidare kan dennes ekonomiska situalion ändras så atl han inle längre anser sig ha råd med en tjänsl som han har beställt.

Inom området för konsumenttjänster saknas det normall anledning atl näringsidkaren skulle kunna kräva att få fullfölja en Uänsl som konsumenten inte längre önskar att näringsidkaren skall utföra. Detla gäller naturligtvis framför allt när det är fråga om arbele på egendom som tillhör konsumenten eller på annat sätt står under hans rådighel. Näringsidkarens intresse av tjänsien är praktiskt taget alltid av uteslutande ekonomisk natur och kan tillgodoses genom regler om en ekonomisk uppgörelse mellan parterna. Konsumenien bör därför ha en i princip ovillkorlig möjlighet all genom avbeställning på rimliga villkor påkalla att näringsidkaren inställer fortsatt ulförande av tjänsten. Det bör vara likgiltigt vilken orsaken är lill atl konsumenten inte längre önskar få det beställda arbetet utfört av näringsidkaren.

Saken kan också uttryckas så, atl lagstiftaren i och för sig inte kan hindra en pari all frånlräda elt avtal utan i stället bör reglera i vad mån denna part skall ersälla motparten för att avlalel inle fullföljs i enlighel med sill innehåll.

Prop. 1984/85:110 102

Den cenirala frågan är alltså vad som bör gälla beträffande den ekono- Avbeställning miska uppgörelsen mellan parterna vid en avbeställning. Som nyss nämnls måsle konsumenien kunna frigöra sig från avtalet på rimliga ekonomiska villkor. Samtidigt måste givetvis skälig hänsyn las lill näringsidkarens befogade intresse av all inte drabbas av förluster lill följd av en avbesläll-ning. Del gäller alliså alt söka nå en godtagbar avvägning mellan parternas olika ekonomiska inlressen.

Problemel vid ulformningen av reglerna om den ersättning som konsumenten bör vara skyldig att belala Ull näringsidkaren vid en avbeställning är i vad mån näringsidkaren bör ha rätl atl tillgodoräkna sig vinsl på den avbeslällda Uänslen. Med vinst avses i della sammanhang den del av priset som överstiger näringsidkarens särskilda kostnader i form av lönekoslnad och materialkostnad för alt ulföra Uänslen och som är avsedd att bidra till täckande av näringsidkarens allmänna omkostnader för rörelsen och förräntning av egel kapilal.

Utredningens förslag innebär i detla hänseende atl näringsidkaren får tillgodoräkna sig vinst på den del av ijänslen som evenluelll redan har ulförts när Ijänslen avbeslälls och på sådani avslulningsarbele o.d. som måste utföras trots avbeslällningen. Enligt utredningen bör näringsidkaren däremol inle få ersättning för den vinst som skulle ha belöpt på den del av Ijänslen som på grund av avbeslällningen inle uiförs av näringsidkaren. Vid remissbehandlingen har ulredningens slällningslagande kriliserals av bl. a. flertalet remissinslanser som företräder näringslivet. Enligt dessa bör näringsidkaren ha räll lill ersällning för hela den vinsl som han skulle ha erhållit om avtalet hade fullföljts, dvs. få ersällning för det s. k. posiiiva konlraktsintresset. De nämnda remissinstanserna har därför förordat all konsumenlens ersällningsskyldighel besläms så all han skall betala priset för den avbeslällda tjänsien men därvid få göra avdrag för de koslnader som näringsidkaren besparas genom att han inte behöver fullgöra arbetet.

En skyldighet för konsumenten atl ersätta näringsidkaren för del positiva kontraktsintresset skulle i stor utsträckning kunna förta det värde som en möjlighet alt avbeställa tjänsien bör ha för konsumenien. Till stöd för en sådan regel har också mycket rikligt främst åberopats principen all avtal skall hållas. Detta argument kan emellertid inte tillmätas någon avgörande betydelse vid en lagreglering av vad som skall anses vara en rimlig ersällning.

En regel om ersällning för det posiiiva konlraktsintresset skulle säkerligen i många fall inle molsvara vad som f.n. lillämpas i praktiken om en konsument önskar återkalla etl uppdrag. Typiskt sett kan en sådan regel inte heller motiveras av hänsynen till näringsidkarens berättigade ekonomiska intressen. Genom avbeslällningen frigörs kapacitet hos näringsidkaren. Normall torde denna kunna utnyttjas till all skaffa näringsidkaren full ersältningsinkomsl i slällei för vinslen på det arbete som måste inställas vid avbeslällningen. Även om della någon gång inle skulle bli fallel.

Prop. 1984/85:110 103

finns del inte anledning alt för konsumentförhållanden införa regler som Avbeställning innebär alt näringsidkaren kan tillgodogöra sig en vinst enbart därför all ell avtal har ingåtts, dvs. utan atl han behöver fullfölja den preslalion som utgjort förutsättningen för all tjäna in vinsten.

Med hänsyn till det nu sagda anser jag alt den ersällning som konsumenten bör utge lill näringsidkaren vid avbeställning av en tjänst inte bör bestämmas med uigångspunkt i principen om det positiva konlraktsintresset. I slället bör utredningens förslag i princip följas när det gäller att reglera slorleken av den ersällning som konsumenien skall utge lill näringsidkaren vid en avbeställning.

Konsumenten bör sålunda först och främst vara skyldig atl belala näringsidkaren full ersättning för den del av Uänsten som eventuelll redan har ulförts när avbeslällningen sker, liksom för sådani arbele som måsle ulföras Irols avbeslällningen (t.ex. nödvändiga avslulningsarbeien). Denna ersättningsskyldighet är motiverad redan med hänsyn lill all resullalel av del arbele som har utförts och del malerial som har använts kommer konsumenten till godo. Ersättningen för en utförd del av Uänsten bör omfatta även ersättning för sådana förberedande ålgärder o. d. som naiurligen måste anses ingå i del lämnade uppdraget, exempelvis flyllning eller läckning av möbler i ett rum som skall målas eller resande av slällningar för ell byggnadsarbete. Vidare bör ersättningen inkludera vinsl som belöper på den del av Ijänsten som har ulförls och på avslulningsarbeien o. d. 1 den mån avtalet innehåller villkor om prisel eller prisberäkningen, t.ex. fasl pris för vissa utförda arbetsmoment eller en avtalad ersättning per limme eller annan enhel, bör dessa betalningsvillkor gälla även vid beräkningen av den ersättning som vid en avbeställning skall utgå för utfört arbele.

De principer för beräkningen av ersättningen som jag nu har förordal bör komma lill ullryck genom en beslämmelse som anger att ersättningen för ulfört arbele skall molsvara del pris som skulle ha gällt, om avtalet hade avsett endast vad som har ulförls.

Med hänsyn lill all konsumenien, enligi vad som lidigare har sagls, inle bör vara skyldig alt ersätta näringsidkaren för utebliven vinst på den del av Uänsten som till följd av avbeslällningen inle uiförs av näringsidkaren lorde konsumenlens ersätlningsskyldighel vanligen komma att bli begränsad lill den nu behandlade ersättningen för utfört arbele. I mera speciella siluationer, exempelvis vid avbeställning av etl arbele av mindre vanligl slag eller av ett omfattande arbele, kan det emellertid tänkas atl näringsidkaren skulle göra en förlusl om han inle tillerkänns räll till viss ytterligare ersättning av konsumenten. Etl exempel är all näringsidkaren för den avbeslällda Uänslen har inköpt malerial av en så speciell beskaffenhel all man inte kan räkna med all han kan sälja det eller använda det i samband med andra uppdrag. Ell annal exempel är atl näringsidkaren till följd av avtalet om den avbeslällda Ijänslen har avböjt andra uppdrag, som han inte

Prop. 1984/85:110 104

skulle ha hunnit med om avlalel hade fullföljts, och på grund därav går Avbeställning miste om inkomsl under någon lid efler avbeslällningen till dess han får nya uppdrag. Självfallel bör näringsidkaren normall inle behöva finna sig i att göra förluster av detla slag, vilka beror på att han har inrättat silt handlande i rimlig förlitan på all elt träffat avtal skall fullföljas.

1 enlighet med del nu sagda bör konsumenien vid en avbeslällning i princip också vara skyldig all ersälla näringsidkaren för eventuella förluster som uppkommer för denne på grund av all han har inrättat sig efter det avbeslällda uppdraget. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

De sålunda förordade bestämmelserna innebär alt konsumenien i vissa fall kan bli skyldig att trols en avbeslällning belala lika mycket som om Uänslen hade utförts. Detla lorde innebära en tillräcklig garanli för atl konsumenlens möjlighet atl avbeställa Uänslen inte kommer atl missbrukas till förfång för näringsidkaren.

För vissa fall framstår det som rimligt all konsumenten vid en avbeslällning inte skall behöva utge ersällning lill näringsidkaren för dennes eventuella förluster. Detla gäller då de förhållanden som har legal till grund för beställningen av en Uänst på grund av oförutsedda omsländigheler, som inle kan läggas konsumenten till lasl, ändras på etl så avgörande säll all konsumentens syfte med Uänsten kan anses ha blivit förfelat. Jag länker då i första hand på sådana situationer där föremålet för yänslen har gåll förioral eller skadats så väsenlligt, l.ex. genom brand eller annan olyckshändelse, all del inte längre framstår som meningsfullt all ulföra den beställda tjänsten. Andra situationer av detta slag föreligger då konsumenten hindras att dra nytta av ijänsten lill följd av nya förfatlningsföreskrifler, myndighelsbeslui eller andra liknande ingripande omständigheler som ligger uianför konsumentens konlroll.

Som ulredningen har berört är det naluriigtvis möjligl all konsumenien i sådana fall skulle kunna åberopa generalklausulen i 368 avtalslagen till stöd för atl - utan tillämpning av reglerna om avbeställning - hell eller delvis befrias från sina förpliktelser enligt avtalet om en ijänsl. En hänvisning till 368 avtalslagen ger emellertid föga vägledning åt parterna i del konkreta fallel. Enligt min mening är del därför lill fördel för båda parter med en uttrycklig lagreglering av de här nämnda tämligen klart urskiljbara fallen i vilka det framsiår som skäligt atl konsumenien, om han på grund av ändrade förhållanden väljer alt avbeslälla en tjänst, inle blir skyldig att ersätta näringsidkaren dennes eventuella förluster lill följd av alt han har inrättat sig efler uppdraget. Jag förordar därför en sådan reglering.

Jag övergår härefter lill frågan i vad mån de förordade reglerna om konsumentens ersättningsskyldighet vid avbeslällning bör vara tvingande till konsumenlens förmån.

I åtskilliga fall kan del naturligtvis medföra besvär och kostnader att bestämma storleken av den ersättning som konsumenten enligt de föreslagna reglerna skall betala till näringsidkaren. Del framsiår därför som önsk-

Prop. 1984/85:110 105

värt alt parterna på förhand kan avtala om en standardiserad ersällning Avbeställning som konsumenien skall belala om han önskar avbeslälla en Uänsl. För konsumenten kan det vara en fördel alt i förväg veta vad en avbeslällning koslar honom. Särskili vid tjänster av störte omfattning, där del oftare än eljest kan bli aktuellt med ersällning inte bara för ulfört arbele utan också för näringsidkarens föriuster, kan del annars bero på tillfälligheler hur stor konsumentens ersättningsskyldighet blir. Och för näringsidkaren kan elt avtal om en på förhand bestämd avbeslällningsersättning framför allt spara in administrativt arbete och koslnader. Vidare är det från allmänna, samhälleliga synpunkler alltid en fördel om parterna kan reglera sina melianha-vanden så alt Ivisler undviks.

Med hänsyn lill del sagda anser jag, i likhel med utredningen, atl det bör öppnas en viss möjlighel för parterna att på förhand Iräffa avtal om slorleken av den ersättning som konsumenien skall utge till näringsidkaren vid avbeslällning. Det kan emellertid inle komma i fråga att medge lolal avtalsfrihet. Fördelarna för konsumenien all mol en rimlig ersättning kunna avbeslälla Uänsten skulle då kunna omintetgöras. För au eu avtal om konsumenlens ersättningskyldighel vid avbeslällning skall kunna göras gällande mol denne bör avlalel i princip framstå som en standardiserad tillämpning av de tidigare förordade reglerna och inte innefatta några principiella eller annars påfallande avvikelser från dessa lill konsumenlens nackdel. Della bör i lagen komma lill uttryck genom en beslämmelse om alt näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersällning, om den är skälig med hänsyn lill vad som vid en avbeslällning normall kan antas tillkomma en näringsidkare som ersättning enligt lagens regler.

Jag lämnar med det nu sagda frågan om konsumenlens ersällningsskyldighel vid avbeslällning för att behandla vad som kan sägas ulgöra en inskränkning i konsumentens möjlighel att avbeslälla Uänslen.

Den avbeslällda tjänsten kan avse en sak som har överlämnals i näringsidkarens besittning. Som jag skall återkomma lill i ett följande avsnitt (2.10.4) bör näringsidkaren då, i överensstämmelse med vad som följer av gällande rätt, vara berättigad atl hålla kvar föremålet för tjänsten tills konsumenten betalar vad näringsidkaren har rätt till vid avbeställning eller ställer betryggande säkerhet för fordringen. Samma s. k. reienlionsräll bör gälla om tjänsten avser en sak som skall tillverkas av näringsidkaren.

Om konsumenien i etl sådant fall som nu har nämnls inle betalar eller släller säkerhel, gäller f.n. vid reparationsavial o.d. alt näringsidkaren enligt lagen (1950:104) om rätl för hantverkare atl sälja gods som ej avhämtals kan efler en viss tid försälja den sak som Ijänslen avser. Näringsidkaren får då ur försäljningssumman tillgodogöra sig sin fordran mot konsumenten på gmnd av tjänsten. Avsikten är att molsvarande regler skall las in i den nya lag om räll all sälja saker som inle har hämlats vilken är avsedd atl träda i krafl samtidigt med konsumenlUänsllagen (se avsnitt I).

Konsumenlens möjlighel atl avbeslälla ijänslen påverkar alltså i och för sig inte näringsidkarens rätl all hålla kvar föremålet för tjänsten och att evenluelll sälja della enligi de nyss nämnda reglerna. Försäljningsrätten kan emellerlid bli av ringa värde för näringsidkaren, om han lill följd av en avbeställning alllid skulle vara hindrad all fullfölja det avtalade arbetet. Den sak som tjänsien avser kan i del skick som den befinner sig i när avbeslällningen sker vara osäljbar eller i vart fall ha elt myckel lägre försäljningsvärde än den skulle ha om ijänsten fick fullföljas.

Del kan inte anses godtagbart att konsumenten genom all avbeslälla Ijänslen sålunda skulle kunna beröva näringsidkaren dennes säkerhetsräit i föremålet för tjänsten. Åven för konsumenten kan del vara ofördelakligt all della säljs i ell myckel sämre skick än del skulle ha om Uänslen fullföljdes. Problemel har berörts av ulredningen, som emellerlid har ullalal all frågan om näringsidkarens rätl all i den här diskuterade situationen höja sakens värde borde prövas i samband med arbelel på nya lagregler om räll att sälja saker som inte har hämtats.

Enligt min mening lalar dock övervägande skäl för att den nämnda frågan regleras genom särskilda bestämmelser i konsumenlUänsllagen. Dessa bestämmelser bör innebära att näringsidkaren trots en avbeslällning får fullfölja Uänslen - och kräva fulll pris för denna - om konsumenten inle i rält tid betalar eller ställer betryggande säkerhel för näringsidkarens fordran på avbeslällningsersättning och fullföljandet behövs för all säkerslälla denna fordran. 1 fråga om den närmare ulformningen och innebörden av de nu förordade bestämmelserna får jag hänvisa lill specialmoUveringen.

Konsumentens dröjsmål

dessa förpliklelser - och beror det inle på någon omsländighel som näringsidkaren är ansvarig för - utgör del elt avtalsbrott på konsumenlens sida som har karaklären av dröjsmål.

Vid konsumenlens dröjsmål har näringsidkaren enligi gällande disposiiiv rält lillgång till olika befogenheter, beroende på vilken förpliklelse som dröjsmålet avser, på dröjsmålets betydelse för näringsidkaren och på den faktiska situalion som föreligger när dröjsmålet aktualiseras. Dessa befogenheter grundas f.n. på vad som kan finnas föreskrivet i avtalet, på allmänna kontraklsrätlsliga regler eller analogier från närliggande rätts områden och i någon mån på särskilda lagregler.

Det finns ell klarl behov av all genom regler i den nya konsumentljänsllagen klarlägga det rättsläge som i framliden bör råda i fråga om näringsidkarens befogenheler m. m. vid dröjsmål på konsumenlens sida. Som jag skall älerkomma lill i det följande har bl.a. de föreslagna beslämmelserna om konsumenlens avbeslällning av Ijänslen viss beiydelse härvidlag. För många näringsidkare, särskili då småförelagare, bör del vara av värde att få en mera samlad lagreglering om vad som gäller när konsumenten inte uppfyller sina förpliklelser enligt etl avtal om en ijänsl. En lagreglering på denna punkt år också av väsenllig betydelse för konsumenterna. Bestämmelserna om näringsidkarens befogenheler m. m. vid konsumentens dröjsmål bör nämligen vara tvingande lill konsumenlens förmån, vilkel innebär atl del inte blir möjligt för näringsidkaren all genom standardavtal eller individuella avtal föreskriva andra eller strängare påföljder än som följer av lagen.

Konsumentens dröjsmål

Prop. 1984/85:110 108

för avial om alt belalningen hell eller delvis skall erläggas innan ijänslen Konsumentens har utförts eller t.o.m. innan den har påbörjais. Om konsumenten i etl dröjsmål sådani fall inle belalar i rätl lid, torde näringsidkaren redan i dag enligt allmänna kontraklsrätlsliga regler ha rätt atl hålla inne sin preslalion -dvs. kunna vägra alt påbörja Uänsten eller all forlsalta med dess utförande — till dess atl betalning sker. Denna befogenhel för näringsidkaren är i allmänhel fulll rimlig med hänsyn till atl han annars skulle komma i en sämre situation än den som han enligt avtalet har betingat sig. KonsumenlUänsllagen bör därför innehålla en bestämmelse om att näringsidkaren i den nu berörda situationen i princip har rätl atl inslälla arbelel så länge konsumenlens belalningsdröjsmål varar.

Rällen alt inslälla arbelel medför inte att avtalet om Uänsten upphör utan endast all näringsidkarens skyldighel all utföra Uänslen suspenderas. Della betyder bl. a. atl näringsidkaren även i samband med atl hans rätl all inslälla arbelet aktualiseras bör vara skyldig att med tillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens intressen. Elt inställande av arbelet bör inte få medföra oacceplabla skaderisker för konsumenten, l.ex. genom att näringsidkaren avbryter etl arbele med omläggning av elt lak på ett sådani säll att byggnaden kommer atl slå oskyddad mol regn eller genom all näringsidkaren vägrar atl utföra en del av Uänsten som är nödvändig för att förebygga fara för brand e.d. Näringsidkarens rätt att vid konsumentens belalningsdröjsmål inslälla arbelet bör därför förses med den generella begränsningen alt näringsidkaren likväl är skyldig all utföra sådani arbete som inle kan underlåtas ulan risk för allvarlig skada för konsumenien. De siluationer som här avses är sådana att jag inle kan finna del skäligl atl, som har förordals från näringslivets sida, inskränka näringsidkarens skyldighel Ull att avse endast sådani arbete som kan utföras utan slörre koslnader eller kräva all konsumenien släller belryggande säkerhel för den uleblivna belalningen. 1 regel torde det inte bli fråga om några mer omfattande arbeten.

För atl näringsidkaren skall vara skyldig all Irols konsumenlens belalningsdröjsmål utföra sådant arbete som nu har nämnls bör del emellerlid fordras all näringsidkaren har påbörjal utförandet av Uänsten. Det kan nämligen inte gärna krävas att en näringsidkare som har belingal sig förskollsbelalning - kanske just därför all han har anledning att tvivla på konsumentens betalningsvilja eller betalningsförmåga - skall utföra någol arbete över huvud tagel ål konsumenten innan den avtalade förskottsbetalningen har erlagts.

Ibland kan det vara en uttrycklig eller underförstådd förutsättning all konsumenten skall medverka vid utförandel av en tjänst på elt sålt som har betydelse för planläggningen av arbelet, prisberäkningen osv. Konsumentens medverkan kan bestå i all han skall della i själva arbelel eller alt han skall vidta ålgärder som underlättar arbelet. Om konsumenten då inle lämnar sin medverkan, kan det hindra näringsidkaren från att påbörja eller

fortsätta arbetet i överensslämmelse med avlalel. I en del fall kan konsumenlens medverkan vara oundgänglig för all arbetet över huvud tagel skall kunna ulföras. Parterna kan t. ex. ha kommil överens om atl konsumenten vid ell senare lillfälle skall välja malerial eller färg e.d. Vidare kan del vara nödvändigl all konsumenien genom särskilda ålgärder släller föremålel för tjänsten till näringsidkarens förfogande, t.ex. genom atl han släpper in näringsidkaren i bosladen.

Om konsumenien sålunda underlåter atl lämna medverkan som är nödvändig för atl Ijänsten skall kunna ulföras i överensstämmelse med avtalet, bör näringsidkaren på i princip samma sätl som vid konsumentens betalningsdröjsmål vara berättigad all ställa in arbetet lill dess att medverkan lämnas.

Om näringsidkaren i enlighet med de nu förordade beslämmelserna ställer in arbetet i avvaklan på all konsumentens dröjsmål skall upphöra, kan detta åsamka näringsidkaren extra kostnader. Det kan 1. ex. vara fråga om koslnader för atl - ulan all det utgör ell fullföljande av en del av Uänsten — åsladkomma skydd för konsumentens egendom under den tid som arbetet inställs eller för en extra resa till konsumenlens bostad. 1 princip bör konsumenten vara skyldig atl ersälla näringsidkaren för sådana koslnader. En särskild regel om detta bör tas in i lagen. Regeln får karaklären av en beslämmelse om skadesiåndsskyldighel för konsumenten på grund av hans dröjsmål. Del synes därför rimligt all - i princip på molsvarande sätl som när del gäller näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål — göra undantag för del fall all konsumenien kan visa atl belalningsdröjsmålel eller dröjsmålet med att lämna medverkan inte beror på försummelse på hans sida.

Konsumentens dröjsmål

Prop. 1984/85:110 110

Skälen för mitt förslag: Vid konsumenlens dröjsmål med beialning eller Konsumentens med all lämna nödvändig medverkan måsle näringsidkaren, utöver rällen dröjsmål all inslälla arbetet i avvaktan på atl dröjsmålet upphör, ha möjlighel alt avveckla uppdragel genom hävning.

En hävning från näringsidkarens sida bör endasl kunna avse en återstående del av Uänslen och alliså inle vad som evenluelll redan har utförts. Om hävning fick ske för en redan ulförd del av tjänsien skulle det behövas regler om en mera komplicerad uppgörelse mellan parierna belräffande vad som har utförts. Som har framhållils i avsnill 2.4.5 är del i allmänhel inle möjligl all till näringsidkaren åierbära hans redan fullgjorda prestation. Detla medför alt konsumenten - med hänsyn lill att hävningen i de nu diskuterade fallen sker på grund av hans kontraktsbrott - ändå vanligen skulle få åläggas skyldighet all betala för utfört arbele och använt malerial. Del är därför en enklare och mer ändamålsenlig lösning all bara lillåla hävning för en ålerslående del av Uänslen och i slällei generelll ålägga konsumenien all belala för den redan ulförda delen.

Enligt allmänna konlraktsrälisliga regler får hävning ske endasl vid konlraklsbroli som är av väsenllig beiydelse. Della bör givetvis gälla som en förutsättning också för näringsidkarens rätl att häva elt avtal om en tjänst på grund av all konsumenien har kommil i dröjsmål med beialning eller med att lämna nödvändig medverkan. 1 enlighet med utredningens förslag, som på denna punkt inte har mött någon erinran från remissinstanserna, bör emellertid därulöver krävas att konsumenten efter del alt han har kommit i dröjsmål har fått en påminnelse från näringsidkaren om sin skyldighet atl betala eller all lämna medverkan.

Det nu sagda avser den situationen atl konsumenien redan har kommit i dröjsmål med betalning eller medverkan, s.k. fullbordat dröjsmål. Enligt gällande rätl anses näringsidkaren kunna häva också om del på grund av omständigheterna finns starka skäl alt anta att konsumenten kommer all göra sig skyldig lill belalningsdröjsmål av väsenllig beiydelse för näringsidkaren, s. k. anleciperal dröjsmål. Etl praktiskt fall är atl näringsidkaren får kännedom om atl konsumenten har hamnat i en sådan ekonomisk situation att han inte rimligen kan förväntas fullgöra sin betalningsskyldighel, i vart fall inte utan väsentligt dröjsmål. Det finns inte anledning all i etl sådani läge tvinga näringsidkaren all avvakta med en hävning till dess all konsumenten faktiskt har kommil i dröjsmål med betalningen. Den föreslagna lagen bör därför innehålla en beslämmelse som ger näringsidkaren räll all häva även vid anleciperal dröjsmål. Till skillnad från ulredningen anser jag atl en sådan beslämmelse bör uttryckligen avse också anleciperal dröjsmål med all lämna nödvändig medverkan (se belänkandet s. 507).

1 avsnitt 2.9 har förordals all konsumenien enligt den nya lagen skall ha en i princip ovillkorlig möjlighel att mot en rimlig ersättning avbeställa Uänsten, oberoende av de skäl som ligger bakom avbeslällningen. Detta innebär all konsumenien kan avbeställa om han inser att han inle kommer

2.10.4 Räll alt hålla kvar föremålet för ijänslen m. m.

Mitt förslag: Om tjänsien avser en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning och konsumenten inle i räll lid belalar vad näringsidkaren har att fordra på grund av uppdragel, får näringsidkaren hålla kvar saken till dess all han har fått betalt eller konsumenten har ställl betryggande säkerhel för näringsidkarens fordran. Näringsidkaren har dock inte räll att hålla kvar saken, om del skulle vara uppenbart oskäligl mol konsumenien. Näringsidkaren skall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas av honom för all vårda en sak som han håller kvar eller som inle hämlas i rätt lid. Han har rätt till ersättning för vården.

Utredningens förslag: Överensstämmer med departemenlsförslagel utom så till vida alt ulredningens förslag inte innehåller någon särskild regel om uppenbart oskäliga fall av kvarhällande (se betänkandet s. 403- 404).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i sak (se bil. 3 avsnitt 12).

Skälen för mitt förslag: Vid avtal om arbele på lösa saker som överlämnas i näringsidkarens besittning får denne enligt gällande räll i allmänhel hålla kvar saken till säkerhel för sin fordran på grund av uppdragel. Denna näringsidkarens befogenhet brukar i den juridiska litteraturen kallas reten-tionsrätl.

Retentionsrällen innebär vanligen all näringsidkaren har en god garanli för sin rätl till betalning för ijänslen, vilkel nalurliglvis är av slor betydelse inte minst för hantverkare och andra småförelagare. Från konsumenlsyn-punkt medför näringsidkarens reienlionsräll den fördelen all förskollsbelalning sällan aklualiseras vid vanliga ijänsler som bilreparationer o. d. och

Prop. 1984/85:110 112

all avtal om sådana Ijänsler i regel kan ingås ulan fördyrande åtgärder som Konsumentens
inhämtande av kreditupplysningar m. m. dröjsmål

Med hänsyn främsl till del nu sagda bör, som ulredningen med instämmande av remissinstanserna har förordal, näringsidkaren även enligt den' nya konsumenlljänsllagen ha lillgång lill den säkerhel för belalningen som relenlionsrätlen ulgör. Relentionsrätlen bör i della sammanhang gälla i fall då Uänslen avser en lös sak som på grund av avlalel om Uänslen befinner sig i näringsidkarens besittning. Den bör innebära all näringsidkaren, om konsumenten inle i räll lid belalar vad näringsidkaren har atl fordra på grund av uppdragel, får hålla kvar den sak som ulgör föremålel för Uänslen lill dess att betalningsdröjsmålet upphör.

När konsumenien belalar vad näringsidkaren rätteligen har all fordra på grund av uppdragel, bör näringsidkarens räll all hålla kvar föremålel för Ijänslen naturligtvis upphöra. Lämnar näringsidkaren därefter inle ut den ifrågavarande saken, blir del då näringsidkaren som befinner sig i dröjsmål med de följder som detta kan få för honom i form av skadesiåndsskyldighel och eventuellt hävning frän konsumentens sida. Råder det ivisl om betalningen, kan del likväl uppkomma etl låst läge. Etl exempel är atl näringsidkaren fordrar etl större belopp än konsumenien anser sig vara skyldig all belala och att näringsidkaren vägrar att lämna ut föremålel för Uänslen innan hans krav har lillgodosetts.

I den nu berörda silualionen kan man inle ge vare sig näringsidkaren eller konsumenien en ovillkoriig rätt att hävda sin mening till dess att tvisten har lösts, så att näringsidkaren obetingat kan hålla kvar föremålet för Ijänsten om han inle får beiall i enlighel med sitt krav eller så all konsumenien Ivångsvis kan få ut föremålet för tjänsien efler betalning i enlighet med sin ståndpunkt. En rimlig kompromisslösning är emellertid atl konsumenien vid tvist om belalningen ges räll att få ut föremålet för Uänsten under förulsättning atl han släller säkerhet för näringsidkarens krav. En regel av denna innebörd bör alltså las in i lagen.

Alt näringsidkaren håller kvar föremålet för ijänsten utgör vanligen elt kraftigt påtryckningsmedel mol konsumenten och kan därför under vissa förhållanden framstå som en orimligt drastisk åigärd. 1 rättsfallet NJA 1979 s. 670 fann sålunda högsta domslolen all en person, som hade omhänder-hafi en bålmolor för vinlerförvaring, med hänsyn lill de omsländigheter som förelåg i delta fall inte var berättigad att hålla kvar motorn lill säkerhel för en lvistig fordran på 22 kr. 50 öre avseende vissl arbele med molorn.

Del är givel all det praktiska behovet av en undanlagsregel molsvarande den princip som har kommil lill uttryck i del nämnda rättsfallet blir mindre, om konsumenien i enlighel med mitl förslag ges rält atl vid tvisl om belalningen få ul föremålet för tjänsien mol atl han ställer säkerhel för näringsidkarens krav. Det är likväl inte uleslulel att en oinskränkt reienlionsräll någon gång skulle kunna ulnyttjas på etl närmasl siölande sätt. För atl undvika delta bör i lagen las in en regel om att näringsidkaren över

2.10.5 Räll lUl ränla

Mitt förslag: Vid konsumentens betalningsdröjsmål skall näringsidkaren, om parterna inte avtalar om annat, ha rätl lill dröjsmålsränia enligi beslämmelserna i räntelagen (1975:635).

Utredningens förslag: Enligi ulredningen bör räntelagens bestämmelser om tiden för beräkningen av dröjsmålsränia och om räniefoiens sloriek vara tvingande lill konsumenlens förmån vid sådana avtal som faller under den föreslagna lagen (se belänkandel s. 404-405 och 510).

Remissinstanserna: Del slora flertalet remissinstanser som företräder näringslivet avstyrker all man för de akluella konsumentUänsternas del inför en särreglering om att räntelagens beslämmelser skall vara tvingande lill konsumenlens förmån. Allmänna reklamalionsnämnden anser all man bör överväga alt för konsumentförhållanden åstadkomma enklare regler om dröjsmålsränia än de som finns i räntelagen (se bil. 3 avsnill 12).

Skälen för mitt förslag: Om konsumenien gör sig skyldig lill dröjsmål med beialning, bör han liksom i andra avialsförhållanden vara skyldig att belala dröjsmålsränia.

Bestämmelser om dröjsmålsränia finns f.n. i räntelagen (1975:635).

Dröjsmålsräntan moisvarar f.n. riksbankens diskonto med tillägg av fyra procentenheter. I prop. 1983/84:138 om ändring i räntelagen har dock föreslagits alt dröjsmålsränlan fr.o.m. den I juli 1984 skall ulgöra åtta procenlenheler över diskonlol.

Regeringen har nyligen Ullsall en ulredning (Ju 1982:02) med uppdrag all se över räntelagen m.m. Utredningen skall bl.a. överväga om lagens regler bör göras generelll Ivingande lill förmån för konsumenter saml undersöka om del går alt förenkla reglerna om dröjsmålsränta i konsumentförhållanden (Dir. 1984: 12).

Del finns inle anledning att nu behandla dessa frågor enbari för avtal om konsumenttjänster. I fråga om sådana avtal bör därför, åtminstone tills vidare, tillämpas de allmänna regler om dröjsmålsränia som gäller enligt räntelagen. Någon särskild bestämmelse som erinrar om delta är enligt min mening inte nödvändig.

8 Riksdagen 1984185. I samt. Nr 110

Mitt förslag: Konsumenlljänsllagen skall gälla också avial mellan näringsidkare och konsumenter om förvaring av egendom. De särskilda regler som behövs belräffande förvaringsavialen las in i de avsnill av lagen där de sakligl sell hör hemma.

Utredningens förslag: Ulredningens lagförslag omfattar inte avtal om förvaring (se betänkandet s. 107-113).

Remissinstanserna: Del slora flerlalel remissinslanser har godlagil all lagens Ullämpningsområde lills vidare avgränsas i enlighet med ulredningens förslag (se avsnitt 2.1.3). 1 en del remissyttranden berörs dock problem som kan uppkomma med gränsdragningen mellan sådana avial om arbele på lösa saker som inrymmer även elt moment av förvaring och mera renodlade förvaringsavtal (se bil. 3 avsnill I och 2).

Skälen för mitt förslag: En från praklisk och ekonomisk synpunkl bely-delsefull lyp av avial mellan konsumenler och näringsidkare är avtal om förvaring av egendom. Härmed avses avtal som innebär all konsumenien överlämnar ell föremål till näringsidkaren för all denne under någon lid skall förvara och i övrigl la vård om föremålel för konsumentens räkning. Liksom avtalen om arbete på lös eller fast egendom går förvaringsavialen ut på en arbelspreslalion - åtminstone i vidsiräcki mening - från näringsidkarens sida. Arbelspreslalionen består i omhändertagande, tillsyn och vård i övrigl av del föremål som förvaringen gäller. Syftet med arbetsprestationen är emellerlid vid förvaring inte all på någol sätl ändra föremålels beskaffenhel utan tvärtom all delta skall kunna ålerlämnas till konsumenten i oförändrat skick. Vanligl förekommande avial om förvaring är sådana som gäller magasinering av möbler, vinlerförvaring av bålar, sommarförvaring av pälsar och klädförvaring i resiauranggarderober. Den i prakliken viktigaste rältsföljden av etl avtal om förvaring är enligt gällande, disposiiiv rält atl näringsidkaren blir skadeslåndsskyldig mol konsumenien om del inlämnade föremålel i samband med förvaringen skadas eller kommer bort. Näringsidkaren anses härvidlag bära ell s.k. presumlionsansvar, dvs. han går fri från skadesiåndsskyldighel endasl om han kan visa all skadan inte har berott pä försummelse från hans sida.

Beträffande avtal om förvaring finns f.n. vissa bestämmelser i 12 kap. handelsbalken som har rubriken "Om inlagsfä, eller nedsatt och förtrott gods". Dessa bestämmelser hör lill de regler i 1734 års lag som alltjämt är gällande. De har inle anpassats för atl reglera sådan yrkesmässig förvaring som näringsidkare numera i stor utsträckning utför åt konsumenter.

Prop. 1984/85:110 115

Bortsett från den ledning som likväl kan hämlas från de nämnda besläm- Avtal om förvaring melserna är man, när del gäller alt faslslälla vad som utgör gällande rätt beträffande yrkesmässig förvaring, hänvisad till rättspraxis samt till analogier från närliggande avtalsområden, allmänna rättsprinciper och en del framslällningar i den juridiska litteraturen (se numera särskilt Bengtsson, Särskilda avtalstyper 1, 1976, s. 80-102). 1 prakliken regleras de yrkesmässiga förvaringstjänsterna oftasl genom standardavtal med ett större eller mindre tillämpningsområde. Villkoren i standardavtalen avviker ofta från vad som annars skulle gälla. Det är t. ex. inte ovanligt alt näringsidkarens ansvar mot konsumenten för skador på etl förvaral föremål begränsas på olika sätl (se Bengtsson s. 94-98).

Det finns etl nära samband mellan avtal om förvaring och sådana avtal om arbete på lösa saker som för arbelels ulförande överiämnas lill näringsidkaren. De sistnämnda avtalen inrymmer som en biförpliklelse för näringsidkaren ett momeni av förvaring. En näringsidkare som lar emol en sak för reparalion e.d. är sålunda skyldig inte bara atl utföra reparationsarbetet på ett fackmässigl tillfredsställande sätt utan även all förvara och i övrigl la vård om saken till dess atl den återlämnas lill konsumenten. Denna vårdplikt kommer enligt den nya konsumenltjänsllagen atl vara sanktionerad främst genom de skadeståndsregler som jag har förordat i avsnitt 2.6.2. Enligt dessa skall näringsidkaren, om konsumenlens egendom skadas medan den är i näringsidkarens besittning, ha i princip samma skadeståndsansvar mol konsumenten som del som f.n. anses gälla vid avtal om förvaring. Näringsidkaren skall sålunda vara skyldig alt ersätta konsumenten dennes skada, såvida inte näringsidkaren kan visa atl denna ej beror på försummelse från hans sida. Likheten mellan de båda nu berörda avtalssituationerna visar sig yllerligare i all de mera renodlade förvaringsavialen ofta kombineras med överenskommelserom atl näringsidkaren i samband med förvaringen skall ulföra vissl arbete på den förvarade egendomen, l. ex. underhålls- och reparalionsarbele eller rengöring.

De beröringspunkter som alltså finns mellan förvaringsavialen och flertalet avtal om arbete på lösa saker gör att rättsreglerna beträffande de båda avtalstyperna så långt som möjligt bör samordnas. Av betydelse är inte minst att de bestämmelser som jag har förordat i avsnitt 2.6.2 om näringsidkarens ersättningsskyldighet mol konsumenien för sådana skador på konsumentens egendom som inträffar medan egendomen med anledning av ett avtal om reparation e.d. är i näringsidkarens besittning avses vara tvingande till konsumenlens förmån. Vid avtal om arbele på en lös sak skall näringsidkaren alltså inte kunna friskriva sig från eller begränsa detta skadeståndsansvar. Det är givet atl man mot den bakgrunden måste ompröva de möjligheter till ansvarsbegränsning som näringsidkaren enligt gällande rätl har vid avtal om förvaring.

Del mest ändamålsenliga sällel all åstadkomma den önskvärda samordningen är enligi min mening atl reglera även förvaringsavtal mellan nä-

2.11.2 Tillämpningsområdel

Mitt förslag: Lagen skall omfatta avtal mellan näringsidkare och konsumenter om yrkesmässig förvaring av lösa saker (ulom levande djur).

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet till mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: På motsvarande sätt som då det gäller avtal om arbele på lösa saker m. m. bör lagen i fråga om förvaringsavialen omfatta avtal där behovet av rättsskydd för konsumenter typiskt sett är särskilt framträdande. Detla gäller avtal enligt vilka en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhel ålar sig elt förvaringsuppdrag för en privatpersons huvudsakligen enskilda ändamål. Förvaringsavtal i andra partsrelationer bör lämnas uianför den reglering som diskuteras nu. 1 avsnill 2.2.1 har jag konstaterat att det beträffande avtal om arbele på lösa saker m. m. inle behövs några särskilda beslämmelser i konsumenttjänstlagen rörande s. k. förmedlingsfall. Vad som sagts där har giltighet även i fråga om förvaringstjänsterna.

Lagen bör i princip omfatta förvaring av lösa saker. I likhel med vad som har föreslagils belräffande avtal om arbete på lösa saker bör undanlag dock göras för avtal om förvaring av levande djur. Något behov av tvingande lagregler rörande sådana tjänster - t.ex. omhändertagande av hundar på hundpensionat - synes inte föreligga. En annan sak är att konsument-ijänsilagens regler om förvaring, så långt de passar, bör kunna ijäna lill ledning när det gäller all fastställa parternas plikter och rättigheter i sådana avseenden som inte särskilt har reglerats i ett förvaringsavtal beträffande ett levande djur.

Mitt förslag: De krav på fackmässigt lillfredsställande utförande av tjänsien m. m. som har föreslagits beträffande avtal om arbete på egendom skall gälla också vid avtal om förvaring. I lagen las in en särskild regel om vad som vid avtal om förvaring skall anses utgöra fel hos ijänsten. 1 övrigt skall vid avtal om förvaring gälla väsentligen samma regler rörande fel och dröjsmål på näringsidkarens sida som vid avtal om arbete på egendom.

Utredningens förslag: Saknar molsvarighel lill mill förslag.

Skälen för mitt förslag: Vid avtal om förvaring av lösa saker bör som grundläggande krav gälla atl förvaringen anordnas på ell fackmässigl tillfredssiällande sålt. Näringsidkaren bör vidare, på samma säll som vid Uänsler avseende arbete på egendom, vara skyldig atl med lillbörlig omsorg ta lill vara konsumentens intressen saml vid behov om möjligt samråda med denne beträffande tjänsien. I enlighel härmed bör näringsidkaren även vara skyldig att avråda konsumenien från all låla ulföra en förva-ringsUänsl som på grund av olika omsländigheler inle kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten. Också de regler om tilläggsarbete som jag tidigare har förordat bör i princip gälla vid förvaringsavialen.

Vidare bör även för förvaringsavialens del gälla all det malerial som evenluelll fordras för tjänstens genomförande skall tillhandahållas av näringsidkaren och alt materialet skall vara av normall god beskaffenhet, allt såvida inle annal följer av avlalel. Lika litel som tjänster avseende arbete på egendom bör förvaringsljänster få utföras i strid mot offenlligrättsliga säkerhetsföreskrifter.

I avsnitt 2.4 har jag, såvitt gäller tjänster avseende arbele på egendom, behandlat olika frägor rörande fel hos en tjänsl. Frågan om fel hos tjänsten torde visserligen generelll sett spela en mindre framlrädande roll vid förvaringsljänster än vid tjänster som gäller arbete på egendom. Del som i prakliken är vikligast vid förvaring är näringsidkarens skadeslåndsansvar mot konsumenten för skador på den förvarade saken (se avsnitt 2.11.4).

Enligt gällande rätt har konsumenten dock även rätt all exempelvis häva ett avtal om förvaring, om del visar sig all förvaringen är ordnad på etl sämre sätt än som har avtalals och della fel är av väsenllig beiydelse för konsumenien. För min del kan jag inle finna annal än all konsumenien vid Uänster avseende förvaring bör, om ijänslen utförs felakUgt, ha tillgång till i princip de befogenheter som tillkommer honom vid fel hos ijänster som avser arbete på egendom.

När del gäller frågan om vad som skall anses utgöra fel kan dock de regler som jag i avsnitten 2.4.1 och 2.4.2 har föreslagit beträffande tjänster avseende arbele på egendom inte tillämpas fulll ul vid avtal om förvaring.

Prop. 1984/85:110 118

Vid dessa avtal bör del avgörande för om konsumenien skall kunna göra Avtal om förvaring gällande olika påföljder vara hur förvaringen anordnas. Normerna för bedömningen av om förvaringen sker på elt säll som medför atl Uänsten skall anses felaktig bör däremot i princip vara desamma som vid Uänsler avseende arbete på egendom. Vad jag nu har sagl innebär att en tjänst avseende förvaring skall anses felaktig, om förvaringen sker på elt säll som avviker från vad som har avtalals eller från vad konsumenien har rått all kräva enligi lagens regler om de grundläggande anspråken på näringsidkarens preslalion. Delsamma bör gälla om förvaringen inle sker i överensslämmelse med marknadsföringsuppgifier av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighel eller om näringsidkaren har underlålil all före avtalels ingående lämna konsumenien viktigare informalion om tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet.

1 avsnitt 2.4.3 har föreslagits regler om vilken tidpunkt som skall vara avgörande för bedömningen av om en Uänst avseende arbete på egendom skall anses felaktig. Dessa regler, som i princip innebär atl en tjänsl inte kan anses felaktig förrän uppdraget har avslulals, saknar aktualitet vid förvaring. Här är det nämligen fråga om en fortlöpande preslalion från näringsidkarens sida som skall vara felfri under hela avtalstiden. De nämnda reglerna bör alltså inte ha tillämpning på förvaringsljänster. Motsvarande gäller belräffande de i avsnitt 2.4.4 behandlade reglerna om näringsidkarens ansvar enligi en Udsbeslämd garanti.

Vad härefter angår konsumenlens befogenheler vid fel hos tjänsten (jfr avsnitt 2.4.5) bör konsumenten även vid förvaring ha rätl alt kräva atl näringsidkaren utan extra kostnad för konsumenien avhjälper ett fel, dvs. i fortsättningen anordnar förvaringen på elt felfritt sätl.

Konsumenten bör vidare ha rätt att göra avdrag på priset på grund av att förvaringen har skett på etl felaktigt sätl. Prisavdraget bör bestämmas till ett belopp som moisvarar felets betydelse för konsumenten, så att man i princip återställer den relation mellan värdet av parternas prestationer som har mbbals genom den felakiiga förvaringen. En särskild bestämmelse om detla bör tas in i lagen.

Om det är av väsentlig betydelse för konsumenten atl förvaringen anordnas i enlighet med avlalel eller annars på etl felfritt sätl och denna fömtsättning brister, bör konsumenten ha räll atl häva avtalet för framliden. Om syftet med tjänsten på gmnd av den felaktiga förvaringen i huvudsak är förfelat, bör han kunna häva avlalel även belräffande den del av förvaringen som redan har utförts, dvs. helt befria sig från skyldighelen atl betala för Ijänsten.

Om konsumenten åsamkas ekonomisk skada på grund av att förvaringen har skett på ett felaktigt säll, bör han naluriigtvis i princip ha rätl lill skadestånd av näringsidkaren. Jag återkommer lill della i avsnitt 2.11.4.

Liksom vid tjänster avseende arbete på egendom bör konsumenten vid förvaringsljänster kunna hålla inne en så stor del av betalningen som

Prop. 1984/85:110 119

fordras för all ge honom betryggande säkerhet för hans olika anspråk på Avtal om förvaring grund av ett fel hos ijänslen (se avsnitt 2.4.5).

1 fråga om konsumentens skyldighel atl reklamera om han vill åberopa ett fel hos en tjänst avseende förvaring saml i fråga om preskriplion av rätten all åberopa elt fel bör gälla samma regler som de som jag lidigare har förordat i dessa frågor när del gäller ijänster som avser arbele på lösa saker. Jag får i denna del hänvisa lill vad som har sagls i avsnitten 2.4.6 och 2.4.7.

Jag övergår härefter till frågor rörande dröjsmål på näringsidkarens sida vid förvaringsljänster.

Till näringsidkarens förpliklelser vid avtal om förvaring av lösa saker hör atl påbörja tjänsien - dvs. la emot saken för förvaring - i räll lid. Självfallel är della dock akiuelll endasl när det kan anses vara avtalat på förhand atl saken skall las emol för förvaring vid en viss angiven lidpunkl eller vid anfordran e.d. Om näringsidkaren i elt sådani fall inle iakttar den överenskomna tiden bör del anses föreligga ell dröjsmål på hans sida. Detla motsvarar vad som i avsnill 2.5.1 har föreslagils beträffande underlå-lenhet från näringsidkarens sida att iaktta en överenskommen lid för att påbörja en tjänsl som avser arbete på egendom.

Det bör vidare anses utgöra ett dröjsmål på näringsidkarens sida, om uppdraget inte avslutas - dvs. den förvarade saken inle ålerlämnas lill konsumenten - i räll tid. Vad som ulgör rätt lid för sakens äleriämnande till konsumenien torde vid förvaring i regel framgå direkl av avtalet. Det finns enligt min mening inle anledning all reglera denna fråga närmare genom tvingande lagbestämmelser. Jag får hänvisa till vad som har sagts i avsnitt 2.5.1 om motsvarande fråga vid andra tjänster.

Om något särskilt inte har avtalats belräffande tiden för sakens äleriämnande lill konsumenien är elt avtal om förvaring att uppfatta som gällande lills vidare, med rätl för båda parter atl säga upp avtalet utan att behöva åberopa något skäl. 1 elt sådani fall har konsumenien räll all ålerfå saken vid anfordran, eventuelll efler tillsägelse (uppsägning) en viss skälig tid i förväg. Huruvida någon sådan uppsägningstid - när särskilt avtal inte har träffals om det - skall behöva iakttas från konsumentens sida och hur lång uppsägningstiden i så fall skall vara får bedömas med hänsyn lill vad det är för en sak som avtalet avser, hur förvaringen enligt avlalel har anordnats och andra omsländigheler av beskaffenhel all inverka på dessa frägor. Del kan inte anses lämpUgl att ställa upp någon mera preciserad disposiiiv lagregel om detta.

Del sagda leder till alt man för bedömningen av om del vid förvaring skall anses föreligga ell dröjsmål med uppdragels avslulande bör kunna lillämpa samma regler som de som i della avseende har förordals beträffande Ijänsler avseende arbele på egendom (se avsnitt 2.5.1). Det skall alltså anses utgöra elt dröjsmål på näringsidkarens sida. om den förvarade saken inte har återlämnats inom den lid som har avtalats eller, om någon

Prop. 1984/85:110 120

tid inte har avtalals, inom den lid som är skälig med hänsyn särskilt lill vad Avtal om förvaring

som är normalt för en sådan förvaringstjänsl som avlalel gäller. Tiden får

här räknas från del att avtalet sägs upp lill upphörande eller konsumenien

på annal säll gör anspråk på all ålerfå den förvarade saken. Som nyss

framhölls är det vid många förvaringsUänster klart alt "skälig Ud" innebär

genast vid anfordran.

Liksom när det gäller Uänsler avseende arbele på egendom blir del givelvis inle fråga om ell dröjsmål på näringsidkarens sida, om ålerlämnan-del av saken försenas på grund av någon omsländighel på konsumenlens sida. I sammanhängd bör framhållas all konsumenten, som jag skall återkomma lill i nästa avsnill, i princip bör bära risken för att en förvarad sak under förvaringen skadas eller går föriorad på grund av en ren olyckshändelse. Delta får till följd atl det inte kan anses ulgöra ell dröjsmål på näringsidkarens sida, om återlämnandet försenas eller saken inle alls kan ålerlämnas på gmnd av atl den har skadals eller förslörts eller förkommil genom en sådan olyckshändelse som konsumenien bär risken för.

1 fråga om konsumenlens befogenheler mol näringsidkaren vid dröjsmål på dennes sida bör i princip gälla samma regler som de som lidigare har förordals belräffande Uänsler avseende arbele på egendom (se avsnill 2.5.2). Konsumenien bör sålunda för del första kunna påfordra atl näringsidkaren ulför Uänsten, vilkel vid förvaring aklualiseras endast vid dröjsmål med mottagandel av den sak som skall förvaras. År dröjsmålet av väsenllig betydelse för konsumenien, bör han vidare kunna häva avtalet, varvid någol olika förutsättningar bör gälla beroende på om det är fråga om ell dröjsmål med mottagandet eller återlämnandet av saken. I det förra fallel bör del räcka med all dröjsmålet är av väsentlig betydelse för konsumenten. I del senare fallet har saken däremol redan varil föremål för förvaring under någon lid. 1 detla fall bör del därför, för att konsumenien skall kunna häva avtalet hell och därmed befria sig från skyldighelen att belala för den prestation som redan har utförts av näringsidkaren, krävas att syftet med tjänsien på grund av dröjsmålet i huvudsak har förfelats.

Konsumenien bör vid dröjsmål på näringsidkarens sida också ha rätt till skadestånd av näringsidkaren för sådan ekonomisk skada som eventuelll åsamkas honom genom dröjsmålel. Den frågan behandlas i näsla avsnill (2.11.4).

Vidare bör konsumenien vid dröjsmål ha rält att hålla inne betalning för tjänsten enligt samma principer som har förordals när del gäller tjänster som avser arbete på egendom (se avsnill 2.5.2).

I fråga om konsumenlens skyldighet att reklamera om han på grund av ell dröjsmål vill göra gällande olika påföljder bör vid förvaringsljänster gälla samma regler som beträffande andra ijänsler vilka omfattas av konsumenttjänstlagen (se avsnitt 2.5.3).

Mitt förslag: Beträffande näringsidkarens skadeslåndsansvar mol konsumenten på grund av fel och dröjsmål m. m. skall vid avtal om förvaring gälla samma regler sorn vid avtal om arbele på egendom. Del innebär bl.a. alt näringsidkaren skall vara skyldig all ersätta konsumenten skador på den sak som förvaringen avser, om näringsidkaren inle kan visa att skadan ej beror på försummelse på hans sida.

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet lill mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Som jag nämnde i avsnill 2.11.3 är den kanske mest centrala frågan vid avtal om förvaring av lösa saker den som gäller näringsidkarens skadeslåndsansvar mol konsumenten om den förvarade saken skadas i samband med förvaringen.

Enligi gällande dispositiv räll anses näringsidkaren i ell sådani fall vara skyldig all ersätta konsumenten dennes skada, om näringsidkaren inle kan visa all skadan ej beror på försummelse på hans sida. Del är alliså fråga om ell s. k. presumlionsansvar. Konsumenien bär däremol i princip risken för all saken i samband med förvaringen skadas eller kommer bort på grund av rena olyckshändelser.

Åven enligi den nya konsumenltjänsllagen bör näringsidkarens skadeståndsansvar mol konsumenien för skador på den förvarade saken utformas som ell presumlionsansvar. Enligt avlalel ankommer del på näringsidkaren all förvara och vårda saken så alt den inle drabbas av skador, och eftersom näringsidkaren har saken i sin besittning är del han som lypiskl sett har lättast all bevisa orsaken Ull en evenluell skada (jfr avsnill 2.6.2). Del är därför fullt skäligl all näringsidkaren, för all undgå skadestånds-skyldighet, måste visa atl skadan beror på något annal än en försummelse på hans sida. Samtidigt kan del inle anses oskäligl mol konsumenien all denne får bära risken för att saken i samband med förvaringen skadas på grund av rena olyckshändelser, lika väl som han bär denna risk under lid då saken inte är föremål för förvaring.

En särskild fråga i sammanhanget är om näringsidkaren genom den föreslagna lagen bör åläggas skyldighel att hålla en försäkring som täcker även skador genom rena olyckshändelser, närmast då skador orsakade av brand, vatten, stöld o.d. En sådan försäkringsplikt skulle kunna sanktioneras genom att näringsidkaren, för del fall alt han inle hade fullgjort försäkringsplikten, fick bära ett strikt skadeslåndsansvar för skador som skulle ha ersatts av den föreskrivna försäkringen.

1 flertalet fall torde saker som konsumenler lämnar in för förvaring redan vara föremål för en av konsumenien själv tecknad försäkring mol sådana skador som det här gäller - t. ex. hem-, motorfordons- eller båtförsäkring. I den vanliga hemförsäkringen och molsvarande finns sålunda ell s.k. bortaskydd för försäkringslagarens egendom när den förvaras uianför bo-

Prop. 1984/85:110 122

släden, vilkel gäller upp till 10.000 kr. Härtill kommer all näringsidkare Avtal om förvaring som tar emot kunders egendom i sin besittning vanligen torde ha en s.k. förelagsförsäkring som bl.a. - i vari fall iniill elt vissl belopp - läcker skador på sådan egendom genom brand, vallen, inbrott och rån saml maskinskador.

Med hänsyn lill det sagda och med beaklande även av de upplysningar och synpunkter som inhämtades vid den hearing rörande förvaringstjänsterna som juslitiedepartementel anordnade i november 1982 (se avsnill 1) finner jag det inle moliveral all nu lägga fram förslag om en lagreglerad försäkringsplikl för näringsidkaren vid förvaringsljänster.

Detta utesluter inte att näringsidkaren på grund av underiåtenhel all leckna försäkring eller på grund av underiålenhet att ge konsumenten erforderiiga råd och upplysningar i försäkringsfrågan i vissa fall kan bli skyldig alt ersälla konsumenien skador avseende förvarad egendom genom rena olyckshändelser. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

I fråga om skadeståndels omfallning i fall då näringsidkaren är skyldig all betala ersällning till konsumenien på grund av skada på den förvarade saken innebär gällande disposiiiv rätt att näringsidkaren i princip skall betala full ersättning för konsumenlens förlust. Närmare regler om hur skadeståndet skall bestämmas vid s.k. sakskador finns i 5 kap. 7§ skadeståndslagen. Enligt denna beslämmelse omfaltar skadeslånd med anledning av sakskada ersättning för följande posler: I) sakens värde eller reparalionskoslnad och värdeminskning, 2) annan kostnad lill följd av skadan, 3) inkomstförlust eller inlrång i näringsverksamhet.

F.n. är del inte ovanligt att näringsidkaren vid förvaringsljänster genom avtalet på olika sätl begränsar omfallningen av det skadeslånd som han kan bli skyldig att utge vid skador avseende den förvarade saken. Del kan vara fråga om en begränsning av skadeslåndel lill ell vissl belopp eller till atl avse l.ex. endasl sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning.

Mina förslag i avsnitten 2.6.1 och 2.6.2 innebär atl näringsidkaren vid avtal om arbete på lösa saker m. m. skall vara skyldig atl utge full ersättning till konsumenien för sådana skador på dennes egendom som uppkommer på grund av fel eller dröjsmål eller av annan anledning medan egendomen är i näringsidkarens besittning. Skadeslåndel skall dock i vissa fall kunna jämkas. De nämnda reglerna skall, i överensslämmelse med vad ulredningen har föreslagil, i princip vara tvingande till konsumentens förmån.

Vid avtal om förvaring är del näringsidkarens huvudförpliktelse atl förvara och i övrigt vårda den egendom som avtalet avser. Redan med hänsyn till detta är det enligt min mening klarl all näringsidkaren vid avial om förvaring inle bör ha större möjligheier atl begränsa sitt skadeslåndsansvar för skador på den förvarade saken än som lillkommer en näringsidka-

re som tar emot egendom för att ulföra arbele på den och som i samband därmed - som en biförpliklelse - förvarar egendomen. Näringsidkaren bör alltså även vid avtal om förvaring - om de förul berörda förutsättningarna för skadesiåndsskyldighel är uppfyllda - vara skyldig atl i princip utge full ersättning till konsumenten för dennes föriuster lill följd av en skada på den förvarade saken. Vidare bör reglerna om delta ersättningsansvar i princip vara tvingande lill konsumentens förmån. Liksom vid tjänster avseende arbete på egendom bör det finnas möjligheter atl jämka skadeståndet, om skyldighelen atl utge fulll skadeslånd skulle vara oskäligt betungande för näringsidkaren. Som jag skall återkomma till i special-motiveringen bör man genom bl.a. de möjligheter till jämkning på grund av medvållande som följer av 6 kap. 1 8 andra och tredje styckena skadeståndslagen kunna tillgodose näringsidkarens intressen i fall då konsumenten inte har lämnal tillbörliga upplysningar om förvaringsobjeklei.

Utöver förluster Ull följd av atl den förvarade saken skadas kan konsumenten givetvis drabbas av andra ekonomiska skador på grund av all en förvaring anordnas på etl felaktigt sätt eller på grund av all näringsidkaren gör sig skyldig lill dröjsmål. Liksom vid Uänsler avseende arbele på egendom bör näringsidkaren enligi regler som är Ivingande lill konsumentens förmån vara skyldig atl ersätta konsumenten även sådan annan ekonomisk skada, om näringsidkaren inle kan visa all skadan ej beror på försummelse på hans sida. Jag får härvidlag hänvisa lill vad som har sagls i avsnill 2.6.1. Vidare bör den i avsnitt 2.6.2 föreslagna regeln om ell mer allmänl, Ivingande vållandeansvar för näringsidkaren gälla även vid förvaringsljänster.

Sammanfattningsvis innebär del nu anförda att belräffande näringsidkarens skadeslåndsansvar mol konsumenien samma regler bör gälla vid avtal om förvaring som de som jag lidigare (avsnill 2.6.1 och 2.6.2) har förordat när del gäller Uänsler som avser arbete på egendom. Även iredje mans marknadsföringsansvar mot konsumenien bör vid förvaringstjänsterna vara i princip detsamma som vid andra tjänster som omfatlas av konsumenlUänsllagen (se avsnill 2.6.3). I fråga om de närmare delaljerna får jag hänvisa lill specialmotiveringen.

Avtal om förvaring

Prop. 1984/85:110 124

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet lill mill förslag. Avtal om förvaring

Skälen för mitt förslag: 1 avsnitt 2.8 har behandlals olika frågor rörande konsumenlens belalningsskyldighel vid avial om Uänsler som avser arbele på egendom.

Av de bestämmelser som där har föreslagils är del lill en början klart all de som avser bestämmande av priset för en ijänsl bör gälla även vid avial om förvaring. 1 den mån prisel för en förvaringsUänsi inle följer av avlalel, bör konsumenien sålunda vara skyldig all belala vad som är skäligl med hänsyn till tjänstens arl. omfattning och utförande, gängse pris för molsvarande tjänster vid avtalsUllfället saml omsländighelerna i övrigl. Om näringsidkaren har angett prisel för Ijänslen på ell ungefär, dvs. lämnal en ungefärlig prisuppgift, bör denna prisangivelse i princip vara bindande för honom. Belräffande dessa frågor får jag hänvisa lill vad som har anförls i avsnill 2.8.1. Vidare bör näringsidkaren även vid förvaringsUänsler bli berättigad Ull prisiillägg i principiell överensslämmelse med vad som har förordals i avsnill 2.8.1, dvs. dels om han i samband med förvaringen har ulförl visst tilläggsarbete, dels om Uänsten har fördyrats på grund av någon omständighet som är atl hänföra till konsumenien och näringsidkaren inte hade bort räkna med denna fördyring när priset för Uänslen bestämdes.

1 avsnill 2.8.2 har föreslagils bestämmelser som innebär all konsumenten inte är skyldig alt betala för arbete eller malerial som förslörs eller går förlorat genom en olyckshändelse som inlräffar innan uppdraget har avslulals eller, vid försening på grund av någol förhållande på konsumentens sida, innan uppdraget rätteligen skulle ha avslulals. Dessa beslämmelser ger belräffande tjänster som avser arbele på egendom uttryck ål etl moment i näringsidkarens s.k. resultatansvar: intill den lidpunkl som är avgörande för bedömningen av om en sådan ijänsl är behäftad med fel "slår näringsidkaren faran" för sin prestation även när del gäller rälten lill betalning (se avsnitt 2.8.2, jfr avsnitt 2.4.1). Beslämmelserna saknar aktualitet vid förvaringsljänster. Avtalet tar här inte sikte på etl slutligt resultat utan på en fortlöpande preslation från näringsidkarens sida som till den del den redan har utförts inle kan förslöras eller gå förlorad i den mening som ligger lill grund för de nyss nämnda beslämmelserna i förslaget. Konsumenien bör sålunda inle rimligen kunna undgå att betala för förvaring som redan har ägt rum i andra fall än då konsumenien har rält atl häva avtalet om förvaring i dess helhel därför alt förvaringen har anordnats på etl felaktigt sätl eller därför alt del föreligger ett dröjsmål på näringsidkarens sida (se avsnitt 2.11.3).

I sammanhängd bör nämnas all del vid förvaring visseriigen kan uppkomma siiualioner liknande dem som avses med de i avsnitt 2.8.2 föreslagna beslämmelserna om att konsumenien inle är skyldig all belala för arbele eller malerial som förslörls e.d. av våda. Del kan sålunda länkas alt näringsidkaren för all förvaringen skall ske avlalsenligl måsle vidla vissa ålgärder, såsom alt bygga en stöttande ställning för landförvaring av en

Prop. 1984/85:110 125

båt. Om i del nämnda fallel siällningen förstörs under förvaringstiden Avtal om förvaring genom en olyckshändelse, får näringsidkaren naturligtvis inte debitera konsumenien koslnaderna för alt ställningen måste byggas på nyll. Delta följer emellerlid av de lidigare berörda beslämmelserna om näringsidkarens skyldighet all utan exlra kosinad för konsumenien avhjälpa fel hos tjänsien (se avsnitt 2.11.3).

Liksom vid ijänsler som avser arbele på egendom bör konsumenten vid avtal om förvaring ha rätl att på begäran få en specificerad räkning för ijänslen. Härvidlag bör gälla samma regler som de jag lidigare har förordal belräffande andra tjänster (se avsnitt 2.8.3). Åven i fråga om liden för betalningen bör gälla samma regler vid förvaring som vid andra Uänsler (se avsnill 2.8.4).

1 avsnill 2.9 har jag behandlat frågan om konsumenlens ersätlningsskyldighel mol näringsidkaren i fall då konsumenien avbeställer en Uänsl som avser arbele på egendom. Denna fråga lorde ha en lämligen begränsad betydelse vid avtal om förvaring, eflersom dessa ofta är avsedda all gälla tills vidare med rätl för båda parter atl säga upp avtalet utan all behöva åberopa någol skäl (se avsnitt 2.11.3). Det förekommer emellertid att avtal om förvaring sluls för viss besiämd lid. Om konsumenien önskar frånlräda ell sådani avial i förtid, anses han enligt gällande räll i princip vara skyldig alt likväl belala avlalal vederlag för hela den bestämda förvaringstiden med avdrag för de kostnader som näringsidkaren eventuelll besparas genom att han inle behöver fullfölja Uänsten (jfr Bengtsson, Särskilda avtalstyper 1, 1976, s. 85). 1 denna del bör i fortsättningen i fråga om konsumenlens ersätlningsskyldighel gälla samma regler om ersällning vid avbeslällning som de som jag i avsnill 2.9 har förordal beträffande andra ijänster.

För den händelse konsumenten vid avtal om förvaring gör sig skyldig till dröjsmål med betalningen eller med alt lämna nödvändig medverkan bör i fråga om näringsidkarens befogenheter m. m. gälla i huvudsak samma regler som vid tjänster avseende arbele på egendom (se avsnill 2.10).

För näringsidkarens rätt till hävning bör sålunda gälla samma förutsättningar som de som tidigare har föreslagits beträffande Ijänster avseende arbete på egendom. Vidare bör i princip gälla samma regler i fråga om konsumentens betalningsskyldighet vid hävning från näringsidkarens sida (se avsnitt 2.10.3), näringsidkarens rätl atl hålla kvar föremålel för tjänsten lill säkerhel för sin fordran på gmnd av uppdragel (rdenlionsrätt, se avsnitt 2.10.4) samt näringsidkarens rätl till dröjsmålsränia (se avsnitt 2.10.5).

Mitt förslag: Andra frågor rörande förvaring lämnas oreglerade. Del gäller bl. a. frågor om uppsägningstid vid uppsägning av förvaringsavtal frän näringsidkarens sida. konsumenlens skadeslåndsansvar mot näringsidkaren m. m. på grund av att förvaringsobjeklei visar sig ha ska-debringande egenskaper och belydelsen av sådana mottagningsbevis som lämnas ut i samband med förvaringsavtal.

Utredningens förslag: Saknar molsvarighel lill mill förslag.

Skälen för mitt förslag: Med de regler som jag har förespråkat i avsnitten 2.11.3-2.11.5 lorde konsumenttjänsllagen läcka flertalel rättsfrågor av betydelse vid sådana förvaringsavtal som omfattas av lagen. Självfallel är den förordade regleringen dock inle uttömmande.

Elt spörsmål som inte har behandlats i det föregående är sålunda om man i lagen bör närmare reglera siluationer där elt avial om förvaring sägs upp från näringsidkarens sida. Som lidigare har nämnls (se avsnitt 2.11.3) är etl avtal om förvaring - om annal inle kan anses överenskommet rörande förvaringstiden - all uppfatta som gällande lills vidare med rätt för båda parter att säga upp avtalet till upphörande utan au behöva ange något skäl. Den nu berörda frågan gäller närmasl huruvida lagen bör innehålla ivingande eller disposiiiva regler om all näringsidkaren i ell sådani fall är skyldig all iaktta viss uppsägningslid.

Av allmänna rättsprinciper, i förening med kravel på näringsidkaren all med lillbörlig omsorg la till vara konsumenlens inlressen, måste anses följa atl näringsidkaren vid uppsägning av ell Ullsvidareavtal om förvaring är skyldig all iaktta en med hänsyn till omsländighelerna skälig uppsägningstid. Denna bör ge konsumenien etl godtagbart rådrum för att hämta ul förvaringsobjeklei, eventuellt också för att dessförinnan ordna med fortsatt förvaring på annal sätt (jfr Bengtsson, Särskilda avtalstyper 1, 1976, s. 84). Det sagda avser den silualionen all parterna inle har avlalal om en uppsägningstid som näringsidkaren skall iaktta vid uppsägning från hans sida. 1 den mån sådana avtal träffas får konsumenlerna anses ånjula etl tillräckligt skydd mol oskälig behandling i sammanhängd genom de möjligheier atl angripa oskäliga avtalsvillkor som står lill buds enligt 1971 års avtalsvillkorslag och den förmögenhetsrätlsliga generalklausulen i 368 avtalslagen.

Med hänsyn till vad jag nu har sagl synes del överflödigt all i konsumenltjänsllagen ta in beslämmelser om uppsägning från näringsidkarens sida av ell avtal om förvaring. Del bör för övrigl nämnas atl denna fråga torde få en begränsad praktisk betydelse med hänsyn lill all näringsidkaren, vilkel jag skall återkomma lill i specialmoliveringen, bör vara skyldig all även efler avtalstidens utgång vidla skäliga åtgärder för all ta vård om en förvarad sak som konsumenien inle hämtar i räll Ud. Näringsid-

Prop. 1984/85:110 127

karen blir ocksä skadeslåndsskyldig mol konsumenien för skador på för- Avtal om förvaring varingsobjektet som inlräffar medan detla fortfarande är i näringsidkarens besittning, om denne inte kan visa atl skadan ej beror på försummelse på hans sida (se avsnitt 2.11.4, jfr avsnitt 2.6.2).

En fråga som någon gång kan aklualiseras vid förvaringsavtal i konsumentförhållanden gäller konsumenlens skadeslåndsansvar mol näringsidkaren, om förvaringsobjeklei i samband med förvaringen på grund av sina egenskaper orsakar skada på person eller egendom.Som exempel kan nämnas alt konsumenien för förvaring lämnar in en dunk med frätande vätska och vätskan till följd av läckage skadar andra föremål hos näringsidkaren. Enligt gällande reglerom skadeståndsskyldighet i kontraktsförhållanden lorde konsumenien i ell sådani fall i princip vara skyldig atl ersälla näringsidkaren för dennes skada, om konsumenien kan anses vållande lill skadan. Della lorde normall innebära all konsumenten blir skadeslåndsskyldig, om han har insett eller bort inse risken för skada och del kan läggas honom lill lasl som försummelse all han inle lämnal näringsidkaren sådana upplysningar om förvaringsobjeklels beskaffenhet att denne kunnal vidla nödvändiga försiktighetsåtgärder (jfr Bengtsson s. 86).

Det finns enligt min mening inle behov av atl genom ivingande beslämmelser i konsumenlljänsllagen ändra eller klariägga del rättsläge som sålunda råder i fråga om konsumenlens skadeslåndsansvar mol näringsidkaren för skador som orsakas av förvaringsobjeklei. Skulle konsumenten genom avtal åläggas ell längre gående ersättningsansvar för sädana skador än som följer av gällande rätl måsle ell sådant avlalsvillkor, om del inte moliveras av alldeles särskilda omständigheter, framstå som så tyngande för konsumenien alt det kan förbjudas enligt 1971 års avtalsvillkorslag resp. jämkas eller lämnas ulan avseende med slöd av 368 avtalslagen.

Om förvaringsobjeklei visar sig ha fariiga egenskaper som näringsidkaren inle bort märka eller förutse när avtalet ingicks anses näringsidkaren enligt gällande rätl kunna häva avtalet. En förulsällning för della lorde vara all den fariiga egenskapen medför en skaderisk som är av väsentlig betydelse och som inte kan elimineras genom enkla åtgärder.

Jag anser del inle finnas skäl Ull erinran mol gällande rätts slåndpunkl i det nu berörda hänseendet. 1 konsumentförhållanden lorde frågan inle vara av sådan praklisk beiydelse att det är motiverat all reglera den i den föreslagna lagen. Jag vill dock framhålla atl spörsmålet huruvida näringsidkaren på den här nämnda gmnden skall ha räll att med omedelbar verkan häva förvaringsavtald givetvis får bedömas med hänsyn till de möjligheter som näringsidkaren kan ha alt säga upp avtalet och de olägenheter som del skulle medföra för näringsidkaren att i det enskilda fallet iaktta avtalad eller eljesl skälig uppsägningstid. Om näringsidkaren befinns ha räll all häva avtalet, bör gmnderna för de lidigare förordade reglerna om konsumentens belalningsskyldighel vid hävning på grund av konsumenlens dröjsmål (se avsniU 2.11.5, jfr avsnitt 2.10.3) kunna Ullämpas i detta fall.

Prop. 1984/85:110 128

Elt viktigt inslag i näringsidkarens ansvar vid förvaring är givelvis alt Avtal om förvaring förvaringsobjeklei lämnas ul till räll person när förvaringen upphör. Någon särskild lagregel om näringsidkarens ansvar i della hänseende behövs dock inte vid sidan av de bestämmelser som jag har förordat i avsnill 2.11.4 om näringsidkarens skadeståndsskyldighet mot konsumenten vid bl.a. förlusl av den förvarade saken.

Enligt min mening finns det inle heller anledning atl i lagen reglera betydelsen av sådana mottagningsbevis av olika slag som näringsidkare i samband med förvaringsavtal brukar lämna till konsumenten som bevis om all den förvarade saken har mottagils. Normall kan dessa bevis inle anses som bärare av rätten atl få ul den förvarade saken. dvs. de ulgör som regel inte vad som i rättsligt sammanhang brukar belecknas som värdepapper (jfr prop. 1977/78:53 s. 13). Härmed sammanhänger atl näringsidkaren anses vara skyldig all lämna ul förvaringsobjeklei till konsumenien utan hinder av alt denne inte kan förde moilagningsbevisd. om konsumenien är känd eller om han kan slyrka sin räll lill förvaringsobjeklei på annal säu. Mottagningsbeviset är alltså normalt inle heller vad som brukar benämnas ett presenlationspapper, dvs. etl bevis som måste företes för att förvaringsobjeklei skall lämnas ul. Å andra sidan anses ell mottagningsbevis normall vara ell s. k. legilimalionspapper. Detta innebär att näringsidkaren kan lämna ul saken lill den som föreler mottagningsbeviset, såvida inle näringsidkaren inser eller bör inse atl denne i själva verket saknar maieriell rätt att få ul saken. (Se belräffande de nu berörda frågorna Bengtssons. 100-101).

Från konsumentsynpunkt finns del inle skäl lill invändningar mol de principer som jag nu har redovisat. En lagreglering framstår som överflödig. När del gäller sådana i konsumentförhållanden sällan uppkommande frågor som sammanhänger med överlåtelser eller pantsättning av saker som är föremål för förvaring kan hänvisas bl. a. till prop. 1977/78:53 s. 13.

Mina förslag i del föregående rörande regleringen av förvaringsavialen innebär atl del beträffande sådana förvaringsavtal som regleras av konsumenlUänsllagen inte kommer atl finnas vare sig anledning eller utrymme atl lillämpa de beslämmelser i 12 kap. handelsbalken som har nämnls i avsnill 2.11.1. Det finns å andra sidan inte skäl atl i detta sammanhang upphäva dessa bestämmelser,vilka kan Uäna till ledning för rättstillämpningen bl. a. när del gäller att bedöma rättsfrågor som kan uppkomma vid avtal mellan privatpersoner om vederiagsfri förvaring (jfr Bengtsson s. 81-82).

Mitt förslag: Den preskriptionslid som föreskrivs i köplagen och konsumenlköplagen för en köpares anspråk på grund av fel eller brist i köpt gods förlängs från dt år lill ivå år.

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet lill mitl förslag.

Skälen för mitt förslag: 1 avsnill 2.4.7 (jfr avsnill 2.11.3) har jag föreslagil all konsumenlens räll atl åberopa all en Uänsl är felaklig skall gå förlorad (preskriberas), om konsumenten inle har reklamerat senast inom tvä år från den lidpunkt då uppdraget avslulades. Vid arbete på fasta saker skall dock enligt förslagel gälla en preskriptionstid av tio år.

Som har framhållits i det nämnda avsnittet bör preskriptionstiden för anspråk på grund av fel hos en Uänst och fel i en vara ha i princip samma längd. Den enligt 11 8 konsumenlköplagen f.n gällande preskriptionstiden - ett år - bör därför föriängas med verkan från den tidpunkt då den föreslagna konsumenttjänsllagen iräder i kraft. För konsumentköpens del blir det inte aktuellt att ha skilda preskriptionstider för olika slags varor. Enligt konsumenlköplagen bör som en enhetlig preskriptionstid för anspråk på grund av fel i en vara gälla en tid av två år från det att köparen moltog varan.

En särskild fråga är om en motsvarande ändring samiidigi bör göras i den disposiiiva regeln i 54 8 köplagen, som f.n. föreskriver en preskriptionstid av ett år för en köpares anspråk på grund av fel eller brist i godset. Som har nämnts i avsnill 2.4.7 föreslog redan köplagsulredningen i sill slutbetänkande (SOU 1976:66) Ny köplag att denna preskripUonsUd skulle förlängas lill Ivå år, vilkel vid remissbehandlingen av betänkandet godtogs eller tillstyrktes av flertalet remissinslanser. Den krilik som främst från näringslivets sida riktades mol förslaget och som framför allt gick ul på all detla inte framstod som lillräckligi moliveral och kunde befaras leda till kostnadsökningar kan enligt min mening inle betecknas som särskilt vägande. Jag vill erinra om atl man i Norge sedan mitten av 1970-lalet har en lagsladgad preskripUonsUd för felanspråk vid konsumentköp och andra köp av två år, vilket såvitt känt inle har medföri några negaliva följder som bör beaklas i della sammanhang. Vidare innehåller även 1980 års Wien-konveniion om inlernaiionella köp en beslämmelse om ivå års preskriptionstid.

Till del nu sagda kommer att det synes omotiverat och olämpligt att ha olika regler om preskriptionstidens längd i konsumenlköplagen resp. den allmänna köplagen. En sådan ordning skulle innebära att detaljhandlare m.fl., som köper varor från andra näringsidkare för vidareförsäljning lill konsumenter, på ett markant sätt kunde komma i kläm. De skulle sålunda 9 Riksdagen I984I85. I saml. Nr 110

2.12.2 Marknadsföringslagen

Milt förslag: Bestämmelserna om produktsäkerhet i 4 8 marknadsföringslagen ändras så atl det blir möjligl alt förbjuda fortsall tillhandahållande åt konsumenler av farliga eller uppenbart oUänliga ijänsler som skall omfattas av konsumenlUänsllagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 203-209).

Remissinstanserna: Utredningens förslag Ullstyrks eller lämnas utan erinran av prakiiskl lagd samlliga remissinslanser. Konsumentverket anser dock atl bestämmelserna i 4 8 marknadsföringslagen bör göras tillämpliga pä alla slags tjänster, inte bara sådana som skall omfattas av konsumenttjänstlagen (se bil. 3 avsnitt 13 och även avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: Marknadsföringslagen innehåller i 4 8 en generalklausul om produktsäkerhet m.m. Enligt denna generalklausul kan marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare all lill konsumenler för enskilt bruk saluhålla varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skador på person eller egendom. Delsamma gäller belräffande varor som är uppenbart oUänliga för sill huvudsakliga ändamål. Med saluhållande av varor likslälls uthyrning av varor lill konsumenler för enskilt bruk. Etl förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen skall normall förenas med vile, som kan dömas ul om förbudet överträds. 1 fall som inle är av slörre vikl kan KO, i ställd för att ansöka om elt förbud hos marknadsdomstolen, själv pröva frågan om förbud enligt 4 8 genom elt s.k. förbudsföreläggande. Om ell sådani föreläggande inom utsatt lid godkänns av näringsidkaren, får del samma verkan som etl av marknadsdomstolen meddelat förbud.

Sedan konsumenlljänslulredningen avslulal sitt arbele har rikllinjekom-millén(H 1979:04) lämnal sill belänkande (SOU 1983:40) Konsumentpoli-

Prop. 1984/85:110 131

liska styrmedel - ulvärdering och förslag. Riktlinjekommiltén föreslår Följdändringar ålskilliga ändringar i marknadsföringslagen, bl. a. i 4 8.1 likhd med konsu- ' """ lagstiftning menltjänslutredningen anser riktlinjekommiltén att paragrafen bör ändras så, att del blir möjligl atl förbjuda fariiga och otjänliga tjänster. Kommittén föreslår dock all paragrafen görs tillämplig på hela Uänsteområdel och alliså inle begränsas till tjänster som omfattas av konsumenttjänsllagen. Detla förslag har tillstyrkls eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Kommiltén har vidare föreslagil all etl förbud införs i paragrafen mol lillhandahållande av farliga eller oUänliga varor eller ijänsler inle bara lill konsumenler utan även till näringsidkare som befinner sig i bakre led i förhållande till konsumenlerna. Della förslag innebär alt 1. ex. en lillverkare eller en grossisl kan förbjudas att sälja vidare en farlig konsumenlpro-dukt. Också detla förslag har under remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran i sak.

Rikllinjekommitténs förslag bereds f.n. inom finansdepartementet. Avsiklen är alt en proposition på grundval av kommitténs betänkande skall läggas fram för riksdagen under innevarande år.

Frågan om en utvidgning av 4 8 marknadsföringslagen till atl hell eller delvis omfatta Uänsteområdel har således aktualiserats i två skilda sammanhang. Rikllinjekommitténs förslag går ul på mer omfattande ändringar i marknadsföringslagen än konsumenlUänstulredningen föreslagit och omfattar även ändringar i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. saml i konsumenlköplagen (1973: 877).

För egen del finner jag del angeläget all del redan i della sammanhang tillskapas en marknadsrältslig regel som gör det möjligt att förbjuda lillhan-dahållandel av farliga eller oljänliga Uänsler såvill gäller konsumenttjänst-lagens tillämpningsområde. Jag förordar därför en sådan regel. Därmed kan konsumenlUänsllagen ges en i förhållande till konsumenlköplagen likvärdig utformning när del gäller frågan huruvida en sådan Uänsl som avses med konsumenttjänsllagen skall anses felaklig (se avsnitt 2.3.4). Det är enligt min mening av belydande värde all konsumenttjänstlagen på så säll kan få en definiliv ulformning redan från början.

Mill förslag lill ändring i 4 8 marknadsföringslagen ulgör således inle något ställningstagande i frågan huruvida förbudsmöjligheten senare bör uividgas lill att omfatta Uänsteområdel i dess helhel. Den frågan får prövas i samband med beredningen av rikllinjekommitténs övriga förslag. Den utvidgning av paragrafen som jag nu har förordat får då inarbetas i det lagförslag som därvid kan bli aktuellt.

Jag har beträffande de frågor som behandlals i della avsnill samrålt med chefen för finansdepartementet.

Mitt förslag: Om näringsidkaren vid en ijänsl som avses i konsumenltjänsllagen lämnar konsumenien ansiånd med någon del av belalningen eller om någon del av betalningen eriäggs med belopp som konsumenten får låna av näringsidkaren eller av en annan kredilgivare på grund av överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall vissa bestämmelser om kreditköp i konsumentkreditlagen tillämpas. Dessa bestämmelser gäller en särskild kreditgivares civilrätlsliga ansvar mol konsumenien i s. k. treparlsförhållanden, förbud mot vissa fordringsbevis, konsumentens rält och skyldighet au belala i förlid saml förbud mol s.k. avräkningsförbehåll.

Ulredningens förslag: Överensslämmer med milt förslag (se belänkandet s. 244-249).

Remissinstanserna: Det slora flertalel remissinslanser som företräder kreditgivare eller näringslivet i övrigl avslyrker förslaget om all utvidga konsumentkredillagens beslämmelser om en särskild kreditgivares civilrätlsliga ansvar mol konsumenten i s.k. treparlsförhållanden till atl gälla även belräffande Uänster. I övrigt lämnas utredningens förslag utan erinran (se bil. 3 avsnill 14).

Skälen för mitt förslag: Konsumenlkredillagen innehåller i 8-14 88 vissa beslämmelser som f.n. är tillämpliga endasl vid kreditköp av varor. Med kreditköp avses enligt lagens 3 8 för del försia köp av en vara. vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Till denna lyp av kredilköp hör del iradilionella avbeialningsköpei och andra delbe-lalningsköp. där prisel belalas i olika posler, men också de fall där full beialning eriäggs på en gång vid någon lidpunkl efter det alt varan har lämnals ul lill köparen. Med kredilköp avses enligt 3 8 konsumenlkredillagen vidare köp av en vara. vid vilkel någon del av belalningen eriäggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller någon annan kredilgivare på grund av en överenskommelse mellan säljaren och krediigivaren. Hit hör köp av den typ som representeras av de s. k. låneköpen och av konloköpen (köp med användande av kontokort e.d.). Köparen får i dessa fall låna pengar Ull köpel av en särskild kredilgivare - t.ex. en bank eller ett kontokortsföretag eller annal finansieringsförelag - och mellan kreditgivaren och säljaren föreligger en överenskommelse av innebörd all kreditgivaren lämnar kredil för inköp hos säljaren (se lill del nu sagda prop. 1976/77: 123 s. 157-158 och 111).

Som Ulredningen har framhällil torde krediler visserligen spela en mindre ekonomisk roll vid sådana Uänsler som skall omfattas av konsumenlljänsllagen än vid konsumenlers köp av varor. Kredilgivning förekommer emellertid även i samband med de nämnda tjänsterna och kan då ha i

Prop. 1984/85:110 133

princip samma konstruktioner som vid kreditköp enligt konsumenlkredit- Följdändringar

I i annan lagstiftning

lagen. *'

De nyss nämnda bestämmelserna i 8-14 SS konsumentkreditlagen är avsedda atl motverka vissa icke önskvärda förhållanden i samband med kreditköp och all ge konsumenten ett räiisligl skydd mot bl.a. en del tyngande eller riskabla avlalsvillkor som har med kredilsiluationen atl göra. De skäl som ligger bakom flera av dessa beslämmelser gör sig gällande även vid kreditgivning till konsumenler i samband med Uänsler. när kreditgivningen har molsvarande konstruktion som kreditgivningen vid kreditköp.

Del sagda gäller dock inle beträffande bestämmelserna i 8 och 9 88 konsumenlkredillagen om krav på kontantinsats vid kreditköp. Dessa beslämmelser är främsl moUverade av den siiuaiion som är den vanliga vid just varuköp på kredil, nämligen all varan kan överlämnas lill konsumenten i omedelbar anslulning lill all avtalet iräffas. Etl viktigt skäl till att kravet på kontantinsats har införts är sålunda att del ofta kan leda till förhastade och ofördelaktiga köp, om konsumenten utan någon samtidig motprestation genast kan skaffa sig en begärlig vara (se prop. 1976/77; 123 s. 100-101). När del gäller ijänster som omfattas av den föreslagna konsumenlUänsllagen lorde del nu berörda problemel knappast ha någon betydelse. Härtill kommer atl ett krav på koniantinsais vid avtal om Uänster på kredil, för alt hell uppfylla ell sådani syfte som här har berörts, borde innebära alt viss betalning skulle erläggas i förskoll i samband med atl avlalel om en ijänsl iräffades. Ell krav på all konsumenien sålunda belalar en viss del av prisel för tjänsien redan innan denna ulförts skulle lypiskl sell vara ofördelakligl från konsumenlsynpunkl (jfr avsnitt 2.8.4 saml belänkandel s. 246).

På grund av del anförda anser jag. i likhel med ulredningen. all det inte bör ställas upp någol krav på konlanlinsals vid kredilgivning i samband med sådana Uänsler som skall omfattas av konsumenttjänsllagen.

I 108 konsumenlkredillagen finns beslämmelser om en kreditgivares civilrätlsliga ansvar mol konsumenien i s.k. trepartsförhållanden vid kredilköp. Dessa beslämmelser är av slor beiydelse för konsumentens rättsskydd i kredilköpssilualionen. De Ullförsäkrar till en början konsumenien rällen alt mol en särskild kreditgivares krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpel som han kan göra gällande mot säljaren (108 försia styckel). Denna befogenhet för konsumenten lar sikle dels på fall där säljaren genom diskonlering e.d. överlåier eller panlsätler sin fordran mol konsumenten lill en särskild finansiär, dels på fall där kreditgivaren såsom vid låneköp och konioköp redan från början är någon annan än säljaren men lämnar kredilen på grund av en överenskommelse med säljaren. I de förstnämnda fallen var del Udigare vanligl alt köparen genom särskilda s. k. "cut ofr'-klausuler i kredilköpsavlald skars av från möjligheten atl mol finansiärens krav på betalning göra invändningar på grund av

Prop. 1984/85:110 134

köpel, t. ex. om att varan var behäftad med fel och atl köparen därför hade Följdändringar rätt till prisavdrag eller hävning m.m. (se prop. 1976/77: 123 s. 111). Enligi i annan lagstiftning 108 försia slyckel konsumenlkredillagen kan en sådan klausul inle längre åberopas av krediigivaren. I de senare fallen, där krediigivaren redan frän böljan är någon annan än säljaren, medför 108 försia stycket konsumenlkredillagen att krediigivaren inte såsom lidigare kan freda sig mol konsumentens invändningar på grund av köpet under åberopande av atl kredil-avialei och köpeavialet är två separata avtal (se a. prop. s. 111-113).

Om konsumenien på grund av köpet har ett anspråk mot säljaren på återbetalning av köpeskilling, pä skadeslånd eller på någon annan preslalion i pengar är del inie säkert alt konsumenten, om säljaren inle kan eller vill fullgöra anspråkel, kan tillgodose della enbart genom att ulnytlja sin rätt att mol den särskilda kreditgivarens krav på betalning framställa invändningar med slöd av 108 försia slyckel konsumentkreditlagen. Konsumenien kanske redan har eriagl full beialning enligt kredilköpsavlald eller i vart fall en så slor del av betalningen atl del som uleslår obelali inte läcker hans anspråk mol säljaren. Det har ansells rimligt all en kredilgivare som möjliggör eller underlättar för säljaren att utnyttja den försälj-ningsmässigl sell gynnsamma kreditköpsformen, varav de båda har fördel, i den nu berörda silualionen har ell civilrällsligl ansvar mol konsumenien som innebär alt kreditgivaren även kan bli skyldig att erlägga betalning lill konsumenien för all lillgodose dennes anspråk. 1 108 andra slyckel konsumenlkredillagen har därför slagils fasl all krediigivaren i hithörande fall svarar lika med säljaren för alt konsumenlens bdalningsanspråk mol säljaren fullgörs. Kredilgivarens ansvar enligt bestämmelsen är dock begränsat till högsl det belopp som krediigivaren har uppburit av konsumenien med anledning av kredilen. Del är alliså fråga om en ålerbetalningsskyl-dighel för krediigivaren. som kan vara av slort värde för konsumenien om säljaren l.ex. är insolvent (se prop. 1976/77: 123 s. 113—116och 169- 172).

De skäl som ligger bakom bestämmelserna i 108 konsumenlkredillagen talar med styrka för atl dessa bör gälla även vid sådana kreditförvärv av Uänsler enligi konsumenttjänsllagen som till sin konslrukiion moisvarar kredilköpel. Del är sålunda givel all konsumenien, när krediten avser en Uänst, kan ha ett lika stort behov som vid kreditköp att mot en särskild kredilgivare framställa invändningar och betalningsanspråk som grundas på avtalet om tjänsten. Det gäller både fall då ijänslen visar sig vara behäftad med fel och fall då näringsidkaren gör sig skyldig lill dröjsmål, dvs. konlraklsbroli frän näringsidkarens sida som aktualiserar bl.a. konsumenlens räll all hålla inne betalning och rätten lill prisavdrag eller evenluellt hävning. Jag kan inle inse alt etl ansvar för krediigivaren i enlighet med vad som föreskrivs i 10 S konsumentkreditlagen - såsom har hävdals av flertalet remissinstanser som förelräder kredilgivare eller näringslivet i övrigt - skulle medföra större problem på ijänsleområdel än pä varuköpsområdet. Härtill kommer all en reglering i enlighel med 10 8

Prop. 1984/85:110 135

konsumenlkredillagen på konsumenttjänslområdet även synes angelägen Följdändringar med hänsyn lill de lidigare föreslagna reglerna om verkan av en avbeställ- ' nnan lagstiftning ning från konsumenlens sida (se avsnill 2.9).

På grund av del anförda ansluler jag mig till utredningens uppfattning all beslämmelserna i 108 konsumenlkredillagen i fortsättningen bör gälla även vid kreditförvärv av sådana Uänster som skall omfattas av konsumenttjänstlagen, under förutsätining att kredilsiluationen moisvarar den som föreligger vid kreditköp enligi konsumentkreditlagen.

Detta medför atl också beslämmelsen i 11 8 konsumentkreditlagen om förbud mol vissa fordringsbevis bör gälla vid dessa kreditförvärv av tjänster. Bestämmelsen i 118 ansluter till 108 och innehåller elt slraffsank-Uonerat förbud för krediigivaren mot att la emol växlar och andra fordringshandlingar av konsumenten, vilka kan medföra inskränkningar i dennes rätt atl framslälla invändningar som grundas på det bakomliggande avlalel.

1 12 och 13 88 konsumenlkredillagen finns beslämmelser belräffande förtidsbetalning vid kredilköp, dvs. betalning med frångående av en avtalad amorteringsplan e.d. Genom 12 8 första slyckel har konsumenien getts en ovillkorlig rätl all när som helsl avsluta sill mellanhavande med kreditgivaren genom atl belala sin skuld lill denne i förlid. Del viktiga är här atl den utestående delen av kreditfordringen därvid enligt 13 S i princip skall reduceras så att konsumenten inte behöver betala kreditkoslnaden för den del av kredittiden som lill följd av förtidsbelalningen inle ulnylljas av konsumenien (beträffande innebörden av begreppen kreditfordran och kredilkoslnad se 2 8 konsumenlkredillagen). Konsumenien har sålunda genom de nämnda beslämmelserna beretts en möjlighet atl 1. ex. frigöra sig från ell alltför oförmånligt krediiavtal.

Genom 12 8 andra stycket konsumenlkredillagen har konsumenten getts etl skydd mot alltför stränga s. k. förfalloklausuler vid kreditköp, dvs. avlalsvillkor som innebär atl krediigivaren förbehåller sig räll atl kräva förtidsbdalning av konsumenten exempelvis för den händelse denne åsidosätter sina förpliktelser enligt kreditaviald. Av 12 S andra stycket följer att krediigivaren får göra gällande en förfalloklausul endasl vid konsumenlens dröjsmål med beialning av kredilfordringen. Därjämte måste belalningsdröjsmålel vara på vissl säll kvalificeral. 1 della hänseende krävs alt konsumenien sedan mer än en månad är i dröjsmål med alt erlägga en förfallen del av kredilfordringen som uppgår lill mer än en tiondel av hela kredilfordringen eller, om dröjsmålel avser ivå eller flera vid olika lid-punkler förfallna posler, till mer än en ijugondel av hela kreditfordringen. Om kreditgivaren sålunda har räll alt kräva ut förtidsbelalning av konsumenten, skall även i detla fall den obetalda delen av kredilfordringen enligt 13 8 reduceras på sätt som tidigare har nämnls.

De förmåner och del skydd mol alltför stränga förfalloklausuler som följer av de nu berörda beslämmelserna i 12 och 13 88 konsumenikredilla-

Prop. 1984/85:110 136

gen kan ha betydelse för konsumenien även vid kredilförvärv av sådana Ikraftträdande ijänsler som skall omfattas av konsumenlljänsllagen. Även dessa beslämmelser bör därför i fortsältningen gälla vid kreditförvärv av sådana tjänster, om kredilsiluationen moisvarar den som föreligger vid kredilköp.

Detsamma gäller beslämmelsen i 14 8 konsumenlkredillagen, vilken innebär all kreditgivaren vid kreditköp inle kan med verkan mol konsumenten ställa upp etl s. k. avräkningsförbehåll, dvs. avtalsvillkor som ger krediigivaren rätt atl bestämma pä vilken av flera fordringar som elt av konsumenien beiall belopp skall avräknas. Om konsumenien erlägger ell belopp för avräkning på en viss kredilfordran med anledning av ell kredilförvärv av en Uänst som är atl likställa med ett kreditköp enligt konsumenlkredillagen, bör kreditgivaren alltså vara bunden av atl konsumenien har angelt all belalningen avser jusl denna fordran. Della har beiydelse för konsumenien särskili om del lill förvärvet av en viss Uänst knutna kredil-avialel innehåller en förfalloklausul, som skulle kunna utlösas om kreditgivaren fick avräkna betalningen på en annan fordran som han eventuelll har mol konsumenien.

Som framgår av del lidigare sagda avser mina förslag om en utvidgning av bestämmelserna i 10-14 88 konsumentkreditlagen endasl sådana Uänster som skall omfatlas av den nya konsumenlUänsllagen. Olvivelaktigl fmns del skäl som talar för alt de nämnda bestämmelserna kunde göras tillämpliga även på kreditförvärv av en del andra konsumenttjänster. Ett exempel är avtal om sällskapsresor, ett område där krediler av typen kontokredil har fått en viss utbredning. Jag anser del emellertid inte lämpligl alt ulan underiag i form av utredning och remissbehandling lägga fram förslag om en sådan ytterligare utvidgning av de här aktuella ivingande beslämmelserna i konsumentkreditlagen. I den mån det vid kredilgivning i samband med andra konsumenttjänster än dem som skall omfattas av konsumenttjänsllagen skulle förekomma oskäliga kreditvillkor, bör del i vart fall lills vidare vara tillräckligt med de möjligheter alt angripa sådana villkor som föreligger enligt 1 8 i 1971 års avtalsvillkorslag och 368 avtalslagen. Givelvis måsle de värderingar som ligger bakom konsumentkredillagens reglering beträffande bl.a. "cul-off-klausuler, förfalloklausuler och avräkningsförbehåll härvid få en avsevärd beiydelse för oskälighdsbe-dömningen. Även uianför områdel för de nämnda lagrummen lorde del ofta vara befogal med en analog tillämpning av konsumentkredillagens regler på krediiavtal rörande olika ijänster, t. ex. sällskapsresor.

2.13 Ikraftträdande m. m.

Del är angelägel all den nya konsumentljänsllagen kan träda i krafl så snart som möjligl. Del måste dock beaklas all lagen saknar direkl molsvarighel i dag och innebär en rätl omfattande reglering av elt vidsträckt område inom konsumentmarknaden. Konsumenlverkei behöver därför lid

Prop. 1984/85:110 137

för att uiarbeta informalion om den nya lagens innehåll. Även branscher- Kostnader och resurs-

behov

ganisalioner o.d. kan behöva sprida information om de nya reglerna och deras prakliska följder för näringsidkarsidan m. m. Vissa ulbildningsinsalser kommer förmodligen också all aklualiseras. En del regler i lagen lorde medföra behov av ändringar och lillägg i standardavtal o. d. som kan böra föregås av överläggningar mellan konsumentverket och berörda branschorganisalioner. Näringsidkarsidan måsle också ges viss lid för atl anpassa sina ruliner och sin verksamhel i övrigl lill den nya lagens beslämmelser.

Med hänsyn till bl.a. dessa förhållanden och till den lid som kan antas komma alt förflyta innan riksdagen har tagit ställning lill den föreslagna lagen bör den iräda i kraft först den I januari 1986. Delsamma bör gälla belräffande den lagsliflning i övrigl som jag har förordal i del föregående.

1 enlighel med allmänna grundsatser bör reglerna i den nya konsumenlUänsllagen i princip lillämpas endast på avtal som har ingåtts efler lagens ikraftirädande.

2.14 Kostnader och resursbehov

Den nya konsumenttjänstlagen och de ändringar som föreslås i köplagen, konsumenlköplagen, marknadsföringslagen och konsumenlkredillagen kan knappasl medföra några nämnvärda koslnadsökningar inom berörda service- och handelsområden. En del inilialkostnader uppkommer givetvis i samband med behövliga ändringar av slandardavlal och önskvärda förbättringar av orderrutiner o.d. på särskili konsumenttjänslområdei. Dessa kostnader måste dock bli ganska marginella. Konsumenlljänstla-gens materiella regler bygger i slor utsträckning på vad som redan kan anses vara gällande räll och bör därför lolall sell inle medföra slörre koslnadsökningar. En sak för sig är all lagens regler i huvudsak är ivingande till konsumenlens förmån och därmed innebär ell strängare ansvar för näringsidkarna på del sättet att de inle, såsom f.n. är i princip möjligt, kan genom avtal begränsa l.ex. sitt skadeslåndsansvar vid fel eller dröjsmål o. d. 1 denna del blir det emellertid i alll väsentligt fråga om atl ekonomiska risker flyllas över från konsumenlerna lill näringsidkarsidan. Atl detta i sin tur skulle leda till särskilda prisökningar är ingalunda givet (se SOU 1972:28 s. 54), och från konsumenternas synpunkl blir del i vart fall fråga om en effekl som så all säga pulvriseras. Såväl konsumenlerna som näringsidkarsidan bör kunna få en avsevärd nytta av atl rättslägel på det relativt komplicerade konsumenttjänslområdet genom den nya konsumenttjänstlagen klarläggs genom en samlad och uttrycklig reglering.

Genomförandet av den nya konsumenlUänsllagen medför, som har berörts i avsnitt 2.13, beiydelsefulla uppgifier för konsumenlverkei när det gäller information och säkerligen också när del gäller förhandlingar om avlalsvillkor m. m. Det är här emellerlid inle fråga om några principielll nya uppgifter för verkel. När det gäller den information som är påkallad i samband med ikraflträdandd bör resursbehovel prövas i särskild ordning.

Prop. 1984/85:110 138

Behovel av resurser för de uppgifter i övrigt som den nya lagstiftningen Upprättade lagförslag

från lid till annan kan föranleda för konsumentverket bör kunna behandlas

inom ramen för den årliga prövningen av verkels resurser. Del finns inle

anledning räkna med alt den nya lagstiftningen kommer all medföra andra

koslnader och resursbehov för del allmänna som bör beaklas i förevarande

sammanhang.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jusliliedepartemenlel uppräilals förslag lill

1. konsumenttjänsllag,

2. lagom ändring i lagen (1905: 38 s. t) om köp och byle av lösegendom,

3. lag om ändring i konsumenlköplagen (1973: 877),

4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418),

5. lagom ändring i konsumenlkredillagen (1977:981).

Belräffande lagförslagel under 4 har jag samrått med chefen för finansdeparlemeniel. Förslagen bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till konsumenttjänstlag

Lagen har efter mönster av annan konsumentlagstiflning fått rubriken "konsumenltjänstlag". Den reglerar emellerlid inte alla slag av tjänster som näringsidkare utför åt konsumenter utan är - i enlighel med vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitten 2.1.3, 2.2.2 och 2.11.1) - begränsad till tjänster som avser arbete på lösa och fasla saker (reparations- och servicearbeten e.d.) samt förvaring av lösa saker.

Lagen består av åtta olika avsnitt, vilka i sin tur i regel är indelade i flera underavsnilt. 1 etl första avsnitt med inledande beslämmelser anges bl.a. lagens tillämpningsområde (1 -3 88)- Näringsidkarens grundläggande skyldigheler mol konsumenten preciseras i ell andra avsnill med rubriken uppdragel m.m. (4-8 88). Därefier följer etl tredje avsnitt om fel hos Ijänslen (9-23 88) och etl fjärde avsnitt om näringsidkarens dröjsmål (24-30 S8). Dessa avsnitt innehåller bl. a. regler om vilka påföljder som konsumenten kan göra gällande i fall då tjänsien är felaklig eller då näringsidkaren är i dröjsmål. Ytterligare en påföljd som kan komma i fråga i dessa fall regleras i ell femle avsnitt, som har rubriken näringsidkarens skadeståndsskyldighet m.m. (31—35 88). I etl sjätte avsnill finns bestämmelser om priset m.m. (36-41 88), medan ett sjunde avsnitt handlar om avbeställning av tjänsien från konsumentens sida (42-44 88). I det avslulande åttonde avsniltel regleras verkan av konsumentens dröjsmål (45-50 88).

Prop. 1984/85:110 139

4.1.1 Inledande bestämmelser 1 jj KtJL

Detla avsnitt av lagen omfattar 1 -3 88. Avsniltel inleds med en bestämmelse som anger ramen för lagens lillämpning (I 8). Härefter följer en bestämmelse om lagens avgränsning mol avtal om köp (2 8). Avsnillet avslutas med en bestämmelse som anger att lagen i princip är ivingande lill konsumentens förmån (3 8).

I§

Denna lag gäller avtal om tjänster som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet utför ål konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål i fall då Ijänsten avser

1. arbete på lösa saker, dock ej behandling av levande djur,

2. arbele på fasl egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasla saker, dock ej arbele som avser uppförande av byggnader för bosladsändamål eller annat arbete som den som uppför byggnaden har ålagil sig all utföra i samband därmed,

3. förvaring av lösa saker, dock ej förvaring av levande djur.

(Jfr 1 kap. I och 2 88 i utredningens förslag)

Paragrafen anger tillsammans med 2 8 - vilken innehåller vissa avgränsningar mot köprällens regler - lagens tilllämpningsområde. Frågan härom har i den allmänna motiveringen behandlals i avsnitt 2.2 samt när det gäller förvaringsavialen i avsnitt 2.11.1 och 2.11.2.

Syftet med konsumenttjänstlagen är främsl alt genom en samlad lagreglering rörande tjänster av slor praktisk och ekonomisk betydelse stärka konsumenternas slällning på service- och entreprenadmarknaden i förhållande till typiskt sett överlägsna motparter. Lagen omfattar därför Ijänsler av vissa närmare angivna slag som näringsidkare utför ål konsumenter i sin yrkesmässiga verksamhel. Denna avgränsning av lillämpningsområdet lill atl omfatta rättsförhållanden mellan konsumenler som uppdragsgivare och näringsidkare som uppdragstagare moisvarar i princip vad som gäller enligt annan civilrätlslig konsumentlagstiflning, t. ex. konsumenlköplagen, konsumentkreditlagen, konsumentförsäkringslagen och hemförsäljningslagen.

Med konsument avses en enskild fysisk person som uppträder huvudsakligen i sin egenskap av privatperson. Denna precisering av konsument-begreppet framgår av lilläggel att en ijänsl för all omfattas av lagen skall utföras ål konsumenien huvudsakligen Jör enskill ändamål. Samtidigt klargörs därmed all lagen gäller även om Uänslen är avsedd all lill viss, men jämförelsevis mindre väsenllig del komma beslällaren lill godo för annal ändamål, framför allt i näringsverksamhet. Om gränsdragningsfrågor uppkommer i detta hänseende, torde de regelmässigt böra lösas genom alt avgörande vikl fästs vid frågan om det föremål som tjänsten gäller är avsett huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk eller inte. Detta lorde vanligen framgå av föremålets beskaffenhel och omständigheterna i övrigl.

Prop. 1984/85:110 140

Lagen är sålunda inle lillämplig om l.ex. en droskägare besläller etl t 8 KtjL reparationsarbete e.d. på en droskbil som han använder i sin rörelse men som i mindre omfallning också används som privatbil. När det gäller att bedöma huruvida ett föremål är avsett huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk bör medlemmar av konsumenlens familj eller liknande närstående idenlifieras med konsumenten själv. Det innebär att lagen inte heller tillämpas om arbetet i det nämnda exemplet i slällei beställs av en familjemedlem, även om denne för sin del enbari använder bilen för privatbruk. Lagen bör däremot anses lillämplig, om en näringsidkare tillfälligtvis lånar en familjemedlems privatbil för all använda den i rörelsen och i samband därmed besläller en reparalion e.d. på bilen.

Evenluella ivisler om frågan huruvida del föremål som ijänsten gäller är avsell huvudsakligen för enskilt ändamål får i sisla hand avgöras med hänsyn till de omsländigheter som har varil uppfaitbara för näringsidkaren (jfr prop. 1976/77; 123 s. 154). Beställs Uänslen 1. ex. under ett firmanamn, bör näringsidkaren sålunda som regel kunna ulgå ifrån att det inte är fråga om en konsumenttjänst som omfattas av lagen.

Det nu sagda har tillämpning även belräffande arbele på byggnader o. d. Det är inte ovanligt atl en byggnad inrymmer inle bara en persons boslad utan också lokaler där han driver en butik eller en verkstad. När del då gäller arbelen som avser byggnaden som sådan, t.ex. till- eller ombyggnadsarbeten, takbeklädnadsarbeien, fasadputsning, målning eller andra arbelen som går ul på reparation eller underhåll av byggnaden, bör del avgörande vara huruvida denna kan anses huvudsakligen ijäna bostadsändamålet. Detla lorde ofta vara fallet om den inrymmer innehavarens stadigvarande bostad (under förulsällning alt bosladen inle är av hell obetydlig omfallning i förhållande lill de utrymmen som är avsedda för näringsverksamheten). Konsumentljänsllagen är då lillämplig på sådana arbeten som nyss nämndes även om de också berör delar av byggnaden där butiken eller verkstaden är inrymd. Arbelen som inle avser byggnaden som sådan ulan uiesluiande är till nylta för näringsverksamhden, t.ex. uppsättande och underhåll av butiks- eller verkstadsinredning, faller däremol uianför lagens Ullämpningsområde.

Åven om en ijänsl avser etl föremål som för ägaren är helt eller huvudsakligen avsett all användas för näringsverksamhet e.d., kan ijänslen komma alt omfattas av lagen därför all jusl ijänslen uiförs huvudsakligen för en konsumenls enskilda ändamål. Så är l. ex. fallel om del föremål som avses med tjänsten hyrs av beslällaren för huvudsakligen enskill ändamål och denne därvid besläller ijänslen för egen - och inle för ägarens -räkning. Här bortses då från del tidigare berörda fallel all beslällaren är en medlem av ägarens familj som bör idenlifieras med ägaren. Dei är sålunda fråga om en konsumenttjänst som faller under lagen, om en person som för privat bruk hyr en bil eller en TV-apparal besläller en reparafion av hyresföremålel för egen räkning. Delsamma gäller om en hyresgäst för egen räkning besläller en reparalion e.d. av en förhyrd lägenhet.

Prop. 1984/85:110 141

För atl lagen skall vara tillämplig förutsätts vidare att del är fräga om en 18 KtjL tjänsl som uiförs av en näringsidkare. Termen näringsidkare skall, i överensslämmelse med vad som är fallel enligt annan konsumentlagstiflning, fattas i vidsiräcki mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhel av ekonomisk nalur och av sådan karakiär att den kan belecknas som yrkesmässig. Della innebär inte några slörre krav på verksamhetens omfallning. En person som på sin frilid mol ersättning -kontant eller in natura - utför Ijänster åt andra bör sålunda belraktas som näringsidkare i lagens mening så snarl det inle bara är fråga om någol enslaka uppdrag. Om han på etl eller annat sätl marknadsför sina tjänster — l.ex. genom annonser, reklamblad eller anslag i bostadsområden - bör han regelmässigt betraktas som näringsidkare. Det saknar betydelse huruvida en Uänsl. som en sådan person utför inom ramen för en verksamhel av detta slag, har någon anknylning till hans utbildning eller anställning eller huvudsakliga sysselsättning eller ej.

Ett yllerligare villkor för lagens tillämplighet är att tjänsten utförs inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksamhel. Detta villkor torde i prakliken knappasl få någon självsländig beiydelse. Dd Uänar huvudsakligen till alt från lagens tillämpningsområde undanta fall då en person, som i och för sig är atl betrakta som näringsidkare, ulför en ijänsl ål någon bekant eller annan under sådana förhållanden all han därvid måsle anses handla i sin egenskap av privatperson. Del bör särskilt framhållas att villkorei inle är avsett alt generellt undanla sädana fall då en näringsidkare i sin rörelse lillfälligtvis lar på sig ett arbete som ligger utanför del yrkesområde (den bransch) inom vilket rörelsen bedrivs.

Näringsidkare i lagens mening är även statliga och kommunala organ som driver sådan verksamhel av ekonomisk nalur som lidigare har berörts, t.ex. de affärsdrivande verken. 1 den mån sådana organ utför konsumenttjänster av de slag som omfattas av lagen är den alliså lillämplig. Prakliska exempel är arbeten som utförs av kommunala energiverk och av leleverkel saml sådan förvaring av resgods m.m. som slaiens järnvägar utför (och som inte ingår i eller enbari ulgör en biförpliklelse lill själva iransporlen av godset). Lagen är däremot inte lillämplig pä arbeien m. m. som uiförs som ell led i offenllig förvaltning under sådana förhållanden all del framstår som främmande alt lala om atl del föreligger ell privaträllsligl avtalsförhållande mellan näringsidkaren och konsumenien. Den solning som föreskrivs i offentligrätlslig ordning bör på grund härav anses falla uianför lagens tillämpningsområde (jfr marknadsdomstolens dom 1976: 15).

Avgränsningen av lagens tillämpningsområde lill rättsförhållanden mellan konsumenler (privatpersoner) som uppdragsgivare och näringsidkare som uppdragstagare innebär att åtskilliga partsrelationer faller uianför lagen som sådan. Så är bl.a. fallel med avtal mellan två näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet, dvs. avtal där även uppdragsgivaren är en näringsidkare som besläller Uänsten för sin yrkesmässiga verksamhel.

Prop. 1984/85:110 142

Detsamma gäller avial där uppdragsgivaren är en juridisk person, vare sig 1 § KtJL denna driver näringsverksamhet eller ej. Lagen är sålunda inle lillämplig på Uänsler där uppdragsgivaren är elt bolag eller en ideell förening e.d., såsom en villaägareförening. Inle heller gäller lagen för ijänster som uiförs ål dödsbon.

Lagen bygger lill slor del på vad som kan anias ulgöra generelll gällande oskriven räll inom Uänsleområdet. Den torde därför ofta kunna tillämpas analogi i partsförhållanden som faller uianför del i lagen angivna tillämpningsområdet. I första hand blir del naturligtvis aktuellt all i sådana partsförhållanden helt eller delvis använda reglerna i lagen som disposiiiv rält, dvs. som utfyllande regler i frågor som inle har reglerais genom avtalet mellan parterna. Lagen bör emellertid också kunna ge ledning när det gäller all bedöma huruvida ell villkor i ett avtal, som på grund av partsför-hållandd faller uianför lagens tillämpningsområde, är atl betrakta som oskäligl enligt generalklausulen i 368 avtalslagen, enligt 1971 års avialsvillkorslag eller enligt den i prop. 1983/84: 92 föreslagna lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Del är givet all konsumenttjänsllagen i båda de nu berörda hänseendena bör kunna Ullmäias alll slörre beiydelse ju mer den akluella avtalssituationen liknar de avialssilualioner som omfattas av lagen som sådan. Särskili när del gäller ijänsler som utförs ål icke näringsdrivande dödsbon kan del ligga nära till hands alt på della sätt i prakliken låla lagen slå igenom som ivingande rält.

Lagen är inle lillämplig på avial som är atl hänföra lill anställningsavtal, dvs. fall där den arbetspreslerande parten intar ställning av arbelslagare hos den åt vilken Uänslen uiförs. Frågan huruvida den som ulför en ijänsl ål någon annan är all anse som arbetstagare hos denne får avgöras enligt de principer för bedömningen av denna fråga som har utbildats i rättstillämpningen (se SOU 1975: I s. 722-725; jfr SOU 1981:31 s. 63-66).

1 enlighel med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.1.3) har lagsliftningen inriktats pä konsumenttjänster som från rättslig och praklisk synpunkl framsiår som särskili centrala. Delta gäller främsl Ijänsler av lypen byggnads- och anläggningsarbden saml reparalio-ner. underhåll och Ullverkning m. m. avseende olika föremål. Av skäl som närmare har redovisats i avsnitt 2.11.1 har det ansells lämpligt alt i sammanhanget reglera också konsumenttjänster som avser förvaring av egendom. De olika slag av ijänsler som sålunda omfattas av lagen anges under punkl 1-3 i förevarande paragraf.

Enligi punkt I och 2 gäller lagen - med vissa särskili angivna undanlag — belräffande konsumenlijänsler som avser arbete på lösa saker eller på fasl egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vallen eller på andra fasla saker. Genom ullrycket "arbele på" klargörs att det skall vara fråga om materielll (fysiskt) arbete som skall avsätta ell maleri-ellt (fysiskt) resulial på föremålel för ijänslen eller frambringa en sak. Huruvida arbelel görs manuelli eller maskinelll saknar beiydelse. Lagen är

Prop. 1984/85:110 143

alltså tillämplig såväl på avancerade hanlverksUänster som på enkla och i I § KiJL huvudsak maskinellt utförda arbeten.

De avtalstyper som avses i punkt 1 och 2 är sådana som tradiUonellt brukar hänföras till det s.k. materiella arbetsbetinget. Hit hör allehanda ändrings-, reparations-, underhålls-, installations- och tillverkningsarbeien (jfr dock 2 8). Till arbete pä lösa saker eller fasl egendom o.d. hör vidare olika rengöringsarbeten säsom tvättning av kläder och andra saker samt städning. Även arbete som går ut på destruktion av saker, exempelvis rivning av byggnader, omfattas av beskrivningen i punkt 1 och 2.

Bortsett från vad som följer av de särskilda undantagen från lagens tillämpningsområde saknar det betydelse vad det är för en sak, lös eller fast, som arbetet avser. Inte heller har arbetets omfattning någon betydelse för frågan om lagens tillämplighet. Den gäller alltså både för borllagning av en fläck på ett klädesplagg och för byggnads- eller anläggningsarbeten av betydande omfattning. Arbelels omfattning och karaktär kan dock självfallel fä viss betydelse när det gäller tillämpningen av enskilda bestämmelser i lagen.

Lagen är tillämplig inte bara på avtal om engångsprestationer utan även på fortlöpande Uänster avseende arbete på lösa saker eller fasl egendom o. d. Ofta förekommande avtal av del slaget är sådana som gäller t. ex. årlig service på värmepannor.

Avtal som huvudsakligen går ut på transport av ett föremål omfattas inte av lagen, och inte heller avtal som huvudsakligen gär ut på att ett föremål skall testas i ett eller annat avseende. Självfallet är lagen dock tillämplig på transporter och testningar som ingår som ett led i näringsidkarens förpliktelser enligt ett avtal som huvudsakligen går ut på arbele pä ett föremål. När det gäller en förberedande undersökning som en näringsidkare ulför för att ulreda omfattningen av eller kostnaden för ett arbele som han förutsätts utföra kan hänvisas till specialmoliveringen till 37 8.

Ett avtal som avser materiellt arbete på en lös sak eller på fast egendom o.d. faller under lagen även om det inrymmer intellektuella eller andra immateriella moment, l.ex. konstnärliga, som ingår som en del i utförandet av arbetet. De flesla avtal som sluls mellan näringsidkare och konsumenter om arbete på lösa saker eller fast egendom o. d. innebär sålunda ett moment av rådgivning, som i lagen fastslås genom bestämmelsen om näringsidkarens skyldighet att med lillböriig omsorg la till vara konsumentens inlressen (4S). Kravel pä ett fackmässigt tillfredsställande utförande av Uänsten (4 8) innefallar givelvis sådana moment som au näringsidkaren tillämpar en fackmans omdöme i olika hänseenden, att han planerar arbetet på ett fackmässigt sätt och alt han tillgodoser vissa estetiska krav på resultatet av Uänsten. Vissa arbeten kräver att näringsidkaren upprättar ritningar eller gör nödvändiga beräkningar av olika slag. Andra arbeten kräver ett större eller mindre mått av konstnärlighet, t.ex. vissa måleri-och andra dekorationsarbeten samt sådana arbeten som renovering av

Prop. 1984/85:110 144

antika möbler. inskripUonsarbeten. gravyrarbeien och stämning av musik- l 8 KtjL instrument.

Den omständigheten au ett arbete på cn lös sak eller på fast egendom o.d. förutsätter konsinäriiga eller andra immateriella prestationer frän näringsidkarens sida har alltså i princip inte någon betydelse för frågan om lagens Ullämplighet. En annan sak är att ett rent konstnärligt moment i ett sådant arbete kan kräva särskilda bedömningar när det gäller att avgöra exempelvis om yänsten kan anses behäftad med fel.

I vissa fall kan det immateriella momeniei i dt arbele dock vara så helt dominerande att det framstår som främmande att karaktärisera avtalet som ett avtal om arbete på lös sak e.d. Lagen torde t.ex. inte kunna anses tilllämplig på etl avtal som innebär au en näringsidkare tar på sig atl för en konsumenls räkning uiarbeta dl dalaprogram för konsumenlens hemdator och mala in delta på ell magneiband som tillhandahålls av konsumenien. Gränsdragningsfrågor av detta slag, vilka knappast torde bli av nägon slörre praktisk betydelse, får överlåtas åt rättstillämpningen.

Lagen är inte lillämplig på frislående konsultuppdrag av immateriell natur mellan en näringsidkare och en konsument, även om uppdraget har viss anknytning lill elt arbete pä en lös sak eller på fast egendom o. d. Den gäller alltså inte i förhållandet mellan konsumenien och en av denne anlitad arkitekt som upprättar ritningar och arbetsbeskrivningar för exempelvis en byggnad. Om den näringsidkare som skall uppföra t.ex. ett garage åt konsumenten har ålagit sig au även upprätta ritningar m.m. för byggnaden, är lagen däremot - i enlighet med det tidigare sagda - tillämplig även på delta momeni i näringsidkarens preslation. Detla gäller vare sig han upprättar ritningarna själv eller anlitar någon annan för detla led i ulförandel av del avtalade arbetet.

Enligt punkt 1 omfattar lagen i princip arbele på lösa saker. Vad som avses med lösa saker - ibland även betecknade som lösöre - torde inte kräva nägon närmare förklaring i detta sammanhang. 1 enlighet med vad som har sagts i avsnitt 2.2.2 undantas emellertid från lagens tillämpningsområde avial som avser behandling av levande djur. Velerinärmedicinska ijänsler och ijänster som trimning av levande djur faller alltså uianför lagen. Arbete på döda djur - t. ex. uppstoppning, styckning eller skinnberedning - omfattas däremol av lagen.

Med anledning av vad som har anförts av en remissinstans bör framhållas att lagen inte omfattar behandling av personer, levande eller döda. Delta innebär att lagen inte år tillämplig på medicinsk behandling av människor eller t.ex. frisörUänster. liksom inte heller på tjänster som utförs av begravningsbyråer för begravning av döda.

Enligt punkt 2 omfattar lagen vidare i princip Uänsler som avser arbele pä fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vallen eller på andra fasla saker . Redaktionellt avviker denna beskrivning av kretsen av föremål något från den beskrivning som upptogs i utiedning-

Prop. 1984/85:110 145

ens lagförslag. Någon saklig skillnad i förhållande lill vad ulredningen har l § KtjL åsyftal föreligger dock inle.

Ullrycket fast egendom anknyter lill begreppsbildningen i 1 och 2 kap. jordabalken. Det innebär alt redan detta ullryck - beroende på ägarförhållandena — kan inneslula de saker som därefier räknas upp i beskrivningen i punkt 2. Byggnader och andra anläggningar på mark eller i vatten nämns emellertid här särskilt, eftersom de inle ulgör fasl egendom enligt jordabalken om de ägs av någon annan än den som äger marken eller vallenområdet. De betraklas då i slället som lös egendom, varvid de dock som regel inle är att hänföra till lösa saker ulan brukar belecknas som fasta saker. Motsvarande gäller belräffande fasla saker i övrigl, l.ex. föremål som genom murning har fäsials vid en byggnad.

Prakliska exempel på arbelen som enligt punkl 2 faller inom lagens ram är till en början markbearbdningsarbeten av olika slag som jordplanering, anläggande av gräsmattor o.d., brunnsborrning saml grävnings- och sprängningsarbeien. Lagen omfattar vidare byggande av anläggningar som murar, brunnar, siängsel och bryggor m. m. Andra vanliga och beiydelsefulla arbelen som omfattas av lagen är reparations- och underhållsarbeten på byggnader och anläggningar, t. ex. målning, fasadputsning, takbeklädnadsarbeien, städning och andra rengöringsarbeten. Under lagen faller vidare om- och tillbyggnadsarbelen saml även sådana nybyggnadsarbeten som inle utgör uppförande av bosladshus ulan avser byggande av l.ex. friliggande garage- eller förrådsbyggnader. Slulligen kan nämnas arbelen som trädgårdsskölsel, irädfällning, bryining av slubbar och snöröjning. Exemplifieringen är självfallel inle uttömmande.

Av skäl som har redovisats i avsnill 2.2.2 gäller - i vart fall lills vidare — vissa undanlag från lagens tillämpningsområde under punkl 2. Dessa undanlag gäller framför alll arbele som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål, såväl fritidshus som byggnader för permanent boende. Vidare undantas annat arbele på fasl egendom, byggnader o.d. som i samband med uppförandet av elt bosladshus skall ulföras av den näringsidkare som genlemol konsumenien har ålagil sig alt uppföra själva bostadsbyggnaden.

Typexemplet på den situalion som avses med dessa undanlagsregler är etl enlreprenadavial mellan en konsumenl och en byggmäslare som går ul pä att byggmästaren - själv eller helt eller delvis med anlitande av underentreprenörer - skall uppföra elt helt funktionsfärdigl bosladshus ål konsumenten och i samband därmed också bygga ell garage på lomten, ulföra anläggningsarbeten för trädgården och sälta upp staket m. m. I elt sådani fall kommer alliså inle bara uppförandel av själva bosladsbyggnaden ulan också arbetena med dess fasta inredning och utrustning, liksom övriga arbelen som omfatlas av avlalel mellan byggmäsiaren och konsumenten, att falla uianför lagen och i princip följa de rättsregler som gäller för sådana arbelen. Skälel till att undantagsreglerna har utformats på delta sätt är, 10 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 146

som har framhållits i avsnill 2.2.2, all del har ansells olämpligl all låta 1 § KtJL skilda regelsyslem bli lillämpliga på olika delar av en samlad överenskommelse mellan konsumenien och den näringsidkare som har ålagit sig atl uppföra själva bosladsbyggnaden.

När det gäller tillämpningen av den grundläggande undantagsregeln avseende uppförande av byggnader för bosladsändamål kan i enslaka fall uppkomma frågan huruvida ett arbete är att betrakta som uppförande av en ny sådan byggnad eller som tillbyggnad av ett befintligt bosladshus. Del avgörande bör här i princip vara det rent fysiska sambandet. Om arbetet fordrar ingrepp i en befintlig bostadsbyggnad och åstadkommer atl denna utökas med nya rum som hänger samman med de redan befintliga bostadsutrymmena, bör arbelel räknas som ell Ullbyggnadsarbde och inle som uppförande av en byggnad för bosladsändamål. Byggandet av en friliggande flygel lill ell befintligl bosladshus bör däremol betraktas som uppförande av en byggnad för bosladsändamål och omfattas alliså av undanlagsregeln. Della gäller även om den nya byggnaden förses med värme e.d. från den tidigare befinlliga. Om de arbeten som fordras för det ändamälel skall i samband med nybyggnadsarbdei utföras av samma näringsidkare som har åtagit sig detta, kommer även dessa arbelen all vara undaniagna från tillämpningen av den nya lagen.

Som uppförande av byggnader för bostadsändamål bör givetvis räknas det fallel att en näringsidkare uppför l.ex. ett fritidshus med materialet från en nedmonierad byggnad, även om byggnaden blir likadan som den som har monterats ned. Är det en och samma näringsidkare som har ålagit sig atl i ett sammanhang montera ned den gamla byggnaden och uppföra den nya, kommer också nedmonteringsarbeld all falla utanför lagen. Del är däremol inte fråga om ell sådani nybyggnadsarbele som avses med undantagsregeln, om "innanmäld" i en befintlig byggnad ersätts med nyll sedan del gamla har rivils ul.

Med uppförande av byggnader avses endasl uppförandet av själva byggnadskroppen med avgränsningar utåt i form av grund, väggar och tak saml invändiga avgränsningar i form av väggar m.m. mellan olika utrymmen. Om konsumenten har beslälll dessa arbelen av olika näringsidkare, bör undanlagsreglerna i allmänhet anses lillämpliga för var och en av dem. Har konsumenien sålunda avlalal med en näringsidkare om atl denne skall utföra gjutning och murning av grunden för etl bosladshus och med en annan om alt denne skall uppföra återstoden av byggnadskroppen, bör alltså som regel båda avtalen anses falla utanför lagens tilllämpningsområde. Molsvarande bör gälla om konsumenien själv ulför den ena eller andra delen av arbdena.

Undanlagsregeln avseende uppförande av byggnader är däremol inle lillämplig på arbeten som går ut på alt förse byggnadskroppen med fasl inredning och övrig utrustning, t.ex. inläggning av parkettgolv, el- och VVS-installalion m. m. 1 det stora flertalel fall lorde sådana arbelen ändå

Prop. 1984/85:110 147

komma all falla uianför lagens Ullämpningsområde därför all de skall 1 8 KtjL utföras av samma näringsidkare som har åtagit sig att uppföra byggnaden. Har konsumenten däremol själv träffat avtal med en eller flera andra näringsidkare om sådana ulruslningsarbeien m. m., är lagen lillämplig belräffande de arbeten som denne eller dessa ulför. Delsamma gäller om konsumenien har avlalal med andra näringsidkare än den som uppför byggnaden om att de skall ulföra anläggningsarbden för en trädgård eller liknande arbeten.

För alt undanlagsregeln avseende andra arbelen än uppförandet av själva den nya bosladsbyggnaden skall bli lillämplig förulsalls all den näringsidkare som uppför byggnaden har ålagil sig alt ulföra de andra arbetena "i samband därmed". Häri ligger inle bara etl krav på elt vissl lidsmässigt samband mellan de olika arbetena. Dessulom krävs elt sådani funktionellt och avtalsmässigl samband mellan dessa all det framstår som naturiigl och ändamålsenligt atl betrakta dem som ingående i ell enhetligt uppdrag - syftande till alt konsumenien skall erhålla ett bostadshus med vad därtill hör - för vars olika delar inte bör tillämpas skilda rättsliga regelsyslem. Elt sådant samband kan inle anses föreligga, om en näringsidkare som har uppfört etl bostadshus åt konsumenien någon lid därefier kontrakieras även för all ulföra anläggningsarbelen på lomlen e.d. I ell sådant fall gäller alltså konsumenlUänsllagen belräffande de senare arbetena, vilkel inte lorde medföra några sådana olägenheter som har föranlett de här aktuella undantagsreglerna.

Undanlagd avseende andra arbelen än uppförandet av en bostadsbyggnad bör med hänsyn Ull del nyss sagda inle heller anses tillämpligl belräffande arbelen som lypiskl sell inle har med den ifrågavarande nybyggna-lionen atl göra, även om de av prakliska skäl e.d. uiförs samiidigi med denna. Del kan 1. ex. vara fråga om vanliga underhålls- eller reparalionsar-belen på redan befintliga byggnader eller anläggningar.

Enligt punkl 3 gäller lagen även belräffande konsumenttjänster som avser förvaring av lösa saker. Frågan härom har behandlals i avsnill 2.11 i den allmänna moliveringen. Som där har redovisals finns sedan länge vissa bestämmelser om förvaring av gods i 12 kap. handelsbalken. Konsumenlljänsllagen lar i sin egenskap av speciallag rörande förvaring av lösa saker i konsumenlförhållanden över dessa beslämmelser.

Med förvaring avses ell avtal som innebär atl näringsidkaren lar på sig all för konsumenlens räkning förvara och vårda en sak så att denna sedermera kan återiämnas i samma skick som när den togs emot av näringsidkaren. Exempel på vanligl förekommande förvaringsavtal som omfatlas av lagen är sådana som gäller magasinering av möbler, sommarförvaring av pälsar, vinlerförvaring av bålar, förvaring av kläder och andra persedlar i restauranggarderober o.d. samt bagageförvaring som inte enbart ulgör etl underordnat momeni i ell transportavtal.

Prop. 1984/85:110 148

En gränsdragningsfråga som kan uppkomma vid tillämpningen av lagen 1 § KiJL gäller skiljelinjen mellan å ena sidan avtal om förvaring och å andra sidan avtal som endast går ut pä all näringsidkaren ställer elt förvaringsutrymme eller en uppslällningsplals e.d. lill konsumenlens förfogande och som därför är all bdrakla som ell avtal om hyra e.d. På avtal av denna senare typ är konsumenltjänsllagen inte tillämplig.

1 princip bör gränsen härvid dras med uigångspunkl i atl del utmärkande för förvaringsavtald är näringsidkarens förvarings- och vårdplikt, vilken medför atl förvaringsavtald brukar hänföras lill kaiegorin avtal om arbetsprestationer. För all elt förvaringsavtal skall anses föreligga lorde del alliså krävas all näringsidkaren har ålagil sig att la hand om ell föremål och all ägna della viss vård i form av bevakning eller annan lillsyn som i princip är inriklad jusl på del ifrågavarande föremålel.

Om en konsumenl på en järnvägs- eller busslalion använder sig av ett sådant förvaringsfack som där ofta ställs lill allmänhetens förfogande eller om en konsumenl hyr ell bankfack hos en bank eller får tillgång lill elt låsbart förvaringsfack i en hotellreception e.d., är del sålunda som regel inle fråga om ell avial om förvaring. Om ell föremål las om hand av personalen på järnvägs- eller busslalionen, av personalen i banken eller av personalen på holelld, föreligger däremol i allmänhel ell avial om förvaring även om föremålet,bara las om hand för inlåsning i dl bankvalv, elt kassaskåp eller någol annal förvaringsutrymme som konsumenten inle har direkl lillgång lill. Uppställning av en bil på en aulomalbdjänad parke-ringsplals eller i ell aulomatbdjänai garage innebär som regel inle all ell avial om förvaring har slutits. På samma säll bör bedömas fall där avgiften för uppsiällningen las upp av områdes- eller garageinnehavarens personal men denna inle fyller någon annan funklion i förhållande lill konsumenien. Om parkeringsområdds eller garagets innehavare uttryckligen eller underförstått lar på sig all kontrollera alt bilen inte hämlas ul av någon annan än den som på ell eller annat sätt kan legitimera sig, 1. ex. genom att förde etl bevis angående uppställningen, lorde del däremol i princip få anses vara fråga om etl förvaringsavtal, låt vara all vårdpliklen i ett sådani fall kan vara uttunnad till all avse i huvudsak endasl ullämningskontrollen. Om en bålägare hos ett varv e.d. får disponera en plals för vinteruppläggning av bålen innebär enbart denna omsländighel inle all det kan anses föreligga ell avtal om förvaring av bålen. Har varvsägaren ålagil sig att ägna bålen tillsyn under uppläggningsliden föreligger däremol etl förvaringsavtal.

Även om gränsen mellan avtal om förvaring och avtal om nyttjanderätt till ett förvaringsutrymme e.d. principiellt sell är klar, kan del naluriigtvis inte uteslutas alt gränsdragningsfrågor stundom kan uppkomma i prakliken. 1 sisla hand får sådana frågor lösas i rättstillämpningen, varvid hänsyn naluriigtvis måste las inle bara till del formella innehållel i parternas avtal utan också till hur förhållandel mellan parierna fakliskl gestaltar sig saml till omständigheterna i övrigt. Del bör lilläggas att frågan huruvida elt avtal

Prop. 1984/85:110 149

mellan en näringsidkare och en konsumenl är all hänföra lill den ena eller 1 § KtJL

den andra avtalstypen självfallel inle är ensaml avgörande när del gäller

l.ex. konsumenlens möjligheter atl av näringsidkaren få ersättning för

skador på egendom som förvaras på vissl sätt. Även ett avtal om hyra av

ell förvaringsuirymme e.d. kan innebära förpliktelser för näringsidkaren

vars åsidosättande kan ådra honom bl.a. etl sådant skadeslåndsansvar.

Som har berörts i den allmänna moliveringen (avsnitt 2.11.1) kan ell momeni av förvaring ulgöra en biförpliklelse för näringsidkaren enligt ett avtal som i huvudsak går ul på en annan preslalion från näringsidkarens sida, t.ex. transport av gods. I sådana fall bör i allmänhet de regler som gäller för huvudförpliktelsen tillämpas även för förvaringsmomentd. Avtalet bör alltså inte lill någon del betraktas som ell sådant avtal om förvaring som faller under konsumenlljänsllagen. Della får beiydelse bl.a. om de regler som gäller beträffande huvudförpliklelsen - såsom exempelvis lagsliftningen rörande vissa transportavtal - innebär eller tillåter begränsningar av näringsidkarens ansvar för skador på omhändertaget gods.

På samma sätt bör i princip bedömas den situationen att ett momeni av förvaring ingår som en biförpliklelse lill ell sådant avtal om arbete på egendom som omfattas av konsumenlljänsllagen, såsom nären bil eller en annan lös sak överlämnas i näringsidkarens besittning för ell reparalionsarbele e.d. Delta betyder all lagens särskilda regler rörande avtal om förvaring inte är direkt lillämpliga på förvaringsmomentd i ell sådant avial. Förhållandel har dock ringa praklisk beiydelse med hänsyn till all näringsidkarens ansvar vid skador på konsumenlens egendom medan den befinner sig i näringsidkarens besittning är i huvudsak delsamma vare sig förvaringsåtagandel är hans huvudförpliklelse eller förvaringsmomeniel utgör en biförpliklelse lill ell åiagande all ulföra arbete på elt föremål.

I många fall kan å andra sidan arbele på en lös sak ingå som elt moment i näringsidkarens vårdplikt enligt ett avtal om förvaring av saken. Ell sådani arbele bör då i princip bedömas enbart som ett led i fullgörandet av förvaringsavtalet. Del kan l.ex. vara fråga om rengöring av etl föremål inför förvaringen, arbele som fordras för atl föremålels skick skall bibehållas under förvaringen eller demoniering av viss utrustning från ell föremål inför förvaring av föremålel och senare påmonlering av ulruslningen inför uilämnande av föremålel lill konsumenien. Molsvarande gäller om förva-ringsavialel innefattar ell i förhållande lill förvaringsåtagandel underordnat transporlmomeni e.d., exempelvis bogsering av en bil lill en uppslällningsplals för förvaring av bilen.

Förhållandena kan emellertid också vara sådana all exempelvis dl avtal om förvaring av en lös sak och ell avial om arbele på saken bör bedömas som Ivå separala avtal mellan näringsidkaren och konsumenien. Så kan vara fallet om ell varv som har ålagit sig vinlerförvaring av en båt också skall ulföra ulmslnings- eller reparationsarbelen på båten, vilka inte kan anses ulgöra endasl moment i vårdpliklen enligi förvaringsavialel, eller om

Prop. 1984/85:110 150

en näringsidkare som har ålagil sig sommarförvaring av en päls också skall t § KtJL ulföra ändringsarbeten på denna. På motsvarande sätt kan t. ex. ell avtal om transport av en sak ha kombinerats med ell avial om förvaring av saken som måste anses ligga vid sidan av transportaviald. I sådana fall skall belräffande vari och ett av avtalen lillämpas de regler som gäller för del avlalel. Delta hindrar inte att ett väsentligt kontraktsbrott från näringsidkarens sida med avseende på ell av avtalen i vissa fall kan ge upphov Ull en rält för konsumenien all häva båda avtalen.

Som nyss nämndes bör förvaring som endasl utgör ett led i fullgörandd av ell iransportavial eller annars en biförpliklelse enligt ell sådant avtal i princip bedömas enligt de regler som gäller för del akluella transportavtalet. 1 allmänhel lorde del här vara fråga om förvaring som sker medan egendom befinner sig under befordran enligt ell transporiavial eller som sker i omedelbar anslulning till iransporlens påbörjande eller avslulande. Det gäller bl.a. sådan förvaring av resgods som regleras i den i prop. 1983/84:117 föreslagna järnvägstrafiklagen. En speciell situation föreligger dock då en passagerare på ell fartyg överlämnar värdeföremål lill befälhavaren eller någon annan represenianl för borlfraklaren för säker förvaring under en sjöresa. Bortfraktarens ansvarighet för skador avseende den förvarade egendomen regleras i 6 kap. sjölagen (1891:35 s. 1, ändringar i 6 kap. gjorda senast 1983:699). Dessa beslämmelser bör i förhållande lill konsumenlUänsllagen uppfattas som sådan speciallagsliflning som uteslu-ler tillämpningen av konsumentljänsllagens regler om förvaring.

Objektet för förvaringsavtal som enligt punkl 3 omfatlas av konsumenlUänsllagen är lösa saker, dvs. samma kaiegori av föremål som avses under punkl 1 i förevarande paragraf. 1 enlighel med vad som har anförts i avsnill 2.11.2 undantas från lagens tillämpningsområde förvaring av levande djur.

Till lösa saker bör vid tillämpningen av lagen räknas även handlingar av värdepappers natur. Värdepapper brukar visserligen i många sammanhang inle hänföras till egendomskalegorin "lösa saker" utan i stället betraklas som en särskild kaiegori under del vidare rättsliga begreppel "lös egendom". Detla sker emellertid i sammanhang där del väsenlliga inle är värdepapperet som ett fysiskt föremål, ulan i slället de räuigheler som represenleras av papperd. Värdepapper framlräder dock även som fysiska föremål och bör som sådana omfattas av konsumentljänsllagens regler om förvaring av lösa saker.

Del bör dock underslrykas all lagen, när del gäller förvaring av värdepapper, inte är avsedd atl reglera annal eller mera än den förvarings- och vårdplikt som är förknippad med förvaringen av värdepapper jusl i deras egenskap av fysiska föremål. Lagen lar däremol inle sikle på den rättsliga vården (förvallningen) av värdepapper och reglerar alliså inle i. ex. frågan om vilka ålgärder som en förvarare kan vara skyldig alt vidla i syfte atl bevara de rättigheter som representeras av elt värdepapper. Frågor av del slaget får lösas genom särskilt avtal mellan parterna, vars rättsverkningar

Prop. 1984/85:110 151

m. m. i princip inle regleras av konsumenttjänsllagen. Ell avtal som inne- 2 § KtJL bär all värdepapper har överlämnals lill någon huvudsakligen för sådan förvalming som nu har nämnls, medan förvaringen av värdepapperen som fysiska föremål framstår enbart som en biförpliklelse till den rättsliga vården, bör i enlighel med det tidigare sagda anses i sin helhel falla utanför konsumenlljänsllagen.

1 fråga om förvaring och vård av omyndigas värdehandlingar finns särskilda beslämmelser av i huvudsak ivingande natur i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar (ändrad senasl 1981: 1335). Lagen gäller enligt 1 8 i fall då värdehandlingar för en omyndigs räkning har salls ned i öppel förvar hos riksbanken eller annan bank enligt beslämmelserna i föräldrabalken. liksom då i annal fall en bank har i öppel förvar sådana värdehandlingar Ullhörande en omyndig på vilka föräldrabalkens beslämmelser om nedsatta värdehandlingar skall tillämpas. Enligt 15 8 lillämpas lagen också på vård av värdehandlingar som lillhör någon för vilken god man har förordnals enligi 18 kap. 3 eller 4 8 föräldrabalken. När det gäller inhemska värdehandlingar reglerar lagen om vård av omyndigs värdehandlingar, såväl den renl fysiska som den rättsliga vården av handlingarna, medan den beträffande utländska värdehandlingar ålägger banken ansvar endasl för den fysiska förvaringen av handlingarna. 1 fråga om sådan förvaring som omfatlas av lagen om vård av omyndigs värdehandlingar bör denna belraktas som en specialreglering i förhållande till konsumenttjänstlagen, vilket medför att den lagen inte är tillämplig.

2§

Lagen gäller inle

1. tillverkning av lösa saker, utom då konsumenien skall tillhandahålla en väsenllig del av malerialel,

2. installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för alt fullgöra ell avtal om köp av en lös sak,

3. arbele som en näringsidkare ulför för all avhjälpa fel i egendom som han har sålt.

(Jfr 1 kap. 2 8 i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller beslämmelser rörande avgränsningen av lagens tillämpningsområde gentemot de regler som gäller för köp, i första hand de till konsumentens förmån ivingande reglerna i konsumenlköplagen.

Punkl I

Genom punkl 1 klargörs atl konsumentljänsllagen inle gäller för sådana tillverkningsavtal som enligt 2 8 köplagen skall anses som köp (s. k. besläll-ningsköp). 1 förhållande till den paragrafen har förevarande beslämmelse gells en modernare språklig ulformning och anpassais lill vad som preliminärt har överenskommits under del arbete på en ny köplag som f.n. bedrivs i nordisk samverkan.

Prop. 1984/85:110 152

I sak är bestämmelsen i punkt I avsedd atl ansluta lill beslämmelsen 12 8 2 § KtjL köplagen på så sålt atl sådana avial om tillverkning av lösa saker som inle faller under köplagen i stället skall anses som avtal om Uänster.

Del avgörande blir härvid i princip vad avlalel mellan parterna innebär i fråga om tillhandahållande av det material som behövs för att tillverka eller framställa den sak som avtalet avser. 1 2 8 köplagen sägs i detta hänseende att ett avtal om Ullverkning av ell föremål är all anse som köp, om tillverkaren skall "ämnet därtill beslå". Del anses emellertid tillräckligt atl tillverkaren skall hålla med.del huvudsakliga malerialel (se Almén-Eklund, Om köp och byle av lös egendom, 1960, s. 55-56). Detta förhållande återspeglas i den nu aktuella beslämmelsen genom atl del av denna framgår all konsumentljänsllagen skall lillämpas på elt tillverkningsavtal endasl om konsumenien skall Ullhandahålla en väsenllig del av malerialel (ämnel) lill den sak som skall tillverkas.

Punkt I är avsedd alt omfatta även avtal som är all jämställa med tillverkningsavtal men belräffande vilka del kan framstå som mindre träffande all använda termen tillverkning, t. ex. avial om odling av växter e.d. (jfr SOU 1976:66 s. 205).

Som exempel på vanligt förekommande avtal som enligt punkl I inle omfattas av konsumenttjänstlagen ulan är alt anse som beställningsköp kan nämnas tillverkning av nycklar, framställning av fotografier eller fotokopior genom kopiering av inlämnade negativ eller förlagor och mått-beställning av kläder hos en affär som tillhandahåller tygel. Del är fråga om tillverkning av en lös sak enligt punkl I även om föremålel efler Ullverk-ningen skall förenas med marken eller med en byggnad e.d. på elt sådani säll att föremålel därigenom blir all anse som fast egendom enligt beslämmelserna i 2 kap. jordabalken eller kommer att ulgöra en fasl sak, l.ex. byggnad eller anläggning på annans mark. Om en konsumenl hos en näringsidkare besläller Ullverkning av ell monleringsfärdigl hus, är del alliså fråga om ell lillverkningsavial som enligt 2 8 köplagen skall anses som köp och som faller uianför konsumenujänsllagens Ullämpningsområde. Delsamma gäller, om en konsumenl besläller Ullverkning av fönslerbå-gar lill en byggnad eller av ell slakel som skall levereras i seklioner för all sällas upp runl konsumenlens toml, förutsatt all näringsidkaren skall hålla med del huvudsakliga malerialel. Del är däremol inle fråga om elt s.k. beställningsköp utan i ställd om en tjänsl som omfattas av konsumenlljänsllagen, om näringsidkaren förfärdigar en sak som i och med fillverkningen anlar karaklären av fasl egendom eller fasl sak.

Som framgår av del lidigare sagda är beslämmelsen i punkt I inle avsedd alt ändra den gränsdragning mellan å ena sidan avial om köp och å andra sidan avial av lypen arbelsbeUng som följer av 2 S köplagen. När det gäller yllerligare ddaljfrågor rörande denna gränsdragning kan därför hänvisas lill den köprältsliga litteraturen (se bl.a. Almén-Eklund s. 53-57).

Prop. 1984/85:110 153

Punkl 2 2 § KtJL

Genom denna beslämmelse klargörs att konsumenttjänsllagen inte gäller belräffande sådana installations-, monterings- eller liknande arbelen som är all bdrakla endast som en biförpliklelse för näringsidkaren enligt ell avtal om köp av en lös sak. Delta senare kommer Ull uttryck genom all det i beslämmelsen sägs alt del skall vara fråga om arbete som en näringsidkare utför för all fullgöra ell sådant köpeavtal. Härav framgår också all det skall vara fråga om arbete som uiförs av den näringsidkare som är part i köpeavialet eller av någon annan för hans räkning. Beslämmelsen iräffar alliså inle det fallel all konsumenien anlitar en näringsidkare för atl installera en hushållsmaskin e.d. som konsumenien har köpl av en annan näringsidkare. Vidare framgår av beslämmelsen all arbetet skall ulgöra ell led i fullgörandd av köpeavtalel. Beslämmelsen avser alliså inle heller den silualionen all en konsumenl som har köpl en hushållsmaskin e.d. senare på nyll anlitar säljaren för alt installera maskinen.

Beslämmelsen i punkl 2 anger i och för sig inle när ell inslallalionsarbete e.d. bör ses som enbart en biförpliklelse för näringsidkaren enligt ell avial om köp av en lös sak. Den klargör endasl all, när så är fallet, det ifrågavarande arbelel inle faller under konsumenttjänstlagen.

Bestämmelsen lämnar sålunda öppel huruvida ell avtal, som innebär både alt näringsidkaren skall Ullhandahålla gods och all han i samband därmed skall ulföra arbele på lös sak eller på fast egendom e.d.. bör i sin helhet bedömas som etl köp eller som en sådan Uänst som avses i 1 8 eller om del i slället bör bedömas som ivå särskilda avial. Dessa frågor lorde knappasl vålla några slörre problem i prakliken.

Som en allmän uigångspunkl bör dock framhållas att de avtal om arbele på egendom som omfattas av konsumenltjänsllagen (del s. k. materiella arbeisbdingei) lypiskl sett går ul på alt näringsidkaren skall tillhandahålla såväl gods som arbele. medan köpeavtalel typiskt sell går ul endasl på lillhandahållande av gods. Del torde därför - som även utredningen har framhållit (belänkandet s. 135) - ofta ligga närmare lill hands atl hänföra etl sådani blandal avtal som avses här under konsumenttjänstlagen än all bedöma del som elt köp. Så snarl arbetsålagandel framsiår som elt väsenlligt moment i avtalet lorde detta sålunda normalt böra betraktas som ell avtal om en ijänsl och inle som etl köp. Uppenbarligen kan man härvid inte enbart eller ens i försia hand se Ull värderelationen mellan arbete och gods. Minst lika viktigt torde vara, om arbetet framstår som kvalificeral därför alt del kräver en fackmans sakkunskap, skicklighel eller särskilda ulruslning.

I enlighel med del nu sagda bör - för alt nämna elt exempel som utredningen har bedömt annorlunda (se belänkandel s. 413) - byle av molor eller växellåda i en bil regelmässigl belraktas som en Uänst som faller under konsumenlUänsllagen och inle som ell köp Ufr NOU 1979:42 s. 22 och 67). 1 ell sådani fall lillkommer som en yllerligare bedömnings-

Prop. 1984/85:110 154

faklor atl del ofta framsiår som naluriigl för folk i allmänhet alt bdrakla ell 2 8 KtJL avtal som elt avtal om en ijänsl och inle som etl köp då det är fråga om all varaktigt förena föremål av lyp reservdelar med etl huvudföremål.

Del torde däremol normall böra anses vara fråga om ell köp som enligi punkl 2 i sin helhel faller uianför konsumenttjänsllagen, om en bilreparatör tillhandahåller och monlerar nya ländsUfl i en bilmotor, nya glödlampor i en bils strålkastare eller nya hjul på en bil. Typiskt sett är dd här fråga om enkla arbelen och om föremål som gärna uppfattas som självsländiga varor bl.a. därför att de i slor ulslräckning lillhandahålls inle bara hos service-verksläder o. d. ulan säljs och köps i många olika sammanhang. På samma sätl lorde vanligen böra bedömas köp av iväll- eller diskmaskiner, spisar, kylskåp o.d., TV-apparater och andra hushållsmaskiner eller hushållsapparater i fall då säljaren åtar sig att ombesörja installalionen.

Givetvis kan en helhetsbedömning av elt avial mellan en konsument och en näringsidkare dock utfalla på annat sätt beroende på omständigheterna i det konkrela fallel. Om en bilreparalör har ålagil sig all ulföra en 1000-milsservice på konsumenlens bil, innefattande en rad olika momeni av vilka ett eller flera i enlighel med del nyss sagda skulle kunna bedömas som köp om de ses isolerat, torde det sålunda normalt vara mesl naturligt och ändamålsenligt atl uppfatta hela avlalel om servicen som ell avtal om en konsumentljänsl. 1 andra siluationer kan det däremol vara befogal alt bdrakla ell liknande avial såsom beslående av ell avtal om en Uänst kombinerat med ett eller flera köp, l.ex. då en näringsidkare ålar sig atl helrenovera konsumentens kök och all i samband därmed leverera och installera sådana apparater som spis, diskmaskin och kylskåp.

Beslämmelsen i punkt 2 gäller även belräffande sådana s.k. besläll-ningsköp som avses i 2 8 köplagen och som enligt punkt I i förevarande paragraf inle omfattas av konsumenlUänsllagen. Om en näringsidkare som på konsumentens beställning tillverkar fönsterbågar lill en byggnad eller stakelseklioner för en loml också har ålagil sig inmontering resp. uppsättning torde avtalet sålunda vanligen i sin helhet böra bedömas som ett köp. På samma sätl lorde normalt också böra bedömas uppsättande genom säljarens försorg av en monleringsfärdig byggnad, vare sig den har särskilt tillverkals på konsumenlens besiällning eller köpis "från lager". 1 della fall framstår nämligen inslaget av köp oftasl som så dominerande att det är naturligt atl se uppsältningsarbeiet som en biförpliklelse enligt köpeavtalel, trols atl arbelel i och för sig kan vara både omfallande och kompliceral.

Del bör framhållas all frågan om konsumentljänsllagens Ullämplighd på arbele på egendom, vilket ulgör en del av näringsidkarens förpliklelser enligi ell "blandal" avtal, givelvis kan uppkomma även när arbelel kombinerats med andra prestationer än sådana som kan hänföras lill köp av lösa saker (l.ex. transport). Bedömningen av dessa fall får överlåtas åt rättstillämpningen.

Prop. 1984/85:110 155

Punkt 3 3 § KtjL

Genom punkt 3 klargörs att konsumenlljänsllagen inte heller reglerar arbete som en näringsidkare utför för atl avhjälpa vad som rättsligt sett ulgör fel hos egendom - lös eller fasl - som har sålls av näringsidkaren. Det är alltså även i detla fall fråga om arbete som utförs lill fullgörande av ett avtal om köp. Beslämmelsen avser endast sådani avhjälpningsarbde som näringsidkaren är berättigad eller skyldig alt ulföra enligi de för köpet gällande rättsreglerna och som också uiförs på grund därav. Härunder faller även avhjälpande av en brislfällighet som omfatlas av ett garanliåla-gande. Bestämmelsen torde också kunna anses tillämplig om en säljare avslår från all åberopa l.ex. all konsumenien på grund av alltför sen reklamalion har förioral sin rätl atl göra ell fel gällande och därför utför ett avhjälpningsarbde som om han vore skyldig atl göra delta. Detsamma gäller om konsumenien godiar all näringsidkaren avhjälper ell fel irots all konsumenien i slällei skulle ha kunnal häva köpet eller göra prisavdrag. Beslämmelsen är däremol inte lillämplig i fall då en konsumenl av någon anledning väljer att inte utnyttja sina befogenheter enligt köpeavtalet utan i Ställd besläller arbelel hos säljaren som ett vanligt reparationsarbete e.d.

Bestämmelsen i punkt 3 gäller endasl arbete som uiförs av säljaren eller av nägon annan för hans räkning. Om konsumenten låler nägon annan näringsidkare rälla till en brislfällighd är konsumenltjänsllagen lillämplig på della arbele.

Som utredningen har framhållit (belänkandel s. 414) förekommer del, särskili i samband med garantier för en längre lid, all säljaren som ell villkor för garantins giltighet föreskriver all köparen under garanliliden skall låla ulföra vissa underhållsarbelen o. d. med jämna mellanrum. Åven om sådana arbelen uiförs av säljaren lorde detla inte kunna sägas ske till fullgörande av köpeavtalet, och de hör därför inle lill de arbeten som avses i punkt 2 eller 3 i förevarande paragraf, såvida det inte i något enskilt fall blir fråga om etl avhjälpande av fel i den mening som lidigare har berörts.

Detsamma gäller naturligtvis i allmänhel beträffande annan service som en näringsidkare utför på egendom som en gång har sålls av honom. Del lorde emellertid vara befogal att anse beslämmelsen i punkl 2 lillämplig på sådan, för konsumenien ofta kostnadsfri, leveransservice som en säljare tar pä sig all ulföra en kortare lid efler leveransen av exempelvis en bil och som i regel går ul på konlroll och efterjuslering av olika delaljer hos den köpia varan.

3§

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är lill nackdel för konsumenten är ulan verkan mol denne, om inle annal anges i lagen.

(Jfr I kap. 5 8 i ulredningens förslag)

Prop. 1984/85:110 156

Paragrafen fastslår atl bestämmelserna i konsumenlljänsllagen i princip 3 § KtJL är ivingande lill konsumenlens förmån på det sällel all denne inte är bunden av avlalsvillkor som i jämförelse med lagens beslämmelser är till nackdel för honom. Den jämförelse som nämns i paragrafen skall i princip göras mellan det enskilda avtalsvillkor och den enskilda lagbestämmelse som reglerar en viss fråga. Det är alltså inle fråga om alt göra en helhetsbedömning av ett avtal som i vissa avseenden ger konsumenten en sämre men i andra avseenden en förmånligare ställning än som följer av lagen.

Bestämmelsen innebär all de olika förmåner och befogenheler som lagen tillerkänner konsumenten inte kan inskränkas genom villkor i avial. Inle heller är konsumenien bunden av avtalsvillkor som l.ex. ålägger honom ell slrängare ansvar för konlraklsbroli än som följer av lagens regler. Konsumenien får däremol alllid åberopa ett avlalsvillkor som för honom är förmånligare än molsvarande lagbeslämmelse. Lagen ger således konsumenien elt minimiskydd i förhållande lill näringsidkaren, såvida del inle av den enskilda beslämmelsen framgår all den gäller endasl om inle annat har avtalats mellan parterna. Della moisvarar i princip vad som gäller enligt annan lagstiftning på konsumentomrädet, t.ex. konsumenlköplagen, konsumentkreditlagen och konsumentförsäkringslagen.

Det bör påpekas att paragrafen avser avlalsvillkor varigenom konsumenien på förhand godiar inskränkningar i sina rättigheter eller utvidgningar av sina skyldigheler enligi lagen. Däremol hindrar paragrafen inle atl konsumenien, när en befogenhel eller förmån eller skyldighet enligt lagen väl har aktualiserats, i det konkrela fallel avslår från befogenheten eller förmånen med giltig verkan eller binder sig vid en längre gående skyldighel (jfr prop. 1973: 129 s. 193 och 232, 1976/77: 123 s. 159, 348 och 369-370, 1979/80:9 s. 102, 1980/81: 10 s. 162-163 och 1981/82:40 s. 27). Frågan huruvida etl sådani avstående eller åtagande från konsumenlens sida kan anses ha skett och i vad mån del är bindande för konsumenien får bedömas enligt allmänna avlalsrältsliga regler, varvid konsumenien skyddas bl.a. av den allmänna förmögenhetsrätlsliga generalklausulen i 368 avtalslagen.

Åven om lagen i princip är ivingande till förmån för konsumenten ger den, som redan nämnts, ulrymme för avtalsfrihet i vissa hänseenden. Detta kommenteras närmare i anslutning lill de paragrafer som på detta säll är disposiiiva.

4.1.2 Uppdragel m.m.

Delta avsnill av lagen omfattar 4-8 88 och innehåller regler om näringsidkarens grundläggande skyldigheler mol konsumenien.

Avsnittet inleds med beslämmelser om näringsidkarens skyldigheter i fråga om ulförande och material (4 S). Därefter följer bestämmelser om näringsidkarens skyldighel all iaktta sådana förfatlningsföreskrifler eller myndighetsbeslut som gäller tjänstens säkerhet (5 8). Beslämmelser om

Prop. 1984/85:110 157

näringsidkarens skyldighet att avråda konsumenten från ijänsten finns 16 4 § KtjL och 7 88. Avsnittet avslutas med bestämmelser om näringsidkarens skyldigheler att utföra tilläggsarbete (8 §).

Utförande och malerial

4§

Näringsidkaren skall utföra tjänsten på etl fackmässigl tillfredsställande sätl. Han skall vidare med lillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens intressen och samråda med denne i den utsträckning som del behövs och är möjligl.

Om inte annat får anses avlalal, ingår det i Uänslen atl näringsidkaren skall tillhandahålla behövligl material av normall god beskaffenhel.

(Jfr 2 kap. I -3 88 i utredningens förslag)

Försia slyckel

Beslämmelserna i första stycket anger de grundläggande krav som konsumenten har rätl alt ställa på näringsidkaren när del gäller utförandet av en Uänst och näringsidkarens handlande i övrigt i förhållande lill konsumenien. Bestämmelserna har karaktären av en övergripande generalklausul. De utgör gmnd valen för lagens mer konkreta regler om näringsidkarens skyldigheter i olika hänseenden. De inträder emellertid också som en viklig utfyllande norm när del gäller kraven på näringsidkarens handlande m.m. i siiualioner som inle närmare har reglerats i lagen eller i avtalet mellan parterna. De bildar utgångspunkten vid lolkning och lillämpning av olika bestämmelser i lagen och parternas avial.

Beslämmelsernas innebörd kan allmänl beskrivas så, alt de som riktmärke för näringsidkarens handlande och för rättstillämpningen uppställer det handlande i olika hänseenden som kan krävas av en normall skicklig och kunnig saml seriösl arbdande fackman inom det område som den ifrågavarande ijänsten gäller.

Della kommer för del försia lill uttryck genom kravel på all ijänslen, sådan denna har beslämls genom avtalet mellan parterna, skall ulföras på ett fackmässigt tillfredsställande sätt. Del är givetvis fråga om en objektiv måiislock. Erfarenheten från främsl allmänna reklamationsnämndens verksamhet visar atl det i prakliken normalt inte innebär några slörre svårigheier atl avgöra vad fackmässighden fordrar i olika situationer på olika områden. 1 många branscher kan vägledning hämtas i allmänna eller särskilda beskrivningar eller anvisningar avseende material och metoder m. m. Därlill kommer som en grundläggande norm för bedömningen vad som i olika fall utgör god yrkes- eller branschpraxis.

Kravet pä ell fackmässigl tillfredssiällande ulförande är nalurliglvis av cenlral beiydelse när det gäller bedömningen av om en Uänsl skall anses behäftad med fel. Vid tjänster som avser arbete på egendom sker den bedömningen i princip med utgångspunkt i resultatet av Uänsten. Som

Prop. 1984/85:110 158

framgår av bestämmelsen i försia meningen lar den emellerlid inle enbari 4 8 KtjL sikle på all själva del fysiska resullalel av Uänslen skall framstå som fackmässigl tillfredsställande. Kravet på fackmässighet gäller alla momeni i näringsidkarens preslalion som kan anses höra lill ulförandel av Uänslen. Del innebär sålunda bl.a. ell krav på alt näringsidkaren planerar och genomför arbele och malerialanskaffning på det sätt som kan fordras av en fackman, vilket kan fä betydelse bl. a. för frågan om skäligheten av del pris som näringsidkaren vill la ul för en Uänsl eller för frågan om det skall anses föreligga elt dröjsmål på näringsidkarens sida. Kravel på etl fackmässigl tillfredsställande utförande av tjänsien innebär vidare all näringsidkaren i samband med arbelet skall iaktta fackmannens varsamhet och hänsyn vid hanteringen av föremålet för tjänsten och annan konsumentens egendom som kan beröras av tjänstens ulförande, vilkel får betydelse bl.a. för tillämpningen av vissa av lagens beslämmelser om skadesiåndsskyldighel för näringsidkaren.

Till ell fackmässigl tillfredsställande ulförande av en Uänsl hör i princip också all näringsidkaren iakttar olika säkerhetsföreskrifter o. d. som avser själva utförandel av arbetet. Om ell åsidosättande av en sådan säkerhetsföreskrift leder till skada för konsumenten kan del enligi lagen leda till skadesiåndsskyldighel för näringsidkaren även om resultatet av Uänsten i och för sig är felfritt. När del gäller sådana säkerhelsföreskrifter som i princip lar sikle på resultatet av en Uänst och som väsenlligen syftar lill att säkerslälla all föremålet för Uänsten efter dennas utförande är tillföriilligl från säkerhetssynpunkt kan hänvisas till specialmoliveringen lill 5 8.

1 enlighel med vad som har anförts i den allmänna moliveringen (avsnitt 2.3.2) är beslämmelsen om all Uänslen skall ulföras på elt fackmässigl tillfredsställande sätl Ivingande till konsumenlens förmån. Som framgår av vad som där har sagts måsle man emellerlid skilja mellan frågan om del sätl på vilkel en bestämd tjänst skall ulföras och frågan om uppdragels eller Uänsiens innebörd. Den senare frågan besläms i princip genom avlalel mellan parterna. I enlighel härmed kan själva Uänslen. sådan den har beslämls genom avlalel, gå ul på en åigärd som från allmän fackmässig synpunkl inle ter sig tillfredssiällande. Del kan t.ex. vara fråga om en provisorisk reparation av ell föremål. Den sålunda beslämda ijänslen skall emellertid utföras på ell säll som för sådani arbele framsiår som fackmässigt lillfredsställande. Här fär hänvisas till vad som har sagls i avsnitt 2.3.2. I fall som nu har berörts måsle del givelvis fordras att del av parternas avial klart följer all uppdragel eller ijänslen verkligen går ul på en åtgärd som från allmän fackmässig synpunkl inle ler sig lillfredsställande. För detla bör i princip krävas all konsumenien insett eller måste ha insett atl den beslällda Uänslen var av della slag. Om konsumenien besläller målning av en byggnad på grundval av en arbetsbeskrivning som inte upptar ell momeni vilkel normalt är nödvändigt för att målningsarbetet skall kunna anses fackmässigl utfört måste det sålunda, för att uppdraget skall

Prop. 1984/85:110 159

anses bestämt i enlighet med arbetsbeskrivningen, som regel fordras all 4 S KtjL näringsidkaren har klargjort förhållandel för konsumenten (jfr nedan belräffande näringsidkarens omsorgspliki).

1 sammanhanget bör nämnas att parterna inle kan med bindande verkan för konsumenien aviala om ålgärder som medför åsidosättande av sådana säkerhelsföreskrifter o. d. som avses i 5 8.

Som har framhållils i avsnitt 2.3.2 i den allmänna moliveringen bör den omsiändighelen all konsumenien har medgett all elt arbele helt eller delvis utförs av en praktikant eller lärling hos näringsidkaren i tillräcklig grad kunna beaklas inom den bedömningsmarginal som ligger i begreppet "fackmässigl tillfredsställande".

Kravet på ell fackmässigt tillfredsställande utförande av Uänsten ulgör ell minimikrav som konsumenien alllid har räll atl ställa. Om näringsidkaren har åtagit sig ell särskili gott ulförande av en Uänst är han naturiigtvis bunden av della åiagande. Detla är emellerlid i huvudsak en fråga om vad konsumenien har räll all fordra av resullalel av Uänslen, och den berörs därför närmare i anslulning lill bestämmelserna om fel hos ijänsten.

I försia styckets andra mening uppställs som ett andra grundläggande krav på näringsidkaren all han med lillbörlig omsorg skall ta till vara konsumenlens intressen. Del går naluriigtvis inle någon skarp gräns mellan della krav och kravel på ell fackmässigl tillfredsställande ulförande av en tjänsl. Den omsorgspliki som fastslås genom beslämmelsen i andra meningen avser emellertid inle i försia hand den omsorg - närmast i belydelsen noggrannhel o.d. - som näringsidkaren självfallel måste visa vid ulförandel av ell arbete och som utan vidare täcks av kravet på ell fackmässigl lillfredsställande utförande. Del är här i stället främst fråga om den mer allmänna omsorg om motpartens inlressen som bör krävas av en näringsidkare, särskili när molparten är en konsumenl, och som går ul på att näringsidkaren i den ulslräckning som sakens nalur fordrar måste ställa sin sakkunskap och yrkeserfarenhel lill konsumenlens förfogande saml upplräda aklivi lojalt genlemol konsumenten.

Såväl näringsidkarens skyldighet alt i vissa fall avråda konsumenien från all låla ulföra en ijänsl (6 8) som hans skyldighel all underrätta konsumenien om behov av lillläggsarbele (8 8) ulgör i lagen särskili reglerade utslag av näringsidkarens allmänna skyldighel att med tillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens inlressen. Denna omsorgspliki innebär vidare t. ex. all näringsidkaren, om han för utförandel av en tjänsl kan välja mellan olika i och för sig fackmässigl lillfredsställande tillvägagångssätt, inte får välja etl allernäliv som med hänsyn till omständigheterna är onödigt dyrt. Andra utslag av omsorgsplikten är all näringsidkaren självfallel bör underrätta konsumenien om atl del är särskili lämpligl eller kan innebära en avsevärd besparing för konsumenien atl denne själv vidlar vissa förberedande ålgärder inför ulförandel av en ijänsl, liksom all näringsidkaren måste ge konsumenten de anvisningar och i övrigl vidta de försiktighetsmått som krävs l. ex. för atl skydda redan ulförl arbele mot olika skador.

Prop. 1984/85:110 160

Om konsumenten tillhandahåller malerial lill en ijänsl, får det som regel 4 s KtJL anses ingå i näringsidkarens omsorgspliki all granska malerialel och säga ifrån, om han finner della bristfälligl eller olämpligl. På molsvarande sätl kan näringsidkaren som regel inte utan vidare följa konsumenlens anvisningar för ulförandel av en ijänsl. Dessa frågor berörs närmare i anslulning lill beslämmelserna om fel hos Uänslen (se specialmoliveringen till 16 8).

Självfallet finns det gränser för vad som kan åläggas en näringsidkare när det gäller all la till vara konsumenlens intressen. Vad som krävs är all näringsidkaren visar lillbörlig omsorg. Del kan l.ex. inle fordras all näringsidkaren skall upplysa konsumenien om förhållanden som är allmänl kända även för konsumenler, såvida inle näringsidkaren i del enskilda fallel har klart för sig atl konsumenien svävar i okunnighet på en sådan punkl. Omvänl kan del inle heller krävas av näringsidkaren atl han skall upplysa en konsumenl som är fackman på ell område om sådana förhållanden som konsumenten därmed rimligen måsle anias känna till. Bortsett från vad som följer av beslämmelserna om avrådningsplikl (6 8) kan del nalurliglvis inie heller fordras av näringsidkaren att han handlar i slrid mol sina egna berättigade inlressen. Och även om näringsidkaren bör lillse all en Ijänsl inle blir onödigt dyr för konsumenten, kan det normalt inte krävas av näringsidkaren all han för en viss Uänsl anlitar andra inköpskällor eller underentreprenörer än dem som han vanligen anlitar.

Del bör framhållas alt näringsidkarens allmänna omsorgspliki enligi förevarande beslämmelse ibland torde kunna få betydelse som den enda direkt lillämpliga bedömningsnormen när del gäller näringsidkarens uppfyllande av olika s. k. biförpliklelser lill en viss Uänsl. Della gäller bl.a. när ell momeni av förvaring ingår som en biförpliklelse lill etl avtal om arbete på en lös sak. Del kan i ett sådani fall som regel inle krävas alt saken förvaras och vårdas på samma säll som om förvaringen vore huvudsyfld med avtalet. Frågan om näringsidkaren har uppfyllt sina skyldigheter härvidlag får då bedömas enligt beslämmelsen om näringsidkarens allmänna omsorgspliki. Olvivelakligi kan i elt sådani fall ell väsenlligl åsidosättande av vad omsorgspliklen kräver leda lill all konsumenten - om förhållandet upptäcks innan tjänsten har slutförts - får häva avlalel belräffande ålerslående del av ijänslen samt evenluelll fordra skadestånd enligt beslämmelsen i 32 § andra styckel även om del ifrågavarande föremålet inle har skadals.

Som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2 ) kan många tvister förebyggas genom all parterna på förhand samråder med varandra om tjänstens ulförande m. m. Särskilda beslämmelser om en skyldighel för näringsidkaren all söka samråd med konsumenien finns i 6 och 8 88. Del har emellertid ansells vara av värde alt i förevarande beslämmelse som etl särskilt momeni i näringsidkarens allmänna omsorgspliki framhålla all denne skall samråda med konsumenien i den utsträckning som del behövs och är möjligt. Härigenom klargörs all skyldighelen alt söka undanröja

Prop. 1984/85:110 161

missförslånd och andra oklarhder i princip åvilar näringsidkaren. Detla får 4 § KtjL självfallel betydelse när del gäller all avgöra vem av parterna som bör bära följderna av sådana oklarhder i avialsförhållandel som skulle ha kunnal undanröjas genom en koniakt mellan parterna. Som har framhållils i den allmänna moliveringen (avsnill 2.3.2) följer av näringsidkarens omsorgspliki all han vid samråd med konsumenien bör ge denne lämpliga råd och vägledning i valsilualioner.

Andra slyckel

Andra slyckel innehåller en disposiiiv beslämmelse om atl del, när inle annal får anses avlalal, ingår i ijänsten all näringsidkaren skall Ullhandahålla det material som behövs för utförandet av Uänslen och all malerialel, likaledes när inle annat får anses avtalat, skall vara av normalt god beskaffenhel. Frågan härom har behandlals i avsnill 2.3.3 i den allmänna moliveringen.

För all ange beslämmelsens dispositiviiel, som gäller både frågan om vem som skall Ullhandahålla malerialel och frågan om dess beskaffenhel, har valls uttrycket "om inte annat får anses avtalat". Med della markeras att det inte nödvändigtvis behöver vara fråga om uttryckliga muntliga eller skriftliga avtalsbestämmelser ulan alt del också kan vara fråga om villkor som följer av omständigheterna.

Utgångspunkten är alltså all det ulgör en del av näringsidkarens förpliktelser vid utförandet av en tjänst ("ingår i Uänsten") att tillhandahålla det erforderliga materialet. Della medför bl.a. atl, i den mån inte annal får anses avtalat, en överenskommelse om prisel för Uänsten eller en ungefärlig prisuppgift för denna skall anses innefatta även det material som behövs för Uänslen och arbele m. m. för all anskaffa och leverera materialet. Det medför vidare att valet av malerial i princip omfattas av kravet på ett fackmässigl lillfredsställande utförande av ijänslen.

1 enlighel med vad som har anförts i den allmänna moliveringen slår del i princip parterna frill all iräffa avial om beskaffenhelen (kvaliid m. m.) hos del malerial som skall användas för en Uänst. Avtal kan alltså med giltig verkan iräffas även om en klart lägre materialkvalitet än normalgod, vilket strängt taget kan ses som en uttryckligen angiven möjlighel atl i detta avseende genom avtal avvika från kravel på ett fackmässigl lillfredsställande ulförande av en tjänst. Del är givel att etl ifrågasatt avtal om en låg materialkvalitet kan aktualisera den upplysnings- och vägledningsskyl-dighel för näringsidkaren som följer av hans allmänna omsorgsplikt. En absolut gräns för vad parterna med bindande verkan för konsumenten kan Iräffa avtal om när del gäller materialets beskaffenhet sätts av bestämmelserna om säkerhetsföreskrifter 15 8.

Har något särskilt avtal om materialets kvalilet o.d. inle träffals, skall enligt förevarande bestämmelse del malerial som näringsidkaren Ullhandahåller vara av normall god beskaffenhet. 1 detta ligger att malerialel skall 11 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 162

vara normalgoll i fråga om ulseende, användbarhet för ändamålet och 4 § KtJL

hållbarhet. Som regel blir här del köpräilsliga felbegreppet avgörande för

frågan om malerialel är konlraktsenligi eller ej. Detla innebär bl.a. all

hänsyn får las till del ändamål för vilkel malerialel är avsett. Normall lorde

della belyda all del för reparationer av i vart fall äldre föremål inle möter

något hinder mot atl använda renoverade utbytesdelar eller icke-original-

delar, om detta är från fackmässig synpunkt försvariigl.

Om del material som näringsidkaren tillhandahåller avviker från vad som har avtalals eller - i den mån avtal om malerialkvalileten inte har iräffats - från kravel på normall god beskaffenhet, är Uänslen i princip all anse som felaktig. För denna bedömning, liksom för frågan om konsumentens räll atl påfordra avhjälpande, prisavdrag eller hävning. saknar del betydelse huruvida näringsidkaren kan anses ha varil försumlig eller ej. Konsumenien kan alliså göra gällande de nämnda felpåföljderna även om näringsidkaren inte ens bort märka felet hos malerialel. Som berörs närmare i specialmoliveringen lill 31 8 Ulllämpas däremot en annan princip när det gäller frågan huruvida näringsidkaren dessutom är skyldig all ulge skadeslånd till konsumenien på grund av ell malerialfel. Sådan skyldighel föreligger i princip inte, om näringsidkaren kan visa all varken han eller någon för vilken han svarar bort märka den ifrågavarande avvikelsen.

Som har nämnts i anslulning till första slyckel följer av näringsidkarens skyldighel atl med tillbörlig omsorg la lill vara konsumentens intressen alt näringsidkaren har ell ansvar även för lämplighet m. m. hos malerial som konsumenien Ullhandahåller för en ijänsl (se specialmotiveringen lill 16 8).

Förvaring. Beslämmelserna i förevarande paragraf är i sin helhel lillämpliga även på Ijänsler avseende förvaring av lösa saker. Della lorde inle behöva ge upphov lill några särskilda lillämpningsproblem. Dd bör dock nämnas all frågan om vad som är ell fackmässigl tillfredsställande utförande av Uänslen när del gäller förvaring i prakliken naluriigtvis kommer all variera avsevärt med hänsyn lill vad förvaringsUänslen går ul på. Sin slörsla beiydelse som en särskild bedömningsgrund avseende näringsidkarens prestation torde kravet på fackmässighet få i fall då det krävs särskilda ålgärder under förvaringstiden för all den sak som förvaringen gäller skall behålla sitt skick och sin användbarhet.

1 enlighel med vad som har sagls i specialmoliveringen lill I 8 är lagen lillämplig även på förvaring av värdepapper, dock endast i deras egenskap av fysiska föremål (lösa saker). Della belyder att varken kravel på ell fackmässigt tillfredsställande utförande av tjänsien eller kravel på all näringsidkaren skall med lillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens intressen kan åberopas till slöd för all ålägga näringsidkaren någon skyldighel all förvalla förvarade värdepapper. När del gäller denna fråga får i övrigl hänvisas lill specialmoliveringen lill I 8.

Prop. 1984/85:110 163

Säkerhel S § KtjL

5§

Tjänsten får inle utföras i slrid mol sådana författningsföreskrifter eller myndighelsbeslui som väsenlligen syftar lill att säkerställa atl föremålet för tjänsien är tillföriilligl från säkerhelssynpunkl.

Tjänsien får inte heller ulföras i slrid mol förbud enligt 4 5 marknadsföringslagen (1975:1418).

(Jfr 2 kap. 4 8 i utredningens förslag)

Paragrafen, som är tvingande Ull konsumentens förmån, anger vissa minimikrav som från främst säkerhetssynpunkt ställs på ulförandel av en tjänsl. Frågan härom har behandlats i avsnitt 2.3.4 i den allmänna moliveringen. Paragrafen har viss molsvarighel i 8 8 konsumenlköplagen.

Försia slyckel

Enligt försia stycket får en tjänst inte ulföras i strid mot vissa säkerhetsföreskrifter, nämligen sådana författningsföreskrifter eller myndighelsbeslui som väsenlligen syftar till atl säkerställa all föremålel för ijänslen är Ullförlilligl från säkerhelssynpunkl. Avvikelser härifrån medför alt ijänslen enligt 9S skall anses felaklig.

De säkerhelsföreskrifter som avses är föreskrifier som har meddelals i offenlligrätlslig ordning och som lar sikle på all föremålet för Uänslen efler dennas ulförande inte skall medföra fara för säkerheten lill person eller egendom. 1 fråga om näringsidkarens ansvar genlemol konsumenten vid underiålenhd all iaktta sådana säkerhetsföreskrifter som lar sikte på själva ulförandel av ell arbele kan hänvisas lill specialmoliveringen lill 4 8 försia slyckel.

De offenlligrättsliga säkerhelsföreskrifter som sålunda åsyftas i beslämmelsen älerfinns på olika områden. En viklig grupp ulgör de föreskrifter för byggnadsväsendei som sialens planverk har utfärdat med stöd av 76 S byggnadsstadgan (1959:612). Dessa återfinns i den av planverket utgivna publikationen Svensk Byggnorm (SBN 1980, utgåva nr 2). Föreskrifterna har skilda syften, och de som avses med förevarande paragraf i konsumenlUänsllagen är endast de som väsentligen är motiverade av säkerhetsskäl. Hit hör främsl föreskrifier om skyddsanordningar mot olycksfall, liksom brandskyddsföreskrifier.

En annan viklig grupp av föreskrifter är sådana som går ul på au eleklriska inslallalioner och anläggningar skall vara lillförlilliga från säkerhelssynpunkl. Föreskrifier av detla slag förekommer i SBN. Till huvudsaklig del återfinns de dock i de av kommerskollegium och statens industriverk utfärdade s. k. slarksirömsföreskrifierna. Den standard som föreskrivs i Svenska Elektroiekniska Normer (SEN), ulfärdade av Slandardiseringskommissionen i Sverige, är också av beiydelse. 1 den mån dessa föreskrifier går ul på all visst malerial skall vara godkäni av Svenska

Prop. 1984/85:110 164

Elektriska Malerielkonirollanslalien (SEMKO) eller annan s.k. riksprov- S § KtJL plals, ansvarar näringsidkaren enligi förevarande beslämmelse och enligi reglerna om fel hos Uänslen för alt endasl godkäni (S-märkl) malerial används.

Yllerligare en viklig grupp av föreskrifier av del slag som avses med paragrafen är de som finns i fordonskungörelsen (1972:595). Enligt grundregeln i 7 8 fordonskungörelsen får ett fordon brukas i trafik endasl om del är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt och i övrigl lämpligl för trafik. Här-Ull anknyter en rad särskilda bestämmelser av vilka ålskilliga är av del slag som avses här. Ulöver reglerna i själva fordonskungörelsen finns särskilda föreskrifter i "Bestämmelser om fordon", vilka har utfärdats av slatens irafiksäkerhelsverk med slöd av 102 8 fordonskungörelsen.

Av paragrafens tvingande natur följer all det i princip saknar betydelse om konsumenien har känl lill atl utförandet av en Uänst skulle komma att slå i strid mol offenlligrättsliga säkerhetsföreskrifter (jfr. prop. 1973: 138 s. 228). Konsumenien kan alliså åberopa all Uänslen är felaklig. även om han hade del nämnda förhållandet fulll klarl för sig när avtalet om Uänslen iräffades. Denna omsländighel bör inte heller inverka på konsumenlens rält all påfordra avhjälpande av felel eller prisavdrag eller all häva arbelel. Däremol torde del i ett sådani fall kunna komma i fråga att enligt 34 8 jämka ett evenluellt skadeslånd till konsumenten eller låla skadeslåndsskyldighelen falla bort hell.

Det nu anförda belyder atl förevarande beslämmelse sätter en gräns för vad parterna med bindande verkan för konsumenien kan avtala i fråga om innebörden av ell uppdrag lill näringsidkaren. Uppdragel kan sålunda inle ulan all näringsidkaren ådrar sig ansvar för fel hos tjänsien gå ul på ålgärder som står i slrid mol sådana offenlligrättsliga säkerhelsföreskrifter som avses här. Inte heller kan parterna med bindande verkan för konsumenten avtala om alt för en ijänsl skall användas malerial som inle uppfyller kraven enligi sådana föreskrifter. Paragrafen är lillämplig även om det är konsumenten som håller med materialet eller en del därav. Den är också lillämplig på ijänsler av lypen provisoriska reparaiioner o. d.

Beslämmelsen om iakttagande av offenlligrättsliga säkerhelsföreskrifter gäller endasl inom ramen för del uppdrag som har lämnats till näringsidkaren. En annan sak är alt det framsiår som naluriigl all näringsidkaren varskor konsumenien, om näringsidkaren uppläcker all föremålel för en Ijänsl har säkerhdsbrisler i andra hänseenden än de som berörs av uppdraget. För en ansvarskännande näringsidkare kan det vidare i vissa fall vara naturligt all vägra alt befatta sig med exempelvis reparalion av elt föremål som i andra hänseenden än de som berörs av den akluella reparalionen framsiår som klart undermåligl från säkerhelssynpunkl. Om näringsidkaren i etl sådani fall underiäler all varsko konsumenien eller likväl utför reparalionen, drabbas han dock i princip inle av något ansvar på grund av atl han skulle ha åsidosall förevarande beslämmelse. Däremot kan del i en

Prop. 1984/85:110 165

del fall bli fråga om ansvar för näringsidkaren på grund av underiåtenhel 5 § KtJL all avråda konsumenien från all låla ulföra en ijänsl (6 8) eller all underrätta konsumenien om behov av Ulläggsarbele (8 8).

Som utredningen har framhållit är förevarande beslämmelse all se som en viklig precisering av kraven på all näringsidkaren skall ulföra ijänslen på ell fackmässigl tillfredssiällande sätl och med lillbörlig omsorg ta till vara konsumentens inlressen. 1 dessa krav ligger alt näringsidkaren normall är skyldig atl följa även l.ex. säkerhdsanvisningar som har lämnals av en malerialleveranlör e.d., liksom sådana allmänna råd - exempelvis rikllinjer utfärdade av konsumentverket - eller rekommendationer som har lämnats av myndigheler och som är av betydelse i säkerhdshän-seende, saml all lillse alt resullalel av Uänslen också i övrigt är tillfredsställande bl. a. från säkerhetssynpunkt.

Del har inle ansetts nödvändigl att i förevarande paragraf särskilt nämna all Uänslen inle får utföras så atl resullalel medför uppenbar fara för konsumenlens eller annans liv eller hälsa (jfr 8 8 konsumenlköplagen). I ell sådani fall måsle näringsidkaren under alla omständigheter anses ha åsidosall kraven på elt fackmässigt tillfredsställande ulförande och på lillböriig omsorg om konsumentens inlressen Gfr betänkandet s. 430).

Andra slyckel

Den ändring av 4 8 marknadsföringslagen som har föreslagits i avsnill 2.12.3 innebär all del blir möjligt all förbjuda fortsatt lillhandahållande ål konsumenler av sådana Uänsler som omfattas av konsumenltjänsllagen, om Uänslen på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Genom andra slyckel i förevarande paragraf fasl slås all en tjänst inte får ulföras i strid mol etl sådant förbud. Om så ändå sker, skall Uänslen enligi 98 anses felaklig.

Med förbud enligi 4 8 marknadsföringslagen avses såväl ell förbud som har meddelals av marknadsdomslolen som etl förbud, tillkommet genom godkännande av ett förbudsföreläggande som har utfärdats av konsumentombudsmannen (jfr 14 8 tredje slyckel marknadsföringslagen).

Ell förbud enligi 4 8 marknadsföringslagen har omedelbar rälislig verkan endasl mol den näringsidkare som förbudet har riklals mot. Del är därför endasl denne näringsidkare som, i den mening som avses i förevarande paragraf, kan utföra en ijänsl "i slrid mol" elt sådant förbud. När det gäller Uänster lorde förbudet emellertid komma atl grundas på att en melod eller ett material som används för tjänstens ulförande medför all Uänslen får sådana fariiga egenskaper som avses i 4 S marknadsföringslagen. Della innebär all del, sedan ell sådani förbud har meddelals, i prakliken kan göras gällande mot varje näringsidkare att en molsvarande Uänsl, som har ulförts med ifrågavarande melod eller malerial, inle uppfyller de krav på fackmässigl tillfredssiällande ulförande och normalgod malerialbeskaffen-hel som gäller enligi 4 8 konsumenttjänstlagen. Har ett förbud grundats på

Prop. 1984/85:110 166

ett vissl materials farliga egenskaper lorde vidare ell avlalsvillkor mellan 6 § KtJL

en konsumenl och en annan näringsidkare än den som förbudei har riklats

mol om användande av detla malerial i regel kunna bdraklas som oskäligt

mot konsumenien enligi 36 8 avlalslagen. Del nu sagda lorde för övrigl

också ha lillämpning om det någon gång skulle förekomma alt såsom

malerial för en Uänsl används en vara, vars saluhållande lill konsumenter

har förbjudils enligt 4 8 marknadsföringslagen.

På samma säll som har berörts i anslutning till försia slyckel saknar del i princip betydelse om konsumenten känt till att utförandet av en tjänst skulle komma att strida mol ett förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen Ufr prop. 1973: 138 s. 228 och prop 1975/76:34 s. 134-136). 1 den delen kan hänvisas lill vad som har sagls tidigare.

Enligt 4 8 marknadsföringslagen i dess föreslagna lydelse skall förbud mot fortsatt lillhandahållande åt konsumenler av sådana Uänsler som omfattas av konsumenttjänsllagen kunna meddelas även i fall då Uänsten är uppenbarl oUänlig för sill huvudsakliga ändamål. Förevarande bestämmelse gäller också då en Uänsl uiförs i strid mol ell sådant förbud, och vad som här lidigare har sagts har lillämpning när förbudet är av della slag.

Förvaring. Paragrafen är tillämplig också på Uänsler som avser förvaring av lösa saker. I praktiken torde den endast sällan få beiydelse vid sådana Ijänster. Del kan dock länkas atl det belräffande någon lyp av föremål har meddelals föreskrifter med krav på föremålel från säkerhelssynpunkl som innebär eller medför atl della ej får förvaras under vissa förhållanden, eflersom del då kan utveckla farliga egenskaper.

Skyldighet atl avråda

6§

Om en tjänst med hänsyn till prisel, värdet av föremålel för Uänslen eller andra särskilda omständigheter inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenten, skall näringsidkaren avråda honom från att låla ulföra Uänslen.

Om del försl sedan ijänsten har börjat utföras visar sig att den inte kan anses vara lill rimlig nylta för konsumenien eller alt prisel för ijänslen kan bli belydligi högre än konsumenten hade kunnal räkna med, skall näringsidkaren underrätta konsumenien om förhållandel och begära hans anvisningar.

Kan konsumenten inte anträffas inom rimlig Ud, skall näringsidkaren avbryta påbörjal arbele. Detla gäller dock ej, om det finns särskilda skäl att anta att konsumenten ändå önskar få tjänsten ulförd.

(Jfr 2 kap. 6 8 i utredningens förslag)

Paragrafen fastslår näringsidkarens skyldighel atl avråda konsumenien från alt låla ulföra en Ijänsl som inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenien. Den innebär vidare all näringsidkaren är skyldig all under-

Prop. 1984/85:110 167

rälla konsumenien och begära dennes anvisningar, om del försl under 6 § KtJL utförandel av en ijänsl framkommer omsländigheler som ger anledning atl ifrågasätta konsumenlens inlresse av all få ijänslen ulförd i enlighel med vad som har avialais. Beslämmelserna ulgör en precisering av näringsidkarens omsorgspliki i de nämnda hänseendena (jfr 4 8 försia slyckel). Syflel är atl förhindra alt konsumenten omedvetet drar på sig onyttiga koslnader för en tjänsl eller drabbas av ovänlal höga kostnader. Frågan har berörts i avsnitt 2.3.2 i den allmänna moliveringen.

De siiualioner som avses med paragrafen är sådana att reglerna om fel hos ijänslen - eller reglerna om dröjsmål - i princip inte är tillämpliga om näringsidkaren åsidosätter sina skyldigheter enligt paragrafen. Denna har i ställd främsl beiydelse i samspel med reglerna om konsumenlens avbe-slällningsräll (42-44 88). Della ålerspeglas i den räilsföljd som har knulils lill ell åsidosättande av beslämmelserna i paragrafen och som framgår av 78.

Första stycket

När en konsument vänder sig till en näringsidkare för all få etl arbele utfört, exempelvis en reparalion av ett föremål, kan del vara svårt för konsumenien all bedöma vilka ålgärder som behöver vidias. vad de kan komma all kosla och om en reparalion åler kan göra föremålel fulll användbart för sitt ändamål under en rimlig lid. Den för konsumenien inlressanta frågan i dessa fall är om tjänsten kan anses "löna sig", dvs. om konsumenien av tjänsien får en nytta som slår i rimlig proportion lill kostnaderna.

I sin egenskap av fackman har näringsidkaren normall belydligi bättre förutsällningar än konsumenten all bedöma denna fråga. När en konsumenl önskar beslälla en viss Uänst torde del för den ansvarskännande näringsidkaren vara en naturlig sak all söka göra en objekliv, fackmässig bedömning av del ekonomiskl förnuftiga i att Uänslen utförs och all på grund härav ge konsumenien lämpliga råd. Ofta leder della lill alt parierna diskulerar sig fram till en lämplig ulformning av uppdragel lill näringsidkaren och atl konsumentens beställning sålunda kommer alt avse en Uänsl som både "lönar sig" och i övrigl är ändamålsenlig för konsumenien.

Ibland kan del emellerlid - redan från början eller efler en förberedande undersökning och diskussion - för näringsidkaren som fackman framslå som klarl alt en viss tjänsl som konsumenten har tänkt sig atl få utförd inle kan anses vara lill rimlig nytta för denne. Erfarenhetsmässigl brukar den ansvarskännande näringsidkaren då avråda konsumenten från all låla ulföra Ijänslen.

Det nu sagda ulgör bakgrunden lill bestämmelsen i försia slyckel, vilken anger under vilka förhållanden en näringsidkare enligi lagen är skyldig all direkl avråda konsumenien från all låla ulföra en Uänst. Bestämmelsen ulgör i realiieien en regel om en särskili långlgående upplysningspliki för

Prop. 1984/85:110 168

näringsidkaren, innefattande en skyldighel för denne all upplysa konsu- 6 § KtjL menlen om all ijänslen enligi fackmannens bedömning inle bör ulföras. En upplysning om delta är nalurliglvis av slorl värde för konsumenien när del gäller all avgöra om han skall beslälla en viss Ijänsl eller ej.

Enligi beslämmelsen i försia slyckel skall näringsidkaren avråda konsumenten från all låla ulföra en Ijänsl, om denna med hänsyn Ull någon särskild - för näringsidkare iakllagbar - omsländighel inte kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenien. Med nytta avses här ekonomisk nytta, vilket innebär atl beslämmelsen som regel över huvud laget inte aklualiseras när del gäller Uänsler som är av ell sådani slag all del är uppenbart atl konsumenten inte har ekonomiska moliv bakom besiällningen. Om konsumenten l.ex. önskar beställa dekorationsmålning på sin bil, skall näringsidkaren självfallel inle behöva avråda från detta med hänvisning till estetiska synpunkler. Åven i etl sådant fall är näringsidkaren dock skyldig all avråda, om ijänslen från objekliv synpunkl inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenien. Som exempel kan nämnas alt näringsidkaren finner all bilen är så roslangripen all målningen inom kortare lid troligen förslörs av fortsatta rostangrepp.

Med hänsyn till atl del här är fråga om en objekliv, fackmässig bedömning av en tilltänkt Uänst från ekonomisk synpunkt har som omständigheter av särskild betydelse i lagtexten framhållils dels priset för ijänslen och dels värdel av föremålel för Ijänslen. Ofta är del en jämförelse mellan just dessa båda faktorer som utlöser näringsidkarens skyldighel all avråda konsumenien från atl låla utföra en Uänsl. Elt typiskt fall då näringsidkaren kan vara skyldig alt avråda är sålunda, när priset för en reparalion eller ell annal underhålls- eller förbättringsarbete på ell föremål inle slår i rimlig proportion lill föremålets marknadsvärde. En beslämmelse av denna innebörd finns i det pä bilreparalionsområdet gällande slandardavtalel "Regler för reparaiioner", vilkel har lillkommii efler överiäggningar mellan Motorbranschens riksförbund (MRF) och konsumentombudsmannen och tillämpas av MRF-anslutna motorfordonsverkstäder.

I likhel med vad som gäller enligi dessa "Regler för reparaiioner" bör del avgörande normall vara föremålels marknadsvärde/öre reparalionen elc. 1 enlighel med praxis hos allmänna reklamalionsnämnden (se betänkandet s. 216) torde vidare som en allmän riktlinje för bedömningen kunna uppställas all en reparalion e.d. objeklivi sell inle kan anses vara till rimlig ekonomisk nylta för konsumenien, om priset för tjänsten kan beräknas uppgå lill eller översliga hälften av föremålets anlagna marknadsvärde.

1 de fall då föremålel för Ijänsten inle har något egenlligi marknadsvärde på grund av all del saknas en reell andrahandsmarknad, bör en motsvarande jämförelse i slället göras med prisel för etl nyll likvärdigl föremål. Enbart en sådan jämförelse kan dock självfallet inle bli avgörande för frågan om näringsidkaren skall anses skyldig all avråda från ulförandel av en reparalion e.d. Del kan nämligen också tänkas all den ålerslående

Prop. 1984/85:110 169

livslängden hos elt föremål enligt en fackmässig bedömning är så kort atl 6 § KtjL koslnaden för en reparalion av föremålet - även om den moisvarar endast en liten del av nypriset för etl likvärdigt föremål - för fackmannen framstår som bortkastade pengar. 1 ett sådant fall är näringsidkaren enligt förevarande beslämmelse nalurliglvis skyldig att avråda konsumenien från all låta ulföra Uänslen.

Skyldigheten att avråda med hänsyn till prisel för en tjänst gäller endasl när del av näringsidkaren Ullämpade prisel är så högl all ijänslen framsiår som ekonomiskl onyttig. En näringsidkare är däremol självfallet inle skyldig all avråda konsumenien från alt låta näringsidkaren utföra en Uänst enbart därför atl näringsidkaren vet alt samma Uänst kan fås billigare på annal håll. Den rättsfråga som här kan uppkomma gäller i slällei skäligheien av del pris som den ifrågavarande näringsidkaren fordrar (se specialmoliveringen lill 36 8).

Enligt vad ulredningen har framhällil (se belänkandel s. 216) har del på många områden ulvecklals en fackmässig standard som kan Uäna till vägledning vid tillämpningen av beslämmelsen om näringsidkarens avråd-ningsskyldighet (t.ex. den nyss nämnda regeln i MRF: s slandardavlal "Regler för reparationer"). Om en sådan fackmässig standard tillgodoser kravet på att en konsumenl skall avrådas från alt låla utföra Uänster som objektivt sett inle är lill rimlig nytta för honom, bör näringsidkaren normalt kunna hålla sig till värdekriterier e.d. som framgår av en sådan standard.

Avrådningsskyldighden enligt förevarande paragraf kan ibland aklualiseras även av andra omsländigheler än sådana som avser prisel för tjänsten eller värdet av föremålel för ijänslen. Som exempel kan nämnas all näringsidkaren genom konsumenlens uttalanden e.d. får klarl för sig all konsumenien iror all ell vissl arbele behöver ulföras på ell föremål för all della skall kunna användas för elt särskilt ändamål, medan näringsidkaren vet atl delta inle är nödvändigt och all arbelel därför är onödigi. Etl annal exempel är atl näringsidkaren vet alt en tilltänkt åigärd med avseende på ett föremål medför all della kommer alt förslitas myckel snabbare än som annars skulle vara fallel.

Om en tjänst uiifrån en objekliv, fackmässig bedömning inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenien skall näringsidkaren avråda, även om han har anledning all anla all konsumenien ändå kommer all vilja ha tjänsten utförd t. ex. därför aii det är fråga om en reparalion av ell föremål som har affektionsvärde för konsumenien. Här bör erinras om vad som förul har sagls om att avrådningsskyldighelen reelli sell innebär en särskili långlgående upplysningsplikt för näringsidkaren. Självfallel innebär den däremot inte någol förbud för näringsidkaren atl efter ell avrådande la på sig all ulföra en ijänsl som konsumenten likväl vill ha ulförd.

Som regel lorde man dock få räkna med atl en konsumenl avstår från atl beställa en tjänst som han har avråtts från alt utföra eller atl näringsidkaren efter atl ha avrått inte vill ta på sig uppdraget. Bl.a. med hänsyn lill della

Prop. 1984/85:110 170

finns del inle anledning all siälla upp någol krav på skriftlig form e.d. för 6 8 KtJL ell avrådande. En annan sak är all del från bevissynpunkt kan vara tillrådligt att en näringsidkare, som pä konsumentens begäran åtar sig atl utföra en ijänsl som han har avrått ifrån, l.ex. skaffar sig konsumenlens skriftliga bekräftelse på att avrådande har skell.

Elt evenluellt avrådande skall ske så snart näringsidkaren haft möjlighel att skaffa sig ett Ullräckligt underlag för atl bedöma om en ifrågasatt ijänsl kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenten. Detta innebär atl näringsidkaren i vissa fall bör anses skyldig all avråda från en Uänst redan i samband med l.ex. elt telefonsamtal vid vilket konsumenien önskar beslälla ijänslen. Detta kan fä betydelse för näringsidkarens riill all kräva konsumenien på betalning för exempelvis en resa lill konsumenlens boslad. Frågan berörs ytterligare i specialmotiveringen till 7 8.

Andra stycket

I flertalel fall lorde näringsidkaren redan i samband med au konsumenten vänder sig till näringsidkaren för all få en Uänsl ulförd kunna konslale-ra, om det föreligger skäl för all avråda konsumenien från all låla ulföra Uänsten. Det kan dock inträffa att del försl senare - när Uänsten har beslällls och näringsidkaren har börjat utföra den - visar sig atl förhållandena är sådana all Uänslen inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenien.

Enligi andra stycket är näringsidkaren i ett sådani fall skyldig att snarasl underrälla konsumenien om del nämnda förhållandel och begära konsumenlens anvisningar. Bestämmelsen har samma funklion som den avråd-ningsskyldighd som gäller enligt försia styckel när arbelet ännu inte har påbörjats. De faktiska förhållandena kan emellertid vara hell andra och lala för all Ijänslen Irots alll bör fullföljas. Som exempel kan nämnas all näringsidkaren redan har utfört kostnadskrävande moment av tjänsten vilka är lill nytta endasl om Ijänslen fullföljs. Om konsumenien inte önskar få Ijänslen utförd i enlighel med vad som ursprungligen har avtalats, kan han utnyttja sin rätt alt hell eller delvis avbeställa Uänslen (se 42-44 88).

En siiuaiion som ligger nära den hillills berörda - och som ibland kan sammanfalla med denna - är atl del när tjänsien uiförs visar sig all prisel för denna kan bli betydligt högre än konsumenien kunde ha räknat med. Ofta torde detta bero på alt det visar sig att beskaffenheten av föremålel för tjänsien är en annan än näringsidkaren kunnat förutse och all del därför krävs en belydligi mer omfallande insals för all nå del resultat som åsyftas med Ijänslen. Åven i den nu nämnda silualionen skall näringsidkaren enligt andra slyckel underrälla konsumenien om förhållandel och begära dennes anvisningar. Della gäller även om tjänsten enligt näringsidkarens bedömning trots prishöjningen blir till rimlig nytta för konsumenien. En lillämpning av denna regel kan aklualiseras inte bara vid arbelen på löpande räkning. Också när näringsidkaren har lämnal en ungefärlig prisuppgift (se

Prop. 1984/85:110 171

36 8 andra slyckel) kan prisel bli högre än vad som följer därav. Detsamma 6 § KtjL gäller om ell lotalpris för Uänslen har avtalats men näringsidkaren enligt 38 8 har rätt lill prisiillägg därför att tjänsien fördyras på grund av oförulse-bara omständigheler på konsumenlens sida.

Motivet bakom den nu berörda regeln är naturligtvis alt prisel normalt har slor beiydelse för konsumenten. Prisel är därför en väsenllig faklor för konsumenlens bedömning av om han skall låla fullfölja en Uänsl - eventuellt med en omdisponering av sina ekonomiska resurser - eller avbeställa ijänsten.

Om konsumenien trots den befarade prisökningen önskar fä tjänsten fullföljd, är näringsidkaren i allmänhel skyldig alt efterkomma detta. Uppdragets avslutande kan då bli försenal i förhållandel lill vad som ursprungligen förutsatts. Beslämmelserna om dröjsmål på näringsidkarens sida blir dock knappasl lillämpliga, eflersom förseningen i hilhörande fall vanligen beror pä en omsländighel på konsumentens sida (se 24 8).

Del pris som konsumenien "kunde ha räknal med" är - när del inle föreligger ell avlalal lolalpris eller en ungefärlig prisuppgift - del pris som man normall får räkna med för Uänsler av ifrågavarande slag. Har uppdragel beslämls på del sället all näringsidkaren skall åstadkomma ett vissl resultat, l.ex. all en apparal åler skall fungera för sill ändamål, skall näringsidkaren underrätta konsumenten och begära dennes anvisningar om det visar sig all detta i del enskilda fallet kan komma all kräva belydligi dyrare ålgärder än vad som är vanligl.

Del har inle ansells lämpligl all i lagtexien ange någon besiämd gräns för inlrädet av näringsidkarens underräilelseplikl i det nu berörda fallet. Det fordras emellerlid all del sannolika slulliga prisel är "betydligt" högre än del pris som konsumenien kunde ha räknat med. Som en riktpunkt bör kunna Uäna den 15-procenlsgräns som enligt 368 andra styckel gäller vid ungefäriiga prisuppgifter. Om det pris som konsumenten kunde ha räknat med är lämligen högl, bör näringsidkaren emellerlid anses skyldig alt underrälla konsumenien även vid en befarad höjning som är procenluelll lägre. Har näringsidkaren i ell sådani fall lämnal en ungefäriig prisuppgift, bör alltså inle den gräns som anges i 36 8 andra slyckel anses avgörande för frågan om näringsidkarens skyldighet all enligi förevarande beslämmelse underrälla konsumenien om en trolig höjning av det pris som har angetts såsom det ungefärliga. På motsvarande sätl har del inte heller avgörande betydelse all parterna eventuelll har direkt faslslagil ell högsta pris för en tjänst, om näringsidkaren insett eller bort inse ati konsumenien likväl räknat med elt lägre pris som del mesl sannolika.

Del torde vara lämpligt atl konsumentverket genom överläggningar med olika branschorganisalioner söker åstadkomma mer preciserade regler i standardavtal e.d. för näringsidkarens underrättelseplikt enligt den nu berörda bestämmelsen.

Prop. 1984/85:110 172

Del bör påpekas att beslämmelserna om Ulläggsarbele (se 8 8) innebär 6 § KtJL au näringsidkaren är skyldig att ta kontakt med konsumenien och begära dennes anvisningar även i fall som inle akiualiserar näringsidkarens underrättelseplikt enligt förevarande bestämmelse.

Bestämmelserna i andra stycket är - liksom bestämmelserna i första styckel - ivingande lill konsumentens förmån på det säll som anges i 3 8. Konsumenien är alliså inle bunden av ell avlalsvillkor som innebär all han på förhand har förklaral sig avslå från den förmån som det innebär för honom alt få en sådan underrättelse med begäran om anvisningar som avses här. Däremot kan givetvis själva uppdragel bestämmas på sådant säll all en underrätlelseskyldighel enligt andra slyckel inle aklualiseras.

Tredje slyckel

I de siiualioner som avses i andra slyckel skall näringsidkaren söka koniaki med konsumenten så snart det visar sig föreligga sådana förhållanden som avses i den beslämmelsen. Normalt lorde del inle vålla några problem för näringsidkaren all tämligen omgående anträffa konsumenien eller någon som förelräder honom. Någon gång kan del emellerlid inlräffa all det inle går all få tag på konsumenien inom rimlig lid. Näringsidkaren får då besluta om arbelet skall fullföljas eller ej.

De fall som avses med andra stycket är av den arten att de typiskt sell ger anledning alt betvivla konsumenlens inlresse av att Uänslen fullföljs. 1 enlighel med utredningens av remissinslanserna godtagna förslag har därför i Iredje slyckel som huvudregel ställts upp atl näringsidkaren i den angivna situationen skall avbryia del påbörjade arbelel i avvaklan på all han kan få konlakl med konsumenien.

Näringsidkaren skall dock inle avbryia arbelel, om del finns särskilda skäl all anla att konsumenien ändå önskar få Ijänslen utförd. Elt sådani särskilt skäl kan vara t.ex. all en näringsidkare som fåll in en bil för reparation känner lill all konsumenien har omedelbarl behov av bilen för en förestående semesterresa. Ell särskilt skäl för alt anla all konsumenien Irols alll önskar få ijänsten ulförd kan vidare vara all näringsidkaren, när ell sådani förhållande som avses i andra stycket uppdagas, redan har ulfört kostnadskrävande moment av tjänsien som är Ull nylta endasl om denna fullföljs. Vid bedömningen måsle givelvis tyngden av de omsländigheler som enligt andra styckel har föranlett all näringsidkaren är underrättelse-skyldig vägas mol lyngden av de särskilda skäl som lalar för alt konsumenten trots alll kan antas vilja få tjänsten utförd. Del är inle någon ivekan om all man här måsle ge näringsidkaren ell utrymme för ursäktliga misstag när det gäller atl i konsumenlens ställe besluta om arbelet bör avbrytas eller fullföljas.

Om näringsidkaren enligt förevarande bestämmelse är skyldig att avbryta etl påbörjat arbete, kan detta medföra extra kostnader för näringsidkaren. Dessa är konsumenien som regel skyldig all ersätta enligt 38 8. En

Prop. 1984/85:110 173

försening med uppdragets avslulande som beror på atl näringsidkaren varil 6 § KtjL skyldig att avbryia arbetet kan i allmänhet inle heller medföra all näringsidkaren skall anses ha gjort sig skyldig lill dröjsmål (se 24 8).

Med den ulformning som har gells ål iredje slyckel är det klart atl näringsidkaren och konsumenien pä förhand kan träffa bindande avtal om hur näringsidkaren skall förfara för den händelse del framkommer sådana oförutsedda förhållanden som avses i andra slyckel och konsumenien inle kan anträffas inom rimlig tid. Det torde visserligen höra lill ovanlighelerna att parterna i sill avtal lar in villkor som uttryckligen lar sikle på detta. Av det sagda får emellerlid anses följa all - i den situation som avses i iredje styckel - den omständigheten atl parterna har kommit överens om ell högsla pris eller alt konsumenien endast har fått en ungefärlig prisuppgift ofta bör kunna anses utgöra ell särskili skäl för antagande att konsumenten önskar få Uänsten utförd så länge prisel håller sig inom den angivna ramen Ufr 36 S andra slyckel). En förulsättning för della är dock självfallel all del inle är fråga om en siluation där det har visal sig all Uänsten inle är Ull rimlig nytta för konsumenten ens om prisel skulle stanna på den nivå som konsumenten kunde ha räknal med.

Förvaring. Bestämmelserna i 68 är i princip lillämpliga även på Uänster som går ul på förvaring av lösa saker. Vid förvaring torde förhållandena i prakliken endast mera undanlagsvis vara sådana atl näringsidkaren kan anses skyldig alt avråda konsumenien från att låta förvara ell föremål på grund av alt förvaringen inle skulle vara till rimlig nytta för konsumenten. Det kan dock tänkas atl konsumenten vill till förvaring för en längre lid lämna in elt föremål som enligt fackmässig bedömning är i elt så dåligl skick alt avgiften för förvaringen framsiår som bortkastade pengar.

Åven vid förvaring kan del inlräffa att det försl sedan förvaringen har påbörjats visar sig alt prisel för denna kan bli belydligi högre än konsumenien kunde ha räknal med. Del kan l. ex. framkomma att föremålel för förvaringen på grund av någon oförulsebar omsländighel kräver en betydligt mera kostsam vård än vad som är normalt. 1 elt sådani fall är näringsidkaren enligi 68 andra slyckel skyldig all underrätta konsumenien om förhållandel och begära hans anvisningar. Del ligger däremol i sakens nalur all bestämmelserna i 6 S tredje slyckel knappast har aktualitet vid förvaring. Vid förvaring måste det praktiskt lagd alllid anses föreligga särskilda skäl för anlagande att konsumenten önskar all förvaringen skall fortsätta intill dess att näringsidkaren har kunnal få konlakl med konsumenien och fåll dennes anvisningar. Beslämmelserna bör dock leda lill all näringsidkaren, om det är möjligl ulan alt skada konsumenlens inlressen. måsle anses skyldig all lills vidare avvakta med all vidla särskili kosl-nadskrävande ålgärder.

Prop. 1984/85:110 174

7§ 7 8 KtJL

Har näringsidkaren åsidosatt vad som åligger honom enligi 68 och finns det starka skäl all anla atl konsumenien annars hade avslåll från all beslälla tjänsien eller hade avbeslällt denna, har näringsidkaren inle slörre rätt till ersällning än han då skulle ha hafl.

För koslnader som inle ersätts enligt första styckel har näringsidkaren dock rätl lill ersättning i den mån konsumenien annars skulle gynnas på etl oskäligl säll.

(Jfr 2 kap. 12 8 andra och Iredje slyckena i ulredningens förslag)

I denna paragraf regleras rällsföljderna av att en näringsidkare har åsidosatt sina skyldigheter enligt 6 8 alt avråda konsumenten från att låla utföra en tjänst eller all underrälla konsumenten om all en påbörjad Uänsl inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenien eller kan bli belydligi dyrare för konsumenten än denne kunde ha räknal med. Principen är alt konsumenien i ell sådani fall normall inle skall behöva ulge slörre ersällning lill näringsidkaren än som måsle anias ha blivii fallel, om näringsidkaren hade uppfyllt sin skyldighet att avråda eller underrätta konsumenten.

De särskilda rättsföljder som anges i paragrafen aktualiserar naluriigtvis frågan om gränsdragningen mellan fall som bör bedömas som ett åsidosättande av näringsidkarens avrådningsskyldighd och fall som bör bedömas enligt reglerna om fel hos Ijänslen. I princip bör förevarande paragraf lillämpas i sådana fall där en åtgärd avseende ett föremål enligt en fackmässig och objektiv bedömning inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten hur väl åtgärden än utförs och vilket material som än används. Däremol bör reglerna om fel hos Ijänsten lillämpas i sådana fall där en åtgärd avseende ell föremål lypiskl sell är lill rimlig nytta för konsumenten men där resultatet i det enskilda fallet är behäftat med brister lill följd av det sätt pä vilket åtgärden har ulförts eller det malerial som har kommil lill användning. I de fall som skall bedömas enligt felreglerna är det sålunda i princip fråga om brister som kan avhjälpas genom en ny insats av näringsidkaren inom ramen för vad uppdragel har gått ul på, eflersom de är hänförliga lill sället för tjänstens utförande eller till materialet. Härtill kommer vissa kategorier där gränsfall skulle kunna uppkomma men som enligt uttryckliga bestämmelser skall bedömas enligt reglerna om fel, nämligen fall där ijänslen har ulförts i slrid mot offentligrättsliga säkerhetsföreskrifter e.d. eller där ijänsten till sin lyp är uppenbart otjänlig för sill huvudsakliga ändamål (se 5 S).

Del bör vidare nämnas alt 6 och 7 88 inte är tillämpliga i sådana fall där en näringsidkare lar på sig all ulföra en Ijänsl irots atl han inser att konsumenien av någol skäl måsle ha ijänslen ulförd till en viss dag och all della inte kommer atl kunna Ullgodoses av näringsidkaren. I ett sådant fall är del i ställd reglerna om dröjsmål på näringsidkarens sida som skall tillämpas.

Prop. 1984/85:110 175

Försia stycket 7 § kjjl

Åsidosätter näringsidkaren sin skyldighel alt avråda konsumenien från att låta utföra en tjänsl eller att i fall som avses i 6 8 andra styckel begära konsumenlens anvisningar, bör konsumenten i princip försättas i samma situalion som om näringsidkaren hade uppfyllt sina åligganden. Ett antagande får alltså göras mol bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallel om hur konsumenien i så fall skulle ha handlal. Finns del vid en sådan bedömning slarka skäl all anla all konsumenien skulle ha avslåll från att beställa tjänsten eller, i fall som avses i 6 8 andra slyckel, skulle ha avbeslällt tjänsten, är näringsidkaren enligt förevarande bestämmelse inte berättigad lill ersättning i vidare mån än som då skulle ha gälll.

Om näringsidkaren borde ha avrått från ijänslen redan innan avtalet kom lill slånd är konsumenien över huvud lagd inte skyldig atl betala för Uänslen, såvida ej annal följer av paragrafens andra slycke. Däremol kan konsumenien även i ell sådani fall vara skyldig alt belala näringsidkaren för bl. a. en förberedande undersökning av det aktuella föremålet (se 37 8). Om näringsidkaren redan genom ett telefonsamtal med konsumenten hade fått eller bort skaffa sig sådana upplysningar om det akluella föremålel som varit Ullräckliga för att konstalera all en lilliänkl reparation e.d. inle kunde anses vara lill rimlig nytta för konsumenten, är denne emellertid inte heller skyldig att betala näringsidkaren för exempelvis ett besök i konsumenlens boslad. Del kan t.ex. vara fråga om en reparalion av en hushållsmaskin e.d., belräffande vilken näringsidkaren redan på grundval av upplysningar om maskinens ålder m. m. bori kunna konslalera all en reparalion inle skulle "löna sig".

1 fall som avses i 6 8 andra slyckel är konsumenien, om näringsidkaren har åsidosall sin skyldighet atl underrätta konsumenten och begära dennes anvisningar samt del finns slarka skäl atl anla att konsumenien annars skulle ha avbeslällt Uänslen, enligt försia slycket i förevarande paragraf inle skyldig all belala mer för Uänsten än som skulle ha gällt vid en sådan avbeslällning. Utgångspunkten är här att näringsidkarens skyldighet all begära konsumenlens anvisningar inträder sä snart näringsidkaren bör inse all Uänsten inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten eller all prisel för tjänsien kan bli belydligi högre än konsumenien kunde ha räknal med. Frågan om hur myckel konsumenien i nu angivet fall skall belala enligi beslämmelsen i försia slyckel får alliså avgöras utifrån anlagandel all konsumenten vid den tidpunkten hade avbeslällt tjänsien, varvid betalningsskyldigheten skall beräknas med lillämpning av reglerna om ersällning vid avbeställning (se 42 och 43 88).

Enligt beslämmelsen i försia slycket krävs, för atl konsumenien med åberopande av denna skall undgå belalningsskyldighel eller få denna bestämd i enlighel med del nyss sagda, alt det finns starka skäl aii anla alt konsumenien skulle ha avstått från alt beställa Uänsten eller skulle ha avbeställt denna, om näringsidkaren hade fullgjort sin avrådnings- eller

Prop. 1984/85:110 176

samrådsskyldighel. Etl sådani anlagande lorde i allmänhet kunna göras i 7 § KtJL situationer där Uänsten objeklivi sell inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenten, såvida inte näringsidkaren kan visa på särskilda omständigheler som lalar för alt konsumenien likväl skulle ha låtit ulföra eller fullfölja Uänslen. År silualionen sådan all näringsidkaren, om en lillämpning av 68 iredje slycket hade aktualiserats, skulle kunna anses ha hafl särskilda skäl för antagande att konsumenien trots allt velal fä en påbörjad Uänsl fullföljd, är förevarande paragraf nalurliglvis inle lillämplig.

I sammanhanget bör nämnas att bl. a. näringslivsorganisationerna under remissbehandlingen har anselt all en avrådningsskyldighd för näringsidkaren bör begränsas till "uppenbara" fall. Som skäl för detta har främst anförts all en beslämmelse om avrådningsskyldighd inle bör få leda lill att näringsidkare frestas eller ser sig nödsakade all avråda i överdriven omfallning, någol som yitersl kan vara lill nackdel för konsumenlerna. För all de i förevarande paragraf angivna konsekvenserna av en underlålenhel att avråda skall inträda torde del emellertid i prakliken krävas all del har förelegal sådana skäl för avrådande all näringsidkarens underlålenhel all avråda knappasl kan te sig som ursäktlig. Med hänsyn härtill finns det inte anledning alt i laglexlen la in någon begränsning av näringsidkarens avrådningsskyldighd lill uppenbara fall.

Andra slycket

En lillämpning av beslämmelsen i försia slycket kan någon gång leda lill all konsumenien på etl oskäligt sätl gynnas på näringsidkarens bekostnad. Genom andra slycket har därför öppnats en möjlighet för näringsidkaren atl i begränsad ulslräckning erhålla ytterligare ersättning för sina kostnader för ijänslen.

Kravel på all del skall vara fråga om ett oskäligl gynnande av konsumenten innebär för det försia att det fordras all konsumenien genom tjänstens utförande eller fullföljande har tillförts etl värde. Delta kan beslå i alt föremålels marknadsvärde eller dess bruksvärde för konsumenien klart har ökats, vilkel naluriigtvis ingalunda alllid är fallel. Elt äldre föremål, som i och för sig har en andrahandsmarknad, får ofta inle elt nämnvärt ökal marknadsvärde genom reparaiioner e.d. Del är inte heller säkert alt dess bruksvärde för konsumenten ökas. eflersom föremålel kan vara i så dåligl skick i övrigt att man måste räkna med alt del ändå snarl blir oanvändbart.

Om konsumenien kan anses ha blivii lillförd etl verkligl värde ger andra slyckel näringsidkaren en möjlighel all erhålla ersällning, utöver vad som följer av försia slyckel. i sådan ulslräckning all konsumenten inle kan anses bli gynnad på elt oskäligl sätl. Vid reparationsarbeten o.d. torde della i prakliken ofta belyda all konsumenien är skyldig all belala en ersällning som - Ullsammans med vad han evenluelll skall belala enligt försia slyckel - motsvarar den kostnad för reparationen etc. som objektivt

Prop. 1984/85:110 177

sett skulle kunna anses ha varil lill rimlig nylta för konsumenien. En 8 § KtJL förulsällning för della är dock givetvis att konsumenten har tillförts minst elt motsvarande värde.

Del nu sagda har lagit sikle pä fall där näringsidkaren redan från början har varil skyldig atl avråda konsumenien från att låla ulföra ijänslen eller all söka konlakl med denne och evenluelll all avbryia arbetet på grund av atl ijänslen inle kunde anses vara till rimlig nylta för konsumenten. Situationen är delvis en annan, om näringsidkaren enbari har åsidosall sin skyldighel all begära konsumenlens anvisningar och evenluelll all avbryta arbelet därför alt det visat sig alt priset för tjänsien skulle kunna bli betydligt högre än konsumenien kunde ha räknal med. Åven om del måste antas all en underrättelse om prishöjningen skulle ha lett till alt konsumenten hade avbeslällt Uänslen, har konsumenien i della fall likväl varil beredd att belala det pris för tjänsten som ursprungligen överenskommits eller som han annars kunde ha räknat med (se specialmotiveringen till 6 8 andra stycket). Det måsle därför ofta anses innebära ell oskäligt gynnande av konsumenten, om han i fall av detta slag inte vore skyldig att utge ersättning lill näringsidkaren åtminstone intill den prisnivån. Detla skulle han ju ha varit skyldig atl göra, om näringsidkaren redan från början hade bestämt sig för atl avstå från all utkräva prishöjningen.

Näringsidkaren har enligt beslämmelsen i andra slycket endasl rält lill ersättning för vad som ulgör hans koslnader. Härmed avses såväl hans kostnader för arbete som hans koslnader för material o.d. Näringsidkaren får däremot inte tillgodoräkna sig någon vinstmarginal på arbele eller malerial m. m.

Förvaring. Förevarande paragraf är tillämplig även på tjänster som avser förvaring av lösa saker (jfr- specialmotiveringen lill 68). Detla torde inte fordra några särskilda kommentarer.

Tilläggsarbete

8§

Om del när tjänsien utförs framkommer behov av tilläggsarbete som på grund av sitt samband med uppdragel lämpligen bör ulföras samiidigi med detla, skall näringsidkaren undertälla konsumenten och begära dennes anvisningar.

Kan konsumenten inte anträffas inom rimlig lid, får näringsidkaren utföra tilläggsarbetet

1. om priset för detta är obetydligt eller om det är lågt i förhållande till priset för den avtalade tjänsten, eller

2. om del finns särskilda skäl att anla att konsumenten önskar få tilläggsarbetet utfört i samband med uppdragel.

Näringsidkaren är skyldig atl ulföra sådani lilläggsarbete som inle kan uppskjulas ulan fara för allvarlig skada för konsumenien, om konsumenlens anvisningar inte kan inhämtas eller om konsumenten begär del.

I fråga om prisiillägg för tilläggsarbele gäller 388.

(Jfr 2 kap. 5 S i utredningens förslag) 12 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 178

Vid avtal om arbele på lösa saker eller på fasl egendom o. d. är del inle 8 8 KtJL ovanligt all del under arbelels gång framkommer behov av ytterligare arbete, dvs. arbete som inte omfattas av det ursprungliga uppdraget. 1 denna situation aklualiseras flera praktiskt betydelsefulla frågor rörande bl.a. näringsidkarens plikt atl underrätta konsumenien om behovel av sådani Ulläggsarbele saml näringsidkarens räll och skyldighel all utföra det ytteriigare arbetet.

I avsaknad av lagregler och vägledande domslolspraxis har rättsläget belräffande hilhörande frågor varil ganska oklart (se belänkandel s. 209-211, jfr även s. 144-145). 1 viss utsträckning har de dock reglerats i standardavtal med etl omfallande tillämpningsområde. Sålunda finns i Motorbranschens riksförbunds standardavtal "Regler för reparationer" -vilkel har tillkommit efter överiäggningar med konsumenlombudsmannen — relaiivi uiförliga beslämmelser om lilläggsarbete vid avtal orn fordonsre-paralioner.

På grund av de nu berörda frågornas vikl för såväl näringsidkare som konsumenler har del ansells angelägel all konsumentljänsllagen — såsom utredningen med instämmande av remissinslanserna har förordat - innehåller vissa generellt giltiga beslämmelser rörande tilläggsarbele. Dessa återfinns i förevarande paragraf. Den kompletteras av en beslämmelse i 38 8 om näringsidkarens rätt lill pristillägg för ulfört Ulläggsarbele.

Som kommer atl beröras yllerligare i del följande ligger det i sakens natur atl tillämpligheten av bestämmelserna i förevarande paragraf i princip blir beroende av vad parterna har avtalat i fråga om omfattningen och innebörden av del uppdrag som har lämnats åt näringsidkaren.

Första stycket

För att beslämmelserna i paragrafen över huvud lagd skall bli akluella krävs atl del när en Uänsl uiförs framkommer behov av ell arbele som i förhållande till del uppdrag som har lämnals ål näringsidkaren utgör ell tilläggsarbete, dvs. ell arbete som inte kan anses vara omfattat av uppdraget.

Vad som omfattas av uppdragel besläms av avtalet mellan parierna. Uppdragel kan gå ul på alt näringsidkaren skall vidla endasl vissa specificerade ålgärder. I så fall är i princip varje arbele vid sidan av dessa all betrakta som ett tilläggsarbete.

Uppdraget kan emellertid också gå ut på atl näringsidkaren - ulan atl alla enskilda åtgärder har specificerats - skall åsladkomma ell vissl resultat. Detta kan vara atl få en apparat e.d. att åler fungera för sill ändamål, all sätta en bil i sådani skick all den kan beräknas bli godkänd vid konlrollbesiktning, atl konsumenien skall få en heltäckande matta eller etl parkettgolv i ett rum eller få sill hus belagl med fasadpuls etc. Har uppdraget beslämls på delta sätt, får man ulgå från all i princip alla ålgärder som krävs för atl näringsidkaren skall kunna åsladkomma ell

Prop. 1984/85:110 179

felfritt resulial omfattas av uppdraget och alltså inle akiualiserar en 8 § KiJL lillämpning av förevarande paragraf. En annan sak är att näringsidkaren i elt sådani fall kan bli skyldig au enligi 6 8 andra slycket begära konsumenlens anvisningar, om det visar sig alt del krävs mer omfattande ålgärder än som kunnal fömlses för alt nå del ifrågavarande resultatet och att prisel därför kan bli betydligt högre än konsumenten kunde ha räknat med.

Mellan de båda nu berörda yllerlighdsfallen ligger nalurliglvis en rad olika säll alt bestämma uppdragels omfattning som får betydelse för frågan om etl vissl arbele över huvud lagei är alt betrakta som elt tilläggsarbete eller ej. En icke opraktisk situation är all konsumenien besläller vissa angivna ålgärder med ell föremål men samtidigt förklarar atl han också önskar all näringsidkaren utför andra arbelen på föremålet vilka näringsidkaren finner nödvändiga eller lämpliga, evenluellt inom en viss prisram. Dessa arbeten omfattas då av uppdraget och ulgör alliså inte sådani lillläggsarbele som avses med förevarande paragraf. Åven i della fall kan emellertid samrådsskyldigheten enligi 6 8 andra styckel aklualiseras. I sammanhanget bör nämnas att också eu uppdrag som avser endast vissa specificerade ålgärder i regel lorde vara all uppfatta såsom förenat med såväl en skyldighet som en rättighet för näringsidkaren atl vid behov utföra även andra, renl bagalellartade ålgärder med naiuriig anknylning till de beslällda (jfr belänkandel s. 209-210).

1 ullrycket "tilläggsarbete" ligger all det skall vara fråga om etl arbele som skulle ha kunnat omfattas av uppdragel till näringsidkaren. Paragrafen lar alliså inle sikle på arbelen som ligger uianför näringsidkarens yrkesområde. Frågan i vad mån näringsidkaren kan anses skyldig all underrälla konsumenien om all del har framkommit behov av ell sådani arbele får bedömas enligi den allmänna regeln om näringsidkarens omsorgsplikt (se 48).

Utgångspunkten för en lagreglering rörande tilläggsarbele måsle vara alt del i försia hand skall ankomma på konsumenten atl själv avgöra, om han vill ulvidga dl uppdrag som han har gett ål näringsidkaren. Tidigare har fastslagits all del i näringsidkarens allmänna omsorgspliki ingår atl vid behov om möjligl samråda med konsumenien om olika frågor som har anknylning lill uppdraget. All det har visal sig föreligga behov av tilläggsarbele är en viklig anledning lill sådani samråd, vare sig näringsidkaren är beredd all utföra tilläggsarbetet eller ej. I det senare fallel kan konsumenten, särskilt om behovel av tilläggsarbete framkommer på ell tidigt stadium, vilja avbeställa tjänsten för all lämna ell mer omfallande uppdrag lill en annan näringsidkare. Som en grundläggande regel gäller därför enligi första styckel atl näringsidkaren, om det när en Uänst uiförs framkommer behov av Ulläggsarbele, är skyldig alt underrälla konsumenten och begära dennes anvisningar. 1 del slora flertalel fall lorde frågor om lilläggsarbden därmed bli fullständigt lösta.

Prop. 1984/85:110 180

Del är givet all en skyldighel för näringsidkaren alt under ulförandel av 8 § KtJL en ijänsl ta konlakl med konsumenien om elt tilläggsarbele - även i fall då näringsidkaren inle är beredd all ulföra della - inle bör gälla belräffande varje sådani arbete ens om del hör lill näringsidkarens yrkesområde. Delta skulle leda till all reglerna blev oprakliska och belungande för både näringsidkare och konsumenl. Näringsidkarens kontaklskyldighel bör vara begränsad lill fall där en underrättelse lill konsumenien om behov av ytterligare arbele med fog kan sägas ligga inom ramen för den skyldighel all med lillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens inlressen som följer av jusl del uppdrag vilkel har lämnats lill näringsidkaren.

En försia. för del prakliska livet lämligen naturlig begränsning ligger här i all del enligt försia slyckel skall vara fråga om elt sådant behov av ålgärder som framkommer när Ijänslen utförs. Därmed avses givelvis inle all del skall vara fråga om etl ålgärdsbehov som kan upptäckas först om Uänslen uiförs. Däremol ger beskrivningen en anvisning om all näringsidkaren inle skall behöva underrätta konsumenien om elt ålgärdsbehov som även för konsumenten måsle ha stått klarl när Uänslen beställdes och belräffande vilket konsumenien därför, genom all uleslula della från uppdragel, måsle anses ha intagil ståndpunkten all åtgärderna inle skall utföras i sammanhanget. Här får dock självfallet göras en reservation för det fall att det när den beslällda tjänsten uiförs visar sig all just utförandel av denna, lill skillnad från vad man kunnal räkna med, verkligen akiualiserar ell behov av alt utföra även de ifrågavarande åtgärderna.

Som förulsällning för all näringsidkaren skall vara skyldig atl aktualisera spörsmålet om ell Ulläggsarbele med konsumenien gäller vidare enligi förevarande beslämmelse all del skall vara fråga om ell arbele som på grund av sill samband med uppdragel lämpligen bör ulföras samiidigi med della.

Kravel på all del skall vara fråga om ell arbele som har samband med uppdraget Uänar huvudsakligen lill all från beslämmelsens tillämpningsområde föra bort olika länkbara behov av ålgärder med elt föremål, vilka hell klarl inte har med del avtalade uppdraget atl göra och som del därför inle rimligen kan anses ingå i näringsidkarens omsorgspliki atl underrälla konsumenien om när uppdragel uiförs. En bilreparalör som har fåll i uppdrag alt reparera bromsarna på en bil bör normall inle vara skyldig alt underrälla konsumenten om atl bilens molor behöver en genomgång. En målare som har fåll i uppdrag alt tapetsera etl rum bör inte vara skyldig att underrätta konsumenten om all lägenhdens fönslerbågar behöver målas.

För all näringsidkaren skall vara skyldig all underrätta konsumenien om behovet av yllerligare arbele krävs vidare atl della arbele är sådani all det på grund av sill samband med uppdragel lämpligen bör ulföras samtidigt med uppdraget.

Ulredningens lagförslag innehöll endast atl det ytterligare arbelel skulle vara "lämpligt att utföra i samband med uppdraget". Denna formulering

Prop. 1984/85:110 181

har vid remissbehandlingen kritiserats för all vara alltför litel upplysande 8 § KtJL och kunna leda lill atl bestämmelserna om tilläggsarbete i praxis fick en alltför vidsträckt tillämpning. Grunden för della skulle då närmast vara att del kan finnas ålskilliga ålgärder avseende ett föremål, l. ex. en bil, belräffande vilka man skulle kunna säga all del är "lämpligt" all de uiförs i samband med all föremålel ändå har lämnals in på en verkstad e.d. för annal arbete. Med anledning av bl. a. dessa synpunkler innehåller förevarande beslämmelse alliså den yllerligare preciseringen all del skall vara jusl på grund av silt samband med del lämnade uppdragel som det ytterligare arbetet lämpligen bör ulföras samiidigi med delta. Denna beskrivning synes pä etl lydligare säll ge uttryck för vad ulredningen lorde ha åsyftal (se belänkandel s. 211).

Frågan humvida ell ytterligare arbele på grund av sitt samband med del redan lämnade uppdraget lämpligen bör ulföras samtidigt med della får nalurliglvis bedömas med hänsyn lill omsländighelerna i det enskilda fallet. De i praktiken vanligaste situalionerna då näringsidkaren enligi försia slyckel är skyldig atl underrälla konsumenien om behovel av dt tilläggsarbele lorde vara dels när väsenlliga moment i näringsidkarens preslation - t. ex. demonteringen av ett föremål - är gemensamma för de båda arbetena så all konsumenien gör en kostnadsbesparing om de uiförs samUdigt, dels när resultatet av det ursprungliga uppdragel - även om della resultat i och för sig är felfritt - måsle anses bli till betydligt mindre nyiia för konsumenien om inle också del ytterligare arbelet utförs. Del bör påpekas all näringsidkaren i den senare silualionen, om Ulläggsarbdel av någon anledning inte kommer lill utförande, någon gång kan bli skyldig enligt 68 att avråda konsumenten från alt under sådana förhållanden låla ulföra den Uänst som del ursprungliga uppdragel avser.

Som lidigare har understrukits reglerar beslämmelsen i försia slyckel endasl frågan om i vilka fall en näringsidkare är skyldig att redan i samband med ulförandel av en Ijänsl undertälla konsumenien om behovel av ett arbete som inte omfattas av uppdraget. Självfallet står del näringsidkaren fritt atl under utförandet av en tjänsl underrälla konsumenien om att del finns behov av ålgärder som exempelvis inle har samband med uppdragel och att tillfråga konsumenien om denne vill ha dessa åtgärder utförda samtidigt. I enlighel med det nyss sagda tas genom första styckel inte heller ställning Ull frågan huruvida en näringsidkare på grund av sin allmänna omsorgspliki kan anses vara skyldig - så atl han kan drabbas av skadeslåndsansvar vid underlålenhel all fullgöra denna skyldighel - atl under utförandet av uppdragel eller i samband med avslutandel av detla göra konsumenten uppmärksam på etl ålgärdsbehov som näringsidkaren lagl märke lill men som inle haft med uppdragel alt göra.

De rättsliga konsekvenserna av all näringsidkaren åsidosätter sin skyldighet enligt första slyckel all begära konsumenlens anvisningar rörande elt tilläggsarbete blir i princip följande (jfr betänkandet s. 432).

Prop. 1984/85:110 182

Om näringsidkaren har utfört Ulläggsarbdel utan atl ha sökl kontakla 8 8 KtJL konsumenien, har han inte rätl till ersällning för Ulläggsarbelet Qfr 38 8). Som berörs närmare i specialmotiveringen lill iredje styckel i förevarande paragraf är näringsidkaren dock i vissa siluationer av nödkaraklär skyldig all ulföra etl tilläggsarbete även om han inle kan få konlakl med konsumenten.

Om näringsidkaren inle begär konsumenlens anvisningar och inte heller ulför lilläggsarbetel, blir näringsidkaren i de fall som avses i tredje styckel i regel ansvarig enligi reglerna om fel hos tjänsien (jfr 98 andra styckel). 1 andra fall än när del föreligger en sådan nödsilualion som avses i iredje slyckel drabbas han däremol i princip av ansvar för en sådan underlåtenhet endasl om konsumenien kan visa all han har lidii ekonomisk skada på grund av denna underlålenhel (jfr 32 8 andra slycket).

Andra stycket

Om det när tjänsten utförs framkommer behov av sådani Ulläggsarbele som avses i försia slyckel, lorde näringsidkaren normall kunna få konlakl med konsumenten utan att del föranleder en oacceptabel lidsutdräkt. Hur näringsidkaren skall handla under tiden till dess all han har nått koniakl med konsumenien eller själv måste falla eu beslut i frågan om han skall ulföra elt tilläggsarbete eller ej, får bero på omständigheterna i det enskilda fälld.

Får näringsidkaren kontakt med konsumenten, kan situationen utvecklas olika beroende på vilken ståndpunkt konsumenten intar i frågan om utförandet av tilläggsarbetet. Beslular konsumenien efler silt samråd med näringsidkaren atl Ulläggsarbdel inte skall utföras är saken klar. Näringsidkaren har då ingen rätl all gå ulöver uppdragel. Som lidigare har nämnts kan dock näringsidkarens avrådningsskyldighd i detta fall någon gång aklualiseras, nämligen om näringsidkaren finner alt den beställda Uänslen inle kan anses vara till rimlig nytta för konsumenien ulan att Ulläggsarbdel uiförs.

Om konsumenien i stället begär atl näringsidkaren skall utföra Ulläggsarbdel, torde parterna i regel också bli överens om detla. Det finns inte anledning räkna med att en näringsidkare skulle vägra atl ulföra ell lillläggsarbele utan all han anser sig ha ell giliigl skäl all vägra. Del har därför inle ansetts nödvändigl att i lagen ta upp en sådan mera generell bestämmelse som ulredningen föreslog om atl näringsidkaren pä konsumentens begäran skulle vara skyldig att ulföra elt tilläggsarbele som inle hindrade näringsidkaren i hans normala verksamhel eller var lill olägenhel för andra kunder.

De egenlliga problemen med tilläggsarbete uppkommer i fall dä näringsidkaren trots rimliga försök inte kan anträffa konsumenien ulan oacceptabel lidsutdräkt. Eflersom del här är fråga om etl sådani Ulläggsarbele som avses i försia stycket, dvs. etl tilläggsarbete som pä grund av sitt samband

Prop. 1984/85:110 183

med uppdragel lämpligen bör utföras samtidigt med detla, måsle del ofta 8 § KtjL antas överensstämma med den genomsnittlige konsumentens önskemål all tilläggsarbetd uiförs i samband med uppdragel. 1 regel kan han härigenom, ålminslone på längre sikl, spara pengar. Eller också kan han få ell slörre ulbyle av den beställda ijänsten. För näringsidkaren lorde del i den nu berörda situationen framstå som otillfredsställande - och som riskabelt från affärssynpunkt - atl inte handla i enlighel med vad han som fackman anser vara till konsumentens bästa. Ett dåligt resursutnyttjande kan även från mer allmänna synpunkler framstå som olämpligt.

Del finns alltså flera argument som lalar för att näringsidkaren, när konsumenien inle kan anträffas inom rimlig lid, bör vara berättigad all ulföra sådant tilläggsarbete som avses i första stycket och få betalt för detta. Mol dessa argument måste emellertid vägas främst konsumentens intresse av all inle - ulan egel beslui - åsamkas ofömisedda ulgifler.

Det nu sagda utgör bakgrunden till beslämmelserna i andra slyckel av förevarande paragraf. Genom dessa klargörs att näringsidkaren - om han i enlighel med första styckel har sökt underrälla konsumenien om behovel av ett tilläggsarbele men inte kunnat anträffa denne inom rimlig tid eller om det redan från böijan slår klart att konsumenten inle kan anlräffas inom sådan tid - under vissa fömtsättningar har rält att utföra tilläggsarbele som avses i första stycket. Bestämmelserna kompletteras av regeln om prisiillägg för tilläggsarbete i 38 8.

Enligt punkl 1 får näringsidkaren ulföra Ulläggsarbdel - dvs. sådani Ulläggsarbele som avses i försia slyckel - om prisel för tilläggsarbetet är obetydligt eller om del är lågt i förhållande till priset för den avtalade tjänsien. Vid bedömningen av vad som i förhållande lill prisel för den avialade tjänsien är ell lågl pris bör som regel den 15-procenlsgräns som enligt 368 andra slyckel gäller vid ungefäriiga prisuppgifter kunna tjäna som en riktpunkt. Har konsumenien angett etl "högsla pris", måste hänsyn givelvis tas lill detla. Huvudregeln bör vara alt del angivna "högsla priset" inte får överskridas genom en debitering för tilläggsarbele som konsumenien inle har fåll la slällning lill. Della gäller dock inle. om angivelsen av ett "högsta pris" är all uppfatta så all den avser endast de beställda arbetena och atl konsumenien inle därmed har åsyftat all sätta en prisgräns som gäller även för evenluelll Ulläggsarbele.

Regeln om all tilläggsarbeiel får ulföras när prisel för della är obeiydligi tar sikle på fall där redan prisel för den avialade ijänslen är lågt. 1 etl sådant fall måste det genomsnittligt sett antas överenssiämma med en konsumenls intressen att näringsidkaren ulför ell sådani lilläggsarbete som avses i försia styckel även om prisel för della inle är lågl i förhållande Ull prisel för den avtalade Uänslen. Priset för ell lilläggsarbete lorde i allmänhet kunna anses obeiydligi, om del inle överstiger ca 100 kr.

Prisgränserna i punkt 1 lar givelvis sikle på den sammanlagda koslnaden för tilläggsarbete. Om det har framkommit behov av flera separata ålgärder

Prop. 1984/85:110 184

ulöver uppdraget, får beslämmelserna alliså inle lillämpas på var och en av 8 § KtJL dessa åtgärder för sig.

Enligt punkt 2 får näringsidkaren också, i den situalion som avses i andra stycket, utföra tiiläggsarbeld om det finns särskilda skäl atl anta atl konsumenten önskar få tilläggsarbetet ulförl i samband med uppdragel. Här avses i princip inle en bedömning av den genomsnittlige konsumenlens önskemål, ulan del skall vara fråga om alt näringsidkaren har särskilda skäl alt anla att just den aktuelle konsumenien i del enskilda fallel önskar få Ulläggsarbdel ulförl samiidigi med de beställda arbetena. Näringsidkaren får då ulföra lilläggsarbetel även om prisgränserna i punkl 1 överskrids. DeUa innebär dock självfallet inte att det slår näringsidkaren frill alt utföra hur kostnadskrävande arbelen som helsl. För frågan om del finns särskilda skäl all anla atl konsumenten önskar få tiiläggsarbeld ulförl samiidigi är nalurliglvis även prisel för lilläggsarbetel av betydelse.

Som utredningen har framhållit (belänkandel s. 213) bör näringsidkaren enligt punkt 2 till stöd för elt krav på betalning för tilläggsarbete kunna åberopa l.ex. all del funniis fog för atl uppfälla silualionen så att konsumenten med beställningen avsell alt få elt föremål satt i skick för elt besläml ändamål, såsom inför en konlrollbesiktning av en bil eller inför en nära föreslående semeslerresa e.d., och all Ulläggsarbdel varil nödvändigl för alt lillgodose della ändamål. Vidare bör näringsidkaren kunna åberopa att han på grund av konsumenlens handlande vid lidigare konlakler dem emellan hafl fog för slutsatsen atl konsumenien skulle ha velat få Ulläggsarbdel ulförl, om han kunnal tillfrågas. Åven andra siluationer kan tänkas. Generellt gäller atl det fall som avses med punkl 2 ligger nära del fallel all uppdraget är atl uppfatta såsom omfattande även del ifrågavarande lill-läggsarbdel. Enbart den omständigheten alt elt tilläggsarbete avseende etl fordon kan karakteriseras som nödvändigl från trafiksäkerhetssyn-punki bör dock inle leda lill all näringsidkaren kan åberopa bestämmelsen i punkl 2 lill slöd för ell krav på beialning för Ulläggsarbdel.

Beslämmelserna i andra stycket är naluriigtvis på del sällel disposiiiva all konsumenien redan vid besiällningen av en Ijänsl kan ange att näringsidkaren, om konsumenten inte kan anlräffas utan uppskov när del har visal sig finnas behov av tilläggsarbele, får ulföra tilläggsarbeten inom en vidare prisram än som följer av punkt 1. En annan sak är alt det på detta område torde finnas anledning all vara försiktig när det gäller att anse konsumenten bunden av bestämmelser av denna innebörd i standardavtal e.d.

Tredje stycket

I enlighet med vad som tidigare har anförts hardd inte ansetts nödvändigt att i lagen föra in några mera generella beslämmelser om skyldighel för näringsidkaren atl, när behov därav framkommer, ulföra arbeten som inle omfattas av del ursprungliga uppdragel. För ell särskili fall har det emellerlid, i huvudsak i överensslämmelse med vad ulredningen har förordal.

Prop. 1984/85:110 185

ansells befogat alt ålägga näringsidkaren en skyldighet att siälla sig lill 8 § KtjL konsumenlens förfogande för sådani arbele. Detla gäller, om det när tjänsten utförs framkommer behov av Ulläggsarbele som inte kan uppskjutas ulan fara för allvarlig skada för konsumenten. En beslämmelse om della har lagits upp i tredje slycket av förevarande paragraf.

Beslämmelsen lar i första hand sikte på nödliknande siluationer såsom när dl uppskov med arbelel kan medföra livsfara eller fara för brand, ras, översvämning e.d. Näringsidkaren är i en sådan situalion, om konsumentens anvisningar inte kan inhämlas eller om han begär del, enligi beslämmelsen skyldig all utföra dd arbele som krävs för all avvärja faran. Bestämmelsen är emellertid också lillämplig i fall då del skulle leda Ull allvarlig ekonomisk skada för konsumenien, om Ulläggsarbdel inle utförs samiidigi med uppdragel. En sådan situation föreligger exempelvis om myckel koslnadskrävande och redan ulförda arbetsmoment är gemensamma för tilläggsarbetet och del arbele som uppdraget gäller samt dessa arbdsmomenl måsle ulföras på nyll för del fall atl lilläggsarbetel skjuls upp.

Med uttrycket atl "konsumentens anvisningar inle kan inhämlas" avses givetvis inte bara det fallet atl konsumenien inle kan anlräffas inom rimlig lid. Del kan också vara nödvändigl all ell ingripande sker så snabbi atl del över huvud tagel inle finns tid att först söka konlakl med konsumenien. 1 sådana siiualioner gäller alliså ell undanlag från skyldighelen atl söka inhämta konsumenlens anvisningar innan ell Ulläggsarbele utförs.

Skyldigheten för näringsidkaren att utföra sådant tilläggsarbele som avses i tredje slycket inträder redan i och med atl konsumenien begär del eller då hans anvisningar inte kan inhämtas. Av della följer alt näringsidkaren inte kan uppställa exempelvis förskottsbetalning som ett villkor för atl utföra tilläggsarbetet.

Med anledning av vad som har anförts från någol håll under remissbehandlingen bör framhållas all bestämmelsen i iredje slyckel inle avser siiualioner då risken för allvarlig skada rimligen kan undvikas genom atl konsumenien låter bli alt använda ett föremål. Näringsidkaren är sålunda i regel inte enligt beslämmelsen skyldig atl ulföra t. ex. sådana arbelen med en bil som av trafiksäkerhelsskäl är nödvändiga. Självfallel är han däremot i ell sådani fall skyldig all upplysa konsumenien om alt bilen inle bör användas innan de nödvändiga åtgärderna har vidlagils.

Del bör påpekas att även bestämmelsen i tredje styckel är begränsad till all avse arbete som har samband med del uppdrag som har lämnals Ull näringsidkaren (jfr första styckel). Frågan i vad mån näringsidkaren i andra fall kan vara skyldig atl ingripa i l.ex. nödliknande situationer, då en fara hotar konsumenlens egendom e.d., får avgöras enligt allmänna regler. Det är dock givel alt näringsidkarens på avlalel grundade plikt all med lillböriig omsorg ta till vara konsumenlens inlressen i en del fall måsle återverka på bedömningen av hans skyldigheter i del nu berörda hänseendet.

Prop. 1984/85:110 186

Liksom när en näringsidkare har underlåtit atl utföra en del av ell arbele 8 8 KtJL som det enligi avlalel med konsumenien har ålegai honom atl ulföra bör del, som utredningen har föreslagil, anses föreligga ell fel hos Uänslen om näringsidkaren har underlåtit alt utföra ell arbele som han enligt förevarande beslämmelse är skyldig alt utföra (se 9 8 andra slyckel).

Fjärde styckel

Bestämmelsen innehåller en hänvisning till 38 8, vilken reglerar näringsidkarens rätl lill pristillägg för tilläggsarbete som näringsidkaren har ulförl i enlighel med beslämmelserna i förevarande paragraf. 1 fråga om den närmare innebörden och omfallningen av näringsidkarens räll lill pristillägg för Ulläggsarbele får hänvisas lill specialmoliveringen lill 38 8.

Förvaring. Paragrafen är i princip lillämplig även vid ijänster som avser förvaring av lösa saker. 1 prakliken lorde dock såväl uirymmd för som behovel av en lillämpning av denna vara myckel begränsal vid sådana Uänster. Det lorde sålunda endasl sällan inlräffa all del under en förvaring framkommer behov av ålgärder som jusl på grund av sill samband med själva förvaringen lämpligen bör ulföras medan denna pågår, utan atl åtgärderna också måste anses vara omfattande av uppdragel och således över huvud taget inte utgör tilläggsarbete.

4.1.3 Fel hos tjänsien

Delta avsnill av lagen omfaltar 9-23 88 och innehåller regler om fel hos Uänsten. Dessa kompletteras av bestämmelserna i 31 och 33 88 om näringsidkarens skadeständsskyldighet på grund av fel resp. om tredje mans skadeståndsskyldighet på grund av vilseledande uppgifter o.d. vid marknadsföring.

Avsnilld inleds med beslämmelser om vad som avses med fel (9- 15 88). Därefier följer en paragraf om påföljder vid fel (16 8). I de därpå följande paragraferna regleras frågor rörande reklamation (17 och 18 88), konsumentens rätt all hålla Inne betalningen (198), avhjälpande (20 8) saml prisavdrag och hävning (21 8). Avsnittet avslulas med regler om prisavdragets Sloriek (22 8) och om verkningar av hävning (23 8).

Vad som avses med fel

I 9 8 anges alt tjänsten är felaktig, om resullalel avviker från vad som följer av de grundläggande kraven på fackmässighd och omsorg m.m., från vissa säkerhetsföreskrifter eller från vad som därulöver har avialais om resullalel. Vidare innehåller paragrafen regler om atl Ijänslen är felaklig. om den har ulförts i strid mol ett förbud enligi 4 8 marknadsföringslagen eller om näringsidkaren inle har ulförl ell sådani lilläggsarbete som han enligt konsumenttjänsllagen är skyldig alt utföra.

I lOS regleras en sida av näringsidkarens marknadsföringsansvar genom all del slås fasl alt tjänsien är felaktig, om resultatet avviker från olika

Prop. 1984/85:110 187

uppgifter av betydelse för bedömningen av Uänstens beskaffenhel eller 9 § KtJL ändamålsenlighel som har lämnats vid marknadsföring. 1118 regleras den sida av näringsidkarens marknadsföringsansvar som gäller underlåtenhet all lämna viktigare upplysningar rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel.

12 8 innehåller bestämmelser om vilken tidpunkt som normalt skall vara avgörande vid bedömningen av om en tjänst är felaktig. Därmed sätts också en gräns i liden för näringsidkarens ansvar enligi felreglerna för olyckshändelser o.d. som drabbar resultatet av ijänslen. Den avgörande tidpunkten är enligt paragrafen den då uppdraget avslulades eller, om avslutandet av uppdragel har försenals beroende på någol förhållande på konsumenlens sida, den lidpunkt då uppdraget annars skulle ha avslulals. Enligi 13 8 skall dock även en senare uppkommen försämring av resullalel anses ulgöra etl fel, om försämringen beror på ell avialsbrott på näringsidkarens sida. I 14 S regleras verkningarna av atl näringsidkaren har garanterat resultatet av en tjänst även för viss tid efter den tidpunkt som anges i 128.

Med undanlag för 11 8 passar de nu redovisade beslämmelserna inte för tjänster avseende förvaring. De tar sikte på det slulliga resultatet av en ijänsl, medan beslämmelser om vad som avses med fel vid förvaring bör la sikte på förhållandena under hela tiden dä förvaringsUänslen uiförs. Beträffande förvaring har därför i 15 8 lagils upp särskilda beslämmelser som, vid sidan av 118, anger när en Uänsl avseende förvaring är felaklig. Normerna för felbedömningen är dock i princip desamma som vid Uänsler avseende arbele på egendom.

9§

Tjänsien skall anses felaklig, om resullalel avviker från

1. vad konsumenien med hänsyn till 4 8 har räll all kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. vad som sägs i 5 8 försia slyckel, eller

3. vad som dämlöver får anses avlalal.

Tjänsien skall också anses felaktig, om den har utförts i strid mol elt förbud som avses i 5 8 andra slycket eller om näringsidkaren inle har ulfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig all ulföra enligi 8 8 iredje styckel.

(Jfr 3 kap. 1 8 i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller de centrala reglerna om när en tjänst är felaktig. Hilhörande frågor har i huvudsak behandlats i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Paragrafen är inle tillämplig på Uänsler som avser förvaring (se 15 S).

Försia styckel

1 försia stycket slås fast atl tjänsien skall anses felaktig, om resultatet avviker från vad konsumenien kan fordra med hänsyn lill de i 4 8 och 5 8

Prop. 1984/85:110 188

försia slyckel angivna, grundläggande anspråken på näringsidkarens pres- 9 8 KtJL laiion eller från vad som därulöver får anses avlalal om resullalel. Med "resullalel" avses den fysiska produklen av arbete och malerial. Uilryc-kel syftar inle bara på resullalel av den ursprungligen avtalade Uänslen ulan också på resullalel av evenluelll Ulläggsarbele.

Enligi punkl I skall ijänsten alltid anses felaklig, om resullalel avviker frän vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätl all kräva. Enligt 4 8 skall näringsidkaren utföra Uänsten på etl fackmässigl tillfredssiällande säll och med lillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens intressen. Som har berörts i specialmoliveringen lill 4 8 är dessa regler i princip tvingande lill konsumenlens förmån. Enligi 4 8 skall näringsidkaren vidare, om inte annal får anses avlalal, Ullhandahålla det malerial som behövs. Malerialel skall vara av den beskaffenhel som har avialais eller, om någol avial inle har iräffals i delta hänseende, a.v normalt god beskaffenhet.

I enlighel med vad som har sagls i avsnitt 2.4.1 i den allmänna moliveringen (jfr även avsnitt 2.4.3) skall näringsidkaren enligt reglerna om fel hos tjänsien bära risken för alt resullalel av hans arbele försämras genom "rena olyckshändelser" som inlräffar före den lidpunkl som är avgörande för felbedömningen (se 12 8). Detla kommer i lagen till uttryck genom atl de beslämmelser som anger när Uänslen är felaklig och som är av intresse i delta sammanhang (9, 10 och 15 88) gäller oavsett orsaken lill en sådan avvikelse som medför all Uänslen skall anses felaklig, samtidigt som del av beslämmelserna om påföljder av fel emellerlid framgår att näringsidkaren inle drabbas av några påföljder av etl fel som beror på någol förhållande på konsumenlens sida (se 16 8).

Ullryckd "olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse" är avsett atl beteckna i princip samma orsaker lill en försämring som del i 17 8 köplagen begagnade ullryckd att en försämring av sålt gods har uppkommit av "våda". Därmed åsyftas händelser som inträffat utan all vare sig näringsidkaren eller konsumenten eller någon annan person, för vilken en av parterna får anses ansvarig, är vållande till della. Ultryckel täcker alliså inle bara nalurhändelser och andra olyckshändelser av detta slag ulan även sådana händelser som l.ex. atl en ulomslående uppsåtligen skadar eller förstör resullalel av näringsidkarens arbele.

Vad konsumenien i enlighel med beslämmelsen i punkl I renl konkrel kan fordra av resultatet blir naluriigtvis beroende av den avtalade tjänstens innehåll och de allmänna betingelser under vilka den enligt avtalet mellan parterna skall utföras. För fall som inte inrymmer några särskilda komplikalioner gäller att konsumenten har anledning atl räkna med att en tjänst, som uiförs med iakttagande av de krav som anges i 4 8, leder till ell resullat som tillgodoser ändamålet med del beställda arbetet, uppfyller fackmässiga krav på ulseende m.m., har normal hållbarhet och inte medför särskilda risker för person- eller egendomsskador.

Prop. 1984/85:110 189

Det är emellertid självklart all anspråken på resullalel måsle anpassas 9 S KtjL lill sådana omsländigheler som l.ex. alt ijänslen går ul på en provisorisk reparation av etl föremål, vilken kanske dessutom enligt avlalel måsle utföras myckel snabbt, all Ijänsten avser etl äldre föremål eller ell föremål i elt allmänl dåligl skick eller all ijänslen enligt avlalel mellan parterna skall ulföras under myckel ogynnsamma förhållanden såsom under en för del akluella arbelel klart olämplig årstid eller väderlek.

Del bör framhållas all del nu sagda avser sådana för resullalel beiydelsefulla förhållanden som enligi avtalet mellan parterna bildar förutsättningarna för tjänsten och som därför inverkar på vad konsumenien har anledning all räkna med i fråga om resullalel. Ell allmänl villkor för della är alt inle bara näringsidkaren ulan också konsumenien har insett eller bort inse all förhållandet skulle kunna påverka resullalel. Härvid kan inle siällas några stränga krav på konsumenten, särskilt inle när del gäller belydelsen av sådana omsländigheler som de yttre förhållanden under vilka Uänslen skall utföras eller mera speciella förhållanden med anknylning till beskaffenhelen av föremålel för Uänsten. Om näringsidkaren, men däremol inle konsumenten, har insett eller bort inse den aktuella omständighetens betydelse för resultatet och näringsidkaren inle har klargjort denna för konsumenien, torde det leda lill att del mellan parterna får anses avtalat atl resultatet skall molsvara vad som - med bortseende från den akluella omsiändighelen - är normalt för en Uänst av del slag som avtalet gäller. En avvikelse från elt sådant resultat innebär då all tjänsien skall anses felaktig enligt punkt 3.

1 enlighel med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) är en ijänsl givetvis inle att anse som felaktig enligt punkt 1 enbart därför att Uänsten inle har lett Ull elt för konsumenten "positivt" resultat. Denna situation torde visserligen inte vara särskilt vanlig men kan uppslå t. ex. i fall då konsumenten besläller en reparalion av etl föremål för att få detla all åler fungera för sill ändamål ulan alt det är på förhand känl vad som är orsaken Ull all föremålet inte fungerar. Om del sedan visar sig all orsaken lill funkiionsbrislen inle kan lokaliseras eller avhjälpas trols etl fackmässigl tillfredssiällande arbele med avlalsenligl malerial, är Uänslen likväl inte all anse som felaklig enligt punkl I. Däremol föreligger i ett sådant fall ett fel enligt punkt 3, om näringsidkaren får anses ha ålagil sig all åsladkomma ell mera kvalificeral resulial. Han kan l.ex. ha lovat alt sätta föremålet i funktionsdugligt skick.

En särskild fråga i della sammanhang är vad som kan fordras av näringsidkaren i fråga om felsökning och andra ålgärder, när exempelvis ell reparalionsuppdrag på grund av föremålels lekniskl komplicerade beskaffenhel e.d. kan bestämmas enbari med uigångspunkt i vissa felsymptom hos föremålel, l.ex. en molor. Det är då inle ovanligl all näringsidkaren finner vissa brister hos föremålet som har kunnal ge upphov Ull felsymptomen samt avhjälper dessa brisler. Om felsymptomen emellerUd ålerkom-

Prop. 1984/85:110 190

mer efler en lid och del då visar sig att dessa i själva verkel beror på andra 9 8 KtjL eller ytterligare brisler hos föremålel än den eller dem som har avhjälpts, uppkommer ofta tvist humvida tjänsten är felaktig på grund av att näringsidkaren inle upptäckt och avhjälpt den egentliga brislen eller samtliga brister.

Den nu berörda frågan får självfallel bedömas med utgångspunkt i kraven på atl näringsidkaren skall ulföra Uänslen på ell fackmässigl lillfredsställande säll och med iakttagande av tillbörlig omsorg om konsumentens intressen. Detta lorde i princip innebära atl Ijänslen inte kan anses felaklig enligi punkl I, om näringsidkaren vid en fackmässigl lillfredsställande felsökning har påträffat och avhjälpt brisler som enligt fackmässig bedömning utgjort en godtagbar förklaring lill felsympiomen saml del inle funniis särskilda skäl all fortsätta felsökningen. Della kräver givelvis bl.a. alt näringsidkaren genom en fackmässigt lillfredsställande provning e.d. konstaterat all felsympiomen har försvunnit. Belräffande det nu sagda kan hänvisas till rättsfallel NJA 1973 s. 493.

På molsvarande säll bör bedömas fall där alternativa ålgärder av olika omfattning kan antas leda till samma åsyftade resultat, l.ex. alt en funk-Uonsbrisl hos ett föremål blir avhjälpt. Om del enligi en fackmässig bedömning framsiår som sannolikl alt en mindre omfattande och för konsumenten billigare åtgärd är tillräcklig för atl nä det önskade resultatet - och denna bedömning efler en tillfredsställande provning e.d. också synes ha varil riklig - kan Ijänsten sålunda i allmänhel inle anses felaktig enligt punkl 1 därför atl det senare visar sig all denna åigärd fakliskl inle var tillfyllesl. Del avgörande måste här vara, om näringsidkaren vid en samlad bedömning får anses ha handlat på ett fackmässigt lillfredsställande sätt och med tillbörlig omsorg om konsumentens inlressen. Det är alliså inle meningen atl beslämmelsen skall ges en sådan Ullämpning alt en näringsidkare ser sig nödsakad all för säkerhels skull ulföra mer omfattande och koslnadskrävande ålgärder än som är påkallade enligi en fackmässig bedömning.

För att en ijänsl skall anses felaktig enligt punkl I krävs att del föreligger sådana brisler i fråga om fackmässigl utförande och omsorg om konsumenlens intressen som ger utslag på det slutliga fysiska resultatet av ijänslen. Om näringsidkarens arbete leder lill ell resultat som är fackmässigl lillfredsslåilande, är tjänsien alltså inle felaklig även om näringsidkaren på grund av bristande skicklighel e.d. har använt en enligt fackmässig bedömning alltför lång tid för atl åstadkomma resullalel. En sådan brisl i ulförandel av Uänslen kan i stället inverka på bedömningen av vilkel pris som konsumenien är skyldig all belala för tjänsien. Vidare kan bestämmelserna om dröjsmål på näringsidkarens sida bli lillämpliga.

Enligt punkl 2 skall ijänsten vidare anses felaktig, om resultatet avviker från vad som sägs i 5 § försia slyckel, dvs. om tjänsien har ulförts så all resullalel slår i strid mot sådana författningsföreskrifter eller myndighels-

Prop. 1984/85:110 191

beslui som väsenlligen syftar till att säkerställa all föremålel för ijänslen är 9 § KtjL Ullföriilligl från säkerhelssynpunkl. 1 fråga om den närmare innebörden härav får hänvisas lill specialmoliveringen lill 5 8 försia slyckel. Som framgår där är den nämnda bestämmelsen tvingande till konsumenlens förmån.

Reglerna i punkt I och 2 anger de minimikrav på resultatet som alltid måste vara uppfyllda för atl Uänslen inte skall anses vara behäftad med fel. Enligt punkl 3 gäller alt tjänsten ocksä skall anses felaktig, om resullalel avviker från vad som därulöver får anses avtalat.

Del är i punkl 3 fråga om anspråk på resullalel som uttryckligen har angetts i parternas avtal eller som följer av vad som har underförslålls mellan parterna eller i övrigl av en lolkning av avlalel. Etl sådant anspråk kan vara angivet som etl sammanfallande krav på resultatet, t.ex. atl elt föremål åler skall fungera för silt ändamål eller atl etl läckage skall avhjälpas elc. Anspråket kan också — enbart eller i förening med ell sådant sammanfattande krav — ha formen av specificerade krav på resullalels beskaffenhel i fråga om olika delaljer.

Om näringsidkaren sålunda får anses ha ålagit sig all åsladkomma etl visst resultat, är ijänslen alltså felaklig enligi punkl 3 om del avialade resullalel inle uppnås. Del bör dock redan här påpekas all det inle är givel all konsumenien därmed kan göra gällande någon felpåföljd. Orsaken lill den ifrågavarande avvikelsen från avtalet kan nämligen vara ell förhållande på konsumenlens sida. Som elt sådant förhållande lorde få räknas en brisl e.d. hos föremålel för ijänsten som gör del omöjligt, eller praktiskt lagd omöjligl, atl nå del avialade resullalel och som näringsidkaren inte rimligen borde ha räknal med när han gjorde sitt åtagande. Hilhörande frågor berörs närmare i specialmoliveringen lill 168.

Beslämmelsen i punkl 3 innebär alt tjänsten är felaklig inle bara om resultatet kvaliialivi sett är sämre än vad som får anses avtalat ulan också om resullalel på annal sålt avviker från avlalel. Tjänsien är sålunda felaktig, om fönsterkarmarna på konsumentens hus enligi avtalet skall målas i en viss färgnyans men näringsidkaren i ställd målar dem i en annan nyans, även om någon anmärkning i övrigl inle kan riktas mol arbelels eller malerialds kvaliid.

Tjänsien skall också anses felaktig enligi punkl 3, om näringsidkaren inle har ulfört alll del arbele som följer av uppdraget lill honom, dvs. om resultatet företer en kvanlilativ brist. 1 sådana fall kan frågan om gränsdragningen mellan reglerna om fel hos tjänsten och reglerna om dröjsmål på näringsidkarens sida aktualiseras. 1 överensslämmelse med vad ulredningen har förordal bör denna gräns i princip dras så. all reglerna om fel anses lillämpliga om konsumenien har fått klart för sig atl näringsidkaren i god tro anser sig ha ulfört alll del arbele som han är skyldig atl utföra (se betänkandet s. 264-265, jfr 508 köplagen). 1 andra fall bör del däremot anses föreligga ett dröjsmål på näringsidkarens sida.

Prop. 1984/85:110 192

Gränsdragningen har främst betydelse för frågan om konsumentens 10 § KtjL skyldighet all reklamera, om han önskar få den kvantitativa brislen avhjälpt. Enligt 17 och 18 88 är konsumenien sålunda i princip skyldig alt reklamera inom viss tid om han önskar få etl fel avhjälpi, medan någon molsvarande reklamationsskyldighel inle föreligger om konsumenien vid ell dröjsmål på näringsidkarens sida väljer att enligt 288 kräva atl näringsidkaren fullföljer Ijänslen.

Andra slyckel

Enligi andra slyckel skall Uänslen anses felaklig, om den har utförts i strid mol förbud som avses i 5§ andra styckel, dvs. ell förbud enligi 4 8 marknadsföringslagen i dess nu föreslagna lydelse. Belräffande den närmare innebörden härav får hänvisas till specialmoliveringen lill 5 S andra slycket.

En Uänsl är felaklig enligi förevarande beslämmelse endasl om den har ulförts av den näringsidkare mol vilken förbudet enligt 4 8 marknadsföringslagen riktar sig. Del är ju bara denne som kan anses ulföra Uänslen "i slrid mol" förbudei. Som har framhållits i specialmoliveringen lill 5 8 andra slycket lorde förekomslen av ell sådani förbud emellertid i regel medföra alt en molsvarande Uänst, utförd av en annan näringsidkare, måste anses felaklig enligi bestämmelserna i försia styckel.

Enligt andra styckel skall en tjänst också anses felaktig, om näringsidkaren inle har ulförl sådant tilläggsarbete som han är skyldig all ulföra enligt 8§ tredje stycket. 1 fråga om näringsidkarens skyldighel all utföra vissl tilläggsarbete får hänvisas lill specialmotiveringen till den nämnda bestämmelsen.

10§

Tjänsien skall vidare anses felaklig, om resultatet avviker från sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av Uänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet som kan antas ha inverkat på avlalel och som i samband med avtalets ingående eller annars vid marknadsföring har lämnals

1. av näringsidkaren,

2. av någon annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknande organisation för näringsidkarens räkning, eller

3. av en leverantör av malerial lill ijänsten eller av någon annan i lidigare led.

Första slycket gäller ej i fråga om uppgifier som i tid har rättats på eii tydligl sätt.

(Jfr I kap. 3 8 i ulredningens förslag)

Paragrafen reglerar fall där en Uänst är felaklig på grund av alt resultatet avviker från uppgifter som har lämnals vid marknadsföring. Frågan har behandlats i avsnill 2.4.2 i den allmänna moliveringen (se även avsnitt 2.1.4). Paragrafen är inte tillämplig på Uänster som avser förvaring (se

158).

Prop. 1984/85:110 193

Första stycket 10 5 kijl

1 7S försia och andra styckena konsumenlköplagen regleras f.n. en säljares ansvar för sådana uppgifier om en varas beskaffenhet eller användning som har lämnals vid köpet eller annars vid marknadsföring av varan. 1 de nämnda bestämmelserna anknyts etl ansvar för fel i varan lill att en sådan uppgift har varit "vilseledande", varunder självfallet inbegrips all uppgiflen har varil oriktig. 1 förevarande beslämmelse fastslås i slället att tjänsten skall anses felaklig, om resullalel avviker från en lämnad marknadsföringsuppgifi. 1 praktiken är del fråga om två olika säll all uttrycka samma sak. När del gäller skälen för den lösning som har valls här får hänvisas till den allmänna moliveringen. Det bör framhållas atl bestämmelsen på samma sätl som de motsvarande reglerna i konsument-köplagen träffar inle bara fall där resullalel fakliskl avviker frän uppgifter som har lämnals i en annons e.d. (orikliga uppgifier). Den kan också Ulllämpas i fall där resullalel strängl laget inle avviker från sådana uppgifter, om dessa studeras noggrant, men däremol från del intryck som uppgifterna på grund av framställningens layout eller på grund av underlåtenhet all lämna viktiga upplysningar förmedlar till en mindre uppmärksam läsare (vilseledande uppgifier, jfr prop. 1973:138 s. 214-216).

För att bestämmelsen skall bli tillämplig fordras atl del är fråga om en avvikelse från uppgifier av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel. Med uppgifier avses såväl muntliga som skriftliga uppgifier, i princip oavsett hur uppgifterna har lämnals. 1 stället för det i 7 8 konsumenlköplagen använda uttryckssättet uppgifter "om" en vara talas i förevarande beslämmelse om uppgifier "av betydelse för bedömningen av" Uänsiens beskaffenhet eller ändamålsenlighel. Anledningen lill della är att del inle behöver vara fråga om uppgifter som direkt avser Uänsten som sådan, dvs. uppgifter "om" Uänslen. Del kan också röra sig om uppgifier som har lämnals l.ex. vid marknadsföring av ell malerial som har använls för en Uänsl. Med uppgifier av beiydelse för bedömningen av ijänsiens beskaffenhel eller ändamålsenlighel åsyftas emellertid i övrigt principielll samma typ av uppgifier som avses med konsumenlköplagens ullryck uppgifier om en varas beskaffenhet eller användning. Del skall alliså vara fråga om uppgifier som gäller arbelels eller malerialds egenskaper och kvalilet eller deras lämplighet för olika ändamål.

Uppgifterna kan röra del säll på vilkel en Uänsl utförs, l.ex. all arbelel görs för hand, med användande av precisionsverklyg. enligi en viss välkänd melod eller av utbildade specialister. När del gäller malerial kan uppgifterna gå ut på all ell vissl malerial kommer lill användning för en Ijänsl eller ta sikle på materialets egenskaper, kvalitet och lämplighet för olika ändamål. Uppgiflerna kan naluriigtvis också mera direkl gälla själva slulresulialets beskaffenhet eller ändamålsenlighet, t.ex. att en rosl-skyddsbehandling eller annan ytbehandling ger en varaktig konserverande 13 Riksdagen 1984/85. I .samt. Nr 110

Prop. 1984/85:110 194

effekl, all ell måleriarbete ger en glänsande yta, atl en trimning av en lo § KtJL molor eller en värmeaniäggning eller ell byggnadsisoleringsarbete ger en väsenlligl lägre bränsleförbrukning, all etl arbele utfört enligt en viss metod ger elt resultat som är särskilt lämpligl för våtulrymmen eller för ulomhusbmk osv.

För all del skall kunna anses vara fråga om en uppgifl av beiydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet eller ändamålsenlighel fordras nalurliglvis atl uppgiften är någorlunda konkrel och inle innebär enbart allmänt lovprisande (jfr prop. 1973: 138 s. 217). Etl allmänl framhävande av exempelvis del egna företagets förträfflighet av lypen "Vi är bäsl i Göteborg på båtmotorer" (se belänkandel s. 154) inger en konsumenl knappasl några så beslämda förväntningar på resullalel av en molorrepara-lion all uppgiflen kan läggas lill grund för etl civilrällsligl felansvar som går längre än vad som följer redan av bestämmelserna i 9S. Detsamma gäller beträffande andra s.k. "kringuppgifler", dvs. uppgifter som visserligen indirekl rör beskaffenhelen eller ändamålsenlighelen hos en Uänsl men som i likhel med uppgifier av den nyss berörda lypen mera allmänt har till syfte all främja avsättningen och knappasl ger upphov Ull några mer konkreta förväntningar på resultatet av en Uänsl (jfr prop. 1973: 138 s. 201 och 213). Ingripanden mol felakiiga eller överdrivna uppgifier av de slag som nu har nämnls får normalt ske med slöd av marknadsföringslagen.

Del nu sagda hindrar givelvis inie att uppgifter med en mera seriös framtoning om all en näringsidkare är expert eller specialisl på ell vissl slags arbele kan få beiydelse enligt förevarande beslämmelse, i vart fall om det är fråga om ijänsler där särskild skicklighel eller särskilda kunskaper normall måsle Ullmäias vikl. På molsvarande säll kan andra kringuppgifler ibland fakliskl vara likvärdiga med mer beslämda uppgifier om en Uänsls beskaffenhel eller ändamålsenlighel (jfr prop. 1973: 138 s. 201 och 213).

För all en uppgifl som har lämnats vid marknadsföring skall tillmätas någon betydelse enligt bestämmelsen fordras vidare all uppgiflen kan antas ha inverkat pä avlalel om ijänsten. 1 fråga om den närmare innebörden av della ullryck kan hänvisas till prop. 1973: 138 s. 216 (jfr även s. 218). Med anledning av vad som från något håll har anförts under remissbehandlingen bör framhållas atl det nu berörda kravel bl.a. innebär att konsumenien knappasl torde med framgång kunna åberopa marknadsföringsuppgifier som lämnals långi innan avlalel ingicks. Med hänsyn lill all förevarande beslämmelse endasl lar sikle på uppgifter av betydelse för bedömningen av Uänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighel lorde lids-aspeklen dock inte ha samma vikl som när del är fråga om prisuppgifier o. d. (jfr belänkandel s. 155-157 saml specialmotiveringen till 36 8).

För all beslämmelsen skall bli tillämplig krävs vidare all uppgiflen har lämnals / samband med avtalets ingående eller annars vid marknadsföring. Begreppel marknadsföring används här i samma vidsträckta betydelse som del har enligt marknadsföringslagen (se prop. 1975/76:34 s. 124).

Prop. 1984/85:110 195

Det behöver inte vara fråga om marknadsföring av den aktuella Uänslen 10 8 KtJL som sådan. Beslämmelsen omfattar även uppgifier som har lämnals l.ex. vid marknadsföring av ett material som har använts för tjänsten, under förutsättning all uppgifterna kan antas ha inverkat på avlalel om ijänslen. Beslämmelsen är däremol inte omedelbart tillämplig på uppgifier som lämnas av myndigheler eller konsumenlorganisationer och liknande, l. ex. i samband med offenlliggörande av marknadsöversikler eller lesiningsrap-porler, och inte heller på uppgifier som förekommer i vanliga Udningsartik-lar eller molsvarande framslällningar. Del kan emellertid länkas all näringsidkaren eller någon annan som avses i försia styckel hänvisar lill sådana uppgifier i sin marknadsföring. 1 så fall får uppgifterna enligt försia slyckel belraktas som lämnade vid marknadsföringen.

I princip blir naturligtvis endast sådana uppgifter av betydelse som ingår i marknadsföringsåtgärder vilka kan anses ha varil riktade lill konsumenler i allmänhet eller till den ifrågavarande enskilde konsumenten. Med anledning av vad en remissinstans har anförl bör sålunda framhållas alt en konsumenl inte enligi bestämmelsen bör kunna åberopa uppgifter som han har inhämlal från en broschyr e.d. av vilken del lydligi framgår all den endasl riklar sig till fackfolk, såvida inle någon som avses i försia styckel har vidarebefordrat uppgiften lill konsumenien på elt sådani säll alt uppgiften får anses ha blivit lämnad till denne.

Enligt bestämmelsen skall tjänsten anses felaktig, om resultatet avviker från marknadsföringsuppgifier som har lämnals av näringsidkaren. Hil räknas även uppgifter som har lämnats av någon som har fullmakt all i della avseende handla på näringsidkarens vägnar. Vanligen lorde det då vara fråga om personer som har s.k. slällningsfullmakt enligt 10 8 andra slyckel avtalslagen, l.ex. biträden i näringsidkarens butik eller en anslälld som lar emol kunder i näringsidkarens verkstad, vare sig del rör sig om en särskild kundmottagare eller om en annan anslälld som vid sidan av sina övriga sysslor även lar emot kunder. Sådan ställningsfullmakl lillkommer i regel också verkmäslare och liknande befattningshavare hos näringsidkaren. Detsamma lorde ofta kunna anses gälla andra anslällda som en näringsidkare skickar hem lill konsumenien redan innan ell avial har ingåtts, l.ex. för att besiktiga föremålel för en lilliänkl ijänsl, såvida del inle framgår av omsländighelerna atl deras slällning inle är sådan som avses i 108 andra slycket avlalslagen.

Tjänsien skall enligt förevarande bestämmelse vidare anses felaklig, om resultatet avviker från uppgifter som har lämnats av någon annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknande organisation under sådana förhållanden att det får anses ha skell/ör näringsidkarens räkning. Del behöver här inte vara fråga om elt handlande på grund av fullmakt, även om någon form av fullmakt oftasl lorde kunna anses föreligga i hilhörande fall. Del är tillräckligt att vederbörande får anses ha handlat för näringsidkarens räkning. Det avgörande bör då i iveksamma fall vara, hur

Prop. 1984/85:110 196

konsumenien har hafl anledning atl uppfatta silualionen. Del kan här vara 10 § KtJL fråga om uppgifter som härrör från dl annal förelag - l.ex. en reklambyrå - som hjälper näringsidkaren med dennes marknadsföring. Uppgifterna kan också ha lämnals av en branschorganisation eller en förelagskedja som bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning. För att näringsidkaren skall bli ansvarig för en marknadsföringsuppgifi som har lämnats för hans räkning krävs inle all han har känl lill atl uppgiflen lämnals.

Till uppgifter som har lämnals för näringsidkarens räkning kan ibland vara all hänföra uppgifier som i samband med avialels ingående har lämnals av en underentreprenör. En förulsällning för all dennes uppgifier skall anses ha lämnals för näringsidkarens räkning är dock, i enlighet med dd nyss sagda, all konsumenien hafl fog för alt uppfatta underenlreprenö-ren som represenianl för näringsidkaren. Denne är däremot normalt inte bunden av uppgifter som en underentreprenör har lämnat i sin egen marknadsföring, såvida inte näringsidkaren har vidarebefordrat underentreprenörens uppgifier på sådani säll att de kan anses lämnade även av näringsidkaren.

1 enlighet med vad som har förordats i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen kan näringsidkaren enligt beslämmelsen i första stycket emellertid få ansvara även för uppgifter som inle kan anses ha blivit lämnade för hans räkning. Detla gäller i fråga om uppgifier av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet som har lämnats av en leveranlör av malerial till tjänsten eller av någon annan i tidigare led. Av skäl som har redovisals i den allmänna moliveringen uppställs inle heller belräffande sådana uppgifier någol krav på alt näringsidkaren har känl Ull eller bon känna till all uppgiflerna lämnats.

När dd i beslämmelsen lalas om leverantör av malerial lill ijänsten åsyftas naturligtvis endasl leverantören av sådant material som lillhandahålls av näringsidkaren eller av någon för vilken han svarar. Frågan om konsumenlens eventuella befogenheter på grund av vilseledande uppgifter som har lämnals av en leveranlör eller lillverkare av sådani material som tillhandahålls av konsumenien själv får däremol i princip bedömas enligi konsumenlköplagen såsom gällande förhållandel mellan konsumenten och maierialleveranlören etc.

Med "annan i lidigare led" avses lillverkaren av ett malerial som har använls för ijänsten och andra som i ell omsältningsled mellan tillverkaren och maierialleveranlören har lagil befallning med malerialel på ell sålt molsvarande del som avses i 7 8 andra slyckel konsumenlköplagen, l.ex. importörer och grossisler. Med "malerial" lill tjänsien åsyftas även sådana förbrukningsvaror som rengöringsmedel o. d.

En underentreprenör till näringsidkaren är i princip inle att belrakia som "annan i tidigare led". Del kan dock länkas atl en underentreprenör någon gång får anses inta siällningen av leveranlör av material till ijänslen, t. ex. om näringsidkaren har anlitat dt företag för all sälta ihop och leverera byggnadsdelar lill en byggarbetsplats.

Prop. 1984/85:110 197

Det bör erinras om alt del, för all uppgifier som har lämnals av i. ex. en 10 § KtjL leverantör eller lillverkare av material till ijänslen skall få beiydelse enligi förevarande beslämmelse, är en förulsällning alt uppgiflerna kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsien mellan näringsidkaren och konsumenien. Delta innebär bl.a. all konsumenien när avtalet slöts måste ha ulgåll från att ell besläml malerial skulle komma lill användning. Uppgifier som har lämnals av en materialleveranlör elc. lorde därför i prakliken bli akluella huvudsakligen när parterna har avialat om användning av etl vissl besläml material eller när näringsidkaren i sin marknadsföring har angett all han för ijänster av det slag som avtalet gäller använder etl visst malerial.

Vidare bör framhållas atl näringsidkaren givelvis inte kan bli ansvarig enligt förevarande bestämmelse för uppgifier rörande ett vissl malerial, vilka har lämnals av en säljare av malerialel som inle har anliials som leverantör och som inte heller har ulgjorl elt led i distributionskedjan fram lill näringsidkaren.

Andra stycket

Åven om resultatet av tjänsten avviker frän en uppgift som avses i försia styckel skall ijänslen enligt beslämmelsen i andra styckel likväl inte anses felaktig, om den ifrågavarande uppgiften / tid har rättats pä ett tydligl sätl.

Med att en uppgifl har rältals avses inle bara fall då uppgiflen har gells ell nyll innehåll ulan också fall då uppgiflen har ålertagils utan all ersättas med en ny. Har en ny uppgift lämnals, kan denna i sin lur få betydelse för felbedömningen enligt beslämmelsen i försia slyckel.

I beslämmelsen har uttryckligen angetts alt rättelsen skall ha skett "i lid". Med della avses alt rättelsen skall ha gjorts vid en sådan tidpunkt att den har kunnal påverka konsumenien innan han fattade sill beslui all ingå avtalet (jfr prop. 1973: 138 s. 217). Det är alltså inle lillräckligi att en lämnad uppgifl ändras sedan avialet har ingåtts men innan Uänslen har slutförts.

Bestämmelsen gäller både i fråga om uppgifier som har lämnats i samband med avtalets ingående och i fråga om uppgifier som har lämnats vid marknadsföring i övrigt, t. ex. i broschyrer eller vid annonsering. Det är självklart att näringsidkaren skall kunna ändra en uppgifl som har lämnals lill konsumenien i etl tidigare skede av diskussionerna eller förhandlingarna om elt avtal om en Uänsl. Åndringen måste i etl sådant fall ha kommit lill den enskilde konsumenlens kännedom i tid. Kravel på att rättelsen skall ha skett "tydligl" innebär atl det i regel inle lorde kunna anses tillräckligt alt en ändring av en lidigare lämnad uppgift kan utläsas av ett upprättat avialsförslag e.d. Normalt måsle det krävas all konsumenien har fått sin uppmärksamhel särskilt riktad på att det är fråga om en ändring av den tidigare lämnade uppgiften och all denna alltså inle längre är aktuell (jfr prop. 1973:138 s. 204 och 217).

Prop. 1984/85:110 198

När del gäller uppgifier som inle har lämnats lill konsumenien i samband II § KtJL med avtalets ingående utan som har förekommit i broschyrer, annonser e.d. är del klart all konsumenien inle enligi försia styckel kan åberopa en sådan uppgifl, om en tydlig rättelse av denna faktiskt har kommil lill hans kännedom i lid. 1 enlighel med vad utredningen har förordat (betänkandet s. 158) bör näringsidkaren emellerlid till undgående av felansvar enligt förevarande paragraf också kunna åberopa alt en uppgifl har rättals genom ell generelll meddelande, lämnat t.ex. i lidningsannonser, även om rättelsen faktiskt har råkat förbigå den enskilde konsumenien. Del avgörande bör här vara, om rättelsen har meddelats pä elt sådani säll all meddelandd lypiskl sett har varit ägnat att nå de konsumenler som fått del av den ursprungliga uppgiften. Det fär överlämnas ål rättstillämpningen atl med hänsyn lill omsländighelerna i del enskilda fallel avgöra vilka krav som härvid bör ställas på meddelandds spridning m. m.

Om rättelsemeddelandel, trots alt dd fyllt kraven enligt förevarande beslämmelse, har förbigått den enskilde konsumenien men näringsidkaren vid avtalslillfällel har insett eller på grund av omständigheterna hade bort inse atl konsumenien utgick från den ursprungliga uppgiflen och alt denna hade betydelse för konsumenlens handlande, lorde del följa av allmänna avlalsrältsliga regler atl näringsidkaren blir bunden i enlighet med vad som följer av uppgiften, såvida han inte ändrar denna i del enskilda fallet. 1 den nu berörda situationen är förevarande paragraf emellertid inte tillämplig. Om resultatet av ijänsten sedermera visar sig avvika från den ifrågavarande uppgiften, är del i stället fråga om ett sådani fel som avses i 98 försia styckel 3.

Del bör framhållas atl rättelsen av en uppgift i och för sig inle behöver ha gjorts av den som har lämnat uppgiften, om det bara tydligt framgår att det är fråga om en rättelse av en viss tidigare lämnad uppgifl. Näringsidkaren kan sålunda alltid på sätl som lidigare har berörts ändra en uppgifl som har lämnats av någon annan, t.ex. en branschorganisation eller en materialleveranlör e.d. Likvärdigl med etl återtagande av en viss uppgifl är i ell sådani fall all näringsidkaren klargör atl han inle kan slå för riktigheten av uppgiften. För alt en sådan förklaring från näringsidkarens sida skall kunna godtas som en tydlig rättelse av en uppgift måste dock fordras atl förklaringen tar sikte på en viss angiven uppgift. Del bör alltså inte vara möjligl för näringsidkaren atl med slöd av bestämmelsen i andra stycket generelll befria sig från ansvar för uppgifier som har lämnals av andra.

II §

Tjänsien skall slulligen anses felaklig, om näringsidkaren före avtalels ingående har underlålil alt upplysa konsumenien om ell sådant förhållande rörande tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighel som näringsidkaren kände lill eller borde ha känl lill och som han insåg eller borde ha insett vara av beiydelse för konsumenien. En förulsällning för all ijänslen skall anses felakUg i ell sädant fall är dock att underiälenheten kan antas ha inverkal på avlalel.

(Jfr I kap. 3 8 i ulredningens förslag)

Paragrafen reglerar i vilka fall Uänslen skall anses felaklig lill följd av alt H § KtJL näringsidkaren har underlålil att lämna vissa upplysningar rörande Uänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel. Frågan har behandlats i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen är tillämplig såväl vid Uänsler avseende arbele på egendom som vid tjänster avseende förvaring av lösa saker (se 15 8).

Till skillnad från vad som f.n. gäller på konsumentköpsområdei - enligt den bestämmelse med likartal syfte som finns i 7 8 tredje stycket första meningen konsumenlköplagen - är näringsidkarens upplysningsskyldighet enligt förevarande paragraf inle beroende av att näringsidkaren enligt marknadsföringslagen har ålagts atl lämna viss informalion. Della sammanhänger bl.a. med alt näringsidkaren redan på grund av sin allmänna omsorgspliki (jfr 4 8) har en mera vidsträckt informationsskyldighet mot konsumenten än vad som skulle följa av en beslämmelse molsvarande den nämnda regeln i konsumenlköplagen. Förevarande beslämmelse kan ses som en konkrelisering i elt vissl hänseende av den informationsskyldighet som följer av näringsidkarens omsorgsplikt.

I likhet med vad som gäller enligt 108 första styckel skall det enligt förevarande bestämmelse vara fråga om en upplysning rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Belräffande innebörden härav får hänvisas till vad som sagls i specialmoliveringen till 10 8. Där har också berörts vad som ligger i kravel på alt näringsidkarens underiåtenhel all lämna en viss upplysning skall kunna antas ha inverkat på avtalet.

Vilka förhållanden rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel som näringsidkaren insåg eller borde ha insett vara av betydelse för konsumenten får avgöras efter omständigheterna. Härvid får slor betydelse tillmätas redan del förhållandet alt del är fråga om en konsumenttjänst. En beställare som är konsument får lypiskl sett anses ha slörre behov av upplysningar rörande en ijänsl än en beställare som själv är näringsidkare. Vid bedömningen av vilka förhållanden som konsumenien kan anses haft anspråk på alt bli upplyst om måste hänsyn också tas lill Uänstens art, t.ex. om Uänslen är av en enkel och vardaglig natur eller om det i stället gäller en komplicerad eller ovanlig tjänst vars egenskaper m. m. får anias vara okända för konsumenler i allmänhet.

Upplysningsskyldighelen enligt förevarande bestämmelse är i princip beroende av vad som är av betydelse för den enskilde konsumenten i del individuella fallel. Denna skyldighel skiljer sig därmed i princip från den upplysningsskyldighei som ulgör grunden för bestämmelsen om informalionsåläggande i 3 8 marknadsföringslagen, vilken anknyter lill vad som är av betydelse för konsumenter i allmänhel. 1 praktiken lorde dock skillnaden inle bli så slor. Vad som är av beiydelse för konsumenler i allmänhet är i regel av betydelse även för den enskilde konsumenien i etl individuellt fall. Därulöver har konsumenien emellerlid rält all bli upplysi om sådana förhållanden som, enligi vad näringsidkaren inser eller bör inse, är av

Prop. 1984/85:110 200

beiydelse för konsumenien i del enskilda fallel. Konsumenlens renl sub- 11 8 KiJL jekliva och för näringsidkaren ej synbara förvänlningar är däremol inte avgörande. Normall bör säljaren kunna ulgå från att konsumenien har samma insikter rörande förhållanden av betydelse i sammanhanget som konsumenler i allmänhel har, om inle annat framgår av omsländighelerna. Näringsidkaren bör vidare kunna utgå från atl föremålet för Uänslen skall användas på det säll som är del vanliga för föremål av ifrågavarande slag, så länge inte annat framgår.

Av särskild betydelse för konsumenien är all bli upplyst om evenluella begränsningar av en Uänsls lämplighet med hänsyn lill del ändamål för vilkel föremålel för tjänsien normall används eller för vilket föremålel i del enskilda fallel - enligi vad som framgår av konsumenlens uppgifier eller omsländighelerna i övrigt - kommer all användas. Hil hör naluriigtvis upplysningar om l.ex. sådana förhållanden som alt en viss typ av lermo-statventiler för värmeelement e.d. är olämpliga att installera i ett visst område därför atl den höga kalkhallen hos vattnet i området medför särskild risk för igensällning av ventilerna, att en viss färgkvalild är olämplig för vålutrymmen eller för bruk utomhus, alt en maltkvalitet är olämplig för en enlréhall på grund av sin känslighei för smuis och väta osv. 1 della sammanhang kan erinras om vad som har sagts i specialmoliveringen lill 7 8 belräffande gränsdragningen mellan reglerna om näringsidkarens avrådningsskyldighet och reglerna om fel hos Uänsten.

En liknande lyp av informalion som lypiskl sell är av slor betydelse för konsumenien rör sådana evenluella hinder för utnyttjandet av resullalel av Uänslen som beror på föreskrifier av olika slag, t. ex. all vissa anläggningar på en loml inle får uppföras ulan byggnadslov eller all ell fordon inle får förses med vilket slags utmstning som helsl (utan alt föreskriflen härom utgör en sådan säkerhetsföreskrift som avses i 5 8 försia slyckel och 9 8 försia slycket). Viktigt är också all konsumenien får upplysning om särskilda risker eller olägenheler som kan vara förenade med att en viss Uänst utförs på etl föremål, t. ex. atl della därigenom blir bestående brandfarligt eller giftigt för husdjur eller alt del får en beslående obehaglig luki e.d.

De allmänna normer som ulvecklas för informationslämnande till konsumenler får givetvis stor betydelse för bedömningen av vad konsumenten rimligen kunde räkna med all bli upplyst om. Sådana normer kan ha utbildats inom näringslivet eller följa av beslut av marknadsdomstolen eller rikllinjer av konsumentverket. Åven avgöranden av allmänna reklamationsnämnden eller av domstol i ivisler om fel hos ijänster kan givelvis vara av betydelse.

Av bestämmelsen följer att tjänsten i princip skall anses felaktig, om näringsidkaren har underlåtit atl efterkomma elt med slöd av 3 8 marknadsföringslagen meddelal informalionsåläggande avseende förhållanden som rör tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet. Della gäller vare sig åläggandel har meddelals av marknadsdomslolen eller i form av ell av

Prop. 1984/85:110 201

konsumentombudsmannen utfärdat och av näringsidkaren godkänt infor- 12 § KtJL mationsföfeläggande (se 15 S marknadsföringslagen). Della har inle ansetts behöva komma till särskilt uttryck i lagtexten.

I övrigt är det emellertid inle avgörande, om näringsidkaren faktiskt kände till det förhållande som han underlåtit att upplysa konsumenten om. Som har framhållits i den allmänna motiveringen bör man av en näringsidkare som yrkesmässigt utför tjänster åt konsumenter kunna kräva att han är aktiv för att skaffa sig kunskaper av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet och lämplighet för olika ändamål. 1 enlighet härmed är del enligt bestämmelsen tillräckligt atl näringsidkaren borde ha insett alt elt förhållande var av betydelse för konsumenien.

Frågan om vad näringsidkaren borde ha insett får bedömas enligt den måttstock som har angetts i specialmoliveringen lill 4 8, dvs. med hänsyn till vad som kan fordras av en normalt skicklig och kunnig saml seriösl arbetande fackman inom del område som den ifrågavarande ijänsten gäller. Högre krav än eljest bör dock kunna ställas på en näringsidkare som utger sig för att vara specialist på områdel.

Det är givet att en tjänst inte är att anse som felaktig enligt förevarande bestämmelse, om det visas att konsumenten själv hafl kännedom om ett visst förhållande och dess betydelse i sammanhanget. 1 ett sådant fall kan näringsidkarens underlåtenhet inle antas ha inverkat på avtalet om tjänsten. I övrigt bör näringsidkaren däremol normalt inte kunna gå fri från felansvar enligt bestämmelsen under hänvisning till att han trodde att just denne konsument, till skillnad från konsumenler i allmänhet, inte hade behov av en upplysning om förhållandet. Här bör dock göras en reservation för det fallet att konsumenten, enligt vad näringsidkaren känner till, har anlitat en arkitekt eller en tekniskt konsult e.d. för att exempelvis upprätta ritningar och arbetsbeskrivningar för ett arbele. I ett sådant fall bör Uänslen inte anses felaktig enligt förevarande beslämmelse, om det förhållande som konsumenten gör gällande att näringsidkaren bort upplysa honom om helt klart ligger inom ramen för vad näringsidkaren haft befogad anledning räknad med att konsumentens "egen" sakkunnige skulle informera konsumenten om (jfr specialmoUveringen till 168).

12 §

Frågan om tjänsten är felaktig skall bedömas med hänsyn Ull förhållandena vid den fidpunkt då uppdraget avslutades. Avser tjänsten en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne, anses uppdraget avslutat först när saken har kommit i konsumentens besittning.

Om näringsidkaren har utfört ijänsten men uppdraget inte kan avslutas i rätt tid på gmnd av något förhållande på konsumentens sida, är den avgörande fidpunklen i stället den då uppdraget skulle ha avslutats.

(Jfr 3 kap. 1 8 andra stycket i utredningens förslag)

Prop. 1984/85:110 202

Paragrafen, som inte är tillämplig på tjänster avseende förvaring (se 12 § KtjL 15 8), anger den tidpunkt till vilken bedömningen av frågan om Ijänsten är felaklig i princip skall hänföra sig. Det avgörande är resultatets beskaffenhet vid denna lidpunkl. Tjänsien är alltså felaktig om ell fel förelåg då, även om felel visar först senare, s.k. dolt fel. Härifrån måsle skiljas del fallel all resultatet vid den i paragrafen angivna tidpunkten är frill från fel — även dolda — men del därefter uppkommer en försämring av reslutald. Tjänsten är då inte felaktig enligt beslämmelserna i 9-12 88. En annan sak är att näringsidkaren ändå kan bli ansvarig för försämringen enligt beslämmelserna i 13 och 14 88.

För frågan humvida tjänsien är felaktig enligt 9 och 10 88 är det, som lidigare har framhållits, i och för sig utan betydelse vad som är orsaken till att resultatet avviker från de normer som anges där. Enligt 168 kan konsumenien emellertid inte göra gällande några påföljder på grund av etl fel som beror på etl förhållande på konsumentens sida. Dit räknas inle fel som beror på olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse (se specialmotiveringen till 16 8). Detta innebär att näringsidkaren enligt felreglerna bär risken (står faran) för atl resultatet försämras genom sådana händelser. Förevarande paragraf sätter emellertid en gräns i liden för näringsidkarens ansvar härvidlag. Av paragrafen framgår sålunda atl tjänsien aldrig kan vara felaklig enligt 9 eller 10 8 på grund av atl resultatet har försämrats genom en olyckshändelse e.d. som har inträffal efler den lidpunkt som anges i paragrafen (jfr även 13 och 14 88).

I anslutning till det nu sagda bör för tydlighetens skull understrykas alt näringsidkaren - såvida inte annat får anses avtalat — inte någon gång under tjänstens utförande eller därefter bär risken för att själva föremålet för tjänsten, om denna avsett ett redan befintligt föremål, skadas på grund av en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse. Den risken ligger på föremålets ägare, dvs. normalt på konsumenten (se specialmotiveringen-till 32 8). Beträffande den ekonomiska risken för att sådant malerial till tjänsten som konsumenten tillhandahåller förstörs eller försämras genom en olyckshändelse e.d. som leder till att tjänsten blir behäftad med fel får hänvisas Ull 20 och 39 88.

Första stycket

Enligt första stycket, som innehåller huvudregeln, skall frågan om tjänsten är felaktig bedömas med hänsyn lill förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades.

Ullrycket "förhållandena" syftar självfallet i första hand på resultatet av det urspmngligen avtalade arbetet och av eventuellt lilläggsarbete. Av ullryckd framgår emellertid också att man vid bedömningen av om en tjänsl är felaktig på gmnd av alt resultatet avviker från sådana föreskrifter som avses i 5 8 första stycket skall ta hänsyn även Ull en föreskrift som har trätt i krafl efler det att avtalet om Ijänsten slöts men innan uppdraget

Prop. 1984/85:110 203

avslulades. Denna siluation kan någon gång länkas uppkomma när det 12 § KtJL gäller arbeten som pågår under en längre lid. Molsvarande gäller i fråga om förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (se 9 8 andra stycket).

Med att uppdraget avslutas avses detsamma som med den av utredningen använda termen att "ijänslen avlämnas". Den lidpunkl då uppdraget har avslutats är, som lidigare har nämnts, avgörande för när risken för att resultatet försämras genom en olyckshändelse e.d. går över frän näringsidkaren lill konsumenien. Framför alll med hänsyn lill delta kan det naturligtvis ibland bli av slor betydelse atl mer precist fastställa när uppdragel kan anses ha blivit avslutat.

När det gäller tjänster avseende föremål som inle har överlämnats i näringsidkarens besittning och som inle heller skall tillverkas av denne innehåller försia slycket inle några särskilda regler om när uppdragel skall anses avslulat. Det kan här vara fråga om arbete på mark, byggnader, anläggningar o.d. eller om arbete på lösa saker som under arbelet finns i konsumentens hem eller på någon annan av denne disponerad plals.

1 dessa fall får uppdragel i princip anses avslutat när konsumenien har fått klart för sig atl näringsidkaren anser sig ha slutfört Ijänsten, dvs. utfört del avtalade arbetet jämte evenluellt Ulläggsarbele och uppfylll de förpliktelser i övrigt som kan sammanhänga med arbetet, exempelvis städat efter sig och avlägsnat sin utrustning. Förhållandet kan också uttryckas så att konsumenten skall ha fått klart för sig alt föremålet för tjänsten, såvitt på näringsidkaren ankommer, är färdigt för att avsynas och för att tas i bmk av konsumenten eller på annal säll disponeras av denne, t. ex. för fortsall arbele av annat slag.

Kravet på att konsumenten skall ha fått klart för sig att näringsidkaren sålunda anser sig vara färdig med sitt arbele m. m. innebär i allmänhel att näringsidkaren måste på ett eller annal sätt tydligt tillkännage detta för konsumenten. Etl särskilt meddelande härom bör dock - såvida inte annat har överenskommits - knappast krävas för att uppdragel skall anses avslutat när del är fråga om ett mindre arbete som utförs i konsumentens hem under dennes frånvaro och belräffande vilket det uppenbarligen har fömtsätts mellan parterna att arbetet kommer atl vara färdigt innan konsumenten kommer hem. 1 andra fall, såsom då arbele i konsumenlens frånvaro utförs på dennes sommarstuga under lid då den inle bebos eller på en bål som konsumenten har liggande någon annanstans än där han dagligen vistas, bör det däremot för att uppdragel skall anses avslutat normalt krävas att näringsidkaren har meddelat konsumenten alt han anser sig vara färdig med sitt arbete. Kan konsumenten då inte anlräffas, t. ex. på gmnd av all han har rest bort, går risken för olyckshändelser o.d. som drabbar resultatet av tjänsten likväl över på konsumenien enligt bestämmelsen i andra slycket.

Särskilt vid arbeten på byggnader förekommer det atl konsumenien tar en del av föremålet för tjänsten i bmk, sedan näringsidkarens arbete

Prop. 1984/85:110 204

avseende den delen har slutförts men innan näringsidkaren har färdigställt 12 § KtJL arbelet avseende andra delar. Konsumenien flyttar l.ex. in i elt nymålat och nylapdserat mm medan näringsidkaren fortsätter sitt arbete i andra mm. I ett sådani fall torde parterna ibland kunna anses ha bmlil ut den ifrågavarande delen av det urspmngliga uppdraget till ett särskilt uppdrag, som blivit avslutat i enlighet med vad som lidigare har sagts. Delta får emellertid avgöras med hänsyn till omsländighelerna i del enskilda fallel. Av 16 8 följer all konsumenien under alla förhållanden får själv svara för en försämring av den ianspråktagna delen, om försämringen sammanhänger med hans bmkande av denna och annat inte följer av parternas avtal (jfr betänkandet s. 256 och s. 262).

Parterna kan också i andra fall i princip avtala om att arbeten som skall utföras i etl sammanhang är alt betrakta som skilda uppdrag, beträffande vilka risken för olyckshändelser som försämrar resultatet går över på konsumenten efler hand som de olika deluppdragen på tidigare angivel sätt har avslutats. Beslämmelserna i förevarande paragraf och 16 8 är emellertid Ivingande lill konsumenlens förmån. För att ett avtal av del nu nämnda slaget skall vara bindande för konsumenten, måste det framstå som nalurligl att behandla de olika delarna som separata uppdrag när det gäller bl. a. frågan om övergången av risken för olyckshändelser från näringsidkaren till konsumenten.

Det bör i sammanhanget framhållas att enbart den omständigheten all prisel enligi avlalel skall betalas i delposter efter hand som arbetet fortskrider inte medför alt parterna kan anses ha kommit överens om en sådan uppdelning av ett uppdrag som här har berörts. Ofta är det andra skäl som ligger bakom en sådan betalningsklausul. Med hänsyn till att en uppdelning av ett uppdrag bl. a. medför att risken för olyckshändelser som försämrar resultatet stegvis överförs på konsumenten innan hela arbetet har avslutals, bör det ställas stränga krav på bevisningen för alt en överenskommelse därom har iräffals.

Vad som tidigare har sagls gäller även i fråga om arbete på löpande räkning (jfr betänkandet s. 260-261). Också vid sådant arbete är alltså den för felbedömningen avgörande tidpunkten den då uppdraget avslulades. Detta innebär att risken för försämringar av resultatet genom olyckshändelser e.d. inte heller vid arbete på löpande räkning går över på konsumenten vid en tidigare Udpunkt, såvida inte parterna någon gång kan anses ha träffat ett avtal om uppdelning av arbelet i deluppdrag och detla avtal i enlighel med del fömt anförda kan godtas som bindande för konsumenten.

Partema kan ha avtalat om all en formell besiktning av resultatet av tjänsten skall äga mm sedan Uänsten har slutförts. I så fall kan uppdragel inte anses avslutat förrän besiktningen har genomförts. Det bör påpekas att detta innebär alt näringsidkaren bär risken för olyckshändelser o.d. som drabbar resultatet under själva besiktningen.

Prop. 1984/85:110 205

Beträffande tjänster som avser en sak som har överlämnats i näringsid- 12 § KtjL karens besittning eller som skaU tillverkas av denne har i andra meningen i första stycket tagits upp en särskild regel om när uppdraget skall anses avslutat. Detta är i dessa situationer fallet först när saken efter slutförandet av tjänsien har kommit i konsumentens besittning. Först då går alltså risken för försämringar av resultatet genom olyckshändelser över på konsumenten. Skälen för denna regel har redovisals i avsnitt 2.4.3 i den allmänna moUveringen.

Det kan tänkas att det redan i samband med atl föremålel för Ijänslen skall överiämnas till konsumenten visar sig att tjänsien är behäftad med ett fel och att näringsidkaren därför skall behålla föremålel för all avhjälpa felel. I så fall bör uppdragel enligi den nu aktuella beslämmelsen inle anses avslutat förrän föremålel efter avhjälpandel kommer i konsumenlens besittning.

Om konsumenten skall hämta föremålet för tjänsten hos näringsidkaren - vilket torde vara vad som gäller om inte annal får anses avtalat - är uppdraget enligt den nu berörda bestämmelsen avslutat när föremålet har tagits om hand av konsumenten eller av någon för hans räkning, t. ex. av en chaufför hos ett åkeriföretag som enligt överenskommelse med konsumenten skall transportera föremålet till denne. Har näringsidkaren i elt sådant fall åtagit sig att hos åkeriföretagel överlämna föremålet till delta, är uppdraget avslutat när föremålet har tagits om hand av åkeriföretaget.

Frågan om när föremålet kan anses ha blivit omhändertaget av konsumenten eller av någon för hans räkning får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Om del t. ex. är fråga om ell slörre föremål som näringsidkaren hjälper konsumenien all lasta in i dennes bil e.d., kan föremålel inte anses ha blivit omhändertaget av konsumenien förrän del har lastats in i bilen.

Har näringsidkaren åtagit sig alt ombesörja transport av föremålel för ijänsten till konsumenten, antingen i egen regi eller med anlitande av en självständig fraktförare, är uppdragel att anse som avslulat när föremålet efter transporten har tagits om hand av konsumenten eller av någon för hans räkning eller på annal sätt har överiämnats till konsumenten. Transporten går i ett sådant fall alltså på näringsidkarens risk. Som framgår av det sagda är det inte alltid nödvändigt för att uppdraget i hilhörande fall skall anses avslutat alt föremålet faktiskt har tagits om hand av konsumenten eller av någon som företräder denne. Sålunda får en sak som har lagts ned i konsumentens brevlåda normalt anses ha kommil i konsumenlens besittning även om han inte är hemma vid tillfället. Ell föremål som enligt överenskommelse med konsumenien har slällls av på dennes villatomt får i regel också anses ha kommit i hans besittning (jfr Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. Stockholm 1960, s. 118). Däremot kan ell föremål som har placerats utanför dörren lill en lägenhel i etl hyreshus knappasl anses ha kommil i lägenheisinnehavarens besittning förrän det faktiskt har tagits om hand av honom eller någon som företräder honom.

Prop. 1984/85:110 206

Det förhållandet att kravet på atl saken skall ha kommit i konsumentens 12 § KtjL besittning kan anses uppfyllt exempelvis om den har lagts ned i hans brevlåda eller placerats på hans tomt innebär självfallet inte att näringsidkaren alltid är berättigad atl avsluta uppdragel på della sätt. Näringsidkaren är skyldig atl med lillböriig omsorg ta till vara konsumentens intressen. Detla medför alt han inte i onödan får utsätta konsumenten för fara all resultatet av ijänsten försämras eller all föremålet för tjänsien skadas eller försvinner. Enligt 13 8 är näringsidkaren ansvarig enligt reglema om fel hos Uänslen för en försämring av Uänstens resultat som uppkommer efler den tidpunkt som anges i förevarande paragraf, om försämringen är en följd av näringsidkarens avtalsbrott. Åven i övrigl kan näringsidkaren bli skadeståndsskyldig mol konsumenien, om denne lider skada till följd av atl föremålel för Ijänsten har levererats på här berört eller liknande sätt och delta med hänsyn till omständigheterna kan anses innefatta en försummelse på näringsidkarens sida (se 32 8 andra slyckel).

Eu åiagande av näringsidkaren all ombesörja iransporl av föremålet för tjänsten behöver inte innebära alt föremålet skall sändas ända hem till konsumenten e.d. Del kan ankomma på konsumenten att hämta föremålet på exempelvis ett postkontor eller ett godsmagasin. I så fall är uppdraget avslutat när konsumenten eller någon som företräder honom har tagit hand om föremålet där.

Frågan om vem av partema som skall stå för kostnaderna för en transport av föremålet för tjänsten som näringsidkaren har åtagit sig atl ombesörja berörs i anslulning till bestämmelserna om priset för tjänsten (se specialmotiveringen till 36 8).

Andra stycket

Enligt andra stycket är den lidpunkl som skall vara avgörande vid bedömningen av om tjänsten är felaktig en annan än den då uppdraget faktiskt avslutades. Detta gäller om näringsidkaren har utfört tjänsten men uppdragel inte kan avslulas i rätt tid pä grund av någol förhållande på konsumentens sida. I så fall är den avgörande lidpunkten i stället den då uppdraget annars skulle ha avslulals. Risken för att resullalel försämras genom en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse ligger alltså därefier på konsumenien.

Vid tjänster avseende föremål som inte har överlämnats i näringsidkarens besinning och som inle heller skall lillverkas av denne är uppdraget enligt försia slyckel i regel att anse som avslutat i och med att näringsidkaren har meddelat konsumenien att tjänsten är utförd. Dd kan emellertid hända att konsumenten av någon anledning som är att hänföra till hans förhållanden inte utan dröjsmål kan anträffas med ett sådant meddelande. Enligt förevarande bestämmelse blir i så fall avgörande vilken beskaffenhet resultatet har vid den tidpunkt då meddelandet annars skulle ha kunnal lämnas Ull konsumenten. En förulsättning är självfallet atl en eventuellt avtalad tidpunkt för uppdragets avslutande då också är inne.

Prop. 1984/85:110 207

Partema kan ha avtalat om atl uppdragel skall avslutas genom en formell 12 § KtjL besiktning av resultatet av tjänsien vid en viss tidpunkt. Om näringsidkaren då har utfört ijänsten men besiktningen inle kan äga mm vid den överenskomna tidpunkten på gmnd av något förhållande på konsumentens sida, blir enligt bestämmelsen den lidpunkt avgörande då besiktningen annars skulle ha varil avslutad.

Om tjänsten avser ell föremål som har överlämnats i näringsidkarens besinning eller som skall tillverkas av denne kan avtalet, som fömt har nämnts, innebära att konsumenten efler del atl näringsidkaren har utfört Ijänsten skall hämta föremålel hos denne. I sådana fall får vid tillämpningen av förevarande bestämmelse skiljas mellan olika siluationer.

Det vanliga är atl avtalet i hilhörande fall anger en tidpunkt för avhämtning av föremålet utan atl konsumenten är skyldig alt hämta föremålel vid den angivna tidpunkten. Avlalel innebär alltså endasl att Uänslen då beräknas vara utförd och atl föremålel då kan avhämias. Konsumenien bör i dessa fall ha en rimlig tid på sig efter den utsatta lidpunkien. Så länge denna tidsrymd inte överskrids, kan avslutandet av uppdraget över huvud taget inle anses ha blivit försenat på sätt som avses i förevarande bestämmelse. Hur lång tid som konsumenten sålunda har på sig för att hämta föremålet - dvs. vad som enligt bestämmelsen utgör "rätt tid" för att avsluta uppdraget - torde främsl bero på praxis i branschen. I många situationer, såsom när det gäller föremål som varken är skrymmande eller särskilt värdefulla, rör del sig säkerligen om en ganska avsevärd lid.

Partema kan emellertid ha kommil överens om att föremålet för Uänsten efler avslutat arbele skall avhämtas senasl vid en viss angiven tidpunkt. En sådan överenskommelse kan ha kombinerats med en tidsangivelse av del nyss berörda slaget. Det kan sålunda l.ex. anges all föremålel är färdigt för avhämtning efter en viss kortare tid och dessutom all konsumenten är skyldig att hämta föremålet senast inom en viss angiven Ud, exempelvis en eller ett par månader efler inlämningsdagen. Överenskommelsen kan också gå ul på atl konsumenten är skyldig att hämta föremålet inom en hell korl Ud. I många fall kan detta vara av väsentlig betydelse för näringsidkaren, t.ex. om tjänsten avser ett skrymmande eller värdefullt föremål eller om näringsidkaren av någon anledning har särskilda problem med all ta hand om föremålel efter avslulat arbete. Han kanske driver en fordons verkstad, där inlämnade fordon efter avslutat arbele måste ställas på gatan, eller avser att stänga för semester e.d.

Konsumenten är naluriigtvis i princip skyldig alt iaktta en överenskommelse av det slag som nu har berörts. Denna blir alltså normalt bestämmande för vad som enligt förevarande bestämmelse utgör "rält tid" för uppdragets avslutande. Som lidigare har berörts får della framför alll den följden alt en försening som beror på någol förhållande på konsumenlens sida medför all risken för försämringar av resultatet genom olyckshändelser e.d. går över på konsumenten när föremålel enligt överenskommel-

Prop. 1984/85:110 208

sen skulle ha hämtats. En förutsättning för detla är dock atl överenskom- 13 8 KtJL melsen inle med hänsyn lill omständigheterna framstår som oskälig mot konsumenten och därför kan angripas med slöd av 36 8 avlalslagen.

Om näringsidkaren skall ombesörja transport av föremålet för tjänsien till konsumenten, kan uppdragets avslulande bli försenal t.ex. genom att konsumenten inle iakttar en överenskommen tid för alt ta emol föremålet. 1 så fall blir den för felbedömningen avgörande tidpunkten enligt förevarande bestämmelse den då föremålel rätteligen skulle ha mottagits. En evenluelll nödvändig ålertransport går alltså på konsumentens risk. Skall konsumenten hämta föremålel på etl posikontor e.d. har han den normala liggetiden för försändelser av ifrågavarande slag på sig, såvida inte parterna har kommit överens om att konsumenten skall hämta föremålet inom en viss kortare tid.

Bestämmelsen i andra slyckel kan bli lillämplig inle bara i fall då konsumenten underlåter atl i rätt tid avhämla eller ta emol föremålel för tjänsien, utan också i t.ex. fall då näringsidkaren med slöd av 49 8 kvarhåller föremålet för ijänsten efter den lidpunkt då uppdraget rätteligen skulle ha avslutats.

13 §

Försämras resultatet efter den tidpunkt som anges i 12 8, skall tjänsten anses felaktig om försämringen är en följd av ett avtalsbrott på näringsidkarens sida.

Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär etl undantag från reglerna i 12 8. Paragrafen är inte tillämplig på tjänster som avser förvaring (se 15 8).

Paragrafen gäller försämringar av resultatet som uppkommer efter den tidpunkt som enligt 12 8 är avgörande för bedömningen av om ijänsten är behäftad med fel. Härmed avses inte en defekt hos resultatet som låg latent eller dold vid denna tidpunkt men som framkommer eller visar sig först senare (dolt fel). En sådan defekt faller under reglerna i 9-12 88.

Enligt paragrafen är Uänsten felaktig, om en försämring av resultatet som uppkommer först efter den tidpunkt som anges i 12 8 är en följd av etl avtalsbrott på näringsidkarens sida. Med avtalsbrott avses inte endast att näringsidkaren åsidosätter särskilda bestämmelser i ell avtal mellan parterna ulan också atl han åsidosätter sina förpliklelser enligt lagen, t. ex. sin allmänna omsorgsplikt enligt 4 8 eller sin plikt enligt 50 8 att ta vård om ett föremål som han håller kvar under åberopande av reienlionsräll eller som inte i rätl tid har kunnat överiämnas i konsumentens besittning.

I enlighet med det nu anförda blir paragrafen lillämplig t. ex. om näringsidkaren i strid mol sin omsorgspliki har underlåtit att ge konsumenten nödvändiga anvisningar till förebyggande av att denne på grund av okunnighet skadar resultatet av Uänsten. Del kan gälla en anvisning om att en molor efter renovering måsle köras försiktigt under en tid, alt elt golv efter

Prop. 1984/85:110 209

lackering inle får bdrädas med skor förtån efler viss lid, all en tapet eller 14 s KtjL en färgyla inte tål vatten, all en helläckningsmatla måsle rengöras på etl vissl sätl för att inte skadas osv.

Paragrafen blir vidare tillämplig om näringsidkaren inför en transport av föremålet för Uänsten som ombesörjs av konsumenten - och som därför i och för sig går på dennes risk - har åtagit sig all förpacka föremålet men gör detta så dåligt att resultatet av tjänsten till följd därav skadas under transporten. Del måste då givelvis vara fråga om en försämring av resullalel som inte skulle ha uppkommit även om näringsidkaren hade förpackat föremålet på ett godtagbart sätt.

Även andra fall kan länkas då förevarande paragraf aklualiseras (se bl. a. specialmotiveringen till 12 5 försia stycket slyckel). Del bör emellertid framhållas atl paragrafen inle avser försämringar som endasl framstår som en indirekl konsekvens av ell avtalsbrott från näringsidkarens sida. Beslämmelsen är sålunda t.ex. inte avsedd all innebära all näringsidkaren blir ansvarig för att resultatet försämras ytterligare genom en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse som inträffar sedan näringsidkaren -efter det att uppdraget har avslutals - åler har fåll hand om föremålel för all avhjälpa ett fel hos ijänsten. Självfallet blir bestämmelsen däremot tillämplig, om näringsidkaren genom all brista i fackmässighet eller omsorg i samband med avhjälpandel av elt fel försämrar resultatet ytterligare.

14 §

Har näringsidkaren genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig all under en viss lid efter den lidpunkt som anges i 12 8 svara för resultatet av Ijänslen och försämras del utfästa resultatet under den angivna tiden, skall Ijänsten anses felaktig.

Första stycket gäller ej, om näringsidkaren gör sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller någol liknande förhållande på konsumentens sida.

(Jfr 3 kap. 2 8 i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar verkningama av atl näringsidkaren har lämnat en s.k. tidsbestämd garanli avseende Uänstens resultat. Frågan har behandlats i avsnitt 2.4.4 i den allmänna motiveringen. Beslämmelsen är inle tillämplig på tjänster som avser förvaring (se 15 8).

Första stycket

Paragrafen avser endast garantier som tar sikte på resullalel av Uänsten eller en del därav och som täcker en kortare eller längre lidsrymd framåi i tiden. Garantitiden behöver i och för sig inte vara begränsad. Den behöver inte heller vara angiven i etl tidsmått utan den kan anges genom all garantin förklaras gälla för en viss körsträcka med ett fordon e.d. Genom Ullägget liknande utfästelse markeras att utfästelsen inle behöver innehålla 14 Riksdagen 1984/85. 1 samt. Nr 110

Prop. 1984/85:110 210

ullrycket "garanli". Del är Ullräckligt alt utfästelsen i prakliken har sam- 14 8 KtjL ma innebörd som en vanlig tidsbestämd garanti avseende resultatet eller en del därav. Givelvis är del inle heller nödvändigl alt utfästelsen innehåller ett sådant uttryck som au näringsidkaren "svarar för" resultatet eller synonyma uttryck.

1 enlighet med vad som har utvecklats i den allmänna motiveringen har paragrafen utformats så atl en lidsbestämd garanli eller liknande utfästelse får verkan som en garanli för resultatets bestånd under hela garantitiden, förutsatt all del inle drabbas av olyckshändelser eller utsätts för vanvård eller onormalt brukande e.d. från konsumentens sida. Enligt bestämmelsen i första stycket är det sålunda tillräckligt atl resullalel eller den del därav som omfattas av utfästelsen försämras någon gång under garantitiden. Del saknar då i princip betydelse alt resultatet var aldrig så perfekt vid den tidpunkt som enligt 12 8 är avgörande för felbedömningen. För atl näringsidkaren skall undgå ansvar måste del göras sannolikl all försämringen beror på någon sådan händelse eller någol sådani förhållande som avses i andra styckel. Detta ligger helt i linje med hur en konsumenl vanligen uppfattar en tidsbestämd garanti.

Som har berörts i den allmänna moliveringen torde det egentliga problemel för näringsidkarsidan med denna rättsliga konstruktion av garaniian-svarel hänföra sig lill sådana delar av resultatet som även vid ett normalt brukande och en normal vård kan slitas ut före garantitidens utgång, t. ex. materialdetaljer av förhrukningskaraktär. Detta problem kan emellertid lösas genom att garantiulfäslelsen begränsas till all avse endasl en viss del av resultatet. En sådan begränsning kan anges posilivi, så alt garantin förklaras omfatta endast en viss del, eller negativt, så att det förklaras alt garantin inte omfattar en viss eller vissa delar av resullalel. Om garantin begränsas på det senare sättel, så att den inte omfattar exempelvis detaljer av förbrukningskaraktär, bör del inle vara nödvändigl med någon hell uttömmande uppräkning av sådana detaljer. Det bör räcka med en exemplifiering som tillräckligt tydligl ger besked om vad som åsyftas. Garantin kan även anges gälla endasl en viss eller vissa egenskaper hos resullalel, t.ex. färgbeständighet, eller begränsas genom alt någon eller några egenskaper undantas från garantin.

För att paragrafen skall bli lillämplig fordras, atl resultatet till den del del omfattas av en garanti försämras under garanliliden. Varje normal användning e.d. av ett föremål medför självfallel en viss förändring av föremålets skick som strängl lagd skulle kunna betecknas som en försämring i förhållande lill dess skick som nytl eller nyrepareral osv. Ingen skulle komma på tanken att på gmnd av en sådan förändring åberopa en garanli, och del är inte heller sådana förändringar som i bestämmelsen åsyftas med uttrycket "försämras". Detla lar sikte på sådana förändringar hos resultatet av tjänsten som i utredningens förslag har beskrivits så att det uppkommer en "bristfällighet" hos resultatet. Försämringen torde vanligen ta sig uttryck i

Prop. 1984/85:110 211

en funktionssvikl under garanliliden, l.ex. alt de renoverade bromsarna 15 § KtjL upphör alt ge tillfredsställande effekt, eller i en defekt i resultatets ulseende, t. ex. att färgen vars beständighet har garanterats bleknar under garantitiden.

Inlräffar en sådan försämring som nu har nämnls skall ijänsten anses felaklig, för så vilt inle näringsidkaren kan göra sannolikt att försämringen har orsakats av någol sådani förhållande som avses i andra slyckel. All Ijänslen skall anses felaklig innebär alt konsumenten kan göra gällande samlliga de påföljder som enligt lagen följer härav. Det är alltså inle möjligt all i en garanti begränsa konsumentens befogenheter till atl omfalla endast en del sådana påföljder eller all ålägga konsumenien självrisker eller andra inskränkningar av hans förmåner eller rättigheter enligt lagens regler om påföljder av fel. Näringsidkaren kan sålunda t.ex. inle heller i en garanli förbehålla sig en mera vidsträckt rält atl avhjälpa ell fel än som följer av 20 8.

Andra slycket

Genom andra stycket fastslås atl del blir näringsidkaren som får bevisbördan rörande orsaken lill försämringen. Skall han gå fri från ansvar för denna måste han nämligen enligt andra styckel visa anlingen all försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse som inträffat efler den lidpunkl då risken för försämringar av resultatet genom sådana händelser gick över på konsumenten (se 12 8) eller att försämringen beror på vanvård, onormalt brukande eller liknande förhållande på konsumenlens sida. Det är emellertid, i likhel med vad som gäller enligi 10 8 konsumenlköplagen, inle nödvändigl atl näringsidkaren förebringar full bevisning om alt orsaken lill försämringen är någon sådan som nu har berörts. Del räcker med all delta görs sannolikt (jfr prop. 1973:138 s. 306 och 318).

Med uttrycket "liknande förhållande" på konsumentens sida avses bl. a. sådant som alt konsumenten har underiåtit alt följa väsenlliga skötsel- eller serviceföreskrifler, även om detta inle kan belecknas som van vård. I sammanhanget skall nämnas att dd bör vara möjligl för näringsidkaren atl som ell direkt villkor för en garantis giltighet föreskriva alt resullalel av Uänslen skall underkastas viss regelbunden översyn eller alt del inle får ulsätlas för en viss lyp av brukande. En förulsällning är dock.givelvis all villkoret inte framsiår som oskäligt, l.ex. därför all del innebär en sådan inskränkning av konsumenlens möjligheter atl disponera föremålel för ijänsten alt garanlin närmasl blir vilseledande.

15 §

Avser Uänslen förvaring av en lös sak gäller i ställd för vad som sägs i 9, 10 och 12-14 8S atl ijänslen skall anses felaktig, om förvaringen anordnas på etl sätt som avviker från

Prop. 1984/85:110 212

1. vad konsumenten med hänsyn lill 4 8 har räll all kräva, även om I5 § KijL avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. vad som sägs i 5 8 försia slyckel, eller

3. vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten skall också anses felaklig, om förvaringen anordnas i slrid mot ell förbud som avses i 5 8 andra slyckel eller på elt säll som avviker från sådana uppgifter enligt 10 8 som inte i tid har rätlats på elt tydligt säll.

Paragrafen innehåller särskilda regler om när en Uänsl som avser förvaring av en lös sak skall anses felaklig. Den är alliså inle lillämplig på tjänster som avser arbete på egendom. Frågan har behandlals i avsnill 2.11.3 i den allmänna motiveringen.

Bestämmelserna i 9 och 10 SS lar sikle på resullalel av en ijänsl, dvs. del rent fysiska resultat som del avtalade arbelet jämte eventuellt tilläggsarbele avsätter, på föremålel för Uänslen. De passar därför inle för Uänsler som avser förvaring, eftersom syflel med dessa Uänsler inle är alt frambringa något resulial i den nyss angivna meningen. Syflel med en förvaringsUänsi är tvärtom i princip alt förvaringen skall anordnas så atl föremålel för Uänsten - den sak som förvaras - kan ålerlämnas lill konsumenien i oförändrai skick. Vad som bör ligga lill grund för bedömningen av om en tjänsl som avser förvaring skall anses felaklig är det sätt på vilket förvaringen anordnas. Del är främst della som kommer lill uttryck i förevarande paragraf. Själva normerna för bedömningen av om tjänsten är felaklig med hänsyn till det sätt på vilket förvaringen anordnas är däremol i princip desamma som anges i 9 och 1088-

Bestämmelserna i 11 8 gäller även för tjänster som avser förvaring. Också en sådan tjänst är alitså felaktig bl.a. om näringsidkaren före avtalets ingående har underlåtit att lämna konsumenien beiydelsefulla upplysningar rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel.

Bestämmelserna i 12-1488 saknar aktualitet vid förvaring. Del rör sig här om en fortlöpande preslation från näringsidkarens sida som skall vara felfri under hela förvaringstiden. Reglerna i 12 8 om att förhållandena vid den lidpunkl då uppdragel avslutades normall skall vara avgörande vid bedömningen av om en tjänsten är felaktig kan alltså inle lillämpas vid förvaringsljänster. Detsamma gäller då reglerna i 13 och 14 88.

Första stycket

De normer för bedömningen av om en Ijänsl avseende förvaring är felaklig som anges i försia styckel motsvarar dem som gäller enligt 98 första slycket. Här kan därför hänvisas lill vad som har sagts i specialmotiveringen till den bestämmelsen samt i specialmoliveringen lill 48 och 5 8 första slycket.

Prop. 1984/85:110 213

Andra slycket 16 § KtJL

Beslämmelsen utgör för förvaringsUänsternas del en motsvarighet till 108 och lill en del av 98 andra slycket, nämligen såvitt avser det fallel all tjänsten utförs i strid mol ett förbud enligi 4 8 marknadsföringslagen. Del har inle ansells föreligga skäl att beträffande förvaringsUänsierna la upp någon molsvarighel till den bestämmelse i 9 8 andra stycket som föreskriver atl en Ijänsl skall anses felaktig om näringsidkaren inte har utfört elt sådant tilläggsarbele som han är skyldig att utföra enligt 8 8 iredje styckel. Frågan har knappasl någon aklualiid vid Ijänsler som avser förvaring (se specialmoliveringen lill 8 8 iredje styckel).

Uttrycket "sådana uppgifter enligt 108" innefattar självfallel en hänvisning också lill det i 108 uppslällda kravel på atl uppgiften kan antas ha inverkat på avlalel om ijänsten.

I övrigl får beträffande innebörden av bestämmelsen i andra slyckel hänvisas lill specialmoliveringen till 9 8 andra stycket och 10 8.

Påföljder vid fel

16 §

År tjänsien felaktig utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida, får konsumenien hålla inne betalningen enligt 19 8. Han får vidare kräva atl felet avhjälps enligt 20 8 första slyckel eller också göra avdrag på priset eller häva avtalet enligt 218. Dessulom får konsumenien kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs i 31 8.

I fråga om konsumentens rätt till skadestånd av någon annan än näringsidkaren finns bestämmelser i 33 8-

Första slyckel

Beslämmelsen innehåller en allmän beskrivning av konsumentens befogenheter mot näringsidkaren vid fel hos tjänsten. De närmare förutsättningarna för utövandet av dessa befogenheler framgår av de olika paragrafer som beslämmelsen hänvisar lill.

I del nu berörda hänseendet torde bestämmelsen i försia styckel inte fordra några särskilda kommentarer. Del bör dock framhållas att det av andra meningen framgår alt konsumenien i princip har frihei att välja mellan de påföljder som anges där. Han är alliså i och för sig inle hänvisad till att alltid först begära att felet avhjälps. Enligt 208 andra slyckel har emellertid näringsidkaren, under vissa fömtsättningar, räll all för atl undvika eller begränsa andra påföljder avhjälpa ell fel även om konsumenten inte begär avhjälpande. Påföljden avhjälpande har alltså getts en viss prioritet framför prisavdrag och hävning (jfr avsnitt 2.4.5 i den allmänna moliveringen).

Av bestämmelsen i försia styckel framgår emellertid vidare all konsumenten enligt lagen över huvud lagd inle kan göra gällande några påföljder mol näringsidkaren på grund av ett fel hos tjänsien, om felel beror på något förhållande på konsumenlens sida. Detta uttryck moisvarar i sak

Prop. 1984/85:110 214

den av utredningen använda termen "omständighet som är atl hänföra lill 16 § KtJL konsumenten" (se l.ex. 3 kap. 1 8 i ulredningens förslag).

Normall får ell fel anses bero på ell förhållande på konsumenlens sida, om felet har uppkommit genom vårdslöshet eller försummelse hos konsumenten eller hos någon för vilken han med hänsyn lill omsländighelerna måsle anses svara i förhållandel lill näringsidkaren, t.ex. medlemmar av hans familj, gäsler i hans hem eller en annan näringsidkare som konsumenten har anlilal för annal arbele. Vad som här i försia hand är av inlresse är sådana fel som uppkommer genom alt konsumenien eller någon som han måsle anses svara för av försummelse skadar resullalel av näringsidkarens arbele. Ell exempel är alt konsumenten går in på det golv som näringsidkaren jusl har lackerat. Etl annat exempel är atl en elinstallatör som konsumenten har anlitat i samband med renoveringen av ell rum smutsar ned den lapel som näringsidkaren nyss har satt upp.

Om konsumenien själv tillhandahåller malerial till ijänslen och ell fel beror på brislfälligheter hos della malerial, är del inle ulan vidare givel atl felel därmed skall anses bero på ell förhållande på konsumentens sida. Näringsidkarens skyldighet all utföra Uänsten på etl fackmässigt tillfredsställande sätt och att med lillbörlig omsorg ta lill vara konsumentens inlressen innebär bl.a. att näringsidkaren, i den utsträckning som sakens nalur fordrar, måsle ställa sin sakkunskap lill konsumenlens förfogande (jfr specialmoliveringen lill 4 8). Del avgörande bör därför i princip vara, om näringsidkaren har insett eller bort inse atl det malerial som konsumenten tillhandahöll var olämpligl eller annars hade brisler som kunde påverka resultatet av tjänsien. Har näringsidkaren insett eller bort inse detla men inle reagerat och upplyst konsumenien därom, kan felel inte anses bero på ell förhållande på konsumenlens sida. Näringsidkaren har då brustit i fråga om iakttagande av fackmässighet och omsorg. Della gäller även om konsumenien också för sin del kan anses ha visal försummelse vid valet av material. En annan sak är att delta kan inverka t. ex. på frågan om näringsidkarens skadeståndsskyldighet (se 34 8).

Har konsumenten, trols all näringsidkaren uppfyllt sin upplysningsplikt, påfordrat atl del ifrågavarande malerialel skall användas, kan malerialds brisler över huvud tagel inie medföra all ijänslen skall anses felaklig. Silualionen är då i princip densamma som om parierna hade iräffal avtal om all näringsidkaren skulle Ullhandahålla jusl det ifrågavarande malerialel, med dess brisler (se 4 8 andra stycket). Det bör dock påpekas atl del i hithörande fall inle är tillräckligt alt näringsidkaren lämnar konsumenten en sådan upplysning som här har berörts, om det material som konsumenten tillhandahåller står i strid mot sådana säkerhetsföreskrifter som avses i 5 8 försia slyckel och näringsidkaren har insett eller bort inse detla. 1 denna situation måsle näringsidkaren, om han skall kunna undgå felansvar enligi 9 8 försia slyckel 2, avböja all utföra Uänsten med del ifrågavarande materialet Gfr specialmotiveringen till 5 8 första styckel).

Prop. 1984/85:110 215

På molsvarande säll som nu har berörts när del gäller material som 16 § KtJL konsumenten tillhandahåller får i princip bedömas fall dä konsumenten själv lämnar närmare anvisningar om hur en tjänsl skall utföras och dessa anvisningar visar sig vara olämpliga eller felakiiga.

Della gäller i och för sig även i fall då olämpliga eller felaktiga anvisningar e.d. som har lämnals från konsumentens sida härrör från en annan fackman som konsumenien har anlitat, l.ex. en arkitekt eller en leknisk konsult. Del bör emellertid underslrykas atl näringsidkaren normalt inte kan anses skyldig all från den nu berörda synpunklen närmare granska och bedöma sådana ritningar och arbetsbeskrivningar m. m. som enligi vad han vd eller har befogad anledning atl tro är upprättade av en fackman på området. Del kan t.ex. vara fråga om omfallande anbudshandlingar e.d. inför elt byggnadsarbete eller ett liknande arbele. För att näringsidkaren i ett sådani fall i enlighel med det lidigare anförda skall kunna bli ansvarig på grund av etl fel som har sin grund i all anvisningarna har varit olämpliga eller felakiiga, lorde del i allmänhet böra krävas all han fakliskl har insett detta förhållande eller att detta har varil mer eller mindre uppenbart för en fackman i hans slällning. På liknande säll får bedömas fall då en annan av konsumenten anlitad fackman på annal sätl har lagl en brislfällig grund för näringsidkarens arbele och detta därför blir behäflal med fel.

I enlighel med vad som har anförts i anslutning lill beslämmelsen i 9 8 första slyckel 1 utgör beskaffenheten av föremålel för ijänsten ofta en faktor som direkt inverkar redan på vad konsumenten har anledning atl räkna med i fråga om resultatet och därmed på frågan om tjänsten över huvud tagel kan anses felaklig. Del kan emellerlid tänkas all näringsidkaren genom avtalet har ålagit sig atl åstadkomma etl vissl bestäml resultat. Om det avtalade resullalel i ell sådani fall inte kan uppnås på grund av en bristfällighet eller någon annan egenskap hos föremålel för Uänsten, bör felet anses bero på ett förhållande på konsumentens sida, under förutsättning all del är fråga om en brisl eller en egenskap hos föremålet som näringsidkaren inte räknal med eller bort räkna med när han gjorde sill åiagande.

Annorlunda förhåller det sig om näringsidkaren då borde ha räknal med den ifrågavarande brislen elc. hos föremålel för ijänslen. Del bör dock påpekas att del i denna siluation kan vara från konsumentens synpunkt oförnuftigt att näringsidkaren trols den framkomna svårighelen söker åstadkomma del avtalade resultatet, om ell fasl pris inle har avialais för Uänslen. Denna kan då bli belydligi dyrare för konsumenien än han kunde ha räknal med. I etl sådani fall är näringsidkaren emellerlid enligi 6 8 andra slyckel skyldig atl underrätta konsumenien och begära dennes anvisningar, vilkel kan leda lill all konsumenien avbeställer Uänsten hell eller delvis (se 42-44 88). Har del visal sig vara omöjligl atl åsladkomma del utlovade resultatet, torde konsumenien i den nu nämnda silualionen i slällei kunna häva avlalel enligt reglerna om hävning på grund av s. k. anleciperal fel (se 21 8 andra slycket).

Prop. 1984/85:110 216

Till förhållanden på konsumentens sida är inle att hänföra olyckshän- 17 8 KtJL delser eller därmed jämförliga händelser, dvs. händelser som inträffar ulan atl vare sig näringsidkaren eller konsumenien eller någon annan person för vilken en av parterna får anses ansvarig är vållande till detla och som inte heller har sin gmnd i malerial eller anvisningar som konsumenten har tillhandahållit eller i beskaffenhelen hos föremålel för tjänsien (jfr ovan saml belänkandet s. 262). Hil hör inle bara naturhändelser och andra händelser som i dagligt tal brukar kallas olyckshändelser ulan även sådana händelser som t.ex. alt en ulomslående uppsåtligen skadar eller förstör resultatet av näringsidkarens arbele. Beträffande denna fråga får i övrigt hänvisas lill avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen (jfr även specialmoliveringen lill 12 8).

Andra stycket

Andra slyckel innehåller endasl en erinran om all konsumenien, när tjänsten är felaklig, i vissa fall har räll lill skadestånd av tredje man enligt beslämmelserna i 33 8.

Förvaring. Förevarande paragraf gäller även belräffande Uänsler som avser förvaring av lösa saker.

Reklamation

I7§

Vill konsumenien åberopa alt Uänsten är felaktig, skall han underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det atl han märkl eller bort märka felel.

Reklamalion skall dock ske senasl inom Ivå år eller, vid arbele på mark eller på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vallen eller på andra fasla saker, inom tio år efter det att uppdragel avslutades.

Har reklamationsmeddelande lämnals in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt säll, anses reklamalion ha skell när delta gjordes.

(Jfr 3 kap. 3 8 första och andra styckena saml 3 kap. 4 och 17 88 i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller regler om konsumentens skyldighel all reklamera, om han vill åberopa att tjänsten är felaktig. Hithörande frågor har behandlals i avsnitten 2.4.6 och 2.4.7 i den allmänna moliveringen. I första stycket regleras bl. a. den tid inom vilken konsumenien måsle reklamera sedan han märkl elt fel. Andra stycket innehåller bestämmelser om absoluta reklama-tionsfrister (preskriptionstider), olika för skilda slag av ijänster. Tredje slycket anger när reklamalion i vissa fall skall anses ha skett.

Rältsföljden av att konsumenten inte reklamerar inom den lid som följer av första eller andra styckel i förevarande paragraf framgår av 18 8. Normall förlorar konsumenten då sina befogenheter mol näringsidkaren på grund av felel.

Prop. 1984/85:110 217

Beslämmelserna i 17 och 18 88 gäller endast i förhållandel mellan konsu- 17 S KtJL menlen och näringsidkaren. De innebär alliså inte atl konsumenien är skyldig all reklamera, om han enligt 33 8 vill kräva skadeslånd av en tredje man (se specialmotiveringen lill 33 8)- De kan däremol indirekt få betydelse för konsumentens möjligheter atl enligt 10 8 konsumentkreditlagen göra gällande ell felanspråk mol en särskild kreditgivare. Denna fråga berörs i specialmoliveringen Ull ändringen i konsumenlkredillagen.

Försia slyckel

Enligt försia styckel skall konsumenten, om han vill åberopa att Ijänslen är felaklig, reklamera inom skälig lid efler del alt han har märkt eller bort märka felel.

Lagen innehåller inte några särskilda beslämmelser om skyldighet för konsumenien alt undersöka resullalel av tjänsien. Eflersom del för reklamationsfrisien är av betydelse även vad konsumenien bort märka, kan han dock inle hell underlåta atl vidta någon åtgärd för all konstalera huruvida resultatet är felfritt eller ej. Del bör sålunda i allmänhet kunna fordras atl konsumenten ganska omgående gör åtminstone en ytlig granskning av resultatet i de fall där detla är möjligt och meningsfullt med hänsyn till tjänstens art. Bortsett härifrån bör konsumenien ha rätl att räkna med att eventuella fel visar sig då han på vanligt sätt använder föremålel för tjänsten eller då della annars utsätts för vanlig miljöpåverkan o. d. Normalt bör del alltså inte kunna göras gällande att han på annal sålt, 1. ex. genom alt företa en mer ingående eller systematisk undersökning, bort märka ett fel som inte kunnat upptäckas vid en ytlig granskning.

Vidare bör gälla atl konsumenten kan åberopa även lillfälliga omständigheler av personlig nalur - t. ex. sjukdom eller vistelse på annan ort - som giltig ursäkt för alt han inte märkl ett fel hos tjänsien och för all han inte lidigare än som skett har påtalat elt fel. Som en giltig ursäkt härvidlag bör också kunna räknas bl.a. atl konsumenten saknat de kunskaper som krävts för all förstå att ett vissl felsymptom varit etl tecken på att tjänsien varil felaktig. För en konsument kan del vidare framslå som tveksamt, om ett fel är sådant alt del kan åberopas. Det kan därför vara nödvändigl för konsumenten att få rådgöra med någon som är insatt i reklamationsfrågor innan han avgör om han skall påtala felet hos näringsidkaren. Omständigheler av dessa och liknande slag måste tillmätas relativt stor betydelse när det gäller all bedöma, om en konsument har bort märka etl fel och om reklamalion har skett inom skälig tid.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att det i prakliken får godtas att del kan förflyta en i vissa fall ganska lång tid innan konsumenten reklamerar mol ell fel som inle märks vid en mer ytlig granskning av Uänstens resullat och som inle heller omedelbart kommer i dagen vid en normal användning av föremålel för Uänsten.

Prop. 1984/85:110 218

Beslämmelsen i första styckel är ivingande till konsumentens förmån. 17 S KtjL Näringsidkaren kan alltså inte genom ell avtalsvillkor förkorta den lid som enligt beslämmelsen slär konsumenien lill buds för atl reklamera, vare sig genom att ange en viss kortare reklamationsfrisl eller genom alt föreskriva atl konsumenien inte får åberopa ett vissl hinder e.d. mot att reklamera vilket skäligen bör godias som en giltig ursäkt.

Lagen innebär däremol inte någol hinder mol alt parterna t. ex. i form av bestämmelser om besiktning eller molsvarande iräffar avtal om en skälig undersökningsplikt för konsumenten. En sådan avtalad undersökningsplikt kan nalurliglvis få en viss betydelse för frågan när konsumenten bort märka ell fel. Av det tidigare sagda följer emellertid alt reklamalionsfrislen inte kan börja löpa redan vid den tidpunkt då en besiktning e.d. enligt avlalel rätteligen skulle ha ägt rum, i fall då konsumenien haft en giltig ursäkt för all skjuta upp undersökningen.

En avtalad besiktning e.d. får endasl betydelse med avseende på fel som konsumenien vid besiktningen märkt eller med hänsyn till sina fömtsättningar bort märka. Belräffande sådana fel gäller emellertid vidare, på grund av bestämmelsens Ivingande nalur, alt konsumenien därefier alllid har en skälig lid på sig för att reklamera. Del är alltså inle möjligl alt -såsom lidigare har skett i vissa sammanhang - genom avtal lillägga en besiktning den verkan atl konsumenien redan i och med besiktningens avslutande, besiktningsprotokollets upprättande eller omedelbart därefter avskärs från möjligheten att åberopa ett fel som han märkl eller bort märka vid besiktningen.

Näringsidkaren kan ha lämnat en tidsbestämd garanti för resultatet eller en del av detta. I så fall följer av bestämmelsen i försia slyckel all konsumenien enligt 14 8 kan åberopa garanlin med avseende på ett fel som har uppkommit under garantiliden och som täcks av garanlin, under föml-sätlning all han reklamerar inom skälig lid efler del alt han märkl eller bort märka felel. Del saknar härvid betydelse atl garantitiden evenluelll har löpt ul när reklamationen sker (se dock specialmoliveringen Ull andra stycket).

I likhel med 11 8 konsumenlköplagen innehåller förevarande beslämmelse endast etl krav på s. k. neutral reklamation. Detta betyder atl del är tillräckligt att konsumenien underrättar näringsidkaren om att han vill åberopa ett fel genom atl konsumenten talar om all han inle är beredd all nöja sig med näringsidkarens preslalion och ålminslone i huvudsak anger vari felel enligi hans mening beslår eller hur del yttrar sig. För alt vara bibehållen vid sin rätl behöver konsumenten däremot inte i reklamationen ange vilken eller vilka påföljder som han vill göra gällande på grund av felet Ufr prop. 1973:138 s. 252).

Från bevissynpunkl kan det naluriigtvis vara tillrådligt atl konsumenien åtminstone i viktigare fall reklamerar skriftligen, genom ell brev e.d. (jfr Iredje slyckel). Även en muntlig reklamation är emellerlid fullt giltig.

Prop. 1984/85:110 219

Av beslämmelsens ivingande natur följer all konsumenten inle kan 17 S KtJL berövas sina rälligheter genom elt avlalsvillkor om alt han i reklamationen skall ange vilka påföljder han vill göra gällande eller om atl reklamationen skall ske i skriftlig form, på särskild blankett eller i övrigt med iakttagande av några särskilda formaliteter. Detla hindrar inte atl näringsidkaren kan rekommendera konsumenien all reklamera på vissl säll, vilket ibland kan vara till fördel för båda parter genom att det underlättar reklamationshanteringen. En klausul, som till en rekommendaiion av delta slag knyler den rältsföljden all konsumenien vid underiålenhet all iaktta rekommendationen går miste om någon rättighet som följer av lagen, blir emellertid ogiltig Gfr prop. 1973: 138 s. 252-253).

På liknande säll får bedömas del fallel alt näringsidkaren har angett att reklamationer skall riktas lill en viss person, t. ex. en annan företagare som enligt överenskommelse med näringsidkaren har ålagit sig att avhjälpa eventuella fel hos Uänsten. I elt sådant fall kan konsumenien naturligtvis, med verkan mol näringsidkaren, reklamera hos den som har angetts som reklamalionsmotlagare. Konsumenien kan emellerlid också alltid i slället reklamera hos näringsidkaren själv.

Vid Uänsler som avser arbele på egendom kan reklamationsskyldighel enligi förevarande beslämmelse inle inträda före den lidpunkl som enligi 12 8 är avgörande för bedömningen av om Uänslen är felaklig. Som utredningen har nämnl (belänkandet s. 466) kan del någon gång inlräffa all konsumenten redan dessförinnan märker atl näringsidkaren utför ijänslen på ell sätl som rimligen måsle medföra att Uänslen kommer alt bli felaklig. Näringsidkaren använder t. ex. ell malerial som avviker från vad som har avialais. Del normala är väl all konsumenien då säger ifrån. Underiäler han all göra del bör han emellertid inte på grund därav enligt förevarande bestämmelse och 18 8 föriora sin räll alt senare åberopa felel.

En annan sak är atl konsumenten under arbelels ulförande naturligtvis kan gå med på en ändring av avtalet så att Gänsten i etl fall av det nyss nämnda slaget över huvud tagel inte blir all anse som felaklig. Konsumenlens blotta passiviiel kan emellertid inle anses leda lill en sådan ändring av avtalet. Däremot lorde en obehörig passivitet från konsumenlens sida i den angivna situationen kunna inverka l.ex. på hans möjligheter att erhålla skadestånd av näringsidkaren på grund av felel.

Till skillnad från utredningens förslag innehåller del föreliggande lagförslagel inte någon särskild beslämmelse rörande reklamationsskyldighel, om konsumenten efter ett försök från näringsidkarens sida all avhjälpa ett fel vill åberopa all felet hell eller delvis kvarslår. Denna fråga berörs närmare i specialmotiveringen lill 20 8.

Andra slyckel

Andra slycket innehåller regler om preskriptionstid för anspråk på grund av fel hos Uänslen Gfr 18 8). Reglerna är ivingande till konsumenlens

Prop. 1984/85:110 220

förmån, och preskriptionstiden kan alltså inle förkortas genom avial (se 17 8 KtjL

3 8). Däremot kan den med bindande verkan förlängas genom avtal. En

sådan förlängning kan uppkomma t.ex. genom atl näringsidkaren lämnar

en lidsbestämd garanli för resullalel av yänslen eller en del av detta som

gäller för längre lid än preskriptionstiden enligt förevarande beslämmelse

(se 14 8).

Belräffande förhållandet mellan andra slycket och det tidigare berörda första styckel bör framhållas följande. Andra slyckel anger endast den tid inom vilken konsumenien under alla förhållanden - såvida inle annal följer av avtal eller av 18 8 - måsle reklamera för all kunna åberopa etl fel hos Uänsten. Del vanliga är emellertid alt konsumenien märker elt fel långt före uigången av denna tid. I så fall måsle han enligt första styckel reklamera inom skälig tid efter dd att han märkl felel. På motsvarande sätt kan konsumenten.inle heller åberopa beslämmelserna i andra slyckel, om han bort märka elt fel i sådan lid atl reklamalionsfrislen enligt försia slyckel på grund därav löpl ut före uigången av den lid som anges i andra styckel. Om konsumenten å andra sidan märker etl fel försl kort före utgången av sistnämnda tid måsle han likväl i princip reklamera inom denna.

1 enlighel med vad som har anförts i avsnitt 2.4.7 i den allmänna motiveringen har preskriptionstiden för flertalet vanliga konsumenttjänsler satts lill två år. Preskriptionstiden räknas från den lidpunkl då uppdragel avslutades (se 12 8 försia styckel). Detta överensstämmer i princip med vad som gäller enligt 11 8 konsumenlköplagen Gfr även 54 8 köplagen).

Som har slagils fast i den allmänna moliveringen är en preskriptionstid av två år alldeles för kort när dei gäller byggnadsarbelen o.d., där redan den normala hållbarhdstiden för resullalel ofta är betydligt längre och där även ell allvarligt fel på grund av slumpartade förhållanden kan förbli dolt under en avsevärd tid.

För arbele på mark, byggnader, anläggningar och andra fasta saker har preskriptionstiden därför satts Ull tio år, även i dessa fall räknat från den tidpunkt då uppdraget avslutades.

Beskrivningen av de arbelen som omfattas av den längre preskriptionstiden har av skäl som redovisats i den allmänna moliveringen inte anknutits Ull det rättsliga begreppet fast egendom. Detta innebär atl bestämmelserna i 2 kap. jordabalken om vad som är att hänföra till fasl egendom inte heller bör tillmätas någon betydelse när det gäller att avgöra vad som enligt förevarande bestämmelse utgör arbete på byggnad. Den omständigheten atl vissa föremål enligt 2 kap. jordabalken räknas som lillbehör till byggnad behöver sålunda inte medföra atl arbete på sådana föremål på gmnd därav omfattas av den längre preskriptionstiden. Det avgörande blir här i stället om det är fråga om arbete på själva byggnaden som sådan - vartill givelvis får räknas sådana arbeten som takläggningsarbelen, golv- och matllägg-ningsarbeten, målning, tapetsering och anbringande av fasl inredning o. d.

Prop. 1984/85:110 221

- eller arbele på föremål som i och för sig inle naiurligen kan betraktas 17 § KijL som en del av själva byggnaden men som har fästats vid denna på etl sådani säll alt de är atl betrakta som fasla saker.

Den här gjorda avgränsningen innebär i praktiken främst atl arbele på föremål av lypen tvättmaskiner, diskmaskiner, kylskåp, frysskåp, elektriska spisar o. d. inle omfattas av den längre preskriptionstiden enbari därför alt föremålet vid tillämpningen av beslämmelserna i 2 kap. jordabalken skulle vara alt hänföra till fast egendom.

Det är givel all regeln är schematisk och all den tioåriga preskriptionstiden även med den nu berörda avgränsningen kommer att omfatta en del arbeten belräffande vilka dd inle kan sägas vara nödvändigt med en så lång preskriptionslid. 1 praktiken lorde delta emellertid inte komma all vålla några problem, eflersom eventuella fel hos Gänsten i dessa fall normall kommer alt märkas inom en kortare lid efler uppdragets avslulande, varvid beslämmelsen i paragrafens första slycke blir lillämplig.

Under remissbehandlingen har framförts farhågor för atl en lång preskriptionslid kan åsamka företagen ökade kostnader för reklamationshan-lering genom atl konsumenter långt efter uppdragets avslutande kan vilja göra gällande atl allehanda bristfälligheter som då visar sig beror på ett fel hos Uänsten. Det bör därför på nytl underslrykas att det här endasl är fråga om att fastslå en yttersta tid inom vilken konsumenten måsle reklamera för alt över huvud tagel kunna göra gällande anspråk på vad som faktiskt utgör etl fel hos Gänsten. I princip ankommer det härvid pä konsumenien alt visa alt det verkligen är fråga om ell fel som förelåg redan vid den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen, dvs. i allmänhet då uppdragel avslulades. Som har framhållits i den allmänna motiveringen lorde redan denna bevisskyldighd begränsa risken för omotiverade reklamationer efter en längre tid. Härtill kommer alt lagen inle kan anses hindra att näringsidkaren debiterar konsumenien koslnader för en av reklamationen föranledd besiktning eller liknande undersökning av föremålet för Uänslen, om det skulle visa sig att Gänsten inte är felaklig Gfr specialmotiveringen till 20 8 tredje stycket). Om näringsidkaren vill förbehålla sig rält att ta ut sådana kostnader bör han dock göra detla klarl för konsumenien redan innan undersökningen uiförs.

Beslämmelsen i andra styckel gäller även i fall då näringsidkaren har lämnat en tidsbestämd garanli för Uänslen, förutsatt all parterna inle dessutom har avtalat om en längre preskriptionstid. Gäller garanlin för en längre tid än preskriptionstiden enligt bestämmelsen innebär, som lidigare har framhållils, redan själva garanlin nalurliglvis en förlängning av preskripiionsliden. En särskild fråga är emellertid om konsumenten i ett sådant fall också måsle reklamera inom garantiliden när ett fel har uppkommit omedelbart före dess utgång.

Detla får i princip bero på en lolkning av garantiulfäslelsen. 1 regel lorde angivandel av en garanlilid dock inle kunna uppfattas så alt denna tid

Prop. 1984/85:110 222

också ulgör den frist inom vilken reklamalion måsle ske. Tvärtom väcker 17 § KtJL en garanli normall en berättigad förväntan hos konsumenten om att garantin gäller för fel som uppkommer även mot slulel av garantitiden och att konsumenten därför måsle ha en praktisk möjlighel all åberopa sådana fel. Innehåller garantiulfäslelsen inle någon särskild beslämmelse som anger inom vilken lid reklamalion skall ske och vars innebörd på ell tillräckligt tydligt sätt har klargjorts för konsumenien, bör utfästelsen därför förstås så alt konsumenten även efter garantitidens utgång har en skälig tid på sig för att reklamera elt fel som uppkommil under garanliliden. Del nu sagda gäller även i fall då garantitiden sammanfaller med preskriptionstiden enligt förevarande bestämmelse och kan också bli aktuellt om garanliliden skulle vara obetydligt kortare än denna.

Tredje slyckel

Beslämmelsen i tredje slyckel innebär atl konsumenien är bevarad vid sin rätl att åberopa ett fel hos Uänslen, om han i lid har lämnal in ett reklamationsmeddelande för befordran med post eller avsänt meddelandet på annat ändamålsenligt sätl. Detta innebär all det är näringsidkaren som får bära följderna av att meddelandet därefter förvanskas, försenas eller inte kommer fram. Etl reklamationsmeddelande som har avsänts på angivet sätt går alltså på näringsidkarens risk Qfr 18 8 konsumenlköplagen, 61 S köplagen och 40 8 avtalslagen).

Atl risken för förseningar m.m. ligger på näringsidkaren kommer till uttryck genom en direkl regel om att reklamalion skall anses ha skett redan när meddelandet lämnats in för postbefordran etc. Del innebär atl del i regel inte blir nödvändigl att utreda när meddelandet kom näringsidkaren till banda och om en försening av meddelandet förelåg då. Frågan huruvida reklamalion har skett en eller etl par dagar förr eller senare torde i konsumentförhållanden endasl undanlags vis ha avgörande betydelse. Om så ändå någon gång skulle bli fallel, bör konsumenien ges den förmån som det innebär all reklamationsskyldigheten anses fullgjord redan i och med all han har avsänt ell reklamalionsmeddelande på ell ändamålsenligl sätl.

Del är alllid tillräckligt all konsumenien har lämnal in reklamationsmed-delandel för befordran med post. I och för sig uppställs del inle någol krav på atl meddelandet skall sändas i rekommenderat brev. Detta förfarande kan dock vara Ullrådligt från bevissynpunkl eftersom del, om försändelsen kommer bort eller försenas, givetvis ankommer på konsumenten att visa alt meddelandet har avsänls och när delta skedde.

Med atl ett reklamalionsmeddelande har avsänls på annal ändamålsenligl säll avses i första hand alt det har sänts per telegram eller telex. Meddelandet får i dessa fall, om inte annat följer av de instruklioner som konsumenten har lämnal, anses avsänt så snarl det har lämnals till en telegrafoperalör e.d. för vilken konsumenien inle kan anses svara.

Prop. 1984/85:110 223

Frågan humvida elt reklamationsmeddelande, som skickats med någol 17 § KtjL annal befordringsmedel och som försenas eller inle kommer fram, kan anses ha blivit avsänt på ett ändamålsenligt sätt får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Kravet på att meddelandet skall ha avsänts på ett ändamålsenligt sätl innefallar givetvis bl.a. att del skall ha försetts med en korrekt och tillräckligt tydlig adressering. Del bör emellertid alllid vara tillräckligt att konsumenten har sänt meddelandet under näringsidkarens för konsumenten senasl kända firma och adress e.d.

Med hänsyn till att reklamaUonen i de nu berörda fallen skall anses ha skett i och med all meddelandet lämnats in för befordran med post eller avsänls på annal sätt skall reklamalionsmeddelandd givetvis bedömas på grund av det innehåll som konsumenien då har gett det. Som tidigare har nämnls bär alliså näringsidkaren risken för atl meddelandet eventuelll förvanskas i samband med befordringen, t.ex. genom misstag av en telegrafoperalör. Del bör framhållas att förevarande beslämmelse däremol inte reglerar vem som bär risken för att ett reklamationsmeddelande, som når näringsidkaren i samma skick som det hade när konsumenien sände del, inte uppfattas som en reklamation eller missförstås på annat sätt. Denna fråga får lösas enligt allmänna avtalsrättsliga regler.

Bestämmelsen utsäger endast all reklamation i vart fall skall anses ha skett när konsumenten har lämnat in eller annars sänt elt reklamalionsmeddelande på det sätl som anges i beslämmelsen. Givelvis kan konsumenten försl reklamera t.ex. muntligen och därefter bekräfta reklamationen genom elt brev e.d. I så fall har reklamation skett redan i och med det muntliga meddelandet (se specialmotiveringen lill försia styckel).

Förvaring. Bestämmelserna i förevarande paragraf är tillsammans med 18 8 lillämpliga även vid Gänster som avser förvaring av lösa saker.

Normall lorde konsumenien vid förvaringsUänster inte förrän vid uppdragets avslutande märka eller böra märka alt förvaringen evenluelll har skett på ett sådant sätt att Uänsten enligt 15 8 är felaklig. Reklamalionsfrislen enligt första stycket i förevarande paragraf beräknas då på vanligt säll med uigångspunkt från del tillfälle då konsumenien märkte eller borde ha märkt felet.

Någon gång kan det emellertid inlräffa att konsumenien redan under loppel av en längre förvaringstid märker att förvaringen sker på ett sätl som innebär atl tjänsten är felaktig. 1 elt sådant fall måste konsumenien, om han vill åberopa felel, enligt första styckel underrätta näringsidkaren inom skälig lid efter del atl konsumenien märkte felel. Del lorde dock komma all höra lill sällsynlhelerna alt konsumenien i enlighel med det nu sagda skulle kunna anses ha förlorat sin räll atl åberopa etl fel redan innan uppdragel avslulals. Däremot kan del i den nu berörda silualionen ibland vara berättigat att kräva atl konsumenien i vart fall reklamerar när uppdragel avslulas.

Prop. 1984/85:110 224

Om konsumenten under förvaringstiden har framslälll en anmärkning 18 § KtJL mol all förvaringen sker felaktigt får detta naturligtvis anses ulgöra en reklamalion. Har anmärkningen skell i form av ell krav på all felakiigheien rältas till (avhjälps) och näringsidkaren efterkommer delta krav, får dd alll efter omsländighelerna i del enskilda fallet avgöras huruvida konsumenien därmed evenluelll kan anses ha med bindande verkan avstått från all senare göra gällande även andra påföljder på grund av felel, t. ex. prisavdrag eller krav på skadeslånd.

18 §

Reklamerar konsumenten inle inom den tid som följer av 17 8, föriorar han rällen all åberopa felel. Har näringsidkaren handlat i slrid mot tro och heder, förlorar konsumenten dock inle i något fall denna rält förrän lio år efter del all uppdragel avslutades.

(Jfr 3 kap. 3 § iredje slyckel i ulredningens förslag)

1 paragrafen regleras rältsföljden av att konsumenien inle reklamerar mol elt fel inom den tid som följer av 17 8 första och andra styckena. Konsumenten/ör/orar då rätlen att åberopa felet, dvs. han förlorar den räll atl göra gällande de befogenheter mot näringsidkaren som annars skulle lillkomma honom på gmnd av det ifrågavarande felet.

Från denna regel görs dock undantag för det fall näringsidkaren har handlal i strid mot tro och heder. I elt sådant fall gäller alt konsumenien inle på grund av underlåten reklamation förlorar sin rält atl åberopa felel förrän tio år efter del att uppdraget avslulades. Detta moisvarar den preskripUonslid som enligi 17 8 andra slyckel gäller för framställande av reklamation vid byggnadsarbeten m.m. Undanlaget lar alltså sikle på reklamalionsskyldighelen enligt 17 8 försia slyckel och tvåårsregeln i 17 8 andra slycket. Frågan har behandlals i avsnitt 2.4.6 och 2.4.7 i den allmänna motiveringen, till vilken får hänvisas.

Undanlagd innebär t.ex. alt näringsidkaren i allmänhet inte mol ell felanspråk från konsumentens sida kan åberopa atl konsumenten försuttit reklamalionsfrislen enligi 17 8 försia styckel eller enligt tvåårsregeln i 17 S andra stycket, om det visas alt näringsidkaren känl till men inle upplysi konsumenien om det fel som konsumentens anspråk grundas på Gfr Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. 1960, s. 726).

Som har nämnls vid 17 8 saknar förevarande paragraf betydelse för konsumentens rätt alt enligt 33 8 framställa skadeståndsanspråk mot en iredje man (se specialmoliveringen lill 33 8).

Förvaring. Paragrafen är lillämplig också belräffande Gänsler som avser förvaring av lösa saker.

Prop. 1984/85:110 225

Konsumentens rätt att hålla inne betalningen 19 § KtjL

19 §

Konsumenien får hålla inne så myckel av belalningen som fordras för all ge honom säkerhel för hans krav på gmnd av ell fel hos Gänsten.

(Jfr 3 kap. 7 8 i ulredningens förslag)

Paragrafen reglerar konsumenlens räll atl hålla inne belalningen för tjänsten för att säkerslälla sitt krav mot näringsidkaren på grund av ell fel hos Gänsten. Denna räll är av betydelse för konsumenten som ett påtryckningsmedel för att förmå näringsidkaren atl avhjälpa ell fel och som elt medel all göra bl.a. rätlen till prisavdrag eller hävning effekiiv för den händelse felel inle avhjälps.

Konsumenien får hålla inne sä mycket av betalningen som fordras jör alt ge honom säkerhet för hans krav på grund av etl fel. Vilkel belopp som det här blir fråga om måste avgöras med hänsyn lill omständigheterna i del enskilda fallel.

År felet av sådan beskaffenhel att konsumenten, om felet inte avhjälps, har rätt att häva avtalet i dess helhet, bör han kunna hålla inne hela belalningen. Det kan inte komma i fråga all på detla sladium la hänsyn lill atl konsumenten enligt 23 8 första slycket evenluellt kan bli skyldig alt utge viss ersättning till näringsidkaren även om avtalet hävs.

I annat fall, dvs. när konsumenien inle har rätt all häva avtalet i dess helhet, får konsumenien först och främsl hålla inne så myckel av betalningen som kan beräknas svara mot det prisavdrag som konsumenten blir berättigad att erhålla om felet inte avhjälps. Därjämte får han hålla inne ett belopp som kan beräknas svara mot hans skadeståndsanspråk mot näringsidkaren på gmnd av felet. Alt konsumenten endasl har rätt atl hålla inne betalning lill säkerhet för sina egna anspråk på grund av etl fel berörs i specialmotiveringen lill 31 8 andra slycket.

Principen är atl konsumenien fär hålla inne ett belopp som kan beräknas motsvara hans olika befogade anspråk. På det sladium då konsumenlens rätt att hålla inne betalningen aktualiseras kan det emellertid vara svårt att med någon exakthet bestämma storieken av dessa. Konsumenien måsle därför ges en marginal som medför all det framsiår som säkert all del belopp som han håller inne kommer alt läcka hans krav. Delta ligger i utlryckel "säkerhet". År det uppenbart att felel är av ringa betydelse för konsumenien, torde 4 8 andra slyckel andra meningen konsumenlköplagen kunna ge viss ledning.

Har konsumenten med stöd av paragrafen hållit inne etl belopp får han fortsättningsvis hålla inne della endasl i den mån han alUjäml har etl utestående anspråk mol näringsidkaren på grund av felel. Om näringsidkaren hell eller delvis avhjälper felel, får konsumenten sålunda därefter hålla inne endast ett belopp som kan beräknas svara mol hans evenluelll kvarstående och nytillkomna krav osv. intill dess atl parterna når en slutreglering. 15 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 226

Konsumenlens räll all hålla inne betalning enligt förevarande paragraf 19 S KtjL aktualiseras i regel inte förrän efter del att tjänsien har slutförts, eftersom del normall är försl då som priset för tjänsten förfaller lill betalning (se 41 8). Del kan tänkas all parterna har kommit överens om att betalningen därefier skall erläggas i form av delbetalningar (avbetalningar). Om konsumenten i ell sådani fall har ell anspråk mol näringsidkaren på grund av ell fel hos Gänsten vilkel undersliger det totala priset för denna, bör konsumenten kunna innehålla de närmasl förfallande delposter som svarar mol hans anspråk. Konsumenten behöver alltså inle avvakta Ulls endasl de restposler ålerslår som motsvarar anspråket Gfr prop. 1973: 138 s. 192).

Parterna kan emellerlid också ha avtalat all hela eller en del av prisel för Gänsten skall erläggas innan Uänslen har sluiförts. Paragrafen är då till-lämplig, om del på grund av förhållandena vid den tidpunkt då betalning skall eriäggas måsle anias all Gänsien kommer all bli behäftad med ell fel som ger upphov till ell krav mol näringsidkaren från konsumenlens sida (s.k. anleciperal fel, jfr 21 8 tredje stycket). Åven i denna situation bör konsumenien ha rätl alt hålla inne hela eller en del av den närmasl förfallande belalningen, om prisel har delats upp i posler.

Det kan uppkomma tvist mellan parterna, om och i vilken utsträckning konsumenten har rätl att hålla inne betalning enligt paragrafen. Avser Gänsten en sak som har överlämnals i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne, kan näringsidkaren i så fall vilja göra gällande att han har räll alt hålla kvar föremålet för Gänsten till dess atl han får betalning i enlighet med sin ståndpunkt i tvisten. Som skall beröras närmare vid 49 8 har konsumenien i denna situation emellertid möjlighet alt få ut föremålel för Gänsten genom all ställa säkerhel för vad näringsidkaren anser sig ha atl fordra.

Del bör påpekas att paragrafen endasl reglerar konsumenlens räll all hålla inne belalningen lill säkerhel för sina krav på grund av elt fel hos Uänslen, inklusive krav på skadestånd på grund av felel. En del remissinstanser har lagit upp frågan huruvida konsumenien också bör ha räll all hålla inne betalning för Uänslen lill säkerhet för sådana skadeståndsanspråk som inle grundas på elt fel hos Gänsten ulan på att näringsidkaren har åsidosall en biförpliklelse enligt avlalel. Detta skulle alltså gälla skadeståndsanspråk enligt 32 8 på grund av exempelvis skador på föremålel för Gänsten eller annan konsumentens egendom, vilka inte beror på ett fel utan på all näringsidkaren har åsidosatt sin skyldighel all vara aklsam om konsumentens egendom e.d.

Det har emellertid inte ansetts nödvändigt eller lämpligt all på anlyll sätl lagreglera frågan om konsumenlens möjligheter all hålla inne betalning till säkerhel för andra anspråk än sådana som grundas på all näringsidkaren har åsidosall sin skyldighel atl på ell riktigt sätt fullgöra den huvudpresla-lion för vilken belalningen ulgör konsumenlens molpreslaiion. 1 prakliken torde den situalion som här diskuteras komma all avvecklas genom all

Prop. 1984/85:110 227

konsumentens skadeständsfordran kvittas mol näringsidkarens fordran på 20 8 KtjL

betalning för Gänsten. Vid tvist om det berättigade i en skadeständsfordran

som konsumenien sålunda åberopar lill kvittning gäller vad som nyss har

sagts beträffande konsumenlens möjligheier alt få ul föremålel för Gänsten

även i fall då näringsidkaren gör gällande all han har rält att hålla kvar

detta till dess att han får betalning i enlighel med sin slåndpunkl i tvisten

Gfr 49 8).

Skulle frågan om konsumenlens rätl alt hålla inne betalning till säkerhel för anspråk mot näringsidkaren på grund av brott mot biförpliklelser någon gång siällas på sin spets, får den avgöras i rättstillämpningen. Det är ingalunda uteslutet all konsumenien i del enskilda fallet kan böra tillerkännas en sådan rätt Gfr Rodhe, Obligaiionsräti, 1956, s. 402-404).

Paragrafen reglerar endast konsumentens rält att hälla inne betalning till säkerhel för hans krav mol näringsidkaren. Beslämmelsen medför således inte någon befogenhet för konsumenien alt hålla inne betalning för alt säkerslälla en skadeslåndsfordran enligt 33 8 mot tredje man.

Förvaring. Förevarande paragraf är lillämplig också vid Gänsler som avser förvaring av lösa saker.

Avhjälpande

20 §

Konsumenien har rält atl kräva all näringsidkaren avhjälper felel, om del inle medför olägenheter eller koslnader för näringsidkaren som är oskäligt slora i förhållande lill felels betydelse för konsumenien.

Även om konsumenien inte kräver del får näringsidkaren avhjälpa felel, om han genasl erbjuder sig all göra della när konsumenten reklamerar och denne inte har någol särskilt skäl atl avvisa erbjudandel.

Avhjälpande skall ske inom skälig tid efter del alt konsumenien har gelt näringsidkaren tillfälle till del.

Avhjälpande skall ske ulan kosinad för konsumenien. Detla gäller dock inle kostnader som skulle ha uppkommil även om Gänsten hade utförts felfritt eller, om felel beror på en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse, kostnader för att ersätta material som konsumenien enligt avtalet om Gänsten skall tillhandahålla och bekosta.

(Jfr 3 kap. 5 och 6 88 i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar påföljden avhjälpande av fel. Frågan har behandlals i avsnitt 2.4.5 i den allmänna motiveringen.

Första stycket

Genom försia slyckel ges konsumenien rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper elt fel. Normalt är del inget som hindrar atl näringsidkaren i sin lur anlitar någon annan för atl avhjälpa felet. Konsumenten kan dock inte anses skyldig all finna sig i delta, om del medför särskilda olägenheler för

Prop. 1984/85:110 228

honom eller om han fäst särskild vikt vid att Uänsten skulle utföras just av 20 § KtjL näringsidkaren.

Utgångspunkten för beslämmelsen i försia slyckel är att konsumenien har rätl till en felfri preslalion. Näringsidkaren är därför normall skyldig all avhjälpa ell fel, om konsumenten begär det.

Som har framhållils i den allmänna moUveringen är del emellertid inle ens från konsumenlsynpunkl ell intresse atl näringsidkarna åläggs en skyldighel att avhjälpa fel som kan uppfattas såsom orimligt sträng. 1 beslämmelsen görs därför ell undanlag från näringsidkarens skyldighet all avhjälpa ell fel, om avhjälpandet skulle medföra olägenheler eller koslnader för näringsidkaren som är oskäligl slora i förhållande lill felels betydelse för konsumenten. Denne får då i ställd ulnytUa de andra befogenheter som står honom lill buds, t. ex. rätlen all göra prisavdrag.

Undanlagsregeln bygger alliså i försia hand på en avvägning mellan parternas inlressen, där felels beiydelse för konsumenien skall siällas mol de olägenheler och koslnader som ell avhjälpande i del enskilda fallet skulle medföra för näringsidkaren. Del innebär nalurliglvis alllid både besvär och koslnader för näringsidkaren att delvis behöva göra om etl arbele eller på annat sätl förbättra resullalel av en Uänsl. För atl näringsidkaren på grund härav skall vara befriad från skyldighelen all avhjälpa elt fel fordras emellerlid all del föreligger ett markant missförhållande mellan den uppoffring som näringsidkaren måsle göra för att avhjälpa felet och dettas betydelse för konsumenten. Ju väsentligare felel är för konsumenien, desto slörre olägenheler och kostnader måsle näringsidkaren låla. År felet av en bagatellartad nalur, kan redan elt relativt sett mindre missförhållande mellan näringsidkarens olägenheler eller koslnader och felels betydelse för konsumenien vara all bdrakla som en oskälig belaslning på näringsidkaren.

Del är bl.a. för alt möjliggöra en sådan mera flexibel bedömning som uttrycket "oskäligl" slora etc. har valls i stället för elt uttryck som anger en fastare norm för intresseavvägningen, exempelvis att det skall föreligga etl "uppenbart missförhållande" mellan belastningen på näringsidkaren och den nackdel för konsumenien som felel innebär. Genom atl del krävs atl näringsidkarens kostnader eller olägenheter skall vara "oskäligl" stora i förhållande till felets betydelse för konsumenien markeras vidare alt hänsyn bör kunna tas även till andra omständigheler än enbart den rena jämförelsen mellan dessa faktorer. Vid oskälighdsbedömningen bör sålunda kunna beaklas t. ex. en sådan omständighet som näringsidkarens större eller mindre skuld lill felets uppkomsl. Har han förfaril särskilt slarvigt eller annars klandervärt kan det framslå som skäligt atl han också får bära slörre olägenheler eller koslnader än annars för all avhjälpa ell fel. Delsamma gäller om felel beslår i atl resultatet står i strid mol sådana säkerhelsföreskrifter som avses i 5 S försia slycket eller annars medför fara för person eller egendom.

Prop. 1984/85:110 229

Undantagsregeln kan belysas med följande exempel som har lämnats av 20 S KtjL utredningen. Näringsidkaren har i uppdrag atl lägga beiongpannor av ell vissl slag på ell villalak. Han felbedömer ålgången, och ylleriigare pannor av samma slag finns inte kvar på marknaden. En del av taket läggs därför med pannor som till utseende och färg avviker något från de beställda pannorna. Del är visserligen inle omöjligl att avhjälpa felel genom all speciallillverka nya pannor, men della skulle medföra koslnader för näringsidkaren som inte står i rimlig proportion till den olägenhet som konsumenten har av felet. Näringsidkaren är då normalt inte skyldig att avhjälpa detla. En sådan skyldighet kan dock föreligga, om näringsidkarens felbedömning framstår som oursäktlig eller om konsumenten från början varit inställd på alt använda pannor av en mera slandardbeionad typ men av näringsidkaren har övertalals att beslälla mer exklusiva och svåranskaf-fade pannor.

Hänsyn kan också böra las till konsumentens möjligheter all få ett fel avhjälpi på annat håll än hos näringsidkaren. Skulle ell avhjälpande genom näringsidkarens försorg medföra belydande olägenheler eller koslnader för denne, medan konsumenten ulan särskilda svårigheter kan få felet avhjälpt hos någon annan till en lägre kosinad eller t.o.m. kan avhjälpa det själv, kan del medföra atl näringsidkaren inte bör anses skyldig att avhjälpa felet. Näringsidkarens skyldighet att avhjälpa elt fel bör inte få leda till vad som objektivt sett framstår som ett slöseri med resurser.

Som berörs närmare vid fjärde styckel i förevarande paragraf skall näringsidkaren i princip svara för kostnaderna för etl avhjälpande. Om dessa då i elt enskilt fall framstår som oskäligl stora i förhållande till felets betydelse för konsumenien, kan denne åstadkomma att näringsidkaren ändå blir skyldig atl avhjälpa ell fel genom alt själv slå för en så stor andel av kostnaderna all dessa inle längre utgör en oskälig belaslning för näringsidkaren.

Av uttrycket "olägenheter eller kostnader" framgår alt det inte bara är omständigheter av direkt ekonomisk nalur som kan medföra atl näringsidkaren undantagsvis är befriad från skyldigheten atl avhjälpa elt fel. Som exempel på olägenheter kan nämnas alt näringsidkaren har blivit långvarigt sjuk och har stora svårigheter all skaffa en ersättare, att näringsidkaren måste resa långt för all kunna avhjälpa felel eller alt del är särskili svårt atl finna eller anskaffa de reservdelar som behövs.

1 princip är det naturiigtvis den enskilde näringsidkarens olägenheler och kostnader som skall beaklas vid bedömningen. Med anledning av vad konsumentverket har anfört under remissbehandlingen bör framhållas att en näringsidkare normalt inte bör få åberopa sådana olägenheter eller kostnader som sammanhänger med att hans företag är illa organiserat e.d. Hänsyn bör alltså över huvud tagel inle tas till kostnader eller besvär som inle skulle uppkomma för en seriösl arbetande fackman.

Prop. 1984/85:110 230

Andra slycket 20 S KijL

Beslämmelsen ger näringsidkaren cn räll all avhjälpa en fel för all därigenom undvika eller begränsa andra påföljder av felel. Till följd av paragrafens ivingande nalur anger beslämmelsen emellertid också gränserna för näringsidkarens möjligheter all genom avlalsvillkor förbehålla sig rälten att avhjälpa fel.

Näringsidkarens räll atl avhjälpa elt fel innebär en viklig inskränkning i konsumenlens principiella rätt all välja vilken felpåföljd som skall komma i fråga Gfr specialmoliveringen lill 16 8). Åven om konsumenien annars skulle ha rält all häva avlalel kan näringsidkaren undvika della genom all avhjälpa felel.

Om näringsidkaren önskar ulnylGa sin räll atl avhjälpa felel måste han erbjuda sig att göra detta genasl när konsumenien reklamerar. Det kan dock inte fordras all näringsidkaren alltid beslämmer sig för etl avhjälpande i omedelbar anslulning till alt reklamationen sker. Ibland kan han behöva någon tid för atl undersöka föremålel för Uänslen och konslalera om del föreligger något fel och om del är möjligl för honom atl avhjälpa della. Näringsidkaren bör då kunna dröja med sitt besked under en kortare lid i avvaklan på resullalel av undersökningen.

Enligi 17 8 tredje styckel skall reklamalion i vissa fall anses ha skell redan i och med all konsumenien avsänder elt reklamalionsmeddelande. Den regeln har uppslällis endasl i syfte all förhindra all konsumenien enligi 18 8 förlorar sin rätl atl åberopa ell fel, om meddelandet skulle försenas eller komma bort m. m. För att näringsidkaren skall vara bevarad vid sin räll enligt förevarande beslämmelse all avhjälpa ell fel är del givelvis lillräckligi alt han erbjuder sig all göra delta genasl när reklamalionsmeddelandd når honom eller han på annal salt får kännedom om reklamationen. En annan sak är atl konsumenien i ett sådani fall, enligt den undanlagsregel som strax skall beröras, ibland kan vara berättigad atl avvisa näringsidkarens erbjudande.

Liksom enligt försia stycket är det inle alltid nödvändigl att näringsidkaren själv utför avhjälpandet. När det gäller frågan om konsumenlens skyldighel att finna sig i alt någon annan än näringsidkaren avhjälper felet får hänvisas lill vad som har sagls i anslutning till första slycket.

Näringsidkaren har enligt förevarande beslämmelse inle rätl alt avhjälpa etl fel, om konsumenien har någol särskili skäl all avvisa näringsidkarens erbjudande. Etl sådani särskili skäl kan vara alt ell avhjälpande skulle medföra betydande besvär eller olägenheler för konsumenien: Denne skall l. ex. resa bort för en tid och behöver då använda föremålet för Gänsten. Om näringsidkaren inle kan beräknas hinna avhjälpa felet före avresan, bör konsumenien i ställd kunna fordra ett prisavdrag och få felet avhjälpt på en orl dil han reser, om del är nödvändigl för all han skall kunna använda föremålet. Konsumenien bör vidare anses ha särskilda skäl för all avvisa näringsidkarens erbjudande att avhjälpa etl fel, om näringsidkaren

har visal allvarlig oskicklighet när Gänsien ulfördes, upplräll slörande, 20 8 KtjL visal bristande hederlighet eller på annat sätt åsidosatt konsumentens inlressen så all denne med fog kan göra gällande att han inle har förtroende för näringsidkaren personligen eller för hans kompelens Gfr belänkandet s. 310 och 472). Ett särskilt skäl för konsumenten att avvisa ell erbjudande om avhjälpande av elt fel kan vidare vara atl del måsle antas all näringsidkaren på grund av sin pressade arbdssituation e.d. inle kommer alt kunna avhjälpa felet inom skälig lid (se tredje slyckel).

Åven om konsumenien inte frän början har något särskilt skäl atl avvisa näringsidkarens erbjudande att avhjälpa etl fel, kan han givetvis senare avvisa avhjälpandet om det då framkommer särskilda skäl för detla.

1 specialmotiveringen till första stycket har berörts alt näringsidkaren kan vara skyldig all låla större olägenheler och kostnader än annars för atl avhjälpa ett fel som består i att resultatet avviker från sådana säkerhelsföreskrifter som avses i 5 8 första stycket eller annars medför fara för person eller egendom. På motsvarande säll bör även konsumenien i etl sådani fall vara skyldig att underkasta sig större olägenheter än annars, om näringsidkaren erbjuder sig all avhjälpa felel. Del primära inlressel är i dessa fall all säkerhdsbristen blir undanröjd.

Tredje slycket

Vare sig det är konsumenien som har krävt avhjälpande eller näringsidkaren som ulnylGal sin rätl alt avhjälpa elt fel skall avhjälpandel ske inom skälig lid efler det all konsumenien har gen näringsidkaren lUlfälle all avhjälpa felel. Vad som fordras för alt konsumenten skall anses ha gelt näringsidkaren lillfälle all avhjälpa felel får bedömas med hänsyn lill omsländighelerna i del enskilda fallel. Om Uänsten gäller ett föremål som konsumenten har lämnal in lill näringsidkaren, bör denne normall inle anses ha fåll lillfälle alt avhjälpa felet förrän konsumenien på nyll har lämnal in föremålel. Undanlag härifrån kan dock tänkas, l. ex. om föremålel är sådant att del medför ell belydande besvär för konsumenten atl frakta föremålel till näringsidkaren, medan denne däremol ulan olägenhel kan hämta föremålet hos konsumenten eller avhjälpa felet där föremålet finns. Har näringsidkaren hämtat föremålet hos konsumenien redan för all utföra Gänsten, bör han i regel anses skyldig all hämta det på nyll, om del fordras för att felel skall kunna avhjälpas. 1 så fall har han fått lillfälle atl avhjälpa felet, när konsumenien har meddelat atl föremålel kan hämlas.

Skall felel avhjälpas där föremålel finns, t.ex. vid fel i byggnadsarbeten eller då felet annars skall avhjälpas hemma hos konsumenten e.d., har näringsidkaren fått lillfälle all avhjälpa felel när föremålel slälls lill hans förfogande vid en tidpunkt som skäligen bör godtas av näringsidkaren. Ibland kan det naluriigtvis inle anses lillräckligi att konsumenten bara anger en enda tid då näringsidkaren kan få komma. Normalt bör del dock räcka att konsumenien ger näringsidkaren etl par, tre skäligen godtagbara tider.

Prop. 1984/85:110 232

Som har framhållils i den allmänna moliveringen (avsnill 2.4.5) bör 20 S KtJL frågan om vad som ulgör skälig tid för att avhjälpa ett fel kunna bedömas enligt samma principer som vid tillämpningen av den liknande beslämmelsen i 4 8 konsumenlköplagen. Hänsyn bör sålunda i försia hand las lill förhållandena på konsumentens sida, bl.a. hans behov av föremålel för Uänslen i felfritt skick. I princip bör näringsidkaren vara skyldig all la sig an avhjälpandel omgående sedan konsumenien har gett honom lillfälle till det. Endast om felet är av sådant slag att dd inte nämnvärt påverkar föremålels användbarhet och konsumenien kan disponera föremålel, bör konsumenten behöva finna sig i alt näringsidkaren på grund av ursäktlig tidsbrist e.d. dröjer någol med sina ålgärder. Även om konsumenien inle kan använda föremålel för Uänslen under vänletiden bör en längre lid för avhjälpandel än annars kunna godtas, om näringsidkaren ställer etl ersält-ningsföremål lill konsumentens förfogande. Della kan bli akiuelll exempelvis om felet inte kan avhjälpas ulan uppskov på grund av all näringsidkaren har slängl sill företag för semester e.d. Självfallel bör näringsidkaren kunna medges en slörre tidsmarginal, om konsumenten ändå inle skulle använda föremålel för Uänsten t.ex. därför atl användningen är säsong-bunden.

I övrigl blir del avgörande för bedömningen av vad som ulgör skälig lid för ell avhjälpande i huvudsak den lid som måsle beräknas normalt gå ål för de nödvändiga ålgärderna. I princip kan ledning därför hämlas från vad som har sagls i avsnitt 2.5.1 rörande tiden för ulförandel av en Gänsl (se även specialmoliveringen till 24 8). Åven när det gäller tiden för avhjälpande av etl fel bör skälig hänsyn kunna tas till sådana yttre förhållanden som t.ex. vädret och händelser av force majeure-karaklär Gfr prop. 1973: 138 s. 189).

Del bör inle anses godlagbart från konsumentsynpunkt alt näringsidkaren gör upprepade misslyckade försök atl avhjälpa samma fel. Om etl fel hell eller delvis kvarstår efter två avhjälpningsförsök, bör konsumenten sålunda kunna vägra atl gå med på flera försök. År del fråga om olika fel kan man ibland få godta något fler avhjälpanden. Åven i sådana fall torde man emellertid ganska snart nå en gräns där ytterligare åtgärder för avhjälpande av olika fel får anses medföra sådana olägenheler för konsumenien all denne enligt andra styckel i förevarande paragraf har särskilda skäl för all avvisa fortsalla erbjudanden om avhjälpande från näringsidkarens sida.

En särskild fråga i delta sammanhang gäller konsumenlens skyldighel all undertälla näringsidkaren, om konsumenien vill åberopa all ell fel hell eller delvis kvarslår efler ell avhjälpningsförsök. Det bör åligga konsumenten atl anmäla detla lill näringsidkaren inom skälig lid. Gör han inte det, får han anses ha godlagil avhjälpandel. En sådan anmälan är inle alt betrakta som en reklamation i lagens mening, vilken ju redan har skell, och den kan därför göras även efter utgången av den i 17 8 andra styckel angivna preskriptionstiden. Av grunderna för reglerna om preskriptionstid i den

Prop. 1984/85:110 233

nämnda bestämmelsen saml reglerna i 18 8 får dock anses följa atl anmärk- 20 § KtjL ningar mot ell kvarslående fel i vart fall måste göras inom två resp. tio år från avhjälpandeförsöket.

Som lidigare har sagls är förevarande bestämmelse ivingande lill konsumenlens förmån. Detta innebär att näringsidkaren inle på förhand kan förbehålla sig en längre lid för avhjälpande än som följer av bestämmelsen. Sedan frågan om avhjälpande av ell fel väl har aktualiserats, kan konsumenten däremot med bindande verkan medge näringsidkaren en längre tid för avhjälpandet (se specialmotiveringen lill 3 8).

Fjärde stycket

I enlighel med vad som har slagils fast i den allmänna moliveringen skall etl fel i princip avhjälpas ulan kosinad för konsumenien. Näringsidkaren får inte avkräva konsumenien ersättning för näringsidkarens egna koslnader för avhjälpandet och han är vidare skyldig atl ersätta konsumenten dennes utlägg i sammanhanget, l.ex. för resor och transporter. Eflersom bestämmelsen är ivingande lill konsumenlens förmån är dd inle möjligt för näringsidkaren att i avtalet om en Gänst eller i en garantiutfäslelse e.d. Gfr 14 8) föreskriva att konsumenien skall svara för vissa koslnader för avhjälpandel, betala en viss "självrisk" e.d.

Av allmänna principer får anses följa alt konsumenten är skyldig atl i göriigaste mån begränsa de kostnader som näringsidkaren sålunda skall slå för Gfr specialmotiveringen till 31 8 första slyckel). Om konsumenten skall lämna in föremålet för Gänsten hos näringsidkaren för all få felet avhjälpi kan han ofta inte begära atl få företa en särskild resa på näringsidkarens bekostnad för att lämna in föremålet, utan detta får ske vid etl senare lillfälle när han ändå skall förda resan. Skulle detta dröja alltför lång tid eller medför det en oskälig olägenhel för konsumenien all under en lid inle kunna använda föremålel eller all använda del trots felet, blir förhållandet dock ett annat. Bor konsumenten mycket avlägset kan det, beroende på felels betydelse för konsumenten och andra förhållanden som inverkar på bedömningen enligt försia slycket i förevarande paragraf, medföra att näringsidkaren med hänsyn till rese- eller transportkostnaden inte är skyldig all avhjälpa felel.

Ulredningen har i belänkandel (s. 474-475) särskili berört den situationen att konsumenten, sedan en Uänst har utförts, flyttar föremålel för Uänsten lill en ort långt från den där näringsidkaren driver sin verksamhet. Ett exempel är att konsumenten efler en reparalion av hans TV-apparal i Göleborg flyttar lill Stockholm och först därefter upptäcker att reparationen har utförts felaktigt. Ell annal exempel är alt en konsumenl som är bosall i Slockholm har fåll sin bil reparerad i Göleborg under en vistelse där och alt han först efter hemkomsten upptäcker att reparationen har ulförts felaktigt.

Prop. 1984/85:110 234

1 princip gäller alt ett eventuellt avhjälpande även i sådana fall skall ske 20 § KtjL ulan kosinad för konsumenien. Del är emellertid uppenbart all näringsidkaren här ofta kan åberopa atl dl avhjälpande som konsumenien begär skulle medföra oskäligt stora koslnader för näringsidkaren, såvida han inte kan anlila en samarbetande näringsidkare på konsumentens bostadsort för att utföra avhjälpandet. Om det till äventyrs i stället är näringsidkaren som erbjuder sig atl avhjälpa felet, bör de olägenheter för konsumenien som kan vara förenade med all på ett eller annat sätl frakta föremålet lill näringsidkaren ofta kunna anses ulgöra ell särskili skäl för konsumenien all avvisa erbjudandet.

1 prakliken lorde hithörande siluationer i regel lösas så. all konsumenien får vända sig till elt förelag på den ort där han bor, vilkel anlingen avhjälper felel på näringsidkarens vägnar ulan kosinad för konsumenien eller gör delta på konsumentens uppdrag, varefter denne får tillgodogöra sig koslnaderna för detta genom ett prisavdrag (se 21 8). Självfallet är del av vikt för konsumenten all på förhand Iräffa en ordenllig uppgörelse med näringsidkaren om ell sådant förfarande. Han riskerar annars bl. a. att råka i bevissvårigheler, om näringsidkaren invänder att del över huvud taget inte förelegal någol fel för vilket näringsidkaren var ansvarig.

De koslnader som konsumenien har räll att få ersatta enligi förevarande bestämmelse är koslnader som är nödvändiga för all avhjälpande skall kunna ske, såsom rese- och transportkostnader. Hit bör även räknas förlorad arbetsinkomst för konsumenien, om del kan anses ha varil nödvändigl för denne atl ta ledigt från sill arbete för alt få etl fel avhjälpi.

Elt fel kan emellerlid också föranleda andra koslnader för konsumenien. Han kan l.ex. på grund av en felaklig reparalion av en tvättmaskin få utgifter för tvätt på annat håll medan felet avhjälps. Ett annat exempel är all konsumenien på grund av en felaklig bilreparalion måsle avbryta en inledd resa eller fortsätta med dl annal färdmedel och därigenom får exlra ulgifler för transporter och inkvartering m. m. Huruvida konsumenien har rätl lill ersällning också för sådana koslnader blir all bedöma enligt reglerna om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel 1318.

Dd bör vidare framhållas atl vad som här tidigare har sagls om konsumentens rätl atl få ersättning för transportkostnader m. m. i samband med avhjälpande av etl fel givelvis gäller bara då del verkligen föreligger ell fel för vilkel näringsidkaren ansvarar enligi påföljdsreglerna. Konsumenien har sålunda inte rätt till ersättning för rese- eller iransportkoslnader m. m. för all lämna in föremålel för Gänsten hos näringsidkaren e.d., om del vid en undersökning visar sig all del i själva verkel inle föreligger någol fel eller all felel beror på ell förhållande på konsumentens sida Gfr 16 S). Som har nämnts i anslulning lill 17 8 andra slyckel finns del i princip inle någol hinder mot att näringsidkaren i ett sådant fall tvärtom debiterar konsumenten koslnader för en undersökning av föremålel för Uänslen som föranldls av konsumenlens reklamalion. Vill näringsidkaren förbehålla sig rätt all la

Prop. 1984/85:110 235

ut sådana kostnader bör han emellertid göra della klart för konsumenien 20 § KtjL på förhand.

Konsumenien kan inte heller åberopa förevarande bestämmelse till stöd för atl få ersällning för rese- och iransportkoslnader m. m.. om del vid en undersökning skulle visa sig att avhjälpandet av ett fel medför så slora koslnader för näringsidkaren att denne enligt försia stycket inte är skyldig alt avhjälpa felet. Frågan om konsumentens rätt till ersättning för kostnader med anledning av all han fåll frakta föremålet för yänslen till näringsidkaren e.d. får i elt sådant fall bedömas enligt reglerna om näringsidkarens skadeståndsskyldighet.

1 bestämmelsen görs vissa undanlag från principen all dt fel skall avhjälpas ulan kostnad för konsumenten. Denne är sålunda för det första skyldig att vidkännas koslnader som skulle ha uppkommit även om Gänsten hade utförts felfritt. I den allmänna motiveringen har som elt exempel på kostnader som avses här nämnts koslnaden för elt sådant byte av delar i en apparat som näringsidkaren bort ulföra från början men som han inte ulförl och inle heller beräknat sig betalning för. Konsumenten är dä skyldig alt betala näringsidkaren såväl för arbetet med atl byla delarna som för malerialel, men konsumenlens belalningsskyldighel skall beräknas efter vad bylel skulle ha koslat honom om del hade ulförts från början. Konsumenien är alliså inle skyldig atl betala för exempelvis en demoniering och hopsättning av föremålel för Gänsien som mäste utföras på nytt för all felel skall kunna avhjälpas. Principen kan också uttryckas så alt konsumenien aldrig skall behöva stå för en kosinad som inle skulle ha uppkommil om Gänsten från början ulförts felfritt.

Som framgår av del nyss anförda är konsumenten enligt det nu berörda undanlagd naturligtvis inle skyldig atl betala näringsidkaren för arbete m. m. som denne redan har beräknat sig betalning för. Della innebär alt undanlagd inte blir tillämpligt när parterna har avtalat om elt besläml lolalpris för Gänsien, såvida inle näringsidkaren har räll lill prisiillägg enligt 38 8 försia siyckei 2 för de ålgärder som fordras för att avhjälpa felet.

Det andra undanlaget i Qärde slyckel lar sikle på del fallel alt det fel som skall avhjälpas beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse och att avhjälpandel förulsäller en ny insats av sådant malerial som konsumenten enligt avtalet om Uänslen skall tillhandahålla och bekosta. Som lidigare har fastslagits bär näringsidkaren enligt reglerna om fel hos Uänsten risken för all resullalel av Gänsien försämras genom en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse som inträffar före den lidpunkt som är avgörande för felbedömningen. 1 betalningshänseende innebär della emellertid inle mer än atl näringsidkaren bär risken för sin egen preslalion av arbele och material (se 39 8). Konsumenien bär däremol den ekonomiska risken för att malerial som han skall tillhandahålla och bekosta försämras eller förslörs genom en sådan olyckshändelse e.d. som nämndes nyss. Del är della förhållande som ålerspeglas i den nu berörda undanlagsregeln.

Prop. 1984/85:110 236

Som etl exempel på fall då della undanlag blir Ullämpligt kan nämnas 21 § KtJL följande. Näringsidkaren har målat konsumenlens hus med färg som konsumenten har Ullhandahållii och bekostat. En del av målningen skadas genom en olyckshändelse innan uppdragel har avslulals, så alt ijänsten är felaktig enligt 9 8 försia slyckel. Näringsidkaren är då i princip skyldig att ulan kosinad för konsumenien avhjälpa felel genom en ny insals av arbele. Enligt den här akluella undanlagsregeln är konsumenien emellerlid skyldig atl slå för kostnadema för att tillhandahålla den yllerligare färg som behövs för all avhjälpa felet.

Förvaring. Förevarande paragraf är tillämplig även vid Uänster som avser förvaring av lösa saker. Innebörden av elt avhjälpande är vid förvarings-ijänsierna.aii näringsidkaren ser lill all förvaringen i fortsättningen sker felfritt Gfr 15 8). En förulsällning för att konsumenien skall kunna kräva avhjälpande av ett fel vid förvaring är sålunda självfallet atl han märker felel medan förvaringen pågår.

Genom all avhjälpa felel kan näringsidkaren undgå atl konsumenten häver avtalet i dess helhel eller för ålerslående del av en besiämd för-varingsUd. Della gäller dock inle, om redan del förelupna felet är av sådan beskaffenhel alt konsumenien har räll atl häva (se 21 8). Genom alt avhjälpa felet kan näringsidkaren vidare undgå prisavdrag avseende den följande förvaringstiden. Givelvis kan han däremol inle undgå prisavdrag för den lid under vilken förvaringen har skell felakligl.

Prisavdrag och hävning

21 §

Avhjälps inle felel enligt vad som sägs i 208, får konsumenien göra avdrag på prisel. Om syftet med Gänsten i huvudsak är förfelat, får konsumenten i slället häva avtalet i dess helhet. Detsamma gäller, om Gänsien har ulförts i strid mol etl förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (1975:1418).

Om del redan innan Gänsten har ulförts finns starka skäl att anla alt den inte kommer att fullföljas utan fel av väsenllig beiydelse för konsumenien. får han häva avlalel belräffande återstående del. Om felet medför all syflel med Uänslen i huvudsak är förfelal eller om Gänsien uiförs i slrid mot ett förbud enligi 4 8 marknadsföringslagen, får konsumenien i slällei häva avlalel i dess helhei.

(Jfr 3 kap. 8 § i ulredningens förslag)

Första slyckel

Om ett fel inte avhjälps enligt beslämmelserna i 20 8, får konsumenten göra prisavdrag. Prisavdragets sloriek regleras i 22 8. Medför felet atl syftet med Gänsten i huvudsak är förfelal, får konsumenten i stället häva avlalel. Hithörande frågor har behandlats i avsnitt 2.4.5 i den allmänna motiveringen.

Prop. 1984/85:110 237

Anledningen lill atl felel inte blir avhjälpt saknar betydelse. Den kan 21 8 KtjL vara atl inte någon av parterna vill utnyttja sin rält till avhjälpande, atl näringsidkaren enligt 20 8 första slycket inte är skyldig att avhjälpa felel, atl konsumenten enligt 20 8 andra stycket har rätl all avvisa näringsidkarens erbjudande alt avhjälpa felel eller all näringsidkaren inle uppfyller sin skyldighel atl avhjälpa felel inom skälig lid efter del all han har fåll lillfälle lill del. Prisavdrag eller hävning aktualiseras också om näringsidkaren endasl delvis lyckas avhjälpa elt fel.

Har konsumenien begärt eller näringsidkaren erbjudit avhjälpande och skall felel på grund därav avhjälpas, får konsumenien i princip inle göra gällande prisavdrag eller hävning förrän skälig lid för avhjälpandet enligt 20 8 iredje slyckel har löpl ut. Della gäller dock inle, om del på grund av omsländighelerna måsle antas atl avhjälpandel inte kommer atl ske inom skälig lid. Det kan l. ex. visa sig all näringsidkaren dröjer alltför länge med atl ta sig an avhjälpandel sedan han fåll tillfälle till detta. 1 så fall behöver konsumenten inle avvakta atl tidsfristen för avhjälpande löper ul. ulan han kan i slälld omedelbarl göra prisavdrag eller häva.

För atl konsumenien skall ha räll lill ell prisavdrag krävs endasl all felel inte avhjälps helt. Felel behöver inle vara väsenlligt. Åven ell obeiydligi fel ger rätt lill prisavdrag.

1 enlighel med vad som har anförts i avsnill 2.4.5 fordras det däremot för all konsumenien skall ha räll alt häva all syflel med Uänslen i huvudsak är förfelal. Detta är fallet t. ex. om felel är av sådan beskaffenhel all föremålet för Gänsien är praktiskt tagel oanvändbart Gfr 4 S första styckel sisla meningen konsumenlköplagen) eller om resultatet annars är så dåligl eller så avvikande från vad som har avtalals alt del i slorl sett inle har någol värde för konsumenien. Åven om felel inle är av en så allvarlig karakiär och del i och för sig kan avhjälpas, kan syftet med Gänsten vara förfelat om arbelel beställts enbari för atl föremålet för Gänsien skulle användas vid elt vissl lillfälle och felel inle kan avhjälpas dessförinnan.

Del är nalurliglvis den enskilde konsumenlens syfte med Uänslen som avses i beslämmelsen i andra meningen. Frågan huruvida syftet med Uänsten i huvudsak är förfelat skall alltså i princip bedömas från konsumentens synpunkl. 1 enlighel med vad ulredningen har framhällil (belänkandel s. 316) bör i della sammanhang, där del är fråga om en för näringsidkaren så ingripande åigärd som hävning även belräffande redan ulfört arbete, hänsyn inte tas till ell mer specielli syfte med Uänsten vilkel inle varil synbart för näringsidkaren. Om konsumenten t.ex. har beslälll ändring av en klänning enbari för atl använda den vid ett visst tillfälle och felet inle kan avhjälpas innan delta inträffar, bör konsumenien sålunda inle ha räll atl häva avtalet enligt andra stycket, om näringsidkaren varken insett eller bort inse detla speciella syfte med Uänslen. Del har inte ansells nödvändigl alt låla della komma lill uttryck i laglexlen.

Prop. 1984/85:110 238

Om Uänsten är felaklig på grund av alt den har utförts i slrid mol ell 21 S KtjL förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (se 9 8 andra slycket) bör konsumenten alltid ha rätl all häva avtalet i dess helhet, såvida inte felet eventuelll avhjälps genom all näringsidkaren inom skälig lid helt enkelt utför Gänsten på nyll. En särskild regel om konsumentens hävningsräll i detta fall har lagils upp i Iredje meningen. Regeln gäller även om konsumenten till äventyrs varil medvelen om att Gänsten ulfördes i slrid mol del aktuella förbudei (se specialmotiveringen lill 5, 9 och 16 88).

1 sammanhanget bör framhållas att man vid bedömningen av om syftet med en Uänsl i huvudsak är förfelal givetvis måsle bortse från all parierna kan ha avlalal om alt Uänslen skall ulföras i slrid mot någon annan ivingande bestämmelse i lagen. Konsumenien är inle bunden av elt sådani avlalsvillkor, l.ex. om ulförande i slrid mot sådana säkerhetsföreskrifter som avses i 5 8 försia slycket. Frågan huruvida syflel med Gänsten i ell sådani fall i huvudsak är förfelal på grund av att resultatet avviker från en säkerhetsföreskrift skall alltså bedömas utan hänsyn lill alt konsumenien från början kan ha varil införstådd med den ifrågavarande avvikelsen.

Andra slyckel

För atl frågan om hävning på grund av etl fel skall aklualiseras vid Gänsler som avser arbele på egendom fordras normalt atl uppdragel har avslutats (se 12 S). Del kan emellertid inträffa alt det redan innan Gänsten har ulförts slår klart eller är i hög grad sannolikl all Gänsten kommer all bli felaklig. Skälel lill della kan vara bl. a. att den del av arbelel som redan har ulförls har påtagliga brisler eller all näringsidkaren på annal säll har visal klar inkompdens eller har förklarat all han inle avser alt leva upp lill avlalel i ell vissl hänseende eller lill en marknadsföringsuppgift som hafl betydelse för konsumentens beslut att beslälla Gänsien.

Om del sålunda på grund av omsländighelerna finns starka skäl atl anla alt Gänsten inte kommer alt fullföljas ulan fel av väsentlig betydelse för konsumenien, har denne enligt andra slyckel rätt alt häva avlalel belräffande ålerslående del. För all bestämmelsen skall bli tillämplig krävs en hög grad av sannolikhet för all Gänsten kommer all bli felaklig om näringsidkaren får fullfölja den.

1 enlighet med vad som har anförts i avsnitt 2.4.5 skiljs i bestämmelsen mellan två olika situationer. Den ena är atl konsumenten endasl önskar häva avtalet för den del av Gänsten som ålerslår all utföra men är beredd all belala för vad som redan har ulförls Gfr 23 8 andra slyckel). För en sådan hävning är del Ullräckligt all del måsle antas uppkomma ett fel som är av väsenllig beiydelse för konsumenien. Vid bedömningen härav skall, på molsvarande säll som har berörts vid andra styckel. borlses från att parterna kan ha avlalal om att yänsien skall utföras i strid mot en tvingande beslämmelse i lagen.

Prop. 1984/85:110 239

För alt konsumenien skall få häva avtalet i dess helhet, dvs. även 21 S KtjL beträffande den del av Gänsten som redan har utförts, och därmed helt befrias från skyldighet all belala för Gänsten krävs däremol att det måste antas uppkomma ett fel som medför att syflel med Gänsten i huvudsak är förfelat. 1 fråga om innebörden härav kan hänvisas lill vad som har sagls i anslutning lill första slyckel. Konsumenten får också häva avlalel i dess helhet, om det visar sig att Gänsien uiförs i strid mol elt förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen. Åven i den delen kan hänvisas lill vad som har sagts i specialmoUveringen lill försia stycket.

Förvaring. Paragrafen är tillämplig även vid Uänster som avser förvaring av lösa saker. Förhållandena vid sådana Gänsler är emellertid speciella bl.a. så tillvida att bedömningen av huruvida Uänsten är felaktig inte är anknuten till en lidpunkt efler del all Uänsten har sluiförts. 1 slället gäller atl Uänslen skall vara felfri under hela förvaringstiden. Som tidigare har nämnts innebär della bl.a. alt elt fel hos Uänslen kan avhjälpas endasl såvill avser evenluellt återstående förvaringstid.

Har förvaringen under en tid skett på ett sådant sätl all tjänsten är felakUg, är konsumenien således alllid berättigad lill i vart fall ett prisavdrag på grund av felel (se första slyckel första meningen i förevarande paragraf).

När del gäller frågan om konsumenlens rätt all häva på grund av ett fel hos en Gänsl som avser förvaring bör lill en början beröras den silualionen alt frågan om hävning aktualiseras försl efter det att förvaringen har avslutats. Enligt försia slyckel andra meningen i förevarande paragraf har konsumenten då rält att häva avtalet endasl om felel medför all syftet med Uänslen i huvudsak är förfelat.

Detla är naturiigtvis fallel, om del förvarade föremålel på grund av felel har förkommit eller förstörts och i regel också om föremålet på grund av den felaktiga förvaringen har blivit väsenlligl skadal. Åven om någon sådan skada inle har inträffal, kan syflel med Gänsten vara i huvudsak förfelat därför all förvaringen har skell på ell säll som inle alls moisvaral konsumenlens befogade krav. Avtalet kan l.ex. ha inneburit atl föremålel skulle förvaras inomhus eller på annal sätl hållas skyddat mot väder och vind, medan näringsidkaren har förvaral det oskyddat utomhus. Vid fel av della slag kan syflel med ijänslen vara huvudsakligen förfelat även om felel inle förelegal under hela förvaringstiden. Vad som härvidlag bör krävas för all konsumenten skall ha räll all häva avtalet och alltså vara hell befriad från skyldighet all belala för förvaringen får bedömas med hänsyn till omständigheterna i del enskilda fallel, särskilt lill den lid under vilken förvaringen har anordnats på etl felaktigt sätl.

Frågan om hävning kan emellerlid också komma upp under förvaringstiden, om konsumenien redan under denna får kännedom om atl förvaringen sker felakligl. Konsumenlens rätl alt genom hävning avbryia avialsförhållandel för framtiden lorde då visserligen endasl sällan aklualiseras, efler-

Prop. 1984/85:110 240

som ell förvaringsavtal normall gäller lills vidare med rätl för konsumen- 22 8 KtjL len all när som helsl säga upp avtalet till upphörande. Frågan kan dock bli av intresse, om parterna har avtalat om en besiämd förvaringstid eller om konsumenten vid en vanlig uppsägning av avlalel skulle vara skyldig alt iaktta viss uppsägningslid.

Vill konsumenien i ell sådani fall häva avtalet för framtiden får det ske med slöd av andra styckel i förevarande paragraf. Konsumenten kan alltså häva, om det måste antas all förvaringen inle kommer atl fullföljas utan fel som är av väsenllig betydelse för honom.

När del gäller förvaring skall härvid tas hänsyn också till det fel som har förelupil innan frågan om hävning aklualiseras. Som lidigare har framhållits kan ju detla fel inle avhjälpas. Om redan del förelupna felel är av så väsenllig beiydelse för konsumenien alt del inte kan krävas att han låter avtalsförhållandet bestå eller iakttar en avtalad uppsägningstid, är konsumenten således berättigad atl häva avtalet för framtiden även om näringsidkaren förklarar sig beredd alt se lill alt förvaringen i fortsättningen sker felfritt. År det förelupna felel inle i och för sig av väsenllig beiydelse för konsumenien, blir del avgörande däremol om del på grund av omständigheterna måste antas att det blir fråga om ett fel av väsentlig betydelse för del fall förvaringen fortsätts.

Om etl redan förelupd fel som konstaleras under förvaringstiden är av sådan beskaffenhet att syftet med Uänsten på grund därav får anses i huvudsak förfelal, får konsumenien häva avtalet i dess helhet, dvs. även för den del av Gänsten som redan har ulförts. Rätten till hävning kan i etl sådani fall grundas på försia slyckel andra meningen i förevarande paragraf. Kan en räll lill hävning av avtalet i dess helhel inle i enlighel med del nu sagda grundas på ell redan förelupd fel, blir del avgörande däremot om det enligt andra stycket i paragrafen måste antas all del i fortsättningen kommer att föreligga etl fel som medför all syflel med förvaringsGänslen skulle vara i huvudsak förfelal.

Prisavdragets storlek

22 §

Ell prisavdrag skall molsvara vad del koslar konsumenten atl få felel avhjälpt, bortsett från sådana kostnader som avses i 20 8 fjärde slyckel andra meningen. Om ell på della säll beräknal prisavdrag är oskäligt stort i förhållande lill den betydelse som felel har för konsumenien, skall prisav-dragel i slället svara mol felels betydelse för konsumenien.

Avser Gänsten förvaring, skall prisavdraget alltid svara mol felels betydelse för konsumenien.

(Jfr 3 kap. 10 8 i ulredningens förslag)

Paragrafen innehåller regler om hur ell prisavdrag på grund av fel hos Uänsten skall beräknas. Frågan har behandlats i avsnitt 2.4.5 i den allmänna moliveringen.

Prop. 1984/85:110 241

Försia slyckel 22 § KtJL

Bestämmelserna i försia slycket gäller prisavdrag vid Gänsler som avser arbele på egendom. Vid sådana Gänsler skall enligt beslämmelsen i försia meningen etl prisavdrag i försia hand molsvara vad del koslar konsumenten atl få felel avhjälpt. Prisavdraget bör härvid beräknas efter vad del skulle kosta konsumenten att få felet avhjälpt på det minst kostnadskrävande sätt som han med hänsyn lill omständigheterna kan anses skyldig all godta. Härmed avses framför allt atl beräkningen i regel skall grundas på att konsumenien vänder sig lill närmaste fackman på områdel. Han bör alltså i allmänhel inte vara berättigad Ull etl prisavdrag, beräknat med hänsyn lill rese- eller iransportkoslnader för alt få felet avhjälpi av en näringsidkare som bedriver sin verksamhet långt från den plats där föremålet för Uänsten befinner sig. om en fackman finns atl tillgå på närmare håll.

Prisavdraget skall försl och främst täcka konsumentens kostnader för del arbele och det malerial som behövs för all avhjälpa felet, inklusive skälig rese- och iransportersätlning m. m. åt den som antas avhjälpa felel. Hänsyn skall dock inle tas till sådana kostnader som avses i 20 8 fjärde slycket andra meningen. Delta gäller kostnader som skulle ha uppkommit för konsumenten även om Gänsten hade utförts felfritt saml, om felel beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse, kostnader för att ersätta material som konsumenten enligt avtalet om Uänslen skall tillhandahålla och bekosta. 1 denna del får hänvisas till vad som har sagts vid 20 8 fjärde stycket.

I enlighet med vad som gäller enligt sistnämnda beslämmelse skall prisavdraget vidare täcka konsumenlens kostnader för atl transportera föremålet för Uänslen lill någon som kan avhjälpa felel saml konsumenlens koslnader i övrigt som har omedelbart samband med avhjälpandet. Som har anförts vid 208 fjärde slyckel bör hit räknas även evenluellt föriorad arbetsförUänst för konsumenien, om del skäligen kan anses nödvändigt för denne alt la ledigt från sitt arbete för att få felet avhjälpi.

Beslämmelsen i första meningen medför i realiteten en rätt för konsumenten att få felet avhjälpi även när den näringsidkare som har utfört Uänsten inte är skyldig all göra detta därför att det skulle medföra olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt slora i förhållande till felets betydelse för konsumenten (se 208 försia slycket). Som har framhållits i den allmänna motiveringen skall näringsidkaren emellertid inle heller genom etl prisavdrag behöva bära en oskäligl slor avhjälpande-kostnad. Om ett prisavdrag, beräknal enligt vad som förut har sagls, skulle vara oskäligt slort i förhållande till felets betydelse för konsumenien, gäller därför enligt första styckel andra meningen att prisavdraget i stället skall svara mot felets betydelse för konsumenten. När del gäller frågan om vad som är att betrakta som etl oskäligt stort prisavdrag kan hänvisas till vad som har anförts vid 20 S första stycket.

16 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 242

Det vanliga är naturligtvis att resultatet av Uänslen på gmnd av felel 23 § KtJL objeklivi sett är mindre värt än om det hade varil felfritt. I så fall bör prisavdraget enligt den nu berörda regeln svara mot värdereduklionen. Som utredningen har framhållit kan hänsyn härvid ocksä böra tas exempelvis lill all felet medför ökade underhållskostnader (se belänkandel s. 482).

Tjänsien kan emellertid vara felaklig ulan atl resultatet för den skull objektivt sett är mindre värt än om del hade varit felfritt. Som ett exempel kan nämnas att felet består i alt näringsidkaren har använt elt annat material än del som har beställts, vilket dock är lika bra som det beställda, och alt det är omöjligt eller oproportionerligt dyrt atl skaffa fram del beställda materialet. Även i etl sådant fall är konsumenien berättigad till etl prisavdrag som svarar mot felets betydelse för honom. Prisavdraget får då bestämmas genom en skönsmässig uppskattning.

Andra stycket

Vid Uänsler som avser förvaring kan elt prisavdrag inte lämpligen beräknas efter vad det skulle kosla konsumenien atl avhjälpa ell fel. 1 andra stycket har därför tagits upp en särskild bestämmelse avseende förvarings-Gänsterna. Enligt denna skall ett prisavdrag på gmnd av ett fel hos en förvaringsGänst alllid svara mol felets betydelse för konsumenien. I regel blir del här fråga om en uppskattning av hur myckel lägre värde näringsidkarens prestation kan anses ha för konsumenten jämfört med om den hade varit felfri.

Verkningar av hävning

23 §

Häver konsumenten avlalel i dess helhel, har näringsidkaren inle rätl till betalning för Gänsten. Näringsidkaren har rätl alt återfå det material som han har tillhandahållit, om del kan ske utan alt konsumenten åsamkas olägenheter eller kostnader av betydelse. 1 den mån det är skäligt skall konsumenten ersätta näringsidkarens koslnader för vad som ej kan återlämnas, dock högst med ett belopp som motsvarar dettas värde för konsumenten.

Häver konsumenten avtalet belräffande återstående del av Uänslen, har näringsidkaren rätt till betalning med etl belopp som moisvarar priset för Gänsten i dess helhet med avdrag för vad del koslar konsumenten att få den ålerslående delen utförd.

(Jfr 3 kap. 98 i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar verkningarna av hävning, framför allt näringsidkarens rätt Ull ersättning. Frågan har behandlals i avsnitt 2.4.5 i den allmänna moliveringen.

Första styckel

I första stycket regleras den silualionen atl konsumenien häver avtalet i dess helhet. En självklar förutsättning är att hävningen sker med stöd av

Prop. 1984/85:110 243

lagen. Enligt denna har konsumenten räll lill sådan lolal hävning endasl 23 S KtjL om felet - eller etl fel som måsle antas uppkomma - medför att syftet med Gänsien är huvudsakligen förtelat eller om Gänsten slår i strid mot etl förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (se 21 8). Om konsumenten enligt avlalel har getts en längre gående räll all häva avtalet om en Gänsl i dess helhet, blir verkningarna av en sådan hävning beroende av vad avlalel innebär pä denna punkl. Om inget annal har angetts i avtalet, torde de principer beträffande verkningarna av hävning som föreskrivs i förevarande beslämmelse normall bli lillämpliga.

Häver konsumenien avtalet i dess helhet gäller i princip atl näringsidkaren inte har rän till betalning för tjänsien. Har konsumenten redan eriagl hela eller en del av belalningen. har konsumenien räll atl få tillbaka vad han har beiall jämte ränta enligt vad som följer av 2 8 andra stycket och 5 8 räntelagen.

Näringsidkaren har för sin del rätt alt återfå del material som han har tillhandahållit, om det kan ske utan att konsumenten åsamkas olägenheter eller kostnader av betydelse. Konsumenten åläggs alltså en begränsad skyldighet all medverka lill att näringsidkaren kan återfå sill material. Han måste t. ex. i rimlig utsträckning ge näringsidkaren tillfälle all hämta sådant material som kan avlägsnas från föremålet för Uänsten utan olägenhet av betydelse för konsumenien. Del kan också länkas alt konsumenien bör anses skyldig att lämna in föremålel lill näringsidkaren för att denne skall kunna ta tillbaka material som han har tillhandahållit. En förutsättning för della är emellertid alt del inle kan anses medföra någol nämnvärt besvär för konsumenten. Denne skall inte behöva vara av med föremålel under någon Ud som är av betydelse för honom. Principen bakom den nu berörda regeln är att konsumenten inte skall behöva underkasta sig några bördor av betydelse för atl ulnylGa felpåföljderna. Del är samma princip som ligger bakom beslämmelserna om att avhjälpande av ell fel skall ske ulan kostnad för konsumenien och att konsumenien i vissa fall har räll atl avvisa elt erbjudande från näringsidkarens sida om atl avhjälpa etl fel (se 208).

För vad som i enlighel med det nu anförda inte kan återlämnas har näringsidkaren enligt bestämmelsen i iredje meningen viss möjlighel all få ersällning av konsumenien. Ersällning kan dock ulgå endasl i den mån det är skäligl. Vid denna skälighetsbedömning kan hänsyn las lill alla omsländigheter av betydelse för ersättningsfrågan, t.ex. näringsidkarens slörre eller mindre skuld lill feleis uppkomsl, vilka prakliska problem felel kan ha åsamkal konsumenien och vilka besvär eller koslnader konsumenten har haft för att få Gänsten utförd. Hänsyn bör också tas till all konsumenten under någon tid kan ha hafl viss nytta av Uänslen.

Skälighetsbedömningen avser givetvis både frågan om konsumenien över huvud laget skall vara skyldig all ersälla näringsidkaren för vad som inte kan återlämnas och frågan om ersättningens sloriek. När del gäller ersättningens sloriek uppställs dock ytterligare begränsningar. Näringsid-

Prop. 1984/85:110 244

karen kan sålunda för del försia endasl få ersättning för sina kostnader för 23 § KtjL del som inle kan ålerlämnas. Han får alliså inte tillgodoräkna sig vinst i sammanhanget. För del andra är konsumenien inte skyldig att betala en högre ersättning än som moisvarar värdel för konsumenien av del som ej kan ålerlämnas. Här kan framför alll bli av beiydelse att konsumenien under någon lid hafl nytta av Uänslen eller all han i annal sammanhang kan utnyttja det materia! som näringsidkaren har tillhandahållit men som inte kan ålerlämnas, t. ex. om uppdragel överlämnas lill en annan näringsidkare.

Del bör påpekas att den nu berörda beslämmelsen inle reglerar frågan om näringsidkarens räll till ersättning för vad som kan ålerlämnas till denne men som av en eller annan anledning faktiskt inle ålerlämnas. Om konsumenien l.ex. ställer material till näringsidkarens förfogande men denne inte bryr sig om att hämta det, är konsumenten givetvis inle skyldig alt ersätta näringsidkaren för materialet. Har näringsidkaren inle hämtat materialet inom rimlig lid, får konsumenten anses berättigad atl förfoga över detla på det sätt han finner lämpligl. För normala fall, dä del inle vållar konsumenien någon särskild olägenhet alt ha materialet kvar i sin besittning, bör vid bedömningen av vad som härvidlag utgör rimlig lid ledning kunna hämtas från t. ex, tremånadersregeln i 108 hemförsäljningslagen. Om konsumenten åsamkas kostnader för bortforsling av materialet e.d., får frågan om hans rält till ersättning för sådana koslnader bedömas enligt reglerna om näringsidkarens skadeståndsskyldighet. År det i slället konsumenien som utan giliigl skäl vägrar all medverka lill alt material som kan återlämnas också blir åtevlämnat, bör han givelvis vara skyldig alt ersätta näringsidkaren för mfiteriald på vanligl sätt, dvs. att näringsidkaren i så fall kan ta ut vanligl pris för detta.

Vidare bör anmärkas att beslämmelserna i försia stycket innebär atl del i princip är näringsidkaren som bär risken för all resullalel av Uänsten förstörs eller försämras genom olyckshändelser eller därmed jämföriiga händelser, om konsumenten har rätt att häva avtalet. Om material som näringsidkaren har tillhandahållit och som i och för sig skulle ha kunnal återiämnas förstörs genom en sådan händelse, är ju konsumenten inle skyldig att ersätta näringsidkaren för materialet. Här bortses då från del fallet atl konsumenien eventuelll kan ha hafl viss nylta av Gänsten under någon tid. I regel får näringsidkaren också bära konsekvenserna av att konsumenten på olika sätt har disponerat över föremålel för Gänsten innan han märkt eller bort märka felet Gfr 58 8 köplagen).

Om konsumenien häver avtalet på grund av all Gänsten är felaktig, kan näringsidkaren enligt reglerna om skadeslånd på grund av fel bli skyldig att ersälla konsumenien för att föremålet för Gänsten eller malerial som konsumenten har tillhandahållit har skadals eller förstörts lill följd av felel (se 31 8).

Prop. 1984/85:110 245

Andra styckel 23 6 KtjL

Beslämmelsen i andra stycket gäller den situationen att konsumenien häver avlalel om en Gänst enbart belräffande den del av Gänsien som återstår att utföra. Vid Gänster som avser arbete på egendom blir detta enligt lagen aktuellt endast i fall som avses 1218 iredje slycket, dvs. när det på grund av omsländighelerna måsle antas atl Gänsten inle kommer all fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten. Bestämmelsen är emellertid också tillämplig om konsumenten enligt avtalet har tillerkänts en mera vidsträckt rätt atl häva detta beträffande en återstående del av Uänsten.

Vid en sådan partiell hävning bör näringsidkaren i princip ha rätt till full betalning för vad han redan har gjort. Detta kan ju i regel utnyttjas, om konsumenten överlämnar uppdraget lill en annan näringsidkare. Som skall beröras i det följande får näringsidkaren dock vidkännas avdrag på denna betalning, om del redan utförda arbetet är behäftat med fel. Samtidigt bör konsumenien försältas i ett sådant läge att han inom ramen för vad Uänslen skulle ha kostat honom kan få denna felfritt utförd.

Del nu sagda utgör grunden för bestämmelsen i andra styckel. Beslämmelsens innebörd kan belysas med följande av utredningen nämnda exempel. En näringsidkare skall uppföra en mur åt konsumenten för 9.000 kr. När två tredjedelar av arbetet är ulförl häver konsumenien beträffande ålerslående del på gmnd av all näringsidkaren utför arbelel så oskickligl att Gänsten måste antas bli behäftad med fel av väsentlig betydelse. Del kan beräknas kosta konsumenten 4.000 kr. att få den återstående delen av Gänsten utförd av en annan näringsidkare. Den näringsidkare med vilken avtalet om Gänsten träffats har då i princip rätl till ersättning med (9.000-4.000) 5.000 kr. Om den del av Gänsten som redan har ulförts är behäftad med fel, är han emellertid skyldig att vidkännas ett prisavdrag för detla, beräknat enligt 22 5 första styckel.

Vid beräkningen av vad det koslar konsumenien all få den återstående delen av Gänsten utförd bör tillämpas samma principer som vid beräkningen av ett prisavdrag enligt 22 8 första stycket försia meningen. Här kan därför hänvisas till vad som har sagts i anslutning till den bestämmelsen.

Förvaring. Förevarande paragraf är lillämplig även vid Gänsler som avser förvaring av lösa saker. När konsumenten häver ett sådant avtal i dess helhel torde det dock i praktiken endast bli bestämmelsen i försia stycket första meningen som blir av betydelse, dvs. att näringsidkaren inle har rätl till betalning för Uänsten och därmed också är skyldig atl belala lillbaka vad konsumenten eventuelll redan har betalt jämle ränta enligt 2 8 andra stycket och 5 8 räntelagen.

Bestämmelsen i andra stycket är vid Gänster som avser förvaring av lösa saker Ullämplig endast om en bestämd tid för förvaringen har avtalats.

Prop. 1984/85:110 246

4.1.4 Näringsidkarens dröjsmål 24 § KtjL

Detla avsnitt av lagen omfattar 24-30 88 och innehåller regler om dröjsmål på näringsidkarens sida. Dessa kompletteras av bestämmelserna 1318 om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel på gmnd av dröjsmål.

Avsnittet inleds med bestämmelser om vad som avses med dröjsmål (24 8). Därefier följer en paragraf om påföljder vid dröjsmål (25 8). I den följande paragrafen regleras frågor rörande reklamalion (26 8). Därefier följer bestämmelser om konsumenlens rätt att hålla inne betalningen (27 8), om näringsidkarens skyldighel all utföra tjänsien (28 8) saml om hävning (29 S) och verkningar av hävning (30 S).

Vad som avses med dröjsmål

24 §

Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger om uppdragel, utan atl det beror pä någol förhållande på konsumentens sida, inte har avslutals inom den lid som har avtalals eller, om någon tid inte har avtalats, inom den tid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normall för en Gänsl av samma arl och omfattning.

Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger också, om näringsidkaren inte iakttar en överenskommen tid för påbörjande av ijänslen eller för ett arbetes framskridande.

(Jfr 2 kap. 7 8,3 kap. 11 8 och 4 kap. I 8 första stycket Iredje meningen i utredningens förslag)

Paragrafen anger under vilka förhållanden dd föreligger ell dröjsmål på näringsidkarens sida. Indirekt reglerar den därmed liden för utförandet av Gänsten Gfr 2 kap. 7 8 i utredningens förslag).

Bestämmelsen i andra stycket innebär delvis en nyhet i förhållande till ulredningens förslag Gfr 4 kap. 1 8 första slyckel andra meningen i delta).

Hilhörande frågor har behandlats i avsnitt 2.5.1 i den allmänna moliveringen.

Första styckel

1 första stycket anges när det föreligger etl dröjsmål på näringsidkarens sida med uppdragets avslutande. Vad som avses med all uppdragel har avslutats framgår av 12 8 första slyckel och specialmotiveringen till den bestämmelsen Gfr betänkandet s. 436).

Belräffande gränsdragningen mellan dröjsmål på näringsidkarens sida och etl sådant fel hos tjänsten som består i att näringsidkaren inte har utfört allt del arbete som följer av uppdraget lill honom kan hänvisas till vad som har sagts i specialmotiveringen lill 9 8 försia stycket.

Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger inte, om en försening beror på något förhållande på konsumentens sida. 1 fråga om innebörden härav kan i allt väsentligt hänvisas lill vad som har anförls belräffande motsvarande undanlagsregel i 16 8. Till del där sagda kommer i förevarande

Prop. 1984/85:110 247

sammanhang naturiigtvis sådana förhållanden som atl konsumenien l.ex. 24 § KtjL

inte lämnar näringsidkaren tillträde till konsumenlens bostad på avtalad tid

i fall arbetet skall ulföras där. En försening får vidare anses bero på ett

förhållande på konsumentens sida, om näringsidkarens arbele fördröjts på

grund av all en annan, av konsumenien anlitad näringsidkare inte har blivit

klar med sill arbele i lid. Detsamma gäller, om en försening uppkommit på

grund av all näringsidkaren under en tid har inställt arbetet med stöd av

45 8 eller på grund av atl näringsidkaren har hållit kvar föremålet för

Gänsten med stöd av 49 8. Belräffande vissa frägor med anknytning härtill

kan hänvisas till Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960,

s. 223-229.

Uppdraget kan komma att avslutas för senl, om näringsidkaren i enlighel med 6 8 tredje styckel ställt in arbetet i avvaktan på att få koniakt med konsumenten och erhålla dennes anvisningar. 1 etl sådant fall får förseningen i allmänhet anses bero på ell förhållande på konsumentens sida. Delsamma gäller, om uppdragel avslutas för senl på grund av atl näringsidkaren utan atl ha fåll kontakt med konsumenten har utfört sådant tilläggsarbele som han enligi 8 8 tredje styckel är skyldig alt utföra.

På motsvarande sätt torde ofta böra bedömas fall då näringsidkaren, när han inle kunnat få kontakt med konsumenten, har utfört sådant tilläggsarbete som han enligt 8 8 andra slycket får ulföra i denna situation. Bedömningen kan dock bli en annan, om konsumenien har gjort klart för näringsidkaren atl del är av vikt för konsumenten att en avtalad lid för uppdragets avslutande hålls.

Av den nu berörda undanlagsregeln framgår motsätlningsvis atl del föreligger ett dröjsmål pä näringsidkarens sida även om en försening av uppdragets avslutande beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse Gfr specialmotiveringen till 16 8 och betänkandet s. 324). Delta innebär bl.a. atl näringsidkaren - om Gänsten avser etl föremål som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne - i princip bär risken för förseningar på grund av olyckshändelser e.d. som inträffar under en transport av föremålet för tjänsten till konsumenten, vilken näringsidkaren har ålagil sig att ombesöija Gfr specialmotiveringen lill 12 8 försia stycket). En annan sak är all näringsidkaren, som strax skall beröras, i samband med avtalet om en Gänsl kan i skälig omfattning förbehålla sig rätt till en lidsföriängning på grund av olika omsländigheler.

I enlighel med vad som har anförts i avsnitt 2.5.1 står del i princip parterna fritt att själva genom avtal reglera, inom vilken tid uppdraget skall vara avslutat. 1 förevarande beslämmelse fastslås därför till en början att etl dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger om uppdraget, ulan att detla beror på någol förhållande på konsumenlens sida, inle har avslulals inom den tid som har avtalats.

Den tid inom vilken uppdraget sålunda skall vara avslulal kan genom avtalet ha bestämts på olika sätt. För del försia kan parterna ha träffat en

Prop. 1984/85:110 248

reservalionslös överenskommelse om all uppdragel skall vara avslulal en 24 § KtjL viss dag e.d. 1 så fall föreligger elt dröjsmål på näringsidkarens sida, om uppdragel inle kan avslutas vid den angivna lidpunkien ulan all det beror på något förhållande på konsumenlens sida.

Del lorde dock inte vara särskilt vanligl alt näringsidkaren gör en sådan reservalionslös utfästelse beträffande tiden för uppdragels avslutande. Vid många Gänster är denna nämligen beroende av olika omsländigheter som ligger utanför näringsidkarens kontroll, t.ex. vädret. Betydligt vanligare är därför atl parierna i avtalet visserligen anger en lidpunkt då uppdragel skall vara avslutat, samiidigi som näringsidkaren dock förbehåller sig rält till en förlängning av tiden pä grund av olika omständigheter som kan fördröja arbetet m. m.

Med hänsyn till den grundläggande avtalsfriheten när del gäller atl bestämma tiden för uppdragets avslutande är ett avtal om en sådan vill-korad tid i princip giltigt, givetvis under förulsällning all förbehålld har gjorts på elt sådani säll alt det över huvud taget kan anses utgöra en del av avtalet mellan parterna. Del bör framhållas atl ell angivande av en lidpunkl för uppdragets avslutande i förening med en reservation för vissa fördröjande omständigheter från konsumentsynpunkt ofta kan vara all föredra framför att näringsidkaren för säkerhets skull tar lill en onödigi lång tid eller att tidsfrågan lämnas öppen.

Som har framhållits i avsnitt 2.5.1 kan ett förbehåll om rätl till tidsförlängning emellertid vara att anse som oskäligt mol konsumenten, med följd atl del kan jämkas eller lämnas utan avseende med stöd av 36 S avlalslagen. Denna fråga får bedömas med hänsyn lill omständigheterna i del enskilda fallet.

Rent principiellt kan dock sägas att näringsidkaren genom ett förbehåll av del nu berörda slaget för det första inte bör kunna avskära konsumenien från rällen atl häva avtalet eller hindra honom från atl göra gällande andra dröjsmålsbefogenheier under en oskäligt lång tid. Delta gäller oavsett vad som är orsaken till att näringsidkaren enligt avtalet i och för sig har rätt till en tidsförlängning. Vad som i detla sammanhang är atl anse som en oskäligt lång lid får naturligtvis bedömas med hänsyn bl.a. till Gänslens art.

För det andra bör näringsidkaren inte kunna åberopa ett förbehåll som ger honom rätt att mer eller mindre efter eget gottfinnande förskjuta tidpunkten för uppdragets avslutande eller som indirekt fritar honom från skyldighelen att planera och genomföra Gänsten på ett fackmässigl sätt och med lillbörlig omsorg om konsumentens intressen. Detta innebär all ell förbehåll ofta bör kunna bedömas som oskäligt i den mån del ger näringsidkaren rätl Ull tidsförlängning på grund av andra omsländigheler än sådana som ligger utanför näringsidkarens kontroll. 1 regel bör näringsidkaren emellertid inte heller när del gäller sådana omsländigheler kunna åberopa ett förbehåll om rätt till lidsföriängning, om han bort räkna med atl en viss

Prop. 1984/85:110 249

omständighet skulle komma alt försena arbelet eller om han med iaktta- 24 s KtjL gande av fackmässighet och omsorg borde ha kunnat undvika en försening på grund av en sådan omsländighel.

Del sagda lar i första hand sikle på den vanliga situationen all elt förbehåll om rätt till uppskov med uppdragets slutförande återfinns i elt standardavtal e.d. Självfallet kan det inte alllid anses oskäligt mol konsumenten att näringsidkaren i ett enskill fall förbehåller sig rätl lill en skälig tidsförlängning även på grund av omsländigheler som i och för sig ligger inom hans konlroll eller som är av en mera subjektiv natur. Förhållandel kan t. ex. vara det att näringsidkaren, när avtalet träffas, väntar på att få in ett arbete som han vill utföra med förtur och all del är osäkert när detta andra arbete kan bli aktuellt. Näringsidkaren bör då nalurliglvis kunna förse ell löfte om att konsumentens arbete skall vara klart lill en viss dag med elt förbehåll om räll till elt skäligl uppskov för den händelse del andra arbelel aklualiseras dessförinnan. Delsamma gäller i andra liknande situationer. Över huvud tagel gäller att del vid en bedömning enligt 36 8 avtalslagen finns större anledning lill återhållsamhet när det gäller atl godta schablonartade förbehåll i standardavtal e.d. än när del är fråga om mer individuella förbehåll som har lillkommii efler diskussion mellan parterna i det enskilda fallel och vars innebörd konsumenien har lättare atl överblicka.

Om näringsidkaren och konsumenten inle har träffat avtal om liden för uppdragets avslutande gäller enligt förevarande beslämmelse att uppdraget skall vara avslutat inom den lid som är skälig med hänsyn särskili till vad som är normalt för en tjänst av samma arl och omfattning. I annat fall föreligger ett dröjsmål på näringsidkarens sida, såvida inte förseningen beror på något förhållande på konsumentens sida.

Som framgår av vad som har anförts i avsnitt 2.5.1 innebär denna regel atl del vanligen föreligger etl dröjsmål om näringsidkaren inle kan avsluta uppdraget inom den lid som generelll sett är atl betrakta som normal lidsålgång för den ifrågavarande Uänsten, med skälig marginal för sådana förhållanden som alt det råder högsäsong och därmed viss vänlelid inom branschen o.d. I den mån normal lidsåtgång överskrids på grund av ytlre förhållanden som näringsidkaren inte råder över och vars inverkan han inte heller rimligen kan förebygga eller undanröja, medger bestämmelsen även att sådana omständigheler beaktas, dock endast inom ramen för vad som kan betraklas som en skälig tid för att färdigställa Uänsten. Vad som härvidlag utgör skälig tid får bedömas med hänsyn till Gänslens art och omfallning, orsaken lill tidsutdräkten i förhållande lill vad som är normall, de olägenheler som en tidsåtgång utöver det normala innebär för konsumenten m. m.

De yttre omständigheter som sålunda bör kunna beaktas när del gäller att avgöra humvida näringsidkaren enligt den nu berörda regeln kan anses ha råkat i dröjsmål är t.ex. särskilt ogynnsamma väderieksförhållanden.

Prop. 1984/85:110 250

naturkatastrofer, omfallande arbetskonflikler, allmän brisl på arbetskraft, 24 § KtjL material eller energi och liknande förhållanden. Som har framhållils i den allmänna motiveringen skall konsumenten emellerlid i princip inle behöva finna sig i atl ell arbele tar särskilt lång lid beroende på den enskilde näringsidkarens individuella förhållanden. En näringsidkare bör sålunda inle. när uppdragels avslulande fördröjs ulöver vad som kan anses normall, enligt den nu berörda regeln kunna åberopa atl fördröjningen beror på hinder eller svårigheter som föreligger enbari för honom eller hans förelag, t.ex. sjukdom, en arbetskonfiikt inom företagel, brisl på arbetskraft enbart inom detta, brist på pengar, leveransförseningar från underleverantörer som inte beror på sådana mera generellt ingripande förhållanden som lidigare har berörts m. m.

Självfallet bör näringsidkaren dock i del enskilda fallel kunna förbehålla sig rält lill en längre lid för utförandet av Gänsien än normalt med hänvisning även till sådana individuella förhållanden som nu har nämnts, under förutsättning att förbehållet inte kan anses oskäligl mol konsumenien. Har della skett utan att någon besiämd lid för uppdragels avslulande har angetts, får del anses avtalat mellan parterna all Gänsten skall vara utförd inom normal lid med ett skäligl tillägg för del eller de förhållanden som förbehållet avser, 1. ex. sjukdom eller personalbrisl.

Till skillnad från ulredningens förslag med dess mer allmänt hållna regler om betydelsen av lämnade marknadsföringsuppgifier innehåller den föreslagna lagen inle några uttryckliga bestämmelser om näringsidkarens civilrätlsliga ansvar för marknadsföringsuppgifier rörande tiden för utförandet av en tjänst. Del torde emellertid vara klart alt närigsidkaren ändå, på avtalsrättslig grund, blir bunden i enlighet med sina marknadsföringsuppgifter i detla hänseende huvudsakligen i samma omfattning som skulle följa av utredningsförslaget. Om en näringsidkare l.ex. genom anslag i sina lokaler eller i annonser anger att beställda arbelen färdigställs inom tre dagar torde sålunda av avlalsrältsliga regler följa att denna lid får anses avtalad för uppdragets avslutande, om näringsidkaren lar emol en beställning av konsumenten utan att därvid göra klart för denne atl en annan tid skall gälla. Har avtal inte träffats om när uppdraget skall vara avslutat bör marknadsföringsuppgifter om snar leverans, snabbt utförande o.d. kunna tillmätas betydelse när det gäller att bedöma vad som enligt förevarande bestämmelse är skälig tid för att avsluta uppdragel.

1 lagförslagel regleras inte särskilt vid vilken tidpunkt näringsidkaren skall påbörja tjänsten. Detta kan emellertid ha beslämls i avtalet mellan parterna (se andra styckel). Om så inte har skett, är näringsidkaren skyldig all ulan särskild uppmaning från konsumenlens sida påbörja Gänsten i sådan tid att uppdraget kan avslutas i rätt tid Gfr belänkandel s. 222).

Har parterna avtalat alt uppdragel skall vara avslulal vid en viss tidpunkt, blir detla givetvis indirekl bestämmande för när näringsidkaren måsle påbörja Gänsten. I fall då avtal inle har träffats om vare sig liden för

Prop. 1984/85:110 251

avslutandet av uppdragel eller arbetets påbörjande skall vad som enligt 24 § KtjL förevarande bestämmelse utgör skälig tid för att avsluta uppdraget givetvis i princip räknas från den lidpunkt dä avtalet om Gänsten iräffades. Näringsidkaren är då alltså skyldig atl påbörja Gänsien i sådan lid atl uppdraget kan avslulas inom skälig tid efter avtalstillfället, med hänsyn särskili lill vad som är normall för den ifrågavarande Gänsten.

Andra slycket

Enligt bestämmelsen i andra slyckel skall det också anses föreligga ell dröjsmål på näringsidkarens sida, om näringsidkaren inte iakttar en överenskommen lid för påbörjande av tjänsten eller för ell arbetes framskridande. Av beslämmelsens formulering framgår atl del inle heller i dessa fall är fråga om någol dröjsmål av näringsidkaren, om en försening beror på någol förhållande på konsumentens sida. Del krävs däremol inle alt det föreligger någon försummelse av näringsidkaren. Del är Ullräckligt all han inte följer överenskommelsen, även om detta beror på etl ytlre hinder e.d. som näringsidkaren inte kan undanröja. Liksom är fallet med sådana avtal som avses i första styckel kan överenskommelsen även i hithörande fall emellertid innefatta etl förbehåll från näringsidkarens sida om rätl lill framflyttning av den överenskomna lidpunkien på gmnd av exempelvis omständigheter utanför näringsidkarens kontroll. Givelvis kan ett sädant förbehåll ibland vara all anse som oskäligl mot konsumenien. Beträffande den frågan kan i allt väsenlligl hänvisas till vad som har anförts vid första slycket.

En överenskommelse om liden för påbörjande av Gänsten kan gå ut på alt den skall påbörjas en besiämd dag eller senasl en viss dag e.d. Överenskommelsen kan emellertid också gå ut på alt Gänsien skall påbörjas sedan en viss händelse har inlräffai, 1. ex. närmaste dag med uppehållsväder, eller atl den skall påbörjas vid anfordran från konsumentens sida. I sistnämnda fall torde näringsidkaren likväl, om inte annat framgår av överenskommelsen, ha etl skäligt rådrum till sitt förfogande om han inte kan påbölja Uänslen genast vid anfordran Gfr betänkandet s. 220).

När det gäller Gänsler som avser arbele på egendom behöver en överenskommelse om liden för Uänsiens påböGande inle nödvändiglvis gå ul på atl själva arbetet skall påböGas en viss dag e.d. Är del fråga om ell föremål som skall överlämnas i näringsidkarens besittning för arbetets utförande, t. ex. en bil, kan överenskommelsen också innebära alt näringsidkaren har förbundit sig alt ta emot föremålel en viss dag även om arbetet inle behöver påbörjas då.

Eftersom bestämmelsen anger vad som utgör elt "dröjsmål" på näringsidkarens sida reglerar den givetvis inle det fallet att näringsidkaren, l.ex. när ett arbete skall utföras i konsumenlens bostad, kommer för all påbörja Uänslen alltför tidigt. Om konsumenien i elt sådant fall inte kan eller önskar låta näringsidkaren påbörja Uänslen före utsatt tid, kan han givetvis vägra att ta emol näringsidkaren.

Prop. 1984/85:110 252

Överenskommelser om tiden för ett arbetes framskridande lorde huvud- 25 § KtjL sakligen vara akluella vid arbelen av slörre omfattning, t.ex. byggnadsarbeten. En sådan överenskommelse kan avse exempelvis atl en viss del av arbetet skall påbörjas eller vara färdig senast vid en besiämd tidpunkt.

1 förhållande till ulredningens förslag innebär den här föreslagna beslämmelsen - i förening med beslämmelserna om påföljder vid dröjsmål på näringsidkarens sida - framför alll den skillnaden alt konsumenien kan bli berättigad atl häva avtalet om en tjänst redan på grund av ell dröjsmål med Uänstens påböGande eller arbetets framskridande i förhållande lill vad som överenskommits, såvida dröjsmålet är av väsenllig betydelse för konsumenten (se 29 8 försia och andra styckena). För atl konsumenien skall ha rält alt häva krävs del alliså i och för sig inie all etl dröjsmål med yänslens påböGande elc. måsle antas leda också till etl dröjsmål med uppdragets avslulande (se 29 S iredje slyckel).

Förvaring. Förevarande paragraf är lillämplig även vid Gänsler som avser förvaring av lösa saker. De beslämmelser som här blir akluella är dels första styckel, dels den bestämmelse i andra styckel som avser all näringsidkaren inte iakttar en överenskommen tid för all påbörja förvaringen, dvs. ta emot saken för förvaring. De särskilda frågor som uppkommer när del gäller vad som avses med ett dröjsmål på näringsidkarens sida vid förvaring har utförligt behandlats i avsnitt 2.11.3 i den allmänna moliveringen.

Påföljder vid dröjsmål

25 §

Vid dröjsmål på näringsidkarens sida får konsumenien hålla inne belalningen enligt 27 S- Han får välja mellan atl kräva atl näringsidkaren ulför Uänsten enligt 28 S och att häva avtalet enligt 29 8. Dessulom får konsumenten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs 1318.

Paragrafen innehåller en allmän beskrivning av konsumenlens befogenheter mol näringsidkaren vid dröjsmål. De närmare förutsättningarna för utövandet av dessa befogenheter framgår av de bestämmelser som paragrafen hänvisar till. Paragrafen lorde inle fordra några särskilda kommentarer.

Förvaring. Paragrafen gäller även beträffande Gänster som avser förvaring av lösa saker.

Reklamation

26 §

Sedan uppdraget har avslutals får konsumenien häva avlalel eller fordra skadestånd på grund av ett dröjsmål endasl under förutsättning all han inom skälig tid därefter har underrättat näringsidkaren om alt han vill åberopa dröjsmålet.

Prop. 1984/85: no 253

Har reklamationsmeddelande lämnals in för befordran med post eller 26 8 KtjL avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamalion ha skett när detla gjordes.

(Jfr 3 kap. 12 8 i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar bl.a. konsumentens skyldighel atl reklamera, om han vill göra gällande vissa befogenheler på grund av ell dröjsmål från näringsidkarens sida. Frågan har behandlats utförligt i avsnitt 2.5.3 i den allmänna moliveringen.

Första stycket

Konsumenien är enligt bestämmelsen skyldig atl reklamera endasl om han på grund av ell dröjsmål vill häva avtalet eller fördra skadestånd och då endasl under Jörutsättnlng atl uppdraget har avslutals. Liksom när del gäller reklamalion vid fel är det tillräckligt att konsumenten avger en neutral reklamation. Han behöver alltså inle i samband med reklamaUonen nödvändiglvis ange vilken eller vilka påföljder som han kan vilja göra gällande (se specialmoUveringen till 17 8 första styckel).

Reklamation skall ske senast inom skälig lid efter det att uppdraget avslulades. Utgångspunkten för reklamalionsfrislen är alltså inle den då konsumenten märkt dröjsmålet. Bestämmelsen fyller därför framför allt den funktionen att näringsidkaren, sedan uppdraget har avslutats, inte under någon längre tid därefier skall behöva sväva i ovisshet huruvida konsumenten har för avsikl atl åberopa ell eventuelll dröjsmål. När del gäller frågan om en reklamalion kan anses ha skett "inom skälig tid" kan i huvudsak hänvisas till vad som har sagls i specialmotiveringen till 17 8 försia styckel.

Av bestämmelsen framgår all konsumenten inle är skyldig all reklamera, om han med stöd av 28 S vill kräva all näringsidkaren fullföljer avtalet. Konsumenien kan dock, om han förhåller sig passiv, så småningom förlora rällen lill fullgörelse. Den frågan berörs närmare i specialmotiveringen till 28 8.

Inle heller behöver konsumenien särskilt reklamera, om han på grund av ett dröjsmål vill häva avtalet hell eller för en återstående del av Uänslen innan uppdragel har avslutats Gfr 29 8) och i anslulning lill en sådan hävning eventuelll fordra skadestånd. Della gäller vare sig en slörre eller mindre del av Uänsten har ulförts och vare sig arbetet pågår eller har avbrutits. Denna ordning lorde inle behöva vålla några slörre problem för den seriöse näringsidkaren. Näringsidkaren måsle ju i allmänhel vara medvelen om atl han befinner sig i dröjsmål och kan därmed själv genom frågor lill konsumenten klariägga dennes inställning till dröjsmålel. 1 konsumentförhållanden torde hilhörande frågor i allmänhel kunna lösas på etl informellt sätl.

Prop. 1984/85:110 254

Om konsumenien vill häva avlalel på grund av ell dröjsmål med påbör- 27 § KtjL jande av tjänsien eller en viss del av denna (se 24 8 andra styckel), måsle han givelvis säga ifrån senasl när han märker all näringsidkaren påbÖQar eller länker påbörja det ifrågavarande arbelel. 1 detla läge räcker del inle med all konsumenten förklarar sig vilja åberopa dröjsmålel, ulan han måsle avge en hävningsförklaring. Arbelet måste ju stoppas. Näringsidkaren kan, om han vill klarlägga situationen innan han påböGar arbelet, rikta en förfrågan e.d. lill konsumenien rörande dennes inställning Ull all avtalet fullföljs trots dröjsmålel med dess igångsättande. Konsumenien får då anses vara skyldig all så snart som möjligl ge näringsidkaren ell besked om sin inställning. Underlåter konsumenten ulan giltigt skäl all svara, får situationen bedömas med hänsyn lill innehållel i näringsidkarens förfrågan eller molsvarande Gfr betänkandet s. 327-328). Om konsumenten låter näringsidkaren påbörja arbetet trots dröjsmålet, får han anses ha avslåll från sin räll alt häva avlalel på grund av della dröjsmål. Han är däremot bibehållen vid sin rätl att eventuelll fordra skadestånd på grund av dröjsmålet, såvida han inte någon gång kan anses ha avstått även från denna rätl. Vill konsumenten fordra skadeslånd på grund av dröjsmålel måsle han i vari fall, om han inle redan lidigare har gjort klart för näringsidkaren atl han vill åberopa dröjsmålet Irots att han inle häver, reklamera enligt förevarande bestämmelse inom skälig tid efter det att uppdraget avslutades.

Beslämmelsen är ivingande lill konsumenlens förmån. Näringsidkaren kan alltså inte genom avtalet om en Gänst föreskriva en längre gående reklamationsskyldighel för konsumenten vid dröjsmål än som följer av beslämmelsen. Här kan hänvisas lill vad som har anförts rörande molsvarande fråga i specialmoUveringen lill 17 8 första styckel.

Andra styckel

Beslämmelsen moisvarar 17 8 iredje slyckel. Här kan därför hänvisas till specialmotiveringen lill den bestämmelsen.

Förvaring. Förevarande paragraf är lillämplig även vid Uänster som avser förvaring av lösa saker. Della lorde inte kräva några särskilda kommentarer.

Konsumentens rätt atl hålla inne belalningen

27§

Så länge näringsidkaren befinner sig i dröjsmål får konsumenien hålla inne hela den del av betalningen för Gänsten som har förfallil sedan dröjsmålet inträdde. Har näringsidkaren enligi avlalel räll lill beialning för en del av Gänsien som har ulförts, får konsumenien dock inte hålla inne sådan betalning i vidare mån än som framgår av andra slycket.

Konsumenien får alllid hålla inne så myckel av belalningen som fordras för att ge honom säkerhel för hans krav på grund av ell dröjsmål.

(Jfr 3 kap. 14 8 i ulredningens förslag)

Prop. 1984/85:110 255

Paragrafen reglerar konsumenlens rätt att hålla inne betalningen för 27 S KtJL Gänsten med anledning av dröjsmål på näringsidkarens sida. Frågan har behandlats i avsnitt 2.5.2 i den allmänna moliveringen.

Första slyckel

Bestämmelserna i försia styckel avser den silualionen all näringsidkaren befinner sig i dröjsmål. Vad som avses med dröjsmål framgår av 24 8. Del kan vara fråga om elt dröjsmål med alt påbörja Gänsten eller med arbelels framskridande (se 24 8 andra styckel). Med atl näringsidkaren befinner sig i dröjsmål avses i dessa fall atl en överenskommen fidpunkt för påbörjande av Gänsten resp. för färdigslällande eller påböGande av en viss del av denna har passerats ulan att näringsidkaren har iakttagit överenskommelsen. Vidare kan det vara fråga om ell dröjsmål med uppdragels avslulande. Näringsidkaren befinner sig i ell sådani dröjsmål, om den lidpunkl då uppdragel rätteligen skulle ha avslulals har passerals men uppdraget ännu inle har avslulals ulan alt delta beror på ell förhällande på konsumenlens sida (se 24 8 första styckel). Av det anförda framgår att näringsidkaren inte längre "befinner sig i" dröjsmål med en viss preslalion sedan denna har fullgjorts, trots atl del har skett för senl. I den situationen regleras konsumentens rält alt hålla inne betalningen på grund av det förelupna dröjsmålel av beslämmelsen i andra stycket.

Så länge näringsidkaren befinner sig i ett dröjsmål av det ena eller andra slaget har konsumenten enligt huvudregeln i första meningen rätt atl hålla inne hela den del av belalningen för ijänsten som har förfallit sedan dröjsmålet inträdde. Bestämmelsen skall ses mol bakgrund av den dispositiva regeln i 41 8, som innebär all konsumenten normall inle är skyldig alt betala för Gänsien innan denna har slulförls. Den nu berörda beslämmelsen får därför i huvudsak betydelse endast i fall då parterna har avtalat om all hela eller en del av belalningen skall erläggas redan dessförinnan.

Till belysande av innebörden av beslämmelsen i försia meningen kan nämnas följande exempel. Näringsidkaren skall renovera konsumenlens ivåvåningsvilla invändigl. Enligi avlalel gäller alt arbetena skall påböGas i undervåningen den 1 augusti, att undervåningen skall vara färdig den 1 seplember då arbetena i övervåningen skall påböGas saml all arbdena skall vara hell färdiga och uppdraget avslulas den I oktober. Betalning skall enligt avlalel eriäggas med ca en tredjedel den 10 augusti, ca en tredjedel den 10 seplember och återstoden den 15 oktober.

Näringsidkaren gör sig skyldig lill ett dröjsmål med påböGandet av Uänsten lill den 15 augusti. Konsumenten får då hålla inne den första delbetalningen så länge dröjsmålel varar. Först den 15 augusti är han alliså skyldig att erlägga den första delbetalningen (med del undantag som kan följa av beslämmelsen i andra slyckel). Om näringsidkaren därefier inte kan färdigställa undervåningen förrän den 20 seplember, får konsumenien på nytl hålla inne sin betalning så länge detta dröjsmål varar. Han är alltså

Prop. 1984/85:110 256

då först den 20 seplember skyldig att erlägga den andra delbetalningen 27 § KtJL (med det undantag som kan följa av beslämmelsen i andra slyckel). Della gäller även om näringsidkaren trots dröjsmålel med färdigställandet av undervåningen kan påböga arbetena i övervåningen på överenskommen lid, eflersom näringsidkaren då likväl med hänsyn lill avtalels innehåll befunnit sig i dröjsmål med färdigställandet av undervåningen sedan den 1 seplember. Om näringsidkaren lill sist inle kan slutföra arbetena och avsluta uppdragel förrän den 20 oktober, får konsumenten hålla inne återstoden av belalningen till den dagen. Först då är han alltså skyldig all erlägga sluibelalningen, med del undanlag som kan följa av beslämmelsen i andra styckel.

Del bör påpekas all i elt fall som del nu nämnda bdalningsplanen i stället kan vara direkt anknuten till arbetenas framskridande, l.ex. så all avlalel inle anger beslämda kalenderdagar för erläggande av delbetalningar utan anknyter skyldighelen all erlägga dessa lill all arbetena påbörjas, all en viss del av arbdena färdigställs osv. 1 elt sådant fall näs i princip samma prakliska resultat som nyss har redovisats redan genom tillämpning av avtalet, ulan atl del blir fråga om ett sådani "innehållande" av betalning som avses i förevarande beslämmelse. Givelvis kan även ell avial som enbart anger beslämda kalenderdagar för delbdalningar under liden som en Uänsl uiförs böra tolkas så, att en förutsäuning för konsumentens skyldighet all betala på angiven dag likväl är alt arbetet har framskridit på vissl sätl och att förseningar härvidlag alltså medför atl en avtalad förfallodag förskjuls i motsvarande mån.

Bestämmelsen i första meningen innebär bl.a. atl konsumenlens skyldighel atl erlägga en delbetalning, som enligt avtalet förfaller under liden som Gänsten uiförs, någon gång - vid ett särskili allvariigt dröjsmål på näringsidkarens sida - kan uppskjulas exempelvis till dess alt yänslen har slutförts helt. Detta kan belysas genom att del nyss anförda exemplet ändras pä så sätl atl näringsidkaren inte kan färdigställa arbdena i undervåningen förrän den 5 oklober. 1 så fall får konsumenten även därefier hålla inne den delbelalning som enligt avlalel skulle ha eriagts den 10 seplember, eflersom näringsidkaren den 5 oktober alkjäml befinner sig i dröjsmål, nu med avslutandet av uppdraget.

Huvudregeln i försia meningen ger konsumenien elt effektivt påtryckningsmedel mol näringsidkaren i dröjsmålssitualionen och medför etl minskat ekonomiskt risktagande för konsumenten. Den kan emellertid under vissa förhållanden framslå som alltför sträng mot näringsidkaren, nämligen då denne visserligen befinner sig i elt dröjsmål men under liden som della varar färdigställer en del av tjänsten som han enligt avlalel har räll lill särskild betalning för.

Situationen kan belysas genom all del tidigare nämnda exemplet ändras så all betalning enligt avlalel skall erläggas särskilt för arbdena i undervåningen sedan dessa färdigställts medan ålersloden av belalningen skall

Prop. 1984/85:110 257

erläggas när uppdragel avslutas. Om näringsidkaren då lyckas färdigställa 27 § KtjL arbetena i undervåningen först den 5 oktober synes det knappast rimligt att konsumenten även därefter skulle kunna hålla inne hela betalningen för dessa arbeten under hänvisning till atl näringsidkaren sedan den 1 oklober befinner sig i dröjsmål med uppdragets avslulande.

I andra meningen av första styckel har därför tagits upp en bestämmelse som innebär ett undantag från huvudregeln i första meningen. Undantagsregeln lar enbart sikte på fall där näringsidkaren enligt avtalet har rätt till betalning för en del av tjänsten som har utförts. Det skall alltså vara fråga om en avtalad betalning för en del av Gänsten som faktiskt har färdigställts, så att konsumenten har fått molsvarande nylta av den ifrågavarande belalningen. I detla fall får konsumenien enligt beslämmelsen i andra meningen inte hålla inne den förfallna betalningen för vad som har utförts under åberopande av atl näringsidkaren trots att delprestationen har färdigställts befinner sig i dröjsmål. Däremol kan konsumenten fortfarande vara berättigad att enligt andra stycket i förevarande paragraf hålla inne en del av den avtalade belalningen för vad som har utförts lill säkerhel för sina krav på grund av näringsidkarens dröjsmål. I det nyss nämnda exemplet är konsumenten alltså skyldig att den 5 oktober erlägga avtalad betalning för de färdigställda arbetena i villans undervåning, men han kan enligt andra stycket ha rätt att hålla inne en del av betalningen för dessa arbeten Ull säkerhel för exempelvis ett krav på skadestånd på gmnd av näringsidkarens dröjsmål med att färdigställa dessa.

Avtalet mellan parterna kan innebära atl näringsidkaren har rätt att vid anfordran under Gänstens utförande erhålla betalning för vad som redan har utförts. Bestämmelsen i andra meningen är givelvis lillämplig även i denna siluation.

Bestämmelsen är vidare i och för sig tillämplig också i fall då avtalet innebär att konsumenten skall erlägga betalning i förskott för olika delar av en Uänst. Reglerna i första stycket leder emellertid i ett sådant fall till att den avtalade förskottsbetalningen övergår till atl bli en betalning i efterskott. Detta kan illustreras med följande enkla exempel. Näringsidkaren skall tapetsera tre mm i konsumentens lägenhet. Enligt avtalet skall betalning för vane rum erläggas i förskott när arbetena i resp. mm påbörjas. Samtliga arbelen skall enligt avtalet vara färdiga till den 1 oktober. Näringsidkaren hinner emellertid inte påbörja någol arbete förrän den 5 oktober och han kommer alltså att kontinuerligt befinna sig i dröjsmål under hela den Ud som arbetena utförs. Konsumenien får då enligt bestämmelsen i första meningen av förevarande stycke till en början hålla inne betalningen avseende arbetena i det första mmmet. Sedan dessa har utförts, får han emellertid på gmnd av bestämmelsen i andra meningen inte längre hålla inne betalningen för dessa arbeten i vidare mån än som kan följa av andra stycket. På molsvarande sätt får han inte längre enligt första styckel hålla inne betalningen för arbetena i det andra rummet sedan dessa har utförts osv. 17 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 258

Andra styckel 27 § KtjL

Bestämmelsen i andra stycket reglerar konsumentens rätl att i andra fall än de som omfatlas av första styckel hålla inne betalningen på gmnd av etl dröjsmål på näringsidkarens sida. Främsl avses här den situationen att näringsidkaren efter atl ha gjort sig skyldig lill ell dröjsmål har fullgjort den preslalion som medför alt han inle längre befinner sig i dröjsmål. Konsumenten har då, intill dess att en definitiv uppgörelse har skett, enligt andra stycket rätt all hålla inne så mycket av betalningen för tjänsten som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av ett dröjsmål. I allmänhet torde det bli fråga om atl konsumenten håller inne en del av betalningen till säkerhet för anspråk på skadestånd (eller s.k. dröjsmålsvite) på gmnd av elt förelupd dröjsmål. Alt del i begreppet "säkerhet" ligger att konsumenten bör medges en viss marginal, när anspråkets storlek inle säkert kan bedömas vid den lidpunkl då innehållandel aktualiseras, har berörts i anslulning till den motsvarande beslämmelsen i 19 8.

Förevarande bestämmelse är t. ex. tillämplig, om konsumenten i del vid försia slyckel nämnda exemplel är berättigad lill skadeslånd av näringsidkaren på grund av dennes dröjsmål med påböoandet av Uänsten. Konsumenten får i så fall hålla inne så mycket av den första delbetalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans skadeståndskrav Gfr specialmoUveringen till 198).

Ett i prakliken vanligl fall torde vara att konsumenten är skyldig atl betala för Gänsten först sedan uppdragel har avslutats och atl näringsidkaren har ort sig skyldig till ett dröjsmål med uppdragets avslutande. Med stöd av förevarande bestämmelse kan konsumenten då i avvaktan på slutuppgörelse hålla inne ett belopp till säkerhet för ett krav på skadestånd på gmnd av dröjsmålel. Om dröjsmålet är av den beskaffenheten att det ger konsumenten rätt att häva avtalet i dess helhet (se 29 8), bör han kunna hålla inne hela betalningen Ull dess att slutuppgörelse har ägt mm enligt bestämmelsema i 30 8 Gfr specialmotiveringen till 19 8).

Det kan uppkomma tvist mellan partema om och i vilken utsträckning konsumenten har rätt att hålla inne betalning enligt förevarande bestämmelse efter det att Gänsten har slutförts. Avser Gänsten en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne, kan näringsidkaren i så fall vilja göra gällande att han har rätt att hålla kvar föremålet för Gänsten till dess att han får betalning i enlighet med sin ståndpunkt i tvisten. Som skall beröras närmare vid 49 8 har konsumenten i denna situalion emellertid möjlighet att få ut föremålet för Gänsten genom att ställa säkerhet för vad näringsidkaren anser sig ha att fordra.

Bestämmelsen i andra stycket kan tillämpas även vid s. k. anleciperal dröjsmål på näringsidkarens sida, dvs. om det på gmnd av omständighder-na finns slarka skäl att anta att näringsidkaren kommer atl göra sig skyldig till en dröjsmål Gfr 29 8). Som ett exempel kan nämnas att näringsidkaren har åtagit sig att färdigställa ett arbete Ull den 1 maj och att konsumenten

Prop. 1984/85:110 259

enligt avtalet skall eriägga full betalning för arbelel redan den 25 april. Om 28 § KtjL det sistnämnda dag måste antas all näringsidkaren kommer all göra sig skyldig till ett dröjsmål som ger konsumenten rält alt häva avtalet i dess helhet, får konsumenten hålla inne sin beialning i avvaklan på all han kan nå näringsidkaren med sin hävningsförklaring Gfr Rodhe, Obligaiionsräti, Slockholm 1956, s. 408-409). Del är också möjligl för konsumenten alt hålla inne en del av betalningen lill säkerhet för ell mindre långlgående anspråk, t.ex. ett skadeståndsanspråk, på grund av ell anleciperal dröjsmål.

Förvaring. Förevarande paragraf är lillämplig även vid Uänsler som avser förvaring. Om näringsidkaren vid förvaring gör sig skyldig lill ell dröjsmål med alt påbörja yänsten, dvs. inle tar emol det aktuella föremålet för förvaring vid en överenskommen lid, får konsumenten enligt försia slycket hålla inne en eventuelll avtalad betalning till dess att dröjsmålet upphör. Det bör dock framhållas all det här i allmänhel torde följa redan av avtalet att konsumenten över huvud tagel inle är skyldig att erlägga någon betalning innan förvaringen faktiskt har påböoals.

Om näringsidkaren vid förvaring råkar i dröjsmål med uppdragets avslutande, dvs. inte kan lämna ul det förvarade föremålel i räll tid, torde konsumenten på gmnd av bestämmelsen i första slycket andra meningen aldrig kunna åberopa försia stycket till stöd för att innehålla betalningen för den utförda förvaringen. Konsumenten kan däremol hålla inne sin betalning enligt bestämmelsen i andra slycket.

Även den nu berörda frågan torde emellertid ha en begränsad praktisk betydelse vid förvaringsGänsler, eflersom del knappasl torde vara vanligt att konsumenten i samband med förvaringstidens utgång enligt avtalet är skyldig att eriägga en eventuellt återstående betalning förrän föremålet faktiskt lämnas ut till honom eller det har faslslagits att föremålet har förstörts eller förkommit på gmnd av någon händelse för vilken konsumenten bär risken Gfr vad som sagls om förvaring i specialmoliveringen Ull 24 8).

Näringsidkarens skyldighel all utföra tjänsien

28 §

Konsumenten får kräva atl näringsidkaren utför Uänslen, om det inle medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligl stora i förhållande till konsumentens intresse av atl avtalet fullföljs.

(Jfr 3 kap. 13 8 i utredningens förslag)

Som framgår av 25 8 får konsumenten vid dröjsmål på näringsidkarens sida välja mellan att kräva att näringsidkaren utför Uänsten och atl häva avtalet Gfr 29 8).

Prop. 1984/85:110 260

Huvudregeln är naturligtvis atl konsumenten, om han så vill,/år kräva 28 § KtjL alt näringsidkaren ulför ijänslen. Detla gäller både när tjänsien inte alls är påböoad och när det endasl återstår en del atl utföra. Det är här fråga om au konsumenien hell enkell påfordrar att avtalet fullföljs trols dröjsmålet. All konsumenien däGämle kan ha rätt till skadestånd på grund av dröjsmålel framgår av 31 8.

Om konsumenten i en dröjsmålssituation kräver att näringsidkaren ulför Gänsten, torde det vanliga vara alt konsumenten i samband därmed också anger en ny lid, inom vilken näringsidkaren skal! påböoa Gänsien eller inom vilken uppdragel skall vara avslulal. Under loppel av denna lid har konsumenten naturligtvis inte rätl att på gmnd av dröjsmålel i stället häva avtalet, såvida del inle med hänsyn till nytillkomna omständigheter måste antas aU näringsidkaren inte heller inom tilläggstiden kommer all fullgöra sina förpliklelser (se 29 8 iredje styckel). Har konsumenten inle angett någon ny tid, får näringsidkaren anses ha en skälig tid på sig. Härvid kan viss ledning hämtas från bestämmelsen i 24 8 första slyckel. Vid bedömningen av vad som i förevarande sammanhang ulgör en skälig lid är del emellertid uppenbart alt del måsle tillmätas slor vikl atl näringsidkaren redan har råkat i dröjsmål.

Om näringsidkaren efter elt krav från konsumenten inte har påböGat arbelet eller kunnal avsluta uppdraget inom en skälig tilläggslid som konsumenten har angett eller inom den tid som i annat fall gäller i enlighet med det nyss sagda, torde del i allmänhel innebära att dröjsmålel är av en så väsenllig betydelse för konsumenien all denne enligi 29 8 har rält att omedelbart häva avtalet i vart. fall beträffande återstoden av Gänsten. Detta får emellertid bedömas med hänsyn till omsländighelerna i det enskilda fallet, och undantag kan tänkas förekomma. I enlighet med vad utredningen har förordat (se betänkandet s. 341) bygger den föreslagna lagen alltså inte på principen att överskridandet av en skälig lilläggsfrist automatiskt ger rätt till hävning. En ovillkorlig regel av den innebörden framstår som onödigi sträng för de avtalsförhållanden som det här gäller Ofr även SOU 1976:66 s. 354).

Har näringsidkaren överskridit en tilläggslid för alt påböGa Uänsten eller en viss del därav Gfr 24 S andra styckel) men konsumenten därefter låter näringsidkaren påbörja det ifrågavarande arbetet, får konsumenien - i enlighet med vad som har sagls i specialmoliveringen till 26 8 - anses ha avstått från sin rätt att häva avtalet på gmnd av det ifrågavarande dröjsmålet. Om näringsidkaren har överskridit en tilläggstid för uppdragets avslutande men detta likväl har avslutats, är konsumenten i princip skyldig atl iaktta bestämmelsen om reklamation i 26 8, om han vill häva avtalet på grund av dröjsmålet eller fordra skadeslånd. 1 vart fall när det gäller rälten att fordra skadestånd torde situationen i hithörande fall dock ofta vara sådan att konsumenten redan i samband med kravet på alt få Gänsten utförd får anses ha gjort klart för näringsidkaren atl även etl sådant anspråk skulle kunna bli aktuellt.

Prop. 1984/85:110 261

Genom förevarande bestämmelse sätts emellertid också en gräns för 28 § KijL näringsidkarens skyldighet att fullfölja avtalet om en Gänst. Näringsidkaren är sålunda inte skyldig att efterkomma elt krav från konsumentens sida om utförande av tjänsien, om delta skulle medföra olägenheler eller koslnader för näringsidkaren som är oskäligt slora i förhållande till konsumenlens intresse av all avtalet fullföljs. Del är här fråga om ell undanlag motsvarande det som gäller enligt 20 8 första styckel för näringsidkarens skyldighet alt avhjälpa ett fel hos Gänsten. När del gäller principerna för bedömningen av vad som kan anses vara oskäligl mot näringsidkaren kan därför hänvisas lill specialmotiveringen till 20 8 första stycket.

De olägenheter och kostnader som kan få betydelse i förevarande sammanhang är naturligtvis i allmänhet endasl sådana som näringsidkaren inte bort räkna med redan när avtalet om Uänsten ingicks. Del bör sålunda särskili framhållas all det inte är avsett att förevarande bestämmelse skall ge näringsidkaren en större möjlighet att komma ifrån ett för honom ofördelaktigt avtal än som kan följa av generalklausulen i 36 8 avtalslagen. Om avtalet är ofördelaktigt för näringsidkaren är det i allmänhet i motsvarande mån fördelaktigt för konsumenten. Därmed får också dennes intresse av att avtalet fullföljs ökad tyngd.

Vid oskälighdsbedömningen bör hänsyn emellertid också tas till att det här är fråga om konsumentens intresse av atl just den ifrågavarande näringsidkaren utför tjänsten. Om konsumenien utan någon slörre olägenhet kan få en annan näringsidkare, som kan antas göra ett lika bra arbete, att utföra Gänsten till samma pris bör detta således vägas in vid bedömningen.

Det kan tänkas att ett hinder eller en avsevärd svårighet att utföra Gänsten, som inle kan övervinnas utan oskäliga olägenheler eller kostnader för näringsidkaren, består endasl under en viss tid. 1 etl sådani fall bör konsumenien, som utredningen har framhållit, kunna kräva att Uänsten utförs sedan hindret har fallit bort (se betänkandet s. 487). Detta bör dock i princip gälla endast under fömtsättning att hindret inte kan beräknas bestå under en avsevärd tid. Bedömningen får bero av omständigheterna i det enskilda fallet Gfr SOU 1976:66 s. 236 samt Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 247-249). Någon särskild lagregel rörande denna fråga har inte ansetts erforderlig.

Som har nämnts i specialmotiveringen till 26 8 första styckel behöver konsumenten, om Gänsten inte har påbörjats eller om näringsidkaren har avbmtil arbelet, inte reklamera inom någon viss tid för att vara bibehållen vid sin rätt att kräva atl Gänsten utförs. I enlighel med vad utredningen har framhållit måste det emellertid fordras att konsumenten framställer ett krav härom innan det har gått en tid som med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet framstår som orimligt lång. I annal fall riskerar konsumenten att förlora sin rätt atl kräva fullgörelse på gmnd av passivitet Gfr 26 8 andra meningen köplagen och belänkandet s. 327-328).

Prop. 1984/85:110 262

Har i den nu berörda silualionen Gänsten inte påböGats eller har arbetet 29 § KtjL varit avbmtel under så lång tid att näringsidkaren har anledning att vara osäker beträffande konsumentens inställning, kan näringsidkaren naturligtvis rikta en förfrågan e.d. till konsumenten rörande dennes önskemål i fråga om tjänstens utförande trots dröjsmålet. Om konsumenten ulan giltigt skäl underlåter atl svara inom skälig lid, får situationen - som har nämnts i specialmoUveringen till 26 8 första stycket - bedömas med hänsyn till innehållet i näringsidkarens förfrågan eller motsvarande. Har näringsidkaren frågat konsumenten humvida denne vill ha Gänsten utförd eller ej, torde ett uteblivet svar från konsumenten i allmänhet böra anses leda lill att han genom sin passivitet har förlorat rälten atl kräva fullgörande av avtalet. Har näringsidkaren i stället meddelat atl han avser atl påbörja eller fortsätta arbetet vid en viss tidpunkt, om konsumenten inte har något emol delta, torde det vara naturiigl att uppfatta en utebliven reaktion från konsumenlens sida så, att han kräver fullgörelse i enlighet med näringsidkarens meddelande (se betänkandet a. st.).

Förvaring. Förevarande paragraf är givetvis tillämphg även vid Uänster som avser förvaring av lösa saker. Det ligger i sakens natur att den vid sådana Uänster får betydelse endast när det gäller dröjsmål på näringsidkarens sida med påböGande av Uänsten, vilkel i sin tur fömtsätter att parterna har träffat överenskommelse om att förvaringen skall påbörjas vid en angiven tidpunkt eller vid anfordran av konsumenten.

Hävning

29 §

Är dröjsmålel av väsentlig betydelse för konsumenien, får han häva avtalet. Har mer än en obetydlig del av Gänsten ulförts, får konsumenten dock häva avtalet endast beträffande den del som återstår, såvida inte syftet med Gänsten i huvudsak är förfelat på gmnd av dröjsmålet.

Om det finns slarka skäl att anta att det kommer att inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenien, får han häva avtalet i enlighet med vad som sägs i första stycket.

(Jfr 3 kap. 15 8 i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar konsumentens rätt att - helt eller delvis - häva avtalet om en Gänsl på gmnd av ett dröjsmål. Frågan har behandlats i avsnitt 2.5.2 i den allmänna motiveringen.

Första stycket

I första stycket anges den gmndläggande förutsättningen för att konsumenten över huvud tagel skall ha rält att häva avtalet om en Gänst på grund av etl dröjsmål, nämligen att dröjsmålet är av väsenllig betydelse för konsumenien.

Prop. 1984/85:110 263

Som framgår av bestämmelsens formulering skall bedömningen av om 29 § KtjL dröjsmålel är väsentligt göras ur konsumenlens synvinkel. Det skall alltså beaklas vilka olägenheler m. m. som dröjsmålet har medfört för den enskilde konsumenten med hänsyn till dennes förhållanden.

En särskild fråga är om det bör krävas att näringsidkaren också har insett eller bort inse alt etl dröjsmål var av väsentlig betydelse för konsumenten. Till skillnad från vad utredningen har förordat bör något sådani krav i princip inte uppställas. Med hänsyn lill den informella avtalssituation som ofta föreligger när del gäller konsumenttjänster skulle ett sådant krav i alltför hög grad kunna beskära konsumentens möjligheter att häva. I händelse av tvist mellan partema torde emellertid bevisbördan för dröjsmålels väsentlighet få anses ligga på konsumenten. Delta torde innebära att denne åtminstone vid etl kortvarigt dröjsmål måsle visa på någon särskild omständighet som gör alt dröjsmålet trols sin kortvarighet var av väsentlig betydelse för honom Gfr prop. 1973; 138 s. 169-170). Del bör lilläggas att näringsidkaren i allmänhet har möjlighet all genom frågor lill konsumenten klarlägga vilken vikl denne fäster vid atl ett dröjsmål inte inträffar. En vanlig situation torde vidare vara att konsumenten, när ett dröjsmål har inträffat, kräver fullgörelse inom en angiven ny tid. I ett sådant fall behöver det, som har nämnts i specialmotiveringen till 28 8, i allmänhel inte uppkomma någon ivekan om atl ell fortsatt dröjsmål är av väsentlig betydelse för konsumenten.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) gäller emellertid belräffande fömtsättningarna för hävning en skillnad mellan konsumentens rätl att häva avtalet beträffande en återstående del av Uänsten och hans rätt atl häva belräffande redan utfört arbete. Detta framgår av bestämmelsen i andra meningen.

Beträffande en återstående del av tjänsien har konsumenten alltid rätt att häva så snart ett dröjsmål i enlighet med det tidigare sagda är av väsentlig betydelse för honom. Har Gänsten i ett sådani fall inte ens påböGats, blir det naturligtvis fråga om en hävning av avtalet i dess helhet.

För att konsumenten skall ha rält atl häva även beträffande redan utfört arbete, dvs. rätt att frigöra sig från betalningsskyldighel för detta arbete, krävs det däremot i allmänhet att syftet med tjänsien I huvudsak är förfelat på gmnd av dröjsmålel. Tjänsten skall alltså i stort sett ha förlorat sin mening för konsumenten med hänsyn lill det syfte för vilkel han velat få den utförd. Det vanliga torde här vara atl konsumenten har beställt Gänsten med sikte enbart på elt vissl tillfälle e.d. och att Gänsten inle har blivit klar Ull detta. Som har framhållils i specialmotiveringen till 21 8 andra stycket bör i hithörande fall, där det är fråga om en för näringsidkaren så ingripande åtgärd som hävning även belräffande redan utfört arbete, hänsyn inle tas till ett mera speciellt syfte med Gänsten vilket inle varil synbart för näringsidkaren. Självfallet behöver konsumenien inle uttryckligen ha angelt sitt syfte med Gänsten, utan det kan vara tillräckligt all konsumen-

Prop. 1984/85:110 264

ten på etl eller annal sätl har ådagalagt att det är av särskild vikt för honom 29 § KtjL att Gänsten blir ulförd i rätl lid.

Det mera kvalificerade krav på dröjsmålels betydelse för konsumenien som nu har berörts gäller dock inte, om Uänsten har utförts endasl till en obetydlig del. Näringsidkaren drabbas då normall inte så hårt av en hävning av avtalet i dess helhel - jämfört med om hävning fick ske enbart för återstående del (se 30 S och 23 8 andra stycket) - att det finns anledning att begränsa konsumentens rätl alt häva utöver vad som följer av kravet på att dröjsmålel skall vara av väsentlig beiydelse för konsumenten.

Andra stycket

Om det på gmnd av omständigheterna på förhand finns slarka skäl all anla att det kommer att inträffa ell dröjsmål som är av väsentlig betydelse för konsumenten, är denne enligi andra slyckel berättigad att häva avtalet redan innan dröjsmålet fakliskl har inträtt eller har blivit av väsentlig betydelse för honom. För all bestämmelsen skall bli tillämplig krävs en hög grad av sannolikhet för alt del kommer att inträffa ett väsentligt dröjsmål. Det kan givelvis vara fråga både om ett dröjsmål med uppdragets avslutande och om ett dröjsmål med att påböGa Uänsten eller med arbetets framskridande.

I fråga om konsumentens rätl att häva avlalel belräffande en redan utförd del av Gänsten gäller enligt förevarande bestämmelse samma begränsning som enligt första slycket andra meningen. Har mer än en obetydlig del av Gänsten ulförts när hävning aktualiseras, får konsumenten alltså häva belräffande vad som redan har utförts endast under fömtsättning att det dröjsmål som måste antas komma att inträffa medför atl konsumentens syfte med Gänsten huvudsakligen förfelas.

Förvaring. Paragrafen är lillämplig även vid Uänster som avser förvaring av lösa saker.

Frågan om hävning kan vid förvaringsavialen aktualiseras vid dröjsmål på näringsidkarens sida med att påbörja tjänsten (se 24 8 andra stycket). För att konsumentens möjlighel att häva avtalet på gmnd av ett sådant dröjsmål skall vara av intresse är det dock en förutsättning atl konsumenten enligt avtalet är skyldig all betala en viss avgift e.d. till näringsidkaren även om konsumenien faktiskt inte lämnar in föremålet till förvaring. I så fall har konsumenten emellertid enligt förevarande paragraf rätt atl häva avtalet och därmed frigöra sig från betalningsskyldighet, om näringsidkaren gör sig skyldig Ull ell för konsumenten väsenlligt dröjsmål med att ta emot föremålel för förvaring. Detsamma gäller, om det på gmnd av omständigheterna finns starka skäl atl anla att näringsidkaren kommer att göra sig skyldig till ett sådani dröjsmål (andra slyckel).

När del gäller dröjsmål med att avsluta uppdragel, dvs. med atl återlämna del förvarade föremålel lill konsumenten, finns del vid förvaring

Prop. 1984/85:110 265

knappast något utrymme för hävning. Förvaringen är ju då redan ulförd. 30 8 KtjL och del har inte ansetts befogal atl vid förvaring låla konsumenien häva belräffande en redan utförd del av yänsten under någon lindrigare förutsättning än den som gäller för hävning av andra Uänster som omfatlas av den föreslagna lagen, nämligen att syftet med Gänsten skall vara i huvudsak förfelat. Della kan i allmänhel inle anses vara fallel därför alt föremålel ålerlämnas alltför sent. Konsumenien är alltså även i denna siiuaiion i regel skyldig alt betala för den utförda förvaringen. En annan sak är atl konsumenien kan vara berättigad lill skadeslånd på grund av dröjsmålet, t. ex. om det varit nödvändigt för honom all hyra elt ersällningsföremål under den tid som dröjsmålet varat.

Självfallel kan det dock inträffa atl föremålet har förkommit e.d. och därför över huvud lagd inle kan ålerlämnas Ull konsumenten. I ell sådani fall föreligger i princip ell dröjsmål - del kan däGämle vara fråga om ell fel hos Gänsten — och syftet med Gänsien får då nalurliglvis anses vara förfelal. Konsumenien kan därmed häva avlalel i dess helhel och är inle skyldig alt betala för förvaringen (se 30 §).

I sammanhanget bör erinras om all konsumenten vid förvaring bär risken för atl det förvarade föremålel förslörs eller förkommer på grund av en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse. Som har framhållits i avsnitt 2.11.3 i den allmänna motiveringen innebär detta all det inte kan anses föreligga ett dröjsmål på näringsidkarens sida, om föremålet inte kan återiämnas till konsumenten därför all del förslörls eller förkommit till följd av en sådan händelse. Detsamma gäller, om åleriämnandd försenas på gmnd av att föremålet har skadats genom en händelse av della slag.

Verkningar av hävning

30 §

I fråga om verkningarna av hävning lillämpas 23 S.

(Jfr 3 kap. 168 i utredningens förslag)

Belräffande innebörden av paragrafen kan hänvisas lill vad som har anförts i specialmoliveringen till 23 8.

Förvaring. Paragrafen är tillämplig även vid Gänsler som avser förvaring.

4.7.5 Näringsidkarens skadeständsskyldighet m. m.

Föreliggande avsnitt av lagen omfattar 31-35 88. Avsnillei inleds med en bestämmelse om näringsidkarens skadeständsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål (31 8)- I den följande paragrafen regleras näringsidkarens skadeständsskyldighet i övrigt (32 S). Därefter följer beslämmelser om skadesiåndsskyldighel för tredje man i vissa faU, dvs. branschorganisationers och materialleverantörers m.fl. ansvar mol konsumenten för bl.a.

Prop. 1984/85:110 266

vilseledande marknadsföringsuppgifter (33 S). Avsnittet avslutas med be- 31 8 KtjL stämmelser om jämkning av skadestånd (34 8) och undanlag för personskador (35 8).

Skadeständsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål

31 §

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne Ullfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inte näringsidkaren visar alt skadan ej beror på försummelse på hans sida.

Näringsidkarens skadesiåndsskyldighel på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålel för Uänsten eller annan egendom som tillhör konsumenien eller någon medlem av hans hushåll. Näringsidkaren och konsumenien kan dock iräffa avtal om atl sådan ersättning ej skall omfatta förlusl i näringsverksamhet.

(Jfr 4 kap. 1 8 och 4-6 88 i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar näringsidkarens skyldighel att ersälla i försia hand konsumenten för skador som denne tillfogas på grund av fel hos Uänsten eller dröjsmål på näringsidkarens sida. Hithörande frågor har i den allmänna motiveringen behandlals i avsnitt 2.6.1 när det gäller Uänsler som avser arbete på egendom och i avsnitt 2.11.4 belräffande förvaring.

Del bör erinras om all några felpåföljder, inklusive skadesiåndsskyldighel för näringsidkaren, inle aklualiseras om ell fel hos Uänslen beror på någol förhållande på konsumenlens sida (se 16 8 och specialmotiveringen till den paragrafen). När det i del följande lalas om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel på grund av fel borlses alltså från detta fall.

Förevarande paragraf skall ses mol bakgrund av all andra beslämmelser i viss ulslräckning ger konsumenien kompensation för olika kostnader på grund av elt fel eller ell dröjsmål. Vid avhjälpande av fel är näringsidkaren sålunda skyldig all ersätta konsumenien dennes evenluella koslnader för avhjälpandel, t. ex. utgifter för resor eller transporter som är nödvändiga för att avhjälpandet skall kunna ske (se specialmotiveringen lill 20 5 Qärde stycket). Vidare skall elt prisavdrag på grund av fel i första hand motsvara vad det koslar konsumenien all få felet avhjälpi, vilket innebär att konsumenien i form av prisavdrag får tillgodoräkna sig ersällning för sådana kostnader som nämndes nyss (se specialmoliveringen lill 22 8 första stycket). Och om konsumenien på grund av ell dröjsmål eller ell s. k. anleciperal fel häver avtalet belräffande den återstående delen av Gänsten, får han vid uppgörelsen med näringsidkaren frän prisel för Gänsten i dess helhel göra avdrag för vad del kostar att få återstoden av Gänsten ulförd (se 23 8 andra slycket och 30 8). En lillämpning av förevarande paragraf behöver alltså aktualiseras endasl om konsumenten tillfogas andra eller större ekonomiska skador på grund av etl fel eller ett dröjsmål än som täcks av de nu berörda reglerna.

Prop. 1984/85:110 267

I enlighet med vad som har anförts i avsnitt 2.6.1 och avsnitt 2.11.4 är 31 § KtjL paragrafen, bortsett från ett ganska speciellt undanlagsfall, Ivingande lill konsumenlens förmån Gfr 3 8)- Näringsidkaren kan alltså inle genom villkor i avtalet om en Gänsl friskriva sig från den ersättningsskyldighet som följer av bestämmelsen. Med hänsyn lill all det är fråga om konsumenlförhållanden lorde det normalt inle komma atl röra sig om några mera belydande skadeslåndsbelopp. Skulle ersätlningsskyldighelen någon gång komma atl framstå som oskäligl belungande för näringsidkaren, finns del emellertid möjlighet atl jämka skadeståndet enligt 34 8.

Försia slyckel

De grundläggande förulsällningarna för näringsidkarens skadestånds-skyldighet enligt paragrafen är atl Gänsien är felaklig eller alt näringsidkaren har gjort sig skyldig Ull etl dröjsmål (se 24 §). Vidare krävs enligt försia slyckel alt konsumenien på grund härav har lillfogais en skada. Denna skall vara av ekonomisk natur.

Som utredningen har påpekat ankommer det på konsumenten att visa att de nu berörda förutsättningarna för hans rätl lill skadeslånd föreligger. Della ulesluler dock inte alt näringsidkaren med hänsyn lill omständigheterna anses bevisskyldig för olika delmoment av betydelse. Så kan t. ex. bli fallel, om näringsidkaren bestrider att det föreligger ell fel eller etl dröjsmål under påslående att avtalet har ell för honom särskilt förmånligl innehåll när det gäller sättet eller tiden för utförandet av Uänslen.

Näringsidkarens skadeståndsansvar enligt paragrafen är etl s. k. presumlionsansvar. Della innebär att ansvarel visserligen i princip bygger på att det har förekommit en försummelse på näringsidkarens sida. 1 detta hänseende har emellertid näringsidkaren bevisbördan. Om de tidigare angivna villkoren för skadesiåndsskyldighel är uppfyllda, går näringsidkaren fri från ersällningsskyldighel endasl om han visar alt skadan inle beror på försummelse på hans sida. Bevissvårigheter och ovisshet i frågan om det har förekommit en försummelse eller ej går alliså ul över näringsidkaren. Skälen för denna utformning av skadeståndsansvaret har redovisats i avsnitt 2.6.1.

Det är inle alllid tillräckligt atl näringsidkaren visar att skadan inte beror på försummelse av honom själv. För all undgå skadesiåndsskyldighel enligt paragrafen måste han också kunna visa att skadan inte heller beror på försummelse av någon som på hans sida har anlitats för utförandel av Gänsten. Härmed avses inle bara anställda hos näringsidkaren ulan även självsländiga företagare och deras anställda som - genom avtal direkl med näringsidkaren eller via en eller flera mellanhänder - har anlitats för atl utföra Uänsten eller en del därav. Om den näringsidkare som är konsumentens motpart i avtalet om en tjänst (t.ex. ell större ombyggnadsarbete) har anlilal en underenireprenör och denne i sin lur har engageral en underentreprenör för vissa arbeten, svarar näringsidkaren alltså enligi förevarande

Prop. 1984/85:110 268

paragraf för båda underentreprenörernas evenluella försummelser i sam- •" § KtjL band med ulförandel av Gänsten.

Näringsidkarens ansvar enligt paragrafen för andra än näringsidkaren själv omfattar endasl personer eller företag som på näringsidkarens sida har anliials för utförandel av Gänsten. Della innebär atl det skall vara fråga om någon som har utfört någol som del enligt avtalet om Uänsten ankommer på näringsidkaren alt utföra. Till denna krets hör inle den som enbart har såll det för Gänsten erforderiiga materialet lill näringsidkaren.

Om Gänsten avser etl föremål som har överlämnals i näringsidkarens besittning, kan näringsidkaren enligt avtalet ha ålagit sig all i egen regi ombesöGa ålertransporten av föremålet till konsumenien. 1 så fall får återtransporten anses ulgöra en del av utförandel av den avtalade ijänslen. Näringsidkaren ansvarar då enligt paragrafen om han inle kan visa all elt fel eller ell dröjsmål inle heller beror på försummelse av den som ulför Iransporten. Har näringsidkaren däremol endasl ålagit sig all se till all föremålel blir avsänl lill konsumenien med poslen eller med en s.k. självsländig fraktförare - l.ex. med järnvägen eller med en budfirma e.d. - bör den transport som äger rum sedan föremålet har överlämnals lill posten eller lill fraktföraren inte anses utgöra en del av utförandet av Gänsten. Näringsidkaren blir alltså i ell sådani fall inle skadeslåndsskyldig enligt paragrafen på grund av etl fel eller ell dröjsmål som uppslår under transporten Gfr NOU 1979:42 s. 119-120). Del bör erinras om alt näringsidkaren däremot enligt reglerna om fel och dröjsmål i övrigl även i delta fall bär risken för atl resullalel av Gänsten försämras, förstörs eller annars inte kommer konsumenien till godo på grund av vad som inlräffar under en sådan transport (se specialmotiveringen lill 12 och 24 88).

Det bör påpekas all näringsidkarens skadeslåndsansvar gentemot konsumenten för försummelser av näringsidkarens anställda enligt 3 kap. 1 8 skadeståndslagen (1972:207) kan sträcka sig längre än vad som följer av förevarande paragraf.

1 prakliken lorde presumlionsansvarel innebära all näringsidkaren, för all gå fri från skadesiåndsskyldighel, i allmänhet måsle kunna visa alt ett fel eller etl dröjsmål beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på någon annan omständighet som ligger uianför näringsidkarens och evenluella medhjälpares konlroll. Som skall beröras i det följande kan näringsidkaren dock i vissa fall bli skadeståndsskyldig även om själva felet eller dröjsmålel beror på en sådan händelse eller omständighet.

Förulom olyckshändelser o. d. kan det här vara fråga om exempelvis alt material som har använls för Gänsten varil behäflal med en bristfällighet som leder lill elt fel hos Gänsien eller lill ell dröjsmål men som varken näringsidkaren eller någon av hans medhjälpare märkl eller bort märka. Vid remissbehandlingen har vissa anmärkningar riklals mot alt näringsidkaren sålunda kan undgå skadesiåndsskyldighel enligt förevarande para-

Prop. 1984/85:110 269

graf, om han kan visa all ell fel eller ell dröjsmål beror på en dold 31 § KtjL materialdefekl. Detla får emellertid anses utgöra en skälig avvägning mellan parternas inlresse. Åven om näringsidkaren kan visa att ell fel beror på en materialdefekl som inte ens bort märkas av honom eller hans medhjälpare, är näringsidkaren i regel skyldig att ulan kostnad för konsumenten avhjälpa felet och kan han vidare få finna sig i prisavdrag eller hävning. Särskilt med tanke på hantverkare och andra mindre näringsidkare framstår det som alltför strängt alt i ett sådant fall även ålägga näringsidkaren skadeståndsskyldighet. Den jämförelse som någon remissinstans har gjort med bestämmelsen i 43 § köplagen, enligt vilken en säljare vid s.k. leveransavtal i princip är skadeståndsskyldig på grund av fel även om han inte varil försumlig, är knappasl bärande. Den nämnda bestämmelsen i köplagen är nämligen dispositiv, medan förevarande paragraf är ivingande lill konsumenlens förmån. Del synes därför ligga närmare lill hands all i sammanhanget jämföra med den på molsvarande säll ivingande beslämmelsen i 6 8 konsumenlköplagen. Åven enligt denna gäller att näringsidkaren/säljaren kan undgå skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål, om han visar all någon försummelse inle ligger honom lill last Gfr prop. 1973: 138 s. 199, 297 och 316).

Om näringsidkaren inle visar att själva felel eller dröjsmålel ej beror på försummelse från hans sida, blir han enligi paragrafen i princip skyldig all ersälla konsumenten för skador som slär i ell adekval orsakssamband med felet eller dröjsmålel.

Kan näringsidkaren däremol visa all själva felet eller dröjsmålel ej beror på någon försummelse på hans sida, är della emellertid inle helt avgörande. Som framgår av bestämmelsen måste näringsidkaren nämligen visa all den skada som har lillfogais konsumenien på grund av ell fel eller ell dröjsmål inle beror på någon sådan försummelse. Avsiklen med denna ulformning av beslämmelsen, som överensslämmer med vad utredningen har föreslagil, är atl uttryckligen slå fasl att näringsidkaren i vissa fall är skyldig att ersälla konsumenien dennes skada på grund av elt fel eller etl dröjsmål även om själva felet eller dröjsmålet inte kan läggas näringsidkaren eller någon för vilken han svarar lill last.

Della kan till en början bli fallel, om konsumenten tillfogas särskild skada i samband med all näringsidkaren avhjälper ell sådani fel, l.ex. genom alt avhjälpandet inte har skett inom skälig tid (se 20 8). Näringsidkaren är då enligt förevarande beslämmelse skyldig all ersätta denna skada, om han inle kan visa all förseningen ej beror på försummelse från hans sida. Givetvis blir näringsidkaren också skyldig alt ersätta konsumenten för skada som denne tillfogas genom att näringsidkaren i strid mot 20 8 försia slyckel underiäler all avhjälpa etl fel som i och för sig inle beror på försummelse på hans sida eller genom att näringsidkaren i slrid mol 28 S underlåter atl fullfölja Uänslen efter ell dröjsmål som i och för sig inle berott pä någon sådan försummelse.

Prop. 1984/85:110 270

Vidare kan näringsidkaren bli skyldig atl ersätta konsumenien för skada I § KtjL som denne tillfogas på grund av ett fel eller etl dröjsmål, vilkel i och för sig inle beror på försummelse från näringsidkarens sida, om näringsidkaren redan vid avtalels ingående bort inse atl felel eller dröjsmålet skulle uppkomma. Detsamma gäller, om näringsidkaren visserligen inte redan från böGan men under ulförandel av ijänsten hade bort inse all felel eller dröjsmålet skulle uppkomma. 1 detta senare fall blir näringsidkaren skyldig att ersäua konsumenten för skada som denne tillfogas på gmnd av felet eller dröjsmålel i den mån skadan kunnal undvikas genom en underrättelse till konsumenien e.d. Gfr belänkandet s. 492-493). Del nu sagda gäller även belräffande molsvarande försummelser av någon som på näringsidkarens sida har anlitats för ulförandel av Gänsten. Näringsidkaren svarar alltså enligt förevarande beslämmelse genlemol konsumenten även för sådana försummelser av hans medhjälpare, trots att försummelsen i dessa fall i allmänhet inte lorde ha ägt rum direkl i förhållande lill konsumenien. Del kan l.ex. vara fråga om atl en underentreprenör vid ulförandel av en del av Gänsten bort inse all hans arbele skulle komma all bli försenal på grund av en omsländighel uianför underenlreprenörens kontroll och atl detta skulle leda till elt dröjsmål med avslutandel av del uppdrag som näringsidkaren åtagit sig.

Vid remissbehandlingen har en remissinstans ifrågasatt del lämpliga i att låla även de nu berörda situationerna omfattas av en regel om presumtionsansvar. Åven om en sådan ordning avviker från vad som vanligen antas gälla, synes den dock inte behöva ge upphov lill några problem. Vill konsumenien fordra skadeslånd av näringsidkaren på grund av en försummelse i samband med avtalels ingående eller en försummelse att på förhand underrälla om eller på annal sätt förebygga skadeverkningarna av ett hotande fel eller dröjsmål, bör del givetvis för del försia - om näringsidkaren kan visa att felet eller dröjsmålet beror på en omständighet som inle kan läggas honom eller hans medhjälpare till lasl som försummelse -ankomma på konsumenten atl åberopa att näringsidkaren eller någon på hans sida hade bort beakta denna omsländighel redan på förhand. För att konsumenien skall få framgång med elt påslående härom torde det i prakliken ofta krävas att konsumenien också kan peka på särskilda förhållanden som tyder på atl den ifrågavarande omständigheten kunnat och bort beaklas. Kan konsumenien göra detla, synes det rimligt atl näringsidkaren måsle visa atl någon försummelse härvidlag likväl inle har förekommit på hans sida.

Beträffande näringsidkarens skadeståndsansvar när Gänsien är felaklig på gmnd av atl resultatet avviker från uppgifter som har lämnats i samband med avlalel om ijänsten eller annars vid marknadsföring (se 10 8) kan framhållas följande.

Om felel består i att resultatet avviker från en marknadsföringsuppgifi som har lämnats av näringsidkaren själv eller av någon som i detla hänse-

Prop. 1984/85:110 271

ende hafl fullmakt att förelräda honom (se 10 8 försia slyckel I) gäller i 31 8 KtjL fråga om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel på grund av felel detsamma som om uppgiflen utgjort ell uttryckligt villkor i avtalet om Gänsien Gfr avsnill 2.4.2). För all undgå skadesiåndsskyldighel enligi förevarande paragraf måsle näringsidkaren därför lill en bönan visa att del ej beror på någon försummelse från hans sida att resultatet inle svarar mol uppgiftens innehåll. Detla kan länkas ske genom att näringsidkaren styrker l.ex. all avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller all del helt enkell inle är möjligt atl åstadkomma elt resultat motsvarande uppgiften. Åven i detla fall kan näringsidkaren enligt förevarande beslämmelse emellertid bli skyldig all ersälla konsumenien för dennes evenluella skada på grund av del ifrågavarande felel, nämligen om han inle kan visa atl det ej berott på försummelse på hans sida att uppgiflen lämnals och ej heller rältals före avialels ingående. Näringsidkaren kan alliså undgå skadesiåndsskyldighel om han kan visa all del har funnits befogad anledning alt ulgå från alt resullalel skulle komma alt slå i överensslämmelse med den lämnade uppgiflen. En förulsättning är dock, som lidigare nämnts, att man på näringsidkarens sida inte heller under ulförandel av Gänsien bort inse atl resultatet skulle komma att avvika från uppgiften och genom exempelvis en underrättelse till konsumenten hell eller delvis hade kunnal hindra skadan.

Det nu anförda gäller i princip även i fall då ijänsten är felaktig på grund av all resullalel avviker från en sådan uppgifl som avses i 10 8 och som har lämnals av någon annan än näringsidkaren (se 10 8 försia slyckel 2 och 3). En grundläggande förulsättning för atl näringsidkaren i detta fall skall vara skadeståndsskyldig på grund av felel - men inle för hans ansvar i övrigl på grund av delta (se specialmotiveringen lill 10 8) - är dock all näringsidkaren inle kan visa all varken han eller någon som på hans sida har anlitats för ulförandel av Uänslen känl lill eller bort känna lill all uppgiflen lämnats.

Om tjänsien är felaklig enligt 11 §, lorde näringsidkaren i regel också vara skadeståndsskyldig på grund av felel enligt förevarande paragraf. Detta sammanhänger med atl redan förulsällningarna för att Uänsten skall anses felaklig enligt 11 8 har beslämls på etl sådani sätl atl de normall måsle anses innefatta en försummelse på näringsidkarens sida.

Vad härefter angår skadesiåndsskyldighetens omfattning gäller, i enlighel med vad som har anförts i den allmänna moliveringen, all näringsidkaren enligt förevarande paragraf i princip är skyldig atl ersätta konsumenten för hela den skada som konsumenien visar sig ha lidit på grund av felel eller dröjsmålel och belräffande vilken näringsidkaren inte kan visa att den ej beror på försummelse på hans sida. Atl lagen inte reglerar frågan om ersättning för evenluella personskador på grund av fel eller dröjsmål framgår dock av 35 8.

Prop. 1984/85:110 272

För ersättningsskyldigheten gäller vissa begränsningar som följer av 31 § KtjL allmänna skadeslåndsrättsliga principer. En begränsning ligger sålunda i kravel på s. k. adekval kausalild mellan koniraklsbroiiel och skadan. Della innebär i huvudsak all näringsidkaren inte kan anses skyldig atl ersälla en skada, om och i den mån skadan framstår som en så osedvanlig och osannolik följd av hans kontraktsbrott all näringsidkaren inle skäligen hade bort ta den i beräkning Gfr belänkandel s. 499, prop. 1973:138 s. 196, och Almén-Eklund, Om köp och byle av lös egendom, 1960, s. 319). En annan allmänt erkänd princip är atl den skadelidande är skyldig alt efter förmåga söka begränsa sin skada och alt försummelse härvidlag kan inverka pä hans räll lill ersättning Gfr belänkandel s. 500 och SOU 1976:66 s. 161-162). Del har inle ansetts påkallat all, såsom ulredningen har föreslagil, i lagen la upp en särskild beslämmelse om detta.

Den föreslagna lagen innehåller inle heller några särskilda beslämmelser om beräkningen av skadeståndets storlek. I della hänseende får man tillämpa vanliga principer för beräkning av skadeslånd i konirakisförhål-landen, vilkel i huvudsak innebär alt man skall jämföra konsumenlens ekonomiska ställning sådan den skulle ha varil om näringsidkaren inle hade gjort sig skyldig lill del skadeslåndsgmndande beteendet och sådan den har blivit på grund av detta. Det är alltså fråga om en s. k. differensbedömning. 1 enlighet med vad som har anförts i avsnitt 2.6.1 har i lagen inle tagils upp någon motsvarighet lill den regel som utredningen föreslagil om att näringsidkarens ersällningsskyldighel i regel skulle vara begränsad lill s.k. "normalförlusl".

Enligi allmänna principer bör vid skadeslåndets beräkning hänsyn tas lill om konsumenien i samband med ell konlraklsbroli på näringsidkarens sida också har besparats en ulgifl eller kosinad i övrigl som skulle ha uppkommil vid en avtalsenlig fullgörelse Gfr SOU 1976:66 s. 171).

Ersätlningsskyldighelen kan i prakliken komma alt avse många olika slags ekonomiska skador. En typ av skada är den särskilda kosinad som kan drabba konsumenien, om han efler all ha hävi avtalet om en Uänst på grund av fel eller dröjsmål vill få Gänsien ulförd på annal håll. Del kan då länkas att konsumenten måsle betala ett högre pris än han skulle ha fåll belala för samma arbele enligt avlalel med näringsidkaren. Denne är då enligt förevarande paragraf skyldig all ersälla konsumenien för prisskillnaden i den mån konsumenien inle kompenseras för denna enligt beslämmelserna i 23 8 andra slyckel och 30 S.

Elt fel eller ett dröjsmål leder ofta lill alt konsumenten åsamkas ulgifler av olika slag. Del kan vara fråga om ulgifler som föranleds av konsumenlens åtgärder för all få rättelse lill stånd, t.ex. utgifter för telefonsamtal, porto eller resor m. m. i samband med reklamalion eller ulgifler för iransporter e.d. som inle blir ersatta redan enligt reglerna om avhjälpande av fel, prisavdrag eller uppgörelsen vid hävning. Andra utgifter kan vara sådana som föranleds av den siiuaiion i vilken konsumenien har försalls

Prop. 1984/85:110 273

genom felel eller dröjsmålet. Som exempel kan nämnas atl konsumenlens 31 S KtjL bil på grund av en felaktigt utförd reparation plötsligt blir oanvändbar och all konsumenien lill följd därav åsamkas ulgifter för bärgning av bilen, för taxiresor, för övernattning på hotell m.m. Ytterligare en typ av utgifter utgörs av sådana som är en följd av alt konsumenien inte kan använda föremålet för Gänsten under ett dröjsmål eller under den tid som gär åt för atl avhjälpa etl fel eller som uppkommer på grund av att föremålet lill följd av ell fel blivit obrukbart. Exempel på detta är ulgifler för inköp av ell ersällningsföremål, för hyra av ell ersättningsföremål, för anlilande av en ivätlinräitning när en tvättmaskin inle kan användas eller för mållider på restaurang när ell kök inle kan användas osv.

Konsumenien bör givetvis ha räll till ersällning för ulgifter endasl i den mån dessa med hänsyn lill omsländighelerna framsiår som skäliga. Delta ligger i linje med all konsumenien, som lidigare har framhållils. enligi en allmän skadeslåndsrällslig princip också är skyldig alt söka begränsa sin skada. Han får exempelvis inte välja ett onödigt kostsamt transportsått, såsom laxi eller flyg när han med hänsyn till omständigheterna lika gärna kunnal anlita buss eller låg, eller ell onödigi dyrbart sätl atl kompensera avsaknaden av föremålet för Uänslen. 1 sislnämnda hänseende bör särskili framhållas atl del givelvis långlifrån alllid kan anses skäligl atl konsumenien hyr elt ersällningsföremål under ell dröjsmål e.d. Della får bedömas med hänsyn till konsumenlens behov av föremålel i fråga, den lid under vilken han på grund av ell fel eller ell dröjsmål måsle avvara föremålel för Gänsien och övriga omständigheler.

En typ av skada som kan tillfogas konsumenien på grund av ell fel eller ell dröjsmål är förlusl av arbelsförtjänsl. Som exempel kan nämnas att konsumenten måsle slanna hemma för all vidta omedelbara åtgärder med anledning av etl läckage efler en felaktigt utförd rörinslallalion eller att konsumenien råkar ut för etl molorhaveri på grund av en felaktigt ulförd motorreparalion och till följd därav inte hinner till sitt arbele i lid efler en ledighd. Konsumenien kan också få vidkännas eu löneavdrag e.d. om han på grund av ett fel eller ell dröjsmål måste la ledigt från sill arbele för all slanna hemma och la emol näringsidkaren eller för all uppsöka denne. Alt konsumenten redan enligt beslämmelserna om avhjälpande av fel kan ha rätl Ull ersättning för bl.a. förlorad arbelsförtjänsl som en kostnad för avhjälpandet har berörts i specialmoliveringen lill 208 Qärde slyckel. 1 övrigl omfattas förlust av arbetsförtjänst på grund av fel eller dröjsmål av näringsidkarens ersättningsskyldighet enligt förevarande beslämmelse. Detta gäller vare sig det är fråga om inkomsl av anställning eller av annal förvärvsarbete. Åven i della hänseende gäller att konsumenien är skyldig atl söka begränsa sin förlust. Han bör därför inle kunna få ersällning för löneavdrag e.d. om del - såsom ofta torde vara fallel - skäligen kunnat fordras att han uinyttjat sin frilid för exempelvis ett nödvändigl besök hos näringsidkaren. 18 RiLsdagen 1984185. I saml. Nr IIO

Prop. 1984/85:110 274

Yllerligare en typ av skada som konsumenien enligt förevarande be- 31 § KtjL stämmelse kan ha räll Ull ersättning för är kostnader som blivit onyttiga på grund av ett fel eller eu dröjsmål. Ell exempel är all en på förhand belald resa med bilfäGa inte kan utnyttjas därför atl bilverkstaden gör sig skyldig lill ett dröjsmål med reparation av konsumenlens bil. När det gäller delta slags skador, som hänger samman med konsumentens planer för utnyttjandet av föremålel för tjänsien eller planerade aktiviteter i övrigl, lorde dock såväl kravel på adekvat kausalitet som en tillämpning av bestämmelserna i 34 8 om jämkning av skadeslånd kunna aklualiseras oftare än eljest Gfr prop. 1973:138 s. 196). Etl annal och vanligare fall är att konsumenien kan ha räll lill s.k. sUlleslåndsersättning avseende sådana koslnader för l.ex. en bil som blivii onyttiga därför all bilen på grund av en felakligl ulförd reparation eller elt dröjsmål på näringsidkarens sida över huvud taget inle kunnal ulnyttjas av konsumenien under en lid Gfr prop. 1972: 5 s. 580). En ekonomisk skada av liknande slag kan uppkomma genom alt konsumenien på grund av ell fel eller ett dröjsmål i samband med arbeten i hans boslad inte kan utnyttja denna till fullo. I sådana fall som nu har berörts lorde en evenluell ersättning dock ofta få besiämmas på grundval av en uppskattning av skadans sloriek Gfr rättsfallet NJA 1978 s. 307).

Ell fel eller ell dröjsmål kan också orsaka konsumenien "förluster" och olägenheter som inle direkt kan målas i pengar. Som exempel kan nämnas atl konsumenien på grund av ell dröjsmål med en bilreparalion måsle sätta till en slörre del av sin fritid än eljest för sina resor lill eller från arbelet, all hushålls- eller trädgårdsarbete blir mera belungande därför att en hushållsmaskin eller etl molorredskap inte kan användas eller all konsumenten inte kan använda en båt under sin semester och därför inte får avsett utbyte av ledigheten. Som både köplagsutredningen (SOU 1976:66 s. 172-173) och konsumenlGänstutredningen (betänkandet s. 499-500) har framhållit bör även en skada av denna typ kunna bedömas som en skada av ekonomisk natur, närmasl då som ell inlrång i konsumentens inlresse av alt få valuta för kostnader eller arbele som han har nedlagt för all få ökad frilid, ell bekvämare vardagsliv eller en för honom värdefull rekreation. Konsumenien bör därför enligt förevarande bestämmelse kunna erhålla ersättning även för detta slags skador, om de inte kan anses bli till fullo ersalla genom stilleståndsersätlning e.d. Ersättningen får i hilhörande fall i regel besiämmas på grundval av en skönsmässig uppskattning. En förulsällning för rällen till ersättning för skador av det nu berörda slaget är att de inte endasl består av sådana ej alltför betydande ölägenheter som man alltid måsle räkna med när någon försummar sig i elt avtalsförhållande. Skador av rent ideell natur som obehag, olust, irritation ("psykiskt lidande") över del besvär som ell kontraktsbrott kan vålla ger sålunda inle räll till ersättning.

Atl paragrafen är ivingande lill konsumenlens förmån innebär, som tidigare har nämnts, att näringsidkaren inte genom avtalet om en Uänsl kan

Prop. 1984/85:110 275

friskriva sig från den ersällningsskyldighel som följer av beslämmelserna i 31 § KtjL paragrafen Gfr dock andra slyckel). Inte heller är del möjligl alt i avtalet maximera konsumenlens rätl till ersällning lill vissa belopp e.d.

Som har berörts i den allmänna moliveringen finns del emellerlid inle någol som hindrar all man av prakliska skäl, främst för alt underlätta skaderegleringen, i exempelvis standardavtal avseende olika Gänster anger schabloner för skadeståndsberäkning eller schablonbelopp, som följs resp. som konsumenien blir berättigad att erhålla om han inte i del enskilda fallel styrker att han har tillfogats en större skada.

Andra styckel

I enlighel med vad som har anförts i avsniU 2.6.1 har här tagils upp en uttrycklig bestämmelse om att näringsidkarens skadesiåndsskyldighel på grund av fel eller dröjsmål - dvs. skadeslåndsskyldighelen enligi försia stycket — omfattar ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenien. Del är alltså fråga om s.k. sakskador som uppkommer som en följd av etl fel eller dt dröjsmål. Som exempel kan nämnas alt en näringsidkare, som skall montera upp en tung spegel på konsumenlens vägg, använder en enligt fackmässig bedömning alltför klen upphängningsanordning och all spegeln lill följd därav faller ner, krossas, skadar ell bord och skär sönder en malla. Ell annal exempel - hämlal från allmänna reklamationsnämndens praxis - är alt en skomakare brisler i fackmässighet genom att vid klackning av elt par skor inle lillräckligi väl försänka några spikhuvuden, med följd all konsumenlens parkettgolv skadas när konsumenten går på delta med de nyklackade skorna. Som ell exempel pä en sakskada pä grund av dröjsmål kan nämnas atl frysta matvaror förstörs därför all en näringsidkare inte kommer på avtalad tid för atl reparera en frysbox (se belänkandel s. 373).

Fömtsättningarna för alt näringsidkaren skall bli ersättningsskyldig för skador av hithörande slag är de som anges i försia slycket. Näringsidkaren drabbas alltså inle av ersättningsskyldighet enligt förevarande beslämmelse, om han kan visa atl skadan ej beror på försummelse från hans sida. Om näringsidkaren i exemplel med spegeln använt en enligt fackmässig bedömning tillräckligt kraftig upphängningsanordning och näringsidkaren kan slyrka att händelsen inte heller berott på något annal fel från hans sida utan i ställd på en materialdefekl hos upphängningsanordningen, vilken han varken märkt eller bort märka, blir han alltså inte skyldig alt ersätta konsumenten dennes skada enligt förevarande beslämmelse. En annan sak är att konsumenten enligt avtalet med näringsidkaren kan ha rätt till ersättning även i detla fall, nämligen om näringsidkaren ålagil sig etl skadeslåndsansvar oberoende av försummelse eller i vart fall ett skadeståndsansvar avseende dolda malerialfel saml ålagandei omfaltar även sakskador på grund av fel e.d. Det kan också tänkas atl konsumenien enligt andra rättsregler kan bli berättigad lill ersällning från exempelvis

Prop. 1984/85:110 276

lillverkaren av den ifrågavarande anordningen Gfr belänkandet s. 366— ''JL

371).

Enligt andra slycket omfattar näringsidkarens skyldighet att utge ersättning för sakskador på grund av fel eller dröjsmål även skador på egendom som lillhör någon medlem av konsumentens hushåll. Sakskador på grund av fel eller dröjsmål vid konsumentUänsler, särskilt sådana som avser arbele i konsumenlens boslad men även andra, kan nämligen lika gärna drabba föremål som Ullhör någon annan hushållsmedlem än konsumenien/ beslällaren. Såvitt avser denna snäva krets bör näringsidkarens ansvar för sakskador därför vara i princip delsamma oberoende av de mer eller mindre formella äganderättsförhållandena. 1 del tidigare anförda exemplet med spegeln bör del sålunda inte göra nägon skillnad om den sönderskurna mattan ägs av konsumenten eller av konsumentens make. Molsvarande gäller i exemplel med de slarvigt klackade skorna.

Medlemmar av konsumenlens hushåll — elt motsvarande uttryck förekommer bl. a. i 12 kap. 24 8 jordabalken - är familjemedlemmar och andra som lever i en hushållsgemenskap av viss varaklighd med konsumenten. Tillfälliga besökare och gäster hör inle hit.

Till undvikande av missförstånd bör framhållas atl näringsidkaren blir ersältningsskyldig enligt den nu berörda beslämmelsen även om skadan drabbar en hushållsmedlems egendom när denna befinner sig utanför den gemensamma bostaden. Som exempel kan nämnas all en kamera som lillhör konsumentens samboende förslörs vid en brand i konsumentens bil, orsakad av all bilverksladen monteral bensinpumpen så illa all läckage uppstått.

Bestämmelsen omfattar endasl skador på egendom som "tillhör" konsumenten eller någon medlem av dennes hushåll. Hil hör egendom som har köpls på kredil med förbehåll om ålertaganderält (evenluelll ell s. k. äganderättsförbehåll), men däremol inle föremål som konsumenten eller någon medlem av dennes hushåll har hyrt eller lånat av någon ulomslående. En annan sak är all elt fel hos en Uänst kan medföra skada på etl föremål som konsumenien har hyrt eller lånat av en ulomslående och all konsumenten då kan bli skyldig atl ersätta denne för skadan. Konsumenien tillfogas därmed en förmögenhetsskada, som näringsidkaren är skyldig att ersälla enligi första slyckel i förevarande paragraf.

Om en sakskada som avses i beslämmelsen inte drabbar konsumenten ulan en medlem av hans hushåll, är det den senare som kan rikta ersättningsanspråk mot näringsidkaren. Nalurliglvis kan den skadelidande dock låla sig företrädas av konsumenten, vilket kan vara prakiiskl om även denne har ell krav mol näringsidkaren på grund av felel eller dröjsmålel. Del bör påpekas all konsumenten inle har räll all hålla inne betalning enligi 19 eller 27 8 Ull säkerhel för en annan hushållsmedlems ersättningsanspråk enligi förevarande beslämmelse.

Prop. 1984/85:110 277

Ersättning för sakskador bestäms enligt 5 kap. 7 8 skadeståndslagen (se 31 § KtjL prop. 1972:5 s. 578-581). En sådan skada kan drabba egendom som i större eller mindre utsträckning används i den skadelidandes näringsverksamhet saml medföra kostnader och andra förluster i näringsverksamheten (se 5 kap. 7 8 3 skadeståndslagen). Som etl exempel kan nämnas att konsumenten eller någon medlem av hans hushåll driver en frisersalong i familjens bosladshus samt att en felaktigt ulförd rörinslallalion avseende bostadsutrymmena leder lill vattenskador på salongens utmsining och lill all rörelsen måsle hållas stängd under en vecka. Dessa skador och de förluster som följer därav drabbar inte några egenlliga konsumentintressen. Om rörinstallationen hade avsett ulruslning för frisersalongen skulle näringsidkaren ha haft möjlighet alt begränsa sill ansvar för skadorna. Samma möjlighet bör stå honom lill buds även om den Uänsl som har gett upphov till egendomsskadorna och föriusten i näringsverksamheten -såsom i det anförda exemplel - är en konsumenttjänst som omfattas av konsumenlUänsllagen.

1 andra slyckel har därför tagits upp en bestämmelse som innebär atl näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om atl sådan ersättning som avses i andra stycket ej skall omfatta förluster i näringsverksamhet. Beträffande näringsidkarens möjligheter att åberopa en sådan friskrivnings- eller ansvarsbegränsningsklausul gäller naturiigtvis samma begränsningar som i andra fall. Delta innebär bl.a. atl näringsidkaren inle lorde kunna göra klausulen gällande, om del har förekommil en grov försummelse (grov vårdslöshet) från hans sida, och att klausulen även i annal fall kan lämnas utan avseende eller jämkas enligt 36 8 avtalslagen om den framstår som oskälig mol den skadelidande. 1 sammanhängd bör anmärkas att grov vårdslöshel i princip måsle slyrkas av den skadelidande. En regel om presumtionsansvar ger nämligen inte grund för ell rättsligt verkande antagande (en presumiion) att grov vårdslöshel föreligger på den skadevållandes sida.

Har näringsidkaren och konsumenten avtalat om ansvarsbegränsning för näringsidkaren med slöd av den nu berörda bestämmelsen bör della, om ej annal framgår av avtalet, vara bindande även för andra medlemmar av konsumentens hushåll såvitt gäller näringsidkarens ersättningsskyldighet gentemot dessa enligt konsumenlGänstlagen. De är däremol oförhindrade atl kräva ersättning av näringsidkaren för förluster i näringsverksamhet på annan gmnd, t. ex. enligt skadeståndslagen, såvida inte konsumenien i del enskilda fallel varit behörig atl för deras räkning avtala med näringsidkaren om befrielse från eller begränsning av även sådant annal skadeståndsansvar.

Ulredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att näringsidkaren i fall då han är ersältningsskyldig för skada på föremålet för Gänsien skulle vara såväl skyldig som berättigad all avhjälpa skadan enligi regler molsvarande dem som gäller om avhjälpande av fel hos Uänslen. Del har emellertid inle ansells påkallal atl föra in en beslämmelse härom i lagen.

Prop. 1984/85:110 278

Om konsumenien begär all näringsidkaren — i slälld för att kompensera 31 § KtjL

skadan enbart i pengar - skall reparera eller in natura ersätta ell skadat

eller förkommet föremål, kan detta ofta vara förmånligl för näringsidkaren.

Och om näringsidkaren inle vill gå med på della kan påföljden ändå, även

med den av utredningen föreslagna beslämmelsen, knappast bli någon

annan än all näringsidkaren i sisla hand får ulge ersällning i pengar.

Om del är näringsidkaren som begär att få reparera eller in natura ersälla ell skadal eller förkommet föremål - t. ex. därför all det är fördelaktigt för honom all ombesöGa reparalionen eller återanskaffningen i sin rörelse — torde konsumenten i princip få anses skyldig atl gå med på detla såvida han inle har någol särskilt skäl för atl motsätta sig en reparalion e.d. genom näringsidkarens försorg. Della följer av den vid försia slyckel berörda principen alt konsumenten är skyldig atl söka begränsa sin skada. En obefogad vägran från konsumentens sida atl gå med på en rättelse in naiura kan i enlighel därmed, om en sådan rättelse skulle innebära all näringsidkaren lolall sett drabbas av lägre kostnader än eljesl, medföra en molsvarande begränsning av konsumenlens rätt lill skadeslånd.

Vad som nu har sagts om avhjälpande av skada på egendom gäller självfallet också om del är en medlem av konsumentens hushåll som är den skadelidande.

Förvaring. Förevarande paragraf är lillämplig även vid Uänster som avser förvaring av lösa saker.

Om en Gänsl avseende förvaring är felaktig (se 11 och 15 88). är näringsidkaren alltså i enlighel med del lidigare anförda skyldig all ersätta konsumenten för i princip hela den ekonomiska skada som denne har tillfogats på grund av felet, såvida inte näringsidkaren kan visa all skadan ej beror på försummelse på hans sida. Detsamma gäller, om näringsidkaren gör sig skyldig till ett dröjsmål med påbörjande av förvaringsGänslen (se 24 8 andra slycket) eller etl dröjsmål med uppdragels avslutande, dvs. med ullämnandel lill konsumenten av den förvarade saken (se 24 8 första slyckel), och konsumenten på grund härav tillfogas ekonomisk skada.

Som har framhållils i den allmänna moliveringen är vid förvaring den dominerande frågan i allmänhel den som gäller konsumentens rätt till ersällning på grund av alt den förvarade saken under förvaringen har försämrats, förstörts eller förkommit. Så som konsumenlUänsllagen är uppbyggd kan rätt lill ersättning för sådan sakskada grundas inle bara på förevarande paragraf om skadesiåndsskyldighel på grund av fel eller dröjsmål ulan också på beslämmelserna i närmasl följande paragraf, 32 S. Frågan om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel vid förvaringsGänsler behandlas därför närmare i specialmotiveringen lill 32 8.

Skadeständsskyldighet i övrigl •' S i

32 §

Om föremålel för Gänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll skadas medan egendomen är i näringsidkarens besittning eller annars under dennes konlroll, är näringsidkaren även i annal fall än som sägs i 31 S skyldig all ersälla skadan, om inte näringsidkaren visar all skadan ej beror på försummelse på hans sida.

Näringsidkaren är i övrigl skyldig att ersälla skada som tillfogas konsumenten, om skadan har vållats genom försummelse på näringsidkarens sida. Delsamma gäller i fråga om skada på egendom som lillhör någon medlem av konsumentens hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om atl ersättning enligt första eller andra slyckel på grund av skada på egendom ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

(Jfr 4 kap. 2 8 i ulredningens förslag)

Paragrafen innehåller beslämmelser om näringsidkarens skadeslåndsansvar vid konsumenttjänster ulöver vad som följer av beslämmelserna 1318 om skadeståndsskyldigheten på grund av fel eller dröjsmål. Hithörande frågor har i den allmänna moliveringen behandlals i avsnill 2.6.2 när det gäller Uänster som avser arbete på egendom och i avsnitt 2.11.4 belräffande förvaring.

Första stycket

Enligt beslämmelsen i första styckel har näringsidkaren vid avtal om Gänster som omfattas av den föreslagna lagen i vissa fall elt s.k. presumtionsansvar avseende skador på föremålet för ijänsten eller pä annan egendom som tUlhör konsumenien eller någon medlem av hans hushåll oberoende av om en sådan sakskada är en följd av elt fel resp. ett dröjsmål eller inte. Med att föremålel för Gänsten eller annan egendom har "skadats" avses här liksom 1318 andra stycket inle bara all en sak har skadals partielll, t. ex. all lackeringen på en bil har repals, ulan även atl en sak har totalförstörts genom exempelvis brand eller har förkommil.

Vad som åsyftas med "egendom som lillhör konsumenien eller någon medlem av hans hushåll" har berörts i specialmoliveringen lill 31 8 andra styckel. Om del är en medlem av konsumenlens hushåll som är den skadelidande och framställer anspråk mot näringsidkaren, gäller vad som i del följande sägs om "konsumenien" i tillämpliga delar även belräffande en sådan skadelidande.

Presumlionsansvarel innebär alt näringsidkaren för att gå fri från skadesiåndsskyldighel enligt försia slyckel måste visa att skadan inle beror på försummelse av honom eller av någon som på hans sida har anliials för ulförandel av Gänsten (se specialmotiveringen till 31 8 försia slyckel). 1 enlighel med vad som har anförts i den allmänna moliveringen avser bestämmelsen därför endasl situationer där del — i valet mellan parterna -

Prop. 1984/85:110 280

framstår som rimligt alt låta näringsidkaren ha bevisbördan rörande orsa- 32 § KtjL ken till en skada.

Detta gäller lill en böGan om skadan har inträffat medan den skadade egendomen med anledning av avlalel om en ijänsl var / näringsidkarens besittning. Del är här alltså fråga om fall då Gänsten avser förvaring av en lös sak (denna situation kommenteras närmare i slulel av specialmoliveringen lill förevarande paragraQ eller då ell moment av förvaring ingår som en biförpliklelse i ell avial om arbete på egendom. I sistnämnda fall kan del röra sig om skador på l.ex. en apparal, en möbel eller en bil som för reparalion e.d. har lämnals in på näringsidkarens verkslad eller om skador på plagg som har lämnals lill en iväilinräilning.

Saker som sålunda har överlämnals lill näringsidkaren bör vid iiilampningen av beslämmelsen i försia slyckel i allmänhel anses vara i dennes besittning lill dess att konsumenten själv eller någon som får anses företräda honom har hämlal dem eller ålerfått dem på annat säll. Del saknar härvid betydelse om näringsidkaren för utförandel av Uänslen eller en del därav för någon lid överlämnar egendomen exempelvis till en annan företagare. En kamera som har lämnals in till en fotohandlare för reparalion bör sålunda vid iiilampningen av beslämmelsen anses vara i dennes besittning även under lid då kameran sänls lill en särskild verkstad e.d. för utförandel av reparationen.

Om näringsidkaren, sedan arbelet har utförts, enligt överenskommelse med konsumenien ålersänder föremålel för Gänsten lill konsumenien med posten eller med en s. k. självsländig fraklförare - t. ex. järnvägen - kan föremålel däremol inle längre anses vara i näringsidkarens besittning sedan det har överlämnats lill poslen eller lill fraklföraren. Förevarande bestämmelse är alltså inle lillämplig, om föremålel för Gänsien skadas under en sådan iransport. Däremot kan näringsidkaren i etl sådani fall bli ansvarig enligt beslämmelsen i andra slyckel av förevarande paragraf, om skadan beror på alt näringsidkaren har varil försumlig vid emballeringen av föremålel e.d.

Del bör påpekas atl det nu sagda enbari avser skador som drabbar föremålel för Gänsten utan att resultatet av Gänsten påverkas så alt Gänsten blir felaktig. Som har nämnls vid 31 8 första slycket bär näringsidkaren nämligen enligi reglerna om fel och dröjsmål risken för att resultatet av Gänsten skadas eller förstörs eller annars inle kommer konsumenten lill godo på grund av vad som inlräffar under transporten (se specialmoliveringen lill 12 och 24 88).

Enligi vanliga bevisbörderegler ankommer del på konsumenien alt visa all han har drabbats av en sådan sakskada som avses i beslämmelsen. Det ligger därför ofta i konsumentens inlresse all underrätta näringsidkaren om atl konsumenten l.ex. vill lämna kvar värdefull egendom i en bil som lämnas in på en verkstad, eftersom han annars kan drabbas av bevissvårigheler ifall egendomen förkommer. Därmed får näringsidkaren också lillfäl-

Prop. 1984/85:110 281

le alt avgöra om han vill tillåta atl egendomen överlämnas i hans besitt- 2 S KtjL ning. Del bör vidare framhållas all ell omdömeslösl handlande från konsumentens sida härvidlag kan leda lill all en skada inte anses bero på försummelse på näringsidkarens sida. Som exempel kan nämnas atl en värmekänslig sak ulan näringsidkarens veiskap ligger kvar i en bil och skadas på gmnd av att näringsidkaren ställer bilen i solsken. I andra liknande situationer kan etl evenluelll skadestånd komma att jämkas på grund av medvållande från konsumenlens sida e.d. (se 34 8).

I händelse av tvist ankommer del vidare i princip på konsumenien att visa att en konstaterad skada har inträffat medan den skadade egendomen befann sig i näringsidkarens besittning. Vilka krav som härvid kan siällas på konsumenten får avgöras med hänsyn lill omständigheterna i del enskilda fallet. Del kan l.ex. vara fråga om en skada som enligt erfarenhel läll uppkommer i samband med visst arbete på ett föremål. Om konsumenien påpekar en skada redan när egendomen ålerlämnas till honom men näringsidkaren påstår att skadan fanns när egendomen överiämnades till näringsidkaren, blir det givetvis av betydelse huruvida det kan anses ha ålegat näringsidkaren atl göra en anmärkning om skadan när han mottog egendomen. I vissa branscher torde del vara praxis att näringsidkaren skall på tillbörligt sätt granska egendom som överlämnas Ull honom för arbete e.d. och på mottagningskvitto eller molsvarande göra anmärkning om förekommande skador. Återkommer konsumenten däremot först senare med ett påstående om all egendomen skadals hos näringsidkaren, gör sig å andra sidan den synpunkten gällande att en konsumenl i regel bör göra åtminstone en flyktig granskning av egendom som varil inlämnad för arbete e.d. i samband med att denna återlämnas till honom.

PresumUonsansvarel enligt första styckel gäller vidare med avseende på sakskador som har inträffal medan den skadade egendomen med anledning av avtalet om en Uänst var under näringsidkarens kontroll. Här åsyftas fall då egendomen visseriigen inte har överiämnats i näringsidkarens besittning men denne ändå under ulförandel av Uänsten har en motsvarande faktisk kontroll över egendomen. Delta gäller t. ex. vid arbete på fasl egendom eller annars på byggnader o.d. samt vid arbete på lösa saker som finns i konsumentens bostad eller på någon annan av denne disponerad plals, såsom vid arbete på konsumentens båt medan denna ligger vid konsumentens båtplats. I vilken utsträckning som egendom tillhörande konsumenten eller medlemmar av hans hushåll skall anses befinna sig under näringsidkarens "kontroll" vid arbete exempelvis på en byggnad eller på ett föremål i konsumentens bostad e.d. får bedömas med hänsyn till de faktiska förhållandena i det enskilda fallel Gfr betänkandet s. 495-496). I sista hand får det avgörande bli, om del med hänsyn till omständigheterna framstår som rimligast atl ålägga näringsidkaren alt visa att en viss skada inte beror på försummelse på hans sida eller all i slället ålägga konsumenten all visa att skadan beror på en sådan försummelse (se andra slyckel i förevarande paragraf).

Prop. 1984/85:110 282

Andra stycket 32 § KtJL

Andra stycket samlar upp alla övriga fall av näringsidkarens skadesiåndsskyldighel enligt konsumenttjänstlagen. Vid sidan av skadeståndslagen och andra allmänna regler om skadestånd i kontraktsförhållanden ligger beslämmelsens självsländiga betydelse främst däri att den, med den begränsning som följer av tredje stycket, är tvingande till konsumentens förmån. Näringsidkaren kan inte i vidare mån än som anges i tredje slyckel friskriva sig från eller begränsa silt skadeståndsansvar enligt beslämmelsen.

Skadeslåndsskyldighelen enligt andra stycket kan avse olika slags skador. Till en böGan kan det vara fråga om sakskador som drabbat föremålet för Gänsten eller annan egendom som lillhör konsumenien eller någon medlem av hans hushåll men som inle har inträffat medan egendomen var i näringsidkarens besittning eller annars under dennes konlroll Gfr försia styckel). Givelvis måste skadan ändå ha ett sådani samband med utförandet av en tjänsl att det framstår som befogat atl bedöma frågan om näringsidkarens ersättningsskyldighet med tillämpning av konsumenltjänsllagen. Som exempel på ett fall då näringsidkaren enligt beslämmelsen är ersättningsskyldig för sakskador kan nämnas atl en målare, som är sysselsatt med arbeten i konsumentens lägenhet, över en helg vårdslöst lämnar kvar trasor som är indränkta med en vätska som orsakar självan-tändning och därmed brandskador på föremål i lägenheten. Ett annat exempel, avseende försumlig emballering av föremålet för Gänsten inför en ålertransport till konsumenten med en s. k. självsländig fraklförare, har berörts i specialmotiveringen till första stycket.

Beslämmelsen i andra slycket omfattar vidare rena förmögenhelsskador som drabbar konsumenten men som inle är en följd av etl fel eller ett dröjsmål. Det lorde här framför allt bli fråga om skyldighel för näringsidkaren att ersätta konsumenten för rena förmögenhelsskador i form av' utgifter och förluster som uppkommer på gmnd av åsidosättande av näringsidkarens omsorgsplikt i olika hänseenden. För exempel på siluationer i vilka en sådan tillämpning av bestämmelsen kan aklualiseras får hänvisas till specialmoliveringen till 4 8 första stycket, 8 8 försia slycket och 12 8 första stycket.

En fömtsättning för näringsidkarens skadesiåndsskyldighel enligt andra stycket är att konsumenten - eller den som annars har drabbats av en skada som avses i bestämmelsen — kan visa atl skadan har vållats genom försummelse på näringsidkarens sida. Näringsidkaren svarar härvid - i överensstämmelse med vad som gäller enligt 31 S och första stycket i förevarande paragraf — även för försummelser av någon som på hans sida har anlitats för utförandet av Gänsten (se specialmotiveringen till 31 S första stycket).

Prop. 1984/85:110 283

Tredje styckel 32 § KtjL

1 tredje styckel har tagits upp en beslämmelse som utgör en motsvarighet till den tidigare behandlade regeln 1318 andra stycket andra meningen. Beträffande skälen till och innebörden av förevarande bestämmelse får hänvisas till specialmotiveringen till 31 8 andra stycket. Där har också berörts frågan om konsumenlens möjligheter atl begära atl näringsidkaren avhjälper en skada på egendom, för vilken näringsidkaren är ersättningsskyldig, resp. näringsidkarens möjligheter atl — till begränsning av sin skyldighel att ulge ersättning i pengar - själv begära atl få förda etl sådani avhjälpande.

Förvaring. Förevarande paragraf är tillämplig även vid tjänster som avser förvaring av lösa saker.

Om en sak som är föremål för ett avtal om förvaring skadas under förvaringstiden — då saken alltså befinner sig i näringsidkarens besittning - är näringsidkaren således skyldig att ersätta konsumenien dennes ekonomiska skada till följd därav, såvida inte näringsidkaren kan visa all denna skada ej beror på försummelse av näringsidkaren eller av någon som på hans sida har anlitats för utförandet av Gänsten.

För frågan om näringsidkarens skyldighet all utge ersättning på gmnd av skador som drabbar den förvarade egendomen under förvaringstiden är del i och för sig utan betydelse huruvida skadan har uppkommil genom all förvaringen har anordnats felaktigt eller ej. 1 båda fallen blir näringsidkaren nämligen skyldig alt ersätta konsumenten för dennes skada — i del förra fallet enligt 31 8 och i det senare fallet enligt första stycket i förevarande paragraf - om näringsidkaren inte kan visa att den skada som har tillfogats konsumenten ej beror på någon sådan försummelse som nämndes nyss. Frågan humvida en Gänsl avseende förvaring är felaklig torde därför, om den förvarade saken har skadats under förvaringen, i prakliken komma all aktualiseras endast om konsumenten på gmnd av ett fel vill göra gällande någon annan befogenhet mot näringsidkaren än rätten alt erhålla ersättning av denne för skadan på den förvarade saken, t.ex. om konsumenten däGämle vill fordra ett prisavdrag på gmnd av atl förvaringen har skett felaktigt. Del bör i sammanhanget påpekas att rätten att kräva skadestånd enligt förevarande paragraf inte går föriorad på gmnd av en eventuell underiåtenhel all reklamera inom viss lid (se 17 och 18 88, jfr även 26 8).

Beslår en skada avseende en förvarad sak däri atl denna under förvaringstiden helt har förstörts eller har förkommil, så att saken inte kan återlämnas till konsumenien, kan en skyldighet för näringsidkaren atl ersätta konsumenten för hans skada till följd därav grundas antingen på bestämmelsema 1318 om näringsidkarens skadeståndsskyldighet på gmnd av dröjsmål eller på försia stycket i förevarande paragraf. För frågan om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel på grund av att saken har gåtl

Prop. 1984/85:110 284

förlorad är del alltså även i ell sådani fall i princip ulan betydelse humvida 8 KtjL konsumenten särskilt vill åberopa dröjsmålet eller ej. En annan sak är atl konsumenien i ell sådani fall regelmässigt torde vilja åberopa dröjsmålel med uppdragels avslulande, dvs. med åleriämnandd av saken, till stod för atl häva förvaringsavtald (se specialmotiveringen lill 29 8).

Ifall en förvarad sak efter uigången av en besiämd förvaringstid eller efter en uppsägning av förvaringsavtald inle avhämtas i rätl tid, är näringsidkaren enligt 50 8 skyldig all även därefier vidla skäliga åtgärder för vård av saken. Om denna skadas under tiden som den till följd därav alhjämt befinner sig i näringsidkarens besittning men sedan förvaringstiden har utgått, får frågan om näringsidkarens ersättningsskyldighet på grund av skadan bedömas enligt förevarande paragraf Gfr specialmoliveringen till 50 8). Beslämmelserna om fel och dröjsmål, inklusive reglerna 1318 om skadesiåndsskyldighel på grund av sådani kontraktsbrott, kan däremot inte anses tillämpliga i denna situation.

Det bör erinras om atl konsumenten vid förvaring — om inte annat följer av avtalet - bär risken för alt den förvarade saken i samband med förvaringen förslörs eller förkommer på grund av en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse Gfr specialmotiveringen till bl.a. 9 8). Alt saken inle kan återlämnas till konsumenten lill följd av en sådan händelse medför alltså inte all näringsidkaren befinner sig i dröjsmål (se specialmotiveringen till 24 8).

1 ett sådant fall lorde näringsidkaren normall inle heller bli ersättnings-skyldig mol konsumenien enligi förevarande paragraf. För att gå fri från skadesiåndsskyldighel måsle näringsidkaren dock — på motsvarande sätt som gäller enligt 31 8 i fråga om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel på grund av fel eller dröjsmål - visa alt konsumenlens ekonomiska skada till följd av den primära sakskadan inte beror på någon försummelse på hans sida. Detla aktualiserar främst frågan om hållande av försäkringar som läcker skador på förvarad egendom genom olyckshändelser o. d. Gfr avsnitt 2.11.4 i den allmänna motiveringen saml Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 1976, s. 88).

Om näringsidkaren enligt ett avtal om förvaring särskilt har åtagit sig att hålla förvarad egendom försäkrad mot olika skadehändelser men näringsidkaren har försummat att uppfylla sitt åtagande, blir han givetvis enligt förevarande paragraf skyldig all ersälla konsumenten för dennes ekonomiska skada till följd av atl egendomen har förstörts e.d. ulan att vara avlalsenligl försäkrad. Ersättningen kommer alltså alt molsvara den skada som skulle ha täckts av den överenskomna försäkringen.

Vad angår den situationen atl något sådani särskilt försäkringsåtagande inle har gjorts av näringsidkaren kan framhållas följande.

En näringsidkare som yrkesmässigt tar emot saker lill förvaring har i regel möjlighet att teckna en s. k. företagsförsäkring som omfattar den förvarade egendomen. I företagsförsäkringen ingår i allmänhel bl.a. en

Prop. 1984/85:110 285

ansvarsförsäkring och en egendomsförsäkring. Egendomsförsäkringen gäl- •' § KtjL ler för såväl försäkringstagaren som egendomens ägare, om den försäkrade egendomen ulgörs av kunders tillhörigheter. Försäkringen gäller dock endast i den mån ägaren inte har rätl atl uppbära skadeersättning genom en av honom själv tecknad försäkring. Egendomsförsäkringen avser sådan skada som består i att egendomens värde minskas eller går förlorat. De skadehändelser som försäkringen gäller för är i huvudsak skador genom brand, vatten och inbrott.

När det gäller sådan yrkesmässig förvaring för privatpersoners räkning som det här är fråga om måste konsumenten i regel anses ha befogad anledning all utgå från atl näringsidkaren håller en företagsförsäkring av nyss berört slag eller någon liknande försäkring som är sedvanlig i branschen och som omfattar skador på kundernas egendom genom bl.a. olyckshändelser. Om näringsidkaren saknar ett sådant för branschen normalt försäkringsskydd måsle del därför, mol bakgmnd av hans allmänna omsorgsplikt, anses åligga näringsidkaren alt upplysa konsumenten om detta Gfr specialmoliveringen till 4 8 första slyckel). Gör näringsidkaren inte det, torde det i regel få anses följa av vanliga avlalsrältsliga principer att näringsidkaren blir ersättningsskyldig mol konsumenten enligt förevarande paragraf på samma sätt som om näringsidkaren uttryckligen hade ålagil sig att hålla en för branschen sedvanlig försäkring men försummat alt uppfylla detta åtagande. Näringsidkaren blir alltså ersältningsskyldig även för skador till följd av rena olyckshändelser som drabbar den förvarade egendomen, i den mån skadorna skulle ha täckts av en sådan försäkring.

I enlighel med vad som har anförts i avsnill 2.11.4 i den allmänna moUveringen åläggs näringsidkaren emellertid inle enligi lagen någon försäkringsplikl utöver vad som följer av vad som får anses avtalat mellan parterna. Har näringsidkaren före avtalets ingående upplyst konsumenten om att näringsidkaren inte håller en sådan sedvanlig försäkring som har berörts nu, har konsumenten alltså inle rätt lill ersättning på den grund att näringsidkaren har saknat sådan försäkring. Delsamma gäller, om konsumenten i etl enskill fall av annan anledning saknat fog för antagande alt näringsidkaren höll en sådan försäkring. Vidare står det parterna i princip fritt alt avtala om att del i stället åligger konsumenten atl hålla förvarad egendom försäkrad mol olyckshändelser o.d.

Åven vid förvaring är bestämmelsema om näringsidkarens skadeståndsansvar, med det undantag som anges 1318 andra stycket och 32 8 tredje slycket, tvingande lill konsumenlens förmån. Näringsidkaren kan alltså inte i vidare mån än som framgår av nyssnämnda undantagsregler genom avtalsvillkor friskriva sig från eller begränsa sitt skadeståndsansvar för bl.a. skador på den egendom som omfatlas av förvaringsavtald. Det bör mot bakgrund av hittillsvarande avlalspraxis i vissa branscher framhållas atl en sådan ansvarsbegränsning i princip inle heller kan åstadkommas genom att konsumenten anger etl vissl värde på en sak som lämnas in till

Prop. 1984/85:110 286

förvaring. En annan sak är atl det i ett sådani fall kan vara svårt för 32 8 KtjL konsumenten att visa alt saken, om den har förstörts eller förkommil, hade ett högre värde än del angivna. Åven om konsumenten förmår visa detta, kan del vidare bli fråga om jämkning av ett eventuelll skadestånd om näringsidkaren vilseldls av konsumentens uppgift om värdel. Beträffande förhållandena vid s.k. slulna förvar hänvisas till vad som sägs i det följande.

I vissa fall kan den frågan uppkomma, om det föreligger en enligt lagen ogilUg ansvarsfriskrivning inom ramen för ett förvaringsavtal eller om situationen i stället är den att del över huvud taget inte kan anses föreligga etl avtal om förvaring av viss egendom.

Om del i en restauranglokal e.d. intill en obevakad klädhängare har salls upp ett anslag om att lokalens innehavare inle ansvarar för persedlar som placeras där, kan dt avtal om förvaring naturligtvis i allmänhet inle anses uppkomma beträffande sådana persedlar (se Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 1976, s. 98, jfr även s. 81). Ett annat exempel är atl del i en bevakad reslauranggarderob e.d. har satts upp ett anslag av innehåll att garderobsinnehavaren inte ansvarar för värdesaker som finns i inlämnade kläder. Tar denne då likväl emol ett värdeföremål, torde del i regel få anses vara fråga om en ansvarsfriskrivning som enligt konsumenlUänsllagen saknar verkan mot konsumenten Gfr Bengtsson s. 95). Bedömningen blir däremot en annan, om den som i och för sig tar emot saker för förvaring tydligt klargör för konsumenten all han inte är beredd atl åta sig förvaring av vissa slags föremål, t.ex. smycken eller andra värdesaker. Har konsumenten då, utan näringsidkarens vetskap, likväl lämnat kvar ell sådani föremål i en persedel som lämnats in för förvaring, kan någol förvaringsavtal inte anses slulet belräffande detta föremål.

Det nu sagda bör i princip ha lillämpning också när det gäller s. k. slulna förvar, dvs. fall då en näringsidkare för förvaring lar emot saker som ligger inneslutna i etl kuvert eller i en väska e.d. som förvararen normall inte får öppna. Näringsidkaren bör vid slutna förvar alltså kunna föreskriva alt förvaret inte får innehålla vissa slags föremål, med följd atl förvaringsavtald över huvud laget inte kan anses omfatta sådana föremål. Vid slutna förvar bör näringsidkaren också kunna föreskriva att förvaret inle får innehålla saker med ett sammanlagl värde som överstiger etl vissl belopp, med följd att förvaringsavtalet inte kan anses omfatta ett sakvärde som överstiger det angivna beloppet. 1 hithörande fall bör del emellertid fordras att det på etl tydligt sätt har gjorts klart för konsumenien atl del är fråga om elt allvarligt menat villkor belräffande förvaringsavialds omfattning. Har detla inte skett eller framgår det av omständigheterna all näringsidkaren i själva verket inte tillämpar den ifrågavarande föreskriften som ell sådani villkor, bör föreskriften i stället bedömas som en enligt lagen i princip ogiltig ansvarsbegränsningsklausul.

Prop. 1984/85:110 287

Skadesiåndsskyldighel för tredje man i vissa faU 33 § KtjL

33 §

Har någon som avses i 10 8 första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifier av betydelse för bedömningen av Gänslens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är Gänsten på grund därav felaktig enligt 108 eller 15 8 andra slycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 108 första stycket 2 eller 3 underiåtit att lämna sådan information av betydelse för bedömningen av Gänslens beskaffenhel eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1975; 1418) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om Gänsten, är han skyldig atl ersälla konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Skadeslåndsskyldighelen enligt försia eller andra slyckel omfattar även ersättning för skada på föremålet för Gänsten eller på annan egendom som lillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

(Jfr 1 kap. 4 8 i utredningens förslag)

Paragrafen reglerar branschorganisationers, materialleverantörers, maierialtillverkares och annan tredje mans civilrättsliga s. k. marknadsföringsansvar gentemot konsumenten. Ansvarel består i en skyldighel att under närmare angivna fömtsättningar ersätta konsumenten för skada som denne tillfogas bl. a. till följd av att tredje man vid marknadsföring lämnar vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av en Gänsts beskaffenhet eller ändamålsenlighel. Liknande bestämmelser finns sedan tidigare i 14 8 konsumenlköplagen.

Frågan om tredje mans civilrätlsliga marknadsföringsansvar har i den allmänna moliveringen behandlats i avsnitt 2.7 (se även avsnitt 2.11.4).

Paragrafen är Ullämplig både vid Gänster som avser arbete på egendom och vid Gänster som avser förvaring.

Första stycket

Beslämmelsen tar sikle på fall då en Uänsl som avser arbete på egendom eller en Gänst som avser förvaring är felaklig enligt 108 resp. 15 8 andra slycket på gmnd av avvikelser från marknadsföringsuppgifier som härrör från en tredje man, dvs. från någon annan än den näringsidkare som är konsumentens motpart i avtalet om tjänsien.

Enligt 10 8 är en Gänst som avser på egendom felaklig, om resultatet av Gänsten avviker från vissa i den paragrafen närmare angivna marknadsföringsuppgifter. Del skall vara fråga om en uppgift som har lämnats i samband med avtalels ingående eller annars vid marknadsföring. Innebörden härav har behandlats i specialmotiveringen till 108 första slyckel. Av vad som har sagls där framgår bl.a. att marknadsföringen inle behöver ha avsett den aktuella Gänsten som sådan. Uppgiften kan också ha lämnals vid marknadsföring av exempelvis ell material eller en metod som har använls för tjänsten eller vid mera generellt utformad marknadsföring av

Prop. 1984/85:110 288

näringsidkares utbud. Uppgiften måsle emellertid ha varil av betydelse för 3 § KtjL bedömningen av den aktuella Uänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Vidare krävs alt uppgiften kan antas ha inverkal på avtalet om tjänsten. Enligt 15 8 andra stycket är en Gänst som avser förvaring under motsvarande förutsättningar felaktig, om förvaringen har anordnats på dt säll som avviker från en marknadsföringsuppgifi.

Av intresse i förevarande sammanhang är i första hand de fall då Gänsten i enlighet med det anförda är felaktig på grund av att den avviker från marknadsföringsuppgifier som genom annonsering, spridning av broschyrer e.d. eller andra marknadsföringsuppgifter har lämnats direkl lill konsumenterna av en branschorganisation, en maierialleverantör, en materialtillverkare eller någon annan tredje man. Dessa fall anges i 10 8 första slycket 2 och 3. Genom hänvisningen i förevarande bestämmelse lill dessa regler besläms kretsen av dem som kan bli ansvariga mot konsumenten enligt beslämmelsen.

De som sålunda bär ell marknadsföringsansvar mol konsumenten enligt förevarande beslämmelse är till en bönan andra näringsidkare samt branschföreningar och liknande organisationer som vid marknadsföring har lämnal uppgifter under sådana förhållanden att det får anses ha skett för näringsidkarens — dvs. konsumenlens motparts — räkning (se 10 8 första styckel 2). Vidare gäller det leverantörer av material tid tjänsien och andra i tidigare led såsom maleriallillverkare. materialimportörer, male-rialgrossister m. fl. (se 108 första stycket 3).

För att tredje man som nu har nämnls skall bli skadeståndsskyldig mol konsumenten enligt förevarande beslämmelse krävs till en böGan att han vid marknadsföring - i fall som avses i 108 första styckel för näringsidkarens räkning - har lämnat en vUseledande uppgift av betydelse för bedömningen av Gänslens beskaffenhel eller ändamålsenlighel. Belräffande innebörden av uttrycken "marknadsföring" och "uppgifl av beiydelse för bedömningen av Gänslens beskaffenhet eller ändamålsenlighel" får hänvisas till vad som har anförts vid 108 försia stycket. Med "vilseledande" uppgifier avses, på samma säll som i 7 och 14 88 konsumenlköplagen, givelvis också uppgifter som är vilseledande därför att de är direkl orikliga (se prop. 1973; 138 s. 214-216, jfr även specialmotiveringen lill 10 8 försia styckel). Frågan om en uppgift är vilseledande skall i princip bedömas från objektiv synpunkl (se prop. 1973:138 s. 217).

Vidare krävs all Iredje mannen har lämnal den vilseledande uppgiflen uppsåtligen eller av vårdslöshet. Uppsåld eller vårdslösheten skall täcka de faktiska förhållanden som gör atl uppgiflen objeklivi sett framsiår som vilseledande. Vad som skall räknas som vårdslöshel från iredje mans sida får avgöras enligt vanliga kriterier Gfr prop. 1973: 138 s. 264-265). Del krävs inle atl vårdslösheten har varil särskilt kvalificerad.

Marknadsföringsuppgifter från en branschorganisation, en maleriallillverkare eller någon annan iredje man kan gälla beskaffenheten eller lämp-

Prop. 1984/85:110 289

ligheten av elt visst material, viss metod e.d. som används för en Uänst 33 § KtjL eller andra förhållanden som kan sägas existera när uppgiften lämnas. 1 ett sådani fall torde bedömningen av vad som är en vilseledande uppgift och av frågan om Iredje mans vårdslöshet e.d. enligt förevarande bestämmelse i princip inte komma atl skilja sig från motsvarande bedömning enligt 14 8 konsumenlköplagen avseende uppgifter om varor.

När det gäller Gänster kan marknadsföringsuppgifter som har lämnals av en iredje man - framför allt i fall som avses i 108 första styckel 2 -emellertid också ta sikle på utförandels kvalitet eller på beskaffenheten m. m. av slutresultatet, dvs. produkten av arbete och material Gfr specialmoliveringen till 10 8 första slycket). Uppgiflerna avser då förhållanden som ligger i framtiden, och deras riktighet i del enskilda fallet är beroende av näringsidkarens kommande prestationer. Denna situalion saknar i praktiken motsvarighet när det gäller tredje mans marknadsföringsansvar vid konsumenlköp enligt 14 8 konsumenlköplagen.

Givetvis kan del i allmänhel inle komma i fråga all enligt förevarande beslämmelse ålägga l.ex. en branschorganisation, som bedriver marknadsföring för medlemmarnas räkning, skadesiåndsskyldighel mol konsumenten på gmnd av atl en medlem i elt vissl fall har ulfört en prestation som är klart sämre än det normala. Denna begränsning följer av kravet på atl iredje mannens uppgifl skall ha varil vilseledande i och för sig. Som har berörts i avsnitt 2.7 innebär delta alt krilik skall kunna riktas mot uppgiften som sådan när den lämnas. För att exempelvis en branschorganisation skall bli ansvarig enligt bestämmelsen för sådana uppgifter som nu har berörts bör del därför i princip krävas all uppgifterna har saknat läckning i vad som normalt kunde förväntas komma till utförande. Självfallet kan bedömningen härvidlag dock bli beroende av marknadsföringsuppgiflens utformning i det enskilda fallel.

En fömtsättning för tredje mans ansvar enligt förevarande bestämmelse är slutligen, som tidigare har berörts, att Gänsten enligt 108 eller 15 8 andra styckel är att anse som felaktig på grund av alt en av tredje man vid marknadsföring lämnad uppgift har varil vilseledande.

Detta villkor för tredje mans ansvar innebär först och främsl att del fordras alt den vilseledande uppgiften kan antas ha inverkal på avtalet om Uänsten Gfr 14 8 konsumenlköplagen och specialmotiveringen lill 108 första slycket konsumenltjänsllagen).

Vidare innebär det atl tredje man inte blir ansvarig enligt beslämmelsen på gmnd av en vilseledande uppgift som i tid har rältals på ett tydligt sätt. Della följer av beslämmelserna i 108 andra slyckel och 15 8 andra slyckel. 1 enlighet med vad som har anförts i specialmotiveringen lill förstnämnda bestämmelse bör tredje man härvid kunna åberopa även ell generellt rätlelsemeddelande, lämnat l.ex. i lidningsannonser, under förulsättning att meddelandet uppfyller de där berörda kraven på tydlighet och tillräcklig spridning. Skälen för all tredje man bör ha en sådan möjlighet atl åberopa 19 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 290

rättelsemeddelanden genom lidningsannonser o. d. har redovisats i avsnitt 33 8 KtjL 2.7 Gfr belänkandet s. 168-169). Någon direkl molsvarighel lill denna möjlighel finns visserligen inie f.n. enligi 14 8 konsumenlköplagen. I praktiken torde denna skillnad dock inte bli särskilt betydelsefull Gfr prop. 1973:138 s. 263-264).

Av vad som har sagls vid 10 8 andra stycket framgår all en Iredje man som har lämnal en vilseledande marknadsföringsuppgifi naturligtvis inte heller drabbas av skadesiåndsskyldighel enligt förevarande beslämmelse, om den näringsidkare med vilken konsumenien ingår avtalet om Uänsten i tid tydligt rättar uppgiften, så att denna blir helt tillrättalagd eller neutraliserad.

Vid 108 första styckel har nämnts att enligt den beslämmelsen, och därmed enligt 15 8 andra slyckel, i princip endasl sådana uppgifier blir av betydelse som har ingått i marknadsföringsåtgärder vilka kan anses riktade till konsumenter i allmänhet eller lill den ifrågavarande enskilde konsumenten. Denna begränsning är i och för sig aktuell även vid tillämpningen av förevarande bestämmelse. För alt iredje man skall bli ansvarig för en vilseledande marknadsföringsuppgifi är det emellertid inte nödvändigt att del är tredje mannen själv som har låtit uppgiften ingå i just sådana marknadsföringsåtgärder. Detta kan i stället ha skett l.ex. genom att näringsidkaren i samband med avtalets ingående eller i annan marknadsföring till konsumenter har åberopat en vilseledande uppgift som en material-tillverkare e.d. har lämnat i en broschyr eller elt annat marknadsföringsmeddelande, vilkel har varil riklal uteslutande till näringsidkare. Med hänsyn lill alt det är en förulsällning för tredje mannens ansvar atl denne har lämnal den vilseledande uppgiflen uppsåtligen eller av vårdslöshet kan det inle anses obilligi atl han i ett sådant fall får svara för denna även i förhållande till konsumenten.

Föreligger de förutsättningar som anges i bestämmelsen, är tredje mannen skyldig atl ersälla konsumenten för i princip all skada som denne tillfogas på grund av all Uänslen till följd av den vilseledande uppgiften är felaktig. 1 detta hänseende kan i huvudsak hänvisas till vad som har anförts vid 31 8. Av tredje styckel i förevarande paragraf framgår atl skadeslåndsskyldighelen omfattar även ersättning för skador på föremålet för Gänsten m. m. Den omfattar däremol inle ersättning för evenluella personskador (se 35 8).

Bestämmelsen har avfattats med tanke på den situationen att uppgiften härrör från en viss tredje man. Identiska uppgifter kan emellertid ha lämnals av flera som hör lill den krets av ansvariga som anges i bestämmelsen. I så fall kan solidarisk skadeständsskyldighet bli aktuell Gfr 5 kap. 6 8 skadeståndslagen saml prop. 1973: 138 s. 264). Tredje man kan givelvis också bli ersättningsskyldig solidariskt med näringsidkaren, t. ex. om denne har på sätt som nyss nämndes lill konsumenten vidarebefordrat en vilseledande marknadsföringsuppgift som härrör från en materialtillver-

Prop. 1984/85:110 291

käre e.d. och näringsidkaren inle kan visa att han varken insett eller bort 33 8 KtjL inse atl uppgiflen var vilseledande Gfr 31 8).

Det bör påpekas atl iredje mans ansvar enligt förevarande bestämmelse i princip är självständigt i förhållande till näringsidkarens ansvar på grund av fel hos Gänsten. För all konsumenten skall kunna vända sig mol en tredje man med elt skadeståndsanspråk enligt beslämmelsen krävs alltså inle att konsumenten åberopar det uppkomna felel genlemol näringsidkaren. Om konsumenien å andra sidan gör delta och erhåller viss kompensalion av näringsidkaren genom l.ex. dl avhjälpande av felet eller etl prisavdrag, kan konsumenien givelvis inle få ersättning i motsvarande hänseende i form av skadeslånd från tredje man.

Det uppställs inte någol krav på atl konsumenien skall reklamera inom viss tid för att kunna göra gällande ett skadeståndsanspråk enligt förevarande bestämmelse. Etl sådani krav har inle ansetts behövligl när det gäller Iredje mans marknadsföringsansvar enligi 14 8 konsumenlköplagen och bör därför kunna undvaras även i detta sammanhang (se prop. 1973: 138 s. 265).

Andra slyckel

Bestämmelsen utgör en motsvarighet till regeln i 14 8 andra meningen konsumenlköplagen, vilken infördes i samband med tillkomsten av marknadsföringslagen. Den torde inle fordra några särskilda kommentarer Gfr prop. 1973: 138 s. 136). Det bör dock anmärkas att bestämmelsen endasl avser informalion som vederbörande iredje man enligt marknadsföringslagen har ålagts att lämna vid marknadsföring. Underlåter den näringsidkare som är konsumenlens motpart i avtalet om en Gänsl alt lämna sådan informalion som han enligt marknadsföringslagen har ålagts att lämna vid marknadsföring, blir näringsidkaren ansvarig enligt 11 och 31 88.

Tredje stycket

1 bestämmelsen slås fasl all tredje mans skadesiåndsskyldighel enligt första och andra styckena även omfattar ersättning för skada på föremålet för Uänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenien eller någon medlem av hans hushåll. Belräffande bestämmelsens närmare innebörd kan i huvudsak hänvisas lill specialmoliveringen lill 31 8 andra slyckel.

Som ell exempel på fall då beslämmelsen blir aktuell kan nämnas följande. En tillverkare av etl medel för färgning av tyg har vid marknadsföring uppgelt att tyg som färgals med medlet inle fäller vid Ivällning. Tillverkaren har därvid av vårdslöshel - eller trols ell åläggande enligi marknadsföringslagen - underiåtit alt ange all della inie gäller belräffande vissa lygkvaliteter. Med ledning av uppgiflen avtalar konsumenten med närigsidkaren om färgning av etl plagg med del ifrågavarande medlet. När konsumenien senare tvättar det färgade plagget fäller delta så att del blir fuh och obmkbart varjämte andra, samtidigt tvättade plagg förslörs. Kon-

Prop. 1984/85:110 292

sumenien har då rätt lill ersättning av medlets lillverkare för de förslörda '* * KtjL plaggen m. m.

Med hänsyn lill atl tredje man inle slår i någol avlalsförhållande lill konsumenten kan ål tredje man inte ges den möjlighel som näringsidkaren har alt genom avtal friskriva sig från eller begränsa ansvarel för eventuella förluster i näringsverksamhet till följd av sådana sakskador som avses i förevarande beslämmelse Gfr 31 8 andra slyckel och 32 8 Iredje stycket). Situationen torde vara så sällsynt förekommande atl del inle heller finns anledning alt särskilt reglera den på annat säll.

Jämkning av skadesländ

34 §

Om skyldigheten atl utge skadestånd skulle vara oskäligl belungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeslåndel jämkas efler vad som är skäligl. Härvid skall även beaklas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheler på den skadelidandes sida, den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omsländigheter.

(Jfr 4 kap. 5 8 tredje slyckel i ulredningens förslag)

Paragrafen ger möjlighet all jämka dt skadeslånd som annars skulle utges av näringsidkaren eller tredje man enligt 31-33 88, om skyldigheten att utge fullt skadestånd någon gång skulle vara oskäligt belungande för den skadeståndsskyldige. Belräffande näringsidkaren är paragrafen i och för sig lillämplig också om skadeståndsskyldigheten i molsvarande fall grundas på avtal, t.ex. om näringsidkaren genom avtalet om en Uänsl har ålagit sig skadesiåndsskyldighel på grund av fel eller dröjsmål e.d. hell oberoende av försummelse på hans sida.

Paragrafen är tillämplig även på Gänster som avser förvaring.

Hithörande frågor har i den allmänna moliveringen berörts i avsnitt 2.6 och 2.7 Gfr även avsnitt 2.11.4).

Sådana Gänsler som omfattas av konsumenttjänsllagen uiförs ofta av hantverkare och andra småförelagare med begränsade ekonomiska resurser. Särskili med hänsyn lill della förhållande kan del inlräffa alt skadeslåndsskyldighelen på grund av fel och dröjsmål m.m. - som i princip innebär skyldighel alt ersätta konsumenien fullt ul för hela dennes ekonomiska skada - leder lill en belaslning på den skadeslåndsskyldige som blir oskäligl stor. 1 sammanhanget måsle beaktas att konsumenlens rätl till skadeslånd enligi lagen - med vissa begränsade undantag - är tvingande lill konsumenlens förmån och alltså inle kan inskränkas genom avtal. Som har framhållits i den allmänna motiveringen bör det därför finnas en möjlighet atl i vissa fall jämka etl skadeslånd som annars skulle utgå till konsumenien (eller lill en medlem av hans hushåll).

Prop. 1984/85:110 293

Del kan emellertid inle anses lämpligt all öppna en mer allmän möjlighet 34 § KtjL till jämkning efler skälighel. Detla skulle stå i mindre god överensslämmelse med de grundläggande ställningstaganden som har redovisats i avsnitt 2.6 och med vad som i allmänhet gäller beträffande skadeslånd i sådana avialsförhållanden som del här är fråga om. En vidsiräcki möjlighel lill jämkning kan vidare medföra osäkerhel vid iiilampningen av skade-ståndsreglerna och därmed försämra möjlighelerna lill uppgörelser ulom rälla. En beslämmelse om jämkning bör därför begränsas till undantagsfall motsvarande dem som regleras i 6 kap. 2 S skadeståndslagen och la sikle på atl förhindra obilliga ekonomiska verkningar för i försia hand mindre företagare.

Jämkningsregeln i 6 kap. 2 5 skadeståndslagen är i och för sig lillämplig även i avtalsförhållanden. Med hänsyn till de särskilda rättsregler som gäller inom avtalsrätten Gfr 1 kap. 1 8 skadeståndslagen) är utrymmet för jämkning av skadestånd i avtalsförhållanden med stöd av den bestämmelsen emellertid mycket begränsal. Delta gäller i synnerhet om den skadeståndsskyldige är näringsidkare och skadeslåndsskyldighelen beror på alt han har åsidosatt en s.k. huvudförpliktelse i avlalel. Del är vidare tveksamt i vad mån jämkning kan ske enligt den nämnda beslämmelsen när skadeslåndsskyldighelen - så som i slor ulslräckning blir fallel när del gäller näringsidkarens ansvar enligi konsumenttjänsllagen — grundas på särskilda lagregler som innebär elt s. k. presumlionsansvar. Beträffande dessa frågor kan hänvisas lill prop. 1975: 12 s. 178, SOU 1971:83 s. 52-54 samt till Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 285-289.

Mot bakgrund av del nu anförda har förevarande paragraf slällls upp. Paragrafen har ulformais i nära anslulning lill 6 kap. 2 8 skadeståndslagen och klargör att jämkning kan ske på liknande grunder som enligt den bestämmelsen, trots att det här är fråga om avtalsförhållanden och trots att ansvarssituationen har sådana inslag atl jämkning med stöd av 6 kap. 2 S skadeståndslagen knappast skulle kunna komma i fråga.

Bestämmelsens undantagskaraklär framgår av atl en förulsällning för jämkning är att skyldigheten atl ulge skadeslånd skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadesländsskyldiges ekonomiska förhållanden. I prakliken belyder delta alt skadeståndet, för all jämkning över huvud taget skall komma i fråga, i allmänhel måsle uppgå till etl i och för sig ganska belydande belopp. För atl elt skadeslånd i förevarande sammanhang skall kunna betraklas som "oskäligl belungande" lorde del vidare fordras atl skadeslåndel är avsevärt slörre än vad som kan anses motsvara en "normal" skaderisk i den skadeståndsskyldiges verksamhet. Dennas natur får alltså direkl betydelse för jämkningsfrågan. Del bör nämligen vara en uigångspunkt vid tillämpningen av beslämmelsen att normala skaderisker är inkalkylerade vid prissäiting eller på annat säll ekonomiskl beaktade i verksamhelen. Konsumenien skall i princip inle behöva finna sig i jämkning av elt skadestånd av den anledningen all han har råkal anlila en näringsidkare med en dåligl planerad rörelseekonomi.

Prop. 1984/85:110 294

Delta innebär att frågan om jämkning, i enlighet med vad som har sagls i 34 § KtjL avsnill 2.6.1, torde bli aktuell huvudsakligen när del är fråga om särskilt slora s.k. följdskador av exempelvis ell fel hos Uänslen eller särskilt betydande sakskador av del slag som avses i 32 S.

Som framgår av specialmotiveringen lill I 8 är del avsett att lagen skall ges ell vidsträckt tillämpningsområde och bl.a. omfatta fall där den som utför en Gänst gör della inom ramen för en ganska blygsam yrkesmässig verksamhet, t.ex. på sin frilid. Självfallel kan del nyss sagda behöva modifieras i sådana fall, under förutsättning atl konsumenten har haft klart för sig att han anlilal en sådan person.

Ell skadestånd kan inte anses oskäligt betungande för den skadeslåndsskyldige, om skadeståndet täcks av en försäkring på hans sida eller om den skadeståndsskyldige är l.ex. etl sådant större förelag som är alt bedöma som en s. k. självförsäkrare (se prop. 1975: 12 s. 138 och 176). I princip bör jämkning inte heller komma i fråga när den skadeståndsskyldige av annan anledning har underlåtit att teckna en försäkring som kunnat täcka skadeståndet och som han i sin egenskap av näringsidkare objeklivi sett borde ha tecknat. Det bör emellertid påpekas atl möjligheterna för en näringsidkare atl teckna en ansvarsförsäkring som läcker skador av del slag som del här gäller i vart fall f.n. torde vara begränsade. Vidare bör även i del nu berörda hänseendet hänsyn kunna las lill om den skadeslåndsskyldige bedriver enbart en blygsam verksamhet på sin frilid e.d.

För att jämkning skall kunna ske enligt bestämmelsen är del inte tillräckligt atl skadeståndet i och för sig är betydande, beloppsmässigl faller utanför ramen för del normala med hänsyn lill verksamhelens art och inle täcks av försäkring. Skadeståndet skall trots detla inte jämkas, om det likväl kan bäras av den skadeslåndsskyldige utan sådana uppoffringar som kan betecknas som oskäliga med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden i övrigt. Detta torde i praktiken innebära alt jämkning i regel kommer i fråga endast när den skadeståndsskyldige är en fysisk person som driver sin verksamhet under enskild firma och sålunda drabbas av ett personligt och i princip obegränsat ansvar. I ett sådant fall bör frågan om vad som är att anse som oskäligl betungande med hänsyn till den skadesländsskyldiges ekonomiska förhållanden kunna bedömas på huvudsakligen samma säll som enligt 6 kap. 2 8 skadeståndslagen (se prop. 1975: 12 s. 176-177). Härvid bör dock beaktas vad som lidigare har sagls om att den skadeståndsskyldige i förevarande sammanhang i allmänhel måsle svara för vad som inte avsevärt överstiger normal skaderisk i hans verksamhet.

Del är emellerlid inle uteslutet att jämka elt skadestånd med slöd av förevarande beslämmelse även när den skadeslåndsskyldige är en juridisk person. År del fråga om etl handelsbolag med begränsade ekonomiska resurser, bör hänsyn sålunda kunna las till att en enskild bolagsman slutligt kan drabbas av en personlig ansvarsbörda motsvarande den som åvilar en enskild näringsidkare. Också när den skadeslåndsskyldige är ett aktiebolag

Prop. 1984/85:110 295

e.d. bör jämkning undanlagsvis kunna ske, såsom då skyldighelen att utge 34 § KtJL fullt skadestånd skulle få förödande konsekvenser för etl mindre familjeföretag som drivs i akliebolagsform och andra skäl inle lalar mol jämkning.

Vid bedömningen av om skyldighelen all ulge fulll skadestånd skulle vara oskäligl belungande med hänsyn till den skadesländsskyldiges ekonomiska förhållanden skall enligt beslämmelsen också beaklas olika särskilda omsländigheter i det enskilda fallel. Av bestämmelsens utformning framgår att det här är fråga om omständigheter som, när skadeslåndsskyldighelen väl är av sådan omfaUning atl spörsmålet om jämkning aktualiseras med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska situation, kan inverka på oskälighdsbedömningen enligt beslämmelsen. Det är alltså inte fråga om självständiga grunder för jämkning.

Till en böan nämns föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter på den skadelidandes sida. Belydelsen av försäkringar och försäkringsmöjligheter på den skadesländsskyldiges sida har redan lidigare berörts. Om konsumenten har en försäkring som täcker den ifrågavarande skadan bör jämkning kunna ske trots att skyldighelen all utge fullt skadestånd inte utgör en lika stor belastning på den skadesländsskyldiges ekonomi som annars skulle fordras.

Har konsumenien medveld underiåtil alt hålla en sådan försäkring som är klart sedvanlig i hans förhållanden, bör hänsynen lill konsumentens ekonomiska intresse i vart fall inle hindra en jämkning som framsiår som befogad med hänsyn till den skadesländsskyldiges ekonomiska förhållanden. Detta bör i regel kunna gälla vid medveten underiåtenhel atl hålla brandförsäkring på byggnader. Även i andra fall kan en medvelen underiåtenhet all hålla etl rimligt försäkringsskydd framslå som så oförsvariig att den kan få samma inverkan vid bedömningen av jämkningsfrågan, l.ex. vid underiålenhet alt försäkra särskilt dyrbara konstföremål Gfr prop. 1975:12 s. 177 samt prop. 1977/78:126 s. 24 och 48 O-

Vidare nämns den skadesländsskyldiges möjligheier atl förutse och hindra skadan. Har näringsidkaren varil medvelen om att t. ex. ell fel eller elt dröjsmål eller en oförsiklighd vid utförandel av Gänsten skulle kunna medföra en särskilt slor skada, exempelvis därför alt konsumenien har gjort näringsidkaren uppmärksam på en speciell skaderisk, och har näringsidkaren hafl goda möjligheter all förebygga skadan genom all iaktta särskild omsorg eller vidta särskilda skyddsåtgärder e.d. men underiåtit detta, är det naturligtvis omständigheler som lalar mol jämkning. Å andra sidan bör näringsidkarens siiuaiion kunna bedömas mildare än annars, om det varit svårt för honom att förutse l.ex. en betydande följdskada av etl fel eller elt dröjsmål.

Vid bedömningen av om jämkning av ett betungande skadestånd bör ske kan enligt bestämmelsen hänsyn tas även till andra särskilda omsländigheter som gör atl situationen avviker från del genomsnittliga och som därför kan lala för eller emol jämkning. Hil hör sådana omsländigheler som den

Prop. 1984/85:110 296

skadesländsskyldiges särskilt slora eller ivärtom ringa skuld till skadans 34 § KtjL uppkomsl. Vidare bör givelvis beaklas om den skadeslåndsskyldige har möjlighet all i sin lur vända sig mol någon annan, t.ex. en underentreprenör eller en materialleverantör, för atl få hela eller en del av skadeståndet till konsumenien täckt. År della fallel, kan del utesluta jämkning. Om skadan har vållats genom l.ex. försummelse av en underenireprenör som skulle ha kunnat ersätta denna bör näringsidkaren i regel inle kunna åberopa förevarande bestämmelse, om anledningen till atl skadestånds-skyldigheten blir särskilt belungande för honom är att han i avtalet med underentreprenören har gått med på avtalsvillkor som begränsar dennes ansvar. Åven priset för Gänsten bör i tveksamma fall kunna få betydelse, i vart fall på del sället all ett särskilt högl pris får anses lala mol jämkning. Vid tillämpningen av bestämmelsen måsle hänsyn självfallel också las till konsumentens ekonomiska förhållanden. Har denne ell särskilt slorl slort behov av full ersättning för sin skada, är det en omständighet som måsle anses lala myckel starkt mot jämkning.

Med hänsyn lill de stränga krav som slälls för att jämkning över huvud taget skall komma i fråga och lill de närmasl socialt färgade skäl som ligger bakom förevarande beslämmelse bör del normalt inle Ullmäias någon särskild beiydelse, huruvida skadeståndsskyldigheten beror på alt näringsidkaren har åsidosatt en s. k. huvudförpliklelse eller en s. k. biförpliklelse i avtalsförhållandet med konsumenien. Det kan t.ex. inte anses befogat all skilja mellan det fallel att en villabrand med omfattande skador orsakas av all en elektriker vid installationsarbde gör en vårdslös felkoppling och del fallet all branden orsakas av all en målare vårdslöst lämnar efler sig Irasor som självantänder. Del sagda ulesluler dock inle all den nu berörda frågan kan få viss betydelse i gränsfall, åtminstone så lill vida all bedömningen kan bli mildare mol den skadeslåndsskyldige, om denne har åsidosatt endasl en mer underordnad biförpliklelse.

Som nämndes inledningsvis bör jämkning enligi beslämmelsen kunna ske även i fall då näringsidkaren genom avtalet om en Gänsl har ålagil sig etl s. k. strikt skadeståndsansvar, dvs. etl ansvar oberoende av försummelse på hans sida, för exempelvis skador på grund av fel eller dröjsmål. Det ligger emellertid i sakens natur atl del i elt sådani fall kan böra ställas slrängare krav än annars för atl jämkning skall kunna ske. Bl.a. måste beaktas all näringsidkaren genom sill åiagande kan anses ha accepterat en generellt sett slörre skaderisk än som skulle följa av lagens beslämmelser och att åtagandel kan ha inverkal höjande på priset för Gänsten. Del är vidare självklart att del i denna situation inte kan åberopas till näringsidkarens fördel all han inle bär skulden till skadans uppkomsl.

Om skadeslåndsskyldighelen grundas på elt fel hos Gänsten och näringsidkaren har avhjälpi felet, bör vid bedömningen enligt förevarande beslämmelse hänsyn kunna tas lill all avhjälpandel eventuelll har förorsakat honom betydande koslnader som han inte kan få ersättning för från annal håll.

Prop. 1984/85:110 297

Om förulsältningama för jämkning enligt bestämmelsen föreligger, får 34 § KtjL jämkning ske efter vad som är skäligt. Härvid får givelvis beaktas bl.a. sådana olika omständigheler som tidigare har berörts. Jämkning skall endasl ske i den utsträckning som behövs för att skadeståndet inte längre skall framstå som en oskälig belaslning på den skadeslåndsskyldige med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden.

I det föregående har frågan om jämkning behandlats främsl med utgångspunkt i all den skadeslåndsskyldige är den näringsidkare som är konsumentens motpart i avtalet om en Gänst. Som lidigare har sagls är förevarande beslämmelse tillämplig också när det gäller elt sådani skadeslånd som en Iredje man kan vara skyldig atl ulge enligt beslämmelserna i 33 8. 1 prakliken lorde det dock bli ytterst sällsynt all frågan om jämkning aklualiseras i sådana fall.

En annan grund för jämkning av skadestånd än den som regleras i förevarande paragraf är medvållande pä den skadelidandes sida. Beslämmelser om jämkning på grund av sådani medvållande lill sakskada eller ren förmögenhdsskada finns i 6 kap. I 8 andra och tredje styckena skadeståndslagen. Dessa beslämmelser är i princip tillämpliga även i kontraktsförhållanden (se I kap. I 8 skadeståndslagen), och någol undantag bör härvidlag inte gälla för konsumenlGänsternas del. Det bör framhållas atl utrymmet för jämkning på grund av medvållande i kontraktsförhållanden inte är lika begränsal som utrymmet för jämkning i sådana förhållanden med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 8 skadeståndslagen.

Jämkning på gmnd av medvållande på konsumenlens sida lorde vid konsumenttjänster huvudsakligen bli aktuell vid sådana sakskador som omfatlas av skadeståndsreglerna i 31 och 32 88. Som ett exempel kan nämnas att det till en sakskada, för vilken näringsidkaren i och för sig är ansvarig, har bidragit att konsumenien försummat atl vidta vissa överenskomna skyddsåtgärder e.d. inför utförandet av en Gänst. Ett närliggande fall är att konsumenten, utan att det är fråga om etl åsidosättande av en överenskommelse om skyddsåtgärder e.d., av vårdslöshel har utsatt egendom för risken atl bli skadad i samband med utförandet av en Uänst. Konsumenten kan t. ex. ha låtit ell ömtåligt och dyrbart föremål slå kvar i dt rum där näringsidkaren skall utföra ell arbele som medför risk för all föremålel skadas. Ell annat exempel är atl konsumenien vårdslösl lämnar kvar slöldbegäriig egendom i en bil som lämnas in för reparalion e.d. En lillämpning av reglerna om jämkning på grund av medvållande lorde däremol mera sällan aklualiseras i fall då konsumenien har underlåtit atl underrälla näringsidkaren om en särskild skaderisk, l.ex. om all ell föremål som överlämnas till näringsidkaren är avsevärt ömtåligare än näringsidkaren har anledning att räkna med och därför kräver exlra noggrann vård e.d. En underiålenhet att upplysa om sådana särskilda skaderisker lorde nämligen i många fall i stället leda lill alt näringsidkaren kan visa atl en skada över huvud taget inle beror på försummelse från hans sida och

Prop. 1984/85:110 298

därmed lill all han går hell fri från skadesiåndsskyldighel Gfr specialmoU- 34 § KtJL veringen lill 32 8 första slyckel saml Benglsson. Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 217-218).

Självfallel kan även andra situationer länkas där del blir akiuelll atl jämka på grund av medvållande på konsumentens sida. Som ell exempel kan nämnas att konsumenien fortsäller all använda ell nyrepareral föremål irots att det bort stå klart för honom all reparalionen utförts felaktigt och all fortsatt användning skulle förvärra en lill följd av felel uppkommen skada på föremålel.

Jämkning på grund av medvållande lorde endasl förhållandevis sällan aktualiseras när del är fråga om rena förmögenhelsskador på grund av fel eller dröjsmål e.d. Den form av "medverkan" lill en skada som här lorde vara den vanligast förekommande är, atl konsumenten ådrar sig en onödigi omfatlande skada genom posiiiva ålgärder eller genom underlålenhel alt efler förmåga söka begränsa sin skada. Som framgår av vad som har anförts i specialmotiveringen till 31 8 är detta emellertid omsländigheler som i princip skall beaklas redan när del gäller atl faslslälla del skadestånd som den skadeståndsskyldige över huvud taget kan bli skyldig att utge.

Enligt 6 kap. 1 8 andra stycket skadeståndslagen kan jämkning äga rum om vållande "på den skadelidandes sida" har medverkat lill skadan. I förevarande sammanhang skall alltså beaktas inle bara vållande av konsumenten personligen utan också vållande av någon annan för vilken han måste anses svara i förhållandel till den skadeståndsskyldige. Det kan här vara fråga om t. ex. medlemmar av hans hushåll, gäsler i hans hem eller en annan näringsidkare som konsumenten har anlitat för annal arbele Gfr specialmotiveringen till 16 S försia slyckel).

Vid sådana ijänster som omfatlas av konsumenttjänstlagen kan "den skadelidande" i vissa fall vara en medlem av konsumenlens hushåll (se 31-33 88). Vad som här lidigare har sagts om medvållande på konsumenlens sida gäller i sådana fall i tillämpliga delar beträffande medvållande på den skadelidande hushållsmedlemmens sida.

Enligt 6 kap. 1 8 tredje styckel skadeståndslagen skall en eventuell jämkning på grund av medvållande ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. I fråga om den närmare innebörden härav kan hänvisas till prop. 1975: 12 s. 173-175. Av vad som där sägs framgår bl.a. atl bedömningen av i vilken mån jämkning skall ske kan påverkas även av billighetshänsyn lill den skadelidande. Detta bör i princip gälla även i förevarande sammanhang, trols att det här är fråga om avtalsförhållanden. Utrymmet för etl sådani hänsynstagande till billighet mol konsumenien måsle dock anses vara myckel begränsal när hans medvållande har elt klart koniraklsrälls-ligt inslag, såsom då han på sin sida har åsidosatt en avtalsförpliktelse eller har underlåtit atl lämna upplysningar.

Prop. 1984/85:110 299

Förvaring. Förevarande paragraf är, som förul har nämnts, lillämplig även 35 § KtjL på Uänsler som avser förvaring. Detla lorde inte fordra några särskilda 36 § KtjL kommentarer. Åven vad som här har sagls belräffande jämkning på grund av medvållande har tillämpning på förvaringsGänsler.

Undanlag för personskada

35 §

Bestämmelserna i 31-34 88 gäller inle ersättning för personskada.

(Jfr 4 kap. 3 8 i utredningens förslag)

I överensslämmelse med vad utredningen har föreslagit fastslås genom förevarande beslämmelse alt skadeståndsreglerna i 31-34 88 inle gäller ersällning för personskador. Ell motsvarande undantag finns i 19 8 konsumenlköplagen.

I fråga om de närmare skälen för bestämmelsen får hänvisas lill vad utredningen har anfört (belänkandel s. 371-372, se även s. 379).

4.1.6 Prisel m.m.

Föreliggande avsnitt av lagen omfattar 36-41 88. Avsnittet inleds med två beslämmelser om priset (36 och 37 88). 1 den följande paragrafen regleras näringsidkarens räll lill pristillägg (38 8). Därefter följer en bestämmelse om betalning efter olyckshändelse m.m. (39 8). Den därpå följande paragrafen behandlar näringsidkarens skyldighet all ställa ut en specificerad räkning (40 8)- Avsnittet avslulas med en beslämmelse om liden för beialning (41 8).

Prisel

36 §

I den mån priset inle följer av avlalel, skall konsumenien belala vad som är skäligl med hänsyn lill Ijänsiens art, omfallning och ulförande, gängse pris eller prisberäkningssält för motsvarande Gänster vid avtalslillfällel saml omständigheterna i övrigt.

Har näringsidkaren lämnat en ungefärlig prisuppgift får det uppgivna prisel dock inte överskridas med mer än 15 procent, såvida inte någon annan prisgräns har avialais eller näringsidkaren har räll lill prisiillägg enligi 38 8.

(Jfr 2 kap. 11 5 i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller i försia stycket en utfyllande bestämmelse om prisel för Gänsien, vilken tillämpas i den mån prisel inle följer av avtalet. Andra styckel innehåller en bestämmelse om verkan av all näringsidkaren har lämnat en s. k. ungefärlig prisuppgift. Hilhörande frågor har behandlals i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.8.1.

Prop. 1984/85:110 300

Utgångspunkten är att parierna frill kan aviala om priset för en Gänsl 36 § KtjL och all såväl konsumenien som näringsidkaren är bunden av en överenskommelse om priset. Om etl avtalsvillkor rörande prisel är oskäligl, kan del dock jämkas med slöd av generalklausulen i 36 8 avtalslagen Gfr prop. 1975/76:81 s. 137-139).

Försia slyckel

Beslämmelsen i första slycket är Ullämplig endasl i den mån prisel inle följer av avlalel mellan parterna. Bestämmelsen blir alltså inte lillämplig i det fallet att parterna har kommit överens om elt belopp i ell för alll som konsumenien skall belala för Gänsien. Bestämmelsen gäller inle heller "i den mån" prisel har avtalals. Etl inle ovanligl fall är att parierna har avlalal om grunderna för prisberäkningen. Man kan l.ex. ha kommil överens om ell vissl pris per arbeisUmme eller annan beräkningsenhet. Detta pris är då givelvis bindande mellan parierna. Förevarande bestämmelse blir emellertid tillämplig belräffande anlalel arbetstimmar eller molsvarande, dvs. belräffande den faklor vid prisberäkningen som parierna inle har Iräffal avial om.

Prisel kan vara reglerat genom avlalel belräffande en del av Uänslen men ha lämnals öppet beträffande andra delar. Ett avtal om uppförande av elt garage kan t.ex. innehålla ett fast pris belräffande själva byggnaden, medan arbetet med schaktning för infart och grund skall ske på löpande räkning ulan alt grunderna för prisberäkningen har avialais. Förevarande beslämmelse tillämpas i så fall när del gäller de delar belräffande vilka prisel inle följer av avtalet.

Prisel kan "följa av avlalel" ulan all parterna uttryckligen har kommil överens om ell visst pris eller om grunderna för prisberäkningen. En prisöverenskommelse kan nämligen ibland framgå av en vanlig tolkning av avtalet. Som exempel kan nämnas att näringsidkaren tillämpar en fast prislista och atl konsumenien känner lill della. I ell sådani fall lorde avlalel i regel få anses innebära alt konsumenien skall belala enligi den prislista som gäller vid avtalslillfällel. Ell annal exempel är atl näringsidkaren har marknadsfört Gänsten genom annonsering e.d. och därvid angett vad Gänsten koslar samt all konsumenien i anslulning härtill har beställt den ifrågavarande Gänsten. I så fall måsle avtalet ofta anses innebära all det pris som har angetts i marknadsföringen skall gälla, om inte parterna särskilt har kommil överens om ell annal pris eller konsumenten annars har fått klart för sig all del angivna prisel inle skall gälla.

Åven om dd är klarl atl ett vissl pris är avtalat, kan det uppkomma tvist om vad detta pris omfattar. Parterna kan t. ex. vara oense i frågan huruvida elt avtalat pris omfattar endast arbetskostnad eller om del också inkluderar ersättning för material m. m. Det avgörande blir då naturligtvis en vanlig tolkning av avtalet. Vad särskilt angår frågan huruvida ell avlalal pris omfaltar även ersättning för malerial bör erinras om all del enligt 4 8 andra

Prop. 1984/85:110 301

slyckel, om inle annal visas, "ingår i Gänsien" all näringsidkaren skall 36 § KtJL Ullhandahålla behövligt malerial. Som har framhållits i specialmotiveringen lill den beslämmelsen bör elt av näringsidkaren angivel pris därför i Iveksamma fall anses inkludera malerialkoslnaderna. Även i övrigt bör ulgängspunklen vara atl elt av näringsidkaren angivel pris inkluderar allt vad denne enligt avlalel om Gänsten har åtagit sig, såvida inle annal särskilt framgår. Om näringsidkaren t. ex. enligt avtalet skall ombesöGa en transport av föremålet för Gänsten till konsumenien, bör sålunda - om inte annat visas ha varit avsett av parterna - kostnaderna för transporten anses inkluderade i ett pris som näringsidkaren har angett. Konsumenten bör vidare, om inle annal har gjorls klart, vara berättigad all ulgå från alt de priser som en näringsidkare anger inkluderar mervärdeskatt (moms) saml andra offenlliga avgifter som skall erläggas av näringsidkaren (se belänkandel s. 443).

1 den mån prisel inle följer av avlalel, är del naturligtvis näringsidkarens sak all avgöra vilkel pris han vill begära. Enligt förevarande beslämmelse är konsumenien dock inte skyldig alt belala mer än vad som är ell med hänsyn lill omständigheterna skäligl pris. Bakgrunden lill denna ulformning av bestämmelsen har utföriigt berörts i avsnitt 2.8.1, vartill får hänvisas.

Vid bedömningen av om etl av näringsidkaren begärt pris är skäligl är ulgängspunklen nalurliglvis ijänsiens arl, omfallning och utförande, eller med andra ord beskaffenheten av näringsidkarens prestation eller den del därav som det begärda priset avser Gfr ovan). Detla lorde inle fordra några särskilda kommenlarer. Det bör dock framhållas att den omständigheten att Gänsten lill äventyrs är felaklig (se bl. a. 9 8) i princip inle skall påverka bedömningen av prisels skälighel enligt förevarande bestämmelse. En annan sak är all konsumenten i ett sådant fall kan bli berättigad till ell prisavdrag, om felel inle avhjälps (se 22 8).

Vid bedömningen av prisels skälighel skall hänsyn vidare las lill vad som kan ulrönas om gängse pris för molsvarande Ijänster. Med gängse pris avses del pris som i allmänhel tillämpas för molsvarande Uänsler, t.ex. etl marknadspris inom branschen eller motsvarande. Skulle marknadspriset variera mellan olika orter, blir del avgörande i första hand gängse pris inom orten. Det är givel att ell pris som ej alltför obetydligt översiiger gängse pris i regel inle kan betraktas som skäligt vid tillämpningen av förevarande beslämmelse Gfr Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 73).

Ofta går det inle att närmare bestämma vad som är gängse pris för en viss Gänsl. Del år etl välbekant faktum alt t. ex. priserna för etl och samma slags Gänsler kan variera avsevärt. Däremol kan del finnas ett gängse sätl atl beräkna prisel, l.ex. per arbetstimme eller per kvadratmeter plus materialkostnader med vissl påslag. Hänsyn skall i så fall tas lill gängse säll för prisberäkningen.

Prop. 1984/85:110 302

Det bör påpekas atl det, även om etl begärt pris grundar sig på vad som 36 S KtjL inom branschen är gängse pris per arbetstimme e.d., kan förhålla sig så all prisel med hänsyn lill andra omsländigheler inte är skäligt. Delta gäller t. ex. om näringsidkaren begär ell pris som grundar sig på en onormalt och i det enskilda fallel omotiverat slor tidsåtgång.

Det är gängse pris vid avtalslillfällel som skall beaktas vid bedömningen av om etl begärt pris är skäligl. Del innebär all del i princip är näringsidkaren som bär risken för atl prisnivån stiger mellan avtalsUllfället och tidpunkten för uppdragets avslutande, även när priset inie är avtalat.

Vid bedömningen av prisels skälighel skall hänsyn också tas till omständigheterna i övrigt. Hänsyn kan l.ex. böra las lill att näringsidkaren är specialisl och alt Uänsten har krävt hans särskilda kompelens eller lill all Gänsten krävt arbete på övertid. Om det efler avlalstillfällel har inträffat en ofömtsedd och påtaglig höjning av den allmänna prisnivån som avsevärt har ökal näringsidkarens koslnader för ijänslen, kan hänsyn undanlagsvis böra tas också lill en sådan omsländighel trots det som nyss har sagts om gängse pris vid avlalstillfällel. Det kan också förekomma omsländigheler som lalar i motsatt riktning. Om t. ex. konsumenten har besparat näringsidkaren kostnader som denne vanligen har för motsvarande Uänster, kan hänsyn böra tas till detta. Detsamma gäller om gängse pris vid liden för utförandet är betydligt lägre än vid avtalslillfällel och detla har medföri att näringsidkaren haft lägre koslnader för Uänsten än han från början haft anledning att förutsätta.

En särskild fråga är i vad mån näringsidkaren kan gardera sig mot oväntade kostnadsökningar genom särskilda prishöjningsklausuler e.d. Eftersom utgångspunkten är att det råder avtalsfrihet i fråga om prisel för Gänsten är detta i och för sig möjligt. Som har framhållils i den allmänna moliveringen (avsnitt 2.8.1) finns det emellerlid anledning all vara restrik-tiv när del gäller all ge sådana klausuler tillämpning i förhållande till konsumenter. Alltför generelll hållna eller annars långtgående prishöjningsklausuler torde i vissa fall kunna bedömas som oskäligl tyngande för konsumenten och därför kunna åsidosättas eller jämkas med slöd av 36 8 avtalslagen. Ledning bör här kunna hämlas bl.a. från marknadsdomstolens praxis vid tillämpningen av 1971 års avialsvillkorslag på klausuler av nu berört slag.

Förevarande beslämmelse aktualiserar flera frågor om bevisbördan, av vilka åtminstone två har slörre praklisk betydelse. Den ena av dessa frågor gäller vem som har bevisbördan i fall då näringsidkaren, under påstående att prisel inte har avtalats, begär dt pris som näringsidkaren anser vara skäligl medan konsumenien påstår all ell vissl lägre pris har avtalats. 1 enlighet med lidigare rällspraxis bör del i elt sådant fall normall anses åligga näringsidkaren all visa all någol besläml pris inle har avialais (se NJA 1951 s. 1 och 1975 s. 280). Gmnden för delta är att del i princip bör ankomma på näringsidkaren all dokumentera avtalets innebörd i fråga om priset för Gänsten.

Prop. 1984/85:110 303

Den andra frågan av slörre praklisk betydelse gäller vem som har bevis- 36 S KtjL bördan i fråga om prisels skälighet. Som har framhållits redan i den allmänna moUveringen innebär förevarande bestämmelse alt det är näringsidkaren som har bevisbördan i delta hänseende. Han skall med andra ord kunna visa all del av honom begärda priset är skäligl med hänsyn lill olika relevanta omsländigheler. Del bör framhållas att detla också ligger i linje med beslämmelsen i 40 8 om näringsidkarens skyldighet atl på konsumentens begäran ställa ul en specificerad räkning.

Andra stycket

Bestämmelsen i andra slycket reglerar den praktiskt vikliga frågan om verkan av atl näringsidkaren har lämnat en s.k. ungefärlig prisuppgift. Beslämmelsen är tillämplig bara i den mån del inte kan anses all prisel följer av avlalel.

Frågan om verkan av en ungefärlig prisuppgift har utförligl behandlals i avsnitt 2.8.1 i den allmänna motiveringen. Som har framhållits där bör kraven inte ställas alltför lågl när del gäller att avgöra om näringsidkaren verkligen har lämnat en ungefärlig prisuppgift. Del måsle i princip fordras all etl uttalande från näringsidkarens sida om priset för Uänsten har en sådan konkretion att del framstår som en reell prisuppgift, låt vara alt prisel har betecknats som "ungefärligt" eller angetts med en liknande reservation. Den uppgifl som näringsidkaren lämnar behöver inle direkl la sikle på själva priset ulan kan också gälla den arbetstid som kan beräknas åtgå och som har direkl beiydelse för beräkningen av prisel.

Om näringsidkaren har lämnal en ungefärlig prisuppgift, gäller enligt förevarande beslämmelse som huvudregel atl del uppgivna prisel får överskridas med högst 15 procent. Denna regel innebär en begränsning i förhållande till vad som enligt försia slyckel gäller i fall då prisel inle följer av avlalel. När en ungefärlig prisuppgift har lämnals, får del slutliga prisel sålunda inte överstiga prisuppgiften med mer än 15 procent även om ell skäligt pris enligt försia slyckel skulle ligga högre. Del bör emellerlid understrykas atl den omständigheten all en ungefärlig prisuppgift har lämnats inte innebär alt del föreligger ett avtal om ett vissl pris. Åven om en ungefäriig prisuppgift har lämnals, är konsumenien alliså inle skyldig atl belala mer än vad som är ell skäligt pris enligt försia stycket. Konsumenten kan därför i princip inle komma i ell sämre läge då han har fått en ungefärlig prisuppgift än då prisel skal! besiämmas enbari enligt första slyckel, låt vara all den ungefärliga prisuppgiften nalurliglvis får beaktas när man lar slällning lill vad som skall anses vara skäligl pris.

Bestämmelsen om all en ungefärlig prisuppgift får överskridas med högst 15 procent kan modereras genom all parterna avtalar om en annan prisgräns. Genom avtal kan alltså bestämmas atl en ungefärlig prisuppgift får överskridas med högsl t.ex. 10 eller 20 procent. Härigenom kan en branschanpassning åstadkommas. Det torde kunna förutsättas all frågan

Prop. 1984/85:110 304

blir föremål för uppmärksamhel i samband med överläggningar om stan- 37 § KtjL dardavtal mellan konsumentverket och olika branschorganisationer eller motsvarande.

Förvaring. Paragrafen är lillämplig även på tjänster som avser förvaring.

37 §

Konsumenten är inle skyldig atl betala för en förberedande undersökning som näringsidkaren har ulfört för att utreda omfattningen av eller kostnaden för en Gänst, om konsumenten på gmnd av sedvana inom branschen eller i övrigt har skäl alt anla atl undersökningen skall göras utan ersättning.

(Jfr 2 kap. 15 8 i utredningens förslag)

Paragrafen behandlar frågan om konsumenlens skyldighet all belala för en förberedande undersökning.

När en konsument överväger att beslälla en Uänst vill han ofta alt en förberedande undersökning skall företas för alt han skall få en rimlig uppfatlning om vad ijänsten kommer att kosla eller hur myckel arbele som behöver göras. Som exempel kan nämnas undersökningar för alt avgöra vad som är orsaken till ell vailenläckage eller till all en bilmotor eller en diskmaskin inte fungerar. Förberedande undersökningar av delta slag förutsätter ofta en inte obelydlig insals av tid, arbele och kunnande från näringsidkarens sida. Del kan l.ex. vara fråga om lidsspillan med anledning av hembesök, arbele med nedmonlering av en maskin eller lekniska beräkningar av olika slag.

Den nalurliga ulgängspunklen är atl konsumenien skall betala för en förberedande undersökning även om den inte leder lill all han besläller den Gänsl som undersökningen avsett. Med en sådan princip blir det ekonomiska utfallet i allt väsenlligl detsamma oavsett om konsumenien först ber om en förberedande undersökning l.ex. för all få reda på vad som behöver göras för att få en hushållsapparat e.d. atl åter fungera eller om han utan vidare ber all få föremålet satt i funktionsdugligt skick och näringsidkaren efter en felsökning meddelar konsumenten alt en reparalion inte lönar sig Gfr 68). Om konsumenten då avbesläller Uänsten har näringsidkaren nämligen rätt till ersällning för felsökningsarbetet Gfr 42 8).

Del har inle ansells erforderligl all i lagen särskili slå fast all konsumenien i princip är skyldig att betala för en förberedande undersökning. Förevarande paragraf lar i slället direkl sikle på siiualioner där undanlag från denna princip skall gälla. Detta är fallet, om konsumenien på grund av sedvana inom branschen eller annars har skäl atl anta an undersökningen skall göras utan ersättning.

Del nämns uttryckligen all konsumenien kan ha skäl atl anta all undersökningen skall ske utan ersättning på grund av att detta är sedvana inom branschen. Andra omsländigheter som kan ge konsumenten skäl för etl

Prop. 1984/85:110 305

sådant anlagande kan vara att det är vanligt bland företagarna på orten atl 38 § KtjL inle la beiall för sådana uppdrag. Om näringsidkaren lidigare ulfört förberedande undersökningar av liknande slag ål konsumenten ulan alt ta betalt, kan också detla vara ett skäl för konsumenten att anta att den ifrågavarande undersökningen skall ske vederlagsfritt.

Andra omständigheter som kan ge konsumenten skäl att tro alt han inte behöver betala kan vara all undersökningen utförs som ett led i näringsidkarens normala försäljningsanslrängningar. Detla är i synnerhet fallet om det är näringsidkaren som söker upp konsumenten och erbjuder denne sina Gänster. Som exempel kan nämnas all en näringsidkare, som marknadsför s. k. kondensrör för skorslenar, vid hembesök hos villaägare erbjuder sig all "provirycka" skorslenarna för all konlrollera om de är tåla.

En annan omsländighel som kan ge konsumenien anledning all anta att en förberedande undersökning skall ske vederiagsfrill är all det är fråga om sådana kostnadsberäkningar m.m. som ingår i ett vanligl anbudsförfarande.

Paragrafen är inte tvingande. Näringsidkaren kan alltså alltid förbehålla sig räll till betalning för en förberedande undersökning, även om del är sedvana inom branschen atl näringsidkare inte lar betalt för förberedande undersökningar av ifrågavarande slag. Självfallel måsle det dock fordras att näringsidkaren på ell tydligl sätt har gjort klart för konsumenten att denne skall belala för undersökningen i fall då konsumenten annars på grund av omsländighelerna har skäl all anla molsatsen.

Förvaring. Paragrafen är i och för sig lillämplig även i fråga om förvaring. Dess prakliska beiydelse torde dock vara begränsad när del gäller förvaringsGänsler.

Pristillägg

38 §

Näringsidkaren har rätt lill pristillägg

1. om han har ulfört Ulläggsarbele i enlighet med beslämmelserna i 8 8, eller

2. om Uänsten har fördyrats på grund av omsländigheler som är all hänföra till konsumenien och som näringsidkaren inte bort förutse när avtalet träffades.

I fråga om pristilläggets sloriek gäller beslämmelserna i 368.

(Jfr 2 kap. 13 8 i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller beslämmelser om näringsidkarens räll lill pristillägg. Frågan har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.8.1.

Första styckel

Enligt bestämmelserna i första styckel har näringsidkaren lill en början räll lill pristillägg om han har utfört tilläggsarbete. En förutsättning är 20 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 306

dock all Ulläggsarbdel har utförts i enlighel med bestämmelserna i8§. Del 38 8 KtjL innebär att konsumenien är skyldig all belala prisiillägg för etl Ulläggsarbele endasl om näringsidkaren har hafl räll all ulföra della på gmnd av en överenskommelse med konsumenten eller direkl på grund av beslämmelserna i 8 8. 1 denna del får hänvisas lill specialmotiveringen lill 8 8. Har näringsidkaren utfört lilläggsarbete i en större omfattning än han sålunda haft rält till, är konsumenten bara skyldig alt belala pristillägg för det tilläggsarbete som näringsidkaren har varit berättigad att utföra.

Bestämmelserna i 8 S om vad som är atl hänföra Ull tilläggsarbete och om näringsidkarens rätt atl utföra tilläggsarbele i fall då konsumenien inte kan anträffas ulan uppskov ger ulrymme för en viss skönsmässig bedömning från näringsidkarens sida. Del har därför inte ansetts påkallal eller lämpligl atl därutöver föra in en av ulredningen föreslagen regel om alt näringsidkaren i skälig ulslräckning skulle ha räll lill ersällning för Ulläggsarbele som han har utfört ulan all ha rält därlill enligt 8 8. om näringsidkaren ursäklligen misstagit sig i fråga om sin rält att ulföra lilläggsarbetel.

Enligt beslämmelserna i försia stycket har näringsidkaren vidare rätl till pristillägg, om Gänsten fördyras på grund av omständigheler som är all hänföra lill konsumenien och som näringsidkaren inle bort förutse när avtalet träffades. Med "omständigheler som är all hänföra till konsumenten" avses förhållanden på konsumenlens sida oberoende av om dessa kan läggas honom lill last som försummelse eller ej. Del kan vara fråga om orikliga eller missvisande uppgifter från konsumenlens sida belräffande beskaffenheten eller storleken av föremålel för Gänsten, dröjsmål med all Ullhandahålla föremålel för Uänsten eller med att tillhandahålla material, ändrade anvisningar till näringsidkaren beträffande utförandel eller andra liknande förhållanden. För alt näringsidkaren skall ha räll lill prisiillägg på grund av en fördyring som beror på en omsländighel som i och för sig är att hänföra till konsumenten fordras emellertid all näringsidkaren inte borde ha beaktat den ifrågavarande omständigheten redan när avtalet träffades.

Rätten lill pristillägg gäller inle bara då ell vissl lotalpris för Gänsten har avtalats utan även då priset skall bestämmas med hänsyn lill en ungefärlig prisuppgift Gfr 36 8 andra styckel). Den kan vidare aktualiseras om elt fasl pris har avtalats eller en ungefärlig prisuppgift har lämnals belräffande enbart en del av Gänsten.

Förevarande regel innebär inle alt näringsidkaren har en ovillkorlig rätl att utföra Gänsten mot pristillägg. Om det visar sig atl priset för Gänsten kan bli betydligt högre än konsumenten kunde ha räknal med, skall näringsidkaren underrätta honom om detta (se 6S andra slyckel). Bl.a. i en sådan siluation kan konsumenten avbeställa Gänsten. Han behöver då inle belala mer än vad som följer av 42-44 88.

Andra slyckel

1 andra slycket anges att bestämmelserna i 36 8 om priset gäller även i fråga om pristillägg enligt förevarande paragraf. Om parterna har kommil

Prop. 1984/85:110 307

överens om prislilläggds storlek, gäller alltså överenskommelsen om den 39 8 KtjL inle är oskälig och därför kan angripas med stöd av 36 8 avtalslagen. Konsumentens behov av elt tilläggsarbele kan t. ex. ha gelt näringsidkaren möjlighel alt genomdriva en överenskommelse om ell oskäligl slorl prisiillägg. Det vanliga lorde dock vara alt pristilläggets storiek inle har beslämls genom avial. Konsumenien skall då belala vad som är ell med hänsyn till omständigheterna skäligt pristillägg. Vid denna bedömning skall hänsyn las lill i princip samma omständigheler som dem som enligi 36 8 skall beaklas vid avgörandet av vad som är ell skäligl pris.

Förvaring. Paragrafen är lillämplig också på Ijänster som avser förvaring. Den kan ha praktisk betydelse l.ex. om föremålel visar sig kräva mer kostsam vård än näringsidkaren vid avtalsUllfället hade bort förutse.

Betalning efter olyckshändelse m. m.

39 §

Konsumenten är inte skyldig atl betala för arbete som näringsidkaren har utfört eller material som denne har tillhandahållit i den mån arbelet eller materialet försämras eller går förioral genom en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse som inträffar före den tidpunkt som anges i 128.

(Jfr 2 kap. 14 8 i utredningens förslag)

Paragrafen handlar i prakliken om i vilken utsträckning näringsidkaren i prishänseende "står faran" för all arbele och material förstörs genom olyckshändelser o. d. Frågan har behandlals i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.8.2.

Med atl näringsidkaren i prishänseende står faran för en händelse menas atl han inte får kräva betalning för arbele eller material som har förstörts av händelsen i fråga. När näringsidkaren inle längre står faran, innebär del å andra sidan att konsumenten måsle belala för tjänsten trots att resultatet gåtl till spillo.

Frågan om vem som skall stå faran, eller med andra ord bära risken, för att det som näringsidkaren har ulfört eller tillhandahållit förstörs genom olyckshändelse o.d. har betydelse också för bedömningen av om konsumenten skall få göra gällande påföljder av fel och dröjsmål (se 9 8 första stycket 1 och 16 resp. 24 8).

De händelser som avses med paragrafen är dels rena olyckshändelser såsom en eldsvåda eller en översvämning, dels andra liknande händelser som varken näringsidkaren eller konsumenten ansvarar för såsom skadegörelse eller stöld av iredje man. Den fråga som behandlas i förevarande paragraf är om konsumenien i etl sådani fall ändå är skyldig atl belala för näringsidkarens prestation, inte vem som bär risken för all själva föremålel kommil bort. Belräffande den frågan kan hänvisas lill specialmoliveringen 111132 8.

Prop. 1984/85:110 308

Frågan om det är näringsidkaren eller konsumenien som skall bära 40 § KtjL risken för en händelse av ifrågavarande slag beror enligt paragrafen på om händelsen inlräffar före eller efler "den lidpunkt som avses i 12 8", dvs. den lidpunkl som är avgörande för frågan om Uänslen är felaklig. Som regel är della den lidpunkl då uppdragel avslulades eller - när Uänslen avser en sak som har överiämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne - då saken har kommil i konsumenlens besittning.

Förvaring. Paragrafen är lillämplig också på Gänster som avser förvaring. Den innebär bl.a. all konsumenien måsle belala för förvaringen även om föremålel har kommil bort. Della gäller dock inle om förlusten beror på all näringsidkaren har varit försumlig eller om konsumenien har rätt atl häva avlalel i dess helhel på grund av alt förvaringen har anordnats på etl felaktigt säll eller på grund av etl dröjsmål på näringsidkarens sida (se avsnill 2.11.5 i den allmänna motiveringen).

Specificerad räkning

40 §

Näringsidkaren är skyldig atl på konsumenlens begäran ställa ut en specificerad räkning för Uänsten. Räkningen skall göra del möjligt för konsumenten att bedöma det utförda arbetets art och omfattning. I den mån Gänsten inle har utförts mol fast pris skall det även framgå av räkningen hur prisel har beräknals.

(Jfr 2 kap. 16 8 i ulredningens förslag)

Paragrafen innehåller beslämmelser om näringsidkarens skyldighel all ställa ul en specificerad räkning. Frågan har behandlals i avsnitt 2.8.3 i den allmänna moliveringen.

Enligt paragrafen är näringsidkaren skyldig atl ställa ul en specificerad räkning endast om konsumenien begär del. Självfallel kan näringsidkaren också vara skyldig all göra della direkt på grund av avlalel mellan parterna. Paragrafen är Ivingande till konsumenlens förmån. Konsumenten är alltså inle bunden av elt avtalsvillkor varigenom han på förhand har avstått från rällen alt erhålla en specificerad räkning (se 3 8).

Konsumentens räll atl begära en specificerad räkning är i och för sig inte begränsad till att gälla endasl under viss lid efter uppdragels avslulande e.d. Gfr dock 41 8 andra slyckel). Det ligger emellertid i sakens nalur att konsumenten inte kan dröja hur länge som helst med att framställa en sådan begäran, eflersom del så småningom kan bli förenat med oskäliga svårigheter för näringsidkaren alt åstadkomma en specificerad räkning avseende en Gänsl.

Del har inle ansetts möjligt eller lämpligl att i laglexlen i detalj ange de krav som bör ställas på en specificerad räkning i olika enskilda fall. Som ell

Prop. 1984/85:110 309

principiellt krav gäller emellertid lill en början alt räkningen skall göra del 41 8 KtjL möjligt för konsumenien att bedöma det ulförda arbelels art och omfattning. Della innebär att konsumenten skall kunna utläsa l.ex. vilket slags arbele som utförts, vilka ålgärder som vidtagits och vad för slags material som använts. Denna specifikation är främsl avsedd alt göra del möjligl för konsumenten att bedöma om Gänsten har utförts avlalsenligl.

1 den mån Gänsien inle har ulförls mol ett fast pris skall del av räkningen också framgå hur prisel har beräknals. I elt sådant fall krävs del alltså alt näringsidkaren i räkningen anger t. ex. hur många timmar och hur myckel material som gåll åt samt priset per limme och malerialenhel. Syflel med denna specifikation är givelvis främsl alt göra del möjligt för konsumenien all bedöma del begärda prisels skälighel.

Konsumenlverkei har i fråga om reparalion av elektriska hushållsappa-rater och hemeleklronik ulfärdal riktlinjer som bl.a. innehåller mer delal-jerade krav på vad en specificerad räkning skall innehålla (se konsumenl-verkds författningssamling 1982:4). Dessa rikllinjer lorde kunna Uäna till viss ledning även utanför sitt direkta tillämpningsområde. Det kan också vara lämpligl all konsumenlverkei överväger behovel av liknande riktlinjer även för andra branscher eller av mer generell giltighet.

Förvaring. Paragrafen är lillämplig också på Uänsler som avser förvaring.

Tid för betalning

41 §

Om inte annat följer av avtalet, är konsumenten skyldig att betala vid anfordran sedan näringsidkaren har utfört Uänslen.

Har konsumenten i lid begärt en specificerad räkning, är han inte skyldig att belala förrän en sådan räkning har kommit honom till banda.

(Jfr 2 kap. 17 8 i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller regler om tiden för belalningen. Frågan har behandlats i avsnitt 2.8.4 i den allmänna moUveringen.

Första slycket

Regeln i försia slyckel är disposiiiv och gäller med andra ord bara om parterna inte själva kommit överens om när belalningen för en Gänsl skall eriäggas. Parterna kan alltså i princip frill avtala t.ex. om alt prisel skall belalas helt eller delvis i förskoll, i olika delposter under Gänslens ulförande eller vid en bestämd lidpunkl efter det alt Gänsten har avslutals. Som har nämnts i den allmänna moliveringen kan generalklausulen i 36 8 avtalslagen dock utgöra en begränsning, särskilt i fråga om långlgående villkor angående förskottsbetalning.

Om annal inle följer av avtalet gäller emellertid enligt förevarande bestämmelse att betalningen skall erläggas vid anfordran sedan näringsid-

Prop. 1984/85:110 310

karen har utfört tjänsten. Detla innebär all näringsidkaren har alt framstäl- 41 8 KtJL la anspråk på betalning och all konsumenien inte är skyldig atl belala förrän han fåll del av en sådan anfordran om betalning. 1 princip är konsumenien skyldig all belala omedelbart vid anfordran. 1 prakliken har konsumenien visserligen ofta en viss lid på sig genom atl påföljder av dröjsmål med betalning inte alltid inträder omedelbart Gfr prop. 1981/82:40 s. 37; jfr även 6 och 7 88 inkassolagen). Om Gänsten avser en lös sak som befinner sig i näringsidkarens besittning, kan näringsidkaren dock ulöva sin reienlionsräll enligt 49 8 och alltså hålla kvar föremålet för Uänslen om inte konsumenten belalar omedelbarl.

En viss inskränkning i konsumenlens skyldighel att belala vid anfordran följer av reglerna om konsumenlens räll atl hålla inne belalningen när del föreligger avtalsbrott på näringsidkarens sida. Om Gänsten är felaklig, får konsumenien sålunda hålla inne så mycket av betalningen som fordras för alt ge honom säkerhel för hans krav på grund av felel (se 19 8). Eflersom konsumenien enligt försia slyckel i förevarande paragraf är skyldig atl belala vid anfordran försl när näringsidkaren har ulfört Gänsten, har däremol konsumentens rätt atl hålla inne belalningen vid näringsidkarens dröjsmål inte någon självständig betydelse i fall tiden för betalningen inle följer av avtalet (se 27 8).

Andra stycket

Enligt 40 8 är näringsidkaren skyldig att på konsumentens begäran ställa ut en specificerad räkning. Av förevarande bestämmelse följer all konsumenten, om han i lid har begärt en specificerad räkning, inle är skyldig all betala förrän näringsidkaren har efterkommit hans begäran. Della gäller dock bara under förutsättning all han har framslälll sin begäran "i lid". Vad detta innebär har behandlals i den allmänna moliveringen.

Konsumenlens belalningsskyldighel inträder inle förrän han fåll en räkning som är så specificerad att den uppfyller kraven på specifikation enligt 408.

Slutligen gäller att den specificerade räkningen skall ha kommil konsumenten till hända. Uttrycket "komma till hända" har här samma betydelse som i flera andra lagar t.ex. avtalslagen, köplagen och räntelagen. Räkningen kommer konsumenten till hända när han är i tillfälle all ta del av dess innehåll. Om räkningen överiämnas till konsumenien. kommer den honom till hända vid själva överlämnandet. Skickas den med post färden i allmänhel anses ha kommil konsumenien till hända när den läggs i dennes brevlåda eller när han nås av en avi om att den kan hämlas på etl postkontor (se prop. 1981/82:40 s. 33).

Förvaring. Paragrafen är tillämplig även vid Gänster som avser förvaring.

Prop. 1984/85:110 311

4.1.7 Avbeslällning 42 § KtJL

Detla avsnill av lagen omfattar 42-44 88. Del innehåller främsl beslämmelser om näringsidkarens rätl lill ersättning i fall då konsumenien avbeställer Gänsten. Med all konsumenten avbesläller Uänslen avses enligt lagens terminologi att han lämnar besked om all han inle vill fullfölja avtalet om Gänsten utan att ha slöd för detta i lagens bestämmelser om räll till hävning.

Avsnittet inleds med en bestämmelse om hur ersättningen lill näringsidkaren normall skall besiämmas i de aktuella fallen (42 8). Härefter följer en regel om näringsidkarens möjligheter att förbehålla sig en på förhand besiämd ersättning vid avbeställning (43 8). Avsnittet avslulas med bestämmelser om näringsidkarens rätl att i vissa fall trols avbeslällningen fullfölja Uänsten och kräva fullt pris för denna (44 8).

42 §

Avbeställer konsumenien Uänslen innan den har sluiförts, har näringsidkaren rätt till ersättning för den del av tjänsien som redan har ulförts saml för arbele som måsle utföras trots avbeslällningen. Ersättningen skall molsvara det pris som skulle ha gällt, om avtalet endasl hade avsett vad som har ulförts.

Näringsidkaren har vidare räll lill ersättning för förlusler i form ay kostnader för den återstående delen av Gänsten samt ersättning för förluster i övrigl på grund av atl han har underlålil all ta på sig annal arbele eller på grund av all han på annal säll har inrättal sig efler uppdragel. Näringsidkaren har dock inle rätl till sådan ersättning, om konsumenlens syfte med tjänsten har blivit förfelat på grund av all föremålel för Gänsten har skadats eller gått förioral ulan att detla har berott pä försummelse på konsumentens sida eller på grund av atl konsumenten har hindrats att dra nytta av Gänsien till följd av förfatlningsföreskrifler, myndighelsbeslui eller andra liknande omsländigheler uianför hans konlroll.

Ersällning lill näringsidkaren enligi andra slyckel får inle överstiga hans förlusl lill följd av avbeslällningen.

(Jfr 2 kap. 9 8 i utredningens förslag)

I paragrafen behandlas näringsidkarens rätt till ersättning när konsumenten har avbeslällt Uänsten. Försia styckel gäller endasl i fall då Uänslen lill någon del har ulförts när avbeslällningen äger rum, medan andra slyckel gäller vare sig någol arbete har utförts eller ej. Tredje styckel innehåller en övre gräns för vad konsumenien är skyldig att belala om han avbesläller.

Hithörande frågor har i den allmänna moliveringen behandlals i avsnill 2.8. Av vad som där anförls framgår all vad som har ansetts behöva regleras är den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna när konsumenten inte längre vill atl Uänslen uiförs ulan bestämmer sig för alt avbeställa den.

I enlighel med vad ulredningen har ullalal (belänkandel s. 437) kan en avbeslällning avse inle bara den avtalade Gänsten i dess helhel. Konsumenten kan också avbeslälla en del av Gänsten, dvs. reducera uppdragels omfattning. Förevarande paragraf är lillämplig även i ell sådant fall.

Prop. 1984/85:110 312

Paragrafen är vidare lillämplig vid avbeslällning av s.k. abonnemangs- 42 § KtJL Gänster, dvs. avtal om atl näringsidkaren fortlöpande skall tillhandagå konsumenien med en viss Gänsl. Ell praktiskt exempel är avtal om årlig översyn och service av värmeanläggningen i en villa.

Första stycket

Beslämmelserna i förevarande slycke innebär att näringsidkaren har räll lill ersällning för den del av Uänslen som redan har ulförts saml för arbele som måsle utföras trots avbeslällningen.

Till den redan ulförda delen av ijänsten räknas inte bara del mesl cenirala innehållel i den avialade Uänslen ulan ocksä projeklerings-, planerings- och annal förberedelsearbete som konsumenien inle kan tillgodogöra sig på grund av avbeslällningen. Om en husfasad skall pulsas är exempelvis uppmonlering av ställningar all räkna som en ulförd del av ijänslen. Delsamma gäller om näringsidkaren har utrymt en lokal inför omläggningen av ell golv. För atl bli ersätlningsgilli måsle förberedelsear-betel, såsom i de angivna exemplen, vara direkl bundet lill jusl den avtalade Uänsten. Om det, för atl ta elt annat exempel, är näringsidkaren som skall anskaffa materialet, kan också arbetet med della vara en del av Uänsten. Materialet måsle dock ha anskaffats enkom för detta uppdrag. Del är inle tillräckligt all arbelet med materialanskaffningen endasl delvis har föranlelts av det aktuella uppdraget. Anskaffning av material som näringsidkaren ibland behöver i sin verksamhet och som inte är speciellt för del akluella uppdraget bör alltså inte räknas som en del av Uänslen.

Med arbele som näringsidkaren måsle utföra trols avbeslällningen avses exempelvis arbele med nedmonlering av byggnadsställningar och bortlransport av material som inle har kommit till användning. 1 vissa fall kan också visst arbete med själva föremålel för Gänsten behöva ulföras irots avbeslällningen. Normall lorde parterna komma överens i sådana frågor i samband med atl avbeslällningen äger rum. Om så inle sker och konsumenten inte är aniräffbar, kan näringsidkaren med hänsyn till sin omsorgsplikt enligt 4 8 behöva utföra vissa avslulningsarbeien så atl föremålet inte kommer till skada. Han har då också räll till ersättning för arbetet enligt den här akluella bestämmelsen.

Den ersättning som näringsidkaren har rätl till skall motsvara det pris som skulle ha gällt, om arbetet endasl hade avsett det arbele som utförts. Om någol pris för den avtalade Gänsten över huvud taget inle har bestämts, får man tillämpa den regel om prisel som gäller enligt 36 8 försia slyckel. Denna innebär atl konsumenten för det utförda arbetet skall belala vad som är skäligl med hänsyn lill Ijänsiens art, omfallning och ulförande, gängse pris eller prisberäkningssätl för molsvarande Gänsler vid avlalstillfällel samt omsländighelerna i övrigt (se vidare specialmoliveringen lill 36 8)-

Prop. 1984/85:110 313

Om silualionen i ställd är den att parterna har avtalat om ett visst 42 § KtjL prisberäkningssätl - exempelvis fasta priser för olika arbetsmoment eller ersällning per timme - torde det i allmänhet saknas anledning alt frångå detla beräkningssäll vid beslämmande av ersättningen enligt förevarande paragraf.

Om parterna har avtalat ell fasl pris för hela Gänsten, får ersättningen för vad som har ulförts sättas i relation till del avtalade prisel. Detla innebär att, om del avtalade prisel ligger högre än gängse pris, ersättningen för den redan ulförda delen av Gänsten i molsvarande mån bör ligga i överkant. Det bör här framhållas all man inle ulan vidare kan uppskatta ersättningen för den utförda delen av Gänsien till molsvarande andel av del lolala priset. Del ligger nämligen i sakens natur alt ell uppdrag ofta blir förhållandevis billigare ju större del är. Detla kan bero exempelvis på all uppdragel är förenal med vissa fasla koslnader som inle reduceras i samma ulslräckning för det fall atl hela Uänsten inte utförs. Priset för t.ex. hälften av den avtalade Uänslen kan därför ofta vara högre än hälften av det pris som skulle ha gällt om hela Gänsten hade utförts.

Andra styckel

Som har anförts i den allmänna moliveringen kan del tänkas atl näringsidkaren i mera speciella situationer skulle göra en förlusl om han hade rätl endasl till ersättning för den del av Uänslen som redan har ulförts saml för arbete som måste ulföras trots avbeslällningen. Huvudregeln i andra stycket innebär atl näringsidkaren utöver sådan ersättning kan ha rätl till ersättning för förluster som beror på att han har inrättat sig efter uppdragel. Sådan ersättning kan utgå vare sig Gänsten har påböGats eller ej.

Som exempel på kostnader för den återstående delen av tjänsten kan nämnas resekostnad till konsumenlens boslad. Etl annat exempel utgör kostnader för malerial som näringsidkaren har anskaffat. För atl sådan kosinad skall vara ersättningsgill krävs dock att det är fråga om material som har anskaffats med sikle på den särskilda Gänsten och alltså inte sådani malerial som näringsidkaren löpande använder i sin verksamhel. 1 den mån koslnaderna hänför sig lill en redan ulförd del av Uänslen ersätts de enligt försia styckel. I andra styckel åsyftas alltså endast koslnader för den del av Uänsten som har blivit avbeställd. Del lorde i allmänhel inte vara svårt all avgöra lill vilken av dessa kategorier kostnaden är hänföriig. Frågan kan få betydelse bl.a. genom atl rätten till ersättning enligt andra slycket är försedd med elt undanlag för vissa situationer (se närmare i det följande).

För att koslnader för den ålerslående delen av Uänsten skall ersättas av konsumenten krävs att koslnaderna har inneburit en förlust för näringsidkaren. Om koslnaden trots avbeslällningen har varit till nytta i näringsidkarens övriga verksamhel, skall ersällning alltså inle ulgå. Delsamma gäller om kostnaden borde ha kunnal nyttiggöras hos näringsidkaren.

Prop. 1984/85:110 314

Detla följer av den allmänna principen all den som lider en skada är skyldig 42 8 KtjL all söka begränsa sin förlusl. Näringsidkaren får i enlighel härmed söka avyttra material som han har anskaffat för den avtalade Uänsten och som han inle kan använda för andra ändamål. Ersättningen kommer i sådana fall all begränsas lill den eventuella förlust som näringsidkaren gör genom försäljningen. Om näringsidkaren inle lyckas avyttra malerialel, är konsumenten skyldig all ersälla honom kostnaden för detla. Konsumenien har då givelvis rätl all få malerialel.

Näringsidkaren har vidare räll till ersättning för förlusler i övrigl som uppkommer genom att han har underlålil atl ta på sig annal arbele eller på annat sätl har inrättal sig efler del sedermera avbeslällda uppdragel. Som har framhållils i den allmänna moliveringen innebär detta all näringsidkaren normall inle har rätt lill ersättning för utebliven vinsl på det uppdrag som har blivit avbeslälll. Däremot ersätts näringsidkaren för föriusler som hänger samman med atl han har inrättat sig efler del uppdrag som konsumenten har lämnal honom, exempelvis genom att näringsidkaren har avböjt andra uppdrag under den lid som han har reserveral för den sedermera avbeslällda Gänsten.

Förlusterna får i de nu berörda fallen beräknas med utgångspunkt i den uleblivna vinslen på del uppdrag som näringsidkaren har underlålil att ta pä sig. Med vinsl avses i detta sammanhang den del av priset för detta uppdrag som överstiger särkostnaderna för uppdraget och som är avsedd all bidra lill all täcka allmänna omkostnader och till att förränta egel kapilal. Saken kan också uttryckas så alt den uteblivna vinsten utgörs av det beräknade prisel för det misiade uppdragel med avdrag för de koslnader som näringsidkaren har besparat sig genom atl detla uppdrag inte kom lill utförande.

Om näringsidkaren har gjort en förlust genom all han har inrättat sig efter det avbeställda uppdraget, är han i enlighel med del lidigare anförda . skyldig alt söka begränsa denna förlusl. Näringsidkaren bör alltså använda sina frigjorda resurser för all minska omfattningen av förlusten. Om näringsidkaren lyckas skaffa annal arbete, skall vinsten på detla dras av vid beräkningen av förlusten. Åven det förhållandel atl näringsidkaren inle har ansträngt sig tillräckligt för att skaffa sig andra uppdrag skall beaktas vid denna beräkning.

Vid beräkningen av förlusten måste beaktas all elt uppdrag som näringsidkaren har underlåtit alt la på sig kan ha varil mindre lönsami än det avbeslällda arbetet. Näringsidkarens förlust uppgår då inte till mera än den vinst som skulle ha blivit resultatet av del icke anlagna uppdraget. Skulle detla uppdrag i ställd ha varil mer lönsamt än del uppdrag som avbeslällls, utgör föriusten likväl inle mer än vad näringsidkaren har förioral genom atl han inle har utfört det avbeställda uppdraget (se iredje slyckel).

Ersällning för förluster som näringsidkaren inte kan täcka genom att utföra andra uppdrag lorde mera sällan förekomma i branscher där verk-

Prop. 1984/85:110 315

samheten normall är organiserad så all näringsidkaren har en mer eller 42 8 KtjL mindre konstant balans av icke utfört arbete. Etl exempel ulgör en bilverkstad, dil ell anial bilar har lämnals in för reparation. Verkstaden kan vid avbeslällning av en bilreparalion i allmänhet sysselsättas med någol annal arbele. Om så inle är fallel beror del antagligen på brist på kunder, och näringsidkaren har då inte gjort någon förlust genom all han har inrättat sig efter den avbeslällda Gänsten. 1 andra branscher, särskilt vid Gänster av större omfallning, kan del emellerlid förekomma all näringsidkaren avböjer uppdrag eller i varje fall underiäler alt vidla åtgärder för all skaffa andra uppdrag under den lid som den sedermera avbeslällda Gänsten var avsedd all ulföras. 1 sådana fall kan det bli aktuellt med föriuslersättning enligt förevarande slycke.

Det ankommer i princip på näringsidkaren atl slyrka den förlusl han har lidil genom all Gänsten avbeslällls. För all ersättningsgill förlusl skall konstaleras bör det inle krävas att näringsidkaren faktiskt har avböjt erbjudanden om andra uppdrag. Näringsidkaren kan nämligen ha inrättal sig efter det avbeställda uppdragel på del sällel alt han förhållit sig passiv. Exempelvis kan en byggmäslare, som har avsatt två månader för etl projekt, ha inrättal sig efter detta genom atl inle vidta någon åtgärd för atl få andra uppdrag. Även i etl sådani fall bör föriuslersättning kunna komma i fråga. Det bör då inte ställas alltför höga krav på näringsidkaren i bevishänseende, om han gör gällande atl han inle har haft möjlighet atl ulnylGa sin ledigblivna kapacitet. Del bör räcka att näringsidkaren gör sannolikt alt han har gåtl miste om en inkomstkälla genom alt inrätta sig efter uppdraget. Vid bedömningen av denna bevisfråga får man särskilt beakta förhållandena i branschen på orten vid den aktuella tiden.

En särskild fråga är hur ersättningen skall beräknas vid avbeställning av abonnemangsavial. Avbeslällningen får lill en början den omedelbara verkan alt konsumenien skall belala ersättning enligt försia slyckel för arbele som har ulförls under liden fram till avbeslällningen. Även om abonnemangsavtald föreskriver viss uppsägningstid, behöver konsumenten inte belala ersättning enligt första slyckel för längre lid än fram lill avbeslällningen. Däremot får en föreskrift om uppsägningstid betydelse för beräkningen enligt andra slyckel av den förlusl näringsidkaren lider på grund av avbeslällningen. På grund av en sådan föreskrift har nämligen näringsidkaren hafl anledning all räkna med all avlalel skulle gälla åtminstone under denna lid. Den förlust som kan drabba näringsidkaren därför atl han har inrättat sig efter uppdraget blir i enlighel härmed begränsad lill all motsvara högsl vad näringsidkaren går miste om under uppsägningstiden.

Ett undanlag från konsumenlens skyldighel att ersälla förluster enligt andra slycket gäller i vissa fall där konsumenlens syfte med tjänsien har blivit förfelat. I enlighet med vad som har ulvecklals i den allmänna motiveringen tar detla undanlag sikte på fall där de förhållanden som har legat lill gmnd för beställningen av Uänslen ändras på elt avgörande sätl på

Prop. 1984/85:110 316

grund av oförutsedda omsländigheler som inle kan läggas konsumenien till 42 § KtjL lasl.

Undantaget från konsumenlens ersättningsskyldighet gäller till en början i fall där syflel med Uänslen har förfelals därför alt föremålet för Gänsien har skadals eller gåll förioral utan all detla beror på försummelse på konsumenlens sida. Som exempel kan nämnas alt konsumenien avbeställer ell uppdrag avseende reparationsarbeten på en byggnad sedan denna har brunnit ned. Undantagsbestämmelsen gäller inte bara när föremålet fysiskt har förintats utan i alla fall där del har gåll förioral för konsumenten, exempelvis genom siöld. Åven en skada på föremålel kan leda lill atl syftet med Gänsten har blivit förfelat. Detla torde bli fallet främsl när skadan är så allvarlig alt den avtalade Gänsten vid en ekonomisk bedömning inte längre ter sig meningsfull för konsumenien.

Konsumenien är inle heller skyldig alt belala föriuslersättning till näringsidkaren, om han hindras från att dra nytta av Gänsten Ull följd av förfatlningsföreskrifler, myndighelsbeslui eller andra liknande omsländigheter utanför konsumentens kontroll. Detla kan komma alt bli av betydelse särskilt när del gäller arbele på fasligheler. Ell exempel är all en myndighel utfärdar strängare brandsäkerheisföreskrifier än beräknat vilka innebär alt en ombyggnad inte kan ulföras såsom avtalats ulan i slället på etl sätt som konsumenien inle kan godta.

Del bör framhållas att konsumenlens ersättningsskyldighet i dessa fall faller bort endast när den omständighet som hindrar honom från all dra nytta av Gänsten verkligen ligger uianför hans konlroll. Elt exempel på en situation där detla inte kan anses fallel är alt konsumenien med bindande verkan avtalar med näringsidkaren om etl Ullbyggnadsarbde innan han har erhållil byggnadslov. Avslår byggnadsnämnden senare konsumenlens ansökan om byggnadslov, bör förlustersättning kunna komma i fråga.

Som har anförls i den allmänna motiveringen är del möjligl all konsumenten i vissa situationer skulle kunna åberopa generalklausulen i 36 8 avlalslagen lill slöd för all - ulan lillämpning av reglerna om avbeställning - hell eller delvis befrias från sina förpliktelser enligt avtalet om en Gänsl. Del bör i anslutning till delta framhållas att den reglering av vissa ofömtsedda händelser som förevarande beslämmelse innehåller inle bör utesluta all 36 8 avlalslagen lillämpas i andra situationer där förhållandena har ändrats sedan avtalet ingicks (se prop. 1975/76:81 s. 126-128).

Tredje styckel

Denna bestämmelse får betydelse i fall där det uppdrag, som näringsidkaren har gått miste om därför atl han inrättat sig efler den avbeslällda Gänsten, skulle ha varit mera lönsamt än den avbeslällda Gänsten. Näringsidkarens ersättning begränsas i sådana fall lill all gälla hans föriusi Ull följd av avbeslällningen, dvs. den del av prisel för den avbeställda Uänsten som översiiger särkoslnaderna för denna och som är avsedd alt bidra till

Prop. 1984/85:110 317

all täcka allmänna omkostnader och till att förränta egel kapital. Föreva- 43 8 KtjL rande beslämmelse begränsar näringsidkarens sammanlagda ersättning enligt paragrafen så att den inle kan komma atl översliga prisel för den avbeställda Gänsten.

Förvaring. Förevarande paragraf är lillämplig även på Gänster som avser förvaring. Den torde dock få begränsad praktisk betydelse vid förvaringsGänsler med hänsyn lill alt avtalet här ofta är avsell all gälla lills vidare med räll för båda parter all säga upp avlalel utan atl behöva åberopa något skäl.

43 §

Näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid avbeställning, om den är skälig med hänsyn lill vad som vid avbeslällning normall kan antas lillkomma en näringsidkare som ersällning enligt 42 8.

(Jfr 2 kap. 10 8 i ulredningens förslag)

Paragrafen reglerar näringsidkarens möjligheier all förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid avbeslällning från konsumentens sida.

Som har anförts i den allmänna moliveringen (avsnitt 2.9) kan del i vissa fall medföra besvär och koslnader all bestämma slorleken av den ersättning som konsumenten har alt utge enligt 42 8. I förevarande bestämmelse har därför öppnats en möjlighet för parierna alt på förhand iräffa särskild överenskommelse om ersättningen vid avbeställning. Eftersom 42 8 är tvingande till konsumenlens förmån skulle, ulan den nu aktuella beslämmelsen, sådana villkor inte kunna göras gällande mot köparen, om en beräkning enligt 42 8 i del akluella fallel leder Ull en lägre ersällning.

Beslämmelsen syftar framför alll lill att möjliggöra villkor om avbesläll-ningsavgift i standardavtal. Del är dock inlel som hindrar atl elt individuellt avial reglerar frågan om ersällning vid avbeslällning. Det ligger i båda parters inlresse all redan från böGan veta vad konsumenten skall betala i händelse av avbeställning. Vidare minskar risken för tvister om hur ersättningen skall beräknas.

För all ett avtalsvillkor som anger en avbeslällningsavgifl skall vara giltigt krävs att ersättningen är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas lillkomma en näringsidkare vid en beräkning enligi 42 8. Förhandlingar i della ämne kan antas komma att tas upp mellan konsumentverket och de branscher där frågan är särskilt aktuell. Resultatet av sådana förhandlingar bör kunna ge viss vägledning för bedömningen även i andra fall.

Avbeslällningsavgiflen kan konstrueras på olika sätt. Den behöver inte nödvändigtvis ulgöra ell fast belopp som skall belalas vid alla avbeställningar. Ersättningens storlek kan variera beroende på vid vilken tidpunkt avbeslällningen sker, t.ex. före eller efter del alt Uänsten har böGal ut-

Prop. 1984/85:110 318

föras. Ersättningen kan också besiämmas lill viss procent av prisel för 44 8 KtjL Gänsten. Beroende på omsländighelerna kan beloppet avse såväl ersällning för utfört arbete som ersättning för förluster till följd av avbeslällningen (42 8 försia respektive andra styckel).

44 §

Avser Gänsten arbele på en sak som har överiämnats i näringsidkarens besittning eller som skall lillverkas av denne, får näringsidkaren fullfölja Gänsten och kräva fulll pris för denna, om konsumenten inte i räll lid betalar vad han är skyldig för Gänsten enligt 42 eller 43 8 eller ställer säkerhet för näringsidkarens fordran på denna ersättning.

Första slycket gäller ej, om del är uppenbart alt näringsidkaren vid en sådan försäljning av saken som avses i 50 8 andra stycket ändå kommer alt få betalning för sin fordran, sedan koslnaderna för försäljningen och vad näringsidkaren har alt fordra enligt 50 8 första stycket har dragils av från köpeskillingen.

(Paragrafen saknar molsvarighel i ulredningens förslag)

I paragrafen behandlas näringsidkarens rätl att i vissa fall fullfölja Gänsten trols atl den har avbeslällls av konsumenien. Som har ulvecklats i den allmänna motiveringen är utgångspunkten den alt konsumenien har rätl att avbeställa tjänsten innan den har slutförts. Bestämmelserna i förevarande paragraf innefattar en viss inskränkning i denna rält, förestavad främsl av näringsidkarens inlresse av att kunna ha föremålel för Gänsien som säkerhel för vad han har all fordra enligt 42 eller 43 8.

Paragrafen gäller bara fall där Gänsten avser arbete på en sak. Den är alltså inle Ullämplig vid Gänsler som avser förvaring.

Första slycket

Bestämmelsen fömtsätter atl den sak som Gänsten avser har överlämnats i näringsidkarens besittning eller skall tillverkas av denne. Den närmare innebörden av della har ulvecklats i specialmotiveringen lill 12 S och behandlas även i specialmoUveringen till 49 S. Av den nu angivna förulsällningen följer alt beslämmelserna i förevarande paragraf är tillämpliga endast i siluationer där näringsidkaren vid Gänster som avser arbele på en sak kan bli berättigad att sälja föremålet för Gänsten för att få ul sin ersättning på grund av uppdraget.

En ytterligare förutsättning för näringsidkarens rält all fullfölja Gänsten och kräva fulll pris är atl konsumenten, sedan han har avbeslälll Gänsien, inle i rält lid belalar eller ställer säkerhet för näringsidkarens fordran. Frågan om konsumenien är i dröjsmål får bedömas med tillämpning av de principer som ligger till grund för reglerna 1418. Normall är konsumenien sålunda skyldig atl belala vid anfordran sedan avbeslällningen har ägl rum. Om konsumenien emellertid i lid har begärl en specificerad räkning, är han inte skyldig all betala förrän räkningen har kommit honom till hända.

Prop. 1984/85:110 319

Andra stycket 45 § tJL

Som har angetts i del föregående är paragrafen förestavad främsl av näringsidkarens intresse att ha säkerhet för sin fordran pä konsumenien. 1 enlighel med detta gäller enligt andra styckel alt näringsidkaren inle har rält all fullfölja Gänsten, om det är uppenbart atl näringsidkaren vid en försäljning av saken ändå kommer att få läckning för sin fordran. Beslämmelsen innebär atl man därvid också skall beakla koslnaderna för en försäljning saml den fordran som näringsidkaren kan ha på grund av atl han, sedan föremålel inte har hämtats ul av konsumenten, har vårdal detta (se 50 § första stycket). Om det är uppenbart att den uppskattade köpeskillingen för föremålel minskad med dessa avdragsposler under alla omständigheler översiiger näringsidkarens fordran enligt 42 eller 43 8, har näringsidkaren alltså inte rätl atl fullfölja Uänslen. Framför alll när mera dyrbara föremål har lämnals in Ull näringsidkaren kan denna regel bli av beiydelse. I praktiken lorde det dock vara ovanligt atl konsumenien underlåter all lösa ul ett sådani föremål.

Förvaring. Som tidigare har nämnls är förevarande paragraf inle lillämplig vid Gänster som avser förvaring.

4.1.8 Konsumentens dröjsmål

Föreliggande avsnitt av lagen omfattar 45-50 88. Det innehåller främst beslämmelser om näringsidkarens befogenheler i fall då konsumenien gör sig skyldig lill dröjsmål med alt betala för en Gänsl eller med atl lämna medverkan som är nödvändig för ulförandel av Gänsten.

Avsnittet inleds med bestämmelser om näringsidkarens räll alt vid konsumentens dröjsmål lills vidare inslälla arbetet och all erhålla ersättning av konsumenten för koslnader och förlusler som därigenom åsamkas näringsidkaren (45 S). Därefter följer beslämmelser om näringsidkarens räll all häva avtalet om en Gänst. Dessa avser dels fall då konsumenien redan har gjort sig skyldig lill ett dröjsmål (46 S), dels fall då det på förhand finns starka skäl atl anta att konsumenten kommer att råka i dröjsmål (47 8). Vidare regleras den ekonomiska uppgörelsen vid hävning (48 8). I den därpå följande paragrafen regleras frågan om näringsidkarens rätt an hälla kvar föremålet för tjänsien när konsumenten inle belalar i rätl lid (49 8). Avsnittet avslulas med beslämmelser om näringsidkarens skyldighet atl vårda en sak som han kvarhåller eller som inle avhämias i rätt lid m. m. (50 8).

Inställande av arbelet

45 §

Belalar konsumenien inle i räll lid i fall då priset skall betalas hell eller delvis innan Gänsten har utförts eller underiäler konsumenien all i rätt lid lämna den medverkan som är nödvändig för alt Gänsten skall kunna

Prop. 1984/85:110 320

utföras, får näringsidkaren inställa arbetet till dess all konsumenien belalar 45 § KtjL eller lämnar medverkan. Har Gänsten påböGats, är näringsidkaren dock skyldig all utföra arbele som inle kan uppskjulas utan risk för allvarlig skada för konsumenien.

Inställer näringsidkaren arbelet enligi försia styckel, har han rätt lill ersällning för koslnader och andra förlusler som delta åsamkar honom, om konsumenten inte visar att dröjsmålet ej beror på försummelse på hans sida.

(Jfr 5 kap. 1 och 2 88 i utredningens förslag)

I paragrafen behandlas dels näringsidkarens rätt atl tills vidare ställa in arbelet i vissa fall av dröjsmål från konsumentens sida, dels näringsidkarens rätt till ersättning för kostnader och förlusler som därigenom åsamkas honom.

Paragrafen är tvingande lill konsumenlens förmån.

Hilhörande frågor har i den allmänna moliveringen behandlats i avsnitt 2.10.2.

Första styckel

Näringsidkaren har enligt reglema i försia slycket rätt atl i två huvudfall ställa in arbetet vid dröjsmål på konsumentens sida.

Detta gäller lill en böan om konsumenien inte betalar i rätt lid i fall då prisel för Uänsten hell eller delvis skall belalas innan tjänsien har ulförts. Som tidigare har framgått (se bl.a. specialmotiveringen lill 41 8) är parterna oförhindrade all Iräffa avtal om all ersättningen helt eller delvis skall erläggas redan innan tjänsien har påbörjais eller under liden som den utförs. Om konsumenien då gör sig skyldig till elt dröjsmål med en överenskommen betalning, har näringsidkaren enligt huvudregeln i försia meningen rätt att ställa in arbetet - dvs. vägra att påbörja Gänsten eller att fortsätta med dess utförande - till dess all konsumenten betalar. Det är här alltså fråga om en motsvarighet lill konsumentens rätt att hålla inne belalningen i fal! då näringsidkaren befinner sig i dröjsmål (se 27 8).

Näringsidkaren kan i och för sig siälla in arbelel så snart konsumenien inle erlägger överenskommen betalning i räll lid. Det krävs alltså inle atl betalningsdröjsmålet är av väsenllig betydelse för näringsidkaren eller att konsumenten särskilt har påmints om sin betalningsskyldighet. Det ligger dock i sakens nalur att det i prakUken sällan blir aktuellt atl näringsidkaren släller in arbelet på grund av ett dröjsmål med ett i sammanhanget helt bagatellartal belopp.

Näringsidkaren har enligt beslämmelsen vidare räll alt tills vidare ställa in arbelel, om konsumenien underlåter atl lämna medverkan som är nödvändig för all Uänslen skall kunna ulföras. Atl sådan medverkan är en förutsättning för Gänsten kan framgä uttryckligen av avtalet men är ofta underförstått, såsom då näringsidkaren måsle släppas in i konsumenlens bostad för all få lillgång till del föremål som Gänsten avser. Ell annal

Prop. 1984/85:110 321

exempel är att parterna har kommil överens om alt konsumenien senare 45 § KtjL skall välja färg, material eller liknande. Konsumentens medverkan går i ell sådant fall ul på atl precisera uppdragels innehåll och är nödvändig för atl den avtalade Gänsten skall kunna utföras.

För all den nu berörda regeln skall vara tillämplig krävs del inte att konsumenlens medverkan, såsom i de nyss nämnda exemplen, är en absolut fömtsättning för atl åstadkomma del resultat som Gänsten avser. Det är tillräckligt att konsumentens medverkan ulgör en väsenllig förutsättning för uppdraget. Om det exempelvis har avtalats att konsumenien skall medverka som hantlangare vid ett byggnadsarbete, kan konsumenten inte kräva atl näringsidkaren ensam skall utföra Uänslen om denna då blir väsenlligl mer arbelskråvande. Kan näringsidkaren däremol utföra Uänslen på etl rimligt sätt utan konsumenlens medverkan eller kan han utföra en annan del av uppdragel medan han vänlar, bör han vara skyldig all göra della. Hilhörande situationer får, som ulredningen har framhållit (belänkandet s. 503-504), bedömas inle enbart med hänsyn lill vad som har avtalats mellan parterna utan också med hänsyn till näringsidkarens allmänna omsorgsplikt (se 4 8). Om Gänsten i elt fall av nu berört slag fördyras för näringsidkaren, kan han ha rätt lill pristillägg enligt 38 8-

Om konsumenien underiäler att lämna nödvändig medverkan kan anledningen naturligtvis vara att konsumenten inte längre är intresserad av atl Uänsten utförs. Konsumentens underiåtenhel kan emellertid också bero på något lillfälligl förhinder. Del ligger därför i båda parters inlresse all näringsidkaren, i vart fall om ell inställande av arbetet kräver särskilda åtgärder, söker ta kontakt med konsumenten innan näringsidkaren beslutar om han skall ställa in arbelet.

I sammanhanget bör framhållas alt även en underlåtenhet från konsumenten sida all lämna sådan medverkan som inte kan anses nödvändig någon gång kan ge näringsidkaren särskild anledning alt anta alt konsumenten inte längre önskar få arbetet utfört. Näringsidkaren bör då kunna avvakta med eller avbryia arbetet trots alt förevarande beslämmelse inte är Ullämplig. Om antagandet i efterhand visar sig felakligl men näringsidkaren har hafl fog för sin bedömning, får elt dröjsmål som uppkommer på grund av avbrottet i arbetet anses bero på konsumenten (se 24 8 och specialmoUveringen lill den paragrafen).

I praktiken kan del ofta vara omöjligt för näringsidkaren att omedelbart påböGa eller fortsäUa ett arbete sedan dröjsmålel på konsumentens sida har upphört. I sådana fall åligger det näringsidkaren att uppta arbelel så snart det är möjligl. Medan arbetet är inställt får näringsidkaren inte binda sig för andra uppdrag i sådan utsträckning atl han sedan inle kan uppia arbelet inom skälig lid. Om näringsidkaren har anledning att tro alt dröjsmålet blir långvarigt, kan del därför bli aktuellt för honom atl i stället vidta åtgärder för all frigöra sig frän avtalet genom hävning (se 46 8).

21 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 322

Rätlen all inslälla arbelel enligt bestämmelsen innebär inle annal än alt 45 8 KtJL näringsidkaren lills vidare kan hålla inne sin preslalion, dvs. avvakta med all utföra Gänsten. Skyldighelen att ulföra denna kvarslår alltså, men den suspenderas lill dess atl dröjsmålel på konsumenlens sida upphör. All avlalel beslår innebär också all näringsidkaren alUjäml är skyldig atl med lillbörlig omsorg la till vara konsumenlens inlressen, exempelvis genom alt vårda föremålel för Gänsien.

Dd ligger vidare i linje med näringsidkarens omsorgspliki alt hans rält att ställa in arbetet inte kan få leda till oacceplabla skaderisker för konsumenten. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnill 2.10.2) gäller därför enligt andra meningen i förevarande slycke all näringsidkaren, i fall då han i princip har rält all siälla in arbelel, likväl är skyldig alt ulföra sådani arbele som inle kan uppskjulas ulan risk för allvarlig skada för konsumenten. Av skäl som har redovisals i den allmänna motiveringen gäller detta dock endast i fall där tjänsien har påbörjats. Om så skall anses ha skett får bedömas med hänsyn lill förhållandena i del enskilda fallel. Enbart den omsiändighelen att ett föremål har lämnals in lill näringsidkaren för reparalion eller bearbetning lorde i regel inle kunna anses innebära att Gänsten har blivit påböGad.

I och med atl dd skall föreligga en risk för allvariig skada lorde näringsidkarens skyldighel atl trols konsumenlens dröjsmål ulföra visst arbete inträda endasl i undanlagsfall. Del skall vara fråga om situationer där skaderisken objektivt sett framsiår som oacceplabel. Ell lypexempel är all näringsidkaren inte får avbryta etl arbele med omläggning av ell lak på sådani sätl att byggnaden kommer atl stå oskyddad mol regn. I della exempel har skaderisken uppstått på grund av det arbele som näringsidkaren redan utfört. Att så är fallel är dock inte någon förutsättning för näringsidkarens skyldighet atl ulföra sådani arbele som avses med bestämmelsen. Del kan alltså vara fråga om risk för allvarlig skada som föreligger av annan anledning. Den skada som avses behöver inle vara av fysisk natur utan kan också vara av rent ekonomiskl slag.

Näringsidkarens skyldighel atl ulföra arbete som inte kan uppskjutas utan risk för allvarlig skada gäller inte bara vid betalningsdröjsmål utan också vid underlåten medverkan från konsumenlens sida, givetvis under fömtsättning atl arbelet kan utföras ulan konsumenlens medverkan.

Det arbete som näringsidkaren kan bli skyldig att ulföra behöver inle utgöra ett led i den avtalade Gänsten. Del kan också vara fråga om arbele av annal slag som behövs för alt undanröja skaderisken. Som har framhållits i den allmänna motiveringen lorde dock del sällan bli fråga om några mer omfallande arbelen.

Om näringsidkaren åsidosätter sin skyldighel alt utföra visst arbete enligt den nu berörda bestämmelsen, kan han bli skyldig all ersätta konsumenten för eventuella skador på grund härav. Detla följer av 32 8.

Prop. 1984/85:110 323

Förevarande paragraf lar sikle endasl på fall av s. k. fidlbordal dröjsmål. 45 § KtjL dvs. fall då tidpunkten för konsumenlens skyldighel att betala eller lämna medverkan är inne men konsumenien inle erlägger avtalad beialning eller lämnar nödvändig medverkan.

Om situationen i stället är den atl del med hänsyn lill omständigheterna redan på förhand finns starka skäl att anta att konsumenten inle kommer att belala eller lämna nödvändig medverkan i räll lid (s.k. anleciperal dröjsmål), kan näringsidkaren ha rält atl häva avtalet enligt beslämmelserna i 47 8.1 så fall mäste han också anses ha rält att ställa in arbetet till dess att hävning faktiskt sker Gfr Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 408-409 samt specialmoliveringen lill 27 8). Förevarande paragraf är dock inle lillämplig, vilket bl. a. innebär all näringsidkaren i den nu berörda silualionen inle är skyldig all ulföra annat arbele än sådana direkla skyddsålgärder e.d. som han ulan vidare måsle anses skyldig all vidla på grund av sin allmänna omsorgspliki enligt 4 8. Har näringsidkaren felbedömt situationen och i själva verkel inle hafl rätl all häva på grund av anleciperal dröjsmål, går delta å andra sidan givetvis ut över näringsidkaren. Denne kan dä drabbas av dröjsmålspåföljder, inklusive skadesiåndsskyldighel enligt 31 S, eller av skadeståndsskyldighet enligt 32 8.

Har näringsidkaren i enlighel med det nyss sagda haft rätl atl ställa in arbetet på gmnd av anleciperal dröjsmål men häver han sedan inte avtalet, t. ex. därför att konsumenien trols allt lyckas ställa garanti för belalningen e.d., bör frågan om konsumentens ersättningsskyldighet för eventuella särskilda koslnader m. m. på grund av inställandet av arbelel bedömas med analogisk tillämpning av andra stycket i förevarande paragraf.

Andra stycket

Enligt andra slyckel har näringsidkaren rätt till ersällning för koslnader och andra förlusler som uppkommer till följd av atl arbelet slälls in enligi bestämmelsema i första styckel.

Ett exempel är att arbelel skall utföras i konsumentens bostad och atl näringsidkaren tvingas företa en extra resa dil. Näringsidkaren kan vidare drabbas av exlra kostnader för hyra av en maskin under längre tid än den som annars skulle ha åtgått. Del kan också vara fråga om kostnader för exlra arbele som behövs för alt hindra skador exempelvis på ell bygge under den tid arbelet i övrigt ligger nere.

Näringsidkaren har, som nämnls, också rält lill ersättning för förlusler som beror på att arbetet ställs in. Näringsidkaren kan exempelvis under avbrottet i arbelel förlora arbetsinkomst därför atl han på grund av uppdraget har avböjt andra arbelen. Vid bedömningen av näringsidkarens rätl till ersällning för föriust bör vad som har anförts vid bestämmelsen i 42 8 andra styckel kunna ge vägledning.

Konsumenten är dock inte ersältningsskyldig enligt förevarande bestämmelse, om han kan visa atl dröjsmålel ej beror på försummelse på hans

Prop. 1984/85:110 324

sida. Dröjsmålet kan ha orsakats av någon omsländighel som konsumen- 46 § KtjL ten inte råder över och som han inle heller hade bort förutse och kunnal övervinna följderna av. Som exempel kan nämnas försenad postbefordran, strejk och hastigt påkommen allvarligare sjukdom. Bedömningen bör inle vara alltför sträng mot konsumenien. men självfallet måsle del fordras all dröjsmålel framsiår som klart ursäktligt. Konsumenten bör sålunda inte kunna åberopa glömska e.d. och i regel inte heller sådana omständigheler som all han har felbedöml sin lillgäng på tid eller sina ekonomiska möjligheter att betala i rätt tid.

För all konsumenten skall gå fri från ersätlningsskyldighel räcker det inle alt han kan visa all dröjsmålel ej beror på försummelse av honom personligen. Han måsle också visa atl dröjsmålet inle beror på försummelse av någon annan på hans sida i avtalsförhållandet. Della innebär framför alll atl konsumenien svarar för försummelser som kan laslas någon som han har anlilal för all uppfylla sina skyldigheler enligt avtalet. Om konsumenien exempelvis har vidlalat en granne all släppa in näringsidkaren i bosladen men grannen av försummelse underiäler alt göra detla, har näringsidkaren rätt till ersällning på samma sätt som om felet var konsumentens eget. Molsvarande gäller givelvis om någon annan, i. ex. en familjemedlem eller en bank, har fåll i uppdrag alt ombesöGa betalning för konsumenlens räkning.

Förvaring. Förevarande paragraf är lillämplig även vid Uänsler som avser förvaring. Dess praktiska betydelse vid sådana Uänsler lorde dock vara begränsad med hänsyn lill atl båda parierna i regel kan frigöra sig från avtalet genom uppsägning utan atl behöva ange någol skäl. Paragrafen innebär emellerlid atl näringsidkaren sedan ell avtal har träffats om förvaring av ell föremål kan ulan vidare, alltså ulan uppsägning och iakttagande av ev. uppsägningslid, vägra att la emol föremålel så länge konsumenten inle erlägger en avtalad förskottsbetalning. Om konsumenien skall betala sedan förvaringen har påböGats men underiäler detta, torde paragrafen dock knappasl få någon självsländig betydelse vid sidan av näringsidkarens räll att frigöra sig från avtalet genom uppsägning eller ev. genom hävning. Näringsidkarens allmänna omsorgsplikt enligt 4 S måste nämhgen anses innebära atl han i den angivna situationen under alla förhållanden är skyldig att vårda föremålel för förvaringen till dess atl konsumenien har hämlal delta.

Hävning

46 §

Om konsumenien i fall som avses i 45 8 trols påminnelse inle belalar eller lämnar nödvändig medverkan och dröjsmålet är av väsenllig beiydelse för näringsidkaren, får denne häva avlalel belräffande ålerslående del av Uänslen.

Prop. 1984/85:110 325

Har en påminnelse lämnals in för befordran med posl eller avsänts på 46 § KtjL annal ändamålsenligl sätl, förlorar näringsidkaren inte sin rätt för den händelse påminnelsen försenas eller ej kommer fram.

(Jfr 5 kap. 3 8 i ulredningens förslag)

1 paragrafen regleras näringsidkarens räll alt häva avlalel vid konsumentens dröjsmål. Frågan har behandlals i avsnitt 2.10.3 i den allmänna moliveringen.

Paragrafen är tvingande till konsumenlens förmån.

Första slycket

Beslämmelsen anknyter till 45 8 och reglerar samma situalion som avses där. Del är alltså fråga om dels fall där prisel skall belalas hell eller delvis innan uppdraget har avslutats men konsumenten inle belalar i räll lid, dels fall där konsumenten underlåter att lämna nödvändig medverkan i räll tid Gfr specialmotiveringen lill 45 8). För näringsidkarens rätl atl frigöra sig från avlalel genom hävning enligi förevarande bestämmelse är det dock inle någon förutsättning atl han först har ställt in arbelet enligt 45 §.

Näringsidkaren har enligt bestämmelsen rätt alt häva endast beträffande ålerslående del av ijänslen, varvid han samiidigi har räll lill ersättning för redan ulfört arbele (se 48 8)- Hävning beträffande en redan utförd del av Uänslen kan inte äga rum ens i fall då näringsidkarens prestation helt eller delvis kan återställas. Ingel hindrar dock all parierna, sedan frågan om hävning väl har aktualiserats Gfr specialmotiveringen lill 3 8), kommer överens om all konsumenien lämnar lillbaka vad som kan återställas i ställd för att betala näringsidkaren för della. En sådan uppgörelse kan bli aktuell i situationer då den utförda delen inte kan vara av nytta för konsumenten, men väl för näringsidkaren.

För alt hävning skall få ske krävs lill en böGan atl konsumenten har fått en påminnelse om skyldighelen alt belala eller lämna nödvändig medverkan. Påminnelsen måsle ha lämnats efter den tidpunkt då betalning eller medverkan skulle ha ägl mm. Självfallel behöver näringsidkaren däremot inie invänta att dröjsmålel blir av väsentlig betydelse innan han lämnar påminnelsen. Denna behöver inle göras i någon särskild form. Påminnelsen behöver sålunda inle nödvändigtvis innehålla någon erinran om att konsumenten riskerar hävning. Åven en munUig påminnelse är Ullräcklig. Vid tvist är del emellerlid näringsidkarens sak att visa att en påminnelse har lämnals. Från bevissynpunkl lorde det därför vara tillrådligt atl påminnelsen lämnas skriftligen.

1 beslämmelsen har inle angetts någon bestämd tid som måsle förflyta efter påminnelsen för all näringsidkaren skall bli berättigad atl häva. Del ligger dock i sakens natur atl konsumenten efter påminnelsen måste ges en med hänsyn lill omständigheterna skälig tid för atl fullgöra sina skyldigheter.

Prop. 1984/85:110 326

En förutsättning för hävning är vidare atl dröjsmålel är av väsenllig 47 § KtjL betydelse för näringsidkaren. Så kan vid dröjsmål med belalningen vara fallet med hänsyn lill dröjsmålels renl ekonomiska verkningar för näringsidkaren. Av betydelse för bedömningen blir då främsl beloppets storlek och dröjsmålels ulslräckning i liden. Såväl när del gäller belalningsdröjsmål som när del gäller dröjsmål med all lämna nödvändig medverkan måsle också beaklas alt förutsättningarna för den avtalade Uänslen kan förändras genom dröjsmålet. Konsumenlens underiålenhd leder ju oftast lill att Gänsten inte utförs under den tid som har förutsatts, anlingen därför alt del inle är möjligl för näringsidkaren all påbörja eller fortsätta arbetet eller därför atl denne väljer att ställa in arbetet. Om uppdraget då har en sådan karaktär att utförandel exempelvis blir betydligt svårare på grund av dröjsmålet eller om dröjsmålet medför väsentliga problem för näringsidkaren med hänsyn lill hans arbdsbeläggning i övrigt, kan näringsidkaren vara berättigad atl häva avlalel även om själva tidsutdräkten inte är av slörre omfattning.

Andra slyckel

Enligi bestämmelsen medför del i vissa fall inle någon rättsförlust för näringsidkaren, om en sådan påminnelse som avses i första stycket försenas eller inte kommer fram till konsumenten. Förutsättningen för detta är att påminnelsen har lämnals in för befordran med posl eller att den annars har avsänts på ett ändamålsenligl säll. I fråga om vad som avses med atl påminnelsen har avsänls på ell ändamålsenligl sätt kan hänvisas lill specialmotiveringen lill 17 8 tredje styckel.

Förvaring. Paragrafen är tillämplig även vid Uänsler som avser förvaring. Dess prakUska beiydelse lorde dock vara begränsad med hänsyn till att avtalet i dessa fall oftasl gäller lills vidare, varvid båda parierna kan frigöra sig från avtalet genom uppsägning ulan att behöva ange något skäl. En tillämpning av paragrafen kan dock bli aktuell i fall då parterna har träffat avtal om förvaring för en bestämd tid.

47 §

Näringsidkaren får också häva avlalel beträffande återstående del av Gänsten, om del redan på förhand finns slarka skäl all anla alt konsumenten inle kommer att betala eller lämna nödvändig medverkan i rätl lid och att dröjsmålel kommer att bli av väsenllig betydelse för näringsidkaren.

(Jfr 5 kap. 3 8 försia slyckel 1 i ulredningens förslag)

Paragrafen, som är tvingande lill konsumenlens förmån, behandlar näringsidkarens rätl att häva när del på grund av omsländighelerna redan på förhand finns starka skäl atl anla att konsumenien kommer att göra sig skyldig lill ett dröjsmål av väsenllig betydelse för näringsidkaren (s. k. anleciperal dröjsmål).

Prop. 1984/85:110 327

1 likhel med de närmasl föregående paragraferna är förevarande paragraf 48 8 KtjL tillämplig såväl i fråga om belalningsdröjsmål som i fråga om dröjsmål med alt lämna nödvändig medverkan. Den gäller emellertid endasl i fall dä lidpunkien för konsumentens betalningsskyldighet eller skyldighet att lämna medverkan ännu inte har inträffat. Bestämmelsen kan alltså inle åberopas sedan konsumenien väl har råkat i dröjsmål, utan då kan hävning ske endast med slöd av beslämmelserna i 46 8 vilka bl. a. kräver atl näringsidkaren har lämnal konsumenten en påminnelse om hans skyldigheter.

Del bör påpekas all förevarande beslämmelse är lillämplig även i fall då konsumenien skall erlägga beialning försl efler del alt Gänsten har slutförts.

För all beslämmelsen skall bli lillämplig krävs en hög grad av sannolikhet för all det skall uppstå etl dröjsmål av väsenllig betydelse. Del skall vara fråga om siluationer där dröjsmålel framsiår som i det närmaste oundvikligt. Exempel på delta är atl konsumenten kommer på obestånd eller blir försall i en siluation som gör del prakiiskl laget uteslutet atl han kommer alt kunna lämna medverkan på avtalat säll.

Förvaring. Paragrafen är tillämplig även på Gänsler som avser förvaring Gfr specialmoliveringen till 46 8).

48 §

Häver näringsidkaren avtalet, är konsumenten skyldig atl belala som om han hade avbeslällt Gänsten den dag då hävningen skedde.

(Jfr 5 kap. 4 8 i utredningens förslag)

I paragrafen regleras konsumenlens betalningsskyldighet då näringsidkaren har hävt avtalet. Frågan har behandlats i avsnitt 2.10.3 i den allmänna moliveringen.

Paragrafen är ivingande lill konsumentens förmån.

Huvudregeln är att konsumenien skall belala som om han hade avbeslälll Gänsien den dag då näringsidkaren hävde avtalet. En självklar förutsättning för detta är att näringsidkaren verkligen har varil berättigad all häva avtalet enligt någon av de föregående paragraferna.

Belräffande omfallningen av betalningsskyldigheten får hänvisas till 42 och 43 88 saml till vad som har sagts i specialmoliveringen till dessa paragrafer. Förevarande beslämmelse medför all konsumenten inle kommer i en sämre situation om näringsidkaren häver än om det i ställd är konsumenten som avbeställer. Den innebär sålunda bl. a. alt konsumenien inle heller vid hävning från näringsidkarens sida blir skyldig alt betala sådan föriuslersättning som avses i 42 8 andra styckel, om konsumentens syfte med Gänsten blivit förfelal på grund av någon sådan omständighet som anges i nämnda bestämmelse.

Förvaring. Paragrafen är lillämplig även på Gänsler som avser förvaring.

Prop. 1984/85:110 328

Rän all hålla kvar föremålel för ijänslen m. m. 49 § KtjL

49 §

Avser Gänsten en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall lillverkas av denne och belalar konsumenien inte i rält tid vad näringsidkaren har alt fordra på gmnd av uppdragel, får näringsidkaren hålla kvar saken lill dess alt han har fåll betalt eller, vid tvist om betalningen, lill dess atl konsumenien har ställt godtagbar säkerhel för del belopp som näringsidkaren har krävt. Näringsidkaren har dock inte rätl all hålla kvar saken, om del skulle vara uppenbart oskäligt mol konsumenten.

(Jfr 5 kap. 5 8 försia slyckel i ulredningens förslag).

1 paragrafen behandlas näringsidkarens s.k. reienlionsräll, dvs. hans befogenhel atl hålla kvar föremålel för Uänslen för att säkerställa sin räll till betalning.

Relenlionsräll enligt förevarande paragraf kan bara föreligga beträffande en lös sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne. 1 sislnämnda fall är del en förutsättning för paragrafens tillämplighet all konsumenten tillhandahåller en väsentlig del av materialet Gfr 2 8 1). Det är endasl den sak som utgör föremålet för Uänslen som näringsidkaren har rätl all hålla kvar. Om Gänsten exempelvis gäller reparation av en bil, har näringsidkaren rält alt hålla kvar bilen men däremol inle sådan egendom som konsumenien evenluellt har lämnal kvar i bilen och som inle ingår i dess utrustning. Avser Gänsten tillverkning av en sak, får näringsidkaren givelvis hålla kvar inle bara den färdiglillverkade saken utan även sådani material som konsumenien har tillhandahållit men som ännu inte har använts för tillverkningen.

En förutsättning för reienlionsräll är all saken (eller malerialel) har överiämnats i näringsidkarens besittning. Huruvida denna förutsättning är uppfylld får bedömas enligt allmänna grundsatser (se också specialmoliveringen lill 32 S). Etl typexempel där förulsällningen inle är uppfylld är då en TV-apparal repareras i konsumentens hem.

För att retentionsrätt skall föreligga krävs vidare all konsumenien är i dröjsmål med betalningen, dvs. alt näringsidkaren har en förfallen fordran på konsumenten. Fordringen måsle ha sin grund i del uppdrag som konsumenten har lämnat åt näringsidkaren. Den behöver emellertid inte gälla priset för den avtalade Gänsten utan kan lika gärna avse t. ex. ersättning för en förberedande undersökning enligt 37 8 eller ersällning vid avbeslällning eller hävning enligt bestämmelserna i 42 och 48 88. Della innebär alt näringsidkaren kan hålla kvar saken som säkerhel för etl bdalningsanspråk, även om själva arbelel inle har fullbordals eller ens påbörjats.

Som nyss nämndes måste det krav som näringsidkaren åberopar lill stöd för att hålla kvar föremålet för Gänsten hänföra sig lill del uppdrag som är aktuellt mellan parterna. Om konsumenien l.ex. när han lämnar etl föremål som skall repareras råkar köra på en grindslolpe, har näringsidkaren inle relenlionsräll i föremålel för Gänsten som säkerhel för en eventuell

Prop. 1984/85:110 329

skadeståndsfordran. Fordringen hänför sig i etl sådani fall inle lill uppdra- 49 § KtjL gel utan till en självständig skadebringande handling från konsumentens sida. Näringsidkaren har inte heller retentionsrätt för en fordran som hänför sig till ett tidigare ulfört uppdrag. Om konsumenten exempelvis lämnar in en bil till ett verkstadsföretag, kan förelaget inle hålla kvar bilen som säkerhet för ersättning för en reparation som har ulförts vid ell tidigare tillfälle. En speciell situation föreligger då konsumenten samtidigt har lämnal in flera föremål lill näringsidkaren för bearbetning eller liknande. Relentionsrätlens omfattning lorde i etl sådant fall få bedömas med hänsyn till om det kan anses föreligga ett eller flera skilda uppdragsförhållanden mellan parierna.

Rätten all hålla kvar föremålel innebär en press på konsumenien atl belala. Den innebär också andra fördelar för näringsidkaren. Enligt 48 2 förmånsrätlslagen (1970:979) har han särskild förmånsrätt i egendomen vid uimälning eller konkurs. I sammanhanget bör också erinras om atl näringsidkaren under vissa förulsällningar har möjlighel alt sälja föremålel med lillämpning av lagen (1950: 104) om rält för hantverkare atl sälja gods som ej avhämtats. Som redan har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt I) är avsikten alt den lagen skall samtidigt med all konsumenttjänsllagen Iräder i kraft ersättas av en ny lagstiftning om räll alt sälja saker som inle har hämtats.

Näringsidkaren har normalt räll all hålla kvar föremålel lill dess atl han har fått betalt. Om del föreligger tvist om betalningen, har konsumenten dock möjlighel att få ul föremålet utan att betala den begärda summan till näringsidkaren. Förutsättningen för delta är atl konsumenien släller säkerhel för det belopp som näringsidkaren kräver. Säkerhel kan ställas exempelvis genom att konsumenten sätter in beloppet på bank och därvid föreskriver att beloppet får lyftas endasl om både konsumenien och näringsidkaren samtycker till del. Om konsumenien föreler bevis om en sådan insättning, har näringsidkaren enligt förevarande paragraf inle längre rält alt hålla kvar föremålet. Säkerheten skall emellertid vara godtagbar, objektivt sett. Näringsidkaren är inle skyldig att som säkerhel acceptera exempelvis ett annat i och för sig tillräckligt värdefullt föremål, om det kan medföra besvär för näringsidkaren all realisera della föremål vid utebliven beialning.

Som har berörts i den allmänna moliveringen kan näringsidkarens räll alt hålla kvar föremålet för Uänslen under vissa förhållanden framslå som en alltför drastisk åigärd. Ell exempel på della ulgör det i den allmänna moliveringen omnämnda rättsfallel NJA 1979 s. 670, där högsta domstolen fann att en person, som hade omhänderhaft en bålmolor för vinlerförvaring, med hänsyn till de omständigheter som förelåg inle var berättigad all hålla kvar molorn till säkerhet för en Ivislig fordran på 22 kr. 50 öre avseende visst arbete med motorn. För all möjliggöra en rältslillämpning som ligger i linje med detla avgörande har i sista meningen i förevarande

Prop. 1984/85:110 330

paragraf förts in etl undanlag från näringsidkarens retentionsrätt i fall då 50 8 KtjL utövningen av denna rätl skulle vara uppenbart oskälig mol konsumenten. Det följer av lagtextens formulering alt denna undanlagsregel kan tillämpas endasl när relentionsrätlen skulle komma all utövas på ett närmasl slötande sätt.

Del bör framhållas atl det är en absolut förulsällning för näringsidkarens relenlionsrätl att näringsidkaren har fog för sill krav. Della innebär all han uiövar relenlionsrätlen på egen risk. Om del senare blir avgjort atl konsumenten inte har varit skyldig atl utge elt IvisUgl belopp, har näringsidkaren inle varit berättigad atl hålla kvar föremålel för Gänsten. I en sådan situation föreligger dröjsmål på näringsidkarens sida. Konsumenten kan på grund härav bli berättigad lill ersättning enligt 318 för skada som har tillfogals honom på grund av dröjsmålel. Detta gäller även i fall där konsumenten genom alt ställa säkerhel för näringsidkarens krav har fåll ut föremålet för Ijänslen. Skadeslåndel kan avse exempelvis kostnad som konsumenien hafl för all ställa godtagbar säkerhet.

Förvaring. Förevarande paragraf är lillämplig även på tjänster som avser förvaring.

50 §

Näringsidkaren skall vidla de åtgärder som skäligen kan krävas av honom för att vårda en sak som han håller kvar enligt 49 8 eller som inte har hämtats i rätt tid. Han har rätl lill skälig ersällning för vården.

I fråga om näringsidkarens räll atl sälja en sak som han har lagil emol för att utföra arbete på den finns bestämmelser i lagen (1950: 104) om rätl för hantverkare atl sälja gods som ej avhämtals.

(Jfr 5 kap. 5 8 andra och Iredje styckena i ulredningens förslag)

I paragrafen behandlas dels näringsidkares skyldighet atl vårda ett föremål som han har hållit kvar enligt 49 8 eller som inle har hämtats i rätt tid av konsumenien, dels näringsidkarens räll till ersättning för vården. Paragrafen innehåller också en erinran om näringsidkarens rätt atl sälja föremål som inte har hämtats.

Första slycket

Denna bestämmelse om näringsidkarens vårdplikl tar sikte på samma situation som den som har behandlats i 498, nämligen atl föremålel för Gänsten på grund av konsumentens dröjsmål ligger kvar hos näringsidkaren efler det atl Gänsten har slutförts. Beslämmelsen är lillämplig oavsett om näringsidkaren håller kvar föremålet med stöd av 49 8 eller om konsumenten har underlåtit alt hämta ul föremålel.

I de aktuella fallen är näringsidkaren skyldig atl vidla de ålgärder som skäligen kan krävas av honom för all vårda föremålel. Bestämmelsen kan ses mot bakgrund av den allmänna omsorgspliklen enligt 4 8.

Prop. 1984/85:110 331

Vad den angivna vårdpliklen närmare innebär får bedömas från fall lill 50 § KtJL fall. Omsländigheler som därvid är av beiydelse är exempelvis föremålels värde och beskaffenhel saml näringsidkarens resurser och möjligheter all vidta olika åtgärder. I vissa fall torde även dröjsmålets ulslräckning i tiden kunna vägas in i bedömningen.

Förhållandena kan givelvis i del enskilda fallet vara sådana att man av näringsidkaren inle kan kräva lika slor omsorg som annars om konsumenlens egendom sedan denne har kommit i dröjsmål med avhämtandd. Åven i denna siluation har visserligen näringsidkaren ett s.k. presumlionsansvar, dvs. han är skyldig att ersätta skada på egendomen om han inte visar all skadan ej beror på försummelse på hans sida (se 32 S och specialmoliveringen till denna paragraf)- Som antytts kan bedömningen av vad som i dröjsmålsfallen ulgör försummelse bli mindre sträng mol näringsidkaren än annars.

1 första slyckel andra meningen anges atl näringsidkaren har rätt till skälig ersättning för vården. Denna rätl gäller oavsett vad som är orsaken till konsumentens dröjsmål. Ersättningen skall givelvis läcka näringsidkarens koslnader för vården. Kostnaderna kan vara direkl betingade av vården, exempelvis i form av arbete eller utlägg, men de kan också ulgöra del i fasta koslnader såsom för hyra och liknande. En bilreparalör kan t. ex. vara berättigad till ersättning för garagehyra vare sig han särskilt har hyrt en plals i annans garage eller han har låtit konsumentens bil slå kvar i reparatörens egna lokaler. Vid bedömningen av vad som ulgör skälig ersättning måste man givelvis ta hänsyn lill omfaltningen av näringsidkarens vårdplikt i del aktuella fallet. Har näringsidkaren vidlagil ålgärder som inle skäligen kan anses ha varit påkallade, kan följden bli att hans koslnader för dessa ålgärder inle ersätts i full utsträckning. Om näringsidkarens ersättningskrav slår i överensslämmelse med hans vårdplikl, skall han däremol i princip ha full ersättning för sina koslnader.

Andra slycket

I beslämmelsen erinras om att näringsidkaren i vissa fall kan sälja föremålel för Gänsten med lillämpning av lagen (1950:104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Som har anförts i den allmänna moliveringen (avsnitt 1) är avsiklen alt den lagen skall samiidigi med all konsumenttjänsllagen Iräder i krafl ersättas av ny lagsliflning om räll att sälja saker som inle har hämtats.

Förvaring. Första stycket i förevarande paragraf är tillämpligl också på Gänster som avser förvaring. Hänvisningen i andra styckel till 1950 års lag gäller däremot inte Uänsler som avser förvaring. Avsikten är emellertid all den nya lagsliftningen om rätl alt sälja saker som inle har hämtats skall omfatta även saker som har lämnats in för förvaring (se Ds Ju 1981: 2).

Prop. 1984/85:110 332

4.1.9 Ikraftirädande 54 § köplagen

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. H § konsumenlköp-

lagen

Av allmänna principer följer all den nya lagen lillämpas endasl på sådana avtal om Gänsler som har iräffals efler ikrafllrädandd. Också sådana regler i lagen som inle förutsäller atl ett avtal om Gänsl har iräffals tillämpas fr. o. m. dagen för ikrafllrädandd. Det gäller bestämmelserna i 6 och 7 88 om näringsidkarens skyldighel att på förhand avråda konsumenten från all låla ulföra en Uänsl, liksom beslämmelserna i 37 8 om konsumenlens skyldighel atl belala för en förberedande undersökning.

4.2 Förslaget till lag om ändring i köplagen

54 §

Har köparen ej inom ivä år från del godset av honom mottagits givit säljaren meddelande, all han vill lala å fel eller brisl, have sin lalan förioral, ulan så är att säljaren ålagil sig atl jämväl efter nämnda lid svara för godset, eller svikligl förfarande ligger säljaren lill last.

Förslagel innebär atl preskriptionstiden för en köpares anspråk på grund av fel eller brist i godset förlängs från nuvarande ett år Ull två år. I övrigt behålls paragrafen oförändrad. Skälen för den föreslagna ändringen har redovisals i avsniU 2.12.1 i den allmänna moUveringen.

I enlighet med vad som har förordats där skall ändringen i köplagen träda i kraft samtidigt med konsumenlGänstlagen och molsvarande ändring i konsumenlköplagen (se avsnitt 4.3), dvs. den 1 januari 1986. Den äldre bestämmelsen om ett års preskriptionstid skall dock fortfarande gälla i fråga om avtal som har ingåtts före nämnda dag. Delta följer av allmänna principer.

4.3 Förslaget till lag om ändring i konsumenlköplagen

ll§

Vill köparen göra gällande befogenhet på gmnd av fel i varan, skall han underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det atl han märkt eller bort märka detta, dock ej senare än ivå år från det han mottog varan. Har annan än säljaren för dennes räkning åtagit sig att avhjälpa fel i varan, får underrättelsen i stället lämnas till den som gjort åtagandet.

Försummar köparen att lämna underrättelse såsom anges i första stycket, föriorar han rätten att göra gällande befogenhet på gmnd av felet.

Förslaget innebär att preskriptionstiden för köparens anspråk på gmnd av fel i varan förlängs från nuvarande etl år lill ivå år. 1 övrigt behålls paragrafen oförändrad. Skälen för den föreslagna ändringen har redovisats i avsnitt 2.12.1 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen är tvingande till köparens förmån på del sätt som framgår av 2 8 konsumenlköplagen.

Prop. 1984/85:110 333

Åndringen föreslås träda i krafl samUdigt med konsumenlGänstlagen, 4 8 marknadsförings-dvs. den 1 januari 1986. Den äldre beslämmelsen om elt års preskriptions- 'gen lid skall dock fortfarande gälla i fråga om köp som har ingåtts före nämnda dag. Detta följer av allmänna principer.

4.4 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen

4§

Saluhåller näringsidkare till konsument för enskilt bruk vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomslolen förbjuda honom all fortsätta därmed. Delsamma gäller, om varan är uppenbarl oGänlig för silt huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anslälld hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första styckel om saluhållande av varor gäller även då konsumenien erbjuds en ijänsl som avses i konsumenlljänsllagen (1984:000) eller erbjuds all mol ersällning förvärva nytUanderätt lill en vara för enskilt bruk.

Förbud enligt denna paragraf får ej meddelas i den mån det i författning eller beslut av myndighel har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller ijänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

(Jfr utredningens förslag till ändring i marknadsföringslagen)

Andra styckel

Lagändringen innebär att generalklausulen om produktsäkerhet m.m. i 4 8 marknadsföringslagen utvidgas till att omfatta även fall då en näringsidkare mol ersättning erbjuder konsumenter sådana Gänster som avses i konsumenttjänstlagen. Del blir därmed möjligl atl med stöd av paragrafen i marknadsrättslig ordning förbjuda näringsidkaren alt fortsätta med all på angivet sätt tillhandahålla en Gänst som avses i konsumenlGänstlagen. Fömtsättningen för detla är all Gänsten på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller alt Gänsten är uppenbart oGänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även den som är anställd hos en näringsidkare och andra som handlar på näringsidkarens vägnar.

Förbud enligt paragrafen meddelas av marknadsdomslolen. Etl sådani förbud skall enligt 5 8 marknadsföringslagen förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. I fall som inte är av större vikt får förbudsfrågan emellertid enligt 14 S marknadsföringslagen prövas av konsumentombudsmannen genom s.k. förbudsföreläggande. Ett inom utsatt Ud godkänt förbudsföreläggande gäller som ett förbud som har meddelats av marknadsdomslolen.

Ansökan hos marknadsdomstolen om förbud enligt 4 S görs enligt 10 S marknadsföringslagen av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för ett vissl fall att inte göra en sådan ansökan, får ansökan emellertid göras också av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.

Prop. 1984/85:110 334

1 övrigt kan beträffande handläggningen av frågor om förbud enligt 4 § marknadsförings-förevarande paragraf hänvisas till marknadsföringslagen och dess förarbe- lagen ten (prop. 1975/76:34; jfr även prop. 1970:57).

Etl förbud avseende fortsatt erbjudande mol ersällning av en Uänst som avses i konsumenlGänstlagen kan enligt paragrafen meddelas först och främst om tjänsten på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. I fråga om vad som avses härmed kan i alll väsentligt hänvisas till vad utredningen har anfört i sitt belänkande (s. 206-207 och 511-512). För att ell förbud skall meddelas måste det i princip vara fråga om fall där skaderisken är knuten till konstmktionen eller utformningen i övrigl av del material som näringsidkaren använder för Gänsten eller till den melod eller del förfaringssätt i övrigl som han använder för denna. Som exempel på det senare kan nämnas en metod för reparalion av bilbromsar som medför särskild risk för nedsatt eller utebliven bromsverkan eller en melod för installation av rörledningar i byggnader som medför särskild risk för läckage och översvämningsskador. I enlighel med vad utredningen har framhållit är del däremot inte avsell atl förbudsmöjligheten skall omfatta situationer där skaderisken beror på den enskilde näringsidkarens slarv eller bristande yrkesskicklighet i övrigl (se betänkandet s. 207). De gränsdragningsfrågor som härvid kan uppkomma får överlämnas lill rättstillämpningen.

Skaderisken skall vara så betydande alt del är befogat med en så ingripande åtgärd som ett förbud. Vid denna bedömning bör särskilt beaktas möjligheterna alt motverka olika skaderisker genom information - t. ex. varningsmärkning eller tydliga bruksanvisningar - i stället för förbud. Enligt 3 8 marknadsföringslagen kan en näringsidkare åläggas atl vid marknadsföring lämna information av särskild betydelse från konsumenlsynpunkl. Förbud bör givelvis inte komma i fråga för tjänster som trots att de innebär skaderisker kan anses godtagna av samhället. Det är här fråga om principer för bedömningen enligt förevarande paragraf som alllsedan marknadsföringslagens tillkomst har tillämpats när det gäller varor Gfr prop. 1975/76: 34 s. 101-102 och 128).

Som utredningen har framhållit kan del vara lämpligt att söka närmare precisera de säkerhets- och informationskrav som bör ställas upp i fråga om vissa slags Gänster. Detta kan ske genom sådana rikllinjer som konsumentverket - regelmässigt efter ingående överläggningar med branschorganisationer e.d. - utfärdar med stöd av sin instruktion Gfr bl.a. prop. 1976/77:123 s. 370-371).

Etl förbud enligt paragrafen kan vidare riktas mot fortsall erbjudande mol ersättning av en Gänst som avses i konsumentGänsUagen, om tjänsien är uppenbart otjänlig för sin huvudsakliga ändamål. I princip avses inte heller här fall där oGänlighden beror på den enskilde näringsidkarens slarv eller bristande yrkesskicklighet, utan endasl fall där en Gänsl är så atl säga lill sin art uppenbart oGänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Della kan bero

Prop. 1984/85:110 335

på del malerial som används för Gänsten eller på meloden eller Ullväga- 4 8 marknadsförings-gångssätiel i övrigt för utförandet av denna. Som exempel kan nämnas en '"8" rostskyddsbehandling som inle leder till ell godlagbart rostskydd anlingen på grund av alt det roslskyddsmedel som används är odugligl eller på grund av atl metoden för att anbringa medlet medför risk för röstning. Kravet på all Gänsten skall vara uppenbart oGänlig för sitt huvudsakliga ändamål innebär att förbud skall riktas endasl mol klart odugliga Gänsler. Del är däremol inle avsikten all Uänsler som erbjuds i förenklat utförande e.d. skall förbjudas om de fyller en funklion för konsumenlerna. OUänlig-hetsbedömningen skall grunda sig på objektivt påvisbara förhållanden. Till grund för bedömningen bör normall ligga resultatet av provningsverksamhet eller sammanställningar av konsumenlerfarenheter e.d. Gfr prop. 1975/76: 34 s. 128).

Tjänstens "huvudsakliga ändamål" utgör del eller de ändamål som framsiår som normall eller i vart fall ligger nära lill hands för en Uänst av del akluella slaget. Lika litet som när del gäller varor är det i fråga om Uänsler meningen atl mer speciella ändamål som har angetts i produkllöf-len vid marknadsföring skall beaklas vid oGänlighdsbedömningen Gfr prop. 1975/76:34 s. 128). Ingrepp mot orikliga, vilseledande eller överdrivna löften i marknadsföring bör i ställd ske enligt reglema om olillböriig marknadsföring. Ett förbud enligt förevarande paragraf kommer alliså i regel i fråga endasl då oGänlighden beror på Gänsien som sådan, oberoende av ulformningen av marknadsföringen avseende Gänsien Gfr prop. 1975/76: 34 s. 128).

Tredje stycket

Bestämmelsen har lill syfte atl förebygga kompdenskonflikler mellan olika myndigheler. Den bör i fortsättningen självfallel gälla även belräffande sådana Uänsler som kan bli föremål för förbud enligt paragrafen och har därför ändrals i enlighel med detla. I fråga om den närmare innebörden och tillämpningen av beslämmelsen får hänvisas lill prop. 1975/76:34 s. 113-114 och 128-129.

Som lidigare har framgått kommer ett förbud som har meddelals enligt förevarande paragraf alt få civilrättsliga konsekvenser enligt konsumenl-Gänstlagen. Belräffande denna fråga får hänvisas lill 5, 9, 15 och 2188 konsumentUänstlagen samt till vad som har anförts i specialmoliveringen lill dessa beslämmelser Gfr även specialmotiveringen till 12 8 konsumenl-Gänsllagen).

Ändringen i marknadsföringslagen bör träda i kraft samtidigt med konsumenlGänstlagen, dvs. den I januari 1986. Några övergångsbestämmelser behövs inte Gfr belänkandet s. 513).

Prop. 1984/85:110 336

4.5 Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen 23 a 8 konsument-

kreditlagen Tjänster på kredit

23 a §

Beslämmelserna i 10—14 §§ lillämpas även ijråga om kredil för förvärv av en ijänsl som avses i konsumenlljänsllagen (1984:000), om förvärvei moisvarar ell kredilköp enligt 3 §.

(Jfr utredningens förslag lill ändring i konsumenlkredillagen)

Genom förevarande paragraf görs vissa bestämmelser om kredilköp i konsumenlkredillagen omedelbarl lillämpliga även på kredilförvärv av sådana ijänsler som avses i konsumenlljänsllagen, om kredit förvärvet av Gänsten motsvarar etl kreditköp enligt den definition av delta begrepp som återfinns i 3 8 konsumenlkredillagen. Frågan har behandlals ulförligl i avsnitt 2.12.3 i den allmänna motiveringen. Där har även berörts frågan om analogisk lillämpning av de ifrågavarande beslämmelserna i konsumentkreditlagen vid konsumenlens kredilförvärv av andra Uänster än sådana som avses i konsumenttjänsllagen.

De beslämmelser som enligt paragrafen blir direkl lillämpliga vid kreditförvärv av Uänsler som moisvarar kredilköp ulgör cenirala regler lill skydd för konsumenten mot alltför betungande avlalsvillkor m.m. i kredilsiluationen. Del gäller lill en början beslämmelserna i 10 8 om konsumenlens befogenheter mol en särskild kredilgivare i s.k. treparlsförhållanden och det därtill anknytande förbudei mol vissa fordringsbevis, bl.a. växlar, i 11 8. Vidare gäller del beslämmelserna i 12 8 om konsumentens räll att belala sin skuld lill krediigivaren i förtid och om begränsning av kreditgivarens rält att göra gällande en s. k. förfalloklausul, dvs. ett förbehåll om rätt lill betalning i förlid vid betalningsdröjsmål e.d., samt de därmed sammanhängande bestämmelserna i 13 8 om hur man skall beräkna kreditgivarens fordran vid betalning i förlid. Dessa innebär i princip alt konsumenten får en viss reduktion av kreditkoslnaden med hänsyn till alt hela den överenskomna kredittiden inle ulnyttjas. Slulligen kommer även beslämmelsen i 14 8, som innebär alt ell s.k. avräkningsförbehåll inle kan göras gällande mot konsumenien, all bli lillämplig.

Förevarande paragraf är, liksom de beslämmelser lill vilka den hänvisar, Ivingande lill konsumenlens förmån på det sätt som framgår av 4 8 konsumenlkredillagen.

En grundläggande förutsättning för atl bestämmelserna i 10-14 88 enligt förevarande paragraf skall bli lillämpliga vid ett kreditförvärv av en Gänst är all kredilen omfattas av konsumenlkredillagen. Det skall alltså vara fråga om en kredit (betalningsanslånd eller lån) som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas - eller förmedlas - till konsumenten av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet (I 8 konsumentkreditlagen; jfr prop. 1976/77: 123 s. 152-155, 346-347 och 368-369).

Vidare krävs det att kreditförvärvel av Gänsten moisvarar etl kreditköp 23 a § konsument-

enligl definitionen i 3 8 konsumentkreditlagen. kreditlagen

Detta innebär att det för det första kan vara fråga om etl sådani förvärv av en tjänst vid vilket den näringsidkare som är konsumenlens motpart i avtalet om tjänsten lämnar konsumenten anstånd med någon del av betalningen för tjänsten. Frågan humvida näringsidkaren sålunda har lämnal ett betalningsanstånd får bedömas mot bakgrund av den dispositiva bestämmelsen 1418 första stycket konsumentGänstlagen om liden för betalningen av en Gänst och bestämmelserna i 49 8 samma lag om näringsidkarens s. k. retentionsrätt vid vissa slags Gänster.

Avser Gänsten elt föremål som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av honom (se 49 8 konsumenujänstlagenj, får konsumenien anses ha erhållil kredil i form av ett betalningsanslånd så snart näringsidkaren lämnar ul föremålet lill konsumenien eller någon som företräder denne utan att ha fåll full betalning för tjänsten Gfr prop. 1976/77: 123 s. 157-158). Detla gäller dock inle, om näringsidkaren fordrar full betalning för Uänslen men vid tvist om belalningen måsle lämna ul föremålet för Uänslen därför att konsumenien släller säkerhet för näringsidkarens fordran.

Vid andra tjänster, t.ex. vid arbete pä fast egendom eller på föremål i konsumentens hem, får konsumenten i princip anses ha erhållit elt betalningsanstånd, om inle näringsidkaren i lillräckligi nära samband med att Gänsten har slutförts framställer en anfordran om att hela betalningen -resp. hela den återstående belalningen - för tjänsten skall erläggas omgående (se 41 8 konsumenlGänstlagen). En sak för sig är att konsumenten i ett sådant fall kan behöva någon tid på sig för att skaffa fram pengar. Detta innebär inte att näringsidkaren har lämnal konsumenten etl betalningsanstånd i den mening som avses här. Så kan inte heller anses vara fallel, om tidpunkten för konsumentens betalningsskyldighet flyttas fram så mycket som fordras på gmnd av att konsumenten har begärt en specificerad räkning (se 41 8 andra slycket konsumenlUänsllagen).

För att näringsidkaren skall kunna anses ha lämnal ett betalningsanstånd måste han alltså frivilligt ha medgett ett uppskov med hela eller en del av betalningen till en senare tidpunkt än som följer av den dispositiva bestämmelsen i 41 8 första styckel konsumenttjänstlagen. Medgivandet kan ha lämnats uttryckligen eller tyst, genom s. k. konkludenl handlande. Del saknar betydelse om det har lämnats på förhand, t. ex. i avtalet om Uänsten, eller först efler det atl konsumentens betalningsskyldighet har inträtt. Åven betalningsanståndels längd och beloppsmässiga omfattning saknar i princip betydelse Gfr prop. 1976/77:123 s. 158).

Del nu sagda har avsett den principiella frågan om när kredil i form av betalningsanstånd kan anses föreligga vid konsumentUänsler. 1 prakliken torde denna fråga knappast komma att ställas på sin spels vid tillämpningen av förevarande paragraf. För alt de bestämmelser lill vilka paragrafen 22 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 338

hänvisar skall vara av prakUskt inlresse torde del nämligen i allmänhet 23 a § konsument-

fordras atl det är fråga om ell mer omfattande betalningsanslånd, t. ex. en kreditlagen

avbetalningsöverenskommelse eller en överenskommelse om att hela (den återstående) betalningen för Gänsten skall erläggas på en gång vid en betydligt senare lidpunkl än som följer av den disposiiiva bestämmelsen i 41 8 försia styckel konsumenttjänstlagen. I dessa fal! lorde del inie behöva uppkomma någon tvekan om atl det föreligger en kredit i form av ett betalningsanstånd.

För tydlighetens skull bör påpekas att del inte är fråga om en kredit i form av ett betalningsanstånd, om konsumenten skall betala för Gänsten genom delbetalningar av vilka den sista skall erläggas före eller vid den lidpunkt som följer av nyssnämnda beslämmelse i konsumenttjänsllagen. Detta gäller även om parterna från början skulle ha kommit överens om t.ex. förskottsbetalning men näringsidkaren senare har gått med på en delbetalningsplan eller etl annal uppskov som inte sträcker sig längre än till den nämnda lidpunkien.

Ett sådant kreditförvärv av en tjänst som motsvarar elt kreditköp enligt definitionen i 3 8 konsumentkreditlagen föreligger vidare, om någon del av belalningen för tjänsten eriäggs med belopp som konsumenien får låna av den näringsidkare som är hans motpart i avtalet om Gänsten eller av någon annan kredilgivare på gmnd av överenskommelse mellan denne och näringsidkaren. Hit hör framför alll kreditförvärv av Gänster under former som motsvarar det s.k. låneköpet på varuområdet och kredilförvärv av Gänster med utnyttjande av konlokrediter. Utmärkande för dessa kreditförvärv är att hela eller någon del av betalningen eriäggs med belopp som konsumenten får låna av en bank, etl kontokortsföretag eller en annan kredilgivare på grund av en sådan överenskommelse mellan kreditgivaren och näringsidkaren som går ul på att kreditgivaren skall lämna kredit för betalning av Gänster som utförs av näringsidkaren Ofr prop. 1976/77; 123 s. 82, III och 158). I hithörande fall har det givetvis inte någon betydelse vid vilken tidpunkt näringsidkaren erhåller betalning för Gänsten eller vid vilken lidpunkl konsumentens skuld till krediigivaren skall vara återbetald.

Det bör framhållas atl begreppet kreditköp i 3 8 konsumentkreditlagen inle omfaltar fall då konsumenien lånar pengar av en frislående kreditgivare, l.ex. en bank, för ett köp utan att kredilen gmndas på en sådan överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren som berördes nyss. Ell förvärv av en Gänsl under molsvarande förhållanden ulgör alltså inte heller etl sådani kreditförvärv som faller under förevarande paragraf. 1 övrigl får beträffande innebörden av begreppel kreditköp - och därmed beträffande tillämpligheten av förevarande paragraf på förvärv av Uänster som avses i konsumenlGänstlagen — hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 81-83 och 157-159.

Tillämpningen av bestämmelserna i 10-14 SS konsumentkreditlagen vid

Prop. 1984/85:110 339

kreditförvärv av Uänsler lorde inte behöva ge upphov lill frågor som i 23 a § konsument-

någon högre grad skiljer sig från dem som uppkommer vid kredilköp kreditlagen

avseende varor. 1 detta hänseende kan därför hänvisas lill förarbetena till konsumentkreditlagen (prop. 1976/77:123, LU 1977/78:5; jfr även Wester-hnd m.fl., Kommeniar till konsumentkreditlagen, 1980). För fillämpningen av bestämmelsema i 13 8 konsumentkreditlagen om avräkningen mellan parterna vid förtidsbetalning enligt 12 S har konsumentverket utarbetat hjälpmedel i form av tabellverk.

Del bör framhållas all vissa beslämmelser i konsumentkreditlagen redan tidigare är tillämpliga på krediter och krediterbjudanden som avser bl.a. förvärv av tjänster, även sådana som inle omfattas av konsumenttjänstlagen. Delta gäller bestämmelserna om marknadsföring av kredit i 5-7 88. om konsumentens betalningsansvar vid föriust av kontokort m.m. i 24 8 saml självfallet tillsynsbestämmelserna i 25-29 88 och bestämmelserna i 2 8 med vissa grundläggande begreppsdefinitioner. Konsumentverket har utfärdat riktlinjer för tillämpningen av bl.a. de nyss nämnda bestämmelserna om marknadsföring av kredil. Rikllinjerna åierfmns i konsumentverkels författningssamling (KOVFS 1979: 1).

Ändringen i konsumenlkredillagen bör träda i krafl samtidigt med konsumenlGänstlagen, dvs. den 1 januari 1986. Av allmänna principer följer att den nya paragrafen tillämpas endast då avtalet om en Gänst har ingåtts efter ikraftträdandet. Till undvikande av missförstånd bör påpekas alt paragrafen blir tillämplig på ett sådant avtal även om förvärvet har skett med utnyttjande av kontokredil enligi elt konlokredilavtal som har träffals före nyssnämnda dag Gfr prop. 1976/77:123 s. 149).

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådels yttrande inhämtas över förslagen till

1. konsumenttjänsllag,

2. lag om ändring i lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom,

3. lag om ändring i konsumenlköplagen (1973:877),

4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

5. lag om ändring i konsumenlkredillagen (1977:981).

6 Beslut

Regeringen beslular i enlighel med föredragandens hemslällan.

Prop. 1984/85:110 340

Utdrag LagrådeU yttrande

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanlräde 1984-11-29

Närvarande: juslitierådet Höglund, regeringsrådet Wahlgren, juslilierådel Rydin.

Enligt utdrag av prolokoll vid regeringssammanlräde den 29 mars 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämia lagrådels yttrande över förslag till

1. konsumenttjänstlag,

2. lagom ändring i lagen(1905; 38 s. 1) om köp och byte av lösegendom,

3. lag om ändring i konsumenlköplagen (1973; 877),

4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418) och

5. lag om ändring i konsumenlkredillagen (1977:981).

Förslagen har inför lagrådel föredragils av hovrättsassessorn Michael Koch. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till konsumenttjänstlag

Del omfattande reformarbete som under senare år ägt mm i vårt land för att förbällra skyddel för konsumenler har lell lill lagsliflning på civilrättens och marknadsrättens områden. Den nuvarande civilrätlsliga konsument-lagstiftningen lar huvudsakligen sikte på köp av varor och innefattar tillsammans med den grundläggande allmänna köplagen en tämligen fullsländig civilrättslig reglering av konsumentskyddet vid köp. Reformarbetet har gåtl vidare och inriktats bl.a. på Gänster, som näringsidkare ulför ål konsumenter. Det nu till lagrådel remitterade förslagel lill konsumenl-Gänsllag innehåller sålunda en reglering av konsumentskyddet vid sådana Gänsler som beslår i arbele på lösa saker eller fastigheter samt Gänster som avser förvaring av gods.

Samtidigt har reformarbelel fortsatt på köprättens område. Den nu gällande hemförsäljningslagen av år 1981 har sålunda ersatt en lidigare lag i ämnet av år 1971 och den år 1977 tillsatta konsumentköpsutredningen har nyligen avlämnat betänkande (SOU 1984:25) med förslag till ny konsumeniköplag. DäGämle förbereds i nordiskl samarbete en ny allmän köplag. En särskild ulredning, 1983 års småhusköpsutredning, har också tillsatts för all utreda frågan om vilka lagregler som behövs vid förvärv av småhus.

Den nu föreslagna konsumenttjänstlagen blir den första egentliga lagregleringen i sill slag. Vi får därmed en reglering av vissa konsumenttjänster men kommer att sakna regler på Uänsteområdel i stort. Där reglering saknas får man fortfarande i viss utsträckning falla lillbaka på de grund-

Prop. 1984/85:110 341

salser som gäller inom köprätten. En genomförd konsumenlGänsUag på Lagrådets yttrande del område som det nu är fråga om lorde också bli lill ledning för bedömningen av närliggande Gänsler utanför lagens tillämpningsområde. All vi på Gänsteområdet inle får en övergripande lagsliflning på samma sätt som inom köprälten bör inle innebära någon slörre olägenhet. Som ulvecklas i remissprolokollel (avsnitt 2.1.3) torde del prakliska behovel av lagstiftning främst göra sig gällande i fråga om sådana Gänster som förslagel omfattar.

Med hänsyn lill del nära sambandet med köprälten är del naturligt all en lagstiftning rörande konsumentUänsler får sin ulformning i anslutning till lagstiftningen på konsumentköpsområdei. Som följd härav och då köplag-siiflningen är under reformering skulle del vara all föredra alt en ny lagreglering på de båda områdena fick komma lill stånd samtidigt eller atl en reglering av konsumenttjänsterna renlav fick anslå lill dess den grundläggande regleringen inom köprälten lagls fasl. Olägenheter av atl redan nu - innan nya köp- och konsumentköplagar anlagils - införa en konsumentUänsllag torde dock kunna undvikas om man ser lill atl i sådana delar, där alla skäl talar för en ensartad reglering, lösningar väljs som passar väl även för konsumentköpsområdei. Detla synes också ha skett vid uiarbetandel av det föreliggande förslagel till konsumenlGänsUag. På vissa punkler föreligger dock skillnader mellan del remitterade förslagel och det sedermera av konsumentköpsutredningen avgivna förslaget till konsumeniköplag. Vissa av dem kan vara betingade av att det i ena fallet är fråga om köp och i det andra om Uänst. Andra skillnader är svårare att upprätthålla. Sådana återfinns exempelvis i regleringen av påföljderna vid fel och dröjsmål på näringsidkarens sida. Skadeståndsansvaret är sålunda utformat som ett presumtionsansvar i del remitterade förslaget till konsumenttjänstlag men som ell strikt ansvar med vissa undantag i utredningsförslaget rörande konsumenlköpen. 1 fråga om hävningspåföljden skall - enligt motiven till det remitterade förslagel - på tjänsteområdet gälla det krav på synbarhet som för närvarande finns inom köprätten för atl hävningsgrund skall föreligga, medan detla krav enligt samma utredningsförslag inte är tänkt att gälla på konsumentköpsområdei. En samordning bör eftersträvas när del gäller principiella lösningar av dessa och liknande slag, om inte slarka praktiska skäl talar däremot. Rättssystemet blir annars onödigi kompliceral.

Den föreslagna lagens uppbyggnad följer i stort regleringen inom köprälten. En betydelsefull nyhet i förslaget är att lagregler införs om produktansvar för sakskador. Regleringen innebär att näringsidkarens skadeståndsansvar vid fel eller dröjsmål omfattar även skada på föremålet för Gänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller medlem av dennes hushåll. Del utvidgade ansvarel är liksom skadeståndsansvaret i övrigt konstruerat som ett presumlionsansvar. Della innebär atl näringsidkaren går fri från skadeståndsskyldighet endasl om han kan visa att försummelse inle förekommil på hans sida.

Prop. 1984/85:110 342

Produktansvaret enligt förslagel skall sålunda ifrågakomma endasl vid Lagrådets yttrande fel eller dröjsmål. En liknande reglering föreslås i det nämnda förslagel till ny konsumeniköplag. Även där föreslås produktansvaret bli begränsal lill fall av fel eller dröjsmål på näringsidkarens sida. Som skäl för en sådan begränsning har angivits att del vid en köprällslig reglering av produktansvaret bör anknytas till konsumenlköplagens felbegrepp, så alt ersättnings-rätt i princip förulsäller att ell fel i den lagens mening föreligger. Det köprätlsliga felbegreppet antas enligt sislnämnda förslag läcka sådana feltyper som konsiruklionsfel, fabrikalionsfel och instruktionsfel, vilka vanligen kommer i fråga vid produktansvar (SOU 1984: 25 s. 193). Molsvarande resonemang kan förmodas ligga bakom avgränsningen av produktansvaret på Gänsteområdet.

Del har inle klarlagls vilken närmare innebörd en begränsning av produktansvaret till felfallen har (från dröjsmål bortses här, eflersom dröjs-målsfallet inle har samma inlresse som felfallet). En sådan begränsning förefaller vid första påseende atl leda lill ell ganska snävt tillämpningsområde för produktansvaret och därmed för del konsumentskydd som ligger i sådant ansvar. Hur det förhåller sig härmed beror tydligen på hur området för näringsidkarens felansvar besläms. Enligt gällande räll skils mellan fel, som utlöser felansvar, och skadebringande egenskap, som utlöser produktansvar (se härom exempelvis Karlgren, Produktansvaret, 1971, s. 6ff och produktansvarskommilténs belänkande SOU 1979; 79 "Produktansvar II" s. 25, 27). Det förra avser skada på eller brist hos själva köpeobjektet, den senare skada på annan egendom eller på person. I vissa fall kan etl fel vara sådant all del utlöser både felansvar och produktansvar.

Om områdel för felansvaret uividgas, blir olägenheterna av den föreslagna begränsningen av produktansvaret inte så stora. Förslagel kan synas innebära en sådan utvidgning, så all skadebringande egenskaper i ökad utsträckning blir atl hänföra lill fel. Vissa bestämmelser i förslaget kan tyda därpå. Redan kravel på fackmässighet och omsorg samt felregeln i anslulning därtill (98) talar i sådan riktning. Tjänsten skall också enligt förslaget anses felaktig när den utförts i strid mol sådan författningsföre-skrifl eller sådani myndighelsbeslui som väsentligen syftar till all säkerställa all föremålel för Gänsien är tillföriilligl från säkerhetssynpunkt eller när den utförts i slrid mot ell förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen. Dessa beslämmelser synes kunna innebära att sådana brisler hos Uänslen som enligt traditionellt synsätt skulle betraktas som skadebringande egenskaper är att hänföra till fel i den föreslagna lagens mening och därmed av beskaffenhel atl utlösa alla påföljder vid fel (prisavdrag, hävningsräll etc). Härav följer tydligen också att reklamation krävs även vid anspråk på ersättning för skada på annan egendom. Del är önskvärt med ett klariäggande av den nu berörda frågan om omfattningen av själva felbegreppet i förhållande lill gällande rält. Del synsätt som ligger bakom förslagel kan möjligen länkas få betydelse även för utvecklingen på produktskadeområ-det i övrigt Gfr NJA 1982 s. 380 och 1983 s. 118).

Prop. 1984/85:110 343

Som anförs i remissprolokollel finns ett nära samband mellan avtal om Lagrådets yttrande förvaring och avtal om arbele på sådana lösa saker som för arbetets utförande överlämnas lill näringsidkaren. Delta har föranlett atl i det remitterade förslagel till konsumenlGänsllag lagits in regler även för förvaringsavtal mellan näringsidkare och konsumenter. Utredningsförslaget upptog emellertid inte sådana regler. Sedvanlig remissbehandling lill ledning för bedömningen av den föreslagna regleringen i denna del har följaklligen inle heller förekommil. Det är därför vanskligt atl överblicka konsekvenserna av förslaget i denna del.

En fråga som genasl inställer sig gäller tillämpningsområdel för den föreslagna regleringen. Ålskilliga uppdrag förekommer som innefattar en kombination av olika Uänsler, bland vilka förvaring ingår som etl led. 1 remissprolokollel synes i della hänseende ha lagils upp främsl kombinalio-ner av förvaring och mindre slag av servicearbeien. Vidare har berörts frågan om förvaring av värdepapper som ett led i den typ av Uänst som beslår i förvaltningen av dem. En vanlig kombination som särskilt bör uppmärksammas och som också berörts i remissprolokollel är förvaring och transport. Det kan ifrågasättas om inte en allmän regel behövs i lagen till ledning för bedömningen av när etl avtal som delvis innefattar förvaring skall anses falla in under den föreslagna lagens tillämpningsområde. Problem motsvarande det som gäller det i förslagel reglerade förhållandet mellan köp och tillverkning av sak (2 8 1) uppkommer här.

En annan fråga som inle regleras i förslagel och som inle heller närmare berörs i remissprolokollel avser konsumentens skyldighel atl lämna upplysningar om det gods han lämnar till förvaring. Sådana upplysningar kan vara avgörande för näringsidkarens villighet atl åta sig förvaringsuppdra-get. Eflersom förslagel inte medger honom att friskriva sig från ansvar, hell eller delvis, uppkommer för honom i slället frågan om atl avböja uppdragel. En upplysningsplikt kan få betydelse även i andra hänseenden. 1 remissprolokollel (avsnitt 2.11.4) talas om jämkning av skadestånd till konsumenten på grund av skada på egendomen, när konsumenten inte har lämnat tillbörliga upplysningarom förvaringsobjeklei. Försummelser i detta hänseende kan emellertid få även andra verkningar. Försummelserna kan exempelvis få betydelse för bedömningen av det krav som bör ställas på förvararens aktsamhet Gfr NJA 1978 s. 618). De kan också tänkas medföra skadeståndsskyldighet för konsumenien när förvaringen avser t.ex. fariigt gods. Sådan skyldighet lorde även kunna komma i fråga vid skada lill följd av skadebringande egenskaper hos gödsel. I vad mån beslämmelser bör meddelas om upplysningsplikt för konsumenten och om påföljder för försummelse av sådan plikt kan inte bedömas på del malerial som föreligger i lagstiftningsärendet.

Ehuru som framgår av det anförda tvekan kan råda om lämpligheten av atl införa en omfattande lagsliflning på konsumenttjänslområdet innan klarhet vunnits om regleringen av konsumentköpen, bör det kunna godias

Prop. 1984/85:110 344

att så sker. I fråga om den del av förslagel som avser förvaring inställer sig Lagrådets yttrande

en viss osäkerhet om förslagets tillräcklighet. Lagrådel vill dock inte

motsätta sig den förslagna regleringen i denna del. 1 övrigl är förslagel väl

underbyggt och ägnat att upphöjas till lag. Lagrådet vill dock betona viklen

av alt samma rättsliga principer får så långt del är praktiskt möjligl gälla på

konsumentköpsområdei och konsumenltjänstområdel. 1 den mån andra

vägar väljs inom den fortsatta lagsliftningen på det förra områdel, bör

därför ändringar övervägas på del senare, så all samstämmighet såvitt

möjligt nås.

Lagrådel tillstyrker sålunda atl en konsumenttjänsllag med den inriktning och del innehåll som del remitterade förslagel innefattar nu genomförs. 1 vissa hänseenden har förslaget givit anledning till erinringar eller kommenlarer från lagrådels sida. Till dessa återkommer framställningen i det följande vid de särskilda beslämmelserna.

1 8

I denna paragraf anges ramen för den föreslagna lagens lillämpning. Lagen skall gälla avtal om Uänster, som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål i fall då Gänsten avser vissa i paragrafen angivna arbelen på lösa saker eller på fast egendom m. m. eller förvaring av lösa saker.

Näringsidkare i lagens mening är enligt specialmoliveringen till paragrafen även statliga och kommunala organ som driver verksamhet av ekonomisk natur. Lagen avses dock inle vara tillämplig på arbelen m.m. som uiförs som etl led i offentlig förvaltning under sådana förhållanden atl del framsiår som främmande att tala om att det föreligger ett privaträllsligl avtalsförhållande mellan näringsidkaren och konsumenien. Som exempel nämns den solning som föreskrivs i offentligrätlslig ordning. Den anses falla utanför tillämpningsområdet. 1 detla sammanhang kan del enligt lagrådets mening ha sitt intresse atl beröra även den sophämtning - bortforsling av hushållsavfall - som utförs genom kommunens försorg enligt renhållningslagen (1979; 596) och som föranlett många tvister. Åven denna verksamhel torde falla utanför den nu föreslagna lagens tillämpningsområde.

Med konsument avses enligt moliveringen till paragrafen en enskild fysisk person som uppträder huvudsakligen i sin egenskap av privatperson. Avgränsningen av tillämpningsområdet till rättsförhållanden med konsumenter som uppdragsgivare innebär bl.a. att avtal mellan två näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhel faller uianför lagens lillämpning. Delsamma gäller avtal där uppdragsgivaren är en juridisk person, l.ex. elt bolag eller en ideell förening, såsom en villaägareförening. Inte heller gäller den föreslagna lagen enligt motiven för Gänster som utförs ål dödsbon.

En begränsning av lagens Ullämpningsområde på uppdragsgivarsidan, så

Prop. 1984/85:110 345

all även dödsbon faller uianför, är knappasl sakligl motiverad. Visserligen Lagrådets yttrande erhålls en klar gränsdragning såUllvida atl alla juridiska personer faller uianför, men en sådan gränsdragning förefaller konstlad från saklig synpunkl. Del skyddsbehov som en konsumenllagsUftning är avsedd all lillgodose föreligger i regel i lika hög grad för dödsbon som för enskilda personer. Om t.ex. efterlevande make och barn eller två syskon lever tillsammans och gör en beställning för sitt privata bmk, är det inte sakligl motiverat atl tillämpa olika regler beroende på om de råkar bilda ett dödsbo eller om så inle är fallel. Föredragande statsrådet synes inle heller ha varit främmande för tankar av delta slag, i del atl han som exempel på fall då den föreslagna konsumenttjänstlagen kan lillämpas analogi nämner särskilt Uänsler som utförs ål icke näringsdrivande dödsbon.

Del är självfallet ell inlresse att termen konsument har samma innebörd i alla lagar på konsumentskyddels område. Termens innebörd är emellertid inte angiven i lag. Enbart molivultalanden finns lill ledning. Dessa ulgår som regel från alt konsumenl är en enskild medborgare i betydelsen fysisk person, se t.ex. moliven lill lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor i NJA II 1971 s. 649, jfr s. 663, lill konsumenlköplagen (1973:877) i NJA II 1973 s. 437, Ull konsumentförsäkringslagen (1980: 38) i NJA II 1980 s. 67, jfr s. 69f, och Ull hemförsäljningslagen (1981: 1361) i NJA II 1981 s. 611. Del vill synas som om dödsbofallen inle uppmärksammats Gfr dock lagrådets yttrande över förslagel till lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. i NJA II 1978 s. 6). Konsumentköpsutredningen har däremol i sitt nyligen avgivna belänkande (SOU 1984:25) berört frågan. Den anför (s. 256) atl etl dödsbo som exempelvis köper möbler till etl boet tillhörigt fritidshus bör kunna likställas med en fysisk person vid tillämpning av de av ulredningen föreslagna konsumentköpsreglerna.

Lagrådet vill hävda att termen konsument, som inle någonstädes i lagstiftningen givits ett mera preciserat innehåll, bör ha den innebörden att den omfattar inte bara enskilda fysiska personer ulan också dödsbon. Att termen inte bör omfatta dödsbo som driver näringsverksamhet är klart. Men så länge det rör sig om prestationer för delägarnas enskilda ändamål - för deras eller någonderas privata bruk - synes sakliga skäl saknas att göra skillnad mellan personer som tillsammans bildar ett dödsbo och personer som inte gör det. All låta lagstiftningen omfatta även dödsbon behöver inte medföra att även vissa andra juridiska personer som skulle kunna anses höra hil behöver föras in därunder. Den vikliga skillnaden föreligger att enskilda personer ofrivilligt råkar in i ett dödsboförhållande, medan så ej är fallet när del gäller andra juridiska personer.

Till de arbelen som faller in under den föreslagna lagens tillämpningsområde hör enligt punkt 2 arbete på - förulom fasl egendom, byggnader och andra anläggningar - andra "fasla saker". Utlryckel "fasla saker", vid sidan av de vedertagna termerna fast egendom och lös egendom med däri ingående lösa saker, ler sig något överraskande såsom en eljest i lagslift-

Prop. 1984/85:110 346

ningen inle brukad term. Med den innebörd ullryckd avses ha enligi Lagrådets yttrande remissprolokollel förefaller del emellertid praktiskt som gemensam benämning på samma slags saker, oavsett om. dessa är att hänföra till fast egendom eller inte beroende på äganderättsförhållandena Gfr 2 kap. 4 8 jordabalken). Lagrådet finner sig därför inte böra rikta någon erinran mot del använda uttrycket.

2 S

Paragrafen anger hur gränserna mol köp av lös egendom skall dras. Punkt 1 avser tillverkningsavtal. Belräffande sådana avtal gäller för närvarande enligt 2 S köplagen all de skall anses ulgöra köpeavtal, om den som tillverkar godset skall beslå malerialel. Skall malerial Ullhandahållas både av lillverkaren och av beställaren anses avlalel såsom köp, ifall lillverkaren beslår den huvudsakliga delen av materialet. Etl under det nordiska samarbelel upprältal ulkasl lill ny köplag upplär under 2 8 beslämmelsen alt besiällning av en vara som skall tillverkas anses som köp, om inle beslällaren skall tillhandahålla en väsentlig del av malerialel.

Gällande konsumeniköplag innehåller inle någon liknande beslämmelse om tillverkningsavtal. 1 del förul nämnda förslaget till ny konsumeniköplag finns däremot en regel som överensstämmer med regeln i köplagsulkastel. Sålunda sägs i 2 8 första styckel av förslagel, alt beställning av gods som skall tillverkas anses som köp, om inle beslällaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet.

Enligt punkt 1 i nu förevarande paragraf skall konsumenlGänstlagen inle gälla tillverkning av lösa saker, utom då konsumenien skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Som anmärkts i specialmoliveringen har beslämmelsen anpassats till utkastet till ny köplag och den står också i samklang med förslaget till ny konsumeniköplag. Innebörden av den avsedda regleringen i det hela blir att sådana avtal om tillverkning av lösa saker som inte faller in under köplagen eller konsumenlköplagen anses som avtal om Gänsler. Mol en sådan ordning finns ingel all erinra.

Innan den nya lagstiftningen på köprättens område hunnit genomföras kan emellerUd tillämpningsproblem tänkas uppkomma i etl speciellt läge. Del gäller det fallel då tillverkaren skall beslå den huvudsakliga delen av materialet och konsumenten skall tillhandahålla återstoden men ändå så stor del atl den kan sägas vara väsentlig. Etl sådani fall kan hänföras bäde lill köp enligt gällande köprättsliga lagstiftning och till Gänst enligt förslaget till konsumenttjänsllag. De praktiska ölägenheterna av all denna inkongruens föreligger under ell övergångsskede lorde emellertid vara ringa.

Lagrådet finner sig sålunda kunna tillstyrka att punkl 1 i förevarande paragraf ulformas i enlighet med det remitterade förslagel.

Punkl 3 i paragrafen avser alt klargöra all konsumenttjänsllagen inle reglerar arbele, som en näringsidkare utför för all avhjälpa vad som rättsligt sett utgör fel i egendom som han har såll. Såsom anges i specialmoU-

Prop. 1984/85:110 347

veringen gäller punklen alliså ai beie som utförs lill fullgörande av etl avtal Lagrådets yttrande om köp. Bestämmelsen avser endast sådant avhjälpningsarbde som näringsidkaren är berättigad eller skyldig att ulföra enligt de för köpet gällande rättsreglerna och som också uiförs på grund därav. Däremol är beslämmelsen inte tillämplig, om en konsument avslår från alt ulnyttja sina befogenheter enligt köpeavtalel och i stället besläller arbetet hos säljaren som etl vanligt reparalionsarbele. Den sålunda avsedda innebörden av stadgandet i punkl 3 framgår inle med önskvärd klarhet av lagtexien i dd remitterade förslagel. Bestämmelsen lorde därför böra förtydligas och ges lydelsen att lagen inte gäller arbete som till fullgörande av elt avtal om köp utförs för alt avhjälpa fel i den sålda egendomen.

4 8

Försia styckel av paragrafen innehåller i en första mening föreskriflen all näringsidkaren skall ulföra tjänsien på etl fackmässigt tillfredsställande säu. Enligt andra meningen i samma stycke skall näringsidkaren vidare med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen och samråda med denne i den utsträckning som det behövs och är möjligl.

Utlryckel "på elt fackmässigt tillfredsställande sätt" torde inte ha annan innebörd än del kortare och även klarare ullryckd "fackmässigt". Det senare uttrycket torde därför böra väljas och första meningen sålunda få lydelsen atl näringsidkaren skall utföra Uänslen fackmässigl.

1 andra slycket föreskrivs att, om inte annal får anses avtalat, det ingår i Uänsten att näringsidkaren skall tillhandahålla behövligt malerial av normall god beskaffenhel. Bestämmelsen innehåller sålunda dels föreskriflen alt näringsidkaren skall tillhandahålla del malerial som behövs för Uänsten, dels kvalitetskravet atl materialet skall vara av "normalt god beskaffenhet". I båda dessa hänseenden gäller bestämmelsen i den mån inte annal får anses avtalat.

I specialmotiveringen anförs att utgångspunkten alltså är alt del utgör en del av näringsidkarens förpliktelser vid utförandel av en Gänst ("ingår i Gänsten") att tillhandahålla det erforderiiga materialet. Della medför bl. a. att valet av material i princip omfattas av kravel på etl fackmässigl ulförande av Uänsten. Eftersom bestämmelsen är dispositiv (inte tvingande) kan, enligt vad som vidare anförs i specialmoliveringen, avtal med giltig verkan träffas om en klart lägre materialkvalitet än normalgod. Detta kan enligt moliven strängt laget ses som en uttryckligen angiven möjlighel atl i delta avseende genom avtal avvika från kravet på elt fackmässigl tillfredsställande utförande av en Gänsl.

En viss motsägelse synes ligga i alt paragrafen sålunda å ena sidan ställer det ivingande kravet på fackmässighet och omsorg och å andra sidan tillåter avtal om material av en klart lägre kvalitet än normalgod. Kravel på normall god beskaffenhel är dessutom något förvillande. Del kan uppfattas som om en annan slandard än som krävs i köpsammanhang är avsedd.

Prop. 1984/85:110 348

Enligt motiven är Gänsten sålunda i princip atl anse som felaklig, om Lagrådets yttrande

materialet avviker från kravel på normall god beskaffenhel i den mån inle

annat är avtalat. Men i motiven sägs även all del köprättsliga felbegreppel

som regel blir avgörande för frågan om materialet är konlraktsenligi eller

ej-

Med kravel på normalt god beskaffenhel synes vidare av moliven all döma vara avsett alt utmärka att näringsidkaren skall i fråga om materialet ha samma ansvar som en säljare. Della kan dock knappasl följa av den föreslagna beslämmelsen och synes också onödigi all uttrycka. Det lorde räcka med del ansvar för fel som näringsidkaren har enligt den föreslagna lagen. Av dess 98 måsle anses följa att fel föreligger om materialet inte svarar mot vad konsumenien äger förvänta sig på grund av det i förevarande 4 8 föreskrivna kravet på fackmässighet och omsorg.

Enligt lagrådels mening skulle regleringen vinna i följdriktighet om det särskilda kravel på normall god beskaffenhel hos malerialel fick ulgå.

5 8

Denna paragraf är upplagen under rubriken "Säkerhet". I försia slycket av paragrafen föreskrivs, att Uänsten inte får ulföras i strid mot sådana förfatlningsföreskrifler eller myndighelsbeslui som väsenlligen syftar lill att säkerslälla all föremålet för Gänsten är Ullförlilligl frän säkerhelssynpunkl. Och enligt andra stycket får Gänsten inle heller utföras i strid mot förbud enligt 48 marknadsföringslagen (1975:1418).

Om resullalel av Gänsien avviker från vad som sägs i 5 8 första stycket, skall Gänsten enligt 9 S första stycket 2 anses felaklig. Likaså skall Gänsten anses felaktig - enligt 98 andra styckel - om den har utförts i strid mol etl förbud som avses i 5 8 andra slycket. Molsvarande bestämmelser finns i 15 8 beträffande sådan Gänsl som avser förvaring.

Föreskrifterna i 5 8 ger ell någol besynneriigt inlryck, i del all vad som utsågs förefaller självklart. Dessutom kan de förargligt nog läsas så som om det skulle vara tillåtet atl ulföra Gänsten i strid mol andra författnings-föreskrifter eller myndighelsbeslui, l.ex. en miljöföreskrift eller elt meddelal byggnadslov. Paragrafen med tillhörande rubrik torde böra ulgå.

En följd av att 5 8 utgår blir atl de här förul nämnda bestämmelserna om fel i 9 och 15 88 måsle omformuleras. Försia styckel 2 i 98 bör således innehålla att Gänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från sådan författningsföreskrift eller sådani myndighetsbeslut som väsenlligen syftar till atl säkerslälla alt föremålel för Gänsten är tillföriilligl från säkerhetssynpunkt. Andra stycket i 9 8 bör på motsvarande sätl lill sin förra del omformuleras och få lydelsen, att Gänsten också skall anses felaklig, om den har utförts i slrid mot förbud enligt 4§ marknadsföringslagen (1975; 1418). Molsvarande ändringar bör göras i 15 8 i förslagel.

Skulle innehållel i 5 8 likväl tillerkännas sådan betydelse att del anses böra kvarslå i della avsnill av den föreslagna lagen, bör en annan formule-

Prop. 1984/85:110 349

ring väljas. Lämpligen kunde i sådant fall föreskrivas atl näringsidkaren Lagrådets yttrande skall särskilt iaktta atl Gänsten inte uiförs i strid mot sådan förfatiningsfö-reskrift eller sådant myndighelsbeslui som väsenlligen syftar lill all säkerslälla all föremålel för Gänsten är tillföriiUigt från säkerhetssynpunkt eller i slrid mot förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (1975: 1418). Viss jämkning av lydelsen av 9 och 15 88 i förslaget föranleds även härav.

6 8

1 denna paragraf föreskrivs lill en början skyldighet för näringsidkaren atl under vissa förutsättningar avråda konsumenten från att låta utföra Gänsten (första stycket). Därefier behandlas det fallet att det först sedan Gänsten har börjat ulföras visar sig, au den inle kan anses vara till rimlig nytta för konsumenien eller atl prisel för Uänslen kan bli belydligi högre än konsumenien hade kunnal räkna med. 1 sådani fall skall näringsidkaren underrätta konsumenien om förhållandet och begära hans anvisningar (andra stycket). Kan konsumenten inte anträffas inom rimlig tid, skall näringsidkaren avbryta påbögat arbete, dock inle om det finns särskilda skäl alt anta all konsumenien ändå önskar få Uänslen ulförd (Iredje slyckel).

Föreskriflen, all näringsidkaren skall avbryia påbörjal arbele, gäller sålunda enligt den föreslagna bestämmelsen i iredje slycket när konsumenten inle kan anträffas inom rimlig tid. Detsamma bör naturiigen gälla när konsumenten väl kan anträffas men inle ger besked inom rimlig lid. För tydlighels skull torde detla böra framgå av paragrafen. Lagrådel förordar därför sådan lydelse av iredje slyckel att näringsidkarens skyldighel alt avbryia påböGat arbete inträder, när konsumenien inte kan anträffas eller näringsidkaren av annan orsak inle får anvisningar inom rimlig lid.

7 8

Denna paragraf anger rällsföljderna av atl näringsidkaren har åsidosatt sina skyldigheter enligt 68. Lagrådet har inle någol alt erinra mot den föreslagna regleringen i sak. Första slyckel synes dock böra jämkas redaktionellt så atl innebörden av stadgandet blir lättare alt uppfatta. Bestämmelsen kan förslagsvis ges den lydelsen att, ifall näringsidkaren har åsidosatt vad som åligger honom enligt 68 och det finns slarka skäl alt anla alt konsumenten i annal fall hade avslåll från att beslälla Uänsten eller hade avbeslällt den, näringsidkaren inle har slörre rätl lill ersättning än han skulle ha haft, om konsumenten hade avstått från atl beställa Gänsten eller hade avbeställt den.

Enligt denna paragraf skall näringsidkaren underrätta konsumenien och begära dennes anvisningar, om del när Uänslen utförs framkommer behov av tilläggsarbete som på grund av sitt samband med uppdraget lämpligen bör utföras samiidigi med delta (försia styckel).

Prop. 1984/85:110 350

Första meningen har fåll karakiär av en definition av sådani arbete som Lagrådets yttrande här är i fråga och som benämns tilläggsarbete. Lagrådel vill förorda all denna innebörd får liksom i ulredningens förslag (2 kap. 5 8 första stycket) framträda klarare genom atl texten får innehålla ordel "arbele" i stället för "tilläggsarbete" och ordel lilläggsarbete tillfogas sist i meningen inom parentes som benämning på del arbele som här är i fråga. Därmed präglas termen tilläggsarbete med ell vissl här angivel innehåll som får gälla i fortsättningen när termen används i den föreslagna lagen.

Enligt andra styckel får näringsidkaren under vissa angivna fömtsättningar utföra lilläggsarbetel, om konsumenien inle kan anträffas inom rimlig tid. I likhel med vad lagrådet förordal belräffande 6 8 iredje stycket vill lagrådel förorda sådan lydelse av förevarande andra slycke all del sagda gäller, när konsumenien inle kan anlräffas eller näringsidkaren av annan orsak inle får anvisningar inom rimlig tid.

9 8

Lagrådet vill erinra om den jämkning av lydelsen som föranleds av lagrådets förslag beträffande 5 8.

Enligt förevarande 9 S försia slyckel 1 skall Gänsten anses felaklig, om resultatet avviker från vad konsumenten med hänsyn till 4 8 har rätl atl kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse. Alt märka är atl del i 48 föreskrivna kravet på fackmässighet och omsorg kan i vissa situationer medföra avrådningsskyldighet för näringsidkaren enligt 6 8 i förslaget. I sådana situationer leder ell åsidosättande av kravet inte till att Gänsten skall anses felaktig utan i stället till påföljd enligt 7 8 i förslaget.

11 8

Paragrafen innehåller atl en Gänsl skall anses felaktig, om näringsidkaren före avtalets ingående har underlåtit att upplysa konsumenien om ett sådant förhållande rörande Gänslens beskaffenhet eller ändamålsenlighel som näringsidkaren kände lill eller borde ha känl lill och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för konsumenten. En förulsättning för atl Gänsten skall anses felaklig i ett sådani fall är enligt paragrafen dock alt underiålenhelen kan antas ha inverkat på avtalet.

Beslämmelsen kan enligt specialmoliveringen ses som en konkretisering i visst hänseende av den informationsskyldighet som följer av näringsidkarens omsorgsplikt. Omsorgsplikten tar sig ullryck även i 6 8 första stycket, enligt vilken näringsidkaren åläggs avrådningsskyldighet i vissa fall. Åsidosätter näringsidkaren denna avrådningsskyldighet, inträder enligt 7 S i förslaget en begränsning i hans rält till ersättning för Gänsten. I sådani fall är inle fråga om fel hos Gänsten. Av betydelse blir därför att iaktta gränsen mellan fall, som innebär åsidosättande av avrådningsskyldighelen, och fall, som bör bedömas som fel.

Prop. 1984/85:110 351

Enligi specialmoliveringen avses 7 8 skola lillämpas i sådana fall dåren Lagrådets yttrande åtgärd avseende ett föremål enligt en fackmässig och objektiv bedömning inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten, hur väl åtgärden än utförs och vilkel malerial som än används. Däremol - sägs del vidare -bör reglerna om fel hos Gänsten lillämpas i sådana fall där en åtgärd avseende ell föremål lypiskl sett är lill rimlig nytta för konsumenten men där resultatet i det enskilda fallel är behäftat med brister till följd av det sätt på vilket åigärden har utförts eller del malerial som har kommil till användning. I de fall som skall bedömas enligt felreglerna är det sålunda i princip fråga om brister som kan avhjälpas av näringsidkaren inom ramen för vad uppdraget har gåll ul på, eflersom de är hänförliga till sättet för Uänstens utförande eller till materialet. HäGämte hänvisas lill vissa gränsfall som enligi uttryckliga regler skall bedömas enligt felreglerna, nämligen de fall om vilka föreskrifter meddelas i 5 8 i förslagel.

Atl skillnad sålunda skall upprätthållas mellan avrådningsfallen och felfallen framgår inle helt klart av lagtexien. Lydelsen av 11 8 omfaltar sålunda strängt tagel även de fall som avses med 6 8 försia slycket. Denna otydlighet synes kunna undanröjas genom all del i 11 8 görs undantag för fall som avses i 68 försia styckel.

Första meningen i 11 8 torde sålunda kunna ges lydelsen, atl Gänsten skall slutligen anses felaklig, om näringsidkaren i annal fall än som avses i 68 första slycket före avtalets ingående har underlåtit att upplysa konsumenten om ett sådant förhållande rörande Gänslens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som näringsidkaren kände lill eller borde ha känt till och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för konsumenien. Den ändrade lydelsen föranleder en redaktionell jämkning av andra meningen sålunda, att orden "i ett sådant fall" får utgå. De kan annars befaras ge upphov till missuppfattning. Alt fråga är om fel i paragrafens fall och inga andra torde framgå ulan den beslämning som ligger i de citerade orden.

12 8

Enligt första slycket försia meningen i denna paragraf skall frågan, om Gänsten är felaktig, bedömas med hänsyn till förhållandena vid den lidpunkt då uppdragel avslutades. 1 andra meningen föreskrivs atl, om Uänsten avser en sak "som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall lillverkas av denne", uppdragel anses avslulat först när saken har kommit i konsumentens besittning. Sistnämnda bestämmelse träffar enligt ordalagen även del - måhända mindre vanliga men tänkbara - fallet alt näringsidkaren skall tillverka en sak i konsumenlens hem eller på någol annat av denne disponerat ställe. En snickare skall t. ex. tillverka en större bokhylla på platsen. Det torde inle vara avsett alt regleringen i andra meningen skall omfatta nu angivna fall, där föremålel inte har varil i näringsidkarens besittning. För all laglexlen skall komma i överensstäm-

Prop. 1984/85:110 352

melse med vad som synes ha åsyftats lorde den cilerade lydelsen böra Lagrådets yttrande ersättas med lydelsen "som har överlämnals lill näringsidkaren eller som eljesl befinner sig i hans besittning".

Lydelsen av 44 8 försia slyckel och 49 8 första meningen i lagförslagel torde böra ändras på samma säu.

13 8

I denna paragraf föreskrivs att, om resullalel försämras efler den lidpunkl som anges i 12 S, Gänsten skall anses felaklig om försämringen är en följd av ett avtalsbrott på näringsidkarens sida. Enligt motiveringen till paragrafen avses med avtalsbrott inle endast att näringsidkaren åsidosätter särskilda beslämmelser i avtalet mellan parierna ulan också att han åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen. Det synes oegentligt att i uttrycket avtalsbrott inbegripa åsidosättande av förpliklelser som gmndar sig pä bestämmelser i lag. För all den avsedda innebörden skall komma till uttryck i lagiexten lorde paragrafen böra innehålla all, om resullalel försämras efler den tidpunkt som anges 112 8, Uänslen skall anses felaklig om försämringen är en följd av atl näringsidkaren åsidosatt vad som ålegat honom enligt avtalet eller den nu föreslagna lagen.

15 8

I fråga om denna paragraf gäller samma erinran som belräffande 9 8.

16 8

I paragrafen anges vilka påföljder som konsumenien kan göra gällande när Gänsien är felaklig. En förulsättning för påföljd är enligt paragrafen att felaktigheten inte beror på någol förhållande på konsumentens sida. Fall kan tänkas förekomma då redan avtalet går ut på en Gänsl, som är felaklig enligt den föreslagna lagens regler. Fråga blir då i vad mån konsumentens medverkan till avlalel medför all felaktigheten skall anses bero på elt förhållande på konsumenlens sida. Etl särskilt fall av delta slag är det då konsumenten direkt har önskat atl få en Gänsl ulförd, trots atl den strider mol t.ex. etl myndighelsbeslui, och näringsidkaren saknar kännedom om beslutet.

Frågan är inle närmare berörd i remissprotokollet. Vissa uttalanden görs emellertid i anslutning lill 5 8 vilka får betydelse för bedömningen. I specialmotiveringen till nämnda paragraf behandlas sålunda del fallet alt Gänsten utförs i strid mol sådan förfallningsföreskrifl eller sådant myndighets-beslut som väsentligen syftar till atl säkerslälla att föremålel för Gänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. En avvikelse härifrån medför att Gänsten är felaktig enligt 9 8. Av paragrafens tvingande nalur följer, anförs del vidare, att del i princip saknar betydelse om konsumenten har känt till att utförandet av en Gänsl skulle komma att stå i slrid mot offenlligrättsliga säkerhetsföreskrifter. Konsumenien kan alltså åberopa att Gänsten är fel-

Prop. 1984/85:110 353

aktig även om han hade del nämnda förhållandet fullt klart för sig när Lagrådets yttrande avtalet om Gänsten träffades. Della belyder, sägs det också, all bestämmelsen i 5 8 sätter en gräns för vad parterna med bindande verkan för konsumenten kan avtala i fråga om innebörden av elt uppdrag till näringsidkaren. Uppdraget kan sålunda inle ulan atl näringsidkaren ådrar sig ansvar för fel hos Gänsten gå ul på åtgärder som står i strid mol sådana offenlligrättsliga säkerhetsföreskrifter som avses här.

En ordning som sålunda lägger hela ansvaret på näringsidkaren även när konsumenten känt till felet behöver inte möta någon principiell invändning. Situationen torde ofta vara sådan att denna ordning ler sig naturiig. Men om den föreslagna regleringen avses innebära atl näringsidkaren under alla förhållanden skall svara för felet synes den föra väl långt. 1 den föreslagna lagtexien kan knappasl heller inläsas ell så långtgående ansvar. I exempelvis sådana fall då konsumenten beställt Uänsten med full insikt om alt den står i strid mol elt förbud och därför är felaktig torde det böra anses att felaktigheten beror på ell förhållande på konsumentens sida. I synnerhet om näringsidkaren då inte känl till förbudet och därav följande felaktighet ter sig elt felansvar för honom stötande. Om meningen är att näringsidkaren skall svara fullt ut även i sådana fall torde lagiexten böra förtydligas genom att villkoret, atl felakiigheien inle får bero på någol förhållande på konsumentens sida, slopas för dessa fall.

17 8

Paragrafen innehåller bestämmelser om reklamalion på grund av fel hos Gänsten.

Den grundläggande reklamationsregeln finns i försia styckel. Där föreskrivs att, om konsumenten vill åberopa atl Uänsten är felaklig, han skall underrätta näringsidkaren om detla inom skälig lid efter del alt han märkl eller bort märka felet. Bestämmelsen innebär enligt vad som sägs i specialmotiveringen endast krav på s. k. neutral reklamation. Det belyder all del är lillräckligi att konsumenien underrättar näringsidkaren om atl han vill åberopa ett fel genom att han talar om att han inle är beredd att nöja sig med näringsidkarens prestation och åtminstone i huvudsak anger vari felet enligt hans mening består eller hur det yttrat sig. Han behöver däremot inte ange vilken påföljd han vill göra gällande på gmnd av felel.

Meningen synes vara att en reklamation enligt den föreslagna lagen i princip skall ha samma innehåll som en reklamation enligt konsumenlköplagen (se belräffande reklamalion enligt sistnämnda lag NJA II 1973 s. 5290- Den remitterade lagtexien skiljer sig dock i utformningen från molsvarande beslämmelse i 11 8 konsumenlköplagen. Enligt den senare skall köparen endasl undertälla säljaren om felet. Några praktiska olägenheter torde väl inte behöva befaras till följd av den olikhet som sålunda föreligger. Det är emellertid önskvärt att bestämmelserna om reklamaUon får samma lydelse i konsumenlGänstlagen och konsumenlköplagen. Lagrådet 23 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 354

vill för sin del tillstyrka den utformning som valts i det nu remitterade Lagrådets yttrande förslaget.

1 klarhetens intresse torde i första slyckel böra anmärkas alt konsumentens underrättelse enligt beslämmelsen är att beteckna som reklamalion.

Andra stycket anger två olika gränser för den tid inom vilken konsumenten med laga verkan kan reklamera. Normall skall enligt förslaget gälla en preskriptionstid på två år efler del att uppdragel avslulades. I fråga om arbele på mark m. m. är tiden utsträckt lill tio år. Regleringen innebär att konsumenten är avskuren från möjligheten att reklamera, om han först efter preskriptionstidens utgång märkl eller bort märka felel. I del fall då han märker eller bör märka felet i god tid före preskriplionslidens utgång måsle han enligt huvudregeln i första styckel reklamera inom skälig tid. Om han upptäcker felet jusl innan preskriptionstiden löper ul, har han dock endasl den återstående tiden på sig att reklamera även om "skälig tid" innebär en längre tid.

En särskild situation föreligger när näringsidkaren har lämnat konsumenten en garanli eller liknande utfästelse, som innebär atl denne har längre tid på sig att reklamera än som följer av andra stycket. Av de grundsatser som lagförslagel vilar på följer atl en sådan utfästelse till konsumenlens fördel blir gällande mot näringsidkaren. Frågan om preskription av felanspråk, när garanti lämnats, har behandlals i specialmotiveringen. Lagrådet har inte något all erinra mot de uttalanden som där har gjorts i saken. Såsom ulvecklals i motiveringen kan en konsument, som har fått en garanti avseende längre tid än den i andra styckel stadgade preskriptionstiden, få skälig tid på sig även efler garantitidens utgång för att reklamera med anledning av ett fel som uppkommit i slutskedet av garantitiden. Enligt vad som anges i motiveringen gäller detta också i fall då garantitiden sammanfaller med preskriptionstiden i andra stycket och kan även bli aktuellt, om garantiliden skulle vara obetydligt kortare än denna.

Vad sålunda anförts om verkan av garantiutfäslelser synes för tydlighetens skull böra komma till ullryck på någol sätt i lagtexien. Utredningsförslaget innehöll en särskild bestämmelse i ämnel (3 kap. 3 8 andra stycket). Frågan har också reglerats i förslaget till ny konsumeniköplag (208 iredje slycket, jfr SOU 1984:25 s. 289). En markering kan ske genom att i förevarande 17 8 tillfogas villkoret, atl inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

Enligt lagrådets uppfatlning är del från systematisk synpunkt atl föredra att försia och andra styckena i det remitterade förslaget slås ihop Ull etl enda stycke.

På grund av det anförda föreslår lagrådet atl som en första mening i försia slyckel upptas bestämmelsen atl, om konsumenien vill åberopa atl Gänsten är felaklig, han skall underrätta näringsidkaren om detla inom skälig lid efter det att han märkl eller bort märka felel (reklamalion). En andra mening bör innehålla alt reklamation dock inle får ske senare än två

Prop. 1984/85:110 355

år eller, i fråga om arbele på mark eller pä byggnader eller andra anlägg- Lagrådets yttrande ningar på mark eller i vallen eller på andra fasla saker, tio år efter del alt uppdraget avslutades, såvida inle annal följer av en garanli eller liknande utfästelse.

Enligt 18 8 första meningen i lagförslaget är rältsföljden av all konsumenten inle reklamerar inom föreskriven tid all han föriorar rällen all åberopa felel. 1 andra meningen görs dock del undanlaget all, om näringsidkaren har handlal i slrid mol tro och heder, konsumenien inte i något fall föriorar denna rätt förrän tio år efter det atl uppdraget avslutades. Sislnämnda bestämmelse, som innebär en förlängning av preskriptionstiden, synes ha sin rätta plats i förevarande 17 8. Lagrådel föreslår därför alt som elt andra stycke i denna paragraf föreskrivs atl, om näringsidkaren har handlal i slrid mol iro och heder, reklamation alltid får ske inom lio år efter det att uppdragel avslutades. 1 här avsedda fall gäller inle något krav på att konsumenten för alt komma lill sin rätl skall ha reklamerat inom skälig tid efler del atl han märkt eller bort märka felet.

En fråga som inte har berörts i lagrådsremissen är förhållandet mellan beslämmelserna i förevarande 17 8 och bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130). De senare gäller i fråga om preskription av fordringar, i den mån inle annal följer av vad som är särskilt föreskrivet. Begreppet fordran omfattar här alla slag av fordringar, oavsett om de gäller pengar, varor, Gänster eller andra prestationer (se NJA 11 1981 s. 4). Huvudregeln är att en fordran preskriberas lio år efler tillkomsten, om inle preskriptionen avbryts dessförinnan. 1 5 8 ges bestämmelser om preskriptionsavbrolt. Enligt punkt 2 i denna paragraf avbryts preskriplion genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Anspråket skall alltså göras i skriftlig form och gäldenären skall ha fått del av del Gfr härom NJA II 1981 s. 280-

Enligt det remitterade lagförslaget kan reklamalion ske munlligen eller skriftligen hos näringsidkaren. Av bestämmelsen i iredje slyckel av 17 8 följer au, om konsumenten väljer atl reklamera skriftligen, reklamationen skall anses fullgjord när meddelandet lämnats in för befordran med posl eller avsänts på annal ändamålsenligl sätt. Innebörden härav är alt del är näringsidkaren som får bära risken av att meddelandet försenas eller inte kommer fram.

En reklamation som har gjorts i överensstämmelse med reglema i förevarande 17 8 - exempelvis muntligen eller i enlighet med bestämmelsen i iredje styckel - innebär att konsumenten är bevarad vid rällen all åberopa felet Gfr 18 8). Han kan sålunda t.ex. göra gällande anspråk på skadeslånd på grund av felet. Hur länge denna rält beslår regleras inte i lagförslaget. Mest följdriktigt lorde vara alt, om reklamalion har ägl rum i den ordning som krävs enligt den föreslagna lagen, konsumentens räll därefier är underkaslad endast den tioåriga preskriptionstiden enligt preskriplionslagen Gfr betr. köp Winroth, Köp av lös egendom, 1917, s. 266 och Almén-

Prop. 1984/85:110 356

Eklund. Om köp och byle av lös egendom. 4 uppl. 1960, s. 730 f med not Lagrådets yttrande

14).

18 8

Som lagrådel föreslagil vid 17 8 bör bestämmelsen i andra meningen av förevarande paragraf las upp som elt andra stycke i 17 8.

20 S

Andra slycket

År en utförd Uänsl felakUg, får konsumenien enligt försia slycket i förevarande paragraf kräva att näringsidkaren avhjälper felet. Även om konsumenien inte kräver all felel avhjälps, får näringsidkaren enligt andra slyckel avhjälpa felel, om han genast erbjuder sig atl göra delta när konsumenien reklamerar och denne inle har någol särskili skäl all avvisa erbjudandet. För att näringsidkaren skall vara berättigad all avhjälpa felel ulan all konsumenien begär del krävs sålunda, all näringsidkaren genasl när konsumenien reklamerar erbjuder sig atl göra delta.

Uttrycket "när konsumenten reklamerar" är någol oklart i detla sammanhang. Näringsidkaren bör ju ha fått kännedom om reklamationen för all han skall kunna erbjuda sig alt avhjälpa felet. Men enligi 17 8 Iredje slycket anses reklamation ha skett så snart meddelande om reklamationen lämnals in för befordran med posl eller avsänls på annat ändamålsenligt säll, oavsett om näringsidkaren får del av reklamationen eller inle. En nära till hands liggande tolkning är i enlighet härmed, atl näringsidkaren går föriuslig sin rätt all avhjälpa felel även om han varil ur slånd all genast lämna sill erbjudande därför all reklamationen inle nått honom. En sådan ordning kan också synas vara en naturlig följd av reklamationsregeln. I specialmotiveringen till paragrafen sägs emellertid atl del för alt näringsidkaren skall vara bevarad vid sin rätl all avhjälpa felet är tillräckligt all han erbjuder sig atl göra detla genast när reklamalionsmeddelandd når honom eller han på annal sätt får kännedom om reklamationen. En annan sak är, sägs del vidare, atl konsumenien i elt sådani fall enligt en undanlagsregel i styckel ibland kan vara berättigad atl avvisa näringsidkarens erbjudande. Undantagsregeln innebär atl konsumenien kan avvisa erbjudandel, om han har särskilt skäl därtill.

Om innebörden skall vara den nu angivna, synes lagiexten behöva förtydligas. Andra stycket torde sålunda böra ges en lydelse, enligt vilken näringsidkarens erbjudande skall lämnas genast efler det all reklamalion har kommil näringsidkaren lill hända.

Fjärde slycket

Enligt fjärde slycket skall avhjälpande ske ulan kosinad för konsumenten. Delta gäller dock inle koslnader för all ersälla malerial som konsumenten enligt avtalet om Gänsten skall tillhandahålla och bekosta, när felet

Prop. 1984/85:110 357

beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse. Denna regel Lagrådets yttrande

skall ses mot bakgrunden av alt del enligt reglerna om fel hos Gänsten är

näringsidkaren som bär risken för alt resultatet av Gänsten försämras

genom en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse som inlräffar

före den lidpunkl som är avgörande för felbedömningen. Näringsidkaren

bär dock enbart risken för sin egen prestation av arbete och malerial (se

398 i förslagel). Däremol bär konsumenien den ekonomiska risken för alt

malerial, som han själv skall tillhandahålla och bekosta, försämras eller

förstörs genom en olyckshändelse e. d.

Regelns innebörd lorde vara att konsumenien bär risken för förstörelse eller försämring av sådant malerial som han fakliskl har Ullhandahållii enligi avtalet. Däremol torde han inle bära risken för förstörelse eller försämring av sådani malerial som han visserligen skall Ullhandahålla enligi avlalel men som han likväl av någon anledning inte har tillhandahållit ulan som i stället har tillhandahållits av näringsidkaren. För alt denna innebörd skall framträda tydligare vill lagrådel förorda den jämkningen av undantagsregeln alt denna i fall som nu är i fråga får omfatta malerial som konsumenten enligt avlalel om Gänsten har tillhandahållit och bekostat.

21 8

I denna paragraf regleras konsumenlens rätl lill prisavdrag och till hävning av avtalet. Enligt lagrådels mening skulle en redaktionell vinst göras om dessa båda påföljder reglerades i särskilda stycken. Lagrådet vill därför förorda att första styckel i det remitterade förslagel delas upp på två stycken, av vilka det första får innehålla paragrafens försia mening om prisavdrag och det andra de båda följande meningarna om hävning. Som följd härav kommer del remitterade förslagets andra stycke all bilda ett tredje slycke i paragrafen.

Konsumenien får enligt första stycket i det remitterade förslagel häva avtalet, om på grund av föreliggande fel syftet med Uänslen är i huvudsak förfelat. Frågan humvida syftet med Gänsten är i huvudsak förfelal skall enligt specialmotiveringen i princip bedömas från konsumentens synpunkt. Härvid bör, enligt vad som vidare uttalas, hänsyn inte las lill etl mer speciellt syfte med Gänsten, vilkel inle varil synbart för näringsidkaren. Konsumenten bör sålunda inte ha räll att häva avtalet, om näringsidkaren varken insett eller bort inse ell speciellt syfte med Gänsten. Del har inte ansetts nödvändigl att låla detta krav på synbarhet komma till uttryck i lagtexten. Del remitterade förslaget överensstämmer i denna del med utredningens förslag. Enligt vad som uttalas i belänkandel ligger en sådan ordning i linje med allmänna avlalsrältsliga principer och behöver inle kodifieras (betänkandet s. 316).

Den angivna principen lorde stå i överensslämmelse med vad som gäller enligt vår köprätlsliga lagstiftning. Del kan därför vara försvariigl all inte låla den komma till uttryck i själva lagtexien. Enligt konsumentköpsuired-

Prop. 1984/85:110 358

ningens belänkande (SOU 1984; 25) synes emellertid en annan princip vara Lagrådets yttrande

avsedd atl gälla på konsumentköpsområdei. 1 anslutning till en av nämnda

ulredning föreslagen regel av innehåll, all köparen får häva köpel om felet

är av väsentlig betydelse för honom, sägs nämligen all köparen är häv-

ningsberältigad även om säljaren inle har hafl anledning all inse väseni-

lighden (belänkandel s. 297, jfr s. 166). Om en sådan ordning kommer all

vidhållas på konsumentköpsområdei, kan del vara anledning alt överväga

att den princip som enligt det nu remitterade förslaget skall gälla på

konsumenlGänstområdd och som lagrådel vill anslula sig lill får komma

till ullryck i lagiexten.

Enligt bestämmelserna om hävning i det remitterade förslagets försia slycke får konsumenten häva "avtalet i dess helhel". När del som här är fråga om hävning av avtalet i dess helhet torde del böra uttryckas kort och gott med atl konsumenten får häva avtalet. När det åter som i andra stycket är fråga om hävning av avtalet belräffande ålerslående del bör del anges särskilt såsom skett i förslagel Gfr 29 8).

Andra slycket i det remitterade förslagel avser, ehuru del inte framgår klart av lagtexien, både det fallet all Uänslen har påböoals men inle slutförts och det fallet att den överhuvud aldrig har påböoals. För tydlighets skull synes dessa båda fall böra behandlas vart för sig. Lämpligen bör della ske i skilda stycken. Lagrådet vill i enlighet härmed förorda atl som ett tredje stycke i paragrafen intas bestämmelser av följande innehåll. Har Gänsten utförts till en del och finns del starka skäl atl anla alt den inte kommer att fullföljas utan fel av väsenllig betydelse för konsumenten, får denne häva avtalet belräffande återstående del. År felet sådant att syftet med Gänsten är i huvudsak förfelat eller utförs Gänsten i strid mot förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet. Därefter torde som ett Qärde stycke få följa beslämmelsen atl, om del redan innan Gänsten har påböoals finns starka skäl att anla all den inte kommer all utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenien, denne får häva avtalet.

26 8

1 denna paragraf ges regler om reklamation på grund av dröjsmål pä näringsidkarens sida.

För det fallel atl näringsidkaren dröjer med all påböoa uppdraget eller med att avsluta elt påbörjat uppdrag behöver konsumenten enligt lagförslaget inte särskili reklamera, om han på grund av dröjsmålet vill häva avtalet eller kräva skadestånd. Bakgrunden till denna ordning, som skiljer sig från vad utredningen föreslagit, framgår närmare av remissprolokollel.

Sedan uppdraget har avslutats får konsumenten däremol enligi förslagel häva avtalet eller fordra skadestånd på grund av ett dröjsmål endast under fömtsättning atl han inom skälig tid därefier har underrättat näringsidkaren om att han vill åberopa dröjsmålet. Bestämmelse härom upptas i

Prop. 1984/85:110 359

försia styckel av förevarande paragraf. Ulgängspunklen för beräkningen Lagrådets yttrande av skälig reklamalionstid är inle den lidpunkt då konsumenien märkl eller bort märka dröjsmålel utan lidpunkien för uppdragels avslulande. Regleringen innebär all näringsidkaren, sedan han slutfört sitt uppdrag, inte under någon längre tid därefter skall behöva sväva i ovisshet om huruvida konsumenten tänker åberopa dl inträffat dröjsmål. Den föreslagna beslämmelsen lorde inte lägga något hinder i vägen för all konsumenten redan före uppdragets avslutande underrättar näringsidkaren om atl han vill åberopa etl dröjsmål. Ett förtydligande av lagtexten i detta hänseende torde lämpligen höra ske.

1 övrigt kan belräffande utformningen av och innehållel i paragrafen hänvisas lill vad lagrådel anfört vid 17 8.

Innebörden av regleringen i förevarande paragraf är, på den plals i lagen som paragrafen har enligt förslagel, inle så läll alt uppfatta. Bestämmelsen lar som framgått sikte bara på den silualionen alt uppdraget har avslutats, medan de följande 27-29 88 har aktualitet även dessförinnan. Enligt lagrådels mening skulle regleringen vinna i tydlighet, om bestämmelsen flyttades ned omedelbart efter sladgandel om hävning i 29 8 i förslaget.

I överensslämmelse med det sagda får lagrådel föreslå att 268 med tillhörande rubrik i del remitterade lagförslaget upptas närmast efler det remitterade förslagels 29 8 och att försia stycket i paragrafen utformas så atl, om uppdraget har avslutats, konsumenten får häva avtalet eller fordra skadestånd på grund av ett dröjsmål endast under förutsättning atl han senasl inom skälig tid efter uppdragets avslutande har underrättat näringsidkaren om att han vill åberopa dröjsmålet (reklamalion).

27 8

1 paragrafen ges bestämmelser om konsumenlens rätt att hålla inne betalningen på gmnd av dröjsmål på näringsidkarens sida. Den enligt motiven avsedda innebörden är svår atl utläsa av laglexlen. Lagrådet får föreslå alt paragrafen förtydligas enligt följande.

Som ett första stycke i paragrafen upptas den i andra stycket av den remitterade lydelsen intagna grundregeln, atl konsumenien får hålla inne så myckel av betalningen som fordras för all ge honom säkerhet för hans krav på gmnd av dröjsmål på näringsidkarens sida. 1 ett andra slycke föreskrivs därefter som en första mening alt, om enligt avtalet betalning skall ske vid arbetets påbörjande eller under arbetets fortskridande, konsumenten får, oavsett vad som följer av första stycket, intill dess arbetet påböoas eller fortskrider hålla inne den del av betalningen som har förfallit efter dröjsmålets iniräde. Som en andra mening i slycket sladgas alt i fråga om betalning för sådan del av tjänsten som har ulförts konsumenien dock inte får hålla inne mer än som följer av första slycket.

Prop. 1984/85:110 360

36 8 Lagrådets yttrande

Lagförslaget utgår från atl näringsidkaren och konsumenten frill kan aviala om priset för en Gänst. Elt avtal om prisel blir bindande för parterna på ömse sidor och någon prövning av etl överenskommel belopps skälighel kommer alltså inte i fråga enligt förslaget. En annan sak är all den allmänna regeln i 36 8 avtalslagen om jämkning av avtal kan tänkas bli tillämplig.

Förevarande paragraf reglerar endasl fall då prisel för Gänsten inle kan anses följa av avtalet. Konsumenten skall då enligt första slycket betala vad som med hänsyn lill omständigheterna är skäligl. 1 andra styckel upptas en bestämmelse för del fallel all näringsidkaren har lämnat en ungefärlig prisuppgift. Det sålunda uppgivna prisel får som regel inte överskridas med mer än 15 procent. 1 anslutning till denna beslämmelse understryks i moliveringen atl den omständigheten, all en ungefärlig prisuppgift har lämnats, inle innebär atl del föreligger ett avtal om visst pris. Åven om en ungefärlig prisuppgift har lämnals är konsumenten, enligt vad som vidare sägs, alltså inte skyldig all belala mer än vad som är ell skäligt pris enligt första slyckel.

Angående paragrafens innebörd vill lagrådel anföra följande. Som framgått är både första och andra slyckena i paragrafen tillämpliga bara i den mån priset inte följer avtalet. Frågan i vilken mån prisel i det enskilda fallet följer av avtalet får bedömas enligt de principer som gäller för avtalstolkning i allmänhet. Om parterna t. ex. har träffat avtal om atl priset för en tjänst skall vara "lägst 10 000 kr och högst 12 000 kr" eller "mellan 10 000 kr och 12 000 kr" torde, i enlighet med lagens utgångspunkt alt avlalal pris skall gälla, konsumenten vara skyldig att belala minst 10 000 kr, medan näringsidkaren inte är berättigad till mer än 12 000 kr. All rätt till prisavdrag eller pristillägg enligt andra beslämmelser i lagförslaget kan tänkas föreligga är en sak för sig. Inom ramen 10 000 kr-12 000 kr lorde vid tvist tillämpning av första styckel i paragrafen kunna komma i fråga.

Parterna kan också i avtalet ha bestämt priset exempelvis till "ungefär 10 000 kr". I ett sådant fall får anses följa av avtalet alt priset skall hålla sig omkring 10 000 kr. Saken kan också uttryckas så, atl priset enligt avtalet skall vara 10 000 kr med den marginal åt båda håll som kan ligga i beteckningen ungefär. Delta synsätt ligger i linje med etl uttalande i den allmänna motiveringen till förevarande paragraf i avsnitt 2.8.1. Där sägs sålunda atl det knappasl kan råda någon tvekan om atl en näringsidkare redan enligt allmänna avtalsrättsliga regler blir bunden av en ungefärlig prisuppgift på så sätt atl konsumenten inte är skyldig all belala etl högre pris än som moisvarar det uppgivna prisel plus den marginal som kan anses ligga i att della har betecknats som ungefärligt e. d. Då någon särskild regel om avlalslolkning till konsumenlens fördel inte ges i förslaget lorde konsumenten på motsvarande sätt vara bunden av ell åtagande att betala ett ungefärligt pris på det sättel att han är skyldig atl betala minst det angivna beloppet minus den marginal som kan ligga i beteckningen ungefärligt.

Prop. 1984/85:110 361

även om ett lägre pris kunde anses skäligt. Frågan hur stort marginalul- Lagrådets yttrande rymmel är lorde få överlämnas ål rättstillämpningen.

Ifall näringsidkaren däremot endasl har lämnat en ungefäriig prisuppgift utan atl någol avtal om priset kan anses vara träffat mellan parterna, är konsumenten i enlighet med vad som sagts i moliveringen inte skyldig att betala mer än vad som med lillämpning av försia slyckel kan anses ulgöra etl skäligt pris.

37 8

Paragrafen behandlar frågan om konsumentens skyldighet att betala för en förberedande undersökning.

Vid föredragningen inför lagrådet har upplysls atl paragrafen är avsedd atl reglera det fallel då uppdragel avser enbart en förberedande undersökning. Denna begränsning framgår inle klart av vare sig lagtext eller moliv. Paragrafen lorde därför ges lydelsen, all om konsumenien uppdragit åt näringsidkaren att företa enbart förberedande undersökning för att ulreda omfattningen av eller kostnaden för en tjänsl, han inle är skyldig att betala för undersökningen, om han på grund av sedvana inom branschen eller i övrigl hafl skäl alt anta, att undersökningen skulle göras utan ersättning.

44 8

Lydelsen av försia stycket i paragrafen torde böra ändras i enlighet med vad lagrådet föreslagit vid 12 S.

45 8

Med förevarande paragraf inleds ett avsnill av den föreslagna lagen som behandlar konsumenlens dröjsmål. I försia hand är här fråga om dröjsmål med betalningen. Vidare kan konsumenten råka i dröjsmål i fråga om sådan medverkan från hans sida som är nödvändig för atl Uänsten skall kunna ulföras. Vid dröjsmål i någoldera hänseendet får näringsidkaren inställa arbetet tiil dess konsumenten betalar eller lämnar nödvändig medverkan och, om konsumenten irots påminnelse inte betalar eller lämnar sin medverkan och dröjsmålet är av väsentlig betydelse för näringsidkaren, häva avtalet beträffande återstående del av Gänsten. Hävning får också ske vid anleciperal dröjsmål av väsenllig betydelse för näringsidkaren. Bristande betalning ger också näringsidkaren rdenlionsrätt.

1 försia styckel av paragrafen föreskrivs alt, om konsumenten inte betalar i rätl Ud i fall då priset skall betalas helt eller delvis innan Gänsten har utförts eller han underiäler atl i rätt tid lämna den medverkan som är nödvändig för att Gänsten skall kunna utföras, näringsidkaren får inslälla arbetet Ull dess konsumenien betalar eller lämnar medverkan. Har Gänsten påböoats, är näringsidkaren dock skyldig att utföra arbele som inte kan uppskjulas utan risk för allvarlig skada för konsumenien. Enligt andra stycket har näringsidkaren, när han inställer arbetet enligt första slycket.

Prop. 1984/85:110 362

rätt lill ersällning för koslnader och andra föriusler som delta åsamkar LagrådeU yttrande honom, om inle konsumenten visar all dröjsmålel ej beror på försummelse på hans sida.

Frågan, när dröjsmål med belalningen uppstår, torde i regel inte bereda några svårigheier. Mera tveksamt är vad som avses med "medverkan som är nödvändig för atl Uänslen skall kunna ulföras". 1 specialmoUveringen till bestämmelsen sägs alt del för regelns lillämpning inte krävs all konsumentens medverkan - såsom i etl par anförda exempel - är en absolut förutsättning för att åstadkomma del resultat som Uänslen avser. Del är Ullräckligt att konsumentens medverkan ulgör en väsenllig förutsättning för uppdraget. Vidare anförs alt, om näringsidkaren kan ulföra Gänsien på rimligl sätl utan konsumentens medverkan eller om han kan utföra en annan del av uppdraget medan han väntar, han bör vara skyldig att göra detta. Hithörande situationer får, sägs det ytteriigare, bedömas inle enbart med hänsyn Ull vad som har avtalats mellan parterna utan också med hänsyn till näringsidkarens allmänna omsorgspliki (4 8). Om Uänsten fördyras för näringsidkaren, kan han ha rätl till pristillägg enligt 38 8.

Den föreslagna lagbestämmelsen synes inle fullt återspegla den innebörd som sålunda avses i fräga om konsumentens medverkan. En formulering i närmare anslutning till innebörden lorde böra eftersträvas. Samiidigi lorde i fråga om betalningsdröjsmål, med hänsyn till beslämmelsen i 41 8 om betalning först vid anfordran sedan Gänsten utförts, böra anges alt fråga är om avtalad betalning helt eller delvis i förskott. Åven den redaktionella ändringen torde böra göras alt andra meningen i det remitterade förslagels första styckel får bilda ell särskilt andra stycke i paragrafen. I följd härav får dess andra stycke bli ett tredje stycke.

I enlighet med det anförda vill lagrådet till övervägande framföra följande förslag till lydelse av första slyckel. 1 en försia mening föreskrivs atl, om betalning enligt avtalet skall ske hell eller delvis innan Uänslen har utförts och konsumenien inle betalar i rätl tid, näringsidkaren får inställa arbelel till dess konsumenten betalar. Därefter föreskrivs i en andra mening att, om det av avtalet följer att konsumenien skall medverka lill Uänstens utförande och han inte i rätt lid lämnar sådan medverkan som Ulgör en väsentlig förutsättning för utförandet, näringsidkaren får inställa arbetet till dess konsumenien lämnar sin medverkan.

En fråga som uppkommer är hur paragrafen, särskilt dess bestämmelse om ersättning till näringsidkaren för kostnader och andra föriusler, förhåller sig till bestämmelsen i 6 8, enligt vilken näringsidkaren i väntan på anvisningar från konsumenten skall avbryta arbetet. Om detla medför extra koslnader för näringsidkaren, är konsumenten enligt vad som anförs i specialmotiveringen Ull 6 8 tredje stycket skyldig att ersäua dessa enligt 38 §, dvs. i form av pristillägg. Denna rätt till pristillägg är oberoende av om försummelse ligger konsumenien lill last eller inle. Rälten lill ersällning enligt förevarande 45 8 förulsäller emellerlid, att konsumenien inte visar att dröjsmålel ej beror på försummelse på hans sida.

Prop. 1984/85:110 363

Dd vill synas som om sådana anvisningar som näringsidkaren är skyldig Lagrådets yttrande atl avvakta på grund av sin avrådningsskyldighet enligt 6 8 skulle kunna hänföras under sådan medverkan från konsumenien som avses i 45 8. Detla torde dock inte vara beslämmelsernas innebörd. Påföljden för konsumenten är olika i de båda fallen, pristillägg i fall som avses i 6 8 och skadestånd i fal) som avses i 45 8. Tydligen skall bestämmelserna tolkas så, all åtskillnad skall göras mellan sådan medverkan från konsumentens sida som hänger samman med näringsidkarens avrådningsskyldighd enligt 6 8 och sådan medverkan som får anses följa av avtalet med näringsidkaren.

46 8

Enligt denna paragraf får näringsidkaren vid sådani dröjsmål på konsumenlens sida som är av väsenllig beiydelse för näringsidkaren häva avtalet beträffande återstående del av Uänsten. En förutsättning för hävning är atl näringsidkaren först påminner konsumenien om hans skyldighet atl betala eller medverka. Enligt vad som sägs i specialmotiveringen ligger det i sakens natur att konsumenten efler påminnelse måsle ges en med hänsyn till omständigheterna skälig lid för atl fullgöra sina skyldigheler. I paragrafens andra stycke meddelas en särskild bestämmelse rörande formen för påminnelsen, av innehåll liknande det som föreslagits rörande reklamation i 17 8 tredje slycket.

Enligt lagrådets mening bör kravel på påminnelse komma lill lydligare uttryck i paragrafen och en antydan göras om innebörden av påminnelse. Den föreslagna bestämmelsen i andra styckel torde omformuleras i närmare anslutning lill förslagels beslämmelse i 17 S Iredje slyckel rörande reklamation.

1 enlighet härmed torde som ell första slycke i paragrafen intas bestämmelse av innehåll att, om konsumenten i fall som avses i 45 8 inte belalar eller lämnar sin medverkan i rätt lid och dröjsmålel är av väsenllig betydelse för näringsidkaren, denne får häva avtalet belräffande ålerslående del av Uänsten- Som ell andra slycke i paragrafen torde få följa beslämmelsen, att om näringsidkaren vill häva avtalet enligt första slyckel, han försl skall påminna konsumenten om hans skyldighet all betala eller medverka och ge honom skiilig Ud atl fullgöra sin skyldighel. 1 ell iredje slycke slufligen lorde föreskrivas att, om en påminnelse har lämnals in för befordran med posl eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, påminnelse anses ha skell när della gjordes.

1 anslutning till 45 8 har lagrådel berört del nära sambandel mellan bestämmelserna om sådan medverkan som avses i nämnda paragraf och om sådana anvisningar från konsumenlens sida som avses i 6 8. Del vill synas som om även dröjsmål som kan komma all ligga konsumenien lill lasl i fall som avses i 6 8 kan bli av sådan väsentlig betydelse för näringsidkaren atl denne bör vara berättigad atl häva avlalel belräffande åter-

Prop. 1984/85:110 364

Slående del av Uänslen. Lagrådel vill därför lill övervägande föreslå en Lagrådets yttrande regel härom. Den kan lämpligen las in som en särskild paragraf närmast efler 46 8. Del skulle förskjuia paragrafnumreringen endasl för de fyra följande paragraferna, 47-50 88. Den nya paragrafen lorde i en försia mening få innehålla alt, om näringsidkaren enligt 6 8 tredje styckel har avbruUi påböoal arbele och avbrottet medför väsenllig olägenhet för honom, han får häva avtalet beträffande återstående del av Gänsten. 1 en andra mening lorde därefter tillfogas, all bestämmelserna i 46 8 andra och tredje styckena (enligt den av lagrådet förordade lydelsen) har motsvarande lillämpning.

47 8

Enligt denna paragraf får näringsidkaren häva avtalet beträffande ålerslående del av Uänslen vid anleciperal dröjsmål på konsumenlens sida. Som följd av den av lagrådel förordade omformuleringen av 45 S, såvitt avser konsumenlens medverkan, vill lagrådet föreslå alt förevarande paragraf får lydelsen, atl näringsidkaren också får häva avtalet belräffande återstående del av Uänsten, om del redan på förhand fmns starka skäl alt anla att konsumenien inle i rätl lid kommer all belala eller lämna medverkan enligt 45 8 och atl dröjsmålel blir av väsentlig betydelse för näringsidkaren.

49 8

Sedan gammall har hantverkare, som ulfört arbete på annans sak, hafl räll atl hålla kvar saken till säkerhet för sin fordran på betalning (relenlionsrätl). Begreppet hantverkare har i detta sammanhang en vidsiräcki innebörd och kan sägas omfalla alla som går in under beteckningen näringsidkare och som har utfört arbete på en sak. Någon lagbestämmelse om retentionsrätt för hantverkare finns för närvarande inte, om man bortser från en föreskrift på sjörättens område. Atl sådan rält föreligger förutsätts emellerlid i lagen (1950:104) om räll för hantverkare att sälja gods som ej avhämtals. På denna förutsättning vilar också den särskilda förmånsrätt som enligt 4 8 2 förmånsrätlslagen (1970:979) följer med retentionsrätt. (Se närmare beträffande det här anförda lagberedningens betänkande Utsökningsräll IX, SOU 1969:5, s. 99 f och 102 f.)

Med den berörda bestämmelsen inom sjörätten åsyftas 247 8 sjölagen (1891:35 s. I). 1 den paragrafen har den som bygger, bygger om eller reparerar farlyg ål annan uttryckligen tillerkänls relenlionsräll däri till säkerhet för sin fordran på vederlag.

Även den som förvarar gods åt annan har retentionsrätt i godset lill säkerhel för anspråk på betalning. Härom finns en särskild bestämmelse i 12 kap. 8 8 handelsbalken. Med denna retentionsrätt följer inte någon försäljningsrätt såsom för hantverkare Gfr NJA II 1950 s. 309 f).

1 della sammanhang kan också erinras om den rdenlionsrätt som före-

Prop. 1984/85:110 365

skrivs i lagen (1970: 980) om relenlionsrält för fordran hos holellgäsl och i Lagrådets yttrande 182 8 sjölagen (rörande relenlionsrätl i passagerares resgods).

Förevarande paragraf i förslagel upptar i försia meningen en uttrycklig beslämmelse om relenlionsräll för näringsidkaren i sådana konsumenl-Gänstförhållanden som omfattas av lagen. Som framgått existerar en sådan räll redan. Det ler sig emellertid nalurligl all en lag, som syftar lill atl ulgöra en tämligen fullsländig reglering inom silt tillämpningsområde, fär innehålla även en bestämmelse om relentionsrätlen. Den föreslagna räuen för näringsidkaren att hålla kvar saken gäller i normalfallet lill dess han har fåll beiall för den ulförda Gänsten. Om konsumenten i händelse av tvist om belalningen släller godtagbar säkerhet för dd belopp som näringsidkaren har krävt, upphör dock enligt förslagel därigenom retentionsrällen. Mol den sålunda föreslagna regleringen har lagrådet inte någol alt erinra. Lagtexten torde emellerUd böra jämkas i enlighet med vad lagrådet angelt vid

12 8.

1 andra meningen av paragrafen föreskrivs del undanlagd från regleringen i första meningen att näringsidkaren inte har rätt att hålla kvar saken, om del skulle vara uppenbart oskäligl mol konsumenten. Någon molsvarande bestämmelse föreslogs inle av ulredningen. Undantaget har enligt vad som sägs i remissprotokollet införts för all möjliggöra en rättstillämpning som ligger i linje med högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1979 s. 670. 1 det fallet ansågs del - kort sammanfattat - föreligga etl så markant missförhållande mellan det i målet aktuella fordringsbeloppet 22 kronor 50 öre och värdet av den kvarhållna egendomen, en båtmotor, atl relenlionsrätl rimligen inle kunde få göras gällande i egendomen.

Den föreslagna lagtexten synes emellerlid sträcka sig betydligt längre än den grundsats som kommit till uttryck i rättsfallet. Begreppel "oskäligl" ger sålunda ulrymme ål alt även andra omsländigheler än som var föremål för prövning i rättsfallet skall kunna beaktas. Som exempel på en sådan omsländighel kan nämnas all den betalningsskyldige konsumentens ekonomiska siluation allmänl sett är dålig. Del kan inte gärna begäras att näringsidkaren skall behöva göra en bedömning i sådani eller liknande hänseende för att han skall våga utöva sin rdenlionsrätt. Genom en undantagsregel, som innebär att en skälighetsprövning skall äga rum, synes relenlionsrätlen bli alltför urholkad för alt kunna ulgöra belryggande säkerhel för fordringsanspråk.

Vidare kan anföras följande. En näringsidkare, som har lagit emol en sak för all ulföra arbete på den, har rält att sälja saken enligt bestämmelserna i 1950 års lag om rätt för hantverkare atl sälja gods som ej avhämtals Gfr 50 8 andra styckel i förslagel). Av remissprolokollel framgår atl den lagen är avsedd atl ersättas med en ny lag i ämnet, vilken skall omfatta även förvaring. Genom försäljningsmöjligheten har retenlionsrätten kommil att närma sig panträtt (se SOU 1969:5 s. 99 O- I fråga om panträtt finns inte föreskrivet något undanlag motsvarande oskälighdsregeln i andra

Prop. 1984/85:110 366

meningen av förevarande paragraf. Det synes knappasl lämpligl all på nu Lagrådets yttrande ifrågavarande punkl behandla de båda närbesläktade säkerhelsräiierna olika. En ändring av det slag som del här är fråga om lorde inle böra genomföras ulan närmare utredning med ålföljande remissbehandling.

En konsumenl som vill hindra näringsidkaren från all utöva sin relen-tionsräll har, såsom berörts, i förslaget Ullerkänis rätl all vid tvist om belalningen ställa godtagbar säkerhel för näringsidkarens krav. Genom att ställa sådan säkerhet kan konsumenien åstadkomma att han får ul föremålel för Gänsien. Som angivils i remissprolokollel minskar denna möjlighel all ställa säkerhel del praktiska behovet av en undanlagsregel som den föreslagna.

Mol bakgrunden av det anförda synes övervägande skäl tala mol alt undantagsregeln i andra meningen införs. Lagrådel får därför föreslå alt regeln ulgår.

Övriga lagförslag

De ändringar som föreslås i köplagen, konsumenlköplagen, marknadsföringslagen och konsumentkreditlagen föranleder ingen erinran från lagrådels sida.

Enligt förslagen skall ändringarna träda i kraft samtidigt med den föreslagna konsumenlGänstlagen. Särskilda övergångsbestämmelser har inte ansells erforderliga i fråga om någon av lagändringarna. Skälel därtill är såvill angår marknadsföringslagen, alt sådana beslämmelser inle är behövliga, och i övrigt all del av allmänna principer följer all de nya beslämmelserna är tillämpliga endasl i fall då avtal om köp eller Gänst ingåtts efter ikraftträdandet.

Det är rikligt all den angivna principen gäller i fråga om lagändringar på förmögenhetsrättens område. Del har också i tidigare lagstiftningsärenden förekommit alt principen ansetts inle behöva komma till uttryck i lagtext (se ang. konsumenlköplagen NJA 11 1973 s. 562). Denna teknik är användbar i fråga om införande av nya bestämmelser som inle samtidigt upphäver äldre. När del gäller de nu föreslagna ändringarna i köplagen och konsumenlköplagen om förlängning av preskriptionstiden för köparens anspråk på grund av fel eller brist i godset från ell till två år innebär emellertid ändringen två saker. Den avser sålunda inle bara att den nya lydelsen skall gälla i fråga om köp som slutits efter ikraftträdandet utan också att den äldre lydelsen skall fortfara atl gälla efter ikraftträdandet såvitt angår köp som sluUts dessförinnan. En särskild bestämmelse torde erfordras för del senare förhållandel.

Till del sagda kommer att ivekan kan inslälla sig om den angivna principens innebörd. Del ligger knappasl något onaturligt i att läsa de nya beslämmelserna så, all de är tillämpliga så snart godset eller varan mottagits efter ikraftträdandet, oavsett om köpeavtalel träffals dessförinnan.

Närvarande: sialsrådel I. Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodsiröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om konsumenttjänstlag

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslagen till

1. konsumenttjänsllag,

2. lag om ändring i lagen (1905:38 s. I) om köp och byle av lösegendom,

3. lag om ändring i konsumenlköplagen (1973: 877),

4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418),

5. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981). Föredraganden redogör för lagrådets yllrande, liksom för en av Sveriges

grossisiförbund, Sveriges industriförbund. Bilindustriföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Svenska handelskammarförbundel den 12 december 1984 ingiven skrivelse lill justitiedepartementet, saml anför.

Förslaget till konsumenttjänstlag

Lagrådet har tillstyrkt att en konsumenttjänstlag med den inrikining och det innehåll som del remitterade förslaget innefattar nu genomförs. I vissa hänseenden har förslagel gett anledning till erinringar eller kommentarer från lagrådels sida. Till dessa ålerkommer jag i anslulning till de enskilda beslämmelserna. Först vill jag dock uppehålla mig vid några mera allmänna frågor som lagrådet har tagit upp i inledningen lill sitt yllrande.

När det gäller samordningen med det pågående köprättsliga reformarbetet har lagrådel belonal all olägenhelerna med all redan nu införa en konsumenttjänstlag bör kunna undvikas om man, i sådana delar där alla skäl talar för en ensartad reglering, väljer lösningar som passar väl även för

' Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanlräde den 29 mars 1984.

Prop. 1984/85:110 369

konsumentköpsområdei. Enligt lagrådel synes delta också ha skett vid Slutprotokoll ularbeiandel av del remitterade förslaget. Lagrådel har samiidigi pekat på vissa skillnader mellan de föreslagna regelsyslemen, bl.a. belräffande skadeståndsansvarets ulformning och kravel på synbarhel för hävning.

De organisalioner som Udigare angetts har i sin skrivelse lill jusliliedepartemenlel hemställt all förslaget lill konsumenlGänsllag inle nu föreläggs riksdagen utan alt den slutliga behandlingen av denna och en kommande konsumeniköplag samordnas.

Med anledning av vad dessa organisationer har framhållit vill jag upprepa vad jag anfört i lagrådsremissen om alt dd inte finns skäl aU vänta längre med en lagstiftning om konsumenttjänster. Tvärtom är det angeläget all konsumenlernas ställning på detta område snarast förbättras. Liksom lagrådel vill jag dock understryka att man bör se lill atl de olika regelsyslemen inte kommer all uppvisa omotiverade skillnader. Vilka lösningar som bör väljas i de frågor som lagrådet har tagit upp får man på nytl ta ställning till i samband med den slutliga utformningen av de nya lagarna på köprällens område. Det bör inie vara uleslulel all i del sammanhanget på vissa punkler modifiera konsumenlGänstlagen, om så skulle anses påkallal.

Den andra mera allmänna frågan som lagrådet har berört avser näringsidkarens skadeslåndsansvar enligt del remitterade förslaget för skador på föremålet för Gänsten eller annan egendom som lillhör konsumenten eller medlem av dennes hushåll. Detta s. k. produktansvar skall, som lagrådet har framhållit, enligt förslagel gälla endast i situationer då del föreligger fel hos Gänsten eller dröjsmål med dess utförande.

Enligt lagrådet förefaller denna begränsning leda lill atl tillämpningsområdel för det produktansvar som regleras i konsumenttjänsllagen blir ganska snävl. Lagrådel synes ha grundat della anlagande på alt man, i vaoe fall i princip, enligt gällande räll skiljer mellan fel, som utlöser felansvar, och skadebringande egenskaper, som kan utlösa produktansvar. Lagrådel anser att dd är önskvärt med elt klarläggande av frågan hur omfattningen av de föreslagna felreglerna förhåller sig lill gällande rält.

Enligt min mening förhäller del sig f. n. så att en Gänst, som har utförts på sådant sätt att föremålel för Gänsten eller annan egendom kommer lill skada, i det hell övervägande anlalel fall måsle anses vara behäftad med fel. Detsamma torde gälla på köprällens område Gfr SOU 1979; 79 s. 119 ff, särskih s. 122, SOU 1984:25 s. 195 f och Karigren, Produktansvaret, 1971, s. 53 ff, särskilt s. 61 f). 1 detta hänseende skiljer sig det remitterade förslagel inte från vad gällande rätl sålunda kan anses innebära. Även enligt den nya konsumentGänstlagen kommer alltså en Gänst normalt att anses som behäftad med fel i de aktuella fallen. Jag kan därför inte hålla med lagrådet om all förslagel leder lill ell ganska snävt Ullämpningsområde för det produktansvar som förslagel innebär. Genom förslagel förstärks konsumentskyddet på så sätt all näringsidkaren när del gäller produklska-dor som omfattas av den nya lagen blir skadeståndsskyldig redan på den 24 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110

Prop. 1984/85:110 370

grunden all han inte kan visa alt skadan ej beror på försummelse på hans Slutprotokoll sida. Det kan lilläggas att konsumenten kan vara berättigad till skadestånd även i de undanlagsvis förekommande fall, då fel inle kan anses föreligga och konsumenttjänstlagen alltså inte är tillämplig. För konsumenlens rält lill skadeslånd i ell sådant fall krävs dock all konsumenten kan visa all näringsidkaren genom försummelse har vållat skadan.

Lagrådel har vidare berört frågan om tillämpningsområdel för de föreslagna reglerna om förvaring av lösa saker. Enligt lagrådet kan del ifrågasättas om inte en allmän regel behövs i lagen till ledning för bedömningen av när ett avtal, som endasl delvis innefattar förvaring, skall anses falla in under den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Som lagrådet har framhållit moisvarar de problem som här kan uppkomma dem som gäller det i förslaget reglerade förhållandet mellan köp och Uänsler Gfr 2 8 1 i den föreslagna konsumenttjänstlagen). Enligt min mening torde emellerlid gränsdragningsproblemen i samband med förvaring bli av ganska lilen praklisk betydelse. Under sådana förhållanden kan del inle anses nödvändigl alt i laglexlen föra in en särskild beslämmelse i frågan. Del får i stället anses tillräckligt med de uttalanden som har gjorts i moliven.

Lagrådel har vidare berört frågan om konsumentens skyldighel atl lämna upplysningar om det gods som han ger in för förvaring. Enligi lagrådet kan del inle på det malerial som föreligger i lagstiftningsärendet bedömas i vad mån beslämmelser bör meddelas om en sådan upplysningsplikt för konsumenien och om påföljder för försummelse av en sådan plikt.

Jag vill med anledning härav erinra om vad som anförts i lagrådsremissen (avsnitt 2.11.6 i den allmänna motiveringen) beträffande konsumenlens skadeslåndsansvar mot näringsidkaren i fall då förvaringsobjeklei i samband med förvaringen på grund av sina egenskaper orsakar skada på person eller egendom. Som jag har sagt där lorde konsumenien enligt gällande regler om skadesiåndsskyldighel i kontraktsförhållanden i princip vara skyldig atl ersätta näringsidkaren för dennes skada, om konsumenten kan anses vållande till denna. Detla torde normalt innebära atl konsumenten blir skadeståndsskyldig, om han har insett eller bort inse risken för skada och del kan läggas honom till last som försummelse atl han inle lämnal näringsidkaren sådana upplysningar om förvaringsobjeklels beskaffenhet att denne kunnal vidla nödvändiga försiktighetsåtgärder. Som jag har anfört i lagrådsremissen finns del enligi min mening inte någol behov av atl genom tvingande bestämmelser i konsumenttjänstlagen ändra eller klarlägga del rättsläge som sålunda råder i frågan.

Med anledning av vad lagrådet har yttrai i anslulning till de enskilda paragraferna vill jag anföra följande.

1 8 Lagrådet har i anslutning till denna paragraf hävdat atl utlryckel konsu-

Prop. 1984/85:110 371

ment bör ha den innebörden att det - Ull skillnad frän vad som har angetts Slutprotokoll i specialmotiveringen - bör ha den innebörden atl del omfattar inte bara enskilda fysiska personer utan också dödsbon. Jag kan emellertid inte dela denna uppfattning. Enligt min mening slär del klarl all konsumentbegreppet i tidigare lagar på förmögenhetsrättens område omfattar endasl enskilda fysiska personer samt atl dödsbon och andra juridiska personer alliså faller utanför begreppel (se belräffande dödsbon särskilt prop. 1977/78: 142 s. 158 och 166). Del bör inle komma i fråga all nu ge konsumentbegreppd en vidare innebörd på konsumenttjänslernas område. Till denna fråga kan del emellertid finnas anledning alt återkomma i samband med beredningen av det nyligen framlagda förslagel lill konsumeniköplag (se SOU 1984: 25 s. 256).

Vad lagrådet i övrigl har anförl i anslulning lill denna paragraf kan jag instämma i.

4 8

Jag bilräder vad lagrådet har anfört i anslutning till denna paragraf och tillstyrker förslaget lill ändring av laglexlen.

Belräffande frågan om näringsidkarens ansvar för kvalilelen hos materialet till Gänsten vill jag tillägga följande. Som lagrådel har anfört lorde det härvidlag räcka med det ansvar för fel som näringsidkaren har enligt lagen. Av 9 8 måste anses följa atl del föreligger fel, om materialet inte svarar mol vad konsumenten har rätl att kräva på grund av kraven på fackmässighet och omsorg. Även med den av lagrådet föreslagna lagtexien Slår del parterna frill atl bestämma uppdragel så, all Gänsten skall utföras med malerial av viss beskaffenhel. Della gäller även om detta malerial har en kvalilet som är klart lägre än den som annars normalt kan förväntas. En annan sak är atl del sålunda bestämda uppdragel skall ulföras fackmässigl Gfr specialmoliveringen till 4 8 försia stycket). Det bör vidare erinras om atl parterna inle med bindande verkan för konsumenten kan avtala om att Uänslen skall utföras med malerial av sådan kvalitet att säkerhetsföreskrifter o. d. som avses i 5 S åsidosätts.

5 8

Med anledning av vad lagrådel har anfört i anslulning lill denna paragraf vill jag inle motsätta mig en annan lösning än den som föreslagits i lagrådsremissen.

Jag har i remissprolokollel anfört all del är befogat all mer preciseral ange de minimikrav i fråga om Uänsiens beskaffenhel från säkerhetssynpunkt som bör följa av anspråken på fackmässighet och omsorg. Jag vidhåller denna uppfattning och kan därför inte bilräda förslaget all paragrafen skall ulgå, någol som f.ö. skulle kunna hindra nordisk enhellighel i detta hänseende. Paragrafen bör emellertid ulformas på ell annal sätt. Det alternativ som lagrådel har föreslagil kan jag i huvudsak godta. Paragrafen

Prop. 1984/85:110 372

bör i enlighel härmed ges den lydelsen all näringsidkaren skall särskilt Slutprotokoll iaktta all Gänsten inle uiförs i slrid mol sådana förfatlningsföreskrifler eller myndighelsbeslui som väsenlligen syftar till all säkerslälla all föremålel för Gänsten är tillförlitligt från säkerhelssynpunkl eller i slrid mot förbud enligt marknadsföringslagen (1975: 1418).

Som en följd av ändringarna i 5 8 bör beslämmelserna om fel i 9 och 15 88 formuleras om. Bestämmelserna kan lämpligen ges i huvudsak den lydelse som lagrådel har föreslagil. Beslämmelsen i 9 8 försia slyckel 2 bör alltså innehålla att Gänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från sådana förfatlningsföreskrifler eller myndighelsbeslui som väsenlligen syftar lill atl säkerslälla atl föremålet för Gänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. Andra slyckel i 9 8 bör på motsvarande sätt lill sin förra del få lydelsen alt Uänslen också skall anses felaklig, om den har utförts i slrid mol förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (1975: 1418). Molsvarande ändringar bör göras i 15 8.

Jag vill slulligen i anslulning Ull denna paragraf göra ell påpekande med anledning av vad som har anförts i specialmoliveringen till förevarande paragraf om atl näringsidkaren normall är skyldig alt följa även l.ex. säkerhetsanvisningar som har lämnals av en materialleveranlör e.d., liksom sådana allmänna råd eller rekommendationer som har lämnals av myndigheter och som är av betydelse i säkerhetshänseende. Utmärkande för sådana råd eller rekommendationer som har utfärdals av myndigheter är all de inle är bindande ulan syftar bl. a. Ull all ge exempel på hur kraven i en bindande föreskrift kan uppfyllas Gfr prop. 1983/84: 119, KU 25, rskr 245). Jag vill med anledning härav betona all en Uänsl i ell enskill fall inle behöver strida mol ett krav på fackmässighet enbart därför all ulförandel inte överensslämmer med exempelvis elt allmänl råd som har utfärdats av en myndighet.

15 8

I enlighet med vad jag nyss har anfört bör paragrafen ändras något.

16 8

I anslutning lill denna paragraf har lagrådet tagit upp frågan i vad mån konsumenlens medverkan lill ell avial som går ut på en felakUg Gänsl medför all felet skall anses bero på etl förhållande på konsumentens sida.

Enligt min mening kan ell fel inle anses bero på ell förhållande på konsumenlens sida enbart därför atl denne har beställt Gänsten med full insikl om alt den står i strid mol ell förbud och med hänsyn härtill är felaklig. För alt näringsidkaren skall undgå felansvar synes dessulom böra krävas atl han beträffande sådana väsentliga säkerhetsbestämmelser som del är fråga om i 5 8 varken har känl Ull eller borde ha känl till förbudet. Om ett sådant mera ovanligt fall skulle föreligga, är del alltså inle meningen atl näringsidkaren skall drabbas av någol felansvar. Vad jag nu har sagl

Prop. 1984/85:110 373

överensstämmer i sak med vad som har angetts i specialmotiveringen lill Slutprotokoll 16 8 beträffande fall då konsumenien själv tillhandahåller malerial lill Gänsten. Det kan tilläggas all, även om det i vissa fall kan bli fråga om felansvar, del kan finnas anledning att jämka etl skadeslånd lill konsumenten när denne har medverkat till ett avtal som går ut på en felaktig Gänsl (se lagrådsremissen avsnitt 2.6.1 och specialmotiveringen till 34 8).

Jag kan alltså inte se all paragrafen, med den innebörd som jag nu har angelt, kan leda till några stötande resultat.

26 8

Vad lagrådet har anfört om innebörden av bestämmelsen i försia styckel kan jag anslula mig Ull. Jag biträder också de förslag till jämkningar i paragrafens lydelse som lagrådet har fört fram. Däremot kan jag inte dela lagrådets uppfatlning atl regleringen skulle vinna i tydlighet om paragrafen flyttas ned omedelbart efler stadgandet om hävning i 29 8. Jag finner alltså inle skäl för en sådan omplacering.

36 8

Vad lagrådet har anfört om lillämpningsområdei för paragrafen kan jag instämma i. För egen del vill jag i anslutning till detla anföra följande.

1 paragrafen regleras endasl fall då priset för Uänsten inte kan anses följa av avtalet. Som har underslrukits i lagrådsremissen innebär den omständigheten, att en ungefäriig prisuppgift har lämnats, inle i sig att del föreligger ett avtal om visst pris. Frågan i vilken mån prisel i dd enskilda fallet följer av avtalet får som lagrådet har anfört bedömas enligt de principer som gäller för avlalslolkning i allmänhel. Detta gäller också när man skall bedöma om del föreligger elt avtal om etl pris som är ungefäriigt bestämt eller endast en för konsumenien oförbindande uppgifl om vad Uänslen kan komma atl kosta på ett ungefär. Har näringsidkaren, på konsumenlens fråga vad tjänsten kommer alt kosla, svarat atl priset kommer all uppgå till "ungefär 10000 kr", torde parterna som regel inle haavsett all konsumenten skulle vara bunden vid del angivna ungefäriiga prisel. Avtalet bör uppfattas på del sättel bara om omsländighelerna klart ulvisar alt parterna har haft en sådan avsikt. Del kan lilläggas all bevisbördan i frågan huruvida ett avtal har iräffats om prisel eller ej ligger på näringsidkaren (se specialmotiveringen till 36 8 och där anmärkta rättsfall).

46 S

Jag bilräder i huvudsak vad lagrådel har anförl belräffande ulformningen av denna paragraf.

1 anslulning till paragrafen har lagrådel pekal på atl ett slags dröjsmål på konsumentens sida också uppkommer i fall då näringsidkaren enligt 6 8 Iredje slycket har avbrutit arbetet för att få anvisningar av konsumenien. Enligt lagrådet bör lagen kompletteras med en regel som ger näringsid-

Prop. 1984/85:110 374

karen rätt alt häva avtalet belräffande återstående del av Uänsten i fall då Slutprotokoll ett sådant avbrott medför väsentlig olägenhel för honom.

Jag kan biträda lagrådets uppfatlning att del är en fördel atl en uttrycklig hävningsregel av det innehåll som lagrådel har föreslagil förs in i lagen. Jag tillstyrker därför lagrådels förslag. När del gäller den närmare innebörden av denna beslämmelse vill jag framhålla följande. Om konsumenten i en situation av del berörda slaget inte kan anträffas och näringsidkaren avbryter arbetet, torde avbrottet ofta medföra vissa olägenheler för denne. För atl näringsidkaren skall ha rätt att häva avtalet måste det självfallet krävas atl olägenhelerna är belydligi allvarligare än de som normall uppkommer i en sådan siluation. Omsländigheler av betydelse för bedömningen är främsl de rent prakliska svårigheier som uppkommer för näringsidkaren — exempelvis alt han måste avsätta en stor del av sina utrymmen för att förvara föremålel för arbelel — saml avbrollds utsträckning i tiden. Åven i andra fall kan ölägenheterna för näringsidkaren av att inte under lång tid kunna anträffa konsumenten vara så väsentliga all han bör ha räll alt häva avtalet.

För atl näringsidkaren på denna grund skall kunna häva avtalet beträffande återstående del av Uänsten bör, sakligt sett i överensstämmelse med vad lagrådet har föreslagit, krävas att näringsidkaren försl har påminl konsumenien om all denne skall lämna anvisningar saml har gelt konsumenten skälig lid att göra delta. Även belräffande en sådan påminnelse bör gälla all den skall anses ha skett när den har lämnats in för befordran med posl eller avsänts på annat ändamålsenligl sätt.

Lagrådet har föreslagil all kompletterande bestämmelser av della slag las in i en särskild paragraf närmasl efter 46 8. Enligt min mening är del emellertid lämpligare alt bestämmelserna fogas in i 46 8. Det kan ske genom alt den av lagrådel föreslagna beslämmelsen i försia slyckel kompletteras med en beslämmelse av innehåll alt näringsidkaren också har räll alt häva avlalel beträffande ålerslående del av Gänsien, om han enligt 6 8 tredje slyckel har avbrutit påböoal arbele för att få anvisningar av konsumenten och avbrottet medför väsentlig olägenhet för honom. Vidare bör i paragrafens andra stycke föreskrivas atl näringsidkaren, om han vill häva avtalet enligt första styckel, försl skall påminna konsumenien om all denne skall belala, medverka eller lämna anvisningar saml ge konsumenten skälig tid atl göra delta.

49 8

Mot regleringen i paragrafens första mening har lagrådel inle hafl någol att erinra. Som lagrådel har anfört bör lagtexten emellertid jämkas i enlighel med vad lagrådel har angelt i anslulning lill 12 8.

Lagrådel har däremol ansett atl övervägande skäl lalar mol en undantagsregel av del slag som i del remitterade förslagel har lagils in i andra meningen. Som framgår av vad som har sagls i lagrådsremissen är denna

Prop. 1984/85:110 375

undanlagsregel avsedd för vissa situationer där det framstår som en orim- Slutprotokoll

ligi drastisk åigärd alt näringsidkaren håller kvar saken. Att konsumenien

enligt lagen - vid tvisl om betalningen - blir berättigad alt få ul saken

genom alt ställa godtagbar säkerhet för näringsidkarens krav minskar

emellertid, som lagrådel har framhållit, det praktiska behovet av en sådan

undantagsregel. På gmnd härav och med hänsyn till vad lagrådet i övrigl

har anfört kan jag biträda lagrådets förslag att regeln skall ulgå.

Övriga paragrafer

Vad lagrådet har anfört i anslutning till 2, 6-9, 11-13, 17, 18,20,21,27, 37, 44, 45 och 47 88 kan jag instämma i. Dessa beslämmelser bör ges i huvudsak den lydelse som lagrådet har föreslagit.

Utöver vad jag nu har föreslagil bör några redaktionella jämkningar göras i lagtexien, liksom i några rubriker lill de olika avsnitten.

Övriga lagförslag

De ändringar som har föreslagits i köplagen, konsumenlköplagen, marknadsföringslagen och konsumentkreditlagen har inte föranlett någon erinran från lagrådets sida. Lagrådel har däremot föreslagit att en särskild övergångsbestämmelse meddelas belräffande köplagen och konsumenlköplagen. Jag bilräder detla förslag.

Dessutom bör enligt min mening några redaktionella jämkningar göras i lagförslagen.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemsläller jag atl regeringen föreslår riksdagen atl anta de av lagrådel granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluler sig Ull föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen atl anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1984/85:110 376

Innehåll

Sid

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. 1

Propositionens lagförslag ................................................. 3

Utdrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 1984 ... 17

1 Inledning ..................................................................... 17

2 Allmän motivering ...................................................... 19

2.1 Allmänna ulgångspunkler .................................... 19

2.1.1 Översikt över olika konsumenlGänster .... 19

2.1.2 Konsumenlskyddet på köp- och Gänsleområdena 20

2.1.3 Behovel av en reform på konsumenttjänslområdet 21

2.1.4 Huvuddragen i en lagstiftning om konsumenlGänster 23

2.1.5 Tvingande eller disposiiiva regler? .......... 27

2.1.6 Samordningen med del köprätlsliga reformarbelel 29

2.1.7 Frågor om förhållandel lill näringsidkare i bakre led 29

2.1.8 Ålgärder mot oseriös näringsverksamhet på Gänsleområdd 30

2.1.9 Dispositionen av den följande framställningen ... 32

2.2 Lagens tillämpningsområde ................................... 32

2.2.1 Parterna ................................................. 32

2.2.2 Avtalstyperna .......................................... .. 34

2.3 Kraven på näringsidkarens prestation .................. 36

2.3.1 Behovel av lagregler ................................ .. 36

2.3.2 Fackmässighet och omsorg ...................... .. 37

2.3.3 Materialet till Gänsten ............................. .. 41

2.3.4 Iakttagande av säkerhetsföreskrifter ...... .. 43

2.4 Fel hos Gänsten .................................................. 45

2.4.1 Näringsidkarens resultatansvar .............. 45

2.4.2 Näringsidkarens ansvar för uppgifier vid marknadsföringen 49

2.4.3 Tidpunkten för bedömningen av om tjänsien är felaktig 53

2.4.4 Näringsidkarens ansvar för tidsbestämda garanlier 56

2.4.5 Påföljder vid fel ........................................ .. 59

2.4.6 Reklamalion .............................................. 64

2.4.7 Preskriplion ............................................. . 65

2.5 Dröjsmål på näringsidkarens sida.......................... . 70

2.5.1 Vad som avses med dröjsmål ................. . 70

2.5.2 Påföljder vid dröjsmål ............................. . 73

2.5.3 Reklamalion vid dröjsmål ........................ . 76

2.6 Näringsidkarens skadeståndsskyldighet ............. 78

2.6.1 Skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål 78

2.6.2 Skadeståndsskyldighet på annan grund än fel eller dröjsmål 85

2.7 Skadesiåndsskyldighel för Iredje man i vissa fall (tredje mans marknadsföringsansvar) 87

2.8 Konsumentens betalningsskyldighet ................... . 91

2.8.1 Bestämmande av prisel .......................... . 91

2.8.2 Konsumenlens skyldighet atl belala för arbete eller malerial som förslörs eller går förioral genom olyckshändelse ........................... 96

Prop. 1984/85:110 377

2.8.3 Specificerad räkning .................................... 97

2.8.4 Tiden för betalningen .............................. .. 99

2.9 Avbeställning ....................................................... 100

2.10 Konsumenlens dröjsmål ..................................... 106

2.10.1 Behovel av lagregler ................................ 106

2.10.2 Rält atl inställa arbetet ............................ 107

2.10.3 Rält atl häva avtalet ................................ . 109

2.10.4 Rätt alt hålla kvar föremålet för Uänslen m. m. ... 111

2.10.5 Rätt lill ränta ........................................... . 113

2.11 Avtal om förvaring ............................................... . 114

2.11.1 Behovet av reglering ................................ 114

2.11.2 Tillämpningsområdet .............................. 116

2.11.3 Kraven på näringsidkarens prestation m. m 117

2.11.4 Näringsidkarens skadesiåndsskyldighel . . 121

2.11.5 Konsumentens betalningsskyldighel, avbeslällning och påföljder m. m. vid konsumenlens dröjsmål 123

2.11.6 Andra frågor rörande förvaring .............. . 126

2.12 Följdändringar i annan lagstiftning........................ . 129

2.12.1 Köplagen och konsumenlköplagen ......... . 129

2.12.2 Marknadsföringslagen ............................ . 130

2.12.3 Konsumenlkredillagen ............................. . 132

2.13 Ikraftträdande m. m............................................... . 136

2.14 Koslnader och resursbehov ................................ 137

3 Upprättade lagförslag ................................................. . 138

4 Specialmotivering ....................................................... . 138

4.1 Förslagel lill konsumenttjänsllag.......................... . 138

4.1.1 Inledande bestämmelser (1-3 88) .......... . 139

4.1.2 Uppdraget m.m. (4-8 88) ......................... . 156

4.1.3 Fel hos Uänsten (9-23 88) ...................... . 186

4.1.4 Näringsidkarens dröjsmål (24-30 88) ...... . 246

4.1.5 Näringsidkarens skadesiåndsskyldighel m. m. (31 -

35 88) ..................................................... . 265

4.1.6 Prisel m.m. (36-41 88) ............................. 299

4.1.7 Avbeslällning (42-44 88) ......................... . 311

4.1.8 Konsumenlens dröjsmål (45-50 88) ....... . 319

4.1.9 Ikraftirädande ........................................ . 332

4.2 Förslagel lill lag om ändring i köplagen .............. . 332

4.3 Förslagel lill lag om ändring i konsumenlköplagen . 332

4.4 Förslaget lill lag om ändring i marknadsföringslagen 333

4.5 Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen 336

5 Hemställan .................................................................. 339

6 Beslui ......................................................................... 339

Uidrag av lagrådels prolokoll den 29 november 1984 ....... 340

Uidrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1984 368

Norstedts Trvckeri, Stockholm 1985

Prop. 1984/85:110 1

Bilaga I

Sammanfattning av utredningens betänkande

Under senare decennier har de svenska konsumenterna fått ell stigande behov av olika slags Gänsier. Flera läkiorer har medverkai lill denna ulveckling. Konsumenlerna har i alll större utsträckning skatläl sig kapitalvaror såsom bilar, hushållsapparater saml apparater tor bild och ljud. Anlalel egna hem och fritidshus har ökal kraftigt. Även om många konsumenler själva utlbr en del enklare reparations- och underhållsarbelen, uppgår konsumenternas samlade kostnader för ijänster till mycket höga belopp. Konsumenlernas årliga ulgifter för Gänsler som avser arbele på lös sak och på fasl egendom ligger sannolikl i storieksordningen 6 miljarder kronor.

Behovet av lagstiftning

Under 1970-lalel har del i Sverige och andra nordiska länder skell en utveckling mol ell ökat skydd lör konsumenlerna. Detta har skell dels genom marknadsräiislig och dels genom civilrällslig lagstiftning. Det civilrätlsliga reformarbelet har dock inle rört Uänsler. Då konsumenien köper någol -vare sig det gäller lös eller fasl egendom - finns tor köpet en uitöriig rättslig reglering. För köp av lös egendom finns, tbmlom den allmänna köplagen, de särskilda reglerna i konsumenlköplagen. För köp av fast egendom finns reglerna i 4 kap. jordabalken. För Gänsler såsom reparalion, underhåll och ombyggnad finns det praktiskt laget inte någon lagreglering. Man tvingas därför atl lösa uppkommande rättsfrågor med hjälp av analogier. Man får hämta ledning från vad som gäller lör närliggande avtalstyper för vilka del finns lagreglering - främsl från köp - och från allmänna rätlsgmndsatser.

Konsumenlens rättsliga slällning på Gänsteområdet är mot bakgrund härav knappasl lillfredsställande. Del är ofta svårt atl veta vad som skall gälla om parterna inle har irälfai någon överenskommelse i frågan. I de läll överenskommelse har irätTais, finns risk för att denna ensidigt gynnar näringsidkaren lill nackdel lör konsumenien. Delta gäller särskilt då avtal har iräffats på gmndval av ell slandardlbrmulär. Visserligen förekommer numera ett konsumentinfiylande på utformningen av standardavtal genom avialsvill-korslagen och indirekl också genom den nya generalklausulen i 36 § avlalslagen, Men vid bedömningen av om elt avlalsvillkor är oskäligl eller inle, saknas slödel av en civilrätlslig lagsliflning som direkl rör Gänster.

Med hänsyn lill vad som här har sagls finns del ell påtagligt behov av civilrällslig lagstiftning om Uänster. Genom en sådan lagsliflning Ullgodoses behovel av ökad klarhei om räilslägei. Förekomsten av en civilrällslig lag-1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 2

sUftning kommer vidare alt motverka oskäliga avtalsvillkor i standardformulär. När denna lagstiftning utformas, lär man tilllälle alt ta hänsyn till den allmänna samhällsutvecklingen och de framsteg i fråga om konsumenlskydd som har ägl mm på andra rättsområden. Detta möjliggör all man kan lillgodose behovel av en samlad rällspolilisk avvägning av vad som i civilrällsligl hänseende bör gälla lör konsumenttjänster. Åven om skyddel lör konsumenien är ell gmndläggande skäl lör lagstiftning ligger delta också i del seriösa näringslivets intresse. En lagsliflning som skyddar konsumenterna tillgodoser nämligen också behovet av skydd mot oseriöst bedriven näringsverksamhet.

Utredningen har sökt lillgodose de nu nämnda behoven vid utformningen av förslaget lill den konsumenttjänstlag som läggs fram i detta betänkande.

Utredningens arbete

Ulredningen har haft etl fiertal överläggningar och hearings med konsumentverket/KO saml konsument- och näringslivsorganisationer. För all få en fylligare bild av gällande rätt, har ulredningen lagit del av bl.a. vissl opublicerat rällslällsmalerial. Ulredningen har också fortlöpande töljl allmänna reklamationsnämndens praxis. Vidare har ulredningen samlal in ell stort antal formulär lill garanlier och standardavtal.

Utredningsarbetet har ägt mm utan större motsättningar mellan löre-trädare lör konsumenler och företrädare tor näringslivet. Till hell övervägande del har enighet kunnal uppnås om lösningslörslagen.

Utredningsarbetet har bedrivits i samråd med representanler lor andra nordiska länder. Etl myckel nära samarbeie har ägl mm med det norska Ibrbmkertjenesleutvalget. 1 anslulning lill all lörslaget lill konsumenttjänst-lag läggs fram, presenteras från norsk sida etl utredningsbetänkande med förslag lill lov om Ibrbmkenjenesier. Della har i allt väsenlligl samma uppläggning och innehåll som det svenska förslagel. Överensstämmande disposition och paragrafindelning har uppnåtts. Vissa skillnader mellan förslagen är en konsekvens av olikheter i gällande rätt på näriiggande områden. 1 Danmark arbeiar en kommitté, molsvarande dem i Sverige och Norge. Denna lillsalles dock väsenlligl senare och har ännu ej nått fram till ell tårdigi förslag. 1 Finland har någon kommitté inte Ullsatls, men man har där genom observatörer nära lölji arbelel på svensk, norsk och dansk sida.

Lagstlfiningsmodell

KonsumenlUänslutredningen lillsalles år 1972. Vid denna lidpunkt hade köplagsutredningen nyligen lagt fram förslag lill konsumeniköplag. Enligt direkliven lill konsumenujänslutredningen borde konsumenlköplagen kompletteras med en civilrällslig lagsliflning lill konsumenlernas skydd på serviceområdet. Föredragande statsrådet yttrade i direkliven bl. a. alt det inle kunde komma i fråga att på serviceområdet genomföra någon fullsländig rälislig reglering jämslälld med köplagens. Utredningsarbelei borde direkl inriklas på sådana regler som i forsla hand behövdes lör att tillgodose konsumenternas behov av rättsskydd.

Konsumenttjänsiulredningen har under sitt arbete funnit att det inie är möjligl alt skapa en lag om konsumenttjänster med konsumenlköplagen som modell. Konsumenlköplagen kunde byggas upp som en komplettering Ull köplagen på de punkler där behovel av konsumenlskydd bedömdes som särskilt angeläget. Men detla skedde på gmndval av ett bestående system av köprättsliga regler. Ell motsvarande regelsyslem saknas när del gäller Gänsler.

Ulredningen har också avvisat den köprättsliga modellen med regler på två nivåer - disposiiiva normalregler och tvingande minimiregler. 1 stället föreslås etl system med normalregler. Detta är samiidigi i stor utsträckning ivingande till konsumenlens förmån. Belydande ulrymme ges dock för avtalsfrihet framför alll i fråga om uppdragels omfattning och innebörd samt priset lör Uänsten. Bestämmelserna som rör näringsidkares kontraktsbrott har däremot i huvudsak gjorts tvingande. I ell par fall ges det möjlighet atl lillämpa normaliserade ersättningar. Lagiexten lämnar på skilda punkler ulrymme för branschanpassade lösningar inom ramen för standardavtal. Utredningen räknar med atl sådana avial lillkommer eller revideras i samråd med konsumeniverkd/KO.

1 Ulredningens arbele har givelvis köprälten utgjort en mycket viklig utgångspunkt. Det finns emellertid gmndläggande olikheler mellan varor och Uänsier. Medan varor vanligen föreligger färdiga vid köpel, rör Gänsler avtal om framtida prestationer där många faktorer ofta är oklara vid av-lalsUlllället. Della leder lill att rättsreglerna delvis måsle bli olika. Härtill kommer atl de problem som särskilt aktualiseras vid konsumenlGänster delvis är andra än vid konsumentköp. Ulredningen har därför inte utan vidare kunnat ta över stora delar av det köprätlsliga regelsystemet. Vid valel mellan olika sakligl moUverade lösningar har ulredningen dock efter-sirävat parallellitet mellan de köp- och Gänsieräiisliga reglerna.

Ulredningen har sökl ge lagregler om de huvudfrågor av praklisk beiydelse som möter i samband med avtal om konsumenttjänsler. Ulredningen föreslår en förhållandevis fyllig lagiext, som bl. a. ger uttryckliga regler om de krav som konsumenien kan ställa på näringsidkarens prestation.

Partsförhållande

1 enlighel med vad som har Ibrulsatts i ulredningens direktiv, begränsar utredningen konsumentGänstlagen Ull alt avse endast en viss partsrelaiion. Lagen föreslås gälla avtal mellan näringsidkare och konsument om Gänsl, som näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhel utlbr huvudsakligen lör enskilt bruk. Härigenom uppnås lagteknisk samordning med annan konsumentskyddande lagstiftning. Lagen kommer vidare att bygga på ett i huvudsak enhetligt iniresseläge och åtminstone en viss enhellighel i fråga om avtalens ekonomiska omfattning och allmänna karakiär.

Konsumenttjänstlagen bör dock kunna få beiydelse även för Gänster i andra relationer än mellan näringsidkare och konsument. Det kan gälla förhållandet mellan två näringsidkare eller mellan två privaipersoner. 1 vissa sådana läll kan konsumenttjänsllagen få betydelse genom atl den tolkas analogt eller genom atl den Gänar lill ledning för oskälighdsbedömningen enligt 36 § avlalslagen.

Prop. 1984/85:110 4

A vtalslyper

Del finns en rad olika Gänsler av mycket varierande slag och räckvidd. Som exempel kan nämnas arbele på lös sak och arbeie på fast egendom, förvaring, undervisning och rådgivning samt behandling av person och behandling av djur. För alt undvika alltför abstrakta och svepande regler har ulredningen anselt del nödvändigt all begränsa lagförslagel lill utredningsuppdragets kärnområde. Den föreslagna konsumenttjänstlagen omfattar därför

D avtal om arbete på lös sak

D avtal om arbete på fast egendom eller i övrigl på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vallen.

Dessa avtalstyper ligger varandra myckel nära. Enligt såväl nordisk som främmande rätt har de sedan länge löljl gemensamma regelsystem eller rättsprinciper. I själva verket är det i båda fallen fråga om vad man traditionellt hänför lill del s. k. materiella arbetsbetinget. De rättsliga och prakliska problemen är i alll väsenlligl desamma anlingen det är fråga om avtal om arbele på lös sak eller avtal om arbeie på fast egendom o. d. Redan på ell lidigl sladium av utredningsarbetet har del därför stått klart, att del inle linns skäl för en uppdelning i olika regelsyslem efter arten av föremålet för arbelet.

Lagförslaget har ulformais så, all del i ell senare skede kan byggas på med särskilda kapitel rörande andra lyper av Gänsler som lämpligen kan inrymmas i en allmän konsumenttjänsllag. Hil hör förvaring, undervisning och rådgivnings- och provningsverksamhet liksom behandling av person och behandling av djur. När det gäller dessa Gänsler räknar emellertid ulredningen med att konsumenttjänsllagens regler, åtminstone tills vidare, i betydande ulslräckning kan lillämpas analogi såsom uttryck för disposiiiv rält. En lagstiftning om sällskapsreseavial, som måsle ges nära anknytning lill transporträtten, bör däremot ske inom ramen för en speciallag, som även kan innefatta annan yrkesmässigt bedriven rese-, turist- och rekrea-Uonsverksamhet. Åven avtal om ulhyrning av varor till konsumenter bör enligt Ulredningen ulredas särskilt.

Åven om lagen alltså bör vara analogi lillämplig på liera angränsande rättsområden har ulredningen angett klara gränser lör tillämpningsområdel. Dessa gränser får då främsl betydelse för tillämpningen av lagens ivingande regler.

Lagstiftningens innehåll

När del gäller del materiella innehållel i den föreslagna konsumenttjänsllagen vill ulredningen understryka vissa allmänna drag. Som lidigare har nämnls finns del för närvarande inle någon lag om Gänster av de slag del nu gäller. Det kan därior vara svårt all veta vad som är gällande räll. 1 slort sett slår förslagel väl i överensslämmelse med vad som i vart fall kan antas vara gällande rätl. 1 vissa fall är del dock klarl all lagförslagel innebär förändringar i rättsläget. Hämiöver innebär lagförslagel den stora Ibrändringen all reglerna, som nämnls, lill övervägande del är ivingande.

Prop. 1984/85:110 5

En övergripande synpunkt är att reglerna skall stimulera till kommunikation mellan parterna. Många tvister kan undvikas om parterna lar konlakl med varandra och diskuterar t. ex. avtalels innebörd och eventuell utvidgning av detla och frågor om betalningen.

Den räiispoliiiska ulgängspunklen har nalurliglvis varit alt lillgodose konsumentskyddet. Men ulredningen har därlör inte velat eftersätta det seriösa näringslivets befogade intressen. Det har i stället varil en strävan att finna balanserade regler tor rättsförhållandet mellan näringsidkare och konsumenter.

Ansvar för marknadsföringen

Lagförslaget innehåller uttryckliga regler om alt näringsidkaren skall svara lör uppgifter som han har lämnat - inle bara vid avialels ingående utan även vid marknadsföringen. Med detta vill ulredningen markera all av-lalsmekanismen sätts igång redan i och med marknadsföringen. Vad som då har förekommit kan - om avtal kommer till slånd - bli av betydelse lör avialsinnehållel eller lolkningen av avtalet. Detta är något som i vart fall ligger i linje med vad som redan nu kan anses vara gällande rält. Moi bakgmnd härav har utredningen inte funnii skäl att - på del sätt som skett i 7 8 konsumenlköplagen - begränsa lagregleringen till fall då näringsidkaren har lämnal vilseledande uppgift om prestationens kvalitet. En avvikelse från vad som har ullovals i marknadsföringen kan - om den gäller l. ex. Gänslens beskallenhel - visserligen bli att betrakta som fel. Men om avvikelsen gäller tiden för prestationen, kan den bli atl betrakta som dröjsmål. Vidare kan det röra sig om en vid marknadstöringen lämnad uppgift om t. ex. priset. En sådan uppgift kan bli bestämmande lör vad konsumenten skall belala. 1 vissa fall får näringsidkaren enligt (brslagei också svara tor all han underlåter alt lämna relevant information.

Ulredningen föreslår också att näringsidkare i bakre led, l. ex. malerialleveranlörer, skall ha ansvar lör uppgifter vid marknadsföringen. Detta ansvar är dock mera begränsal än det ansvar som ulredningen föreslår atl näringsidkaren själv skall ha. Ansvaret lör näringsidkare i bakre led föreslås gälla endasl uppgifter som varit vilseledande. Vidare är ansvarel begränsat lill skadestånd. Även för näringsidkare i bakre led föreslås tor vissa fall elt ansvar för Underlätelse atl lämna information.

Näringsidkarens prestation

Till skillnad från vad som gäller i köprälten ger förslaget uttryckliga regler om prestationens slandard. Den gmndläggande regel som utredningen to-reslår är au näringsidkaren skall uilöra Gänsten på en fackmässigt tillfredsställande sätl och med omsorg ta lill vara konsumenlens intressen. Med Utgångspunkt häri föreslås sedan ett antal mer konkreta beslämmelser. Flertalet av dessa kan sägas vara ett uttlöde av den allmänna omsorgspliklen. Näringsidkaren har enligt lagförslaget ett ansvar lör att arbetet leder till ett vissl resulial. Vilkel resultat som kan krävas beror på vad som är avtalat eller på vad konsumenien har haft anledning au räkna med.

Prop. 1984/85:110 6

Ibland kan näringsidkaren dock inle anses ha ålagit sig mer än att göra sill bästa för atl lå l.ex. en äldre apparat all fungera. Man får då lälla lillbaka på huvudregeln om all arbelet skall ullöras fackmässigl och med omsorg. Lagförslaget anger uttryckligen au resullalel skall ha den hållbarhet som är normal med hänsyn Ull Uänstens art och sällel för utförandet. Det förekommer all näringsidkaren inle åtar sig mer än aii utföra Gänsten provisoriskt, så goti del går eller med liknande förbehåll. Lagförslagel godiar i princip ett sådant förbehåll, men anger att hänsyn därtill får las endast i den mån del är skäligt. Denna regel kan jämföras med 9 8 konsumenlköplagen.

Del uppställs också elt särskilt krav på säkerhet. Tjänsten skall utföras så att resultatet slår i överensslämmelse med föreskrift som i säkerhelssyfte har meddelats i författning eller av myndighet. Detta krav är oeftergivligt. Beslämmelsen har sin motsvarighet i 8 8 konsumenlköplagen.

1 vissa läll är näringsidkaren enligt förslaget skyldig atl ulföra lilläggsarbete. Detta är arbeie som inle omfattas av uppdragel men som är lämpligt all ulföra i samband med della. Om dd framkommer behov av lilläggsarbete, skall näringsidkaren i forsla hand söka få konlakl med konsumenien för alt få anvisningar av denne. Försl om della inte lyckas, får näringsidkaren utföra lilläggsarbetel. Della gäller som regel dock bara om prisel för lill-läggsarbdel är förhållandevis lågl. För vissa läll föreslås näringsidkaren vara skyldig alt ulföra tilläggsarbele. Della gäller bl. a. om arbeiei inte kan uppskjulas ulan belydande risk för allvariig skada för konsumenien.

I en del siiualioner är näringsidkaren enligi förslagel skyldig att avråda konsumenien från au låta utföra Gänsten. Så är fallel om Gänsien med hänsyn lill omständigheterna inle kan förväntas bli lill rimlig nytta för konsumenten, t. ex. om en reparalion av en apparal kan vänias bli opropor-lioneriigl dyr. Del har anseiis rimligl all näringsidkaren i en sådan situation skall ställa sin sakkunskap lill konsumenlens förfogande även om näringsidkaren själv går miste om ett uppdrag. Även sedan Gänsten har påböoals kan näringsidkaren f& skäl all avråda konsumenien från fbnsaii utförande. Näringsidkaren skall då begära anvisningar från konsumenten. Om han inle får lag på denne, skall näringsidkaren i allmänhel avbryia arbetet.

Ibland har parierna kommit överens om när en prestation skall vara klar. Om parterna har kommil överens om tiden för ulförandel, skall en sådan överenskommelse nalurliglvis gälla. Men om inget har avtalats om tiden, föreslår utredningen atl Gänsten skall vara klar inom den lid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normall for en Gänsi av del slag del gäller. Härigenom får konsumenten möjlighet all komma ifrån avtalet om Gänsien inle har utförts inom skälig lid.

Konsumentens avbeställningsrätt

Konsumenten har enligt förslaget rätt att avbeställa Gänsien. Rällen Ull avbeslällning gäller oberoende av om konsumenien kan visa några särskilda skäl tor avbeslällningen. Rällen till avbeslällning fömtsätter inle heller all avbeslällningen kan ske utan olägenhet lör näringsidkaren. 1 den mån näringsidkaren drabbas av olägenheler genom avbeslällningen, menar ulredningen att näringsidkaren bör kompenseras genom ekonomisk ersättning.

Prop. 1984/85:110 7

1 förslaget skils på ersällning tbr del arbete som är ullört vid avbeslällningen och ersällning för förlust. För utfört arbete skall näringsidkaren ha ersättning molsvarande vad som är skäligt pris om avtalet endasl hade avsett del ulförda arbelel. Dämlöver skall näringsidkaren enligi ulredningens förslag ha ersättning for förlusl som uppkommer genom all han har haft kostnader för arbeie som har insiällis, på gmnd av uppdragel underlålil alt åla sig annat arbele eller I övrigt inrättal sig efler uppdragel. Ulredningen intar med detla förslag en principielll annan ståndpunkt än del år 1976 framlagda förslagel till ny köplag. Enligi konsumenlGänstulredningens förslag utgår aldrig ersättning för utebliven vinst på den avbeställda delen av uppdragel. Däremol kan näringsidkaren tå ersällning fbr atl han under tiden före avbeslällningen har missal chansen lill annat arbete, anlingen genom all lacka nej lill eller låla bli all söka andra uppdrag. Om näringsidkaren efter avbeslällningen har försummat all vidla skäliga ålgärder fbr alt begränsa fbrlusien, sätts ersättningen ned i molsvarande mån. Detta innebär bl. a. all näringsidkaren efler avbeslällningen är skyldig alt söka skalTa sig ersäliningsuppdrag i stället för del avbeställda arbetet.

Reglerna om avbeslällning är i princip ivingande. Om parterna har iräffal avtal om normalersättning skall dock en sådan överenskommelse kunna gälla. Ulredningen har härvid framför alll tänkt på överenskommelser i form av Slandardavlal. Med hänsyn till del lämpliga i au låla ersällning utgå på gmndval av lättillgängliga normalbelopp, har näringsidkaren enligt ulredningens förslag räll lill skälig normalersäiining om sådan ersällning vanligen lillämpas inom branschen. Denna sistnämnda regel skall ses mot bakgrund av det arbete på standardavtalens område som utförs av konsumenlver-kei/KO tillsammans med näringslivets organisalioner.

Prisel

Utgångspunkten är atl parierna själva skall kunna komma överens om prisel. Men om priset ej är avialat, föreslår utredningen att del skall besiämmas efter vad som är gängse pris. Om del inie finns någol gängse pris, skall konsumenten betala vad som är skäligt. Delta innebär en förbättring av konsumenlens rättsläge jämföri med den princip i 5 § köplagen som f n. anses analogi tillämplig på Gänsiernas område och som innebär all näringsidkaren kan la ut det högsla pris som inle är oskäligl.

Lagförslaget har hämiöver en beslämmelse som sätter en övre gräns for näringsidkarens möjlighel alt la betalt i de praktiskt mycket viktiga fall när han har lämnat en ungefarlig prisuppgift. Priset fär då inte avsevän överstiga det pris som har uppgeits. Har det avtalats ett högsta pris (lakpris) får prisel inle översliga detta.

Utredningen föreslår dessutom en särskild jämkningsregel som främst tar sikle på det fallet atl elt avialai pris är oskäligl. Moiivel lill denna regel är alt det på Uänslernas område finns ell specielli behov all kunna jämka etl i förväg bestäml pris som vid en jämförelse med den senare uilörda presiationen framsiår som oskäligl. Regeln skall också ses mol bakgrund av all den nya generalklausulen i 36 § avlalslagen inte kan anias bli använd i dessa siiualioner. Enligi den föreslagna jämkningsregeln får prisel sällas

Prop. 1984/85:110 8

ned om del med hänsyn Ull gängse prisberäkning lör motsvarande Uänsler vid avtalslillfällel och övriga omsländigheler är oskäligl.

Den konsumenl som av näringsidkaren krävs på elt ospecificerat belopp har små möjligheter all konlrollera att det som begärs motsvarar gängse eller skäligl pris. För all de nyss omnämnda reglerna om priset inle skall bli verkningslösa föTeslår ulredningen därför all näringsidkaren skall vara skyldig all på konsumentens begäran utställa en specificerad räkning. Räkningen skall vara tillräckligt specificerad för atl möjliggöra en bedömning av prisberäkningen saml av arien och omlätiningen av uttört arbele. Konsumenien får härigenom en möjlighel all konlrollera inle bara prisel ulan också vad som har blivit gjort. Innan konsumenten har fåll en specificerad räkning är han som regel inie skyldig alt belala.

Utredningen föreslår vissa regler om räll Ibr näringsidkaren lill ersättning lör konsumentens obehöriga vinst. Det gäller här situationer i vilka näringsidkaren har misstagit sig belrätlände sin rätt atl utfbra arbetet. Hil hör bl. a. det fallel ail näringsidkaren har utlbri arbeie uianför uppdragel utan all arbelel kan räknas som "lilläggsarbete". Ulredningen menar all del då trots alll inle bör vara uteslutet tbr näringsidkaren att tå viss ersättning. En fbmisäiining är dock att näringsidkarens misstag har varil ursäktligt. Ersättningen är vidare maximerad i ell par avseenden. Näringsidkaren är inle berättigad till mer än skälig ersättning Ibr sina kostnader. Han har heller inte rätl lill mer än vad som moisvarar den värdeökning som har kommil konsumenien Ull del.

Farans övergång

En viklig fråga är när läran för näringsidkarens preslalion skall gå över från näringsidkaren Ull konsumenien. Vad del här gäller är i vad mån konsumenten skall vara skyldig alt belala fbr arbete och malerial som gått till spillo på gmnd av en olyckshändelse. Som huvudregel föreslås atl konsumenten inte är skyldig att belala för näringsidkarens prestation i den mån den har törslörts genom olyckshändelse före avlämnandet. Undanlag görs dock fbr del fallet au avlämnandet har försenats på grund av konsumenten. Då övergår faran på denne då avlämnandet skulle ha ägl mm. Om Gänsten gäller en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning, t. ex. en apparat som inlämnats tbr reparation, Ibreslås en särskild regel. Näringsidkaren står då läran tbr nedlagt arbele m. m. lill dess saken har kommit i konsumentens besittning. Undanlag gäller dock för del tall alt konsumenien inte hämtar saken i lid. Här ges i förslagel en regel som innebär en tbrbältring fbr konsumenien jämfört med vad som gäller fbr köp enligt 17 8 andra meningen köplagen. Enligt ulredningens förslag övergår fåran inle omedelbart på konsumenten då denne har möjlighet au hämta saken. 1 slället övergår faran på konsumenien först då denne har kommil i väsentligt dröjsmål med avhämtandei.

Prop. 1984/85:110 9

Fel och dröjsmål

Som tidigare har nämnts föreslår utredningen särskilda regler om vilka krav som kan ställas på näringsidkarens prestation. Dessa gäller både prestationens kvalitet och lidpunkien för prestationen. Fel och dröjsmål är att se som avvikelser från dessa krav. Utredningen föreslår uttryckliga regler med detla innehåll. Varken fel eller dröjsmål föreligger om avvikelsen beror på en omständighet som är att hänföra till konsumenten.

Efter reglerna som definierar vad som är fel och vad som är dröjsmål följer regler om reklamation och preskriplion saml regler om de påföljder som kan drabba näringsidkaren vjd fel och vid dröjsmål. I fråga om fel ges det härutöver särskilda regler om garanlier.

Garanti

Garanlireglerna gäller endast lidsbestämda garantier. Härmed avses alt näringsidkaren genom garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig atl under viss lid svara för Uänstens beskaftenhet eller resultat. Enligt förslaget skall näringsidkaren svara såsom för fel Ibr sådan brisilällighei som uppkommer under den angivna garanliliden. Della innebär två saker. För del forsla är näringsidkarens ansvar under garantiliden etl ansvar såsom för fel. Konsumenten har då räll till hela det påföljdssyslem som ulredningen föreslår när Gänsien är felaklig. Näringsidkaren förhindras härigenom att föreskriva alt brislfällighet under garantitiden ger rält lill endast någon viss påföljd, 1. ex. avhjälpande. För del andra innebär regeln all näringsidkaren alltid skall svara för avvikelse från garanlin om den uppkommer under den angivna garanliliden. Alla Udsbeslämda garanlier skall med andra ord lolkas som s. k. funkiionsgarantier. Härigenom avvisas en svagare typ av garanli som skulle innebära att näringsidkaren endast svarar tbr Gänstens beskaffenhet vid tidpunkten fbr lärans övergång, dvs. normalt vid avlämnandet.

Förutom den nu angivna regeln om materialli ansvar för tidsbestämda garanlier, föreslår utredningen en regel molsvarande bestämmelsen i 10 § konsumenlköplagen. Enligt den föreslagna regeln gäller en omvänd bevisbörda lill konsumenlens fördel. För all gå fri från silt garantiåtagande måste näringsidkaren göra sannolikt att brisilällighden beror på olyckshändelse eller på omständighet som är alt hänföra till konsumenien.

Reklamalion

Både vid fel och vid dröjsmål föreslår ulredningen regler om reklamation. De föreslagna reglerna knyter an lill vad som gäller i köplagen och konsumenlköplagen, men i vissa hänseenden innebär de andra lösningar.

Vad gäller reklamaUon vid/e/ ibreslås som gmndregel all konsumenien skall reklamera inom skälig lid efter del aii han märkl eller bort märka felel.

En svårbedömd fråga har varii om den nu angivna reklamalionsfrislen skall kompletteras med en särskild preskriptionstid. Utredningen har stannat vid all föreslå delta trots all konsumenlens talerätt f n. inte är begränsad på annal säll än genom de allmänna reglerna om lioårspreskripUon. Skälet

Prop. 1984/85:110 10

härtill är främst alt det måste ligga i båda parters intresse all elt rättsförhållande kan anses avslutat efter en inte alltför lång lidsperiod. 1 överensslämmelse med köplagsförslagei föreslår konsumenttjänsiulredningen all reklamalion skall ske senasl inom två år från lidpunkien för farans övergång. Ulredningen föreslår dock au denna preskriptionstid skall kunna genom-brylas vid s. k. dolda fel. För au ell doll fel skall anses vara för handen gäller ivå förulsällningar. Felel skall tbr del tbrsla inie ha visat sig inom tvåårstiden. Del skall för del andra inle rimligen ha kunnal upptäckas dessförinnan. 1 prakliken kan del föriängda ansvaret för dolda fel främsl bli akiuelll vid arbele på byggnader o. d.

Rälislbljden av försummad reklamalion är alt konsumenten förlorar sin laleräll. Undanlag har gjorts för vissa fall av klandervärt förlärande från näringsidkarens sida, nämligen då denne handlat i slrid mot tro och heder eller grovt vårdslösl.

Vad gäller reklamalion vid dröjsmål har ulredningen föreslagit regler med utgångspunkt i den s. k. staius-quo-principen. Del har dock ansetts överflödigt med en regel om reklamaUon för all konsumenien skall ha kvar rällen Ull preslalion om denna har uieblivii. Om Uänslen inte kan sägas vara påböGad, har konsumenien också rält au häva ulan alt ha reklameral. Om hela eller någol mer än en obelydlig del av Gänsten har utförts, är konsumenlens rält au häva däremol beroende av au reklamalion har skell i lid. RäUen alt kräva skadeslånd fömtsätter alllid atl konsumenien har reklameral.

Påföljder

Vad gäller påföljder för fel och dröjsmål föreslår ulredningen i båda fallen all konsumenien försl och främsl skall kunna begära alt få en avtalsenlig preslalion (naiuraprestaiion). Della innebär vid fel alt konsumenien har räll att få felet avhjälpt och vid dröjsmål alt konsumenten har rätt att få Gänsten utförd. Undanlag gäller i båda fallen om del skulle medföra oproportionerligl Slora olägenheter eller koslnader Ibr näringsidkaren atl prestera. Den rätts-politiska ulgängspunklen har varil all naiuraprestaiion på Uänslernas område är den påföljd som föredras av båda parter.

Vid fel föreslår ulredningen att näringsidkaren i princip skall ha rätt all - lill avväGande av längre gående påföljder - avhjälpa felet. Molsvarande föreslås inle vid dröjsmål. Här har konsumenien principiell räll alt välja mellan alt kräva naiurapresialion och hävning. Denna skillnad mellan fel och dröjsmål uGämnas dock ofta i praktiken genom kravet på väsenllighet vid hävning. Näringsidkaren har nämligen ofta möjlighet atl presiera innan dröjsmålel har hunnit bli väsenlligl.

Konsumentens rätt att vid fel få della avhjälpt skulle vara foga värdefull om konsumenien tvingades all belala för avhjälpandel. 1 standardavtal är del r n. inie ovanligt au konsumenten får stå för vissa kostnader. Utredningen föreslår som huvudregel att näringsidkaren inle har räll lill ersällning Ibr avhjälpandel. Dock ges del undanlagei alt om avhjälpandel förulsäller arbele eller annal, t. ex. material, som inte omfattas av priset för del som är gjort, får näringsidkaren la betalt för avhjälpandet. Sammantaget lär dock

Prop. 1984/85:110 II

näringsidkaren inle ta mera betalt än om arbetet hade gjorts rikligt från böoan.

Både vid fel och vid dröjsmål ges konsumenien i princip räll att hålla inne betalningen {deieniionsräit). Härigenom kan konsumenien ulöva påtryckning på näringsidkaren för att få denne alt t. ex. avhjälpa etl fel. De-lenlionsrätien är också av betydelse för övriga påföljder som annars lätl skulle kunna bli verkningslösa.

Hävning är som nyss antytts en sekundär påföljd vid fel, men alternativ påföljd vid dröjsmål. Som förulsättning tbr hävning gäller att koniraklsbroiiel - felet eller dröjsmålet - skall vara väsenlligl. På Gänsiernas område kan hävning dock inte alllid genomföras lika lätt som vid köp. En Gänst som är utförd kan inle gärna ålerlämnas till näringsidkaren på samma sätt som man lämnar lillbaka en såld vara. Ulredningen föreslår därför regler enligi vilka hävning normalt bara får ske beträffande framtida - dvs. ej utförd - prestation. Ulredningen ulesluler dock inle möjligheten av hävning även belräffande ulförd preslation. För sådan hävning krävs det enligt förslaget s. k. kvalificerad väsentlighet. Detta uttrycks så all "syftet med Uänslen är huvudsakligen förfelal" på grund av koniraklsbroiiel.

För all få häva krävs enligt utredningens förslag inle all koniraklsbroiiel är fullbordal. Åven i siiualioner då konlraklsbroli ännu inle har inträtt, men det måsle antas att kontraktsbrott som ger rätl all häva kommer all inlräffa, föreslås hävningsräll (anleciperal fel och anleciperal dröjsmål).

Hävning innebär i princip att vardera partens prestalionsskyldighel faller bort. Redan fullgjord preslalion skall lämnas åler. 1 enlighel härmed har enligi ulredningens förslag näringsidkaren inle rält lill betalning. Konsumenien skall lämna tillbaka vad näringsidkaren har presterat i den mån del är möjligl ulan olägenhet eller kosinad av betydelse. Om konsumenien helt slapp att betala tör vad som inte kan återiämnas, skulle han kunna göra en "obehörig vinsl". Ulredningen föreslår därför all konsumenien i skälig ulslräckning skall ersälla näringsidkaren dennes koslnader som lett till en värdeökning för konsumenten. Detta slår i principiell överensslämmelse med vad som föreslås i prisavsnillet.

Vid hävning beträffande ålerslående del bör ulgängspunklen enligt ulredningen vara atl konsumenien skall lå en fullsländig preslation tbr samma pris som skulle ha gällt om avtalet inle hade hävts. Näringsidkaren har i enlighet härmed räll alt fl betalt för vad som är gjort med elt belopp som moisvarar priset tor Gänsten i dess helhel, med avdrag för vad del normall koslar all få den ålerslående delen ulförd.

Vid fel i näringsidkarens preslation Ibreslås all konsumenien också skall ha rätt lill prisavdrag. Även denna påföljd är sekundär i förhållande lill näringsidkarens primära räll all avhjälpa felel. Prisavdrag skall enligt ulredningens förslag molsvara vad del normall kostar alt fl felel avhjälpi. En kompletlerande regel föreslås för del fallel att koslnaderna är oskäligl stora. Prisavdraget skall då besiämmas med härisyn lill felels betydelse för konsumenien.

Prop. 1984/85:110 12

Näringsidkarens skadesiåndsskyldighel

Enligt utredningens mening finns det eu behov av att genom ivingande regler tillibrsäkra konsumenien rätt till skadeslånd. Deua är vikligi därför alt konsumentens övriga befogenheter vid koniraktsbrott ofta är begränsade. Härtill kommer att konsumenien har behov av alt få skadeslånd även i vissa andra läll än vid fel och dröjsmål.

Vad gäller skada på grund av fel eller dröjsmål föreslår ulredningen en gemensam regel. Enligt denna är näringsidkaren skadeståndsskyldig om han inle visar all skadan inte beror på försummelse av honom själv eller någon som han har anlilal. Näringsidkaren måste med andra ord exculpera sig för att gå fri från skadesiåndsskyldighel. Dei är alliså fråga om etl s. k. presumlionsansvar. Ulredningen avvisar den i köprälten förekommande skillnaden i ansvar beroende på om det gäller s. k. generisk preslalion eller inle. Denna uppdelning har utredningen inle funnit passa för Uänslernas del.

Från den allmänna regeln om presumlionsansvar har utredningen dock föreslagit ett undantag, enligt vilket del gäller s. k. strikt ansvar Ibr tdl-försäkrade egenskaper. Avviker Uänslen från vad som kan anses utläst av näringsidkaren ("garanterat") är denne enligt förslaget ansvarig även om någon försummelse inte föreligger på näringsidkarens sida. Denna beslämmelse ansluter nära till vad som kan antas vara gällande rätt beträffande både köp och Uänster. Ulredningen har här inle anselt sig böra inta annan ståndpunkt än vad som uttryckligen har lagfästs på det näriiggande köpområdet. Vad som tidigare har berörts har gällt ekonomiska skador av allmän nalur. Ulredningen föreslår emellertid att det angivna ansvarel för skada på grund av fel och dröjsmål skal! uividgas Ull vissa följdskador, nämligen skada på tbremålet för Uänslen eller på konsumenlens egendom i övrigt (sakskador). Del är här fråga om ett "produktansvar' grundat på ett avtalsförhållande. Ulredningens törslag lorde innebä;'a en viss förändring i förhållande lill vad som kan antas vara gällande räll.

Personskador hålls hell utanför utredningens reglering. Skälet är bl. a. atl det ekonomiska skyddel vid personskador i stor ulslräckning är Ullgodoseti genom annan lagstiftning. Personskador är vidare mycket artskilda från de skadeiyper som ulredningen anser sig böra reglera i konsumenttjänsllagen.

Kar det galler skador pd annan grund än fel eller dröjsmål sk\l)et utredningen i lagförslagel på sakskador som drabbar konsumenlens egendom medan den är i näringsidkarens besittning eller i övrigt under dennes kontroll, å ena sidan, och övriga skador, å den andra. Beiräftände den första lypen av skador föreslås ell presumlionsansvar. Del kan i praktiken röra sig om skador på grund av alt näringsidkaren bruslit i sin vårdplikt eller i sin omsorgspliki i övrigt när del gäller konsumenlens egendom. Beträffande den andra lypen av skador föreslås etl vanligt culpa-ansvar, dvs. konsumenten måsle visa all näringsidkaren har varil försumlig för atl skadestånd skall ulgå. Här kan del vara fråga om skador av skilda slag

Vad gäller skadeslåndets beräkning är utgångspunkten den fakiiska skada som konsumenien har lidil. Dock föreslås den begränsningen, att ersättning i princip inle skall ulgå för annal än "normalförlusl", dvs. näringsidkaren

Prop. 1984/85:110 13

är inte skyldig att utge ersättning för större skada än sådan som vanligen kan uppkomma i liknande fäll. Härifrån görs dock vissa undantag.

Utredningen föreslår också reglerom nedsältning av skadeslåndel. I överensstämmelse med vad som redan måsle anses gälla skall konsumenien vara skyldig au vidla skäliga ålgärder tor alt begränsa skadan. Ytterligare Ibreslås en allmän regel om nedsällning av skadeslåndel på grundval av en skälighetsbedömning. Hänsyn skall då las lill näringsidkarens svårigheier atl töruise och hindra skadans uppkomst samt omständigheterna i övrigt.

Reglerna om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel kompletteras av en regel om normalersätining. Den utgår enligt förslaget i fäll av dröjsmål eller dröjsmålsliknande situationer. Denna bestämmelse ger möjlighet till överenskommelser om s. k. dröjsmålsviien. Åven om del inte är avtalat, skall konsumenien kunna kräva skälig normalersätining på grundval av branschsedvana.

Såväl regeln om ersättning lör normaltbriust som bestämmelsen om normalersätining vid dröjsmål sätts ur spel om det föreligger särskilt klandervärt förfarande från näringsidkarens sida.

Konsumenlens dröjsmål

Utredningens förslag innehåller även regler om vilka påföljder näringsidkaren får tillgripa vid dröjsmål på konsumenlens sida. Det är främsl fråga om att konsumenten inte betalar i tid. Men det kan också gälla att konsumenten inte lämnar nödvändig medverkan eller all han inte hämtar t. ex. ell reparerat föremål i lid. De föreslagna reglerna är tvingande till konsumenlens förmån. Syftet med reglerna är bl. a. att dra en gräns Ibr hur hårda sanktioner näringsidkaren får tillgripa mot konsumenien.

De påföljder som ulredningen föreslår vid konsumentens dröjsmål gäller rätt Ibr näringsidkaren alt siälla in arbelet (deieniionsräli), räll att häva, rätt att hålla kvar föremålel Ibr Gänsten (relenlionsrätl) och räll till ränta.

Detentionsräiten föreslås gälla i de fäll betalning skall ske hell eller delvis i förskott. Undanlag tbreslås för del fallet all arbelet har påböoals och etl inställande av arbelel skulle medföra risk Ibr allvarlig skada för konsumenten. Även vid bristande medverkan från konsumentens sida får näringsidkaren siälla in arbelet.

1 samband med alt näringsidkaren ställer in arbetet, kan del uppstå koslnader tbr honom. Utredningen toreslår alt näringsidkaren skall ha rätt till ersättning lör dessa koslnader, om inle konsumenien kan exculpera sig beiräftände orsaken till dröjsmålet.

Näringsidkarens rätt all häva avtalet gäller bara bdräflånde återstående del. Hävningsrälten förutsätter också atl näringsidkaren torsi har påmint konsumenten om dennes dröjsmål.

Enligt vad som förut har sagts föreslår utredningen att konsumenten skall ha generell rätt atl avbeställa Uänslen, men all han då skall ersätta näringsidkaren enligt vissa regler. Situationen vid dröjsmål på konsumentens sida har många beröringspunkter med situationen vid avbeställning. Om näringsidkaren häver avtalet på grund av konsumentens koniraktsbrott, skall konsumenten enligt förslaget därför betala som om han hade avbeställt

Prop. 1984/85:110 14

Uänsten den dag näringsidkaren hävde. Från denna regel föreslås dock viss inskränkning om konsumenien kan exculpera sig beiräftände orsaken lill dröjsmålel.

Sedan länge anses i svensk räll en hantverkare ha reteniionsräll i sak som han har tält hand om. 1 överensslämmelse härmed föreslår ulredningen all näringsidkaren får hålla kvar saken lill dess han har fåll beiall, om konsumenien inle betalar i rätt Ud. Della gäller alltså bara Gänsl beiräftände lös sak som har överlämnals i näringsidkarens besittning. Det kan dock länkas att konsumenien inte vill betala därtbr all han menar all näringsidkarens preslalion är felaklig, dvs. au konsumenien vill utöva sin rält atl hålla inne belalningen. För atl lösa denna konfiikl föreslår ulredningen all konsumenten har räll all få ut saken om han släller belryggande säkerhel för näringsidkarens krav.

Så länge en näringsidkare har konsumenlens sak i sin besittning, är han skyldig att vårda den. Ulredningen föreslår alt näringsidkaren i rimlig utsträckning skall vårda saken även om konsumenien inle hämtar saken i tid eller näringsidkaren håller kvar saken pä gmnd av sin retentionsrätt. I deiia fall skall enligi förslagel näringsidkaren ha räll lill skälig ersättning tbr vården.

Vid konsumentens dröjsmål med belalningen föreslås också atl näringsidkaren skall ha räll lill ränta enligt räntelagen. Detla innebär att näringsidkaren inte kan föreskriva högre ränla.

Rätten för hantverkare atl sälja gods som ej avhämtals regleras av en särskild lag av år 1950. Ulredningen föreslår inle några ändringar i denna lag. Ulredningen förulsäller dock atl del, som riksdagen har begärt, snarast sker en översyn av lagen i syfte att åsladkomma bältre fungerande regler.

Förhållandet till bakre led

Ulredningen har i belänkandel berört förhållandet Ull näringsidkare i bakre led, dvs. maierialleverantör eller annan som inte ar konsumenlens avtalspart. Del är här fråga om två skilda situationer. Den ena gäller konsumentens relation Ull näringsidkare i bakre led. Den andra gäller avtalsrelationen bakåt för den näringsidkare som är konsumenlens avtalspart.

Beträftände konsumentens förhållande lill bakre led har ulredningen övervägt regler om s. k. direkllalan. Dessa skulle möjliggöra för konsumenien alt göra gällande felpäföljder mol lillverkare eller annan i Udigare led, om del föreligger fel i l.ex, levereral malerial. Ulredningen föreslår emellertid inte att det nu införs regler av della innehåll. Ulredningen har bl. a. läst avseende vid all den pågående konsumenlköpsulredningen har fåll tilläggsdirektiv som berör denna fråga.

Utredningen har, som nämnts, också berört förhållandet bakåt Ibr den näringsidkare som konsumenten står i avialslorhållande till. Inte heller Ibr sådana avtalsförhållanden är utredningen beredd att föreslå lagstiftning. Åven frågan hur konsumentens rättigheter påverkar näringsidkarnas inbördes relationer skall utredas av konsumenlköpsulredningen. Båda frågorna är i försia hand av köprättslig karaktär.

Prop. 1984/85:110 15

Ändring i marknadsföringslagen

1 4 § marknadsföringslagen ges regler som möjliggör förbud mol marknadsföring av varor som medtbr särskild risk för skada eller som är uppenbart oGänliga. Reglerna gäller f. n. då en näringsidkare saluhåller eller hyr ut en vara lill en konsumenl. Utredningen föreslår att paragrafen skall utvidgas till all avse också de fall då en näringsidkare marknadsför en tjänst som omfattas av konsumenttjänstlagen. Det är här fråga om Gänster, där del använda materialet eller den tillämpade meloden medför särskild risk fbr skada på person eller egendom, och om Gänsler som är uppenbart oGänliga för silt huvudsakliga ändamål.

Utredningen förordar även all 4 § marknadstöringslagen utvidgas så att förbud att sälja varor som medför särskild risk för skada eller som är uppenbart oGänliga kan riktas också mol näringsidkare i bakre led. En sådan uividgning har föreslagils av konsumeniverkel/KO och skulle bl. a. ha betydelse för konsumenlGänslerna. Säljlbrbud skulle kunna riktas mol näringsidkare i bakre led som tillhandahåller t. ex. skadebringande material eller delar som annan näringsidkare använder Ull konsumenlGänster. Ulredningen lägger dock inte fram något lagförslag i denna del.

Ulredning om näringsförbud

Ulredningen har dellagil i del ulredningsarbele angående auklorisalion från konsumenlsynpunkl, som bedrivits av en särskild arbetsgmpp knuten lill konsumentverket. Ulredningen delar arbelsgmppens uppfattning att del saknas skäl alt frångå den i Sverige törhärskande, restriktiva synen på auklorisalion. 1 tbrsla hand bör man pröva om inie andra system, ulan inslag av etableringskontroll, kan ge konsumenterna tillräckligt skydd. Den mindre grupp av uppenbart oseriösa näringsidkare, som finns även på Gänsiernas område, ulgör dock ett konsumentproblem som det gäller att komma lill rätta med. Detta är viktigt inte minst för att säkerslälla all konsumenlGänstlagen slår igenom på fältet. Åtgärderna bör riktas direkl mol de näringsidkare som missbmkar näringsfriheten. Ulredningen förordar därför att frågan om ett näringsförbud skall ulredas särskilt. En sådan ulredning bör dock inle begränsas lill förbud mol näringsidkare som åsidosätter konsumenttjänstlagen eller annan konsumeniskyddslagsliftning. Övervägande skäl lalar Ibr ali möjlighelen atl meddela näringsförbud mol uppenbart oseriösa näringsidkare utreds generelll.

Ändring i konsumenlkredillagen

Konsumentkreditlagen innehåller vissa bestämmelser som rör konsumentkredit i allmänhet och därmed även konsumentUänsler. Hit hör bl. a. reglerna om angivande av ellekiiv ränta i marknadsföring m. m. Huvuddelen av lagen galler dock bara kreditköp. Ulredningen (Öreslår alt vissa av de civilrätlsliga regler som bara gäller kredilköp också skall gälla Ibr sådana Gänster som omlätias av konsumenttjänsllagen. Del giiller köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren (trepartslörhållanden), förbud mol vissa (brdringsbevis. rätt till förtidsbelalning och förbud mot viss av-

Prop. 1984/85:110 16

räkning. De regler som rör krav på minsla kontantinsats vid kreditköp bör däremol inie gälla för Gänsler.

Tvistlösning

För atl säkerslälla konsumenttjänsllagens genomslagskrafl och få lill slånd en fortgående rättsutveckling är del viktigt all del finns väl fungerande organ för Ibsning av tvister. Allmänna reklamationsnämnden prövar på elt snabbt och enkelt säll ivisler i konsumentfrågor och spelar här en viklig roll. Nämnden har emellertid inle möjlighet all la upp tvister rörande arbele på fast egendom. Delta är en klar brist. Ulredningen har tillstyrkl rekla-malionsulredningens förslag all ulvidga nämndens kompetens så au denna brisl undanröjs. Enligt ulredningens mening bör det prakliska genomförandet av denna uividgning samordnas med konsumenujänsllagens införande såvitt gäller sådana Uänster på fast egendom och byggnader i övrigt som lagen omfattar.

Information och Ikraftträdande

KonsumentUänsllagens regler kan på vissa punkler behöva preciseras med hänsyn lill förhållandena i särskilda branscher. Över huvud taget behöver Slandardavlal och mtiner fbr kundmottagning o. d. anpassas tiil den nya lagen. Del är en viktig uppgift fbr konsumenlverkei/KO au genom förhandlingar med näringslivets organisalioner se till all della sker. När del gäller Iiilampningen av avtalsvillkorslagen är del - som i övrigl på mark-nadsräliens område - nalurliglvis marknadsdomstolen som ytterst har den rätlsgestaliande funktionen.

Del är också viktigt all konsumenlerna och berörda näringsidkare får informalion om den nya lagsliftningen och om nya slandardavlal m. m. Åven della är en betydelsefull uppgifl fbr konsumeniverket/KO och näringslivels organisalioner.

Del är angeläget all den nya lagsliftningen iräder i kraft så snarl som möjligl. Den fömtsätter inle några övergångsbestämmelser och har ulformais så all den kan genomföras ulan all översynen av konsumenlköplagen avvaktas. Tidpunkten för ikraftträdandet bör dock bestämmas så att det ges ell vissl rådrum för atl uiarbeta nya standardavtal och ruliner och lör att sprida nödvändig information.

Prop. 1984/85:110 17

Bilaga 2

Utredningens författningsförslag

1 Förslag till Konsumenttjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Tillä mp ningsom rade

1 § Denna lag gäller avtal mellan näringsidkare och konsumenl om Gänsl,
som näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhel utför huvudsakligen för
konsumenlens enskilda bruk.

Med Uänsl avses i denna lag

1. arbeie på lös sak,

2. arbete på fasl egendom eller i övrigt på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vatten.

2 § Lagen gäller inle

1. tillverkning av lös sak om näringsidkaren helt eller Ull huvudsaklig del skall tillhandahålla malerialel,

2. insiallaiion, montering eller liknande arbete som en näringsidkare har åtagit sig atl utföra i samband med alt han tillhandahåller en lös sak, om avtalet väsenlligen ftamsiår såsom ett köp,

3. arbeie som en säljare eller någon för hans räkning på grund av köp skall utföra lor all avhjälpa fel i såld egendom,

4. uppfbrande av byggnad fbr bostadsändamål ellei annat arbete som den som uppför sådan byggnad har ålagit sig atl ulföra i samband med uppförandet,

5. behandling av levande djur.

Ansvar for marknadsföringen

3 § Har näringsidkaren vid marknadsföring eller i samband med avtalels
ingående lämnat uppgift om Uänsten eller om annat förhållande av betydelse
Ibr beställning av Uänsten. svarar han loi' uppgiften gentemot konsumenten,
om den kan antas ha inverkat på avtalet. Detta gäller dock ej om uppgiften
tydligl har rätlats eller ändrats.

2 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 18

Har näringsidkaren hänlbri sig lill uppgift som lämnats av annan, svarar han härför såsom för egen uppgift.

Har näringsidkaren underlåtit att lämna upplysning om sådant förhållande rörande Uänsten som han måste ha känt till och som han. på grund av att det är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt eller i övrigt av vikl, borde ha upplyst konsumenien om, svarar han för underiåielsen, om den kan anta.s ha inverkat på avialet.

4 § Har malerialleveranlör eller annan näringsidkare i lidigare led vid marknadsföring lämnat vilseledande uppgift om malerial eller om annal förhållande av betydelse lör beställning av Gänsien och kan uppgiften antas ha inverkat på avtalet, är han skyldig atl ersätta skada som därigenom tillfogas konsumenten. Detla gäller dock ej om uppgiften tydligt har rättats eller del inle har berott på försummelse alt uppgiften lämnals och alt rättelse inte skett.

Har näringsidkare i tidigare led vid marknadsföring underlåtit att lämna informalion om material eller annat förhållande av betydelse för beställning av Uänsten, som han måste ha känt till och som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt, och kan underiåielsen antas ha inverkat på avtalet, är han skyldig alt ersätta skada som därigenom tillfogas konsumenten. Detta gäller dock ej om underiåielsen inle har berott på försummelse.

Skadeslånd enligt första och andra slyckel beräknas enligt beslämmelserna i 4 kap. 5 §.

Med näringsidkare i lidigare led avses också sammansluining av näringsidkare.

Tvingande bestämmelser

5 § Beslämmelserna i denna lag får ej åsidosättas genom avtal Ull nackdel för konsumenten, om ej annat anges i lagen.

2 kap. Uppdraget och priset Näringsidkarens prestation

Sällel för ulförandel

1 § Näringsidkaren skall utföra Gänsten på ett fackmässigl lillfredsställande
sätt och med omsorg ta tillvara konsumentens intressen.

1 Gänsten ingår att tillhandahålla det malerial som behövs, om annat inte har avtalals eller följer av omständigheterna. Materialet skall vara av normall god beskaffenhet.

Har annat avtalats om sättet för utförandet eller materialets beskaffenhel. fåj- hänsyn tas härtill i den mån det med beaklande av priset och övriga omständigheter är skäligl.

2 § Har näringsidkaien valfrihet beiräftände material eller andra förhållan
den som påverkar prisberäkningen, skall näringsidkaren utföra Uänslen på
minst koslnadskrävande säll såvida ej annal kan anses avtalat på grund

Prop. 1984/85:110 19

av konsumenlens anvisningar, föremålet för Gänsien eller övriga omsländigheler. När så är påkallal och lämpligl skall näringsidkaien inhämia anvisningar från konsumenten.

Resultatet

3 § Tjänsten skall leda lill det resulial som har avialais eller som kon
sumenten har haft anledning att räkna med. Resultatet skall ha den håll
barhet som är normal med hänsyn lill Gänslens art och sättet Ibr uttbrandei.

Har näringsidkaren åtagit sig atl utföra Gänsten provisoriskt, så gott del går eller med liknande förbehåll, får hänsyn las härtill endasl i den mån det är skäligl.

4 § Tjänsien skall utföras så att resultatet slår i överensstämmelse med
föreskrift, som har meddelats i föriättning eller av myndighet, väsentligen
i syfte all säkerslälla alt föremålet för Gänsten skall vara tillförlitligt från
säkerhelssynpunkl.

Tilläggsarbete

5 § Framkommer del under Gänstens uttbrande behov av arbete, som inie
kan anses omfallal av uppdragel men som är lämpligl alt utföra i samband
med della (tilläggsarbele), skall näringsidkaren begära anvisningar från kon
sumenten.

Kan näringsidkaren ej anträffa konsumenien, får lilläggsarbetel utföras endasl om prisel för della är förhållandevis lågt eller om del i del enskilda fallet finns särskilda skäl all anla alt konsumenten ändå önskar få arbelel ulfört.

Tilläggsarbele, som inle kan uppskjutas ulan betydande risk för allvarlig skada för konsumenien, är näringsidkaren skyldig all utföra. Annat lillläggsarbele är näringsidkaren skyldig att utföra om konsumenten begär det och om del inle hindrar näringsidkaren i hans normala verksamhel eller är lill olägenhel för andra kunder.

Skyldighet att avråda

6 § Näringsidkaren är skyldig alt avråda konsumenien från all låta ulföra
Gänsien om den, med hänsyn till priset eller i övrigt, inte kan förväntas
bli till rimlig nytta för konsumenien.

Får näringsidkaren, sedan Gänsien har påböoals, skäl atl avråda konsumenten från vidare ulförande, skall han begära anvisningar från konsumenten. Detsamma gäller om han får skäl att anta aii prisel blir belydligi högie än vad konsumenien kan ha väntat. Kan näringsidkaien ej anträffa konsumenten, skall han avbryta arbetet, såvida han ej i del enskilda fallet har särskilda skäl atl anla att konsumenten ändå önskar få arbelel ulförl.

Prop. 1984/85:110 20

Tiden för iitJÖrandei

1 § Tjänsien skall vara utförd inom den tid som har avtalats eller som är skälig med hänsyn särskilt lill vad som äi' normall för en Gänst av ifrågavarande art, omlättning och utförande.

Konsumenlens avbeställningsrält

8 § Konsumenten fåi- avbeslälla Gänsten innan den har avslutats eller, om näringsidkaren fortlöpande skall Ullhandagå konsumenien med Gänsler, undei' loppet av avtalstiden.

9§ För uilbit aibcte har näiingsidkaren rält till ersättning som, med beaktande av avtalat eller i övngt föi' Gänsten gällande pris, skall motsvara det pris som skulle ha vant skäligl om avtalet end:ist hade avsett det utförda arbetet.

Näringsidkaren har rätt lill ersällning lor förlust som uppkommer genom att han haft koslnader för arbete som instiillts, underlåtit att äta sig annat arbete eller i övrigt inrättat sig efler uppdraget. Försummar näringsidkaien alt efter avbeslällningen vidla skäliga ålgärder tbr att begränsa förlusten sälls ersättningen ned i motsvarande mån.

Den sammanlagda ersättningen låi' ej överstiga det pris som skulle ha gällt, om Uänslen slutförts.

10 § Har avtal trälTats om en normalersätining, som konsumenien skall
belala om han avbeställer Gänsien, gäller sådan överenskommelse om er
sättningen med beaktande av reglerna i 9 8 är skälig. Åven om del inte
är avtalat, har näringsidkaren rätt till skälig normalersättning om sådan
ersättning vanligen tillämpas inoni branschen.

Prisel m. m.

Prisets bestämmande

11 § År priset ej avtalat, skall del bestämmas enligt gängse prisbeiäkning
Ibr motsvarande Gänsler vid avialstilHället (gängse pris). Finns inle något
gängse pris skall konsumenten betala vad som med hänsyn lill arbetets art,
omfattning och ulförande saml övriga omständigheler är ell skäligl pris.

Har näringsidkaien lämnat en ungefärlig prisuppgift fåi' priset inte avsevärt överstiga del pris som har uppgetts, såvida inte etl högsla pris är avtalat.

Priset får sällas ned om del med hänsyn till gängse prisberäkning för motsvarande Gänster vid avtalsiilllallet och övriga omständigheler är oskäligt.

12 § Har näringsidkaren ej iakttagit vad som åligger honom enligt 2 8. är
konsumenten inte skyldig au betala mer än vad som skulle ha gällt om
näringsidkaren utfört Gänsten på minst kostnadskrävande säu.

Har näringsidkaren ej iakttagit vad som åligger honom enligt 6 8. äi- konsumenten inie skyldig alt belala mer än vad som skulle ha gällt om han efter aviådan från näringsidkaien i vederböriig tid hade avbeslälll Gänsten.

Prop. 1984/85:110 21

Har näringsidkaren misstagit sig beiräftände sm rätt atl utlbia arbetet enligt 2 eller 6 88 och måste misstaget anses ursäktligt, har näringsidkaren i skälig utsträckning rält lill ersättning för kostnader som lett till en vårdeökning för konsumenten.

Prisiillägg

13 § Har näringsidkaren utfört arbeie utanför uppdraget i enlighet med be
slämmelserna i 5 !;, har han rätt till pristillägg. Har näringsidkaren misstagit
sig belräffande sin rätt atl utföra arbetet och måste misstaget anses ursäktligt,
har näringsidkaren i skälig ulslräckning rält till ersättning för kostnader
som lett till en värdeökning för konsumenten.

Om tjänsten fördyras för näringsidkaren på grund av omständighet som är att hänföra till konsumenten, har han rätt till pristillägg även om prisel är avtalat eller skall besiämmas på grund av ungefärlig prisuppgift.

Pristillägg skall beräknas enligt 11 8.

Faran för näringsidkarens prestation

14 8 Konsumenien är inte skyldig atl betala lÖi näringsidkarens preslation
i den mån den har förstörts genom olyckshändelse före avlämnandet. Har
avlämnandet försenats på grund av konsumenien, övergår dock fåran på
denne då avlämnandet skulle ha ägt rum.

Vid Gänst avseende sak som har överlämnals i näringsidkarens besittning Slår näringsidkaren faran till dess saken kommit i konsumentens besittning eller denne kommit i väsenlligt dröjsmål med alt avhämta saken.

Förberedande undersökning

15 § Har konsumenien uppdragit ål näringsidkaren alt företa förberedande
undersökning eller liknande arbete för att utreda omfattningen av en Gänst
eller kostnaden för densamma, är konsumenten skyldig att betala fÖr detta
såvida han inte på grund av sedvana inom branschen eller i övrigl hade
skål atl anla att detla arbele skulle ske ulan vederlag.

Specificerad räkning

16 § Näringsidkaren är skyldig att på konsumenlens begäran utställa en
räkning som är tillräckligt specificerad för att möjliggöra cn bedömning
av prisberäkningen saml av arten och omlätiningen av utfört arbete.

Tiden Jör betalningen

17 § År annat ej avlalal, skall prisel betalas efler anfordran sedan Gänsten
har avslutats.

Har konsumenien begärl en speciliceiad räkning, är han inie skyldig all betala förrän han fåll en sådan räkning.

Prop. 1984/85:110 22

3 kap. Fel och dröjsmål vid tjänstens utförande Fel

Vad som är fel

1 § Tjänsien är felaklig om ulförl arbele eller använt malerial avviker från
vad konsumenien med stöd av 2 kap. 1-5 §§ har rätl aii kräva och avvikelsen
inle beror på omsländighel som är alt hänföra lill konsumenien.

Utgångspunkt (or bedömningen av frågan om Uänslen är felaktig skall vara dess beskaftenhet vid den tid som anges i 2 kap. 14 8.

Garanli

2 § Har näringsidkare genom garanli eller liknande uifåslelse ålagil sig all
under viss lid svara för Gänslens beskaffenhel eller resultat, skall närings
idkaren svara såsom för fel för sådan brislfällighet som uppkommer under
den angivna garanliliden.

Näringsidkaren är fri från ansvar enligi ålagandei om han gör sannolikt all brislfällighden beror på olyckshändelse eller på omsländighel som är all hänföra lill konsumenien.

Reklamation

3§ Vill konsumenien göra gällande befogenhet på grund av fel, skall han underrätta näringsidkaren om della (reklamera) inom skälig tid efler del all han märkl eller bort märka felel.

Reklamalion skall ske senasl inom ivå år från den lidpunkl som anges i 2 kap. 14 §, såvida fråga ej är om fel som inte visat sig inom denna tid och inle rimligen kunnal upptäckas dessförinnan. Har garanli enligt 2 § lämnats för Gänsien, uilöper fristen dock lidigasl skälig lid efter garantitidens utgång.

Försummar konsumenien atl reklamera inom den lid som följer av första och andra slyckel, förlorar han rälten atl göra gällande befogenhel på grund av felel, såvida inie näringsidkaren har handlat i slrid mot iro och heder eller grovt våidslöst.

4 § Vill konsumenien, sedan näringsidkaren har sökl avhjälpa fel, göra gäl
lande befogenhel på grund av att Uänsten alhjämt är felaklig, äger 3 § mot
svarande lillämpning.

Påföljder för fel

A vhjälpande

5 § Är Gänsien felaktig, får konsumenien kräva atl näringsidkaren avhjälper
felel, om del inle skulle medföra olägenheler eller koslnader som är oskäligl
slora i förhållande lill feleis beiydelse för konsumenten.

Åven om konsumenien inle kräver det, har näringsidkaren räll all avhjälpa felel, om han erbjuder sig detla i anslulning lill reklamaUonen och konsumenien inle har särskilda skäl alt moisäiia sig avhjälpandel.

Prop. 1984/85:110 23

Avhjälpande av fel skall ske inom skälig Ud efler det all konsumenien har reklameral och gett näringsidkaren lillfälle att avhjälpa felel.

6 § Näringsidkaren har inle rält lill ersällning för sina kostnader i samband
med avhjälpandel.

Försia Slyckel gäller inle om avhjälpandet fömlsätier arbele eller annal, som inie omfattas av priset för vad som ursprungligen har utförts. Sammantaget med della pris får dock ersättningen inte översliga del pris som konsumenien skulle ha varil skyldig att betala, om hela Gänsten hade utförts på en gång.

Rän an innehålla belalningen

7 § Konsumenien får innehålla så myckel av belalningen, som ger honom
belryggande säkerhet för hans krav på grund av felel.

Prisavdrag och hävning

8 § Avhjälps inie felel i enlighel med beslämmelserna i 5 §, får konsumenien
göra prisavdrag eller, om syflel med Gänsien är huvudsakligen förfelal, häva
avlalel. Kommer avhjälpande inle i fråga eller måsie del anias alt felel
inie kommer all avhjälpas i lid, får han göra prisavdrag eller häva även
om liden tbr avhjälpandet inte har överskridits.

Har endasl en del av Gänsien ulförts och måsie del antas alt Gänsten i dess helhel kommer all ha fel av väsenllig betydelse för konsumenien, får denne häva avlalel beträffande återstående del. Måsie del antas alt syftet med Uänsten kommer att bli huvudsakligen förfelal, får konsumenien häva avtalet i dess helhet.

Verkningarna av hävning

9§ Har konsumenten hävt avlalel i dess helhel, har näringsidkaren inie rätt lill betalning. Konsumenten skall återlämna vad näringsidkaren har presleral i den mån della är möjligt utan olägenhel eller kosinad av betydelse. För del som inle ålerlämnas skall konsumenien i skälig ulslräckning ersäua näringsidkaren dennes koslnader som lelt till en värdeökning för konsumenten.

Har konsumenien hävi avialet beiräftände ålerslående del, har näringsidkaren rätl lill betalning med eil belopp som motsvarar prisel för Gänsien i dess helhel med avdrag för vad del normalt kosiar all få den ålerslående delen utförd.

Beräkning av prisavdrag

10 8 Prisavdrag skall motsvara vad del normall koslar alt få felel avhjälpi. Om kostnaderna är oskäligt stora, skall prisavdraget besiämmas med hänsyn lill felels betydelse för konsumenten.

Prop. 1984/85:110 24

Dröjsmål

Vad som är dröjsmål

11 § Dröjsmål med Uänstens utförande föreligger, om Uänslen ej har ullörts
inom den lid som anges i 2 kap. 7 §, och förseningen inle beror på om
sländighel som är att hänföra lill konsumenien.

Reklamation

12 § Konsumenien fåi inie häva eller kräva skadeslånd, om han ej inom
skälig lid efter det att han blivit medvelen om dröjsmålel har undertätlat
näringsidkaren om all han vill åberopa dröjsmålel (reklameral).

Åven om konsumenien inte har reklamerat, fåi han häva så länge inte någon eller endast en obetydlig del av Uänsien är uilord.

Påföljder för dröjsmål

Utförande

13 § Vid dröjsmål på näringsidkarens sida får konsumenien kräva all Gäns
ten uiförs, om detta inte skulle medföra olägenheler eller koslnader som
är oskäligt stora i förhållande till konsumenlens intresse av att näringsidkaren
utför Gänsten.

Rätl all innehålla belalningen

14 § Till dess Gänsien är utförd, fåi' konsumenten innehålla belalningen,
om ej avial har iräftats om att betalning skall ske innan Gänsien påböoals.
Motsvarande gäller om priset skall betalas i särskilda poster eller efler hand
som Gänsien uiförs.

Efter det att Uänsten är ulförd, fåi' konsumenien innehålla så myckel av belalningen, som ger honom betryggande säkerhel för hans krav på grund av dröjsmålet.

Hävning

15 8 Är näringsidkaien i dröjsmål som är av väsenllig betydelse Ibr kon-
.sumenien, får konsumenten häva avialet.

Har näringsidkaren utfört en icke obetydlig del av Gänsten, får konsumenten häva avlalel enligt första stycket endast belräffande ålerslående del. Om syftet med Uänsten är huvudsakligen förfelat på grund av dröjsmålel, får han dock häva avialet i dess helhet.

Måste det antas au Gänsten inte kommer att bli utförd utan dröjsmål som ger konsumenten rätl att häva, fär denne häva avlalel även om liden för ulförandel inie har överskridils.

16 § Beträffande verkningarna av att konsumenten häver avtalet gäller be
stämmelserna i 9 8.

Prop. 1984/85:110 25

Vissa meddelanden

17 § Har meddelande som konsumenien vill lämna näringsidkaien enligt 3, 4 eller 12 88 inlämnats för befordran med post eller i övrigl avsänts på etl ändamålsenligl sätt, medför det ej rättsförlust för konsumenten au meddelandet försenas eller inle kommer fram.

4 kap. Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

Förutsättningarna för skadestånd

1 § Lider konsumenien skada på grund av fel eller dröjsmål, har han rätt
till skadeslånd, om ej näringsidkaren visar att skadan inte beror på för
summelse av honom själv eller någon som han har anlitat. Med dröjsmål
likställs här atl näringsidkaren inic har iakttagit överenskomna tider vid
Uänstens påböGande eller under dess utförande.

Avviker Gänsien från vad som kan anses uiläsl av näringsidkaren, är denne ansvarig även om någon Ibrsummelse inle föreligger på hans sida.

Ansvaret på gmnd av fel och dröjsmål enligi törsta och andra styckel omfaltar även skada på föremålel för Uänslen eller på konsumenlens egendom i övrigt.

2 § Har konsumentens egendom skadats på annan grund än fel eller dröjs
mål, medan den var i näringsidkarens besittning eller i övrigt under dennes
konlroll, har konsumenten rält till skadestånd, om ej näringsidkaren visar
att skadan inte beror på Ibrsummelse av honom själv eller någon som han
har anlitat.

Lider konsumenten i övrigt skada på annan grund än fel eller dröjsmål, är näringsidkaren ansvarig om skadan har vållats genom Ibrsummelse av honom själv eller någon som han har anlitat.

Personskada

3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §ij gäller inte rätt till ersättning för person
skada.

Avhjälpande av skada

4 § Är näringsidkaren ansvarig för skada på föremålet för Uänsten, skall
bestämmelserna i 3 kap. 5 8 Ullämpas i fråga om avhjälpande av skadan.

Skadeståndets omfattning

5 § Skadeslånd skall beräknas på grundval av den skada som konsumenten
visar sig ha lidit. Näringsidkaren är dock inte skyldig atl ulge ersällning
lör större skada än sådan som vanligen kan uppkomma i liknande fall,
såvida han inie har handlal i strid mol tro och heder eller försummat atl
begränsa skadan eller i övrigt särskilda skäl löieligger.

Försummar konsumenien atl vidla skäliga åtgärder för all begränsa skadan sälls skadeslåndel ned i motsvarande mån.

Prop. 1984/85:110 26

Skadeslåndel kan även sältas ned i den mån det är skäligl med hänsyn Ull näringsidkarens svårigheier att fömtse och hindra skadans uppkomst sami omsländighelerna i övrigl.

Normalersätining

6 § Har avtal iräftäis om en normalersätining som näringsidkaren skall ulge för skada och olägenhel på grund av dröjsmål eller annan försening, gäller sådan överenskommelse om ersättningen är skälig. Även om del inie är avlalal, har konsumenien räll till skälig normalersäiining om sådan ersällning vanligen lillämpas inom branschen.

Har näringsidkaren handlal i strid moi iro och heder eller försummal alt begränsa skadan eller föreligger i övrigt särskilda skäl, har konsumenien rält till skadestånd enligt 5 § i slället för normalersäiining.

5 kap. Konsumentens dröjsmål

Rätl an inställa arbetet

1 § Skall Uänslen belalas helt eller delvis innan den har avslutals och belalar
konsumenien inle i rält lid, f näringsidkaren inslälla arbelet till dess han
har fåll beiall. Har Uänslen påböoals, är näringsidkaren dock skyldig ati
utföra sådant arbele som inle kan uppskjulas utan belydande risk för allvariig
skada för konsumenten.

Beslämmelserna i försia slyckel gäller i molsvarande mån om konsumenten inle lämnar nödvändig medverkan.

2 § Insläller näringsidkaren arbelel enligi 1 § har näringsidkaren räll lill
ersällning för kosinad som uppkommer lill följd av atl arbetet inställs, om
ej konsumenien visar all dröjsmålet inle beror på försummelse från hans
sida.

Hävning

3 § Näringsidkaren fåi' häva avlalel belräffande ålerslående del

1. om del måsle anias att konsumenien inte kommer all belala ulan dröjsmål som är av väsenllig beiydelse för näringsidkaren,

2. om konsumenien, sedan tiden tÖr beialning är inne, irots påminnelse inie belalar ulan dröjsmål av väsenllig beiydelse för näringsidkaren,

3. om konsumenien irois påminnelse inle lämnar nödvändig medverkan inom rimlig lid.

Har påminnelse som näringsidkaren vill lämna konsumenien inlämnals fbr befordran med posl eller i övrigl avsänls på ell ändamålsenligl säu, medför del ej räiislbriusi fbr näringsidkaren all påminnelsen försenas eller inle kommer fram.

Verkningarna av hävning

4 § Häver näringsidkaren avtalei, är konsumenien skyldig atl belala som
om han hade avbeslälll Gänsien den dag då näringsidkaren hävde. Ersättning

Prop. 1984/85:110 27

enligt 2 kap. 9§ andra slyckel skall dock ej ulgå, om konsumenien visar alt dröjsmålet inle beror på försummelse från hans sida.

Rätl all k\'arhålla föremålet för Ijänslen

5 § Gäller Gänsten lös sak, som har överiämnals i näringsidkarens besittning,
och belalar konsumenien ej i räll lid, får näringsidkaren kvarhålla saken
lill dess han har fåll beiall. Konsumenien har dock räll alt få ul saken,
om han släller belryggande säkerhel för näringsidkarens krav.

Näringsidkaren skall, i den utsträckning som rimligen kan krävas, vårda sak som han kvarhåller enligi försia slyckel eller som konsumenien inte avhämiar i räll lid. Näringsidkaren har rält lill skälig ersättning Ibr vården.

1 fråga om näringsidkarens räll all sälja annans sak finns särskilda beslämmelser i lagen (1950:104) om räll för haniverkare all sälja gods som ej avhämtals.

Ränla

6 § Vid konsumenlens dröjsmål med betalningen har näringsidkaren rätl
till ränta enligt räntelagen (1975:635).

Denna lag iräder i krafl den

Prop. 1984/85:110 30

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över konsumenttjänstutredningens betänkande

Remissinstanserna

Efler remiss har yttranden över betänkandet avgetls av hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, brottsförebyggande rådet, trafiksäkerhetsverket, sjöfartsverket, bankinspektionen, kommerskollegium, marknadsdomstolen, näringsfrihelsombudsmannen, konsumenlverkd/KO, allmänna reklamalionsnämnden, stålens planverk, statens industriverk, juridiska fakultelsnämnden vid Uppsala universitet, småhusköpkommiilén (Ju 1975:02), konsumentköpsutredningen (Ju 1977:13), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks-och industriorganisation (SHIO)-Familjeförelagen, Svenska Handelskammarförbundel, Svenska Företagares riksförbund. Svenska Byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges grossistförbund. Näringslivets delegation för marknadsrätt. Motorbranschens riksförbund, Kungl. Automobilklubben, Molorföramas helnykterhetsförbund. Motormännens riksförbund. Svenska Båtindustriföreningen Sweboat, Västsvenska Varvsföreningen, Sjösportens samarbetsdelegalion. Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Sparbanksföreningen, Finansieringsföretagens förening och Sveriges villaägareförbund.

SACO/SR har i sill remissvar instämt i etl yttrande från förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK), vilkel har bifogats svaret.

Sveriges industriförbund. Svenska Arbetsgivareföreningen, Finansieringsföretagens förening. Näringslivets delegation för marknadsrätt', SHIO-Familjeföretagen, Svenska Byggnadsenlreprenörföreningen, Svenska Företagares riksförbund. Svenska Handelskammarförbundel, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Svenska Båtindustriföreningen Sweboat har lämnat ett gemensamt yttrande, vilket i det följande redovisas under mbriken Vissa organisationer inom näringslivet. SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund har dessutom kommit in med ett branschspecifikl, gemensaml yttrande. Kompletlerande yttranden har lämnats även av Svenska Byggnadsentreprenörföreningen, Svenska Båtindustriföreningen Sweboat och Finansieringsfördagens förening.

' Delegationen representerar med sitt yttrande även Auktoriserade Fastighetsmäklares riksförbund. Dagligvaruleverantörers Förbund, Direktförsäljningsförelagens förening, Svenska Annonsörers förening, Svenska BokföHäggareföreningen, Svenska Petroleum institutet. Svenska Tidningsutgivareföreningen, Svenska Tobaksbranschföreningen, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening och Sveriges reklambyråförbund.

Prop. 1984/85:110 31

Kommerskollegium har till sitt yttrande bifogal ell av handelskamrarna i landel gemensamt avgivet yttrande, som också kommit in direkl från kamrama.

Yttranden har också kommit in från Kristianstads kommuns konsumentnämnd. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges byggmästareförbund.

Yttrandet från Sveriges byggmäslareförbund är praktiskt lagd hell likalydande med Svenska Byggnadsenlreprenörsföreningens kompletterande yttrande. Dessa båda yttranden redovisas därför i det följande som etl yttrande.

Svenska bankföreningen, Posl- och Kreditbanken samt Sveriges föreningsbankers förbund har beretts lillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.

1 det följande återges yttrandena i oavkortat skick under olika avsnitt.

1 Allmänna synpunkter

1.1 Hovrätten för Västra Sverige:

Ulredningens förslag innebäratl en viktig del av serviceområdet regleras genom lag. Därigenom får 1970-talets konsumentlagstiflning etl myckel värdefulll lillskoit. Utredningen har emellertid hafl en svår uppgifl i att skapa lagbestämmelser på etl område som omfattar en mängd olika lyper av Gänster alltifrån en enkel reparation av en klocka till omfattande och kostnadskrävande arbeten på fast egendom, uppförande av byggnad etc.

Det kan lill en böGan ifrågasättas om man sä som ulredningen föreslår bör sammanföra regler om arbete på lös sak och arbete på fasl egendom i samma lag. Del är fråga om två vilt skilda typer av Uänster. Reglerna om arbete på fasl egendom torde till sin natur och uppläggning snarast höra hemma i jordabalken. Jordabalkens regler om vad som avses med fast egendom, om tillbehör till fasl egendom, om fel och brisl vid köp av fasl egendom, om nyttjanderätt till fast egendom, om lidpunkten för farans övergång med flera rättsverkningar lorde kunna appliceras på arbele på fasl egendom. Å andra sidan har Gänster som avser arbete på lös sak så myckel gemensaml med köp alt det borde övervägas att i en för lös egendom gemensam konsumenllag införa bestämmelser för konsumentköp och konsumenlGänster. Utredningen har genomgående framhållit dessa likheter. En sådan lag skulle kunna innehålla i huvudsak gemensamma regler för dessa två avtalstyper och dämlöver de särregler som är betingade av skillnaderna mellan dessa. Den skulle kunna byggas på med regler förändra icke lagreglerade avtalstyper som hyra av lös egendom, förvaring av lös egendom etc. Vidare skulle man därigenom till slor del kunna undvika de svårigheter som kan uppstå vid s. k. biandavtal i fråga om tillämplig lag.

Om en gemensam konsumentlag och ell inarbetande av lagregler om arbele på fasl egendom i ett särskilt kapilel i jordabalken inle anses kunna komma i fråga är det i varje fall angelägel alt regleringen av konsumentUänsler och konsumentköp blir enhellig. En konsumenttjänsllag bör därför inte slutligt utarbetas förrän den kan samordnas med de nya regler som kan komma atl föreslås av konsumentköpsutredningen. Nya regler på dessa två områden bör träda i krafl samiidigi.

Prop. 1984/85:110 32

Den föreslagna laglexlen innehåller en del nya begreppsbestämningar som ur språklig synpunkt kan diskuteras. "Avtal om Uänsl" kan läll förväxlas med det vedertagna begreppet Uänsteavtal inom arbetsrätten. Ell tänkbart alternativ kunde vara arbelsbeUng. Detta för juristen vedertagna begrepp är visserligen ur språklig synpunkl ålderdomligt men skulle kanske ändå såsom skett med del lika ålderdomliga ordel häleri kunna bli ett välkänt begrepp för allmänhelen. Etl annat förslag är "uppdragsavtal".

Utredningen har föreslagil en kapitelindelning och paragrafnumrering som överensstämmer med det norska förslagel. Enligt hovrättens mening skulle det vara lämpligare all bygga upp en konsumenttjänsllag på samma sätt som köplagen och konsumenlköplagen, dvs. med en genom hela lagen löpande paragrafnumrering. En sådan metod hindrar inte en ändamålsenligt rubricering av olika avsnitt.

Regler som är gemensamma för samtliga Gänster bör sammanföras i en och samma paragraf. Beslämmelserna om vissa meddelanden i 3 kap. 17 § är desamma som för påminnelser enligt 5 kap. 3 § 2 st. Dessa beslämmelser bör sammanföras till en paragraf i I kap., förslagsvis efler 5 §.

Som redan framhållils har del varil en svår uppgift för ulredningen atl skapa lagbestämmelser på etl så vittomfattande område varom är fråga. Även med den begränsning lill arbele på lös sak och på fasl egendom som ulredningen har gjori blir bestämmelserna alltför generella med ibland svepande formuleringar på bekostnad av enkelhet och klarhei. Utredningen har förklarat att den vall all avfalla en "fyllig laglexl" för att göra reglerna mera läitillämpade och underlälta en smidig konfliktlösning. Trols beaktansvärda försök har utredningen dock haft svårt att åstadkomma den åsyftade enkelheten och klarheten. Lagtexien innehåller också alltför obestämda uttryck som t.ex. "eller i övrigl särskilda skäl föreligger" (4 kap. 5 § 1 si. in fine), "saml omsländighelerna i övrigt" (4 kap. 5 § 3 st in fine). Därigenom urholkas lagregelns betydelse eflersom alliför slort ulrymme lämnas för allsköns olika ställningstaganden. Detsamma gäller sådana uttryck som "av väsenllig betydelse", "skälig tid", "endasl i den mån del är skäligl", "skälig normalersätining". Vidare bör lerminologin vara enhellig; försening bör inte användas i stället för dröjsmål och brislfällighd inte i stället för fel såvida icke någon skillnad i sak åsyftas. Även om hovrätten är medveten om att det är svårt all komma fram lill mera konkreta ullryck i en lag som skall reglera ett så stort område vill hovrätten dock framhålla önskvärdheten av alt utrymmet för skönsmässig bedömning minskas så myckel som möjligt särskilt vid lolkning av ivingande lagregler.

Hovrätten har i det föregående inskränkt sig lill alt peka på vissa frågor som hovrätten anseti vara av särskilt intresse. Som helhet finner hovrätten emellertid utredningens arbete mycket förtjänstfullt. Del framlagda lagförslagel kan därför bli en god grund för forlsall lagsUflningsarbele i ämnel. Hovrätten vill emellerlid än en gång understryka viklen av att lagstiftningen sker i nära samarbete med konsumentköpsutredningen för åstadkommande av i möjligaste mån likartade regler för köp och Gänsl.

1.2 Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten anser atl del, lika väl som belräffande konsumenlköpområ-del där vi har konsumenlköplagen, finns etl behov av civilrällslig lagsliflning även pä konsumenttjänslområdet. Behovel all söka åsladkomma ökad fasihel finns i fråga om ett flertal relalioner inom hilhörande rällsom-

Prop. 1984/85:110 33

rade. Dock framsiår del såsom särskilt angelägel alt klargöra rättsförhållandena mellan näringsidkare och konsumenl saml fasllägga lagregler härom. Med denna uigångspunkl lillslyrker lingsrälten alt lagstiftning i ämnel nu kommer lill slånd. Del framlagda förslagel synes väl ägnal alt läggas lill grund för sådan lagsliflning. Denna bör få indispositiv karaktär i den omfallning som förslagel anger.

Tingsrätten vill belöna all, även om lagstiftningen nu av olika skäl får en förhållandevis begränsad räckvidd, den lorde få betydelse vid bedömning av tvister av liknande slag även uianför del egenlliga lillämpningsområdei.

I lagförslagel förekommer liksom i konsumenlköplagen rekvisit och Uttryckssätt som måsle vara ganska obegripliga för en enskild konsument. Atl moliven härvidlag ger vägledning må så vara; konsumenien lorde inle ha tillgång till dem. Tingsrätten vill därför förorda atl, i den mån uttryckssätten inle är nödvändiga för kongruens med köplagen och konsumenlköplagen, de formuleras på ell begripligare säll även om därvid måhända omskrivningar med flera ord måsle ske.

1.3 Malmö tingsrätt:

Tingsrätten anser all del föreligger ell klart behov av att stärka konsumenlernas rättsskydd på Uänsleområdet. Del är värdefulll all den osäkerhel, som hittills rått i fråga om rättsläget, när del gäller vilka rättigheter och skyldigheter parterna har vid avtal om arbete på fasl och lös egendom. Ull slor del undanröjs om lagförslagel antas. Detta särskilt med tanke på det väsenlligl ökade behov av Uänsler som uppkommit genom konsumenternas ökade anskaffning av varaktiga konsumtionsartiklar och småhus. Även med hänsyn till andra av utredningen angivna skäl är lagsliftningen betydelsefull. Det bör emellerlid anmärkas att lagens värde måste anses begränsal när del gäller atl komma lill rätta med oseriöst bedriven näringsverksamhet. För detta krävs betydligt kraftfullare ålgärder och yllerligare lagstiftning.

Åtskilliga Gänster faller uianför lagen. Behovet av en lagreglering beträffande vissa andra konsumenlGänster t. ex. sällskapsresor och ulhyrning av varor är slort och bör snarasl föranleda lagstiftning.

Då lagregler i slorl sell saknas inom Gänsleområdd kan del ifrågasällas om det inte vore lämpligare med en lagsliflning beslående av disposiiiva normalregler för Gänster i allmänhet och med tvingande beslämmelser för konsumenttjänster. En sådan lagstiftning skulle visseriigen bli mer omfattande men vara värdefull för såväl parter som domstolar och mer lillfredsställande än en analogisk tillämpning i vissa fall av konsumenlUänsllagen såsom utredningen föreslår (s. 120 f.).

Under lagstiftningsarbetet bör uppmärksammas att inle onödiglvis olika rättsregler kommer att gälla för köp och Gänster beträffande t. ex. reklamation, beräkning av skadestånd etc. Gränsdragningsproblem när del gäller frågan lill vilket rättsområde etl avtal skall hänföras kommer alltid atl finnas och även av hänsyn lill rättssäkerheten bör så långt möjligl samma regler gälla för näraliggande avtalstyper.

Förslagel innebär att i flera avseenden principen "pacla sunl servanda" åsidosälls. Dd är naturiigl all så sker när en lagsliflning skall lillvaraia en svagare parts inlressen. Man bör emellertid vara uppmärksam på all en del konsumenter kan komma att utnyttja den slarkare ställning de fått genom lagen på etl sätt lagstiftaren ej avsett. Det är därför vikligt atl lagens lillämpning följs upp och all konsumenterna vid informalion angående lagen ej ges överdrivna förhoppningar om sina rättigheter. 3 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 34

Tingsrätten kan trots del anförda - uiifrån de synpunkler tingsrätten har all beakta - i huvudsak ansluta sig lill del föreliggande lagförslagel, dock med följande ändringar och påpekanden.

1.4 Brottsförebyggande rådet

Konsumenttjänsiulredningen har avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1979: 36) Konsumenttjänstlag. Belänkandel har nyligen remissbehandlals. 1 anslulning härtill önskar slyrgruppen för den inom brottsförebyggande rådel (BRÅ) på regeringens uppdrag bedrivna översynen av lagsliflning mot organiserad och ekonomisk brottslighet anföra följande.

1 direkliven för nämnda ulredning pekade föredragande sialsrådel på all Gänsler av "immaleriell" arl såsom bl.a. juridisk rådgivning evenluelll kunde behöva läckas in i en ny konsumeniskyddslagsliftning. Under avsnill 3 av nämnda belänkande behandlar ulredningen frågan om vilka lyper av Uänsler som lagsliftningen bör omfatta. Ulredningen uttalar all bl.a. rådgivningsverksamhd hör Ull de lyper av Uänsler, som del kan finnas skäl all inbegripa i en allmän konsumenttjänsllagsUflning lill den del verksamhelen bedrivs i privalrättsliga former. Bl.a. dessa Uänsteiyper kan enligt ulredningen, generellt sagt, tillmätas samma vikl från konsument-skyddssynpunkt som arbete på lös sak och arbete på fasl egendom. Utredningen har alltså ansett att konsulttjänster av ekonomisk och juridisk nalur faller under den lyp av konsumenttjänster som bör kunna komma i fråga i en konsumentUänsllag. Utredningen har dock begränsal sill arbete så att bl.a. dessa Gänsldyper hållils uianför förfallningsförslagd. Utredningen uttalar atl den föreslagna konsumenttjänstlagen utformats så alt den i etl senare skede kan byggas på med ytterligare kapitel rörande bl.a. dessa Uänsteiyper. Man pekar också på möjligheten till analogisk tillämpning av den föreslagna lagen på bl.a. dessa typer av Gänsler. Utredningen har vidare i avsnitt 8.4 av betänkandet förordat att frågan om införandel av elt näringsförbudsinstitut, bl.a. med sikle på näringsidkare som tillhandahåller konsumenlGänster, blir föremål för särskild utredning.

I BRÅs översynsarbete har behovet av att utveckla de etiska normerna för vissa kategorier av rådgivare uppmärksammals. Detla arbele har resulterat i promemoriorna Revisors verksamhel (PM 1978:2) och Advokal-verksamhel (PM 1979:8). Det hänvisas lill dessa promemorior. 1 förordet till den sistnämnda promemorian har styrgruppen uttalat all del är väsenlligt att kunna motverka att sådana rådgivare, som inle är åtkomliga för samhällelig konlroll på samma sätl som exempelvis advokater och kvalificerade revisorer, kan bedriva verksamhel med allvarliga brisler i t.ex. etiskt hänseende. Styrgruppen har också hafl lillgång till material som givit stöd för anlagande att organiserad och ekonomisk brottslighet främjats av vissa rådgivare av detta slag.

Frågor med anknytning till det här aktuella problemet har också behandlals i riksdagens justilieutskotts betänkande (1979/80: 12) med anledning av motion om konlroll av verksamhelen vid vissa juridiska byråer. Jfr också bl. a. BRÅs yttrande i ärendet som refererats i betänkandet.

Styrgmppen anser atl sådan oseriös verksamhet som kan bedrivas av vissa ekonomiska och juridiska rådgivare och som kan främja organiserad och ekonomisk brottslighet måste ses som ett allvariigt missförhållande i samhället som även bör beaktas när konsumenlGänstulredningens förslag nu skall bedömas inom regeringskansliet. Denna lyp av brottslighet är i

Prop. 1984/85:110 35

slor utsträckning riktad mot det allmänna och någol molsatsförhållande mellan rådgivaren och dennes klient föreligger väl sällan direkl. Dessa förhållanden kan givelvis sägas lala för att problemel i första hand bör mötas med offenlligrättsliga ålgärder i form av system för lillsyn och konlroll, näringsförbud etc. och inte med direkl syftande konsumentpoliliska åtgärder.

Slyrgruppen menar emellerlid alt konsumentpoliliskt syftande lagslift-ningsålgärder kan medföra alt den diska nivån kan höjas i en bransch som är utsatt för oseriösa näringsidkare. Kan samhället på ett område åsladkomma en ordning som medför att näringsidkare håller en godtagbar etisk slandard i förhållande till konsumenterna är det etl rimligl antagande all näringsidkarna i stor utsträckning kommer atl sköta sig även i andra avseenden, l.ex. gentemot borgenärer, konkurrenter och fiscus. En kon-sumentpoliliskl moUverad konlroll bör också kunna utvecklas så all även myndigheler som företräder skilda samhälleliga intressen, l.ex. skatiemyndighelerna, för sina ändamål kan utnyttja den erfarenhel och information som de konsumentpoliliskt verksamma organen erhåller. En närmare civilrällslig reglering för de aktuella rådgivarkalegoriernas verksamhel är därför enligi slyrgruppens mening angelägen. En sådan reglering kan sedan ge ulgångspunkler för utformningen av en tänkbar framlida offentligrättslig reglering på områdel.

Siyrgmppen vill alliså från de särskilda synpunkler gruppen har all företräda biträda den i belänkandel framförda tanken all rådgivning av juridisk och ekonomisk art bör göras lill föremål för en konsumenlrällslig reglering. Gmppen understryker viklen av all arbetet i riktning mot en sådan lagstiftning nu drivs vidare.

1.5 Trafiksäkerhetsverket:

Verkets yllrande begränsas lill de avsnitt som kan ha anknylning lill fordon och fordonsreparalioner och omfattar således ej förslagen rörande arbele på fast egendom.

1 och för sig finns del naluriiglvis skäl all genom förbättrad lagsfiftning söka göra en mera preciserad avvägning mellan konsumenl- och produ-ceniinlressen på Gänslemarknaden. Genom införande av den föreslagna lagen skulle nuvarande frivilliga regler för bilreparationer i viss grad skärpas och dessulom komma all gälla alla bilverkstäder samt även verkstadsarbete på övriga fordonskalegorier.

Trafiksäkerheisverket ifrågasätter dock effeklen av sådan lagsliflning belräffande fordons trafiksäkerhet. De av ulredningen ej redovisade kostnaderna för delta ökade konsumentskydd kan få lill följd alt andelen ej yrkesmässigt utförda reparationer ökar.

1.6 Sjöfartsverket:

Med anledning av ovannämnda remiss får sjöfartsverket meddela all verket, från de synpunkler verkel har all beakta, inle har någon erinran mot det framlagda förslaget.

1.7 Bankinspektionen:

Inspektionen kan ansluta sig till ulredningens uppfallning all det finns ell behov av att konsumentskyddet på Uänslernas område byggs ul genom

Prop. 1984/85:110 36

införande av en särskild civilrällslig lagsliflning. När det gäller avgränsningen av de Uänsler på vilka lagen är direkl lillämplig finner inspeklionen den väl avvägd. Härigenom nås en viss konkrdion. Vidare kan lagen i ell senare skede göras direkl lillämplig på andra Gänsler efler hand som erfarenheter görs i den prakliska iiilampningen.

Inspeklionen har ingen erinran mol den föreslagna lagen som innehåller en skälig avvägning mellan konsumd och näringsidkareinlressen. Som ulredningen framhåller lorde lagen också vara i det seriösa näringslivets inlresse.

Ulredningen anmärker atl avtal om banklån och annan förslräckning, pant och borgen saml liknande kredilrättsliga avtal måsle anses falla ulan-för ulredningsuppdragd. Man konstaterar all, även om sålunda bankverk-samhet i alll väsenlligt ligger utanför, del dock förekommer vissa speciella bankUänsier i form bl.a. av förvaringsuppdrag och notariattjänsler med karakiär av rådgivning eller förvaring, som möjligen bör innefattas i en lagsliflning om konsumenttjänsler. Utredningen avvisar dock atl konsumenttjänstlagen blir direkt tillämplig på nyssnämnda Gänster men menar alt de principer som finns nedlagda i konsumenttjänstlagen bör kunna finna analog lillämpning på 1. ex. Ijänsler som bl. a. förvaring och rådgivning av juridisk och ekonomisk natur.

Inspeklionen anser att konsumenttjänstlagen i viss utsträckning bör kunna användas analogt inom tillsynsområdd närmasl för sådana Uänsler som utredningen angivit. För vissa "rådgivningsGänster" som t.ex. fond-Gänster gäller redan bestämmelser av olika slag. En analog tillämpning kräver alltså som utredningen också framhåller en noggrann prövning av i vad mån en i lagförslaget intagen regel verkligen passar för viss avtalstyp.

Som utredningen redovisar har banklagsutredningen enligt sina direkliv all bl. a. överväga frågor om konsumentskydd på bankUänsternas område. Inspektionen avstår därför från att närmare än den gjort ange på vilka Uänster konsumentGänstlagen bör vinna analog lillämpning.

1.8 Kommerskollegium:

Kommerskollegium har som myndighet ingen direkt erfarenhet av frågor och problem rörande konsumentens rättsliga ställning på Gänsteområdet så som detta definierats av utredningen. Mol bakgrund härav avser kollegiel inle all i sill yllrande granska de enskilda beslämmelserna i föreliggande förslag utan begränsar sig till atl anlägga några mera allmänna synpunkler på detla.

Enligt kollegiets mening förefaller förslagel i huvudsak väl avvägt vad gäller relationen konsument-näringsidkare. Vad däremol gäller de konsekvenser som skulle uppkomma i de inbördes relaUonerna olika näringsidkare emellan vid etl genomförande av förslagel, känner kollegiel viss iveksamhel.

Enligt förslagel åläggs de näringsidkare som tillhandahåller tjänster Ull konsumenter ell långlgående ansvar genlemol dessa. För att rätt kunna fullgöra sina åtaganden gentemot konsumenterna är sådana näringsidkare ofta beroende av att Udigare led i tillverknings- och distributionskedjan fungerar Ullfredsställande. Sålunda torde del inte vara ovanligl att ell fel i en Gänst till konsument kan hänföras lill ett fel i lidigare led. Om nu konsumentens ställning gentemot den näringsidkare som tillhandahåller Gänsten stärks medan relationen näringsidkare emellan inle undergår någon förändring finns uppenbarligen en risk all näringsidkaren i ledet när-

Prop. 1984/85:110 37

mast konsumenien kommer "i kläm" mellan två slarkare intressenter. Det måste därvid beaktas all del här ofta rör sig om ulpräglade småförelag. Mot denna bakgmnd vill kollegiet ifrågasätta om inte relalionen näringsidkare emellan i här akiuelll avseende bör bli föremål för ulredning innan den föreslagna konsumenttjänsllagen sälls i kraft.

För ell sådani uppskov kan ytteriigare skäl anföras. Del föreligger ell nära samband mellan de frågor som regleras i förslagel till konsumenlGänsllag och annan reglering på konsumenlskyddsområdel, främsl konsumenlköplagen. Förslaget innefattar emellertid på vissa punkter avvikande regler jämfört med vad som f.n. gäller på sådana närliggande områden. Denna bristande samordning skulle kunna medföra inle obetydliga lillämpningssvårigheler exempelvis vid s. k. blandade avtal. Självfallel bör efter-slrävas så långi möjligt överensstämmande regler i konsumenlköp- och konsumenUjänstlagarna. Även resullalel av den pågående översynen av konsumenlköplagen bör därför enligt kollegiets mening avvaktas innan slullig slällning las Ull den närmare ulformningen av en konsumenttjänsllagsUflning.

1.9 Marknadsdomstolen:

Marknadsdomslolen delar ulredningens bedömning alt del föreligger etl dokumenteral behöv av all konsumentskyddet på Uänslernas område byggs ul genom införande av särskild civilrättslig lagstiftning, och även beträffande de gmndläggande skälen härför kan domstolen anslula sig lill ulredningens överväganden. Genom tillskapandet av en s.k. konsumentUänsllag åstadkoms en naturlig fortsättning på den tidigare ulveckling mot ett ökat konsumentskydd som ägt rum särskilt under 1970-talel.

Såsom ulredningen anför måsle den civilrällsliga lagsliflning som behövs på konsumenUjänslernas område avgränsas i två hänseenden. Det gäller atl bestämma dels vilka partsrelationer som bör omfattas av lagsliftningen dels vilka lyper av Uänsler som bör tas med. Vad försl angår partsrelalionerna anser sig marknadsdomslolen i alll väsenlligt kunna bilräda ulredningens slåndpunkl att lagsliftningen bör begränsas lill endasl konsumenlrelalioner. Såvitt rör frågeställningen vilka typer av Gänster som bör omfatlas av en lagsliflning om konsumenttjänster vill domslolen något utföriigare klariägga sin ståndpunkt.

Under 3.4.2 befattar sig ulredningen med sistnämnda frågeställning. Också enligt marknadsdomstolens uppfallning bör de av ulredningen ui-valda kaiegorierna arbele på lös sak och arbele på fasl egendom bli föremål för reglering i en konsumenttjänsllag. Marknadsdomslolen menar dock all andra lyper av Gänsler är i väl så slort behov av en sådan reglering. 1 denna värdering ligger naluriigtvis atl de bör tillmätas minsl samma vikl från konsumentsynpunkt som arbete på lös sak och arbele på fasl egendom. Domstolen har härvidlag i åtanke t. ex. avtal rörande behandling av person och rörande undervisning. Även om huvuddelen av sislnämnda slag av Gänsler lorde ulföras i det allmännas regi och därmed falla utanför ulredningsuppdragd finns del likväl - som också framgår av ulredningens redovisning - en mängd prakiiskl vikliga avtal på hilhörande områden. Bland avtal belräffande behandling av person bör särskilt omnämnas privat landbehandling, och belräffande undervisning finns anledning all särskili uppmärksamma olika former av undervisningsverksamhel i anslulning lill konsumenlers fritidssysselsättningar. Inle minst med hänsyn Ull den s.k. frilidsmarknadens expansion under senare år lorde den om-

Prop. 1984/85:110 38

nämnda undervisningsverksamhden spela en för konsumenlerna väsenllig roll. - Av de i belänkandel under 3.4.3 behandlade Uänslekalegorierna, synes i molsals lill vad utredningen funnii, olika slags mäklartjänsler böra komma i fråga för reglering i sammanhängd; man möler i själva verkel här elt servicegebil där konsumenliniressd är i alldeles pålagligl behov av förslärki skydd. Inle heller slår del klart för marknadsdomslolen varför ulhyrning av varor inte skulle i della sammanhang äniligen få sin för konsumenlinlressds garderande behövliga reglering. Marknadsdomslolen vill med eftertryck underslryka del angelägna i all konsumeniskyddd förslärks på sislnämnda område. Dylik uihyrningsverksamhet har nämligen - som Ulredningen anger - under senare år jusl i konsumenisamman-hang blivii vanligt förekommande. Som exempel på ulhyrningsavlal där del är angelägel all konsumenien Ullförsäkras vissa s. k. minimirälUghder kan nämnas avial rörande s. k. depositionsleasing av bilar. - Transportavtal skall enligt ulredningens förslag falla uianför den lilllänkla lagregleringen beroende på all där i regel är fråga om ämnen som täcks av speciallag-sliftning; ett sådani slällningslagande förutsattes redan i direktiven. Härvidlag har marknadsdomstolen ingen avvikande slåndpunkl. Beträffande avtal om sällskapsresor vill marknadsdomslolen dock anmäla en i förhållande till utredningen någol annorlunda bedömning. Såsom anförs i direkliven har avtal om sällskapsresor slor praklisk betydelse, och dylika avtal är förenade med speciella problem för konsumenlerna. Inte minsl vid tillämpningen av marknadsföringslagen (1975:1418) har marknadsdomstolen i flera ärenden fåll klart för sig atl konsumenlerna är i särskili behov av ell starkt skydd på hithörande område. Bl.a. ulsälls konsumenlerna här för en myckel inlensiv marknadsföring. Genom marknadsföringslagen kan olillböriig marknadsföring beivras. Del torde emellerlid enligt domstolens bedömning vara erforderligl all kompletlera den marknadsrältsliga regleringen med civilrällsligl verkande mekanismer, så att den enskilde resenären/konsumenten kan få upprättelse (se l.ex. marknadsdomslolens beslui 1979:8 i ärende mellan konsumenlombudsmannen (KO) och Scandinavian Touring AB jämfört med artikeln "Många klagomål på charterresor" i konsumenlverkds (KOV) lidskrift Konsumenträtt & ekonomi nr 1979:6, s. 45). Mot denna bakgrund är del angeläget all avtal om sällskapsresor kommer atl omfattas av en lilliänkl konsumenttjänsllag. Visserligen lorde väl ulredningens uiesluiande av sällskapsreseGänslerna svara mol den inslällning som spåras i direkliven, och visserligen lorde sällskapsreseav-lalel med dess sammansatta och tekniska natur erbjuda särskilda svårigheier vid en reglering i lag men ulredningen borde dock med lanke på sina egna säkerligen myckel goda inblickar i sällskapsresornas avsevärda ekonomiska beiydelse för slora konsumentgrupper närmare ha övervägt all tillförsäkra konsumenterna ålminslone vissa minimirällighder. Ulredningen skulle l.ex. ha kunnal inrikla sig på all låla sådana frågor, belräffande vilka sällskapsreseavialets speciella karaktär inle kan anses oundgängligen motivera särbestämmelser, regleras på samma sätt som belräffande andra avtalstyper.

1 utredningens slutsatser rörande avgränsningen av konsumentGänstla-gens tillämpningsområde såvill avser olika avtalstyper sammanfattas först ulredningens överväganden angående vilka avialslyper som skulle kunna länkas komma i fråga. Den därvid gjorda avgränsningen avser sådana avialslyper som del i och för sig kunde vara skäl atl inrymma i en konsumenttjänsllag; all dessa avtalstyper därmed även verkligen skall anses böra inbegripas i den av ulredningen lilllänkla konsumenttjänsllagen är

Prop. 1984/85:110 39

enligi ulredningen alls inle givel. Tvärtom anser ulredningen alt konsumenttjänsllagen skall omfalla endast avtal om arbele på lös sak saml på fasl egendom eller i övrigl på byggnad eller annan anläggning. Därmed låler alliså utredningen konsumenlGänsllagens Ullämpningsområde bli yllerligare begränsat; så undantas flertalet av de avialslyper som ulredningen lidigare förklaral böra i och för sig falla in under en konsumenttjänsllags Ullämpningsområde. Säsom motivering till den ylleriigare begränsningen anför ulredningen alt det ulvaida begränsade områdel befunnils väl sammanhållet och lämpal för lagsliflning med enhellig uppläggning. Genom all inskränka sill arbele på angivel sätl har ulredningen velal undvika alt söka ge enhetliga regler för etl myckel slort och disparat område. En dylik lagstiftning skulle nämligen - fortsätter utredningen - behöva göras förhållandevis abstrakt och svepande och skulle förmodligen komma atl i viss mån likna sådana allmänt hållna regler med bred räckvidd som återfinns i kontinentala civillagverk. Ulredningens "andra" avgränsning moliveras alliså väsentligen med den av ulredningen själv valda lagstiftningstekniken. Marknadsdomslolen kommer i avslulningen av sill remissullålande att ånyo beröra ämnena lagsUftningsleknik och Ullämpningsområde. Här får marknadsdomslolen endasl konslalera all för konsumenlerna myckel vitala områden beklagligtvis lämnals uianför den lilllänkla lagregleringen av Gänsleområdd. 1 sin dömande verksamhel har domslolen i en mängd ärenden kommil i kontakt med just tjänsteområdet. Som exempel kan nämnas olika ärenden angående behandling av person, ärenden rörande undervisning saml ärenden beträffande sällskapsresor. Domstolen har härvid i hög grad blivit varse det angelägna i att det civilrällsliga konsumeniskyddd förslärks.

Därefier övergår marknadsdomslolen till all behandla vissa centrala spörsmål avseende uppläggningen av själva lagen. En försia fråga är hur pass nära en lagstiftning om Uänsler bör anknytas lill vad som gäller för köp av lös egendom (allmänna köplagen och konsumenlköplagen). Utredningen har kunnal konslalera all skillnaderna mellan konsumenlköp och konsumenttjänsler är större än vad man tidigare - bl. a. i direkliven - har anlagil. Della har enligi ulredningen gjort all ulredningsarbdd inle har kunnal inriklas på all väsenlligen la över slora delar av det köprätlsliga regelsyslemd. Härvidlag är marknadsdomstolen emellertid av annan uppfallning. Enligi domsiolens mening har ulredningen överdrivit olikheterna mellan köp och Uänsler. Åven om del naiurligen finns skillnader mellan köp och Gänsler, saknas del bärande skäl all låla dessa avspegla sig i olika lösningar av de många frågeslällningar som är gemensamma för köp och Gänsler. Vidare bör belönas all ell syslem med i slor ulslräckning samma rättsliga reglering för köp och Gänsler i belydande mån underiättar för särskili konsumenler och mindre näringsidkare all förslå lagsliftningen. Etl dylikt syslem minskar också evenluella lillämpningsproblem vid bland-avial, dvs. avtal som innehåller momeni av både köp och Gänsl. Mol bakgrund av del anförda anser marknadsdomstolen alt övervägande skäl lalar för all köp och Gänsler i slörsla möjliga mån regleras på ell likartal säll Gfr konsumenlköpsulredningens direkliv. Dir 1977:83), och della gäller i särskild hög grad i konsumentsammanhang där del finns skäl all siälla slörre krav på klarhet i regelsystemen. Atl det primära regelsystemet härvid skall ulgöras av de köprätlsliga reglerna lill vilka den nya regleringen avseende ijänsler sedan skall anknyta lorde vara självklart och är i direktiven uttryckligen förutsatt.

Marknadsdomslolen har alliså som sin mening ullalal all lagsliftningen

Prop. 1984/85:110 40

avseende konsumenttjänsler i slörsla möjliga mån bör knyta an till den köprätlsliga regleringen. Uiifrån denna inställning ler del sig emellertid nödvändigl atl i del fortsatta lagstiflningsarbeid avvakia nu pågående översyn av de båda köplagarna. Atl del sker en samordning av lagsUfl-ningsarbdd rörande konsumenttjänsllagen och konsumenlköpsulredningens framlida förslag synes med andra ord ofrånkomligl. Lagstiftningsarbetel angående konsumenttjänstlagen kommer på så sätt all drabbas av belydande tidsuldräkt. Till följd av att översynen av den allmänna köplagen och konsumenlköplagen kan komma all innebära stora förändringar och genom all dessa förändringar hänför sig till civilrättens mesl cenirala delar, kan del enligi domsiolens bedömning inle undvikas atl del slutgiltiga lagstiflningsarbeid angående konsumenttjänsllagen får anslå i vänlan på den förvarnade omarbelningen av den allmänna köplagen och konsumenlköplagen.

Enligt Ulredningen lorde den föreslagna konsumenttjänstlagen inle ge upphov lill ökade kostnader, eflersom näringsidkarna i slort sell knappasl åläggs mera långlgående ansvar än del de redan har enligi gällande disposiiiv räll. För sin del anser marknadsdomslolen emellertid all fråga är om viss skärpning av de regler som näringsidkarna f. n. har all rätta sig efter. 1 vilken utsträckning denna skärpning av kraven på näringsidkarna också leder till ökade koslnader är emellertid svårt att på förhand uttala sig om. Risk för ökade koslnader lorde i alla fall anses föreligga.

Ökade koslnader hos näringsidkarna kan emellertid även uppstå på etl mer indirekl sätl genom att konkurrensen mellan näringsidkarna försämras. Det är nämligen inle orealistiskt all anla atl många mindre företagare, s. k. enmansföreiagare, inom Gänsleområdd slås ut från marknaden genom all de själva inle förmår åsladkomma erforderliga adminislraliva ruliner för all kunna beakla den nya konsumenttjänsllagens krav. Vissa av dem kanske dessutom saknar del stöd som medlemskap i branschsammanslutning kan erbjuda. Den nya konsumenttjänsllagens krav kan alltså i viss mån komma alt fungera såsom ell fakliskl elableringshinder. Självfallel anser marknadsdomslolen att del inle finns anledning all la hänsyn till evenluella svårigheter för mindre seriösa näringsutövares verksamhel. Domslolen finner dock angelägel all fäsla uppmärksamhelen på atl del kan finnas risker för en försämrad konkurrens, något som i sin lur kan resultera i ökade koslnader och därmed även högre priser för konsumenterna.

Som sammanfattning av sin granskning av ulredningens överväganden och förslag får marknadsdomstolen anföra följande.

Otvivelaktigt innebär den föreslagna konsumenttjänsllagen i fiera hänseenden en välbehövlig förstärkning av konsumentskyddet. Mol bakgrund härav är del olyckligl all lagens tillämpningsområde begränsats i alltför stor utsträckning. Säsom marknadsdomstolen tidigare anförl hamnar för konsumenlerna vitala områden utanför lagens tillämpningsområde.

Som skäl för den egenlliga avgränsningen, dvs. åigärden all uleslula vissa avialslyper Irots atl även ulredningen finner dem i och för sig böra omfatlas av en konsumenttjänstlag, åberopar utredningen främsl lagslifl-ningsiekniska skäl. Ulredningen vill bl.a. undvika en abslrakt och svepande lagstiftning. Som lidigare framgått ställer sig marknadsdomslolen kritisk till just den av utredningen utformade lagsUfiningstekniken. Del är i framför alll ivå avseenden som marknadsdomstolen är kritisk. För det försia har domslolen påvisat att regleringen av olika frågor byggls upp på

Prop. 1984/85:110 41

så sålt att lagen först tillhandahåller ett slags huvudregel enligi vilken konsumenten tillerkänns ganska långlgående räuigheler. Därefier föreskrivs i ytterligare någon eller några kompletlerande regler sådana undantag från huvudregeln all dess effekt reduceras betydligt. 1 vissa fall medför undantagsreglerna alt det över huvud laget är svårt alt bilda sig en klar uppfallning om vad som blir slulresullaiel av regleringen. För del andra har domslolen med syftning på flera sammanhang betonat all föreslagna beslämmelser är onödiga och endast bidrar till all göra lagsliftningen oklar. Sammantaget tyder de två nu påtalade karaktärsdragen hos den tekniska uppbyggnaden på all utredningen hafl ambitionen all åsladkomma ell helläckande lagverk där varje länkbar konfliklsilualion är förutsedd av lagstiftaren. Alt ulredningen gåll lill verkel med den angivna ambitionen förklarar också varför utredningen sett sig tvungen att begränsa lillämpningsområdei i sådan beklaglig omfallning. Del hade varil bättre om ulredningen koncentrerat sitt arbele på att utforma praktiskt lillämpbara beslämmelser inriklade på vissa för konsumenterna väsentliga kärnfrågor; därmed hade ramen kunnat vidgas till att inbegripa de avtalstyper som enligt vad förut berörts är i lika stort behov av lagregler som de av ulredningen uivalda avialslyperna. Som lagförslaget nu är ulformai nödgas marknadsdomslolen avstyrka att det i föreliggande skick läggs lill grund för lagsUftning.

Oavsett hur man värderar ulredningens förslag som sådani, finns del goda skäl lill all förslagel inle omgående vidarebefordras till slutligt lagstiftningsarbete. Som marknadsdomstolen redan lidigare framhållit bör förevarande lagstiftningsärende samordnas med översynen av konsumenlköplagen och den allmänna köplagen. Eflersom del finns anledning räkna med alt reformerna på köprällsområdel blir väsenlliga och då där är fråga om en synneriigen central civilrällslig lagsliflning finns det all anledning all avvakia den köpräilsliga lagsliftningen. Alt del måsle vara köprälisgesiali-ningen som ulgör ledfyren vid arbelel på all åstadkomma en lagsliflning sådan som konsumenttjänstlagen ter sig för marknadsdomstolen nalurligl.

Belräffande vissa av de föreslagna bestämmelserna har utredningen föreslagil att KOV genom förhandlingar och överenskommelser med näringslivel skall tillhandahålla de närmare anvisningarna för den rätta till-lämpningen (se t.ex. kommentaren lill 4 kap. 6 § angående normalersätining vid näringsidkarens skadesiåndsskyldighel). Mol bakgrund härav finns del enligi marknadsdomslolens uppfallning anledning ifrågasätta humvida del är utredningens mening all KOVs överiäggningar med näringslivel verkligen härigenom i betydande mån skall inkräkta på de allmänna domstolarnas verksamhetsfält. KOV har i och för sig viktiga funktioner alt fullgöra på konsumenlskyddsområdel. KOVs kompetens kan däremot knappasl anses omfalla uppgiften att utbilda normer för tillämpningen av civilrätlslig lagstiftning. 1 detla avseende ger förevarande belänkande anledning till stark oro. 1 ställd för prejudikatbildning genom domstolsavgöranden fömtsälts det alltså bli så, alt rikllinjer från KOV evenluelll stödda på överenskommelser på näslan vaGe område skall klargöra den närmare rättsliga innebörden. Häri måste anses ligga ell betydande hot mol den enskilde individens möjligheter all via rällegång vederfaras rällvisa; genom normer som produceras inle via lagsliflning i därom enligi förfallning stipulerade former utan genom anvisningar från KOV eller i överiäggningar mellan KOV och branschorganisationer skulle den enskildes inlressen bedömas.

Med hänsyn till den tvekan som domslolen lidigare gelt uttryck för

Prop. 1984/85:110 42

beträffande frågan huruvida lagförslagel kommer att leda lill ökade kostnader för näringsidkarna och då domstolen även ullryckl viss oro belräffande effeklerna på konkurrensen mellan olika näringsidkare vill domslolen i detta sammanhang framställa önskemål om all det i det fortsatta lagstift-ningsarbdei närmare övervägs - vilkel inte alls skell i belänkandet -huruvida förslagel kan länkas ge upphov lill konkurrensbegränsande effekler.

Trols alt marknadsdomslolen i flera avseenden kriiiserat ulredningens överväganden och förslag vill domslolen avslutningsvis påminna om sina uttalanden att belänkandel innehåller flera goda förslag som kan bidra lill förslärki konsumenlskydd. Vidare vill marknadsdomslolen särskili berömma del utredningsarbete som redovisas i belänkandel. Betänkandet innehåller nämligen en mycket förtjänstfull och omsorgsfullt utförd kartläggning av gällande räll belräffande främsl Gänsleområdd. Inte minsl med avseende på jusl Gänsleområdd är det av belydande värde att få denna akluella sammanställning av gällande räll.

1.10 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Konsumenujänslulredningens förslag anges syfta till att tillgodose behovel av ökad klarhei om räilslägei ifråga om konsumenttjänsler. all förslärka skyddel mot oskäliga avtalsvillkor i standardformulär, att få en samlad räUspolilisk avvägning av vad som i civilrällsligl hänseende bör gälla för konsumenttjänster samt all molverka oseriös näringsverksamhel.

NO kan i stort sett dela utredningens bedömning av behovet av en civilrättslig lagstiftning på konsumenlGänstområdd. Förslaget torde i slort sell vara väl ägnal all lillgodose uppslällda syften och kan därför i sina huvuddrag tillstyrkas av NO. Del skulle dock kunna ifrågasättas om inte en någol enklare och mindre omfattande lagsUftning kunde vara ell lika verksaml allernäliv. Dei hade också varil önskvärt om man kunnat nå en högre grad av precision även om detta olvivelakligi är en svår uppgifl. Det är givelvis i den allmänna omsättningens inlresse med både koncenlrerad och precis laglexl. Atl näringsidkaren skall ulföra Uänsten på ett fackmässigl lillfredsslåilande säll och med omsorg la lill vara konsumentens intressen (2 kap. I §) får exempelvis anses innefatta utförande på minsl koslnadskrävande säll, skyldighel all avråda och atl utföra Gänsten så all del inom skälig tid blir ett visst resultat med viss hållbarhet. Del är tveksamt om man trots sådana omfallande försök lill förtydliganden når den önskvärda precisionen i lagiexten.

Ulredningen har inle redovisal några analyser eller försök till uppskattningar av vilka koslnadsmässiga effekler som ett genomförande av förslagel kan få. Man anser all ökade koslnader på del hela lagd inle lorde bli följden. Del hade måhända varil av inlresse från allmän synpunkt alt få en någol fylligare redovisning av de överväganden som legal lill grund för denna ulredningsslulsais. Den framflyttning av konsumenlens posilion som förslagel delvis innebär och åsyftar kommer med all sannolikhd alt innebära högre koslnader för många förelag. Exempelvis gäller della de Ivingande skadesländsregler som föreslås. Häri ligger naluriiglvis fördelar från konsumenlsynpunkl som dock bör vägas mol de nackdelar i form av 1. ex. högre prisnivå som kan bli följden. Ulredningen räknar också med all förslagel leder till betydelsefulla uppgifter för KOV/KO bl.a. inom områdel förhandlingsarbde rörande avlalsvillkor, vilket dock ulan närmare

Prop. 1984/85:110 43

specificering antas bli möjligl genom omdisponering av befintliga resurser. Ulredningen anger flera punkter där konsumenlGänsllagsliftningen förutsätts bli kompletlerad med förhandlingsarbete via KOV/KO. Å andra sidan förefaller det sannolikt att behovet av förhandlingsinsatser efter del inledande skedd avtar genom den självsanering som en civilrällslig lagstiftning om konsumenttjänster torde leda lill inom näringslivel. Härigenom kan KOV/KO komma all besparas en hel del ingripanden, särskili på någol längre sikt.

Den föreslagna lagsliftningen avser också att tillgodose seriösa förelaga-res inlressen och motverka icke seriös verksamhel. Från konkurrenssynpunkt är sådana åtgärder som riktar sig direkl mol misskölsamma företagare och som verkar allmänt preventiva mol missbruk all föredra framför näringsrällslig reglering av lyp auktorisalionskrav som läggs på hela branscher. Gynnsamma preventiva effekler av civilrällslig lagsliflning förulsäller emellertid att uppställda krav inte läggs på en för hög nivå för då kan effekten bli den omvända. Om dd blir alliför kompliceral och kostsamt att följa lagen riskerar den all få dålig genomslagskraft vilkel kan drabba de svagasle konsumenlerna som inle har förmåga all göra sin räll gällande. 1 den mån lagförslagel klargör och kodifierar gällande rätl bör dock sådana risker inte föreligga. Del är närmasl på de punkler där konsumenien avses få ylleriigare förmåner, utöver vad som nu antas gälla, som det är vikligt all göra en riklig bedömning av effeklerna. Del skulle också vara en fördel om principfrågor av lyp skadesländsregler och preskripUonsUder inom sådana närliggande områden som Uänsleräll och köpräll kunde få en samlidig och enhellig lösning. Tanken på all införa möjlighel till näringsförbud i vissa flagranta fall förijänar även enligt NOs mening all övervägas närmare, eftersom man härigenom skulle kunna ingripa mot notoriska missbmk av näringsfriheten utan all reglera hela branscher.

Utredningen tänker sig all KOV/KO på många punkler skall komplettera lagstiftningen genom överenskommelser om standardkonlraki och liknande. Sådana kan vara betydelsefulla för all åsladkomma en sanering inom branscher med oförmånliga kontraktsvillkor för konsumenler. Intresset av enhetliga villkor måsle emellerlid också vägas mol inlressel av urval mellan olika kombinalioner av pris, kvalilet, .service och andra villkor så alt inte utvecklingen låses.

En hög grad av enhellighel ifråga om kontraktsvillkor kan leda lill alt Uänslerna blir i slort sell idenliska. Förulsällningarna för prisöverenskommelser eller annan prissamverkan ökar därmed. Riskerna härför lorde dock vara någol mindre på Ijänsleområdel än på varuområdet, på grund av den på Gänsleområdel som regel lägre graden av fördagskoncenlralion. Om emellertid prissamverkan eller betydande prisföljsamhel uppkommer genom en standardisering av villkoren kan detta minska intresset för effeklivitelsfrämjande konkurrens och konsumentfördelarna med ökad jämförbarhet kan därmed mer än väl komma all uppvägas av sådana negativa effekter. Det måsle ses som i vart fall mera väsentligt att förbättra befinlliga standardkonlraki än alt gå in för all generelll söka skapa enhel-liga konlraklsformulär inom nya områden.

1.11 Konsumentverket/KO (majoriteten):

Atl del saknas gmndläggande civilrällslig lagstiftning på Uänsteområdel medför olägenheler från konsumenlsynpunkl. I sin rådgivningsverksamhd kommer konsumentverket/KO dagligen i koniakt med konsumenler som

Prop. 1984/85:110 44

har problem som gäller Gänsler. Del kan avse sådani som prissättningen, Gänslers innehåll och kvaliid och konsumenternas räuigheler vid fel, brisl eller försening. Frågor av della slag är särskili vanliga vid reparalionsarbe-len på bilar och hushållsapparaler, arbelen på småhus och i fråga om sällskapsresor.

Den enskilde konsumenlens möjligheier all hävda sig mol näringsidkaren är av flera skäl begränsade. Del kan l.ex. vara så all del inle skell någon uttrycklig avlalsreglering i frågor som har cenlral beiydelse för rältsförhållandd. Näringsidkaren hävdar därför atl Uänslen skall ulföras på de villkor som är brukliga i branschen eller som han själv normall använder. Denna Ullämpning visar sig dock vara oförmånlig för konsumenien genom all inle la hänsyn lill all denne inlär en underiägsen ställning i förhållande lill näringsidkaren. Även om de avialsvanor eller föregivna sedvänjor som näringsidkaren hänvisar lill inle skulle Ullmäias betydelse vid en rälislig prövning, gör brislen på lagsliflning del osäkert vilka ulfyl-lande rättsregler som konsumenien kan åberopa och när han kan räkna med framgång genom all hänskjuta en Ivisl lill prövning i allmän domstol. En omfattande praxis i fråga om vissa Uänster har ulbildals i allmänna reklamalionsnämnden. De förhållandevis få domsiolsprejudikalen på Ijänsleområdel gör det ändå svårt all bedöma vad som är gällande rält. All formulärrällen på många Uänsleområden är svagl ulvecklad bidrar också till denna osäkerhet och medför all uirymmd för ulfyllande rättsregler är slort. Civilrättslig lagstiftning som klargör vilka rättigheter och skyldigheter parterna har förbättrar därför konsumenlernas möjligheter atl ta tillvara sin rält.

Del finns å andra sidan också branscher där del är vanligl med en mera omfattande avtalsreglering. Det är dock inte sällsynt atl avtalsvillkoren är ensidiga till förmån för näringsidkaren både när de är individuellt utformade och då de förekommer mera allmänt i en bransch. Della har nyligen belysts i marknadsdomslolens avgörande i ärendel KO ./. AB Skånska Cemenlgjuteriel (beslut 1979: 17). I besluiei förbjöds bolagel med slöd av lagen om förbud mol oskäliga avlalsvillkor (avtalsvillkorslagen) atl vid erbjudande av byggnadsenlreprenad lili konsumenl för enskill bmk använda vissa avlalsvillkor som är vanliga på enlreprenadområdd. Avgörandel visar all del redan idag går atl - genom tillämpning av avialsvillkorslagen - förbättra konsumenlens civilrällsliga ställning på Gänsleområdd. Förulom all vissa avlalsvillkor prövals av marknadsdomslolen - del slörsla och principiellt mesl betydelsefulla ärendet hillills är del som nämndes nyss - har konsumenlverkel/KO genom förhandlingar fåll lill slånd en bättre avtalsreglering på olika områden (bl. a. för vissa reparationsGänsler, VVS-arbelen och måleriarbelen saml sällskapsresor och bohagsflyllning-ar). Del är dock ell myckel slort antal näringsidkare som ulför Gänsler, och del är svårt all nå alla för villkorsgranskning. Eflersom många av dem dessulom använder individuelll utformade villkor är del svårt att med stöd av avtalsvillkorslagen åsladkomma en tillfredssiällande avtalsulformning över hela fälld. Della lalar för all civilrällslig lagsliflning om Gänsler införs. En sädan behövs också som komplement till avialsvillkorslagen redan därför all denna inle kan åberopas av en konsument som slöd i en uppkommen Ivisl.

Brisien på lagsliflning om Gänster kan vara till olägenhet inle bara när konsumenien i del enskilda fallel skall la slällning lill vilka räuigheler och skyldigheler han har. Den kan också skapa problem då konsumenternas rättsliga slällning skall förbättras med stöd av avialsvillkorslagen. En

Prop. 1984/85:110 45

grundläggande princip vid iiilampningen av avialsvillkorslagen är atl ell villkor lypiskl sell får anses som oskäligl "om del med avvikelse från gällande disposiiiva rättsregler ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenien en rälUghd och därigenom åsladkommer en sådan snedbe-laslning i fråga om parternas räuigheler och skyldigheler enligi avlalel, all en genomsnillligl sell rimlig balans mellan parterna inle längre är för handen" (prop. 1971: 15 s. 71). Konsumenlverket/KO och marknadsdomslolen har visserligen i slor ulslräckning Ullgripil analogier, främsl från köprällen, när de pröval villkor på Gänsleområdd. De faktiska förhållandena vid Gänsl skiljer sig dock i vikliga avseenden från dem som gäller vid köp (l.ex. i fråga om möjligheterna atl åierbära en ulförd prestation), och analogierna har därför ibland gjorts med viss försiktighet. Oklarheten om vad som är gällande disposiiiv räll och därmed var "oskäligheisnivån" ligger kan göra det iveksaml hur långlgående krav på förändringar av villkoren som man i etl vissl fall kan siälla med slöd av avtalsvillkorslagen. Det går inle all bortse från all denna oklarhel kan medföra all en från konsumenlsynpunkl befogad ändring inle kommer lill stånd. Åven delta är ett skäl för lagstiftning på Uänsteområdel.

Inledande synpunkter på lagförslaget

Utredningen redogör i betänkandet på etl klargörande sätt för vad som kan anses vara gällande rätt på Uänsteområdel. Den gör förtjänstfulla överväganden av hur konsumentproblemen skall kunna bemästras med hjälp av skrivna civilrätlsliga regler. Lagförslagel uttrycker i slort en rimlig avvägning mellan konsumenternas och näringsidkarnas intressen. Betänkandet är enligt konsumentverkets mening väl lämpal all läggas lill grund för en lag om konsumenttjänster.

Den föreslagna lagen kommer att medföra all rättsförhållandet mellan konsument och näringsidkare blir bältre balanserat än det ofta är idag. Det kan dock inte bestridas atl förslagel har en omfallning och utformning som inte gör det helt lättillgängligt och som kan medföra problem i tillämpningen. Medan somliga bestämmelser har stor betydelse från konsumentsynpunkt på vissa Gänsteområden är de av mindre vikl på andra. Som exempel kan nämnas reglerna om tilläggsarbete och avbeställningsrält. Delta är dock en naturlig följd av all lagen skall vara lillämplig både på Uänster av liten omfattning (t.ex. lagning av etl par skor), där de problem som kan uppkomma är ganska få, och på sådana som är betydligt fler och mera komplexa (såsom uppförande av ett garage eller renovering av en villafastighet). För Gänsler av del senare slaget fömtsätter ell fullgott konsumentskydd en mera omfatlande reglering än då del gäller Uänsler av enklare beskaffenhel och med ell mindre ekonomiskl risklagande. Ell tänkbart alternativ till en konsumentUänsllag med gemensamma beslämmelser för etl förhållandevis slort och heterogent tillämpningsområde är att uppta regler för olika lyper av Gänster i skilda avsnill i lagen eller lill och med i olika författningar. Det är dock knappasl möjligt atl med etl sådant regelsystem hell undgå de svårigheier som nämnts. Del skulle också ge etl oenhetligt konsumentskydd och medföra ännu störte problem i Ullämpningen - bl.a. då del gäller all dra gränserna mellan regelsysle-mens tillämpningsområden - än den nu föreslagna lagstiftningen. Ett system med generella regler av det slag som nu föreslås är enligt verkels mening därför att föredra.

Del bör framhållas atl man genom ell samspel mellan konsumenttjänstlagen och avtalsvillkorslagen kan åstadkomma branschanpassade syslem

Prop. 1984/85:110 46

av slandardformulär som är ulformade på konsumenttjänsllagens grund. Avialsvillkorslagen fungerar således inle bara som ell medel med vars hjälp oskäliga avtalsvillkor kan ulmönslras. ulan också som en förhandlingsordning för ulveckling av formulärrällen. Förhandlingarna leder ofla lill från konsumenlsynpunkl materiella förbättringar, som inle är begränsade lill de villkor som kan stämplas som oskäliga i lagens mening. De får i allmänhel också till följd av villkoren framställs på elt lydligare säll än förut.

Verkel anser liksom ulredningen all en lag om konsumenttjänsler bör reglera sådana frågor som kan ge upphov till problem i rättsförhållandet mellan en konsumenl och en näringsidkare. Lagen bör därför behandla också andra momeni i rällsförhällandd än som las upp i konsumenlköplagen. Som ulredningen framhåller kan näringsidkarens svårigheier atl föra över konsumentskyddskoslnader på förelag i bakre led vara lill nackdel från konsumenlsynpunkl (s. 125). Också konsumenlens slällning kan därför förbällras genom atl rältsförhållandd mellan näringsidkaren som ulför konsumenttjänsler och dennes leveranlörer blir reglerat genom lagstiftning. Verket delar dock uppfattningen all frågan om näringidkarens förhållande lill bakre led — som utreds av konsumenlköpsulredningen - inte bör regleras i konsumenttjänsllagen. Sammanfattningsvis ansluler sig verkel till utredningens bedömning av vilka frågor som bör behandlas i lagen.

Samordningen med andra regelsystem

Som utredningen framhåller ger det gällande lagstiftningssystemd på köpområdel med ivå delvis parallelll verkande lagar av olika karakiär upphov lill olägenheler (s. 116 f). All införa en iredje lyp av lagsliflning -en blandning av tvingande och dispositiva normalregler - på etl angränsande rättsområde kan onekligen medföra yllerligare problem. Ibland ingår konsumenien avtal om köp av lös eller fasl egendom samtidigt eller i nära samband med avtal om Gänsl. 1 andra fall träffar han ell avial med en och samme näringsidkare om både köp och Gänsl. Del är inle minsl därför till fördel om rättsreglerna om köp och Gänsl anpassas lill varandra och i största möjliga utsträckning får ell likartal innehåll.

Konsumenlköplagen ses för närvarande över och frågan om ökal konsumentskydd vid uppförande av bosladshus och köp av fasl egendom är under utredning. Man skulle därför kunna ifrågasätta om del är lämpligl all redan nu - innan della utredningsarbete är avslutat - ta slullig slällning lill hur konsumentskyddet bör ulformas på Uänsleområdei. Behovel av ökal konsumenlskydd är dock så slort alt del övriga utredningsarbelei inle bör få ligga i vägen för den föreslagna lagstiftningen. Enligt verkels mening bör konsumenttjänsllagen alltså införas ulan att man avvaktar de förslag som kan komma all läggas fram av konsumentköpsutredningen och småhusköpkommiilén. En annan sak är all det kan finnas skäl all låla erfarenhelerna av den dilUllsvarande Ullämpningen utgöra underlag för en översyn av konsumentGänstlagen då det övriga utredningsarbetet är avslulal.

Informationsåtgärder

Verket vill betona atl del är nödvändigl all kraftiga informationsinsatser, riktade till både näringsliv och konsumenter, görs inför konsumenlGänsllagens införande. Särskilt med hänsyn lill lagens komplicerade regler är det vikligt all det ularbeias branschanpassal informationsmaterial.

Prop. 1984/85:110 47

Styrelseledamoten Ingrid Flory:

När man diskulerar olika säll all genom lagsliflning lillvaraia konsumenlernas inlressen är del vikttgl all man har klarl för sig atl sådana ålgärder alltid kan innebära en risk för ökade koslnader för konsumenlkolleklivel. Om man i alliför hög grad koncenlrerar sig på undanlagsfall som kan inlräffa för en enskild konsument under särskilda omsländigheler finns del en risk all man får ett konsumenlskydd som genomsnillskonsumenlen inle har lusl alt betala för. En alltför hög ambilionsnivå kan leda till att konsumenten hellre vänder sig till mindre seriösa näringsidkare som istället för lagens konsumenlskydd erbjuder ett lägre pris. Sådana förhållanden snedvrider konkurtensförhållandena i de olika branscherna.

På Uänsteområdel kan alltför höga krav i lagsliflning vad gäller näringsidkarens skyldigheler innebära atl han avslår från alt åla sig l.ex. en reparalion och i stället försöker förmå konsumenien alt köpa nyll. Förhållandel blir delsamma om näringsidkaren upplever lagen som alltför krånglig eller otydlig så all han inle kan bedöma sina skyldigheler. De krav man måsle siälla på en lagsliflning inom konsumenlområdd är alliså atl den dels lar hänsyn lill koslnaderna för konsumenien i förhållande lill de fördelar som genomsnillskonsumenlen kan vinna, dels all den inte uppmuntrar till en ur allmän synpunkl olycklig slit och släng menlalilei.

Ulredningen har vall all ulforma en lagstiftningsmodell som innebär all ivingande normalregler skall gälla på konsumenttjänslområdet. Lagen skall vara tillämplig både på Uänster av liten omfattning som lagning av ett par skor, och på mer komplicerade Ijänster som uppförande av ett garage eller renovering av en villafaslighet. Den av ulredningen valda lagstiftningsmodellen med tvingande regler för hela området erbjuder inle tillräckliga möjligheter lill nyansering av reglerna för de enskilda fallen. Visserligen har utredningen försökt komma lillrälia med problemen genom all laborera med olika skälighdsregler. Men man har då hamnal i den silualionen all rättsläget inte blir tillräckligt preciseral. Enligi min uppfattning är den lagsUftningsleknik som ulredningen vall inle ändamålsenlig för Gänsleområdd, eftersom den inle ger tillräckliga möjligheter lill branschanpassningar.

För närvarande pågår ulredningsarbden inom områden som gränsar lill Uänsleområdet. Konsumenlköplagen är t. ex. föremål för översyn. För all få en samlad konsumenlpolitisk bedömning anser jag del angelägel all man avvaklar med genomförandel av ulredningsförslagd lill dess lagsUflnings-arbeiel på konsumenlköpsområdd lell till resulial.

1.12 Allmänna reklamationsnämnden (ARN):

En belydande del av de ärenden som handläggs vid allmänna reklamalionsnämnden utgör Ivisler inom Gänsleområdel. bdraklal i vid mening. Också den omfattande rådgivande verksamhel som nämnden bedriver rör till stor del frågor som anknyter till Gänsleområdd. En slutsats som nämnden härvid anser sig kunna dra är alt avsaknaden av en civilrällslig lagsliflning inte sällan skapar belydande problem för parterna när det gäller för dem all bedöma redan sina grundläggande skyldigheler och räuigheler i avialsförhållandel. För ARN och andra rältstillämpande myndigheler får det visserligen anses ha varil mindre bekymmersaml att med slöd av analogier från lagstiftning på angränsande områden, främst köprällen. och andra rällskällor finna skäliga och lämpliga lösningar på enskilda ivisler.

Prop. 1984/85:110 48

Nämnden har därvid kunnal konslalera all den praxis som nämnden under sin verksamhet har ulbildal i olika frågor, inle minsl när det gäller normer för och krav på näringsidkarens preslalioner på Ijänsleområdel, har accepterats av del seriösa näringslivel och lett Ul! förbättringar på marknaden. Trols detla skulle införandel av en konsumenttjänsllag ulan ivekan vara ägnal all skapa slörre klarhei och enhellighel för rättsUllämpningen. Lagsliflning skulle också underlätta vidareutvecklingen av slandardavtalsräl-len på Gänsleområdel. Dessa och andra skäl kan sägas lillräckligi starkt tala för atl lagsUftning om Uänster nu genomförs. Mol del sagda kan framhållas all om lagsliflning nu kommer lill slånd i principiell överensslämmelse med förslagel, detta innebär att påtagliga olikheter lills vidare kommer all råda i förhållande lill den köpräilsliga lagsliftningen. Med hänsyn lill atl utredningsarbete för närvarande pågår inom olika områden av köprällen skulle ell uppskjutande av lagsliftningen underlätta en i och för sig önskvärd samordning av konsumeniskyddd på ifrågavarande områden. Framför alll mol bakgrund av all ulredningsarbdd såvitt gäller översyn av konsumenlköplagen kan förvänlas la förhållandevis lång lid i anspråk, anser nämnden sig emellertid inle böra motsätta sig alt lagsliflning nu genomförs på Uänsleområdei. Nämnden vill dock lillägga all vad belräf-far dess egen Ivisllösande verksamhel elt uppskov inte nödvändigtvis behöver medföra mer betydande nackdelar; jämför vad som nyss har sagts om genomslagskraften av den praxis som nämnden har utbildat inom Uänsteområdel.

Ulredningen har i del föreliggande förslaget begränsat tillämpningsområdet till avtalsförhållanden mellan näringsidkare och konsumenl och till vissa typer av Gänster, nämligen arbeten på lös sak och fasl egendom. Som ulredningen framhällil kan en lagsliflning enligi föreslagen modell förväntas i viss utsträckning bli tillämplig analogi såsom uttryck för dispositiv rält när fråga är om annal partsförhållande. Delsamma kan bli förhållandel också när fråga är om Gänsldyper som faller utanför del direkla tillämpningsområdet. Trols alt lagen föreslås få förhållandevis begränsal Ullämpningsområde inryms däri ålskilliga sinsemellan olikartade Uänsler. Utredningen har föreslagil en lagsliflningsmodell som innebär ell syslem med för hela områdel generelll lillämpliga normalregler. Dessa har också gjorts i huvudsak indisposiliva lill konsumenlens förmån. Del ligger i sakens nalur all ett regelsyslem som det föreslagna, med dess slrävan efter å ena sidan generalitel och å andra sidan nyansering, kan medföra tillämpnings-svårigheter. 1 princip finner nämnden emellertid atl förslagel om en sammanhållen lagstiftning har övervägande fördelar. På vissa punkter kan del dock ifrågasättas om inte klarare och enklare lösningar kunnal väljas. De föreslagna lagreglerna innehåller sålunda ålskilliga obesiämda och abstrakta ullryck för vilkas förståelse fordras ingående läsning av motivutla-landena. Stundom synes också vad som sägs i motiven ha brislfällig läckning i de regler som föreslås.

Sammanfattningsvis får nämnden således lillsiyrka att en konsumenlGänsllag ges den principiella uppbyggnad ulredningen föreslår.

Nämnden har vid sin genomgång av förslaget avslåll ifrån en detaljgranskning av de föreslagna reglerna i språkligt och redaktionellt hänseende. Denna granskning liksom bedömningen av om förslagel innefattar en rimlig avvägning mellan partsintressena lorde i huvudsak böra ankomma på andra remissinstanser.

Prop. 1984/85:110 49

1.13 Statens planverk:

Sialens planverk har begränsal sill yllrande över belänkandet lill all i huvudsak beröra sådana frågor som har anknylning lill planverkels verk-samhelsområde, nämligen konsumenttjänster avseende arbete på fasl egendom eller i övrigl på byggnad eller annan anläggning på mark.

1 skrivelser lill planverkel har under årens lopp ålskilliga faslighelsägare - framför alll ägare av småhus - pålalai fel eller brisler i sina byggnader. Dessa fel eller brisler har i regel uppdagats långt efter det byggnadsnämnden verkställt föreskriven slutbesiktning. Fastighetsägarnas strävanden att få rättelse har ofla medföri segslilna civilrätlsliga processer. Avtal om uppförande av byggnad för bostadsändamål har dock avskiljts från ulredningens uppdrag i och med lillsällandel år 1975 av småhusköpkommiilén, som har i uppdrag att ulreda behovel av förstärkt konsumenlskyddande lagsliflning på småhusområdd.

Konsumenlljänsllagen föreslås omfatta avial om underhålls- och repara-lionsarbelen liksom Ullbyggnads- och ombyggnadsarbden saml sådan ny-produklion som inle omfattas av småhusköpkommitténs uppdrag. Ulredningen föreslår därför all avial, som konsumenl ingår med byggmästare eller generalenlreprenör, ej skall omfattas av lagen. Separala avtal som konsumenten evenluellt träffar med l.ex. rör- eller elinsiallalörer, målare elc. föreslås däremol falla in under konsumenttjänstlagen. 1 avvaktan på de förslag småhusköpkommiilén kan komma all lägga fram lillslyrker planverkel utredningens förslag vad avser konsumenlGänsllagens tillämpningsområde.

1.14 Statens industriverk:

I den nuvarande lagstiftningen finns del inle någon lagreglering för Gänsler. Industriverket anser därför all ulredningens förslag rörande konsumenttjänsllag i slort fyller del lomrum som nu finns avseende laglig reglering av tillhandahållandd av Gänster.

1.15 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

Fakultelsnämnden inslämmer allmänt i ulredningens bedömning all del är angeläget med en lagstiftning på det vikliga område som konsumenlGänslerna ulgör. Ulredningen har gjort ell förtjänslfulll arbete, och dess slutprodukt är väl ägnad atl läggas till grund för en konsumentUänsllag. Lagförslaget är lämpligt avgränsat i en försia lagstiftningsomgång genom 1:1-2.

Någon anledning att, såsom begärts i vissa särskilda yttranden, vänta med lagstiftning om konsumenttjänster lill dess alt frågan om konsumentens och näringsidkarens förhållande till bakre led på näringsidkarsidan närmare utretts inom ramen för del konsumeniköprälisliga utredningsarbetet synes inte föreligga; utredningens förslag är ju inle särskili ingripande för näringsidkaren, och problemel med rällsförhållandei lill bakre led har alllsedan konsumenlköplagens Ullkomsl varit en brännande fråga.

Däremot finns del anledning all överväga om inle genomförandel av lagen bör anstå till dess all pågående reformarbete på köprällens område sluiförts. Som fakultelsnämnden kommer all påpeka ålskilliga gånger i det följande — och som ulredningen också ofla framhållit - är del vikligi all omoliverade skillnader inle föreligger mellan reglerna för köp och för

4 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 50

tjänster, främst därför alt dd ibland kan vara svårt all avgöra om etl avtal är att hänföra lill den ena eller den andra kaiegorin. Flera av ulredningens förslag aktualiserar en samordning med köprällen och del vore önskvärt om del liggande belänkandel från köplagsulredningen med förslag lill ändringar i köplagen (SOU 1976:66) och del kommande belänkandel från den arbdande konsumenlköpulredningen kunde beaklas i departements-behandlingen av konsumenlGänstulredningens förslag. Bland de frågor där en samordning framsiår som önskvärd vill fakullelsnämnden nämna näringsidkarens ansvar för marknadsföringen, regler om avbeslällningsräll, regler om priset, påföljdsreglerna vid dröjsmål och fel bl.a. reglerna om garantier, reklamalion och preskripUon saml näringsidkarens skadesiåndsskyldighel. Del borde vara värt atl dröja ett par år med genomförandet av konsumentGänstlagen, om man därigenom kan uppnå en slutprodukt som från böGan är synkroniserad med den framlida köprällen och som inte behöver undergå etl flertal detaljändringar inom de närmaste åren.

Bland allmänna synpunkler vill fakultelsnämnden i övrigl framhålla all lagiexten på vissa punkter blivit onödigt omfatlande, varför en siramare redigering bör kunna genomföras. Fakultelsnämnden ålerkommer lill delta vid kommentaren lill 2:1-4 och 3: I liksom belräffande en del andra förslag, där man borde kunna hålla tillgodo med de regler som redan finns i t.ex. avtalslagen. Vidare förefaller lagreglerna ibland onödigi innehållslösa. Särskilt när del gäller en konsumentlagstiftning, där alla som har alt handlägga lagen inte är vana att arbela med NJA 11, SOU eller propositionen i handen, är del vikligi atl de ledande synpunkterna antyds i lagtexten, även om man därefter nödgas lillägga något om "omständigheterna i övrigt", "eljesl är skäligt" el. dyl. Nämnden ålerkommer lill delta. I en del fall synes ulredningen också ha lämnal problem olösta i motiven, fastän problemel är av sådan art all det bort ankomma på lagstiftaren att lösa del (se nedan beträffande exempelvis 3:9 1 st.). Detla är dock ingen genomgående anmärkning utan utredningen har tvärtom oftasl gjort en grundlig analys av förekommande rättsfrågor.

En annan allmän synpunkt avser paragrafnumreringen. De allra flesta civilrättsliga lagar har en löpande paragrafnumrering, vilket är att föredra eflersom det underlättar minnesfunktionen. Bland de moderna civilrätlsliga lagarna är det endast skadeståndslagen som fått ny pragrafnumrering i varje kapitel. Detta motiveras med att åtskilliga ändringar i lagen var att vänta. Åven konsumenttjänsllagen avses enligt ulredningen bli utvidgad till att omfatta nya typer av Uänster, men avsikten tycks vara alt nya kapitel skall tillfogas (s. 20). Delta är i så fall utan vidare möjligl även om paragrafnumreringen blir löpande. Fakultetsnämnden vill därför föreslå atl en löpande paragrafnumrering införs. En sådan hindrar inle att lagen ändå - som skett i köplagen och avtalslagen m. fl. lagar - indelas i olika kapilel. Överskådligheten i fråga om lagen i slorl lorde ocksä förbällras någol, om i samband därmed underrubrikerna av den lägsla graden togs bort.

Utredningen har på etl förtjänslfulll säll fortlöpande uppmärksammat förekommande standardavtal i motiven. Etl än säkrare underlag för bedömning av vilka frågor som bör regleras i lagen hade förmodligen förelegat, om utredningen samlat hade redovisal i vilka situationer som påtagliga missbmk av avtalsfriheten f.n. förekommer i praktiken. En sådan empirisk undersökning saknas emellertid. 1 sammanhanget kan noteras att det rättspolitiska utgångslägel möjligen skiljer sig ifråga om köp och Gänsler. Vid köp, t.ex. av begagnade bilar, förekommer det att köparen i viss

Prop. 1984/85:110 51

ulslräckning hamnar i händerna på en säljare med kontoret i fickan, en säljare som räknar med alt endast en kort lid bedriva verksamhel på ifrågavarande plals och under samma firma och som försöker få ul kortsiktiga vinster. Denna företeelse lorde däremol vara mindre vanlig vid Gänsler, där de flesta näringsidkare antagligen är måna om att behålla sina kunder och helst försöka ulvidga sin marknad genom att skapa ett gott renommé. Fakultetsnämnden har emellertid intrycket av all alla vikUga frågor är läckla i lagförslagel och all den räiispoliiiska avvägningen i slorl sell är lämplig.

1.16 Konsumentköpsutredningen:

Utredningsförslagel behandlar en från konsumenlsynpunkl betydelsefull grupp av avial och den föreslagna konsumenttjänsllagen kan bli ell värdefulll komplemenl lill den civilrällsliga lagsliflning lill konsumenlernas skydd som har genomförts under senare år. Del bidrar lill all skapa klarhei på elt avtalsområde som hillills inle har varil föremål för lagreglering. Åven om lagförslaget endast gäller avtal mellan konsumenter och näringsidkare bör dess regler i slora delar kunna ses som ullryck för allmänna principer och läggas till gmnd för en analogisk tillämpning på avtal där partsslällningen är en annan.

Lagförslagel är överskädligl och väl genomarbelal. Det är en god grundval för fortsatt lagstiftningsarbete. Vårt allmänna intryck är alt de regler som utredningen föreslår innebär en rimlig avvägning mellan de motstående parternas inlressen. Strävan all åsladkomma ell nyanseral regelsystem, som leder till skäliga resullat i den mångfald olika situationer som kan tänkas uppslå, synes dock på vissa punkter i väl hög grad ha fåll gå ut över intresset av klara och läitillämpade regler.

Utredningen diskuterar i etl inledande avsnitt förhållandet mellan köp och Gänsler. Sammanfattningsvis kommer ulredningen lill del resultatet all skillnaderna mellan konsumenlköp och konsumenttjänsler är slörre än vad man Udigare - bl. a. i ulredningens direktiv - har antagit (s. 115). Vi anser oss inle ha anledning alt polemisera mol denna bedömning. Vi vill emellertid underslryka att del finns viktiga beröringspunkter mellan de båda typerna av avtal. I de Uänsler som omfattas av ulredningens lagförslag ingår nästan alltid som ell led att tillhandahålla reservdelar eller annat material. Många köp innefattar å sin sida också en Uänsleprestalion, i. ex. ett monterings- eller installationsarbete. Avtal som ligger på gränsen mellan köp och Gänsl är inte ovanliga, och många näringsidkare tillhandahåller i sin verksamhet både varor och Uänster.

Ulredningens förslag reglerar delvis ämnen som är av speciellt intresse vid Gänster men har ringa eller ingen aktualitet vid köp. Till myckel stor del behandlar det emellertid frågor som är av betydelse både vid köp och vid Gänsler. Nyss berörda förhållanden ulgör elt starki skäl för all man vid regleringen av sådana frågor bör sträva efter så enhetliga lösningar som möjligt. Detla har också påpekais i både konsumenttjänsluiredningens och våra direktiv.

Eflersom vår översyn av konsumenlköplagen inle inleddes förrän vid en lidpunkt då konsumenttjänstutredningens arbele befann sig i etl slutskede har del inte varil möjligt att samordna arbetet i de båda utredningarna. Konsumenlljänslulredningen anser atl dess förslag kan genomföras ulan atl man behöver avvakta den pågående revisionen av konsumenlköplagen (s. 128). Skäl kan otvivelaktigt anföras för en motsatt bedömning. Om de

Prop. 1984/85:110 52

båda lagstiftningsfrågorna samordnas är förulsällningarna givelvis bättre för all man skall kunna få lill slånd enhelliga regler som passar för båda rättsområdena. Mol en sådan samordning kan emellerlid anföras atl man måsle räkna med all vårt ulredningsarbele. bl.a. som följd av de Ulläggs-direkliv vi har fåll. kan komma all ta ganska lång lid i anspråk.

Vi har ännu inle lagil slullig slällning lill vilka regler vi vill föreslå för konsumenlköpens del. Delta gör det svårt för oss alt nu med bestämdhet uttala oss om de lösningar som konsumenlGänstutredningen föreslår, och vi har därför tvekat om vi över huvud tagel bör gå in på en saklig granskning av utredningens förslag. Om förslaget läggs lill grund för lagsliflning ulan all man avvaktar resullalel av vårt ulredningsarbele, leder emellertid önskemåld om en samordning mellan reglerna om konsumenlköp och konsumenttjänsler till all innehållel i konsumenttjänsllagen i belydande män kommer atl inverka på våra slällningslaganden i fråga om konsumenlköp. Mol denna bakgrund har vi, irols de antydda bdänklighelerna, anseti oss böra framföra synpunkler som vår genomgång av ulredningens belänkande har gett anledning till.

1.17 Landsorganisationen i Sverige (LO):

Under 1970-lalel har skyddel för konsumenlerna successivi ökal p.g.a. ett flertal olika lagar. Della har skett genom såväl marknadsrältslig som civilrätlslig lagstiftning. Det civilrällsliga reformarbelel har dock ej rört Gänsler som exempelvis reparalion, underhåll och ombyggnad. Möjligheten atl hävda konsumentintresset inom Uänsteområdel är därför idag knappast tillfredsställande.

LO tillstyrker därför ulredningens förslag om en särskild konsumeniljänsllag, som byggs upp med ell system av i huvudsak till konsumenlens fördel Ivingande normalregler. Konsumenttjänster har många gånger inslag av köp, liksom konsumentköp ofta innehåller olika Gänsteelemenl.

För närvarande arbetar en särskild ulredning. konsumenlköpsulredningen, med en översyn av de konsumeniköprälisliga reglerna. LO anser all del är väsenlligl all de olika lagsUflningskomplexen ulformas på ell så enhelligi säll som möjligt. Della får dock inte las lill iniäkl för alt skjuta på den nödvändiga reformen som införandet av en konsumenttjänsllag innebär. Den nödvändiga samordning;!! får i slället göras när de nya konsu-menlköpreglerna ska införas.

LO finner ingen anledning all i delalj kommenlera de olika avsnitten. LO vill i slället starkt understryka viklen av all såväl konsumenter som näringsidkare får informalion om den nya lagsliftningen och eventuella standardavtal som kan komma all ularbeias. Delta måsle bli en viklig uppgifl för Konsumenlverkel/KO och näringslivels organisalioner. Når inle denna informalion ul, riskeras all hela lagsliftningen blir elt slag i luften. En annan nödvändig och viklig uppgifl för Konsumenlverkel/KO är all genom förhandlingar med olika organisalioner precisera en kommande konsu-menUjänstlag på olika punkter. Hit hör exempelvis frågan om lämplig reklamalionstid, normer angående hur stort prisöverskridande som en näringsidkare ska få göra vid ulförande av en Uänsl inom viss bransch m. m.

1.18 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Under 1970-talel har ett flertal lagar sliftals lill skydd för konsumenlerna. När del gäller marknadsräiislig lagsUftning har lagarna avsell både

Prop. 1984/85:110 53

varor och Gänster, medan den civilrällsliga lagsliftningen inle berört Uänsler. För flertalet Uänsler finns därför inle någon lag atl ulgå ifrån vid tvister. Detta faktum innebär slor osäkerhet för i försia hand konsumenlerna men också för producenlerna. Konsumenttjänsiulredningen lägger mol denna bakgrund fram förslag lill konsumenttjänsllag. Förslagel innebär elt syslem med normalregler, av vilka de flesla är ivingande lill konsumenlernas fördel.

TCO delar ulredningens uppfatlning om behovel av en särskild konsumenlGänsllag och atl den ulformas med normalregler.

Lagen gäller mellan näringsidkare och konsumenl för Gänst som näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet ulför huvudsakligen för enskill bmk.

TCO vill emellertid underslryka viklen av, alt de kompletteringar utredningen anser nödvändiga på transporträttens område för atl skydda konsumenter av rese-, turist- och rekrealionsUänsler snarasl blir föremål för ulredning i syfte av på della område Ullskapa en speciallag.

Del är synnerligen vikligt, all lagens lillämpning slälls under etl väl fungerande organ med erfarenhel av konsumenlräli. Utredningen har tillstyrkt reklamationsutredningens förslag, alt allmänna reklamationsnämndens behörighet vidgas lill att omfatta även fasl egendom. TCO vill underslryka all en sådan uividgning av nämndens befogenheler är önskvärd och delar ulredningens uppfallning atl denna uividgning samordnas med konsumenttjänsllagens införande.

1.19 Centralorganisationen SACO/SR och.Förbundel för jurister, samhälls
vetare och ekonomer (JUSEK):

JUSEK välkomnar förslagel lill lagsUftning på delta betydelsefulla område och kan därför i huvudsak instämma i vad som anförs om behovet av lagsliflning och ulformningen av lagsliftningen. Omfallningen av lagsliftningen och dess Ivingande momeni förefaller lämligen väl avvägi.

JUSEK anser del vara angeläget all näringsidkarens förhållande lill bakre led snabbi blir föremål för utredning och evenluelll lagstiftning inom ramen fördel konsumeniköprälisliga reformarbelel. Förbundel anser dock inte all ikraftirädande av konsumenttjänsllagen bör fördröjas i avvaktan på en lösning av della problem.

1.20 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet inslämmer i vad ulredningen anfört rörande behovel av lagsliflning om uppdragsavial och vill därvid särskili framhålla dess grundläggande beiydelse som slöd för tillämpningen av avtalsvillkorslagen.

Atl den föreslagna lagsliftningen lar sikle på de regler, som bedömls vara beiydelsefulla i konsumentskyddels inlresse, samtidigt som en allmänl normerande lagsliflning om uppdragsavial saknas, ger emellerlid enligi samfundels uppfattning anledning till den slörsla försiklighd i fråga om sluisalser om analogisk Ullämplighd av lagen pä rättsområden och i partsförhållanden, som vid lagstiftningens Ullkomsl inle varil föremål för närmare bedömning. Samfundd ställer sig därför tvekande till de i vissa hänseenden långi gående uttalanden om analogisk lillämpning som gjorts av ulredningen och anser del böra särskili starki underslrykas, all domslolarna vid rättsUllämpningen har all noga pröva i vad mån en regel i

Prop. 1984/85:110 54

konsumenttjänsllagen verkligen passar för fall utanför lagens direkla tilllämpningsområde.

1 några hänseenden, som kommer alt särskilt beröras i den följande framsiällningen, har ulredningen enligi samfundets mening inle tillräckligt beaktat för konsumenlkolleklivel koslnadshöjande effekler av sådana föreslagna prestationskrav och riskövertaganden, som är mer långtgående än näringsidkare tidigare vid sin prissättning normalt kalkylerat med. Samfundet har den uppfattningen all koslnadsaspeklen är förUäni av en närmare analys än utredningen redovisal, bl.a. när del gäller ulformningen av resullalansvard, reklamalionsreglerna och reglerna om avhjälpande av fel.

Vad gäller lillämpningsområdei ser samfundd inle någol hinder mol en gemensam reglering av Gänsler som avser arbele på lös sak och fasl egendom. Den föreslagna avgränsningen av lillämpningsområdei vid arbele i samband med uppförande av byggnad synes dock olillfredsslällande. Samfundd kan inle se några sakliga skäl lill all olika regler skall gälla för sådana arbeten beroende på vilken entreprenadform som valls (generalentreprenör med underentreprenörer eller byggnadsentreprenör med sidoentreprenörer). 1 avvaklan på samordning med de förslag småhusköpkommiilén kan komma atl framlägga belräffande byggnadsentreprenader bör därför enligt samfundets mening alll arbete i samband med nybyggnad undantas från lillämpningsområdet.

1.21 Sveriges domareförbund:

Lagförslaget tillgodoser etl pålagligl behov av ökad klarhet om räilslägei på konsumenttjänslernas hilinlills icke lagreglerade område. Genom alt belänkandet — förulom fylliga motiveringar till vaGe sladgande — innehåller en noggrann och fullständig redogörelse för vad som får anses vara gällande rätl fyller betänkandet den dubbla funktionen all vara en uttömmande lagkommentar och ell värdefulll bidrag till den civilrällsliga doktrinen.

Domareförbundels inslällning lill lagförslagel är till slor del positiv. Förbundet inskränker sig till atl redovisa allmänna refieklioner saml all närmare behandla vissa siadganden där förbundel har en från utredningen avvikande uppfattning.

Ulredningen har eflerslräval alt i största möjliga ulslräckning faslslälla och följa de rikllinjer, som idag får anses reglera konsumenttjänsternas rättsområde. Förslaget innebär därför alt de rättsgrundsatser, som ulbildats främst genom analogislut från köprällen och med ledning av branschpraxis, kommil all kodifieras. Enligi förbundets uppfatlning ler del sig naturiigl att de allmänna principer som gäller inom köprätten — det centrala civilrättsliga regelkomplexd - får prägla även en reglering på Gänsle-sidan. Så mycket starkare talar skälen härför som gränsdragningen mellan köp och Gänst ej blott avseende de s. k. blandade avtalen ulan även i andra fall kan komma att bli hårfin. Del förefaller under sådana förhållanden olillfredsslällande atl från fall lill fall grundprinciper av olikartal innehåll kan komma all reglera såväl köp- som Uänsterätlen närstående avtalsförhållanden, alll beroende på hur en skönsmässig klassificering av avtalet utfaller. Det är därför betänkligt att - såsom delvis framgår av del följande - på Gänsterätiens område införa regler som står i strid med motsvarande alUjämi gällande köprätlsliga regler. En reform därvidlag bör enligt förbundets mening samordnas med planerade reformer inom köprätten.

Prop. 1984/85:110 55

Ulredningen har såsom rällspolilisk utgångspunkt hafl all lillgodose konsumenlskyddet (s. 21). Dock framhålles särskilt all en slrävan varil all finna balanserade regler för rällsförhållandei mellan konsumenl och näringsidkare, i del atl en önskan av atl stärka konsumenlens rätl icke skall få ske på bekostnad av del seriösa näringslivels befogade inlressen. 1 detta hänseende vill förbundel hänvisa lill vad experterna Holm, Johansson och Wallin anfört i sitt särskilda yllrande (s. 515). Förbundel ifrågasätter om ej vissa föreslagna Ivingande regler, såsom näringsidkarens resultalansvar, konsumenlens rätt till ovillkoriig avbeställning, näringsidkarens skyldighet atl avråda respeklive utföra tilläggsarbeten m. m., kan komma alt i alliför hög grad inverka belungande på näringsidkaren och ytterst slå tillbaka på konsumenten och därmed motverka ändamålet med lagstiftningen.

Såsom förslagets tillämpningsområde är definierat och med hänsyn lill valet av lagsliflningsmodell kommer lagen all omfatta avtalstyper av vill skilda slag. Förbundel är i och för sig medvdel om det svåra, för all inle säga omöjliga, i all medelsl enkla konkrela formuleringar uttömmande kunna reglera samlliga de länkbara siluationer. som kan uppslå inom etl rättsområde av dylik omfallning. Dock vill förbundel i della sammanhang framhålla följande. En konsumenttjänsllag - som ju till övervägande del skall tillämpas på regelbundet återkommande transaktioner mellan beställare och uppdragstagare inom den dagliga hushållningen - lorde för all få avsedd genomslagskrafl böra lämna avtalsparterna handledning om vad de i en viss uppkommen konfliktsituation har all iakttaga. Ulredningen har också (bl.a. s. 21) framhällil, all en övergripande synpunkl varil all reglerna skall slimulera Ull kommunikalion. Denna parternas möjlighel alt förutse och bedöma rättsläget krymper emellertid i takt med all ökat ulrymme lämnas åt skönsmässiga bedömningar, baserade på vad som "med hänsyn lill omsländighelerna" framsiår såsom "normalt", "skäligt" eller liknande. Förbundet ifrågasätter om inle slörre reslrikliviid kunnal iakttagas när del gäller alt lämna spelrum för del fria skönei. Måhända hade ökad klarhet och konkretion - på sätt experten Johansson reservationsvis hävdat (s. 518) - kunnal vinnas genom alt skilda regler föreslagits för fasl och lös egendom.

1.22 Vissa organisationer inom näringslivet:

Konsumentskyddet inom området för ijänsler

Inom näringslivel anser man all del är ell inlresse för näringsidkare och konsumenler all den genomsnittlige konsumentens behov fär bestämma en civilrällslig reglering av konsumenlers krav på näringsidkarens preslalioner och skyldigheler i olika avseenden. Delta är etl naturiigl synsätt om man har som uigångspunkl all, i etl ekonomiskl syslem som bygger på marknadshushållning och konkurrens, produklion och produkluiveckling liksom distribution ytterst skall styras av konsumenlernas anspråk och behov. 1 den mån näringslivels föreirädare framför andra uppfattningar belräffande konsumentskyddets lämpliga avvägning och utformning än andra intressegrupperingar i samhällel. l.ex. konsumenlvårdande myndigheter, beror delta alltså inte på några djupgående motsättningar i fråga om grundläggande värderingar utan på överväganden av mera praktisk nalur.

Enligt organisationernas uppfallning är del emellertid angelägel all man inom konsumenlpoliliken beaklar all vaGe reglering, som sikiar lill elt ökal tillvaralagande av konsumenlers inlressen (ökal konsumenlskydd), len-derar alt belasta konsumenlkolleklivel med ökade koslnader. Dessa kan

Prop. 1984/85:110 56

ligga på olika plan och i många fall vara svåra all ange och uppskatta. De kan vara direkla, vilkel l.ex. är fallel om vissa minimikrav uppslälls på varors eller Ijänsters beskaffenhel, och de kan vara indirekla, i. ex. påverkan på konkurrensförhållanden och på adminislraliva ruliner inom förelag och hos myndigheler. Organisationerna vill betona vikten av all man även i Sverige tillägnar sig ett sådani cosl/benefil-länkande och inle ensidigl inriktar uppmärksamhelen på en snäv konsumentskyddsfilosofi.

Mol nu anförda bakgrund vill organisationerna särskilt peka på atl man vid ulformningen av regler för avial om konsumenttjänsler bör ulgå från vad som framsiår som ell lämpligt avvägt konsumentskydd för genomsnittliga konsumenter i inte alltför sällan förekommande situationer och avtals-komplex. Om man nämligen inriktar inlressel i huvudsak på vad som kan komma all inlräffa för enslaka konsumenler i exlremfall ligger del nära lill hands all man skärper kraven på näringsidkarnas preslalion kanske långi ulöver vad som ligger i genomsniliskonsumenlens inlresse. Delta innebär i sin tur ökade kostnader på olika plan vilka ytterst kommer all drabba konsumenlerna i egenskap av konsumenler och medborgare. Uttryckt i andra termer, man genomför regler som inle är välfärdsekonomiski motiverade och önskvärda.

En högre ambilionsnivå vad gäller reglering av Uänsleavial lill konsumenlens skydd än som moisvarar etl slorl antal konsumenters fakiiska behov tenderar också all snedvrida slrukluren och konkurrensförhållandena inom områdel i fråga. Del uppkommer lätl en "grå marknad", där konsumenien visserligen får ell sämre skydd, men i gengäld kan räkna med ett lägre pris. En sådan dubbel marknad drabbar de näringsidkare som seriösl söker uppfyllda lagens slrängare krav och medför på sikl all konsumeniskyddd försvagas genom att även dessa tvingas tumma på sina avtal om de vill behålla sin marknad.

En alltför hög ambitionsnivå i fråga om konsumentskydd kan också leda lill all näringsidkare i iveksamma fall inle vågar la de risker som är förbundna med all utföra Ijänsten. Som exempel kan nämnas all näringsidkaren kan uppfatta risken för skadeslåndsansvar eller all inle få fulll beiall för en reparalionsUänsl så belydande all han inle vill åla sig uppiften. Organisationerna anser vidare all avialsregler på konsumenttjänslområdei som uppfattas såsom alliför snåriga, t.ex. pålägger näringsidkaren långt gående skyldigheler atl reparera eller all presiera ddaljerai specificerade räkningar, kan befaras påverka näringsidkarens benägenhet atl ingå reparationsavial. Han föredrar all sälja nyll. Risk föreligger alltså för atl en från allmän synpunkt inte önskvärd "slit och släng"-menlalitet främjas.

Långlgående och komplicerade skyddsregler på avlalsområdei för konsumenttjänsler, 1. ex. när del gäller skadeslånd, innebär en ökad adminislraliv belaslning på förelagen. Nya ruliner krävs som drar koslnader vilka måste slå igenom på priserna. Åven myndigheternas konlroll- och ivisle-lösningsfunklioner blir mera omfattande och krävande. Härigenom binds slörre resurser vid konsumentpoliliskt sett mindre produktiva akiivileler än vad som annars skulle behöva vara fallel.

I della sammanhang vill organisalionerna även beröra en annan rällspolilisk principfråga, nämligen kravel pä elt i möjligasie mån klart och entydigt regelsyslem på konsumenttjänslernas område. Della krav uppbärs av ell samfälll inlresse hos konsumenler och näringsidkare atl kunna förutse innebörden och följderna av ingångna avtal. Konsumenien skall ha möjlighel alt bedöma vad han belalar för, dvs. dels näringsidkarens preslalion, själva Gänsten, dels del konsumenlskydd som kommer honom lill del

Prop. 1984/85:110 57

genom avlalel. Näringsidkaren har inlresse av all kunna förutse och beräkna konsekvenserna för hans del av ingångna avial. Kravel på enlydighd och klarhei i fråga om regelinnehålld innebär att man bör undvika ulpräglade skälighdsregler lillämpliga över vidslräckla områden och på vill skilda avialslyper. Kravet innebär vidare all regler för lolkning av innehållel i enskilda avial - särskilt i fråga om vad prestationen går ut på ("resultatansvaret", innebörden av garantier och ansvarel för utfästelser) - inte bör avvika från gängse tolkningsprinciper och inte heller bör möjliggöra fiktiv avlalslolkning som leder lill resullat som avviker från vad en part normalt måsle ha avsell. Brislande förulsebarhei medför all näringsidkarna tvingas arbela med slörre ekonomiska riskmarginaler och, i dt vidare ekonomiskt-politiskt perspektiv, alt samhällel belaslas med ökade koslnader för lolkningsbistånd och tvistlösning i en eller annan form.

Organisationerna anser del vara en angelägen uppgift vid den fortsatta handläggningen av ärendel all sysiemaliskl och noggranl analysera och mol varandra balansera koslnader och nylta av de lösningsalternativ som kan komma all övervägas. Della gäller såväl vid val av styrningsmedel som vid val mellan tolkningsprinciper och regelallernaliv.

Belänkandel

Belänkandel innehåller en ulomordentlig! värdefull kartläggning av gällande rätt inom ell stort och svåröverskådligt rättsområde. Redan härigenom har belänkandet ell slort värde som uigångspunkl för ulformningen av individuella avtal och standardavtal. Betänkandet innehåller dessulom en föredömlig redovisning av skälen för och emol olika, länkbara lösningar saml konkretiseringar genom väl valda exempel.

Del arbele som utredningsförslaget representerar kan inte göra anspråk pä atl innefatta en definitiv och okonlroversiell lösning av de många delvis mycket svåra frågor som aklualiseras vid en rälislig reglering av avtal om konsumenlGänster. Del är följaktligen hell nalurligl all ulredningens lagförslag måsle underkastas en kritisk granskning både vad gäller principer och konkrela detaljer och att alternativa rättsliga lösningar måsle diskuteras.

Lagförslagets huvudlinjer TiUämpningsområdet

Det kan förefalla egendomligt all bygga ell lagförslag på avialslypen malerielll arbelsbeUng och atl lämna del minsl lika vikliga områdel för immaleriella Gänsler utanför. Frågan är emellertid om man överhuvud kan få lill slånd ell "helläckande" konsumenlskydd på konsumenttjänslområdet. Utredningen har visal pä de rätlslekniska svårigheier som i så fall skulle uppslå. Organisationerna kan därför i och för sig acceplera den föreslagna avgränsningen.

Ulredningen anlar all den föreslagna lagsliftningen i betydande omfattning kan lillämpas analogi. Organisationerna vill inle hell uleslula all behov kan föreligga av analog rällsUllämpning på konsumenttjänster som inle omfattas av en konsumenttjänsllag liksom på näringsidkarens förhållanden lill bakre led. Däremol anser organisationerna atl det inte kan komma ifråga atl lillämpa konsumeniskyddsregler analogi i lypiska nä-ringsidkarsitualioner. Under inga förhållanden kan det godias att sådana beslämmelser som avviker från nu gällande rätl genom uttalanden i lagmo-tiven får föras in "smygvägen" uianför lagstiftningens direkta tillämpningsområde.

Prop. 1984/85:110 58

Lagförslagets nyheter

Emellertid innehåller den föreslagna lagstiftningen åtskilliga nyheter som saknar motsvarighet i gällande räll. Detta leder lill svårigheier all åstadkomma en nödvändig samordning med reglerna inom angränsande rättsområden. Som elt exempel kan nämnas den siiuaiion som kan uppkomma om en säljare genom ell frislående s. k. serviceavial ulfäsler sig all ulföra servicearbelet på varan sedan garanliliden för köpet gåll ul. Sådana serviceavial är numera myckel vanliga, även inom områdel för konsumenttjänsler. De innefallar inle bara arbele på lös sak eller fast egendom ulan även immaleriella Uänsler och ulgör sålunda i den bemärkelsen "blandade" avtal. Anlag att konsumenien belalar serviceavgiften för senl, all han kräver sUlleslåndsersättning för all varan ej fungerar och all han slulligen säger upp serviceaviald i förlid. Enligi nu gällande räll föreligger inga regler som hindrar näringsidkaren all faslslälla ränlesalsen och all begränsa skadeslåndsansvard lill en skyldighel aii ulge "ulgiflsersäil-ning" Gfr 6 § konsumenlköplagen). Vidare besläms avbeslällningsersäll-ningen efler principen om del posiiiva konlrakisiniresset, dvs. del avtalade prisel minus gjorda eller möjliga inbesparingar på grund av alt presiationen inle behöver fullgöras. Om vi anlar all serviceaviald föreskriver 1,5% dröjsmålsränia per månad och all skadeslåndsansvard begränsals på ovan angivet sätl nödgas man, om den föreslagna lagsliftningen antas, samtidigt tillämpa olika principer inom ramen för ell och samma avtal för bestämmandet av dröjsmålsräntan, skadeslåndel och avbeslällningsersältningen. Detta exempel kan räcka för atl påvisa den absolula nödvändighelen alt ulforma en konsumenttjänsllag på elt sådani säll all reglerna i denna stämmer överens med vad som gäller inom angränsande rättsområden. Etl genomförande av lagstiftningen i föreslagen form skulle leda till bristande konsekvens i rältssyslemd, vilket skulle medföra svåröverskådlighei, överraskningsmoment för parterna och ökade - delvis onyttiga - koslnader.

Tidpunkten för ikraftträdandet

Konsumenlljänslulredningen framhåller all del är angeläget all den föreslagna lagsliftningen iräder i kraft så snart som möjligl och föruiskickar all den skulle kunna genomföras ulan atl översynen av konsumenlköplagen avvaklas (s. 32 i betänkandet). Organisalionerna vill för sin del bestäml avstyrka alt den föreslagna lagen träder i kraft i vart fall innan översynen av konsumenlköplagen sluiförts lill lagsliflning. 1 den män konsumenlköplagen kommer att innehålla väsenlliga ändringar av gällande räll (l.ex. i fråga om innebörden av lidsbestämda garanlier, reklamalionsfrislen, avbeslällning, ränta och skadeslånd) är del dessulom angelägel all avvakia all motsvarande ändringar i köplagen, räntelagen och skadeslåndsrällslig lagsliflning genomförs. Organisalionerna hänvisar i detla sammanhang till vad som ovan anförts belräffande behovel av samordning.

Med hänsyn till näringsidkarnas behov att i lid kunna anpassa sina rutiner och avtalsformulär lill den nya lagsliftningen och inle minsl all informera och inslruera sin personal om de nya reglerna hemställer organisalionerna atl elt evenluelll ikraftträdande inle sker lidigare än ell år efler riksdagsbeslui.

Prop. 1984/85:110 59

Sammanjältning

Sammanfallningsvis vill organisalionerna anföra följande.

Enligi organisaiionernas uppfallning kan ulredningens förslag vad gäller marknadsföringsansvarel, resullalansvard, ersättningens beslämmande vid avbeställning, tolkningen av lidsbestämda garantier, genombrylningen av reklamalionsfrislen vid dolda fel saml näringsidkarens skadesiåndsskyldighel inle accepleras i föreliggande ulformning.

Beslämmelserna i en blivande konsumenttjänsllag måste utformas på etl sådani sätl att tillräckliga möjligheter lämnas öppna för en anpassning av regelsyslemd lill olika Uänsleseklorers särskilda förulsällningar och behov. Samtidigt är del angelägel all bestämmelserna konstrueras så att uirymmd för ulpräglade skälighetsöverväganden blir mindre än enligt kommitténs förslag; målet bör vara all såväl konsumenler som näringsidkare kan göra sig en någorlunda klar bild av reglernas reella innebörd. Lösningen är enligt organisaiionernas uppfallning all söka i en lagstiftning som i stort sett bygger på en dispositiv reglering, avpassad för mera frekvenla Uänsler av en inle alltför komplicerad beskaffenhet och med möjlighel till val av produkt- eller branschspecifika lösningar när praktiska skäl påkallar del.

Organisalionerna vill också underslryka viklen av alt man vid den fortsatta handläggningen av ärendel sysiemaliskl analyserar och mol varandra balanserar koslnader och nytta av olika lösningsallernativ.

Organisalionerna hävdar slulligen all en blivande lagsliflning på konsumentUänsternas område måsle vara väl samordnad med molsvarande lagstiftning rörande köp. Detla innebär atl med den slulliga ulformningen av lagen får anslå till dess översynen av konsumenlköplagen slulförls. Organisationerna finner det angeläget all de två lagstiftningsärendena slutbehandlas parallelll inom departemenlel och vill föreslå all någon form av hearing eller snabbremiss sker lill närmasl berörda remissorgan innan propositioner läggs fram.

1.23 Handelskamrarna:

Konsumenlskydd inom området för ijänsler

Handelskamrarna vill lill en bögan underslryka atl någon motsättning inle föreligger mellan näringsidkare och konsumenler ifråga om önskemåld all lillgodose "genomsnittskonsumentens" krav på näringsidkarens prestationer och skyldigheter i olika avseenden. Tvärtom är det konsumenlens behov som bestämmer om han överhuvud vill köpa en produkt eller Gänsl och det är ytterst konsumenlens önskemål som styr produklul-vecklingen. De motsättningar som kan uppkomma mellan näringsidkare och konsumentvårdande organ kan således uteslutande komma all röra frågan om konsumentskyddets utformning och innehåll och inle konsumentskyddet som sådani.

Kamrarna vill gärna inledningsvis fastslå atl motsättningar kan uppkomma beroende på del förhållandet all näringsidkarna principielll anser all frågan om konsumentskyddels innehåll inle skall bedömas med ledning av vad som kan komma all inlräffa för enstaka konsumenler i onormala fall. Om man koncenlrerar sig på dessa "sjuka" fall kan man nämligen frestas all siälla så överdrivna anspråk på konsumenlskydd all avlalel får etl innehåll som "genomsnillskonsumenlen" inle önskar. Della medför all han genom ell förhöjl pris på produklen eller Gänsien får betala för någonting som han egentligen inte vill ha. Den krilik som handelskamrarna riklar

Prop. 1984/85:110 60

mot en del av de föreslagna bestämmelserna skall förslås från denna utgångspunkt.

En annan fråga av stor principiell betydelse är lydlighetskravet. Det gäller alt göra det möjligt för konsumenten alt kunna bedöma vad han köper. Kamrarna vill emellerlid underslryka all detla inle endasl gäller näringsidkarens preslalion ulan även jusl konsumentskyddets innehåll. Delta krav på tydlighet äventyras så snart man väljer skälighdsregler i slället för fastare utgångspunkter för bedömningen. Inle heller regler för lolkningen av avialels innehåll - särskili ifråga om vad prestalionen går ul på ("resullalansvard", garanliernas innebörd och ansvarel för ulfäslelser) - bör avvika från gängse praxis eller genom fikliv avlalslolkning från vad en part normall måsle anias ha avsett. Kamrarna återkommer till dessa frågor i del följande.

Som lidigare nämnls leder överdrivna krav pä näringsidkarens preslalion lill fördyring. 1 varsla fall kan man härmed befrämja en från allmän synpunkl icke önskvärd "köp och släng"-menlalitei. Handelskamrarna vill i detla sammanhang särskilt framhålla all överdrivna krav på näringsidkarens skyldighel atl avråda konsumenien från alt reparera en vara kan användas som etl argument i näringsidkarens marknadsföring all få sälja nya varor i slället för all reparera. Vidare kan näringsidkaren uppfatta risken för skadeslåndsansvar eller för all inle få fulll betalt för siu arbete så belydande all han överhuvud inle vill ålaga sig all reparera varan.

Från konsumenlens synvinkel är del givelvis av särskili inlresse all konsumeniskyddd ulformas på ell sådani säll att konsumentkolleklivel inle drabbas av onyttiga koslnader. Reglerna får inle utformas så all de leder lill adminislraliv omgång. Kamrarna vill i della sammanhang särskili framhålla den risk för ökade administralionskoslnader som kan uppkomma genom överdrivna krav på "specificerad räkning", komplicerade skade-ståndsregleringar och frångåendet av avtalat pris som utgångspunkt vid besiämmandel av avbeslällningsersättning. Kamrarna ålerkommer lill sislnämnda frågor i kommenlaren till lagförslagels enskilda beslämmelser.

Lagförslagets huvudlinjer Utredningsarbetet

Betänkandet innehåller en utomordentligt värdefull kartläggning av gällande rätl inom ett stort och svåröverskådligt rättsområde. Redan härigenom har betänkandet etl slort värde som uigångspunkl för ulformningen av individuella avtal och standardavtal. Betänkandet innehåller dessutom en föredömlig redovisning av skälen för och emol olika, länkbara lösningar samt konkretiseringar genom väl valda exempel. Åven om ulredningens förslag till lösningar inie alllid kan accepteras, vill kamrarna begagna Ullfällel all uttala sin Ullfredsslällelse med ulredningsarbdd som sådant.

Tillämpningsområdet

Del kan förefalla egendomligt atl bygga ett lagförslag på avtalstypen materiellt arbelsbeUng och all lämna del minsl lika vikliga områdel för immaleriella Gänsler uianför. Frågan är emellertid om man överhuvud kan begagna lagsUflningsmdoden för alt få lill stånd etl "helläckande" konsumenlskydd på konsumenlGänstområdd. Utredningen har visat på de rätts-tekniska svårigheier som i sä fall skulle uppslå. Handelskamrarna kan därför i och för sig acceplera den föreslagna avgränsningen.

Prop. 1984/85:110 61

Lagförslagels nyheter

Emellertid innehåller den föreslagna lagstiftningen åtskilliga nyheter som saknar motsvarighet i gällande rätl. Delta leder lill svårigheier atl åstadkomma en nödvändig samordning med reglerna inom angränsande rättsområden. Som ett exempel kan nämnas den situalion som kan uppkomma om en säljare genom etl fristående s. k. serviceavtal ulfäsler sig all ulföra servicearbele på varan sedan garanliliden för köpel gåll ul. Sådana serviceavtal är numera mycket vanliga, även inom området för konsumenttjänster. De innefattar inle bara arbele på lös sak eller fasl egendom utan även immaleriella Gänster och ulgör sålunda i den bemärkelsen "blandade" avtal. Anlag atl konsumenien belalar serviceavgiften för sent, att han kräver stilleståndsersättning för att varan ej fungerar och atl han slutligen säger upp serviceavtalet i förtid. Enligt nu gällande rätl föreligger inga regler som hindrar näringsidkaren all fastställa räntesatsen och all begränsa skadeslåndsansvard lill en skyldighet alt ulge "uigiflsersäti-ning" Gfr 6 § konsumenlköplagen). Vidare besläms avbeslällningsersältningen efter principen om del positiva kontraklsinlressel, dvs. del avialade pri.sel minus gjorda eller möjliga inbesparingar på grund av all preslaiionen inle behöver fullgöras. Om vi antar att serviceavtalet föreskriver 1,5% dröjsmålsränta per månad och att skadeståndsansvaret begränsals på ovan angivel sätt nödgas man, om den föreslagna lagsliftningen anias, samtidigt tUlämpa olika principer inom ramen för ett och samma avtal för bestämmandet av dröjsmålsräntan, skadeståndet och avbeslällningsersältningen. Della exempel kan räcka för att påvisa den absolula nödvändighelen all eliminera sådana delar i lagförslagel som inle stämmer överens med vad som gäller inom angränsande rättsområden. Ell genomförande av lagstiftningen i föreslagen form skulle leda lill brislande konsekvens i räiissysle-mel, vilket skulle medföra svåröverskådlighei, överraskningsmomenl för parterna och ökade - delvis onyttiga - koslnader.

Tidpunkten för ikraftträdandet

KonsumenlGänstutredningen framhåller atl det är angeläget alt den föreslagna lagsliftningen iräder i kraft så snart som möjligl och förutskickar alt den skulle kunna genomföras utan alt översynen av konsumenlköplagen avvaktas (s. 32 i betänkandet). Handelskamrarna vill för sin del bestämt avstyrka atl den föreslagna lagen iräder i krafl i vart fall innan översynen av konsumenlköplagen lell till lagstiftning. 1 den mån konsumenttjänsllagen kommer all innehålla väsenlliga ändringar av gällande räll (l.ex. i fråga om innebörden av lidsbestämda garanlier, reklamalionsfrislen, avbeslällning, ränla och skadeslånd) är del dessulom angelägel all avvakia molsvarande ändringar i köplagen, ränlelagen och skadeslåndsrällslig lagstiftning. Kamrarna hänvisar i detla sammanhang lill vad som ovan anförts belräffande behovel av samordning.

Med hänsyn till de betydande informations- och utbildningsinsatser som kommer all krävas om lagförslagel genomförs bör ocksä relaiivi lång Ud -minsl 1 år - förflyta mellan lagens anlagande och ikraftträdande.

Som framhållits ovan innehåller betänkandet en utomordentlig värdefull kartläggning av gällande rätl på förevarande rättsområde. De synpunkler belräffande lagreglernas ulformning, som handelskamrarna i dd föregående anmäll, kräver dock lämligen omfattande ändringar. Handelskamrarna avslyrker därför all förslagel i sin nuvarande ulformning lägges lill grund för lagsliflning.

Prop. 1984/85:110 62

1.24 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Näringslivets organisalioner har avgivii ell gemensaml yllrande över förslagel lill konsumenttjänsllag. 1 della remissarbete har även undertecknade organisationer deltagit. Vi ansluler oss i huvudsak lill delta yttrande. Härutöver vill organisalionerna i föreliggande yllrande framföra vissa kompletterande synpunkter.

Bland organisaiionernas delägare återfinns de flesla branschförbund inom hanlverk, service och distribution. Dessa branscher är jusl de som kommer alt beröras av den föreslagna konsumenlUänsllagen. För organisationernas medlemsföretag tillhör också lagförslagel de väsentligaste frågorna under senare tid. Organisalionerna förulsäller därför alt dess synpunkter på detla förslag beaklas med vederbörlig tyngd.

Allmänl

Organisalionerna delar ulredningens uigångspunkl alt en speciell lag fordras på konsumenltjänstområdel. För tjänster som reparation, underhåll och ombyggnad finns del f. n. prakiiskl laget inte någon lagreglering. Detla har vållat en del problem för både konsumenler och näringsidkare, även om en fungerande praxis ulvecklals, bl.a. genom analogilolkningar från andra närliggande rättsområden.

Från konsumentsynpunkt kan del också vara rimligl att en lag på Uänsteområdel ges en speciell konsumenlskyddsinriklning. Del är dock lika väsenlligt all konslalera all behovet av del skydd inom marknads- och köpområdel, som under senare år tillförsäkrais konsumenien, även finns hos den slora mängden ddaljisler och servicegivare och induslriella småförelag, underentreprenörer elc. Många näringsidkare har låg skolulbild-ning och ringa kunskaper i juridiska frågor. De har heller knappast tid all sälta sig in i den allt mer komplicerade köp- och marknadsrätten. Detta ger dem inte bara en sämre ställning genlemol konsumenien; de kommer också i sämre position gentemot grossister och andra leveranlörer. Av della skäl bör näringsidkarens rättsliga ställning gentemot dessa "bakre led"stärkas; annars kommer denne pä mellanhand. Denna fråga har lidigare aklualiserals bl. a. i en riksdagsmoUon (1978/79: 1476) och i en gemensam skrivelse från Sveriges Köpmannaförbund och SHIO-Familjeföre-lagen. Kopia på denna bifogas.'

I särskilda yttranden till belänkandet har experterna Holm och Johansson utvecklat dessa viktiga frågor. Organisalionerna instämmer i experternas yttranden.

Ulredningen har på denna punkt hänvisat till pågående ulredning av konsumenlköplagen och av del skälel avslåll från all föreslå speciella regler. Organisationerna, som haft förhoppning all ulredningens förslag även skulle innefatta en reglering av förhållandena till bakomliggande led, vill understryka atl det är nödvändigl atl konsumenttjänsllagens Ullkomsl tidsmässigt samordnas med en reformering av konsumenlköplagen eller allmän avialslagsUftning sä atl förhållandena till bakomliggande led ur de små och medelslora förelagens synpunkl får en acceplabel lösning.

Även om redan nu flertalet seriösa förelag i alll väsentligt följer principerna i lagförslagel lorde lagen ändå komma all medföra koslnadsökningar för förelagen. De måste då genom en högre debitering försäkra sig om tillräckliga inkomster för atl täcka dessa fördyringar. Del kan därför vara

' Kopian är här utelämnad.

Prop. 1984/85:110 63

på sin plats att påpeka atl del i sisla hand är konsumentkolleklivel som får belala näringsidkarens ökade ansvar.

En allvarlig anmärkning som kan riktas mol lagen är all den kan komma alt öka gapet mellan de seriösa förelagen och de oseriösa förelagen som arbeiar pä den "svarta marknaden". De senare kommer självfallet inle al» drabbas av de ökade koslnader som en konsekvenl och fullsländig lillämpning av konsumenttjänstlagen torde medföra. De kommer därigenom all kunna hålla lägre priser och alkjäml verka attraktiva på resurssvaga konsumenler som på så sätt även framgent kommer att vara uilämnade ål dessa företags oseriösa marknadsföring och Jaga servicenivå.

Del är därför av ytiersla vikl alt samhället kraftigl verkar för all komma lill rätta med de problem som de oseriösa företagen utgör. SHIO-Familjeföretagen har i andra sammanhang förklarat vilka vägar man kan gå för all lösa detla problem. Vi hänvisar till SHIO-Familjefördagens yttrande (bifogas') lill Arbelsmarknadsdepartemenlet över den rapport som avgivils 1978-09-12 angående uthyrnings- och entreprenadföretag i Norden. Särskilt vill vi underslryka kravel på obligalorisk regisirering av alla förelag, vilkel ej är atl förväxla med auklorisering. En sådan regisirering skulle kunna ge myndighelerna en praklisk möjlighel all följa de oseriösa förelagens verksamhel.

Ikraftträdande

Med tanke på del omfallande informationsarbete i form av kurser och framtagande av malerial som fordras för att lagen skall kunna tränga in ordentligt i både konsumenlernas och näringsidkarnas medvetande, fordras en tidsfrist, från del all lagen antas lill dess den iräder i krafl, på minsl 12 månader. Som exempel på vilka problem som kan uppslå när informa-lions- och förberedelseliden inför en komplicerad lags inlroduklion varil för kort kan hänvisas till konsumentkreditlagens införande.

1.25 Svenska Byggnadsenlreprenörföreningen och Sveriges byggmästareförbund:

Svenska Byggnadsenlreprenörföreningen och Sveriges byggmäslareförbund, som fillsammans med Sveriges Induslriförbund, SHIO-Familjeföretagen och ett antal andra organisalioner, avgivii gemensaml remissvar över konsumenlGänstulredningens belänkande SOU 1979:36, Konsumenttjänsllag, får härmed, som elt branschspecifikl Ullägg lill de generella ställningstaganden, som skett i del gemensamma remissyttrandet, belysa lagföi-slagels konsekvenser ur byggnadsindustrins synpunkl. Föreningen och förbundel vill redan inledningsvis pålala all ulredningsförslagd inte är anpassat lill de förhållanden, som råder inom byggnadsbranschen saml all den leoreliska grund på vilken ell flertal av de föreslagna beslämmelserna vilar icke ansluler lill den prakUska verkligheten.

Allmänt

Enligt ulredningens förslag skall konsumenttjänstlagens bestämmelser äga generell lillämpning på underhålls-, reparations- och ombyggnadsarbeten avseende fast egendom. Arbelen av delta slag skiljer sig avsevärt från

Ytlrandel är här utelämnat.

Prop. 1984/85:110 64

den lyp av Gänsler, som i övrigl är avsedda all inrymmas under den föreslagna konsumenttjänsllagens tillämpningsområde. Arbelen på fasl egendom kan många gånger vara omfallande och/eller lekniskl komplicerade. Avtal om sådana Uänsler kan dessulom sägas i sig innefatta en mångfald köp och Uänsler av inbördes myckel olika karakiär. Arbdena bcdrives också under myckel skilda beUngelser. Ofta inlräffar under arbe-lenas gång lill fasligheien eller ulomslående förhållanden hänförliga hinder och slörningar av olika slag, vilka varil oföruisebara för såväl näringsidkare som konsumenl. Sålunda kan del exempelvis vid omläggning av golv eller lak eller vid andra arbelen. som i sig innefallar rivning eller nedmonlering av befinlliga byggnadsdelar, inle sällan visa sig att underliggande malerial har annan beskaffenhel eller annan kvaliiei än vad som framgått av konsumenlens uppgifier eller vad som i övrigl kunnal förulsällas av en fackman. Detla medför då all det resulial, som från böGan varil åsyftat, nödvändiglvis måsle ändras i ell eller annal avseende. Sådana ändringar kan föranleda att omfattningen eller kvalilelen på arbdena ökar eller minskar men det kan även medföra ändrade förulsällningar för arbdenas ulförande eller bedrivande med koslnadsmässiga konsekvenser som följd ulan att slulresullaiel i sig påverkas.

Arbelen avseende mer omfattande reparations- och ombyggnadsarbeten föregås vidare ofla av ell anbudsförfarande, där ell anial anbudsgivare i konkurrens lämnar anbud på ulförandel av arbdena. Till grund för anbuden ligger då av konsumenien eller av honom anlitad konsult upprättade beskrivningar och rilningar avseende de arbelen som skall ulföras. En konsekvens av anbudsförfarandd är all de handlingar som ligger lill grund för anbudsgivningen blir av avgörande beiydelse för de kommande arbe-lenas kvaliiei, resulial och hållbarhd. Utförandel av arbetena måste vidare, i förekommande fall, anslula till vad byggnadsnämnden besläml i beslui om byggnadslov. Slulligen medför den ställiga långivningen för nu ifrågavarande arbelen regelmässigl en slrävan mol förbilligande och därmed ur resulial- och hållbarheissynpunkl enklare ulföranden och lägre slandard.

Mol bakgrund av de ifrågavarande arbetenas särpräglade karakiär är det inle förvånande all del, särskilt i avtalsförhållandena med enskild konsumenl, ofla uppkommer besvärliga, ur adminislraliv synpunkl koslsamma och inle sällan onödiga reklamalioner. De ivisler, som föranledes härav, har många gånger sin orsak i all köparen/beslällaren saknar de lekniska kunskaper som erfordras, för atl på ell riktigt säll kunna utvärdera ulförda arbelen. Inom byggnadsbranschen har under de senasle åren kunnal förmärkas en markanl ökning av anialel oberättigade reklamalioner i konsu-meniavlalen. Nämnda ulveckling innebär all de onyttiga kostnader för besiktningar m.m., som härvid uppkommer, precis som andra koslnader för produktionen, får bäras av konsumenlkolleklivel.

Konsumenttjänsluiredningens lagförslag kan inle förvänlas medföra någon lösning av nyssnämnda problem. Tvärtom är ulformningen av en rad beslämmelser i lagförslagel. såvitt gäller beslämmelsernas lillämpning på ombyggnads- och reparalionsarbden, närmasl ägnade all direkl öka frekvensen av felakiiga reklamationer, liksom onödiga och oberättigade prisdiskussioner. Nämnda effekl kan förväntas redan som en följd av lagförslagels höga delaljeringsnivå, där ulredningen - lill skillnad från vad som gäller inom del köpräilsliga områdel - vall all inte reglera konsumeniskyddd i form av ivingande minimiregler ulan islälld ulforma ddaljerade "normalregler" av genomgående ivingande karakiär. Genom atl lagförsla-

Prop. 1984/85:110 65

gel utformats på så säll försvåras eller omöjliggöres nödvändiga och även ur konsumentsynpunkt ändamålsenliga branschanpassningar i de standardavtal, som framtages på frivillig väg, genom konsumentverkets arbete eller inom ramen för avialsvillkorslagen. Slulligen synes ulredningen i myckel begränsad omfallning ha övervägt och utvärderat de prakliska och ekonomiska konsekvenserna av föreslagna beslämmelser, särskilt när del gäller beslämmelsernas lillämpning på omfattande och tekniskt komplicerade arbelen. Föreningen och förbundet återkommer i del följande lill elt antal enskilda bestämmelser där någon avvägning mellan utredningens förslag lill reglering saml de merkoslnader för Gänslens utförande, som ulgör en direkl följd av förslaget, över huvud lagd inte skell frän utredningens sida.

Utredningen föreslår atl uppförande av byggnad för bosladsändamål eller annal arbele, som den som uppför sådan byggnad har ålagil sig all utföra i samband med uppförandel, undaniages från lagens Ullämpnings-områden. Föreningen och förbundet lillslyrker att nyuppförande av bostadsbyggnad undantas. Föreningen och förbundel anser vidare - hell i likhel med vad experten Johansson anfört i särskili yllrande - all arbelen som uiförs i samband med nyuppförande av byggnad måsle undanlagas frän lagens tillämpningsområde, oavsett om dessa utförs av byggnadsentreprenören eller av sidoentreprenör. En annan ordning på denna punkl medför att skilda regelkomplex skulle bli gällande på ell och samma objekt, vilket måsle orsaka avgränsningsproblem såväl mellan näringsidkarna inbördes som mellan näringsidkare och konsumenl. Vad nu sagls gäller särskilt som dd vid mindre entreprenader stundom kan råda oklarhet i vad mån el-, rör-, målningsenlreprenörer m.fl. är att betrakta som underentreprenörer till byggnadsentreprenören eller sidoentreprenörer.

Ulredningens förslag utgår, i likhet med annan konsumenllagsliftning, från del generella anlagandd all avial mellan näringsidkare och konsumenl genomgående känndecknas av en brislande partsbalans. Nämnda anlagande, som i vart fall inom Uänsteområdel inte är generellt rikiigl, präglar utformningen av en rad regler i lagförslaget. Det sagda hindrar inle att utredningens förslag på vissa punkler kan förmodas utgöra en kodifiering av gällande rätt. Lika uppenbart är emellertid att utredningen, med syfte atl i olika avseenden trygga konsumenlskyddet, på ell flertal punkler i lagförslagel sträckt sig avsevärt mycket längre, än vad som, i vart fall inom byggnadsbranschen, ulgör gällande rätt. Som ulredningen anger (sid. 121 i betänkandet) ankommer del i vaGe enskill fall på rättsUllämpningen alt la ställning lill om gällande eller föreslagen konsumenllagsUftning bör tillämpas analogt uianför lagstiftningens egentliga tillämpningsområde. Föreningen och förbundel lar av nyssnämnda skäl bestämt avstånd från ulredningens generella "anvisningar" för den kommande rättstillämpningen liksom utredningens uttalanden all slora delar av lagförslagel slundom skall kunna tillämpas analogi även i avtal mellan näringsidkare.

Sammanfallande synpunkler

Som ovan framgått har utredningen vid ulformningen av enskilda beslämmelser inle alls eller inle i tillräcklig ulslräckning övervägt och beaktat reparations- och ombyggnadsarbetenas komplicerade nalur och de särskilda förulsättningar under vilka sådana arbelen bedrivs. Med anledning härav är föreningens och förbundets uppfatlning den att förslagel i föreliggande skick inte kan läggas lill gmnd för lagstiftning och inle heller kan 5 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 66

ulgöra en acceptabel utgångspunkt för det fortsatta lagsUfiningsarbdd. Förslaget är alltför kompliceral och långlgående samtidigt som ålskilliga regler har karaktär av abstrakta generalklausuler, påbyggda med olika motivuttalanden, vilket skulle innebära påtagliga svårigheier vid Ullämpningen av reglerna. Åtskilliga beslämmelser i förslagel har vidare en direkl prisuppdrivande effekt saml medför en ökad byråkrali och adminislralion kring olika prakliska frågor, som kan uppkomma i samband med Gänstens utförande. Sådana beslämmelser med åtföljande ekonomiska konsekvenser ler sig inie förmånliga för konsumenlkolleklivel. I vart fall kan man inle - som utredningen - underlåta all la slällning lill dessa frågor och låtsas som om ökade administrativa krav på företagen inle skulle föranleda någon prispåverkan. Enligi föreningens och förbundels mening ler del sig nalurligl all ell fortsall arbele med gemensamma regler för konsumenttjänsler -i likhet med vad som är fallet inom köprätten - inriklas endast på tvingande minimibestämmelser.

1.26 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Allmänt om behovet av lagstiftning på ijänsleområdel

Såsom utredningen påpekar finns del i Sverige i dagens läge endasl i obelydlig ulslräckning lagsliflning som från civilrällslig synpunkl direkl rör Uänsler. Rätlslägd är många gånger lämligen oklart eller låter sig i vart fall fastställas endasl med svårighei. Från allmän synpunkl ler sig del osäkra rättsläget på elt så viktigt område som konsumentUänsierna som olämpligt.

Verksläder som är anslulna lill MRF Ullämpar emellertid sedan ell anial år gemensamma "Regler för reparaiioner". De nu gällande har antagils efler överläggningar med KO. Reglerna är ganska utförliga och innehåller bestämmelser om vilka rättigheter och skyldigheler som parterna har.

En svaghet med ett standardavtal av nu angivel slag är dock all del inte omfattar oorganiserad eller oseriös näringsverksamhel. Inom bilverksiads-branschen märks i dagens läge en belydande oro över den ulveckling som leder till ett ökat inslag av bilverkstäder som bedriver verksamhet mera kortsiktigt och på elt från konsumenlsynpunkl mindre seriösl säll. Del av Konsumenlverkei lidigare framlagda förslagel lill lag om tillsyn över fordonsverkstäder är främst föranlett av förekomsten av denna lyp av problem inom bilreparationsbranschen.

Mol denna bakgrund kan del te sig befogal atl införa en civilrällslig lagsliflning om konsumenttjänster. En sådan lagsliflning lorde vara ägnad all slödja de seriösl bedrivna företagens verksamhel och slarka förulsällningarna för konkurrens på lika villkor i vad avser de grundläggande avtalsvillkoren vid utförande av konsumenlGänster. En förutsätining härför är dock självfallel att den föreslagna konsumenttjänsllagen får en sådan genomslagskraft på fälld atl den även träffar de grupper av oseriösa näringsidkare, som medvetet brukar sätta sig över lagsliflning inom skilda områden. Näringsidkare av delta slag bör bli föremål för en belydligi slörre kontroll än vad som i dag sker. Konsumentverket och de regionala och lokala konsumenlorganen torde härvidlag ha en viklig uppgift att fylla.

I den mån den föreslagna lagsliftningen i prakliken får effekl mot icke seriösl bedriven verksamhet, har således MRF intet all erinra mol införandel av en konsumenttjänsllag.

Prop. 1984/85:110 67

Förhållandet till bakre led

Förslagel UU konsumenlGänsllag ålägger enligt tvingande regler näringsidkare, som utför konsumenttjänster, skyldigheler genlemol konsumenlerna i en rad skilda hänseenden. Många av de berörda näringsidkarna är haniverkare eller andra småförelagare, som ofta befinner sig i underiäge i förhållande Ull bakre led, dvs. lill malerialleverantörer, underentreprenörer eller molsvarande. Flertalet bilverkstäder ulgör sålunda småförelag, som emellanåt kan drabbas av svårigheter atl föra konsumentskyddskoslnader bakål i siiualioner, där detta framstår som berätUgal. Atl della kan föranleda nackdelar även från konsumenlsynpunkl lorde vara uppenbart, eflersom konsumenterna kan ulsätlas för en avvisande hållning vid reklamation i en sådan situalion. För att inle konsumenlernas rättsläge härvidlag skall försämras är del angeläget atl del finns en rimlig balans mellan konsumentens motpart och det bakomliggande ledet i vad avser dessas rättigheter och skyldigheter.

Medlet all komma lill rälla med här akluella problem är enligt ulredningen en lillämpning av generalklausulen i 36 § avlalslagen. De hitintills vunna erfarenhelerna av klausulen lyder emellertid inle på en akliv lillämpning och genomslagskrafl av densamma. Dess beiydelse som underlag vid avtalsförhandlingar inom näringslivet får inte överdrivas, eftersom vägledande prejudikat i alll väsentligt saknas. Del är mol bakgrund härav angelägel att frågan om avialsrelalioner i bakre led blir föremål för närmare ulredning. MRF ansluter sig lill vad som anförts härom i del särskilda yttrande som avgivils av ulredningens experter.

1.27 Kungl. automobilklubben (KAK):

Inom KAKs verksamhelsområde inlär konsumentfrågorna en ingalunda oväsentlig plats speciellt då dd gäller förhållandel mellan bilägarna som konsumenler och bilverksläderna.

KAK vill erinra om alt de av Motorbranschens Riksförbund efter samråd med KO införda reglerna för reparaiioner inneburit en betydelsefull sanering av branschen. KAK finner atl de kollekliva åtagandena av medlemmarna i MRF varil av så slor beiydelse ur konsumenlsynpunkl all några yllerligare ålgärder belräffande denna grupp icke lorde erfordras. De seriösl arbdande förelagen har alltså redan vidlagil ur konsumenlsynpunkl erforderiiga ålgärder, men å andra sidan förekommer lyvärr i branschen ell relativt slort antal outsider-förelag, vilka slår uianför denna överenskommelse. Därför finner KAK atl del föreligger ell behov av lagsUftning på Uänsleområdet när del gäller bilbranschen.

Den närmare utformningen av denna lagsliflning bör givelvis omfatta sådana frågor av principbelydelse som möler parierna i samband med avial om hur konsumenttjänslen bör utföras. Det synes därför lämpligt all lagregler införes som direkl berör parternas räuigheler och skyldigheler. Del förtjänar understrykas, att lagsliftningen bör få sådan utformning atl den kommer att gälla principiella frågor och icke leda lill all konsumenlerna får överdrivna anspråk på konsumeniskyddd, vilka måsle leda lill högre priser. Reglerna bör i princip ej heller utformas så, att de leder lill ökade adminislraliva koslnader som påverkar prisel för Uänsten.

KAK finner alt utredningen på ell synneriigen grundligi säll genomgått de problem som sammanhänger med förhållandel mellan näringsidkare och konsument i fråga om utförandel av Uänsler. Under hänvisning lill ovan-

Prop. 1984/85:110 68

slående reservalioner när del gäller olika avsnill i förslagel, vill KAK i princip lillsiyrka all en konsumenttjänsllag införes. Dock bör hänsyn tas lill alt köplagsulredningen också upptagit hilhörande problem, varför en gemensam lösning är alt rekommendera.

1.28 Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF):

MHF. vars verksamhel som konsumentorganisalion berör bl. a. bil- och bilreparalionsmarknaden saml resemarknaden, anser atl ulredningen på ell ambiliösl och grundligi sätt har underbyggl sill förslag lill konsumenlGänsllag. Förslagel är i slorl sell en laglig reglering av den praxis som vuxil fram under senare år.

Som en följd av avial mellan konsumenlorganisalioner lyp MHF och Motorbranschens Riksförbund (MRF) har en viss självsanering ägl rum inom motorbranschen. Mindre seriösa förelag synes i viss ulslräckning ha ändrat policy och följt praxis och ingångna avtal mellan huvudorganisationen och organ som tillvaratar sina medlemmars inlressen. MHF delar därför ulredningens förmodan atl en konsumenttjänsllag är av värde inle bara för konsumenterna ulan också för seriösa näringsidkare, då den kan bidra lill sanering av en bransch.

Sammanfattningsvis vill MHF med åberopande av vad som anförls tillstyrka förslagel till KonsufrienlGänstlag och föreslagna ändringar i Marknadsföringslagen och Konsumenlkredillagen.

1.29 Motormännens riksförbund (M):

Inledningsvis vill M framhålla all nu gällande regler för reparaiioner som tillämpas av verksläder anslulna lill Motorbranschens Riksförbund i stort sell ulgör elt acceptabelt underlag för lösning av sådana tvister som faller inom ramen för dessa regler. Åtskilliga situationer, bl.a. konsumentens möjligheter Ull hävning vid t. ex. dröjsmål från verkstadens sida, behandlas dock icke i dessa regler och M delar därför utredningens synpunkter belräffande behovet av en lagsUftning.

1.30 Västsvenska Varvsföreningen:

En stor del av lagförslagel såsom det framlagts av ulredningen beslår av en kodifiering av redan gällande rätt. De väsentliga nyheterna vad gäller just denna del av förslagel beslår i huvudsak av ire delar:

a. Deposiiionsansvard uividgas ulöver "besittning" och skall nu även
omfatta de situationer när näringsidkarna har "... kontroll".

b. Näringsidkaren skall ej ha rält att friskriva sig eller på annal sätt
avtalsvägen minska sitt ansvar; reglerna är således Ivingande.

c. Faran för godset torde kvarstå även sedan konsumenten kommil i
dröjsmål med avhämlandel; iroligen skall här gälla samma princip som
ulredningen föreslår i samband med behandlingen av "faran för näringsid
karens preslalion" vid konsumenlens dröjsmål med avhämtande - nämli
gen all konsumenten mäste komma i väsentligt dröjsmål innan faran över
går. Detla utsägs emellertid ej klart i denna del av lagförslaget.

----- (se avsnill 11.15)---

Prop. 1984/85:110 69

Av vad som ovan anförts framgår alt det är av väsenlligt inlresse för en varvsägare alt i förväg kunna precisera sitt ansvar. På grund av de växlande förhållanden under vilka bålar läggs upp eller arbelen uiförs på dessa kan denna precisering endasl ske avialsvägen. Således bör elt varv rimligen själv få bestämma när man lar emol en bål för vinlerförvaring och därmed står depositionsansvar och när man endast uthyr en båtplats, i vallnel eller på land, eller utför vissl arbele på en bål.

Idag Ullhandahåller flertalet varv sina Gänster under allmänna villkor. En kontroll av dessa villkors skälighel ur konsumenlsynpunkl kan med fördel ske inom ramen för nuvarande konsumenllagsliflning. 1 övrigl kan oskäliga villkor jämkas i enlighel med avlalslagen.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställes atl en uividgning av depositionsansvaret lill all omfatta "kontroll" ej bör företas om utvidgningen ej klarare kan avgränsas och förtydligas; all en ny lagstiftning ger parterna möjlighel all aviala om dels när förvaring skall föreligga, dels villkoren för sådan förvaring; saml all det inskrivs all faran för gödsel övergår på konsumenien vid dennes dröjsmål även om näringsidkaren åläggs viss vårdplikl.

1.31 Svenska Båtindustriröreningen Sweboat:

Såsom framgår av del gemensamma remissylirandel från skilda näringslivsorganisaiioner delar vi den uppfattning, som kommil Ull uttryck uii ifrågavarande yllrande. Vi delar även i huvudsak den uppfattning, som kommil lill uttryck i Väslsvenska Varvsföreningens remissyttrande. Emellertid vill vi därulöver anföra följande.

Förslagel lill konsumenttjänsllag omfattar myckel slora och skilda områden, såväl i vad avser värdet som slorleken på de föremål som omfattas av förslaget. Åven arten av Gänsterna kan vara myckel olika. Vi anser därför, all däresl del föreliggande förslaget kommer atl ligga lill grund för en proposilion del lydligt måsle framgå all med konsumenttjänsl icke omfattas förvaring av vara.

Av ulredningens förslag framgår del emellertid, alt olika uppfattningar kommil lill stånd i ulredningen. Såsom exempel härpå kan nämnas, all det å sid. 100 3 st. sista meningen säges. alt yrkesmässig förvaring är en form av konsumenlGänst, varvid namnes båtuppläggning på varv, pälsförvaring elc. Samma synpunkler kommer även till uttryck på andra ställen i utredningen. 1 specialmoliveringen nämndes dock å sid. 412, 5 si., all belräffande viss egendom såsom bilar, bålar och pälsar är del vanligt, att avtal träffas om all näringsidkaren skall dels ulföra vissa arbelen, dels taga hand om saker för förvaring under viss lid. Vidare säges, att i den mån arbetsmomentet icke är av hell underordnad betydelse är lagen lillämplig på sådana avtal. Det bör därför i lagtexien eller i departementschefens yttrande klart framgå, atl l.ex. en yrkesmässig ulhyrning av plals för en bål -vare sig dd är på land eller i vatien - icke omfatlas av konsumenlGänstlagen. Vad konsumenten därvid utnyttjar och belalar för är en del av fasl egendom. Som bekant har enligt jordabalkens beslämmelser en faslighelsägare icke någol ansvar för den egendom, som nyttjanderällshavaren har på den plals som han förhyr, om ej annal avialais. En klar disUnklion bör därför lydligi framkomma mellan beslämmelserna i jordabalken och den ev. konsumenttjänsllagen.

Såsom framgår av del gemensamma remissyttrande, som vi dellagil i, har många frågor och lagbestämmelser givits en myckel elastisk lolkning.

Prop. 1984/85:110 70

All av förarbetena - såsom exempelvis ulredningens förslag - exakt utläsa vad som avses med alt arbetsmomentet "inte är av helt underordnad betydelse", är omöjligl. Del bör därför i den ev. kommande lagsliftningen framgå, all hyrandet av en besiämd bålplals under viss angiven lid mol erläggande av hyra, vare sig del sker i vallen eller på land, ej omfattas av konsumentGänstlagen. Näringsidkarens - i della fall varvsågarens - ansvar skall därför icke inrymmas inom konsumenttjänsllagen i sådana fall, ulan endast då exempelvis bålen inlämnats till ell varv för en kortare Ud för ulförandel av överenskomna Gänsler. Exempelvis kan nämnas, alt en kund förhyr en uppläggningsplals under tiden 15 oktober-1 juni nästkommande år. Han beställer därvid vissa tjänster, som på sin höjd kan laga varvsägaren 20 limmar att utföra. Koslnaden för själva arbdsmomenid kan då uppgå lill c:a 3000 kronor inklusive malerial, medan hyreskostnaden för den ifrågavarande tiden kanske endasl uppgår lill I 500 kronor. Av exemplel framgår, all liden för förvaring är 7 '/ månad, varvid endasl ivå dagar ålgår för utförandel av den s. k. konsumeniGänsten. Koslnaden för konsumenttjänslen däremol är dubbell så slor som hyreskosinaden. Tolkningen av utlryckel "inle är av hell underordnad beiydelse" kan ju då ske på Ivå säll, antingen i förhållande lill lidsrymd eller i förhållande lill prisel. Enligt vår absoluta uppfattning måste det klart framgå, atl i ell sådani fall ulnylljandel av viss del av fasligheien är det dominerande inslagel och ej arbdsmomenid.

Med ovanslående förtydligande skapas klara regler, och ovisshel behöver ej uppstå vilken lag som är lillämplig på upplålandel av del av fasl egendom för båten ifråga. Näringsidkarens/varvsägarens ansvar för om-händerhavd egendom skall således ej bedömas uiifrån de föreslagna reglerna i den eventuella lagstiftningen om konsumenlGänster.

Yllerligare ell spörsmål, som vi vill draga upp i detta sammanhang, är all vid ell ev. uiformande av en konsumenttjänsllag ell nära samarbeie måsle ske med försäkringsbranschen, så all såväl näringsidkaren som konsumenten kan få ett fullgott försäkringsskydd till lägsla möjliga pris, och alt man undviker många former av dubbelförsäkring, dock utan atl man därigenom kommer i den situationen att den omhänderhavda egendomen är oförsäkrad. Enligt vår erfarenhel har del i etl flertal fall visal sig, att varvens ansvarsförsäkringar m. m. ej är kongruenla med dem som gäller för konsumenternas bålförsäkringar. Vi anser att denna fråga yllerligare måsle ulredas innan ett förslag lill konsumenttjänsllag framlägges i proposition. Det kan synas egendomligt atl denna fråga ej har kunnal klariäggas, men man måsle i detta fall hålla i minnet, att de små servicevarven elc. är en slyvmoderligi behandlad "lillebror" till de stora försäkringsbolagen.

Vad som här senast omnämnts ansluler sig till det huvudyllrande, som vi dellagil i, och ulgör ell komplemenl till samordning med annan blivande lagsliflning,

1.32 Sjösportens samarbetsdelegation (SSD):

Sjösportens Samarbetsdelegalion (SSD). som vid behandlingen av föreliggande remiss haft biträde av egen juridisk sakkunskap, har granskal del framförda förslaget från allsidiga synpunkter. Ur konsumentsynpunkt har SSD beakial all skenbara fördelar för konsumenlerna ofla måste betalas med högre pris för produklen, och SSD har därför på olika punkter övervägt i vad mån de föreslagna konsumentskyddsreglerna har reell betydelse för de båtägare SSD företräder.

Prop. 1984/85:110 71

SSD yttrar sig inle om förslagels allmänna lämplighel alt läggas till grund för lagstiftning på annat säll än alt anföra vissa bdänklighder mol all lagen såsom speciallag för konsumenler framläggs innan grundläggande lagsUftning finns på områdel.

Området för den föreslagna lagen är slarkl begränsal både med avseende på de parlsrelaUoner (näringsidkare-konsumenl) den behandlar och med avseende på de Gänsler den läcker. SSD har synpunkter på båda begränsningarna.

Förslagels egenskap av speciallag för konsumentskydd har slöd både i direkliven och i del förhållandel att del nordiska samarbelel inriklals just på konsumeniskyddslagsliftning. Dessa ulgångspunkler kan emellerlid inte på detta stadium hindra kriliska synpunkter på den gjorda begränsningen.

När konsumenlköplagen kom till var den allmänna köprällen sedan länge reglerad genom köplagen. När konsumenlkredillagen kom lill var kredilrälten reglerad genom bl.a. skuldebrevslagen. De nämnda Ivå kon-sumenlskyddslagarna är en i huvudsak ivingande komplellering lill förmån för en speciell grupp av lagstiftning på ell område där grundläggande disposiiiva regler redan finns.

För den föreslagna konsumenttjänstlagen är förhållandet ell annal. Här saknas hos oss grundläggande lagsliflning, och vad som kan gälla är i många avseenden osäkert. I della läge blir förslagel med en mängd ivingande regler den enda lagsliflning som finns på områdel. Ulredningen anger själv all förslagels regler skall ha prägel av normalregler, grundade på en balanserad avvägning av parlsinlressena, och all det därför bör ägna sig till analogisk tillämpning.

SSD kan inte finna att ivingande regler lill konsumenters skydd är någon lämplig utgångspunkt för analogisering utaaför del direkl reglerade områdel. Konsumentintresset har i förslaget på flera punkter framdrivit särlösningar som innebär avsleg från köplagens motsvarande lösningar, som hillills ansells gälla analogivis. Sådana avvikelser från allmännare regler medför dels osäkerhel om vad som skall gälla uianför lagens starkt begränsade tillämpningsområde och kan dels leda lill skilda regleringar av ganska likartade situationer vid gränsen lill köp. Över huvud lagd är del en ogynnsam uigångspunkl för en speciallagsliflning av förevarande arl all grundläggande lagregler på området saknas.

Avgränsningen av de läckia tjänsterna är påfallande snäv. Förslagel behandlar bara arbele på lös sak och arbele på fasl egendom eller annan byggnad/anläggning på mark eller i vallen. Den snäva begränsningen medför dels all beleckningen "konsumenttjänsllag" blir mindre adekval och dels all del på många punkter kan bli osäkrare vad som skall gälla än om "Gänster" i allmänhel hade läckls, med generellare regler. SSD kan illu-slrera della med ell exempel från sill egel verksamhelsområde.

Förslagel omfaltar bålreparalioner och annal arbete på bålar, l.ex. målning och ulruslning. Rena förvarings- eller förtöjningsålaganden läcks däremol inle. Del är emellertid ovisst om sådant arbete som upptagning och sjösättning, täckning och avtäckning omfattas. Om sådana arbetsmoment ingår, är del möjligl att etl förvaringsavtal vari de är en del skall i sin helhel omfattas av lagen; moliven säger alt förvaring faller under lagen om den är förenad med arbetsavtal av viss betydelse. Osäkerhel av delta slag har betydelse främst därför all lagens beslämmelser skall vara ivingande, medan del råder avialsfrihel utanför lagens område.

Lagen genomför som nämnts en räll långtgående tvingande reglering.

Prop. 1984/85:110 72

SSD finner all regeltvånget även för en ren konsumenllagsliftning på flera punkler går längre än vad som är behövligl. Generelll kan man hålla med om atl friskrivningar i standardkonlraki kan vara konsumenlerna lill skada, men lillgång till individuell friskrivning kan samiidigi fylla ell vikligt behov. Vi ålerkommer härtill i samband med synpunkler på lagens regler om godtagbar preslalion.

Ett allmänt drag är lagens beroende av oprecisa värderingar, i synnerhet begreppel "skälig". Parterna kan enligt förslagel avtala om lägre slandard än normall vid konsumenttjänsler endasl i den mån del är skäligl; åtaganden om provisorisk reparalion godias bara om de är skäliga; näringsidkaren får vid kundens avbeslällning ersällning efter vad som är skäligt; normalersätining (vile) för avbeslällning godias i den mån del är skäligl; om pris inle överenskommits och gängse pris inle kan påvisas gäller vad som är skäligt; pris som är överenskommel får nedsättas om del är oskäligl; näringsidkaren får i flera situationer ersällning i skälig ulslräckning för s. k. obehörig vinsl som konsumenien kan göra genom befrielse från belalningsskyldighel; prisiillägg för exlraarbele får göras i skälig ulslräckning; reklamalioner och näringsidkarens avhjälpande av pålalade fel måste ske inom skälig tid; prisavdrag för felakligl ulförl arbele skall beräknas efler koslnaden för avhjälpande såvida del inle är oskäligl dyrt alt avhjälpa felel; skadeslånd som näringsidkaren skall belala kan sällas ned efler vad som är skäligl; överenskommelse om normalersäiining för dröjsmål (dröjs-målsviie) godtas om ersättningen är skälig. Andra lösa bestämningar förekommer också ymnigl, såsom "rimlig lid" och många andra ullryck. Del är ell besläml önskemål atl förslaget vid en eventuell fortsatt departe-menlsbehandling preciseras på ålskilliga punkler.

De nu framförda allmänna anmärkningarna skall yllerligare exemplifieras i den fortsaita behandlingen av de enskilda reglerna.

1.33 Kooperativa förbundet (KF):

Ulredningen har behandlat konsumenlens rättsliga slällning på Gänsleområdel. Någon samlad civilrällslig lag, som reglerar de frågor som uppslår dä en konsumenl får Gänsler ulförda av en näringsidkare finns inle lidigare i svensk rält. KF skall bevaka konsumenlernas inlressen och från denna utgångspunkt är en lag av del slag som utredningen föreslår välkommen.

Inom KF:s, dess dotterföretags och konsumentföreningarnas verksamhel ulgör visserligen Uänsler i form av service, reparalion och underhåll en mindre del än t.ex. tillhandahållandet av varor och andra förnödenheter lill konsumenlerna. KF anser del likväl även från näringsidkarsynpunkl vara bra att de delvis oklara rättsliga frägor, som hänger samman med tillhandahållandet av Uänsler, regleras genom en särskild lag.

Eflersom någon egentlig lagstiftning lidigare inle finns har ulredningen gjort en ingående bedömning av de frågor som kan behöva lagregleras. Detla har rcsulleral i ett omfattande betänkande som delvis innehåller komplicerade rätlslekniska resonemang. Belänkandel är ändå enligt KF;s mening både välskrivel och överskädligl. Detsamma gäller utredningens lagförslag. Om förslaget läggs till grund för lagstiftning bör det med hänsyn lagen lill de ingående överväganden som ulredningen redovisar kunna användas som hjälpmedel för tolkning av Gänsleavtal även mellan andra än näringsidkare och konsumenler.

Förslagel innehåller emellertid en del oklara frågor och kan medföra

Prop. 1984/85:110 73

vissa lämligen slora lolknings- och lillämpningsproblem. KF syftar här l. ex. på alt köp av vara ibland även omfattar ulförande av Uänster i form av montering eller liknande liksom atl utförande av en Gänsl i form av t. ex. reparation ibland också innebär försäljning av vara i form av reservdel. KF finner emellertid i likhel med utredningen, all en fullsländig klarhei i dessa gränsdragningsfrågor sannolikl aldrig kan uppnås. Då en relaiivi lillfredsställande lagsliflning som reglerar köp av varor finns och eflersom konsumenlköpsulredningen f.n. arbetar på en översyn av den del av denna lagstiftning som rör förhållandet mellan näringsidkare och konsumenler och kan förvänlas komma med förbättringar häri, anser KF alt gränsdragningsproblemen inle bör förhindra införandet av en konsumenttjänsllag.

I detta sammanhang vill KF uttrycka en förhoppning om att konsumenlGänstulredningens arbele skall ge vägledning i vissa frågor för konsumenlköpsulredningens fortsalla arbele. Härvidlag vill KF också erinra om de önskemål som KF framfört i sina remissyttranden över förslagel lill konsumeniköplag 1972 och förslaget lill köplag 1977 all alla relalioner mellan å ena sidan säljare som är näringsidkare och å andra sidan konsumenler bör regleras exklusivt i en enda lag.

Utredningen har föreslagit, all lagen skall omfatta Uänsler i form av arbete på lös sak och arbele på fast egendom m. m. Lagen föreslås sålunda inte omfatta transporter, sällskapsresor, konsullUänsler av skilda slag, behandling av person m.m. KF anser denna begränsning av tillämpningsområdet riktig med hänsyn lill de skilda, speciella förhållanden som gäller för dessa slag av Uänsler. Åven om det inle uttryckligen framgår av vare sig lagförslagel eller motiven förefaller del av utredningens resonemang som om lagen inle skall äga lillämpning på sådana Gänster som utförs i samband med begravningar. KF vill ifrågasätta om inle ell förtydligande i della hänseende bör göras i samband med den fortsatta behandlingen av lagförslagel.

Sammanfallningsvis lillslyrker KF införandel av en konsumenttjänsllag med den huvudsakliga inrikining och uppläggning som konsumenttjänst-utredningen föreslår men med de ändringar i de enskilda beslämmelserna som KF förordar i della yllrande.

1.34 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Förslaget avser endasl Gänsler där enskilda konsumenler ianspråklar näringsidkares Uänster. Därigenom berörs LRFs intressenlkrets i ganska begränsad omfallning av den föreslagna konsumenttjänsllagen. Direkl berör förslaget för LRFs del endast de situationer där enskilda lantbrukare uppträder som konsumenter uianför sin näringsverksamhel samt de siluationer där lantbrukskooperativa företag i sin egenskap av - med förslagels terminologi - näringsidkare i lidigare led kan göras ansvariga för vilseledande uppgifier eller underiålen informalion i sin marknadsföring.

Indirekl kan förslagel genom analogisk lolkning beröra också förhållandet mellan två näringsidkare där den ene med hänsyn till omständigheterna kan jämföras med en konsument, t.ex. en lantbrukare.

Förslaget innebär en långlgående reglering av försäljningen av konsumenttjänster. Behov av viss lagreglering lorde föreligga. Förslagel kan härvid ligga lill gmnd. På några punkler kan dock ifrågasättas om inte bestämmelserna går väl långt, l.ex. ifråga om näringsidkarens skyldighel att avråda konsumenten från all låta utföra Uänslen.

Prop. 1984/85:110 74

1.35 Svenska Sparbanksföreningen:

Sparbankerna, som i sin verksamhel vill slå vakt om konsumenlernas ekonomiska inlressen, har slor förståelse för atl behov kan föreligga av bestämmelser, som reglerar förhållanden vid köp av Uänsler.

Generelll måsle dock kravel på ålgärder vara sådana aii bestämmelserna görs entydiga, så all lolkningsproblem icke behöver uppslå om vad som avialas, alt de även från praktiskt synpunkl är genomförbara samt all de icke får prishöjande konsekvenser. Ulan all gä in på enskildheter i den föreslagna lagstiftningen synes del dock allmänl kunna sägas all förslagel uppvisar brisler i samlliga dessa hänseenden, varför en omprövning med ovannämnda krilerier som uigångspunkl bör göras.

----- (se avsnitt 14.8)---

Med hänsyn till ovanslående får Svenska sparbanksföreningen med kraft framhålla atl förslagel lill konsumenttjänsllag bör omformas på ell sådant säll alt huvudsyfiel - all Gäna flertalel konsumenters behov -Ullgodoses. och att de förändringar av konsumenlkredillagen. som den nya lagstiftningen kan föranleda, icke får en sådan ulformning au kreditgivaren omfattas av elt så långlgående ansvar, som nu skisserals.

1.36 Sveriges villaägareförbund:

Mot bakgrund av de olika åtgärder som under de senasle åren vidlagils för all slarka konsumenlernas slällning är del välkommel all reformarbelel nu nått Uänsleseklorn. Som framhålls i belänkandel finns det ell behov av en civilrällslig lagsUftning på della område. Inle minsl med lanke på villaägaren, som ofla har anledning att anlita haniverkare för reparalions-och underhållsarbeten på den egna fastigheten, är del önskvärt med en rättslig reglering av pansförhållandel. Sveriges Villaägareförbund släller sig därför bakom förslagel lill en konsumenttjänsllag.

Slrävandena all förbättra konsumentskyddet måste vägas mol koslnads-aspeklerna. Med en lagsUftning som ger konsumenien långlgående fördelar kan befaras all näringsidkarna kompenserar sig genom höjda priser. En i huvudsak disposiiiv lagsliflning lorde minska riskerna för ell sådani resullat. Å andra sidan blir konsumentens rättsskydd i sådani fall sämre än om bestämmelserna är tvingande.

Utredningen har vall en modell med regler som i stor utsträckning är tvingande till konsumenlens förmån. Bland dessa finns otvivelaktigt sådana, som pekar mot att konsumenttjänsterna kan komma atl fördyras. Här kan nämnas beslämmelserna om resultatansvar, tilläggsarbeten, avbeställningsrält, garanti. Samtidigt innefattar reglerna värdefulla förbättringar av konsumentskyddet. Vad l.ex. gäller garanliålaganden föreslås all lidsbestämda garanlier skall tolkas som funkiionsgarantier. Ett sådant synsätt ligger hell i linje med den verksamhel som Sveriges Villaägareförbund drivil för all förbättra småhusköparnas slällning.

Genom den som Småhus 76 betecknade överenskommelsen har förbundel också uppnått all stora grupper köpare av småhus tillförsäkras etl tioårigt skydd mot funkiionsfel på husel.

Åven förslagel alt förlänga garanliliden lill Ivä år innebär en betydelsefull förbättring. En ytteriigare förslärkning av skyddel innebär möjligheten atl påtala dolda fel efler denna garantitids utgång. Tre av ulredningens

Prop. 1984/85:110 75

experter har reserverat sig och anser att preskriptionsreglerna bör bli föremål för vidare överväganden i samband med den generella översynen av köprätten och reglerna om allmän preskriplion. Trols den avsevärda förbäliring som ulredningens förslag innebär är förbundel närmasl inne på reservanternas tankegång. Det därvid avgörande för förbundets slällningslagande är risken för atl ulredningens förslag kommer all medföra en belydande fördyring av konsumenttjänslerna. Det synes med den bakgrunden lämpligare all preskriplionsfrågorna löses i ell vidare sammanhang.

Med sistnämnda reservation är förbundet berett tillstyrka alt ulredningens förslag läggs lill grund för lagstiftning.

Förslagel lämnar på skilda punkter ulrymme för branschanpassade lösningar inom ramen för standardavtal.

Förbundel räknar i likhet med ulredningen atl sådana avtal tillkommer eller revideras i samråd med konsumenlverkel/KO.

1.37 Kristianstads kommuns konsumentnämnd:

Den branschmässiga kunskap som förelagarna alla kalegorier har innebär inle bara slrikl malerialkunskap respeklive deialjerad kännedom om arbetsmdoder, ulan även oftast en mångårig vana i branschens praxis och därmed en ingående kännedom om den lagsliflning som gäller för den speciella branschen. Delta Ullsammans ger företagen etl väsentligt övertag över konsumenterna vid vaGe form av affärsmässig kontakt, vare sig del gäller frågan om arbete på lös sak eller fasl egendom. Mycket ofta slutes avtal munlligl i dessa sammanhang. Del är i en sådan siluation specielli svårt för konsumenlerna all hävda vad som överenskommiis i sak. Denna obalans på marknaden öppnar slora möjligheier för icke seriösa fördagare ibland med konlord på fickan. Betänkandds förslag lill konsumenttjänsllag kommer som nämnden ser del att innebära en efleriängtad bättre balans mellan köpare och säljare på konsumenlGänslmarknaden. Lagstiftningen blir inle enbart ell skydd för konsumenlerna mol mindre nogräknade företag, utan även på längre sikl för seriösa förelag mot illojal konkurrens från icke seriösa näringsidkare.

Det ansvar som lägges på näringsidkaren både när det gäller Gänslens utförande och resultatet, samt skyldighelen att avråda till olämpliga arbeten, ger ylleriigare en trygghetsfaktor till konsumenten, saml motverkar uppkomsten av icke seriösa förelag s. k. "skuttar".

Tillämpningen av den föreliggande konsumentGänstlagen kommer atl innebära mycket stora problem för konsumenien, därför lorde det vara väsentligt att KO ges talerätt, så att han i enskilda fall aklivi kan agera inför domstol och ur principiell synpunkl driva speciellt viktiga ärenden. Enskilda konsumenter har hittills hafl oerhört slora problem all hävda sin rält i samband med arbelen på fast egendom. För detta krävs etl utredningsmaskineri, som konsumenten saknar, men vilkel KO skulle kunna ha lill sitt förfogande. Här måsle preciseras sådana termer som fel, dröjsmål, skäliga ersällningar, med mera, och delta sker genom domslolsförfarande, där konsumenien har myckel stora problem att göra sig gällande.

Det föreliggande förslagel lill konsumenttjänsllag torde innebära fördelar för både konsumenler och seriösa företag därför är del angelägel all den nya lagstiftningen träder i kraft så snart som möjligl.

Kristianstads kommuns konsumenlnämnd förordar atl det föreliggande

Prop. 1984/85:110 76

förslaget lill konsumenttjänstlag med beaklande av vad som ovan framförts genomföres så snart ske kan.

1.38 Svenska Försäkringsbolags riksförbund:

Den lagstiftning som föresläs är från allmänna synpunkler alt välkomna. De regler som nu gäller i fråga om Gänsler av olika slag är svårfångade och inle alllid anpassade lill de konsumenlpoliliska idéer som har slagil igenom på angränsande områden. Förslagel synes lillgodose de krav man kan ställa på en samlad civilrällslig regering av konsumenlens rättsliga slällning när del gäller Gänsler.

Förslagel kan lill slora delar accepleras. Vad man emellerlid saknar från ulredningens sida är en analys av vissa grundläggande förhållanden som har beiydelse för om den ena eller andra lösningen av en viss fråga bör väljas. Delta gäller framför allt de ekonomiska konsekvenserna av ansvarsreglerna. Del kan ha slor beiydelse om en skada på inlämnai gods skall ersättas via näringsidkarens eller konsumenlens försäkring. Av vikt från kostnadssynpunki är självfallel också hur långi man siräcker skadeslåndsskyldighelen. Ulredningen vill ulvidga rätlen till ersällning på elt säll som kan bli dyrbart och av den anledningen inle prövals på andra områden där moliv i och för sig kanske också har funniis. Della gäller exempelvis rällen till ersättning för besvär. Udsförlusi och obehag som inle kan direkl räknas i pengar, däribland även förlusl av frilid (s. 499). Del saknas ocksä praxis när del gäller all värdera denna typ av skador. Någon vägledning ger inle betänkandet på denna punkt.

Yllersi drabbar koslnaderna för ett förbättrat skydd konsumenterna själva i form av förhöjda priser på konsumenttjänslerna. Den prevenliva effekl man uppnår genom skärpning av skadeslåndsskyldighelen väger antagligen läll i jämförelse med den inverkan på koslnaderna som åtgärden medför. Del kan därför vara av beiydelse för de beslulande insianserna all ha en klarare bild av förslagels ekonomiska konsekvenser än den ulredningen presleral. Försäkringsförhållandena spelar en inle underordnad roll i sammanhanget. Vettiga regler om ansvarsfördelningen mellan näringsidkare och konsumenl kan underlätta vettiga försäkringslösningar.

Näringsidkaren kan inte, med de försäkringsmöjligheler som slår lill buds idag, täcka in alla skadehändelser som kan tänkas drabba gods och prestation. Egendomsskyddet i förelagsförsäkringen omfattar "kundens tillhörigheter", dvs. kund tillhörig egendom som är i försäkringstagarens vård och som har direkl samband med den försäkrade verksamheten. I värdel ingår även de kostnader företagaren har nedlagt på egendomen. Skyddel gäller brand, vattenskada, inbrott, rån och maskinskada. För andra tänkbara skadehändelser får näringsidkaren svara själv. En lagstiftning med del innehåll som nu föreslås bör möjligen föranleda överväganden om ell mera helläckande skydd, om detta skulle anses påkallal. Möjligheterna atl konstmera aliriskförsäkringar på olika konsumenttjänslom-råden är dock högsl begränsade med hänsyn till de kostnader som är förenade med en sådan försäkringsform.

Företagsförsäkringen är subsidiär lill kundens egen försäkring. 1 den vanliga hemförsäkringen och motsvarande finns elt s.k. "bortaskydd", dvs. skydd för försäkringslagarens egendom när den förvaras utanför bosladen. Detta gäller dock bara upp lill 10000 kr. Vid skada på kundens egendom som är under arbele i dennes bostad finns självfallel inle denna inskränkning. Försäkringen är vidare, på samma säll som föreiagsförsäk-

Prop. 1984/85:110 77

ringen, i allmänhel begränsad lill vissa skadehändelser. Värderingsreglerna är olika i förelagsförsäkringen och kundens försäkring. Den sistnämnda använder nyvärdesprincipen, medan företagsförsäkringen i allmänhel ersätter efler dagsvärdesprincipen. Att företagsförsäkringen är subsidiär till hemförsäkringen motiveras av att en försäkring i första hand bör bekostas av egendomens ägare. Men en närmare reglering i konsumentGänstlagen av faran för prestalionen kan göra del mera naturiigl all man vänder på principen och låler näringsidkarens försäkring vara primär, särskili om man utsträcker hans försäkringsmöjligheter lill ett skydd av allriskkaraklär. Koslnaderna kan dock, som berördes ovan, bli etl hinder. Förslagel kan alltså föranleda all man bör se över inle bara försäkringarnas konslrukiion när del gäller skyddels omfattning utan också förhållandet mellan näringsidkarens och konsumenlens försäkringar. Riksförbundel vill emellerlid underslryka alt nuvarande förhållande mellan näringsidkarens och konsumenlens försäkring kan ha slora fördelar även om förslaget genomförs.

----- (se avsnill 11.18)----

På frågan om ansvarels konslmklion inverkar inle bara förhållandena på konsumenlGänstområdd. Man måsle också la med närliggande områden i bilden. Komplexilden ökar då ytteriigare. Framför alll måste därför en samordning övervägas med konsumentköplagstiftningen. Detta gäller även andra delar av den föreslagna lagen. Produktansvarsreglerna kommer in som en speciell ansvarsform såväl när del gäller konsumentköpen som konsumenttjänsterna. Hur skadeståndsreglerna på dessa områden kommer all gestalta sig i framliden är inle hell klart. Under alla omsländigheler förenklar det nu framlagda förslaget inle bilden när del gäller konsumenlens skadeståndsmöjlighder på köp- och Uänsleområdena. En samordning är nödvändig.

2 Konsumenttjänstlagens tillämpningsområde:

2.1 Stockholms tingsrätt:

Vad härefter gäller de enskilda stadgandena finner tingsrätten atl den i / kap. 1 § upptagna begränsningen av lagens tillämpningsområde är väl konkretiserad och avgränsad på sådani sätt atl problem knappasl behöver uppslå för vilka siluationer lagen är tillämplig. En annan sak är att man kan diskulera om de i / kap. 2 § upplagna undantagen under punkterna I och 2 är lämpligl avgränsade och om undanlagspunklen 4 över huvud lagd bort vara med. Vissa av de s.k. blandade avtalen, dvs. avtal som väsenlligen framstår som ett köp, skal! enligi punkten 2 falla uianför lagens tillämpning. Mot bakgrund av den föreslagna regelns indisposiliva karaktär kan dock ifrågasättas om en sådan gränsdragning ler sig ändamålsenlig, allrahelst som den saknar molsvarighel inom den indisposiliva köprätten. De i moliven nämnda skälen för undanlagd under punklen 4 är knappasl ens på kort sikl bärande och sladgandel lorde komma all vålla icke obelydliga svårigheier och materielll sell även orättvisor vid Ullämpningen.

2.2 Malmö tingsrätt:

(se även avsnill 1.3)

Prop. 1984/85:110 78

I kap. 2 §

Lagen skall enligi andra punklen inle gälla installation m.m. som näringsidkare har ålagil sig alt utföra i samband med all han tillhandahåller en lös sak, om avlalel väsenlligen framstår såsom ett köp. Även vid andra avtalstyper än köp kan del förekomma all näringsidkaren vid sidan av annan preslation skall ulföra arbele som i och för sig skulle falla in under konsumenttjänsllagens Ullämpningsområde. Ulredningen har funnii dd ej vara nödvändigl all ange hur dessa avtal skall bedömas (s. 137).

Enligt tingsrättens mening är det vikligi alt lagens tillämpningsområde blir noggrant preciseral. Tvister kan annars lätt uppstå vid s. k. blandade avtal genom all parterna har olika uppfattning om vilka regler som skall tillämpas. Därför bör efler punklen 2 införas en punkl med följande lydelse: "annal arbete som näringsidkare åtagit sig all ulföra om avlalel huvudsakligen avser annat än Gänsl enligt denna lag" (eller "väsenlligen framsiår såsom annal än avtal om sådan Gänsl som avses i denna lag").

2.3 Bankinspektionen:

Se avsnill 1.7.

2.4 Marknadsdomstolen:

1 del väsenlliga har marknadsdomslolen anmäll sina mer principiella överväganden rörande lagens Ullämpningsområde redan i samband med behandlingen av föregående avsnitt.' Här skall domslolen endast någol beröra lagens Ullämplighd beträffande arbele på fasl egendom. I princip är den föreslagna konsumenttjänstlagen tillämplig på alll arbele på fasl egendom m. m. Med hänsyn lill småhusköpkommitténs pågående arbele görs emellertid i lagen uttryckligen undanlag för avial angående uppförande av byggnad för bosladsändamål eller annat arbele som den som uppför sådan byggnad har ålagil sig all ulföra i samband med uppförandel. I och för sig kan ifrågasättas huruvida undantagsregeln konstruerats på elt ändamålsenligl sätt. Frågeställningen torde dock endasl vara av akademiskt intresse. 1 praktiken ulesluls all nybyggnadsverksamhd, vilkel lorde vara lämpligl med hänsyn lill pågående ulredningsarbele. För det fall all småhusköpkommitténs arbele resullerar i all del inte föreslås särskild lagsliflning rörande uppförande av småhus ulan all regler i hilhörande ämne bör tas in i konsumentGänstlagen finns del anledning atl närmare överväga huvudvida lagen skall delas upp i olika avdelningar, varvid särskilda regler evenluelll bör gälla för arbele på lös sak och arbele på fasl egendom m.m. Mol bakgrund härav finns all anledning all avvakia småhusköpkommitténs arbete i det fortsatia lagsUflningsarbeld.

2.5 Konsumentverket/KO:

Lagen skall vara lillämplig på avtal mellan näringsidkare och konsumenl (1 kap. I §). Begreppel näringsidkare skall i princip ha samma innebörd som i 1. ex. konsumenlköplagen. För all en uppdragstagare skall anses som näringsidkare, skall uppdraget enligt moliven gälla en Gänst som ligger inom ramen för hans yrkesmässiga kunnande och uppdragstagaren utföra Gänster av ifrågavarande slag med någon regelbundenhet. Avgörande skall

' Avsnill 1.9.

Prop. 1984/85:110 79

vara hur konsumenien haft anledning all uppfatta silualionen (s. 1300-Enligt 2 kap. 1 § iredje si. kan näringsidkaren i viss ulslräckning friskriva sig från skyldigheten atl ulföra Gänsten på ell fackmässigl lillfredsslåilande säll. 1 moliven anges atl detla kan ske "l.ex. om en näringsidkare har ålagit sig ell uppdrag uianför silt egenlliga kompetensområde" (s. 425). Uttalandel lyder på atl konsumenttjänsllagen skall vara lillämplig även då de angivna krilerierna på näringsidkare inle är uppfyllda. Verket ansluler sig till etl sådani synsätt. En uppdragstagares befogade inlresse alt inle omfatlas av samma ansvar som den yrkeskunnige, om han åtar sig all ulföra en Gänsl utanför sitt yrkesmässiga kunnande, bör kunna lillräckligi tillgodoses genom friskrivning av del slag som nyss angavs. Även den inle yrkeskunnige uppdragstagaren bör därför omfatlas av lagen.

Genom att konsumentens uppfallning om uppdragslagarens kompelens och verksamhel kan få betydelse för om lagen skall vara tillämplig, blir följden all en person som åtar sig "extraknäck" kan komma all anses som näringsidkare i ell fall men inle i ell annal. Delta är knappast en ändamålsenlig ordning. Verkel vill ifrågasätta om lagen inle bör vara lillämplig så snart en uppdragslagare beiingar sig ersällning för Uänsten ulöver kompensation för utlägg.

Hela Ijänsleområdel inrymmer en slor mängd avtalstyper av mycket varierande omfallning och karakiär Gfr s. 99fO. Konsumenlproblemen är dock inle lika framträdande vid alla slags Gänsler. Verkel ansluler sig till tanken atl lagens tillämpningsområde åtminstone tills vidare begränsas till sådana Gänster för vilka behovel av konsumentskydd är särskilt slort. De avtalstyper som omfatlas av förslagel - avtal om "arbete på lös sak" och "arbele på fasl egendom eller i övrigt på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vallen" - hör onekligen hit. Del bör dock framhållas all det finns konsumentproblem också på andra områden, såsom uppförande av småhus - där dock frågan om ökat konsumentskydd genom lagsUftning övervägs - sällskapsresor och vissa iransporler av annat slag, behandling av person och immaleriella Gänsler. Verket lillslyrker den föreslagna avgränsningen men vill underslryka all denna inle bör anses som slulgilUg. Del kan finnas skäl all slarka konsumeniskyddd också vid andra Gänsler. Lagsliflningsarbdd på Gänsleområdel bör därför fortsätta. Verkel vill särskili peka på avtal om sällskapsresor som dl område med belydande konsumentproblem. För närvarande förhandlar verket med resebranschen om revidering av de allmänna resevillkoren. Om förhandlingarna inle leder till en klar förbättring från konsumenlsynpunkl kan del finnas anledning all överväga lagsliflning på detla område. Delsamma kan bli fallet också i fråga om andra slag av Uänsler.

Det kan i vissa fall vara oklart vilkel regelsyslem som skall lillämpas på ett rättsförhållande - konsumenlUänsllagen eller någol annat. Som ulredningen framhåller är de kanske slörsla svårighelerna knulna lill sådana avtal som innebär atl näringsidkaren skall ulföra arbete i samband med atl han tillhandahåller lös sak (blandade avial). Konsumenttjänsllagen är inle lillämplig "om avlalel väsenlligen framsiår såsom ell köp" (2 § 2.). Avgörande för vilka regler som skall gälla i ell vissl fall bör enligi ulredningen vara om del är fräga om en "typisk" Gänsl eller etl "lypiskl" köp (s. 1340- Vad som är del "typiska" momeniei i elt blandal avial är dock inle allUd givet.

Åven gränsdragningen mol det i lagstiftningen oreglerade entreprenad-området kan vålla problem. Utanför konsumenttjänstlagens Ullämpningsområde ligger "uppförande av byggnad för bosladsändamål eller annal

Prop. 1984/85:110 80

arbele som den som uppför sådan byggnad har åtagit sig alt utföra i samband med uppförandet" (2 § 4.). I den allmänna motiveringen anförs atl det bara är konsumenlens avtal med byggmästaren eller generalenlre-prenören som avses med delta undanlag (s. 138). Separala avtal som en konsument iräffar med rör- och elinsiallalörer, målare och andra haniverkare omfattas däremol av lagen. Om en konsumenl delar upp en entreprenad mellan flera uppdragslagare - där någon ulför grundsanningen, någon annan uppför stommar och väggar och ytterligare andra personer utför snickeriarbeten, takläggning och målning — kan man fråga sig vem som "uppför" huset och för vilka Uänsler lagen gäller. Del kan inle heller gärna förhålla sig så, all vae avtal med en "byggmästare" i samband med uppförande av ell bosladshus har sådan innebörd all del faller uianför lagen.

Enligi specialmoliveringen lill 2 § 4. undanlas från lagens Ullämpningsområde "endasl uppförande av hell ny byggnad och således inle om- eller lillbyggnad av ett redan befintligt hus" (s. 414). Ibland kan del dock vara svårt all avgöra vad som är "ombyggnad" och vad som ulgör uppförande av "hell ny" byggnad. Man kan fråga sig om lagen är lillämplig l.ex. när en näringsidkare ålar sig all riva en byggnad och av malerialel uppföra den igen på kanske annan plals eller uppföra en byggnad av annal slag. Spelar del någon roll om den byggnad som uppförs är en bosladsbyggnad? Om lagen av del senare skälel inle är tillämplig kan det också vara tveksamt om även rivningsarbelel faller uianför dess Ullämpningsområde därför alt del utförs "i samband med" uppförandel. Verkel gör ingalunda gällande all lagiext kan ulformas så att man helt undgår problem i tillämpningen. Det som här sagls belyser däremol all del är önskvärt all del civilrätlsliga konsumenlskyddande regelsyslemd blir så enhelligi som möjligl.

2.6 Allmänna reklamationsnämnden:

I 1 kap. 1 och 2 §§ anges den föreslagna lagens tillämpningsområde. Vad gäller partsförhållandena begränsas detta i 1 § lill avtal mellan näringsidkare och konsument. Därvid åsyftas enligt motiven (s. 130) en princpiell överensstämmelse med annan konsumenlrällslig lagsliflning. Ulredningen (s. 131) anser dock skäl föreligga all från näringsidkarbegreppd avskilja fall där uppdragstagaren åtar sig atl utföra en Uänsl "åt släkt och ål nära grannar och vänner". För det fall de av utredningen för övriga situationer angivna kraven på yrkesmässighet och regelbundenhet är uppfyllda och uppdraget utförs mol ersättning förefaller uttalandet enligt nämndens mening mindre välmoliveral.

Nämnden ansluler sig lill ulredningens uppfattning att lagens Ullämpningsområde f.n. bör begränsas lill Gänsler som gäller arbele på lös sak och fasl egendom. Emellertid finns som ulredningen också framhällil (s. 110) skäl alt överväga lagsliflning inom andra sådana i konsumenlsamman-hang betydelsefulla Uänsleområden som ulhyrning av varor, iransport-Gänster m.m. Här kan nämnas att f. n. ca 18 procent av de anmälningar som inkommer till nämnden rör klagomål över researrangemang.

Ulredningen diskulerar vidare frågan om behov föreligger all göra lagen tillämplig på förmedlingsfallen (s. 132). Nämnden delar på de skäl som utredningen anfört uppfattningen all någol egenlligi behov därav ej föreligger inom de områden pä vilka lagen föreslås bli Ullämplig.

För atl inle föregripa resullalel av småhusköpkommitténs arbele har utredningen föreslagit (I kap. 2 § p. 4) att vissa avtal om uppförande av

Prop. 1984/85:110 81

byggnad för bosladsändamål skall undanlas från konsumenttjänsllagens tillämpningsområde. De avial som undanlagd avser är enligi moliven (s. 138) sådana som träffas med byggmästare eller generalenlreprenör om uppförande av hell nyll bosladshus och om ulförande av därmed sammanhängande arbeten. Andra avial såsom avial med separata insiallalörer om l.ex. VVS- och elarbelen vid uppförande av nyll bosladshus, avial om uppförande av annan byggnad än bostadshus och avtal om lill- och ombyggnad av befinlligl bostadshus omfatlas inte av undanlagsregeln.

Enligt nämndens mening är det uppenbart att en regel som den föreslagna kommer all medföra problem vid tillämpningen. Dd förhållandd all i enskilda fall delvis slumpartade faktorer blir avgörande för frågan om och på vilka avtal lagen blir tillämplig måste också från materiell synpunkt anses otillfredsställande. Såvitt kan utläsas av moliven (s. 138) har ulredningen i princip uppfattningen all konsumenttjänsllagens regler passar för sådana avial som omfattas av undanlaget. Della gäller i vari fall när frågan inte är om standardiserad gruppbebyggelse eller annan serieproduktion. Enligi nämndens uppfattning kan mol bakgrund av del anförda slarkl ifrågasättas om del föreslagna undanlaget bör godias ens som en provisorisk lösning.

Nämnden ansluler sig sålunda i huvudsak lill förslagel i fråga om lill-lämpningsområdei för en konsumenttjänsllag. Del förtjänar kanske ändå all framhållas all gränserna för della område kan besiämmas på många olika säll ulan all man a priori kan säga all den av ulredningen valda lösningen är den lämpligasle. Nämnden prövar för närvarande klagomål mol vissa typer av konsumenttjänsler som enligi förslagel skall falla ulan-för lagens tillämpningsområde (hårvård, vård av djur, möbeltransporter, reseGänster, stuguthyrning, viss kursverksamhet etc), men kan å andra sidan av olika skäl inte pröva alla sådana Gänsler som kommer atl omfattas av lagen. Bestämmelserna i I kap. I och 2 §§ kan därför behöva ses över, sedan lagen har tillämpats någon tid och de praktiska konsekvenserna kan utvärderas.

2.7 Statens planverk:

Se avsnitt 1.13.

2.8 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

Nära förbunden med frågan om samordning av rättsreglerna på köp-respeklive Uänsleområdet är den avgränsning mellan köp och tjänster som ulredningen föreslår i 1:22 mom. Där sägs alt lagen inle gäller vid installation, montering eller liknande arbele som en näringsidkare ålagit sig all ulföra i samband med atl han tillhandahåller en lös sak, om avlalel väsenlligen framstår som ett köp. Problemet har tidigare berörts utan något egentligt ställningstagande i propositionen till konsumenlköplagen (1973:138 s. 161) och av köplagsulredningen (SOU 1976:66 s. 206f). Köplagsulredningen förordade all avlalel skall anses uppdelade i en köpdel och en Gänstdel, där della är möjligl, och all köpreglerna skall lillämpas i den första och reglerna om Uänster i den andra delen (se även NJA 1951 s. 271). Den yttersta konsekvensen av della bdraktelsesäll vore all alla regler om fel i malerial (frånsett 2:12 st.) skulle utmönstras ur konsumenlUänsflagen.

Konsumenttjänstutredningen vänder sig nu mol en sådan uppdelning (s. 1350- Vissa av ulredningens argumenl synes dock mindre bärande, t.ex. 6 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr IIO. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 82

att en uppdelning kräver all en prisuppdelning kan ske; även om en prisuppdelning inte utan vidare kan göras, måsle en dylik uppskattning företas också vid lillämpning uiesluiande av regler om Uänsler, ifall prisavdrag eller ålerbäring av köpeskillingen efter hävning skall beräknas p. g. a. fel eller dröjsmål i den ena delen. Del lunga argumenld som ulredningen åberopar är alt en konsumenl, som köpl en sak och med skäl räknal med att få den monterad av säljaren, inle skall behöva stå fasl i köpedelen ifall monleringen inle kommer lill slånd och måhända inle heller om den blir felaktigt gjord. Jämför härvidlag 22 § KöpL in fine om successiv leverans. Även fakultelsnämnden anser del alltså väsentligt atl konsumenien kan häva avtalet i dess helhet, exvis om Uänsten kräver sakkunskap som är förknippad med tillhandahållandet av varan eller om en snabb installation var viklig för konsumenien vid beställningen eller om konsumenien får räkna med kostnadsökning vid anlitande av en annan näringsidkare för ulförande av Gänstedelen. Säljaren skall alltså inle kunna kräva full betalning för leverans av en vara, om installationen av denna dröjer. Till delta resultat kan man emellertid komma vare sig avtalet klassificeras som köp eller som Gänsl, eflersom bl.a. hävningspåföljden då kan omfalla hela säljarens prestation. Men även om avtalet delas upp i en köpdel och en tjänstdel och köprätlsliga regler tillämpas i del första avseendd och konsumenttjänstlagen i del andra, så kan del förhållandel all de båda momenien är nära förbundna med varandra medföra atl en hävningsräll belräffande köpet leder till att konsumenten får göra påföljder gällande även i Gänstedelen och vice versa Gfr NJA 1924 s. 465 och Rodhe, Obligaiionsräti, 1956, § 38 f). Fakultelsnämnden menar därför all en sammanhållen bedömning av hela avtalet inte är nödvändig för atl uppnå det önskvärda slutresultatet som utredningen åsyftal.

Vidare är det väsentligt att, så snart ett åtagande atl utföra en Gänst finns med i avtalet, konsumenien får räll atl kräva avhjälpande, om ijänslen är felaktigt utförd. Åven detla önskemål kan tillgodoses både inom köp- och tjänstreglerna, om köplagen blir ändrad såsom föreslagits i SOU 1976:66 angående 42 §. Det tycks sålunda inte spela så slor roll, om man godtar köplagsakkunnigas idé om atl uppdelning av de kombinerade avtalen skall göras där detta är möjligl eller konsumenttjänsluiredningens förslag om all en sammanhållen bedömning enligt anlingen köprätlsliga eller Gänsträlts-liga regler skall göras. Emellertid bör del beaklas atl parierna själva kan träffa avtal om två olika prestationer på etl sådant säll all del måste anses föreligga två olika avtal. Som exempel kan nämnas alt en näringsidkare åtagit sig atl byla ul en molor i konsumenlens bil saml i samband därmed även sälja (och ev. monlera) fyra vinterdäck. Men även när leverans av en vara kombineras med installation eller en annan Uänsl belräffande samma vara, kan sambandet vara så löst atl avtalet naturiigen bör delas upp. Så skulle exempelvis vara fallet om en näringsidkare åtagit sig att dels leverera etl bastuaggregat, dels bygga om etl rum i konsumenlens villa lill en bastu; om aggregatet lätt kan bylas ul mol etl annal aggregat utan att ombyggnaden påverkas därav, borde olika lagar kunna tillämpas för leveransen och för ombyggnaden. Som ovan nämnts hindrar detta emellertid inte att hävning avseende den ena prestationen kan återverka på den andra, exempelvis ifall en snabb leverans av aggregatet var en förulsällning för all näringsidkaren fick besiällningen av baslubyggnaden, ehuru han inle hade samma kvalifikalioner för den uppgiflen som vissa andra näringsidkare.

I de fall då leveransen av en vara och monleringen hänger nära samman.

Prop. 1984/85:110 83

måsle bedömningen i sin helhel göras enligt köprättsliga eller Gänsträlls-liga regler. Ulredningen avvisar här möjligheten att lägga avgörande vikt vid huruvida saken går alt montera bort utan praktiska eller ekonomiska svårigheter liksom möjligheten att uppställa en värderelationsregel; i ställd föreslås en obestämd regel om att en helhetsbedömning skall göras och all från konsumenttjänstlagen skall undanlas avtal som väsenlligen framstår som ell köp. Del hade varit önskvärt alt ulredningen ulvecklat de synpunkler som lalar emol alt hänsyn allra främst las lill svårighelen alt la bort saken Gämför s. 136). För fakultelsnämnden förefaller detla vara del krilerium som ligger närmasl till hands, eftersom de avgörande skillnaderna mellan köpregler och Gänsiregler finns i fråga om förulsällningarna för hävning när näringsidkarens preslation fullgjorts. Som köplagutred-ningen framhållit (SOU 1976:66 s. 207) bör under alla förhållanden en analog tillämpning från det främmande regelkomplexet vara möjlig.

Del kan tilläggas all gränsdragningsproblem uppkommer inle endasl mellan Uänsl och köp utan även mellan fallet all näringsidkaren skall tillhandahålla malerial och fallel all denna skaffar malerialel i kommission för konsumenien. År del kommission, har näringsidkaren inle samma ansvar för fel i malerialel och slår inte faran för skador på detla före avlämnandet. Dessa problem torde emellertid kunna lämnas åt sidan i del pågående lagsliflningsarbdd, även om de har stor betydelse.

Beträffande förslagen till 1:1-2 vill fakullelsnämnden i förbigående påpeka alt orden "denna lag gäller avtal" bör bytas lill "gäller vid avtal" eller "äger lillämpning på avial".

2.9 Småhusköpkommittén':

Småhusköpkommiilén, som ännu inle kommil in på den del av sill ulredningsuppdrag som avser konsumenlers befogenheter mol näringsidkare vid småhusköp och småhusenlreprenader (se härom närmare i del följande), inskränker silt remissyttrande till all avse den av konsumenl-Uänslutredningen valda gränsdragningen för lagens lillämpning på arbete på fast egendom och i övrigl på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vallen.

Småhusköpkommiilén har enligt sina direkliv att förbättra konsumeniskyddd vid förvärv av småhus. På grundval av kommitténs promemoria Ds Ju 1976:10 med förslag lill ändring i avialsvillkorslagen har denna med verkan fr. o. m. den I juli 1977 ändrats så all den numera avser bl. a. även erbjudanden om försäljning och upplåtelse av fast egendom. F.n. arbeiar kommittén med sin andra huvuduppgift, den alt föreslå etl civilrällsligl ansvarssyslem för all yrkesmässig fastighetsförmedling och en på lämpligl sätl uiformad tillsyn från samhällels sida av dem som uiövar fasUghets-mäklarverksamhet. Småhusköpkommitténs ålerslående uppgift är därefier att ta ställning lill om det behövs vissa Ivingande regler om förvärv av småhus och tomtmark för småhusbebyggelse och till hur dessa regler skall vara utformade. De tvingande regler man här tänker sig enligt direkliven

' I del här återgivna yttrandet har ledamöterna Kerstin Gellerman, Oskar Lindkvist. Ingegärd Oskarsson och Allan Åkerlind sami experten Nils Hegardt förenal sig. Kommitténs ordförande Olof Tranell har varit skiljaktig och anslutit sig till konsumenttjänstutredningens förslag till gränsdragning. I ordförandens bedömning har experterna Jan-Erik Hagman, Sven A. Leander, Anders Sköld och Per Rimwall instämt.

Prop. 1984/85:110 84

skall liksom konsumenlköplagens beslämmelser gälla endasl när förvärvaren är konsumenl och fasligheien huvudsakligen är avsedd för enskill bmk. Reglerna skall syfta lill atl i förhållande Ull säljaren eller entreprenören ge den som köper ell nyll hus vissa grundläggande befogenheler såvitt gäller fel (bl.a. i husets funktioner) och dröjsmål. En utgångspunkt för kommitténs arbele härvidlag skall vara konsumenlköplagens och jordabalkens beslämmelser.

Småhusköpkommitténs sislnämnda uppdrag avser främsl de problem som finns vid köp av småhus och lomtmark för småhus. Emellerlid kommer man såsom påpekas i direkliven inle ifrån all samiidigi behandla frågor som rör uppförande av småhus, eflersom del i vart fall vid nybyggnader många gånger är svårt all dra någon skarp gräns mellan enlreprenadavial och köpavlal. Ofla är båda lyperna av avialspreslalioner inlagna i samma konlraklshandling eller på annal säll kombinerade så all de är avhängiga av varandra. 1 prakliken finns del inle heller anledning all skilja del fallel där köparen förvärvar ell småhus som uppförts vid avlalstillfällel från del fallel där avlalel innefattar skyldighet för säljaren all uppföra ell småhus.

Avtal om reparations- och underhållsarbelen på hus ligger däremol enligi direkliven i princip uianför småhusköpkommitténs arbele. Dessa avtal ankommer del på konsumenttjänsiulredningen att skapa lagregler för. Mol bakgrund av att reglerna i den tillämnade konsumentGänstlagen ansågs passa mindre väl för slörre entreprenader, räknade man i direkliven för småhusköpkommitténs arbele med all uppförande av byggnad för bosladsändamål skulle komma all undanlas frän den lagens tillämpningsområde. Åven uppförande av annan byggnad än bostadsbyggnad ansågs böra föras in under de regler som småhusköpkommiilén skall uiarbda — nämligen om uppförandet sker / samband med uppförandel av bosladsbyggnaden. KonsumenlGänstutredningen har i sill lagförslag också stannat för den sålunda anvisade gränsdragningen. Mellan näringsidkare och konsumenl skall sålunda som huvudregel arbete på fasl egendom och på byggnad eller anläggning på mark eller i vallen falla in under konsumenl-Gänsllagen. Men enligi undanlagen i 2 § skall lagen inle gälla "uppförande av hus för bostadsändamål eller annat arbele som den som uppför sådan byggnad har åtagit sig att utföra i samband med uppförandel".

Konsumenttjänsiulredningen anser (s. I38f) all de regler som den föreslår "rätt väl" passar för vissa entreprenadavtal som formellt faller in under småhusköpkommitténs uppdrag. Utredningen länker då på avial om sådani uppförande av bosladsbyggnad som inle kan hänföras lill gruppbebyggelse eller annan serieproduklion, så vid avial om uppförande av enslaka hus utan samband med fastighetsköp, t.ex. uppförande av enslaka fritidshus på befintlig tomt. För den skull vill ulredningen göra undanlaget vad gäller bostadsbyggnader så snävt som möjligt, dels genom all göra del provisoriskl - "tills vidare" - och dels genom all bara undanta konsumenlens avtal med den näringsidkare som har huvudansvaret för bostadsbyggnadens uppförande. Separata avtal som konsumenten evenluelll iräffar med rör- och elinsiallalörer, målare, irädgårdsanläggare, plallsäliare m.fl. skall däremol falla in under lagen. Mol förslagets konsekvens i sislnämnda hänseende har ulredningens expert Hans Johansson hafl invändningar (s. 5l8f). Han anser all delta leder lill ovisshel såväl för konsumenten som för näringsidkare, om huruvida konsumenlUänsllagen gäller eller inte.

Enligt den föreslagna konsumenlUänsllagen I § skall sålunda arbele på

Prop. 1984/85:110 85

fast egendom eller i övrigl på byggnad eller annan anläggning falla under de föreslagna reglerna i konsumenttjänstlagen. Från huvudregeln i I § undantas dock enligt 2 § 4. sådant arbete som avser uppförande av bostadsbyggnad och annal arbele (underförslålt: på lös sak, fast egendom eller annan anläggning enligt I § andra slyckel I och 2 p.) som den som uppför bostadsbyggnaden har åtagit sig atl utföra i samband med uppförandel. Huruvida sistnämnda arbelsälagande behöver ha skell samUdigt med avlalel om uppförandd eller om konsumenl och näringsidkare kan aviala om arbelsåtagande vid annan lidpunkt eller eventuellt i annan form än uppförandeavtalet är således inte det avgörande, även om lidssambandet inte är heh utan betydelse för frågan om arbetet skall undantas eller inle. Bestämmande för om arbetet skall falla inom undantaget i 2 § 4.. dvs. utanför konsumenttjänsllagens Ullämpningsområde, är i slälld om del skall ulföras i samband med uppförandel. Genom den sålunda ulformade undanlagsregeln kommer "lilläggsarbden", som i och för sig är lämpade alt falla in under konsumentUänstlagens regler och som dessutom inle avser bostadsbyggnadsarbete utan l.ex. slakelbyggnad, lomlplanering, infartsasfalle-ring o. likn., all undantas och detla enbart därför alt dessa arbeten enligt åiagande av näringsidkaren skall ulföras i samband med uppförandel.

Ullrycket "i samband med" ger ulrymme för en rätl vidsiräcki lillämpning av undantagsregeln i 2 § 4. Eftersom näringsidkaren åiagande enligt vad som nyss nämnls inte behöver ha skett samiidigi med ålagandei att uppföra bostadsbyggnaden, kan man väl tänka sig all näringsidkare och konsumenl när bostadsbyggnaden närmar sig sin fullbordan kommer överens om atl något visst arbele skall ulföras av näringsidkaren, sedan bosladsbyggnaden färdigslällls. Della speciella arbele undanlas sålunda från konsumenttjänsllagens lillämpning, fasl del varken liknar bosladsbyggande eller uiförs samiidigi med detta. Detta kan inte anses lillfredsställande, även om man på annat säll - på gmndval av evenluelll enlreprenadavial mellan parterna eller genom analogier från köpräll och konsumenttjänsllag - kan komma fram till skäliga avvägningar mellan näringsidkare och konsument.

Med det förhållandet alt näringsidkaren som uppför bostadshuset kan åta sig detta och annan lyp av arbete i samband med uppförandel ulan alt någondera arbetet faller in under konsumentGänstlagen, skall jämföras den av utredningen angivna följden av undanlagsregeln, atl av konsumenten själv anlitade näringsidkare omfattas av konsumenlGänsllagens regler, trots att de kanske anlitas för arbeten som ulgör lypiska momeni i jusl bostadsbyggnadens uppförande.

Vid övervägande av de gränsdragningsspörsmål som diskulerats här samt i ulredningsbetänkandet s. 137 ff och 518 f, föreslår småhusköpskom-mittén, att tUlsvidare - intill dess kommittén kommil fram till lämpliga regler för konsumenters köp- och nybyggnadsavlal - 2 § 4. ges den utformningen, atl från konsumenttjänsllagens Ullämpningsområde undanlas "arbele på byggnad och annal arbete som utförs i samband därmed".

Med den av småhusköpskommiltén nu föreslagna omformuleringen av 2 § 4. minskas oklarheten beträffande undanlagels omfaUning. Oklarheten gäller uttrycket "uppförande av byggnad för bostadsändamål". Med delta uttryck åsyftar konsumenlUänstulredningen nybyggnad men inte om- eller tillbyggnad Gfr betänkandet s. 137 f). Utredningen diskulerar emellertid inte, var gränsen går mellan å ena sidan tillbyggnad som utgör ombyggnad och som faller under lagen och å andra sidan tillbyggnad (av exempelvis en

Prop. 1984/85:110 86

bostadsdel till en villa eller ett fritidshus) som utgör nybyggnad och som skall vara undantagen från lagens regler. - Här kan sannolikl småhusköps-kommitléns fortsatta arbele med regler för småhusköpares köp- och entreprenadavtal så småningom bidra till en klarare gränsdragning.

2.10 Konsumentköpsutredningen:

I 1 kap. 1 och 2 §§ anges den föreslagna lagens tillämpningsområde. Genom bestämmelserna i 2 § 1-3 regleras gränsen mol köp. Av såväl lagregeln som molivultalanden Gfr exemplet med byte av bilmotor s. 413) framgår emellertid atl gränsdragningen är ganska oklar och bygger på vaga kriterier. Detta torde knappast kunna undvikas. Det understryker emellerlid vikten av vad som redan har anförts om önskvärdheten av såvitt möjligt enhetliga regler för köp och Gänster. Med sådana regler lorde del också bli lättare att, vilket utredningen i många fall anser lämpligl (s. 135), behandla ett blandat avtal enligt elt enda regelsyslem.

2.11 Sveriges advokatsamfund:

Se avsnitt 1.20.

2.12 Vissa organisationer inom näringslivet:

Tillämpningsområdet (I kap. I, 2 §§)

Organisationerna kan- godta det föreslagna tillämpningsområdet

men endast under fömtsättning att lagstiftningen utformas med beaktande av behovet av nyansering för olika typer av avtal och samordning med rättsreglerna utanför tillämpningsområdet. Organisationerna vill också särskilt påpeka olägenheter som uppstår genom att lagen blir tillämplig både på fast och lös egendom.

2.13 Handelskamrarna:

(se även avsnitt 1.23)

Handelskamrarna kan godta det föreslagna lillämpningsområdet men endast under fömtsättning att lagstiftningen utformas med beaklande av behovet av nyansering för olika typer av avtal och samordning med rättsreglerna utanför tillämpningsområdet.

2.14 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Lagförslagel har blivit alll för kompliceral och borde ha uppdelals i ivå avdelningar, med olika regler för fast egendom och lös sak. Vad som är rimligt i en bransch behöver inte vara det i en annan bransch. En omfattande ombyggnad av en villa kan inte regleras på samma sätl som en halvsulning av en sko.

Vidare anser vi att konsullGänsler, åtminstone på byggnadsområdet, borde omfattas av lagen. KonsullGänsler i samband med en byggnadsentreprenad är svåra att särskilja från själva entreprenaden, vilkel gör del svårt atl veta i vilken utsträckning konsumentGänstlagen skall gälla.

Beträffande § 2, pkt 4, ansluter organisationerna sig lill experten Johanssons yttrande på sid. 518-519 i betänkandet. Lagen bör således inte gälla uppförande av byggnad för bosladsändamål eller annat arbete som utförs i

Prop. 1984/85:110 87

samband med uppförandet. Eljesl skapas en omoliverad skillnad mellan två olika enlreprenadformer, vilkel kan medföra ålskillig förvirring på marknaden.

Av lagförslagel framgår ej om "livsmedelsGänsler" skall omfatlas, ex.-vis middagsbeställningar och beställningar av bakverk, ibland inklusive servering m. m. Vid dessa fall tillhandahåller näringsidkaren hell och hållet materialet, men enligt kundens speciella önskemål. Delta har stor betydelse för frågan om resultatansvaret. Ett klarläggande på denna punkt är nödvändigt.

2.15 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges Byggmästareförbund:

Se avsnitt 1.25.

2.16 Motormännens riksförbund (M):

/ kap. I § I st.

I konsekvens med vad som gäller i Konsumenlköplagen ifrågasattes om icke Konsumenttjänsllagen skall vara tillämplig i de fall näringsidkare som ombud för privatperson förmedlar tjänst åt konsument. Viss uppmärksamhel bör måhända även ägnas ål den visserligen icke vanligen men dock förekommande situationen då en näringsidkare icke själv kan åtaga sig ulföra t. ex. etl renoveringsarbete men sänder objektet till annan näringsidkare på annan ort för bearbelning. I dessa fall synes det från konsumentsynpunkt ligga närmast till hands att avtalet ingåtts med den "förmedlande/anvisande" näringsidkaren.

1 kap. 2 § 3 p.

M vill här fästa uppmärksamheten på atl konsumenlens möjligheter lill hävning vid dröjsmål eller fel i samband med s. k. garantiarbden enligt t.ex. nybilsgarantin är väsenlligt mer begränsade än motsvarande regler i förfatiningsförslagei. Frågan är därför om icke förslagel, i synnerhet som garantiarbden ej sällan medför en viss självriskkostnad för konsumenien, bör omfatta även sådana arbelen. 1 sådani fall skulle även den fördelen vinnas alt konsumentens reklamalionsmöjlighder enligi förslagel blir Ull-lämpliga på garantiarbden.

2.17 Västsvenska Varvsföreningen:

Se avsnitt 1.30.

2.18 Sjösportens samarbetsdelegation (SSD): Se avsnitt 1.32.

2.19 Kooperativa förbundet (KF):

Se avsnitt 1.33.

Prop. 1984/85:110 88

2.20 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

LRF delar utredningens synpunkter på möjligheterna till analogisk till-lämpning av en konsumenttjänstlag på "konsumentliknande" förhållanden, där en lantbmkare ulgör näringsidkarens medparl. Här föreligger det ju ur näringsidkarens synvinkel typiskt sett ingen som helsl skillnad jämfört med den siluation alt hans medpart är en enskild konsumenl i förslagels mening.

3 Valet av lagstiftningsmodell

3.1 Hovrätten för Västra Sverige: Se avsnitt 1.1.

3.2 Stockholms tingsrätt:

Se avsnitt 1.2.

3.3 Malmö tingsrätt:

Se avsnitt 1.3.

3.4 Bankinspektionen:

Se avsnitt 1.7.

3.5 Marknadsdomstolen:

(se även avsnitt 1.9)

Valet av lagstiftningsmodell och avvägningen mellan tvingande och dispositiva regler utgör ytterligare frågeställningar som sammanhänger med lagens uppläggning. Spörsmålen har nära samband med varandra och bör behandlas i etl sammanhang. I och för sig kan marknadsdomstolen anslula sig till utredningens målsättningar atl man skall i försia hand söka lagfäsla vad som bör gälla såsom normalregler på konsumenttjänslernas område och att normalreglerna i belydande ulslräckning måsle göras Ivingande till konsumenternas förmån. Emellertid har marknadsdomstolen svårt att bilda sig en klar föreställning av hur ulredningen ser på den spänning som kan synas råda mellan de båda målsättningarna. Enligt marknadsdomstolens uppfallning förhåller det sig nämligen så, att om lagstiftaren i visst fall bestämmer sig för tvingande lagregler måste del därvid också bli fråga om minimiregler. Tvingande lagreglering lorde nämligen på grund av sakens natur fömtsatta alt lagstiftaren håller anspråken jämförelsevis låga. Väljer lagstiftaren i ställd atl låla lagreglerna få karaktären av normalregler, dvs. vad som normalt bör gälla på vissl rättsområde, ligger del därvid omvänl i själva begreppet att reglerna svårligen kan göras tvingande. Beträffande utredningens nu föreslagna lagregler synes del följdriktigt i själva verket vara så, att de flesta såsom normalregler betecknade beslämmelserna närmast är atl betrakta såsom minimiregler.

Prop. 1984/85:110 89

3.6 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Se avsnill 1.10.

3.7 Konsumentverket/KO:

(se även avsnitt l.l 1)

Ulredningen har avvisal tanken all införa en lag som, liksom konsumenlköplagen, innehåller tvingande minimiregler i frågor där behovel av konsumenlskydd är särskili slort. Förslagel innebär i slället atl del införs ell samlal regelsystem med bestämmelser som uttrycker vad som normalt bör gälla mellan parterna. Till sin innebörd skiljer sig normalreglerna från konsumenlköplagens minimiregler väsentligen genom all uttrycka en från konsumenlsynpunkl högre skyddsnivå.

I många fall innebär förslagel all konsumenlernas slällning malerielll förbättras i förhållande till vad som gäller idag. 1 branscher där avtalsvillkoren redan nu ger konsumenterna ell gott rättsskydd kan lagen dock få lill följd alt villkoren delvis försämras (del införs t. ex. krav på reklamalion vid näringsidkarens dröjsmål). Del finns skäl all här erinra om vad KO anförde i sill remissyttrande över köplagsutredningens förslag lill konsumeniköplag (SOU 1972:28, Konsumeniköplag):

Tvingande regler på detta område (köpområdel) måsle innebära elt slags minimistandard avpassad bl.a. efler förhållandena i branscher som har speciella svårigheter att lillgodose konsumenlkrav och i viss ulslräckning även efler mera särpräglade undanlagssilualioner. Del är självklart all samma standardvillkor inte kan gälla vid försäljning av monteringsfärdiga trähus som vid försäljning av radioapparater. Tvingande regler i en köplag måste genom sin generella form ofla bli oförmånligare för köparna än de regler som kan uppnås vid branschvisa förhandlingar enligt avtalsvillkorslagen. Man bör vara medveten om att en ivingande reglering kan molverka en smidig tillämpning av avialsvillkorslagen... För att molverka en sådan len-dens är det enligt KO nödvändigl all del i konsumenlköplagen ul-iryckligen fastslås att lagens minimistandard inle skall vara avgörande för om en avlalsklausul skall bedömas som olillböriig enligi avialsvillkorslagen. Om en ivingande minimiregel införs som håller en standard märkbart "under" köplagens, sett från köparens synpunkl, kan del enligt KO:s mening på goda grunder antas all tillämpningen av avtalsvillkorslagen försvåras. När del gäller ulformningen av standardkonlraki lorde man nämligen på säljarsidan vara benägen atl söka sig till det minimum som kan ha uppställts. Det lorde i flertalel fall vara utomordentligt svårt för KO atl med framgång hävda alt ell villkor som överensslämmer med en tvingande minimiregel är otillbörligt på den gmnden att det fråntager köparen befogenheter han har enligt den allmänna köplagens regler. Det kan med andra ord bli prakiiskl lagd ogörligt alt upprätthålla den allmänna köplagens relaiivi högl ställda krav.

KO:s farhågor om riskerna att i praktiken de tvingande reglerna i konsumenlköplagen skulle fungera som etl lak för möjlighelerna all öka konsumenternas rättigheter har tyvärt visal sig bli besannade. Del har vid förhandlingarna enligt avtalsvillkorslagen inle sällan varil svårl all nå fram

Prop. 1984/85:110 90

lill villkor som ger konsumenlerna en bällre slällning än konsumenlköplagen, l.ex. ifråga om rätt Ull skadeslånd. Detla kan också bli fallel om Ivingande regler införs om Gänsler.

Del är därför till uppenbar fördel från konsumenlsynpunkl all skyddsnivån i konsumenttjänstlagen genomgående är högre än den som konsumenlköplagen uttrycker. Åven om lagen i vissa fall kan medföra risker av del slag som angetts, anser verkel att dessa klart uppvägs av den förstärkning av konsumenlskyddel som meloden med ivingande normalregler ändå innebär. Denna lillslyrks därför.

Se även avsnitt 1.11 reservationen.

3.8 Allmänna reklamationsnämnden:

(se även avsnitt 1.12)

Enligt nämndens mening borde det av reglema i I kap. 5 § för tydlighetens skull framgå att otillåten avvikelse från reglerna i lagen blir ulan verkan.

3.9 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

(se även avsnitt 1.15)

I 1:5 föreslås att beslämmelserna i konsumenttjänsllagen "inte får" åsidosättas genom avtal lill nackdel för konsumenten, om ej annat anges i lagen. Härmed lämnas rättsföljden öppen och bestämmelsen ger dessutom intryck av att konsumenten gör något olagligt. Laglexlen bör ändras Ull "inle kan" eller alt avvikande avtal till nackdel för konsumenten är ogiltigt.

3.10 Konsumentköpsutredningen:

När del gäller valet av lagstiftningsmodell har ulredningen stannat för att i första hand försöka lagfästa vad som bör gälla som normalregler på konsumenttjänsternas område. Dessa regler har till stora delar gjorts tvingande till konsumenternas förmån, men på flera punkter skall avtalsfrihet råda. Denna lagstiftningsmodell avviker från den som har valts i konsumenlköplagen, vilken gäller parallellt med den allmänna köplagen och i huvudsak åsyftar att tillförsäkra konsumenterna etl visst minimiskydd. Modellen är emellertid naturlig på konsumenttjänslernas område redan av del skälet att det här inte finns någon allmän lagstiftning alt anknyta regleringen lill. Den ligger därtill väl i linje med den modell som har valts i förslagel till konsumenlförsäkringslag (prop. 1979/80:9) och med vad vi enligt våra direktiv har all överväga för konsumentköpen.

Regleringens tvingande karaktär kommer till uttryck i 1 kap. 5 §, där del sägs att lagens bestämmelser inte får åsidosättas genom avtal lill nackdel för konsumenten, om inte annat anges i lagen. Formuleringen ansluter nära till vissa regler av molsvarande innehåll i den iransporträtlsliga lagslifl-ningen, l.ex. 200 § sjölagen (1891: 35 s. I), 5 § lagen (1974:610) om inrikes väglransport och 2 § lagen (1976:58) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande. I modern lagsliflning, bl.a. på konsumentskyddets område, är det emellertid vanligare att principen uttrycks sålunda, att avtalsvillkor som avviker till konsumentens nackdel från de tvingande reglerna skall vara ogiltigt eller utan verkan; jfr t. ex. 2 § första stycket konsumenlköplagen, 6 § lagen (1971: 238) om hemförsäljning m. m., 4 § konsumenikredilla-

Prop. 1984/85:110 91

gen (1977:981), 3§ förslaget till konsumenlförsäkringslag, 12 kap. I § Gärde slyckel jordabalken, 4 § försia styckel lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet och 3 § försia slycket lagen (1974: 12) om anställningsskydd. En fördel med denna utformning av regeln är atl rältsföljden vid överträdelse klart anges, och vi ifrågasätter om inte en liknande formulering borde övervägas för konsumenttjänsllagens del.

3.11 Landsorganisationen i Sverige (LO):

Se avsnitt 1.17.

3.12 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Se avsnill 1.18.

3.13 Centralorganisationen SACO/SR och Förbundet för jurister, samhälls
vetare och ekonomer (JUSEK):

11:5 borde del stå atl beslämmelserna i lagen inie kan åsidosättas eller atl avvikande avtal blir ogiltigt. Lydelsen "får ej" lämnar påföljden olöst i lagtexien och kan l.o. m. ge intryckei all konsumenten gör sig skyldig Ull något olagligt.

3.14 Sveriges advokatsamfund

(se även avsnitt 1.20)

Samfundet vill i fråga om spörsmålet om disposiiiv eller Ivingande lagstiftning anföra följande synpunkter.

Även med den föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet till arbete på lös sak och fasl egendom kommer de föreslagna reglema att gälla Gänster av mycket olika karaktär och omfattning. Del finns goda skäl att utgå från att en så detaljerad reglering som den föreslagna i vissa hänseenden inle kommer atl passa för en del av de fall, som i utredningsarbetet inle kunnat bli föremål för närmare överväganden. Samfundet vill - nu liksom lidigare i skilda sammanhang - framhålla vikten av atl avtalsfriheten upprätthålls som grundläggande princip. Samfundet har inte kunnal finna alt utredningen lämnal tillräckligt underlag för atl medge en säker bedömning av vilka ivingande minimiregler, som erfordras för alt undvika beaktansvärda olägenheler för konsumenlerna. Övertygande skäl har i vart fall enligt samfundets mening inle framlagts till slöd för att i huvudsak göra reglerna för ifrågavarande Uänster tvingande. Del förefaller inte berätUgal att göra jämförelser med den tvingande regleringen i fråga om hyra av bostadslägenhet, vissa IransportGänster och konsumentförsäkringar, eftersom heterogenileten inom konsumenlGänsllagens tillämpningsområde är vida större än inom förenämnda rättsområden. Samfundet förmenar alt lagstiftningens inledningsvis berörda betydelse som stöd för tillämpningen av avtalsvillkorslagen inte förringas om den skulle utformas som i huvudsak dispositiva normalregler.

3.15 Vissa organisationer inom näringslivet:

(se även avsnitt 1.22)

Prop. 1984/85:110 92

Meloden ati åstadkomma del önskade konsumenlskyddel Slandardavialsmeioden

Den metod som kanske ligger närmasl lill hands för att åstadkomma del önskade konsumentskyddet är atl genom förbättringar av bestående standardavtal och utformning av nya sådana lillgodose konsumenternas önskemål. En sådan metod medför fördelen all man kan anpassa reglerna lill vad som bör gälla för varje avlalslyp. Särskilt inom området för Uänsler föreligger ell sådant behov. Man kan sålunda - såsom framgår av experten Johanssons särskilda yttrande i belänkandel (s. 518 fO - ifrågasätta om samma regler lämpar sig för arbele på fasl egendom som för arbele på lös sak. Del säger sig självt atl del föreligger belydande skillnader mellan omfatlande reparationsarbeten på en villafastighet jämföri med 1. ex. reparalion av en kamera. Vidare påvisar belänkandet de belydande rätlslekniska svårighelerna all åsladkomma ell lagverk som omfattar hela området för konsumenttjänsler. Nackdelen med slandardavialsmeioden ligger huvudsakligast däri, att den kan antas komma all bli lämligen lidskrävande.

Emellertid kan redan själva belänkandel - oavsett om det leder till lagsliflning — underlätta det fortsalla arbelet på ulformningen av standardavtalen, eftersom betänkandds kartläggning av gällande räll nu erbjuder goda ulgångspunkler för arbelel.

Lagstiftningsmetoden

TradiUonellt har lagstiftningsmetoden fördelen atl man kan iräffa ell större område med generella regler och uppnå stadga i rällssyslemd. Den senare fördelen har visserligen pä senare lid delvis gåll förlorad på gmnd av den moderna civilrällsliga lagsUftningens förhållandevis "korta livslängd". Men trots den ökande lagändringsfrekvensen medger lagstiftning onekligen en säkrare utgångspunkt för individuella avtal och slandardavlal än okodifierade allmänna rätlsgmndsatser.

Nackdelen med lagstiftningsmetoden ligger främsl däri, all dén på etl riktigt sätt måste samordnas med vad som gäller inom angränsande rättsområden. Tvingande lagstiftning medför dessulom risken att möjlighelen till en i och för sig önskvärd nyansering av reglerna för olika typfall går förlorad. Detta gäller i synnerhet om man som ulredningen - till skillnad från den melod som använls vid ulformningen av konsumenlköplagen -föreslår tvingande normalregler i ställd för minimiregler. 1 viss mån kan sislnämnda nackdel motverkas genom att reglerna göras tillräckligt generella för atl möjliggöra sådana nyanseringar. Men man slår då inför en annan nackdel, nämligen det osäkerhetsmoment som inträffar när räilslägei inle kan preciseras lillräckligi.

3.16 Handelskamrarna:

Metoden alt åstadkomma det önskade konsumentskyddet Slandardavialsmeioden

Den melod som kanske ligger närmast till hands är all genom förbättringar av beslående slandardavlal och utformning av nya sådana - eventuelll genom förhandlingar med Konsumenlverkei - lillgodose konsumenlernas önskemål. En sådan metod medför fördelen att man kan anpassa reglerna till vad som bör gälla för vaGe avtalstyp. Särskilt inom områdel för Gänst föreligger ett sådant behov. Man kan sålunda - såsom framgår av experten Johanssons särskilda yllrande i belänkandel (s. 518 fO -

Prop. 1984/85:110 93

ifrågasätta om samma regler lämpar sig för arbete på fasl egendom som för arbele på lös sak. Del säger sig självt all del föreligger belydande skillnader mellan omfattande reparalionsarbden på en villafaslighet jämfört med t.ex. reparation av en kamera. Vidare påvisar betänkandet de betydande rältstekniska svårighelerna atl åsladkomma ett lagverk som omfattar hela områdel för konsumenttjänster. Nackdelen med standardavtalsmetoden ligger huvudsakligast däri, atl den kan antas komma all bli lämligen lidskrävande. Emellertid kan redan själva betänkandet - oavsett om det leder Ull lagstiftning - underlätta del fortsatta arbetet på ulformningen av standardavtalen, eftersom betänkandets kartläggning av gällande räll nu erbjuder goda utgångspunkter för arbelel.

Lagstijiningsmeloden

Traditionellt har lagstiftningsmetoden fördelen atl man kan iräffa ell slörre område med generella regler och uppnå sladga i rällssyslemel. Den senare fördelen har visserligen på senare tid delvis gått förlorad på grund av den moderna civilrällsliga lagstiftningens förhållandevis "korta livslängd". Men trols den ökande lagändringsfrekvensen medger lagstiftning onekligen en säkrare utgångspunkt för individuella avtal och standardavtal än okodifierade allmänna rällsgrundsalser.

Nackdelen med lagsUflningsmdoden ligger främsl däri, all den på ett rikligt sätt måsle samordnas med vad som gäller inom angränsande rättsområden. Tvingande lagsliflning medför dessulom risken all möjlighelen till en i och för sig önskvärd nyansering av reglerna för olika typfall går förlorad. 1 viss mån kan sislnämnda nackdel motverkas genom all reglerna görs lillräckligi generella för att möjliggöra sädana nyanseringar. Men man står då inför en annan nackdel, nämligen del osäkerhetsmoment som inträffar när räilslägei inle kan preciseras på etl tillräckligt tydligt sätl.

3.17 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges byggmästare-
förbund:

Se avsnitt 1.25.

3.18 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Eftersom den föreslagna lagstiftningen avser elt icke tidigare lagreglera! område, där osäkerhel ofta föreligger om vad som är gällande rält, ter del sig naturiigl atl söka lagfäsla vad som bör gälla såsom s. k. normalregler på konsumenttjänslernas område. Den närmare ulformningen av lagförslagel synes i allmänhet omfalla huvudfrågor av praklisk betydelse som möler i samband med avial om ulförande av konsumenttjänsler. MRF har således inlel all erinra mol all del - lill skillnad mol vad som skell i köplagsUft-ningen - här införs lagregler som direkl rör parternas primära rättigheter och plikier, även om en sådan melod onekligen leder lill en något fyllig laglexl.

Den av utredningen föreslagna avvägningen mellan tvingande och dispositiva regler synes ändamålsenlig och ge utrymme för branschspecifika lösningar av konkreta frågor inom ramen för standardavtal.

3.19 Kooperativa förbundet (KF):
(se även avsnitt 1.33)

Prop. 1984/85:110 94

Ulredningen har föreslagil normalregler som i viss ulslräckning medför avialsfrihel mellan parterna men i slor ulslräckning är tvingande lill konsumenlernas förmån. Del senare framgår av 1 kap. 5 § som sladgar all lagens beslämmelser inle får åsidosättas genom avial lill nackdel för konsumenien. om inle annat anges i lagen.

KF finner den valda modellen lämplig och avvägningen mellan dispositiva och ivingande regler i huvudsak riklig. KF vill emellerlid ifrågasätta, om inle nyssnämnda regel bör förtydligas på så sätl alt det i lagiexten anges vad som blir följden om en till konsumenlernas förmån ivingande regel åsidosätts. En avvikelse i sådant hänseende bör t.ex. fastslås som ogiltig.

4 Ansvar för marknadsföringen

4.1 Hovrätten för Västra Sverige:

/ kap. 3 S

1 1 kap. 3 § 2 st regleras ansvaret för uppgifl som lämnals av annan än näringsidkaren, när denne "hänfört sig till" uppgiflen. 1 molsvarande stadgande i konsumenlköplagen, 7 § 2 si., används verbel "åberopat". Eflersom enligt moliven, s 417, någon skillnad i sak inle avses bör samma uttryck användas i de båda lagarna.

Vad gäller 3 si. bör en förulsällning för ansvar för en underiålen upplysning vara s. k. synbarhel, dvs. att näringsidkaren insett eller bort inse upplysningens betydelse för konsumenten i del särskilda fallet. Vad gäller en informationsskyldighet enligt marknadsföringslagen skall en näringsidkare aldrig kunna freda sig från ansvar genom atl påstå alt han inte hafl sådan insikl.

Hovrätten anser atl stadgandet i 1 kap. 3 § i förslaget bör omarbetas så atl nu nämnda synpunkler klart framgår av laglexlen.

/ kap. 4 §

Vad gäller näringsidkares i tidigare säljled skyldighet enligt 1 kap. 4 § 2 st all vid marknadsföring lämna information bör denna knytas direkt till informalionsåläggande enligi 3 § marknadsföringslagen. Endasl en underlålenhel all lämna en enligi marknadsföringslagen ålagd informalion bör kunna medföra skadesiåndsskyldighel. Näringsidkare i lidigare led kommer eljest alt sväva i ovisshel om vad han har all iakttaga vid sin marknadsföring. Hovrätten föreslår all lagiexten förtydligas i nämnda avseende.

Konsumentköpsutredningen har i tilläggsdirektiv (Ju Dir 1978:78) ålagts all omarbda reglerna för marknadsföringsansvarel vid konsumenlköp och utvidga delta till näringsidkare i tidigare led. Då del för konsumenttjänsler bör införas likartade regler är del enligt hovrättens mening angelägel atl la hänsyn lill konsumenlköpsulredningens ståndpunktslagande vid en slullig reglering av innehållel i 1 kap. 3 § och 4 §.

4.2 Stockholms tingsrätt:

1 1 kap. 3 § har enligt tingsrättens uppfallning näringsidkarens ansvar för marknadsföringen kommit till ell tillfredsställande ullryck. 1 paragrafens andra slycke regleras frågan om näringsidkarens underlålenhel all lämna upplysning. Härtill uttalas i moliven att del vid bedömningen av om en

Prop. 1984/85:110 95

dylik siluation föreligger bl.a. bör beaklas om näringsidkaren insett eller bort inse atl en upplysning varil påkallad. Enligt tingsrättens mening bör denna förutsäuning för omfallningen av näringsidkarens upplysningspliki uttryckligen framgå av lagtexien.

4.3 Malmö tingsrätt:

1 kap.3 §

Näringsidkaren svarar, enligi försia slyckel, för bl.a. marknadsföringsuppgift om uppgiflen kan antas ha inverkal på avlalel. Ulredningen har anfört att vid bedömningen av frågan om en uppgift kan antas ha inverkat på avlalel, avseende bör fäslas vid bl. a. den lid som gåll sedan uppgiflen lämnals (s 156 f). Näringsidkaren svarar således inle för marknadsföringsuppgift om så lång lid hunnil förflyta att konsumenten med hänsyn lill förhållandena bör ha hafl skäl alt tvivla på all uppgiflen fortfarande är relevanl.

En uppgift som lämnals lång lid före avlalel kan myckel väl "antas ha inverkat på avtalet" om konsumenten inte förstått all uppgiften skulle gälla endasl en begränsad lid. För alt uppmärksamma konsumenien på denna begränsning i näringsidkarens ansvar är ett förtydligande på sin plats. Del kan enklasl ske genom elt lillägg lill 3 § I si 2 p så all denna får följande lydelse: "Delta gäller dock ej om uppgiflen lydligt har rättals eller ändrats eller om så lång tid förfluUl sedan uppgiflen lämnals alt den inte längre kan anses gälla."

4.4 Marknadsdomstolen:

I sina allmänna överväganden rörande näringsidkarens civilrällsliga ansvar för marknadsföringen säger ulredningen bl.a. all frågan om den lämpliga utformningen av regler angående marknadsföringsansvar i konsumenttjänsllagen bör övervägas i Ijusel av den utveckling som numera skell inom marknads- och konsumenlrällen. Det ler sig vidare enligi ulredningen mindre lämpligl atl direkl överföra de nuvarande reglerna i ämnel i konsumenlköplagen lill Gänslerältens område eflersom dessa regler inle innefattar hela det ansvar som föreligger enligt allmänna rättsprinciper. Större samstämmighet mellan marknadsföringslagen och del civilrällsliga regelsyslemd än vad som nu föreligger bör enligi ulredningen efierslrävas. Till dessa principielll formulerade målsättningar angående frågan om del civilrällsliga ansvarel kan marknadsdomslolen hell ansluta sig. Enligt domstolens erfarenheter finns del ell klart behov av alt konsumenterna även civilrällsligl bör få del av del inom marknadsföringslagens ram ul-vecklade förslärkta konsumenlskyddel. Och alt det därvid inte bör komma i fråga att nöja sig med ell enligt konsumenlköplagen begränsal ansvar är fulll klarl. Det civilrällsliga ansvarel bör alliså inle begränsas lill orikliga eller vilseledande uppgifter om varans beskaffenhel eller användning. 1 slälld bör en regel om näringsidkares ansvar för uppgifier i marknadsföringen av Gänsler - såsom ulredningen anför — rikla in sig på att göra näringsidkaren ansvarig för sådana uppgifter i sig. Hur en på denna grundsyn baserad lagregel skall konstrueras är emellertid inle hell givel.

Ulredningens huvudregel rörande näringsidkarens civilrällsliga ansvar för marknadsföring upptas i lagförslagels / kap 3 § försia st. Näringsidkarens ansvar för lämnade uppgifter uttrycks i laglexlen så. all han svarar för

Prop. 1984/85:110 96

uppgiflen genlemol konsumenien. Rättsverkningarna av all näringsidkaren svarar för lämnade uppgifier framgår enligi marknadsdomslolen inte med Ullräcklig klarhei. Enligi ulredningen är alliså ulgängspunklen all uppgifterna ingår i avialsinnehållel. Vilka befogenheler konsumenien i förekommande fall kan göra gällande blir, säger ulredningen vidare, beroende av arten av de lämnade uppgifterna. Visserligen torde det i många fall, l.ex. i de av ulredningen på sid 157 angivna exemplen, stå hell klarl vilka befogenheler konsumenten kan göra gällande. Men i andra fall framstår det inle lika lydligt vilka befogenheler som kan aklualiseras. Domslolen tänker här exempelvis på sådana fall där avialsinnehållel i och för sig är hell klart. En bilverkslad ingår l.ex. avtal om vissa Ullsynsarbden i enlighel med särskili annonseral erbjudande all arbdena lillfälligl uiförs för 100 kr, vilkel pris anges vara rabatleral med 50 procent. Om del i detta fall rätteligen förhåller sig så, atl rabatten endast var 25 procent i förhållande Ull normalpriset, kan del ifrågasättas huruvida och på vilkel säll bilverksladen skulle enligi konsumenttjänstlagen svara för den felaktiga uppgiflen rörande det avtalade prisels förhållande lill normalprisei. Mol bakgrund av del anförda vore det enligt marknadsdomslolens önskemål bra om rättsverkningarna av näringsidkarens ansvar kunde anges på ell tydligare säll i laglexlen.

1 3 § andra st ges regler för näringsidkarens ansvar för annans uppgifter och i iredje st. för underiåtenhel all lämna upplysning. Åven i dessa båda sin anges näringsidkarens ansvar endasl på så säll all han "svarar" för uppgiflen respeklive underiålenhelen. 1 enlighel med del lidigare anförda bör rättsverkningarna av näringsidkarens ansvar även i dessa fall anges på ell tydligare säll. Beträffande tredje st avseende ansvarel för underiåtenhel atl lämna upplysning innebär lagförslagel en klar uividgning av näringsidkarens ansvar i förhållande lill 7 § konsumenlköplagen. 1 och för sig finner marknadsdomslolen del erforderligl all den nu aktuella regeln siräcker sig längre än den molsvarande i konsumenlköplagen. Emellertid anser domslolen all den föreslagna regeln gells en olämplig konslrukiion belräffande själva avgränsningen lill enbart beiydelsefulla upplysningar. Härvidlag bör enligi domsiolens mening vara vägledande vad som för den enskilde konsumenien i del individuella fallel framstår såsom beiydelse-fulll. All i en civilrällslig lag anknyta till all del skall vara av särskild beiydelse för konsumenter i allmänhet framstår som främmande. Det är i della sammanhang direkl olämpligl, eflersom man då överiåler lill de allmänna domslolarna alt ge sig in på marknadsrältsliga bedömningar. Den marknadsrältsliga normbildningen bör även framdeles ligga hos marknadsdomstolen Gfr prop. 1975/76: 34 s 108). Dessulom lorde en anknylning lill vad som är av beiydelse för konsumenler i allmänhel i della fall ålägga näringsidkarna etl alldeles för långlgående ansvar.

I / kap. 4 § upptas regler avseende iredje mans marknadsföringsansvar. Även belräffande den nu akluella paragrafen äger den lidigare redovisade kriliken angående regeln i 3 § Iredje si. avseende näringsidkarens ansvar för underlätenhet att lämna information sin fulla tillämplighet. Del är alltså olämpligl atl anknyla till vad som är av betydelse för konsumenler i allmänhel. Men då del gäller iredje mans ansvar kan man näppeligen anknyta ulformningen av regeln till vad som är av betydelse för den enskilde konsumenten i del individuella fallel. Enda allernaiivel torde vara all lagstiftaren såsom i 14 § konsumenlköplagen låter regeln avse uiesluiande sådan informalion som omfattas av ett åläggande enligt marknadsföringslagen. Åven om regeln på så säll får en avsevärt begränsad beiydelse i

Prop. 1984/85:110 97

prakliken har marknadsdomslolen svårl att se någon annan lösning. 1 övrigl har domslolen ingen erinran moi den föreslagna 4 §.

4.5 Konsumentverket/KO:

Enligt utredningen lorde en näringsidkare på Gänsleområdel idag kunna åläggas civilrällsligl felansvar för uppgifier i reklam i ungefär den omfattning som framgår av 7 § konsumenlköplagen och därulöver i viss ulslräckning även för uppgifterom t.ex. priset och leveranstiden (s. 151).

Ulredningen föreslår en kodifiering och samtidigt en viss uividgning av näringsidkarens civilrätlsliga marknadsföringsansvar på Gänsteområdet. Verkel delar uppfattningen atl del civilrällsliga ansvarel för marknadsföringsuppgifter inte bör vara mindre omfallande vid Uänsl än vid konsumenlköp (s. 152). Slarka skäl lalar för att ansvarel blir mer omfallande än så. Del är olillfredsslällande om del ansvar som följer redan av allmänna rättsprinciper inte återspeglas i lagen. Konsumenien är vid Uänsl dessulom i alldeles särskilt hög grad hänvisad till de uppgifier som näringsidkaren lämnar. Avial om Gänsl ingås ofta per lelefon och bl. a. därför lämnas inle så omfallande uppgifier om Gänsten, och konsumenien får då heller inle lillfälle alt se prover eller liknande. Och även om konsumenten uppsöker näringsidkaren, har han i allmänhet svårl all få en klar bild av Gänsten på annat säll än genom all la del av del marknadsföringsmaterial som kan finnas, eflersom Gänsten normall inle kan undersökas i förväg. Dessa förhållanden motiverar atl näringsidkaren inle görs ansvarig bara i felhänseende för uppgifter som lämnas i marknadsföringen och endast för uppgifter som är oriktiga eller vilseledande. Konsumentverket ansluter sig därför lill utredningens uppfatlning all de uppgifter som lämnas i marknadsföringen blir del av avialsinnehållel Gfr s. 152 f).

Det lär ibland bli svårt att dra gränsen mellan uppgifier som är så konkreta att de bör leda till civilrällsligl ansvar och sådana som är allmänl hållna och därför bör vara oförbindande. Verkel vill dock i anslulning lill vad utredningen anför om detta underslryka att också uppgifier av allmän karakiär skall kunna tillmätas civilrätlslig betydelse (s. 154). Avgörande måste vara inte uppgiftens större eller mindre grad av precision och konkretion, ulan om konsumenien med hänsyn lill omständigheterna hade skäl all fästa vikl vid den.

Om en lämnad uppgift tydligt har rättats eller ändrals skall näringsidkaren inte svara för den (3 § första st. sista p.). Enligt ulredningen behöver en rättelse inte riktas till den enskilde konsumenten för att vara gällande mot denne utan kan vara generell. Som exempel anförs att en uppgift får anses ha blivit tydligt rättad eller ändrad "om korrigeringen framcår av tydlig skyltning i den lokal där avtalet träffats" (s. 158). Konsumentverket kan i och för sig ansluta sig lill alt man ofta bör godta en generell rättelse. Omständigheterna kan dock vara sådana, att näringsidkaren bör vara ansvarig, även om han vidtagit generella ålgärder som lypiskl sett borde ha nått de konsumenter som tagit del av den felaktiga uppgiften, om del med hänsyn till omständigheterna var naturligt atl konsumenien inle lade märke till dem. Näringsidkaren bör 1. ex. inle få åberopa en generellt gjord korrigering genom skyltning gentemot en konsument. Ull vilken marknadsföringen väsentligen skett på annat säll - l.ex. per telefon eller vid hembesök - innan avtal träffades i näringsidkarens lokal, om konsumenten inte lagt märke till skyltningen. Likaså bör man inte ulan vidare godta att en uppgifl som lämnals l.ex. i samband med en omfallande annonskampanj ändras genom anslag med för konsumenien bindande verkan. 7 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 98

Enligt förslagel skall näringsidkaren ha ell civilrällsligl ansvar inle bara för uppgifier i marknadsföringen ulan också för sådana som lämnas "i samband med avialels ingående" (I kap. 3 S). Åven innebörden av della kan vålla tveksamhet. Av den allmänna motiveringen framgår atl del som avses är "individuella uppgifier om en viss Gänsl som lämnats till en enskild konsumenl vid konlakler som föregått avialels ingående" (s. 155).

Enligi verkets mening bör man överväga all inte begränsa ansvarel lill denna siiuaiion. 1 vissa fall kan del finnas skäl all hålla näringsidkaren ansvarig för uppgifier som lämnas också efler avialels ingående. Här åsyftas närmasl sådani som informalionsmalerial. garanlisedlar o.d., som överlämnas till konsumenien i samband med all Uänsten uiförs eller när den är avslutad, och således när avtalet redan har ingåtts.

Utredningen föreslår all en näringsidkare, som i marknadsföringen underiäler all lämna upplysningar av särskild betydelse från konsumenlsynpunkl eller i övrigl av vikl, skall vara civilrällsligl ansvarig för underiåielsen, om denna kan anias ha inverkal på avlalel (I kap. 3 § 3 si.). Av skäl som berörts är del vid erbjudande av Uänster vikligt all näringsidkaren på egel inilialiv ger konsumenien information om förhållanden som är betydelsefulla vid ell avlalsslul och som han inle kan ulgå från all konsumenien redan känner lill. Liksom ulredningen anser verkel därför atl en regel molsvarande den i 7 § iredje st. konsumenlköplagen skulle vara alltför begränsad. Den skulle också innebära ett mera inskränkt konsumenlskydd än del som ulvecklals i allmänna reklamalionsnämndens praxis. Denna innebär all näringsidkaren ansvarar om han låtit bli att lämna information som varit av betydelse för konsumenten.

Del kan lilläggas, atl en regel som utformas med 7 § tredje st. konsumenlköplagen som förebild - och som för civilrällsligl ansvar vid underlålenhel all lämna information fömtsätter ohörsamhet mol etl beslui av marknadsdomslolen eller etl godkänt informalionsföreläggande - skulle ha flera nackdelar jämfört med förslagel. För atl kunna Ullförsäkra konsumenlerna ell civilrällsligl skydd skulle KO tvingas vidla rättsliga åtgärder mot en näringsidkare, som underlåter att lämna viss informalion, även när näringsidkaren förklaral sig beredd att lämna informationen. Konsumentens rättsliga ställning skulle bli beroende av om den näringsidkare han i del enskilda fallel ingår avial med har ålagls all lämna informalion eller inte. Den osäkerhet som det i och för sig kan innebära för en näringsidkare all bedöma vilken information som är "av särskild betydelse från konsumentsynpunkt" kan elimineras genom att det i anknytning till den civilrätlsliga regeln utbildas informationsstandarder för olika branscher. Verkel vill särskili framhålla all de riktlinjer för information, som verkel utfärdar med stöd av sin instmktion och i anknytning till 3 § marknadsföringslagen, bör kunna Gäna som lämpligt underlag för näringsidkarnas bedömningar av vilken information som bör lämnas för olika typer av Gänster. Med hänvisning till vad som anförts tillstyrker konsumentverket den föreslagna bestämmelsen.

Som utredningen framhåller kan det förekomma situationer då en konsumenl kan ha särskilt inlresse av alt kunna vända sig mol en Iredje man, vars marknadsföring inverkal på del avtal som konsumenien ingått (s.

165).

I vissa branscher är del inle ovanligt, att den näringsidkare som l.ex. tillverkat det material som uppdragstagaren tillhandahåller har en omfallande marknadsföring lill konsumenlerna. Som exempel kan nämnas att tillverkare av byggnadslillbehör i sin marknadsföring inie sällan, på grund

Prop. 1984/85:110 99

av energikrisen, påslår all malerialel är energisparande. Del är rimligl all konsumenien kan hålla lillverkaren ansvarig om sådana och andra påståenden är felakiiga, liksom då lillverkaren underlålil all lämna väsenllig informalion om sin vara. Verkel lillslyrker därför förslagel i I kap. 4 § om skadeståndsansvar i vissa fall för näringsidkare i lidigare led, som lämnal vilseledande uppgifier eller lålil bli alt lämna information.

4.6 Allmänna reklamationsnämnden:

1 / kap. 3 § regleras uppdragslagarens civilrätlsliga marknadsföringsansvar. Regeln har sin närmaste motsvarighet i 7 § konsumenlköplagen (KKL) men har en vidare innebörd och en annan rätlsleknisk uppbyggnad. Ulgängspunklen är all - under i övrigl angivna förulsällningar - uppgifl som näringsidkaren lämnat (eller utelämnat) i marknadsföringen bildar grund för det individuella avialsinnehållel. Beroende på uppgiftens karakiär kan den därvid inverka på bedömningen av prisels storlek, om fel eller dröjsmål föreligger m. m. Detla ullrycks i 3 § I si. på del sällel all näringsidkaren genlemol konsumenien "svarar för uppgiflen". Lösningen kan i och för sig anses lillialande. Bristen på närmare konkrelisering av vad ansvarel i olika situationer innebär måste emellertid leda till osäkerhel vid tillämpningen. Del kan därför ifrågasättas om inle en regel om marknadsföringsansvarel bör ha en principiell uppbyggnad molsvarande den i KKL. I vart fall bör undersökas om inle konkreUseringar delvis kan ske genom hänvisningar i bl.a. reglerna om fel och dröjsmål. Motsvarande synpunkter kan anföras även ifråga om underiåtelseansvard enligt 3 § 3 st. i förslagel.

Av 3 § (även 4 §) framgår all näringsidkaren kan undgå bundenhet vid den lämnade uppgiflen om denna lydligt rättats eller ändrals. Del kan visserligen sägas ligga i sakens natur all sådan rättelse måsle ske innan avial har träffals. Trols della är det nämndens erfarenhel att näringsidkare inle sällan har korrigerat löften och ulfäslelser i efterhand och mot framställda krav gör gällande alt han inle längre skulle vara bunden vid uppgilj ten. I förtydligande syfte kan del därför vara lämpligl alt i lagtexten tillägga att rättelse skall ha skett innan konsumenten har blivit bunden av beställningen (betänkandet s. 416; se dock s. 157 n).

4.7 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

1 förslaget till 1:3 ges regler om näringsidkarens ansvar för marknadsföringen. Enligt allmänna avtalsrättsliga principer är säljaren bunden av utfästelser som lämnats av behörig representant för säljaren i samband med köpel. I 7 § konsumenlköplagen finns en ivingande regel härom som omfaltar utfästelser om varans beskaffenhel och användning. Molsvarande bestämmelser föreslås nu i konsumenlUänsllagen 1:3 I st, men regeln utsträcks till alt omfatta alla uppgifter om Gänsten eller annat förhållande av betydelse för beställning av Gänsten, dvs. även uppgifier om priset, leveranstiden och s. k. kringuppgifter t.ex. att viss kändis anlitar näringsidkaren. Det stadgas atl näringsidkaren "svarar för" uppgiften mol konsumenten, ifall uppgiften kan antas ha inverkat på avtalet, såvida uppgiflen inle har lydligt rättals eller ändrals.

Fakultetsnämnden vill på denna punkl lill en böoan ifrågasätta om uttrycket "svarar för" uppgiften är lämpligt (se även 1:3 3 st). Vad som avses är enligt motiven atl uppgiften blir del av avtalet och atl uppgiflen

Prop. 1984/85:110 100

inle endast skall kunna läggas lill gmnd för felpåföljd ulan även kunna beaklas vid bedömningen av vad som är avtalat om pris, leveranstid, betalningsvillkor etc. (s. 153 o. 157). Eflersom ullrycket "svarar för" eller särskilt "ansvarar för" ibland anses avse blott skadesiåndsskyldighel (särskili i friskrivningssammanhang), vore del bällre om det i laglexlen framhölls all uppgiflen blir "bindande" för näringsidkaren.

Huvudfrågan är emellerlid i vad mån del alls är lämpligl all i konsumenttjänsllagen eller/och i lagar angående andra speciella konlraklslyper införa regler av allmän civilrällslig betydelse. Med hänsyn lill den samordning som ovan framhållils vara önskvärd, är del knappasl lämpligl att regler om ansvar för marknadsföringen med elt någol olikartat innehåll ges i konsumenlköplagen och konsumenttjänsllagen Gfr även köplagsakkunnigas förslag lill ansvar för culpa in conlrahendo i 23 och 42 §§). Inle heller kan del vara rationellt alt inta likalydande bestämmelser av avtalsrättsligl innehåll i de nämnda lagarna. Ännu en synpunkt som lalar för atl del civilrällsliga ansvarel för marknadsföringen övervägs i ett bredare sammanhang är, atl reglerna knappasl behöver begränsas lill konsumenlförhållanden. Exempelvis bygger reglerna i 7 och 9 S§ konsumenlköplagen på rällspraxis från tiden före konsumenlköplagen, delvis rörande annal än konsumenlförhållanden, och reglerna lorde därför ha generell gillighd (se NJA 1949 s. 750, 1955 s. 75, 1964 s. 239 och 1971 s. 51). Enligi fakullels-nämndens mening borde del alltså övervägas ell införande i avlalslagen av regler om civilrättslig bundenhet av marknadsföringen gällande för alla avtalstyper, medan de ulfyllande reglerna om respektive parts preslalion som ges i köplagen och konsumenttjänsllagen borde begränsas lill regler som är speciella för respeklive avlalslyp.

1 sak har fakullelsnämnden ingen erinran mot att part kan bli bunden av sina uppgifier, även om dessa inle avser Uänstens beskaffenhet eller användning, 1. ex. pris, leveranslid eller betalningsvillkor. Frågan är emellertid om uppgifier rörande "vaGe förhållande av betydelse för beställning av Gänsten", frånsett allmänna obesiämda säljfrämjande uttalanden, bör bli bindande och vad bundenhet innebär i vissa fall. Antag t.ex. all en näringsidkare lyckas skaffa nya beställningar genom atl i sin reklam ange atl han anlilas av Björn Borg. 1 vissa grova fall kan lämnandd av en sådan kringuppgift medföra att avtalet blir ogiltigt på grund av svek eller förul-sällningsläran. Enligi uttalanden i förarbetena till 36 § avtalslagen skulle det även finnas en viss möjlighel alt jämka avtalet vid falska kringuppgifter (SOU 1974:83 s. 133, jfr prop 1973: 138 s. 201 och 213 belräffande 7 § konsumenlköplagen), vilkel måsle innebära att avtalsvillkoret om priset får belraktas som oskäligt när vissa kringuppgifter är oriktiga. Fastän konsumenlGänstutredningen inle har berört detta, öppnar det i 3:10 lämnade förslaget lill en skönsmässigl beräknad nedsältning av priset, när en Gänsl är annoriunda men i och för sig lika mycket värd som vad som beställts, en möjlighet all lillämpa regler om felansvar även på oriktiga kringuppgifter. Enligt fakulldsnämndens mening måste det närmare ulredas och klargöras, vilka påföljderna skall vara för felakiiga kringuppgifter, innan näringsidkaren åläggs ett civilrällsligl ansvar för uppgifter rörande vaGe förhållande av betydelse för beställningen av Gänsten.

Det förtjänar vidare att påpekas att näringsidkarens bundenhet vid utfästelser från ombud under marknadsföringen möjligen kan undergrävas genom att bundenheten fömtsätter att ombudet är behörigt atl lämna uppgiften (se betänkandet s. 416 f och prop. 1973:138 s. 203 betr. 7 § konsumenlköplagen). Visseriigen finns normalt ställningsfullmakl att lämna uppgifter

Prop. 1984/85:110 101

om varan, men i motsats lill hur lägel är vid hemförsäljning (se 3 § hemförsäljningslagen) finns ingel stadgande som säger all ombudels behörighel atl lämna uppgifter ej kan inskränkas. Del är därför tveksamt vad som gäller, ifall näringsidkaren i exempelvis etl standardkonlraki stipulerar all ombudel saknar behörighel all göra ulfäslelser om Gänsten. Fakullelsnämnden menar emellertid all även den uppfattningen låler sig hävdas, all ombudels normala slällningsfullmakl all lämna uppgifier om Gänsien p.g.a. förslagel lill 1:3 o 5 inle skulle kunna inskränkas. Frågan förGänar måhända alt övervägas närmare, varvid självfallel även 7 § konsumenlköplagen måste uppmärksammas. I 1:3 3 si ges en regel om atl näringsidkaren ansvarar för underiåtenhel atl lämna upplysning om sädant förhållande rörande Gänsten som han måste ha känt till och som han, p. g. a. att del är av särskild beiydelse från konsumenlsynpunkl eller i övrigl av vikl, borde ha upplyst konsumenten om. En viklig fråga är hur regeln förhåller sig lill motsvarande bestämmelse i 7 o 9 S§ konsumenlköplagen, där säljaren är skyldig alt lämna upplysning, om varan ej är sådan som köparen haft anledning all räkna med och säljaren måsle ha insett delta. Av moliven lill konsumentGänstlagen framgår atl en utvidgning är avsedd, så all en bällre samordning uppnås med näringsidkarens informationsplikl enligi marknadsföringslagen (se s. 160). Den betydelsefulla utvidgningen synes vara att näringsidkarens åliggande inte endasl avser egenskaper hos Uänslen utan allehanda förhållanden rörande tjänsien som är av vikl för konsumenler i allmänhet eller för den enskilde konsumenten. Hit hör enligt uttalanden i motiven även förhållanden av vikl för kundens beslut atl beställa Uänsten, om näringsidkaren känl till del fakiiska förhållandel och behovet av uppgiften för konsumenien (s. 163 o. 164). Man frågar sig om näringsidkaren bl. a. är skyldig att tala om att priset är oförmånligt, därför att konkurrenten intill är billigare och lika bra. Vidare framgår del inle heller på denna punkt klart, vilken påföljden är av all näringsidkaren är bunden av sin underlåtenhet så att den undertryckta upplysningen ineår i avialsinnehållel (s. 160). Åven här kan det sättas i fråga om en fullsländig integrering av de marknadsrättsliga reglerna i det civilrätlsliga systemel så enkell kan göras, särskili i fråga om kringuppgifler eller förtegna sådana.

En annan betydelsefull skillnad i förhållande till 9 § konsumenlköplagen är, att enligt konsumenlköplagen upplysningspliki föreligger endasl i fall näringsidkaren måsle inse atl varan är annorlunda än köparen hafl anledning räkna med, dvs. måst inse felel. 1 förslagel lill 1:3 3 st. räcker del emellertid med att näringsidkaren måst inse del faktiska förhållandet men blott bort inse att konsumenten är okunnig härom (se förutom laglexlen betänkandet s. 163 f). Det är kanske inte uteslutet atl utredningen menat att näringsidkaren även måsle ha insett alt konsumenten misstagil sig samt bort lämna upplysning, men detta framgår i så fall varken av lagtexten eller moUven. Fakultetsnämnden håller visserligen för troligt att det finns skäl att utvidga upplysningsplikten lill vissa situationer då en näringsidkare bort inse att kortigerande upplysning behövts (l.ex. då en bilhandlare avsiktligt håller sig i okunnighet om en begagnad bils skick, jfr NJA 1964 s. 239 HovR:n) men en sådan uividgning av upplysningsplikten borde nog föregås av en mer ingående undersökning än den som redovisals i ulredningen och i så fall är även en samordning med 9 § konsumenlköplagen önskvärd.

(Skulle en dylik revidering göras även av 9 § konsumenlköplagen kan i förbigående nämnas att denna paragraf i så fall bör inledas med orden "Även om varan sålts i befintligt skick" etc. Konsumenten bör inte gärna

Prop. 1984/85:110 102

ha sämre ställning, om säljaren insett att kunden misstagit sig på någon väsenllig egenskap hos varan, när varan sålls ulan klausul om befinlligl skick än när en sådan finns med. 1 del försia fallel kunde del ifrågasällas om inle subjektivt fel föreligger Gfr Hellner, Köpräll, 4 uppl. s. 143), men i vart fall borde 9 § konsumenlköplagen lillämpas a fortiori. Ullalandena i prop 1973: 138 s. 240 är därför vilseledande).

4.8 Konsumentköpsutredningen:

I / kap. 3 § uppläs regler om vad ulredningen kallar del civilrällsliga marknadsföringsansvarel. Där föreskrivs all näringsidkaren "svarar" mol konsumenien för uppgifier som han har lämnat vid marknadsföringen eller i samband med avtalels ingående. Vidare kan han få svara för underlåtenhet atl lämna viss upplysning. Reglerna är enligt ulredningen lill slor del att se som en precisering av vad som får anses gälla redan enligi allmänna rättsprinciper och vad utredningen i övrigl föreslår om näringsidkarens omsorgspliki och krav på hans prestation i skilda hänseenden (s. 164). Innebörden av reglerna är emellertid delvis oklar.

I moliven sägs all en vid marknadsföringen lämnad uppgift blir en del av avialsinnehållel eller i vart fall ell lolkningsdalum (s. 153). Vid underlålenhel all lämna upplysning "bör avlalel lolkas och tillämpas sådani det framstår när man bortser från upplysningen" (s. 160). Om näringsidkaren vid marknadsföringen har lämnat vissa uppgifter om den erbjudna Uänstens innehåll, pris, leveranstid etc. och dessa frågor inle uttryckligen regleras i samband med atl avtal Iräffas, skall alltså avtalet anses ha del innehåll som framgår av de lämnade uppgiflerna. Detta torde följa redan av allmänna principer för avlalslolkning. Likaså lorde del även ulan någon uttrycklig lagregel stå klart all man, när del gäller atl fastställa innebörden av ett avtal, i allmänhel skall bortse från förhållanden som har varil kända endasl för den ena av parterna.

De föreslagna reglerna är emellertid uppenbarligen avsedda all få beiydelse även i fall då avialels innehåll i och för sig är klart men del föreligger en molsätlning mellan della och de uppgifier som näringsidkaren har lämnat. Som exempel kan nämnas atl parterna har kommil överens om atl en viss arbetsmetod eller vissl malerial skall användas men näringsidkaren har lämnal orikliga uppgifier om vad meloden innebär eller om materialets egenskaper. 1 en sådan situation torde det vara avsett atl konsumenten skall kunna göra gällande atl del föreligger elt fel i Gänsten därför atl denna inle motsvarar vad näringsidkaren har uppgivit. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 7 § första slyckel konsumenlköplagen när vilseledande uppgifier har lämnals om en salubjuden vara. På motsvarande säll torde del vara meningen all konsumenten, i likhet med vad som för där avsedda fall anges i 7 § tredje slyckel konsumenlköplagen, skall kunna hävda att avsaknaden av viss relevanl upplysning innebär all Gänsien skall anses felaktig, trols alt den överensslämmer med vad som har avtalals. Den teoretiska konstruktionen är emellerlid en annan än i konsumenlköplagen, och rättsverkningarna av en vilseledande uppgift eller en underlåtenhet all lämna upplysning anges inle uttryckligen.

Medan reglerna i konsumenlköplagen bara gäller uppgifier om varans beskaffenhel eller användning omfattar de föreslagna reglerna i konsumentGänstlagen även uppgifter om andra förhållanden. Hil hör exempelvis vissa s. k. kringuppgifter saml uppgifier om prisel, bdalningsvillkoren och leveranstiden. Del är emellertid svårt att utläsa vilken betydelse del skall

Prop. 1984/85:110 103

få all näringsidkaren "svarar för" sådana uppgifter i fall då avialsinnehållel i och för sig är klart. Som exempel kan nämnas att en näringsidkare, som bjuder ul en Gänst Ull etl vissl angivel pris, felakligl uppger atl prisel är nedsatt eller atl del undersliger del för branschen normala prisel. 1 en sådan siiuaiion kan del möjligen finnas vissl ulrymme för ogilUgförklaring eller jämkning av avlalel med slöd av avtalslagens regler. Däremol lorde del inte vara avsett atl näringsidkarens "ansvar" för den oriktiga uppgiften enligt den föreslagna paragrafen skall ge konsumenien räll all häva avlalel eller kräva nedsällning av del avtalade prisel. En vilseledande uppgift om prisets "egenskaper" synes sålunda inte få samma effekl som en vilseledande uppgift om Gänstens egenskaper. Inle heller lorde den omständigheten att näringsidkaren försummat atl lämna information, exempelvis om den effektiva ränlan vid etl kredilavial, kunna medföra några särskilda påföljder enligi konsumenttjänsllagen.

För all näringsidkarens ansvar enligi paragrafen skall inlräda krävs all uppgiflerna kan antas ha inverkat på avlalel. Detta kan ge intryck av atl marknadsföringsuppgifter som inle var kända för konsumenien när avtal Iräffades aldrig skall få någon betydelse. Della är emellerlid inle avsiklen. Såsom ulredningen själv påpekar, bör även sådana uppgifier kunna utnyttjas när det gäller alt bestämma avtalets innehåll (s. 156).

Av del anförda framgår all de föreslagna reglerna om marknadsföringsansvarel delvis ger uttryck ål vad som följer av allmänna avlalsrältsliga principer men samtidigt är behäftade med åtskilliga oklarheter. Den motsvarande bestämmelsen i 7 § konsumenlköplagen är mer konkrel uiformad och anger klart rättsverkningarna av orikliga eller vilseledande uppgifier och underiålen information.

Vad beträffar de föreslagna reglerna om marknadsföringsansvarel kan ytterligare framhållas följande.

Enligt 3 § andra stycket svarar näringsidkaren även för uppgift som har lämnats av annan. Härför fordras dock att han har "hänfört sig Ull" uppgiften. Sistnämnda uttryck är enligt specialmoliveringen (s. 417) likly-digl med del i konsumenlköplagen bmkade uttrycket "åberopat". Om en sådan begränsning skall gälla bör uttryckssättet i de båda lagarna vara enhetligt. Det kan emellertid med vissl fog ifrågasättas om begränsningen, som saknar motsvarighet i de andra nordiska ländernas lagar om konsumentköp, är motiverad. Av näringsidkaren och konsumenien synes den förstnämnda ligga närmast till hands alt bära följderna av en vilseledande uppgift som har lämnats i exempelvis en malerialleveranlörs reklam. Del kan därför förtjäna övervägas atl slopa begränsningen av ansvaret lill åberopade uppgifter och göra näringsidkaren generellt ansvarig för uppgifter som har lämnats av näringsidkare i bakre led eller av annan, t. ex. en branschorganisation, för näringsidkarens räkning. KonsumenlUänslutredningen har som skäl för silt förslag anförl atl etl solidariskt ansvar för tillverkamppgifter synes "alltför långtgående" och särskilt hänvisat till näringsidkarens svårigheter alt göra anspråk gällande mol bakre led (s. 159). Med anledning härav kan erinras om atl vi genom tilläggsdirektiv har fått i uppdrag all utreda behovet av lagregler till skydd för detaljhandlare i förhållande till bakre led.

Del i 3 § tredje slyckel föreslagna ansvarel för underiåtenhel atl lämna upplysning sträcker sig betydligt längre än motsvarande regel i 7 § tredje stycket konsumenlköplagen. En utvidgning av ansvaret i förhållande lill konsumenlköplagen synes i och för sig väl motiverad. Del kan emellerlid ifrågasättas om regeln bör anknyta så nära till marknadsföringslagen som utredningen föreslår.

Prop. 1984/85:110 104

Enligt 3 § marknadsföringslagen kan näringsidkare som underlåter att vid marknadsföring lämna informalion som har särskild beiydelse från konsumentsynpunkt åläggas all lämna sådan informalion. Härvid skall föreskrivas i vilken form informationen skall lämnas, exempelvis all den skall tillhandahållas på varan eller på säljslälld, atl den skall las in i förekommande annonser eller all den skall lämnas ul lill konsumenl som begär del. Förarbdena ger endast begränsad vägledning när det gäller all avgöra vad som är av särskild beiydelse från konsumenlsynpunkl. Del framgår emellertid alt åläggande skall kunna meddelas så snart etl "inte hell obetydligt behov" därav föreligger (prop. 1975/76: 34 s. 126). Befogenheten atl föreskriva informationsskyldighei är alltså ganska vidsträckt. Valel av form för informationen torde i viss mån kunna bli beroende av vilken tyngd som Ullmäts informalionsbehovel. Del förulsalls sålunda all man exempelvis skall kunna begränsa sig lill etl åläggande all lämna informalion vid eventuell annonsering, vilket innebär all någon informationsskyldighet inle föreligger så länge näringsidkaren avslår från att annonsera (a. prop. s. 52-53, 100). Av det anförda framgår all del i belydande mån har överlämnals ål de lillämpande myndighelerna atl närmare ulforma normerna för informationsskyldigheten vid marknadsföring. Med hänsyn till alt lagstiftningen ställer den beslulande myndigheten inför "ålskilliga svåra avvägningsproblem som är av lämligen speciell karakiär" har det inte ansetts lämpligt all förlägga tillämpningen till de allmänna domslolarna (a. prop. s. 108). Den avgörande och slutliga prövningen har i slället anförtrotts ål marknadsdomslolen.

Nu föreslår konsumenlljänslulredningen att den civilrättsliga informationsskyldigheten vid avtal om konsumenlGänster utformas på ett säll som direkl anknyler lill ordalagen i 3 § marknadsföringslagen. Della innebär lill synes en väsenUig skärpning av informationsskyldigheten i förhållande till vad som gäller enligt denna lag. Man inför nämligen en civilrällsligl sank-lionerad informationsskyldighei, vilken siräcker sig lika långt som marknadsdomstolens möjligheter att ingripa med ett för framliden verkande åläggande atl lämna information, låt vara alt den civilrällsliga sanktionen är betingad av all underiålenhelen att lämna information kan antas ha inverkat på avtalet. Förslagel innebär vidare all frågor om vilken information som är av särskild betydelse för konsumenter i allmänhel kan komma under allmän domstols prövning. En sådan ordning är, såsom påpekades vid marknadsföringslagens tillkomst, inte lämplig, utan denna bedömning bör alUjämt förbehållas de myndigheter som har all lillämpa marknadsföringslagen, i sista hand marknadsdomstolen.

1 en civilrättslig lagstiftning kan det förefalla naluriigare atl anknyta, inle lill vad som är av betydelse för konsumenter i allmänhel utan lill vad som är av betydelse för den enskilde konsumenien i det individuella fallel. Om upplysningsplikten utformas på sådani sätl synes det knappast behövligt att som ett särskilt rekvisit ställa upp atl underiålenhelen all lämna upplysning kan anias ha inverkal på avlalel. Däremol bör krävas all näringsidkaren har insett eller borde ha insett upplysningens betydelse. All ett sådani krav skall gälla lorde även vara ulredningens mening. 1 moliven sägs sålunda att det för ansvar bör krävas alt "näringsidkaren hafl kännedom om förhållandena saml alt han kan sägas ha visat försumlighet" (s. 163). Vid bedömningen av fall där upplysningsskyldigheten är knulen lill förhållanden av individuellt slag bör enligt ulredningen beaktas om "näringsidkaren insett eller bort inse att en upplysning var påkallad", och ansvar bör inle inträda "när del framstår som ursäktligt atl näringsidkaren

Prop. 1984/85:110 105

inte insett behovel av uppgiflen" (s. 164). Della kan emellertid svårligen ulläsas av den föreslagna laglexlen.

Enligi ulredningsförslagd skall upplysningsplikten bara gälla sådani förhållande som näringsidkaren "måste ha känl till". Regeln ålägger alliså inle näringsidkaren någon skyldighel all skaffa sig insikl i förhållanden som är av betydelse för konsumenlerna. Det kan förtjäna övervägas om inte en viss sådan skyldighel bör införas, exempelvis genom all informationsplikten anges omfatta sådani som näringsidkaren "borde ha känl Ull". Vid bedömningen av vad näringsidkaren borde ha känl lill får hänsyn las lill sådani som näringsidkarens kvalifikalioner och hans möjligheier all skaffa sig lillgång lill informalionen, exempelvis genom konlakl med ma-teriallillverkaren.

Mol bakgmnd av det nu anförda kan. som ett alternativ till den av utredningen föreslagna regeln övervägas all upplysningsplikten i 3 S anges avse förhållanden som näringsidkaren kände till eller borde känna till och som han borde inse vara av särskild betydelse för konsumenien. Om näringsidkaren har ålagls atl lämna informalion enligt marknadsföringslagen bör han aldrig med fog kunna göra gällande all han inle borde inse informaiionens beiydelse för konsumenien. Molsvarande lorde böra gälla, om del eljesl har ulvecklals fasla normer för informaiionslämnande inom marknadsföringslagens ram.

Reglerna i 4§ om iredje mans marknadsföringsansvar överensslämmer till sin konstmktion med 14 § konsumenlköplagen. Medan ansvar enligt konsumenlköplagen förutsätter uppsåt eller vårdslöshel är reglerna i förslaget konstmerade som presumtionsregler, innebärande all näringsidkaren går fri från ansvar endasl om den vilseledande uppgiften har rättals eller del inte har berott på försummelse atl uppgiften har lämnats och atl rättelse inle har skett resp. att informalion inle har lämnals. Den skärpning av ansvarel i jämförelse med konsumenlköplagen som utredningsförslagel innebär i detta hänseende synes i och för sig kunna godtagas.

Samma skadeståndsansvar som näringsidkare i lidigare led skall enligt 4 § Qärde stycket åvila sammanslutning av näringsidkare. Av specialmotiveringen framgår att härmed avses både sammanslutningar av näringsidkare i bakre led och sammanslutningar av näringsidkare i slutledet, dvs. sådana som utför Uänster ål konsumenler (s. 421). Delta bör komma lill klarare uttryck i lagtexien.

Såsom tidigare har påpekats är del oklart vilka rättsverkningar som inträder om den avlalsslutande näringsidkaren har lämnat oriktiga uppgifter om exempelvis förmånlighelen av erbjudna avlalsvillkor. Har en sådan uppgift lämnats av tredje man kan emellertid denne bli skadeståndsansvarig enligt 4 § första styckel mot konsumenten. Om, för att ta etl exempel, en branschorganisation i reklam för medlemmarnas verksamhel orikUgt uppger att vissa garantiförmåner inte tillhandahålls av andra än dem, synes en konsument, som under inlryck härav anlilar en medlem av organisationen, kunna kräva skadeslånd på gmnd av att molsvarande förmåner hade kunnat erhållas till lägre kostnad hos en oorganiserad näringsidkare. Om samma uppgift hade lämnats av den avlalsslutande näringsidkaren själv, torde däremol 3 § inte ge konsument rätt Ull skadestånd eller någon annan gottgörelse, såvida ej sådani kan länkas ulgå med stöd av 4 kap. 2 § andra slycket. Den olikartade rättsliga konstruktionen av 3 och 4 §§ synes alltså kunna leda lill olika resultat i likartade fall. Delta är ytterligare etl skäl lill Ivekan inför den uppläggning som 3 § har fåll i förslaget.

Prop. 1984/85:110 106

Moliven lill de föreslagna reglerna om tredje mans marknadsföringsansvar innehåller vissa uttalanden som kan ge upphov Ull ivekan om ansvarets räckvidd. Sålunda sägs atl del i fråga om organisations ansvar för uppgifter som har lämnals i dess marknadsföring saknar betydelse om den näringsidkare konsumenien har anlilal är medlem i organisaiionen (s. 166, 421). DeUa kan ge intryck av all en branschorganisation, som lämnar vissa uppgifter om sina medlemmars Gänster, skulle kunna bli skadeslåndsskyldig därför att arbele ulfört av någon som står utanför organisationen inte stämmer med vad som sålunda har uppgivits. Vidare sägs alt ansvarel för näringsidkare i bakre led inle bör begränsas till uppgifier om del han själv Ullhandahåller eller i övrigl har befattning med utan också bör omfatta uppgifter som han har lämnal i t. ex. jämförande reklam om del som andra näringsidkare Ullhandahåller (s. 167). Detta uttalande kan tolkas som innebärande att en näringsidkare, som har lämnat vissa uppgifter om en konkurrents produkter, skall kunna bli skadeslåndsskyldig mot en konsumenl, som har slutit avtal om konkurrentprodukten i föriilan på alt de sålunda lämnade uppgiflerna är rikliga. Del är iveksaml om ulredningen verkligen menar att tredje mans ansvar skall ha den räckvidd som här har aniyiis. Vi vill emellertid ifrågasätta om inle ansvarel endast bör omfalla vilseledande uppgifter som har lämnals av en näringsidkare i bakre led i förhållande till den näringsidkare som har ingått avlalel med konsumenien eller av en organisation som den avlalsslutande näringsidkaren eller näringsidkare i etl bakre led tillhör. En annan sak är att den vilseledande uppgift som har inverkat på konsumentens avtal kan vara en uppgift om konkurrenters verksamhet.

De betänkligheter som tidigare har anförts mot atl knyta den avlalsslutande näringsidkarens ansvar för underiåtenhet att lämna upplysningar Ull rekvisiten i marknadsföringslagen gör sig gällande även i fråga om iredje mans ansvar. Om de föreslagna reglerna genomförs finns del anledning för materialtillverkare och branschorganisationer att tänka sig noga för innan de över huvud taget vidtar några marknadsföringsaktiviteter mol konsumenterna, åtminstone så länge några fasta normer för informationsskyldigheten enligt marknadsföringslagen inle har utbildats. Det måsle bli betydligt svårare atl förvissa sig om att all behövlig informalion tillhandahålls än att de uppgifter som fakliskl lämnas inte är vilseledande. Man kan också fråga sig vilken grad av marknadsföring som krävs för alt ansvaret skall utlösas. Räcker det t.ex. med alt en organisation rent allmänl anbefaller sina medlemmars Gänsler för alt den också skall bli skyldig att lämna närmare information om uänslerna och om andra förhållanden av betydelse i samband med dem?

Del kan sålunda ifrågasättas om inte reglerna om tredje mans informationsskyldighet bör ges en mera begränsad utformning än ulredningen föreslår. Man kan emellertid här knappast knyta an till vad som är av betydelse för den enskilde konsumenten. Vem denne är har ju iredje man inte någon vetskap om. Ett tänkbart alternativ är däremot all liksom i 14 § konsumenlköplagen låta regeln gälla endast sådan information som omfattas av ett åläggande enligt marknadsföringslagen. Häremoi kan givelvis anföras atl regeln då får myckel begränsad praktisk betydelse. Det är emellertid svårt att finna en lämplig gränsdragning för ell längre gående ansvar. Regeln torde nämligen böra utformas så att hänsyn kan tas lill en rad olika faktorer, inte bara informaiionens betydelse och vad den marknadsförande näringsidkaren eller organisationen insett eller borde ha insett härom utan också vem marknadsföringen är riktad lill och hur den i övrigt

Prop. 1984/85:110 107

är uiformad. Del förefaller lämpligare all ålminslone lills vidare låla uivecklingen av de allmänna normerna för informationsskyldigheten vid marknadsföring ske inom marknadsföringslagens ram.

4.9 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Enligt lagförslaget skall näringsidkare svara för uppgifier som han lämnal inle bara vid avialels ingående ulan också vid marknadsföringen. Vidare föreslår utredningen alt näringsidkare i bakre led, t. ex. malerialleveranlörer, också ansvarar för uppgifier vid marknadsföringen.

TCO tillstyrker utredningsförslaget men anser all dd bör framgå all konsumenien, om omsländighelerna ej lägger hinder i vägen, skall framföra reklamalioner lill del led som är närmasl konsumenien. Konsumenien bör således i normalfallei endasl ha konlakler med etl led.

4.IU Sveriges advokatsamfund:

Samfundet delar utredningens ståndpunkt att lagen bör reglera de civilrällsliga verkningarna av marknadsföringsålgärder. Del är därvid värdefullt att utredningen tydligt klargjort skillnaden mellan ansvarel enligt marknadsföringslagen och den föreslagna civilrättsliga regleringen (s. 154 ö).

Del av utredningen framförda kravel på all uppgifl vid marknadsföring skall ha en någorlunda konkret och preciserad karakiär för att medföra civilrällsligl ansvar finner samfundd väl moliveral. Dock ifrågasätter samfundet om vissa av ulredningens exempel på uppgifter vid marknadsföring, som skulle kunna föranleda civilrällsligl ansvar, låler sig väl förena med kravel på uppgiftens konkretion och precisering.

Enligt förslagel blir förhållandel mellan uppgifier i marknadsföringen och andra uppgifier, som direkt ingår i avtalet, betydelsefullt. Vidare får frågan om giltighetstiden för en lämnad uppgifl liksom senare ändring av uppgifl i marknadsföringen särskild betydelse. Samfundet tar emellertid för givet all uttryckliga uppgifter i avtalet har företräde framför avvikande uppgifier i marknadsföringen och att delta är innebörden av den föreslagna bestämmelsen om uppgift som ändrals. Något krav på "uttryckligt återkallande" i annan mening skulle i så fall inle kunna inläggas i kravet på tydlig ändring.

I fråga om ansvar för underlåten upplysning frångår utredningen den lidigare klargjorda principiella distinktionen mellan marknadsföringslagens krav och det civilrätlsliga ansvaret för marknadsföringsåtgärder. I ställd föreslår utredningen här införandel av elt civilrällsligl ansvar för uppfyllandet av det marknadsrättsliga informationskravet.

Redan av rättssäkerhetsskäl anser samfundet del mindre lämpligt atl på della sätt civilrättsligt sanktionera ell informalionskrav, som åtminstone ännu så länge på Gänsleområdd saknar rimlig konkretion och fömlsebar-het. Detta gäller alldeles särskilt i de fall regeln görs lillämplig i förhållande till bakre led, dvs. i utomobligatoriska förhållanden. I betänkandet finns ingen mer utförlig genomgång av det civilrättsliga ansvarets konkrela innebörd eller det praktiska behovet därav. I själva verket synes det vara i begränsad utsträckning som det marknadsrältsliga informalionskravel lar sikte på upplysningar, som - om de ulelämnas - kan ge beiydelse för avialels innehåll.

Prop. 1984/85:110 108

4.11 Vissa organisationer inom näringslivet:

Ansvarel för marknadsföringen (1 kap. 3, 4 §§)

Utredningen föreslår en belydande utvidgning av näringsidkarens ansvar för marknadsföringen jämfört med vad som nu gäller enligt 7 och 14 §§ konsumenlköplagen. Sålunda avses ansvarel skola gälla inle bara Gänstens egenskaper ulan även "andra uppgifter", l.ex. rörande pris, betalningsvillkor och liden för Gänslens ulförande. Som räilsföljd av all sådan uppgifl lämnals föreslås all näringsidkaren "svarar... för uppgiflen genlemol konsumenien".

Även ifråga om underiålenhet atl lämna upplysning har en belydande uividgning skett av ansvaret för marknadsföringen jämfört med konsumenlköplagen vars bestämmelser begränsas lill all avse sådan informalion som näringsidkaren enligt marknadsföringslagen ålagts alt lämna. Den nu föreslagna principen innebär all näringsidkaren åläggs ett generelll civilrällsligl ansvar för marknadsföringen och alt innebörden av della ansvar direkt kommer under allmän domstols bedömning. Delta är enligt organisalionerna olämpligl, eflersom man fär räkna med olikheler i domsiolarnas bedömning. Härigenom skapas osäkerhet inom ell område där särskili behov av klarhet och förulsebarhei föreligger.

Enligi organisationerna är del inle godtagbart all ange rältsföljden av näringsidkarens ansvar för marknadsföringen med del svepande utlryckel "svara för" uppgiflen respeklive underlåtenheten. Härmed avser utredningen i huvudsak atl uppgiften respektive underiålenhelen skall påverka avtalsinnehållet sålunda att avtal skall anses ha ingåtts i enlighet med uppgiflen respektive "bör lolkas och tillämpas sådant det framstår när man bortser från (den underiåtna) upplysningen". En sådan avtalstolkningsmetod är enligt organisationerna inle godtagbar. Frågan om inverkan av lämnade uppgifier och underiålna upplysningar på rättsförhållandet mellan parterna är alltför komplicerad för alt kunna lösas på det föreslagna sättet. Framför alU är utredningens lanke aU knyta civilrättsliga påföljder till underlätet uppgiftslämnande problematiskt. En korrekt upplysning ifråga om t. ex. prisel, betalningsvillkoren och tiden för Uänstens ulförande kunde ha lett lill all avtalet överhuvud inle skulle ha ingåtts eller, alternativt, atl avtal skulle ha ingåtts men på andra villkor. Avtalets ogiltighel, hävning, prisnedsättning, jämkning eller skadeslånd kan i så fall tänkas komma ifråga som påföljder för underiåtenhel atl lämna sådan upplysning. Innan man inför en så betydande uividgning av marknadsföringsansvarel som utredningen föreslagit måsle rällsföljderna noga utredas och i förekommande fall preciseras i lagtexien.

Organisalionerna föreslår atl 3 och 4 §§ i förslaget ulformas i nära anslutning till nu gällande bestämmelser i 7 och 14 §§ konsumenlköplagen.

4.12 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

1 § 3 betonas näringsidkarens ansvar för uppgift lämnad i samband med avtalets ingående. Organisationerna anser dock att det bör betonas all begreppet uppgifl inle skall inbegripa exempelvis en av myndighel lill näringsidkaren lämnad felaktig uppgifl om exempelvis läge för eller utformning av en kommunal ledning för vatien, avlopp eller annal.

Prop. 1984/85:110 109

4.13 Sjösportens samarbetsdelegation (SSD):

Förslaget genomför en upplysningsplikt som medför all näringsidkaren blir ansvarig för informalion som ingår i hans marknadsföring och l. o. m. för underlålenhel atl lämna viktiga upplysningar vid marknadsföringen. Ansvarel är mer långlgående än i annan civilrällslig lagsliflning, l.ex. konsumenlköplagen.

Reglerna om upplysningsplikt innebär också alt malerialleveranlörer och andra företagare i tidigare led blir bundna av vilseledande uppgifter som de lämnat vid sin marknadsföring. SSD finner här lagiexten oklar och efteriyser ett förtydligande. Den uppgift som maierialleveranlören lämnat skall ha inverkat på "avtalet" (dvs. avtalet med konsumenien), vilket tyder på att man endasl avsett marknadsföring riktad mol konsumenten. Lagiexten täcker dock i och för sig även marknadsföring riktad mol den näringsidkare med vilken konsumenien avlalal, och man vd inle vad som avsells. Har del t. ex. varit meningen alt en lillverkare av ländstift skall bli ansvarig mot konsumenien för uppgifier som han lämnat i reklamblad lill reparatörer och som förmått en reparalör all använda den marknadsförda produklen vid silt arbete? Samma fråga kan ställas belräffande underlålenhel att lämna uppgifter vid marknadsföringen.

4.14 Kooperativa förbundet (KF):

1 / kap. 3 och 4 §§ föreslår ulredningen vissa ansvarsregler för den marknadsföring som näringsidkare använder. Reglerna innebär bl.a. all näringsidkare svarar för marknadsföringsuppgift gentemot konsumenl om uppgiften kan antas ha inverkat på avlalel, såvida inle uppgiften tydligt har rättals eller ändrats. Näringsidkare och konsumenler som kan komma i tvist härom kan knappast förvänlas känna lill lagens förarbeten ulan har i bästa fall tillgång till lagtexten. KF ifrågasätter därför om inte lagtexten bör förtydligas så att det klart framgår all uppgiften skall ha lydligt rättats eller ändrats före avtalets ingående för atl inle näringsidkarens ansvar skall kvarstå.

Av samma bestämmelse framgår, att om näringsidkaren hänför sig lill uppgift som har lämnals av annan, svarar han för denna såsom för egen uppgift. Av specialmotiveringen, s. 417, framgår all någon högre grad av ultrycklighet inte krävs utan det räcker med all näringsidkaren muntligen har påpekat innehållet i en broschyr rörande Gänsten för konsumenten eller t.o.m. att han i sin lokal har lagt fram broschyrer avsedda för kundernas information. Härefter uttalas emellertid, att uttrycket "hänför sig till uppgift" är liktydigt med det i 7 § andra styckel konsumenlköplagen använda uttrycket "åberopat uppgiften". KF får för sin del föreslå, att uttrycket "hänför sig till uppgift" kvarslår i laglexlen men atl den inskränkning som tycks ligga i hänvisningen till konsumenlköplagen utgår ur motivutlalandena.

Tredje stycket samma paragraf sladgar, all näringsidkare svarar för underiålelse alt lämna upplysning om sådant förhållande rörande Gänsten som han mäste ha känt till och som han, på grund av alt den är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt eller i övrigl av vikt, borde ha upplyst konsumenten om. Med hänsyn Ull all en näringsidkare kan antas ha större insikt om konsumenters förhållande i allmänhel på del Uänsleområde som han utövar än den enskilde konsumenten får KF föreslå alt ordel "måste" byts ut mot "borde".

Prop. 1984/85:110 110

4.15 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Utredningen har övervägt alt lägga fram förslag om konsumenlers direkttalan, dvs. möjligheter för konsumenl all rikla sin lalan direkl mol tillverkare eller liknande i ställd för endasl mol säljare. Ulredningen har dock stannat för atl så icke bör ske. LRF delar utredningens uppfatlning atl möjlighet lill direkttalan inte bör införas. Förulom de skäl som ulredningen anför bör möjlighel lill direkllalan inle införas av principiella skäl. Ell avtal mellan två parter bör inte kunna binda en iredje utomstående part.

I anslutning Ull motsvarande bestämmelser i konsumenlköplagen föreslår utredningen vidare skadesiåndsskyldighel för näringsidkare i bakre led vid vilseledande uppgifier eller underiålen informalion i marknadsföringen. Regeln moisvarar huvudsakligen innehållel i 14 § konsumenlköplagen.

LRF godiar i princip alt lillverkare m.fl. åläggs elt ansvar för egna marknadsföringsåtgärder. Emellertid framgår inle av förslaget, lika litet som av konsumenlköplagens molsvarande regler, hur ansvarel genlemol konsumenien fördelar sig mellan konsumenlens medparl och näringsidkaren i bakre led när del gäller sådana uppgifier som den avlalsslutande näringsidkaren hänfört sig lill. Frågan kan ställas om l. ex. tillverkaren och den avtalsslutande näringsidkaren är solidariskt ansvariga så att konsumenten kan välja vem han skall rikta etl skadeståndsyrkande emot vid t. ex. någon av näringsidkarnas insolvens eller bristande vilja all träffa en uppgörelse. Eller är skadeslåndsskyldighelen för näringsidkare i bakre led subsidiär? Denna oklarhet bör undanröjas.

4.16 Kristianstads kommuns konsumentnämnd:

När del gäller ansvar för marknadsföring, borde rimligtvis näringsidkaren svara för alla de ulfäslelser, som han och av honom anslälld personal, lämnar konsumenien och vilka kan anses ha inverkal på alt avtal kom till stånd. Där så icke är fallet borde företagaren ha skyldighel atl upplysa om vilka personer, som i så fall, har rätl att lämna bindande uppgifter, som inverkar på konsumentens val av förelag för utförande av den speciella Gänsten. Grundmeningen bör alltså vara atl näringsidkare svarar för de uppgifter som han och hans anställda personal givit till konsumenien.

5 Kraven på näringsidkarens prestation

5.1 Hovrätten för Västra Sverige:

Näringsidkarens preslation och felbegreppet 2 kap. 1-5 §§ samt 3 kap. 1 §

Köplagen och konsumenlköplagen innehåller inle någon allmän definition om vad som är att anse som fel. Inte heller i förslaget till ny köplag (SOU 1976:66) finns någon sådan begreppsbestämning. Det har ansetts att kraven på beskaffenhelen av såll gods måsle bero på så många omständigheler atl generella normer skulle bli myckel intetsägande. Den uppfatlning som framförts i köprätlsliga sammanhang lorde även böra gälla på konsu-menlGänsträiiens område.

Ulredningen har emellertid anseti atl begreppel fel bör bestämmas i lag och föreslagil i 3 kap. I § all en Gänsl är felaktig om ulfört arbete eller

Prop. 1984/85:110 111

använt material avviker från vad konsumenien med slöd av 2 kap. I -5 §§ har rätl att kräva. Bestämmelsen i 2 kap. 1 § 1 st om "fackmässighet" och "omsorg" har emellertid en sådan generell avfattning ali den knappasl kan tillmätas någon betydelse vid bedömandet av frågan om fel i det konkrela fallel föreligger.

Åven beslämmelsen i 2 kap. 3 § atl Gänsten skall leda Ull del resullat som har avtalats och som konsumenien hafl anledning all räkna med är alltför allmänt hållen för alt kunna Gäna lill ledning vid bedömandet av felbegreppet. Stadgandet är för övrigl ägnal all hos konsumenien inge överdrivna förhoppningar. För att molverka della skulle bestämmelsen kunna omformuleras med i 4 kap. 19 § jordabalken valt uttryckssätt som förebild. I 2 kap. 3 § 1 st andra meningen sägs atl resullalel skall ha den hållbarhet som är normal med hänsyn till Uänsiens art och sättet för utförandet. Av denna beslämmelse får man försl det intrycket av att ulredningen infört någon sorts garanli för prestationens hållbarhet. Emellertid har ulredningen uttryckligen förklaral alt kravel på hållbarhet skall omfattas av regeln om näringsidkarens resullaiansvar saml avvisal möjlighelen all ulforma kravel på hållbarhel som en regel om legal garanli enligi vilken näringsidkaren under viss lid skall svara för preslalionens kvaliiei. Då ulredningen med lydelsen av ifrågavarande mening icke avser annat än vad som följer av näringsidkarens allmänna ansvar för resullalel av sin preslalion bör meningen för undvikande av missförslånd ulgå.

5.2 Stockholms tingsrätt:

Del är av stort värde alt del i 2 kap. I § slås fast, atl Gänsten skall utföras på ett fackmässigl Ullfredsställande sätl och atl näringsidkaren med omsorg skall la tillvara konsumentens intresse.

Enligt 2 kap. 2 § åligger del näringsidkaren när denne har valfrihd belräffande malerial m.m. alt utföra Gänsten på minsl koslnadskrävande sätl, såvida ej annat kan anses avtalat i det enskilda fallet. "När så är påkallat och lämpligl" skall dock näringsidkaren inhämia anvisningar från konsumenten. Enligt tingsrättens mening är ifrågavarande skyldighet alltför oprecis i sin utformning. I laglexlen bör på någol säll nämnas vad som avses. Man måste här beakta att koslnadsregeln i sin första mening innehåller en avlalspresumtion som ej endasl hänför sig lill konsumenlens anvisningar ulan även till så vida begrepp som föremålel för Uänslen eller övriga omsländigheler.

Vad gäller 2 kap. 3 § har utredningen ingående redovisal sina synpunkler på det resultat vartill Uänslen skall leda och om hållbarhelen av resullalel. Det är pålagligl alt här föreligger svårigheter alt i en kort laglexl formulera vad som avses. Om man tillägger domstolen rätt till en tämligen vid tolkning av de enskilda fallen kan den kortfattade beskrivningen i paragrafen anses godtagbar som utgångspunkt för bedömningen.

1 fråga om tilläggsarbete anser tingsrätten all 2 kap. 5 § i ingressen bör omformuleras, så alt del lydligi framgår ail fråga är om alt ulgängspunklen skall vara vad näringsidkaren fackmässigl bedömer vara behövligl. Likaså anser lingsrällen all i 6 § bör anges den fackmässiga bedömningen för skyldighel all avråda. Del är angelägel att detla ulsägs så alt allehanda synpunkter i övrigl på vad som kan vara lill rimlig nytta framsiår som ovidkommande.

Del är enligi lingsrällens mening av lika slor vikl att liden för ulförandel som sättel för utförandet regleras, vilkel har skell i 2 kap. 7 §. Vad som

Prop. 1984/85:110 112

sägs i denna paragraf lorde väl kunna lillämpas inom de olika Uänsleområden varom kan vara fråga.

5.3 Malmö tingsrätt:

2 kap. I §

Enligi andra slyckel skall näringsidkaren Ullhandahålla malerialel om annal inle avialais eller följer av omsländighelerna. Vilka omständigheler som avses har inle närmare kommenierals i ulredningen. Del kan l.ex. vara fråga om omsländigheler vid avtalets ingående och/eller branschsedvana. Etl klargörande bör ske.

I tredje styckel stadgas all om annat avialais angående sällel för ulförandel eller malerialds beskaffenhet får hänsyn las härtill i den mån del med beaklande av priset och övriga omständigheler är skäligt. I ulredningen har på flera ställen framhållils belydelsen av all behålla avtalsfriheten mellan parterna. Trols delta har man således kraftigl inskränkl avtalsfriheten när det gäller sället för utförandet och materialets beskaffenhet. Tings-rätlen finner detta otillfredsställande och anser all tillräckliga skäl för en sådan inskränkning inte föreligger. 1 ställd bör tredje slycket få en lydelse som närmare överensstämmer med 36 § avtalslagen enligt följande: "Har ... beskaffenhet skall del gälla om del ej är oskäligl."

2 kap. 2 §

Del kan ifrågasällas om inle enligi laglexlens ordalydelse en alltför långtgående skyldighet åläggs näringsidkaren atl utföra Uänsten så billigt som möjligl. Flera faktorer kan tänkas inverka på valel av lämpligt malerial och lämplig arbetstmetod och det är inte ulan vidare givel att riktpunkten i tveksamma fall bör vara atl Gänsten skall utföras så billigt som möjligt. En lämpligare regel vore att näringsidkaren ej får utföra ijänsten på ett onödigt dyrt sätt.

2 kap. 3 §

Första meningen bör ha följande lydelse: "Tjänsien ... avtalats eller -om inget avtalats härom - som ... räkna med." Vidare bör i tydlighetens intresse i lagtexten undantag göras för del fall atl del visar sig omöjligl all åstadkomma nämnda resultat.

Utredningen föreslår atl Gänsten skall ha den hållbarhet som är normal med hänsyn till Gänstens art och sättet för ulförandel.

Även andra omständigheler bör kunna beaklas vid bedömandet av vad som är normal hållbarhet l.ex. prisel på Uänslen. Om en Uänst utförs till ett avsevärt mycket lägre pris än normalt får konsumenien räkna med och acceptera att resultatet kan ha kortare hållbarhet än molsvarande Gänsl lill det högre priset. Resullalel bör därför ha den hållbarhel som är normal med hänsyn särskilt lill Gänslens art, prisel och sättet för ulförandel.

2 kap. 5 §

Enligi tredje stycket andra punkten är näringsidkaren skyldig all på konsumentens begäran utföra "annal tilläggsarbete" om del inle hindrar näringsidkaren i hans normala verksamhel eller är lill olägenhel för andra kunder. Av utredningen framgår all det är tillräckligt all näringsidkaren gör sannolikt all sådani hinder eller sådan olägenhet föreligger (s. 434). Denna lättnad i bevisbördan bör framgå av lagtexien, särskilt som lagen i övrigt kräver mer av näringsidkaren i bevishänseende.

Prop. 1984/85:110 113

2 kap. 7 §

Stadgandet bör ha följande lydelse: "Tjänsien ... avialais - eller om inget avtalats härom — som är skälig ... ulförande."

5.4 Trafiksäkerhetsverket:

Kravel på all Uänsten utförs så all resullalel överensslämmer med föreskrift som meddelals för att säkerslälla tillförlillighd från säkerhelssynpunkl är tilltalande. Verket vill dock varna för svårigheier vid tillämpningen av delta krav på bilreparationer. Della säkerhdskrav förulsäller tillgång på i detta hänseende provade och godkända reservdelar liksom en möjlighel för verkstaden att utföra vissa prov och mätningar som nu sker vid registrerings- och kontrollbesiklningar. Konlrollmöjlighderna måsle skapas innan ell krav slälls på överensstämmelse med säkerhelsföreskrifter. Då dessa föreskrifter för fordon främsl inriktar sig på nya fordon vill verkel i della sammanhang påpeka all man rimligen inle kan siälla samma krav på fordonel under hela bmkningsUden fram till fordonds skrotning som på nya fordon i samband med typ- eller regislreringsbesiktning.

Såväl beträffande nuvarande frivilliga regler för bilreparationer som molsvarande beslämmelser i en konsumenttjänsllag vill irafiksäkerhds-verkel ifrågasätta om del är fordonets värde före en reparalion som bör vara utgångspunkten när verkstaden avråder från reparation. Från konsumentsynpunkt bör det vara lämpligare alt verkstaden ulgår från bilens marknadsvärde efler reparationen med beaktande av all etl på gmnd av utebliven reparation nödvändigt bilköp såväl kostnadsmässigt som i fråga om finansiering kan vara ofördelaktigare än kostnaderna för den behövliga reparationen. Med en trafiksäkerhetsmässigt fullgod reparation kan sannolikt också samhällsekonomiska och i vissa fall också samlade energimässiga bedömningar leda till samma resullat.

Del bör därför klargöras att vid bedömningen av "rimlig nytta för konsumenten" skall man i första hand ställa reparationskostnaden i förhållande till fordonets värde efter reparationen.

5.5 Marknadsdomstolen:

I 2 kap. I § första st. föreslår utredningen en allmän beslämmelse om kraven på näringsidkarens prestation. Enligi denna beslämmelse skall näringsidkaren utföra Gänsten på ett fackmässigl tillfredsställande sätt och med omsorg la tillvara konsumentens intressen. 1 och för sig har marknadsdomstolen förståelse för utredningens ambition att såsom skett i den aktuella paragrafen i själva lagtexien fastslå de gmndläggande krav som konsumenten skall kunna ställa på näringsidkarens preslation. Från konsumentskyddssynpunkt ter sig en sådan satsning vällovlig. Domstolen ställer sig emellertid mycket kritisk till utformningen av regeln.

Bestämmelsen i 2 kap. 1 § första st. är enligt marknadsdomstolen ell i skilda hänseenden gmndläggande lagmm som anger så att säga ton och ansats i hela konsumentUänstlagens syftning. På skilda sätt avspeglar denna paragraf en brist på fasthet i tankegången som också går igenom på andra håll i lagen. Utredningen har i upptakten på paragrafen funnii del angeläget atl slå fasl den i och för sig iruistiska förväntningen på Uänsie-prestationen att denna skall utföras fackmässigt lillfredsställande. Vid sidan härav uppställs det långtifrån truisUska kravel all näringsidkaren skall med omsorg la tillvara konsumentens inlressen. Tolkningen av ut-

8 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 114

tryckssätten är i och för sig inle så enkel all utföra. Del kan emellertid hävdas all man härvidlag höjl sig ålskilligl över den miniminivå som är den nalurliga belingelsen för ivingande lagregler. Om det nu förhåller sig så, all kravel på omsorg liksom det i andra st. behandlade kravel på malerialds beskaffenhet represenlerar lämligen långlgående pretentioner och fordringar, kan å andra sidan ifrågasättas om inte dessa helt eflerges genom Iredje st. Detta tredje st. förefaller i själva verket ägnat all förlä hela effeklen av stadgandena i de tidigare slyckena. Summan av det hela blir att paragrafen i verkligheten inle kommer all belyda något i någon riklning.

I 2 kap. av lagförslagel lar utredningen under rubriken "Resultat" i 3 § första st. upp en beslämmelse som föreskriver dels all Gänsien skall leda lill det resullat som har avtalals eller som konsumenten har hafl anledning all räkna med dels att resultatet av Uänsten skall ha den hållbarhel som är normal med hänsyn till Uänstens art och sällel för utförandel. Beträffande regleringen av kraven på näringsidkarens prestation har del alliså genom 2 kap. 1 § och 3 § skett en uppspaltning i begreppen sätt och resultat. Marknadsdomstolen får härvidlag ifrågasätta del meningsfulla i all använda sig av en dylik konsllad begreppsdisUnklion som endasl lorde försvåra lagens överskådlighei. Belräffande jusl 3 § första st. kan med fog ifrågasättas humvida denna beslämmelse kan tänkas få någon reell effekl. Laglexlen innehåller nämligen uiesluiande rena självklarheier.

I allt väsentligt kan marknadsdomstolen ansluta sig lill utredningens överväganden i 8.4 angående säkerhet. Vad avser förslagel all ulvidga 4 § marknadsföringslagen lill all även avse Uänsler som på gmnd av sina egenskaper medför särskild risk för skada pä person eller egendom eller som är uppenbart oGänliga för sill huvudsakliga ändamål vill marknadsdomslolen dock fästa uppmärksamheten vid alt elt förbud av angivet slag i många fall i praktiken kan länkas få samma konsekvenser som ett näringsförbud. Riskerna för dylika konsekvenser bör därför noga övervägas innan den föreslagna ändringen i marknadsföringslagen görs. Beträffande ulredningens förordande av att frågan om införande av etl näringsförbudsinstitut blir föremål för särskild ulredning vill marknadsdomslolen här endasl erinra om alt domslolen tidigare i annal remissärende framfört förslag om dylik utredning till handelsdepartementet.

Bland övriga krav beträffande näringsidkarens prestation vilka behandlas i förevarande avsnitt finner marknadsdomstolen ulredningens förslag till beslämmelser avseende tilläggsarbete och tiden för utförandel ändamålsenliga. Bestämmelserna hänför sig till frågeställningar som lorde ha stor praktisk betydelse för konsumenterna.

5.6 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Det får förutsättas alt kravet på material av normall god beskaffenhel och utförande i enlighet med säkerhetsföreskrifter inte hindrar användande av exempelvis renoverade utbytesdelar eller kvalitetsmässigt fullgoda icke-originaldelar vid bilreparationer. Sådana delar ulgör vikliga konkurrensfaktorer gentemot nya originaldelar och kan ofla avsevärt förbilliga reparationerna. Detta bör anses ligga i del gmndläggande kravel alt näringsidkaren med omsorg skall la tillvara konsumenlens inlressen vilkel bl. a. innebär utförande av Gänsten på minsl koslnadskrävande säll. Del är naturiigtvis en fördel om näringsidkaren och konsumenten i förväg diskuterat olika alternativ och deras effekter på priset för Gänsten.

Prop. 1984/85:110 115

5.7 Konsumentverket/KO:

Utredningen föreslår i 2 kap. 1 § första st. en generalklausul om näringsidkarens prestation, som i senare bestämmelser i viss ulslräckning ges en mera konkrel innebörd. Även om regeln inte innebär någon förändring i förhållande till gällande rätl, är del enligi verkels mening ändå värdefulll all del uilryckligl anges all konsumenien kan fömlsätla atl Uänsten uiförs på ell fackmässigl lillfredsslåilande sätl. Del är likaså av värde all del uttalas alt näringsidkaren med omsorg skall tillvarata konsumentens inlressen. Särskilt belydelsefulll är här all näringsidkaren har att la hänsyn till konsumentens ekonomiska inlressen.

Det händer atl konsumenien har en felakUg eller oklar uppfallning om vem som är hans avlalspart, som han kan rikta anspråk mol på grund av avlalel. Problemel förekommer närmasl vid enlreprenadUänsier, då arbelel uiförs av underenlreprenörer till en huvudentreprenör. Del kan också uppslå när en uppdragslagare ulför en Uänsl både med malerial som han själv tillhandahåller och med sådani som konsumenien köper av tredje man, men där uppdragstagaren kanske bilräder vid köpavialels ingående och hela liden renl fakliskl har malerialel om hand. Problemel inlräffar vidare ibland när konsumenien iror sig ingå avial med en viss näringsidkare, men denne i själva verkel förmedlar en annan näringsidkares Gänsler. Som exempel kan nämnas atl tvätlerier uppträder som ombud för företag som rengör pälsar och skinnkläder, liksom atl vamhus förmedlar Gänster av olika slag, såsom reparalion av hushållsapparaler, lavelinramning och glasgravyr. Det händer atl konsumenterna först i samband med reklamation blir upplysta om med vem avtalet ingåtts.

Del finns i många fall ett informationsproblem av liknande slag när konsumenten har ett arbetsgivaransvar mot näringsidkaren. Det är inte ovanligl all en konsumenl som anlitar en uppdragstagare inle känner lill all han är all anse som dennes arbelsgivare med skyldighel bl.a. all belala sociala avgifier för uppdragslagaren.

Enligi verkels mening bör kravel all näringsidkaren med omsorg skall lillvaraia konsumenlens inlressen innefatta all näringsidkaren klargör för konsumenien i vilken ulslräckning han själv är ansvarig för Gänsien. Han bör då ange sådana inskränkningar i ansvarel som han har anledning tro alt konsumenien annars inte kommer att uppfatta. Kravel bör också innebära all näringsidkaren i förekommande fall informerar konsumenien om all denne är hans arbelsgivare och vad detta belyder. 1 vissa fall torde näringsidkaren enligt gällande rätt ådra sig ansvar gentemot konsumenten om han är passiv i de hänseenden som angetts. Det bör också vara möjligl atl med stöd av 3 § MFL ålägga bl. a. en näringsidkare som uppträder som ombud för annan att informera konsumenterna om vem som är avtalspart.

Starka skäl lalar för alt en näringsidkare i princip bör tillhandahålla det malerial som kommer lill användning och all han har samma ansvar för della som om han hade varil säljare. I vissa fall kan del dock ligga i konsumenlens inlresse all själv tillhandahålla det material som behövs eller alt tredje man gör detta. Det kan också finnas siluationer där del över huvud taget inle är möjligt för näringsidkaren atl tillhandahålla malerialel. Verkel har därför ingen erinran mol att bestämmelsen all näringsidkaren skall Ullhandahålla materialet är dispositiv (2 kap. 1 § andra st.). Som antytts vid behandlingen av det föreslagna näringsidkarbegreppd delar verket också utredningens uppfattning att näringsidkaren bör ha viss möjlighel att begränsa sitt ansvar ifråga om sättel för utförandet och materia-

Prop. 1984/85:110 116

lets beskaffenhet. Dd bör dock betonas, atl del för en konsumenl som saknar närmare insikl på områdel kan vara ulomordenligt svårt all ta ställning till innebörden av en ansvarsbegränsning. Hänsyn bör därför få las lill en sådan bara om näringsidkaren har gjort klart för konsumenien vad begränsningen innebär och därmed möjligl för denne all överväga om han skall låta Gänsten ulföras av någon annan, som är beredd att ikläda sig ell normall ansvar. Man bör inle heller annat än under mycket speciella förhållanden godta att en näringsidkare med normal kompelens begränsar sitt ansvar, eller all en näringsidkare generelll använder villkor som innebär all han fritar sig från ansvar för normal, fackmässig standard.

Dd ligger i allmänhel i konsumenlens inlresse atl Gänsten uiförs så all den blir så billig som möjligt inom ramen för vad som kan anses avtalat om resultatet. Verket tillstyrker därför regeln i 2 kap. 2 §. Del finns dock skäl att peka på att det kan vara svårt för konsumenien atl bedöma betydelsen av all näringsidkaren förbehåller sig räll atl välja malerial, arbeismeioder och annal. När delta sker riskerar konsumenien all få ell resulial som visserligen är avlalsenligl men som ändå avviker från vad han väntal sig. Del kan bero på att resultatet bara inrymmer en bedömning av Uänsiens tekniska kvalitet men inte av dess estetiska egenskaper. Del kan också vara så alt det avtalade resultatet i fråga om kvalitet och ulseende är sämre än konsumenten räknat med, utan all del är fråga om något vilseledande eller på annat säll otillbörligt förfarande. Inte minsl när del gäller bygg-Uänsier av olika slag - t.ex. ombyggnad av småhus - är misstag om den avtalade kvaliteten vanliga. Det behöver i de fall som här avses inle gälla avvikelser från vad som är ett normalt resultat Gfr 2 kap. 3 §). Kravet att Gänsien skall utföras på minst kostnadskrävande säll behöver inte heller alllid tillämpas till konsumentens fördel för alt vara uppfyllt. Regeln ger näringsidkaren möjlighel atl välja del förfarande och det material som är billigast för honom själv, om bara resultatet uppnår den lägsta gräns som är godtagbar för atl uppfylla vad som är avtalat och samtidigt normall.

Det som här har berörts är i hög grad ell informationsproblem, som undanröjs genom att näringsidkaren - före eller i samband med avtalets ingående - klargör för konsumenten vilka konsekvenser som näringsidkarens valfrihet kan få för sättet på vilket Gänsien blir ulförd. Del belyser också vikten av atl marknadsrältsliga åtgärder vidtas - i del nu angivna fallet närmast med stöd av 2 och 3 §§ marknadsföringslagen - för atl de civilrättsliga reglerna i konsumentGänstlagen skall få genomslagskraft och tillämpningen av lagen ligga i linje med lagens syfte atl stärka konsumentemas ställning.

Resultatet

Verket tillstyrker regeln om näringsidkarens resultatansvar i 2 kap. 3 §. Bestämmelsen föranleder följande kommenlarer i övrigt.

Enligt utredningen kan det vara en uppgift för konsumentverket och näringslivets branschorganisationer att med slöd av avialsvillkorslagen uiarbeta preciserade normer för Gänslers hållbarhel på olika områden (s. 200). Verket anser för sin del atl del är önskvärt med sådana normer men vill påpeka att del är svårt all utarbela dem. Till slor del saknas del nämligen meloder med vilka varors och Gänslers livslängd kan målas. 1 avlalsvillkor kan en näringsidkares ansvar för hållbarhelen hos en Gänsl närmasl regleras genom längden på ansvarsliden för fel (dvs. preskriptionstiden) och på garantitiden. Som framgår av marknadsdomslolens avgörande i ärendel KO ./. AB Skånska Cemenlgjuteriel ger avlalsvillkorsla-

Prop. 1984/85:110 117

gen emellertid inte stöd för krav på att garanthider skall ha viss längd. Del förtjänar dock framhållas atl verkel har möjlighel atl genom rikllinjer, som lar sikle på egenskaperna hos varor och Gänsler, i viss mån påverka dessas hållbarhel. Del bör också vara möjligt atl med slöd av 3 S marknadsföringslagen ålägga en näringsidkare all informera om förhållanden som har betydelse för atl bedöma hållbarheten hos de Gänster som han tillhandahåller.

Med anledning av 2 kap. 3 § andra st. vill verket betona att det visserligen kan ligga i båda parternas intresse atl ell arbele ibland utförs "så gott det går" men alt det inte bör godtas alt en näringsidkare generellt använder ett sådant villkor.

Ulredningen föreslår atl konsumenlerna skall skyddas mol Uänsler som är bristfälliga från säkerhetssynpunkt genom regier av såväl civilrällslig som marknadsrältslig karakiär. Bestämmelsen i 2 kap. 4 § konsumenlUänsllagen moisvarar regeln i 8 § första p. konsumenlköplagen om försäljning av vara i strid mol säkerhetsföreskrift. Som skäl lill all inle föreslå en regel liknande den i 8 § andra p. konsumenlköplagen om försäljning av vara, som medför uppenbar fara för liv eller hälsa, anförs alt näringsidkaren i ell motsvarande fall vid tjänst måste anses ha åsidosatt kravet på fackmässighet och omsorg (s. 203). Enligt konsumenlverkds mening kan det dock för undvikande av oklarhet vara befogat atl kompletlera beslämmelsen med en motsvarighet lill den i 8 § andra p. konsumenlköplagen.

Etl säll att komma till rätta med bl.a. erbjudanden om fariiga eller oGänliga Gänsler är att införa möjligheter till näringsförbud mol oseriösa näringsidkare. Utredningen förordar att frågan utreds generellt (s. 206). Det förekommer på Gänsleområdel liksom på andra områden av näringslivel ell anial oseriösa näringsidkare som orsakar stora problem från konsumenlsynpunkl. Möjligheten att ingripa mol dem med näringsförbud skulle enligi verkets mening därför kunna få positiva effekter från konsumentsynpunkt. Som framgår av betänkandet har verket också aktualiserat frågan i olika sammanhang (s. 205). Verket vill på nytt framhålla atl det är viktigt att man överväger möjlighelerna att tillgripa näringsförbud både inom vissa branscher och på Gänsleområdd generellt.

Utredningen föreslår atl tillämpningsområdet för generalklausulen i 4 § marknadsföringslagen uividgas till atl avse Uänster som medför särskild risk för skada på person eller egendom eller som är uppenbart oUänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Förslaget är dock begränsal Ull sådana Gänsler som omfattas av konsumentGänstlagen.

Förekomsten av oGänliga Gänster är enligt utredningen inle något slörre praktiskt konsumentproblem (s. 207). Det skall därför påpekas all verket i sin rådgivningsverksamhet i slor utsträckning kommer i kontakt med konsumenter som drabbats av oGänliga Gänsler. Särskilt vanliga är problemen vid bilreparationer, radio- och TV-reparationer och byggUänster. En vikUg orsak till förekomslen är att en person kan åta sig att ulföra Gänster av skilda slag utan atl ha särskild kompetens eller någon mera omfatlande utmstning.

Av de Gänster som faller uianför konsumenttjänsllagens tillämpningsområde har enligi ulredningen uppförande av byggnad för bosladsändamål siörsl intresse. Denna Gänsldyp har dock nära samband med överiålelse och upplåtelse av fast egendom, och här är 4 § marknadsföringslagen inte tillämplig. Andra Gänster är enligt ulredningen inte av tillräckligt intresse för att motivera alt 4 § marknadsföringslagen görs lillämplig på dem (s. 208). Med hänvisning lill detta och till småhusköpskommilléns arbete

Prop. 1984/85:110 118

avvisar utredningen tanken att utvidga tillämpningsområdet för 4 § marknadsföringslagen till andra Gänster än sådana som omfattas av konsumentGänstlagen. Verkel delar inte denna uppfattning. På hälso- och skönhetsområdena förekommer tjänster som kan karakteriseras som oGänliga. Del förekommer också IransportGänster och immateriella Gänster av olika slag, som är oGänliga. 4 § marknadsföringslagen bör därför göras generellt tillämplig på Gänsteområdet. En sådan utvidgning av generalklausulens tillämpningsområde lär inle på ett menligt säll föregripa resultatet av utredningsarbetet på småhusområdet.

Tilläggsarbete

Konsumentverket anser det värdefullt att utredningen övervägt regler om näringsidkarens rätl och skyldighel all ulföra tilläggsarbele (2 kap. 5 §) och tillstyrker förslaget. I vissa branscher utgör frågan om näringsidkarens rätt till ersällning för tilläggsarbete, som denne utfört på eget initiativ, ett problem. Konsumenten kan ha ett klart inlresse av all få lilläggsarbete utfört. Verket anser liksom utredningen alt näringsidkaren skall underrätta konsumenten om han märker att dd finns behov av tilläggsarbete. Näringsidkaren bör vidare vara skyldig alt i viss utsträckning utföra sådani arbete.

De starka begränsningar som uppslälls i konsumentens rätt att fordra tilläggsarbete gör att man dock kan bli tveksam om bestämmelsen får annal än begränsad betydelse. Det kan sättas i fråga i vilken utsträckning en konsument kommer att faktiskt kunna, med stöd av regeln i iredje st. sista p., framtvinga elt tilläggsarbete som näringsidkaren inle är villig alt utföra. Det är också osäkert i vad mån han kommer atl kunna göra påföljder gällande därför alt han - på gmnd av atl han inte blivit underrättad om behovel av tilläggsarbete — inle getts möjlighet atl avbeställa tjänsten för att låta den utföras av någon annan. Det som nu sagts innebär att del inte heller finns anledning tro att den föreslagna regeln kommer att medföra någon störte kostnadsökning för näringsidkarna.

Skyldighet atl avråda

Liksom kommittén anser verket att näringsidkaren skall vara skyldig att avråda konsumenten från en Gänst som inte kan förväntas bli till rimlig nytta (2 kap. 6 §). En del av de anmälningar som verket tar emot från konsumenter handlar om bristande information om det nyttiga i att en beställd åtgärd utförs. Som exempel kan nämnas atl en konsument beställer mattläggning på ett underlag som är ojämnt eller dåligl på annal sätt men inte får veta att underlaget bör slipas och spacklas eller kanske till och med omkonstmeras för att det skall vara meningsfullt att lägga på en matta.

Det bör betonas att avrådandet skall ske så snart näringsidkaren kan bedöma vilken nytta konsumenten kan komma atl få av Gänsten. Enligt verkels erfarenheter får konsumenien ofta alltför senl information om nyttan av att få en Gänst utförd, särskilt vid telefonbeställning av hant-verksGänsler som skall utföras i konsumenlens bostad, såsom reparation av kylskåp, TV-apparater och andra hushållskapitalvaror. Konsumenten har ofta själv dålig kunskap om i vad mån del lönar sig att låta reparera en trasig vara. Många gånger kan inle heller näringsidkaren bedöma detta innan han besökt konsumenten, eftersom han inte redan vid telefonsamtalet lar reda på varans ålder och lillstånd. Följden blir att hantverkaren försl vid sitt besök hos konsumenten kan konslalera att en reparation inte är

Prop. 1984/85:110 119

meningsfull. Konsumentverket har fått många klagomål från konsumenter som i detta läge krävts på besöksavgift, men som inle velal belala därför all de uppfattat näringsidkarens besök som onyttigt. För atl undvika detta slag av konflikter bör näringsidkaren på ett så tidigt sladium som möjligl -dvs. i dessa fall vid lelefonsamlald - förhöra sig om sådani som är av betydelse för att han skall kunna bedöma nyttan av yänslen och la ställning till om han skall avråda eller ej. Om näringsidkaren inte kan ta slällning lill frågan vid delta tillfälle, bör han åtminstone informera konsumenten om sådant som kan få betydelse för dennes bedömning av om han skall beställa Gänsten, särskilt kostnaderna för hembesök.

5.8 Allmänna reklamationsnämnden:

Sättet för utjörandet, resullalel

2 kap. 1 och 3 §§ innehåller regler om vilka krav som kan ställas på näringsidkarens preslalion respektive vilket resultat denna skall leda till. Reglerna får betydelse genom atl avvikelser från dem kan leda lill all preslaiionen blir all bedöma som felaktig (3 kap. 1 §). Av moliven (s. 196) synes framgå all reglerna i 2 kap. 1 § 1 st. och 3 § I st. kan få en sinsemellan fristående betydelse för en felbedömning. Nämnden har dock svårt att dela detta synsätt. Utgångspunkten för parternas avtal måste vara atl uppdraget skall leda till eller alt det i vart fall syftar till ett visst resultat. För det fall part menar atl åsyftal resultat inte har uppnåtts är det för avgörandet om fel föreligger naturligtvis av betydelse om utförandel avviker från normal fackmässighet. Andra kriterier - inle minsl avialsinnehållel - måsle emellertid också vägas in vid bedömningen. Fackmässighe-len och omsorgsplikten får därvid som nämnden ser det endast betydelsen av tolkningsdata för resultatansvaret.

Nämnden ifrågasätter därför om det vid sidan av beslämmelserna i 2 kap. 3 § om ett resultatansvar föreligger någol egenlligi behov av regeln i

1 § I si. En hell annan fråga är i vad mån näringsidkaren skall äga rält att
friskriva sig från etl ansvar för fackmässighet vid ulförandel av ell upp
drag. Som utredningen framhållit (s. 192) bör detla endast undantagsvis
kunna komma ifråga. Mot bakgrund av det tidigare sagda bör rätlen all
göra ett sådani avsteg komma till uttryck i 3 § 2 st.

Som etl särskilt uttryck för näringsidkarens omsorgsplikt åläggs denne i

2 kap. 2 § atl under vissa närmare angivna förulsättningar utföra Uänslen
på minst kostnadskrävande sätt. Det kan ifrågasättas om inle en sådan
regel kommer atl leda till att konsumenten inte sällan tvingas godta atl
resultatet blir av lägre standard än vad han från andra utgångspunkter
skulle ha varit mest beUänt av. Del är l.ex. inle säkert all den lägsla
koslnaden för Gänslens utförande på längre sikt motsvarar det ekonomiskt
mest fördelaktiga allernativet. Bestämmelsen måsle av sagda skäl kunna
leda lill besvärliga och delvis onödiga tvistefrågor mellan parterna. Till
detla bidrar även det förhållandet att regelns utformning ger föga ledning
för bedömningen när avsteg från skyldigheten all ulföra arbelel på billi-
gasle sätt får ske. Åven om det för vissa fall finns skäl alt uppställa etl krav
på atl arbetet skall utföras på billigaste sätl bör detla enligt nämndens
uppfattning anses kunna tillräckligt beaklas inom ramen för de regler
ulredningen föreslårom prisets beslämmande.

Rältsföljden vid åsidosättande av den aktuella beslämmelsen är enligt 2 kap. 12 § 1 si. all konsumenien ej är skyldig all belala mer än vad Uänslen skulle ha koslal om den hade ulförts på minst koslnadskrävande

Prop. 1984/85:110 120

säll. Någon annan räilsföljd lorde knappasl komma ifråga. Hänvisningen i 3 kap. 1 § förefaller därför obehövlig.

Tilläggsarbele

Frågan om rätt föreligger atl utföra tilläggsarbete och rällen till betalning för della ulgör inie sällan förekommande ivislefrågor i ärenden rörande reparalionsUänster hos nämnden, främst på bilsidan. Nämnden anser det därför värdefullt att regler härom intas i lagen.

De föreslagna bestämmelserna i 2 kap. 5 och 13 §§ om räll till utförande av lilläggsarbete och pristillägg får anses väl tillgodose motstående parters intressen och stämmer väsenlligen överens med den praxis som tillämpas av nämnden i sådana ärenden. I ärenden av det aktuella slaget är del emellertid ofla svårt alt klargöra om fråga är om tilläggsarbete eller inte. Delta kan bero på atl uppdraget ej har närmare preciserats vid beställningen eller atl parterna eljest är oense om vad som har avtalats. Enligt det slandardavlal som nu lillämpas inom områdel för bilreparalionsljänsler åligger del verkstaden att anteckna uppdragel på beslällningssedel och lämna kopia lill kunden.

Ell sådani förfarande kan leda lill att anlalel Ivisler om uppdragels art och omfallning saml rällen lill beialning för ulfört arbele minskar. Del skulle enligt nämndens mening kunna ifrågasättas om inle en bestämmelse om skyldighet för näringsidkaren atl på konsumentens begäran skriftligen bekräfta erhållet uppdrag pålagligl skulle underlätta för parterna atl själva lösa tvistefrågor av hithörande slag. En sådan regel kan också anses kompleltera den av utredningen i 2 kap. 16 § föreslagna föreskriflen om skyldighel all utställa preciserad räkning.

Skyldighel att avråda

I 2 kap. 6 § 1 st. föreslås en regel om skyldighel för näringsidkaren alt avråda konsumenten från atl låta utföra Gänsten om den med hänsyn lill prisel och andra omständigheter inte kan förväntas bli till rimlig nytta för konsumenien. Regeln kompletteras i 12 § 2 st. av en bestämmelse varigenom betalningsskyldigheten inskränks i fall där Gänsten har utförts trols alt avrådande bort ske.

Nämnden finner del belydelsefulll alt de föreslagna reglerna intas i en konsumenttjänstlag. Nämnden har i ålskilliga fall haft anledning atl la ställning lill ifrågavarande problem och har i sin praxis fastslagit principer som överensslämmer med ulredningens förslag i denna del.

5.9 Statens planverk:

Ulredningen föreslår en tvingande bestämmelse enligt vilken Gänsten skall utföras så att resultatet står i överensstämmelse med föreskrift, som har meddelats i författning eller av myndighet. Byggnadsföretag, vare sig byggnadslov erfordras eller ej, skall uppfylla de föreskrifier som meddelats i byggnadsstadgan (BS) eller i statens planverks lillämpningsbeslämmelser till stadgan (Svensk byggnorm, SBN). Den byggande, dvs. byggherren -fastighetsägaren — ansvarar för atl gällande föreskrifter uppfylls. Lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPl) gäller vid överträdelse av sådan föreskrift om byggande som har meddelats i byggnadslagen, BS eller SBN. Planverket finner det därför motiverat att näringsidkarens, med den definition begreppet givils i lagförslagel, ansvar för de fel han kan begå lagfästs.

Prop. 1984/85:110 121

Konsumenlverkei har i flera sammanhang föreslagil införande av insliluiet näringsförbud på konsumenUjänslernas område. Ell införande av nä-ringsförbudsinsUlulel på konsumenlområdd måsle enligi ulredningens mening föregås av en särskild utredning. Då konsumenlGänster inom byggbranschen ofla kan få från säkerhelssynpunkl myckel allvariiga konsekvenser inslämmer planverkel med ulredningen i all frågan om ingripande med näringsförbud är värd all ulredas särskili.

5.10 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

Beslämmelserna om kvalilelskraven på näringsidkarens preslalion i 2:1-3 har blivii vidlyftiga, ehuru de är lämligen innehållslösa och delvis dubblerar varandra. Som jämförelse må nämnas alt köplagen hell saknar regler i ämnet. Fakullelsnämnden menar dock atl vissa beslämmelser bör meddelas men i siramare form.

2:1 1 st. innehåller vad utredningen kallar en generalklausul om all näringsidkaren skall ulföra Uänslen på ell fackmässigl lillfredsslåilande säll och med omsorg la lill vara konsumenlens inlressen. Omsorgsplikten är sedan närmare reglerad i vissa speciella avseenden, l.ex. på del sället att näringsidkaren är skyldig att utföra Gänsten på det minst kostnadskrävande sätt som behövs för att uppnå avtalat eller godtagbart resultat (2: 2) och att näringsidkaren har viss skyldighet att avråda konsumenten från Gänsien (2:6). Där sådana särskilda stadganden om omsorgspliklen saknas, är det tveksamt vilken betydelse den allmänna skyldighelen kan Ullmäias (resonemangen i motiven s. 265 o. 365 förefaller kunna föras utan ell allmänl stadgande om omsorgspliki). Fakultelsnämnden kan dock acceplera ell allmänt stadgande om omsorgsplikt.

Skyldighelen att utföra Uänslen på ett fackmässigl lillfredsställande sätt följs upp med särskilda regler om all materialet skall vara av normall god beskaffenhet (2: 2 2 si.), all Gänsien skall leda lill det resullat som har avtalats eller konsumenten har hafl anledning atl räkna med och att resultatet skall ha den hållbarhel som är normal med hänsyn lill ijänsiens art och sättel för utförandet (2; 3 1 st.). Alla dessa sekundära krav kan egentligen häriedas ur del primära kravel på fackmässighet. Flera av kraven följer dessutom av redan gällande principer, t. ex. kravel på malerial av normall hållbar beskaffenhel Gfr 43 § köplagen) och resullalansvard (allmänna avtalsrättsliga principer; se även utredningens förslag till 1:3 3 st.). Fakultetsnämnden finner det ändå godlagbart att vissa preciseringar görs, men reglerna bör i så fall sammanföras. Resultatansvaret må gärna omnämnas Gfr motiven s. 196), men hållbarhetskravel är en onödig dubblering av della. 2:1 1 st. skulle exempelvis kunna ges följande lydelse. "Näringsidkaren skall utföra Gänsten på ett fackmässigt tillfredsställande sätt och med omsorg ta konsumentens inlresse lill vara. Tjänsten skall leda till det resultat som är avtalat eller som konsumenten haft anledning all räkna med". Därefier skulle 2:1 2 st. kunna följa i nuvarande lydelse.

Som Ulredningen anför i moUven (s. 192 o. 196 f.) ligger del i konsumenlernas inlressen all vissa Gänsler kan ulföras provisoriskt. Della har föranlett Ulredningen all i 2:1 3 si. och 2: 3 2 st. ge regler om atl avtal som avviker från kravel på fackmässighet eller på normalt gott malerial eller på normal hållbarhel är gällande men endast i den mån del är skäligt. Meningen är bl.a. att läriingar skall kunna få användas till lägre pris (s. 192 f.). Belräffande avsteget från hållbarhetskravel anförs atl avtal om begränsade insatser aldrig får ge utrymme för slarv eller avsteg från vad en omsorgsfull

Prop. 1984/85:110 122

fackman kunnat åstadkomma i motsvarande siluation; därför skulle del inle finnas någon anledning all införa någon direkl molsvarighel i lagiexten lill 9 § konsumenlköplagen om befinlligl skick (s. 197). Som en konsekvens av den omredigering fakullelsnämnden föreslagil ovan, förordar fakullelsnämnden all 2:2 ges följande lydelse: "Har annal avialais om sällel för utförandet eller resultatet eller materialets beskaffenhel, får hänsyn las härtill endasl i den mån del med beaklande av prisel och övriga omständigheter är skäligt."

Mot ulredningens förslag lill 2:2 (kan införas som 2:3) och 2:4 har fakullelsnämnden ingen erinran.

12:51 si. föreslår ulredningen atl, när behov av tilläggsarbete uppkommer, som inte omfatlas av uppdragel men som del är lämpligl alt utföra i samband med detta, näringsidkaren skall begära anvisningar från konsumenten. Så långt är beslämmelsen bra, eflersom den ger kunden möjlighel atl med stöd av 3 st. begära att näringsidkaren utför tillägget. Om näringsidkaren emellertid inte kan nå kunden medan reparalionen fortgår, har näringsidkaren rält all själv ulvidga uppdraget och med stöd av 2:11 o. 2:13 få gängse ersättning, om priset för utvidgningen är förhållandevis lågt eller om det i det enskilda fallet finns särskilda skäl att anta atl konsumenten ändå önskar få arbetet utfört. Här har ulredningen enligt fakultets-nämndens mening gåtl alltför långt, ålminslone om man håller sig lill laglexlen. Det kan inte vara rimligt - med hänsyn lill konsumenlernas självbestämmanderätt och deras ofla begränsade lillgång till likvida medel och risken atl de inte har råd all lösa ul bilen m.m. - atl näringsidkaren har rätt att ensidigt ulvidga reparationen så snart del är lämpligt och prisel för utvidgningen är förhållandevis lågt. Enligt MRF:s regler för reparationer (se utredningen s. 545) får uividgning ske endast om utvidgningen avser trafiksäkerhetsreparalioner eller ålgärder som det vore ekonomiskl oförsvarligt att inte låta utföra samiidigi med del beställda arbetet, förutsatt dessulom att tilläggsarbetet inte kostar mer än 25 % av den ursprungliga beställningen. Det krav på avsevärd ekonomisk vinst för konsumenien som ligger häri bör upprätthållas även i lagen. Däremot förefaller även MRF;s regler gå för långt vad avser trafiksäkerhetsreparalioner, eftersom trafiksäkerhelskraven, såsom de definieras av Svensk Bilprovnings verksamhel, avser en mängd åtgärder som inte behöver vara överhängande atl utföra utan som vid besiktning kanske endasl leder till ell påpekande; beträffande sådana trafiksäkerhetsreparationer måste del likaledes krävas en uppenbar ekonomisk vinst för konsumenten för atl utvidgning skall få ske (se Hastad, Tjänster utan uppdrag s. 100), och i denna del tillstyrkes utredningens förslag att trafiksäkerhelskravel inte i och för sig ger utrymme till utvidgning. Enligt fakultetsnämndens mening borde lilläggsrepara-tioner ge näringsidkaren rätl lill betalning endast om tilläggsarbetet medför en avsevärd kostnadsbesparing för konsumenien och prisel på tilläggsreparationen är förhållandevis lågt. Därutöver, dvs. även om prisel för tillägget är jämförelsevis högre, bör ersättning såsom utredningen föreslagil kunna utgå, om det finns särskild anledning anla atl konsumenten vill ha Gänsten utförd.

I nära samband med rätten till ersättning för tilläggsreparalioner enligt 2:5 2 st. står 2:13 I st. 2 punkten. Där stadgas, att om näringsidkaren misstagit beträffande sin räll att ulföra etl tilläggsarbete och misstagel måste anses ursäktligt, så har näringsidkaren i skälig ulslräckning räll till ersättning för kostnader som lett lill en värdeökning för konsumenien. Enligi moliven skulle näringsidkaren med slöd av della stadgande kunna få

Prop. 1984/85:110 123

ersällning, när han misslagil sig huruvida del var lämpligl all ulföra lili-läggsarbdd i samband med del beslällda arbelel (s. 239) och utvidgningen ligger i rimlig närhet av vad som skulle vara lillåld lilläggsarbete. Förutsättningen är att näringsidkaren befinner sig i ursäktlig villfarelse belräffande de omständigheter som styr hans handlande (s. 239), ehuru han från objekliv synpunkl har felbedöml avtalssituationen (s. 239). 1 så fall kan ersättning för konsumenlens obehöriga vinsl ulgå efler en skönsmässig bedömning (av huruvida ersällning bör ulgå eller inte, se s. 240).

Fakullelsnämnden vill med beslämdhel opponera sig mol detla förslag. Del är en genomgående rättslig princip att en avtalspart, som känner lill de fakiiska förhållandena men som gjort en annan normativ bedömning av dessa än vad domstolen finner riktigt, får ta konsekvenserna av sin rättsvillfarelse Gfr t. ex. motiven till 33 § avlalslagen, NJA 1915 s. 261). Fakullelsnämnden utgår härvidlag ifrån atl redan 2:5 2 st. inrymmer ett god-trosskydd för näringsidkaren så till vida att bedömningen av lämpligheten all ulföra etl tilläggsarbele skall baseras på de omständigheler som var synbara för näringsidkaren och atl bedömningen av huruvida del fanns särskild anledning all anla all konsumenien ville ha reparalionen ulvidgad också skall ske uiifrån vad som var känl för näringsidkaren när reparalionen ulfördes. När utredningen i moliven på s. 239 säger all den silualionen avses då näringsidkaren varit i ursäktlig villfarelse beträffande de omständigheter som styr hans handlande blandar utredningen ihop begreppen; näringsidkaren har varit i oursäkllig villfarelse belräffande den rättsliga bedömningen av de omsländigheter han känt lill eller gjort en oursäktlig missbedömning av vad konsumenien objektivt sett förmodligen skulle ha svarat, ifall han kunnat tillfrågas om utökningen av reparationen. Fakultetsnämnden kan alltså inle förstå atl del med sedvanliga rättsliga bedömningar skulle finnas något ulrymme för ursäktliga misstag hos näringsidkaren, som inte ger honom rätl till ersättning redan enligt huvudregeln i 2; 5 och 13. Dessutom vill fakultelsnämnden med krafl underslryka all införandel av obehörig vinstersältning i 2:13 innebär en stor risk att själva grundprincipen i 2:5 2 st. skulle undergrävas, eftersom näringsidkaren alltid skulle kunna hysa en tämligen välgrundad förhoppning om all ålminslone få viss ersättning vid en utvidgning av reparationen som inte är orimlig.

Ännu etl skäl emot all införa en regel om ersättning för obehörig vinsl är alt beräkningsgrunden för ersättningen inte alls utretts i moliven (s. 240). Avses med värdeökning den ökning av försäljningsvärdet som Gänsten åsladkommer, vilkel i allmänhel endast skulle medföra en obetydlig värdeökning? Eller avses ökningen av bruksvärdet och hur skall detla uppskattas belräffande ell föremål som kanske inte på länge kommer atl avyttras? Eller avses den vinst ägaren gör genom all han inle behöver låta reparera saken hos annan och vilken blir då skillnaden jämfört med 2; 13 1 punkten?

I 2:5 3 st. stadgas atl näringsidkaren är skyldig att utföra lilläggsarbete dels om lilläggsarbetel inte kan uppskjutas utan betydande risk för allvarlig skada för konsumenten, dels i övrigt om konsumenien begär att lilläggsarbetel skall ulföras och della inle hindrar näringsidkaren i hans normala verksamhel eller är lill olägenhel för andra kunder. Som utredningen själv framhåller är detla elt påtagligt ingrepp i avtalsfrihetens princip (s. 215), och mot bakgmnd härav kan del ifrågasättas om inte skyldigheten atl på begäran ulföra vaGe slags lilläggsarbete som är lämpligt atl ulföra i samband med den ursprungliga beställningen borde villkoras även enligt laglexlen av att näringsidkaren ej har personliga skäl (särskilt om han är

Prop. 1984/85:110 124

ensamföretagare) alt begränsa sin arbetsinsats Gfr vad som i moliven sägs om all näringsidkaren inte skall behöva tillgripa övertid men ingenting slår om hans rält alt ibland arbela kortare lid utan all behöva få skälel för della granskal av kunder eller reklamationsnämnder). 2:5 3 si. 2 p. skulle kunna lyda: "Annat Ulläggsarbele är näringsidkaren skyldig all ulföra, om konsumenien begär det och del inle är lill olägenhet för näringsidkaren eller för andra kunder."

Laglexlen i 2:6 anser fakultetsnämnden vara mindre lyckad. Näringsidkaren bör inle vara skyldig att avråda konsumenien alt låla ulföra Gänsien i alla fall då Gänsten, med hänsyn lill prisel eller i övrigl, inle kan förvänlas leda lill rimlig nytta för konsumenien. Del fmns myckel onyltigl som människor önskar utfört och som näringsidkaren inle har någon anledning all lägga sig i. Vad som avses enligi moliven är framför alll fall då näringsidkaren såsom fackman har bältre förulsällningar än konsumenien all bedöma den lekniska nyttan av en Uänst (se s. 216 f.). Delta borde kunna lydligare uttryckas i laglexlen t.ex. så att näringsidkaren skall avråda konsumenien från alt beslälla Uänster som enligt en fackmässig bedömning är olämpliga Gfr 2:1).

1 2:7 föreslår utredningen, all när liden för Uänsiens fullgörande inte avtalats, Uänslen skall vara ulförd inom den lid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normall för en Gänst av förevarande art, omfallning och utförande. Fakultelsnämnden har ingen erinran mot att en regel ges härom, eftersom den undanröjer den oklarhet som måhända kan råda om humvida Uänslen, när avtal saknas om tid för utförandet, skall färdigställas utan anfordran men inom en på något sätl fastställd skälig lid eller försl vid eller efler anfordran Gfr s. 220). - Enligt lagiexten skall preslalionstiden i försia hand avgöras efter en skälighetsbedömning, varvid särskild hänsyn skall tas lill vad som är normall för en Gänsl av ifrågavarande art, omfattning och utförande. Hänvisning till vad som är normall innebär all en lypiserad bedömning skall göras. Vissa omständigheter som avser föremålel för Gänsten, t. ex. den reparerade bilens beskaffenhet eller den renoverade fastighetens grundförhållanden, medför naturligtvis all slora individuella avvikelser ibland måsle accepteras. Härulöver framgår av moliven alt diverse omständigheler som inlräffar efler beställningen avses kunna inverka på frågan när dröjsmål inträder, såsom malerialbrist, arbdskonflikl, väderleksförhållanden eller händelser av lypisk force majeure-karaklär som nalurkalaslrof eller krig. Vidare skall beaklas om ifrågavarande fördröjande omsländigheler är självförvållade av näringsidkaren och om de bort fömlses av denne eller inle (s. 223 och 323 f.). Ulredningen har alltså godtagit den konstruktion som ligger lill gmnd för 4; 3 i AB 72 beträffande entreprenad, där vissa förhållanden som inlräffar efler avlalel ger enire-prenören rätt lill lidsförlängning. Näringsidkarens åiagande belräffande liden för ulförandel innebär således endast alt visa omsorg, och för att dröjsmål skall föreligga måste han ha varil vårdslös Gfr s. 322).

En regel om atl näringsidkaren måste ha varit vårdslös för atl vara i dröjsmål, vilket i sin tur medför atl culpa blir en förutsättning för hävning, kan synas innebära etl kraftigl principielll avsleg från den regel som gäller i 21 § köplagen, men förmodligen är motsättningen främsl skenbar. Om en köpare beställt en vara och del är klarl atl säljaren inte har omedelbar tillgång till varan ulan denna måste skaffas från underleverantörer och detla kan beräknas ta en viss tid, kan köparen inle gärna häva om säljaren därefier inle levererar vid anfordran, ulan köparen får anses ha medgivit säljaren all under skälig tid omsorgsfullt försöka få fram varan Gfr 1 §

Prop. 1984/85:110 125

köplagen). Vid beställningen av Gänsler, l.ex. ulvändigl målningsarbeie, lorde del vara ganska vanligt att del är svårt atl exakt ange hur lång lid elt arbete tar, varför näringsidkaren får anses ha utloval atl med normal yrkesskicklighet få arbetet klarl så snart de yttre omständigheterna medger. Fakultelsnämnden kan därför i slort sell godta utredningens lösning, men nämnden anser att utredningen gåtl alltför långt i bedömningen av vilka yttre omsländigheler som bör medföra tidsförlängning.

Till alt böGa med instämmer fakultetsnämnden i ulredningens uttalande i motiven på s. 324 om atl en i avtalet reservationslöst ullovad lid skall hållas och all hinder av force majeure-karaklär i sådana fall inle får inverka på konsumenlens räll all häva avlalel.

Om ingen tid avtalals kan delta i allmänhet förklaras med atl vissa omständigheler ansetts svårbedömda enligt parternas gemensamma förulsällningar vid avialels ingående. Enligi fakulldsnämndens mening skall i så falljust sådana men inga andra omständigheter kunna medföra tidsförlängning. Sådana omsländigheler är olika egenskaper som hänför sig lill föremålel för Uänslen. Vid arbele ulomhus bör även ogynnsam väderiek kunna föra med sig lidsförlängning. Däremol bör det förhållandet all liden lämnats öppen i avlalel inle innebära all näringsidkaren ulan särskili förbehåll gjort fullbordansUdpunkten beroende av elt fungerande materialtillflöde från underieverantörer eller all arbdskonflikl ej uppstår i hans organisation Gfr NJA 1917 s. 58 juslitierådet Almén). Det finns ingen som helst anledning, varför en näringsidkare som utför en Gänsl skulle ha ett förmånligare rättsläge i dessa avseenden än en näringsidkare som åtagit sig att leverera en vara av genuskaraktär. Någon generell tidsförlängning vid händelser av force majeure-karaklär bör inle föreligga.

För all markera etl vissl avståndstagande från ulredningens moliv bör lagtexien undergå en viss förändring, som samtidigt bättre ger uttryck för ovannämnda tankegångar. Det bör alliså framgå all näringsidkaren skall ägna normal omsorg och att hänsyn skall las Ull egenskaper hos den sak som är föremål för Uänslen saml lill yttre omsländigheler som är opåverkbara och beiydelsefulla för utförande av Gänsten men som saknar motsvarighet vid köp. Ordel ulförande lorde kunna ulgå, ur laglexlen, eflersom ordel dels medför ell cirkelresonemang i förhållande lill ordel "ulförd" lidigare i meningen, dels läcks av orden "art och omfallning". Laglexlen skulle kunna lyda: "Tjänsien skall vara utförd inom den lid som avtalals eller som vid ell fackmässigl arbele är skälig med hänsyn till Uänstens art och omfattning."

5.11 Konsumentköpsutredningen:

Förslaget innehåller i 3 kap. I § en beslämmelse om vad som är fel i Gänsien. 1 paragrafen hänvisas lill de föreskrifier om kraven på näringsidkarens prestation som är upplagna i 2 kap. l-5§§. Några motsvarigheter lill nu berörda regler finns inte i köplagen. Inle heller konsumenlköplagen innehåller någon allmän definilion av felbegreppet. Däremol finns special-bestämmelser som på vissa punkter anger när en vara skall anses behäftad med fel. Tanken på generella regler rörande säljarens preslation har, som utredningen påpekar (s. 190), avvisats såväl vid tillkomsten av konsumenlköplagen som i köplagsutredningens betänkande med förslag till ny köplag. Som skäl för denna bedömning har bl.a. anförts att kraven på såll gods måsle bero på så många olika omsländigheler all generella normer skulle bli myckel inlelsägande (SOU 1976: 66 s. 154). Åven i våra direktiv uttalas

Prop. 1984/85:110 126

den uppfattningen all myckel talar för att allmänna definitioner av felbegreppel skulle bli av begränsal värde.

Åven om man på köprättens område skulle slanna för all också i fortsättningen avstå från allmänna regler i lag om kraven på säljarens preslalion, lorde del inle vara någol som hindrar atl man väljer en motsatt väg på konsumentGänsiernas område. Det förslag som ulredningen lägger fram kan dock sägas bekräfta den uppfattning som har anförts i köprätlsliga sammanhang, nämligen att man knappasl kan nå längre än lill myckel allmänl utformade regler, som ger ringa vägledning för tillämpningen. Möjligen ligger reglernas huvudsakliga värde på ell "pedagogiskt" plan, därigenom att de inskärper att den som yrkesmässigt ulför Uänsler ål konsumenter måste uppfylla vissa kvalitetskrav.

I 2 kap. 3§ föreslås vissa regler om del resullat Gänsten skall leda till. Innebörden av dessa regler är i viss mån oklar.

Enligt första meningen i paragrafens första slycke skall Uänslen leda lill del resulial som har avialais eller som konsumenien har haft anledning alt räkna med. En vanlig siluation är all en konsumenl lämnar in en på vissl säll felaklig vara lill en näringsidkare för reparalion. Del är då i allmänhel hell klart vilkel resulial konsumenten önskar, nämligen alt det konslalerade felel skall avhjälpas så all varan åler fungerar lillfredsslåilande. Om näringsidkaren vid mottagandel av reparalionsuppdragei inle har gjort någol särskili förbehåll och reparalionen inle leder till det önskade resultatet, kan det förefalla som om konsumenien skulle kunna göra gällande alt Gänsien är felaklig, även om näringsidkaren i och för sig har ulfört ell fackmässigl lillfredsställande arbete. Della antagande vinner visst slöd av vad utredningen anför om alt det ankommer på näringsidkaren att reservera sig, om han inte anser sig kunna åstadkomma vad konsumenien har anledning atl förvänta (s. 197, jfr även s. 427). Andra motivullalanden lyder emellertid på atl detla inle är meningen. Sålunda sägs all vad konsumenten i vart fall bör kunna fordra är alt resultatet överensstämmer med vad en fackmässigl och med omsorg utförd Gänst skulle leda till i en molsvarande situation (s. 198) och att presiationen ofta kan betraktas som avtalsenlig, om näringsidkaren inom ramen för normal yrkesskicklighet har gjort så gott han har kunnat, medan det för all Gänsten skall anses felaktig fömtsätts att näringsidkaren kan anses ha utfäst ell vissl resultat, som inle uppnås (s. 264, jfr även s. 460). Om denna lolkning är den riktiga, synes det tveksamt om regeln tillför någol utöver vad som följer av föreskrifterna i 2 kap. 1 § om fackmässighet och omsorg. Del finns också en viss risk för alt bestämmelsen kan ge konsumenlerna en överdriven uppfatlning om vad de har rätt att vänta sig av näringsidkarna.

1 försia styckets andra mening sägs atl resullalel skall ha den hållbarhel som är normal med hänsyn till Gänslens arl och sällel för ulförandel. Del är oklart om ulredningen härmed avser all uttrycka någol annal än vad som följer av reglerna i 1 § och av del inom köprälten Ullämpade "in-nuce"-resonemangel. Avgörande för frågan om en vara eller Gänsl är felaktig är enligt gällande rätt förhållandena vid den tidpunkt då faran övergår, dvs. i regel vid avlämnandet. Om det sedermera visar sig all varan eller resultatet av Gänsten inte håller så länge eller i övrigt motsvarar sådana påfrestningar som man har haft anledning atl räkna med, ulgör delta i och för sig inle tillräcklig grund för all felpåföljder skall kunna göras gällande. Däremol kan del givelvis ses som ell indicium på all del förelåg ell fel i varan eller Uänslen redan vid tiden för farans övergång. Vissa uttalanden av ulredningen lyder på atl man inle åsyftar alt frångå dessa

Prop. 1984/85:110 127

principer. Den föreslagna regeln presenteras som etl enklare säll all ul-trycka vad som ligger i "in-nuce"-resonemangei (s. 199), och utredningen framhåller uttryckligen all regeln inle innebär någon "legal garanli" (s. 201). Andra uttalanden väcker emellertid viss Ivekan. Sålunda tar utredningen under hänvisning till kravel på hållbarhet avstånd från del av köplagsulredningen begagnade uttryckssättet all lidpunkien för farans övergång skall vara "avgörande" för felbedömningen och föreslår i slället alt bedömningen skall ske med "utgångspunkt" i förhållandena vid denna lidpunkt (s. 272). Vidare lycks utredningen som grund för alt konsumenien inle skall kunna göra gällande felpåföljder, om resultatet av Gänsten inle kan slå emot en onormalt hårdhänt behandling från konsumenlens sida, vilja hänvisa Ull regeln all näringsidkaren inte svarar för avvikelser som beror på konsumenien (s. 200). Detla resonemang synes ulgå från all Gänsien i della fall i och för sig inle överensslämmer med vad som följer av hållbarhdsregeln i 2 kap. 3§, låi vara all avvikelsen beror på konsumenlerna och därmed inle omfattas av näringsidkarens ansvar. Med del synsätt som gällande rält bygger på får man däremol anse alt konsumenlens onormala haniering medför alt det inträfffade inle kan godtas som bevis för atl Gänsten var felaktig vid liden för farans övergång. Om en regel om hållbarhel las upp i lagen, lorde nu berörda spörsmål böra klargöras bättre än vad som har skett i ulredningens moliv.

Enligt utredningen skall det ligga inom ramen för näringsidkarens omsorgsplikt atl lämna erforderliga instruktioner. Härav sägs följa att etl s. k. inslruklionsfel, som åsladkommer en avvikelse från del resulial konsumenien har räll att kräva, bör anses som fel i rättsteknisk mening och ge konsumenien de befogenheter som gäller vid fel (s. 265-266). Del kan ifrågasättas om della är förenligl med den föreslagna laglexlen i 3 kap. 1 §, som talar om atl "ulfört arbete eller använt malerial" avviker från vad konsumenten har rätl alt kräva.

De föreslagna reglerna om kraven på näringsidkarens preslalion är i princip disposiiiva, men vissa begränsningar skall gälla i fråga om möjligheterna atl genom avtal komma överens om sämre standard. Dessa begränsningar uttrycks i vaga ordalag. Hänsyn skall tas lill sådana överenskommelser "i den mån del är skäligt" (2 kap. I § tredje slyckel och 3§ andra slyckel). Det kan befaras atl dessa regler kommer alt kunna medföra besvärliga bedömningsfrågor.

Särskilt utformningen av 3 § ter sig härvidlag problematisk. Enligt försia stycket gäller som huvudregel att resultatet skall motsvara vad som har avtalals eller vad konsumenten har haft anledning alt räkna med. Ell förbehåll av del innehåll som anges i andra slyckel måsle i och för sig inverka på vad konsumenien har anledning all räkna med belräffande resullalel. Om nu hänsyn inle skall las lill detta förbehåll kan alltså regeln i första stycket inle lillämpas efter ordalagen. Skall man hell bortse från förbehållet lorde resultatet böra molsvara vad konsumenien skulle ha hafl anledning all räkna med, om något förbehåll inte hade gjorts. Men hur skall regeln tillämpas om man endast i begränsad mån skall bortse från förbehålld?

Beslämmelserna i 1 § iredje slyckel och 3 § andra slyckel är ulformade någol annoriunda i del norska lagförslaget. Enligt ulredningen moisvarar dock dessa regler "i alll väsenlligl" och i "slort sett" de svenska (s. 425, 429). Såvitt vi kan förslå innebär emellertid den norska regeln i I § iredje styckel inte någon begränsning i avtalsfriheten såviii gäller sättet för utförandet och materialels beskaffenhel. Den norska regeln i 3 § andra

Prop. 1984/85:110 128

Slycket synes inte ge upphov lill de svårigheter som här har påtalats beträffande molsvarande svenska regel.

5.12 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

TCO understryker viklen av kravel att konsumenien skall avrådas alt låla ulföra en Gänst som inle kan förväntas bli lill rimlig nytta för konsumenten. Enligt utredningen kvarslår della krav sedan Gänsten påbörjats.

Enligt TCOs mening bör huvudprincipen vara atl elt avrådande sker innan Uänslen påböGas. Anlalel avrådanden sedan Gänsten påbörjais bör vara så litet som möjligl. Det är annars iroligl all många ivisler uppstår mellan konsument och näringsidkare. Sådana tvister kan gälla prisel för redan utförd Gänsl eller oenighet om näringsidkaren till följd av oskick-lighel gjort vidare reparalion o dyl omöjlig.

5.13 Centralorganisationen SACO/SR och Förbundet för jurister, samhälls
vetare och ekonomer (JUSEK):

JUSEK ifrågasätter om del generellt skall vara tillåtet atl utöka en reparation, när kunden inle är aniräffbar, så snart ulökningen medför endasl en förhållandevis låg prisökning, även om ulökningen slår i nära samband med beställningen (2:5). En väsenllig kostnadsbesparing bör dessutom uppnås eller särskilda skäl föreligga. - Vidare betvivlar JUSEK all del finns ulrymme för etl ursäktligt misstag om tillållighelen av en ulvidning enligi 2; 13 försia slyckel, så alt räll lill ersättning för obehörig vinsl skulle kunna föreligga. Redan grundregeln om uividgning 2:5 innehåller ett godtrosskydd för näringsidkaren, eflersom del avgörande är om det finns särskilda skäl (tolkat ifrån näringsidkarens synvinkel) all anla alt konsumenten önskar fä del exlra arbetet utfört. Föreligger inle sådana särskilda skäl, kan misstagel inle vara ursäktligt. Del finns ingen anledning atl bereda näringsidkaren ersättning för obehörig vinst, om han visserligen varil vårdslös i sin bedömning, men misstaget ändå på något svårförståeligt säll skulle vara ursäktligt. Godtas regleringen i 2: 13 försia slyckel, uppkommer en stor risk atl huvudregeln i 2; 5 andra styckel urholkas.

2:5 försia stycket innebär i nuvarande utformning att näringsidkaren är skyldig atl underrälla kunden om behov av Ulläggsarbele, även om näringsidkaren inle avser all ulföra lilläggsarbetel. Underlåter näringsidkaren att underrätta kunden och uppkommer härav skada, blir näringsidkaren ersättningsskyldig enligt 4:2 första styckel. JUSEK lillslyrker detta.

Från skyldighelen i 2:5 iredje stycket första punkten alt utföra exlra arbele när belydande risk för allvarlig skada för konsumenien föreligger lorde undanlag få göras, ifall kunden inle önskar saken ulförd, men undanlagd är kanske så teoretiskt att del inte behöver framgå av laglexlen. Däremol torde 2:5 iredje slyckel andra punklen behöva jämkas någol: enligt förslaget skall näringsidkaren vara skyldig atl utföra tilläggsarbete på kundens begäran, om tilläggsarbetet inte hindrar näringsidkaren i hans normala verksamhel eller är till olägenhel för andra kunder. För en sådan arbelsplikl för näringsidkaren borde krävas dels all ulvidgningen är av väsenllig beiydelse för kunden, dels all näringsidkaren inle heller har beaktansvärda personliga skäl för att slippa, såsom egen semester, sjukdom i familjen elc. Ell sådani undanlag blir naluriigtvis av mindre betydelse ifråga om näringsidkare med flera anslällda, men en markering av att yllerligare undantag kan vara aktuella borde införas i laglexlen.

Prop. 1984/85:110 129

Enligi 2:6 första slyckel är näringsidkaren skyldig all avråda konsumenten från Gänsien, om den inle kan förväntas blir till rimlig nytta för konsumenien. JUSEK finner delta iveksaml om näringsidkaren skall behöva avråda kunder vid begäran om Gänsler av sådan vardagskaraktär att gemene man är sakkunnig eller där smaken spelar slor roll. Vad som avses lorde vara fall där näringsidkaren är kunden lekniskl överlägsen all bedöma värdet av Gänsten. Denna inskränkning borde framgå av lagtexien.

1 2:7 bör behovet av ivingande regler om leveranstid övervägas ytterligare. Genomförs förslagel med dess i princip obegränsade avtalsfrihet kan en konsument som lämnal ett alltför långvarigt uppdrag tvingas återta saken med utnyttjande av de för honom för oförmånliga avbeställningsreg-lerna.

5.14 Sveriges advokatsamfund:

Redan av del från gällande räll hämtade kravel på fackmässigt lillfredsslåilande ulförande av Uänsten och omsorgsfullt tillvaratagande av konsumenlens inlressen kan sägas följa elt visst resultalansvar på del sällel all etl objektivt olillfredsslällande resultat ofta indikerar bristfälligl ulförande av Uänsten eller bristande omsorg i fråga om konsumentens intresse. 1 övrigt kan det speciella uppdragsavtalet vara av sådan art atl det i sig innefattar ett resultatansvar. Samfundet hyser emellertid starka betänkligheter mot att därutöver införa en generell regel om resullatansvar och vill därvid särskilt beakta några tänkbara ur konsumenlsynpunkl icke önskvärda effekter.

Vid uppdrag som avser reparalion innebär den föreslagna regeln alt risken för att del reparerade föremålel är i sämre skick än vad som är normall till väsentlig del överflyttas till näringsidkaren. Detla kan medföra att näringsidkare i allmänhet vägrar atl i rimlig mån försöka reparation och i stället påfordrar att få göra utbyten eller nyinstallationer.

Ett generellt resultalansvar kan vidare antas leda lill atl näringsidkare i allmänhet för säkerhets skull utökar omfallningen av silt arbete.

Långlgående undersöknings- och provningsruUner kan av näringsidkare uppslällas som villkor för all ulföra uppdragel om elt generelll resultatansvar ålägges honom.

Samtliga dessa förhållanden kan medföra inte obetydliga koslnader och olägenheter för konsumenterna, som inle motsvaras av nyttan av del åsyftade resultatansvaret.

Nu berörda effekter av resullalansvard hänger delvis samman med de tvingande elementen i utredningens förslag. En reservation för resultatet framstår på vissa områden som en normal företeelse som ofta kan anses avtalad utan uttrycklig överenskommelse. Trots della synes utredningen avse atl endast individuella förbehåll i del enskilda fallel skulle godias. De adminislrativa komplikalioner och kostnader som detta kan innebära kan tänkas påverka prisnivån. Detsamma gäller ökade tvistighder till följd av svårigheier att tolka resultatansvarets omfattning i enskilda fall då konsumenten är missnöjd med reparaiionsresullald.

Skall etl uttryckligt resultatansvar införas, bör detta enligt samfundets mening ulformas som en dispositiv regel som, utöver avtalat resultat hänvisar till det resultat som vid en objektiv prövning med hänsyn till föremålel för Uänsten, Gänstens art, sättet för ulförandel och övriga omständigheler finns befogad anledning atl räkna med.

9 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr IIO. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 130

5.15 Sveriges domareförbund:

2 kap. 3 §

1 stadgandets försia mening har på näringsidkaren lagts etl ansvar för att hans arbele ger resultat - "Gänsten skall leda lill del resulial som har avialais eller som konsumenten hafl anledning all räkna med". Förbundel, som delar den av utredningen framförda uppfattningen (s. 195) all näringsidkarens huvudsakliga förpliklelse vid ulförandel av ifrågavarande slags Gänsler lorde vara att åstadkomma etl vissl resullat, har i och för sig ingen erinran mol all ell i lag siadgat resultatansvar ålägges näringsidkaren. Moliven (s. 196 O kan möjligen ge anledning lill den uppfattningen att resullalansvard skall anknyla lill konsumenlens subjektiva uppfallning. Den föreslagna laglexlen måste dock i och för sig anses innebära att resullalansvard är objeklivi besläml men kan, såsom experterna Holm, Johansson och Wallin reservalionsvis anförl (s. 516), väcka obefogade förvänlningar hos konsumenien. Jämväl från lagleknisk synpunkl finner förbundet den föreslagna lydelsen vara mindre lämplig. Härvid hänvisas lill de erinringar som kan göras mol molsvarande ullryck i 4 kap. 19 § jordabalken (se härom Karlgren: Felansvard vid fasUgheisköp enligt jordabalken, 1976, s. 17 ff saml TSA 1973 s. 3 ff och 401 ff).

Belräffande kravel på hållbarhel, varom beslämmelse inlagits i siadgan-dels andra punkl, har enligi förbundets mening även det avtalade prisel beiydelse för kvalitetsbedömningen. Förbundet föreslår all lillägg härom inlages i laglexlen.

2 kap. 5 §

Paragrafen behandlar näringsidkarens rättighet respektive skyldighel att utföra vad utredningen definierar såsom tilläggsarbete, dvs. "behov av arbete, som inle kan anses omfallal av uppdragel men som är lämpligl atl utföra i samband med delta". Till utrönande av vilka åtgärder som skall anses falla in under legaldefinitionen lämnar moliven, som innehåller ofullsländiga och i viss mån motstridiga uppgifter, ingen annan upplysning (s. 211 och 431) än att dessa skall ha "viss anknylning" till del ursprungliga uppdragel och höra "naturligt samman med avtalstypen". Kravel pä lämplighel är uppfylll så snart konsumenien besparas lid, kostnader eller besvär om arbelet utföres i ett sammanhang. Med undantag för del s. k. nödfallet, vilkel knappasl larvar närmare förklaring, saknar moliven hell lolknings-underlag till klargörande när behovskriteriet skall anses uppfylll. Om en bil inlämnals på verkstad för byle av brytarspetsar, skall då såsom tilläggsarbete enligt förslagels mening anses en begäran om utbyte även av topp-lock och/eller bromsklotsar?

Förbundet finner den av utredningen föreslagna definilionen vara alltför allmänl hållen och i egenllig mening sakna krav på kausalild mellan urspmngligen beställt arbele och tillkommande åtgärd. Särskilt mol bakgrund av atl i paragrafens Iredje stycke, vilket nedan kommenteras närmare, föreslagits att näringsidkaren mol sin vilja i vissa fall skall kunna tvingas all utföra "lilläggsarbete" anser förbundel nödvändigl all därunder inbegripna ålgärder begränsas lill all avse sådana momeni, som har etl omedelbart orsakssamband med del ursprungligen beställda arbetet saml all della kommer till klart uttryck i lagrummet.

1 stadgandets iredje slycke har utredningen föreslagit en regel som torde utgöra en civilrätlslig nyhet. Näringsidkaren har nämligen utanför det urspmngliga uppdragets ram och oberoende av sin egen inställning förkla-

Prop. 1984/85:110 131

rals skyldig all i vissa siiualioner ulföra sådana ålgärder som faller in under beslämningen Ulläggsarbele. Denna arbelsplikl är i del s. k. nödfalld ovillkoriig, medan motsvarande skyldighel i den med beslällningsfalld avsedda silualionen inlräder om konsumenien begär arbelet och della inle hindrar näringsidkaren i hans normala verksamhel eller är till olägenhet för andra kunder. Obefogad vägran frän näringsidkarens sida skall enligt 3 kap. 1 § i förslaget bedömas som om arbetet hade beställts men lämnats ogjort, dvs. som brist eller fel (s. 434). Såsom en lättnad i näringsidkaren bevisbörda för all hinder i angivel hänseende skall anses ha förelegat har ulredningen i motiven förklarat (s. 434) atl denne endasl behöver göra förhållandel sannolikl. En sådan försvagning av bevisskyldighden lill näringsidkarens förmån bör, om förslagel godias, klart framgå av laglexlen. Mol den föreslagna skyldighelen kan också invändas all näringsidkaren inle genom lagtexien tillagts några garanlier för alt han får betalning för det måhända myckel omfallande Ulläggsarbdel. För konsumentens del kan den beslämmelse som avser nödfall medföra en för honom opåräknad och möjligen alltför betungande belalningsskyldighel. Enligi förbundels uppfatlning uppväger ej de konsumenträttsliga aspekter utredningen redovisal nackdelarna med den inskränkning av näringsfrihelen som en regel av föreslaget innehåll skulle innebära. Förbundel släller sig därför avvisande till principen atl ålägga näringsidkaren arbetstvång.

2 kap. 6 §

Förbundet noterar med tillfredsställelse atl den i vart fall inom vissa branscher allmänl tillämpade, för konsumenten synnerligen betydelsefulla principen angående näringsidkarens skyldighel atl avråda, nu föresläs bli lagfäst. Enligt förslagel skall näringsidkaren vara skyldig atl avråda konsumenien från all låla ulföra Uänslen om den, framför alll i prishänseende, inle kan förvänlas komma konsumenten till rimlig nytta. För del fall näringsidkaren finner skäl alt avråda försl sedan Uänslen påbörjais, skall han - för såvitt konsumenten ej kan anlräffas för meddelande av instruklioner - som regel avbryta arbelel. Härvid släller man sig frågan vilkendera kontrahenten som skall svara för del ekonomiska avbräck näringsidkaren kan komma all vidkännas såsom en följd av all arbelel insiälles. Näringsidkaren skall enligt förslagel äga rätl lill ersättning för det arbete han väl hunnit utföra. Men vem skall svara för de kostnader som till exempel en bilreparalör åsamkas till följd av alt en bil, som i demonterat skick svårligen kan flyttas och för övrigt slår under reparatörens vårdplikt, lar upp ulrymme i hans verkstad i avbidan på atl bilägaren kan anträffas? Della praktiskt sell vikliga problem synes icke ha beaklals av ulredningen.

Rättsföljden för att näringsidkaren ej fullgör sin plikt atl avråda angives i 2 kap. 12 § 2 st. Konsumenten behöver ej "belala mer än vad som skulle ha gälll om han efter avrådan från näringsidkaren i vederbörlig tid hade avbeslällt Gänsten". Den genom nyssnämnda lagrum sanktionerade situationen avser således de fall, där näringsidkaren fortsätter arbelel oakial skäl för avrådande förelegat. Del omvända förhållandel, dvs. fall där näringsidkaren som del senare visar sig felakligl iror sig ha skäl för avrådande och därför inställer arbetet, synes emellertid ha förbisdls av ulredningen.

Prop. 1984/85:110 132

5.16 Vissa organisationer inom näringslivet:

"Resultatansvaret" (2 kap. 3. 4§§)

Ulredningen föreslår alt avlalel principielll skall anses innebära all näringsidkaren garanlerar all insaiserna leder lill eu resulial. han åläggs etl "resultatansvar". Organisalionerna vill Ull en början peka på del förhållandel att denna princip går vidare än näringsidkarens huvudförpliklelse. såsom den uttrycks i 2 kap. I §. Här sägs nämligen all näringsidkaren skall ulföra Uänsten på etl fackmässigl lillfredsslåilande säll och med omsorg la tillvara konsumenlens intressen. Man kunde ju då ha vänlal sig alt han principielll skulle anses ha uppfylll sin prestation om han förfaril på del angivna sättet.

Konsekvenserna av resullalansvard blir särskilt allvarliga eftersom utredningen föreslår atl näringsidkaren inle kan aviala bort det ulom i sådana fall då detla kan anses skäligl. Införandel av en skälighdsregel för fastställandet av avtalets innehåll leder till otydlighet och är redan av denna anledning inle önskvärt. 1 prakliken kan näringsidkarens förpliklelse all enligi 2 kap. 2§ ulföra Uänslen "på minsl kostnadskrävande sätt" böra leda lill atl han inte lar på sig ell resullatansvar. Vidare kan etl resultatansvar fresta honom atl uppfylla sin avrådningsskyldighet alltför ambiliöst och all sälja ny vara islälld för all reparera en gammal som kunnal göras funktionsduglig till överkomlig kosinad.

Organisationerna är medvetna om atl näringsidkarna i vissa fall och för vissa avtalstyper är beredda all la på sig resultatansvar, men detla gäller ingalunda generelll. Den föreslagna regeln kommer därför atl i vissa fall slarkl avvika från nuvarande praxis och därför ge parterna en felaktig uppfattning om avtalets reella innehåll. Organisationerna föreslår alt 3 § får följande lydelse:

"Tjänsten skall utföras på del sätl som har avtalats och med iakttagande av näringsidkarens förpliklelser enligt 2 kap. I §."

Härefter bör 4 § inledas på följande sätt:

"Tjänsien skall ulföras i överensstämmelse med föreskrift ...".

Tilläggsarbete (2 kap. 5 §)

Organisalionerna kan acceptera atl näringsidkaren åläggs en skyldighel all utföra sådant tilläggsarbete som inle kan uppskjulas ulan betydande risk för allvarlig skada för konsumenten ävensom annal tilläggsarbele som konsumenien begär och som inte hindrar näringsidkaren i hans normala verksamhel eller är till olägenhel för andra kunder. Emellertid måsle näringsidkaren i dessa fall få rält lill betalning i förskott för tilläggsarbetet. Organisationerna föreslår därför följande tillägg lill paragrafens iredje slycke;

"Oavsett vad som avtalals med avseende på huvudarbelel, har näringsidkaren rätt lill beialning i förskoll för lilläggsarbetel."

Avrådningsskyldighet (2 kap. 6§)

Såsom organisalionerna tidigare anfört' är del angelägel all näringsidkarna inle påverkas alt använda avrådningsskyldighelen som en metod alt förmå konsumenien att köpa en ny vara i ställd för en vara som lämpligen kan repareras. Organisalionerna föreslår därför all paragrafen inleds på följande sätt:

' Se avsnitt 1.22.

Prop. 1984/85:110 133

"Näringsidkaren är skyldig alt avråda konsumenten från atl låla ulföra Uänslen, om det är uppenbart atl den, med hänsyn lill prisel ...".

Tiden för utförandet

All Gänsten skall ulföras inom avialad lid är självklart. Vad problemel gäller är att försöka fastställa vad parterna avlalal. Om avlalel helt saknar något tolkningsdatum återstår ingen annan möjlighel än att, såsom ulredningen föreslagil, falla tillbaka på begreppel "skälig tid". Den omständigheten att näringsidkaren har sagt all arbelel skall vara klart vissl angivel datum innebär emellertid inle att avtalet ulan vidare kan lolkas så, alt hans utfästelse gäller under alla förhållanden. Det är sålunda inle hållbart atl med utgångspunkt från ell sådant anlagande dra slulsalsen att dröjsmål föreligger om tiden överskrids (3 kap. 11 §). En genomgång av föreliggande standardavtal visar att ovillkorliga utfästelser all prestera Ull besiämd Ud endasl förekommer undanlagsvis. Organisalionerna vill föreslå att de lyp-siluaiioner då näringsidkaren bör ha räll Ull lidsförlängning preciseras i lagtexien. Under alla förhållanden bör del göras klart i ell tydligl molivul-lalande all näringsidkaren i del individuella avlalel eller i slandardavlal kan inla beslämmelser som svarar mol dem som nu förekommer i sedvanliga branschvillkor. Med hänsyn Ull Marknadsdomslolens beslui 1979:17 i ärendel D 2/77 KO ./. AB Skånska Cemenlgjuteriel vill organisalionerna framhålla som sin bestämda uppfallning all undanlag endasl för force majeure i köplagens mening inle är lillräckligi. Della framgår f.ö. lydligt redan av lydelsen av 24 § köplagen som, trols köplagens generelll disposiiiva karaktär, uttryckligen hänvisar säljaren till möjligheten alt genom förbehåll inskränka den principielll slränga förpliktelsen all leverera viss bestämd tid. De omständigheler som bör verka Udsförlängande kan i prakliken vara svåra all förulse och precisera. Därför krävs även ell allmänl och opreciseral förbehåll för s. k. "händelser ulom kontroll".

Som Marknadsdomstolen i ovannämnda beslui framhåller kan näringsidkarnas rätl till lidsförlängning verka oskäligl mot konsumenien om denne genom förlusl av hävningsrälten binds vid avlalel under oskäligl lång lid. Denna nackdel begränsas dock genom förslagel all införa en avbeställningsrält för konsumenten. Om man ytteriigare vill begränsa effekten av Udsförlängande omständigheter bör detta ske genom en bestämmelse att näringsidkaren endast har räll till skäUg lidsföriängning istället för ett generelll förbud mol beslämmelser avseende vissa typfall eller med generell ulformning. Med en sädan melod kan man på ell riktigare och mer effekfivt sätt motarbeta den oskälighet som eventuelll skulle kunna uppslå mol konsumenien vid lillämpning av de ifrågavarande beslämmelserna Gfr Marknadsdomslolens ovannämnda beslui, särskili s. 117 i besluiei).

5.17 Handelskamrarna:

"Resultatansvaret" (2 kap. 3 och 4§§}

Ulredningen föreslår att avlalel principielll skall anses innebära atl näringsidkaren garanlerar att insaiserna leder lill ett resulial, han åläggs elt "resultatansvar". Handelskamrarna vill lill en böGan peka på det förhållandet alt denna princip går vidare än näringsidkarens huvudförpliklelse, såsom den uttrycks i 2 kap. I §. Här sägs nämligen all näringsidkaren skall utföra Gänsten på ett fackmässigl tillfredsställande sätl och med omsorg ta tillvara konsumentens inlressen. Man kunde ju då ha väntal sig att han principiellt skulle anses ha uppfylll sin prestation om han förfarit på det

Prop. 1984/85:110 134

angivna sällel. Konsekvenserna av resultatansvaret blir desto allvarligare som utredningen föreslår all näringsidkaren inle kan aviala bort del utom i sådana fall då delta kan anses skäligl. Införandet av en skälighdsregel för fastställandet av avtalets innehåll leder dessulom till otydlighet och är redan av denna anledning inle önskvärt. Kamrarna är medvetna om all näringsidkarna i vissa fall och för vissa avtalstyper är beredda atl la på sig resultalansvar, men della gäller ingalunda generelll. Den föreslagna regeln kommer därför all i vissa fall slarkt avvika från nuvarande praxis. Kamrarna vill därför föreslå atl 3 § får följande lydelse:

"Tjänsien skall utföras på det säll som har avtalats och med iakttagande av näringsidkarens förpliktelser enligt 2 kap. 1 S."

Härefter bör 4 § inledas på följande sätt:

"Tjänsien skall ulföras i överensstämmelse med föreskrift ...".

Tilläggsarbete (2 kap. 5§)

Handelskamrarna kan acceptera att näringsidkaren åläggs en skyldighet all ulföra sådani lilläggsarbete som inle kan uppskjulas ulan belydande risk för allvarlig skada för konsumenien ävensom annal tilläggsarbete som konsumenten begär och som inte hindrar näringsidkaren i hans normala verksamhet eller är lill olägenhel för andra kunder. Emellertid bör näringsidkaren i della fall ha räll till betalning i förskott för Ulläggsarbelel. Kamrarna föreslår därför följande lillägg till paragrafen: "Oavsett vad som avtalals med avseende på huvudarbetet, har näringsidkaren rält lill betalning i förskott för tilläggsarbetet."

Avrådningsskyldighet (2 kap. 6§)

Såsom handelskamrarna lidigare anfört' är det angeläget all näringsidkarna inte stimuleras att använda avrådningsskyldighelen som en melod atl förmå konsumenten atl köpa en ny vara i ställd för en vara som bör repareras. Kamrarna föreslår därför all paragrafen inleds på följande säll: "Näringsidkaren är skyldig all avråda konsumenten från all låla utföra Ijänslen, om det är uppenbart atl den, med hänsyn till prisel ..."

Tiden för ulförandel

Alt Gänsten skall utföras inom avtalad lid är självklart. Vad problemel gäller är all försöka faslslälla vad parterna avlalal. Om avtalet hell saknar någol lolkningsdalum återstår ingen annan möjlighel än all, såsom ulredningen föreslagit, falla tillbaka på begreppet "skälig lid". Den omständigheten atl näringsidkaren har sagt all arbetet skall vara klart vissl angivel datum innebär emellertid inle atl avtalet utan vidare kan lolkas så, atl hans utfästelse gäller under alla förhållanden. Del är sålunda orikligt atl med utgångspunkt från etl sådani anlagande dra slutsatsen atl dröjsmål föreligger om tiden överskrids (3 kap. 11 §). En genomgång av föreliggande standardavtal visar att ovillkorliga utfästelser all prestera lill bestämd lid endasl förekommer undanlagsvis. Handelskamrarna kan i della sammanhang som ell exempel hänvisa till bilaga 2 i betänkandet, AB 72 kap. 4 § (s. 574) och vill föreslå att de typsilualioner då näringsidkaren bör ha räll till tidsförlängning preciseras i lagtexien. Under alla förhållanden bör del i etl lydligt moUvullalande göras klart, all näringsidkaren i del individuella avlalel eller i standardavtal kan ta in beslämmelser som svarar mol dem som nu finns i AB 72 kap. 4 § 3.

' Se avsnitt 1.23.

Prop. 1984/85:110 135

5.18 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Näringsidkarens prestation

1 § 1 sägs all näringsidkaren skall Ullhandahålla det material som behövs. Organisalionerna anser del önskvärt all departemenischefen i en evenluell proposilion belönar all näringsidkarens skyldighet härvidlag inle siräcker sig utöver dennes normala verksamhetsområde.

Kravet i §2 på alt näringsidkaren skall utföra Gänsten "på minst koslnadskrävande sätl" får inle lolkas så att näringsidkaren skall gå utanför exempelvis normala inköpskällor för material. Eftersom del inle framgår av laglexlen bör del påpekas på annat sätl.

Resultatet

I §3 sägs all Gänsien skall leda till "del resultat som har avtalats eller som konsumenien har haft anledning alt räkna med". Vi inslämmer i del särskilda yUrande som de ire experterna avgivit angående denna form av resullatansvar pä sid. 516 i belänkandel. Näringsidkaren bör bara ha ett slrikl resullaiansvar när detla uttryckligen har avialais. De svårigheier som etl utökat resultalansvar medför torde få lill effekl att näringsidkaren, för atl skydda sig mol konsumenlens subjekiiva uppfallning, utarbetar ddaljerade arbetsbeskrivningar. Della kan i sin tur leda lill högre koslnader. I vart fall bör möjligheter lill alll för subjekiiva lolkningar hos konsumenten undanröjas, exempelvis genom alt meningen i lagen får följande lydelse: "... hafl skälig anledning all räkna med".

Vidare lorde uttrycket "hållbarhel" sakna relevans när Uänsten avser 1. ex. avloppsrensning, tvätt av kläder, fönsterpulsning m. m. Organisationerna hänvisar därulöver lill specialmoliveringen på sid. 468, 3 slyckel.

Vad gäller säkerhdssynpunklerna i §4 vill vi framföra följande. Konsumenten kan för Uänstens utövande, t.ex. en VA-installalion, anlila en konsullerande ingenjör eller själv vara sådan yrkesman som upprättar detaljerad beskrivning enligi vilken arbelel skall utföras av näringsidkaren. Konsumenten kan lill och med länkas själv upplräda som ansvarig arbels-ledare enligi byggnadsstadgan. Vidare kan han också tänkas ha fåll föreskrifter från myndighel, försäkringsbolag o.dyl. som grund för sina föreskrifter för näringsidkarens sätl all ulföra arbelel. Del måste ifrågasällas om denne i sådana fall skall ha skyldighel atl konlrollera konslruklionen och rälla eventuella brisler och fel i denna.

Skyldighet att avråda

OrganisaUonerna ifrågasätter om näringsidkaren bör ha skyldighel atl avråda enligt § 6 från t. ex. en lyxbetonad insiallaiion i elt badrum eller en dyrbar reparalion av en gammal klocka. Delta krav kan medföra besvärliga konsekvenser för små haniverkare och kan komma all ulnyttjas av konsumenten, som kanske ängrar sig sedan han fåll fakluran för arbelel. Vi anser del därför lämpligt med ell uttalande från departemenischefen i vilkel klargörs alt en näringsidkares skyldighet all avråda bör begränsas till en fackmässig bedömning uiifrån lekniskl-ekonomiska skäl. Det måsle dessutom finnas skäligl ulrymme för en näringsidkares felbedömningar belräffande rent lekniska konsekvenser av ell arbele.

Prop. 1984/85:110 136

5.19 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges byggmästareförbund:

Föreningen och förbundel kan lillsiyrka all som normalkrav på näringsidkarens preslalion skall gälla all denne skall ulföra Uänslen på etl fackmässigl lillfredsslåilande säll. De bestämmelser som härutöver föreslås belräffande näringsidkarens preslation är emellerlid alltför kategoriska och onyanserade för all kunna vinna allmän lillämpning inom Uänsleområdei. Del kan länkas alt den balansgång som ulredningen skisserar mellan de samtidiga kraven på fackmässigl och med omsorg ulfört arbele, billigasle ulförande, resultat- och funktionsansvar samt skyldighet all avråda - med de konsekvenser beträffande felansvaret och rätlen lill betalning som härav följer - kan te sig någol så när genomförbara på mindre och hell okomplicerade ijänster, där bestämmelserna endasl undantagsvis lorde komma all lillämpas. För Gänsler av mer komplicerad karaktär, såsom reparalions- och ombyggnadsarbden på fasl egendom, är emellertid nyssnämnda regler inle alls anpassade för en praklisk lillämpning. Den primära grundregeln att avtal skall hållas och näringsidkarens behov av säkerhet för alt konsumenterna uppfyller sina förpliktelser enligt ingångna avtal -vilkel behov utredningen sagl sig vilja värna om (sid. 177 i belänkandel) -har satts ål sidan i en ulslräckning som inle kan godtagas. Vid reparalions-och ombyggnadsarbeten avseende fasl egendom är del iroligl. all en direkl konsekvens av föreslagna bestämmelser är alt näringsidkaren får nöja sig med den beialning som konsumenten frivilligt förklarar sig beredd atl betala, i de fall konsumenten i efterhand med hänvisning till föreslagna regler vill ifrågasätta riklighden av gjorda debileringar. Det är uppenbart all Ullskapandd av sådana regler kommer all medföra all de seriösa företagen, som har att följa gällande lagstiftning, kommer atl få ell minskal inlresse av att åtaga sig reparalions- och ombyggnadsarbeten ål enskild konsumenl, samtidigt som den redan nu besvärande s.k. svarta marknadens marknadsandelar kommer alt öka.

Vad härefter gäller kravel på billigasle utförande kan det visserligen -särskilt i de fall då avtal om arbelen om fasl egendom föregåtts av ell anbudsförande — ofla anses all billigasle försvarbara utförande får anses ligga inom ramen för vad parterna avtalat, i den mån avtalet inle preciseral anger vad som skall utföras. I sådana fall får emellertid konsumenten inle heller belala för mer än det som faktiskt utföres. Däremol är del felakligl att härutav skapa en generell regel om all billigaste utförande regelmässigt skall gälla, i de fall näringsidkaren inle kan visa att annal är avtalat. Atl dessutom knyta en sanktion lill bestämmelsen av innebörd all näringsidkaren inle skall vara berättigad lill högre ersällning, om han skulle ulföra Gänsten på etl bällre säll än vad som vid en prövning i efterhand kan anses vara del billigaste, måsle av prakliska skäl vara hell uteslutet - jfr exempelvis AB 72 kap. 2 § 1.

Ett övergripande motiv för ulredningen har varit all föreslagna regler skall slimulera lill kommunikation mellan parierna, sä att avtalets närmare innehåll kan fastställas. Emellerlid synes den prakliska innebörden av föreslagna regler i nu ifrågavarande del närmasl ulgöra elt krav på näringsidkaren atl regelmässigl och under löpande arbelen skriftligen dokumentera samlliga förda diskussioner, vid äventyr att näringsidkaren i efterhand inte kan fullgöra honom åliggande bevisskyldigheler. Ulredningens målsättningar och förhoppningar härvidlag motsvaras inte av den praktiska verkligheten. Jusl frånvaron av en koslnadskrävande administration utgör

Prop. 1984/85:110 137

grunden för de mindre förelagens möjligheier atl priskonkurrera om nu ifrågavarande objekl, vilka objekl ofla kan ulgöra den huvudsakliga basen för dessa förelags verksamhel. Ulredningens förslag saml den byråkrali och de ökade adminislralionskoslnader, som ulgör den direkla följden härav, skulle olvivelakligi avsevärt komma att begränsa de mindre förelagens konkurrenskraft och kunna komma all rycka undan grunden för deras fortsalla verksamhel.

Reparalions- och ombyggnadsarbelen på fasl egendom - särskili sädana arbelen som utföres av småförelagare - sker ofla formlöst på löpande räkning. Härvid enas parierna om vilka arbelen som huvudsakligen skall utföras medan de närmare arbetspreslalionerna växer fram genom diskussion mellan parterna och efter konsumenlens eller dennes rådgivares muntliga anvisningar. Anlag all en småföretagare vid elt ombyggnadsarbete t.ex. ålagit sig all byla kakel i badrum. 1 sådani fall förekommer i marknaden en mängd olika kakellyper med högsl skiftande kvaliid och kostnader. Anlag vidare atl konsumenien under arbdenas gång ger uttryck för önskemål om elt kakel med förhållandevis hög kvaliid och alt ulförande kommer till slånd med sådani kakel. Möjlighelerna för näringsidkaren all i efterhand bevisa alt avtal träffats genom muntlig anvisning från konsumentens sida om den högre kvaliteten torde vara yllersi begränsade. All konsumenien i siluationer som den beskrivna genom den föreslagna regeln kan tillgodogöra sig den högre kvaliteten genom att betala för lägsta möjliga kvalitet, ter sig direkl siölande. Vid mer omfallande reparalions-och ombyggnadsarbelen på fasl egendom är den föreslagna beslämmelsen, med dess konsekvenser för felbegreppel och rällen lill betalning, inle möjlig alt lillämpa enligi sin ordalydelse. Härtill kommer all regeln slår i direkl motsatsförhållande lill beslämmelserna om fackmässigl ulförande och ansvar för resultatet. Det kan på goda gmnder antagas all bestämmelsen, om den leder till lagstiftning, kommer atl leda lill många och onödiga ivisler, särskili när del gäller arbelen avseende fasl egendom, vilka ofta gäller betydande belopp. Risk föreligger härvidlag all den föreslagna bestämmelsen tas lill intäkt för obehöriga "prutningar" i efterhand på en avtalad eller eljest korrekt beräknad ersällning.

Enligi 2 kap. 3 § i lagförslagel skall Uänsten leda lill avlalal resultat eller del resullat, som konsumenten hafl anledning att räkna med. Utredningen berör i betänkandet flykligl det förhållandel att konsumenien själv eller genom särskilt anlitad rådgivare tillhandahållit material eller mer eller mindre färdiga beskrivningar och rilningar. som skall ligga till grund för utförandel (sid. 194, 196, 197 och 267 i belänkandel). Att resullalel härvid blir avhängigl av beskaffenheten av Ullhandahålld malerial jämle överiämnade beskrivningar och rilningar, är sedan länge en självklarhel inom byggnadsbranschen. Vad nu sagls gäller särskili i de fall då beskrivningar och rilningar legal lill grund för etl anbudsförfarande och en efterföljande beställning. Även ulredningen synes ha uppfattningen all näringsidkaren inte har anledning atl "nagelfara" för ändamålet särskilt upprättade rilningar. Nämnda förhållande måsle emellerUd komma Ull uttryck i laglexlen eller på etl klarare sätl i motiven.

Enligt 2 kap. 6§ i lagförslaget föreligger skyldighel för näringsidkaren all avråda konsumenten från atl låla utföra Uänsten om den inle kan förvänlas bli lill rimlig nylta för konsumenten eller, sedan Uänslen påböGats, i vissa fall avråda från fortsatt utförande. 1 belänkandel anger ulredningen alt näringsidkaren givetvis inte skall vara skyldig att ifrågasätta del förnuftiga

Prop. 1984/85:110 138

i vaGe uppdrag han får. Den föreslagna beslämmelsen har sålunda karakiär av undanlagsregel och lorde ta sjkte på lämligen sällan förekommande undanlagssilualioner. Nämnda förhållande måsle - om regeln över huvud lagd skall leda lill lagsUftning - komma Ull ullryck i laglexlen. exempelvis genom atl beslämmelsen förses med ell uppenbarhdsrekvisil. Del kan härulöver enligi föreningens och förbundels mening allmänl ifrågasällas om del finns någon anledning alt generelll uppsätta någon form av objeklivi nyttokriterium för atl en näringsidkare skall kunna vara berättigad all ulföra en av konsumenien önskad Gänsl. Väl kan länkas all en enskild konsumenl kan ha inlresse av alt "rusia upp" en honom Ullhörig byggnad, alldeles oavsett om della ur samhällssynpunkl ter sig som objekUvl rikligt eller ej. Den föreslagna bestämmelsen lar enligi sin ordalydelse sikle på hela Uänslen eller en reslerande del av Gänsien. Med anledning av vissa uttalanden i övrigl i belänkandel vill föreningen pålala att del vid sammansatta och komplicerade Gänster, lyp reparalions- och ombyggnadsarbeten avseende fasl egendom, skulle föra alldeles för långi all lillämpa molsvarande princip på vaGe delåtagande inom ramen för Uänslen. 1 moUven lill eventuell lagsliflning i denna del bör sålunda klargöras alt del här är frågan om en bedömning, som skall ske mol bakgrund av vilken rimlig nytta konsumenien kan anses ha hafl av Uänslen i dess helhel.

Sammanfallningsvis har föreningen och förbundel uppfattningen att kap. 2 §§2, 3 och 6 i förslagel inle är anpassade lill arbelen på fasl egendom, vilkel synes ha sin förklaring i all de prakliska och ekonomiska konsekvenserna för konsumenl resp. byggföretag av föreslagna regler inle blivit föremål för några närmare överväganden av utredningen.

5.20 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Resultatansvar

Enligt utredningens mening är avtalsfriheten en utgångspunkt när det gäller frågan om vilkel resultat som näringsidkaren skall prestera. Ulredningen föreslår därför all Uänslen skall leda lill det resultat som har avtalats. Om emellertid del åsyftade resultatet inte på etl tillräckligt tydligl säll framgår av avtalet, bör näringsidkaren enligt utredningens mening ansvara för det resullat som konsumenien har haft anledning alt räkna med.

Att Gänsten skall leda till del resultat som har avtalats synes närmasl vara självklart. Någon molsvarande beslämmelse finns inte i t.ex. den köprättsliga lagstiftningen. Del kan mol bakgmnd härav ifrågasättas om den nu föreslagna bestämmelsen fyller etl egentligt behov.

Om det åsyftade resultatet inle på ell tillräckligt lydligt sätt framgår av avtalet, synes den nalurliga ulgängspunklen för avtalstolkningen vara all del sker en objektiv bedömning av omständigheterna i del enskilda fallel. Vid denna bedömning bör hänsyn las Ull såväl näringsidkarens som konsumentens uppfattningar om vad avtalet kan anses gå ut på. Ulredningens förslag all endast konsumenlens uppfallning härvidlag skall vara avgörande för avtalslolkningen är för ensidigt och lorde medföra all näringsidkaren försätts i en besvärande osäkerhetssitualion. Paragrafens ulformning kan i den prakUska tillämpningen ge anledning Ull en sådan lolkning atl balansen mellan näringsidkarens och konsumentens berättigade intressen väsenlligl

Prop. 1984/85:110 139

kan komma all rubbas till näringsidkarens nackdel. Härtill kommer all den "förulsebarhei" som i andra sammanhang uppslälls som en förulsällning för vissa rättsverkningar saknas här. Kraven på näringsidkaren för atl denne skall kunna undgå del ansvar som här är i fråga är orimligl högt salta.

1 den mån en särskild regel om avtalstolkningen anses vara erforderiig -vilket kan ifrågasättas - bör densamma ulformas så, alt tolkningen skall grunda sig på objektiva omständigheler som parierna insett eller bort inse vid avlalslidpunkten eller senare under Gänstens ulförande.

5.21 Kungl. Automobilklubben (KAK):

Beträffande resultalansvar vill KAK anföra all del i princip synes självklart all Gänsten skall leda lill det resultat som har avtalats. Ulredningens förslag atl näringsidkare skall svara för det resultat konsumenien kan anse sig ha anledning räkna med synes KAK kunna leda till orimliga konsekvenser. Den föreslagna principen går också betydligt längre än vad som stadgals i gällande köplagstiftning.

1 fråga om avrådningsskyldighet vill KAK påpeka att sådan för närvarande fungerar inom ramen för Udigare nämnda MRF-överenskommelse. 1 princip vill KAK dock framhålla all en långt driven avrådningsskyldighd kan leda till ur konsumentsynpunkt ofördelaktiga konsekvenser, då överdrivna krav på näringsidkarens skyldighet att avråda konsumenien från att reparera en vara kan leda till all näringsidkaren avråder reparalion enbart i syfte atl få sälja nya varor i stället för atl reparera. KAK anser därför en näringsidkares skyldighet att avråda konsumenien från all låla ulföra en Gänsl endasl skall ske om del är uppenbart all Uänslen med hänsyn till priset icke bör utföras.

5.22 Motormännens riksförbund (M):

2 kap. 5 § 3 st. I p.

M tolkar förslagel så att t.ex. för en bils trafiksäkerhet nödvändigt arbete faller inom ramen för del s.k. nödfallet. M ställer sig emellertid tveksamt till att skyldigheten all ulföra della lilläggsarbete uppkommer så snart konsumenten icke kan anlräffas omedelbart saml atl denna skyldighet föreligger även om priset för lilläggsarbetel icke är förhållandevis lågt. När det gäller bilar borde situationen i de flesta fall vara den atl någon risk för allvarlig skada icke uppkommer så länge bilen icke bmkas. M menar därför att det ligger närmare till hands atl i detla speciella sammanhang låta kostnaderna för tilläggsarbetet vara avgörande för om arbetet skall ulföras utan konsumentens hörande.

5.23 Sjösportens samarbetsdelegation (SSD):

Belräffande kraven på godtagbar preslalion sladgas all Uänslen skall ulföras fackmässigl lillfredsslåilande, och att näringsidkaren skall "med omsorg tillvarata konsumenlens inlressen". Han skall Ullhandahålla material om inte annat avtalats, och materialet skall vara av god beskaffenhet.

Prop. 1984/85:110 140

Dessa beslämmelser om slandard är ivingande, ulom så all "hänsyn får las" lill all lägre standard överenskommits "i den mån del med beaklande av priset och övriga omsländigheler är skäligl". Molsvarande föreskrivs där parierna överenskommil om provisorisk reparalion eller all arbelel skall göras "så gott del går" eller liknande.

Även som konsumentrepresenlanl kan man fråga sig vad denna ivingande regel är lill för. Parterna kan vilja överenskomma lägre slandard än den anbefallda, l.ex. där kunden inle behöver fackmässiga kunskaper och vänder sig lill en icke-fackman för all få lägre pris. Fallel illuslrerar det tidigare sagda alt del kan finnas behov av en regel som inskränker möjligheten alt genom tryckta villkor sänka standardkravet för arbelet, ulan att omöjliggöra för parterna atl uttryckligen överenskomma en lägre slandard. Ell sådani villkor borde accepteras därför alt det är avlalal, och inle bara föranleda någol slags jämkning av den lagreglerade ordningen genom all "hänsyn får las" lill avlalel "i den mån del är skäligl". Den föreslagna regeln kan omöjliggöra avtal med mindre kompetenta personer som anlilas lill lägre priser.

Det kan påpekas att konsumenlköplagens regel om köp "i befinlligl skick" nog hade varil dl lämpligare mönsler för en lösning än del som kommittén kommil fram till.

I 2 kap. 2 8 ges en regel all näringsidkaren skall ulföra arbelel så billigt som rimligen är möjligl. Regeln lycks innebära en dubblyr vid sidan av 12 §.

I 3 § slår att tjänsien skall leda till del resultat "som har avtalats eller som konsumenten haft anledning alt räkna med". Har ett varv åtagit sig all reparera en bålmotor skall molorn fungera när arbetet är färdigt. Har någon åtagit sig atl sprullackera elt båtskrov, skall skrovet vara så blankt som kunden har anledning all förvänla med hänsyn Ull prisel och den erfarenhel som hantverkaren uppgelt sig ha. Regeln innebär med andra ord all näringsidkaren åläggs en garanti för förväntat resultat.

Del förefaller SSD atl regeln går längre än vad konsumenten rimligen kan begära. Lagiexten har redan i 1 § angivil atl tjänsten skall ulföras fackmässigl tillfredsställande. All del dessulom skall leda lill förvarnat resulial innebär att reparatören åläggs risken för etl misslyckande trots fackmässigt utförande. Har delta uttryckligen avialais — vanligen i form av lidsbegränsad garanti - är ell sådant resullatansvar på sin plals. Åven ulan uttryckligt åtagande kan regeln tänkas vara motiverad i sådana fall där näringsidkaren ensam råder över resultatet, t. ex. där en bil eller en maskin varil inlämnad på en verkslad för reparalion. Men en generell regel om resultalansvar går nog längre än vad som är rimligt till konsumenlens skydd. Skall exempelvis målaren under alla omsländigheter bära risken för att en regnskur förstör den fina ytan innan den hunnit torka?

5.24 Kooperativa förbundet (KF):

KF har inget att invända mol de regler som ulredningen föreslår ifråga om näringsidkarens preslalion, sällel för ulförandel, resullalel, lilläggsarbete, skyldighet att avråda och liden för ulförandel.

5.25 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Förhållandet mellan huvudregeln om tilläggsarbete i 2:5 andra st. och pristilläggsregeln i 2:13 försia st. bör ses över ytterligare såvitt avser

Prop. 1984/85:110 141

frågan om ersättning till näringsidkaren för obehörig vinsl och ursäktliga misstag från näringsidkarens sida.

LRF ifrågasätter om inte 2:5 tredje st. bör ulformas någol mer reslriktivt. Förslaget innebär att näringsidkaren är skyldig alt utföra Ulläggsarbele på kundens begäran, om tilläggsarbetet inte hindrar näringsidkaren i hans normala verksamhet eller är lill olägenhel för andra kunder. Här finns ingen spärr såvitt avser Ulläggsarbdds betydelse för kunden, ej heller undantag om vikliga personliga skäl hos näringsidkaren föreligger. Sistnämnda aspekt torde ha viss betydelse för familjeföretagare med endast få anställda.

Näringsidkaren föreslås vara skyldig atl avråda konsumenten från Gänsten om denna inle kan förväntas bli lill rimlig nytta för konsumenien. Enligt LRFs uppfattning går beslämmelsen för långi. Ifråga om Uänsler som är allmänl förekommande eller där avgörandet beror på lycke och smak bör någon avrådningsplikl inle föreligga. Även andra fall kan länkas. Bestämmelsen bör ses över ytteriigare.

6 Konsumentens avbeställningsrätt

6.1 Hovrätten för Västra Sverige:

2 kap. 8 §

Ulredningen har föreslagit en räll för konsumenien all ulan angivande av skäl få avbeslälla en Gänsl. En fömisällning är att avbeslällningen sker innan Gänsten avslutats eller, i fråga om s.k. abonnemangsavial, under loppet av avialsUden. Utredningen har därmed gåll längre än vad som föreslagils i 37 § i förslagel lill ny köplag om avbeslällning vid lillverkningsavial. Ett lagfästande av en sådan räll är ägnal all undergräva den gamla regeln att avtal skall hållas. Hovrätten släller sig därför tveksam till den föreslagna, för konsumenten generösa avbeställningsrällen. Om förslagel genomföres är del för att förhindra missbmk nödvändigt atl näringsidkaren blir tillgodosedd i ekonomiskl avseende.

Om konsumenten i stället för all i behörig ordning avbeställa en Gänst gör sig skyldig till koniraktsbrott genom att inle belala eller lämna nödvändig medverkan och näringsidkaren med anledning härav häver avlalel, skall enligt 5 kap. 4 § konsumenien vara skyldig all belala som om han hade avbeslälll Gänsten den dag näringsidkaren hävde, dock att ersättning enligt 2 kap. 9 § 2 st. inte skall utgå om konsumenien visar atl dröjsmålel inte beror på försummelse från hans sida. Skadeståndsansvaret vid konsumentens dröjsmål är sålunda icke så slrängl som vid en i behörig ordning gjord, på sakliga skäl gmndad avbeslällning. Della slällningslagande från utredningens sida medför atl en konsumenl, som avser att avbeslälla, hellre försöker sälla sig i en sådan siluation alt näringsidkaren nödgas häva på gmnd av dröjsmål enligt 5 kap. Avbeställningsreglerna kommer icke att få någon självständig slällning om en konsumenl som vill avbeslälla når etl bättre resultat genom all inle infria sina åiaganden, alliså förhålla sig passiv. Hovrätten föreslår därför all andra meningen i 5 kap. 4 § - en beslämmelse som i och för sig synes opåkallad - utgår.

Prop. 1984/85:110 142

6.2 Stockholms tingsrätt:

När del gäller de i 2 kap. 8-9 §§ upptagna reglerna om konsumentens avbeställningsrätt, vill tingsrätten - med sin till problem som uppkommer vid domstols rättstillämpning avgränsade granskning - inte yttra sig över den för konsumenten långtgående befogenhel förslagel innehåller. Dock vill tingsrätten påpeka alt regleringen av näringsidkarens rätl lill ersällning bör ske med utgångspunkt i prisel för Uänsten. Det torde i princip vara avbeställaren som skall ha bevisbördan för påståenden att den ersättning som näringsidkaren kräver är oskälig. Paragrafen kan alltså leda till bedömningar av annan art än konsumenten tänkt sig och del är inle uteslutet att konsumenten härigenom dras in i processer.

6.3 Marknadsdomstolen:

Med tillfredsställelse noterar marknadsdomstolen atl ulredningen föreslår en lagfäsl säll lill avbeställning för konsumenten. Från konsument-skyddssynpunkt är det särskilt viktigt atl ulredningen inle föreslagil all rätten till avbeslällning skall vara beroende av alt avbeslällning kan ske utan väsentlig olägenhel för näringsidkaren. Härvidlag är alltså ulredningens förslag att föredra framför köplagsutredningens lidigare framlagda förslag. Konsumenttjänsluiredningens regel i 2 kap. 8 S ler sig enligt marknadsdomstolen ändamålsenlig. Beträffande regleringen i 2 kap. 9 § av näringsidkarens rält lill ersättning har domstolen i och för sig ingen mer väsentlig erinran. Det skulle emellertid vara olyckligl om olika beräkningsgrunder kom att gälla vid köp och tjänster, varför en samordning med de köprättsliga reglerna följaktligen bör göras.

6.4 Konsumentverket/KO:

Utredningen föreslår alt konsumenten skall ha generell rätl all avbeställa en Uänst, dvs. ulan att anföra några särskilda skäl (2 kap. 8 §). Verket ansluter sig till del som anförs som slöd för en sådan regel och tillstyrker den föreslagna bestämmelsen. Avbeställningsrällen skall också gälla vid abonnemangsavtal och verket vill underslryka, alt de skäl som talar för en avbeställningsrält ofta är slarka jusl i sådana fall. Särskilt när abonnemangsavtalet fortlöpande förlängs under lång lid är det viktigt att konsumenten har möjlighel att frånträda Gänsten.

I motiven anförs, att näringsidkaren efter en avbeställning har rätl atl vidta sådana åtgärder som går ut på att hindra fara för skada på person eller egendom (s. 437). Detta ligger naturligtvis normall i konsumentens intresse, och verket ansluler sig lill del. Av samma skäl bör enligt verkels mening näringsidkaren i vissa fall också vara skyldig atl förhindra skada även efter en avbeslällning. Om näringsidkaren påböGat arbetet när avbeslällningen sker, bör det åligga honom att undertälla konsumenien om del föreligger fara för att person eller egendom skadas om arbelel upphör. Önskar konsumenien få sådani arbele ulfört som behövs för all hindra skadan, bör näringsidkaren vara skyldig alt utföra delta. Även om näringsidkaren inte kan anträffa konsumenten bör han - liksom i fråga om tilläggsarbele (2 kap. 5 § tredje st.) - vara skyldig atl utföra sådana åtgärder som måste vidtas för atl förhindra allvarlig skada för konsumenten.

Verket har ingen erinran mot all näringsidkaren vid avbeställning får ersättning för utfört arbele. Verkel har inle heller någol all invända mol att

Prop. 1984/85:110 143

näringsidkaren kompenseras för koslnader för sådani arbele som inle blir av, eller för föriusi på gmnd av alt han underiåtit all åla sig annal arbele. 1 vissa fall kan del dock finnas anledning all låta konsumenien undgå ersällningsskyldighel för föriust. Liksom enligt del norska förslaget bör detta vara fallet, om konsumenten på grund av omsländigheter som inle är atl hänföra lill honom själv - t.ex. därför atl föremålel för Gänsien har gåll förioral - saknar möjlighel all ulnyttja Uänslen. Del finns också anledning all överväga om delsamma inte bör gälla om orsaken är allvariiga personliga skäl, såsom svår sjukdom.

I motiven anförs att näringsidkaren kan ha inrättat sig efter uppdragel genom all inte vidta några åtgärder för alt få andra uppdrag, och atl man i elt sådani fall inte kan begära att han, för all ha rätl lill ersällning för förlusl, påvisar alt han blivit erbjuden något annat arbete (s. 440). Del bör enligt ulredningen i allmänhel räcka med att del är sannolikl alt han gått miste om en annan inkomstkälla. Enligt verkels mening kan man inte bortse från atl näringsidkare med normall dålig orderingång vid avbeslällning kan komma all missbruka regeln. Den kan också komma att medföra all näringsidkare vid avbeslällning överlag yrkar ersällning för förlusl, ulan atl förebringa någon egenllig bevisning. Beviskravet får därför inte sältas alltför lågl.

Verket ansluler sig lill bedömningen ail standardiserade ersättningsbelopp kan vara till fördel från konsumentsynpunkt. Ersättningens sloriek blir förulsebar och tvister kan undvikas (s. 184). Verket har därför ingen erinran mot den föreslagna regeln (2 kap. 10 §). Beslämmelsen får dock inle tas till intäkt för all man inför krav på ersättning vid avbeslällning i branscher där del idag inle las ut någon sådan. Det bör också belönas, all ersättningsbeloppen för atl vara skäliga bara bör få sältas så högl atl de läcker näringsidkarens förlust men däremol inle ger vinsl.

6.5 Allmänna reklamationsnämnden:

Genom regeln i 2 kap. 8 § ges konsumenien en generell rält att avbeslälla en Uänsl så länge denna inte har avslutals. 1 de närmasl följande beslämmelserna intas regler om näringsidkarens ersätlningsrätt i anledning av en avbeslällning.

Konsumentens avbeställningsrätt går långt så lill vida all denne inle behöver anföra något skäl för avbeslällningen. Samtidigt har näringsidkaren - vid sidan av rätten till ersättning för redan ulförl arbele (9§ 1 st.) - en i princip obetingad räll lill förlustersättning i anledning av avbeslällningen (9§ 2 st.). Någol undanlag från skyldighelen all ersälla föriusi i de fall där konsumenten avbesläller på grund av orsaker av "force majeure"-karaklär föreligger inte. 1 moliven anmärks visserligen all sådana omsländigheler i vissa fall kan medföra ogillighd eller jämkning av avial enligi avlalsrältsliga principer eller regler. Den föreslagna regeln om ersättning för uppkommen förlust vid avbeställning bör emellertid jämföras med vad som i motsvarande fall föreslås gälla vid konsumenlens dröjsmål. Av 5 kap. 4§ framgår därvid atl konsumenien kan undgå skyldighel all ulge ersällning för förlusl om han förmår visa all dröjsmålel inle har berott på försummelse från hans sida. Beslämmelsen måsle anses ge ulrymme för lolkningen atl rätten lill förlustersättning är vidare vid avbeslällning än vid dröjsmål. Moliven övertygar inle om motsalsen på denna punkl (s. 507). Enligt nämndens mening föreligger inle någol skäl alt göra åtskillnad mellan här akluella situationer.

Prop. 1984/85:110 144

6.6 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

De i 2:8—9 föreslagna reglerna om avbeslällningsräll och beräkning av skadestånd i samband därmed tillstyrks. Förslagel lill 2:10 1 p. bör ulgå, eflersom en prövning enligi 2:9 alllid måsle ske, även när avtal om normalersätining iräffals. Den föreslagna regeln skulle därför inte fylla sin avsedda praktiska funklion.

I motiven på sid. 184 uttalar ulredningen atl överenskommelser om normalersätining bör vara normgivande, även om hänvisning Ull dessa saknas i del individuella avlalel, oavsett om slandardavtalel har karakiär av sedvana. Visserligen har del nyligen i rällspraxis slagils fast att slandardvillkor utan hänvisning kan vara bindande vid sällskapsresor, där förekomsten av standardvillkor är allmänl bekani och villkoren läll lillgängliga m.m. (NJA 1978 s. 432), men fakullelsnämnden känner ändå iveksamhel om bevissvårigheterna vid faslslällande av avbeslällningsersättning är så slora, all man därför på della område skall uppställa en generell regel om standardvillkors giltighet ulan hänvisning. Även om 2; 10 I p. skulle accepteras av lagstiftaren, föreslår fakultelsnämnden därför all 2: 10 2 p. ulgår.

6.7 Konsumentköpsutredningen:

Förslaget innehåller i 2 kap. 8-IO§§ särskilda regler om rätl för konsumenten att avbeställa en Gänst och om ersättning till näringsidkaren vid sådan avbeställning. Någon motsvarighet till dessa regler finns inte i köplagen och konsumenlköplagen. Köplagsutredningen har emellertid tagit in regler i ämnet i sill förslag lill ny köplag. Dessa regler är begränsade lill avial om Ullverkning och framslällning av gods.

Enligt konsumenttjänsluiredningens förslag ges konsumenten en mycket vidsträckt avbeställningsrätt. Som enda förutsättning skall gälla atl Uänslen inle är avslutad. Denna ordning, som skiljer sig från köplagsutredningens mera restriktiva förslag, har den fördelen all den är enkel och klar. Den synes kunna godtas i konsumentförhållanden, under förutsättning atl reglema om den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna utformas så all de motverkar missbruk av avbeställningsrällen.

För ersättningsberäkningen förordar konsumenlUänstulredningen, liksom köplagsutredningen, att man väljer en "additionsmelod". De båda förslagen är emellertid utformade på olika säll. Gemensamt för dem är atl de synes lämna ganska stort ulrymme för skälighetsbedömningar. Detta gör del svårt alt överblicka de praktiska konsekvenserna av de båda allernaliven. Elt försök till analys ger emellertid vid handen alt de bägge metoderna bör kunna leda lill i slort sell likvärdiga resullat. Man måsle dock räkna med att reglerna, vilketdera allernativet som än väljs, kommer att erbjuda stora tolknings- och tillämpningsproblem. Detla kan försvåra uppgörelser i enskilda fall.

KonsumenlGänstulredningens förslag har från näringsidkarens synpunkt den fördelen framför köplagsförslagei atl del inte i samma mån tvingar denne att redovisa sina ekonomiska kalkyler. Å andra sidan kan del, såsom ulredningen själv påpekar, leda lill bevissvårigheter, särskilt när del gäller frågan vilka inkomsler näringsidkaren hade kunnat skaffa sig, om han inle hade åtagit sig det avbeställda uppdraget. Enligt ulredningen bör man emellertid inle överbdona kraven på näringsidkaren i bevishänseende (s. 183). I allmänhet bör del räcka all del framsiår som sannolikt all

Prop. 1984/85:110 145

näringsidkaren har gått miste om en annan inkomstkälla genom alt inrätta sig efler uppdraget (s. 440). Med så måttliga krav på bevisningen är del Iroligl atl man vid ersättningsberäkningen i regel kommer atl få ulgå från att näringsidkaren skulle ha kunnat få ett annal uppdrag, som skulle ha gett honom samma inkomsl som del avbeslällda. Näringsidkaren blir då berättigad till ersättning för utebliven vinsl, formellt på det uppdrag han har avstått från. Åven om det inle framsiår som sannolikl alt näringsidkaren hade kunnal få etl annal likvärdigt uppdrag, torde del ofla kunna hävdas att han har gjort en föriusi genom atl inrätta sig efter del avbeslällda uppdragel. Belydelsen av frågan om näringsidkaren skall ha räll lill ersällning för ulebliven vinsl eller inle är för övrigl beroende av vad man lägger in i begreppet "vinsl". Della berörs inle i belänkandel. Man kan fråga sig i vilken mån däri skall ingå sådani som bidrag lill förelagels allmänna adminislralionskoslnader, lön till näringsidkaren själv och ränla på i rörelsen nedlagt kapilal.

Sammanfattningsvis förefaller den beräkningsmetod som utredningen föreslår i allmänhel leda lill i slort sell samma resulial som en subtraktions-melod, innebärande alt näringsidkaren skall ha rätl till del avialade priset med avdrag för de koslnader han har undgått genom avbeslällningen och för vad han har Gänal in eller kunde ha Gänal in på andra uppdrag med ulnyttjande av den kapacitet som har frislällis genom avbeslällningen. Den valda konstmktionen ger emellertid konsumenten viss fördel i bevishänseende. Dd blir inte konsumentens sak atl visa, vilka besparingar och inkomsler näringsidkaren har kunnat uppnå till följd av avbeslällningen. I ställd ankommer det på näringsidkaren atl visa eller åtminstone göra sannolikl att han har gjort en förlust. Mot denna bakgrund synes en additionsmelod lämplig från konsumenlens synpunkt. Del kan dock ifrågasättas om inte regeln skulle kunna förenklas genom atl det i andra stycket försia meningen endasl sägs alt näringsidkaren skall ha räll Ull ersättning för förlusl som uppkommer genom avbeslällningen.

6.8 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Utredningen föreslår atl rätt skall föreligga att avbeslälla Uänsl även efter del att Uänsten påböGats. Näringsidkaren skall i sådant fall ersättas för koslnader som redan uppstått. Näringsidkaren kan i vissa fall få ersättning för alt han under tiden före avbeslällningen förioral möjlighelen till alternativt arbele antingen genom att tacka nej eller atl låla bli alt söka annat arbete.

TCO anser atl det är viktigt att rätt alt avbryta redan påböGad Gänst finns. TCO finner emellertid regeln om särskild ersättning för förioral alternativt arbele svår att tillämpa. Del borde i lagen åläggas näringsidkare att bevisa atl föriust av uppdrag verkligen föreligger.

6.9 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet ansluler sig Ull uppfattningen atl en avbeställningsrätt för konsumenien bör föreligga. På Gänsteområdet föreligger ofta sådana förhållanden att en rält all avbeslälla under pågående arbele ler sig som en moliverad normalregel.

Däremot kan samfundet inte godta utredningens förslag all ersättningen vid avbeställning, även efter del att arbetet påböGats, skall bestämmas med frångående av den i nuvarande rättsläge gällande subtraktionsmelo-10 Riksdagen 1984/85. I .saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 146

den. De av utredningen föreslagna ersättningsprinciperna synes förenade med sådana bevissvårigheter för näringsidkaren, all del i många fall kan bli denne som kommer i underläge vid en avbeslällning. Samfundd befarar atl addilionsmetoden vid bestämmande av ersällning för inslälll arbele och begränsningen till det negativa kontraklsinlressel medför risk för ell lättvindigt utnyttjande av avbeställningsrällen, som är ägnal leda Ull slörre olägenhel inom näringsverksamhden än behovet av konsumenlskydd i förevarande avseende moUverar.

6.10 Sveriges domareförbund:

2 kap. 8 och 9 §§

Principen om en lagfäsl räll lill avbeställning för konsumenten introducerades genom köplagsutredningens slulbelänkande (SOU 1976:66) med förslag lill köplag. I detta förslag inskränktes sagda rättighd dock Ull all avse endasl de s. k. tillverkningsavlalen och gjordes konsumenlens möjlighel all frånlräda ell redan ingångel avial av dylikl slag beroende av dels att inlel eller endast en mindre del av tillverkningen utförts, dels all avbeslällningen kunde ske utan väsentlig olägenhel för säljaren.

Konsumenlljänslulredningen har nu gåll ett sleg längre och föreslagil en regel med generell avbeslällningsräll för konsumenien. Såsom molivering har utredningen (liksom på sin lid köplagsulredningen) framhällil del sam-hällsekonomiskt olämpliga i all en Uänst, som ej längre är önskad av beslällaren, likväl kommer till slånd (s. 177). Del har också påpekais alt näringsidkarens intresse av avtalels bestånd i allmänhel lorde vara av rent ekonomisk natur och begränsa sig till ett anspråk på alt få full kompensation för sin förlust på grund av avbeslällningen. Vad angår den ekonomiska avräkningen parterna emellan skall denna enligt vad ulredningen föreslagil genomföras medelsl lillämpning av den s. k. addilionsmetoden, som också den lanserades av köplagsutredningen. Enligt denna princip skall näringsidkaren ej äga rätt lill ersättning i vidare mån än vad del negaliva kontraklsinlressel medger, dock med lillägg för föriusi som drabbar honom för all han går miste om vinsten på andra uppdrag (s. 181), och i inlet fall med högre belopp än det vederiag konsumenten haft atl eriägga om avbeställning överhuvudtaget ej ägl mm. I bevishänseende har i moliven uttalats (s. 183 och 440) alt det av näringsidkaren ej skall krävas mer än att denne lämnar en sannolik förklaring till att han lidit förlust och inle hafl möjlighel all genom annan inkomslkälla begränsa omfattningen av förlusten.

Domareförbundet redovisade redan i yttrande över köplagsutredningens ovan nämnda betänkande tveksamhet mol etl genombrytande av gmnd-principen "pacla sunt servanda" saml framhöll att den s.k. additionsmetoden radikalt avvek från den vedertagna meloden för beräkning av skadestånd vid kontraktsbrott. Åven om de av utredningen framförda skälen för en ovillkoriig avbeslällningsräll i och för sig ler sig beakiansvärda, ifrågasätter förbundet fortfarande, humvida dessa synpunkter verkligen får anses äga ett tillräckligt starki skyddsinlresse för atl rättfärdiga ett totalt åsidosättande av grundsatsen atl ingångna avtal skall hållas - någol som kan befaras bli resultatet av en lagregel med föreslaget innehåll. 1 alla händelser kan förbundet inte godtaga utredningens förslag alt införa en "additionsmetod" - ett beräkningsförfarande som alltför ensidigl gynnar konsumenien på näringsidkarens bekostnad. Förbundet vill härvid påmin-

Prop. 1984/85:110 147

na om del negativa mottagande som köplagsulredningens försök all inlro-ducera nämnda metod i svensk rätt rönte. För det fall förslagel likväl skulle gå igenom, anser förbundel atl ovan berörda lättnad i näringsidkarens bevisbörda klart skall framgå av lagtexten.

6.11 Vissa organisationer inom näringslivet:

Organisalionerna kan i och för sig godta att konsumenien uttryckligen medges rätt att avbeställa Gänsten trots den ökade risk som därigenom kan uppstå för omotiverade eller från allmän synpunkt icke önskvärda avbeställningar. Ulredningen har emellertid föreslagit en avbeslällningsersättning till näringsidkaren i stort sett uppbyggd efter samma principer som föreslagils i köplagsulredningen (SOU 1976:66) och som slarkl kriliserals av ett flertal remissinstanser. Organisationerna anser atl man principielll måste utgå från regeln atl avtal bör hållas även inom området för konsumenttjänsler. Och ett faslhållande vid denna princip kan inle leda till någol annal än all ersättning bör ulgå för del posiiiva kontraklsinlressel, om konsumenien väljer att avbeställa Gänsten. Atl medge undanlag från principen kan möjligen vara lill fördel för en enskild konsument som vill avbeslälla Uänsten men knappast för konsumentkolleklivel som genom koslnadsövervältring i sista hand får bära den "rabatt" på det posiiiva kontraklsinlressel som medges avbeslällande konsumenler. Härtill kommer alt ett fastställande av den "rabatterade" avbeställningsersällningen i prakliken kommer atl medföra hart när oöverstigliga svårigheter. Hur skall man t.ex. fastställa ett "skäligt pris" för den del av arbetet som hunnit utföras före avbeslällningen? Hur skall man få fram bevisning om situationen såsom den skulle ha varit om avtalet aldrig ingåtts? Hur skall man bestämma "näringsidkarens förlusl"? Innefattar denna t.ex. bortfall -helt eller delvis — av det täckningsbidrag som det uleblivna avlalel skulle ha medfört? Tillämpar man regeln atl konsumenten principielll måste belala avtalat pris, men med avdrag för de besparingar som näringsidkaren gjort eller kunnat göra genom att han slipper utföra den avbeställda delen, undgår man att behöva svara pä frågor av angiven typ. Principen om ersättning enligt dd positiva konlraktsintresset innebär dessulom en myckel bältre utgångspunkt för bestämmandet av den normalersätining som enligt utredningens förslag bör godtas (10§).

6.12 Handelskamrarna:

Handelskamrarna kan i och för sig godta att konsumenten uttryckligen medges rätt att avbeställa tjänsten trots den ökade risk som därigenom kan uppstå för omotiverade eller från allmän synpunkt icke önskvärda avbeställningar. Utredningen har emellertid föreslagit en avbeslällningsersättning lill näringsidkaren i stort sett uppbyggd efter samma principer som föreslagits i köplagsutredningen (SOU 1976:66) och som starkt kriliserals av remissinstanserna. Kamrarna anser atl man principielll måsle utgå från regeln att avtal bör hållas även inom områdel för konsumentUänsler. Och ett fasthållande vid denna princip kan inte leda till någol annat än all ersättning bör utgå för det positiva kontraktsintresset, om konsumenten väljer atl avbeställa Gänsten. Atl medge undantag från principen kan möjligen vara till fördel för en enskild konsument som vill avbeställa Gänsten men knappasl för konsumentkollektivet som genom koslnadsövervältring i sista hand torde komma att få bära den "rabatt" på del

Prop. 1984/85:110 148

posiiiva konlraktsintresset som medges avbeställande konsumenter. Härtill kommer all ell faslslällande av den "rabatterade" avbeställningsersällningen i praktiken kommer alt medföra hart när oöverstigliga svårigheier. Hur skall man t. ex. fastställa ell "skäligl pris" för den del av arbelet som hunnil utföras före avbeslällningen? Hur skall man få fram bevisning om situationen såsom den skulle ha varil om avlalel aldrig ingåtts? Hur skall man bestämma "näringsidkarens förlust"? Innefallar denna l.ex. bortfall - hell eller delvis - av del täckningsbidrag som del uleblivna avlalel skulle ha medfört? Tillämpar man regeln alt konsumenien principielll måste betala avtalat pris, men med avdrag för de besparingar som näringsidkaren gjort eller kunnat göra genom att han slipper ulföra den avbeställda delen, undgår man all behöva svara på frågor av angiven lyp. Principen om ersättning enligt det positiva konlraktsintresset innebär dessulom en myckel bättre uigångspunkt för bestämmandet av den normalersätining som enligt ulredningens förslag bör godias (10§).

6.13 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Belräffande §8 anser organisalionerna all del renl allmänl är siölande alt en part i etl avlalsförhållande skall kunna, ulan saklig grund, bryta etl ingångel avial. Seriösl arbetande näringsidkare som, för atl kunna pressa koslnader och priser, försöker planera sitt arbele drabbas särskili hårl om kunderna ulan förvarning och utan grund avbryler planerade och/eller pågående arbelen. Man bör beakla all l.ex. el- och VVS-installalioner i villor innebär kostnader på uppåt 50—60000 kronor. Atl avbryia ell avtal om en sådan preslalion fär konsekvenser även för andra, såsom underentreprenörer och underleverantörer. Därmed skulle näringsidkaren göra sig skyldig till koniraktsbrott gentemot dessa kalegorier. Della är ytterligare ell skäl lill att förhållandena lill "de bakre leden" måsle regleras i samband med antagandet av föreliggande lagförslag.

Den skadeslåndsrätl näringsidkaren får enligt §9, st. 2, är iveksam. Del är för del första svårt att visa atl "man underlålil att åla sig annal arbele". För det andra är det närmasl ogörligt all beräkna vad näringsidkaren skulle ha erhållil i ersättning för "annal arbete". Del naturliga och mest prakliska är att näringsidkaren ersätts med del han skulle ha fåll enligt del ursprungliga avtalet, med avdrag för vad han eventuelll erhållit för annat arbele under tidsperioden i fråga.

6.14 Motorbranschens riksförbund (MRF):

I de lidigare omnämnda "Regler för reparationer"' saknas särskild bestämmelse om avbeställningsrätt för konsumenten. Anledningen härtill torde vara all frågan om avbeslällningsräll har ansetts vara föga betydelsefull från praklisk synpunkt. Konsumentverket har inle heller framslälll önskemål om införande av en regel om avbeslällningsräll i branschens slandardavlal.

Såvill del är MRF bekani lorde dd i praktiken vara sällan förekommande atl konsumenter önskar frånlräda ingångna avtal om bilreparationer. I den mån så har skett är det förbundets erfarenhel atl bilverksläderna villfarit konsumenlernas önskemål härvidlag och att den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna i anledning av avbeställning fungerat utan märkbara olägenheler för någondera parlen.

' Se avsnitt 1.26.

Prop. 1984/85:110 149

Som en gmndläggande förulsällning för all införa en beslämmelse om avbeslällningsräll i konsumenttjänsllagen bör gälla att en sådan beslämmelse fyller ell påvisbart prakiiskl behov. Mol bakgrund härav hade det varit värdefulll alt få ta del av utredningens erfarenheler härvidlag. Sådan redovisning återfinns emellertid inte i belänkandel.

Konsumenlens rält all frånträda ell ingångel avtal ulgör ell avsleg från den sedan myckel länge tillämpade principen all avial skall hållas. Varken köplagen eller konsumenlköplagen ger köparen någon rält all frånlräda ell redan giliigl avtal. Endast vid sådana köp, på vilka hemförsäljningslagen är lillämplig, har köparen ivingande rält till s. k. ångervecka, då han hell kan frånträda köpeavtalet.

Med hänsyn till alt köparen i allmänhel inte tillerkänns avbeställningsrätt enligt nuvarande köprältsliga lagstiftning kan det ifrågasällas om del är lämpligl all nu införa sådan räll enbart inom Uänsteområdel. Övervägande skäl lalar i slälld för all frågan löses i ell sammanhang. Detta kan lämpligen ske i samband med den pågående översynen av köplagen och konsumenlköplagen.

Mot bakgrund av det ovan anförda kan MRF inle bilräda ulredningens förslag i denna del.

Med nu intagen ståndpunkt saknas i och för sig anledning att yttra sig över utredningens förslag om ersättning lill näringsidkaren vid avbeslällning. Även i della avseende är del dock angeläget att framhålla all näringsidkarens räll till ersättning besläms enligi en enhellig melod för köp och Gänsler. Frågan om meloden för beräkning av sädan ersällning bör därför avgöras i ell sammanhang. Därvid bör en naturiig utgångspunkt vara alt näringsidkaren får full kompensalion för sin förlusl på grund av avbeslällningen (ersättning för del posiiiva konlraklsinlressd). Det torde dock vara motiverat atl göra avsteg härifrån därest avbeslällningen beror på sjukdom, arbeislöshd eller annan liknande orsak varöver konsumenten inte råder. För sådana siiualioner lorde ersätlningsskyldighelen kunna begränsas lill del negativa konlraklsinlressd.

6.15 Kungl. automobilklubben (KAK):

Belräffande avbesiällningsräiien kan KAK konslalera, all del i fråga om bilreparaiioner yttersl sällan förekommer att kunden önskar frånträda ell ingångel avial. När det gäller medlemmar i MRF har della som regel kunnal lösas utan några som helst olägenheter för någondera parten. Del bör också påpekas att konsumentens rätt att frånträda ett avtal utgör elt avsleg från den gängse principen atl avtal skall hållas. Vare sig köplagen eller konsumenttjänsllagen ger köparen rätt att frånlräda ell giliigl avtal (undanlag utgör ångerveckan vid hemförsäljning). En utökad avbeställningsrält måste också påverka det administraliva arbetet och därmed påverka prisel. Del kan därför ifrågasällas om del är lämpligt atl införa en särskild avbeslällningsräll inom Gänsleområdel. Frågan lorde lättare lösas genom överenskommelser branschvis.

6.16 Motormännens riksförbund (M):

2 kap. 8 §

En generell avbeslällningsräll kan enligi Ms mening medföra allvariiga rubbningar i näringsidkares planering med ty ålföljande koslnadsökningar

Prop. 1984/85:110 150

för denne, vilkel i sisla ledd kan drabba konsumenien i form av ökade ulgifler för Gänsten. M ställer sig därför tveksam till en sådan avbeställningsrätt, i vaGe fall bör denna rätl icke föreligga i de fall då näringsidkare kan ulföra det beställda arbetet inom ramen för lämnad prisuppgift.

6.17 Sjösportens samarbetsdelegation (SSD):

Etl svårläst avsnitt behandlar kundens avbeställningsrätt. Avbeslällning av ett avtalat arbete har hittills ansetts som avtalsbrott och medfört atl företagaren får det avtalade vederlaget, med avdrag för besparingar som han gjort eller bort göra ("subiraklionsmdod"). Förslaget betraktar i princip avbeslällning som tillåten och beräknar ersättningen efter en metod som framförts i ett förslag till ny köplag. Näringsidkaren skall ha ersättning dels för del arbete som han bara fåll utföra delvis med en proportionell del av den beräknade vinsten, och dels för kostnader som han ådragit sig för del redan ulförda arbetet ("additionsmetoden"). Den nya metoden anses gynna beställaren i två avseenden; dels reduceras näringsidkarens vinsl efler vad som svarar mol graden av färdigställande, och dels är del näringsidkaren som får påvisa olika förlustposter för atl få någon ersällning.

SSD kan väl länka sig att det kan vara fördelar med en regel som reducerar näringsidkarens vinst när han kunnat avbryia arbelel lidigare än beräknat och därigenom frigjort kapacitet för nya uppgifter, och del kan vara meningsfullt alt framräkna resultatet genom all näringsidkaren får påvisa sina förlustposter och sina reducerade vinstkrav. SSD kan emellertid inte förstå förslagets metod atl realisera dessa intentioner. Förslaget utgår nämligen från att näringsidkaren över huvud taget inle får räkna vinsl på det avbeställda uppdraget utan istället pä sådana uppdrag som han måst avböja därför atl han åtagit sig det nu avbeställda. Men samtidigt tillerkänns näringsidkaren den andel av överenskommel (eller eljest gällande) pris som svarar mot utfört arbete - vilkel rimligtvis måste inkludera en reducerad del av beräknad vinsl. Bestämningen av den andel av priset som näringsidkaren skall erhålla görs för övrigl på ett närmasl obegripligt diffust sätt; ersättningen är vad som, "med beaktande av avtalat eller i övrigt för Gänsten gällande pris, skall motsvara del pris som skulle varil skäligt (sic!) om avtalet endast hade avsett del utförda arbetet". SSD menar atl det eftersträvade resultatet bättre hade kunnat nås genom etl handfast timkostnadsresonemang.

Huruvida det eftersträvade resultatet atl kunden skall komma lättare ifrån elt ingånget avtal över huvud taget är lämpligt kan man ha delade meningar om, men SSD vill framföra några principiella synpunkler. Den ena är atl avbeställningsregeln av kommiuén avsetis vara tillämplig både när avbeslällningen beror på beställarens insolvens eller personliga ointresse av att få arbetet fullföljt och när den orsakas av att arbelet oväntal fördyrals på grund av tilläggsarbete eller tillstötande svårigheier (betänkandet s. 231). SSD finner del inte lämpligt atl man tillämpar samma ersättningsberäkning i båda situationerna. Den andra principiella synpunkten på avbeställningsrällen är all regeln bör samordnas med den planerade köplagsändringen, så att beställningen av arbele på sak som lillhör beslällaren inte faller under en annan beräkningsregel än beställning av en sak som skall tillverkas. Som inledningsvis framhållits skulle en sådan inkongruens dessutom leda till ovisshet om vilka analogier som skall lillämpas uianför del lagreglerade områdel.

Prop. 1984/85:110 151

6.18 Kooperativa förbundet (KF):

----- KF kan också lillsiyrka de föreslagna reglerna om konsumenlens

avbeställningsrätt-- .

7 Konsumentens betalningsskyldighet

7.1 Hovrätten för Västra Sverige:

Enligi 2 kap. 11 § 3 si. i förslagel skall prisel kunna sättas ned om del är oskäligl. Hänsyn skall därvid las lill gängse prisberäkning för molsvarande Uänsler vid avlalstillfällel och övriga omständigheter. Hovrätten ifrågasätter behovet av denna jämkningsregel mot bakgrund av den generalklausul i 36 § avlalslagen som Irädde i kraft den I juli 1976. Generalklausulen innebär atl avtalsvillkor får jämkas eller lämnas ulan avseende om villkoret är oskäligl med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid sådan prövning skall enligt lagiexten särskild hänsyn tas till om part i egenskap av konsumenl eller eljesl intar en underlägsen ställning till molparten. Åven etl avtal om prisel skall enligi vad som anfördes i moliven till 36 § avlalslagen kunna jämkas med slöd av generalklausulen.

Enligt motiven bör generalklausulen vara tillämplig inom hela förmögenhetsrättens område. Med anledning därav upphävdes då gällande civilrätlsliga generalklausuler i andra lagar än avlalslagen. Det kan inle vara rikligt alt nu tillskapa en jämkningsregel vid sidan av avtalslagen. Införes jämkningsregler i andra lagar än avlalslagen kan generalklausulen i 36 § avtalslagen komma atl uppfattas såsom om den skall lillämpas endast i speciella undantagsfall. Della var uppenbarligen inte meningen vid dess införande. En konsumenl som anser alt prisel är oskäligl högt har ofla möjlighet atl åberopa andra lagbestämmelser för att få rättelse lill slånd, t.ex. regler om fel i preslaiionen. På grund av del anförda avslyrker hovrätten alt en speciell jämkningsregel införes i 2 kap. 11 §.

7.2 Stockholms tingsrätt:

Belräffande prisets bestämmande föreslås i 2 kap. Il § för det fall fasl pris inle har avialais, all del skall bestämmas enligt gängse pris för molsvarande Gänster vid avtalslillfällel. Tingsrätten, som i och för sig hyser förståelse för motiven för en sådan regel, vill dock ifrågasätta om inte domslolarna i rättsUllämpningen, i alltför stor utsträckning kommer all fylla en priskontrollerande funktion i samhällslivel. Mol en sådan regel kan även processekonomiska skäl anföras. Enligi lingsrällens mening bör domsiolarnas civilrällsliga bedömning i prisfrågor begränsas lill vad som med hänsyn till arbelels arl och övriga omständigheter framstår som ell skäligl pris i del enskilda fallet. Därvid kan givetvis det gängse prisel vara en av flera omständigheler som skall beaklas. Tingsrätten avslyrker förslagel i denna del.

Prop. 1984/85:110 152

7.3 Malmö tingsrätt:

2 kap. II §

För all inle göra bestämmelsen i försia slyckel onödigi krånglig all tillämpa bör den ha följande lydelse: "År priset ej avtalat skall konsumenten betala vad som med hänsyn främsl till gängse prisberäkning för molsvarande Gänsler vid avlalstillfällel (gängse pris) men även lill arbetets art, omfattning och utförande saml övriga omsländigheler är ell skäligl pris."

II §3 st. i ulredningens förslag medför nämligen i prakliken all konsumenien, i fall då pris ej avialais, skall betala skäligt pris. Tredje slyckel bör då endasl avse avlalal pris.

Den av tingsrätten föreslagna formuleringen har dessulom den fördelen att den överensstämmer med vad som föreslagits av köplagsulredningen i förslaget till köplag 5 §.

2 kap. 12 §

Enligt andra slycket är konsumenien, om näringsidkaren inte fullgjort sin skyldighel all avråda, inle skyldig all belala mer än om han efter avrådan avbeslälll Uänsten. En förutsätining för all detta skall gälla är enligi utredningen, att del finns ett orsakssammanhang mellan näringsidkarens underiåtenhel och det förhållandel alt Uänsten inte blivit avbeslälld (s. 448). Detta framgår inte av lagtexten. Del norska förslagel har ell lillägg som går ul på all näringsidkarens underlålenhel skall ha inneburil all konsumenien inle fått tillfälle atl ulöva sin avbeslällningsräll. Någol liknande bör skrivas in i del svenska förslagel för alt undvika oberättigade krav från konsumenterna, som knappast kan förvänlas läsa förarbetena till lagen.

2 kap. 15 §

Lagtexien bör förtydligas och göras mer konkrel genom all ". . .i övrigl hade skäl all anta . . ." ersätts med ". . . med hänsyn lill vad som förekommil mellan parterna hade skäl atl anla ..."

2 kap. 16 §

Näringsidkaren är skyldig att på konsumentens begäran utställa specifi
cerad räkning. Han bör vara skyldig atl utställa räkningen snarasl, vilkel
bör framgå av lagiexten. Följden kan annars bli all näringsidkaren genom
atl dröja med räkningen kan få konsumenien all belala för all få ul föremå
lel för tjänsten. En lidsangivelse kan också få betydelse för frågan hur
länge näringsidkaren enligt 5 kap. 5 § har räll alt kvarhålla saken. ,

2 kap. 17 §

Betalning för Gänsten skall erläggas efter anfordran sedan Gänsten avslulals. Som skäl till all liden för betalning angivits på delta säll anför ulredningen bl.a. att om konsumenten redan betalat torde han i allmänhet ha svårt alt framtvinga fullgörande vid dröjsmål eller avhjälpande av fel (s. 243). Detla talar för atl avlämnandei bör vara den avgörande lidpunkien eftersom utgångspunkten för bedömningen av om fel föreligger normalt är ijänsiens avlämnande. Utredningens avsikl lycks också ha varit all avlämnandei skall ha skell innan beialning behöver erläggas. För aii undvika oklarhet bör betalningsskyldigheten knytas lill avlämnandet.

Enligi andra stycket är konsumenien inle skyldig all belala förrän han fåll en specificerad räkning, om han begärl sådan. Någon lid inom vilken

Prop. 1984/85:110 153

sådan räkning skall begäras för all konsumenien skall ha rätt att underiåta att betala har inle angivits. 1 utredningen anförs all konsumenien utan oskäligl uppehåll bör meddela näringsidkaren att utställd räkning inte uppfyller specifikalionskravel. Lagen bör innehålla en lidsangivelse såsom "ulan oskäligl uppehåll" eller "inom skälig lid" för atl ge konsumenien vägledning.

7.4 Marknadsdomstolen:

För det fall atl prisel inte är avlalal föreslår utredningen i 2 kap. 11 § försia st. en regel av innebörd all prisel skall bestämmas med utgångspunkt i gängse pris; i andra hand skall skäligt pris gälla. För konsumenlerna lorde den föreslagna regeln vara förmånligare än den som finns i 5§ köplagen. Begreppel gängse pris är emellerlid inle olvelydigl. Bl.a. mot bakgrund härav anser marknadsdomslolen all värdel av den föreslagna regeln i konsumenttjänsllagen inle skall överskallas. 1 belydande mån ger ju även den nya prisregeln ulrymme för vissl frill skön vid beslämningen av prisel. Marknadsdomslolen har emellertid ingen väsentligare anmärkning mot regelns ulformning, men domslolen vill starki underslryka all jusl en prisregel av nu aktuellt slag är av sådan vikl atl del är av ulomordenllig beiydelse all den konslrueras på liknande sätl för köp och Gänster. All l.ex. införa en ny prisprincip i konsumenttjänsllagen innan översynen av de köpräilsliga lagarna slutförts bör inte komma i fråga.

Med hänsyn lill att själva huvudregeln i 2 kap. 11 § första si. angående prisets bestämmande i sig ger utrymme för ett inle oväsentligt mått av frilt skön ter del sig för marknadsdomstolen förvånande all ulredningen i paragrafens andra och Iredje st. tillhandahåller ytterligare regler för prisels beslämmande. Genom regeln i andra st. belräffande ungefärlig prisuppgifl och regeln i tredje st. angående jämkning av priset skall sålunda del på basis av huvudregeln i försia st. framräknade prisel kunna modifieras ytterligare. Marknadsdomslolen ifrågasätter del ändamålsenliga med de två modifierande undanlagsreglerna när själva utgångspunkten - huvudregeln i första st. - ändå är så oklar genom de föga precisa uttrycken "gängse pris" och "skäligt pris". Genom användandet av just de nämnda uttrycken torde också tillräckligt utrymme ges för en smidig tillämpning av prisregeln. Beträffande jämkningsregeln i Iredje st. kan del dessutom hävdas all del vore olämpligl att vid sidan av 36 § avlalslagen införa en jämkningsregel.

Den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 16 § om specificerad räkning är i och för sig lovvärd. Marknadsdomslolen befarar dock all beslämmelsens effekl blir ringa. För all nå en bällre effekl torde del enligt domstolens mening vara nödvändigl att i själva lagtexien uttryckligen ange vilka poster som en räkning måste innehålla på konsumentens begäran.

7.5 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Ulredningen avser genom förslaget att få parterna i ett avtal all kommunicera bällre med varandra så all missförslånd undviks. Sådana effekter är givelvis önskvärda. Åven om en lagstiftning ger vissa regler för bedömningen av uppkomna tvister är del självfallet bäst för alla parter om tvister kan förebyggas. När del gäller prisbestämningen för en Uänsl har ulredningen den självklara utgångspunkten all parterna skall kunna komma

Prop. 1984/85:110 154

överens om prisel själva. Försl om så ej sker skall reglerna om gängse respeklive skäligl pris träda in. Det är angelägel alt man i informalion och konsumenlupplysning.framhäver atl konsumenien så långt möjligt bör komma överens med näringsidkaren i förväg om vilkel pris eller vilka prisbeslämningsprinciper som ska tillämpas i del enskilda fallet. En praxis där någon form av "gängse pris" blir förhärskande princip kan leda till atl priskonkurrensen försvagas, effektiviietsutvecklingen fördröjs och allmänt högre prisnivå blir följden. Vad som är "skäligl pris" lorde ofla vara svårt all bestämma och kommer måhända sällan alt behöva användas, men förslagel om skäligl pris som övre gräns innebär ändå från konsumenlsynpunkl en angelägen förbäliring jämfört med nulägei. All konsumenien får rält lill specificerad räkning bör underlätta prisjämförelser och prisbedömningar och kan inle vara särskili belungande för näringsidkare med ordnad bokföring o.d.

När del gäller lämnande av ungefärliga prisuppgifier måsle del ges möjlighel till lydliga reservalioner för slora avvikelser i svårbedömda fall. Del är annars risk för all förelagaren tar till i överkant, vilkel kan verka prisuppdrivande.

7.6 Konsumentverket/KO:

Om priset inte är avtalat skall det bestämmas med utgångspunkt i vad som är gängse pris (2 kap. 11 §). Verket har inle någon erinran mol den föreslagna regeln men vill peka på del konsumenlproblem som ligger i all näringsidkare i vissa branscher från att tidigare ha avlalal om priset i vae enskill fall övergår till att ta betalt enligt gängseprislislor. En sådan tendens finns redan idag. Prislistorna är ofta så detaljerade och så komplicerat utformade att det är svårt för konsumenten atl i förväg bedöma hur högl priset kommer att bli. Det är likaså svårt för honom när han krävs på betalning atl avgöra om det debiterade priset är skäligt. Risken för en utveckling mol allt fler gängseprislistor av detta slag är kanske något större med en huvudregel om gängse pris än med en om skäligl pris.

Med anledning av bestämmelsen om ungefärlig prisuppgift (11 § andra st.) vill verkel underslryka all priset för Gänsten normall är en fråga som har slörsla beiydelse för konsumenien när han ingår avtal. När det kan ske bör priset därför bestämmas redan i samband med avtalet. Näringsidkaren bör i vaGe fall upplysa konsumenten om prissältningsnormerna, så alt denne kan bilda sig en uppfattning om prisels sloriek. Det kan från konsumentsynpunkt inte godtas atl en näringsidkare l.ex. ger sken av att vara särskilt billig genom att lämna ungefärliga prisuppgifter som är låga, men som sedan frångår dem när konsumenten skall betala. Verkel har i olika sammanhang med stöd av 2 § marknadsföringslagen ingripit mot prisuppgifter som varil vilseledande. Likaså har KO och marknadsdomstolen ingripit mot avtalsvillkor, som gett näringsidkaren räll all höja priset efter avtalels ingående (bl. a. marknadsdomstolens beslut i ärendel KO ./. Tjäre-borg, 1974; 13, och i ärendet KO ./. Finnwood AB, 1978: 29). Det får dock ibland godtas all en näringsidkare lämnar en ungefärlig prisuppgifl. Liksom utredningen anser verket att en sådan uppgift dock inte bör kunna obegränsat överskridas.

Del pris som näringsidkaren beiingar sig kan vara oskäligl. Som korrektiv för sådana fall föreslås en regel som gör det möjligt all jämka prisel (11 Ii tredje st.). Bestämmelsen utgör ett komplement till 36 § avlalslagen. 1 förarbetena lill 36 § avlalslagen anförs all jämkning av priset med slöd av

Prop. 1984/85:110 155

denna bestämmelse främst lär komma i fråga pä grundval av andra omsländigheler än en renodlad jämförelse mellan pris och preslalion. Verkel delar mol denna bakgrund utredningens uppfatlning all del finns skäl alt införa en särskild jämkningsregel i konsumenlGänstlagen. Det bör dock starki framhållas, all en sädan inle bör föranleda molsatsslut belräffande möjlighelen all använda 36 § avtalslagen som medel för prisjämkning på andra områden.

Utredningen föreslär atl näringsidkaren i vissa fall skall ha räll lill ersällning för obehörig vinsl (2 kap. 12 §). Verkel vill framhålla all en mera omfallande skyldighet all ulge sådan ersällning kan bli belungande för konsumenten. En förpliklelse all belala för en dyrare eller mera omfallande Uänst än konsumenten har beslälll kan skapa likvidiletssvårigheler och därmed bli besvärande för hans ekonomiska ställning. Det är därför viktigt att en sådan skyldighet inte blir för omfallande. Enligt förslagel är konsumenlens skyldighet atl utge ersällning för obehörig vinsl också begränsad. Regeln är dock utformad så all bedömningen blir ganska subtil, och det blir svårt för en konsumenl alt förulse i vad mån han kan bli belalningsskyldig i ell visst fall. Verkel finner dock inle anledning all molsätla sig bestämmelsen.

Konsumentverket delar ulredningens uppfattning all konsumenten i vissa fall bör vara skyldig att betala för en förberedande undersökning som han beställt (2 kap. 15 §). Förutsättningen bör dock vara att näringsidkaren upplyst konsumenien om alt undersökningen bara utförs mot vederlag, om han inte med hänsyn lill omständigheterna hade anledning att räkna med all konsumenten ändå måsle ha insett detta.

Konsumentverket tillstyrker förslagel alt näringsidkaren skall vara skyldig att utställa specificerad räkning (2 kap. 16 §). Det är viktigt alt konsumenten får möjlighet all bedöma prisberäkningen och arten och omfattningen av utfört arbete. Det bör framhållas atl möjligheterna för konsumenten att göra detta är beroende av vilka debiteringsprinciper näringsidkaren tillämpar och vilken information som han lämnar om Gänsten i samband med beställningen. Konsumentverket har fått många anmälningar och klagomål som gälll debileringsprinciperna, särskilt vid arbeten på småhus och på elektriska hushållsapparaler. Problemen har ofla sin orsak i att konsumenterna krävs på ersättning för olika schabloniserade koslnader, utan atl de har möjlighet att konlrollera om debiteringen är riklig. Det används vidare vid debilering ell slort anial koslnadsbegrepp och lermer som gör del svårt för konsumenlerna alt närmare bedöma hur prisberäkningen har skett. För att den nu föreslagna regeln skall få avedd effekl måste verket förhandla med olika branscher för att förenkla och förenhet-liga debiteringsprinciperna och den nomenklatur som används vid debitering. För närvarande ulformas för övrigl inom verkel rikllinjer för information vid marknadsföring av reparationsGänsler och underhållsservice på elektriska hushållsapparater och elektroniska konsumentvaror.

7.7 Allmänna reklamationsnämnden:

Enligt nämndens erfarenhel uppslår inte sällan tvist mellan parterna i fråga om en lämnad (fast eller ungefärlig) prisuppgifl har avsett endasl arbelskostnaden eller har omfallal också del material som ålgår vid Gänslens ulförande resp. utgående mervärdeskall. Åven om det enligt 2 kap. I § 2 st. i Uänslen ingår atl tillhandahålla material, om annal inte har avtalats, kunde del enligt nämndens mening vara lämpligt alt i anslutning

Prop. 1984/85:110 156

lill beslämmelserna i 2 kap. 11 § om priset fastslå all prisuppgift som har lämnats även omfaltar material och mervärdeskall, om annat inle har uttryckligen överenskommiis.

1 2 kap. II § 2 st. föreslår utredningen en regel enligt vilken näringsidkarens slulliga pris inle avsevärt får översliga en lämnad ungefäriig prisuppgifl. Della skall dock inle gälla om samiidigi ell högsta pris har avialais. Nämnden ifrågasätter om förslaget ger beslällaren tillräckligt skydd mol oacceptabla prisavvikelser. Det är därvid Ull en böGan att beakta all näringsidkaren fritt har rätl all avstå från all lämna sådan uppgifl, om han i det enskilda fallel anser frågan svårbedömd. Som ulredningen har påpekal (s. 231) lillämpas l.ex. av MRF-anslutna verksladsförelag en regel som innebär alt överskridande av ungefärlig prisuppgift får ske med högsl 25 procenl (numera 15 procenl), såvida inle annal har överenskommiis. Nämnden har uiifrån sina erfarenheler vid lillämpning av denna regel ej fäll uppfattningen all några egenlliga problem föreligger all hälla slulprisel inom den angivna ramen. Nämnden vill därför förorda all utrymmel för avvikelser från lämnad ungefärlig prisuppgifl görs snävare än vad utredningsförslagel ger ullryck för. Nämnden kan slulligen inte dela ulredningens uppfallning all skäl finns all godla all ungefärlig prisuppgift avsevärt får överskridas i fall där också ell högsla pris angivils. Enligt nämndens bedömning motverkar en sådan regel syflel med all ge avlämnandet av ungefärlig prisuppgifl viss rättsverkan. Härtill kommer att av laglexlen inle torde klart framgå atl bestämmelserna i 11 § 1 st. ("År prisel ej avtalat - -") avses skola lillämpas också i de fall som regleras i paragrafens andra slycke (s. 445).

7.8 Juridiska fakultctsnämnden vid Uppsala universitet:

Om bestäml pris inle avtalats (eller framgår av omsländighelerna) gäller nu enligt 5 § köplagen för köp och analogi för Uänsler all konsumenien skall belala vad näringsidkaren begär om det inle är oskäligl. Köplagsutredningen har föreslagit (SOU 1976:66) att köparen i ställd bör vara skyldig att belala vad som är skäligl med hänsyn lill godsels arl och beskaffenhel, gängse pris vid liden för köpel samt omsländighelerna i övrigl. Konsumenttjänsiulredningen anser en hänvisning lill skäligheten såsom grundnorm vara alltför oprecis i en konsumenllagsliftning och föreslår i stället att i brist på avtal prisel skall besiämmas enligi gängse prisberäkning för molsvarande Gänsler vid avlalstillfällel (gängse pris) men att, när sådant gängse pris saknas, konsumenien skall belala vad som med hänsyn till arbetets art, omfattning och utförande saml övriga omständigheter är ett skäligt pris.

Fakulietsnämnden instämmer i de båda utredningarnas kritik av 5 § köplagen i nu gällande lydelse. Härulöver vill fakullelsnämnden särskilt framhålla atl reglerna om köp och Gänster bör vara så likartade atl del inte leder till avgörande skillnader ifall ell kombinerat avtal delas upp eller klassas som antingen köp eller Gänsl. Några belydande skillnader mellan köplagsutredningens förslag och konsumenlGänsulredningens synes inle heller föreligga, om man beaklar de möjligheier som finns all inom ramen för köplagsutredningens förslag betona betydelsen av gängse pris vid konsumentköp Gfr SOU 1976; 66 s. 214). Fakultelsnämnden kan därför UUstyr-ka konsumenttjänsluiredningens förslag, men förulsäller all olika avvikelser ifråga om förutsättningarna för tjänstens utförande (obekväm arbetstid, konsumenten ombesörjer materialanskaffning elc.) kan leda lill alt

Prop. 1984/85:110 157

det gängse priset i motsvarande mån jämkas. Förslagel lill laglexl bör dock omformuleras någol. Visseriigen sladgas i 1:5 all avvikelse lill konsumenlens förmån generelll får göras från lagens beslämmelser, men i 2: 11 I si. borde del istället stå alt, om prisel ej är avlalal, konsumenten är skyldig alt belala högst vad som vid avlalstillfällel är gängse pris för molsvarande Gänsler (begreppel gängse pris får anses innefatta även gängse prisberäkning).

I förslagel UU 2; 11 3 st. stadgas all prisel (i belydelsen avlalal pris. vilkel borde framgå av laglexlen) får sältas ned om del med hänsyn lill gängse prisberäkning för molsvarande Gänsler vid avialsUllfälld och övriga omständigheter är oskäligl. Det kan ifrågasättas om del är nödvändigt atl i konsumenttjänsUagen införa en sådan generell jämkningsregel, som inle går ulöver 36 § avlalslagen. Såsom ulredningen anför finns del förmodligen oftare anledning all jämka avlalal pris om en Uänsl än om ell köp, eflersom konsumenien vid avial om en Uänsl inle har samma möjlighel all i förväg besikliga resullalel och eftersom konsumenien ibland är i den silualionen att han omedelbart måsle få en sak reparerad (s. 235). Dessa synpunkler förefaller dock kunna väl beaktas enligt 36 § avlalslagen, som särskili betonar all en jämförelse mellan pris och preslation spelar slor roll och all 36 § avlalslagen kan fungera som elt komplemenl till 31 § avlalslagen om ocker. Jämkningsregeln i konsumentGänstlagen borde därför ulgå. Vad utredningen anför på sidan 235 om atl prisel för en Gänst som är undermålig utan att vara felaktig i teknisk mening bör kunna jämkas enligt den föreslagna jämkningsregeln är litel svårgripbart; problemaliken synes böra behandlas bland felreglerna.

I 2: 16-17 stadgas atl kunden har rätl atl begära specificerad räkning och att han inte råkar i dröjsmål med belalningen förrän sädan räkning utställts. Vad som anförs i motiven på s. 242 om all begäran om sådan räkning skall göras ulan oskäligt uppehåll från del alt kunden första gången krävdes på betalning bör på något sätt antydas i lagtexien.

7.9 Konsumentköpsutredningen:

I 2 kap. 11 § försia slyckel regleras hur prisel skall bestämmas när del inte är avtalat. Regeln är förmånligare för konsumenlerna än motsvarande regel i 5 § köplagen. Den avviker i viss mån från den formulering som upptas i köplagsulredningens förslag lill ny köplag. Denna beslämmelse bedöms emellertid av köplagsulredningen själv som mindre lämplig för konsumentköp (SOU 1976:66 s. 214). Den beslämmelse som konsumenlUänstulredningen föreslår synes lillgodose de synpunkter köplagsulredningen anför när det gäller konsumenlköp. Regelns prakliska beiydelse torde dock vara mindre vid köp än vid Uänster, eftersom det endast sällan lär kunna göras gällande all priset vid ell köp inle framgår av avtalet.

I paragrafens tredje slycke föreslås en särskild jämkningsregel, enligi vilken prisel får sällas ned, om del med hänsyn lill gängse prisberäkning för motsvarande Gänster vid avtalslillfällel och övriga omständigheter är oskäligt. Ulredningen anser all det finns behov av en sådan regel vid sidan av generalklausulen i 36 § avtalslagen.

I samband med atl den allmänna regeln om jämkning av oskäliga avlalsvillkor infördes i 36 § avlalslagen upphävdes en rad beslämmelser av motsvarande innebörd i lagar om särskilda avtalstyper. I moliven anfördes all man renl principielll borde undvika särskilda jämkningsregler i andra lagar än avtalslagen (SOU 1974:83 s. 126). Del synes angelägel all hålla

Prop. 1984/85:110 158

fasl vid denna princip. Annars riskerar den allmänna regeln i avlalslagen alt försvagas. Man kan få del intryckei att lagstiftaren inte räknar med atl den skall användas annal än i ulpräglade undanlagsfall. Särskilda jämkningsregler i speciallagstiftning väcker också frågor om de skall kunna tillämpas analogi utanför lagens tillämpningsområde. Av nu angivna skäl bör sådana regler inte införas annal än om det finns ell slarkl behov av längre gående jämkningsmöjligheter än avtalslagen erbjuder.

Såsom framgår av de uttalanden utredningen återger från förarbetena till 36 § avtalslagen står det i och för sig klari att jämkning enligt denna bestämmelse kan avse själva priset. Det antas emellertid bli relativt sällsynt all jämkning sker på gmndval av en renodlad jämförelse mellan pris och preslalion. Utredningen vill öka möjligheterna lill sådan jämkning. Samiidigi undersiryks emellertid att inte heller den av ulredningen föreslagna regeln skall fungera som ell medel för en allmän priskonlroll. Regeln sägs vara avsedd att kunna tillgripas endast i "individuella fall av särpräglad karaktär" (s. 235).

Av utredningens molivultalanden synes framgå all jämkning visserligen normall inle skall kunna ske så snarl prisel översiiger gängse pris för den Uänsl dd är fråga om, men all del som gmnd för jämkning skall räcka med en mindre kraftig avvikelse från del gängse prisel än som lorde krävas för jämkning enligt 36 § avlalslagen. Del blir alliså närmast fråga om gradskillnad, och del är svårt all bilda sig någon besiämd uppfallning om hur slor praktisk betydelse denna ökade jämkningsmöjlighet får. Ulredningen menar vidare att jämkning skall kunna ske, även om priset moisvarar gängse pris men prestationen är av sämre kvalilet än genomsnittet. Det förefaller föga troligt atl utrymmet för jämkning pä sådana grunder blir särskilt stort mol bakgrund av vad som har sagts om att regeln inte skall vara etl medel för en allmän priskonlroll. I många fall kan gängse pris för en prestation av särskilt låg kvaliid anias vara lägre än gängse pris för en normal preslalion. Och om presiationen är "undermålig" Gfr s. 235) torde den med de regler om kraven på näringsidkarens preslation som utredningen föreslår i 2 kap. I och 3 §§ i allmänhel också vara felaktig och berättiga konsumenten lill prisnedsättning på den grunden.

Del kan mol bakgrund av del anförda synas Iveksaml om de jämkningsmöjligheter den föreslagna regeln ger utöver 36 § avtalslagen är av tillräckligt slor beiydelse för all en särregel skall vara motiverad. Såvill gäller andra omsländigheter än prisels storlek jämfört med prestationens kvalitet lorde förslaget inle innebära några vidgade jämkningsmöjlighder i förhållande till avtalslagens regel.

7.10 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Enligt lagförslagel skall gängse pris gälla i de fall man inle kommit överens om priset. Om näringsidkaren lämnal en ungefärlig prisuppgift får prisel inte avsevärt överstiga det pris som uppgeits.

Enligt TCOs mening borde lagförslagel innehålla bestämmelser om en högsta tillåten avvikelse i procent eventuellt med kronlalsmaximering. Normer för sådana procentsatser borde utarbetas inom vaGe Uänsleområde.

Prop. 1984/85:110 159

7.11 Centralorganisationen SACO/SR och Förbundet för jurister, samhälls
vetare och ekonomer (JUSEK):

Bestämmelserna 2:11 om prisels beslämmande innebär att, när pris inle är avtalat och gängse pris saknas, konsumenten skall belala skäligt pris. Har pris avtalats, får priset ändå sättas ner om det är oskäligt. Prisel blir därmed i stort sett delsamma, oavsett om avtal härom träffals eller ej. Del kan emellertid ifrågasättas om det inte har sådani värde all parterna enar sig om etl pris, att etl avtalat pris bör gälla, om della inle är klart oskäligt.

I 2; 17 sägs att konsumenien skall betala priset efter (ej vid) anfordran, utan alt del klargörs hur länge efter anfordran konsumenten får dröja utan alt råka i dröjsmål. Härmed blir del osäkert, när näringsidkaren får inställa fortsall arbele enligi 5:1 (om ell nyll arbele är beslälll). Närmare preciseringar i moliven om lolkningen än vad som framgår på sid. 458 eflerlyses. Däremol är problemen kanske mindre när det gäller all avgöra om tidpunkl för hävning inträtt, eflersom del här ändå är fråga om en skönsmässig väsentlighetsbedömning (5: 3).

7.12 Sveriges advokatsamfund:

Prisets bestämmande

Samfundet delar uppfattningen atl del ger näringsidkaren en alltför slor fördel all konsumenien, när priset inle är avlalal, enligt gällande rätl har atl betala vad näringsidkaren begär, om detta inle är oskäligl. Samfundd kan emellertid inle anslula sig till förslagel alt huvudregeln i sådana fall skall hänföra sig lill gängse pris. Särskili när del gäller mer individualiserade tjänsler har båda parter inte sällan förutsatt att det är näringsidkarens vanliga pris konsumenien skall betala, oberoende av om della är någol högre eller lägre än gängse pris. Förhållandena är vidare så varierande på Uänsteområdel atl gängse pris vanliglvis inle alls är så lättillgängligt all det i sig erbjuder nämnvärda prakliska fördelar, någol som accentueras av all utredningen vagt förulsäller all gängse pris kan vara beroende av kvalilelen av ulförandel. 1 slälld bör enligi samfundets mening skäligt pris gälla som huvudregel. Näringsidkaren bör alltså kunna få sin egen prisberäkning godkänd så länge prisel är skäligl med hänsyn lill Gänslens art och ulförande, gängse prisberäkning för motsvarande Gänster och övriga omsländigheler.

Enligt gällande räll anses näringsidkaren - i vart fall vid vissa typer av uppdrag - ha bevisbördan för att priset inle avtalats. Della framstår som främsl motiverat av den fördel näringsidkaren då har av all kunna bestämma prisel lill vad som inle är oskäligl. Frångås nu denna princip för prisels beslämmande bortfaller också del huvudsakliga skälel lill nämnda bevisbörderegel. Hur bevisbördan bör fördelas vid den nya principen för prisberäkningen får anses i hög grad beroende av omsländighelerna i olika fall. Slällningsiagandei härtill borde därför överlämnas till rättsUllämpningen ulan någon sådan anvisning belräffande bedömningen som ges i belänkandel. Enligt samfundels mening står etl sådant synsätt i överensslämmelse med HD:s avgörande i NJA 1975 s. 280.

Samfundet kan inte heller ansluta sig lill förslagel alt införa en tvingande regel om verkan av ungefäriig prisuppgifl. Begreppel ungefäriig prisuppgift synes inle tillräckligt klart avgränsat för atl kunna läggas lill grund för en generell tvingande lagsUftning. Enligt samfundels mening framgår detla tydligt av ulredningens försök all göra en gränsdragning mellan å ena sidan

Prop. 1984/85:110 160

en prisuppgift, beträffande vilken näringsidkaren uttryckligen förklarar all del bara är en uppskattning, som han inte kan slå för, och å andra sidan "något mer obestämt", som utgör "en antydan om etl pris som kan bli akiuelll". All göra lillållighden av reservalionen i del förslnämnda fallet beroende av huruvida näringsidkaren också nämner etl högsla pris - som tydligen kan vara tilltaget hur som helst - skulle introducera en regel ulan förankring i det praktiska livets förhållanden. Om överhuvud tagel en regel om verkan av ungefärlig prisuppgifl skall införas i lagsliftningen borde den dels vara dispositiv och dels villkorad av atl bestämmelsen inle skall tillämpas så snart det kan anses framgå av omständigheterna atl endasl en oförbindlig uppskattning lämnals.

Specificerad räkning

Samfundd ansluler sig till förslaget om skyldighet all på begäran utställa specificerad räkning. Undantag borde dock enligt samfundels mening göras för del fall all fasl pris avialais. 1 sistnämnda hänseende är del oklart i belänkandel vad specifikalionen skall omfalla. Laglexlen och den allmänna motiveringen antyder atl specifikalionen skall möjliggöra en bedömning av prisberäkningen med tanke på prisjämkningsregeln i 2 kap. 11 §. Specialmotiveringen däremol anger all specifikalionen endasl skall ange arten och omfallningen av ulfört arbele.

Särskili på byggnadsenlreprenadområdel, där fast pris har särskilt stor betydelse, skulle en skyldighet all lämna specifikation nödvändiggöra all näringsidkarens redovisning ordnas så att uppgifterna för en specifikation finns lillgängliga vid behov. De särskilda ålgärder som näringsidkaren skulle behöva vidtaga får med all sannolikhet en priseffekl lill konsumentens nackdel, trots att en specificerad räkning sällan är av inlresse för konsumenten när fasl pris avtalals för ett väl preciseral arbele.

Tiden för betalningen

När annat inte avtalals inlräder enligt gällande rätl betalningsskyldighet då den avtalade Gänstepreslationen är fullord. Utredningens förslag synes avsett all lagfästa samma princip men skapar en belydande oklarhel om huvudregelns närmare innebörd genom att införa uttrycket "efter anfordran". Enligt specialmoliveringen belyder della all konsumenien inle är skyldig att betala vid anfordran utan har en inte närmare preciserad tid på sig därefter. Ulredningens hänvisning lill 4 § ränlelagen kan ge intryck av atl konsumenien i själva verket skulle ha en månad på sig att betala utan atl dröjsmål skulle föreligga.

Konsekvenserna av den föreslagna ulformningen av huvudregeln om förfallotiden har inte närmare belysts i betänkandet. Det kan sålunda ifrågasättas om det av utredningen tänkta betalningsanslåndd skulle gälla även vid t. ex. reparation om lös sak, då viss avhämlningsdag har överenskommits, vilket förefaller uppenbart orimligt. Osäkerhet föreligger vidare om samspelet med bestämmelsen om näringsidkarens rdenUonsräll, vilken förutsätter all del föreligger dröjsmål med betalningen. Till undvikande av oklarhel bör enligt samfundets mening principen om betalning då prestationen är fullgjord bibehållas.

Utredningens förslag innehåller också en särskild regel om betalningstiden när konsumenien begärt specificerad räkning. Av specialmoUveringen synes framgå all regeln endasl är avsedd att gälla när bestämd tid för betalning inte är avtalad. Undantagets generella formulering synes dock inte i sig utesluta dess tillämplighet vid avtalad betalningstid. Vidare har

Prop. 1984/85:110 161

inle heller i detta fall samspelet med beslämmelsen om relenlionsräll klariagls i belänkandet. Härtill kommer att undantaget kan medge etl obestämt uppskov med betalningen, eftersom begäran om specificerad räkning inte behöver framställas inom viss tid. 1 den mån begäran om specificerad räkning alls skall tilläggas betydelse för förfalloliden anser samfundet att regeln bör ges en väsentligt snävare avgränsning.

7.13 Sveriges domareförbund:

2 kap. 12 §

Paragrafens andra stycke behandlar begränsningarna i näringsidkarens rätt till vederiag i fall där denne ej iakttagit sin skyldighel all avråda. Konsumenien har under sådani förhållande ej skyldighel all betala mer än vad han haft att erlägga om han avbeslällt Uänsten. 1 specialmotiveringen framhålles (s. 448) att del skall finnas "etl orsakssammanhang mellan näringsidkarens underlålenhel all avråda, å ena sidan, och del förhållandel att Uänsten inte blir avbeställd, å den andra". Delta krav på kausalild har kommil lill direkl uttryck i del norska förslagel i del all näringsidkarens försummelse atl avråda skall kunna antagas ha förhindrat konsumenien atl utöva sin avbeställningsrätt. Förbundel menar - främsl i syfte att stävja missbmk från konsumentens sida - att kravet på kausalitet bör kunna ulläsas jämväl av den svenska lagtexten.

7.14 Vissa organisationer inom näringslivet:

Specificerad räkning (16, 17 §§)

Organisationerna har förståelse för önskemålet alt konsumenien genom en specificerad räkning skall kunna konlrollera all han inle nödgas betala för mycket för Uänsten. En regel härom måsle utformas på ett sådani sätt att den inte av konsumenten används som en utväg all skjuta upp betalningen. Upprättande av specificerade räkningar leder dessutom givetvis lill ökade administrationskostnader, särskilt för sådana mindre näringsidkare som arbetar utan administrativ personal. Del är därför angeläget atl kraven på näringsidkaren inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå bestämmelsens syfte.

Organisationerna vill till en böijan föreslå atl de avslutande orden "samt av arten och omfattningen av utfört arbete" utgår. Del bör rimligen räcka att själva räkningen är tillräckligt specificerad för all möjliggöra en bedömning av prisberäkningen. Att näringsidkaren som etl villkor för all få betalt skall behöva beskriva arten och omfallningen av ell lekniskl komplicerat arbele för en kanske tekniskt okunnig konsument går för långt. Vidare måste undanlag göras för sådana fall då överenskommelse träffals om etl bestämt fast pris för Gänsten eller om konsumenten på annat säll vid avtalets ingående måste anses ha avstått frän rätten alt senare begära specifikation. Såsom utredningen anger i belänkandel (s. 243) bör konsumenten inle kunna dröja med sin begäran om specificerad räkning. Emellertid anses det inte nödvändigt atl uttrycka detta i lagregeln. Organisationerna ställer sig principielll avvisande lill lagstiftning genom lagmotiv och föreslår därför - inte minst i klarhetens och därmed även i konsumentens intresse - att den sistnämnda principen las in i laglexlen genom en föreskrift atl begäran om specificerad räkning skall framslällas omedelbart efter det att faktura mottagils. 11 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 162

7.15 Handelskamrarna:

Specificerad räkning (2 kap. 16, 17 §§)

Även om handelskamrarna har förståelse för önskemålet all konsumenten genom en specificerad räkning skall kunna konlrollera all han inle nödgas belala för myckel för Uänslen, måsle regeln ulformas på ell sådani sätt alt den inte av konsumenien används som en utväg att skjuta upp belalningen. Upprättande av specificerade räkningar leder dessulom givelvis lill ökade administralionskoslnader, särskili för sådana mindre näringsidkare som arbeiar ulan administrativ personal. Det är därför angeläget atl kraven på näringsidkaren inte går längre än vad som är nödvändigt för atl uppnå huvudsyftet med beslämmelsen. Kamrarna vill till en böGan föreslå atl de avslulande orden "samt av arten och omfaltningen av utfört arbele" utgår. Det bör rimligen räcka atl själva räkningen är lillräckligi specificerad för all möjliggöra en bedömning av prisberäkningen. All näringsidkaren som etl villkor för att få betalt skall behöva beskriva arten och omfattningen av ett tekniskt kompliceral arbele för en kanske tekniskt okunnig konsument går för långt. Vidare bör undantag göras för sådana fall då överenskommelse iräffats om ett bestäml totalpris för Uänslen eller om konsumenien på annal sätl vid avtalets ingående måste anses ha avstått från rätten att senare begära specifikation. Utredningen anger i belänkandet (s. 243) atl konsumenten bör framställa sin begäran om specificerad räkning utan oskäligt uppehåll. Enligt kamrarna bör en sådan begäran framslällas genast. Vidare bör denna regel las in i lagtexten och inle endasl i motiven.

7.16 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Prisets bestämmande

Lagtexten i § 11, si. 2, borde förtydligas så att det klart framgår atl bundenhet avser det ungefärliga priset för just den prestation prisuppgiften avser. T.ex.: "Har ... får priset för den ursprungligen avtalade Gänsten inte ...". Man får räkna med att regeln kommer att avskräcka näringsidkare att lämna ungefärligt pris, vilket i längden blir till konsumentens nackdel.

Det är även i detla sammanhang stötande atl en avtalspart skall ha räll att frångå ett ingånget avtal. Möjlighelen i § 11, st. 3, till prisnedsättning är diskutabel och dåligt moliverad av ulredningen. En ytterligare jämkningsregel utöver § 36 i avtalslagen torde ej behövas.

Prisiillägg

I § 13, st. 1, i förslaget talas om "pristillägg", vilket vi uppfattar som etl lillägg lill elt avlalal fast, eller i vart fall ungefärligt, pris. Del kan således ej vara aktuellt vid löpande räkning. Självfallel skall näringsidkaren ha beiall för ändrings- och lilläggsarbden, som direkl beslällls av kunden.

Specificerad räkning (§ 16)

Del torde normalt sell saknas anledning för en näringsidkare som ulför ett arbete, l.ex. en viss VVS- eller elinslallation i en ny- eller ombyggd villa mot avtalat pris, atl utfärda en specificerad räkning. På grund av den av utredningen föreslagna, något märkliga rätten för konsumenien att få till

Prop. 1984/85:110 163

stånd en prutning av avlalal pris (kap. 2, § 11, si. 3), har dock föreslagils alt även i della fall specificerad räkning skall ulslällas. Det bör därför erinras om atl en faktura avseende en VVS-installalion i en villa i storleksordningen 50000 kronor innefattar många lälskrivna sidor och medför ålskilligl merarbde för enlreprenören.

Tiden för belalningen (§ 17)

Enligi ulredningsförslagd skall prisel belalas efler anfordran sedan Gänsien har avslutals om inle annal avtalals. Del förulsalls således etl uttryckligt avtal för atl näringsidkaren skall ha räll lill dellikvid i mån av ulfört arbete.

Även förhållandevis stora arbelen på i. ex. byggandets område uiförs på myckel enkell, stundom enbart munlligen, formulerade avtal. Det mäste ändå anses skäligt atl näringsidkaren skall ha rält till dellikvider när Uänsten kostnadsmässigt överstiger vissl belopp, l.ex. etl halvt basbelopp och sträcker sig över en viss lid, l. ex. mer än en månad. En regel härom borde således faslslälla följande:

Om Uänsten omfattar en lolal kostnad översligande ell halvt basbelopp och avtalad eller skälig ulförandelid överstiger en månad skall näringsidkaren även utan avtal därom ha rätl all efler anfordran få dellikvid molsvarande utfört arbete.

Kap. 3, § 14, bör ändras till följd av en sådan regel.

Vad gäller konsumentens möjlighet enligt si. 2 atl vänta med belalningen lills denne fått sin begärda specifikation på fakluran, anser organisationerna följande. Denna möjlighet kan misstolkas av kunder som hoppas på eller frankt kalkylerar med kanske en månads ytterligare bdalningsrespil och därför väntar med atl begära specifikation. Av det skälel bör del av laglexlen framgå all konsumenien omedelbarl efter erhållande av faktura måsle begära specifikation om han vill åberopa den därmed uppkomna respilUden.

7.17 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges byggmästareförbund

Priset

Föreningen och förbundel avslyrker förslagel all prisel, om del inle särskilt avtalats, skall bestämmas lill "gängse pris". Vad som ulgör gängse pris är inle sä lältillgängligl som ulredningen förulsäller, i vart fall inle inom byggnadsbranschen, där avsevärda prisvariationer kan förekomma, bl. a. med hänsyn lill de närmare förulsällningarna för arbetenas bedrivande. Vidare sammanhänger naluriigtvis kvalilelen på ulförandel med vad som kan antas vara "gängse pris". Föreningen och förbundet föreslår att näringsidkaren, i del fall prisel inle är avialai, skall erhålla skälig ersällning för sin preslation.

Ulredningen föreslår vidare en Ivingande beslämmelse om ansvar för "ungefäriig prisuppgift". Vad som utgör ungefäriig prisuppgift låler sig emellertid inte så lätt bestämmas. Utredningen är för sin del medvelen om all en ungefärlig prisuppgift ofta kan ha lämnats på enträgen begäran av en konsument, som vill få ett begrepp om den belalningsskyldighel han åtar sig. 1 den angivna situationen föreslår ulredningen all näringsidkaren skall kunna befria sig från ansvar enligt den ivingande bestämmelsen genom att vägra lämna prisuppgift, genom alt "ge etl exempel på eller en antydan om

Prop. 1984/85:110 164

etl pris som kan bli aktuellt" eller genom att lämna dels en ungefäriig prisuppgifl och dels elt lakpris. Utredningens förslag i dessa delar framstår som en utpräglad skrivbordsprodukt, som saknar all anknylning lill verkligheten. Föreningen och förbundel avslyrker därför förslaget om en tvingande bestämmelse rörande ansvar för ungefärlig prisuppgifl, vilkel förslag lorde avvika från nu gällande rält.

Vidare föreslår ulredningen en särskild beslämmelse om prisjämkning för den händelse prisel är oskäligl med hänsyn lill gängse prisberäkning för molsvarande Uänsler vid avialsUllfälld och övriga omsländigheler. Utredningen understryker all den föreslagna bestämmelsen inte skall vara etl medel för allmän priskonlroll utan kunna tillgripas endasl i individuella fall av särpräglad karaktär. De omsländigheler, på vilka ulredningen grundar sitt förslag till särskild prisjämkningsregel, ansluler i allt väsentligt lill de grunder, vara elt pris kan jämkas enligi den allmänna bestämmelsen i 36 § avtalslagen. Enligt sagda bestämmelse skall särskild hänsyn tagas om en av parterna i egenskap av konsumenl eller eljesl intager underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Mot bakgrund härav kan någol behov av en särskild prisjämkningsregel i konsumenttjänstlagen inle anses föreligga. Inle heller föreligger några bärande skäl för all reglera den förevarande problemaliken på skilda säll vad gäller konsumenlköp resp. konsumenlijänsler. Tillskapandel av en särskild prisjämkningsregel i konsumenltjänsllagen måste komma att uppfattas som om det skulle vara betydligt lättare att jämka avtalat pris vid konsumenlGänster än vid andra konsumentavtal. Med anledning av del anförda avstyrker föreningen och förbundet den föreslagna prisjämkningsregeln.

Vad gäller konsekvenserna enligt kap. 2 § 12 av att näringsidkaren inte utfört prestationen på billigasle sätl resp. "underiåtil" avråda från vissl utförande, hänvisas lill vad som ovan anförts under rubrik Näringsidkarens prestation.

Specificerad räkning

Föreningen och förbundet kan tillstyrka atl näringsidkaren skall vara skyldig att efter särskild begäran utfärda specificerad räkning när fråga är om Gänst, som ulföres å löpande räkning utan att prisel blivit besläml. Har, å andra sidan, fast pris avtalats finns emellertid ingen anledning atl ålägga näringsidkaren någon sådan skyldighel. Om ulredningens förslag i sistnämnda del skulle leda till lagstiftning skulle detta medföra omläggningar av fördagens mtiner för kostnadsuppföljning med merkoslnader för konsumentkollektivet som följd, vilka kostnader i flertalel fall skulle te sig helt onyttiga. Nämnda konsekvens har uppenbarligen inte övervägts från utredningens sida, men i detta som i andra sammanhang medför nalurliglvis ökade administraliva krav på företagen att kostnaden för företagens produkter och Gänster ökar i molsvarande mån.

Till gmnd för kravet på specificerad räkning ligger önskemålet att konsumenten skall ha möjlighel all kontrollera slulkostnadens skälighet. 1 en koslnadsspecifikation kan finnas poster som är högre än "gängse pris", precis som det där kan finnas poster, som är lägre än gängse pris. Ulredningen uttalar (betänkandet sid. 241) alt konsumenien genom den specificerade räkningen kan påvisa all "en eller flera posler i fakluran översiiger vad som är gängse eller skäligt". Föreningen och förbundel vill med anledning härav framhålla att del avgörande i sammanhanget måsle vara en utvärdering av totalkostnadens skälighel och att det inle kan vara fråga om att konsumenten skall "plocka russin ur kakan" från en lämnad kost-

Prop. 1984/85:110 165

nadsredovisning. Den omständigheten all en eller flera posler i en kostnadsredovisning kan vara högre än "gängse pris" medför inle alt slutkoslnaden därför skall anses oskälig. Nämnda förhållande måsle enligt föreningens och förbundels mening komma lill ullryck i lagmoUven.

7.18 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Prisets bestämmande

Utredningen föreslår den huvudregeln alt prisel - om del ej är avlalal -skall besiämmas enligi gängse prisberäkning för molsvarande Gänsler vid avlalstillfällel (gängse pris). Utredningen vill således frångå den i 5 § köplagen uttryckta principen enligi vilken näringsidkaren ges möjlighel all la ul del högsla pris som inte är oskäligl.

Enligt ulredningen är del i allmänhet möjligl all avgöra vad som är gängse prisberäkning l.ex. per limme för vissl arbete. Som utgångspunkt skall härvid gälla "priset i branschen".

Inom bilverksladsbranschen finns en rad olika lyper av bilverkstäder, l.ex. märkesverkstäder, s.k. fristående verksläder, specialverkstäder av olika slag etc, som kan tillämpa sinsemellan hell skilda priser, enär de arbetar under olikartade fömtsättningar. Atl mol bakgrund härav tala om etl gängse pris för elt visst reparalionsuppdrag ler sig något verklighetsfrämmande. Del kan således ifrågasättas vilken typ av verkstad som skall utgöra norm då det gäller alt bestämma del gängse prisel.

Om en näringsidkare tillämpar högre priser än "gängse pris på marknaden", bör han enligt ulredningen upplysa konsumenten om detla före avtalets ingående. Den upplysningsskyldighet som här anbefalls låter sig icke göra med mindre näringsidkaren har vetskap om vilka debilerings-normer andra förelag inom den akluella branschen tillämpar och exakt vad uppdragel omfattar. Sådan kunskap lorde i allmänhel näringsidkaren inle besitta eller ha möjlighel atl la del av.

Med hänsyn till den oklarhet som vidlåder den föreslagna regeln anser inte MRF del lämpligl att den läggs lill grund för lagsUftning. Hänsyn bör även las lill att Köplagsutredningen i sill betänkande föreslagit en annan lösning på ifrågavarande problem. Köplagsutredningens förslag härvidlag torde vara atl föredra framför Konsumenujänslutredningens förslag. Frågan bör lämpligen lösas i etl sammanhang för all undvika skilda regler inom köp- och Gänslerätten.

Specificerad räkning

Utredningen föreslår en regel enligt vilken näringsidkaren är skyldig atl på konsumenlens begäran utställa en räkning som är tillräckligt specificerad för atl möjliggöra en bedömning av prisberäkningen samt av arten och omfattningen av utfört arbete.

MRF har inlel all erinra mol all konsumenien ges räll all på begäran få sådan räkning. En regel av molsvarande innehåll åierfmns för övrigl i MRF:s regler för reparaiioner. Vid den prakUska Ullämpningen av regeln är del dock i allmänhel ej fråga om annal än alt arbetskostnaden anges som en totalsumma utan uppdelning i delposter. Vid bilverksladsarbden är del ofta fråga om reparationer av flera sinsemellan olika delar av bilen. Sådana reparaiioner utförs i allmänhel av en och samma mekaniker. Enligt gällande adminislraliva rutiner inom branschen är det härvidlag i slor utsträckning vanligl all endasl den lolala arbdstiden för samtliga arbetsmoment

Prop. 1984/85:110 166

noteras, varefter verkstaden med ledning av lidsålgången debilerar kunden en tolal arbetskostnad för beslällda arbelen. I andra fall debiteras arbetskostnaden med utgångspunkt från särskilda märkeslislor oberoende av den i dd enskilda fallel åtgångna liden. Någon särredovisning av tiden för olika momeni sker ej heller i dessa fall.

Om den av utredningen föreslagna regeln om specificerad räkning är all lolka så atl räkning skall innehålla uppgift om lidsålgången för olika i uppdraget ingående arbetsmoment, strider detla således mot den praxis som tillämpas inom bilverksladsbranschen. En omläggning av nuvarande system i det avseende varom nu är fråga skulle ulan ivekan leda lill en ökning av det administrativa arbetet med åtföljande behov av prishöjningar på bilverkstadsarbeten. En sådan ulveckling kan knappast ligga i konsumenternas inlresse. MRF förordar därior alt det får anses vara tillfyllesl all räkningen innehåller uppgift om den totala arbetskostnaden utan uppdelning i delposter.

7.19 Kungl. automobilklubben (KAK):

KAK anser i princip att konsumenten skall ha möjlighel kräva specificerad räkning av näringsidkaren. Inom bilbranschen, där ell flertal olika arbeten ingår i en reparation torde del emellerlid medföra vissa svårigheter att i detalj precisera den arbetstid som åtgått för enstaka delar av arbelet. Skulle dylik ddaljering krävas i samtliga fall måste det leda till en ökning av det administraliva arbetet, vilket medför en ur konsumentsynpunkt olycklig fördyring.

7.20 Motormännens riksförbund (M):

2 kap. II §

Inledningsvis nämnda regler för reparationer anger skyldighel för verkstaden att lämna prisuppgift avseende del beslällda arbetet i sin helhet. Denna skyldighet synes M helt naturlig eftersom konsumenten i övervägande antalet fall måsle ha etl berättigat inlresse av att få klarhet i storieken av den utgifl han lar på sig om han besläller elt vissl arbete. M förordar därför en uttrycklig skyldighet för näringsidkare att lämna, i varje fall en ungefärlig prisuppgift.

Vad så angår den närmare innebörden av atl, då ungefärlig prisuppgift lämnats, priset icke avsevärt får överstiga uppgivet pris, bör ej enbart vissa tillämpade procentsatser Gäna till ledning. Dessutom bör klargöras att prisökningen under inga förhållanden får överstiga etl vissl basbeloppsre-lateral belopp.

2 kap. 15 §

Förberedande undersökning som leder lill besiällning hos näringsidkare som utfört undersökning bör icke leda lill skyldighel för konsumenten alt svara för kostnaderna för undersökning.

2 kap. 16 §

M förordar en generell skyldighel för näringsidkare all utfärda specificerad räkning. I varje fall bör sådan skyldighet föreligga så snart priset överstiger elt visst, förslagsvis basbeloppsrelalerat, belopp.

Prop. 1984/85:110 167

7.21 Sjösportens samarbetsorganisation (SSD):

En praktiskt viktig fråga vid reparationer avser faslslällandd av pris som parierna inte fixerat Förslagel använder en annan teknik än köplagens (som enligi bokstaven låter säljaren la ul det högsla pris som inle är oskäligl) och föreskriver "gängse pris", eller om della inle kan fastställas "skäligt pris". Principen om gängse pris moisvarar den Ullämpning som köplagen numera har fått och lorde vara lämplig.

Utredningen berör frågan vem som skall bevisa huruvida fasl pris överenskommiis men anger ingen lösning. Som ulredningen nämner har vid arbete på fast egendom ansells all den som påslår atl fasl pris ej överenskommiis måste bevisa delta, när motparten hävdar motsalsen. Ståndpunkten har kritiserats och lorde sammanhänga med särskilda förhållanden vid arbele på fast egendom. 1 vae fall vid arbete på båtar skulle en sådan presumlionsregel försvåra den informella beställningspraxis som förekommer idag, och del kan därför vara skäl atl lagiexten fick ange att den som vid beställning av arbele på lös sak hävdar all fasl pris angivits måsle bevisa della. Reklamalionsnämndens praxis på denna punkl visar sig vara något obestämd.

När emellertid näringsidkaren på del ena eller andra sällel bevisligen har angett etl pris, bör det åläggas honom all klargöra om den nämnda siffran är en uppskattning, etl fasl pris eller en övre gräns. Såsom ulredningen nämner bör kunden ha rätt all ulgå från all del nämnda prisel är ett fasl pris, och han bör dessulom kunna ulgå från alt prisel inkluderar alla koslnader, och sålunda även moms och malerial. 1 dessa avseenden bör bevisbördan läggas på näringsidkaren, och della bör klargöras i lagtexien. En sådan regel påverkar näringsidkarnas offertrutiner men är ingenting som generellt fördyrar varan för konsumenterna.

7.22 Kooperativa förbundet (KF):

----- KF kan också tillstyrka de föreslagna reglerna om prisets

bestämmande och om pristillägg.

KF har inga invändningar mot de återstående beslämmelserna i andra kapitlel om förberedande undersökning, specificerad räkning och liden för beialning.

7.23 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

(se även avsnitt 5.25)

Viss oklarhet föreligger beträffande 2: 17. Konsumenl skall enligt förslaget betala efter anfordran men det sägs ej hur lång tid därefter detta kan ske ulan att dröjsmål uppkommer. Frågan hänger ihop med när näringsidkaren får inställa fortsatt arbete (5: 1). Moliven bör belysa frågan ytterligare.

7.24 Kristianstads kommuns konsumentnämnd:

Med den möjlighet, som ges ål förelagarna att ta ut pristillägg, föreligger risk atl vissa fördagare lar för vana all lämna prisuppgifier i underkant och därefter använda sig av de bestämmelser som finns alt göra prisöverskri-danden och på så sätl fortlöpande tillskansa sig högre priser än vad man annars skulle kunna ta ul. Om man på det sättel genomgående lämnar ett

Prop. 1984/85:110 168

lågt ulgångspris, som därefter överskrides, åsidosätter man den fria konkurrensen. Den lypen av flylande prissättning innebär då inte bara elt konsumenträltsligl problem, ulan därmed även en illojal konkurrens genlemol andra förelag, vilkel i del långa loppel innebär marknader med mindre seriös verksamhel än vad som annars skulle vara fallel. Anlingen måsle ju de seriösa förelagen möla den konkurrensen med samma medel eller också kommer de icke seriösa förelagen all framhävas. Här måsle man i samband med Ullämpningen av lagsliftningen se lill all dessa typer av prisöverskridanden i göriigaste mån begränsas.

Vid förberedande undersökningar vill konsumenien som regel ha svar på frågorna "Lönar del sig all reparera den här saken?" eller "Har jag de ekonomiska fömtsättningarna för all klara av alt ulföra den här reparationen?", det senare oftasl när del gäller fasl egendom. Vad vi har märkl på den lokala konsumenlrådgivningen uppfattar många konsumenler det som myckel siölande, när förelagaren kräver beiall för förundersökningar. Del är inle ovanligl all fömndersökningen på mindre saker beiingar ell pris som ligger mycket nära vad apparaten i sig själv kostar som ny. I sådana sammanhang borde det rimligen vara fackmannens/näringsidkarens skyldighet all upplysa konsumenten om atl förundersökning inie är lönsam. Den allra bästa lösningen på della vore, atl man genomgående i branscherna icke tog beiall för förundersökningar, ulan precis som vid anbudsförfarandet vid fast egendom inbakar anbudskosinaderna i den allmänna prissättningen i branschen. Åven mol bakgrund av att anbudsförfarandd i vanlig mening, dvs. en uppmaning atl komma med anbud på etl uppdrag i konkurrens med andra näringsidkare är mindre vanlig i konsumenlsförhål-landen, torde denna inbakning i den generella prisnivån i branschen inte påverka priserna speciellt myckel, men icke desto mindre underlätta en annars besvärlig siluation för de enskilda konsumenterna.

8 Faran för näringsidkarens prestation

8.1 Stockholms tingsrätt:

2 kap. 14 § första styckel bör formuleras om, så all man inser all del kan vara fråga om såväl den omständigheten all arbelel ulförts förgäves som atl vissl Ullhandahålld malerial förstörts.

8.2 Malmö tingsrätt:

2 kap. 14 §

Utredningens mening är tydligen all konsumenien inle undgår belalningsskyldighel om näringsidkarens prestation förstörts på grund av ka-suella omständigheler som är att hänföra till konsumenten eller dennes egendom. Della framgår inte tillräckligt tydligt av lagtexien.

I lagen finns ingen regel om när avlämnande skall anses ha skell. Sådana regler finns beträffande köp i köplagen. Med hänsyn lill den slora betydelse tidpunkten för avlämnandet fåll i lagförslagel måsle del anses erforderligt med en definition även när del gäller Gänsler. Vad utredningen anfört i fråga om vad som skall menas med avlämnandet bör kunna ligga till grund för lagstiftning (s. 259 f, 271 och 454).

Prop. 1984/85:110 169

8.3 Marknadsdomstolen:

Marknadsdomslolen lillslyrker ulredningens förslag i denna del.

8.4 Konsumentverket/KO:

Vid arbele på fast egendom och då konsumenten har föremålet i sin besittning övergår faran till konsumenten vid avlämnandet (2 kap. 14 § försia st.). Av motiven framgår inle klart när avlämnandet inträffar. Ett avgörande kriterium synes dock vara alt konsumenten förstått atl näringsidkaren anser sig ha slutfört Gänsten (s. 259 och 454). Felbedömningen enligt 3 kap. I S andra st. och reklamationsfristen enligt 3 kap. 3 § andra st. är knulna lill tidpunkten för avlämnandet, och det är därför viktigt atl detta begrepp preciseras. Det kan tilläggas att det särskilt vid arbete på fasl egendom inle är ovanligt alt näringsidkaren avslutar arbetet och också räknar Uänsten som färdig och "avlämnad", utan att konsumenien vet om del. Av sådana omständigheler som att dt arbetsredskap finns kvar eller arbelsplatsen inte är städad kan konsumenten dra den felakiiga slutsatsen att arbelel fortfarande pågår. I vissa sådana fall ur det möjligt att näringsidkaren ändå kan anses ha överlämnat Uänslen konkludenl. När näringsidkaren har anledning iro att konsumenten inte uppfattat att Gänsten är slutförd bör han i båda parternas inlresse därför underrätta denne om förhållandel.

När Gänsten avser en sak som överlämnals i näringsidkarens besittning övergår faran på konsumenien när denne kommil i väsenlligl dröjsmål med all avhämla saken (14 § andra st). Enligi verkels uppfattning är del mycket vanligt all någon lidpunkt för avhämlandel inle besläms i sådana fall som här avses. Regeln kan därför bli svår att tillämpa i prakliken och skapa osäkerhel om vem som i elt vissl fall har slåil faran. Verket anser därför atl undantagsregeln bör utgå.

8.5 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

Likaledes tillstyrker fakultelsnämnden lill 2:14 I st. om faran för näringsidkarens preslation. Såsom utredningen anför (s. 260 f) bör näringsidkaren slå faran även när arbelel utförs på löpande räkning. Däremot förefaller förslaget till 2:14 2 st. innehålla en onödig - och i förhållande till köplagen avvikande - komplikation, när del i beslämmelsen framgår alt näringsidkaren ej ska ha rält lill beialning för arbelel på egendom som lämnats i näringsidkarens besittning, om arbetet förstörs genom olyckshändelse innan egendomen återlämnats lill konsumenien eller denne kommil i väsentligt dröjsmål med atl avhämla saken. Köplagen innehåller på denna punkl alt faran övergår så snart dröjsmål med avhämlandel uppstått. Ifall endast en ungefäriig dag beslämls för sakens avhämiande. torde köparen inte vara i dröjsmål förrän den länkbara lidsrymden gåll lill ända. Har viss bestämd dag satts ul. talar inlressel för enhellighel med reglerna vid konsumentköp och av en exakt regel för atl faran övergår så snart dröjsmål föreligger.

8.6 Konsumentköpsutredningen:

1 2 kap. 14 § ges regler om lidpunkien för farans övergång. Vid en jämförelse med köp är framför alll andra styckel av inlresse. Där behand-

Prop. 1984/85:110 170

las del fallet atl Gänsien avser en sak som har överlämnals i näringsidkarens besittning. Belräffande regeln i försia stycket må i della sammanhang endasl ifrågasällas om inle innebörden av begreppet "avlämnande" borde anges i laglexlen. Begreppet får på grund av hänvisningarna i 3 kap. I och 3 §*} betydelse också när det gäller lidpunkien för felbedömningen och Ulgängspunklen för preskriplionsfrislen. Vad som anförs i motiven om begreppets innebörd (s. 259-260, 454) är vagt och lämnar ålskilligl ulrymme för Ivekan.

Enligi andra slyckel gäller som huvudregel att näringsidkaren slår faran för sin preslalion lill dess all saken har kommit i konsumenlens besittning. Della överensslämmer med vad som gäller enligt köplagen för det fall all köparen skall hämla varan hos säljaren eller att denne själv skall avlämna varan hos köparen. Del är emellerlid inle helt klarl vad som enligt förslagel skall gälla om saken genom näringsidkarens försorg skall sändas lill konsumenten med anlitande av en självsländig iransporlör. Denna oklarhel sammanhänger med svårighelen alt avgöra vid vilken lidpunkt besittningen i en sådan situation skall anses övergå lill mollagaren. Utredningen ger inle någol besked om hur förslagel skall lolkas i delta hänseende. Troligen menar dock ulredningen all den avgörande tidpunkten skall vara när saken fakliskl efler avsluiad iransporl överlämnas av fraktföraren lill konsumenien eller en represenianl för denne, även om mottagaren enligt reglerna för fraktavialel har varil berättigad all förfoga över saken lidigare. Om denna lolkning är riklig innebär förslagel all näringsidkaren alllid kommer att slå faran under Iransporlen. Delta är en annan regel än vad som gäller enligi 10 och 17 §§ köplagen för fall då gödsel skall iransporteras från en orl lill en annan med anlilande av en självsländig fraklförare. Enligt köplagsutredningen kan del emellerlid sältas i fråga om köplagens regler lämpar sig för konsumenlköp (SOU 1976:66 s. 221), och i våra direkliv anförs all del bör övervägas om inle varan, även när den skall sändas till köparen frän en orl lill en annan, bör anses avlämnad försl när den har kommil i köparens besittning, med verkan bl.a. all säljaren fram lill dess slår faran.

I della sammanhang kan förUäna påpekas all ulredningsförslagd inle innehåller någon föreskrift om vem som skall slå för transportkoslnaden i fall då näringsidkaren skall ombesörja Iransporl av saken. Den omsiändighelen all Iransporlen såvitt avser näringsidkarens preslalion går på dennes risk berättigar i och för sig inle lill den slulsalsen all han också skall bekosta iransporlen. Vi ifrågasätter om inte till undanröjande av oklarhet en regel i ämnel borde las upp i lagen. Regeln skulle exempelvis kunna ges del innehållel all näringsidkaren skall slå för Iransportkoslnaden, om inle annal har avtalats.

Enligt köplagen kan faran i vissa fall gå över på köparen redan före avlämnandet. Enligt 17 § andra meningen skall sålunda köparen vid köp av besläml gods slå faran, om godset skall avhämias av köparen och liden för avhämtandei är inne saml godset hålls redo för hans räkning. Vidare gäller enligt 37 § att köparen alllid slår faran om avlämnandet försenas på grund av dröjsmål på köparens sida. Köplagsutredningen, som föreslår viss motsvarighet till dessa regler, har även här ullalal iveksamhel om reglerna bör gälla också för konsumenlköp (SOU 1976:66 s. 230). Ell skäl som talar för atl en för köparen gynnsammare reglering bör kunna övervägas är alt sålda varor som ligger kvar i säljarens lager kan läckas av dennes försäkring enligt gällande villkor för affärsförsäkring.

KonsumenlGänstulredningens förslag innehåller en viss motsvarighet lill köplagens nyssnämnda regler. Sålunda föreskrivs att faran skall gå över på

Prop. 1984/85:110 171

konsumenten redan innan denne har fått saken i sin besittning, om han har kommit i väsenlligl dröjsmål med att avhämta den. Åven första styckel andra meningen innehåller en särregel om lärans övergång när avlämnandet har försenats pä grund av konsumenten. Vi utgår emellertid från att denna regel, som inle är förenlig med nyssnämnda bestämmelse i andra slyckel. inle skall gälla för de fall som avses där. Paragrafens innebörd bör emellerlid förtydligas på denna punkl.

Del är iroligt all varor som inte avhämtas är elt större problem när dd gäller Gänsler än vid köp, där ju i allmänhet avlämnandet äger rum i omedelbarl samband med avlalel. En regel om att furan för nuringsidku-rens prestation övergår före avhämtningen är emellerlid inle ägnad alt annat än i mycket begränsad mån komma till rätta med detla problem. Näringsidkaren är ju alhjäml skyldig alt la vård om saken Gfr 5 kap. 5 S andra slycket) lill dess han kan sälja den med stöd av lagen (1950; 104) om räll för haniverkare all sälja gods som ej avhämlals, och skulle saken skadas medan den är kvar hos näringsidkaren blir denne enligi 4 kap. 2 § forsla stycket skadeståndsskyldig, om han inle kan visa att skadan inte beror på försummelse av honom själv eller någon som han har anlilal. Den föreslagna regelns räckvidd begränsas vidare av att dd kan bli svårt all ange när konsumenten kommer i dröjsmål. Ofta torde nämligen något avtal inle kunna anses iräffal om all konsumenien är skyldig all avhämla saken vid en viss lidpunkl. 1 den mån en tidpunkt har avialais kan nog della ofla inte anses innebära mer än all näringsidkaren har ålagil sig atl då ha saken färdig för avhämtning. Ytterligare kan pekas på de svårigheier som är förenade med all avgöra när ell dröjsmål blir väsenlligl. Av motivullalanden atl döma skall denna fråga i försia hand bedömas med hänsyn lill näringsidkarens förhållanden (s. 455). Mol bakgrund av del nu anförda kan ifrågasällas om inle den berörda undanlagsregeln skulle kunna ulgå ur lagen.

8.7 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

När del gäller den s. k. farans övergång föreslås alt konsumenten inte är skyldig atl betala för näringsidkarens preslalion om den har förslörls genom olyckshändelse före avlämnandei. Undanlag görs om avlämnandei försenals på grund av konsumenten. I sådani fall övergår faran på konsumenien från den lidpunkl då överlämnandd skulle ha ägl rum.

TCO lillslyrker all faran normall övergår till konsumenien vid liden för överlämnandd. TCO avslyrker däremol all faran generelll övergår lill konsumenien då försening kan laslas konsumenien. En sådan lagbeslämmelse kan enligi TCO inle ha generell ulformning.

8.8 Sveriges domareförbund:

2 kap. 14 §

1 likhel med vad köplagen i förevarande hänseende påbjuder har faran för preslalionens övergång anknuUls lill lidpunkien för avlämnandei. Del är vidare "avlämnandei" som utgör relevant uigångspunkl för felbedömningen (3 kap. I §) och beräkningen av preskriplionsfrislen vid fel (3 kap.

3 §). Enligi vad som kan utläsas ur moliven (s. 259 o. 454) synes ulredning
en vilja ge begreppet avlämna den innebörden, all ifrågavarande Uänst
ävensom eventuella därmed förknippade biförpliklelser (säsom exempel

Prop. 1984/85:110 172

namnes skyldighet atl städa och forsla bort arbetsredskap vid utförandet av måleri- och lapetserararbeten) skall hu avslutats samt att konsumenten insett innebörden härav och beretts tilllälle till besiktning.

Enligt vedertaget språkbruk torde "avlämnande" vara liktydigt med begreppet tradition i dess sedvunliga juridiska betydelse. (Jfr Almén-Eklund. Om köp och byle av lös egendom. 1960, s. 93). Förbundet hur däiför den uppfattningen att begreppet avlämna i förevarande sammanhang framstår såsom etl från språklig synpunkl inadekvat uttryck. På grund härav och då kravet på pregnant och vägledande formulering, med tanke på tidpunktens avgörande betydelse såsom utgångspunkt för flertalet ingripande rätlsföljders inträde, här slarkl gör sig gällande, föreslås att den valda beslämningen ersattes med en mot utredningens därmed åsyftade innebörd svarande objekliv definilion.

I specialmoliveringen till rubricerade lagrum (s. 453) förklaras atl "faran gäller olyckshändelse som drabbar näringsidkarens prestution så atl arbele eller malerial förstörs". Såsom elt exempel på atl arbetet går förlorat namnes all föremålet för arbetet blir stulet. Lagbudels föreslagna lydelse läcker ej samlliga de situationer utredningen velat inrymma under farebe-greppei. Till undvikande av missförslånd föreslås därtör en formulering i samklang med den lydelse köplagsutredningen vall belräffande molsvarande siluation.

I lagrummds andra slycke göres. såvitt avser lös sak som lämnats i näringsidkarens besittning, ett undanlag från huvudregeln till konsumenlens favör. Under åberopande av billighetsskäl har ulredningen nämligen föreslagil all det från konsumenlens sida skall erfordras alt han hamnat i "väsenlligl dröjsmål" med avhämlandel för all läran skall övergå på honom. Vad som avses med "väsenligl dröjsmål" skall enligt moliven (s. 455) bedömas utifrån omständigheterna inom ifrågavarande bransch. På säll ovan framhållils framsiår vikten av alt lidpunkten för farans övergång klarl fixeras som så belydelsefulll, att dess inlräde ej bör få hållas svävande genom alt göras beroende av skönsmässiga överväganden. 1 ställd bör liden för farans övergång besiämmas på samma sätt som enligi köplagen.

8.9 Vissa organisationer inom näringslivet:

2 kap. 14 §

Del framgår inie fulll klart av den föreslagna lagtexien om man med uttrycket "faran" avser faran för näringsidkarens preslation eller faran för "saken". Organisalionerna vill därior föreslå all man efter orden "fara" i 14 §. andra slyckel. lägger till orden "för sin prestation".

8.10 Handelskamrarna:

Del framgår inle fullt klarl av den föreslagna lagtexien om man med uttrycket "faran" avser faran för näringsidkarens prestation eller faran för "saken". Handelskamrarna vill därför föreslå all man efter ordel "faran" i 14 §. andra slyckel, lägger Ull orden "för sin prestation".

Prop. 1984/85:110 173

8.11 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges kömannaförbund:

Utredningen har i § 14. st. I, ulan alt närmare undersöka eller beröra de försäkringslekniska möjlighelerna lill skydd, föreslagil alt näringsidkaren skall stå faran om hans prestation, före avlämnande, skadas genom "olyckshändelse", ett i och för sig vagt definieral begrepp. Naluriigare hade varil atl låla den part som har bäst uppsikt över eller konlroll av objekld för preslaiionen ansvara för della.

Del kan vidare ifrågasättas om inle föreskriven ersällning i försia hand bör ulgå ur konsumenlens objeklförsäkring. Delta särskilt när föremålel för Gänsten är i konsumentens besittning vid skadans inlräffande.

Av lagtexien i § 14, st. 2, framgår ej klart all del är faran för näringsidkarens prestation som avses och ej faran för "saken". Del bör framgå direkt ur lagtexten.

8.12 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Ulredningen föreslår i en särskild regel för farans övergång när föremålet för Uänsten har överlämnals i näringsidkarens besittning. Enligt 2 kap. 14 S 2 si. slår näringsidkaren faran lill dess saken kommit i konsumentens besittning eller denne kommil i väsenlligl dröjsmål med all avhämla saken.

Den föreslagna beslämmelsens ulformning synes leda lill ej önskvärda resultat. Antag atl en bilverkslad pä begäran av en kund släller ul dennes bil efler avsluiad reparalion på en parkeringsplals el. dyl. vid lidpunkl då verksladen slänger för dagen. Bilen blir därefter utsatt för skadegörelse av en ulomslående person innan kunden hämlal bilen. All verkstaden i denna siiuaiion skall bära risken för händelsen synes inle vara rimligt. Skäl synes föreligga all närmare ulvärdera konsekvenserna av den föreslagna beslämmelsen.

8.13 Sjösportens samarbetsdelegation (SSD):

Förslagel använder på flera slällen lermen "avlämnande" utan alt precisera innebörden. Hänvisning görs på olika ställen till regeln om varans återgång, men inte heller denna anger belydelsen. En definilion behövs särskilt i de fall där arbetet inte gäller en sak som inlämnas och återlämnas ulan någonling som hela liden är i konsumentens besittning.

Belräffande fareövergången ifråga om sak som överiämnals i näringsidkarens besittning borde lydligare klargöras all den risk som läggs på näringsidkaren inle avser den inlämnade saken ulan endast det värde som lillförls genom arbelel på denna.

8.14 Kooperativa förbundet (KF):

KF är däremol iveksaml till om beslämmelsen i 2 kap. 14 S om faran för näringsidkarens preslalion fåll en i alla delar lämplig ulformning. Beslämmelsen innebär all konsumenien inle är skyldig all belala för en preslalion. i den mån denna har förslörls genom olyckshändelse före avlämnandei. Om avlämnandei däremol försenas på grund av konsumenien föreslås faran övergå på denne då avlämnandei skulle ha ägl rum. 1 andra slyckel uttalas, att vid Uänst på sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning slår näringsidkaren faran lill dess saken kommil i konsumenlens besittning eller denne kommil i väsenlligl dröjsmål med all avhämla saken.

Prop. 1984/85:110 174

När avial om Uänsl ingås mellan näringsidkare och konsumenl lorde myckel sällan någon informalion ges till konsumenien om vem som bär risken för presiationen i skilda skeden av dess ulförande. KF föreslår därför, atl regeln i paragrafens andra slycke om all näringsidkaren slår faran lill dess besittningen övergått lill konsumenien bör kunna gälla som huvudregel för övergången av faran för näringsidkarens preslalion.

I samband härmed får KF ifrågasätta, om inle uttrycket "slå faran för" numera framsiår som så föråldrat, att del kan vara svårl all förslå och om inle etl mer lältillgängligl begrepp bör kunna övervägas.

9 Fel i näringsidkarens prestation

9.1 Hovrätten för Västra Sverige:

(se även avsnitt 5.1)

Felbegreppet 3 kap. I §

Utredningen anser atl s.k. inslruklionsfel, som leder lill en avvikelse från del resulial konsumenien har räll all kräva, bör anses som fel i rällslekniskt avseende. Detta framgår inte direkl av 3 kap. I § I st., där det sägs all Uänsten är felaktig om utfört arbete eller använt material avviker från vad konsumenien med stöd av 2 kap. I -5 §§ har räll all kräva. Enligi ulredningen ligger i omsorgspliklen all näringsidkaren lämnar erforderliga inslmklioner. 3 kap. I § bör enligi hovrättens mening formuleras så att man utan vidare förstår atl inslruklionsfel ingår i felbegreppel.

Garanti 3 kap. 2 §

Ulredningen framhåller i moliven all en avvikelse från en garanli är alt bedöma som fel. Hovrätten delar denna uppfatlning. Med hänsyn härtill bör närmare undersökas om beslämmelserna om garanli kan föras lill reglema om näringsidkarens preslalion. 2 kap. 3 § I si. innehåller huvudregeln för näringsidkarens preslalion. 2 si. reglerar del fall, då näringsidkaren ålagit sig att ulföra Uänsten provisoriskl. Reglerna om garanti då näringsidkaren ålagil sig all under viss lid svara för preslaiionen kan ingå som ell 2 si. och reglerna om ell provisoriskl ulförande flyllas lill ell 3 st. i

2 kap. 3 §.

Av elt lagstadgande om garanli bör framgå all hänsyn skall las lill garanlin om genom ålagandei konsumenten tillförsäkrais en särskild förmån som eljesl icke skulle ha slåll honom till buds.

En avvikelse från nu föreslagen lydelse av 2 kap. 3 § 2 st. dvs. från garantin, skulle i så fall jämlikt 3 kap. I § bedömas som fel. Liksom vid alla andra fel får näringsidkaren jämlikt 3 kap. I § I st. in fine vid ellgaranliåla-gande etl presumlionsansvar. Del erfordras vid en nu föreslagen ändring i

3 kap. I § 2 st. in fine ell lillägg om att hänsyn skall lagas även lill
garantiliden. Genom en sådan formulering och omredigering torde klarare
framgå alt garanlin är en funklionsgaranli och innebär en särskild förmån
för konsumenien.

Prop. 1984/85:110 175

Reklamalion och preskriplion vid fel 3 kdp. 3 §

Hovrätten bilräder förslaget men anser all förevarande preskripUons-fråga bör lösas i nära samförslånd med konsumenlköpsulredningen och i ell sammanhang saml all resullalel av pågående preskripUonslagsliftning, som avser atl reglera preskriplion i konsumenlförhållanden, bör avvaklas.

Avhjälpande av fel 3 kap. 5 §

Näringsidkarens rätt att avhjälpa fel enligt 3 kap. 5 § 2 st. är för honom mycket gynnsam. Del kan ifrågasällas om i en konsumenllag näringsidkaren skall ha prakiiskl tagel samma räll all avhjälpa fel som konsumenien har i fråga om räll all kräva att näringsidkaren avhjälper fel. Innan konsumenten kan göra sin rätl Ull prisavdrag eller hävning gällande måsle han avvakia uigången av frislen för avhjälpande, "skälig lid" (3 kap. 5 S 3 si.). Ulredningen säger i moliven, s. 473, all vad som anges om skälig lid i specialmoliveringen lill 2 kap. 7 §, som gäller liden för ulförandel av en Uänsl, härvid kan Uäna lill ledning. För all underslryka viklen av skyndsamma ålgärder för avhjälpandet anser hovrätten all i slälld för "skälig lid" uttryck som "ulan dröjsmål" bör tas in i laglexlen.

Rätl all innehålla belalningen vid fel 3 kap. 7 §

Utredningen har ej berört frågan om en ddenlionsräll bör kunna få ulövas även vid krav på skadeslånd enligt 4 kap. 2 § på annan grund än fel i själva Gänsten. Hovrätten vill peka på förhållandel för del fall all en sådan omfallande ddenlionsräll bör lillskapas.

Hävning pä grund av fel 3 kap. 8 §

För prisavdrag erfordras icke all felel är väsenlligl. Den mera ingripande åigärden hävning kan däremol lillgripas endasl då felel är av väsenllig beiydelse. Av laglexlen framgår inte atl väsenllighden skall vara synbar, dvs. all näringsidkaren insett eller bort inse all felel var av sådan väsenllig beiydelse som avses. 1 fråga om fel, som är uppenbart för envar, är, som ulredningen framhällil, hell klarl atl näringsidkaren insett eller bort inse väsenllighden. Annoriunda är det i fråga om egenskaper som har betydelse bara för den särskilde konsumenten. Sådana fel torde vara mera vanliga vid Gänsler än vid köp. Hovrätten ifrågasätter om icke av lagtexien bör framgå all för hävning erfordras jämväl all näringsidkaren insett eller bort inse atl felet är väsenlligl för konsumenien.

9.2 Malmö tingsrätt:

3 kap. I §

Förulsällning för all Gänsl skall anses felaklig är bl. a. all avvikelsen inle beror på omständighet som är alt hänföra lill konsumenten. Bland sådana omsländigheler namnes i ulredningen beskaffenhelen hos föremålel för

Prop. 1984/85:110 176

Gänsten (s. 269). Del kan ifrågasättas om inle denna omsländighel bör anges särskili i lagiexten då "beskaffenhelen hos föremålel för Gänsten" enligt normall språkbruk ej omfattas av "omständighet som är atl hänföra lill konsumenien".

3 kap. 3 §

Enligt andra slyckel skall reklamation ske inom viss tid såvida fråga ej är om fel som inle visal sig inom denna lid och inle rimligen kunnal uppiäckas dessförinnan.

Kravel all felet inle skall ha visal sig inom denna lid är onödigi och enbart vilseledande. Ulredningens inlenlioner är uppfyllda även om endasl den förulsällningen behålles alt felet inle rimligen kunnal uppiäckas inom den angivna liden.

9.3 Marknadsdomstolen:

Förevarande avsnill i belänkandel inleds med en redogörelse för ulredningens överväganden rörande själva felbegreppet. De flesta av utredningens här anförda tankegångar kan marknadsdomstolen ansluta sig till. I 3 kap. I § första st. föreslår ulredningen en beslämmelse som uttryckligen anger vad som utgör fel. Mol innehållel i laglexlen finns i och för sig inle anledning lill någon allvariigare invändning. Del som utsägs i beslämmelsen kan nämligen närmast karakteriseras såsom truismer. Mol bakgrund härav finns del skäl alt åler ifrågasätta det meningsfulla med denna typ av bestämmelser. Det är t.o.m. inle hell uleslulel atl dylika beslämmelser kan inbjuda lill missbruk från mindre seriösa näringsidkares sida. Marknadsdomstolen anser följaktligen atl beslämmelsen bör ulgå.

Tiden för felbedömningen regleras i 3 kap. I § andra si. Marknadsdomslolen har ingen erinran mol förslagel i denna del.

Inle heller utredningens bedömningar och förslag lill beslämmelse angående garanlier ger anledning lill någon erinran från domsiolens sida.

Ulredningens förslag lill bestämmelser om reklamalion vid fel upptas i 3 kap. 3 S- Den i försia st. intagna bestämmelsen synes enligt marknadsdomslolen ha fåll en i huvudsak ändamålsenlig ulformning. I anslulning härtill finns anledning omnämna alt marknadsdomslolen numera meddelal beslut i del av utredningen i detla sammanhang åberopade ärendel mellan KO och AB Skånska Cemenlgjulerid (beslui 1979: 17). 1 besluiei har domslolen bl.a. bedöml den åberopade beslämmelsen i AB 72 såsom oskälig enligi avialsvillkorslagen.

Regeln i 3 § första st. kompletteras i andra si. med en preskripUonsregel som dock enligt marknadsdomstolens mening getts en mindre lämplig ulformning. För atl den angivna preskriptionstiden på två år skall gälla uppslälls nämligen ett förbehåll för dolda fel som i praktiken förtar myckel av preskriptionsregelns effekl.

Härefter övergår marknadsdomslolen lill alt behandla utredningens överväganden belräffande påföljder för fel.

Marknadsdomstolen delar ulredningens syn på del önskvärda i att särskilt lagfästa en skyldighel för näringsidkaren alt avhjälpa fel. En dylik påföljdsregel verkar rimlig och torde på ett förhållandevis enkelt säll undanröja eventuella tvister mellan konsumenl och näringsidkare då en Gänsl befinns felaklig. Domslolen släller sig emellertid Iveksam lill laglexlens lydelse såvill avser del i 3 kap. 5 § försia si. sista ledet upptagna förbehållet beträffande ifrågavarande skyldighel att avhjälpa fel. Från kon-

Prop. 1984/85:110 177

sumenlskyddssynpunki bdraklal synes laglexlen inte böra ge näringsidkaren en så vidsträckt möjlighel atl slippa avhjälpa fel; formuleringen "om dd inle skulle medföra olägenheler eller koslnader som är oskäligt stora i

förhållande lill----- " ger näringsidkaren elt alltför generöst lilllagd

manöverulrymme för all förvägra avhjälpandeåtgärd. All näringsidkaren inle skall ha rält till ersättning för sina kostnader i samband med avhjälpandel är i och för sig självklart. Emellertid är del för konsumenlerna av väsenllig betydelse all del på denna punkl inle råder någon som helsl oklarhel. Därför är del befogal med den särskilda beslämmelse i ämnet som tagits in i 3 kap. 6 § första st. Undantagsregeln i 6 § andra st. ulgör däremot ytterligare elt exempel på en hell onödig beslämmelse. För atl anknyla till det av utredningen valda exemplet på sid. 308f säger det sig ju självt atl byggmäsiaren skall ha rält till ersättning för asfaltstrykning; ersättning för detla arbetsmoment omfattas ju inte av priset för vad som urspmngligen har utförts.

Den föreslagna regleringen av prisavdrag och hävning har i stort gells en ändamålsenlig lösning. Marknadsdomslolen vill särskilt framhålla det praktiskt lämpliga i atl göra nu aktuella påföljder sekundära i förhållande till avhjälpandepåföljden. Att i princip ge avhjälpandepåföljden förtur lorde befrämja att förekommande tvister blir lösta på ell smidigi och enkell sätt. Tillgriper man prisavdrag och hävning, medför nämligen detla som regel att parternas uppgörelse belastas med inle hell betydelselösa koslnader för olika administrativa arrangemang hos näringsidkaren.

Även om nu aktuella beslämmelser rörande prisavdrag och hävning gells en i huvudsak ändamålsenlig utformning vill marknadsdomslolen ändå uttala sig för atl slörre klarhet får prägla beslämmelserna om prisavdrag och hävning av redan ulförd prestation. Renl praktiskt ter det sig nämligen svårt att upprätthålla en klar distinktion mellan de olika påföljderna prisavdrag och hävning beträffande redan utförd prestaUon. 1 vart fall torde de flesta konsumenter ha svårt atl förstå skillnaden mellan de båda juridiska konstruktionerna. Lagförslagets praktiska genomslagskraft i denna del skulle onekligen vinna myckel om bestämmelserna kunde göras klarare.

9.4 Konsumentverket/KO:

Fel och reklamalion vid fel

Verkel ansluter sig till utredningens förslag att en tidsbestämd garanli skall anses som en funklionsgaranli (3 kap. 2 §).

Konsumenien måsle reklamera inom viss lid för atl kunna göra gällande fel (3 kap. 3 §). Verket har ingen erinran mol den föreslagna reklamalionsfrislen (3§ försia st.). Konsumenien skall i princip reklamera inom två år för att kunna åberopa etl fel (3 § andra st.). Preskriptionsregeln kan genombrytas om felet inte visat sig inom de två åren och inte heller "rimligen kunnat" upptäckas dessförinnan. Ulredningen avvisar en beslämmelse som innebär all konsumenten kan åberopa felet om detla inte "bort" upptäckas under den angivna tiden. Skillnaden ligger närmast i atl den föreslagna regeln innebär alt bedömningen av vad som skall anses vara ett relevanl doll fel skall ske med uigångspunkl i vad konsumenler i allmänhet kan ha insett Gfr s. 468).

Den förkortning av preskripiionsliden som ulredningen föreslår lär få betydelse framför allt vid byggnadsenlreprenader. Det är långt ifrån ovanligt att fel i den utförda Gänsten visar sig först efter lång tid - inte sällan 12 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 178

väsenlligen översligande två år - efler del alt konsumenien lagil Uänslen i bruk. Med lanke på den slora betydelse som en förkortning av preskriptionstiden kan få för den enskilde konsumenten avslyrker verkel förslagel atl förkorta preskriptionstiden från tio lill två år. Om den gällande preskripiionsliden ändå förkortas, bör konsumenien i varje fall kunna åberopa också fel som inle bort uppiäckas före uigången av den kortare preskripiionsliden.

Påföljder för fel

Om Gänsien är felaklig får konsumenten i försia hand kräva alt felel avhjälps (3 kap. 5 §). Avhjälpande är enligi utredningen den smidigaste och lämpligasle påföljden för båda parter (s. 306). Konsumenlverkei inslämmer i atl elt avhjälpande ofla ligger i båda parternas inlresse. 1 många fall tillgodoser ell avhjälpande konsumenien bällre än någon annan påföljd. Del är också nalurligl att konsumenien ges räll att kräva all ell fel ålgär-das, eflersom della innebär alt näringsidkaren blir skyldig atl fullgöra en avtalad preslalion. Verkel ansluler sig därför lill den föreslagna regeln. Enligt förslagel är konsumenlens rätt lill avhjälpande begränsad till fall då avhjälpandel inle medför "olägenheler eller koslnader som är oskäligt slora i förhållande till felets betydelse för konsumenien". Avhjälpandel innebär lill sin karaktär alt näringsidkaren till konsumenien överlämnar den avtalade presiationen. Näringsidkaren måsle således redan innan avlalel ingås la i beräkning vilka löften han har möjlighel all infria. Man kan enligi verkels mening därför ifrågasätta om del finns skäl alt på della sätt begränsa avhjälpningsskyldigheien. Delsamma kan anföras också i fråga om begränsningar i näringsidkarens skyldighel alt belala Iransportkoslna-derna i samband med avhjälpande av fel och atl slå koslnaderna för felfritt malerial (s. 330). Även koslnader som är myckel höga kan vara helt adekvata med hänsyn till del säll på vilkel näringsidkaren bedriver sin verksamhel. Till vad som nu sagls kan läggas, att kostnaderna för ell avhjälpande kan variera från näringsidkare lill näringsidkare. Man kan anla alt t. ex. en näringsidkare som är mindre kunnig och som har en dålig serviceorganisation får högre koslnader för all avhjälpa fel än den yrkesskicklige näringsidkaren med lillgång lill verkslad elc. Offergränsen synes därför kunna dras olika beroende på den enskilde näringsidkarens förutsättningar. Det kan enligt verkels mening inte godias, att en konsument som anlitat en näringsidkare, som är sämre ägnad för sitt uppdrag än andra, skall ha mindre möjlighel all få avhjälpande utfört, eller bli tvungen atl betala en slörre del av kostnaderna för avhjälpandel, än den konsument som vänt sig till en yrkesskicklig näringsidkare.

Genom att erbjuda sig att avhjälpa felel kan näringsidkaren avväga all konsumenien gör gällande prisavdrag eller hävning (3 kap. 5§ andra st.). Även om avhjälpande många gånger ligger i konsumenlens inlresse är del dock inle alllid så. Tillämpningen av de bestämmelser i konsumenlköplagen som ger näringsidkaren rält atl genom avhjälpande förhindra annan påföljd (4 och 5 §§) visar att en sådan räll kan medföra problem för konsumenterna. Är näringsidkaren ett seriösl förelag med lillgång lill etl väl utbyggt system för service- och reparalionsverksamhd är avhjälpandet ofla lill konsumenlernas gagn. När näringsidkaren inte är av della slag, blir bedömningen en annan. Del är inle ovanligl all konsumenler får vänia länge innan avhjälpande sker och inle heller sällsynt alt avhjälpandel är bristfälligl ulförl och måste upprepas flera gånger utan tillfredsställande resullat. Verkel gör inte gällande atl näringsidkaren skall sakna räll all

Prop. 1984/85:110 179

avhjälpa fel, men anser lill skillnad från utredningen (3 kap. 5§ iredje st. och s. 311) att avhjälpandet - liksom enligt 5 § konsumenlköplagen - skall ske "genasl" och inle försl "inom skälig lid".

Slarka skäl lalar för att hävning av redan utförd preslalion som påföljd vid fel i Uänsl inle bör komma i fråga i samma ulslräckning som vid köp. Del finns dock siluationer där konsumenien har ell klart inlresse av atl kunna häva Gänsten också lill den del den är utförd. Enligt verkels mening är det därför av slor beiydelse från konsumenlsynpunkl att konsumenien enligt förslagel får viss rätl att häva avtalet både lill den del Gänsten har blivit utförd och i ålerslående del. Verket tillstyrker de föreslagna reglerna om hävning (3 kap. 8 och 9§§). Verket lillslyrker också all konsumenien ges rält till prisavdrag. Med hänvisning till vad som sagls vid behandlingen av 3 kap. 5 § ifrågasätter verkel däremol om prisavdraget bör begränsas på del sätl som kommer lill ullryck i 3 kap. 10§.

9.5 Allmänna reklamationsnämnden:

Vad som är fel

1 3 kap. I S regleras frågan när en Uänst är atl bedöma som felaklig. För denna bedömning hänvisas lill föreskrifierna i 2 kap. l-5§§ om kraven på näringsidkarens preslalion. Meloden all i laglexl ge en allmän definition av felbegreppets innebörd torde sakna molsvarighel i annan lagsliflning. Åven om del av förklarliga skäl inle låler sig göra alt närmare konkretisera kraven på näringsidkarens prestation, måste det anses vara av vissl värde att i laglexlen ange vissa grundläggande normer angående preslalionens kvaliid och hållbarhel. Nämnden får dock hänvisa lill vad som tidigare har anförts till de föreslagna reglerna i 2 kap. l-5§§.

Garanlier

Regeln i 3 kap. 2§ har sin närmaste motsvarighet i 10 § KKL. Garantiansvaret blir emellertid enligt förslagel strängare, bl.a. genom det vidgade skadeslåndsansvar som utredningen föreslår. Förslagel innebär vidare all Udsbeslämda garanlier får karaklären av funkiionsgarantier. Som ulredningen framhållit (s. 273) har det hillills förelegal svårigheier belräffande flertalel förekommande branschgaraniier all avgöra humvida dessa är atl tolka som funkiionsgarantier eller inle. Den praxis som under åren har utbildats hos nämnden på såväl köp- som Uänstesidan får anses innebära alt nänngsidkarens garanUansvar i prakliken har fått karaklären av ell funklionsansvar under garanliliden. En sådan lösning får anses lämplig inle minst från bevissynpunkl. Nämnden anser därför all ulredningens förslag därom bör godtas.

Påföljder av fel

1 3 kap. 5-IOSS uppläs beslämmelser om påföljd vid felakiighet i Uänsl. Nämnden anser all del föreslagna påföljdssysiemel har fåll en tillfredssiällande uppbyggnad. Den primära påföljden ulgör enligi 5§ 1 st. rätl för konsumenten all kräva feleis avhjälpande. Enligi andra slycket har näringsidkaren rätl att - lill undvikande av annan påföljd för honom såsom prisavdrag eller hävning - erbjuda konsumenien avhjälpande av felel. En sådan lösning har påtagliga fördelar och motsvarar den praxis som har ulbildats hos nämnden ifråga om arbele på lös sak. Del kan antas all vid sidan av skadeslåndsreglerna i 4 kap. avhjälpanderegeln i prakliken kom-

Prop. 1984/85:110 180

mer all få den slörsla belydelsen i påföljdssysiemel. Regeln får enligi nämndens mening också anses ha erhållil en ulformning som lillfredsslåilande lillgodoser båda parters inlresse all i särskilda fall påkalla undanlagande av regelns Ullämplighet.

Genom den föreslagna regeln i 3 kap. 7§ tillförsäkras konsumenien räll all lill säkerhel för krav på grund av fel innehålla beialning för Uänslen. En motsvarande räll föreligger enligt 14 S i händelse av näringsidkarens dröjsmål. Av respektive regels ordalydelse får motsatsvis anses framgå alt konsumenien inle har räll alt innehålla betalning lill säkerhet för fordran på sådani skadeslånd som avses i 4 kap. 2 §. Della förhållande berörs inie i moUven. Enligi nämndens mening synes inle någon saklig grund föreligga för en sådan ålskillnad.

9.6 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

Fakultetsnämnden har inga andra kommenlarer till utredningens/eZ/je-grepp i 3:1 än att det i 2 si. borde lilläggas all gödsel även måsie anses behäflal med fel om näringsidkaren efler avlämnandet vårdlösl skadar godset Gfr 44 § köplagen). Delta måste framgå av 2:1 2 st.; annars blir inle ens skadeståndsreglerna i 4:1 formellt lillämpliga.

Utredningens argumentering (s. 278 O för au Udsbeslämda garanlier skall lolkas som funkiionsgarantier är alldeles övertygande, och förslagel lill 3:2 tillstyrks. Fakultelsnämnden tillstyrker också att avvikelser från en garanti bedöms som fel, så all del normala påföljdssysiemel blir Ullämpligt (s. 280).

Utredningens förslag om reklamation i 3:3 1 st. lillslyrks. I fråga om preskriplion finns för närvarande inga regler för Gänsler, varför den enda begränsningen utgörs av den allmänna tioårspreskriptionen. Ulredningen föreslår emellerlid 13:32 si. en Ivåårig preskripUonsUd med undanlag för fel som inle visal sig inom denna tid och inle rimligen kunnat upptäckas dessförinnan (s.k. dolda fel). Som grund för införandel av en preskripUonsregel åberopar ulredningen ett flertal vad den betecknar som slarka skäl (s. 292 O- Bl.a. skulle del på många sätl vara ett konsumentintresse med en preskriptionsregel, vilket kan betvivlas, eftersom preskriptionen ju avskär konsumenter frän alla möjligheter (även om bevisning i del enskilda fallel skulle finnas) från all lala å fel och eflersom det knappasl finns konsumenter som avsiktligt skulle skjula upp en uppgörelse med näringsidkaren om elt uppläckl fel därför alt preskription inle skulle kunna ske. Det starka skälet för en preskriptionsregel är all näringsidkarens intresse av all i sin ekonomiska planering inte behöva beakta reklamalioner för gamla Gänster och det förhållandel att en preskriptionstid som är väl tilltagen inte drabbar konsumenterna särskilt hårt, eftersom de flesta fel visar sig dessförinnan och eftersom konsumenien ändå skulle ha svårt all föra bevisning om felet efter läng lid. Efter att ha avvisat möjlighelen all differenliera preskripiionsliden mellan Gänster avseende lös och fasl egendom föreslär ulredningen en enhellig regel om två år. Denna enhelliga regel anser sig ulredningen kunna uppställa genom att öppna en ventil vid dolda fel, som främsl blir akluell vid byggnadsenlreprenader men prakiiskl lagd aldrig beträffande Gänster på lös egendom såsom bilar, hushållsapparaler och TV-apparater. Begreppel dolda fel definieras sedan i moliven (s. 294 O på ell synnerligen invecklat sätt som sådana fel som visseriigen kunnat - men dock inle rimligen kunnal - upptäckas inom preskriptionstiden. Fakullelsnämnden anser gränsdragningen för dolda fel så svår atl göra för parter och

Prop. 1984/85:110 181

domstolar atl den redan därför bör avvaras. Härtill kommer all undanlagd för dolda fel slrider mol själva idén om en preskripUonslid. Meningen med preskription är ju främst atl näringsidkaren från och med en viss lidpunkl skall vara säker på alt undgå krav från konsumenten. Den föreslagna specialregeln om dolda fel avstyrks därför.

Frågan blir härefter, huruvida en preskriptionstid på Ivå är är generelll lämplig, om den är ovillkorlig. Som ulredningen framhållit är två år en för kort tid, om preskriptionsregeln även skall omfatta byggnadsreparationer, där felen ofta visar sig senare.

Man har därför atl välja mellan att anlingen generelll stadga en längre preskripUonslid, exempelvis fem år, eller all avslå från en särskild preskripUonsregel i konsumenttjänsllagen och som nu falla tillbaka på den allmänna Uoårspreskriplionen eller atl införa en ivåårig preskriplion för Uänsler i allmänhet (varigenom en samordning åsladkommes med de köprätlsliga förslagen i SOU 1976:66) men utsträcka preskriptionstiden lill fem eller tio år med sikte på byggnadsreparationer, vilkel rältslekniskl sell endast torde kunna ske genom all en gräns dras upp mellan arbete på fast och lös egendom (dvs. del norska förslagel), fastän detla skulle medföra vissa omoliverade skillnader vid reparaiioner bl.a. av hushållsmaskiner. Fakultetsnämnden anser sig ej behöva förorda någol av de nämnda alternativen.

Förslaget i 3:3 2 st. 2 p. atl konsumenten alltid skall kunna reklamera inom skälig lid efter del att en garantilid löpt ut tillstyrks. Likaså tillstyrks förslaget 13:33 st. alt reklamation efter preskriptionstidens utgång får ske om näringsidkaren handlat i strid med tro och heder eller grovt vårdslöst. Åven om preskriptionstiden i sådana fall får överskridas, kan det dock ifrågasättas om förfarandel i slrid med tro och heder eller den grova vårdslösheten skall dispensera från all reklamationsskyldighet, åtminstone när konsumenien fakliskl märkl felel. Eftersom den föreslagna regeln ansluter lill gällande rält i 53 § köplagen och eftersom regelsystemet skulle bli tämligen komplicerat om undantag gjordes från undantaget i 3: 3 för de fall konsumenien märkl felet, bör utredningens förslag emellertid kunna accepteras.

Förslaget lill 3:4 om krav på reklamalion mot bristfälligl avhjälpande av fel tillstyrks.

När del gäller påföljder för fel föreslås ett lagfästande i 3: 5 av näringsidkarens skyldighel atl avhjälpa fel frånsett fall där delta skulle medföra olägenheter eller koslnader som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsumenten (som t. ex. bor ute på Rödlöga). Vidare föreslås att näringsidkaren skall ha en rätt att frivilligt avhjälpa felet, om han erbjuder detta i anslutning till reklamationen och konsumenien inle har särskilda skäl all molsälla sig avhjälpandel. Båda reglerna liksom paragrafens 3 st. tillstyrks på de skäl som anförts i utredningen. Undanlagd från rätten att frivilligt avhjälpa när särskilda skäl föreligger bör dock ulvecklas i lagtexten i enlighel med moliven, t.ex. så all undanlaget gäller om näringsidkaren visal inkompetens, uppträtt störande eller eljesl särskilda skäl föreligger (s. 310).

Konsumenlköplagen hindrar inle all en säljare i en garantiutfästelse ålägger köparen atl belala viss självrisk eller transportkostnader vid avhjälpandet av fel; köparen är ändå skyldig att i första hand begära avhjälpande, och rätlen lill prisavdrag eller hävning förulsäller enligt 4§ konsumenlköplagen att säljaren inte uppfyllt sill avhjälpningsålagande på de villkor som angivils i garanlin. Departemenischefen anförde i propositio-

Prop. 1984/85:110 182

nen 1973:138 s. 174 och 186 fall garanlins maleriella innehåll inle borde göras lill föremål för ivingande civilrättslig reglering. Dylika villkor i garantin kan dock ibland bli angripna med avtalsvillkorslagen eller 36 § avtalslagen. - KonsumenlUänslutredningen föreslår nu en ivingande civilrätlslig reglering genom atl i 3:6 I si. stadga all näringsidkaren inte har rätl lill ersällning för sina kostnader i samband med avhjälpandet. Detta betyder atl klausuler om all konsumenien skall belala självrisk eller belala näringsidkarens koslnader bl.a. för att hämla saken eller för näringsidkarens resa ul till konsumenten är ogiltiga. Dessa förslag lillslyrks såsom ulgörande väsenlliga förbättringar av konsumenlskyddet. När del gäller konsumentens egna koslnader för att transportera saken lill näringsidkaren ger ulredningen konsumenten en tvingande rält lill skadeslånd, när näringsidkaren inle kan exculpera sig (4:1, jfr motiven s. 390). Eftersom förulsällningarna således skiljer sig för konsumenlens möjligheier att hålla sig skadeslös beroende på om näringsidkaren ombesörjer iransporlen (strikt ansvar för näringsidkaren) eller om konsumenten sköter transporten (presumlionsansvar för näringsidkaren), blir del vikligi atl slå fast i vilka fall näringsidkaren är skyldig atl avhjälpa fel hos konsumenien eller hämta saken och humvida konsumenien i vissa fall är betagen sin räll all kräva ersättning för egna iransportkoslnader därför atl han får skylla sig själv all han fört saken långt ifrån näringsidkaren. Utredningen har inle klariagt huruvida den angivna utgångspunkten, alt konsumenien skall ha en felfri prestation, leder så långt all näringsidkaren med den inskränkning som anges i 3:5 är skyldig alt avhjälpa fel hos konsumenten eller hämta varan, även om den felakiiga Uänslen ulfördes hos näringsidkaren. Tveksamheten bör undanröjas i del fortsatta lagsliflningsarbdd.

Fakullelsnämnden vill i sammanhanget även påpeka alt konsumenl-Gänslulredningens förslag lill 3:6 I st. bör medföra alt man omprövar möjligheten i konsumenlköplagen att uppställa inskränkande självriskklausuler och transportkoslnadsklausuler i garanlier, som innebär etl avhjälpningsålagande. Rällen lill prisavdrag och hävning i konsumenlköplagen, som alllid föreligger vid fel enligt 5 § konsumenlköplagen ifall inget avhjälpningsålagande gjorts, blir på gmnd av självrisk- och transportklausulerna ibland blockerad. Den möjlighet att utnyttja avialsvillkorslagen, som departementschefen anvisade i propositionen lill konsumenlköplagen är inte lill fyllest, vilkel framgår av att sådana klausuler godtagils av KO (MRF-garantin för begagnat molorfordon pp. 2 och 5). I vari fall borde självriskklausuler utan vidare kunna ogilligförklaras. Delsamma gäller transportkoslnadsklausuler, ifall säljaren får möjlighet atl hänvisa en köpare som befinner sig på annan ort än säljaren att uppsöka annan av säljaren anvisad verkstad och atl, såsom konsumenttjänstutredningen föreslår, vägra avhjälpande där avhjälpande skulle medföra koslnader som är oskäliga i förhållande lill felels betydelse för konsumenten.

Förslaget till 3:6 2 st. och 3:7 tillstyrks. 3:6 2 st. bör dock omformu
leras så atl de dubbla negationerna undviks. Slycket skulle exempelvis
kunna lyda: "Rätl till ersättning föreligger dock om avhjälpandel ".

När felel inle avhjälps, får konsumenten enligt 3:8 bl.a. rätl all göra prisavdrag. Della skall enligi 3:10 molsvara vad det normall koslar all få felel avhjälpi. Om koslnaderna är oskäligl stora, skall prisavdragd besiämmas med hänsyn lill felels betydelse för konsumenien. 1 köprätten beräknas prisavdrag lill en proportionell värdeminskning av godset. Ersättning för kostnad för avhjälpande brukar däremot klassificeras som skadeslånd. Anledningen till all konsumenttjänsiulredningen vall att be-

Prop. 1984/85:110 183

teckna denna påföljd som huvudfallet för prisavdrag framgår inle. Möjligen beror del på all skadeslånd kräver culpa hos näringsidkaren (se 4:1) och all ulredningen inle velal göra ersättningen för avhjälpande hos annan näringsidkare beroende av culpa. Avvikelse från normal begreppsbildning bör emellertid helst undvikas. Möjligheten atl kräva avhjälpande på näringsidkarens bekosinad oavsett dennes culpa lillslyrks i sak men enligt fakullelsnämnden bör rält till ersättning i denna form ulgöra en särskild påföljd som direkl omnämns i 3:8. Vidias denna ändring, blir 3: 10 1 p. överflödig. Den normala beräkningen av egentligt prisavdrag, när sådant är akiuelll, kan - såsom skell i 42 § köplagen - kortfallal anlydas redan i 3:8.

Hämiöver menar utredningen all prisavdraget skall kunna användas i ytterligare en funklion, nämligen för all ge konsumenien en skönsmässig prisnedsättning när en preslalion är felaktig utan alt för den skull vara mindre värd än en avtalsenlig prestation (s. 313). Fakultelsnämnden lillslyrker alt prisnedsättning kan ske i sådana fall (l.ex. när näringsidkaren använt malerial av felakUgt ulseende), eftersom förutsättningarna för avlalel därmed rubbals. I förslaget om en sådan här skönsmässig nedsättning av priset ligger också förklaringen (ehuru det inte framgår av motiven) till all oriktiga kringuppgifler enligt utredningens mening skulle vara bindande för näringsidkaren och leda lill att Gänsten blir behäftad med fel (se ovan angående förslaget till 1:3). Del kan diskuteras om det direkt av lagen bör framgå atl en skälig prisnedsättning skall äga rum, om Gänsten är felaktig ehuru inte mindre värd än avtalad preslalion. Etl sådani prisavdrag ryms emellertid under den beskrivning av prisavdraget som förekommer i 42 § köplagen och som kan införas även i konsumentGänstlagen.

Förslagen om fömtsättningarna för hävning i 3:8 tillstyrks i huvudsak. Ulredningen uttalar i motiven att väsentligheiskravel kan bedömas både från abstrakt och konkret synpunkt men att väsentligheten måste ha varil synbar för näringsidkaren, vilkel medför att konkret väsentlighet inte alltid ger konsumenten rätt lill hävning. Utredningen slutar med atl konstatera att dessa regler ligger i linje med allmänna avlalsrältsliga principer som del inle finns anledning atl kodifiera (s. 315 O- Fakultetsnämnden menar tvärt emot att det finns stor anledning atl kodifiera dessa regler; del är en avgjord fördel om svaret på viktiga frågor kan erhållas i lagtexien, särskilt när del är fråga om en konsumentlagstiflning. En sådan kodifiering har vidare gjorts i 21 § köplagen, och en tystnad härom i konsumentGänstlagen kan leda till ovisshel.

Med beaktande av de ovan framförda förslagen skulle 3:8 1 st. ges följande lydelse.

"Avhjälps inte fel i enlighet med bestämmelserna i 5 §, får konsumenien låla avhjälpa felel på näringsidkarens bekostnad eller göra sådani avdrag på prisel som svarar mol felet. Är syftet med Gänsten huvudsakligen förfelal för konsumenten och näringsidkaren insett eller bort inse della, får avlalel hävas."

Eflersom näringsidkarens arbeie många gånger successivi blir avsy-ningsbarl för konsumenien, är frågan om hävning på grund av anleciperal fel belydligi vikligare vid Gänsler än vid köp. Del är därför värdefulll all lagen föreslås innehålla beslämmelser härom.

När hävning sker sedan näringsidkaren utfört sin preslalion, hell eller delvis, skall konsumenten i princip åierbära denna, men i prakUken blir del ofla omöjligt utan atl betydande olägenheler eller koslnader uppstår. Utredningen föreslår då att undanlag görs för ålerbäringsskyldighd i della

Prop. 1984/85:110 184

fall men all konsumenien i skälig utsträckning skall ersälla näringsidkaren dennes koslnader som lett till en värdeökning för konsumenien (3:9 I st.). I moliven har ulredningen berört ivå principfrågor men synes ha lämnal dem i huvudsak olösla. Den ena gäller vad som är skälig ersällning när prestalionen är annorlunda än vad som beställts men ändå har ett lika högl värde, och den andra är i vilken ulslräckning man skall beakla atl händelser av force majeure-karaklär orsakat felel. Båda problemen föreslås bli lösta inom ramen för skälighdsbedömningen ulan närmare anvisning (s. 317 O- Som nyss nämndes skall en betydande, lål vara skönsmässig nedsällning av priset kunna äga rum, om konsumenien begär prisavdrag därför all Gänsien är annoriunda än han beslälll (3:10), och delta har fakultelsnämnden tillstyrkl för atl respeklen för avialels rälla uppfyllande skall vidmakthållas. En konsekvens härav blir då atl konsumenten endast behöver betala en mindre ersällning för en i och för sig värdefull men dock felaktig prestation, när avtalei hävts. 1 fråga om yttre omständigheters inverkan menar fakullelsnämnden, atl dessa inle bör inverka på bestämmandel av vilken obehörig vinst-ersättning som konsumenien skall ge enligt 3:9 ulan all skälighdsbedömningen endasl skall gälla den icke ålerburna preslalionens värde för konsumenten; dylika ursäklsgrunder kan ju inle hindra all konsumenten häver så snart syftet med Uänslen är huvudsakligen förfelat, och den ibland tillfälliga omständigheten atl prestationen inle kan ålerbäras bör inte medföra all det grundläggande ställningstagandet upphävs bakvägen.

Mol förslagel till 3:9 1 st. 2 p. kan vidare anmärkas, att där inle löses problemel huruvida konsumenten kan tvinga näringsidkaren att ta tillbaka Uänsten, faslän betydande kostnader eller olägenheter skulle uppstå för vilka näringsidkaren skulle ansvara. Av förslaget till 3:10 2 p. lorde emellertid följa atl elt sådani krav inte är berättigat.

Fakultelsnämnden har även en detaljanmärkning rörande 3:9 I st. 3 p. (se även 2:13 1 si. in fine). Del bör stå att konsumenten i skälig utsträckning skall ersätta näringsidkaren dennes koslnader / den män dessa lett lill värdeökning; enligt den föreslagna laglexlen utesluts inte atl ersättningen kan överstiga värdeökningen.

Beträffande näringsidkarens rätt till betalning, när Uänsten hävts partielll (3:9 2 si), åberopar ulredningen lämplighetsskäl för all inte välja lösningen att ge näringsidkaren räll till betalning i proportion till vad som utförts men med rätt för konsumenten atl genom skadeslånd kompensera sig för den prisökning som kan uppstå när resten av Gänsten måsle utföras genom annan; utredningen föreslår att denna eventuella prisökning beaktas redan vid regleringen av vilken betalning näringsidkaren skall få för vad som utförts (s. 318 0- Fakultetsnämnden vill tillägga all della inle endasl är en lämplighdsfråga av redigeringskaraklär. Om konsumenien hänvisades lill alt begära skadeslånd för all kompensera sig för prisökningen på ålersloden, blir han beroende av atl näringsidkaren inte kan exculpera sig (se 4:1). Särskilt av denna anledning tillstyrks ulredningens förslag.

9.7 Konsumentköpsutredningen:

(se även avsnill 5.11)

Garantier

Enligi vad ulredningen upplyser har garanlier slor spridning på Gänsleområdd. Ulredningen redovisar däremol inte någon bedömning av hur

Prop. 1984/85:110 185

dess lagförslag kan komma att påverka detta förhållande. Troligt är emellerlid atl uirymmd för garanlier kommer att minska väsenlligt om utredningsförslagel genomförs. Genom de ivingande lagregler som föreslås om bl.a. kraven på närtngsidkarens prestation och konsumentens befogenheler vid fel ges denne sålunda en bältre rättsställning än han har enligt många nu förekommande garanlier. Vidare gäller enligi marknadsdomslolens praxis alt ullrycket "garanli" får användas bara när parten tillförsäkras en särskild förmån som annars inte skulle ha stått honom till buds. Del är iveksaml om detta rekvisit är uppfyllt, om den enda förmån garanlin medför är den lättnad i bevishänseende som anges i 3 kap. 2 S andra slyckel i ulredningens lagförslag. Ulredningens resonemang om garantier för kortare lid än normal hållbarhetstid (s. 280-281) synes dock ulgå från atl så är fallel.

Enligt ulredningens förslag skall alla tidsbestämda garanlier anses ulgöra funkiionsgarantier. Hur de garantier som nu förekommer vid konsumenlköp skall lolkas i della hänseende är, såsom ulredningen anför (s. 273), oklart Gfr Hellner. Köprält, 4 uppl. s. 180 och Vahlén i Svensk rätt i omvandling s. 606) och regeln i 10 § konsumenlköplagen lar inle ställning i denna fråga. Till förmån för ulredningens förslag lalar bl.a. atl det från konsumenlens synpunkl framstår som nalurligl atl uppfatta en garanli som en funklionsgaranli. Regeln synes emellerUd böra komma lill klarare ut-Iryck i lagiexten.

Förslaget innebär vidare atl en avvikelse från en garanli alllid skall bedömas som ell fel och allslå medföra alla de befogenheler för konsumenten som föreligger vid fel. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 10 § konsumenlköplagen. 1 sak blir emellertid skillnaden belydande. Enligi 6 § konsumenlköplagen gäller sålunda all en säljare, som har ålagil sig all avhjälpa fel, blir skadeslåndsansvarig försl om ålagandei inle fullgörs inom skälig lid Gfr prop. 1973: 138 s. 198), och ansvaret omfattar då endast sådana utgifter som avses i paragrafen, medan säljaren kan friskriva sig från skadeståndsansvar därutöver. Förslagel lill konsumenttjänsllag ålägger däremot näringsidkaren etl strängl skadeslåndsansvar, som han inte kan friskriva sig från. Den föreslagna regleringen kan tänkas leda till atl näringsidkarna avstår från atl lämna garantier som i och för sig skulle kunna vara av visst värde för konsumenlerna. Sålunda blir del exempelvis inle möjligt atl ge en garanti som siräcker sig ulöver normal hållbarhetstid och samtidigt begränsa åtagandel såvitt avser denna "extra tid" till atl gälla avhjälpande av uppkommande fel. Värdet av klara och enkla regler rörande garanliernas rättsverkningar väger kanske tillräckligt tungt för all motivera en sådan ordning. Det hade emellertid varit av intresse atl få denna fråga belyst i betänkandet.

Vad beträffar de föreslagna reglerna om garantier kan yllerligare följande påpekanden göras. Enligi motiven skall det vara möjligl alt göra undanlag från en garanli eller begränsa garanlin lill en viss del av Uänslen eller viss egenskap hos denna (s. 297, 463). Della bör komma lill klarl ullryck i laglexlen. Verkan av en garanli anges i laglexlen vara alt näringsidkaren skall "svara såsom för fel". Det kan ifrågasällas om inle den norska laglexlens "anses som mangel" ger bällre uttryck ål vad som åsyftas. Ansvarel skall avse brislfällighd som "uppkommer" under garanliliden. Della kan möjligen lolkas som innebärande all näringsidkaren kan göras ansvarig även för en avvikelse som visar sig försl efler garanlitidens ulgång men som måsle anias ha förelegal dold redan före denna lidpunkl. En sådan tolkning lorde emellerlid inle vara åsyftad; jfr l.ex. s. 296, där

Prop. 1984/85:110 186

del lalas om fel som "visar sig" under garanliliden. Denna fråga bör klargöras.

Reklamalion och preskriplion vid fel

En konsumenl som vill göra gällande befogenhel på grund av fel skall enligi 3 kap. 3 § reklamera inom skälig lid efler det att han har märkl eller bort märka felet. Denna regel överensslämmer med vad som gäller enligt II S konsumenlköplagen.

Förslagel innebär vidare, liksom köplagcn och konsumenlköplagen. att rälten alt göra gällande fel preskriberas efter viss tid. Denna tid föreslås av ulredningen besiämd Ull ivå år från avlämnandet. Motsvarande frist ulgör enligt köplagen och konsumenlköplagen dl år från del atl köparen mottog varan. Enligt den norska köplagen gäller däremot en tvåårsfrist. och motsvarande frist har tagils upp i köplagsulredningens förslag till ny svensk köplag.

Flertalet fel torde såväl vid konsumenttjänster som vid konsumenlköp märkas eller ålminslone böra märkas redan kort lid efter avlämnandet. En regel om preskription av rällen all reklamera blir därför uv begränsad praklisk betydelse. Enligt ulredningens förslag reduceras preskriptionsregelns vikt yllerligare av alt den inte skall gälla vid s.k. dolda fel. Härmed avses enligt lagtexien fel som inte har visat sig och inte heller "rimligen kunnal upptäckas" inom tvåårstiden. Regeln om preskriplion av rällen att reklamera får alltså aklualiid bara när felel visserligen inle har märkts eller bort märkas av konsumenien i lid för reklamalion före tvåårstidens ulgång men likväl rimligen hade kunnat uppiäckas dessförinnan. Vid bedömningen av vad som "rimligen hade kunnal uppiäckas" skall man ulgå från vad som kan förvänlas av konsumenler i allmänhel. men hänsyn skall kunna las lill all en viss konsument har speciella kunskaper i det aktuella facket (s. 468).

Innebörden av det föreslagna undanlagei är svårgripbar, och besvärliga lolkningsproblem kan förutses. Härigenom omintetgörs i viss mån en av de väsentliga fördelarna med en preskriptionsregel, nämligen all den förhindrar Ivisler. Undanlagsregeln skall enligi utredningen lillämpas med försiklighd och bör inle komma lill användning i bagutellfall (s. 296). Någon sådan begränsning kan emellerlid inle ulläsas av laglexlen. Snarare kan ifrågasällas om inle undanlagd innebär en mycket kraftig urholkning av preskriptionsregeln.

Som redan har påpekats lorde de flesla fel märkas eller ålminslone böra märkas inom ganska korl lid från avlämnandei. Åven med myckel lågt ställda krav på undersökningsplikt bör man kunna begära att konsumenien inom den föreslagna preskripiionsliden har granskal Uänsten tillräckligt noga för all uppläcka sådana fel som kan iakttas av en person ulan särskild fackkunskap. En regel om ivåårspreskriplion skulle därior sannolikl få beiydelse huvudsakligen för fall då felel består i brislande hållbarhel eller är av sådan beskaffenhet all del inle ger sig till känna vid normal användning ulan endasl i speciella siluationer, exempelvis vid särskilda påfrestningar av sällan förekommande slag. Det förefaller emellerlid som om sådana fel som nu har nämnls i allmänhel skulle omfattas av utredningens definilion av dolda fel. Om, för alt anknyla lill elt av utredningen anförl exempel (s. 468), pulsen på etl reveleral Irähus böGar flagna av efter fyra år, lorde man normalt knappasl kunna göra gällande all konsumenien rimligen hade kunnal uppläcka den bristande hållbarhelen redan inom två

Prop. 1984/85:110 187

I sak synes skillnaden inte bli så slor mellan utredningsförslagel och en ordning där konsumentens rutt att göra gällande fel begränsas endast uv kravet på reklamation inom skälig tid från det felet märkts eller bort märkas och av den allmänna tioårspreskriptionen. En sådan ordning lorde molsvara nu gällande rält på Gänsleområdel och överensstämmer också med vud som gäller för konsumenlköp i Finlund. Ulredningen har inle konstaterat några allvarligare ölägenheter med nuvarande ordning. Om regler om korllidspreskription skall införas kan man emellertid ifrågasätta om man inte. för all reglerna skall fylla någol egentligt ändamål, bör begränsa utrymmet för undanlag mer än utredningen har gjort. En möjlighet är atl göra skillnad mellan olika typer av yänsier och t.ex. föreskriva längre preskriptionstid vid fel i arbete pä byggnad eller annan anläggning Gfr det norska ulredningsförslagd). En sådan uppdelning är dock. säsom ulredningen själv päpekar. inle invändningsfri. Även om dolda fel av den lyp ulredningen åsyftar är ett slörre problem vid byggnadsenlreprenader och liknande Uänster, torde de för övrigt inte vura helt ovanliga när det gäller arbele på lös egendom. En annan möjlighel är att begränsa undanlagsregeln lill fall av mera extraordinär typ. t. ex. sådana där felet inle kan uppiäckas annal än under mycket speciella omsländigheler. medan preskriptionsregeln blir lillämplig på normala "hållbarhetsfel".

Om garanli har lämnats utlöper preskriptionstiden enligt en särskild beslämmelse i förslagel lidigasl skälig lid efler garantitidens utgång. Del kan möjligen ifrågasättas om inle delta skulle gälla även utan någon uttrycklig föreskrift i ämnet, men en lagbeslämmelse är otvivelaktigt av värde för all undanröja oklarhel. Beslämmelsen lorde emellertid inle böra gälla andra fel än sådana som omfattas av garantin. 1 specialmotiveringen sägs atl den föreslagna regeln kan få viss analogisk lillämpning även vid garantitider som är kortare än preskriptionstiden (s. 467). Detta uttalande ter sig förbryllande. Att reklamation kan ske efter garanlitidens utgång men inom preskriptionstiden synes följa direkl av de regler som utredningen föreslår i 3 kap. 2 § och 3 § första styckel. Härför krävs inte någon analogisk lillämpning av den nu berörda regeln.

Påföljder för fel

1 3 kap. 5-10 §!? upptas beslämmelser om påföljder för fel. Vid fel i Uänslen ges konsumenien i försia hand räll atl kräva alt näringsidkaren avhjälper felel (5 § försia slycket). Konsumenien är dock inle Ivungen all ulnyttja denna befogenhel. Han kan i slälld välja alt göra prisavdrag eller, under de förutsällningar som framgår av 8 §, häva avlalel. 1 så fall kan emellerUd näringsidkaren erbjuda sig all avhjälpa felel (5 § andra slyckel). Ell sådani erbjudande medför all konsumenien i princip inle kan göra gällande räll lill prisavdrag eller hävning förrän den lid som slår näringsidkaren lill buds för all avhjälpa felel har gått lill ända ulan all någol avhjälpande har skell. All della är förslagels innebörd torde i och för sig vara klarl Gfr exempelvis s. 478), även om vissa moUvuUalanden kan inge Ivekan Gfr s. 312). Dd kan emellerlid ifrågasättas om inle lagreglerna skulle kunna ulformas på elt säll som gör att påföljdssystemels struktur framträder lydligare.

Den i 5 § försia slyckel föreslagna regeln om näringsidkarens skyldighel alt avhjälpa fel saknar motsvarighet i köplagen. En sådan regel ingår emellerlid i köplagsulredningens förslag lill ny köplag. och vi skall enligt våra direktiv överväga om och i vad mån man bör föreskriva en ivingande avhjälpningsskyldighd för säljaren vid konsumentköp.

Prop. 1984/85:110 188

Regeln i 5 S andra stycket, som ger näringsidkaren räll atl avhjälpa fel även om konsumenten inle kräver del, är gynnsammare för näringsidkaren än molsvarande regler i 49 § köplagen och 5 § andra slyckel konsumenlköplagen samt 49 § i köplagsulredningens förslag lill ny köplag. En av-hjälpningsrätl för säljaren av i slort sett samma innebörd som konsumenlGänstutredningen föreslår skall emellerlid enligt köplagsulredningen anses följa av den regel om avhjälpningsskyldighd som uppläs i 42 § i köplagsförslagei (SOU 1976:66 s. 306-307). Om en sådan avhjälpningsrält skall gälla synes delta, vilkel också har framhållils vid remissbehandlingen av köplagsutredningens belänkande, böra komma lill klart ullryck i lagtexien, såsom har skell i konsumenttjänsluiredningens förslag.

1 5 S tredje slycket föreskrivs att avhjälpande skall ske inom skälig tid. Betruffande innebörden av ullrycket "skälig lid" hänvisas i specialmotiveringen (s. 473) lill vad som sägs i specialmoliveringen till 2 kap. 7 §, som rör tiden för utförandet. Specialmoliveringen till denna paragraf (s. 436) ger emellertid knappast någon ledning för tolkningen. Del kan för övrigt ifrågasättas om del är rimligt att tillämpa summa principer i de båda situalionerna. 1 det ena fallet gäller det alt avgöra när en beställd Uänst skall vara utförd, om avtal därom inte har träffats, i det andra atl avgöra hur lång lid en näringsidkare som har Ullhandahållii en felaktig prestation skall ha på sig för alt avhjälpa felel. 1 förarbetena lill konsumenlköplagen har innebörden av uttrycket "skälig lid" i samband med avhjälpande belysls ganska ulföriigl (prop. 1973: 138 s. 189). Dessa uttalanden lorde kunna Uäna lill ledning även när del gäller Uänsler.

Enligt 6 S skall näringsidkaren själv slå för sina koslnader för avhjälpandel. Av denna regel följer inte att näringsidkaren också skall svara för konsumenlens koslnader i sammanhängd. Denna fråga lorde i slället bli atl bedöma enligt reglerna i 4 kap. om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel. Delta innebär all konsumenten i vissa situationer inle kan få ersällning för dessa koslnader. Vi ålerkommer lill skadeslåndsreglerna i det följande.

Under vissa förhållanden kan ell avhjälpande av ell fel kräva en koslsam Iransport. Den omsiändighelen atl näringsidkaren skulle drabbas av en sådan kostnad kan befria honom från skyldighet atl avhjälpa felel (s. 307). Enligt uttalanden i moliven skall emellertid konsumenien kunna undanröja della hinder genom att erbjuda sig atl själv slå för viss del av iransportkoslnaden, nämligen så slor del därav all vad som kommer all åvila näringsidkaren ligger innanför dennes "offergräns" (s. 309). Della lorde anses följa av huvudregeln i 5 § försia styckel. 1 specialmoliveringen till 6 § görs emellertid uttalanden som tycks bygga på ell annal synsätt. Man synes där ulgå från att näringsidkaren i princip är avhjälpningsskyldig även i en situation av nu åsyftad typ men har rätt till ersättning av konsumenten för transportkoslnaden (s. 474-475). Del är ingalunda säkert all de båda synsätten leder till samma resultat i den praktiska tillämpningen.

Frågor om var avhjälpande skall ske och vilken av parierna som skall svara för uppkommande iransporlkostnader regleras f.n. ulförligl i vissa slandardavlal Gfr s. 304-305). Del hade varil av inlresse all i moliven få närmare belysl hur ulredningens förslag förhåller sig till dessa regler.

I 7 § regleras konsumenlens räll all innehålla betalningen som säkerhet för krav på grund av fel. Enligt moliven bör konsumenten kunna hålla inne hela belalningen om del är "klarl" alt han har räll att häva avtalei i dess helhet, och om del "slår klart" all han är berättigad lill skadeslånd bör hänsyn även las lill delta (s. 319). Dessa uttalanden kan uppfattas som ullryck för en mera restriktiv syn på konsumentens befogenheler än som

Prop. 1984/85:110 189

kan utläsas ur laglexlen. De år inle heller hell förenliga med vad ulredningen anför om atl konsumenien måste ges en "betryggande marginal" Gfr även specialmotiveringen s. 476).

Genom 7 § och molsvarande bestämmelse rörande dröjsmål i 14 § andra slyckel ges konsumenien räll alt hålla inne belalningen lill säkerhel för krav på skadeslånd på grund av fel eller dröjsmål. Någon motsvarande rält ges inle i fråga om skadestånd på annan grund Gfr 4 kap. 2 §). Utredningen har inte redovisat någon molivering för denna skillnad.

För all konsumenien skall ha rätt all häva avtalet på grund av fel slälls i 8 § upp ett väsenllighetskrav. Enligt moliven fordras dessulom all väsenllighden har varil synbar. Näringsidkaren skall sålunda ha insett eller bort inse all felet var av sådan väsenllig betydelse som avses i paragrafen (s. 316, 477). Nägon regel härom föreslås emellertid inie i lagiexten. Inle heller köplagsulredningens förslag lill köplag innehåller någon sådan föreskrift. Som molivering härför har köplagsutredningen anförl att elt sådani krav skulle passa mindre väl vid s. k. abslrakl fel, dvs. sådani fel som ulgör avvikelse från den slandard som allmänt fordras. Gäller det egenskaper som har betydelse bara för den särskilde köparen kan del däremol enligt köplagsulredningen vara rimligt atl la hänsyn till om säljaren har insett eller bort inse väsenllighelen. Del har emellerlid inle ansetts nödvändigl all lynga lagiexten med anvisningar härom (SOU 1976:66 s. 305-306). KonsumenlUänstulredningen anför belräffande abslrakl fel all del måsle finnas en slark presumiion för alt näringsidkaren har insett eller i vart fall bort inse all felel är väsenlligl (s. 316). Del kan emellertid ifrågasättas om det över huvud lagd bör finnas något ulrymme för näringsidkaren all undgå ansvar vid ell fel av della slag än om det visas atl felel fakliskl inle är väsenlligl för konsumenien i det individuella fallet.

9.8 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Garanli

För närvarande råder slor osäkerhel om värdel och innebörden av garantier som utfästs från näringsidkare. Många garantier är så utformade alt de ger konsumenten ell sämre skydd är de civilrällsliga reglerna. Ulredningen föreslår nu all näringsidkare under garanliliden ansvarar som för fel. Det betyder atl konsumenien har räll till hela del påföljdssyslem som lagförslaget innebär. Näringsidkaren kan alltså inle föreskriva atl endast en påföljd, t.ex. avhjälpande, kan krävas. Vidare innebär utredningens förslag atl omvänd bevisbörda till konsumenlens fördel skall gälla. Näringsidkaren måste, för att slippa ansvar, göra sannolikt alt brislfällighd i Gänsten beror på olyckshändelse eller på omständighet som är atl hänföra till konsumenien.

Reklamalion

TCO anser vad beträffar reklamalion att konsumenttjänsllagen skall anslutas till konsumenlköplagens regler nämligen atl konsumenien skall underrätta näringsidkaren om att han vill göra gällande befogenheter på grund av fel inom skälig lid efter del alt Uänslen är avslutad. Eftersom dock regeln, inom skälig lid, är någol oklar förordar TCO, såsom ulredningen föreslagil, all frågan om upprättande av slandardformulär med bl.a. beslämmelser om lämplig reklamationslid las upp mellan KOV/KO och resp. näringslivsorganisaiioner.

Prop. 1984/85:110 190

De förslag som utredningen lagt fram om en ivåårig preskripUonslid kan TCO ansluta sig lill, dock alt möjlighel till genombrott vid s. k. dolda fel skall finnas.

Påföljder

1 försia hand gäller för fel och dröjsmål, enligt ulredningen, all konsumenien skall kunna begära all få en avlalsenlig preslalion. Möjlighet till hävning föreligger i begränsad ulslräckning vid dröjsmål. Enligi TCOs mening är den nalurliga påföljden all konsumenien får den avtalade prestationen ulförd.

Ulredningen intar en restriktiv hållning till påföljden hävning förmodligen på grund av svårighelen alt häva en Uänst. Ulredningen föreslår att hävning endasl skall ske om felel eller dröjsmålel är väsenlligl och all hävningen endasl får ske belräffande framlida, dvs. ej ulförd preslalion. Endasl i fall av s.k. kvalificerad väsenllighel medges hävning även av redan utförd Gänsl. Med kvalificerad väsenllighel avser ulredningen all syflel med Gänsten är huvudsakligen förfelal.

TCO lillslyrker ulredningens förslag vad avser hävning. TCO anser all det är nödvändigl alt möjlighel lill hävning finns som en komplellering lill naiurapresialion.

9.9 Centralorganisationen SACO/SR och Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK):

Konsumenlköplagen hindrar inte alt en säljare i en garantiutfäslelse ålägger köparen all belala viss självrisk eller iransportkoslnader vid avhjälpande av fel; sådana villkor kan emellertid underkännas enligi 36S avlalslagen och förbjudas enligi avialsvillkorslagen. JUSEK välkomnar all del nu i konsumenttjänsllagen föreslås en Ivingande regel all avhjälpande av fel normall skall ske på näringsidkarens bekosinad. Klausuler om atl viss självrisk utgår vid vae avhjälpande eller att transportkostnader skall bäras av konsumenien är alliså i princip ogilUga. 1 3:6 formuleras della så all näringsidkaren inle skall ha rätt till ersättning för sina koslnader i samband med avhjälpandel. Koslnader kan säsom framgår av moliven (sid. 307 ff) emellertid uppdelas i näringsidkarens koslnader och konsumenlens koslnader, bl.a. vid Iransporl av varan. Del förefaller vara meningen all näringsidkaren i princip skall hämta varan vid avhjälpande, där avhjälpande inte kan ske hos konsumenien. Detta är också en rimlig utgångspunkt, eflersom näringsidkaren varil skyldig atl tillhandahålla felfri preslation mol vederlag. Med denna konstruktion blir alla transportkostnader i princip näringsidkarens kostnader. - Frågan kommer emellertid all uppstå hur lägel skall behandlas, om konsumenien själv forslar en felaktig sak (t.ex. en dåligt reparerad TV-apparal) till näringsidkaren för avhjälpande av felet.

På denna punkl anförs i motiven (sid. 308 y) all, om kostnaderna ligger på konsumenlens sida, sä måsle han anlingen kvitta dem vid belalningen eller ålerkräva dem, ehuru konsumenten dock bör stå för vissa smärre koslnader, l.ex. mindre lokaltransporter Gfr sid. 390). Hänvisas konsumenten all ålerkräva sina koslnader enligi skadeslåndsreglerna, undgår näringsidkaren emellertid ersällningsskyldighel om han kan exculpera sig. Det rikliga förefaller enligt förbundet vara, all konsumenien i princip skall ha beiall för alla iransportkoslnader - frånsett de fall då iransporlkoslna-derna är så stora all näringsidkaren inle är skyldig all avhjälpa felel enligt

Prop. 1984/85:110 191

3:5 försia slyckel - men atl konsumenien bör kontakla näringsidkaren innan Iransporten utförs för att ulreda om näringsidkaren själv vill ombesöGa iransporten; endast ifall näringsidkaren vägrar detla. bör konsumenten ha beiall för iransportkoslnader. varvid en mindre lokallransporl utförd med privatbil eller utan extra besvär med allmänna kommunikationsmedel inle behöver anses ha medfört någon exlra kosinad.

3:9 första slyckel andra punklen bör jämkas. Häver kunden på grund av att näringsidkaren begått konlraklsbroli. skall kunden för del som inle ålerlämnas ej betala näringsidkarens koslnader i den mån dessa översiiger värdeökningen.

9.10 Sveriges advokatsamfund:

Garanti

Enligi samfundels mening erbjuder Udsbeslämda garanlier för Uänsle-preslationer betydelsefulla fördelar för konsumenten även om garanlin i princip bara omfattar fel vars grundorsak förelåg vid farans övergång och alliså inle är en funklionsgaranli. Samfundd kan inte dela ulredningens uppfallning all förekommande garanlier i allmänhel är funklionsgaranlier. Ulredningens förslag all alla tidsbestämda garantier skall lolkas som funktionsgarantier ulgör således enligt samfundels mening elt förslag om tvångsvis utvidgade garantiåtaganden. Eftersom emellerlid frihet föreligger alt inle lämna någon garanti alls, tvingar den föreslagna regeln näringsidkaren, som inte vill åla sig ell ulvidgal ansvar, atl i slällei avstå från alt lämna garanti. Samfundet kan inle finna all en sådan ulveckling skulle ligga i konsumenternas inlresse och avslyrker följaklligen förslaget i denna del.

Reklamation

Införandel i konsumenttjänsllagen av en preskriptionsfrisl som molsvarighel lill 54 § köplagen respektive 11 § konsumenlköplagen framsiår för samfundd som en nalurlig åtgärd vid lagregleringen av Uänsteavtal. En annan reglering än den allmänna tioårspreskriptionen är på detla område motiverad av samma skäl som föranlett molsvarande köpräilsliga beslämmelser. Vad beiräffar den Udsfrisl som bör gälla får hänsyn tas lill all förhållandena varierar i hög grad mellan olika lyper av Gänster. I allmänhel är den lid inom vilken fel yppar sig kort och ligger väl inom den köprätlsliga dlårsfrislen. Ibland, särskilt vid arbele på fast egendom, kan emellerlid en längre preskripUonslid vara moliverad. Samfundd molsäller sig därför inte atl en disposiiiv preskriptionstid i lagen faslslälls till ivå år. Enligt samfundets mening är det med hänsyn till förhållandena på Gänsleområdel omotiveral att faslslälla en så förhållandevis lång preskripUonsUd som Ivingande minimum.

Enligi samfundets mening är del också nalurligl all preskripiionsliden i vissa fall av s. k. dolda fel kan genombrylas. Det kan härvid vara motiverat att gå något längre än som sker i 54 § köplagen. På byggnadsenlreprenadområdel är sedan länge i slandardvillkor ell ansvar för grov vårdslöshel föreskrivel även efler garanlilidens ulgång. Däremol kan samfundd inle finna del välmoliveral all genombryta preskripiionsliden vid vaGe doll fel, något som i praktiken helt skulle urholka preskriptionsregeln. En tvingande regel om preskripiionsgenombrotl skulle dessulom innebära synnerligen långlgående förändringar vars ekonomiska konsekvenser ulredningen

Prop. 1984/85:110 192

synbarligen inle övervägt. På byggnadsenlreprenadsidan där ell- eller ivåårig garanli- och preskriptionstid allmänt tillämpas och där utredningens förslag skulle ha sina slörsla effekler, finns det anledning all anla all hanieringen av reklamalioner av allehanda mindre bristfälligheter som efler hand uppträder under en tioårsperiod skulle innebära myckel slora koslnader. Behovel av konsumenlskydd på della områdel bör inle negligeras men synes inle inom rimliga kostnadsramar kunna lösas på sätl utredningen föreslår.

Avhjälpande av fel

Principen alt näringsidkare som avhjälper fel skall slå för sina egna koslnader framsiår enligt samfundels mening som en självklar normalregel. Samfundet anser emellertid även på denna punkl atl omsländighelerna i samband med olika Uänsler är så varierande all regeln inle bör göras tvingande. Det kan sålunda förekomma fall där det ligger i konsumentens inlresse atl kunna aviala om någon viss avvikelse från huvudregeln. Som exempel kan nämnas rimliga självriskbelopp i samband med myckel långvariga garantiåtaganden av näringsidkaren. En sådan ansvarsbegränsning kan möjliggöra en praktisk och ekonomisk lämplig avgränsning mellan olika bristfälligheter som är mer och mindre betydelsefulla för konsumenten all få avhjälpta ulan egna uppoffringar. Ell förbud mol sådana lösningar kan molverka frän konsumentsynpunkt önskvärda ansvarsregleringar, därför att koslnaderna blir orimligt höga om näringsidkaren måsle svara ulan vaGe undre gräns.

Verkningarna av hävning

Samfundet delar ulredningens uppfallning all konsumenien endast i begränsad utsträckning bör åläggas skyldighel att erlägga ersällning vid total hävning, även om del är omöjligl alt återiämna vad näringsidkaren presterat. Ofta kan naluriiglvis ingen ersättning alls ifrågakomma när syftet med Gänsten är huvudsakligen förfelal. 1 vissa fall synes dock en ersättning till näringsidkaren för nedlagda koslnader kunna vara skälig med hänsyn till omsländighelerna även om någon värdeökning för konsumenten inte kan visas ha uppkommil. Enligt samfundets mening borde värdeökning därför inte uppställas som etl särskilt rekvisit i laglexlen utan i stället få beaktas vid skälighetsbedömningen.

9.11 Sveriges domareförbund:

3 kap. 3 §

Ulredningen har i förevarande lagrum föreslagil all konsumenlens rält lill lalan på grund av fel skall preskriberas efler två år, räknal från tidpunkten för farans övergång. Preskriplionsfrislen skall dock kunna genombrylas vid förekomslen av s. k. dolda fel. Regeln ansluler sig - förulom undanlagd för dolda fel - lill vad köplagsutredningen föreslagil beträffande en förlängning av preskriptionstiden i 54 § köplagen.

Av skäl som inledningsvis berörts under rubriken "Allmänna synpunkler" anser förbundel all principiella förändringar i grundläggande civilrällsliga värderingar bör genomföras med generell giltighet för såväl köp som Gänsler. En förlängning av preskriplionsfrislen bör därför inle ensidigl genomdrivas på Gänsleområdel.

Prop. 1984/85:110 193

9.12 Vissa organisationer inom näringslivet:

Felbegreppet (I §)

Vid beslämmande av felbegreppel hänvisas till vad som lidigare sagls ifråga om avialels innehåll och "resullalansvard". 1 köprällen är lidpunkien för farans övergång även avgörande när del gäller alt bedöma om fel föreligger (44§ köplagen). Del finns ingen anledning atl frångå denna princip för konsumenttjänster. Del försia ordel i 1 §, andra slyckel "utgångspunkt", bör därför ersättas med ordel "avgörande". Organisalionerna är medvetna om atl den nu föreslagna omformuleringen stämmer mindre väl överens med ulredningens förslag all näringsidkaren principiellt förpliktar sig att åstadkomma elt visst resultat som skall hälla under viss lid. Organisalionerna har emellertid avvisal länken på ell generelll resullatansvar och återkommer i näsla avsnitt lill frågan om innebörden av tidsbestämda garantier.

Garanli (2 §)

De garantiåtaganden som förekommer i praktiken för varor och Uänsler är i alll väsentligt utformade som garanlier för avsaknad av s. k. ursprungligt fel, vilka utredningen benämnt "Almén-garantier". Funktions- eller hållbarhdsgarantier tillhör undantagen. Under sådana förhållanden är del felakligl att föreskriva att alla tidsbestämda garanlier måste uppfattas som funktions- eller hällbarhetsgaranlier. Eftersom detla slrider mol gällande praxis och näringsidkarnas normala avsikl med garantierna, kommer utredningens förslag atl leda till förvirring. Undantagen från utfästelsen om en funktions- eller hållbarhetsgaranti har ulformais alltför snävl. Självfallel räcker det inle att undanta olyckshändelse och "omsländighel som är atl hänföra till konsumenten". Det finns nämligen ingen anledning varför näringsidkaren t. ex. skulle la på sig ansvar för sådan tredje man som han inle anlitat för uppdragets utförande. Den föreslagna regeln stämmer inte heller överens med vad som gäller inom köprälten. Om säljaren eller annan person åtar sig alt ge service på varan sedan garanliliden i köpavialel gåtl ul, skulle detta innebära den plötsliga förbättringen för konsumenien atl varans funklionsduglighd garanleras. Erfarenhelen visar alt överdrivna anspråk på garanliskydd ofla nog kan få helt motsatt verkan. Sålunda har t.ex. utformningen av tillverkaransvaret i 12§ konsumenlköplagen lell lill all Ullverkargarantierna prakiiskl lagd försvunnit ur marknaden.

Reklamalion (3, 4§§)

Reklamationstidens längd kan självfallet diskuteras. Emellertid bör man inle utan starkt vägande skäl frångå den sedan länge accepterade eilårsre-geln. Det är också tveksamt om den fördyring, som en utsträckning av frislen skulle komma all medföra, är någol som genomsnillskonsumenlen är beredd att betala för. Organisationerna vill ånyo erinra om viklen alt undvika sådana onödiga fördyringar som kan leda lill all i och för sig önskvärda reparaiioner inle blir genomförda. Härtill kommer ökade svårigheter för sista såljledd atl föra tillbaka reklamationen lill den som i sista hand skall svara för den. En tvåårsfrist bör därför under inga förhållanden genomföras förrän motsvarande ändring har gjorts i konsumenlköplagen och den allmänna köplagen.

Utredningen har vidare föreslagil en genombrytning av reklamalionsfrislen för s. k. dolda fel. Som slöd för denna nyhel åberopas främsl del s. k. Nälsta-fallet (NJA 1977 s. 138), som rörde ell doll fel i ett radhus. Med

13 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 194

hänsyn lill atl avlalel - ehuru formelli ell köp av lös egendom - i realiieien borde likslällas med överiålelse av fasl egendom, kunde det avgöras utan direkl tillämpning av 54 § köplagen. Köparen ansågs därför ej ha förlorat sin rält atl pålala felel irols alt reklamalion skedde försl nio år efler köpel. Organisalionerna anser inte atl detla avgörande kan tas lill intäkl för en lagregel om genombrott av reklamalionsfrislen i avtal om konsumenttjänsler. En sådan lagregel skulle innebära högsl belydande osäkerhdsmomenl för näringsidkarna och i alll väsenlligl slutligt drabba dem som slår i avlalsförhållande lill konsumenien, eflersom möjlighelen all ålerföra reklamaUonen på ansvarig part måsle belrakals som hell obefintlig sedan reklamalionsfrislen i avialsförhållandel med "bakre led" gåll ut.

Felpåföljder (5-10§§)

Organisalionerna har i och för sig inget atl erinra mol förslaget om felpäföljder, vilkel i stort sell slammer överens med gällande räll. Den förändring som föreslås genom införandei av etl krav på "kvalificerad" väsenllighel som villkor för hävning är väl moliverad, eflersom, såsom utredningen framhåller, etl återställande av nalurapreslationen svårligen kan komma ifråga för Uänsler. Ulredningen anför i belänkandet (s. 477) all konsumenten endasl kan åberopa väsenllighelen om den varil synbar för näringsidkaren. Enligi organisalionerna bör detla komma till uttryck i 8§ genom all bisaisen i första meningen får följande lydelse:

"om del har slåll klart för näringsidkaren all syftet med Uänsten skulle huvudsakligen förfelas".

Införandet av en avhjälpningsskyldighd (5§) innebär också en nyhet jämföri med gällande räll och även den är moliverad för all lillgodose konsumentens inlresse. Organisalionerna vill emellerlid föreslå all man i undanlagsregeln från avhjälpningsskyldigheien i lagiexten gör klart att även del avtalade prisel och inte endasl felels betydelse för konsumenien inverkar på skälighetsbedömningen. Della kan man åsladkomma genom att orden "del avtalade prisel och" skjuls in före "felels beiydelse" i 5 S, försia slyckel.

9.13 Handelskamrarna:

Felbegreppel (3 kap. I §)

Vid bestämmandet av felbegreppet hänvisas lill vad som tidigare sagts i fråga om avtalets innehåll och "resultatansvaret". I köprätten är lidpunkten för farans övergång även avgörande när det gäller atl bedöma om fel föreligger (44 § köplagen). Del finns ingen anledning all frångå denna princip för konsumenttjänster. Det första ordel i 1 §, andra slyckel, "utgångspunkt", bör därför ersättas med ordet "avgörande". Kamrarna är medvetna om att den nu föreslagna omformuleringen stämmer mindre väl överens med utredningens förslag atl näringsidkaren principielll förpliktar sig att åstadkomma ett visst resultat som skall hålla under viss tid. Kamrarna har emellertid avvisat tanken på ett generelll resullaiansvar och ålerkommer i näsla slycke till frågan om innebörden av tidsbestämda garantier.

Garanti (3 kap. 2§)

De garantiåtaganden som förekommer i prakliken för varor och Uänsler är i allt väsenlligl utformade som garanlier för avsaknad av s. k. urspmng-

Prop. 1984/85:110 195

ligt fel, vilka utredningen benämnl "Almén-garantier". Funktions- eller hållbarhetsgaranlier lillhör undantagen. Under sådana förhållanden är del felaktigt atl föreskriva all alla Udsbeslämda garanlier måste uppfällas som funktions- eller hållbarhetsgaranlier. Eflersom della slrider mol gällande praxis och näringsidkarnas normala avsikl med garantierna, kommer ulredningens förslag alt leda till förvirring. Härtill kommer alt undanlagen från ulfäslelsen om en funktions- eller hållbarhdsgaranli utformats alltför snävt. Självfallet räcker det inle alt undanta olyckshändelse och "omständighet som är atl hänföra lill konsumenien". Del finns nämligen ingen anledning varför näringsidkaren l.ex. skulle ta på sig ansvar för sådan iredje man som han inle anlilal för uppdragets ulförande. Den föreslagna regeln stämmer inle heller överens med vad som gäller inom köprälten. Den skulle därför leda till del egendomliga resullalel all konsumenlskyddet successivi förslärks med liden i ställd för alt avla. Om nämligen säljaren eller annan person åtar sig atl ge service på varan sedan garantitiden i köpavialel gåll ul. skulle della innebära den plötsliga förbättringen för konsumenten atl varans funktionsduglighet garanleras. Erfarenhelen visar all sådana överdrivna anspråk på konsumentskydd ofla nog kan få hell motsatt verkan. Sålunda har l.ex. ulformningen av tillverkaransvaret i 12 § konsumenlköplagen lell lill alt tillverkargarantierna praktiskt tagel försvunnit ur marknaden. Ifall beslämmelsen om näringsidkarens garantiansvar antas i föreslagd skick, är del iroligl all näringsidkarna i framtiden hell kommer atl avstå från tidsbestämda garantier.

Reklamation (3 kap. 3, 4§§)

ReklamaiionsUdens längd kan självfallet diskuteras. Emellertid bör man inte Ulan slarkl vägande skäl frångå den sedan länge accepterade etlårsre-geln. Del är också Iveksaml om den fördyring, som en ulslräckning av frislen skulle komma alt medföra, är något som genomsnillskonsumenlen är beredd all betala för. Kamrarna vill ånyo erinra om vikten alt undvika sådana onödiga fördyringar som kan leda till att i och för sig önskvärda reparaiioner inte blir genomförda. Härtill kommer ökade svårigheier för sista såljledd all föra tillbaka reklamationen till den som i sisla hand skall svara för den. En tvåårsfrist bör därför under inga förhållanden genomföras förrän molsvarande ändring har gjorts i konsumenlköplagen och den allmänna köplagen.

Utredningen har vidare föreslagil en genombryining av reklamalionsfrislen för s. k. dolda fel. Som slöd för denna nyhel åberopas främsl del s. k. Nälsla-fallel (NJA 1977 s. 138), som rörde ett dolt fel i ell radhus. Med hänsyn lill att avtalet - ehuru formellt ett köp av lös egendom - i realiteten borde likslällas med överiålelse av fasl egendom, kunde del avgöras ulan direkl lillämpning av 54 § köplagen. Köparen ansågs därför ej ha förioral sin rätl atl påtala felet trots atl reklamalion skedde försl nio år efter köpel. Kamrarna anser inle all detta avgörande kan las till intäkt för etl generelll genombrott av reklamationsfristen i avtal om konsumenttjänster. En sådan lagregel skulle innebära högsl betydande osäkerhetsmoment för näringsidkarna och i alll väsentligt slutligt drabba dem som står i avtalsförhållande till konsumenien, eflersom möjlighelen all återföra reklamationen på ansvarig part måste betraktas som helt obefintlig sedan reklamationsfristen i avtalsförhållandet med "bakre led" gåtl ut.

Felpäföljder (3 kap. 5-l0§§)

Handelskamrarna har i och för sig inget atl erinra mot förslagel om felpåföljder, vilkel i stort sett stämmer överens med gällande rätl. Den

Prop. 1984/85:110 196

förändring som föreslås genom införandet av ett krav på "kvalificerad" väsenllighel som villkor för hävning är väl moliverad, eflersom, såsom ulredningen framhåller, ell ålerställande av nalurapreslalionen svårligen kan komma-i fråga för Uänsler. Utredningen anför i betänkandet (s. 477) att konsumenien endasl kan åberopa väsenllighelen om den varil synbar för näringsidkaren. Enligi kamrarna bör detla komma lill ullryck i 8S genom atl bisaisen i försia meningen får följande lydelse; "Om det har stått klart för näringsidkaren att syftet med Gänsten skulle huvudsakligen förfelas". Införandel av en avhjälpningsskyldighd (5§) innebär också en nyhel jämföri med gällande räll, men även den är moliverad för all lillgodose konsumenlens intresse. Kamrarna vill emellerlid föreslå all man i undantagsregeln från avhjälpningsskyldigheien i laglexlen gör klarl all även del avialade prisel och inle endasl felets betydelse för konsumenien, inverkar på skälighetsbedömningen. Detta kan man åsladkomma genom att orden "del avialade prisel och" skjuls in före "felels betydelse" i 5§, försia slyckel.

9.14 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Reklamalion

Vad gäller reklamalionsfristens längd i S3. st. 2, ansluler vi oss lill det gemensamma expertyllrandd på sid. 516-517 i ulredningen. Frågan om preskripUonsreglerna bör lösas i ell sammanhang i samband med den generella översynen av köprällen och reglerna om allmän preskriplion. Beträffande "dolda" fel är förslagel olyckligl ulformai, då del kan lolkas som all del innehåller en obegränsad reklamationsfrisl. I si. 3 lalas vidare om reklamalion "inom den lid som följer av ... andra slyckel", trots atl ingen lid, dvs. ingen ytlre lidsgräns där sälls för "dolda" fel.

Vi föreslår därför en omformulering av lagiexten enligt ungefärligen följande (där del underslrukna är vårt förslag): "Vill konsumenien ... (reklamera) inom skälig lid efter del all lian märkt eller bort märka felel. Reklamalion skall dock ske senasl inom ell år från den lidpunkl som anges 12 kap. 14 § .. . Försummar konsumenien all reklamera inom den tid som följer av försia slyckel och andra slyckel förlorar han rällen alt göra gällande befogenhet p.g.a. felet, såvida detia inte visai sig inom den sagda liden och inle rimligen kunnat uppiäckas dessförinnan och näringsidkaren har handlal i strid mot tro och heder eller grovt vårdslösl".

En allmän slulsals av resonemangen om preskriptionstider är, atl behovel hos en näringsidkare alt försäkra sig om regressrätt mol "de bakre leden" ökar ju längre reklamalionsfrislen sålts och ju mindre krav läggs på konsumenten i reklamationsfrågor.

Avhjälpande

Enklare och klarare hade varit att i §6, st. 1, skriva ungefär sålunda: "Fel skall avhjälpas ulan kostnad för konsumenien".

9.15 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges byggmästare
förbund:

Reklamalion och preskriplion

Som utredningen funnii ulgör den allmänna 10-årspreskriplionens tillämpning inom Gänsleområdel inle elt resullat av övertänkta lagregler

Prop. 1984/85:110 197

ulan är snarare en följd av atl del saknas särskild lagstiftning om yänsler. Föreningen och förbundel finner del naluriigl all i konsumenttjänstlagen införa en särskild preskriptionsfrisl motsvarande vad som gäller enligt .54 § köplagen resp. 11 § konsumenlköplagen. PreskripUonsfrislens längd bör anslula lill vad som gäller inom del köprätlsliga områdel. Några avgörande skäl för en avvikande reglering vad avser konsumenttjänsler föreligger inle.

Ulredningen föreslår vidare etl allmänl genombrott av preskripiionsliden för fel som "inle visar sig inom denna tid och inle rimligen kunnal uppiäckas dessförinnan". Ulredningen ger uttryck för förhoppningen atl del föreslagna genombrolld för dolda fel efter en elt- eller tvåårig garanti/ ansvarslid, inle kommer atl aklualiseras på "mindre Gänsler", typ reparalion av bilar, hushållsmaskiner, TV-apparaler o. d. utan närmasl på "slörre Gänster", lyp reparation av byggnader, bålar elc. Gränsdragningsproblemen härvidlag är emellertid uppenbara. Väl kan länkas all preskriplions-genombrotld kan komma all göras gällande i en helt annan omfaUning än vad ulredningen länkt sig i moUvutlalandena. 1 de standardavtal, som vunnit allmän lillämpning inom byggnadsbranschen, gäller regelmässigl alt byggföretaget efter garanlitidens utgång och i övrigl under allmän preskriptionstid, ansvarar för fel och brisl, som beror på grov vårdslöshel från byggfördagels sida. Föreningen och förbundel kan därför för byggnadsbranschens del lillsiyrka all genombrott av preskriplionsregeln får ske för fel, som beror på grov vårdslöshel - jfr 3 kap. 3§, iredje slyckel i ulredningsförslagd. Ulredningens förslag innebär emellerlid i princip all preskripiionsgenombrotl sker för alla fel och brisler, som "inle rimligen kunnal uppiäckas" inom tvåårstiden. En ivingande regel härom innebär myckel långtgående förändringar av gällande rättsläge. De avsevärda prisförhöjningar på nu ifrågavarande konsumenlGänster. som skulle ulgöra en direkl följd av ulredningens förslag i denna del, har över huvudlagd inle föranlett några överväganden från ulredningens sida. Frågan om ansvar för byggföretagen gentemot en konsument för dolda fel, som framlräder efter en ettårig garantitids utgång och kostnadskonsekvenserna härav har nyligen varil föremål för ingående prövning av marknadsdomstolen i mål mellan KO och AB Skånska Cemenlgjuteriel (marknadsdomslolens beslui 1979: 17). Ulredningens motiv för genombrottet av preskriplionsregeln för dolda fel ansluler i allt väsenlligl lill KOs lalan inför marknadsdomslolen i nu berörd del. Marknadsdomslolen fann - i likhel med lidigare Bostadsstyrelsen - all en allmän rätt atl föra lalan mol fel och brist, som framträder efter garantitidens ulgång, skulle vara förenad med avsevärda kostnader. Etl efler många års nyttjande uppläckl fel skulle vid sådani förhållande regelmässigl föranleda en besiklning i syfte all ulröna om felel kunde hänföras lill någon ursprunglig ofullkomlighet hos enireprenaden och därmed falla under enlreprenörens ansvar eller om detsamma möjligen kunde ha uppkommit under brukandel av egendomen. All avgöra sådana frågor kan uppenbarligen vara ytterst vanskligt samt medföra utdragna och koslnadskrävande ulredningar, som endasl ibland skulle leda lill ell för konsumenien lillfredsslåilande resulial. Enligi marknadsdomslolen måsle man därför ifrågasätta om en sådan ordning med ålföljande betydande prisförändringar ler sig som förmånlig för konsumenlkollektivet även om den i någol enskill fall skulle kunna visa sig vara till gagn. Mol bakgrund härav fann marknadsdomstolen att ansvarel för fel och brist efter den ettåriga garanlilidens ulgång, i likhel med vad som lidigare gällt, kunde begränsas lill atl avse fall av grov vårdslöshel från enlreprenörens sida. Marknadsdomslolen var enig i denna bedömning.

Prop. 1984/85:110 198

Även om det alldeles övervägande anlalel fel vid arbelen å fast egendom uppmärksammas i samband med konlroll och besiklningar av arbdena, kan nalurliglvis enslaka fel eller brisler slundom framlräda efler ansvarsU-dens ulgång. Även vid köp av lös egendom - särskili större kapitalvaror såsom bilar, bålar elc. - kan emellertid på motsvarande sätt förekomma all fel eller brisl framlräder efler preskriplionslidens utgång. Vare sig i samband med arbelel med översyn av köplagen eller vid tillkomsten av konsumenlköplagen har tanken på ell genombrott av preskriptionstiden aktualiserats. Bärande skäl för atl nu på Gänsteområdet införa en så belydande uividgning av näringsidkarens ansvar jämfört med vad som gäller inom köprällen, föreligger ej. Ulredningens förslag ansluter inte heller lill rådande rättsläge, som del kommit till uttryck i marknadsdomslolens ovan angivna beslui. All ulredningen över huvudlagd inle gjort några överväganden av koslnadseffekterna för konsumenlkolleklivel av lagförslagel, särskilt i nu akluell del, finner föreningen och förbundel synnerligen anmärkningsvärl.

Ulöver vad nu anförls vill föreningen och förbundel framhålla all den ifrågavarande beslämmelsen fåll en ur lagleknisk synpunkl helt olillfredsslällande utformning. Någon slörre ålskillnad vid den prakliska Ullämpningen mellan fel, som är "dolda" i den meningen all de inle markis och inle heller bort märkas respeklive fel som "inle rimligen kunnat upptäckas" torde man inle kunna räkna med.

9.16 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Preskriptionstid

Ulredningen föreslår en huvudregel om preskription av rätten all reklamera på grund av fel i Gänsien.

Som en lämplig lidsfrist föreslås här ivå år. Regeln föreslås dock kunna genombrytas vid s.k. dolda fel, då den allmänna tioåriga preskriptionstiden skall vara lillämplig.

Oavsett hur gällande rättsläge är atl uppfatta i vad del avser preskriptionslid för utförda Gänsler, är det - som ulredningen själv framhåller -önskvärt med enhelliga regler om reklamalion inom köp- och Gänslerätten. Inom köprällen är preskripiionsliden ell år. Köplagsulredningen har emellertid föreslagit atl preskriptionstiden förlängs lill två år.

Frågan om en enhellig preskripUonslid vid köp och Gänsler bör lämpligen lösas i etl sammanhang. Principiellt sett gör sig samma synpunkter gällande här i vad avser frågan om den absolula tidsgräns som lämpligen hör uppställas för reklamation. Det skulle onekligen te sig förvirrande och föga ändamålsenligl all nu införa en ivåårsregel inom Gänslerätten samtidigt som nuvarande dlårsregel inom köprällen förblir oförändrad.

När del gäller arbelen på lös sak, t. ex. en bilreparalion, saknas skäl att låla preskriptionstiden vara längre än ell år. Bristfälligt ulförda Gänster på detla område lorde i allmänhel kunna uppiäckas i nära anslutning till Gänstens avslutande. En ettårig reklamationsfrisl är därför i allmänhel alt anse som väl tilllagen i detta avseende. En yllerligare förlängning av liden ler sig föga ändamålsenlig och torde dessutom bidra lill att skapa en felaktig föreställning hos konsumenien angående dennes rättigheter. Konsumenten har ju all visa all del påtalade felel förelåg redan vid avlämnandei av saken. Vid t.ex. en bilreparalion lorde konsumenien härvid i allmänhel mölas av näslan oöversligliga svårigheier all uppfylla della

Prop. 1984/85:110 199

krav. Del kan därför på goda grunder ifrågasällas om den föreslagna preskriptionstiden motsvarar ell verkligt konsumentbehov då det gäller denna lyp av Gänster. Det kan inle bortses från alt regeln kan få lill följd all konsumenlerna framför oberättigade reklamalioner på grund av missuppfattningar rörande bestämmelsens faktiska innebörd.

9.17 Kungl. Automobil Klubben (KAK):

Ulredningen har föreslagil ulökning av reklamaiionstiden till två år. Det synes KAK angelägel atl enhelliga regler införes avseende såväl köp- som Gänslerätten. Nu gällande princip innebär som bekani en reklamalionslid av ett år. Inom bilbranschen torde svårigheter all lösa ivislefrågor vid en förlängd reklamalionslid lala mol förslaget. Förslaget kan också leda lill alt näringsidkare måste kompensera sig genom prishöjning.

9.18 Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF):

1 förslaget lill Konsumenttjänsllag medges konsumenl räll all innehålla beialning (3 kap. 7 §). I 5 kap. 5 § regleras näringsidkares räll all kvarhålla föremålet för Uänslen. Denna rätl skall beslå lill dess han fåll betalt. Konsumenl kan dock utfå saken del gäller, om han släller betryggande säkerhel för näringsidkarens krav.

Om konsument innehåller betalning därför all enligi hans mening, Uänsten inle ulförts på överenskommel sätt eller påtalade fel inte avhjälpts, men näringsidkaren å sin sida anser all kundens uppfallning är fel, kan han vägra alt lämna ul varan om ej konsumenien ställer betryggande säkerhel för näringsidkarens krav.

Tvister av sådani slag uppslår inle sällan mellan l. ex. bilverksläder och kund, som lämnal fordon för reparalion. Dessa har kunnal lösas lack vare branschorganisalionens ingripande eller också har avlalel mellan bransch-organisalionen och konsumenlorganisationen tillämpats så att kunden erhållil sill fordon mol deponering av säkerhel till dess atl ivislen lösls.

MHF finner del angelägel atl i konsumenttjänstlagen anges de krilerier som skall gälla för all konsumenien skall kunna innehålla hela eller del av betalningen, men ändock utfå sin vara. 1 annal fall föreligger risk för all Ivisler med processer som följd uppslår.

1 3 kap. 8§ behandlas prisavdrag och hävning med räll för konsumenien atl göra prisavdrag eller alt häva avtalet. Enligt 9§ har i sislnämnda fall näringsidkaren ingen rätt lill betalning. Enligi MHFs mening skulle det vara lill förmån för konsumenten om någon opartisk instans, l.ex. reklamalionsnämnden, bedömde skäligheien av konsumenlens anspråk.

9.19 Sjösportens samarbetsdelegation (SSD):

1 kap. 3 om fel och dröjsmål ges nya regler om reklamation. Förslagel ålägger inle kunden någon undersökningsplikl när reparaiören blivit klar med sill arbele. Kunden skall kunna räkna med all arbelel är välgjort. Däremol måste kunden reklamera inom "skälig lid" efter all han märkt eller bort märka ett fel.

Regeln innehåller två obestämda tidsmomenl. Försl är obestämt vilken lid som kan passera innan kunden märkl eller bort märka felel. Del beror ju på hur myckel kunden använder del reparerade föremålel. Lämnar jag en bål Ull reparation på höslen och inle har undersökningsplikl när arbelel

Prop. 1984/85:110 200

färdigställts, kan felel vanligen inle upptäckas förrän på våren, när båten las i bruk. Sedan kunden uppläckl felel vidlar näsla obestämda lidsrymd, nämligen den "skäliga" lid inom vilken reklamation skall ske. Bestämmelserna blir tvingande, så alt reparaiören inle kan genom avialsföreskrifler framlvinga en undersökning eller begränsa den lid inom vilken reklamalion av ell upptäckt fel bör ske.

SSD anser all reklamationsliderna vid arbeten på bålar, segel och andra båttillbehör ofla skulle bli ogynnsamt långa om inle reparatörerna ges en möjlighel all framlvinga undersökning. Förslagels obesiämda regel om reklamalionstid bör därför inle göras tvingande på det sätl som skell, men det kan vara skäl alt kräva all näringsidkaren lydligi klargör när han vill ålägga konsumenten en undersökningsplikl.

Förslagel genomför även en utsträckning av den senaste tidpunkl före vilken anmärkning måste göras, preskriptionstiden. Denna, som i köplagen är satt till ett år och enligi ändringsförslag lill köp- och konsumentköpla-garna skall bli två år. är även i konsumenttjänslförslaget två år. SSD anser i och för sig all en sådan ulslräckning kan ha en viss beiydelse för båilivd. Köper man båt på höslen. eller låter man då företa en reparalion. kommer fel såsom nyss framhållils ofla inle atl uppmärksammas förrän bålen börjar användas näslföljande sommar, och del är sedan inle lång lid kvar förrän preskriplionsård förfluUl. Belräffande reparaiioner torde emellerlid behovel av denna ulslräckning vara mindre än för köp, och bestämmelserna bör därför vara samordnade.

Tvåårsregeln kompletteras med en möjlighel Ull genombrott vid s. k. dolda fel. Etl exempel från båliillverkning kan vara plaslpest, som beror på felakligheter vid laminering och inte upplräder förrän flera år efler att båten framställts. Det ligger säkert genomsnittligt i konsumenternas intresse atl sådana skador läggs på tillverkaren. De får betraklas som utvecklingsskador och kommer slutgiltigt atl övervällras på de konsumenler som får en bältre produkt, när felel upptäckts och tillverkningsprocessen med anledning därav lagls om. Åven här lorde emellertid kunna sägas att del i försia hand är köprätten som borde reformeras. Vid reparalion är del säkert ovanligl all fel som framkommer så långi efteråt kan hänföras till reparationen. Dessutom bör genombrottsregeln begränsas till allvarligare fel. Det kan bli dyrbart om kunderna böoar komma efler två år med krav på förbättring av gjorda arbelen. eftersom bevisläget efler så lång tid måsle vara oklart.

Vid tidsbestämd garanli låter ulredningen garanlin läcka alla fel som uppslån under garanliliden, varefter kunden får en ytterligare "skälig" frist på sig all reklamera. Saken måsle emellertid bero på garanlins utformning. Lagiexten förutsälter atl reparatören ålar sig att under viss lid svara för arbetets beskaffenhet. Har emellertid reparaiören åtagit sig atl rätta fel som reklameras inom exempelvis fem år, är del lydligi all någon reklama-Uonsfrisl inle kan tilläggas. Della bör klarläggas genom etl moUvultalande.

Beträffande påföljder av fel observerar SSD följande.

Etl varv eller annan reparalör har normall inle rätt lill ersällning för koslnader vid avhjälpande av fel som varvel begått. Men i förslagets 6§ 2 st. anges atl detta inte gäller om avhjälpandel förulsäller arbele eller annal som inte omfattas av priset för vad som ursprungligen ulförts. Härom måsle sägas atl alll avhjälpande förulsäller arbele eller annal som inte omfattas av prisel för vad som ursprungligen ulförts. Vad som bort vara avgörande är om konsumenien får någol som inle avsells från böGan, eller om han får en bällre produki. Om så är fallel kunde kunden åläggas atl

Prop. 1984/85:110 201

betala för övervärdet enligt den princip om obehörig vinst som föreskrivs ifråga om tilläggsarbete. Lagförslagel ger däremot ingen anvisning för beräkning av de extra kostnaderna.

1 10§ regleras prisavdrag för felakligl arbele. Där sägs all avdragd skall möjliggöra feleis avhjälpande på annat håll. Men om kostnaderna är "oskäligl slora" skall avdragd islälld besiämmas med hänsyn lill felels betydelse för konsumenien. Della är oklart och förmodligen missvisande. Vad som borde ha sagts är väl atl om kostnaderna är sådana atl del inte lönar sig atl få Gänsten utförd, skall avdraget iställel bestämmas med hänsyn Ull felets beiydelse för konsumenten.

Reklamalioner är vikliga rättshandlingar, och del är belydelsefulll all kunderna får klart för sig att de måsle kunna bevisa alt de ingivils. Förslaget föreskriver atl reklamationsskrivelser till reparaiören går på dennes risk. Del är emellerlid klarl all kunden mäste bevisa all brevet avsänls. Della framgår av moliven men bör lydligi sägas i laglexlen så alt den uppfattningen undanröjes att det räcker att skicka iväg etl reklamations-brev och sedan lämna saken åt sill öde — eller all man i efterhand kan påstå att man skickat iväg ett sådani brev. Texlen bör alliså ulsäga "Kan konsumenien visa alt han avsänl ell meddelande enligi ... medför det ej rättsförlust att meddelandet försenas eller inte kommer fram".

9.20 Kooperativa förbundet (KF):

Fel och dröjsmål

KF kan godla den legala definilion som utredningen föreslår i 3 kap. 1 § belräffande vad som är fel. KF anser vidare, all del är lillfredsslåilande all ulredningen föreslagil i 3 kap. 2 § att en garanti eller liknande uifåslelse som näringsidkare ålar sig skall anses utgöra en tidsbestämd funklionsgaranli och alt en avvikelse från en sådan garanti skall bedömas som ell fel och medföra de befogenheter som gäller vid fel.

Utredningen föreslår, att reklamation vid fel skall ske inom skälig tid efter det atl konsumenien märkt eller bort märka felel. Denna rält föreslås preskriberas efter två år ulom vid s.k. dolda fel. Sådana fel, dvs. sådana som enligt lagtextförslaget "inte rimligen kunnal uppiäckas dessförinnan" bryler igenom den Ivååriga preskripiionsliden.

Ulredningen konstaterar vid sin genomgång av gällande rätl atl någon preskriptionstid för Gänster f. n. inle finns med undanlag för bestämmelserna om tioårig preskripUon av fordringar. KF anser i likhet med ulredningen, alt del bör vara av gemensamt inlresse för näringsidkare och konsumenter att en preskriptionstid för reklamation belräffande utförda Uänster införs i lagen. I sitt remissyttrande över förslagel lill köplag ställde sig KF visseriigen tveksamt till om köplagsutredningens förslag till en föriängning av preskriptionstiden vid köp från etl Ull två år var samhälls-ekonomiskl moliveral. KF:s iveksamhel berodde främst på atl fel i köpta varor erfarenhetsmässigt visar sig nästan undantagslöst under den första tiden av varans användning. När det gäller utförda Gänster är situationen enligt KF:s mening annorlunda. Detta gäller särskilt arbele på fasl egendom och liknande anläggningar. En längre preskriptionslid för Uänsler bör därför kunna övervägas. Valet av preskriptionstidens längd blir ofrånkomligen gmndat på en viss skönsmässig bedömning. KF vill för sin del föreslå, att del i del fortsatta lagsUflningsarbeld övervägs om inle anledning finns atl för konsumenlGänsternas del anknyta till den ireårsUd för

Prop. 1984/85:110 202

preskriplion av konsumenlfordringar som nyligen föreslagils i en lagrådsremiss från jusliliedepartemenlel med förslag lill preskripUonslag. Några ekonomiska olägenheter i förhållande lill gällande ordning bör inle en IreårsUd föranleda på konsumentGänsiernas område och enligt KF:s mening är det önskvärt, atl så slor enhetlighet som möjligl efierslrävas för regler av sådant slag.

3 kap. 5-10 §§ bär underrubriken "Påföljder för fel". KF ifrågasätter om inte rubriken språkligt bör ändras till "Påföljder vid fel". 1 övrigt har KF inget alt invända mot förslagen i 5-7 §§.

1 8 ii föreskrivs atl konsumenien har räll alt häva etl avtal om en Gänsl när ell fel inle avhjälps på del säll som sägs i 5 § och om syflel med Uänslen är huvudsakligen förfelal. Av samma beslämmelse andra slyckel framgår, all om endasl en del av Uänslen har ulförls och det måsle anias atl Uänslen i dess helhet kommer alt ha fel av väsentlig betydelse för konsumenten får denne rätl att håva avtalet beträffande återstående del. Konsumenten får vidare rätt atl häva etl avtal i dess helhet om det måsle anias all syflel med Gänsien kommer att bli huvudsakligen förfelat. Utredningen föreslår med andra ord atl konsumenlens hävningsräll är beroende av att ell fel är synbart väsenlligl. KF anser inle denna inskränkning i konsumenlens hävningsräll befogad ulan föreslår, alt konsumenien skall ha rätl lill hävning av avlalel om del inle visas att felel inle är väsenlligl för konsumenten.

9.21 Sveriges Villaägareförbund:

Se avsnitt 1.36.

9.22 Kristianstads kommuns konsumentnämnd:

Reklamationstiden två år bör sättas i relation lill möjlighelen som finns enligi jordabalken all ta upp fel på fasl egendom inom en tioårsperiod, respeklive att lös sak i del här sammanhanget rimligtvis borde ha en livslängd på lio år eller längre.

1 etl senare skede kan det vara lämpligl atl ta upp konsumenlköplagens bestämmelser om en reklamalionslid på ell år lill omprövning, mot bakgrund av den köprättsliga situation som är på marknaden, saml med erfarenhel från den lokala kommunala konsumentverksamheten. Som exempel kan tas den orimliga silualionen all en bil för 50000 kronor garanlerar man inle funklionsmässigl längre än ell år. Hur sedan dessa reklama-Uonsmöjligheter skall regleras i en slutlig skrivning borde rimligtvis vara föremål för en bredare ulredning, ty del finns ju andra branscher där dtårsregeln kan vara mer moliverad exempelvis konfeklionsbranschen.

10 Näringsidkarens dröjsmål

10.1 Hovrätten för Västra Sverige:

Vad som är dröjsmål

3 kap. 11 § och 2 kap. 7 §

På motsvarande sätl som utredningen föreslår införande av etl felbegrepp har ulredningen i silt förslag utformat etl dröjsmålsbegrepp genom

Prop. 1984/85:110 203

att i 3 kap. 11 § hänvisa till 2 kap. 7 § om liden för ulförandel. Av sislnämnda sladgande kan den enskilde konsumenten, om han icke tar del av uttalanden i moliven. läll få den felaktiga uppfattningen all del för näringsidkaren föreligger valfrihet all ulföra Gänsien antingen inom den tid som avtalats eller inom skälig tid. För att undvika missförslånd bör paragrafen få en lydelse liknande den som finns i 2 kap. 11 § om prisel och 2 kap. 17 § om liden för betalning.

Reklamation vid dröjsmål 3 kap. 12 §

Utredningen föreslår i 3 kap. 12 § 2 st. alt konsumenien har räll alt häva men inle rält all kräva skadeslånd ulan föregående reklamalion så länge inle någon eller endasl en obelydlig del av Uänslen är ulförd. Därmed vill Ulredningen genom förslagel införa en skyldighel för konsumenien all reklamera för rätt att kräva skadesländ som icke finns för en köpare i molsvarande situation. I de flesta fall kräver konsumenien alt Uänslen Uiförs. Konsumenien lorde icke förslå all han ulöver kravet på fullgörande måste reklamera, dvs. ge tillkänna atl han åberopar dröjsmålel för att bevara sin rätt till skadeslånd. Han lorde anse del vara lillräckligi all han påminl näringsidkaren och krävl att Gänsten utföres. Åven om konsumenten icke kräver fullgörande av prestationen — han inser kanske atl del är lönlösl och vidtager i ställd en täckningsålgärd - måsle konsumenien enligi förslagel reklamera för all erhålla skadeslånd. Enligi köplagen erfordras icke nägon sådan reklamaUon för räll lill skadeslånd. Ej heller föreslås någon sådan skyldighet i förslagel lill ny köplag. Då del inle bör siällas större krav på en konsument än på en köpare i molsvarande siluation bör 3 kap. 12 § 2 st. formuleras på sä säll all konsumenten i där angivel fall icke belages sin rätl all kräva skadeslånd om han inle reklameral.

Rätt all innehålla belalningen vid dröjsmål 3 kap. 14 §

Vad hovrätten anförl om ddenlionsräll enligt 3 kap. 7 § vid fel gäller även 3 kap. 14 § 2 si. i fråga om säkerhel för krav på grund av dröjsmål.

Hävning på grund av dröjsmål 3 kap. 15 §

Kravel på s. k. synbarhet bör Ullmäias slörre vikl vid dröjsmål än vid fel. Hovrätten föreslår därför all i lagen inläs en föreskrift om att en förulsällning för all konsumenien skall få häva är all näringsidkaren insett eller bort inse alt dröjsmålel är lill väsentlig nackdel för konsumenten. Ulredningen har i moliven lagit upp frågan om införande av en s. k. lilläggsfrist liknande den som köplagsulredningen inlagil 121 S 3 si. i förslaget lill köplag. Enligi ulredningen skulle lagiexten bli alltför komplicerad om en sådan bestämmelse införs, och har därför inte föreslagil någon lilläggsfrist. Fördelen med en för näringsidkaren utsatt lilläggsfrist är all om näringsidkaren icke fullgör Uänsten inom denna tid det även för näringsidkaren är uppenbart all väsenlligl dröjsmål föreligger. Konsumenien har genom en sådan lilläggs-frisl gjort klart för näringsidkaren alt del för honom är av väsenllig betydelse alt den föreslagna fristen iakttas. Hovrätten anser atl övervägande skäl lalar för att införa regler om lilläggsfrist.

Prop. 1984/85:110 204

10.2 Marknadsdomstolen:

1 huvudsak kan marknadsdomslolen tillstyrka ulredningens förslag i denna del. Beträffande beslämmelsen i 3 kap. 13 S angående konsumentens rält att vid dröjsmål kräva fullgörelse liksom lidigare belräffande beslämmelsen i 3 kap. 5 § försia st. angående avhjälpandepåföljden vid fel släller sig marknadsdomstolen Iveksam Ull laglexlens lydelse såviit rör det uppställda förbehållet. Såsom marknadsdomslolen hävdade i fråga om avhjälpandepåföljden bör laglexlen inle bereda annal än en ganska reslrik-tiv möjlighel för näringsidkaren atl slippa utföra avtalad prestation.

10.3 Konsumentverket/KO:

Dröjsmål

För atl konsumenten skall få skadestånd vid näringsidkarens dröjsmål måsle han reklamera. Också för räll till hävning krävs reklamation, ulom när ingen eller bara en obelydlig del av Gänsten är utförd (3 kap. 12 §). Del kan ifrågasättas om del finns skäl alt göra konsumenlens rält till hävning och skadeslånd beroende av reklamalion och om en annan ordning medför pålagliga olägenheler för näringsidkarna. För konsumenlerna kan en reklamationsskyldighel däremol medföra problem. Enligi förslaget skall konsumenten reklamera "inom skälig lid efter del att han blivit medveten om dröjsmålet". Reklamationen skall innehålla underrättelse om atl konsumenten vill åberopa dröjsmålet (s. 485). Antag att en näringsidkare inte blir färdig med Gänsten vid avtalad lidpunkt och atl konsumenten därför i hopp om att näringsidkaren ändå skall prestera vid flera lillfällen under längre lid vänder sig lill honom för att ta reda på, när arbelel kan bli klart. Eftersom konsumenien då låtit bli all reklamera inom skälig lid - hans evenluella "leveransuppmaning" uppfyller kanske inle kraven på reklamalion - har han förioral både rält till skadeslånd och, om mer än en obelydlig del av Gänsien blivii ulförd, lill hävning, trots atl dröjsmålel kanske kommer att fortgå.

Enligt konsumentverkels mening kan en sådan regel inte godtas. Del kan knappasl heller ligga i näringsidkarens inlresse atl konsumenten hotar med hävning eller skadestånd, när näringsidkaren kommil i dröjsmål, i stället för att avvakta att Gänsten utförs så snart som möjligl.

Påföljder vid säljarens dröjsmål

Verkel tillstyrker alt konsumenien skall kunna kräva alt Gänsten utförs om näringsidkaren kommer i dröjsmål (3 kap. 13 §). Del kan ifrågasättas om inte den i bestämmelsen inlagna undantagsregeln ger näringsidkaren alltför slora möjligheter all underiåla preslation. Också här kan hänvisas lill vad som sagts med anledning av 3 kap. 5 och 10 §§. 1 specialmoliveringen anförs atl undanlagsregeln inle skall vara lillämplig om det kostar näringsidkaren "lika myckel eller någol mer" alt utföra Gänsien än vad konsumenlens intresse kan värderas till (s. 486 f). Del kan inte godtas all näringsidkaren slipper prestera annal än när han har elt påtagligt myckel slörre inlresse av delta än konsumenten av alt få Gänsten utförd.

Konsumentverket tillstyrker bestämmelserna om konsumentens rätt all innehålla betalningen och häva avtalet (3 kap. 14-16 §§).

Prop. 1984/85:110 205

10.4 Allmänna reklamationsnämnden:

1 3 kap. 12 § föreslås en regel enligt vilken konsumenien är skyldig all inom skälig lid efter det han blivit medvelen om dröjsmålel reklamera hos näringsidkaren för all kunna göra gällande skadeslåndsanspråk och hävning i vissa fall. Rällen aU kräva fullgörande enligi 13 § har inle gjorts beroende av reklamalion. För det fall inle någon eller endasl en obelydlig del av Gänsien har blivii utförd är reklamation inte heller nödvändig för hävningspåföljd (12 § 2 st.). Nämnden anser att en regel med denna begränsade räckvidd kan godtas.

De föreslagna påföljdsreglerna vid dröjsmål föranleder inle någon erinran från nämndens sida.

10.5 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

Enligt 26 S köplagen är en köpare skyldig all reklamera inom rimlig tid från det all säljaren råkal i dröjsmål, om köparen vill kräva köpets fullgörande. Molsvarande problem kan nalurliglvis uppslå i fråga om Uänsler. men ulredningen anför all del inle finns någon anledning all införa en reklamalionsskyldighd av detla slag i en konsumeniskyddslagsliftning (s. 327 f). Denna molivering förefaller mindre bärkraftig, eflersom lagsliftningen inle såsom konsumenlköplagen endast innehåller vissa minimum-rälUgheler för konsumenien ulan i princip är en helläckande lagstiftning på Gänsleområdel med ett på andra slällen i moliven ullalal syfte atl balansera näringsidkarens och konsumenlens inlressen mol varandra (se l.ex. s. 18). En molsvarighel lill 26 § köplagen bör därför föras in i lagen. Reklamationsskyldighel enligt regeln bör även föreligga om presiationen delvis utförts men avbmtils. Konsumenten har däremol ingen anledning all anmärka på dröjsmål och förklara atl han vill kräva fullgörande, om näringsidkaren visserligen är i dröjsmål men är i färd med all fullborda Gänsten Gfr s. 328f).

1 fråga om reklamation som förutsättning för hävning föreslår ulredningen alt konsumenien måsle reklamera inom skälig lid från kännedom om dröjsmålel, även om hävningen endasl skulle avse en ännu icke ulförd del av Gänsien (3: 12 och moliven s. 329 0. En sådan regel skulle emellerlid innebära atl en konsumenl som varit villig atl överse med etl väsentligt dröjsmål med ulförandel av en första del av Gänsten, när del förefallit som om näringsidkaren skulle bättra sig och därför inle räknat med all behöva häva för ålersloden, därefier skulle vara förhindrad atl häva för ålersloden även om näringsidkaren återigen kommer i väsenlligl dröjsmål och - om moUvutlalandel las efler orden - kanske visar fullsländigl oinlresse för atl ulföra resten av Uänsten. Del rikliga måsle vara all konsumenien endasl är skyldig att reklamera efler dröjsmål, om han vill häva avseende vad som redan ulförls Gfr 27 § köplagen).

1 3:12 föreslår ulredningen all konsumenien skall vara skyldig alt reklamera inom skälig Ud från det all han blir medvelen om näringsidkarens dröjsmål för all kunna kräva skadeslånd, även om näringsidkaren inle utfört någon preslation. Förslagel innebär en avvikelse från 26 § köplagen och del förslag som presenlerats i SOU 1976:66 (s. 262). Fakullelsnämnden lillslyrker konsumenttjänsluiredningens förslag.

Med hänsyn lill de ändringsförslag som här presenlerats bör del övervägas atl dela upp reklamalionsreglerna i 3: 12 i två olika paragrafer, vilka

Prop. 1984/85:110 206

liksom 26-27 §S köplagen skiljer på fallen all preslation skett respeklive inle skett. Vidare bör reklamalionsreglerna vid dröjsmål nog placeras efter påföljdsreglerna, eflersom redan i reklamalionsreglerna skillnad görs mellan olika påföljder, vilka dock regleras försl i de efterföljande paragraferna. Symmdrin med reglerna om fel i näringsidkarens preslation blir då av underordnat inlresse.

Fakullelsnämnden tillstyrker i huvudsak förslagel lill 3: 13 om rälten atl kräva fullgörande utom i de fall då fullgörandet skulle medföra olägenheter eller koslnader som är oskäligt stora i förhållande till konsumenlens inlresse av atl näringsidkaren utför prestationen. Frågan är emellertid om be-dömningsgmnderna mer i detalj alldeles överensslämmer i fråga om rällen all kräva avhjälpande av fel Gfr 3:5 1 si.) och rällen all kräva fullgörande. Om exempelvis en näringsidkare ålagil sig all utföra omläggning av elt lak på en stuga ute på Rödlöga men Gänsten utförs med ell lilel fel, bör konsumenien förmodligen inte kunna kräva avhjälpande; om näringsidkaren inle alls påbörjar presiationen eller endast ulför den delvis, synes konsumenten emellertid böra ha rätt lill fullgörande. Frågan är därför om de olika bedömningsgrunderna bör ulvecklas någol i moliven lill 3: 13 eller om renl av en viss skillnad bör markeras i lagiexten Gfr köplagssakkunni-gas förslag lill ändring av 21 § köplagen).

När del gäller förulsällningarna för hävning hänvisas lill vad som anförts ovan belräffande 2: 7 (se avsnitt 5.10).

Ifall en rätl till hävning vid anleciperal dröjsmål införs i köplagen, tillstyrker fakultelsnämnden all motsvarande regel införs i konsumenlUänsllagen (3; 15). Likaså tillstyrks förslagel lill 3; 14 om ddenlionsräll.

10.6 Konsumentköpsutredningen:

Reklamation vid dröjsmål

I 26 § köplagen finns vissa regler som ålägger köparen att vid dröjsmål på säljarens sida meddela denne om han vill utöva sin rätt alt kräva godsels avlämnande. Utredningens förslag innehåller inte några molsvarande föreskrifter. Av motiven framgår dock all de principer som har kommit lill ullryck i 26 § köplagen enligt ulredningens mening i slort sett också bör gälla vid konsumenlGänster (s. 327-328). Vi anser oss kunna godta utredningens bedömning att särskilda lagregler i ämnel kan undvaras.

I likhel med vad som gäller enligt 27 § köplagen föreslår utredningen i 3 kap. 12 § atl konsumenien skall vara skyldig all reklamera om han, sedan Gänsien har blivit utförd, vill häva avtalet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmål. Åven om Gänsten inle har blivit ulförd fordras enligt förslagel reklamation för att konsumenien skall ha rätl all kräva skadestånd. På denna punkt skiljer sig förslaget från köplagen och från köplagsutredningens förslag till ny köplag. Som skäl för att inte föreslå någon reklamationsskyldighel för dessa fall har köplagsulredningen anfört atl fallel inle synes vara av den betydenhet atl en regel är påkallad och all de regler som köplagsförslagei innehåller om nedsättning av skadeslåndel torde vara UllJfyllest (SOU 1976:66 s. 262-263). Köplagsulredningens bedömning på denna punkt synes inte ha ifrågasatts vid remissbehandlingen.

Den av utredningen föreslagna regeln synes i vissa situationer kunna leda till överraskande konsekvenser för den enskilde konsumenten. Om en Uänst inte är ulförd på avtalad lid eller inom skälig lid från beställningen synes den naturliga reaktionen från konsumenten, om han alUjäml önskar

Prop. 1984/85:110 207

få Gänsten utförd, vara all han lar konlakl med näringsidkaren och erinrar denne om hans åiagande. Det lycks inle vara ulredningens mening alt en sådan påstötning skall betraklas som en reklamation (s. 485). Om Gänsten sedermera, trots konsumentens påminnelse, inle blir utförd och konsumenten häver avlalel, synes därför den av ulredningen föreslagna reklama-lionsregeln medföra all konsumenten har förlorat sin befogenhet all i anslulning därlill kräva skadeslånd, exempelvis för iransportkoslnader som har blivii onyttiga eller för prisslegring som har inlräffai på Gänster av det slag avtalet gäller. Del kan ifrågasättas om en sädan ordning är skälig.

Påföljder för dröjsmål

Den påföljd som i första hand slår konsumenien Ull buds vid dröjsmål på näringsidkarens sida är alt kräva all ijänslen uiförs (3 kap. 13 S). Näringsidkaren skall dock inte vara skyldig att ulföra Gänsten, om della skulle medföra olägenheler eller koslnader som är oskäligl slora i förhållande lill konsumenlens inlresse av atl uppdragel fullföljs. Denna undantagsregel är efler ordalagen förmånligare för näringsidkaren än molsvarande regel i 21 § andra slyckel köplagsulredningens förslag, där det lalas om "uppoffringar som slår i uppenbart missförhållande lill del inlresse köparen har av köpel". Som skäl för den föreslagna formuleringen har konsumenttjänsiulredningen i huvudsak anfört, atl man inte bör göra någon skillnad mellan dröjsmål och fel när del gäller undantag från näringsidkarens skyldighel all presiera in natura (s. 339). Vi har förståelse för denna synpunkt, som leder till all regelsystemet blir något mindre kompliceral. Vi vill emellertid understryka all den föreslagna laglexlen måsle anses innebära att det fordras koslnader och olägenheler av allvarlig art för all näringsidkaren skall kunna undgå prestationsskyldighet. Vad som sägs i specialmotiveringen s. 486-487 torde inte böra tas lill intäkl för en annan bedömning. I moliven diskuteras inle om konsumenien skall kunna uppnå all näringsidkaren blir preslalionsskyldig genom att konsumenten erbjuder sig atl själv slå för vissa koslnader, föriänga liden för utförandel eller på annal säll underlätta bördan för näringsidkaren. 1 analogi med vad som har anförts i moliven lill regeln om näringsidkarens avhjälpningsskyldighd vid fel (s. 309) lorde emellertid få antas att della skall vara möjligl.

I 3 kap. 15 § finns regler om hävning av avlalel vid näringsidkarens dröjsmål. Liksom vid fel skall hävning få ske endasl om dröjsmålel år av väsenllig betydelse, och för alt konsumenten skall få åberopa väsenllighelen krävs enligi moliven (s. 489) att denna har varit synbar för näringsidkaren. Sistnämnda regel framgår emellertid inle heller här av laglexlen. Förslaget skiljer sig på denna punkt från 3 § konsumenlköplagen och 21 § Iredje stycket köplagsulredningens förslag lill ny köplag, där kravel på synbarhel uttryckligen anges. De i del föregående redovisade skäl som har föranlett köplagsutredningen atl inte skriva in synbarhdskravel i laglexlen när del gäller fel föreligger inle vid dröjsmål. Del kan därför förtjäna övervägas att i lagen uttryckligen föreskriva all näringsidkaren skall ha insett eller bort inse dröjsmålets väsentlighet.

Ulredningen har övervägt all komplettera väsentligheiskravel med en regel om tilläggsfrist liknande den som köplagsutredningen har lagit upp i 21 § tredje styckel förslagel till ny köplag. Ulredningen har emellertid stannat för atl inle föreslå någon sådan regel (s. 341). Om konsumenien, sedan näringsidkaren har kommit i dröjsmål, ger denne en skälig lilläggsfrist, lorde dock enligi utredningen dröjsmålel i regel vara att bdrakla som väsentligt, om Uänsten inte blir klar inom den utsatta frislen (s. 489). Den

Prop. 1984/85:110 208

av köplagsulredningen föreslagna frislregeln har från köparens synpunkt den fördelen atl någon diskussion om dröjsmålels väsentlighet inle behöver uppkomma. Del kan finnas skäl all ytterligare överväga om inte en sådan regel kunde vara av visst värde också vid konsumenlGänster. Regeln bör dock i så fall ges en för konsumenlförhållanden anpassad utformning. Som exempel på en sådan regel kan hänvisas till vad som gäller för konsumenlköp enligt 74 § andra styckel i den danska köplagen. Där föreskrivs följande:

I lilfaelde af forsinkelse kan koberen have k0bd, såfremt forsinkel-sen er af vaesentlig belydning for ham, og sa;lgeren måtte forudsajtle delte. Det samme ga;lder, hvis seelgeren ikke efter påkrav leverer salgsgenstanden inden udl0bel af en rimelig frist, som köberen har fasisal, eller, hvis der ikke er fasisal en sådan frisl, inden rimelig lid.

10.7 Vissa organisationer inom näringslivet:

Dröjsmälsbegreppet (3 kap. 11 §)

Den formulering som föreslås i II § kan endasl godias om 2 kap. 7§ omformuleras i enlighel med organisaiionernas förslag. 1 så fall kan de avslulande orden "och förseningen inle beror på ..." ulgå.

Dröjsmälspåföljer (3 kap. I3—I6§§)

Åven påföljderna för dröjsmål slammer överens med gällande rätt med del undanlagd all kvalificerad väsenllighet gäller som krav för hävning i de fall dä näringsidkaren ulförl en icke obelydlig del av Gänsien (I5S, andra slyckel). Av skäl som anförts ovan anser organisationerna kravel på kvalificerad väsenllighel väl motiverat. Detla gäller även kravel atl väsentligheten skall ha varit synbar för näringsidkaren (belänkandet s. 489). Liksom belräffande hävning på grund av fel (8§) bör principen komma till Ullryck i laglexlen. 15 § bör därför inledas på följande sätt:

"Är näringsidkaren i dröjsmål och måste del ha stått klart för honom atl dröjsmålel skulle bli av väsenllig betydelse ...".

1 15 §, andra styckel, bör andra meningen inledas på följande sätt:

"Om del har stått klart för näringsidkaren alt syftet med Gänsten skulle huvudsakligen förfelas på grund av dröjsmålet ...".

10.8 Handelskamrarna:

Dröjsmälsbegreppet (3 kap. 11 §)

Den formulering som föreslås i II § kan endasl godtas om 2 kap. 7§ omformuleras i enlighel med kamrarnas förslag. 1 så fall kan de avslulande orden "och förseningen inle beror på ..." ulgå.

Dröjsmålspåföljder (3 kap. 13-16 §§)

Åven påföljderna för dröjsmål stämmer överens med gällande räll med del undanlagd alt kvalificerad väsenllighel gäller som krav för hävning i de fall då näringsidkaren ulförl en icke obetydlig del av Gänsien (15 S, andra slyckel). Av skäl som anförts ovan anser kamrarna kravet på kvalificerad väsenllighel väl moliveral. Della gäller även kravel all väsenllighelen skall ha varit synbar för näringsidkaren (belänkande s. 489). Liksom belräffande hävning på grund av fel (8 §) bör principen komma till ullryck i

Prop. 1984/85:110 209

laglexlen. 15 § bör därför inledas på följande säll: "År näringsidkaren i dröjsmål och måste del ha slåll klart för honom alt dröjsmålel skulle bli av väsenllig betydelse ...". 1 15 §. andra slycket, bör andra meningen inledas på följande sätt: "Om dd har stått klart för näringsidkaren att syflel med Gänsien skulle huvudsakligen förfelas på grund av dröjsmålel ...".

10.9 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Det kan inte anses rimligt att inte lämna skäligt utrymme för hinder att inom avtalad lid fullgöra yänsten ifråga. Detla gäller även om § 13 och kap. 4 § I begränsal näringsidkarens ansvar vid ursäklliga dröjsmål. Näringsidkaren kan ju fråntas möjlighelen atl fullfölja arbelel (§15. si. 1) och vidare kan konsumenien innehålla belalningen (§14, si. 1). Delta kan medföra slora föriusler för näringsidkaren.

Kap. 2 §7, bör därför kompletteras med räll till erforderlig lidförlängning vid hinder av force majeur-karaktär.

10.10 Kooperativa förbundet (KF): (se även avsnitt 9.20).

I 3 kap. 12 § föreslår ulredningen, all en konsumenl skall underrätta en näringsidkare om. att han vill åberopa ell dröjsmål, dvs formellt reklamera, för all han skall vara bibehållen sin rätl atl häva eller kräva skadestånd. Enligt KF:s uppfatlning finns del härigenom en risk för all konsumenter som inte känner lill detta formella krav på reklamalion nöjer sig med atl informellt påminna näringsidkare om t. ex. att en överenskommen lidpunkt för Ulförande av Gänsl har överskridils. KF anser, att del inte är lillfredsställande atl en sådan påminnelse inle skall ha samma verkan som all "åberopa ell dröjsmål". KF föreslår därför att även en informell påslöt-ning skall ha den verkan som en formell reklamalion har i della sammanhang.

Belräffande underrubriken "Påföljder för dröjsmål" hänvisar KF till vad KF tidigare anfört belräffande "Påföljder för fel". 1 övrigl anser sig KF kunna fillstyrka de återstående beslämmelserna i iredje kapilld.

11 Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

11.1 Hovrätten för Västra Sverige:

4 kap. I § 3 si. innehåller en beslämmelse om produklansvar, dock inskränkl lill skada på föremålel för Uänslen eller på konsumenlens egendom. Konsumenlköplagen undantar produklansvar genom beslämmelsen i 19 § att lagen ej äger tillämpning på ersättning för föriust som köparen lider genom skada på annan egendom än den sålda varan. På samma säll har köplagsutredningen gjort undanlag för produktansvar i förslagel lill köplag 43 § 4 st. Den svåriösta frågan om produktansvar har enligt Ju Dir 1977; 84 överlämnals lill produklansvarskommillén för närmare övervägande. Beslämmelsen i 4 kap. 1 § 3 st. om begränsal produklansvar bör ulgå vad gäller annan konsumenien Ullhörig egendom än själva föremålel för Uänslen.

Hovrätten ifrågasätter om de skadeståndsregler som har föreslagils i 4 kap. 2§ 2 st. erfordras. Ansvar på gmnd av vållande grundar ersätlnings-14 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr IIO. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 210

skyldighet enligt allmänna rättsgrundsatser. Om regler härom införes kan man tro atl fråga är om någol nyll som gäller endasl för yänsler.

Särskili yttrande av hovrättsrådet Lindeblad:

Beslämmelserna i 4 kap. om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel synes svåra all lillämpa. Det är enligt min mening angeläget all skadeståndsreglerna görs mera konkrela med hänsyn till de prakliska fall som kan UDDlräda i ett konsumentförhållande.

Köplagsulredningen föreslår i sill belänkande ati man vid beräkning av skadestånd skall skilja mellan direkl förlusl, ullägg och följdförlust och anför två skäl för uppdelningen. Del ena är all skadeslåndsmalerian därigenom blir mera lätthanlerlig än om skadeslåndel diskuieras som elt enda komplex. Del andra skälel är all säljarens skyldighel alt vid fel i godset ersätta direkl förlusl och utlägg skall gä längre än hans skyldighet alt ersätta följdförlust. En näringsidkare åläggs enligt 43 § 2 si. i förslaget lill köplag slrikl ansvar för direkl förlusl och ullägg.

De anförda synpunklerna förUänar all beaklas även när det gäller konsumenttjänsler. Den föreslagna skadeslåndsregeln i 4 kap. 5 § att all skada skall ersättas skulle kunna utbytas mol regler om ersällning för direkl förlusl, ullägg och följdförlusl. För en konsumenl kan rällen till skadeslånd inle bli lika omfallande som vid ett kommersiellt köp. Utlägg ävensom inkomstförlusl är lämligen lätta att beräkna. Direkt förlusl skulle i försia hand gälla ersättning för täckningsålgärd vid hävning. Däremol lorde del vara sällsynl med s. k. följdföriusl för en konsumenl. Då näringsidkare utför Ijänsl synes slrikl ansvar kunna åläggas honom för direkt förlust och ullägg. Vad gäller följdförlusl bör näringsidkarens ansvar inskränkas lill elt presumlionsansvar som dock inle bör göras tvingande.

Den svårtillgängliga beslämmelsen om nedsältning av skadeståndet i 4 kap. 5 § 3 st. skulle kunna ulgå. om näringsidkarens slrikta ansvar begränsas lill ersällning för direkl förlusl och ullägg. Däremol bör beslämmelsen i 4 kap. 5 § 2 st. om skyldighel för konsumenien atl vidlaga åtgärder för att begränsa skadan vara kvar. En sådan förenkling av skadeståndsreglerna lorde underlätta för enskilda parter atl själva lösa uppkomna ivisler.

11.2 Stockholms tingsrätt:

Belräffande 4 kap. synes ulredningsförslagels regler om skadeslåndeis omfallning onödigi ddaljerade. Tingsrätten vill ifrågasätta om inle endasl en mera generell hänvisning Ull allmänna skadeslåndsrättsliga regler i konlraklsförhållanden bör vara lillräckligi för alt lillgodose förslagels syf-ten i denna del. Alt ulomobligatorisk skadesiåndsskyldighel inlräder i vissa fall torde följa av allmänna rättsregler. Del torde också vara lämpligl alt överiämna lill rättsUllämpningen att bedöma i vilken mån ersättning för ren förmögenhdsskada skall utgå. Härvidlag synes det inte få anses otillbörligt all rällen för en näringsidkare lill friskrivning görs vidare än vad gäller egenlliga sakskador.

11.3 Malmö tingsrätt:

4 kap. 4 §

Följden av den lydelse lagrummet fåll blir all näringsidkaren har skyldighel respeklive rättighd all avhjälpa skada endasl på föremålet för Uänslen

Prop. 1984/85:110 211

och således ej skada på annan konsumentens egendom. Visseriigen anförs i utredningen atl lagrummet bör vara tillämpligt även vid skada på annan konsumenten tillhörig egendom (s. 498) men della kan alllsä inte ulläsas ur lagtexien. Tingsrätten anser att näringsidkaren bör hu rätt all avhjälpa sådan skada, något som bör framgå av lagtexien. Någon skyldighet bör inle åläggas honom i detta avseende, då han kan sakna fackmässiga resurser för avhjälpandet. I enlighet med dd anförda föreslås ett tillägg till lagrummet enligi följande: "År näringsidkaren ansvarig för skada på konsumenlens egendom i övrigl skall bestämmelserna i 3 kap. 5 § andra och tredje slycket lillämpas".

11.4 Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen dclur utredningens åsikt att påföljdssysiemel vid näringsidkarens fel och dröjsmål även måste inbegripa en riiit för konsumenten atl i vissa lägen få skudestånd på grund av näringsidkarens konlraklsbroli. Ulformningen av den i 4 kap. 1 § försia si. upplagna huvudregeln om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel innebur enligt domstolens bedömning att utredningen med iukllugunde uv en balunserud avvägning mellan näringsidkarens och konsumenlens olika intressen lillförsukrur konsumenternu dt verkningsfullt korrektiv i fall av koniraktsbrott från näringsidkarens sida.

Den kompletterande skadeslåndsregeln i 4 kap. I § andra st. avseende ansvaret vid utfästelser från näringsidkaren förefaller i och för sig rimlig. Emellertid torde regeln erbjuda avsevärda svårigheier att tillämpa framlör alll beroende på osäkerheten om när cn utfäslelse kan anses vara för handen. Den praktiska effekten uv regeln ler sig mol bakgrund härav något iveksam.

Mol bestämmelsen i 4 kap. 1 § tredje st. angående sakskador såsom följd av fel och dröjsmål har domslolen ingen erinran. Inte heller har domstolen någon mer väsentlig invändning mot utformningen av reglerna i 4 kup. 2 § belräffunde skadeslånd pä annan grund än fel eller dröjsmål.

Under mbriken "Skadeslåndeis omfallning" upptas i 4 kap. 5 § bestämmelser för skadeståndels beräkning. Enligt marknadsdomstolen har reglerna getts en mindre lämplig utformning. Mot den grundläggande bestämmelsen i 5 § försia st. första p. finns inte anledning lill erinran. Skadeståndet skall alltså beräknas på grundval av den skada som konsumenien visar sig ha lidil. Därefier föreslår utredningen emellerlid sammanlagt tre regler enligt vilka skadeståndet skall kunna nedsättas. Härigenom urholkas på eu betänkligt sätl del skydd som huvudregeln i första st. är avsedd utt ge konsumenien. Särskilt vänder sig domslolen mol reglerna i första si. andra p. och i Iredje st. Mot innehållet i andra st. hur domstolen ingen invändning i och för sig. Däremot kan det ifrägasätius om del verkligen är nödvändigl med en uttrycklig bestämmelse. Sammanlagd innebär de föreslagna reglerna alt det framsiår som myckel oklart hur slort skadestånd en konsument i förekommande fall kan påräkna. Det lorde därför böra övervägas om inte hela regleringen av skadeståndets omfallning bör omprövas och omarbelas.

Med hänsyn lill alt det i många full kan vara svårt alt pä ett enkelt satt bedöma en skadas omfattning anser utredningen det önskvärl med någon form av normaliserad skadeslåndsberäkning. Regler härom uppläs i 4 kap. 6 §. Marknadsdomslolen ifrågasätter värdel av en särskild beslämmelse i saken. Enligt domstolens uppfattning torde en bestämmelse av föreslagen

Prop. 1984/85:110 212

art i nu aktuellt fall snarast bidru till att öka oklurthden kring hur sion skadeslånd konsumenien verkligen kan påräknu. I och för sig kan det väl för vissa situationer te sig raiionelli med olika fomer av normalersältning-ar, men enligi domsiolens uppfattning måste sädana normalersutlningar framräknas inom ramen för de vanliga reglerna för skadståndds beräkning. Marknadsdomstolen avstyrker alltså förslaget om en särskild beslämmelse angående normulersällningar i samband med skadeslåndeis beräkning.

Beslämmelsen i 4 kap. 4 § angående avhjälpande av skada förefaller rimlig och klarl lämplig för dd prakliska livet.

11.5 Konsumentverket/KO:

Konsumentverket delar utredningens uppfallning all del finns skål all i konsumenttjänsllagen reglera konsumenlens rält lill skadestånd. De föreslagna bestämmelserna kommer i många fall alt medföra utt konsumenlerna ges en bällre rälislig ställning än idag. Enligt konsumenlverkds mening innehåller förslagel dock alliför omfattande begränsningar av konsumenlernas möjligheter att få kompensation för liden skada.

Näringsidkaren har vid skada på grund av fel eller dröjsmål elt presumlionsansvar (4 kap. I §). 1 fråga om egenskaper som kan anses utfäsla är ansvarel dock slrikl. Som framgår av belänkandet (s. 352 ff) är det någol oklart i vad män en näringsidkare enligt gällande rält vid dröjsmål eller fel i en Uänsl är slrikl ansvarig eller har etl culpaansvar. Det kan inle uleslulas alt den nu föreslagna huvudregeln ibland kan ge konsumenten en sämre rättsställning än han har idag. Den uttrycker dock i huvudsak en rimlig avvägning mellan konsumenternas och näringsidkarnas intressen. Verkel finner därför inle anledning lill erinran mot den föreslagna presumtionsre-geln i vad avser näringsidkarens skadetåndsansvar för själva utförandel. 1 fråga om näringsidkarens ansvar för malerial som han Ullhandahåller gör verkel däremol en molsall bedömning. Beslämmelsen medför här all näringsidkaren får ell lindrigare ansvar för materialet än en säljare har enligi köplagens regler om leveransavial, någol som också framhålls i belänkandel (s. 359). Enligi verkels mening bör en uppdragslagare som omfattas av konsumenttjänstlagen ha samma ansvar som en säljare för materialels beskaffenhel. Konsumenlskyddel bör vara delsamma oavsett om konsumenten köper del malerial som kommer lill användning av iredje man eller om malerialel lillhandahålls av den näringsidkare som skall ulföra Gänsten.

Beslämmelserna om strikt ansvar för ulfäslelser, om ansvar för vissa följdskador och om skadeslånd för skada på annan grund än fel eller dröjsmål tillstyrks av verkel (4 kap. I § andra och tredje si. saml 2 §).

Parierna har samma rätt och skyldighet att avhjälpa respeklive kräva avhjälpande av skada som ifråga om fel (4 kap. 4 §). Verket vill dock framhålla alt konsumentens skäl att molsälla sig avhjälpande av skada normall måsle anses väga ännu lyngre än då det är fråga om fel, eflersom avhjälpandet vid skada många gånger kan avse ålgärder som ligger uianför näringsidkarens normala verksamhelsområde.

1 moliven framhålls belydelsen av all konsumenlens räll lill skadestånd blir en realitet. Ulredningen pekar på alt del idag är vanligl all näringsidkarna friskriver sig från eller begränsar sitt skadeståndsansvar (s. 389). Den reglering som föreslås belyser dock de svårigheier som ligger i en lagsliftningsmdod med Ivingande regler. 1 fråga om skadeståndels beräkning föreslås visseriigen som huvudregel, all konsumenien skall få ersätt-

Prop. 1984/85:110 213

ning för den skada han lidil. Denna regel är dock försedd med långtgående undanlag som väsenlligl begränsar konsumenlens räll lill full ersättning (4 kap. 5 §). 1 moliven uttalar utredningen alt dd finns skäl all i "en lag av konsumenttjänsllagens karaktär som inle medger friskrivningar eller andra begränsningar av ansvaret och där den skadeslåndsskyldige är näringsidkare" göra del möjligl för näringsidkaren alt begränsa sill skadeståndsansvar lill s. k. normal förlusl (s. 391). Enligi verkels mening är de undanlag (i 5 § försia st. andra p. och Iredje si.) som görs frän huvudregeln om skadeslånd molsvarande liden skada alltför långlgående. Den laglekniska ulformningen är dessulom så komplicerad, atl del lär vara i del narmasle omöjligl för en konsumenl atl förulse hur hög ersättning han kan komma all få i ell vissl fall. Det kan anmärkas, alt konsumenlens skadeståndsansvar för förlusl som näringsidkaren gör då han häver avtalet på grund av konsumentens dröjsmål (enligt 5 kap. 4 §) inte på motsvarande säll är begränsad till normal förlust.

Enligt förslagel skall avial kunna iräffas mellan näringsidkaren och konsumenien om normalersätining (4 kap. 6 §). Som framhållils ovan vid behandlingen av 2 kap. 10 § kan schabloniserade ersättningssystem ha fördelar för båda parterna genom alt göra ersätlningsskyldighelens omfattning förulsebar. Förulsällningen för alt etl avial om normalersättning skall godtas i det enskilda fallet måsle dock vara atl ersättningsbeloppet ligger på en rimlig nivå. Det kan här påpekas alt marknadsdomslolen i det tidigare nämnda beslutet 1979:17 rörande oskäliga avlalsvillkor vid erbjudande av byggnadsentreprenad förbjöd näringsidkaren atl som dröjsmåls-vite vid försening med färdigställandel av enlreprenadarbdena ange ell alliför lågl belopp. För alt tillförsäkra konsumenien kompensalion för liden skada kan del finnas skäl all utforma avtalsvillkor om schabloner-sättning så all hänsyn las lill olika kostnadsposter som han kan ha.

11.6 Allmänna reklamationsnämnden:

Förutsättningarna Jör skadeslånd

I 4 kap. intas bestämmelser av i huvudsak ivingande nalur om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel. Beslämmelserna gäller ej ersällning för personskada. Enligt huvudregeln (I § I st. och 2 § I st.) bär näringsidkaren s. k. presumlionsansvar för all skada som drabbar konsumenien. Näringsidkaren ansvarar emellerlid strikt när Uänsten avviker från vad som kan anses vara utfäsl.

För skada som inle ulgör följdskada av fel eller dröjsmål har näringsidkaren etl vanligl culpaansvar, om den skadade egendomen vid skadelillfäl-lel inle har varil under näringsidkarens kontroll.

Nämnden har inte något alt erinra mol all fömlsättningarna för näringsidkarens skadeslåndsansvar regleras på säll ulredningen föreslår.

Skadeståndets omfattning, norinalersåtining

Bestämmelserna om skadeslåndeis beräkning uppläs i 4 kap. 5 och 6 §§. Huvudregeln i 5 § 1 st. innebär alt skadeståndet i princip skall motsvara den fakiiska skada konsumenien har lidil. Någon närmare precisering av poster som skadeslåndel kan omfatta sker ej i laglexlen. Huvudregeln om ersällning för faktisk skada begränsas senare i paragrafen därigenom att näringsidkaren i princip ej blir skyldig all ulge högre ersättning än vad som kan anses molsvara en normalföriusl. Ylleriigare begränsningar av skade-

Prop. 1984/85:110 214

slåndel kan i dd enskilda fallel ske genom jämkning i den mån dd ur skäligl med hänsyn lill speciella omsländigheler hänförliga lill näringsidkaren.

Åven om regeln om ersällning för normal förlusl i någon mån kan ge parierna vägledning hur skadeslåndel skall beräknas, måsle en beslämmelse som den föreslagna i flertalet fall ge upphov lill betydande svårigheter för dessa alt själva la slällning i ersättningsfrågan och träffa överenskommelse om ersättning. Del kan därför förulsällas alt regeln kommer att föranleda etl betydligt ökat antal tvister i berört hänseende. Möjlighelerna atl enligt 6 § iräffa avtal om normalersätining vid dröjsmål kan endust delvis motverku della förhållande. Nämnden ifrågasätter därlör om det inle vore möjligl ull i lagtexien bättre preciseru vad skadeersättningen kun avse. En annan framkomlig väg skulle kunna vara alt utvidga lillumplighe-len av 6 § lill att avse vissa vunligu och mer förutsebara poster såsom utlägg och förlorad arbetsförUänst även för andra siiualioner än dröjsmål.

11.7 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

Belräffande de föreslagna reglerna om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel möler i första hand frågan om ansvaret för ren förmögenhdsskada på grund av fel eller dröjsmål, dvs. konlraklsbroli i form av åsidosättande av en huvudförpliktelse enligt avtalet. Fakullelsnämnden finner all utredningen anfört goda skäl för sill förslag om lagfäslande av ell presumtionsansvar. Den föreslagna lagiexten (4: I I st.) gör dock ansvaret beroende av atl näringsidkaren inle visal all "skadan" inle beror på försummelse av honom själv eller någon som han har anlilal. 1 de cenirala fall, då en ren förmögenhdsskada ulgör följden av fel eller dröjsmål, bör emellerlid frågan om näringsidkarens försumlighd hänföra sig inte lill skadan ulan lill koniraklsbroiiel som sådani i form av fel eller dröjsmål. Enligt allmänna, obligalionsräitsliga principer bör del räcka med all den efterföljande för-mögenhdsskadan slår i adekval orsakssamband med koniraklsbroiiel. 1 själva verkel har ulredningen själv också i den allmänna moliveringen för silt förslag (s. 359 f) ulgåll från elt sådani synsätt, som också kommer lill uttryck i l.ex. köplagen 23 och 42 §§.

Ulredningen har inle moliveral varför bedömningen av näringsidkarens försummelse inriklals på "skadan" och inle på felet eller dröjsmålet. Det förefaller emellertid möjligl all avfatlningen valls för alt den skall rymma även näringsidkarens ansvar i vissa fall för culpa in conlrahendo i form av försummelse från näringsidkarens sida all upplysa konsumenien om ell holande dröjsmål eller ell fel, vars exislens han känl lill (eller möjligen bort känna till) (se betänkandet s. 360 f och 392 O- Även om man antar all culpa in conlrahendo (eller i vaGe fall dolus in conlrahendo) kan föranleda skadeslåndsansvar enligi allmänna principer om avialsparis ansvar för sill beleende vid ingående av avial, är del dock svårl all inse hur och varför ell sådani ansvar skulle konslrueras som ell presumlionsansvar. Vid fråga om culpa in conlrahendo, som kan förekomma vid vilken avtalstyp som helst, föreligger knappasl del av utredningen åberopade ändamålsskäld för presumlionsansvar för skada på grund av fel eller dröjsmål belräffande själva huvudförpliklelsen. dvs. all näringsidkaren har lättare än konsumenien atl slyrka sådana omsländigheler som är av beiydelse för bedömningen av om Gänsien ulförts med erforderlig fackmässighd och omsorg. En reglering av culpa in conlrahendo borde därför förulsätla elt uttryckligt sladgande. som inle innebär presumtionsansvar. Emellertid borde etl sådani stadgande

Prop. 1984/85:110 215

uttryckligen täcka även det skadeslåndsansvar för förfarande i slrid mot iro och heder (enligi 33 § avlalslagen. som ävenledes måsle antas gälla). (En sådan, vidare reglering förekom också i 23 § 2 si. 1976 års köplagförslag.) En sådan reglering är dock inle nödvändig, eflersom skadeslåndsansvar på gmnd av omsländigheler vid avtalsslutet kan uppfattas som en generell möjlighet på allmän avlalsrällslig grund som gäller vid sidan av de speciella, obligalionsräitsliga regler, vilka upplagils i särskilda lagar om enskilda avialslyper. Då det dessutom kan vara tveksamt hur långi dl ansvar för culpa in conlrahendo bör utsträckas förordar fakultetsnämnden alt frågan inle regleras i lagen, i vae fall inle på del utredningsunderlag som nu föreligger. Ulredningens uttalanden är f. ö. oklara belräffande frågan om näringsidkaren skall kunna läggas till lasl inle bara vad han känt lill ulan även omsländigheler som han bort räkna med (se s. 360). (Noleras kan också all regeln om säljarens skadeslåndsansvar i 4: 19 jordabalken blott sladgar skadeslåndsansvar vid - förulom uifåslelse - svek från säljaren.)

Fakullelsnämnden har likaledes svårt atl inse lämpligheten av alt presumlionsansvarel enligi förslaget skulle täcka de av ulredningen nu särskilt nämnda fallen av s.k. inslruklionsfel (s. 360) och försummelse atl hindra skada genom att näringsidkaren inle upplyser konsumenien om ell holande dröjsmål (s. 493). Skall det ges en regel för dessa fall av s. k. culpa in contraciu, bör del ske genom en allmän regel om all näringsidkaren svarar för försummelse vid ulförandel av Uänslen. Möjligen skulle en samordning kunna ske med förslagel lill 2 § 2 st., men nämnden har inle någol färdigi lösningsförslag.

Däremol inslämmer nämnden i all presumlionsansvar bör gälla i ylleriigare ell av Ulredningen diskuleral fall, nämligen ftirsummelse från näringsidkaren att avhjälpa fel (s. 360 och 493). 1 detla fall kan de allmänna skälen för en omkastad bevisbörda åberopas. Om ordet "skada" i I § 1 si. i enlighel med fakulldsnämndens påpekande byts mol "felel eller dröjsmålel" kan försummelse all avhjälpa fel dock föras in i laglexlen genom ell lillägg liknande det som redan nu finns i förslaget för det fall atl "näringsidkaren inte iakttagit överenskomna lider vid Uänsiens påböGande eller Ulförande". Nämnden godiar i och för sig sistnämnda punkl.

1 fråga om del i 4: 1 2 st. föreslagna ansvaret för näringsidkaren ' för vad som kan anses utfäst" instämmer nämnden i bedömningen all ansvarel bör gälla både vid fel och dröjsmål. 1 lydligheiens inlresse bör emellerlid inledningsorden "avviker Uänslen". som närmasl för länken enbari lill fel, förses med lilläggel "på grund av fel eller dröjsmål".

Del är i övrigt en svårbedömd fråga hur ansvarel för ulfäslelser bör avgränsas. Visserligen har den föreslagna avfatlningen molsvarighder i reglerna om säljarens skadeståndsansvar enligt 42 § köplagen (där del dock lalas om "Ullförsäkrad" och inte om "utfäsl" egenskap) och 4: 19 jordabalken. Köplagen är emellerlid gammal och sladgandel i Jordabalken har kopierals på den köpräilsliga regeln ulan mera ingående överväganden. Som framgår av konsumenttjänsluiredningens framställning (s. 362 fO är utgångspunkten för ell ansvar grundal på ulfäslelser all en avlalspart varil beredd all ålaga sig ell slrikl skadeslåndsansvar; i vaGe fall användningen av ordel garanli kan lolkas som ullryck för en vilja alt bära risken av elt visst förhållande och därmed etl skadeslåndsansvar om förhållandel skulle slå fel. Man glider emellertid alll längre bort från grundlanken om ell slrikl skadeslåndsansvar på grund av åiagande om en utfäslelse anses föreligga när avtalsparten blott gjort frislående uttalanden (ibland kallade

Prop. 1984/85:110 216

enunlialioner) om egenskaperna hos sin preslalion. Vid en än mera långlgående rällsUllämpning, som innebär all avsaknaden av vissa fundamen-lala egenskaper hos preslaiionen bör anses uifäsla även utan slöd av några som helsl uttalanden, har man i själva verkel lämnal områdel från vad som i rimlig mening kan sägas grundal på ell frivilligi åiagande alt bära elt strikt skadeslåndsansvar. Åven om del, på säll som ibland sker, låler sig sägas alt molparten (köparen eller konsumenien) haft skäl förutsätta all den preslalion han mottar skall ha vissa "kärnegenskaper" är detla inle samma sak som atl det skulle finnas fog för atl säga atl säljaren eller näringsidkaren varil beredd alt ålaga sig elt strikt skadeslåndsansvar. Etl sådani anlagande innebär yllersi en fiklion.

En annan sak är all del nalurliglvis låter sig diskuieras om inte allmänna skäl lalar för all en säljare eller näringsidkare i viss ulslräckning bör bära ell slrikl skadeslåndsansvar. Molpartens "befogade tillit" blir emellertid i fråga om Gänsien delvis Ullgodosedd redan genom regler om prisnedsättning och räll till avhjälpande av fel på näringsidkarens bekostnad. 1 den mån en köpare eller konsumenl därulöver drabbas av ekonomisk skada på grund av fel ålerslår det all molivera varför risken för sådan skada även ulan särskilt åiagande därom skall läggas på säljaren eller näringsidkaren. Därulöver kan del kanske också ifrågasättas varför ell slrikl ansvar -även ulan slöd i någol åiagande - bör inriklas jusl på sådana fall då skadan orsakals av all felel hänfört sig lill en särskili cenlral egenskap hos del som skall presleras; behovet av ersättning kan ju vara alldeles lika slort vare sig skadan orsakals av etl mer eller mindre centralt fel.

Vad särskilt gäller skadeståndsfrågan vid fel i Gänsl, som näringsidkare tillhandahållit, innebär redan det föreslagna presumlionsansvarel en ansvarsskärpning Ull konsumenlens förmån jämfört med del culpaansvar för vållande efler avlalel som gäller vid köp (se 42 § köplagen). Förhållandel har också påpekats av ulredningen (s. 363 0. Redan presumlionsansvarel gör all behovet av etl strikt ansvar minskar. Hade t.ex. den felaktiga vatlenledningsinstallalion, som föranledde del av ulredningen uppmärksammade rättsfallel NJA 1978 s. 307 (se bei. s. 363). inlräffai inle på grund av ell köp av en faslighel utan som följd av ett avtal om Uänsl, borde ell skadeslåndsansvar för näringsidkaren ulan vidare ha följl av det föreslagna presumlionsansvarel. Fakultelsnämnden vill ifrågasätta om dd överhu-vudlagd på Gänsleområdel finns vare sig behov av eller något klart rälls-politiskt moliv för ell rent slrikl ansvar för andra fall än då elt sådant ansvar enligt normala och rimliga principer för avlalslolkning kan förankras i ell individuelll åiagande av näringsidkaren. Ulredningen belönar visserligen också en sådan synpunkl (s. 365), men räknar dock samUdigt med atl del därutöver skall kunna anses utfäsl all en Gänsl är felaklig "när det föreligger en fundamental avvikelse från den slandard konsumenien ulan vidare ägt förutsätta" (s. 364; jfr s. 494). Av vad som här anförls framgår all fakullelsnämnden menar både att ett så konstruerat ansvar p. g. a. "utfäslelse" bygger på en fiklion och all del saknas en rällspolilisk motivering för ett fristående slrikl ansvar i jusl dessa fall av felaklig preslalion.

När nu ell skadeslåndsansvar för näringsidkarens ulfäslelser skall lag-fäslas, är del naturligtvis dock närliggande all anknyta lill formuleringarna i 42 § köplagen och 4: 19 jordabalken om vad som "kan anses" uifäsi eller lillförsäkrat. Som redan berörts är emellerlid den ursprungliga avfallning-en i köplagen gammal och knappasl särskili analyserad. 1 och för sig skulle del kunna länkas vara bällre att genomgående taga bort de citerade orden "kan anses".

Prop. 1984/85:110 217

Om orden bibehölls, vill fakullelsnämnden dock betona behovel av en inskränkande lolkning. Dessulom vill nämnden föreslå all själva den länken bakom ansvarel - all näringsidkaren ålagit sig etl ansvar - får komma fram bällre i laglexlen. Innebörden av ell så avgränsat skadeslåndsansvar skulle komma till ullryck om 4: 1 2 si. fick l.ex. följande lydelse; "Näringsidkaren är även ulan försummelse ersällningsskyldig för skada på grund av fel eller dröjsmål, om han kan anses ha ulfäst atl fel eller dröjsmål ej skulle inlräffa eller all han skall bära ansvar för skadan".

Genom 4:1 3 st. har ulredningen föreslagil att näringsidkarens presumlionsansvar och ansvar för ulfäslelser i sådana fall, när skada orsakals på grund av fel eller dröjsmål, skall omfatta även skada på föremålel för ijänslen eder på konsumentens egendom i övrigt. Fakullelsnämnden har inlel alt invända mot själva grundlanken, all näringsidkaren bör bära ell sådani ansvar. Förslagel föranleder emellertid problem om gränsdragningen mellan olika ansvarsregler och om deras exakla ulformning.

Den föreslagna regeln kommer atl få betydelse för sådana fall då föremålet för Uänsten eller konsumenlens egendom drabbas av en fysisk skada, som inle är en lypisk ekonomisk följdskada på grund av fel eller dröjsmål. Ulredningen nämner som exempel all en bilmolor skär ihop, när konsumenien använder bilen, därför att verkstaden vid utförandet av cn tjänst glömt alt fylla pä olja, eller alt matvaror blir förstörda på grund av atl en näringsidkare har råkal i dröjsmål med reparalionen av en frysbox (s. 373). Ulredningen framhåller med rälla atl del inte finns anledning att bedöma dessa fall annorlunda när skada inträffat inte lill följd av fel (eller dröjsmål) utan på gmnd av näringsidkarens åtgärder under Gänstens utförande (t. ex. då bilen körs ulan olja av näringsidkarens anslällda medan den ännu är på verkstaden). 1 sådana fall bör - i molsals lill läget vid normala följdförluster på grund av kontraktsbrott - bedömningen av frågan om försummelse på näringsidkarens sida inriktas på risken för någon form av fysisk skada, inle på själva risken för fel eller dröjsmål. Eftersom del i försia si. bör komma lill uttryck atl näringsidkarens försummelse blott behöver hänföra sig till kontraktsbrolid, inle lill risken för skada på grund av koniraklsbroiiel, kommer en anknylning av presumlionsansvarel för skada på föremålet för tjänsien eller på konsumenlens egendom i övrigl alt bli sakligl missvisande. I sistnämnda fall bör näringsidkaren visa all skadan inle beror av hans försummelse. (Härigenom kommer presumlionen f. ö. - och med rälla - att omfalla även frågan om orsakssamband mellan näringsidkarens påstådda ålgärder och skadan.)

I själva verkel innebär del sagda all presumlionsansvarel för skada på föremålel för Gänsten eller på konsumentens egendom i övrigl på grund av fel eller dröjsmål bör avgränsas på alldeles samma säll som del föreslagna presumlionsansvarel enligi 4: 2 när konsumenlens egendom skadals på annan grund än fel eller dröjsmål, medan den var i näringsidkarens besittning eller i övrigt under dennes konlroll. Ulredningen har själv (s. 373) varil inne på all del här inle finns anledning all göra någon skillnad, men har inle dragil någon slulsals om möjlighelen all slå ihop 4: I 2 si. och 4: 2 I si. lill en enda regel. Frågan är emellertid om del inle vore en rälissyslema-tiskt bältre lösning all söka åsladkomma en sådan sammanslagning lill en särskild paragraf (4:2) om presumlionsansvar för den händelse föremålel för Gänsien eller konsumenlens egendom skadals. En sådan regel skulle kunna få l. ex. följande avfattning: "Har föremålet för Gänsten eller konsumenlens egendom skadals anlingen på grund av fel eller dröjsmål eller medan egendomen var i näringsidkarens besittning eller eljesl under hans

Prop. 1984/85:110 218

konlroll. har konsumenien rätl till skadeslånd om ej näringsidkaren visar alt skadan inte beror på försummelse av honom själv eller någon som han har anlitat".

Vud som hillills sagts om presumlionsansvarel för följdskador på grund av fel eller dröjsmål (4: 1) eller för skador på föremålel för Uänslen eller på konsumenlens egendom i övrigt (den av nämnden föreslagna 4:2) har emellertid lämnal öppet i vad mån vissa fall uv fysiska skador genom skadebringande egenskaper (frågor om produktionsansvar) skall kunna omfatlas av 4: 1. Åven om presumlionsansvarel för skada pä grund av (dröjsmål eller) fel inle är omedelbart uppsiälll för att läcka sådana fall, fär man dock - med den ulformning regeln fåll i ulredningens förslag - se del som möjligt, alt regeln i tillämpningen anses kunna innefatta sådana fall av skadebringande egenskaper som föranlett "sådan förlusl som kan anses vara en lypisk ekonomisk följdskada av fel" (bei. s. 367; se även NJA 1960 s. 441). En möjlighel vore visserligen all hell uleslula fallen om skadebringande egenskaper från 4: I genom all avgränsa lagrummet Ull rena förmögenhelsskador Gfr 1:2 skadeslåndslagen). Skada genom skadebringande egenskaper hos Gänsien skulle ändå komma all omfattas av eu presumlionsansvar och ett ansvar för ulfäslelser enligi den av nämnden föreslagna 4:1. Emellertid har 4:1 ell någol vidare Ullämpningsområde genom all den presumerade försummelsen på näringsidkarens sida blott behöver gälla felel eller dröjsmålel, ej skadan som fallel är i 2 §. Fakullelsnämnden menar del därför böra överiämnas lill rättspraxis all avgöra om skada på föremålet för Gänsten eller på konsumentens egendom i övrigt i vissa fall skall jämställas med en sådan typisk ekonomisk följdskada av själva koniraklsbroiiel, att 4: I bör vara Ullämplig.

Näringsidkaren måsle vidare kunna göras skadeslåndsansvarig för sakskador på egendom om han garanterat alt hans preslalion inte skulle ha skadlig effekl. Etl sådani ansvar för utfästelse läcks av 4: 1 3 si. men inle av 4:2 i utredningsförslagel. Del finns dock knappasl heller i delta hänseende någon anledning atl skilja mellan de ivå fallen. Även om del inom ramen för den ivingande lagsliftningen överhuvudtagel inle är nödvändigl alt reglera ansvarel för utfästelser, som ändå måsle anses följa av allmänna rättsprinciper, är del dock konsekvenlasl all fortsätta på denna linje, eflersom ell ansvar för ulfäslelser upplagils som ansvarsgrund i 4: 1 2 st. i fråga om "vanlig" skada på grund av fel eller dröjsmål. Vid fråga om skada på föremålel för Gänsien eller på konsumentens egendom i övrigt finns det emellertid lika lilet anledning beträffande utfäslelse som i fråga om presumlionsansvarel all skilja mellan skador på grund av fel och skador i övrigl på grund av Gänsien. 1 båda fallen kan ell ansvar på grund av uifåslelse länkas och i båda fallen bör en förutsätining vara all ulfäslelsen (eller näringsidkarens allmänna åiagande) kan tolkas som en garanti för atl han skall bära den ekonomiska konsekvensen av en evenluell skada eller för atl en skada överhuvudtaget inte skall uppkomma. Del lycks möjligl all uttrycka en sådan regel genom ell andra slycke efler den nyss föreslagna regeln om presumlionsansvar av t.ex. följande lydelse: "Näringsidkaren är även ulan försummelse ansvarig för skada enligt försia slyckel om han kan anses ha ulfäsl all skada ej skulle inlräffa eller atl han skall bära ansvar för skadan". (Avfatlningen anknyler lill del ovan s. 329 föreslagna ansvarel för ulfäslelser, när skada föranldls av fel eller dröjsmål).

Som ell avslutande, tredje slyckel skulle i 4:2 kunna uppläs den föreslagna regeln i 4:2 2 si. om ett allmänt culpaansvar av ivingande natur. Fakultelsnämnden föreslår all regeln får lyda: "Lider konsumenien i annal

Prop. 1984/85:110 219

fall skada på grund av Uänsten är näringsidkaren ansvarig om skadan har vållats genom försummelse av honom själv eller nägon som han har anlitat".

Fakultelsnämnden godtar de föreslagna reglerna i 4:3 om alt ersättningsbestämmelserna inte gäller personskada liksom i 4: 4 om avhjälpande av fel. Den förra regeln är kanske självklar men kan ändå fylla en upplysande funktion. Regeln av avhjälpande utgör dt mera nödvändigt Sladgande.

Fakullelsnämnden har åtskilliga invändningar mot de föreslagna reglerna i 4: 5 I och 3 st. om begränsning av den ersättning som näringsidkaren skall vara skyldig att ulge. För det första bör man enligt nämndens mening klarare hålla isär frågan om vilken ersättning som bör ulgå enligi disposiiiva regler, om parterna inte kommit överens om unnat, från spörsmålet om näringsidkarens möjlighet till ansvarsfriskrivning. Utredningen har i viss utsträckning kombinerat argument som hänför sig till de två olika frågorna på ett sätl som gör analysen inte helt lillfredsställande. Della visar sig bl.a. när ulredningen som uvgörunde urgument för en begränsning av ersättningsskyldigheten lill "den förlusl som vanligen kan uppkomma i liknande fall" (i enlighel med den s.k. normalföriustläran) åberopar all ansvaret enligt konsumenttjänsllagen är ivingande. Men genom förslagel i denna del avskär ulredningen samiidigi konsumenien frän skadeslånd Ulöver vanlig förlusl även i sådana fall. när näringsidkaren inle genom något avtalsvillkor begränsat omfattningen av sin ev. ersättningsskyldighet. Den grundläggande frågan bör emellertid vara vilken disposiiiv regel som i så fall bör gälla. 1 den delen har ulredningen inle anfört några övertygande skäl för en begränsning lill normalförlusien.

Även om avsikten är att begränsningsregeln skall kunna få en större effekt än som följer av ett sedvanligt krav på atl den ekonomiska förlusten skall slå i adekval orsakssamband med del bakomliggande koniraklsbroiiel är det inie visal all frågan har praklisk betydelse på konsumenttjänslområdei. Ulredningen hänvisar til! 1976 års köplagsförslag men berör inle att köplagsutredningen i sina motiveringar för en molsvarande begränsningsregel lill sedvanlig förlusl främst uppehöll sig vid fall. som i själva verket utgör exempel på handelsköp. dvs. siiualioner där även den skadelidande köparen är näringsidkare. (Se SOU 1976:66 s. 163 f. där del lalas om betydelsen för en köpares föriust av hans egen lagerhållning i fråga om bl. a. reservdelar, vilken säkerhetsmarginal i fråga om leveranstid han själv brukar tillförsäkra sig för sina egna åiaganden i senare led osv.) På konsumenttjänslområdei torde riskerna för all en konsument skall drabbas av en ovanligl slor skada vara mindre, samiidigi som det inte föreligger samma skäl som när den skadelidande är näringsidkare att belasla konsumenien med risken alt han inle organiserat sin "verksamhet" pä ell säll som håller förlusiriskerna nere. Del kan f.ö. lilläggas atl begränsningsregeln förefaller särskilt olämplig i fråga om fysiska skador på föremålet för Gänsien eller konsumenlens egendom i övrigt. Det bör nämligen inte för en speciell avtalstyp införas begränsningar i fråga om skadesiåndsberäkningen för sakskador i allmänhel, när della inte kan motiveras av alldeles speciella skäl. 1 vaGe fall i fråga om nyssnämnda fysiska skador erbjuder f.ö. den allmänna jämkningsregeln i Skadeslåndslagen 6 kap. 2 § en yttersta möjlighet för undvikande av en oskäligl belungande ersättningsskyldighet för en näringsidkare med begränsade resurser.

De gjorda invändningarna kan anföras även mol begränsningsregeln i 4:5 3 st. med dess anknylning lill bl.a. näringsidkarens svårigheier atl

Prop. 1984/85:110 220

förutse och hindra skadans uppkomsl. Del lorde f.ö. inle vara så läll att ulföra en sådan förutsebarhetsbedömning vid sidan av del hänsynslagande Ull möjligheten av ell konlraklsbroli eller en skada, som följer redan av presumlionsansvarel som ansvarsförutsällning. Överhuvudtaget lorde de föreslagna begränsningsreglerna i 4: 5 I och 3 st. vara så pass svårtilläm-pade, all enbari della förhällande är ett rällslekniskt skäl mot införandet av regleringen.

Om de diskuterade begränsningsreglerna avvisas, återstår av 4:5 blott den självklara utgångspunkten i I st. I p. alt skadeståndet skall beräknas på grundval av konsumenlens skada saml den föreslagna regeln i 2 si. all skadeslåndel kan nedsälias, om konsumenien försummal all vidla skäliga ålgärder för all begränsa skadan. Sislnämnda regel gäller säkeriigen som en allmän princip enligt rällspraxis även ulan lagstöd. Etl lagfäslande skulle väl i och för sig kunna ha viss upplysningsfunktion. Om del i övrigl inle kommer alt ges någon substantiell lagregel om beräkning av skadeståndet, synes del emellertid lämpligt all 4: 5 helt får ulgå.

Förslagel till 4:6 om giliigheien av avtal om normalersäiining kan otvivelaktigt förefalla bestickande med lanke på svårbedömda skade-slåndsposier som sUlleslåndsersättning när en bil inle kan utnyttjas eller en husägares allmänna merkoslnader när byggnadsarbelen blivii fördröjda. Med lanke på just sådana posler kan del emellertid samiidigi sägas alt förslagel kanske är onödigt, eftersom omöjligheten all kalkylera den individuella föriusten exakt gör atl skadeståndet ändå kommer atl besiämmas lill en normalersäiining inom ramen för skadeslåndsreglerna som sådana. Beräkningen av sUlleslåndsersättning är etl belysande exempel. Fakullelsnämnden anser det därför inle lillräckligi analyseral om en regel behövs och hur den skulle komma alt fungera jämföri med den anknylning av skadesiåndsberäkningen lill normalföriuster. som ytterst ändå blir akluell i fråga om vissa ersällningsposler vid skada på grund av dröjsmål. 1 den mån så sker i skadeslåndsrällslig praxis blir avtalsvillkor om normalersätining rimligen utan vidare giltiga inom ramen för konsumenttjänsllagens ivingande regelsyslem.

I varje fall har den föreslagna regeln fåll elt för vitt tillämpningsområde, eftersom del inle finns skäl all frångå huvudregeln, all konsumenten bör ha ersättning för sin verkliga föriust, för den händelse del inte är fråga om de "dröjsmålsförlusler" som ulredningen närmast länkt på ulan om t.ex. kostnader för all få en Uänsl ulförd av en annan, om konsumenien tvingats häva avtalet med den ansvarige näringsidkaren. En regel om normalersätining bör m.a.o. - om den alls införs - begränsas lill blott vissa typer av ersällningsposler.

Vad slulligen gäller förslagel i 4:6 2 si. atl en konsumenl även ulan avtalsvillkor skall ha räll till normalersättning enligt branschsedvänja, kan detta förslag godtas lill den del som det innebär att normalersättning skall kunna utgå även om föriusi fakliskl inte föreligger i det enskilda fallet. Av en jämförelse mellan försia och andra slyckel i förslagel framgår emellertid att en konsument med hänvisning lill branschsedvänjan normall skulle vara avskuren från räll till ersällning för sin slörre, individuella föriusi. även när ell avlalsvillkor härom inle finns i hans avtal med näringsidkaren. Fakullelsnämnden, som här inle kan ingå på den rättsliga belydelsen över huvud lagd av branschsedvänja, finner denna del av förslaget ivivelakligl. Även pä denna punkl kan del f. ö., liksom i fråga om den föreslagna regeln i dess helhet, sägas, all i den mån redan allmänna regler om skadeslåndsberäkning anknyter lill normalersätining i fråga om vissa skadeposter, löses frågan redan därigenom ulan all den föreslagna 6 § överhuvudlaget behövs.

Prop. 1984/85:110 221

11.8 Konsumentköpsutredningen:

I 4 kap. upptas beslämmelser om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel. Huvudregeln är alt näringsidkaren bär ell presumlionsansvar för all skada som drabbar konsumenien med undanlag för personskada. För särskilda fall görs emellertid avvikelser dels i skärpande dels i mildrande riklning. Sålunda ansvarar näringsidkaren slrikl när Uänslen avviker från vad som är eller kan anses vara ulfäsl. medan han bär ell vanligt - men Ivingande — culpaansvar för skada som inle har direkl samband med ulförandel av själva Uänslen eller vården av föremålet för denna. 1 kapitlet görs också belydande undantag från principen all konsumenien skall få ersällning för hela sin skada.

Från den enskilde konsumentens synpunkt är det givetvis önskvärl all han skall ha en ovillkorlig räll till ersättning för all skada som orsakas av ell fel eller dröjsmål på näringsidkarens sida. Flera skäl kan emellerlid anföras mol en ivingande skadesiåndsskyldighel av så omfallande slag. Ulredningens förslag innebär all begränsningar görs dels i fråga om förulsällningarna för all näringsidkaren över huvud lagd skall vara skadeslåndsansvarig dels i fråga om ersällningsberäkningen.

När det gäller förulsällningarna för skadeslåndsansvar lar ulredningen avslånd från tanken atl ålägga näringsidkaren etl strikt sådant ansvar. Ett slrikl ansvar skulle enligi ulredningen vara "väl slrängl" och bedöms också som mindre angeläget från konsumenlens synpunkl med hänsyn lill de befogenheler som i övrigl slår denne lill buds (s. 358). Ulredningen föreslår därför att näringsidkaren skall kunna undgå skadesiåndsskyldighel genom alt visa all skadan inle beror på försummelse av honom själv eller någon som han har anlilal.

Del är inle meningen all sislnämnda ullryck skall innefatta den som Ullhandahåller material för Uänslen. Om Gänsien blir felaklig på grund av all undermåligl malerial har använls går alliså näringsidkaren fri från skadeslåndsansvar. om han visar all han inle har varit försumlig vid valet av material eller i övrigl vid ulförandel av ijänslen. Eftersom konsumenten i en sådan situation normalt inle torde ha möjlighel all få ul skadeslånd från maierialleveranlören, som han ju inle slår i någol avlalsförhållande lill, blir resullalel all konsumenien själv får slå för sin skada. Näringsidkarens ansvar blir, som ulredningen själv påpekar (s. 359). lindrigare än del som åvilar en säljare enligi köplagens regler om leveransavial. Troligen blir del också lindrigare än det ansvar som föreligger enligi gällande räll Gfr s. 71 och s. 354 med hänvisning till Benglsson. Särskilda avialslyper I).

1 della sammanhang kan också påpekas all begränsningarna i fråga om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel kan minska värdel av de övriga befogenheler som lillkommer konsumenien vid näringsidkarens konlraklsbrolt. För atl få ell fel avhjälpi kan konsumenien sålunda nödgas ådra sig koslnader som han inle kan få ersalla, och vid hävning kan han få finna sig i atl belala ett högre pris än det avtalade för all få Uänsten ulförd av någon annan. 1 anslulning härtill må erinras om atl de regler som föreslås i 3 kap. 13 § om konsumenlens räll all kräva fullgörelse vid dröjsmål på näringsidkarens sida leder lill alt hävningsmöjlighelen slundom är den enda befogenhel som slår honom lill buds.

All i det enskilda fallet avgöra om näringsidkaren eller någon som han har anlilal har varil försumlig eller ej kan givelvis vara svårl. Delsamma gäller frågan om vad som "kan anses ulfäsl" av näringsidkaren. Motsvarande rekvisil inom köprällen har vållat lillämpningsproblem och utsatts

Prop. 1984/85:110 222

för kritiska synpunkler. vilka utredningen själv betecknar som "icke obefogade" (s. 362). Meningen torde vara atl regeln skall ges samma innebörd som i köprällen. även om viss ivekan kan vållas av vad ulredningen anför om all det måsle vara fråga om något som "pä etl myckel påtagligt sätl -ullalal eller underförslåll - har slöd i det individuella avtalet" (s. 365).

Också de bestämmelser som ulredningen i 5 § föreslår om skadeslåndets beräkning kan befaras vålla problem i den praktiska tillämpningen. Den formella huvudregeln är atl skadeslåndel skall beräknas på grundval av den skada som konsumenien visar sig ha lidil. Flera undantag från denna huvudregel görs emellerlid senare i paragrafen. Den valda lagtekniska konslruklionen är komplicerad och kräver en rad vanskliga bedömningar. Beslämmelsens egentliga innehåll synes vara att konsumenten har räll lill skälig ersällning lör den skada han visar sig ha lidil och att man vid skälighetsbedömningen särskilt skall beakla vad som är normal eller genomsnittlig skada. Det måsle bli svårl för parierna all själva komma överens om ersäilningsbeloppd på grundval av en sådan regel.

Ulredningen synes vara medvlen om dessa problem och föreslär i 6 § regler som skall underlätta beräkningen av skadeståndels sloriek. Konsumenlens rält lill ersällning för skudu kan begränsas lill "normalersätining" genom alt en beslämmelse härom las in i avlalel. Sådan ersällning skall kunna lillämpas även utan slöd i avtalet, nämligen om detta är vanligt i branschen. Som förulsällning för att normalersäiining skall ulgå fordras emellertid i båda fallen all ersättningen lill sin sloriek är skälig.

Del ligger i sakens natur alt skälighelsprövningen måsle ulgå från en genomsnittlig bedömning när en klausul om normalersäiining finns i ett slandardavlal. Della framgår emellerlid inle av moliven, och vad som skall gälla när en motsvarande klausul finns inlagen i ell individuelll avial -vilkel synes möjligl - är oklart. Troligen är del meningen all man vid skälighdsbedömningen i dessa fall skall beakta även individuella förhållanden sådana de förelåg när avlalel ingicks. Avsiklen med beslämmelsen lorde vidare vara all ell avial om normalersätining skall innebära, ä ena sidan att konsumenten alllid har rätt lill skadestånd med det faslslällda beloppei, å andra sidan atl ersällning - bortsett från fall som avses i andra slyckel - aldrig skall kunna utgå med högre belopp. Om något avtal om normalersäiining inte föreligger mellan de enskilda parterna måste det däremol alllid slå konsumenien frill alt kräva ersällning enligi huvudregeln i 5 §, även om deilu skulle leda lill elt högre ersättningsbelopp än normal-ersätlningen. Vissa uttalanden i specialmoliveringen (s. 502) kan synas ulgå från en annan tolkning.

Regler om normalersätining kan sannolikl i många fall förenkla skaderegleringen och minska de nackdelar med det föreslagna skadeståndssysle-mei som lidigare har påtalats. Åtminstone gäller detla när beslämmelser i ämnel finns i slandardavlal som har tillkommit efler överläggning med konsumentverket. Del finns emellerlid av flera orsaker också anledning att varna för en alltför slor tillit lill alt beslämmelsen om normalersäiining skall lösa de prakliska svårigheier som är förknippade med utredningens skadeslåndssystem. Först kan konstaleras alt regeln närmasl har inrikining på dröjsmål. Svårighelerna att bestämma ell skäligt skadeslånd vid fel beslår alliså i slor ulslräckning. Vidare slälls betydande anspråk på konsumentverket. Del finns risk för atl resurser som hade kunnal användas på elt mera effeklivi säll binds till förhandlingar om normalersätining i en mängd branscher, där rälten lill ersättning för annal än ullägg och inkomstförlust har mycket lilen betydelse.

Prop. 1984/85:110 223

Det bör också beaktas alt klausuler om normalersättning inte sällan kan komma all ge konsumenien en sämre rält till ersättning än hun har enligt 6 § konsumenlköplagen i en motsvarande dröjsmålssiluation vid köp. Man får nämligen räkna med atl normalersältningen i många fall ger konsumenlerna föga ulöver vad som ulgör en genomsnittlig ersättning för utgifter och ett mindre belopp för lidsspillan, hell enkell därför att den skada konsumenten i allmänhel lider därutöver är obelydlig. Della förhällande kan inle sällan leda lill all enskilda konsumenler inle får full ersättning för ulgifter, som väl är skäliga men ändå högre än genomsnittet. Så torde kunna bli fallel även om rätten lill ersällning för annal än ulgifter - som ulredningen synes vilja göra - besläms generösi.

Enligt den föreslagna regeln i 6 § skull normalersättningen avse "skada och olägenhel" på grund av dröjsmål eller annan försening, och i moliven sägs all den bör ulgöra kompensation inle bara för en "tänkt ekonomisk skada" utan också för den "allmänna olägenhet" som konsumenien normalt drabbas av vid försening på näringsidkarens sida (s. 394. 502). Någon hänvisning till "olägenheler" görs inte i de grundläggande bestämmelserna om skadeståndet i 1 och 5 §§. Det kan därför förefalla som om normaler-sätlningen skall läcka något mer än ett enligt dessa regler beräknal skadeslånd. Detla lorde dock knappasl vara meningen. Vad ulredningen syftar på får anias vara delsamma som i annat sammanhang betecknas som "Udsförlusi och annan olägenhel som inte omedelbart är av ekonomisk art och därför inle kan direkl beräknas i pengar" (s. 389). Sådani skall enligi specialmotiveringen till 5 § räknas lill ekonomisk skada (s. 499). Del lorde knappast finnas behov av alt introducera uttrycket "olägenhet" för atl beteckna denna typ av skada, särskilt som uttrycket används i en någol annan betydelse i 5 kap. 1 § försia styckel 3 skadeslåndslagen.

Av del hittills anförda framgår alt utredningens förslag föranleder åtskilliga lolknings- och lillämpningsproblem. Vidare synes de föreslagna reglerna i vissa siluationer kunna leda lill att konsumentens befogenheler beskärs på ell säll som kan förefalla mindre skäligl. Dessa olägenheler lorde delvis vara en följd av all ulredningen dels har ulgåll från alt reglerna i sin helhel bör vara ivingande och alliså samUdigt ha karaktären av normalregler och minimiskydd (s. 356) dels inte har ansett sig böra göra någon skillnad mellan olika skadeslåndsposler (s. 392).

1 köplagsulredningens förslag lill ny köplag görs en uppdelning av skadeslåndel i ire posler, nämligen direkt förlusl. ullägg och följdförlusl. för vilka delvis olika regler skall gälla Gfr förslagels 43 §). Med "direkl förlusl" åsyftas sådan förlusl som är i slort sett oberoende av köpurens individuella förhållanden (SOU 1976:66 s. 157). Vad som här blir av praklisk betydelse för konsumentköp är i huvudsak förlust som köparen lider vid hävning av köpel pä grund av all varans pris har sligil och han alltså måsle betala ell högre pris vid ett eventuellt täckningssköp. Med "utlägg" menas i huvudsak deisamma som med ullryckd "ulgifter" i 6 § konsumenlköplagen (s. 170). När del gäller alt la slällning till skadeståndsreglerna vid konsumenlköp kan del ligga nära till hands att knyta an lill köplagsulredningens uppdelning. Rätt lill ersällning för utlägg föreligger som nämnts redan enligi 6 § konsumenlköplagen. och i våra direktiv framhålls särskilt att vi bör överväga om inle konsumenien bör Ullförsäkras en räll lill ersällning för prisskillnaden vid läckningsköp efler hävning. I direktiven påpekas alt själva befogenheten all häva köpet kan vara etl olillräckligt vapen för all tvinga fram en riklig preslalion. särskilt i tider då del förekommer prisökningar.

Prop. 1984/85:110 224

De problem som är förenade med en räll lill skadeslånd vid säljares konlraklsbroli och som ligger bakom den pålagliga benägenhelen all friskriva sig från skadeslåndsansvar sammanhänger framför alll med följdför-luslerna. Del är särskili svårl för säljaren all förutse denna lyp av förlusler. vilka är beroende av hur köparen har avsell alt använda den köpta varan och över huvud lagd av dennes planer och individuella förhållanden i övrigl. Ersällningsberäkningen och bedömningen av frågor om köparens möjligheier all begränsa sin förlusl kan också anias vålla särskilda svårigheier när del gäller följdförluster. Direkt förlust är däremot i princip inte beroende av den individuelle köparens förhållanden och därför lättare alt förulse. All ulreda förluslens sloriek möler i regel inle några slörre svårigheier. Delsamma gäller i huvudsak om ullägg. Här blir del dessulom i allmänhet fråga om. ganska små belopp. Från konsumenlens synpunkt framstår del som särskilt angelägel alt kunna få ersättning för de utgifter som är en direkl och svåmndviklig följd av säljarens kontraktsbrott.

Mot bakgrund av del anförda kan det finnas anledning alt överväga all begränsa de Ivingande skadeståndsreglerna i konsumenlköplagen lill alt gälla ersällning för direkl förlusl i form av prisökning på varan vid hävning av köpel saml ullägg. Möjligen skulle man på samma säll kunna behandla inkomstförlusl för köparen, som är en direkl följd av säljarens kontraktsbrott, exempelvis därför atl köparen måsle la ledigl från sitt arbete för all la emol en reparalör i hemmet eller för all uppsöka säljaren för byle av en felaklig vara. Belräffande följdföriusl i övrigt skulle däremot säljaren alhjäml i princip ha rätl alt friskriva sig från ansvar.

Om man begränsar de tvingande skadeslåndsreglerna lill ersättning för prisökning vid hävning saml för ullägg och inkomslförlusl. lorde del vara möjligl alt i stället skärpa ansvaret i denna del så all säljaren har all svara oberoende av försummelse. 1 fråga om del disposiiiva ansvarel för följdförlusler skulle man däremol evenluelll kunna begränsa sig lill ell presumlionsansvar. trols alt detta skulle innebära en viss försvagning i förhållande lill vad som nu gäller vid leveransavial enligi köplagen.

Ell sådani skadeslåndssyslem som nu har skisserals skulle kunna övervägas också för Gänsler. Möjligen bör man därvid som direkt förlusl vid hävning behandla även sådan förlusl som beslår i all av konsumenien tillhandahållet malerial. exempelvis tapeter eller ell klänningslyg, inle vidare kan användas. Genom ell sådant syslem skulle man i belydande mån undvika de svårigheier som har pålalals i del föregående. Del skall emellerlid inte förnekas all konslruklionen - både på köpens och Gänsiernas område - säkert skulle leda lill all friskrivningsmöjligheterna utnyttjas och all konsumenlerna ganska ofla inle skulle kunna få ersällning för annat än ullägg och inkomslförlusl saml, vid hävning, prisökning och förlusl av malerial. Den försvagning av konsumenlernas skydd söm della skulle innebära kompenseras dock i viss mån. om ansvarel i dessa delar blir slrikl. I många fall lorde för övrigl någon följdförlust inte uppkomma. Visserligen bör, såsom lidigare har berörts, skadeslånd kunna ulgå även för Udsförlusi och annan olägenhel som inle direkl kan målas i pengar. Rent "ideella" skador, såsom obehag och irritation över näringsidkarens underlålenhel alt uppfylla sina åiaganden, lorde emellerlid inle kunna bli ersättningsgilla.

1 belänkandel anförs som etl skäl för lämligen slränga skadesländsregler all konsumenlens övriga befogenheler vid konlraklsbroli ofla är begränsade. Särskili pekas pä all räll lill hävning skall föreligga endasl om vissa kvalificerade förulsällningar är uppfyllda (s. 345. 389). Med anledning

Prop. 1984/85:110 225

härav må framhållas alt möjlighelerna att skadeståndsvägen kompensera konsumenien för den uleblivna hävningsrällen ofla lorde vara begränsade. Om exempelvis omklädsel av en möbel har ullorts pä etl undermåligt sätt eller med lyg i en annan färgnyans än den beslällda men ell avhjälpande skulle vara förenat med oskäligt slora olägenheter eller kostnader Gfr 3 kap. 5 §) och syftet med Gänsten inle kan sägas vara i huvudsak förfelat Gfr 3 kap. 8 §), är den enda påföljd som står konsumenten lill buds all göra prisavdrag. Avdraget skall då enligt 3 kap. 10 § bestämmas med hänsyn lill felets betydelse för konsumenien G s. 482). Något ulrymme för skadeslånd därulöver, t.ex. för atl möjliggöra för konsumenien att få arbetet omgjorl, torde inle föreligga. Annars skulle man ju på en omväg nå samma ekonomiska resullat som genom en hävning Gfr s. 313 och 361).

I della sammanhang bör slulligen erinras om all den omständigheten all lagen ger ulrymme för friskrivning från ansvar för följdskador inte i och för sig skulle innebära att en sådan friskrivning alllid skall godias. Såväl avtalsvillkorslagen som 36 § avlalslagen ger möjlighel all inskrida mol oskäliga friskrivningsklausuler. Det lorde finnas anledning för konsumentverket alt särskilt uppmärksamma sådana frågor och se lill all avlalsfrihe-ten inle utnyttjas på etl sätt som inte är godtagbart.

Enligt 4 kap. I § tredje styckel skall ansvar på grund av fel och dröjsmål enligt första och andra slyckena omfalla också skada på föremålel för Gänsien eller på konsumenlens egendom i övrigl. Della innebär all näringsidkaren kommer att få bära ell vissl produklansvar. Förslagel skiljer sig häruUnnan från konsumenlköplagen, vars 19 § från lagens Ullämpningsområde uttryckligen undanlar förlusl som köparen lider genom skada på annan egendom än den sålda varan. Molsvarande undanlag anses gälla enligi den allmänna köplagen.

Vad som är gällande räll på produklansvarels område är i hög grad oklart. Huvudregeln lorde för den som utför en Gänst liksom för säljare vara ett ansvar för vållande. Kanske kan emellerlid en glidning mol ett slrikl ansvar skönjas, närmast med slöd av garantiresonemang. Ulredningens förslag, vilket föreskriver ell presumlionsansvar och vid ulfäslelse ell slrikl ansvar, lorde alliså innebära en viss skärpning av del ansvar som gäller för närvarande. Genom den möjlighel förslagel ger näringsidkaren all undgå skadeslåndsansvar, om han visar all försummelse inle ligger honom eller någon som han har anlilal till lasl, begränsas emellertid konsumentens möjlighet atl få ersällning för skador orsakade av defekler i malerial som har använls vid Uänstens ulförande. Någol fullsländigl skydd mol produklskador som drabbar konsumentens egendom erbjuder alltså förslagel inle.

Frågor om ansvarel för produklskador utreds för närvarande av produktansvarskommittén. Utredningsarbetet avser i första hand personskador, men i kommitténs uppdrag ingår också alt överväga om del finns behov av att införa regler om etl allmänl, objektivt produktansvar för sakskador som drabbar enskilda konsumenter. Kommiuén har vid sina överväganden kommil fram lill all det i och för sig föreligger ell behov av sådana regler. Kommittén har emellertid efler samråd med oss stannat för att regleringen lämpligen bör ske i konsumenlköplagen. Vi kommer därför i vårt fortsatta arbete att ta upp frågan om införande i konsumenlköplagen av regler som ålägger säljaren etl strikt ansvar för skada som fel i såld vara orsakar på annan egendom som tillhör köparen eller medlem av hans hushåll. Vi har ännu inte tagit slällning lill den närmare ulformningen av reglerna. En fråga som måste lösas i detla sammanhang är emellertid vilka

15 Riksdagen 1984/85. t saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 226

möjligheter som lagen bör ge säljaren atl regressvis göra ansvarel gällande mol bakre led i säljkedjan.

Om etl strikt ansvar för produklskador åläggs säljaren enligt konsumenlköplagen bör molsvarande ordning införas för konsumenttjänsler. Denna fråga lorde emellertid inle böra tas upp förrän resullalel av våri ulredningsarbele föreligger. Om konsumenttjänsluiredningens förslag läggs lill grund för lagsliflning redan nu, synes de regler utredningen föreslår om produkl-ansvarel kunna las upp i lagen i avvaklan på vårl fortsalla arbele.

1 4 kap. 2 § försia slyckel föreslås särskilda skadesländsregler för del fall atl konsumenlens egendom har skadals på annan grund än fel eller dröjsmål, medan den har varit i näringsidkarens besittning eller i övrigt under dennes kontroll. Molsvarande problem får knappasl aklualiid vid köp. Skulle ansvarel vid fel och dröjsmål ulformas enligi de rikllinjer vi lidgare har anlyll kan del finnas anledning all överväga all lills vidare låla reglerna i 2 § försia slycket, som bygger på presumlionsansvar, gälla också för produklskador, möjligen med ell särskili lillägg för ulfäslelsefallel.

Belräffande den i 4 kap. 5 § andra slycket föreslagna regeln om skyldighel för konsumenien all vidla ålgärder för all begränsa sin föriusi anför ulredningen all koslnader av "mer eller mindre bagalellariad karaktär" bör kunna falla uianför skadeslåndel enligt denna princip (s. 390). En sådan lolkning, som innebär all den skadelidande får slå en viss "självrisk", kan inle utläsas av lagiexten.

11.9 Sveriges domareförbund:

4 kap. I och 2 §§

Dessa beslämmelser behandlar förulsällningarna för näringsidkarens skadesiåndsskyldighel dels för skada pä grund av fel eller dröjsmål belräffande Uänslen (I § 1 och 2 si.), dels för skada på konsumenlens egendom (I § 3 si.), dels för skada uppkommen av annan anledning.

Förbundel har ingen erinran mol förslagel au näringsidkaren såsom huvudregel skall exculpera sig för all undgå ersällningsskyldighel och, i händelse av ulfäslelse, åläggas ell slrikl ansvar med avseende på själva tjänsien. Dessa principer korresponderar med molsvarande regler inom köprälten och lorde slå i överensstämmelse med näringsidkarens skadeståndsskyldighet enligt nu gällande rätt på Gänsleområdel. Vad gäller förslagel i övrigl innebär della dock en belydande uividgning av näringsidkarens skyldigheler jämfört med den skadeslåndsrättsliga regleringen inom köprätten. Som inledningsvis framhållits bör reformer på Gänsterätiens område samordnas med ny lagsliflning inom köprällen. Under alla förhållanden bör 1 § 3 st. ulformas så all del klarl framgår all ansvarel omfaltar endasl s. k. felgreppsfall och ej malerialfel.

11.10 Vissa organisationer inom näringslivet:

Skadesländsförulsättningarna (I, 2 §§)

De skäl som ligger lill grund för etl ansvar med omvänd bevisbörda till näringsidkarens nackdel (presumlionsansvar) föreligger inte alltid inom hela området för Gänsler. 1 ålskilliga fall kan nämligen konsumenten lypiskl sell ha bättre förulsällningar än näringsidkaren atl ulreda orsaken lill atl etl föremål inle fungerar. Emellertid kan önskemålet att åstadkomma

Prop. 1984/85:110 227

störte enhetlighet i ansvarsförutsällningarna måhända anses väga lyngre än en i och för sig motiverad nyansering. Väsentligt är också att parterna kan bedöma ansvarsförutsällningarna i förväg.

Principen om ell strikt skadeståndsansvar för vad näringsidkaren kan ha ulfäst beträffande ijänsten - uttryckligen eller fiktivt ("kan anses utfäst") - tillgodoser inle önskvärda anspråk på förulsebarhei. Del må vara all rällspraxis och doktrin i vissa fall ger stöd för ell slrikl skadeslåndsansvar för ulfäslelser - inle minsl beroende på den snäva ulformningen av specie-säljarens skadeslåndsansvar för fel i 42 §. andra slyckel, köplagen - men enligi organisalionerna saknas skäl all befäsla denna rällspraxis genom en generell lagregel inom områdel för konsumenttjänsler. Ulredningen anlar att man har att göra med ett "medvetet åtagande" av strikt skadeståndsansvar, när näringsidkaren uttryckligen garanterat alt Uänslen skall leda lill elt visst resulial. Della anlagande är felakligl. Näringsidkaren har i regel inte alls klart för sig all en uttrycklig garanli belräffande preslaiionen skall medföra all han också blir skadeslåndsansvarig oberoende av varje fel eller försummelse för de konsekvenser som en avvikelse kan komma alt medföra.

Läran om ell slrikl ansvar för ulfäslelser vilar i alll väsenlligt på en fikliv avlalslolkning. Metoden kan visserligen i vissa fall behövas för all åsladkomma etl rikligt resultat men kan knappasl sägas Gäna klarhetens inlresse. 1 delta sammanhang vill organisationerna särskilt peka på svårigheten atl åstadkomma ell effektivt konsumentskydd genom en tvingande lagbeslämmelse uppbyggd på principen om elt ansvar för uttryckliga eller fingerade ulfäslelser. Tvingande rättsregler grundade på avlalslolkning lider nämligen av den begränsningen all den berörda parten kan göra helt klart vad han avsett med avlalel, 1. ex. genom etl uttalande all avialet inle skall anses innefatta utfästelser i den bemärkelse som behandlas i lagen. Enligt organisalionerna skulle en lagbestämmelse om strikt ansvar för utfästelser innebära etl osäkerhetsmoment lill nackdel för båda parter såväl vid avtalets ingående som vid fastställande av avialsinnehållel. Den prakliska innebörden av rättsregeln kommer troligen atl begränsas Ull all drabba de näringsidkare som inte varil lillräckligi förulseende i samband med avialels ingående. Av dessa skäl hemställer organisalionerna atl 1 §, andra stycket, hell utgår ul lagtexten.

Det kan diskuteras om tiden nu är mogen all införa ell ivingande produklansvar för näringsidkaren även om detla, såsom ulredningen föreslår, begränsas till sakskada Gfr undanlagd för personskada i 3 §). Frågan om produktansvaret för sakskada är svårbedömd och kan sannolikl inle lösas genom en generell regel för alla lyper av sakskada. Organisalionerna vill därför föreslå att resultatet av pågående lagstiftningsarbete inom det akluella områdel avvaktas.

Skadeslåndets omfattning (5 §)

Ulredningen föreslår en tvingande lagregel som principielll ger konsumenten rätl lill ersättning för all skada. Denna regel begränsas därefter genom atl näringsidkaren inle skall vara skyldig alt utge ersättning för annat än "normalförlusten" ulom i de fall när han handlal mot tro och heder eller försummal all begränsa skadan eller i övrigl särskilda skäl föreligger. Vidare kan skadeståndet reduceras om konsumenien försummar alt vidla skäliga åtgärder för all begränsa skadan. Slulligen föreslås en allmän regel om jämkning efter skälighel. En skadereglering uppbyggd på anförda principer kommer atl bli ytterligt komplicerad alt lillämpa i prakti-

Prop. 1984/85:110 228

ken. Den evenluella rättvisa som med slöd av de föreslagna reglerna kan uppnås för en och annan konsument uppvägs på inlel sätt av den lotalkost-nad som skaderegleringssyslemet måsle komma atl medföra för konsumentkolleklivel. De skä! som anförls lill slöd för inskränkningen av det ivingande skadeslåndsansvard enligi konsumenlköplagen 6 § gäller alltjämt. Fördelen av ell läilhanlerligt skaderegleringssyslem har där fåll väga tyngre än de hänsyn som man i och för sig kan anse sig behöva la lill en enskild konsument, som drabbats hårdare av näringsidkarens kontraktsbrott än vad som vanligen kan förutses. Organisalionerna vill i deiia avseende hänvisa lill vad som lidigare sagls ifråga om principerna för besiämmandel av konsumeniskyddets innehåll. Del avgörande bör vara vad som lypiskl sell kan vara av inlresse för konsumenter vid avialels ingående och inte de anspråk som en enskild konsument kan känna behov av att framslälla sedan skadan väl inträffat. Organisationerna föreslår därför alt skadeslåndets omfallning ulformas på samma sätt som nu gäller enligt 6 § konsumenlköplagen.

Ulredningen har försökt minska olägenheterna av den ivingande skadeslåndsregeln i 5 § genom all lillåla "normalersäiining" enligi 6 §. Organisalionerna vill emellertid understryka svårighelen att bygga upp sådana regler om normalersättning på grundval av principerna i 5 §. Den föreslagna regeln att skälig normalersättning skall kunna Ullämpas även om den inle kommil lill uttryck i det individuella avtalei - om den nämligen vanligen lillämpas inom branschen - är i och för sig riklig, eflersom konsumenler, och för den del även näringsidkare, får anias ha ingåu avial på branschens sedvanliga villkor. Del finns emellerlid ingen anledning all från denna i och för sig rikliga utgångspunkt ulforma regeln ensidigl Ull förmån för konsumenien. Enligt organisalionerna bör 6 § försia styckel, andra meningen, inledas på följande sätt:

"Även om del inle är avlalal. skall skadeståndet bestämmas till skälig normalersätining ...".

11.11 Handelskamrarna:

Skadesiåndsjörulsällningarna (4 kap. 1—2 §§)

Handelskamrarna släller sig iveksamma lill all bygga näringsidkarens skadeslåndsansvar på principen om en omvänd bevisbörda lill hans nackdel (presumlionsansvar). De skäl som ligger lill grund för denna ansvarstyp föreligger inle alllid inom hela områdel för yänster. 1 ålskilliga fall kan nämligen konsumenien lypiskl sell ha bällre förulsällningar än näringsidkaren all ulreda orsaken till all ell föremål inle fungerar. Emellerlid kan önskemåld all åsladkomma större enhetlighet i ansvarsförutsällningarna anses väga lyngre än en i och för sig moliverad nyansering. Väsenlligl är också all parterna kan bedöma ansvarsförulsätiningarna i förväg.

Principen om ett slrikl skadeslåndsansvar för vad näringsidkaren kan ha ulfäst beträffande Gänsien - uttryckligen eller fiktivt ("kan anses utfäsl") - lillgodoser inte önskvärda anspråk på förulsebarhei. Det mä vara att rättspraxis och doktrin i vissa fall ger slöd för ell slrikl skadeslåndsansvar för utfästelser - inte minsl beroende på den snäva ulformningen av specie-säljarens skadeslåndsansvar för fel i 42 §. andra slyckel, köplagen - men enligi kamrarna saknas skäl all befäsla denna rättspraxis genom en generell lagregel inom områdel för konsumenttjänsler. Ulredningen anlar all man har atl göra med ell "medveld åiagande" av slrikl skadeståndsan-

Prop. 1984/85:110 229

svar, när näringsidkaren uttryckligen garanterat att Uänslen skall leda Ull ell vissl resultat. Enligt kamrarna är della anlagande felaktigt. Näringsidkaren har i regel inle alls klart för sig all en uttrycklig garanli beträffande prestationen skall medföra alt han ocksä blir skadeslåndsansvarig oberoende av vaGe fel eller försummelse för de konsekvenser som en avvikelse kan komma all medföra. Läran om ell slrikl ansvar för ulfäslelser vilar i alll väsenlligt på en fikliv avlalslolkning. Meloden kan visserligen i vissa fall behövas för att åsladkomma elt rikiigl resullat men kan knappasl sägas Uäna klarhelens intresse. 1 detta sammanhang, vill kamrarna särskih peka på svårighelen att åstadkomma ell effektivt konsumentskydd genom en ivingande lagbeslämmelse uppbyggd på principen om ett ansvar för ui-iryckliga eller fingerade ulfäslelser. Tvingande rättsregler grundade på avlalslolkning lider nämligen av den begränsningen all den berörda parten kan göra helt klart vad han avsett med avtalei. l.ex. genom elt uttalande all avtalet inte skall anses innefatta ulfäslelser i den bemärkelse som behandlas i lagen. Enligi kamrarna skulle en lagbeslämmelse om slrikl ansvar för ulfäslelser innebära elt osäkerhetsmoment till nackdel för båda parter såväl vid avtalets ingående som vid faslslällande av avialsinnehållel. Den praktiska innebörden av rättsregeln kommer iroligen all begränsas till att drabba de näringsidkare som inte varit tillräckligt förulseende i samband med avtalets ingående. Av dessa skäl hemställer kamrarna att 1 §, andra stycket, helt ulgår ur lagiexten.

Del kan diskuteras om tiden nu är mogen all införa ell ivingande produktansvar för näringsidkaren även om detta såsom ulredningen föreslår, begränsas lill sakskada Gfr undantaget för personskada i 3 §). Frågan om produktansvaret för sakskada är svårbedömd och kan sannolikt inle lösas genom en generell regel för alla typer av sakskada.

Skadeståndets omfattning (4 kap. 5 §)

Ulredningen föreslår en ivingande lagregel som principielll ger konsumenten räll lill ersättning för all skada. Denna regel begränsas därefter genom all näringsidkaren inle skall vara skyldig atl ulge ersättning för annal än "normalförlusien" utom i de fall när han handlal mot tro och heder eller försummat atl begränsa skadan eller i övrigl särskilda skäl föreligger. Vidare kan skadeslåndel reduceras om konsumenten försummar alt vidla skäliga ålgärder för all begränsa skadan. Slulligen föreslås en allmän regel om jämkning efter skälighel. Del inses läll all en skadereglering uppbyggd på dessa principer kommer all bli ytterligt komplicerad. Den eventuella rättvisa som med stöd av de föreslagna reglerna kan uppnås för en och annan konsumenl uppvägs på inlel sätl av den toialkoslnad som skaderegleringssyslemd måsle komma all medföra för konsumenlkolleklivel. De skäl som anförts lill stöd för inskränkningen av del ivingande skadeståndsansvaret enligt konsumenlköplagen 6 § gäller alltjäml. Fördelen av ell lällhanteriigl skaderegleringssyslem har där fåll väga lyngre än de hänsyn som man i och för sig kan anse sig behöva la lill en enskild konsumenl, som drabbas härdare av näringsidkarens konlraklsbrolt än vad som vanligen kan förutses. Kamrarna vill i della avseende hänvisa lill vad som lidigare sagts i fråga om principerna för besiämmandel av konsu-menlskyddeis innehåll. Det avgörande bör vara vad som typiskt sell kan vara av intresse för en konsument vid avtalets ingående och inte de anspråk som en enskild konsument kan känna behov av att framställa sedan skadan väl inträffat. Kamrarna föreslår därför atl skadeslåndeis omfallning ulformas pä samma sätt som nu gäller enligt 6 § konsumenlköplagen.

Prop. 1984/85:110 230

Utredningen har försökt minska olägenheterna av den tvingande skadeslåndsregeln i 5 § genom alt lillåla "normalersäiining" enligi 6 §. Kamrarna vill emellertid understryka svårigheten all bygga upp sådana regler om normalersäiining på grundval av principerna i 5 §. Den föreslagna regeln alt skälig normalersätining skall kunna lillämpas även om den inie kommil lill ullryck i del individuella avlalel - om den nämligen vanligen Ullämpas inom branschen — är i och för sig riklig, eftersom konsumenler, och för den del även näringsidkare, får anias ha ingåu avtal på branschens sedvanliga villkor. Del finns emellerlid ingen anledning all från denna i och för sig rikliga uigångspunkl ulforma regeln ensidigt lill förmån för konsumenten. Enligt kamrarna bör 6 §, andra meningen, inledas på följande sätt: "Även om det inte är avlalal, skall skadeståndet bestämmas lill skälig normalersättning ...".

11.12 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

Förutsättningarna för skadeslånd

Näringsidkaren har enligt förslagel i § I ansvar bl. a. för skador pä grund av fel i installerat malerial, dock endast som ell presumlionsansvar, och ett strikt ansvar ulan exculperingsrätt, för skada till följd av avsaknad av "utfäst" egenskap. Det sistnämnda ansvaret omfattar även fel lill följd av avsaknad av s. k. kärnegenskap.

Del bör i anslutning lill della ansvar konslaleras all näringsidkaren i dag regelmässigl har få eller inga möjligheier all regressvis uikräva ansvar av sina leveranlörer. Vidare bör pålalas all hanlverkaren i normalfallet har begränsade möjligheter att själv avgöra lämpligheten av eller konslalera evenluella skadebringande egenskaper elc. hos de malerial- och inslalla-tionsddaljer, som han använder som ingredienser i de Uänsler han ulför.

Under alla omständigheler kan organisalionerna inte acceptera del slrikta ansvaret enligt § 1, st. 2. En utförlig molivering för della slällningslagande framgår av näringslivets gemensamma yllrande under punklen 4.1.

Skadeståndets omfallning

Skadeslåndsreglerna i paragrafen är väl långlgående och belungande för näringsidkaren. Det borde i utredningen därför ha utretts om och i vilken utsträckning näringsidkaren genom försäkring kan avlasta sig ansvarel.

Del kan vidare ifrågasättas om inte en skadeståndsregel borde införas för de fall konsumenien vållar näringsidkaren skada genom alt hindra honom i utförande av sill arbele. Konsumenten bör genlemol näringsidkaren i vari fall ansvara för hinder i arbelel som vållas av annan av konsumenien anlilad näringsidkare, l.ex. sidoenireprenör vid insialla-lionsarbelen.

11.13 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges byggmäslareförbund:

Skadeståndets omfattning

Innebörden av 4 kap. 5 och 6§§ i lagförslaget synes vara atl konsumenien i princip får möjlighet att välja i det enskilda fallet mellan fulll skadestånd och vite. I de fall konsumenten inte kan påvisa någon liden skada

Prop. 1984/85:110 231

skall han således enligt utredningens förslag ha rält lill sedvanligt vile, oavsett om della avtalats eller ej. En sådan konstruktion är ensidig och innebär all konsumenien i den angivna silualionen kan Ullgodogöra sig fördelarna av en schablonmässig ersällning i form av vile, ulan all ersättningen begränsas i molsvarande ulslräckning i de fall skadan översiiger normalvilet. Åven vid reparalions- och ombyggnadsarbelen ät konsument förekommer stundom atl avtal träffas om vite vid försening av entreprenaden. Slorleken på avialat viie kan emellertid variera avsevärt, beroende på slorleken av åtagandel, arten av arbele och de särskilda förutsättningarna i vaGe enskill fall. Enligt föreningens och förbundets mening måsle rälten lill vile vara beroende av en uttrycklig överenskommelse i del enskilda fallel.

11.14 Motorbranschens riksförbund (MRF):

Skadeslåndets beräkning vid kontraklsbotl från näringsidkarens sida

Vad gäller skadeståndels beräkning vid konlraklsbroli från näringsidkarens sida är ulgängspunklen enligt ulredningen den fakiiska skada som konsumenien har lidil. Skadeslåndel föreslås innefatta även ersättning lill konsumenten för sådan Udsförlusi och annan olägenhet som inle omedelbart är av ekonomisk art och därför inle direkt kan beräknas i pengar. Utredningen föreslår dock den begränsningen, all ersättning i princip inle skall utgå för annal än "normal förlusl", dvs. näringsidkaren är inle skyldig all ulge ersättning för större skada än sådan som vanligen kan uppkomma i liknande fall.

Enligt konsumenlköplagen har konsumenien inte rätt lill skadeslånd i vidare mån än atl han garanleras "skälig ersällning för ulgift" på grund av dröjsmål eller fel.

Enligt förbundets uppfattning saknas tillräckliga skäl för att ge skadeslåndel en mera framskjulen plals i konsumenttjänsllagen än del fåll i konsumenlköplagen. De skäl som låg bakom begränsningen av skade-slåndsbestämmelsen i konsumenlköplagen gör sig även gällande i della sammanhang. 1 vari fall får det anses olämpligt all nu ulvidga skadeslåndsskyldighelen, eflersom samma fråga synes vara föremål för Konsumenlköpsulredningens överväganden. Såsom Udigare har framhållils lalar flera skäl för att en samordning kommer lill slånd mellan reglerna inom köp- och Gänslerätten.

11.15 Västsvenska varvsföreningen:

(se även avsnill 1.30)

Den försia betänkligheten infinner sig vid bedömningen av hur långt den föreslagna ulvidgningen av ansvarel skall slräcka sig. Besillningsbegrep-pel har ju, åven om del inle på långi när blivii hell preciseral, varil föremål för uppmärksamhel under lång tid i såväl doktrin som praxis. Nu införs ulan någon närmare kommentar elt helt nytt begrepp, "kontroll", som gör det ändå mera vanskligt all dra gränsen mellan l. ex. uthyrning av bålplals och förvaring. Visserligen sägs i ulredningens moliv all deposiiionsansvard kan växla i omfallning alllefler omsländighelerna. men della innebär föga Irösl för l.ex. en varvsägare, som slår i begrepp all låia någon lägga upp sin bål på hans område. Eflersom varvsägaren heller inle avials-

Prop. 1984/85:110 232

vägen kan begränsa sill ansvar, måsle han därför la del säkra för det osäkra med belydande koslnadsökningar som följd i form av högre försäkringspremier, Ullsynskoslnader m.m. Ulredningen synes inle närmare ha gåll in på frågan om man avtalsvägen kan bestämma huruvida deposition föreligger eller inle. Med hänsyn lagen till lagens skyddskaraklär, måsle del dock hållas för sannolikt att den vägen till ansvarsbegränsning inle slår öppen för näringsidkaren. Huruvida deposilionsansvar förelegal kommer därför all avgöras i efterhand från fall till fall och facit kan bli dyrbart för varvsägaren.

Lagens ivingande karakiär medför som ovan framgått en belydande sielhel och ell föga anpassbart syslem för ansvarsfördelning. Della framgår klart när man ser på skadeslåndsansvard i förhållande lill möjlig försäkringstäckning.

Den båtförsäkring som försäkringsbolagen idag tillhandahåller ersätter skador lill sjöss, vid kaj, under transport och när bålen är upplagd. Försäkringen läcker vidare brandskador och skador på grund av stöld och skadegörelse. Försäkringsläckningen bortfaller vid vållande, t.ex. genom dålig förtöjning eller brislande uppallning och läckning. Den enskilde bälägaren tecknar normall en försäkring som läcker del av honom beräknade värdet på båten.

Ägaren till en fritidsbål kan idag vinlerförvara sin båt pä olika sätt alllefler koslnadsaspekl och servicebehov. Han kan således själv la upp båten och förvara den på tomlen. Han kan få lillslånd av ell bålvarv all mol ersättning lägga båten på varvsområdet. 1 samband med atl han hyr en uppläggningsplals på varvel kan han också mol särskild ersällning erhålla varvels hjälp med lyft och avriggning av bålen. Varvet kan slulligen leckna elt utlryckligl förvaringsavtal med ägaren, i vilkel varvel förutom upplag-ning och förvaring även kan ålaga sig en rad olika Uänsler, såsom motor-renovering, målning etc. 1 samlliga fall ger ägarens bålförsäkring etl betryggande skydd. Om ulredningens förslag antas kommer nuvarande utformning av bålförsäkringen inte all vara Ullräcklig för alt läcka uppkommande skador, eflersom försäkringen inle skyddar varvsägaren. Denne kommer därför all ivingas all själv leckna en försäkring för samma skador och delta ulan att klarl vela vilken beloppsbegränsning han skall välja. Denna exlra försäkringsläckning innebär samUdigt inte all hela försäkringsbördan övervällras på varvsägaren, eftersom den ursprungliga båtförsäkringen läcker även en rad andra skador. Sådan övervällring förutsäller fullt marknadsvärde på de båtar, som kan omfatlas av hans ansvar, saml vidare den exlra ersättning som kan uppkomma för ägaren 1. ex. på grund av att han inle kan använda bålen under säsongen. Del ansvar, som varvsägaren därmed måsie försäkra, blir i förhållande lill den tillhandahållna Gänstens värde orimligl högt.

Utredningen antyder all vårdansvaret kan begränsas efter omständigheterna i del enskilda fallel. Del är iroligt atl flera av de Gänsler, som etl bålvarv tillhandahåller, skulle kunna falla in under de antydda undanlagen. Del är således möjligl all en varvsägare som uthyr en speciellt anvisad plals till en bålägare för dennes förvaring av sin bål ej skulle bdraklas som deposilarie. Ulredningen ger emellerlid inte någon närmare ledning för denna bedömning och man kan aniaga all det ej varit ulredningens mening all parterna själva skulle få aviala om när en förvaringssilualion föreligger (se ovan). Ulvidgningen av ansvarel lill fall där näringsidkaren har "konlroll" gör bedömningen ändå mera osäker. 1 del nu berörda fallel kommer bålägaren kanske alt ha konlroll över bålen i samband med upptagningen

Prop. 1984/85:110 233

och iordningssiällandet för vinieriorvaringen och därefter under vårarbetet före sjösättningen. Alternalivi kan varvsägaren anses ha kontroll över bålen när han lar upp denna med sin kran och vidare när han utför särskilt beslällda arbeten på båten. Frågan uppkommer dock vem som skall anses ha sådan konlroll över bålen när ingen av parterna utför arbete på den. Detta skall uppenbariigen enligt utredningen avgöras från fall till fall. Här kan såväl de Uänsler som varvel Ullhandahåller. såsom l.ex. upptagning och uppallning, som omsländighelerna kring själva skadefallet, såsom l.ex. att en stöld inträffar under arbetstid, påverka bedömningen. Varvsägaren kan således inle i förväg med någon slörre säkerhel avgöra om han slår ett betungande presumtionsansvar.

Åven vad gäller lidpunkien för ett ansvars inträdande och upphörande kommer slor oklarhel all föreligga. Sålunda har ulredningen tänkl sig att vårdansvaret skall fortsätta även efler del all konsumenien kommer i dröjsmål med avhämlandel. Del är uppenbarl alt risken för en båt ökar slarkt efter del alt den åler lagls i vallnel, då den lättare kan bli föremål för siöld eller skadas genom dåligt väder. Åven här har utredningen pekat på atl man efler omsländighelerna i det enskilda fallel får bedöma hur långtgående näringsidkarens ansvar skall vara. En varvsägare kan därför i förväg ej avgöra vilken risk han löper.

Mol bakgrund av den rättsuppfattning som numera får anses gälla i Sverige kommer den föreslagna lagen med största sannolikhet all få en vid lillämpning. För bl.a. bålvarv kommer lagen därför all i förhållande lill nuvarande siluation medföra ell kraftigl vidgal ansvar för skador. Koslnaden för della ökade ansvar kommer naluriiglvis all i sista hand bäras av konsumenten.

11.16 Sjösportens samarbetsdelegation (SSD):

Beträffande omfattning av skadeslånd anges i 4:5 alt näringsidkaren inle är skyldig utge ersättning för slörre skada än sådan som vanligen kan uppslå i liknande fall, dock med vissa undanlag. Till undanlagen bör fogas en möjlighel för konsumenien all ange inlresse och då få detla ersatt. Elt sådani angivande av inlresse kan visseriigen bli verksaml såsom avial lill konsumenlens fördel (förslagels I kap. 5 §), men del förutsätter att konsumenten inle bara angivil inlresse ulan alt detta godlagils av reparaiören såsom ersällningsbestämmande, saml all alll della kan bevisas.

11.17 Kooperativa förbundet (KF):

KF kan godla ulredningens förslag lill beslämmelser i 4 och 5 kapillen.

11.18 Svenska Försäkringsbolags riksförbund:

De regler som föreslås belräffande näringsidkarens skadeslåndsansvar kommer anlagligen all leda lill en komplicerad lillämpning. Invändningarna är av såväl rältsteknisk som saklig arl. Ulredningen rör sig med tre olika lyper av skadeståndsansvar; presumtionsansvar (4 kap. 1 § I st., 2§ 1 st.), strikt ansvar (I §2 st.) och vanligl culpaansvar (22 st.). Gränserna mellan tillämpningen av de olika ansvarstyperna är beroende av delvis vaga krilerier.

Frågan om presumlionsansvar eller slrikl skall gälla avgörs sålunda av frågan om "Uänslen avviker från vad som kan anses ulfäsl av näringsid-

Prop. 1984/85:110 2.34

karen". Denna dislinkiion rymmer lolkningar som kan gä mer eller mindre långi, beroende på hur en ulfäslelse skall anses gjord. Man kan förulse liberalild mot konsumenlerna när domslolarna Ullämpar denna reglering. 1 en så viklig fråga kan man dock inle gärna ha en gränsdragning som är så elastisk och svår atl förutse.

Begreppet "fel eller dröjsmål" har också betydelse för vilken ansvars-typ som skall gälla i ell visst fall. Åven här finns ulrymme för olika lolkningar som kan medföra komplikalioner i Ullämpningen. För övrigl verkar strikt ansvar för skada på grund av dröjsmål vara en väl avancerad påföljd med lanke på de många näringsidkare med endasl mindre rörelse som kan drabbas.

Del borde vara möjligl atl förenkla regleringen genom att minska antalet ansvarslyper i en lag av della slag. Presumtionsansvar anses ju många gånger ge ungefär samma resulial som ell slrikl ansvar. Det medför emellertid en mera komplicerad skadereglering. Olika faktorer av detla slag borde i och för sig medverka lill all konstruktioner med omkastad bevisbörda inle väljs längre. Troligen är denna lyp av ansvar dock atl föredra på della område framför ell slrikl ansvar som skulle föra väl långt. Förenklingen i denna del bör i ställd uppnås genom atl det slrikta ansvarel ulmönslras ur förslagel.

Ulredningens uttalanden om ersällning för besvär m. m. har kritiserats ovan eftersom de leder myckel långi. Åven ulredningens synpunkler när del gäller länkbara skadeiyper föranleder vissa frågetecken. 1 skadeslåndslagen används ullryckd "ren förmögenhdsskada" för ekonomisk skada som uppkommer utan samband med atl någon lider person- eller sakskada (1 kap. 2 §). Traditionellt täcks ren förmögenhetsskada, som del närmast är fråga om i ulredningens resonemang, inie av försäkring. Del går av ekonomiska och prevenliva skäl inte atl få försäkringsskydd för följderna av dröjsmål.

12 Konsumentens dröjsmål

12.1 Malmö tingsrätt:

5 kap. 1 §

Näringsidkaren saknar rält atl inställa arbelel vid anleciperal dröjsmål med betalningen. Han har endast rätl all häva avlalel (5 kap. 3 § 1 p.). Delta måsle anses olyckligl för såväl konsumenten som näringsidkaren, särskilt som en viss, om än ringa, osäkerhet i fråga om konsumentens avsikl all belala ibland kommer alt föreligga. Om näringsidkaren i stället för hävning lillåles atl inslälla arbelel blir skadorna för båda parterna troligen mindre. Dessutom ulgör det en rimlig påtryckning på konsumenten alt fullgöra sin del av avtalet. Därför föreslås att näringsidkaren ges möjlighet all inslälla arbelel vid anleciperal dröjsmål från konsumenlens sida.

5 kap. 3 §

Den möjlighel till hävning som vid anlecipering av dröjsmål med medverkan som ulredningen funnii föreligga (s. 507) bör lagfästas.

Prop. 1984/85:110 235

12.2 Marknadsdomstolen:

Beslämmelserna föranleder ingen kommeniar från marknadsdomslolens sida.

12.3 Konsumentverket/KO:

Liksom utredningen anser konsumentverket att det finns skål att i konsumenttjänsllagen la in även regler om vilka påföljder näringsidkaren kan göra gällande vid konsumentens dröjsmål. Från konsumenlsynpunkl är del av värde all del fastslås hur långt näringsidkarens rätl siräcker sig i sådana fall. Verket har ingen erinran mot de föreslagna beslämmelserna (5 kap.).

12.4 Allmänna reklamationsnämnden:

Enligi 5 kap. 6 § har näringsidkaren vid konsumenlens dröjsmål räll lill ränla enligt räntelagen.

Erfarenheterna hos nämnden ger emellertid vid handen att räntelagen lämpar sig mindre väl vid konsumeniivisier. Lagen medför lillämpningsproblem för parterna när del gäller säväl alt bestämma lidpunkten från vilken ränta skall räknas som att bestämma räntesatsen vid varje särskild lidpunkt, eftersom denna har knutits till del - ålminslone pä sislone -flukluerande diskonlol. 1 nämndens beslui kan inle heller den lolala ränlan fastslås, eflersom man vid lidpunkien för beslulds meddelande inle vd vid vilken lidpunkl beialning kommer atl ske.

Det borde därför övervägas om inte enklare regler kan införas för konsumenttvisternas del — vilka ju ofta rör lämligen låga värden och därmed också låga ränlebelopp - så att problem i berörda hänseenden undviks.

12.5 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

Ulredningen föreslår att konsumentens skyldighel alt ersätta näringsidkarens skada, om näringsidkaren inställer arbetet eller häver, skall begränsas lill fall där dröjsmålel inle beror på försummelse från konsumenlens sida (5:4 2 p.). Någon egenllig molivering för denna ändring av gällande rätl Gfr 30 § köplagen, där undanlag görs endast för force majeure) lämnas egentligen inte frånsett en hänvisning till att näringsidkaren inte är skadeståndsskyldig i slörre utsträckning för konlraklsbroli (s. 401 f och 403). Näringsidkarens prestation är emellertid inle av hell generisk art, varför moliveringen ej är alldeles övertygande. Vidare borde del närmare ha utretts vad som är försummelse på konsumenlens sida. Hör exempelvis försummelse från hans bank hil, eller är delta all betrakta som en yttre omsländighel? Åven andra liknande lolkningsproblem lorde kunna uppslå. Fakultelsnämnden vill ifrågasätta, om inte köpslagssakkunnigas förslag beträffande köparens skadesiåndsskyldighel är bättre, nämligen att konsumenten är skadeslåndsskyldig för beialningsförsummelse, om ej dröjsmålel beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller annal liknande hinder. Intresset av samordning med köprälten bör återigen beaktas.

1 5:5 regleras näringsidkarens retentionsrätt vid konsumentens belalningsdröjsmål. 1 andra punkten föreslås atl konsumenten, trots belalningsdröjsmålel, har rätt att få ut saken, om han släller belryggande säkerhet för näringsidkarens krav. Mol delta förslag finns ingen erinran. Enligt motiven anses denna regel emellertid bli tillämplig framför alll på fallet all tvist

Prop. 1984/85:110 236

råder om betalningens storlek, oavsett om näringsidkares krav är berättigat eller ej (s. 404). Som ulredningen dock alldeles riktigt påpekar (s. 404) har näringsidkaren relenlionsrätl endasl om han har fog för sill krav. När Ulredningen därefier fortsäller med konstaterandet alt konsumenten bör kunna värja sig mot releniionsrällen genom all siälla säkerhel och med påpekandd alt enligt 5:5 ingendera parlen behöver avstå från sin ekonomiska säkerhet (relenlionsrätlen respeklive belalningen). stämmer del inle längre. Näringsidkaren uiövar sin relenlionsräll vid tvist om belalningens Sloriek hell på egen risk. Visar det sig i efterhand att näringsidkarens krav var oberälligal. är han i dröjsmål. Detta följer av en generell juridisk princip som del inte finns anledning all göra undanlag från i detta sammanhang särskilt som ett sådani undanlag skulle kunna leda lill alt vissa näringsidkare fann del förenligl med sina inlressen alt framställa obefogade krav med förhoppningen all åtskilliga konsumenter ändå skulle belala för atl de omedelbarl behöver få lillgång till saken. Näringsidkarens skadesiåndsskyldighel får sedan behandlas enligt 4: 1. men en juridisk felbedömning bör därvid aldrig betraktas som ursäktlig (se Hastad, Tjänster ulan uppdrag s. 89 saml NJA 1979 s. 670, särskilt s. 676 tredje slyckel försia meningen).

Slulligen vill fakullelsnämnden i fråga om förslagel till ränta i 5: 6 påpeka all lagiexten inte hindrar all näringsidkaren beiingar sig högre ränta än som följer av räntelagens normalbeslämmelser. eflersom räntelagen är disposiiiv. I 5:6 måsle hänvisning göras lill 2-7 §§ ränlelagen eller lill räntelagens disposiiiva beslämmelser.

12.6 Konsumentköpsutredningen:

De olikheler som finns mellan köp och Gänster gör att flera av de problem som behandlas i 5 kap. i lagförslaget i stort sell saknar aktualitet vid köp, möjligen bortsett från lillverkningsavial. Bl.a. med hänsyn härtill har vi anseti oss kunna inskränka oss lill följande påpekanden rörande ulredningens förslag i denna del.

I 3 § försia slyckel I och 2 ges regler om näringsidkarens räll till hävning när konsumenien dröjer med belalningen. 1 båda fallen fordras all dröjsmålel är av väsentlig betydelse för näringsidkaren, men enligt punkt 2 krävs dessulom atl konsumenien har fått en påminnelse om sin betalningsskyldighel. Alt någol sådani krav inle slälls upp i punkl 1 är nalurligl, eflersom denna regel lar sikte på anleciperal dröjsmål. Regelns formulering synes emellertid inte hindra atl den tillämpas även vid hävning efler förfallodagen, då alltså ett dröjsmål redan har inträtt. En sådan tillämpning lorde dock inle vara åsyftad, eflersom föreskriflen om påminnelse i punkt 2 därigenom skulle kunna sältas ur spel. Meningen lorde vara att hävning efler förfallodagen skall kunna ske endasl med slöd av punkl 2, vilket i och för sig innebär atl påminnelseförfarande måsle lillämpas också i fall då del slår klart all konsumenien inle kommer atl belala. Laglexlen synes böra förtydligas på denna punkl.

Formuleringen av punkt 2 kan möjligen inge del inlryckd all frågan om etl väsenlligl dröjsmål föreligger skall bedömas med hänsyn lill den tid som har förflutit efler påminnelsen. Della lorde emellertid inle vara meningen, utan dröjsmålel bör räknas med uigångspunkt från förfallodagen. Av kravel på påminnelse måsle dock givelvis följa alt hävning inle får ske förrän konsumenten har haft tillfälle atl reagera på påminnelsen. Hur lång lid konsumenien skall ha på sig framgår inle av laglexlen. 1 moUven anlyds all

Prop. 1984/85:110 237

det skall vara fråga om "skälig tid" (s. 403). Del kan ifrågasällas om inte della borde uisägas i laglexlen Gfr den norska lexlen, som dock inle släller upp någol självständigt krav på alt dröjsmålel är väsenlligt).

Ersättningsregeln i 4 § synes vara förmånligare för konsumenien än regeln i 30 § köplagen om säljarens rätt till skadestånd vid hävning på grund av köparens dröjsmål med betalningen. Medan köplagens regel innebär etl slrikl ansvar med undanlag för fall av force-majeure-lyp ger förslaget konsumenien möjlighel all undgå ersällningsskyldighel genom atl visa all dröjsmålel inte beror på försummelse från hans sida. Det framgår inte av moliven om ulredningen menar atl konsumenien skall kunna gå fri från ansvar vid underiålen betalning genom att visa alt hans ekonomiska ställning ovänlat har försämrats av orsaker som han inte har kunnat råda över. Om delta inle är avsiklen lorde ansvarsbefrielse såvitt gäller dröjsmål med betalningen i huvudsak komma i fråga bara då dröjsmålet beror på näringsidkaren eller händelse som denne slår faran för. Del kan emellerlid med visst fog göras gällande all sådana siiualioner över huvud lagd inle bör behandlas enligt reglerna om konsumenlens dröjsmål Gfr ulredningens dröjsmålsdefiniiion i 3 kap. 11 § saml för köprällens del vad köplagsulredningen anför i SOU 1976:66 s. 264). Vi vill med hänsyn härtill ifrågasätta om inle 4 § andra meningen skulle kunna ulgå ur lagtexien. Som etl ylleriigare skäl härför kan anföras atl regeln synes innebära atl konsumenten kan komma i ell bättre läge genom atl försätta sig i dröjsmål i stället för atl avbeställa Uänsten, när ell hinder av åsyftal slag har uppslån. Ulredningen förnekar visserligen all så är fallel (s. 507), men förklaringen härtill förefaller knappast hållbar.

12.7 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Konsumenlens dröjsmål är i försia hand alt konsumenien inle belalar i lid. Ulredningen föreslår följande påföljder. Räll för näringsidkaren alt ställa in arbelel (deieniionsräit), rätt att häva, rätl all hålla kvar föremålel för Uänslen (relenlionsrält). Reglerna är tvingade till konsumentens förmån och syftar lill alt dra en gräns för hur hårda sanktioner som näringsidkaren får tillgripa mot konsumenien.

Ett låst läge skulle kunna inlräffa när näringsidkaren håller kvar en sak samiidigi som konsumenien utövar sin räll alt hålla inne belalningen därför all konsumenien menar alt näringsidkarens preslalion är felaklig. Ulredningen föreslår all konsumenien skall ha räll all få ul saken om konsumenten ställer betryggande säkerhel för näringsidkarens krav.

12.8 Centralorganisationen SACO/SR och Förbundet för jurister, samhälls
vetare och ekonomer (JUSEK):

Förbundet vill även ifrågasätta 5:5 och vad som anförs i moliven på s. 404. Paragrafen tvingar konsumenten vid tvisl om prisel all skaffa fram pengar, som del slutligen kanske visar sig all han egenlligen inle behövde erlägga, för atl deponera pengarna och få ul den reparerade saken. Konsumenien bör emellertid ha rält alt få ul saken ulan atl ställa säkerhet, ifall han har räll. Lämnar näringsidkaren inle ul saken, skall kunden ha skadestånd Gfr den generella regeln om slrikl skadeståndsansvar vid juridiska felbedömningar. Enligi förslagel lill 5: 5 har näringsidkaren allt atl vinna och ingenling att förlora på all kräva för myckel beiall, och i många fall lorde kunden resignera och belala del begärda prisel (ex. vis för en repare-

Prop. 1984/85:110 238

rad bil i ställd för all la sig från verksladen med laxi). Regeln kan alliså leda till missbruk från näringsidkarna och får generelll ogynnsamma verkningar vid belalningsuppgörelsen för konsumenterna.

Hänvisningen i 5; 6 innebär atl disposilivilden i ränlelagen kan ulnyttjas av näringsidkaren. Del måsle framgå av paragrafen all näringsidkaren inle har räll lill ränla i vidare mån än som följer av ränlelagens disposiiiva beslämmelser.

12.9 Vissa organisationer inom näringslivet:

Rält all inslälla arbelel (5 kap. I §)

Den föreslagna regeln alt näringsidkaren skall ha rätt att inslälla arbelel, om konsumenien inle belalar i räll lid, stämmer överens med gällande räll. Emellertid gäller della inle den föreslagna regeln alt näringsidkaren skall vara skyldig all fortsätta arbelel "på kredit", när Gänsien påböoats och arbelel icke kan uppskjulas ulan belydande risk för allvarlig skada för konsumenten. Om en sådan risk uppslår, kan man säkerligen räkna med all konsumenten på dt eller annat sätl tillmötesgår näringsidkarens krav på betalning annat än i sådani fall då han helt enkelt saknar betalningsförmåga. Men i sislnämnda fall kan det knappasl anses skäligl all näringsidkaren skall ulföra arbelel uian all överhuvud få beiall för del. Å andra sidan bör man kanske Ullmötesgå konsumenien såUllvida, atl han medges räll atl i del angivna fallel påfordra en forlsättning av arbelel mol all han släller betryggande säkerhel för belalningen. 1 andra hand kan man tänka sig alt inskränka skyldigheten all utföra arbelel, irois all konsumenien ej belalar i rätl tid, till sådani som kan ulföras ulan större koslnader.

Retentionsrällen (5 kap. 5 §)

Även den föreslagna regeln om näringsidkarens relenlionsräll stämmer överens med gällande rätl, dock med undantag för regeln all konsumenten har räll att få ut saken om han släller belryggande säkerhel för näringsidkarens krav. Härigenom förlorar visserligen näringsidkaren en möjlighel all lilllvinga sig beialning från en iredskande konsumenl men releniionsrällen kan, såsom ulredningen framhåller, också utövas chikanöst av mindre nogräknade näringsidkare för atl få orällmälig beialning. Av sislnämnda skäl kan organisalionerna godla den föreslagna regeln.

Sisla slyckel i 5 § innefattar endasl en upplysning om gällande rätl. Enligt organisalionerna kan del finnas anledning alt istället ulvidga de möjligheier som nu föreligger enligt lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare all sälja gods som ej avhämlals lill alt gälla generelll för näringsidkare som har ulfört arbele på lös sak och fortfarande har den i sin besittning. Delta kan tillgodoses genom en omformulering av lexlen enligi följande:

"För näringsidkarens fordran mol konsumenten gäller beslämmelserna i lagen (1950: 104)....".

Dröjsmålsränlan (5 kap. 6 §)

Organisalionerna anser alt bärande skäl saknas all göra de disposiiiva reglerna i ränlelagen ivingande inom områdel för konsumenlijänsler. Utredningen föreslår visserligen att man genom ändringar i ränlelagen skall åstadkomma en sådan höjning av dröjsmålsräntan alt den motverkar fres-lelsen för den betalningsskyldige atl skaffa sig kredil på billigare villkor än vad som normall vid Ullfällel gäller för kredilavial. Organisalionerna anser del emellerlid rikligasl alt räntelagen får bibehålla sin huvudsakliga karak-

Prop. 1984/85:110 239

lär alt genom disposiiiva regler fastställa ränta och ränlesals för fall då avtalet saknar bestämmelser härom. Alt införa särregler med högre ränla genom tvingande beslämmelser till fördel (och nackdel) för konsumenler anser organisalionerna inte vara en framkomlig väg. Av dessa skäl föreslår organisalionerna all beslämmelsen om ränla ulgår ur lagförslagel.

12.10 Handelskamrarna:

Rätl att inställa arbetet (5 kap. I §)

Den föreslagna regeln atl näringsidkaren skall ha rätl alt inslälla arbelel. om konsumenten inle belalar i rätl tid stämmer överens med gällande rält. Emellertid gäller della inte den föreslagna regeln all näringsidkaren skall vara skyldig all fortsätta arbelel "på kredit", när Gänsien påbörjais och arbelel icke kan uppskjutas ulan belydande risk för allvarlig skada för konsumenien. Om en sådan risk uppslår, kan man säkerligen räkna med all konsumenien på elt eller annat sätt tillmötesgår näringsidkarens krav på betalning annal än i sådana fall då han helt enkelt saknar betalningsförmåga. Men i sistnämnda fall kan del knappasl anses skäligl att närinsid-karen skall utföra arbelet ulan alt överhuvud få betalt för del. Å andra sidan bör man kanske lillmölesgå konsumenten såtillvida, all han medges räll all i dd angivna fallet påfordra en fortsättning av arbelel mol all han släller belryggande säkerhel för belalningen. 1 andra hand kan man tänka sig all inskränka skyldigheten atl utföra arbelet, trols all konsumenien ej belalar i räll lid, lill sådani som svarar mol en ringa del av del avialade lotalprisd.

Relenlionsrätlen (5 kap. 5 §)

Åven den föreslagna regeln om näringsidkarens relenlionsrätl stämmer överens med gällande rält, dock med undanlag för regeln atl konsumenien har räll alt få ul saken om han ställer betryggande säkerhel för näringsidkarens krav. Härigenom föriorar visserligen näringsidkaren en möjlighel all lilllvinga sig betalning från en Iredskande konsumenl men, såsom utredningen framhåller, kan relenlionsrätlen också ulövas chikanöst av mindre nogräknade näringsidkare för att få orällmälig beialning. Av sislnämnda skäl kan kamrarna godla den föreslagna regeln.

Sisla slyckel i 5 § innefattar endast en upplysning om gällande rätt. Enligt kamrarna kan det finnas anledning all i slällei ulvidga de möjligheier som nu föreligger enligt lagen (1950:104) om rält för haniverkare att sälja gods som ej avhämtats Ull atl gälla generelll för näringsidkare som har utfört arbete på lös sak och fortfarande har den i sin besittning. Della kan Ullgodoses genom en omformulering av lexlen enligt följande: "För näringsidkarens fordran mot konsumenten gäller bestämmelsema i lagen (1950:104)...".

Dröjsmålsräntan (5 kap. 6 §)

Handelskamrarna anser all bärande skäl saknas all göra de disposiiiva reglerna i ränlelagen Ivingande inom områdel för konsumenttjänsler. Ulredningen föreslår visserligen all man genom ändringar i ränlelagen skall åsladkomma en sådan höjning av dröjsmålsränlan all den molverkar fres-telsen för den betalningsskyldige all skaffa sig kredil på billigare villkor än vad som gäller för kredilavial. Kamrarna anser det emellerlid rikligasl att ränlelagen får bibehålla sin huvudsakliga karakiär all genom dispositiva

Prop. 1984/85:110 240

regler fastställa ränla och ränlesals för fall då avtalet saknar bestämmelser härom. Atl införa särregler med högre ränla genom tvingande beslämmelser lill fördel (och nackdel) för konsumenter anser kamrarna inte vara en framkomlig väg. Av dessa skäl föreslår kamrarna alt beslämmelsen om ränla ulgår ur lagförslagel.

12.11 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund:

En allmän synpunkt är atl del i lagförslagel inle framgår klarl all näringsidkarnas ansvar med avseende på resullalel bör avklinga i lakl med dröjsmål från konsumenlens sida all avhämla föremålel i fråga. Så l. ex. kan en klocka, efler reparalion som ulförls på elt fackmannamässigt tillfredsställande sätt - men som inte blir avhämtad av konsumenien inom en tidsrymd av etl par år - bli föremål för klagomål från konsumenien med avseende på arbelels utförande, oakial orsaken lill evenluella felakiigheier kan vara hänföriig till konsumentens dröjsmål med alt uthämta föremålel.

Verkningarna av hävning

Om näringsidkaren ivingas häva avtalet borde hun rimligtvis ha rätt lill ersällning (§ 4) även för del posiiiva konlraktsintresset även ulan att bevisa all all han enligt kap. 2, § 9, si. 2, "underlålil ull åtu sig annal arbele elc". Del finns ingen anledning all luckra upp konsumentkollektiveis känsla för ansvar för ingångna avtal och gjorda åtaganden.

Rån att kvarhålla föremålel för ijänsten

Organisalionerna förutsälter all sialsmaklerna i del fortsatta arbelel med förslagel lill konsumenttjänsllag kommer att föreslå en omarbdning av lagen angående hantverkares räll all sälja ej avhämiai gods (nuvarande lag 1950:104). Denna lag är olymplig och därför sällan användbar då en haniverkare söker betalning för ett arbeie. En samlidig lagändring bör genomföras.

Ränla Del saknas grund all införa en tvingande regel i § 6 om dröjsmälsräntans

storlek. Av del skälel bör meningen avslulas enligt följande: " om ej

annat avialais".

12.12 Sjösportens samarbetsdelegation (SSD):

Belräffande konsumenlens dröjsmål observeras alt rälten alt inslälla arbelel av sådan anledning gäller endasl vid överenskommelse om kon-lanlbelalning, som skall ulges före ijänsiens avslulande. Härutöver ges reparatören rält all häva i vissa siiualioner där beialning skall ske i efterhand och belalningen framsiår som osäker lill följd av kundens brislande solvens. Man frågar sig om inle mindre långlgående reaklion borde få förekomma vid skäl all förulse bdalningssvårigheler, nämligen att näringsidkaren inte skulle behöva tillgripa hävning utan endast inställa arbetet lill dess säkerhel slällls eller betalning erlagts i förskoll. Enligt lagförslagel innebär etl sådani inslällande av arbelel avialsbrott, om inle reparaiören samiidigi meddelar all han häver avlalel. En regel om inslällande av arbelel borde kunna ulformas i anslutning lill köplagens regler om säljarens sloppningsräll.

Prop. 1984/85:110 241

12.13 Kooperativa förbundet (KF):

KF kan godta ulredningens förslag lill beslämmelser i 4 och 5 kapillen.

12.14 Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Enligi 5: 5 måsle en konsumenl vid Ivisl om prisel deponera pengar för atl få ut den sak Gänsien avser. LRF ifrågasätter om den avvägning som gjorts är rimlig för de fall konsumenien får slulligi rält.

13 Förslaget till ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

13.1 Malmö tingsrätt:

Tingsrätten tillstyrker förslagel.

13.2 Bankinspektionen:

-------- Inte heller har inspeklionen någon erinran mol all marknadsfö
ringslagen --- utvidgas på säu utredningen föreslår.

13.3 Marknadsdomstolen:

Se avsnitt 5.5.

13.4 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Förslaget beträffande uividgning av marknadsföringslagens 4 §

att gälla även konsumentUänster kan NO tillstyrka.

13.5 Statens planverk:

Vidare föreslår utredningen en utvidgning av 4 § marknadsföringslagen (MFL) till att även gälla sådana av konsumenlUänsllagen omfattade Uänster, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller som är uppenbarl oGänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Planverket tillstyrker atl en sådan ändring av 4 § MFL kommer Ull slånd.

13.6 Statens industriverk:

Utredningens förslag rörande utvidgning av 4 § marknadsföringslagen innebär en förstärkning av konsumentskyddet, och synes inte medföra några stöme problem för seriösa näringsidkare. Industriverket kan därför tillstyrka förslaget. Verket biträder också förslaget om en utredning rörande behovet av ell lagförslag för näringsförbud.

13.7 Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF):

Den föreslagna ändringen i marknadsföringslagen (1975: 1418) 4 § finner MHF motiverad och tillstyrker förslaget.

16 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 242

14 Förslaget till ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

14.1 Malmö tingsrätt:

Tingsrätten tillstyrker förslaget.

14.2 Bankinspektionen:

-------- Inte heller har inspeklionen någon erinran mol all konsu
menlkredillagen uividgas på säll ulredningen föreslår.

14.3 Marknadsdomstolen:

1 huvudsak kan marknadsdomslolen anslula sig lill ulredningens överväganden angående Gänsler på kredit och även tillstyrka den föreslagna ändringen i konsumenlkredillagen (1977:981). Dock vill domslolen ifrågasätta om ulredningen inle någol underskallar belydelsen av l.ex. användningen av kreditkort på Uänsleområdei. Härvidlag lorde nämligen uivecklingen inle minsl under dd senasle halvårei ha lell lill en belydande ökning. Vid l.ex. bilreparaiioner lär del sålunda vara myckel vanligl all kredilkort används.

14.4 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Förslagen belräffande utvidgning av vissa bestämmelser i konsumentkreditlagen atl gälla även konsumenttjänster kan NO tillstyrka.

14.5 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet:

Fakultelsnämnden lillslyrker vad utredningen framhåller i moliven om atl krav på minsta kontantinsats ej bör uppställas samt om s. k. trepartsför-hållanden och ulredningens förslag till tillägg till konsumentkreditlagen

(23 a §).

14.6 Vissa organisationer inom näringslivet:

Regeln om kredilgivarens proprieborgensliknande ansvar i 10 § konsumenlkredillagen skulle komma all bli utomordentligt svåriillämpbar på konsumentUänstområdet. Svårigheterna för krediigivaren all avgöra om näringsidkaren har fullgjort sin preslalion på ell felaktigt säll, så att konsumenlens belalningsinvändning eller återkrav bör tillmötesgås, är uppenbara. Organisationerna vill därför avstyrka del föreslagna tillägget till konsumentkreditlagen.

Med hänsyn lill den tveksamhet som uppstått ifråga om kredilbegreppel, såsom det kommer till uttryck i konsumentkreditlagen, vill organisationerna fäsla uppmärksamhelen på del förhållandel atl uttalande i betänkandet på s. 513 - all kredit föreligger om konsumenten skall betala hela eller en del av prisel senare än vid avlämnandet av Gänsten - inte stämmer överens med vad som sägs på s. 458. Här sägs nämligen i kommentaren till 2 kap. 17 §, försia styckel, atl konsumenten även då betalning skall ske "efter anfordran" bör ha "någon lid på sig atl fullgöra sin prestation". Organisalionerna anser atl betänkandet härmed på ett rikligt sätt anger innebörden av en "kontantprestation" såsom den uppfattas i näringslivet och vill begagna tillfället atl efleriysa ell auktoritativt uttalande alt även kreditbegreppet i konsumentkreditlagen skall förslås på detla sätt.

Prop. 1984/85:110 243

14.7 Handelskamrarna:

Regeln om kreditgivarens proprieborgensliknande ansvar i 10 § konsumentkreditlagen skulle komma atl bli utomordenlligl svåriillämpbar på konsumenttjänslområdei. Svårighelerna för krediigivaren all avgöra om näringsidkaren har fullgjort sin preslalion på etl felaktigt säll, så all konsumenlens belalningsinvändning eller ålerkrav bör lillmölesgås, är uppenbara. Handelskamrarna vill därför avslyrka dd föreslagna lilläggel lill konsumenlkredillagen. Med hänsyn lill den iveksamhel som uppslån i fråga om kredilbegreppel, såsom del kommer lill uttryck i konsumenlkredillagen, vill kamrarna fäsla uppmärksamhelen på det förhållandet all ullalandet i belänkandel på s. 513 - alt kredit föreligger om konsumenien skall belala hela eller del av prisel senare än vid avlämnandei av Gänsien - inle slammer överens med vad som sägs på s. 458. Här sägs nämligen i kommenlaren lill 2 kap. 17 §, försia slyckel, alt konsumenien även då beialning skall ske "efler anfordran" bör ha "någon tid på sig all fullgöra sin preslalion". Handelskamrarna anser atl bebelänkandel härmed på etl riktigt sätl anger innebörden av en "konlanlpresiaiion" såsom den uppfällas i näringslivet och vill begagna tillfället alt efleriysa ett auktoritativt uttalande att även kredilbegreppel i konsumenlkredillagen skall förslås på detla sätt.

14.8 Svenska Sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen får dessulom särskili kommenlera de följdverkningar lagförslaget skulle medföra med hänsyn lagen lill de ändringar, som även föreslagits i gällande konsumentkredillag. Reparalion av såväl lös som fasl egendom har en belydande omfallning. Specielli reparalion av fasl egendom medför i de flesta fall koslnader, som sällan kan läckas ur konsumenlernas löpande inkomsler ulan får finansieras genom sparande eller lån. Gällande banklagsliftning och varierande grad av restrikriv kre-dilpolilik ger inle alltid möjlighel för bankerna all direkl lillgodose konsumenternas behov av kredit för dessa ändamål. Icke sällan får kreditbehoven tillgodoses inom ramen för del samarbeie i kreditfrågor som råder mellan näringsidkare och enskilda sparbanker — dvs. näringsidkaren förmedlar krediler inom en för denne uppställd limit.

Enligi förslagel skulle nuvarande konsumentkredillag ändras på etl sådant sätl all vid s. k. ireparlsförhållande, konsumenien skall kunna välja all rikla klagomål belräffande Uänsls utförande antingen till näringsidkaren, som utfört arbelet, eller lill kreditgivaren. Därtill kommer all konsumenlens rätt att ställa krav i vissa fall skulle kunna uppgå till två år efler det att arbetet utförts. Det säger sig självt all krediigivaren icke har kompelens för alt befatta sig med denna typ av frågor. Däresl denna bestämmelse skulle genomföras, skulle del utan tvivel få till följd atl ovan skisserade samarbete mellan näringsidkare och bank i kredilfrågor närmasl skulle upphöra. Därmed försvåras ytterligare konsumenlens möjligheier all till rimlig kostnad och under kontrollerade former finansiera reparationer. Det kan inte vara vare sig etl konsumentintresse eller ell samhällsin-tresse all ivinga konsumenien ul på den grå eller svarta kredilmarknaden för alt tillgodose behov av della slag. Konsumenlernas möjligheier lill service skulle även i betydande utsträckning äventyras då antalet mindre företag, vars exislens grundar sig på samarbeie med kredilgivare, skulle minska.

Prop. 1984/85:110 244

Med hänsyn lill ovanslående får Svenska sparbanksföreningen med

kraft framhålla--- all de förändringar av konsumenlkredillagen som

den nya lagsliftningen kan föranleda, icke får en sådan ulformning all krediigivaren omfatlas av ell så långlgående ansvar, som nu skisserals.

14.9 Finansieringsföretagens förening:

Sveriges Induslriförbund__ , Finansieringsfördagens Förening m.fl.

organisalioner har i tidigare nämnl yllrande beir. kredilgivarens ansvar angett all della ansvar skulle komma atl bli utomordenlligl svårtillämpal på konsumenttjänslområdei. Organisationerna avslyrker därför del föreslagna lilläggel lill konsumenlkredillagen all 10 § skall kunna Ullämpas betr. Gänsler.

Föreningens inställning är alt finansbolagen som kredilgivare icke skall ha ell ansvar enligi 10 § konsumenlkredillagen för sina kunders - säljföre-tagens - varor och tjänster.

Vid kontokrediler föreligger nämligen elt krediiavtal mellan finansbolaget och konsumenten/kontohavaren. Finansbolagets anslutningsavtal med säljfördagd reglerar endasl förhållandel all säljförelagd förbinder sig all godkänna konsumenternas/konlohavarnas köp mot företeende av kontokort som ulgör en anvisning till säljförelagd alt tillgodogöra sig betalning hos finansbolaget. Vid säljfördagets finansiering av bl. a. avbetalningskontrakt som slutits mellan konsumenten/kreditgivaren och säljföreiagei övertar finansbolaget endast krediten.

Finansbolaget har inga förutsättningar atl bedöma de köp som genomförs i samband med kredit enligt föregående stycke. Del är därför inle förenligl med finansbolagens verksamhet alt stå det proprieborgensliknande ansvar som stadgas i 10 § konsumentkreditlagen.

Därest ett ansvar för krediigivaren enligt 10 § konsumenlkredillagen ändock införes jämväl på konsumenttjänstområdet hemställer föreningen atl paragrafen för köp av varor och Gänster på kredit ändras på sådani säll alt säljfördagets ansvar blir primärt och kreditgivarens sekundärt. Del är vidare föreningens uppfattning att kreditgivarens ansvar skall inträda försl över etl minsta belopp förslagsvis tio procent på basbeloppet. Därigenom skulle kreditgivaren undvika att ta ställning till smärre tvister vid vilka det är särskilt besvärligt för krediigivaren atl bilda sig en riklig uppfatlning.

Prop. 1984/85:110 245

Bilaga 4

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till Konsumenttjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller avtal om Uänsler som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för enskill ändamål i fall då Uänsten avser

1. arbete på lösa saker, dock ej behandling av levande djur,

2. arbete på fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasla saker, dock ej arbete som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål eller annal arbele som den som uppför byggnaden har åtagit sig att utföra i samband därmed,

3. förvaring av lösa saker, dock ej förvaring av levande djur.

2§ Lagen gäller inte

1. Ullverkning av lösa saker, utom då konsumenten skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet,

2. installaUon, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för att fullgöra ett avtal om köp av en lös sak,

3. arbete som en näringsidkare utför för att avhjälpa fel i egendom som han har sålt.

3§ Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

Uppdraget m. m.

Ulförande och malerial

4§ Näringsidkaren skall utföra Gänsten på etl fackmässigt tillfredsställande sätt. Han skall vidare med lillböriig omsorg ta till vara konsumentens inlressen och samråda med denne i den utsträckning som det behövs och är möjligt.

Om inte annat får anses avtalat, ingår det i Gänsten atl näringsidkaren skall tillhandahålla behövligt material av normalt god beskaffenhet.

Säkerhel

5§ Tjänsten får inte utföras i strid mol sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsenUigen syftar till att säkerställa att föremålet för Gänsten är tillföriilligl från säkerhelssynpunkl.

Tjänsten får inte heller utföras i strid mot förbud enligt 4 § marknadsföringslagen (1975: 1418).

Prop. 1984/85:110 246

Skyldighet all avråda

6§ Om en Gänsl med hänsyn lill prisel, värdel av föremålel för Gänsien eller andra särskilda omsländigheter inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten, skall näringsidkaren avråda honom från att låla utföra Uänsten.

Om del försl sedan Gänsten har böGai ulföras visar sig alt den inte kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenien eller all prisel för tjänsien kan bli betydligt högre än konsumenten hade kunnat räkna med, skall näringsidkaren underrätta konsumenten om förhållandet och begära hans anvisningar.

Kan konsumenten inle anlräffas inom rimlig tid skall näringsidkaren avbryta påböGal arbele. Della gäller dock ej, om del finns särskilda skäl atl anla att konsumenien ändå önskar få Gänsten utförd.

7§ Har näringsidkaren åsidosall vad som åligger honom enligt 6§ och finns det slarka skäl alt anta all konsumenien annars hade avslåll från att beslälla Gänsien eller hade avbeslälll denna, har näringsidkaren inle slörre räll lill ersättning än han då skulle ha hafl.

För koslnader som inle ersätts enligi första stycket har näringsidkaren dock rätl Ull ersällning i den mån konsumenien annars skulle gynnas på ett oskäligl sätt.

Tilläggsarbete

8 § Om del när Gänsten utförs framkommer behov av tilläggsarbete som på

grund av sill samband med uppdraget lämpligen bör utföras samtidigt med

detla, skall näringsidkaren underrätta konsumenten och begära dennes

anvisningar.

Kan konsumenten inte anträffas inom rimlig tid, får näringsidkaren utföra lilläggsarbetel

1. om prisel för della är obeiydligi eller om det är lågt i förhållande till
prisel för den avialade Gänsien, eller

2. om del finns särskilda skäl att anla att konsumenten önskar få
tiiläggsarbeld ulfört i samband med uppdragel.

Näringsidkaren är skyldig alt utföra sådant tilläggsarbete som inle kan uppskjulas utan fara för allvarlig skada för konsumenien, om konsumenlens anvisningar inte kan inhämtas eller om konsumenten begär det.

1 fråga om pristillägg för tilläggsarbete gäller 38 §.

Fel hos tjänsten

Vad som avses med fel

9§ Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från

1. vad konsumenien med hänsyn lill 4§ har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse,

2. vad som sägs i 5 § första slycket, eller

3. vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsien skall också anses felaktig, om den har utförts i strid mot ett förbud som avses i 5 § andra slycket eller om näringsidkaren inte har utfört sådani tilläggsarbete som han är skyldig att ulföra enligt 8 § iredje stycket.

10 § Tjänsien skall vidare anses felaktig, om resultatet avviker från sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av Uänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighel som kan antas ha inverkal på avtalet och som i samband med avtalels ingående eller annars vid marknadsföring har lämnats

Prop. 1984/85:110 247

1. av näringsidkaren,

2. av någon annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknande organisation för näringsidkarens räkning, eller

3. av en leverantör av material till Gänsten eller av någon annan i lidigare led.

Första stycket gäller ej i fråga om uppgifter som i tid har rättats på ell lydligi säll.

11 § Tjänsten skall slutligen anses felaktig, om näringsidkaren före avtalets ingående har underlåtit all upplysa konsumenten om ett sådant förhållande rörande Gänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som näringsidkaren kände till eller borde ha känt lill och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för konsumenten. En förutsättning för att Gänsten skall anses felaktig i ell sådani fall är dock atl underlåtenheten kan antas ha inverkal på avtalet.

12 § Frågan om Gänsten är felaklig skall bedömas med hänsyn lill förhållandena vid den tidpunkl då uppdraget avslulades. Avser Uänslen en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne, anses uppdragel avslulal försl när saken har kommit i konsumentens besittning.

Om näringsidkaren har utfört Gänsten men uppdragel inte kan avslutas i rält tid på grund av något förhållande på konsumentens sida, är den avgörande tidpunkten i stället den då uppdragel skulle ha avslutats.

13§ Försämras resultatet efler den tidpunkt som anges i 12 §, skall Gänsten anses felaklig om försämringen är en följd av ett avtalsbrott på näringsidkarens sida.

14 § Har näringsidkaren genom en garanli eller liknande utfästelse åtagit
sig att under en viss tid efter den tidpunkl som anges i 12 § svara för
resultatet av Gänsten och försämras det utfästa resultatet under den an
givna liden, skall tjänsten anses felaklig.

Första stycket gäller ej, om näringsidkaren gör sannolikt atl försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsumentens sida.

15 § Avser Gänsten förvaring av en lös sak gäller i slället för vad som sägs i
9, 10 och 12-14§§ att Gänsten skall anses felakUg, om förvaringen anord
nas på etl sätt som avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4§ har rätl att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse,

2. vad som sägs i 5 § första stycket, eller

3. vad som dämtöver får anses avtalat.

Tjänsten skall också anses felaklig, om förvaringen anordnas i slrid mot ett förbud som avses i 5 § andra styckel eller på ett sätl som avviker från sådana uppgifter enligt 10§ som inle i tid har rättats på elt tydligt sätt.

Påföljder vid fel

16 § Är Gänsten felaktig ulan att det beror på något förhållande på konsu
menlens sida, får konsumenten hålla inne belalningen enligt 19 §. Han får
vidare kräva att felet avhjälps enligt 20 § första styckel eller också göra

Prop. 1984/85:110 248

avdrag på priset eller häva avlalel enligt 21 §. Dessutom får konsumenten kräva skadeslånd av näringsidkaren enligt vad som sägs i 31 §.

I fråga om konsumentens räll lill skadeslånd av någon annan än näringsidkaren finns beslämmelser i 33 §.

Reklamalion

17 § Vill konsumenten åberopa atl Gänsten är felaktig, skall han undertälla
näringsidkaren om detta inom skälig lid efter del alt han märkt eller bort
märka felet.

Reklamalion skall dock ske senast inom två år eller, vid arbete på mark eller på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasla saker, inom lio år efler det all uppdragel avslulades.

Har reklamalionsmeddelande lämnals in för befordran med posl eller avsänts på annal ändamålsenligl sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes.

18 § Reklamerar konsumenien inte inom den tid som följer av 17 §, förlorar
han rällen all åberopa felel. Har näringsidkaren handlat i slrid mot tro och
heder, förlorar konsumenien dock inle i någol fall denna rätt förrän tio år
efter det alt uppdragel avslulades.

Konsumenlens räll atl hålla inne betalningen

19 § Konsumenien får hålla inne så mycket av belalningen som fordras för
all ge honom säkerhel för hans krav på gmnd av etl fel hos Uänslen.

Avhjälpande

20 § Konsumenien har räll all kräva all näringsidkaren avhjälper felel, om
del inle medför olägenheler eller koslnader för näringsidkaren som är
oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsumenten.

Även om konsumenien inte kräver det får näringsidkaren avhjälpa felet, om han genast erbjuder sig att göra detla när konsumenten reklamerar och denne inte har något särskilt skäl atl avvisa erbjudandel.

Avhjälpande skall ske inom skälig tid efter del alt konsumenten har gett näringsidkaren tillfälle till det.

Avhjälpande skall ske ulan kostnad för konsumenten. Delta gäller dock inte kostnader som skulle ha uppkommit även om Uänsten hade utförts felfritt eller, om felel beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse, koslnader för att ersätta material som konsumenien enligt avtalet om Gänsten skall tillhandahålla och bekosta.

Prisavdrag och hävning

21 § Avhjälps inle felel enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra
avdrag på prisel. Om syftet med Gänsten i huvudsak är förfelat, får konsu
menten i ställd häva avtalet i dess helhet. Detsamma gäller, om Gänsten
har utförts i strid mot ett förbud enligt 4§ marknadsföringslagen
(1975:1418).

Om det redan innan Gänsten har utförts finns starka skäl att anta att den inle kommer att fullföljas ulan fel av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet beträffande ålerslående del. Om felet medför att syftet med Gänsten i huvudsak är förfelat eller om Gänsten utförs i strid mot ett förbud enligt 4 § marknadsföringslagen, får konsumenten i slället häva avtalet i dess helhet.

Prop. 1984/85:110 249

Prisavdragets storlek

22 § Ett prisavdrag skall molsvara vad del kostar konsumenien all få felel avhjälpi, bortsett från sådana koslnader som avses i 20 § Qärde stycket andra meningen. Om etl på detta sätt beräknat prisavdrag är oskäligt stort i förhållande till den betydelse som felet har för konsumenten, skall prisavdraget i stället svara mot felels betydelse för konsumenien.

Avser Gänsten förvaring, skall prisavdraget alllid svara mol felels beiydelse för konsumenten.

Verkningar av hävning

23§ Häver konsumenien avtalet i dess helhet, har näringsidkaren inte räll till betalning för Gänsten. Näringsidkaren har rätl all ålerfå del material som han har tillhandahållit, om del kan ske ulan att konsumenien åsamkas olägenheter eller kostnader av betydelse. I den mån det är skäligt skall konsumenten ersätta näringsidkarens kostnader för vad som ej kan återlämnas, dock högst med elt belopp som moisvarar dettas värde för konsumenien.

Häver konsumenien avlalel belräffande ålerslående del av Gänsien, har näringsidkaren rätl lill betalning med elt belopp som moisvarar priset för Uänsten i dess helhet med avdrag för vad det kostar konsumenten att fä den återstående delen utförd.

Näringsidkarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

24 § Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger om uppdraget, utan all
del beror på något förhållande på konsumenlens sida, inte har avslutats
inom den tid som har avtalats eller, om någon lid inle har avialais, inom
den tid som är skälig med hänsyn särskilt lill vad som är normall för en
Gänst av samma art och omfattning.

Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger också, om näringsidkaren inle iakttar en överenskommen lid för påböGande av Gänsien eller för etl arbetes framskridande.

Påföljder vid dröjsmål

25 § Vid dröjsmål på näringsidkarens sida får konsumenien hålla inne
betalningen enligt 27 §. Han får välja mellan att kräva att näringsidkaren
utför Gänsten enligt 28 § och att häva avlalel enligt 29 §. Dessutom får
konsumenien kräva skadeslånd av näringsidkaren enligt vad som sägs i
31 §.

Reklamation

26 § Sedan uppdraget har avslutals får konsumenten häva avtalet eller
fordra skadeslånd på grund av ett dröjsmål endast under förulsällning all
han inom skälig tid därefter har underrättat näringsidkaren om atl han vill
åberopa dröjsmålet.

Har reklamationsmeddelande lämnals in för befordran med post eller avsänls på annal ändamålsenligl säll, anses reklamalion ha skell när detta gjordes.

Konsumentens rält atl hälla inne betalningen

27 § Så länge näringsidkaren befinner sig i dröjsmål får konsumenien hålla
inne hela den del av betalningen för Gänsten som har förfallit sedan
17 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110. Bilagedel

Prop. 1984/85:110 250

dröjsmålel inlrädde. Har näringsidkaren enligi avlalel rält till betalning för en del av Gänsten som har utförts, får konsumenten dock inle hålla inne sådan betalning i vidare mån än som framgår av andra slyckel.

Konsumenien får alllid hålla inne så myckel av belalningen som fordras för all ge honom säkerhel för hans krav på grund av elt dröjsmål.

Näringsidkarens skyldighet atl ulföra tjänsten

28§ Konsumenien får kräva all näringsidkaren ulför Uänslen, om del inle medför olägenheler eller koslnader för näringsidkaren som är oskäligl slora i förhållande till konsumenlens inlresse av all avtalet fullföljs.

Hävning

29§ År dröjsmålel av väsenllig beiydelse för konsumenten, får han häva avlalel. Har mer än en obelydlig del av Uänslen ulförls, får konsumenien dock häva avlalel endasl beträffande den del som återstår, såvida inle syflel med Uänslen i huvudsak är förfelal pä grund av dröjsmålet.

Om del finns slarka skäl atl anla all del kommer atl inlräffa dröjsmål av väsenllig beiydelse för konsumenien, får han häva avtalei i enlighel med vad som sägs i försia stycket.

Verkningar av hävning

30 § 1 fråga om verkningarna av hävning lillämpas 23 §.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet m. m.

Skadesiåndsskyldighel på grund av fel eller dröjsmål

31 § Näringsidkaren är skyldig atl ersätta konsumenien skada som denne
tillfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inle näringsidkaren visar alt
skadan ej beror på försummelse på hans sida.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålel för Gänsien eller annan egendom som lillhör konsumenien eller någon medlem av hans hushåll. Näringsidkaren och konsumenien kan dock iräffa avtal om all sådan ersällning ej skall omfatta förlust i näringsverksamhel.

Skadesiåndsskyldighel i övrigl

32 § Om föremålel för Gänsten eller annan egendom som tillhör konsumen
ten eller någon medlem av hans hushåll skadas medan egendomen är i
näringsidkarens besittning eller annars under dennes konlroll, är näringsid
karen även i annal fall än som sägs i 31 § skyldig all ersätta skadan, om inte
näringsidkaren visar atl skadan ej beror på försummelse på hans sida.

Näringsidkaren är i övrigl skyldig att ersätta skada som tillfogas konsumenten, om skadan har vållals genom försummelse på näringsidkarens sida. Delsamma gäller i fråga om skada på egendom som lillhör någon medlem av konsumentens hushåll.

Näringsidkaren och konsumenten kan iräffa avtal om all ersällning enligi försia eller andra slyckel på grund av skada på egendom ej skall omfatta förlust i näringsverksamhel.

Skadeständsskyldighet för tredje man i vissa fall

33§ Har någon som avses i 10 § försia slyckel 2 eller 3 uppsålligen eller av vårdslöshel lämnal vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av Gänslens beskaffenhel eller ändamålsenlighel och är Gänsien på grund

Prop. 1984/85:110 251

därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra slyckel, är han skyldig all ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 10 § första styckel 2 eller 3 underiåtil all lämna sådan informalion av betydelse för bedömningen av Gänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel som han enligt marknadsföringslagen (1975: 1418) har ålagts all lämna och kan underiålenhelen antas ha inverkat på avtalet om Gänsten, är han skyldig att ersälla konsumenien skada som denne därigenom Ullfogas.

Skadeslåndsskyldighelen enligt försia eller andra slycket omfattar även ersällning för skada på föremålel för Gänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Jämkning av skadestånd

34 § Om skyldighelen atl ulge skadeslånd skulle vara oskäligt belungande med hänsyn lill den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efler vad som är skäligl. Härvid skall även beaklas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheler på den skadelidandes sida, den skadesländsskyldiges möjligheier alt förulse och hindra skadan saml andra särskilda omsländigheler.

Undantag för personskada

35§ Beslämmelserna i 31-34 §§ gäller inle ersättning för personskada.

Priset m. m.

Prisel

36§ 1 den mån priset inte följer av avlalel, skall konsumenien belala vad som är skäligl med hänsyn till Uänsiens art, omfallning och ulförande, gängse pris eller prisberäkningssätl för molsvarande Uänsler vid avialsUllfälld saml omständigheterna i övrigl.

Har näringsidkaren lämnat en ungefäriig prisuppgift får del uppgivna prisel dock inte överskridas med mer än 15 procenl, såvida inle någon annan prisgräns har avialais eller näringsidkaren har räll lill prisiillägg enligt 38 §.

37 § Konsumenien är inle skyldig all betala för en förberedande undersök
ning som näringsidkaren har utfört för alt ulreda omfallningen av eller
koslnaden för en Uänsl, om konsumenien på grund av sedvana inom
branschen eller i övrigl har skäl all anla alt undersökningen skall göras
utan ersättning.

PrisiUlägg

38 § Näringsidkaren har räll lill prisiillägg

1. om han har utfört tilläggsarbete i enlighel med bestämmelserna i 8§, eller

2. om Gänsten har fördyrats på grund av omsländigheler som är att hänföra Ull konsumenien och som näringsidkaren inie bort förutse när avtalet träffades.

I fråga om pristilläggets storlek gäller bestämmelserna i 36 §.

Betalning efter olyckshändelse m.m.

39 § Konsumenten är inte skyldig all belala för arbele som näringsidkaren
har ulfört eller malerial som denne har Ullhandahållii i den mån arbelet

Prop. 1984/85:110 252

eller malerialel försämras eller går förlorat genom en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse som inlräffar före den tidpunkt som anges i 12 §.

Specificerad räkning

40 § Näringsidkaren är skyldig all på konsumentens begäran ställa ul en
specificerad räkning för Uänslen. Räkningen skall göra del möjligt för
konsumenten alt bedöma del ulförda arbelels art och omfallning. 1 den
mån Gänsien inle har utförts mot fast pris skall det även framgå av räkning
en hur prisel har beräknals.

Tid för betalning

41 § Om inte annal följer av avlalel, är konsumenten skyldig att betala vid
anfordran sedan näringsidkaren har utfört Gänsten.

Har konsumenien i tid begärl en specificerad räkning, är han inle skyldig att betala förrän en sådan räkning har kommil honom lill hända.

Avbeställning

42 § Avbesläller konsumenien Uänslen innan den har slutförts, har nä
ringsidkaren rält lill ersällning för den del av Uänslen som redan har ulförls
samt för arbete som måsle ulföras irols avbeslällningen. Ersättningen skall
molsvara del pris som skulle ha gälll, om avtalet endast hade avsett vad
som har ulförts.

Näringsidkaren har vidare rält lill ersällning för föriuster i form av kostnader för den återstående delen av ijänslen saml ersättning för förluster i övrigt på grund av alt han har underlåtit atl ta på sig annal arbele eller på gmnd av all han på annal säll har inrättal sig efter uppdraget. Näringsidkaren har dock inte rätt lill sådan ersättning, om konsumenlens syfte med Ijänsten har blivit förfelat på grund av alt föremålet för Gänsten har skadats eller gåll förioral ulan atl detla har berott på försummelse på konsumentens sida eller på grund av atl konsumenien har hindrats all dra nytta av Gänsten lill följd av förfaltningsföreskrifter, myndighelsbeslui eller andra liknande omsländigheler utanför hans kontroll.

Ersättning lill näringsidkaren enligt andra styckel får inle översliga hans föriusi lill följd av avbeslällningen.

43 § Näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand besiämd ersättning vid avbeslällning, om den är skälig med hänsyn lill vad som vid avbeställning normall kan antas tillkomma en näringsidkare som ersättning enligt 42 §.

44 § Avser Gänsten arbete på en sak som har överlämnals i näringsidkarens besittning eller som skall lillverkas av denne, fär näringsidkaren fullfölja Gänsten och kräva fullt pris för denna, om konsumenten inte i rätt tid belalar vad han är skyldig för Gänsten enligt 42 eller 43 § eller ställer säkerhel för näringsidkarens fordran på denna ersättning.

Försia slycket gäller ej, om det är uppenbart all näringsidkaren vid en sådan försäljning av saken som avses i 50 § andra styckel ändå kommer att få betalning för sin fordran, sedan kostnaderna för försäljningen och vad näringsidkaren har atl fordra enligt 50 § första slycket har dragits av från köpeskillingen.

Prop. 1984/85:110 253

Konsumentens dröjsmål

Inställande av arbetet

45 § Betalar konsumenien inle i räll lid i fall då priset skall betalas helt
eller delvis innan tjänsien har ulförts eller underlåter konsumenien all i rält
lid lämna den medverkan som är nödvändig för alt Gänsten skall kunna
utföras, får näringsidkaren inställa arbetet till dess all konsumenien betalar
eller lämnar medverkan. Har Gänsten påböGats, är näringsidkaren dock
skyldig atl utföra arbete som inte kan uppskjulas utan risk för allvarlig
skada för konsumenien.

Insläller näringsidkaren arbetet enligt första styckel, har han räll till ersättning för kostnader och andra föriuster som delta åsamkar honom, om konsumenien inte visar all dröjsmålel ej beror på försummelse på hans sida.

Hävning

46 § Om konsumenien i fall som avses i 45 § trols påminnelse inte belalar
eller lämnar nödvändig medverkan och dröjsmålel är av väsenllig beiydel
se för näringsidkaren, får denne häva avlalel belräffande ålerslående del
av yänsten.

Har en påminnelse lämnats in för befordran med posl eller avsänls på annat ändamålsenligl sätt, förlorar näringsidkaren inte sin räll för den händelse påminnelsen försenas eller ej kommer fram.

47 § Näringsidkaren får också häva avlalel belräffande återstående del av Gänsten, om del redan på förhand finns slarka skäl all anta atl konsumenten inle kommer att betala eller lämna nödvändig medverkan i rätt lid och atl dröjsmålet kommer all bli av väsentlig betydelse för näringsidkaren.

48 § Häver näringsidkaren avtalet, är konsumenten skyldig att belala som om han hade avbeslällt Gänsten den dag då hävningen skedde.

Rätt alt hålla kvar föremålet för tjänsien m.m.

49 § Avser Gänsten en sak som har överlämnals i näringsidkarens besittning eller som skall lillverkas av denne och belalar konsumenien inle i räll tid vad näringsidkaren har all fordra på gmnd av uppdraget, får näringsidkaren hålla kvar saken lill dess all han har fått betalt eller, vid tvist om betalningen, till dess att konsumenten har ställl godtagbar säkerhel för del belopp som näringsidkaren har krävl. Näringsidkaren har dock inte rätt att hålla kvar saken, om det skulle vara uppenbart oskäligl mol konsumenien.

50 § Näringsidkaren skall vidla de ålgärder som skäligen kan krävas av honom för att vårda en sak som han håller kvar enligt 49 § eller som inle har hämtats i rätt tid. Han har rätt till skälig ersättning för vården.

I fråga om näringsidkarens räll att sälja en sak som han har lagil emol för att ulföra arbete på den finns bestämmelser i lagen (1950:104) om rätl för haniverkare atl sälja gods som ej avhämlals.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Prop. 1984/85:110 254

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös

egendom

Härigenom föreskrivs all 54 § lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

54 §
Har köparen ej inom ett år från Har köparen ej inom två är från
del godset av honom mottagits givit del godset av honom mottagits givit
säljaren meddelande, all han vill säljaren meddelande, att han vill
tala å fel eller brist, have sin lalan tala å fel eller brist, have sin lalan
förioral, ulan så är all säljaren åla- förioral, ulan så är all säljaren åla
gil sig all jämväl efler nämnda lid gil sig all jämväl efler nämnda lid
svara för gödsel, eller svikligl förfa- svara för godset, eller svikligl förfa
rande ligger säljaren Ull lasl. rande ligger säljaren lill last.

Denna lag träder i krafl den I januari 1986.

3 Förslag till

Lag om ändring i konsumenlköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrivs all 11 § konsumenlköplagen (1973:877) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11                                                                                             §
Vill köparen göra gällande befo- Vill köparen göra gällande befo
genhel på grund av fel i varan, skall genhet på grund av fel i varan, skall
han underrätta säljaren om felel han underrätta säljaren om felet
inom skälig lid efter det att han   inom skälig lid efler del all han
märkl eller bort märka detla, dock märkt eller bort märka detta, dock
ej senare än ett år från del han mol- ej senare än två år från det han mol
tog varan. Har annan än säljaren tog varan. Har annan än säljaren
för dennes räkning ålagit sig alt av- för dennes räkning ålagit sig all av
hjälpa fel i varan, får underrättelsen hjälpa fel i varan, får underrättelsen
i slället lämnas till den som gjort i ställd lämnas lill den som gjort
åtagandet.                                                                åtagandet.

Försummar köparen all lämna underrättelse såsom anges i första stycket, föriorar han rätten all göra gällande befogenhel på grund av felel.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1986.

Prop. 1984/85:110 256

Innehåll

Bilaga 1 Sammanfattning av konsumenttjänstutredningens betänkan
de (SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag ......... 1

Bilaga 2 Konsumenttjänstutredningens lagförslag ... ... 17

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över konsumenttjänst
utredningens betänkande ................................ ... 30

Remissinstanserna ............................................................ 30

1 Allmänna synpunkler .................................................. ... 31

1.1 Hovrätten för Väslra Sverige ................................. 31

1.2 Stockholms tingsrätt.............................................. 32

1.3 Malmö tingsrätt...................................................... .. 33

1.4 Brottsförebyggande rådet .................................... .. 34

1.5 Trafiksäkerhetsverket ............................................ 35

1.6 Sjöfartsverket ..................................................... .. 35

1.7 Bankinspektionen................................................... .. 35

1.8 Kommerskollegium ............................................... 36

1.9 Marknadsdomstolen............................................... 37

1.10 Näringsfrihelsombudsmannen (NO) ....................... 42

1.11 Konsumentverket/KO ............................................ 43

1.12 Allmänna reklamalionsnämnden (ARN)................... 47

1.13............................................................................... Statens planverk 49

1.14 Statens industriverk............................................... .. 49

1.15 Juridiska fakultelsnämnden vid Uppsala universitet 49

1.16 Konsumentköpsutredningen................................... 51

1.17 Landsorganisationen i Sverige (LO) ....................... 52

1.18 Tjänsiemännens centralorganisation (TCO)............ 52

1.19 Centralorganisationen SACO/SR och Förbundel för jurisler, samhällsvelare och ekonomer (JUSEK) ............................................................................... 53

1.20 Sveriges advokalsamfund ...................................... .. 53

1.21 Sveriges domareförbund ....................................... 54

1.22 Vissa organisationer inom näringslivet................... 55

1.23 Handelskamrarna .................................................. 59

1.24 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund ... 62

1.25 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges byggmästareförbund 63

1.26 Motorbranschens riksförbund (MRF)....................... 66

1.27 Kungl. automobilklubben (KAK) ........................... 67

1.28 Motorförarnas helnyklerhetsförbund (MHF)............ 68

1.29 Motormännens riksförbund (M).............................. .. 68

1.30 Västsvenska Varvsföreningen ............................. 68

1.31 Svenska Båtindustriföreningen Sweboat ............. .. 69

1.32 Sjösportens samarbetsdelegalion (SSD)................ 70

1.33 Kooperativa förbundet (KF).................................... 72

1.34 Lantbrukarnas riksförbund (LRF)............................ .. 73

1.35 Svenska Sparbanksföreningen .............................. 74

1.36 Sveriges villaägareförbund ................................... 74

1.37 Kristianstads kommuns konsumenlnämnd.............. 75

1.38 Svenska Försäkringsbolags riksförbund................. 76

Prop. 1984/85:110 257

2 Konsumenttjänsllagens Ullämpningsområde................ 77

2.1 Stockholms lingsräll................................................ 77

2.2 Malmö tingsrätt...................................................... 77

2.3 Bankinspektionen................................................... 78

2.4 Marknadsdomstolen............................................... 78

2.5 Konsumentverket/KO ............................................ 78

2.6 Allmänna reklamationsnämnden ........................... 80

2.7 Statens planverk ................................................... 81

2.8 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet 81

2.9 Småhusköpkommiilén ............................................ 83

2.10 Konsumentköpsutredningen.................................. 86

2.11 Sveriges advokatsamfund ..................................... 86

2.12 Vissa organisationer inom näringslivel................... 86

2.13 Handelskamrarna ................................................. 86

2.14 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund ... 86

2.15 Svenska Byggnadsenlreprenörföreningen och Sveriges byggmäslareförbund 87

2.16 Molormännens riksförbund (M)............................... .. 87

2.17 Västsvenska Varvsföreningen ............................. .. 87

2.18 Sjösportens samarbetsdelegation (SSD)............... 87

2.19 Kooperativa förbundel (KF).................................... 87

2.20 Lantbrukarnas riksförbund (LRF)............................ 88

3 Valet av lagstiftningsmodell.......................................... 88

3.1 Hovrätten för Västra Sverige ................................ 88

3.2 Stockholms tingsrätt.............................................. .. 88

3.3 Malmö tingsrätt...................................................... .. 88

3.4 Bankinspektionen.................................................. .. 88

3.5 Marknadsdomstolen............................................... .. 88

3.6 Näringsfrihetsombudsmannen (NO) ...................... 89

3.7 Konsumenlverket/KO ............................................ 89

3.8 Allmänna reklamationsnämnden .......................... 90

3.9 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universilei 90

3.10 Konsumenlköpsulredningen................................... 90

3.11 Landsorganisationen i Sverige (LO) ...................... .. 91

3.12 Tjänstemännens centralorganisation (TCO)........... 91

3.13 Centralorganisationen SACO/SR och Förbundel för jurisler, samhällsvelare och ekonomer (JUSEK) 91

3.14 Sveriges advokatsamfund ..................................... .. 91

3.15 Vissa organisationer inom näringslivel................... .. 91

3.16 Handelskamrarna .................................................. 92

3.17 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges byggmästareförbund 93

3.18 Motorbranschens riksförbund (MRF)....................... 93

3.19 Kooperativa förbundel (KF).................................... 93

4 Ansvar för marknadsföringen ..................................... .. 94

4.1 Hovrätten för Västra Sverige ................................ .. 94

4.2 Stockholms tingsrätt.............................................. .. 94

4.3 Malmö tingsrätt..................................................... .. 95

4.4 Marknadsdomslolen............................................... 95

4.5 Konsumentverket/KO ............................................ 97

4.6 Allmänna reklamationsnämnden ........................... 99

4.7 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet 99

4.8 Konsumentköpsutredningen.................................. 102

Prop. 1984/85:110 258

4.9 Tjänstemännens centralorganisation (TCO)............ . 107

4.10 Sveriges advokatsamfund ...................................... 107

4.11 Vissa organisationer inom näringslivel.................... . 108

4.12 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund ... 108

4.13 Sjösportens samarbelsdelegaUon (SSD)................. 109

4.14 Kooperativa förbundel (KF)..................................... 109

4.? 5 Lantbrukarnas riksförbund (LRF)........................... 110

4.16 Kristianstads kommuns konsumenlnämnd............. 110

5 Kraven på näringsidkarens prestation ......................... 110

5.1 Hovrätten för Västra Sverige ................................. IIO

5.2 Slockholms tingsrätt................................................ . 111

5.3 Malmö lingsräll........................................................ . 112

5.4 Trafiksäkerhets verket ......................................... 113

5.5 Marknadsdomstolen................................................ 113

5.6 Näringsfrihetsombudsmannen (NO) ....................... 114

5.7 Konsumenlverkel/KO .............................................. . 115

5.8 Allmänna reklamalionsnämnden ............................ . 119

5.9 Statens planverk .................................................... . 120

5.10 Juridiska fakultelsnämnden vid Uppsala universitet 121

5.11 Konsumentköpsutredningen................................... 125

5.12 Tjänstemännens centralorganisation (TCO)............ 128

5.13 Centralorganisationen SACO/SR och Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK) ................................................................................ 128

5.14 Sveriges advokatsamfund ...................................... 129

5.15 Sveriges domareförbund ....................................... 130

5.16 Vissa organisationer inom näringslivet.................... . 132

5.17 Handelskamrarna.................................................... 133

5.18 SHIO-Familjefördagen och Sveriges köpmannaförbund ... 135

5.19 Svenska Byggnadsenlreprenörföreningen och Sveriges byggmäslareförbund 136

5.20 Motorbranschens riksförbund (MRF)........................ 138

5.21 Kungl. Automobilklubben (KAK)................................ 139

5.22 Motormännens riksförbund (M)................................ . 139

5.23 Sjösportens samarbetsdelegalion (SSD)................. 139

5.24 Kooperativa förbundet (KF)..................................... 140

5.25 Lantbrukarnas riksförbund (LRF)............................. . 140

6 Konsumentens avbeställningsrätt ................................. . 141

6.1 Hovrätten för Västra Sverige ................................. . 141

6.2 Stockholms tingsrätt............................................... . 142

6.3 Marknadsdomstolen................................................ 142

6.4 Konsumenlverkel/KO .............................................. 142

6.5 Allmänna reklamalionsnämnden ............................ 143

6.6 Juridiska fakultelsnämnden vid Uppsala universitet 144

6.7 Konsumentköpsutredningen................................... 144

6.8 Tjänstemännens cenlralorganisalion (TCO)............. 145

6.9 Sveriges advokalsamfund ..................................... 145

6.10 Sveriges domareförbund ........................................ 146

6.11 Vissa organisalioner inom näringslivel.................... 147

6.12 Handelskamrarna ................................................... 147

6.13 SHIO-Familjefördagen och Sveriges köpmannaförbund ... 148

6.14 Molorbranschens riksförbund (MRF)........................ 148

6.15 Kungl. automobilklubben (KAK) ............................ 149

6.16 Molormännens riksförbund (M)................................ 149

Prop. 1984/85:110 259

6.17 Sjösportens samarbelsdelegaUon (SSD)................ 150

6.18 Kooperativa förbundel (KF).................................... 151

7 Konsumenlens belalningsskyldighel.............................. 151

7.1 Hovrätten för Väslra Sverige ................................. 151

7.2 Slockholms tingsrätt............................................... 151

7.3 Malmö lingsräll........................................................ 152

7.4 Marknadsdomstolen............................................... 153

7.5 Näringsfrihelsombudsmannen (NO) ....................... 153

7.6 Konsumentverket/KO ............................................ 154

7.7 Allmänna reklamalionsnämnden ........................... 155

7.8 Juridiska fakullelsnämnden vid Uppsala universilei 156

7.9 Konsumenlköpsulredningen................................... 157

7.10 Tjänsiemännens cenlralorganisalion (TCO)............ . 158

7.11 Cenlralorganisalionen SACO/SR och Förbundel för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK) .............................................................................. 159

7.12 Sveriges advokalsamfund .................................... . 159

7.13 Sveriges domareförbund ...................................... 161

7.14 Vissa organisalioner inom näringslivel ................... 161

7.15 Handelskamrarna .................................................. 162

7.16 SHIO-Familjefördagen och Sveriges Köpmannaförbund ... 162

7.17 Svenska Byggnadsenlreprenörföreningen och Sveriges byggmäslareförbund 163

7.18 Molorbranschens riksförbund (MRF)....................... 165

7.19 Kungl. Automobilklubben (KAK).............................. 166

7.20 Molormännens riksförbund (M)............................... 166

7.21 Sjösportens samarbelsdelegaUon (SSD)................ 167

7.22 Kooperativa förbundet (KF).................................... 167

7.23 Lantbrukarnas riksförbund (LRF)............................ 167

7.24 Kristianstads kommuns konsumentnämnd............. 167

8 Faran för näringsidkarens preslalion ........................... 168

8.1 Stockholms tingsrätt.............................................. 168

8.2 Malmö Ungsrält...................................................... 168

8.3 Marknadsdomslolen............................................... 169

8.4 Konsumenlverkel/KO ............................................. 169

8.5 Juridiska fakullelsnämnden vid Uppsala universilei 169

8.6 Konsumenlköpsulredningen................................... 169

8.7 Tjänsiemännens cenlralorganisalion (TCO)............ 171

8.8 Sveriges domareförbund ...................................... . 171

8.9 Vissa organisalioner inom näringslivet .................. . 172

8.10 Handelskamrarna .................................................. 172

8.11 SHIO-Familjefördagen och Sveriges köpmannaförbund ... 173

8.12 Molorbranschens riksförbund (MRF)....................... 173

8.13 Sjösportens samarbelsdelegaUon (SSD)................ 173

8.14 Kooperativa förbundel (KF).................................... 173

9 Fel i näringsidkarens preslalion..................................... . 174

9.1 Hovrätten för Väslra Sverige ................................. 174

9.2 Malmö lingsräll........................................................ 175

9.3 Marknadsdomslolen................................................ 176

9.4 Konsumentverket/KO ............................................ 177

9.5 Allmänna reklamalionsnämnden ........................... 179

9.6 Juridiska fakultelsnämnden vid Uppsala universilei 180

9.7 Konsumenlköpsulredningen................................... 184

9.8 Tjänsiemännens cenlralorganisalion (TCO)............. 189

Prop. 1984/85:110 260

9.9 Cenlralorganisalionen SACO/SR och Förbundel för jurisler, samhällsvetare och jurister (JUSEK) 190

9.10 Sveriges advokalsamfund ...................................... 191

9.11 Sveriges domareförbund ...................................... . 192

9.12 Vissa organisalioner inom näringslivel.................... 193

9.13 Handelskamrarna .................................................. . 194

9.14 SHIO-Familjefördagen och Sveriges köpmannaförbund ... 196

9.15 Svenska Byggnadsentrepenörföreningen och Sveriges byggmäslareförbund 196

9.16 Molorbranschens riksförbund (MRF)........................ . 198

9.17 Kungl. Automobilklubben (KAK)............................... . 199

9.18 Motorförarnas helnyklerhdsförbund (MHF).............. 199

9.19 Sjösportens samarbelsdelegaUon (SSD)................ 199

9.20 Kooperaliva förbundel (KF)...................................... . 201

9.21 Sveriges Villaägareförbund..................................... . 202

9.22 KrisUanstads kommuns konsumenlnämnd.............. . 202

10 Näringsidkarens dröjsmål 202

10.1 Hovrätten för Väslra Sverige ................................ . 202

10.2 Marknadsdomslolen.............................................. 204

10.3 Konsumenlverkel/KO ............................................ 204

10.4 Allmänna reklamalionsnämnden .......................... 205

10.5 Juridiska fakullelsnämnden vid Uppsala universilei 205

10.6 Konsumenlköpsulredningen.................................. . 206

10.7 Vissa organisationer inom näringslivel.................. . 208

10.8 Handelskamrarna ................................................. . 208

10.9 SHIO-Familjefördagen och Sveriges köpmannaförbund .. 209

10.10 Kooperaliva förbundel (KF).................................... . 209

11 Näringsidkarens skadeståndsskyldighet 209

11.1 Hovrätten för Väslra Sverige ............................... . 209

11.2 Slockholms tingsrätt............................................. 210

11.3 Malmö tingsrätt.................................................... 210

11.4 Marknadsdomslolen.............................................. 211

11.5 Konsumenlverkel/KO ........................................... 212

11.6 Allmänna reklamalionsnämnden ......................... . 213

11.7 Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet 214

11.8 Konsumentköpsutredningen................................ . 221

11.9 Sveriges domareförbund ..................................... . 226

11.10 Vissa organisalioner inom näringslivel.................. . 226

11.11 Handelskamrarna ................................................ 228

11.12 SHIO-Familjefördagen och Sveriges köpmannaförbund .. 230

11.13 Svenska Byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges byggmäslareförbund 230

11.14 Motorbranschens riksförbund (MRF)..................... 231

11.15 Västsvenska varvsföreningen............................... 231

11.16 Sjösportens samarbetsdelegalion (SSD).............. 233

11.17 Kooperaliva förbundel (KF)................................... 233

11.18 Svenska Försäkringsbolags riksförbund............... 233

12 Konsumenlens dröjsmål 234

12.1 Malmö tingsrätt..................................................... . 234

12.2 Marknadsdomstolen.............................................. 235

12.3 Konsumenlverket/KO ........................................... 335

12.4 Allmänna reklamalionsnämnden .......................... 235

12.5 Juridiska fakultelsnämnden vid Uppsala universilei 235

Prop. 1984/85:110 261

12.6 Konsumenlköpsulredningen.................................. 236

12.7 Tjänsiemännens cenlralorganisalion (TCO)........... 237

12.8 Cenlralorganisalionen SACO/SR och Förbundel för jurisler, samhällsvelare och ekonomer (JUSEK) ............................................................................. 237

12.9 Vissa organisalioner inom näringslivel ................. . 238

12.10 Handelskamrarna ................................................. 239

12.11 SHIO-Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund .. 240

12.12 Sjösporlens samarbelsdelegaUon (SSD)............... . 240

12.13 Kooperativa förbundet (KF).................................. . 241

12.14 Lantbrukarnas riksförbund (LRF).......................... . 241

13 Förslaget lill ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418) 241

13.1 Malmö lingsräll...................................................... . 241

13.2 Bankinspektionen................................................. . 241

13.3 Marknadsdomslolen.............................................. . 241

13.4 Näringsfrihelsombudsmannen (NO) ..................... . 241

13.5 Statens planverk .................................................. . 241

13.6 Statens induslriverk ............................................. . 241

13.7 Molorföramas helnyklerhdsförbund (MHF)............. 241

14 Förslagel lill ändring i konsumenlkredillagen (1977:981) 242

14.1 Malmö tingsrätt..................................................... 242

14.2 Bankinspektionen................................................. 242

14.3 Marknadsdomstolen.............................................. 242

14.4 Näringsfrihelsombudsmannen (NO) .................... 242

14.5 Juridiska fakullelsnämnden vid Uppsala universilei 242

14.6 Vissa organisalioner inom näringslivel.................. 242

14.7 Handelskamrarna ................................................. 243

14.8 Svenska Sparbanksföreningen ............................ 243

14.9 Finansieringsfördagens förening........................... 244

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag .......................... . 245

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985