Trafikutskottets betänkande
1984/85:6

med förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar, m. m. (prop. 1984/85:6)
Sammanfattning

I betänkandet behandlas till en början vissa i propositionen framlagda
förslag till ändringar i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar samt i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer.

Innebörden av förslagen - som utskottet tillstyrker - är främst att
trafiksäkerhetsverkets beslut om vissa hastighetsbegränsningar inte skall
behöva kungöras i verkets författningssamling. Besluten skall i stället tas in i
de särskilda liggare med lokala trafikföreskrifter som förs av kommunerna.

Vidare behandlas vissa i propositionen framlagda förslag till ändringar i
lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och fyra motioner, vari yrkas avslag
på förslaget att tingsrätterna i fortsättningen skall vara sista instans i ärenden
om felparkeringsavgift.

Yttrande över propositionen i denna del och motionerna har avgivits av
justitieutskottet, som förordar att frågan övervägs på nytt i regeringskansliet.

Trafikutskottet gör samma bedömning och avstyrker regeringens förslag i
ifrågavarande del.

Tidpunkten för de nya lagarnas ikraftträdande föreslås bli ändrad från den
1 januari 1985 till den 1 april 1985.

I betänkandet hemställs slutligen att riksdagen lämnar utan erinran vad
som i propositionen anförs om att verkställigheten av riksdagens beslut om
mopedregistrering bör anstå t. v.

Propositionen

I proposition 1984/85:6 föreslår regeringen (kommunikationsdepartementet)
riksdagen att anta de genom propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar,

2. lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,

3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad föredragande departementschefen
har anfört om registrering av mopeder.

1 Riksdagen 1984185.15 sami. Nr 6

TU 1984/85:6

I propositionen föreslås regeringen få bemyndigande att föreskriva att en
myndighets beslut om högsta tillåtna färdhastighet inte behöver kungöras
enligt lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar.
Vidare föreslås att tingsrätterna i fortsättningen skall vara sista instans vid
prövning av beslut om felparkeringsavgift enligt lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift. Slutligen förordas att verkställigheten av riksdagens
beslut om mopedregistrering får anstå.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och
andra författningar

Härigenom föreskrivs att 2 och 9$$ lagen (1976:633) om kungörande av
lagar oell andra författningar1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelsi

böreslätten lydelse

1 fråga om andra författningar än lagar gäller att 4-9 Sjj inte tillämpas pä
en författning

1. som på grund av sekretesslagen (1980: 100) inte lär lämnas ut till envar
eller

2. som endast reglerar en statlig myndighets inre förhållanden eller
förhållandet mellan statliga myndigheter inbördes, förutsatt ali författningen
inte innehåller något som kan vara av väsentligt intresse för utomstående
eller för berörda arbetstagares eller uppdragstagares rättsställning.

Regeringen får föreskriva dels att

Regeringen får föreskriva att lokala
trafikföreskrifter inte behöver
kungöras pa det sätt som anges i
9S.

lokala trafikföreskrifter inte behöver
kungöras pä det sätt som anges
i 9 5. dels ali föreskri/ter ani hättsta
tillät na fardliastitthet inte heliöver
kanttöras pa det sätt sam mittes i
6$.

9 S

Författning som beslutas av länsstyrelse
eller av annan regional eller
lokal statlig myndighet som är
underordnad regeringen och ej tillhör
försvarsmakten skall kungöras i
författningssamlingen för det län
inom vilket myndigheten har sitt
säte. Detsamma skall nälla beträffande
författning sam beslutas av

Författning som beslutas av länsstyrelse
eller av annan regional eller
lokal statlig myndighet som är
underordnad regeringen och ej tillhör
försvarsmakten skall kungöras i
författningssamlingen för det län
inom vilket myndigheten har sitt
säte. Länets författningssamling
utges genom länsstyrelsens försorg.

1 Lagen omtryckt 1982: 1254.

TU 1984/85:6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skogsvårdsstyreise. Länets författningssamling
utges genom länsstyrelsens
försorg.

Gör utomordentliga förhållanden det påkallat kan regeringen medge att
författning som avses i första stycket kungöres på annat sätt än i länets
författningssamling.

Om kungörande av författning som beslutas av regional eller lokal myndighet
som tillhör försvarsmakten beslutar regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om tratik, transporter och kommunikationer

Härigenom föreskrivs att IS lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer1 skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

IS2

Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3
eller 5 S regeringsformen, om föreskrifterna gäller

1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd för allmänheten,

2. sådan befordran i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersättning för järnvägsbefordran som avses
under I,

3. säkerheten i spårbunden trafik eller ordningens upprätthållande i
samband med sådan trafik,

4. postbefordran eller telekommunikationer,

5. rätt att driva sjöfart inom Sveriges sjöterritorium med utländskt fartyg.

6. trafikregler eller säkerhetsanordningar för sjötrafiken inom Sveriges
sjöterritorium eller för sjötrafiken med svenska fartyg, sjöflygplan och
svävare utanför Sveriges sjöterritorium,

7. skeppsmätning.

8. trafik på väg eller i terräng,

9. fordons beskaffenhet och utrustning,

10. registrering eller annan kon- 10. registrering eller annan kontroll
av fordon. troll av fordon,

II. skyldighet för kommunerna
att tillhandahålla föreskrifter och

' Lagen omtryckt 1978:233.
2 Senaste lydelse 1982: 167.

TU 1984/85:6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

andra uppgifter som rör förhållandena
i trafiken,

12. riksfärdtjänst.

Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter för granskning
eller kontroll enligt bestämmelse som avses i första stycket 3, 9 eller

10. Regeringen bemyndigas också att besluta föreskrifter om avgifter för
farledsverksamheten samt om avgifter för skeppsmätning och avgifter för
tillstånd enligt första stycket 5.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att I, 3. 4. 10 och II 88 lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I 8:

Regeringen får förordna att denna lag skall tillämpas i fråga om överträdelser
av föreskrifter som rör parkering eller stannande av

1. fordon som är upptagna i bilregistret eller motsvarande utländska
register.

2. fordon som är upptagna i det militära fordonsrcgistret. eller

3. fordon som brukas med stöd av saluvagns-, turistvagns-, exportvagnseller
interimslicens.

om överträdelsen inte är belagd med straff.

Vad sorn sägs i lagen om ägare
av Jördan gäller, i fråga om Jördan
sam brukas med stöd av licens sam
anges i 3, licensinnehavaren.

Regeringen får ange det högsta och det lägsta belopp som felparkeringsavgifter
får fastställas till. Beloppen får därvid varieras med hänsyn till
skilda slag av parkeringsöverträdelser. Att beloppet höjs i vissa läll framgår
av 6 8 andra stycket.

/ de kommuner sam svarar för Avgiftens belopp fastställs av retrajikövervakning
enligt lagen geringen eller den myndighet eller

(1964:321) om kommunal trafik- kommun som regeringen bestämövervakning
fastställer kommun- mer.

fullmäktige felparkeringsavgiflens
belopp. I andra kommuner fastställs
beloppet av länsstyrelsen.

1 Lagen omtryckt 1981: 142.

2 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

TU 1984/85:6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 8

Den som när överträdelsen skedde
var antecknad som fordonets
ägare i register som avses i I § är
ansvarig för att felparkeringsavgiften
betalas. Detta gäller dock ej om
omständigheterna gör det sannolikt
att fordonet har frånhänts honom
genom brott.

Fordonets ägare ansvarar för att
felparkeringsavgiften betalas. Ägaren
ansvarar dock inte om omständigheterna
gör det sannolikt att fordonet
frånhänts honom genom
brott.

Med fordonets ägare avses

1. den som när överträdelsen
skedde var antecknad som fordonets
ägare i något av de register
som avses i I § I eller 2 eller

2. ifråga om fordon soot braka s
med stöd av licens sorn anges i I §

3. den som vid samma tid innehade
licensen.

10 8’

Mot beslut enligt 9 8 som innebär
att betalningsansvaret undanröjts
får talan ej Joras.

Tidan mot annat beslut enligt 9§
föres genom besvär hos den tingsrätt
inom vars domkrets överträdelsen
har ägt rum. Vid prövning av
besvären tillämpas lagen (1946: 807)
om handläggning av domstolsärenden
om ej annat anges i denna lag.
Därvid gäller i fråga om besvär vad
i den lagen sägs om ansökan. Besvär
skall dock alltid anföras skriftligen.

Talan mot tingsrätts heslat föres
genom besvär i hovrätten.

Mot hovrätts hesla! får talan ej
Jörns.

Beslut enligt 9§ som innebiir att
betalningsansvaret undanröjts får
inte överklagas.

Andra beslut enligt 9§ får överklagas
genom besvär hos den tingsrätt
inom vars domkrets överträdelsen
har ägt rum. Vid prövning av
besvären tillämpas lagen (1946: 807)
om handläggning av domstolsärenden
om ej annat anges i denna lag.
Därvid gäller i fråga om besvär vad
i den lagen sägs om ansökan. Besvär
skall dock alltid anföras skriftligen.

Tingsrättens beslut får inte
överklagas.

113

/ tingsrätt och hovrätt för allmän
åklagare det allmännas talan.

Vid tingsrätten för allmän åklagare
det allmännas talan.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985. I fråga om överträdelser
skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

' Ändringen innebär bl. a. att fjärde stycket upphävs.
1* Riksdagen 1984185. 15 sami. Nr 6

TU 1984/85:6

Motionerna

I motion 1984/85:36 av Rune Torwald m. fl. (c) yrkas att riksdagen avslår
regeringens förslag till ändring av 10 § första och tredje styckena samt 11 §
lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

I motion 1984/85:37 av Karin Ahrland och Olle Grahn (båda fp) yrkas att
riksdagen beslutar avslå propositionen i den del som gäller 10 § och 11 § i lag
om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift.

I motion 1984/85:38 av Allan Ekström (m) yrkas att riksdagen avslår den
föreslagna ändringen av 10 § lagen om felparkeringsavgift.

I motion 1984/85:39 av Rolf Clarkson m. fl. (m) yrkas att riksdagen avslår
propositionen, i vad avser den däri föreslagna ändringen av 10 § lagen om
felparkeringsavgift.

Yttrande

Över propositionen, såvitt gäller 10 och 11 §§ i förslaget till lag om ändring i
lagen om felparkeringsavgift, samt de med anledning av propositionen
väckta motionerna i motsvarande del, har yttrande avgivits av justitieutskottet
(JuU 1984/85: ly). Se bilaga till detta betänkande (s. 13-24).

Utskottet

1 Kungörandelagen och bemyndigandelagen

Enligt vägtrafikkungörelsen (1972:603), VTK, får länsstyrelserna, kommunerna
och trafiksäkerhetsverket (TSV) besluta om vissa hastighetsbegränsningar.
För länsstyrelsernas och kommunernas beslut gäller att de skall
meddelas genom lokala trafikföreskrifter, vilka tas in i särskilda liggare som
förs av kommunerna. För TSV:s beslut gäller - till följd av ett stadgande i
lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar (kungörandelagen)
- att de skall kungöras i en av verket utgiven författningssamling.
Av vägmärkesförordningen (1978:1001) följer vidare att såväl länsstyrelsernas
som kommunernas och TSV:s beslut om hastighetsbegränsningar skall
tillkännages med vägmärken.

I propositionen föreslås att TSV:s beslut om hastighetsbegränsningar inte
skall behöva kungöras i verkets författningssamling. Besluten bör i stället
inlemmas i det system för tillkännagivande som gäller för lokala trafikföreskrifter,
dvs. tas in i de särskilda liggare som förs av kommunerna.

Enligt föredragande departementschefen har det inte medfört några
problem från rättssäkerhetssynpunkt att lokala trafikföreskrifter om hastighetsbegränsningar
inte kungörs i någon författning. Allmänhetens behov av
information om gällande hastighetsbegränsningar torde - framhåller föredraganden
- tillgodoses genom vägmärkena. I sammanhanget erinras om att

TU 1984/85:6

straffrättslig påföljd enligt VTK - för den som överskridit en beslutad
färdhastighet - kan utgå endast om beslutet tillkännagivits med vägmärke.

I propositionen erinras vidare om att regeringen i lagen (1975:88) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer
(bemyndigandelagen) har tillerkänts en rad befogenheter på
trafiklagstiftningens område.

Något direkt bemyndigande att föreskriva skyldighet för kommunerna att
föra liggare över trafikföreskrifter har emellertid inte lämnats. Mot bakgrund
av den utvidgade skyldighet i detta avseende som förordas i propositionen
föreslår regeringen att den får ett sådant bemyndigande.

Utskottet har ingen erinran mot det sålunda föreslagna nya förfarandet för
att meddela trafiksäkerhetsverkets beslut om hastighetsbegränsningar. Detsamma
gäller de förslag till ändringar i kungörandelagen och bemyndigandelagen
som läggs fram i propositionen och som avser det nya förfarandet.
Förslagen tillstyrks.

Regeringens förslag i övrigt till ändringar i kungörandelagen och bemyndigandelagen
har inte heller givit utskottet anledning till erinran, varför även
dessa förslag tillstyrks.

Tiden fram till den i de båda lagförslagen angivna tidpunkten för
ikraftträdanden - den 1 januari 1985 - synes dock utskottet alltför knapp.
Ikraftträdandena bör därför bestämmas till den 1 april 1985.

2 Lagen om felparkeringsavgift

2.1 Besvärsinstanser

Genom lagen (1976:206) om felparkeringsavgift avskaffades bötesstraffet
för - eller avkriminaliserades - flertalet parkeringsförseelser och ersattes av
en felparkeringsavgift. Bestämmelser om rättelse av felaktiga beslut om
felparkeringsanmärkningar och om fullföljd av talan mot beslut om betalningsansvar
för felparkeringsavgifter finns i lagens 8-11 §§. Bestämmelserna
innebär i korthet följande.

Anser en fordonsförare eller -ägare att en parkeringsanmärkning inte hade
bort meddelas, får han ansöka om rättelse hos polismyndigheten. Om denna
ansökan bifalls, skall polismyndigheten undanröja betalningsansvaret. Beslut
med anledning av en ansökan om rättelse kan inte överklagas.

Fordonsägaren kan också skriftligen hos polismyndigheten bestrida betalningsansvaret.
Detta gäller även om han har fått avslag på en ansökan om
rättelse. Han skall då ange grunden för bestridandet. Polismyndigheten
verkställer den utredning som behövs. Om det beslut som polismyndigheten
meddelar med anledning av bestridandet innebär att betalningsansvaret
undanröjs, kan beslutet inte överklagas. I annat fall får beslutet överklagas

TU 1984/85:6

genom besvär i tingsrätten. Tingsrättens beslut kan i sin tur överklagas
genom besvär i hovrätten. Allmän åklagare för det allmännas talan i tingsrätt
och hovrätt.

I proposition 1975/76:106 med förslag till lag om felparkeringsavgift
föreslog regeringen att tingsrätt skulle vara sista instans vid prövning av
betalningsansvar för felparkeringsavgifter.

Med anledning av en motion i ämnet anförde utskottet i sitt betänkande
(TU 1975/76:14) över propositionen emellertid följande (s. 13).

Med hänsyn till behovet av prejudikat på området finner utskottet det
erforderligt att i varje fall under en övergångstid talan mot ifrågavarande
ärenden kan föras i hovrätt. Skulle det visa sig att det blir en stor tillströmning
av ärenden av ifrågavarande slag till hovrätterna bör denna överklagningsmöjlighet
efter övergångstiden kunna avskaffas. Utskottet vill också erinra
om att enligt propositionen behandlingen av ärendena i fråga t. v. förlagts till
polismyndighet och allmän domstol i avvaktan på hur andra liknande frågor
om övergång till avgiftssystem kommer att få sin lösning. I samband därmed
torde - mot bakgrund av erfarenheter av lagens tillämpning - även frågan om
prejudikatsinstans komma att upptas till förnyad prövning.

Riksdagen antog förslaget till lag om felparkeringsavgift med de ändringar
som utskottet föreslagit bl. a. beträffande fullföljdsrätten (rskr 1975/76:240).

Föredraganden framhåller att erfarenheterna av lagstiftningen om felparkeringsavgift,
som trädde i kraft den 1 april 1977, i allt väsentligt är goda och
att en domstolspraxis under denna tid hunnit utvecklas. I brist på särskild
statistik över antalet ärenden enligt lagen om felparkeringsavgift hos
hovrätterna saknas - fortsätter föredraganden - exakt kunskap om hur
handläggningen av dessa ärenden påverkar hovrätternas arbetsbörda. Ingenting
tyder i och för sig på att tillströmningen av parkeringsärenden normalt är
anmärkningsvärt stor. Varje lättnad i hovrätternas och åklagarnas arbetsbörda
är emellertid önskvärd. Eftersom behovet av prejudikat numera -framhåller föredraganden vidare - torde vara tillgodosett, finns det inte
längre skäl att ha tre prövningsinstanser i ärendena i fråga. Han föreslår
därför att tingsrätterna i fortsättningen skall vara sista instans.

Mot regeringens förslag riktas en rad invändningar i motionerna 1984/
85:36 (c), 1984/85:37 (fp), 1984/85:38 (m) och 1984/85:39 (m). Invändningarna
är bl. a. följande.

- På grund av frågans principiella vikt borde regeringen ha inhämtat
yttranden från lagrådet och berörda rättsinstanser.

- Det har inte visats att hovrätterna fått en stor tillströmning av parkeringsärenden.
Därmed saknas en väsentlig grund, som utskottet angav i sitt
betänkande TU 1975/76:14, för att - efter en övergångstid - kunna avskaffa
möjligheten till fullföljd av talan i hovrätt.

- Det är inte rimligt att man avskär möjligheterna att överklaga en underrätts
beslut bara för att denna möjlighet har kommit att utnyttjas i sådan

TU 1984/85:6

utsträckning att det uppstår administrativa problem hos domstolarna. Om
dessa inte har tillräckliga resurser för sin rättstillämpning, bör lagens
materiella bestämmelser ändras eller domstolarna tillföras ytterligare
resurser. Regeringen bör också överväga att på ett effektivare sätt än nu
beivra uppenbart rättegångsmissbruk.

- Regeringens förslag öppnar vägen för att också i andra sammanhang vid
ofta förekommande typer av mål avskära möjligheten att överklaga beslut
och domar.

- Felparkeringsmål avgörs regelmässigt i tingsrätterna av tingsnotarier, dvs.
personal under utbildning, som inte har den erfarenhet som krävs i de fall
där ansvarsfrågan är svårbedömd. Rättssäkerheten och behovet av prejudikatbildning
kräver att möjligheten att överklaga felparkeringsavgifter till
hovrätt bibehålls.

Justitieutskottet framhåller i sitt yttrande att regeringens förslag till
ändring av 10 och 11 §§ i lagen om felparkeringsavgift aktualiserar två helt
skilda frågor. Den ena frågan är principiell och gäller hur fullföljdsordningen
bör vara utformad inom sanktionssystemet för felparkeringsavgifter. Den
andra frågan gäller åtgärder till följd av den på senare tid osedvanligt starka
ökningen - särskilt i Stockholms tingsrätt - av antalet parkeringsärenden.
(För vissa statistiska uppgifter härom se s. 16 och 21).

Beträffande den sistnämnda frågan anser justitieutskottet att ett förbud att
fullfölja talan till hovrätt inte skulle lösa - utan snarare förvärra - problemen.
Detta sägs gälla särskilt om det samtidigt med förbudet skulle föreskrivas att
parkeringsärenden ej får prövas av tingsnotarie. Och så måste enligt
utskottet rimligen ske.

Vad gäller fullföljdsordningen erinrar justitieutskottet om att föredragande
statsrådet och trafikutskottet i 1976 års lagstiftningsärende om felparkeringsavgifter
förutskickade framtida lösningar av överprövningsproblemen i
samband med en ytterligare övergång till avgiftssystem. Efter en redogörelse
för olika kriminalpolitiska överväganden rörande sådana sanktionssystem
som det här gäller uttalar utskottet att någon mera allmän övergång till
sådana system ännu inte har kommit till stånd och att något mera samlat
grepp på saken ännu inte har tagits från statsmakternas sida.

Mot bakgrund av det anförda säger sig justitieutskottet hysa stark tvekan
inför tanken att nu genomföra någon principiell ändring i den processuella
delen av sanktionssystemet för parkeringsavgifter. Utskottet förordar därför
att ärendet på nytt övervägs i regeringskansliet. Därvid bör bl. a. beaktas om
intresset av processekonomiska vinster och av prejudikatbildning kan
tillgodoses med en ordning enligt vilken tingsrätts avgörande får prövas av
hovrätt endast då hovrätten meddelat prövningstillstånd. Den motionsvägen
väckta frågan om lagstiftningens överensstämmelse med internationella
konventioner sägs också böra övervägas i sammanhanget.

Vid de nya övervägandena är det enligt justitieutskottet särskilt angeläget

TU 1984/85:6

att man snabbt söker åstadkomma en bättring i förhållandena på tingsrättsnivå.
I sammanhanget för utskottet fram tanken att för prövningen i första
instans, dvs. hos polismyndigheten, införa ett system meds. k. preklusion (jfr
nedan) som påföljd för brister i processföringen. Även andra åtgärder för att
förbättra processföringen och underlätta förhållandena sägs böra övervägas.

Avslutningsvis understryker justitieutskottet att åtgärder för att förbättra
läget på tingsrättsnivå förefaller vara så brådskande att ett genomförande av
dem inte bör anstå, därest de mera principiella överväganden som utskottet
förespråkar skulle kräva något längre rådrum.

Även trafikutskottet finner det angeläget att man söker komma till rätta
med de problem som fullföljdsordningen inom sanktionssystemet för felparkeringsavgifter
f. n. innebär för berörda instanser. En lösning av dessa
problem synes utskottet kunna bidra till att parkeringsbestämmelserna lojalt
följs av berörda trafikanter i större utsträckning än f. n. och därmed till att
minska antalet parkeringsanmärkningar.

Utskottet finner det följaktligen önskvärt att ärendet blir föremål för
sådana förnyade överväganden inom regeringskansliet som justitieutskottet
förordar.

I sammanhanget vill utskottet också fästa uppmärksamheten på de
förenklingsförslag som Stockholms tingsrätt lägger fram i en framställning till
domstolsverket, vilken i utdrag är fogad till justitieutskottets yttrande.
Tingsrätten redogör först för ett rättegångsmissbruk som sägs förekomma i
många parkeringsärenden och som består i att vederbörande inte ”visar
korten” - dvs. utvecklar grunderna för sin talan och redogör för omständigheterna
i det enskilda fallet. Härefter framhåller tingsrätten att en uttrycklig
regel av innehåll som motsvarar det i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken
- att omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts får åberopas
endast om giltig ursäkt för tidigare underlåtenhet finns - skulle vara av stort
värde och underlätta handläggningen i samtliga instanser.

Förutom en sådan s. k. preklusionsregel - som ju även justitieutskottet
aktualiserar - förordar tingsrätten också en lagändring innebärande att
besvär i parkeringsärenden skall inges direkt till polismyndigheten. Tingsrätterna
skulle då erhålla akt och besvärsinlaga på en gång i stället för att som nu
behöva rekvirera akten från polisen med ett antal vänte- och sorteringsmoment
som följd.

Även sistnämnda spörsmål bör enligt utskottets mening prövas vid de
fortsatta övervägandena inom regeringskansliet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet 10 och 11 §§ i
regeringens förslag till lag om ändring i lagen om felparkeringsavgift. Genom
utskottets ställningstagande torde syftet med motionerna få anses tillgodosett.

Vad utskottet nu har anfört bör av riksdagen ges regeringen till känna.

TU 1984/85:6

2.2 Vissa bemyndiganden m. m.

Regeringen fastställer enligt 3 § första stycket lagen om felparkeringsavgift
det högsta och lägsta belopp som avgiften får fastställas till. Enligt andra
stycket samma paragrafskall beloppet fastställas av kommunfullmäktige i de
kommuner som svarar för trafikövervakning och av länsstyrelsen i övriga
kommuner.

Föredraganden framhåller att en sådan delegation direkt från riksdagen
inte står i överensstämmelse med bestämmelserna i 8 kap. regeringsformen
om delegation av normgivningsmakten. Han föreslår därför att 3 § lagen om
felparkeringsavgift ändras så att regeringen bemyndigas besluta vilka statliga
eller kommunala organ som skall bestämma avgifternas belopp. Vidare
föreslås i propositionen vissa redaktionella jämkningar i 1 och 4 §§.

Regeringens förslag i nu nämnda delar har inte givit utskottet anledning till
erinran. Förslagen tillstyrks.

Tiden fram till den i lagförslaget angivna tidpunkten för ikraftträdandet -den 1 januari 1985 - synes utskottet alltför knapp. Ikraftträdandet bör därför
bestämmas till den 1 april 1985. Vidare bör - som en följd av utskottets
ställningstagande till lagförslagets 10 och 11 §§ - övergångsbestämmelsen
utgå.

3 Mopedregistrering

Riksdagen beslöt i april 1982 att införa obligatorisk registrering av
mopeder (prop. 1981/82:81, TU 1981/82:19 och 26, rskr 1981/82:231).

Föredraganden framhåller att trafiksäkerhetsverket har utarbetat ett
förslag till hur registreringen skall ordnas och att det nu finns tillräckliga
uppgifter och kunskaper härom. När det gäller frågan om lämplig tidpunkt
för att införa mopedregistrering finns det emellertid - fortsätter föredraganden
- anledning att beakta utvecklingen på mopedområdet under de senaste
åren. Denna avviker väsentligt från antaganden som trafiksäkerhetsutredningen
år 1979 lade fram i betänkandet Säkrare mopedtrafik (Ds K 1979:3).
Utredningen, som förutsatte att registreringen totalt skulle omfatta 300 000-400 000 mopeder, utgick från ett ärligt tillskott på ca 30 000-40 000
mopeder. Antalet sålda mopeder ber emellertid minskat från ca 41 000 år
1977 till ca 15 800 år 1981, till ca 12 600 år 1982 och till endast ca 8 300 år
1983. Mopedförsäljningen från år 1977 till år 1983 har sålunda minskat med
ca 80 %. Föredraganden framhåller vidare att också antalet mopedolyckor
har minskat på senare år. Som exempel nämns att antalet trafikdödade
mopedister år 1974 uppgick till 92, år 1977 till 73, år 1980 till 34 och år 1983 till
31.

Mot bakgrund av den sålunda angivna utvecklingen ifrågasätter föredraganden
om tidpunkten nu är den rätta för att införa mopedregistrering. Han
förordar därför att man - utan att rubba riksdagens principbeslut - avvaktar

TU 1984/85:6

ytterligare någon tid bl. a. för att se om den starkt nedåtgående utvecklingen
på mopedområdet fortsätter.

Vad föredraganden sålunda anfört har inte givit utskottet anledning till
erinran eller särskilt uttalande.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och
andra författningar med den ändringen att ikraftträdandet senareläggs
till den 1 april 1985,

2. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer
med den ändringen att ikraftträdandet senareläggs till den 1 april
1985,

3. beträffande besvärsinstanser enligt lagen om felparkeringsavgift
att riksdagen med avslag på det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
såvitt avser 10 och 11 §§, samt med anledning av motionerna
1984/85:36 (c), 1984/85:37 (fp), 1984/85:38 (m) och 1984/85:39 (m)
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
nya överväganden,

4. att riksdagen antar det under moment 3 nämnda lagförslaget, utom
såvitt avser 10 och 11 §§, med de ändringarna att ikraftträdandet
senareläggs till den 1 april 1985 och att övergångsbestämmelsen
utgår,

5. att riksdagen lämnar utan erinran vad som i propositionen anförs
om mopedregistrering.

Stockholm den 29 november 1984

På trafikutskottets vägnar
KURT HUGOSSON

Närvarande: Kurt Hugosson (s), Rolf Clarkson (m), Birger Rosqvist (s),
Sven-Gösta Signell (s), Rune Johansson (s), Per Stenmarck (m), Gösta
Andersson (c), Margit Sandéhn (s), Görel Bohlin (m), Olle Grahn (fp), Sven
Henricsson (vpk), Göran Riegnell (m), Anna Wohlin-Andersson (c), Ingrid
Andersson (s) och Lisbet Calner (s).

TU 1984/85:6 Bilaga

Justitieutskottets yttrande
1984/85:1 y

om felparkeringsavgift (prop. 1984/85:6 delvis jämte motioner)

Till trafikutskottet
Inledning

Trafikutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1984/85:6 med förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om
kungörande av lagar och andra författningar, m. m. samt de med anledning
av propositionen väckta motionerna 1984/85:36 av Rune Torwald m. fl. (c),
1984/85:37 av Karin Ahrland (fp) och Olle Grahn (fp), 1984/85:38 at Allan
Ekström (m) och 1984/85:39 av Rolf Clarkson m. fl. (m).

I propositionen föreslås bl. a. sådan ändring av 10 och 11 §§ lagen
(1976:206) om felparkeringsavgift att fr. o. m. den 1 januari 1985 tingsrätt
och ej såsom f. n. hovrätt skall vara sista instans vid prövning av beslut om
felparkeringsavgift. I motionerna yrkas att riksdagen avslår propositionen i
denna del. Justitieutskottet begränsar sitt yttrande till att avse ärendet i
motsvarande del. Under ärendets beredning har till utskottet inkommit en
skrift från presidenten i Svea hovrätt (bilaga 1) samt en skrift från Stockholms
tingsrätt, vartill fogats en framställning den 29 oktober 1984 från tingsrätten
till domstolsverket (bilaga 2).

Gällande ordning

År 1976 avkriminaliserades de flesta former av parkeringsförseelser och
det infördes ett nytt sanktionssystem på området. Det innebar att den
tidigare parkeringsboten ersattes med en avgift som fordonsägaren är
betalningsansvarig för. Den nya ordningen regleras i lagen om felparkeringsavgift.
Den innebär bl. a. följande.

Polisman eller trafikövervakare får meddela parkeringsanmärkning (får
fästas på fordonet). Anmärkningen skall innehålla uppmaning till fordonets
ägare att inom viss tid betala avgiften. Denna, som bestäms av regeringen,
utgör f. n. lägst 75 kr. och högst 300 eller - för vissa fall i Stockholm - 500 kr.
Om ägaren eller föraren anser att anmärkningen inte borde ha meddelats, får
han hos polismyndigheten ansöka om rättelse. Mot beslut i ärende om
rättelse kan talan inte föras. Fordonsägaren kan vidare hos polismyndigheten
skriftligen anmäla att han bestrider betalningsansvar. Han skall då ange
grunden för bestridandet. Efter sådant bestridande sker utredning och
meddelas beslut av polismyndigheten. Om då betalningsansvaret inte

TU 1984/85:6 Bilaga

undanröjs får beslutet överklagas till tingsrätt och vidare till hovrätt. Allmän
åklagare för det allmännas talan i tingsrätt och hovrätt.

Tidigare riksdagsbehandling

Lagen om felparkeringsavgift beslutades av riksdagen under våren 1976.
Förslag till den nya lagstiftningen lades fram i proposition 1975/76:106.

Förslaget grundades på en promemoria (Ds K 1973:6) Vissa frågor om
kontroll av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. I promemorian togs upp
bl. a. frågor om behandlingen av invändningar mot ålagd felparkeringsavgift
m. m. Om en begäran om rättelse inte bifalls eller om sådan inte framställs
måste det enligt promemorian finnas möjlighet till rättslig prövning.
Prövningen föreslogs ankomma på polismyndighet, och den borde ske med
tillämpning av vanliga bevisvärderingsregler och utmynna i ett beslut som
kan överklagas till tingsrätt och vidare till hovrätt. Någon fullföljd från
hovrätt borde inte tillåtas (prop. s. 21). Promemorian remissbehandlades.
Huvuddelen av remissinstanserna hade inte någon invändning mot förslaget i
den del som här är aktuell. Någon erinran mot tanken på fullföljd till hovrätt
redovisades inte (prop. s. 26).

I propositionen föreslogs att talan ej skulle få föras mot tingsrätts beslut,
dvs. överklagande till hovrätt skulle ej kunna ske (10 § sista stycket, prop.
s. 3). I denna del gjorde föredragande statsrådet ett övervägande mellan
statligt organ och kommunalt organ som prövningsinstans och fann att någon
naturlig och lämplig kommunal instans för det dåvarande inte syntes finnas.
Mot bakgrund härav och i avvaktan på hur andra liknande frågor om
övergång till avgiftssystem kommer att lösas borde man enligt statsrådet t. v.
förlägga prövningen till samma organ som då handlade motsvarande frågor,
dvs. polismyndighet och allmän domstol. I fullföljdsfrågan uttalade statsrådet
följande.

Med hänsyn till sanktionens ringa storlek och arten av de frågor som kan
komma upp till bedömning synes det vara tillfyllest med en prövning i två
instanser utöver den som sker vid begäran om rättelse.

Under riksdagsbehandlingen riktades invändningar mot den föreslagna
fullföljdsbegränsningen. I en motion påpekades att tingsrätter inte kan
fungera som prejudikatinstanser. Samtidigt framhölls att de aktuella ärendena
i tingsrätt kunde komma att handläggas av tingsnotarie, något som i och
för sig kunde godtas men endast under förutsättning att det finns rätt att
fullfölja talan till hovrätt. Vederbörande utskott (TU 1975/76:14) föreslog
enhälligt att 10 och 11 §§ skulle ges sådan lydelse att fullföljdsmöjlighet till
hovrätt infördes. I denna del uttalade trafikutskottet följande.

TU 1984/85:6 Bilaga

av ärenden av ifrågavarande slag till hovrätterna bör denna överklagningsmöjlighet
efter övergångstiden kunna avskaffas. Utskottet vill också erinra
om att enligt propositionen behandlingen av ärendena i fråga t. v. förlagts till
polismyndighet och allmän domstol i avvaktan på hur andra liknande frågor
om övergång till avgiftssystem kommer att få sin lösning. I samband därmed
torde - mot bakgrund av erfarenheter av lagens tillämpning - även frågan om
prejudikatsinstans komma att upptas till förnyad prövning.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan, och de aktuella
lagrummen gavs den lydelse de nu har (rskr 1975/76:240). Lagen trädde i
kraft den 1 april 1977 (SFS 1976:1125).

Nu aktuella förslag

I den nu förevarande propositionen föreslås sådana ändringar i 10 och
11 §§ lagen om felparkeringsavgift att tingsrätterna i fortsättningen blir sista
instans i det slags ärenden det här gäller. Föredragande statsrådet uttalar i
den aktuella frågan att erfarenheterna av lagstiftningens tillämpning i allt
väsentligt är goda. Han säger vidare att under den tid lagen varit i kraft en
domstolspraxis har hunnit utvecklas. Han anser därför att tiden nu är mogen
att överväga frågan om antalet besvärsinstanser.

I saken anförs i propositionen (s. 11) vidare följande.

Det finns inte någon särskild statistik över antalet ärenden enligt lagen om
felparkeringsavgift hos hovrätterna. Någon exakt kunskap om hur handläggningen
av dessa ärenden påverkar hovrätternas arbetsbörda har vi därför
inte. Ingenting tyder i och för sig på att tillströmningen av parkeringsärenden
normalt är anmärkningsvärt stor. Varje lättnad i hovrätternas arbetsbörda är
emellertid önskvärd. Detsamma gäller åklagarna. Eftersom behovet av
prejudikat numera torde vara tillgodosett, finns det enligt min mening inte
längre skäl att ha tre prövningsinstanser i ärenden enligt lagen om felparkeringsavgift.
Jag föreslår därför att tingsrätterna i fortsättningen skall vara
sista instans.

Den föreslagna ordningen kritiseras i de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1984/85:36 av Rune Torwald m.fl. (c), 1984/85:37 av
Karin Ahrland (fp) och Olle Grahn (fp), 1984/85:38 av Allan Ekström (m)
och 1984/85:30 av Rolf Clarkson m.fl. (m). Motionsvägen kritiseras också
lagstiftningsärendets beredning bl. a. i fråga om bristande remissbehandling
och lagrådsgranskning.

Motionärernas huvudargument är att hänsynen till rättssäkerheten kräver
att möjligheten till fullföljd till hovrätt behålls. Detta motiveras bl. a. av att
felparkeringsmål i tingsrätt regelmässigt avgörs av tingsnotarie. Överprövningsmöjligheten
motiveras också av intresset av prejudikatbildning. Några
motionärer noterar den starkt ökade tillströmningen av besvärsärenden på
senare tid och hänför denna till ”Parkeringsjuridiska föreningens missbruk
av besvärsrätten”. Härvidlag föreslås att man överväger att på ett effektivare
sätt än f. n. beivra uppenbart rättegångsmissbruk. Och i en motion hävdas att

TU 1984/85:6 Bilaga

det är en felaktig prioritering att på föreslaget sätt ändra processordningen
när domstolarna blir överbelastade i stället för att först undersöka om lagar
och regler kan förenklas. Samtidigt pekas på att förslaget i propositionen
öppnar vägen för att också i andra sammanhang vid ofta förekommande
typer av mål avskära möjligheten att överklaga beslut och domar.

Statistik

Antalet inkomna, avgjorda och balanserade ärenden av aktuellt slag vid
Stockholms tingsrätt har 'ippgått till följande.

	1980	1981	1982	1983	1984-09-30
Inkomna	457	423	477	1 355	2 754
Avgjorda	347	366	428	573	1 067
Balanserade	173	230	279	1 061	2 748

Synpunkter från domstolsväsendet

Som angetts inledningsvis har till justitieutskottet inkommit synpunkter i
ärendet från presidenten i Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt. Från båda
domstolarna yppas tveksamhet till tanken att nu införa en fullföljdsbegränsning
i de ärenden det gäller. I stället anvisas andra vägar att råda bot på de
nuvarande svårigheterna.

Presidenten i Svea hovrätt framhåller att det är fråga om ärenden av
jämförelsevis underordnad betydelse. Till förmån för ett fullföljdsförbud
talar enligt presidenten det förhållandet att parkeringsanmärkningen redan
har prövats i två instanser (polismyndigheten och tingsrätten) liksom de
omständigheterna att målen är av enkel beskaffenhet och har för den
enskilde tämligen begränsade rättsverkningar. Om fullföljdsförbud införs
bör enligt presidenten inte tingsnotarier vara behöriga att pröva ärendena.
Presidenten påpekar att ett fullföljdsförbud inte löser problemet för tingsrätterna.
Samtidigt framhålls att frågan om fullföljdsförbud från principiella
utgångspunkter är av sådan betydelse att den borde ha remissbehandlats
innan förslag förelädes riksdagen. För att komma till rätta med den rådande
situationen hänvisar presidenten till de möjligheter rättegångsbalken ger att
ingripa mot försumlig processföring.

Även Stockholms tingsrätt ställer sig tveksam till om det är lämpligt att nu
genomföra den föreslagna ändringen i lagen om felparkeringsavgift. På sikt
kan det emellertid enligt tingsrätten vara på sin plats med ett fullföljdsförbud.
Förutsättningarna för och konsekvenserna av det nu föreslagna
fullföljdsförbudet synes tingsrätten dock inte vara tillräckligt genomlysta.
Enligt tingsrättens mening kan en lämplig åtgärd vara att närmare utreda
dessa konsekvenser och i samband därmed utreda främst de möjligheter som
finns att underlätta och förbättra handläggningen hos polismyndigheten och

TU 1984/85:6 Bilaga

tingsrätten för både myndigheterna och dem som anför besvär i parkeringsärenden.

Utskottet

Justitieutskottet noterar den stora uppmärksamhet som frågan om den
domstolsmässiga prövningen av parkeringsanmärkningar tilldragit sig både i
den allmänna debatten och i det förevarande lagstiftningsärendet, och
utskottet vill redan här slå fast att det är två helt skilda spörsmål som har
aktualiserats i ärendet.

Å ena sidan gäller det den mera principiella frågan om hur fullföljdsordningen
bör vara inom sanktionssystemet för felparkeringsavgifter. Å andra
sidan har samtidigt aktualiserats frågan om åtgärder till följd av den senare
tidens osedvanligt starka ökning - framför allt i Stockholm - av det slags
ärenden det här gäller.

Som framhållits under ärendets beredning är situationen - särskilt för
Stockholms tingsrätts vidkommande - onekligen oroande. Härvidlag får
enligt utskottets mening konstateras att ett förverkligande av den i propositionen
framförda tanken på ett förbud att fullfölja talan till hovrätt inte skulle
lösa de aktuella problemen utan snarast bidra till att förvärra dem. Detta
gäller särskilt om - såsom i sådant fall rimligen måste ske - samtidigt därmed
föreskrevs att parkeringsärenden i tingsrätt ej får prövas av tingsnotarie. Mot
denna bakgrund hyser utskottet tvekan inför förslaget i propositionen.
Härtill kommer att det på saken kan anläggas mera principiella synpunkter
av allmän räckvidd. I denna del vill utskottet anföra följande.

Frågan hur sådana sanktionssystem som det här gäller bör anordnas när en
förutvarande kriminalisering upphör har tidigare berörts i olika kriminalpolitiska
sammanhang. I rapporten Nytt straffsystem, Idéer och förslag, avgiven
av brottsförebyggande rådets arbetsgrupp rörande kriminalpolitik (BRÅ
Rapport 1977:7) behandlades bl. a. hithörande spörsmål (se om depenalisering
och administrativa avgifter, s. 344 ff). Arbetsgruppen redovisade några
allmänna principer som borde gälla för det fortsatta arbetet och underströk
att det är betydelsefullt att ett samlat grepp tas på depenaliseringsfrågan.
Enligt arbetsgruppen finns det anledning att gå försiktigt fram innan man fått
närmare erfarenheter av genomförda reformer. I sammanhanget kan
hänvisas till proposition 1981/82:142 s. 21 f och till av riksåklagaren i år i två
promemorior till chefen för justitiedepartementet framlagda förslag till
avkriminaliseringar och andra ändringar på trafiklagstiftningens och straffrättens
område. Utskottet vill också peka på att föredragande statsrådet
liksom trafikutskottet i 1976 års lagstiftningsärende rörande felparkeringsavgifter
förutskickade framtida lösningar av överprövningsproblemen i samband
med ytterligare övergång till avgiftssystem. Någon mera allmän
övergång till avgiftssystem för sådana mera bagatellartade regelöverträdelser
som det här gäller har ännu inte kommit till stånd, och något mera samlat

TU 1984/85:6 Bilaga

grepp på saken har ännu inte tagits från statsmakternas sida.

Även om utskottet hyser sympati för en ordning där hovrätterna inte
belastas med massärenden av den typ det här gäller, innebär emellertid det
nu sagda att utskottets tvekan inför tanken att nu genomföra någon
principiell ändring i den processuella delen av sanktionssystemet för
parkeringsavgifter ytterligare förstärks. En sådan ändring synes f. ö. inte
böra ske innan saken fått en bättre belysning än som kunnat ske i detta
ärende. Utskottet förordar därför att ärendet på nytt övervägs i regeringskansliet.
En fråga som därvid bör aktualiseras är huruvida inte tillräckliga
processekonomiska vinster står att göra med en ordning enligt vilken
tingsrätts avgörande inte får prövas av hovrätt om inte hovrätten meddelat
prövningstillstånd (jämför lagen [1974:8] om rättegången i tvistemål om
mindre värden). Intresset av prejudikatbildning talar onekligen för en sådan
ordning. Naturligtvis bör i detta sammanhang också övervägas sådana frågor
om lagstiftningens överensstämmelse med internationella konventioner som
nu rests motionsvägen.

Vad som i detta ärende enligt utskottets mening framstår som särskilt
angeläget för de nya överväganden utskottet förespråkar är att snabbt
åstadkomma en bättring i förhållandena på tingsrättsnivå. Härvidlag vill
utskottet särskilt föra fram tanken att för prövningen i första instans, dvs. hos
polismyndigheten, införa ett system med preklusion som påföljd för brister i
processföringen (jfr 50 kap. 25 § tredje stycket och 42 kap. 8a § rättegångsbalken).
Även andra åtgärder för att förbättra processföringen och
underlätta förhållandena bör naturligtvis övervägas.

Utskottet vill understryka att de åtgärder som påkallas för att förbättra
läget på tingsrättsnivå förefaller vara så brådskande att ett genomförande av
dem inte synes böra anstå, därest de mera principiella överväganden
utskottet nyss förespråkat skulle kräva något längre rådrum.

Sammanfattningsvis leder det sagda utskottet till följande.

Justitieutskottet föreslår trafikutskottet att hemställa att riksdagen med
anledning av proposition 1984/85:6 samt motionerna 1984/85:36,1984/85:37,
1984/85:38 och 1984/85:39 med avslag på 10 och 11 §§ i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
nya överväganden.

Stockholm den 20 november 1984

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s). Eric Jönsson (s). Karin Söder (c), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s). Arne
Svensson (m). Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén
(s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran Franck (s) .Birthe Sörestedt
(s), Inger Wickzén (m) och Göran Ericsson (m).

TU 1984/85:6 Bilaga

Bilaga 1

Presidenten i Svea hovrätt anför

Under tiden den 1 januari- den 31 oktober 1984 inkom till hovrätten ca 560
mål om parkeringsavgift. För drygt en månad sedan bad jag att en kopia av
samtliga beslut som meddelades i hovrätten i sådana mål skulle tillställas
administrativa avdelningen. I anledning härav har hit inkommit 116 sådana
beslut. I samtliga fall har talan förts av bilägaren genom Parkeringsjuridiska
föreningen sedan först polisstyrelsen och sedan tingsrätten lämnat talan mot
parkeringsanmärkning utan bifall. I 104 beslut (90 % av samtliga) har
hovrätten inte gjort någon ändring i tingsrättens beslut. I sju fall (6 %) har
målen återförvisats till tingsrätten eller polisstyrelsen för ytterligare utredning.
I fem fall (4 %) har klaganden fått bifall till sin talan och parkeringsanmärkningen
blev följaktligen då undanröjd.

Ett typfall av mål om parkeringsa vgift innehåller följande moment: I
besvären till polisstyrelsen anges att bilen stått uppställd för ”lastning/
lossning”. Polisstyrelsen förelägger klaganden att inom viss tid genom
fakturor, intyg eller liknande styrka att uppställning föranletts av på- eller
avlastning. Så sker inte. Polisstyrelsen ogillar besvären. Klaganden överklagar
till tingsrätten men anger inte heller där några omständigheter, t. ex. om
det var lastning eller lossning som pågick vid tillfället, vad som lastades eller
lossades och anledningen härtill. Några skriftliga bevis ges inte heller in.
Tingsrätten uttalar att klaganden inte ens gjort sannolikt att uppställning
föranletts av på- eller avlastning och ogillar besvären. Hovrätten finner inte
skäl att göra någon ändring i tingsrättens beslut.

Det är givetvis olyckligt att domstolarnas resurser i så hög grad tas i
anspråk för ärenden av jämförelsevis underordnad betydelse. Frågan är
emellertid om fullföljdsförbud är den rätta metoden att komma till rätta med
problemet. Till förmån för fullföljdsförbud talar att parkeringsanmärkningen
redan har prövats i två instanser, nämligen polisstyrelsen och tingsrätten.
Dessa ärenden skiljer sig således från andra mål och ärenden, vilka ju
handläggs av tingsrätten som första instans. Parkeringsmålen är också av
enkel beskaffenhet och har för den enskilde tämligen begränsade rättsverkningar.
Det kan därför möjligen godtas att fullföljdsförbud införs. I så fall bör
dock inte tingsnotarier längre vara behöriga att pröva dessa ärenden. Men
frågan om fullföljdsförbud är principiellt av sådan betydelse att den enligt
min mening borde ha remissbehandlats innan förslag lades till riksdagen.
Även om ett sådant förbud införs, kvarstår ju f. ö. problemet för tingsrätterna.

Det bör också uppmärksammas att det kan finnas andra medel att komma
till rätta med den rådande situationen. Domstolarna är av tradition
återhållsamma med att avvisa av part anlitat ombud eller att ingripa vid
missbruk av rätten att föra talan vid domstol. Mot bakgrunden av det sätt på

TU 1984/85:6 Bilaga

vilket Parkeringsjuridiska föreningens jurister för sin talan, att företrädare
för föreningen har uttalat sorn målsättning att avsikten är att dränka
domstolarna i överklaganden och att dessa i ganska få fall lett till att
parkeringsanmärkningen har undanröjts kan det hävdas att det i första hand
borde undersökas om det finns förutsättningar att anlita de möjligheter som
rättegångsbalken ger mot försumlig processföring. Såvitt jag vet har denna
fråga ännu inte aktualiserats.

TU 1984/85:6 Bilaga

Bilaga 2

Stockholms tingsrätts framställning till domstolsverket1

Stockholms tingsrätt har redan tidigare uppmärksammat domstolsverket
på den mycket stora ökningen av antalet parkeringsärenden. Förhållandena
är nu sådana att tingsrätten finner anledning föreligga att tillskriva verket i
akt och mening att aktualisera förslag till förenklingar/rationaliseringar.

Antalet parkeringsärenden vid tingsrätten har under de senaste åren ökat -man vågar nästan säga - lavinartat. Antalet inkomna, avgjorda och
balanserade ärenden framgår av följande tabell.

	1980	1981	1982	1983	1984-09-30
Ink	457	423	477	1 355	2 754
Avg	347	366	428	573	1 067
Balans	173	230	279	1 061	2 748

Tilläggas skall också att bara under tiden 1-27 oktober har 630 mål
inkommit till tingsrätten.

Bakom den stora tillströmningen av mål ligger Parkeringsjuridiska föreningen,
en förening som - enligt uttalanden i massmedia - tagit till sin uppgift
att försöka sabotera parkeringssystemet i främst Stockholm men även
annorstädes. Föreningen värvar medlemmar på flera sätt. Dekaler och brev
till personer som erhållit parkeringsanmärkning är några exempel.

Utmärkande för Parkeringsjuridiska föreningen och dess verksamhet är
masshantering med hjälp av i skrivautomat i förväg inlagd text. De rättsliga
grunderna för överklagandena till tingsrätten är oftast obefintliga eller
åtminstone oklara och några omständigheter i det enstaka fallet, som hänför
sig till den angivna grunden, utvecklas sällan eller aldrig. Inlagorna - oftast
flera sidor långa - innehåller i stället text av en art som ej borde höra hemma i
ett rättsligt förfarande. (Se vidare till denna skrivelse bifogat material bilaga
1-4.) Detta leder säkerligen i sin tur till att en del överklaganden, som
egentligen har fog för sig, ogillas. Tingsrätten har ju ingen reell möjlighet att
urskilja dessa ärenden.

Enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift kan en utfärdad parkeringsanmärkning
prövas genom följande förfarande.

- Ansökan om rättelse hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen
meddelades (8 §).

- Bestridande av betalningsansvar anmäls hos polismyndigheten. Därvid
skall klaganden ange grunden för bestridandet och polisen göra en
utredning (9 §).

1 Bilagor här uteslutna.

TU 1984/85:6 Bilaga

- Om polismyndigheten inte undanröjer betalningsansvaret kan besvär föras
hos tingsrätt (10 §).

- Talan mot tingsrättens beslut föres genom besvär i hovrätt (10 §).
Hovrättens beslut kan ej överklagas.

Det var senvintern/våren 1983 som antalet inkommande parkeringsärenden
började öka markant. Varianter av standardiserade inlagor avlöste
varandra. Mestadels lämnade tingsrätten besvären utan bifall. Undantagsvis
hölls muntlig förhandling. Så småningom började Parkeringsjuridiska föreningen
mer eller mindre slentrianmässigt - som det syntes tingsrätten -begära att muntlig förhandling skulle äga rum varvid klaganden skulle höras
om de närmare omständigheterna. Tingsrätten övervägde och meddelade
1983-10-24 ett beslut av bl. a. följande innehåll. ”Nu aktuella ärenden har
först handlagts hos polismyndigheten och därefter vid tingsrätten. NN har, så
när som på två mindre upplysningar, inte vid något tillfälle under handläggningen
uppgivit något om vad som förevarit vid de aktuella tidpunkter han
erhållit parkeringsanmärkningar. 1 anledning av två parkeringsanmärkningar
har han hos polismyndigheten anfört att han lastat/lossat dentalprodukter.
Han är egen företagare och driver rörelse med dylika. I övrigt har han
emellertid ej givit någon som som helst information om lastningen/lossningens
art. - NN har i slutskrift till tingsrätten hemställt att ärendet skall utsättas
till förhandling och att han själv skall höras till styrkande av att lastning/
lossning förekommit. Enär NN hitintills inte gjort något som helst försök att
förebringa några uppgifter eller någon bevisning till stöd för sina påståenden
- vilket torde kunna gå även i skrift - finner tingsrätten inte skäl föreligga att
företa ärendet till muntlig förhandling. - I övrigt gör tingsrätten följande
bedömning. Enligt vägtrafikkungörelsen anses all uppställning som parkering
i den mån det ej är fråga om på- eller avstigning eller på- eller avlastning.
Det ligger i sakens natur, att den som till sin förmån åberopar en
undantagsregel har att åtminstone förebringa så mycket utredning till stöd
för sitt påstående att detta framstår som sannolikt. - Som redan framgått har
NN varken vid tingsrätten eller eljest förebringat sådan utredning. På grund
av det anförda finner tingsrätten att besvären skall lämnas utan bifall.”
Hovrätten fastställde beslutet och fram till i somras handlade tingsrätten
ärendena i enlighet med utvecklad praxis. Tillströmningen av ärenden bara
ökade och så också balanserna. Den 1 oktober 1983 tillfördes avdelningen
(19B) en notarie, vars uppgift bl. a. skulle vara att avgöra parkeringsärenden.
Antalet inkomna ärenden har emellertid varit av sådan mängd att
balanserna ökat kontinuerligt. Mest besvärande har situationen varit på
kanslisidan. Hanteringen av ärendena inrymmer många tidskrävande moment
och i stort sett alla ärenden skall dessutom efter överklagande
vidarebefordras till hovrätten. (Ang. handläggningsordning - se bilaga 5.)

Den 25 juli 1984 prövade hovrättens 15:e avdelning ett sedvanligt beslut av
tingsrätten (bilaga 6). Hovrätten ansåg att tingsrätten gjort fel som avgjort

TU 1984/85:6 Bilaga

ifrågavarande ärende utan förhandling, undanröjde beslutet samt visade
ärendet åter till tingsrätten för erforderlig behandling. Hovrättens beslut
vållade viss förvåning, särskilt som hovrätten vid en intern praxisdiskussion
så sent som den 15 maj 1984 hade uttalat att man i stort accepterade
tingsrättens praxis.

Hovrättens beslut den 25 juli 1984 föranledde förnyade diskussioner inom
tingsrätten. Tingsrätten har för en stor del ärenden utformat beslut av ny
lydelse (bilaga 7). Om muntlig förhandling skulle behöva hållas i samtliga
parkeringsärenden skulle arbetssituationen bli svår. Ett normalt ärende som
avgörs på handlingarna erfordrar ungefär 30 minuters juristarbetskraft och
60 minuters kansliarbetskraft. Muntlig förhandling kan beräknas medföra ett
plus om ungefär 75 minuter totalt.

I regeringens proposition 1984/85:6 beslutad den 17 maj i år föreslås bl. a.
fullföljdsförbud till hovrätt fr. o.m. 1985-01-01 i nu aktuella ärenden. I
propositionen sägs bl. a. att domstolspraxis nu är utvecklad och att tillströmningen
av ärenden till hovrätten inte är anmärkningsvärt stor.

Närmast i anledning av propositionen men också den aldrig sinande
strömmen av ärenden inbjöd tingsrätten representanter för kommunikations-
och justitiedepartementen till ett besök på tingsrätten den 18
september 1984. (Se bifogat program, bilaga 8.) Vid detta tillfälle dryftades
förutom de aktuella förhållandena också olika möjligheter att lagstiftningsvägen
rationalisera verksamheten. Fullföljdsförbud underlättar visserligen
för hovrätten men vilka blir konsekvenserna för tingsrätten? Färre mål att
skicka vidare till hovrätten - ja - men skall notarier få avgöra ärenden i sista
instans och är domstolspraxis verkligen klar? - Propositionen ligger nu på
riksdagens bord.

Några förenklingsförslag har diskuterats inom tingsrätten. - Som har
framgått av det ovan sagda missbrukar Parkeringsjuridiska föreningen
systemet genom att i princip aldrig ”visa korten” - dvs. utveckla grunderna
för talan och redogöra för de närmare omständigheterna i de enskilda fallen.
Sker det så sker det först i tingsrätt eller möjligen i hovrätt, trots att man
enligt lagen skall ange grunderna redan hos polismyndigheten och klaganden
dessutom i princip alltid i skrivelse bereds tillfälle att ”utveckla sin talan”
redan där.

En uttrycklig regel av motsvarande innehåll som 50 kap. 25 § 3 st. RB - att
omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts får åberopas endast om
giltig ursäkt för tidigare underlåtenhet finns - skulle naturligtvis vara av stort
värde och underlätta handläggningen i samtliga instanser.

En lagändring innebärande att besvär skall inges direkt till polismyndigheten
skulle också vara av godo. Tingsrätten skulle då erhålla akt och
besvärsinlaga på en gång i stället för att som nu behöva rekvirera akter från
polisen med ett antal vänte- och sorteringsmoment som följd.

Avslutningsvis i denna del kan det vara på plats att nämna något om
förfarandet vid ”överklagande av parkeringsanmärkningar” utfärdade vid

TU 1984/85:6 Bilaga

uppställning på tomtmark. Ansökan om betalningsföreläggande följer om
man ej betalar avgiften och efter bestridande härav hänskjuts målet till
rättegång. Målet handläggs enligt lagen om rättegången i tvistemål om
mindre värden och i det förfarandet har den parkerande möjlighet att
utveckla sin talan. För behandling av hovrätten erfordras prövningstillstånd
av hovrätten, vilket vanligtvis inte torde ges. I det förfarandet har man alltså i
princip bara ett tillfälle att få sin sak prövad till skillnad från det tidigare
beskrivna förfarandet enligt lagen om felparkeringsavgift som ger tre
tillfällen eller, om man också använder rättelsemöjlighet, fyra tillfällen.

Domarna vid tingsrätten har inte kunnat undgå att uppmärksamma att det
stundtals utfärdas felaktiga parkeringsanmärkningar. Med det omfång som
denna ärendehantering nu har och på det sätt majoriteten av parkeringsanmärkningar
överklagas av Parkeringsjuridiska föreningen är emellertid
risken stor att domarna ej upptäcker, om ett överklagande verkligen är
berättigat. Justeringar i den riktning tingsrätten ovan skisserat skulle säkert
ge positivt resultat såväl för allmänheten som för domstolsväsendet.

Eftersom problemet kan ses som ett effektivitetsproblem (jfr effektivitet
enl. MBA-S) finner tingsrätten att det kan vara lämpligt att på detta sätt
aktualisera frågan hos domstolsverket. Från tingsrättens sida är vi naturligtvis
beredda att ytterligare utveckla våra tankegångar om så skulle vara
önskvärt.

mlnmb/gotab Stockholm 1984 79349