SoU 1984/85:8

Socialutskottets betänkande
1984/85:8

om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik (prop. 1984/
85:19 delvis)

I betänkandet behandlas förslagen i proposition 1984/85:19 om en
samordnad och intensifierad narkotikapolitik, såvitt avser socialdepartementets
område.

Övriga delar av proposition 1984/85:19 behandlas av justitieutskottet (JuU
1984/85:12), skatteutskottet (SkU 1984/85:9) och utbildningsutskottet (UbU
1984/85:7).

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i betänkandet regeringens förslag rörande den statliga
droginformationens organisation och ansvaret för att samlat följa drogmissbrukets
förändringar, statsbidrag till droginformation samt stöd till utvecklingsinsatser
inom narkomanvårdsområdet och till narkotikabekämpning i
utvecklingsländerna.

Utskottet har ingen erinran mot vad som i övrigt anförs i propositionen
angående information på drogområdet, vård och behandling av narkotikamissbrukare,
de internationella insatserna mot narkotika och samordningen
av narkotikabekämpningen.

Utskottet behandlar även ett antal motionsyrkanden rörande bl. a.
droginformationens inriktning och innehåll, droginformationens organisation,
behandlingen av narkotikamissbrukare, internationella insatser och
samordningen av narkotikabekämpningen.

Samtliga motioner avstyrks.

Mot utskottets beslut såvitt avser fördelning av vissa bidrag till droginformation
via statens ungdomsråd reserverar sig utskottets m-ledamöter.
Samtliga m-, c- och fp-ledamöter reserverar sig mot beslutet beträffande
kontraktsvård inom socialtjänsten. C-ledamöterna reserverar sig mot utskottets
beslut såvitt avser social- och sjukvårdens behandling av missbrukare.
Vidare reserverar sig vpk-ledamoten beträffande nya boendeformer i syfte
att förbättra eftervården och beträffande statsbidrag för kommunernas
narkotikabekämpning.

Utskottets m-ledamöter har dessutom avgivit ett särskilt yttrande beträffande
principer för behandling av missbrukare.

1 Riksdagen 1984185.12 sami. Nr 8

SoU 1984/85:8

Proposition 1984/85:19

Regeringen har i bilaga 2 (socialdepartementet) jämte huvudprotokollet i
motsvarande del

dels föreslagit riksdagen att godkänna vad statsrådet Sigurdsen förordat
om

1. den statliga droginformationens organisation och ansvaret för att samlat
följa drogmissbrukets förändringar,

2. statsbidrag till droginformationen,

3. särskilt stöd för utvecklingsinsatser inom narkomanvårdsområdet,

4. särskilda resurser för att stödja narkotikabekämpningen i utvecklingsländerna,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad statsrådet Sigurdsen anfört
om informationsinsatser på drogområdet, vård och behandling av narkotikamissbrukare,
de internationella insatserna inom narkotikaområdet samt
samordningen av narkotikabekämpningen,

dels berett riksdagen tillfälle att i motsvarande delar ta del av vad statsrådet
Ingvar Carlsson anfört om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik.

Motioner

Motion som väckts under allmänna motionstiden 1983

I motion 1982/83:947 av Göran Ericsson (m) och Inger Wickzén (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppmjukning av bidragsregler i syfte att nå en högre
grad av yrkesutbildning för missbrukare på hem för vård eller boende.

Motionen har överflyttats från utbildningsutskottet.

Motioner som väckts med anledning av proposition 1984/85:19

I motion 1984/85:75 av Thure Jadestig (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att kokain (cocainum INN) och fencyklidin (phencyclidinum
INN) skall överföras till narkotikaförteckning 1.

I motion 1984/85:78 av tredje vice talman Karl Erik Eriksson (fp) och
Thure Jadestig (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i motionen.

I motion 1984/85:79 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs, såvitt här är
i fråga (yrkandena 2 och 3),

2. att riksdagen hos regeringen hemställer att en bred aktionskampanj mot
narkotika genomförs i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om legala möjligheter till
frivillig kontraktsvård enligt vad i motionen anförts.

SoU 1984/85:8

I motion 1984/85:81 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i fråga om fördelningen av statsbidrag för droginformation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilda resurser för att stödja narkotikabekämpningen i
utvecklingsländerna.

I motion 1984/85:83 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkande 2),

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande

a) folkrörelsernas roll i informationsarbetet,

b) social- och sjukvårdens behandling av missbrukare,

c) förbättrad kontroll av drogpåverkan.

I motion 1984/85:84 av Lena Öhrsvik m. fl. (s) föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om socialtjänstens grundsatser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om arbetsmetoder inom socialtjänsten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om myndighetssamarbete och information.

I motion 1984/85:85 av Inga Lantz m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för att initiativ bör tas till olika försöksverksamheter
vad gäller nya boendeformer i syfte att förbättra eftervården,

2. att riksdagen hos regeringen begär att förslag till statsbidrag i särskild
ordning för kommunernas narkotikabekämpning föreläggs riksdagen.

I motion 1984/85:86 av Kerstin Andersson (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos CAN inrätta ytterligare en tjänst för att
genomföra undersökningar om drogproblemens förändringar m. m.,

2. att riksdagen klart uttalar att en tjänst hos CAN skall vara service för
medlemsorganisationerna.

Utskottet

Bakgrund

Regeringen tillkallade hösten 1982 en narkotikakommission med uppdrag
att lämna förslag om åtgärder mot narkotikamissbruket. Enligt direktiven
(Dir. 1982:100) skulle kommissionen arbeta fram ett underlag till en
samordnad och intensifierad kamp mot narkotikan. Kommissionen har
under sitt arbete successivt lämnat förslag om åtgärder inom de olika sektorer
som kan medverka i kampen mot narkotikamissbruket. Förslagen har
redovisats i elva promemorior.

SoU 1984/85:8

PM nr 1	Samarbete tull-polis. Förslag till en försöksverksamhet i Malmö-
	hus län
PM nr 2	Skolans insatser mot droger. Förslag om förstärkt ANT-verksam-
	het i skolan
PM nr 3	Insatser mot narkotikamissbruket. Förslag om vissa förstärkning-
	ar för budgetåret 1983/84
PM nr 4	Åtgärder mot narkotika i fängelserna
PM nr 5	Polisens insatser mot narkotika
PM nr 6	Opinionsbildning mot narkotika
PM nr 7	Lokala insatser mot narkotika
PM nr 8	Narkotikastrafflagen m. m.
PM nr 9	Tullens insatser mot narkotika
PM nr 10 Internationellt arbete mot narkotika
PM nr 11	Insatser inom kriminalvården m. m.

Kommissionen har dessutom avgivit sitt slutbetänkande Samordnad
narkotikapolitik (SOU 1984:13). I betänkandet redovisas bl. a. kommissionens
samlade syn på hur narkotikaproblemet bör angripas samt skisseras en
sammanhängande strategi för den fortsatta kampen mot narkotikan. Vidare
lämnas förslag om utformningen av det centrala samordningsansvaret och
om ett statistiskt informationsansvar för utvärdering av vidtagna åtgärder.
Olika forskningsfrågor som berör narkotikaområdet behandlas också.

Kommissionens promemoria nr 6 om opinionsbildning mot narkotika
ligger tillsammans med visst annat material, som utskottet kommer att
redovisa nedan, till grund för propositionens förslag om information och
upplysning på drogområdet. Promemoria nr 10 om internationellt arbete
mot narkotika och slutbetänkandets förslag då det gäller samordning utgör
den huvudsakliga grunden för propositionens motsvarande förslag. Promemoria
nr 7 om lokala insatser mot narkotika, som bl. a. innehåller förslag till
skärpning av vissa regler i LVU, remissbehandlas f. n. tillsammans med
socialberedningens betänkande Socialtjänstens insatser för ungdomar (Ds S
1984:15).

Utredningen (S 1982:07) om översyn av de statliga insatserna för alkoholoch
narkotikainformation m. m. föreslog i Rapport om alkohol- och narkotikaupplysning
(RÅN) (Ds S 1983:11) förbättrad samordning och organisation
av de statliga insatserna för alkohol- och narkotikainformation. Utredningen
strävade bl. a. efter att stimulera drogförebyggande verksamhet på
lokal nivå genom bl. a. kommunerna och föreningslivet.

RAN-utredningens förslag ligger tillsammans med narkotikakommissionens
nyss nämnda promemoria nr 6 och utredningens (S 1977:04) om
narkotikamissbrukets omfattning (UNO) betänkanden till grund för propositionens
avsnitt om information och upplysning på drogområdet.

Vård- och rehabiliteringsfrågorna har inom socialdepartementet beretts av
en särskild arbetsgrupp bestående av företrädare för socialdepartementet,
justitiedepartementet, socialstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen. Arbets -

SoU 1984/85:8

gruppen har i promemorian Offensiv narkomanvård - förslag av en
arbetsgrupp till insatser för att utveckla narkomanvården (juni 1983) och i
betänkandet Offensiv narkomanvård II (Ds S 1984:11) lämnat förslag till hur
narkomanvården kan utvecklas samt föreslagit utvecklingsinsatser inom
angelägna områden. Förslagen ligger i huvudsak till grund för propositionens
avsnitt om behandling av narkotikamissbrukare.

Socialberedningen (S 1980:07), som har uppdraget att göra en allmän
uppföljning och utvärdering av socialtjänstreformen, skall bl. a. se över den
administrativa tvångslagstiftningens utformning, dvs. lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV), lagen (1980:621) om
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Beredningen skall vidare bl. a.
studera formerna för och innehållet i föreningslivets samverkan med
socialnämndernas olika verksamhetsområden samt överväga möjligheterna
till intensifierad konkret samverkan.

Beredningen har bl. a. avlämnat delbetänkandet Erfarenheter av LVM
och vissa andra socialtjänstfrågor (Ds S 1983:16), i augusti 1984 betänkandet
Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten (SOU 1984:64) samt i september
1984 betänkandet Socialtjänstens insatser för ungdomar (Ds S 1984:15).
Beredningen avser att presentera ett delbetänkande om LVU samt ett
slutbetänkande under första halvåret 1985.

Droginformationens inriktning och innehåll

Riksdagen formulerade vid behandlingen av propositonen om alkoholpolitiken
(prop. 1976/77:108) målsättningen för droginformationen i huvudsak
enligt följande.

Målsättningen för informationen innebär att informationen skall sätta in
missbruksproblemen i deras sociala sammanhang och vidga medvetenheten
om att människors sociala svårigheter måste mötas med öppenhet och vilja
till solidariska insatser. Den skall också medverka till en sådan förändring i
synen på dem som har skadats genom missbruket att deras delaktighet i den
samhälleliga gemenskapen tryggas. Informationen bör understryka riskerna
för skadeverkningar och betona vikten av helnykterhet under uppväxtåren, i
trafiken och i arbetslivet. Informationen bör till stor del avse ungdomen men
inte ensidigt inriktas på denna. Ansvaret för den övervägande delen av
informationen skall vila på folkrörelserna, som bör ges resurser härför.
Informationen bör även inriktas på att förändra och begränsa det traditionella
bruket av alkohol.

I föreliggande proposition slås fast att det råder stor enighet om dessa
principer och att det inte finns någon anledning att nu gå ifrån dem.

I en redovisning av vissa allmänna överväganden rörande bl. a. informationens
inriktning och innehåll samt organisationslivets roll i drogupplysningen
framhålls att upplysningsarbetet, särskilt beträffande narkotika, till stor del

SoU 1984/85:8

varit inriktat på preparaten och deras skadeverkningar. Sådan information
behövs men bör användas med viss försiktighet och i princip begränsas till
vissa målgrupper för att inte i onödan väcka nyfikenhet. Det är väsentligt att
kunskap även sprids om lagstiftningen och om samhällets åtgärder i övrigt på
narkotikaområdet. Statsrådet Sigurdsen understryker att drogproblemet
måste sättas in i ett större sammanhang så att förståelsen för orsakerna
bakom missbruket och missbrukarens situation ökas. Slutligen framhålls
vikten av att droginformationen kommer in som ett reguljärt inslag inom
många verksamhetsområden.

Beträffande organisationslivets roll i drogupplysningsarbetet framhåller
statsrådet Sigurdsen bl. a. att det är hennes övertygelse att folkrörelsernas
och organisationernas engagemang i drogfrågorna är en förutsättning för att
det skall bli möjligt att komma till rätta med drogproblemen. Organisationernas
roll i det drogförebyggande arbetet varierar. Vissa har drogupplysning
och drogförebyggande verksamhet som sin huvuduppgift, andra låter arbetet
mot droger komma in som en integrerad del i en verksamhet med någon
annan specialinriktning. Det är också en huvudtanke att varje organisation
och varje förening självständigt och utifrån sin inriktning och sina förutsättningar
skall få välja arbetssätt och insatser.

I motion 1984/85:79 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer att en bred aktionskampanj mot narkotika genomförs i
enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 2). Motionärerna anför
bl. a. att det viktigaste arbetet för att bekämpa narkotikamissbruket måste
göras på lokal nivå. Insatserna måste i första hand ske i ungdomarnas
vardagsmiljö. Det krävs också insatser på central nivå. Förutom de
kontinuerliga insatser som föreslås i propositionen föreslår motionärerna att
en landsomfattande kampanj mot narkotika av ungefär samma slag som
socialdepartementets kampanj ”Stoppa langningen” genomförs snarast.
Genom en sådan kampanj understryks allvaret i strävandena att skapa ett
narkotikafritt samhälle, och den innebär också en stimulans till lokala
aktiviteter.

Utskottet behandlade frågan om en bred aktionskampanj mot narkotika
senast under föregående riksmöte (SoU 1983/84:20 s. 27-28). Utskottet, som
bl. a. hänvisade till tidigare riksdagsbehandling av frågan, avstyrkte då ett
motsvarande yrkande. Utskottet erinrade om att statsrådet Sigurdsen i 1983
års budgetproposition anfört att de tidigare aktionerna bör ses som en början
till ett fortlöpande informationsarbete samt att socialstyrelsen har fått
särskilda medel för att följa upp socialdepartementets kampanjer.

Utskottet har erfarit att socialstyrelsen nu producerat informationsmaterial
för gymnasieskolan som motsvarar vad som tidigare gjorts för grundskolan.
Delar av det tidigare informationsmaterialet distribueras fortfarande.

Utskottet delar den i propositionen framförda åsikten att droginformationen
framför allt bör komma in som ett led i olika reguljära verksamheter,
bl. a. i skolundervisningen. Detta innebär dock inte att utskottet ställer sig

SoU 1984/85:8

avvisande till tanken att det med vissa mellanrum kan vara lämpligt med en
större central kampanj mot narkotika. Mot bakgrund av att den senaste
kampanjen avslutades relativt nyligen och i viss mån ännu ger effekter anser
utskottet dock att riksdagen f. n. inte bör ta något initiativ av detta slag.
Enligt utskottets mening bör det nya alkohol- och narkotikapolitiska rådet -varom mera nedan - ta upp frågan till förnyad diskussion. Motionsyrkandet
avstyrks således.

I motion 1984185:83 av Rune Gustavsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande
folkrörelsernas roll i informationsarbetet (yrkande 2 a). Motionärerna anför
att information om alkohol och narkotika under senare år bedrivits på ett
mycket brett fält genom institutioner, myndigheter, organisationer och
företag som vänder sig till olika grupper av människor. Kampen mot
missbruket kan och skall inte enbart skötas av sjukvården, socialvården och
polisen. Många människor är aktiva i en folkrörelse, där information,
attityder och normer får en bred spridning och förankring. Enligt motionärerna
är det därför angeläget att många olika folkrörelser får möjlighet att
aktivt arbeta mot narkotika och delta i det fortsatta arbetet.

I målsättningen för droginformationen har slagits fast att ansvaret för den
övervägande delen av informationen skall vila på folkrörelserna och att de
även bör ges resurser för att kunna leva upp till detta ansvar. Också i den nu
aktuella propositionen betonas organisationernas och folkrörelsernas stora
betydelse för framgång i kampen mot drogmissbruk. Motionsförslaget ligger
väl i linje med vad riksdag och regering redan uttalat om organisationernas
och folkrörelsernas betydelse för arbetet mot drogmissbruk. Enligt utskottets
mening saknas anledning till något ytterligare uttalande av riksdagen i
frågan. Motionsyrkandet avstyrks därför.

I motion 1984/85:84 av Lena Öhrsvik m.fl. (s) betonas i anslutning till
frågan om informationens inriktning och innehåll att informationsinsatserna
bör inriktas på att sätta in missbruksproblemen i sitt sociala sammanhang och
att tyngdpunkten bör ligga på människors livsvillkor och inte koncentrera sig
ensidigt på preparat. Motionärerna anför vidare bl. a. att information som är
osaklig eller överdriven kan vara direkt ångestskapande och förvärra
situationen för människor i en utsatt livssituation (yrkande 3, delvis).

Enligt utskottets mening står de synpunkter på droginformationens
inriktning och innehåll som anförs i motionen i överensstämmelse med de
principer för informationen som riksdagen tidigare uttalat sig för. Samma
grundsyn kommer till uttryck i propositionen. Utskottet vill, liksom motionärerna,
understryka vikten av att droginformationen är saklig och nyanserad. I
övrigt anser utskottet inte att motionen i här aktuell del påkallar något
uttalande från riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks därför (yrkande 3
delvis).

SoU 1984/85:8

Utskottet har ingen erinran mot vad som i övrigt anförs i propositionen
angående informationsinsatser på drogområdet.

Droginformationens organisation m. m.

I propositionen föreslås att socialstyrelsen skall ha ett samlat ansvar för den
statliga droginformationen. Styrelsen skall svara för den översiktliga planeringen
och samordningen av den statliga droginformationen samt utarbeta en
långsiktig strategi för drogupplysningen. Det skall vidare ingå i styrelsens
uppgifter att bedriva upplysningsarbete som riktas till allmänheten och olika
grupper i samhället, att sammanställa kataloger eller motsvarande över
informationsmaterial samt att stimulera utvecklingen av metoderna för
droginformation och bevaka att det sker en uppföljning av genomförda
insatser.

Vidare föreslås i propositionen att socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor
(a-nämnden) skall avvecklas. A-nämndens hittillsvarande roll som
initiativtagare och talesman för folkrörelserna i drogfrågor bör enligt
propositionen läggas på ett alkohol- och narkotikapolitiskt råd, medan
uppgiften att fördela statsbidrag bör övergå till socialstyrelsen. I det alkoholoch
narkotikapolitiska rådet bör ingå representanter för folkrörelser och
organisationer som i sin verksamhet arbetar med drogfrågor antingen som en
huvudfråga eller som en av flera uppgifter. Representanterna i rådet bör
utses av regeringen efter förslag av berörda organisationer. Genom att knyta
rådet till regeringen skapas möjligheter till direktkontakter i olika drogpolitiska
frågor mellan folkrörelser och regeringen. Rådet blir härigenom ett
forum för ömsesidig information om pågående och planerad verksamhet
samt för diskussion om behov av åtgärder. I rådet bör också kunna tas upp
olika förslag om t. ex. undersökningar av utvecklingen på drogområdet.

I motion 1984/85:78 av tredje vice talman Karl Erik Eriksson (fp) och Thure
Jadestig (s) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen beträffande det alkohol- och narkotikapolitiska rådet. Motionärerna
framhåller att de inte har något att erinra mot att rådet inrättas, utan
delar föredragande statsrådets uppfattning att det är en fördel om diskussionen
i dessa frågor kan förås direkt med regeringen. Det är dock enligt
motionärerna angeläget att det nya rådet inte bara blir en kontaktyta för
regeringen som inkallas då regeringen anser det befogat. Rådet måste
tillförsäkras en långtgående initiativrätt, vilket måste inkludera rätt för
ledamöterna att begära att rådet kallas till sammanträde. För att få till stånd
ett fungerande råd bör det vidare enligt motionärerna inom regeringskansliet
tillskapas ett kansli för rådet, så att rådets ledamöter inte behöver tveka om
hur kontakter med rådet skall tas.

Utskottet tillstyrker liksom motionärerna att ett alkohol- och narkotikapolitiskt
råd får ersätta a-nämnden. Att rådet verkligen blir en fungerande länk
till regeringen är av stor vikt. Mot denna bakgrund finner utskottet det

SoU 1984/85:8

självklart att regeringen beaktar önskemål från rådets medlemmar om att
rådet skall sammanträda och att rådet tar upp de frågor som medlemmarna
påfordrar. Utredningar i alkohol- och narkotikapolitiska frågor som rådet
initierar bör kunna ske via ordinarie utredningsrutiner. Utskottet förutsätter
vidare att regeringen organiserar verksamheten så att rådets medlemmar
alltid har någon ansvarig person att vända sig till i frågor som rör rådets
verksamhet. Motionen påkallar därför ingen åtgärd från riksdagens sida och
avstyrks.

Då det gäller statsbidrag för droginformation föreslås i propositionen att
bidrag i huvudsak skall lämnas till projekt där informationen är verksamhetsanknuten.
Socialstyrelsen skall enligt propositionen som nämnts överta
a-nämndens uppgift att fördela statsbidrag. Enligt förslaget skall vidare
bidrag i princip endast utgå till riksorganisationer och till kommuner som
genomför projekt i samverkan med lokala föreningar. Därutöver bör
socialstyrelsen emellertid få möjlighet att genom undantag från huvudregeln
ge bidrag till projekt som är av utvecklingskaraktär eller till verksamheter
som anses betydelsefulla, men som av olika skäl inte kan genomföras i
samverkan med en kommun. Slutligen bör socialstyrelsen få disponera medel
ur anslaget för metodutveckling och uppföljning av projekt. Statsbidrag för
ungdomsorganisationernas drogupplysning bör enligt propositionen liksom
hittills fördelas av statens ungdomsråd (SUR). Beslut om fördelning av
statsbidrag skall enligt propositionen inte kunna överklagas.

I motion 1984/85:81 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts i fråga om
fördelningen av statsbidrag för droginformation (yrkande 1). Motionärerna
anser att också statsbidrag till ungdomsorganisationernas droginformation
bör fördelas av socialstyrelsen och inte av statens ungdomsråd.

En huvudtanke i propositionen är att droginformationen i största möjliga
utsträckning skall ingå som ett reguljärt inslag inom många olika verksamheter.
Enligt utskottets mening är det i hög grad önskvärt att drogfrågorna kan
integreras som en del i ungdomsorganisationernas vanliga verksamhet.
Statens ungdomsråd har en god överblick över förhållandena i ungdomsgrupperna
och har därför särskilda möjligheter att bedöma hur de medel som
ställs till förfogande skall kunna utnyttjas effektivt inom ramen för ungdomsorganisationernas
verksamhet. Utskottet ser därför inget skäl att nu flytta
över denna uppgift från statens ungdomsråd till socialstyrelsen. Motionsyrkandet
avstyrks.

Frågan om Centralförbundets för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN)
framtida ställning och organisation har behandlats utförligt under det
utredningsarbete som föregått regeringens nu framlagda förslag. Detta
innebär att CAN skall kvarstå som ett folkrörelseorgan. CAN:s uppgift skall i
första hand vara att förmedla basfakta på drogområdet. En annan viktig
uppgift blir att ha det samlade ansvaret för att följa drogutvecklingen och
sprida information om förändringarna. För att CAN på ett effektivt sätt skall
1* Riksdagen 1984185. 12 sami. Nr8

SoU 1984/85:8

kunna fullgöra denna senare uppgift, bör enligt propositionen förbundet
överta ansvaret för de elevundersökningar som administreras av skolöverstyrelsen,
för värnpliktsundersökningarna som administreras av försvarets
forskningsanstalt (FOA), samt för en del av det metodutvecklingsarbete som
genomförs av brottsförebyggande rådet (BRÅ). CAN bör även få uppgiften
att administrera det regionala rapporteringssystemet. Vid sidan av uppgiften
som basfaktaförmedlare bör enligt propositionen CAN ha kvar uppgifter av
drogupplysningskaraktär även i framtiden. Dessa uppgifter bör dock i
huvudsak vara ett stöd åt föreningslivet. CAN bör i drogupplysningsfrågor
främst vara ett serviceorgan åt organisationer och folkrörelser.

I motion 1984185:86 av Kerstin Andersson (c) hemställs dels att riksdagen
beslutar att hos CAN inrätta ytterligare en tjänst för att genomföra
undersökningarom drogproblemens förändringar m. m. (yrkande 1), dels att
riksdagen klart uttalar att en tjänst hos CAN skall vara service för
medlemsorganisationerna (yrkande 2).

Utskottet vill uttrycka sin tillfredsställelse med att CAN bevaras som
folkrörelseorgan. Utskottet konstaterar samtidigt att regeringens förslag
innebär att CAN får en delvis ny roll och att en förskjutning i verksamheten
sker. CAN:s uppgift blir sålunda till stor del att samla in uppgifter som
producerats av andra och målsättningen är att CAN på sikt skall utvecklas till
ett expertorgan när det gäller fakta om drogproblem. Frågan om resurstilldelningen
får bedömas i samband med budgetpropositionen. Utskottet
avstyrker mot bakgrund av det anförda motion 1984/85:86.

Utskottet tillstyrker i övrigt propositionens förslag rörande den statliga
droginformationens organisation, statsbidrag till droginformation samt ansvaret
för att följa drogmissbrukets förändringar.

Behandling av narkotikamissbrukare

I propositionen föreslås att ett statligt stöd lämnas till utvecklingsinsatser
inom narkomanvårdsområdet även under budgetåret 1985/86. Stödet syftar
till att stimulera utvecklingsarbetet inom angelägna områden av socialtjänsten
och den specialiserade narkomanvården. Arbetet bör enligt propositionen
främst inriktas på att utveckla metoderna i öppenvården och på att
förbättra utslussningen av missbrukare som genomgått behandling. På
öppenvårdssidan är det särskilt angeläget att utveckla metoderna i behandlingsarbetet
bland ungdomar i riskzonen och etablerade missbrukare, att
hitta former för samarbete på det lokala planet mellan socialtjänst, polis och
kriminalvård samt att utveckla ett samarbete mellan psykiatrin och socialtjänsten.
Särskilda grupper av missbrukare, t. ex. prostituerade missbrukare,
kvinnliga missbrukare och invandrare med missbruksproblem, har vårdbehov
som inte tillgodoses i tillräcklig omfattning inom vare sig öppenvården
eller institutionsvården. Även när det gäller dessa grupper är det således
angeläget med en metodutveckling inom socialtjänsten.

SoU 1984/85:8

För att utslussningen skall fungera är det vidare enligt propositionen
nödvändigt att en missbrukare som genomgått behandling stöds i högre grad
än vad som nu ofta är fallet. Folkrörelser och frivilliga organisationer spelar
en avgörande roll i utslussningsarbetet, men arbetsförmedlingen och bostadsförmedlingen
kan också göra stora insatser. Slutligen framhålls de
frivilliga organisationernas viktiga roll även för det direkta behandlingsarbetet.
En effektivisering av samhällets insatser inom narkomanvården måste
enligt propositionen innebära bl. a. att organisationerna får ökat stöd.

Statsrådet Sigurdsen avser att i samband med 1985 års budgetproposition
föreslå att 5 milj. kr. skall anslås för särskilda utvecklingsinsatser inom
narkomanvårdsområdet. Hon kommer därutöver att föreslå att drygt 16
milj. kr. skall anslås för bidrag till organisationer, vilket innebär en real
ökning med 1,4 milj. kr. jämfört med tidigare anslag.

Frågor om behandling av narkotikamissbrukare tas upp i flera av
motionerna.

I motion 1984185:84 av Lena Öhrsvik m.fl. (s) föreslås dels att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om socialtjänstlagens
grundsatser {yrkande 1), dels att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts om arbetsmetoder inom socialtjänsten
(yrkande 2). Motionärerna anför bl. a. att det huvudsakliga ansvaret för
förebyggande arbete, samordning av insatser och behandling av den enskilda
människan ligger på socialnämnden/socialtjänsten enligt socialtjänstlagen.
Då det gäller socialtjänstlagen framhåller motionärerna, att lagen har
utformats som en rättighetslag för den enskilda människan och en skyldighetslag
för kommunen. Detta har skett bl. a. för att stärka den enskildes
ställning i förhållande till myndigheten och garantera alla, även de socialt
utsatta grupperna, rättssäkerhet, integritetsskydd och självbestämmanderätt.
Viktiga grundsatser i socialtjänstreformen är vidare att normalisera
människors livsvillkor och att stärka den enskilda människans egna resurser.
Beträffande arbetsmetoder inom socialtjänsten framhåller motionärerna
vikten av att socialarbetaren går ut till missbrukaren i hans egen miljö och
försöker finna en plattform för kontakt och behandling. Ett framgångsrikt
motivations- och behandlingsarbete måste bygga på en ömsesidig god
relation människa mot människa. Det är därför viktigt att betona socialtjänstlagens
krav på respekt för den enskildes självbestämmande och
integritet. Metoder som innebär att krav och påtryckningar används mot
missbrukaren för att förmå honom att gå med på behandling kan inte vara
godtagbara inslag i motivations- och behandlingsarbete. Motionärerna vill
dessutom betona att den parlamentariskt sammansatta socialberedningen i
sitt fortsatta arbete kommer att göra en total genomgång av socialtjänstens
insatser för människor som har missbruksproblem. Detta arbete bör inte
föregripas genom att man i det här sammanhanget medverkar till att nya
behandlingsformer införs i socialtjänsten.

SoU 1984/85:8

Utskottet vill som en bakgrund inledningsvis erinra om följande.

Målsättningen för alkoholpolitiken innebär att den totala alltför höga
konsumtionen av alkohol skall begränsas, att man skall komma till rätta med
alkoholmissbruket samt att alkoholpolitiken skall sättas in i sitt sociala
sammanhang. Då det gäller narkotika är målsättningen att allt icke medicinskt
bruk skall elimineras. De angivna strävandena skall kompletteras med
insatser för vård och rehabilitering av missbrukare.

En viktig utgångspunkt för socialtjänstlagen är att socialtjänstens insatser i
individuella ärenden skall präglas av självbestämmande och frivillighet.
Socialtjänsten skall så långt det är möjligt samverka med den enskilde i ett
biståndsärende, så att denne har ett verkligt inflytande på utredningsarbetet
och ger sitt samtycke till föreslagna kontakter och åtgärder. Om den enskilde
avvisar den erbjudna hjälpen, kan socialnämnden oftast inte vidta någon
åtgärd. Även utredningsåtgärder kräver i princip samtycke (undantag gäller
fall där det inte kan uteslutas att den enskilde är i behov av vård oberoende av
samtycke). Om den enskilde inte går med på t. ex. att uppgifter inhämtas från
annat håll får denna omständighet bedömas i samband med att man avgör
frågan om rätt till bistånd. En sådan brist i utredningen kan medföra att det
inte går att klarlägga om och i vad mån rätt till t. ex. socialbidrag föreligger.
Ansökan får i så fall avslås (se SoU 1979/80:44 s. 28).

Vid utskottsbehandlingen av propositionen om socialtjänsten kompletterades
regeringens förslag till socialtjänstlag med en särskild bestämmelse
som ytterligare klargjorde socialnämndens ansvar på missbruksområdet. I
11 § socialtjänstlagen fastslogs således att socialnämnden skall arbeta för att
förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande
medel. Insatser för barn och ungdom bör ägnas särskild uppmärksamhet.
I paragrafens andra stycke stadgas bl. a. att nämnden skall stödja den
enskilde missbrukaren och se till att han får den hjälp eller vård som behövs
för att komma ifrån missbruket. Av specialmotiveringen framgår att
socialnämnden alltid måste bedriva en aktiv verksamhet för att nå och hjälpa
de enskilda människor som har problem med missbruk även om de inte själva
har begärt bistånd av nämnden.

I den nu aktuella propositionen (bil. 2 s. 36) anför statsrådet Sigurdsen
bl. a. att socialarbetare inom missbrukarvården på senare år har börjat söka
nya former för att nå och motivera missbrukare till behandling och för att
hålla dem kvar när behandlingen har inletts. Socialarbetarna söker upp
missbrukarna på polisstationer, häkten och kriminalvårdsanstalter samt
försöker nå dem via samarbete med kriminalvårdens fri vårdsorganisation.
Ett resultat har blivit att socialtjänsten i större utsträckning når missbrukare,
som inte på eget initiativ söker vård och behandling. Under behandlingen
försöker socialarbetarna stödja missbrukaren att fullfölja denna. Man söker
upp klienter som uteblir från planerade samtal eller som oplanerat avbryter
behandlingshemsvistelsen eller familjevården. Det förekommer också att
man använder påtryckningar ov olika slag. Krav på behandling kan t. ex.

SoU 1984/85:8

ställas för att socialtjänsten skall medverka till att missbrukaren får
socialbidrag, egen bostad eller beredskapsarbete. Vidare förekommer det att
socialarbetarna i öppenvården använder urinanalyser för att spåra narkotikamissbruk
som ett komplement till övriga vård- och behandlingsinsatser.
Detta är särskilt utbrett i kontakten med unga haschmissbrukare.

Statsrådet Sigurdsen anför för egen del (s. 37) att hon anser det positivt att
socialtjänsten utvecklar mer aktiva metoder för att motivera missbrukare till
behandling. Socialtjänsten och den specialiserade narkomanvården har ofta
tidigare intagit en alltför passiv hållning i förhållande till de missbrukare som
inte av egen kraft söker vård eller förmår upprätthålla en behandlingskontakt.
Enligt statsrådets mening bör socialtjänsten vidare undvika former för
bistånd som kan underlätta eller befästa ett pågående missbruk. Det kan
sålunda inte vara förenligt med socialtjänstens mål att betala ut socialbidrag
till en klient, som glider allt längre in i ett missbruk. Ett sådant synsätt
innebär emellertid inte bara en rätt för socialnämnden att ställa krav, utan
även en skyldighet för nämnden att erbjuda så goda vård- och behandlingsinsatser
att missbrukaren får en möjlighet att bryta sitt missbruk.

Slutligen erinras i propositionen om att narkotikakommissionen i PM nr 7
föreslagit vissa ändringar i lagstiftningen, främst i LVU, så att socialtjänsten
skall kunna få kontakt med omotiverade missbrukare och så att föreskrifter
skall kunna ges som påtryckning för att bryta ett missbruk. Åldersgränserna
för vård enligt LVU bör enligt kommissionen ses över och justeras uppåt. Av
socialberedningens i höst lämnade betänkande om vissa frågor kring
socialtjänstens insatser för ungdomar (Ds S 1984:15) framgår dock att
beredningen inte finner skäl att införa några nya tvångsregler i LVU.
Däremot föreslår beredningen bl. a. att vård enligt LVU skall upphöra senast
när den unge fyller 21 år. Betänkandet är nu på remiss. Narkotikakommissionens
PM nr 7 har bifogats remissen.

Utskottet vill för sin del understryka att frånvaron av tvångsmöjligheter
och inriktningen mot frivillighet inte innebär att socialtjänsten får bli passiv i
arbetet med missbrukare. Tvärtom krävs aktiva insatser av socialtjänsten i
form av uppsökande verksamhet, kontakt med anhöriga, förnyade kontakter
med dem som tidigare har avvisat erbjudanden om behandling och ett
målmedvetet motivationsarbete. Det kan dock vara svårt att dra någon helt
klar gräns mellan fortsatta försök att få en klient att acceptera behövlig vård
och påtryckningar med samma syfte.

Utskottet framhöll redan i samband med behandlingen av förslaget till
socialtjänstlag (se SöU 1979/80:44 s. 60) värdet av att olika bestämmelser om
sociala bidrag tillämpas på ett sådant sätt att missbruk av alkohol eller
narkotika inte underhålls eller konserveras. Uppmärksamhet måste riktas
mot den samlade effekten av de olika bidrag som kan tänkas utgå i det
enskilda fallet. Som vidare framhållits av socialberedningen i betänkandet
om socialtjänstens insatser för ungdomar (Ds S 1984:15 s. 13) kan det
ibland, om det förekommer ett destruktivt missbruk, vara lämpligt att betala

SoU 1984/85:8

ut åtminstone en del av socialbidraget på något annat sätt än genom
kontantutbetalning. I sammanhanget kan erinras om att socialberedningens
uppdrag även innefattar att allsidigt överväga frågan om missbrukares rätt till
sjukpenning under institutionsvistelse, med hänsyn till att det gjorts gällande
att sjukskrivning kan bidra till att legitimera missbruk av alkohol eller
narkotika. Frågan om missbrukares pensionsförmåner vid institutionsvistelse
har nyligen behandlats i en utredning av riksförsäkringsverket
(Ds S 1984:9), vilken har remissbehandlats och f. n. övervägs inom
regeringskansliet.

Det kan vidare nämnas att socialberedningen i ovannämnda betänkande
anfört att man inom socialtjänsten med viss rätt ser en motsättning mellan
kravet på samtycke från den enskilde och en i vart fall mera aktiv uppföljning
av barn och ungdomar som befinner sig i riskzonen (Ds S 1984:15 s. 13).
Enligt beredningen föreligger dock inte någon sådan motsättning om
farhågorna för den unges utveckling verkligen är allvarliga. I ett sådant fall är
socialtjänsten skyldig att följa utvecklingen och återkomma med erbjudanden
om stöd.

Det anförda visar enligt utskottets mening på det stora behovet av fortsatt
utvecklingsarbete och erfarenhetsutbyte inom socialtjänsten. Utskottet
noterar i det sammanhanget propositionens förslag om särskilt stöd för
utvecklingsinsatser inom narkoman vårdsområdet. Det är viktigt att socialtjänsten
verkligen utnyttjar alla de möjligheter till individuellt anpassad
behandling som socialtjänstlagen ger och beslutsamt fullföljer ärenden om
missbruksproblem.

Motion 1983/84:84 får i här aktuella delar (yrkandena 1 och 2) anses
besvarad genom vad utskottet anfört. Utskottet vill tillägga att socialtjänstlagens
bestämmelser självfallet gäller om inte riksdagen beslutar annorlunda
genom lagändring. Motionsyrkandena avstyrks således.

I motion 1984185:79 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om legala möjligheter till frivillig kontraktsvård
(yrkande 3). I motionen anförs bl. a. att frivillig kontraktsvård bör införas
som ett mer allmänt komplement och alternativ till tvångsvård. Den skulle
kunna utformas så att man med missbrukaren kommer överens om innehållet
i ett vårdprogram som han eller hon accepterar, t. ex. genom att skriva på en
förbindelse att delta i vården. Det frivilliga kontraktet om vård under t. ex.
ett års tid skall innebära att om missbrukaren avviker från vårdinstitutionen
skall han/hon kunna återföras med tvång.

Socialtjänstlagen innehåller - med undantag av vissa bestämmelser till
skydd för underåriga - inte några möjligheter till tvångsåtgärder gentemot
enskilda människor. För ungdomar med missbruksproblem samt vuxna
missbrukare av alkohol eller narkotika finns dock vissa möjligheter att
besluta om vård enligt LVU resp. LVM.

Vård enligt LVM skall i allmänhet vara avslutad inom två månader.

SoU 1984/85:8

Missbrukaren kan sedan själv om han så önskar fortsätta vården någon tid.
Vården är då frivillig och någon kvarhållningsrätt finns inte.

Den s. k. kontraktsvårdsutredningen avgav i mars 1980 betänkandet
Kontraktsvård inom socialtjänsten (Ds S 1980:3). Betänkandet innehåller
ett förslag till lag om kontraktsvård inom socialtjänsten som bl. a. innehåller
särskilda regler om kvarhållningsrätt på grund av utfästelse. Förslaget har
remissbehandlats men har inte lett till något propositionsförslag om kontraktsvård.

När förslaget presenterades fanns ännu inte LVM. Förslaget utgick bl. a.
från att det inte skulle finnas några andra möjligheter till tvång mot vuxna
missbrukare utom de som kunde finnas i den psykiatriska vårdlagstiftningen.

I sammanhanget kan nämnas att i frivårdskommitténs betänkande ”Nya
alternativ till frihetsstraff” (SOU 1984:32) föreslås att kontraktsvård införs
som en straffrättslig reaktion i det svenska påföljdssystemet. Detta får inte
förväxlas med den kontraktsvård som diskuterats för socialtjänstens del. Den
föreslagna bestämmelsen innebär att vid ådömande av fängelse i högst två år
rätten får förordna att verkställigheten av ådömt fängelse skall anstå, under
förutsättning att den tilltalade 1. vanemässigt missbrukar alkohol eller
narkotika och är i behov av vård för sitt missbruk, 2. har förklarat sig villig att
undergå sådan vård enligt ett särskilt vårdavtal och 3. bedöms som lämpad
för vården. Betänkandet är nu föremål för remissbehandling.

Ett yrkande motsvarande det i motionen framställda behandlades av
utskottet senast under föregående riksmöte. Utskottet hänförde sig då (SoU
1983/84:30 s. 34) till ett tidigare uttalande (SoU 1982/83:37 s. 27) i samma
ämne och anförde att det enligt utskottets mening starkt kunde ifrågasättas
om det sedan LVM införts finns något egentligt behov av regler om
kontraktsvård inom socialtjänsten. Syftet torde i och för sig lika väl kunna
tillgodoses t. ex. genom justering av gällande vårdtider enligt LVM och
liknande åtgärder. Utskottet utgick dock från att socialberedningen kommer
att överväga om det finns skäl att föreslå särskilda bestämmlser om
kontraktsvård eller liknande överenskommelser inom ramen för eller som ett
komplement till socialtjänstlagen och LVM.

Utskottet ansåg vid angivna förhållanden att riksdagen inte borde ta något
initiativ till s. k. frivillig kontraktsvård.

Enligt utskottet har inte heller nu någonting framkommit som motiverar
ett ändrat ställningstagande i denna fråga. Motionsyrkandet avstyrks därför.

I motion 1984/85:83 av Rune Gustavsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen beträffande social- och sjukvårdens behandling av missbrukare
(yrkande 2 b). I motionen framhålls bl. a. att sällan är en patient mer
motiverad för en behandling än efter en akut avgiftning på sjukhus. En
patient som har behandlats akut måste därför beredas plats på ett behandlingshem
omedelbart efter behandling på sjukhus.

Då det gäller frågan om tillgången på platser vid behandlingshem vill

SoU 1984/85:8

utskottet först erinra om följande. Den 1 januari 1983 övertog berörda
kommuner och landstingskommuner statens rättigheter och skyldigheter för
den sociala institutionsvården för missbrukare (ungdomsvårdsskolor, vårdanstalter,
behandlingshem och inackorderingshem). Avtalet mellan staten,
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet innebar bl. a. att
staten skall ge bidrag till kommuner och landsting för driften av de
institutioner som avses i principöverenskommelsen, samt visst engångsbidrag
för upprustning och utveckling m. m. Det åligger nu enligt 23 § första
stycket socialtjänstlagen landstingskommunerna och kommunerna i ett
område att tillgodose behovet av hem för vård eller boende inom berörd
landstingskommun.

I den nu aktuella propositionen framhålls att det nuvarande bidragssystemet
har utsatts för kritik från många håll. Bl. a. har påtalats att det bidrar till
att den befintliga insitutionsstrukturen vidmakthålls även till de delar den är
föråldrad. Det stimulerar inte heller en utveckling av alternativa vårdformer
för grupper som i dag vårdas på institution utan att egentligen behöva en
sådan hög grad av omhändertagande.

Utskottet har vid tidigare riksmöten behandlat motionsyrkanden rörande
statsbidrag för anordnandet av nya behandlingshem (jfr SoU 1981/82:43,
SoU 1982/83:26 och SoU 1983/84:20). Utskottet har därvid framhållit att
parterna vid förhandlingar om ny bidragskonstruktion bör sträva efter att ge
den en sådan utformning att den främjar en fortsatt utveckling av vården i
enlighet med socialtjänstens principer. Utskottet har vidare erinrat om den i
socialtjänstlagen angivna principen om närhet mellan den enskildes hem och
vårdinstitutionen.

11984 års budgetproposition anförde föredraganden att en ny bidragskonstruktion,
som i högre grad medgav handlingsfrihet för kommuner och
landsting att utveckla och förändra institutionsvården, borde komma till
stånd fr. o. m. 1985. Enligt vad utskottet inhämtat pågår förhandlingar
avseende bidragskonstruktionen fr. o.m. 1985. Utskottet förutsätter att
parterna vid dessa förhandlingar kommer att sträva efter att möjliggöra att
institutionsvården får en utformning som är ägnad att främja de mål som
statsmakterna ställt upp för socialtjänsten. Med anledning av vad som anförs
i motionen vill utskottet erina om att kontinuitet är en av huvudprinciperna
för socialtjänstens insatser i enskilda ärenden.

På grund av det anförda avstyrker utskottet motion 1984/85:83 i här aktuell
del (yrkande 2 b delvis).

I samma motion anförs vidare att narkotikamissbrukare bör kunna åläggas
behandlingsskyldighet och att i denna skyldighet bör ingå krav på missbrukaren
att underkasta sig socialt uppföljnings- och kontrollprogram som
säkerställer drogfrihet under behandlingstiden.

Samma skäl som anförts ovan mot införandet av s. k. frivillig kontraktsvård
kan enligt utskottets mening anföras mot nu framfört förslag.
Konsekvensen av att någon inte uppfyller den föreslagna behandlingsskyl -

SoU 1984/85:8

digheten torde knappast kunna bli annan än vård oberoende av samtycke,
dvs. LVM. Utskottet vill även erinra om att socialberedningen planerar att
lämna sitt slutbetänkande under första halvåret 1985. I detta kommer den
slutliga utvärderingen av LVM att redovisas tillsammans med frågor som
t. ex. LVM:s indikationer för tvångsvård, vårdtidens längd och möjligheterna
till förlängning av vårdtiden. Mot bakgrund härav avstyrker utskottet
motion 1984/85:83 även i denna del (yrkande 2 b i återstående del).

I motion 1984/85:85 av Inga Lantz m. fl. (vpk) hemställs att initiativ tas till
olika försöksverksamheter vad gäller nya boendeformer i syfte att förbättra
eftervården (yrkande 1). Motionärerna anför bl. a. att aldrig så bra rehabiliteringsmodeller
inom öppenvården eller inom institutionsvården kommer att
misslyckas om de inte kompletteras med nya, kollektiva boendeformer. De
nya boendeformerna behövs för att bygga upp nya sociala kontaktnät och
fungera som trygghet och sällskap när den ”vanliga” omsorgen är slut. Olika
former av gruppboende, integrerat boende, eller boende byggt på att man
gör vissa gemensamma arbetssysslor i huset där man bor, måste stimuleras
ute i kommunerna. Arbete, studier, social rehabilitering och bostad är fyra
lika viktiga komponenter i rehabiliteringsarbetet. I fråga om bostad räcker
det ofta inte med en lägenhet - det behövs enligt motionärerna dessutom
någon form av ”socialt boende”.

Yrkanden om åtgärder för att främja ett socialt boende har vid tidigare
riksmöten vid flera tillfällen behandlats av bostadsutskottet. Av det senaste
betänkandet där frågan behandlats (BoU 1983/84:23 s. 17-18) framgår att
förutsättningarna för ett boende med denna inriktning finns inom ramen för
nuvarande norm och lånesystem. Bostadsutskottet framhöll vidare bl. a. att
idéer om framtidens boende kommer att ställas samman inom ramen för den
planerade bostadsmässan i Upplands Väsby år 1985 (Bo 85). I samband
härmed kommer nya boendeformer, bl. a. flergenerationsboende, bostäder
för små och stora kollektiv och bostäder för personer som flyttar ut från
institutioner av olika slag att uppmärksammas. Bo 85 syftar vidare till att
lyfta fram frågor om ansvar och rollfördelning i boendet, om hur livet i
bostadsområdena skall bli rikare, om hur bostadsbeståndet skall förvaltas,
förbättras och kompletteras samt hur kontakterna mellan samhällsorganen
och de boende skall förbättras.

I propositionen föreslås vidare ett ökat stöd till frivilliga organisationer
som engagerar sig i utslussningen av missbrukare som genomgått behandling.
Organisationernas möjlighet att erbjuda gemenskap, bryta isolering och ge
människor stöd att själva förändra sin livssituation framhålls.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionen i nu aktuell del.

I motion 1982/83:947 av Göran Ericsson (m) och Inger Wickzén (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger till känna vad i motionen anförts
om uppmjukning av bidragsregler i syfte att nå en högre grad av yrkesutbildning
för missbrukare på hem för vård eller boende. I motionen framhålls

SoU 1984/85:8

bl. a. att kraven på att rehabiliteringsarbetet på hem för vård eller boende
även skall innehålla viss yrkesutbildning reses allt oftare. På många håll har
man också försökt starta kurser i olika hantverksyrken för att ge den tidigare
missbrukaren en säkrare grund att stå på efter behandlingen. I många fall har
dock försöken med sådan utbildning fallit bort, eftersom bidrag inte utgått
och hemmen inte kunnat täcka kostnaden för speciallärares medverkan.
Motionärerna framhåller slutligen att en lyckad återgång till förvärvsarbete
är den bästa och mänskligaste behandlingen. Den bygger upp självkänslan,
känslan av att vara någon att räkna med, någon som andra kan ställa krav på
och uppskatta.

Som nämndes ovan (s. 16) övertog berörda kommuner och landstingskommuner
den 1 januari 1983 huvudmannaskapet för de nuvarande hemmen
för vård eller boende. Enligt avtalet mellan staten och kommunerna utgår ett
årligt bidrag till kommunerna för driften av hemmen. Av bidragen skall 75 %
gå till institutionernas huvudmän och 25 % till de kommuner som under året
haft att betala vårddagkostnad vid berörda institutioner. Huvudmännens
användning av statsbidragen är inte centralt eller på annat sätt reglerad.
Bidragskonstruktionen har visserligen ansetts mindre lyckad, då den bl. a.
anses konservera en föråldrad institutionsstruktur. Så får t. ex. nya behandlingshem
sällan del av bidragen. Däremot innebär bidragskonstruktionen
inget hinder för att på ett befintligt hem anställa t. ex. en yrkeslärare om
huvudmannen önskar detta.

När det gäller undervisning av barn och ungdom som bereds vård med stöd
av LVU finns föreskrifter i förordningen (SFS 1983:28) i detta ämne. I
förordningen stadgas beträffande skolpliktiga barn att de skall få en
undervisning som så långt det är möjligt motsvarar undervisningen i
grundskolan. För ungdomar som inte längre är skolpliktiga sägs att de skall
ges möjlighet att få sådan kompletterande grundskoleutbildning, förberedande
yrkesutbildning eller utbildning motsvarande gymnasieskolans som de
behöver. För vuxna missbrukare som är omhändertagna med stöd av LVM
eller som genomgår frivillig behandling vid ett hem för vård eller boende
saknas motsvarande regler.

Som motionärerna framhåller saknar de missbrukare som vårdas på
institutionerna ofta såväl grundläggande kunskaper i läsning, skrivning och
räkning som yrkesutbildning. Utskottet delar uppfattningen att ett effektivt
behandlingsarbete förutsätter att dessa brister repareras. Orsaken till att
utbildningsaspekterna inte alltid beaktas tillräckligt torde dock enligt
utskottets mening mera vara att söka i planeringen av vården än i själva
statsbidragskonstruktionen.

Barn och ungdom som vårdas med stöd av LVU skall erbjudas erforderlig
utbildning under den tid de är omhändertagna. När det gäller vuxna kan det
inte anses självklart att skolundervisning på viss nivå eller utbildning för ett
yrke skall ges redan under tiden på en vårdinstitution. Vård enligt LVM skall
i allmänhet vara avslutad inom två månader. I allmänhet behövs den tiden för

SoU 1984/85:8

att motivera missbrukare att fortsätta med någon form av frivillig behandling.
Den behandlingsplan som skall upprättas för den fortsatta vården och
rehabiliteringen måste dock utformas så att missbrukarens utbildningsbehov
- även vad gäller rena baskunskaper - tillgodoses. Det är i första hand den
placerande socialnämnden som har ansvaret för detta. I det sammanhanget
kan erinras om socialtjänstlagens princip om normalisering. Om möjligt bör
utbildningen integreras med annan kompletterande utbildning för vuxna.
Utskottet vill understryka vikten av att dessa hänsyn beaktas vid planeringen
av olika rehabiliteringsinsatser. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1982/83:947.

Utskottet tillstyrker vidare propositionens förslag om särskilt stöd för
utvecklingsinsatser inom narkomanvårdsområdet. Vad som i övrigt anförs i
propositionen rörande vård och behandling av narkotikamissbrukare föranleder
inget uttalande från utskottets sida.

Internationella insatser

I propositionen anförs att narkotikasituationen i världen i dag är mycket
allvarlig. Särskilt oroande är den ökande produktionen av heroin i Sydostoch
Sydvästasien, liksom den dramatiskt ökande produktionen av kokain i
Sydamerika. Missbruksproblemen är särskilt allvarliga i utvecklingsländerna.
Ett enskilt land kan inte ensamt stoppa narkotikamissbruket och den
illegala handeln. I stället krävs ett intensivt och uthålligt internationellt
samarbete, som för Sveriges del sker dels i det nordiska och europeiska
samarbetet, dels genom FN. Då det gäller arbetet med att minska produktionen
av narkotiska preparat i utvecklingsländerna spelar FN:s narkotikafond
en stor roll. En utvärdering av de projekt som har fått svenskt stöd gjordes
1983 av utrikesdepartementet och visar att fonden genom projekten utvecklat
verksamma instrument för att minska illegal narkotikaproduktion. Det
har varit förenligt med de svenska biståndspolitiska målen att lämna bidrag
till fondens verksamhet, och statsrådet Sigurdsen anmäler att chefen för
utrikesdepartementet i samband med 1985 års budgetproposition kommer
att föreslå att upp till 8 milj. kr. avsätts för fonden redan under 1985.

För att ytterligare stödja narkotikabekämpningen i utvecklingsländerna
föreslår statsrådet att särskilda medel anslås för detta. Medlen bör användas
för att stödja utvecklingsländerna att utveckla sina insatser mot den illegala
handeln med och missbruket av narkotika. Medlen skall täcka kostnader för
resor och uppehälle i Sverige för experter från utvecklingsländerna som vill
studera hur vi i Sverige bekämpar missbruket. Medlen skall också kunna
användas för att finansiera resor och uppehälle för experter från Sverige som
under begränsade tidsperioder fungerar som rådgivare åt utvecklingsländer
samt för bidrag till utrustning.

I propositionen anmäls att regeringen i 1985 års budgetproposition, för att
möjliggöra det föreslagna stödet, kommer att föreslå att 500 000 kr. skall

SoU 1984/85:8

anslås under femte huvudtitelns anslag K 1, men att det på sikt bör övervägas
om dessa medel skall beräknas under biståndsramen.

I motion 1984/85:81 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda
resurser för att stödja narkotikabekämpningen i utvecklingsländerna
(yrkande 2). Motionärerna anför att enligt deras mening medlen är att
hänföra till internationellt bistånd.

Det nu föreslagna särskilda stödet skall ingå som en del i Sveriges stöd för
att hejda narkotikans spridning i utvecklingsländerna. Enligt utskottets
mening är Sveriges engagemang för att hejda ökningen av narkotikamissbruk
och narkotikaproduktion i denna del av världen betydelsefullt, inte bara som
en del av det internationella samarbetet, utan även för att minska narkotikaproblemen
inom landet.

Av propositionen framgår att regeringen anser att det på sikt bör
övervägas om medlen skall beräknas under biståndsramen. Motionsyrkandet
påkallar därför inte någon riksdagens åtgärd och avstyrks.

Utskottet tillstyrker således propositionens förslag om särskilda resurser
för att stödja narkotikabekämpningen i utvecklingsländerna. Utskottet har
ingen erinran mot vad som i propositionen anförs rörande de internationella
insatserna inom narkotikaområdet.

Samordning av narkotikabekämpningen

I propositionen anförs bl. a. att under senare år allt fler kommuner har
utarbetat särskilda handlingsprogram inom drogområdet. Trots detta finns
det både lokalt och regionalt brister i samordningen av olika insatser.
Ansvaret för insatserna på central nivå har alltsedan 1977 legat på en
arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ). Inte heller den centrala
samordningen har fungerat tillfredsställande.

Statsrådet Sigurdsen anför att då det gäller den lokala samordningen
socialtjänsten har det övergripande ansvaret. Det gäller där för en rad olika
myndigheter att finna konkreta samarbetsformer med varandra. Socialtjänstens
ansvar bör vidare inbegripa ett ansvar att samordna de lokala resurserna
med landstingskommunala och statliga insatser. De olika myndigheterna på
det lokala planet har också en viktig uppgift i att tillsammans engagera
föreningslivet, föräldrar och enskilda i kampen mot narkotika. Det är vidare
enligt propositionen önskvärt att alla kommuner utvecklar drogpolitiska
handlingsprogram. Programmens utformning beror naturligtvis på lokala
och regionala förutsättningar och behov. Några områden som är väsentliga
för ett framgångsrikt genomförande av programmen är följande.

- Fortlöpande kartläggning av den lokala missbrukssituationen i samarbete
mellan socialtjänst, skola, fritidsförvaltning, föreningar, polis, kriminalvård
samt hälso- och sjukvård.

SoU 1984/85:8

- Samordning av allmänt förebyggande arbete, t. ex. fritidsaktiviteter.

- Gemensamma insatser av socialtjänst, skola, fritidsverksamhet och
föräldrar mot skolk och missbruk vid enskilda skolor och fritidsgårdar.

- Tidig upptäckt och tidiga åtgärder mot missbruk i samarbete mellan
vuxna, frivilliga och professionella i de ungas vardagsmiljö.

- Samarbete mellan polis, lärare, fritidspersonal, föräldrar och elever för
att få skärpt uppmärksamhet på narkotikahandel och missbruksmiljöer.

- Omedelbar uppföljning av socialtjänsten efter polisingripanden vid
missbruk och kriminalitet.

- Samverkan mellan socialtjänsten och häkte, lokalanstalt och frivårdsorganisation
för att socialtjänsten skall kunna nå en större grupp missbrukare
med adekvata vårdinsatser och för att anstaltstiden skall kunna utnyttjas för
att påbörja behandling och planera inför frigivning.

- Samarbete mellan socialtjänst, arbetsförmedling, bostadsförmedling,
bostadsföretag och försäkringskassa för såväl förebyggande som rehabiliterande
åtgärder.

Då det gäller samordningen centralt anförs i propositionen att BRÅgruppens
konstruktion inte främjat en aktiv, initiativrik och intensiv
samordningsverksamhet. Statsrådet Sigurdsen redovisar därför sin avsikt att
föreslå regeringen att ett nytt samordningsorgan, där ansvaret ligger inom
regeringskansliet, skall inrättas. Enligt vad utskottet har erfarit har även
beslut fattats om att inrätta en arbetsgrupp (S 1984:D) för samordning av
narkotikafrågor. Samordningsorganet skall bestå av en representant för
statsrådsberedningen samt för en av vardera justitiedepartementet, socialdepartementet
och finansdepartementet. Socialdepartementets företrädare
skall vara ordförande och sammankallande.

I motion 1984/85:84 av Lena Öhrsvik m.fl. (s) anförs i denna del att
samhället självklart måste inta en bestämd attityd mot missbruk och
samordna sina insatser. Motionärerna vill dock påpeka riskerna med att det
knyts ett allt starkare nät av myndighetskontakter kring den enskilde.
Motionärerna framhåller att samverkan mellan myndigheter på individnivå
kan motverka sitt syfte - att effektivisera biståndet - om myndigheterna inte
beaktar att den enskilde har en central roll i samarbetet. Bara om den
enskilde har möjlighet att aktivt delta i detta samarbete och att det sker med
klara motiveringar och med hans uttalade samtycke kan sådant arbete ha en
långsiktig positiv effekt. Så snart den enskilde upplever att det sker ett
samarbete över hans huvud har de insatser myndigheterna sinsemellan
planerar en tendens att försvaga den enskildes sociala kapacitet i stället för
att höja den (yrkande 3, delvis).

Den i propositionen lämnade redovisningen för åtgärder som skall
förbättra samordningen av narkotikabekämpningen, av vilken riksdagen
endast har beretts tillfälle att ta del, innebär ingen ändrad tolkning eller
tillämpning av socialtjänstlagens bestämmelser för handläggning av enskilda
ärenden. Inte heller påverkas gällande sekretessbestämmelser. De övervä -

SoU 1984/85:8

ganden som redovisas i propositionen rör i huvudsak frågor om samordning
lokalt och regionalt av olika myndigheters insatser och resurser.

I propositionen om socialtjänsten (prop. 1979/80:1) diskuterades olika
samverkansfrågor utförligt. Bl. a. påpekades att när socialtjänstens verksamheter
organiseras efter en helhetsprincip det uppkommer ett ökat behov
av samverkan mellan socialtjänsten och samhället i övrigt. Det betonades
också att man genom samverkan bör kunna undvika att flera myndigheter var
och en på sitt håll utreder och försöker tillgodose samma eller likartade
behov. Det underströks vidare att det måste ske dels en allmän samverkan
som avser samhällsplanering m. m., dels en samverkan i enskilda ärenden.
Som samverkansparter nämndes andra myndigheter, såsom primär- och
landstingskommunala organ, försäkringskassa, arbetsmarknadsmyndigheter,
polisen samt frivilliga organ av olika slag.

Utskottet anser inte att vad regeringen delgivit riksdagen då det gäller
samordning av narkotikalpolitiken påkallar något riksdagens uttalande.
Motionsyrkandet avstyrks därför i här behandlad del.

I motion 1984/85:85 av Inga Lantz m. fl. (vpk) anförs bl. a. att det för att en
samordnad narkotikapolitik skall kunna genomföras krävs kommunala
åtgärdsprogram mot narkotikan. Regeringen måste också ge tydliga direktiv
hur man på kommunal nivå skall arbeta utifrån den övergripande samordningsplanen.
Motionärerna framhåller att det dock i många fall är orimligt att
tro att kommunerna ”inom sina ekonomiska ramar” skall klara av det stora
ansvar som läggs på kommunerna. Motionärerna föreslår därför att särskilda
medel anslås så att varje kommun kan få ekonomiskt utrymme att göra
nödvändiga utökningar av personal som har till uppgift att arbeta med
narkotikafrågan (yrkande 2).

Enligt utskottets mening innebär vad som anförts i propositionen endast
ett understrykande av det ansvar socialnämnderna har enligt socialtjänstlagen.
Utvecklingen av socialtjänstens innehåll och arbetsmetoder har varit
snabb i kommunerna efter socialtjänstlagens ikraftträdande. Förändringarna
tar dock tid att genomföra fullt ut och de kräver, som understrukits i
propositionen, metodutveckling och utbildning. Regeringen har också i
anledning av detta i avsnittet om vård och behandling av narkotikamissbrukare
föreslagit att ett särskilt stöd skall lämnas till utvecklingsinsatser inom
narkomanvårdsområdet under budgetåret 1985/86. Utskottet kan inte tillstyrka
införande av ytterligare bidrag för personal i kommunerna. Utskottet
avstyrker således motion 1984/85:85 i nu behandlad del.

Vad som i övrigt anförs i propositionen angående samordningen av
narkotikabekämpningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.

SoU 1984/85:8

Övriga frågor

I motion 1984185:75 av Thure Jadestig (s) hemställs att kokain och
fencyklidin skall överföras till socialstyrelsens narkotikaförteckning I. Motionären
anför att varken kokain eller fencyklidin längre har något medicinskt
värde. Preparaten kan därför på medicinska skäl överföras från
socialstyrelsens narkotikaförteckning II till I. Motionären anser att en sådan
ändring även skulle medföra en strängare syn på narkotikabrott avseende
kokain och fencyklidin vid straffmätningen.

Ett motsvarande yrkande av samme motionär - dock endast avseende
kokain - behandlades av utskottet under förgående riksmöte (SoU 1983/
84:20 s. 17-19). Utskottet, som redogjorde dels för socialstyrelsens narkotikaförteckningar,
dels för definitionen av narkotika och förekomsten av
kokain i Sverige, ansåg mot bakgrund av det anförda att ett överförande av
kokain till socialstyrelsens narkotikaförteckning I knappast skulle ha så stor
effekt för narkotikabekämpningen att det enbart av detta skäl var motiverat
att helt avföra det som läkemedel. Utskottet framhöll vidare att en strängare
straffrättslig klassificering av kokain torde förutsätta en ändring av narkotikastrafflagen.
Motionen avstyrktes.

Kokain är fortfarande tämligen ovanligt i Sverige och av fencyklidin har,
som motionären påpekat, inga beslag gjorts i landet.

Utskottet delar dock motionärens oro för konsekvenserna av ett ökat
kokainmissbruk. Inte minst drogens rykte som mindre farlig och socialt mer
acceptabel gör att ett bruk kan uppstå i grupper som normalt inte skulle
riskera att dras ner i narkotikamissbruk. Insatserna för att bekämpa ett ökat
kokainmissbruk måste därför vara minst lika bestämda som beträffande
annat narkotikamissbruk. Detsamma gäller givetvis beträffande fencyklidinmissbruk.

De angivna preparaten används i dag som läkemedel bara i ett mycket litet
antal fall, men har där stor betydelse. Syftet med yrkandet synes emellertid
inte i första hand vara ett avgörande av frågan huruvida preparaten har
betydelse som läkemedel eller inte. Syftet tycks i stället vara att genom den
begärda överföringen uppnå att narkotikabrott avseende kokain eller
fencyklidin bedöms strängare vad gäller rubricering och straffmätning än vad
nu anses vara fallet. Frågan om den straffrättsliga bedömningen av ett
narkotikabrott påverkas emellertid inte av på vilken av socialstyrelsens
narkotikaförteckningar det bedömda preparatet finns uppfört.

Utskottet utgår från att socialstyrelsen fortlöpande överväger vilka
narkotiska preparat som bör vara upptagna på narkotikaförteckning I resp.

II. Utskottet förutsätter vidare att det nya samordningsorganet på narkotikaområdet
kommer att särskilt uppmärksamt följa utvecklingen när det gäller
kokain och om så visar sig påkallat snabbt föreslå lämpliga åtgärder. I
anledning därav anser utskottet att motionen inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd. Motionen avstyrks således.

SoU 1984/85:8

I motion 1984/85:83 av Rune Gustavsson m.fl. (c) hemställs att enklare och
tillförlitligare kontrollmöjligheter vad avser ”drogfylla” arbetas fram. Motionärerna
anför att de förenklade testmetoderna t. ex. bör kunna användas
vid polisens rutinkontroller (yrkande 2 c).

Problemet med narkotikaberusade förare i trafiken behandlades ingående
av justitieutskottet under föregående riksmöte (JuU 1983/84:24). Justitieutskottet,
som lämnade en utförlig redogörelse för problemet, anförde
avslutningsvis bl. a. att kunskaperna om vilka preparat som - ensamma eller i
kombinationer - kan försämra körförmågan är ofullständiga och att de
behandlade problemen är aktuella såväl i Sverige som på många håll i världen
och föremål för forskning och utvecklingsarbete. Mot denna bakgrund
avstyrkte justitieutskottet bifall till de berörda motionerna.

Av vad utskottet inhämtat om kontrollmöjligheter då det gäller narkotikapåverkan
framgår att säkra metoder finns för att identifiera narkotika i blod
eller urin. De helt tillförlitliga analyserna är emellertid tämligen dyrbara och
komplicerade och måste utföras vid laboratorium. Något enkelt test av typ
utandningsprov finns ännu inte för narkotiska preparat. Forskning på
området utförs fortlöpande, bl. a. vid statens rättsmedicinska laboratorium.
Frågan om åtgärder mot drogmissbruk i trafiken är f. n. även aktuell i
Nordiska rådet, där ett medlemsförslag som bl. a. tar upp frågan om att
utveckla metoder för rutinmässig analys av förekomsten i organismen av
narkotika väntas bli behandlat under våren 1985. Utskottet, som vill
understryka angelägenheten av fortsatta forskningsinsatser på området,
anser därför att det saknas anledning för riksdagen att ta något sådant
initiativ som begärs i motionen. Motionsyrkandet anses således besvarat och
avstyrks.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande en bred aktionskampanj mot narkotikamissbruket
att riksdagen avslår motion 1984/85:79 yrkande 2,

2. beträffande folkrörelsernas roll i informationsarbetet
att riksdagen avslår motion 1984/85:83 yrkande 2 a,

3. beträffande informationens inriktning

att riksdagen avslår motion 1984/85:84 yrkande 3 delvis,

4. beträffande kansli för det alkohol- och narkotikapolitiska rådet
m. m.

att riksdagen avslår motion 1984/85:78,

5. beträffande vissa tjänster hos C AN

att riksdagen avslår motion 1984/85:86,

6. beträffande den statliga droginformationens organisation m. m.
att riksdagen godkänner vad som anförts i propositionen bil. 2
yrkande 1,

SoU 1984/85:8

7. beträffande bidrag frän statens ungdomsråd

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:81 yrkande 1 godkänner
vad som i motsvarande del anförts i propositionen (bil. 2
yrkande 2 delvis),

8. beträffande statsbidrag till droginformation

att riksdagen godkänner vad som anförts i propositionen bil. 2
yrkande 2 i den mån det inte behandlats under mom. 7,

9. beträffande stöd till utvecklingsinsatser

att riksdagen godkänner vad som anförts i propositionen bil. 2
yrkande 3,

10. beträffande socialtjänstlagens grundsatser

att riksdagen avslår motion 1984/85:84 yrkande 1,

11. beträffande arbetsmetoder inom socialtjänsten

att riksdagen avslår motion 1984/85:84 yrkande 2,

12. beträffande kontraktsvård inom socialtjänsten

att riksdagen avslår motion 1984/85:79 yrkande 3,

13. beträffande social- och sjukvårdens behandling av missbrukare
att riksdagen avslår motion 1984/85:83 yrkande 2 b,

14. beträffande nya boendeformer

att riksdagen avslår motion 1984/85:85 yrkande 1,

15. beträffande yrkesutbildning inom missbruksvården
att riksdagen avslår motion 1982/83:947,

16. beträffande resurser för narkotikabekämpning i utvecklingsländer
att riksdagen med avslag på motion 1984/85:81 yrkande 2 godkänner
vad som anförts i propositionen bil. 2 yrkande 4,

17. beträffande myndighetssamarbete

att riksdagen avslår motion 1984/85:84 yrkande 3 delvis,

18. beträffande statsbidrag för kommunernas narkotikabekämpning
att riksdagen avslår motion 1984/85:85 yrkande 2,

19. beträffande socialstyrelsens narkotikaförteckningar
att riksdagen avslår motion 1984/85:75,

20. beträffande förbättrad kontroll av drogpåverkan
att riksdagen avslår motion 1984/85:83 yrkande 2 c,

21. att riksdagen beslutar att vad i övrigt anförts i propositionen bil. 2
och motsvarande delar av huvudprotokollet inte skall föranleda
något riksdagens uttalande.

Stockholm den 4 december 1984

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

SoU 1984/85:8

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin
(s), Lilly Bergander (s), Ulla Tillander (c), Maria Lagergren (s), Anita
Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Göran Ericsson (m) och
Yvonne Sandberg-Fries (s).

Reservationer

Bidrag från statens ungdomsråd (mom. 7 i hemställan)

1. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ingvar Eriksson och Göran
Ericsson (alla m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med ”En huvudtanke”
och slutar med ”Motionsyrkandet avstyrks.” bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att statsbidragen för organisationernas droginformation
i huvudsak skall fördelas av socialstyrelsen. Endast beträffande
ungdomsorganisationerna är en annan ordning föreslagen. Utskottet anser
inte att det finns anledning att statsbidragen för ungdomsorganisationernas
droginformation skall fördelas av annan myndighet än socialstyrelsen. Detta
bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa

7. beträffande bidrag från statens ungdomsråd
att riksdagen med avslag på propositionen i motsvarande del (bil. 2
yrkande 2 delvis) och med bifall till motion 1984/85:81 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Kontraktsvård inom socialtjänsten (mom. 12 i hemställan)

2. av Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), Rune Gustavsson (c),
Blenda Littmarck (m), Ulla Tillander (c), Ingvar Eriksson (m) och Göran
Ericsson (m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 15 som börjar med ”Enligt
utskottet” och slutar med ”avstyrks därför.” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att LVM har varit i kraft under snart tre år. Även om
detta är en kort tid, visar erfarenheterna redan nu att vårdtiden - två
månader med möjlighet till förlängning ytterligare två månader - är för kort
för att grava missbrukare skall kunna motiveras för fortsatt vård under
frivilliga former. Mycket tyder på att fortsatt vård därefter under frivilliga
former hör till undantagen. Erfarenheterna tyder också på att den frivilliga
vård som många gånger inleds inför hotet om tvångsvård blir ytterst kortvarig
och inte medför någon som helst förbättring av missbrukarens situation.

Enligt utskottets mening bör därför s. k. frivillig kontraktsvård införas som
ett komplement och alternativ till tvångsvård. Det frivilliga kontraktet bör
bl. a. ha det innehållet att om missbrukaren avviker från vårdinstitutionen

SoU 1984/85:8

skall han/hon kunna återföras med tvång. Vidare bör vården bl. a. utformas
på det sättet att man med missbrukaren kommer överens om innehållet i ett
vårdprogram, som han eller hon accepterar genom att t. ex. skriva på en
förbindelse att delta i vården. Riksdagen bör med hänvisning till det anförda
hos regeringen begära att regeringen snarast förelägger riksdagen ett förslag
till lag om kontraktsvård i enlighet med vad utskottet anfört.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa

12. beträffande kontraktsvård inom socialtjänsten

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:79 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Social- och sjukvårdens behandling av missbrukare (mom. 13 i hemställan)

3. av Rune Gustavsson och Ulla Tillander (båda c) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 16 som börjar med ”Enligt vad
utskottet” och slutar på s. 17 med ”(yrkande 2b i återstående del)”, bort ha
följande lydelse:

Enligt vad utskottet inhämtat pågår förhandlingar avseende bidragskonstruktionen
fr. o.m. 1985. Utskottet vill understryka att det är landstingskommunernas
och kommunernas skyldighet att tillgodose behovet av hem
för vård eller boende inom berörd landstingskommun. Bidragskonstruktionen
måste därför bli sådan att institutionsvården kan utformas så att varje
patient, som har behandlats akut på sjukhus, omedelbart därefter kan
beredas plats på ett behandlingshem.

I samma motion anförs vidare att narkotikamissbrukare bör kunna åläggas
behandlingsskyldighet och att i denna skyldighet bör ingå krav på missbrukaren
att underkasta sig ett socialt uppföljnings- och kontrollprogram som
säkerställer drogfrihet under behandlingstiden. I motionen erinras vidare om
att regeringen i propositionen 1984/85:46 om ändringar i narkotikastrafflagen
(1968:64) m. m. föreslagit att överläkaren i vissa fall skall få ställa vissa
villkor för att ta in någon på sjukhus för vård för missbruk av beroendeframkallande
medel. Motionärerna påpekar att den organisation som finns vid
sjukhus innebär att det inte alltid är en överläkare som får första kontakten
med patienten. Detta kan medföra att en vårdbehövande missbrukare inte
kan ges den vård som erfordras.

Enligt utskottets mening bör social- och vårdlagstiftningen förändras så att
etablerade narkotikamissbrukare kan åläggas att genomgå sådana behandlingsprogram
som kan förmå dem att upphöra med sitt missbruksbeteende
och sin asociala livsföring. I behandlingsskyldigheten skall ingå krav på
missbrukaren att underkasta sig sociala uppföljnings- och kontrollprogram
som säkerställer drogfrihet under behandlingstiden. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

SoU 1984/85:8

dels att utskottet under morn. 13 bort hemställa

13. beträffande social- och sjukvårdens behandling av missbrukare
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:83 yrkande 2 b som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Nya boendeformer (mom. 14 i hemställan)

4. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 17 som börjar med ”Mot bakgrund”
och slutar med ”i nu aktuell del.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att nya boendereformer behövs för att bygga upp nya
sociala kontaktnät och fungera som trygghet och sällskap då den reguljära
vården är avslutad. Arbete, studier, social rehabilitering och bostad är fyra
lika viktiga komponenter i rehabiliteringsarbetet. Utskottet anser därför att
olika former av gruppboende, integrerat boende eller boende byggt på att
man gör vissa gemensamma arbetssysslor i huset där man bor måste
stimuleras i kommunerna. Försöksverksamheter vad gäller nya boendeformer
bör således initieras i syfte att förbättra eftervården. Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa

14. beträffande nya boendeformer

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:85 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Statsbidrag för kommunernas narkotikabekämpning (mom. 18 i hemställan)

5. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 22 som börjar med ”Enligt utskottets
mening” och slutar med ”i nu behandlad del.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening läggs genom propositionen ett stort ansvar på
kommunerna. Kommunala åtgärdsprogram krävs för att kommunerna skall
kunna genomföra en samordnad narkotikapolitik, och dessa program måste
ansluta till den övergripande samordningsplanen. För att inte åtgärderna
skall bli verkningslösa på grund av bristande kommunala resurser, anser
utskottet det nödvändigt att särskilda medel anslås för kommunernas
narkotikabekämpning. Regeringen bör i särskild ordning förelägga riksdagen
förslag till sådant statsbidrag. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa

18. beträffande statsbidrag för kommunernas narkotikabekämpning
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:85 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

SoU 1984/85:8

Särskilt yttrande

beträffande principer för behandling av missbrukare

av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ingvar Eriksson och Göran Ericsson
(alla m) som anför:

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) behandlas endast antydningsvis i
propositionen.

Enligt vår mening är såväl LVM som LVU behäftade med sådana brister
att lagarna bör ändras på väsentliga punkter. Nuvarande utformning medger
inte att missbrukare, för vilka vård och rehabilitering oberoende av samtycke
är enda återstående insatsmöjlighet, kan få effektiv hjälp. Generellt kan
hävdas att lagarna inte ger de nödvändiga möjligheterna att göra insatserna i
tid och inte heller under tillräckligt lång tid. För LVU gäller dessutom att
möjligheterna är för begränsade att variera insatserna med avseende på
graden av tvång i hjälpåtgärderna.

Utöver detta finns ytterligare anmärkningsvärda brister i de nämnda
lagarna. Vi har för mindre än ett år sedan relativt ingående angripit dessa i
motion till riksdagen. Inget har inträffat som föranleder oss att ändra
ståndpunkt. Vi har därför för avsikt att återkomma i frågan i anslutning till
behandlingen av 1985 års budgetproposition.

SoU 1984/85:8

Innehåll

Sammanfattning 1

Proposition 1984/85:19 2

Motioner 2

Utskottet 3

Bakgrund 3

Droginformationens inriktning och innehåll 5

Droginformationens organisation m.m 8

Behandling av narkotikamissbrukare 10

Internationella insatser 19

Samordning av narkotikabekämpningen 20

Övriga frågor 23

Utskottets hemställan 24

Reservationer 26

1. Bidrag från statens ungdomsråd (mom. 7 i hemställan) av m .... 26

2. Kontraktsvård inom socialtjänsten (mom. 12 i hemställan) av fp,

m och c 26

3. Social- och sjukvårdens behandling av missbrukare (mom. 13 i
hemställan) av c 27

4. Nya boendeformer (mom. 14 i hemställan) av vpk 28

5. Statsbidrag för kommunernas narkotikabekämpning (mom. 18 i
hemställan) av vpk 28

Särskilt yttrande av m 29

mlnmb/gotab Stockholm 1984 79438