SoU 1984/85:30

Socialutskottets betänkande
1984/85:30

om vård av vuxna missbrukare
Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner om vård av vuxna missbrukare.
Flertalet motioner rör bestämmelser i lagen (1981:1243) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM). Bl. a. tas upp frågor om skyddet för
missbrukarens omgivning, omedelbart omhändertagande, vårdtiden och
inledande sjukhusvård. Vidare behandlas motioner om s. k. kontraktsvård,
om förvaltningen av missbrukares socialförsäkringsförmåner och om en
allmän översyn av vårdlagstiftningen.

Samtliga motioner avstyrks, i flertalet fall med hänvisning till socialberedningens
inom kort slutförda översyn av socialtjänstlagstiftningen.

Mot utskottets beslut i fråga om s. k. frivillig kontraktsvård reserverar sig
m-, c- och fp-ledamöterna. M- och c-ledamöterna reserverar sig beträffande
vårdtidens längd. M-ledamöterna har vidare reserverat sig beträffande olika
andra frågor rörande behandlingen av vuxna missbrukare.

Motionsyrkanden

I motion 1984/85:790 av Sten Svensson och Björn Körlof (båda m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny vårdlagstiftning
avseende drogmissbrukare i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motiveringen till motionsyrkandet finns i motion 1984/85:789.

I motion 1984/85:1771 av Jan Fransson (s) hemställs att riksdagen beslutar
om ändring av lagen om vård av missbrukare i vissa fall i enlighet med vad
som i motionen anförts om delegeringsrätten.

I motion 1984/85:2726 av Karin Söder och Rune Gustavsson (båda c)
hemställs, såvitt nu är i fråga (yrkandena 2 och 3),

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om sådan
ändring i lag om vård av missbrukare i vissa fall (1981:1243) att vårdtiden
omfattar sex månader med möjlighet till förlängning så som stadgas i LVU,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om sådan
ändring i socialtjänstlagen (1980:620) om frivilligt ingångna vårdavtal så som
motionen anger.

Motiveringen till motionsyrkandena finns i motion 1984/85:2724.

Yrkande 1 i motionen behandlas i utskottets betänkande SoU 1984/85:31.

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 5-13),

1 Riksdagen 1984/85.12 sami Nr30

SoU 1984/85:30

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
socialtjänstlagen att möjligheten medges för socialnämnd eller anhörig att
förvalta missbrukares sjukpenning, föräldrapenning eller pension från den
allmänna försäkringen,

6. att riksdagen beslutar att 3 § b i lag om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM) skall ha följande lydelse:

till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller
någon annan.

7. att riksdagen beslutar om vidgning av specialindikationerna i LVM till
att avse även allvarliga sociala skadeverkningar,

8. att riksdagen hos regeringen begär sådant förslag när det gäller
utredningen av vårdbehov enligt LVM och ansökan om sådan vård att dessa
uppgifter återgår till att åligga socialnämnderna,

9. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till förlängd och
sammanhängande vårdtid i LVM i enlighet med vad i motionen anförts,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag som medger möjlighet till
s. k. vilande resolution i LVM,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att endast effektiv tid i
LVM-vård skall räknas som vårdtid i enlighet med vad i motionen anförts,

12. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till sådan ändring
av LVM att det klart framgår att även socialnämnd får besluta om
omedelbart omhändertagande,

13. att riksdagen beslutar att 12 § LVM skall ha följande lydelse:

Den som är omhändertagen enligt 8 § skall utan dröjsmål beredas vård i ett
sådant hem som avses i 11 § eller, om det behövs, på sjukhus. Det åligger
socialnämnden att föranstalta om sådan vård.

Yrkandena 1-4 i motionen har behandlats i utskottets betänkande SoU
1984/85:22 och yrkande 16 i betänkande SoU 1984/85:15. Yrkandena 14 och
15 behandlas i betänkande SoU 1984/85:31.

Allmänt om vård av missbrukare

Gällande bestämmelser

Enligt socialtjänstlagen (1980:620) har kommunen det yttersta ansvaret
för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver
(3 §). Till socialnämndens uppgifter hör bl. a. att svara för omsorg och
service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd
till familjer och enskilda som behöver det (5 §). Nämnden skall även stödja
den enskilde missbrukaren och se till att han får den hjälp eller vård som
behövs för att komma ifrån missbruket (11 §).

En av socialtjänstlagens viktigaste utgångspunkter är att socialtjänstens
insatser i individuella ärenden skall präglas av frivillighet och självbestämmande.
Socialtjänstlagen innehåller därför - med vissa undantag som gäller

SoU 1984/85:30

skyddet för underåriga - inga regler om tvångsåtgärder gentemot enskilda
människor.

Enligt lagen (1981:1243) om värd av missbrukare i vissa fall (LVM) kan den
som till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande
behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk i vissa fall beredas vård
oberoende av eget samtycke. Därvid förutsätts att vårdbehovet inte kan
tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller annan lag samt att den enskilde

a) till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b) till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv
eller någon närstående (2 och 3 §§).

Länsrätten beslutar om beredande av vård med stöd av LVM (4 §).
Länsstyrelsen utreder om det finns skäl att bereda någon vård enligt LVM.
Anses sådana skäl föreligga, skall länsstyrelsen ansöka om vård (5 §).

Vård med stöd av LVM skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått
och senast två månader efter det att vården påbörjades, om inte beslut
dessförinnan har meddelats om förlängning (7 §). Vårdtiden får förlängas
med högst två månader, om den intagne till följd av sitt hälsotillstånd
behöver ytterligare vård eller om det finns andra synnerliga skäl för
förlängning. Beslut om förlängning meddelas av hemmets styrelse (16 §).

Vården skall inledas på sjukhus om det anses lämpligt med hänsyn till den
planerade vården i övrigt och förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda.
Om någon under vårdtiden behöver sjukhusvård som inte kan ges genom
hemmets försorg skall vården fortsätta på sjukhus (12 §). Beträffande
vårdens innehåll och utformning i övrigt gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen
om inte annat anges i LVM (14 §).

LVM innehåller även regler om s. k. omedelbart omhändertagande.
Polismyndigheten får omhänderta en missbrukare omedelbart om

1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av LVM och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få
sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte får omedelbar vård, eller
på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt
tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående (8 §).
Polismyndigheten skall genast underställa länsrätten beslutet för prövning
samt underrätta länsstyrelsen och socialnämnden om beslutet (9 §).

Enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV) får den som lider av psykisk sjukdom eller psykisk abnormitet (utom
psykisk utvecklingsstörning) oberoende av eget samtycke beredas sluten
psykiatrisk vård med stöd av LSPV om sådan vård är oundgängligen påkallad
med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att han

a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt eller
till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt
bedöma sitt behov av vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom
vården eller avsevärt försämrat om vården uteblir,

1* Riksdagen 1984/85.12 sami. Nr 30

SoU 1984/85:30

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller
fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv,

c) till följd av sjukdomen är ur stånd att ta vård om sig själv,

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande
levnadssätt eller

e) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av
lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b) (1 §).

Intagning enligt LSPV grundas på vårdintyg eller på domstols förordnande

(3 §)•

Socialtjänstlagen och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) antogs av riksdagen våren 1980 med stor majoritet.
Samtidigt upphävdes bl. a. barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om
nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp och lagen (1970:296) om social
centralnämnd m. m.

LVM antogs av riksdagen hösten 1981 (prop. 1981/82:8, SoU 1981/82:22,
rskr. 91). Regeringens proposition byggde på ett av den parlamentariskt
sammansatta socialberedningen (S 1980:07) enhälligt avgivet förslag, LVM -Lag om vård av missbrukare i vissa fall (SOU 1981:7). LVM trädde i kraft
samtidigt med socialtjänstlagen och LVU den 1 januari 1982.

Socialberedningen

Socialberedningen (S 1980:07) har till uppgift att följa och utvärdera
socialtjänstreformen och även att göra en översyn av LSPV. Beredningen
erhöll i december 1982 nya direktiv (Dir. 1982:106) som ersätter de tidigare
utfärdade direktiven. I de nya direktiven anförs bl. a. följande.

Socialberedningen har enligt de tidigare direktiven till uppgift att följa och
utvärdera socialtjänstreformen. Under nära tio år behandlades socialtjänstreformen
ingående i socialutredningen. Reformen har i stort sett kunnat ges
en utformning som stämmer överens med de värderingar som låg till grund
för socialutredningens arbete. Utgångspunkten för beredningens utvärdering
bör därför vara att den nya lagstiftninen skall ligga fast i sina grunddrag.
Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att beredningen kan arbeta
snabbt är det nödvändigt att under utvärderingen främst koncentrera arbetet
till vissa bestämda områden. Beredningen bör dock ha frihet att ta upp de
frågor som aktualiseras under den allmänna uppföljningen.

Bland de konkreta frågor som särskilt framhålls i direktiven kan nämnas
samverkan mellan socialtjänsten och föreningslivet, socialbidragens utveckling,
den enskildes ansvar för kostnader för kost och logi när han vistas på
sociala vårdinstitutioner samt missbrukares rätt till sjukpenning eller annan
ersättning vid social institutionsvård. Beträffande LVM uttalas i direktiven
att beredningen bör följa upp tillämpningen i överensstämmelse med vad
riksdagen uttalade då lagen antogs. Beredningen skall även göra en
uppföljning av LVU.

SoU 1984/85:30

Socialberedningen överlämnade hösten 1983 ett delbetänkande Erfarenheter
av LVM och vissa andra socialtjänstfrågor (Ds S 1983:16). Betänkandet
innehåller ingen slutlig utvärdering av LVM. En sådan kommer att
redovisas först i det blivande slutbetänkandet, som beräknas bli klart under
hösten 1985. Inte heller behandlas centrala frågor såsom t. ex. om LVM:s
indikationer för tvångsvård, vårdtidens längd, möjligheterna till förlängning
av vårdtiden m.m. Även dessa anstår till slutbetänkandet.

Vidare har socialberedningen avgett betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin,
tvånget och rättssäkerheten. Betänkandet har remissbehandlats och
frågan om en reviderad psykiatrisk tvångslagstiftning bereds för närvarande
inom socialdepartementet.

Skydd för missbrukarens omgivning

Motion

I motion 1984185:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs att riksdagen
beslutar om en utvidgning av specialindikationen i LVM till att omfatta även
de fall då någon till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt
skada någon annan (yrkande 6).

Motionärerna anför bl. a. att det ter sig egendomligt att inskränka
möjligheterna till ingripande till fall då närstående utsätts för fara. Det
avgörande bör i stället enligt motionärerna vara vårdsynen, att våldshandlingar
kan anses utgöra tillräckligt allvarligt symtom på ett genom missbruket
förändrat beteende för att i sig utgöra indikation för omhändertagande och
vård. Specialindikationen i 3 § b) LVM bör därför vidgas till att omfatta fara
för skada även för utomstående.

Gällande bestämmelser m. m.

Förutsättning för ett beslut om vård med stöd av LVM är dels att de
allmänna krav som anges i 2 § är uppfyllda, bl. a. fortgående missbruk av
alkohol eller narkotika och att det inte går att tillgodose vårdbehovet genom
frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen, dels att endera av de två specialindikationer
som anges i 3 § föreligger. Dessa är att den enskilde antingen till
följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara
(a-indikationen) eller att han till följd av missbruket kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon närstående (b-indikationen).

Såväl den numera upphävda lagen om nykterhetsvård som LSPV innehåller
mer vittgående bestämmelser om skydd för andra, i båda fallen
avgränsade så att någon är ”farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska
eller psykiska hälsa”.

En utförlig bakgrund till LVM:s mera begränsade bestämmelse har
lämnats i tidigare utskottsbetänkanden, senast i SoU 1983/84:30 s. 30, vartill
hänvisas.

SoU 1984/85:30

Utskottet anförde senast frågan om skyddet för missbrukarens omgivning
var aktuell i riksdagen bl. a. följande (SoU 1983/84:30 s. 29).

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om utsträckt skydd för
missbrukares omgivning, senast i betänkande SoU 1982/83:37. Utskottet
framhöll därvid åter att LVM:s regler i denna del är en kompromiss mellan i
och för sig oförenliga uppfattningar. Utskottet erinrade vidare om de stora
meningsmotsättningar som råder i frågan om den sociala vårdlagstiftningen
alls bör användas som ett instrument för samhällsskyddet och om sitt eget
tidigare uttalande att en förutsättning för kompromisslösningen om skydd för
närstående var att den noga skulle följas upp av socialberedningen och
övervägas på nytt från såväl praktiska som principiella utgångspunkter när
beredningen presenterar sin utvärdering. Gällande ordning måste ses som en
tillfällig lösning i avvaktan på den mer allsidiga diskussion som kan komma
till stånd sedan resultatet av socialberedningens utvärdering föreligger.
Utskottet ansåg således att socialberedningens arbete borde avvaktas.
Utskottet betonade samtidigt vikten av att sambandet med andra lagregler
som kan vara av betydelse för att snabbt ingripa mot och avbryta våldsamma
beteenden belyses särskilt.

Socialberedningens arbete beräknas vara avslutat under innevarande år.

Problemet hur man skall skydda människor mot att skadas till följd av
någon annans missbruk är komplicerat. Utskottet anser för sin del att det
finns behov av ett sådant lagstadgat skydd i någon form. Brottsbalken ger
inte tillräckligt skydd i alla de fall som här kan bli aktuella. Bl. a. är
möjligheterna att ingripa innan någon allvarlig skada inträffat begränsade.
Följderna härav kan bli tragiska, inte minst för missbrukaren själv. Frågan är
emellertid om dessa problem bör lösas inom ramen för en vårdlag av LVM:s
karaktär eller om komplettering bör ske av annan lagstiftning. Som utskottet
tidigare framhållit är det därför angeläget att socialberedningen belyser
samtliga lagregler som är av betydelse i sammanhanget liksom sambandet
mellan andra regler och LVM. Utskottet utgår från att beredningen kommer
att ägna denna fråga särskild uppmärksamhet.

Sociala skadeverkningar

Motion

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs att riksdagen
beslutar om en utvidgning av specialindikationerna i LVM till att omfatta
även de fall då missbruket medför allvarliga sociala skadeverkningar
(yrkande 7). Motionärerna anför bl. a. att LVM bör tillföras ytterligare en
specialindikation så att allvarliga sociala skadeverkningar kan utgöra grund
för omhändertagande och vård. Hänsynen till i första hand missbrukarens
familj men även till omgivningen måste enligt motionärerna tillmätas stor
betydelse. Motionärerna framhåller vidare att samhället inte stillatigande får
acceptera att missbrukare försätter sina närmaste i total misär och/eller
terroriserar sin omgivning. Omständigheterna kan vara så allvarliga och
handlingarna som framkallat dem av den arten att de lika väl som
våldshandlingar torde innebära ett kvalificerat behov av vård och behandling.
Aven för sådana fall bör enligt motionärerna LVM göras tillämplig.

Soli 1984/85:30

Gällande bestämmelser m. m.

Som ovan har redovisats är förutsättningarna för ett beslut om vård med
stöd av LVM dels att de allmänna krav som anges i 2 § är uppfyllda, bl. a.
fortgående missbruk av alkohol eller narkotika och att det inte går att
tillgodose vårdbehovet genom frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen, dels
att endera av de två specialindikationer som anges i 3 § föreligger. Dessa är
att den enskilde antingen till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller
psykiska hälsa för allvarlig fara (a-indikationen) eller att han till följd av
missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon
närstående (b-indikationen).

I nykterhetsvårdslagen fanns fler specialindikationer än i LVM. Tidigare
kunde t. ex. åberopas att den enskilde utsatte någon han var skyldig att
försörja för nöd eller uppenbar vanvård eller att han låg det allmänna, sin
familj eller annan till last. Dessa indikationer som kan kallas sociala togs inte
med i LVM. I propositionen till LVM (prop. 1981/82:8) påpekas särskilt att
med begreppet ”skada” inte avses en enbart ekonomisk skada (s. 76).

I det ovan (s. 6) citerade betänkandet 1983/84:30 behandlade utskottet
också ett motionsyrkande (m) om att LVM:s tillämpningsområde skulle
utvidgas så att även allvarliga sociala skadeverkningar skulle kunna utgöra
grund för vård. Utskottet kunde inte förorda detta och avstyrkte yrkandet.

Utredning och ansökan om vård enligt LVM

Motion

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär sådant förslag när det gäller utredning av vårdbehov
enligt LVM och ansökan om sådan vård att dessa uppgifter återgår till att
ligga hos socialnämnderna (yrkande 8). Motionärerna anför bl. a. att länsstyrelsen
saknar den viktigaste förutsättningen för att kunna verkställa utredningarna,
nämligen kännedom om de missbrukare som blir föremål för
utredning. Denna kännedom har socialnämnden. Enligt motionärerna måste
det vara en naturlig och självklar uppgift för socialnämnderna att dels
aktualisera för utredning, dels utreda och slutligen ansöka om vård. Nu
gällande regler innebär att man lagt in en extra prövning av talan hos en
utomstående administrativ, statlig myndighet, dvs. länsstyrelsen. Förfarandet
blir tungrott och opraktiskt, anför motionärerna.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 5 § LVM skall länsstyrelsen utreda om det finns skäl att bereda
någon vård enligt LVM. Anses sådana skäl föreligga, skall länsstyrelsen
ansöka om vård. Ansökan - som görs hos länsrätten - skall innehålla en
redogörelse för missbrukarens förhållanden och för tidigare vidtagna åtgär -

SoU 1984/85:30

der. Ansökan skall också ange den vård som länsstyrelsen anser behövlig, var
vården bör påbörjas och i vilket hem intagning kan ske. Läkarintyg som
anger missbrukarens aktuella hälsotillstånd skall bifogas.

Enligt övergångsbestämmelserna till LVM (p. 2) fullgjorde socialnämnden
fram till den 1 januari 1984 de uppgifter som enligt bl. a. 5 § ankommer
på länsstyrelsen. Länsstyrelserna övertog således först den 1 januari 1984
uppgiften att ansöka om beredande av vård enligt LVM.

En redogörelse för bakgrunden till att det lagts på länsstyrelsen att svara
för ansökan och vård enligt LVM har lämnats i tidigare betänkanden, senast i
SoU 1983/84:30, vartill hänvisas.

Utskottet anförde i samband med att LVM antogs bl. a. följande (SoU
1981/82:22 s. 10 och 11).

Även utskottet anser att det bl. a. av rättssäkerhetsskäl är önskvärt att inte
lägga på socialnämnden själv att bedöma kvaliteten på och tillräckligheten av
sina insatser. Man måste vidare slå vakt om en enhetlig rättstillämpning när
det som här gäller frihetsberövande åtgärder. Även om det slutliga avgörandet
åvilar länsrätten, kan socialnämndernas olika utgångspunkter och
prioriteringar lätt leda till att det i vissa kommuner blir vanligare med
tvångsvård än i andra. Det är svårt för domstolen att beakta sådana hänsyn då
man ställs inför avgörandet av ett enskilt ärende. Att låta länsstyrelsen ha ett
sammanhållet ansvar för att bedöma i vilken utsträckning man bör kräva
fortsatta insatser av socialnämnderna bör därför kunna bidra till en jämnare
standard på den frivilliga vården samtidigt som den enskilde tillförsäkras en
ytterligare prövning genom en utomstående myndighet. Som framhålls av
socialberedningen (betänkandet s. 46) torde det dock sällan finnas anledning
att ifrågasätta om det finns tillräckliga skäl för en framställning till länsrätten
om det är socialnämnden själv som aktualiserat ett ärende hos länsstyrelsen.

Utskottet anser det således lämpligast att, såsom socialberedningen
föreslagit, lägga uppgiften att svara för utredning och ansökan om vård på
länsstyrelsen.

Utskottet anser [emellertid] övervägande skäl tala för att man redan nu
fattar beslut om de riktlinjer som skall gälla för framtiden. De långvariga
meningsmotsättningarna när det gäller vård oberoende av samtycke av vuxna
missbrukare har lett till stor osäkerhet i kommunerna och försenat utvecklingen
inom missbruksvården. Inte minst hänsynen till den mera långsiktiga
planeringen av socialtjänsten motiverar därför att riksdagen nu ger besked
om utformningen av beslutsförfarandet enligt LVM. Detta innebär självfallet
inte att man skulle vara förhindrad att senare justera detaljer i lagen. Men
det är önskvärt att skapa klarhet i de stora frågorna och därmed ett bättre
arbetsklimat för missbruksvården.

Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att propositionens
lagförslag ändras i de avseenden som betingas av att länsstyrelsen i stället för
socialnämnden ges ansvaret för utredning och ansökan enligt LVM. Socialnämnden
bör emellertid enligt övergångsbestämmelserna fullgöra dessa
uppgifter under viss tid. Denna tid kan, med hänsyn till den beredningstid
som normalt erfordras för förslag som innebär organisatoriska och personalpolitiska
förändringar av denna omfattning, inte sättas alltför kort. Utskottet
har stannat för att föreslå en tvåårig övergångstid. Länsstyrelserna skall alltså

SoU 1984/85:30

kunna träda i funktion som utredande och ansökande myndighet från den 1
januari 1984.

Riksdagen följde utskottet.

Frågan om utredning och ansökan om vård enligt LVM har behandlats av
utskottet även i betänkandena SoU 1982/83:37 och SoU 1983/84:30. I det
senare betänkandet anförde utskottet (s. 30) att det inte ansåg att riksdagen
hade anledning att ompröva sitt ställningstagande vad beträffar de framtida
riktlinjerna för beslutsförfarandet då det gäller utredning och ansökan om
vård. Erfarenheterna fick visa om det finns anledning att ta upp frågan på
nytt.

Omedelbart omhändertagande enligt LVM

Motion

I motion 1984185:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) hemställs att även
socialnämnd skall få besluta om omedelbart omhändertagande enligt LVM
(yrkande 12). Motionärerna anför att endast polismyndighet för närvarande
får besluta om omedelbart omhändertagande av en vuxen missbrukare.
Detta är enligt motionärerna en orimlig ordning som bl. a. innebär att
socialtjänstens personal i brådskande fall tvingas vända sig till polis för att få
beslut till stånd.

Gällande bestämmelser m. m.

Polismyndigheten får enligt 8 § LVM omhänderta en missbrukare omedelbart
om

1. det är sannolikt att han kan beredas vård enligt LVM,

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren
kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar
vård, eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till
följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon
närstående.

Polismyndigheten skall genast underställa länsrätten beslutet om omedelbart
omhändertagande samt underrätta socialnämnden och länsstyrelsen om
beslutet (9 §). Länsrätten skall så snart det kan ske och senast inom fyra
dagar från det att beslutet underställdes rätten pröva om omhändertagandet
skall bestå. Om det inte finns skäl för omhändertagande skall rätten genast
upphäva beslutet (9 §).

Bestämmelsen att det enligt LVM är polismyndigheten och inte socialnämnden
som skall besluta om omedelbart omhändertagande har motiverats
med att polisen som beslutande myndighet möjliggör ett snabbt ingripande
och att det i allmänhet är nödvändigt att anlita polisen för att genomföra
åtgärden (jfr SOU 1981:7 s. 49).

SoU 1984/85:30

Socialberedningen har i sitt delbetänkande (Ds S 1983:16) särskilt
behandlat frågan om antalet omedelbara omhändertaganden som verkställs
av polismyndighet och uttalat att man kommer att följa utvecklingen och
återkomma i slutbetänkandet med en ytterligare analys.

Utskottet har behandlat frågan om omedelbart omhändertagande enligt
LVM senast i betänkandet SoU 1983/84:30. Utskottet, som därvid avstyrkte
ett likartat motionsyrkande, uttalade bl. a. följande (s. 31).

Utskottet är medvetet om att ärenden angående omedelbart omhändertagande
av missbrukare enligt LVM kräver skyndsam handläggning och att
beslut därför ofta måste fattas med kort varsel. Det är därför givetvis
angeläget att beslutsförfarandet har en med hänsyn därtill så ändamålsenlig
utformning som möjligt.

Utskottet har vid tidigare behandling av denna fråga (SoU 1982/83:37
s. 23) anfört att bestämmelsen om polisen som beslutande myndighet
motiverades med att detta möjliggör ett snabbt ingripande och att det
dessutom i allmänhet är nödvändigt att anlita polisen för att genomföra
åtgärden. Utskottet underströk att det just är den omständigheten att en
missbrukare motsätter sig vård och kanske måste tvingas därtill med våld som
gör att polisen måste anlitas. Om en missbrukare kan övertalas att godvilligt
följa med socialtjänstens personal behövs inget beslut om omedelbart
omhändertagande utan vården kan i så fall beredas enligt socialtjänstlagen.

Utskottet hänvisade vidare till socialberedningens arbete.

Vårdtidens längd

Motioner

I motion 1984/85:2726 av Karin Söder och Rune Gustavsson (båda c)
begärs förslag om sådan ändring i LVM att vårdtiden omfattar sex månader
med möjlighet till förlängning (yrkande 2). Motionärerna anför att för
många missbrukare är en total vårdtid om fyra månader inte tillräcklig. För
en narkoman eller alkoholist med sådan bakgrund att han omhändertagits
med stöd av LVM torde enligt motionärerna en vårdtid på ca ett år vara mer
realistisk.

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs förslag till
förlängd och sammanhängande vårdtid i LVM (yrkande 9). Enligt motionärerna
är bestämmelserna i LVM om vårdtiderna oacceptabla. Två månader
är långtifrån alltid tillräcklig sammanhängande vårdtid. Motionärerna anför
vidare bl. a. att man i särskilda fall bör kunna förlänga vårdtiden till dess
syftet med behandlingen uppnåtts. Länsrätten skall då besluta om detta
innan vården påbörjas, dock med en i lagen fastställd maximitid, förslagsvis
tolv månader.

SoU 1984/85:30

Gällande bestämmelser m. m.

I nykterhetsvårdslagen (1954:579) stadgades att vårdtiden skulle utgöra ett
år, men att vårdtiden skulle vara två år om vederbörande tidigare varit
intagen på allmän vårdanstalt och beslutet meddelats inom fem år från
senaste utskrivningen. Utskrivning från anstalten skulle dock ske före
vårdtidens utgång om det fanns grundad anledning anta att den intagne efter
utskrivningen skulle föra ett nyktert liv. I vissa fall kunde vårdtiden förlängas
med sex månader i sänder upp till två år. Dessutom fanns bestämmelser om
återintagning i vårdanstalt om någon efter utskrivningen återföll i missbruk
och undandrog sig övervakning m. m. (55 §).

Vård med stöd av LVM skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått
och senast två månader efter det vården påbörjades, om inte beslut
dessförinnan har meddelats om förlängning (7 §).

Åsikterna har gått starkt isär när det gäller vilken vårdtid som är
erforderlig och lämplig vid en vård oberoende av samtycke för vuxna
missbrukare. Utskottet har behandlat frågan vid flera tillfällen tidigare, bl. a.
i betänkandet SoU 1982/83:37 där en utförlig beskrivning ges av bakgrunden,
och i betänkandet SoU 1983/84:30.

I sammanhanget kan nämnas att vård enligt lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) - vilken har en med LVM likartad
uppbyggnad men skiljer sig på viktiga punkter - pågår till dess den inte längre
behövs, dvs. tills vidare (bortsett från åldersgränsen). För ungdomar som
vårdas på grund av sitt eget beteende stadgar emellertid LVU en omprövning
var sjätte månad av frågan om vårdens upphörande. Enligt LVM är - som
ovan nämnts - vårdtiden bestämd till högst två månader. För förlängning
härav - vilket bara kan ske en gång - krävs i princip synnerliga skäl.

Socialberedningens förslag till LVM utgick från att den vård som skulle
beredas med stöd av den nya lagen främst skulle ses som ett medel att bryta
en destruktiv utveckling och ge den enskilde motivation och realistisk
möjlighet att själv fortsätta att arbeta med sina problem. Så snart det fanns
förutsättningar för en fortsatt vård i frivilliga former skulle utskrivning ske.
Beredningen ville således inte acceptera en vårdsyn som innebar att
samhället skulle ta över den enskildes ansvar för sitt eget liv. Beredningen
betonade vikten av att man vid den kommande utvärderingen av socialtjänstreformen
noga studerade bl. a. reglerna om vårdtiden. Enligt beredningen
kunde man i avvaktan härpå betrakta vissa detaljer i förslaget som
provisoriska.

I propositionen (prop. 1981/82:8) uttalade departementschefen att den
föreslagna tiden torde vara väl avvägd för flertalet fall men att hon ställde sig
tveksam till om ens den vårdtid som enligt förslaget maximalt kunde komma i
fråga var tillräcklig för de svåraste fallen. Behovet av att tillämpningen av
LVM följdes särskilt noga med avseende på vårdtidens längd underströks.

Vid utskottets behandling av propositionen förelåg bl. a. en motion med

1*’ Riksdagen 1984185.12saml. Nr30

SoU 1984/85:30

yrkande om en till sex månader bestämd vårdtid. Utskottet (SoU 1981/82:22)
anförde att många olika synpunkter anlagts på frågan om vårdtidens längd.
Enligt utskottets mening kunde det inte komma i fråga att frångå den av
beredningen föreslagna och allmänt accepterade provisoriska lösningen av
denna kontroversiella fråga. Utskottet erinrade också om att utvärderingen
kunde komma att ge anledning till justering av reglerna om vårdtiderna.

När frågan senast behandlades i riksdagen hänvisade utskottet (SoU
1983/84:30) till den tidigare behandlingen och till socialberedningens utvärdering.
Utskottet ansåg mot den bakgrunden inte att det då fanns anledning
att inta en annan ståndpunkt beträffande vårdtiderna enligt LVM.

Vårdtidens beräkning m. m.

Motioner

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs att endast effektiv
tid i LVM-vård skall räknas som vårdtid (yrkande 11) och att förslag som
medger möjligheten till s. k. vilande resolution skall framläggas
(yrkande 10). Enligt motionärernas mening bör endast effektiv tid i vården
räknas, däremot inte tid klienten exempelvis hållit sig undan från vården. I
sådana fall skall enligt motionärerna inte något nytt beslut av länsrätten
behöva inhämtas. Dessutom bör LVM enligt motionärerna kompletteras
med regler om s. k. vilande resolution liknande dem som fanns i nykterhetsvårdslagen.
Särskilt när viljan fanns men som så ofta förmågan sviktade var
vilande resolution ett positivt stöd som stärkte motkrafterna mot fortsatt
missbruk. Värdet av resolution ligger också enligt motionärerna i att den
skall gälla för en längre tid.

I motion 1984/85:1771 av Jan Fransson (s) anförs att av förarbetena till
LVM framgår att en vårdtid om två månader i de flesta fall skulle vara
tillräcklig samt att beslut om förlängning av vårdtiden ytterligare högst två
månader meddelas av styrelsen för hemmet där vederbörande vårdas (16 §
LVM). Det kan exempelvis vara landstingets socialvårdsnämnd. Rätten att
besluta får enligt samma bestämmelse inte delegeras. Om, som i exemplet
ovan, landstingets socialvårdsnämnd har inrättat en särskild institutionsstyrelse
för hemmet under nämnden, bör enligt motionärens mening nämnden
få rätt att delegera förlängningsbeslutet om såväl praktiska som andra skäl
talar för detta. Motionären hemställer att LVM skall ändras i enlighet med
detta.

Gällande bestämmelser

Enligt 7 § LVM skall vård med stöd av lagen upphöra så snart syftet med
vården är uppnått och senast inom två månader om inte beslut dessförinnan
meddelats om förlängning. Vården upphör genom utskrivning. Några

SoU 1984/85:30

undantag vad gäller beräkningen av vårdtiden finns inte för tid då missbrukaren
avvikit eller av andra skäl - t. ex. sjukdom - inte deltar i vården.

Socialberedningen anförde i sitt förslag till LVM (SOU 1981:7 s. 49) bl. a.
att 7 § avser att begränsa påtvungen vård över huvud taget, varför även
vårdtid på sjukhus borde räknas in. Detsamma gällde när den intagne på
försök vistades i andra vårdformer. Enligt beredningen skulle man visserligen
kunna ifrågasätta om inte längre avbrott i form av t. ex. vistelse i eget
hem borde frånräknas. Beredningen menade dock att längre sådana avbrott
inte skulle bli aktuella. Kan en missbrukare klara sig längre tid på egen hand
borde han enligt beredningen utskrivas.

I propositionen om LVM (prop. 1981/82:8 s. 79) anfördes att längre
avbrott i vården på institutionen som regel borde medföra att den enskilde
skrevs ut från vård enligt lagen. Det ansågs inte nödvändigt att i lagen ange
vad som skall gälla i fråga om beräkning av vårdtiden om den enskilde
avviker eller blir intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt. Institutionsledningen
fick i sådana fall bedöma om man ville låta beslutet bestå tiden ut eller
om man borde skriva ut den enskilde. Om bortovaron blev längre än en
månad borde enligt propositionen utskrivning regelmässigt ske.

Vårdtiden får som nämndes ovan förlängas med högst två månader, om
den intagne till följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om
det finns andra synnerliga skäl för förlängning (16 §). I praxis har bl. a. det
faktum att den intagne avvikit och återfallit i missbruk under vårdtiden
ansetts utgöra skäl för förlängning. Beslut om förlängning meddelas av
hemmets styrelse, vilken skall vara politiskt sammansatt. Landstingskommunen
eller kommunen kan antingen utse en särskild styrelse eller uppdra åt
någon annan nämnd att vara styrelse. Om landstingskommunen eller
kommunen väljer att utse en särskild styrelse blir reglerna i kommunallagen
(1977:179) om styrelse och nämnder tillämpliga härpå. Den blir fakultativ
nämnd enligt kommunallagen. Om en redan befintlig nämnd utses till
styrelse gäller oförändrade regler för den nämnden. I båda fallen gäller
dessutom reglerna i LVM. I 16 § LVM föreskrivs sålunda att beslut om
förlängning inte får delegeras, varken till tjänsteman eller till en avdelning
inom styrelsen.

Enligt nykterhetsvårdslagen fanns möjlighet för i vissa fall länsrätten och i
övriga fall nykterhetsvårdsnämnden att bevilja villkorligt anstånd med
verkställighet av beslut om tvångsintagning - s. k. vilande resolution - varvid
den som beslutet avsåg i stället ställdes under övervakning (35 §). Dessutom
kunde särskilda lydnadsföreskrifter med avseende på sysselsättning, vistelseort
eller annat meddelas (36 §). Den myndighet som förordnat om villkorligt
anstånd kunde också förklara anståndet förverkat (35 §).

Regler av här angivet slag saknas i LVM. Enligt 6 § LVM skall vården
påbörjas inom två veckor efter det att beslutet om vård vinner laga kraft,
annars upphör beslutet att gälla.

Utskottet behandlade frågan om vilande resolution senast i betänkande

SoU 1984/85:30

SoU 1983/84:30 varvid hänvisades till betänkande SoU 1982/83:37 i vilket
utskottet bl. a. uttalat att s. k. vilande resolution liknande den som fanns i
nykterhetsvårdslagen ter sig principiellt främmande för socialtjänstlagens
och LVM:s syn på syftet med vården. Vilande resolution fungerade
huvudsakligen som en påtryckning genom ett hot om vård. Utskottet ställde
sig mycket tveksamt till om en sådan möjlighet kan förenas med socialtjänstens
arbetssätt vilket, till skillnad från den gamla nykterhetsvårdens, skall
präglas av hänsyn till den enskildes önskemål och hans frivilliga medverkan.
Utskottet utgick dock från att socialberedningen om så visar sig påkallat
överväger även denna fråga samt avstyrkte det framställda yrkandet.

Inledande sjukhusvård

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) yrkas att LVM ändras på
det sättet att den som är omedelbart omhändertagen skall beredas vård på
sjukhus ”om det behövs” (yrkande 13). Motionärerna anför bl. a. att det
självfallet bör vara så att en missbrukare som verkligen behöver sjukhusvård
får sådan vård under den tid detta är nödvändigt. Lagtexten ger emellertid
intryck av att vården oundgängligen alltid skall behöva inledas på sjukhus,
vilket kan ge upphov till missuppfattning. Dessutom kan varken länsrätt eller
socialnämnd besluta om sjukhusvård enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 12 § LVM skall vård enligt lagen inledas på sjukhus om det anses
lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och förutsättningar för
sjukhusvård är uppfyllda. Därefter skall vården fortsätta vid en vårdinstitution
inom socialtjänsten enligt de närmare reglerna i 11 §. Den som är
omedelbart omhändertagen skall utan dröjsmål beredas vård i ett LVM-hem
eller i fall som redogjorts för i det föregående på sjukhus. Det åligger
socialnämnden att föranstalta om sådan vård sedan polismyndigheten anmält
omhändertagandet.

När LVM antogs av riksdagen anförde utskottet i betänkande SoU
1981/82:22 bl. a. följande (s. 18 och 19).

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck såväl i propositionen
som i motionerna, nämligen att sjukvården måste ta sin del av ansvaret
för missbrukargrupperna. Detta måste vara en självklar utgångspunkt för
LVM, som ju bl. a. syftar till att tillgodose en missbrukares akuta behov av
medicinska vårdinsatser. Den som vårdas med stöd av LVM och är i behov av
vård på sjukhus måste självfallet beredas sådan vård. Detta innebär att det i
de flesta fall torde vara nödvändigt att låta LVM-vården inledas på sjukhus,
oavsett risken att missbrukaren avviker. Formuleringen av 12 § får givetvis
inte tolkas som att man skulle kunna avstå från den sjukhusvård som
missbrukaren kan behöva.

Om det hem där en missbrukare skall tas in för vård med stöd av LVM

SoU 1984/85:30

självt har tillgång till tillräckliga vårdresurser för att möta hans behov av
medicinska insatser så ter det sig å andra sidan knappast rimligt att trots detta
genomföra den medicinska vården på sjukhus med det avbrott och de
praktiska olägenheter detta kan innebära. Undantag måste också göras för
det fall att någon som skall vårdas enligt lagen redan genomgått avgiftning
under betryggande medicinsk övervakning. Det bör dessutom erinras om att
det inte är möjligt att genomföra vård enligt sjukvårdslagen mot någons vilja.

Utskottet framhöll samtidigt att rätten till sjukhusvård är att betrakta som
ett erbjudande och inte som ett tvång. LVM rubbar således inte principen att
sjukvården skall respektera den enskildes rätt att bestämma över sin
kroppsliga integritet (se även prop. 1981/82:8 s. 59).

I betänkande SoU 1982/83:37 (s. 25) behandlade utskottet ett motionsyrkande
av samma innehåll som det nu aktuella. Utskottet avstyrkte yrkandet
och anförde att man inte delade motionärernas uppfattning om lagtextens
innehåll. Lagrummet gav enligt utskottet klart vid handen att frågan om
lämpligheten av inledande sjukhusvård skall prövas i varje enskilt fall.
Utskottet anförde vidare bl. a. att socialberedningen hade anledning att
särskilt uppmärksamma samordningen mellan denna regel i LVM och andra
lagregler, bl. a. i hälso- och sjukvårdslagen och LSPV.

Socialberedningen behandlade frågan om inledande sjukhusvård enligt
LVM i delbetänkandet Ds S 1983:16. Den fråga beredningen ägnade störst
utrymme var dock risken för att missbrukaren skall avvika från sjukhuset och
det faktum att det inte finns någon möjlighet att hålla honom kvar mot hans
vilja om inte LSPV är tillämplig. Beredningen övervägde att införa en
möjlighet att ta in en patient mot hans vilja på en psykiatrisk klinik eller att
hålla kvar honom under högst en vecka, om han skulle vilja lämna kliniken
innan han har fått behövlig vård.

Mot bakgrund av de principiella invändningar som fördes fram stannade
beredningen för att endast redovisa problemen och hur ett förslag om
kvarhållningsrätt skulle kunna utformas men utan att ta slutlig ställning.
Beredningen avser att återkomma till frågan i det kommande slutbetänkandet.

Emellertid föreslog beredningen två mindre justeringar i reglerna om
inledande sjukhusvård, vilka togs upp i proposition 1983/84:174 om vissa
socialtjänstfrågor. Förslagen innebar dels att initiativet till inledande sjukhusvård
skall åvila socialnämnden, både när den enskilde är omedelbart
omhändertagen och då beslut om vård föreligger, dels att rätten skall kunna
förordna om vård enligt LVM även om missbrukaren under en kortare tid
samtidigt vårdas enligt LSPV. I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1983/84:33 tillstyrkte utskottet lagändringarna, som trädde i kraft den 1 juli
1984 (SFS 1984:366).

SoU 1984/85:30

Kontraktsvård inom socialtjänsten

Motion

I motion 1984185:2726 av Karin Söder och Rune Gustavsson (båda c)
begärs förslag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) rörande frivilligt
ingångna vårdavtal (yrkande 3). Motionärerna anför att för dem som ännu
inte manifesterat ett missbruk men inlett ett sådant borde kommunens
socialtjänst kunna erbjuda ett vårdprogram med viss bestämd vårdtid i form
av avtalsvård. Enligt motionärerna används för närvarande stora personella
och planerande resurser inom socialtjänsten för att med olika program och
åtgärder stödja denna grupp. Missbrukaren bör genom ett förfarande med
avtalsvård kunna bindas till behandling under viss tid även i de fall där vården
initialt accepterats av denne.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt nykterhetsvårdslagen kunde den som var hemfallen åt alkoholmissbruk
frivilligt gå in i statlig eller erkänd vårdanstalt om han skriftligen
förband sig att kvarstanna under viss tid, dock längst sex månader (58 §).
Den som var på detta sätt intagen i vårdanstalt kunde enligt samma lagrum
kvarhållas under den tid som angavs i förbindelsen, men kunde också, när
omständigheterna därtill föranledde, skrivas ut tidigare.

Ville någon som var intagen på vårdanstalt frivilligt stanna kvar på
anstalten efter utgången av vårdtiden kunde detta medges för högst fyra
månader på villkor att vederbörande skriftligen förband sig att stanna kvar
under den tid som bestämdes (48 §).

I LVM saknas regler av angivet slag.

Den s. k. kontraktsvårdsutredningen avgav i mars 1980 betänkandet
Kontraktsvård inom socialtjänsten (Ds S 1980:3). Betänkandet innehåller ett
förslag till lag om kontraktsvård inom socialtjänsten som bl. a. innehåller
särskilda regler om kvarhållningsrätt på grund av utfästelse. Förslaget har
remissbehandlats men har inte lett till något propositionsförslag om kontraktsvård.

När förslaget presenterades fanns ännu inte LVM. Förslaget utgick bl. a.
från att det inte skulle finnas några andra möjligheter till tvång mot vuxna
missbrukare utom de som kunde finnas i den psykiatriska vårdlagstiftningen.

I sammanhanget kan nämnas att i frivårdskommitténs betänkande Nya
alternativ till frihetsstraff (SOU 1984:32) föreslås att kontraktsvård införs
som en straffrättslig reaktion i det svenska påföljdssystemet. Detta får inte
förväxlas med den kontraktsvård som diskuterats för socialtjänstens del. Den
föreslagna bestämmelsen innebär att vid ådömande av fängelse i högst två år
rätten får förordna att verkställigheten av ådömt fängelse skall anstå, under
förutsättning att den tilltalade 1. vanemässigt missbrukar alkohol eller
narkotika och är i behov av vård för sitt missbruk, 2. har förklarat sig villig att

SoU 1984/85:30

undergå sådan vård enligt ett särskilt vårdavtal och 3. bedöms som lämpad
för vården. Efter remissbehandling övervägs förslaget för närvarande i
justitiedepartementet.

Av väsentlig betydelse för frivårdskommitténs ställningstagande rörande
sanktionsformen kontraktsvård var den försöksverksamhet med kontraktsvård
för narkomaner som har ägt rum vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Försöket startade den 1 september 1979 och den sista intagningen i
försöksprogrammet gjordes i augusti 1982. En slutlig utvärdering av försöket
kommer inte att föreligga förrän man har följt upp hur det har gått för
patienterna under ett år efter kontraktstidens utgång. De resultat som
framkommit har emellertid som nämnts ovan använts av frivårdskommittén i
dess ställningstaganden.

Ett yrkande motsvarande det i motionen framställda behandlades av
utskottet senast under hösten 1984. Utskottet hänförde sig då (SoU 1984/85:8
s. 15) till ett tidigare uttalande (SoU 1982/83:37 s. 27) i samma ämne och
anförde att det enligt utskottets mening starkt kunde ifrågasättas om det
sedan LVM införts finns något egentligt behov av regler om kontraktsvård
inom socialtjänsten. Syftet torde i och för sig lika väl kunna tillgodoses t. ex.
genom justering av gällande vårdtider enligt LVM och liknande åtgärder.
Utskottet utgick dock från att socialberedningen kommer att överväga om
det finns skäl att föreslå särskilda bestämmelser om kontraktsvård eller
liknande överenskommelser inom ramen för eller som ett komplement till
socialtjänstlagen och LVM.

Utskottet ansåg vid angivna förhållanden att riksdagen inte borde ta något
initiativ till s. k. frivillig kontraktsvård.

Förvaltning av missbrukares socialförsäkringsförmåner

Motion

I motion 1984185:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs ändring av
socialtjänstlagen så att möjligheten medges för socialnämnd eller anhörig att
förvalta missbrukares sjukpenning, föräldrapenning eller pension från den
allmänna försäkringen {yrkande 5). Enligt motionärerna motverkas fortsatt
missbruk genom den föreslagna ordningen och nämnden kan försäkra sig om
en fortlöpande kontakt med missbrukaren.

Gällande bestämmelser m. m.

I samband med att riksdagen vid 1981/82 års riksmöte antog LVM antogs
också med verkan fr. o. m. den 1 januari 1982 ändringar i lagen (1962:381)
om allmän försäkring (AFL) rörande utbetalning av alkoholmissbrukares
socialförsäkringsförmåner. Ändringarna innebar att de dittillsvarande möjligheterna
för försäkringskassan att på ansökan av nykterhetsnämnd eller

SoU 1984/85:30

styrelse för vårdanstalt för alkoholmissbrukare utbetala sjukpenning, pension
m. fl. ersättningar till kommun, make eller annan slopades. Däremot
bibehölls en bestämmelse om att försäkringskassa kan betala ut pensionsförmåner
till annan än den berättigade om denne är ur stånd att själv ha hand om
pensionen (16 kap. 12 § AFL). Bestämmelsen förtydligades samtidigt så att
det klart framgår att den gäller även i de fall den pensionsberättigade på
grund av långvarigt missbruk av beroendeframkallande medel är ur stånd att
själv ha hand om sin pension. På detta sätt kom även narkotikamissbrukare
att omfattas av bestämmelsen. Vidare bibehölls möjligheten för försäkringskassan
att betala ut folkpension (med undantag för ett s. k. förbehållsbelopp)
till kommunen som ersättning för vården, när en missbrukare med pension är
intagen på institution (10 kap. 3 § AFL).

Ett yrkande motsvarande det i motionen framställda behandlades av
socialförsäkringsutskottet hösten 1984. Utskottet hänvisade då (SfU 1984/
85:3 s. 3) till tidigare uttalanden (senast 1983/84:7) i samma fråga och
anförde att socialberedningen i sitt fortsatta arbete kommer att göra en
genomgång av missbruksvården i landet och i samband därmed också
kommer in på frågan om socialförsäkringsförmåner. Utskottet ansåg att
resultatet av detta arbete borde avvaktas och avstyrkte motionen.

Socialberedningen har behandlat frågan om utbetalning av socialförsäkringsförmåner
i delbetänkandet Ds S 1984:17 Rehabiliteringspenning till
missbrukare - vissa avgiftsfrågor. Beredningen erinrar om att bestämmelsen
i 16 kap. 12 § AFL gäller generellt och ger en möjlighet för försäkringskassa
att betala ut pension till en kommunal myndighet eller en anhörig i de fall den
berättigade på grund av missbruk av beroendeframkallande medel inte själv
kan ta hand om sin pension. Beredningen anser inte att det finns någon
anledning att föreslå en utvidgning av möjligheterna att därutöver ta hand
om missbrukares socialförsäkringsersättningar mot deras vilja då någon
ändring av de förhållanden som rådde då bestämmelserna avskaffades inte
kan anses ha inträffat. Socialberedningen pekar dock på möjligheten att
träffa frivilliga överenskommelser med den pensionsberättigade. Betänkandet
är för närvarande föremål för remissbehandling.

Allmän översyn av vårdlagstiftningen

Motion

I motion 1984/85:790 av Sten Svensson och Björn Kårlöf (båda m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny vårdlagstiftning
avseende drogmissbrukare. Motionärerna anför att LVM är en så dålig lag
att det inte är lönt att komma med förslag till tillägg och delvisa ändringar.
Hela lagen måste göras om.

Enligt motionen bör frivillighet vara förstahandsalternativet vid behandling,
och tvångsingripande skall utgöra undantag. Ingripande och behandling

SoU 1984/85:30

bör ske på tre nivåer: 1) frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstlagens
bestämmelser, 2) övervakning och andra föreskrifter som sociala nämnden
ålägger missbrukaren och, i sista hand, 3) frihetsberövanden. S. k. vilande
resolution bör vara möjlig och verkställighetstiden för beslut skall vara ett år.
Behandlingen skall vara individuellt anpassad. Vårdtiden skall normalt vara
högst ett år, men skall kunna förlängas om det är nödvändigt för att erhålla
ett bestående resultat. Frihetsberövanden skall beslutas av länsrätten efter
ansökan av sociala nämnden. Övriga åtgärder beslutas av socialnämnden.

Pågående översyn

Socialberedningen skall enligt sina direktiv (Dir. 1982:106) göra en
uppföljning av bl. a. socialtjänstlagen och LVM. Beträffande LVM uttalas i
direktiven att beredningen bör följa upp tillämpningen av LVM i överensstämmelse
med vad riksdagen uttalade då lagen antogs. I betänkande SoU
1981/82:22 uttalade utskottet bl. a. följande om uppföljning av LVM (s. 7).

Utskottet ser med särskild tillfredsställelse att det nu framlagts ett
lagförslag rörande vården av de vuxna missbrukarna som i likhet med
socialtjänstlagen och LVU kan vinna en bred politisk anslutning. De
långvariga och djupgående meningsmotsättningarna i fråga om förutsättningarna
och formerna för en vård oberoende av samtycke av vuxna
missbrukare har verkat förlamande på utvecklingen inom den nuvarande
nykterhetsvården. Att klarhet nu vinns om den grundläggande inriktningen
och reglerna för den framtida missbruksvården bör underlätta vårdplaneringen
och stimulera till utveckling av bättre behandlingsmetoder och
vårdinnehåll. Samtidigt bör erinras om att den nu föreslagna lagen självfallet
kan visa sig behöva ses över med anledning av vad som framkommer vid
socialberedningens uppföljning och utvärdering av hela socialtjänstlagstiftningen.

Utskottet tog vidare i betänkandet upp vissa frågor som ansågs böra bli
belysta vid utvärderingen, främst reglerna om skydd för närstående och om
vårdtiderna.

Beredningen har i sitt delbetänkande Erfarenheter av LVM och vissa
andra socialtjänstfrågor (Ds S 1983:16) redogjort för några hittills vunna
erfarenheter av LVM. Betänkandet innehåller ingen slutlig utvärdering av
LVM. En sådan kommer att presenteras först i det blivande slutbetänkandet,
som beräknas bli klart under hösten 1985. För lagstiftningen centrala frågor,
såsom LVM:s indikationer för tvångsvård, vårdtidens längd, möjligheterna
till förlängning m. m. anstår till slutbetänkandet.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande ett flertal motionsyrkanden som
väckts under allmänna motionstiden 1985 och som rör frågor om vård av
vuxna missbrukare.

SoU 1984/85:30

Skydd för missbrukares omgivning m. m.

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs att riksdagen
beslutar om en utvidgning av specialindikationerna i LVM till att omfatta
även de fall då någon till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt
skada någon annan (yrkande 6) och då missbruket medför allvarliga sociala
skadeverkningar (yrkande 7).

Enligt de regler som nu gäller enligt LVM kan den som är i trängande
behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk beredas vård oberoende av
eget samtycke under förutsättning att han till följd av missbruket antingen
utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eller kan befaras
komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Vård enligt LVM
förutsätter vidare att vårdbehovet inte kan tillgodoses genom frivilliga
insatser enligt socialtjänstlagen eller enligt någon annan lag.

Såväl den numera upphävda lagen om nykterhetsvård som LSPV innehåller
mera vittgående bestämmelser om skydd för andra människor. I
nykterhetsvårdslagen finns även s. k. sociala indikationer för omhändertagande.

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat motionsyrkanden om
utsträckt skydd för missbrukares omgivning. I betänkande SoU 1982/83:37
framhölls bl. a. åter att LVM:s regler i denna del är en kompromiss mellan i
och för sig oförenliga uppfattningar samt att gällande ordning måste ses som
en tillfällig lösning i avvaktan på den mer allsidiga diskussion som kan
komma till stånd sedan resultatet av socialberedningens utvärdering föreligger.
Utskottet betonade samtidigt vikten av att sambandet med andra
lagregler som kan vara av betydelse för att snabbt ingripa mot och avbryta
våldsamma beteenden belyses särskilt. Då utskottet senast behandlade
frågan i betänkande 1983/84:30 anförde utskottet bl. a. att det enligt
utskottets uppfattning finns behov av ett lagstadgat skydd i någon form mot
att skadas till följd av någon annans missbruk. Brottsbalkens regler ger inte
tillräckligt skydd i alla de fall som här kan bli aktuella. Utskottet ifrågasatte
dock om dessa problem bör lösas inom ramen för en vårdlag av LVM:s
karaktär eller om komplettering bör ske av annan lagstiftning samt utgick
från att socialberedningen ägnar frågan särskild uppmärksamhet.

Socialberedningens arbete beräknas vara avslutat hösten 1985.

Utskottet anser mot denna bakgrund inte att riksdagen bör vidta någon
åtgärd med anledning av motion 1984/85:2815 (m) yrkande 6. Motionsyrkandet
avstyrks.

Utskottet behandlade i betänkande 1983/84:30 också ett motionsyrkande
om att LVM:s tillämpningsområde skulle utvidgas så att även allvarliga
sociala skadeverkningar skulle kunna utgöra grund förvård. Utskottet kunde
inte förorda att LVM:s tillämpningsområde skulle utvidgas i enlighet med
motionsyrkandet, vilket avstyrktes.

Utskottet anser inte att riksdagen nu har anledning att ompröva detta

SoU 1984/85:30

ställningstagande. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall till även
yrkande 7 i motion 1984/85:2815 (m).

Utredning och ansökan om vård enligt LVM

I motion 1984185:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs att socialnämnden
och inte länsstyrelsen skall utreda vårdbehovet enligt LVM och ansöka om
sådan vård (yrkande 8).

Vid sin behandling av LVM beslutade riksdagen (SoU 1981/82:22, rskr.
91) - med frångående av propositionsförslaget men i enlighet med det förslag
socialberedningen lagt fram i sitt delbetänkande SOU 1981:7 - att utredning
och ansökan om vård enligt LVM skall göras av länsstyrelsen.

Utskottet framhöll vid sin behandling bl. a. att det av rättssäkerhetsskäl är
önskvärt att inte lägga på socialnämnden att själv bedöma kvaliteten på och
tillräckligheten av sina insatser. Utskottet anförde vidare att man måste slå
vakt om en enhetlig rättstillämpning när det som här gäller frihetsberövande
åtgärder. Även om det slutliga avgörandet åvilar länsrätten, kan socialnämndernas
olika utgångspunkter och prioriteringar lätt leda till att det i vissa
kommuner blir vanligare med tvångsvård än i andra. Det är svårt för
domstolen att beakta sådana hänsyn då man ställs inför avgörandet av ett
enskilt ärende. Att låta länsstyrelsen ha ett sammanhållet ansvar för att
bedöma i vilken utsträckning man bör kräva fortsatta insatser av socialnämnderna
bör därför, enligt vad utskottet uttalade, kunna bidra till en jämnare
standard på den frivilliga vården samtidigt som den enskilde tillförsäkras en
ytterligare prövning genom en utomstående myndighet. Utskottet ansåg det
därför lämpligast att, såsom socialberedningen föreslagit, lägga uppgiften att
svara för utredning och ansökan om vård på länsstyrelsen. Utskottet anförde
vidare bl. a. att länsstyrelsen måste få tillgång till de kunskaper och
erfarenheter som socialnämnden förvärvat genom sitt arbete med missbrukare.
Detta får emellertid, enligt vad utskottet uttalade, inte leda till att
handläggningen drar ut på tiden och försenar påbörjandet av vården.

Riksdagens beslut om att länsstyrelsen i framtiden skulle svara för
utredning och ansökan enligt LVM motiverades förutom av rättssäkerhetsskäl
också av en önskan att komma till rätta med de långvariga meningsmotsättningarna
i dessa frågor, vilka försenat utvecklingen inom vården. Man
ville skapa klarhet i de principiella frågorna och därmed ett bättre arbetsklimat
för missbruksvården.

Utskottet hänvisade senast frågan behandlades (SoU 1983/84:30 s. 30) till
sitt ställningstagande i betänkande SoU 1982/83:37 s. 22, då utskottet bl. a.
anförde att enligt utskottets mening vad riksdagen uttalat om de framtida
riktlinjerna för beslutsförfarandet vad beträffar utredning och ansökan om
vård borde ligga fast. Erfarenheterna skulle få utvisa om det finns anledning
att senare ta upp frågan på nytt.

Utskottet anser inte heller nu att riksdagen har anledning att ompröva

SoU 1984/85:30

detta ställningstagande. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1984/
85:2815 (m) yrkande 8.

Omedelbart omhändertagande enligt LVM

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs att även
socialnämnd skall få besluta om omedelbart omhändertagande enligt LVM
(yrkande 12).

Polismyndigheten kan omhänderta en missbrukare omedelbart enligt
LVM om det är sannolikt att vederbörande kan beredas vård enligt LVM och
rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av antingen att
missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte
får omedelbar vård, eller att det föreligger överhängande risk för att han till
följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon
närstående.

Utskottet behandlade senast ett motsvarande motionsyrkande i sitt
betänkande SoU 1983/84:30. Utskottet anförde då att det är medvetet om att
ärenden angående omedelbart omhändertagande av missbrukare enligt
LVM kräver skyndsam handläggning och att beslut därför ofta måste fattas
med kort varsel, varför det givetvis är angeläget att beslutsförfarandet har en
med hänsyn till detta så ändamålsenlig utformning som möjligt. Utskottet
underströk sin tidigare framförda uppfattning att det just är den omständigheten
att en missbrukare motsätter sig vård och kanske måste tvingas därtill
med våld som gör att polisen måste anlitas. Slutligen framhöll utskottet att
socialberedningen inom kort kommer att avsluta sin utvärdering av bl. a.
LVM, varför utskottet mot denna bakgrund inte var berett att förorda något
riksdagens initiativ i frågan.

Utskottet anser inte att riksdagen har anledning att nu ompröva detta
ställningstagande. Utskottet avstyrker • därför motion 1984/85:2815 (m)
yrkande 12.

Vårdtidens längd

Frågan om vårdtidens längd tas upp i två motioner. I motion 1984/85:2726
av Karin Söder och Rune Gustavsson (båda c) begärs att vårdtiden enligt
LVM skall omfatta sex månader med möjlighet till förlängning (yrkande2). I
motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs förslag om förlängd
och sammanhängande vårdtid i LVM (yrkande 9).

Vård enligt LVM skall i normalfallet avslutas inom två månader.
Vårdtiden kan dock förlängas med högst två månader om den intagne till
följd av sitt hälsotillstånd behöver ytterligare vård eller om det finns andra
synnerliga skäl för förlängning. Ett sådant skäl kan t. ex. vara att den intagne
avvikit och återfallit i missbruk under vårdtiden.

I det delbetänkande (SOU 1981:7) som föregick propositionen med förslag

SoU 1984/85:30

till LVM uttalade socialberedningen att förslaget till LVM inte borde ses som
en definitiv lösning av hithörande frågor. Att studera hur lagen i praktiken
tillämpades såg beredningen som en av de viktigaste uppgifterna vid sin
kommande uppföljning av socialtjänstreformen. Frågor som särskilt skulle
uppmärksammas var enligt beredningen reglerna om vårdtider och om
behovet av ett förenklat beslutsförfarande vid återfall.

Vid utskottets behandling av propositionen förelåg bl. a. en motion med
yrkande om en till sex månader bestämd vårdtid. Utskottet (SoU 1981/82:22)
anförde att många olika synpunkter anlagts på frågan om vårdtidens längd.
Enligt utskottets mening kunde det inte komma i fråga att frångå den av
beredningen föreslagna och allmänt accepterade provisoriska lösningen av
denna kontroversiella fråga.

Utskottet erinrade också om att utvärderingen kunde komma att ge
anledning till justering av reglerna om vårdtiderna.

När frågan om vårdtiderna enligt LVM senast behandlades (SoU 1983/
84:30 s. 32) fanns det enligt utskottets uppfattning ingen anledning för
riksdagen att ompröva sitt tidigare ställningstagande. Utskottet erinrade
emellertid om att socialberedningens utvärdering av LVM kan komma att ge
anledning till justering av vårdtiderna.

Socialberedningens arbete beräknas som nämnts vara avslutat hösten
1985. Riksdagen kommer således att inom kort ha tillgång till uppgifter om
hur lagen i praktiken kommit att tillämpas och därmed även underlag för
bedömningen av om det finns skäl att ändra bestämmelserna beträffande
vårdtidens längd. Mot bakgrund härav avstyrker utskottet bifall till motion
1984/85:2726 (c) yrkande 2 och motion 1984/85:2815 (m) yrkande 9.

Vårdtidens beräkning m. m.

Vissa ytterligare frågor om vårdtiden berörs i tre motionsyrkanden. I
motion 1984185:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs förslag om att endast
effektiv vårdtid i LVM-vård skall räknas som vårdtid (yrkande 11) och om att
möjlighet till s. k. vilande resolution införs (yrkande 10). I motion 19841
85:1771 av Jan Fransson (s) begärs att LVM skall ändras så att en särskilt
tillsatt styrelse för ett LVM-hem får rätt att efter delegering fatta beslut om
förlängning av vårdtiden enligt LVM.

När det gäller frågan om beräkning av effektiv vårdtid - dvs. om tid då
någon inte deltar i vården skall frånräknas - vill utskottet erinra om LVM:s
karaktär av speciallag för situationer då ett akut vårdbehov inte kan lösas på
annat sätt. Med detta betraktelsesätt bör vården ges i omedelbar anslutning
till att ett sådant vårdbehov konstateras. Det är alltså inte fråga om att den
enskilde skall fullgöra en viss tids vård. Även praktiska synpunkter kan
anföras för nuvarande system där tidpunkt för såväl utskrivning som
förlängningsbeslut kan förutses i god tid. Utskottet vill i övrigt hänvisa till

SoU 1984/85:30

socialberedningens inom kort slutförda uppföljning av LVM och avstyrker
därför motion 1984/85:2815 yrkande 11.

Frågan om vilande resolution behandlades av utskottet i betänkande SoU
1983/84:30. Utskottet hänförde sig då till ett tidigare uttalande i samma fråga
(SoU 1982/83:37) och framhöll bl. a. att vilande resolution liknande den som
tidigare fanns i nykterhetsvårdslagen ter sig principiellt främmande för
socialtjänstlagens och LVM:s syn på syftet med vården. Utskottet ställde sig
mycket tveksamt till om en sådan möjlighet kan förenas med socialtjänstens
arbetssätt. Utskottet utgick dock ifrån att socialberedningen om så visade sig
påkallat överväger även denna fråga. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet bifall även till yrkande 10 i motion 1984/85:2815 (m).

De hem som är avsedda att kunna lämna vård enligt LVM skall stå under
ledning av en styrelse, vilken skall vara politiskt sammansatt. Landstingskommunen
eller kommunen kan antingen utse en särskild styrelse eller
uppdra åt någon annan nämnd att vara styrelse. Förutom kommunallagens
regler gäller i båda fallen reglerna om styrelse i LVM. 116 § LVM föreskrivs
sålunda att beslut om förlängning av vårdtid inte får delegeras, varken till
tjänsteman eller till en avdelning inom styrelsen.

Vid behandlingen av förslaget till LVM uttalade utskottet i denna fråga
(SoU 1981/82:22 s. 26) bl. a. att det hade kunnat ifrågasättas om inte
delegation till en avdelning inom styrelsen hade bort kunna tillåtas. Inte
minst med hänsyn till svårigheten att tillgodose kraven på politisk representativitet
inom endast en avdelning av styrelsen ansåg dock utskottet att man tills
vidare måste acceptera ett delegationsförbud.

Som utskottet ovan redovisat får beslut om förlängning av vårdtid enligt
LVM inte delegeras till tjänsteman eller till avdelning inom styrelsen. Något
hinder för en särskilt utsedd styrelse att fatta beslut om förlängning av vårdtid
finns dock inte.

Motion 1984/85:1771 (s) avstyrks med hänvisning till det anförda.

Inledande sjukhusvård

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) yrkas att LVM ändras på
det sättet att den som är omedelbart omhändertagen skall beredas vård på
sjukhus ”om det behövs” (yrkande 13).

Vård enligt LVM skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt
och integritet och skall så långt som möjligt utformas och genomföras i
samverkan med den enskilde. Vården skall inledas på sjukhus om det anses
lämpligt med hänsyn till den planerade vården i övrigt och om förutsättningarna
för sjukhusvård är uppfyllda.

När det gäller frågan om inledande sjukhusvård har utskottet tidigare, som
framgått av redovisningen i det föregående, uttalat bl. a. att den som vårdas
med stöd av LVM och är i behov av vård på sjukhus självfallet måste beredas

SoU 1984/85:30

sådan vård, att huvudprincipen är den att den som vårdas enligt LVM skall
vara tillförsäkrad rätt till sjukhusvård samt att rätten till sjukhusvård är att
betrakta som ett erbjudande och inte som ett tvång. Tanken är således att
vården av missbrukare skall inledas på sjukhus om det är påkallat från
vårdsynpunkt och den enskilde accepterar vård enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).

Utskottet behandlade senast frågan om inledande sjukhusvård i betänkande
SoU 1983/84:30. Utskottet underströk då att det berörda lagrummet (12 §
LVM) enligt utskottets mening klart gav vid handen att frågan om
lämpligheten av inledande sjukhusvård skall prövas i varje enskilt fall.
Emellertid kunde bestämmelsen enligt utskottets mening ge upphov till
svårigheter i de ganska fåtaliga fall där den enskilde inte vill ha sjukhusvård
eller ådagalägger avsikt att rymma därifrån så snart tillfälle ges. Utskottet
ansåg därför att socialberedningen har anledning att särskilt uppmärksamma
samordningen mellan denna regel i LVM och andra lagregler, bl. a. i hälsooch
sjukvårdslagen och LSPV.

Socialberedningen behandlade frågan om inledande sjukhusvård enligt
LVM i delbetänkandet Ds S 1983:16 och föreslog bl. a. två mindre justeringar
av reglerna, vilka sedermera genomförts. Beredningen diskuterade i delbetänkandet
för övrigt risken att en LVM-patient skall avvika från sjukhuset
och möjligheten att införa någon form av kvarhållningsrätt på psykiatrisk
klinik. Beredningen tog dock inte ställning i dessa frågor utan avser att
återkomma i slutbetänkandet.

Frågan om hur den inledande sjukhusvården enligt LVM skall regleras
övervägs sålunda fortfarande i socialberedningen. Utskottet anser mot
bakgrund härav inte att riksdagen nu skall ta några initiativ i frågan. Motion
1984/85:2815 (m) yrkande 13 avstyrks.

Kontraktsvård inom socialtjänsten

I motion 1984185:2726 av Karin Söder och Rune Gustavsson (båda c)
begärs förslag om sådan ändring i socialtjänstlagen att en missbrukare genom
frivilligt ingånget vårdavtal skall kunna bindas till behandling under viss tid
(yrkande 3).

Vård enligt LVM skall i allmänhet vara avslutad inom två månader.
Missbrukaren kan sedan själv om han så önskar fortsätta vården ytterligare
någon tid. Vården är då frivillig, dvs. enligt socialtjänstlagen. Någon
kvarhållningsrätt finns då inte.

Syftet med vården enligt LVM är bl. a. att motivera missbrukaren att
fortsätta vården i frivilliga former. Som utskottet tidigare framhållit i
samband med behandlingen av ett motionsyrkande angående möjlighet att
hämta tillbaka en missbrukare som avvikit från frivillig vård (SoU 1981/
82:45) ligger skillnaden mellan de frivilligt vårdade och de tvångsvårdade
främst i att den som själv sökt vård enligt socialtjänstlagen har rätt att själv

SoU 1984/85:30

avgöra när han vill avbryta vården. Den som vårdas enligt LVM kan
efterforskas och återhämtas om han avviker och kan eventuellt senare
placeras på en institution med befogenhet att besluta om inskränkning i den
intagnes rörelsefrihet m. m.

Som redogjorts för i det föregående avgav kontraktsvårdsutredningen i
mars 1980 betänkandet Kontraktsvård inom socialtjänsten (Ds S 1980:3). I
betänkandet föreslogs en särskild lag om kontraktsvård. Lagförslaget
omfattade bl. a. regler om kvarhållningsrätt. Betänkandet har remissbehandlats
men har inte lagts till grund för proposition från regeringens sida.

När förslaget presenterades fanns ännu inte LVM. Förslaget utgick
sålunda bl. a. från att det inte skulle finnas några andra möjligheter till tvång
mot vuxna missbrukare utom de som kunde finnas i den psykiatriska
vårdlagstiftningen, dvs. LSPV.

Senast frågan om kontraktsvård inom socialtjänsten var aktuell i riksdagen
uttalade utskottet (SoU 1984/85:8 s. 15) med hänvisning till ett tidigare
uttalande i samma fråga (SoU 1982/83:37 s. 27) att det enligt utskottets
mening starkt kunde ifrågasättas om det sedan LVM införts finns något
egentligt behov av regler om kontraktsvård inom socialtjänsten. Utskottet
utgick från att socialberedningen kommer att överväga om det finns skäl att
föreslå särskilda bestämmelser om kontraktsvård eller liknande överenskommelser
inom ramen för eller som ett komplement till socialtjänstlagen
och LVM samt ansåg vid angivna förhållanden att riksdagen inte borde ta
något initiativ i frågan.

Enligt utskottet har inte heller nu någonting framkommit som motiverar
ett ändrat ställningstagande i denna fråga. Motion 1984/85:2726 (c) yrkande 3
avstyrks därför.

Förvaltningen av missbrukares socialförsäkringsförmåner

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs sådan ändring av
socialtjänstlagen att möjligheten ges socialnämnd eller anhörig att förvalta
missbrukares sjukpenning, föräldrapenning eller pension från den allmänna
försäkringen (yrkande 5).

Möjligheten för försäkringskassan att på ansökan av nykterhetsnämnd
eller styrelse för vårdanstalt för alkoholmissbrukare utbetala en icke intagen
missbrukares sjukpenning, pension m.fl. ersättningar till kommun, make
eller annan slopades i samband med att LVM antogs. En generell bestämmelse
om att försäkringskassa kan betala ut pensionsförmåner till annan än den
berättigade om denne är ur stånd att själv ha hand om pensionen bibehölls
dock.

Frågan om socialförsäkringsförmåner till missbrukare behandlades senast
av socialförsäkringsutskottet i betänkande SfU 1984/85:3 s.3. Utskottet
anförde att, då socialberedningen i sitt fortsatta arbete skulle göra en
genomgång av missbruksvården i landet och i samband därmed också skulle

SoU 1984/85:30

komma att gå in på frågan om socialförsäkringsförmåner, resultatet av detta
arbete borde avvaktas.

Socialberedningen har behandlat frågan om utbetalning av socialförsäkringsförmåner
i delbetänkandet Ds S 1984:17 Rehabiliteringspenning till
missbrukare - vissa avgiftsfrågor. Beredningen anser inte att någon förändring
av de förhållanden, som rådde då bestämmelserna om rätt för annan att
uppbära missbrukares socialförsäkringsförmåner ändrades, har inträffat.
Enligt beredningen finns därför ingen anledning att föreslå någon utvidgning
av möjligheterna att ta hand om missbrukares socialförsäkringsförmåner mot
deras vilja. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Enligt utskottets mening saknas mot bakgrund av det anförda anledning
för riksdagen att ta något initiativ i denna fråga. Regeringens överväganden
bör avvaktas. Motion 1984/85:2815 (m) avstyrks även i denna del, yrkande 5.

Allmän översyn av vårdlagstiftningen

1 motion 1984/85:790 av Sten Svensson och Björn Kårlöf (båda m) begärs
förslag till ny vårdlagstiftning avseende drogmissbrukare.

Som ovan har redovisats (s. 19) har socialberedningen i uppdrag att göra
en utvärdering av socialtjänstreformen inkl. LVM. Beredningen beräknar
att överlämna sitt slutbetänkande hösten 1985.

När LVM antogs i riksdagen uttalade utskottet (SoU 1981/82:22 s. 7) att de
tidigare långvariga och djupgående meningsmotsättningarna i fråga om
förutsättningarna och formerna för en vård oberoende av samtycke av vuxna
missbrukare har verkat förlamande på utvecklingen inom nykterhetsvården.
Utskottet såg därför med särskild tillfredsställelse att det framlagts ett
lagförslag rörande vården av de vuxna missbrukarna som i likhet med
socialtjänstlagen och LVU kunde vinna en bred politisk anslutning. Att
klarhet vunnits om den grundläggande inriktningen och reglerna för den
framtida missbruksvården borde underlätta vårdplaneringen och stimulera
till utveckling av bättre behandlingsmetoder och vårdinnehåll.

Utskottet erinrade samtidigt om att den nya lagen självfallet kan visa sig
behöva ses över med anledning av vad som framkommer vid socialberedningens
uppföljning och utvärdering av hela socialtjänstlagstiftningen.

Socialberedningens arbete kommer inom kort att vara slutfört. Enligt
utskottets uppfattning bör resultatet av beredningens arbete avvaktas innan
initiativ tas till ytterligare utredningar inom detta område. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motion 1984/85:790 (m).

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skydd för utomstående
att riksdagen avslår motion 1984/85:2815 yrkande 6,

SoU 1984/85:30

2. beträffande sociala skadeverkningar

att riksdagen avslår motion 1984/85:2815 yrkande 7,

3. beträffande utredning och ansökan om vård

att riksdagen avslår motion 1984/85:2815 yrkande 8,

4. beträffande beslut om omedelbart omhändertagande
att riksdagen avslår motion 1984/85:2815 yrkande 12,

5. beträffande vårdtidens längd

att riksdagen avslår motion 1984/85:2726 yrkande 2 och motion
1984/85:2815 yrkande 9,

6. beträffande vårdtidens beräkning

att riksdagen avslår motion 1984/85:2815 yrkande 11,

7. beträffande s. k. vilande resolution

att riksdagen avslår motion 1984/85:2815 yrkande 10,

8. beträffande delegering av beslut

att riksdagen avslår motion 1984/85:1771,

9. beträffande inledande sjukhusvård

att riksdagen avslår motion 1984/85:2815 yrkande 13,

10. beträffande kontraktsvård inom socialtjänsten

att riksdagen avslår motion 1984/85:2726 yrkande 3,

11. beträffande förvaltning av missbrukares socialförsäkringsförmåner
att riksdagen avslår motion 1984/85:2815 yrkande 5,

12. beträffande översyn av vårdlagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1984/85:790.

Stockholm den 14 maj 1985

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s). Göte Jonsson (m),
John Johnsson, Kjell Nilsson (s), Stig Alftin (s), Ann-Cathrine Haglund (m).
Maria Lagergren (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Rosa Östh (c),
Bo Arvidson (m), Bengt Lindqvist (s), Yvonne Sandberg-Fries (s) och
Gunnar Elm (c).

SoU 1984/85:30

Reservationer

Skydd för utomstående (mom. 1 i hemställan)

1. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 20 börjar med ”Utskottet anser” och
slutar med ”Motionsyrkandet avstyrks” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det vara otillfredsställande att möjligheterna till ingripande
enligt LVM begränsats till fall där närstående utsätts för fara. Det
avgörande bör enligt utskottets mening i stället vara vårdsynen, så att
våldshandlingar anses utgöra tillräckligt allvarliga symtom på ett genom
missbruket förändrat beteende för att i sig utgöra indikation för omhändertagande
och vård. Specialindikationen i 3 § b) bör därför vidgas till att omfatta
fara för skada även för utomstående.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande skydd för utomstående
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2815 yrkande 6 beslutar
anta följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i
vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

3 §

I fall som avses i 2 § får vård
beslutas, om den enskilde

a. till följd av missbruket utsätter
sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b. till följd av missbruket kan
befaras komma att allvarligt skada
sig själv eller någon närstående.

I fall som avses i 2 § får vård
beslutas, om den enskilde

a. till följd av missbruket utsätter
sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara eller

b. till följd av missbruket kan
befaras komma att allvarligt skada
sig själv eller någon annan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

Skydd mot sociala skadeverkningar (mom. 2 i hemställan)

2. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet som börjar på s. 20 med ”Utskottet
anser” och slutar på s. 21 med ”1984/85:2815 (m)” bort ha följande lydelse:

SoU 1984/85:30

LVM bör enligt utskottets mening tillföras ytterligare en intagningsgrund
så att allvarliga sociala skadeverkningar kan utgöra grund för omhändertagande
och vård. Hänsynen till i första hand missbrukarens familj, men även
till omgivningen, måste tillmätas stor betydelse. Samhället får inte stillatigande
acceptera att missbrukare försätter sina närmaste i total misär och/eller
terroriserar sin omgivning. Omständigheterna kan vara så allvarliga och
handlingarna som framkallat dem av den arten att de lika väl som
våldshandlingar torde innebära ett kvalificerat behov av vård och behandling.
Även för sådana fall bör LVM vara tillämplig.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande skydd mot sociala skadeverkningar

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2815 yrkande 7 beslutar
anta följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall

a. Härigenom föreskrivs att i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i
vissa fall skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

3 a §

Under de förutsättningar som anges
i 2 § får vård även beslutas om
den enskilde till följd av missbruket
orsakar allvarliga sociala skadeverkningar
för sig själv eller någon annan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

Utredning och ansökan om vård (mom. 3 i hemställan)

3. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet som börjar på s. 21 med ”Utskottet
anser” och slutar på s. 22 med ”yrkande 8” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att riksdagens beslut att länsstyrelsen och inte socialnämnd
skall göra utredning i LVM-ärenden samt ansöka om vård är olyckligt.
Länsstyrelsen saknar den viktigaste förutsättningen för att kunna verkställa
utredningarna, nämligen kännedom om missbrukarna som blir föremål för
utredning. Allt detta har socialnämnden. Det måste vara en närmast naturlig
och självklar uppgift för socialnämnderna att dels aktualisera för utredning,
dels utreda och slutligen ansöka om vård. Nu gällande beslut innebär att man
lagt in en extra prövning av talan hos en utomstående administrativ, statlig

SoU 1984/85:30

myndighet, dvs. länsstyrelsen. Förfarandet blir tungrott och opraktiskt.

Utskottet anser att regeringen bör föreslå en sådan ändring när det gäller
utredning av vårdbehov och ansökan om vård enligt LVM att dessa uppgifter
återgår till att ligga hos socialnämnden. Detta bör riksdagen med anledning
av motion 1984/85:2815 yrkande 8 ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

3. beträffande utredning och ansökan om vård

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2815 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Omedelbart omhändertagande enligt LVM (mom. 4 i hemställan)

4. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 22 som börjar med ”Utskottet anser"
och slutar med ”yrkande 12” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att även socialnämnd bör kunna besluta om omedelbart
omhändertagande enligt LVM. Nuvarande ordning att socialtjänstens personal
i brådskande fall tvingas vända sig till polis för att få ett beslut till stånd är
orimlig och stötande. Frekvensen omhändertaganden av polis är också
mycket liten, och bakom detta ligger dels en osäkerhet, dels en instinktiv
känsla av att dessa ting är en fråga för de sociala myndigheterna. Utskottet
anser att regeringen skyndsamt bör föreslå en sådan ändring av LVM att även
socialnämnd kan besluta om omedelbart omhändertagande. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa

4. beträffande beslut om omedelbart omhändertagande

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2815 yrkande 12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Vårdtidens längd (mom. 5 i hemställan)

5. av Göte Jonsson (m), Ann-Cathrine Haglund (m), Ingvar Eriksson (m).
Rosa Östh (c), Bo Arvidson (m) och Gunnar Elm (c) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 23 som börjar med ”Socialberedningens
arbete” och slutar med "yrkande 9” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att bestämmelserna i LVM om vårdtidens längd är
oacceptabla. För många missbrukare är en total vårdtid om fyra månader inte
tillräcklig. Vård enligt LVM förutsätter ett synnerligen massivt och väldokumenterat
missbruk. Den övervägande delen av alla missbrukare som
kommer till vården via LVM är dels utomordentligt svårt utslagna med grava

SoU 1984/85:30

sociala, medicinska och psykiska skador, men dels också med ett mångårigt
missbruk som fjärmat missbrukaren från en social tillvaro. Utskottet anser
att vårdtiden i särskilda fall bör kunna förlängas till dess syftet med
behandlingen uppnåtts. En vårdtid på upp till ett år torde vara mer realistisk.

Regeringen bör i enlighet härmed skyndsamt lägga fram förslag om en
avsevärt förlängd vårdtid i LVM. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen
ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa

5. beträffande vårdtidens längd

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2726 yrkande 2 och
motion 1984/85:2815 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

Vårdtidens beräkning (mom. 6 i hemställan)

6. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet som börjar på s. 23 med ”När det gäller”
och som slutar på s. 24 med ”yrkande 11” bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion 1984/85:2815 yrkande 11 förefaller praxis i dag vara att
en missbrukare skrivs ut när mer än en månad förflutit sedan han avvek från
LVM-hemmet. Enligt utskottets mening bör dock endast effektiv tid i vården
räknas in i vårdtiden, däremot inte den tid klienten exempelvis håller sig
undan från vården .Om - som i exemplet ovan - någon hållit sig undan mer än
en månad skall något nytt beslut av länsrätten om vård enligt LVM inte
behöva inhämtas.

Regeringen bör i enlighet härmed lägga fram förslag om att endast effektiv
tid i LVM-vård skall räknas som vårdtid enligt LVM. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa

6. beträffande vårdtidens beräkning

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2815 yrkande 11
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

S. k. vilande resolution (mom. 7 i hemställan)

7. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 24 som börjar med ”Utskottet
utgick” och slutar med ”1984/85:2815 (m)” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att LVM bör kompletteras med regler om vilande

SoU 1984/85:30

resolution liknande dem som fanns i nykterhetsvårdslagen. Det viktigaste är
inte att få in missbrukaren utan att bereda honom i första hand en längre tids
sammanhängande nykterhet för att därmed skapa förutsättningar för ytterligare
insatser syftande till positivt ändrade förhållanden på längre sikt.
Särskilt när viljan fanns men som så ofta förmågan sviktade var tidigare
vilande resolution ett positivt stöd som förstärkte motkrafterna mot fortsatt
missbruk. Värdet av en resolution ligger också i att den skall gälla en längre
tid.

Utskottet anser att regeringen bör föreslå en ändring av LVM så att lagen
medger möjlighet till s. k. vilande resolution. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa

7. beträffande s. k. vilande resolution

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2815 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Inledande sjukhusvård (mom. 9 i hemställan)

8. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 25 som börjar med ”Frågan om” och
slutar med ”yrkande 13 avstyrks” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att en missbrukare som verkligen behöver sjukhusvård
självfallet skall få sådan vård under den tid detta är nödvändigt. Detta
behöver inte särskilt anges i LVM. Lagtexten ger dock intryck av att vården
oundgängligen skall inledas på sjukhus, vilket kan ge upphov till missuppfattning.
Dessutom kan varken länsrätt eller socialnämnd besluta om sjukhusvård
enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Lagtexten bör därför ändras i enlighet med vad som föreslås i motion
1984/85:2815 yrkande 13.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa

9. beträffande inledande sjukhusvård
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2815 yrkande 13
beslutar anta följande

SoU 1984/85:30

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i
vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Vården skall inledas på sjukhus
om del anses lämpligt med hänsyn till
den planerade vården i övrigt och
förutsättningar för sjukhusvård är
uppfyllda. Om någon under vårdtiden
behöver sjukhusvård som inte
kan ges genom hemmets försorg skall
vården fortsätta på sjukhus.

Den som är omhändertagen enligt
8 § skall utan dröjsmål beredas vård
i sådant hem som avses i 11 § eller, i
fall som avses i första stycket, på
sjukhus. Det åligger socialnämnden
att föranstalta om sådan vård sedan
polismyndigheten har anmält omhändertagandet.

Reservanternas förslag

Den som är omhändertagen enligt
8 § skall utan dröjsmål beredas vård
i sådant hem som avses i 11 § eller,
om det behövs, på sjukhus. Det
åligger socialnämnden att föranstalta
om sådan vård.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

Kontraktsvård inom socialtjänsten (mom. 10 i hemställan)

9. av Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), Ann-Cathrine Haglund (m),
Ingvar Eriksson (m), Rosa Östh (c), Bo Arvidson (m) och Gunnar Elm (c)
som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 26 som börjar med ”Enligt
utskottet” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

För dem som ännu inte manifesterat ett missbruk men inlett ett sådant
borde som anförs i motion 1984/85:2726 (c) yrkande 3 kommunens socialtjänst
kunna erbjuda ett vårdprogram med viss bestämd vårdtid i form av
avtalsvård. Missbrukaren bör genom ett sådant förfarande kunna bindas till
behandling under viss tid även i de fall där vården i inledningsskedet
accepterats av denne.

Riksdagen bör med hänvisning till det anförda hos regeringen begära
förslag om ändring i socialtjänstlagen så att bindande vårdavtal i enlighet
med vad utskottet anfört kan ingås.

dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa

10. beträffande kontraktsvård inom socialtjänsten

SoU 1984/85:30

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2726 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Förvaltning av missbrukare socialförsäkringsförmånder (mom. 11 i hemställan) 10.

av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 27 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”denna del, yrkande 5” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör socialtjänstlagen kompletteras med återinförda
möjligheter för socialnämnd eller anhörig att förvalta missbrukares
sjukpenning eller pension från den allmänna försäkringen. Fortsatt missbruk
motverkas enligt utskottets uppfattning härigenom och nämnden kan
försäkra sig om en fortlöpande kontakt med missbrukaren. Motsvarande
möjligheter bör enligt utskottets mening införas i fråga om studiestöd, medel
som utbetalas enligt arbetsskadelagen och andra av det allmänna utgivna
förmåner. Riksdagen bör med hänvisning till det anförda hos regeringen
begära förslag om sådan ändring av socialtjänstlagen att möjlighet medges
för socialnämnd eller anhörig att förvalta missbrukares sjukpenning, föräldrapenning
eller pension från den allmänna försäkringen.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa

11. beträffande förvaltning av missbrukares socialförsäkringsförmåner
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2815 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

SoU 1984/85:30 36

Innehåll

Sammanfattning 1

Motionsyrkanden 1

Allmänt om vård av missbrukare 2

Skydd för missbrukarens omgivning 5

Sociala skadeverkningar 6

Utredning och ansökan om vård enligt LVM

Omedelbart omhändertagande enligt LVM 9

Vårdtidens längd 10

Vårdtidens beräkning m. m 12

Inledande sjukhusvård 14

Kontraktsvård inom socialtjänsten 16

Förvaltning av missbrukares socialförsäkringsförmåner 17

Allmän översyn av vårdlagstiftningen 18

Utskottet 19

Skydd för missbrukarens omgivning m. m 20

Utredning och ansökan om vård enligt LVM 21

Omedelbart omhändertagande enligt LVM 22

Vårdtidens längd 22

Vårdtidens beräkning m. m 23

Inledande sjukhusvård 24

Kontraktsvård inom socialtjänsten 25

Förvaltning av missbrukares socialförsäkringsförmåner 26

Allmän översyn av vårdlagstiftningen 27

Utskottets hemställan 27

Reservationer 29

1 Skydd för utomstående (mom. 1 i hemställan) av m 29

2 Skydd mot sociala skadeverkningar (mom. 2 i hemställan) av m 29

3 Utredning och ansökan om vård (mom. 3 i hemställan) av m .... 30

4 Omedelbart omhändertagande enligt LVM (mom. 4 i hemställan)
av m 31

5 Vårdtidens längd (mom. 5 i hemställan) av moche 31

6 Vårdtidens beräkning (mom. 6 i hemställan) av m 32

7 S. k. vilande resolution (mom. 7 i hemställan) av m 32

8 Inledande sjukhusvård (mom. 9 i hemställan) av m 33

9 Kontraktsvård inom socialtjänsten (mom. 10 i hemställan) av m,

c och fp 34

10 Förvaltning av missbrukares socialförsäkringsförmåner (mom.

11 i hemställan) av m 35

minab/gotab Stockholm 1985 82853