SoU 1984/85:2

Socialutskottets betänkande
1984/85:2

om vissa bestämmelser inom hälso- och sjukvården
Sammanfattning

I betänkandet behandlas motionsförslag om översyn av olika bestämmelser
på hälso- och sjukvårdsområdet.

En motion (fp) om översyn av gällande regler för bosättning och
vårdansvar inom långvården avstyrks. Utskottet avstyrker även en motion
(m) om översyn av stadgan för enskilda vårdhem. Mot det senare beslutet
reserverar sig utskottets m-ledamöter.

Med anledning av ett motionsyrkande (m, s, c, fp, vpk) om skärpta
ansvarsregler för förtroendeläkare hos försäkringskassor och försäkringsbolag
uttalar utskottet att regeringen bör överväga om nuvarande regler är
lämpligt utformade och tillräckliga med hänsyn till patienternas intressen.
Detta föreslås riksdagen ge regeringen till känna.

Motionsyrkanden

I motion 1983/84:353 av Olle Grahn (fp) och Elver Jonsson (fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av gällande regler för
bosättning och vårdansvar inom långvården.

I motion 1983/84:978 av Bo Arvidson (m) och Rune Rydén (m) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
angående en översyn av stadgan för enskilda vårdhem.

I motion 1983/84:1411 av Knut Wachtmeister m. fl. (m, s, c, fp, vpk)
hemställs, såvitt här är i fråga (yrkande 2), att riksdagen hos regeringen begär
förslag till skärpta ansvarsregler för förtroendeläkare i försäkringskassor och
försäkringsbolag.

Bosättning och vårdansvar inom långvården

Motion

I motion 1983/84:353 av Olle Grahn (fp) och Elver Jonsson (fp) anförs
bl. a. att för den som är intagen för sjukhusvård är det den faktiska
bosättningen vid tidpunkten för intagningen i den slutna vården som avgör
vilket landsting som har vårdansvaret. En förändring av bosättningsförhållandena
som inträffar efter intagningen beaktas först sedan vården slutförts
och patienten av den anledningen skrivits ut från vårdinrättningen. Den som
är intagen för sluten vård kan således inte åstadkomma en överflyttning av

1 Riksdagen 1984185.12 sami. Nr 2

SoU 1984/85:2

vårdansvaret till ett annat landsting så länge han är intagen, även om han av
något skäl blivit kyrkobokförd på annan ort. Motionärerna anser att de regler
som således gäller för bosättningsbegreppet i hälso- och sjukvårdslagen i
praktiken leder till en ny form av livegenskap och yrkar att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av reglerna för bosättning och vårdansvar inom
långvården.

Närmare om reglerna för bosättning och vårdansvar enligt hälso- och
sjukvårdslagen

Enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall varje landstingskommun
erbjuda hälso- och sjukvård åt den som är bosatt inom landstingskommunen.
Vid bedömningen av bosättningen skall enligt lagens förarbeten
landstingen utgå från folkbokföringens bestämmelser om rätt kyrkobokföringsort.
I de fall kyrkobokföringsort och bosättningsort inte stämmer
överens skall bosättningsorten vara avgörande för vilket landsting som har
vårdansvaret. Bestämmelsen om landstingens vårdansvar övertogs oförändrad
från 1962 års sjukvårdslag.

I proposition 1981/82:97 Hälso- och sjukvårdslag, m. m. fastslogs (s. 33)
att med bosatta inom landstingskommun avses samma personkrets som i 12 §
folkbokföringsförordningen (1967:198). Föredragande statsrådet påpekade
att det är angeläget att nå en överensstämmelse mellan bosättningsbegreppet
i hälso- och sjukvårdslagen och motsvarande begrepp i lagen (1962:381) om
allmän försäkring, då skillnader i tolkningen skulle vålla problem för såväl de
tillämpande myndigheterna som en rättsosäkerhet för den enskilde.

Enligt 11 och 12 §§ folkbokföringsförordningen skall en person anses
bosatt på och vara kyrkoskriven på den fastighet där han regelmässigt
tillbringar dygnsvilan. Han skall vidare vara mantalsskriven för varje år på
den ort och fastighet som är den rätta för hans kyrkobokföring den 1
november året innan. En intagning på en sjukvårdsinrättning ändrar enligt
24 § folkbokföringsförordningen inte den intagnes kyrkobokföringsort.
Kyrkobokföringen kan dock i vissa fall ändras under sjukhustiden, t. ex. om
det kan antas att patienten vid en närståendes flyttning skulle ha följt denne
om han kunnat skrivas ut från sjukvårdsinrättningen. Vid landstingens
tillämpning av 3 § hälso- och sjukvårdslagen beaktas dock en sådan
förändring av en patients kyrkobokföringsort först efter det att patienten
definitivt skrivits ut.

Enligt lagen om allmän försäkring skall en försäkrad vara inskriven hos
den kassa inom vars verksamhetsområde han är mantalsskriven.

Folkbokföringsbestämmelserna är f. n. föremål för översyn av 1983 års
folkbokföringskommitté (Fi 1983:04). I utredningens direktiv (Dir. 1983:28)
framhålls önskvärdheten av ett enhetligt bosättningsbegrepp för skilda
rättsområden, såsom socialförsäkrings-, sjukvårds- och barnbidragsområdena.

SoU 1984/85:2

Sedan den 1 januari 1984 gäller mellan landstingen och de till Landstingsförbundet
anslutna kommunerna ett riksavtal för hälso- och sjukvården.
Detta avtal ha ersatt det tidigare s. k. utomlänsavtalet. I avtalet regleras hur
landstingen i frågor som rör den högspecialiserade hälso- och sjukvården
skall samverka såväl inom som mellan de sjukvårdsregioner som regeringen
har fastställt. Genom avtalet åtar sig landstingskommunerna att verka för att
resurser för sådan hälso- och sjukvård tillhandahålls och utnyttjas planenligt.
Avtalet anger vidare en ömsesidig skyldighet för landstingskommunerna att
informera om och samråda i frågor av betydelse för detta samarbete. Avtalet
anger i övrigt förutsättningar för interkommunal vårdsamverkan samt regler
för hur ersättningar för vård skall beräknas och regleras.

Avtalet tar alltså i första hand sikte på specialistvården. Där finns
emellertid även bestämmelser om bl. a. akut- och förlossningsvård, vård vid
abort samt ”icke akut vård i övrigt”. Det senare gäller i detta fall sådan icke
akut vård som motiveras främst av andra skäl än rent medicinska. Detta
innebär att motsvarande medicinska vårdmöjligheter kan finnas inom
hemlandstinget, men att speciella skäl motiverar en remittering till främmande
sjukhus. Denna remissmöjlighet kan utnyttjas i de fall rent sociala skäl
motiverar vård på främmande sjukhus. Remissmöjligheten skall även kunna
utnyttjas för patienter som är i behov av långvarig sjukhus- eller sjukhemsvård
och som av främst humanitära skäl bör överflyttas till sjukhus eller
sjukhem inom den landstingskommun där de närmast anhöriga är bosatta.

Enskilda vårdhem

Motion

I motion 1983/84:978 av Bo Arvidson (m) och Rune Rydén (m) anförs
bl. a. att enligt socialstyrelsens anvisningar till stadgan om enskilda vårdhem
svårt åldersdementa, långvarigt kroppssjuka med stort vårdbehov eller
höggradigt rörelsehindrade personer inte bör vårdas på enskilt vårdhem.
Motionärerna anser det vara både en rättvisefråga och en fråga om valfrihet i
vården att enskilda vårdhem får ta emot samma patientgrupper som vårdhem
inom landstinget, om de uppfyller samma krav som man ställer på landstingets
vårdhem för motsvarande patientkategorier. Motionärerna hemställer
därför att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det finns skäl
att se över stadgan och därmed anvisningarna rörande vilka patienter som får
vårdas på enskilt vårdhem.

Närmare om enskilda värdhem

Stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m. (ändrad senast 1982:768)
innehåller bestämmelser om tillsyn och kontroll över enskilda sjukhem och
enskilda inrättningar inom socialvårdens område. Anvisningar till stadgan

1* Riksdagen 1984185. 12 sami. Nr2

SoU 1984/85:2

har senast 1978 utfärdats av socialstyrelsen genom socialstyrelsens kungörelse
(SOSFS 1978:80) med anvisningar till stadgan om enskilda vårdhem m. m.

Med enskilt vårdhem avses enligt 1 § stadgan en inrättning som drivs av
annan än staten, kommun eller landstingskommun och som har minst tre
vårdplatser för sjukvård eller annan personlig omvårdnad eller tillsyn. I 2 §
anges vissa kategorier vård och omsorger på vilka stadgan inte är tillämplig.
Sålunda är stadgan inte tillämplig på

1. omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, varom finns särskilda
bestämmelser,

2. vård av handikappade, till vilken statsbidrag utgår,

3. kontrollerad familjevård eller därmed jämförlig vård,

4. anstalt, avsedd för riksförsäkringsverkets sjukvårdande verksamhet,

5. sådant hem för vård eller boende för vilket krävs tillstånd enligt 69 §
socialtjänstlagen (1980:620),

6. annat i 1 § avsett vårdhem för vilket regeringen meddelat särskilda
föreskrifter.

Om enskilt vårdhem har inrättats med bidrag av statsmedel eller statsbidrag
utgår till dess drift, skall stadgan tillämpas endast i den mån den ej
strider mot statsbidragsbestämmelserna. Med kontrollerad familjevård avses
i stadgan sådan sluten psykiatrisk vård som i anslutning till sjukhuset
anordnas i enskilt hem.

Av propositionen (prop. 1970:17 s. 21) framgår att stadgan då den tillkom
främst avsågs reglera långtidssjukvård och åldringsvård.

I 4 § regleras rätten för länsstyrelsen att förordna att en person som inte
lämpligen kan vårdas vid vårdhemmet, eller som väsentligen försvårar
vården av andra som vistas på hemmet, skall förflyttas därifrån. I proposition
1976/77:133, som låg till grund för att beslutanderätten enligt 4 § stadgan
skulle flyttas till länsstyrelserna, erinras i specialmotiveringen till denna
ändring om att bestämmelsen har tillkommit främst för att inte alltför svårt
sjuka personer skall vårdas på vårdhem, som inte är lämpade för detta (prop.
s. 14).

Socialstyrelsen har som ovan nämnts utfärdat kungörelse (SOSFS 1978:80)
med anvisningar till stadgan om enskilda vårdhem m. m. I anvisningarna till
1 § sägs bl. a. följande: ”Svårt åldersdementa personer bör inte vårdas på
enskilt vårdhem. I regel bör inte heller långvarigt kroppssjuka med stort
vårdbehov eller höggradigt rörelsehindrade personer vårdas på sådant hem

Från socialstyrelsen har upplysts att inom styrelsen f. n. pågår en översyn
av anvisningarna till stadgan och att detta arbete beräknas vara avslutat inom
kort.

SoU 1984/85:2

Ansvarsregler för förtroendeläkare

Motion

I motion 1983/84:1411 av Knut Wachtmeister m. fl. (m, s, c, fp, vpk)
påpekas, såvitt här är i fråga, att förtroendeläkarna i försäkringskassor och
försäkringsbolag under sin verksamhet där inte står under tillsyn av
socialstyrelsen i vad gäller vårdyrkets utövande. De kan, anför motionärerna,
därför inte ställas till ansvar för felaktigheter i sin tjänsteutövning med
stöd av lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.
Med hänsyn till att förtroendeläkarnas tjänsteställning och uppgifter grundar
sig på deras läkarbehörighet kan detta enligt motionärerna inte anses
tillfredsställande. I motionen begärs (yrkande 2) att riksdagen skall begära
förslag till skärpta ansvarsregler för här angivna läkare.

Gällande bestämmelser

Lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
(tillsynslagen) trädde i kraft den 1 juli 1980. Lagen innehåller bl. a.
bestämmelser om allmänna åligganden för personalen, om ansvar för fel och
försummelser i vården, om ordningen för ansvarets utkrävande samt om
återkallande av legitimation m. m. Frågor om disciplinansvar handläggs av
en särskild nämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Enligt 1 § tillsynslagen omfattas främst tre grupper hälso- och sjukvårdspersonal
av tillsynen enligt lagen. Den första gruppen är personal vid sjukhus
och andra inrättningar för öppen och sluten vård av patienter som drivs av det
allmänna, av enskilda med bidrag från det allmänna eller efter särskilt
tillstånd. Den andra gruppen omfattar de legitimerade yrkesutövarna
utanför de nämnda inrättningarna samt den personal som biträder sådana
yrkesutövare i vården av patienter. Till den tredje gruppen hör den personal
som arbetar inom detaljhandeln med läkemedel.

Utöver de angivna begränsningarna till tre kategorier finns en ytterligare
bestämning för att ange den åsyftade personkretsen. Enligt 1 § avses ”hälsooch
sjukvårdspersonal”. Uttrycket ”hälso- och sjukvård” är emellertid inte
entydigt. I tillsynslagen avses endast den individuellt inriktade vården till
förebyggande, uppspårande, utredning eller behandling av sjukdom, skada
eller kroppsfel samt vård i samband med barnsbörd. Denna begränsning har i
lagen kommit till uttryck genom att man i lagtexten talar om vård av
patienter. Med ”hälso- och sjukvårdspersonal” avses i tillsynslagen alltså inte
all personal som är verksam inom hälso- och sjukvården. Utgångspunkten är
enligt förarbetena till lagen (prop. 1978/79:220 s. 38) att personkretsen skall
omfatta personal inom den hälso- och sjukvård för vars kvalitet samhället
påtagit sig ett ansvar.

Med den angivna bestämningen omfattar tillsynslagen inte förtroendeläkarna
vid de allmänna försäkringskassorna eller vid försäkringsbolagen.

SoU 1984/85:2

Lagen omfattar inte heller t. ex. länsläkarna, läkarna vid statens rättsläkarstationer
eller läkare som tjänstgör vid socialstyrelsen eller inom landstingsförvaltningarna
eller andra läkare som inte utövar ”vård av patienter”.
Utanför tillsynslagens tillämpningsområde faller över huvud taget sådana
personalgrupper som visserligen i sin dagliga verksamhet sysslar med hälsooch
sjukvård men som inte medverkar i det direkta vårdarbetet. Om sådana
personer vid sidan av sin egentliga tjänst meddelar vård åt en enskild patient
omfattas de emellertid av tillsynslagen såvitt gäller just denna verksamhet.

I tillsynslagen stadgas att den på ovan beskrivet sätt bestämda kretsen av
hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen står under tillsyn av socialstyrelsen
och omfattas av det särskilda disciplinansvaret enligt lagens
12-14 §§. Detta ansvar innebär att om den som tillhör, eller i vissa fall
tillhört, hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller av oaktsamhet
åsidosätter vad som åligger honom i hans yrkesutövning, och felet inte är
ringa, disciplinpåföljd i form av erinran eller varning får åläggas honom.

Bestämmelserna i tillsynslagen innebär att all hälso- och sjukvårdspersonal
som omfattas av lagen - således även privata yrkesutövare - är underkastad
ett särskilt offentligrättsligt ansvar.

Bestämmelser om disciplinansvar finns även i lagen (1976:600) om offentlig
anställning (LOA), som gäller anställda hos staten, kommuner, landstingskommuner,
allmänna försäkringskassor m.fl.; beträffande anställda hos
kommuner och landstingskommuner dock endast om anställningen är statligt
reglerad (1 kap. 1 och 5 §§ samt 10 kap. 1 och 4 §§). Om tillsynslagen är
tillämplig har den företräde framför LOA. Vidare gäller givetvis brottsbalkens
bestämmelser. Hälso- och sjukvårdspersonal kan således ställas till
ansvar i vanlig ordning för allmänna brott som begåtts i tjänsten.

Utskottet

I betänkandet behandlas tre motioner som tar upp olika bestämmelser för
hälso- och sjukvården.

Bosättning och vårdansvar inom långvården

I motion 1983/84:353 av Olle Grahn (fp) och Elver Jonsson (fp) hemställs
att en översyn görs av gällande regler för bosättning och vårdansvar inom
långvården för att möjliggöra att vårdansvaret för en patient som är intagen
för sluten vård, t. ex. långvård, överflyttas till ett annat landsting, även innan
patienten blivit definitivt utskriven.

Enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen skall varje landstingskommun erbjuda
hälso- och sjukvård åt den som är bosatt inom landstingskommunen.
Grunden för bestämmelsen är reglerna i folkbokföringsförordningen. Dessa
är f. n. föremål för översyn i 1983 års folkbokföringskommitté.

En person anses bosatt på och skall vara kyrkoskriven på den fastighet där

SoU 1984/85:2

han regelmässigt tillbringar dygnsvilan. En intagning på sjukvårdsinrättning
ändrar inte den intagnes kyrkobokföringsort. I de fall en patients kyrkobokföringsort
ändras av folkbokföringsmyndigheterna under den tid patienten är
inskriven vid en sjukvårdsinrättning, påverkar detta enligt landstingens
tillämpning av hälso- och sjukvårdslagen inte frågan om vilket landsting som
skall erbjuda hälso- och sjukvård. Förändringen beaktas först sedan patienten
definitivt skrivits ut.

Sedan den 1 januari 1984 gäller mellan landstingen och de till Landstingsförbundet
anslutna kommunerna ett riksavtal för hälso- och sjukvården,
vilket ersatt det tidigare s. k. utomlänsavtalet. I detta avtal regleras framför
allt hur landstingen skall samverka i frågor som rör den högspecialiserade
hälso- och sjukvården, såväl inom som mellan de sjukvårdsregioner som
regeringen har fastställt. I avtalet finns även bestämmelser om samarbete då
det gäller sådan icke akut vård som motiveras främst av andra skäl än rent
medicinska. Genom avtalet ges en möjlighet att remittera en patient till ett
sjukhus inom ett annat landsting, även om likvärdiga vårdmöjligheter finns i
hemlandstinget. Remissmöjligheten skall bl. a. kunna utnyttjas för patienter
som är i behov av långvarig sjukhus- eller sjukhemsvård och som av främst
humanitära skäl bör överflyttas till sjukhus eller sjukhem inom en landstingskommun
där de närmast anhöriga är bosatta.

Den fråga som tas upp av motionärerna är av stor mänsklig betydelse. För
gamla människor som måste vårdas på långvårdsklinik kan det innebära ett
stort lidande att inte få vårdas nära sina anhöriga eller i känd miljö.
Nuvarande regler för var en person skall anses vara bosatt och för vilket
landsting som har ansvaret för att lämna erforderlig vård kan otvivelaktigt
medföra problem. Situationer kan uppstå som för många gamla och deras
anhöriga framstår som inhumana.

Utskottet noterar därför med tillfredsställelse bestämmelsen om ”icke
akut vård i övrigt” i det nya riksavtalet för hälso- och sjukvården. Genom
denna regel öppnas en möjlighet att utan hänsyn till bosättningen flytta t. ex.
en långvårdspatient till en klinik inom ett annat landstingsområde, förutsatt
att de båda landstingen kan enas om detta. Utskottet anser sig kunna utgå
från att landstingen kommer att tillämpa denna nya regel generöst och med
de intagna patienternas bästa för ögonen. Mot bakgrund härav anser
utskottet det f. n. inte påkallat med någon översyn av gällande regler för
bosättning och vårdansvar inom långvården. Utskottet avstyrker således
motion 1983/84:353.

Enskilda vårdhem

I motion 1983/84:978 av Bo Arvidson (m) och Rune Rydén (m) begärs en
översyn av stadgan om enskilda vårdhem och därmed socialstyrelsens
anvisningar till stadgan. I motionen anförs bl. a. att det bör vara tillåtet för
enskilda vårdhem att ta emot samma patientgrupper som vårdhem inom

SoU 1984/85:2

landstinget, om de uppfyller samma krav som man ställer på landstingets
vårdhem för motsvarande patientkategorier.

Stadgan om enskilda vårdhem m.m., som tillkom 1970, innehåller
bestämmelser om tillsyn och kontroll över enskilda sjukhem och vissa andra
enskilda vårdinrättningar. Då stadgan infördes var det främst långtidssjukvård
och åldringsvård som avsågs med regleringen. Stadgan innehåller även
bestämmelser om att patienter som inte lämpligen kan vårdas vid vårdhemmet
eller som väsentligen försvårar vården av andra skall kunna förflyttas
därifrån. Socialstyrelsen har senast 1978 utfärdat anvisningar till stadgan. I
nu gällande anvisningar anges bl. a. att svårt åldersdementa personer inte bör
vårdas på enskilt vårdhem. Enligt anvisningarna bör i regel inte heller
långvarigt kroppssjuka med stort vårdbehov eller höggradigt rörelsehindrade
personer vårdas på sådant hem.

Från socialstyrelsen har upplysts att det inom styrelsen f. n. pågår en
översyn av anvisningarna till stadgan och att detta arbete beräknas vara
avslutat inom kort.

Utskottet utgår från att socialstyrelsen, om översynen ger anledning till
det, även aktualiserar frågan om eventuella ändringar av stadgan. Utskottet
anser det därför inte motiverat att nu göra en särskild översyn av stadgan i
enlighet med motionärernas förslag. Motion 1983/84:978 avstyrks således.

Ansvarsregler för förtroendeläkare

I motion 1983/84:1411 av Knut Wachtmeister m.fl. (m, s, c, fp, vpk)
hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär förslag till
skärpta ansvarsregler för förtroendeläkare i försäkringskassor och försäkringsbolag.
Motionärerna anför bl. a. att, då förtroendeläkarnas tjänsteställning
och uppgifter grundar sig på deras läkarbehörighet, de även bör kunna
ställas till ansvar för felaktigheter i sin tjänsteutövning med stöd av lagen
(1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen).

Tillsynslagen innehåller bl. a. bestämmelser om ansvar för fel och försummelser
i vården och om ordningen för ansvarets utkrävande. Lagen omfattar
främst tre grupper av hälso- och sjukvårdspersonal, nämligen dels personalen
vid sjukhus och andra inrättningar för öppen och sluten vård av patienter som
drivs av det allmänna, av enskilda med bidrag från det allmänna eller efter
särskilt tillstånd, dels de legitimerade yrkesutövarna utanför de nämnda
inrättningarna samt den personal som biträder sådana yrkesutövare i vården
av patienter, dels den personal som arbetar inom detaljhandeln med
läkemedel. Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i tillsynslagen endast
sådana personer som ägnar sig åt den individuellt inriktade vården av
patienter till förebyggande, uppspårande, utredning eller behandling av
sjukdom, skada eller kroppsfel samt vård i samband med barnsbörd. Lagen
är alltså inte tillämplig på yrkesutövare som inte ägnar sig åt vård av

SoU 1984/85:2

patienter, t. ex. förtroendeläkare hos allmänna försäkringskassor eller hos
försäkringsbolag.

De läkare som det här gäller arbetar således inte i den direkta vården, men
har ändå sin tjänsteställning och sina uppgifter just på grund av sin
läkarbehörighet. De bedömningar som görs av förtroendeläkare i olika
sammanhang är vidare ofta av ingripande betydelse för den enskilde.
Betydelsen ligger visserligen i huvudsak på det ekonomiska planet, men kan
även vara av psykologisk art, t. ex. genom att patientens trovärdighet berörs.

Enligt utskottets mening kan man mot denna bakgrund ifrågasätta
avgränsningen av den krets som omfattas av tillsynslagens ansvarsregler. Det
kan tilläggas att läkare som anlitas som medicinskt sakkunniga av t. ex.
försäkringsbolag inte heller kan ställas till ansvar enligt lagen (1976:600) om
offentlig anställning (LOA), vilket däremot är fallet beträffande förtroendeläkare
hos försäkringskassor. Utskottet anser därför att regeringen bör
överväga om nuvarande regler om ansvar för förtroendeläkare är lämpligt
utformade och tillräckliga med hänsyn till patienternas intressen. Detta bör
ges regeringen till känna.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bosättning och vårdansvar inom långvården
att riksdagen avslår motion 1983/84:353,

2. beträffande enskilda värdhem

att riksdagen avslår motion 1983/84:978,

3. beträffande ansvarsregler för förtroendeläkare

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1411 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 5 september 1984

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin (s), Lilly Bergander (s),
Ann-Cathrine Haglund (m), Maria Lagergren (s), Ingvar Eriksson (m), Inga
Lantz (vpk), Gunnar Ström (s), Rosa Osth (c), Bengt Lindqvist (s) och Karin
Israelsson (c).

SoU 1984/85:2

Reservation

Enskilda vårdhem (mom. 2 i hemställan)

av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Ingvar
Eriksson (samtliga m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
utgår från” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:
Enskilda vårdhem har sedan lång tid varit ett viktigt och välfungerande
komplement till landstingets vårdhem. Enligt utskottets mening saknas skäl
att särbehandla de enskilda vårdhemmen, då det gäller möjligheten att ta
emot vissa patientgrupper, om de enskilda vårdhemmen uppfyller samma
krav som man ställer på landstingets vårdhem för motsvarande patientkategorier.
Utskottet menar därför att det är angeläget att göra en översyn av
stadgan om enskilda vårdhem och anvisningarna till denna, i enlighet med
vad som anförs i motion 1983/84:978. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande enskilda vårdhem
att riksdagen med anledning av motion 1983/84:978 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

minab/gotab 78961 Stockholm 1984