SoU 1984/85:11

Socialutskottets betänkande
1984/85:11

om familjeplanering och abort

I betänkandet behandlas förslagen i proposition 1984/85:48 om familjeplanering
och abortvård samt motioner som rör dessa frågor.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett flertal olika frågor rörande abortlagen och
dess tillämpning. Utskottet tillstyrker propositionens förslag att förordningen
(1938:569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel
skall upphöra att gälla fr. o. m. den 1 juli 1985. Vidare tillstyrks att enhetliga
ersättningsregler för abortrådgivning införs. Förslaget innebär att särskild
utredning enligt 2 § abortlagen blir kostnadsfri för den abortsökande, på
samma sätt som redan gäller beträffande den abortrådgivning som sjukvårdshuvudmännen
erbjuder kvinnor som söker abort före utgången av 12:e
graviditetsveckan.

Utskottet har ingen erinran mot de bedömningar som i övrigt görs i
propositionen i fråga om vårdens innehåll och organisation, om omfattningen
av preventivmedelsrådgivningen och om upplysningen om födelsekontroll,
sexualitet och samlevnad.

I anslutning till propositionen behandlas ett antal motionsyrkanden.

Tre motioner (m) rörande abortlagstiftningens utgångspunkter avstyrks
med hänvisning till att det inte - bl. a. genom den utvärdering som gjorts av
abortkommittén - framkommit något som motiverar en omprövning av
lagens huvudprincip om kvinnans rätt att inom vissa gränser själv besluta om
abort. En annan sak är enligt utskottet att t. ex. den medicinska utvecklingen
kan leda till att olika frågor kring abortförfarandet kan behöva diskuteras
utifrån delvis nya förutsättningar. Utskottet hänvisar vidare till det arbete
angående rättsskyddet för ofödda som inom kort inleds i inseminationsutredningen.
Utskottet avstyrker vidare en motion (s) rörande abort efter
utgången av 18:e graviditetsveckan som följd av konstaterad eller befarad
fosterskada. Utskottet understryker dock kraftigt vikten av en balanserad
och fullödig information till föräldrarna om innebörd och konsekvenser av
ett befarat handikapp hos barnet. Utskottet erinrar vidare bl. a. om att
gen-etikkommittén föreslagit att fosterdiagnostik skall begränsas till vissa fall
av grava sjukdomar och skador. Riksdagen kommer inom en snar framtid att
få ta ställning till riktlinjer för fosterdiagnostiken. Utskottet betonar dock att
man måste sträva mot en mera nyanserad syn på hur det är att leva med
handikapp. De ökade möjligheterna att diagnostisera och behandla olika
tillstånd får enligt utskottet inte leda till intolerans. Utskottet berör även de

1 Riksdagen 1984185. 12 sami. Nr 11

SoU 1984/85:11

ökade möjligheterna att rädda även mycket tidigt födda barn och pekar på att
den medicinska utvecklingen gjort att gränsen för barnets livsduglighet och
tidsgränserna i abortlagen närmat sig varandra alltmer. Utskottet förutsätter
att inseminationsutredningen anlägger en helhetssyn på dessa problem.

Vidare behandlas ett antal motionsyrkanden (m, c, fp, vpk) om abortrådgivning,
abortförebyggande verksamhet och preventivmedelsrådgivning. De
önskemål som framförs i motionerna följer i stor utsträckning de linjer som
anges i propositionen, varför de inte bedömts behöva föranleda någon
riksdagens åtgärd. Tre motionsyrkanden (m och fp) om sjukvårdspersonals
och barnmorskeelevers rätt att slippa medverka i abortverksamhet avstyrks.
Slutligen avstyrks en motion (c) om en utvärdering av abortlagen inom viss
tid och en motion (m) angående användningen av uttrycket ”abortvården”.

En utskottsledamot (m) reserverar sig mot utskottets beslut beträffande
utgångspunkterna för abortlagstiftningen m. m. Samtliga m-ledamöter reserverar
sig till förmån för en motion (m) angående den gynekologiska
primärvården. Utskottets vpk-ledamot har avgett tre reservationer rörande
utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen, det abortförebyggande arbetet
inom socialstyrelsen samt statsbidrag till abort- och preventivmedelsrådgivning.

Särskilda yttranden har vidare avgivits dels av utskottets ordförande (fp)
beträffande barnmorskeelevers utbildning och beträffande den gynekologiska
primärvården, dels av utskottets vpk-ledamot beträffande fosterskada
som skäl för abort.

Proposition 1984/85:48

Regeringen har efter föredragning av statsrådet Sigurdsen (socialdepartementet)
föreslagit riksdagen att
dels anta förslag till lag om upphävande av förordningen (1938:569) med
vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel,
dels godkänna vad som föreslagits i fråga om enhetliga ersättningsregler
för rådgivning i samband med abort,

dels berett riksdagen tillfälle ta del av vad som anförts i fråga om
abortvårdens innehåll och organisation, om omfattningen av preventivmedelsrådgivningen
och om upplysningen om födelsekontroll, sexualitet och
samlevnad.

Lagförslaget fogas som bilaga till betänkandet.

Motioner

Motioner som väckts under allmänna motionstiden 1984

I motion 1983/84:1628 av Tore Nilsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär skyndsamt förslag om en ny abortlagstiftning.

SoU 1984/85:11

I motion 1983/84:1629 av Tore Nilsson och Allan Åkerlind (båda m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som hävdar
samvetsfriheten.

I motion 1983/84:1641 av Allan Åkerlind (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att snabbt arbeta fram
förslag till en ny abortlag som utgår från barnets rätt till liv.

Motioner som väckts med anledning av propositionen

I motion 1984/85:153 av Allan Åkerlind (m) hemställs att riksdagen vid
behandlingen av proposition 1984/85:48 begär att regeringen lägger fram
förslag till lag som ger hälso- och sjukvårdspersonal rätt att vägra medverka i
”abortverksamhet.

I motion 1984/85:154 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen vid sin behandling av proposition 1984/85:48 begagnar uttrycken
”abortverksamhet” resp. ”vård i samband med abort” men däremot inte
ordet ”abortvården”.

I motion 1984/85:155 av Karin Israelsson m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar uttala sig för att en utvärdering av abortlagen sker
inom en tioårsperiod,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om ”samtal inför det väntade barnet” och stöd till personalen i abortverksamheten.

I motion 1984/85:156 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen uttalar att det psykosociala stödet bör byggas ut så att alla
kvinnor och berörda män i en abortsituation ges möjlighet att få del av det,

2. att riksdagen uttalar att preventivmedelsrådgivningen bör byggas ut så
att hälften av alla kvinnor i fertil ålder årligen skall kunna nås av denna
rådgivning,

3. att riksdagen uttalar att åtgärder bör vidtas för att engagera läkare och
barnmorskor i skolans sex- och samlevnadsundervisning,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att bättre trygga
samordningen av det abortförebyggande arbetet inom socialstyrelsen,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett specialdestinerat
statsbidrag för att trygga en utbyggd abort- och preventivmedelsrådgivning.

I motion 1984/85:157 av Margareta Persson och Bengt Lindqvist (båda s)
hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående information om det befarade handikappet innan
abort eventuellt beviljas efter 18:e graviditetsveckan,

2. att riksdagen begär att regeringen uppmärksammar att fosterskador inte
automatiskt skall betraktas som ett ”synnerligt skäl” för beviljande av abort

SoU 1984/85:11

efter 18:e graviditetsveckan enligt abortlagens 3 §.

I motion 1984/85:158 av Linnea Hörlén m.fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen av regeringen begär sådana åtgärder att den abortsökande
rutinmässigt hänvisas till kurator för information och eventuell rådgivning,
som också bör ge utrymme för etiska synpunkter,

2. att riksdagen av regeringen begär sådana åtgärder att barnmorskeelever
under sin utbildning ej tvingas handla i strid med sitt samvete.

I motion 1984/85:159 av Anita Bråkenhielm m.fl. (m) hemställs att
riksdagen uttalar vad i motionen anförts om nödvändigheten av att sjukvårdshuvudmännen
kan garantera lätt tillgänglig, gynekologisk primärvård.

I motion 1984/85:200 av Christer Eirefelt (fp) hemställs att riksdagen begär
att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att noga följa utvecklingen av
försäljningen av p-piller med anledning av de nya reglerna för läkemedelsrabattering.

Motion som väckts under allmänna motionstiden 1985

I motion 1984/85:1793 av Allan Åkerlind och Tore Nilsson (båda m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny abortlagstiftning
som fastslår barnets rätt att leva, samt att abort får förekomma endast
när moderns liv är i fara.

Utskottet

Inledning

Abortlagen (1974:595, ändrad senast 1980:222) trädde i kraft den 1 januari
1975. Samtidigt upphörde brottsbalkens bestämmelser om fosterfördrivning
och 1938 års lag om avbrytande av havandeskap att gälla. Den äldre
lagstiftningen innebar att abort i princip var förbjuden men att havandeskap
fick avbrytas om vissa särskilt angivna indikationer förelåg.

Enligt abortlagen avgörs frågan om abort före utgången av 12:e havandeskapsveckan
av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast om åtgärden
skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Denna förutsättning
prövas av en läkare. För abort efter 12:e men före utgången av 18:e veckan
fordras i regel, utöver vad som gäller vid tidigare abort, att det företas en
särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren
skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för förnyad
prövning. Efter 18:e havandeskapsveckan får abort företas bara i undantagsfall.
För abort krävs då socialstyrelsens tillstånd, som får lämnas endast om
det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Kan det antas att fostret är
livsdugligt, får tillstånd endast lämnas om havandeskapet på grund av
sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller
hälsa.

SoU 1984/85:11

Ärenden om tillstånd till abort handläggs fr. o.m. den 1 juli 1981 av
socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och medicinska frågor.

Efter abortlagens tillkomst har riksdagen vid åtskilliga tillfällen haft att ta
ställning till motioner om ändring och översyn av abortlagens bestämmelser
samt om abortrådgivning. Utskottet förordade i sitt av riksdagen godkända
betänkande SoU 1979/80:10 att en utvärdering av lagen skulle komma till
stånd.

Med anledning av riksdagens begäran tillkallades 1980 års abortkommitté
(S 1980:02).

Enligt direktiven borde kommittén utgå från den huvudprincip som lagen
bygger på, nämligen kvinnans rätt att inom vissa gränser själv bestämma om
hon vill fullfölja en graviditet eller ej. Vidare borde de tidsfrister som reglerar
abortförfarandet gälla även i fortsättningen. Kommittén borde enligt direktiven
i första hand inrikta sitt arbete på att ge en djupgående bild av hur
abortlagen praktiskt kommit att tillämpas och kartlägga såväl positiva som
negativa effekter av den nya lagstiftningen. Med hänsyn till att kvinnan enligt
denna fått den principiella beslutanderätten i en abortsituation var det enligt
direktiven av särskilt intresse att konsekvenserna därav redovisades. Vidare
skulle utredningen bl. a. noggrant utvärdera abortrådgivningens utformning
samt studera och analysera abortutvecklingen. Kommittén fick slutligen i
uppgift att med utgångspunkt i sin analys söka lägga fram konkreta förslag
om abortrådgivningens utformning och innehåll samt abortförebyggande
åtgärder i syfte att minska abortfrekvensen i landet. Även förslag till
särskilda åtgärdsprogram för en förbättrad information om samlevnad och
om abortförebyggande åtgärder ingick i utredningens uppdrag.

Abortkommittén konstaterar i sitt slutbetänkande Familjeplanering och
abort. Erfarenheter av ny lagstiftning (SOU 1983:31) bl.a. att den svenska
abortfrekvensen ligger på ungefär samma nivå som de övriga västliga
industriländers, vilka har en med Sverige likartad lagstiftning. 1983 års
abortfrekvens - 31 014 - var den lägsta sedan 1974. 95 % av alla aborter görs
numera inom 12 graviditetsveckor och kan därmed utföras med en för
kvinnan mer skonsam metod. Antalet ansökningar som underkastas socialstyrelsens
prövning har blivit allt färre och utgjorde 1981 308 stycken. Av
dessa beviljades 256 ansökningar. Kommittén konstaterar vidare att det finns
regionala och lokala skillnader i abortfrekvensen liksom mellan kvinnor från
vissa invandrargrupper och övriga i Sverige boende kvinnor.

Kommittén bedömer att satsningen på abortförebyggande åtgärder i
samband med 1974 års abortlag har givit avsevärda resultat och lämnar olika
förslag till förbättring av denna verksamhet. Bl. a. bör enligt kommittén
permanent abortförebyggande upplysningsarbete finnas i alla landsting.
Detta bör bedrivas enligt en långsiktig, politiskt fastslagen plan i samarbete
med kommuner, länsskolnämnder, övriga vårdgivare, organisationer m. fl.

Avslutningsvis anförs i sammanfattningen till betänkandet att en stor del
av de intentioner som fanns bakom 1974 års abortlag och tillhörande

SoU 1984/85:11

följdlagstiftning enligt kommitténs mening har uppfyllts. Man har i betänkandet
anvisat vägar för förstärkta insatser i det abortförebyggande arbetet.

I den föreliggande propositionen konstateras att en sådan förhållandevis
låg abortfrekvens som den under år 1983 har Sverige inte haft sedan år 1974.
Föredragande statsrådet noterar i samband därmed att vissa intressanta
åldersmässiga förändringar har iakttagits i abortmönstret. Mest påtagligt är
den kraftiga minskningen i graviditets- och abortfrekvensen bland tonåringar.
Deras abortnivå har sjunkit med en fjärdedel sedan år 1975. Bland
kvinnor i åldern 20-35 år har abortfrekvensen varit stort sett oförändrad
sedan abortlagen infördes. För kvinnor över 35 år noteras en viss ökning av
abortfrekvensen åren 1979 och 1980, men frekvensen sjönk dock år 1981
även bland de något äldre. I propositionen understryks vidare att det faktum
att aborterna utförs allt tidigare i graviditetsförloppet innebär såväl medicinska
som psykologiska fördelar. Det anmärks även att tidiga aborter också
innebär mindre psykisk belastning på sjukvårdspersonalen.

Då det gäller de sena aborterna hänför sig föredragande statsrådet till
abortkommittén, som konstaterat att ansökningarna om abort efter 18:e
graviditetsveckan blivit allt färre. Kommittén har vidare funnit att socialstyrelsen
i varje enskilt fall har gjort en saklig prövning av skälen för och emot
abort på det sätt som avsetts i förarbetena till abortlagen. Kommittén anser
att vid en prövning av frågan om "synnerliga skäl” skall anses föreligga måste
stor betydelse tillmätas förhållandena i det speciella fallet. Därvid bör
kvinnans egen bedömning av sin situation tillmätas stor betydelse. De två
konkreta exempel på ”synnerliga skäl” som nämns i förarbetena till
abortlagen - eugenisk indikation och fosterskada - bör, enligt kommittén,
ses som exempel på ett par av flera möjliga skäl. Kommittén förordar att
ansökningarna om abort efter 18:e graviditetsveckan även fortsättningsvis
handläggs av socialstyrelsen i enlighet med den praxis som utvecklats av
styrelsen.

Föredragande statsrådet ansluter sig till abortkommitténs bedömning.

Propositionen innefattar förutom dessa allmänna synpunkter på abortlagens
tillämpning dels ett förslag till lag om upphävande av förordningen
(1938:569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel, dels
ett förslag om enhetliga ersättningsregler för rådgivning i samband med abort
före resp. efter 12:e graviditetsveckan samt dels vissa bedömningar i fråga om
abortvårdens innehåll och organisation, om omfattningen av preventivmedelsrådgivningen
och om upplysningen om födelsekontroll, sexualitet och
samlevnad.

I det följande behandlar utskottet under olika sakrubriker de frågor som
aktualiserats motionsvägen.

SoU 1984/85:11

Utgångspunkter för abortlagstiftningen

Abortlagen utgår som ovan nämnts från att kvinnan själv inom vissa
tidsgränser skall ha rätt att själv besluta om abort. Även senare kan abort
komma i fråga, men då först om socialstyrelsen efter prövning funnit
synnerliga skäl föreligga. Dessa utgångspunkter ifrågasätts inte i propositionen.
I tre motioner förespråkas dock en abortlagstiftning med principiellt
annan inriktning.

I motion 1983184:1628 av Tore Nilsson (m) anförs att den nuvarande
abortlagen strider mot kristen etik och ”legaliserar” dödandet. Motionären
hemställer därför att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om
en ny abortlagstiftning.

I motion 1983184:1641 av Allan Åkerlind (m) framförs åsikten att livet
börjar när ägget blir befruktat och att det därför är rimligt att ge fostret
rättsskydd från denna tidpunkt. Utifrån denna princip måste sedan ställning
tas till i vilka situationer man skall tillåta avsteg från principen om fullt
rättsskydd och alltså tillåta aborter. Principen måste enligt motionären vara
att en abort endast skall tillåtas då moderns liv är i fara. Regeringen bör enligt
motionären tillsätta en utredning med uppgift att snabbt arbeta fram förslag
till en ny abortlag som utgår från barnets rätt till liv.

Likartade synpunkter framförs i motion 1984185:1793 av Allan Åkerlind
och Tore Nilsson (båda m). I motionen anförs även att gravida kvinnor i dag
erbjuds abort alltför lätt och ofta. Motionärerna begär en ny abortlag som
fastslår barnets rätt att leva, samt att abort endast får förekomma när
moderns liv är i fara.

Motioner med likartat innehåll har behandlats av riksdagen flera gånger
tidigare. Utskottet vill som en bakgrund erinra om följande.

1980 års abortkommitté tillsattes som nämndes ovan (s. 5) efter initiativ av
socialutskottet för att göra en utvärdering av abortlagen. Enligt direktiven,
som utformades med utgångspunkt i riksdagens beslut, skulle kommittén
utgå från den huvudprincip som lagen bygger på, nämligen kvinnans rätt att
inom vissa gränser själv avgöra om hon vill fullfölja en graviditet eller ej. De
tidsfrister som gäller skulle inte heller sättas i fråga.

Den allmänna frågan om skyddet för ofödda behandlades av utskottet i
betänkandet SoU 1981/82:14, varvid bl. a. uttalades att abortlagen inte kan
anses ge uttryck för någon mer allmän princip i fråga om vilken hänsyn som
skall tas till kvinnan och fostret i olika sammanhang. Abortlagen reglerar
endast förfarandet då en kvinna vill avbryta sitt havandeskap. Riksdagen
avvisade tanken på att införa övergripande lagregler om oföddas ställning.
Däremot begärdes en kartläggning och analys av i vilka situationer det kan
finnas behov av regler till skydd för ofödda samt av de problem som kan vara
förknippade med en sådan lagstiftning från område till område. Detta
uppdrag överlämnades sedermera till utredningen om barnens rätt.

I tilläggsdirektiv till den utredningen (dir. 1982:25) angavs bl. a. att en

SoU 1984/85:11

kartläggning borde komma till stånd beträffande fall då en gravid kvinna
befinner sig i en sådan situation att hon kan tänkas förbise eller inte inse
riskerna för det väntade barnet av att hon handlar eller underlåter att handla
på visst sätt. Det påpekades särskilt att uppdraget inte avsåg frågor som
hänförde sig till abortlagen, fosterdiagnostiken eller arbetsmiljöområdet.

Även hösten 1982 behandlade riksdagen flera motioner rörande abortlagen,
varvid också aktualiserades det förhållandet att varken abortkommittén
eller utredningen om barnens rätt enligt sina direktiv skulle gå in på de
grundläggande reglerna i abortlagen. Riksdagen fann dock inte skäl att
frångå sitt tidigare ställningstagande (SoU 1982/83:5).

Utskottet behandlade senast ett motionsyrkande om ny abortlagstiftning
utgående från barnets rätt till liv i betänkandet SoU 1983/84:3. Utskottet
anförde då bl. a. att abortkommitténs slutbetänkande bekräftade att det inte
finns skäl att ifrågasätta den huvudprincip varpå 1974 års abortlag vilar,
nämligen kvinnans rätt att inom vissa tidsgränser själv besluta i fråga om
abort. Enligt utskottets då framförda uppfattning fanns därför inte skäl att på
nytt utreda frågan om abortlagstiftningens utformning. Utskottet anförde
vidare att det inte heller kunde tillstyrka att utredningen om barnens rätt
skulle ges ändrade direktiv i fråga om skydd för ofödda. Med hänsyn till den
utvärdering av abortlagen som nyligen slutförts av abortkommittén och till
riksdagens vid många tillfällen uttalade principiella ställningstagande i fråga
om abortlagen ansåg utskottet inte att det fanns skäl för utredningen att gå in
på utformningen av denna lag. Utskottet påpekade emellertid att utredningen
vid sin genomgång av reglerna på olika områden måste beakta förhållandet
till abortlagen.

Uppdraget att utreda frågan om skydd för ofödda fördes hösten 1984 över
från utredningen om barnens rätt till inseminationsutredningen (dir. 1984:34
och 1984:36). I tilläggsdirektiven till inseminationsutredningen anges bl. a.
att utredningen bör vara oförhindrad att närmare undersöka vilka principiella
och etiska spörsmål som fosterdiagnostiken kan aktualisera och att
analysera de problem som är förknippade med en eventuell lagstiftning i
detta ämne. I fråga om utredningsuppdraget i övrigt anges att vad som i
denna del har sagts i 1982 års tilläggsdirektiv till utredningen om barnens rätt
bör gälla.

Frågan om rättsskydd för foster berördes även i utskottets betänkande
SoU 1984/85:4 om vissa medicinsk-etiska frågor. Utskottet avstyrkte då en
motion om utredning av rättsskyddet för foster med hänvisning till att
inseminationsutredningen genom ovan angivna tilläggsdirektiv fått överta de
frågor om skydd för ofödda som tidigare åvilade utredningen om barnens
rätt. Frågan om ytterligare utredningsuppdrag fick enligt utskottets då
framförda mening bedömas sedan inseminationsutredningens uppdrag slutförts.
Utskottet anförde vidare att det såg positivt på att de nya direktiven ger
inseminationsutredningen möjlighet att mera allmänt belysa vissa etiska och
principiella frågor.

SoU 1984/85:11

Utskottet gör nu följande bedömning.

Som abortkommittén konstaterat och som understryks i propositionen
ligger abortfrekvensen i landet nu på ungefär samma nivå som då abortlagen
infördes och som de övriga västliga industriländers, vilka haren med Sverige
likartad lagstiftning. Farhågorna om en kraftig ökning av abortfrekvensen
har alltså inte besannats, och en stor del av intentionerna bakom 1974 års
abortlag får anses ha uppfyllts. Enligt utskottets mening har det inte
framkommit något som motiverar en omprövning av abortlagens huvudprincip
om kvinnans rätt att inom vissa gränser själv besluta om abort. En annan
sak är att t. ex. den medicinska utvecklingen kan leda till att olika frågor kring
abortförfarandet kan behöva diskuteras utifrån delvis nya förutsättningar.
Utskottet återkommer härtill i det följande (s. 12). Utskottet vill vidare
understryka att det antal aborter som ändå utförs är stort och att det måste
vara samhällets målsättning att detta antal minskas så mycket som möjligt.
Detta bör emellertid ske genom olika slag av förebyggande åtgärder, såsom
en utbyggd och anpassad preventivmedelsrådgivning och hjälp och stöd till
de kvinnor som önskar detta. Även utformningen av samhällets åtgärder på
det sociala och familjepolitiska området är här av betydelse. Enligt utskottets
mening finns således inte skäl att utreda abortlagstiftningen i stort. Behovet
av mera speciella utredningsinsatser på området får bedömas sedan inseminationsutredningen
slutfört sitt uppdrag.

Motionerna 1983/84:1628 (m), 1983/84:1641 (m) och 1984/85:1793 (m)
avstyrks således.

Abort på grund av fosterskada

Eugenisk indikation som skäl för abort, dvs. att barnet på grund av
arvsanlag löper risk att få svår sjukdom, fanns redan bland de ursprungliga
abortindikationerna i 1938 års abortlag. Genom en lagändring 1963 infördes
även den s. k. fosterskadeindikationen. Den direkta orsaken var att läkemedlet
Neurosedyn då visat sig kunna orsaka allvarliga missbildningar hos
foster. Enligt denna regel var abort tillåten när med skäl kunde antas att det
väntade barnet på grund av skada under fosterstadiet skulle komma att lida
av svårartad sjukdom eller svårt lyte. Frågan om abort på grund av
fosterskada var dock inte ny 1963. Även tidigare hade graviditet avbrutits då
risk för sådana skador förelåg, t. ex. då kvinnan haft röda hund tidigt under
graviditeten.

1965 års abortkommitté föreslog som en av tre abortindikationer att
kvinnan skulle ha rätt till abort, när det kunde antas att barnet skulle komma
att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte. Under arbetet med propositionen
(1974:70) med förslag till abortlag, m. m. togs de speciella indikationerna
för rätt till abort helt bort ur lagstiftningen och fri abort infördes fram t. o. m.
18:e graviditetsveckan. Därefter får abort i princip inte företas. Emellertid
konstaterades vid den nya abortlagens tillkomst att det ibland kan uppstå

SoU 1984/85:11

situationer där abort efter 18:e veckan kan framstå som en angelägen åtgärd.
Enligt 3 § abortlagen får abort därför utföras efter nämnda tidsgräns om
socialstyrelsen lämnar tillstånd till åtgärden. Sådant tillstånd får lämnas
endast om det finns synnerliga skäl till åtgärden och det inte finns anledning
att anta att fostret är livsdugligt. Att i lagtexten närmare precisera de
omständigheter som skulle kunna vara av betydelse för prövningen av
tillståndsfrågan bedömdes vara obehövligt. Som exempel på synnerliga skäl
nämndes såväl i propositionen (s. 68) som i utskottets betänkande (SoU
1974:21 s. 33) bl. a. eugenisk indikation och fosterskadeindikation.

I den nu aktuella propositionen har frågan om sena aborter berörts under
avsnittet Allmänna utgångspunkter (s. 7-8). Föredragande statsrådet ansluter
sig därvid till abortkommitténs bedömning att ansökningarna om abort
efter 18:e graviditetsveckan även fortsättningsvis skall handläggas av socialstyrelsen
i enlighet med den praxis som utvecklats av styrelsen.

I motion 1984185:157 av Margareta Persson och Bengt Lindqvist (båda s)
anförs att den praxis som utvecklats inom socialstyrelsen då det gäller
behandlingen av ansökningar om abort efter 18:e graviditetsveckan ger
anledning till vissa betänkligheter när det gäller abortindikationen fosterskador.
Enligt motionärerna beviljas abortansökningar alltid efter 18:e graviditetsveckan
om skälet är befarad fosterskada eller konstaterad missbildning
hos barnet. Motionärerna påpekar att abort beviljas vid t. ex. Turners och
Klinefelters syndrom, som är kromosomavvikelser som endast innebär
sterilitet hos fostret, men i övrigt mycket små avvikelser från det normala.
Enligt motionärernas mening kan en fosterskada som den beskrivna inte
anses innebära ”synnerliga skäl” för abort i den mening begreppet har i 3 §
abortlagen. Den praxis som enligt statsrådet även fortsättningsvis skall gälla
hos socialstyrelsen står alltså inte i överensstämmelse med abortlagen. Enligt
motionärerna är det sannolikt att föräldrar som begär abort efter beskedet att
det väntade barnet kan befaras vara skadat, t. ex. på något av de sätt som
angivits ovan, blivit missledda av den pågående debatten om livskvalitet och
livslångt lidande för handikappade. Socialstyrelsen bör informera föräldrarna
såväl om omfattningen av den befarade fosterskadan som om möjligheterna
till ett lyckligt liv även för handikappade (yrkande 1). Alla handikapp som
kan spåras med fosterdiagnostik skall enligt motionärerna inte heller
automatiskt betraktas som ett ”synnerligt skäl” för beviljande av abort efter
18:e graviditetsveckan enligt 3 § abortlagen (yrkande 2).

Frågan om information till föräldrarna om en befarad eller konstaterad
fosterskadas innebörd har behandlats av utskottet i betänkande SoU
1984/85:4 om vissa medicinsk-etiska frågor i anslutning till vissa frågor om
fosterdiagnostik. Beträffande informationen konstaterade utskottet bl. a. (s.
23) att frågan om informationen till föräldrarna om resultatet av en
fosterdiagnostik och om tillgängliga stödåtgärder för handikappade barn är
mycket viktig och att nuvarande information om dessa frågor ofta är
otillräcklig. Enligt utskottets mening borde det ankomma på socialstyrelsen

SoU 1984/85:11

att överväga hur informationen och stödet till föräldrarna snarast kan
förbättras i avvaktan på utarbetande av allmänna riktlinjer för den fosterdiagnostiska
verksamheten. Utskottet förutsatte att styrelsen skyndsamt skulle
ta upp frågan.

Utskottet vill med anledning av den nu aktuella motionen kraftigt
understryka vikten av en balanserad och fullödig information till föräldrarna
om innebörd och konsekvenser av ett befarat handikapp hos barnet. Detta
behövs både för deras ställningstagande till frågan om eventuell abort och
som stöd och förberedelse för dem som beslutar fullfölja graviditeten.
Socialstyrelsen har som ovan nämnts att ta erforderliga initiativ i den frågan.

Utskottet efterlyser också en mera allmän diskussion av de frågor som tas
upp av motionärerna. Det är viktigt att motarbeta förutfattade meningar om
möjligheterna att leva ett innehållsrikt liv trots ett fysiskt eller psykiskt
handikapp. Det permanenta organ för medicinsk-etiska frågor som riksdagen
nyligen begärt kan vara ett lämpligt forum för att inleda en sådan
diskussion.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att motion 1984/85:157 (s)
yrkande 1 inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

När det gäller frågan om befarad eller konstaterad fosterskada som ett
”synnerligt skäl” för beviljande av abort efter 18:e graviditetsveckan gör
utskottet följande överväganden.

De skador som under tidigare lagstiftning berättigade till sen abort var alla
svåra. Det handlade om befarade skador då möjligheter att konstatera
skadan inte fanns. Genom fosterdiagnostikens snabba utveckling sedan
slutet av 1960-talet och framför allt under 1970-talet har situationen då det
gäller att spåra och med stor säkerhet fastställa fosterskador förändrats på ett
avgörande sätt. Med nuvarande medicinsk teknik kan man spåra såväl
mycket svåra sjukdomstillstånd hos fostret som mera obetydliga handikapp
vilka dock är förenliga med ett tämligen normalt liv. Utskottet konstaterar
att en mängd avvikelser som för ett drygt årtionde sedan inte kunde förutses
och än mindre diagnostiseras nu kan bli kända för det blivande barnets
föräldrar. Avvikelsen kan innebära allt från att barnet lider av en svår
kromosomrubbning, som kommer att orsaka dess död inom några månader,
till att barnet har en enzymbrist som kan, men inte behöver, medföra en stor
risk för lungsjukdom i vuxen ålder (jfr SOU 1984:88, Genetisk integritet, s.
43). Fosterdiagnostiken som inledningsvis allmänt betraktades som en
positiv företeelse har, bl. a. mot bakgrund av den mängd information om det
väntade barnet som numera kan ges, aktualiserat en rad problem av
medicinsk-etisk natur.

Frågan om riktlinjer på fosterdiagnostikens område har tidigare aktualiserats
genom motioner till riksdagen och behandlats av utskottet senast i
ovannämnda betänkande om vissa medicinsk-etiska frågor (SoU 1984/85:4).
Utskottet anförde då att det föreligger ett behov av riktlinjer på området och
att det bör ankomma på riksdagen att ta ställning till de allmänna principerna

SoU 1984/85:11

för verksamheten. Utskottet erinrade samtidigt om det ännu pågående
arbetet i gen-etikkommittén och inseminationsutredningen. Gen-etikkommittén
har därefter lagt fram sitt betänkande Genetisk integritet (SOU
1984:88). Detta remissbehandlas f. n. I betänkandet föreslås som en av elva
etiska regler att genetisk fosterdiagnostik genom DNA- eller RNA-analys
endast bör användas då en svår genetisk sjukdom riskerar hota fostrets och
det blivande barnets utvecklingsmöjligheter.

Inseminationsutredningen är enligt sina nya direktiv (dir. 1984:36) oförhindrad
att närmare undersöka vilka principiella och etiska spörsmål som
fosterdiagnostiken kan aktualisera och att analysera de problem som är
förknippade med en eventuell lagstiftning i detta ämne. Utredningen
beräknas avge sitt slutbetänkande under år 1986.

Inom en snar framtid kommer således riksdagen att få ta ställning till
riktlinjer för fosterdiagnostiken. Utskottet vill dock betona vikten av att i
olika sammanhang sträva mot en mera nyanserad syn på konsekvenserna av
att leva med ett handikapp eller en medfödd sjukdom. De ökade möjligheterna
att medicinskt diagnostisera och behandla olika tillstånd får inte leda
till intolerans eller till inställningen att livet är mindre meningsfullt för den
som inte kan uppnå full fysisk eller psykisk funktion. Vad gäller socialstyrelsens
tillämpning av kriteriet ”synnerliga skäl" för tillstånd till abort efter
utgången av 18:e graviditetsveckan utgår utskottet från att det sker en
kontinuerlig och öppen diskussion inom styrelsen, där också synpunkter som
de nu nämnda kommer fram.

Den snabba medicinska utvecklingen har även lett till att det numera är
möjligt att rädda även mycket tidigt födda barn. I utskottets betänkande SoU
1983/84:4 (s. 4) redovisades bl. a. att överlevnadsprocenten numera bedöms
vara 50-60 % för barn med en födelsevikt av 750-1 000 g, vilket motsvarar
26-27 veckors graviditet. Sannolikheten för att ett barn fött redan efter 24-25
veckors graviditet överlever nyföddhetsperioden anges till 10 %. Denna
utveckling innebär att abortlagens tidsgränser och gränsen för när ett barn är
livsdugligt närmar sig varandra alltmer. Detta gör beslut om abort sent under
graviditeten än svårare än tidigare, vare sig det är fråga om abort på grund av
fosterskada eller abort på grund av andra skäl. Det kan också alltid
diskuteras vilka marginaler som bör gälla. En helhetssyn, rymmande både
medicinska och etiska synpunkter, måste anläggas på dessa problem.
Utskottet förutsätter att en sådan helhetssyn anläggs i inseminationsutredningen
och det därpå följande propositionsarbetet. Denna utrednings
uppdrag omfattar som ovan nämnts såväl frågan om skyddet för ofödda som
etiska spörsmål vilka aktualiseras genom fosterdiagnostiken.

Utskottet är på grund av det anförda heller inte berett att uttala sig om vad
som bör anses som ”synnerliga skäl” för beviljande av abort efter utgången
av 18:e graviditetsveckan. Med anledning av vad som anförs i motionen vill
utskottet dock tillägga att fosterskada naturligtvis inte ”automatiskt” kan
betraktas som ett sådant synnerligt skäl. Abortlagen utgår från att det görs en

SoU 1984/85:11

reell prövning av skälen både för och emot abort i det individuella fallet. Det
får därför förutsättas att socialstyrelsen noggrant utreder och överväger
situationen för alla berörda i de fall abort sökts på grund av en befarad
fosterskada. Utskottet vill i det sammanhanget framhålla önskvärdheten av
att styrelsen ger en preciserad redovisning för sin praxis vid bedömningen av
vad som anses vara synnerliga skäl för abort.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda även yrkande 2 i
motion 1984/85:157 (s).

A bortrådgi v ning

Utskottet vill inledningsvis erinra om gällande bestämmelser på området.

Abortlagen (1974:595) innehåller inga allmänna bestämmelser om s. k.
abortrådgivning. Däremot finns i dess 2 § bestämmelser bl. a. om att särskild
utredning skall göras då abort begärs efter utgången av 12:e graviditetsveckan.
Utredningens syfte är att konstatera att hinder som avses i 1 § - dvs. att
aborten på grund av sjukdom hos kvinnan kan antagas medföra allvarlig fara
för hennes liv eller hälsa - inte föreligger mot aborten. Utredning enligt 2 §
får underlåtas om det med hänsyn till tillämplig abortmetod eller av annan
särskild anledning är uppenbart att hinder mot aborten inte föreligger. Vid
abortlagens tillkomst framhöll emellertid utskottet (SoU 1974:21 s. 32) att
det framstod som nödvändigt - och detta gällde självfallet i särskilt hög grad
fall där kuratorsutredning enligt 2 § abortlagen inte var aktuell - att kvinnan
muntligt underrättas såväl om att rådgivning finns tillgänglig och hur denna
är utformad som om de alternativa möjligheter hon kan erbjudas i fråga om
samtal med personer som har kännedom om förhållandena på olika områden
av betydelse för kvinnan i en abortsituation. Utskottet fann det angeläget att
vägledande anvisningar utarbetades rörande lämplig organisation och utformning
av informationsverksamheten. Socialstyrelsen har även utfärdat
anvisningar (MF 1974:100) för den praktiska tillämpningen av abortlagen. I
dessa behandlas abortrådgivningen ingående. Det understryks därvid att
rådgivningen är frivillig och att den alltid skall erbjudas den kvinna som
överväger abort. Det betonas att rådgivningen skall utgöra ett stöd i en svår
situation och inte får ha till syfte att påverka den abortsökande kvinnan att
avstå från att begära abort. Också den i abortlagen reglerade särskilda
utredningen skall vara ett stöd för kvinnan i en krissituation och skapa bättre
förutsättningar för hennes eget ställningstagande.

Abortkommitténs kartläggning visar att abortrådgivningen har olika
utformning och är av växlande kvalitet och innehåll. I genomsnitt 25 % av
alla kvinnor i en abortsituation har kontakt med en kurator. Den särskilda
utredningen enligt abortlagen har också den en mycket olika utformning. Vid
många kliniker sker en individuell bedömning av om kuratorskontakten kan
underlåtas. Efter en sådan bedömning får mindre än hälften av kvinnorna
kontakt med kurator.

SoU 1984/85:11

Kartläggningen har vidare visat att kuratorskontakter efter aborten
genomgående är otillräckliga. Stödet till kvinnans närstående eller till hälsooch
sjukvårdspersonalen är likaså otillräckligt.

Beträffande kostnaden för abortrådgivning i vid bemärkelse kan anmärkas
att den särskilda utredningen enligt 2 § abortlagen anses falla inom ramen för
vad sjukvårdshuvudmannen har att ombesörja i anslutning till abortingreppet.
Detta innebär att kostnaden för kvinnan och ersättningen till huvudmannen
regleras i samma ordning som gäller för läkarvård vid sjukdom. Kvinnan
får således betala patientavgift vid besöket. Den abortrådgivning som enligt
socialstyrelsens anvisningar alltid skall erbjudas en kvinna som söker abort är
däremot kostnadsfri för kvinnan.

I propositionen framhålls att ett gott psykosocialt stöd bör erbjudas såväl
kvinnan som mannen i samband med en abort. Detta får enligt föredragande
statsrådets uppfattning anses vara en sådan uppgift som sjukvårdshuvudmännen
har att ombesörja enligt hälso- och sjukvårdslagen. Stödet bör omfatta
dels abortrådgivning, dels sådan särskild utredning som avses i 2 § abortlagen
och ges i form av kuratorskontakt eller annan stödkontakt, som bedöms
lämplig utifrån kvinnans och mannens behov och önskan. Det framhålls i
propositionen att det är viktigt att stödkontakten erbjuds på ett aktivt och
positivt sätt och att kontakten, om detta behövs, kan fortsätta även en tid
efter aborten.

I propositionen föreslås också att all rådgivning som sker i samband med en
abort skall bli kostnadsfri för de enskilda, dvs. även särskild utredning enligt
2 § abortlagen.

Enligt föredragande statsrådets bedömning kan de särskilda abortrådgivningsbyråerna
avvecklas och abortverksamheten integreras i övrig hälso- och
sjukvård på det sätt sjukvårdshuvudmannen anser vara bäst med utgångspunkt
i lokala förutsättningar och behov.

Frågor om abortrådgivning tas upp i tre motioner. I motion 1984/85:155 av
Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om ”samtal inför det väntade barnet” och stöd till
personalen i abortverksamheten (yrkande 2).

Motionärerna anför att många kvinnor som första gången besöker
mödravårdscentralen möts av frågan om barnet skall födas eller om det är
aktuellt med abort. Enligt motionärernas uppfattning väljer många tveksamma
abortrådgivning för att få någon erfaren person att diskutera problemen
med. Abortrådgivningen skall inte förutsättas sluta i ett beslut om abort.
Uttrycket kan emellertid framstå som hårt och skapa känslomässiga effekter.
Motionärerna föreslår därför att man för att få ett mer neutralt begrepp kring
den information och de samtal kring graviditeten som förs, skulle erbjuda,
eller inbjuda till, samtal inför det väntade barnet. Detta samtal skall - om
kvinnan fortsätter graviditeten - innehålla information om samhällets olika
stödåtgärder. Motionärerna påtalar vidare vikten av ett förbättrat psykologiskt
stöd till personalen i abortverksamheten.

SoU 1984/85:11

I motion 1984/85:156 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att det psykosociala
stödet byggs ut så att alla kvinnor och berörda män får del av det {yrkande 1).
I motionen framhålls att möjligheterna för kvinnor att få tidig abort har
inneburit både medicinska och psykologiska fördelar. Många kvinnor - och
även många män - upplever dock en abort som något svårt, varför en bättre
psykosocial rådgivning måste erbjudas alla kvinnor och män i en abortsituation.
Stödet skall enligt motionärerna erbjudas både inför en abort och efter
en genomgången sådan.

Slutligen hemställs i denna del i motion 1984185:158 av Linnea Hörlén
m. fl. (fp) att sådana åtgärder skall vidtas att alla abortsökande automatiskt
hänvisas till kurator (yrkande 1). Motionärerna betonar vikten av att kvinnan
får ökad insikt om vad abortingreppet innebär och de konsekvenser det kan
få i psykiskt hänseende, så att hon kan väga in dessa i sitt ställningstagande.
Likaså framhåller motionärerna vikten av att kvinnan efter ett abortingrepp
får möjlighet till hjälp med det sorgearbete som ofta följer med en abort.

Enligt utskottets mening ligger de synpunkter som framförs i motionerna i
nu berörda delar väl i linje med vad som anges i propositionen. Alla
abortsökande bör erbjudas ett gott psykosocialt stöd. Utskottet vill samtidigt
understryka att abortrådgivning inte har som syfte att påverka den abortsökande
kvinnan i någon riktning, således varken till att avstå från att söka
abort eller till att låta utföra abort. Rådgivningens uppgift är saklig
information och stöd i en kanske svår personlig situation. Inte minst viktigt
kan vara att kvinnan får någon att tala med. Om hon känner behov av det bör
hon självfallet också få tillfälle att diskutera etiska synpunkter. Rådgivningen
bör i övrigt innefatta upplysningar inte bara om medicinska och psykologiska
faktorer som bör vägas in i ett abortbeslut utan även om samhällets hjälp och
stödmöjligheter både under och efter graviditeten. Information om t. ex.
bostadsstöd och annat ekonomiskt stöd till barnfamiljer kan också behöva
lämnas, inte minst då det gäller invandrare. Utskottet vill vidare betona
vikten av att kvinnan i det fall hon beslutar sig för att genomföra en abort
erbjuds stöd i form av t. ex. en kuratorskontakt även efter aborten.

Som framhålls i propositionen (s. 10) bör dessutom sjukvårdspersonalens
behov av stöd i abortsituationer beaktas i sammanhanget.

Enligt utskottets mening råder således enighet kring vikten av att fortsätta
att bygga ut och utveckla abortrådgivningen i vid mening. Detta ankommer
på sjukvårdshuvudmännen.

Någon riksdagens åtgärd med anledning av de nu behandlade motionsyrkandena
- 1984/85:155 (c) yrkande 2, 156 (vpk) yrkande 1 och 158 (fp)
yrkande 1 - är enligt utskottets mening inte påkallad.

Utskottet tillstyrker att den rådgivning som ges i samband med den
särskilda utredningen enligt 2 § abortlagen blir kostnadsfri för den abortsökande
kvinnan.

SoU 1984/85:11

Sjukvårdspersonals och elevers skyldighet att medverka i abortverksamheten

I propositionen erinras om att socialstyrelsen har meddelat anvisningar om
hälso- och sjukvårdspersonalens medverkan vid aborter. I anvisningarna
framhålls att inom hälso- och sjukvården, liksom inom arbetslivet i övrigt,
hänsyn bör tas till de anställdas intressen och förutsättningar i olika
avseenden. Abortverksamheten bör så långt det är möjligt organiseras så att
personal, som finner det oförenligt med sin etiska och religiösa uppfattning
att medverka vid abort, inte tas i anspråk för sådana arbetsuppgifter.
Föredragande statsrådet betonar samtidigt att sjukvårdshuvudmännen bör
ha en sådan planering av arbetet att en abortsökande kvinna skall kunna få
abort utan onödigt dröjsmål. Enligt statsrådets uppfattning är nuvarande
anvisningar på området tillräckliga och någon strängare reglering av frågan
är inte påkallad. Vidare framhålls som nämnts att sjukvårdspersonalens
behov av stöd i abortvården bör uppmärksammas.

Frågor om sjukvårdspersonalens och vårdelevernas skyldighet att medverka
vid aborter tas upp i tre motioner.

I motion 1983184:1629 av Tore Nilsson och Allan Åkerlind (bädarn) anförs
att tre barnmorskeelever vägrats få ut sin legitimation på grund av att deras
kristna tro gjort det omöjligt för dem att sätta in s. k. spiraler på patienter,
eftersom de betraktat detta som ett abortivt ingrepp. Motionärerna påpekar
att abortkommittén avvisat sjukhuspersonalens rätt att vägra medverka vid
aborter. Motionärerna betecknar denna inställning som uppseendeväckande
och anser det vara ytterst viktigt att lagstiftningen tydligt hävdar medborgarens
rätt att följa sitt samvetes bud och sin kristna övertygelse.

I motion 1984185:153 av Allan Åkerlind (m) framhålls att det inte finns
någon rätt för sjukvårdspersonalen att vägra medverka i dödens tjänst vid
abort. Det finns endast bestämmelser om att den som inte vill medverka inte
”bör” tas i anspråk för sådana arbetsuppgifter. Enligt motionären förekommer
det även att sjukvårdspersonal känner sig diskriminerade eller hindrade i
sin yrkeskarriär om de inte vill delta i abortverksamheten. Enligt motionären
måste hälso- och sjukvårdspersonalen därför ges en lagstadgad rätt att vägra
medverka i abortverksamhet.

I motion 1984185:158 av Linnea Hörlén m.fl. (fp) anförs (yrkande 2) att
den rätt att slippa delta i abortverksamhet, som vi numera genom socialstyrelsens
anvisningar tillerkänner personalen vid sjukhusen, även borde kunna
ges elever under utbildning. Barnmorskeelever som finner det oförenligt
med sin etiska övertygelse att i en realistisk situation prova in s. k. spiraler
som preventivmedel kunde därigenom befrias från detta moment i sin
utbildning och ändå få sin legitimation.

Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort
behandlades senast av utskottet i betänkandet SoU 1983/84:3, där en utförlig
redogörelse för frågan lämnades. Utskottet avstyrkte det då framförda
yrkandet om författningsreglering med hänvisning dels till socialstyrelsens

SoU 1984/85:11

anvisningar i ämnet, dels till vissa uppgifter av abortkommittén.

Enligt utskottets mening har ingenting nytt framkommit som visar på ett
behov av författningsreglering av sjukvårdspersonalens rätt att slippa
medverka vid abort verksamhet. De anvisningar som finns ger tillräckliga
garantier för att sjukvårdspersonal som finner abort oförenligt med sin etiska
eller religiösa övertygelse skall slippa delta i sådant arbete. Motion 153 (m)
avstyrks.

Då det gäller synpunkten att barnmorskeelever skulle kunna befrias från
vissa delar av sin utbildning och trots detta erhålla sin legitimation, vill
utskottet erinra om utbildningsministerns svar den 24 april 1984 på interpellation
1983/84:139 om barnmorskeutbildningen, framställd av Tore
Nilsson (m). Utbildningsministern anförde bl. a. att då barnmorskeyrket är
rättsligt reglerat, endast den som efter föreskriven utbildning fått legitimation
som barnmorska har rätt att utöva yrket. Utbildningen måste förbereda
för alla de arbetsuppgifter som en barnmorska har inom hälso- och
sjukvården. Utbildningsministern ansåg det inte motiverat att medverka till
någon förändring av bestämmelserna på denna punkt.

Tillhandahållande av spiral är en viktig del av den abortförebyggande
verksamheten. Den som söker sig till barnmorskeyrket måste enligt utskottets
mening vara beredd att medverka i sådan verksamhet för att därigenom
nedbringa antalet aborter. Utskottet avstyrker med hänvisning till det
anförda även motionerna 1983/84:1629 (m) och 1984/85:158 (fp), yrkande 2.

Abortförebyggande verksamhet och preventivmedelsrådgivning

Hälsoupplysning och förebyggande vård, vartill upplysningsverksamhet
med abortförebyggande syfte räknas, åvilar enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) landstingen. En väl fungerande preventivmedelsrådgivning är
enligt propositionen därvid av grundläggande betydelse.

Utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen stimulerades starkt i och
med att rådgivningen fr. o. m. år 1975 blev ersättningsberättigad enligt lagen
(1974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m.
Mellan åren 1975 och 1977 var ökningen kraftig. Sedan minskade antalet
rådgivningsbesök t.o.m. 1980. Från år 1981 ökade antalet besök på nytt.

Antalet preventivmedelsrådgivningsbesök ligger i de flesta län mellan 310
och 380 besök per 1 000 fertila kvinnor och år. Abortkommittén har med
hjälp av uppgifter från statistiska centralbyråns fruktsamhetsundersökning
uppskattat rådgivningsbehovet till 500 besök per 1 000 fertila kvinnor och år.
Denna uppgift överensstämmer med de beräkningar, som anges i socialstyrelsens
principprogram för mödra- och barnhälsovården.

Endast tre län har en preventivmedelsrådgivning som motsvarar eller
närmar sig det beräknade behovet. Uppgifterna för antal besök är dock
delvis missvisande eftersom en del preventivmedelsrådgivning sannolikt ges i
samband med läkarbesök på gynekologmottagningar, vårdcentraler m. m.

SoU 1984/85:11

Dessa besök redovisas inte i den offentliga statistiken.

Enligt föredragande statsrådets uppfattning bör varje sjukvårdshuvudman
erbjuda en god preventivmedelsrådgivning åt dem som är bosatta inom
sjukvårdsområdet. Planeringen av rådgivningen bör liksom all annan hälsooch
sjukvård ske med utgångspunkt i de behov som finns inom varje enskilt
sjukvårdsområde. Statsrådet anför vidare att preventivmedelsrådgivningen
dock är mycket ojämnt fördelad över landet. De resultat kommittén kommit
fram till efter en noggrann kartläggning av abortfrekvensen visar att där
preventivmedelsrådgivningen varit väl utbyggd och lättillgänglig detta har
haft en direkt återverkan på abortfrekvensen i positiv riktning.

Kommittén har pekat på olika åtgärder för att öka preventivmedelsrådgivningens
kapacitet. Statsrådet bedömer att det bör vara möjligt att genomföra
flera av dessa förslag - väl tilltagna telefontider vid olika tider på dagen,
mottagningstider anpassade efter behov, ökad information om verksamheten
- utan nämnvärt ökade resurser.

Då det gäller det mer allmänt abortförebyggande arbetet framhålls i
propositionen att landstingens ansvar på området inte innebär att behovet av
centrala initiativ försvinner. Socialstyrelsens resurser för upplysningsverksamhet
i abortförebyggande syfte har dock under de senaste budgetåren
begränsats i och med att landstingen i stor utsträckning övertagit de uppgifter
som tidigare låg på socialstyrelsen. Enligt propositionen bör socialstyrelsens
roll då det gäller upplysning om födelsekontroll, sexualitet och samlevnad
vara att förmedla kunskaper och erfarenheter till landstingen på dessa
områden, att följa utvecklingen i landstingen och att initiera insatser för
särskilda målgrupper, t. ex. invandrare. Landstingen bör å sin sida samverka
med berörda instanser inom kommuner, myndigheter och organisationer. I
denna del framhålls i propositionen att skolans samlevnadsundervisning är av
grundläggande betydelse för det abortförebyggande arbetet.

I motion 1984/85:156 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen
uttalar sig för att preventivmedelsrådgivningen byggs ut så att hälften av alla
kvinnor i fertil ålder årligen skall kunna nås av denna rådgivning (yrkande 2).

Utskottet konstaterar att en fullgod rådgivningsnivå av abortkommittén
beräknats vara just 500 besök per 1 000 fertila kvinnor och år, dvs. hälften av
alla fertila kvinnor årligen. Det åligger sjukvårdshuvudmannen att erbjuda
en god preventivmedelsrådgivning åt dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet.
Föredragande statsrådet har i propositionen gjort bedömningen att
abortkommitténs förslag om hur preventivmedelsrådgivningens kapacitet
skall kunna ökas, t. ex. genom väl tilltagna telefontider vid olika tider på
dagen och mottagningstider anpassade efter behov, bör kunna genomföras
utan nämnvärt ökade resurser. Utskottet, som vill erinra om vad ovan sagts
om nödvändigheten av utbyggd preventivmedelsrådgivning, delar statsrådets
bedömning och anser inte att det erfordras någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionsyrkandet. Detta avstyrks således.

I motion 1984/85:156 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs även åtgärder för

SoU 1984/85:11

att engagera läkare och barnmorskor i skolans sex- och samlevnadsundervisning
(yrkande 5). Motionärerna framhåller att det behövs ett intensifierat
upplysningsarbete i dessa frågor i vid bemärkelse. Preventivmedelskunskap
är en viktig del, men samtal om etiska aspekter på samlevnad, känslor och
relationer måste även finnas med. Motionärerna anför vidare att antalet
diagnostiserade könssjukdomar har ökat bland unga människor på senare år,
varför även kunskap om könssjukdomar måste ges i skolans sex- och
samlevnadsundervisning. Gynekologer och barnmorskor är bäst lämpade att
förmedla denna specifika del av undervisningen. Förutsättningar måste
därför skapas för att det skall bli möjligt för dessa att medverka i skolan.

Enligt vad utskottet inhämtat uppdrog regeringen den 25 oktober 1984 åt
skolöverstyrelsen att med utgångspunkt i abortkommitténs betänkande
(Ds S 1982:8) Lära Leva Tillsammans, efter samråd med socialstyrelsen samt
övriga berörda myndigheter och organisationer, överväga behovet av
åtgärder för att stödja och förbättra samlevnadsundervisningen i skolan. I
uppdraget anges bl. a. att behovet av vägledning rörande olika modeller för
undervisningens uppläggning och för samverkan mellan olika lärarkategorier
och mellan lärare och elevvårdspersonal bör övervägas. Vidare anges att
även medverkan av andra yrkesgrupper i undervisningen bör övervägas,
såsom barnmorska, kurator m.fl.

Enligt utskottets mening får motionsyrkandet härigenom anses tillgodosett.
Detta avstyrks således (yrkande 3).

I samma motion (vpk) hemställs att åtgärder vidtas för att bättre trygga
samordningen av det abortförebyggande arbetet inom socialstyrelsen (yrkande
4).

Motioner med motsvarande innehåll har behandlats av utskottet under
1981/82 och 1983/84 års riksmöten (jfr SoU 1981/82:34 s. 10-12 och SoU
1983/84:19 s. 8-9). I sitt betänkande 1983/84:19 konstaterade utskottet bl. a.
att den heltidstjänst för en gynekolog med arbetsuppgifter inom primärvårdsbyrån
och byrån för hälsoupplysning som fanns före socialstyrelsens
omorganisation den 1 juli 1981 inte finns i den nya organisationen. Utskottet
framhöll att det i första hand ankommer på socialstyrelsen att närmare
överväga vilket samordningsbehov som finns och hur det i så fall kan
tillgodoses inom ramen för givna resurser.

Enligt utskottets mening har ingenting framkommit som motiverar en
omprövning av detta ställningstagande. Utskottet avstyrker således även
yrkande 4 i motion 1984/85:156 (vpk).

I motion 1984185:156 (vpk) föreslås även ett specialdestinerat statsbidrag
för att trygga en utbyggd abort- och preventivmedelsrådgivning (yrkande 5).
Som skäl för yrkandet anförs bl. a. att ett sådant bidrag tidigare utgick till
landstingen för preventivmedelsrådgivningen. Motionärerna menar att
abort- och preventivmedelsrådgivningen måste ses som ett prioriterat
område inom den förebyggande hälsovården. För att kunna garantera en
utbyggnad på detta område bör ett specialdestinerat statsbidrag utgå. Ett

SoU 1984/85:11

sådant statsbidrag skulle också medverka till att utjämna de regionala
skillnader som finns mellan olika landsting.

I motion 1984/85:159 av Anita Bråkenhielm m.fl. (m) understryks
nödvändigheten av att sjukvårdshuvudmännen kan garantera en lätt tillgänglig
gynekologisk primärvård, som innefattar även preventivmedelsrådgivning
och rådgivning i samband med abort. I motionen anförs att det tidigare
specialdestinerade bidraget till preventivmedelsrådgivningen betraktades
som den viktigaste delen av den abortförebyggande verksamheten. Enligt
motionärerna har många landsting under senaste tid kraftigt inskränkt
kvinnors möjligheter till lätt tillgänglig gynekologisk vård. Motionärerna
anför att abortkommittén noggrant övervägde vilka effekterna skulle bli om
det specialdestinerade statsbidraget till preventivmedelsrådgivningen skulle
ingå i en schabloniserad ersättning till sjukvårdshuvudmännen, såsom nu
sker från årsskiftet. Kommittén fann enhälligt att en sådan nyordning skulle
medföra risk för en avsevärd försämring av den sedan 1975 uppbyggda och i
stort sett väl fungerande verksamheten.

Utskottet övervägde det s. k. Dagmarförslagets effekter för den abortförebyggande
verksamheten och preventivmedelsrådgivningen i sitt yttrande
SoU 1983/84:4y med anledning av då väckta motioner. Utskottet anförde
bl. a. att utskottet delade motionärernas uppfattning om nödvändigheten av
att prioritera preventivmedelsrådgivningoch annat abortförebyggande arbete.
Utskottet underströk starkt att det nya ersättningssystemet inte fick
innebära att en fortsatt utbyggnad förhindras. Skulle det visa sig att de nya
reglerna fick denna effekt måste övervägas att inför nästa förhandlingsomgång
aktualisera frågan om en övergång till en särskild ersättning för detta
ändamål. Enligt vad utskottet anförde borde det ankomma på regeringen att
uppmärksamt följa denna fråga och ta de initiativ som erfordras för att
säkerställa en god tillgång och standard på preventivmedels- och abortrådgivning.
Även socialförsäkringsutskottet ansåg att denna fråga påkallar
särskild uppmärksamhet från regeringens sida inför nästa förhandlingsomgång
(SfU 1983/84:31 s. 14). I årets budgetproposition (prop. 1984/85:100,
bil. 7, s. 68) upplyses att socialstyrelsen i samverkan med Landstingsförbundet
och sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) till den 1 oktober 1985 skall klarlägga planerad och faktisk
utveckling av landstingens förebyggande insatser med anledning av det
förändrade statliga ersättningssystemet.

Utskottet vill med anledning av de nu väckta motionerna understryka sin
uppfattning att en god och lättillgänglig preventivmedelsrådgivning och
abortrådgivning är en nödvändig förutsättning för att abortfrekvensen inte
ånyo skall öka. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen följer
frågan. Utskottet utgår från att regeringen omedelbart vidtar åtgärder om
abortfrekvensen skulle öka. Mot bakgrund av det sagda påkallar motion
1984/85:159 (m) ingen riksdagens åtgärd och avstyrks.

Utskottet kan inte heller biträda förslaget om ett specialdestinerat

SoU 1984/85:11

statsbidrag vid sidan av det av riksdagen accepterade nya systemet för
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen. Effekterna av det nya systemet får
t.v. avvaktas. Utskottet hänvisar i övrigt till sina uttalanden rörande
Dagmarförslaget. Motion 1984/85:156 (vpk) avstyrks i här aktuell del
(yrkande 5).

I motion 1984185:200 av Christer Eirefelt (fp) erinras slutligen i detta
sammanhang om att de regler för läkemedelsrabattering som gäller fr. o. m.
den 1 oktober 1984 innebär kraftigt ökade kostnader för p-piller. Enligt
motionären finns en viss risk för att detta kan leda till ökad abortfrekvens, då
t. ex. mycket unga flickor kan finna kostnadsökningen så besvärande att de
avstår från preventivmedlet. Motionären begär att socialstyrelsen noga skall
följa utvecklingen av försäljningen av p-piller med anledning av de nya
reglerna.

Riksdagen beslutade med anledning av propositionen (1983/84:40) om
vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. att en ny receptblankett skulle
införas. Huvudsyftet med den nya blanketten var att förhindra en onödig
upplagring av läkemedel i hemmen. Genom de nya bestämmelserna som
trädde i kraft den 1 oktober 1984 får läkemedel i princip inte skrivas ut för
längre period än tre månader i taget. Vidare har även patientavgiften vid
läkemedelsköp höjts med 10 kr. till 50 kr. Socialstyrelsens läkemedelsavdelning
och riksförsäkringsverket har dock, enligt vad utskottet inhämtat,
överenskommit att p-piller motsvarande ett års förbrukning skall få lämnas
ut till patienter. Kostnaden blir densamma som om p-pillren hämtats ut vid
fyra olika tillfällen och uppgår som motionären anfört till omkring 120 kr.

Som utskottet tidigare understrukit är en god och lättillgänglig preventivmedelsrådgivning
av stor betydelse för att hålla abortfrekvensen nere. Den
minskning av tonårsgraviditeterna och tonårsaborterna som kunnat konstateras
är synnerligen glädjande och har sannolikt till stor del sin grund bl. a. i
de lättillgängliga och billiga preventivmedlen. Utskottet ser därför socialstyrelsens
och riksförsäkringsverkets överenskommelse om att p-piller skall få
lämnas ut för ett års förbrukning som positiv. Som motionären anfört ligger
det dock en viss risk i att kostnaden för ett års p-pillerförbrukning nu mer än
fördubblats. Enligt vad utskottet inhämtat är regeringen medveten om
frågan och följer utvecklingen på området. Motionen är därmed tillgodosedd
och påkallar inte någon riksdagens åtgärd.

Övriga motionsspörsmål

I motion 1984185:155 av Karin Israelsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
skall uttala sig för att en utvärdering sker av abortlagen inom en tioårsperiod
(yrkande 1).

Enligt utskottets mening har den utvärdering av lagstiftningen som gjorts
av abortkommittén, vilken tillsattes efter initiativ av utskottet (jfr SoU
1979/80:10), varit av stort värde. Utskottet vill dock i första hand framhålla

SoU 1984/85:11

vikten av en fortlöpande uppföljning av utvecklingen på området så att
snabba åtgärder kan vidtas om abortsiffrorna visar tecken på att öka. Detta
hindrar i och för sig inte att det också kan finnas behov av en särskild
utvärdering. Utskottet är dock inte f. n. berett att föreslå någon sådan, än
mindre ange någon bestämd tidpunkt. Motionsyrkandet avstyrks således.

I motion 1984/85:154 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs slutligen
att riksdagen vid sin behandling av föreliggande proposition begagnar
uttrycken ”abortverksamhet” resp. ”vård i samband med abort” men
däremot inte ordet ”abortvården”. Motionären anför bl. a. att ordet ”vård” i
normalt språkbruk förutsätter att något eller någon vårdas, dvs. i handling
visas särskild omsorg. Motionären anför vidare att den enda rimliga
användningen av ordet ”abortvård” gäller hotande spontanabort: i sådana
fall gäller det vanligen att försöka avvärja den hotande aborten (missfallet).
Det är emellertid inte detta som avses med ordet "abortvård” i propositionen,
varför motionären anser det önskvärt att ordet ”abortvård” genomgående
ersätts med, i förekommande fall, ”abortverksamheten” resp. ”vården
i samband med abort”.

Enligt utskottets mening bidrar ett användande av de begrepp motionären
för fram i många avseenden till större klarhet i fråga om vad som i olika
sammanhang verkligen avses. Ordet ”abortvård” förekommer inte i abortlagen
eller i förarbetena till denna. Det förekommer inte heller i socialstyrelsens
anvisningar om tillämpningen av abortlagen. Det bör även i andra
sammanhang med fördel kunna ersättas av andra uttryckssätt. Motionen får
härigenom anses besvarad och påkallar ingen åtgärd från riksdagens sida.

Vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel

I propositionen anförs att då förordningen (1938:569) med vissa bestämmelser
angående fosterfördrivande medel har spelat ut sin roll den bör
upphävas.

Utskottet tillstyrker förslaget med den ändringen att förordningen skall
upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1985.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utgångspunkter för abortlagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1983/84:1628, motion 1983/84:1641 och
motion 1984/85:1793,

2. beträffande information om befarad fosterskada
att riksdagen avslår motion 1984/85:157 yrkande 1,

3. beträffande fosterskada som ”synnerligt skäl” för sen abort
att riksdagen avslår motion 1984/85:157 yrkande 2,

SoU 1984/85:11

4. beträffande samtal inför det väntade barnet m. m.
att riksdagen avslår motion 1984/85:155 yrkande 2,

5. beträffande utbyggnad av det psykosociala stödet
att riksdagen avslår motion 1984/85:156 yrkande 1,

6. beträffande hänvisning av alla abortsökande till kurator
att riksdagen avslår motion 1984/85:158 yrkande 1,

7. beträffande enhetliga ersättningsregler för abortrådgivning

att riksdagen godkänner vad som anförts i propositionen yrkande
2,

8. beträffande sjukvårdspersonalens rätt att vägra medverka i abortverksamhet att

riksdagen avslår motion 1983/84:1629 och motion 1984/85:153,

9. beträffande vissa utbildningsmoment för barnmorskeelever
att riksdagen avslår motion 1984/85:158 yrkande 2,

10. beträffande skolans sex- och samlevnadsundervisning
att riksdagen avslår motion 1984/85:156 yrkande 3,

11. beträffande samordning av det abortförebyggande arbetet inom
socialstyrelsen

att riksdagen avslår motion 1984/85:156 yrkande 4,

12. beträffande en lätt tillgänglig, gynekologisk primärvård
att riksdagen avslår motion 1984/85:159,

13. beträffande statsbidrag till abort- och preventivmedelsrådgivning
att riksdagen avslår motion 1984/85:156 yrkande 5,

14. beträffande utbyggnaden av preventivmedelsrädgivningen
att riksdagen avslår motion 1984/85:156 yrkande 2,

15. beträffande kostnader för p-piller

att riksdagen avslår motion 1984/85:200,

16. beträffande utvärdering av abortlagen

att riksdagen avslår motion 1984/85:155 yrkande 1,

17. beträffande uttrycket ”abortvården"

att riksdagen avslår motion 1984/85:154,

18. beträffande lagförslaget

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
om upphävande av förordningen (1938:569) med vissa bestämmelser
angående fosterfördrivande medel med den ändringen att ”år
1984” ändras till ”juni månad 1985”,

SoU 1984/85:11

19. att riksdagen beslutar att vad i övrigt anförts i propositionen inte
skall föranleda något riksdagens uttalande.

Stockholm den 5 februari 1985

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin (s), Lilly Bergander (s),
Ulla Tillander (c), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar Eriksson
(m), Inga Lantz (vpk), Göran Ericsson (m), Rosa Östh (c) och Aina Westin
(s).

Reservationer

Utgångspunkterna för abortlagstiftningen m. m. (morn. 1 i hemställan samt
motiveringen till mom. 3 i hemställan)

1. av Göte Jonsson (m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med ”Sorn
abortkommittén” och slutar med ”avstyrks således” bort utgå,
dels att det avsnitt som börjar på s. 11 med ”När det gäller” och slutar på s.
13 med ”skäl för abort” bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:

Ingen utredning har haft eller har i uppdrag att behandla och analysera
fostrets rättsskydd utifrån den nuvarande abortlagstiftningen och dess
huvudprinciper. Enligt utskottets mening är det nu angeläget att frågan om
rättsskydd för ofödda får utredas i ett sammanhang där även abortsituationer
måste inbegripas.

Vi lever i ett samhälle med hög teknisk och medicinsk standard, och
utvecklingen kommer att fortsätta, vilket är positivt. Skickliga vetenskapsmän,
forskare och tekniker har gjort och gör viktiga insatser i människans
och livets tjänst. Det är angeläget att koppla detta positiva i den mänskliga
utvecklingen med grundläggande värderingar, och här kommer också frågan
om rättsskyddet in i bilden.

Frågan om rättsskydd för fostret har fått en ökad aktualitet när det gäller
utvecklingen inom gentekniken, fosterdiagnostiken, provrörsbefruktning
och forskning på embryon. Det är enligt utskottets mening ologiskt att i
samband med utredning om rättsskydd för fostret i dessa sammanhang

SoU 1984/85:11

utesluta frågan om ökat rättsskydd i abortsituationer. Den nya utvecklingen
på nämnda områden aktualiserar också frågan om de olika tidsgränserna i
gällande lagstiftning, liksom innebörden av t. ex. synnerliga skäl. Informationen
till de blivande föräldrarna måste också ytterligare aktualiseras och
belysas i dessa sammanhang. Utskottet vill därför slå fast att foster har liv och
som blivande människor har berättigade anspråk på ett långtgående rättsskydd.

Frågan om ett ökat rättsskydd för fostret måste därför snarast bli föremål
för utredning och därvid utgå från en helhetssyn som omfattar alla de nu
aktuella områdena. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Motion 1984/85:157 (s) påkallar då ingen åtgärd av riksdagen.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande utgångspunkter för abortlagstiftningen
att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1628, motion
1983/84:1641 och motion 1984/85:1793 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

Samordningen av det abortförebyggande arbetet inom socialstyrelsen (mom.
11 i hemställan)

2. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet som börjar på s. 19 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 20 med ”motion 1984/85:156 (vpk)” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening har socialstyrelsen under 1970-talet haft en klart
pådrivande roll för utvecklingen av den abortförebyggande verksamheten.
Den samordning mellan rådgivnings- och upplysningsarbetet som har funnits
har varit en stimulans för utvecklingen ute i landet. Utskottet anser att
socialstyrelsen även i fortsättningen måste få de resurser som behövs för att
kunna följa, bevaka och samordna det abortförebyggande arbetet genom att
återinrätta en tjänst med ett uttalat ansvar för samordningen av den
abortförebyggande verksamheten. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa

11. beträffande samordning av det abortförebyggande arbetet inom
socialstyrelsen

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:156 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1984/85:11

Gynekologisk primärvård (mom. 12 i hemställan)

3. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ingvar Eriksson och Göran Ericsson
(alla m) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 21 som börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med ”och avstyrks” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning av motion 1984/85:159 (m) understryka att
alla kvinnor har rätt till fullgod gynekologisk vård. Detta innefattar givetvis
även preventivmedelsrådgivning och rådgivning i samband med abort. Enligt
hälso- och sjukvårdslagen har landstingen ansvaret även för denna typ av
förebyggande arbete. Utskottet har emellertid med oro noterat hur många
landsting kraftigt inskränker kvinnors möjligheter till lätt tillgänglig gynekologisk
vård. Riksdagens beslut att låta det specialdestinerade statsbidraget
till preventivmedelsrådgivningen ingå i en schabloniserad ersättning till
sjukvårdshuvudmännen har medfört en ytterligare risk för en avsevärd
försämring av den sedan 1975 uppbyggda och i stort sett väl fungerande
verksamheten med preventivmedelsrådgivning. Mot bakgrund härav anser
utskottet det nödvändigt att sådana åtgärder vidtas att sjukvårdshuvudmännen
kan garantera en lätt tillgänglig, gynekologisk primärvård. Härvid måste
särskild hänsyn tas till de resurser som finns inom ramen för fritidspraktiserande
läkare under såväl heltid som deltid. Detta bör riksdagen ge regeringen
till känna.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa

12. beträffande en lätt tillgänglig, gynekologisk primärvård

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:159 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Statsbidrag till abort- och preventivmedelsrådgivning (mom. 13 i hemställan)

4. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet som börjar på s. 20 med ”Utskottet kan”
och slutar på s. 21 med ”här aktuell del (yrkande 5)” bort ha följande
lydelse:

Som utskottet framhållit är en ytterligare utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen
nödvändig. Enligt utskottets mening måste även i fortsättningen
en särskild stimulans för utbyggnad av den abortförebyggande verksamheten
ges. Som föreslås i här aktuell del (yrkande 5) i motion 1984/85:156
(vpk) bör ett specialdestinerat statsbidrag utgå till sjukvårdshuvudmännen
för att trygga en utbyggd abort- och preventivmedelsrådgivning. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa

13. beträffande statsbidrag till abort- och preventivmedelsrådgivning
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:156 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1984/85:11

Utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen (moni. 14 i hemställan)

5. av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 18 som börjar med "Utskottet
konstaterar” och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att en fullgod rådgivningsnivå av abortkommittén
beräknats vara just 500 besök per 1 000 fertila kvinnor och år, dvs. hälften av
alla fertila kvinnor årligen. Det behövs enligt utskottets mening en norm för
att trygga utbyggnaden av rådgivningen. Utskottet anser att sjukvårdsansvariga
bör åläggas att bygga ut rådgivningen efter ovannämnda dimension.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa

14. beträffande utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:156 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. beträffande fosterskada som skäl för abort

av Inga Lantz (vpk) som anför:

Resultatet av gen-etikkommitténs och inseminationsutredningens arbete
måste, mot bakgrund inte minst av utskottets tidigare uttalanden då det
gäller fosterdiagnostiken, bli en betydligt mer restriktiv användning av de
alltmer förfinade fosterdiagnostiska teknikerna. Detta innebär att man
medvetet accepterar vissa avvikelser hos ett foster, vilka i och för sig skulle
kunna diagnostiseras, mot bakgrund av att de inte är av den grava karaktär
att de innebär allvarligt minskade möjligheter till överlevnad eller till ett
människovärdigt liv. Sådana avvikelser skulle alltså inte få eftersökas med
fosterdiagnostiska metoder. Kromosomavvikelser som de i motion 1984/
85:157 angivna skulle då inte få sökas eller diagnostiseras och således inte
heller utgöra skäl för abort.

2. beträffande vissa utbildningsmoment för barnmorskeelever

av Ingemar Eliasson (fp) som anför:

Respekten för den enskildes etiska övertygelse är en fråga av stor vikt.
Sjukvårdspersonalen har genom socialstyrelsens anvisningar givits tillräckliga
garantier för att slippa delta i abortarbetet. Barnmorskeelever har ingen
motsvarande möjlighet att slippa delta i utbildningsmoment som är oförenliga
med deras etiska övertygelse. Det har emellertid tidigare hänt att elever
beviljats dispens från i motion 1984/85:158 (fp) berörda utbildningsmoment
och därefter fått sin barnmorskelegitimation. Det är önskvärt med en
likformig behandling av de studerande i detta hänseende.

SoU 1984/85:11

3. beträffande den gynekologiska primärvården

av Ingemar Eliasson (fp) som anför:

Som anförs i motion 1984/85:159 (m) betraktades det tidigare specialdestinerade
bidraget till preventivmedelsrådgivningen som den kanske viktigaste
delen av den abortförebyggande verksamheten. Detta bidrag avskaffades
genom riksdagens beslut med anledning av proposition 1983/84:190, det s. k.
Dagmarförslaget. De problem som påtalas i motionen är en följd av detta
beslut, vilket folkpartiet röstade emot.

SoU 1984/85:11

Bilaga

Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1938:569) med vissa bestämmelser
angående fosterfördrivande medel

Härigenom föreskrivs att förordningen (1938:569) med vissa bestämmelser
angående fosterfördrivande medel skall upphöra att gälla vid utgången av
år 1984.

SoU 1984/85:11

Innehåll

Sammanfattning 1

Proposition 1984/85:48 2

Motioner .2

Utskottet 4

Inledning 4

Utgångspunkter för abortlagstiftningen 7

Abort på grund av fosterskada 9

Abortrådgivning 13

Sjukvårdspersonals och elevers skyldighet att medverka i abortverksamheten
16

Abortförebyggande verksamhet och preventivmedelsrådgivning .. 17

Övriga motionsspörsmål 21

Vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel 22

Utskottets hemställan 22

Reservationer 24

1. Utgångspunkter för abortlagstiftningen (mom. 1 i hemställan samt
motiveringen till mom. 3 i hemställan) av Göte Jonsson (m) 24

2. Samordningen av det abortförebyggande arbetet inom socialstyrelsen
(mom. 11 i hemställan) av vpk 25

3. Gynekologisk primärvård (mom. 12 i hemställan) av m 26

4. Statsbidrag till abort- och preventivmedelsrådgivning (mom. 13 i
hemställan) av vpk 26

5. Utbyggnaden av preventivmedelsrådgivningen (mom. 14 i hemställan)
av vpk 27

Särskilda yttranden 27

1. beträffande fosterskada som skäl för abort av Inga Lantz (vpk) ... 27

2. beträffande vissa utbildningsmoment för barnmorskeelever av
Ingemar Eliasson (fp) 27

3. beträffande den gynekologiska primärvården av Ingemar Eliasson

(fp) 28

Förslag till lag om upphävande av förordningen (1938:569) med vissa
bestämmelser angående fosterfördrivande medel 29

minab/gotab Stockholm 1985 79955