SkU 1984/85:37

Skatteutskottets betänkande
1984/85:37

om extra avdrag m. m.
Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet motioner som innehåller yrkanden
med anknytning till reglerna om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. De
motioner som behandlas tar upp frågor som rör det extra avdraget på grund
av kostnader för sjukdom, det extra avdraget för folkpensionärer med
skattefria livräntor och reglerna för existensminimum. Utskottet avstyrker
motionsyrkandena.

Motionerna

1984/85:414 av Rune Torwald (c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar upphäva samtaxeringsregeln för
äkta makar när det gäller rätten till extra avdrag.

1984/85:573 av Jan Hyttring (c)

I motionen yrkas

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts beträffande psoriatikers levnadsomkostnader,

2. att riksdagen beslutar att avdrag medgives i självdeklarationen för
psoriatikers faktiska kostnader.

1984/85:953 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson m.fl. (fp)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
frågan om skattereduktion för diabeteskost samt tarm- och magsjukas
merkostnad bör bli föremål för utredning.

1984/85:958 av Kjell Johansson (fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrad
lagstiftning innebärande att skattefria livräntor och liknande skattefria
inkomster inte beaktas vid beräkning av det extra avdraget för pensionärer.

1984/85:2355 av Gösta Andersson (c) och Agne Hansson (c)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts angående en reformering av skattesystemet i syfte att skapa
större rättvisa och förstärka bärkraftsprincipen inom beskattningen.

1984/85:2690 (jfr 2689) av Ulf Adelsohn m. fl. (m)
såvitt avser yrkande

3. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam översyn av existensminimireglerna
i enlighet med vad i motionen anförts.

1 Riksdagen 1984185. 6sami. Nr37

SkU 1984/85:37

Gällande rätt m. m.

Allmänt

En huvudprincip vid inkomstbeskattningen är att skatt skall utgå efter
förmåga. Till grund för beräkningen av en persons skatteförmåga ligger hans
inkomst av olika förvärvsverksamheter. Avdrag medges i princip inte för
personliga levnadskostnader. Bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
(1928:370 — KL) om avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga är i
viss mån att se som en korrigering då dessa beräkningar inte går att förena
med kravet på en beskattning efter förmåga.

Extra avdrag för nedsatt skatteförmåga kan medges enligt tre olika
grunder nämligen

1. - om skatteförmågan varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhållsskyldighet eller annan därmed
jämförlig omständighet. Avdraget får inte överstiga 10000 kr. (50 § 2
mom. andra stycket KL). Riksskatteverket utfärdar anvisningar om avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga på grund av sjukdom m. m. Anvisningarna
för 1985 års taxering finns i RSV Dt 1984:11.

2. - om inkomsten, efter avdrag för skatt, understigit vad den skattskyldige
kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och sin familj (existensminimum).
För rätt till avdrag krävs att skatteförmågan varit nedsatt till följd av
nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller annan därmed jämförlig omständighet (50 S 2 mom. tredje
stycket KL). Grunderna för beräkning av existensminimum finns i punkt 1 av
anvisningarna till 50 § KL. Riksskatteverket har utfärdat föreskrifter och
anvisningar m. m. om existensminimum och förbehållsbelopp för preliminär
och kvarstående skatt, senast i RSV Du 1983:22. Normalbelopp för
existensminimum för år 1985 har fastställts i riksskatteverkets föreskrifter
RSV Du 1984:13.

3. - om inkomsten till icke obetydlig del utgjorts av folkpension, om inte
särskilda omständigheter föranleder annat (50 § 2 mom. fjärde stycket KL).
Grunderna för beräkning av avdraget anges i punkt 2 i anvisningarna till 50 §
KL. Riksskatteverket har utfärdat föreskrifter m. m. om avdrag för nedsatt
skatteförmåga och deklarationspliktsgränser för folkpensionärer, senast i
RSV Dt 1984:10 att tillämpas vid 1985 års taxering.

För makar gäller enligt 52 § 1 mom. fjärde stycket KL att det extra avdraget
på högst 10000 kr. för sjukdomskostnader m. m. liksom avdrag på grund av
existensminimum skall beräknas för vardera maken för sig men att vardera
makens skatteförmåga skall bedömas med hänsyn till makarnas sammanlagda
inkomst och förmögenhet. Avdraget för sjukdomskostnader m. m. får ej
överstiga 10000 kr. för makarna tillsammans. Avdrag för nedsatt skatteför -

SkU 1984/85:37

måga för folkpensionärer skall enligt 52 § 1 mom. femte stycket KL beräknas
för vardera maken utan hänsyn till andra makens inkomst. Vid jämkning av
avdraget för folkpensionärer på grund av förmögenhet skall vardera maken
anses inneha hälften av makarnas gemensamma förmögenhet.

Kostnader på grund av sjukdom

Riksskatteverket har sedan år 1976 utfärdat anvisningar rörande det extra
avdraget för väsentligen nedsatt skatteförmåga på grund av sjukdom m. m.
Anvisningarna innebär i sin senaste lydelse (RSV Dt 1984:11) i korthet
följande:

Skatteförmågan skall vara väsentligen nedsatt. Detta innebär att avdrag
bör medges endast om den skattskyldige haft stora merkostnader för
sjukdom m. m. som medfört att den ekonomiska situationen, dvs. skatteförmågan,
på grund av nedsatta fysiska eller psykiska funktioner avsevärt
avvikit från vad som normalt skulle ha varit förhållandet. Avdrag kan alltså
inte medges endast för att inkomsten varit låg.

Att skatteförmågan skall bestämmas med utgångspunkt i den skattskyldiges
ekonomiska förhållanden innebär bl. a. att hänsyn bör tas till både
inkomst och förmögenhet, såväl skattepliktig som inte skattepliktig. Hänsyn
skall bl. a. tas till socialhjälp, kommunalt bostadstillägg, underhållsbidrag,
livränta liksom sådan inkomst som genom särskilt avtal är undantagen från
beskattning här i landet. För makar och andra sambeskattade personer sker
bedömningen med hänsyn till deras gemensamma inkomst och förmögenhet.
Avdraget skall beräknas på makarnas sammanlagda sjukdomskostnader
och, om inte annat yrkas, tillgodoföras den make som har den högsta
inkomsten.

Den personkrets som omfattas av föreskrifterna är företrädesvis handikappade
och personer med kroniska sjukdomar. Schablon för merutgifternas
storlek anges endast för specialkost vid vissa sjukdomar. Utgifterna varierar
såväl mellan som inom olika sjukdomsgrupper. Avdragsrätten blir alltså
beroende av en bedömning i varje enskilt fall.

Hänsyn skall tas till om en persons nödvändiga kostnader för livsuppehället
m. m. på grund av nedsatta fysiska eller psykiska funktioner betydligt
överstiger vad som annars är normalt. Det kan till exempel vara fråga om
merutgifter på grund av att hjälp måste anlitas för den dagliga livsföringen,
exempelvis för skötsel av hemmet under en längre tid eller att det finns behov
av särskild tillsyn. Stora utgifter kan också föranledas av kostnader för
speciell föda, medicinering, salvor, omläggning av bandage, särskild bostadsutrustning
eller extra slitage av kläder samt för resor m. m. Avdrag bör
däremot inte medges för inkomstrelaterade vårdavgifter.

Utgifter medräknas endast till den del de inte ersätts av försäkringskassa
eller på annat sätt, dvs. endast nettokostnaden får beaktas.

Avdrag bör endast medges om utgifterna överstiger vad som kan betraktas

SkU 1984/85:37

sorn normala utgifter för läkarvård, medicin o. d. Utgifter som understiger
1000 kr. per år bör därför inte beaktas i detta sammanhang.

Som merutgift får även medräknas utgifter för sjukdomskostnader för
omyndiga hemmavarande barn. Sådana utgifter för myndigt hemmavarande
barn får beaktas i den mån barnet inte uppbär folkpension eller liknande
ersättning.

För merutgifter på grund av specialkost tar anvisningarna upp schablonbelopp
som uppgår till 3 400 kr. för diabetiker och som i övrigt varierar mellan
700 och 6800 kr. beroende på vilken typ av kost den skattskyldige behöver.
Schablonbeloppen gäller inte om handikappersättning eller annan skattefri
ersättning utgått för att täcka merutgifterna.

Det extra avdraget bör normalt kunna beräknas med ledning av följande
tabell:

Ensamstående skattskyldig

Om den taxerade inkomsten efter ev. justering uppgår till	Extra avdrag medges normalt med be-lopp motsvarnde
högst 50 000 kr.	beräknade merutgifter
över 50 000 kr.	hälften av den del av beräknade merut-gifter som överstiger 1/20 av inkomsten
Gift skattskyldig
Om makarnas sammanlagda taxerade in-	Extra avdrag medges normalt med be-
komster efter ev. justering uppgår till	lopp motsvarande
högst 80 000 kr.	beräknade merutgifter
över 80 000 kr.	hälften av den del av beräknade merut-gifter som överstiger 1/20 av inkomsten

För att undvika alltför stora tröskeleffekter bör viss jämkning ske för de
fall inkomsten ligger i närheten av angivna inkomstgränser.

Som gifta räknas också sammanboende, som tidigare varit gifta med
varandra samt sammanboende som har eller har haft gemensamma barn.

Om den skattskyldige haft hemmavarande barn under 16 år bör ovan
angivna inkomstgränser i resp. tabell ökas med 8000 kr. för varje sådant
barn. När avdrag medges för merutgifter som överstiger 1/20 av inkomsten
får avdraget beräknas efter inkomsten minskad med 8 000 kr. för varje barn.

Förmögenhet bör beaktas på samma sätt som anges i RSV:s föreskrifter
m. m. om avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer. Detta
innebär bl. a. att avdraget reduceras om förmögenheten överstiger 90 000 kr.
för ensamstående resp. 181000 kr. för makar gemensamt. Överstiger
förmögenheten 150000 kr. för ensamstående resp. 300000 kr. för makar,
medges inte extra avdrag. Värdet på egen bostadsfastighet skall tas upp med
reducerat belopp.

SkU 1984/85:37

Extra avdrag för folkpensionärer med skattefria livräntor m. m.

Skattskyldig, vars inkomst till inte obetydlig del utgjorts av folkpension, är
— om särskilda omständigheter inte föranleder annat - berättigad till avdrag
för nedsatt skatteförmåga (50 § 2 mom. fjärde stycket KL).

Systemet med extra avdrag för folkpensionärer innebär i korthet att den
som endast har en statligt taxerad inkomst som motsvarar beloppen för
grundpension och pensionstillskott till ålderspensionär (minskat med ett
schablonavdrag på 100 kr) skall medges så stort extra avdrag att den statligt
beskattningsbara inkomsten blir 7 500 kr., dvs. att någon skatt ej skall uttas.
Har pensionären en högre taxerad inkomst och/eller förmögenhet över viss
nivå skall det extra avdraget reduceras.

Grunderna för avdragsberäkningen anges i punkt 2 av anvisningarna till
50 § KL. Dessa grunder får frångås när särskilda omständigheter föranleder
det.

Riksskatteverket utfärdar varje år föreskrifter och anvisningar om avdraget
för nedsatt skatteförmåga. För 1985 års taxering återfinns dessa i RSV Dt
1984:10.1 föreskrifterna m. m. anges i vilka fall avdraget får jämkas på grund
av särskilda omständigheter. Beträffande vissa inte skattepliktiga inkomster
sägs i anvisningsform följande.

Har folkpensionär uppburit inkomst som genom särskilt skatteavtal är
undantagen från beskattning här i landet och som annars skulle ha utgjort
skattepliktig inkomst (t. ex. Social Security eller utbetalning enligt punkt 3 av
anvisningarna till artikel 18 i det nordiska skatteavtalet), bör avdraget
beräknas på den statligt taxerade inkomsten med tillägg för sådan inkomst.
Pension på grund av pensionsförsäkring som är tecknad i utländsk försäkringsrörelse
och som därigenom är undantagen från beskattning här bör även
beaktas vid avdragsberäkningen.

Livränta som inte är skattepliktig eller skattepliktig endast till viss del bör
vid avdragsberäkningen tas upp med hela beloppet. Skattefri ersättning på
grund av fri gruppsjukförsäkring (AGS) som fastställts i kollektivavtal
mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer bör också tas upp med hela
beloppet vid avdragsberäkningen.

Däremot bör sådana inkomster som undantagits från beskattning genom
särskild lag eller förordning inte beaktas vid avdragsberäkningen. Detta
gäller t. ex. ränta m. m. på sparande enligt lagen (1983:890) om allemanssparande
som undantagits från beskattning genom lag (1983:891) om skattelättnader
för allemanssparande.

Skyldighet att lämna kontrolluppgift för vissa icke-skattepliktiga eller
delvis skattepliktiga livräntor liksom för icke skattepliktiga ersättningar på
grund av kollektiva sjukförsäkringar regleras i 37 § taxeringslagen.

Existensminimum

Principerna för de nuvarande reglerna fastställdes år 1976 (prop. 1975/
76:91, SkU 1975/76:32). De nyheter som då genomfördes innebar ett större

SkU 1984/85:37

hänsynstagande till sociala synpunkter genom att normalbeloppen närmare
anpassades till socialhjälpsnormerna. Beloppen indexreglerades.

Existensminimum bestäms med ledning av normalbelopp. Normalbeloppen
är fastlagda i lagen men uppräknas varje år av riksskatteverket efter
förändringarna i konsumentprisindex. För 1985 gäller för ensamstående
21400 kr./år, för sammanlevande makar och jämställda 37200 kr./år. För
den som försörjer hemmavarande barn tillkommer 9100 kr./år och barn
(RSV Du 1984:13).

Normalbeloppen omfattar alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad.
Bostadskostnaden beräknas särskilt och läggs till normalbeloppen
när existensminimum räknas fram.

Normalbeloppen tillämpas vid beskattning och uppbörd men även vid
införsel. Samma regler för avdrag på grund av existensminimum gäller i
princip vid preliminärskatteuppbörden (41 § 2 mom. UBL) som vid inkomsttaxeringen.
För uppskov med erläggande av kvarskatt gäller däremot delvis
andra regler. I det följande redogörs kortfattat för gällande lagregler och
RSV:s föreskrifter m. m. (RSV Du 1983:22) om avdrag på preliminärskatt
och vid inkomsttaxeringen på grund av existensminimum.

Det åligger i princip taxeringsnämnden att ex officio beakta existensminimireglerna
vid taxeringen. Någon framställning från den skattskyldige är i
princip inte nödvändig. Om lokal skattemyndighet inte meddelat beslut
under inkomståret och den skattskyldige inte ansökt om extra avdrag i sin
självdeklaration kan dock taxeringsnämnden normalt betrakta det som ett
uttryck för att behov av sådant avdrag inte föreligger. Om den skattskyldige
under inkomståret kunnat försörja sig och sin familj på sina med skatten
minskade inkomster, kan taxeringsnämnden också i många fall utgå från att
nedsatt skatteförmåga inte förelegat, även om extra avdrag på grund av
existensminimum skulle yrkas i deklarationen. Om den lokala skattemyndigheten
däremot beslutat om befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag
för preliminär skatt, bör taxeringsnämnden utgå från samma existensminimibelopp,
om inte nya omständigheter framkommit.

Den som inte haft högre inkomst än det för honom beräknade existensminibeloppet
kan medges extra avdrag med så stort belopp att någon skatt inte
uppkommer. Om inkomsten är högre än existensminimum men inte så stor
att den efter skatt uppgår till existensminimum, avpassas det extra avdraget
så, att inkomsten efter skatt uppgår till existensminimum. För att undvika
alltför stora marginaleffekter vid stigande inkomst kan den lokala skattemyndigheten
förordna att skatteavdrag skall göras högst med belopp som
motsvarar en viss kvotdel (normalt högst 70-75 %) av inkomstökningen.
Användningen av regeln kan ge upphov till kvarstående skatt, varför den
enligt RSV bör användas med försiktighet.

Vid beräkning av den skattskyldiges inkomster bör bland inkomsterna
även räknas in ersättningar som inte är skattepliktiga, t. ex. icke skattepliktig
livränta till följd av personskada, handikappersättning, underhållsbidrag för

SkU 1984/85:37

barn, bidragsförskott och andra liknande inkomster. Hit räknas också
sjukförsäkringsersättning på grund av avtalsgruppsjukförsäkring (AGS).
Socialbidrag medräknas i de fall bidraget inte är tillfälligt eller förenat med
återbetalningsskyldighet. Barnbidrag och flerbarnstillägg skall däremot inte
medräknas. Från bruttoinkomsten får avdrag ske endast för nödvändiga
utgifter för inkomstens förvärvande, t. ex. för resor till och från arbetet.

Avvikelser från normalbeloppen kan i det enskilda fallet ske både nedåt
och uppåt. Avser normalbeloppet flera personer än den skattskyldige
(familj) beaktas frågan om sänkning eller höjning med hänsyn till familjens
levnadsförhållanden. Familjens totala inkomst bör beaktas. Har hemmavarande
barn inkomst reduceras normalbeloppet med skäligt belopp. Tillägg
till normalbeloppen får göras om den skattskyldige har högre levnadskostnader
än normalt, t. ex. till följd av sjukdom hos den skattskyldige, hans make
eller hemmavarande barn.

En förutsättning för extra avdrag på grund av existensminimum är att den
nedsatta skatteförmågan beror på nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad
arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförbar
omständighet. Avdrag kan inte medges enbart av den anledningen att
inkomsten är låg.

Stor försörjningsbörda anses normalt föreligga om en skattskyldig har att
försörja tre eller flera barn. I fråga om ensamstående räcker det i allmänhet
med två eller — i vissa fall — ett barn. Beslut om existensminimum bör inte
meddelas om den skattskyldige medvetet begränsar sin arbetsinsats. Detta
kan enligt RSV exempelvis vara fallet om bara en av makarna i en familj
förvärvsarbetar utan att det finns något hinder för den andra maken att också
förvärvsarbeta. Hinder kan vara t. ex. att det finns minderåriga barn som
behöver tillsyn och barnpassning inte kan ordnas eller att det inte går att få
lämpligt förvärvsarbete.

Vid beräkning av existensminimum skall som redan nämnts den faktiska
bostadskostnaden läggas till normalbeloppet. Detta gäller dock i praktiken
bara de fall då den skattskyldige hyr bostad eller innehar mindre bostadsfastighet
av enklaste beskaffenhet.

Extra avdrag på grund av existensminimum medges nämligen inte om den
skattskyldige ägt tillgångar. Med tillgångar avses i princip utmätningsbara
ägodelar. I fråga om fastigheter skall man dock bortse från ”mindre
bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet”. Enligt RSV torde detta, enligt
uttalande i förarbetena, gälla egnahemsfastigheter om 2-3 rum och kök och
med enklast möjliga beskaffenhet. I dagens läge bör motsvarande enligt RSV
normalt gälla för små och omoderna permanentbostäder som vid 1981 års
allmänna fastighetstaxering åsatts högst 10 standardpoäng. Undantagsvis
kan existensminimum medges även om en fastighet inte är fullt så enkel,
nämligen vid mycket ömmande omständigheter och där möjlighet till en
alternativ boendeform saknas eller skulle ställa sig avsevärt dyrare. Hänsyn
till fastighetsinnehav skall tas oavsett om fastigheterna är belånade eller ej.

SkU 1984/85:37

Även bostadsrätt anses enligt RSV som sådan tillgång som inte bör berättiga
till skatteavdrag på grund av existensminimum.

Tidigare behandling m. m.

Kostnader på grund av sjukdom

Vid sin ofta återkommande behandling av frågor om avdrag för merkostnader
på grund av sjukdom och om extra avdrag för gifta har utskottet
framhållit (senast SkU 1983/84:30) att kostnader för sjukdom i princip inte är
avdragsgilla vid beskattningen men att den som har låg inkomst och icke
oväsentliga kostnader för sjukdom är berättigad till extra avdrag som
fortlöpande räknas upp av riksskatteverket. Utskottet erinrade då också om
att frågan om det extra avdraget tagits upp av skatteförenklingskommittén.

Vidare har utskottet uttalat (bl. a. SkU 1979/80:41) att en förbättring för
dem som drabbas av kostnader för sjukdom och handikapp enligt utskottets
mening bättre och enklare tillgodoses genom åtgärder på det sociala området
än genom en svårbedömbar avdragsrätt vid beskattningen.

Utskottet har avstyrkt motioner i ämnet och riksdagen har bifallit
utskottets hemställan.

Skatteförenklingskommittén har i sitt betänkande Förenklad självdeklaration
(SOU 1984:21) sagt sig vara tveksam till att stöd till sjuka och
handikappade ges via inkomstbeskattningssystemet. Det extra avdraget för
sjukdomskostnader är också enligt kommittén svårt att förena med ett
förenklat deklarationsförfarande. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna
om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga på grund av sjukdomskostnader
slopas och att samhällets stöd till sjuka och handikappade ges i andra
former, t. ex. inom ramen för den allmänna försäkringen.

Extra avdrag för folkpensionärer med skattefria livräntor

Före 1977 års taxering togs vid beräkning av det extra avdraget för
folkpensionärer endast hänsyn till sådana livräntor som beskattades efter en
reducerad skala. Livräntans totala belopp skulle dock beaktas vid bestämmande
av det extra avdraget enligt riksskatteverkets anvisningar. Genom
beslut vid 1976/77 års riksmöte (prop. 1976/77:50, SkU 1976/77:19) ändrades
beskattningsreglerna för vissa personskadelivräntor så att de kom att bli
skattefria.

Samtidigt ansågs dock att hänsyn vid avdrag för nedsatt skatteförmåga
borde tas till sådana livräntor. Enligt propositionen kunde personskadelivräntor
avse bl. a. ersättning för sådana vårdkostnader, som har betydelse för
frågan om avdrag för nedsatt skatteförmåga. Skyldighet att lämna kontrolluppgift
för ersättningar över 200 kr. i form av skattefri personskadelivränta
infördes samtidigt.

SkU 1984/85:37

Fr. o. m. 1980 års taxering har i riksskatteverkets anvisningar också angetts
att skattefria ersättningar på grund av vissa kollektiva gruppsjukförsäkringar
skall beaktas vid beräkning av det extra avdraget. Bakgrunden till detta är att
riksdagen vid 1978/79 års riksmöte (prop. 1978/79:44, SkU 1978/79:21) i
samband med att lantbrukets trygghetsförsäkringar reglerades skattemässigt
beslöt att kontrolluppgift skulle lämnas för ersättningar som utgått på grund
av kollektiva sjukförsäkringar. Syftet var att sådana ersättningar skulle
beaktas vid extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Vissa förtydliganden
m.m. av bestämmelserna om skyldighet att lämna kontrolluppgift har
därefter vidtagits, senast genom beslut vid 1983/84 års riksmöte (prop.
1983/84:82, SkU 1983/84:24).

Existensminimum

Vid föregående års riksmöte (SkU 1983/84:50) behandlade utskottet en
motion med liknande innehåll som nu ifrågavarande yrkande i motion 2690.
Utskottet sade sig inte vilja bestrida att reglerna om existensminimum delvis
var föråldrade och att de därför borde bli föremål för en översyn. Utskottet
erinrade också om att riksskatteverket förordat en allsidig utredning av
reglerna. Utskottet förutsatte att en sådan utredning skulle komma till stånd
och beslöt att vad utskottet anfört skulle ges regeringen till känna. Riksdagen
följde utskottet.

Regeringen har ännu inte tillsatt någon utredning om existensminimireglerna.
Sedan riksdagens behandling av frågan våren 1984 har dock det hänt
att skatteförenklingskommittén (SOU 1984:21) också förordat en översyn av
reglerna. Vidare har riksrevisionsverket (RRV) i en skrivelse till regeringen
1984-09-12 med överlämnande av en revisionsrapport ”Systemet för ekonomisk
minimistandard” (RRV dnr 1982:1008) framfört att starka skäl enligt
RRV:s bedömning talar för att systemet med existensminimum för preliminärskatt
bör avskaffas. Socialstyrelsen och riksskatteverket har i november
1984 yttrat sig över RRV:s skrivelse.

Riksrevisionsverket har i nämnda rapport undersökt samspelet mellan de
två stödformerna — socialbidrag och avdrag för existensminimum — inom
systemet för ekonomisk minimistandard. I rapporten konstateras att socialbidrag
är den helt dominerande stödformen. År 1981 beviljades enligt
rapporten ca 183 000 hushåll socialbidrag, medan endast ca 800 hushåll erhöll
existensminimistöd. Enligt RRV har bl. a. socialtjänstlagens införande och
höjningarna av socialbidragsnormerna gjort att existensminimistödet förlorat.
sin tidigare självständiga roll. Systemet med existensminimum för
preliminär skatt fungerar heller inte på ett tillfredsställande sätt. Den främsta
orsaken till detta är de stora avvikelserna mellan preliminär och slutlig skatt
som systemet ger upphov till. Analysen i rapporten visar enligt RRV att det
inte går att på ett påtagligt sätt minska dessa avvikelser och att problemet
dessutom skulle öka ytterligare om man utvidgade gruppen berättigade.

SkU 1984/85:37

Utskottet

Kostnader på grund av sjukdom

I motionerna 414 av Rune Torwald och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (båda
c), 573 av Jan Hyttring (c) och 953 av tredje vice talmannen Karl Erik
Eriksson m.fl. (fp) aktualiseras frågor om skattelättnader vid sjukdom. I
förstnämnda motion begärs att riksdagen skall besluta upphäva samtaxeringsregeln
för äkta makar vid beviljande av extra avdrag för sjukdomskostnader.
Jan Hyttring framhåller i sin motion att en psoriatiker bör erhålla
avdrag för vissa faktiska merkostnader till följd av sjukdom. Genomsnittligt
sett uppgår de enligt motionären till ca 7 000 kr. om året i faktiska kostnader.
I motionen av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson m.fl. anser
motionärerna att frågan om införande av skattereduktion i stället för extra
avdrag bör utredas vad gäller kostnader för diabeteskost samt tarm- och
magsjukas merkostnader.

Utskottet, som nu liksom tidigare, förutsätter att RSV:s anvisningar
fortlöpande ses över, har förståelse för att den som drabbas av merkostnader
på grund av sjukdom eller handikapp anser sig böra få viss kompensation för
dessa kostnader. Som utskottet vid behandling av likartade motionsyrkanden
framhållit torde dock detta syfte bättre kunna tillgodoses genom
åtgärder på det sociala området än med en svårbedömd avdragsrätt vid
beskattningen. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker därför
motionerna 414, 573 och 953.

Extra avdrag för folkpensionär

Kjell Johansson (fp) begär i motion 958 att skattefria livräntor och
liknande skattefria inkomster inte skall beaktas vid beräkning av det extra
avdraget för pensionärer och att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändrad lagstiftning i denna fråga. I motionen anförs bl. a. att den beskattning
av skattefria livräntor m.m. som blir följden av att hänsyn tas till dessa
inkomster vid beräkning av det extra avdraget inte torde vara åsyftad av
lagstiftaren. En sådan beskattning står nämligen enligt motionären i omvänt
förhållande till skatteförmågan - skattebelastningen på ett visst skattefritt
belopp blir högre ju lägre pensionen är.

Med anledning av vad som anförs i motionen vill utskottet erinra om att det
extra avdraget för nedsatt skatteförmåga i princip är ett behovsprövat
avdrag. Vid behovsprövningen tas hänsyn till den skattskyldiges inkomstoch
förmögenhetsförhållanden. Det förhållandet att en person vid sidan av
folkpensionen har annan inkomst eller förmögenhet medför då att det extra
avdraget avtrappas, dvs. att skatten på folkpensionen ökar. Avtrappningen
blir enligt gällande regler lika stor vare sig sidoinkomsten är av skattepliktig
eller icke skattepliktig natur, trots att behovet av extra avdrag kan sägas vara
större om sidoinkomsten beskattas.

SkU 1984/85:37

Utskottet är medvetet om att reglerna i vissa fall kan leda till oväntade och
ej önskvärda resultat, t. ex. i form av kraftiga marginaleffekter, särskilt som
också det kommunala bostadstillägget påverkas. Med hänsyn till grunderna
för lagstiftningen är utskottet inte berett att nu förorda några ändringar av
reglerna. Utskottet förutsätter att regeringen även i fortsättningen ägnar
denna fråga särskild uppmärksamhet. Med det anförda avstyrker utskottet
motionen.

Existensminimum

Frågan om existensminimireglerna har tagits upp i partimotionen 2690 av
Ulf Adelsohn m. fl. (m) - motionen hänvisar till motion 2689 också den av
(m) - och i motion 2355 av Gösta Andersson och Agne Hansson (båda c). I
partimotionen från m begärs en skyndsam översyn av existensminimireglerna.
Motionärerna anför bl. a. att dessa bestämmelser inte innebär någon
långsiktig lösning på barnfamiljernas problem. I avvaktan på att full hänsyn
tas till barnfamiljernas lägre skatteförmåga krävs dock en omedelbar
förändring av reglerna så att de kan tillämpas även vid boende i eget hem av
normal beskaffenhet och i de fall en förälder själv vårdar familjens barn.
Vidare anförs att också nödvändiga barntillsynskostnader måste beaktas och
att barnbidrag och flerbarnstillägg bör räknas som inkomst och inräknas i
normalbeloppen samt slutligen att en differentiering bör göras mellan små
och äldre barn.

I motion 2355 framhåller motionärerna att skattesystemet bör reformeras i
syfte att skapa större rättvisa och förstärka bärkraftsprincipen inom beskattningen.
Motionärerna anför bl. a. att åtskilliga barnfamiljer har inkomster
som efter skatt inte når upp till fastställda bidragsnivåer. Skattesystemet bör
- menar de - anpassas efter den försörjningsbörda som gäller i de enskilda
fallen och skattemyndigheterna vara skyldiga att reducera skatten om
utrymmet efter skatt ligger under fastställda bidragsnivåer.

Som utskottet tidigare uttalat kan från olika utgångspunkter kritik riktas
mot existensminimireglerna.

Skatteutskottet uttalade förra våren i sitt av riksdagen godkända betänkande
SkU 1983/84:50 att reglerna angående existensminimum delvis var
föråldrade och borde bli föremål för en översyn. Sedan dess har riksrevisionsverket
i en till regeringen överlämnad revisionsrapport framhållit att starka
skäl talar för att existensminimireglerna avskaffas. Socialstyrelsen och
riksskatteverket har yttrat sig över rapporten, som numera är föremål för
regeringens prövning. Mot bakgrund härav bör enligt utskottets mening
yrkandena i motionerna inte nu föranleda någon åtgärd, varför utskottet
avstyrker bifall till dem.

SkU 1984/85:37

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kostnader för sjukdom

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:414, 1984/85:573 och
1984/85:953,

2. beträffande extra avdrag för folkpensionärer med skattefria livräntor att

riksdagen avslår motion 1984/85:958,

3. beträffande existensminimum

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2690 yrkande 3 och

1984/85:2355.

Stockholm den 19 februari 1985

På skatteutskottets vägnar
RUNE CARLSTEIN

Närvarande: Rune Carlstein (s), Stig Josefson (c), Olle Westberg (s), Hagar
Normark (s), Ingemar Hallenius (c), Egon Jacobsson (s), Karl Björzén (m),
Kjell Johansson (fp), Lars Hedfors (s), Anna Lindh (s), Ewy Möller (m).
Bruno Poromaa (s), Gunnar Hökmark (m), Erkki Tammenoksa (s) och
Bengt Wittbom (m).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

Extra avdrag för folkpensionärer med skattefria livräntor (mom. 2)

1. Kjell Johansson (fp) anser
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 10 med ”Med
anledning” och slutar på s. 11 med ”utskottet motionen” bort ha följande
lydelse:

Utskottet har förståelse för motionärens synpunkter och vill för sin del
erinra om följande. Det extra avdraget för folkpensionärer är - som
framgått av den tidigare redogörelsen - visserligen ett avdrag för nedsatt
skatteförmåga men till skillnad från extra avdrag vid sjukdom m. m. och
existensminimum sker behovsprövningen, förutom mot viss förmögenhet, i
praktiken endast mot den taxerade inkomsten och de helt eller delvis
skattefria inkomster som anges i RSV:s anvisningar. Motivet till denna
skillnad i behovsprövningen är enligt utskottets mening att det extra avdraget
för folkpensionärer inte har samma karaktär av behovsprövat avdrag som

SkU 1984/85:37

övriga former av extra avdrag. Kriteriet på att skatteförmågan är nedsatt i
ifrågavarande fall är endast att inkomsten till inte obetydlig del utgjorts av
folkpension. Vid inkomstprövningen skall enligt anvisningarna till kommunalskattelagen
avdraget i första hand bestämmas med hänsyn till den
skattskyldiges statligt taxerade inkomst. Avdraget skall dock jämkas om
förmögenheten överstiger vissa angivna belopp. Dessa grunder får frångåsnär
särskilda omständigheter föranleder det. Utskottet anser inte att rätten
till livräntor och gruppsjukförsäkrningar som enligt lag är skattefria utgör
sådan särskild omständighet som bör föranleda att grunderna för beräkning
av det extra avdraget bör frångås.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:958 ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

Existensminimum (mom. 3)

2. Karl Björzén, Ewy Möller, Gunnar Hökmark och Bengt Wittbom (alla m)
anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Sorn
utskottet” och slutar med ”till dem” bort ha följande lydelse:

Reglerna om existensminimum är tänkta att fungera som ett sista
skyddsnät för att förhindra att flerbarnsfamiljer måste anlita socialhjälp för
att kunna betala skatten. Som utskottet tidigare uttalat kan dock från olika
utgångspunkter kritik riktas mot existensminimireglerna. Reglerna innebär
enligt utskottets mening inte heller någon långsiktig lösning på barnfamiljernas
problem. I avvaktan på att full hänsyn kan tas till barnfamiljernas lägre
skatteförmåga anser utskottet att existensminimireglerna bör ses över enligt
de riktlinjer som anges i motion 2689. Reglerna bör således även omfatta den
som bor i egen bostad av normal beskaffenhet och den som ”frivilligt” valt att
stanna hemma för vård av barn. Vidare bör enligt utskottets mening
barntillsynskostnader beaktas vid inkomstprövningen. Barnbidrag och flerbarnstillägg
bör ingå i normerna och dessa bör differentieras med hänsyn till
barnens ålder.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker
därför motion 2690 och avstyrker motion 2355 i den mån den inte kan anses
besvarad med vad utskottet anfört

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2690 yrkande 3 och med
avslag på motion 1984/85:2355 hos regeringen begär förslag om
ändring av existensminimireglerna i enlighet med vad i motion
1984/85:2689 anförts.

SkU 1984/85:37

Särskilt yttrande

Stig Josefson och Ingemar Hallenius (båda c) anför
När frågan om existensminimireglerna behandlades av riksdagen förra
våren förutsattes att en utredning om reglerna skulle komma till stånd och att
detta skulle ges regeringen till känna. Vi förutsätter att regeringen utan
onödigt dröjsmål kommer att beakta riksdagens begäran och har därför
avstått från att ställa särskilt yrkande i frågan.

minab/gotab Stockholm 1985 82125