SkU 1984/85:10

Skatteutskottets betänkande
1984/85:10

om kompensation till skogsägare som har gjort förluster i Vänerskogs
konkurs (prop. 1983/84:196)
Sammanfattning

Propositionen innebär att skogsägare som har gjort förluster i skogsägarföreningen
Vänerskogs konkurs skall få kompensation för skatt som har
erlagts för deklarerade skogsintäkter som hänför sig till inkomståret 1981.
Kompensationen beräknas enligt en schablon till ett belopp som i stort sett
kan anses motsvara mervärdeskatten och inkomstskatten på den del av
förlusten som överstiger en viss beloppsgräns. Förluster på fordringar som
uppkommit tidigare år än 1981 skall kunna kompenseras endast om
synnerliga skäl föreligger.

Utskottet tillstyrker propositionen med vissa ändringar som syftar till att
delvis tillgodose yrkandena i två motioner som väckts i ärendet. Bl. a. sänks
den föreslagna beloppsgränsen från 10000 till 4000 kr. exkl. moms.

I en reservation yrkar m, c och fp i anslutning till motionerna att
kompensationen regelmässigt skall omfatta även förluster på fordringar som
uppkommit år 1980 och att kompensationsgraden höjs i syfte att delvis
tillgodose kraven på kompensation även för erlagda egenavgifter.

Propositionen

Regeringen (finansdepartementet) föreslår i proposition 1983/84:196 att
riksdagen

1. godkänner i propositionen föreslagna grunder för kompensation till
skogsägare som har gjort förluster i Vänerskogs konkurs,

2. till Kompensation för förluster i Vänerskogs konkurs för budgetåret
1984/85 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 1500000 kr.

Riksdagen har i enlighet med utskottets förslag i betänkandet SkU
1983/84:53 beslutat uppskjuta behandlingen av ärendet till riksmötet 1984/
85.

Motionerna

1983/84:2929 av Björn Samuelson (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om nytt förslag
om kompensation till skogsägare som har gjort förluster i Vänerskogs
konkurs i enlighet med vad som har anförts i motionen.

1 Riksdagen 1984/85. 6 sami. Nr 10

SkU 1984/85:10

1983/84:2930 av Bertil Jonasson m. fl. (c, m, fp)

I motionen yrkas att riksdagen med ändring av propositionen beslutar att
kompensation skall utgå till alla skogsägare som har gjort förluster i
Vänerskogs konkurs i enlighet med i motionen angivna principer.

Utskottet

Enligt propositionen bör skogsägare som har gjort förluster i skogsägarföreningen
Vänerskogs konkurs den 18 december 1981 kunna få kompensation
för den skatt som har erlagts för deklarerade men förlorade fordringar för
försåld skog till föreningen. I fråga om fordringar som uppkommit under
inkomståret 1981 beräknas kompensationen till ett belopp som i allmänhet
kan anses motsvara mervärdeskatten och inkomstskatten på den del av
förlusten som överstiger 10000 kr. exkl. moms. Kompensationen för
mervärdeskatt skall — trots att olika skattesatser gällt under året — enligt
förslaget beräknas till 23,46 % av det mervärdebeskattade fordringsbeloppet
exkl. moms och kompensationen för inkomstskatt till 50 % av det inkomstbeskattade
fordringsbeloppet, allt till den del beloppet överstiger den angivna
beloppsgränsen. I fråga om fordringar som uppkommit tidigare än 1981 skall
kompensation kunna lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Beträffande detaljutformningen av förslaget kan nämnas att särskilda
regler föreslås om verksamheten gått med underskott eller med ett överskott
som endast motsvarar garantibeloppet för fastigheten. Dessa särskilda regler
innebär att skogsägaren skall få kompensation bara i den mån han för det
aktuella beskattningsåret har träffats av en kommunal merbeskattning på
grund av försäljningen. I detta sammanhang bör insättningar på skogskonto
m. m. återläggas och vissa justeringar göras i form av större ”fiktiva” avdrag
för egenavgifter m. m. Om skogsägaren är samtaxerad med annan person bör
även den personens inkomst av verksamheten beaktas. I propositionen
förutsätts också att det är sökanden själv som har gjort förlusten och att han
är en fysisk person. I särskilda fall där det skulle framstå som stötande att
vägra kompensation bör dock enligt propositionen kompensation inte vara
utesluten för dödsbon eller handelsbolag.

I motion 2929 yrkar Björn Samuelson (vpk) att också skogsägare som gjort
kännbara förluster under 10000 kr. eller som förlorat fordringar som
uppkommit år 1980 skall kunna få kompensation och att reglerna även skall
omfatta kommuner. Likaså anser Bertil Jonasson m. fl. (c, m, fp) enligt vad
de anför i motion 2930 att kompensation bör utgå även för förluster under
10 000 kr. och i fråga om fordringar som uppkommit under inkomståret 1980.
De yrkar dessutom att kompensation skall lämnas även för egenavgifter, att
ersättning bör utgå även om verksamheten gått med underskott och att
handelsbolag och dödsbon skall behandlas på samma sätt som fysiska
personer.

Bakgrunden till förslaget i propositionen är att de aktuella fordringarna

SkU 1984/85:10

har uppkommit genom att likvider för skog inte utbetalats direkt från
föreningen utan tillgodoförts medlemmarna genom överföring till särskilda
konton i föreningen där de varit tillgängliga för lyftning. Genom ett
förhandsbesked från riksskatteverket, som slutligt prövats av regeringsrätten
genom en dom den 4 juni 1983, har klarlagts att fordringsbeloppen skulle
redovisas vid beskattningen trots att de inte utbetalats och att avdrag inte
medges för förlusterna av fordringarna vid konkursen. Enligt vad som anförs
i propositionen skulle de aktuella förlusterna sannolikt anses som avdragsgilla
om frågan prövades enligt de nya regler om kapitalförluster som gäller
fr. o.m. 1984 års taxering. De nya reglerna gäller inte retroaktivt.

Det anförda innebär, som departementschefen konstaterar, att skogsägarna
på detta sätt får betala inkomstskatt för skogsförsäljningar som de inte fått
någon egentlig betalning för. Enligt vad utskottet inhämtat har bestämmelserna
regelmässigt tillämpats på detta sätt. Även mervärdeskatt har så långt
som möjligt tagits ut på fordringarna, något som skattemyndigheterna
särskilt kontrollerat i fråga om fordringar över 5000 kr.

Vid tidigare riksdagsbehandling av de aktuella frågorna har finansministern
och utskottet av principiella skäl motsatt sig att genom en retroaktiv
skattelagstiftning ändra det materiella resultatet av regeringsrättens dom
men instämt i uppfattningen att skogsägare som försatts i en ohållbar
ekonomisk situation till följd av beskattningen bör kompenseras i någon
form.

I propositionen anför finansministern att kompensationen bör syfta till att
försätta berörda skogsägare i samma situation som om avdrag hade medgetts
för förlusten men att det bör krävas något mer än att skogsägaren beskattats
och träffats av en förlust. Förlusten bör vara av en sådan storleksordning att
skatteuttaget kan förväntas ha en påtaglig effekt på skogsägarens ekonomiska
situation.

Utskottet instämmer i finansministerns bedömningar men har med hänsyn
till de speciella förhållanden som motionärerna åberopar samtidigt viss
förståelse för kraven på ytterligare lättnader. För att kunna belysa effekterna
av olika alternativ har utskottet låtit utföra vissa sammanställningar rörande
ifrågavarande fordringar och inhämtat ytterligare upplysningar från skatteadministrationen.

Som framgår av en till betänkandet fogad bilaga hänför sig ett förhållandevis
stort antal fordringar till perioden 1977—1980. Enligt utskottets uppfattning
saknas anledning att medge en generell kompensation i fråga om
fordringar som ligger långt tillbaka i tiden, räknat från konkurstillfället i
december 1981. Vad som möjligen kan diskuteras är om inte reglerna — i
enlighet med vad som yrkas i motionerna — skulle kunna tillämpas också på
fordringar som uppkommit under 1980.1 praktiken skulle det emellertid vara
ogörligt att från det belopp som kvarstår i konkursen 1981 särskilja belopp
som hänför sig just till 1980 och att dessutom kontrollera att beloppet tagits
med i inkomstredovisningen för detta år. I motsats till vad som är fallet för

SkU 1984/85:10

inkomståret 1981 saknar man för tidigare år helt material till underlag för den
bedömning som erfordras härvidlag. Med en generell lösning för 1980 kan
man därför inte undvika att få med också fordringsbelopp som ligger så långt
tillbaka i tiden som 1977, något som inte yrkats från något håll och som inte
heller kan anses motiverat. Det kan framhållas att dessa äldre fordringar
varit tillgängliga för lyftning till december 1980 och med tiden tagit karaktär
av helt vanliga lånefordringar. Enligt utskottets uppfattning måste det mot
denna bakgrund anses tillräckligt att — på sätt som föreslås i propositionen —
i fråga om fordringar som uppkommit före 1981 lämna kompensation om
skogsägaren kan visa att han hamnat i ekonomiska svårigheter på grund av
att det förlorade fordringsbeloppet har beskattats. Utskottet instämmer
således i departementschefens uppfattning i denna fråga och avstyrker
motionerna i motsvarande del.

Ett mycket stort antal av fordringsbeloppen för 1981 — närmare 20000 —
avser rena småbelopp på ca 100 kr. i medeltal. Av praktiska skäl är det därför
ofrånkomligt med en beloppsgräns. Höjden på gränsen bör enligt utskottets
uppfattning avvägas så att kompensation lämnas när fordringarna uppgår till
så stort belopp att en beskattning mot bakgrund av de nyss angivna
förhållandena i allmänhet kan anses som alltför betungande och att man
samtidigt tar viss hänsyn till de skäl som talar mot att belasta skatteadministrationen
med ett stort antal kompensationsärenden rörande mindre
betydande belopp. Med hänsyn till föreliggande omständigheter finner
utskottet för sin del att beloppsgränsen bör kunna sänkas till 4000 kr. exkl.
moms. I sammanhanget vill utskottet nämna att alltför små belopp - belopp
under 50 kr. — inte bör utbetalas.

Ett resultat av att beloppsgränsen sänks kan bli att vissa skogsägare som
inte är registrerade till mervärdeskatt — skogsägare med en skattepliktig
omsättning som inte överstiger 10000 kr. - kan bli berättigade till
kompensation. I motsats till andra skall dessa skogsägare deklarera sina
inkomster inkl. mervärdeskatt. Kompensationen bör även i dessa fall
beräknas på det inkomstbeskattade beloppet. Detta leder till att beloppsgränsen
här bör tas upp inkl. moms, dvs. i avrundat tal till 5000 kr.

Utskottets förslag innebär att antalet ansökningar kommer att mer än
fördubblas. För att underlätta den praktiska tillämpningen för såväl skatteadministrationen
som för skogsägarna föreslår utskottet att detaljutformningen
förenklas, så att kompensation enligt huvudreglerna lämnas även om
verksamheten gått med underskott eller med så lågt överskott att garantibeskattningen
varit effektiv. Avsikten är bl. a. att man härmed skall slippa att ta
hänsyn till samtaxeringar, insättningar på skogskonto m. m. och egenavgifter.

I likhet med motionärerna anser utskottet att också dödsbon och
handelsbolag bör omfattas av den generella kompensationen. Några särskilda
regler för sådana juridiska personer erfordras inte enligt utskottets

SkU 1984/85:10

uppfattning. Detta innebär att ett dödsbo som taxerats för fordringsbeloppet
i fråga bör kunna få kompensation enligt samma regler som gäller för en
fysisk person. Vissa dödsbon taxeras inte utan beskattas enligt reglerna för
handelsbolag, dvs. delägarna beskattas direkt var och en för sin del av
inkomsten. Vad gäller sådana dödsbon och handelsbolag bör varje delägare
kunna erhålla kompensation beräknat på den del av förlusten som belöper på
honom. Motsvarande bör gälla också vid samäganderätt.

Enligt utskottets uppfattning saknas skäl att medge kompensation åt andra
juridiska personer än dödsbon och handelsbolag.

Av skäl som departementschefen anfört bör kompensation inte medges för
egenavgifter. Eftersom sådana avgifter är avdragsgilla vid taxeringen skulle
regelsystemet i alltför hög grad kompliceras med en sådan kompensation.

Med här angivna ändringar tillstyrker utskottet de i propositionen
föreslagna grunderna för kompensationen och avstyrker motionerna i den
mån de inte har tillgodosetts.

Kompensationen till var och en av de ca 250 skogsägare som uppnår den i
propositionen föreslagna beloppsgränsen 10000 kr. exkl. moms kommer
enligt utskottets förslag att öka med 4410 kr. Kompensation upp till detta
belopp kommer såvitt statistiken utvisar att kunna utgå till ytterligare drygt
400 personer. Det sammanlagda medelsbehovet kan med stöd härav
beräknas öka med ca 2 milj. kr. till drygt 4 milj. kr. Som anförs i
propositionen faller merparten härav på budgetåret 1984/85 och en mindre
del på budgetåret 1985/86. För att bekosta kompensationen bör 3 milj. kr.
föras upp på en tilläggsbudget för budgetåret 1984/85. Medelsbehovet för
tiden efter den 30 juni 1985 bör tas upp i samband med statsbudgeten för
nästa budgetår.

Utskottet hemställer

1.att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:196 punkt 1
samt motionerna 1983/84:2929 och 1983/84:2930 godkänner de i
propositionen föreslagna grunderna för kompensation till skogsägare
som har gjort förluster i Vänerskogs konkurs med de
ändringar som utskottet ovan förordat,

2. att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:196 punkt 2
och vad utskottet ovan anfört och hemställt till Kompensation för
förluster i Vänerskogs konkurs på tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1984/85 under sjunde huvudtiteln anvisar ett
förslagsanslag av 3000000 kr.

Stockholm den 13 november 1984

På skatteutskottets vägnar
RUNE CARLSTEIN

SkU 1984/85:10

Närvarande: Rune Carlstein (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
förste vice talman Ingegerd Troedsson (m), Olle Westberg (s), Hagar
Normark (s), Ingemar Hallenius (c), Karl Björzén (m), Kjell Johansson (fp),
Anita Johansson (s), Lars Hedfors (s), Anna Lindh (s), Ewy Möller (m),
Bruno Poromaa (s) och Erkki Tammenoksa (s).

Reservation

Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c), förste vice talman Ingegerd
Troedsson (m), Ingemar Hallenius (c), Karl Björzén (m), Kjell Johansson
(fp) och Ewy Möller (m) anser

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar med på s. 3 med "Sorn
framgår” och slutar på s. 4 med ”motsvarande del.” bort ha följande lydelse:

Som framgår av en till betänkandet fogad bilaga hänför sig huvuddelen av
medlemsfordringarna vid konkurstillfället till fordringar som uppkommit
före 1981. Dessa äldre fordringar har alltså för skogsägarna som grupp väl så
stor ekonomisk betydelse, och den enskilde kan givetvis drabbas lika hårt
oavsett när fordringen uppkom. Det kan också framhållas att de äldre
fordringarna genomsnittligt tycks vara ungefär lika stora som fordringarna
från 1981.

Att begränsa kompensationen till den grupp som har gjort förluster 1981
måste anses orättvist och godtyckligt, särskilt som möjligheterna att lyfta de
tidigare fordringarna varit begränsade. Som framhålls i motionerna låstes
avsevärda belopp på skogsägarnas konton i samband med en ackordsförhandling
1980.

Invändningarna mot att ta med dessa äldre fordringar har främst varit av
administrativ karaktär. Att antalet skogsägare som skulle bli berättigade till
kompensation ökar är emellertid något som enligt utskottets uppfattning
snarast stödjer motionärernas uppfattning. Med de förenklingar av reglerna
som utskottet förordar i det följande bör inte heller olägenheterna härav
överdrivas.

Mot denna bakgrund finner utskottet sig böra tillstyrka motionärernas
krav att också fordringar som uppkommit år 1980 och som fortfarande
kvarstod vid konkurstillfället bör omfattas av reglerna. I sammanhanget bör
framhållas att det givetvis bör ankomma på den som söker kompensation att
visa att förutsättningarna härför uppfylls och således att förebringa den
utredning som kan anses behövlig vid bedömningen. Några särskilda
svårigheter härvidlag torde i allmänhet inte föreligga.

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Av skäl”
och slutar med ”sådan kompensation.” bort ha följande lydelse:

När det gäller kompensationens höjd vill utskottet framhålla att många
skogsägare har väsentligt högre marginalskatt än de 50 % som i propositionen
föreslås som kompensation för den inkomstskatt som utgått på fordringsbeloppet.
Därtill kommer avgifterna till socialförsäkringen, som i viss

SkU 1984/85:10

utsträckning har karaktär av skatt. Beträffande dessa avgifter bör visserligen
beaktas att beskattningen trots allt kan ha medfört en viss om dock begränsad
förmån inom socialförsäkringssystemet och att avgifterna är avdragsgilla.
Det bör därför inte komma i fråga att lämna full kompensation för
egenavgifterna. Att sådan avgifter utgått bör dock i viss mån beaktas vid
bedömningen av procentsaten för kompensationen. Mot denna bakgrund
finner utskottet att kompensation bör utgå med 55 % av det i inkomstdeklarationen
redovisade beloppet, vartill kommer kompensation för mervärdeskatt.

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med
”Kompensationen till” och slutar med ”nästa budgetår.” bort ha följande
lydelse:

Det sammanlagda medelsbehovet kan med utskottets förslag uppskattas
öka med ca 3 milj. kr. till ca 5 milj. kr. Som anförs i propositionen faller
merparten härav på budgetåret 1984/85 och en mindre del på budgetåret
1985/86. För att bekosta kompensationen bör 3 milj. kr. föras upp på en
tilläggsbudget för budgetåret 1984/85. Medelsbehovet för tiden efter den 30
juni 1985 bör tas upp i samband med statsbudgeten för nästa budgetår.

SkU 1984/85:10

Bilaga

Medlemsfordringar i Vänerskogs konkurs

Beloppsgräns, kr. exkl./inkl. moms.	2 000/2 470	4 000/4 938	10 000/12 346
Period	1981 1977-81	1981	1977-81	1981	1977-81
Antal fordringar över
beloppsgränsen	1 230 5 310	690	2 950	250	1 000
Fordringsbelopp totalt, mkr	12,6 48,6	10,9	40,5	7,4	25,8
exkl. moms	10,2 39,4	8,8	2,8	6,0	20,9
belopp under gränsen	2,4 10,6	2,8	11,8	2,5	10,0
netto över gränsen	7,8 28,8	6,0	21,0	3,5	10,9
Total kompensation (oförändrade
regler frånsett beloppsgränsen)	5,7 21,2	4,4	15,4	2,6	8,0
Kompensation för förlust på
3 000 kr.	315		-		-
6 000 kr.	2 100		631		-
12 000 kr.	5 671	4 201		-
25 000 kr.	13 406	11 937	7 529
50 000 kr.	28 282	26 813	22 405

mlnab/gotmb Stockholm 1984 79273