SfU 1984/85:2

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1984/85:2

om vissa handikappfrågor
Motionerna

I motion 1983/84:619 av Gullan Lindblad (m) och Nils Carlshamre (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om åtgärder ägnade att
åstadkomma en ny bedömning av ärenden rörande handikappersättning till
psoriasissjuka i enlighet med motionen.

I motion 1983/84:780 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen hemställer hos regeringen om förslag som innebär att bilen
erkänns som tekniskt hjälpmedel för handikappade,

2. att riksdagen hemställer hos regeringen att därvid även undersöka
möjligheterna att sluta upphandlingsavtal i enlighet med vad som anförs i
motionen.

I motion 1983/84:1200 (yrk. 1) av Margit Sandéhn (s) och Maj-Lis
Landberg (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts beträffande åtgärder för att de psoriasissjukas
kostnader i samband med sjukdomen minskas. (Motionen i övrigt behandlas
i betänkande SfU 1984/85:1.)

I motion 1983/84:1589 av Elver Jonsson m. fl. (fp, c, m) hemställs att
riksdagen beslutar begära att regeringen förelägger riksdagen förslag till
förändringar och förbättringar beträffande handikappades möjligheter att
inneha egen bil.

I motion 1983/84:1599 av Bengt Lindqvist (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av samhällets kompensation till diabetiker för
de merkostnader de har på grund av sin sjukdom.

Utskottet har inhämtat yttranden över motion 1983/84:619 från riksförsäkringsverket,
Försäkringskasseförbundet, försäkringsöverdomstolen och
Handikappförbundens centralkommitté. Till Försäkringskasseförbundets
yttrande har fogats yttranden från Blekinge, Gävleborgs, Hallands, Kopparbergs,
Kristianstads, Kronobergs, Norrbottens, Stockholms, Södermanlands,
Värmlands, Västernorrlands, Västmanlands, Älvsborgs, Örebro och
Östergötlands läns samt Göteborgs och Malmö allmänna försäkringskassor.
Vidare har till Handikappförbundens centralkommittés yttrande fogats
yttrande från Svenska psoriasisförbundet.

Över motion 1983/84:780 har utskottet inhämtat yttranden från Handikappförbundens
centralkommitté, De handikappades riksförbund och handikappinstitutet.

1 Riksdagen 1984185.11 sami. Nr2

Rättelse: S. 1, rad 3 nedifrån räknat Står: 1983/84:619 Rättat till: 1983/84:780

SfU 1984/85:2

Gällande bestämmelser

Handikappersättning

Handikappersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)
kan utgå med f. n. 65 , 50 eller 34% av basbeloppet per år alltefter
omständigheterna i det enskilda fallet. Ersättningen tillkommer försäkrad
som fyllt 16 år och som, innan han fyllt 65 år, för avsevärd tid fått sin
funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han antingen i sin dagliga
livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan eller - för att kunna
förvärvsarbeta - behöver hjälp av annan eller eljest till följd av handikappet
får vidkännas betydande merutgifter. Ersättningen till blind utgör för tid före
den månad hel ålderspension eller hel förtidspension börjar utgå 65 % av
basbeloppet per år. Därefter utgår 34 % av basbeloppet om stödbehovet i det
särskilda fallet inte ger anledning till högre ersättning. Även den som är döv
eller gravt hörselskadad har en ovillkorlig rätt till handikappersättning med
34 % av basbeloppet.

Bidrag till bil till handikappade personer

Handikappade som är beroende av bil för sitt arbete eller studier kan
erhålla statligt bidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen till inköp av bil.
Inom ramen för sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsverksamhet kan handikappade
vidare utan kostnad erhålla vissa tekniska hjälpmedel. Dessa
finns upptagna i den av handikappinstitutet utgivna hjälpmedelsförteckningen.
Handikappmoped utgör ett sådant hjälpmedel. Den som är berättigad till
handikappmoped kan i stället erhålla ett kontant belopp om f. n. 8 500 kr. till
inköp av bil. Kontant belopp kan inte utgå om bidrag till inköp av bil utgått
enligt arbetsmarknadskungörelsen. Förutom dessa direkta bidrag förekommer
andra stödformer som skattelättnader, färdtjänst och merutgifter inom
handikappersättningen för bil.

Utredningsarbete m. m.

Handikappersättning

Bestämmelserna om rätt till handikappersättning trädde i kraft den 1 juli
1975. En redovisning av den praktiska tillämpningen av de nya reglerna
lämnades av riksförsäkringsverket i betänkande Ds S 1977:6, Erfarenheterna
av handikappersättningen. När det gällde frågan om nedsatt funktionsförmåga
konstaterade verket att det i den praktiska tillämpningen har visat sig
att personer med vissa handikapp, t. ex. psoriasis, har bedömts inte ha sådan
nedsättning i funktionsförmågan som erfordras för rätt till handikappersättning,
trots att de i vissa fall haft stora merutgifter för att kunna upprätthålla
sin funktionsförmåga. Enligt verkets mening borde inte funktionsförmågan

SfU 1984/85:2

prövas fristående utan tillsammans med de hjälpbehov och merutgifter som
handikappet ger upphov till.

I sitt remissyttrande över betänkandet framhöll försäkringsdomstolen att
grunden för avslag inte varit den som riksförsäkringsverket antagit utan att
grunden varit att de av handikappet föranledda godtagbara merutgifterna
eller hjälpbehoven inte varit av den storlek att rätt till handikappersättning
förelegat. Mot denna bakgrund konstaterade departementschefen i proposition
1977/78:100, bilaga 8, att den rådande rättstillämpningen överensstämde
med vad verket förordat, och någon lagändring var således inte
erforderlig. Verket uppmanades emellertid att utfärda nya tillämpningsföreskrifter.
I juni 1978 utfärdade riksförsäkringsverket nya tillämpningsföreskrifter
i en kungörelse om handikappersättning (RFFS 1978:13). Härav
framgår att vid bedömningen av funktionsförmågans nedsättning skall
utgångspunkten vara den försäkrades funktionsförmåga före behandlande
eller hjälpande åtgärder i anledning av handikappet.

Härefter har riksförsäkringsverket haft i uppdrag att utreda frågan om
vilka merutgifter som bör beaktas vid prövningen av rätten till handikappersättning
på grund av olika sjukdomar och handikapp. Enligt uppdraget skulle
utredningen bl. a. sikta till att få fram vissa schabloner, som kunde tjäna som
underlag för bedömningen av merutgifterna i olika situationer och där så var
möjligt begränsa granskningen i det enskilda fallet till att främst avse
handikappets närmare beskaffenhet och vilka slag av merkostnader detta
skulle föra med sig.

Resultatet av detta utredningsuppdrag har redovisats i betänkandet (Ds S
1981:16) Merutgifter m. m. inom handikappersättningen. Enligt riksförsäkringsverket
gav resultatet av utredningen inte anledning att för ytterligare
några handikapp föreslå införandet av motsvarande garantiregler som för
blinda och döva. Grundförutsättningen för tillämpningen av en garantiregel,
nämligen att ett visst handikapp bör medföra ett stödbehov av i stort sett
samma slag och omfattning för samtliga personer som har samma grad av
handikappet, är - såvitt framgick av den verkställda utredningen - sällan eller
aldrig uppfylld. Tvärtom visade resultatet på avsevärda individuella skillnader
i fråga om stödbehovet vid samma slag och svårighetsgrad av ett
handikapp. Detta var bl. a. fallet med psoriasissjuka där verket fann att
endast individuella bedömningar av rätten till handikappersättning kunde
komma i fråga. Såvitt gällde diabetessjuka fann riksförsäkringsverket att
handikappersättning endast kom i fråga när diabetikerna hade ytterligare
sjukdomar som påverkade stödbehovet, såsom exempelvis komplikationer
till diabetesen.

I detta sammanhang bör också nämnas att regeringen i februari 1984 i
enlighet med vad som tidigare förordats (prop. 1982/83:3, SfU 14, rskr 211)
uppdragit åt statens handikappråd att göra en kartläggning av det ekonomiska
stödet till handikappade. Enligt direktiven skall kartläggningen vara
allsidig och avse såväl stöd från den allmänna försäkringen som statligt och
kommunalt stöd, inkl. skattelättnader.

1* Riksdagen 1984/85.11 sami. Nr2

SfU 1984/85:2

Bidrag till bil till handikappade personer

På riksdagens begäran (SfU 1977/78:25) har en parlamentariskt sammansatt
kommitté, bilstödskommittén (S 1979:04), haft i uppdrag att göra en
allsidig utredning av frågan om bilstöd till handikappade.

I betänkandet (SOU 1982:44) Nytt bilstöd till handikappade föreslår
kommittén ett enhetligt och samordnat system för att ekonomiskt stödja
handikappades innehav av egen bil. Huvudprinciperna har varit att ett
bilstöd dels skall täcka de merkostnader för förflyttning som är en följd av
handikappet, dels ge ett ekonomiskt stöd till dem vars inkomst annars inte
gör det möjligt att skaffa bil. Enligt kommittén talar två skäl för att bibehålla
och bygga ut bilstödet som komplement och alternativ till färdtjänsten,
nämligen att egen bil ger handikappade större rörlighet och oberoende och
dessutom redan vid en måttlig resevolym medför lägre samhällskostnader.
Bilstödet bör vidare, enligt kommitténs mening, vara utformat så att det ger
bättre stöd till icke förvärvsarbetande handikappade än i dag. Ett sammanhållet
bilstöd för såväl förvärvsarbetande som icke förvärvsarbetande
handikappade är viktigt av principiella skäl men också därför att det ger en
enklare och mer överskådlig administration. Förslaget till bilstöd har från
dessa utgångspunkter konstruerats som en modell med olika delar enligt
följande. Kreditgaranti för inköp av bil som gör det möjligt för alla att utan
dröjsmål skaffa bil. Lån skall förmedlas på den allmänna kreditmarknaden,
och kommunerna skall genom borgensförbindelse svara för själva kreditgarantin.
Garantin skall gälla en lånetid på sju år, och lånebeloppet bör som
regel inte kunna överstiga 3,5 basbelopp. Vidare skall som regel en sjundedel
av inköpskostnaden satsas av den handikappade själv. Kapitalkostnadsbidrag,
som är ett inkomstprövat stöd för att bidra till lånekostnader för dem
som har svag ekonomi. Det skall utgå endast till den som beviljats
kreditgaranti. Driftbidrag som skall utgå generellt med 23 % av basbeloppet
för att täcka de högre driftkostnader som handikappet medför. Slutligen
specialutrustningsbidrag som är avsett att helt täcka kostnaderna för en
anpassning av bilen till den handikappades förutsättningar.

Betänkandet, som har remissbehandlats, är föremål för beredning inom
regeringskansliet.

Remissyttranden över motion 1983/84:619 om handikappersättning till psoriasissjuka I

motion 1983/84:619 begärs åtgärder i syfte att åstadkomma en mindre
restriktiv bedömning av ärenden rörande handikappersättning till psoriasissjuka.

Försäkringsöverdomstolen har i sitt yttrande särskilt tagit upp påståendet i
motionen om att domstolen avslagit framställningar om handikappersättning
med motiveringen att den försäkrades funktionsförmåga inte varit nedsatt i
tillräcklig omfattning. Domstolen tillbakavisar påståendet och hänvisar till

SfU 1984/85:2

sitt remissvar över riksförsäkringsverkets betänkande (Ds S 1977:6) Erfarenheter
av handikappersättning, som är återgivet bl. a. i verkets betänkande
(Ds S 1981:16) Merutgifter m.m. inom handikappersättningen. Härav
framgår att domstolen grundat sin rättstillämpning på en sammanvägd
bedömning av nedsättningen av funktionsförmågan och förekomsten av
hjälpbehov och/eller merutgifter. Att framställningar om handikappersättning
inte bifallits har som regel berott på att hjälpbehovet och/eller de
godtagbara merutgifterna inte har sådan omfattning att handikappersättning
kunnat utgå. Denna rättstillämpning gäller alltjämt i domstolen, och vid
bedömningen av rätt till handikappersättning skiljer sig inte mål som gäller
psoriatiker från mål som gäller andra handikappade.

I riksförsäkringsverkets yttrande redogör verket för sitt tidigare utredningsarbete
i frågan. Med hänvisning härtill anför verket att individuella
bedömningar av rätten till handikappersättning är nödvändiga beträffande
psoriasissjuka. Enligt verkets mening skulle en mindre restriktiv bedömning,
på sätt som förordats i motionen, förutsätta någon form av schablonbedömning
men mot bakgrund av vad ovan anförts är någon schablonisering av
rätten till ersättning till psoriasissjuka inte ändamålsenlig. Verket avstyrker
därför bifall till motionen.

Försäkringskasseförbundet har i sitt yttrande anfört att frågan om handikappersättning
till psoriasissjuka har varit föremål för utredning ett flertal
gånger, och förbundet anser inte att den behöver utredas på nytt. Förbundet,
som i och för sig är positivt till en mer generös bedömning av rätten till
handikappersättning till psoriasissjuka, anser att för att uppnå detta syfte
erfordras en lagändring. Ett sätt skulle enligt förbundet vara att införa en
ytterligare, lägre ersättningsnivå. Denna ersättningsnivå skulle även gälla
andra grupper av handikappade.

Handikappförbundens centralkommitté (HCK), som inhämtat yttrande
från Svenska psoriasisförbundet, delar motionärernas uppfattning att psoriatiker
f. n. diskrimineras vid ansökningar om handikappersättning. Svenska
psoriasisförbundet framhåller att psoriatiker har betydande merkostnader på
grund av sin sjukdom och att dessa sammantagna med det ingrepp i
livsföringen som den intensiva behandlingen medför borde berättiga till
handikappersättning. HCK tillstyrker därför motionen.

Remissyttranden över motion 1983/84:780 om bilstöd till handikappad

I motion 1983/84:780 begärs förslag från regeringen om att bil erkänns som
tekniskt hjälpmedel för handikappade.

Handikappförbundens centralkommitté (HCK) delar motionärernas uppfattning
om att bil bör erkännas som tekniskt hjälpmedel. HCK som tidigare
beretts tillfälle att yttra sig över bilstödskommitténs förslag var därvid starkt
kritisk på flera punkter. Bl. a. ansåg HCK att förbättringar för nytillkommande
grupper inte fick genomföras på bekostnad av dem som i dag är
berättigade till bilstöd. Motionsförslaget skulle enligt HCK innebära en

SfU 1984/85:2

betydligt bättre lösning av frågan om bilstöd och borde heller inte medföra
någon ytterligare försening av frågans lösning. HCK tillstyrker därför
motionen.

De handikappades riksförbund (DHR) anför att motionärernas förslag i
stort sett överensstämmer med vad förbundet uttalade i sitt remissvar över
bilstödskommitténs betänkande. Enligt förbundets mening är det angeläget
att bilfrågan för rörelsehindrade snarast får en lösning.

Handikappinstitutet stöder däremot bilstödskommitténs förslag och anser
ätt detta snarast bör förverkligas i en eller annan form.

Utskottet

Handikappersättning

Handikappersättning utgår till försäkrad som fyllt 16 år och som, innan han
fyllt 65 år. för avsevärd tid fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan
omfattning att han antingen i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande
hjälp av annan eller för att kunna förvärvsarbeta behöver hjälp av annan
eller eljest till följd av handikappet får vidkännas betydande merutgifter.
Alltefter hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek utgår handikappersättning
med 65, 50 eller 34% av basbeloppet per år.

Enligt riksförsäkringsverkets tillämpningsföreskrifter (RFFS 1978:13)
skall vid bedömningen av funktionsförmågans nedsättning utgångspunkten
vara den försäkrades funktionsförmåga före behandlande eller hjälpande
åtgärder i anledning av handikappet.

I motion 1983/84:619 av Gullan Lindblad och Nils Carlshamre anförs att
psoriatiker har betydande merkostnader på grund av sitt handikapp men att
de missgynnas vid bedömningen av rätt till handikappersättning. Detta beror
enligt motionärerna på att besvärsinstanserna inte ansett att psoriatikernas
funktionsförmåga varit nedsatt i sådan omfattning att rätt till handikappersättning
förelegat. Motionärerna begär därför att åtgärder vidtas i syfte att
åstadkomma en mindre restriktiv bedömning av ärenden rörande handikappersättning
till psoriasissjuka.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har försäkringsöverdomstolen,
riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet och
Handikappförbundens centralkommitté yttrat sig över motionen. Försäkringsöverdomstolen
har tillbakavisat påståendet om att psoriatikers framställningar
om handikappersättning har avslagits med motiveringen att
funktionsförmågan inte varit nedsatt i tillräcklig omfattning. Domstolen har
uppgett att den grundar sin rättstillämpning på en sammanvägd bedömning
av nedsättningen av funktionsförmågan och förekomsten av hjälpbehov
och/eller merutgifter, och vid bedömningen av rätt till handikappersättning
skiljer sig inte mål som gäller psoriatiker från mål som gäller andra
handikappade. Riksförsäkringsverket har avstyrkt bifall till motionen med

SfU 1984/85:2

hänsyn till att motionsförslaget förutsätter någon form av schablonbedömning
medan enligt verkets mening individuella bedömningar är nödvändiga
beträffande psoriasissjuka. Försäkringskasseförbundet är positivt till en mer
generös bedömning av rätten till handikappersättning för psoriasissjuka och
anser att ett sätt skulle vara att införa en ytterligare, lägre ersättningsnivå
inom handikappersättningen. Denna ersättningsnivå skulle även gälla andra
grupper av handikappade. Handikappförbundens centralkommitté delar
motionärernas uppfattning och tillstyrker motionen.

Enligt utskottets mening framgår det av såväl försäkringsöverdomstolens
yttrande som av det inledningsvis redovisade utredningsmaterialet att
bedömningen av rätt till handikappersättning för psoriatiker sker enligt
samma grunder som för andra grupper av handikappade. Såvitt gäller frågan
om någon form av schablonbedömning för psoriatiker har utskottet tidigare
avvisat denna tanke i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1982/83:18.
Utskottet saknar skäl frångå denna bedömning. Mot denna bakgrund är
utskottet således inte berett att förorda någon ändring på sätt som föreslagits
i motion 619.

Även motionärerna i motion 1983/84:1200 av Margit Sandéhn och Maj-Lis
Landberg tar upp frågan om handikappersättning till psoriasissjuka. Motionärerna
pekar på att psoriasis kan medföra höga kostnader för den sjuke
såsom exempelvis för resor till och från behandlingsanläggningarna och för
inköp av egen ljusanläggning. Vidare påverkas sänglinne och kläder av de
preparat som den sjuke måste använda och slits därför onormalt genom täta
tvättningar. Enligt motionärerna bör handikappersättning utgå till kroniskt
psoriasissjuka dels som kompensation för väsentligt höjda levnadskostnader,
dels för höga vårdkostnader. Motionärerna begär därför i yrkande 1 ett
tillkännagivande om att åtgärder bör vidtas för att minska de psoriasissjukas
kostnader i samband med sjukdomen.

Utskottet har i betänkande SfU 1982/83:18 avstyrkt en motion med samma
syfte som den förevarande med motiveringen att utskottet inte ansåg sig böra
göra något generellt uttalande om rätt till handikappersättning för psoriasissjuka.
Utskottet vidhåller denna inställning. I sammanhanget vill utskottet
dock upplysa om att ultravioletta lampor för psoriasissjuka numera betraktas
som tekniskt hjälpmedel för handikappade.

I anslutning till behandlingen av dessa två motioner vill utskottet erinra om
det inledningsvis nämnda uppdrag statens handikappråd har fått i syfte att
göra en kartläggning av det ekonomiska stödet till handikappade.

Bengt Lindqvist tar i motion 1982/83:1599 upp frågan om diabetikers
merkostnader på grund av sin sjukdom. Motionären hänvisar till att
konsumentverket beräknat att diabetiker har en årlig merkostnad för mat
med mellan 2 000 och 3 000 kr. uttryckt i 1983 års prisnivå. Dessutom
tillkommer kostnader för läkarbesök, resor, sjukvårdande behandlingar
m. m. Sammanlagt beräknas i motionen att diabetikers årliga merkostnader
uppgår till mellan 3 500 och 5 000 kr. Enligt motionären är möjligheterna för

SfU 1984/85:2

diabetiker att få handikappersättning lika begränsade som möjligheterna att
få extra avdrag i deklarationen, och han begär därför en översyn av
samhällets kompensation till diabetiker för de merkostnader de har på grund
av sin sjukdom.

Den ovannämnda kartläggningen av det ekonomiska stödet till handikappade
som statens handikappråd fått i uppdrag att göra skall enligt direktiven
vara allsidig och avse såväl stöd från den allmänna försäkringen som statligt
och kommunalt stöd, inkl. skattelättnader. Med hänsyn härtill anser
utskottet inte att någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 1599 är
påkallad.

Bidrag till bil till handikappade personer

Handikappade som är beroende av bil för sitt arbete eller studier kan
erhålla statligt bidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen för inköp av bil.
Bidraget är inkomstprövat och utgår f. n. med högst 30 000 kr.

Handikappade kan vidare erhålla vissa tekniska hjälpmedel. Handikappmoped
är ett sådant hjälpmedel. Den som är berättigad till handikappmoped
kan i stället erhålla ett kontant belopp om f. n. 8 500 kr. till inköp av bil.

Förutom dessa direkta bidrag förekommer andra stödformer såsom
skattelättnader, merutgifter för bil inom handikappersättningen och färdtjänst.

Bilstödskommittén har, såsom inledningsvis redovisats, i sitt betänkande
(SOU 1982:44) Nytt bilstöd till handikappade föreslagit ett enhetligt och
samordnat system för att ekonomiskt stödja handikappades innehav av egen
bil. Huvudprinciperna har varit att ett bilstöd dels skall täcka de merkostnader
för förflyttning som är en följd av handikappet, dels ge ett ekonomiskt
stöd till den vars inkomst annars inte gör det möjligt att skaffa egen bil.
Förslaget har konstruerats som en modell med olika delar, nämligen
kreditgaranti för inköp av bil, kapitalkostnadsbidrag, driftbidrag och specialutrustningsbidrag.
Bilstödskommitténs betänkande har remissbehandlats
och är föremål för beredning inom regeringskansliet.

I motion 1983/84:1589 av Elver Jonsson m. fl. begärs förslag till förändringar
och förbättringar beträffande handikappades möjligheter att inneha egen
bil. Motionärerna anför en rad skäl för att förverkliga ett förbättrat bilstöd
till de handikappade. Bl. a. är ett förbättrat bilstöd ett viktigt social- och
arbetsmarknadspolitiskt instrument, och dessutom kommer ett sådant stöd
att minska kostnadstrycket på den allmänna färdtjänsten. Motionärerna,
som hänvisar till bilstödskommitténs förslag, anser att alltför lång tid förflutit
sedan betänkandet avlämnades, och regeringen bör därför med förtur lägga
fram ett förslag.

Även motionärerna i motion 1983/84:780 av Lars Werner m. fl. tar upp
frågan om bilstöd till handikappade. De anser dock att bilstödskommitténs
förslag är behäftat med en rad brister och vill ha en annan utformning av

SfU 1984/85:2

stödet. I motionen hävdas att den bästa lösningen är att erkänna bil som
tekniskt hjälpmedel för handikappade. En sådan lösning skulle enligt
motionärerna inte heller behöva skilja sig kostnadsmässigt särskilt mycket
från bilstödskommitténs förslag. Enligt beräkningar i motionen skulle den
sammanlagda kostnaden för bil som tekniskt hjälpmedel uppgå till 172 milj.
kr. per år. Mot denna bakgrund begärs i yrkande 1 förslag från regeringen
som innebär att bil erkänns som tekniskt hjälpmedel för handikappade. I
yrkande 2 begärs att regeringen därvid även undersöker möjligheterna att
sluta upphandlingsavtal med svenska biltillverkare i syfte att nedbringa
kostnaderna och utveckla bättre anpassade fordon.

Av remissyttrandena över motion 780 framgår att Handikappförbundens
centralkommitté och De handikappades riksförbund delar motionärernas
uppfattning medan handikappinstitutet anser att bilstödskommitténs förslag
snarast bör förverkligas.

Utskottet förutsätter att regeringen inom en snar framtid lägger fram ett
förslag om förbättrat bilstöd till handikappade. I avvaktan härpå är utskottet
inte berett att ta ställning till den närmare utformningen av ett sådant stöd.
Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna 1589 och
780.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande rätt till handikappersättning

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:619, 1983/84:1200 yrkande
1 och 1983/84:1599,

2. beträffande förbättrat bilstöd till handikappade
att riksdagen avslår motion 1983/84:1589,

3. beträffande bil som tekniskt hjälpmedel för handikappade
att riksdagen avslår motion 1983/84:780.

Stockholm den 6 november 1984

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Elis Andersson (c),
Börje Nilsson (s), Lars-Ake Larsson (s), Gullan Lindblad (m), Karin
Israelsson (c), Ulla Johansson (s), Siri Häggmark (m), Gunhild Bolander (c),
Margö Ingvardsson (vpk), Nils-Olof Gustafsson (s), Barbro Nilsson i Visby
(m), Ingegerd Elm (s) och Inger Hestvik (s).

SfU 1984/85:2

Reservationer

1. Rätt till handikappersättning (mom. 1)

Nils Carlshamre, Gullan Lindblad, Siri Häggmark och Barbro Nilsson i
Visby (alla m) och Margö Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motion 619.”
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”till handikappade.”
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Den
ovannämnda” och slutar med ”är påkallad.” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att även om bedömningen av rätt till handikappersättning
för psoriatiker teoretiskt sker enligt samma grunder som för andra grupper av
handikappade så missgynnas i praktiken ändå psoriatikerna. Detta är enligt
utskottets mening beklagligt med hänsyn till att psoriatiker ofta har
betydande merkostnader på grund av sin sjukdom. Regeringen bör därför
vidta åtgärder som är ägnade att åstadkomma en ny bedömning av ärenden
rörande handikappersättning till psoriasissjuka. Enligt utskottets mening
skulle, såsom framhållits i Försäkringskasseförbundets yttrande, en sådan
åtgärd kunna vara att införa en ytterligare, lägre ersättningsnivå inom
handikappersättningen. Denna ersättningsnivå skulle då även gälla andra
grupper av handikappade. Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till
motionerna 619 och 1200 yrkande 1. Härigenom får även motion 1599 i
huvudsak anses vara tillgodosedd.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa
1. beträffande rätt till handikappersättning
att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:619 och 1983/
84:1200 yrkande 1 och med anledning av motion 1983/84:1599 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om rätt till
handikappersättning för psoriasissjuka m. fl.

2. Bil som tekniskt hjälpmedel för handikappade (mom. 3)

Margö Ingvardsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Utskottet
förutsätter” och slutar med ”och 780.” bort ha följande lydelse:

Frågan om ett förbättrat bilstöd till handikappade är enligt utskottets
mening mycket angelägen och måste snarast få en lösning. När det gäller
utformningen av ett sådant stöd delar utskottet den uppfattning som förts
fram i motion 780 nämligen att bil bör erkännas som tekniskt hjälpmedel för
handikappade. En sådan lösning tillgodoser enligt utskottets mening de

SfU 1984/85:2

handikappades behov av bil på ett helt annat sätt än bilstödskommitténs
förslag, och den har också förordats av Handikappförbundens centralkommitté
och De handikappades riksförbund. Regeringen bör därför - i nära
samarbete med handikapporganisationerna - med förtur utarbeta ett förslag
som innebär att bil erkänns som tekniskt hjälpmedel för handikappade.
Såsom förordats i motion 780 bör regeringen därvid undersöka möjligheterna
att sluta upphandlingsavtal med svenska biltillverkare i syfte att nedbringa
kostnaderna och utveckla bättre anpassade fordon. Det anförda innebär att
utskottet tillstyrker bifall till motion 780 och avstyrker bifall till motion 1589.

dels att utskottet under moment 3 bort hemställa

3. beträffande bil som tekniskt hjälpmedel för handikappade
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:780 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om bil som tekniskt
hjälpmedel för handikappade.

mlntb/gotab Stockholm 1984 79467