SoU 1984/85:31

Socialutskottets betänkande
1984/85:31

om socialtjänstens insatser för unga lagöverträdare m. m. (prop.
1984/85:171)

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i betänkandet regeringens förslag om förtydligande
regler om socialtjänstens ansvar för ungdomar som visar tecken på att
utvecklas ogynnsamt och om införande av vissa nya åtgärdsmöjligheter som
skall kunna beslutas även utan den enskildes samtycke. Det gäller beslut om
att den unge skall hålla kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson och om
att han skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. Mot det
senare beslutet reserverar sig vpk-ledamoten. Utskottets m-ledamöter avger
ett särskilt yttrande.

Utskottet tillstyrker vidare med vissa tekniska ändringar regeringens
förslag till ändring i brottsbalken och i lagen om unga lagöverträdare.

I anslutning till lagförslagen behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden
(s, m, c, fp, vpk) om olika lagändringar på området, framför allt i LVU.
Vissa motionsförslag (m och c) tillgodoses genom propositionen. Utskottet
avstyrker i övrigt motionerna.

Utskottets m- och c-ledamöter reserverar sig beträffande en ändring av
kriteriet ”allvarlig fara” som grund för vård. M-ledamöterna reserverar sig
också beträffande vårdtidens längd, förutsättningar för åtalsunderlåtelse
samt kriminalvård för unga. Vpk-ledamoten reserverar sig mot beslutet om
utvidgat tillämpningsområde för LVU när det gäller ungdomar över 18 år,
samt beträffande socialförsäkringstillägg.

Propositionen

I proposition 1984/85:171 om särskilda insatser inom socialtjänsten för
ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet, m. m. har regeringen
(socialdepartementet) föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade
förslag till

1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

2. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare.

Propositionens lagförslag finns upptagna i Bilaga 1 till detta betänkande.

1 Riksdagen 1984185.12 sami. Nr 31

SoU 1984/85:31

Motioner

Motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1985

I motion 1984/85:1760 av Kerstin Anér (fp) hemställs att riksdagen begär
att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till sådana lagändringar
att det blir möjigt att undvika att döma ungdomar under 18 år till
fängelsestraff.

I motion 1984/85:1792 av Margareta Winberg m.fl. (s) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om socialtjänstens grundsatser och utveckling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det oförenliga i en ökad tvångslagstiftning och en demokratisk
utveckling av socialtjänstlagstiftningen.

I motion 1984/85:2726 av Karin Söder (c) och Rune Gustavsson (c)
hemställs, såvitt här är i fråga (yrkande 1), att riksdagen beslutar att hos
regeringen begära förslag om ändring i lag med särskilda bestämmelser om
vård av unga (1980:621) i avseende att

a) utvidga lagens tillämpningsområde i 1 § andra stycket i enlighet med
motionens förslag,

b) utvidga vårdinsatser enligt nuvarande lagstiftning till att omfatta även
övervakning och tillsyn,

c) utvidga lagen att i vissa fall omfatta unga upp till 22 års ålder i enlighet
med motionens förslag.

Motivering till motionen finns i motion 1984/85:2724.

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkandena 14 och 15),

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring il § 2 lag
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) att i lagen införs
möjlighet att ge föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt
”övervakning”,

15. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om sådan
ändring i lag om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) att
utvidgade möjligheter ges att under längre tid än sex månader kvarhålla unga
missbrukare för vård.

Motioner som väckts med anledning av propositionen

1 motion 1984/85:3120 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs

1. att riksdagen beslutar att i LVU skall stadgas en längsta vårdtid om 12
månader, med möjlighet till förlängning enligt vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att i LVU skall stadgas krav på socialnämnden att
vidta förebyggande åtgärder såsom råd och stöd, föreskrifter och övervakning,

SoU 1984/85:31

3. att riksdagen beslutar avslå det till propositionen fogade förslaget till
ändrad lydelse av 1 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare.

I motion 1984/85:3121 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå prop. 1984/85:171 vad avser införande av 8 a
och b, 20:3 §§ och följdändringar,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om införande av
socialförsäkringstillägg.

I motion 1984/85:3122 av Margareta Palmqvist m.fl. (s) hemställs

1. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till förändrad lydelse
av 1 § LVU,

2. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till införande av 8 a och
8 b §§ i LVU.

I motion 1984/85:3123 av Lena Öhrsvik (s) och Ulla-Britt Åbark (s)
hemställs att riksdagen beslutar avslå den del av proposition 1984/85:171 som
avser socialnämndens befogenhet att besluta om särskild kontaktperson och
behandlingsskyldighet.

I motion 1984/85:3124 av Ulla Tillander m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära förslag om ändring i Lag med särskilda
bestämmelser om vård av unga (1980:621) i avseende att

a) utvidga lagens tillämpningsområde i 1 § andra stycket i enlighet med
motionens förslag,

b) utvidga vårdinsatser enligt nuvarande lagstiftning till att omfatta även
övervakning och tillsyn,

c) utvidga lagen att i vissa fall omfatta unga upp till 22 års ålder i enlighet
med motionens förslag.

Utskottet

Inledning

Socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1981:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) antogs av riksdagen våren 1980 efter enhälligt
tillstyrkande av socialutskottet (SoU 1979/80:44). Hösten 1981 antogs lagen
(1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). De tre lagarna trädde
i kraft samtidigt den 1 januari 1982 och ersatte då de tidigare lagarna om
barnavård, nykterhetsvård, socialhjälp, social centralnämnd m. m.

Socialtjänstlagen är en ramlag och skiljer sig från de tidigare vårdlagarna
bl. a. genom att den inte preciserar vilka åtgärder som skall vidtas i ett visst
fall. Detta skall i stället bedömas med utgångspunkt i behovet i varje
individuellt fall. Den enskildes problem skall ses i förhållande till hela hans
sociala situation. En samlad lösning bör eftersträvas. Verksamheten skall
bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet. Vård

SoU 1984/85:31

och behandling skall så långt det är möjligt genomföras i frivilliga former.

När de gäller barn och ungdomar kompletteras socialtjänstlagen av LVU,
som för vissa kvalificerade fall öppnar möjlighet till vård utom hemmet även
om den unge eller hans föräldrar själva inte vill ha någon vård för den unge.
Vård enligt LVU beslutas av länsrätten. Utgångspunkten för regleringen är
emellertid att LVU bara skall tillgripas när behövlig vård inte kan ges den
unge i frivillig form.

Den tidigare barnavårdslagen (1960:97) hade ett delvis annorlunda
utformat regelsystem. När det gällde barn och ungdomar som utvecklades
ogynnsamt eller på annat sätt for illa kunde barnavårdsnämnden på ett tidigt
stadium dels vidta olika former av frivilliga hjälpåtgärder för barnet eller dess
familj, dels omhänderta barnet för s. k. frivillig samhällsvård. Grunden för
att lämna allmänt stöd - även ekonomiskt stöd - fanns i 3 § barnavårdslagen,
vari bl. a. föreskrevs att nämnden skulle särskilt uppmärksamma sådana
underåriga som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning,
hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunde anses
vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Den frivilliga samhällsvården
kunde beslutas i två fall, dels på begäran av föräldrarna eller med
deras samtycke, dels beträffande övergivna barn (31 § barnavårdslagen).

Om förhållandena för barnet eller den unge var allvarliga var det
emellertid inte aktuellt att tillämpa de angivna bestämmelserna. I stället blev
25-29 §§ barnavårdslagen tillämpliga. Enligt dessa bestämmelser var barnavårdsnämnden
skyldig att vidta åtgärder i vissa angivna situationer, vilka
nära anknyter till de allmänna förutsättningarna för vård enligt 1 § andra
stycket 1. och 2. i LVU. Nämnden skulle då om möjligt försöka åstadkomma
rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder (26 §). Dessa var

1. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, 2. förmaning och varning,

3. föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt 4. övervakning.
Om förebyggande åtgärder bedömdes gagnlösa eller om man redan prövat
sådana åtgärder utan resultat skulle nämnden omhänderta den unge för
samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen.

Den angivna skyldigheten för barnavårdsnämnden gällde även för de fall
den unge och/eller hans vårdnadshavare accepterade nämndens förslag. 26 §
resp. 29 § skulle ändå tillämpas. Barnavårdslagens ingripanderegler var
således konstruerade att tillämpas ”oberoende av samtycke”, till skillnad
från nuvarande regler i LVU som endast kan tillämpas när behövlig vård inte
kan ges med samtycke.

Samtliga här aktuella beslut enligt barnavårdslagen fattades av barnavårdsnämnden
själv. Beträffande beslut om samhällsvård enligt 29 § gällde
emellertid att beslutet genast skulle delges den unge själv om han var över 15
år och hans vårdnadshavare för att dessa skulle samtycka till verkställighet av
beslutet. Lämnades inte samtyckena till verkställighet skulle beslutet underställas
länsrättens prövning (24 §). De ärenden där parterna samtyckte till
samhällsvård kom därför inte under länsrättens prövning.

SoU 1984/85:31

Under det att socialtjänstpropositionen bereddes i riksdagen begärde
riksdagen på förslag av socialutskottet i ett särskilt betänkande (SoU
1979/80:24) att regeringen skulle tillsätta en parlamentarisk beredning med
uppgift att göra en uppföljning och systematisk utvärdering av den nya
sociala vårdlagstiftningen, särskilt de delar som avsåg vård utan samtycke av
vuxna missbrukare. I sitt betänkande rörande socialtjänstpropositionen
(SoU 1979/80:44) tog utskottet upp ytterligare frågor som borde behandlas
av den parlamentariska beredningen. Bl. a. framhölls (s. 106) att beredningen
borde ägna särskild uppmärksamhet åt de delar av socialtjänstlagstiftningen
som är avsedda att utgöra ett grundläggande skydd för barn och ungdomar
i risksituationer, och då främst LVU.

Socialberedningen (S 1980:07) tillsattes i enlighet härmed 1980 och fick
som första uppgift att utarbeta ett nytt förslag till lagstiftning rörande vård
utan samtycke av vuxna missbrukare av alkohol och narkotika, den
nuvarande LVM. I de nya direktiv som beredningen erhöll hösten 1982 (Dir.
1982:106) anförs att utgångspunkten för beredningens utvärdering bör vara
att den nya lagstiftningen skall ligga fast i sina grunddrag. Beredningen skall
vidare bl. a. följa tillämpningen av LVU och överväga huruvida lagen i dess
olika delar fått en lämplig utformning. En annan fråga som bör belysas
ytterligare är avgränsningen och samverkan mellan socialtjänsten och
kriminalvården när det gäller unga lagöverträdare. En självklar målsättning
är enligt direktiven att det i första hand bör tillhöra socialtjänstens och inte
kriminalvårdens uppgifter att ansvara för barn och unga i de lägsta åldrarna
över straffmyndighetsgränsen. Beredningen beräknas avsluta sitt arbete
under innevarande år.

Narkotikakommissionen (S 1982:09), som tillsattes hösten 1982 och numera
slufört sitt arbete, hade i uppdrag bl. a. att lägga fram förslag om de
lagstiftningsåtgärder som behövdes för att kampen mot narkotika skulle
kunna föras mer effektivt och att verka för en samordning av insatserna
genom skolan, socialtjänsten, hälso- och sjukvården, kriminalvården, polisen
och tullen (Dir. 1982:100).

Bakgrund till propositionsförslagen

I den nu aktuella propositionen tas upp utvecklingen av socialtjänstens
insatser för ungdomar med kriminalitet eller missbruksproblem och föreslås
olika åtgärder för att effektivisera socialtjänstens arbete och minska riskerna
för att ungdomarna i stället skall hamna inom kriminalvården. Allmänt
konstateras att antalet tvångsomhändertaganden av unga i åldrarna 15-20 år
synes ha minskat kraftigt sedan socialtjänstreformen trädde i kraft. Som
framgått av den inledningsvis lämnade redogörelsen för barnavårdslagens
regler är det dock inte möjligt att göra någon rättvisande jämförelse mellan
den tidigare samhällsvården och vård enligt LVU. Detta framhålls också i
propositionen. Inte heller går det att göra några egentliga jämförelser mellan

1* Riksdagen 1984/85.12 sami. Nr 31

SoU 1984/85:31

det tidigare övervakningsinstitutet och den nya lagstiftningens möjlighet att
förordna kontaktperson.

När det gäller ådömda brottspåföljder för ungdomar kan dock konstateras
vissa faktiska skillnader som tyder på ett ökat omhändertagande av
ungdomar inom kriminalvården. I propositionen anges att om man ser till
utvecklingen för en längre period framgår det att fängelsedomarna för
15-17-åringar noterade en topp 1981 och 1982. Orsaken härtill är inte klar.
1983 var antalet fängelsedomar ånyo lägre. När det gäller 18-20-åringar
noteras också ett större antal frihetsberövande påföljder 1981 och 1982 för att
följas av viss sänkning 1983. I propositionen anförs dock att det för denna
åldersgrupp finns en tendens till ökning av fängelsestraffen om man ser till
utvecklingen under en längre period. Sammanfattningsvis konstateras i
denna del i propositionen att inga förändringar som kan antas ha samband
med socialtjänstlagstiftningen kan utläsas ur statistiken för frihetsberövande
påföljder för ungdomar under 20 år. Däremot kan iakttas en markant ökning
av antalet domar på skyddstillsyn för ungdomar i åldersgruppen 15-17 år. För
ungdomar 18-20 år kan ingen sådan tendens utläsas. När det gäller
överlämnande till vård inom socialtjänsten som påföljd för brott redovisas
slutligen att antalet överlämnade ungdomar successivt sjunkit under åren
1981-1983. Det gäller både åldersgruppen 15-17 år och åldersgruppen 18-20
år.

Den ovannämnda narkotikakommissionen tog i sin PM nr 7 Lokala
insatser mot narkotika upp dessa problem. Kommissionen konstaterade
bl. a. att det kan finnas ett tomrum mellan tidiga insatser och - om dessa
avvisas - långt senare tvångsingripanden med stöd av strafflag eller social
tvångslagstiftning. Detta gällde särskilt för ungdomsgruppen. Kommissionen
ansåg det vidare klart att begränsningarna av tvånget i den sociala
lagstiftningen lett till en viss överströmning till det straffrättsliga systemet,
vilket var en risk som förutsågs vid socialtjänstreformen. Det rör sig dock om
små absoluta tal. Kommissionen ansåg emellertid straffrätten vara ett dåligt
och inadekvat instrument för att möta sociala problem, t. ex. missbruk. Det
ansågs också i princip olämpligt att använda det straffrättsliga tvånget som ett
verktyg i socialtjänstens arbete mot narkotikamissbruk. Det fanns enligt
kommissionen alla skäl att hålla isär straff och behandling. Kommissionen
väckte härefter frågan om att införa vissa möjligheter till ingripande inom
socialtjänstens ram för dem som inte kan nås med frivilliga åtgärder. Man
nämnde här möjlighet att sanktionera en kallelse till socialbyrå med
polishämtning samt möjlighet att komplettera en överenskommelse om vård
eller behandling med någon form av föreskrift. Enligt kommissionen torde
på sina håll redan tillämpas arbetsmetoder som innehåller vissa inslag av
påtryckningar. Detta sker vid sidan av eller i vart fall utan stöd av gällande
lag. Mycket tyder enligt kommissionen på att sådana metoder behövs.

Socialberedningen gick i sitt betänkande Ds S 1984:15 Socialtjänstens
insatser för ungdomar emot förslagen i narkotikakommissionens PM nr 7.

SoU 1984/85:31

Att införa regler av detta slag skulle enligt beredningen innebära ett avsteg
från lagstiftningens principiella inriktning mot frivillighet och självbestämmanderätt
för klienterna. Den nya lagstiftningen kräver metodutveckling,
attitydförändringar och utbildningsinsater. Beredningen anser det angeläget
att lagstiftningens grundprinciper får ligga fast under den tid som behövs för
att genomföra denna utveckling. Endast om man kan påvisa allvarliga
olägenheter av lagstiftningens nya inriktning kan det enligt beredningen vara
motiverat att göra avsteg från den i principellt hänseende. Beredningen anser
inte att sådana olägenheter kan konstateras. Problemen kan enligt beredningen
mötas genom fortsatt metodutveckling inom ramen för den gällande
lagstiftningen. Beträffande narkotikakommissionens förslag om föreskrifter
i samband med överenskommelser om behandling framhåller socialberedningen
dessutom att behandlingsarbetet med ungdomar i mycket hög grad
måste vara inriktat på att stödja deras självständighetsutveckling. De
frivilliga överenskommelserna om behandling är ett viktigt instrument för att
få klienterna att själva ta ansvar för behandlingen. Om man skulle ge
föreskrifter om behandling är risken enligt beredningen att många skulle ge
sig in i behandlingen utan att vara motiverade för den och därför snabbt
avbryta den. Det skulle sedan kunna bli ännu svårare att motivera klienten
för förnyade behandlingsförsök.

I propositionen anför statsrådet Gertrud Sigurdsen att hon delar socialberedningens
uppfattning att en stor del av de brister och problem som påvisats
kan tillskrivas metodmässiga och organisatoriska förhållanden. Statsrådet
säger sig också dela beredningens uppfattning att de redovisade tendenserna
till överströmning från socialtjänsten till kriminalvården delvis kan förklaras
med att åklagare och domstolar inte alltid känner till vilka möjligheter
socialtjänsten har att ge unga lagöverträdare vård och stöd i frivilliga former.
En annan tänkbar förklaring kan vara att socialnämnderna själva i vissa fall
är oklara över sitt ansvar enligt den nya lagstiftningen. Efter vad som
framkommit under remissbehandlingen säger sig dock statsrådet ha funnit att
de av socialberedningen föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga för att
socialnämnderna skall kunna komma till rätta med de problem som finns.
Det är enligt hennes mening ett alltför stort steg mellan frivilliga insatser
enligt socialtjänstlagen och tvångsvård utanför hemmet med stöd av LVU.
Ungdomar måste enligt statsrådets mening få stöd och behandling i ett
tidigare skede och i mindre ingripande former än vad som nu är möjligt när de
inte själva förmår eller vill bryta en destruktiv utveckling.

Utskottet behandlar i det följande de olika lagförslagen var för sig.

Socialtjänstens ansvar för ungdomars utveckling

Inledningsvis föreslås i propositionen ett tillägg till 12 § socialtjänstlagen -vilket lagrum anger socialnämndens allmänna skyldigheter när det gäller
omsorg om barn och ungdom - i syfte att ytterligare klargöra socialnämndens

SoU 1984/85:31

ansvar för barn och ungdomar som visat tecken till att utvecklas ogynnsamt.
Enligt lagförslaget skall socialnämnden med särskild uppmärksamhet följa
utvecklingen hos dessa barn och ungdomar. I propositionen framhålls bl. a.
att avsaknaden av möjligheter att vidta tvingande åtgärder med stöd av
socialtjänstlagstiftningen i tidiga skeden av missbruk och kriminalitet inte får
innebära att socialtjänsten står passiv och avvaktar till dess LVU blir
tillämplig. Om socialtjänstens befattningshavare misslyckas med att etablera
en kontakt med den unge bör man ändå följa utvecklingen genom förnyade
kontakter och uppsökande verksamhet. Socialnämnden bör också hålla
kontakt med föräldrarna och stödja dem i deras strävanden att trygga den
unges utveckling. Det arbetssätt som beskrivs ligger enligt propositionen i
linje med gällande bestämmelser i socialtjänstlagen. Avsikten med lagändringen
är att förtydliga hur socialnämnderna bör fullgöra det ansvar och de
uppgifter som redan åvilar dem beträffande de aktuella ungdomarna.

I motion 1984185:3120 av Nils Carlshamre m. fl. (m) anförs att socialnämndernas
ansvar redan framgår av 12 §, varför det föreslagna tillägget
egentligen är onödigt. I motionen efterlyses ett krav på socialnämnden att
vidta specificerade förebyggande åtgärder, såsom råd och stöd, föreskrifter
och övervakning. De tidigare insatserna skall enligt motionärerna bygga på
frivillighet, medan de mer begränsande åtgärderna skall kunna åläggas
oberoende av samtycke. Motionärerna vill alltså ha en kedja av förebyggande
åtgärder.

Utskottet anser det för sin del angeläget att undanröja alla oklarheter som
kan medverka till att ungdomar onödigtvis överlämnas till kriminalvård i
stället för vård inom socialtjänsten. Det är viktigt att öka medvetenheten om
socialtjänstens ansvar och möjligheter, både inom rättsväsendet och bland
socialtjänstens egna befattningshavare. Även om det kan sägas redan ligga i
nuvarande bestämmelser att socialnämnden har ett ansvar för att följa
ungdomar som visar tecken till missanpassning, anser utskottet det därför
värdefullt att särskilt framhålla detta ansvar i lagtexten. Utskottet ställer sig
därför i princip positivt till att i detta syfte göra ett tillägg till socialtjänstlagen
i enlighet med propositionens förslag.

Med anledning av vad som anförs i motion 3120 (m) kan tilläggas att
socialnämndens ansvar för att vidta åtgärder framgår av 12 § socialtjänstlagen,
som bl. a. anger att socialnämnden skall sörja för att barn och ungdom
som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver.
Någon tvekan om att socialnämnden är skyldig att vidta lämpliga åtgärder i
de fall som motionärerna åsyftar kan inte råda. I fråga om precisering av
åtgärderna vill utskottet erinra om socialtjänstlagens karaktär av ramlag.
Socialtjänstlagen anger över huvud taget inte vilka åtgärder som skall vidtas i
ett särskilt fall, utan detta skall alltid avgöras efter en bedömning av samtliga
omständigheter i det individuella fallet. Utskottet anser det olyckligt om man
skulle frångå denna principiella uppläggning och i stället binda sig för en viss
kedja av åtgärder. En förutsättningslös prövning av vilka åtgärder som bäst

SoU 1984/85:31

behövs i ett enskilt fall är enligt utskottets mening den bästa garantin för att
barn och ungdom i risksituationer snabbt får adekvat hjälp.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag
till ändring i 12 § socialtjänstlagen.

Nya behandlingsåtgärder enligt LVU

I propositionen föreslås att LVU - vilken som tidigare nämnts för
närvarande enbart reglerar beredande av vård utom det egna hemmet -kompletteras med bestämmelser som gör det möjligt för socialnämnden att
besluta att den unge skall hålla kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson
och/eller att han skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.
En ny paragraf- 8 a § - föreslås i enlighet härmed införd i LVU. I en ny 8 b §
samt i 20 och 21 §§ LVU och 47 § socialtjänstlagen föreslås olika följdändringar
till den nya 8 a §.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall socialnämnden kunna besluta
om de ovan angivna åtgärderna - kontaktperson samt behandling i öppna
former inom socialtjänsten - även om samtycke härtill inte lämnas av den
unge själv, om han fyllt 15 år, och hans vårdnadshavare. Förutsättningar
härför är 1. att det kan antas att den unge genom missbruk av beroendeframkallande
medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart
beteende kommer att behöva beredas vård enligt LVU om beteendet
fortsätter, och 2. att det stöd eller den behandling som behövs inte kan ges
honom med samtycke. Villkoren ansluter sålunda i stor utsträckning till vad
som gäller för beredande av vård enligt LVU, men medger ingripande på ett
tidigare stadium innan faran för den unges hälsa eller utveckling blivit så
allvarlig att det är nödvändigt att bereda honom vård enligt lagen. Konstruktionen
innebär även att om det finns förutsättningar att genomföra behövlig
vård eller behandling i frivilliga former så kan bestämmelsen inte tillämpas.
Detta ansluter till vad som gäller beträffande vård enligt LVU. Bestämmelsen
skall alltså inte tillämpas ”oberoende av samtycke” (jfr prop. s. 17 och
41) utan först om det inte är möjligt att genomföra åtgärderna med den unges
och hans föräldrars frivilliga medverkan. Den tar sikte på fall där möjligheterna
till frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen är uttömda (se prop. s. 24).

När det gäller skälen för att införa en ny bestämmelse av det angivna
innehållet i LVU konstateras i propositionen att det föreligger en konflikt
mellan socialtjänstens ansvar enligt 12 § socialtjänstlagen och kravet på
samtycke från den enskilde i situationer där det föreligger ett vårdbehov men
där förhållandena inte är så allvarliga att LVU är tillämplig. Socialnämnden
har då inte något lagligt stöd för att vidta behandlingsåtgärder, men ändå en
skyldighet att inte släppa kontakten med den unge utan återkomma med
erbjudanden om stöd och hjälp. En framkomlig väg kan visserligen vara att
hålla nära kontakt med föräldrarna och stödja dem i deras strävanden att

SoU 1984/85:31

trygga den unges utveckling. Ett sådant stöd kan emellertid inte alltid leda till
att den unge själv kan motiveras för att bryta en destruktiv utveckling. I
sådana situationer står både föräldrarna och socialtjänstens företrädare
maktlösa. Enligt statsrådet Sigurdsens uppfattning måste vidare stor vikt
läggas vid det faktum att ungdomar med missbruksproblem eller andra
allvarliga sociala handikapp ofta saknar förmåga att självständigt ta ansvar
och att se konsekvenserna av sitt handlande. Inte sällan är de dåligt
motiverade för att bearbeta sina problem i frivilliga former. Barn och
ungdomar måste naturligtvis som ett led i sin utveckling få utrymme för att
handla självständigt, men det är enligt statsrådet lika naturligt att de får hjälp
utifrån med att sätta gränser för sitt handlande och med kontrollen över
detta. Om de resurser som naturligt finns runt den unge inte är tillräckliga för
att trygga hans utveckling har samhället en skyldighet att träda in för att bistå
föräldrarna och den unge. Det kan enligt statsrådets mening inte vara rimligt
att socialtjänsten saknar möjlighet att ingripa med stöd och gränssättning
mot den unges vilja på något annat sätt än genom att skilja honom från
hemmet.

Statsrådet Sigurdsen framhåller vidare att det inte går att bortse från att
utmönstringen av mindre ingripande tvångsåtgärder ur socialtjänstlagstiftningen
har betydelse för domstolarnas påföljdsval för unga lagöverträdare i
situationer när förutsättningar för vård utanför hemmet enligt LVU inte
föreligger. Domstolarna ställs ibland inför valet mellan att döma till
skyddstillsyn eller att överlämna till vård inom socialtjänsten utan att
behövlig vård i praktiken kan genomföras, eftersom den unge inte samtyckt
till sådan. Enligt statsrådet kan det mot den bakgrunden vara förståeligt om
domstolarna i sådana fall tenderar att välja kriminalvårdspåföljd framför
överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Ett flertal motioner tar från olika utgångspunkter upp här aktuella frågor.

En grupp motionärer yrkar på principiella grunder avslag på detta
propositionens förslag eller att riksdagen tar principiell ställning mot att
införa ytterligare tvångsinslag inom socialtjänstens ram. Det gäller motion
1984/85:1792 av Margareta Winberg m.fl. (s), vari yrkas att riksdagen ger
regeringen till känna vad som i motionen anförs om socialtjänstens grundsatser
och utveckling och om det oförenliga i en ökad tvångslagstiftning och en
demokratisk utveckling av socialtjänstlagstiftningen. I motion 1984/85:3121
av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas avslag på den föreslagna 8 a § LVU jämte
följdändringar (yrkande 1) samt att riksdagen skall begära förslag om
införande av socialförsäkringstillägg (yrkande 2). Även i motion 1984/
85:3122 av Margareta Palmqvist m.fl. (s) (yrkande 2) och motion 1984/
85:3123 av Lena Öhrsvik (s) och Ulla-Britt Åbark (s) yrkas avslag på
propositionen i här aktuell del.

Motionärerna anför bl. a. att propositionsförslaget strider mot socialtjänstreformens
principer om frivillighet och självbestämmande för den
enskilde och att tvång leder till motstånd från den berörde vilket i sin tur leder

SoU 1984/85:31

till krav på ytterligare tvång. Motionärerna vill i stället komma till rätta med
problemen genom en utveckling av det sociala arbetet. I vpk-motionen
anförs dessutom att regeringen i stället bort föreslå införande av socialförsäkringstillägg
(SOFT), för att därigenom frigöra socialtjänstens resurser för
mer meningsfulla uppgifter.

En annan grupp motionärer föreslår själva åtgärder som ligger i linje med
propositionens förslag i här aktuell del. I motion 1984185:2726 av Karin Söder
(c) och Rune Gustavsson (c) yrkas att LVU utvidgas till att omfatta även
övervakning och tillsyn (yrkande 1 b). Ett likalydande yrkande framställs
även i motion 1984185:3124 av Ulla Tillander m.fl. (c) (yrkande b). I motion
1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) yrkas sådan ändring av LVU att i
lagen införs möjlighet att ge föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden
samt övervakning (yrkande 14). Liknande synpunkter anförs även i
motion 1984185:3120 av Nils Carlshamre m.fl. (m), vari yrkas att i LVU skall
stadgas krav på socialnämnden att vidta förebyggande åtgärder, bl. a.
föreskrifter och övervakning (yrkande 2).

Utskottet gör följande överväganden.

När socialtjänstlagen och LVU antogs diskuterades bl. a. frågan om
behovet av att kunna förordna kontaktperson för barn och ungdomar även
utan samtycke av den unge eller hans föräldrar (SoU 1979/80:44 s. 70 ff.).
Utskottet avstyrkte då ett motionsförslag (m) härom med hänvisning till att
avsteg från frivillighetsprincipen, vilken fick antas spela stor roll för den
allmänna inställningen till och förtroendet för socialtjänsten, inte borde
komma i fråga annat än på grund av särskilda, tungt vägande skäl. Vad som
anfördes i den då aktuella motionen utgjorde enligt utskottets mening inte
tillräckligt skäl att göra något sådant undantag från principen om frivillighet.

Som konstateras i propositionen har det emellertid nu visat sig att det inte
varit möjligt för socialtjänsten att med hjälp av enbart olika slag av frivilliga
insatser ersätta bortfallet av de åtgärder för barn och ungdom som tidigare
kunde vidtas oberoende av samtycke. Detta synes ha medverkat till att fler
unga lagöverträdare än tidigare nu tas om hand inom kriminalvården efter
dom på skyddstillsyn i stället för att få vård inom socialtjänsten. Detta är en
utveckling som med all kraft måste stävjas. Enligt utskottets mening bör
utgångspunkten vara att unga lagöverträdare skall tas om hand inom
socialtjänsten, som förfogar över betydligt bättre behandlingsmöjligheter än
kriminalvården när det gäller underåriga med olika slag av sociala problem.
Om frånvaron av handlingsmöjligheter för socialtjänsten gör att skyddstillsyn
ådöms ungdomar som egentligen bättre behöver socialtjänstens insatser
måste man enligt utskottets mening vara beredd att se över reglerna för
socialtjänstens insatser. Utskottet vill vidare framhålla att det aldrig rått
några egentligen delade meningar om att socialnämnden genom tillämpning
av LVU måste ha möjlighet att ingripa till en underårigs skydd även om detta
innebär avsteg från frivillighetsprincipen. När det gäller barn och ungdom
har frågan gällt vilka åtgärder som skulle få vidtas, inte - som när det gällt

SoU 1984/85:31

vuxna missbrukare - om tvångsåtgärder alls kunde accepteras.

Utskottet delar vidare statsrådet Sigurdsens syn när det gäller ungdomars
förmåga att själva ta ansvar och överblicka alla konsekvenser av sitt
handlande. Utskottet ser här en avgörande skillnad mellan barn och vuxna.
Som framhålls i propositionen har samhället skyldighet att träda in och bistå
ett barn och dess föräldrar när familjens egna resurser inte räcker till för att
hejda en destruktiv utveckling hos barnet. Det får inte vara så att barnets
egen oförmåga att - till skillnad från en vuxen - se klart på sin situation och på
de mera långsiktiga konsekvenserna av sitt handlande leder till att inga stödeller
hjälpåtgärder kan vidtas förrän situationen ytterligare förvärrats.

Utskottet tillstyrker med hänvisning till det anförda att LVU kompletteras
med möjlighet att förordna om kontaktperson för den unge eller om hans
deltagande i behandling i öppna former inom socialtjänsten för de fall
samtycke inte kan erhållas till behövliga insatser enligt socaltjänstlagen.
Erfarenheterna får utvisa om de angivna åtgärderna är väl avvägda eller om
de bör modifieras eller ändras i något hänseende. Detta innebär att utskottet
avstyrker motionerna 1984/85:1792 (s), 3121 (vpk) yrkande 1, 3122 (s)
yrkande 2 och 3123 (s). Utskottets ställningstagande tillgodoser motionerna
1984/85:2726 (c) yrkande 1 b, 2815 (m) yrkande 14, 3120 (m) yrkande 2 och
3124 (c) yrkande 1 b.

Det bör framhållas att möjlighet att besluta om vissa åtgärder utan den
enskildes samtycke i enlighet med propositionens förslag aldrig får utnyttjas
rutinmässigt utan måste föregås av en ingående prövning av vilka andra
möjligheter som finns att hjälpa den unge. Inte heller får detta slag av
åtgärder ses som ett nödvändigt led innan ett beslut kan fattas om vård enligt
lagen. Om vård utom hemmet framstår som den mest adekvata åtgärden för
den unge bör nämnden ansöka om vård och inte förlora tid på andra åtgärder.

Utskottet vill vidare tillägga att införandet av dessa nya åtgärdsmöjligheter
inte får tas till intäkt för minskade ansträngningar att utveckla och fördjupa
det sociala arbetet. Behovet av metodutveckling inom socialtjänsten är
oförändrat stort. De mål som anges i 1 § socialtjänstlagen bör självfallet vara
vägledande för den fortsatta metodutvecklingen.

Vad gäller förslaget i motion 3121 (vpk) om införande av socialförsäkringstillägg
kan utskottet inte dela motionärernas syn att detta skulle vara ett
alternativ till förslagen i propositionen. Frågan om SOFT måste bedömas i
ett vidare sammanhang. Utskottet, som vill erinra om socialberedningens
inom kort slutförda uppföljning av socialtjänstreformen, är inte berett att
förorda något riksdagens initiativ i den frågan. Utskottet avstyrker således
även yrkande 2 i motion 3121 (vpk).

Förslag till andra ändringar i LVU

För närvarande gäller beträffande ungdomar i åldern 18-20 år som genom
sitt eget beteende utsätter sig för allvarlig fara att de kan beredas vård enligt

SoU 1984/85:31

LVU endast om sådan vård är uppenbart lämpligare än annan vård med
hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden (1 § tredje stycket
LVU). I propositionen föreslås den ändringen i nämnda bestämmelse att
kriteriet ”uppenbart” utgår. Det skall alltså vara tillräckligt att vård enligt
LVU är lämpligare än annan vård för den unge. Som skäl härför anförs i
propositionen att det i praktiken kan vara svårt att konstatera att vård inom
socialtjänsten inte bara är lämpligare utan även uppenbart lämpligare än
annan vård. Bestämmelsens utformning kan enligt propositionen vara en
bidragande orsak till att domstolarna i allt mindre utsträckning överlämnar
ungdomar i åldern 18-20 år till vård inom socialtjänsten.

I motion 1984/85:3122 av Margareta Palmqvist m. fl. (s) yrkas avslag på
propositionen i här aktuell del {yrkande 1). Motionärerna anför principiella
invändningar mot ett utvidgat tvång inom socialtjänsten.

Utskottet vill för sin del erinra om att den i propositionen föreslagna
lagändringen tar sikte på fall då det gäller att avgöra vilken vård - vård inom
socialtjänsten eller annan vård - som är bäst för en ung människa som till
följd av missbruk, kriminalitet etc. utsätter sin hälsa eller utveckling för
allvarlig fara. Om inte LVU kan tillämpas uppkommer frågan om annan
vård, ofta då kriminalvård. Frågeställningen torde nämligen i stor utsträckning
aktualiseras på grund av att den unge begått brott och det gäller att
bestämma påföljd. Som utskottet ovan anfört bör utgångspunkten vara att
socialtjänsten och inte kriminalvården skall ta hand om unga lagöverträdare.
Även när det gäller den något äldre åldersgruppen torde det ofta vara så att
socialtjänsten har bättre möjligheter att behandla de unga lagöverträdarnas
problem. Det är därför angeläget att undanröja onödiga svårigheter för att
dessa ungdomar skall kunna beredas vård inom socialtjänstens ram. Även
socialberedningen - vars förslag i denna del ligger till grund för propositionen
- var av uppfattningen att kriteriet ”uppenbart lämpligare” än annan vård
borde ändras till ”lämpligare”.

Utskottet tillstyrker med hänvisning till det anförda propositionens förslag
till ändring av 1 § LVU och avstyrker motion 3122 (s) yrkande 1.

Beträffande vårdens upphörande stadgas för närvarande i 5 § fjärde stycket
LVU att vård som beretts på grund av den unges eget beteende skall upphöra
senast när den unge fyller 20 år eller, om sex månader då inte förflutit sedan
vården beslutats eller omprövats, i upp till sex månader från nämnda
tidpunkt. I propositionen föreslås att nämnda bestämmelse ändras så att
vården skall upphöra senast då den unge fyller 21 år. I propositionen anförs
att den tid vården kan pågå efter det att den unge fyllt 20 år enligt mångas
mening är för kort. När det gäller unga lagöverträdare i åldersgruppen 18-20
år kommer det inte alltid att vara möjligt att genomföra behövlig vård under
den tid LVU nu medger. Detta kan även påverka domstolarnas bedömning
så att man avstår från att överlämna den unge till vård inom socialtjänsten
och i stället dömer till annan påföljd. Bl. a. för att undvika detta bör enligt
propositionen åldersgränsen höjas så att det finns ett rimligt utrymme att
1 * * Riksdagen 1984/85.12 sami. Nr 31

SoU 1984/85:31

genomföra ett behandlingsprogram. För att reglerna skall bli mer lättförståeliga
och tydliga föreslås att gränsen genomgående sätts vid den tidpunkt då
den unge fyller 21 år.

I motion 1984/85:2726 av Karin Söder (c) och Rune Gustavsson (c) yrkas att
LVU ändras så att vården kan pågå i upp till två år för unga som påbörjat
vården före 20 års ålder, dvs. i praktiken till närmare 22 års ålder {yrkande
1 c). Motionärerna argumenterar mot den nuvarande tidsbegränsningen och
anför att sex månaders vårdtid är för kort för att uppnå goda behandlingsresultat.
Det krävs väsentligt längre vårdtider. Motionärerna vill därför öppna
möjlighet att fortsätta vården i upp till två år. Ett motsvarande förslag finns
även i motion 1984185:3124 av Ulla Tillander m.fl. (c) (yrkande c).

Det förslag som läggs fram i propositionen tillgodoser i stor utsträckning
motionärernas önskemål. Att fortsätta vård enligt LVU efter det att den
unge fyllt 21 år torde sällan bli aktuellt. Då sådan vård i vart fall pågått i mer
än ett år torde det nämligen i de allra flesta fall vara möjligt att övergå till vård
i frivilliga former enligt socialtjänstlagen. Utskottet vill understryka att det
självfallet inte är meningen att vården av den unge skall upphöra när den
unge fyller 21 år. Om ett vårdbehov ännu kvarstår måste den unge självfallet
erbjudas fortsatt vård. Man bör då ha haft god tid att motivera honom för att
själv medverka till vården eller behandlingen. Utskottet anser mot denna
bakgrund att det förslag som läggs fram i propositionen är tillräckligt för att
tillgodose de syften som ligger bakom motionsförslagen. Utskottet anser
också i likhet med propositionen att det är önskvärt att i görligaste mån knyta
an till en fast åldersgräns då man normalt anses som vuxen. 21-årsgränsen
ansluter till den myndighetsålder som tidigare gällde under lång tid och
framstår därför som naturlig. Redan denna åldersgräns innebär att LVU:s
regler utsträcks att gälla i upp till tre år efter det att den unge blivit myndig.
Utskottet anser vid angivna förhållanden att riksdagen inte har skäl att gå
längre än vad som föreslås i propositionen.

Utskottet tillstyrker således propositonens förslag till ändring i 5 § LVU
och avstyrker motionerna 2726 (c) och 3124 (c) i här aktuella delar
(yrkandena 1 c resp. c).

När det gäller de allmänna förutsättningarna för ingripande med stöd av
LVU anges i 1 § andra stycket 2. det villkoret att den unge genom missbruk,
brottslig verksamhet etc. utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara.
Här föreligger en skillnad gentemot den första punkten i samma stycke,
vilken gäller otillfredsställande yttre förhållanden som hotar ett barns hälsa
eller utveckling. I detta fall är det nämligen tillräckligt för lagens tillämpning
att barnets hälsa eller utveckling utsätts för ”fara”.

I motion 1984185:2726 av Karin Söder (c) och Rune Gustavsson (c) yrkas att
möjligheterna att ingripa enligt LVU utvidgas på så sätt att ”allvarlig fara” i
andra punkten ändras till ”fara” {yrkande 1 a). Motionärerna anför att lagen
nu inte tillåter ett ingripande i tidiga skeden och alltså inte ger utrymme att

SoU 1984/85:31

förebygga. Ett motsvarande förslag finns i motion 1984/85:3124 av Ulla
Tillander m. fl. (c) (yrkande a).

När det gäller skälen för att ha ett skärpt farorekvisit i andra punkten
jämfört med första punkten anfördes i socialtjänstpropositionen (prop.
1979/80:1 s. 582) att detta skall ses mot bakgrund av dels att bestämmelserna
är tillämpliga på framför allt äldre barn, tonåringar med anpassningssvårigheter,
dels att inte varje missbruk liksom inte heller varje brottslig gärning
bör få medföra så långtgående åtgärder som vård enligt LVU. Det blir, enligt
vad som anfördes i den angivna propositionen, fråga om en avvägning mellan
den unges rätt till självbestämmande och den rätt till adekvat vård och
behandling som bestämmelserna avser att tillförsäkra honom. Vidare
framhölls att bestämmelsen kunde tillämpas redan innan skadeverkningar av
social eller medicinsk natur har inträtt. Redan den allvarliga faran för sådana
skadeverkningar utgör tillräcklig grund för vård enligt LVU.

Den nu aktuella propositionen tar inte upp frågan om kriteriet ”allvarlig
fara”. Ett genomgående drag i propositionen är emellertid att förslagen
syftar till att öka möjligheterna att bereda ungdomar med anpassningssvårigheter
vård inom socialtjänstens ram. Det finns olika sätt att åstadkomma
detta. Flera sådana föreslås i propositionen. Sålunda bör nämnas förslaget att
det beträffande 18-20-åringar skall vara tillräckligt att vård inom socialtjänsten
är ”lämpligare” än annan vård i stället för som nu ”uppenbart
lämpligare”. Vidare föreslås åldersgränsen för hur länge vården kan pågå
höjd från nuvarande drygt 20 år till 21 år. Slutligen föreslås nya möjligheter
att besluta om kontaktperson och/eller att den unge skall delta i behandling i
öppna former inom socialtjänsten. För beslut om sådana åtgärder krävs inte
att situationen är sådan att det redan föreligger ”allvarlig fara” för den unges
hälsa eller utveckling. Det räcker att det kan antas att den unge kommer att
till följd av sitt beteende behöva beredas vård enligt LVU om beteendet
fortsätter. Syftet med detta förslag är just att möjliggöra ingripanden i ett
tidigare skede än nu när frivilliga insatser ter sig otillräckliga.

Utskottet har förståelse för motionärernas önskan att det skall vara möjligt
att ingripa på ett tidigt stadium för att hindra att ungdomar fastnar i missbruk
eller annan asocial utveckling. Utskottet konstaterar emellertid att propositionens
förslag delvis tillgodoser syftet med motionsförslagen, ehuru det
formella tillvägagångssättet är ett annat. Enligt utskottets mening finns det
nu anledning att avvakta erfarenheterna av de förändringar som föreslås i
propositionen och som utskottet i det föregående tillstyrkt. Vidare bör
erinras om socialberedningens inom kort avslutade översyn av bl. a. LVU.
Utskottet utgår från att beredningen där kommer att behandla grunderna för
ingripande enligt denna lag. Utskottet kan med hänvisning till det anförda
inte tillstyrka ett genomförande av här aktuella förslag i motionerna 2726 (c)
och 3124 (c). Dessa avstyrks således (yrkandena 1 a resp. a).

Rättelse: S. 25, under 6. rad 3 nedifrån Står: yrkande c Rättat till: yrkande a
rad 4 nedifrån Står: yrkande lc Rättat till: yrkande 1 a

SoU 1984/85:31

Vårdtiden enligt LVU tas upp i två motioner.

Enligt 5 § första stycket skall socialnämnden noga följa vården av den som
beretts vård med stöd av lagen och när sådan vård inte längre behövs besluta
att den skall upphöra. Enligt andra stycket i samma paragraf skall socialnämnden
när det gäller unga som beretts vård på grund av sitt eget beteende
inom sex månader från det att vårdbeslutet verkställdes och därefter var
sjätte månad pröva om vård med stöd av lagen skall upphöra.

I motion 1984/85:2815 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) begärs förslag om sådan
ändring av LVU att möjligheterna utvidgas att kvarhålla unga missbrukare
för vård under längre tid än sex månader {yrkande 15). Motionärerna
hänvisar bl. a. till de framgångsrika resultat som kunnat uppvisas av vissa
behandlingskollektiv. Dessa arbetar emellertid med tämligen långa behandlingstider.
Behandlingstider på ett år och i vissa fall upp till tre år är ibland
nödvändiga. Motionärerna anser att vårdtiden enligt LVU skall omfatta den
tid som bedöms nödvändig för att vården skall kunna nå sitt syfte. De anser
vidare att vårdtiden skall fastställas när vården inleds och att LVU bör stadga
en längsta vårdtid om 12 månader, som kan förlängas beroende på uppnått
behandlingsresultat. I motion 1984/85:3120 av Nils Carlshamre m.fl. (m)
yrkas att riksdagen skall besluta att det i LVU skall stadgas en längsta vårdtid
om 12 månader med möjligheter till förlängning i enlighet med motionen
(yrkande 1). Även i denna motion åsyftas att förlängning skall kunna ske
beroende på uppnått behandlingsresultat och inte med hänsyn till den unges
medicinska och psykiska status vid prövningstillfället. Motionärerna anför
bl. a. att LVU är skriven så att det för förlängning av vårdtiden i princip
fordras motsvarande missförhållanden som när vården inleddes, vilket svär
mot beprövad erfarenhet om behovet av att stabilisera och befästa vad som
uppnåtts. Enligt motionärerna bör man om man vidtar en så ingripande
åtgärd som vård enligt LVU sikta längre än till att bara häva de akuta
missförhållandena.

Som ovan framgått är innebörden av LVU:s nuvarande bestämmelse om
vårdtiden att vård enligt lagen pågår tills den inte längre behövs, dvs. tills
vidare. Den särskilda omprövning var sjätte månad som är föreskriven
beträffande unga som vårdas på grund av sitt eget beteende ändrar inte detta
faktum. Denna omprövning har föreskrivits som följd av socialtjänstlagstiftningens
allmänna strävan att så långt det är möjligt genomföra olika
vårdinsatser i samverkan med den enskilde. I motiven har uttalats att ett
gynnsamt behandlingsresultat inte bör äventyras genom att nämnden
förklarar vård enligt LVU upphörd. Att den unge deltar i ett behandlingsprogram
som varar längre tid än sex månader är en omständighet som skall
beaktas av nämnden vid omprövning (prop. 1979/80:1 s. 582).

Här kan även nämnas att det också i andra fall av vård enligt LVU -”miljöfallen” - sker en uppföljning och prövning med viss tidsintervall.
Enligt 41 § socialtjänstförordningen (1981:750) skall nämligen socialnämnden
regelbundet och minst en gång om året vid sammanträde överväga om
vård enligt LVU alltjämt är påkallad.

SoU 1984/85:31

Motionärernas förslag om en längsta vårdtid om 12 månader med
möjlighet till förlängning innebär inte någon ökning av den tid varunder vård
enligt LVU kan fortsätta. Snarare ger motionsförslaget intrycket att vården
normalt skall upphöra efter 12 månader, vilket inte kan sägas om en
tillsvidare-regel som anknyter till det individuella vårdbehovet. Frågan gäller
därför egentligen vilken betydelse som skall inläggas i LVU:s regel om
omprövning var sjätte månad i de s. k. beteendefallen. Denna har visserligen
inte den innebörden att vårdtiden i normalfallet är längst sex månader, såsom
anges i motion 2815, men är självfallet ägnad att styra tillämpningen i riktning
mot kortare vårdtider enligt LVU. Utskottet, som vill erinra om att ett
avslutande av vård enligt LVU normalt motiveras av att vården kan fortsätta i
frivilliga former, ser inte detta som en nackdel. Det är alltså inte fråga om att
avbryta ett pågående behandlingsprogram för den unge eller liknande.

Med anledning av vad som anförs i motionerna om att i princip samma
missförhållanden som tidigare måste föreligga för att vården skall kunna
fortsätta enligt LVU vill utskottet emellertid tillägga följande. Av motivuttalanden
till LVU framgår att den omprövning var sjätte månad som här har
diskuterats skall avse frågan om de omständigheter som nödvändiggjort
vården alltjämt består (prop. 1979/80:1 s. 582). Detta begränsar självfallet
möjligheterna att under en tid låta vården fortsätta enligt LVU i syfte att
säkerställa ett uppnått positivt behandlingsresultat och inte ta risken att den
unge avbryter vården i förtid. Utskottet anser det viktigt att denna fråga -frågan om vilka omständigheter som skall läggas till grund för prövningen av
när vård enligt LVU kan upphöra - belyses särskilt i samband med
socialberedningens kommande förslag.

Utskottet vill i övrigt hänvisa till socialberedningens inom kort slutförda
arbete, vilket enligt utskottets mening måste avvaktas innan riksdagen tar
ställning till en så central fråga för LVU som regleringen av vårdtidens längd.
Utskottet avstyrker därför motionerna 2815 (m) och 3120 (m) i här aktuella
delar (yrkandena 15 resp. 1).

Unga lagöverträdare

Enligt 31 kap. 1 § brottsbalken kan den som är under 20 år och som begått
brott av domstol överlämnas till vård inom socialtjänsten under förutsättning
att han kan bli föremål för vård enligt socialtjänstlagen eller enligt LVU. Om
någon i enlighet härmed överlämnats till sådan vård och det senare visar sig
att den avsedda vården inte kan genomföras med den dömdes samtycke eller
att förutsättningar för vård enligt LVU inte föreligger, kan enligt 38 kap. 2 §
brottsbalken domstolen på ansökan av åklagare undanröja förordnandet om
överlämnande till vård och i stället döma till annan påföljd för brottet. I lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) finns
vidare bestämmelser om utökade möjligheter att underlåta åtal när brott

SoU 1984/85:31

begåtts av någon som vid tiden för brottet ännu inte fyllt 18 år.

I propositionen föreslås en i huvudsak teknisk anpassning av dessa regler
till de förändringar som föreslagits i LVU. Åldersgränsen för överlämnande
till vård inom socialtjänsten enligt 31 kap. 1 § brottsbalken föreslås sålunda
höjd till 21 år i konsekvens med den höjda åldersgränsen för vård enligt
LVU. Vidare föreslås att de nya åtgärderna enligt 8 a § LVU också tas upp i
brottsbalkens bestämmelse och i LUL. Syftet med dessa ändringar är att öka
möjligheterna att överlämna unga lagöverträdare till vård inom socialtjänsten
resp. att underlåta åtal när åtgärder vidtas från socialtjänstens sida.

I motion 1984185:3120 av Nils Carlshamre m.fl. (m) yrkas avslag på
propositionens förslag om ändring i 1 § LUL (yrkande 3). Motionärerna
motsätter sig att åklagarens möjlighet att underlåta åtal utvidgas. Alltför
liberal användning av åtalsunderlåtelse minskar enligt motionärerna respekten
för lagen.

Enligt 1 § LUL får under vissa allmänna förutsättningar åklagaren besluta
om åtalsunderlåtelse om den unge bereds vård enligt LVU eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan sådan åtgärd blir föremål för
annan hjälp- och stödåtgärd. Denna uppräkning föreslås i propositionen
utökad med åtgärd enligt 8 a § LVU. Den föreslagna lydelsen är svårtillgänglig.
Bl. a. kan diskuteras innebörden av begreppet ”därmed jämförlig
åtgärd”. Vidare framhålls åtgärder enligt LVU, medan socialtjänstlagen inte
omnämns alls. Av bakgrunden till bestämmelsen framgår emellertid att olika
insatser enligt socialtjänstlagen - inte endast vård utom hemmet - kan utgöra
skäl för åtalsunderlåtelse. Vilka och hur omfattande insatser som skall krävas
beror på det individuella vårdbehovet (prop. 1979/80:1 del C s. 93 och 130).
Åklagaren har att pröva om de åtgärder som vidtas är vad som är lämpligast
för den unge. Även mycket begränsade åtgärder, såsom t. ex. några samtal
med den unge, kan vara en tillräcklig åtgärd (jfr Riksåklagarens allmänna råd
ang. åtalsunderlåtelse enligt LUL). Förutom åtgärder av socialtjänsten kan
stödjande åtgärder som vidtas av t. ex. den unges föräldrar också vara skäl att
underlåta åtal. Den unge flyttas t. ex. till en annan miljö än tidigare.

Av det anförda framgår att det redan finns mycket vidsträckta möjligheter
att underlåta åtal med hänsyn till att lämpliga insatser för den unge ändå
kommer till stånd. Enligt utskottets mening kan man därför inte beteckna en
komplettering med den nya regeln i 8 a § LVU som en egentlig utvidgning av
möjligheterna att underlåta åtal. Materiellt sett kan åtal redan nu underlåtas
för sådana åtgärder om de vidtas enligt socialtjänstlagen. Utskottet vill
tillägga att vad som nu sagts i princip endast tar sikte på bedömningen av den
unges vårdbehov. Hänsynen till brottets svårighetsgrad och till den allmänna
laglydnaden etc. beaktas genom fjärde stycket i samma paragraf, vilket i dess
lydelse från den 1 april 1985 anger att åtalsunderlåtelse inte får beslutas om
något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts (se prop.
1984/85:3, JuU 1984/85:10, rskr. 72). Denna bestämmelse föreslås inte

SoU 1984/85:31

ändrad i den nu aktuella propositionen. Utskottet avstyrker med hänvisning
till det anförda yrkande 3 i motion 3120 (m).

Motionsyrkandet visar emellertid på behovet av ett klargörande av
innebörden av 1 § LUL vad gäller vilka vårdinsatser som kan godtas för att
underlåta åtal. Enligt utskottets mening är det också viktigt att lagtexten ger
uttryck åt synen att insatser som kan genomföras med den unges frivilliga
medverkan enligt socialtjänstlagen är av lika stort eller större värde än
insatser som måste genomföras enligt LVU. Utskottet förordar i enlighet
härmed att 1 § LUL ges den lydelse som upptas i Bilaga 2 till detta
betänkande. Genom omformuleringen kommer paragrafen också att täcka
åtgärder enligt den nya 8 a § LVU.

Den av utskottet föreslagna formuleringen innebär i övrigt inte någon
materiell förändring av vad som för närvarande gäller. Med åtgärd enligt
socialtjänstlagen (p. 1) avses alla slag av åtgärder som innebär att den unge
får det stöd eller den hjälp han behöver. Med åtgärd enligt LVU (p. 2) avses
framför allt åtgärder enligt den nya 8 a §. Annan åtgärd som innebär att den
underårige får hjälp eller stöd (p. 3) avser åtgärder av t. ex. den unges
föräldrar eller anhöriga i syfte att stödja honom eller förbättra hans
förhållanden. En allmän förutsättning för åtalsunderlåtelse är vidare, liksom
tidigare, att genom åtgärden vidtas vad som är lämpligast för den underårige.

Utskottet vill tillägga att reglerna om åtalsunderlåtelse bör tillämpas
generöst i de fall ändamålsenliga åtgärder för att stödja den unge ändå
kommer till stånd. Om åklagaren erfar att socialtjänsten arbetar beslutsamt
med ett ärende finns i princip inte anledning att gå vidare med ett åtal mot en
underårig annat än om brottets svårighetsgrad och liknande hänsyn ändå
motiverar detta. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att ett beslut om
åtalsunderlåtelse kan återkallas om särskilda omständigheter föranleder det
(5 § LUL).

Utskottets förslag till omformulering av 1 § LUL bör föranleda en
motsvarande justering av 31 kap. 1§ brottsbalken. Även i detta fall anser
utskottet det viktigt att framhäva att insatser enligt socialtjänstlagen inte är
ett sämre alternativ än insatser enligt LVU. Tvärtom måste prognosen anses
bättre för sådana lagöverträdare som kan motiveras för att själva medverka i
rehabilitering och behandling. Även denna bestämmelse bör få en generös
tillämpning när förutsättningar i övrigt föreligger. Det kan erinras om
möjligheten att enligt 38 kap. 2 § brottsbalken undanröja förordnandet om
överlämnande till vård inom socialtjänsten, om sådan vård inte visar sig
kunna genomföras, och i stället döma till annan påföljd.

För att bestämmelserna om överlämnande av unga lagöverträdare till vård
inom socialtjänsten skall få genomslagskraft krävs att åklagarna följer upp
tveksamma ärenden och i förekommande fall ansöker om undanröjande.
Detta skulle nämligen kunna minska den tveksamhet som ibland finns hos
både domstolar och åklagare. Utskottet utgår därför från att riksåklagaren i
lämpligt sammanhang tar upp den frågan.

Utskottet tillstyrker i övrigt propositionens förslag i här aktuella delar.

SoU 1984/85:31

I motion 1984185:1760 av Kerstin Anér (fp) understryks det angelägna i att
ungdomar som begår brott kan överlämnas till vård inom socialtjänsten i
stället för att dömas till fängelse. Motionären anför att fler ungdomar än
tidigare nu döms till fängelse, vilket är helt i strid med socialtjänstens idé. En
orsak härtill menar motionären vara att den domstol som har att ta ställning
till brottspåföljd inte kan vara säker på att vård enligt LVU verkligen
kommer till stånd. Den länsrätt som har att avgöra frågan om vård enligt
LVU kan inte heller ta hänsyn till risken att den unge annars kan hamna i
fängelse. Motionären föreslår därför ett system som innebär att tingsrätten
själv kan förordna om vård enligt LVU på samma sätt som för närvarande
gäller vid överlämnande av någon till sluten psykiatrisk vård.

Utskottet delar helt motionärens syn på angelägenheten av att unga
lagöverträdare så långt det är möjligt tas om hand inom socialtjänstens ram i
stället för inom kriminalvården. Samma synsätt ligger till grund för de förslag
som framlagts i den nu aktuella propositionen. Dessa syftar genomgående till
att öka möjligheterna att bereda dessa unga vård inom socialtjänsten och
därmed minska antalet fall då annan påföljd måste övervägas. Statsrådet
Sigurdsen uttalar vidare allmänt att det enligt hennes mening finns skäl att
överväga en ändring av påföljdssystemet för ungdomar i åldern 15-17 år och
att man allvarligt bör överväga att helt utmönstra fängelse ur påföljdssystemet
för ungdomar under 18 år (prop. s. 37). Frågan om inskränkande av
möjligheterna att döma ungdomar i åldrarna 18-20 år till fängelse anses
också viktig. Utskottet delar statsrådets bedömning att detta bör prövas.
Frågan om användningen av fängelsestraff för ungdom faller emellertid inom
ramen för fängelsestraffkommitténs uppdrag. Enligt vad statsrådet säger sig
ha erfarit överväger kommittén att lägga fram förslag som innebär att
möjligheterna att döma ungdomar till fängelse inskränks ytterligare. Frågan
får därför övervägas när kommitténs förslag har lagts fram.

Vad som nu anförts i propositionen utgör enligt utskottets uppfattning ett
svar också på motion 1760 (fp). Utskottet är mot bakgrund av fängelsestraffkommitténs
arbete och socialberedningens inom kort slutförda översyn av
bl. a. LVU inte berett att nu ta initiativ till ytterligare lagändringar på
området. Motionen avstyrks därför.

Övriga lagförslag

I propositionen föreslås vidare vissa konsekvensändringar av den nya 8 a §
LVU, nämligen i 47 § socialtjänstlagen om förbud mot delegation av
beslutsrätt, i en ny 8 b § LVU om förhållandet till vissa andra beslut, i 20 §
LVU om möjlighet att anföra s. k. förvaltningsbesvär över beslut om åtgärd
enligt 8 a §, samt i 21 § LVU om när beslut blir gällande. Utskottet tillstyrker
dessa lagförslag. Utskottet föreslår emellertid att den nya rubrik som införs i
LVU före de nya 8 a och 8 b §§ ändras från Andra insatser än vård till Andra
åtgärder.

SoU 1984/85:31

Vidare föreslås i propositionen vissa ändrade regler för yttrande av
socialnämnd till åklagare och domstol. Ändringarna innebär bl. a. att
reglerna samlas i 9 § LUL och att förfarandet förenklas. En utökad
skyldighet att inhämta socialnämndens yttrande föreslås vad gäller unga som
riskerar att dömas till fängelsestraff överstigande tre månader. Utskottet
tillstyrker även dessa förslag. Utskottet föreslår dock den ändringen att i 9 §
uttrycket ”aderton år” ändras till ”arton år” (jfr 11 § LUL, ändrad genom
SFS 1983:921).

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande socialtjänstens ansvar för vissa ungdomar

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i motsvarande del
antar i propositionen framlagt förslag till lydelse av 12 § socialtjänstlagen
(1980:620),

2. beträffande nya behandlingsåtgärder enligt LVU

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i motsvarande del
och med anledning av motion 1984/85:2726 yrkande 1 b, motion
1984/85:2815 yrkande 14, motion 1984/85:3120 yrkande 2 och
motion 1984/85:3124 yrkande b och med avslag på motion 1984/
85:1792 i motsvarande del, motion 1984/85:3121 yrkande 1 i
motsvarande del, motion 1984/85:3122 yrkande 2 i motsvarande
del och motion 1984/85:3123 i motsvarande del antar i propositionen
framlagt förslag till ny 8 a § lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU),

3. beträffande införande av socialförsäkringstillägg

att riksdagen avslår motion 1984/85:3121 yrkande 2,

4. beträffande vård enligt LVU för ungdomar över 18 år

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i motsvarande del
och med avslag på motion 1984/85:3122 yrkande 1 beslutar att 1 §
tredje stycket lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga skall ha den lydelse som föreslås i propositionen,

5. beträffande tidpunkt för värdens upphörande

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i motsvarande del
och med avslag på motion 1984/85:2726 yrkande 1 c och motion
1984/85:3124 yrkande c antar i propositionen framlagt förslag till
lydelse av 5 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga,

6. beträffande fara för den unges utveckling som grund för ingripande
enligt LVU

att riksdagen avslår motion 1984/85:2726 yrkande 1 a och motion
1984/85:3124 yrkande a,

SoU 1984/85:31

7. beträffande vårdtidens längd

att riksdagen avslår motion 1984/85:2815 yrkande 15 och motion
1984/85:3120 yrkande 1,

8. beträffande förutsättningar för åtalsunderlåtelse

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med avslag
på motion 1984/85:3120 yrkande 3 antar den i bilaga 2 upptagna
och såsom Utskottets förslag betecknade lydelsen av 1 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

9. beträffande överlämnande till vård inom socialtjänsten

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar det i
bilaga 3 upptagna och såsom Utskottets förslag betecknade förslaget
till lag om ändring i brottsbalken,

10. beträffande kriminalvård för unga

att riksdagen avslår motion 1984/85:1760,

11. beträffande ändringar i övrigt i socialtjänstlagen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1984/85:1792 i motsvarande del, motion 1984/85:3121
yrkande 1 i motsvarande del, motion 1984/85:3122 yrkande 2 i
motsvarande del och motion 1984/85:3123 i motsvarande del antar i
propositionen framlagt förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620) i den mån det inte behandlas under mom. 1,

12. beträffande ändringar i övrigt i LVU

att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med avslag
på motion 1984/85:1792 i motsvarande del, motion 1984/85:3121
yrkande 1 i motsvarande del, motion 1984/85:3122 yrkande 2 i
motsvarande del och motion 1984/85:3123 i motsvarande del antar i
propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga i den mån
det inte behandlats under mom. 2 och 4-7, dock att rubriken
närmast före 8 a § ändras från Andra insatser än vård till Andra
åtgärder,

13. beträffande ändringar i övrigt i lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar i propositionen
framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare i den mån det inte
behandlats under mom. 9, dock att i 9 § i lagförslaget ordet
”aderton” ändras till ”arton”.

Stockholm den 14 maj 1985

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

SoU 1984/85:31

Närvarande-. Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s), Stig Alftin (s), Ann-Cathrine Haglund
(m), Maria Lagergren (s), Ingvar Eriksson (m). Gunnar Ström (s), Rosa
Östh (c), Bo Arvidson (m), Yvonne Sandberg-Fries (s), Lars-Ove Hagberg
(vpk) och Gunnar Elm (c).

Reservationer

Nya behandlingsåtgärder enligt LVU (mom. 2 i hemställan)

1. av Lars-Ove Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Sorn
konstateras” och slutar på s. 12 med ”fortsätta metodutvecklingen” bort ha
följande lydelse:

Som anförs i motion 3121 (vpk) finns i den sociala debatten en olustig
tendens till återfall i gångna tiders primitivism och tilltro till auktoritära
behandlingsmetoder. Om det s. k. mellantvånget genomförs så innebär det
en reträtt från de principer som ligger till grund för socialtjänsten och en
framgång för den nämnda tendensen.

I socialtjänstlagen finns en rad honnörsord som i många avseenden är svåra
att förverkliga, men icke desto mindre värda att kämpa för. Demokrati,
solidaritet, trygghet, jämlikhet, frigöra och utveckla människors resurser och
respekt för människors självbestämmande och integritet. Denna ideologiska
grund gör socialtjänstlagen till något principiellt annat än äldre lagstiftning
på det sociala området. Det finns skäl att understryka att denna förändring
till mycket stor del hade sitt ursprung i att de som var praktiskt verksamma i
socialt arbete inte längre kunde godta de auktoritära och repressiva
arbetsmetoderna. De fungerade helt enkelt inte om man hade som ambition
att åstadkomma social rehabilitering.

Det regeringen nu gör, när man föreslår att socialnämnden skall kunna
fatta beslut enligt LVU om att en person skall hålla regelbunden kontakt eller
delta i behandling, är att blåsa liv i bestämmelser som fanns i de gamla
nykterhetsvårds- och barnavårdslagarna. Även om den juridiska dräkten är
en annan, så är innehållet detsamma. Efter en tid kommer det att dyka upp
krav om att ytterligare tvångsmedel skall införas. En ny undfallenhet från
regeringens sida gentemot dessa krafter skulle då komma att innebära att
man är tillbaka vid samma punkt som före socialtjänstlagens införande.
Utskottet anser att det var en riktig princip som lades fast när socialtjänstlagen
infördes. Utskottet är inte berett att frångå den. Däremot måste man
granska situationen på det sociala området för att se vad som behöver göras,
för att socialtjänstlagens målsättningar skall kunna förverkligas.

Liknande synpunkter som i motion 3121 (vpk) anförs även i motionerna
1792 (s), 3122 (s) och 3123 (s). Utskottet anser motionärernas argument
vägande. Utskottet kan därför inte ansluta sig till propositionens förslag om

SoU 1984/85:31

införande av möjlighet för socialtjänsten att mot den unges vilja kunna
besluta att den unge skall hålla kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson
eller att han skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.
Utskottet avstyrker sålunda propositionens förslag till ny 8 a § LVU.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande nya behandlingsåtgärder enligt LVU
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1792 i motsvarande del,
motion 1984/85:3121 yrkande 1 i motsvarande del, motion 1984/
85:3122 yrkande 2 i motsvarande del och motion 1984/85:3123 i
motsvarande del och med avslag på motion 1984/85:2726 yrkande
1 b, motion 1984/85:2815 yrkande 14, motion 1984/85:3120 yrkande
2 och motion 1984/85:3124 yrkande b avslår i propositionen
framlagt förslag till ny 8 a § lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU),

Införande av socialförsäkringstillägg (mom. 3 i hemställan)

2. av Lars-Ove Hagberg som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Vad
gäller” och slutar med ”motion 3121 (vpk)” bort ha följande lydelse:

Redan när lagen infördes saknades viktiga förutsättningar för dess
genomförande. Den avgörande bristen var att man inte tog upp frågan om
socialförsäkringstillägg (SOFT), som var den bärande beståndsdelen i
socialutredningens förslag. Den var bärande i flera olika avseenden, dels för
att den skulle ge alla en ekonomisk grundtrygghet och dels, vilket är viktigast
i det nu aktuella perspektivet, för att SOFT skulle ha inneburit radikalt
annorlunda villkor för det sociala arbetet. Man skulle ha sluppit att sitta på
socialbyråerna och räkna hyres- och matpengar. Man skulle ha sluppit de
nedbrytande processer som det ekonomiska hjälpsökandet alltid innebär.
Man skulle ha kunnat ägna all sin kraft åt att utveckla arbetsmetoder och
upprätta ett förtroendekapital gentemot allmänheten, som skulle ha kunnat
ligga till grund för framgångsrikt behandlingsarbete av sociala problem i
enlighet med socialtjänstlagens intentioner.

Det är enligt utskottets mening djupt olyckligt att regeringen faller till föga
för bakåtsträvande strömningar på det sociala området. Man borde i stället
ha tagit ett offensivt grepp och nu lagt ett förslag om SOFT, för att därmed
frigöra socialtjänstens resurser för mer meningsfulla uppgifter. Som anförs i
vpk-motionen bör därför regeringen nu snarast förelägga riksdagen förslag
om SOFT. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

3. beträffande införande av socialförsäkringstillägg
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:3121 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1984/85:31

Vård enligt LVU för ungdomar över 18 år (mom. 4 i hemställan)

3. av Lars-Ove Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
vill" och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Nya tvångsmöjligheter inom ramen för LVU kommer att minska förtroendet
för socialtjänsten. Det blir lättare för socialtjänsten att tillgripa tvångsmedel
för att åstadkomma snabba kortsiktiga resultat i stället för att utveckla
och förbättra metoder som bygger på frivillighet. Av dessa principiella skäl
kan utskottet inte biträda propositionens förslag om utvidgade möjligheter
att tillämpa LVU gentemot ungdomar i åldern 18-20 år. Utskottet avstyrker
sålunda propositionens förslag till ändring av 1 § tredje stycket LVU.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa

4. beträffande vård enligt LVU för ungdomar över 18 år

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3122 yrkande 1 avslår i
propositionen framlagt förslag till lydelse av 1 § tredje stycket
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

Fara för den unges utveckling som grund för ingripande enligt LVU (mom. 6 i
hemställan)

4. av Göte Jonsson (m), Ann-Cathrine Haglund (m), Ingvar Eriksson (m),
Rosa Östh (c), Bo Arvidson (m) och Gunnar Elm (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Den nu
aktuella” och slutar med ”1 a resp. a)” bort ha följande lydelse:

Som anförs i motionen tillåter inte nuvarande regel ingripande i tidiga
skeden. LVU ger alltså inte utrymme att förebygga. Visserligen föreslås i
propositionen nya åtgärdsmöjligheter som skall kunna användas i tidigare
skeden än då vård enligt lagen hunnit bli nödvändig. Det finns dock ändå ett
behov äv att kunna besluta om vård innan den unges situation hunnit
försämras därhän att den uppfyller kriteriet ”allvarlig fara”. Utskottet anser
sålunda i likhet med motionärerna att ”fara” för den unges hälsa eller
utveckling bör vara tillräckligt för vård enligt LVU även då det gäller
ungdomar. Utskottet tillstyrker sålunda den ändring av 1 § andra stycket
LVU som föreslås i motion 2726 (c).

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa

6. beträffande fara för den unges utveckling som grund för ingripande
enligt LVU

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2726 yrkande la
och motion 1984/85:3124 yrkande a beslutar att 1 § andra stycket
LVU skall ha följande såsom Reservanternas förslag betecknade
lydelse:

SoU 1984/85:31

Nuvarande lydelse

Reservanternas förslag

Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet
medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller
utveckling för allvarlig fara genom
missbruk av beroendeframkallande
medel, brottslig verksamhet eller något
annat därmed jämförbart beteende.

2. den unge utsätter sin hälsa eller
utveckling för fara genom missbruk
av beroendeframkallande medel,
brottslig verksamhet eller något annat
därmed jämförbart beteende.

Vårdtidens längd (mom. 7 i hemställan)

5. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (alla m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 16 med ”Sorn ovan
framgått” och slutar på s. 17 med ”15 resp. 1)” bort ha följande lydelse:

LVU är skriven så att det för förlängning av vårdtiden i princip fordras
motsvarande missförhållanden som när vården inleddes. Denna juridiska
prövning svär emot beprövad erfarenhet om behovet av att stabilisera och
befästa det positiva som uppnåtts.

När man vidtar en så ingripande åtgärd som att bereda vård enligt LVU bör
man dock sikta längre än till att bara häva de akuta missförhållandena. Man
kan inte helt förlita sig på den i och för sig tilltalande tanken att den unge efter
en tid är så insiktsfull att han frivilligt fortsätter och slutför den behandling/
utbildning som anses behövlig.

Utskottet vill inte betvivla ungdomarnas säkert allvarligt menade samtycken
till fortsättning i frivillig form. Dock vet man att för många leder trycket
från tidigare kamrater eller självöverskattning till att man vill stå på egna ben
för tidigt och då misslyckas.

Inom ramen för LVU bör därför stadgas en längsta vårdtid om 12
månader, som kan förlängas beroende på uppnått behandlingsresultat och
inte med hänsyn till den unges vid prövningstillfället medicinska och psykiska
status.

Regeringen bör utarbeta förslag till ändrade regler om vårdtid i LVU i
enlighet med vad utskottet nu anfört och snarast framlägga detta för
riksdagen. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa

7. beträffande vårdtidens längd
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2815 yrkande 15
och motion 1984/85:3120 yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

SoU 1984/85:31

Förutsättningar för åtalsunderlåtelse (morn. 8 i hemställan)

6. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (alla m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 18 med ”Av det
anförda” och slutar på s. 19 med ”(5 § LUL)” bort ha följande lydelse:
Av det anförda framgår att det redan finns mycket vidsträckta möjligheter
att underlåta åtal. Det finns inte skäl att utvidga dessa ytterligare (jfr prop.
s. 32). Utskottet avstyrker därför förslaget till ändring i 1 § LUL.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa

8. beträffande förutsättningar för åtalsunderlåtelse

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3120 yrkande 3 avslår i
propositionen framlagt förslag till ändrad lydelse av 1 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

Kriminalvård för unga (motiveringen till mom. 10 i hemställan)

7. av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (alla m) som anser

att i utskottets yttrande på s. 20 meningen ”Utskottet delar statsrådets
bedömning att detta bör prövas” bör utgå.

Ändringar i övrigt i socialtjänstlagen och LVU (mom. 11 och 12 i hemställan)

8. av Lars-Ove Hagberg (vpk) som - under förutsättning av bifall till
reservation nr 1 - anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”1
propositionen” och slutar med ”Andra åtgärder" bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående avstyrkt regeringens förslag om införande
av en ny 8 a § LVU. Som följd härav avstyrker utskottet även de föreslagna
ändringarna i 47 § socialtjänstlagen samt 8 b §, 20 och 21 §§ LVU.

dels att utskottet under mom. 11 och 12 bort hemställa

11. beträffande ändringar i övrigt i socialtjänstlagen,

a) avslår i propositionen framlagt förslag till ändrad lydelse av 47 §
socialtjänstlagen,

b) i övrigt antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i socialtjänstlagen (1980:620) i den mån det inte behandlats
under mom. 1,

SoU 1984/85:31

12. beträffande ändringar i övrigt i LVU

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1792 i motsvarande del,
motion 1984/85:3121 yrkande 1 i motsvarande del, motion 1984/
85:3122 yrkande 2 i motsvarande del och motion 1984/85:3123 i
motsvarande del avslår i propositionen framlagt förslag till lag om
ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av
unga i den mån det inte behandlats under mom. 2 och 4-7,

Särskilt yttrande

beträffande nya behandlingsåtgärder enligt LVU:

av Göte Jonsson, Ann-Cathrine Haglund, Ingvar Eriksson och Bo
Arvidson (alla m) som anför:

Moderata samlingspartiet har i motioner upprepade gånger påpekat
bristen på nyanserade åtgärder inom socialtjänsten för att stoppa missbruk i
tid. I propositionen föreslås nu en uppstramning som hälsas med tillfredsställelse.
Det hade enligt vår mening varit önskvärt att gå längre, men de
föreslagna åtgärdsmöjligheterna är ändå steg i rätt riktning. Vi noterar också
att utskottet uttalar att erfarenheterna får utvisa om åtgärderna bör
modifieras eller ändras i något hänseende. Vidare bör erinras om att
socialberedningen inom kort slutför sitt arbete med en översyn av bl. a.
LVU, varvid dessa frågor på nytt kommer att aktualiseras.

SoU 1984/85:31

Bilaga 1

I proposition 1984/85:171 framlagda lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 12 och 47 §§ socialtjänstlagen (1980:620) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 §

Socialnämnden skall
verka för att barn och ungdom
förhållanden,

i nära samarbete med hemmen
främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och
social utveckling hos barn och ungdom
och

sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får
det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges
bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet.

växer upp under trygga och goda

i nära samarbete med hemmen
främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och
social utveckling hos barn och ungdom,

med särskild uppmärksamhet följa
utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam
utveckling och

i nära samarbete med hemmen
sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får
det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges
bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet.

47 §

Uppdrag att besluta på socialnämndens
vägnar får inte avse vad
som ankommer på nämnden enligt
2, 5 och 6 §§, 11 § första och andra
styckena, 17 § tredje stycket samt
18 § lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.

Uppdrag att besluta på socialnämndens
vägnar får inte avse vad
som ankommer på nämnden enligt
2, 5, 6 och 8a §§, 11 § första och
andra styckena, 17 § tredje stycket
samt 18 § lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av
unga.

I de kommuner där sociala distriktsnämnder inte har inrättats får dock
beslutanderätten i frågor som avses i första stycket uppdras åt en särskild
avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

SoU 1984/85:31

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga

dels att 1, 5, 20 och 21 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 8 a och 8 b §§, samt närmast
före 8 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det
kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller
dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av
honom själv.

Värd skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet
medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom
missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat därmed jämförbart beteende.

Vård med stöd av andra stycket 2 Vård med stöd av andra stycket 2

får även beredas den som har fyllt 18 får även beredas den som har fyllt 18

men inte 20 år, om vård inom men inte 20 år, om sådan vård med

socialtjänsten med hänsyn till den hänsyn till den unges behov och

unges behov och personliga förhål- personliga förhållanden i övrigt är

lande i övrigt är uppenbart lämpliga- lämpligare än annan vård.
re än annan vård.

5 §

Socialnämnden skall noga följa vården av den som har beretts vård med
stöd av denna lag. När vård enligt lagen inte längre behövs, skall nämnden
besluta att vården skall upphöra.

Har den unge beretts vård med stöd av 1 § andra stycket 2 eller tredje
stycket, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet
av vårdbeslutet pröva om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga
skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

Vård som har beslutats med stöd av 1 § andra stycket 1 skall upphöra
senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med stöd Vård som har beslutats med stöd
av 1 § andra stycket 2 eller tredje av 1 § andra stycket 2 eller tredje

stycket skall upphöra senast när den stycket skall upphöra senast när den

unge fyller 20 år. Har sex månader då unge fyller 21 år.

inte förflutit frän det rätten beslutade
om vård eller socialnämnden senast
prövade frågan om vårdens upphörande,
får dock vård med stöd av
lagen pågå längst tills denna tid har
gått ut.

SoU 1984/85:31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Andra insatser än vård
8 a $

Kan det antas att den som är under
20 år till följd av ett sådant beteende
som avses i 1 § andra stycket 2
kommer att behöva beredas vård
enligt denna lag om beteendet fortsätter
och kan det stöd eller den behandling
som behövs inte ges den unge
med samtycke av honom, om han har
fyllt 15 är, och, om han står under
någons vårdnad, av vårdnadshavaren,
får socialnämnden besluta

1. att den unge skall hålla regelbunden
kontakt med en särskilt
utsedd kontaktperson,

2. att den unge skall delta i
behandling i öppna former inom
socialtjänsten.

När ett sådant beslut meddelas
skall en särskild behandlingsplan finnas.

Bestämmelserna i 5 § gäller i tilllämpliga
delar också i fråga om
beslut enligt första stycket. Prövning
enligt 5 § andra stycket av frågan, om
sådant beslut skall upphöra att gälla,
skall ske första gängen inom sex
månader från dagen för nämndens
beslut.

8b §

Ett beslut enligt 8 a § upphör att
gälla, om

1. beslut fattas om omedelbart
omhändertagande,

2. ansökan om vård bifalls.

20 §

Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten genom besvär, när
nämnden har

1. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat att flytta
den unge från det hem där han vistas,

2. beslutat i en fråga om fortsatt vård med stöd av lagen,

3. fattat beslut enligt 8 a § eller
prövat om sådant beslut skall upphöra
att gälla.

3. med stöd av 16 § beslutat om 4. med stöd av 16 § beslutat om
umgänget med den unge eller umgänget med den unge eller

beslutat att dennes vistelseort inte beslutat att dennes vistelseort inte

skall röjas. skall röjas.

SoU 1984/85:31

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas.
Rättens beslut enligt 17 § om läkarundersökning får inte överklagas.

omedelbart.

Annat beslut av socialnämnden enligt denna lag gäller omedelbart, om
nämnden inte förordnar något annat.

Rätten får förordna att annat beslut som rätten har meddelat skall gälla
omedelbart.

21 §

Beslut om omhändertagande enligt
6 § gäller omedelbart.

Beslut om omhändertagande enligt
6 § och beslut enligt 8 a $ gäller

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

SoU 1984/85:31

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 § brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap.

1 §'

Kan den som är under tjugo år och Kan den som är under tjugoett år
som begått brottslig gärning bliva och som begått brottslig gärning bli

föremål för vård med stöd av lagen föremål för vård med stöd av lagen

(1980:621) med särskilda bestäm- (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga eller eljest melser om vård av unga eller åtgärd

enligt socialtjänstlagen (1980:620), enligt 8 a § samma lag eller ges värd
må rätten efter hörande av social- enligt socialtjänstlagen (1980:620),

nämnd överlämna åt nämnden att får rätten överlämna åt socialnämn föranstalta

om erforderlig vård den att föranstalta om erforderlig

inom socialtjänsten. vård inom socialtjänsten.

Om det anses påkallat för den dömdes tillrättaförande eller av hänsyn till
allmän laglydnad, får jämte överlämnande till vård inom socialtjänsten
dömmas till dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits
för brottet eller ej.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

1 Senaste lydelse 1983:240.

SoU 1984/85:31

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 1 och 9 §§ lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18'

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, får
utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta att
underlåta åtal för brottet (åtalsunderlåtelse).

om den underårige bereds vård
med stöd av lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga eller blir föremål för annan
därmed jämförlig åtgärd eller utan
sådan åtgärd blir föremål för annan
hjälp- och stödåtgärd samt det med
skäl kan antas att härigenom vidtas
vad som är lämpligast för den underårige
eller

om den underårige bereds vård
med stöd av lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga eller blir föremål för annan
därmed jämförlig åtgärd eller för
åtgärd enligt 8 a § nämnda lag eller
för annan hjälp- och stödåtgärd samt
det med skäl kan antas att härigenom
vidtas vad som är lämpligast
för den underårige eller

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.
Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse därigenom åsidosätts.

1 fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a §
rättegångsbalken.

9 §:

Ej må den som inte fyllt aderton år
dömas till fängelse eller skyddstillsyn,
med mindre den som har vårdnaden
om honom, där så lämpligen
kunnat ske, blivit hörd i målet.

Innan någon som är under tjugoett
år dömes till påföljd som avses i
första stycket skall den som utfört
personundersökning i målet höras,
om skäl äro därtill.

Den som är under aderton år får
inte dömas till fängelse eller skyddstillsyn,
om inte den som har vårdnaden
om honom har blivit hörd i
målet, där så lämpligen kunnat
ske.

Innan någon som är under tjugoett
år döms till påföljd som avses i
första stycket skall den som har
utfört personundersökning i målet
höras, om det finns skäl till det.

Rätten får överlämna åt socialnämnden
att föranstalta om vård
inom socialtjänsten endast om det i
målet finns ett yttrande av nämnden
med det innehåll som avses i 3 §. Ett
sådant yttrande krävs också, om det
inte finns särskilda skäl, för att rätten
skall få döma den som är under
tjugoett år till fängelse i mer än tre
månader.

1 Senaste lydelse 1985:14.

2 Senaste lydelse 1979:685.

SoU 1984/85:31

Nuvarande lydelse

Vårdnadshavare som höres enligt
första stycket äger rätt till ersättning
och förskott enligt vad om vittne är
stadgat. Ersättningen skall gäldas av
statsverket.

Föreslagen lydelse

Vårdnadshavare som hörs enligt
första stycket har rätt till ersättning
och förskott enligt vad som är föreskrivet
om vittne. Ersättningen skall
betalas av staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

SoU 1984/85:31

Bilaga 2

Av utskottet framlagt förslag till lydelse av 1 § lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare

Nuvarande lydelse

Har brott begåtts av någon som vid
tiden för brottet ej fyllt aderton år, får
utöver vad som föijer av 20 kap. 7 §
rättegångsbalken, åklagare besluta
att underlåta åtalför brottet (åtalsunderlåtelse),

om den underårige bereds vård
med stöd av lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om värd av
unga eller blir föremål för annan
därmed jämförlig åtgärd eller utan
sådan åtgärd blir föremål för annan
hjälp- och stödåtgärd samt det med
skäl kan antas att härigenom vidtas
vad som är lämpligast för den underårige
eller

om brottet uppenbarligen skett av
okynne eller förhastande.

Utskottets förslag

Om någon har begått ett brott
innan han fyllt arton år, får åklagaren,
utöver vad som följer av 20
kap. 7 § rättegångsbalken, besluta
att underlåta åtal enligt följande bestämmelser
(åtalsunderlåtelse).

Åtalsunderlåtelse får beslutas, om
den underårige blir föremål för sådan
åtgärd som anges nedan och det med
skäl kan antas att därigenom vidtas
vad som är lämpligast för den underårige: 1.

vård eller annan åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620),

2. vård eller annan åtgärd enligt
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, eller

3. annan åtgärd som innebär att
den underårige får hjälp eller stöd.

Åtalsunderlåtelse får också beslutas,
om det är uppenbart att brottet
har skett av okynne eller förhastande.

Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse därigenom åsidosätts.

I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a §
rättegångsbalken.

SoU 1984/85:31

Bilaga 3

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i brottsbalken
Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 § brottsbalken skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

31 kap.

1 §'

Kan den som är under tjugo år och Kan den som är under tjugoett år

som begått brottslig gärning bliva och som begått brottslig gärning bli

föremål för vård med stöd av lagen föremål för vård eller annan åtgärd

(1980:621) med särskilda bestämmel- enligt socialtjänstlagen (1980:620) elser
om vård av unga eller eljest enligt ler lagen (1980:621) med särskilda

socialtjänstlagen (1980:620), må rät- bestämmelser om värd av unga får

ten efter hörande av socialnämnd rätten överlämna åt socialnämnden

överlämna åt nämnden att föranstal- att föranstalta om erforderlig vård

ta om erforderlig vård inom so- inom socialtjänsten,

cialtj änsten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

1 Senaste lydelse 1983:240.

SoU 1984/85:31 38

Innehållsförteckning sid.

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 2

Motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1985 2

Motioner som väckts med anledning av propositionen 2

Utskottet 3

Inledning 3

Bakgrund till propositionsförslagen 5

Socialtjänstens ansvar för ungdomars utveckling 7

Nya behandlingsåtgärder enligt LVU 9

Förslag till andra ändringar i LVU 12

Unga lagöverträdare 17

Övriga lagförslag 20

Utskottets hemställan 21

Reservationer 23

1. Nya behandlingsåtgärder enligt LVU (mom. 2 i hemställan) av

vpk 23

2. Införande av socialförsäkringstillägg (mom. 3 i hemställan) av

vpk 24

3. Vård enligt LVU för ungdomar över 18 år (mom. 4 i hemställan)

av vpk 25

4. Fara för den unges utveckling som grund för ingripande enligt

LVU (mom. 6 i hemställan) av m och c 25

5. Vårdtidens längd (mom. 7 i hemställan) av m 26

6. Förutsättningar för åtalsunderlåtelse (mom. 8 i hemställan) av m 27

7. Kriminalvård för unga (motiveringen till mom. 10 i hemställan)

av m 27

8. Ändringar i övrigt i socialtjänstlagen och LVU (mom. 11 och 12 i

hemställan) av vpk 27

Särskilt yttrande betr. nya behandlingsåtgärder enligt LVU av m .... 28

Bilaga 1: i propositionen framlagda lagförslag 29

Bilaga 2: av utskottet framlagt förslag till lydelse av 1 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare .. 36

Bilaga 3: av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i brottsbalken 37