SoU 1984/85:13

Socialutskottets betänkande
1984/85:13

om företagshälsovård och arbetsanpassning (prop. 1984/85:89)

I betänkandet behandlas förslagen i proposition 1984/85:89 om företagshälsovård
och arbetsanpassning samt de motioner som väckts med anledning
av propositionen. Vidare behandlas tre motionsyrkanden som väckts under
den allmänna motionstiden i år.

Sammanfattning

En redovisning av propositionens förslag finns i betänkandet på s. 6-10.

Utskottet föreslår riksdagen att anta de upprättade lagförslagen och
tillstyrker vad som i propositionen föreslås om utvidgat skadeansvar för
staten vid yrkesinriktad rehabilitering. Utskottet tillstyrker vidare propositionens
förslag till riktlinjer för företagshälsovårdens innehåll, utbyggnad
samt personal- och utbildningsbehov. Beträffande förslaget till inriktning av
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten för arbetshandikappade
anställda och arbetssökande erinrar utskottet om att den rätt som föreslås
för arbetsförmedlingen resp. försäkringskassan att kallas till och att delta i
överläggningar på en privat arbetsplats förutsätter stöd i lag, men tillstyrker
förslaget i övrigt. Vidare tillstyrker utskottet förslaget om nytt ersättningssystem
för företagshälsovården samt föreslår riksdagen att bemyndiga regeringen
att disponera högst 250 000 kr. ur fonden för arbetsmiljöförbättringar för
information i samband med genomförandet av förslagen i propositionen.

Patienter som enligt avtal är tillförsäkrade fri sjukvård bör enligt utskottet
inte tvingas erlägga patientavgift efter remiss av företagsläkare. Utskottet
uttalar vidare att patientavgift inte heller bör tas ut i de fall någon av sin
företagsläkare remitteras till sitt hemlandsting. Utskottet förutsätter att
regeringen i lämpligt sammanhang prövar behovet av kompletterande
bestämmelser eller andra åtgärder på dessa punkter.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

Utskottets m-ledamöter har avgivit fem reservationer rörande andelen
sjukvård inom företagshälsovården och ersättningen härför, sammansättningen
av yrkesinspektionsnämnderna, prövningen av ersättningsvillkoren
samt beträffande tillämpningsföreskrifterna.

Utskottets c-ledamöter reserverar sig till förmån för en motion (c) om
avslag på propositionens förslag till ändring i 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen.
M-ledamöterna instämmer i reservationen. Även utskottets ordförande (fp)
reserverar sig men med annan motivering till förmån för en fp-motion på
denna punkt.

I en gemensam reservation begär m-, c- och fp-ledamöterna att vad
1 Riksdagen 1984/85.12sami. Nr 13

SoU 1984/85:13

utskottet uttalat beträffande patientavgift vid remiss till hemlandsting skall
ges regeringen till känna.

Vpk-ledamoten reserverar sig till förmån för motionsyrkanden (vpk)
angående bl. a. landstingens samverkan med företagshälsovården, lagfäst
skyldighet att anordna företagshälsovård samt företagshälsovård som specialitet
i läkarnas vidareutbildning.

Ett särskilt yttrande har vidare avgivits av utskottets ordförande (fp)
beträffande lokaliseringen av resp. huvudmannaskapet för företagshälsovårdsutbildningen.

Propositionen

I proposition 1984/85:89 om företagshälsovård och arbetsanpassning har
regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) föreslagit riksdagen dels att anta
vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

4. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

5. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

dels att

1. godkänna vad som i propositionen föreslås om utvidgat skadeansvar för
staten vid yrkesinriktad rehabilitering,

2. godkänna vad som i propositionen anförs om företagshälsovårdens
innehåll, utbyggnad samt personal- och utbildningsbehov,

3. godkänna vad som i propositionen anförs om inriktningen av arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamheten för arbetshandikappade anställda
och arbetssökande,

4. godkänna det i propositionen framlagda förslaget om nytt ersättningssystem
för företagshälsovården vilket förordas träda i kraft den 1 januari
1986,

5. bemyndiga regeringen att disponera högst 250 000 kr. ur fonden för
arbetsmiljöförbättringar för information i samband med genomförandet av
förslagen i propositionen.

Lagförslagen framgår av bilaga.

Motioner

Motioner väckta med anledning av proposition 1984/85:89

I motion 1984/85:269 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m)
hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utbildningen
av företagssköterskor bör omfatta 40 poängs vidareutbildning enligt företagshälsovårdsutredningens
förslag,

SoU 1984/85:13

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att huvudmannaskapet
för utbildningen bör vara statligt.

I motion 1984/85:270 av Ingemar Eliasson m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del beslutar att
tillägget till 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen skall lyda:

Om arbetsförhållandena är förenade med särskilda påfrestningar och
risker för de anställda skall arbetsgivare föranstalta om företagshälsovård i
den omfattning verksamheten kräver.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om huvudman för och lokalisering av företagshälsovårdsutbildningen
samt om arbetsterapeuterna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att ersättning för företagshälsovården skall utgå för alla
anslutna till företagshälsovård oavsett arbetstid,

4. att riksdagen beslutar begära att regeringen följer tillämpningen av
ersättningsreglerna för företagshälsovården med hänsyn till möjligheterna
att förenkla reglerna,

5. att riksdagen beslutar att en ledamot för de enskilda företagen skall ges
plats i yrkesinspektionsnämnden.

I motion 1984/85:271 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen beslutar om alla arbetares rätt till företagshälsovård med
följande som Motionärernas förslag benämnda förändring av lag om ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160):

Föreslagen lydelse Motionärernas förslag

det skall arbetsgivare föranstalta om na företagshälsovård som behövs för

företagshälsovård i den omfattning att förebygga att arbetstagare utsätts

3 kap.

2 §

Arbetsgivare skall vidtaga

Om arbetsförhållanden påkallar

skall underhållas väl.
Arbetsgivare är skyldig att anord -

verksamheten kräver.

för ohälsa eller olycksfall. Arbetarskyddsstyrelsen
kan i den mån det
påkallas av organisatoriska eller andra
särskilda skäl föreskriva om undantag
från vad nu sagts. Styrelsen
kan därvid föreskriva villkor.

Arbetsgivare och arbetstagare kan
i kollektivavtal som har slutits eller
godkänts av en central arbetstagarorganisation
träffa överenskommelse
om hur företagshälsovård skall
anordnas. Arbetarskyddssty reisen
meddelar föreskrifter om företagshälsovård
i den mån verksamheten
inte regleras genom sådant kollektivavtal.

SoU 1984/85:13

Arbetsgivare skall beakta utför arbete ensam.

2. att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen om förslag att företagshälsovård
införs fr. o. m. den 1 juli 1985 som specialitet för läkares
vidareutbildning,

3. att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen om förslag som innebär
att yrkesinspektionsnämnderna och arbetarskyddsstyrelsen får en kvalificerad
majoritet av fackliga representanter.

I motion 1984/85:272 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen avslår förslag om ändring i 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om remisser,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om det fastställda ersättningsbeloppet
per år till företagshälsovården för de närmaste tre-fem åren.

I motion 1984/85:273 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukvårdens roll i företagshälsovården,

2. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till komplettering
av ersättningssystemet vad gäller sjukvårdsinsatser i enlighet med vad i
motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om yrkesinspektionsnämndernas sammansättning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prövningen av ersättningsvillkor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kontrollföreskrifter.

I motion 1984/85:274 av Alf Wennerfors (m) hemställs att riksdagen
beslutar att ersättningssystemet för företagshälsovården bygger på den
nuvarande principen vad gäller antalet anställda oavsett deltid eller heltid.

Motion väckt under allmänna motionstiden 1985

I motion 1984/85:2257 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt här är i
fråga (yrkandena 14-16),

14. att alla anställda får obligatorisk tillgång till företagshälsovård fr. o. m.
1987,

15. att företagshälsovården samordnas med landstingens verksamhet,

16. att företagshälsovårdens personal anställs via landstingen, men ansvarar
inför en kommitté som är till sin majoritet sammansatt av fackföreningsmedlemmar
utsedda av den lokala fackorganisationen.

SoU 1984/85:13

Utskottet

Bakgrund

Dagens företagshälsovård har vuxit fram på initiativ av arbetsmarknadens
parter. Den första överenskommelsen om företagshälsovård slöts mellan
SAF och LO år 1967. Därefter har arbetsmiljöavtal och överenskommelser
om företagshälsovård slutits inom samtliga sektorer av arbetsmarknaden.
Till följd av att samhället genom en till stora delar dispositiv lagstiftning
angett de yttre ramarna för företagshälsovården har arbetsmarknadens
parter kunnat gemensamt utforma verksamheten på det för resp. bransch
mest ändamålsenliga sättet. Skyddskommittén är i princip huvudman för
verksamheten. Arbetsgivarna svarar för kostnaderna.

Företagshälsovården har enligt avtalen kunnat organiseras på olika sätt
med hänsyn till företagens förutsättningar. I större företag, landsting,
kommuner och statliga verk finns i regel ”inbyggd” företagshälsovård för de
egna anställda. Små och medelstora företag har slutit sig samman och bildat
företagshälsovårdscentraler. Branschhälsovård förekommer i flera branscher,
ofta begränsad till en eller ett par regioner eller orter. Många landsting
har engagerat sig i extern företagshälsovård för att hjälpa små företag att få
tillgång till företagshälsovård.

Företagshälsovården har under de senaste tio åren byggts ut kraftigt. År
1970 var 663 000 anställda anslutna till företagshälsovård med ersättning
enligt lagen om allmän försäkring. År 1983 var motsvarande siffra 2 260 000
eller 60 % av de yrkesverksamma.

Omkring 1,6 miljoner av landets arbetstagare saknar i dag företagshälsovård.
Av dem finns närmare 400 000 arbetstagare på platser som inte
omfattas av arbetsmiljöavtal. Huvudparten av dessa arbetsplatser är små
privata företag. Även drygt 270 000 ensamföretagare och deras medhjälpare
saknar tillgång till företagshälsovård.

Stora grupper av anställda anser sig ha påtagliga besvär av brister i
arbetsmiljön. Undersökningar som gjorts pekar på samband mellan förhållanden
i arbetsmiljön och antalet sjukskrivningsdagar och förtidspensioner.
Årligen inträffar ca 100 000 olycksfall på arbetsplatserna och det anmäls ca
20 000 arbetssjukdomar. De samhällsekonomiska konsekvenserna i form av
produktionsbortfall samt kostnader för sjukersättning anses betydande.

De nuvarande reglerna för ersättning till företagshälsovård har behållits i
stort sett oförändrade sedan de infördes i mitten av 1950-talet. Reglerna är
utformade så att ersättning utgår för en viss del av företagshälsovårdens
kostnader för hälso- och sjukvård. Mot ersättningsreglerna har framförts
kritik som främst gällt att reglerna genom sin utformning kan verka styrande
till förmån för den sjukvårdande verksamheten samt att de medför en
omfattande administrativ hantering.

Med stöd främst av främjandelagen (1974:13) påbörjade arbetsmarknadsverket
på 1970-talet verksamhet med s. k. anpassningsgrupper. Grupperna

SoU 1984/85:13

skall vara ett forum för nära samverkan mellan arbetsförmedlingen, fackföreningarna
och företagen. Syftet med att inrätta anpassningsgrupperna var att
de skulle arbeta med anställningsfrämjande åtgärder så att äldre och
arbetshandikappade sökande skulle få arbete.

Propositionens förslag

Företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling

I propositionen läggs fram riktlinjer för företagshälsovårdens framtida
inriktning och utbyggnad. Riktlinjerna omfattar bl. a. åtgärder för att
påskynda utbyggnaden av verksamheten. Propositionen grundar sig i dessa
delar på de överväganden och förslag som har lagts fram av 1976 års
företagshälsovårdsutredning (A 1976:01) i betänkandet (SOU 1983:32)
Företagshälsovård för alla.

Utbyggnaden av företagshälsovården skall även i fortsättningen i första
hand ske på frivillig väg och bygga på de avtal och överenskommelser om
företagshälsovård som har träffats mellan arbetsmarknadens parter. Målet
för utbyggnaden bör enligt propositionen vara att alla anställda skall ha
tillgång till företagshälsovård. Även ensamföretagare och deras medhjälpare
skall kunna ansluta sig. Arbetsmarknadsministern räknar med att 75 % av de
anställda skall kunna vara anslutna till ersättningsberättigad företagshälsovård
vid 1990-talets början.

Enligt propositionen (s. 18) skall företagshälsovården som en opartisk
rådgivande expertresurs till den lokala skyddsverksamheten medverka till att
arbetsmiljön i största möjliga utsträckning anpassas till människans förutsättningar.
Verksamheten skall huvudsakligen vara av förebyggande karaktär
och beakta såväl medicinska och tekniska som psykiska och sociala aspekter i
arbetsmiljön. Vidare skall företagshälsovården vara arbetsplatsanknuten
och väl integrerad i eller samordnad med företagens eller arbetsställets lokala
skyddsorganisation.

Yrkesinspektionsnämnderna föreslås få i uppgift att svara för regional
samverkan när det gäller utbyggnaden av företagshälsovården liksom att i
övrigt verka för företagshälsovårdens utveckling inom regionen. Enligt
propositionen bör yrkesinspektionen prioritera insatser för att förbättra
skyddsarbetet och arbetsmiljömedvetandet i de små företagen. Vidare
föreslås att såväl landsting som primärkommuner i egenskap av betydande
arbetsgivare ges egen representation i yrkesinspektionsnämnderna samt att
arbetstagarrepresentationen utökas i motsvarande mån.

Den till arbetarskyddsstyrelsen knutna företagshälsovårdsdelegationen
föreslås fortsätta att vara ett centralt organ för samverkan och information
rörande företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling.

I propositionen föreslås att i 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen införs en
bestämmelse som ålägger arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård

SoU 1984/85:13

om arbetsförhållandena så påkallar och i den omfattning verksamheten
kräver. Förslaget innebär att yrkesinspektionen, med arbetsmiljölagen som
grund, kan förelägga en arbetsgivare att bereda de anställda företagshälsovård.
För att ett sådant ingripande skall få ske måste först alla möjligheter till
frivillig anslutning till företagshälsovård inom rimlig tid vara uttömda.
Arbetsmarknadsministern anför emellertid att hon inte är beredd att för all
framtid avskriva tanken på en lagstiftning om generell skyldighet för
arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård. Hon anser att riksdagen
bör ges tillfälle att utvärdera effekterna av det föreslagna stödsystemet i
början av 1990-talet och då också pröva behovet av eventuellt ytterligare
lagstiftningsåtgärder.

Beträffande personalsammansättningen understryks vikten av att företagshälsovården
är tillräckligt flexibel för att kunna möta de snabba
strukturförändringarna i arbetslivet och anpassa personalsammansättning
och arbetsuppgifter därefter. Arbetsmarknadsministern anser det inte
möjligt att med säkerhet förutse vilken personalsammansättning och personaltäthet
som är mest ändamålsenlig på längre sikt.

När det gäller utbildning av personal för företagshälsovården föreslås
arbetarskyddsstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet och socialstyrelsen
få i uppdrag att tillsammans överväga på vilket sätt samverkan och
samordning rörande företagshälsovårdsutbildningen bäst kan uppnås. Arbetarskyddsstyrelsens
utbildningar för personal inom företagshälsovården
föreslås meritmässigt jämställas med motsvarande utbildning i högskolan.

Utskottet kommer i det följande (s. 10) att uppehålla sig vid motionsyrkanden
som tar upp sjukvårdens roll i företagshälsovården, yrkesinspektionens
sammansättning, ingripande med lagstöd i särskilda fall, vissa utbildningsfrågor
samt de delar av propositionen som har direkt anknytning till dessa
frågor.

Nytt ersättningssystem för företagshälsovården

Förslaget till nytt ersättningssystem för företagshälsovården överensstämmer
till stora delar med det förslag som i juni 1984 lades fram av en
arbetsgrupp i betänkandet (Ds A 1984:1) Nytt ersättningssystem för
företagshälsovården.

Förslaget innebär en principiell rätt till ersättning från samhället under
förutsättning att en företagshälsovårdsenhet uppfyller vissa fastställda villkor.
Kontrollen av att villkoren är uppfyllda föreslås läggas på yrkesinspektionsnämnderna.
Vidare är förslaget utformat så att ersättningen utgår i
förhållande till det antal personer, såväl anställda som egen- och ensamföretagare,
som omfattas av företagshälsovården. Enligt propositionen innebär
en sådan konstruktion att den nuvarande kopplingen mellan ersättning och
sjukvårdskostnader försvinner och att ersättningssystemet i fortsättningen är
verksamhetsneutralt.

SoU 1984/85:13

Ersättningen delas upp i tre delar - grundersättning, småföretagstillägg
och nyanslutningstillägg.

Grundersättningen skall utgöra basen i ersättningssystemet. Den föreslås
utgå för samtliga som omfattas och som arbetar i genomsnitt minst 15
timmar/vecka. Arbetsmarknadsministern anmäler att hon har för avsikt att
föreslå regeringen att fastställa en grundersättning om 210 kr. per person för
år 1986.

Småföretagstillägget skall utgå för högst 50 personer i varje anslutet
företag oberoende av företagets storlek. Stimulansen för de mindre företagen
väntas uppnås genom att dessa relativt sett gynnas mer än större företag.
Småföretagstillägget föreslås vara hälften så stort som grundersättningen,
dvs. 105 kr. år 1986.

Nyanslutningstillägget skall minska de höga initialkostnaderna i samband
med nyanslutning av företag till företagshälsovården. Tillägget föreslås
motsvara hälften av summan av grundersättning och småföretagstillägg för
det nytillträdande företaget. För att företagshälsovårdens utbyggnad inte
skall bromsas upp i avvaktan på att det nya ersättningssystemet skall börja
gälla föreslås att nyanslutningstillägget enligt de nya reglerna skall gälla även
för nyanslutningar som sker fr. o. m. den 1 juli 1984.

Arbetarskyddsstyrelsen föreslås få i uppdrag att utforma föreskrifter för
tillämpningen av de villkor en företagshälsovårdsenhet skall uppfylla för att
få ersättning. Villkoren, som sammanfattas i propositionen (s. 92), utgår från
de huvuduppgifter för företagshälsovården som finns angivna i de centrala
arbetsmiljöavtalen.

Finansieringen av ersättningen skall ske över arbetarskyddsavgiften som
föreslås höjas med 0,195 procentenheter. Sjukförsäkringsavgiften föreslås
sänkas med 0,20 procentenheter. Det nya ersättningssystemet medför behov
av ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring och i lagen (1981:691)
om socialavgifter.

Utskottet behandlar i det följande (s. 19) vissa i motionerna aktualiserade
frågor rörande ersättningsbestämmelserna.

Arbetsanpassning

I propositionen anförs att de s. k. anpassningsgruppernas förhållande till
skyddskommittéer och andra partssammansatta organ på arbetsplatserna i
många fall blivit oklart. Det har, uppges det, många gånger varit svårt att
avgöra i vilket organ anpassnings- och rehabiliteringsfrågor skall behandlas
på arbetsplatserna. Vidare har anpassningsgrupperna i hög grad kommit att
inrikta sin verksamhet på redan anställd personal i stället för att arbeta med
anställningsfrämjande åtgärder.

I propositionen föreslås skyddskommittéerna få ett ansvar för att en
organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på
arbetsställena. Syftet med förslaget uppges vara att skapa förutsättningar för
att anpassa arbetsmiljö och arbetsförhållanden så att personer med olika slag

SoU 1984/85:13

av funktionshämningar skall kunna få och behålla ett arbete. Förslaget
föranleder ett tillägg till 6 kap. 9 § arbetsmiljölagen. Vidare läggs förslag
fram om sekretess och tystnadsplikt i dessa sammanhang. Syftet är att ge ett
sekretesskydd för den enskilde om dennes personliga förhållanden samt för
företaget i fråga om affärs- och driftsförhållanden. Förslagen föranleder
ändringar i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen och i sekretesslagen (1980:100).

För att underlätta arbetsprövning och arbetsträning, som är förlagd till en
arbetsplats, föreslås att statens ansvar vid yrkesinriktad rehabilitering på
icke-statliga arbetsplatser utvidgas. Ersättning av allmänna medel föreslås
kunna lämnas till arbetsgivaren för skador orsakade av den som uppbär
sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i samband med
prövning och träning på en arbetsplats där den sjukskrivne inte har sin
anställning.

För att arbetsförmedlingen skall kunna överlägga med parterna på
arbetsplatserna om rekrytering av äldre och handikappade aviseras särskilda
föreskrifter (prop. s. 66) som skall ge förmedlingen rätt att delta i
överläggningar med ett partsorgan på arbetsplatsen. Också försäkringskassan
föreslås få rätt att delta i överläggningar som gäller enskilda försäkrade
som är anställda på arbetsplatsen (prop. s. 68).

Till grund för vad som förs fram om arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
ligger främst förslag från samverkanskommittén (A 1981:04) i
betänkandet (Ds A 1984:2) Arbetsanpassning.

Arbetsmarknadsministern föreslår slutligen att riksdagen bemyndigar
regeringen att ur fonden för arbetsmiljöförbättringar få disponera högst
250 000 kr. för information om dels det nya statsbidragssystemet, dels
förslagen om arbetsanpassning och företagshälsovårdens framtida inriktning.
Pengarna avses användas för broschyrer och konferenser.

Den nya ordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1986.

Beträffande de delar av propositionen som behandlar arbetsanpassningsoch
rehabiliteringsverksamhet har inga motioner väckts.

Med anledning av vad som anförts i propositionen vill utskottet för sin del
erinra om att en rätt för arbetsförmedlingen resp. försäkringskassan att kallas
till och att delta i överläggningar på en privat arbetsplats förutsätter stöd i lag.
I den mån frivilliga överenskommelser inte kan träffas förutsätter utskottet
att regeringen överväger behovet av kompletteringar av bestämmelserna på
området och i förekommande fall återkommer med förslag härom till
riksdagen. Vad gäller försäkringskassorna har utskottet under hand inhämtat
att man har för avsikt att inom kort påbörja en översyn av bl. a. rehabiliteringsverksamheten
för arbetshandikappade och därvid se över försäkringskassornas
samverkan med arbetsplatserna i ett vidare sammanhang. Utskottet
har i övrigt inget att erinra mot propositionens förslag såvitt nu är i fråga.

SoU 1984/85:13

Sjukvårdens roll i företagshälsovården

I motion 1984/85:273 av Nils Carlshamre m.fl. (m) anförs, med hänvisning
till att det i propositionen anses önskvärt att sjukvårdsdelen inom företagshälsovården
minskar, att det är angeläget att sjukvård även i fortsättningen
ges erforderligt utrymme i företagshälsovården. Enligt motionärerna är det i
många fall värdefullt för de anställda att kunna få sina behov av sjukvård
tillgodosedda genom företagshälsovårdens försorg. Vidare finns det, enligt
motionärerna, ett klart samband mellan sjukvård och förebyggande vård.
Det kan dessutom bli svårt att rekrytera personal till företagshälsovården om
inslaget av sjukvård begränsas. Vad som i motionen anförs om sjukvårdens
roll i företagshälsovården föreslås riksdagen ge regeringen till känna
(yrkande 1).

I propositionen anför arbetsmarknadsministern, efter samråd med statsrådet
Sigurdsen (s. 21), att företagshälsovårdens medicinska del i allt väsentligt
bör inrikta sin verksamhet på det sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande
arbetet samt på den yrkesinriktade rehabiliteringen vid arbetsplatserna.
Det nya ersättningssystem som föreslås har till syfte att stimulera bl. a. de
förebyggande insatserna inom företagshälsovården. Enligt arbetsmarknadsministern
innebär en omfattande sjukvårdande verksamhet inom företagshälsovården
att utrymmet för de miljö-, grupp- och individinriktade förebyggande
insatserna som är företagshälsovårdens huvuduppgift begränsas.
Behovet av sjukvård, i bemärkelsen medicinsk behandling, skall i första hand
tillgodoses inom ramen för samhällets hälso- och sjukvård, främst primärvården.
Arbetsmarknadsministern anser emellertid samtidigt att en viss andel
sjukvård har ett klart berättigande inom företagshälsovården. Sjukvården
spelar en väsentlig roll inte minst för den förebyggande verksamheten, heter
det i propositionen (s. 22). Den är bl. a. en viktig kunskapskälla för tidig
upptäckt av hälsoproblem i arbetsmiljön. Som ett ytterligare skäl till att viss
sjukvård bör bedrivas anges i propositionen närhetsaspekten vid olyckor och
akuta sjukdomar. Sjukvården uppges även ha en viktig funktion att fylla när
det gäller att upprätthålla kompetensen hos den medicinska personalen.
Arbetsmarknadsministern anför vidare att det inte heller går att bortse från
att sjukvård i nära anslutning till arbetsplatsen ofta är en mycket uppskattad
service bland de anställda som snabbt kan få en skada omsedd etc. De
sjukvårdande insatserna kan bidra till att minska frånvaron och därmed
produktionsbortfall. Hur stor omfattning sjukvården bör ha inom företagshälsovården
är, enligt arbetsmarknadsministern, svårt att kvantitativt uppskatta.
Lokala förutsättningar och praktiska omständigheter, t. ex. verksamhetens
art och arbetsmiljöproblemens omfattning och svårighetsgrad vid
olika arbetsplatser, spelar härvid stor roll, liksom tillgängligheten till såväl
företagshälsovård som primärvård. Arbetsmarknadsministern anför också
att det i sammanhanget måste beaktas att det inom olika avtalsområden finns
vissa skillnader i bedömningen av den sjukvårdande verksamhetens omfattning
och inriktning.

SoU 1984/85:13

Utskottet delar den uppfattning om företagshälsovårdens inriktning som
framförs i propositionen, nämligen att företagshälsovårdens huvuduppgift är
den förebyggande verksamheten. Propositionens förslag ligger också i linje
med de långsiktiga målsättningar för samhällets hälso- och sjukvårdspolitik
som nyligen lagts fram i (SOU 1984:39) Hälso- och sjukvård inför 90-talet -HS 90. Enligt denna rapport bör företagshälsovården till övervägande del
koncentrera sina insatser till det sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande
arbetet på arbetsplatserna samt till den yrkesinriktade rehabiliteringen och
anpassningsfrågorna. I rapporten görs bedömningen att primärvården
kommer att bli så utbyggd och tillgänglig att den väl kommer att kunna svara
för behovet av sjukvårdande insatser för hela befolkningen inom landstingsområdet.

Utskottet anser, av samma skäl som anförs i propositionen, att en viss
andel sjukvård har ett klart berättigande inom företagshälsovården. Såsom
påpekas i propositionen är det emellertid svårt att ange hur stor omfattning
denna sjukvård bör ha, eftersom förhållandena varierar mellan olika
arbetsplatser. I sammanhanget kan nämnas att det föreslagna ersättningssystemet
- varom mera nedan (s. 19) - utformats så att villkoren inte skall
begränsa parternas handlingsfrihet när det gäller att utifrån olika branschers
speciella förutsättningar anordna bästa möjliga företagshälsovård. Utskottet
avstyrker med hänvisning till det anförda motion 1984/85:273 yrkande 1.

Samverkan mellan företagshälsovården och samhällets hälso- och sjukvård
m. m.

I motion 1984185:2257 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att företagshälsovården
samordnas med landstingens verksamhet (yrkande 15). Motionärerna
hänvisar till att landstingen har det övergripande ansvaret för hälsooch
sjukvården.

I propositionen erinras om att landstingens planeringsansvar enligt hälsooch
sjukvårdslagen (1982:763) omfattar även den service som erbjuds av
företagshälsovården (s. 22). Arbetsmarknadsministern anser att det är
angeläget att smidiga samverkansformer utvecklas mellan företagshälsovården
och samhällets hälso- och sjukvårdsorganisation på den lokala nivån med
sikte på att nå bästa möjliga utnyttjande av tillgängliga resurser. Det bör
därvid klargöras vilka arbetsuppgifter som specifikt skall hänföras till
primärvård resp. företagshälsovård och inom vilka områden samverkan
behöver äga rum och utvecklas. Arbetsmarknadsministern anser att det bör
ankomma på primärvården att ta initiativ till överläggningar med företrädare
för företagshälsovården för att klarlägga samverkansområden och uppgiftsfördelning.

Utskottet ansluter sig till arbetsmarknadsministerns bedömning. Mot
bakgrund av det nu anförda anser utskottet inte att motion 1984/85:2257
påkallar någon åtgärd av riksdagen såvitt nu är i fråga (yrkande 15).

SoU 1984/85:13

I samma motion {vpk) föreslås vidare att företagshälsovårdens personal
anställs via landstingen, men ansvarar inför en kommitté som är till sin
majoritet sammansatt av fackföreningsmedlemmar utsedda av den lokala
fackorganisationen (yrkande 16).

Ett motsvarande yrkande har behandlats och avstyrkts av utskottet flera
gånger tidigare, senast i dess av riksdagen godkända betänkande SoU
1983/84:29.

Då utskottet i tidigare betänkanden behandlat motionsyrkanden motsvarande
det nu aktuella har utskottet bl. a. understrukit att organisationsformerna
för företagshälsovården har sin grund i avtal mellan arbetsmarknadens
parter och är väl förenliga med det synsätt som präglar reglerna i
arbetsmiljölagen om ansvaret för skyddsverksamheten i företagen.

Även den nu aktuella propositionen bygger på förutsättningen att
företagshälsovårdens innehåll och utformning skall bestämmas av arbetsmarknadens
parter. Utskottet finner inte skäl att frångå sin tidigare
bedömning i denna del och avstyrker därför motion 1984/85:2257 yrkande 16.
I detta sammanhang kan vidare nämnas att det i arbetsmiljöavtalet mellan
SAF, LO och PTK anges att tjänst som företagsläkare eller skyddsingenjör
inte får tillsättas innan skyddskommittén resp. företagshälsovårdskommittén
tillstyrkt valet (avtalet 18 § 5 mom. resp. 25 §).

Yrkesinspektionens sammansättning m. m.

I varje yrkesinspektionsdistrikt finns en yrkesinspektionsnämnd med nio
ledamöter [förordning (1973:847) med instruktion för yrkesinspektionen,
ändrad senast 1980:688]. Distriktschefen inom yrkesinspektionsdistriktet i
fråga är dess ordförande. Arbetarskyddsstyrelsen utser övriga ledamöter, två
efter förslag av LO, en efter förslag av TCO, en efter förslag av SACO/SR,
två efter förslag av SAF, en efter förslag av statens arbetsgivarverk och en
efter gemensamt förslag av Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.
F. n. delar primärkommuner och landsting på en ordinarie plats och
en plats som suppleant i nämnden.

Arbetsmarknadsministern anför (prop. s. 30-31) att enligt hennes mening
såväl landsting som primärkommuner i egenskap av betydande arbetsgivare
bör ha egen representation i nämnden. Härigenom åstadkoms också en
direkt koppling mellan landstingens planering av all hälso- och sjukvård och
den prövning av ekonomiskt stöd till företagshälsovården som skall ske i
nämnden, heter det i propositionen. För att bibehålla nuvarande balans
mellan parterna i nämnden kommer arbetsmarknadsministern att föreslå
regeringen att utöka arbetstagarrepresentationen i motsvarande mån.

I tre motioner tas upp frågan om yrkesinspektionsnämndernas sammansättning.

I motion 1984/85:273 av Nils Carls hamre m. fl. (m) avstyrks propositionen i
den del som avser utvidgningen av yrkesinspektionsnämnden (yrkande 3).

SoU 1984/85:13

Motionärerna anser att om tre av fem ledamöter på arbetsgivarsidan skulle
representera den offentliga sektorn detta inte på ett riktigt sätt skulle
avspegla nämndens verksamhet, eftersom den även i fortsättningen kommer
att klart domineras av andra ärenden än företagshälsovård. Dessutom har
nämnden enligt nuvarande instruktion möjlighet att adjungera en landstingsrepresentant
vid behandling av företagshälsovårdsfrågor, framhåller motionärerna
vidare.

I motion 1984185:270 av Ingemar Eliasson m.fl. (fp) påpekas att verksamheten
i yrkesinspektionsnämnderna i hög grad rör det enskilda näringslivet.
Motionärerna tillstyrker propositionens förslag såvitt nu är i fråga men anser
att riksdagen bör besluta att en ledamot för de enskilda företagen skall ges
plats i yrkesinspektionsnämnden (yrkande 5).

I motion 1984185:271 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att yrkesinspektionsnämnderna
och arbetarskyddsstyrelsen får en kvalificerad majoritet av
fackliga representanter (yrkande 3).

Landstingen är viktiga samarbetspartners för yrkesinspektionsnämnderna.
I propositionen påpekas att landstingen måste samråda med yrkesinspektionsnämnderna
bl. a. beträffande sina möjligheter att erbjuda extern
företagshälsovård och när det gäller att avväga de medicinska resurserna i
företagshälsovården. En sådan samverkan bör enligt propositionen även få
stor betydelse för landstingens planering av hälso- och sjukvården och
underlätta deras kontroll av ett eventuellt dubbelutnyttjande av försäkringssystemet.
Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet propositionens förslag att
ge såväl landsting som primärkommuner egen representation i nämnden.
Motion 1984/85:273 yrkande 3 avstyrks således.

I motion 1984/85:270 yrkande 5 föreslås att representationen utökas
ytterligare med en ledamot för de enskilda företagen. För att bibehålla
balansen mellan parterna torde det, om förslaget bifölls, bli nödvändigt att
öka arbetstagarsidan i motsvarande mån. Med så många representanter i
nämnden blir arbetet onödigt tungrott. Utskottet anser därför inte att det
finns skäl att bifalla motionen. Utskottet vill också erinra om att SAF redan
har representation i nämnderna.

Kravet från vänsterpartiet kommunisterna i motion 1984/85:271 att ge de
fackliga representanterna kvalificerad majoritet i såväl arbetarskyddsstyrelsens
styrelse som yrkesinspektionsnämnderna behandlades senast av utskottet
i betänkande SoU 1983/84:29 s. 10, varvid riksdagen i enlighet med
utskottets hemställan ånyo avvisade tanken på att arbetstagarrepresentationen
skulle utökas. Utskottet underströk bl. a. vikten av att de statliga
tillsynsmyndigheterna på detta område inte konstrueras som partsorgan. Om
detta blev fallet skulle enligt utskottet förutsättningarna för tillsynsverksamheten
allvarligt försämras, vilket i sista hand skulle skada såväl det allmännas
som arbetstagarnas och arbetsgivarnas intresse.

Inga omständigheter har framkommit som motiverar att riksdagen nu

SoU 1984/85:13

ändrar sitt tidigare ställningstagande, varför motion 1984/85:271 yrkande 3
avstyrks.

Ingripande med stöd av lag i särskilda fall

En grundprincip i propositionens förslag är att företagshälsovårdens
fortsatta utbyggnad liksom hittills i första hand bör vara en angelägenhet för
och vila på samverkan mellan arbetsmarknadens parter (prop. s. 34). Någon
generellt tvingande lagstiftning för arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård
föreslås alltså inte. Enligt arbetsmarknadsministerns mening kan
det emellertid finnas arbetsmiljöer där arbetsuppgifterna är förenade med så
speciella påfrestningar och risker för de anställda att tillgång till företagshälsovård
måste ses som en absolut nödvändighet för att förebygga ohälsa eller
olycksfall. Hon föreslår därför att det i 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen införs en
bestämmelse som ålägger arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård
om arbetsförhållandena påkallar det och i den omfattning som verksamheten
kräver. Med stöd av den bestämmelsen skall yrkesinspektionen i vissa
enskilda fall kunna gripa in med föreläggande mot en arbetsgivare att
föranstalta om företagshälsovård för sina anställda. Ett sådant föreläggande
bör kunna förenas med vite. För att ett ingripande med föreläggande skall få
ske måste först alla möjligheter till frivillig anslutning till företagshälsovård
inom rimlig tid vara uttömda. Arbetsmarknadsministern förutsätter att
arbetsmarknadens parter lever upp till det ansvar de påtagit sig när det gäller
företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad och försöker finna praktiska
lösningar för anslutning av framför allt företag med sådana arbetsmiljöer som
hon här syftar på.

Från skilda utgångspunkter har i olika motioner yrkats avslag på propositionens
förslag till lydelse av 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen.

I motion 1984185:271 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att företagshälsovård
införs lagstiftningsvägen för alla arbetstagare (yrkande 1). I konsekvens
härmed läggs i motionen fram ett förslag till ändrad lydelse av 3 kap. 2 §
arbetsmiljölagen, enligt vilket en arbetsgivare skall vara skyldig att anordna
den företagshälsovård som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts
för ohälsa eller olycksfall. Under vissa förutsättningar skall arbetarskyddsstyrelsen
kunna föreskriva om undantag från denna regel.

Även i motion 1984185:2257 av samma motionärer (vpk), väckt under den
allmänna motionstiden i år, begärs att propositionen avvisas i detta avsnitt
och att obligatorisk företagshälsovård för alla anställda införs (yrkande 14).

I motion 1984185:272 av Rune Gustavsson m.fl. (c) avvisas propositionens
förslag till ändringar i 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen (yrkande 1). Enligt
motionärerna framgår både av propositionen och tidigare utredning att det
behövs stora utbildningsinsatser för att bygga ut företagshälsovården. De
resurser som nu finns torde inte räcka till för att en föreläggande och
tvingande lag skall ha effekt. I stället bör man under en femårsperiod pröva

SoU 1984/85:13

och sedan utvärdera en frivillig utbyggnad för att sedan, om så bedöms
nödvändigt, återkomma med förslag till ändring i arbetsmiljölagen.

I motion 1984185:270 av Ingemar Eliasson m.fl. (fp) anförs att det i vissa
fall kan finnas behov av att förelägga arbetsgivare att inrätta företagshälsovård.
Den formulering av 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen som regeringen
föreslår är, enligt motionärerna, emellertid alltför oprecis och skulle kunna
tillämpas i alltför stor omfattning. I lagtexten bör i stället anges att
arbetsförhållandena skall vara förenade med särskilda påfrestningar och
risker för de anställda för att arbetsgivare skall kunna åläggas att föranstalta
om företagshälsovård (yrkande 1).

Utskottet anser i likhet med arbetsmarknadsministern att företagshälsovårdens
fortsatta utbyggnad liksom hittills i första hand bör vara en
angelägenhet för och vila på samverkan mellan arbetsmarknadens parter.
Utskottet avstyrker således motion 1984/85:271 yrkande 1 (vpk) och motion
1984/85:2257 yrkande 14 (vpk), vari föreslås en generellt tvingande skyldighet
för arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård. I detta sammanhang
kan dock erinras om att det i propositionen påpekas att tanken på
generell lagstiftning inte är avskriven för all framtid (prop. s. 25). Riksdagen
kommer att få tillfälle att utvärdera propositionens effekter i början av
1990-talet och då återigen pröva behovet av en tvingande lagstiftning.

Det går emellertid inte enligt utskottets mening att bortse från att det finns
arbetsplatser med en arbetsmiljö som är förenad med så speciella påfrestningar
och risker för de anställda att samhället i sista hand måste kunna
tvinga fram en anslutning till företagshälsovård om arbetsgivaren inte
självmant ombesörjer det. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag
till ändring i arbetsmiljölagen vilket ger yrkesinspektionen möjlighet att i
vissa enskilda fall gripa in med föreläggande mot en arbetsgivare att bereda
de anställda företagshälsovård. Det sagda innebär att utskottet avstyrker
motion 1984/85:272 (c) yrkande 1.

Av motiveringen till lagförslaget framgår att de nu aktuella ingripandena
endast bör komma i fråga beträffande arbetsmiljöer där arbetsuppgifterna är
förenade med så speciella påfrestningar och risker för de anställda att tillgång
till företagshälsovård måste ses som en absolut nödvändighet för att
förebygga ohälsa eller olycksfall. Därtill måste först alla möjligheter till
frivillig anslutning till företagshälsovård inom rimlig tid vara uttömda (prop.
s. 34). Någon risk för alltför vidsträckt tillämpning, såsom befaras i motion
1984/85:270 (fp) yrkande 1, torde därför knappast föreligga. Utskottet
tillstyrker därför propositionens förslag till lydelse av 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen
och avstyrker motionsyrkandet.

SoU 1984/85:13

Utbildningsfrågor

Personalkategorier inom företagshälsovården

I motion 1984185:270 av Ingemar Eliasson m.fl. (fp) anförs att det finns
skäl att överväga behovet av arbetsterapeuter inom företagshälsovården.
Enligt motionärerna gör arbetsterapeuternas utbildning att de är lämpade för
en del av de arbetsuppgifter som åvilar företagshälsovården. Det är därför
angeläget att deras yrkeskunnande tas till vara och att de också ges
möjligheter till vidareutbildning inom företagshälsovårdsutbildningen (yrkande
2 delvis).

När det gäller sammansättningen av företagshälsovårdens personal understryks
i propositionen vikten av att företagshälsovården är tillräckligt flexibel
för att kunna möta de snabba strukturförändringarna i arbetslivet och
anpassa personalsammansättning och arbetsuppgifter därefter (s. 37). Vidare
framhålls att företagshälsovårdens organisation och innehåll i fortsättningen
måste differentieras i större utsträckning än hittills för att kunna tillgodose
de många små företagens faktiska behov av service. Arbetsmarknadsministern
anser mot den nu angivna bakgrunden att det inte är möjligt att med
säkerhet förutse vilken personalsammansättning och personaltäthet som är
mest ändamålsenlig i företagshälsovården. Även förslaget till nytt ersättningssystem
kan väntas påverka det långsiktiga behovet av olika personalkategorier.
Arbetsmarknadsministern anser också att de olika arbetsmiljöavtalen
med riktlinjer för företagshälsovården bör vara vägledande för ställningstagande
till personalbehovet inom olika områden. Det bör vidare vara en
uppgift för företagshälsovårdsdelegationen att fortlöpande följa personalbehovet
och lämna förslag till nödvändiga utbildningsinsatser.

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i propositionen,
nämligen att det inte är vare sig möjligt eller lämpligt att på förhand fastställa
vilka personalkategorier som bör finnas i företagshälsovården. Behoven av
kompetens på skilda områden varierar mellan olika branscher och arbetsmarknadens
parter bör själva ange riktlinjerna för utbyggnaden av företagshälsovårdens
personalresurser. Motion 1984/85:270 (fp) bör därför inte
föranleda något riksdagens uttalande såvitt nu är i fråga (yrkande 2 delvis).

Lokalisering av utbildningen

I samma motion (fp) anförs att det borde vara möjligt att åstadkomma en
större spridning i landet av utbildningen i företagshälsovården än vad som
framförs i propositionen. En viktig del av företagshälsovårdsutbildningen är
praktiktjänstgöring och denna kan i många fall erhållas enklare om
utbildningen är spridd, anser motionärerna. Vad som i motionen anförs om
lokalisering av företagshälsovårdsutbildningen föreslås ges regeringen till
känna (yrkande 2 delvis).

Företagshälsovårdsutredningen hade i sitt betänkande föreslagit att utbildningen
i företagshälsovård borde spridas i landet för att bli lätt tillgänglig för

SoU 1984/85:13

de studerande. Arbetsmarknadsministern ställer sig dock tveksam till detta
förslag (prop. s. 38). Enligt hennes mening måste i första hand de kompetensmässiga
förutsättningarna, dvs. tillgången till kvalificerade lärare och
handledare, tillmätas stor betydelse för att utbildningen skall kunna hållas på
en kvalitativt hög nivå. Genom att koncentrera utbildningen till några få
orter ökar man förutsättningarna för att bra utbildningsinstitutioner skall
växa fram, anser arbetsmarknadsministern vidare. Även resursskäl talar för
en sådan koncentration av utbildningsutbudet. Dessutom torde utbildningsbehovet
vara så pass begränsat att det av det skälet inte kan bli fråga om ett
större antal utbildningscentra. När det gäller att tillgodose tillgänglighetskravet
framhåller arbetsmarknadsministern i stället den möjlighet som i dag
finns att bedriva distansundervisning.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen. Avgörande
måste i första hand vara att kvaliteten på undervisningen hålls på en hög nivå
och att resurserna utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Motion 1984/85:270
(fp) avstyrks därför i här aktuell del (yrkande 2 delvis).

Företagshälsovård som egen specialitet

I motion 1984/85:2 71 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att företagshälsovård
införs som specialitet för läkares vidareutbildning fr. o.m. den 1 juli
1985 {yrkande 2). Företagshälsovård bör inte vara ett reträttyrke för
sjukvårdsläkare som väljer att gå över till en privatiserad sektor, anför
motionärerna, utan en egen specialitet med såväl förebyggande som
arbetsrehabiliterande specialkunskaper. Socialstyrelsen bör därför omgående
åläggas att utforma reglerna för en specialitet i företagshälsovård i
enlighet med utredningens förslag.

Företagshälsovårdsutredningen föreslog att företagsläkarutbildning skulle
anordnas inom det reguljära vidareutbildningssystemet för läkare och att
företagshälsovård skulle bli en medicinsk specialitet. Förslaget mötte vid
remissbehandlingen kritik från bl. a. socialstyrelsen som framhöll att införande
av företagshälsovård som specialitet stred mot de allmänna strävandena
att samordna och begränsa specialitetsuppdelningen i vidareutbildningssystemet
för läkare.

Arbetsmarknadsministern anser för sin del att frågan om att inrätta
företagshälsovård som en egen specialitet måste prövas ytterligare, bl. a. mot
bakgrund av de synpunkter som framkom vid remissbehandlingen av
företagshälsovårdsutredningens förslag (prop. s. 41). Hon hänvisar också till
att en utredning inom kort kommer att tillsättas som enligt sina direktiv skall
göra en samlad översyn av vidareutbildningssystemet för läkare. Arbetsmarknadsministern
förutsätter att denna utredning prövar om företagshälsovård
skall utgöra en egen specialitet eller om utbildningen bör samordnas
med närliggande specialiteter, t. ex. yrkesmedicin, samt i övrigt beaktar de
synpunkter som har framförts av företagshälsovårdsutredningen och remiss 1*

Riksdagen 1984/85.12 sami. Nr 13

SoU 1984/85:13

instanserna i denna fråga. Hon utgår också från att utredningen även beaktar
erfarenheterna av den försöksverksamhet med block för fortsatt vidareutbildning
(FV-block) i företagshälsovård som f. n. pågår.

Utskottet erfar att den i propositionen nämnda utredningen om översyn av
läkarnas specialistutbildning m. m. nu tillsatts av regeringen (Dir. 1985:2).
Utskottet delar uppfattningen att frågan om att inrätta företagshälsovård
som en egen specialitet måste prövas ytterligare och avstyrker därför motion
1984/85:271 (vpk) yrkande 2.

Huvudmannaskapet för företagshälsovårdsutbildningen

Av propositionen framgår (s. 40) att chefen för utbildningsdepartementet
avser att föreslå regeringen att ge UHÄ i uppdrag att tillsammans med
arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen överväga på vilket sätt samverkan
och samordning rörande företagshälsovårdsutbildningen bäst kan uppnås.
Det understryks i propositionen att det finns all anledning att samlat ta till
vara såväl högskolans som arbetarskyddsstyrelsens kompetens och utbildningsresurser
för att kunna tillgodose det personalbehov som en utbyggnad
av företagshälsovården kräver. Detta anses nödvändigt inte minst med
hänsyn till det begränsade budgetutrymmet.

I motion 1984185:270 av Ingemar Eliasson m.fl. (fp) anförs att UHÄ i
samband med den översyn som aviseras i propositionen även bör överväga
huvudmannaskapet för företagshälsovårdsutbildningen. Motionärerna vill
bl. a. påpeka att det i dag finns stora skillnader när det gäller studiefinansieringen
mellan den utbildning som bedrivs av arbetarskyddsstyrelsen resp.
av högskolan. Vad som i motionen anförs om huvudman för företagshälsovårdsutbildningen
bör ges regeringen till känna (yrkande 2 delvis).

Som framgått av propositionen ligger i UHÄ:s aviserade uppdrag att
överväga för- och nackdelar med arbetarskyddsstyrelsen resp. högskolan
som huvudman för företagshälsovårdsutbildningen. Utskottet anser mot
bakgrund härav inte att motion 1984/85:270 (fp) i motsvarande del påkallar
något uttalande av riksdagen.

Utbildningen av företagssköterskor

Motion 1984/85:269 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m) tar
upp frågor som rör utbildningen av företagssköterskor. Motionärerna anser
att utbildningen av företagssköterskor bör omfatta 40 poängs vidareutbildning
i likhet med vad som föreslagits av företagshälsovårdsutredningen
(yrkande 1) och att huvudmannaskapet för utbildningen bör vara statligt
(yrkande 2).

F. n. har företagshälsovårdsdelegationen rekommenderat följande kompetens
för företagssköterskor: legitimation som sjuksköterska, minst två års
yrkeserfarenhet inom samhällets öppna eller slutna vård samt arbetarskydds -

SoU 1984/85:13

styrelsens specialutbildning för företagssköterskor, vilken motsvarar 20
poäng.

Företagshälsovårdsutredningen föreslog en 40 poängs vidareutbildning
som skulle bygga på sjuksköterskekompetens samt minst två års arbete som
sjuksköterska. Utredningen föreslog också att förutsättningarna för att
anordna företagssköterskeutbildning som reguljär högskoleutbildning vid
landstingens vårdskolor skulle utredas.

Arbetsmarknadsministern anför i propositionen (s. 43) att hon delar
utredningens uppfattning att det på längre sikt finns skäl att inordna
vidareutbildningen av företagssköterskor i högskolan. Frågan om huvudman
för vidareutbildningen bör emellertid övervägas ytterligare. Därvid bör,
enligt hennes mening, tillgången till kompetenta lärarkrafter och andra
utbildningsresurser vara avgörande. Arbetsmarknadsministern anser att
UHÄ bör få i uppgift att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och
Landstingsförbundet utreda bl. a. dessa frågor. T. v. är det angeläget att
arbetarskyddsstyrelsen fortsätter att anordna specialutbildning för företagssköterskor
i samma omfattning som hittills.

Enligt utskottets mening finns mot bakgrund av den aviserade utredningen
inte skäl för något riksdagens uttalande i frågan. Utskottet förutsätter
emellertid att utredningen bedrivs skyndsamt. Utskottet avstyrker således
motion 1984/85:269 (m) yrkandena 1 och 2.

Ersättningsfrågor

15-timmarsgränsen

Som framgått av den inledande redogörelsen för det föreslagna ersättningssystemet
(se ovan s. 7) skall ersättningen bl. a. beräknas efter det antal
personer som vid anslutna arbetsplatser arbetar i genomsnitt minst 15 timmar
i veckan.

I motion 1984185:270 av Ingemar Eliasson m. fl. (fp) yrkas att ersättning för
företagshälsovården skall utgå för alla anslutna oavsett arbetstid
(yrkande 3). Enligt motionärerna finns det en risk för att arbetsgivarnas
intresse av att ansluta personer som arbetar kortare tid än 15 timmar i veckan
minskar om ersättning inte utgår. Detta kommer troligen att i första hand
drabba kvinnor, av vilka en del antagligen har fysiskt påfrestande arbeten,
t. ex. som lokalvårdare. Den grupp som arbetar kortare tid än 15 timmar i
veckan är förhållandevis liten. För att inte öka de totala kostnaderna anser
motionärerna att storleken på ersättningen bör justeras med hänsyn till att
den skall kunna utgå till alla anslutna oavsett arbetstid.

Även i motion 1984185:274 av Alf Wennerfors (m) riktas kritik mot det
föreslagna ersättningssystemet såvitt avser 15-timmarsgränsen. Motionären
hemställer att ersättning utgår för alla, oavsett om de arbetar hel- eller deltid.
Motionären påpekar att arbetsmiljö och skaderisker är i stort sett desamma
oavsett hur länge man befinner sig på en arbetsplats.

SoU 1984/85:13

Som skäl för den föreslagna 15-timmarsgränsen anges i propositionen
(s. 90) att om ersättning skulle utgå oberoende av arbetstidens längd detta
skulle kraftigt gynna arbetsgivare med en stor andel anställda med kort
deltid.

I propositionen hänvisas vidare till arbetskraftsundersökningen (AKU)
1983, enligt vilken endast 3,6 % av de sysselsatta arbetade mellan 1 och 15
timmar per vecka. Många av dem var dessutom sannolikt tillfälligt anställda,
studerande osv. Offentligt anställda utgjorde en stor del av dem med mindre
än 15 timmars genomsnittlig veckoarbetstid. I propositionen noteras att de
offentliga arbetsgivarna inte har haft något att erinra mot förslaget.

Vidare hänvisas till att det redan i dag finns begränsningar för anställda
med korta deltider i olika lagar och avtal, t. ex. beträffande arbetslöshetsersättning,
kontant arbetsmarknadsstöd och olika avtalsreglerade pensioner
m. m.

Arbetsmarknadsministern anser mot den nu angivna bakgrunden att det är
rimligt att en viss minimiarbetstid per anställd sätts som villkor för att
ersättning skall utgå och att gränsen 15 timmar är väl avvägd.

Utskottet delar denna uppfattning och avstyrker därmed motionerna
1984/85:270 (fp) yrkande 3 och 1984/85:274 (m). Utskottet vill i sammanhanget
erinra om att kravet om en viss minimiarbetstid endast innebär att
anställda med kortare arbetstid inte skall ingå i beräkningsunderlaget när
företagshälsovårdsenhetema ansöker om ersättning. Utskottet konstaterar
att ett avtal om företagshälsovård omfattar alla anställda vid en arbetsplats.

Tillämpningsföreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen

En företagshälsovårdsenhet har enligt propositionen en principiell rätt till
ersättning enligt det föreslagna systemet om den uppfyller vissa fastställda
villkor (prop. s. 92 f.). De villkor som skall uppfyllas bör enligt propositionen
utgå från de huvuduppgifter för företagshälsovården som finns angivna i
de centrala arbetsmiljöavtalen. Det föreslås ankomma på regeringen att
fastställa dessa villkor i en särskild förordning. Vidare föreslås arbetarskyddsstyrelsen
få i uppdrag att utforma föreskrifter för tillämpningen av
ersättningsvillkoren. Arbetarskyddsstyrelsen skall i detta arbete utgå från de
centrala arbetsmiljöavtalen. Föreskrifterna bör i första hand reglera bidragsgivningen
till företag som inte omfattas av kollektivavtal samt egen- och
ensamföretagare (s. 95).

I motion 1984185:273 av Nils Carlshamre m.fl. (m) yrkas avslag på
propositionen såvitt avser tillämpningsföreskrifterna {yrkande 5). Om arbetarskyddsstyrelsen
får i uppdrag att utarbeta kontrollföreskrifter som styr
företagshälsovårdens innehåll kommer det att innebära en hämsko för
verksamheten, anför motionärerna.

Enligt utskottets mening är det principiellt olämpligt att låta kollektivavtal,
som är föränderliga på ett helt annat sätt än t. ex. en av regeringen

SoU 1984/85:13

utfärdad förordning, direkt styra den statliga bidragsgivningen. Villkoren för
bidrag bör därför i enlighet med propositionens förslag fastställas av
regeringen i en särskild förordning. Det ankommer härefter på arbetarskyddsstyrelsen
att utforma erforderliga tillämpningsföreskrifter. I propositionen
understryks vikten av att arbetsmarknadsparterna ges stort inflytande
i samband med utformningen av föreskrifterna men, anförs det, det är en
verksintern fråga hur samarbetet med parterna skall organiseras. Utskottet
förutsätter dock att sådana föreskrifter beslutas i arbetarskyddsstyrelsens
styrelse, där representanter för parterna ingår som ledamöter. Motion
1984/85:273 (m) yrkande 5 avstyrks med hänvisning till det anförda.

Yrkesinspektionens prövning av ersättningsvillkoren

Enligt propositionens förslag skall yrkesinspektionsnämnderna svara för
prövningen av om företagshälsovårdsenheterna uppfyller villkoren för
ersättning (s. 98). En prövning av verksamheten bör i första hand göras
beträffande sådana företagshälsovårdsenheter vars verksamhet inte är
grundad på centrala avtal. Nämnderna förutsätts normalt godkänna alla
företagshälsovårdsenheter som omfattas av centrala arbetsmiljöavtal eller
motsvarande och där skyddskommittén resp. företagshälsovårdskommittén
tillstyrkt ansökan. Ett godkännande föreslås vara tidsbegränsat till tre år.
Över yrkesinspektionens beslut bör besvär kunna föras hos arbetarskyddsstyrelsen
och eventuellt regeringen.

I motion 1984185:273 (m) avvisas propositionen på denna punkt
(yrkande 4). Enligt motionärerna innebär den föreslagna prövningen av
yrkesinspektionsnämnderna en risk för att kontrollen blir alltför detaljerad
och styrande. Motionärerna anser det tillräckligt att skyddskommittén
alternativt företagshälsovårdskommittén tillstyrker ansökan för att ersättning
skall kunna betalas ut av försäkringskassan.

Det nya ersättningssystemet innebär att en principiell rätt till ersättning
införs. Utskottet har i det föregående uttalat sig för att ersättningsvillkoren
skall fastställas i en av regeringen utfärdad förordning. Det framstår då som
naturligt med någon form av myndighetskontroll av att villkoren är
uppfyllda. Utskottet kan inte dela motionärernas uppfattning att denna
begränsade prövning skulle kunna bli alltför styrande. Motionen (m)
avstyrks därför även i denna del (yrkande 4).

Kompletterande ersättning för sjukvårdsinsatser

I motion 1984185:273 av Nils Carlshamre m.fl. (m) begärs vidare att
regeringen skyndsamt lägger fram förslag till komplettering av ersättningssystemet
vad gäller sjukvårdsinsatser (yrkande 2). Motionärerna anser att
det föreslagna ersättningssystemet är väl avvägt vad gäller förebyggande och
rehabilitering och tillstyrker därför förslaget. Med hänvisning till att det kan

1 * * Riksdagen 1984/85.12 sami. Nr 13

SoU 1984/85:13

få styrande effekt till men för den sjukvårdande verksamheten anser dock
motionärerna att systemet bör kompletteras så att ersättning för direkta
sjukvårdsinsatser kan utgå ur sjukförsäkringen på i stort sett samma sätt som
ersättning utgår till privatpraktiserande läkare. Detta innebär enligt motionärerna
inga merkostnader, eftersom efterfrågan på öppen läkarvård på
annat håll minskar i motsvarande mån.

Utskottet har tidigare i detta betänkande (ovan s. 11) uttalat sig för att
företagshälsovårdens huvuduppgift skall vara den förebyggande verksamheten.
Det föreslagna ersättningssystemet är konstruerat för att stimulera de
förebyggande insatserna. Motionärernas förslag motverkar detta syfte.
Utskottet avstyrker därför motionen såvitt nu är i fråga (yrkande 2).

Principen för uppräkning av ersättningsbeloppen

I propositionen framhålls (s. 105) att det är regeringens målsättning att
begränsa indexering av utgifter och automatiska ökningar av statsutgifterna.
Av denna anledning förordas inte någon formell värdesäkring av ersättningen
till företagshälsovården. Arbetsmarknadsministern anser i stället att
frågan om justering av ersättningsbeloppen skall prövas i samband med det
årliga budgetarbetet i regeringskansliet efter det att överläggningar skett
med arbetsmarknadens parter.

I motion 1984/85:272 av Rune Gustavsson m.fl. (c) hemställs att regeringen
fastställer ersättningsbeloppet till företagshälsovården för de närmaste tre
till fem åren (yrkande 3). Motiveringen till yrkandet är att företagshälsovården
härigenom ges möjlighet att planera verksamheten för mer än ett år
framåt i tiden.

Utskottet ställer sig bakom målsättningen att begränsa de automatiska
ökningarna av statsutgifterna och tillstyrker därför propositionens förslag att
inte införa någon formell värdesäkring av ersättningen till företagshälsovården.
Att i förväg fastställa ersättningsbeloppen för så lång tid som tre till fem
år, såsom förordas i motionen, är emellertid att gå för långt åt motsatt håll.
Utskottet tillstyrker alltså propositionens förslag till årlig prövning av
justering av ersättningsbeloppen och avstyrker motion 1984/85:272
yrkande 3.

Övriga frågor

Genom arbetsskadeförsäkringen ersätts kostnader för läkarvård, sjukhusvård
och läkemedel om arbetsskadan består efter samordningstidens slut - 90
dagar. En förutsättning är emellertid att vården ges av den offentliga hälsooch
sjukvården eller av privatpraktiker som är ansluten till sjukförsäkringen.
Patientavgifter som betalas till företagshälsovården ersätts sålunda endast
om den enskilde vårdgivaren är ansluten till försäkringen. Socialförsäkringsutskottet
har i sitt betänkande (SfU 1983/84:25) om arbetsskadeförsäkringen

SoU 1984/85:13

uttalat att det är angeläget att frågan om ersättning från arbetsskadeförsäkringen
när det gäller behandlingar inom företagshälsovården får en lösning.

Arbetsgruppen anförde i sitt betänkande att företagshälsovården inte
borde få ta ut patientavgifter för vård av arbetsskada. Sitt ställningstagande
motiverade arbetsgruppen bl. a. med att Sverige år 1969 ratificerade
internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 121 som föreskriver
att vård av arbetsskada i princip skall vara avgiftsfri. Även arbetsmarknadsministern
anser att företagshälsovården inte bör ta ut patientavgift för
vård av arbetsskador (prop. s. 108). Om företagshälsovården tagit ut avgifter
för vård av vad som senare bedöms vara arbetsskada, skall, enligt arbetsmarknadsministern,
avgiften återbetalas på samma villkor som gäller för
vård hos offentliga huvudmän eller privatpraktiker som är ansluten till
sjukförsäkringen. I propositionen föreslås att lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
ändras så att också behandling vid ersättningsberättigad
företagshälsovård omfattas av arbetsskadeförsäkringens regler i detta avseende.

Utskottet delar arbetsmarknadsministerns bedömning och tillstyrker den
föreslagna lagändringen.

När det gäller patientavgifter i övrigt finns det i dag inga generella regler
inom företagshälsovården. Frågan om huruvida patientavgift skall tas ut eller
inte avgörs av huvudmannen för resp. företagshälsovårdsenhet. Enligt
uppgift i propositionen tog år 1980 359 av totalt 639 verksamma
företagshälsovårdsenheter ut patientavgifter. Det s. k. högkostnadsskyddet,
dvs. att ingen skall behöva betala för mer än 15 läkarbesök eller läkemedelsinköp
under en tolvmånadersperiod, gäller även den avgiftsbelagda företagshälsovården.
I propositionen föreslås (s. 106) att det även i fortsättningen
bör ankomma på varje företagshälsovårdsenhet att besluta om patientavgift
skall tas ut för reguljär sjukvård. Om företagshälsovården tar ut patientavgift
bör denna motsvara vad som tillämpas inom landstingens hälso- och sjukvård
i den aktuella regionen för att det s. k. högkostnadsskyddet skall kunna
tillämpas. Beträffande högkostnadsskyddet föreslås samma regler som för
den övriga sjukvården. Arbetsmarknadsministern anser vidare att samma
regler för patientavgifter bör gälla vid remisser från den ersättningsberättigade
företagshälsovården som för övrig hälso- och sjukvård. Det innebär enligt
arbetsmarknadsministern att patienter hos läkare i företagshälsovården i
fortsättningen skall ha rätt till avgiftsfria besök efter remiss på samma villkor
som patienter hos andra läkare.

F. n. gäller att ingen avgift får tas ut av patient som remitterats från
privatpraktiserande läkare som är ansluten till försäkringen eller från läkare
vid företagshälsovårdsmottagning som registrerats hos allmän försäkringskassa,
förutsatt att patienten betalat avgift vid besöket hos den remitterande
läkaren eller genom högkostnadsskyddet varit befriad från avgift. I annat fall
får avgift tas ut som vid annat läkarbesök [17 § 1 stycket läkarvårdstaxan
(1974:699, omtryckt 1984:767) och 8 § förordningen (1984:908) om vissa

SoU 1984/85:13

ersättningar till sjukvårdshuvudman från sjukförsäkringen enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring]. Till grund för förordningarna ligger en
överenskommelse mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen om finansieringsfrågor
för åren 1985 och 1986.

I propositionens förslag ligger, erfar utskottet, att även de arbetstagare
som har en genom avtal reglerad fri sjukvård och därför inte betalar
patientavgift hos företagsläkaren föreslås bli befriade från avgift efter remiss.

Utskottet anser det för sin del rimligt att de patienter som enligt avtal är
tillförsäkrade fri sjukvård inte som följd härav tvingas betala patientavgift
efter remiss. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag. Det ankommer
på regeringen att överväga om detta bör föranleda ändring i läkarvårdstaxan
eller andra åtgärder.

I motion 1984/85:272 av Rune Gustavsson m.fl. (c) tas upp en fråga som
inte berörs i propositionen. Den gäller de fall då en företagshälsovårdscentral
är så geografiskt lokaliserad att dess patientunderlag kommer från flera olika
landstingsområden. Enligt motionärerna finns det ett flertal sådana företagshälsovårdsenheter.
Som ovan nämnts behöver en patient inte betala
patientavgift (f. n. 50 kr.) om han efter remiss av sin företagsläkare kommer
till offentlig sjukvård för undersökning och behandling (17 § läkarvårdstaxan
resp. 8 § förordningen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudman). Om
emellertid företagshälsovårdsmottagningen är belägen inom ett annat sjukvårdsområde
än det där patienten är bosatt, har det ansetts följa av 18 § i
taxan att en patient som remitterats till sitt hemlandsting är skyldig att betala
patientavgift. Tolkningen av bestämmelsen lär variera. Motionärerna hemställer
(yrkande 2) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts om remisser.

Riksdagen antog år 1974 nya ersättningsregler för läkarvård hos privatpraktiserande
läkare fr. o. m. den 1 januari 1975. I anslutning härtill
fastställde regeringen läkarvårdstaxan i dess dåvarande lydelse (1974:699).
Vid riksdagsbehandlingen av propositionsförslaget angående bl. a. patientavgiften
vid remiss uttalade socialförsäkringsutskottet - med instämmande
av riksdagen - att avgiftsfrihet vid remissbesök endast bör gälla vid
remiss till sjukvårdsinrättning inom det sjukvårdsområde där patienten är
bosatt, om inte omedelbart behov av vård föreligger för någon som vistas
inom området utan att vara bosatt där (prop. 1974:104, SfU 23, rskr 260). I
propositionen hade föreslagits att avgiftsfriheten skulle gälla över länsgränserna.
Detta gäller alltså fall där en patient remitteras till ett annat
sjukvårdsområde än sitt hemlandsting. Vid remiss inom hemlandstinget får,
som ovan nämnts, ingen patientavgift tas ut av patient som remitterats från
privatpraktiserande läkare eller läkare vid företagshälsovårdsmottagning,
förutsatt att patienten betalat avgift vid besöket hos den remitterande
läkaren.

Patientavgift bör enligt utskottets uppfattning inte tas ut i de fall någon av
sin företagsläkare remitteras till sitt hemlandsting. Detta bör gälla generellt.

SoU 1984/85:13

Utskottet förutsätter att regeringen i lämpligt sammanhang prövar behovet
av kompletterande bestämmelser eller andra åtgärder på denna punkt.
Motion 1984/85:272 (c) påkallar därför ingen riksdagens åtgärd såvitt nu är i
fråga (yrkande 2).

I motion 1984185:270 av Ingemar Eliasson m.fl. (fp), slutligen, yrkas att
regeringen följer tillämpningen av ersättningsreglerna för företagshälsovården
med hänsyn till möjligheterna att förenkla reglerna (yrkande 4). Enligt
motionärerna kan de föreslagna reglerna upplevas som krångliga, särskilt för
småföretag.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att
ersättningsreglerna görs så enkla som möjligt.

Som framgått av den tidigare redovisningen anförs i propositionen att
riksdagen bör ges tillfälle att utvärdera effekterna av det föreslagna
stödsystemet i början av 1990-talet och då också pröva behovet av eventuellt
ytterligare lagstiftningsåtgärder (s. 25). Utskottet förutsätter att regeringen
vid sin uppföljning av stödsystemets effekter även uppmärksammar eventuella
möjligheter till förenkling av ersättningsreglerna. Mot bakgrund av det
anförda påkallar motion 1984/85:270 ingen åtgärd i här aktuell del
(yrkande 4).

Mot de delar av propositionen som inte särskilt berörts har utskottet ingen
erinran.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande sjukvårdens roll i företagshälsovården

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del avslår
motion 1984/85:273 yrkande 1,

2. beträffande samordning med landstingens verksamhet
att riksdagen avslår motion 1984/85:2257 yrkande 15,

3. beträffande anställning av personal via landstingen
att riksdagen avslår motion 1984/85:2257 yrkande 16,

4. beträffande utökning av yrkesinspektionsnämnderna

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del avslår
motion 1984/85:270 yrkande 5 och motion 1984/85:273 yrkande 3,

5. beträffande facklig majoritet i arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionsnämnderna att

riksdagen avslår motion 1984/85:271 yrkande 3,

6. beträffande ingripande med stöd av lag i särskilda fall

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:270 yrkande 1, motion
1984/85:271 yrkande 1, motion 1984/85:272 yrkande 1 och motion
1984/85:2257 yrkande 14 antar i propositionen föreslagen lydelse
av 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen (1977:1160),

SoU 1984/85:13

7. beträffande behovet av arbetsterapeuter inom företagshälsovården
att riksdagen avslår motion 1984/85:270 yrkande 2 delvis,

8. beträffande lokaliseringen av utbildningen

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del avslår
motion 1984/85:270 yrkande 2 delvis,

9. beträffande företagshälsovård som egen specialitet

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del avslår
motion 1984/85:271 yrkande 2,

10. beträffande huvudmannaskapet för företagshälsovårdsutbildningen att

riksdagen avslår motion 1984/85:270 yrkande 2 delvis,

11. beträffande utbildningen av företagssköterskor

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del avslår
motion 1984/85:269,

12. beträffande minimiarbetstid vid beräkning av ersättning

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del avslår
motion 1984/85:270 yrkande 3 och motion 1984/85:274,

13. beträffande tillämpningsföreskrifter för ersättningsvillkoren

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del avslår
motion 1984/85:273 yrkande 5,

14. beträffande yrkesinspektionens prövning

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del avslår
motion 1984/85:273 yrkande 4,

15. beträffande kompletterande ersättning för sjukvårdsinsatser
att riksdagen avslår motion 1984/85:273 yrkande 2,

16. beträffande uppräkning av ersättningsbelopp

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del avslår
motion 1984/85:272 yrkande 3,

17. beträffande remiss till hemlandsting

att riksdagen avslår motion 1984/85:272 yrkande 2,

18. beträffande uppföljning av ersättningsreglerna

att riksdagen avslår motion 1984/85:270 yrkande 4,

19. beträffande lagförslag

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

a) lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) i den mån
lagförslaget inte behandlats under mom. 6,

b) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

c) lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

d) lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

e) lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

20. beträffande utvidgat skadeansvar för staten vid yrkesinriktad rehabilitering att

riksdagen godkänner propositionens förslag,

SoU 1984/85:13

21. beträffande företagshälsovårdens innehåll, utbyggnad samt personal-
och utbildningsbehov

att riksdagen godkänner vad som anförs i propositionen i den mån
det inte behandlats under mom. 1-11,

22. beträffande arbetsförmedlingens och försäkringskassans deltagande
i överläggningar på arbetsplatsen

att riksdagen med anledning av propositionen godkänner vad
utskottet anfört,

23. beträffande inriktningen i övrigt av arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten
för arbetshandikappade anställda och arbetssökande att

riksdagen godkänner vad som anförs i propositionen i den mån
det inte behandlats under mom. 22,

24. beträffande nytt ersättningssystem för företagshälsovården

att riksdagen godkänner propositionens förslag i den mån det inte
behandlats under mom. 12-18,

25. att riksdagen bemyndigar regeringen att disponera högst 250 000
kr. ur fonden för arbetsmiljöförbättringar i samband med genomförandet
av förslagen i propositionen.

Stockholm den 19 februari 1985

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Lilly Bergander
(s), Maria Lagergren (s), Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Göran
Ericsson (m), Gunnar Ström (s), Rosa Östh (c), Karin Israelsson (c) och
Lars-Ove Hagberg (vpk).

SoU 1984/85:13

Reservationer

Sjukvårdens roll i företagshälsovården (mom. 1 i hemställan)

1. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ingvar Eriksson och Göran Ericsson
(alla m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att
sjukvård även i fortsättningen ges tillräckligt utrymme i företagshälsovården.
Det finns, såsom påpekas i motionen, ett klart samband mellan å ena sidan
sjukvård och å andra sidan förebyggande vård och rehabilitering. Utskottet
anser alltså att andelen sjukvård inom företagshälsovården bör vara större än
vad som förutsätts i propositionen. Vad utskottet här anfört bör riksdagen
med anledning av motion 1984/85:273 yrkande 1 ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa

1. beträffande sjukvårdens roll i företagshälsovården

att riksdagen med avslag på propositionen i motsvarande del och
med anledning av motion 1984/85:273 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Samordning med landstingens verksamhet (mom. 2 i hemställan)

2. av Lars-Ove Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet
ansluter” och slutar med ”(yrkande 15)” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att företagshälsovården bör
samordnas med landstingens verksamhet. Detta bör riksdagen med anledning
av motion 1984/85:2257 yrkande 15 ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa

2. beträffande samordning med landstingens verksamhet

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2257 yrkande 15
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Anställning av personal via landstingen (mom. 3 i hemställan)

3. av Lars-Ove Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Även den
nu” och slutar med ”resp. 25 §)” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser emellertid nu att de anställda bör ha hela inflytandet över
tillsättningen och ledningen av företagshälsovården. Företagshälsovårdens
personal bör därför anställas genom landstinget, och verksamheten bör ledas

SoU 1984/85:13

av de lokala fackföreningarna. Utskottet tillstyrker således motion 1984/
85:2257 yrkande 16.

dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa

3. beträffande anställning av personal via landstingen

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2257 yrkande 16
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Utökning av yrkesinspektionsnämnderna (mom. 4 i hemställan)

4. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ingvar Eriksson och Göran Ericsson
(alla m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 13 som börjar med
”Landstingen är” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att propositionens förslag att utvidga yrkesinspektionsnämnderna
med en representant från landstinget medför att den offentliga
sektorn ges en alltför stor tyngd i nämnden. Nämnden kommer, såsom
påpekas i motion 1984/85:273 yrkande 3, även i fortsättningen att domineras
av andra ärenden än företagshälsovård. Det är därför tillräckligt med den
möjlighet som i dag föreligger för nämnden att adjungera en landstingsledamot
när företagshälsovårdsfrågor avhandlas. Utskottet avstyrker propositionens
förslag och tillstyrker motion 1984/85:273 såvitt nu är i fråga.

dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa

4. beträffande utökning av yrkesinspektionsnämnderna

att riksdagen med avslag på propositionen i motsvarande del och
med avslag på motion 1984/85:270 yrkande 5 och med anledning av
motion 1984/85:273 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

Facklig majoritet i arbetarskyddsstyreisen och yrkesinspektionsnämnderna
(mom. 5 i hemställan)

5. av Lars-Ove Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Kravet
från” och slutar på s. 14 med ”yrkande 3 avstyrks” bort ha följande lydelse:
Utskottet har tidigare uttalat sig till förmån för principen att inte
konstruera de statliga tillsynsmyndigheterna som partsorgan. Utvecklingen
inom arbetsmiljöområdet har emellertid visat att arbetstagarnas rätt till en
god arbetsmiljö ej tillräckligt tillgodoses med nuvarande sammansättning av
arbetarskyddsstyrelsens styrelse och yrkesinspektionsnämnderna. Regeringen
bör därför föranstalta om erforderliga ändringar i instruktionerna för
arbetarskyddsstyrelsen resp. för yrkesinspektionen så att de fackliga organisationernas
representanter tillförsäkras kvalificerad majoritet i dessa organ.

1 * * * Riksdagen 1984/85.12 sami. Nr 13

SoU 1984/85:13

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa

5. beträffande facklig majoritet i arbetarskyddsstyreisen och yrkesinspektionsnämnderna att

riksdagen med anledning av motion 1984/85:271 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Ingripande med stöd av lag i särskilda fall (mom. 6 i hemställan)

6. av Göte Jonsson (m), Blenda Littmarck (m), Ingvar Eriksson (m), Göran
Ericsson (m), Rosa Östh (c) och Karin Israelsson (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Det går”
och slutar med ”avstyrker motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion 1984/85:272 (c)
yrkande 1, nämligen att det behövs stora utbildningsinsatser för att bygga ut
företagshälsovården och att de resurser som nu finns inte torde räcka till för
att en föreläggande och tvingande lag skall ha effekt. Utskottet avstyrker
alltså propositionens förslag till ändring av 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen. Det
anförda innebär att även motion 1984/85:270 (fp) yrkande 1 avstyrks. I likhet
med vad som föreslås i motionen bör man i stället under en femårsperiod
pröva och sedan utvärdera en frivillig utbyggnad för att därefter eventuellt
återkomma med förslag till ändring av arbetsmiljölagen.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa

6. beträffande ingripande med stöd av lag i särskilda fall

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:272 yrkande 1 och med
avslag på motion 1984/85:270 yrkande 1, motion 1984/85:271
yrkande 1 och motion 1984/85:2257 yrkande 14 avslår i propositionen
föreslagen ändring av 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen (1977:1160),

7. av Ingemar Eliasson (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Någon
risk” och slutar med ”motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Denna innebörd av lagförslaget bör enligt utskottets mening komma till
uttryck direkt i lagtexten. Utskottet avstyrker alltså propositionens förslag
till lydelse av 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen och tillstyrker det förslag till lydelse
som föreslås i motion 1984/85:270 yrkande 1.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa

6. beträffande ingripande med stöd av lag i särskilda fall
att riksdagen med avslag på propositionen i motsvarande del och
med avslag på motion 1984/85:271 yrkande 1, motion 1984/85:2257
yrkande 14 och motion 1984/85:272 yrkande 1 samt med bifall till
motion 1984/85:270 yrkande 1 antar följande såsom Reservantens

SoU 1984/85:13

förslag betecknade lydelse av 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen
(1977:1160):

Nuvarande lydelse Reservantens förslag

2 §

Arbetsgivare skall skall underhållas väl.

Om arbetsförhållandena är förenade
med särskilda påfrestningar och
risker för de anställda skall arbetsgivare
föranstalta om företagshälsovård
i den omfattning verksamheten
kräver.

Arbetsgivare skall utför arbete ensam.

8. av Lars-Ove Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”avstyrker motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det nu krävs, för att inom överskådlig tid målsättningen
obligatorisk företagshälsovård åt alla skall kunna realiseras, att samtliga
arbetsgivare genom lagstiftning åläggs att svara för kostnaderna för en helt
utbyggd företagshälsovård. Utskottet avstyrker alltså propositionens förslag
och tillstyrker motionerna 1984/85:271 yrkande 1 och 1984/85:2257
yrkande 14. Det sagda innebär att motionerna 1984/85:272 (c) yrkande 1 och
1984/85:270 (fp) yrkande 1 avstyrks.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa

6. beträffande ingripande med stöd av lag i särskilda fall

att riksdagen med avslag på propositionen i motsvarande del och
med avslag på motion 1984/85:272 yrkande 1 samt motion 1984/
85:270 yrkande 1 och med bifall till motion 1984/85:271 yrkande 1
och med anledning av motion 1984/85:2257 yrkande 14 antar
följande såsom Reservantens förslag betecknade lydelse av 3 kap.
2 § arbetsmiljölagen (1977:1160):

Nuvarande lydelse Reservantens förslag

2 §

Arbetsgivare skall skall underhållas väl.

Arbetsgivare är skyldig att anordna
företagshälsovård som behövs för
att förebygga att arbetstagare utsätts
för ohälsa eller olycksfall. Arbetarskyddsstyrelsen
kan i den män det
påkallas av organisatoriska eller andra
särskilda skäl föreskriva om undantag
från vad nu sagts. Styrelsen
kan därvid föreskriva villkor.

SoU 1984/85:13

Nuvarande lydelse Reservantens förslag

Arbetsgivare och arbetstagare kan
i kollektivavtal som har slutits eller
godkänts av en central arbetstagarorganisation
träffa överenskommelse
om hur företagshälsovård skall
anordnas. Arbetarskyddsstyrelsen
meddelar föreskrifter om företagshälsovård
i den mån verksamheten
inte regleras genom sådant kollektivavtal.

Arbetsgivare skall utför arbete ensam.

Företagshälsovård sorn egen specialitet (morn. 9 i hemställan)

9. av Lars-Ove Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Utskottet
erfar” och slutar med ”(yrkande 2)” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att företagshälsovård bör vara
en egen specialitet med såväl förebyggande som arbetsrehabiliterande
specialkunskaper. Socialstyrelsen bör därför omgående åläggas att utforma
reglerna för en specialitet i företagshälsovård i enlighet med företagshälsovårdsutredningens
förslag. Utskottet avstyrker således propositionens förslag
och tillstyrker motion 1984/85:271 yrkande 2.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa

9. beträffande företagshälsovård som egen specialitet

att riksdagen med avslag på propositionen i motsvarande del och
med bifall till motion 1984/85:271 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

Tillämpningsföreskrifter för ersättningsvillkoren (mom. 13 i hemställan)

10. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ingvar Eriksson och Göran Ericsson
(alla m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 20 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 21 med ”det anförda” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en ordning som innebär att
arbetarskyddsstyrelsen utarbetar tillämpningsföreskrifter för ersättningsvillkoren
riskerar att hämma verksamheten. Utskottet avvisar därför propositionens
förslag i denna del och tillstyrker motion 1984/85:273 yrkande 5.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa

13. beträffande tillämpningsföreskrifter för ersättningsvillkoren

att riksdagen med avslag på propositionen i motsvarande del och
med bifall till motion 1984/85:273 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

SoU 1984/85:13

Yrkesinspektionens prövning (morn. 14 i hemställan)

11. av Göte Jonsson, B lenda Littmarck, Ingvar Eriksson och Göran Ericsson
(alla m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Det nya”
och slutar med ”(yrkande 4)” bort ha följande lydelse:

Även utskottet anser att den föreslagna prövningen av yrkesinspektionsnämnderna
innebär en onödig byråkrati. Riksdagen bör därför avslå
propositionens förslag på denna punkt och bifalla motionen.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa

14. beträffande yrkesinspektionens prövning

att riksdagen med avslag på propositionen i motsvarande del och
med bifall till motion 1984/85:273 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

Kompletterande ersättning för sjuk vårdsinsatser (mom. 15 i hemställan)

12. av Göte Jonsson, Blenda Littmarck, Ingvar Eriksson och Göran Ericsson
(alla m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”(yrkande 2)” bort ha följande lydelse:

Utskottet har tidigare i detta betänkande (se res. 1) uttalat sig för att den
sjukvårdande delen av företagshälsovården bör ges större utrymme än vad
som föreslås i propositionen. I konsekvens härmed anser utskottet att
ersättningen för direkta sjukvårdsinsatser bör kunna utgå ur sjukförsäkringen.
Det i propositionen föreslagna ersättningssystemet riskerar nämligen att
få en styrande effekt till men för den sjukvårdande verksamheten. Riksdagen
bör därför uttala att ersättningssystemet kompletteras i enlighet med vad som
föreslås i motion 1984/85:273 yrkande 2.

dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa

15. beträffande kompletterande ersättning för sjukvårdsinsatser

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:273 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Remiss till hemlandsting (mom. 17 i hemställan)

13. av Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), Blenda Littmarck (m),
Ingvar Eriksson (m), Göran Ericsson (m), Rosa Östh (c) och Karin
Israelsson (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 24 med
”Patientavgift bör” och slutar på s. 25 med ”(yrkande 2)” bort ha följande
lydelse:

SoU 1984/85:13

Utskottet delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att få till
stånd en likformig behandling av patienter som inte är bosatta inom det
landsting där företagshälsovårdsmottagningen är belägen. Patientavgift bör
enligt utskottets uppfattning inte tas ut i de fall någon av sin företagsläkare
remitteras till sitt hemlandsting. Detta bör gälla generellt. Regeringen bör
pröva behovet av kompletterande bestämmelser eller andra åtgärder på
denna punkt. Detta bör med anledning av motion 1984/85:272 (c) yrkande 2
ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa

17. beträffande remiss till hemlandsting

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:272 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

beträffande lokaliseringen av utbildningen och huvudmannaskapet för företagshälsovårdsutbildningen av

Ingemar Eliasson (fp) som anför:

Självklart skall företagshälsovårdsutbildningen hållas på en kvalificerad
nivå och resurserna utnyttjas effektivt. Möjligheterna att åstadkomma en
spridning av utbildningen torde dock vara större än vad som framgår av
propositionen.

Det finns i dag orimligt stora skillnader när det gäller studiefinansieringen
mellan den utbildning som bedrivs av arbetarskyddsstyrelsen resp. av
högskolan. Det är önskvärt att UHÄ beaktar detta när för- och nackdelar
med arbetarskyddsstyrelsen resp. högskolan som huvudman för företagshälsovårdsutbildningen
övervägs.

SoU 1984/85:13

Bilaga

I proposition 1984/85:89 framlagda lagförslag vilka tillstyrkts av utskottet
1 Förslag till

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs att 3kap. 2§, 6kap. 9§ och 7kap. 13§ arbetsmiljölagen
(1977:1160) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

2§

Arbetsgivare skall vidtaga alla åtgärder som behövs för att förebygga att
arbetstagare utsättes för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärksamhet
åt att arbetet planlägges och anordnas så, att en tillfredsställande
arbetsmiljö skapas. Lokaler samt maskiner, redskap, skyddsutrustning
och andra tekniska anordningar skall underhållas väl.

Om arbetsförhållandena påkallar
det skall arbetsgivare föranstalta
om företagshälsovård i den
omfattning verksamheten kräver.

Arbetsgivare skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall
som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

6 kap.

9§

Skyddskommitté skall planera Skyddskommitté skall planera
och övervaka skyddsarbetet på ar- och övervaka skyddsarbetet på arbetsstället.
Den skall noga följa ut- betsstället. Den skall noga följa utvecklingen
i frågor som rör skyddet vecklingen i frågor som rör skyddet

mot ohälsa och olycksfall samt ver- mot ohälsa och olycksfall samt verka
för tillfredsställande skyddsför- ka för tillfredsställande skyddsför hållanden.

I skyddskommitté skall hållanden. I skyddskommitté skall

behandlas frågor om företagshälso- behandlas frågor om företagshälsovård,
frågor om planering av nya vård, frågor om planering av nya

eller ändrade lokaler, anordningar, eller ändrade lokaler, anordningar,

arbetsprocesser och arbetsmetoder arbetsprocesser och arbetsmetoder

liksom av användning av ämnen liksom av användning av ämnen

som kan föranleda ohälsa eller som kan föranleda ohälsa eller

olycksfall samt frågor om upplys- olycksfall samt frågor om upplysning
och utbildning rörande arbets- ning och utbildning rörande arbetsmiljön.
miljön. Skyddskommitté skall vi dare

verka för att en pä lämpligt
sätt organiserad arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet
bedrivs på arbetsstället.

SoU 1984/85:13

Föreslagen lydelse
7 kap.1

Nuvarande lydelse

Den som har utsetts till skyddsombud
eller ledamot i skyddskommitté
får inte obehörigen röja eller
utnyttja vad han under uppdraget
har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande,
affärsförhållande,
enskilds personliga förhållande eller
förhållande av betydelse för landets
försvar.

Vad nu sagts skall tillämpas på
motsvarande sätt i fråga om ledamot
i styrelsen för lokal facklig organisation
med avseende på vad
denne har erfarit av skyddsombud
eller ledamot i skyddskommitté
som har utsetts av organisationen.

1 fråga om den som är skyddsombud
eller ledamot i skyddskommitté
på ett arbetsställe i det allmännas
verksamhet tillämpas i stället för
bestämmelserna i första stycket
14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen
(1980: 100). Har uppgifter lämnats
vidare till en ledamot i styrelsen
för den arbetstagarorganisation
som har utsett ombudet eller ledamoten,
tillämpas 14kap. 7§ andra
stycket och 10 § tredje stycket sekretesslagen
i stället för bestämmelsen
i andra stycket.

13 §

Den som har utsetts till skyddsombud
eller ledamot i skyddskommitté
eller den som har deltagit i
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
på arbetsstället
enligt 6kap. 9§ får inte obehörigen
röja eller utnyttja vad han under
uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet,
arbetsförfarande, affärsförhållande,
enskilds personliga förhållande
eller förhållande av betydelse
för landets försvar.

Vad nu sagts skall tillämpas på
motsvarande sätt i fråga om ledamot
i styrelsen för lokal facklig organisation
med avseende på vad
denne har erfarit av skyddsombud,
ledamot i skyddskommitté eller av
den som har deltagit i arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet
på arbetsstället enligt
6 kap. 9§, om de har utsetts av organisationen.

1 fråga om den som är skyddsombud,
ledamot i skyddskommitté eller
deltar i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet enligt
6 kap. 9§ på ett arbetsställe i det
allmännas verksamhet tillämpas i
stället för bestämmelserna i första
stycket 14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen
(1980: 100). Har uppgifter
lämnats vidare till en ledamot i styrelsen
för den arbetstagarorganisation
som har utsett ombudet, ledamoten
eller deltagaren tillämpas
14 kap. 7§ andra stycket och 10 §
tredje stycket sekretesslagen i stället
för bestämmelsen i andra
stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

1 Senaste lydelse 1980: 245.

SoU 1984/85:13

2 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap.
7 §

Sekretess enligt 6kap. 1—5, 7
och 8§§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt
8kap. 2 och 8—10 §§ utgör inte
hinder mot att myndighet fullgör
vad som i lag är föreskrivet om
skyldighet att lämna information till
företrädare för arbetstagarorganisation
eller till skyddsombud.

Sekretess enligt 6kap. 1-5, 7
och 8 §§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt
8 kap. 2 och 8—10§§ utgör inte
hinder mot att myndighet fullgör
vad som i lag är föreskrivet om
skyldighet att lämna information till
företrädare för arbetstagarorganisation
eller till skyddsombud. Denna
sekretess hindrar inte heller att
myndighet lämnar sådan information
till deltagare i särskilt organiserad
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
på ett arbetsställe
som behövs för verksamheten.

Är den, som erhåller uppgift med stöd av första stycket, knuten till
myndigheten på det sätt som anges i 1 kap. 6§, gäller för honom samma
förbud att lämna ut eller utnyttja uppgiften som gäller hos myndigheten.
Han får dock utan hinder av förbudet lämna uppgiften vidare till ledamot i
organisationens styrelse, om han underrättar denne om förbudet. I sådant
fall gäller förbudet också för styrelseledamoten.

Utan hinder av att förbud gäller
enligt denna lag att lämna ut eller
utnyttja uppgift får företrädare för
arbetstagarorganisation, skyddsombud
eller ledamot av skyddskommitté
utnyttja uppgiften för sitt
uppdrag. Därvid får han dock inte
röja uppgiften för annan.

Utan hinder av att förbud gäller
enligt denna lag att lämna ut eller
utnyttja uppgift får företrädare för
arbetstagarorganisation, skyddsombud,
ledamot av skyddskommitté
eller den som deltar i arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet
pä ett arbetsställe utnyttja
uppgiften för sitt uppdrag. Därvid
får han dock inte röja uppgiften för
annan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

' Lagen omtryckt 1982: 1106.

SoU 1984/85:13

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 §, 3 kap. 1§ och 4 kap. 8§ lagen
(1981:691) om socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §'

En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3—5§§ för vaije
år betala

1. sjukförsäkringsavgift med 9,50 1. sjukförsäkringsavgift med 9,30

procent, procent,

2. folkpensionsavgift med 9,45 procent,

3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i särskild lag,

4. delpensionsavgift med 0,50 procent,

5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent,

6. arbetsskadeavgift efter den 6. arbetsskadeavgift med 0,60

procentsats som anges i särskild procent,

lag,

7. arbetsmarknadsavgift med 1,60 procent,

8. arbetarskyddsavgift med 0,155 8. arbetarskyddsavgift med 0,35

procent, procent,

9. vuxenutbildningsavgift med 0,25 procent samt

10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock betala
endast tilläggspensionsavgift.

Staten betalar inte arbetsskadeavgift.

3 kap.

1§

En försäkrad som avses i 1 kap. 2§ skall på det avgiftsunderlag som
anges i 3—5 §§ för varje år betala

1. sjukförsäkringsavgift, 1. sjukförsäkringsavgift med 9,30

procent,

2. folkpensionsavgift, 2. folkpensionsavgift med 9,45

procent,

3. tilläggspensionsavgift, 3. tilläggspensionsavgift efter

den procentsats som anges i särskild
lag,

4. delpensionsavgift, 4. delpensionsavgift med 0,50

procent,

5. barnomsorgsavgift samt 5. barnomsorgsavgift med 2,20

procent,

6. arbetsskadeavgift. 6. arbetsskadeavgift med 0,60

procent samt

7. arbetarskyddsavgift med 0,20
procent.

I fråga om avgiftssatserna gäller
vad som föreskrivits i 2 kap. 1 §.

1 Senaste lydelse 1984:1106.

SoU 1984/85:13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

8 §2

"Av influtna arbetarskyddsavgifter
förs 16,5 procent till staten
som bidrag till kostnader för arbetarskyddsstyrelsens
och yrkesinspektionens
verksamhet.

Återstoden av influtna arbetarskyddsavgifter
förs till en fond, benämnd
arbetarskyddsfonden, vars
tillgångar skall utgöra bidrag till

1. kostnader i övrigt för forskning
och utveckling samt utbildning och
information beträffande arbetarskydd,

2. kostnader för forskning och utveckling
samt utbildning och information
beträffande medbestämmande
i arbetslivet och arbetslivsfrågor
i övrigt,

3. kostnader för skyddsarbete
som utförs av skyddsombud som
har utsetts enligt 6 kap. 2§
tredje stycket arbetsmiljölagen
(1977:1160),

4. kostnader för utbildning av
styrelserepresentanter för de anställda,

5. kostnader för arbetstagarorganisationernas
forskningsinitierande
verksamhet.

Av influtna arbetarskyddsavgifter
enligt 2 kap. I § förs 8,7 procent
till staten som bidrag till kostnader
för arbetarskyddsstyrelsens
och yrkesinspektionens verksamhet
och 54,3 procent till ett särskilt
konto hos riksgäldskontoret, som
disponeras enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen.

Återstoden av influtna arbetarskyddsavgifter
enligt 2 kap. 1 § förs
till en fond, benämnd arbetarskyddsfonden,
vars tillgångar skall
utgöra bidrag till

1. kostnader i övrigt för forskning
och utveckling samt utbildning och
information beträffande arbetarskydd,

2. kostnader för forskning och utveckling
samt utbildning och information
beträffande medbestämmande
i arbetslivet och arbetslivsfrågor
i övrigt,

3. kostnader för skyddsarbete
som utförs av skyddsombud som
har utsetts enligt 6 kap. 2§
tredje stycket arbetsmiljölagen
(1977:1160),

4. kostnader för utbildning av
styrelserepresentanter för de anställda,

5. kostnader för arbetstagarorganisationernas
forskningsinitierande
verksamhet.

Influtna arbetarskyddsavgifter
enligt 3 kap. I § förs i sin helhet till
det särskilda konto som anges i
första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

2 Senaste lydelse 1983:393.

SoU 1984/85:13

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7§ lagen (1962:381) om allmän försäkring1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

7 §

Allmän försäkringskassa äger
med arbetsgivare, som anordnar
läkarvård eller vidtager andra sjukvårdande
åtgärder så att kassans
utgifter för sjukvårdsersättning
kunna antagas minska, överenskomma
om skälig gottgörelse för
arbetsgivarens ifrågavarande kostnader.
Sådan överenskommelse
skall för att vara gällande fastställas
av riksförsäkringsverket.

Har arbetsgivare för sjöman jämlikt sjömanslagen'(1973:282) haft att vid
sjömans sjukdom vidkännas kostnad som avses i 2—6 §§, äger han hos
allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse för kostnaden enligt bestämmelserna
i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

1 Lagen omtryckt 1982: 120.

SoU 1984/85:13

5 Förslag till ”

Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 9§ lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse
3 kap.

9§

Nuvarande lydelse

Läkarvård och tandvård inom riket
bekostas av arbetsskadeförsäkringen
under förutsättning att den
lämnas inom den offentliga vården
eller av läkare eller tandläkare som
är ansluten till sjukförsäkringen enligt
lagen (1962: 381) om allmän försäkring
eller är verksam vid företagshälsovårdsenhet
som uppbär
ersättning från det särskilda konto
som anges i 4 kap. 8 § första stycket
lagen (1981:69l) om socialavgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

SoU 1984/85:13

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motioner 2

Motioner väckta med anledning av prop. 1984/85:89 2

Motion väckt under allmänna motionstiden 1985 4

Utskottet 5

Bakgrund 5

Propositionens förslag 6

Företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling 6

Nytt ersättningssystem för företagshälsovården 7

Arbetsanpassning : 8

Sjukvårdens roll i företagshälsovården 10

Samverkan mellan företagshälsovården och samhällets hälso- och

sjukvård m.m 11

Yrkesinspektionens sammansättning m.m 12

Ingripande med stöd av lag i särskilda fall 14

Utbildningsfrågor 16

Personalkategorier inom företagshälsovården 16

Lokalisering av utbildningen 16

Företagshälsovård som egen specialitet 17

Huvudmannaskapet för företagshälsovårdsutbildningen 18

Utbildningen av företagssköterskor 18

Ersättningsfrågor 19

15-timmarsgränsen 19

Tillämpningsföreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen 20

Yrkesinspektionens prövning av ersättningsvillkoren 21

Kompletterande ersättning för sjukvårdsinsatser 21

Principen för uppräkning av ersättningsbeloppen 22

Övriga frågor 22

Utskottets hemställan 25

Reservationer 28

Sjukvårdens roll i företagshälsovården (mom. 1 i hemställan) av m 28
Samordning med landstingens verksamhet (mom. 2 i hemställan) av

vpk 28

Anställning av personal via landstingen (mom. 3 i hemställan) av

vpk 28

Utökning av yrkesinspektionsnämnderna (mom. 4 i hemställan) av

m 29

Facklig majoritet i arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionsnämnderna
(mom. 5 i hemställan) av vpk 29

Ingripande med stöd av lag i särskilda fall (mom. 6 i hemställan) av
moche 30

SoU 1984/85:13

Dioavfp 30

Droavvpk 31

Företagshälsovård sorn egen specialitet (mom. 9 i hemställan) av

vpk 32

Tillämpningsföreskrifter för ersättningsvillkoren (mom. 13 i hemställan)
av m 32

Yrkesinspektionens prövning (mom. 14 i hemställan) av m 33

Kompletterande ersättning för sjukvårdsinsatser (mom. 15 i hemställan)
av m 33

Remiss till hemlandsting (mom. 17 i hemställan) av fp, m, c 33

Särskilt yttrande av fp 34

Bilaga (lagförslag) 35

minab/gotab Stockholm 1985 82051