Näringsutskottets betänkande
1984/85:9

om styrelseordförande i affärsbank (prop. 1984/85:35)
Ärendet

I proposition 1984/85:35 (finansdepartementet) har regeringen efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta förslag till lag om ändring i
lagen (1955:183) om bankrörelse.

Lagförslaget finns på s. 2 i propositionen.

Tre motioner har väckts med anledning av propositionen. De redovisas i
det följande.

Sammanfattning

Regeringens förslag, enligt vilket regeringen får inflytande över valet av
ordförande i affärsbankernas styrelser, tillstyrks av utskottet. Det avvisas
emellertid i en reservation från de borgerliga partiernas sida. Moderata
samlingspartiets och folkpartiets företrädare vill dessutom att den nuvarande
offentliga styrelserepresentationen i affärsbankernas styrelser skall avskaffas.

Propositionen

I propositionen föreslås bestämmelser om att ordföranden i en affärsbanks
styrelse skall väljas av styrelsen och att detta val skall underställas regeringen
för godkännande. Regeringens godkännande skall lämnas om den av
styrelsen valde ordföranden kan förväntas verka för att såväl bankens som
samhällets intressen kommer att beaktas i bankens verksamhet. Om
regeringen inte godkänner valet skall den utse annan ledamot i bankens
styrelse till ordförande.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1985.

Motioner

Yrkanden

De motioner som har väckts med anledning av propositionen är

1984/85:140 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen

1. avslår proposition 1984/85:35,

2. beslutar om sådan ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse att
offentlig styrelserepresentation avskaffas,

1 Riksdagen 1984185.17sami. Nr 9

NU 1984/85:9

2

1984/85:141 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen avslår
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

1984/85:142 av Stig Josefson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen avslår
proposition 1984/85:35.

Motivering

Mot bakgrund av krav inom det socialdemokratiska partiet på en
socialisering av bankerna kan man förledas tro att vad som nu föreslås är en
formalitet, sägs det i motion 1984/85:141 (m). Saken är emellertid betydligt
allvarligare, menar motionärerna. Regeringen förutsätter att bankerna
genom ”informella” kontakter kommer att försäkra sig om dess godkännande
i förväg. Detta strider, hävdar motionärerna, mot den självklara
utgångspunkten att bankerna måste agera inom ramen för klart definierade
rättsregler. Regeringen skall också när som helst kunna återkalla sitt
godkännande. Den får härigenom makt att åstadkomma att en bankstyrelseordförande
alltid försäkrar sig om regeringens välsignelse före viktigare
beslut eller uttalanden. Ett sådant system hör enligt motionärerna inte
hemma i ett rättssamhälle. Regeringen förebär inga som helst sakliga skäl för
förslaget, anför de vidare. Det är tillräckligt med de möjligheter som
bankinspektionen har att ingripa om personer med tvivelaktig vandel
kommer i inflytelseställning i bank. Avslutningsvis säger motionärerna att de
inte anser skäl föreligga för statlig representation över huvud taget i
affärsbankernas styrelser.

Mera utförligt argumenteras i motion 1984/85:140 (fp) mot sådan representation.
Det mandat som representanterna får är utomordentligt vagt och
låter sig i praktiken inte kontrolleras, anför motionärerna. Den statliga
representanten kan bli ett slags gisslan. Statsmakternas inflytande bör i
stället utövas genom generella regler. Det har aldrig gjorts någon precisering
av vilka förändringar som eftersträvades när systemet med offentliga
styrelserepresentanter infördes, konstaterar motionärerna vidare. Finansministerns
uttalande i propositionen att systemet med offentliga styrelseledamöter
i stort sett har fungerat bra görs rakt ut i luften utan belägg, säger de.
Vad avses i lagförslaget med ”samhällets intresse”, frågar motionärerna
därefter. De menar att regeringen saknar kvalifikationer att, såsom enligt
motiven skulle vara fallet, ”garantera” att personer som utses kan tillvarata
både samhällets och bankens intressen. De formlösa kontakter mellan
banken och regeringen före ordförandeval som förutsätts i propositionen
karakteriserar motionärerna som ”mygel” på hög nivå. Av ett uttalande vid
socialdemokraternas partikongress år 1981 drar de slutsatsen att regeringen
har tänkt sig att spela en mycket aktiv roll vid val av ordförande. En risk är,
hävdar de, att personer som kan vara aktuella för ordförandeuppdrag
medvetet eller omedvetet anpassar sig till den nya situationen och undviker

NU 1984/85:9

3

uttalanden som kan tänkas bli en belastning. Förslaget framförs, säger
motionärerna till sist, utan andra motiv än önskan att öka regeringens makt
över näringslivet. Ytterligare steg mot statlig styrning av näringslivet kan tas
med samma motivering.

Även i motion 1984/85:142 (c) anmärks att det i propositionen inte
redovisas några sakargument för förslaget. Det enda fall under senare år där
ordföranden i en bankstyrelse agerat på ett sätt som inte överensstämde med
en banks samhällsansvar gällde en av regeringen tillsatt ordförande. Möjligheten
för regeringen att återkalla ett godkännande innebär, säger motionärerna,
att det ständigt hänger ett hot över ordföranden, eftersom det inte har
preciserats vad beaktandet av samhällets intressen skall innebära. Lojalitetskonflikter
kan också uppkomma. Om en bank bedriver en verksamhet som
inte är förenlig med samhällets intressen och inte genom nuvarande tillsynsoch
inflytandeformer kan förmås att ändra sitt agerande bör, uttalar
motionärerna, det legala remediet vara att banken vägras förnyad oktroj.
Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank är integrerade delar av
bankrörelser med stark folklig förankring, framhåller motionärerna till sist.
De betecknar det som extra stötande att regeringen i dessa fall skulle ges rätt
att avvisa ”en i demokratisk ordning vald ordförande”.

Utskottet

Bankerna, i synnerhet affärsbankerna, är på en rad olika sätt föremål för
kontroll och styrning från statens sida. Affärsbanksrörelse får inte bedrivas
utan att regeringen har meddelat oktroj. Bankinspektionen utövar sedan en
fortlöpande tillsyn över verksamheten. Denna påverkas också i hög grad av
riksbankens penningpolitiska åtgärder. Regeringen utser vissa ledamöter i
affärsbankernas styrelser med uppgift ”att särskilt verka för att samhällets
intressen beaktas i bankens verksamhet”. Sådana s. k. offentliga styrelseledamöter
får också delta i arbetet inom delegatgrupper, där styrelsen är
företrädd, och när styrelseärenden förbereds på direktionsnivå. Även i de
regionstyrelser som finns hos några banker ingår samhällsrepresentanter som
regeringen utser. Kommunfullmäktige har tillagts rätt att i viss utsträckning
förordna ledamöter i affärsbankernas kontorsstyrelser.

I proposition 1984/85:35 föreslår regeringen att statens inflytande över
affärsbankerna skall ökas ytterligare. Detta sker genom att det genom nya
bestämmelser i lagen (1955:183) om bankrörelse införs krav på att valet av
ordförande i en affärsbanks styrelse skall vara godkänt av regeringen. Det
görs för den skull obligatoriskt att ordföranden väljs av styrelsen. Styrelsens
val skall utan dröjsmål underställas regeringen, och denna skall lämna sitt
godkännande ”om den valde kan förväntas verka för att såväl bankens som
samhällets intressen beaktas i verksamheten”. Om regeringen inte godkänner
styrelsens val skall den utse en annan styrelseledamot till ordförande.
Den får återkalla sitt godkännande om den valde inte längre uppfyller

1* Riksdagen 1984185.17sami. Nr 9

NU 1984/85:9

4

villkoren för detta. Vid omval gäller det tidigare godkännandet. I motiven till
lagbestämmelserna anförs att man bör utgå från att valet normalt kommer att
föregås av sådana kontakter mellan banken och regeringen att det inte senare
kommer att underkännas av regeringen. Samrådsförfarandet förutsätts bli
helt formlöst.

Som skäl för sitt förslag anger regeringen att de bestämmelser som nu
gäller inte är tillräckliga för att ge samhället ett rimligt mått av inflytande över
affärsbankernas verksamhet. Affärsbankers beslut i viktiga kreditfrågor kan,
påpekas det, ha betydande återverkningar på sysselsättning, produktion och
struktur- och branschutveckling inom näringslivet samt på regionala förhållanden
i övrigt. Det framhölls också att affärsbankerna alltmer har kommit
att tjäna som centra för de mäktigaste ägargrupperna i näringslivet, med ett
inbördes utbyte av styrelseledamöter mellan banker, pensionsstiftelser och
företag.

Regeringens förslag avstyrks i motionerna 1984/85:141 (m), 1984/85:142
(c) och 1984/85:140 (fp). Några sakliga skäl för förslaget anges inte i
propositionen, menar man. Moderata samlingspartiet och folkpartiet kritiserar
särskilt de tilltänkta informella kontakterna mellan bankerna och
regeringen i samband med ordförandeval. I alla tre motionerna uttalas
farhågor för att möjligheten för regeringen att återkalla ett godkännande
skall uppfattas som ett hot av de berörda och göra dem obenägna att göra
uttalanden som kan väcka misshag. Från centerpartiets sida anmärks särskilt
på att Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank trots sin förankring
i sparbanks- resp. föreningsbanksrörelsen föreslås få sitt ordförandeval
prövat i samma ordning som skulle gälla för de övriga affärsbankerna.

Förutom de båda speciella institut som nu nämnts finns f. n. tretton
affärsbanker. Av dessa brukar fyra - däribland den till övervägande delen
statsägda Post- och Kreditbanken, PKbanken - betecknas som storbanker
och åtta som provinsbanker. Därtill kommer en nyligen grundad mindre
bank i Stockholm. De tre största affärsbankerna har s.k. arbetande
styrelseordförande, som fullgör även andra uppgifter för bankens räkning än
sådana som är direkt förknippade med ordförandeskapet.

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning att bankernas ställning
och inflytande i samhällsekonomin motiverar ett förstärkt samhälleligt
inflytande över deras verksamhet. Den ordning som föreslås i propositionen
tillgodoser detta krav. Den ger regeringen möjlighet att reagera om en från
samhällets synpunkt olämplig person skulle föras fram som kandidat till en
ordförandepost, samtidigt som den alltjämt lämnar bankerna mycket stor
frihet i deras personval. Som framgår av bankinspektionens remissyttrande i
frågan (prop. s. 32) är det en sedan länge etablerad praxis att inspektionen
som ett led i sin tillsynsverksamhet har kontakter med affärsbankerna inför
deras ordförandeval och därvid framför synpunkter på aktuella kandidater.
Denna praxis torde vara allmänt godtagen. Att motsvarande kontakter också
skall förekomma på regeringsnivå - under parlamentariskt ansvar för

NU 1984/85:9

5

vederbörande statsråd - finns det enligt utskottets mening inga berättigade
invändningar mot. Det kan tas för givet att ordförandefrågan i de allra flesta
fall kan lösas i fullständig enighet mellan banken och regeringen. Detta gäller
uppenbarligen inte minst i fråga om Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas
Bank, vilka i nu aktuellt avseende liksom eljest bör vara underkastade
samma regler som övriga affärsbanker. Som bankinspektionen konstaterar
är det självklart att en av regeringen godkänd eller utsedd styrelseordförande
inte har att följa politiska direktiv. De farhågor som i motionerna uttalas för
att en sådan ordförande skulle bli obenägen att ta ställning självständigt och
att uttala sig i kontroversiella frågor finner utskottet obefogade. De vittnar
om en felaktig uppfattning om syftet med det aktuella förslaget och om en
underskattning av de berörda personernas integritet. Att en styrelseordförande
i en mot regeringen kritisk anda deltar i samhällsdebatt och opinionsbildning
är givetvis väl förenligt med att han lojalt verkar för att samhällets
intressen, såsom de har definierats av statsmakterna och berörda myndigheter,
blir beaktade i bankens verksamhet.

Sammanfattningsvis finner utskottet att den av regeringen föreslagna
ordningen är väl ägnad att möjliggöra ett förstärkt inflytande från det
allmännas sida över affärsbankernas verksamhet utan långtgående ingrepp i
det befintliga institutionella systemet. Utskottet tillstyrker sålunda propositionen
och avstyrker motsvarande avslagsyrkanden i motionerna.

Folkpartiet framställer i sin motion 1984/85:140 också ett yrkande om att
banklagens bestämmelser om offentlig styrelserepresentation skall upphävas.
Motiveringen är att statsmakternas inflytande över bankerna bör utövas
inte genom personer med obestämt mandat utan genom regler som gäller lika
för alla företag. Utan något yrkande i denna sak uttalar sig moderata
samlingspartiet i motion 1984/85:141 i samma riktning.

Finansministern anför i propositionen att systemet med offentlig styrelserepresentation
enligt hans mening i stort sett har fungerat tillfredsställande.
En viss insyn och medverkan i affärsbankernas verksamhet har skapats från
samhällets sida genom de offentliga styrelseledamöterna, samtidigt som
dessa har kunnat tillföra bankstyrelserna kunskap och information från sina
intresseområden.

Som utskottet nyligen har redovisat i sitt betänkande NU 1984/85:1 är av 35
offentliga ledamöter i centrala och regionala styrelser för affärsbanker 25
riksdagsmän eller f. d. riksdagsmän och de övriga mestadels landstingsråd,
kommunalråd eller fackliga förtroendemän i ledande ställning. Av de 25 som
kommer från riksdagen är 14 socialdemokrater, medan sex tillhör centerpartiet
och fem moderata samlingspartiet. I flera bankstyrelser ingår en
företrädare för ett oppositionsparti som enda av regeringen utsedda representant.

Av vad utskottet har anfört i det föregående följer att utskottet ställer sig
helt avvisande till tanken på att systemet med offentliga representanter i
affärsbankernas styrelse skulle slopas. En strävan bör tvärtom vara att

NU 1984/85:9

6

förbättra effekten av detta instrument för samhälleligt inflytande inom
banksektorn. I detta syfte bör, som utskottet förutsatte i betänkandet NU
1984/85:1, de offentliga styrelseledamöterna regelbundet och inte alltför
sällan kallas samman för information och meningsutbyte. Utskottet avstyrker
med det sagda det sistnämnda yrkandet i motion 1984/85:140 (fp).

Utskottet hemställer

1. beträffande styrelseordförande i affärsbank

att riksdagen med bifall till proposition 1984/85:35 och med avslag
på motion 1984/85:140 yrkande 1 och motionerna 1984/85:141 och
1984/85:142 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

2. beträffande offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna
att riksdagen avslår motion 1984/85:140 yrkande 2.

Stockholm den 6 december 1984

På näringsutskottets vägnar
TAGE SUNDKVIST

Närvarande: Tage Sundkvist (c), Staffan Burenstam Linder (m), Erik
Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Sten Svensson
(m), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m),
Christer Eirefelt (fp), Jörn Svensson (vpk), Birgitta Johansson (s), Sivert
Andersson (s), Per-Ola Eriksson (c) och Lars Andersson (s).

Reservationer

1. Styrelseordförande i affärsbank (mom. 1)

T åge Sundkvist (c), Staffan Burenstam Linder (m), Erik Hovhammar (m),
Sten Svensson (m). Per Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp) och Per-Ola
Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ”Utskottet
ansluter” och slutar på s. 5 med ”i motionerna” bort ha följande lydelse:

Utskottet ställer sig liksom motionärerna avvisande till regeringens förslag
och finner det angeläget att punkt för punkt precisera ett antal grundläggande
invändningar mot detta.

Att bankerna spelar en central roll inom näringslivet och att deras beslut i
kreditfrågor kan ha betydande återverkningar i olika avseenden är obestridligt.
Dessa förhållanden har också motiverat att det krävs särskilt tillstånd för
bankrörelse och att bankernas verksamhet på olika sätt är reglerad och
underkastad fortlöpande kontroll. De kan inte nu anföras som motiv för ett
ökat mått av statlig styrning, om det inte kan göras gällande att den

NU 1984/85:9

7

nuvarande reglerings- och kontrollapparaten är otillräcklig. I propositionen
ges inte några som helst belägg för att så skulle vara fallet. Regeringen
inskränker sig till att deklarera ”att samhällets inflytande över styrelsernas
sammansättning bör stärkas”. Den förordade lagstiftningsåtgärden ter sig
sålunda som en ren maktdemonstration utan saklig motivering. Regeringen
begär t. o m. att få sätta sig till doms över hur sparbanks- och föreningsbanksrörelserna,
båda med stark folklig förankring, vill besätta styrelseordförandeposterna
i de två affärsbanker som är knutna till dessa rörelser. På samma
grunder kan i nästa steg personvalen inom sparbankerna och föreningsbankerna
dras in i sfären för regeringens direkta inflytande.

Ett nytillkommande krav på en bankstyrelseordförande är enligt regeringens
förslag att han kan förväntas verka för att ”samhällets” - dvs. statens -intressen beaktas i verksamheten. Propositionen innehåller emellertid inte
något egentligt resonemang om vad som i detta sammanhang skall menas
med ”samhällets intressen”. Varje regering får således en betydande frihet
att själv tolka detta begrepp, något som knappast står i överensstämmelse
med rättssäkerhetskravet att berörda parter skall kunna förutse vilka
reaktioner som kan få grundas på en viss lagbestämmelse.

Utan att det på något sätt kommer till uttryck i lagtexten förutsätts i
propositionen att bankstyrelsernas formella val av ordförande skall föregås
av kontakter med regeringen vilka i realiteten blir avgörande för om styrelsen
skall stå fast vid att utse den person som den har stannat för. En sådan
ordning lämnar så stort utrymme för okontrollerad maktutövning, utan
anknytning till ett anhängiggjort ärende, att regeringens förslag redan av det
skälet inte bör godtas av riksdagen.

Både presumtiva och redan godkända styrelseordförande måste ofrånkomligen
känna osäkerhet om vilket mått av handlings- och yttrandefrihet de
kan räkna med utan risk för negativa reaktioner från regeringens sida. Det
innebär ingen nedvärdering av dessa personers självständighet och integritet
om man konstaterar att de svårligen kan undgå att - inte minst av hänsyn till
den bank som de är knutna till - uppfatta det som en ständigt aktuell
restriktion att de är beroende av en positiv bedömning från regeringens sida.
Ordföranden i en privat bankstyrelse löper ständigt risken att bli avsatt av
regeringen.

Utskottet anser sammanfattningsvis att riksdagen saknar anledning att
införa något nytt instrument för statligt inflytande över bankerna. Därför
förordar utskottet att riksdagen i överensstämmelse med vad som yrkas i
motionerna avslår det föreliggande förslaget till ändrade bestämmelser om
styrelseordförande i affärsbank.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande styrelseordförande i affärsbank
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:140 yrkande 1 och
motionerna 1984/85:141 och 1984/85:142 avslår proposition 1984/
85:35.

NU 1984/85:9

8

2. Offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna (mom. 2)

Staffan Burenstam Linder (m), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m),
Per Westerberg (m) och Christer Eirefelt (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med ”Av vad” och
slutar på s. 6 med ”motion 1984/85:140 (fp)” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionerna 1984/85:141 (m) och 1984/85:140 (fp)
uttryckta uppfattningen att systemet med statliga representanter i affärsbankernas
styrelser bör slopas. Finansministerns positiva uttalande därom är
helt obestyrkt. Någon egentlig utvärdering av hur systemet verkar har inte
redovisats. En sådan torde också vara svår att genomföra. De principiella
skäl som nu åter framförs i motion 1984/85:140 (fp) talar emellertid med
styrka mot att denna form för statligt inflytande inom affärsbankssektorn
bibehålls. Regeringen bör följaktligen snarast lägga fram förslag om sådana
ändringar i lagen om affärsbanker att bestämmelserna om offentlig representation
i olika besluts- och beredningsorgan utgår.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:140 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna (mom. 2)

Tage Sundkvist (c) och Per-Ola Eriksson (c) anser att den del av utskottets
yttrande som börjar på s. 5 med ”Av vad” och slutar på s. 6 med ”motion
1984/85:140 (fp)” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående avstyrkt regeringens förslag beträffande val
av ordförande i affärsbankernas styrelser. En utgångspunkt har då varit att
det inte behövs något nytt instrument för statligt inflytande inom
affärsbankssektorn. Däremot finner utskottet ingen anledning att nu föreslå
ändringar i den ordning för kontakter mellan staten och affärsbankerna som
redan tillämpas. Däri ingår systemet med offentliga ledamöter i bankstyrelserna,
vilket numera tycks vara fullt accepterat från bankernas sida.
Följaktligen avstyrker utskottet yrkandet i motion 1984/85:140 (fp) om att
den offentliga representationen i affärsbankernas styrelser skall slopas.

NU 1984/85:9

9

Särskilt yttrande

Styrelseordförande i affärsbank (mom. 1)

Jörn Svensson (vpk) anför:

Jag saknar givetvis alla skäl att i ärendet solidarisera mig med de borgerliga
partierna. Samtidigt vill jag dock betona att regeringsförslaget ter sig
ologiskt. Anser man att en intressekonflikt mellan bankers intressen och
medborgerligt-samhälleliga intressen föreligger, är det föreslagna arrangemanget
med att regeringen skall godkänna valet av styrelseordförande
knappast ändamålsenligt. Det är poänglöst att av en företrädare för det ena
intresset kräva att vederbörande också skall företräda ett annat, eventuellt
motstridigt intresse. Det naturliga vore i en sådan situation att regeringen
själv utsåg styrelseordförande. Den djupare klass- och intressekonflikt som
existerar i det ekonomiska livet kan f. ö. inom det här aktuella området
endast lösas genom att banksystemet kopplas loss från alla privata kapitalintressen.