NU 1984/85:32

Näringsutskottets betänkande
1984/85:32

om statliga företag
Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels — helt eller delvis — 21 motioner från allmänna motionstiden år
1985,

dels ett yrkande i en motion som har väckts med anledning av proposition
1984/85:120 om riktlinjer för energipolitiken.

1 motionerna berörs bl. a. frågor om principer för statlig affärsverksamhet
och försäljning av statliga företag, såväl generellt som beträffande vissa
företag.

Finansutskottet har avgett yttrande (FiU 1984/85:2 y) över vissa motionsyrkanden
om försäljning av statliga företag i vad avser statsfinansiella
och samhällsekonomiska aspekter på frågan (bilaga, s. 53).

Upplysningar i ärendet har inför utskottet lämnats av verkställande
direktör Sören Gyll, Procordia AB, och verkställande direktör Sten Wikander,
allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker samtliga motioner. Såvitt gäller frågor om principer
för statlig affärsverksamhet och om försäljning av statliga företag har
gemensamma reservationer avgetts av moderata samlingspartiets, centerpartiets
och folkpartiets företrädare. Dessa har också gått samman om
reservationer rörande domänverket, affärsverket FFV, statens vattenfallsverk
och AB Göta kanalbolag. Beträffande Sveriges Investeringsbank AB
finns två skilda reservationer (m; c, fp).

Vänsterpartiet kommunisternas representant reserverar sig till förmån
för motioner om översyn av vattenfallsverkets organisation, uppbyggnad
av en samhällsägd rederirörelse och utformning av en strategi för de
statliga företagen i Norrbotten.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1984/85:559 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), såvitt gäller hemställan att
riksdagen

8. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om behovet av att affärsverken iakttar konkurrensneutralitet,

1 Riksdagen 1984/85. 17 sami. Nr 32

NU 1984/85:32

9. hos regeringen begär förslag till privatisering av statliga företag i
enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen,

1984/85:643 av Börje Nilsson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att frågan om hur vissa producerande statliga företag kan
samordnas övervägs inom regeringen,

1984/85:887 av Per-Ola Eriksson (c), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande
en börsintroduktion av LKAB,

1984/85:928 av Alexander Chrisopoulos m. fl. (vpk), vari — med motivering
i motion 1984/85:927 — hemställs att riksdagen hos regeringen
hemställer om förslag innebärande att det statliga rederiet Zenit utvecklas
till ett aktivt rederiföretag,

1984/85:1098 av Paul Lestander (vpk), vari hemställs att riksdagen

1. hos regeringen hemställer om åtgärder så att en målinriktning i enlighet
med vad som anförs i motionen fastställs för de statliga företagen
ASSI, LKAB och SSAB,

2. som sin mening ger regeringen till känna att för ASSI, LKAB och
SSAB i Norrbotten bör upprättas en utvecklingsplan för vidareförädling
och nysatsningar främst inom företagens traditionella verksamhetsområden
samt att denna utvecklingsplan även bör innefatta finansieringsplan
och redovisning av behovet av ägartillskott,

1984/85:1102 av Sten Svensson m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till åtgärder angående AB Göta kanalbolag
i enlighet med vad som anförts i motionen,

1984/85:1423 av Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp), vari hemställs att
riksdagen

1. hos regeringen anhåller om tillsättandet av en utredning med uppgift
att komma med förslag i anledning av de affärsdrivande verkens expansion
i enlighet med vad som i motionen anförts,

2. uttalar sig för att de affärsdrivande verken inte får utnyttja sin monopoliserade
verksamhet i syfte att vinna fördelar på de konkurrensutsatta
delarna av affärsverkens verksamhet i enlighet med vad som i motionen
anförts,

1984/85:1426 av Per-Richard Molén (m), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om en omvandling av Vattenfall till aktiebolag
med syftet att möjliggöra en avyttring av statens tillgångar i Vattenfall,

1984/85:1434 av Tage Sundkvist m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om försäljning och börsintroduktion av hela,
eller delar av, statliga företag och affärsdrivande verk i enlighet med vad
som anförs i motionen,

NU 1984/85:32

1984/85:1510 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), såvitt gäller hemställan —
med motivering i motion 1984/85:1505 — (2) att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principer för uppdelning
av affärsverkens och vissa statliga bolags verksamhet,

1984/85:2057 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m), vari hemställs att
riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om domänverkets roll som enbart markförvaltare,

2. bemyndigar regeringen att uppdra åt domänverket att genomföra
försäljningar i enlighet med vad som i motionen anförts samt beslutar att
intäkter från genomförda försäljningar skall inlevereras till statskassan
som budgetförstärkning,

1984/85:2070 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
ansluter sig till vad som i motionen anförts och hos regeringen begär
förslag om uppdelning av Vattenfalls verksamhet och försäljning av vattenkraft,

1984/85:2088 av Oswald Söderqvist m. fl. (vpk), såvitt gäller hemställan
(1) att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till en översyn och
förändring av statens vattenfallsverks organisation i enlighet med vad som
föreslås i motionen,

1984/85:2091 av Per Westerberg (m) och Christer Eirefelt (fp), vari
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag på ombildandet av
affärsverket FFV till aktiebolag,

1984/85:2093 av Nils G. Åsling (c) och Anders Dahlgren (c), vari hemställs
att riksdagen begär att regeringen föranstaltar om utförsäljning av
skogsmark och arrendegårdar från domänverket för att komplettera enskilda
lantbruksföretag och för att tillskapa nya självständiga brukningsenheter
i enlighet med vad i motionen anförts,

1984/85:2169 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), vari — med motivering i
motion 1984/85:2168 — hemställs att riksdagen hos regeringen begär att
domänverket inriktar sin markpolitik på utförsäljning av ca 400 milj. kr.,

1984/85:2275 av Börje Hörnlund (c), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att domänverket åläggs att försälja skogsmark till lantbruksnämnden
i den omfattning som efterfrågas för enskild ägo,

1984/85:2303 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari — med motivering i
motion 1984/85:2301 — hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag om försäljning och börsintroduktion av statliga företag, eller delar
av statliga företag, i enlighet med vad som anförts i motionen,

1984/85:2623 av Staffan Burenstam Linder m. fl. (m), såvitt gäller hemställan
att riksdagen

NU 1984/85:32

6. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om avveckling av Sveriges Investeringsbank AB,

21. hos regeringen anhåller om förslag till åtgärder som avser försäljning
av statliga företag i den omfattning som angetts i motionen,

1984/85:2640 av Jan-Eric Virgin (m) och Mona Saint Cyr (m), vari
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder i syfte att
privatisera Göta kanal på sätt som i motionen angivits,

1984/85:2805 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), såvitt gäller hemställan (4)
att riksdagen hos regeringen begär förslag till försäljning och börsintroduktion
av statliga företag,

1984/85:2875 av Staffan Burenstam Linder m. fl. (m), såvitt gäller hemställan
(4) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om verksamheten vid statens vattenfallsverk.

Den sistnämnda motionen har väckts med anledning av proposition
1984/85:120 om riktlinjer för energipolitiken.

Affärsverken

Följande uppgifter om den statliga verksamhet som bedrivs i affärsverksform
har i huvudsak hämtats ur riksrevisionsverkets publikation
Taxor och avgifter 1984 och den i februari 1984 utgivna studien Affärsverkens
bolagsverksamhet — en kartläggning.

Den statliga affärsverksamheten kan organiseras på tre olika sätt, nämligen
som uppdragsverksamhet hos en myndighet, som affärsverk och som
statliga bolag. Det är ofta historiskt betingat vilken organisationsform
skilda verksamheter kommit att få. Statens styrning varierar för de olika
organisationsformerna. Affärsverken styrs i första hand beträffande investeringarna,
medan de i övrigt lämnas ganska fria händer inom ramen för
gällande avkastningskrav på det av staten satsade kapitalet. Regeringen
bestämmer dessutom i en del fall priserna på prestationerna, t. ex. personfordringstaxor.
Huvuddelen av postens avgifter fastställs av riksdagen.

Affärsverken är för närvarande postverket, televerket, statensjärnvägar
(SJ), domänverket, statens vattenfallsverk (Vattenfall), affärsverket FFV
och luftfartsverket. Av dessa hör domänverket, Vattenfall och affärsverket
FFV till industridepartementet medan övriga hör till kommunikationsdepartementet.

Uppgifterna för de tre affärsverk som hör till industridepartementet kan
kortfattat beskrivas enligt följande.

Domänverket tillkom år 1859 och hette då skogsstyrelsen. Uppgiften var
att förvalta statens skogsdomäner. Domänverkets uppgift i dag är att
bedriva skogsbruk och därmed sammanhängande verksamhet samt att

NU 1984/85:32

förvalta den fasta egendom och de tillgångar som hör till domänverkets
fond. Domänverket skall dessutom svara för vården av landets nationalparker
och vissa naturreservat samt utöva tillsyn över vissa andra allmänna
skogar.

Vattenfall bildades år 1909 och hade då som uppgift att förvalta samtliga
statsägda vattenfall och kanaler. I dag är Vattenfalls huvuduppgift att
verka för en rationell elförsörjning inom landet. Vattenfall skall handha
statens kraftverksrörelse och kanalrörelsen vid Trollhätte kanalverk.
Kraftverksrörelsen omfattar produktion, distribution och försäljning av
elenergi samt överföring av elenergi på storkraftsnätet.

Affärsverket FFV (tidigare benämningar försvarets fabriksverk, förenade
fabriksverken) bildades år 1943. Uppgiften var att leda driften vid
vissa fabriker och tvätterier som tidigare lytt under olika försvarsgrensförvaltningar.
Nya arbetsområden har tillkommit. 1 dag är affärsverket FFV
inriktat på utveckling och tillverkning av avancerade försvarssystem och
civila högteknologiska verkstadsprodukter samt på kvalificerat underhåll
inom militära och civila produktområden, framför allt flyg.

Affärsverken har tillkommit vid vitt skilda tidpunkter. Valet av affärsverksformen
för ifrågavarande verksamheter är inte baserat på entydiga
och allmänna kriterier utan är snarare betingat av de enskilda verkens
historiska utveckling och de bedömningar som gjorts vid tidpunkten för
beslut om denna företagsform.

De mål och riktlinjer som styr affärsverkens ekonomiska handlande är
inte i alla delar klart uttalade och preciserade från statsmakternas sida.
Instruktionerna förverken lämnar endast en allmänt hållen redovisning av
deras uppgifter. En viss ledning kan därutöver erhållas av uttalanden i
propositioner, utskottsbetänkanden, regeringsbeslut etc.

Det ekonomiska mål som gäller för flertalet affärsverk är att intäkterna
skall täcka samtliga kostnader inkl. avskrivningar samt därutöver lämna
en tillfredsställande avkastning på det disponerade statskapitalet. Med det
disponerade statskapitalet menas det kapital som staten tillskjutit för investeringar
via anslag över statsbudgeten. Vad gäller domänverket är
prissättningen på skogsprodukter i så hög grad beroende av bl. a. det
internationella marknadsläget att det inte har befunnits ändamålsenligt att
fastställa ett ekonomiskt mål av kostnadstäckningsprincipens art.

För affärsverken gäller att varje rörelsegren inom ett verk i princip skall
bära sina kostnader. Detta har uttryckts på så sätt att rörelsegrenens
inkomster skall täcka åtminstone rörelsens särkostnader och dessutom
lämna ett skäligt bidrag till täckande av de gemensamma kostnaderna.
Från denna regel föreligger emellertid i praktiken ett flertal undantag.

I allmänhet gäller att avkastningen bör stå i en viss procentuell relation
till det av verket disponerade statskapitalet.

Vid sidan av det ekonomiska målet gäller att verken har att ta hänsyn till
vissa andra samhällsmål. Detta sammanhänger bl. a. med att verken är

NU 1984/85:32

statsägda, att flertalet har karaktär av allmännyttiga företag och att de för
svenska förhållanden är stora. Verken har haft att ta särskilda hänsyn av
bl. a. näringspolitisk, försvarspolitisk, konjunkturpolitisk och social karaktär.

Några klara regler för avvägningen mellan ekonomiska och andra mål
föreligger inte. När det gäller situationer då verkens företagsekonomiska
intressen i större utsträckning måste ge vika för andra samhällsintressen
synes dock den uppfattningen ha vuxit fram att det ekonomiska ansvaret
bör åvila statsmakterna. Bl. a. detta synsätt har lett till en strävan att
separat redovisa de rörelsegrenar som inte har en sådan ekonomisk bärkraft
att de kan anses motiverade av företagsekonomiska skäl.

Statsmakterna ombesörjer affärsverkens kapitalförsörjning. Självständig
upplåning är således i princip inte tillåten. Ett naturligt undantag utgör de
kortfristiga krediter som erhålls från leverantörer av förbrukningsmateriel,
halvfabrikat o. d. Vidare gäller att affärsverken har rätt att hos riksgäldskontoret
disponera en rörlig kredit. Förändringar av finansieringsformerna
kommer dock att ske inom de närmaste åren för flera av affärsverken.
För televerket har riksdagen beslutat att fr. o. m. budgetåret 1984/85 all
kapitalanskaffning skall ske utanför statsbudgeten. Riksdagens beslut innebär
således att televerket får ta upp lån på den allmänna kreditmarknaden.
Vidare har regeringen föreslagit att möjlighet öppnas för några affärsverk
att ta upp långfristiga lån hos riksgäldskontoret.

1 frågor rörande kapitaltillskott till verken görs åtskillnad mellan anläggningstillgångar
resp. omsättningstillgångar, dvs. mellan tillskott för
investeringar och tillskott för ökning av rörelsemedel.

Affärsverken får som regel inte företa investeringar utan statsmakternas
medgivande. Medgivande lämnas i form av att statsmakterna årligen dels
fastställer en s. k. investeringsram, dels anvisar medel för investeringarna
i form av investeringsanslag över kapitalbudgeten. Domänverket finansierar
emellertid sina investeringar med tillgängliga vinst- och fondmedel.
Fr. o. m. innevarande budgetår får postverket självt besluta om investeringar
i fastigheter m. m.

Samtliga affärsverk är befriade från skatt till staten för såväl inkomst
som förmögenhet. 1 fråga om den kommunala beskattningen råder i viss
mån skilda regler för de olika verken.

I tabellen på nästa sida redovisas några uppgifter om affärsverken för
budgetåret 1983/84.

För att affärsverken skall kunna bilda eller förvärva dotterbolag erfordras
riksdagens medgivande. För domänverket, Vattenfall och affärsverket
FFV har dock riksdagen delegerat sin beslutanderätt till regeringen.
Fr. o. m. innevarande budgetår gäller samma beträffande televerket. Några
bestämda principer för när dotterbolag skall få bildas har inte fastställts
av statsmakterna.

Begränsningarna i affärsverkens befogenheter gäller endast de bolag där

NU 1984/85:32

	Omsättning (milj. kr.)	Resultat före disp. och skatt (milj. kr.)	Investe- ringar (milj. kr.)	Antal anställda
Domänverket1	1 952	213	220	6 241
Affärsverket FFV1	1 895	84	84	5 870
Luftfartsverket	951	90	402	2 403
Postverket	9 130	298	469	49 150
SJ	8 885	109	2 452	37 335
Televerket	14 047	1 364	4 968	44 301
Vattenfall	11 504	3 577	3 111	11 406
Summa	48 365	5 735	11 706	156 706

1 Avser kalenderåret 1983.

staten genom resp. verk är direkt ägare av aktierna. Om dessa bolag i sin
tur förvärvar aktier i andra bolag erfordras i princip inte riksdagens eller
regeringens godkännande.

De statliga bolagen

En stor del av den statliga affärsverksamheten bedrivs utanför statsverket,
huvudsakligen i form av aktiebolag som direkt eller indirekt ägs av
staten. 1 1984 års redogörelse för de statliga företagen (skr. 1984/85:20)
redovisas, förutom affärsverken, sammanlagt sju kreditinstitut och 96
aktiebolag i vilka statens andel av aktiekapitalet uppgår till minst 50%.
Bolagen äger helt eller delvis ett stort antal dotterbolag. Den statliga
bolagssektorn är av samma storleksordning som affärsverkssektorn. Antalet
anställda är i båda sektorerna ungefär detsamma, drygt 150 000. Den
sammanlagda omsättningen hos bolagen är ungefär dubbelt så stor som
hos affärsverken. Beträffande investeringarna är förhållandet det omvända.

De statliga bolagen är av skiftande slag. Inom gruppen finns industriföretag
och tjänsteproducerande företag med rent affärsmässig inriktning
men även bolag som har ålagts speciella uppgifter av staten. Bolagen är
fördelade på nio olika departements ansvarsområden. Det största antalet
bolag hör till industridepartementet, men även kommunikations- och finansdepartementen
har många bolag.

Statens första större engagemang i ett aktiebolag skedde år 1907, då
hälften av aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) förvärvades.
Därefter har i olika stadier och med varierande motiv en mångförgrenad
statlig bolagssektor byggts upp. År 1969 beslöts att de bolag som hade en
övervägande affärsmässig inriktning skulle samordnas under ett förvaltningsbolag,
Statsföretag AB. Under åren 1976— 1979 skedde ett antal stora
företagsförvärv, då strukturkriser inom bl. a. skogs-, stål- och varvsindustrierna
ledde till att staten blev majoritetsägare i bolag med över 40 000
anställda. Dessa bolag kom i vissa fall inte att inordnas i Statsföretag. Såväl

NU 1984/85:32

tag. Såväl Statsföretag som flera av de fristående bolagen redovisade stora
förluster fram till början av 1980-talet, vilket nödvändiggjorde kapitaltillskott
från staten.

År 1982 skedde en rekonstruktion av Statsföretagsgruppen, innebärande
att staten övertog Statsföretags aktier i bl. a. LKAB, AB Statens Skogsindustrier
(ASSI) och SSAB Svenskt Stål AB. Motivet för att staten direkt
tog på sig ägaransvaret för dessa företag var bl. a. att de har mycket stor
regional- och sysselsättningspolitisk betydelse och att de uppvisar kraftiga
variationer i fråga om resultat och investeringsvolymer. Statsföretagsgruppen
fick genom rekonstruktionen en ny inriktning. I samband därmed
ändrades målsättningen för gruppen. Kravet på lönsamhet gavs ökad
tyngd. Om staten i fortsättningen ville få till stånd åtgärder inom Statsföretagsgruppen
som inte är förenliga med rent företagsekonomiska intressen
borde detta ske genom särskilda s. k. offertavtal. En närmare redogörelse
för 1982 års beslut om Statsföretag lämnas i det följande (s. 15 f.).

Statsföretag har den 1 januari 1985 bytt namn till Procordia AB. I
samband därmed har också koncernen organiserats om. Verksamheten är
nu indelad i tio affärsområden. Dessa jämte större företag inom resp.
område redovisas här:

— Bygg: Rockwool AB

— Kemi: Berol Kemi AB, Beroxo AB, Ceaverken AB

— Livsmedel: Procordia Food AB

— Läkemedel: KabiVitrum AB

— Media: Liber AB

— Service: ABAB Allmänna Bevaknings AB, SARA AB

— Textil: AB Eiser

— Tobak: Svenska Tobaks AB

— Verkstad/Logistik: Kalmar Industries AB

— Utveckling/Övrigt: Regioninvest i Norr AB
Procordiakoncernens verksamhet är numera inriktad på produktion av

konsumtionsvaror, kemikalier och tjänster. Det tidigare engagemanget i
basindustrier har upphört. Liksom tidigare bärs koncernens resultat väsentligen
upp av vinster från Tobaksbolaget.

Några grundläggande uppgifter om de statliga bolagen för redovisningsåret
1983 lämnas i tabellen på nästa sida. Endast företag med övervägande
affärsmässig inriktning redovisas särskilt.

Resultatet för år 1983 för hela den statliga bolagssektorn, inkl. kreditinstituten,
förbättrades år 1983 med drygt 8 miljarder kronor i förhållande
till år 1982, då resultatet var negativt. Bortsett från varvs- och rederiföretagen
väntas för år 1984 en ytterligare förbättring av resultatet.

Under de senaste åren har inga mer betydande förvärv av företag skett.
Å andra sidan har vissa företag avyttrats. I början av år 1984 såldes 70 %
av statens aktier i Luxor AB till det finska företaget Nokia. Inom Statsföretag/Procordia
har också vissa försäljningar skett, bl. a. av Beroxo AB

NU 1984/85:32

Omsättning (milj. kr.)	Resultat före disp. och skatt (milj. kr.)	Investe- ringar (milj. kr.)	Antal anställda
Statsföretag/Procordia (koncernen)	11 454	818	523	25 719
Svenska Varv (koncer-nen)	9 452	458	105	19 599
Brygginvest AB med AB Pripps Bryggerier (1982/ 83)	3415	238	114	3 383
LKAB	2 649	65	208	5 670
Norrlands Skogsägares Cellulosa AB, Ncb	3 208	170	134	4 488
ASSI	5 076	202	276	8 301
Svenska Petroleum AB	7 060	-30	50	177
SSAB	10 435	179	316	14711
Zenit Shipping AB	310	-747	241	15
Post- och Kreditbanken, PK-banken		1 370	119	3 729
Sveriges Investeringsbank AB	184	60	51
Övriga företag	49 508	4 569	4 861	74 481
Summa	102 567	7 470	7 007	160 324

(50%), Pullmax AB, del av Kockums Industri AB och vissa företag inom
Eisergruppen. Försäljningarna har gällt företag med sammanlagt omkring
5 000 anställda.

Slutligen skall frågan om statens styrning av de statliga bolagen kort
beröras. I formellt hänseende är bolagen självständiga rättssubjekt. Verksamheten
regleras enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen. Staten utövar
sitt inflytande över bolagen i egenskap av aktieägare, främst genom rätten
att vid bolagsstämma utse styrelse för bolaget. Genom föreskrifter i bolagsordningen
kan också den allmänna inriktningen av bolagets verksamhet
anges eller vissa åtgärder göras beroende av tillstånd från regeringen eller
myndighet. Staten kan utöva ett mera direkt inflytande över ett bolags
löpande verksamhet genom anslagsvillkor i sådana fall då bolaget är
beroende av medelstillskott från staten. Staten kan givetvis också genom
avtal överenskomma med ett bolag om begränsning av bolagets handlingsfrihet
i olika avseenden.

Frågor om statens styrning av de statliga bolagen har uppmärksammats
av konstitutionsutskottet vid olika tillfällen, senast i samband med behandlingen
år 1983 av vissa frågor om domänverket. Statsföretag och Ncb
(KU 1982/83:30 s. 26-33).

NU 1984/85:32

Principer för statlig affärsverksamhet

Motivering i motionerna

Frågor om principer för statlig affärsverksamhet, bl. a. i konkurrenshänseende,
tas upp i tre motioner från moderata samlingspartiet och folkpartiet.

i motion 1984/85:559 (m) anförs att frestelsen för vissa affärsdrivande
verk att utnyttja en monopolställning för att vinna fördelar också på den
konkurrensutsatta delen av marknaden är stor. Ett flertal anmälningar till
näringsfrihetsombudsmannen (NO) om s. k. osund konkurrens från vissa
affärsverks sida ger enligt motionärerna belägg för detta. Konkurrensneutralitet
måste råda gentemot enskilda företag. Detta skulle kunna uppnås
om affärsverken bringades att upphöra med eller avyttra verksamhetsgrenar
som inte behöver vara offentliga.

Denna tankegång utvecklas närmare i motion 1984/85:1423 (m, c, fp).
Där sägs att de affärsdrivande verken söker sig till arbetsområden vilka
ursprungligen inte var avsedda för dessa verk. Någon allvarligare diskussion
om nyttan av denna expansion har inte förts av statsmakterna. Risken
att enskilda företag kommer i kläm är enligt motionärerna uppenbar. Den
från marknadsekonomisk synpunkt naturligaste lösningen vore att de
affärsdrivande verken helt upphörde med den konkurrensutsatta verksamheten
och i stället satte in alla sina resurser på att effektivisera den monopoliserade
verksamheten. Alternativt skulle de monopoliserade verksamheterna
kunna avskiljas från de konkurrensutsatta delarna av verksamheten.
Motionärerna anser att en översyn av frågan bör ske genom en särskilt
tillkallad utredning. Riksdagen föreslås göra ett uttalande till regeringen
om vikten av att konkurrensneutralitet råder gentemot enskilda företag
under den tid översynen pågår.

I motion 1984/85:1505 (fp) anförs att gränserna för den statliga affärsverksamheten
ständigt bör granskas kritiskt. Motionärerna anser att verksamheten
innebär risker för bl. a. ineffektivitet och konkurrenssnedvridning.
Följande principer föreslås vara vägledande för reformer inom den
statliga affärsverksamheten:

o All myndighetsutövning bör skiljas från affärsverksamhet. Därigenom
undanröjs grunden för tvivel rörande myndigheters opartiskhet när de
gör bedömningar och jämförelser mellan de egna produkterna och
enskilda konkurrenters. Därigenom tvingas också fram en boskillnad
vid redovisning av myndighetsutövningens resp. affärsverksamhetens
inkomster och utgifter. Affärsverksamheten bör drivas i bolagsform,
o Kontrollen av de offentliga bolagens avkastningskrav bör stärkas. Om
subventioner av skattemedel i enskilda fall blir nödvändiga av exempelvis
regionalpolitiska eller sysselsättningsmässiga skäl måste detta klart
redovisas. Samtidigt måste redovisas en bedömning om subventionerna

NU 1984/85:32

kan ha negativa effekter på konkurrerande företag, utgöra handelshinder
eller på annat sätt snedvrida konkurrensen i den berörda branschen,
o Offentliga företag som har till enda syfte att driva affärsverksamhet, dvs.
där särskilda och starka skäl till ett statligt engagemang inte finns, bör
säljas. För större företag är börsen en lämplig väg. Aktierna bör då
spridas på både institutioner och enskilda personer,
o Skäl som kan motivera statlig affärsverksamhet är regionalpolitiska och
sysselsättningsmässiga. Likaså kan i branscher där konkurrensen inte
fungerar ett statligt företag bidra till att förbättra marknadens funktion.
Strävan bör dock vara att göra sådana statliga företagarinsatser tidsbegränsade.

0 Den kontroll staten vill upprätthålla över någon viss bransch skall ske
genom generella medel — lagstiftning etc. — och inte genom styrelserepresentanter
eller liknande. Gråzonen där staten mer eller mindre
kontrollerar enskilda företag utan att formellt äga dessa bör försvinna.

En grundlig genomgång utifrån dessa principer av såväl affärsverken
som de statliga bolagen föreslås i motionen.

Konkurrensutsatt verksamhet i verks- eller bolagsform

I näringsutskottets betänkande NU 1984/85:13 har redogjorts för bl. a.
vissa uttalanden av regeringen om redovisningen av den konkurrensutsatta
verksamheten inom televerket. Regeringen har nu återkommit till frågan

1 proposition 1984/85:158 om vissa telefrågor. Där anförs (s. 7) följande av
föredragande statsrådet, kommunikationsminister Curt Boström:

Verket bör, självt eller genom de bolag vars aktier verket förvaltar, också
i fortsättningen få driva televerksamhet som konkurrerar med privat företagsamhet.
Jag vill i det sammanhanget särskilt påpeka att tillhandahållandet
av nättjänster inte i något industriland helt skiljts från tillhandahållandet
av apparater som skall anslutas till nätet. Televerket skall bedriva den
verksamhet som är konkurrensutsatt på samma villkor som konkurrenterna.
Det bör dock framhållas att olika företag har olika konkurrensfördelar.
Televerket har genom sin starka ställning på den svenska telemarknaden
givetvis vissa fördelar. Verkets konkurrenter, som i hög grad utgörs av
internationellt verksamma storföretag, har andra fördelar i konkurrensen.
Televerkets konkurrensutsatta verksamhet som bedrivs i verksform särredovisas
i räkenskaperna enligt beslut av riksdagen (prop. 1980/81:66, TU
9, rskr 132). Riksrevisionsverket granskar och deltar fortlöpande i utvecklingen
av metoderna för särredovisning. Jag anser att en tillräcklig säkerhet
därigenom skapas att den konkurrensutsatta verksamheten inte subventioneras
av övrig verksamhet. Självfallet skall konkurrensverksamheten
ge ett överskott. Det har också varit fallet de båda senaste åren.

Frågan om televerkets prissättning vid försäljning av en konkurrensutsatt
produkt (telefonsvarare) har nyligen prövats av marknadsdomstolen
med anledning av en ansökan av ett enskilt företag om förhandling enligt
konkurrenslagen (1982:729) för att undanröja s. k. skadlig verkan till följd
av underprissättning på produkten. I beslut den 26 april 1985 har domsto -

NU 1984/85:32

len lämnat företagets talan utan bifall beroende bl. a. på att den utredning
av statens pris- och kartellnämnd (SPK) som ligger till grund för beslutet
inte medger några säkra slutsatser. Härom anför domstolen följande:

Grunden till att frågan om underprissättning inte kunnat klarläggas i
ärendet är att televerket inte kan tillhandahålla en godtagbar redovisning.
Det måste åligga verket att få till stånd en sådan redovisning. Enligt vad
som upplysts pågår ett arbete i syfte att förbättra verkets redovisning.
Domstolen förutsätter att detta arbete påskyndas och att televerkets särredovisning
av den konkurrensutsatta verksamheten blir tillfredsställande
inom en snar framtid. Vidare har framkommit att NO har begärt att SPK
skall göra en ny utredning om televerkets konkurrensutsatta verksamhet.
Utredningen skall syfta till att klarlägga verksamhetens omfattning och
vilka principer verket tillämpar beträffande prissättning och redovisning.
Även förekomsten av underprissättning skall undersökas. Genom undersökningens
breda uppläggning bör det finnas goda förutsättningar att få
fram ett material som på ett annat sätt än utredningen i detta ärende tillåter
slutsatser beträffande televerkets prissättning. När ytterligare underlag för
bedömningen föreligger i enlighet med vad som nu angetts, kan detta
motivera ett annat ställningstagande från domstolens sida.

Den i beslutet nämnda nya utredningen av SPK om televerkets konkurrensutsatta
verksamhet väntas pågå under hela år 1985.

Frågan om separat redovisning av konkurrensutsatt verksamhet har
aktualiserats för postverkets del genom skrivelser från NO till regeringen.
1 skrivelserna hänvisar NO till flera anmälningar från privata företag
angående postens verksamhet på konkurrensmarknader. Frågan tas upp i
budgetpropositionen (prop. 1984/85:100 bil. 6 s. 99), där kommunikationsministern
framhåller vikten av att posten så långt möjligt söker särredovisa
de verksamheter som posten bedriver i konkurrens. Monopolverksamheten
skall inte subventionera den konkurrensutsatta verksamheten
inom posten. Tvärtom skall konkurrensverksamheten ge sådana positiva
bidrag att postens servicenät kan bibehållas och att avgifterna för
monopoltjänsterna kan hållas nere. Enligt kommunikationsministerns
mening bör resultatet av ett pågående utvecklingsarbete inom posten med
att särredovisa olika verksamheter avvaktas.

Det kan tilläggas att en fråga om postverkets prissättning av viss konkurrensutsatt
verksamhet (distribution av gruppreklam) för närvarande
prövas av marknadsdomstolen.

Inom kort väntas verksledningskommittén (C 1983:04) komma att avge
ett betänkande om styrningen av affärsverken och deras dotterbolag.
Kommittén väntas i det sammanhanget komma att ta upp även frågor om
särredovisning av konkurrensutsatt verksamhet.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om affärsverkens konkurrensutsatta verksamhet behandlades av
riksdagen senast i december 1984 med anledning av en trepartimotion (m,

NU 1984/85:32

c, fp) med samma innehåll som den nu aktuella motionen 1984/85:1423.
Efter en redovisning bl. a. av vissa bestämmelser i konkurrenslagen
(1982:729) och NO:s bevakning av affärsverkens prissättning konstaterade
utskottet att det ännu inte hade klarlagts att monopolmissbruk hade förekommit
i något fall. På grundval av SPK.:s utredningar och utgången av de
olika ärendena hos NO och marknadsdomstolen finge bedömas om det
fanns behov av en allmän översyn av sambandet mellan konkurrensutsatt
verksamhet och övrig verksamhet inom affärsverken. Utskottet avstyrkte
motionen. Företrädarna för de tre partier som stod bakom motionen
reserverade sig till förmån för denna. Riksdagen följde utskottet.

Beträffande den statliga affärsverksamheten i allmänhet har sedan
1950-talet ett antal offentliga utredningar lagt fram förslag såväl av generell
natur som beträffande olika delfrågor. Åtskilliga av dessa förslag har
lett till beslut av statsmakterna. I andra fall har förslagen inte föranlett
någon åtgärd beroende på att förutsättningarna förändrats eller på att
förslagen mött kritik.

Stor uppmärksamhet har ägnats åt frågor om anpassning av affärsverksformen
till kraven på affärsmässighet. Förslag i sådant syfte lades fram av
affärsverksutredningen år 1968 och affärsverkskommittén år 1972. Förslagen,
som anmäldes för riksdagen först i proposition 1976/77:130 med
förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet, kom
endast i begränsad omfattning att genomföras. 1 sammanhanget togs inte
ställning till de övergripande frågorna om de statliga affärsverken, framför
allt avvägningen mellan rollen som samhällsorgan och rollen som affärsföretag
med lönsamhet som mål.

Frågor om ombildande av affärsverk till aktiebolag har aktualiserats vid
flera tillfällen. Ett förslag av denna innebörd från statens vattenfallsverk
år 1967 kom aldrig att underställas riksdagen på grund av motstånd från
personalorganisationerna. Ett motsvarande förslag beträffande förenade
fabriksverken lades fram av 1972 års FFV-utredning år 1974. Detta förslag
kunde inte heller genomföras, eftersom de anställdas organisationer önskade
att affärsverksformen skulle bibehållas. 1 proposition 1975/76:122
(s. 45 f.) anförde föredragande statsrådet, industriminister Rune B. Johansson,
att FFV:s verksamhet borde kunna effektiviseras avsevärt genom en
ny organisation m. fl. åtgärder. Frågan om en ändrad företagsform borde
prövas på nytt efter ca tre år med sikte på beslut om fem år. Näringsutskottet
instämde häri och uttalade sig samtidigt för en utredning med syfte att
lägga fram förslag om lämplig företagsform för den statliga affärsdrivande
verksamhet som bedrivs i konkurrens med andra företag (NU 1975/76:62
s. 9 f.). Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört.

Någon utredning kom emellertid inte att tillkallas. Frågan togs upp på
nytt i proposition 1981/82:25 (s. 108 f.). Föredraganden, industriminister
Nils G. Åsling, erinrade om riksdagens begäran år 1976. Han anförde att
frågan om lämplig företagsform för olika statliga verksamheter var före -

NU 1984/85:32

mål för kontinuerlig uppmärksamhet av regeringen. Det hade visat sig att
det var lämpligast att behandla företagsformen separat för olika statliga
myndigheter och verk. Det fanns därför inget behov av en samlad utredning
i frågan. Utskottet anslöt sig enhälligt till denna bedömning (NU
1981/82:18). Beträffande företagsformen för FFV anförde industriministern
att de åtgärder som vidtagits sedan år 1976, bl. a. ombildning av vissa
sektorer till bolag, utgjorde steg mot en aktiebolagsbildning för hela verket.
Han var dock inte beredd att lägga fram förslag härom. Vad som
anförts lämnades utan erinran av riksdagen.

Frågan om ändrad företagsform för hela affärsverk har därefter inte
aktualiserats. I några fall har delar av verk kunnat ombildas till bolag. De
fackliga organisationerna torde dock alltjämt i regel motsätta sig en ändring
av verksformen. År 1981 fattade riksdagen ett principbeslut om att
televerkets industrier (Teli) skulle överföras i bolagsform den 1 juli 1985.
1 den tidigare nämnda propositionen 1984/85:158 om vissa telefrågor
anmäler kommunikationsministern att enighet i frågan mellan verket och
organisationerna inte har kunnat nås varför ett slutligt beslut föreslås bli
fattat först efter förnyade överläggningar.

En redogörelse för riksdagens ställningstaganden till vissa principfrågor
om de statliga aktiebolagen kan lämpligen utgå från 1969 års beslut om
inrättandet av ett statligt förvaltningsbolag (prop. 1969:121, SU 1969:168,
rskr. 1969:381). Uppgiften för detta bolag — senare benämnt Statsföretag
AB — var att överta och därefter förvalta aktierna i de statliga aktiebolagen,
med undantag främst för vissa bolag som sorterade under kommunikations-
och finansdepartementen. 1 propositionen anfördes som en allmän
bakgrund till förslaget att den statliga företagsamheten borde förstärkas
som ett led i en aktiv och samordnad näringspolitik. Som övergripande
mål för förvaltningsbolaget angavs att ”under krav på lönsamhet uppnå
största möjliga expansion”. I sammanhanget anfördes att mål och villkor
för de statliga företagen inte Fick innebära sådana inskränkningar i deras
rörelsefrihet att de placerades i ett underläge i förhållande till privata
företag. Vidare uttalades att de statliga företagen även i framtiden borde
ha ett särskilt ansvar att ta hänsyn till samhällsintresset vid val mellan olika
produktions- och lokaliseringsalternativ. Det föreslogs att förvaltningsbolaget
skulle vara skyldigt att lämna offert för sådana speciella uppgifter
som ägaren begärde att bolaget skulle fullgöra.

Samtidigt med bildandet av förvaltningsbolaget tillsattes en särskild
affärsverksdelegation med i huvudsak samma personsammansättning som
bolagets styrelse. Delegationens uppgift var att åstadkomma en ökad samordning
dels mellan affärsverken inbördes, dels mellan dessa och förvaltningsbolaget
och dess dotterbolag. Det hänvisades till att affärsverken på
grund av sin offentligrättsliga ställning inte kunde inordnas i den föreslagna
statliga koncernen. Det visade sig emellertid snart att det saknades

NU 1984/85:32

praktiska förutsättningar för en sådan samordning av hela den statliga
företagssektorn som var syftet med affärsverksdelegationen. Denna kom
därför att slutligt avvecklas år 1980.

Statsföretag expanderade under de första åren snabbt. Förlusterna i
vissa dotterbolag täcktes genom koncernbidrag från LKAB och Tobaksbolaget.
Stora investeringar gjordes i basindustrier, framför allt i Norrland.
Nytt aktiekapital tillsköts av staten år 1976 i syfte att möjliggöra ett
omfattande investeringsprogram för resten av 1970-talet. Från år 1977
drabbades emellertid flera av dotterbolagen av strukturkriser, vilket ställde
stora finansiella krav på moderbolaget. Statsföretag kom att engageras
även i försöken att rekonstruera bl. a. handelsståls- och varvsindustrierna.
År 1977 överfördes de statliga varvsintressena till Svenska Varv AB. Under
budgetåren 1977/78—1981/82 anvisade riksdagen årligen betydande belopp
i form av medelstillskott till Statsföretag för bl. a. täckande av förluster
i dotterbolagen.

Under denna period väcktes vid några tillfällen från såväl socialdemokraternas
som moderata samlingspartiets sida motioner om en omprövning
av Statsföretags verksamhetsinriktning. Någon omprövning av 1969
års riktlinjer kom dock inte till stånd under perioden.

Efter regeringsskiftet hösten 1982 föreslogs i proposition 1982/83:68 en
genomgripande rekonstruktion av Statsföretag och en ändrad målsättning
för gruppen. Som tidigare redovisats innebar förslaget att några av de
största dotterbolagen bröts ut och att Statsföretagsgruppen därigenom fick
en annan inriktning. I propositionen (s. 10 f.) gav föredraganden, statsrådet
Roine Carlsson, vissa allmänna synpunkter på motiven för statligt
företagande. Han konstaterade att motiven för etableringar eller förvärv
av de olika företagen varit långt ifrån enhetliga. I några fall hade statens
ansvar för ett rationellt utnyttjande av landets naturtillgångar varit av
betydelse, i andra fall hade försörjningsskäl eller önskemålet att lösa
sysselsättningsproblem varit utslagsgivande. 1 vissa fall då de skäl som
ursprungligen motiverat ett förvärv eller tillkomsten av ett företag försvagats
hade företaget kunnat fortsätta att utvecklas enligt rent affärsmässiga
principer. Beträffande Statsföretag anfördes följande:

Genom Statsföretagsgruppen har statsmakterna möjlighet att trygga en
inhemsk produktion av viktiga produkter som annars kanske skulle bli för
liten eller helt upphöra på grund av lönsamhetsskäl. Genom Statsföretagsgruppen
har staten också möjlighet att genomföra vissa önskvärda investeringar
eller medverka i industripolitiskt önskvärda strukturrationaliseringar.
Via de statliga företagen har staten också möjlighet att göra industripolitiskt
önskvärda satsningar där sådana annars inte skulle ha kommit
till stånd på grund av t. ex. satsningens risk eller storlek. Det finns i sådana
fall helt enkelt ingen privat ägare med tillräckligt intresse och tillräcklig
kapacitet i fråga om risktagande, finansiering och företagsledning som är
beredd att ställa upp som ägare på villkor som är rimliga för staten.

Slutsatsen är att staten som ägare till företag kan driva en aktiv politik

NU 1984/85:32

på olika områden. Det bör också tilläggas att det är värdefullt för staten att
ha erfarenhet av företagandets villkor och möjlighet att närmare följa
utvecklingen i näringslivet. Enligt min mening är det också väsentligt att
staten som företagsägare finns som ett alternativ till andra ägarkategorier
och dessutom som ett alternativ som kan påverka näringspolitikens inriktning.

Vidare föreslogs en ändring av det år 1969 formulerade målet för Statsföretagsgruppen,
enligt vilket kravet på expansion framstod som centralt.
I stället borde målet vara att ”under krav på lönsamhet öka den statliga
företagssektorns effektivitet och konkurrenskraft och därmed dess expansionsförmåga”.
Vidare framgick att Statsföretag avsågs arbeta på i princip
samma villkor som enskilda företag. Härom anfördes följande.

För att inte konkurrenssnedvridning skall uppstå skall Statsföretagsgruppen
på sätt som framhölls i prop. 1969:121 verka under samma villkor
som privata företag. Detta betyder bl. a. samma frihet och begränsning vid
beslutsfattandet. Vidare betyder detta att kapitalförsörjningen skall tillgodoses
på likartat sätt som för näringslivet i övrigt. Nytt kapital skall
tillskjutas av likartade skäl och på likartade villkor som i andra företag.
Det innebär att ägarkapital kan tillföras Statsföretag i form av nyemissioner
när bolaget behöver kapitaltillskott för att genomföra t. ex. stora lönsamma
investeringar.

Jag anser att Statsföretag sedan gruppen genomgått en rekonstruktion
och konsoliderats bör sträva efter att uppnå en lönsamhet som medger
tillfredsställande avkastning på ägarkapitalet.

På sikt bör avkastningskravet i princip ges likartad utformning som för
enskilt ägda företag. Statsföretag skall emellertid också kunna vara ett
instrument i regeringens näringspolitiska planering. I den mån Statsföretag
åläggs uppgifter som kommer i konflikt med den företagsekonomiska
målsättningen skall detta, såsom hittills, lösas genom ett offertförfarande.

I motioner från moderata samlingspartiet och folkpartiet riktades stark
principiell kritik mot regeringens förslag med motiveringen att statligt
företagande leder till besvärande rollkonflikter för staten. Denna kritik
avvisades av näringsutskottet (NU 1982/83:25 s. 8 f.). Vad som behövdes
var endast att statens båda funktioner hölls åtskilda och att staten som
företagsägare underkastade sig de bestämmelser som gäller generellt för
näringslivet. Utskottet tog också avstånd från motionärernas förslag om
att riksdagen skulle uttala sig för en allmän begränsning av statens företagsengagemang
liksom för försäljning och börsintroduktion av statliga
företag. Sistnämnda fråga behandlas i nästa avsnitt. Företrädarna för resp.
parti i utskottet reserverade sig till förmån för motionerna.

Mot förslaget i propositionen om mål för Statsföretagsgruppen riktades
kritik i motioner från såväl centerpartiet och folkpartiet som — från helt
andra utgångspunkter — vänsterpartiet kommunisterna. De två först -

NU 1984/85:32

nämnda partierna begärde ett än starkare betonande av kraven på effektivitet
och lönsamhet. De vände sig mot att expansion fortfarande ingick
i målformuleringen. Vänsterpartiet kommunisterna ansåg däremot att kravet
på lönsamhet borde ges ”en mindre formell och mer långsiktig innebörd”.
I stället för en omorganisation begärdes en ny framtidsinriktad
grupp av statliga företag. Utskottet anslöt sig även i frågor om målet för
Statsföretag till regeringens förslag. Reservationer avgavs av företrädarna
för dels de tre borgerliga partierna, dels vänsterpartiet kommunisterna.
Riksdagen följde utskottet.

Hösten 1984 behandlade utskottet (NU 1984/85:13) åter en motion från
vänsterpartiet kommunisterna om målet för de statliga företagen. I denna
motion anfördes bl. a. att de statliga företagen borde vara mönsterföretag
i fråga om de anställdas inflytande och den inre demokratin. Utskottet
hänvisade bl. a. till att målet för Statsföretag innefattar även ett personalpolitiskt
delmål, nämligen att en strävan skall vara att skapa allt större
arbetstillfredsställelse för de anställda. Även denna motion avslogs av
riksdagen på förslag av utskottet.

Försäljning av statliga företag

Motivering i motionerna

Förslag om påbörjande av en långsiktig och systematisk utförsäljning av
statliga företag i såväl affärsverks- som bolagsform framförs i partimotioner
från de borgerliga oppositionspartierna. Gemensamt för förslagen är
att de antas innebära en förstärkning av statsbudgetens inkomstsida med
minst 3 miljarder kronor under budgetåret 1985/86.

I motion 1984/85:559 (m) anförs att staten har varit mindre framgångsrik
som företagare. Det statliga ägandet har varit till skada för de berörda
företagen och lett till slöseri med resurser. Enligt motionärerna har statligt
företagande en rad andra nackdelar, bl. a. risker för sammanblandning av
funktioner och för illojal konkurrens gentemot privata företag. Mot bakgrund
härav föreslås en omfattande privatisering av statliga företag. Följande
metoder anges som tänkbara:

a. försäljning av aktier på börsen

b. försäljning till tidigare ägare eller minoritetsägare

c. överlåtelse av statliga minoritetsintressen till huvudaktieägare

d. försäljning av aktier till anställda

e. utförsäljning av bolagets tillgångar

f. försäljning till annat företag

g. ”spin-offs” av bolagets beståndsdelar

Varje metod har enligt motionärerna sina fördelar och lämpar sig olika
väl för olika fall. En allmän strävan bör vara att ge utförsäljningar en så

2 Riksdagen 1984/85. 17 sami. Nr 32

NU 1984/85:32

stor spridning till allmänheten som möjligt utan att ägaransvaret tunnas ut.
Särskilda insatser bör göras för att underlätta för de anställda att förvärva
aktieposter i de egna företagen.

Vidare anförs att en systematisk avyttring av de statliga företagen måste
ske stegvis för att kunna absorberas av kapitalmarknaden utan att underkurs
skall behöva tillgripas och utan att möjligheterna försvåras för andra
företag att få kapital via den ordinarie kapitalmarknaden. En utförsäljning
av vissa tillgångar inom affärsverken — t. ex. domänverket och Vattenfall
— antas kunna ske i former som lockar placerare vid sidan av de sedvanliga
köparkategorierna.

1 motion 1984/85:2623 (m) föreslås, med hänvisning till nyssnämnda
motion, att riksdagen uppdrar åt regeringen att arbeta med ambitionen att
statliga företag kan avyttras i en en sådan omfattning att det statliga
upplåningsbehovet för budgetåret 1985/86 minskar med minst 3 000
milj. kr.

Centerpartiet föreslår i motion 1984/85:2303 en försäljning av samma
omfattning. I motiveringen, som finns i motion 1984/85:2301, anförs att
det under de senaste 15 åren har blivit allt vanligare med statliga företag
som konkurrerar med vanliga privata företag. All erfarenhet visar enligt
motionärerna att konkurrensutsatta företag sköts effektivast i privat regi.
Det föreslås därför att en långsiktig utförsäljning av statliga företag påbörjas.
Av särskilt intresse är Vattenfall, televerkets dotterbolag och delar av
domänverkets skogsinnehav. Som ytterligare exempel anges Procordia,
SARA, Ncb, LKAB m. fl.

Centerpartiets synpunkter på frågan utvecklas närmare i motion 1984/
85:1434. Enligt motionärernas mening bör statliga företag i första hand
verka inom sådana områden där staten har väsentligt bättre förutsättningar
att bedriva företagande än enskilda och kooperativa företag. Det understryks
dock att staten har en självklar roll när det gäller ansvaret för viss
grundläggande samhällsservice och att det i vissa fall är enbart staten som
kan mobilisera tillräckliga resurser för att lösa särskilda omstruktureringsproblem
eller omfattande utvecklingsprogram. Det har också från regionalpolitisk
synpunkt varit nödvändigt med statligt företagande. Ett statligt
ägande kan i vissa fall även vara ett nödvändigt komplement i marknadsekonomin.
Icke desto mindre måste statens långsiktiga ägarengagemang
inom olika branscher kunna omprövas. Staten har svårt att uppbringa den
känslighet för marknadens förändringar som ett effektivt företagande
långsiktigt kräver. Genom att staten har att dra upp ramar för näringslivets
verksamhet kan det lätt uppstå en dubbelroll om staten samtidigt är företagare.

Vidare anförs att statligt ägande inte får bli ett självändamål. Företag
som har strukturerats om och fått nödvändig stabilitet och lönsamhet
borde kunna säljas ut. Förutom de i motion 1984/85:2301 nämnda företagen
anges PK-banken, i vilken staten skulle kunna minska sin andel

NU 1984/85:32

ytterligare. Enligt motionärerna bör man heller inte vara främmande för
att pröva nya grepp såsom uppdelning av verksamheter inom de affärsdrivande
verken och börsintroduktion av delar av dessa i form av olika bolag.

I folkpartiets partimotion 1984/85:2805 anförs att statens roll som ägare
till företag lätt kommer i konflikt med statens huvudsakliga roll i övrigt i
samhället. Detta har varit till nackdel för de statliga företagens möjligheter
att utvecklas. Staten har inte kunnat fungera som enbart ägare, och den
egentliga ägarfunktionen har därför inte blivit tillgodosedd. Vidare anförs
att statliga företag liksom andra företag måste utvecklas och expandera på
grundval av egen lönsamhet och vinstutveckling, inte med hjälp av statliga
kapitaltillskott. Det nödvändiga kapitalet bör anskaffas på kreditmarknaden
i konkurrens med andra företag.

Motionärerna anser sålunda att de statliga företagen behöver ett tillskott
av andra tänkbara ägare för att över huvud taget få ägarrollen uppfylld. Ett
antal statliga företag bör kunna säljas. Det finns t. ex. ingen anledning till
att staten bedriver restaurangrörelse genom SARA. Försäljningarna bör
ske med sikte på att ge intäkter av ca 3 miljarder kronor om året under ett
antal år framöver.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner om börsintroduktion och försäljning av aktier i statliga företag
väcktes årligen under perioden 1956—1972. Motionerna avslogs av
riksdagen. År 1977 väcktes en motion (m) avseende försäljning helt eller
delvis av företag i Statsföretagsgruppen. Även den avslogs på förslag av
utskottet (NU 1977/78:33), som hänvisade till att en utredning om Statsföretags
verksamhetsinriktning och mål skulle tillsättas av regeringen och
att denna utredning skulle studera bl. a. frågan om ett vidgat ägande av
företagen inom Statsföretagsgruppen.

År 1980 väcktes en liknande motion (fp). Vid sin behandling av motionen
hänvisade näringsutskottet (NU 1980/81:6) till att den nämnda statsföretagsutredningen
i sitt betänkande (SOU 1978:85) Statligt företagande
i samhällets tjänst hade föreslagit bl. a. bildandet av ett bolag benämnt
Statsinvest, till vilket skulle överföras aktier i ett lämpligt urval av företagen
inom Statsföretagsgruppen. Som delägare i Statsinvest skulle enligt
utredningen efter en börsintroduktion såväl institutionella placerare som
allmänheten kunna komma i fråga. Utskottet hänvisade vidare till att
regeringen ännu inte hade tagit ställning till utredningens förslag i denna
del med motiveringen att frågan krävde ytterligare överväganden. På
förslag av utskottet avslog riksdagen motionen.

År 1981 väcktes två motioner (m; fp) av ungefär samma innebörd. Även
dessa avslogs på förslag av utskottet (NU 1980/81:49), som hänvisade till
att beredningen av frågan inom regeringskansliet fortfarande pågick.

I en partimotion från moderata samlingspartiet samma år föreslogs att

NU 1984/85:32

staten successivt skulle avveckla sina intressen i sådana lönsamma företag
som staten äger helt eller delvis. Motionsyrkandet avstyrktes av utskottet
(NU 1981 /82:13), varvid moderata samlingspartiets företrädare reserverade
sig. Riksdagen följde utskottet. Ett motsvarande yrkande år 1982 fick
samma behandling (NU 1981/82:53). Det kan tilläggas att statsföretagsutredningens
förslag om börsintroduktion av statliga företag via Statsinvest
inte kom att underställas riksdagen.

Det förslag om rekonstruktion av Statsföretagsgruppen som lades fram
efter regeringsskiftet hösten 1982 gav anledning till motioner (m; c; fp)
med yrkanden om alternativa program för rekonstruktion, som skulle
kunna finansieras genom intäkter från försäljning av vinstgivande statliga
företag inom gruppen. 1 andra motioner från de tre borgerliga oppositionspartierna
föreslogs utförsäljning av statliga företag inom och utom Statsföretagsgruppen
i syfte bl. a. att förbättra det statsfinansiella läget. Särskilda
yrkanden förelåg om en successiv privatisering av Pripps Bryggerier
och PK-banken. Vid sin behandling av de angivna motionerna anförde
utskottet (NU 1982/83:25 s. 14) att ett genomförande av förslagen skulle
leda till att de kvarvarande statliga företagen skulle komma att genomsnittligt
förete låg lönsamhet. Utskottet betraktade emellertid för sin del en
livskraftig sektor av statliga företag som ett viktigt inslag i det svenska
näringslivet och avstyrkte därför motionsyrkanden som gick ut på en
programmatisk minskning av denna företagssektor. Beträffande ett yrkande
från folkpartiet om privat delägarskap i statliga företag, åstadkommet
genom börsintroduktion av dessa, anförde utskottet att frågan om en
sådan ordning fick prövas från fall till fall. Utskottet såg inga fördelar i en
mera generell tillämpning av ett sådant system. Samtliga motioner avstyrktes
av utskottet. Företrädare för de tre borgerliga oppositionspartierna
avgav en gemensam reservation, i vilken förordades en planmässig försäljning
av statliga företag med sikte på att staten under budgetåret 1983/84
skulle tillföras likvider för aktieförsäljningar uppgående till ca 1 miljard
kronor. Riksdagen följde utskottet.

År 1984 väcktes åter ett antal motioner (m; c; fp) med förslag om
försäljning av aktier i statliga företag. Utskottet hänvisade (NU 1983/
84:23 s. 13) till sitt ställningstagande till motsvarande yrkanden år 1983.
Därutöver tog utskottet avstånd från den i några motioner framförda
uppfattningen att staten i princip inte borde äga företag annat än möjligen
tillsammans med privata intressenter. Frågor om försäljning, helt eller
delvis, av statliga företag fick behandlas från fall till fall när särskilda
omständigheter förelåg. Motionerna avstyrktes. En reservation (m, c, fp)
avgavs av innebörd att riksdagen skulle begära en plan för försäljning och
börsintroduktion av statliga företag.

I samma betänkande behandlades frågan om teckning av aktier i
PK-banken. Regeringen hade föreslagit att staten i samband med en ökning
av aktiekapitalet i banken genom nyemission skulle avstå från sin
företrädesrätt att teckna nya aktier och att hela emissionen i stället skulle

NU 1984/85:32

säljas över Stockholms fondbörs, varigenom statens ägarandel skulle
minska från nära 100 % till 85 %. Med anledning härav väcktes motioner
av innebörd att statens ägande i banken borde avvecklas helt (m) eller
reduceras i förhållande till regeringens förslag (c; fp). Utskottet anförde
(NU 1983/84:23 s. 12) att starka skäl talade för att PK-banken fick behålla
sin ställning som en väsentligen statsägd affärsbank med de möjligheter till
direkt och indirekt påverkan på bankväsendet i övrigt som denna ställning
erbjuder. Motionerna avstyrktes. 1 en reservation (m, c, fp) föreslogs att
den andel av aktierna i banken som skulle komma att ägas av andra än
staten borde ökas till i första hand minst det dubbla. Riksdagen följde
utskottet.

Omorganisation av statens vattenfallsverk

I motioner från moderata samlingspartiet, centerpartiet och vänsterpartiet
kommunisterna framförs förslag — med olika innebörd och syften —
om delvis genomgripande förändringar av Vattenfalls organisation.

Förslagen från moderata samlingspartiet siktar bl. a. till en förstärkning
av statsbudgeten. I motion 1984/85:2875, som har väckts med anledning
av proposition 1984/85:120 om riktlinjer för energipolitiken, sägs att det
bör vara möjligt att avyttra vissa av Vattenfalls vattenkraftstillgångar
redan under nästa budgetår. Med hänvisning till att såväl prissättningssom
driftsansvarsfrågor kan ta en viss tid att lösa anser sig dock motionärerna
inte kunna göra en bedömning av hur stor omfattning en sådan
försäljning kan komma att få. Vidare riktas i motionen kritik mot Vattenfalls
engagemang i fjärrvärmeanläggningar tillsammans med vissa kommuner.
Denna fråga behandlas i utskottets betänkande NU 1984/85:30 i
samband med anslagsfrågorna för Vattenfall.

1 motion 1984/85:1426 (m) presenteras en annan modell för att frigöra
tillgångar inom Vattenfall, nämligen omvandling av verket till aktiebolag
och därefter försäljning av statens aktier till exempelvis allmänna pensionsfonden,
försäkringsbolag och även enskilda. På grundval av taxeringsvärden
m. m. beräknar motionären marknadsvärdet av statens krafttillgångar
i Vattenfall till 75— 100 miljarder kronor. Enbart vattenkraften
värderas utifrån ett pris av 2 kr. per kWh till ca 60 miljarder kronor. Till en
början skulle 50% av statens aktieinnehav i Vattenfall kunna avyttras
våren 1986. Vid en kurs på aktierna som försiktigtvis beräknades till
hälften av substansvärdet — 100 miljarder kronor för hela Vattenfall —
skulle försäljningen inbringa 25 miljarder kronor. En betydligt större
försäljning skulle kunna genomföras om staten antingen avstod från aktiemajoriteten
eller tillämpade metoden med aktier med olika röstvärde.

Motionären föreslår att en värderingsgrupp utses av regeringen med
uppgift att snarast lägga fram förslag på grundval av vad som anförs i
motionen. I uppdraget för gruppen bör ingå även att undersöka förutsätt -

NU 1984/85:32

ningarna för utförsäljning och börsintroduktion av eldistributionsföretag
som ägs av Vattenfall. Härigenom skulle avkastningen på kapitalet i Vattenfall
kunna ökas.

Utgångspunkten för resonemanget i centerpartiets motion 1984/
85:2070 är att elpriset i Sverige i dag är lågt, vilket antas bero på att det
faktiska värdet av vattenkraften inte förräntas. När det blir aktuellt med
investeringar i ny produktionskapacitet under 1990-talet kommer de reala
priserna på elkraft att stiga kraftigt, vilket kommer att medföra en väsentlig
höjning av värdet på befintlig vattenkraft. Med hänvisning härtill räknar
motionärerna med ett framtidsvärde av 3—4 kr. per kWh för befintlig
vattenkraft. I syfte att förhindra en ytterligare ökning av statsskulden
måste det vara rimligt, menar de, att frigöra kapital som i dag ger låg
förräntning för staten men som ändå måste vara mycket attraktivt för
sparare och investerare.

Härefter skisseras i motionen en uppdelning av Vattenfall i fyra bolag.
Vattenkraften, som för närvarande ger en produktion av minst 30 TWh per
år, föreslås utgöra basen för ett vind- och vattenkraftsbolag (VIVA-bolaget).
Förutom för produktion skulle detta bolag svara för Vattenfalls
nuvarande distribution och försäljningsverksamhet, exkl. storkraftsnätet.
VIVA-bolagets aktier föreslås bli introducerade på börsen eller försålda i
särskild ordning. Avyttringen bör ske under tre år. Det samlade värdet av
aktierna i bolaget beräknas till 100 miljarder kronor.

KÄRNSTAM-bolaget (kärnkraft och stamlinje) bör enligt motionärerna
omfatta kärnkraftsproduktionen och övrig bränslebaserad elproduktion
av typ kondenskraft med i huvudsak baslastkaraktär. Bolaget skall
också svara för drift och underhåll av storkraftsnätet. Bolaget föreslås tills
vidare vara helt statligt ägt för att avvecklingen av kärnkraften och slutförvaringen
av det utbrända kärnbränslet skall tryggas. När kärnkraften
avvecklas antas bolagets verksamhet komma att minska och omfatta endast
storkraftsnätet samt reservhållning av ett antal kondenskraftverk.

Vattenfalls verksamhet inom värmesektorn föreslås bli samordnad i ett
särskilt bolag (VÄRME-bolaget). På sikt bör verksamheten i första hand
omfatta kraftvärmeproduktion, men i avvaktan på marknadsutrymme för
denna elproduktion bör ren värmeproduktion kunna vara en huvuduppgift.
Enligt motionen bör detta bolag till en början ägas av staten jämte
nuvarande delägare i verksamheten. Det blir en rad bolag som samordnas
i VÄRME-bolaget. Efter hand bör övervägas att helt överlåta enskilda
bolag till värmeanvändarna eller skapa börsnoterade bolag.

Ett fjärde bolag, FOU-bolaget, föreslås svara för den ganska omfattande
forsknings- och utvecklingsverksamhet som i dag bedrivs inom Vattenfall.
Detta bolag bör ägas gemensamt av staten och de tre andra bolagen. Dessa
föreslås ha majoritet så att de kan bestämma den långsiktiga verksamhetens
utveckling och omfattning.

Effekten på statsbudgeten av den föreslagna försäljningen av VIVA -

NU 1984/85:32

bolaget antas bli en förbättring av budgetsaldot med ca 45 miljarder
kronor under vart och ett av de första två åren. Effekten skulle bli något
mindre under det tredje året. Motionärerna hävdar att kapitalmarknaden
inte skulle störas av försäljningen eftersom statens upplåningsbehov antas
minska i motsvarande mån.

1 motionen redogörs slutligen för de energipolitiska effekter som förslaget
om en uppdelning av Vattenfall tar sikte på. Det anförs bl. a. att
boskillnaden mellan förnyelsebar och bränslebaserad elproduktion bör
skapa ett konkurrensförhållande som stimulerar till att utnyttja produktionsmöjligheterna
optimalt. Kondenskraften skulle inte längre stödjas
ekonomiskt av gammal vattenkraft med låga kostnader.

I motion 1984/85:2088 (vpk) framförs en allmän kritik mot Vattenfalls
roll i energipolitiken. Under de senaste 20 åren, sägs det, har Vattenfall
utvecklat och konsoliderat sin ställning som stort energikonglomerat med
avgörande inflytande inte bara på elproduktion och distribution utan över
hela det svenska energiprogrammet. Motionärerna anser det inte rimligt
att en organisation som ”agerar på marknadssamhällets villkor, med företagsekonomisk
lönsamhet som ledstjärna och utan hänsyn till ekologiska
och miljöpåverkande faktorer” skall ha detta avgörande inflytande över
svensk energipolitik. Vattenfall bör därför koncentrera sin verksamhet till
drift och förvaltning av sina kraftverk samt till eldistribution. Det finns
enligt motionärerna andra statliga och kommunala organ som med fördel
kan ta över och sköta stora delar av den verksamhet som Vattenfall har
samlat på sig. En nedskärning av antalet anställda vid Vattenfalls huvudkontor
och en motsvarande förstärkning av skilda organisationer på det
regionala och lokala planet är också önskvärd, sägs det i motionen.

Kommentarer från statens vattenfallsverk

Vattenfall har med skrivelse den 10 april 1985 till näringsutskottet överlämnat
en promemoria med uppgifter om verkets bedömning av effekterna
på elförsörjningen och elpriset av en uppdelning av Vattenfall enligt
förslaget i motion 1984/85:2070 (c).

Sammanfattningsvis anförs i promemorian följande.

Om de i motionen framlagda förslagen skulle realiseras får detta genomgripande
negativa effekter på elförsörjningen i Sverige. Det effektiva elförsörjningssystem
som Sverige har idag och som gett landet bland de lägsta
elpriserna i världen skulle komma att brytas upp och ersättas av ett mindre
rationellt och kostsammare system. Vidare skulle elsamarbetet inom Norden
bli mindre effektivt. Nämnda förhållanden jämte förslaget om utförsäljning
skulle leda till förhöjda elpriser. Det är dock uteslutet att försäljningsvärdet
skulle kunna uppgå till det belopp som nämns i motionen —
100 000 Mkr.

De negativa effekterna på elförsörjningen av en uppdelning förklaras av
att Vattenfall har byggt upp ett rationellt utformat system för produktion,

NU 1984/85:32

överföring och distribution av elkraft. En effektiv samordnad drift av
systemet möjliggörs av att Vattenfall självt äger såväl produktionsanläggningar
av olika slag som anläggningar för överföring och distribution.
Efter en uppdelning enligt förslaget i motionen skulle VIVA-bolagets
elproduktion inte vara tillräcklig för kundernas efterfrågan. Åtagandena
gentemot kunderna skulle kunna tillgodoses endast genom avtal med
KÄRNSTAM-bolaget som gav VIVA-bolaget oinskränkt förfoganderätt
över produktionsresurserna. Enligt Vattenfall är det ostridigt att ett sådant
avtal skulle vara mindre rationellt än nuvarande ordning med Vattenfall
som ägare till produktionsresurserna. Det påpekas att inget större svenskt
kraftföretag baserar sin verksamhet på ett enda kraftslag. De arbetar med
varandra kompletterande kraftslag, så att kraftslag med lägsta rörliga
kostnad i varje ögonblick kan utnyttjas. Samma gäller i princip för utländska
kraftföretag.

Vidare hävdas att en uppdelning — som innebär att stamnätet hamnar
inom ett bolag och regionala nät inom ett annat — skulle innebära en
mindre rationell hantering jämfört med nuvarande system, som medger
gemensamt utnyttjande av viss personal.

Den föreslagna uppdelningen skulle också försvåra den fortsatta utbyggnaden
och utnyttjningen av samkörningsförbindelserna med våra
nordiska grannländer. Förhandlingar och överenskommelser härom avser
bl. a. fasta kraftleveranser under långa tidsperioder. För Sverige är det
enligt Vattenfalls mening i praktiken nödvändigt att förhandlingarna kan
genomföras av ett företag som äger både ett komplett produktionssystem
och överföringsanläggningarna.

Beträffande förslaget i motionen om VÄRME-bolaget anförs att kraftvärmeverken
har nära anknytning till eldistributionen och att överföringen
av dessa till ett särskilt bolag skulle försämra möjligheterna till en
rationell utbyggnad och utnyttjning av kraftsystemet. 1 den mån kommuner
vill samverka med Vattenfall rörande värmeförsörjning beror det på att
kommunen önskar en samarbetspartner med bred erfarenhet inom energitekniken
och med betryggande ekonomiska resurser. I många fall spelar
också sambandet mellan el- och värmeproduktion en betydande roll.

Förslaget om ett särskilt FOU-bolag kritiseras främst på den grunden att
forsknings- och utvecklingsarbetet bör bedrivas i nära anslutning till den
normala verksamheten i ett kraftbolag.

Beträffande effekterna på elpriset av den föreslagna uppdelningen anförs
följande. Vattenfall är prisledande vad gäller högspänningsleveranser.
Elpriset inom landet bestäms i huvudsak av statens krav på ränta och
avskrivning inom Vattenfall. De medel som tillförts Vattenfall via verkets
investeringsanslag utgör efter avdrag för ackumulerade, till statskassan
inlevererade avskrivningar det räntepliktiga statskapitalet. Avskrivningarna
beräknas enligt beslut av statsmakterna på nuanskaffningskostnader.

NU 1984/85:32

Elpriset sätts så att inkomsterna från elförsäljningen sett över åren skall
täcka räntekostnaderna för statskapitalet, avskrivningar av anläggningar
för drift och underhåll samt kostnader för teknisk utveckling och administration.

Det statskapital som förräntas via eltarifferna uppgick den 30 juni 1984
till ca 14 500 milj. kr. Dagens elpriser är i stort anpassade till att förränta
bokförda värden på Vattenfalls anläggningar. Budgetåret 1983/84 uppgick
ränta på statskapitalet till ca 1 900 milj. kr. och kalkylmässiga avskrivningar
utöver de planmässiga till ca 1 000 milj. kr., dvs. sammanlagt ca
2 900 milj. kr. Detta motsvarar en nominell avkastning på statskapitalet av
20% och på totalt kapital i verksamheten av ca 10%. Enligt Vattenfall
svarar denna avkastning väl mot vad som uppnås av övriga större kraftföretag
och mot vad som är normalt inom annan kapitalintensiv industri. Om
förräntning krävs av ytterligare värden utöver dem som är bokförda måste
elpriset höjas i motsvarande utsträckning.

Två frågor framstår för Vattenfall som väsentliga vid en ekonomisk
bedömning av förslaget om en utbrytning och försäljning av vattenkraftstillgångarna.
Den ena frågan gäller värdet av VIVA-bolagets tillgångar.
Den andra frågan gäller köparens krav på avkastning. Det finns ett samband
mellan dessa frågor genom att det pris som köparna av aktierna är
villiga att betala är beroende av vilken avkastning som kan påräknas på
sikt från bolaget.

Det bokförda värdet av de anläggningar hos Vattenfall som enligt motionen
skall föras över till ett tänkt VIVA-bolag anges till ca 16 000
milj. kr., varav vattenkraftsanläggningar utgör merparten. De överlåtelser
av vattenkraft som har skett under senare år baseras enligt Vattenfall på
värden kring 1:50 kr. per kWh/år. Vid en värdering av vattenkraften till
detta belopp kan värdet på VIVA-bolagets samtliga tillgångar beräknas till
ca 52 000 milj. kr. Detta motsvarar också i stort ett substansvärde beräknat
utifrån taxeringsvärden och anläggningskostnader uppräknade till dagens
prisnivå efter avdrag för avskrivningar. Detta är enligt Vattenfalls uppfattning
det högsta värde som kan erhållas vid en försäljning.

Om en försäljning skulle komma till stånd till detta värde blir behovet
av elprishöjning ca 70 % beräknat med utgångspunkt i den avkastning som
krävs för alternativa placeringar på kapitalmarknaden, dvs. 3,5 å 4 % realt
eller minst 10 % nominellt.

Avslutningsvis anförs att det med nuvarande avkastningskrav och med
ett sammanhållet Vattenfall inte torde behövas någon realprishöjning på
elkraft under överskådlig tid.

NU 1984/85:32

Utskottet

Inledning

Under de senaste åren har det skett stora förändringar inom den statliga
företagssektorn. Som framgår av de redogörelser som utskottet har lämnat
i det föregående har såväl affärsverken som de statsägda aktiebolagen
berörts. Även synen på statligt företagande har i vissa avseenden förändrats.

De motioner som utskottet behandlar i detta betänkande rör olika frågor
om den statliga affärsverksamheten. I flera av motionerna berörs principfrågor
om staten som företagare, bl. a. de som kan uppstå då statliga
företag arbetar med andra förutsättningar än enskilda företag på samma
marknad. I andra motioner framförs förslag om försäljning av statliga
företag, generellt eller beträffande vissa angivna företag. Förslagen motiveras
bl. a. med att staten genom att realisera vissa tillgångar skulle kunna
förbättra budgetsaldot och bromsa ökningen av statsskulden. De statsfinansiella
och samhällsekonomiska aspekterna av sådana försäljningar
behandlas i ett yttrande av Finansutskottet (s. 53).

För näringsutskottets del är även andra aspekter på frågan väsentliga,
t. ex. den statliga företagssektorns roll inom näringspolitiken och effekterna
av en utförsäljning av vissa företag på berörda marknader. Sistnämnda
aspekt är av betydelse inte minst för frågan om en utförsäljning av tillgångar
hos statens vattenfallsverk (Vattenfall). Utskottet har också uppmärksammat
frågor om olika tillvägagångssätt vid avyttringen av statliga företag
med hänsyn till intresset av att staten skall få största möjliga ekonomiska
utbyte av varje försäljning.

Principer för statlig affärsverksamhet

1 motionerna 1984/85:559 (m) och 1984/85:1423 (m, c, fp) behandlas
affärsverkens konkurrensutsatta verksamhet. Motionärerna hänvisar bl. a.
till anmälningar hos näringsfrihetsombudsmannen (NO) mot bl. a. postverket
och televerket för osund konkurrens genom underprissättning av
vissa produkter och tjänster. Problemet skulle kunna lösas genom att
affärsverken antingen upphörde med verksamhet som konkurrerar med
enskilda företag eller avskilde sådan verksamhet. I båda motionerna begärs
uttalanden av riksdagen till regeringen om att affärsverken bör iaktta
konkurrensneutralitet. I den senare motionen föreslås dessutom en utredning
med sikte på begränsning av affärsverkens expansion.

Liknande synpunkter ligger till grund för folkpartiets partimotion
1984/85:1510, som därjämte innefattar förslag till vissa allmänna principer
för statlig affärsverksamhet. Dessa principer, som har redovisats tidigare
(s. 10 f.), kan sägas bygga på en tämligen restriktiv inställning till
statligt företagande över huvud taget.

NU 1984/85:32

Utskottet konstaterar först att några allmänna principer för statlig affärsverksamhet
av det slag som avses i sistnämnda motion inte har fastlagts
av statsmakterna. Inte heller för den mer begränsade frågan om lämplig
företagsform för konkurrensutsatt verksamhet finns det någon enhetlig
princip som är lämplig att använda i all statlig affärsverksamhet. Tidigare
försök att finna en generell lösning på frågan har uppgetts.

Samtidigt pågår ett kontinuerligt arbete i syfte att anpassa de olika
statliga företagen till ändrade förutsättningar, bl. a. ökade krav på affärsmässighet.
I det föregående har utskottet redogjort för de senaste årens
ändringar av reglerna för vissa affärsverks finansiering och för den nya
inriktningen av verksamheten inom Procordiakoncernen (tidigare Statsföretagsgruppen),
som innebär bl. a. en starkare betoning av lönsamhetsmålet.
I rådande statsfinansiella läge är det självfallet av stor vikt att den
statliga affärsverksamheten lämnar ett positivt bidrag till statsbudgeten.

Utskottet kan inte finna att fastställandet av vissa allmänna principer för
statlig affärsverksamhet såsom begärs i motion 1984/85:1510 (fp) skulle
vara meningsfullt. De i motionen föreslagna principerna bygger dessutom
på en inställning till statligt företagande som utskottet inte kan godta.
Detta gäller särskilt principen om att statsägda företag som har till enda
syfte att driva affärsverksamhet bör säljas. Utskottet återkommer härtill i
nästa avsnitt.

Beträffande den i motionerna berörda särskilda frågan om affärsverkens
konkurrensutsatta verksamhet hänvisar utskottet till att principen om
att sådan verksamhet skall särredovisas och att den inte skall subventioneras
av monopolverksamhet nyligen åter har kommit till klart uttryck
från regeringens sida (s. 11 f.). Att det kan uppstå gränsdragningsproblem
och svårigheter vid den praktiska tillämpningen av denna princip är uppenbart,
vilket utskottet också påpekade vid sin behandling av en motion
i samma ämne i december 1984 (NU 1984/85:13). Utskottet intog då den
ståndpunkten att behovet av en allmän översyn av frågan finge bedömas
på grundval av utgången av vissa ärenden som prövades enligt gällande
konkurrenslagstiftning. Såvitt utskottet kan finna har det inte klarlagts om
missbruk av monopolställning har förekommit. Det saknas enligt utskottets
mening grund för ett uttalande av riksdagen till regeringen i frågan.

Mot bakgrund av vad som anförts avstyrker utskottet motion 1984/
85:1423 (m, c, fp) samt motionerna 1984/85:559 (m) och 1984/85:1510
(fp), de två sistnämnda i berörda delar.

Försäljning av statliga företag

Utskottet behandlar i detta avsnitt främst de motioner från de tre borgerliga
oppositionspartierna som gäller försäljning av statliga företag generellt.
Gemensamt för motionerna är att en sådan försäljning antas pågå
under ett antal år framåt och att tillskottet till statsbudgeten under budget -

NU 1984/85:32

året 1985/86 uppskattas till 3 miljarder kronor. Ett sådant tillskott ingår
också i de tre partiernas förslag om inriktning av budgetpolitiken (se FiU
1984/85:10).

Förslagen om en långsiktig och systematisk utförsäljning av statliga
företag motiveras inte enbart eller ens i första hand med statsfinansiella
hänsyn. Till grund för motionerna ligger en kritisk inställning till statligt
företagande i sig. Klarast kommer detta till uttryck i moderata samlingspartiets
partimotion 1984/85:559, i vilken en i det närmaste total privatisering
antyds som långsiktigt mål. 1 centerpartiets motioner 1984/85:1434
och 1984/85:2303 är inställningen mer pragmatisk. All erfarenhet visar,
menar man, att konkurrensutsatt affärsverksamhet sköts effektivast i privat
regi. Statligt företagande kan i vissa fall behövas t. ex. för att lösa
omstruktureringsproblem eller av regionalpolitiska skäl. När företagen
har strukturerats om och fått nödvändig stabilitet bör de kunna säljas. I
folkpartiets partimotion 1984/85:2805 föreslås en utförsäljning av företag
beträffande vilka något särskilt motiv för statligt ägande inte finns. 1 övrigt
hävdas att staten har svårigheter att utöva sin funktion som ägare i de
statliga företagen. Dessa skulle därför behöva ett tillskott av andra ägare.

Beträffande metoder för utförsäljning och val av försäljningsobjekt
finns det också vissa skillnader mellan motionerna från de tre partierna. 1
moderata samlingspartiets motion 1984/85:559 anges såväl börsintroduktion
som ett antal andra metoder. I motionen sägs också att vissa tillgångar
inom affärsverken, t. ex. domänverket och Vattenfall, bör kunna säljas i
former som lockar nya kategorier av placerare. I övrigt utpekas inga
särskilda företag. Dock hänvisas till en tidigare partimotion (1983/
84:851), i vilken angavs ett antal vinstgivande statliga företag — bl. a.
ASSI, PK-banken, Pripps Bryggerier och dåvarande Statsföretag — som
antogs kunna säljas omedelbart.

I centerpartiets motion 1984/85:1434 anges börsintroduktion som en
lämplig försäljningsform. Exempel på företag som skulle kunna säljas är
enligt motionen Procordia, FKAB, SARA, Pripps Bryggerier och Ncb.
Även uppdelning av verksamheter inom affärsverken och börsintroduktion
av dessa i form av olika bolag föreslås. I en annan motion, 1984/
85:887 (c), föreslås en börsintroduktion av FKAB omfattande 20 — 25 % av
aktierna. Utskottet behandlar denna motion tillsammans med de två andra
motionerna från centerpartiet.

Folkpartiet anvisar i motion 1984/85:2805 ingen särskild försäljningsmetod.
Endast ett företag, nämligen SARA, utpekas som försäljningsobjekt.

Innan utskottet redovisar sina ställningstaganden till de angivna motionerna
vill utskottet göra några påpekanden av formell natur rörande
utförsäljning av statliga företag. I vissa fall ägs företagen direkt, i andra fall
ägs de indirekt genom ett statligt bolag. Exempel på ett indirekt ägt bolag
är SARA, som är dotterbolag till Procordia. En försäljning av aktierna i

NU 1984/85:32

SARA leder alltså inte i sig till en motsvarande förstärkning av statsbudgeten.
Försäljningsintäkterna tillfaller moderbolaget. Bolagsstämmans
möjligheter att förfoga över medlen regleras i aktiebolagslagen
(1975:1385). Enligt 12 kap. 1 § lagen får utbetalning till aktieägare av
medlen ske endast enligt bestämmelserna i lagen om vinstutdelning, utbetalning
vid nedsättning av aktiekapitalet eller reservfonden och utskiftning
vid bolagets likvidation. En alternativ väg skulle kunna vara att staten
förvärvade SARA före en börsintroduktion. Även här begränsas statens
handlingsfrihet av aktiebolagslagens bestämmelser så till vida att moderbolagets
styrelse inte torde kunna godta ett pris för överlåtelsen som är
väsentligt lägre än marknadspriset.

Vidare erinrar utskottet om att vissa formella krav ställs för att ett
företags aktier skall kunna bli noterade på Stockholms fondbörs, bl. a. viss
spridning av aktierna. Utskottet hänvisar till sin redogörelse härför i betänkandet
NU 1983/84:23 (s. 13).

Finansutskottet har i sitt yttrande över motionerna (bilaga, s. 53) tagit
upp de statsfinansiella och samhällsekonomiska aspekterna på en generell
utförsäljning av statliga företag. Finansutskottet avvisar tanken på en
omfattande och systematisk utförsäljning av företag och andra tillgångar
som en metod att förbättra budgetsaldot. Det är enligt finansutskottet en
direkt felaktig politik att sälja ut reala tillgångar för att täcka ett underskott
i statens löpande verksamhet. Statliga företag bör kunna avyttras om detta
i det enskilda fallet bedöms motiverat, anför finansutskottet vidare. Sådana
affärer bör dock sättas in i ett näringspolitiskt sammanhang och inte
utnyttjas för att uppnå kortsiktiga budgetpolitiska förbättringar.

I yttrandet diskuterar finansutskottet också effekterna av en omfattande
utförsäljning av statliga företag på den inhemska aktiemarknaden. Utskottet
anser det mindre troligt att fondbörsen i nuvarande läge skulle kunna
suga upp ett nytillskott av aktier på 3 miljarder kronor om året utan att
detta skulle inverka menligt på övrig börshandel. Slutligen pekar finansutskottet
på att staten bl. a. genom vissa av affärsverken styr utvecklingen
inom olika verksamhetsfält. Som exempel anges bl. a. prissättningen på
elkraft. En uppdelning och försäljning av affärsverken skulle försvaga
statens möjligheter till påverkan och kontroll. Med hänvisning till det
anförda avstyrker finansutskottet motionerna.

Företrädarna för de tre borgerliga oppositionspartierna har anmält en
avvikande mening. Statligt företagande bör begränsas, anser de, till sådana
områden där staten har särskilda skäl att bedriva verksamhet. De ansluter
sig till bedömningen i motionerna att en utförsäljning av hela eller delar av
statliga företag under budgetåret 1985/86 kan ge en budgetförstärkning av
3 miljarder kronor. Finansutskottets minoritet tillstyrker alltså de aktuella
motionerna.

Näringsutskottet vill från sina utgångspunkter anföra följande.

Utskottet tar klart avstånd från den uppfattning om statligt företagande

NU 1984/85:32

som ligger till grund för de aktuella motionerna, nämligen att statliga
företag är mindre effektiva än enskilda företag enbart på grund av ägarförhållandet.
Det finns enligt utskottets mening ingen saklig grund för en
sådan uppfattning. Som framgår av den redogörelse som utskottet har
lämnat tidigare har det ekonomiska resultatet för den statliga företagssektorn
sedan år 1982 förbättrats radikalt. De statliga företagen utgör i många
fall resterna av tidigare privatägda företag som de dåvarande ägarna av
olika skäl inte kunde driva vidare. Staten har tagit på sig ansvaret för att
sanera dessa verksamheter i den mån en avveckling från samhällssynpunkt
har tett sig oacceptabel. De återstående förlustkällorna inom den statliga
företagssektorn hänför sig huvudsakligen till varvs- och rederirörelserna
där resultatet betingas av en långvarig och svår kris inom dessa näringar.

Utskottet vill slå fast att staten även har en positiv uppgift som ägare till
företag, också när det gäller industriell verksamhet med klart affärsmässig
inriktning. Utskottet hänvisar till vad som anfördes härom i inledningen
till 1984 års redogörelse för de statliga företagen (skr. 1984/85:20 s. 2 f.).
Sålunda kan det statliga företagsägandet vara ett lämpligt medel för att
genomföra större omstruktureringar såsom t. ex. inom handelsstålsindustrin.
Andra uppgifter för statliga företag kan vara att medverka till industripolitiskt
angelägna satsningar på framtidsområden. Regionalpolitiska
skäl har delvis motiverat statens insatser för att få LKAB lönsamt. Som
påpekas i nämnda redogörelse har de mål som har gällt för dessa insatser
inte kunnat nås genom privat ägande av företagen.

Utskottet vill också peka på betydelsen av en vital statlig företagssektor
i ett alltmer internationaliserat näringsliv. Utrymmet för nationella hänsynstaganden
vid olika strategiska företagsbeslut blir rimligtvis större —
även inom ramen för en internationell marknadsekonomi — med statligt
ägda företag. Detta är inte minst viktigt för ett litet utrikeshandelsberoende
land som Sverige.

Utskottet vänder sig mot de metoder för privatisering av den statliga
företagssektorn som föreslås i de aktuella motionerna. En grundtanke
synes vara att i första hand de verksamheter som är vinstgivande och som
därför kan antas vara attraktiva för privata placerare skall säljas ut. En
sidoeffekt av en sådan strategi är att lönsamheten hos de återstående
företagen inom den statliga sektorn blir låg och att de därigenom blir
beroende av tillskott från ägaren för t. ex. riskfyllda investeringar.

Enligt utskottets mening bör frågor om försäljningar av statliga företag
bedömas från fall till fall med hänsyn tagen till bl. a. intresset av att
åstadkomma en lämplig företagsstruktur. Vid varje försäljning bör lönsamheten
hos den återstående verksamheten kunna upprätthållas eller
förbättras. Samma principer bör enligt utskottet vara vägledande även vid
statliga företagsköp. Som exempel kan anföras den pågående omstruktureringen
av Procordiakoncernen. Enligt vad utskottet har erfarit har sedan
början av år 1984 sammanlagt 29 företag eller företagsenheter sålts, helt

NU 1984/85:32

eller delvis. Under samma period har 21 företagsförvärv skett. Syftet har
varit att koncentrera verksamheten till färre affärsområden och därmed
åstadkomma en förbättrad långsiktig lönsamhet inom koncernen. Utskottet
finner det uppenbart att en programmatisk utförsäljning av statliga
företag i enlighet med förslagen i motionerna skulle försvåra eller omöjliggöra
en sådan omstrukturering.

I motionerna anges också en förstärkning av statsfinanserna som motiv
för utförsäljning av statliga företag och andra reala tillgångar. Som framgått
har finansutskottet ställt sig avvisande till en sådan metod för att
förbättra budgetsaldot, utan att för den skull utesluta försäljningar i den
mån de bedöms motiverade i det enskilda fallet. Som nämnts har näringsutskottet
från sina utgångspunkter samma uppfattning. Utskottet ställer sig
heller inte principiellt avvisande till tanken på försäljning även av större
företagsenheter, helt eller delvis, genom börsintroduktion.

Inte minst om syftet med en försäljning primärt är statsfinansiellt är det
givetvis av största vikt att tidpunkten för affären och formerna för dess
genomförande väljs med stor omsorg. Den marknad för aktieemissioner
som rådde i Sverige åren 1982—1984 var exceptionell. Enligt allmän
uppfattning har marknaden nu övergått i ett lugnare utvecklingsskede.
Erbjudanden om köp av aktier i statliga företag kan komma att bedömas
efter pris i förhållande till kortsiktig avkastning snarare än efter ett långsiktigt
värde. En plan för systematisk flerårig avyttring av företag som
föreslås i de aktuella motionerna kan också skapa förväntningar hos
köparna om fallande kurser. För att det ökade utbudet av aktier skall
kunna absorberas kan det komma att visa sig nödvändigt med skattestimulanser
av olika slag för aktiesparande, varigenom den avsedda effekten
av försäljningarna delvis går förlorad.

Sammanfattningsvis grundas alltså förslagen i de här behandlade motionerna
på en uppfattning om statligt företagande som utskottet inte kan
godta. Därtill finner utskottet att förslagen är ogenomtänkta och delvis
ägnade att motverka de syften som uppges.

Med hänvisning till det sagda och till vad som i övrigt anförts i finansutskottets
yttrande avstyrker näringsutskottet motionerna 1984/85:559
(m), 1984/85:1434 (c), 1984/85:2203 (c) och 1984/85:2805 (fp) i berörda
delar. Även motion 1984/85:887 (c) om börsintroduktion av LKAB avstyrks,
liksom yrkandet i motion 1984/85:2623 (m) om försäljning av
statliga företag till ett värde av 3 miljarder kronor under nästa budgetår.

Domänverket

Frågor om utförsäljning av tillgångar hos domänverket tas upp i fyra
motioner.

I motion 1984/85:2057 (m) anförs att de jordbruksfastigheter som domänverket
förvaltar bör säljas i första hand till dem som arrenderar mar -

NU 1984/85:32

ken. Skogsmarken borde i betydande utsträckning säljas till enskilda personer.
Den verksamhet med virkesförädling m. m. som bedrivs inom domängruppen
skulle kunna överföras på andra industrigrupper. I normalfallet
bör domängruppens företag säljas, menar motionärerna. Målet borde
vara att domänverket återgår till sin ursprungliga roll att förvalta statens
skogsinnehav. De föreslagna försäljningarna beräknas ge intäkter av 400
milj. kr. under nästa budgetår.

Förslag av liknande innebörd framförs i folkpartiets partimotion 1984/
85:2169.

I motion 1984/85:2093 (c) hävdas att domänverket sedan regeringsskiftet
hösten 1982 har upphört med att medverka aktivt till strukturarbetet
inom skogsbruket genom utförsäljning av lämplig mark. Motionärerna
finnér detta beklagligt, eftersom domänverket i många fall sitter med
nyckeln till arronderingsförbättringar som väsentligt skulle kunna förbättra
skogsbrukets produktionsvillkor. Domänverket borde därför åläggas att
återuppta försäljningen av lämpliga enheter till privata lantbruksföretagare.
Även många av domänverkets jordbruksfastigheter borde kunna säljas
ut. Med likartad motivering föreslås i motion 1984/85:2275 (c) att domänverket
åläggs att sälja mark till lantbruksnämnderna.

Utskottet behandlade senast i november 1984 (NU 1984/85:3) motioner
från moderata samlingspartiet och centerpartiet av samma innebörd som
de nu aktuella. Därvid gavs också uppgifter om bl. a. domänverkets förvärv
och avyttring av mark. På grundval av dessa uppgifter konstaterade
utskottet att domänverkets innehav av skogsmark inte hade förändrats i
nämnvärd grad under de senaste åren. Enligt utskottets mening borde en
minskning av det statliga skogsinnehavet inte komma i fråga. Domänverket
borde dock givetvis även i fortsättningen kunna medverka till att
förstärka enskilda fastigheter genom försäljningar eller markbyten. En
reservation (m, c, fp) avgavs i vilken förordades en utförsäljning av tillgångar
med försäljningsintäkter av 400 milj. kr. som riktmärke under det
första budgetåret.

Utskottet vill här påpeka att i moderata samlingspartiets och folkpartiets
besparingsförslag för budgetåret 1985/86 intäkter av 400 milj. kr. har
beräknats som en särskild post utöver de intäkter på 3 miljarder kronor
från försäljningar av statliga företag som utskottet har behandlat i föregående
avsnitt. I centerpartiets besparingsförslag ingår däremot intäkter av
försäljning av domänverksskog i beloppet 3 miljarder kronor.

Utskottet har ingen anledning att nu inta en annan ståndpunkt än hösten
1984 till frågan om utförsäljning av domänverkets fastigheter och företag.
Motionerna 1984/85:2057 (m), 1984/85:2093 (c), 1984/85:2169 (fp) och
1984/85:2275 (c) avstyrks sålunda.

NU 1984/85:32

Affärsverket FFV

Frågan om företagsformen för affärsverket FFV tas upp i motion 1984/
85:2091 (m, fp). Motionärerna anser att den affärsmässiga inriktningen av
företagsgruppen motiverar en överföring till aktiebolagsform. Därigenom
skulle FFV få med andra bolag likvärdiga möjligheter i fråga om bl. a.
försörjning med riskkapital och lönesättning.

Utskottet har tidigare (s. 13 f.) redogjort för behandlingen av det utredningsförslag
om överföring av FFV till aktiebolagsform som lades fram år
1974 men som inte kom att genomföras, främst på grund av motstånd från
de anställdas organisationer. Därefter har utskottet vid flera tillfällen haft
att behandla frågor om anpassning av FFV:s verksamhet till de krav som
ställs av marknadsutvecklingen, bl. a. genom bildande av dotterbolag.

Enligt vad utskottet har erfarit kommer verksledningskommittén (C
1983:04) inom kort att lägga fram ett betänkande om styrningen av olika
slag av statlig verksamhet, bl. a. sådan som bedrivs i affärsverksform.
Utskottet räknar med att regeringen i samband med beredningen av betänkandet
överväger huruvida frågan om ändrad företagsform för FFV åter
bör aktualiseras. Något särskilt initiativ i frågan från riksdagens sida är
enligt utskottets mening inte påkallat. Motionen avstyrks.

Statens vattenfallsverk

I tre motioner föreslås en försäljning av tillgångar hos statens vattenfallsverk
(Vattenfall). Förslagen har visst samband med de förslag till allmän
utförsäljning av statliga företag i budgetförstärkande syfte som utskottet
nyss har behandlat.

I moderata samlingspartiets motion 1984/85:2875 anförs att vissa av
Vattenfalls vattenkraftstillgångar bör kunna avyttras redan under nästa
budgetår. I motionen redovisas dock inte formerna för eller omfattningen
av en sådan tänkt försäljning. Det framgår att intäkter från försäljning av
vattenkraft inte ingår i moderata samlingspartiets besparingsförslag. En
enskild motionär från samma parti lägger emellertid i motion 1984/
85:1426 fram ett konkret förslag, som baseras på överföring av Vattenfall
från verks- till aktiebolagsform och försäljning av aktierna till olika intressenter,
vilket antas komma att tillföra staten intäkter av 25 miljarder
kronor.

Förslaget i centerpartiets partimotion 1984/85:2070 bygger på en uppdelning
av Vattenfall i fyra bolag. Ett av dessa, VIVA-bolaget (vind- och
vattenkraft), skulle försäljas, bl. a. som ett placeringsalternativ till köpare
av statsobligationer. Utifrån ett beräknat långsiktigt värde av 3 å 4 kr. per
kWh/år för utbyggd vattenkraft antas försäljningen kunna tillföra staten
100 miljarder kronor under en treårsperiod.

Finansutskottet har i sitt förenämnda yttrande gett vissa synpunkter
även på frågan om en utförsäljning av vattenkraftstillgångar hos Vatten 3

Riksdagen 1984/85. 17 sami Nr 32

NU 1984/85:32

fall. Finansutskottet konstaterar att marknadsvärdet av dessa klart överstiger
det bokförda värdet av statskapitalet, som utgör underlag för statens
avkastningskrav. En försäljning av tillgångarna till marknadsvärde kan
anses medföra en besparing för staten så till vida att de minskade ränteutgifterna
till följd av minskat upplåningsbehov överstiger den avkastning
som staten går miste om genom försäljningen Finansutskottet påpekar
emellertid att staten kan öka avkastningen genom att skriva upp statskapitalet.
Finansutskottet avstyrker motionerna. I en avvikande mening anför
företrädare för de tre borgerliga oppositionspartierna bl. a. att staten
genom att sälja ut reala tillgångar som kraftverk och skogsbruk till köpare
som har bättre förutsättningar att uppnå högre direktavkastning med en
gång kan tillgodogöra sig det kapitaliserade värdet härav.

Vattenfall har i en promemoria som överlämnats till näringsutskottet
redovisat sin bedömning av effekterna på elförsörjningen och elpriset av
en uppdelning i enlighet med förslaget i motion 1984/85:2070 (c). Promemorian
har sammanfattats i det föregående (s. 23 — 25).

Före bedömningen i sak av de aktuella motionerna vill utskottet göra
några påpekanden om förutsättningarna för motionärernas förslag. 1 två
av motionerna görs vissa antaganden om marknadsvärdet av tillgångar
hos Vattenfall vid en utförsäljning. Helt avgörande är frågan om värderingen
av den utbyggda vattenkraften. Under de senaste åren har en rad
överlåtelser av vattenkraft ägt rum. Bakgrunden har varit att vissa företag
inom skogsindustrin och stålindustrin har sålt sina vattenkraftstillgångar
för att frigöra likvida medel. Köpare har i regel varit kraftföretag. Vattenfalls
förvärv har prövats av riksdagen. Det första större förvärvet skedde
år 1981, då Vattenfall övertog Gränges AB:s kraftrörelse — innefattande
bl. a. ca 550 GWh vattenkraft — för en köpeskilling av 1 024 milj. kr. (NU
1981/82:13). Priset för den vattenkraft som ingick i affären uppges ha
motsvarat ca 1:75 kr. per kWh/år. Detta pris, som torde ha varit väsentligt
högre än vad som tidigare hade erlagts vid överlåtelser av vattenkraft,
motiverades av Vattenfall med att förvärvet skedde till en kostnad som var
lägre än för tillgängliga alternativa produktionsutbyggnader.

Den 1 januari 1983 infördes en skatt på elektrisk kraft producerad i
vattenkraftsstationer. Skatten utgår med två öre per kWh vid produktion
i anläggningar som är mer än tio år gamla. Som ett av motiven för
införande av skatten angavs intresset av att förhindra en alltför snabb
prisutveckling vid försäljningar av andelar i äldre vattenkraftstillgångar
(prop. 1982/83:50 bil. 2 s. 16). Vid nästa större statliga kraftförvärv år 1983,
då Vattenfall förvärvade viss del av AB Bergslagens Gemensamma Kraftförvaltning
(BGK), beräknades värdet av den ingående vattenkraften enligt
uppgift till ca 1:40 kr. per kWh/år (NU 1982/83:52). Denna prisnivå
har också gällt vid Vattenfalls senaste förvärv, då vissa vattenkraftsstationer
i Dalsland övertogs från Värmlandsenergi AB (NU 1983/84:20).

NU 1984/85:32

I motion 1984/85:1426 (m) beräknas ett marknadsvärde av 2 kr. per
kWh/år för vattenkraft. Eftersom Vattenfalls produktion av vattenkraft
under normalår uppgår till ca 30 TWh skulle det totala värdet av Vattenfalls
tillgångar av utbyggd vattenkraft uppgå till ca 60 miljarder kronor. 1
motion 1984/85:2070 (c) anges ett framtidsvärde av 3 —4 kr. per kWh/år
med hänsyn till en förväntad kraftig höjning av det reala elpriset i slutet av
1990-talet.

Förslaget i motion 1984/85:1426 (m) innebär en utförsäljning av aktier
i ett bolag omfattande hela Vattenfalls nuvarande verksamhet, medan
förslaget i motion 1984/85:2070 (c) avser utförsäljning av ett bolag vars
huvudsakliga tillgångar utgörs av vattenkraften. Även i motion 1984/
85:2875 (m) synes en försäljning enbart av vattenkraft vara avsedd, om än
i mindre skala.

Det framgår inte närmare av motionerna till vilka köpare de tänkta
försäljningarna skulle rikta sig. Såvitt utskottet kan bedöma finns det två
huvudkategorier av tänkbara köpare, dels andra kraftföretag inkl. kommuner
som önskar förvärva andelar i vattenkraftsproduktion, dels finansiella
placerare. De senare kan vara av flera olika slag. Det bör påpekas att
pensionsfonder och försäkringsbolag under senare år har förvärvat betydande
vattenkraftstillgångar. Genom en form av leasingavtal har säljaren
rätt att förfoga över kraften och att återköpa anläggningarna efter 15 — 20
år, medan köparen garanteras viss real avkastning.

Frågan om vilket pris som är möjligt att uppnå vid avyttring är beroende
av de olika potentiella köparnas krav på avkastning och förväntningar om
den framtida utvecklingen i olika avseenden. Av betydelse är bl. a. utvecklingen
av efterfrågan på elkraft, kostnaderna för alternativ produktion och
— inte minst — statsmakternas politik i fråga om t. ex. beskattning och
elpriser. 1 de aktuella motionerna saknas en diskussion om dessa frågor.

Utskottet erinrar vidare om de regler som gäller i fråga om vissa stora
institutionella placerares, t. ex. allmänna pensionsfondens och försäkringsbolagens,
innehav av aktier. Dessa regler kan begränsa möjligheterna
till omfattande emissioner av aktier i samband med avyttringen av statlig
vattenkraft.

Beträffande bedömningen i sak av de aktuella motionerna vill utskottet
påpeka att de aktualiserar flera, av varandra delvis oberoende frågor. Bör
staten avhända sig reala tillgångar i form av vattenkraft? Bör Vattenfalls
nuvarande produktionssystem delas på flera enheter? Kan konsekvenserna
för elprisnivån av en höjning av avkastningen på utbyggd vattenkraft
godtas? Utskottet tar nu upp dessa frågor i nämnd ordning.

Utskottet har tidigare (s. 30) redogjort för sin inställning till försäljning
av statliga företag i allmänhet. När det gäller frågan om avyttring av
statliga krafttillgångar instämmer utskottet i vad finansutskottet anför i sitt
yttrande om att sådana affärer bör sättas in i ett näringspolitiskt sammanhang
och inte utnyttjas för att uppnå kortsiktiga budgetpolitiska förbätt -

NU 1984/85:32

ringar. Finansutskottet påpekar också att staten — lika väl som en enskild
ägare — kan höja avkastningen av sina krafttillgångar. I båda fallen blir
resultatet högre kraftpriser. En privatisering leder inte i sig till att avkastningen
ökar. Oavsett om krafttillgångarna är i statlig eller enskild ägo
måste staten ytterst bestämma avkastningen genom sitt ansvar för elprisnivån
i landet. Näringsutskottet anser att detta sker bäst med nuvarande
system, som innebär att staten till följd av Vattenfalls roll som marknadsledare
kan påverka prissättningen på elkraft. En sådan styrning vore inte
möjlig utan det stora statliga innehavet av utbyggd vattenkraft. Alternativet
är prisreglering, som tillämpas i vissa länder med övervägande privatägd
elproduktion.

Den form för privatisering som föreslås i två av de aktuella motionerna
innebär att det nuvarande Vattenfall skulle delas upp genom utbrytning av
vattenkraften. Utskottet vill bestämt ta avstånd från dessa förslag. Metoden
att vid privatisering sälja ut de lönsammaste delarna av statliga företag
har redan tidigare avvisats av utskottet. För ett kraftföretag som Vattenfall,
som bygger sin produktion på ett samordnat utnyttjande av olika kraftslag,
skulle en utbrytning av vattenkraften innebära stora nackdelar. Utskottet
anser det sannolikt att resultatet skulle bli ett mindre effektivt elförsörjningsystem
i Sverige.

Den tredje frågan, dvs. om höjning av avkastningen på utbyggd vattenkraft
och därmed även av elprisnivån, behöver som utskottet redan har
konstaterat inte i sig kopplas till frågan om statligt eller enskilt ägande. Att
en privatisering enligt motionärernas förslag förutsätter höjd avkastning är
emellertid uppenbart. Vattenfall har i den tidigare redovisade promemorian
beräknat att elpriset skulle behöva höjas med 70 % om full avkastning
skulle krävas från verkets hela innehav av vattenkraft, värderat till dagens
pris vid överlåtelser av sådan kraft. Om man i likhet med motionärerna
räknar med ett högre pris för vattenkraftstillgångar — något som utskottet
i och för sig inte anser realistiskt vid en utförsäljning i stor skala — bör
resultatet givetvis bli en ännu kraftigare höjning av elpriserna. Utskottet
anser att betydande reala prishöjningar redan på 1980-talet skulle få en
negativ inverkan bl. a. på svensk industris konkurrenskraft.

Med hänvisning till det sagda avstyrker utskottet motionerna 1984/
85:1426 (m), 1984/85:2070 (c) och 1984/85:2875 (m), den sistnämnda i
ifrågavarande del.

Utskottet övergår till att behandla motion 1984/85:2088 (vpk), i vilken
begärs en översyn av Vattenfalls organisation. Motionärerna anser att Vattenfall
bör koncentrera sin verksamhet till drift och förvaltning av sina
kraftverk samt till eldistribution.

Riksdagen beslöt år 1982 om en ny organisation för Vattenfall (prop.
1981/82:125, NU 1981/82:52, rskr. 1981/82:405). Syftet med omorganisationen
var att anpassa verksamheten till de nya krav som 1980-talets
energipolitik skulle komma att ställa. Inriktningen av verksamheten har

NU 1984/85:32

förändrats mot ökade insatser inom värmeförsörjningen och forskning och
utveckling, särskilt med avseende på förnybara och inhemska energikällor.
Regeringen bemyndigades att i fortsättningen besluta om sådana ändringar
i Vattenfalls organisation som den framtida utvecklingen kunde ge
anledning till.

När utskottet förra året (NU 1983/84:30 s. 44) behandlade motionsyrkanden
om Vattenfalls organisation, bl. a. ett av samma innebörd som det
nu aktuella, erinrade utskottet om att riksdagen på förslag av utskottet
tidigare hade avslagit krav på organisationsförändring (NU 1982/83:33).
Utskottet sade sig alltjämt ha samma uppfattning i detta ämne.

Det har inte tillkommit några omständigheter som föranleder en annan
bedömning från utskottets sida. Motion 1984/85:2088 (vpk) avstyrks följaktligen
i här behandlad del.

Sveriges Investeringsbank AB

En avveckling av Sveriges Investeringsbank AB föreslås i moderata
samlingspartiets motion 1984/85:2623. Enligt motionärernas mening finns
det på dagens kapitalmarknad inte något behov av banken. Sedan bildandet
år 1967 har statens kapitalinsats i banken uppgått till 1 300 milj. kr.
Banken har inte gett utdelning till ägaren på insatt kapital. Det föreslås att
avvecklingen sker i den takt som är möjlig med hänsyn till bankens
nuvarande åtaganden. Några nya engagemang skulle inte tillåtas. Allteftersom
verksamheten minskar, anförs det, bör bankens medel kunna
successivt frigöras och återbetalas till långivare och till ägaren. Motionärerna
räknar med att minst 200 milj. kr. på detta sätt bör kunna tillföras
statsbudgetens inkomstsida under nästa budgetår. Det föreslås att riksdagen
anmodar regeringen att snarast och senast hösten 1985 lägga fram
förslag om en avveckling av Investeringsbanken i enlighet med vad som
anförts.

Utskottet behandlade våren 1984 bl. a. en motion från moderata samlingspartiet
med krav på avveckling av Investeringsbanken (NU 1983/
84:42 s. 70 f.). Motionen avstyrktes med hänvisning till att det enligt
utskottets bedömning alltjämt fanns motiv för ett statligt finansieringsinstitut
av Investeringsbankens typ. Även ett motionsyrkande från centerpartiet
om förutsättningslös prövning av bankens verksamhet avstyrktes.
En reservation avgavs (m, c, fp) till förmån för sistnämnda yrkande.
Riksdagen följde utskottet.

Investeringsbankens rörelseresultat har under de två senaste åren förbättrats.
Bolagsstämman har nyligen beslutat om att utdelning på aktierna
skall lämnas för år 1984.

Utskottet finner det tillfredsställande att verksamheten inom Investeringsbanken
nu har konsoliderats så att banken kan ge utdelning till
ägaren. Det gynnsamma ekonomiska resultatet ökar även bankens möjligheter
att spela en aktiv näringspolitisk roll i enlighet med riktlinjerna för

NU 1984/85:32

verksamheten. Utskottet tar, liksom föregående år, avstånd från tanken på
en avveckling av banken. Motion 1984/85:2623 (m) avstyrks i berörd del.

AB Göta kanalbolag

1 två motioner, 1984/85:1102 (m) och 1984/85:2640 (m), föreslås en
privatisering av AB Göta kanalbolag. Bakgrunden till motionärernas förslag
är svårigheterna att få kostnadstäckning i kanalbolagets verksamhet.
Riksdagen har på tilläggsbudget I för innevarande budgetår anvisat ett
anslag av 10,5 milj. kr. för finansiell rekonstruktion av bolaget. Domänverket,
som förvaltar statens aktier i bolaget, skall enligt riksdagens beslut
täcka eventuella förluster i verksamheten.

I motion 1984/85:1102 (m) hävdas att de vidtagna åtgärderna endast
innebär en lösning på kort sikt av kanalbolagets ekonomiska problem.
Antalet anställda är stort. Så länge bolaget är helägt av staten har företagsledningen
begränsad handlingsfrihet. Det krävs finansiell styrka och uthållighet
samt stor kreativitet från ägarens sida för att Göta kanals fortbestånd
som kulturminnesmärke och turistattraktion skall kunna garanteras,
anförs det. Motionärerna anser att staten bör ta upp förhandlingar med
föreningen Göta Kanals Vänner och andra representanter för näringslivet
om en ändrad ägarstruktur i bolaget. Ett nytt bolag med huvudsakligt
ägande från näringslivet borde kunna driva verksamheten med färre fast
anställda genom upphandling av tjänster från företag, kommuner m. fl.
Försäljning av vissa marktillgångar borde kunna ge intäkter till bolaget,
menar man.

Liknande synpunkter förs fram i motion 1984/85:2640(m). Motionärerna
hänvisar också till andra motioner från moderata samlingspartiet om
försäljning av tillgångar hos bl. a. domänverket.

Vid sin behandling i december 1984 av frågan om finansiell rekonstruktion
av kanalbolaget (NU 1984/85:12) hade utskottet att ta ställning till
motionsyrkanden av samma innebörd som de nu aktuella. De avstyrktes
av utskottet med den motiveringen att staten, i enlighet med vad regeringen
hade föreslagit, borde ta ägaransvaret för Göta kanal också i fortsättningen.
En reservation (m, c, fp) avgavs till förmån för motionerna. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Utskottet har alltjämt uppfattningen att de särskilda värden som Göta
kanal representerar bäst tryggas genom att staten är ensam ägare till
kanalbolaget. Utskottet kan inte finna att det i de nu aktuella motionerna
1984/85:1102 (m)och 1984/85:2640(m) har redovisats några bärande skäl
för en omprövning av 1984 års beslut om rekonstruktion av kanalbolaget.
Motionerna avstyrks.

NU 1984/85:32

Zenit Shipping AB

I motion 1984/85:928 (vpk) föreslås att det statliga rederiet Zenit Shipping
AB utvecklas till ett aktivt rederiföretag. Vänsterpartiet kommunisterna
redovisar sin syn på sjöfartspolitiken i motion 1984/85:927. Där anförs
att utvecklingen inom sjöfartsnäringen nu har gått så långt att det privata
rederikapitalets intressen kommit i direkt motsättning till samhällsintressena.
Motionärerna efterlyser ett långsiktigt sjöfartspolitiskt program med
samhällsekonomiska, sysselsättningspolitiska och försörjningsberedskapsmässiga
mål. Dessutom borde det vara en del av och harmoniera med
ett industripolitiskt program, som omfattar hela den svenska industrins
utveckling. Samhälleligt ägande av fartygen och ökat inflytande för de
anställda föreslås. Det statliga rederiet Zenit borde utgöra den grund som
den statliga rederiverksamheten skall utvecklas kring. Detta kan förverkligas,
sägs det i motionen, genom att Zenit bedriver aktiv rederiverksamhet
och inte strävar efter att avskaffa sig självt så fort som möjligt.

Frågan om Zenit Shipping AB har senast behandlats av utskottet våren
1983 i samband med frågor om varvspolitiken (NU 1982/83:55). Därvid
tillstyrkte utskottet förslag från regeringen om att staten skulle förvärva
aktierna i bolaget från Svenska Varv AB, vilket också blev riksdagens
beslut. Enighet rådde om att bolagets huvuduppgift — nämligen att avveckla
Svenska Varvs fartygsengagemang med lägsta möjliga förluster för
staten — skulle vara oförändrad.

För år 1983 redovisade Zenit en förlust av 747,5 milj. kr. före bokslutsdispositioner
och skatt. Även för år 1984 väntas bolaget redovisa förlust.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har nyligen på begäran av bolaget övertagit
betalningsansvaret för vissa av bolagets lån till ett belopp av 1 100 milj. kr.

Enligt utskottets mening måste förslaget om att omvandla Zenit till en
aktiv rederirörelse bedömas som orealistiskt. Motionen avstyrks.

övriga frågor

En ökad samordning av statliga företag föreslås i motion 1984/85:643
(s). Motionärerna pekar på att de statsägda producerande företagen inte
alla sorterar under industridepartementet. Som exempel anges Pripps
Bryggerier, som nu hör till Finansdepartementets ansvarsområde. Pripps
skulle i stället kunna samordnas med Procordiaföretagen. Det ursprungliga
skälet för statligt ägande av Pripps gäller inte längre, menar motionärerna,
och hinder av hävdvunnen art möter heller inte för att Pripps till
någon del säljs ut på börsen.

Som ett annat exempel anförs bränneriet i Nöbbelöv, som ägs av AB
Vin- & Spritcentralen tillsammans med Sveriges Bränneriintressenter.
Möjligheter till utveckling av andra lönsamma produkter än sprit har
kunnat påvisas genom försök vid bränneriet. Vin- & Spritcentralen har

NU 1984/85:32

dock svårt att i sin bolagsordning finna stöd för sådan verksamhet, som
enligt motionärerna i stället borde kunna hanteras genom ett dotterbolag
inordnat i Procordiakoncernen.

Utskottet anser det, i likhet med motionärerna, önskvärt att möjligheterna
till samordning av verksamheter inom olika delar av den statliga företagssektorn
tas till vara. Det ankommer på regeringen att besluta om de
statliga företagens departementstillhörighet. Frågor om sådan samverkan
mellan olika statliga företag som avses i motionen torde i regel kunna lösas
utan några särskilda åtgärder från statsmakternas sida. Utskottet utgår
från att regeringen vid utövandet av statens ägarroll ser till att de statliga
företagen förvaltas och verksamheten inom dem bedrivs på rationellaste
sätt med hänsyn till de ändrade förutsättningar som utvecklingen kan
medföra.

Något initiativ av riksdagen med anledning av motion 1984/85:643 (s)
är enligt utskottets mening inte påkallat. Motionen avstyrks.

I motion 1984/85:1098 (vpk) efterlyses en sammanhållen strategi för de
statliga företagen i Norrbotten. Utgångspunkten bör vara det långsiktiga
behovet av fasta arbetstillfällen i regionen. Motionärerna pekar på ett antal
olika element i en sådan strategi:

— Utnyttjning av hela mineralinnehållet i utbrutna malmer

— Försök med biotekniska metoder inom gruvnäringen

— Ökad förädling vid sågverken

— En virkesfördelningsplan för sågverksindustrin

— Utvecklingsarbete vid SSAB:s stålverk i Luleå

— Startande av handelsgödselproduktion i länet

— En nationell aluminiumpolitik, innefattande bl. a. ett smältverk i Piteå
och användning av råvara från Aitikgruvan

— Effektivare uttag ur länets bär- och svampförekomster

— Konservindustri för bär, svamp och grönsaker

Motionärerna anser att de tre statsägda företagen ASSI, LKAB och
SSAB bör utnyttjas som drivkrafter i ett industriellt förnyelseprogram
inom sina resp. branscher.

Under det senaste året har utskottet behandlat motioner från vänsterpartiet
kommunisterna rörande ökade statliga insatser inom alla de angivna
områdena. Utskottet hänvisar till betänkandena NU 1983/84:28 om
mineralpolitik, NU 1983/84:35 om strukturförändringar inom specialstålsindustrin,
m. m., NU 1983/84:39 om industripolitiska åtgärder för
Norrbotten, NU 1984/85:3 om domänverkets verksamhet, m. m. och NU
1984/85:18 om aluminiumförsörjningen. Utskottet har avstyrkt motionerna,
oftast med hänvisning till att insatser redan görs eller till att utredningar
pågår inom resp. område. Reservationer har i flertalet fall avgetts av

NU 1984/85:32

företrädare för vänsterpartiet kommunisterna. Motionerna har avslagits
av riksdagen.

Utskottet avstår från att upprepa vad som tidigare har sagts om de
angivna frågorna. Utskottet vill dock påpeka att den strategi för Norrbotten
som skisseras i motionen i hög grad bygger på en samordnad vidareutveckling
av basindustrin inom regionen. Lämpligheten av en sådan
strategi kan ifrågasättas, bl. a. på den grunden att den skulle ytterligare öka
regionens starka beroende av konjunktursvängningar på de internationella
marknaderna för resp. produkter. Enligt utskottet bör de statliga insatserna
för Norrbotten inriktas framför allt på differentiering av regionens
näringsliv. En viktig roll spelar här åtgärderna för att främja spridningen
av ny teknik till företag inom Umeå högskoleregion.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande principer för statlig affärsverksamhet

att riksdagen avslår motion 1984/85:559 yrkande 8, motion 1984/
85:1423 och motion 1984/85:1510 yrkande 2,

2. beträffande försäljning av statliga företag

att riksdagen avslår motion 1984/85:559 yrkande 9, motionerna
1984/85:887, 1984/85:1434 och 1984/85:2303, motion 1984/
85:2623 yrkande 21 och motion 1984/85:2805 yrkande 4,

3. beträffade domänverket

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2057, 1984/85:2093,
1984/85:2169 och 1984/85:2275,

4. beträffande affärsverket FFV

att riksdagen avslår motion 1984/85:2091,

5. beträffande försäljning av tillgångar hos statens vattenfallsverk
att riksdagen avslår motionerna 1984/85:1426 och 1984/85:2070
samt motion 1984/85:2875 yrkande 4,

6. beträffande översyn av statens vattenfallsverks organisation
att riksdagen avslår motion 1984/85:2088 yrkande I,

7. beträffande Sveriges Investeringsbank AB

att riksdagen avslår motion 1984/85:2623 yrkande 6,

8. beträffande A B Göta kanalbolag

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:1102 och 1984/85:2640,

9. beträffande Zenit Shipping A B

att riksdagen avslår motion 1984/85:928,

10. beträffande samordning av statliga företag
att riksdagen avslår motion 1984/85:643,

11. beträffande strategi för de statliga företagen i Norrbotten
att riksdagen avslår motion 1984/85:1098.

NU 1984/85:32

Stockholm den 14 maj 1985

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Lilly Hansson (s),
Erik Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Sten
Svensson (m), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m), Christer Eirefelt
(fp), Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Ivar Franzén (c), Lars
Andersson (s) och Oswald Söderqvist (vpk).

Reservationer

1. Principer för statlig affärsverksamhet (mom. 1)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg
(m), Christer Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m) och Ivar Franzén
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan ansluta sig till den allmänna syn på statligt företagande
som kommer till uttryck i motionerna 1984/85:559 (m), 1984/85:1423 (m,
c, fp) och 1984/85:1510 (fp). Av största vikt är att en klar gränslinje kan
upprätthållas mellan myndighetsutövning och affärsverksamhet, liksom
att monopolskyddad verksamhet inte tillåts subventionera verksamhet
som bedrivs i konkurrens med enskilda företag. Det finns i sammanhanget
anledning att särskilt uppmärksamma affärsverken. Som anförs i motionerna
har affärsverken under senare år expanderat starkt, vilket har vållat
problem för enskilda företag som arbetar på angränsande områden. Utskottet
delar motionärernas uppfattning om att riskerna för monopolmissbruk
skulle kunna minskas radikalt genom att all konkurrensutsatt verksamhet
hos affärsverken överfördes till bolagsform. Där det inte finns
särskilda skäl för statligt ägande bör verksamheten successivt avyttras.
Sistnämnda princip bör enligt utskottet gälla generellt, dvs. även beträffande
statsägda bolag. Utskottet återkommer härtill i nästa avsnitt.

Riksdagen bör i ett uttalande till regeringen ansluta sig till vad utskottet
nu har anfört. Därmed tillstyrker utskottet motion 1984/85:559 (m) i
berörd del och motion 1984/85:1510 (fp). Motion 1984/85:1423 (m, c, fp)
tillgodoses i sak, även om utskottet inte finner skäl att tillstyrka motionärernas
förslag om en särskild utredning rörande affärsverken. Det torde få
ankomma på regeringen att ta fram underlag för beslut om en uppdelning
av affärsverken enligt de principer som utskottet har förordat.

NU 1984/85:32

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande principer för statlig affärsverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:559 yrkande 8,
motion 1984/85:1423 och motion 1984/85:1510 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Försäljning av statliga företag (mom. 2)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg
(m), Christer Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m) och Ivar Franzén
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 29 med "Utskottet
tar” och slutar på s. 31 med "nästa budgetår” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den principiella uppfattning om statligt företagande som
ligger till grund för motionerna 1984/85:559 (m), 1984/85:1434 (c), 1984/
85:2303 (c) och 1984/85:2805 (fp). Som framgått finns det vissa nyansskillnader
mellan de olika motionerna i fråga om synen på statens företagarroll.
Enighet råder dock om huvudprincipen att statens affärsverksamhet
bör begränsas till områden där det finns särskilda motiv för ett statligt
engagemang. Denna princip har också kommit till klart uttryck i den
avvikande mening till finansutskottets yttrande som har anmälts av företrädarna
för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet och
som näringsutskottet ansluter sig till.

En tillämpning av nämnda princip möjliggör enligt utskottets uppfattning
att mycket stora delar av den affärsverksamhet som nu bedrivs av
staten i verks- eller bolagsform kan avyttras. Från denna synpunkt ter sig
det mål som har angetts i motionen, nämligen att staten skall tillföras
försäljningsintäkter om minst 3 miljarder kronor om året under ett antal
år, som fullt realistisk. Metoderna för försäljning och valet av försäljningsobjekt
kräver noggranna överväganden. 1 motion 1984/85:559 (m) har
angetts ett antal metoder som bör kunna användas. Som anförs i motionen
bör en allmän strävan vara att ge ägandet så stor spridning som möjligt
utan att ägaransvaret tunnas ut. Särskilda insatser bör också göras för att
underlätta för de anställda att förvärva aktier i de egna företagen.

Även möjligheterna till uppdelning av affärsverk och utförsäljning av
vissa reala tillgångar hos verken bör prövas. Utskottet återkommer härtill
vid behandlingen av motioner om domänverket och Vattenfall.

Enligt utskottets mening bör regeringen utarbeta ett förslag till plan för
utförsäljning av statliga företag enligt angivna riktlinjer. Med hänsyn till
vikten av att varje enskild affär ger bästa möjliga ekonomiska resultat för
staten bör försäljningarna kunna anpassas till det aktuella marknadsläget.
Det synes därför lämpligt att regeringen begär riksdagens bemyndigande
att beträffande ett antal angivna företag genomföra försäljningar av en viss

NU 1984/85:32

omfattning. 1 fråga om affärsverken torde krävas bemyndigande även att
vidta sådana organisatoriska åtgärder som kan visa sig önskvärda i samband
med avyttringen av vissa tillgångar. Det får sedan ankomma på
regeringen att vid lämplig tidpunkt besluta om genomförandet av försäljningarna
inom ramen för riksdagens bemyndiganden.

1 samband med utarbetandet av försäljningsplanen bör regeringen klarlägga
möjligheterna för staten att tillgodogöra sig intäkterna från försäljning
av indirekt ägda bolag, t. ex. dotterbolag till Procordia och Svenska
Varv.

Utskottet föreslår att riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen
ansluter sig till vad utskottet har anfört. Med det sagda tillstyrks de fyra
förenämnda motionerna, liksom yrkandet i motion 1984/85:2523 (m) om
försäljning av statliga företag till ett värde av 3 miljarder kronor under
nästa budgetår. Motion 1984/85:887 (c) om börsintroduktion av LKAB
tillgodoses också genom vad utskottet har föreslagit.

dets att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande försäljning av statliga företag

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:559 yrkande 9,
motionerna 1984/85:1434 och 1984/85:2303, motion 1984/
85:2623 yrkande 21 och motion 1984/85:2805 yrkande 4 samt
med anledning av motion 1984/85:887 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Domänverket (mom. 3)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg
(m), Christer Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m) och Ivar Franzén
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motionerna 1984/85:2057 (m) och
1984/85:2169 (fp) att domänverkets tillgångar i betydande utsträckning
bör föras över i enskild ägo. Som anförs i motionerna bör intäkter till
staten av 400 milj. kr. utgöra ett riktmärke för försäljningarna under det
första budgetåret. Genom sådana försäljningar skulle också önskemålen i
motionerna 1984/85:2093 (c) och 1984/85:2275 (c) om en aktiv medverkan
från domänverkets sida i strukturarbetet inom skogsbruket kunna tillgodoses.
Regeringen bör ålägga domänverket att genomföra markförsäljningar
i enlighet med vad som anförts. Utskottet tillstyrker de fyra motionerna.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande domänverket

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:2057, 1984/

NU 1984/85:32

85:2093, 1984/85:2169 och 1984/85:2275 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Affärsverket FFV (mom. 4)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg
(m), Christer Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m) och Ivar Franzén
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Enligt
vad” och slutar med ”Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som anförs i motion 1984/85:2091 (m, fp)
om att affärsverksformen i olika hänseenden är mindre lämpad för den
verksamhet som bedrivs inom affärsverket FFV. 1 likhet med motionärerna
anser utskottet att regeringen bör lägga fram förslag för riksdagen om
överföring av FFV till bolagsform. Vid utarbetandet av förslaget bör
särskilt uppmärksammas möjligheterna att lösa de problem som övergången
till ett annat lönesystem m. m. kan komma att innebära för de anställda.
Riksdagen bör i ett uttalande till regeringen ansluta sig till vad utskottet har
anfört. Motionen tillstyrks sålunda.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande affärsverket FFV

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2091 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Försäljning av tillgångar hos statens vattenfallsverk (mom. 5).

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg
(m), Christer Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m) och Ivar Franzén
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 35 med ”Beträffande
bedömningen” och slutar på s. 36 med ”ifrågavarande del” bort ha
följande lydelse:

Utskottets principiella inställning till frågan om statligt företagande är,
som redan framgått, att staten bör avveckla affärsverksamhet inom områden
där det inte finns särskilda skäl för ett sådant engagemang från statens
sida. Enligt utskottets mening bör det med utgångspunkt häri vara möjligt
att avyttra betydande delar av Vattenfalls tillgångar. Enskilda och kommunägda
företag bedriver i dag framgångsrik verksamhet inom flertalet
led av elförsörjningen. Främst för storkraftsnätet torde starka skäl för
statligt ägande kunna åberopas.

Med hänsyn till intresset av att nå en betydande statsfinansiell effekt bör
i första hand övervägas en successiv utförsäljning av statens vattenkraftstillgångar.
Som framgår av finansutskottets yttrande överstiger marknads -

NU 1984/85:32

värdet av dessa tillgångar hos Vattenfall klart det bokförda värdet, som
ligger till grund för statens avkastningskrav. Utskottet bedömer det som
fullt möjligt för staten att även vid omfattande utförsäl jningar få ut ett pris
som motsvarar eller t. o. m. överstiger dagens marknadsvärde. I syfte att
tillgodose olika köparkategoriers intressen och därmed utnyttja hela den
potentiella marknaden bör flera metoder för utförsäljning övervägas.

En närmare beräkning av statens intäkter från försäljningar av vattenkraft
redan under nästa budgetår är enligt utskottets mening inte möjlig.
Utskottet räknar emellertid med att vissa försäljningar skall kunna ske
inom ramen av det belopp av 3 miljarder kronor som utskottet tidigare har
angett som riktmärke för avyttring av statliga företag m. m. under budgetåret.
Under de följande åren bör intäkterna från försäljning av krafttillgångar
kunna ökas väsentligt.

Riksdagen bör i ett uttalande anmoda regeringen att lägga fram ett
förslag till försäljning av tillgångar hos Vattenfall i enlighet med vad
utskottet har anfört. Härigenom tillgodoses i väsentlig mån yrkandena i
motionerna 1984/85:2070 (c) och 1984/85:2875 (m). Syftet med motion
1984/85:1426 (m) tillgodoses också.

dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande försäljning av tillgångar hos statens vatlenfallsverk
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2070 och motion
1984/85:2875 yrkande 4 samt med anledning av motion 1984/
85:1426 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

6. översyn av statens vattenfallsverks organisation (mom. 6)

Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.37 som börjar med ”Det har”
och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion 1984/85:2088 (vpk) finns det starka skäl att ompröva
Vattenfalls roll i den svenska energipolitiken. Det är inte rimligt att en
organisation skall ha detta avgörande inflytande över svensk energipolitik.
Vattenfall bör koncentrera sin verksamhet till drift och förvaltning av
kraftverk samt till eldistribution. Inom de nämnda områdena finns brister
och det är viktigare att Vattenfall ägnar sig åt att avhjälpa dem än att som
nu splittra upp sin verksamhet på alla områden av energipolitiken. Inte
minst inom den kommunala energiplaneringens område bör Vattenfalls
inflytande och engagemang avbrytas. Organ som statens energiverk och
Studsvik Energiteknik AB kan med fördel utnyttjas i dessa sammanhang.
En nedskärning av antalet anställda vid Vattenfalls huvudkontor och en
motsvarande förstärkning av skilda organisationer på det regionala och
lokala planet är önskvärd för att bryta Vattenfalls monopolställning inom
energipolitiken.

NU 1984/85:32

Utskottet föreslår att riksdagen i ett uttalande till regeringen ansluter sig
till vad här har anförts. Därmed tillgodoses här behandlad del av motion
1984/85:2088.

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. beträffande översyn av statens vattenfallsverks organisation

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2088 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Sveriges Investeringsbank AB (mom. 7)

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per Westerberg och Per-Richard
Molén (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 37 med ”Utskottet
finner” och slutar på s. 38 med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till den kritiska syn på Investeringsbanken som
kommer till uttryck i motion 1984/85:2623 (m). De uppgifter för vilka
banken bildades år 1967 är inte längre aktuella. Enligt utskottets mening
har näringspolitikens ändrade inriktning ändrat förutsättningarna för Investeringsbankens
verksamhet. Under senare år har det också skett en
snabb utveckling i fråga om utbudet av olika slags finansieringstjänster på
marknaden. Utskottet anser alltså att en avveckling av banken bör övervägas.
Regeringen bör utarbeta ett förslag till avvecklingsplan med redovisning
av bankens nuvarande större engagemang och möjligheterna att
föra över dessa till andra intressenter. Eventuellt behov av statliga garantiåtaganden
i samband med en avveckling bör också redovisas.

I avvecklingsplanen bör ingå även förslag om en successiv återföring till
staten av bankens tillgångar i enlighet med vad som sägs i motionen.
Riksdagen bör genom ett uttalande till regeringen ansluta sig till vad
utskottet har anfört. Motion 1984/85:2623 (m) tillstyrks alltså i berörd del.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. beträffande Sveriges Investeringsbank AB

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2623 yrkande 6 ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Sveriges Investeringsbank AB (mom. 7)

Tage Sundkvist (c), Christer Eirefelt (fp) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 37 med ”Utskottet
finner" och slutar på s. 38 med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter (= reservation 7) också redovisas.

Riksdagen bör genom ett särskilt uttalande till regeringen hemställa om
ett förslag i enlighet med det anförda till riksmötet 1985/86. Därmed skulle
yrkandet i motion 1984/85:2623 (m) delvis tillgodoses. Utskottet biträder

NU 1984/85:32

emellertid inte motionärernas förslag om återföring av medel till staten
redan under nästa budgetår.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. beträffande Sveriges Investeringsbank AB

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2623 yrkande
6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. AB Göta kanalbolag (mom. 8)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg
(m), Christer Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m) och Ivar Franzén
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med "Utskottet
har” och slutar med "Motionerna avstyrks” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att 1984 års beslut om finansiell rekonstruktion av AB
Göta kanalbolag var olyckligt. Genom att staten underlät att pröva möjligheterna
att åstadkomma en ny ägarstruktur i bolaget blev beslutet onödigt
kostsamt för staten. Med nuvarande inriktning av verksamheten måste
möjligheterna till fortsatt drift utan statliga subventioner bedömas som
små. Med nya ägare skulle bolaget kunna vitaliseras och ges en mera
marknadsmässig inriktning. Det är också viktigt att möjligheterna till
närmare samarbete med olika intressentgrupper tas till vara. 1 enlighet med
vad som förordats i den nämnda trepartireservationen år 1984 och som nu
föreslås i motionerna 1984/85:1102 (m) och 1984/85:2640 (m) bör staten
snarast ta upp förhandlingar med föreningen Göta Kanals Vänner m. fl.
intressenter om en ny ägarstruktur i bolaget. Riksdagen bör genom ett
uttalande ansluta sig till vad utskottet har anfört. De två motionerna
tillstyrks.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande AB Göta kanalbolag

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:1102 och
1984/85:2640 ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Zenit Shipping AB (mom. 9)

Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med "Enligt
utskottets” och slutar med "Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till den allmänna syn på sjöfartspolitiken som
ligger till grund för motion 1984/85:928 (vpk). Enligt utskottets mening är
den defensiva strategi som Zenit har ålagts direkt felaktig och en starkt
bidragande orsak till bolagets nuvarande situation. Möjligheterna att på

NU 1984/85:32

grundval av bolagets fartygsinnehav bygga upp en samhällsägd rederirörelse
under svensk flagg och med svensk bemanning har inte tagits till vara.
Zenits verksamhet, som finansieras med allmänna medel, har hittills varit
till gagn främst för utländska rederiintressen. Som föreslås i motionen bör
Zenit ges en ny verksamhetsinriktning. Riksdagen bör anmoda regeringen
att lägga fram förslag härom på grundval av vad som här anförts. Utskottet
tillstyrker alltså motionen.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. beträffande Zenit Shipping AB

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:928 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Strategi för de statliga företagen i Norrbotten (mom. 11)

Oswald Söderqvist (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Utskottet
avstår” och slutar med ”utskottet motionen” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att det saknas en statlig strategi för industriell
utveckling i Norrbotten, baserad bl. a. på resurserna hos de tre stora
statliga företagen ASSI, LKAB, och SSAB. Utskottet instämmer i kravet
i motion 1984/85:1098 (vpk) på en offensiv målsättning för den statliga
företags- och industripolitiken i regionen. En möjlighet är direktinsatser
via någon eller några av löntagarfonderna. En annan möjlighet är insatser
genom regionala samhällsfonder med uppgift att återföra övervinster från
vattenkraften till regionen för investeringar. Förslag om inrättande av
sådana fonder har framlagts av vänsterpartiet kommunisterna, senast i
motion 1984/85:458. Medel från fonderna skulle kunna satsas i utvecklingsprojekt
som t. ex. vidareförädling vid sågverken och konstgödseltillverkning.
Dessa folkägda fonder skulle också inom ramen för ovannämnda
statsägda företag kunna satsa på ett brett komponentprogram i syfte att
minska importberoendet för vissa delar av den svenska industrin. Utöver
här nämnda välbehövliga industrisatsningar i Norrbotten behövs omfattande
insatser för att höja standarden på länets infrastruktur.

Regeringen bör snarast vidta åtgärder i enlighet med vad som föreslås
i nämnda motion. Utskottet förordar att riksdagen i ett uttalande till
regeringen ställer sig bakom detta krav. Med det sagda tillstyrks motionen.

dels att utskottet under 11 bort hemställa

11. beträffande strategi för de statliga företagen i Norrbotten

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1098 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4 Riksdagen 1984/85. 17 sami. Nr 32

NU 1984/85:32

Särskilda yttranden

1. Försäljning av tillgångar hos statens vattenfallsverk (morn. 5)

Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp) och Per-Richard Molén (m) anför:

Vi har i en reservation som avgetts tillsammans med centerpartiets
företrädare (res. 5) tagit ställning för en försäljning av betydande delar av
Vattenfalls tillgångar, framför allt av vattenkraft. I anslutning härtill vill vi
något konkretisera vad som anförs i reservationen om metoder för avyttring
av tillgångarna. En sådan metod är direkt försäljning av anläggningar
eller andelar i kraftproduktion till andra kraftföretag. En annan väg är att
sammanföra olika krafttillgångar i ett eller flera kraftproducerande bolag.
Aktier i sådana bolag skulle antingen efter börsintroduktion bjudas ut på
aktiemarknaden eller placeras hos vissa kapitalmarknadsinstitutioner. Aktierna,
som till följd av säker avkastning i praktiken skulle vara likvärdiga
med obligationer, bör vara attraktiva för köpare som önskar en värdebeständig
och riskfri långsiktig placering. De regler som i dag gäller för vissa
större institutionella placerare kan behöva ändras för att medge innehav
av sådana värdepapper. Även andra finansiella arrangemang bör kunna
övervägas.

2. Försäljning av tillgångar hos statens vattenfallsverk (mom. 5)

Tage Sundkvist (c) och Ivar Franzén (c) anför:

Centerpartiets förslag i motion 1984/85:2070 om försäljning av statens
vattenkraftstillgångar har som primärt syfte att en betydande del av statens
korta dyra upplåning skall ersättas genom emission av vattenkraftsaktier,
i första hand för hushållens sparande. Därigenom kommer budgetunderskottet
på längre sikt att reduceras genom minskade statsskuldsräntor.
Därtill kommer andra positiva effekter som kan medverka till lägre inflation
och lägre räntenivå till fördel för såväl den enskilde som för landet.

Flera olika vägar utöver traditionell introduktion på börsen bör användas
vid försäljningen av vattenkraftsaktier. Det är av stor betydelse att
vattenkraftsaktierna kan få en speciell ställning som folkaktier med ett
mycket brett ägande och att de kan betraktas som ett realistiskt placeringsalternativ
för köpare av statsobligationer.

En organisatorisk uppdelning av Vattenfalls verksamhet enligt centerpartiets
förslag kan rätt utnyttjat medföra betydande effektivitetsvinster
och ett långsiktigt bättre utnyttjande av skilda energiresurser. Den nödvändiga
samordningen av elproduktion och elanvändning i Sverige och i
Norden anser vi kunna ske genom KÄRNSTAM-bolaget enligt centerpartiets
förslag.

Vattenfall hävdar i den promemoria som redovisas i detta betänkande

NU 1984/85:32

att centerpartiet har övervärderat vattenkraften och att betydande elprishöjningar
blir nödvändiga om förslaget i motionen genomförs. Det är
anmärkningsvärt hur olika Vattenfalls beräkningar och värderingar utfaller
i olika situationer. När Vattenfall begärde ersättning för sin medverkan
i uppgörelsen om utebliven ersättning för utbyggnad av Sölvbacka strömmar
(se NU 1981/82:39) redovisades beräkningar som i dagens penningvärde
skulle ge ett totalt värde på statens vattenkraft av ca 200 miljarder
kronor. 1 dag hävdar Vattenfall att fjärdedelen av detta belopp är ett högt
värde.

Lika motsägelsefulla är Vattenfalls påståenden om att Forsmark 3 är en
lönsam investering utan kostnadshöjande effekt på elpriset och att ett
vattenkraftspris på ca 1:60 kr. per kWh/år skulle vara prishöjande. Orimligheten
i Vattenfalls resonemang framgår tydligt av att Forsmark 3 har
kostat mer än 1:60 kr. per kWh/år att bygga och därtill har fem —sex
gånger så höga driftskostnader som vattenkraft.

Sammanfattningsvis hävdar vi att centerpartiets förslag inte behöver
innebära en högre elprisnivå än om nuvarande ägande och organisation
för Vattenfall bibehålls. Tvärtom föreligger goda förutsättningar för totalt
sett betydligt lägre energikostnader för konsumenterna i ett längre perspektiv
vid en uppdelning av Vattenfall enligt förslaget.

3. Översyn av statens vattenfallsverks organisation (mom. 6)

Tage Sundkvist (c) och Ivar Franzén (c) anför:

Vi har i likhet med utskottsmajoriteten tagit avstånd från de tankegångar
om Vattenfalls organisation som kommer till uttryck i motion 1984/
85:2088 (vpk). Detta bör emellertid inte tolkas som att vi skulle anse
nuvarande organisation tillfredsställande. Enligt vår uppfattning bör Vattenfalls
verksamhet inom värmesektorn bedrivas i ett fristående bolag så
att arbetet med utveckling av de alternativa energislagen inte får stå tillbaka
för elkraftsintresset. Centerpartiets synpunkter på denna fråga har
redovisats närmare i reservation nr 14 till utskottets betänkande NU
1983/84:30, till vilken vi hänvisar.

4. Zenit Shipping AB (mom. 9)

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg
(m), Christer Eirefelt (fp), Per-Richard Molén (m) och Ivar Franzén
(c) anför:

Vi saknar anledning att reservera oss beträffande ställningstagandet till
förslaget i motion 1984/85:928 (vpk) om Zenit Shipping AB. Emellertid
vill vi peka på att regeringen har handlagt frågor rörande detta bolag på ett
anmärkningsvärt sätt.

I proposition 1982/83:147 redovisades det bokförda värdet av Zenits 39

NU 1984/85:32

fartyg vid utgången av år 1982 till ca 3 600 milj. kr. Dagsvärdet bedömdes
av Zenit till ca 1 200 milj. kr., vilket alltså innebar att förluster av ca 2 400
milj. kr. skulle ha realiserats vid en omedelbar avveckling. 1 propositionen
godtogs Zenits bedömning att andrahandsmarknaden för fartyg skulle
återhämtas under en treårsperiod och att det vid periodens slut skulle vara
möjligt att avyttra fartygen till det bokförda värdet. Med denna förutsättning
kunde det visas att ett uppskov med avvecklingen under tre år, trots
betydande kostnader för räntor och täckande av driftsunderskott, skulle ge
ett bättre ekonomiskt resultat än en snabbare avveckling. För genomförande
av en sådan strategi begärde regeringen tillskott till Zenit med sammanlagt
3 000 milj. kr., fördelat på 1 610 milj. kr. för täckning av förluster
t. o. m. år 1982, 350 milj. kr. för höjning av eget kapital och 1 040 milj. kr.
för täckning av kommande förluster. Sistnämnda belopp skulle stå till
regeringens förfogande för att utbetalas vid behov. Vid behandlingen av
frågan i näringsutskottet motsatte sig såväl moderata samlingspartiets som
centerpartiets och folkpartiets företrädare att medel skulle anvisas för
ännu ej uppkomna förluster. Moderata samlingspartiet avvisade även
förslaget om aktiekapitalhöjning med hänvisning till att verksamheten var
under avveckling (NU 1982/83:55 res. 9 och 10).

Vi kan i dag konstatera att 1983 års ”avvecklingsstrategi” var en felspekulation.
Marknaden har, efter en kortvarig uppgång under första halvåret
1984, försämrats ytterligare. Endast några få fartyg har sålts. Att Zenits
fartygsinnehav skulle kunna avyttras till bokförda värden inom de närmaste
åren framstår som mycket osannolikt. Den löpande verksamheten
i Zenit ger stora förluster. Hela det av riksdagen anvisade beloppet för
täckning av kommande förluster har nu betalats ut till Zenit. Allt tyder på
att förlusterna under år 1985 kommer att fortsätta i samma takt. Därtill
kommer att Zenits fartygsinnehav, som framgått, är kraftigt övervärderat
i bolagets balansräkning. Skillnaden mellan bokfört värde och marknadsvärde
torde i dag uppgå till minst I miljard kr.

Att de av riksdagen angivna ekonomiska ramarna för avvecklingen av
Zenit i realiteten redan har överskridits är uppenbart. I stället för att
redovisa detta förhållande för riksdagen och lägga fram förslag till åtgärder
har regeringen valt att ytterligare skjuta på ett avgörande. På ansökan
av Zenit har fullmäktige i riksgäldskontoret övertagit betalningsansvaret
för vissa av Zenits lån till ett belopp av 1 100 milj. kr. Beslutet fattades av
den socialdemokratiska majoriteten i fullmäktige trots att frågan enligt
minoritetens uppfattning borde ha underställts riksdagen.

Från de synpunkter som näringsutskottet har att beakta är det särskilt
allvarligt att regeringen inte synes beredd att ta konsekvenserna av att den
hittillsvarande politiken har misslyckats. Enligt vår uppfattning kommer
varje ytterligare uppskov endast att leda till ökade kostnader för staten.

NU 1984/85:32

Bilaga

Finansutskottets yttrande
1984/85:2 y

över vissa motioner om försäljning av statliga företag

Till näringsutskottet

Näringsutskottet har den 12 februari 1985 berett finansutskottet tillfälle att
yttra sig över motionerna 1984/85:559 (yrkande 9), 1984/85:1426, 1984/
85:1434, 1984/85:2070, 1984/85:2303, 1984/85:2623 (yrkande 21) och 1984/
85:2805 (yrkande 4) om försäljning av statliga företag i vad avser statsfinansiella
och samhällsekonomiska aspekter på frågan.

I två av motionerna - 1426 och 2070 - föreslås att Vattenfalls krafttillgångar
skall säljas ut helt eller delvis för att man på så sätt skall kunna
begränsa budgetunderskottet. Genom att upplåningsbehovet tillfälligt avtar
erhåller man enligt motionärerna också en varaktig minskning av utgifterna
för räntor på statsskulden.

Övriga motioner tar upp frågan om en mer generell utförsäljning av
statliga företag. Gemensamt för dessa motioner är att den tilltänkta
avyttringen skall genomföras under flera år och vara av sådan omfattning att
den varje år inbringar 3 miljarder kronor. Som motiv för utförsäljningen
anges i första hand att staten av olika skäl är mindre lämpad att sköta företag.
Liksom i fråga om utförsäljningen av Vattenfall har dock dessa motioner
också ett direkt budgetpolitiskt syfte. I motioner om den ekonomiska
politiken har sålunda moderata samlingspartiet (1984/85:2343), centerpartiet
(1984/85:2301) och folkpartiet (1984/85:2295) tillgodoräknat sig budgetförstärkningar
på netto ca 10 miljarder kronor, varav ca 1/3 hänför sig till
utförsäljningen av statliga företag.

Finansutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande om riktlinjer
för den ekonomiska politiken och budgetregleringen (FiU 1984/85:10) berört
frågan om en utförsäljning av statliga företag. Utskottet framhöll då att det är
önskvärt att man i budgetarbetet tar till vara olika möjligheter att uppnå
engångsvisa förstärkningar, eftersom man därigenom begränsar budgetunderskottet
och dessutom ofta får en bestående effekt i form av minskade
årliga utgifter för statsskuldsräntor.

Utskottet kan dock inte godta att staten enbart för att förbättra budgetsaldot
skall genomföra en omfattande och systematisk utförsäljning av företag
och andra tillgångar. Det är, som utskottet ser det, en direkt felaktig politik
att sälja ut reala tillgångar för att täcka ett underskott i statens löpande
verksamhet. Även statliga företag bör kunna avyttras om det i det enskilda
fallet bedöms motiverat. Men sådana affärer bör sättas in i ett näringspolitiskt
sammanhang och inte utnyttjas för att uppnå kortsiktiga budgetpolitiska
förbättringar.

5 Riksdagen 1984/85. 17 samt. Nr 32

NU 1984/85:32 (FiU 1984/85:2 y)

Det förtjänar att understrykas att mot varje sådan kortsiktig förstärkning
av budgeten svarar en lika stor bestående minskning av den statliga
förmögenheten. Försäljningsinkomsterna begränsar visserligen statens upplåningsbehov
det aktuella året och ger på så sätt en varaktig besparing i form
av minskade ränteutgifter. Besparingseffekten förtas emellertid helt eller
delvis av att staten samtidigt går miste om den avkastning som den försålda
tillgången skulle ha givit.

Den bestående effekten av en utförsäljning är alltså beroende av i vilken
utsträckning marknadsvärdet av den avyttrade tillgången överstiger det
bokförda värdet av statskapitalet, på vilket det statliga avkastningskravet
beräknas. Beträffande Vattenfall torde marknadsvärdet klart överstiga det
bokförda värdet. F. n. uppgår det förräntningspliktiga statskapitalet i
Vattenfalls kraftverksrörelse till 19,5 miljarder kronor. Den avkastning
verket lämnar statskassan beräknas för innevarande budgetår komma att
uppgå till 2,3 miljarder kronor. Ett sätt att öka avkastningen är att skriva upp
statskapitalet såsom tidigare har gjorts för televerket.

Ett skäl för att minska budgetunderskottet kan vara att man vill begränsa
den statliga upplåningen på kreditmarknaden. Det kan nämligen hävdas att
den statliga upplåningen tränger undan andra angelägna kreditbehov,
exempelvis näringslivets investeringar. Upplåningen kan också innebära en
press uppåt på räntan.

En minskning av underskottet genom en utförsäljning av statliga företag
saknar i detta avseende betydelse. Så länge utförsäljningen begränsas till den
inhemska marknaden påverkar den inte tillgången på kapital. Köparna av
företagen kan utnyttja antingen egna eller upplånade medel för att finansiera
köpet. I det förstnämnda fallet minskar deras förmåga att förse kreditmarknaden
med kapital. I det andra fallet bidrar deras upplåning till att begränsa
kapitalmarknadens möjligheter att finansiera andra realinvesteringar. Utförsäljningens
effekter på likviditeten är således neutrala.

Det bör också framhållas att investeringar i nytt realkapital kommer att
minska i samma utsträckning som köparna av de statliga företagen ser
placeringarna som ett alternativ till andra realinvesteringar.

Ett annat skäl för att minska underskottet kan vara att man vill öka
utrymmet för skattesänkningar eller utgiftsökningar. En försäljning av statlig
egendom på den inhemska marknaden leder emellertid endast till en
finansiell omfördelning av tillgångar. Realt sett skapas inte något utrymme
vare sig för skattesänkningar eller för utgiftsökningar. Utförsäljningen har
inte några neddragande effekter på efterfrågan, bytesbalans, produktion
eller sysselsättning, som kan ge ett utrymme för den konsumtionsökning som
en skattesänkning eller utgiftsökning indirekt leder till.

Annorlunda ställer det sig om försäljningen riktar sig till utländska
intressenter, eftersom intäkterna då bidrar till att stärka betalningsbalansen.
Enligt finansutskottets mening utgör emellertid en sådan lösning ett helt
oacceptabelt alternativ. Problemet med det statliga budgetunderskottet

NU 1984/85:32 (FiU 1984/85:2 y)

måste, som utskottet ser det, lösas genom reala besparingar inom landet och
inte genom en omfattande utförsäljning av nationella tillgångar till utländska
intressenter. Det ligger dessutom en stor fara i att skenbara saldoförbättringar,
som har sin grund i upprepade engångsvisa budgetförstärkningar, kan
komma att minska kraven på reala besparingar.

Utskottet ifrågasätter också om inte en utförsäljning av företag i den
omfattning det här är fråga om skulle få mycket negativa återverkningar på
den svenska aktiemarknaden. Under åren 1976—1980 uppgick nyemissionerna
i genomsnitt till inte fullt 0,8 miljarder kronor per år. De ökade kraftigt i
omfattning under de tre därpå följande åren. Men nyemissionerna till
svenska ägare kom inte ens under det för aktiemarknaden mycket gynnsamma
året 1983 att överstiga 5 miljarder kronor.

Andra mått som man kan peka på i detta sammanhang är att omsättningen
av aktier och obligationer på Stockholms fondbörs samma år uppgick till 75,8
resp. 10,3 miljarder kronor. Vid utgången av 1983 och 1984 utgjorde det
samlade börsvärdet 242,0 resp. 231,3 miljarder kronor.

Mot bakgrund härav framstår det som mindre troligt att börsen i
nuvarande läge skulle kunna suga upp ett nytillskott av aktier på 3 miljarder
kronor per år utan att detta skulle inverka menligt på övrig börshandel. De
negativa återverkningarna skulle självfallet bli än mer långtgående om man
under en treårsperiod på detta sätt emitterar aktier i ett nybildat kraftbolag
till ett sammanlagt värde av 100 miljarder kronor.

Utskottet vill slutligen också peka på att staten genom vissa företag och
myndigheter styr utvecklingen inom olika verksamhetsfält. Så t. ex. har
staten genom Vattenfall i praktiken en monopolställning med vars hjälp
staten kan påverka den allmänna prissättningen på elektrisk kraft. Detta har
bidragit till att vi i Sverige har internationellt sett mycket låga eltaxor, som är
i stort sett enhetliga över hela landet. Förhållandena är snarlika inom andra
områden. Televerket och postverket betjänar alla delar av landet och deras
taxor är satta i direkt utjämnande syfte. Televerket vill genom sina taxor göra
Sverige ”rundare” och brevportots storlek är inte avhängigt av vart i Sverige
försändelsen skickas. En avyttring av statliga kraftverk eller uppdelning och
försäljning av delar av televerket skulle försvaga statens möjligheter att
påverka taxesättning och utöva kontroll och få insyn i verksamheten.
Möjligheterna att ge alla delar av landet en likartad service skulle också
försvåras.

Med hänvisning till det anförda vill utskottet, från sina utgångspunkter,
avstyrka motionerna 559 yrkande 9, 1426,1434, 2070, 2303,2623 yrkande 21
och 2805 yrkande 4.

Stockholm den 12 mars 1985

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

NU 1984/85:32 (FiU 1984/85:2 y)

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Paul
Jansson (s), Nils Åsling (c), Per-Axel Nilsson (s), Roland Sundgren (s),
Christer Nilsson (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten
Karlsson (s), Bo Södersten (s), Flugo Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson
(vpk) och Anders Andersson (m).

Avvikande mening

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Filip Fridolfsson (m),
Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m) och Anders Andersson (m) anser att
den del av utskottets yttrande som på s. 1 börjar med ”Utskottet kan” och på
s. 3 slutar med ”2805 yrkande 4” bort ha följande lydelse:

Som ett led i detta arbete bör också statliga företag och andra statliga
tillgångar kunna säljas ut. Staten har en självklar roll när det gäller ansvaret
för viss grundläggande samhällsservice. Detta ansvar innefattar emellertid
inte all den verksamhet som i dag bedrivs inom den statliga företagssektorn.
Enligt utskottets mening bör statlig företagsamhet begränsas till sådana
områden där staten har särskilda skäl att bedriva verksamhet.

Erfarenheterna har visat att det finns speciella problem förknippade med
statliga företag. Statens roll som ägare till företag kommer lätt i konflikt med
statens huvudsakliga roll i övrigt i samhället. Det har i själva verket blivit en
sammanblandning mellan statens båda roller, en sammanblandning som är
till nackdel för de statliga företagens möjlighet att utvecklas. Staten har inte
kunnat fungera som enbart ägare. Den egentliga ägarfunktionen har därför
inte blivit tillgodosedd.

Statligt ägande får inte bli ett självändamål. Lika väl som det är naturligt
att förvärva företag bör det för staten vara naturligt att sälja ut företag som
strukturerats om och fått nödvändig stabilitet och lönsamhet.

Staten bör kunna försälja statliga företag med en verksamhet som är
väsensfrämmande för det offentliga — företag som kan drivas lika bra eller
rent utav bättre om de överlåts i privat regi. En utförsäljning av sådana
statliga företag kan i betydande utsträckning bidra till att bromsa upp den
årliga ökningen av statsskulden. Konsekvenserna för aktiemarknaden och en
eventuell press nedåt på aktiekurserna till följd av det ökade utbudet skall
inte överdrivas, eftersom det statliga upplåningsbehovet minskar i motsvarande
utsträckning. Försäljningen av statliga företag behöver således inte i
sig kräva ytterligare utrymme på kredit- och aktiemarknaden.

Enligt utskottets mening bör man inte heller vara främmande för att pröva
nya grepp. I nuvarande statsfinansiella läge bör man därför ta till vara
möjligheten att sälja ut vissa reala tillgångar som f. n. har en låg direkt
avkastning men som har en betydande real värdestegring. Tillgångar av detta
slag kan som utskottet ser det vara kraftverk och skogsmark. Genom att sälja

NU 1984/85:32 (FiL) 1984/85:2 y)

ut sådana tillgångar till ägare som har bättre förutsättningar att uppnå högre
direktavkastning tillgodogör sig staten med en gång det kapitaliserade värdet
av den framtida avkastningen, vilket ytterligare kan bidra till att hålla igen
ökningen av statsskulden.

Sammantaget torde detta kunna ge avsevärda ekonomiska förstärkningar
på sikt. Finansutskottet bedömer att en utförsäljning av hela, eller delar av,
statliga företag och affärsdrivande verk under budgetåret 1985/86 kan ge en
budgetförstärkning av ca 3 miljarder kronor.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet från sina utgångspunkter
motionerna 559 yrkande 9, 1426, 1434, 2070, 2303, 2623 yrkande 21 och
2805 yrkande 4.

NU 1984/85:32

Innehåll

Ärendet 1

Sammanfattning I

Motionerna I

Affärsverken 4

De statliga bolagen 7

Principer för statlig affärsverksamhet 10

Motivering i motionerna 10

Konkurrensutsatt verksamhet i verks- eller bolagsform II

Tidigare riksdagsbehandling 12

Försäljning av statliga företag 17

Motivering i motionerna 17

Tidigare riksdagsbehandling 19

Omorganisation av statens vattenfallsverk 21

Kommentarer från statens vattenfallsverk 23

Utskottet 26

Inledning 26

Principer för statlig affärsverksamhet 26

Försäljning av statliga företag 27

Domänverket 31

Affärsverket FFV 33

Statens vattenfallsverk 33

Sveriges Investeringsbank AB 37

AB Göta kanalbolag 38

Zenit Shipping AB 39

Övriga frågor 39

Hemställan 41

Reservationer 42

1. Principer för statlig affärsverksamhet (m, c, fp) 42

2. Försäljning av statliga företag (m, c, fp) 43

3. Domänverket (m, c, fp) 44

4. Affärsverket FFV (m, c, fp) 45

5. Försäljning av tillgångar hos statens vattenfallsverk (m, c, fp) 45

6. Översyn av statens vattenfallsverks organisation (vpk) 46

7. Sveriges Investeringsbank AB (m) 47

8. Sveriges Investeringsbank AB (c, fp) 47

9. AB Göta kanalbolag (m, c, fp) 48

10. Zenit Shipping AB (vpk) 48

11. Strategi för de statliga företagen i Norrbotten (vpk) 49

NU 1984/85:32 59

Särskilda yttranden 50

1. Försäljning av tillgångar hos statens vattenfallsverk (m, fp).. 50

2. Försäljning av tillgångar hos statens vattenfallsverk (c) 50

3. Översyn av statens vattenfallsverks organisation (c) 51

4. Zenit Shipping AB (m, c, fp) 51

Bilaga

Finansutskottets yttrande FiU 1984/85:2 y över vissa motioner om
försäljning av statliga företag 53

Liber Tryck AB Stockholm 1985