NU 1984/85:25

Näringsutskottets betänkande
1984/85:25

om tekopolitiken
Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1984/85:100 bilaga 5 (utrikesdepartementet) i vad avser
ursprungsmärkning av kläder m. m.,

dels proposition 1984/85:100 bilaga 14 (industridepartementet) i vad avser
anslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin,

dels tio motioner om tekoindustrin och handeln med tekoprodukter,

dels en motion om skinnindustrin.

Generaldirektör Gunnar Söder, kommerserådet Bo G. Hall och avdelningsdirektör
Anna-Lena Guste, kommerskollegium, har inför utskottet
lämnat upplysningar i ärendet. Vidare har synpunkter på ämnet inför
utskottet framförts av en delegation företrädande Textilrådet, Konfektionsindustriföreningen
och Sveriges textil- och konfektionsindustriförbund.
Företrädare för Sveriges grossistförbund har framfört synpunkter vid en
särskild sammankomst med utskottet.

Sammanfattning

Omläggningen av tekopolitiken i riktning mot ökade insatser för effektivitetsfrämjande
och marknadsstödjande åtgärder bör fullföljas, anser utskottet.
Regeringens förslag om höjt anslag till statens industriverk för sådana
åtgärder tillstyrks. Enligt reservationer borde insatserna helt upphöra (m)
resp. minska (c; fp). Utskottet uttalar med anledning av motioner (s; c) sitt
stöd för tanken på fortsatta flerårsprogram för tekonäringen men förutsätter
(reservation c) att flerårsperspektivet utan någon särskild åtgärd av riksdagen
kommer att finnas med i fortsatta förslag från regeringen. Förslag om
avskaffande av handelsbegränsningarna för tekoprodukter (fp) resp. om
omprövning av bl. a. detta inslag i tekopolitiken (m) avstyrks. Övriga insatser
inom tekopolitiken behöver tills vidare stödjas av handelspolitiska åtgärder,
menar utskottet. En förutsättning är då att handelsrestriktionerna på ett
effektivt sätt fyller den avsedda funktionen. I en reservation (m, fp) föreslås
att handelsrestriktionerna skall avvecklas inom en femårsperiod. En motion
(c) om importreglering genom ett s.k. globalkontingentsystem avstyrks;
utredningar pekar på att ett sådant inte skulle ge tekoindustrin ett mer
effektivt skydd. Motionen får stöd i en reservation (c). Med liknande

1 Riksdagen 1984/85.17sami. Nr25

NU 1984/85:25

motivering avstyrks en motion (c) om obligatorisk ursprungsmärkning av
kläder redan vid införseln till landet. Utskottet understryker vikten av
utbildning för tekoindustrins behov och uttalar att ett planerat produktionstekniskt
centrum i Borås för tekoindustrin kan bli en viktig katalysator för
spridning av ny teknik. Det är värdefullt att kunnande och produktionskapacitet
inom skinnindustrin finns kvar, säger utskottet med anledning av en
motion (s) och hänvisar till att samtliga stödåtgärder inom ramen för
tekopolitiken står öppna för skinnbranschen.

Proposition 1984/85:100

Genom proposition 1984/85:100 bilaga 5 (utrikesdepartementet) har
regeringen - efter föredragning av statsrådet Mats Hellström - berett
riksdagen tillfälle att ta del av vad som där under rubriken Ursprungsmärkning
av kläder (s. 134 f.) anförs om generell ursprungsmärkning.

I proposition 1984/85:100 bilaga 14 (industridepartementet) har regeringen
- efter föredragning av industriminister Thage G. Peterson - under punkt
B 11 (s. 48-52) föreslagit riksdagen att till Industripolitiska åtgärder för
tekoindustrin för budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av
96 300 000 kr.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1984/85:449 av Ove Karlsson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om insatser för
att svensk skinnindustri kan överleva och att skinnindustrin förs in under de
branschområden som finns under överstyrelsen för ekonomiskt försvar,

1984/85:1510 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), såvitt avser hemställan -med motivering i motion 1984/85:1505 - att riksdagen (1) som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om avskaffande av
handelsrestriktionerna på tekoprodukter,

1984/85:1514 av Arne Fransson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen

1. till Industripolitiska åtgärder för tekoindustrin för budgetåret 1985/86
anvisar ett reservationsanslag av 67 300 000 kr.,

2. hos regeringen begär förslag om ett treårsprogram för tekonäringen
avseende budgetåren 1986/87-1988/89 i enlighet med vad som anförs i
motionen,

3. hos regeringen begär förslag om införande av ursprungsmärkning av
kläder vid införsel till landet enligt den s. k. gränsmodellen,

4. beslutar att hos regeringen begära en omprövning av MFA III och
undersöka möjligheterna till införande av s. k. globalkontingentsystem för
tekonäringen,

NU 1984/85:25

1984/85:2064 av Christer Eirefelt (fp), vari hemställs att riksdagen beslutar
att Sverige successivt under en femårsperiod skall avskaffa handelsrestriktionerna
för tekoprodukter,

1984/85:2623 av Staffan Burenstam Linder m. fl. (m), såvitt avser hemställan
att riksdagen (10) avslår regeringens förslag att till Industripolitiska
åtgärder för tekoindustrin för budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag
av 96 300 000 kr.,

1984/85:2624 av Lahja Exner m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts angående
fortsatt utveckling av tekoindustrin m.m.,

1984/85:2637 av Alf Wennerfors (m), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om en ny tekopolitik som på mer marknadsmässiga
grunder sätter konsumenten i centrum,

1984/85:2710 av Elver Jonsson (fp), vari - med motivering i motion
1984/85:2711 - hemställs att riksdagen beslutar att erforderliga medel för
tekoutbildning i Borås får disponeras ur industriverkets samlade anslag,

1984/85:2711 av Elver Jonsson (fp), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen sägs om förbättrad
tekoutbildning och maskinell upprustning i Borås,

1984/85:2788 av Hans Nyhage (m) och Arne Svensson (m), vari hemställs
att riksdagen till Industripolitiska åtgärder för tekoindustrin för budgetåret
1985/86 anvisar ett reservationsanslag av 52 300 000 kr.,

1984/85:2792 av Björn Molin (fp) och Christer Eirefelt (fp), vari hemställs
att riksdagen anvisar ett med 48,3 milj. kr. minskat anslag under industridepartementet
B 11, Industripolitiska åtgärder för tekoindustrin.

Motion 1984/85:2711 har hänvisats till utbildningsutskottet och av detta
överlämnats till näringsutskottet.

Uppgifter i anslutning till propositionen och motionerna
Riksdagens beslut om tekopolitiken våren 1983

Våren 1983 beslöt riksdagen (prop. 1982/83:130 bil. 1, NU 1982/83:42, AU
1982/83:29, rskr. 1982/83:321, 322) att de statliga åtgärderna för tekoindustrin
skulle ges en delvis ändrad inriktning och omfattning. Tekopolitiken
skulle liksom tidigare baseras på att 1978 års produktionsvolym skulle utgöra
riktmärke och att målet skulle vara en svensk marknadsandel för tekovaror
på hemmamarknaden om minst 30 %. När det gällde medlen för tekopolitiken
innebar beslutet att tyngdpunkten försköts från generellt stöd till mer
selektivt stöd. En kraftig ökning av effektivitetshöjande och marknadsfrämjande
åtgärder skulle ske, medan det s. k. äldrestödet under en treårsperiod

NU 1984/85:25

skulle trappas ned successivt från högst 15 % till högst 7 % av lönekostnaderna
för äldre arbetskraft. Den allmänna inriktning av de industripolitiska
stödåtgärderna som riksdagen ställde sig bakom innebar bl. a. ökat stöd för
exportfrämjande åtgärder, för marknadsföring av svenska tekoprodukter på
hemmamarknaden och för insatser i fråga om produktutveckling och design.

Riksdagen godkände också vissa allmänna riktlinjer för försörjningsberedskapen
på teko- och läderskoområdena och gav ett vidgat bemyndigande för
regeringen att medge avtal om nya beredskapslån.

Vissa utredningar

TEKO 84

Som ett led i en kontinuerlig uppföljning av situationen inom textil- och
konfektionsindustrins olika delbranscher har regeringen uppdragit åt statens
industriverk att i samråd med överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF)
utarbeta prognoser över produktionskapacitetens utveckling inom dessa
branscher. Industriverket skall senast den 15 september varje år inkomma
med rapport till regeringen. Industriverkets bedömningar har senast redovisats
i rapporten (SIND PM 1984:5) TEKO 84, Bedömning av tekoindustrins
utveckling 1984-85.

I rapporten finns bl. a. följande uppgifter om utvecklingen inom tekoindustrin.
Under år 1983 ökade textilindustrin sin produktion med ca 4 % jämfört
med år 1982. Trikåindustrin och konfektionsindustrin minskade sin med ca
3 % resp. ca 8 %. Industriverket räknar med en viss fortsatt produktionsökning
inom textilindustrin under åren 1984 och 1985. För år 1984 förutses en
fortsatt produktionsnedgång inom trikå- och konfektionsindustrierna. Bedömningarna
avseende år 1985 innebär att produktionen av trikå blir
oförändrad jämfört med föregående år, medan produktionen av konfektion
minskar något. Antalet anställda, som år 1983 var ca 29 000, beräknas ha
minskat med 200 under år 1984 och väntas fortsätta att minska med 400 under
år 1985. Denna minskning är väsentligt lägre än i början på 1980-talet, då den
årliga nedgången låg på nivån 2 000.

I rapporten redovisas också uppgifter om den svenska produktionen i
förhållande till de mål och riktmärken som riksdagen har fastställt för
tekopolitiken. Vad gäller riktmärket för produktionsvolymen låg produktionen
år 1983 för textilindustrin ca 16 %, för trikåindustrin ca 13 % och för
konfektionsindustrin ca 26 % under 1978 års värden. I fråga om den svenska
marknadsandelen för tekovaror tyder industriverkets beräkningar på att den
är högre än vad som kan utläsas av den officiella statistiken. Enligt verket
beräknades sålunda faktisk direkt export, dvs. leverans av svenskproducerade
tekovaror direkt från fabrikant till utländsk kund, utgöra 35-40 % av
produktionen för textilföretag och 20-25 % för trikå- och konfektionsföretag
år 1983. Dessa siffror är betydligt lägre, speciellt för beklädnadsindustrin, än
de officiellt publicerade uppgifterna i industri- och exportstatistik. Främsta

NU 1984/85:25

orsaken till avvikelserna är den s. k. reexporten. Om all svensk tekoproduktion
som inte exporteras direkt av tillverkaren avsattes på den svenska
marknaden, skulle de inhemska marknadsandelarna år 1983 vara 39-42 %
för textilvaror och 25-27 % för beklädnadsvaror. Officiell statistik indikerar
ca 30 % resp. 15 %. Med hänsyn till att även indirekt export via grossist
m. m. förekommer är andelarna dock inte så höga. I brist på närmare
underlag begränsar sig industriverket till att anföra att svensk andel av
hemmamarknaden torde vara för textilvaror 30-42 % och för beklädnadsvaror
15-27 %. Det s. k. 30-procentsmålet torde därmed vara uppnått på
textilsidan men ej på beklädnadssidan.

Tekostrukturutredningen

Industriverket har på regeringens uppdrag utrett hur svensk tekoindustris
struktur påverkas på längre sikt av främst den tekniska utvecklingen och av
ändrade distributionsformer inom handeln. Resultatet har redovisats i
rapporten (SIND PM 1984:4) Tekostrukturutredningen - svensk tekoindustris
möjligheter på lång sikt.

Utvecklingsbilden för textil- och beklädnadsindustrin i Sverige under
senare år karakteriseras i rapporten på följande sätt.

Efterfrågan har vuxit långsamt såväl i Sverige som utomlands, och
distributionsledets redan tidigare starka koncentration har något förstärkts i
Sverige. Konkurrenskraften för tekoindustrierna har av flera skäl försämrats.
Bl. a. är i Sverige arbetskraftskostnaderna betydligt högre än i de viktiga
konkurrentländerna i Västeuropa såväl inom textil- som inom beklädnadsindustrin.
Produktiviteten, mätt som produktionsvolym per sysselsatt, har
vidare ökat långsammare än i viktiga västeuropeiska konkurrentländer.
Härtill har även det omfattande sysselsättningspolitiska stödet bidragit.
Jämförelsevis höga investeringar per sysselsatt har inte medfört någon
förbättrad lönsamhetsstruktur. Närmare hälften av produktionen gav år 1982
inte täckning för kostnaderna. De tillverkade produkterna uppfattas inte
som unika. De kan relativt enkelt kopieras vad gäller utformning och
tillverkas med hög kvalitet också av producenter i andra länder. Tillverkarna
av kläder i Sverige uppfattas vidare som mindre lyhörda för detaljhandelns/
konsumenternas önskemål.

Resultatet har blivit att både textil- och beklädnadsindustrin i Sverige har
förlorat andelar såväl på hemmamarknaden som på viktiga exportmarknader.
Produktionsvolymen har sjunkit och sysselsättningen minskat. Konsumentpriserna
för kläder har ökat långsammare än för andra konsumtionsvaror.

Genom devalveringen i oktober 1982 har tekoindustrins konkurrenskraft
förbättrats. Detta har givit utslag i ökad produktionsvolym inom textilindustrin
och en långsammare minskning för beklädnadsindustrin än under
tidigare år. Sammantaget för tekoindustrin har produktionsvolymen dock

1* Riksdagen 1984185.17sami Nr25

NU 1984/85:25

minskat något.

Den utveckling för svensk tekoindustri åren 1984 och 1985 som presenteras
i TEKO 84 är förhållandevis gynnsam. En viss produktionsökning förväntas
som följd av den rådande högkonjunkturen. Den bild av branschen som
framträder i ett längre perspektiv innebär däremot en fortsatt minskning av
produktionsvolym och sysselsättning - men i långsammare takt än under den
senaste tioårsperioden. Hur utvecklingen för tekoindustrin blir på lång sikt
beror, sägs det i rapporten, på hur omvärlden förändras och hur tekoindustrin
kan förnya sig vad gäller teknik, produktval, marknadsföring m.m.
Betydelsefullt kommer att vara hur produktionskostnaderna för svenska
tekoföretag kommer att förändras jämfört med andra länder.

För de långsiktiga bedömningarna har i rapporten antagits att det
beslutade stödprogrammet fortsätter bl. a. vad gäller avtrappningen av
äldrestödet och att de handelspolitiska förutsättningarna inte förändras. I
sammanfattning innebär verkets bedömning av den långsiktiga utvecklingen
följande.

Under kommande tioårsperiod förväntas allt snabbare och dyrare maskiner
introduceras som leder till koncentration i vävtillverkningen och
specialisering inom textilindustrin. Nya satsningar på teknisk utveckling för
konfektionsindustrin antas ske. Detta leder till ökade rationaliseringar på
1990-talet, vilka emellertid inte väsentligt ändrar svensk industris konkurrensposition
jämfört med andra länder. Fortsatt höga produktionskostnader
i svensk tekoindustri, fortsatt hård konkurrens bland världens tekoindustrier
och fortsatt stark koncentration i distributionsledet för kläder väntas också
vara utmärkande för utvecklingen under perioden. Det nu sagda förväntas
leda till att produktionsvolymen för svensk tekoindustri fortsätter att sjunka
men betydligt långsammare än under 1970-talet. Sysselsättningen i svensk
tekoindustri antas också komma att sjunka långsammare än tidigare.

Undersökningsresultaten tyder på att målen för tekopolitiken knappast
kommer att uppnås under perioden. Avståndet till riktmärket 1978 års
produktionsvolym kommer totalt för tekoindustrin att vara något större än i
dag. Målet att svensk tekoindustris andel av den inhemska marknaden skall
uppgå till minst 30 % kommer knappast att nås för beklädnadsindustrin. För
textilindustrin, som redan torde ligga på denna nivå, förväntas inte några
avgörande förändringar. Vid beräkningarna av hemmamarknadsandelar har
hänsyn tagits till den faktiska exporten från svensk produktion (jfr s. 4 f.).

Några nya problem för tekoindustrin i försöken att nå varaktig konkurrenskraft
anges inte i rapporten. Industriföretagens egen roll i utvecklingen
betonas. Undersökningarna tyder på, anför industriverket, att det i många
fall inom tekoindustrin krävs en ökad tonvikt på marknadsföring såväl på
hemmamarknaden som på exportmarknaden. Vidare krävs produktionssystem
som medger större flexibilitet och högre lönsamhet. Från statens sida
kan en sådan utveckling främjas.

Utvecklingen mot en mer konkurrenskraftig svensk tekoindustri kan

NU 1984/85:25

sålunda enligt industriverket påskyndas genom att de industripolitiska
insatserna inriktas på att underlätta för konfektionsindustrin att dra nytta av
forskningssatsningar inom EG och Japan, underlätta teknikspridning, premiera
produktivitetshöjande och flexibilitetsstärkande investeringar, medverka
till samarbete mellan industri och detaljhandel i Sverige samt
underlätta export.

Handelspolitiska frågor

Multifiberavtalet

Som en följd av kraftiga exportsatsningar på tekoområdet från lågprisländer
slöts år 1961 ett kortsiktigt bomullstextilavtal inom ramen för det
allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). Detta följdes år 1962 av ett
långtidsavtal för handeln med bomullstextilier, vilket varade i tolv år och
därefter ersattes med det första s. k. multifiberavtalet (MFA) år 1974. Med
vissa förändringar har avtalet förlängts vid två tillfällen. Det nu gällande
tillämpningsområdet omfattar tops, garner, tyger, enklare konfektion,
kläder och andra artiklar av bomull, ull och syntetiska eller regenererade
textilfibrer.

MFA är ett ramavtal som närmare reglerar under vilka omständigheter
och på vilka villkor begränsningsåtgärder kan vidtas för att motverka
marknadsstörning eller hot om marknadsstörning i importlandet. Begränsningarna
sker efter konsultationer med varje enskilt land, varvid bilaterala
avtal med inskrivna begränsningar upprättas. Om konsultationerna inte
leder till ett bilateralt avtal finns möjlighet för importlandet att begränsa
varorna unilateralt.

I multifiberavtalet finns en särskild artikel, ofta kallad den nordiska
klausulen, som medger att särskild hänsyn tas till importländer med små
marknader, hög importnivå och låg inhemsk produktion, de s.k. MVPländerna
(Minimum Viable Production). Sverige räknar sig till dessa. De
årliga höjningarna av begränsningsnivåerna, som i normalfallet enligt MFA
skall uppgå till 6 %, har med åberopande av denna klausul och övriga
bestämmelser i det s. k. förlängningsprotokollet (MFA III) för Sveriges del
begränsats till ca 0,5-1 %. Sverige har träffat bilaterala MFA-avtal med
följande länder: Brasilien, Filippinerna, Hongkong, Indien, Indonesien,
Jugoslavien, Macao, Malaysia, Pakistan, Republiken Korea, Singapore, Sri
Lanka och Thailand. Textilkonsultationer med Turkiet har ägt rum vid ett
flertal tillfällen men parterna har inte lyckats komma överens om ett avtal.
Sverige har därför infört en unilateral begränsning inom ramen för MFA för
viss tekoimport från Turkiet. Åtgärder vidtagna under MFA granskas i
MFA:s textilövervakningsorgan, Textile Surveillance Body. Dessutom finns
begränsningsarrangemang med Malta, Mauritius, Folkrepubliken Kina och
Portugal. Textilimporten från statshandelsländerna och Taiwan begränsas

NU 1984/85:25

inom ramen för bilaterala handelsavtal eller - i vissa fall - ensidigt från svensk
sida. Dessa avtal ligger utanför MFA III. De flesta begränsningsavtal
föreskriver att de textilvaror som är kvoterade skall exportbegränsas i
ursprungslandet. Detta kompletteras sedan med importkontroll i Sverige.
De svenska importbegränsningarna avser, med undantag för statshandelsländerna,
kläder och andra konfektionerade artiklar.

Globalkontingentsy stern
Definition m. m.

Det multifiberavtal som beskrevs i föregående avsnitt är en specialöverenskommelse
inom GATT för tekoområdet. De allmänna GATT-reglerna
ger också möjlighet till begränsningsåtgärder. Sådana kan enligt artikel XIX i
avtalet vidtas beträffande importen av viss vara som förorsakar eller hotar att
förorsaka allvarlig skada för inhemsk produktion. Den importerande
avtalsslutande parten är då oförhindrad att återkalla medgivandet till fri
handel under den tid som kan erfordras för att skadan skall förebyggas eller
avhjälpas. Sådana åtgärder måste till sin natur vara temporära och i princip
icke-diskriminerande, dvs. drabba all import lika.

I diskussionen om reglering av tekoimporten föreslås ibland att ett s. k.
globalkontingentsystem skulle tillämpas i stället för begränsningarna under
MFA. Globalarrangemanget skulle då införas med stöd av nu nämnda artikel
XIX och utformas enligt de krav som där ställs.

Ett system med globalkontingenter skulle innebära att totalramar fastställs
för importen av olika varugrupper från länder utanför EG och EFTA och att
de länder som omfattas av totalramen sedan får inbördes konkurrera om det
tillgängliga importutrymmet. Ett globalsystem med länderfördelning av
importen är också tänkbart men anses ha nackdelar från reglerings- och
kontrollteknisk synpunkt. Det kan nämnas att av industriländerna endast
Australien och Nya Zeeland tillämpar ett globalkontingentsystem. Norge,
som tidigare hade sådan typ av begränsning, har numera anslutit sig till MFA.

Kommerskollegiets utredning om globalkontingentsystem

I proposition 1982/83:130 om åtgärder för tekoindustrin aviserades att en
utvärdering av skyddssystemet på tekoområdet skulle ske så snart då
pågående och förestående förhandlingar om nya avtal under MFA III hade
slutförts. Denna utvärdering har nu skett. Kommerskollegium har i ett
yttrande hösten 1984 redovisat effekterna från skyddssynpunkt liksom de
handelspolitiska konsekvenserna av nuvarande skyddssystem inom MFA:s
ram jämfört med ett globalkontingentsystem.

Kollegiets slutsats är att ett globalkontingentsystem inte bör införas. Ett
sådant kan motiveras endast om det ger tekoindustrin ett bättre skydd än

NU 1984/85:25

nuvarande system med bilaterala avtal inom MFA:s ram. Så synes emellertid
enligt kommerskollegium inte bli fallet.

Globalkontingenter skulle sålunda för närvarande inte ge någon volymmässig
effekt i förhållande till den nuvarande importen. För de varor som
omfattas av globalsystemet skulle emellertid ett tak sättas för framtida
ökningar av importen från de berörda länderna. Vid en övergång från
nuvarande bilaterala system till globalkontingenter skulle varutäckningen
sannolikt bli mindre. Den faktiska begränsningseffekten av en ökad ländertäckning
i ett globalkontingentsystem ter sig därför osäker.

Ett globalsystem skulle sannolikt leda till omfördelningar till de mest
konkurrenskraftiga länderna inom globalsystemet.

Enligt kommerskollegium torde Sverige, sett i ett internationellt handelspolitiskt
perspektiv, möta stark kritik om man väljer att riva upp de
nuvarande bilaterala begränsningsavtalen av MFA-typ och arrangemangen
med statshandelsländerna till förmån för ett globalsystem. För att inte förlora
handelspolitisk trovärdighet bör Sverige i ett sådant läge kunna anföra
mycket starka skäl för sitt handlande.

I följande tablå redovisas uppgifter om importutvecklingen från olika
länderkategorier vad avser kläder och andra konfektionerade artiklar.

Sveriges import av kläder och andra konfektionerade artiklar (kap. 60-62 exkl. 60.01) uttryckt i ton

År Totalt EG/EFTA Varav Övriga Statshandels- Taiwan

och Spanien (%) Portugal (%) (%) länder (%) (%)

1979	60	986	32	554	(53,4)	4 995	( 8,2)	28	432	(46,6)	4 873	(8,0)	346	(0,6)
1980	64	601	33	998	(52,6)	5 949	( 9,2)	30	603	(47,4)	4 994	(7,7)	379	(0,6)
1981	58	509	31	025	(53,0)	5 471	( 9,4)	27	484	(47,0)	4 502	(7,7)	326	(0,6)
1982	58	845	32	497	(55,2)	6 390	(10,9)	26	348	(44,8)	4 086	(6,9)	207	(0,4)
1983	57	108	32	121	(56,2)	6 597	(11,6)	24	987	(43,8)	4 717	(8,3)	194	(0,3)

År	Begränsnings-	Andra	Varav
	länder1 (%)	(%)	USA (%)
1979	18 817 (30,9)	6 202 (7,1)	2 837 (4,7)
1980	19 028 (29,5)	6 202 (9,6)	3 805 (5,9)
1981	17 953 (30,7)	4 702 (8,0)	3 022 (5,2)
1982	18 901 (32,1)	3 154 (5,4)	1 941 (3,3)
1983	17 282 (30,3)	2 794 (4,9)	1 143 (2,0)

Källa: Kommerskollegium

1 Brasilien, Filippinerna, Hongkong, Indien, Indonesien, Jugoslavien, Macao, Malaysia, Malta,
Mauritius, Pakistan, Republiken Korea, Singapore, Sri Lanka och Thailand.

NU 1984/85:25

Kommerskollegium om vissa utvecklings/aktörer

I rapporten (SIND PM 1984:4) Tekostrukturutredningen pekar kommerskollegium
bl. a. på vissa faktorer som kommer att vara av betydelse för
eventuella framtida begränsningsarrangemang.

Av väsentlig betydelse är om ett nytt multifiberavtal kommer till stånd när
det nuvarande MFA III har löpt ut den 31 juli 1986. Viktigt är härvid bl. a.
om den för Sverige förmånliga MVP-klausulen (se s. 7) kommer att finnas
kvar. Detta är ingalunda självklart, anför kollegiet. Snarare har under senare
år ett växande motstånd förmärkts bland exportländerna mot tanken på en
fortsättning av den nuvarande MFA-ordningen. Denna har av dem upplevts
som alltför restriktiv sett i relation till deras långsiktiga exportsträvanden.

Kommerskollegium erinrar vidare om att Spanien och Portugal är på väg in
i EG. I samband härmed måste övervägas huruvida Sverige därefter alls kan
begära att Portugal skall begränsa sin export och om eventuellt en begränsning
även mot Spanien kan införas.

Sammanfattningsvis är det sålunda, anför kommerskollegium, tämligen
ovisst vilket handelspolitiskt rörelseutrymme som kommer att föreligga i
framtiden när det gäller att ingripa mot lågprisimport på tekoområdet.

Utredning inom kommerskollegium om handelspolitiken på tekoområdet

Inom kommerskollegium har inletts ett utredningsarbete med syfte att
belysa och utvärdera den svenska handelspolitiken på tekoområdet (dock ej
med avseende på statshandelsländer) och lägga fram förslag till framtida
handelspolitiskt agerande. I rapporten, som avses bli presenterad före
sommaren 1985, kommer bl. a. utvecklingen av utrikeshandeln med tekovaror
och begränsningspolitikens faktiska effekter på svensk import att
analyseras. Tekopolitikens kostnader kommer att beröras, varvid bl. a.
importbegränsningarnas ekonomiska effekter för konsumenterna kommer
att kommenteras. Slutsatser kommer att redovisas inom det handelspolitiska
området avseende behovet av skydd för tekoindustrin i Sverige. En analys
skall göras av hur existerande skydd har fungerat och vilka effekter det har
fått. Konsekvenser av Sveriges agerande internationellt kommer att anges
och förslag till fortsatta åtgärder kommer att lämnas.

Ursprungsmärkning av kläder

Nuvarande bestämmelser

Bestämmelser om skyldighet att ursprungsmärka kläder finns i lagen
(1982:736) och förordningen (1982:910) om ursprungsmärkning av kläder.
Bestämmelserna gäller från den 1 juli 1983 och innebär att kläder, när dessa
saluhålls yrkesmässigt, skall vara märkta med uppgift om i vilket land de har
tillverkats.

NU 1984/85:25

Reglerna om obligatorisk ursprungsmärkning tillkom efter initiativ av
riksdagen, som åren 1978 och 1979 hade begärt förslag härom. Efter särskild
utredning i frågan lades i proposition 1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin
m. m. fram förslag till reglering på området. Förslaget godkändes med
vissa kompletteringar av riksdagen på rekommendation av näringsutskottet
(NU 1981/82:50, 59, rskr. 1981/82:402). Näringsutskottet var inte enigt i sin
tillstyrkan. Reservation förelåg från moderata samlingspartiets representanter
i utskottet.

Särskilda riksdagsbeslut om ursprungsmärkning

På två punkter har riksdagen på förslag av näringsutskottet fattat beslut av
innebörd att ytterligare utredningar inom området ursprungsmärkning skall
göras. Den första beställningen om utredning avsåg ett märkningssystem
enligt s. k. gränsmodell. Näringsutskottet uttalade (NU 1981/82:50, 59;
reservation m) med anledning av förslag om ursprungsmärkning i den nyss
nämnda propositionen 1981/82:148 att det fanns skäl som talade för att
märkningssystemet borde kompletteras med krav på ursprungsmärkning vid
införsel till landet, s. k. gränsmodell, och att regeringen snarast borde
undersöka förutsättningarna för en sådan komplettering. Det andra beslutet
avsåg ursprungsmärkning av mer generell räckvidd. I samband med behandlingen
av en motion om ursprungsmärkning av möbler anmodade riksdagen
regeringen att i lämpligt sammanhang låta utreda för- och nackdelar med en
lagstiftning om ursprungsmärkning av mer generell räckvidd än den som
fanns (NU 1982/83:13). Vid en sådan kartläggning borde enligt riksdagen
erfarenheterna av ursprungsmärkning av kläder kunna beaktas. Mot näringsutskottets
förord för en sådan utredning reserverade sig de borgerliga
partiernas representanter i utskottet.

Verkställda utredningar

Med anledning av riksdagens beslut har förutsättningarna för en komplettering
av reglerna om ursprungsmärkning av kläder med krav på märkning
vid införseln enligt gränsmodellen undersökts. Resultatet har redovisats i en
promemoria (Ds UD 1983:4) Ursprungsmärkning av kläder.

I promemorian erinras om att bestämmelserna om ursprungsmärkning av
kläder har tillkommit av konsumentpolitiska skäl, dvs. för att konsumenten
vid köp av kläder skall få uppgift om ursprungslandet. När det gäller
tillämpningen av reglerna konstateras att märkningen av tekniska och
ekonomiska skäl i regel sker redan i samband med tillverkningen. Märkning
torde saknas endast i undantagsfall. Det ankommer därvid på detaljisten att
tillse att plaggen blir märkta.

Möjligheterna att kontrollera att varorna är märkta får, sägs det i
promemorian, ses mot bakgrund av den tullprocedur som tillämpas i Sverige.

NU 1984/85:25

Större delen av importen sker inom ramen för det s. k. hemtagningssystemet,
enligt vilket importören får ta hem importvarorna och i efterhand lämna den
tulldeklaration som behövs. För ca en tredjedel av antalet importsändningar
avlämnas tulldeklaration utan föregående hemtagning, i regel i samband med
att godset passerar gränsorten.

Tullverkets granskning och kontroll utförs i första hand genom granskning
av de tulldeklarationer som lämnas efter hemtagning eller direkt i anslutning
till införseln utan hemtagning. Granskningen och kontrollen sker dessutom
genom stickprovskontroller av gods i nära anslutning till gränspassagen,
genom kontrollbesök hos importören och genom en översiktlig granskning
av det handelsstatistiska materialet.

Den uppstramning av hemtagningssystemet i form av skärpt kontroll av
införseln av licensbelagda varor som skedde per den 1 januari 1984 sägs i
utredningen innebära att förutsättningarna för kontroll av märkning av
varorna i någon mån har ökats.

Den skärpta kontrollen avser dock inte licensfria varor som utgör
huvuddelen av de kläder som importeras, t. ex. varor från EFTA och EG.

Härefter anförs:

Rent allmänt sett måste man räkna med att en heltäckande kontroll av att
varorna är märkta vid införseln inte kan uppnås. Tullverkets kontroll torde
inte i någon större grad kunna utvidgas utöver vad som redan sker. Att mera
regelmässigt göra en fysisk kontroll av själva varorna vid införseltillfället är
knappast möjligt. Detta skulle kräva starkt ökade personalresurser för
tullverkets del och även kräva ytterligare lokaler m. m.

När det gäller kontrollen bör dessutom uppmärksammas att en fysisk
kontroll av varorna i regel inte ger ökad möjlighet att konstatera om de
uppgifter om ursprung som lämnas på plaggen verkligen är riktiga. För
närmare kontroll härav fordras en genomgång av olika handlingar som avser
transaktionen. En sådan genomgång sker regelmässigt vid tullens kontrollbesök,
då enligt givna anvisningar särskild prioritet ges åt kontrollen av
importregleringar. För att få närmare uppgifter om de faktiska förhållandena
i det berörda fallet krävs ofta kontakter med myndigheter i exportlandet.
Möjligheterna att få sådana uppgifter är emellertid begränsade bl. a. av
sekretesshänsyn. I viss utsträckning kan dock sådana kontakter åstadkommas
när det gäller länder med vilka Sverige ingått avtal om samarbete mellan
tullmyndigheterna. Detta gäller dock ett fåtal länder.

Från handelspolitiska synpunkter är det enligt utredningen angeläget att
märkningssystemet medför så små hinder för handeln som möjligt. Ändrade
regler måste motiveras av den konsumentpolitiska målsättningen.

Med hänsyn till att erfarenheterna av tillämpningen av de nuvarande
bestämmelserna hittills är begränsade finns enligt utredningen ännu inte
tillräckligt underlag för att bedöma om bestämmelserna bör ändras. Det
synes därför lämpligt att avvakta med att ta ställning till behovet av att införa
gränsmodellen.

NU 1984/85:25

Någon särskild utredning i enlighet med riksdagens beslut av frågan om
ursprungsmärkning av mera generell räckvidd än för närvarande har, som
framgår av det följande, inte verkställts av regeringen.

Förslag och uttalanden i budgetpropositionen

I budgetpropositionen (bil. 5 s. 135) redogör statsrådet Mats Hellström för
resultatet av utredningsarbetet rörande ursprungsmärkning enligt den s. k.
gränsmodellen. Han konstaterar att erfarenheterna av det nuvarande
systemet är begränsade, vilket försvårar en allsidig bedömning, men anser att
det underlag som har samlats in inte ger anledning till annan bedömning än
den som gjordes när statsmakterna år 1982 fattade beslut om ursprungsmärkningen.
I propositionen anförs vidare att kommerskollegium löpande följer
efterlevnaden av reglerna och att kontrollen inom ramen för nuvarande
resurser kommer att utökas. Skulle kollegiet i sin tillsyn finna behov av
förändringar i systemet förutsätts att saken anmäls till regeringen.

I frågan om en utvidgad ursprungsmärkning sägs i propositionen (s. 135)
att det saknas omständigheter som bör föranleda att en mera generell
lagstiftning om ursprungsmärkning övervägs. Förhållandena på tekoområdet
har varit särpräglade, vilket ligger bakom regleringen där, anför
statsrådet Hellström. Han framhåller att det är oklart vilka effekter en
obligatorisk ursprungsmärkning har och att man av handelspolitiska skäl bör
vara utomordentligt återhållsam med regler som kan försvåra importen och
därmed ytterst också konsumenternas möjligheter att välja mellan varor till
olika pris, olika kvalitet m. m. Den slutsats som dras är att någon särskild
utredning om generell ursprungsmärkning inte bör komma till stånd.

Det sägs dock att om förhållandena på något särskilt varuområde skulle
utvecklas i riktning så att otillräcklig ursprungsangivelse leder till problem för
konsumenterna, frågan om ursprungsmärkning på detta område givetvis
kan aktualiseras, i första hand inom ramen för marknadsföringslagen
(1975:1418).

Svar på fråga om utbildning av tekniker för tekoindustrin

Arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon besvarade den 12 mars 1985
en fråga (1984/85:454) om åtgärder för att utbildningen av tekniker för
tekoindustrin skall ökas. I svaret hänvisades bl. a. till att riksdagen i samband
med sitt beslut att trappa ner det s. k. äldrestödet beslutade om särskilda
medel till arbetsmarknadsutbildning avsedda för utbildning av nyanställda
inom branschen. Såväl för föregående som för innevarande budgetår hade 7
milj. kr. avsatts för sådan utbildning. Nyrekryteringen underlättades också
genom en rad olika AMU-kurser med inriktning mot tekoindustrin. Inom
ramen för dessa medel torde även kompletterande utbildning för nyanställda
tekniker kunna anordnas. För att vidareutbilda de redan anställda kunde den

1“ Riksdagen 1984185.17sami. Nr25

NU 1984/85:25

s. k. flaskhalsutbildningen användas, anfördes vidare i svaret, av vilket bl. a.
också framgick att teknikerutbildning med direkt inriktning mot tekoindustrin
ges dels vid högskolan, dels vid gymnasieskolan i Borås.

Skinnindustrin

Motion 1984185:449

Skinnindustrin har, enligt vad som sägs i motion 1984/85:449 (s), kanske än
mer än övrig beklädnadsindustri minskat produktionen i Sverige och utgör
snart bara en liten spillra av vad den varit. Motionärerna anför att skinn är en
naturprodukt som bör tas till vara och utvecklas inte minst för användning i
krislägen. Kunskaper och kapacitet måste finnas också i normala tider om
försörjningen skall kunna fungera i ett krisläge.

När det gäller landets tillverkning av skinnkläder börjar situationen bli
sådan att man på allvar måste ifrågasätta om det går att behålla erforderliga
kunskaper. Enligt motionärerna behövs från beredskapssynpunkt ett ordentligt
stöd till de företag som i dag finns kvar, dels för att garantera
yrkeskunskapen, dels för att klara produktutvecklingen. Det borde därför
vara naturligt att svensk skinnindustri ställdes under överinseende av
överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) och fick stöd på samma villkor
som tekobranschen i övrigt.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsförslag (s) om åtgärder för skinnindustrin har behandlats av
riksdagen vid ett flertal tillfällen tidigare.

En motion i ämnet år 1979 föranledde ett uttalande av riksdagen av
innebörd att den svenska skinn- och läderindustrins framtida dimensionering
borde utredas. Utredningen borde vara parlamentariskt sammansatt. Riksdagen
följde härvid ett förslag av näringsutskottet som i sitt betänkande (NU
1978/79:48) underströk att det inte minst från försörjningsberedskapssynpunkt
var angeläget att det inom landet fanns en skinnkonfektionsindustri av
tillräckligt stor omfattning. Utredningen borde enligt utskottets mening även
ta upp frågorna om en viss minimiproduktion för industrin och om
tillverkning av skyddshandskar för beredskapsbehov. Med anledning av
riksdagens beslut uppdrog regeringen i juli samma år åt den särskilda
delegation (tekodelegationen) som hade tillkallats år 1978 för samordning av
åtgärder avseende tekoindustrin att dels utreda vilken omfattning skinn- och
läderindustrin borde ha i framtiden, dels studera hur lädervaruimporten
påverkade skinnindustrins framtidsutsikter.

Att uppdraget anförtroddes den icke parlamentariskt sammansatta tekodelegationen
gav riksdagen anledning att påföljande år upprepa sin begäran
att utredningen, med hänsyn till den avgörande betydelse som dess förslag

NU 1984/85:25

kunde få för den berörda industrin, skulle ges parlamentarisk förankring
(NU 1979/80:39). Delegationen fick emellertid slutföra sitt uppdrag och
lämnade i december 1980 rapporten Skinn- och läderkonfektionsindustrins
framtida dimensionering.

I rapporten föreslogs som riktpunkt för samhällets insatser för skinnkonfektionsindustrin,
dvs. tillverkning av kläder av skinn och av handskar av
läder och skinn, att en produktionsvolym på 1978 års nivå skulle upprätthållas,
en nivå som i stort motsvarade den som behövdes från försörjningsberedskapssynpunkt.
Skinnkonfektionen borde även fortsättningsvis få del av
tekostödet och borde som delbransch ingå i den fortsatta planeringen för
tekobranschen. Garveriindustrin borde tas in i SIND:s branschprogramverksamhet.
Importutvecklingen borde närmare övervakas, och frågan om att
skinn- och läderkonfektion (inkl. pälsmocka) skulle likställas med textil
konfektion borde tas upp i en omförhandling av MFA.

I proposition 1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin m. m. redovisades
tekodelegationens utredningsresultat. Föredragande departementschefen,
handelsminister Björn Molin, anförde att en erforderlig kristida produktionskapacitet
i fråga om arbetshandskar borde tryggas av försörjningsberedskapsskäl.
Bristen i fråga om produktionskapacitet kunde i kristid täckas
genom omställning av produktionen av skinnkläder. Det ankom på ÖEF att
följa utvecklingen och vidta de åtgärder som bedömdes nödvändiga, anförde
han. Företag inom skinnkonfektionsindustrin borde vidare ha samma
möjlighet att erhålla statligt stöd som andra tekoföretag. Handelsministern
erinrade härefter om att kommerskollegium sedan år 1976 kvartalsvis
rapporterade om bl. a. importutvecklingen på skinnkonfektionsområdet. En
övervakning genom importlicenser ansåg han i dåvarande läge inte vara
nödvändig. Han framhöll vidare att det inte hade varit möjligt att uppnå en
utvidgning av varuomfattningen i MFA så att även varor utanför textilområdet
skulle ingå.

I en motion (s) med anledning av propositionen föreslogs att garveriindustrin
skulle ingå i statens industriverks verksamhet med branschprogram.
Skulle Sverige vid t. ex. en avspärrning kunna tillvarata de hudar som fanns i
landet var det, menade motionärerna, nödvändigt med en inhemsk garverikapacitet
för att få fram råvara för den produktion som erfordrades i ett
beredskapsläge. Motionen fick inte stöd i näringsutskottet (NU 1981/82:50,
59; reservation s) och avslogs av riksdagen.

Mot bakgrund av en fortsatt markant minskning av konsumtionen av
skinnkläder och ökning av importandelen begärdes bl. a. i en motion (s)
våren 1983 att den möjlighet att följa branschens utveckling genom ett
importlicenssystem som gällde för kläder av väv och trikå även skulle införas
för skinnkläder. Att samma tullnivå skulle gälla för skinnkläder som för
kläder i övrigt rekommenderades också. Motionärerna krävde dessutom att
ett begränsningavtal med Republiken Korea (Sydkorea) skulle upprättas.

Näringsutskottet konstaterade (NU 1982/83:42) att Sverige och Republi -

NU 1984/85:25

ken Korea hade ingått ett nytt begränsningsavtal inom tekoområdet som
emellertid inte omfattade skinnkläder. Detta fick ses mot bakgrund av att
multifiberavtalet inte täckte dessa produkter. Vad beträffade uppföljningen
av importen av skinnkläder erinrade utskottet om att regeringen år 1976 hade
uppdragit åt kommerskollegium att statistiskt övervaka importen inom detta
område och regelbundet till utrikesdepartementets handelsavdelning rapportera
om utvecklingen. Enligt utskottets mening fick denna importövervakning
vad gällde skinnkläder anses tillräckligt effektiv. Utskottet anförde
härefter att konkurrenssituationen för den svenska produktionen av skinnkläder
gentemot importen från lågprisländer, liksom i fråga om olika
produktområden inom tekoindustrin, var svår. Att några speciella åtgärder
skulle vidtas med sikte särskilt på tillverkningen av skinnkläder vill utskottet
emellertid inte förorda. Utskottet förutsatte dock att regeringen även
fortsättningsvis skulle noga följa importutvecklingen. Utskottet avstyrkte
och riksdagen avslog motionen.

Uppgifter om skinnindustrin

I industriverkets rapport (SIND PM 1984:5) TEKO 84 lämnas följande
uppgifter om produktion och handel med skinnkläder under de senaste åren.

Tillförseln av skinnkläder ökade kraftigt i mitten av 1970-talet och uppgick
då till ca 1,3 miljoner plagg. Därefter har en kraftig nedgång skett. År 1979
var tillförseln knappt 0,5 miljoner plagg och år 1981 drygt 325 000 plagg.
Efter ett tillfälligt trendbrott påföljande år sjönk tillförseln åter till 290 000
plagg år 1983.

Liksom tillförseln har också den svenska produktionen av skinnkläder
minskat i snabb takt. Den låg på nivån 300 000 plagg i mitten av 1970-talet,
hade sjunkit till 60 000 plagg år 1981 och uppgick år 1983 till 43 000.

Den inhemska produktionen exkl. faktisk direkt export svarar för
närvarande för 11 % av tillförseln till den svenska marknaden. Under åren
1976-1983 sjönk sysselsättningen med mer än en tredjedel. Antalet årsanställda
beräknas nu uppgå till ca 300.

Importen av skinnkläder kommer främst från Sydkorea, som år 1983
svarade för ca 50 % av den totala importen. Antalet tillverkare av
skinnkläder i Sverige är för närvarande 14, varav sex driver sin verksamhet i
mycket liten omfattning. De fyra största företagen svarar för ca 70 % av
produktionen.

I rapporten redovisas också förväntad utveckling i det kortare perspektivet.
Den inhemska efterfrågan och tillförseln har förutsetts stagnera under
åren 1984 och 1985 på samma låga nivå som år 1983, dvs. 300 000 plagg.
Detaljhandeln bedöms också ha stora lager efter de senaste årens milda
vintrar.

Exporten av i Sverige framställda plagg har under de senaste åren enligt
företagens uppgifter uppgått till ca 10 000 plagg per år. Huvuddelen av den

NU 1984/85:25

export som redovisas i utrikeshandelsstatistiken skulle alltså avse reexport.
En långsam exportökning till 12 000 plagg förutses fram till år 1985.

Konkurrenssituationen kännetecknas å ena sidan av förväntad fortsatt
stark importkonkurrens, å andra sidan av svag lönsamhet i förening med ofta
omodern maskinpark och nerslitna produktionslokaler. Under dessa förutsättningar
bedöms produktionen i Sverige komma att bli ytterligare något
lägre eller ca 40 000 plagg per år 1984 och 1985. Sysselsättningen väntas
minska med ca 25 personer till ca 275 årsanställda åren 1984 och 1985.

Produktions- och sysselsättningsutvecklingen vad gäller handskar av skinn
och läder, inkl. konstläder, redovisas inte i industriverkets rapport. Den
inhemska tillverkningen är emellertid numera mycket begränsad. År 1982
tillverkades 155 000 par handskar, vara 86 000 par arbetshandskar. Importen
omfattade samma år 10,3 miljoner par, varav drygt 8 miljoner par arbetshandskar.

Svar på fråga om utbildningen inom skinnindustrin

Utbildningsminister Lena Hjelm-Wallén besvarade den 11 januari 1985
(RD 1984/85:59 s. 86) en fråga (1984/85:260) om hur behovet av utbildningsåtgärder
inom svensk skinnindustri kunde tillgodoses, så att den yrkeskunskap
som i nuläget fanns i branschen kunde bibehållas också i framtiden.
Utbildningsministern erinrade inledningsvis om att den arbetsgrupp för
översyn av den yrkesinriktade utbildningen inom gymnasieskolan som
tillsattes sommaren 1984 bl. a. också arbetade med den generella frågan om
utbildning för små yrkesområden. Vad gällde skinnindustrin, fortsatte
utbildningsministern, fanns redan inom gymnasieskolans ram ett antal
specialkurser koncentrerade till den s. k. skinnskolan i Malung med en
intagningskapacitet om totalt 56 platser. I svaret betonades den viktiga roll
som skinnskolan spelar för branschen som en bas för nyrekrytering av
ungdomar. Eventuella behov av förnyelse i utbildningsinriktning eller
utbildningsinnehåll fick, sade utbildningsministern avslutningsvis, framföras
via branschorganen eller skinnskolan till berörda utbildningsmyndigheter.

Utskottet

Inledning

Staten har på senare år satt in en rad olika åtgärder för att bromsa
tekoindustrins tillbakagång och skapa förutsättningar för en positiv utveckling
inom branschen. Statsfinansiellt är de arbetsmarknadspolitiska insatserna
i form av det s. k. äldrestödet mest betydelsefulla. Frågan härom
behandlas nu som tidigare av arbetsmarknadsutskottet (AU 1984/85:17).
Inom det ekonomiska försvarets ram förekommer beredskapslån och anslag
till beredskapslagring och industriella åtgärder. Regeringens förslag på detta

NU 1984/85:25

område bereds av försvarsutskottet. På grundval av dels förslag och
uttalanden i budgetpropositionen, dels en rad motioner tar näringsutskottet
här upp frågor om det industripolitiska stödet till tekoindustrin och om
importreglering och andra handelspolitiska åtgärder.

Industripolitiskt stöd

Till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin föreslår regeringen ett
anslag om 96,3 milj. kr. för budgetåret 1985/86. Från anslaget bestrids
kostnader för dels branschfrämjande åtgärder, dels lån till rationaliseringsinvesteringar
inom konfektionsindustrin. Det föreslagna anslaget är 18 milj.
kr. högre än för innevarande budgetår. Ökningen fördelar sig med 8 resp. 10
milj. kr. på de två nu nämnda åtgärdsområdena, för vilka därmed skulle
anslås 71,3 resp. 25 milj. kr. Tillsammans med föreslagna anslag för
försörjningsberedskapspolitiska och arbetsmarknadsmässiga åtgärder uppgår
de av regeringen föreslagna anslagen till åtgärder för tekoindustrin till
sammanlagt 354 milj. kr. för nästa budgetår. Den totala omfattningen av
åtgärderna föreslås därmed bli ungefär oförändrad jämfört med det förslag
som förelädes riksdagen våren 1983 (prop. 1982/83:130, NU 1982/83:42, AU
1982/83:29, rskr. 1982/83:321, 322). Riksdagens beslut innebar att åtgärderna
till stöd för tekoindustrin skulle ges en ändrad stödprofil i riktning mot
ökade industri- och försörjningsberedskapspolitiska insatser parallellt med
minskade arbetsmarknadspolitiska åtgärder (det s. k. äldrestödet). Den nu
föreslagna ökningen av anslaget till industripolitiska åtgärder i tekoindustrin
innebär en uppföljning av detta beslut.

I samband med 1983 års beslut riktades särskilt från moderata samlingspartiets
och folkpartiets sida stark kritik mot förslaget till en omläggning av
tekostödet. Denna kritik kommer nu, liksom också våren 1984, åter till
uttryck. I motion 1984/85:2623 (m) anförs sålunda att det statliga stödet till
tekoindustrin bör inriktas på generella stödåtgärder och utformas på ett
sådant sätt att konkurrens kan upprätthållas på lika villkor inom branschen.
Motionärerna finner regeringens förslag om en ökning av det selektiva stödet
oacceptabelt. De yrkar avslag på regeringens förslag till anslag för industripolitiska
åtgärder. Kostnader för redan gjorda åtaganden skall, föreslår de,
täckas från anslaget B 12, Branschfrämjande åtgärder.

I motion 1984/85:2792 (fp) förordas att anslaget till industripolitiska
åtgärder skall halveras till 48 milj. kr. Motionärerna åberopar den omstrukturering
som har skett inom tekoindustrin under senare år och den positiva
utveckling som delar av branschen har präglats av. Det indirekta industristödet
till tekoindustrin kan därför dras ned, anser de, och något behov av
särskilda rationaliseringslån föreligger alls inte.

I motionerna 1984/85:1514 (c) och 1984/85:2788 (m) yrkas på en minskning
av anslaget med 29 milj. kr. resp. 45 milj. kr. Genom en sådan besparing
skulle enligt motionärerna utrymme skapas för att äldrestödet under

NU 1984/85:25

budgetåret 1985/86 kan bibehållas vid nuvarande nivå och inte sänkas från
9 % till 7 % i enlighet med regeringens förslag. Olikheterna i begärd
anslagsminskning hänger samman med att man i den förstnämnda motionen
räknar med sjunkande genomsnittsålder i branschen.

Som har framgått av den inledande redovisningen (s. 4 f.) finns vissa
positiva drag i utvecklingen inom svensk tekoindustri under de senaste två
åren. Den starkt negativa utveckling som var utmärkande för de första åren
på 1980-talet i fråga om produktion och sysselsättning har sålunda ersatts av
en viss produktionsuppgång (textilindustrin) resp. en mera dämpad produktionsnedgång
(trikå- och konfektionsindustrierna). Sysselsättningsminskningen,
som tidigare uppgick till ca 2 000 personer per år, väntas under åren
1984 och 1985 ligga betydligt lägre, på nivån några hundra. Den underliggande
tendensen till fortsatt nedgång i produktion och sysselsättning för
branschen som helhet väntas dock enligt statens industriverks bedömningar
(se s. 6) prägla utvecklingen också i fortsättningen.

Utskottet vill påpeka att det ännu inte har gått två år av den treårsperiod på
vilken det av riksdagen fastlagda tekoprogrammet löper. En avveckling av de
generella subventionerna till företagen har inletts, och åtgärderna i effektivitetsfrämjande
och marknadsstödjande syfte har förstärkts. Det är ännu
något tidigt att utvärdera effekterna av denna omläggning av tekostödet.
Förutom av de av riksdagen beslutade åtgärderna har utvecklingen inom
tekoindustrin naturligtvis i betydande grad påverkats av devalveringen
hösten 1982 och den allmänna konjunkturuppgången. I samverkan har nu
nämnda faktorer haft positiva effekter för svensk tekoindustri under de
senaste åren. Genom industriverkets tekostrukturutredning bekräftas att de
åtgärder som ryms inom ramen för verkets branschprogram för tekoindustrin
fyller en viktig funktion för industrins omvandling och förnyelse. Omläggningen
av tekopolitiken mot ökade resurser för de industripolitiska insatserna
i industriverkets regi bör därför fullföljas.

Utskottet tillstyrker således regeringens förslag till medelsanvisning till
industripolitiska åtgärder för tekoindustrin och avstyrker motionerna 1984/
85:1514 (c), 1984/85:2623 (m), 1984/85:2788 (m) och 1984/85:2792 (fp), de
båda förstnämnda i här aktuella delar.

Ett program som i likhet med det nu pågående omfattar tre år skulle ge
såväl industriverket som industrin bättre möjligheter till planering i vad avser
personal, programuppläggning och resursfördelning, anförs i motion 1984/
85:2624 (s). Regeringen borde snarast lägga fram förslag om detta för
riksdagen, anser motionärerna och begär ett uttalande av riksdagen av denna
innebörd. Ett motsvarande förslag med likartad motivering finns i motion
1984/85:1514 (c). Behovet av att tekopolitiken läggs fast för en flerårsperiod
understryks också - utan särskilt yrkande - i motion 1984/85:2788 (m).

Utskottet konstaterar att budgetåret 1985/86 utgör det sista i den nu
löpande treåriga programperioden för tekoindustrin. Genom riksdagens
beslut våren 1983 lades tekopolitiken fast för en treårsperiod. I beslutet

NU 1984/85:25

preciserades hur stor den årliga nedtrappningen av äldrestödet skulle vara.
När det gällde nivån på insatserna för effektivitetsfrämjande och marknadsstödjande
åtgärder begränsades beslutet visserligen till att avse budgetåret
1983/84, men den allmänna inriktningen under treårsperioden mot ökad
andel av sådana insatser i det statliga stödet godkändes.

Liksom motionärerna anser utskottet att ett flerårsprogram för de statliga
åtgärderna på tekoområdet är av väsentlig betydelse för branschen. Ett
sådant underlättar givetvis för företagen - som särskilt inom denna bransch
arbetar under speciella planeringsvillkor - att planera sin verksamhet. En
flerårsram för insatserna medför i vissa fall väsentliga arbetsfördelar också
för de myndigheter som administrerar de statliga åtgärderna. Det utskottet
nu har anfört torde gälla generellt för samtliga åtgärdsområden inom ramen
för tekopolitiken.

Med hänsyn till att det förslag rörande tekopolitiken som regeringen lade
fram våren 1983 hade ett sådant flerårsperspektiv som utskottet här förordar
finner utskottet det naturligt att utgå från att också de fortsatta förslag på
området som torde kunna förväntas från regeringen får denna inriktning.
Något särskilt uttalande härom av riksdagen finner utskottet därför inte
erforderligt. En begränsning av statliga insatser till enstaka budgetår kan
dock ibland vara motiverad, t. ex. för att möjliggöra anslutning till andra
program inom en och samma myndighet eller till näraliggande program hos
andra myndigheter.

Med hänsyn till det nu sagda finner utskottet att det inte behövs något
särskilt uttalande av riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:1514
(c) och 1984/85:2624 (s). Motionerna avstyrks sålunda i nu berörda delar.

Handelspolitiska frågor

Importregleringar

Sverige upprätthåller ett skydd mot lågprisimport av tekovaror genom
begränsningsavtal inom ramen för det s. k. multifiberavtalet (MFA) i GATT.
Innebörden och omfattningen härav har redovisats i det föregående (s. 7).
Där har också (s. 8 f.) redogjorts för det s. k. globalkontingentsystemet,
vilket är ett alternativt system för importbegränsningar. Kommerskollegium
har på regeringens uppdrag gjort en utvärdering av de två systemen.
Kollegiet anser att Sverige inte bör införa ett globalsystem eftersom detta
inte skulle ge tekoindustrin ett bättre skydd än nuvarande system med
bilaterala avtal inom ramen för MFA. Med hänvisning till resultatet av
kommerskollegiets utredning anmäler regeringen i budgetpropositionen
(bil. 5 s. 130) sin avsikt att inte ompröva anslutningen till MFA lil.

En sådan omprövning borde dock ske, sägs det i motion 1984/85:1514 (c).
Där hävdas att försöken att begränsa lågprisimporten genom MFA inte har
varit tillräckligt framgångsrika för att svensk tekoindustri skall få ett

NU 1984/85:25

acceptabelt skydd. Det är, anför motionärerna, viktigt att söka nya vägar för
att komma till rätta med den marknadsstörande importen. Närmast till hands
ligger att pröva möjligheterna att införa just ett globalkontingentsystem. I
motionen påyrkas därför att riksdagen hos regeringen skall begära en sådan
prövning.

Utskottet erinrar om att för- och nackdelar med ett globalkontingentsystem
jämfört med nuvarande begränsningsavtal enligt MFA har utretts av
kommerskollegium vid två tillfällen, senast hösten 1984. Någon ytterligare
prövning som underlag för ett ställningstagande synes därför inte erforderlig.
Den slutsats som kommerskollegium drar i utredningarna är att tillämpningen
av ett globalkontingentsystem inte skulle ge förbättrad skyddseffekt.
Utskottet ansluter sig mot denna bakgrund till regeringens uppfattning att
skäl inte föreligger för en omprövning av nuvarande anslutning till MFA III.
Mot en sådan omprövning talar också, som framhålls i kommerskollegiets
utredning (se s. 9), risken för handelspolitiska motåtgärder vid en övergång
till ett globalkontingentsystem. Utskottet noterar vidare att tillämpningen av
ett sådant system kan leda till en omfördelning av den svenska importen
mellan de olika länderna inom systemet som verkar till nackdel för de
fattigaste u-länderna. Dessa är med nuvarande begränsningssystem garanterade
en viss miniminivå på sin export.

Med det nu sagda avstyrker utskottet det berörda yrkandet i motion
1984/85:1514 (c).

Motionerna 1984/85:1510 (fp) och 1984/85:2064 (fp) går i motsatt riktning i
förhållande till den nu behandlade motionen 1984/85:1514 (c). I stället för en
effektivare reglering av importen förordar man att handelsbegränsningarna
skall slopas. I motion 1984/85:2064 (fp) preciseras kravet så att restriktionerna
successivt skall avskaffas under en femårsperiod. Argumenteringen i de
båda motionerna är likartad. Importbegränsningarna skyddar inte svensk
tekoindustri. De får till effekt i första hand att importen av billiga produkter
från u-länderna minskar till förmån för annan import från Västeuropa.
Ytterligare två viktiga skäl kan emellertid enligt motionärerna anföras till
stöd för att begränsningarna skall upphöra. Det ena är att u-länderna måste
ges ökade möjligheter att avsätta sina produkter på export. Sveriges
restriktiva hållning när det gäller import av tekovaror från u-länderna sägs stå
i direkt strid med landets uttalade vilja att förbättra levnadsvillkoren i de
fattigaste länderna. Det andra huvudskälet är att slopade handelsrestriktioner
skulle ge de svenska konsumenterna tillgång till billigare kläder.
Beräkningar pekar på, sägs det i motion 1984/85:2064 (fp), att en oreglerad
tekoimport skulle leda till en prissänkning i storleksordningen 15-20 %.

Också motion 1984/85:2637 (m) tar sin utgångspunkt i tekopolitikens
förmenta misslyckande sådant detta kan utläsas bl. a. av den ökande
importandelen i tillförseln till den svenska marknaden. Kostnaderna för
konsumenterna av den förda tekopolitiken uppmärksammas också i denna
motion och sägs uppgå till mer än 3 miljarder kronor per år. Motionären

NU 1984/85:25

anser detta oacceptabelt för en politik som inte visat sig ha någon varaktig
framgång. De enda åtgärder under senare år som har haft en märkbar effekt
på tekoindustrin är, säger han, de upprepade devalveringarna, dvs. generella
ekonomisk-politiska åtgärder. Motionären pekar också på den positiva
utvecklingen av tekoindustrin i vissa andra länder, där företagen utan statliga
ingripanden har fått utvecklas i enlighet med marknadens krav. Tekopolitiken
måste med utgångspunkt i dessa erfarenheter omprövas, anser han och
önskar att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till en ny tekopolitik
som på mer marknadsmässiga grunder sätter konsumenterna i centrum.

Utskottet erinrar om att handelsrestriktionerna på tekoområdet sedan
lång tid tillbaka har varit ett av de medel som använts i syfte att nå de mål för
tekopolitiken som riksdagen har lagt fast. Ett skydd mot lågprisimport har
bedömts vara ett nödvändigt komplement till åtgärderna inom ramen för
industri-, arbetsmarknads- och försörjningsberedskapspolitiken. Den omfattande
tekniska förnyelse som stora delar av den svenska tekoindustrin för
närvarande genomgår kräver viss tid - utan större förändringar i planeringsförutsättningarna
- för att kunna ge eftersträvade effekter. Ytterligare bör
framhållas att det i nuläget, mitt under löpande programperiod för tekopolitiken,
inte föreligger någon sådan allsidig utvärdering som skulle vara
nödvändig för en eventuell omprövning av importregleringarna på tekoområdet
i enlighet med motionärernas förslag. Med hänvisning till det som
här sagts avvisar utskottet förslagen i motionerna 1984/85:1510 (fp) och
1984/85:2064 (fp) om att beslut nu skall fattas om avveckling av handelsrestriktionerna
på tekoområdet. Utskottet avstyrker, med samma motivering,
förslaget i motion 1984/85:2637 (m) att riksdagen av regeringen skall begära
ett förslag till ny tekopolitik enligt de riktlinjer som anges i motionen.
Argumenteringen och förslagen i denna motion spänner över ett något vidare
fält än det rent handelspolitiska, vilket emellertid ges särskild uppmärksamhet.
Utskottet hänvisar i övrigt till vad som tidigare (s. 18 f.) har anförts
under rubriken Industripolitiskt stöd.

Av flera skäl avstyrker utskottet sålunda att riksdagen skall uttala sig för
ett avskaffande av handelsbegränsningarna för tekoprodukter. Utskottet
erinrar emellertid om att MFA III kommer att löpa ut om drygt ett år. Det
blir av stor betydelse för Sveriges fortsatta agerande om - och i så fall med
vilka villkor - MFA kommer att få en fortsättning som internationellt
accepterat regelverk för importbegränsningar på tekoområdet. Förberedelserna
för kommande diskussioner i GATT har inletts. Som en förberedelse
från svensk sida i samma syfte kan ses kommerskollegiets beslut (se s. 10) att
utvärdera den svenska handelspolitiken på tekoområdet. Flera av de
aspekter på begränsningspolitiken som tas upp i motionerna - utvecklingen
av utrikeshandeln och begränsningspolitikens faktiska effekter på svensk
import, dess kostnadseffekter för de svenska konsumenterna m. m. -kommer att belysas i kommerskollegiets utredning.

Utskottet finner det värdefullt om det genom kollegiets utredning kan

NU 1984/85:25

klarläggas huruvida handelsrestriktionerna på ett effektivt sätt fyller den
avsedda funktionen i tekopolitiken. Att så är fallet måste enligt utskottets
mening vara en naturlig utgångspunkt vid ett ställningstagande för fortsatta
importbegränsningar i anslutning till att MFA III löper ut.

Avslutningsvis vill utskottet något kommentera en del av de argument som
framförs i motionerna. Beträffande importens länderfördelning kan konstateras
att de västeuropeiska ländernas andel av importen av kläder (volym)
visserligen har ökat under perioden 1979-1983 (jfr s. 9) men att ökningen så
gott som helt är hänförlig till ett land, Portugal. Importen från övriga
västeuropeiska länder har totalt sett i stort utvecklats på samma sätt som
importen från begränsningsländerna exkl. Portugal. Huruvida fortsatta
begränsningar kan upprätthållas gentemot Portugal i ett läge där detta land
har upptagits som medlem i EG är, som har påpekats av kommerskollegium i
industriverkets tekostrukturutredning (se s. 10), en av de viktiga osäkerhetsfaktorerna
för framtiden. Med anledning av det som sägs i motionerna om
frihandel till stöd för u-ländernas utveckling vill utskottet ytterligare
framhålla att Sverige, trots begränsningsavtalen, är det land i världen som
importerar mest kläder per capita både totalt sett och från u-länder. Som
utskottet nyss påpekade i anslutning till behandlingen av motion 1984/
85:1514 (c) bör vidare handelsregleringarna inom ramen för MFA inte
ensidigt ses som ett hinder utan i viss mening också som ett stöd för de
fattigaste u-ländernas export. De begränsningsnivåer som läggs fast inte bara
maximerar, de minimerar också den möjliga exporten.

Ursprungsmärkning

I enlighet med riksdagens beslut (se s. 11) har regeringen låtit utreda
frågan om komplettering av nuvarande regler för ursprungsmärkning av
kläder så att märkningen, med tillämpning av gränsmodellen, kan vara
verkställd vid införseln till landet. I budgetpropositionen anförs att det inte
föreligger skäl att införa en sådan ordning.

I motion 1984/85:1514 (c) hävdas att nuvarande regler för ursprungsmärkning
ger betydande möjligheter att kringgå bestämmelserna. Det är av stor
betydelse för såväl den svenska tekoindustrin som de enskilda konsumenterna
att ursprungsmärkningen sker på ett korrekt sätt, säger motionärerna. De
menar att det finns underlag för att nu införa krav på märkning av kläder vid
införseln till landet enligt den s.k. gränsmodellen. I motionen påyrkas att
riksdagen skall begära förslag härom av regeringen.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att frågan om gränskontrollmodellen
som system för obligatorisk ursprungsmärkning av kläder nu har fått den
ytterligare belysning som riksdagen begärde våren 1982. Till grund för
riksdagens begäran låg ett antagande om att en märkning redan när varorna
införs till landet skulle innebära att kontrollen av att bestämmelserna
efterlevs kunde göras mera effektiv. Med hänsyn härtill är det av särskilt

NU 1984/85:25

intresse att notera vad utredningen har kommit fram till på denna punkt. Som
har framgått av den inledande redovisningen (s. 12) får möjligheterna att
kontrollera att de importerade varorna är märkta bedömas mot bakgrund av
den tullprocedur som tillämpas i Sverige. Det skulle enligt utredningen inte
vara möjligt att nå en heltäckande kontroll. Tullverkets kontroll bedöms
vidare inte kunna utvidgas i någon högre grad utan betydande personaltillskott
och kostnader. Av de upplysningar som kommerskollegium har lämnat
utskottet i frågan har ytterligare framgått att ett - eventuellt medvetet -kringgående av reglerna om ursprungsmärkning sker utanför landets gränser.
Frågan huruvida märkningen skall vara utförd vid gränsen eller vid
saluförandet är från den utgångspunkten av mindre betydelse. Falsk
ursprungsmärkning torde enligt kollegiet mera framgångsrikt kunna bemötas
genom samarbete mellan tullmyndigheterna.

Det är uppenbarligen, konstaterar utskottet, svårt att finna ett system för
ursprungsmärkning som ger konsumenterna garanti för att märkningen har
skett på ett korrekt sätt. Av väsentlig betydelse är emellertid, som sägs i
utredningen, att märkningen i regel faktiskt sker i samband med tillverkningen
och att märkning torde saknas endast i undantagsfall. Vissa, visserligen
mer begränsade, undersökningar har, enligt vad som sägs i budgetpropositionen
(bil. 5 s. 135) gett intrycket att efterlevnaden av bestämmelserna är
god. Utskottet noterar att kontrollen av efterlevnaden enligt vad som sägs i
propositionen kommer att utökas och att kommerskollegium förutsätts
anmäla till regeringen om verket i sin tillsyn finner behov av förändringar.

Med hänsyn till det som här har sagts bör enligt utskottets mening motion
1984/85:1514 (c) i här aktuell del inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

Utskottet övergår så till att behandla den andra fråga som har aktualiserats
när det gäller ursprungsmärkning, nämligen om en utvidgning av systemet till
att omfatta andra varuområden. Riksdagen har, som framgår av redovisningen
i det föregående (s. 11), begärt att regeringen skulle låta utreda för- och
nackdelar med en sådan ordning. Regeringen anmäler emellertid i budgetpropositionen
att den inte anser en särskild utredning i frågan behövlig. Som
skäl anförs oklarhet när det gäller effekterna av en obligatorisk ursprungsmärkning,
behovet av handelspolitiska hänsynstaganden och, ytterst, värnet
om konsumenternas intresse av valfrihet mellan varor till olika pris och
kvalitet.

I motion 1984/85:1514 (c) uttalas att det är anmärkningsvärt att regeringen
inte effektuerar riksdagens beställning om en vidgad ursprungsmärkning.
Något yrkande i denna del framförs emellertid inte.

Med anledning av vad som sägs i propositionen vill utskottet anföra
följande.

Regeringen har redovisat flera skäl som talar mot en utvidgad ursprungsmärkning.
Utskottet finner dessa skäl vägande. Härutöver vill utskottet
framhålla att den snabba internationaliseringen av produktionen dels

NU 1984/85:25

minskar värdet från konsumentsynpunkt av en allmän ursprungsmärkning,
dels försvårar en adekvat märkning. I allt större utsträckning ingår sålunda i
produkter komponenter från många skilda länder. En bil exempelvis
innehåller i regel komponenter från tio-femton olika länder. Den viktigaste
delen i en produkt, t.ex. en kompressor i ett kylskåp, kan mycket väl vara
från ett annat land än det där produkten sammansätts. För slutförbrukaren
kan det vara av mindre intresse att känna till sammansättningslandet än
tillverkningslandet för den viktiga komponenten. I vissa fall kan ett
angivande av sammansättningslandet t.o.m. vara vilseledande för konsumenten.

Den ökade internationaliseringen av produktionsprocessen har också lett
till att ett allmänt märkningstvång skulle bli mera svårgenomförbart än
tidigare. En sådan ursprungsmärkning skulle ge upphov till högre kostnader,
som till stor del skulle belasta konsumenterna.

De nämnda faktorerna har minskat värdet av en allmän ursprungsmärkning.
Det framstår numera som uppenbart att de positiva effekterna av en
sådan märkning inte kan överväga de negativa handelspolitiska konsekvenser
som en sådan reform skulle innebära.

Utbildningsfrågor m. m.

Välutbildade och skickliga yrkesarbetare, tekniker, produktutvecklare,
formgivare, tjänstemän och företagsledare är ett livsvillkor för tekoindustrin,
sägs i motion 1984/85:2624 (s). En utbyggnad av tekoutbildningen på
samtliga nivåer behövs. På mellannivå - när det gäller arbetsledare,
vävlagare, maskinreparatörer m. m. - saknas i nuläget i stort sett utbildning,
anför motionärerna. De anser att regeringen snabbt måste vidta åtgärder i
syfte att denna fråga skall lösas. Utbildningen för tekoindustrins behov
berörs också i motion 1984/85:2711 (fp). Där pekas bl. a. på det stora behovet
av ersättningsrekrytering på alla nivåer i företagen och understryks utbildningens
betydelse som medel för omställning och förnyelse. I motionen
påyrkas att riksdagen genom ett tillkännagivande skall ansluta sig till det som
i motionen sägs om förbättrad tekoutbildning i Borås.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en väl utbyggd utbildning,
som fortgående anpassas till den produktionstekniska och marknadsmässiga
utvecklingen, är av synnerligen stor betydelse för tekoindustrins möjligheter
att producera konkurrenskraftigt. Angeläget är naturligtvis också att utbildningsinsatser
sätts in för att de rekryteringssvårigheter som under senare tid
har varit utmärkande för branschen skall minska. Av ett frågesvar som
arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon nyligen lämnade i riksdagen (se
s. 13 f.) framgår hur utbildningen för tekoindustrins behov på olika sätt
främjas. I tillägg härtill vill utskottet erinra om att industriverket inom ramen
för branschprogrammet för tekoindustrin finansierar vissa utbildningsinsatser
som inte kan tillgodoses inom det reguljära utbildningsväsendet.

NU 1984/85:25

Ytterligare kan pekas på vad som anförs i budgetpropositionen (bil. 10
s. 276 f.) beträffande textil- och konfektionstekniklinjen vid högskolan i
Borås. Denna linje inrättades den 1 juli 1983 och kommer vid utgången av
budgetåret 1984/85 att ha ersatt flertalet av de grundläggande kurser som har
anordnats eller i dag bedrivs vid det landstingskommunala Textilinstitutet i
Borås. Institutet kommer att avvecklas den 30 juni 1985. F. n. är textil- och
konfektionstekniklinjen inriktad mot tillverkning och produktutformning.
För att en merkantil inriktning skall möjliggöras har regeringen i budgetpropositionen
föreslagit att antalet nybörjarplatser på linjen ökas med 15. Inom
ramen för ett produktionstekniskt centrum för tekoindustrin av det slag som
planeras i Borås (se vidare nedan) torde också utbildningsmöjligheter ges
som skulle kunna tillgodose motionärernas önskemål.

Med hänsyn till det nu sagda finner utskottet att någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionerna 1984/85:2624 (s) och 1984/
85:2711 (fp) i nu berörda delar inte är erforderlig.

I motion 1984/85:2624 (s) anförs att tekoföretagen har ett stort behov av
teknologisk förnyelse för att deras konkurrenskraft skall kunna bibehållas
och förstärkas. Olika förslag till åtgärder i detta syfte anges. De resurser för
utbildnings- och utvecklingsinsatser som redan finns i Borås och dess omnejd
borde samordnas och tas till vara systematiskt. Utvecklingen av ny teknik
borde följas upp. Den nya tekniken borde vidare praktiskt prövas på stället.
De anställda borde ges möjlighet till en utbildning och vidareutbildning som
utgör komplement till den linjebundna och reguljära utbildningen vid
högskola och gymnasium. I motionen omnämns bildandet av ett särskilt
centrum med bl. a. nu nämnda uppgifter. Det föreslagna centrumet skulle
samarbeta med Textilforskningsinstitutet (TEFO) i Göteborg.

Utskottet erinrar om att industriminister Thage G. Peterson i proposition
1983/84:107 om forskning (bil. 9 s. 19 f.) starkt underströk betydelsen av
fortsatt teknikutveckling inom tekoindustrin. Det var, anförde han, ett
överlevnadsvillkor för denna industri i Sverige att tekotekniken utvecklades.

I propositionen hade medel beräknats för att STU i samarbete med
industriverket skulle kunna öka insatserna för produktutveckling och
produktionsteknisk utveckling inom konfektionsindustrin. En del av dessa
insatser borde ske vid TEFO, anförde industriministern. Detta skulle bl. a.
därigenom kunna få möjlighet att utvecklas till ett konfektionstekniskt
kunskapscentrum.

Utskottet har inhämtat att länsstyrelsen och utvecklingsfonden i Älvsborgs
län sommaren 1984 uppdrog åt verkställande direktören för TEFO att
utarbeta ett förslag till ett produktionstekniskt centrum i Borås. De riktlinjer
som angavs i uppdraget låg helt i linje med vad som förespråkas i motion
1984/85:2624 (s). Ett preliminärt förslag har presenterats i början av år 1985.
Riktpunkten är att driften av vissa verksamheter vid ett sådant centrum skall
kunna starta under sommaren 1985.

NU 1984/85:25

Ett produktionstekniskt centrum för tekoindustrin i Borås med nära
anknytning till TEFO enligt vad som har sagts i det föregående skulle enligt
utskottets mening kunna fylla en viktig roll som katalysator för ny teknik och
nya impulser till tekoindustrin. Tillkomsten av ett sådant centrum skulle ligga
i linje också med intentionerna i den nämnda propositionen, vilka riksdagen
har ställt sig bakom. Det skulle vidare ansluta väl till de överväganden som
har redovisats av industriverket (se s. 6 f.) när det gäller åtgärder för teknisk
utveckling och teknikspridning inom tekoindustrin.

Mot här angiven bakgrund finner utskottet att riksdagen inte behöver göra
något uttalande i denna fråga. Motion 1984/85:2624 (s) avstyrks således i här
aktuell del.

Också i motion 1984/85:2711 (fp) uppmärksammas behovet av teknisk
förnyelse och utveckling inom tekoindustrin. I motionen framhålls särskilt
att en teknisk upprustning behöver ske av den maskinpark som högskolan i
Borås skall överta från Textilinstitutet. Upprustningen kostnadsberäknas till
ca 5 milj. kr. Motionären yrkar att riksdagen genom ett tillkännagivande till
regeringen skall ansluta sig till det som i motionen sägs om maskinell
upprustning i Borås. I motion 1984/85:2710 av samme motionär påyrkas att
riksdagen beslutar att den nämnda maskinella upprustningen skall finansieras
med medel från industriverkets samlade anslag.

Med anledning av dessa motioner vill utskottet anföra följande. Utskottet
har inhämtat att det planerade produktionstekniska centrumet i Borås avses
nära samarbeta med högskolan i Borås. Det skulle också lokaliseras i nära
anslutning till högskolans institution för textil och konfektion. Ett ömsesidigt
utnyttjande av lokaler, utrustning och personal förutses komma att ske. 1 den
mån medelsbehovet för den maskinella upprustning som uppmärksammas i
motion 1984/85:2711 (fp) inte kan täckas via de ordinarie utbildningsanslagen
torde det, enligt vad utskottet har erfarit, kunna öppnas möjligheter till
viss finansiering inom ramen för det här nämnda samarbetet.

Med hänvisning till det nu sagda avstyrker utskottet motion 1984/85:2710
(fp). Något sådant uttalande om behovet av maskinell upprustning i Borås
som begärs i motion 1984/85:2711 (fp) anser utskottet inte att riksdagen
behöver göra. Även detta yrkande avstyrks sålunda.

Skinnindustrin

Motion 1984/85:449 (s) går ut på att åtgärder måste vidtas för att svensk
skinnindustri skall kunna överleva. Detta sägs vara angeläget från beredskapssynpunkt.
Skinnindustrin borde föras in under ÖEF:s överinseende och
få stöd på samma villkor som tekobranschen i övrigt. Stödbeställningar borde
göras så att en viss branschstorlek kan garanteras. Utbildningsinsatser borde
också sättas in. Motionärerna önskar att riksdagen skall ge regeringen till
känna att så bör ske.

Som har framgått av den inledande redovisningen (s. 16 f.) har den

NU 1984/85:25

svenska produktionen av skinnkonfektion minskat drastiskt under den
senaste tioårsperioden. Situationen har uppmärksammats i motioner vid ett
flertal tillfällen och bl. a. föranlett riksdagen att begära en särskild utredning
om den svenska skinn- och läderindustrins framtida dimensionering och om
en beredskapsplan för industrin m. m.

Resultatet av utredningsarbetet redovisades och kommenterades i proposition
1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin (se s. 15). Behovet av att
en produktionskapacitet i fråga om arbetshandskar tryggas uppmärksammades
i propositionen men i övrigt föranledde utredningsförslagen inga
särskilda åtgärder från regeringens eller riksdagens sida. Förbättrade
överlevnadsmöjligheter för branschen genom importbegränsande åtgärder
påyrkades härefter i en motion våren 1983 men fick inte stöd av riksdagen,
som dock sade sig förutsätta att regeringen noga följde importutvecklingen
för skinnkläder.

I den nu aktuella motionen är försörjningstrygghet huvudargument för de
åtgärder till stöd för skinnindustrin som påyrkas. I denna fråga vill utskottet
erinra om att ÖEF inom ramen för programplaneringen inom det ekonomiska
försvaret har programansvar för programmet Beklädnad m. m. Programmet
omfattar frågor om försörjningen inte bara med beklädnadsvaror utan
också övriga textil-, läder- och skinnvaror. Skinnkläder faller således redan i
princip inom ÖEF:s ansvarsområde. Genom beredskapslån kan ÖEF köpa
beredskapstjänster som t. ex. upprätthållande av produktionskapacitet. I
stället för eller i kombination med sådana lån kan beredskapsgaranti lämnas.
ÖEF disponerar också - under anslaget Beredskapslagring och industriella
åtgärder- medel för åtgärder syftande till att försörjningstryggheten på bl. a.
beklädnadsområdet skall kunna tryggas.

Enligt vad utskottet har inhämtat utgår f. n. inget stöd till skinnindustrin
inom ramen för programmet Beklädnad m. m. Något behov av åtgärder
anses från ÖEF:s utgångspunkter inte föreligga. Vad speciellt gäller arbetshandskar
följs utvecklingen kontinuerligt. Produktionen bedöms i ett
krisläge kunna tryggas framför allt genom omställning av produktionskapacitet
inom lädersömnadsindustrin och genom ökad skiftgång.

Med anledning av det som i motionen sägs om behovet av utbildning för att
kunnandet inom branschen skall kunna bibehållas vill utskottet hänvisa till
det frågesvar i ämnet som utbildningsministern nyligen lämnade i riksdagen
(se. s 17). Av svaret framgick att särskild utbildning för skinnindustrin finns
inom gymnasieskolans ram i en omfattning som i förhållande till branschens
storlek torde vara väl avvägd. Liksom utbildningsministern vill utskottet
betona vikten av den utbildning som sålunda äger rum vid den s.k.
skinnskolan i Malung och vikten av att denna utbildning fortlöpande
anpassas till branschens behov.

Med hänsyn till det nu sagda finner utskottet inte att någon åtgärd från
riksdagens sida i enlighet med förslagen i motion 1984/85:449 (s) är
erforderlig. Med anledning av vad som i motionen sägs om utvecklingen

NU 1984/85:25

inom skinnindustrin vill utskottet dock anföra följande.

Utskottet finner det av värde att kunnande och produktionskapacitet för
framställning av skinnkläder finns inom landet. Produktions- och sysselsättningsutvecklingen
inom skinnbranschen visar att denna uppenbarligen
befinner sig i en svår situation. Industriverkets prognos över utvecklingen i
ett kortare perspektiv (se s. 17) pekar på en fortsatt nedgång. Importkonkurrensen
är stark, lönsamheten svag och behovet av teknisk förnyelse stort. När
det gäller effektivitetsbefrämjande och marknadsutvecklande åtgärder erinrar
utskottet om att skinnindustrin får stöd via industriverkets branschprogram
för tekoindustrin på samma villkor som andra tekoföretag. Enligt vad
utskottet har inhämtat lämnade industriverket under budgetåret 1983/84
bidrag på sammanlagt 1,4 milj. kr. till skinnindustrin inom ramen för detta
branschprogram. På motsvarande sätt omfattas skinnindustrin också av det
arbetsmarknadspolitiska stöd till tekobranschen som utgår i form av
äldrestöd.

Det nu sagda innebär sålunda att såväl de industri- och arbetsmarknadspolitiska
som de försörjningsberedskapspolitiska åtgärderna till stöd för
tekobranschen står öppna också för skinnindustrin. Några åtgärder härutöver
riktade särskilt mot denna bransch vill utskottet inte förorda.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin
att riksdagen med bifall till proposition 1984/85:100 bilaga 14 punkt
B 11 och med avslag på motion 1984/85:1514 yrkande 1, motion
1984/85:2623 yrkande 10 samt motionerna 1984/85:2788 och 1984/
85:2792 till Industripolitiska åtgärder för tekoindustrin för budgetåret
1985/86 anvisar ett reservationsanslag av 96 300 000 kr.,

2. beträffande treårsprogram för tekoindustrin

att riksdagen avslår motion 1984/85:1514 yrkande 2 och motion
1984/85:2624 i ifrågavarande del,

3. beträffande globalkontingentsystem

att riksdagen avslår motion 1984/85:1514 yrkande 4,

4. beträffande avveckling av importregleringar

att riksdagen avslår motion 1984/85:151.0 yrkande 1 och motionerna
1984/85:2064 och 1984/85:2637,

5. beträffande ursprungsmärkning av kläder enligt gränsmodellen
att riksdagen avslår motion 1984/85:1514 yrkande 3,

6. beträffande utvidgad ursprungsmärkning av kläder

att riksdagen med anledning av proposition 1984/85:100 bilaga 5 i
ifrågavarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

NU 1984/85:25

7. beträffande utbildning

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2624 och 1984/85:2711,
båda i ifrågavarande del,

8. beträffande produktionstekniskt centrum

att riksdagen avslår motion 1984/85:2624 i ifrågavarande del,

9. beträffande maskinell upprustning i Borås

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2710 och 1984/85:2711,
den sistnämnda i ifrågavarande del,

10. beträffande skinnindustrin

att riksdagen avslår motion 1984/85:449.

Stockholm den 16 april 1985

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Erik Hovhammar (m), Lennart Pettersson
(s), Rune Jonsson (s), Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Christer
Eirefelt (fp), Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Sivert Andersson
(s), Ivar Franzén (c), Lars Ahlström (m), Per-Ola Eriksson (c), Sylvia
Pettersson (s) och Oswald Söderqvist (vpk).

Reservationer

1. Inriktningen av de industripolitiska stödåtgärderna

Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Christer Eirefelt (fp), PerRichard
Molén (m), Ivar Franzén (c), Lars Ahlström (m) och Per-Ola
Eriksson (c) anser att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med
”Utskottet vill” och slutar med ”därför fullföljas” bort ha följande lydelse:
Regeringens förslag till medelsanvisning under anslaget Industripolitiska
åtgärder för tekoindustrin innebär en ytterligare ökning av det selektiva
stödet till tekobranschen. Utskottet anser, med instämmande i vad som
anförs i motion 1984/85:2623 (m), att ett sådant stöd leder till snedvridning av
konkurrensen mellan företagen. Den industripolitiska verksamheten på
tekoområdet bör i stället inriktas på generellt verkande, konkurrensneutrala
åtgärder. Utvecklingen under de senaste åren visar också, som framhålls i
motion 1984/85:2792 (fp), att behovet av selektiva industripolitiska åtgärder
för tekoindustrin har minskat. En relativ förbättring av branschens konkurrensläge
har nu inträtt, en viss omstrukturering har skett och flera exempel på
företag som har kunnat skaffa sig framgångsrika nischer kan anföras.

NU 1984/85:25

2. Anslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin (mom. 1)

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per-Richard Molén och Lars Ahlström
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet
tillstyrker” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

I konsekvens med det nyss sagda bör såväl de s. k. branschfrämjande
åtgärderna som rationaliseringslånen snarast avvecklas. Medel för dessa
ändamål bör således inte anvisas för nästa budgetår. Utskottet tillstyrker
därmed yrkandet härom i motion 1984/85:2623 (m) och avstyrker regeringens
förslag om medelsanvisning. Utskottet föreslår att kostnaderna för redan
gjorda åtaganden får täckas från anslaget B 12, Branschfrämjande åtgärder.
Riksdagen bör göra ett särskilt uttalande härom till regeringen.

Resonemangen i motion 1984/85:2792 (fp) ligger i och för sig i linje med
utskottets ställningstagande, men yrkandet om anslagsminskning är enligt
utskottets mening inte tillräckligt långtgående. Motionen avstyrks därför
liksom motionerna 1984/85:1514 (c) och 1984/85:2788 (m), den förra i här
aktuell del. Med anledning av de sistnämnda motionerna vill utskottet erinra
om att riksdagen år 1983 biföll ett motionsyrkande från moderata samlingspartiet
om en mjukare nedtrappning av äldrestödet än som föreslagits av
regeringen.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande anslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2623 yrkande 10 avslår
proposition 1984/85:100 bilaga 14 punkt B 11, motion 1984/
85:1514 yrkande 1 och motionerna 1984/85:2788 och 1984/85:2792.

3. Anslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin (mom. 1)

Ivar Franzén (c) och Per-Ola Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet
tillstyrker” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till den kritiska inställning till selektivt industripolitiskt stöd
som utskottet här har gett uttryck för har utskottet inget att invända mot att
anslaget till branschfrämjande insatser för tekoindustrin reduceras med 29
milj. kr. på det sätt som föreslås i motion 1984/85:1514 (c). En sådan
minskning skulle också ligga i linje med förslaget och motiveringen härför i
motion 1984/85:2788 (m). En så långtgående reducering av anslaget på de
grunder som föreslås i motionerna 1984/85:2623 (m) och 1984/85:2792 (fp)
kan utskottet emellertid inte ställa sig bakom. När det gäller inriktningen av
det selektiva branschstödet ansluter sig utskottet till bedömningen i motion
1984/85:1514 (c) att insatserna i första hand skall avse exportfrämjande
åtgärder.

NU 1984/85:25

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande anslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin
att riksdagen med anledning av proposition 1984/85:100 bilaga 14
punkt B 11, med bifall till motion 1984/85:1514 yrkande 1, med
anledning av motion 1984/85:2788 och med avslag på motion
1984/85:2623 yrkande 10 och motion 1984/85:2792 till Industripolitiska
åtgärder för tekoindustrin under budgetåret 1985/86 anvisar
ett reservationsanslag av 67 300 000 kr.

4. Anslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin (mom. 1)

Christer Eirefelt (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet
tillstyrker” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

När det gäller takten i avvecklingen av det selektiva industripolitiska
stödet till tekoindustrin tillstyrker utskottet förslaget i motion 1984/85:2792
(fp) om en minskning av anslaget med 48,3 milj. kr. i förhållande till
regeringens förslag. Det innebär att inga medel alls beräknas för rationaliseringslån
och att de branschfrämjande åtgärderna reduceras med 23,3 milj. kr.
Även om utskottet delar den negativa uppfattning om branschstödet som
kommer till uttryck i motion 1984/85:2623 (m) anser utskottet att en total
avveckling av stödet redan fr. o. m. nästa budgetår, vilket föreslås i motionen,
skulle kunna få besvärande konsekvenser för de berörda företagen.
Motionsyrkandet avstyrks därför, liksom motionerna 1984/85:1514 (c) och
1984/85:2788 (m), den förra i här aktuell del.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande anslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin
att riksdagen med anledning av proposition 1984/85:100 bilaga 14
punkt Bil, med bifall till motion 1984/85:2792 och med avslag på
motion 1984/85:1514 yrkande 1, motion 1984/85:2623 yrkande 10
och motion 1984/85:2788 till Industripolitiska åtgärder för tekoindustrin
för budgetåret 1985/86 anvisar ett reservationsanslag av
48 000 000 kr.

5. Treårsprogram för tekoindustrin (mom. 2)

Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Christer Eirefelt (fp), PerRichard
Molén (m) och Lars Ahlström (m) anser att den del av utskottets
yttrande på s. 20 som börjar med ”Liksom motionärerna” och slutar med
”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till det som utskottet i det föregående har anfört beträffande
det selektiva industripolitiska stödet till tekoindustrin finner utskottet inte
anledning att stödja de önskemål om treårsram för denna del av det statliga

NU 1984/85:25

åtgärdsprogrammet som framförs i motionerna 1984/85:1514 (c) och 1984/
85:2624 (s). Utskottet kan dock ansluta sig till den grundläggande tankegången
i motionerna att det för tekoindustrin är av största betydelse att ha en god
framförhållning. Företagen bör få besked om vilka villkor som gäller för
samhällets insatser för en längre period än det närmaste året. Vad som nu
sagts bör beaktas i anslutning till den omprövning av tekopolitiken som
utskottet förordar i det följande (s. 34). Något särskilt uttalande härom av
riksdagen finner utskottet inte erforderligt.

6. Treårsprogram för tekoindustrin (mom. 2)

Ivar Franzén (c) och Per-Ola Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Med
hänsyn” och slutar med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till det nu sagda bör regeringen i enlighet med vad som begärs i
motion 1984/85:1514 (c) lägga fram förslag om ett treårsprogram för
tekoindustrin avseende åren 1986/87-1988/89. Utskottet föreslår att riksdagen
genom ett särskilt uttalande ger regeringen detta till känna som sin
mening. Därigenom skulle också önskemålen i motion 1984/85:2624 (s) bli
tillgodosedda. Ett sådant beslut skulle även ligga i linje med resonemangen i
motion 1984/85:2788 (m).

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande ireärsprogram för tekoindustrin

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1514 yrkande 2 och
motion 1984/85:2624 i ifrågavarande del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Globalkontingentsystem (mom. 3)

Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m). Christer Eirefelt (fp), PerRichard
Molén (m) och Lars Ahlström (m) anser att den del av utskottets
yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet erinrar” och slutar med ”sin
export” bort ha följande lydelse:

Utskottet anför i ett följande avsnitt (s. 34) kritiska synpunkter av
övergripande art när det gäller begränsningarna av handeln på tekoområdet.
Mot den bakgrund som där anges kan utskottet inte ansluta sig till förslaget i
motion 1984/85:1514 (c) om prövning av ett globalkontingentsystem som
alternativ till nuvarande ordning för importbegränsning. Ett sådant system
skulle innebära en skärpning av begränsningarna. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om att tanken på ett globalsystem redan tidigare bestämt har
avvisats från moderata samlingspartiets och folkpartiets sida.

NU 1984/85:25

8. Globalkontingentsystem (mom. 3)

Ivar Franzén (c) och Per-Ola Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”motion 1984/85:1514 (c)” bort ha följande lydelse:

Sverige har sökt reglera lågprisimporten av tekovaror med stöd av
multifiberavtalet. Det har skett till priset av en ökande import, nedläggning
av företag, friställning av anställda, sänkt försörjningsberedskap och regionala
problem. MFA har uppenbarligen inte räckt till för att lösa dessa
problem.

I samband med att MFA III löper ut under år 1986 bör, som framhålls i
motion 1984/85:1514 (c), nya vägar sökas för att komma till rätta med den
marknadsstörande tekoimporten. Närmast till hands ligger att pröva möjligheterna
att införa ett system med globalkontingenter i stället för de bilaterala
begränsningsavtal som nu tillämpas. Enligt utskottets mening har övertygande
argument mot en sådan ordning inte anförts i kommerskollegiets
utredningar i frågan. Utskottet tillstyrker sålunda motionen i här aktuell del.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande globalkontingentsystem

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1514 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Avveckling av importregleringar (mom. 4)

Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Christer Eirefelt (fp), PerRichard
Molén (m) och Lars Ahlström (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 22 med ”Utskottet
erinrar” och slutar på s. 23 med ”möjliga exporten” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först understryka att en väsentlig förutsättning för en
fungerande marknadsekonomi är den fria handeln över gränserna. Ett fritt
internationellt utbyte av varor, tjänster och kapital leder till ökat välstånd för
alla parter.

De importrestriktioner som tillämpas av Sverige för tekoprodukter har
motiverats av den särskilt besvärliga situation som svensk tekoindustri har
befunnit sig i. Enligt utskottets mening är emellertid de argument som anförs
i motionerna 1984/85:1510 (fp), 1984/85:2064 (fp) och 1984/85:2637 (m) till
stöd för en avveckling av handelsrestriktionerna på handelsområdet övertygande.
Importbegränsningarna fyller uppenbarligen inte sitt syfte att hålla
importen nere till förmån för den svenska tekoindustrin, vars produktionsvolym
och hemmamarknadsandel undan för undan har minskat och av allt att
döma kommer att fortsätta att minska. Den uppenbara effekten av importbegränsningarna
gentemot u-länderna är sålunda inte ett ökat produktionsut -

NU 1984/85:25

rymme för svensk tekoindustri utan förbättrade exportmöjligheter för EGoch
EFTA-länderna som, exkl. Portugal, har fritt tillträde till den svenska
marknaden.

De ytterligare invändningar mot importbegränsningarna som anförs i
motionerna är enligt utskottets mening också tungt vägande. Vårt ansvar för
utvecklingen i de fattiga länderna kräver att Sverige i sin handelspolitik på
tekoområdet inte motverkar u-ländernas strävan att bygga upp sina ekonomier.
U-ländernas utvecklingspotential ligger i en fungerande marknadsekonomi
och i en fri internationell handel. Att importbegränsningarna får
sådana fördelningspolitiska effekter till konsumenternas, särskilt barnfamiljernas,
nackdel som beskrivs i motionerna är ytterligare ett skäl till att
handelsrestriktionerna bör avvecklas. De kvantitativa begränsningarna och
tullen i kombination fördyrar väsentligt de tekovaror som säljs i Sverige.

Det finns åtskilliga svenska tekoföretag som visar gott resultat. De har
anpassat sin verksamhet till det höga kostnadsläget i Sverige och till
marknadens krav. Framför allt har stora framgångar nåtts vid export. Detta
måste vara den rätta utvecklingsvägen för svensk tekoindustri. Den kan inte i
längden dölja sig bakom ett gränsskydd och fortsätta att vara beroende av
subventioner. Utskottet erinrar i sammanhanget om att det finns flera
exempel på länder där tekoindustrierna framgångsrikt har fått utvecklas i
enlighet med marknadens krav utan ingripanden från staten. Ytterligare ett
exempel är den grundliga omställningen av schweizisk urindustri utan att
gränsskydd har behövt tillgripas. Som påpekas i motion 1984/85:2637 (m) är
generella ekonomisk-politiska åtgärder såsom t. ex. de upprepade devalveringarna
de enda som har haft en märkbar effekt på svensk tekoindustri. Ett
lägre skattetryck enligt vad som förordas i motioner från moderata samlingspartiets
och folkpartiets sida skulle också ha positiva effekter för tekoindustrin.

Intresset av att u-ländernas internationella marknader breddas och att de
svenska konsumenternas tillgång på billiga produkter kan främjas framhölls i
en reservation från moderata samlingspartiets och folkpartiets sida i näringsutskottets
betänkande hösten 1984 om utrikeshandel (NU 1984/85:2
s. 70 f.). De uppgifter som nu har framkommit om effekten av begränsningspolitiken
på tekoområdet är enligt utskottets mening ytterligare motiv för att
beslut nu skall fattas om avskaffande av handelsrestriktionerna för tekovaror.
Avsikten var ju också från början att MFA skulle ha begränsad
varaktighet och inte innebära en permanent importreglering gentemot
lågprisländerna. Utskottet ansluter sig till förslaget i motion 1984/85:2064
(fp) att avvecklingen av restriktionerna skall ske på ett sådant sätt att den kan
vara slutförd inom en femårsperiod. Detta skulle ge företagen en rimlig
planeringsperiod för omställningen. Väsentligt är emellertid att ett klart och
entydigt beslut nu fattas.

Ett beslut av riksdagen i enlighet med vad utskottet just har förordat skulle
tillgodose de grundläggande syftena med yrkandet i motion 1984/85:2637 (m)

NU 1984/85:25

om förslag till ny tekopolitik. Utskottet erinrar också om att utskottet i det
föregående (s. 30) har ställt sig kritiskt till det selektiva industripolitiska stöd
som utgår via statens industriverk. Utskottets förslag till ställningstagande
från riksdagens sida i nu nämnda avseenden innebär att något krav på förslag
från regeringen om en ny tekopolitik i enlighet med vad som förordas i
motionen inte behöver ställas.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande avveckling av importregleringar

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1510 yrkande 1 och
motion 1984/85:2064 och med anledning av motion 1984/85:2637
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Ursprungsmärkning enligt den s. k. gränsmodellen

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per-Richard Molén och Lars Ahlström
(alla m) anför:

Vi erinrar om att moderata samlingspartiet har motsatt sig införandet av
obligatorisk ursprungsmärkning. Frågan om märkningssystem enligt den
s. k. internmodell som nu tillämpas eller den gränsmodell som regeringen på
riksdagens begäran har låtit utreda och som får stöd i motion 1984/85:1514 (c)
har vi därför inte anledning att lämna synpunkter på. Vi vidhåller den
uppfattning som kom till uttryck i reservation 1 till näringsutskottets
betänkande 1981/82:50 (s. 26). Innebörden av det som där sägs är att den
eftersträvade effekten av en ursprungsmärkning lika väl kan uppnås genom
en ökad satsning på frivillig ursprungskontroll vid importtillfället. Företrädare
för branschen bör träffa överenskommelse om formerna för och omfattningen
av en eventuell ursprungsmärkning.

NU 1984/85:25

Innehåll

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Proposition 1984185:100 2

Motionerna 2

Uppgifter i anslutning till propositionen och motionerna 3

Riksdagens beslut om tekopolitiken våren 1983 3

Vissa utredningar 4

TEKO 84 4

Tekostrukturutredningen 5

Handelspolitiska frågor 7

Multifiberavtalet 7

Globalkontingentsystem 8

Kommerskollegium om vissa utvecklingsfaktorer 10

Utredning inom kommerskollegium om handelspolitiken på

tekoområdet 10

Ursprungsmärkning av kläder 10

Nuvarande bestämmelser 10

Särskilda riksdagsbeslut om ursprungsmärkning 11

Verkställda utredningar 11

Förslag och uttalanden i budgetpropositionen 13

Svar på fråga om utbildning av tekniker för tekoindustrin 13

Skinnindustrin 14

Motion 1984/85:449 14

Tidigare riksdagsbehandling 14

Uppgifter om skinnindustrin 16

Svar på fråga om utbildningen inom skinnindustrin 17

Utskottet 17

Inledning 17

Industripolitisktstöd 18

Handelspolitiska frågor 20

Importregleringar 20

Ursprungsmärkning 23

Utbildningsfrågor m. m 25

Skinnindustrin 27

Hemställan 29

Reservationer 30

1. Inriktningen av de industripolitiska stödåtgärderna (m, c, fp) 30

2. Anslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin (m) 31

NU 1984/85:25 38

3. Anslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin (c) 31

4. Anslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin (fp) 32

5. Treårsprogram för tekoindustrin (m, fp) 32

6. Treårsprogram för tekoindustrin (c) 33

7. Globalkontingentsystem (m, fp) 33

8. Globalkontingentsystem (c) 34

9. Avveckling av importregleringar(m, fp) 34

Särskilt yttrande

Ursprungsmärkning enligt den s. k. gränsmodellen (m)