NU 1984/85:2

Näringsutskottets betänkande
1984/85:2

om utrikeshandelspolitiska frågor
Ärendet

I detta betänkande behandlas, helt eller delvis, nio motioner som rör
frågor om bl. a.
frihandel,

internationaliseringsprocessens effekter,
multinationella företag,
exportzoner,

exportförbud för farliga varor,
tillfällig utförsel av metallskrot,
öststatshandeln.

Sveriges exportråd har inkommit med en skrivelse om pågående aktiviteter
för främjande av öststatshandeln.

Förhandlingschefen vid industridepartementet Sten Niklasson har inför
utskottet lämnat upplysningar i frågor om multinationella företag.

Sammanfattning

Två motioner (m, fp) innehåller förslag till hur Sverige skall agera på olika
områden för att frihandeln skall stärkas och utvidgas. Med motivering att ett
omfattande arbete med detta syfte pågår avstyrks motionerna, som emellertid
får stöd i reservationer (m, c, fp). I en motion (vpk) om minskning av
Sveriges internationella beroende i ekonomisk-politiska frågor uppmärksammas
en viktig aspekt på internationaliseringsprocessen, säger utskottet,
som dock anser (reservation vpk) att motionen inte bör föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida. Utskottet förutsätter med anledning av en
motion (c) att regeringen aktivt deltar i pågående arbete inom FN och OECD
rörande multinationella företag och föreslår också att riksdagen i ett särskilt
uttalande betonar angelägenheten av att Sverige verkar för att de multinationella
företagens verksamhet i ett handelsperspektiv tas upp i GATT.

En motion (c) med förslag om lagstiftning rörande exportförbud för
särskilt farliga, i Sverige förbjudna varor avstyrks, men utskottet uttalar att
ett sådant förbud i vissa fall kan vara motiverat. Utskottet avstyrker
(reservation m) en motion (m) om att exportlicens skall kunna medges för
metallskrot som är avsett att återtas och återanvändas i det licenssökande
företagets egen produktion. En förändring av gällande regler mot friare
handel är önskvärd men förutsätter en liberalisering också i vår omvärld.
Ytterligare motionsyrkanden som avstyrks av utskottet men får stöd i

1 Riksdagen 1984/85.17sami. Nr2

NU 1984/85:2

reservationer gäller exportzoner (m, fp) samt utrikeshandelns länderinriktning
och inrättandet av ett statligt handels- och bytesbolag (vpk).

Motionerna

De motioner som behandlas här är

1983/84:422 av Paul Lestander m. fl. (vpk), vari - med motivering i motion
1983/84:317 - hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om utvidgning av östhandeln,

1983/84:851 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), såvitt gäller hemställan (3 delvis)
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om frihandel ,

1983/84:908 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp), såvitt gäller hemställan (8)
att riksdagen uttalar att Sverige i skilda internationella sammanhang bör
verka för en fri internationell handel och slopande av icke-tariffära handelshinder,
även inom tjänstesektorn,

1983/84:1033 av Birgitta Hambraeus (c) och Pär Granstedt (c), vari
hemställs att riksdagen

1. hos regeringen anhåller om förslag till ratificering av FN:s konvention
för konsumentskydd,

2. hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot export av varor som
är förbjudna i Sverige,

1983/84:1098 av Karin Ahrland (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp),
vari - med motivering i motion 1983/84:1094- hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om seminarier i
Ystad för att uppmärksamma och debattera östförbindelser och östhandeln,

1983/84:1898 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna nödvändigheten av att öka
spridningen av svensk utrikeshandel för att minska det ekonomisk-politiska
utlandsberoendet,

2. hos regeringen hemställer om åtgärder för att bilda ett statligt handelsoch
bytesbolag i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om
åtgärder för att minska det institutionella utlandsberoendet,

1983/84:2022 av Karl Björzén (m) och Anders Andersson (m), vari
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om komplettering av
gällande frihamnsbestämmelser med sikte på inrättande av exportzoner på
strategiskt lämpliga platser i vårt land,

1983/84:2359 av Anita Bråkenhielm (m), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär ändring i kungörelsen om allmänt exportförbud, 1950:324,

NU 1984/85:2

på sådant sätt att företag i tillverkningsindustrin medges tillfällig utförsel för
bearbetning av metallskrot avsett för återtagning och återanvändning i den
egna tillverkningen,

1983/84:2499 av Olof Johansson (c) och Per-Ola Eriksson (c), såvitt gäller
hemställan - med motivering i motion 1983/84:2498 - (2) att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initiativ inom
FN-systemet för att begränsa de stora transnationella företagens negativa
påverkan på världshandeln.

Yrkande 3 i motion 1983/84:851 har i resterande del behandlats i
näringsutskottets betänkande NU 1983/84:40.

Uppgifter i anslutning till motionerna
Frihandel

Den handelspolitiska utvecklingen

Framställningen i det följande om vissa centrala drag i den handelspolitiska
utvecklingen under efterkrigstiden bygger framför allt på bilaga 6 till 1984
års långtidsutredning (SOU 1984:6) De handelspolitiska förutsättningarna
för svensk export under 1980-talet, som har utarbetats av kommerskollegium.

Efterkrigstiden fram till den första hälften av 1970-talet utmärktes av hög
ekonomisk tillväxt och liberalisering av handeln i ett ömsesidigt positivt
samspel. Industriländernas handelspolitik präglades av betydande tullreduktioner
och avveckling av kvantitativa restriktioner. Reglerna för den
internationella handeln drogs upp i det allmänna tull- och handelsavtalet,
GATT. Valutakonvertibilitet infördes. Världsekonomin kännetecknades av
ökad internationalisering, dvs. världshandeln steg snabbare än produktionen.

Under 1970- och 1980-talen har emellertid en handelspolitisk klimatförändring
skett. Vändpunkten kan anges till år 1974, det år då den internationella
recessionen började i den första oljeprishöjningens spår. Sedan dess har
också takten i internationaliseringen av världsekonomin avtagit och under
början av 1980-talet även tillfälligt visat en negativ utveckling. Andra hälften
av 1970-talet kännetecknades av både inflation och låg tillväxt (stagflation)
samt av ökad benägenhet att införa handelssnedvridande ingrepp (den ”nya
protektionismen”).

Icke-tariffära åtgärder är samlingsbegreppet för olika slags ingrepp, andra
än tullar, som påverkar handeln över gränserna. Ett viktigt slag är de direkt
verkande i form av kvantitativa restriktioner, t. ex. importbegränsning eller
importförbud. En annan och svåröverskådlig grupp är interna regleringar,
vilka kan betecknas som indirekt verkande. Hit hör tekniska föreskrifter
avseende varors beskaffenhet m. m., som kan utformas så att de missgynnar

NU 1984/85:2

utländska tillverkare. Även punktskatter, utformade så att de drabbar
importerad vara men inte inhemska substitut, bör nämnas. Ytterligare en
grupp utgörs av försvårande procedurregler, t. ex. formalistiska importlicenskrav,
tidsödande valutatillstånd, omständliga inspektionsförfaranden
och andra byråkratiska hinder. Till icke-tariffära åtgärder i vid mening hör
även subventioner och diskriminerande offentlig upphandling.

Kvantitativa restriktioner har allt oftare införts vid sidan av vad som är
tillåtligt enligt GATT-reglerna. (Enligt GATT: s artikel XIX får ett land vidta
skyddsåtgärder i form av kvantitativa restriktioner eller tullhöjningar om den
egna industrin skadas av en ökande import. Restriktionerna skall avse all
berörd import och vara tillfälliga i syfte att ge tid för anpassning av den
inhemska industrin.) Begränsningar har i stället genomförts i form främst av
s. k. Orderly Marketing Agreements (OMA) och Voluntary Export Restraints
(VER).

På tekoområdet tillämpas det s. k. multifiberavtalet (MFA), som är en i
GATT träffad ramöverenskommelse. Enligt huvudreglerna kan import- och
exportland komma överens om exportbegränsningar. Det första MFA
trädde i kraft år 1974. F. n. gäller MFA III, som löper från början av år 1982
till mitten av år 1986. Sedan MFA började tillämpas har en hela tiden
växande andel av tekoexporten från utvecklingsländer till industriländer
begränsats genom ökad länder- och varutäckning.

Sedan mitten av 1970-talet har användningen av subventioner ökat,
särskilt i Västeuropa. Subventioner har varit vanligast förekommande inom
krisbranscher såsom stål-, varvs- och tekoindustrierna, men i en del länder
har även bilindustrin åtnjutit omfattande stöd. Offentlig upphandling kan
tillämpas så att inhemska tillverkare gynnas och har uppmärksammats i ökad
omfattning på grund av den offentliga sektorns tillväxt, inte minst i
industriländerna. Den relativa betydelsen av diskriminerande upphandling
har sålunda ökat.

Tekniska föreskrifter ökar i omfattning på grund av dels den tekniska
utvecklingen - nya ämnen, tillsatser och konstruktioner -, dels allmänt ökad
medvetenhet om hälso-, miljö- och arbetsrisker. Möjligheterna att utforma
föreskrifter så att de t. ex. missgynnar utländska tillverkare har därigenom
ökat.

Generellt gäller att användningen av icke-tariffära åtgärder förekommer i
större utsträckning i u-landsgruppen än i i-landsgruppen, men också att
användningen på senare tid har ökat bland i-länderna.

Inom flera organisationer som är verksamma på det handelspolitiska
området pågår försök att bekämpa de protektionistiska strömningarna och
att bibehålla ett öppet multilateralt handelssystem. Flera högnivåmöten om
det internationella handelspolitiska och ekonomiska samarbetet i vidare
bemärkelse har avhållits. Sambandet mellan finans- och kreditpolitik å ena
sidan och handelspolitik och världshandelns utveckling å den andra har
därvid alltmera uppmärksammats. När det gäller de handelsbegränsande

NU 1984/85:2

åtgärderna har man i flera av de internationella samarbetsorganisationerna
enats om nödvändigheten av att handelshindren avvecklas så att förutsättningarna
för en ekonomisk återhämtning förbättras.

Detta bekräftades bl. a. vid GATTrs ministerkonferens år 1982, den första
på nio år. I det arbetsprogram som antogs där ingår bl. a. ett åtagande av
länderna att inte vidta eller vidmakthålla åtgärder i strid med GATT och att
söka undvika handelsbegränsande åtgärder i allmänhet. Ett stort antal
tolkningsuttalanden gjordes i särskilda yttranden av medlemsländerna. En
uppföljning av GATT-beslutet skedde bl. a. inom OECD (Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling), vars ministerråd vid sitt möte år
1983 gjorde ett uttalande om bekämpning av protektionismen och avveckling
av handelshindren (s. k. roll-back).

Vid UNCTAD VI (FN:s sjätte konferens för handel och utveckling) år
1983 enades konferensen om ett uttalande mot protektionism och om vikten
av att den bekämpas. I-länderna åtog sig att undvika införande av nya
handelshinder och att regelbundet se över de hinder som finns i syfte att
avskaffa dem. Den svenska regeringen har utarbetat ett arbetsprogram i nio
punkter för att följa upp resultatet av UNCTAD VI.

Vid OECD:s ministerrådsmöte år 1984 fattades beslut om att tullsänkningarna
enligt den s. k. Tokyo-rundan skulle tidigareläggas ett år och att man
skulle verka för en ny GATT-runda. Ett genomförande av det arbetsprogram
som antogs av GATT år 1982 ansågs böra vara det första steget på vägen mot
en sådan ny förhandlingsrunda om världshandeln. Det överenskoms också
att genomgångar sektorsvis skulle ske i OECD-.s handelskommitté för att
belysa möjligheterna till gemensamma liberaliseringsåtgärder.

Sveriges linje i det internationella samarbetet

Sverige verkar aktivt för att protektionismen skall motverkas och för att
frihandeln och det multilaterala frihandelssystemet skall stärkas. Det kan
illustreras med följande uttalanden av statsrådet Mats Hellström i årets
budgetproposition (prop. 1983/84:100 bil. 5 s. 104 och 106):

Ett väsentligt mål för den svenska handelspolitiken är att främja en

öppen internationell handel och att verka för en ökad respekt för det
internationella regelsystemet. De senaste årens negativa ekonomiska utveckling
har utsatt det internationella handelssystemet för stora påfrestningar.
Detta gör försvaret för en öppen världshandel desto mer angeläget. En
protektionistisk utveckling skulle menligt motverka den uppgång i den
internationella ekonomin som nu kan skönjas.

Inom bl. a. GATT och OECD pågår verksamhet i syfte att slå

vakt om och vidareutveckla det öppna, multilaterala handelssystemet. F. n.
arbetar man på att försöka avveckla protektionistiska åtgärder för att
underlätta den återhämtning av världsekonomin som är så nödvändig. Jag
anser det väsentligt att Sverige spelar en aktiv roll i denna process. För att
dessa ansträngningar skall få avsedd effekt är det dock nödvändigt att de inte

NU 1984/85:2

motverkas av nya protektionistiska ingrepp och att de vidgas till att omfatta
också mer långsiktigt förtroendeskapande åtgärder och på sikt nya multilaterala
liberaliseringsförhandlingar.

Vissa svenska importbegränsningar, m. m.

På textilområdet har Sverige, i likhet med de flesta andra industriländer,
bilaterala begränsningsavtal med textilexporterande länder. Sverige har f. n.
sådana avtal med 16 länder. I tillämpliga fall har avtalen ingåtts inom ramen
för multifiberavtalet (se s. 4). En utvärdering av det nuvarande skyddssystemet
på tekoområdet skulle enligt budgetpropositionen år 1984 (prop.
1983/84:100 bil. 5 s. 118) ske när det samlade resultatet av pågående
omförhandlingar av vissa avtal förelåg. Denna utvärdering görs nu.

Sverige införde i mars 1984 en unilateral importbegränsning för vissa
tekovaror från Turkiet. Sedan år 1968 har vidare en unilateral begränsning
för vissa textilvaror gällt mot Taiwan. Därefter har även importen av sytråd
med ursprung i Taiwan begränsats unilateralt.

Vissa kvantitativa begränsningar har också införts för importen från
statshandelsländerna. Begränsningarna gäller främst textilier, skor och
hushållsporslin. Begränsningarna fastslås med undantag för Sovjetunionen i
de s. k. årsprotokoll som upprättas i samband med de årliga handelsöverläggningarna.
För Sovjetunionen fastställs de ensidigt på svensk sida. Dessutom
finns övervakningslicenser för ett antal andra känsliga varor, bl. a. kemikalier
och vissa metallhalvfabrikat.

Förutom vid import från statshandelsländerna gäller licenstvång också för
vissa textilvaror som har sitt ursprung i annat land än EG- och EFTA-länder
med undantag av Grekland, Spanien och Portugal. Genom detta övervakningssystem
- som alltså inte är förenat med begränsningar - kan importen av
tekovaror följas.

Den s. k. globalkontingent för gummistövlar och gummikängor som sedan
år 1977 gällde för länder utanför EG och EFTA avvecklades vid årsskiftet
1984. Likaså slopades en bilateral kvotering av japanskt hushållsporslin per
den 1 april 1984. Vissa begränsningar i importen från Tjeckoslovakien har
avskaffats med verkan från den 1 januari 1985.

Gränsskydd upprätthålls för jordbruksprodukter.

Svar på interpellation om handelshinder gentemot u-länderna

Statsrådet Mats Hellström besvarade i riksdagen den 24 januari 1984 (RD
1983/84:66 s. 85) en interpellation (1983/84:51) av Ingrid Sundberg (m) om
åtgärder mot handelshinder gentemot u-länderna. I interpellationen frågades
vilka åtgärder regeringen i praktiken hade vidtagit för att motarbeta
uppkomsten av nya handelshinder gentemot dessa länder och för att
genomföra uppföljningsprogrammet från UNCTAD VI. Vidare frågades om
regeringen aktivt skulle verka för att svenska, icke-tariffära handelshinder

NU 1984/85:2

gentemot u-länderna undanröjdes.

I svaret redogjorde statsrådet inledningsvis för hur den långdragna
ekonomiska krisen har drabbat alla länder och lett till stagnerande ekonomisk
tillväxt, i vissa fall minskande produktion och världshandel och
tilltagande protektionism. Han anförde vidare att effekterna av de åtgärder
som har vidtagits eller planeras för att skydda egna marknader hotar att slå
igenom just i ett läge då ett friare marknadstillträde skulle vara som mest
betydelsefullt för att den uppgång i den internationella konjunkturen som
kan skönjas skall bli stabil och varaktig. U-länderna måste, underströk han,
sälja sina varor framför allt till i-länderna för att kunna betala sina skulder till
i-länder och för att få en ökad ekonomisk tillväxt. I-länderna måste kunna
sälja sina varor även till u-länderna för att vitalisera sina ekonomier.

Statsrådet erinrade härefter om sin i FN:s andra utskott framförda vädjan
till både i-länder och u-länder att, i insikten om det ökade inbördes
sambandet mellan i- och u-landsekonomierna, stoppa alla planer på att vidta
nya protektionistiska åtgärder. Härvid hade också betonats att även en
begränsad avveckling av handelshinder skulle kunna få en betydelsefull och
behövlig förtroendeskapande effekt. På sikt var det nödvändigt att i en ny
global förhandlingsomgång fortsatt försöka avveckla existerande handelshinder.
Dessa uppfattningar hade regeringen gett uttryck för såväl i GATT,
OECD och EFTA som i de många samtal som hade förts med enskilda länder
om den handelspolitiska utvecklingen. I dessa sammanhang hade u-ländernas
problem särskilt tagits upp. Statsrådet erinrade vidare om att särskilda
ansträngningar hade gjorts från svensk sida vid UNCTAD VI att nå fram till
en överenskommelse i frågan om protektionism och avveckling av handelshinder
som skulle bli så långtgående som möjligt. Detta var, framhöll han, en
viktig punkt i regeringens uppföljningsprogram vilken också hade aktualiserats
vid olika kontakter med handelsansvariga ministrar i såväl i-länder som
u-länder.

I interpellationssvaret redovisades härefter de hinder mot u-landshandeln
som Sverige har satt upp och som numera i stort gäller endast teko- och
jordbruksområdena. Statsrådet anförde:

Trots att Sverige erbjuder en förhållandevis öppen marknad fortsätter
dock våra ansträngningar tillsammans med våra handelspartner att ytterligare
avveckla existerande handelshinder enligt de åtaganden vi gjort i olika
internationella organisationer. Som ett led i denna strävan kommer vi att
verka för en tidigareläggning av de tullsänkningar som överenskommits i
MTN. Dessa ansträngningar skall ses mot bakgrund bl. a. av att 80 å 85 % av
Sveriges import från u-länder i dag är tullfri. Sverige är berett att på sikt
sträva efter att skapa utrymme för en import av socker från u-länderna
svarande mot 10-15 % av konsumtionsbehovet. Då den nuvarande produktionen
av socker ger underlag för från regionalpolitiska synpunkter värdefulla
arbetstillfällen måste hänsyn härtill tas när det gäller den takt i vilken detta
importutrymme kan stå till förfogande, som jag uttalat tidigare. Vi har från
årsskiftet avvecklat globalkvoten på gummistövlar. Vi avser, som framgår av
vårt niopunktsprogram för uppföljning av UNCTAD VI, att i samband med

NU 1984/85:2

den regelbundna granskningen vart femte år som skall göras av vårt
preferenssystem, också överväga vad som kan göras med de handelshinder
som inte består av tullar. Jag vill i det sammanhanget erinra om att många av
dessa handelshinder, t. ex. hälsobestämmelser och sanitära bestämmelser, är
av sådan karaktär att de ofta inte kan avvecklas utan snarare - såsom också
sker i GATT - genom multilaterala förhandlingar harmoniseras så att de
utgör ett så litet hinder för handeln som möjligt.

I interpellationssvaret redovisades också hur Sverige multilateralt och
bilateralt följer upp övriga punkter i niopunktsprogrammet efter UNCTAD
VI. Det gäller bl. a. frågan om ökade resurser till International Trade Center,
arbetet i den expertgrupp som avses utreda frågan om stabilisering av
u-ländernas exportintäkter på råvaruområdet samt fortsatt och ökad finansiering
genom Internationella valutafonden (IMF).

Frågan om avveckling av handelshinder har, sade statsrådet Hellström
avslutningsvis, såväl ett korttids- som ett långtidsperspektiv. På kort sikt
hade en rad smärre åtgärder stor betydelse för att vända en protektionistisk
trend genom att vara förtroendeskapande och minska misstron mellan
handelsnationerna. Sådana åtgärder borde dock för att bli trovärdiga ses som
förberedelser för mer genomgripande förhandlingar för att liberalisera
handeln multilateralt. I diskussionerna om en eventuell global GATT-runda
övervägdes bl. a. hur man inom ramen för en sådan runda skulle kunna
förhandla om avskaffande av hinder för handeln mellan u-länder och
i-länder. Tanken på en ny GATT -runda hade stöd från Sverige, som ansåg att
det var helt nödvändigt att man i sådana eventuella förhandlingar med
prioritet tog itu med de svåra handelspolitiska problem flertalet u-länder
brottades med.

I proposition 1984/85:29 om ändring i lagen (1977:975) med tulltaxa, m. m.
har förslag nyligen lagts fram om en sådan tidigareläggning av de tullsänkningar
i MTN - dvs. de multilaterala handelsförhandlingar inom GATT som
avslutades vid halvårsskiftet år 1979 - vilka aviserades i interpellationssvaret.

I propositionen (s. 122) anför statsrådet Hellström bl. a. att det i dagens
ekonomiska läge är av stor betydelse att näringslivet i alla länder får klara
politiska signaler om viljan att förbättra villkoren för den internationella
handeln. Han förordar därför att Sverige genomför samtliga tre återstående
tullsänkningssteg vid kommande årsskifte, vilket innebär att Sverige i likhet
med Norge skulle gå längre än de överenskommelser rörande en tidigareläggning
som hittills har träffats inom OECD och EFTA.

Handel med tjänster

Tjänsteexportutredningen

Tjänsteexportutredningen anger i betänkandet (SOU 1984:33) Handla
med tjänster att Sveriges export av tjänster år 1982 uppgick till ca 60
miljarder kronor, vilket utgjorde ca 26 % av den totala exporten. Tjänsteexporten
är därmed av stor betydelse för Sveriges bytesbalans. Det svenska

NU 1984/85:2

tjänstekunnandet såväl inom industrin som inom den rena tjänstesektorn har
dock enligt utredningen förutsättningar att i än högre grad bidra till att
bytesbalansen förbättras. Enligt utredningen krävs härför att det samlade
svenska kunnandet utnyttjas på effektivaste möjliga sätt och att regler som
styr svenskt näringsliv inom och utom landet ses över. Bland förslagen finns
inrättandet av en speciell tjänstehandelsberedning ledd av en sakkunnig
inom UD:s handelsavdelning. Beredningen skulle fungera som en samtalspartner
gentemot privata tjänsteföretag och deras organisationer samt verka
för att tjänsteföretagens möjligheter att bedriva handel ges större tyngd än nu
när beslut fattas av myndigheter, regering och riksdag om olika närings- och
handelspolitiska åtgärder.

Tjänsteexport kan, menar man, utvecklas från alla delar av näringslivet.
Avgörande är företagens tillgångar i form av ledning, organisation, personal,
specifikt kunnande samt finansiella resurser. Någon satsning på eller något
stöd till enskilt tjänsteområde eller bransch föreslår därför inte
tjänsteexportutredningen.

Ett 20-tal miljoner kronor föreslås dock för insatser under de närmaste
åren för att den svenska exporten av tjänster skall underlättas. Marknadsföring
för att internationellt sprida kunskap om det svenska tjänstekunnandet
är ett förslag. Bland de marknadsföringsåtgärder som föreslås ingår bl. a. en
datoriserad projektbevakning och tjänstehandelsseminarier runt om i världen.
Utredningen föreslår också åtgärder på skatte-, valuta- och kreditmarknadsområdena
för att exporten av tjänster skall stimuleras och underlättas.
Avsikten är att skillnaderna gentemot varuhandeln och dess betydligt högre
status och förmånligare villkor skall minskas.

Tjänsteexportutredningen anför dessutom att statsmakterna inför de
eventuellt förestående diskussionerna i GATT måste klargöra hur Sverige
skall ställa sig. Det är särskilt viktigt, anför utredningen, eftersom den
svenska tjänstesektorn i stora stycken genom legala, administrativa och
finansiella arrangemang är så inrättad att utländska leverantörer utestängs.
Detta gäller såväl för offentliga tjänster som för privata tjänster (bank,
försäkring, etermedia, telekommunikationer, byggande m. m.).

Tjänsteexportutredningens betänkande har remissbehandlats och bereds
f. n. i regeringskansliet. En proposition i ämnet är aviserad till våren 1985.

Tjänstehandeln i det internationella samarbetet

Handel med tjänster diskuteras inom en rad olika internationella organisationer,
främst OECD, GATT och UNCTAD samt olika specialiserade
branschorganisationer. Sverige deltar aktivt i detta arbete.

Inom OECD pågår sedan år 1979 ett mycket omfattande arbete med att
analysera hinder för den internationella handeln med tjänster på områden
såsom bank- och försäkringsverksamhet, sjöfart, turism, byggnads- och
anläggningsverksamhet, film samt data- och telekommunikationer. Arbetet
med tjänstehandel bedrivs främst inom handelskommittén och kommittén

NU 1984/85:2

för kapitalrörelser och osynliga betalningar i nära samarbete med ett antal
specialiserade kommittéer inom organisationen. Parallellt med sektorsstudierna
studeras i handelskommittén möjligheterna att tillämpa GATTsystemets
allmänna handelspolitiska principer på handeln med tjänster.
Inom kommittén för kapitalrörelser och osynliga betalningar pågår, i nära
samarbete med berörda specialkommittéer, en uppdatering och revidering
av OECD:s liberaliseringskoder i syfte att få ett effektivare instrument för
internationellt samarbete på tjänstehandelsområdet. Vid 1984 års ministerrådsmöte
fattades beslut om den fortsatta inriktningen av verksamheten. I
den gemensamma kommunikén från mötet sägs bl. a. att arbetet inom
OECD med att söka undanröja otillbörliga hinder för handeln med tjänster
skall intensifieras och det internationella samarbetet förbättras. En avrapportering
med åtgärdsförslag skall göras till ministerrådet inom två år.

OECD har dock vissa begränsningar som gör det svårt att nå resultat i
liberaliseringsarbetet. Dels är enbart i-länderna representerade, dels är
regelverket för den internationella handeln inte lika omfattande som
GATT:s. Det saknas t. ex. instrument för regleringar av tvister. Därför anser
vissa länder, bl. a. Sverige, att tjänstehandelsfrågan skall tas upp inom
GATT.

GATT har hittills huvudsakligen befattat sig med varor. Undantagen
omfattar sådana tjänster som kompletterar eller stödjer handeln med varor,
exempelvis transportförsäkringar. Vid ett ministermöte hösten 1982 rekommenderades
de enskilda medlemsländerna att göra nationella studier om
tjänstehandeln med sikte på beslut i slutet av år 1984 i frågan om, och i så fall
hur, GATT skall befatta sig med dessa frågor. Den svenska studien är
färdigställd och tillsändes GATT-sekretariatet i september 1984. U-länderna
har intagit en mycket skeptisk hållning och driver linjen att tjänstehandeln
skall diskuteras inom UNCTAD. U-ländernas negativa inställning till att
frågan diskuteras i GATT bottnar bl. a. i en önskan att skydda den inhemska
tjänstesektorn samt att tillförsäkra sig en större del av världshandeln med
tjänster, vilket anses bättre kunna tillfredsställas inom ramen för UNCTAD.

På ett rådsmöte som hölls i början av november 1984 motsatte sig
deltagande u-länder ett amerikanskt förslag om bildande av en arbetsgrupp
för tjänstehandelsfrågor i GATT. Ytterligare diskussioner i denna fråga
kommer att äga rum när de kontrakterande parterna möts i slutet av
november 1984.

Inom UNCTAD har tjänstehandelsfrågorna funnits på dagordningen
alltsedan organisationen bildades. Hittills har intresset huvudsakligen koncentrerats
på försäkrings- och transportbranscherna. Vid UNCTAD VI
beslöts att sekretariatet skulle fortsätta att studera tjänstehandeln, i första
hand tjänsternas roll i utvecklingsprocessen. Under UNCTADis senaste
styrelsemöte (TDB 29) kunde dock inte u-länder och i-länder enas om hur ett
arbetsprogram för tjänstehandel i UNCTAD skulle utformas. UNCTADis
roll i arbetet med tjänstehandeln är därmed fortfarande oklar.

NU 1984/85:2

Internationellt samarbete rörande tekniska och administrativa handelshinder
Norden

En översikt över pågående nordiskt samarbete i fråga om tekniska
handelshinder har lämnats i Nordiska ministerrådets berättelse rörande det
nordiska samarbetet inför Nordiska rådets session år 1984. Där anförs
(s. 267) bl. a.:

De nordiska länderna samarbetar inom en rad olika områden för att
undanröja tekniska handelshinder. Inom vissa områden, t. ex. arbetarskydd
och elsäkerhet, har sådant samarbete pågått under en längre tid. Verksamheten
varierar såväl vad gäller inriktning som karaktär. På vissa områden syftar
samarbetet endast till informationsutbyte, medan målsättningen på andra
områden kan vara att utarbeta förslag till gemensamma nordiska regler
och/eller att försöka harmonisera redan befintliga sådana. Samarbete finns
även sedan länge på provningssidan, t. ex. NORDTEST och EMKO, liksom
i fråga om standardisering, INSTA. De nordiska länderna liksom övriga
EFTA-länder deltar även i de konventioner och avtal om ömsesidigt
erkännande av provningsresultat som utarbetats inom ramen för EFTA.

Internordiskt samarbete förekommer dels inom produkt/branschorienterade
områden, dels inom mer övergripande icke direkt produktrelaterade
områden. Till de förra hör samarbete på områdena fordon, byggsektorn,
elektrisk utrustning, läkemedel och tryckkärl. Till icke-produktorienterade
områden hör samarbete beträffande arbetsmiljö, konsumentfrågor och
miljövård. Det här uppräknade samarbetet syftar i första hand till att
samordna och förbättra t. ex. säkerheten, hälso- och miljöskyddet i de
nordiska länderna. I den mån samarbetet resulterar i harmoniserade
föreskrifter i de nordiska länderna bidrar de därmed till att undanröja
tekniska handelshinder länderna emellan.

I berättelsen redovisas också hur de nordiska länderna samarbetar inför
arbetet i olika internationella organisationer. De nordiska länderna söker
fortlöpande ta till vara möjligheten till gemensamma nordiska ställningstaganden.

I Sverige inleddes under hösten 1983 ett arbete inriktat på att kartlägga
hinder för handeln mellan de nordiska länderna. Kartläggningen gjordes på
regeringens uppdrag av kommerskollegium. I en delrapport i december 1983
lämnades en översiktlig redovisning av de handelshinder som hade påtalats
och i en sammanställning i mars 1984 redovisades resultatet av utredningsarbetet.
Ett 70-tal olika hinder genom lagstiftning eller administrativ praxis
hade anmälts. Hindren avsåg bl. a. tullprocedurer och dokumentation,
provning, godkännande och märkning, säkerhetsbestämmelser för motorfordon
samt skiljaktigheter i byggbestämmelser och livsmedelslagstiftning.

Vid det nordiska handelsministermötet i Stockholm i december 1983
diskuterades bl. a. det svenska initiativet till en kartläggning av handelshindren
i Norden. Handelsministrarna rekommenderade nordiska ämbetsmannakommittén
för handelspolitik att följa och vid behov samordna arbetet i de
olika länderna med att identifiera och avlägsna administrativa och tekniska

NU 1984/85:2

handelshinder i Norden. Ett kartläggningsarbete motsvarande det svenska
har härefter inletts i de övriga nordiska länderna. Ämbetsmannakommittén
har under året påbörjat ett arbete syftande till att undanröja de kartlagda
handelshindren.

Övrigt

I samband med den s. k. Tokyorundan inom GATT träffades bl. a. en
överenskommelse om tekniska handelshinder, till vilken Sverige har anslutit
sig. GATT-överenskommelsen innebär att tekniska föreskrifter och standarder
inte får utarbetas, antas eller tillämpas med avsikt att skapa hinder för
den internationella handeln. Importerade varor får inte heller diskrimineras
till förmån för inhemskt producerade varor. Om det finns lämpliga internationella
standarder skall dessa läggas till grund för nationella tekniska
föreskrifter eller standarder. Undantag från denna bestämmelse gäller t. ex.
då en internationell standard inte är ändamålsenlig för att skydda människors
hälsa och säkerhet eller då den är tekniskt föråldrad. För att underlätta
harmoniseringen av tekniska föreskrifter och standarder skall parterna inom
ramen för sina resurser delta i resp. internationellt standardiserande organs
arbete med att utarbeta internationella standarder. Tekniska föreskrifter och
standarder som har utarbetats och som bedöms få en väsentlig inverkan på
andra parters handel skall anmälas. Sådana uppgifter som avser tekniska
föreskrifter skall också notifieras andra parter via GATT-sekretariatet.
Överenskommelsen innehåller även bestämmelser om konsultation, biläggande
av tvister och sanktioner.

Inom EFTA hade under många år innan GATT-överenskommelsen
träffades pågått ett arbete i syfte att minska tekniska handelshinder.
Överenskommelsen i GATT innebar en utvidgning av de åtaganden som
Sverige redan hade gjort i EFTA.

Vid ett möte mellan EFTA-ländernas regeringschefer i maj 1984 bekräftades
den stora betydelse EFTA-länderna fäster vid att kvarstående handelshinder
inom EFTA och mellan EFTA och EG avskaffas. I den deklaration
som regeringscheferna antog erinrades om vad som gemensamt hade uttalats
vid ministermötet mellan EFTA och EG i april månad och utpekades bl. a.
ursprungsregler, gränsformaliteter och harmonisering av tekniska föreskrifter
som områden där initiativ till samarbete mellan EFTA och EG snabbt
borde tas. När det gällde det interna EFTA-samarbetet uttalades i deklarationen
bl. a. att EFTA-länderna skulle fortsätta sin strävan att avskaffa och
förhindra icke-tariffära hinder som har en handelssnedvridande effekt och
att länderna förband sig att icke tillskapa nya sådana hinder. För frågor som
rör undanröjande av tekniska handelshinder mellan EFTA-länderna har
härefter tillsatts en särskild kommitté, EFTA Committee on Technical
Barriers to Trade. Kommittén har bl. a. till uppgift att behandla utbyte av
information om harmonisering av tekniska föreskrifter och standarder,

NU 1984/85:2

ömsesidigt godkännande av provning, kontroll och certifiering av produkter
samt ytterligare frågor av motsvarande karaktär. Kommittén utgör EFTA:s
referensgrupp för det samarbete om undanröjande av tekniska handelshinder
som överenskoms mellan EG och EFTA vid det ovan nämnda mötet på
ministernivå.

Särskild utredningsman för samordning

För att fortsatt svenskt utredningsarbete och svenskt deltagande i internationell
förhandlingsverksamhet inom området handelshinder skall kunna
koordineras har enligt beslut av regeringen i juli 1984 departementsrådet
Rutger Croneborg tillkallats som särskild utredare.

Norden som hemmamarknad

Den internordiska handeln uppgick år 1982 till 15,3 miljarder dollar, vilket
motsvarade 20,6 % av de nordiska ländernas totalimport. Den nordiska
andelen av resp. lands import och export uppvisar relativt stora variationer
kring detta genomsnitt:

	Import från Norden	Export till Norden
	i % av totalimport	i % av totalexport
	(avrundat)	(avrundat)
Danmark	20	20
Finland	17	20
Island	28	5
Norge	28	15
Sverige	19	25

Den internordiska handeln har minskat i omfattning sedan mitten av
1970-talet. Bl. a. har detta förhållande legat bakom den intensifierade
samverkan som nu eftersträvas. Arbetet med att förverkliga tanken på
Norden som hemmamarknad pågår på flera områden. Av väsentlig betydelse
för en fortsatt utveckling mot Norden som hemmamarknad är bl. a. det
handlingsprogram för ekonomisk utveckling och full sysselsättning som har
aviserats till Nordiska rådets session år 1985. Nordiska rådet utfärdade vid sin
session år 1984 en rekommendation att Nordiska ministerrådet skall
konkretisera riktlinjerna för ekonomisk politik och nordiskt ekonomiskt
samarbete med sikte på att lägga fram ett sådant handlingsprogram. Vidare
kan i detta sammanhang nämnas de nordiska justitieministrarnas arbete på
att harmonisera näringsrättslagstiftningen samt de nordiska handelsministrarnas
arbete på att undanröja administrativa och byråkratiska hinder (se
även s. 11). På det industripolitiska området pågår sedan en längre tid en

NU 1984/85:2

systematisk analys av möjligheterna att införa lättnader i gällande nationella
bestämmelser som rör investeringar och etableringar över gränserna i
Norden.

Nordiska ministerrådet (samarbetsministrarna) beslöt vid sitt möte i juni

1983 att låta ministerrådssekretariatet företa en kartläggning av de aktiviteter
som f. n. bedrivs på nordiskt plan med anknytning till rubriken Norden
som hemmamarknad. En brett upplagd kartläggningsrapport har utarbetats.
I rapporten preciseras begreppet Norden som hemmamarknad till att avse
åtgärder som syftar till att ge nordiska företag obehindrad tillgång till den
nordiska marknaden och att därmed skapa en grund för större konkurrensförmåga
på världsmarknaden.

I berättelsen om det nordiska samarbetet till Nordiska rådets session år

1984 redovisas de mest centrala slutsatserna i rapporten:

- Norden fungerar redan i dag i hög grad som en hemmamarknad för handel
med industrivaror, men däremot inte på samma sätt i fråga om andra varor,
tjänster eller kapital.

- De hinder som finns för handel och produktion över gränserna i Norden
har samband med i första hand icke-tariffära och byråkratiska handelshinder
och subsidiepolitik.

- Internationella förpliktelser, främst i förhållande till GATT och OECD,
sätter vissa gränser för isolerade nordiska lösningar.

Det sägs vidare i berättelsen att Nordiska ministerrådet avser att dra upp
riktlinjer för det fortsatta arbetet på att förverkliga önskemålet om Norden
som en hemmamarknad. Syftet är att därmed hålla samman det nordiska
samarbetet och att ge underlag för en koncentration av insatserna på de
områden där de behövs bäst. Den svenske samarbetsministern, statsrådet
Svante Lundkvist, preciserade i ett anförande vid sessionen denna avsiktsförklaring
ytterligare genom att ange att ministerrådet kommer att ge
nödvändig politisk och budgetmässig prioritet åt sådana samarbetsaktiviteter
som syftar till att skapa en reell nordisk hemmamarknad med mer än 22
miljoner invånare.

De nordiska finansministrarnas arbete på att inom OECD-reglernas ram
eliminera valutamässiga hinder för industriellt samarbete i Norden är
ytterligare ett exempel på konkreta projekt i det nordiska samarbetet. I
Nordiska rådets rekommendation nr 3/84 har sålunda ministerrådet uppmanats
att främja ekonomisk och industriell utveckling i Norden genom
åtgärder för friare kapitalrörelser och valutapolitiskt samarbete samt initiativ
som syftar till en friare nordisk aktiemarknad. Genom beslut vid de nordiska
finansministrarnas möte i Stockholm den 24 oktober 1984 uppdrogs åt
nordiska ämbetsmannakommittén för valutafrågor och finansiella frågor att
utforma ett förslag till uttalande avseende denna rekommendation. Kommitténs
förslag har härefter utarbetats, godkänts och översänts till Nordiska
rådet i form av ett meddelande från Nordiska ministerrådet (finansministrar -

NU 1984/85:2

na) den 13 november 1984 om rekommendation nr 3/84 angående en friare
nordisk kapitalmarknad. I meddelandet anförs bl. a.:

Oklarhet har bestått, i varje fall i den allmänna debatten om den

exakta innebörden av OECD-stadgans bestämmelser. Från vissa håll har
hävdats att utrymme skulle finnas inom ramen för stadgan för åtgärder som
syftar till att etablera en gemensam nordisk eller exempelvis norsk-svensk
aktiemarknad.

Den svenske finansministern tog därför upp frågan direkt med OECD:s
generalsekreterare vid ett besök i Paris i oktober 1984. Det svar som erhölls
var entydigt och innebär att undantagsbestämmelserna ej kunde tillämpas för
selektiva åtgärder inom Norden. Även om en svensk selektiv liberalisering
gentemot Norden uttryckligen gavs karaktären av ett första steg i riktning
mot en generell liberalisering, skulle en sådan stå i strid med stadgans
bestämmelser och inte ha några utsikter att accepteras av övriga OECDländer.

Mot bakgrund av ovanstående får det nu anses till fullo klarlagt, att det ej
finns möjlighet att åstadkomma någon nordisk särordning inom kapitalliberaliseringsområdet
utan att direkt bryta mot OECD:s regler. I enlighet med
Nordiska ministerrådets (finansministrarna) uttalande den 16 november
1983 skall den nordiska ämbetsmannakommittén för valutafrågor och
finansiella frågor behålla ärendet rörande kapitalliberaliseringsåtgärder på
dagordningen så att nya överväganden om generella liberaliseringar kan
inledas om nuvarande hänsyn till betalningsbalanssituationen och penningpolitiken
skulle få mindre betydelse. Detta uttalande gäller fortsatt.

Sveriges samarbete med EG

I budgetpropositionen år 1984 (prop. 1983/84:100 bil. 5 s. 106) kommenterades
Sveriges samarbete med EG och EFTA-länderna av statsrådet Mats
Hellström som uttalade:

Regeringen fäster stor vikt vid att stärka och aktivera samarbetet med de
europeiska gemenskaperna (EG) och inom den europeiska frihandelssammanslutningen
(EFTA). Vid årsskiftet 1983/84 upphör de särskilda övergångsarrangemangen
för vår pappersexport till EG. Den stora tullfria
marknaden i Västeuropa med 300 miljoner konsumenter är därmed ett
faktum. Våra ansträngningar kan nu koncentreras på att utveckla andra
former av ekonomiskt samarbete mellan EFTA-länderna och EG.

I april 1984 ägde för första gången ett ministermöte rum mellan EG, dess
medlemsländer och EFTA-länderna. Vid mötet antogs en deklaration i
vilken framhålls betydelsen av den frihandel och det samarbete som har vuxit
fram sedan frihandelsavtalen mellan EFTA-länderna och EG tillkom för
drygt tio år sedan. I deklarationen anges dessutom riktlinjer för hur
samarbetet mellan EG och EFTA-länderna skall förstärkas inom olika
områden, såsom forskning och utveckling, standardisering och förenklade
gränsformaliteter.

Vid EFTA-ländernas toppmöte samma månad antogs en deklaration och
ett arbetsprogram som tillsammans uttrycker EFTA-ländernas avsikt att i
fortsättningen i än högre grad samarbeta i de många ekonomiska och

NU 1984/85:2

handelspolitiska frågor där de har gemensamma intressen. I deklarationen
understryks vikten av att samarbetet med EG vidareutvecklas i den fortsatta
EFTA-verksamheten. Inriktningen är att åstadkomma en verklig europeisk
hemmamarknad.

När det gäller Sveriges bilaterala kontakter med EG kan nämnas att ett
s. k. högnivåmöte årligen äger rum kring internationella och handelspolitiska
frågor. Ett samarbete mellan Sverige och EG pågår också inom en rad
områden utanför frihandelsavtalets ram. Detta gäller t. ex. forskning,
transportfrågor, miljövård, konsumentfrågor, u-landsbistånd, skatter, varumärken
och tekniska handelshinder.

Fördelningen av Sveriges utrikeshandel, m. m.

Översikt

Den svenska exportens och importens fördelning på olika ländergrupper
år 1983 framgår av nedanstående figur.

Sveriges utrikeshandel 1983. Procentuell fördelning med avseende på exportmarknad
resp. leverantörsland

övr. U-IBnder 6.9

OPEC 6.6

Statshandelsl änder /

3,1

övr. Händer 6.5 /

EG 48.7

USA 8,8

EFTA 19.4

EXPORT

övr. IHänder 5,6

OPEC 3.3
Statshandelsländerv'^
6.9 /

övr. Händer As,
6.3 / ^

EG 52,3

USA 8.3

EFTA 17,2

IMPORT

Källa: Aktuellt i handelspolitiken nr 1/84.

NU 1984/85:2

Öststatshandeln

Sveriges export till Östeuropa uppgick år 1983 till ca 5,5 miljarder kronor.
Exporten har under senare år i stort sett varit konstant i löpande priser, vilket
innebär att den reellt har minskat. Dess andel av den totala svenska exporten
har minskat från 6,3 % år 1975 till 2,6 % år 1983.

Den största exportmarknaden i Östeuropa är numera Sovjetunionen,
sedan exporten till Polen har gått tillbaka kraftigt. Exporten till Östeuropa
består till ca tre fjärdedelar av hel- och halvfabrikat, främst maskiner och
apparater. Öststaterna är också en relativt betydande marknad för svensk
export av livsmedel. Under 1970-talet har den traditionella exporten
kompletterats med entreprenadarbeten, bl. a. stora hotell- och kontorsbyggen.

Sveriges import från Östeuropa - ca 13,3 miljarder kronor år 1983,
motsvarande 6,6 % av den totala importen - består sedan år 1982 till mer än
hälften av bränslen, m. m., främst olja från Sovjetunionen. De kraftiga
variationerna i de underskott Sverige har i öststatshandeln förklaras främst
av volym- och prisförändringar i oljeimporten.

Exporten från Sverige till övriga statshandelsländer (Kina, Demokratiska
Folkrepubliken Korea, Vietnam och Mongoliet) uppgick år 1978 till 655
milj. kr. och år 1983 till 1 100 milj. kr. Motsvarande siffror för importen var
259 milj. kr. och 607 milj. kr. I denna handel har således Sverige ett
exportöverskott. Detta har framför allt burits upp av exporten till Vietnam
och, efter år 1982, till Kina.

Sverige hade år 1983 ett sammanlagt importöverskott i sin handel med
statshandelsländerna om 7,4 miljarder kronor, varav underskottet mot
Sovjetunionen svarade för drygt 5 miljarder kronor.

Sverige har bilaterala handelsavtal med samtliga europeiska statshandelsländer.
Avtalen, som är femåriga, är ramavtal som bl. a. kan innehålla en
målsättning om ökning av handeln, bestämmelser om mest-gynnad-nationsbehandling
och om betalning i konvertibla valutor samt skyddsklausul. Inom
ramen för handelsavtalen äger årliga överläggningar rum där man bl. a.
kommer överens om kontingenter för året (jfr s. 6), går igenom handelsutvecklingen
samt diskuterar aktuella affärer och konkreta problem i
handeln.

Parallellt med handelsavtalen har Sverige med samtliga östländer utom
Tjeckoslovakien ingått avtal om ekonomiskt, industriellt och tekniskvetenskapligt
samarbete. Med Tjeckoslovakien har Sverige enbart avtal om
teknisk-vetenskapligt samarbete. Även under dessa avtal möts årligen en
blandad kommission. Härvid sker bl. a. en systematisk genomgång av
uppslag till industriellt och teknisk-vetenskapligt samarbete, varefter dessa
kanaliseras vidare till berörda företag och institutioner. Några av dessa
blandade kommissioner har antagit samarbetsprogram. Det program med
Sovjetunionen som undertecknades i september 1981 är mera omfattande än

2 Riksdagen 1984/85.17sami. Nr 2

NU 1984/85:2

de andra programmen. Bl. a. anger det en strävan av parterna att fördubbla
handeln fram till år 1990.

De senaste årens utveckling av handeln med öststaterna kommenteras i
budgetpropositionen 1984 ( prop. 1983/84:100 bil. 5 s. 117). Handeln med
statshandelsländema i Östeuropa har karakteriserats av den ansträngda
ekonomiska situationen i dessa länder, konstaterar statsrådet Mats
Hellström. Den svenska exporten till Östeuropa har stagnerat. Samtidigt har
den kraftiga ökningen av importen, särskilt av oljeprodukter från
Sovjetunionen och Östtyskland, fortsatt. Den har, fortsätter han, medfört ett
ökande svenskt underskott i handeln med dessa länder. Han påpekar också
att Sverige i de officiella kontakterna, t. ex. i samband med de regelbundna
kommissionsmötena, lägger särskild vikt vid behovet av att den svenska
exporten till Östeuropa ökar.

Handeln med u-länderna

År 1983 gick 6,9 % av Sveriges export till utvecklingsländer1. Dessa
länders andel av importen var 5,6 %. Även med vissa u-länder har Sverige
ingått särskilda handels- och samarbetsavtal. Som en följd av detta hålls
periodiskt återkommande möten, t. ex. med blandade kommissioner.

Importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD) utgör en del av
organisationen för det svenska biståndet och skall inom ramen för detta
främja handel från u-länder till Sverige genom information, utredningsarbete
och kontaktskapande verksamhet. IMPOD skall inte subventionera eller
på annat sätt direkt påverka handeln. Utgångspunkten är att den skall ske på
kommersiella villkor. För att IMPOD skall nå syftet med verksamheten bör
det finnas vissa grundläggande förutsättningar för handel mellan aktuella
parter. U-länderna måste ha produkter och kunna erbjuda leveransbetingelser
som har möjlighet att bli attraktiva på den svenska marknaden. Då kan
IMPOD genom den verksamhet som nyss nämnts och i vissa fall genom
direkt stöd till olika åtgärder främja sådan handel.

I 1984 års budgetproposition (prop. 1983/84:100 bil. 5 s. 105) aviserade
statsrådet Hellström förstärkta insatser för ökad handel med u-länderna.
Inom utrikesdepartementets handelsavdelning försökte man sålunda
tillsammans med näringslivet finna former för att ländervis effektivisera
utnyttjandet av existerande resurser i form av krediter och garantier, bistånd
i olika former samt Sveriges exportråds och företagens verksamhet i
gemensamma, långsiktiga ansträngningar. En försöksverksamhet med några
få länder avsågs bli inledd.

Av exportkreditnämndens totalram på 70 miljarder kronor för
garantigivning har 17 miljarder kronor reserverats för s. k. s/u-garantier
(med möjlighet att ytterligare 5 miljarder kronor överförs). S/u 1

Exkl. OPEC-länder, inkl. latinamerikanska och asiatiska NIC-länder (Newly
industrializea countries).

NU 1984/85:2

garantisystemet innebär garantigivning vid särskilt samhällsintresse och
garantigivning vid export av betydelse för u-ländernas ekonomiska
utveckling.

Tidigare riksdagsbehandling av frågor om statliga handelshus, m. m.

Våren 1981 avslog riksdagen på förslag av näringsutskottet ett socialdemokratiskt
motionsyrkande om samhällsägda handelshus på nationell nivå. Ett
liknande motionsförslag hade framförts och avslagits av riksdagen våren
1980. En av uppgifterna för de statliga handelshusen skulle enligt motionerna
vara att utgöra samhällets instrument när det gällde att samordna den
kommersiella sidan av Sveriges samarbetsavtal med u-länder och statshandelsländer.
Därvid skulle ett samarbete kunna utvecklas med andra inblandade
samhällsorgan som ansvarar för olika delar av svenska samarbetsavtal.

Utskottet pekade i sitt betänkande (NU 1980/81:58 s. 19, reservation s) på
den pågående försöksverksamheten med regionala exportsälj bolag och
ansåg att det medan denna pågick inte borde påbörjas försöksverksamhet
också med ett nationellt handelshus.

Vänsterpartiet kommunisterna föreslog i en partimotion under allmänna
motionstiden år 1983 att regeringen skulle uppmanas att vidta åtgärder för att
inrätta ett statligt handels- och bytesbolag. Bolaget skulle verka för ett ökat
handelsutbyte med de socialistiska länderna, vilket skulle bidra till att göra
Sverige mindre beroende av den ekonomiska och politiska utvecklingen i
västländerna.

Näringsutskottet hänvisade (NU 1983/84:14) till sina tidigare ställningstaganden
i frågan om statliga handelshus och anförde vidare:

Utskottet vill emellertid tillägga att det finns tendenser i utvecklingen av
den svenska östhandeln, bl. a. det tilltagande underskottet och de ökande
kraven på motköpsaffärer, som gör att det kan vara motiverat att överväga
om inte samhället kan utveckla nya eller effektivera bestående instrument för
en samordning av de kommersiella förbindelserna med statshandelsländerna.
Även det alternativ till lösning av samordningsproblemet som föreslås i
motionen bör därvid kunna prövas. Utskottet utgår från att regeringen har
frågan under uppsikt. Något särskilt uttalande till regeringen i denna sak
synes inte erforderligt, varför motionen avstyrks av utskottet.

Enligt en borgerlig reservation borde utskottet i sin motivering ha anfört
att de speciella problem som var förknippade med handel med östländerna
inte löstes genom inrättande av ett sådant bolag som föreslogs i motionen.
Inom näringslivet hade man redan funnit former för att bemästra motköpsproblemen.
Sedan länge fanns, anförde utskottet, ett företag som hade
specialiserat sig på motköpsaffärer, nämligen AB SUKAB (tidigare Sveriges
Utrikeshandelskompensations AB). Även framgent borde det ankomma på
de exporterande företagen att utan statlig inblandning åstadkomma den
nödvändiga samordningen.

NU 1984/85:2

Vänsterpartiet kommunisternas representant i utskottet reserverade sig
till förmån för motionsyrkandet.

Riksdagen följde utskottet.

I direktiven till utredningen om exportfrämjande stöd till mindre och
medelstora företag ingick att den skulle pröva frågan om inrättande av ett
statligt handelshus med uppgift att stödja exporten från mindre och
medelstora företag. Utredningen anförde i sitt betänkande (Ds UD 1983:5)
på denna punkt att de redan existerande privata handelshusens inarbetade
position gjorde dem till ett överlägset alternativ när det gällde statshandelsländer
och avlägsna marknader framför alternativet att bygga upp ett helt
nytt statligt handelshus. Inte heller för övriga marknader ansåg utredningen
att behov av särskilda statliga handelshus förelåg. Däremot var det angeläget
att riskkapital fanns att tillgå för exportagenturer och handelshus som var
intresserade av att på kommersiell grund exportera bl. a. produkter från
mindre företag. Som komplement till privat finansiering borde enligt
utredningen Sveriges Investeringsbank AB kunna gå in med aktiekapital,
främst i form av minoritetsdelägande.

I proposition 1983/84:168 om exportfrämjande verksamhet anslöt sig
regeringen till utredningens bedömning att statliga handelshus inte behövde
inrättas och att existerande handelshus och exportsäljbolag i stället i högre
grad borde utnyttjas. I detta sammanhang togs också upp frågan om de
ökande motköpskrav som de svenska företagen möter i sina exportansträngningar
på i första hand marknader i statshandels- och u-länder. Statsrådet
Mats Hellström uttalade på denna punkt att utvecklingen var en beklaglig
konsekvens av bl. a. många länders ansträngda finansiella läge. Även om
mothandelskraven förhoppningsvis kunde komma att avta på lång sikt var
det realistiskt att räkna med att de skulle komma att aktualiseras under
många år framöver. Svensk industri kunde inte ställa sig vid sidan av denna
utveckling. Statsrådet anförde i detta sammanhang att han såg positivt på
tanken att Sveriges Investeringsbank skulle kunna teckna aktier i SUKAB.
Detta företag hade inlett ett arbete syftande till att förstärka servicen åt
svensk exportindustri när det gällde att hantera mothandelskrav. En
förutsättning för ett statligt engagemang sades vara att ett tillräckligt starkt
intresse visades från näringslivets sida för att stärka företaget. - Riksdagen
godkände förslagen i juni 1984 (NU 1983/84:40, rskr 1983/84:382).

Sveriges Investeringsbank har sedermera förvärvat en minoritetspost i
SUKAB. Företaget har också omorganiserats och delats i ett förvaltande
bolag, SUKAB Finans, och ett operativt bolag, SUKAB, med huvuduppgift
att arbeta med motköpsaffärer. Företaget ägs i övrigt av ett stort antal privata
och statliga företag samt näringslivsorganisationer. Verksamheten är framför
allt inriktad på statshandelsländer och u-länder.

Det finns flera andra privata företag som arbetar med motköpsaffärer och
byteshandel. Ett antal av de större svenska exportföretagen har vidare
inrättat särskilda motköpsavdelningar. De traditionella handelshusen är ofta

NU 1984/85:2

inriktade på avlägsna och svårbearbetade marknader, såsom statshandelsländer
och u-länder, och de arbetar ofta med bulkvaror. Handelshusen
övertar vanligen varor i fast räkning och sköter marknadsbearbetningen för
de representerade varorna via försäljningskontor, agenter eller representanter.

De multinationella företagen i det internationella samarbetet1

Allmänt

De multinationella företagens växande betydelse för världsekonomin har
ägnats stor uppmärksamhet inom FN och olika till FN knutna organ. Bland
de resolutioner som har antagits och som är av betydelse för FN:s fortsatta
arbete på detta område kan nämnas den av generalförsamlingen år 1962
antagna resolutionen om permanent suveränitet över naturtillgångar och en
deklaration och ett handlingsprogram år 1974 angående upprättande av en ny
internationell ekonomisk ordning. Till de multinationella företagens verksamhet
anknyter särskilt de i deklarationen upptagna principerna om
nationell suveränitet över naturtillgångar, kontroll av multinationella företag
och främjande av teknologiöverföring.

Inom en rad av FN:s fackorgan behandlas olika frågor med anknytning till
multinationella företag. I det följande redovisas delar av detta arbete.

ECOSOC och ”FN-koden”

Ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC) är ett av FN:s huvudorgan.
ECOSOC har till uppgift att åstadkomma internationell samverkan vid
lösande av mellanfolkliga problem av ekonomisk, social, kulturell och
humanitär art. År 1974 inrättade ECOSOC en mellanstatlig kommission för
transnationella företag och ett center för transnationella företag.

Kommissionen består av 48 medlemmar. Av medlemmarna är tolv från
Afrika, elva från Asien, tio från Latinamerika, tio från industriländer -däribland Sverige - och fem från öststaterna. Enligt sina direktiv skall
kommissionen bl. a. tjäna som ett centralt forum inom FN för ett heltäckande
och djupgående studium av frågor som rör transnationella företag, främja
utbytet av synpunkter mellan regeringar, mellanstatliga och internationella
organisationer, fackföreningar, företag och organisationer inom näringslivet,
konsumenter och andra berörda grupper genom bl. a. hearings och
enkäter, vägleda centret i fråga om rådgivning till intresserade regeringar och
i fråga om teknisk samverkan, undersöka transnationella företags verksam 1

Framställningen i detta avsnitt bygger i stora delar på motsvarande redogörelse i
betänkandet (SOU 1978:73) Kontroll av utländsk företagsetablering i Sverige.

NU 1984/85:2

het och biträda ECOSOC vid utvecklingen av en uppförandekod för
transnationella företag.

Kommissionen antog år 1976 ett arbetsprogram enligt vilket uppgiften att
utarbeta en uppförandekod för transnationella företag gavs högsta prioritet.
För utförande av det grundläggande arbetet på uppförandekoden tillkallades
en mellanstatlig arbetsgrupp. Ett utkast till kod förelädes ECOSOC i
september 1982. ECOSOC beslutade då att utkastet skulle ligga till grund för
slutförhandlingar i de frågor där enighet ännu inte hade nåtts. I slutförhandlingarna,
som skulle äga rum inom ramen för den särskilda kommissionen för
transnationella företag, skulle alla intresserade länder inbjudas att delta.
Överläggningar inom den utökade kommissionen har härefter ägt rum vid
flera tillfällen, senast i juni 1984. Framstegen har varit begränsade och det
har ansetts föga meningsfullt att fortsätta förhandlingarna i den överenskomna
formen. Avsikten är att FN:s generalförsamling under hösten 1984 skall
besluta i frågan om och hur arbetet med uppförandekoden skall fortsätta.

Centret för transnationella företag har till uppgift att biträda ECOSOC
och kommissionen i frågor som rör transnationella företag, att utveckla ett
heltäckande informationssystem rörande transnationella företags verksamhet
genom insamling, analys och spridning av tillgänglig information till alla
regeringar, att på begäran av regeringar organisera och samordna tekniska
samarbetsprogram i frågor som rör transnationella företag i syfte att stärka
värdländernas och särskilt utvecklingsländernas möjligheter att förhandla
med transnationella företag samt att utreda olika politiska, juridiska,
ekonomiska och sociala aspekter på transnationella företag.

Bland det ytterligare arbete rörande multinationella företag som har
bedrivits med anknytning till ECOSOC kan nämnas försök att få till stånd en
internationell överenskommelse som kan förebygga och undanröja förekomsten
av otillbörliga förmåner i samband med internationella affärstransaktioner
resp. en internationell standard för ekonomisk redovisning och
rapportering.

UNCTAD

FN:s handels- och utvecklingskonferens (UNCTAD) är ett permanent
FN-organ som är underställt generalförsamlingen. UNCTAD:s huvuduppgift
är att främja internationell handel med sikte särskilt på ekonomisk
utveckling. Organisationen skall vidare utarbeta principer för världshandeln
och därmed sammanhängande utvecklingsproblem samt föreslå åtgärder för
dessa principers tillämpning. UNCTAD har vid åtskilliga tillfällen behandlat
frågor som har berört multinationella företag. Flera efter varandra följande
expertgrupper arbetade t. ex. under 1970-talet med frågor om konkurrensbegränsande
metoder. Arbetet ledde fram till att FN:s generalförsamling år
1980 enhälligt godkände en kod rörande konkurrensbegränsande åtgärder.
Koden har formen av rekommendationer av vissa principer och regler för

NU 1984/85:2

kontroll av konkurrensbegränsande åtgärder med negativ inverkan på
internationell handel, särskilt utvecklingsländernas. I koden uppräknas olika
typer av konkurrensbegränsningar som företag bör avstå från att tillämpa,
t. ex. överenskommelser om priser vid export och import, anbudskarteller,
marknadsuppdelning och olika former av missbruk av dominerande ställning.
Koden omfattar alla typer av företag inkl. statsägda, och den inbegriper
också multinationella företag. Vissa undantag görs dock för relationer
mellan företag som är under gemensam kontroll. I koden finns också regler
avseende prissättning, bl. a. vid transaktioner mellan koncernföretag.

Samarbete på internationell nivå bör enligt koden syfta till att eliminera
eller effektivt ingripa mot konkurrensbegränsningar, inbegripet sådana som
tillämpas av multinationella företag, genom förstärkt och förbättrad kontroll
av konkurrensbegränsningar som negativt påverkar den internationella
handeln, särskilt utvecklingsländernas, och dessa länders ekonomiska utveckling.

Koden saknar sanktioner. Emellertid har ett system för internationell
uppföljning av kodens tillämpning byggts upp inom ramen för UNCTAD.
Vidare skall staterna årligen rapportera till UNCTAD:s generalsekreterare
om åtgärder som har vidtagits i enlighet med koden. Generalförsamlingen
har beslutat att till år 1985 sammankalla en FN-konferens under UNCTAD:s
tillsyn för att göra en total översyn av de antagna principerna och reglerna.

Inom UNCTAD:s kommitté för teknologiöverföring bedriver olika expertgrupper
ett arbete inriktat på att utforma en internationell kod rörande
teknologiöverföring. Även denna kod rör multinationell företagsverksamhet.

ILO

Inom internationella arbetsorganisationen, ILO, som är FN:s fackorgan
för socialpolitik och arbetsmarknadsfrågor, bedrivs ett omfattande forsknings-
och utredningsarbete om multinationella företag. ILO antog år 1977
en deklaration om riktlinjer angående multinationella företag och socialpolitik.
För deklarationen har i viss mån OECD:s riktlinjer (se nedan) stått som
förebild. Deklarationen täcker emellertid flera sociala aspekter på multinationella
företags verksamhet än det avsnitt i OECD:s riktlinjer som gäller
sysselsättning och arbetsmarknadsfrågor, och den behandlar också skapandet
av sysselsättningstillfällen i utvecklingsländer. Riktlinjerna är frivilliga
och avsedda att vägleda regeringar och arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
i hemländer och värdländer i främjandet av socialt framåtskridande.

NU 1984/85:2

OECD

Deklaration om multinationella företag och internationella
investeringar

Den internationella debatten i början av 1970-talet om de multinationella
företagens verksamhet ledde bl. a. till att man inom OECD tog upp
diskussioner om utarbetande av en s. k. uppförandekod för multinationella
företag. Under dessa diskussioner väcktes tanken att också medlemsstaternas
agerande gentemot företagen borde beaktas. Arbetet ledde till att
regeringarna i organisationens medlemsländer (utom Turkiet) år 1976 antog
en deklaration om internationella investeringar och multinationella företag.
I deklarationen förklarar medlemsländernas regeringar sammanfattningsvis
1. att de gemensamt rekommenderar de multinationella företag som är
verksamma inom deras länder att iaktta riktlinjerna, 2. att medlemsstaterna
med vissa förbehåll bör ge utlandskontrollerade företag som är verksamma i
deras länder en behandling som inte är mindre gynnsam än den som i
motsvarande situationer ges åt inhemska företag (nationell behandling),

3. att de erkänner behovet av att stärka sitt samarbete genom att ta hänsyn
till sådana av medlemsländernas intressen som påverkas av särskilda
åtgärder i syfte att främja eller hämma internationella direktinvesteringar,

4. att de är beredda att samråda i de berörda frågorna genom de förfaranden
som samtidigt beslutas av rådet samt 5. att de skall överse samtliga frågor
inom tre år i syfte att förbättra effektiviteten i samarbetet rörande problem
som sammanhänger med internationella investeringar och multinationella
företag.

Till deklarationen är fogade dels riktlinjerna för multinationella företag,
dels tre beslut om procedurerna för information och samråd i frågor rörande
resp. riktlinjerna, nationell behandling samt främjande och hämmande
åtgärder för internationella investeringar.

I den s. k. preambeln till OECD:s riktlinjer för multinationella företag
framhålls både positiva och negativa effekter av multinationella företags
verksamhet. De multinationella företagens internationella direktinvesteringar
kan medföra avsevärda fördelar för hemländer och värdländer genom
att bidra till effektivt utnyttjande av kapital, teknologi och arbetskraft,
anförs det. Företagen kan också lämna viktiga bidrag till främjande av
ekonomiskt och socialt välstånd, till förbättrande av levnadsstandarden och
tillgodoseendet av grundläggande behov, till skapande av sysselsättningstillfällen
och till åtnjutande av grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
Men de multinationella företagens tillvägagångssätt vid organiserandet av sin
verksamhet utanför den nationella ramen kan leda till missbruk av ekonomisk
makt och till konflikter med nationella politiska mål, heter det vidare.
Härtill kommer att de multinationella företagens komplicerade natur och
svårigheterna att klart skönja deras olika struktur, verksamhet och politik
ibland ger anledning till oro.

NU 1984/85:2

Riktlinjerna för multinationella företag består av rekommendationer till
de multinationella företag som är verksamma inom medlemsländerna.
Riktlinjerna är frivilliga till sin karaktär och kan inte genomdrivas på rättslig
väg. Det framhålls att riktlinjerna inte syftar till att införa skillnader i
behandling mellan multinationella och inhemska företag. Uppförandekodens
konkreta riktlinjer är indelade i olika avsnitt: allmänna principer,
information, konkurrens, finansiering, sysselsättning och arbetsmarknadsfrågor
samt vetenskap och teknologi.

Procedurbeslutet avseende riktlinjerna innebär - med senare ändringar -att den s. k. IME-kommittén (kommittén för internationella investeringar
och multinationella företag) regelbundet eller på begäran av ett medlemsland
skall utbyta synpunkter i frågor rörande riktlinjerna och den erfarenhet
som har vunnits vid deras tillämpning. Kommittén skall vara ansvarig för att
klargöra riktlinjerna. Kommittén skall också regelbundet anmoda BIAC och
TUAC (industrins resp. de fackliga organisationernas rådgivande organ i
OECD) att framföra sina synpunkter på riktlinjerna. De rådgivande organen
kan dessutom själva begära ett utbyte av åsikter. Ett enskilt företag kan på
begäran få lämna sina synpunkter i frågor om riktlinjerna som rör dess
intressen. Det ankommer emellertid inte på kommittén att fatta beslut om
enskilda företags beteenden.

Procedurbeslutet innebär också att s. k. nationella kontaktorgan skall
inrättas i alla medlemsländerna. Kontaktorganens uppgift skall bl. a. vara att
sprida kännedom om riktlinjerna och verka för att de efterlevs. De avses
också med berörda parter diskutera frågor som har anknytning till riktlinjerna.

I enlighet med en av huvudpunkterna i 1976 års beslut har inom OECD
åren 1979 och 1984 verkställts översyn av riktlinjerna och besluten.
Översynerna har sammanfattningsvis lett till få ändringar i riktlinjerna, något
fler i procedurbesluten och åtskilliga klargöranden eller förklarande kommentarer
om riktlinjernas omfattning och innebörd.

Den senast företagna översynen, som godkändes av OECD:s ministerråd
våren 1984, innebar bl. a. en viss uppstramning av samarbetsreglerna med
avseende på nationell behandling och hämmande och främjande åtgärder
rörande internationella investeringar. Innebörden är skärpt uppmärksamhet
på diskriminerande eller snedvridande regler och åtgärder i medlemsländerna
som kan verka hämmande på internationella investeringar. Särskild
uppmärksamhet ägnades frågan om motstridiga krav (conflicting requirements)
som medlemsländer ibland ställer på de multinationella företagen. I
samband med översynen har också, med bl. a. Sverige som aktivt pådrivande,
ägnats speciell uppmärksamhet åt problematiken kring de multinationella
företagens agerande i strukturanpassningsprocessen och pekats på de
avsnitt i riktlinjerna som är särskilt relevanta för företagen att iaktta i detta
sammanhang.

NU 1984/85:2

Övrigt

Internationella investeringar och multinationella företags verksamhet är
föremål för uppmärksamhet inom flera av OECD:s kommittéer. Den
centrala och samordnande uppgiften på detta område ankommer på den
förut (s. 25) nämnda s. k. IME-kommittén. Många av de övriga kommittéerna
behandlar emellertid olika aspekter på multinationella företag, främst
industrikommittén, handelskommittén, konkurrensbegränsningskommittén,
skattekommittén, kommittén för vetenskap och teknologi och kommittén
för osynliga transaktioner och betalningar.

I konkurrensbegränsningsfrågor har sedan länge ett arbete pågått i en
expertkommitté som behandlar restriktiva affärsmetoder. Arbetet har bl. a.
resulterat i rådsrekommendationer angående nationella lagstiftningsåtgärder,
notifieringar och informationsutbyte samt konsultations- och samrådsförfarande
i frågor om internationella konkurrensbegränsningar. En översyn
av samarbetet på detta område pågår f. n. Expertkommittén har aviserat att
detta arbete på sikt kan komma att få följder för riktlinjerna för multinationella
företag. Det kan också nämnas att denna kommitté och handelskommittén
samarbetar i bl. a. frågor om internhandel mellan företag som ingår i
samma koncern.

Från skattekommittén har aviserats ett förslag till ministerrådet om en
internationell konvention om ömsesidigt bistånd mellan myndigheter med
sikte på förbättrat internationellt samarbete i frågor om skatteflykt m.m.
Konventionen har utarbetats på initiativ av och i samarbete med Europarådet.

Direktinvesteringskommittén om multinationella företag och effektiviteten i
ekonomisk-politiska åtgärder

En översiktlig diskussion av hur förekomsten av multinationella företag
kan påverka nationella ekonomisk-politiska åtgärders effektivitet förs i
direktinvesteringskommitténs betänkande (SOU 1983:17) Näringspolitiska
effekter av internationella investeringar. I sin summering anför kommittén
bl. a.:

Den internationella ekonomiska integrationen kan sägas både öka och
minska ländernas handlingsfrihet. Den ökar därför att integrationen medger
ett mer ekonomiskt utnyttjande av begränsade resurser. Handlingsfriheten
begränsas genom att integrationen medför ett antal restriktioner för den
inhemska politik som landet önskar bedriva. Det väsentligaste inslaget i den
ekonomiska integrationen mellan länderna sker genom den fria utrikeshandeln.
Den del av den ekonomiska integrationen som utgörs av internationella
investeringar är emellertid förknippad med vissa specifika problem för delar
av stabiliseringspolitiken och industripolitiken. Då emellertid direkta investeringar
och export inte är oberoende kan man också tala om en indirekt och
mer svårbedömd effekt av direkta investeringar via utrikeshandeln på den
ekonomiska politikens effektivitet.

NU 1984/85:2

Att empiriskt uppskatta hur mycket effektiviteten i de politiska åtgärderna
sjunker till följd av direkta investeringar är oerhört svårt, anför kommittén.
Det går förmodligen, säger kommittén vidare, att bedriva en ekonomisk
politik som avviker från omvärldens bara vi är beredda att betala priset, som
dock inte närmare kan anges.

Vad speciellt gäller direktinvesteringarnas påverkan på stabiliseringspolitiken
konstaterar kommittén att det växande internationella kapitalet är
känsligt för ränteskillnader mellan länder och förväntningar om växelkursförändringar.
Följden av detta blir att självständigheten när det gäller interna
mål för stabiliseringspolitiken gradvis har reducerats för de enskilda länderna.
Uppkomsten av multinationella företag är en betydelsefull faktor bakom
denna förändring, framhåller kommittén.

När det gäller allokeringspolitiken diskuterar kommittén - på grundval av
gjorda fallstudier - bl. a. hur direktinvesteringar och förekomsten av
multinationella företag påverkar effektiviteten i industripolitiken. Den
försiktiga slutsats som man enligt kommitténs mening skulle kunna dra
utifrån fallstudierna är att direktinvesteringar som medför att företagen blir
starkt beroende av utlandet för sin konkurrenskraft också kommer att
minska företagens beroende av Sverige och därmed göra dem mindre
påverkbara för svensk industripolitik. Sedda i detta perspektiv blir, anför
kommittén, de utländska förvärven av redan existerande svenska företag inte
så problematiska. Det gäller också de ”exportfrämjande” investeringarna i
utlandet. Problemet uppstår när centrala företagsfunktioner finns i utlandet
eller när utlandsproduktionen blir den väsentliga delen i verksamheten.

I direktinvesteringskommitténs betänkande analyseras de näringspolitiska
effekterna av svenska direktinvesteringar utomlands och ges vissa principiella
synpunkter på möjligheterna att påverka dessa investeringar. Betänkandet,
som har remissbehandlats, bereds f. n. i regeringskansliet.

Exportzoner

Motion 1983/84:2022

Gällande frihamnsbestämmelser bör kompletteras med sikte på inrättande
av exportzoner på strategiskt lämpliga platser i vårt land, anförs det i motion
1983/84:2022 (m). Motionärerna påpekar att det av handelspolitiska, industripolitiska
eller regionalpolitiska skäl i accelererande takt skapas s. k.
frizoner eller exportzoner både i u-länder och i industriländer såsom USA
och Storbritannien. Som exempel på förmåner som erbjuds företagen i dessa
frizoner nämns tullfrihet, skatterabatter, nedsättning av socialavgifter,
utbildningsbidrag samt fördelaktiga lån och bidrag till investeringar i
byggnader, vägar, hamnar, järnvägsspår etc. Det enda svenska försöket
hittills, säger motionärerna, är inrättandet av en frizon i Svappavaara.
Motivet härför torde vara rent regionalpolitisk!, och erfarenheterna från
detta försök kan knappast bli tillämpbara för frizons- eller exportzonslös -

NU 1984/85:2

ningar på andra platser i landet med en bättre utvecklad infrastruktur. Den
enda form av zoner med begränsade friheter som tidigare har inrättats i
landet är frihamnar.

Möjligheterna att inrätta en exportzon i Västerås har studerats, sägs det
vidare i motionen. Bakgrunden till detta är nedläggningen av Västerås
flygflottilj och, allmänt, näringslivs- och sysselsättningsstrukturen i Västmanlands
län med dess negativa befolkningsutveckling och höga arbetslöshet.
Enbart frihamnsrättigheter skulle förmodligen inte utgöra tillräcklig
stimulans för länets näringsliv, anför motionärerna. De anser att nuvarande
frihamnsregler bör kompletteras med exportfrämjande lättnader för företag
som etableras inom zonen. En sådan lösning skulle i Västerås, liksom på
andra platser i landet med motsvarande förutsättningar beträffande infrastruktur,
kunna innebära ökade möjligheter till vidareutveckling och differentiering
av det regionala näringslivet. Främst nyetablering av mindre
företag med inriktning på export borde därigenom kunna främjas.

Exportzoner: definition m. m.

En zon i det nu aktuella sammanhanget är ett geografiskt avgränsat
område där för verksamheten gäller särskilda regler i t. ex. ekonomiskt och
administrativt avseende vilka skiljer sig från dem som gäller utanför zonen.
Den traditionella frihamnen torde vara det äldsta exemplet på ett sådant
zonarrangemang. Under efterkrigstiden har det på sina håll skett en snabb
utveckling när det gäller användandet av zoninstitutet som medel att
stimulera företagsetablering och sysselsättning. Det traditionella frihamnsbegreppet
har därvid vidgats till att omfatta inte bara frihet från tullar,
avgifter och handelshinder utan också skattereduktioner och andra förmåner
av olika slag för de företag som etablerar sig i zonen i fråga. Sådana frizoner
(eller exportzoner) har inrättats främst i utvecklingsländer och NIC-länder i
Asien och Latinamerika i syfte bl. a. att locka utländska företag att etablera
sig i zonerna. En annan form av vidareutveckling av de traditionella
frihamnarna till industriella tillverkningszoner har under senare år skett t. ex.
i USA och har nyligen inletts i Storbritannien. I en del länder, framför allt de
anglosachsiska länderna, har vidare vuxit upp s. k. företagszoner, där
regionalpolitisk! motiverade skatte- och avgiftslättnader har införts för att
företag skall lockas till dessa områden. Ett annat exempel på zonföreteelsen
är sådana zoner där särskilda lättnader i valutarestriktioner och kapitalmarknadsregler
gäller (”free banking zones”).

Frihamnar i Sverige

Bestämmelser om frihamn finns i tullagen (1973:670) och tullstadgan
(1973:671). Tillstånd att inrätta frihamn meddelas av regeringen. I frihamn
får oförtullad vara förvaras utan tidsbegränsning. För industriell verksamhet

NU 1984/85:2

i frihamn krävs tillstånd. I så fall får oförtullad vara användas som material
för bearbetning. Tillstånd meddelas av generaltullstyrelsen, om verksamheten
avser endast utrustnings- eller kompletteringsarbete eller annat mindre
omfattande arbete, och i annat fall av regeringen. F. n. bedrivs ingen mera
omfattande industriell verksamhet i befintliga frihamnar. Den verksamhet
som bedrivs i frihamn har att följa samma regler i fråga om skatter, arbetsrätt
o. d. som allmänt gäller för arbetsplatser i Sverige. Vid import från frihamn
gäller samma bestämmelser som vid direkt import.

Frihamnar finns sedan åren 1917-1919 inrättade i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Genom regeringsbeslut den 12 januari 1984 har också Norrköpings
kommun getts tillstånd att inrätta en frihamn. I ett pressmeddelande i
anslutning till regeringens beslut uttalades att Norrköpings kommuns
satsning på en frihamn var ett försök att främja näringslivets och sysselsättningens
framtida utveckling i kommunen och att främja regionens små och
medelstora företag. Regeringen hade med sitt beslut velat stödja dessa
angelägna ansträngningar, sades det vidare. Det framgår av en informationsbroschyr
som det nybildade Norrköpings Exportzon AB har givit ut att den
exportzon som håller på att anordnas är en vidareutveckling av de tidigare
frihamnarna och att den modell företaget avser att arbeta efter är en
kombination av lagring, bearbetning och nyproduktion i frihamnen.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen behandlade i december 1981 en motion (fp) vari hemställdes att
regeringen skulle låta utreda vilka åtgärder som kan vidtas för att främja
utländska företags etableringar i Sverige, däribland inrättandet av särskilda
”exportzoner”.

Näringsutskottet (NU 1981/82:11) fann det angeläget att Sveriges internationella
konkurrensförutsättningar inte försämras och ansåg att utvecklingen
mot ett ökande antal frizoner i USA och Europa förtjänade att uppmärksammas
av statsmakterna. Utskottet förutsatte att regeringen på lämpligt sätt
skulle bevaka utvecklingen. En utgångspunkt borde härvid vara att utlandsägda
företag inte ges förmåner som konkurrerande svenskägda företag inte
åtnjuter. Utskottet utgick vidare från att de frågor som hade tagits upp i
motionen skulle komma att belysas i regeringens utredningsarbete och ansåg
det inte nödvändigt med något särskilt uttalande från riksdagens sida. På
förslag av utskottet avslog riksdagen motionen.

I en reservation uttalade utskottets socialdemokratiska ledamöter bl. a. att
frihamnslagstiftningen inte borde utvidgas och att Sverige internationellt
borde verka för att förekomsten av industriella frizoner skulle minska i
omfattning.

Zonfrågan återkom i en motion (m) väckt år 1983.1 motionen framfördes
förslag om att statsmakterna skulle överväga att inrätta s. k. företagszoner i
Sverige. Motionärerna erinrade om att det utmärkande för sådana zoner är

NU 1984/85:2

att företag som har etablerats inom zongränsen befrias från vissa skatter och
avgifter. De anförde vidare att sådana zoner med framgång hade inrättats i
några europeiska länder, främst som ett regionalpolitiskt medel. Det
yrkande som framfördes i motionen och i vars motivering förslaget framfördes
gick ut på stimulans av utländska företags etablering i Sverige genom
ändring av reglerna för emission av utländska aktier.

Näringsutskottet (NU 1983/84:14) fann inte någon anledning för riksdagen
att vid detta tillfälle inta någon annan ställning i frågan än tidigare. I grunden
var olika frizonsarrangemang uttryck för en osund konkurrens mellan olika
länder, främst om internationella företags investeringar, anförde utskottet.
En konkurrens på sådana villkor borde inte uppmuntras. Utskottet pekade
på möjligheten att i frihamn bedriva viss industriell verksamhet under
förutsättning av vederbörliga tillstånd. Utskottet hänvisade vidare till att
regeringen prövade en ansökan från Norrköpings kommun om inrättande av
en ”exportzon” i Norrköping. Dessutom erinrade utskottet om att kommittén
om de framtida regionalpolitiska stödinsatsernas inriktning och omfattning
skulle överväga bl. a. om det var motiverat med en geografisk
utvidgning av de nuvarande områdena med sänkta arbetsgivaravgifter. Mot
bakgrund av det anförda ansåg utskottet att det inte fanns behov av något
särskilt uttalande från riksdagens sida.

I en gemensam borgerlig reservation anfördes att inrättandet av företagszoner
(exportzoner etc.) kunde visa sig vara en framkomlig väg när det gällde
att locka till sig utländska investeringar. Reservanterna ansåg att riksdagen
genom sitt beslut att befria företagen i Svappavaara från lagstadgade
socialavgifter i tio år i princip redan hade accepterat idén om en företagszon i
den nyss beskrivna bemärkelsen. Det var emellertid tvivelaktigt om den
nuvarande frihandelslagstiftningen medgav att företagszoner efter anglosachsisk
förebild inrättades. Reservanterna fann det önskvärt att regeringen
övervägde hur tillkomsten av företagszoner kunde främjas genom lagstiftningsåtgärder
eller på annat sätt. En utgångspunkt borde därvid vara att
utlandsägda företag inte skulle ges förmåner som konkurrerande svenskägda
företag inte åtnjöt.

Riksdagen följde utskottets rekommendation och avslog motionen.

Förbud mot export av vissa farliga varor

Motion 1983184:1033

I motion 1983/84:1033 (c) ges exempel på hur läkemedels- och kemiföretag
marknadsför verkningslösa, skadliga eller farliga varor i u-länderna. Motionärerna
nämner besprutning av skogar i Nova Scotia med kemikalier som är
förbjudna i Sverige. FN antog, påpekar motionärerna, i december 1982 en
resolution som syftade till att konsumenterna runt om i världen skulle
skyddas för skadliga och farliga ämnen. Syftet var bl. a. att förhindra
dumpning av ämnen som förbjudits i tillverkningslandet. För att FN:s arbete

NU 1984/85:2

skall bli meningsfullt måste det enligt motionärerna följas upp i medlemsländerna.
De anser att det borde vara självklart att Sverige lägger ned stor möda
på att stödja FN:s ansträngningar för medmänskligt ansvarstagande också
när det gäller handelsutbytet. Av de svenska företagen måste krävas att de
uppträder försvarligt också i andra länder.

Gällande svenska bestämmelser

En översikt över gällande reglering i Sverige av handel med och
användning av farliga varor och processer har lämnats i näringsutskottets
betänkande NU 1982/83:6, till vilket hänvisas. De viktigaste regelsamlingarna
finns i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor, kungörelsen
(1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor, läkemedelsförordningen
(1962:701), livsmedelslagen (1971:511), marknadsföringslagen (1975:1418)
och arbetsmiljölagen (1977:1160). De förbud och inskränkningar som finns i
dessa regelkomplex gäller marknadsföring eller användning av vissa produkter
eller processer inom landet, inte försäljning på export. I fråga om vissa
varor finns dock i särskilda författningar bestämmelser som rör export, t. ex.
narkotikaförordningen (1962:704), lagen (1982:513) om förbud mot utförsel
av krigsmaterial m.m., lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet och
förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfall.

Frågan om bestämmelser om återkallelse av farliga varor som ett
komplement till gällande lagstiftning om produktsäkerhet utreds f. n. av
produktåterkallelsekommittén (H 1982:06). Enligt direktiven (Dir. 1982:60)
skall kommittén kartlägga innebörden av gällande rätt på olika produktområden
i aktuellt hänseende. Vidare skall kommittén granska de praktiska
erfarenheterna från hittillsvarande arbete hos de myndigheter som övervakar
produktsäkerhet. Utifrån sina överväganden skall kommittén ta ställning
till om nuvarande ordning behöver kompletteras med någon form av
återkallelse av farliga varor. Om lagstiftning befinns vara nödvändig skall
förslag därom lämnas. Det erinras i direktiven om att OECD under år 1981
har rekommenderat medlemsländerna att bl. a. överväga lagstiftning på
området. Kommittén skall i sitt arbete ta del av utländska erfarenheter.
Handelspolitiska aspekter på frågan om återkallelse skall noga beaktas.

När det gäller generell lagstiftning av potentiell betydelse för frågan om en
lagstiftning om exportförbud kan nämnas lagen (1975:85) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Enligt denna lag
bemyndigas regeringen att besluta om föreskrifter angående in- och utförsel
av varor, om föreskrifterna behövs för att förebygga störningar inom
samhällsekonomin eller folkförsörjningen, för att tillgodose särskilda handelspolitiska
skäl, för att främja kvaliteten på produkter av visst slag, för att
tillgodose hälsovården eller miljövården eller skydda växter och djur mot
sjukdomar eller för kontrollen av material som kan få militär användning.
Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter av

NU 1984/85:2

nämnt slag. Riksdagen har nyligen beslutat om nya regler i lagen som gör det
möjligt att införa en sanktionsavgift vid överträdelser av föreskrifter om inoch
utförsel av varor (prop. 1983/84:192, SkU 1983/84:46, rskr 1983/84:357).

Internationella överenskommelser om farliga varor
Inledning

Inom en rad olika internationella organisationer pågår ett omfattande
samarbete i frågor som rör marknadsföring av hälsovådliga varor och farliga
farmaceutiska produkter m. m. I det tidigare nämnda betänkandet NU
1982/83:6 lämnades en redovisning av pågående arbete inom bl. a. olika
FN-organ, OECD och EG, till vilken hänvisas. I det följande sammanfattas
det aktuella läget i vad avser dels exportförbud, dels notifieringssystem.

Uttalanden om förbud mot export av farliga varor m. m.

OECD rekommenderade år 1979 medlemsländerna att tillse att varor som
förbjuds för försäljning i landet därför att de är farliga för konsumenternas
liv, hälsa eller säkerhet inte heller exporteras. Om befogenheter inte finns att
förbjuda export av sådana farliga varor, uppmanas medlemsländerna att
överväga lämpligheten av att sådana befogenheter tillskapas. En uppföljning
av denna rekommendation pågår inom OECD:s konsumentkommitté.
Enligt en preliminär bedömning av nuvarande situation i medlemsländerna,
redovisad i konsumentverkets skrivelse till regeringen om export av farliga
konsumentvaror (se s. 34), tillämpas OECD-rekommendationen dels genom
en noggrann tolkning av existerande produktsäkerhetsbestämmelser,
dels genom att regler om exportförbud har infogats i speciella produktföreskrifter.
Vidare har frågan om exportförbud i flera länder övervägts i
samband med utarbetande av produktsäkerhetslagar eller vid överväganden
om s. k. exportnotifieringssystem. Flera länder har sålunda i dag möjlighet
att förbjuda export av farliga varor tillhörande vissa speciella varuområden,
t. ex. livsmedel och läkemedel. I Frankrike, Norge, Storbritannien och
Förenta staterna finns dessutom vissa generella möjligheter att gripa in mot
export av farliga varor.

I det svenska svaret till den nämnda uppföljningen anförs att f. n. inga
möjligheter finns att i Sverige förbjuda export av farliga varor. Inte heller
finns, sägs det, möjligheter att erhålla information om varor som är
förbjudna för försäljning i Sverige exporteras. Det påpekas att ett speciellt
problem när det gäller export av farliga varor är att olika länder kan ha olika
riskvärderingar. Det kan finnas situationer där det kan vara skäligt att
exportera varor som har förbjudits för inhemsk försäljning. Exportrestriktioner
skulle i viss utsträckning kunna skada internationell handel. Det
understryks att denna argumentering inte är relevant om varorna i sig är så

NU 1984/85:2

farliga att de företer en allvarlig eller direkt fara för liv, hälsa eller säkerhet
hos någon konsument. Slutligen framhålls i det svenska svaret att Sverige
med intresse skall ta del av det fortsatta OECD-arbetet i syfte att framdeles
överväga frågan om exportförbud.

År 1982 antog FN en resolution som innebär att farliga varor som har
förbjudits i ett land skall kunna exporteras endast när importlandet särskilt
begär detta eller när konsumtionen är officiellt tillåten i importlandet. Detta
torde vara den ”FN-konvention” som åberopas i yrkandet i motion
1983/84:1033 (c). Samtliga medlemsländer i FN utom Förenta staterna har
godkänt resolutionen. Enligt resolutionen skulle vidare en förteckning tas
fram över produkter som förbjudits eller återkallats eller vilkas användning
starkt begränsats eller, beträffande läkemedel, inte godkänts i länderna.
Listan skulle innehålla uppgift om berörda varor (både kemisk benämning
och märkesnamn), uppgift om vem som har tillverkat varan samt en kort
sammanfattning av anledningen till att varan har förbjudits, återtagits eller
belagts med restriktioner. Uppgifter avseende Sverige har sammanställts av
kommerskollegium.

Notifieringssystem

Det notifieringssystem avseende farliga varor som har överenskommits
inom ramen för FN-arbetet har beskrivits ovan.

Inom GATT beslöts vid ett ministermöte år 1983 att GATT skall notifieras
om varor som exporteras men som har förbjudits för inhemsk försäljning på
grund av risker för människors hälsa och säkerhet. I Sverige har kommerskollegium
fått i uppdrag att svara för denna notifiering. På basis av
erfarenheter som denna notifieringsprocedur ger skall vid sessionen i
november i år med GATT:s avtalsslutande parter övervägas problem och
eventuella åtgärder när det gäller exporten av farliga varor.

OECD:s konsumentpolitiska kommitté arbetar sedan tio år med ett
informellt notiferingssystem för produktsäkerhetsfrågor. Inom ramen för
detta informerar medlemsländerna varandra om produktsäkerhetsfrågor
som rör lagar, förordningar, förbud, återkallelser av farliga varor samt
forskning. I den mån ett land känner till att en förbjuden vara exporteras kan
det redan i samband med notifieringen även informera om varan går på
export. Inom den konsumentpolitiska kommittén har också nyligen utretts
hur ett formaliserat system med exportnotifiering av farliga varor skulle
kunna byggas upp och vilka för- och nackdelar ett sådant system skulle ha.
Någon enighet om ett formellt notifieringssystem har ännu inte uppnåtts.

När det gäller kemikalier utfärdade OECD:s ministerråd vid sitt möte i
april 1984 en rekommendation till medlemsländerna att notifiera ett
importland när export sker av kemikalier som är förbjudna eller starkt
begränsade. Härigenom avses importlandet få möjlighet att självt fatta
eventuella beslut om produktens tillåtlighet i landet.

3 Riksdagen 1984185.17saini. Nr 2

NU 1984/85:2

FN:s miljöstyrelse (UNEP) beslutade i maj 1984 om riktlinjer av provisorisk
karaktär för notifiering av förbjudna och farliga kemikalier. Enligt
överenskommelsen skall medlemsländerna notifiera varandra när de inför
förbud eller särskilda begränsningar för viss kemikalie. Detsamma skall ske
till berört importland om sådana kemikalier exporteras.

Vid ett möte i mars 1984 med EG:s ministrar för konsumentfrågor antogs
ett system för snabbinformation om farliga konsumentvaror. En kommitté
avses bildas med uppgift att motta information från medlemsstaterna och
informera de övriga EG-länderna om inkomna anmälningar. Några bestämmelser
om återkallande av varor inom gemenskapen eller om export av
farliga produkter till tredje land ingår inte i det antagna regelsystemet.

Konsumentorganen i Norden har sedan flera år ett informellt notifieringssystem
inom ramen för Nordiska ministerrådets verksamhet. F. n. omfattar
systemet notifieringar avseende lagstiftning, riktlinjer, överenskommelser,
säkerhetsrisker för vissa varor som lett till förbud och återkallelser,
standarder som innehåller provningsmetoder och/eller krav relaterade till
produktsäkerhet, nya provningsmetoder som är relevanta från säkerhetssynpunkt,
resultat av jämförande provningar samt även olycksfallsstatistik och
generellt material av betydelse för produktsäkerhet.

Förslag från konsumentverket rörande exportförbud för särskilt farliga varor

Konsumentverket har i skrivelse till regeringen (finansdepartementet) i
december 1983 föreslagit att möjligheterna att i vissa fall förbjuda svensk
export av varor som omfattas av försäljningsförbud i Sverige skall prövas.
Som bakgrund för sitt förslag redogör konsumentverket för den internationella
utvecklingen på området (se s. 32 f.). Verket hänvisar särskilt till
OECD:s rekommendation år 1979 att medlemsländerna skall överväga
frågan om exportförbud för farliga varor och vidta åtgärder härför. Vidare
redovisas aktuella erfarenheter av svensk export av konsumentvaror som är
förbjudna i Sverige. Svensk konsumentpolitik bör enligt konsumentverket
visa solidaritet med andra länders medborgare. Olika länder kan självfallet
ha olika riskvärderingar, anför verket. Det kan därför finnas situationer där
det kan vara skäligt att exportera varor som förbjudits för inhemsk
försäljning. Exportrestriktioner kan också i viss utsträckning medföra
handelshinder, vilket från handelspolitisk synpunkt kan medföra nackdelar.
Varorna kan emellertid i sig vara så farliga, att de företer en allvarlig eller
direkt fara för liv, hälsa eller säkerhet hos någon konsument. Konsumentverket
påpekar att varor som av detta skäl anses farliga för svenska konsumenter
självfallet normalt är lika farliga för andra länders medborgare. Det synes
verket angeläget att man nu överväger möjligheterna att tillskapa regler som
gör det möjligt att förbjuda svensk export av produkter som är så farliga att
de på grund härav har förbjudits för försäljning inom Sverige.

Under våren 1984 skickades en enkät angående produktsäkerhetsfrågor

NU 1984/85:2

från finansdepartementet till närmast berörda departement. Syftet var att,
inför beredningen av konsumentverkets framställning, en överblick skulle
erhållas av produktsäkerhetsarbetet inom olika departements arbetsområden.
Av svaren framgick att, med ett fåtal undantag (se s. 31), inga specifika
regler för exportförbud avseende farliga varor existerar eller planeras. Inte
heller finns regler om återkallelse av farliga produkter (en fråga som dock
f. n. utreds, se s. 31).

Beredningen av konsumentverkets framställning fortsätter i regeringskansliet.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om förbud mot export av farliga produkter behandlades av
riksdagen hösten 1982 med anledning av ett par motionsyrkanden. Socialdemokraterna
hade i en partimotion föreslagit en utredning om regler för
export av farliga maskiner och processer. Det var enligt motionärerna
särskilt angeläget att produkter som exporterades från Sverige uppfyllde de
krav som hade uppställts i internationella överenskommelser om arbetarskyddet
- såsom ILO-konventioner - vilka Sverige hade anslutit sig till. I en
annan motion (c) begärdes ett uttalande av riksdagen om att Sverige i olika
internationella sammanhang skulle verka för regler som motverkade handel
med sådana vådliga kemikalier och farliga farmaceutiska produkter som var
förbjudna i industriländerna. Motionärerna förordade också normer för
marknadsföring av varor som är hälsovådliga.

Näringsutskottet (NU 1982/83:6) erinrade om att det inom en rad
organisationer pågick ett omfattande internationellt samarbete med syfte att
nå förbättringar av arbetsmiljön. Utskottet påpekade att regler för marknadsföring
av läkemedel, giftiga ämnen, farliga produkter m.m. hade
antagits av flera organisationer och övervägdes av andra. Utskottet underströk
betydelsen av att svensk export upprätthåller en god kvalitet från
arbetarskyddssynpunkt och förutsatte att regeringen uppmärksamt skulle
följa de frågor som hade aktualiserats genom motionen och vid behov
föranstalta om erforderligt utredningsarbete. Däremot fann utskottet det
inte motiverat med en begäran till regeringen om en utredning vid detta
tillfälle.

Med hänsyn till det omfattande arbete som bedrevs i olika internationella
sammanhang i fråga om marknadsföring av bl. a. hälsovådliga varor fann
utskottet att riksdagen inte heller borde uttala sig för att Sverige i FN och
andra internationella sammanhang skulle verka för regler om förbud mot
handel med sådana vådliga kemikalier och farliga farmaceutiska produkter
som hade förbjudits i industriländerna. Utskottet förutsatte att regeringen
ägnade de nämnda frågorna önskvärd uppmärksamhet och att Sverige liksom
tidigare skulle ta aktiv del i det internationella samarbetet på detta område.

Riksdagen följde utskottet och avslog motionsyrkandena.

NU 1984/85:2

I en motion (c) våren 1983 föreslogs en lagstiftning med syfte att generellt
förhindra export av varor och teknik som inte får saluföras i Sverige. Hit
räknade motionärerna, förutom reaktorteknologi, sådana kemikalier och
läkemedel som är förbjudna i landet. I sitt yttrande över motionen i den del
som inte gällde kärnkraftsteknologi - ett ämne som behandlades separat -hänvisade näringsutskottet (NU 1982/83:24) till riksdagens ställningstagande
i hithörande frågor hösten 1982. Utskottet underströk också att det är
angeläget att vid all export tillbörlig hänsyn tas till mottagarlandets förmåga
att hantera de importerade varorna. Motionen avstyrktes i aktuell del.
Riksdagen följde utskottet.

Svar på fråga i riksdagen

Jordbruksminister Svante Lundkvist besvarade den 15 november 1983 en
fråga (1983/84:117) av Lars-Ove Hagberg (vpk) om vilka åtgärder regeringen,
med hänsyn till Sveriges trovärdighet i miljöfrågor, avsåg vidta med
anledning av att svenska företag utomlands använder gifter och kemikalier
som är förbjudna i Sverige. Jordbruksministern anförde på denna punkt:

Som redan antytts i frågan får bekämpningsmedel av det aktuella slaget
inte användas i Sverige. Regeringen anser självfallet att sådana bekämpningsmedel
inte heller bör användas i andra länder. Det ankommer på varje
land att självt avgöra frågor om användningen av kemikalier i det egna
landet, när inte internationella förpliktelser föranleder annat.

Genom internationellt arbete kan vi påverka andra länder att stärka
skyddet för människor och miljö mot skador från kemikalier. Vi driver
sådant arbete främst i OECD och FN:s miljöprogram UNEP. Arbetet är
inriktat på att åstadkomma bl. a. gemensamma regler i fråga om riskbedömning,
tillståndsgivning och övrig kontroll beträffande bekämpningsmedel och
andra hälso- och miljöfarliga kemikalier.

Tillfällig utförsel av metallskrot

Motion 1983/84:2359

Genom nutida koncentration och stordrift inom vissa industrigrenar har i
flera branscher ett eller två företag skaffat sig nära nog monopolställning på
specialområden, sägs det i motion 1983/84:2359 (m). Monopolställningen
kan utnyttjas för att uppnå särskilda fördelar, bl. a. vad gäller prissättningen.
Om konkurrens från utländska företag försvåras genom olika former av
lagstiftning och handelshinder kan den inhemska prisnivån få uppenbara
nackdelar för svenska företag som måste anlita monopolföretagen för olika
tjänster. Med det nu sagda som bakgrund anför motionären att det sätt varpå
bestämmelserna om allmänt exportförbud tillämpas får absurda konsekvenser
när det gäller handeln med metallskrot. Industriföretag i metallbranschen
kan sålunda i praktiken inte föra ut skrot som skall upparbetas utomlands för
att därefter återanvändas i tillverkningen i Sverige. I motionen nämns ett

NU 1984/85:2

exempel avseende upparbetning av mässingsskrot, varvid ett svenskt företag
med monopolställning måste användas. Detta innebär en 15-procentig
kostnadshöjning. Enligt motionären berörs enbart i armaturbranschen
uppskattningsvis 2 500 anställda av de negativa konsekvenserna av exportförbudsreglerna.
Kungörelsen (1950:324) om allmänt exportförbud bör
därför enligt motionären ändras så att företag i tillverkningsindustrin medges
tillfällig utförsel för bearbetning av metallskrot avsett att återtas och
återanvändas i den egna tillverkningen. Detta skulle ge en rimlig utökning av
företagens möjligheter att få sina behov tillgodosedda på ekonomiskt bästa
sätt men behöver inte betyda att all sådan upparbetning går svenska företag
förbi. Det kan kanske, anför motionären avslutningsvis, innebära att de
anpassar priset på sina tjänster till den nivå som en sund konkurrens innebär.

Ett likalydande motionsyrkande av samma motionär avslogs förra året av
riksdagen på förslag av näringsutskottet (NU 1983/84:18). Utskottet motiverade
sin avstyrkan med att kommerskollegium hade fått regeringens uppdrag
att se över licensreglerna såvitt gäller metallskrot. Resultatet av kollegiets
översyn borde, ansåg utskottet, inte föregripas. Motionären återger detta
riksdagens ställningstagande i sin motion och konstaterar att under väntetiden
ett medelstort armaturföretag med 200 anställda på en liten ort där inga
andra arbetstillfällen bjuds har gått i konkurs. En bidragande orsak kan
enligt motionären ha varit onödig fördyring av skrotupparbetning.

Yttrande av kommerskollegium

På uppdrag av utrikesdepartementets handelsavdelning har kommerskollegium
yttrat sig över förutsättningarna för och konsekvenserna av att
utförsel av skrot skulle medges för omarbetning.

Kollegiet anför att verket i sin handläggning av exportlicensärenden i
princip inte har gjort någon skillnad om syftet med utförseln varit omarbetning
åtföljd av återinförsel eller vanlig försäljning. Skrot som kunnat finna
avsättning inom landet har inte fått exporteras. Denna strikta tillämpning har
inte minst haft sin grund i att samma regler har tillämpats i våra geografiskt
och handelsutbytesmässigt mest näraliggande länder, anför kollegiet.

För att skrotutförsel skall kunna medges för omarbetning bör enligt
kollegiets uppfattning vissa förutsättningar föreligga. Den viktigaste är att
inte andra länders exportbestämmelser hindrar svenska skrotanvändare att
utifrån kompensera uteblivna inhemska skrotleveranser. Detta sägs normalt
inte kunna genomföras från vår närmaste omvärld. Om utförsel för
omarbetning ändå anses böra särbehandlas bör, för att undvika missbruk,
sådan medges endast svenskt verkstadsföretag eller liknande som har ett
avtal direkt med utländskt metallverk om utbyte av material. Ett annat krav
som måste ställas är att det föreligger metallurgisk identitet mellan det
utförda skrotet och den införda metallen.

Kollegiet påpekar vidare att prisfluktuationer på skrot är vanligare

NU 1984/85:2

utomlands än i Sverige. Det är känt, säger verket, att metallverk är benägna
att betala mer för marginalkvantiteter råvara som kan anskaffas utomlands
än för material från sina traditionella inhemska leverantörer. Dessa omständigheter
kan, anför kollegiet, givetvis vara av värde för den verkstad som har
möjlighet att föra ut sitt skrot. För vissa svenska skrotbaserade metallverk
torde emellertid en uppmjukning av licenspraxis bli besvärande. Med tanke
på att metallverken har en viktig uppgift i ett krisläge, där möjligheten till
internationell handel är beskuren, måste branschen också ha möjlighet att
verka i ett normalläge. Det är kollegiets mening att denna möjlighet beskärs
om för industrin begärlig skrotråvara tillåts lämna landet. Sammantaget
saknas det enligt kollegiets mening f. n. förutsättningar för såväl en liberalare
hantering av skrotexporten generellt som särskild behandling av utförsel för
omarbetning. Vidare torde konsekvenserna av en fri utförsel bli en icke
önskvärd förstärkt råvarubrist för de svenska järn- och metallverken, varvid
risken för industrinedläggningar inte kan uteslutas.

Kommerskollegium framhåller att verkets yttrande utgår från den situation
som nu råder i fråga om skrothandel i Europa. Diskussioner om friare
skrothandel mellan EG och EFTA-länderna har initierats inom EG, anför
verket och påpekar att detta kan komma att medföra ändrade förutsättningar
för den svenska bedömningen.

Representanter för skrothandlare, metallanvändare och skrotförbrukare
(järn- och metallverken) har beretts möjlighet att yttra sig till kommerskollegium
i ärendet. Av kollegiets sammanfattning av yttrandena framgår att
Sveriges mekanförbund, som representerar metallanvändarna, inte har något
emot den skisserade liberaliseringen men understryker de praktiska svårigheterna.
Några nya och vägande skäl för en ändring av praxis sägs inte
framkomma i förbundets skrivelse. Skrothandelns mening är inte enhetlig.
Föreningen Metallskrotgrossisterna och Föreningen Järnskrotgrossisterna
har avgett gemensamt yttrande. Utifrån den principiella uppfattningen att
skrotexportförbudet borde avskaffas anser de, utan att närmare utveckla
några motiv, att exportlicens bör medges för omarbetning. Sveriges bilskrotares
riksförbund uttalar sig också positivt för en sådan ändring i praxis. Man
anser att den nuvarande regleringen har resulterat i en felaktig prissättning,
som i sin tur har hämmat skrotåtervinningen. Svenska järn- och
metallskrothandlareföreningen menar att gällande reglering ej bör liberaliseras
bl. a. mot bakgrund av att man anser begreppet omarbetning vara mycket
vidsträckt och svårtolkat. Det kan innebära såväl klippning av skrot och
liknande åtgärder som metallurgisk omarbetning. Vidare anser man att en
utförsel av skisserat slag skulle kunna medföra en minskning av omarbetnings-
och återvinningsprocessen i Sverige med tappad volym för den svenska
skrotmarknaden som följd. Svaren från järn- och metallverken är entydigt
negativa till en liberalisering av tillämpningen av exportförbudet. Som
viktiga skäl mot en förändring anges bl. a. att skrotbrist redan nu råder i
landet och att export inte kan kompenseras med import. Detta skulle orsaka

NU 1984/85:2

en ojämn råmaterialtillförsel, där världsmarknadspriserna styr tillgången
med risk för negativa konsekvenser för sysselsättningen. Det pekas på att de
miljöbetingade investeringarna i Sverige regleras av bland de strängaste
bestämmelserna i världen. Vidare fäster man uppmärksamheten på de
svårigheter som kan uppstå när det gäller definition och avgränsning och
därmed kontrollen av användningen. Dessa svårigheter kan leda till en dold,
icke avsedd export.

Förordning om import- och exportlicenser

Enligt lagen (1984:57) om upphävande av kungörelsen (1947:82) angående
allmänt importförbud och kungörelsen (1950:324) angående allmänt exportförbud
upphörde dessa kungörelser att gälla vid utgången av mars 1984.
Detta var ett led i omläggningen av den svenska import- och exportregleringen
från ett allmänt förbud mot att utan licens importera eller exportera varor
till en allmän frihet att införa och utföra varor. För licensbeläggning skall
krävas direkta föreskrifter i författningsform (prop. 1983/84:61, NU 1983/
84:18, rskr 1983/84:136). Någon egentlig förändring av det faktiska frilistningsläget
när det gäller import och export skedde inte i detta sammanhang.
Licenstvånget vad gäller utförsel av avfall och skrot av metaller har numera
sitt författningsmässiga stöd i förordningen (1984:54) om import- och
exportlicenser.

Utskottet
Frihandel m. m.

Inledning

Frihandel, fria kapitalrörelser och fasta växelkurser var de centrala
byggstenarna i det internationella ekonomiska regelsystem som kom till i
andra världskrigets slutskede. Det möjliggjorde en fortgående och intensiv
internationalisering av produktion och handel. Detta bidrog i sin tur starkt
till den höga tillväxttakt inom ekonomin som gällde i industriländerna under
framför allt 1950- och 1960-talen.

Frihandelns betydelse som positiv driftkraft för välstånd och ekonomisk
utveckling understryks i de handelspolitiska avsnitten i två partimotioner,
1983/84:851 (m) och 1983/84:908 (fp). I båda motionerna uttrycks oro över de
protektionistiska strömningarna i vår omvärld. Utifrån detta generella anslag
utvecklas sedan synpunkter på hur Sverige bör agera i olika handelspolitiska
sammanhang. De aspekter som motionärerna betonar är delvis sammanfallande,
delvis olika. Det grundläggande är dock gemensamt: att en fortsatt
liberalisering av världshandeln skall befrämjas.

Sverige måste i sitt eget intresse följa de internationella spelreglerna och
bör inte ge stöd till olönsamma företag, anförs i motion 1983/84:851 (m).

NU 1984/85:2

Kravet på frihandel måste gälla även gentemot de nya industriländerna.
Norden måste utvecklas till att bli en hemmamarknad för företag i alla de
nordiska länderna. Tekniska hinder för den nordiska handeln måste
undanröjas genom långtgående samordning. Sverige bör dessutom verka för
harmonisering på det internationella planet. Av största vikt är enligt
motionärerna att Sverige aktivt arbetar på att fördjupa och förbättra sitt
förhållande till EG. De hemställer att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad som i motionen anförs om frihandel.

Enligt motion 1983/84:908 (fp) bör regeringen i alla internationella
sammanhang aktivt verka för en fri internationell handel och för slopande av
handelshinder. Initiativ bör tas till bredare internationellt samarbete för att
s. k. icke-tariffära handelshinder skall elimineras. Näringslivet måste anpassa
sig till de yttre förutsättningarna och utnyttja Sveriges relativa fördelar
jämfört med andra länder. Exportpotentialen inom tjänstesektorn måste
mobiliseras och det internationella samarbetet på området ledas till positivt
resultat. Det måste vara en ambition, sägs det också i denna motion, att
handelshindren på områden som är betydelsefulla för u-länderna successivt
minskas. Motionärerna vill att riksdagen skall göra ett uttalande av innebörd
att Sverige i skilda internationella sammanhang skall verka för en fri handel
och slopande av icke-tariffära handelshinder, även inom tjänstesektorn.

Utskottet tar ställning till yrkandena i de två motionerna genom att punkt
för punkt kommentera de olika delförslag som förs fram i motiveringen.

Försvar för frihandeln

Utskottet delar den i motionerna framförda uppfattningen att tendenserna
till ökad protektionism inger oro. Som framgår av den inledande framställningen
(s. 3) har det handelspolitiska klimatet under flera år varit kyligt. Den
långvariga recessionen har lett till ökat protektionistiskt tryck. Att stå emot
krav på skydd för industrier och regioner som hotas av den internationella
konkurrensen har under den långvariga recessionen blivit svårare än vad det
var under de tidigare tillväxtåren. Samtidigt har nationernas ambitioner när
det gäller den inhemska ekonomiska politiken ökat liksom medborgarnas
förväntningar om fortsatt tillväxt av välståndet. I tomrummet efter traditionella
handelspolitiska skydd, tullar, som avvecklats eller kraftigt reducerats,
har olika icke-tariffära handelshinder tillgripits för att den egna produktionen
och handeln skall kunna skyddas.

Frihandelsdoktrinen är central inom nationalekonomin. Den visar vägen
till en internationell arbetsfördelning som gör det möjligt för varje land att
inrikta produktionen på de områden där resurserna kan utnyttjas mest
effektivt och att exportera de varor som landet kan producera billigare i
utbyte mot vad andra kan leverera till lägre kostnader. Någon etablerad teori
för alternativa lösningar för den internationella arbetsfördelningen finns
inte. Frihandel i strängt ekonomisk mening har aldrig existerat under

NU 1984/85:2

efterkrigstiden. Trots det politiska liberaliseringsarbetet har öppna eller
dolda regleringar av olika slag hela tiden funnits. Liberaliseringsåtgärderna
med frihandel som riktpunkt har emellertid varit en av de grundläggande
faktorer som har främjat ländernas välstånd och ökat deras nationalinkomst.
Den fria tillgången till världsmarknaden har varit särskilt betydelsefull för
små länder som i likhet med Sverige har en alltför liten inhemsk marknad.
Ekonomin, sysselsättningen och levnadsstandarden i Sverige är, som understryks
i motionerna, beroende av fortsatt frihandel.

I likhet med motionärerna finner utskottet det vara av stor vikt att Sverige
slår vakt om den fria handeln som riktpunkt för det internationella
handelssamarbetet. En återgång till den frihetsnivå för handelsutbytet som
uppnåddes innan olika icke-tariffära handelshinder i ökande utsträckning
började introduceras under senare hälften av 1970-talet och en fortsatt
liberalisering därefter bör enligt utskottets mening eftersträvas.

Den svenska regeringen arbetar aktivt för att protektionismen skall
motverkas och för att frihandeln och det multilaterala frihandelssystemet
skall stärkas. På olika sätt har detta tidigare dokumenterats för riksdagen,
bl. a. genom uttalanden i 1984 års budgetproposition (se s. 5) och i riksdagsdebatter
(s. 7 f.). Utskottet vill här också peka på de principuttalanden om
att nya handelshinder inte skall införas (s. k. stand-still) och att de som redan
har införts skall avvecklas (s. k. roll-back) som har gjorts inom ramen för
GATT-, UNCTAD- och OECD-samarbetet och som Sverige har varit aktiv
tillskyndare till. De handelshinder som dessa uttalanden avser är i huvudsak
sådana icke-tariffära hinder som det refereras till i motion 1983/84:908 (fp).
Icke-tariffära handelshinder är ju, som har framgått av den inledande
redogörelsen (s. 3), en gemensam beteckning för en rad olika åtgärder med
handelshindrande verkan, alltifrån kvantitativa importbegränsningar till
diskriminerande offentlig upphandling. Det är sådana handelshinder som i
ökande utsträckning har utnyttjats när tullar inte har kunnat höjas och det är
till dessa handelshinder som en stor del av intresset koncentreras i det
internationella samarbetet.

Enligt utskottets mening har riksdagen mot denna bakgrund inte någon
anledning att genom ett särskilt tillkännagivande uppmana regeringen att i
alla internationella sammanhang aktivt verka för fri internationell handel och
för slopandet av icke-tariffära handelshinder. Detta är ett av önskemålen i
motion 1983/84:908 (fp), som således avstyrks i den delen.

Protektionism genom krisstöd

Liksom i den senast behandlade motionen noteras i motion 1983/84:851
(m) de protektionistiska tendenserna i omvärlden. Vidare uppmärksammas
vissa protektionistiska inslag i den svenska politiken, som enligt motionärerna
inte är acceptabla. Motionärerna vänder sig mot den socialdemokratiska
industripolitiken, vilken enligt deras mening präglas av att alltmer stöd ges

NU 1984/85:2

till olönsamma företag. Sverige måste i sitt eget intresse följa de internationella
spelreglerna, anför de. Kortsiktiga fördelar får inte leda till att denna
form av protektionism utvecklas. Motionärerna önskar ett uttalande av
riksdagen av denna innebörd. Behovet av anpassning till de yttre villkoren
och av utnyttjande av de relativa fördelar Sverige har jämfört med andra
länder understryks också i motion 1983/84:908 (fp).

Mot bakgrund av det svenska industristödets utveckling under de senaste
två åren vänder sig utskottet bestämt mot påståendet i motion 1983/84:851
(m) om svensk protektionism i form av ökande stöd till olönsamma företag.
Att sådant stöd, i regel under stor politisk enighet, sattes in under senare
hälften av 1970-talet och början av 1980-talet för att företagens omställning
skulle kunna ske i socialt acceptabla former är ett obestridligt faktum. Lika
klart är emellertid det markerade trendbrott som skedde under budgetåret
1983/84, då nettokostnaden för det svenska industristödet kraftigt minskade.
Nedgången föll till största delen på det s. k. icke-permanenta stödet, dvs. det
krisstöd som motionärerna refererar till.

Enligt de beräkningar som redovisades i proposition 1983/84:135 om
industriell tillväxt och förnyelse (bil. 1 s. 275) förväntades industristödet
totalt minska från 17 miljarder kronor budgetåret 1982/83 till ca 9,5 miljarder
kronor budgetåret 1983/84. Det icke-permanenta stödet beräknades svara
för ca 3,5 miljarder härav, mindre än en tredjedel av krisstödet under
budgetåret 1982/83. Detta belopp skulle så gott som helt bestå av utbetalningar
enligt tidigare beslut eller kostnader för tidigare givna lån och tillskott
av aktiekapital. Utskottet vill dessutom erinra om att inriktningen mot ett
ökat offensivt industristöd markerades ytterligare genom förslagen i den
nyssnämnda propositionen, vilka i allt väsentligt godkändes av riksdagen i
juni 1984 (NU 1983/84:42, rskr 1983/84:379). Enligt riksdagens beslut
kommer de offensivt inriktade industripolitiska insatserna syftande till att
stimulera förnyelse och utveckling av industrin att ges ett större utrymme än
tidigare. Ytterligare kan i detta sammanhang erinras om att riksdagen våren
1983 godkände nya riktlinjer för tekobranschstödet (prop. 1982/83:130, NU
1982/83:42, AU 1982/83:29, rskr 1982/83:321, 322). Beslutet innebar bl. a. en
avtrappning av det s. k. äldrestödet och en ökning av de effektivitetshöjande
och marknadsstödjande åtgärderna inom tekobranschen.

Vad utskottet nu har påpekat leder till slutsatsen att det saknas grund för
ett uttalande av riksdagen av den innebörd som föreslås i motion 1983/84:851
(m), varför motionen avstyrks i denna del.

Tjänstehandel

Liksom i den nu behandlade motionen 1983/84:851 (m) understryks i
motion 1983/84:908 (fp) behovet av att näringslivet anpassas till de nya
villkor som följer av en ökande internationell konkurrens. Här uppmärksammas
särskilt utvecklingspotentialen på nya områden. För den nödvändiga

NU 1984/85:2

industriella utvecklingen krävs en kraftigare expansion i nya branscher och i
redan etablerade ”friska” företag, säger motionärerna. Enligt deras mening
bör de utvecklingsmöjligheter som finns inom tjänstesektorn, både för
inhemsk sysselsättning och för produktion på export, mobiliseras. Motionärerna
anser också att Sverige bör arbeta aktivt för att pågående arbete inom
GATT på ett internationellt tjänstehandelsavtal skall leda till resultat.

Tjänstesektorn svarar i Sverige, liksom i andra industriländer, för en
ökande andel av produktion och sysselsättning. Utskottet betraktar denna
sektor som ett mycket intressant utvecklingsområde för svensk utrikeshandel
och delar således motionärernas uppfattning i detta avseende. Det har varit
en uppgift för tjänsteexportutredningen att studera möjligheterna att
stimulera och utveckla den svenska tjänsteexporten från den privata sektorn.
I ett inledande avsnitt (s. 8 f.) har utskottet redovisat utredningens förslag.
Som har framgått är en proposition på grundval av tjänsteexportutredningens
betänkande aviserad till våren 1985. Riksdagen torde således inom kort
få anledning att återkomma till den i motionen väckta frågan om mobilisering
av exportpotentialen inom det privata tjänsteområdet. Utskottet erinrar om
att riksdagen våren 1984 beslöt att Sveriges exportråd skall svara för ett
särskilt utvecklingsprogram för den kommunala och landstingskommunala
sektorns export av tjänster (prop. 1983/84:168, NU 1983/84:40, rskr 1983/
84:382).

Utskottet har i det föregående (s. 9 f.) också redogjort för hur frågan om
tjänstehandeln behandlas i det internationella samarbetet. Handeln med
tjänster är ett av de viktiga utvecklingsområdena för detta samarbete, i vilket
- som framgår av redogörelsen - Sverige aktivt deltar. I den nationella studie
över tjänstehandel som regeringen nyligen har överlämnat till GATT har
Sverige bl. a. förklarat sig positivt till att samarbetet inom GATT skall
inkludera även tjänstehandelsfrågor. Sverige har också preciserat vissa
frågor som bedöms viktiga att klarlägga i det fortsatta arbetet. Dit hör bl. a. i
vilken utsträckning GATT-reglerna kan tillämpas på tjänstehandel och vilka
handelshindrande effekter som framkallas av regleringar inom tjänstesektorn.

Som framgår av redovisningen i det föregående är den svenska regeringen
aktivt engagerad - nationellt och internationellt - i arbetet på att främja
exporten av tjänster både från den privata och från den offentliga sektorn.
Med hänsyn härtill anser utskottet att något uttalande från riksdagens sida
om tjänsteexport och det internationella samarbetet om tjänstehandel inte är
påkallat. Motion 1983/84:908 (fp) avstyrks således i denna del.

Hinder för u-landshandeln

Ett ämne som tas upp i motion 1983/84:908 (fp) - utan särskilt yrkande - är
de protektionistiska åtgärder som särskilt har drabbat u-länderna. Motionärerna
påpekar att den internationella handeln på tekoområdet och andra för

NU 1984/85:2

u-länderna betydelsefulla områden begränsas av ett antal handelshinder. I
icke obetydlig mån har sådana införts också i Sverige, anför de och menar att
det måste vara en ambition att sådana handelshinder successivt minskar.

Vissa likheter med den nu refererade motionen har motion 1983/84:851
(m) genom det som där uttalas om att kravet på frihandel måste gälla även
gentemot de nya industriländerna. Framväxten av nya industriländer ger
ökade sysselsättningsmöjligheter för den svenska industrin, säger motionärerna.
För att dessa nya möjligheter skall kunna utnyttjas krävs vilja och
förmåga till omställningar, anför de vidare och önskar att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad de anför i motionen.

Utskottet vill erinra om att riksdagen hade tillfälle att i januari i år
debattera hinder för u-landshandeln. Det skedde med anledning av en
interpellation (m), vari frågades vilka åtgärder regeringen i praktiken hade
vidtagit för att motarbeta uppkomsten av nya handelshinder gentemot
u-länderna och för att genomföra uppföljningsprogrammet från UNCTAD
VI. Vidare frågades om regeringen aktivt skulle verka för att svenska
icke-tariffära handelshinder gentemot u-länderna undanröjs.

Det svar som statsrådet Mats Hellström lämnade speglade den svåra
problematik som ligger i u-ländernas höga skuldsättning, lågkonjunkturen i
i-länderna och den tilltagande protektionismen (se även s. 6 f.). En redogörelse
lämnades för de ansträngningar som har gjorts från svensk sida i
internationella sammanhang i syfte att särskilt bevaka u-ländernas intressen
av att handelshindren avvecklas. Statsrådet Hellström redogjorde också för
de - relativt begränsade - hinder för u-landshandeln som Sverige har och för
hur liberaliseringsarbetet i vissa avseenden förs vidare. Avslutningsvis
anförde han att tanken på en ny GATT-runda hade stöd från Sverige, som
anser att det är helt nödvändigt att man i sådana eventuella förhandlingar
med prioritet tar itu med de svåra handelspolitiska problem flertalet u-länder
brottas med.

Det är framför allt tre förhållanden som utskottet, med hänvisning bl. a. till
det nu refererade interpellationssvaret, vill fästa uppmärksamheten på med
anledning av motionerna 1983/84:851 (m) och 1983/84:908 (fp) i nu aktuella
delar.

Det kan för det första konstateras att en mycket liten del av Sveriges
import från u-länder är reglerad. De enda områden där hinder av någon
betydelse för u-länderna finns kvar är teko och jordbruk, det senare dock av
mycket liten betydelse eftersom gränsskyddet riktar sig främst mot jordbruksvaror
som huvudsakligen produceras i andra i-länder. Skyddet inom
dessa bägge områden har förestavats av behovet av att en viss självförsörjningsgrad
kan tryggas, och det har beslutats med brett stöd i riksdagen.
Genom tullförmåner som Sverige ensidigt har beviljat u-länderna inom
ramen för det s. k. preferenssystemet är mellan 80 och 85 % av Sveriges
import från u-länderna nu tullfri. Sverige är därmed mera öppet för
u-ländernas export än flertalet andra i-länder. De nya industriländerna,

NU 1984/85:2

NIC-länderna, som uppmärksammas särskilt i motion 1983/84:851 (m), ingår
i gruppen u-länder och omfattas sålunda av de tullpreferenser som nu har
nämnts. Fem latinamerikanska och asiatiska NIC-länder återfinns bland de
länder från vilka Sverige genom avtal eller på annat sätt har begränsat
importen av tekovaror. Några andra särregleringar som berör NIC-länderna
finns inte.

För det andra prövas fortlöpande möjligheterna till ytterligare liberalisering
av importen från u-länderna. Sverige har t. ex. i förhandlingarna om ett
nytt sockeravtal åtagit sig att på sikt importera 10-15 % av sitt konsumtionsbehov.
Globalkvoten för gummistövlar avvecklades vid ingången av år 1984.
I samband med den översyn som vart femte år görs av Sveriges preferenssystem
kommer, enligt regeringens niopunktsprogram för uppföljning av
UNCTAD VI, att prövas vad som kan göras med de handelshinder som inte
består av tullar. Det finns anledning att i detta sammanhang också erinra om
de ansträngningar som görs för att handelsutbytet med u-länderna skall
utvecklas. Utskottet hänvisar till vad som anförts i detta ämne i det
föregående (s. 18).

För det tredje, slutligen, verkar Sverige i det internationella samarbetet
mycket aktivt för att u-ländernas handel inte skall hämmas av protektionistiska
åtgärder i i-länderna.

Med hänvisning till det nu sagda anser utskottet att det som sägs i motion
1983/84:908 (fp) i nu berörd del inte bör föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker att riksdagen gör ett särskilt uttalande
om NIC-länderna på det sätt som föreslås i motion 1983/84:851 (m).

Tekniska och administrativa handelshinder

I det föregående (s. 3) har redogjorts för olika kategorier av icke-tariffära
handelshinder. Skiljaktiga tekniska eller administrativa krav är en sådan
kategori som kan avsevärt försvåra ett fritt handelsutbyte. Dessa handelshinder
uppmärksammas särskilt i motion 1983/84:851 (m). Skiljaktiga krav och
villkor som leder till problem och hinder för den nordiska handeln måste
undanröjas genom en långtgående samordning inom Norden, sägs det i
motionen. Sverige borde dessutom medverka till skapandet av mångnationella
krav och standarder (t. ex. inom OECD) eller ansluta sig till i utlandet
uppställda krav (t. ex. inom EG eller i USA).

Utskottet har i den inledande framställningen redogjort för hur ett
förenklings- och harmoniseringsarbete när det gäller tekniska och administrativa
handelshinder äger rum i det mellanstatliga samarbetet både inom
Norden, i förhållandet EFTA-EG och inom GATT (s. 11). Ett nära
samarbete äger rum också direkt mellan de standardiseringsorgan som
arbetar inom skilda produktområden. Särskilt kan uppmärksammas de
initiativ som Sverige har tagit till ökat nordiskt samarbete. Utskottet vill
också erinra om att regeringen nyligen har tillkallat en särskild utredare för

NU 1984/85:2

att Sveriges fortsatta medverkan i det internationella samarbetet rörande
handelshinder skall kunna koordineras.

De önskemål som framställs i motion 1983/84:851 (m) synes utskottet vara
väl tillgodosedda genom den uppmärksamhet som ägnas frågan om tekniska
och administrativa handelshinder från svensk sida. Tillkallandet nyligen av
en särskild utredare enligt vad som nyss har nämnts är ytterligare ett uttryck
för den vikt som Sverige lägger vid att hindren för de fria handelsutbytet
undanröjs. Något tillkännagivande av den innebörd som förordas i motion
1983/84:851 (m) anser utskottet därför inte påkallat. Motionen avstyrks
således i denna del.

Norden som hemmamarknad

Bland de riktlinjer för Sveriges handelspolitiska agerande som anges i
motion 1983/84:851 (m) ingår att Norden måste utvecklas till att bli en
hemmamarknad för företag i alla de nordiska länderna. Härigenom underlättas,
säger motionärerna, en framgångsrik konkurrens med utomnordiska
producenter. Också i motion 1983/84:908 (fp) understryks, mot bakgrund av
att de nordiska länderna utgör varandras viktigaste handelspartner inom ett
flertal områden, vikten av ett intensifierat nordiskt samarbete. Det yrkande i
ämnet som framförs i motionen har behandlats i näringsutskottets betänkande
NU 1983/84:42 (s. 45 och 93).

Utskottet ansluter sig till bedömningen i motion 1983/84:851 (m) att det är
viktigt att Norden utvecklas till att bli en hemmamarknad. En betydelsefull
komponent i detta arbete är undanröjandet av tekniska och administrativa
hinder för handeln mellan länderna. Denna aspekt på det nordiska samarbetet
har utskottet redan behandlat (s. 45), eftersom den uppmärksammas
särskilt i motionen. I övrigt pågår, vilket framgår av den föregående
redogörelsen (s. 13 f.), inom en rad områden ett arbete inriktat på att de
nordiska företagen skall ges fri tillgång till den nordiska marknaden. Arbetet
rör bl. a. valutamässiga hinder för industriellt samarbete i Norden,
näringsrättslagstiftning samt investeringar och etableringar över gränserna.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att en aktivering av samarbetet delvis
redan har skett och att en fördjupning av det också är aviserad. Konkreta
förslag syftande till att främja arbetet med Norden som hemmamarknad
förväntas bli presenterade vid Nordiska rådets session år 1985, då också
förslag till en nordisk handlingsplan för att öka sysselsättningen och trygga
den ekonomiska utvecklingen beräknas bli framlagd.

Det är enligt utskottets mening angeläget att det arbete som nu pågår
fortsätter och leder till konkreta framsteg.

Utskottet noterar dock att internationella förpliktelser i vissa fall begränsar
möjligheterna att förverkliga gemensamma nordiska lösningar.

Med hänsyn till att ett omfattande nordiskt samarbete sålunda pågår i
frågor av betydelse för skapandet av en nordisk hemmamarknad i den

NU 1984/85:2

mening som i motion 1983/84:851 (m) läggs i begreppet anser utskottet att
riksdagen inte bör göra något särskilt uttalande i ämnet. Utskottet avstyrker
således motionen i denna del. En annan sak är att tiden snart kan vara mogen
att undersöka förutsättningarna för en reell nordisk hemmamarknad baserad
på en utökning av de nordiska ländernas inbördes förpliktelser och härtill
anpassade institutionella lösningar.

Samarbetet med EG

Enligt motion 1983/84:851 (m) är det av största vikt att Sverige aktivt
arbetar på att fördjupa och förbättra sitt förhållande till EG.

Härvidlag synes något särskilt uttalande från riksdagens sida inte vara
motiverat. Utskottet är i sakfrågan överens med motionärerna. Också här
kan utskottet emellertid hänvisa till att det pågår ett mångfasetterat arbete
med den inriktning som förordas i motionen, både bilateralt mellan Sverige
och EG och i samarbetet mellan EFTA-länderna som grupp och EG. I den
tidigare översikten (s. 15) har en del av det arbetet beskrivits. De bilaterala
kontakterna är, som framgår av redovisningen, omfattande. När det gäller
samarbetet mellan EFTA-länderna och EG finns anledning att särskilt
uppmärksamma att inriktningen för de fortsatta samarbetssträvandena,
enligt vad som uttalades vid EFTA-ländernas toppmöte våren 1984, är att
åstadkomma en verklig europeisk hemmamarknad. Avveckling av tekniska
handelshinder, förenkling av ursprungsregler och undanröjande av gränsformaliteter
är några av de åtgärder som sägs skola ges hög prioritet i det
fortsatta arbetet.

Med det nu sagda avstyrker utskottet motion 1983/84:851 (m) i berörd del.

Sveriges internationella beroende i ekonomisk-politiska frågor

Inledning

Sveriges stora internationella beroende, dess orsaker och konsekvenser
diskuteras i motion 1983/84:1898 (vpk). Enligt motionärerna finns både
strukturella och institutionella förklaringar till detta beroende, som sägs ha
ökat kraftigt under 1970-talet. Det strukturella beroendet, anför motionärerna,
utgörs av de begränsningar i den svenska regeringens möjligheter att lösa
den svenska ekonomins balansproblem genom generella åtgärder som följer
av ett starkt export- och importberoende när det gäller att upprätthålla både
konsumtion och produktion - och därmed sysselsättning - inom landet. Det
institutionella beroendet utgörs av de begränsningar som ligger i att
regeringen och riksdagen måste föra en ekonomisk politik som accepteras av
de internationella organisationer till vilka landet är anslutet.

I anslutning till denna analys utvecklar motionärerna sin syn på hur en
nationell, selektivt inriktad politik bör utformas. Viktiga inslag i en sådan
politik anges vara bl. a. ökade investeringar inom sektorer med relativt litet

NU 1984/85:2

importinnehåll i sina produkter och stora sysselsättningseffekter, viss
nationalisering av t. ex. banker och nyckelindustrier, tillbakahållandet av
utlandsinvesteringar, begränsning av utländska köp av svenska aktier samt
minskning av utlandslånen. Några yrkanden förekommer inte i anslutning till
detta resonemang.

Tre yrkanden framförs emellertid i anslutning till diskussionen om det
strukturellt resp. institutionellt betingade internationella beroendet. De går
ut på ökad spridning av svensk utrikeshandel, bildandet av ett statligt
handels- och bytesbolag samt åtgärder för att det institutionella utlandsberoendet
skall minskas. Den närmare motiveringen för dessa yrkanden och
utskottets ställningstagande redovisas i de följande avsnitten. Utskottet vill
emellertid först framföra några generella synpunkter.

I det föregående avsnittet om frihandel har utskottet understrukit de
positiva effekterna av internationaliseringsprocessen. Den viktigaste effekten
är dess bidrag till en ekonomisk tillväxt som ökar de materiella resurserna
i samhället. Men internationaliseringsprocessen - sådan den tar sig uttryck
både i ökad handel och i företagandets internationalisering - innebär också
att de nationella regeringarnas möjligheter att kontrollera den inhemska
ekonomin i fråga om stabilisering, fördelning och resursallokering minskar.
Denna problematik, som ligger till grund för förslagen i motion 1983/84:1898
(vpk), är också enligt utskottets mening viktig att uppmärksamma. Att
utlandsberoendet i vissa avseenden inskränker den nationella autonomin är
emellertid något som länderna måste acceptera för att få vara med i den
internationella arbetsfördelningen och tillgodogöra sig dess fördelar. För
små länder, vilkas interna åtgärder har begränsade effekter på omvärlden,
kan möjligen rörelsefriheten anses relativt sett något större än för de stora
länderna. En nära sammanflätning av ekonomierna och ett ömsesidigt
beroende är emellertid en ofrånkomlig följd av att de ekonomiska förbindelserna
i handel, kapitalförsörjning och produktion är så täta och komplicerade.
Detta understryker enligt utskottets mening behovet av samarbete,
samordning, klara internationella regelsystem som anpassas till väsentliga
förändringar i förutsättningarna för systemen och följsamhet till dessa
regelverk från både länders och företags sida. På så sätt kan den sårbarhet
som uppmärksammas i motion 1983/84:1898 (vpk) till en del kompenseras.

Det nu sagda utesluter inte att nationella lösningar eftersträvas som syftar
till att tillvarata den internationella arbetsfördelningens fördelar men
undvika dess nackdelar. Självfallet bör möjligheterna tas till vara att säkra ett
motiverat nationellt intresse där så kan ske utan att man överskrider
gränserna för vad som är tillåtet enligt internationella överenskommelser.
Det bör också vara ett naturligt inslag i den inhemska politiken att t. ex. söka
undanröja särskilda hinder för att en konkurrenskraftig inhemsk importersättande
produktion skall kunna utvecklas i de fall där förutsättningar för en
sådan finns. De uttalanden som görs i motionen om hur landet skall uppnå ett
minskat importberoende - genom styrning, planering, nationalisering,

NU 1984/85:2

reglering av ingående och utgående investeringar m.m. - kan utskottet
däremot inte ställa sig bakom.

Utskottet övergår så till att behandla de konkreta yrkandena i motion
1983/84:1898 (vpk).

Spridning av utrikeshandeln

En fortsatt tillväxt av den relativa andelen av utrikeshandeln kan inte, sägs
det i motionen, ske utan att det nationella oberoendet ytterligare urholkas.
Ett antal förslag lämnas på hur utvecklingen skall kunna vändas. Ett av
förslagen är att en större länderspridning skall åstadkommas när det gäller
både import och export. Framför allt anser motionärerna att handeln med de
socialistiska länderna och länderna i tredje världen måste utvecklas. Dessa
sägs ha en oproportionellt liten andel av svensk utrikeshandel. I motionen
yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att en ökad
spridning av svensk utrikeshandel är nödvändig för att minska det ekonomisk-politiska
utlandsberoendet.

Det finns ett starkt samband mellan ett lands storlek och dess utrikeshandelsvolym.
Enligt en studie av Världsbanken1 om strukturförändringar i
världens länder mellan åren 1950 och 1970 hade de stora länderna mindre än
hälften så stora utrikeshandelsandelar som de mindre länderna, trots att
jämförelsen gjordes mellan länder med samma levnadsstandard. Det framgick
vidare att de stora länderna, med mer än 40 milj. invånare, hade en
jämnare fördelning mellan industrivaror och råvaror i både produktion och
export än vad de små länderna hade. Med sina större hemmamarknader
kunde de stora länderna inom sina gränser i större utsträckning åstadkomma
en förändring mot en mer specialiserad och koncentrerad struktur. I
Världsbanksrapporten konstaterades också att små länder sällan kan uppnå
någon ekonomisk tillväxt om exportandelen understiger 20 % av bruttonationalprodukten
(BNP). Sverige hade redan på 1880-talet import- och
exportandelar som uppgick till ca 20 % av BNP. Under det senaste decenniet
har dessa andelar ökat till 25-30 %.

Denna utrikeshandel är en viktig förutsättning för det välstånd som har
uppnåtts i landet och bör enligt utskottets mening få utvecklas i fortsättningen
enligt samma regler som hittills har gällt.

Vad gäller länderfördelningen av Sveriges utrikeshandel vill utskottet
anföra följande. Det är riktigt att statshandelsländernas och utvecklingsländernas
andelar av landets handel är relativt små. Detta framgår också av den
tidigare redovisningen (s. 16 f.). Dominansen är stor för Sveriges traditionella
avsättnings- och importmarknader, EG- och EFTA-ländema. Vissa
förskjutningar har visserligen skett i länderfördelningen av handeln under
1970-talet. En viss tillbakagång kan noteras för Europa, både som avsätt 1

Uppgifterna återges i direktinvesteringskommitténs betänkande (SOU 1983:17)
Näringspolitiska effekter av internationella investeringar.

4 Riksdagen 1984185.17sami. Nr2

NU 1984/85:2

ningsmarknad för svensk export och som importkälla. De marknader som
har ökat i betydelse är emellertid inte de som närmast avses i motion
1983/84:1898 (vpk) utan framför allt Opec-ländema och de asiatiska
NIC-länderna.

Många faktorer påverkar den framtida länderfördelningen av Sveriges
handelsutbyte med omvärlden på både export- och importsidan: inkomsttillväxten
i olika länder, efterfrågans sammansättning, ländernas relativa
konkurrenskraft, deras handelspolitiska agerande, företagens internationalisering
m. m. En större länderspridning i utrikeshandeln i enlighet med
motionärernas önskemål kan vara värdefull. En sådan skulle leda till en
större riskspridning i handeln, som därigenom skulle bli mindre sårbar i fråga
både om ekonomiska störningar och störningar i snävare försörjningspolitisk
bemärkelse. Utskottet finner det av den anledningen angeläget att alla
tillfällen till utökad handel med både statshandelsländer, utvecklingsländer
och andra länder med vilka Sverige ännu har ett relativt outvecklat
handelsutbyte tas till vara.

Självfallet måste dock den grundläggande förutsättningen för ett kommersiellt
handelsutbyte vara att efterfrågan och betalningsförmåga finns. Den
roll som staten kan spela i detta sammanhang är i första hand att på olika sätt
underlätta för företagen att arbeta på nya eller svårbearbetade marknader.
Inte minst handeln med de ländergrupper som motionärerna vill se ett utökat
handelsutbyte med utmärks av särskilda förutsättningar och problem.

Utskottet har i den inledande framställningen (s. 17f., 20) redovisat hur
staten söker främja handelsutbytet både med öststaterna och utvecklingsländerna:
genom bilaterala avtal, förmånlig exportgarantigivning vid u-landsexport,
statligt engagemang via Sveriges Investeringsbank AB i motköpsföretaget
AB SUKAB, särskilt importkontor för u-landsprodukter, särskilda
koordinatörer för ökad handel med u-ländema m. m.

Mot bakgrund av vad utskottet här har anfört dels allmänt om handeln,
dels specifikt om statliga åtgärder inriktade på att främja handeln med
statshandelsländer och u-länder finner utskottet att något uttalande av
riksdagen om nödvändigheten av ökad spridning av svensk utrikeshandel
inte är påkallat. Utskottet avstyrker således motion 1983/84:1898 (vpk) i
denna del.

Det finns enligt utskottets mening skäl att i detta sammanhang peka på det
stora underskottet i Sveriges handelsutbyte med Sovjetunionen. Medan
Sveriges export till Sovjetunionen de senaste åren har stagnerat - och i reala
termer minskat - har en kraftig ökning skett av importen, främst av olja. Det
finns i detta sammanhang anledning att erinra om det program för samarbete
med Sovjetunionen som undertecknades i september 1981 inom ramen för
avtalet om ekonomiskt, industriellt och teknisk-vetenskapligt samarbete.
Enligt detta program skall parterna sträva efter att fördubbla handeln fram
till år 1990. Någon utveckling i den riktningen har hittills inte kunnat noteras

NU 1984/85:2

med avseende på sovjetisk import från Sverige. Också i handeln med Tyska
demokratiska republiken har Sverige ett ökande underskott. Utskottet vill
understryka att en fortsatt kraftigt negativ handelsbalans vore till nackdel för
östhandelns utveckling.

Som framgår av årets budgetproposition (se s. 18) har Sverige i de
officiella kontakterna lagt särskilt vikt vid behovet av att den svenska
exporten till Östeuropa ökar. Utskottet utgår från att regeringen också i de
fortsatta kontakterna uppmärksammar detta behov.

I motionen berörs det stora beroendet i många branscher av importerade
insatsvaror. Utskottet vill med anledning härav erinra om att underleverantörsproblematiken
uppmärksammades utifrån denna synpunkt i proposition
1983/84:135 om industriell tillväxt och förnyelse. Svenska företag köper en
successivt sjunkande andel från svenska underleverantörer, framhölls det i
propositionen. De större företagen synes, sades det vidare, vara medvetna
om vilket problem det innebär för svensk ekonomi att underleveranserna i
allt högre grad hämtas utifrån, och man har deklarerat sitt intresse av att
medverka till att en större andel av köpen sker i Sverige. I propositionen
redovisades härefter de åtgärder som staten, bl. a. via statens industriverk,
de regionala utvecklingsfonderna och Industrifonden, vidtar i syfte att öka de
svenska underleveranserna till svenska företag och att öka underleverantörernas
export. Som komplement till detta föreslogs särskilda medel för en ny
verksamhet syftande till att skapa kontakter mellan underleverantörer och
köpare men även för att identifiera lämpliga åtgärder som kan förbättra
underleverantörernas konkurrenssituation. Riksdagen har i juni 1984 godkänt
förslagen (NU 1983/84:42, rskr 1983/84:379). Utskottet vill i detta
sammanhang också framhålla att devalveringen hösten 1982 har väsentligt
ökat de inhemska underleverantörsföretagens möjligheter att framstå som
ett intressant alternativ till utländska leverantörer.

Statligt handels- och bytesbolag

I motion 1983/84:1898 (vpk) föreslås att ett statligt handels- och bytesbolag
skall inrättas. Detta bolag skulle enligt motionärerna kunna spela en viktig
roll för den ökade länderspridning i svensk utrikeshandel som de förordar.
Motköpskrav uppställs ofta i handeln med nämnda länder, anför de.

Näringsutskottet har tidigare (se s. 19) avstyrkt motionsyrkanden (s; vpk)
om statliga handelshus med hänvisning till pågående försöksverksamhet med
regionala exportsäljbolag. När utskottet behandlade en motion (vpk) i
frågan hösten 1983 (NU 1983/84:14 s. 39, reservation m, c, fp) uttryckte
utskottet dessutom visst stöd för tanken att det var angeläget att utveckla nya
eller förbättra bestående instrument för samordning av de kommersiella
förbindelserna med statshandelsländerna. Även lösningen med ett statligt
handels- och bytesbolag borde därvid kunna prövas, ansåg utskottet.

NU 1984/85:2

De tendenser i utvecklingen av den svenska östhandeln som låg bakom
utskottets uttalande, bl. a. det tilltagande underskottet i handeln och de
ökande kraven på motköp, är i minst lika hög grad relevanta i dag. Sedan
utskottet senast behandlade frågan har emellertid tanken på ett statligt
handelshus avvisats. Det skedde i proposition 1983/84:168 om exportfrämjande
åtgärder m.m., vilken godkändes av riksdagen i juni 1984 (NU
1983/84:40, rskr 1983/84:382). Något statligt handelshus behövdes inte enligt
vad som sades i propositionen. Existerande handelshus och exportsäljbolag
borde i stället utnyttjas i högre grad. Det statliga engagemang i AB SUKAB
som samtidigt aviserades för att möjligheterna att hantera de ökande
motköpskraven skulle förstärkas har sedermera förverkligats. Sveriges
Investeringsbank har förvärvat ca 8 % av aktierna i ett omorganiserat
SUKAB. Som också har framgått av den föregående framställningen (s. 20)
har en utbyggnad av motköpsorganisationen skett även på andra håll under
de senaste åren. Med hänvisning till det nu sagda föreslår utskottet att motion
1983/84:1898 (vpk) inte heller i denna del skall föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida. Förslaget om ett statligt handels- och bytesbolag avstyrks
sålunda.

Institutionellt beroende

Det tredje yrkandet i motion 1983/84:1898 (vpk) knyter an till det som i
motionen sägs om det institutionella beroendet. Detta beroende, anför
motionärerna, utgörs av de begränsningar som ligger i att regeringen och
riksdagen måste föra en ekonomisk politik som accepteras av internationella
organisationer till vilka landet är anslutet. Det är härvid främst Sveriges
medlemskap i IMF, EFTA, GATT och OECD som är av intresse. Även om
det bara kan vara fråga om informationsplikt så är det, anser motionärerna,
sannolikt att själva plikten är begränsande i olika avseenden. Som ett
exempel anges IMF:s förhör med den svenska regeringen angående devalveringen
år 1982. Ytterligare nämns att IMF vid sin långivning uppställer vissa
krav på de låntagande länderna, som innebär att fonden framträder som
överordnad i ekonomisk-politiska frågor gentemot de nationella regeringarna.
Sveriges medlemskap i GATT har inneburit att Sverige har förpliktat sig
att delta i en liberalisering av den internationella handeln som enligt
motionärerna utgör en långsiktig anpassning till den internationella kapitalismens
och de multinationella bolagens uppdelning av marknader och
produktion. Medlemskapet i OECD sägs inte innebära några direkta
formella förpliktelser. Motionärerna nämner dock att OECD-rapporterna
har karaktär av godkännande eller underkännande av ländernas politik och
bedömning av deras framtida möjligheter.

Det internationella beroendet innebär självfallet begränsningar i genomförandet
av en strikt nationell ekonomisk politik, säger motionärerna. Deras
slutsats är att regeringen snabbt bör vidta åtgärder syftande till att minska de

NU 1984/85:2

multinationella bolagens och de internationella ekonomiska organisationernas
inflytande över landets ekonomisk-politiska handlande. I motionen
yrkas att riksdagen gör ett uttalande av denna innebörd.

Utskottet behandlar först motionen till den del den avser inflytande från de
internationella organisationernas sida. Därefter berörs motsvarande aspekt
på de multinationella företagen.

När ett land överväger att gå in i en internationell samarbetsorganisation
vägs naturligen de förväntade fördelarna av medlemskapet mot möjliga
förluster av den nationella handlingsfriheten på de områden samarbetet
gäller. Sverige har gjort dessa överväganden och träffat sitt val genom att gå
med i t. ex. GATT, OECD och IMF. Det finns enligt utskottets mening ingen
anledning att här närmare gå in på bevekelsegrunderna för detta val.
Yrkandet i motion 1983/84:1898 (vpk) går heller inte ut på att Sverige skulle
utträda ur de internationella samarbetsorganisationerna utan på att regeringen
skall vidta åtgärder för att minska organisationernas inflytande över
landets ekonomisk-politiska handlande. Utskottet vill dock i detta sammanhang
allmänt understryka det positiva värdet av att internationella ekonomiska
regelsystem har etablerats. Dessa regelverk ger klara förutsättningar och
förutsebarhet för regeringar och företag i deras handlande. Detta kan i sig
vara en drivkraft för en positiv utveckling. Det bör också påpekas att ett
internationellt samarbete i organiserade former har fördelar inte minst för
små länder som t. ex. Sverige, vilka med de internationella organisationerna
som språkrör lättare kan hävda sina intressen. Samtidigt bör inte bortses från
att det nuvarande internationella systemet i vissa avseenden är så utformat
att anpassningsmekanismerna tenderar att ensidigt drabba de svagare
länderna.

Det finns en institutionell överbyggnad till varje internationellt regelsystem.
Vilka befogenheter som har getts åt institutionerna varierar. Det beror
på reglernas art, på hur eventuella sanktionsinstrument är utformade och på
hur informations-, samråds- och förhandlingsprocedurerna ser ut. Formerna
för det institutionella inflytandet är naturligtvis inte för alltid givna. Både
arbetssätt och arbetsområden anpassas till ändrade förutsättningar. De
deltagande länderna kan inom samarbetets ram söka påverka detta förlopp.

Utskottet utgår från att regeringen i detta arbete liksom hittills bevakar att
en önskvärd balans mellan det nationella och det institutionella inflytandet
upprätthålls. Något sådant uttalande om åtgärder som föreslås i motion
1983/84:1898 (vpk) bör riksdagen enligt utskottets mening inte göra.
Motionen avstyrks sålunda i nu aktuell del.

När det gäller GATT finns enligt utskottets mening anledning att peka på
de påfrestningar som GATT-systemet har utsatts för under senare år snarare
än på graden av GATT:s intrång i ländernas handlande. Protektionistiska
åtgärder har i många fall tillgripits vid sidan av GATT-systemet, och
tendenserna till bilateralisering av handeln ökar. Jämfört med läget när
riktlinjerna för GATT drogs upp har det skett viktiga förändringar i

NU 1984/85:2

maktstrukturen både bland deltagande länder och bland länder som står
utanför GATT. Beslutsfattandet tenderar att bli tekniskt svårt därför att det
engagerar allt fler länder som inte har den värdegemenskap som rådde bland
västvärldens industriländer under tiden efter andra världskriget. Uppdelningen
av det internationella ekonomiska samarbetet i institutionellt åtskilda
system när det gäller å ena sidan handelsfrågor, å andra sidan finansieringsfrågor
och andra ekonomisk-politiska frågor kan noteras samtidigt som -vilket framhålls i årets budgetproposition (prop. 1983/84:100 bil. 5 s. 107) -sambandet mellan finans- och kreditpolitik å ena sidan och handelspolitik
och världshandelns utveckling å den andra har blivit alltmera uppenbart och
erkänt.

Den svenska regeringens positiva inställning till GATT och dess uppgifter i
det handelspolitiska samarbetet framgår bl. a. av ett uttalande av utrikes- och
(vid den tidpunkten) handelsminister Lennart Bodström vid GATT:s
ministermöte i november 1982. Han anförde att den viktigaste uppgiften för
ministermötet var att på nytt försäkra engagemanget för frihandeln och att
stärka GATTrs funktion som ett medel att stå emot protektionismen.
Medlemsländerna borde utfästa sig att anlita GATT för att lösa handelskonflikter,
sade han bland annat.

Vad så gäller motionärernas önskemål om åtgärder för att minska de
multinationella företagens inflytande över landets ekonomisk-politiska
handlande vill utskottet anföra följande.

Framväxten av multinationella företag är, som tidigare har påpekats, den
ena delen av internationaliseringsprocessen. Det ökande internationella
handelsutbytet är den andra. Det finns också ett samband mellan dessa två
företeelser som innebär att de båda ersätter och kompletterar varandra. - Av
de hundra största ekonomiska enheterna i världen utgörs drygt hälften av
stater, knappt hälften av multinationella företag. En avgörande skillnad
mellan dessa ekonomiska storheter är att ländernas handlingsmöjligheter
inskränker sig till det egna territoriet, medan företagen kan agera över
gränserna. Det är konsekvenserna av detta förhållande som debatten kring
de multinationella företagen i hög grad har gällt. Att företagandets internationalisering
leder till ökad ekonomisk integration, ökat beroende och i vissa
avseenden minskat utrymme för nationers handlingsfrihet torde vara odiskutabelt.
Samtidigt som de multinationella företagen kan ses som en av de
kanske främsta beroendeskapande krafterna i den internationella ekonomin
kan de emellertid också ses som en av de främsta bärarna av potential för
välfärd. Utskottet utvecklar dessa aspekter på de multinationella företagen i
det närmast följande avsnittet med anledning av en annan motion i ämnet,
1983/84:2499 (c). Eftersom vissa beröringspunkter sålunda finns mellan de
båda motionerna hänvisar utskottet till vad som där sägs. För en belysning av
den i motion 1983/84:1898 (vpk) väckta frågan vill utskottet också hänvisa till
den föregående redovisningen (s. 26 f.) av vissa avsnitt i direktinvesterings -

NU 1984/85:2

kommitténs betänkande (SOU 1983:17) Näringspolitiska effekter av internationella
investeringar.

Något uttalande om åtgärder för att minska de multinationella företagens
inflytande över landets ekonomisk-politiska handlande anser utskottet inte
vara motiverat med anledning av motion 1983/84:1898 (vpk), som således
avstyrks även i denna del.

Utskottet återkommer till frågan om de multinationella företagens inverkan
på världshandeln vid behandlingen av yrkandet i motion 1983/84:2499
(c).

De multinationella företagen och världshandeln

De multinationella företagens betydelse i världsekonomin ökar alltmer,
sägs det i motiveringen till motion 1983/84:2499 (c). Nära hälften av
världshandeln uppges ske mellan olika enheter i sådana koncerner. Detta
kan enligt motionärerna leda till att det internationella handelssystemet
försvagas. De anser att Sverige bör ta initiativ till internationella studier och
samverkan inom ramen för FN-systemet för att de stora bolagens negativa
påverkan på världshandeln skall begränsas.

Genom att de multinationella företagens verksamhet är förlagd till flera
olika länder kan, säger motionärerna, verksamheten i viss mån anpassas till
vad som för tillfället är lämpligt i fråga om t. ex. lokalisering av tillverkning
och forskning samt resultatredovisning. Motionärerna erinrar om att det
under lång tid har pågått ett arbete syftande till att åstadkomma en
uppförandekod för multinationella företag. Den tilltänkta koden saknar
dock regler om sanktioner gentemot företag som inte följer koden. Lagstiftningen
om kontroll av utländska förvärv av svenska företag kan enligt
motionärerna användas som ett instrument för att förhindra oönskat
inflytande över svenska företag från internationella bolag. Även konkurrenslagens
regler om fusionskontroll kan användas för att förhindra oönskad
dominans från ett utlandsägt företag över en svensk marknad, anför de.

De multinationella företagens snabba tillväxt har föranlett en intensiv och
mångfasetterad debatt om å ena sidan de möjligheter, å andra sidan de
problem som företagandets internationalisering innebär. De som företräder
en positiv grundsyn anser att direktinvesteringarna leder till ett bättre
utnyttjande av ländernas produktionsresurser, vilket kan främja den ekonomiska
tillväxten och välståndet. Enligt ett annat synsätt innebär företagandets
internationalisering risk för att den reella samhällsmakten i stor
utsträckning kommer att ligga i händerna på de stora internationella
koncernerna. Omstridda frågor i den internationella debatten har varit
vilken inverkan de multinationella företagen har på konkurrensförhållanden
och företagsstruktur, teknisk utveckling, konsumentintresset, sociala och
kulturella mönster m. m.

I det internationella samarbetet har en balanserad attityd intagits till

NU 1984/85:2

företagandets internationalisering. Ett uttryck för detta är den deklaration
om multinationella företag och internationella investeringar som antogs av
OECD:s ministerråd år 1976 (se s.24). I deklarationen ingår både avsnitt
riktade till regeringarna med syfte att internationella direktinvesteringar
skall underlättas och riktlinjer för de multinationella företagens beteende.

På motsvarande sätt har den officiella svenska inställningen formats i en
avvägning mellan de positiva och negativa effekterna av utländska direktinvesteringar,
både de som görs av svenska företag i utlandet och de som görs
av utländska företag i Sverige. Riksdagen hade senast våren 1984 anledning
att diskutera utländska förvärv av svenska företag på grundval av en motion
(vpk) om skärpt lagstiftning mot multinationella företag. Motionen avslogs
på förslag av näringsutskottet (NU 1983/84:36, rskr 1983/84:298). Å ena
sidan gäller, uttalade utskottet bl. a., att utlandsinvesteringar kan ge positiva
bidrag till sysselsättning, investeringar och teknisk förnyelse. Detta är
speciellt fallet vid nyetablering av företag, anförde utskottet och noterade i
detta sammanhang att en informationsbroschyr avsedd för potentiella
utländska investerare i landet förbereddes inom regeringskansliet. Å andra
sidan, fortsatte utskottet, kan viktiga beslut rörande de utlandsägda företagen
komma att fattas av koncernledningar belägna utom räckhåll för
diskussion och påverkan från företagens, de anställdas och samhällets sida.
Den nationella handlingsfriheten kan på så sätt begränsas. Bland annat mot
denna bakgrund var det nödvändigt att staten hade möjlighet till insyn och
kontroll när utländska bolag ville förvärva svenska företag. Lagen (1982:617)
om utländska förvärv av svenska företag m. m. gav enligt utskottets mening
denna möjlighet i sin nuvarande utformning.

Med anledning av vad motionärerna anför om företagsförvärvslagen som
ett instrument för att förhindra oönskat inflytande från internationella bolag
finner utskottet skäl att precisera att lagens räckvidd är begränsad till själva
förvärvet av svenska företag och till frågor som kan aktualiseras i anslutning
härtill. I övrigt faller de förvärvade företagens fortsatta verksamhet utanför
lagens täckningsområde.

I sammanhanget vill utskottet också erinra om att en översyn av
företagsförvärvslagen f. n. pågår inom industridepartementet. Syftet är att
mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter överväga om lagen bör
justeras. Eventuella förändringar skall enligt direktiven hållas inom ramen
för lagstiftningens syften.

De svenska företagens utländska direktinvesteringar och de näringspolitiska
effekterna härav har studerats av direktinvesteringskommittén. Kommittén
har redovisat resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1983:17)
Näringspolitiska effekter av internationella investeringar. En sammanfattning
av utredningens förslag har tidigare lämnats i näringsutskottets betänkande
NU 1983/84:36. Kommitténs förslag bereds f. n. i regeringskansliet.

I den inledande framställningen (s. 22 f.) har utskottet redovisat läget
beträffande de två uppförandekoder för multinationella företag som finns

NU 1984/85:2

(OECD) resp. förbereds (FN). Uppförandekoderna ger riktlinjer för
företagens beteende inom en rad olika områden. Både OECD-koden, som
har varit i kraft sedan år 1976, och den tilltänkta FN-koden är av frivillig
karaktär och saknar således, som motionärerna framhåller, sanktionsregler.

De olika enheter som ingår i ett multinationellt företag lyder var och en
under det lands jurisdiktion där enheten är verksam. För det multinationella
företaget som sådant - som är en ekonomisk, inte en rättslig, enhet - finns
inga rättsliga regler. Ett bindande internationellt regelsystem skulle i princip
kunna etableras för dessa företag som komplement till den nationella
jurisdiktionen. Motionärernas önskemål synes vara att så skall ske. Det är
emellertid förenat med utomordentligt stora svårigheter av juridisk, teknisk
och inte minst politisk natur att åstadkomma en sådan rättsordning. Detta är
anledningen till att riktlinjerna för multinationella företag i de aktuella
koderna är av frivillig karaktär.

Utskottet utgår från att regeringen också i fortsättningen på ett konstruktivt
sätt medverkar i arbetet på den FN-kod för multinationella företag som
har förberetts under en lång rad av år. Utskottet utgår likaså från att
regeringen sörjer för att Sverige även fortsättningsvis aktivt deltar i den
löpande uppföljningen av OECD-kodens tillämpning och tolkning.

Det aktuella yrkandet i motion 1983/84:2499 (c) går ut på att Sverige inom
ramen för FN-systemet skall ta initiativ till internationella studier och
samverkan för att de multinationella företagens negativa påverkan på
världshandeln skall begränsas. Utöver vad som sagts i det föregående om
uppförandekoderna vill utskottet med anledning härav anföra följande.

Den snabba ökningen av och tillväxten hos de multinationella företagen
har naturligtvis inneburit stora förändringar i det globala produktions- och
handelsmönstret. Väsentligt i sammanhanget är att en stor del av världshandeln,
ca 30 %, äger rum som internhandel inom de multinationella koncernerna.
En betydande del av världshandeln utgörs sålunda inte av normala
marknadstransaktioner mellan köpare och säljare som är fristående från
varandra. En annan viktig aspekt är att de multinationella företagen genom
sin storlek och marknadsdominans och sina möjligheter att arbeta över
nationsgränserna har en handlingsfrihet som gör det motiverat att deras
verksamhet uppmärksammas särskilt från konkurrensbegränsningssynpunkt.

I det inledande avsnittet (s. 21 f.) har utskottet översiktligt redogjort för
hur olika aspekter på de multinationella företagens verksamhet och utveckling
bevakas och utreds på flera håll i det mellanstatliga samarbetet. Till de
områden som har uppmärksammats inom både FN och OECD hör konkurrens-
och prissättningsfrågor. Också härvidlag utgår utskottet från att Sverige
aktivt verkar för ett utvidgat samarbete och konkreta resultat med bl. a. det
syfte som ligger bakom det berörda yrkandet i motion 1983/84:2499 (c).
Utskottet noterar i detta sammanhang att det enligt direktinvesteringskommittén
(SOU 1983:17 s. 178) med hänsyn till den ökande företagskon -

NU 1984/85:2

centrationen är angeläget att det internationella samarbetet intensifieras i
fråga om konkurrensövervakning, t. ex. genom det inom FN inrättade
centret för transnationella företag (se s. 22). Det har nyss nämnts att
kommitténs betänkande har remissbehandlats och att dess förslag nu bereds
inom regeringskansliet. Utskottet vill slutligen betona att det är angeläget att
Sverige verkar för att de multinationella företagens verksamhet i ett
handelsperspektiv tas upp i GATT, där denna fråga hittills inte synes ha
omfattats av samarbetet. Mot bakgrund av vad som anförts om de multinationella
företagens betydelse för världshandeln anser utskottet att riksdagen bör
instämma i detta uttalande. Syftet med den nu aktuella delen av motion
1983/84:2499 (c) blir därmed delvis tillgodosett.

Exportzoner

Nyetablering av mindre företag med inriktning på export borde enligt
motion 1983/84:2022 (m) kunna främjas genom att gällande frihamnsbestämmelser
kompletteras med exportfrämjande lättnader för företag som etableras
i frihamn. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära
förslag härom. Motionärernas begäran har sitt ursprung i oro över den
bekymmersamma sysselsättningssituationen i Västerås och, allmänt, i Västmanlands
län. De anser emellertid att ett genomförande av förslaget skulle
bidra till en vidareutveckling och differentiering av det regionala näringslivet
också på andra platser i landet med motsvarande förutsättningar beträffande
infrastruktur. Enligt motionärerna bör utredas vilka lättnader utöver
frihamnsreglerna som bäst kan ge avsedd effekt utan att strida mot
internationella åtaganden, frihandelsprinciper och andra principer för vår
näringspolitik.

Motionen har vissa likheter med men skiljer sig också från andra
motionsförslag om frizoner (exportzoner, företagszoner) som tidigare har
behandlats av riksdagen. Dessa förslag har närmast syftat till att utländska
företags etablering i Sverige skulle stimuleras. Inrättandet av frizoner etc.
har setts som ett av flera möjliga medel att åstadkomma sådan stimulans.
Den nu aktuella motionen är inte specifikt inriktad på att utländska
etableringar skall uppmuntras. Den centrala tanken i motionen är i stället
allmänt att nyetablering av mindre företag med inriktning på export skall
främjas.

När näringsutskottet tidigare har behandlat motionsförslag om exportzoner
eller företagszoner (se s. 29f.) har konkurrensaspekter betonats såväl i
utskottets framställning som i reservationer, även om skilda rekommendationer
sedan har gjorts. Speciellt har understrukits att utlandsägda företag inte
skall ges förmåner som konkurrerande svenskägda företag inte får.

Konkurrensaspekterna är enligt utskottets mening det centrala att beakta
också vid bedömningen av det nu aktuella motionsförslaget. I motionen
antyds en lösning med särskilda exportzoner uppbyggda kring frihamnsinsti -

NU 1984/85:2

tutet, som på lämpligt sätt kompletterats med exportfrämjande lättnader.
Det är utskottets principiella uppfattning att konkurrens mellan företag bör
ske på lika villkor. Stöd och stimulansåtgärder för företagens utveckling bör
vara konkurrensneutrala. Avsteg från denna princip kan vara motiverade
t. ex. för att uppväga särskilda kostnader eller av andra särskilda skäl, t. ex.
regionalpolitiska. Enligt utskottets mening bör mot denna bakgrund företag
som är verksamma i en svensk frihamn inte ges förmåner som konkurrerande
företag i Sverige inte har tillgång till - utöver självfallet de rättigheter som är
inbyggda i det nuvarande frihamnsinstitutet. Detta bör gälla vare sig
zonföretagen är utlandsägda eller svenska. I detta sammanhang bör observeras
att någon diskriminering av eventuellt intresserade utländska företag inte
torde vara möjlig enligt Sveriges internationella förpliktelser. Förmåner som
ges nationella företag skall ges också utlandsägda företag i landet.

Vad beträffar det nuvarande frihamnsinstitutet finns anledning erinra om
att bestämmelserna i tullagstiftningen medger att industriell verksamhet
bedrivs i frihamn, dock endast efter tillstånd. Inte i någon av de tre frihamnar
som har funnits sedan 1910-talet förekommer industriell verksamhet avseende
oförtullade varor av den typ som kräver tillstånd av regeringen. Det är
dock möjligt att prövning avseende sådana tillstånd kan komma att
aktualiseras som en följd av det beslut om tillstånd för Norrköpings kommun
att inrätta frihamn som regeringen fattade i början av år 1984 (se s. 29).

De företag som i första hand är målgrupp för motionärernas förslag,
nämligen mindre företag inriktade på export, kan på olika sätt få hjälp och
finansiellt stöd både med avseende på företagets utveckling allmänt och vad
gäller t. ex. exportsatsningar. En förstärkning av det företagsinriktade stödet
i dessa avseenden har beslutats av riksdagen senast våren 1984. Det skedde
med anledning av förslag i dels proposition 1983/84:135 om industriell tillväxt
och förnyelse (NU 1983/84:42, rskr 1983/84:379), dels proposition 1983/
84:168 om exportfrämjande åtgärder (NU 1983/84:40, rskr 1983/84:382). Det
nu nämnda är exempel på generella stödformer som kan aktualiseras för
mindre företag vare sig de är etablerade utanför eller - om tillstånd till
industriell verksamhet skulle ges - i frihamn. En ordning som innebär att
särskilda stödformer skulle knytas till frihamnsinstitutet ställer sig utskottet
emellertid, som har framgått av det föregående, inte bakom.

Utskottet vill ytterligare anföra att en lösning i enlighet med motionärernas
önskemål riskerar att komma i konflikt med internationella handelspolitiska
åtaganden. Motionärerna är medvetna om detta och menar att frågan
bör prövas i det utredningsarbete de föreslår. Eftersom de inte närmare
anger vilken form av exportfrämjande lättnader de tänker sig i de tillämnade
exportzonerna saknas också grund för bedömning nu av förslaget i detta
avseende. Klart är att Sveriges handlingsfrihet när det gäller stödåtgärder
begränsas handelspolitiskt av vissa förpliktelser som Sverige har åtagit sig
genom anslutningen till GATT och EFTA samt genom det avtal Sverige har
ingått med EG. Vissa riktlinjer beträffande utformningen av statliga

NU 1984/85:2

stödåtgärder har dessutom överenskommits inom OECD. De olika organisationerna
har vissa möjligheter att vidta sanktioner vid brott mot avtal och
överenskommelser.

Såvitt utskottet har kunnat utröna har utvecklingen på olika håll i världen
vad gäller frizoner m. m. inte gett anledning till särskild uppmärksamhet i de
internationella samarbetsorganen under senare år. Med hänsyn till den
fortsatta utbredningen av olika former av zonarrangemang förutsätter
utskottet dock, i likhet med hösten 1981, att regeringen på lämpligt sätt
bevakar utvecklingen och dess betydelse för svensk utrikeshandel.

Med hänvisning till det nu sagda avstyrker utskottet motion 1983/84:2022
(m).

Förbud mot export av vissa farliga varor

I motion 1983/84:1033 (c) föreslås att riksdagen hos regeringen skall
anhålla om förslag till ratificering av FN:s konvention för konsumentskydd.
Motionärerna vill också att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till
lag om förbud mot export av varor som är förbjudna i Sverige. De finner det
upprörande att farliga ämnen, vilkas användning har förbjudits eller
begränsats i tillverkningslandet, marknadsförs i andra länder där konsumenterna
ofta inte är skyddade av någon produktsäkerhetslagstiftning.

Vad först gäller den i motionen åberopade FN-konventionen om konsumentskydd
vill utskottet förtydliga att den FN-överenskommelse som
träffades år 1982 rörande skydd mot produkter som är skadliga för hälsa eller
miljö har karaktär av resolution. Det är således inte fråga om en konvention,
som efter ratificering i medlemsländerna blir bindande. Med hänvisning till
det nu sagda avstyrks yrkandet i motion 1983/84:1033 (c) om förslag rörande
ratificering av en FN-konvention.

Utskottet vill emellertid betona att sakinnehållet i den aktuella FNresolutionen
är väsentligt att uppmärksamma. Dess innebörd är att varor
som har förbjudits för inhemsk konsumtion och/eller försäljning därför att de
bedömts medföra risk för hälsa och miljö får säljas på export endast på
begäran av ett importland eller när konsumtion av sådana varor officiellt är
tillåten i importlandet. Utskottet understryker vikten av att denna företagsetik
iakttas.

FN-resolutionen utgår från den i internationella sammanhang vedertagna
principen om varje lands suveränitet att bestämma i egna engelägenheter när
inte internationella förpliktelser föranleder annat. Denna princip innebär i
det nu aktuella sammanhanget att andra länders rätt att själva avgöra om och
hur en viss produkt eller teknik skall få användas i det egna landet skall
respekteras. Detta bör enligt utskottets mening vara en av utgångspunkterna
vid bedömningen av motionärernas förslag. Denna princip åberopades också
i en riksdagsdebatt i en näraliggande fråga våren 1984 (se s. 36). En annan
utgångspunkt bör vara att Sverige genom internationellt arbete skall aktivt

NU 1984/85:2

verka för att andra länder stärker sitt skydd för människors hälsa och miljö.
Likaså bör Sverige aktivt stödja försöken att i tillämpliga fall få till stånd
internationella regelsystem och överenskommelser. Av redovisningen i det
föregående (s. 33) framgår att framsteg har gjorts inom flera organisationer
när det gäller att etablera informationssystem - notifieringssystem - rörande
farliga produkter av skilda slag. En effektiv notifiering av förbud eller andra
begränsningar som beslutas i ett land kan tjäna som vägledning för beslut i
andra länder, t. ex. att ingripa mot import eller tillverkning av berörda
produkter i det egna landet. Det finns dock anledning framhålla att inte alla
länder har lagstiftningsmässiga eller organisatoriska förutsättningar att
snabbt vidta åtgärder med anledning av en notifiering. Detta kan naturligtvis
begränsa systemets effektivitet.

Med dessa principiella ställningstaganden som grund vill utskottet anföra
att det uppenbart kan inträffa fall av export av förbjudna varor av så allvarlig
art att den ansvarsfördelning mellan export- och importland som har angetts i
det föregående kan ifrågasättas. Situationen kan dessutom motivera omedelbara
ingripanden så att skadeverkningar undviks. Graden av skaderisk i
kombination med tidsfaktorn skulle sålunda i vissa fall kunna motivera att
exportlandet ensidigt ansvarar för att berörd vara genom exportförbud inte
sprids utanför landet. Det nu sagda gäller både farliga förbjudna läkemedel,
kemikalier och konsumentprodukter i vidare bemärkelse. Utskottet vill här
hänvisa till vad Sverige anförde i sitt svar till OECD inför uppföljningen av
1979 års rekommendation om exportförbud för varor som är farliga för
konsumenternas liv, hälsa eller säkerhet. Sverige framhöll att olika länder
kan ha olika riskvärderingar och att det kan finnas situationer då det kan vara
skäligt att exportera varor som har förbjudits för inhemsk försäljning.
Exportrestriktioner skulle också i viss utsträckning kunna skada internationell
handel. Men Sverige underströk också att denna argumentering inte var
relevant om varorna i sig är så farliga att de företer en allvarlig eller direkt
fara för liv, hälsa eller säkerhet hos någon konsument. Sverige skulle med
intresse ta del av det fortsatta OECD-arbetet i syfte att framdeles överväga
frågan om exportförbud.

I en skrivelse till regeringen i december 1983 har konsumentverket, med i
stort den motivering som nyss har återgetts, föreslagit att möjligheterna
prövas att tillskapa regler som gör det möjligt att förbjuda svensk export av
särskilt farliga varor som omfattas av försäljningsförbud i Sverige. Beredningen
av ärendet pågår i regeringskansliet (se s. 34f.).

Med hänsyn härtill och med hänvisning till vad utskottet i övrigt har anfört
anser utskottet att motion 1983/84:1033 (c) i aktuell del inte nu bör föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

NU 1984/85:2

Tillfällig utförsel av metallskrot

För utförsel av avfall och skrot av metaller krävs exportlicens som lämnas
av kommerskollegium. Praxis är sedan länge att licens beviljas bara om
skrotet inte har kunnat avsättas inom landet.

I motion 1983/84:2359 (m) föreslås att licenstvånget såvitt avser export av
metallskrot skall upphävas när det gäller tillfällig utförsel för bearbetning av
metallskrot avsett att återtagas och återanvändas i exportörens egen
tillverkning. Tvånget att anlita svenska företag för bearbetning ger i vissa fall
dyrare råvaror än om utländska företag får användas. Motionären exemplifierar
med vissa varor baserade på mässingskrot, vilka blir 15 % dyrare att
tillverka på grund av högre bearbetningskostnader i Sverige.

Motionären framförde ett likalydande krav i en motion år 1983. Riksdagen
avslog motionen på näringsutskottets rekommendation med hänvisning till
att kommerskollegium just hade fått i uppdrag att yttra sig över förutsättningarna
för och konsekvenserna av att utförsel av skrot skulle medges för
omarbetning.

Kommerskollegiets yttrande, som avgavs i mars 1984, har i sammandrag
återgetts i det föregående (s. 37f.). Enligt kollegiets mening saknas det f. n.
förutsättningar såväl för en mera liberal hantering av skrotexporten generellt
som för särskild behandling av utförsel för omarbetning. Vidare torde
konsekvenserna av en fri utförsel bli en icke önskvärd förstärkt råvarubrist
för de svenska järn- och metallverken, varvid risken för industrinedläggningar
inte kan uteslutas, anför kollegiet.

Det kan konstateras att exporten av metallskrot är strängt reglerad i
flertalet västeuropeiska länder. Export kan normalt ske bara på licens. Praxis
vid licensgivningen varierar beroende bl. a. på tillgången på skrot till landets
egen industri. Helt klart är emellertid att den internationella skrothandeln är
starkt begränsad och instabil. Så länge som dessa förutsättningar gäller i vår
omvärld finns enligt utskottets mening varken skäl eller möjligheter att i
princip frångå den strikta praxis vid exportlicensgivningen som hittills har
tillämpats. Huvudregeln bör således också i fortsättningen vara att licens
beviljas endast om skrotet inte kan avsättas inom landet.

Utskottet finner det emellertid viktigt att också de effekter beaktas som
gällande ordning riskerar att få för t. ex. metallanvändande företag som
återanvänder eget skrot i den egna tillverkningen efter bearbetning i
metallverk. När det gäller frågan om en mera liberal licensgivning för sådan
skrotexport konstaterar utskottet emellertid tyvärr att en ensidig uppmjukning
av gällande bestämmelser från svensk sida skulle kunna få olyckliga
följder när det gäller försörjningen med skrotråvara till de svenska skrotbaserade
industrierna. Sverige skulle som enda land bli öppet för fri skrothandel.
Även en liberalisering som begränsas genom att särskilda förutsättningar
måste föreligga för att licens skall erhållas kan få följder som inte låter sig
överskådas på förhand. En sådan liberalisering är nämligen svår att
genomföra på ett kontrollerat sätt.

NU 1984/85:2

En förändring av gällande regler i riktning mot friare handel är enligt
utskottets mening önskvärd. Regeringen bör verka för internationella
överenskommelser om avveckling av handelshinder även på detta område.

Med det nu sagda avstyrker utskottet motion 1983/84:2359 (m).

Vissa frågor om öststatshandeln

Avslutningsvis tar utskottet upp två motioner som båda har anknytning till
öststatshandeln.

I motion 1983/84:422 (vpk) påyrkas ett uttalande av riksdagen om
utvidgning av östhandeln. Motionärerna anför att Luleå hamn f. n. befinner
sig i en mycket pressad situation beroende bl. a. på att leveranserna av
järnmalm till Polen t. v. har upphört. Genom bl.a. handelspolitiska åtgärder
skulle hamnens konkurrenskraft kunna förbättras. Hamnens transportvolym
skulle sålunda kunna ökas genom bilaterala avtal med Polen eller andra
SEV-länder, innebärande att malmköp kvittas mot exempelvis kolleveranser.
Last och returlast borde ingå som självklara transportförutsättningar,
menar motionärerna. De påpekar också att järnmalmsexporten nu i huvudsak
går via ett NATO-land. Sverige måste ha beredskap att kunna leverera
järnmalm både till öst och till väst. Malmkajen i Luleå sägs därför från
sårbarhetssynpunkt vara en nationell angelägenhet.

Som motionärerna påpekar har Sveriges export av järnmalm till Polen
minskat drastiskt från 1,3-1,4 miljoner ton åren 1979 och 1980 till 175 000 ton
år 1981. En svag uppgång har härefter skett. För år 1983 noteras exportsiffran
361 000 ton. Bakom nedgången ligger Polens ansträngda ekonomiska
situation och minskande industriproduktion. Exporten av järnmalm till
andra östeuropeiska länder är relativt obetydlig.

I den utredning rörande företagets framtida struktur som LuossavaaraKiirunavaara
AB (LKAB) inkom med till regeringen i februari 1983 beskrivs
den förväntade marknadsutvecklingen för företagets produkter. Där sägs
bl. a. att LKAB har som mål att öka försäljningen till Östeuropa. En
förutsättning för att detta skall kunna ske sägs dock vara att motköpskombinationer
kan arrangeras.

Det är sådana motköp som upphovsmännen till motion 1983/84:422 (vpk)
vill ha reglerade genom officiella bilaterala avtal med Polen eller andra
östeuropeiska länder. De bilaterala handelsavtal som tidigare har slutits med
Polen och andra statshandelsländer och de överläggningar som normalt äger
rum regelbundet inom ramen för dessa avtal kan enligt utskottets mening
spela en viktig roll både när det gäller att allmänt främja handelsförbindelserna
mellan länderna och när det gäller att bereda en gynnsam miljö för
specifika handelsuppgörelser.

Det bör emellertid i första hand ankomma på berörda företag att träffa
sådana uppgörelser som är till gagn för bägge parter. Utskottet vill här erinra
om vad som har sagts i det föregående (s. 20) om motköp och den relativt väl

NU 1984/85:2

utbyggda organisation som finns i landet för att bistå företagen i samband
med motköpsaffärer. 1 kombination med existerande bilaterala regeringsavtal
och kontakterna i samband därmed torde de organisatoriska förutsättningarna
finnas för en sådan utvidgning av öststatshandeln som motionärerna
åsyftar. Någon grund för att förorda att malm- och kolaffärer skall regleras
avtalsmässigt på det sätt som förordas i motionen anser emellertid utskottet
inte finnas.

Det är, som påpekas i motionen, viktigt att utskeppningsmöjligheterna för
malm över Luleå hamn bevaras. Enligt vad utskottet har inhämtat avser
LKAB att ha kvar malmkajen i Luleå hamn. Frågan prövades i samband med
fastställandet av företagets långsiktsplan år 1983. Slutsatsen var att malmkajen
skulle behållas, dels för malmleveranserna till SSAB Svenskt Stål AB,
dels för utskeppning på export.

Med hänsyn till det nu sagda finner utskottet inte skäl för riksdagen att
göra någon framställning till regeringen på grundval av motion 1983/84:422
(vpk), som sålunda avstyrks.

Färjleden mellan Ystad och Swinoujscie firar i år 30-årsjubileum och
uppmärksammas av den anledningen särskilt, sägs det i motion 1983/84:1098
(fp). Motionärerna tycker att staten med regelbundna seminarier i Ystad
borde uppmärksamma östförbindelserna och östhandeln. Ystads kommun
försöker efter bästa förmåga, anför de, men kontakter med utrikesdepartementet
kunde ge dessa seminarier större tyngd.

Östförbindelser och östhandel uppmärksammas i många former och i
många olika sammanhang. Som exempel på aktiviteter under hösten 1984
kan nämnas en kommersiell regionalkonferens för statshandelsländer (utrikesdepartementet),
ett seminarium om handel med Östeuropa (Exportskolan)
och en exportkonferens om Kina, Sovjetunionen och Östeuropa
(Sveriges exportråd i samarbete med handelskamrarna i Malmö, Kalmar och
Växjö). Den senare konferensen äger f. ö. rum i det Ystad näraliggande
Malmö. Några av de särskilda kommittéer för främjande av handeln med
olika östeuropeiska länder som Exportrådet har bildat tillsammans med
Sveriges grossistförbund har vidare under hösten anordnat seminarier om
handeln med resp. land. Detta gäller Sovjetkommittén och Ungemkommittén.
I december planeras ett informationsmöte om Tjeckoslovakien. Utöver
dessa seminarier planeras av Exportrådet en rad ytterligare åtgärder
(utställningar, symposier, delegationsresor, marknadshandböcker etc.) för
främjande av exporten till Östeuropa. Det kan också tilläggas att utrikesdepartementet
vid tidigare tillfällen har medverkat i seminarier kring öststatsfrågor
arrangerade av kommunstyrelsen i Ystad.

Utskottet finner med hänsyn till det nu sagda att riksdagen inte har
anledning att göra någon framställning till regeringen på grundval av motion
1983/84:1098 (fp). Motionen avstyrks således.

NU 1984/85:2

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande försvar för frihandeln,

att riksdagen avslår motion 1983/84:908 yrkande 8 i ifrågavarande
del,

2. beträffande protektionism genom krisstöd