NU 1984/85:18
Näringsutskottets betänkande
1984/85:18
om aluminiumförsörjningen
Ärendet
I motion 1983/84:456 av Paul Lestander (vpk) och Jörn Svensson (vpk)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till handlingsprogram på
aluminiumområdet med syfte att trygga en nationell försörjning oberoende
av multinationella intressen och med hänsynstagande till energi- och
miljöaspekter och regionalpolitiska behov.
Upplysningar i ärendet har inför utskottet lämnats av verkställande
direktör Per-Olof Aronson, Gränges Aluminium AB, generaldirektör Jonas
Norrby, statens vattenfallsverk, och direktör Göran Philipson, vice ordförande
i vattenfallsverkets styrelse.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker motionärernas förslag sedan en redogörelse lämnats
för planerna på ett nytt aluminiumsmältverk i Piteå m. m. En reservation
(vpk) har avgetts till förmån för motionen.
Motionen
I motionen anförs att det faktum att världens aluminiumförsörjning
kontrolleras av ett litet antal stora bolag och att konflikter mellan råvaruländer
i tredje världen och industriländer ligger latenta kan innebära risker för
styrd prissättning och för att Sverige missgynnas i brist- eller konfliktsituationer.
Såväl från nationell försörjningssynpunkt som av olika politiska skäl är
det enligt motionärerna önskvärt att aluminium för svensk konsumtion
framställs ur svensk råvara. Tillverkning av aluminiumråvara skulle ge
välkomna arbetstillfällen och kanske minska transportkostnaderna. Ett
annat önskemål är att metoder för aluminiumframställning utformas så att
energiförbrukningen, miljöskadorna och kapitalkostnaderna minskar.
Vidare uttalas i motionen farhågor för att planerna på ett aluminiumsmältverk
i Piteå inte kommer att genomföras. Detta projekt har, anförs det,
utvecklats utan några inslag av nationell långsiktig planering. Motionärerna
anser att de osäkra finansieringsfrågorna, beroendet av råvaruimport och
önskvärdheten att få fram bättre processer anpassade till svensk råvara starkt
talar för ett statligt övertagande av smältverksprojektet i Piteå och en snabb
statlig utredning av hur den nationella försörjningen med aluminium och dess
råvaror på sikt skall organiseras.
1 Riksdagen 1984185.17sami. Nr 18
NU 1984/85:18
2
Enligt motionärerna bör alltså nu en samlad statlig politik på aluminiumområdet
utformas. Om samhällsorganen underlåter detta skulle det
innebära att man accepterar ett beroende av multinationella privatintressen.
Allmänt om aluminiumförsörjningen
Aluminiumindustrin kan indelas i fyra huvudled, nämligen brytning av
råvaror, omvandling till aluminiumoxid, framställning av aluminiummetall
samt tillverkning av halvfabrikat och färdiga produkter av aluminium.
Bauxitmalm är den helt dominerande råvaran för aluminium. Stora
brytvärda tillgångar finns i Australien och vissa tropiska länder, bl. a.
Brasilien, Guinea och Jamaica.
Omvandlingen till aluminiumoxid sker av bl. a. transportekonomiska skäl i
ökande omfattning i närheten av bauxitbrytningen. Det förekommer dock en
betydande produktion även i de stora konsumentländerna.
Framställningen av aluminiummetall sker främst genom elektrolys av
aluminiumoxid, varvid man erhåller s. k. primäraluminium. Denna process
utförs i smältverk med kontinuerlig drift och kräver stora mängder energi,
huvudsakligen i form av elenergi. Elkostnaden uppgår i genomsnitt till
20-25 % av den totala framställningskostnaden.
I början av 1980-talet uppgick smältverkskapaciteten i världen (utom
statshandelsländerna) till ca 14 miljoner ton om året. Härav fanns ca 45 % i
Nordamerika, ca 30 % i Västeuropa och ca 10 % i Japan.
Omkring en fjärdedel av behovet av aluminium tillgodoses genom
omsmältning av skrot till s. k. sekundäraluminium. Denna process är långt
mindre energikrävande än elektrolysen.
Aluminiumprodukter tillverkas ur primäraluminium i valsad och pressad
form eller i trådform. Dessa produkter används bl. a. inom byggnadsindustrin
och transportmedelsindustrin samt för förpackningsändamål. Sekundäraluminium
används främst för framställning av gjutgods.
Marknaden för aluminium har under det senaste årtiondet genomgått
stora förändringar. Den tidigare ökningen av förbrukningen, som i OECDområdet
uppgick till 5-10 % om året, avstannade vid mitten av 1970-talet. I
slutet av år 1982 utnyttjades endast ca 70 % av västvärldens kapacitet för
framställning av primäraluminium. Marknadspriserna hade sjunkit till ca
hälften av 1979 års nivå, och producenterna hade i stor utsträckning förlorat
sin tidigare kontroll över prissättningen. Flertalet producentföretag torde ha
gått med förlust åren 1981 och 1982.
Under åren 1983 och 1984 har det skett en viss återhämtning av de
internationella aluminiumpriserna till följd av den förbättrade konjunkturen
och strukturåtgärder inom branschen. Prisutvecklingen har emellertid varit
mycket instabil.
År 1983 publicerade OECD en studie av aluminiumindustrin, med särskild
tonvikt på frågan om de höjda energikostnadernas långsiktiga effekter på
NU 1984/85:18
3
branschens struktur. I studien konstateras att vissa förändringar redan har
inträffat. Sålunda har en betydande minskning av kapaciteten skett inom
OECD-området, särskilt i Japan men även i Förenta Staterna, beroende på
den snabba höjningen av elpriserna. Samtidigt pågår utbyggnad i länder med
god tillgång på billig energi, främst vattenkraftsbaserad elenergi. Exempel
härpå är Canada och vissa utvecklingsländer. I studien påpekas dock att den
nu förutsedda, relativt låga ökningen av aluminiumförbrukningen med ca
3 % om året under 1980-talet inte kommer att ge utrymme för någon mer
betydande ökning av smältverkskapaciteten. Vid sådana antaganden om
efterfrågeutvecklingen skulle det i världen (utom statshandelsländerna)
omkring år 1990 behövas ett tillskott med ca 0,5 miljoner ton om året,
motsvarande två å tre anläggningar.
I OECD-studien berörs också frågan om utvecklingen av mindre energikrävande
teknik för framställning av primäraluminium. Man räknar inte med
något genombrott för nya processer under den närmaste tioårsperioden.
Däremot anses en ökad återanvändning av aluminium sannolik.
Vidare anförs i studien att Japan är det enda OECD-land som har sökt att
utforma en nationell aluminiumpolitik, vilket får ses mot bakgrund av att den
japanska aluminiumindustrin har drabbats särskilt hårt av energiprishöjningama.
Man väntas komma att satsa på en kombination av nedläggning av
olönsamma enheter och stöd till utveckling av ny teknik.
Av OECD-studien framgår också att de stora aluminiumföretagen har
försökt anpassa sig till ändrade marknadsförhållanden dels genom att skaffa
sig tillgång till produktion i länder med låga kostnader, ofta i form av s. k.
joint ventures, dels genom att i ökad grad engagera sig i vidareförädling och
marknadsföring av aluminiumprodukter.
1* Riksdagen 1984185.17sami. Nr 18
NU 1984/85:18 4
Aluminiumindustrin i Sverige
Den svenska aluminiumförsörjningen kan illustreras med följande principskiss: -
BEARBETNING INOM LANDET
Aluminiumox
i o
Aluminium skrot -
Skrot fa
Obearbetad
aluminium
Hel- och
halvfabrikat
. J
Frimäraluminium
Tillverkning av hel- och
halvfabrikat
Olika användningsområden
(Byggnad smaterial, elteknik,
transportmedel, förpackningar
Sorn framgår av skissen baseras framställningen av primäraluminium helt
på import av aluminiumoxid. Leveranserna kommer främst från det karibiska
området och Australien.
Förbrukningen av primäraluminium uppgår för närvarande till ca 120 000
ton om året. Bearbetningen av aluminiumoxid till primäraluminium sker
genom elektrolys. Inom landet finns endast en anläggning för denna process,
nämligen smältverket vid Kubikenborg i Sundsvall. Anläggningen har en
kapacitet av ca 83 000 ton om året. Ägare är Gränges Aluminium AB (GA)
genom det helägda dotterbolaget GA Metall. Därtill produceras sekundäraluminium
genom omsmältning vid anläggningar i Finspång och Avesta,
delvis för export. Inom GA Metall sker även förädling till göt och band,
huvudsakligen för vidareförädling inom andra företag i GA-gruppen till olika
hel- och halvfabrikat av aluminium.
Den svenska produktionen av primäraluminium dominerades till en
början av utländska intressen. Svenska Aluminiumkompaniet AB, som
NU 1984/85:18
5
uppförde den nuvarande anläggningen i Sundsvall med början år 1948, ägdes
av Svenska Metallverken AB (Essem) och det kanadensiska företaget Alcan
med 50 % var fram till år 1961, då Essem blev ensam ägare. Detta företag
köptes år 1969 av Gränges AB, vilket ledde till bildandet av G A-gruppen.
Sedan Gränges i sin tur köpts av Electrolux AB ingår GA i Electroluxkoncernen.
Det finns i dag inga utländska ägarintressen i G A-gruppen. Såvitt bekant
förekommer inte heller några bindningar till utländska företag i form av
långsiktiga avtal om råvaruleveranser e.d.
Aluminiumbranschen i Sverige domineras av GA-gruppen. Utanför
gruppen finns dock ett antal mindre företag som arbetar med omsmältning av
skrot, gjutning och tillverkning av olika produkter av aluminium m. m.
Det största användningsområdet för aluminiumprodukter i Sverige är
byggnads- och anläggningsmaterial (33 %). Därefter kommer elteknik
(20 %), maskiner och värmeväxlare (12 %), transportmedel (11 %) och
förpackningar (10 %).
Frågan om produktion av aluminiumråvara i Sverige
Som framgått förekommer för närvarande ingen produktion av aluminiumråvara
i Sverige. Det har inte påträffats några högvärdiga förekomster av
bauxit i landet. Däremot finns tillgångar av bl. a. alunskiffer och kaolin som
innehåller aluminium. Samma gäller anrikningssanden från kopparbrytningen
i Aitik nära Gällivare.
Under andra världskriget förekom viss framställning av aluminiumoxid på
grundval av andalusit från Bolidengruvan. Även senare har forskning och
utveckling bedrivits i Sverige rörande olika potentiella aluminiumråvaror
bl. a. i samband med Ranstadsprojektet. En redovisning har lämnats i
mineralpolitiska utredningens delbetänkande (SOU 1979:40) Malmer och
metaller (s. 683-685) och i rapporten (Ds I 1983:20) Möjligheterna att
utnyttja svensk alunskiffer, som utarbetades av en särskild arbetsgrupp inom
1981 års energikommitté. Skiffern i Ranstad innehåller 6-7 % aluminium,
jämfört med ca 25 % i bauxit. De studier som bedrivits tyder på att
aluminium skulle kunna framställas ur skiffern till konkurrenskraftig kostnad
endast i samband med utvinning av uran. Även möjligheterna att utnyttja
andra mineraler för framställning av aluminium har studerats i Ranstad, dock
med negativt resultat såvitt avser möjligheterna till kommersiell produktion.
En redovisning av dessa studier väntas komma att lämnas inom kort till
styrelsen för teknisk utveckling (STU), som har finansierat arbetena till viss
del. Det kan tilläggas att forsknings- och utvecklingsarbetet i Ranstad i
huvudsak har avvecklats under år 1984 (jfr prop. 1984/85:101 s. 17-20).
I mineralpolitiska utredningens delbetänkande diskuterades även frågan
om det svenska importberoendet på aluminiumområdet. Härom anfördes
bl. a. följande (s. 698):
NU 1984/85:18
6
Det förefaller inte finnas någon påtaglig risk för försörjningsstörningar vad
gäller tillförseln av aluminium. Eftersom den svenska importen av bauxit är
liten och begränsad till bauxit för icke-metallisk användning skulle eventuella,
i och för sig mindre sannolika, störningar på denna marknad endast
drabba Sverige indirekt. Tillförseln av aluminiumoxid är såvitt kan bedömas
också stabil. Däremot gäller som ett generellt omdöme om aluminiumförsörjningen
att marknaden domineras av ett mycket litet antal stora företag,
vilket innebär risker för en styrd prissättning och för från svensk synpunkt
mindre gynnsamma prioriteringar av kunder vid eventuella bristsituationer.
Utredningens slutbetänkande (SOU 1980:12) Mineralpolitik innehöll inga
förslag till särskilda åtgärder avseende försörjningen med aluminium.
Frågan om ökad smältverkskapacitet i Sverige
Industriverkets utredning
I mitten av 1970-talet studerade statens industriverk på regeringens
uppdrag frågan om en ökning av den svenska kapaciteten för framställning av
primäraluminium. I delrapporten (SIND PM 1974:4) Aluminiumkonsumtionen
i Sverige 1975-1990 redogjordes för utvecklingstendenserna i den
svenska förbrukningen av aluminium. I slutrapporten (SIND PM 1975:3)
Ökad svensk aluminiumproduktion? diskuterades ur samhällsekonomisk
synvinkel behovet av en ökad smältverkskapacitet. Rapporten utmynnade i
slutsatsen att Sverige har sämre naturliga förutsättningar än ett stort antal
andra länder för denna typ av produktion. Varken för försörjningstryggheten
eller för sysselsättningen bedömdes en ökad smältverkskapacitet som
angelägen. Enligt rapporten fanns det därför inget klart skäl som talade för
ökad inhemsk produktion i stället för ökad import av aluminium. Det
framhölls dock i rapporten att en framtida ändring av de bakomliggande
faktorerna, t. ex. energiförsörjningsläget i Sverige jämfört med andra länder,
skulle kunna göra det motiverat att ta upp saken på nytt.
Ombyggnad av smältverket i Sundsvall
Den äldsta delen av GA:s smältverk i Sundsvall med en kapacitet av ca
13 000 ton om året skall tas ur drift vid utgången av år 1986. Anläggningen är
oekonomisk och uppfyller i sin nuvarande utformning inte kraven på rening
av utsläpp. Under år 1984 har förprojektering skett av en ombyggnad som
innebär bl. a. installation av moderna ugnar. Därigenom skulle kapaciteten
öka till ca 20 000 ton om året. Investeringskostnaden beräknas till ca 250
milj. kr.
Sedan koncessionsnämnden för miljöskydd meddelat tillstånd för ombyggnaden
och regeringen medgett utnyttjande av investeringsfondsmedel för
ändamålet har GA i december 1984 fattat beslut om att genomföra projektet.
NU 1984/85:18
7
Planer på ett nytt smältverk i Piteå
I början av 1980-talet studerades inom GA ett projekt avseende ett nytt
aluminiumsmältverk med en kapacitet av 82 500 ton om året. Studien ledde
till slutsatsen att projektet skulle vara lönsamt. GA sökte tillstånd enligt
136 a § byggnadslagen att lokalisera verket på Haraholmen i Piteå kommun.
Tillstånd meddelades av regeringen den 30 juni 1983. I beslutet anfördes
bl. a. att förbrukningen av elenergi - ca 1,2 TWh om året vid fullt
kapacitetsutnyttjande - enligt regeringens uppfattning kunde tillgodoses
inom ramen för den framtida elproduktion som har förutsatts i riksdagens
energipolitiska beslut år 1981.
Redan innan tillståndet beviljats lades projektstudien ned. Ledningen för
Electrolux ansåg att en investering av detta slag inte låg i linje med
koncernens strategi.
År 1984 har en förnyad studie gjorts på uppdrag av statens vattenfallsverk.
En arbetsgrupp med företrädare för GA, Svenska Handelsbanken och
vattenfallsverket har i oktober 1984 lagt fram rapporten Aluminiumsmältverk
i Piteå. Investeringskostnaderna uppskattas till 1 800 milj. kr. i 1984 års
penningvärde, vilket antas motsvara ca 2 400 milj. kr. i löpande priser inkl.
räntor under byggnadstiden. Därtill kommer vissa anläggningar - tomt,
hamn och transportanordningar - med en investeringskostnad av ca 200 milj.
kr. som skulle upplåtas mot hyra av främst Piteå kommun. Projekterings- och
byggnadstid anges till knappt fyra år.
Verket skulle sysselsätta ca 400 personer vartill kommer ca 100 personer
externt för underhåll och service.
Arbetsgruppens slutsats är att Piteåprojektet med vissa förutsättningar
skulle ge tillfredsställande lönsamhet även vid relativt låga framtida aluminiumpriser.
Bland förutsättningarna märks att vattenfallsverket är villigt att
sälja elkraft till verket för ett pris som är anknutet till slutpriset på
aluminiummetall. I kalkylerna har arbetsgruppen räknat med ett elpris som
motsvarar 17 % av aluminiumpriset. En viktig faktor vid lönsamhetsbedömningen
är också att investeringskostnaderna väntas bli relativt låga, vilket till
stor del beror på förefintligheten av utvecklad infrastruktur i Piteå.
Beträffande finansieringen beräknas behovet av eget kapital till 600 milj.
kr. Kapitalbehovet i övrigt antas kunna täckas med obligations- och
kapitalmarknadslån, exportkrediter och lokaliseringslån. Vattenfallsverket
har i egenskap av initiativtagare till projektet indikerat en villighet att satsa
25 % av riskkapitalet. GA antas satsa 10 %, varav 5 % i form av projektledning.
Enligt studien bör svensk ägarmajoritet eftersträvas, vilket kräver
insatser från ytterligare svenska delägare. Utländska intressenter kan enligt
studien finnas bland företag som genom delägarskap vill skaffa sig långtidskontrakt
för sin aluminiumförsörjning.
I samband med att studien överlämnades till industridepartementet
begärde vattenfallsverket att få i uppdrag att närmare undersöka förutsätt
-
NU 1984/85:18
8
ningarna för att etablera en krets ägare till Piteåprojektet och därefter
återkomma till regeringen med förslag till ställningstagande.
Regeringen biföll den 21 december 1984 vattenfallsverkets framställning. I
en kommentar till beslutet betonade statsrådet Birgitta Dahl att det är
nödvändigt att det framtagna utredningsmaterialet nu bedöms av privata
intressenter för att man skall se om projektet kan genomföras på normala
företagsekonomiska grunder. Beslutet innebär alltså inte, framhölls det,
något ställningstagande till frågan om statligt engagemang i projektet.
Utskottet
Av den föregående redogörelsen framgår att läget på den internationella
aluminiummarknaden har förändrats under de senaste åren. Den tidigare
starka och jämna konsumtionsökningen har upphört. Detta i förening med
kraftiga höjningar av energipriserna har lett till överkapacitet och svåra
strukturproblem. Särskilt producenter av primäraluminium som saknar
tillgång till billig elkraft har kommit i en utsatt position.
Sverige är helt beroende av import för sin försörjning med aluminiumråvara.
För framställning av primäraluminium finns en inhemsk kapacitet
motsvarande ca två tredjedelar av den nuvarande förbrukningen. I fråga om
hel- och halvfabrikat av aluminium är Sverige däremot nettoexportör.
Frågan om den svenska aluminiumförsörjningen har aktualiserats i olika
sammanhang under senare år. I råvaruledet har särskilt undersökts möjligheterna
att utvinna aluminium som en biprodukt vid annan mineralutvinning
inom landet. Dessa undersökningar har hittills inte resulterat i något
ekonomiskt alternativ till import av aluminiumoxid baserad på bauxit.
När det gäller framställning av primäraluminium har en viss utbyggnad av
Gränges Aluminium AB:s smältverk i Sundsvall nyligen beslutats. Vidare
undersöker statens vattenfallsverk, med regeringens medgivande, möjligheterna
att uppföra ett nytt smältverk i Piteå, vilket skulle medföra en
fördubbling av landets nuvarande kapacitet. Arbetet bygger på ett tidigare
projekt inom Gränges Aluminium. Som framgått har detta projekt redan
prövats av regeringen från såväl riksplanesynpunkt som energihushållningssynpunkt.
Enligt vad utskottet har inhämtat anser sig vattenfallsverket kunna
erbjuda långsiktiga leveranser av elkraft till en sådan anläggning på villkor
som framstår som fördelaktiga vid en internationell jämförelse.
I motion 1983/84:456 (vpk) krävs en samlad statlig politik på aluminiumförsörjningens
område. Motionen, som väcktes innan vattenfallsverket hade
påbörjat sitt arbete med Piteåprojektet, innehåller också krav på att staten
skall överta detta projekt.
Beträffande försörjningsfrågorna konstaterar utskottet att det för närvarande
råder överkapacitet inom alla led av den internationella aluminiumindustrin.
Några svårigheter för Sverige att tillgodose sina importbehov
förutses inte under överblickbar tid. Förändringarna i marknadsförhållande
-
NU 1984/85:18
9
na under de senaste åren bör enligt utskottets mening ha minskat de risker för
bl. a. styrd prissättning som påtalades av mineralpolitiska utredningen år
1979.
Vidare kan konstateras att frågan om en utbyggnad av smältverkskapacitet
befinner sig i ett utrednings- och förhandlingsskede. Utskottet saknar
anledning att nu ta ställning till huruvida Piteåprojektet bör genomföras eller
inte. Denna fråga synes i första hand böra prövas på affärsmässiga grunder av
berörda intressenter, vilket också har framhållits från regeringens sida.
Vid utskottsbehandlingen har moderata samlingspartiets företrädare
begärt att utskottet skulle uttala sig beträffande prissättningen på den
elenergi som vattenfallsverket skulle komma att leverera till ett eventuellt
aluminiumsmältverk i Piteå. Utskottet finner det emellertid inte motiverat
att nu gå in på denna fråga. Det projekt som övervägs skulle komma att
beröra enskilda och allmänna intressen även i andra hänseenden, t. ex.
effekter på miljö, sysselsättning och energianvändning. Prövningen härav får
ske i föreskriven ordning i den mån projektet anses böra genomföras.
Utskottet utgår från att riksdagen kommer att underställas frågan om ett
statligt ägarengagemang i projektet ifall regeringen skulle finna ett sådant
engagemang motiverat.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet ingen anledning för
riksdagen att göra något uttalande av den innebörd som föreslås i motion
1983/84:456 (vpk). Motionen avstyrks följaktligen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1983/84:456.
Stockholm den 12 mars 1985
På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG
Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Lennart Pettersson (s),
Rune Jonsson (s), Sten Svénsson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik
Häll (s), Per Westerberg (m), Jörn Svensson (vpk), Birgitta Johansson (s),
Per-Richard Molén (m), Bo Finnkvist (s), Lars Ahlström (m), Per-Ola
Eriksson (c) och Hugo Bergdahl (fp).
Reservationer
1. Sten Svensson, Per Westerberg, Per-Richard Molén och Lars Ahlström
(alla m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Vid
utskottsbehandlingen” och slutar med ”böra genomföras” bort ha följande
lydelse:
Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att vattenfallsverket
vid leveranser av elenergi till ett eventuellt aluminiumsmältverk i Piteå
NU 1984/85:18
10
tillämpar en prissättning som inte snedvrider konkurrensen i förhållande till
andra stora industriella förbrukare av elenergi.
2. Jörn Svensson (vpk) anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha
följande lydelse:
Av den (= utskottet, s. 8) detta projekt.
Utskottet konstaterar att utvecklingen på den internationella aluminiummarknaden
under de senaste åren har präglats av svåra strukturproblem.
Detta kommer sannolikt att ytterligare förstärka de tendenser till koncentration
som länge har kännetecknat aluminiumindustrin. Mot bakgrund av
Sveriges totala beroende av import av aluminiumråvara synes dessa tendenser
innebära ökade risker för styrd prissättning och från svensk synpunkt
ogynnsam prioritering av kunder vid framtida bristsituationer. Som framgått
påtalades dessa risker av mineralpolitiska utredningen redan år 1979.
Utskottet anser alltså att det nu finns anledning att utforma en samlad
statlig aluminiumpolitik av detta slag som begärs i motion 1983/84:456 (vpk).
Som anförs i motionen bör en sådan politik omfatta alla led inom
aluminiumindustrin. Frågor om aluminiumförsörjningen bör uppmärksammas,
särskilt möjligheterna att utnyttja inhemska råvaror. I ett nationellt
program bör även ingå utveckling av miljövänligare och mindre energikrävande
teknik för framställning av aluminium. Regeringen bör enligt utskottets
mening snarast lägga fram förslag till ett sådant program.
Beträffande frågan om ett nytt smältverk i Piteå finner utskottet det
tillfredsställande att statens vattenfallsverk nu undersöker möjligheterna att
genomföra projektet. Det är angeläget att projektarbetet bedrivs under
statlig kontroll och med hänsyn tagen till olika samhälleliga intressen.
Utländska kapitalintressen bör inte tillåtas att påverka utformningen av
projektet eller att medverka vid dess genomförande.
Utskottet föreslår att riksdagen gör ett uttalande i enlighet med vad
utskottet nu har anfört om ett nationellt aluminiumprogram och om
Piteåprojektet. Motionen tillstyrks alltså.
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:456 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
minab/gotmb Stockholm 1985 82384