NU 1984/85:16

Näringsutskottets betänkande
1984/85:16

om vissa kollektiva försäkringar
Ärendet

I detta betänkande behandlas fyra motioner med yrkanden rörande
kollektiva försäkringar. Motionerna gäller i tre fall kollektiv hemförsäkring
med obligatorisk anslutning av medlemmar i den organisation som utgör
kollektivet, i ett av dessa fall dessutom andra kollektiva försäkringar i facklig
regi. Den fjärde motionen torde närmast avse sådana kollektiva försäkringar
som utgör anställningsförmån.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker motionerna och hänvisar därvid dels till uttalanden av
regeringen om utredningsarbete som rör kollektiv sakförsäkring, dels till
pågående domstolsprövning av föreningsrättsliga aspekter på sådan försäkring
med obligatorisk anslutning. En reservation (m, c, fp) ger uttryck för en
kritisk bedömning av detta slags försäkring.

Motionerna

Yrkanden
De motioner som behandlas är

1984/85:886 av Sten Andersson i Malmö (m), vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kollektivt
tecknade försäkringar,

1984/85:2627 av Kurt Hugosson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om
nödvändigheten att snabbt och utan dröjsmål tillse att eventuella legala
hinder för kollektiva sakförsäkringar undanröjs,

1984/85:2631 av Anita Modin m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen begär
att regeringen låter utreda och förtydliga frågan om organisationers rätt att
efter demokratiska beslut teckna kollektiva försäkringar för sina medlemmar,

1984/85:2825 av Marianne Karlsson (c), vari - med motivering i motion
1984/85:2824 - hemställs att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt
förslag till ändring av lagstiftningen så att reglerna för kollektiva försäkringar
ändras så att konkurrensneutralitet uppnås i försäkringsbranschen.

1 Riksdagen 1984/85.17sami. Nr 16

NU 1984/85:16

Motivering

Själva tanken bakom de kollektiva hemförsäkringar som har tecknats kan
anses vara god, men en ökad förekomst av sådana kan få ytterst negativa
konsekvenser, anförs det i motion 1984/85:886 (m). Om t. ex. fackförbund
tillåts teckna kollektiva hemförsäkringar för sina medlemmar hos ett enda
bolag snedvrids konkurrensen på hemförsäkringsmarknaden, vilket kan leda
till högre hemförsäkringspremier för alla kategorier. Fri konkurrens och
flera valmöjligheter är förutsättningen för så låga försäkringspremier som
möjligt, säger motionären. Det har, hävdar han, förekommit att fackförbundsavdelningar
och verkstadsklubbar har tecknat kollektiva grupplivförsäkringar
utan att inhämta offert från andra försäkringsbolag än Folksam.
Detta betecknas som betänkligt med hänvisning till att andra försäkringsbolag
har lämnat bättre alternativ.

Det är förvånande att de privata försäkringsbolagen motarbetar kollektiva
lösningar på sakförsäkringsområdet och att även försäkringsinspektionen
har en negativ attityd, sägs det i motion 1984/85:2627 (s). Om ett fackförbund
eller en annan grupp kan binda sina medlemmar är en föreningsrättslig fråga,
konstaterar motionärerna. Det måste, fortsätter de, stå människorna i en
demokrati fritt att gå samman och besluta om sina egna angelägenheter, bl. a.
om medlemsförmåner i form av ett fullgott försäkringsskydd på fördelaktiga
villkor. Motionärerna understryker betydelsen av att hushållen har ett
fullgott försäkringsskydd, något som nu inte alltid är fallet. De uttrycker
farhågor för att kollektiva sakförsäkringar kan komma att placeras i
utländska bolag, om eventuella hinder mot sådana försäkringar i Sverige inte
undanröjs. Försäkringsinspektionen har anfört att kollektiva sakförsäkringar
utan reservationsrätt kan medföra ”risk för att från allmän skälighetssynpunkt
oacceptabla dubbelförsäkringssituationer uppstår”. Om reservationsrätt
skall finnas eller inte är en fråga som den försäkrade gruppen själv skall
avgöra, menar motionärerna. Problemet med dubbelförsäkring kan, hävdar
de, lösas genom normal produktutveckling och bör alltså inte ”hänskjutas till
utredningar som arbetar på flera års sikt”. Det är, säger motionärerna,
ytterst angeläget att det snarast blir klarlagt om det behövs särskilda
bestämmelser rörande kollektiva sakförsäkringar. Denna fråga borde därför
tas upp med förtur i försäkringsverksamhetskommitténs och försäkringsrättskommitténs
arbete. Angeläget är enligt motionärerna också att riksdagen
slår fast organisationernas frihet att i demokratisk ordning besluta i
frågor som är angelägna för medlemmarnas trygghet.

De fackförbund som har fattat beslut om kollektiva hemförsäkringar har
utsatts för omfattande och nedsättande kampanjer, sägs det i motion
1984/85:2631 (s). Det får inte råda någon tvekan om att fackförbund har full
kompetens att i demokratisk ordning fatta beslut om försäkringsskydd av
detta slag, anför motionärerna. Ett förtydligande av föreningsrättens innebörd
på denna punkt vore därför av stort intresse. Det borde anförtros åt
försäkringsverksamhetskommittén att utreda denna fråga.

NU 1984/85:16

I motiveringen till motion 1984/85:2824 (c) påtalas att premierna för
försäkringsskydd som erhålls såsom anställningsförmån betalas med obeskattade
medel. Detta verkar konkurrenssnedvridande på försäkringsbranschen
som helhet, säger motionären och tillägger: ”Trots detta har regeringen
i dagarna godkänt att Målarförbundet tecknar kollektiv hemförsäkring
såsom löneförmån.”

Bakgrund

Folksam och Svenska elektrikerförbundet träffade år 1982 ett avtal om
hemförsäkring med obligatorisk anslutning av förbundsmedlemmarna. Enligt
avtalet svarar förbundet för premierna till Folksam. För att täcka denna
kostnad höjs medlemsavgifterna och tas fonderade medel i anspråk.
Försäkringen fungerar som en vanlig hemförsäkring med de skillnaderna att
någon beloppsgräns inte finns beträffande lösöre och att premiekostnaden är
lika för alla.

Med anledning av Elektrikerförbundets åtgärd gjorde försäkringsinspektionen
en framställning hos regeringen om att försäkringsverksamhetskommittén
(E 1979:01) skulle få tilläggsdirektiv att föreslå lagstiftning om
kollektiv sakförsäkring. En närmare redogörelse för framställningen och
dess underlag, bl. a. vissa remissyttranden, finns i näringsutskottets betänkande
NU 1984/85:11 (s. 4 f.). Regeringen lämnade i november 1983 denna
framställning utan bifall. Motiveringen för beslutet var följande:

Försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01) har enligt sina direktiv att
ta upp frågan om vilka konsekvenser särlösningar och utbrytningar av vissa
enskilda eller mindre grupper kan ha för det stora försäkringskollektivet.
Vidare skall försäkringsverksamhetskommittén utvärdera försäkringsbolagens
anskaffningsverksamhet. Det får därför redan enligt de nuvarande
direktiven anses falla inom kommitténs uppdrag att pröva behovet av
särskild reglering i fråga om kollektiv sakförsäkring.

Dessutom skall försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09) enligt sina direktiv
särskilt överväga de problem som är förknippade med kollektiva försäkringar.
Kommittén torde i samband därmed inte kunna undgå att ta upp de
olägenheter, som kan uppstå genom dubbelförsäkring vid t. ex. obligatorisk
kollektiv sakförsäkring.

Regeringen finner sålunda att några direktiv inte behövs för att behovet av
särskilda bestämmelser rörande kollektiv sakförsäkring skall bli klarlagt. I
avbidan på resultatet av utredningsarbetet får det ankomma på försäkringsinspektionen
att mot bakgrund av den gällande lagstiftningen följa och
övervaka utvecklingen.

Regeringen gav de båda angivna kommittéerna del av beslutet.

Kort efter framställningen till regeringen hade försäkringsinspektionen
tagit upp ämnet i en skrivelse till Försäkringsbranschens Service AB och
sedermera i ett cirkulär till berörda försäkringsbolag. Inspektionen uttalade
därvid att den förutsatte att försäkringsbolagen i avvaktan på statsmakternas
ställningstagande till problemet om obligatorium i kollektiv sakförsäkring

1* Riksdagen 1984185.17sami. Nr 16

NU 1984/85:16

skulle avstå från att offerera eller träffa avtal om kollektiv sakförsäkring utan
reservationsrätt för individen.

Regeringens nyssnämnda beslut föranledde försäkringsinspektionen att i
ett nytt cirkulär till försäkringsbolagen (november 1983) med stöd av 19 kap.
3 § första stycket försäkringsrörelselagen föreskriva att försäkringsbolag som
avser att träffa avtal om kollektiv sakförsäkring i god tid före avtalets
ingående skall lämna inspektionen uppgifter om avtalets tilltänkta innehåll.

Under år 1984 infordrade Svenska målareförbundet från olika försäkringsbolag
offerter på obligatorisk kollektiv hemförsäkring. Förbundet antog en
offert som hade lämnats av Folksam under förbehåll för myndigheternas
godkännande. Med stöd av 19 kap. 11 § försäkringsrörelselagen föreläde
försäkringsinspektionen i november 1984 Folksam att inte bringa det
aktuella försäkringsavtalet till verkställighet. I inspektionens skrivelse (citat i
betänkandet NU 1984/85:11, s. 6) hänvisades bl. a. till regeringens tidigare
nämnda beslut i november 1983. Beslutet om föreläggandet fattades av
försäkringsinspektionens styrelse, som därvid inte var enhällig.

Folksam överklagade föreläggandet. Regeringen beslöt den 20 december
1984 att undanröja detta. Dessförinnan fick bl. a. näringsfrihetsombudsmannen,
konsumentverket, försäkringsrättskommittén och försäkringsverksamhetskommittén
yttra sig i ärendet. Regeringen anförde i beslutet:

Erfarenheterna från personförsäkringsområdet talar för att kollektiva
lösningar även beträffande sakförsäkringar kan medföra rationaiiseringsoch
kostnadsfördelar, som kan komma de enskilda försäkringstagarna till
del. Det finns emellertid flera frågor som är förknippade med denna
försäkringsform och som behöver klarläggas. Det finns behov av att få belyst
risken för att kollektiva sakförsäkringar - med och utan obligatorisk
anslutning - på sikt leder till sådana ändringar på marknaden vad gäller bl. a.
konkurrensförutsättningarna som inte kan anses förenliga med en sund
utveckling av försäkringsmarknaden. Flera remissinstanser har framhållit att
det kan diskuteras om kollektiv sakförsäkring allmänt sett står i överenskommelse
med skälighetsprincipen. De nu nämnda principiella frågorna kommer
att behandlas i det betänkande som försäkringsverksamhetskonimittén
väntas avlämna under våren 1985. Andra problem som bör lösas gäller
sådana frågor om skydd i olika avseenden för de försäkrade som försäkringsrättskommittén
har att utreda. Vad gäller de föreningsrättsliga aspekterna på
obligatorisk kollektiv försäkring är dessa f. n. föremål för prövning i allmän
domstol.

Det aktuella avtalet kan, såvitt nu kan bedömas, inte anses oförenligt med
skälighetsprincipen. Avtalet kan inte heller ensamt eller tillsammans med
avtalet mellan Folksam och Elektrikerförbundet anses medföra några
nämnvärda effekter på försäkringsmarknaden i strukturellt hänseende. De
åtaganden Folksam gjort i anslutning till avtalet gör att detta f. n. bör kunna
godtas även med hänsyn till intresset av konsumentskydd.

Av vad nu angivits framgår att statsmakterna på grundval av kommande
utredningsresultat kommer att få ta ställning till i vad mån kollektiv
sakförsäkring bör få förekomma på den svenska försäkringsmarknaden. Å
andra sidan framgår också att det nu aktuella avtalet mellan Folksam och
Målareförbundet bör kunna få verkställas utan att utredningarnas förslag
avvaktas. Det står dock samtidigt klart att ytterligare kollektiva sakförsäk -

NU 1984/85:16

ringsavtal inte bör godtas förrän statsmakterna, efter erforderlig utredning,
tagit ställning till denna försäkringsform.

Några medlemmar i Svenska elektrikerförbundet har vid Stockholms
tingsrätt fört talan mot förbundsstyrelsens och förbundsrådets beslut år 1982
resp. år 1983 angående avtal mellan förbundet och Folksam om kollektiv
hemförsäkring för medlemmarna. Tingsrätten har i dom den 17 januari 1985
förklarat dessa beslut ogiltiga. Domskälen är i huvudsak följande:

Svenska elektrikerförbundet intar ställning av ideell förening. Av praxis
framgår att en sådan förening, för att bli juridisk person, bl. a. måste ha
antagit stadgar. Vidare gäller att av stadgarna skall framgå föreningens
målsättning, alltså dess ändamål eller syfte.

I förbundets stadgar har - utöver att förbundet är en sammanslutning av
arbetstagare sysselsatta inom den elektriska installationsverksamheten -angivits att förbundets uppgift är att ta tillvara medlemmarnas intressen på
arbetsmarknaden och inom näringslivet samt att därvid och i övrigt
medverka till en samhällsutveckling på grundval av demokratisk socialism.

Från förbundets sida har ej ens påståtts att förbundsstyrelsens och
förbundsrådets beslut kan direkt hänföras till någon eller några av de tre
ovannämnda uppgifterna i stadgarna. Förbunden har i stället hävdat att
besluten överensstämmer med det allmänna syfte som får anses framgå av
stadgarnas ändamålsbestämmelse i dess helhet samt att besluten skall ses mot
bakgrund av den verksamhet förbundet sedan tidigare kommit att ägna sig åt
och de intressen som förbundet i egenskap av arbetstagarorganisation har att
beakta.

Med hänsyn till den utveckling som förevarit på arbetsmarknaden och
inom arbetsrätten är det i allmänhet nödvändigt för den enskilde arbetstagaren
att vara ansluten till en arbetstagarorganisation. Dessa organisationer
skiljer sig härigenom från flertalet andra ideella föreningar vari medlemskapet
vilar på helt frivillig grund. Härtill kommer att arbetstagarorganisationen
omfattar ett stort antal medlemmar, vilka allteftersom inträtt i organisationen
och vilka naturligt har skilda intressen och synpunkter på de uppgifter
som organisationen bör ta sig an. Särskilt mot bakgrund härav är det av stor
vikt att organisationen i sin verksamhet inte går utöver de ändamål som
kommer till uttryck i stadgarna. Dessa ändamål framgår dock oftast först
efter en tolkning av stadgarna. Enligt tingsrättens mening är det naturligt att
därvid i första hand använda en objektiv tolkningsmetod och utgå från
stadgarnas ordalydelse.

I förbundets stadgar har detaljerat angivits vilken kategori av anställda
som förbundet skall omfatta. Härigenom får stadgarna anses ge besked om
att det är just i egenskap av arbetstagare som förbundet har att ta tillvara
medlemmarnas intressen.

Förbundet har då det gällt att bedöma den aktuella försäkringen särskilt
framhållit att det tidigare, utan invändning från medlemmarna, varit aktivt
för att åstadkomma ett förbättrat försäkringsskydd för medlemmarna.
Någon större betydelse kan emellertid inte i detta sammanhang fästas härvid
då det varit fråga om personförsäkringar, som dessutom varit resultatet av
förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare, och därför försäkringar
av helt annat slag än den nu aktuella.

Såsom förbundet påstått kan hemförsäkringen väl bidraga till en utökad
trygghet för den enskilde medlemmen. Enligt tingsrättens mening kan

NU 1984/85:16

försäkringen emellertid inte anses ha sådan anknytning till medlemmarna i
deras egenskap av arbetstagare att den ryms inom förbundets syfte såsom
detta uttrycks i stadgarna.

Elektrikerförbundet har överklagat domen hos Svea hovrätt.

Gällande rätt, m. m.

Regler om försäkringsbolagens verksamhet finns i försäkringsrörelselagen
(1982:713). Bland de grunder som anges där är skälighetsprincipen (7 kap.
2 §, 19 kap. 5 och 6 §§), som i korthet innebär dels att premiesättningen skall
vara skäligt avvägd med hänsyn till bl. a. risk- och driftskostnader, dels att
andra försäkringsvillkor skall vara skäliga med hänsyn till det skydd som
försäkringen är avsedd att ge och omständigheterna i övrigt.

Lagen (1927:77) om försäkringsavtal innehåller civilrättsliga bestämmelser
om försäkringar. Beträffande vissa former av skadeförsäkringar - bl. a.
hemförsäkring - som konsumenter tecknar hos försäkringsbolag för huvudsakligen
enskilt ändamål finns vissa bestämmelser i konsumentförsäkringslagen
(1980:38). Dubbelförsäkring - dvs. det förhållandet att samma intresse
har försäkrats mot samma fara hos flera försäkringsbolag - behandlas i båda
dessa lagar. Beträffande skadeförsäkring gäller i sådant fall som eljest att
försäkringstagaren inte har rätt till större skadeersättning än som erfordras
för förlustens täckande. Gentemot den försäkrade är varje försäkringsgivare
ansvarig som om han vore ensam försäkringsgivare.

Varken försäkringsrörelselagen eller försäkringsavtalslagen innehåller
några särskilda bestämmelser rörande kollektiva försäkringar (gruppförsäkringar).
I konsumentförsäkringslagen anges inledningsvis att lagen inte
tillämpas på försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på
gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen.

Någon särskild lagstiftning med allmänna regler för ideella föreningar - till
vilken kategori även fackliga organisationer räknas - finns inte. Enligt
rättspraxis äger en ideell förening rättskapacitet då den har antagit stadgar
som inte är alltför bristfälliga och valt styrelse. Ytterligare ett antal normer
för ideella föreningar har utbildats i praxis, såsom när det gäller uteslutning
av medlemmar. Frågor härom, liksom även om vägran att anta en person till
medlem i en facklig organisation, har prövats av domstol. De ideella
föreningarna har att - vid sidan av sådana generella lagregler som kan vara
tillämpliga på den verksamhet de bedriver - iaktta stadgarnas innehåll.
Stadgarna kan betraktas som avtal, vilket innebär att - såsom i övrigt gäller
beträffande avtal - innehållet kan jämkas eller lämnas utan avseende, om ett
visst villkor är oskäligt. Ett antal prejudicerande domar föreligger på detta
område.

I lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet avses med föreningsrätt
rätt för arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisation, att utnyttja medlemskapet och att verka för organi -

NU 1984/85:16

sationen eller för att sådan bildas (6 §). Med arbetstagarorganisation avses
härvid ”sådan sammanslutning av arbetstagare som enligt sina stadgar skall
tillvarataga arbetstagarnas intressen i förhållande till arbetsgivaren”; motsvarande
gäller på arbetsgivarsidan (6 §). Enligt lagen (8 §) skall föreningsrätten
lämnas okränkt; som kränkning av föreningsrätten betecknas vissa
närmare angivna åtgärder som vidtas av någon på den motstående sidan.
Lagen innehåller i övrigt bestämmelser om förhandlingsrätt, rätt till information,
kollektivavtal m. m.

I hyresförhandlingslagen (1978:304) finns bl. a. bestämmelser om olika
rättigheter för ”organisation av hyresgäster” i förhållande till hyresvärden.
Det citerade begreppet är inte närmare definierat i lagen.

Tidigare behandling

På förslag av näringsutskottet (NU 1984/85:11) avslog riksdagen i december
1984 en motion vari begärdes en förutsättningslös utredning om
kollektiva, obligatoriska försäkringar. Vid denna tidpunkt förelåg ännu inte
regeringens ställningstagande till försäkringsinspektionens föreläggande för
Folksam (se s. 4) och Stockholms tingsrätts dom beträffande Elektrikerförbundets
kollektiva hemförsäkring (se s. 5). I motionen riktades detaljerad
kritik mot försäkringar av denna typ. Utskottet hänvisade till regeringens
konstaterande att det med hänsyn till det uppdrag som hade givits åt redan
verksammma kommittéer inte behövdes några direktiv för att behovet av
särskilda bestämmelser rörande kollektiva sakförsäkringar skulle bli tillgodosett.
Härvid uttalade utskottet:

Utskottet noterar näringsfrihetsombudsmannens principiella uppfattning
att kollektiv hemförsäkring utgör ett bra exempel på produktutveckling och
nytänkande. Utskottet anser för sin del att det är angeläget att de betydande
rationaliserings- och kostnadsfördelar som ligger i kollektiva försäkringar
tillvaratas och ser positivt på att denna försäkringsform utvecklas vidare,
vilket torde komma att innebära sänkta premier för försäkringtagarna.

I en reservation (m, c, fp) begärdes ett tillkännagivande i ämnet till
regeringen. De åberopade kommittéernas arbete skulle inte med säkerhet
tillgodose önskemålet om utredning av de samhällsekonomiska och
civilrättsliga konsekvenserna av ett omfattande system med kollektiva,
obligatoriska försäkringar liksom av de föreningsrättsliga frågorna och
integritetsfrågorna, menade reservanterna. Riksdagen borde kraftigt understryka
vikten av att alla de problem som togs upp i motionen skulle bli
grundligt behandlade.

Frågan om en lagstiftning rörande ideella föreningar har många gånger
prövats av riksdagen. 1899 års riksdag begärde hos Kungl. Maj:t förslag till
en sådan lagstiftning. Propositioner i ämnet åren 1910 och 1911 vann
emellertid inte riksdagens bifall. Sedermera har frågan aktualiserats genom
motioner. Flera sådana har väckts i januari 1985 och hänvisats till lagutskot -

NU 1984/85:16

tet. Senaste gången riksdagen tog ställning i frågan var våren 1984, då flera
motioner avslogs på lagutskottets hemställan (LU 1983/84:14, som innehåller
redogörelse för tidigare behandling). En reservation (m, c) till förmån för en
utredning av frågan om lagstiftning rörande ideella föreningar stöddes vid
omröstningen i kammaren även av folkpartiets representanter.

Utskottet

Frågan om kollektiva sakförsäkringar i facklig regi har tilldragit sig
uppmärksamhet under de senaste åren. Två fackförbund har, Svenska
elektrikerförbundet år 1982 och Svenska målareförbundet år 1984, träffat
avtal med Folksam om kollektiv hemförsäkring med obligatorisk anslutning
av medlemmarna. I det första fallet har nyligen Stockholms tingsrätt på talan
av några förbundsmedlemmar förklarat förbundsorganens beslut om försäkringsavtalet
ogiltiga. Denna dom kommer att prövas i högre instans. I det
andra fallet förelädes Folksam av försäkringsinspektionen att inte bringa
avtalet till verkställighet. Inspektionen hänvisade därvid till ett regeringsbeslut
år 1983, vari slogs fast att försäkringsverksamhetskommittén
(E 1979:01) och försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09) skulle överväga
behovet av särskilda bestämmelser rörande kollektiv sakförsäkring. Efter
besvär av Folksam undanröjde regeringen i december 1984 det nämnda
föreläggandet. I beslutet uttalade regeringen dock att det stod klart ”att
ytterligare kollektiva sakförsäkringar inte bör godtas förrän statsmakterna,
efter erforderlig utredning, tagit ställning till denna försäkringsform”. Detta
är i korthet bakgrunden till några motioner som utskottet här behandlar.

Två av motionerna går ut på att statsmakterna skall jämna vägen för
utnyttjande av den kollektiva försäkringsformen på sakförsäkringsområdet.
Den ena, 1984/85:2631 (s), har rent föreningsrättslig inriktning. Där begärs
en utredning syftande till ett ”förtydligande av föreningsrättens innehåll” när
det gäller organisationers rätt att efter demokratiska beslut teckna kollektiva
försäkringar för sina medlemmar. I den andra motionen, 1984/85:2627 (s),
föreslås att riksdagen skall rikta ett uttalande till regeringen ”om nödvändigheten
att snabbt och utan dröjsmål tillse att eventuella legala hinder för
kollektiva sakförsäkringar undanröjs”. Det framgår att motionärerna avser
både försäkringsrättsliga och föreningsrättsliga hinder. Frågan om dubbelförsäkring
- berörd i regeringens nämnda beslut år 1983 - är dock enligt deras
mening reglerad på sådant sätt att den inte behöver utredas närmare. De
åsyftade frågorna måste i övrigt tas upp med förtur i utredningsarbetet,
menar motionärerna. De betraktar det som angeläget att riksdagen ”slår fast
organisationernas frihet att i demokratisk ordning besluta i frågor som är
angelägna för medlemmarnas trygghet”.

Motion 1984/85:886 (m) präglas till skillnad från de nyssnämnda av en
kritisk inställning till de avtal om kollektiva hemförsäkringar som har
kommit till stånd. Huvudsynpunkten är att konkurrensen på hemförsäk -

NU 1984/85:16

ringsmarknaden blir snedvriden om sådana försäkringar tecknas hos ett enda
bolag ”trots att andra försäkringsbolag har lämnat bättre och billigare
alternativ”. Motionären vill att riksdagen skall göra en prinicipdeklaration,
ställd till regeringen, om att tecknandet av kollektiva försäkringar bör
utsättas för samma konkurrens som annan - kommersiell - verksamhet.

Det kan noteras att de två fackförbundens beslut om kollektiv hemförsäkring
med obligatorisk anslutning i en annan motion, 1984/85:1670 (m),
åberopas som skäl för utredning om en lagstiftning rörande ideella föreningar.
Den motionen har hänvisats till lagutskottet och behandlas således inte
här.

Vad gäller de försäkringsrättsliga aspekterna på kollektiv sakförsäkring
hänvisar näringsutskottet med instämmande till regeringens nyss citerade
uttalande om vikten av att det pågående utredningsarbetet får utmynna i att
statsmakterna tar ställning till denna försäkringsform. Härvid utgår utskottet
från att övervägandena i hithörande frågor kommer att fullföljas utan
dröjsmål.

I sammanhanget skall också erinras om vad utskottet i december 1984 (se
s. 7) anförde om det angelägna i att fördelarna med kollektiva försäkringar
tas till vara och önskvärdheten av att denna försäkringsform utvecklas
vidare. Detta uttalande står fast. Utskottet tar bestämt avstånd från
påståendet i motion 1984/85:886 (m) att en ökad förekomst av ”kollektivt
tecknade hemförsäkringar av stora organisationers medlemmar” kan ”få
ytterst negativa konsekvenser”. Tvärtom är det uppenbart att fördelarna
klart överväger. Det visar inte minst erfarenheterna med kollektiv hemförsäkring
i Norge, där denna försäkringsform har existerat i mer än tio år.
Motionen avstyrks alltså. Formerna för upphandling av försäkringstjänster
bör det vara organisationernas sak att själva få bestämma om. Man har då
anledning att anta att det vid upphandlingen kommer att råda fri och öppen
konkurrens.

Utskottet kommer så in på de föreningsrättsliga aspekterna. Det måste då
konstateras att det beträffande ideella föreningar inte, såsom tycks vara
förutsatt i motion 1984/85:2631 (s), finns någon i lag uttryckt generell
föreningsrätt som det skulle vara möjligt att ”förtydliga” på det sätt som
motionärerna önskar. En lagreglering av det avsedda slaget torde få ske
antingen genom en speciallagstiftning för vissa särskilda kategorier av ideella
föreningar, t. ex. arbetstagarorganisationer, eller inom ramen för en mera
övergripande lagstiftning rörande ideella föreningar i allmänhet. I en lag av
det senare slaget skulle åtminstone vissa grundläggande bestämmelser om
stadgar, beslutsorgan och medlemskap erfordras. Frågan om en lagstiftning
av denna innebörd har, såsom framgår av det föregående, många gånger
behandlats av riksdagen och därvid varit kontroversiell.

Den tidigare refererade underrättsdomen rörande Elektrikerförbundets
kollektiva hemförsäkring har inte vunnit laga kraft och bör inte tas till intäkt
för en begäran om lagstiftningsåtgärder. När domstolsprövningen av det

NU 1984/85:16

aktuella fallet har avslutats torde det nuvarande rättsläget i fråga om den
omdiskuterade formen av kollektiv försäkring kunna bedömas med större
säkerhet. I övrigt hänvisar näringsutskottet till lagutskottets kommande
behandling av årets motioner rörande lagstiftning om ideella föreningar.

Med det anförda avstyrker näringsutskottet motionerna 1984/85:2627 (s)
och 1984/85:2631 (s).

Till sist behandlar utskottet här ett yrkande, framfört i motion 1984/
85:2825 (c), enligt vilket regeringen skall anmodas att lägga fram förslag till
ändrad lagstiftning beträffande kollektiva försäkringar. Reglerna för sådana
försäkringar skulle ”ändras så att konkurrensneutralitet uppnås i försäkringsbranschen”.
Motiveringen till yrkandet finns i motion 1984/85:2824,
som har skatterättsligt innehåll. Motionären vänder sig främst mot det
förhållandet att vid taxering av en arbetsgivare görs avdrag för premier som
han har erlagt för sådana kollektiva försäkringar som kan betraktas som en
löneförmån för de anställda.

Motionären hävdar att regeringen har godkänt att Målareförbundet
”tecknar kollektiv hemförsäkring såsom löneförmån”. Uppgiften är oriktig.
Arbetsgivarna är inte engagerade i denna försäkring. Premierna finansieras
med medel som förbundet disponerar över, för år 1985 med avkastningen på
förbundets semesterkassa. Vidare kan konstateras att - såsom tidigare (s. 6)
har redovisats - den försäkringsrättsliga lagstiftningen inte innehåller några
särskilda bestämmelser om kollektiva försäkringar.

Utskottet finner att motion 1984/85:2825 (c) inte ger anledning till någon
åtgärd.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. avslår motionerna 1984/85:886, 1984/85:2627 och 1984/85:2631,

2. avslår motion 1984/85:2825.

Stockholm den 26 februari 1985

På näringsutskottets vägnar
TAGE SUNDKVIST

Närvarande: Tage Sundkvist (c), Gunnar Nilsson i Stockholm (s), Lilly
Hansson (s), Erik Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson
(m), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg (m),
Christer Eirefelt (fp), Birgitta Johansson (s), Ivar Franzén (c), Bo Finnkvist
(s), Lars Ahlström (m) och Oswald Söderqvist (vpk).

NU 1984/85:16

Reservation

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per
Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp), Ivar Franzén (c) och Lars Ahlström
(m) anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Frågan om (= utskottet, s. 8 f.) utan dröjsmål.

Utskottet finner det angeläget att understryka vikten av att alla de många
problem som är förknippade med kollektiva, obligatoriska försäkringar blir
grundligt behandlade. Förutom de föreningsrättsliga aspekterna, som utskottet
återkommer till, måste bl. a. samhällsekonomiska konsekvenser och
integritetssynpunkter beaktas. Fri konkurrens vid upphandling av kollektiva
försäkringar - även personförsäkringar - är också, såsom utvecklas i motion
1984/85:886 (m), ett krav som måste uppmärksammas. Det kan noteras att
näringsfrihetsombudsmannen i sitt yttrande över Folksams besvär anförde
att en ovillkorlig förutsättning för kollektiv sakförsäkring borde vara ett
regelrätt upphandlingsförfarande som innebär konkurrens mellan försäkringsbolag
på lika villkor. De av regeringen åberopade kommittéernas
direktiv är inte tillräckligt uttömmande på här angivna punkter utan måste
kompletteras. Detta bör, anser utskottet, riksdagen framhålla för regeringen
i ett särskilt uttalande. Därmed blir motion 1984/85:886 (m) tillgodosedd.

Utskottet kommer (= utskottet, s. 9 f.) och 1984/85:2631 (s).

I anslutning till vad förut har sagts om vikten av ett allsidigt utredningsarbete
vill utskottet ytterligare betona att även de föreningsrättsliga aspekterna
kräver ingående uppmärksamhet när frågan om kollektiva sakförsäkringar
prövas.

Till sist (= utskottet, s. 10) någon åtgärd.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. med anledning av motion 1984/85:886 och med avslag på motionerna
1984/85:2627 och 1984/85:2631 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

2. (= utskottet).

minab/gotab Stockholm