LU 1984/85:6

Lagutskottets betänkande
1984/85:6

om vissa frågor rörande konkursförvaltare
Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner, 1983/84:526 (s) och
1983/84:2191 (s) vari tas upp frågor som rör konkursförvaltare. 1 motion
526 begärs en översyn av reglerna om arvode till konkursförvaltare i syfte
att få till stånd en enhetlig taxa inte endast som nu i konkurser med
obetydliga tillgångar utan även i större konkurser. Motionärerna i motion
2191 vill att reglerna om utseende av konkursförvaltare skall ändras så att
konkursdomaren har skyldighet att vid valet av konkursförvaltare samråda
med de fackliga organisationerna och vederbörande arbetsgivarorganisation.

Utskottet har inhämtat yttrande över motion 526 från domstolsverket,
riksskatteverket, Stockholms tingsrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund och Föreningen Sveriges kronofogdar. En sammanställning
av remissyttrandena har tagits in i bilaga till betänkandet.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionsyrkanden

1 motion 1983/84:526 av Lennart Bladh m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om en översyn av reglerna för bestämmande av arvode
till konkursförvaltare.

I motion 1983/84:2191 av Oskar Lindkvist och Per Olof Håkansson
(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behov av ändrade regler för utseende av konkursförvaltare.

Förordnande av konkursförvaltare

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om förvaltning och tillsyn i konkurs finns intagna i konkurslagen
(1921:225), nedan betecknad KL. De nu gällande reglerna trädde
i kraft den 1 januari 1980. 1980 års ändringar innebar bl. a. att den s. k.
fattigkonkursen (konkurs, där det bedömdes saknas tillgångar för att betala
konkurskostnaderna) ersattes av institutet ”mindre konkurs”. Detta
institut, som innebär ett förenklat förfarande, skall användas inte bara där
tillgångarna inte skulle förslå till att betala kostnaderna för en ordinär
konkurs utan även i fall, när boet med hänsyn till dess omfattning och
övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och konkursen med fördel

1 Riksdagen 1984/85. 8 sami. Nr 6

LU 1984/85:6

kan genomföras utan att bevakningsförfarande anordnas (185 § KL). Enligt
departementschefen (prop. 1978/79:105) beräknades det förenklade
förfarandet komma till användning i ca 80 % av alla konkursfall.

Liksom i ordinär konkurs skall i mindre konkurser utses en förvaltare.
Denne har att utreda boets tillstånd och att upprätta bouppteckning.
Vidare skall förvaltaren undersöka om det har förekommit förhållande
som kan föranleda återvinning till konkursboet och om det finns skälig
anledning anta att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Något
bevakningsförfarande skall inte förekomma i mindre konkurs. Däremot
skall utdelning kunna äga rum i vissa fall. Om det, sedan bouppteckning
upprättats och beedigats, konstateras att tillgångarna ej räcker till betalning
av konkurskostnaden och annan skuld som konkursboet har ådragit
sig skall konkursdomaren enligt 185 § KL avskriva konkursen.

Den väsentliga skillnaden mellan en ordinär konkurs och en mindre
konkurs hänför sig till ordningen för prövning av borgenärernas fordringar.
För det ordinära förfarandet har föreskrivits en särskild procedur som
inleds med att borgenär bevakar sin fordran. 1 mindre konkurs är det
förvaltarens sak att i första hand ta ställning till vilka borgenärer som
eventuellt skall få utdelning.

Konkursdomaren avgör om en konkurs skall handläggas som ordinär
eller mindre konkurs. Ett konkursförfarande som påbörjas som mindre
konkurs kan övergå till ordinär konkurs. Däremot går det inte att göra en
ordinär konkurs till en mindre konkurs.

Före 1980 skulle en särskild rättens ombudsman (RO) utses med huvudsaklig
uppgift att kontrollera förvaltningen. Enligt den nu gällande ordningen
skall konkursförvaltningen stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet
(TSM). TSM är vissa kronofogdemyndigheter som av regeringen utsetts
härtill, normalt en för varje län. F. n. finns 25 TSM.

Även när det gäller utseende av konkursförvaltare innebar 1980 års
konkurslagsreform en del förändringar. Medan tidigare interimsförvaltare
utsågs av konkursdomaren och slutlig förvaltare av borgenärerna är det
numera alltid konkursdomaren som utser såväl interimsförvaltare som
slutlig förvaltare. Då konkurs uppstår skall konkursdomaren utan dröjsmål
efter hörande av TSM utse interimsförvaltare (45 § KL). Utseende av
slutlig förvaltare sker normalt vid första borgenärssammanträdet. Innan
slutlig förvaltare utses skall borgenärerna och TSM få tillfälle att yttra sig.
Om konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning anser det erforderligt
kan förvaltningen delas eller handhas odelad av flera förvaltare. Behovet
av särskild sakkunskap i konkursen kan tillgodoses genom att konkursdomaren
efter hörande av TSM uppdrar åt lämplig person att biträda
förvaltaren som rådgivare vid konkursförvaltningen (50a § KL). Det är
avsett att denna möjlighet skall utnyttjas främst i stora företagskonkurser.
För vissa förvaltningsåtgärder kan förvaltaren själv, om han finner det
nödvändigt, anlita sakkunnigt biträde (52 § KL).

LU 1984/85:6

När det gäller förvaltarens egna kvalifikationer innebar 1980 års reform
en skärpning. Enligt 44 § KL skall konkursförvaltare ha den särskilda
insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende
samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Om innebörden av
dessa kvalifikationskrav anfördes i förarbetena (prop. 1978/79:105 s. 157)
bl. a. att en förvaltare behöver i regel besitta, förutom allmänna juridiska
kunskaper, företagsekonomiska insikter, kunskaper om bokföring och
redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska spörsmål.
Dessa krav gör att förvaltarna som regel bör sökas bland personer som i sin
verksamhet är särskilt inriktade på affärsjuridiska frågor. Ett annat viktigt
krav som i allmänhet måste ställas på en konkursförvaltare angavs vara att
förvaltaren förfogar över en väl utvecklad kontorsorganisation med resurser
för bokföring och redovisning. Detta är av betydelse särskilt i sådana
företagskonkurser där rörelsen under en tid drivs vidare. Vidare måste av
en förvaltare krävas att han har sådana insikter i straffrättsliga frågor att
han på ett tillfredsställande sätt kan lösa uppgiften att undersöka om
gäldenären kan misstänkas för brott. Utöver vad som följer av de nu
angivna kraven måste en förvaltare i många fall också vara väl förtrogen
med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Sådana spörsmål
aktualiseras när gäldenären har drivit rörelse. Bland de frågor förvaltaren
då skall ta ställning till är om driften bör fortsättas t. v. och om förutsättningar
för rörelsens fortbestånd finns på längre sikt.

De kompetenskrav som sålunda bör gälla medför enligt förarbetena att
allmänpraktiserande jurister i princip inte bör förordnas till förvaltare i
ordinär konkurs. Förvaltaruppdragen bör, framhölls det, i stället koncentreras
till en ganska begränsad grupp av personer — företrädesvis advokater
— som specialiserat sig på konkursförvaltning men även andra, t. ex.
ledande tjänstemän hos Sveriges Ackordscentral, bör kunna komma i
fråga.

Om konkursdomaren finnér att konkursen skall handläggas som mindre
konkurs skall konkursdomaren efter hörande av TSM genast utse en förvaltare
(185 § KL). Någon ordning med interimsförvaltare blir sålunda
inte tillämplig i mindre konkurs. För förvaltare i sådan konkurs gäller
samma kompetenskrav som för förvaltare i ordinär konkurs.

Motion 2191

I motionen anförs att konkursförvaltare i sådana konkurser där konkursgäldenär
har bedrivit näringsverksamhet med anställd personal oftast
fortsätter denna verksamhet. Förvaltaren övergår då till att bli någon form
av företagsledare inom sin roll som konkursförvaltare. Inte sällan inträffar
att konkursförvaltaren i sin ovana roll som företagsledare möter problem
som är svårbemästrade, speciellt kontakterna med de anställdas fackliga
organisationer. Nämnda förhållande gäller även gentemot arbetsgivarorganisationer.

LU 1984/85:6

Motionärerna föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att ändra
aktuella bestämmelser i konkurslagen så att konkursförvaltare i framtiden
skall utses av konkursdomaren efter samråd med berörda fackliga organisationer
och arbetsgivarorganisation.

Tidigare behandling av frågan

Under remissbehandlingen av det till grund för gällande bestämmelser
liggande förslaget från konkurslagskommittén framförde LO önskemål
om att konkursdomaren innan han utser slutlig förvaltare även skall höra
berörda arbetstagarorganisationer. Med anledning härav erinrade departementschefen
(prop. 1978/79:105 s. 159—160) om att en arbetstagare,
som är borgenär, i likhet med annan borgenär har rätt att till konkursdomaren
framföra synpunkter i förvaltarfrågan. Detta torde oftast komma
att ske genom den arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör. Principiella
skäl talade enligt departementschefen mot att det i KL infördes en
bestämmelse om att arbetstagarorganisation skall höras rörande förvaltarvalet
även om dess medlemmar inte har några fordringar mot gäldenären.
Departementschefen framhöll också att konkursens ändamål i första hand
är att tillgodose borgenärernas intresse att få betalt för sina fordringar.
Konkursförvaltaren är att se som en förtroendeman för borgenärerna. Det
är därför naturligt att det är denna krets som yttrar sig i frågan om
förvaltare. Vidare borde beaktas att arbetstagarnas intressen i förhållande
till konkursboet i stor utsträckning tillgodoses genom regler som är tilllämpliga
på själva förvaltningen. Sålunda är arbetstagarna genom lagen
om medbestämmande i arbetslivet i betydande mån tillförsäkrade rätt att
komma till tals i de viktigare förvaltningsfrågorna och att bli informerade
om konkursens gång. Departementschefen fann alltså någon bestämmelse
av det slag LO förordat inte påkallad. 1 detta sammanhang ville departementschefen
framhålla att ett av de speciella kompetenskrav som bör
ställas på en konkursförvaltare är att han är förtrogen med de arbetsrättsliga
frågorna.

Frågan om arbetstagarnas inflytande på konkursen blev aktuell under
riksdagsbehandlingen av propositionen genom en vpk-motion med yrkande
om att bland de utsedda konkursförvaltarna i tillämpliga fall alltid
skulle vara minst en representant för de anställda. Lagutskottet erinrade
för sin del (LU 1978/79:19 s. 95 — 96) om att medbestämmandelagen
liksom annan arbetsrättslig lagstiftning är tillämplig även när arbetsgivaren
har försatts i konkurs. Konkursförvaltaren har alltså att iaktta bl. a.
medbestämmandelagens föreskrifter om förhandlings- och informationsskyldighet.
Genom nuvarande ordning på arbetsrättens område var alltså
arbetstagarna redan tillförsäkrade rätt att komma till tals i viktigare förvaltningsfrågor
och bli informerade om konkursens gång. Härtill kom,
framhöll utskottet, att arbetstagare som är borgenär i likhet med andra
borgenärer hade rätt att till konkursdomaren framföra synpunkter på

LU 1984/85:6

förvaltarvalet och att förvaltaren i viktigare frågor skall samråda med
borgenärerna.

Redan det anförda talade enligt utskottets mening för att några särskilda
regler angående arbetstagarnas inflytande i konkurs inte var påkallade.
Utskottet ansåg vidare — i motsats till motionärerna — att förhållandena
i konkurs inte var så speciella att någon särreglering var erforderlig. Som
hade anförts i propositionen kunde under ett företags reguljära verksamhet
uppkomma frågor som var lika ingripande för arbetstagarna. Mot ett
genomförande av motionsförslaget talade också principiella skäl. Att de
anställda skulle representeras av en eller flera särskilda förvaltare stred
nämligen mot den grundläggande tanken att konkursförvaltaren är att se
som en förtroendeman för samtliga borgenärer. Utskottet avstyrkte bifall
till motionen. Riksdagen godkände utskottets förslag.

Arvode till konkursförvaltare

Gällande bestämmelser

Arvode till förvaltare i ordinär konkurs skall numera enligt 82 § 1 st. KL
alltid fastställas av domstol. Förutom genom att beslutanderätten således
lagts helt i konkursdomstolens hand, har lagstiftarna sökt motverka alltför
höga arvoden bl. a. genom uppställande i 82 och 83 §§ av särskilda regler
för arvodesberäkningen. I 82 § 2 st. KL fastslås att arvode till förvaltare
inte får sättas till högre belopp än som med avseende å det arbete uppdraget
krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning
får anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. I 82 § 3 st. KL
uttalas, att arvode inte får räknas efter tid. Med sistnämnda bestämmelse
torde åtminstone i första hand ha avsetts att arvodena icke får bestämmas
efter konkursens varaktighet, vilket uppenbarligen skulle vara ägnat att
motverka önskvärd snabbhet vid handläggningen av konkursen. Bestämmelsen
utesluter emellertid också att arvode bestäms med beaktande av
allenast den tid som faktiskt nedlagts på arbetet med konkursförvaltningen.
Avgörande för arvodesbestämningen skall vara en allmän bedömning
av arbetets kvantitet och kvalitet. I syfte att förhindra att fastställande av
särskilt belopp för varje åtgärd skulle leda till en stegring av arvodets
totalbelopp, har i 83 § KL också föreskrivits, att arvode till förvaltare skall
i princip fastställas till belopp i ett för allt.

Vid arvodesframställning skall fogas dels en specifierad räkning, utvisande
det fordrade beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna,
dels ock en redogörelse för det arbete uppdraget medfört. Över förvaltarens
arvodesframställning skall konkursdomaren inhämta TSM :s yttrande.
Arvodesframställning görs i allmänhet omedelbart före konkursens
avslutande. Ofta insänder förvaltaren sin arvodesräkning till TSM som
därefter översänder räkningen med TSM:s yttrande till konkursdomaren.

1* Riksdagen 1984/85. 8 sami. Nr 6

LU 1984/85:6

I mindre konkurser skall konkursdomaren enligt 187 § KL bestämma
inte endast arvode till förvaltaren utan också ersättning till denne för
nedlagda kostnader. Detta har motiverats med att det allmänna i mindre
konkurser och framför allt i avskrivningsfallen kan komma att stå för
konkurskostnaden. I övrigt gäller i princip samma regler som i fråga om
ordinära konkurser. Konkursdomaren skall således även i dessa fall höra
TSM.

För bestämmande av arvode till förvaltare i sådana mindre konkurser
som avskrivs enligt 185 § KL har domstolsverket i enlighet med bemyndigande
i 187 § KL utfärdat en konkursförvaltartaxa (DVFS 1983:42, B 61).
Ersättning för arbete utgår enligt taxan med 2 450 kr. Taxan får överskridas
om konkursdomaren finnér att skäligt belopp överstiger taxan med
minst hälften. Gränsen för överskridande blir alltså 3 675 kr. Skäl att
överskrida taxan kan föreligga t. ex. om förvaltaren gjort undersökning om
misstänkt ekonomisk brottslighet. Taxebeloppet får enligt bestämmelserna
underskridas endast om förvaltaren varit vårdslös eller försumlig eller
visar oskicklighet. Taxebeloppet omfattar allt arbete inom uppdraget.
Taxebeloppet omfattar även ersättning för tidsspillan om högst en timme.
Om tidsspillan, som enligt konkursdomarens mening är ersättningsgill,
överstiger en timme skall den ersättas särskilt.

Konkursförvaltartaxan, som trädde i kraft den 1 januari 1984, har ersatt
en tidigare taxa från 1982. I en kommentar till taxan hänvisar domstolsverket
till att bestämmelserna om överskridande av taxan fått sin utformning
efter en skrivelse den 18 oktober 1983 till domstolsverket från kommissionen
mot ekonomisk brottslighet. I skrivelsen uttalade kommissionen
bl. a. följande till vilket domstolsverket anslutit sig.

Det är emellertid inte rimligt att fordra kostnadskrävande undersökningar
i exempelvis varje rörelsekonkurs med mer eller mindre vaga brottsmisstankar.
Misstankarna bör ha en viss tyngd eller om man så vill kvalité
eftersom det är de mer flagranta fallen man vill upptäcka och beivra. En
sådan sållning torde emellertid inte vålla några problem. En van förvaltare
bör på ett tidigt stadium kunna säga om det finns särskild anledning att
syna en konkursgäldenär i sömmarna. Ambitionen bör också vara att inte
anmäla gäldenären för misstänkt brottslighet utan att ha en förhållandevis
fast grund att stå på. I dylika fall bör det normala vara att förvaltaren tar
kontakt med tillsynsmyndigheten (TSM) för att förankra ett beslut om
närmare undersökning. TSMs ambition bör å andra sidan vara att på alla
sätt underlätta för en förvaltare som på goda grunder misstänker ekonomisk
brottslighet. Det kan ske genom att TSM i sådana fall tillstyrker ett
överskridande av taxan. Det kan också ske genom att TSM ställer sin
ekonomiska expertis till förvaltarens förfogande.

Motion 526

1 motionen anförs att tillämpningen av arvodesreglerna fört med sig en
olika praxis. Lika prestation leder ofta till olika arvode. Enligt motionärerna
skulle förvaltararvodena i åtskilliga fall kunna nedbringas om det fanns

LU 1984/85:6

enhetliga beräkningsgrunder för att bestämma arvode. Motionärerna påpekar
att det inte i något vägledande domstolsbeslut angetts vad som är
skälig timersättning för konkursförvaltning eller olika delar av sådan
förvaltning. Mot bakgrund till den omfattande prisövervakning som i
andra sammanhang skett under senare år anser motionärerna det anmärkningsvärt
att det fortfarande saknas enhetliga normer för att bestämma
arvode till konkursförvaltare.

Motionärerna hänvisar vidare till att departementschefen i lagstiftningsärendet
(prop. 1978/79:105 s. 206 — 208) ansåg att de nyinrättade tillsynsmyndigheterna
hade goda förutsättningar att få underlag för sina i yttranden
till domstolarna redovisade bedömningar av arvodesanspråken. Tillsynssystemet
bedömdes också skapa goda förutsättningar att få till stånd
enhetliga linjer över hela landet när det gäller arvodesprövningen. Motionärerna
stryker under att det nu är fyra år sedan tillsynssystemet trädde i
kraft men att några enhetliga linjer för arvodesprövning hittills inte har
uppnåtts. Det kan enligt motionärerna tyda på behov av ändrade bestämmelser
på området.

Motionärerna pekar också på att av propositionen framgår att förvaltararvode
skulle utgå efter en fastställd taxa, men att den ordningen skulle
tillämpas endast i konkurser där tillgångarna är mycket obetydliga eller
helt saknas. När tillräckliga erfarenheter vunnits av det systemet skulle det
finnas anledning att överväga om taxa borde införas också i andra konkurser.
Motionärerna anser att tiden nu kan vara mogen för sådant övervägande.

Utredningar m. m.

Konkurslagskommittén har i början av år 1983 avlämnat sitt slutbetänkande
(SOU 1983:24) Ny konkurslag. I betänkandet behandlas vissa frågor
om ändring i de delar av KL som inte berörts vid tidigare partiella
reformer, dvs. bl. a. reglerna om bevakning av fordringar och utdelning för
dessa i ordinär konkurs. Kommittén har härutöver gjort en formell översyn
av KL i dess helhet. När det gäller bestämmandet av arvode till förvaltare
har kommittén inte funnit det påkallat med någon annan saklig ändring i
nuvarande regler än ett avskaffande av det uttryckliga förbudet i KL mot
att räkna förvaltararvodet efter tid.

Enligt vad utskottet inhämtat har frågan om fastställande av arvode till
konkursförvaltare och om arvoden enligt taxa behandlats i remissvar från
domstolsverket, riksskatteverket, Stockholms tingsrätt, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges kronofogdar samt vissa kronofogdemyndigheter.

Vidare har kronofogdemyndigheten i Kristianstad i en skrivelse till
justitiedepartementet den 21 juli 1983 föreslagit en översyn av bestämmelserna
om arvode till förvaltare i konkurs.

LU 1984/85:6

Justitieombudsmannen (JO)

JO har den 30 december 1983 meddelat beslut ” 1983:E1 JO om kronofogdemyndigheten
och konkurstillsynen — några iakttagelser och förslag”.
Beslutet är ett försök att göra en utvärdering av 1980 års nyordning
på konkursområdet som innebär att vissa (25 av 81) kronofogdemyndigheter
fick uppgifter att vara TSM.

I beslutet tar JO upp bl. a. vissa frågor om gäldenärsbrotten. JO konstaterar
att det förefaller vara en allmän uppfattning bland förvaltarna och
tillsynsfogdarna att gäldenärsbrotten är väl så vanliga i de mindre konkurserna
som de ordinära. Samtidigt sägs det enligt JO från förvaltarhåll att
taxesystemet gör att förvaltarna inte kan räkna med att få ersättning för
mer ingående utredningar i de mindre konkurserna. Även om TSM blir
aktivare och djupare engagerad i konkursutredningarna så kräver en utredning
självklart avsevärda insatser från förvaltarens sida. För det arbete
som sådana insatser kräver måste, framhåller JO, förvaltaren givetvis ha
rimlig ersättning. Det är enligt JO:s mening en kortsiktig politik att ha ett
taxesystem som är så utformat att förvaltarna inte anser det ekonomiskt
möjligt att utreda i den utsträckning som framstår som motiverad. En
översyn av taxesystemet förefaller därför JO oundviklig.

JO tar i sitt beslut upp även frågor om förvaltararvodet i ordinära
konkurser. JO konstaterar till en början att det är svårt att bedöma arvodesräkningar.
I de fall där tiden har betydelse för arvodets storlek är det
en faktor som låter sig definieras, åtminstone något så när. Men när det
sedan gäller att bedöma den omsorg och skicklighet med vilken uppdraget
utförts, blir det enligt JO genast svårare. Det är sällan som det går att hämta
ledning för det ställningstagandet från andra fall; inget uppdrag är ju
egentligen det andra likt.

Det förefaller JO som om man såväl bland tillsynsfogdarna som i
förvaltarkretsen är tämligen ense om att den nuvarande ordningen inte är
särskilt lyckad — låt vara att man kommit till den uppfattningen från
skilda utgångspunkter. Tillsynsfogdarna menar att det material de har att
grunda sin bedömning på ofta är alltför magert för att tillåta annat eller
mera än en ytlig analys. Om de avsatt tid och krafter till en mer djupgående
granskning och denna resulterat i att det arvode som yrkats inte tillstyrkts
fullt ut, går domstolen i ”9 fall av 10” ändå på yrkandet att det nästan
alltid utan någon motivering i sak. Förvaltarna tycker å sin sida att TSM
alltför ofta ägnar sig åt ett exercerande med struntsaker där storleken av de
belopp som ifrågasätts alltför ofta inte står i någon som helst rimlig
proportion till det arbete som krävs för att utreda och styrka dem.

JO framhåller att den TSM som bedriver sin tillsyn så som JO menar att
den bör bedrivas, dvs. aktivt och uppsökande, har bättre möjligheter att
bedöma riktigheten eller snarare rimligheten av de arvoden som konkursförvaltarna
vill ha. Men arvodesgranskningen är dock och kommer i
nuvarande utformning att förbli ett arbetskrävande, svårhanterligt och

LU 1984/85:6

ganska onödigt inslag i tillsynsverksamheten — och ett inslag som kan
vålla irritation i umgänget mellan TSM och förvaltarna till förfång för det
samarbete som är så viktigt för en snabb och effektiv konkursavveckling.
JO tror att man måste ta ett något annorlunda grepp på denna fråga än
man gör i dag. Det är enligt JO knappast realistiskt att föreställa sig att man
vare sig genom anvisningar från statsmakterna/RSV eller med hjälp av
uttalanden i enskilda fall av de rättsliga instanserna skall kunna få fram
handfasta och tillämpningsbara riktlinjer för granskningen och på så sätt
underlätta för TSM och skapa enhetliga normer på området. Den lösning
som JO för sin del vill förorda innebär att TSM i princip befrias från
skyldigheten att granska och yttra sig över alla arvodesframställningar;
TSM bör i stället själv få avgöra om man vill anlägga några synpunkter på
en viss arvodesräkning. Detta kan praktiskt ordnas så att konkursdomaren
skickar en kopia av arvodesräkningen till TSM som inom en kortare tid
meddelar om man vill anlägga några synpunkter på framställningen eller
inte. Med en sådan ordning skulle man också kunna begränsa TSM:s
besvärsrätt till de ärenden där TSM faktiskt yttrat sig. Med den kännedom
om både den aktuella konkursförvaltaren och hans sätt att sköta konkursen
som en aktiv tillsyn ger TSM, bör, anser JO, ett system sådant som det
skisserade utgöra en lämplig avvägning mellan de berörda intressena.

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet

Som ovan redovisats (s. 6) har kommissionen i skrivelse till domstolsverket
anfört synpunkter på arvodestaxan i mindre konkurser. Utöver vad
ovan redovisats har kommissionen bl. a. anfört följande.

Kommissionen anser således att bekämpandet av ekonomisk brottslighet
bör gagnas av att man mer generellt tillämpar ett generösare system för
överskridande av taxan i mindre konkurser än vad riktlinjerna för närvarande
ger uttryck för. En sådan förändrad syn på tillämpningen måste för
att få den önskvärda effekten tydligt framgå av domstolsverkets anvisningar.
Kommissionen är medveten om att fler överskridanden av taxan innebär
högre kostnader. Det är emellertid omöjligt att på grundval av det
material som kommissionen har tillgängligt säga i hur många fall ytterligare
överskridanden av taxan kan komma i fråga eller med vilka belopp.
Det får överlämnas åt TSM och konkursdomarna att vaka över att det sker
i rimlig omfattning. Det måste dock ses som ett samhälleligt intresse att
allvarlig ekonomisk brottslighet inte blir oupptäckt därför att statsmakterna
inte ställer tillräckliga ekonomiska resurser som möjliggör upptäckt till
förfogande. Det är kommissionens bestämda uppfattning att ett alltför
strikt taxetänkande i vissa fall verkar som en bromskloss på förvaltarens
undersökning av ekonomisk brottslighet i konkurs.

Uttalandena i förarbetena:

I prop. 1978/79:105 uttalade departementschefen (s. 207) om arvodesprövningen
i ordinär konkurs bl. a.

LU 1984/85:6

Jag vill särskilt framhålla att jag fäster stor vikt vid den medverkan i
arvodesprövningen som skall lämnas av tillsynsmyndigheten. Den kronofogdemyndighet
som är tillsynsmyndighet torde ha goda förutsättningar
att få underlag för sin bedömning av arvodesanspråken. Genom de möjligheter
till information tillsynsmyndigheterna emellan som det av mig
föreslagna tillsynssystemet medför skapas dessutom goda förutsättningar
att få till stånd enhetliga linjer över hela landet när det gäller arvodesprövningen.

I fråga om arvodesprövningen i mindre konkurser underströk departementschefen
att han ansåg det angeläget att man tillvaratog alla möjligheter
att hålla konkurskostnaderna nere utan att effektiviteten i förvaltningen
minskar. Han konstaterade vidare att TSM:s medverkan hade stor
betydelse även när förvaltararvoden i mindre konkurser bestäms.

Departementschefen uttalade vidare följande:

1 likhet med kommittén anser jag det f. n. vara svårt att införa taxesystem
i ordinära konkurser och i de mindre konkurser som leder till utdelning.
Ett taxesystem synes däremot vara genomförbart i de mindre konkurser
där tillgångarna är obetydliga eller helt saknas. Jag förordar därför att
kommitténs förslag på denna punkt genomförs. Jag ämnar låta utföra
erforderliga undersökningar för att få underlag för taxeberäkningen. Det
är möjligt att taxor senare kan införas för arvoden även i andra konkurser,
om erfarenheterna av de taxor jag nu förordar blir goda.

Remissvaren

Riksskatteverket anser det påkallat att man gör en översyn av taxebestämmelserna
och taxans tillämpningsområde. Enligt verket bör först och
främst utredas hur arvodesprövningen generellt sett utfallit sedan 1980. En
sådan utredning får visa om reglerna behöver ses över eller om andra
åtgärder bör ifrågasättas. Föreningen Sveriges kronofogdar tillstyrker på
det sättet motionsyrkandet att en förutsättningslös översyn av normerna
för bestämmande av förvaltararvoden kommer till stånd i syfte att få
objektiva och enhetliga normer för arvodesprövningen.

Domstolsverket anför att det skulle bli mycket svårt — för att inte säga
omöjligt — att på ett lämpligt sätt avgränsa en taxa avseende framför allt
ordinära konkurser. Enligt domstolsverket bör därför den i motionen
föreslagna översynen inte ske. Även Sveriges domareförbund avstyrker
bifall till motionen. Stockholms tingsrätt anser att taxesystemet f. n. inte bör
utvidgas, utan att det nuvarande systemet med fri prövning bör behållas.
Sveriges advokatsamfund motsätter sig förslaget att en taxa för förvaltararvode
skall gälla i samtliga konkurser.

Det fullständiga innehållet i remissyttrandena redovisas i bilaga till
betänkandet.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner vari tas upp vissa frågor

LU 1984/85:6

om utseende av konkursförvaltare och om arvode till förvaltare.

Bestämmelser om förvaltning och tillsyn i konkurs finns intagna i konkurslagen
(KL). Nu gällande regler trädde i kraft den 1 januari 1980. KL
skiljer mellan två slag av konkurser, ordinär konkurs och mindre konkurs.
Det senare institutet, som innebär ett förenklat förfarande, kan användas
förutom när tillgångarna inte skulle förslå till att betala konkurskostnaderna
i sådana fall där boet med hänsyn till dess omfattning och övriga
förhållanden är av enkel beskaffenhet och konkursen med fördel kan
genomföras utan att ett förfarande med bevakning av borgenärernas fordringar
anordnas. Om det sedan bouppteckning upprättats och beedigats
visar sig att konkurskostnaderna överstiger boets tillgångar skall konkursdomaren
enligt 185 § KL avskriva konkursen.

Konkursdomaren avgör om en konkurs skall handläggas som ordinarie
eller mindre konkurs. I båda slagen av konkurs skall konkursdomaren utse
en förvaltare. Om konkursdomaren finner att konkursen skall handläggas
som mindre konkurs skall konkursdomaren efter hörande av tillsynsmyndigheten
(TSM) genast utse förvaltare. TSM är en kronofogdemyndighet.
Skall konkursen handläggas som ordinär konkurs har konkursdomaren att
efter hörande av TSM utan dröjsmål förordna en interimsförvaltare. Slutlig
förvaltare utses normalt i samband med första borgenärssammanträdet.
Innan konkursdomaren utser slutlig förvaltare skall borgenärerna och
TSM få tillfälle att yttra sig.

I motion 1983/84:2191 (s) framhålls att det inte är ovanligt i större
konkurser att konkursboet fortsätter att driva konkursgäldenärens rörelse.
Förvaltaren blir då företagsledare och möter enligt motionärerna ofta
svårbemästrade problem, särskilt i kontakterna med de anställdas fackliga
organisationer. Motionärerna hävdar med hänsyn därtill att KL bör ändras
så att konkursdomaren får skyldighet att samråda med berörda fackliga
organisationer och arbetsgivarorganisationer, innan konkursförvaltare utses.

Utskottet erinrar om att frågan om de fackliga organisationernas inflytande
på valet av konkursförvaltare prövades år 1979 i samband med
antagandet av gällande regler om konkursförvaltning och om tillsyn i
konkurs. I proposition 1978/79:105 framhöll departementschefen att en
arbetstagare, som är borgenär, i likhet med andra borgenärer har rätt att
till konkursdomaren framföra synpunkter i förvaltarfrågan och att detta
oftast torde komma att ske genom den arbetstagarorganisation som arbetstagaren
tillhör. Enligt departementschefen talade principiella skäl mot att
i KL införa bestämmelser om att en arbetstagarorganisation skall höras
rörande förvaltarvalet även om dess medlemmar inte har några fordringar
mot gäldenären. Vidare pekade departementschefen på att arbetstagarnas
intressen i förhållande till konkursboet i stor utsträckning tillgodoses
genom regler som är tillämpliga på själva förvaltningen. Slutligen underströk
departementschefen att ett av de speciella kompetenskrav som bör

LU 1984/85:6

ställas på en konkursförvaltare är att han är förtrogen med de arbetsrättsliga
frågorna.

Utskottet vill för sin del peka på att förordnande av interimsförvaltare
måste ske i princip genast som gäldenären försätts i konkurs. Någon
möjlighet att hinna med ett samrådsförfarande med de fackliga organisationerna
finns inte i sådana fall. När det gäller utseende av slutlig förvaltare
har, som framgår av det ovan anförda, de fackliga organisationerna
redan möjlighet att som företrädare för de anställda påverka förvaltarvalet.
Något uttalat behov av ett särskilt, lagfäst samrådsförfarande synes
därför inte föreligga. Utskottet vill tillägga att regeringen avser att under
år 1985 förelägga riksdagen förslag till en ny konkurslag. Den i motionen
väckta frågan kan då komma att aktualiseras på nytt.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion 2191.

1 ordinär konkurs skall arvode till konkursförvaltare fastställas av domstolen.
Enligt 82 § KL får arvode inte bestämmas till högre belopp än som
med hänsyn till det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet
varmed det utförts samt boets omfattning får anses utgöra skälig ersättning
för uppdraget. Vidare föreskrivs att arvodet inte får räknas efter tid samt
att arvodet skall fastställas till belopp i ett för allt. Över förvaltarens
arvodesframställning skall konkursdomaren inhämta TSM:s yttrande.

I mindre konkurser skall konkursdomaren bestämma inte endast arvode
till förvaltaren utan också ersättning till denne för nedlagda kostnader. 1
övrigt gäller för arvodets bestämmande i princip samma regler sorn i fråga
om ordinära konkurser. För sådana mindre konkurser som avskrivs enligt
185 § KL har domstolsverket utfärdat en särskild konkursförvaltartaxa.
Taxan har fått sin senaste lydelse den 1 januari 1984.

Arvodesreglerna kritiseras i motion 1983/84:526 (s). Enligt motionärerna
tillämpas reglerna mycket olika i praxis. Trots att det gått mer än fyra
år sedan det nya tillsynssystemet trädde i kraft har några enhetliga riktlinjer
för arvodesprövningen ännu inte utformats. Enligt motionärernas uppfattning
tyder detta på att det finns behov av ändrade bestämmelser för
bestämmande av arvode. Motionärerna anser därför att en översyn av
reglerna bör komma till stånd. Därvid bör övervägas om taxesystemet kan
användas också i andra konkurser än sådana som avskrivs enligt 185 § KL.

Utskottet erinrar till en början om att man i förarbetena till de nuvarande
reglerna utgick från att det nya tillsynssystemet skulle skapa förutsättningar
för att få till stånd enhetliga riktlinjer över hela landet när det gällde
arvodesprövningen. Vidare framhölls att det var möjligt att taxor senare
kunde införas för arvoden även i andra konkurser än sådana där tillgångarna
är helt obetydliga eller saknas, om erfarenheterna av det i lagstiftningsärendet
föreslagna taxesystemet blev goda.

Som framgår av redogörelsen ovan (s. 7 ff) har det i olika sammanhang
framförts kritik mot de nuvarande reglerna såväl i fråga om bristen på

LU 1984/85:6

enhetliga riktlinjer för arvodesprövningen som beträffande det gällande
taxesystemet. JO har i ett beslut den 30 december 1983 bl. a. kritiserat
taxesystemet för att det inte ger utrymme för en ordentlig utredning av om
ekonomisk brottslighet förekommit i de mindre konkurserna. JO anser att
en översyn av taxeringssystemet är oundviklig. Motsvarande kritik har
anförts av kommissionen mot ekonomisk brottslighet. JO har i sitt beslut
också framfört vissa synpunkter på granskningen av arvodesräkningarna
i de större konkurserna.

I de remissyttranden som inhämtats över den nu aktuella motionen har
flertalet remissinstanser ställt sig avvisande till tanken på en utvidgad
tillämpning av taxesystemet. Riksskatteverket anser emellertid att man bör
göra en översyn av taxebestämmelserna och att man därvid främst bör
utreda hur arvodesprövningen generellt sett utfallit sedan år 1980. Föreningen
Sveriges kronofogdar vill ha till stånd en förutsättningslös översyn
av normerna för bestämmande av förvaltararvode.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och med beaktande av att i
flera remissyttranden över konkurslagskommitténs år 1983 avgivna förslag
till en ny konkurslag har tagits upp frågor om arvodet till konkursförvaltare
utgår utskottet från att arvodesreglerna kommer att prövas i samband
med det pågående arbetet på en proposition om ny konkurslag. Regeringens
prövning bör inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens
sida. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 526.

Utskottet hemställer

1. beträffande utseende av konkursförvaltare
att riksdagen avslår motion 1983/84:2191,

2. beträffande arvode till konkursförvaltare
att riksdagen avslår motion 1983/84:526.

Stockholm den 6 november 1984

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Mona Saint
Cyr (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Ingemar Konradsson (s), Allan
Ekström (m), Marianne Karlsson (c)*, Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson
(s), Nic Grönvall (m), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk), Kersti
Johansson (c) och Hagar Normark (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1984/85:6

Särskilt yttrande

Per-Olof Strindberg, Mona Saint Cyr, Allan Ekström och Nic Grönvall
(alla m) anför:

På s. 12 rad 9 anför utskottet: ”Något uttalat behov av ett särskilt, lagfäst
samrådsförfarande synes därför inte föreligga.” Enligt vår uppfattning är
meningen onödig och borde därför egentligen inte ha tagits med i utskottets
motivering. Meningen kan också missförstås. Vi har dock inte ansett
det nödvändigt att reservera oss mot uttalandet. För undvikande av missförstånd
vill vi emellertid framhålla att uttalandet syftar endast på valet av
slutlig förvaltare. Vidare åsyftas enligt vår mening med uttalandet endast
sådana fall där en facklig organisation har medlemmar anställda hos
konkursgäldenären och följaktligen inte sådana fall där en facklig organisation
saknar medlemmar med fordringar på grund av anställning hos
gäldenären. Självfallet gäller nämligen alltjämt departementschefens uttalande
i proposition 1978/79:105 (se s. 11 ovan) att ”principiella skäl talar
mot att i KL införa bestämmelser om att en arbetstagarorganisation skall
höras rörande förvaltarval även om dess medlemmar inte har några fordringar
mot gäldenären”.

LU 1984/85:6

Bilaga

Sammanställning över remissyttranden över motion 1983/84:526

Domstolsverket

Domstolsverket (DV) har efter bemyndigande från riksdagen och regeringen
utfärdat taxor på ett flertal olika områden. DV undersöker också tid
efter annan om områdena för taxesättning kan utvidgas. Vid dessa bedömningar
står i förgrunden att en taxa skall vara enkel att tillämpa och att den
skall ge den åsyftade kostnadskontrollen. Samtidigt får inte en taxa medföra
att eljest angelägna uppgifter inte utförs p. g. a. att uppgifterna inte
ersätts.

Också på konkursområdet har DV övervägt om området för den taxa
som nu gäller konkurser som avskrivits enligt 185 d § konkurslagen kan
vidgas. DV har emellertid stannat för att inte föreslå några utvidgningar.
Skälen härtill är flera.

Det finns t. ex. en betydande risk för att en taxa skulle förhindra att
konkursförvaltaren utför undersökningar om förekomsten av ekonomisk
brottslighet i konkursen. Kommissionen mot ekonomisk brottslighet har i
skrivelse till DV den 18 oktober 1983 pekat på att redan den då gällande
taxan medförde en sådan risk. Den taxan har därför ändrats. Kommissionens
skrivelse samt konkursförvaltartaxan med kommentarer bifogas.

Det skulle bli mycket svårt — för att inte säga omöjligt — att på ett
lämpligt sätt avgränsa en taxa avseende framför allt ordinära konkurser.
Sådana konkurser är till sin karaktär mycket heterogena och de åtgärder
en konkursförvaltare måste vidta i olika konkurser skiljer sig mycket åt.
Kommissionen mot ekonomisk brottslighet har i ett delbetänkande, Återvinning
i konkurs (SOU 1983:60), föreslagit ytterligare arbetsuppgifter för
förvaltarna. Genomförs förslagen ter det sig än vanskligare att åstadkomma
den av motionärerna önskade taxan.

Enligt DV:s mening bör en översyn av hithörande frågor således inte
ske.

Riksskatteverket (RSV)

RSV har sedan 1980 anordnat flera konferenser för konkurstillsynsfrågor.
På dessa konferenser har varje gång diskuterats frågor i anknytning till
bestämmande av konkursförvaltarnas arvoden. Några tillsynsmyndigheter
(TSM) har förklarat att avsevärd tid och betydande arbetsinsatser fått
ägnas åt förvaltararvodesfrågorna. Detta har skett antingen i form av
diskussioner med eller underhandssynpunkter till förvaltaren eller som
yttranden och andra inlagor till domstolar. Både tings- och hovrätter har
emellertid ofta beslutat utan att synes ha beaktat vad TSM anfört. Detta
har uppfattats mycket negativt av TSM, i synnerhet när domstolarna i ett

LU 1984/85:6

flertal fall inte har motiverat sina ställningstaganden. Det har i och för sig
vitsordats att det ofta är svårt också för TSM att bedöma förvaltarens
arvodesyrkande, men att — som påpekats av JO i ett besut som strax
kommer att beröras närmare — domstolarna har ”än mindre kunskap om
kvaliteten på och omfattningen av den förvaltning som skall arvoderas”.

Andra TSM har uppgett att de inte haft några problem med arvodesfrågorna.

Tillämpningen av de taxor som domstolsverket fastställer för vissa
mindre konkurser (senast DVFS 1983:42) har också ifrågasatts i flera
sammanhang. Missnöje med taxorna har föranletts bland annat av att
deras konstruktion ansetts hämma utredningar om eventuella brott eller
återvinning.

Också JO har i sitt beslut ”Kronofogdemyndigheterna och konkurstillsyn
— några iakttagelser och förslag” (JO 3686— 1983 30 december 1983)
— haft frågan om konkurskostnader uppe till diskussion.

Vad ovan sagts och de erfarenheter RSV i övrigt fått av arvodesfrågorna
visar att bedömningen av arvodesyrkanden knappast är fullt tillfredsställande
på alla håll. Ofullkomligheterna torde till stor del ha sin förklaring
i att den vägledning som ges i lagen och dess förarbeten är både knapphändig
och svår att tillämpa. Det bör dock påpekas att det inte ens bör
eftersträvas att skapa en ordning som innebär största möjliga kontroll av
förvaltararvodena. Förordnande till förvaltare bygger på ett förtroende för
vissa kvalificerade personer och dessa bör självfallet ha betalt för utfört
arbete utan en omständlig administrativ omgång. TSM torde normalt inte
heller behöva lägga ner särskilt mycket resurser på kontroll och granskning
av arvodesframställningar.

Tvister om konkursarvodena riskerar alltid att försämra förhållandet
mellan TSM och konkursförvaltarna, mera än när de har olika uppfattningar
i andra frågor. Samtidigt är det en av TSM :s uppgifter att verka för
att konkurskostnaderna hålls nere. I detta syfte och för att konkursarvodena
skall bli så korrekta, enhetliga och rättvisa som möjligt är det av stor
vikt att så klara riktlinjer som möjligt finns för dessas bestämmande. Med
hänsyn till att några väsentliga förslag beträffande arvodesfrågorna inte
heller lagts fram i betänkandet Ny konkurslag SOU 1983:24 anser RSV att
arvodesfrågorna bör tas upp i särskild ordning. Sedan det nuvarande
taxesystemet för vissa mindre konkurser tillämpats i över fyra år är det nu
lämpligt och påkallat att göra en översyn av taxebestämmelserna och
taxans tillämpningsområde. Såvitt RSV känner till har någon kartläggning
av konkursförvaltarnas arvoden inte gjorts. Verket anser därför att det
först och främst bör utredas hur arvodesprövningen generellt sett utfallit
sedan 1980. En sådan utredning får visa om reglerna behöver ses över eller
andra åtgärder bör ifrågasättas.

RSV vill till slut anmäla att till verkets avdelning för administration av
exekutionsväsendet knutits en arbetsgrupp (med bl. a. tre ”tillsynsfogdar”)

LU 1984/85:6

som skall särskilt studera arvodesfrågorna. Gruppen har hitintills samlat
in ett omfattande material rörande konkurser där TSM och förvaltaren
haft olika uppfattningar om arvodets storlek.

Stockholms tingsrätt

Den i motionen framförda åsikten, att en enhetlig beräkningsgrund för
förvaltararvoden saknas, är uppenbarligen riktig. En sådan beräkningsgrund
torde vara omöjlig att åstadkomma utan att arvodestaxa införs för
alla konkurser. Emellertid synes betydande svårigheter vara förknippade
med att konstruera en användbar och rättvis taxa för andra konkurser än
dem, där tillgångar saknas. Arbetsuppgifterna i sistnämnda slag av konkurser
är enhetliga och av tämligen lika omfattning; bouppteckning, förvaltarberättelse,
edgångssammanträde och slutredovisning, ett förvaltararbetets
minsta gemensamma nämnare. I utdelningskonkurser tillkommer
ett stort antal arbetsmoment med realisation av tillgångarna, från enkla
rutinuppgifter till rättsliga överväganden av kvalificerat slag. Att pressa in
alla dessa disparata åtgärder under en gemensam taxa synes ej vara möjligt.
Arbetsinsatsen kan inte heller ställas i direkt relation till tillgångarnas
värde och resultatet av avvecklingen. En medeltaxa gällande alla konkurser
skulle nog medföra att förvaltarersättningarna höjdes över lag, eftersom
taxor har en tendens att bli uppfattade som en minimiersättning att
tillämpas också då den ”riktiga” ersättningen bort bestämmas lägre medan
avsteg från taxan skulle yrkas i samtliga fall då förvaltaren ansåg att
ersättningen rätteligen skulle vara över taxan. Den mycket stora skillnad
som — enligt tingsrättens mening med rätta — förekommer mellan förvaltararvodena
i olika konkurser gör konstruktionen av en ”medeltaxa” särskilt
vansklig. Svårighetena kvarstår — fastän nedtonade — om taxan
konstrueras som en timtaxa.

Vid Stockholms tingsrätt tillämpar konkursdomaren ett biandsystem vid
prövning av förvaltararvoden så att kvalificerade uppgifter bedöms utifrån
en högre timersättning än mera rutinbetonade sysslor, som antagas
ombesörjda av förvaltarens kontorsperonal eller biträdande jurister. Ifråga
om somliga åtgärder, exempelvis försäljningar där förvaltarens arbete
kan jämställas med en mäklares, kan arvodet mera ställas i relation till det
uppnådda resultatet än till skälig tidsåtgång. Enligt tingsrättens erfarenhet
är förvaltarnas arvodesräkningar utförligt motiverade och de olika arbetsmomenten
väl beskrivna även om antalet nedlagda arbetstimmar mera
sällan redovisas. Motionärens påstående att förvaltarna ej anger beräkningsgrund
gäller alltså inte ifråga om de förvaltare som är verksamma i
Stockholm. Vad slutligen angår jämförelsen mellan kostnaderna för rättens
ombudsman och tillsynsmyndigheten kan denna ej leda till den slutsats
motionären menar, eftersom rättens ombudsman hade flera andra
uppgifter i konkursarbetet än den tillsynsfunktion, som nu åvilar myndigheten.

LU 1984/85:6

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att taxesystemet för närvarande ej
bör utvidgas utan att nuvarande system med fri prövning bör behållas. Det
finns ännu utsikt att vissa övergripande riktlinjer skall komma att utkristalliseras
ur rättspraxis även om det hittills varit ont om vägledande avgöranden
från överinstanserna. Om taxesystem likväl skulle övervägas för
utdelningskonkurser, bör det konstrueras som timtaxa.

Sveriges advokatsamfund

Samfundet motsätter sig förslaget att en taxa för förvaltararvode skall
gälla i samtliga konkurser. Om arvode till konkursförvaltare över huvud
taget skall bestämmas enligt taxa så bör det enligt samfundets mening
förekomma enbart i konkurser som handläggningsmässigt är mycket enkla.
I annat fall finns risk att kvaliteten på förvaltarens arbete försämras,
eftersom taxesystemet medför att ersättning i vissa fall inte kan erhållas för
alla erforderliga förvaltningsåtgärder.

De kvalitetskrav som i dag gäller för förvaltarna medför enligt samfundets
mening att man kan utgå från att förvaltarna är så kunniga, ansvarskännande
och omdömesgilla att de inte onödigtvis fördyrar konkursförvaltningen
utan endast vidtar de åtgärder som är erforderliga för en
ändamålsenlig avveckling. Eftersom en förvaltare obestridligen bör få
ersättning för sådana åtgärder, synes behovet av taxa över huvud taget
vara mycket begränsat.

I mindre konkurser där utdelning är möjlig finns medel i boet till
täckande av förvaltarens arvode, vilket även det talar mot att taxa införs.

Hur än en taxa konstrueras utgör den en stel metod för bestämmande av
advokatarvode, som kan komma ifråga att tillämpa enbart för sådana
ärendetyper där varje ärende är de andra mycket likt till art och omfattning.
Domstolsverkets hittillsvarande försök med konkursförvaltartaxa
synes klart ha visat att det inte är tillrådligt att utsträcka dess tillämpningsområde.

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet har i en skrivelse den 18
oktober 1983 till domstolsverket berört problemen med den nuvarande
arvodestaxan i mindre konkurser. Härvid har kommissionen avslutningsvis
uttalat: ”Det är kommissionens bestämda uppfattning att ett alltför
strikt taxetänkande i vissa fall verkar som en bromskloss på förvaltarens
undersökning av ekonomisk brottslighet i konkurs. Enligt kommissionens
mening är ett fasthållande av taxan i sådana situationer ett uttryck för ett
kortsiktigt ekonomiskt tänkande.”

Även justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson har i beslut den 30 december
1983 rörande kronofogdemyndigheterna och konkurstillsynen
(I983:E 1) berört problemen med stelheten i arvodesbestämning med stöd
av nuvarande konkursförvaltartaxa. Han uttalar i detta sammanhang:
”... det är en kortsiktig politik att ha ett taxesystem som är så utformat att
förvaltarna inte anser det ekonomiskt möjligt att utreda i den utsträckning

LU 1984/85:6

som framstår som motiverad. En översyn av taxesystemet förefaller oundviklig.
”

Konkurslagskommittén har i sitt slutbetänkande ”Ny konkurslag” föreslagit
att bestämmelsen om ett uttryckligt förbud mot att beräkna förvaltararvodet
efter tidsåtgång avskaffas. Bakgrunden till bestämmelsen torde
ha varit en önskan att förvaltararvodet inte skulle beräknas med utgångspunkt
från hur länge förvaltningen pågått. Bestämmelsen har emellertid
enligt sin ordalydelse också varit en garanti mot att arvodet bestäms enbart
med beaktande av den tid som faktiskt nedlagts på arbetet med konkursförvaltningen.
Trots det nu gällande förbudet mot att räkna förvaltararvode
efter tid har man kunnat förmärka tendenser, bl. a. hos vissa tillsynsmyndigheter,
att i ordinära konkurser ta alltför stor hänsyn till den tid som
lagts ner på uppdraget. Samfundet anser denna utveckling olycklig, eftersom
den inte tillräckligt premierar kunniga och specialiserade konkursförvaltare.
Även om det av 13 kap. 3 § andra stycket i konkurslagskommitténs
förslag framgår att hänsyn skall tas till det arbete uppdraget krävt, den
omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning, anser
samfundet att bestämmelsen att ett arvode inte får räknas efter tid är en
behövlig garanti för att tidsaspekten inte tillmäts alltför stor betydelse.

Sveriges domareförbund

Frågan om bestämmande av arvode till konkursförvaltare har behandlats
av konkurslagskommittén dels i delbetänkandet Konkursförvaltning
(SOU 1977:29), dels i slutbetänkandet Ny konkurslag (SOU 1983:24).
Systemet med vissa kronofogdemyndigheter som tillsynsmyndigheter med
uppgift bl. a. att yttra sig över konkursförvaltarens arvodesanspråk tillkom
så sent som år 1980. Domareförbundet anser inte att det finns anledning
att nu se över gällande regler på området. Enligt förbundets uppfattning
har tillsynsmyndigheterna kunnat göra allt säkrare bedömningar i sina
yttranden till domstolarna efterhand som deras erfarenhet ökat. Önskvärd
kostnadskontroll och likformighet i bedömningen bör kunna uppnås med
nuvarande regler. Domareförbundet avstyrker bifall till motionen.

Föreningen Sveriges kronofogdar

I förarbetena till de ändringar i konkurslagen, som trädde i kraft den 1
januari 1980 uppmärksammades bl. a. frågan om arvode till konkursförvaltare
(prop. 1978/79:105 s. 206 — 208). De kronofogdemyndigheter
(KFM) som blev tillsynsmyndigheter (TSM) i konkurs ansågs ha goda
förutsättningar att genom sina yttranden över framställda arvodesanspråk
få till stånd en enhetlig praxis över landet. Vidare förutsågs att i konkurser
med obetydliga tillgångar arvodena skulle fastställas enligt en enhetlig
taxa. Vidare förutsattes att när tillräckliga erfarenheter av detta vunnits,
skulle frågan om taxesättning av alla konkurser övervägas.

LU 1984/85:6

Sedan fyra år nu har gått finner föreningen att det är angeläget att frågan
ånyo prövas. Emellertid har konkurslagskommittén i sitt slutbetänkande
(SOU 1983:24) inte tagit sig an dessa frågor. I sitt remissvar till justitiedepartementet
över detta betänkande anför föreningen:

Konkurslagskommittén behandlar inte frågan om hur arvode till förvaltare
skall bestämmas. En av TSM:s uppgifter förutsattes vara att verka för
återhållsamhet vad gäller förvaltararvoden. Det är emellertid mycket
vanskligt för domstolen och TSM att på objektiva grunder avgöra om ett
yrkat arvode är skäligt eller ej. Det är enligt föreningens uppfattning
angeläget att man från lagstiftarens sida snarast tar sig an problematiken
kring arvodesfrågorna.

Inom riksskatteverkets (RSV) exekutionsjuridiska sektion har under
våren 1984 påbörjats ett arbete med uppföljning av arvodesprövningen
genom att man från TSM har infordrat uppgifter i de konkurser där TSM
i sina yttranden har tillstyrkt lägre arvoden än det av förvaltaren begärda.

Föreningen anser det vara angeläget att komma tillrätta med arvodesfrågorna.
För närvarande utgör bristen på någon form av normer att TSM:s
avstyrkande av ett begärt arvode kan tolkas som en form av illvilja mot just
den förvaltaren. Med vissa på förhand fastslagna normer kan tilltron till
TSM :s och konkursdomstolens objektivitet i dessa frågor främjas. Utformningen
av normer för förvaltararvoden är en grannlaga fråga. Ordinära
konkurser är till sitt omfång av mycket varierande omfattning och svårighetsgrad.
Föreningen anser för sin del att det inte är möjligt att arvodera
samtliga konkurser efter taxa. Emellertid bör riktlinjer för hur arvodesberäkningen
skall gå till ske efter förslagsvis vissa normer enligt nedan.

1. I konkurslagskommitténs betänkande föreslås förbudet att räkna arvode
efter tid slopat. En ”normaltimtaxa” bör härvid kunna tillskapas
efter mönster av förvaltartaxan i mindre konkurser. Om förvaltaren
exempelvis på ett särskilt förtjänstfullt sätt har avvecklat ett konkurssatt
företag eller om han å andra sidan har förbigått väsentligheter vad
gäller exempelvis brottsmisstankar eller återvinning bör avsteg kunna
göras på taxan.

2. Det bör övervägas om inte man genom en exempelsamling för arvodesberäkning
vid olika ”skolexempel” för skilda konkurstyper eller förvaltningsåtgärder
kan komma fram till vissa normer.

3. Ofta utnyttjas i ordinära konkurser konkursföretagets personal med att
vara förvaltaren behjälplig med olika förvaltningsåtgärder såsom att
upprätta borgenärsförteckning, inventera varulager och inventarier för
konkursbouppteckningen, insamla uppgifter ur kundreskontror, leverantörsfakturor,
bankengagemang m. m., löneuträkningar för lönegarantin,
fortsatt drift och visning av företaget för spekulanter. Det är inte
ovanligt att en och samma konkursförvaltare hinner med att samtidigt
handlägga ett flertal industrikonkurser. Vid arvodesprövningen är det

LU 1984/85:6

viktigt att hänsyn tas till den avlastning sorn sker av förvaltarens arbete
från personalens sida.

4. Vid arvodesprövning måste hänsyn tas till om en förvaltningsåtgärd
varit nödvändig eller ej. Utredningar om rena oväsentligheter från
förvaltarens sida kan inte gärna arvoderas efter timarvode.

5. Förvaltaren bör åläggas att redovisa hur han har beräknat sitt arvode.
Som jämförelse kan nämnas att inom den konsumentpolitiska lagstiftningen
och annorstädes allt större krav har ställts på näringsidkare att
mera detaljerat ange sina krav på ersättning.

För att få till stånd objektiva och enhetliga normer för arvodesprövning
tillstyrker föreningen motionärernas yrkande så att en förutsättningslös
översyn av normerna för bestämmande av förvaltararvoden kommer till
stånd. Härvid bör övervägas om inte en särskild samarbetsgrupp i konkursfrågor
bör tillsättas med företrädare för konkursdomare, riksskatteverket,
tillsynsmyndigheterna och Sveriges Advokatsamfund. Denna samarbetsgrupp
kan bl. a. förslagsvis utarbeta vissa normer och standardiseringar
vad gäller förvaltararvoden.

Liber Tryck Stockholm 1984