Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Lagutskottets betänkande

1984/85:27

om järnvägstrafiklag m. m. (prop. 1983/84:117 och prop. 1984/85:33 delvis)

Sammanfattning

I proposition 1983/84:117 läggs fram förslag lill en ny järnvägstrafiklag, Lagen innehåller en samlad reglering av järnvägens och andra spårförelags förhållanden lill iransportkunderna och lill dem som skadas till följd av spårdriflen. Den viktigasle materiella nyheten är all järnvägen åläggs all ersälla skador som vållas iredje man även om järnvägen inte har gjorl sig skyldig till fel eller försummelse (strikt ansvar), Ulskoliel tillstyrker för­slaget,

I järnvägslrafiklagen har också tagits in beslämmelser om raitfylleri och rallonykierhet vid förande av motordrivna spårfordon på järnväg eller tunnelbana, Beslämmelserna föreslås omfatta inte endast förare ulan även andra järnvägs- och lunnelbanetjänslemän som uiför uppgifier av belydelse för säkerheten. Den s, k, promilleregeln skall dock gälla endasi förarna, Ulskoliel tillstyrker förslagen och avslyrker följaklligen bifall lill ivå motioner (fp) och (c, s, vpk) vari yrkats all promillereglerna skall vara tillämpliga på alla aktuella befauningshavare, I en reservation (c, vpk) yrkas bifall till molionsförslagen,

I proposition 1984/85:33 läggs fram förslag bl, a, till ändringar i järnvägs­trafiklagen föranledda av Sveriges tillträde till ell nyll internalionelll järnvägsfördrag COTIF, Utskottet har inarbetat förslagen i järnvägslrafikla­gen som i slutgiltig utformning har lagils in i bilaga 3. Vidare innehåller proposition 33 förslag till ändringar i järnvägstrafiklagen föranledda av ett i proposition 1984/85:21 framlagt förslag till ändringar i trafikbrollslagen. Proposition 21 har sedermera återkallats av regeringen, Ulskoliel föreslår att riksdagen med bifall till två motioner (m och c) avslår de av proposition 21 föranledda ändringarna i järnvägslrafiklagen,

I samband med propositionen har ulskotlet behandlat motioner om införande av lagregler om ansvar för dröjsmålsskada vid personbefordran (m) saml om obligatoriska miljöskydds- och kemikalieförsäkringar (m och c). Utskottet avstyrker bifall lill motionerna. Två m-ledamöler yrkar i en reservation att regeringen skall lägga fram förslag lill lagregler om dröjsmåls­skada. Utskottets c-ledamöler reserverar sig för ett tillkännagivande lill regeringen med anledning av motionerna angående arbelet med lagsliflning om miljöskador och om ell syslem med ersätining genom försäkring.

1 Riksdagen 1984/85. Ssaml. Nr27

Rättelse: S, 2, Propositionerna, rad 14 Står: 1984/85:21 Rättat till: 1984/85:17

LU 1984/85:27

LU 1984/85:27                                                                       2

Propositionerna

I proposition 1983/84:117 föreslär regeringen (justitiedeparlementet) efler hörande av lagrådel att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

1,    järnvägstrafiklag,

2,    lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

3,    lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

4,    lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov,

5,    lag om ändring i körkortslagen (1977:477).

I proposition 1984/85:33 föreslår regeringen (justitiedeparlementet) -såvitt nu är i fråga - att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

2,     lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1984:000),
5, lag om ändring i körkortslagen (1977:477),

Över lagförslaget 2 har lagrådets yttrande inhämtats. Övriga lagförslag i propositionen har utskottet behandlat i betänkandet LU 1984/85:17,

De i propositionerna framlagda lagförslagen har tagits in i bilagorna 1 och 2.

Beträffande propositionernas huvudsakliga innehåll hänvisas till vad utskottet anför nedan (s. 5).

Motionsyrkandena

I.   Vid 1983/84 års riksmöte väckta fristående motioner

1983/84:529 av Sven Munke (m) vari yrkas alt riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovel av en obligatorisk miljöskyddsförsäkring.

1983/84:2506 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om obligatorisk
kemikalieförsäkring.

II. Med anledning av proposition 1983/84:117 väckta motioner

1983/84:2762 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen - med upphävande av artikel 12 i Normalvillkor i järnvägstrafik - förser 2 kap. järnvägstrafiklagen med ett stadgande om ansvar för järnvägen även för ekonomisk skada som beror av dröjsmål (försening) i enlighet med vad eljest gäller,

1983/84:2763 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att de föreslagna promillereglerna i 6 kap. 2 § andra och trejde styckena järnvägs­trafiklagen även omfattar annan personal än föraren.

1983/84:2764 av Rune Torwald och Olof Johansson (båda c) vari yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen begära utredning och förslag till lagstiftning kombinerad med ansvarsförsäkring för kemikalier.

 

LU 1984/85:27                                                                         3

1983/84:2765 av Rune Torwald m. fl. (c, s, vpk) vari yrkas

1.  att riksdagen beslutar all de s. k, promillereglerna skall tillämpas såväl för förare som för övrig personal i säkerhetsljänsten om de skulle göra sig skyldiga lill att vara alkoholpåverkade i tjänsten,

2.  att lagutskottet utarbetar härav föranledda lagändringar,

III,  Med anledning av proposition 1984/85:33 väckta motioner

1984/85:146 av Allan Ekström (m) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas 2, att riksdagen avslår 6 kap, 2 § förslaget till lag om ändring i järnvägslra­fiklagen,

1984/85:147 av Martin Olsson m, fl, (c) vari yrkas att riksdagen beslutar anpassa bestämmelserna i järnvägstrafiklagen om påföljder vid trafiknykler-helsbrott till gällande regler i trafikbrottslagen,

IV,  Vid 1984/85 års riksmöte väckt fristående motion

1984/85:2245 av Thorbjörn Fälldin m, fl, (c) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas l.att riksdagen hos regeringen begär förslag lill lag om obligatorisk kemikalieförsäkring.

Utskottet

Inledning

De bestämmelser som reglerar järnvägars och andra spårföretags rättighe­ter och skyldigheter i förhållande lill dem som utnyttjar transportmedlet och till dem som utan alt stå i avtalsförhållande till järnvägen lider skada i följd av spårdriften finns i ett flertal författningar. Några av dessa författningar är mycket gamla.

En central plats i regelsystemet intar järnvägsirafiicstadgan (1966:202), Den innehåller huvudsakligen bestämmelser om vad som skall ingå i de villkor för befordran (normalvillkor) som järnvägen är skyldig att fastställa. Dessutom innehåller den bl, a, bestämmelser om järnvägens befordrings­skyldighet och om rätl för järnvägen att undersöka gods eller inskrivet resgods.

Järnvägs ansvarighet för person- och sakskador regleras främst i lagen (1886:7 s, 1) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift. Enligt denna lag gäller som huvudregel all järnvägen är ansvarig för sådan skada endast om skadan har uppkommit på grund av vårdslöshel på järnvägens sida. Ansvarigheten avsåg ursprungligen endast sådana järnvägar där trafiken utfördes med hjälp av ångkraft. Genom en särskild lag år 1916 gjordes reglerna i 1886 års lag tillämpliga på elektrisk järnvägsdrift. Ulan formellt lagstöd har dessa regler tillämpats också på järnvägstrafik med

 

LU 1984/85:27                                                                          4

dieseldrivna tåg, och reglerna kan numera anses tillämpliga även på driften av tunnelbanor och spårvägar,

I fråga om resande finns en särskild ansvarsreglering i lagen (1976:58) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande. Lagen täcker de viktigasle fallen när resande skadas eller dödas till följd av järnvägsdriften, I dessa fall har järnvägen ett strikt ansvar, dvs, järnvägen ansvarar för uppkomna skador även om järnvägen inte gjort sig skyldig till fel eller försummelse, Lagen omfattar även trafik med tunnelbana och spårväg.

Som framgår av det tidigare anförda innehåller järnvägstrafiksladgan förutom en civilrättslig reglering även vissa bestämmelser av offentligrättslig karaktär. En offentligrältslig reglering finns också i lagen (1975:89) om ordning och säkerhet inom järnvägsområde. 1 denna lag ges järnvägstjänste­män i säkerhets- eller ordningstjänst vissa befogenheter alt ingripa mol bl, a, störande personer. Bestämmelser om irafiknykterhetsbrolt av förare av motordrivna spårfordon på en järnväg eller tunnelbana finns sedan den 1 juli 1982 i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Reglernas placering i trafikbrollslagen har ansetts vara en provisorisk lösning i avvaktan på en samlad järnvägstrafiklagstiftning.

Vid sidan av den nu redovisade lagstiftningen finns för internationell befordran, dvs, befordran till ellerfrån utlandet, särskilda bestämmelser. De är grundade på internationella fördrag, nämligen 1970 års fördrag om godsbefordran med järnväg (CIM) och 1970 års fördrag om befordran med järnväg av resande och resgods (CIV), Dessa fördrag har införlivats med svensk rätt huvudsakligen genom kungörelsen (1974:748) om internationell järnvägstransport. Den ovannämnda lagen frän 1976 om järnvägs ansvarig­het vid befordran av resande innehåller särregler för del fall all befordringen utförs som en internationell transport. Dessa särregler grundas på den s, k, tilläggskonventionen till CIV om järnvägs ansvarighet i de fall då resande dödas eller skadas,

I syfte att få till stånd en samlad lagsliflning om befordran med järnväg tillkallades år 1972 en särskild ulredare, Ulredningen avlämnade år 1974 ett delbetänkande (SOU 1974:89) Ny järnvägslagsliftning I, Järnvägs ansvarig­het vid befordran av resande. Betänkandet lades lill grund för 1976 års lag i della ämne, Ulredningen har år 1980 avgivit sitt slutbetänkande (SOU 1980:37) Ny järnvägslagstiftning II, Förslag till ny järnvägstrafiklag m, m, I betänkandet har utredningen behandlat frågor om en lagreglering av järnvägsbefordran av gods och inskrivet resgods samt en reformering av reglerna om järnvägens ulomobligaloriska ansvarighet. Betänkandet har efter sedvanlig remissbehandling lagts till grund för de nu aktuella förslagen i proposition 117,

På det internationella området har år 1980 tillkommit ett nytt fördrag, COTIF, som träder i kraft den 1 maj 1985 och då ersätter CIM och CIV samt tilläggskonventionen till CIV, Lagutskottet har i sitt betänkande LU 1984/85:17 tillstyrkt att riksdagen med bifall till proposition 33 godkänner

 

LU 1984/85:27                                                          5

COTIF och antar ett av tillträdet lill konventionen föranlett förslag till lag om internationell järnvägstrafik. Riksdagen har den 14 mars 1985 godkänt betänkandet.

Propositionernas huvudsakliga innehåll

I proposition 117 läggs fram förslag till en ny järnvägstrafiklag, Lagen innehåller en samlad reglering av järnvägens och andra spårföretags förhållande till transportkunderna och till dem som skadas lill följd av spårdriften. Den nya lagen föreslås gälla inte bara trafik med järnväg ulan också i vissa delar trafik med tunnelbana och spårväg,

I lagförslaget regleras befordran av passagerare, gods och inskrivet resgods. Lagförslaget innehåller också bestämmelser om järnvägens ulom­obligaloriska ansvarighet, dvs, dess ansvarighet för skador på personer som inte-är passagerare och på egendom som inte befordras som gods eller inskrivet resgods. Slutligen ges också vissa bestämmelser om ordning och säkerhet vid järnvägstrafik. Den nya järnvägslrafiklagen föreslås ersätta de inledningsvis redovisade, 1886 års ansvarighetslag, 1916 års lag om tillämp­ningen av 1886 års lag på elektrisk järnväg, 1975 års lag om ordning och säkerhet inom järnvägsområde, 1976 års lag om ansvarighet vid befordran av resande samt 1966 års järnvägstrafikstadga.

De nu föreslagna reglerna i järnvägstrafiklagen innebär inte några större sakHga ändringar i förhållande till gällande bestämmelser. Reglerna om järnvägens ansvarighet för skador som tillfogas tredje man har dock arbetats om helt. Som huvudregel föreslås att järnvägen skall ersätta sådana skador även om den inte har gjort sig skyldig till fel eller försummelse (strikt ansvar). Järnvägen svarar emellertid bara vid vårdslöshet för skador som vid en kollision mellan ett spårfordon och ett motorfordon tillfogas ett motorfordon eller personer eller egendom som befordras med ett motorfordon.

I propositionen föreslås också att till järnvägstrafiklagen förs över de i trafikbrottslagen intagna bestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet vid förande av motordrivna spårfordon på järnväg eller tunnelbana. Bestäm­melserna föreslås omfatta inte bara förare av järnvägsfordon och tunnelba-netåg utan också andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten. Den s. k. promilleregeln skall dock inte gälla andra personalkategorier än förare.

I proposition 33 läggs, såvitt nu är i fråga, fram förslag till ändringar i den nya järnvägstrafiklagen och i den ovannämnda lagen om ändring i körkorts­lagen. Ändringarna är föranledda dels av Sveriges tillträde till COTIF, dels av ett i proposition 1984/85:21 framlagt förslag till ändringar i trafikbrottsla­gen. Sistnämnda proposition har sedermera återkallats av regeringen (skr. 1984/85:91).

 

LU 1984/85:27                                                                         6

Allmänna överväganden

Som framgår av vad ulskoliel inledningsvis anfört är del järnvägsrällsliga regelsystemet i dag svårt att överblicka. Rättsreglerna är spridda i ett flertal författningar av vilka en del är ganska gamla. Det föreligger därför elt behov av en modernisering och systematisering av gällande bestämmelser. Härtill kommer alt järnvägslrafikstadgan, som har beslutats av regeringen, innehål­ler bestämmelser av civilrättslig karaktär som berör enskildas inbördes förhållanden i ekonomiskt avseende, dvs, bestämmelser som enligt 1974 års regeringsform måste beslutas av riksdagen genom lag. Som framhålls i proposition 117 talar därför även konstitutionella skäl för alt järnvägslagsiifl-ningen reformeras.

Också i materiellt hänseende finns det ett behov av en reform. Framför allt när det gäller järn vägens skyldighet att utge skadestånd till andra skadelidan­de än resande är den nuvarande lagstiftningen föråldrad. Medan andra transportmedel numera har ett strikt ansvar för sådana skador är järnvägen ansvarig endast om den förfarit vårdslöst. Det förhållandet att en utomståen­de som skadas vid järnvägs- eller spårvägsolycka måste visa att vårdslöshet förelegal på spårfordonets sida leder ofta till att den skadelidande blir utan ersättning. Särskilt när spårfordon uppträder i samma trafikmiljö som andra transportmedel ter sig olikheterna i skadeståndsansvar helt omotiverade. Situationen att en fotgängare utan all se sig för stiger ut i gatan från en spårvägsrefuge och blir påkörd av en bil skiljer sig inte mycket från situationen att fotgängaren stiger ut ål andra hållet och blir påkörd av en spårvagn. Ändå är det i förra fallet ingen tvekan om att han enligt trafikskadelagen får ut ersättning för de personskador han ådrar sig, medan han i det senare fallet ofta inte får något skadestånd alls. En reform av reglerna om spårfordons ansvarighet för utomstående skadelidande är således synnerligen angelägen.

Det nu föreliggande förslaget lill järnvägstrafiklag innebär en önskvärd samling och systematisering av den civilrältsliga regleringen rörande järn­vägstrafik. I förslaget ges också vissa viktiga offentligrättsliga beslämmelser om ordning och säkerhet i järnvägstrafik. Enligt utskottets mening tillgodo­ser lagförslaget de krav som såväl från saklig som från lagstiftningsteknisk synpunkt kan ställas på en modern järnvägstrafiklagsliflning. En betydande fördel är all lagförslaget omfattar även tunnelbanor och spårvägar vilka som transportmedel har stora likheter med järnvägar. Att inte samtliga bestäm­melser föreslås tillämpliga på tunnelbana och spårväg har sin grund i all dessa transportmedel endast är avsedda för befordran av passagerare.

Den nya järnvägslrafiklagsliflningen föreslås bli tvingande till trafikantens förmån (2 §). Avtal som avviker från bestämmelserna om godsbefordran skall dock enligt förslaget få träffas, när godsets ovanliga art eller andra särskilda omständigheter gör del skäligt. Utskottet vill för sin del understry­ka att det är viktigt att bestämmelser som ges lill trafikanternas skydd inte

 

LU 1984/85:27                                                                         7

skall kunna åsidosättas genom avtal. Ulskotlet har dock inget emot alt avtalsfrihet får råda i de speciella undanlagssilualioner som angivils i lagförslaget.

Utskottet kan sålunda helt ansluta sig till grundprinciperna för lagförsla­get. I del följande kommer utskottet att behandla vissa enskildheter i lagförslaget och några därmed sammanhängande frågor vilka föranlett motionsyrkanden eller eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Järnvägens ansvarighet vid personbefordran

Järnvägs ansvarighet vid personbefordran regleras, som inledningsvis nämnts, i 1976 års lag om ansvarighet vid befordran av resande. Lagen innehåller regler för såväl inrikes som internationell trafik. Enligt lagen har järnvägen i princip ett strikt ansvar för personskador som i följd av järnvägsdriften har tillfogats en passagerare medan denne uppehöll sig på eller steg på eller av ett järnvägsfordon. För skador på egendom som resande bär på sig eller för med sig som handresgods svarar järnvägen endast om fel eller försummelse föreligger på järnvägens sida. Har den resande emellertid samtidigt lidit personskada, som järnvägen är ansvarig för, svarar järnvägen också för skador på sådan egendom oavsett om försummelse förelegat. Ersättningen för sakskador är i princip begränsad till 5 000 kr. per resande.

1976 års lag bygger på den s. k. tilläggskonventionen till CIV, och regleringen är till stor del gemensam för internationell och inrikes trafik. När Sverige tillträdde tilläggskonventionen skilde sig reglerna för inrikes beford­ran och internationell befordran inte åt i något väsentligt hänseende. Förhållandena har emellertid numera ändrats. Det föreligger sålunda betydande olikheter mellan reglerna i CIV och den svenska reglering som gäller för inrikes trafik bl. a. i fråga om beräkning av ränta på obetalat skadestånd för skador som tillfogas en resande. Tilläggskonventionen kommer att den 1 maj 1985 ersättas av det nya järnvägsfördraget COTIF. Konventionens bestämmelser har i allt väsentligt ulan ändring i sak tagits upp i COTIF. Staterna har emellertid getts möjlighet alt förbehålla sig rätten att inte tillämpa samtliga regler om järnvägens ansvarighet, när resande dödas eller skadas, på sina egna medborgare och utlänningar med hemvist i staten (artikel 3 i bihang A). Utskottet har nyligen (LU 1984/85:17) tillstyrkt alt riksdagen med bifall till proposition 33 i denna del godkänner COTIF, dock med sådant förbehåll som avses i artikel 3.

I proposition 117 föreslås att reglerna i 1976 års lag förs över till 2 kap. i den nya järnvägstrafiklagen. I princip tas bestämmelserna in i den nya lagen i oförändrat skick. Regleringen av järnvägens skadeståndsansvar i samband med kollision mellan ett spårfordon och ett motorfordon samordnas dock med trafikskadelagen. Vidare föreslås en viss ändring av bestämmelsen om begränsning av ersättningsskyldigheten vid skada på handresgods. I det i proposition 33 framlagda förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen

 

LU 1984/85:27                                                                         8

görs vissa tillägg och ändringar föranledda av Sveriges tillträde till COTIF. Utskottet, som godtar de i de båda propositionerna framlagda förslagen, har inarbetat de i proposition 33 föreslagna ändringarna i den nya järnvägs­trafiklagen (bilaga 3).

Som framgår av det ovan anförda har reglerna om ansvarsbegränsning vid skada på handresgods i förslaget till ny järnvägstrafiklag fåll en något annan utformning än den som för närvarande gäller. Såvitt avser inrikes trafik är det nuvarande begränsningsbeloppet 5 000 kr. 1 enlighet med utredningens förslag förordar departementschefen att gränsen för järnvägens ansvarighet knyts till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. När 1976 års lag trädde i kraft utgjorde 5 000 kr. hälften av basbeloppet. Som nytt begräns­ningsbelopp föreslås därför ett halvt basbelopp vilket för närvarande är 10 900 kr.

Utskottet erinrar om att riksdagen redan vid antagandet av 1976 års lag med anledning av ett motionsyrkande prövade frågan huruvida begräns­ningsbeloppet borde knytas till basbeloppet. Utskottet anförde då i sill av riksdagen godkända belänkande LU 1975/76:7 bl. a. att det i lagstiftningen hade blivit allt vanligare att knyta an viss värdegräns till basbeloppet. Utskottet hade därför förståelse för motionärernas yrkande all begräns­ningsbeloppet skulle bestämmas till ett halvt basbelopp. Utskottet påpekade emellertid att ansvarighetsgränserna, när det gällde den transporträttsliga lagstiftningen i övrigt, angavs i fasta penningbelopp. De transporlrättsliga ansvarighetsreglerna vilade ofta på internationella överenskommelser, vilket enligt utskottets mening försvårade en särlösning för svensk rätts del. Utskottet var därför inte berett att i det då aktuella lagsliftningsärendel tillämpa en annan princip för bestämmande av ansvarighetsgränsen.

Sedan dess har i allt fler sammanhang olika värdegränser knutits till basbeloppet. Orsaken härtill är att en fast värdegräns snart urholkas av inflationen och då måste ändras. Enligt utskottels mening är det tillfredsstäl­lande att även ansvarsbegränsningsbeloppel vid skada på handresgods nu kan knytas till basbeloppet. Ulskotlet tillstyrker att begränsningsbeloppet i enlighet med departementschefens förslag bestäms till ett halvt basbelopp.

För internationella järnvägstransporter gäller för närvarande ett begräns­ningsbelopp om 2 000 s. k. Germinalfrancs, vilken beloppsgräns också har tagits in i förslaget till järnvägstrafiklag. Germinalfrancs är en fiktiv beräkningsenhet, som innehåller en bestämd guldmängd. Utvecklingen under senare år har inneburit att många internationella konventioner, som innehåller fiktiva värdeenheter baserade på guld, har reviderats varvid dessa värdeenheter bytts ut som beräkningsenhet mot Internationella valutafon­dens särskilda dragningsrätter (SDR). I det nya järnvägstrafikfördraget COTIF används som beräkningsenhet just SDR. I förslaget i proposition 33 till ändring i förslaget till järnvägstrafiklag byts därför Germinalfrancs ut mot SDR som beräkningsenhet. Ändringsförslaget föranleder ingen erinran från utskottets sida.

 

LU 1984/85:27                                                                         9

Utskottet övergår härefter till alt behandla en typ av skada som inte regleras i 1976 års lag och som inte heller tagils med i förslaget till järnvägstrafiklag, nämligen skada tillföljd av dröjsmål vid personbefordran. Med dröjsmålsskada avses härvid endast s. k. ren förmögenhetsskada, dvs. sådan ekonomisk skada som uppkommer på annat sätt än på grund av skador på person eller egendom.

Dröjsmålsskador kan vara av olika slag. En resande kan på grund av dröjsmål få ökade kostnader under resan, t. ex. koslnader för hotell, måltider, telefon och för andra trafikmedel (fördyring). Den resande kan också tänkas gå miste om inkomster eller andra ekonomiska värden (värdebortfall). Så kan han t. ex. komma för sent för att hinna med en charterresa för vilken han betalat biljetlavgift och för vilken någon återbetal­ ning av den erlagda avgiften inte medges.

Även om det i dag inte finns någon författningsreglering av dröjsmålsan­svaret innehåller de "normalvillkor i järnvägstrafik" som järnvägarna tillämpar vissa bestämmelser härom. En resande som ingår ett befordrings­avtal med en järnväg anses ha accepterat att hans rättigheter i händelse av dröjsmålsskada skall bedömas enligt normalvillkoren. Enligt artikel 12.4 i normalvillkoren åtar sig järnvägen inte någon skyldighet all lämna ersättning till den resande för skada till följd av lågförsening, låginställelse eller förfelad anslutning. Genom ett tillägg har den resande emellertid sedan år 1979 rätt till gottgörelse för skäliga utlägg för kost och logi, om sådant ej tillhandahålls av järnvägen, samt för lelemeddelanden och vidarebefordran. Ullägg för vidarebefordran med flyg eller med taxi på osedvanligt långa sträckor ersätts dock endast om särskilda skäl föreligger. Till följd av normalvillkoren har alltså järnvägen en avtalsrältslig förpliktelse att i viss omfattning ersätta skada på grund av dröjsmål i samband med personbefordran.

I propositionen anför departementschefen all han anser att järnvägens ansvarighet för dröjsmål vid personbefordran i vart fall inte för närvarande bör lagregleras. Några regler om dröjsmålsskada har därför inte tagits in i förslaget till järnvägstrafiklag.

Departementschefens uttalanden kritiseras i motion 2762 (m). Motionä­ren hänvisar till att såväl i köplagen som i förslaget lill ny konsumenltjänstlag är en näringsidkare skadeståndsskyldig gentemot en konsument som tillfogas skada på grund av fel eller dröjsmål, såvida inte näringsidkaren visar att skadan inte berott på försummelse. Enligt motionären kan en försening åsamka också en resenär kännbar ekonomisk skada. Han kan t. ex. förlora arbetsinkomst genom att komma fram till bestämmelseorten för sent eller han kan gå miste om en god affärsuppgörelse. Till ekonomisk skada kan också hänföras besvär, tidsförlust och obehag som inte kan direkt mätas i pengar, t. ex. förlust av fritid. 1 nu angivna fall får resenären la hela ansvaret för järnvägens oförmåga att uppfylla befordringsavtalet. Motionären anser att den påtalade ordningen inte är godtagbar från den enskildes synpunkt. Den i normalvillkoren intagna ansvarsbegränsningsklausulen bör därför.

 

LU 1984/85:27                                                                        10

oavsett om klausulen verkligen kan upprätthållas vid en prövning enligt 36 § avtalslagen, enligt motionärens mening upphävas av riksdagen. Motionären yrkar vidare att elt stadgande om ansvar för dröjsmålsskada införs i 2 kap. i järnvägstrafiklagen.

Vad först angår frågan om ett upphävande av artikel 12.4 i normalvillkoren vill utskottet hänvisa till att normalvillkoren utgör standardvillkor som har upprättats av statens järnvägar och Svenska järnvägsföreningen, som är en sammanslutning av landels enskilda järnvägar, på grundval av föreskrifter i järnvägstrafiksladgan. Normalvillkoren är således en helt privaträttslig avtalsreglering. Riksdagen kan följaktligen inte, såsom motionären yrkar, upphäva artikel 12.4 i normalvillkoren.

Beträffande därefter frågan om en lagreglering av dröjsmålsansvaret erinrar utskottet till en början om alt regler om dröjsmålsansvar finns i annan transporträllslig lagstiftning. Enligt 188 § sjölagen (SjöL) är sålunda bort-fraktaren ansvarig för skada till följd av att passagerare försenas, om skadan vållas genom fel eller försummelse. Det ankommer på bortfraktaren att till fredande från ansvar visa att skadan inte orsakats genom vållande från hans sida (191 § SjöL). Bortfraktarens ersättningsskyldighet är begränsad till ca 6 000 kr. Bortfraktaren kan dock åta sig en vidsträcktare ansvarighet, och han kan vidare föreskriva att passageraren skall bära en självrisk om ungefär 75 kr. Också i fråga om passagerarbefordran med luftfartyg finns ett lagsladgal dröjsmålsansvar. Enligt bestämmelser i 9 kap. 19 och 20 §§ luftfartslagen (LuftL) har fraktföraren ett presumtionsansvar vid dröjsmål. Vilken tidsutdräkt som fordras för att dröjsmål skall föreligga är dock inte närmare reglerat. Ett överskridande av de i tidtabell angivna tiderna anses emellertid inte utan vidare innebära att dröjsmål är för handen. Också flygtransportörens ansvarighet för dröjsmålslid är summamässigt begränsad. När det gäller personbefordran med vägfordon finns, i likhet med vad som gäller i fråga om befordran med spårfordon, inte någon lagreglering av dröjsmålsansvaret.

Bestämmelserna i SjöL och LuftL gör ingen skillnad mellan fördyring och värdebortfall, utan båda skadetyperna ersätts. Av en av utredningen företagen undersökning framgår att krav på ersätining för dröjsmålsskada vid sjö- eller lufttransport dock framställts endast i några enstaka fall.

Utredningen har utförligt behandlat frågan om järnvägens ansvarighet för skador till följd av dröjsmål vid personbefordran. Utredningen har därvid ansett att en resande inte enligt skadeståndslagen kan få ersättning av järnvägen för dröjsmålsskador. Enligt utredningen torde inte heller allmän­na kontraktsrättsliga regler ge någon praktiskt användbar grund för anspråk på ersättning för dröjsmålsskador. Ersättningsmöjligheterna inskränker sig därför i princip till sådana dröjsmålsskador som omfattas av artikel 12.4.1 det sammanhanget har utredningen dock påpekat att med dröjsmålsskada inte bör sammanblandas skador som hänför sig lill vad som förekom vid avtalets ingående (vållande in contrahendo). Sådana skador kan vållas genom att

 

LU 1984/85:27                                                                        H

t. ex. den resande vilseleds av att en tid anges felaktigt i en officiell tidtabell eller i hans biljett. Enligt utredningen torde den i normalvillkoren artikel 12.4 intagna friskrivningsklausulen inte kunna anses tillämplig i dylika fall, utan järnvägen måsle i samma utsträckning som rättssubjekt i allmänhet svara för vållande in contrahendo.

I anslutning till det anförda vill utskottet hänvisa lill alt allmänna reklamationsnämnden i ett beslut den 15 oktober 1984 (Dnr 84/R 3622) prövat ersättning för en skada i form av fördyring (utlägg för taxi) föranledd av felaktig eller ofullständig upplysning om tidpunkten för anslutningståg. Enligt anvisningar i SJ:s tidtabell är SJ inte skyldig att ersätta någon för sådana olägenheter eller förluster som kan bli en följd av missuppfattade, ofullständiga, oriktiga eller missvisande upplysningar per telefon eller vid besök. Allmänna reklamationsnämnden ansåg att en total friskrivning från alll ansvar för orikliga, ofullständiga eller missvisande upplysningar från järnvägspersonalens sida var oskälig. Med hänsyn härtill och till de uppgifter som lämnats om vad som förekommit vid köpet av biljetlen rekommendera­de nämnden SJ att ersätta den resande hans utlägg för taxi med fordrat belopp.

När det gäller frågan om ersättning för dröjsmålsskada i form av fördyring delar utskottet utredningens och departementschefens uppfattning att en lagreglering inte är behövlig. Genom del tillägg som efler förhandlingar och överenskommelse mellan SJ och konsumentverket/KO gjordes år 1979 till artikel 12.4 i normalvillkoren har de resande fått sådana möjligheter till ersätining för fördyring av resor som kan anses motsvara rimliga krav. Klausulen är visserligen inte heltäckande och i vissa fall har den medfört tolkningsproblem. Utskottet vill peka på att den bl. a. inte ger någon upplysning om vilken ersättning som lämnas om en försenad resande hyr en bil för att kunna ta sig fram till bestämmelseorten. Allmänna reklamations­nämnden har emellertid nyligen i elt beslut (Dnr 84/R 3854) ansett att en sådan kostnad bör kunna jämställas med utlägg för taxiresa. Det förhållandet att det finns vissa brister i den gällande ersättningsklausulen utgör enligt utskottets mening inte någon grund för att nu kräva lagstiftning. I stället bör bestämmelserna i artikel 12.4 ses över. Utskottet anser för sin del att ersättningsregler som förhandlas fram mellan järnvägarnas representanter och konsumentverket/KO bör kunna på elt smidigare och bättre sätt täcka de olika fördyringsskador som kan uppkomma än en lagreglering kan göra.

Något annorlunda är förhållandet när det gäller skador i form av värdebortfall. För närvarande innehåller normalvillkoren inget om ersätt­ning för sådana skador, och någon ersättning vid sidan av villkoren synes inte ha lämnats. Med hänsyn till att järnvägarna på många sträckor har en monopolställning i fråga om befordran av resande torde inte heller kommer­siella skäl leda till ett ökat intresse från järnvägarnas sida alt ge ersättning i nu aktuella fall. Som framgår av vad utskottet i det föregående anfört är däremot sjö- och lufttrafikföretag skyldiga att lämna ersättning för värde-

 

LU 1984/85:27                                                                        12

bortfall vid dröjsmålsskada. Enligt utskottets mening talar därför - vilket också departementschefen framhåller - vissa principiella skäl för att införa en lagregel, som tillförsäkrar järnvägspassagerare ersätining för i varje fall vissa värdebortfall. Man kan emellertid inte bortse från att del finns omständighe­ter som försvårar en lagreglering av järnvägs ansvarighet för dröjsmålsskada. I betydligt större utsträckning än när det gäller sjö- eller lufttransporter består järnvägsresor av flera på varandra följande delbefordringar med skilda transportenheter. Även en ganska obetydlig försening i ett transport­led kan leda till betydande förseningar innan slutmålet nås. Som utredningen påpekat måste en lagreglering av dröjsmålsansvaret rimligtvis innehålla någon spärr som förhindrar att en inträffad försening kan utlösa dröjsmålsan­svar inom alla delar av ett vittförgrenat järnvägsnät. Vidare bör beaktas att järnvägs- och spårvägsresor kan omfatta mycket korta sträckor. Ett utbyggt dröjsmålsansvar för sådana resor skulle medföra betydande problem. Som departementschefen anför måste därför en lagregel troligen förses med så många olika begränsningar all ersättningsskyldighet för järnvägen i själva verket skulle komma att föreligga endasi sällan.

Del bör tilläggas att under remissbehandlingen av utredningens betänkan­de inte någon remissinstans har uttalat sig för en lagreglering. Konsument­verket anser t. o. m. att del inte är lämpligt att en lagreglering införs. En smidigare lösning kan enligt verket uppnås genom enbart normalvillkoren. Verket har uppgivit alt man avser att förhandlingsvägen återkomma lill denna fråga.

Med hänsyn till det anförda delar utskottet departementschefens uppfatt­ning alt dröjsmålsskada i form av värdeborlfall inte bör lagregleras.

Sammanfattningsvis konstaterar ulskotlet således att det inte finns något behov av att lagreglera ersättning för dröjsmålsskada vid fördyring av resa och att det inte heller i vart fall för närvarande bör ske en lagreglering av ersättning för värdebortfall. Utskottet avstyrker således bifall till motion 2762.

Utskottet vill tillägga att frågan om en lagstiftning kan få en förnyad aktualitet om konsumentverket inte skulle uppnå en godtagbar lösning förhandlingsvägen.

Järnvägens ulomobligaloriska ansvarighet

Som framgår av det tidigare anförda är det viktigasle materiella inslaget i propositionen reformeringen av järnvägens ansvarighet för skada som uppkommer för tredje man. Reglerna härom har tagits in i 5 kap. i förslaget till ny järnvägstrafiklag. Reformen innebär i huvudsak att järnvägen i fråga om skador som tillfogas tredje man till följd av järnvägens drift blir ansvarig även om järnvägen inte har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Järnvägen får således ett strikt ansvar för skada som tillfogas tredje man. Med järnväg jämställs i propositionen tunnelbana och spårväg.

 

LU 1984/85:27                                                                        13

Från det strikta ansvaret görs dock visst undantag. Enligt 5 kap. 1 § andra stycket i den nya järnvägstrafiklagen är järnvägen fri från ansvarighet om skadan har orsakats av omständigheter som inte kan hänföras lill själva järnvägsdriften och som järnvägen inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om järnvägen hade vidtagit alla ålgärder som rimligen hade kunnat krävas av den. En motsvarande ansvarsfrihetsgrund har tagits in i 2 kap. 1 § och gäller i fråga om ansvar för skador som drabbar resande.

Utskottet finner det tillfredsställande att tredje man nu äntligen får ell godtagbart skydd även vid skador till följd av järnvägsdrift. Del föreslagna slrikta ansvaret kommer all gälla inte bara för helt utomstående skadelidan­de utan även för järnvägens egna anställda, post- och budpersonal som tjänstgör på tåget, personal för resandeservice m.fl. Utskottet tillstyrker förslaget. Ulskotlet har inte heller något alt erinra mot de föreslagna ansvarsfrihelsgrunderna. Såvitt ulskotlet kan bedöma torde de bli tillämpliga endast i rena undantagsfall av force majeur-karaktär.

Utskottet kommer i det följande alt beröra vissa tillämpningsproblem som uppkommer vid transport av gods och då framför allt av s. k. farligt gods. I samband därmed kommer utskottet att behandla motionerna 529,2505,2764 och 2245 vari yrkas införandet av obligatoriska miljöskydds- och kemika­lieförsäkringar för täckande av skador som uppkommer vid handhavandet av farliga produkter.

Vid transport av farligt gods kan uppkomma skador där den utlösande omständighelen är att hänföra enbart lill del transporterade godsets innebo­ende egenskaper. Som exempel härpå nämns i propositionen det fallet att en last av farligt gods exploderar eller börjar brinna till följd av en kemisk reaktion i lasten som är oberoende av att godset transporteras med järnväg och oberoende av hur gödsel hanleras under transporten. Fråga uppkommer då om järnvägen skall behöva ersätta skador som egentligen inte beror på annat än att godset är i järnvägens vård, när den risk som härrör från godsets inneboende egenskaper utlöses. I slulprolokollet i propositionen (s. 317-320) diskuteras frågan ingående. Departementschefen anser att skadans samband med själva järnvägsdriften i nu angivet fall är så uttunnat att skadan enligt hans mening inte bör hänföras till järnvägsdriften. Den ovan redovisa­de ansvarsfrihelsgrunden i 5 kap. 1 § andra stycket blir då tillämplig. Enligt departementschefen bör det anförda inte gälla bara i fråga om skador under själva transporten ulan även om skador i elt motsvarande fall uppkommer i samband med lastning eller lossning.

Utskottet kan för sin del ansluta sig lill departementschefens ställningsta­gande. Enligt utskottets mening är del rimligt att järnvägen inte skall vara skadeslåndsskyldig i sådana fall där skadan enbart beror på det transportera­de godsets inneboende egenskaper. Utskottet vill emellertid peka på all järnvägen kan bli skadeståndsskyldig även om skadan inte kan hänföras till själva järnvägsdriften, nämligen om järnvägen försummat att vidta de åtgärder för att undgå eller förebygga den skadevållande omständighelen

 

LU 1984/85:27                                                                        14

som rimligen hade kunnat krävas av järnvägen. Vidare bör observeras att -om en skadelidande framställer skadeståndsanspråk - det åligger järnvägen att visa att skadan uppkommit på sådant sätt all ansvarsfrihet föreligger. Del anförda innebär enligt utskottets mening all järnvägen endast i enstaka fall kan undgå ansvar för en inträffad skada.

Även om antalet skadefall där järnvägen blir fri från ansvar sålunda torde bli litet kan likväl i det enskilda fallet betydande skador uppkomma. Fråga blir då hur de skadelidande skall kunna få ersättning för sina skador, om inte järnvägen är ansvarig. 1 motion 2764 (c) begärs alt regeringen skall utreda denna fråga och lägga fram förslag till lagstiftning kombinerad med ansvarsförsäkring för i första hand kemikalier. Nära samband med denna fråga har också de kräv på obligatorisk miljöskyddsförsäkring resp. kemika­lieförsäkring som framställts i de under allmänna motionstiderna 1984 och 1985 väckta motionerna 529 (m), 2506 (c) och 2245 (c).

Utskottet vill med anledning av sistnämnda motionsyrkanden erinra om att en ansvarsförsäkring endast försäkrar det ansvar som enligt gällande rätt kan utkrävas av skadevållaren/försäkringslägaren. Genom en obligatorisk ansvarsförsäkring kommer man visserligen till rätta med de fall då en identifierad skadeslåndsskyldig inte har ekonomiska möjligheter all betala skadestånd men löser inte de problem som ligger i svårigheterna att styrka orsakssammanhanget mellan en skadebringande produkt (eller handling) och skadan samt oaktsamhet hos den ansvarige. För all en obligatorisk ansvarsförsäkring skall innebära ett förbättrat skydd i sistnämnda avseenden fordras också en skärpt ansvarslagstiflning. Från ansvarsförsäkringen är alt skilja sådan försäkring som visserligen betalas av den skadegörande verk­samheten men direkt skyddar den skadelidande och där ersättning utgår ulan att något ansvar åläggs en skadevållare. Som exempel på en sådan försäkring kan nämnas läkemedelsförsäkringen, som bygger på att företag som tillverkar eller importerar läkemedel frivilligt åtar sig all ersätta läkemedels­skada och alt detta åtagande försäkras hos ett särskilt försäkringskonsorti­um. Ersättningen utgår från försäkringen på objektiva grunder, och vissa avsteg har gjorts från kravet på styrkt orsakssammanhang mellan läkeme­delsföretagens verksamhet och skadan.

I fall där skada inträffar i samband med järnvägstransport men där omständigheterna är sådana att järnvägen enligt ovan går fri från ansvar torde enligt utskottets mening ersättningsskyldighet någon gång kunna åläggas avsändaren. Så kan t. ex. bli fallet om avsändaren underlåtit all underrätta järnvägen om ett förhållande, som om del hade varit känt för järnvägen, inneburit alt järnvägen kunnat förebygga alt skada uppkommil. Möjlighet torde någon gång också föreligga alt rikta elt skadeståndsanspråk mot tillverkare eller mot importör av det transporterade godset. När del gäller tillverkarens eller importörens ansvar finns dock ingen särskild lagstiftning, utan i princip blir de allmänna skadeslåndsrällsliga reglerna i skadeståndslagen tillämpliga. Dessa regler innebär att en skadelidande

 

LU 1984/85:27                                                                       15

måste för att få ersätining visa att orsakssammanhang föreligger mellan skadan och produkten, att skadan orsakats av en defekt i produkten saml att tillverkaren eller hans anställda gjort sig skyldiga till försummelse. Ofta torde det vara mycket svårt att fullgöra denna bevisskyldighel. Del bör emellertid observeras att rättspraxis, när det gäller rent industriella produkter och framför alll produkter som erbjuder särskilda risker, ställer höga krav på aktsamhet hos tillverkaren. Genom att tillverkaren åläggs all visa att han uppfyllt stränga aktsamhelskrav har tillverkarens ansvar i viss mån närmat sig ett strikt ansvar för fel i produkten. Även med ett sådant strängare ansvar för tillverkaren av farligt gods finns det emellertid alltjämt vissa skador som kommer att falla utanför tillverkarens ansvar.

Utskottet vill vidare peka på all farligt gods, t, ex, kemiska produkter, även kan orsaka andra skador än rena sak- och personskador, t, ex, föroreningsskador och andra miljöskador. När det gäller sådana skador är i dag möjligheten att få ersättning begränsad.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet således att, även om den nya skadeståndsregleringen i järnvägstrafiklagen innebär ell avsevärt ökat skydd för den som skadas med anledning av trafik med järnväg, del alltjäml finns ett behov av att förbättra skyddet för skadelidande beträffande vissa typer av skador. Enligt utskottets mening synes del i vart fall för närvarande inte möjligt att uppnå ett sådant skydd innanför järnvägslagstiftningens ram. Problemet med dessa skador måste därför lösas på annat sätt.

Det behov av ett bättre skydd för vissa produktskador och miljöskador som föreligger i samband med järnvägstrafik gäller, såsom utskottet år 1983 med anledning av motioner framhöll (LU 1983/84:8), generellt för produktskador och miljöskador. Utskottet erinrade då om all produktansvarskommittén år 1979 hade lagt fram ett förslag lill produktansvarslag, som ålägger tillverkare och importörer ett särskilt ansvar för personskador. Förslaget var vid tidpunkten för utskottets behandling av motionerna föremål för beredning inom justiliedepartementet, och enligt vad utskottet inhämtade avvaktade man det arbete som pågick på det internationella planet. Utskottet under­strök att del med hänsyn lill den svenska industrin var angelägel att generella regler om produktansvar så långt möjligt anpassades till de internationella reglerna på området. Framför allt fanns del skäl att avvakta den fortsatta utvecklingen inom EG. Ulskotlet hänvisade även till det samarbele på området som pågick mellan de nordiska länderna.

I fråga om miljöskador hänvisade utskottet till alt miljöskadeutredningen våren 1983 lagt fram ell förslag lill miljöskadelag som ålägger fastighetsäga­ren ett strikt ansvar vid miljöfarlig verksamhet. Ulredningen hade i silt betänkande också diskuterat olika ersättningssystem för sådana miljöskador som faller utanför den föreslagna miljöskadelagens tillämpning men funnit att dessa ersätlningsalternaiiv fordrade mera ingående utredningar. Utskot­tet inhämtade att ett förslag till miljöskadelag kunde beräknas föreläggas riksdagen under våren 1984. Med hänsyn härtill avstyrktes bifall lill motionerna.

 

LU 1984/85:27                                                                        16

Enligt vad utskottet nu inhämtat är produklansvarskommitléns belänkan­de alltjämt föremål för överväganden inom justitiedepartementet. I samband därmed undersöks också möjligheterna att för kemikalieområdet få lill stånd en försäkringslösning av motsvarande slag som gäller för läkemedelsskada. När någol förslag kan föreläggas riksdagen är ännu inte möjligt att uttala sig om. Beträffande miljöskadorna har i vårens propositionsförteckning avise­rats att ett förslag till miljöskadelag skall föreläggas riksdagen i maj 1985. Med hänsyn till att någon lagremiss ännu inte färdigställts är del dock tveksamt om della lidsschema kan hållas. Enligt vad utskottet erfarit är avsikten att regeringen i samband med avlämnandet av propositionen skall redovisa hur det fortsatta utredningsarbete som .miljöskadeutredningen efterlyst skall bedrivas.

Med hänsyn till del arbeie på områdel som sålunda pågår och med beaklande av alt ett förslag till miljöskadelag kan beräknas föreläggas riksdagen inom en inte alltför avlägsen tidpunkt anser utskottet att det inte är påkallat att motionerna 529, 2506, 2764 och 2245, föranleder någon vidare åtgärd från riksdagens sida.

Trafiknykterhetsbrott vid spårtrafik

Straffbestämmelser om rallonykierhet och rattfylleri vid förande av spårfordon finns i trafikbrollslagen, Beslämmelserna har gälll såvitt avser spårvagn sedan den 1 januari 1976 och i fråga om järnvägsfordon och tunnelbanetåg sedan den 1 juli 1982,1 samband med att straffansvar infördes för förare av järnvägsfordon och tunnelbanetäg uttalade departementsche­fen (prop, 1981/82:204) att regleringen av dessa förares straffansvar borde ske i den nya järnvägslrafiklag som var under utarbetande och att placering­en i trafikbrollslagen borde ses som en provisorisk lösning,

I proposition 117 föreslås att straffbestämmelserna, såvitt avser maskindri­vet fordon på järnväg eller tunnelbana, förs in i 6 kap, 2 § i järnvägslrafikla­gen. Samtidigt föreslås vissa ändringar i bestämmelserna. Sålunda anges i järnvägstrafiklagen inte något lägsta bötesstraff, såsom är fallet i trafikbrotts-lagen. Vidare har, och vilket är viktigare, straffansvaret utvidgats lill all omfatta förutom förare även andra tjänstemän vid järnväg eller tunnelbana som har ulfört uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten. De särskilda straffbestämmelserna för den som har fört elt spårfordon med viss alkohol­koncentration i blodet (de s, k, promillereglerna) föreslås dock inte gälla andra personalkategorier än förare.

Proposition 117 förelades riksdagen våren 1984 men hann då iriie behandlas. Under hösten 1984 lade regeringen fram en proposition med förslag till ändring i trafikbrollslagens regler om irafiknyklerhelsbroil (prop, 1984/85:21), Syftet med förslaget var att komma till rätta med den splittring i praxis som förekommer bland domstolarna. Vidare föreslogs vissa ändringar beträffande påföljderna. Ändringarna innebar en straffskärpning vid åter-

 

LU 1984/85:27                                                         17

fall, medan vid okomplicerade raltfylleribrott av engångskaraktär utrymmet för böter ökade något.

I proposition 33 konstateras att i princip samma förutsättningar för straffbarhet bör gälla vid alla slags trafiknykterhetsbrott, oavsett om gärningen begås i vägtrafik eller i spårbunden trafik. I propositionen föreslås därför att bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott i det av riksdagen vid propositionens väckande ännu inte behandlade förslaget till järnvägslrafik­lag anpassas till den föreslagna nya regleringen i trafikbrottslagen.

Sedan förslaget i proposition 21 om ändringar i trafikbrottslagen kritiserats i motioner från samtliga oppositionspartier återkallade regeringen i skrivelse den 15 november 1984 (skr. 1984/85:91) propositionen. Det av förslagen i proposition 21 föranledda förslaget i proposition 33 om ändringar i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen ligger dock alltjämt kvar hos riksdagen.

I motion 146 (yrkande 2) yrkas alt 6 kap. 2 § i förslaget lill lag om ändring i järnvägstrafiklagen skall avslås. I motion 147 erinrar motionärerna om kritiken mot förslaget till ändringar i trafikbrollslagen och då särskill när det gäller påföljdsbestämmelserna. De noterar vidare att proposition 21 återkal­lats men att så inte är fallet beträffande motsvarande förslag i proposition 33. Enligt motionärerna bör nuvarande påföljdsbestämmelser i trafikbrottslagen gälla även för järnvägslagstiftningen. I stället för all som föreslås i proposition 33 anpassa 6 kap. 2 § i järnvägstrafiklagen till det återkallade förslaget i proposition 21 bör i stället en anpassning ske till gällande regler om påföljd i trafikbrottslagen.

Utskottet konstaterar för sin del att sedan regeringen återkallat proposition 21 saknas anledning att genomföra de i proposition 33 föreslag­na ändringarna i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen. Riksdagen bör därför med anledning av motion 147 och med bifall till motion 146 (yrkande 2) avslå sistnämnda förslag. När det gäller motion 147 vill utskottet framhålla att dess yrkande sträcker sig något längre än till ett rent avslag på förslaget i proposition 33. Till den del av motionen som går utöver ett avslag återkom­mer utskottet i det följande.

I motionerna 2763 (fp) och 2765 (c, s, vpk) kritiseras förslaget i proposition 117 att promillereglerna skall gälla endasi förare av spårfordon och inte övriga personalkategorier som omfattas av straffansvar för rattfyl­leri.

Motionären i motion 2763 anser att det är obegripligt att man inte vill använda sig av de bevismedel som finns för att fastställa om onykterhet har förekommit. Motionären erinrar om att straffbestämmelsen för trafiknykter­hetsbrott tillkommit för att upprätthålla en hög trafiksäkerhet och pekar på att en del av den aktuella personalen har uppgifter som i vissa fall kan anses mer ansvarsfulla från trafiksäkerhelssynpunkl än dem som föraren har. Enligt motionären har departementschefen inte heller åberopat något skäl för att i aktuellt hänseende göra åtskillnad mellan föraren och övriga personalkategorier. Motionären yrkar att riksdagen beslutar att promillereg-

2 Riksdagen 1984/85. Ssaml. Nr27

 

LU 1984/85:27                                                                        18

lerna skall gälla samtliga personer som omfattas av straffansvaret för trafiknykterhetsbrott i 6 kap, 2 § järnvägstrafiklagen.

Även i motion 2765 yrkas att riksdagen skall besluta att promillereglerna skall omfatta samtlig personal i säkerhetstjänst vid järnvägen. Motionärerna anser att begränsningen av promillereglerna lill enbart förare kommer att leda till att arbetsledningen beträffande övrig personal i säkerhetstjänst måste med vittne kunna styrka att vederbörande varit så påverkad att han "måste antas" inte kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett betryggande sätt. Detta förhållande kommer enligt motionärerna att skapa en omöjlig situation såväl för arbetsledare som för arbetskamrater. Också den aktuella säkerhetspersonalen bör, anser motionärerna, ha ell intresse av all kunna fria sig mot misstanke om onykterhel genom blodprov. Motionärerna finner , det betydligt enklare och mer jämlikt att promillereglerna tillämpas på all personal i säkerhetstjänst.

Utskottet anser för sin del att det är en betydande fördel all beslämmelser­na om straffansvar för trafiknyklerhetsbrotl vid järnvägstrafik utsträcks till att gälla förutom förare även andra befattningshavare som har att ulföra uppgifter som är av väsentlig belydelse för säkerheten. Enligt utskottets mening är det nämligen viktigt all onykterhet vid utförandet av alla från säkerhetssynpunkt betydelsefulla uppgifter beivras. Förslaget innebär också att man för järnvägstrafiken får en ansvarsreglering motsvarande den som enligt sjölagen gäller för sjötrafiken. Som framhålls i propositionen är gruppen av befattningshavare med en från säkerhetssynpunkt betydelsefull ställning relativt begränsad och omfattar i princip endast tågledare och tågklarerare. I vissa fall kan emellertid även andra befattningshavare ha viktiga säkerhetsuppgifter. Utskottet vill stryka under angelägenheten av att straffbestämmelsen i 6 kap. 2 § förslaget till järnvägstrafiklag blir tillämplig på alla befattningshavare som fullgör tjänst i vilken ingår uppgifier av väsentlig betydelse för säkerheten.

Vad så angår "promillereglerna" delar utskottet departementschefens uppfattning att dessa regler inte bör omfatta andra personalkategorier än förare. Förhållandena när del gäller övriga personalkategorier är ofta av så skiftande natur att det skulle kunna uppkomma betydande svårigheter att tillämpa "promillereglerna" i fråga om andra befattningshavare än förare. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 2763 och 2765.

Enligt trafikbrottslagen gäller för rattfylleri en straffskala som omfattar, om omständigheterna är mildrande, böter dock lägst 25 dagsböter. För rattonykterhet gäller elt minimislraff om tio dagsböter. Som framgår av vad utskottet ovan anfört innehåller förslaget till 6 kap. 2 § järnvägslrafiklagen inga regler om lägsta bötesstraff.

I den med anledning av proposition 33 väckta motion 147, som närmast syftar till ett avslag på de i proposition 33 föreslagna ändringarna i reglerna om trafiknykterhetsbrott, yrkas all 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen skall anpassas till gällande regler om påföljder i trafikbrollslagen. Yrkandet

 

LU 1984/85:27                                                                       19

innefattar således en begäran om att även regler om lägsta bötesstraff skall införas i järnvägstrafiklagen. Om denna innebörd av yrkandet också varit avsedd framgår dock inte närmare av motionstexten.

Utskottet delar departementschefens uppfattning om att det inte är nödvändigt att i lagtexten ange elt lägsta bötesstraff. Utskottet tillstyrker därför att regler härom inte tas med i den nya järnvägstrafiklagen och avstyrker följaktligen bifall till motion 147 i denna del. Det bör understrykas att den i förhållande till trafikbrollslagen ändrade lagtexten inte får leda till en ändrad syn på det straffvärda i ett trafiknykterhetsbrott och en ändrad praxis i fråga om utdömandet av antalet dagsböter.

Propositionerna i övrigt

De i proposition 33 föreslagna ändringarna i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen har föranlett behov av justeringar i det förslag lill lag om ändring i körkortslagen som lagts fram i proposition 117. I proposition 33 har därför lagts fram ett nytt förslag till (5) lag om ändring i körkortslagen.

Med hänsyn till att utskottet enligt ovan avstyrker de föreslagna ändringar­na i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen avstyrks bifall även till del i proposition 33 framlagda förslaget till lag om ändring i körkorlslagen.

Ikraftträdande m. m.

De i proposition 117 framlagda lagförslagen har föreslagits träda i kraft den 1 januari 1985 medan för lagförslagen i proposition 33 förordas ett ikraftträdande den 1 maj 1985. Lagförslagen i proposition 33 är huvudsakli­gen föranledda av Sveriges tillträde till COTIF vilket kommer att ske den 1 maj 1985. Med hänsyn härtill bör samtliga nu aktuella lagförslag träda i kraft vid sistnämnda datum. Det anförda innebär vidare att 4 § 4 mom. trafik­brottslagen skall upphöra att gälla med utgången av april 1985.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1,  beträffande skada till följd av dröjsmål vid personbefordran att riksdagen avslår motion 1983/84:2762,

2,  beträffande lägsta bötesstraff vid trafiknykterhetsbrott att riksdagen avslår motion 1984/85:147 i denna del,

3.         beträffande promilleregler vid spårtrafik

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2763 och 1983/ 84:2765 godkänner vad utskottet anfört därom,

4.         beträffande reglering av trafiknykterhetsbrott i proposition 1984/
85:33

att riksdagen

 

LU 1984/85:27                                                                        20

a)   med bifall till motion 1984/85:146 yrkande 2 och med anledning av motion 1984/85:147 i denna del avslår 6 kap. 2 § i det i proposition 1984/85:33 framlagda förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:000),

b)   avslår det i proposition 1984/85:33 framlagda förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1977:477),

5.          beträffande järnvägstrafiklagen

att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:117 och proposition 1984/85:33 antar i bilaga 3 inlaget förslag till järnvägs­trafiklag,

6.          beträffande lagen om straff för vissa trafikbrott

att riksdagen antar det i proposition 1983/84:117 framlagda försla­get till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott med följande såsom Utskottets förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag                   Utskottets förslag

Härigenom   föreskrivs   att   4 § Härigenom   föreskrivs   att   4 §

4 mom. lagen (1951:649) om straff 4 mom. lagen (1951:649) om straff

för vissa trafikbrott skall upphöra att för vissa trafikbrott skall upphöra att

gällavidutgängenavdecember 1984. gälla vid utgången av aprU 1985.

7.          beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar i proposition 117 framlagda förslag till

a)   lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

b)  lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov,

c)   lag om ändring i körkortslagen (1977:477),

med den ändringen att lagförslagen skall träda i kraft den 1 maj 1985,

8.          beträffande obligatoriska miljöskydds- och kemikalieförsäkringar
m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:529, 1983/84:2506, 1983/ 84:2764 och 1984/85:2245,

Stockholm den 21 mars 1985

På lagutskottets vägnar PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m). Stig Olsson (s), Martin Olsson (c), Mona Saint Cyr (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Ingemar Konradsson (s), Allan Ekström (m), Marianne Karlsson (c). Stig Gustafsson (s), Nic Grönvall (m), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk), Inga-Britt Johans­son (s). Hagar Normark (s) och Berit Löfstedt (s).

 

LU 1984/85:27                                                                    21

Reservationer

1. Skada till föd av dröjsmål vid personbefordran (mom. 1)

Allan Ekström och Nic Grönvall (båda m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s, 11 med "När det" och slutar på s. 12 med "lösning förhandlingsvägen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening saknas rättsliga skäl för att behandla skada som uppkommit på grund av dröjsmål vid personbefordran på järnväg på annat sätt än som följer av rättsordningen i övrigt. Staten bör vara underkastad samma erkända rättsprinciper i sin egenskap av avtalspart som gäller för alla andra rättssubjekt i vanliga civilrättsliga relationer.

Som framgår av motionen är enligt en sådan, ur 23 § köplagen härledd, rättsgrundsats gäldenär ansvarig för skada som borgenär hdit genom dröjsmål, om gäldenären icke kan visa att dröjsmålet icke kan tillräknas honom såsom försummelse (presumtionsansvar); SOU 1984:16 s. 182 med där anmärkt litteratur. I överensstämmelse härmed föreslås för övrigt i propositionen till konsumenttjänstlag (31 §) att näringsidkare är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogats på grund av fel eller dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att skadan ej berott på försummelse av honom eller någon som på hans sida anlitats för att utföra tjänsten. Det angivna stadgandet är tvingande (indispositivt). Regler om dröjsmålsansvar finns slutligen, som utskottet redovisat i det föregående, i annan transport­rättslig lagstiftning (SjöL och LuftL).

Enligt vad som framgår av det ovan anförda har en resande i dag inte möjlighet att av järnvägen få gottgörelse för ren förmögenhetsskada annat än i ytterst begränsad omfattning. Den åsamkade skadan kan, som beskrivits i motionen, avse arbetsinkomst genom att resenären kommit fram till bestämmelseorten för sent eller förlust av en god affärsuppgörelse. Resenä­ren kan vidare ha blivit ur stånd att infinna sig i rätt tid till avgången för en charterresa som han betalat. Han kan slutligen ha åsamkats mera omedelba­ra, direkta, kostnader med anledning av den inträffade förseningen. Till förmögenhetsskada är slutligen att hänföra besvär, tidsförlust och obehag som inte direkt kan beräknas i pengar, däribland förlust av fritid. I samtliga dessa ej ovanliga fall får resenären således i dag, helt eller delvis, bära det ekonomiska ansvaret för järnvägens oförmåga att uppfylla befordringsavta­let. De ovan redovisade avgörandena från allmänna reklamationsnämnden visar hur otillfredsställande rättsläget är i sig från den enskildes synpunkt.

Eftersom järnvägen från likställighetssynpunkt bör behandlas som annan jämförbar gäldenär, bör järnvägstrafiklagen förses med ett stadgande om ansvar för järnvägen även för ekonomisk skada som beror av dröjsmål (försening) i enlighet med vad som eljest gäller.

Den invändningen, som framförts i olika sammanhang, att sådant skade­ståndsansvar kan föranleda något högre priser eller taxa, kan så mycket

Rättelse: S. 22, rad 3 Står: motionärerna Rättat till: motionären rad 4 Står: ansvarsfrihet Rättat till: ansvar

LU 1984/85:27                                                                        22

mindre godkännas som detta slag av invändning ej erkänns av rättsordningen i andra sammanhang.

Sammanfattningsvis anser utskottet således i likhet med motionären att ett stadgande om ansvar för dröjsmålsskada bör föras in i järnvägstrafiklagen. Med hänsyn till frågans art bör det ankomma på regeringen att lägga fram ett förslag till närmare utformning av lagtexten. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionsyrkandet bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande skada till följd av dröjsmål vid personbefordran att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2762 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förslag till lagreglering av dröjsmålsskada vid personbefordran.

2. Promilleregler vid spårtraflk (mom. 3)

Martin Olsson (c),,Marianne Karlsson (c), Sigvard Persson (c) och Per Israelsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Vad så" och slutar med "och 2765" bort ha följande lydelse:

Beträffande därefter frågan i vilken utsträckning promillereglerna skall tillämpas konstaterar utskottet att departementschefen inte anför några som helst skäl för att begränsa tillämpningen till förare av spårfordon. I propositionen anförs endast att "den särskilda straffbestämmelsen i trafik­brottslagen för den som fört ett spårfordon med en viss alkoholkoncentration i blodet bör dock inte utsträckas att gälla andra personalkategorier än förare". Enligt utskottets mening är det uppseendeväckande att departe­mentschefen först konstaterar att det finns all anledning att låta straffbestäm­melsen för onykterhet i spårtrafiktjänst omfatta alla befattningshavare som från säkerhetssynpunkt har en lika betydelsefull ställning som förarna, och därefter avstår från att låta den mest effektiva bevisregeln bli tillämplig på denna kategori av befattningshavare.

Utskottet finner det för sin del angeläget att understryka betydelsen av att man med kraft beivrar onykterhet hos personal med viktiga säkerhetsfunk­tioner. Som framhålls i motion 2763 kan en del av den aktuella personalen ha iippgifter som från säkerhetssynpunkt är t. o. m. viktigare än dem föraren utför. Förslaget i propositionen innebär emellertid till en början att ansvar för rattonykterhet endast kan utkrävas av förare. Vidare måste i fråga om rattfylleri, som begås av andra befattningshavare än förare, genom vittnesbe­visning styrkas att vederbörande är så påverkad att han inte kan utföra sina uppgifter på ett betryggande sätt. Det senare torde leda till att endast personer som är mer synbart påverkade av berusningsmedel kommer att kunna fällas till ansvar för rattfylleri, dvs. ingripande kommer i realiteten att

 

LU 1984/85:27                                                         23

ske endast i mer flagranta fall. Uppenbart är emellertid att en person som har en hög alkoholkoncentration i blodet kan, även om hans synbara påverkan inte är så framträdande, utgöra en allvarlig risk om han har att utföra en uppgift som är. av väsentlig betydelse för säkerheten. Någon skillnad härutinnan föreligger inte mellan förare och andra befattningshavare. Enligt utskottets mening kan därför sett från säkerhetssynpunkt en ordning som den nu föreslagna inte accepteras. Härtill kommer att, såsom påpekas i motion 2765, den föreslagna ordningen med skilda regler för förare och annan säkerhetspersonal kan leda till betydande svårigheter för och störningar i förhållandet mellan arbetsledning, olika kategorier av befattningshavare och arbetskamrater. Även sett från de anställdas synpunkt är förslaget således negativt. Utskottet vill dessutom tillägga att sådana skäl som föranlett utskottet att i annat sammanhang avstyrka krav på införande av promillereg­ler inom sjöfarten, nämligen svårigheterna att övervaka efterlevnaden av sådana regler på Sveriges alla sjöar och vattendrag, inte kan åberopas när det gäller nu aktuella befattningshavare. Uppenbart kan det inte vara svårare att kontrollera efterlevanden av promillereglerna hos t. ex. tågledare och tågklarerare än hos förare av spårfordon.

På anförda skäl tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall till motionerna 2763 och 2765 utsträcker de särskilda straffbestämmelserna i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen för den som fört maskindrivet spårfordon med en viss alkoholkoncentration i blodet att gälla samtliga befattningshavare som utför uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten.

deb att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande promilleregler vid spårtrafik att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:2763 och 1983/ 84:2765 godkänner vad utskottet anfört därom.

3. Järnvägstrafiklagen (mom. 5)

Martin Olsson (c), Marianne Karlsson (c), Sigvard Persson (c) och Per Israelsson (vpk) anser - under förutsättning av bifall till reservation 2 -

att utskottet under 5 bort hemställa 5. beträffande järnvägstrafiklagen att riksdagen med anledning av propositionerna 1983/84:117 och 1984/85:33

a) antar 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen med följande såsom Utskot­tels förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag            Utskoileis förslag

6 kap. 2 §

Om någon har fört ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelba­na och därvid har varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat

 

LU 1984/85:27                                                                        24

Propositionens förslag                   Utskottets förslag

berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde föra fordonet på betryggande sätt, skall han dömas till fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna är mildrande, till böter.

Den som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon som avses i första stycket efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller däröver, skall anses ha varit så påverkad under färden som anges i första stycket.

Är det inte styrkt att den som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon som avses i första stycket har varit så påverkad som anges där, men har han fört fordonet efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0,5 men inte 1,5 promille, skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vad som sägs i första stycket gäller Vad som sägs i första och andra
också den som i annat fall vid järn- sfyc/cena gäller också den som i annat
väg eller tunnelbana har fullgjort fall vid järnväg eller tunnelbana har
tjänst, i vilken ingår uppgifter av fullgjort tjänst, i vilken ingår uppgif-
väsentlig betydelse för säkerheten, ter av väsentlig betydelse för säker-
och därvid har varit så påverkad av heten, och därvid har varit så påver­
berusningsmedel att det måste antas kad av berusningsmedel att det mås-
att han inte kunde utföra dessa upp- te antas att han inte kunde utföra
gifter på betryggande sätt.         dessa uppgifter på betryggande sätt.

År det inte styrkt alt han varit så påverkad som nu sagts, men har han fullgjort tjänsten efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter tjänstgö­ringen uppgick till 0,5 men inte till 1,5 promille skall han dömas till böter eller fängelse i högsl sex månader. b) antar i bilaga 3 intaget förslag till järnvägstrafiklag med undantag för 6 kap. 2 §.

4. Obligatoriska miljöskydds- och kemikalieförsäkringar m. m. (mom. 8)

Martin Olsson, Marianne Karlsson och Sigvard Persson (alla c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Med hänsyn" och slutar med "riksdagens sida" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att det på de områden som tas upp i motionerna sålunda finns ett behov av bättre skydd för konsumenter och andra skadelidande. Det är därför angeläget att utredningsarbetet bedrivs skynd­samt. Som framgår av det ovan anförda framhöll utskottet hösten 1983, då frågan senast prövades av riksdagen, att enligt inhämtade uppgifter en proposition med förslag till miljöskadelag kunde förväntas bli överlämnad till riksdagen under våren 1984. Ett år senare har utredningsarbetet ännu inte

 

LU 1984/85:27                                                        25

framskridit så långt att en lagrådsremiss kunnat presenteras. Utskottet vill mot bakgrund härav stryka under angelägenheten av att arbetet på en miljöskadelag påskyndas. Utskottet vill också betona att det är viktigt att regeringen senast i samband med propositionens avlämnande redovisar hur det fortsatta utredningsarbetet beträffande sådana miljöskador som inte omfattas av en miljöskadelag skall bedrivas.

När det gäller produktansvaret måste som utskottet tidigare framhållit en reglering ske i internationellt samarbete. Det är därför viktigt att man från svensk sida aktivt verkar för att få till stånd en internationell reglering på området. Med hänsyn till den tidsutdräkt som internationella förhandhngar för med sig anser utskottet det vidare angeläget att det ovan redovisade arbetet på en separat försäkringslösning för kemikalieskador intensifieras.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 529,2506,2764 och 2245 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom, 8 bort hemställa

8. att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:529, 1983/ 84:2506, 1983/84:2764 och 1984/85:2245 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om arbetet med lagstift­ning om miljöskador samt om ett system med ersättning genom försäkring.

 

LU 1984/85:27                                                                    26

Lagförslagen i prop. 1983/84:117                                    Bilaga 1

1    Förslag till Järnvägstrafiklag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag tillämpas på järnvägstrafik på bana inom Sverige eller på svensk lågfärja. Vad som föreskrivs om järnväg i 1 kap., 2 kap. 1-4 §§ och 5 kap. tillämpas också på tunnelbana och spårväg. Bestämmelserna i 6 kap. tillämpas också på tunnelbana och spårväg i den utsträckning som anges där.

Av 2 kap. 3 § och 3 kap. 1 § följer all vissa bestämmelser i lagen kan tillämpas även på befordran med annat transportmedel än som anges i första stycket. I fall som avses i 2 kap. 3 § kan därvid bestämmelser i lagen tillämpas på befordran även utom Sverige. Enligt 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skall lagen i vissa fall inte tillämpas på befordran av gods eller inskrivet resgods i trafik med utlandet.

Lagen tillämpas inte på postbefordran med järnväg.

2§ Bestämmelserna i denna lag får inte genom avtaL åsidosättas till nackdel för resande eller för avsändare eller mottagare av gods. Avtal som avviker från bestämmelserna i 3 kap. får dock träffas, när godsets ovanliga art eller andra särskilda omständigheter gör det skäligt.

Avtal om att framtida tvister med anledning av förhållanden som regle­ras i denna lag skall avgöras av skiljemän får göras gällande endast i fråga om tvister som rör godsbefordran.

3  § Om järnvägen inte fullgör i lag eller annan författning föreskriven befordringsskyldighet och om det därigenom uppkommer skada för någon lill vars förmån befordringsskyldighelen gäller, är järnvägen skyldig alt ersätta skadan.

4  § Järnvägens ansvar enligt denna lag omfattar också vad den som är anställd hos järnvägen gör eller underlåter alt göra i tjänsten samt vad den som järnvägen annars anlitar för verksamheten gör eller underlåter att göra vid utförandet av sill uppdrag.

5  § Den som har en fordran pä ersätining enligt denna lag eller en annan fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förio-rar rätten all kräva ut sin fordran, om han inte väcker lalan inom den preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket.

Preskriptionstiden är
vid dödsfall                         tre år från dödsfallei, dock inie längre än

fem år från den händelse som ledde till

dödsfallet,
vid personskada som inte har     tre år från den händelse som orsakade
lett lill döden                       skadan,

vid sakskada när fordringen ett år från dagen då godset eller resgodset rör avtal om befordran av lämnades ul eller, om det inte har lämnats gods eller inskrivet resgods        ut, från den dag då del senast skulle ha

lämnats ul.

 

LU 1984/85:27                                                                       27

vid sakskada i andra fall     tre år från den händelse som orsakade

skadan,
för annan fordran               elt år från det all fordringen uppkom.

När fordran avser sakskada och rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods eller när den avser annat än person- eller sakskada är dock preskriptionstiden tre år, om järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Om tiden för talan har försuttits, får fordran inte heller göras gällande på annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

De särskilda reglerna om preskription i denna paragraf gäller inte, om en fordran görs gällande mot någon på grund av dennes brottsliga förfarande och fordringen inte rör sådan internationell befordran som avses i 2 kap.

6 § Talan mol järnvägen om ersättning för skada som avses i denna lag
får väckas vid

1.  den domstol som enligt annan lag är behörig alt pröva sådan lalan,

2.  domstolen i avrese-, avsändnings- eller bestämmelseorten, om orten ligger i Sverige och lalan gäller ersättning enligt någon bestämmelse i 2-4 kap.,

3.  domstolen i ort på tågfärjelinje, om orten ligger i Sverige och lalan gäller skada som har inträffat i samband med trafik med svensk lågfärja på linjen.

 

7  § Sådana bestämmelser.i denna lag som anger särskild beräkningsgrund för skadestånd eller som begränsar skadestånd lill beloppel tillämpas inte på anspråk mot järnvägen, när järnvägen eller någon som järnvägen ansva­rar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslös­het.

8  § Järnvägen får åberopa denna lags beslämmelser om förutsättningar för eller begränsning av ansvarigheten för skada, även om anspråk på ersättning som hade kunnat grundas på lagen görs gällande på annan grund.

9  § Om anspråk på ersättning för skada som järnvägen är ansvarig för enligt denna lag rikias mot någon som är anställd hos järnvägen eller i annan egenskap anlitas för järnvägsdriften, gäller i fråga om denne vad som sägs i 7 och 8 §§ om järnvägen. Om anspråket grundas på brottsligt förfarande av den mot vilken anspråket riktas och delta inte rör sådan internationell befordran som avses i 2 kap., får han dock inte mot ansprå­ket göra gällande att lalan mot järnvägen gått förlorad på grund av pre­skription enligt 5 §.

10 § Om järnvägen har en förfallen fordran för sin befallning med egen­
dom som den innehar med anledning av elt befordringsavtal som avses i
denna lag, är järnvägen inte skyldig all lämna ul egendomen lill den som är
betalningsskyldig för fordringen förrän fordringen har blivit belald eller
säkerhel har slällis för belalningen. När endasi en del av en sändning
begärs ullämnad, får järnvägen dock inie hålla kvar delen, om värdel av
ålerstoden läcker fordringen.

Rätt att hålla kvar egendom lill säkerhel för en sådan fordran som avses i

 

LU 1984/85:27                                                                       28

första stycket föreligger också, när tredje man har hand om egendomen för förvaring på uppdrag av järnvägen eller när egendomen finns hos en annan järnväg som har deltagit i utförandet av befordringsavtalet. Tredje man som har hand om egendom för förvaring på uppdrag av järnvägen har också rätl att hålla kvar egendomen lill säkerhel för en egen fordran på belalning för förvaringen.

11 §    Om alomskada gäller särskilda bestämmelser.

2 kap. Befordran av resande

Järnvägens ansvarighet

1 § Om en resande skadas lill följd av järnvägsdriften medan han uppe­
håller sig i eller stiger på eller av ell järnvägsfordon, skall järn vägen ersätta
skadan.

Järnvägen är fri från ansvarighet enligt förslå slyckei, om skadan har orsakals av omsländigheler som inie kan hänföras lill själva järnvägsdrif­ten och som järnvägen inie hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om den hade vidtagit alla åtgärder som rimligen hade kunnat krävas av den.

2 § Om egendom som den resande bär på sig eller har med sig som
handresgods hell eller delvis går förlorad eller skadas i samband med alt
den resande tillfogas sådan skada som järnvägen är ansvarig för enligt 1 §,
skall järnvägen ersätta också skadan på egendomen.

Om egendomen går förlorad eller skadas under befordringen i annal fall än som avses i första stycket, är järnvägen ansvarig endasi om fel eller försummelse ligger järnvägen lill lasl.

3 § Om järnvägen blir ivungen all tillfälligt avbryta järnvägsdriften och
befordrar eller låter befordra de resande med annat transportmedel och om
en resande till följd av denna befordran tillfogas personskada eller sådan
sakskada som avses i 2 §, är järnvägen ansvarig för skadan enligt de regler
som gäller för del använda befordringssätlel. Bestämmelserna i 1 kap. 5
och 6 §§ skall dock tillämpas.

Ersättningens storlek m.m.

4 § 1 fråga om skadestånd enligi I eller 2 § gäller 5 kap, saml 6 kap, 1 och
3 §§ skadeståndslagen (1972: 207),

Vid sakskada som avses i 2 § är järnvägens ersättningsskyldighet be­gränsad lill ett belopp som för varje resande motsvarar hälften av basbe-loppei enligi lagen (1962:381) om allmän försäkring för del år då den händelse som orsakade skadan inlräffade.

Särskilda bestämmelser om internationell befordran

5  § Beslämmelserna 16-13 §§ gäller endasi i fråga om sådan färd enligt iniernalioncll befordringshandling som avses i tilläggskonvenlionen den 26 februari 1966 lill del inlernalionella fördragel om befordran med järnväg av resande och resgods (internationell befordran),

6  § Vid internationell befordran skall, i slällei för 6 kap, 1 § skadestånds­lagen (1972:207). gälla all skadeslånd jämkas i den mån vållande på den skadelidandes sida har medverkai lill skadan.

 

LU 1984/85:27                                                                        29

7  § Ersäilning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fast­ställs i form av ell engångsbelopp, om den skadelidande inie begär annal.

8  § Om järnvägen vid internationell befordran har ådragit sig ersältnings-skyldighet enligt 2 § första slyckei, skall vid tillämpningen av 4 § andra slyckei i stället för hälften av basbeloppet gälla elt belopp om 2000 francs. Med franc förslås en guldfranc med en vikl av tio irellioendels gram och niohundra lusendelars finhel.

Regeringen kungör molvärdel av franc uttryckt i de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna.

Omräkning från särskilda dragningsrätler lill svenskl mynl skall ske efter kursen den dag då dom meddelas eller en annan dag som parterna har kommit överens om. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod som Inlernalionella valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

9  § På en fordran som avser ersätining enligt 1 § eller 2 § första stycket
utgår ränta med fem procent per år från och med den dag då det förfarande
som avses i 12 § inleddes eller, om något sådant förfarande inte har inletts,
från och med den dag då talan väcktes. Om ersättningen avser koslnader
vid personskada, inkomstförlust eller förlust av underhåll, utgår dock
ränta först från och med den dag då järnvägen fick tillgång lill den ulred-
ning som behövs för alt ersällningens belopp skall kunna beslämmas.

10 § Den som vill kräva ersäilning för skada vid internationell befordran
skall inom tre månader från del att han fick kännedom om skadan lämna
meddelande om skadefallel.

Meddelandet skall lämnas till någon av följande järnvägar, förutsail all järnvägen har sill säle i Sverige eller i en annan stal som är ansluten lill den konvention som nämns i 5 §:

1.    järnväg som irafikerar den slräcka på vilken skadefallel inlräffade.

2.  järnväg i avreseorlen.

3.  järnväg i bestämmelseorten.

4.  järnväg i den resandes hemort eller vanliga uppehållsorl.

Har skadan orsakats genom vållande på järnvägens sida eller har någon järnväg som irafikerar den slräcka på vilken skadefallel inlräffade på annal säli fåll kännedom om detta, behöver meddelande inte lämnas.

11   § Den som inte har iakliagit sin skyldighet enligt 10 § att lämna meddelande om skadefallet har förlorat rätlen lill ersätining, om inie underlåtenheien beror pä förhållande som han inte kan laslas för.

12   § Den som ulan au väcka lalan vill kräva ersäilning för skada vid inlernaiionell befordran skall framslälla kravel skriftligen hos någon av de järnvägar som anges i 10 §. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om handläggningen av sådana ersäuningskrav.

Om någon framställer anspråk på ersäilning enligt förslå slyckei, skall i preskriptionstiden för della anspråk inie räknas in liden från del all ansprå­ket framställdes intill den dag dä järnvägen skriftligen meddelar au den inte medger anspråket och återsänder de handlingar som har sänts in med framställningen. Om järnvägen medger anspråket lill en del. forisäller preskriptionstiden alt löpa endasi för den ålerslående delen av anspråkel. Påslår någon all krav eller svar pä delta har tagits emol av motparten eller

 

LU 1984/85:27                                                                       30

all handlingarna har återsänts, ankommer del på honom alt bevisa delta. Förnyade krav avseende samma skada medför inte någol ytterligare uppe­håll i beräkningen av preskriptionstiden.

13 § 1 sådana fall som avses i 3 § skall vid internationell befordran, förutom 1 kap. 5 och 6 §§, även 2 kap. 10-12 §§ tillämpas.

3 kap. Godsbefordran

Tillämpningsområde

1 § Delta kapitel tillämpas på sådan godsbefordran med järnväg i allmän
inrikes irafik som sker rhot betalning. Har avtal träffats om sådan beford­
ran, tillämpas kapitlet på befordringen även när järnvägen ombesörjer
denna med vägfordon.

På godsbefordran i irafik med utlandet tillämpas kapitlet endasi om annal inte följer av del internationella fördragel om godsbefordran med järnväg (CIM).

Ingående och fullgörande av befordringsavtal Avtalets tillkomst

2 §    För avtal om godsbefordran gäller allmänna regler om hur avtal ingås.

Transporthandlingar

3 § Avsändaren är skyldig alt på järnvägens begäran upprätia en trans­
porthandling och järnvägen är skyldig alt på avsändarens begäran la emot
en sådan handling, om de inte kommer överens om all någon transport­
handling inte skall användas.

Avsändaren och järnvägen beslämmer gemensamt hur transporthand­lingen skall vara utformad. Om någon av dem begär del, skall transport­handlingen dock ha den utformning som anges i 4-6 §§. En sådan transporthandling benämns fraklsedel.

4 § En fraklsedel beslår av ivå blad, avsändarbladei och mollagarbladet.
Ytterligare blad skall upprättas, om järnvägen begär det.

När järnvägen lar emol gödsel lill befordran, skall den på avsändarbla­dei och mollagarbladet genom stämpling eller på annat lämpligt sätt erkän­na mottagandet och ange dagen för detta. Avsändarbladei skall snarast därefter ålerlämnas lill avsändaren. Moliagarbladei behålls av järnvägen för all överlämnas lill mollagaren.

5 §    1 samtliga frakisedelsblad skall anges

1.  avsändarens namn och adress,

2.  beslämmelsestaiionen,

3.  mottagarens namn och adress,

4.  godsbeskrivning,

5.  i fråga om farligt gods, dess tekniska benämning och de försiktighels-åtgärder som behöver vidtas,

6 § Om avsändaren i fraklsedeln för in andra uppgifter än som avses i 5 §
är dessa utan verkan mot järnvägen, om inte denna uttryckligen har med-
geli all uppgifterna förs in.

 

LU 1984/85:27                                                                        31

Avsändaren är skyldig all i fraklsedeln lämna de ylleriigare uppgifier som järnvägen begär. Sådan begäran får avse endasi uppgifier av del slag som järnvägen offentligt har tillkännagett att den kan komma att kräva,

7 § Avsändaren är skyldig all ersätta järnvägen för koslnader och skador
som uppkommer för den lill följd av alt de uppgifier som avsändaren
lämnar i fraklsedeln är orikliga, olydliga eller ofullständiga,

Ålgärder när järnvägen lar emot godset

8 § Innehåller fraktsedeln uppgift om antalet kollin eller uppgift som
avser identifieringen av kollin, skall järnvägen när den tar emol gödsel lill
befordran konlrollera om uppgiften är riklig, Della gäller dock inte, om
avsändaren har laslal godset eller om förhållandena annars är sådana all
järnvägen har godlagbara skäl alt underiåta kontrollen. Företas inte kon­
troll, skall della anmärkas i fraklsedeln, om del inte framgår av denna alt
godset har laslals av avsändaren. Anmärkning skall också göras i fraktse­
deln, om järnvägen finner all en uppgift är oriklig.

När järnvägen lar emol godset, skall järnvägen göra en yllre besiklning. Om gödsel eller förpackningen därvid bedöms inie vara i goii skick, skall järnvägen anmärka della och ange i vilket hänseende som brister förelig­ger. Anmärkningen skall göras i fraklsedeln eller, om fraktsedel inie har upprättats, på annal tydligt sätl,

Fraklsedelns bevisverkan m.m.

9 § Avlalsvillkor som anges i fraklsedeln skall anias ålerge befordrings-
avialeis innehåll, om inie annal visas. Har i fråga om uppgifterna om
antalet kollin eller identifieringen av dessa någon anmärkning enligt 8 §
förslå slyckei inie gjorls i fraktsedeln skall uppgifterna anses vara riktiga,
om annat inte visas eller om del inte av fraktsedeln framgår eller annars är
uppenbart all avsändaren har laslal gödsel. Uppgifter som har bekräftats
av järnvägen är alllid gällande mol den.

Har järnvägen inie framslällt någon anmärkning enligi 8 § andra slyckei och visas inte någol annat, skall godset och förpackningen anses ha varit i gott skick, såviii kunnai bedömas vid en yllre besiktning, när järnvägen log emol del till befordran.

Bristfällig förpackning m.m.

10 § Avsändaren skall svara för skador och koslnader som uppkommer
för järnvägen på grund av all gödsel inie har varil förpackal eller varil
brislfälligl förpackal eller på grund av all avsändaren har förfaril felakligi i
samband med laslning som har ombesörjls av honom. Detta gäller dock
inte, när järnvägen har insett eller borde ha insell faran men har underlåtit
alt vidta lämpliga ålgärder för all avvärja den.

Farligt gods

11 § När avsändaren överlämnar farligt gods lill järnvägen, skall han
noga underrälla den om vad faran beslår i och om de försiklighelsåtgärder
som behöver vidlas.

Om avsändaren har överlämnal farligl gods till järnvägen och järnvägen därvid inie kände lill farans art och vilka försiklighelsåtgärder som skulle vidlas, är avsändaren skyldig au ersätta järnvägen för skador och koslna­der på grund av della. 1 fråga om järnvägens räll all vidla ålgärder för all avvärja faran gäller 6 kap, 7 §,

 

LU 1984/85:27                                                                       32

Påstår järnvägen all den inie har känl till något förhållande som angår godsets farlighet, skall påslåendet godtas, om det inte har lämnals någon upplysning om förhållandet i fraklsedel och avsändaren eller mollagaren inie visar all järnvägen ändå kände till förhållandet,

Räll alt förfoga över godset under befordringen

12 § Under befordringen får avsändaren förfoga över gödsel genom all
hos järnvägen begära all befordringen avbryis eller alt godset lämnas ut på
en station under vägen eller lill en annan mottagare än som tidigare har
angetts eller genom annan liknande anvisning.

Järnvägen är inte skyldig all följa en anvisning, om det skulle medföra all en sändning delas, siörningar uppslår i järnvägsdriften eller en annan sändnings avsändare eller moliagare orsakas skada. Kan den slalion där den begärda åtgärden skulle ulföras inte underrällas medan del fortfarande är möjligl alt utföra den, får järnvägen lämna anvisningen utan åtgärd.

Kan en anvisning inte följas av skäl som anges i andra slyckei, skall järnvägen genasl underrälla avsändaren om detia.

Avsändarens rätt au förfoga över godset upphör, när moitagaren gör gällande sin rätt enligt 15 §.

13  § När järnvägen följer en anvisning som avsändaren har lämnat enligt 12 §. har järnvägen räll alt av avsändaren fä skälig ersättning fördetia. Om skada har uppkommil. har järnvägen rätl lill ersättning även för skadan. Ersäilning uigår dock inie, om fel eller försummelse ligger järnvägen till last.

14  § Om järnvägen inie följer en anvisning som den enligt 12 § är skyldig alt följa eller om den inte lämnar en sådan underrätldse som avses i 12 § iredje stycket, är järnvägen skyldig att ersätta den skada som uppkommer genom delta.

Järnvägen är också ansvarig för skador som tillfogas mottagaren på grund av all järnvägen följer en anvisning av avsändaren, fastän dennes rätl all förfoga över gödsel har upphört enligi 12 § fjärde slyckei.

Godsels ullämnande m.m.

15 § Om avsändaren inte har förordnal annat med slöd av 12 §. får
mollagaren göra gällande de rälligheler som tillkommer honom enligt
befordringsavialel

1.  när gödsel har kommii lill beslämmelsestaiionen eller lill en annan plats där godset enligt befordringsavtalet får lämnas ul,

2.  när det har faslslagiis all godset har gäll förlorat,

3.  när den lid som nämns i 22 § andra slyckei har gåll ul ulan all gödsel har lämnats ut lill motiagaren.

En moliagare som med slöd av förslå slyckei I begär all få ul gödsel eller mollagarbladet av fraklsedeln blir därmed skyldig all lill järnvägen genasl erlägga de belopp som han skall betala enligt befordringsavtalet.

16 § Om gods som har belagis med efterkrav lämnas ut till mottagaren,
fastän efterkravsbeloppel inte har betalats, är järnvägen skyldig att intill
della belopp ersälla avsändaren för den skada som han lider därigenom.
Moitagaren är skyldig all ersätta järnvägen vad den har betalat till avsän­
daren.

 

LU 1984/85:27                                                                        33

Befordringshinder

17        § Om det visar sig omöjligt att befordra godset till den plats där det
skall lämnas ut, skall järnvägen begära anvisning från avsändaren.

Kan godset befordras lill den plats där det skall lämnas ul endasi om avvikelse görs från befordringsavialel, skall järnvägen också begära anvis­ning från avsändaren, om inte avvikelsen saknar nämnvärd betydelse. Om järnvägen inte får någon anvisning inom skälig tid, är järnvägen skyldig att vidla de ålgärder som järnvägen, mot bakgrund av sin kännedom om omständigheterna, anser bäst tillgodose avsändarens intresse.

Om avsändarens rätt att förfoga över godset har upphört, skall vad som sägs om avsändaren i första och andra styckena i stället gälla mottagaren.

Utlämningshinder

18        § Om del, sedan godset har kommii till den plats där det skall lämnas
ul, visar sig alt det föreligger hinder för godsets utlämning, skall järnvägen
begära anvisning från avsändaren eller, om dennes rätt att förfoga över
godset har upphört, från mollagaren.

Om mottagaren begär att få ut godset fastän han tidigare har vägral alt ta emol det, eller om annars hinder för att lämna ut godset upphör, skall godset lämnas ul till motiagaren, om inte avsändaren har förordnat annat genom en anvisning som har nått järnvägen innan utlämningshindrel upp­hörde. Lämnas godset ut, skall järnvägen genast underrätta avsändaren om detta.

Kostnader vid befordrings- eller utlämningshinder

19        § Om järnvägen har begärt eller följt en anvisning enligt 17 eller 18 §
eller vidtagit ålgärder med slöd av 17 § andra stycket, har den rätl till
skälig ersättning för della. Ersättning utgår dock inte, om fel eller försum­
melse ligger järnvägen till last.

Uppläggning av godset

20        § Om järnvägen har begärt anvisning enligt 17 § första stycket eller
18 § första stycket men inte inom skälig tid fåll någon anvisning som den
rimligen är skyldig att följa, skall befordringen anses avslutad. Järnvägen
är dock skyldig alt med de inskränkningar som följer av 21 § förvara godset
ål den som lill följd av befordringsavtalet är berättigad till godset. Järnvä­
gen kan därvid uppdra förvaringen åt tredje man.

Försäljning av godset

21        § Vid befordrings- eller utlämningshinder får järnvägen ulan att in­
vänta anvisning sälja godset, om delta är uisau för snar förstörelse eller
dess tillstånd annars ger anledning till det eller om kostnaden för godsets
förvaring inte står i rimligt förhållande lill dess värde. Järnvägen får även
sälja godset, om den efter en skälig tids förvaring ännu inte har fått någon
anvisning om annan åtgärd som den rimligen får anses skyldig alt vidta.
Om försäljningsvärdet uppenbariigen inte täcker försäljningskostnaderna,
får godset bortskaffas i stället för att säljas.

Försäljning skall ske på offentlig auktion eller, om detta inte är lämpligt, på någol annal sätt som är betryggande för den som har räll lill godset. Om det är möjligt, skall avsändaren och mottagaren i god tid underrättas om lid och plats för försäljningen.

Om godset säljs, skall köpeskillingen sändas till den som till följd av

3 Riksdagen 19S4/S5. Ssaml. Nr27

 

LU 1984/85:27                                                                       34

befordringsavialel hade räll lill godset, sedan järnvägen från köpeskilling­en har dragit av vad den har att fordra på grund av befordringen, förvaring­en och försäljningen av godset. Om järnvägens fordran överstiger köpe­skillingen, är den som hade räll till godset skyldig all läcka brislen.

Järnvägens ansvarighet Förutsättningarna för ansvarighet

22 § Järnvägen är ansvarig om gods går förioral, minskas eller skadas
medan järnvägen innehar del på grund av befordran. Järnvägen är också
ansvarig för skada som uppkommer till följd av dröjsmål med alt lämna ut
godset.

Dröjsmål med all lämna ut godset föreligger, när järnvägen inte är beredd alt lämna ul godset inom avtalad tid eller, om någon tid inte har avtalals, inom den frist som järnvägen skäligen bör medges med hänsyn till omständigheterna.

Har järnvägen gods under förvaring enligt 20 §, svarar järnvägen för godset enligt allmänna regler om förvaring. 1 fråga om preskription av ersättningsanspråk gäller dock 1 kap. 5 §. Om järnvägen har uppdragit förvaringen ål Iredje man, svarar järnvägen endasi för alt denne har valls och getts instruktioner med tillböriig omsorg.

23 § Järnvägen är fri från ansvarighet enligt 22 § första stycket, om
järnvägen visar att förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet har
orsakals av

1. fel eller försummelse av den som till följd av befordringsavtalet var berättigad till godset,

- 2. sådan anvisning av den berättigade som inte har föranletls av fel eller försummelse från järnvägens sida,

3.  godsels bristfälliga beskaffenhet, eller

4.  någon omständighet som inte kan hänföras lill befordringen och som järnvägen inte hade kunnai undgå eller förebygga följderna av även om den hade vidtagit alla ålgärder som rimligen hade kunnai krävas av den.

24 § Järnvägen är vidare fri från ansvarighet enligt 22 § första stycket,
om förlusten, minskningen eller skadan är en följd av den särskilda risk
som är förbunden med

1.  alt godset har befordrats i öppen vagn, när avsändaren har godkänt della iransportsält,

2.  att godset inte är förpackat eller är brislfälligl förpackat och del är fråga om sådanl gods, som på grund av sin beskaffenhel är ulsatt för svinn eller skada när förpackningen är bristfällig eller saknas,

3.  alt godset har laslals eller lossals på ell felakligi sålt och lastningen eller lossningen inte har utförts genom järnvägens försorg,

4.  att godset är av sådan beskaffenhet att del är särskill utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas, lill exempel genom bräckning. rost, inre självförstöring, uilorkning eller svinn.

5.  alt gods, som järnvägen enligt sina villkor inte lar emol lill befordran eller tar emot endast på särskilda villkor, har lämnats in under oriklig, otydlig eller ofullständig benämning,

6.  all avsändaren har underlåtit all vidla föreskrivna försiktighetsåtgär­der, när han har lämnat in gods som järnvägen lar emof till befordran endast på särskilda villkor,

7.  att befordringen avser levande djur, eller

 

LU 1984/85:27                                                                        35

8. all sändningen är sådan all den enligt befordringsavtalet eller före­skrift i författning skall ålföljas av vårdare eller tillsynsman, dock endasi om förlusten, minskningen eller skadan är en följd av den fara som var anledningen till att vårdare eller tillsynsman skulle vara med vid beford­ringen.

Visar järnvägen alt förlusten, minskningen eller skadan med hänsyn till omständigheterna kan vara en följd av en sådan särskild risk som avses i första stycket, skall den antas vara en följd av denna risk, om det inte visas att så inte är fallet. När det i ell sådanl fall som avses i första stycket I är fråga om onormalt stor minskning eller om förlust av hela kollin, skall delta dock inte antas vara en följd av att godset har befordrats i öppen vagn.

Skall befordringen enligt avtalet ske i en vagn som är utrustad med särskilda anordningar för att skydda godset mol värme, kyla, temperatur­växlingar eller luftens fuktighet, får järnvägen inie till befrielse från ansva­righet åberopa den risk som avses i första slyckei 4. Järnvägen får dock åberopa denna risk, om den visar all föriusten, minskningen eller skadan beror på någon annan omständighet än all järnvägen inie har följt erhållna anvisningar eller all den inte har gjorl vad den med hänsyn till omständig­heterna borde ha gjort i fråga om val, underhåll och användning av de särskilda anordningarna.

Järnvägen får lill befrielse från ansvarighet åberopa första stycket 7 endast om den visar att förlusten, minskningen eller skadan beror på någon annan omsländighel än all järnvägen inte har följt erhållna anvisningar eller har försummat att vidla de åtgärder som med hänsyn lill omständighe­terna hade kunnat fordras.

25   § Om ett skadefall som avses i 22 § första stycket delvis har sin grund i omständigheter som enligt 23 eller 24 § medför att järnvägen är fri från ansvarighet, svarar järnvägen för skadefallet lill den del det inte har sin grund i någon sådan omständighet.

26   § Vill någon som är part i ett befordringsavtal göra järnvägen ansvarig enligt 22 § första stycket för all gods har gåll förioral, minskats eller skadats, åligger det honom all visa all skadefallel har inträffat medan järnvägen innehade godset för att fullgöra avtalet. Om järnvägen i anslut­ning lill en tidigare järnvägsbefordran har ingått avtal om ny befordran utan alt gödsel däremellan har lämnals ul eller sändningen ändrais (nyin­lämning), skall minskningen eller skadan hänföras lill den senare beford­ringen, om del begärs av den som lill följd av del nya befordringsavialel är berättigad lill godset och denne visar alt minskningen eller skadan har inträffat medan godset innehades för någon av befordringarna.

27 § Är järnvägen inte beredd att lämna ut godset på avtalad plats inom
30 dagar från avtalad lid för utlämning eller, om särskild lid inte har
avtalals, inom 60 dagar från del all godset logs emol till befordran, får den
som har rätl all få ul godset begära ersättning som om godset hade gått
förioral.

Järnvägen är skyldig all underrälla den som har fåll ersäilning för föriusl enligt första stycket när godset kommer till rätta, om denne har begärt det i samband med all han log emol ersäilning för förlusten. Järnvägen skall skriftligen bekräfta en sådan begäran.

Härden som har begärt underrättelse enligt andra stycket fått en sådan underrälldse och inom 30 dagar därefter krävt att godset skall lämnas ut

 

LU 1984/85:27                                                                        36

till honom, är järnvägen skyldig att lämna ul godset. Som villkor för detta får järnvägen inte uppställa annat krav än att vad den har betalat i ersätt­ning för förlusten av godset skall återbetalas. Vad som nu har sagts berör inte rätten till ersättning för dröjsmål med utlämnandet eller annan ersätt­ning som kan grundas på befordringsavtalet.

Framställs inte begäran som avses i andra stycket eller krävs inte all godset lämnas ul enligt tredje stycket inom den tid som anges där, får järnvägen förfoga över godset med de inskränkningar som kan följa av tredje mans räll.

Ersättningens storlek vid förlust eller minskning av gods

28 § Om järnvägen enligt 22 § första stycket är skyldig att betala ersätt­
ning för förlust eller minskning av gods, beräknas ersättningen efter god­
sets värde på avsändningsorten vid tiden då godset togs emot till beford­
ran. Värdet bestäms efter marknadspriset eller, om sådant pris saknas,
efter det gängse värdet av gods av samma slag och beskaffenhet.

Järnvägens ansvarighet enligt första stycket är begränsad till 150 kronor per kilo av det förlorade eller felande godsets bruttovikt.

Järnvägen är dessutom skyldig att betala ersättning för frakt och andra utlägg i samband med befordringen. Utläggen skall ersättas helt, om godset har gått förlorat, och annars till den del som svarar mot minskningen.

Ersättningens storlek när gods har skadats

29 § Om järnvägen enligt 22 § första stycket är skyldig att betala ersätt­
ning för skada på gods och skadan inte har uppkommil till följd av dröjsmål
med att lämna ut godset, skall ersältningen molsvara värdeminskningen
beräknad efler godsets värde enligt 28 § första slyckei. Järnvägen är dess­
utom skyldig alt betala ersättning för frakl och andra ullägg i samband med
befordringen lill den del som svarar mot värdeminskningen.

Ersättningen enligt första stycket får inte översliga vad som skulle ha betalats om sändningen hade gåll förlorad eller, när endasi en del av sändningen har minskal i värde lill följd av skadan, denna del hade gåll förlorad.

Ersättning vid dröjsmål

30 § Om järnvägen enligt 22 § första stycket är skyldig all betala ersätt­
ning för skada i anledning av dröjsmål med att lämna ul godset, däri
inbegripet skada på godset, är ersättningsskyldigheten begränsad lill vad
som motsvarar Ire gånger befordringsavgiften. När ersättning för samma
gods skall utgå även för minskning av godset enligt 28 § eller för skada på
godset enligt 29 §, är järnvägens sammanlagda ersättningsskyldighet i stäl­
let begränsad till vad som skulle ha utgått enligt 28 §, om godset hade gått
förioral.

Reklamation

31 § Den som vill begära ersättning av järnvägen för all gods har mins­
kals, skadats eller gått förioral eller för dröjsmål med au lämna ul gödsel,
skall utan oskäligt uppehåll göra anmärkning till järnvägen om minskning­
en, skadan, förlusten eller dröjsmålet. Den som inte gör della har förlorat
rätten till ersättning, om inte järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar
för enligt I kap. 4 § har orsakat skadefallet uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshel.

 

LU 1984/85:27                                                                       37

Befordran som utförs av flera järnvägar efler varandra 32 §   Om en befordran på grund av ett och samma befordringsavtal skall ulföras av flera järnvägar efter varandra, ansvarar varje järnväg gentemot avsändaren och moitagaren för befordringen i dess helhet enligt avtalet.

4 kap. Befordran av inskrivet resgods

Tillämpningsområde

1 § Della kapitel tillämpas på resgods som har inskrivits för befordran
med järnväg i allmän inrikes trafik. På befordran i irafik med utlandet
tillämpas kapitlet endast om annat inte följer av det internationella fördra­
gel om befordran med järnväg av resande och resgods (CIV).

Skall befordringen ulföras av två eller flera järnvägar efter varandra, gäller kapi'let i tillämpliga delar för samtliga järnvägar.

Inskrivet resgods

2 § Som inskrivet resgods anses egendom som järnvägen i anslutning till
avtal om personbefordran lar emol av den resande för befordran på den
slräcka som personbefordringsavtalet omfattar.

Resgodsbevis m.m.

3 § När järnvägen tar emol resgods som den resande lämnar för beford­
ran, skall järnvägen bekräfta mottagandet genom att utfärda resgodsbevis.

Är resgodset vid inlämningen i bristfälligt skick eller visar det tydliga tecken på att vara skadat, skall järnvägen anteckna delta i resgodsbevisei. Om den resande inte godtar en sådan anteckning, behöver järnvägen inte fullfölja befordringen. Resgodset skall i så fall genasl återiämnas.

Järnvägens rätl att avbryta befordran m.m.

4 § Om farligl gods har överlämnats för befordran som inskrivet resgods,
är järnvägen inte skyldig all fullgöra befordringen. För sådan egendom
gäller 6 kap. 7 §.

Järnvägen är inte heller skyldig au som inskrivet resgods befordra egen­dom som inte är farlig men som järnvägen enligt vad den har gett lill känna inte lar emol för sådan befordran på grund av andra särskilda egenskaper hos egendomen. Järnvägen är dock skyldig att befordra egendom som den har tagit emot, om järnvägen vid mottagandet kände till eller borde ha fastställt all egendomen hade sådana särskilda egenskaper.

Är järnvägen inte skyldig all befordra inskrivet resgods, får järnvägen lägga upp resgodsei för förvaring för den resandes räkning. Järnvägen har därvid rätt lill ersättning för koslnader och skador som resgodsets inläm­ning eller befordran har förorsakat. Rätt lill ersättning för skador föreligger dock inte, om järnvägen har underlåtit alt vidla lämpliga ålgärder för att förhindra skadorna trots att den insåg eller borde ha insett att de sannolikt skulle uppkomma.

Utlämning av inskrivet resgods m.m.

5 § Innehavaren av resgodsbevisei är berättigad att få ut resgodsei på
beslämmelsestaiionen mot all han lämnar tillbaka bevisei. Järnvägen får
dock inte lämna ut resgodset, om del skäligen kan antas att innehavaren av
resgodsbevisei använder bevisei obehörigen.

 

LU 1984/85:27                                                         38

Kan den som begär utlämning inte lämna tillbaka resgodsbevisei, skall järnvägen ändå lämna ut resgodsei, om den som begär utlämning visar att han har rätt till godset. Råder osäkerhet rörande rätten till godset, får järnvägen fordra att säkerhet ställs.

Om järnvägen lämnar ut inskrivet resgods i strid med första eller andra stycket, är järnvägen skyldig all ersälla skada som därigenom uppkommer för den som har rätt till godset.

6   § Har inskrivet resgods inte hämtats vid utgången av fjärde dagen efler ankomstdagen, anses järnvägen därefter inneha resgodsei endast för förva­ring. I fråga om levande djur får järnvägen förbehålla sig en kortare avhämtningsfrist.

7   § Har järnvägen innehaft inskrivet resgods för förvaring i tre månader, får järnvägen sälja resgodset eller, om försäljningsvärdet uppenbariigen inte läcker försäljningskostnaderna, bortskaffa del. Vad som nu har sagts gäller dock inte, om järnvägen inom den nämnda liden har fått anvisning om någon annan åtgärd med resgodset som järnvägen rimligen får anses skyldig all vidta.

Utan att iaktta den tidsfrist som anges i första stycket får järnvägen sälja eller bortskaffa resgods som är utsatt för snar förstörelse eller vars art eller tillstånd på annat sätt ger anledning till sådan åtgärd. I fråga om levande djur får järnvägen även vidla andra åtgärder som omständigheterna kräver.

För försäljning gäller 3 kap. 21 § andra och tredje styckena i tillämpliga delar. Kan den som hade rätl till resgodset inte nås och hör han inte heller av sig inom två år från försäljningen, tillfaller dock överskottet av försälj­ningen järnvägen.

Järnvägens ansvarighet

8 § Järnvägen är ansvarig, om inskrivet resgods går förioral, minskas
eller skadas, medan järnvägen har hand om det för befordran.

Under den tid då järnvägen innehar resgodset för förvaring enligt 4 eller 6 § svarar järnvägen för det enligt allmänna regler om förvaring. 1 fråga om preskription av ersättningsanspråk gäller dock 1 kap. 5 §. Om järnvägen har uppdragit förvaringen åt iredje man, svarar järnvägen endasi för att denne har valts och getts instruktioner med tillbörlig omsorg.

Järnvägen är fri från ansvarighet enligt första stycket, om den visar alt förlusten, minskningen eller skadan har orsakats av

1.  fel eller försummelse av den resande,

2.  resgodsets bristfälliga beskaffenhet, eller

3.  någon omständighet som inte kan hänföras till befordringen och som järnvägen inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om den hade vidtagit alla ålgärder som rimligen hade kunnai krävas av den.

Järnvägen är vidare fri från ansvarighet, om den gör sannolikt alt förlus­ten, minskningen eller skadan har orsakats av resgodsels särskilda beskaf­fenhet eller av att resgodset har saknat förpackning eller varil bristfälligt förpackat.

9 § Om järnvägen inte är beredd alt på den resandes begäran lämna ut
resgodsei på beslämmelsestaiionen vid en tidpunkt då järnvägen skäligen
borde ha hållit del lillgängligl, är järnvägen ansvarig för skada som upp­
kommer för den resande genom dröjsmålel.

 

LU 1984/85:27                                                                        39

Järnvägen är dock fri från ansvarighel, om den visar att dröjsmålel har orsakals av något förhållande som anges i 8 § tredje stycket.

10 § Är järnvägen inte beredd att lämna ut inskrivet resgods pä besläm­
melsestaiionen före uigången av fjärde dagen efler den dag då resgodsei
borde ha anlänt dit, får den resande begära ersätining som om godset hade
gått förioral.

Har den resande fått ersättning som avses i första stycket och kommer resgodsei till rätta, tillämpas 3 kap. 27 § andra-fjärde styckena.

Ersättningens storlek

11  § Om järnvägen i annal fall än som avses i 5 § iredje stycket eller 8 § andra stycket är ansvarig för att inskrivet resgods har gått förlorat, mins­kats eller skadats, är järnvägens ansvarighet begränsad till elt belopp som för varje kolli motsvarar hälften av basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring för det år när den händelse som orsakade skadan inlräf­fade. Järnvägen är dessutom skyldig att betala ersättning för hela resgods­avgiften, om resgodsei har gått förlorat, och i annal fall för så mycket av avgiften som svarar mot minskningen eller värdeminskningen,

12  § Om en resande har lidit skada som järnvägen är ansvarig för enligt 9 §, är järnvägens ansvarighel begränsad till 100 kronor för varje påbörjat dygn som järnvägen har dröjt med utlämningen efter det att resgodset har begärts utlämnat. Järnvägen är dock inte skyldig att för resgods som omfattas av ett och samma resgodsbevis lämna högre ersätining än 1 000 kronor.

Reklamation

13 § Om den resande vill begära ersättning av järnvägen för att resgods
har minskals, skadats eller gått förlorat eller för dröjsmål med att lämna ul
godset, skall han utan oskäligt uppehåll göra anmärkning till järnvägen om
minskningen, skadan, förlusten eller dröjsmålel. Gör han inte det, har han
förlorat rätten till ersättning, om inte järnvägen eller någon som järnvägen
ansvarar för enligt 1 kap, 4 § har orsakat skadefallel uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet.

5 kap. Ansvarighet i annat fall än vid befordran

1 § Om någon i annat fall än som förut har nämnts i denna lag har
tillfogals personskada eller sakskada lill följd av järnvägsdriften, skall
järnvägen ersätta skadan med de undanlag som anges i andra stycket och i
2§,

Järnvägen är fri från ansvarighet enligt första slyckei, om skadan har orsakats av omständigheter som inte kan hänföras till själva järnvägsdrif­ten och som järnvägen inte hade kunnai undgå eller förebygga följderna av även om den hade vidtagit alla ålgärder som rimligen hade kunnai krävas av den,

2 § Skadas förare eller passagerare i ett motordrivet fordon som är i
Irafik eller skadas ell sådant fordon eller egendom som befordras med ett
sådanl fordon, är järnvägen ansvarig endasi om skadan har orsakals ge­
nom fel eller försummelse på järnvägens sida eller genom brislfällighel i
någon anordning för järnvägsdriften.

 

LU 1984/85:27                                                                       40

3 § 1 fråga om skadeslånd enligt detta kapitel gäller 5 kap. och 6 kap. I -3 §§ skadeståndslagen (1972:207).

Har vållande på den skadelidandes sida medverkat till skador på nöt­kreatur eller hästar under betesgång eller på renar, får skadeståndet jäm­kas endasi om medverkan har skelt uppsåtligen eller genom grov vårdslös­het.

Skadas ell motordrivet fordon som är i trafik eller egendom som beford­ras med ett sådant fordon, skall medverkan lill denna sakskada anses föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller del fordon som den skadade egendomen befordrades med eller brisl­fällighel på fordonet har medverkat lill skadan.

6 kap. Ordning och säkerhet vid järnvägstrank

1 § Ulan trafikföretagels tillstånd får inte någon beträda spårområden för
järnväg eller tunnelbana utom på platser där del av skyltar, utjämning av
höjdskillnaden mellan spåren och markplanel, gångfållor eller andra anord­
ningar klart framgår att allmänheten har tillträde.

Utan spårvägens tillstånd får inte någon beträda en sådan del av en spårvägs spårområde för vilken del genom stängsel eller skyltar eller på annat liknande sätt klart framgår att allmänheten inte har tillträde.

Den som bryter mot förbudet i första eller andra stycket döms lill böter, högst I 000 kronor, om inte gärningen är belagd med straff i broUsbalken eller lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

2 § Om någon har fört ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tun­
nelbana och därvid har varil så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller
annat berusningsmedel alt del måsle antas alt han inte kunde föra fordonet
på betryggande sätt, skall han dömas till fängelse i högst ett år eller, om
omständigheterna är mildrande, lill böter.

Den som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon som avses i första stycket efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd all alko­holkoncentrationen i hans blod under eller efler färden uppgick till 1,5 promille eller däröver, skall anses ha varit så påverkad under färden som anges i första slyckei.

Är del inte styrkt all den som har fört ett sådanl maskindrivet spårfor­don som avses i första stycket har varil så påverkad som anges där, men har han fört fordonet efter alt ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick lill 0,5 men inte 1,5 promille, skall han dömas lill böter eller fängelse i högst sex månader.

Vad som sägs i första stycket gäller också den som i annal fall vid järnväg eller tunnelbana har fullgjort tjänsi, i vilken ingår uppgifier av väsentlig belydelse för säkerheten, och därvid har varil så påverkad av berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde utföra dessa upp­gifter på betryggande sätt.

3 § En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg får
från järnvägens område avlägsna den som överträder förbudet i I § första
stycket, den som uppträder berusad eller stör ordningen och den som
genom sill uppträdande äventyrar säkerhelen i järnvägsdriften. Om del är
oundgängligen nödvändigt, får han omhänderta en sådan person. Om så
sker, skall polisen omedelbart underrällas. Den omhändertagne får hållas

 

LU1984/85:27                                                         41

kvar till dess att han har överlämnats till en polisman eller det inte längre finns skäl lill omhändertagande, dock längst sex limmar.

4'§ För all verkställa en åtgärd enligt 3 § får befattningshavaren inte använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand försöka tala personen till rätta genom upplysningar och anmaningar.

Våld får tillgripas endast när andra medel inte hjälper. Om våld tillgrips, skall den lindrigaste form användas som kan förväntas leda till del avsedda resultatet. Våld får inte brukas längre än som är absolut nödvändigt.

5 § Järnvägen får undersöka innehållet i resgodskollin eller godssänd­
ningar, om innehållet är okänl för järnvägen och del finns skäl att misslän­
ka att de innehåller något som kan äventyra säkerhelen i järnvägsdriften.

Kan det med fog antas alt resgods innehåller något som järnvägen har förklarat alt den inte befordrar på del sätt som är i fråga eller alt innehållet i en godssändning inte motsvarar de uppgifier som avsändaren har lämnal om det, får järnvägen undersöka resgodsels eller sändningens innehåll. Delta gäller även om järnvägen inte har förbehållit sig del i befordringsav­ialel.

Undersökningar bör föreläs i vittnes närvaro. Vid en undersökning enligt andra stycket skall om möjligl den resande eller, om undersökningen avser gods, avsändaren eller motiagaren beredas tillfälle alt närvara.

6  § Om en resande i ett järnvägsfordon har med sig egendom som inte får medföras som handresgods och om den resande på järnvägspersonalens uppmaning inte avlägsnar egendomen, får järnvägen la hand om den. Om del är nödvändigt med hänsyn lill egendomens farlighel, får järnvägen la hand om egendomen ulan all först anmoda den resande att avlägsna den.

7  § Har järnvägen tagit hand om egendom enligt 6 § eller tagit emol egendom för befordran som inskrivet resgods och är egendomen av farlig beskaffenhet, får järnvägen avlägsna, oskadliggöra eller förstöra egendo­men, om det inte skäligen kan antas att faran kan avvärjas genom mindre långtgående ålgärder.

Första stycket skall också tillämpas på gods som järnvägen har lagil emol under omsländigheler som anges i 3 kap. 11 § andra slyckei.

Järnvägen är inte skyldig att ersälla den skada som tillfogas den resande eller avsändaren eller motiagaren genom ålgärder som får vidtas enligt första eller andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Genom lagen upphävs

1.  lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighel för skada i följd av järnvägs drift,

2.  lagen (1916:238) angående tillämpning med avseende å elektrisk järn­väg av beslämmelserna i lagen den 12 mars 1886 (nr 7 s.l) angående ansvarighel för skada i följd av järnvägs drift,

3.  lagen (1975:89) om ordning och säkerhel irfom järnvägsområde,

4.  lagen (1976:58) om järnvägs ansvarighel vid befordran av resande,

5.  järnvägslrafikstadgan (1966:202).

I fråga om en befordran som har påbörjats före ikrafllrädandet tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

 

LU 1984/85:27                                                                    42

2    Förslag till

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs alt 11, 12 och 20 §§ trafikskadelagen (1975: 1410) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

11        §

Uppkommer annan person- eller sakskada i följd av trafik med motordri­vet fordon än som anges i 10 §, ulgår irafikskadeersältning från trafikför­säkringen för fordonet.

För sakskada som tillfogas försäkringstagaren genom det egna fordonet ulgår irafikskadeersällning enligi förslå stycket endast om fordonet bru­kades olovligen av annan. Ersättning enligt första stycket ulgår ej för sakskada som genom det egna fordonet tillfogas fordonets brukare eller förare eller, om fordonet brukades olovligen, den som med vetskap därom följde med fordonet eller lät egendom befordras med detta.

Skadas ett spårfordon som om­fattas av järnvägslrafiklagen (1985:000) och som är i trafik eller skadas person eller egendom i ett sådant fordon, utgår irafikskadeer­sältning enligt första stycket endast om skadan har orsakats genom vål­lande i samband med förandet av det motordrivna fordonet eller ge­nom bristfällighet på det fordonet. Uppkommer därvid också skada på egendom som ingår i spåranlägg­ningen, gäller vad nu har sagts även ifråga om denna skada.

12 §

Trafikskadeersätlning med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har med­verkat lill skadan, Ersäilning lill förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshel har medverkai till skadan. Har personskada lett till döden, kan ersätining lill efterlevande också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har, medverkat lill dödsfallet,

Trafikskadeersätlning med an- Trafikskadeersättning med an­
ledning av sakskada kan jämkas, ledning av sakskada kan jämkas,
om vållande på den skadelidandes om vållande på den skadelidandes
sida har medverkai lill skadan, I fall sida har medverkai till skadan, 1 fall
som avses i 10 § andra stycket skall som avses i 10 § andra stycket skall
sådan medverkan anses föreligga, sådan medverkan till sakskada
om vållande i samband med föran- anses föreligga, om vållande i sam­
del av del skadade fordonet eller band med förandet av del skadade
del fordon varmed den skadade fordonet eller del fordon varmed
egendomen befordrades eller brisl- den skadade egendomen befordra-

 

LU 1984/85:27

43

Nuvarande lydelse

fällighel på fordonet har medverkat till skadan.

Föreslagen lydelse

des eller brislfällighel på fordonet har medverkai till skadan. Vidare skall i fall som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till sak­skada anses föreligga, om vållande i samband med spårdriflen eller bristfällighet i någon anordning för denna har medverkat till skadan.

Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn lill den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigi,

20 § Har skada för vilken Irafikskadeersältning uigått vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalien intill del ut­givna beloppet i den skadelidandes rätl lill skadeslånd av skadevållaren. Detsamma gäller, om skadan har vållats genom vårdslöshet av förare som har gjort sig skyldig lill brott som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Är ägare eller innehavare av järnväg eller spårväg enligt lag el­ler annan författning ansvarig för skada för vUken trafikskadeersätl­ning har uigått, får försäkringsan­stalten kräva ersättningen åter från den ansvarige i den omfattning som är skälig med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret på ömse si­dor och omständigheterna i övrigt.

Är järnväg eller spårväg enligt järnvägstrafiklagen (1985:000) eller annan författning ansvarig för ska­da till följd av spårdriflen och har trafikskadeersätlning utgått för ska­dan, får försäkringsanstalien kräva ersällningen åter från den ansvarige i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och om­ständigheterna i övrigt.

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1985.

 

LU 1984/85:27                                                                    44

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs all 4 § 4 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott' skall upphöra alt gälla vid uigången av december 1984.

Senaste lydelse 1982:303.

 

LU 1984/85:27

45

4   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1976: 1090) om alkoholutand­ningsprov skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I §

Alkoholutandningsprov får före­tagas på den som skäligen kan miss­tänkas för brott som avses i 4 § la­gen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Detsamma gäller annat brott, vara fängelse kan följa, om provet kan ha betydelse för utred­ning om brottet.

Alkoholutandningsprov får före­tagas på den som skäligen kan miss­tänkas för brott som avses i 4 § la­gen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 § järnvägs­lrafiklagen (1985:000). Detsamma gäller annat brott, vara fängelse kan följa, om provet kan ha betydelse för utredning om brottet.

2§' Alkoholutandningsprov får rutinmässigt företagas på

1.  förare av motordrivet fordon som stoppas vid i förväg beordrad trafikkontroll,

2.  den som kan antagas under förande av motordrivet fordon ha, med eller utan skuld, haft del i uppkomsten av trafikolycka,

3.  den som kan misstänkas för att under förande av motordrivet fordon ha begått brott enligt 1-3 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller sådan enligt vägtrafikkungörelsen (1972:603) straffbelagd förseelse som avser

a.    färdhastighet,

b.    skyldighet att stanna fordon,

c.    skyldighet att ha föreskriven lykta eller strålkastare tänd.

Bestämmelserna i första stycket om förare av motordrivet fordon gäller i tillämpliga delar även förare av motordrivet spårfordon på järn­väg, tunnelbana eller spårväg. De gäller ej förare av motordrivet for­don, som är avsett att föras av gående.

Bestämmelserna i första stycket om förare av motordrivet fordon gäller i tillämpliga delar även förare av maskindrivet spårfordon på järn­väg, tunnelbana eller spårväg. De gäller ej förare av maskindrivet for­don, som är avsett att föras av gående.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Senaste lydelse 1982:304.

 

LU 1984/85:27                                                                    46

5    Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrivs art 16 och 21-23 §§ körkortslagen (1977:477)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

16 §
Ell körkort skall återkallas              Ett körkort skall ålerkallas

1, om körkortshavaren har brutit  1. om körkortshavaren har brutit
mol 1 § andra stycket eller 4 § lagen mot 1 § andra stycket eller 4 § lagen
(1951:649) om straff för vissa trafik- (1951:649) om straff för vissa trafik­
brott,                                                        brott eller 6 kap. 2 § första, andra

eller iredje stycket järnvägstrafikla­gen (1985:000),

2, om körkortshavaren har brutit      2. om körkortshavaren har brutit
mol 5 § samma lag och överträdd- mol 5 § lagen om straff för vissa
sen inte kan anses som ringa,               trafikbrott och överträdelsen inte

kan anses som ringa,

3,  om körkortshavaren genom upprepade förseelser i väsentlig grad har visat bristande vilja eller förmåga alt rätta sig efter de beslämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet fordon eller spårvagn.

4,  om körkortshavaren i annal fall har brutit mot en från trafiksäkerhets-synpunkt väsentlig regel vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn och överträdelsen inie kan anses som ringa,

5,  om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhelshänseende ej bör ha körkort.

6,  om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren har gjorl sig skyldig till kan antagas all han ej kommer all respektera trafikreg­lerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigi ej kan anses lämplig som förare av körkorisplikligt fordan,

7,  om körkorishavarens förutsättningar för räll att föra körkorisplikligt fordon ärså väsentligt begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt att han från trafiksäkerhelssynpunkl ej vidare bör ha körkort,

8,  om körkortshavaren ej följer föreläggande all ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov,

9,    om körkortshavaren ej följer föreläggande all förnya körkort,
10: om körkortshavaren begär alt körkortet skall ålerkallas,

21                                                 §
Om del vid prövningen av en an- Om del vid prövningen av en an­
sökan om förhandsbesked eller kör- sökan om förhandsbesked eller kör­
kortstillstånd finns hinder mot att korlstillsiånd finns hinder mot all
meddela körkorlslillsiånd på grund meddela körkorisiillstånd på grund
av sökandens personliga förhållan- av sökandens personliga förhållan­
den eller om elt körkort eller ell den eller om eii körkort eller ell

' Lagen omtryckt 1980:977,

 

LU 1984/85:27

47

 

Nuvarande lydelse

körkortstillslånd återkallas med stöd av 16 § 1-6, skall en spärrtid på lägst en månad och högst tre år bestämmas. Vid brott som avses i 1 § andra stycket eller 4 § 1 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott skall spärrliden bestäm­mas till lägst ett år.

Föreslagen lydelse

körkortstillslånd återkallas med stöd av 16 § 1-6, skall en spärrtid på lägst en månad och högst tre år beslämmas. Vid brott som avses i 1 § andra stycket eller 4 § 1 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 § första eller andra stycket järnvägstrafik­lagen (1985:000) skall spärrliden bestämmas lill lägst ett år.

22 § 1 stället för att körkortet återkallas skall körkortshavaren meddelas varning i sådana fall som avses i 16 § 2—6, om varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig ålgärd.

Om körkortshavaren har brutit mot 4 § 2 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott men inte före färdens slut hade förtärt slarka drycker i sådan mängd att alkohol­koncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0,8 promille, får varning meddelas ho­nom i stället för återkallelse om om­ständigheterna är mildrande.

Om körkortshavaren har brutit mot 4 § 2 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 § tredje stycket järnvägstra­fiklagen (1985:000) men inte före färdens slut hade förtärt starka drycker i sådan mängd all alkohol­koncentrationen i hans blod under eller efler färden uppgick till 0,8 promille, får varning meddelas ho­nom i stället för återkallelse om om-sländigheterna är mildrande.

23 §'

Om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har gjorl sig skyldig lill grov vårdslöshel eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller företett lydliga lecken på påverkan av slarka drycker eller annat ämne, eller om han till följd av sjukdom, skada eller dylikt saknar förutsättningar att föra kör-kortsplikligt fordon på elt irafiksäkerl sätt, skall körkortet omhändertas.

Misslänks att körkortshavaren vid förande av ell motordrivei fordon eller en spårvagn har brutit mol 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, och hade han före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd all alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick till minsl 0.5 promil­le under eller efler färden, skall körkortet omhändertas sedan analysbevi­set har erhållits. Är del fråga om elt brott mot 4 § 2 mom. nämnda lag, men uppgick alkoholkoncentrationen inte till 0.8 promille, skall körkortet inte omhändertas om omständigheterna vid brottet kan anses mildrande.

Senaste lydelse 1982: 305.

 

LU 1984/85:27

48

 

Nuvarande lydelse

Förestagen lydelse

 

Beslämmelserna i andra stycket gäller även vid förande av elt mo­tordrivet spårfordon på järnväg el­ler tunnelbana.

Misstänks att körkortshavaren vid jörande av ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnel­bana har brutit mot 6 kap. 2 § järn­vägstrafiklagen (1985:000), gäller bestämmelserna i undra stycket i tillämpliga delar.

Denna lag Iräder i kraft den I januari 1985.

 

LU 1984/85:27                                                                    49

Lagförslagen i prop. 1984/85:33                            Bilaga 2

2   Förslag till

Lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:000)

Härigenom föreskrivs att I kap. 5 §, 2 kap. 5, 8 och 9 §§, 3 kap. 1 §, 4 kap. 1 § och 6 kap. 2 och 5 §§ järnvägstrafiklagen (1985:000)' skall ha nedan angivna lydelse.

I kap. 5 § Nuvarande lydelse Den som har en fordran på ersättning enligt denna lag eller en annan fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förlo­rar rätten att kräva ut sin fordran, om han inte väcker talan inom den preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket.

Preskriptionstiden är

vid dödsfall                          tre år från dödsfallet,  dock inte

längre än fem år från den händelse som ledde till dödsfallet,

vid personskada som inte har lett tre år från den händelse som orsa-
till döden                             kade skadan,

vid sakskada när fordringen rör av- ett år från dagen då godset eller res-
tal om befordran av gods eller in- godset lämnades ut eller, om det
skrivet resgods                     inte har lämnats ut, från den dag då

det senast skulle ha lämnats ut,

vid sakskada i andra fall         tre år från den händelse som orsa-

kade skadan,

för annan fordran                  ett år från del att fordringen upp-

kom.

När fordran avser sakskada och rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods eller när den avser annat än person- eller sakskada är dock preskriptionstiden tre år, om järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Om tiden för talan har försuttits, får fordran inte heller göras gällande på annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

De särskilda reglerna om preskription i denna paragraf gäller inte, om en fordran görs gällande mot någon på grund av dennes brottsliga förfarande och fordringen inte rör sådan internationell befordran som avses i 2 kap.

Föreslagen lydelse Den som har en fordran på ersätining enligt denna lag eller en annan fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förlo­rar rätten att kräva ut sin fordran, om han inte väcker talan inom den preskriptionstid som anges i andra eller iredje stycket:

' Med "Nuvarande lydelse" förstås i det följande lydelsen enligt prop, 1983/84: 117,

4 Riksdagenl9S4/S5. Ssaml. Nr27

 

LU 1984/85:27

50

Föreslagen lydelse

Preskriptionstiden är vid dödsfall

vid personskada som inte har lett till döden

vid sådan sakskada som avses i 2 kap. 2 §, om den resande har avli­dit till följd av den skadevållande händelsen

vid sakskada när fordringen rör av­tal om befordran av gods eller in­skrivet resgods

tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den händelse som ledde till dödsfallet,

tre år från den händelse som orsa­kade skadan,

tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den skadevål­lande händelsen,

ett år från dagen då godset eller res­godset lämnades ut eller, om det inte har lämnats ut, från den dag då det senast skulle ha lämnats ut.

 

vid sakskada i andra fall

för annan fordran

tre'år från den händelse som orsa­kade skadan,

ett år från det att fordringen upp­kom.

När fordran avser sakskada och rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods eller när den avser annat än person- eller sakskada är dock preskriptionstiden tre år, om järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Om tiden för talan har försuttits, får fordran inie heller göras gällande på annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

De särskilda reglerna om preskription i denna paragraf gäller inte, om en fordran görs gällande mot någon på grund av dennes brottsliga förfarande och fordringen inte rör sådan internationell befordran som avses i 2 kap.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap. 5 §

Bestämmelserna 16-13 §§ gäller endast i fråga om sådan färd enligt internationell befordringshandling som avses i tilläggskonventionen den 26 februari 1966 lill del inlerna­lionella fördraget om befordran med järnväg av resande och res­gods (internationell befordran).

2 kap

Om järnvägen vid internationell befordran har ådragit sig ersätt­ningsskyldighet enligt 2 § första stycket, skall vid tillämpningen av 4 § andra stycket i stället för hälften av basbeloppet gälla ett belopp om

Bestämmelserna i 6-13 §§ gäller endast i fråga om sådan färd enligt internationell befordringshandling som avses i bihang A till fördragel den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik (internationell be­fordran).

8§

Om järnvägen vid internationell befordran har ådragit sig ersätt­ningsskyldighet enligt 2 § första stycket och den resande varken var svensk medborgare eller hade hem­vist i Sverige, skall vid tillämpning-

 

LU 1984/85:27

51

 

Nuvarande lydelse

2000 francs. Med franc förstås en guldfranc med en vikt av tio Irel­lioendels gram och niohundra tu­sendelars finhet.

Regeringen kungör molvärdel av franc uttryckt i de av Internationel­la valutafonden använda särskilda dragningsrätterna.

Omräkning från särskilda drag­ningsrätter till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då dom meddelas eller en annan dag som parterna har kommit överens om. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för sin verk­samhet och sina transaktioner.

2 kap På en fordran som avser ersätt­ning enligt 1 § eller 2 § första stycket utgår ränta med fem pro­cent per år från och med den dag då det förfarande som avses i 12 § in­leddes eller, om något sådant förfa­rande inte har inletts, från och med den dag då talan väcktes. Om er­sättningen avser kostnader vid per­sonskada, inkomstförlust eller för­lust av underhåll, utgår dock ränta först från och med den dag då järn­vägen fick tillgång lill den utred­ning som behövs för att ersättning­ens belopp skall kunna bestämmas.

Föreslagen lydelse

en av 4 § andra stycket i stället för hälften av basbeloppet gälla ett be­lopp molsvarande 700 särskilda dragningsrätter. Med särskilda dragningsrätter förstås de av Inter­nationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).

Omräkning av SDR till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då dom meddelas eller en annan dag som parterna har kommit över­ens om. Kronans värde skall be­stämmas i enlighet med den beräk­ningsmetod som Internationella va­lutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktio­ner..

.9§

På en fordran som avser ersätt­ning enligt I § eller 2 § första stycket utgår ränta enligt 6 § ränte­lagen (1975:635), om den resande var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige. I annat fall utgår ränta med fem proceiit per år. Rän­tan utgår från och med den dag då det förfarande som avses i 12 § in­leddes eller, om något sådant förfa­rande inte har inletts, från och med den dag då talan väcktes. Om er­sättningen avser kostnader vid per­sonskada, inkomstförlust eller för­lust av underhåll, utgår dock ränta först från och med den dag då de omständigheter inträffade som läggs lill grund för beräkning av ersättningens belopp.

3 kap, 1 § Detta kapitel tillämpas på sådan godsbefordran med järnväg i allmän inrikes trafik som sker mot belalning. Har avtal träffats om sådan beford­ran, tillämpas kapitlet på befordringen även när järnvägen ombesörjer denna med vägfordon.

På godsbefordran i trafik med ul-  På godsbefordran i trafik med ut-

landet tillämpas kapitlet endast om     landet.tillämpas kapitlet endast om

 

LU 1984/85:27

52

 

Nuvarande lydelse

annat inte följer av del internatio­nella fördraget om godsbefordran med järnväg (CIM).

Föreslagen lydelse

annat inte följer av fördraget den 9 maj 1980 om internationell järn­vägstrafik.

4 kap. 1 §

Detta kapitel tillämpas på res­gods som har inskrivits för beford­ran med järnväg i allmän inrikes trafik. På befordran i trafik med ut­landet tillämpas kapitlet endast om annat inte följer av fördragel den 9 maj 1980 om internationell järn­vägstrafik.

Detta kapitel tillämpas på res­gods som har inskrivits för beford­ran med järnväg i allmän inrikes trafik. På befordran i trafik med ut­landet tillämpas kapitlet endast om annat inte följer av det internatio­nella fördragel om befordran med järnväg av resande och resgods (CIV).

Skall befordringen ulföras av två eller flera järnvägar efter varandra, gäller kapitlet i tillämpliga delar för samtiiga järnvägar.

6 kap, Om någon har fört ett maskindri­vet spårfordon på järnväg eller tun­nelbana och därvid har varil så på­verkad av alkolholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde föra fordonet på betryggande sätl, skall han dömas lill fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna är mildrande, till böter.

Den som har fört ett sådant ma­skindrivet spårfordon som avses i första stycket efler alt ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd all alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller där­över, skall anses ha varil så påver­kad under färden som anges i förs­ta stycket.

Är det inte styrkt att den som har fört elt sådant maskindrivet spår­fordon som avses i första stycket har varil så påverkad som anges där, men har han fört fordonet efter alt ha förtärt alkoholhaltiga dryc­ker i sådan mängd all alkoholkon­centrationen i hans blod under eller efter färden uppgick lill 0,5 men inte 1,5 promille, skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

2§

Den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnel­bana efter alt ha förtärt alkoholhal­tiga drycker i sådan mängd att al­koholkoncentrationen i hans blod under eller efler färden uppgår till minsl 0,4 promille döms lill böter eller fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första stycket gäller också den som vid förande av ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana är så på­verkad av alkoholhaltiga drycker alt det kan antas att han inte på betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föraren på motsvarande sätt är påverkad av någol annat medel.

 

LU 1984/85:27                                                                      53

Nuvarande lydelse                                           Föreslagen lydelse

Vad som sägs i första stycket     Till straff som anges i första
gäller också den som i annat fall vid stycket skall också dömas den som
järnväg eller tunnelbana har full- i annal fall vid järnväg eller lunnel-
g/orMjänst, i vilken ingår uppgifier bana fullgör Ijänsl, i vilken ingår
av väsentlig betydelse för säkerhe- uppgifier av väsentlig belydelse för
ten, och därvid har varit så påver- säkerheten, och därvid är så påver­
kad av berusningsmedel att det kad av alkoholhaltiga drycker eller
måste antas all han inte kunde utfö- någol annal medel att det kan antas
ra dessa uppgifier på betryggande att han inte kan ulföra dessa upp­
sätt,                                                gifter på betryggande sätl.

6 kap. 5 §

Järnvägen får undersöka innehållet i resgodskollin eller godssändningar, om innehållet är okänt för järnvägen och det finns skäl au misslänka att de innehåller något som kan äventyra säkerhelen i järnvägsdriften.

Kan det med fog antas att resgods innehåller någol som järnvägen har förklarat att den inte befordrar på det sätl som är i fråga eller au innehållet i en godssändning inte motsvarar de uppgifier som avsändaren har lämnal om del, får järnvägen undersöka resgodsets eller sändningens innehåll. Detta gäller även om järnvägen inte har förbehållit sig del i befordringsav­talet.

Undersökningar bör företas i vittnes närvaro. Vid en undersökning enligt andra stycket skall om möjligt den resande eller, om undersökningen avser gods, avsändaren eller mottagaren beredas tillfälle all närvara.

För befordran av inskrivet res­gods i sådan trafik med utlandet som avses i bihang A till fördragel den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik gäller i stället vad som sägs där.

Denna lag träder i kraft den I maj 1985.

5 Riksdagen 1984/85. Ssaml. Nr27

Rättelse: S. 59, 9 §, rad 2 Står: 1975:633) Rättat till: 1975:635)

LU 1984/85:27                                                                    54

5    Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrivs alt 16, 21 och 22 §§ körkortslagen (1977:477)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

16 §
Ett körkort skall återkallas             Elt körkort skall återkallas

1.                                                om körkortshavaren har brulil         I. om körkortshavaren har brutit
mol 1 § andra slyckei, 4 § eller mol 1 § andra slyckei, 4 § eller
4 a § lagen (1951:649) om slraff för 4 a § lagen (1951:649) om straff för
vissa irafikbroll,                                     vissa Irafikbrotl  eller 6 kap.  2 §

första eller andra stycket järnvägs-trajiklagen (1984:000),

2.                                                om körkortshavaren har brulil        2. om körkortshavaren har brulil
mot 5 8 samma lag och överträdel- mol 5 § lagen om straff för vissa
sen inie kan anses som ringa,                trafikbrott och överträdelsen inte

kan anses som ringa,

3.  om körkortshavaren genom upprepade förseelser i väsentlig grad har visat bristande vilja eller förmåga all rälia sig efler de beslämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivei fordon eller spårvagn,

4.  om körkortshavaren i annat fall har brulil mol en från trafiksäkerhets-synpunkt väsentlig regel vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn och överträdelsen inte kan anses som ringa,

5.  om körkortshavaren pä grund av opålitlighet i nykterhelshänseende ej bör ha körkort,

 

6.   om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren har gjorl sig skyldig till kan antagas all han ej kommer att respekiera trafikreg­lerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigi ej kan anses lämplig som förare av körkorisplikligt fordon,

7.   om körkorishavarens förutsäiiningar för rätt all föra körkorlspliktigl fordon är så väseniligl begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt all han från trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör ha körkort.

8.   om körkortshavaren ej följer föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov.

9.    om körkortshavaren ej följer föreläggande alt förnya körkort,
10. om körkortshavaren begär alt körkortet skall ålerkallas.

21                                                 8
Om del vid prövningen av en an- Om del vid prövningen av en an­
sökan om förhandsbesked eller kör- sökan om förhandsbesked eller kör­
kortstillslånd finns hinder mot alt korlstillsiånd finns hinder mot all
meddela körkortstillslånd på grund meddela körkorisiillstånd på grund
av sökandens personliga förhållan- av sökandens personliga förhållan­
den eller om ell körkort eller elt den eller om eu körkort eller ell

' Med "Nuviirande lydelse" förstäm i del loljiinde lydelsen enliyt prop, 1984/8,'): 21.

 

LU 1984/85:27

55

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

körkortstillstånd ålerkallas med stöd av 16 § 1-6, skall en spärrtid på lägst en månad och högsl tre år bestämmas. Vid brott som avses i 1 § andra stycket, 4 § andra stycket eller 4a§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott skall spärrtiden bestämmas till lägst ell år. Delsamma skall gälla vid brott som avses i 4 § första stycket nämnda lag, om körkortshavaren före färdens slut förtärt alkoholhal­tiga drycker i sådan mängd att alko­holkoncentrationen i hans blod uppgick lill minst 1,5 promille.

körkortstillslånd återkallas med stöd av 16 § 1-6, skall en spärrtid på lägst en månad och högsl tre år bestämmas. Vid brott som avses i 1 § andra stycket, 4 § andra stycket eller 4 a § lagen (1951:649) om slraff för vissa Irafikbroll eller 6 kap. 2 § andra stycket järnvägs­lrafiklagen (1984:000) skall spärr­tiden bestämmas lill lägst ell år. Detsamma skall gälla vid broll som avses i 4 § förslå slyckei la­gen om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 § första stycket järn­vägstrafiklagen (1984:000) om kör­kortshavaren före färdens slut har förtärt alkoholhaltiga drycker i så­dan mängd all alkoholkoncentra­tionen i hans blod uppgick lill minst 1,5 promille.

22 §

1 stället för att körkortet återkallas skall körkortshavaren meddelas varning i sådana fall som avses i 16 § 2-6, om varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd.

Om körkortshavaren har brutit mot 4 § första stycket lagen (1951:649) om straff för vissa tra­fikbrott men inte före färdens slut hade förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncen­trationen i hans blod under eller ef­ter färden uppgick till 0,8 promille, får varning meddelas honom i stäl­let för återkallelse om omständighe­terna är mildrande.

Om körkortshavaren har brutit mol 4 § första stycket lagen (1951:649) om straff för vissa tra­fikbrott eller 6 kap. 2 § första styc­ket järnvägstrafiklagen (1984:000) men inte före färdens slut hade för­tärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efler färden uppgick lill 0,8 promille, får varning meddelas honom i stället för åter­kallelse om omständigheterna är mildrande.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1985.

Rättelse: S, 58, mellan 4 och 5 §§ Tillkommer: rubriken Särskilda bestämmelser om internationell befordran

LU 1984/85:27                                                                   56

Bilaga 3

På grundval av förslagen i propositionerna 1983/84:117 och 1984/ 85:33 upprättat

Förslag till Järnvägstrafiklag

Härigenom föreskrivs följande,

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag tillämpas på järnvägstrafik på bana inom Sverige eller på
svensk lågfärja. Vad som föreskrivs om järnväg i 1 kap,. 2 kap. 1-4 §§och
5 kap. tillämpas också på tunnelbana och spårväg. Beslämmelserna i 6
kap. tillämpas också på tunnelbana och spårväg i den utsträckning som
anges där.

Av 2 kap. 3 § och 3 kap. 1 § följer att vissa beslämmelser i lagen kan tillämpas även på befordran med annal transportmedel än som anges i första slyckei. 1 fall som avses i 2 kap. 3 § kan därvid bestämmelser i lagen tillämpas på befordran även utom Sverige. Enligt 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skall lagen i vissa fall inte tillämpas på befordran av gods eller inskrivet resgods i irafik med ullandel.

Lagen tillämpas inte på postbefordran med järnväg.

2 § Bestämmelserna i denna lag får inte genom avtal åsidosättas lill
nackdel för resande eller för avsändare eller moliagare av gods. Avtal som
avviker från bestämmelserna i 3 kap. får dock träffas, när godsels ovanliga
art eller andra särskilda omständigheter gör del skäligt.

Avtal om att framlida tvister med anledning av förhållanden som regle­ras i denna lag skall avgöras av skiljemän får göras gällande endasi i fråga om tvister som rör godsbefordran.

3  § Om järnvägen inte fullgör i lag eller annan författning föreskriven befordringsskyldighet och om del därigenom uppkommer skada för någon till vars förmån befordringsskyldighelen gäller, är järnvägen skyldig alt ersätta skadan.

4  § Järnvägens ansvar enligt denna lag omfattar också vad den som är anställd hos järnvägen gör eller underlåter all göra i tjänsten saml vad den som järnvägen annars anlilar för verksamheten gör eller underlåter alt göra vid utförandet av sill uppdrag.

5  § Den som har en fordran på ersättning enhgt denna lag eller en annan fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förlorar rätlen att kräva ut sin fordran, om han inte väcker talan inom den preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket.

Preskriptionstiden är
vid dödsfall                          tre år från dödsfallet, dock inte längre än

fem år från den händelse som ledde till

dödsfallet,
vid personskada som inte har     tre år från den händelse som orsakade
lell lill döden                         skadan.

 

LU 1984/85:27                                                                       57

vid sådan sakskada som avses i 2     tre år från dödsfallet, dock inte läng-

kap. 2 §, om den resande har avlidit     re än fem år från den skadevållande

till följd av den skadevållande hän-     händelsen,

delsen

vid sakskada när fordringen rör avtal     ett år från dagen då godset eller

om befordran av gods eller inskrivet     resgodset lämnades ut eller, om det

resgods                                      inte har lämnats ut, från den dag då

det senast skulle ha lämnats ut,
vid sakskada i andra fall             tre år från den händelse som orsaka-

de skadan,
för annan fordran                       ett   år   från   det   att   fordringen

uppkom.

När fordran avser sakskada och rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods eller när den avser annal än person- eller sakskada är dock preskriptionstiden tre år, om järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Om tiden för talan har försuttits, får fordran inte heller göras gällande på annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

De särskilda reglerna om preskription i denna paragraf gäller inte, om en fordran görs gällande mol någon på grund av dennes brottsliga förfarande och fordringen inte rör sådan internationell befordran som avses i 2 kap.

6 § Talan mot järnvägen om ersättning för skada som avses i denna lag
får väckas vid

1.    den domslol som enligt annan lag är behörig att pröva sådan talan,

2.  domstolen i avrese-, avsändnings- eller bestämmelseorten, om orten ligger i Sverige och talan gäller ersättning enligt någon bestämmelse i 2-4 kap.,

3.  domstolen i ort på lågfärjelinje, om orten ligger i Sverige och lalan gäller skada som har inträffat i samband med trafik med svensk tågfärja på linjen.

 

7   § Sådana bestämmelser i denna lag som anger särskild beräkningsgrund för skadestånd eller som begränsar skadestånd till beloppel tillämpas inte på anspråk mol järnvägen, när järnvägen eller någon som järnvägen ansva­rar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslös­het.

8   § Järnvägen får åberopa denna lags beslämmelser om förutsättningar för eller begränsning av ansvarigheten för skada, även om anspråk på ersättning som hade kunnat grundas på lagen görs gällande på annan grund.

9   § Om anspråk på ersättning för skada som järnvägen är ansvarig för enligt denna lag rikias mol någon som är anställd hos järnvägen eller i annan egenskap anlitas för järnvägsdriften, gäller i fråga om denne vad som sägs i 7 och 8 §§ om järnvägen. Om anspråkel grundas på brottsligt förfarande av den mol vilken anspråket riktas och detta inte rör sådan internationell befordran som avses i 2 kap., får han dock inte mot ansprå­ket göra gällande all lalan mol järnvägen gått förlorad på grund av pre­skription enligt 5 §.

 

LU 1984/85:27                                                                       58

10 § Om järnvägen har en förfallen fordran för sin befattning med egen­
dom som den innehar med anledning av ett befordringsavtal som avses i
denna lag, är järnvägen inte skyldig all lämna ul egendomen till den som är
beialningsskyldig för fordringen förrän fordringen har blivit betald eller
säkerhel har ställts för betalningen. När endast en del av en sändning
begärs utlämnad, får järnvägen dock inte hålla kvar delen, om värdet av
återstoden täcker fordringen.

Räll all hålla kvar egendom lill säkerhel för en sådan fordran som avses i förslå slyckei föreligger också, när tredje man har hand om egendomen för förvaring på uppdrag av järnvägen eller när egendomen finns hos en annan järnväg som har deliagil i ulförandet av befordringsavialel. Tredje man som har hand om egendom för förvaring på uppdrag av järnvägen har också rält au hålla kvar egendomen lill säkerhet för en egen fordran på belalning för förvaringen.

11 §   Om alomskada gäller särskilda beslämmelser,

2 kap. Befordran av resande

Järnvägens ansvarighet

1 § Om en resande skadas lill följd av järnvägsdriften medan han uppe­
håller sig i eller stiger på eller av ett järnvägsfordon, skall järnvägen ersälla
skadan.

Järnvägen är fri frän ansvarighet enligi förslå slyckei, om skadan har orsakals av omsländigheler som inte kan hänföras till själva järnvägsdrif-len och som järnvägen inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om den hade vidtagii alla ålgärder som rimligen hade kunnai krävas av den,

2 § Om egendom som den resande bär på sig eller har med sig som
handresgods hell eller delvis går förlorad eller skadas i samband med alt
den resande tillfogas sådan skada som järnvägen är ansvarig för enligt 1 §,
skall järnvägen ersälla också skadan på egendomen.

Om egendomen går förlorad eller skadas under befordringen i annal fall än som avses i första stycket, är järnvägen ansvarig endast om fel eller försummelse ligger järnvägen lill lasl,

3 § Om järnvägen blir ivungen alt tillfälligt avbryta järnvägsdriften och
befordrar eller låter befordra de resande med annal transportmedel och om
en resande till följd av denna befordran tillfogas personskada eller sådan
sakskada som avses i 2 §, är järnvägen ansvarig för skadan enligt de regler
som gäller för det använda befordringssätlel, Beslämmelserna i 1 kap, 5
och 6 H skall dock tillämpas.

Ersättningens storlek m.m.

4 § 1 fråga om skadeslånd enligt 1 eller 2 § gäller 5 kap, saml 6 kap, I och
3 §§ skadeslåndslagen (1972:207),

Vid sakskada som avses i 2 8 är järnvägens ersäuningsskyldighet be­gränsad till ett belopp som för varje resande motsvarar hälften av basbe-loppei enligi lagen (1961:381) om allmän försäkring för det år då den händelse som orsakade skadan inlräffade.

Särskilda bestämmelser om internationell befordran 5 § Bestämmelserna i 6-13 §§ gäller endast i fråga om sådan färd enligt internationell befordringshandling som avses i bihang A till fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik (internationell befordran).

LU 1984/85:27                                                                        59

6  § Vid internationell befordran skall, i stället för 6 kap. 1 S skadestånds­lagen (1972:207). gälla alt skadestånd jämkas i den mån vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

7  § Ersätining för framlida inkomstförlust eller förlust av underhåll fast­ställs i form av ett engångsbelopp, om den skadelidande inte begär annat.

8  § Om järnvägen vid internationell befordran har ådragit sig ersättnings­skyldighet enligt 2 § första stycket och den resande varken var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige, skall vid tillämpningen av 4 § andra stycket i stället för hälften av basbeloppet gälla ett belopp motsvarande 700 särskilda dragningsrätler. Med dragningsrätler förslås de av Inlernalionella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).

Omräkning av SDR till svenskt mynl skall ske efter kursen den dag då dom meddelas eller en annan dag som parterna har kommit överens om. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod som Internatio­nella valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

9 § På en fordran som avser ersättning enligt 1 § eller 2 § första stycket ulgår
ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635), om den resande var svensk medborga­
re eller hade hemvist i Sverige. I annat fall utgår ränta med fem procent per
år. Räntan utgår från och med den dag då det förfarande som avses i 12 §
inleddes eller, om något sådant förfarande inte har inletts, från och med den
dag då talan väcktes. Om ersättningen avser kostnader vid personskada,
inkomstförlust eller förlust av underhåll, utgår dock ränta först från och med
den dag då de omständigheter inträffade som läggs till grund för beräkning av
ersättningens belopp.

10        § Den som vill kräva ersättning för skada vid internationell befordran
skall inom tre månader från det att han fick kännedom om skadan lämna
meddelande om skadefallet.

Meddelandet skall lämnas till någon av följande järnvägar, förutsail all järnvägen har sill säle i Sverige eller i en annan siat som är ansluten till den konvention som nämns i 5 §:

1.    järnväg som irafikerar den slräcka på vilken skadefallel inträffade,

2. järnväg i avreseorlen.

3. järnväg i beslämmelseorlen,

4. järnväg i den resandes hemort eller vanliga uppehållsort.

Har skadan orsakats genom vållande på järnvägens sida eller har någon järnväg som trafikerar den sträcka på vilken skadefallel inträffade på annat sätt fått kännedom om delta, behöver meddelande inte lämnas.

11   8 Den som inte har iakttagit sin skyldighet enligt 10 8 alt lämna meddelande om skadefallel har förioral räiten lill ersäilning, om inie underlålenhelen beror på förhållande som han inte kan laslas för,

12   § Den som ulan au väcka lalan vill kräva ersätining för skada vid internationell befordran skall framställa kravel skriftligen hos någon av de järnvägar som anges i 10 8, Regeringen meddelar närmare föreskrifter om handläggningen av sådana ersättningskrav.

Om någon framställer anspråk på ersättning enligi förslå slyckei, skall i preskriptionstiden för della anspråk inte räknas in liden från del all ansprå-

 

LU 1984/85:27                                                                       60

ket framslälides intill den dag då järnvägen skriftligen meddelar all den inte medger anspråkel och återsänder de handlingar som har sänts in med framställningen. Om järnvägen medger anspråkel till en del, forisäller preskriptionstiden au löpa endasi för den ålerslående delen av anspråkel. Påslår någon att krav eller svar på delta har tagils emot av moiparien eller att handlingarna har återsänts, ankommer del på honom att bevisa detta. Förnyade krav avseende samma skada m.edför inte något ylleriigare uppe­håll i beräkningen av preskriptionstiden.

13 § I sådana fall som avses i 3 § skall vid inlernaiionell befordran, förutom 1 kap. 5 och 6 8§, även 2 kap. 10-12 §§ tillämpas.

3 kap. Godsbefordran

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel tillämpas på sådan godsbefordran med järnväg i allmän
inrikes irafik som sker mot belalning. Har avial Iräffats om sådan beford­
ran, tillämpas kapitlei på befordringen även när järnvägen ombesörjer
denna med vägfordon.

På godsbefordran i irafik med uilandet tillämpas kapitlet endasi om annal inte följer av fördragel den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik.

Ingående och fullgörande av befordringsavtal Avtalets tillkomst

2 §    För avtal om godsbefordran gäller allmänna regler om hur avial ingås.

Transporthandlingar

3 § Avsändaren är skyldig alt pä järnvägens begäran upprätta en trans­
porthandling och järnvägen är skyldig alt på avsändarens begäran la emot
en sådan handling, om de inte kommer överens om att någon transport­
handling inte skall användas.

Avsändaren och järnvägen beslämmer gemensamt hur transporthand­lingen skall vara utformad. Om någon av dem begär det, skall transport­handlingen dock ha den utformning som anges i 4-6 §§. En sådan transporihandling benämns fraktsedel,

4 § En fraklsedel beslår av två blad. avsändarbladei och mollagarbladet.
Ylleriigare blad skall upprättas, om järnvägen begär del.

När järnvägen tar emol godset till befordran, skall den på avsändarbla­dei och mollagarbladet genom stämpling eller på annai lämpligt säii erkän­na mottagandet och ange dagen för delta. Avsändarbladei skall snarast därefter ålerlämnas till avsändaren. Mollagarbladet behålls av järnvägen för all överlämnas till motiagaren.

5 8    1 samtliga fraktsedelsblad skall anges

1,    avsändarens namn och adress,

2,  bestämmelsestationen,

3,  mottagarens namn och adress,

4,  godsbeskrivning,

5,  i fråga om farligl gods, dess tekniska benämning och de försikligheis-ålgärder som behöver vidlas.

 

LU 1984/85:27                                                                        61

6 § Om avsändaren i fraklsedeln för in andra uppgifter än som avses i 5 §
är dessa utan verkan mol järnvägen, om inte denna uttryckligen har med­
gett att uppgifterna förs in.

Avsändaren är skyldig alt i fraktsedeln lämna de ytteriigare uppgifter som järnvägen begär. Sådan begäran får avse endasi uppgifier av del slag som järnvägen offenlligt har lillkännagell all den kan komma all kräva,

7 § Avsändaren är skyldig all ersälla järnvägen för koslnader och skador
som uppkommer för den till följd av alt de uppgifier som avsändaren
lämnar i fraklsedeln är oriktiga, olydliga eller ofullständiga,

Ålgärder när järnvägen tar emol godset

8 § Innehåller fraklsedeln uppgift om antalet kollin eller uppgift som
avser identifieringen av kollin, skall järnvägen när den lar emol godset till
befordran konlrollera om uppgiften är riklig, Della gäller dock inte, om
avsändaren har laslal godset eller om förhållandena annars är sådana all
järnvägen har godtagbara skäl all underlåla konlrollen. Föreläs inte kon­
troll, skall della anmärkas i fraklsedeln, om del inie framgår av denna all
godset har laslals av avsändaren. Anmärkning skall också göras i fraklse­
deln, om järnvägen finner all en uppgift är oriklig.

När järnvägen lar emol godset, skall järnvägen göra en yttre besiklning. Om gödsel eller förpackningen därvid bedöms inte vara i gott skick, skall järnvägen anmärka detta och ange i vilket hänseende som brister förelig­ger. Anmärkningen skall göras i fraktsedeln eller, om fraklsedel inte har upprättats, på annat tydligt sätl,

Fraklsedelns bevisverkan m,m,

9 § Avlalsvillkor som anges i fraklsedeln skall antas återge befordrings­
avtalets innehåll, om inte annal visas. Har i fråga om uppgifterna om
antalet kollin eller identifieringen av dessa någon anmärkning enligt 8 §
första stycket inte gjorts i fraktsedeln skall uppgifterna anses vara rikliga,
om annat inte visas eller om det inte av fraklsedeln framgår eller annars är
uppenbart alt avsändaren har laslal godset. Uppgifter som har bekräftats
av järnvägen är alltid gällande mol den.

Har järnvägen inie framslällt någon anmärkning enligi 8 § andra stycket och visas inte något annat, skall godset och förpackningen anses ha varit i gott skick, såvilt kunnai bedömas vid en yttre besiktning, när järnvägen log emol del lill befordran,

Brislfällig förpackning m,m,

10 § Avsändaren skall svara för skador och koslnader som uppkommer
för järnvägen på grund av all gödsel inte har varil förpackat eller varil
brislfälligl förpackal eller på grund av all avsändaren har förfarit felakligi i
samband med laslning som har ombesörjls av honom. Delta gäller dock
inte, när järnvägen har insell eller borde ha insett faran men har underlåtit
all vidla lämpliga åtgärder för all avvärja den,

Farligl gods

11 § När avsändaren överlämnar farligt gods lill järnvägen, skall han
noga underrälla den om vad faran beslår i och om de försiktigheisålgärder
som behöver vidtas.

Om avsändaren har överlämnal farligt gods lill järnvägen och järnvägen därvid inte kände lill farans art och vilka försiktighetsåtgärder som skulle

6 Riksdagen 1984/85. 8saml. Nr27

 

LU 1984/85:27                                                                        62

vidlas, är avsändaren skyldig all ersälla järnvägen för skador och koslna­der på grund av della, I fråga om järnvägens rält all vidla ålgärder för all avvärja faran gäller 6 kap, 7 §,

Påslår järnvägen att den inte har känl till något förhållande som angår godsels fariighel, skall påslåendet godtas, om del inie har lämnals någon upplysning om förhållandel i fraklsedel och avsändaren eller mollagaren inie visar alt järnvägen ändå kände till förhållandet.

Rätl ati förfoga över gödsel under befordringen

12 § Under befordringen får avsändaren förfoga över gödsel genom alt
hos järnvägen begära all befordringen avbryis eller all godset lämnas ul på
en slalion under vägen eller lill en annan mottagare än som tidigare har
angells eller genom annan liknande anvisning.

Järnvägen är inie skyldig att följa en anvisning, om det skulle medföra all en sändning delas, siörningar uppslår i järnvägsdriften eller en annan sändnings avsändare eller moliagare orsakas skada. Kan den station där den begärda åtgärden skulle utföras inte underrättas medan del fortfarande är möjligt all utföra den. får järnvägen lämna anvisningen ulan åtgärd.

Kan en anvisning inte följas av skäl som anges i andra slyckei, skall järnvägen genasl underrälla avsändaren om della.

Avsändarens rätt alt förfoga över godset upphör, när mottagaren gör gällande sin rält enligt 15 §.

13  § När järnvägen följer en anvisning som avsändaren har lämnat enligt 12 8. har järnvägen rätt alt av avsändaren fä skälig ersätining fördetia. Om skada har uppkommit, har järnvägen rätl till ersättning även för skadan. Ersättning ulgår dock inte. om fel eller försummelse ligger järnvägen till lasl.

14  § Om järnvägen inte följer en anvisning som den enligt 12 8 är skyldig all följa eller om den inte lämnar en sådan underrättelse som avses i 12 8 tredje stycket, är järnvägen skyldig all ersälla den skada som uppkommer genom della.

Järnvägen är också ansvarig för skador som tillfogas mottagaren på grund av all järnvägen följer en anvisning av avsändaren, fastän dennes räll alt föribga över godset har upphört enligt 12 8 fjärde stycket.

Godsels ullämnande m,rn.

15 § Om avsändaren inte har förordnat annat med stöd av 12 8, får
motiagaren göra gällande de rälligheler som tillkommer honom enligt
befordringsavtalet

1,  när godset har kommit lill beslämmelsestaiionen eller lill en annan plats där godset enligt befordringsavtalet får lämnas ut.

2,  när del har fastslagits att godset har gåll förlorat,

3,  när den tid som nämns i 22 8 andra stycket har gåll ul ulan all gödsel har lämnals ul lill mollagaren.

En moliagare som med slöd av forsla slyckei I begär alt få ut godset eller mollagarbladet av fraktsedeln blir därmed skyldig att till järnvägen genasl erlägga de belopp som han skall betala enligt befordringsavialel.

16 § Om gods som har belagis med efterkrav lämnas ut lill mottagaren,
faslän efterkravsbeloppel inte har betalats, är järnvägefi skyldig att intill

 

LU 1984/85:27                                                                        63

della belopp ersälla avsändaren för den skada som han lider därigenom, Moitagaren är skyldig all ersälla järnvägen vad den har betalat lill avsän­daren,

Befordringshinder

17 § Om del visar sig omöjligt att befordra godset till den plats där del
skall lämnas ul. skall järnvägen begära anvisning från avsändaren.

Kan godset befordras lill den plats där det skall lämnas ut endasi om avvikelse görs från befordringsavialel, skall järnvägen också begära anvis­ning från avsändaren, om inie avvikelsen saknar nämnvärd belydelse. Om järnvägen inte får någon anvisning inom skälig tid, är järnvägen skyldig all vidta de åtgärder som järnvägen, mol bakgrund av sin kännedom om omständigheterna, anser bäst tillgodose avsändarens intresse.

Om avsändarens räll all förfoga över godset har upphört, skall vad som sägs om avsändaren i första och andra styckena i slället gälla moitagaren,

Utlämningshinder

18 § Om del, sedan gödsel har kommit lill den plats där det skall lämnas
ul, visar sig att del föreligger hinder för godsels uilämning, skall järnvägen
begära anvisning från avsändaren eller, om dennes rält att förfoga över
gödsel har upphört, från mollagaren.

Om mottagaren begär alt få ut godset faslän han tidigare har vägral att ta emol del, eller om annars hinder för all lämna ut godset upphör, skall gödsel lämnas ul till motiagaren, om inie avsändaren har förordnal annal genom en anvisning som har nått järnvägen innan utlämningshindrel upp­hörde. Lämnas godset ul, skall järnvägen genasl underrälla avsändaren om detta.

Kostnader vid befordrings- eller utlämningshinder

19 § Om järnvägen har begärt eller följt en anvisning enligi 17 eller 18 8
eller vidtagit åtgärder med stöd av 17 8 andra stycket, har den rält til!
skälig ersättning för detta. Ersätining utgår dock inie, om fel eller försum­
melse ligger järnvägen lill lasl.

Uppläggning av godset

20 § Om järnvägen har begärl anvisning enligi 17 8 förslå slyckei eller
18 8 förslå slyckei men inie inom skälig lid fåll någon anvisning som den
rimligen ar skyldig att följa, skall befordringen anses avslutad. Järnvägen
är dock skyldig all med de inskränkningar som följer av 21 8 förvara godset
ål den som till följd av befordringsavtalet är berättigad lill gödsel. Järnvä­
gen kan därvid uppdra förvaringen åt iredje man.

Försäljning av godset

21 § Vid befordrings- eller utlämningshinder får järnvägen ulan att in­
vänta anvisning sälja godset, om detta är utsaU för snar förstörelse eller
dess tillstånd annars ger anledning lill del eller om kostnaden för godsets
förvaring inte står i ritnligt förhållande till dess värde. Järnvägen får även
sälja gödsel, om den efter en skälig tids förvaring ännu inie har fäll någon
anvisning om annan ålgärd som den rimligen får anses skyldig all vidla.
Om försäljningsvärdet uppenbariigen inte täcker försäljningskoslnaderna,
får godset bortskaffas i slället för att säljas.

 

LU 1984/85:27                                                                        64

Försäljning skall ske på offentlig auktion eller, om delta inte är lämpligt, på något annat sätt som är betryggande för den som har rält till godset. Om del är möjligl, skall avsändaren och mottagaren i god tid underrättas om tid och plats för försäljningen.

Om godset säljs, skall köpeskillingen sändas lill den som lill följd av befordringsavtalet hade rält lill gödsel, sedan järnvägen från köpeskilling­en har dragit av vad den har all fordra på grund av befordringen, förvaring­en och försäljningen av godset. Om järnvägens fordran överstiger köpe­skillingen, är den som hade rält lill godset skyldig au läcka brislen.

Järnvägens ansvarighel Förutsättningarna för ansvarighet

22 § Järnvägen är ansvarig om gods går förlorat, minskas eller skadas
medan järnvägen innehar det på grund av befordran. Järnvägen är också
ansvarig för skada som uppkommer lill följd av dröjsmål med att lämna ut
godset.

Dröjsmål med att lämna ut godset föreligger, när järnvägen inte är beredd alt lämna ul godset inom avtalad tid eller, om någon lid inte har avtalats, inom den frist som järnvägen skäligen bör medges med hänsyn lill omsländigheterna.

Har järnvägen gods under förvaring enligt 20 8. svarar järnvägen för godset enligt allmänna regler om förvaring. I fråga om preskription av ersältningsanspråk gäller dock 1 kap. 5 §. Om järnvägen har uppdragit förvaringen ål tredje man, svarar järnvägen endasi för au denne har valls och getts instruktioner med tillbörlig omsorg.

23 § Järnvägen är fri från ansvarighel enligt 22 8 första stycket, om
järnvägen visar all förlusien, minskningen, skadan eller dröjsmålel har
orsakals av

1.  fel eller försummelse av den som till följd av befordringsavtalet var berättigad lill gödsel,

2.  sådan anvisning av den berältigade som inte har föranletls av fel eller försummelse från järnvägens sida,

3.  godsels bristfälliga beskaffenhel, eller

4.  någon omsländighel som inte kan hänföras till befordringen och som järnvägen inte hade kunnai undgå eller förebygga följderna av även om den hade vidtagit alla åtgärder som rimligen hade kunnai krävas av den.

24 § Järnvägen är vidare fri från ansvarighet enligt 22 § första stycket,
om förlusten, minskningen eller skadan är en följd av den särskilda risk
som är förbunden med

1.  all godset har befordrats i öppen vagn, när avsändaren har godkänt detta iransportsält,

2.  all godset inte är förpackat eller är brislfälligl förpackal och det är fråga om sådanl gods, som på grund av sin beskaffenhet är utsatt för svinn eller skada när förpackningen är brislfällig eller saknas,

3.  all godset har lastats eller lossats på ett felaktigt säii och laslningen eller lossningen inie har ulföris genom järnvägens försorg.

4.  all godset är av sådan beskaffenhel att del är särskilt utsatt för fara all gå förioral, minskas eller skadas, lill exempel genom bräckning, rost, inre självförslöring, uilorkning eller svinn,

5.  all gods, som järnvägen enligt sina villkor inie tar emot lill befordran eller lar emol endasi på särskilda villkor, har lämnals in under oriktig, otydlig eller ofullständig benämning.

 

LU 1984/85:27                                                                       65

6.  att avsändaren har underlåtit all vidla föreskrivna försiktighetsåtgär­der, när han har lämnal in gods som järnvägen lar emot till befordran endast på särskilda villkor,

7.  all befordringen avser levande djur, eller

8.  all sändningen är sådan all den enligi befordringsavialel eller före­skrift i förfallning skall åtföljas av vårdare eller tillsynsman, dock endast om förlusten, minskningen eller skadan är en följd av den fara som var anledningen lill att vårdare eller tillsynsman skulle vara med vid beford­ringen.

Visar järnvägen alt föriusten, minskningen eller skadan med hänsyn lill omständighelerna kan vara en följd av en sådan särskild risk som avses i förslå slyckei, skall den antas vara en följd av denna risk, om del inie visas all så inie är fallet. När del i ett sådant fall som avses i första slyckei 1 är fråga om onormall slor minskning eller om föriusl av hela kollin, skall detta dock inte antas vara en följd av all gödsel har befordrats i öppen vagn.

Skall befordringen enligt avtalet ske i en vagn som är utrustad med särskilda anordningar för all skydda godset mol värme, kyla, lemperaiur-växlingar eller luftens fuktighet, får järnvägen inte till befrielse från ansva­righet åberopa den risk som avses i första slyckei 4. Järnvägen får dock åberopa denna risk, om den visar all förlusten, minskningen eller skadan beror på någon annan omsländighel än all järnvägen inie har följl erhållna anvisningar eller alt den inie har gjorl vad den med hänsyn lill omsländig­heterna borde ha gjort i fråga om val, underhåll och användning av de särskilda anordningarna.

Järnvägen får lill befrielse från ansvarighel åberopa första slyckei 7 endast om den visar att föriusten, minskningen eller skadan beror på någon annan omständighet än all järnvägen inte har följt erhållna anvisningar eller har försummat au vidta de åtgärder som med hänsyn lill omständighe­terna hade kunnai fordras.

25   § Om ell skadefall som avses i 22 § förslå slyckei delvis har sin grund i omsländigheler som enligt 23 eller 24 8 medför all järnvägen är fri från ansvarighet, svarar järnvägen för skadefallel lill den del det inte har sin grund i någon sådan omsländighel.

26   § Vill någon som är part i ell befordringsavial göra järnvägen ansvarig enligt 22 § första stycket för au gods har gåll förlorat, minskals eller skadats, åligger det honom att visa au skadefallet har inträffat medan järnvägen innehade godset för all fullgöra avlalel. Om järnvägen i anslut­ning lill en tidigare järnvägsbefordran har ingått avtal om ny befordran utan all godset däremellan har lämnals ut eller sändningen ändrais (nyin­lämning), skall minskningen eller skadan hänföras till den senare beford­ringen, om det begärs av den som lill följd av del nya befordringsavtalet är berättigad lill godset och denne visar att minskningen eller skadan har inträffat medan godset innehades för någon av befordringarna.

27 § Är järnvägen inte beredd all lämna ul godset på avtalad plats inom 30 dagar från avtalad lid för uilämning eller, om särskild lid inte har avtalals, inom 60 dagar från del all gödsel togs emot till befordran, får den som har räll all få ul gödsel begära ersäilning som om godset hade gått förioral.

Järnvägen är skyldig alt underrätta den som har fåll ersäilning för föriusl enligt förslå stycket när godset kommer lill rätta, om denne har begärt det i

 

LU 1984/85:27                                                                        66

samband med att han log emot ersättning för förlusien. Järnvägen skall skriftligen bekräfta en sådan begäran.

Har den som har begärl underrälldse enligi andra slyckei fått en sådan underrättelse och inom 30 dagar därefter krävi att godset skall lämnas ul till honom, är järnvägen skyldig all lämna ul godset. Som villkor för della får järnvägen inte uppställa annal krav än all vad den har belalal i ersätt­ning för förlusten av godset skall återbetalas. Vad som nu har sagts berör inte rätten till ersättning för dröjsmål med utlämnandet eller annan ersätt­ning som kan grundas på befordringsavtalet.

Framställs inte begäran som avses i andra slyckei eller krävs inie all gödsel lämnas ul enligt iredje stycket inom den tid som anges där, får järnvägen förfoga över godset med de inskränkningar som kan följa av tredje mans rält.

Ersällningens storlek vid förlust eller minskning av gods

28        § Om järnvägen enligt 22 § första stycket är skyldig all belala ersäil­
ning för föriusl eller minskning av gods, beräknas ersällningen efler god­
sels värde på avsändningsorten vid tiden då gödsel logs emol lill beford­
ran. Värdel bestäms efler marknadspriset eller, om sådant pris saknas,
efler del gängse värdel av gods av samma slag och beskaffenhel.

Järnvägens ansvarighet enligi förslå slyckei är begränsad lill 150 kronor per kilo av del förlorade eller felande godsels bruttovikt.

Järnvägen är dessutom skyldig att betala ersättning för frakt och andra ullägg i samband med befordringen. Ulläggen skall ersältas hell, om godset har gåll förioral, och annars lill den del som svarar mol minskningen.

Ersällningens storlek när gods har skadats

29        § Om järnvägen enligt 22 § första stycket är skyldig att belala ersäil­
ning för skada på gods och skadan inte har uppkommit till följd av dröjsmål
med au lämna ul godset, skall ersällningen molsvara värdeminskningen
beräknad efler godsels värde enligi 28 § första stycket. Järnvägen är dess­
utom skyldig all belala ersäilning för frakl och andra ullägg i samband med
befordringen lill den del som svarar mol värdeminskningen.

Ersällningen enligt första stycket får inte överstiga vad som skulle ha betalats om sändningen hade gått förlorad eller, när endast en del av sändningen har minskal i värde lill följd av skadan, denna del hade gåll förlorad.

Ersäilning vid dröjsmål

30        § Om järnvägen enligi 22 § första stycket är skyldig all betala ersätt­
ning för skada i anledning av dröjsmål med att lämna ul gödsel, däri
inbegripet skada på godset, är ersäiiningsskyldigheten begränsad till vad
som motsvarar tre gånger befordringsavgiften. När ersätining för samma
gods skall utgå även för minskning av gödsel enligt 28 8 eller för skada på
godset enligt 29 8, är järnvägens sammanlagda ersäliningsskyldighel i släl­
lei begränsad lill vad som skulle ha ulgåtl enligt 28 §, om godset hade gåll
förlorat.

Reklamation

31        § Den som vill begära ersättning av järnvägen för all gods har mins­
kats, skadats eller gått förioral eller för dröjsmål med au lämna ut godset,
skall utan oskäligt uppehåll göra anmärkning lill järnvägen om minskning-

 

LU 1984/85:27                                                                       67

en. skadan, förlusten eller dröjsmålel. Den som inie gör della har förioral räilen lill ersäilning, om inte järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 1 kap, 4 8 har orsakat skadefallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Befordran som utförs av flera järnvägar efler varandra 32 §   Om en befordran på grund av ell och samma befordringsavial skall utföras av flera järnvägar efter varandra, ansvarar varje järnväg gentemot avsändaren och motiagaren för befordringen i dess helhet enligt avtalet,

'4 kap. Befordran av inskrivet resgods

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel tillämpas på resgods som har inskrivits för befordran med
järnväg i allmän inrikes trafik. På befordran i trafik med ullandel tillämpas
kapitlet endast om annal inte följer av fördragel den 9 maj 1980 om
internationell järnvägstrafik.

Skall befordringen utföras av två eller flera järnvägar efler varandra, gäller kapillei i tillämpliga delar för samtliga järnvägar.

Inskrivet resgods

2 § Som inskrivet resgods anses egendom som järnvägen i anslutning lill
avial om personbefordran tar emol av den resande för befordran på den
slräcka som personbefordringsavtalel omfallar.

Resgodsbevis m.m.

3 8 När järnvägen lar emol resgods som den resande lämnar för beford­
ran, skall järnvägen bekräfta moltagandel genom all ulfärda resgodsbevis.

Är resgodset vid inlämningen i brislfälligl skick eller visar det lydliga lecken på all vara skadat, skall järnvägen anteckna della i resgodsbevisei. Om den resande inte godtar en sådan anteckning, behöver järnvägen inte fullfölja befordringen. Resgodsei skall i så fall genasl ålerlämnas.

Järnvägens rätt att avbryta befordran m.m.

4 § Om farligl gods har överlämnats för befordran som inskrivet resgods,
är järnvägen inte skyldig all fullgöra befordringen. För sådan egendom
gäller 6 kap. 7 §.

Järnvägen är inte heller skyldig all som inskrivel resgods befordra egen­dom som inte är farlig men som järnvägen enligt vad den har gett lill känna inte lar emol för sådan befordran på grund av andra särskilda egenskaper hos egendomen. Järnvägen är dock skyldig all befordra egendom som den har lagil emol, om järnvägen vid mollagandel kände lill eller borde ha fastslälll all egendomen hade sådana särskilda egenskaper.

Är järnvägen inte skyldig all befordra inskrivel resgods, får järnvägen lägga upp resgodsei för förvaring för den resandes räkning. Järnvägen har därvid rätt till ersättning för kostnader och skador som resgodsets inläm­ning eller befordran har förorsakat. Rätl lill ersäilning för skador föreligger dock inte, om järnvägen har underlålil all vidta lämpliga åtgärder för all förhindra skadorna irols all den insåg eller borde ha insett au de sannolikl skulle uppkomma.

 

LU 1984/85:27                                                                        68

Utlämning av inskrivet resgods m.m.

5 § Innehavaren av resgodsbeviset är berättigad alt få ut resgodset på
beslämmelsestaiionen mot alt han lämnar tillbaka beviset. Järnvägen får
dock inte lämna ut resgodsei, om del skäligen kan anias alt innehavaren av
resgodsbevisei använder bevisei obehörigen.

Kan den som begär uilämning inte lämna tillbaka resgodsbevisei, skall järnvägen ändå lämna ut resgodset, om den som begär utlämning visar alt han har räll lill godset. Råder osäkerhet rörande räiten lill gödsel, får järnvägen fordra alt säkerhel siälls.

Om järnvägen lämnar ul inskrivel resgods i strid med första eller andra stycket, är järnvägen skyldig all ersätta skada som därigenom uppkommer för den som har rält lill godset.

6  § Har inskrivel resgods inie hämlats vid uigången av fjärde dagen efler ankomsldagen, anses järnvägen därefter inneha resgodset endast för förva­ring. I fråga om levande djur får järnvägen förbehålla sig en kortare avhärntningsfrisl.

7  § Har järnvägen innehaft inskrivel resgods för förvaring i ire månader, får järnvägen sälja resgodset eller, om försäljningsvärdel uppenbariigen inte täcker försäljningskostnaderna, bortskaffa del. Vad som nu har sagts gäller dock inte, om järnvägen inom den nämnda tiden har fått anvisning om någon annan åtgärd med resgodset som järnvägen rimligen får anses skyldig all vidla.

Ulan alt iaktla den tidsfrist som anges i förslå slyckei får järnvägen sälja eller bortskaffa resgods som är ulsall för snar förstörelse eller vars art eller tillstånd på annat sätt ger anledning lill sådan ålgärd. 1 fråga om levande djur får järnvägen även vidla andra åtgärder som omständigheterna kräver.

För försäljning gäller 3 kap. 21 § andra och iredje styckena i tillämpliga delar. Kan den som hade rätt lill resgodsei inte nås och hör han inte heller av sig inom två år från försäljningen, tillfaller dock överskottet av försälj­ningen järnvägen.

Järnvägens ansvarighet

8 § Järnvägen är ansvarig, om inskrivet resgods går förioral, minskas
eller skadas, medan järnvägen har hand om del för befordran.

Under den lid då järnvägen innehar resgodsei för förvaring enligi 4 eller 6 § svarar järnvägen för det enligi allmänna regler om förvaring, 1 fråga om preskription av ersättningsanspråk gäller dock 1 kap, 5 §, Om järnvägen har uppdragit fötvaringen ål iredje man, svarar järnvägen endast för au denne har valls och gelts inslruktioner med tillbörlig omsorg.

Järnvägen är fri från ansvarighel enligt första stycket, om den visar all föriuslen, minskningen eller skadan har orsakals av

1.    fel eller försummelse av den resande,

2.  resgodsels bristfälliga beskaffenhel, eller

3.  någon omständighet som inte kan hänföras till befordringen och som järnvägen inie hade kunnai undgå eller förebygga följderna av även om den hade vidtagii alla ålgärder som rimligen hade kunnat krävas av den.

Järnvägen är vidare fri från ansvarighel, om den gör sannolikl att förlus­ten, minskningen eller skadan har orsakals av resgodsels särskilda beskaf­fenhet eller av att resgodset har saknat förpackning eller varit brislfälligl förpackal.

 

LU 1984/85:27                                                                       69

9 § Om järnvägen inte är beredd all på den resandes begäran lämna ut
resgodset på beslämmelsestaiionen vid en tidpunkt då järnvägen skäligen
borde ha hållit del lillgängligl, är järnvägen ansvarig för skada som upp­
kommer för den resande genom dröjsmålel.

Järnvägen är dock fri från ansvarighet, om den visar att dröjsmålel har orsakals av något förhållande som anges i 8 § tredje stycket.

10        § Är järnvägen inte beredd alt lämna ut inskrivet resgods på bestäm­
melsestationen före uigången av fjärde dagen efter den dag då resgodset
borde ha anlänt dit, får den resande begära ersättning som om godset hade
gått förioral.

Har den resande fått ersättning som avses i första stycket och kommer resgodset lill rätla, tillämpas 3 kap. 27 § andra-fjärde styckena.

Ersättningens storlek

11  § Om järnvägen i annal fall än som avses i 5 § iredje stycket eller 8 § andra stycket är ansvarig för alt inskrivel resgods har gåll förlorat, mins­kals eller skadats, är järnvägens ansvarighet begränsad lill ell belopp som för vaije kolli motsvarar hälften av basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring för del år när den händelse som orsakade skadan inlräf­fade. Järnvägen är dessutom skyldig all betala ersättning för hela resgods-avgiften, om resgodsei har gåll förlorat, och i annal fall för så myckel av avgiften som svarar mot minskningen eller värdeminskningen.

12  § Om en resande har lidit skada som järnvägen är ansvarig för enligt 9 §, är järnvägens ansvarighel begränsad till 100 kronor för varje påbörjat dygn som järnvägen har dröjt rned ullämningen efler del att resgodsei har begärts utlämnat. Järnvägen är dock inte skyldig all för resgods som omfattas av ett och samma resgodsbevis lämna högre ersätining än 1 000 kronor.

Reklamation

13        § Om den resande vill begära ersättning av järnvägen för alt resgods
har minskats, skadats eller gått förioral eller för dröjsmål med att lämna ut
godset, skall han utan oskäligt uppehåll göra anmärkning till järnvägen om
minskningen, skadan, föriuslen eller dröjsmålet. Gör han inte del, har han
föriorat rätten till ersättning, om inte järnvägen eller någon som järnvägen
ansvarar för enligt 1 kap. 4 8 har orsakat skadefallet uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshel.

5 kap. Ansvarighet i annat fall än vid befordran

1   § Om någon i annal fall än som förut har nämnts i denna lag har tillfogats personskada eller sakskada till följd av järnvägsdriften, skall järnvägen ersätta skadan med de undantag som anges i andra slyckei och i

2   8.

Järnvägen är fri från ansvarighel enligi första slyckei, om skadan har orsakats av omständigheter som inie kan hänföras till själva järnvägsdrif­ten och som järnvägen inie hade kunnai undgå eller förebygga följderna av även om den hade vidlagil alla ålgärder som rimligen hade kunnai krävas av den.

 

LU 1984/85:27                                                                       70

2  § Skadas förare eller passagerare i ell motordrivei fordon som är i irafik eller skadas elt sådanl fordon eller egendom som befordras med elt sådanl fordon, är järnvägen ansvarig endast om skadan har orsakals ge­nom fel eller försummelse på järnvägens sida eller genom brislfällighel i någon anordning för järnvägsdriften.

3  § I fråga om skadeslånd enligt detta kapitel gäller 5 kap. och 6 kap. 1 -3 88 skadeslåndslagen (1972: 207).

Har vållande på den skadelidandes sida medverkat till skador på nöt­kreatur eller hästar under belesgång eller på renar, får skadeståndet jäm­kas endast om medverkan har skelt uppsåtligen eller genom grov vårdslös­hel.

Skadas ett motordrivet fordon som är i irafik eller egendom som beford­ras med ett sådant fordon, skall medverkan lill denna sakskada anses föreligga, om vållande i samband med förandel av del skadade fordonet eller del fordon som den skadade egendomen befordrades med eller brisl­fällighel på fordonet har medverkat lill skadan.

6 kap. Ordning och säkerhet vid järnvägstrank

) 8 Ulan irafikföreiagets tillstånd får inte någon beliäda spårområden för järnväg eller lunnelbana ulom på platser där det av skyltar, utjämning av höjdskillnaden mellan spåren och markplanel, gångfållor eller andra anord­ningar klart framgår all allmänheten har tillträde.

Utan spårvägens lillslånd får inie någon belräda en sådan del av en spårvägs spårområde för vilken det genom stängsel eller skyltar eller på annal liknande sätl klart framgår alt allnhänheten inte har tillträde.

Den som bryter mol förbudet i första eller andra stycket döms lill böter, högst I 000 kronor, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller lagen (1951:649) om slraff för vissa irafikbroll.

2 § Om någon har fört ell maskindrivet spårfordon på järnväg eller lun­nelbana och därvid har varil så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annal berusningsmedel att del måsle anias all han inie kunde föra fordonei på belryggande säli, skall han dömas till fängelse i högsl ell år eller, om omständigheterna är mildrande, till böter.

Den som har fört ell sådant maskindrivet spårfordon som avses i första stycket efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd au alko­holkoncentrationen i hans blod under eller efler färden uppgick till 1,5 promille eller däröver, skall anses ha varit så påverkad under färden som anges i första stycket.

År del inte styrkt alt den som har förl ell sådanl maskindrivel spårfor­don som avses i första stycket har varil så påverkad som anges där. men har han förl fordonet efler alt ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd alt alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick lill 0.5 men inie 1,5 promille, skall han dömas till böter eller fängelse i högsl sex månader.

Vad som siigs i forsla stycket gäller också den som i annal fall vid järnväg eller tunnelbana har fullgjort tjänst, i vilken ingår uppgifier av väsentlig betydelse för säkerheten, och därvid har varil så påverkad av berusningsmedel all del måste anias au han inie kunde utföra dessa upp­gifter på betryggande sätt.

 

LU 1984/85:27                                                                        71

3  8 En befauningshavare i säkerhels- eller ordningstjänst vid järnväg får från järnvägens område avlägsna den som överträder förbudet i 1 8 första stycket, den som uppträder berusad eller slor ordningen och den som genom silt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Om det är oundgängligen nödvändigt, får han omhänderta en sådan person. Om så sker, skall polisen omedelbart underrällas. Den omhändertagne får hållas kvar till dess alt han har överlämnais lill en polisman eller det inte längre finns skäl lill omhändertagande, dock längst sex limmar.

4  § För alt verkställa en åtgärd enligt 3 8 får befaliningshavaren inte använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand försöka tala personen till rätla genom upplysningar och anmaningar.

Våld får tillgripas endasi när andra medel inte hjälper. Om våld tillgrips, skall den lindrigaste form användas som kan förväntas leda lill del avsedda resullalél. Våld får inte brukas längre än som är absolut nödvändigt.

5 § Järnvägen får undersöka innehållet i resgodskollin eller godssänd­
ningar, om innehållet är okänl för järnvägen och del finns skäl all misslän­
ka all de innehåller någol som kan äveniyra säkerhelen i järnvägsdriften.

Kan del med fog anias all resgods innehåller någol som järnvägen har förklaral all den inie befordrar på del sätt som är i fråga eller att innehållet i en godssändning inte motsvarar de uppgifier som avsändaren har lämnal om del, får järnvägen undersöka resgodsels eller sändningens innehåll. Della gäller även om järnvägen inte har förbehållit sig del i befordringsav­talet.

Undersökningar bör föreläs i vittnes närvaro. Vid en undersökning enligi andra slyckei skallom möjligl den resande eller, om undersökningen avser gods, avsändaren eller moitagaren beredas tillfälle all närvara.

För befordran av inskrivel resgods i sådan trafik med utlandet som avses i bihang A till fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik gäller i stället vad som sägs där.

6  § Om en resande i eu järnvägsfordon har med sig egendom som inie får medföras som handresgods och om den resande på järnvägspersonalens uppmaning inie avlägsnar egendomen, får järnvägen la hand om den. Om del är nödvändigt med hänsyn lill egendomens farlighel, får järnvägen la hand om egendomen ulan all först anmoda den resande all avlägsna den.

7  § Har järnvägen tagit hand om egendom enligt 6 8 eller lagil emol egendom för befordran som inskrivel resgods och är egendomen av farlig beskaffenhel, får järnvägen avlägsna, oskadliggöra eller förstöra egendo­men, om det inte skäligen kan antas all faran kan avvärjas genom mindre långtgående ålgärder.

Första stycket skall också tillämpas på gods som järnvägen har lagil emol under omständigheter som anges i 3 kap, 11 § andra slyckei.

Järnvägen är inie skyldig all ersälla den skada som tillfogas den resande eller avsändaren eller mollagaren genom ålgärder som får vidtas enligi första eller andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1985, Genom lagen upphävs I, lagen (1886: 7 s, I) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

 

LU 1984/85:27                                                                       72

2.  lagen (1916:238) angående tillämpning med avseende å elektrisk järn­väg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 (nr 7 s,l) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

3.  lagen (1975:89) om ordning och säkerhet inom järnvägsområde,

4.  lagen (1976: 58) om järnvägs ansvarighel vid befordran av resande,

5.  järnvägstrafiksladgan (1966: 202).

1 fråga om en befordran som har påbörjats före ikraftträdandet tillämpas dock fortfarande äldre beslämmelser.

 

LU 1984/85:27                                                                   73
Innehållsförteckning

Sammanfattning ........................................................... ....... 1

Propositionerna............................................................. ....... 2

Motionsyrkandena  ....................................................... ....... 2

Utskottet........................................................................ ....... 3

Inledning  ......................................................................         3

Propositionernas huvudsakliga innehåll  ........................         5

Allmänna överväganden   ..............................................         6

Järnvägens ansvarighet vid personbefordran................         7

Järnvägens ulomobligaloriska ansvarighet..................... ..... 12

Trafiknykterhetsbrott vid spårtrafik   ............................. ..... 16

Propositionerna i övrigt  ................................................       19

Ikraftträdande m.m.........................................................       19

Utskottets hemställan.................................................... ..... 19

Reservationer................................................................. ..... 21

1          Skada till följd av dröjsmål vid personbefordran (2 m)                  21

2          Promilleregler vid spårtrafik (c, vpk) ........................       22

3          Järnvägstrafiklagen (c, vpk) (följdreservation).........       23

4          Obligatoriska miljöskydds-och kemikalieförsäkringar m. m. (c)      24

Bilagor

Bilaga 1

Lagförslagen i proposition 1983/84:117........................ ..... 26

1          Järnvägstrafiklag   ................................................... ..... 26

2          Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)......       42

3          Lagomändringilagen(1951:649)omstraffförvissatrafikbrott 44

4          Lagomändringilagen(1976:1090)omalkoholutandningsprov         45

5          Lag om ändring i körkortslagen (1977:477) ........... ...... 46

Bilaga 2

Lagförslagen i proposition 1984/85:33.......................... ...... 49

1          Lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:000)   . ...... 49

2          Lag om ändring i körkortslagen (1977:477) ....... .......... 54

Bilaga 3

På grundval av propositionerna 1983/84:117 och 1984/85:33 upprättat

förslag till järnvägstrafiklag ........................................... ...... 56