LU 1984/85:27

Lagutskottets betänkande
1984/85:27

om järnvägstrafiklag m.m. (prop. 1983/84:117 och prop. 1984/85:33
delvis)

Sammanfattning

I proposition 1983/84:117 läggs fram förslag till en ny järnvägstrafiklag.

Lagen innehåller en samlad reglering av järnvägens och andra spårföretags
förhållanden till transportkunderna och till dem som skadas till följd av
spårdriften. Den viktigaste materiella nyheten är att järnvägen åläggs att
ersätta skador som vållas tredje man även om järnvägen inte har gjort sig
skyldig till fel eller försummelse (strikt ansvar). Utskottet tillstyrker förslaget.

I järnvägstrafiklagen har också tagits in bestämmelser om rattfylleri och
rattonykterhet vid förande av motordrivna spårfordon på järnväg eller
tunnelbana. Bestämmelserna föreslås omfatta inte endast förare utan även
andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgifter av betydelse
för säkerheten. Den s. k. promilleregeln skall dock gälla endast förarna.

Utskottet tillstyrker förslagen och avstyrker följaktligen bifall till två
motioner (fp) och (c, s, vpk) vari yrkats att promillereglerna skall vara
tillämpliga på alla aktuella befattningshavare. I en reservation (c, vpk) yrkas
bifall till motionsförslagen.

I proposition 1984/85:33 läggs fram förslag bl. a. till ändringar i järnvägstrafiklagen
föranledda av Sveriges tillträde till ett nytt internationellt
järn vägsfördrag COTIF. Utskottet har inarbetat förslagen i järnvägstrafiklagen
som i slutgiltig utformning har tagits in i bilaga 3. Vidare innehåller
proposition 33 förslag till ändringar i järnvägstrafiklagen föranledda av ett i
proposition 1984/85:21 framlagt förslag till ändringar i trafikbrottslagen.

Proposition 21 har sedermera återkallats av regeringen. Utskottet föreslår att
riksdagen med bifall till två motioner (m och c) avslår de av proposition 21
föranledda ändringarna i järnvägstrafiklagen.

I samband med propositionen har utskottet behandlat motioner om
införande av lagregler om ansvar för dröjsmålsskada vid personbefordran
(m) samt om obligatoriska miljöskydds- och kemikalieförsäkringar (m och
c). Utskottet avstyrker bifall till motionerna. Två m-ledamöter yrkar i en
reservation att regeringen skall lägga fram förslag till lagregler om dröjsmålsskada.
Utskottets c-ledamöter reserverar sig för ett tillkännagivande till
regeringen med anledning av motionerna angående arbetet med lagstiftning
om miljöskador och om ett system med ersättning genom försäkring.

1 Riksdagen 1984185. 8sami. Nr27

Rättelse: S. 2, Propositionerna, rad 14 Står: 1984/85:21 Rättat till: 1984/85:17

LU 1984/85:27

Propositionerna

I proposition 1983184:117 föreslår regeringen (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

1. järnvägstrafiklag,

2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

3. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,

4. lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov,

5. lag om ändring i körkortslagen (1977:477).

I proposition 1984185:33 föreslår regeringen (justitiedepartementet) -såvitt nu är i fråga - att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

2. lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1984:000),

5. lag om ändring i körkortslagen (1977:477).

Över lagförslaget 2 har lagrådets yttrande inhämtats. Övriga lagförslag i
propositionen har utskottet behandlat i betänkandet LU 1984/85:17.

De i propositionerna framlagda lagförslagen har tagits in i bilagorna 1 och

Beträffande propositionernas huvudsakliga innehåll hänvisas till vad
utskottet anför nedan (s. 5).

Motionsyrkandena

I. Vid 1983/84 års riksmöte väckta fristående motioner

1983/84:529 av Sven Munke (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
obligatorisk miljöskyddsförsäkring.

1983/84:2506 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om obligatorisk
kemikalieförsäkring.

II. Med anledning av proposition 1983184:117 väckta motioner

1983/84:2762 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen - med
upphävande av artikel 12 i Normalvillkor i järnvägstrafik - förser 2 kap.
järnvägstrafiklagen med ett stadgande om ansvar för järnvägen även för
ekonomisk skada som beror av dröjsmål (försening) i enlighet med vad eljest
gäller.

1983/84:2763 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att de
föreslagna promillereglerna i 6 kap. 2 § andra och trejde styckena järnvägstrafiklagen
även omfattar annan personal än föraren.

1983/84:2764 av Rune Torwald och Olof Johansson (båda c) vari yrkas att
riksdagen beslutar att hos regeringen begära utredning och förslag till
lagstiftning kombinerad med ansvarsförsäkring för kemikalier.

LU 1984/85:27

1983184:2765 av Rune Torwald m. fl. (c, s, vpk) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att de s. k. promillereglerna skall tillämpas såväl
för förare som för övrig personal i säkerhetstjänsten om de skulle göra sig
skyldiga till att vara alkoholpåverkade i tjänsten,

2. att lagutskottet utarbetar härav föranledda lagändringar.

III. Med anledning av proposition 1984/85:33 väckta motioner

1984185:146 av Allan Ekström (m) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas

2. att riksdagen avslår 6 kap. 2 § förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen
.

1984185:147 av Martin Olsson m. fl. (c) vari yrkas att riksdagen beslutar
anpassa bestämmelserna i järnvägstrafiklagen om påföljder vid trafiknykterhetsbrott
till gällande regler i trafikbrottslagen.

IV. Vid 1984/85 års riksmöte väckt fristående motion

1984/85:2245 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om obligatorisk
kemikalieförsäkring.

Utskottet

Inledning

De bestämmelser som reglerar järnvägars och andra spårföretags rättigheter
och skyldigheter i förhållande till dem som utnyttjar transportmedlet och
till dem som utan att stå i avtalsförhållande till järnvägen lider skada i följd av
spårdriften finns i ett flertal författningar. Några av dessa författningar är
mycket gamla.

En central plats i regelsystemet intar järnvägstrafikstadgan (1966:202).
Den innehåller huvudsakligen bestämmelser om vad som skall ingå i de
villkor för befordran (normalvillkor) som järnvägen är skyldig att fastställa.
Dessutom innehåller den bl. a. bestämmelser om järnvägens befordringsskyldighet
och om rätt för järnvägen att undersöka gods eller inskrivet
resgods.

Järnvägs ansvarighet för person- och sakskador regleras främst i lagen
(1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift. Enligt
denna lag gäller som huvudregel att järnvägen är ansvarig för sådan skada
endast om skadan har uppkommit på grund av vårdslöshet på järnvägens
sida. Ansvarigheten avsåg ursprungligen endast sådana järnvägar där
trafiken utfördes med hjälp av ångkraft. Genom en särskild lag år 1916
gjordes reglerna i 1886 års lag tillämpliga på elektrisk järnvägsdrift. Utan
formellt lagstöd har dessa regler tillämpats också på järnvägstrafik med

LU 1984/85:27

dieseldrivna tåg, och reglerna kan numera anses tillämpliga även på driften
av tunnelbanor och spårvägar.

I fråga om resande finns en särskild ansvarsreglering i lagen (1976:58) om
järnvägs ansvarighet vid befordran av resande. Lagen täcker de viktigaste
fallen när resande skadas eller dödas till följd av järnvägsdriften. I dessa fall
har järnvägen ett strikt ansvar, dvs. järnvägen ansvarar för uppkomna skador
även om järnvägen inte gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Lagen
omfattar även trafik med tunnelbana och spårväg.

Som framgår av det tidigare anförda innehåller järnvägstrafikstadgan
förutom en civilrättslig reglering även vissa bestämmelser av offentligrättslig
karaktär. En offentligrättslig reglering finns också i lagen (1975:89) om
ordning och säkerhet inom järnvägsområde. I denna lag ges järnvägstjänstemän
i säkerhets- eller ordningstjänst vissa befogenheter att ingripa mot bl. a.
störande personer. Bestämmelser om trafiknykterhetsbrott av förare av
motordrivna spårfordon på en järnväg eller tunnelbana finns sedan den 1 juli
1982 i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Reglernas placering i
trafikbrottslagen har ansetts vara en provisorisk lösning i avvaktan på en
samlad järnvägstrafiklagstiftning.

Vid sidan av den nu redovisade lagstiftningen finns för internationell
befordran, dvs. befordran till eller från utlandet, särskilda bestämmelser. De
är grundade på internationella fördrag, nämligen 1970 års fördrag om
godsbefordran med järnväg (CIM) och 1970 års fördrag om befordran med
järnväg av resande och resgods (CIV). Dessa fördrag har införlivats med
svensk rätt huvudsakligen genom kungörelsen (1974:748) om internationell
järnvägstransport. Den ovannämnda lagen från 1976 om järnvägs ansvarighet
vid befordran av resande innehåller särregler för det fall att befordringen
utförs som en internationell transport. Dessa särregler grundas på den s. k.
tilläggskonventionen till CIV om järnvägs ansvarighet i de fall då resande
dödas eller skadas.

I syfte att få till stånd en samlad lagstiftning om befordran med järnväg
tillkallades år 1972 en särskild utredare. Utredningen avlämnade år 1974 ett
delbetänkande (SOU 1974:89) Ny järnvägslagstiftning I, Järnvägs ansvarighet
vid befordran av resande. Betänkandet lades till grund för 1976 års lag i
detta ämne. Utredningen har år 1980 avgivit sitt slutbetänkande (SOU
1980:37) Ny järnvägslagstiftning II, Förslag till ny järnvägstrafiklag m. m. I
betänkandet har utredningen behandlat frågor om en lagreglering av
järn vägsbefordran av gods och inskrivet resgods samt en reformering av
reglerna om järnvägens utomobligatoriska ansvarighet. Betänkandet har
efter sedvanlig remissbehandling lagts till grund för de nu aktuella förslagen i
proposition 117.

På det internationella området har år 1980 tillkommit ett nytt fördrag,
COTIF, som träder i kraft den 1 maj 1985 och då ersätter CIM och CIV samt
tilläggskonventionen till CIV. Lagutskottet har i sitt betänkande LU
1984/85:17 tillstyrkt att riksdagen med bifall till proposition 33 godkänner

LU 1984/85:27

COTIF och antar ett av tillträdet till konventionen föranlett förslag till lag om
internationell järnvägstrafik. Riksdagen har den 14 mars 1985 godkänt
betänkandet.

Propositionernas huvudsakliga innehåll

I proposition 117 läggs fram förslag till en ny järnvägstrafiklag. Lagen
innehåller en samlad reglering av järnvägens och andra spårföretags
förhållande till transportkunderna och till dem som skadas till följd av
spårdriften. Den nya lagen föreslås gälla inte bara trafik med järnväg utan
också i vissa delar trafik med tunnelbana och spårväg.

I lagförslaget regleras befordran av passagerare, gods och inskrivet
resgods. Lagförslaget innehåller också bestämmelser om järnvägens utomobligatoriska
ansvarighet, dvs. dess ansvarighet för skador på personer som
inte är passagerare och på egendom som inte befordras som gods eller
inskrivet resgods. Slutligen ges också vissa bestämmelser om ordning och
säkerhet vid järnvägstrafik. Den nya järnvägstrafiklagen föreslås ersätta de
inledningsvis redovisade, 1886 års ansvarighetslag, 1916 års lag om tillämpningen
av 1886 års lag på elektrisk järnväg, 1975 års lag om ordning och
säkerhet inom järnvägsområde, 1976 års lag om ansvarighet vid befordran av
resande samt 1966 års järnvägstrafikstadga.

De nu föreslagna reglerna i järnvägstrafiklagen innebär inte några större
sakliga ändringar i förhållande till gällande bestämmelser. Reglerna om
järnvägens ansvarighet för skador som tillfogas tredje man har dock arbetats
om helt. Som huvudregel föreslås att järnvägen skall ersätta sådana skador
även om den inte har gjort sig skyldig till fel eller försummelse (strikt ansvar).
Järnvägen svarar emellertid bara vid vårdslöshet för skador som vid en
kollision mellan ett spårfordon och ett motorfordon tillfogas ett motorfordon
eller personer eller egendom som befordras med ett motorfordon.

I propositionen föreslås också att till järnvägstrafiklagen förs över de i
trafikbrottslagen intagna bestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet
vid förande av motordrivna spårfordon på järnväg eller tunnelbana. Bestämmelserna
föreslås omfatta inte bara förare av järnvägsfordon och tunnelbanetåg
utan också andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför
uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten. Den s. k. promilleregeln
skall dock inte gälla andra personalkategorier än förare.

I proposition 33 läggs, såvitt nu är i fråga, fram förslag till ändringar i den
nya järnvägstrafiklagen och i den ovannämnda lagen om ändring i körkortslagen.
Ändringarna är föranledda dels av Sveriges tillträde till COTIF, dels
av ett i proposition 1984/85:21 framlagt förslag till ändringar i trafikbrottslagen.
Sistnämnda proposition har sedermera återkallats av regeringen (skr.
1984/85:91).

LU 1984/85:27

Allmänna överväganden

Som framgår av vad utskottet inledningsvis anfört är det järnvägsrättsliga
regelsystemet i dag svårt att överblicka. Rättsreglerna är spridda i ett flertal
författningar av vilka en del är ganska gamla. Det föreligger därför ett behov
av en modernisering och systematisering av gällande bestämmelser. Härtill
kommer att järnvägstrafikstadgan, som har beslutats av regeringen, innehåller
bestämmelser av civilrättslig karaktär som berör enskildas inbördes
förhållanden i ekonomiskt avseende, dvs. bestämmelser som enligt 1974 års
regeringsform måste beslutas av riksdagen genom lag. Som framhålls i
proposition 117 talar därför även konstitutionella skäl för att järnvägslagstiftningen
reformeras.

Också i materiellt hänseende finns det ett behov av en reform. Framför allt
när det gäller järnvägens skyldighet att utge skadestånd till andra skadelidande
än resande är den nuvarande lagstiftningen föråldrad. Medan andra
transportmedel numera har ett strikt ansvar för sådana skador är järnvägen
ansvarig endast om den förfarit vårdslöst. Det förhållandet att en utomstående
som skadas vid järnvägs- eller spårvägsolycka måste visa att vårdslöshet
förelegat på spårfordonets sida leder ofta till att den skadelidande blir utan
ersättning. Särskilt när spårfordon uppträder i samma trafikmiljö som andra
transportmedel ter sig olikheterna i skadeståndsansvar helt omotiverade.
Situationen att en fotgängare utan att se sig för stiger ut i gatan från en
spårvägsrefuge och blir påkörd av en bil skiljer sig inte mycket från
situationen att fotgängaren stiger ut åt andra hållet och blir påkörd av en
spårvagn. Ändå är det i förra fallet ingen tvekan om att han enligt
trafikskadelagen får ut ersättning för de personskador han ådrar sig, medan
han i det senare fallet ofta inte får något skadestånd alls. En reform av
reglerna om spårfordons ansvarighet för utomstående skadelidande är
således synnerligen angelägen.

Det nu föreliggande förslaget till järnvägstrafiklag innebär en önskvärd
samling och systematisering av den civilrättsliga regleringen rörande järnvägstrafik.
I förslaget ges också vissa viktiga offentligrättsliga bestämmelser
om ordning och säkerhet i järnvägstrafik. Enligt utskottets mening tillgodoser
lagförslaget de krav som såväl från saklig som från lagstiftningsteknisk
synpunkt kan ställas på en modern järnvägstrafiklagstiftning. En betydande
fördel är att lagförslaget omfattar även tunnelbanor och spårvägar vilka som
transportmedel har stora likheter med järnvägar. Att inte samtliga bestämmelser
föreslås tillämpliga på tunnelbana och spårväg har sin grund i att dessa
transportmedel endast är avsedda för befordran av passagerare.

Den nya järnvägstrafiklagstiftningen föreslås bli tvingande till trafikantens
förmån (2 §). Avtal som avviker från bestämmelserna om godsbefordran
skall dock enligt förslaget få träffas, när godsets ovanliga art eller andra
särskilda omständigheter gör det skäligt. Utskottet vill för sin del understryka
att det är viktigt att bestämmelser som ges till trafikanternas skydd inte

LU 1984/85:27

skall kunna åsidosättas genom avtal. Utskottet har dock inget emot att
avtalsfrihet får råda i de speciella undantagssituationer som angivits i
lagförslaget.

Utskottet kan sålunda helt ansluta sig till grundprinciperna för lagförslaget.
I det följande kommer utskottet att behandla vissa enskildheter i
lagförslaget och några därmed sammanhängande frågor vilka föranlett
motionsyrkanden eller eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Järnvägens ansvarighet vid personbefordran

Järnvägs ansvarighet vid personbefordran regleras, som inledningsvis
nämnts, i 1976 års lag om ansvarighet vid befordran av resande. Lagen
innehåller regler för såväl inrikes som internationell trafik. Enligt lagen har
järnvägen i princip ett strikt ansvar för personskador som i följd av
järnvägsdriften har tillfogats en passagerare medan denne uppehöll sig på
eller steg på eller av ett järnvägsfordon. För skador på egendom som resande
bär på sig eller för med sig som handresgods svarar järnvägen endast om fel
eller försummelse föreligger på järnvägens sida. Har den resande emellertid
samtidigt lidit personskada, som järnvägen är ansvarig för, svarar järnvägen
också för skador på sådan egendom oavsett om försummelse förelegat.
Ersättningen för sakskador är i princip begränsad till 5 000 kr. per resande.

1976 års lag bygger på den s. k. tilläggskonventionen till CIV, och
regleringen är till stor del gemensam för internationell och inrikes trafik. När
Sverige tillträdde tilläggskonventionen skilde sig reglerna för inrikes befordran
och internationell befordran inte åt i något väsentligt hänseende.
Förhållandena har emellertid numera ändrats. Det föreligger sålunda
betydande olikheter mellan reglerna i CIV och den svenska reglering som
gäller för inrikes trafik bl. a. i fråga om beräkning av ränta på obetalat
skadestånd för skador som tillfogas en resande. Tilläggskonventionen
kommer att den 1 maj 1985 ersättas av det nya järnvägsfördraget COTIF.
Konventionens bestämmelser har i allt väsentligt utan ändring i sak tagits upp
i COTIF. Staterna har emellertid getts möjlighet att förbehålla sig rätten att
inte tillämpa samtliga regler om järnvägens ansvarighet, när resande dödas
eller skadas, på sina egna medborgare och utlänningar med hemvist i staten
(artikel 3 i bihang A). Utskottet har nyligen (LU 1984/85:17) tillstyrkt att
riksdagen med bifall till proposition 33 i denna del godkänner COTIF, dock
med sådant förbehåll som avses i artikel 3.

I proposition 117 föreslås att reglerna i 1976 års lag förs över till 2 kap. i den
nya järnvägstrafiklagen. I princip tas bestämmelserna in i den nya lagen i
oförändrat skick. Regleringen av järnvägens skadeståndsansvar i samband
med kollision mellan ett spårfordon och ett motorfordon samordnas dock
med trafikskadelagen. Vidare föreslås en viss ändring av bestämmelsen om
begränsning av ersättningsskyldigheten vid skada på handresgods. I det i
proposition 33 framlagda förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen

LU 1984/85:27

görs vissa tillägg och ändringar föranledda av Sveriges tillträde till COTIF.

Utskottet, som godtar de i de båda propositionerna framlagda förslagen,
har inarbetat de i proposition 33 föreslagna ändringarna i den nya järnvägstrafiklagen
(bilaga 3).

Som framgår av det ovan anförda har reglerna om ansvarsbegränsning vid
skada på handresgods i förslaget till ny järnvägstrafiklag fått en något annan
utformning än den som för närvarande gäller. Såvitt avser inrikes trafik är det
nuvarande begränsningsbeloppet 5 000 kr. I enlighet med utredningens
förslag förordar departementschefen att gränsen för järnvägens ansvarighet
knyts till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. När 1976 års lag
trädde i kraft utgjorde 5 000 kr. hälften av basbeloppet. Som nytt begränsningsbelopp
föreslås därför ett halvt basbelopp vilket för närvarande är
10 900 kr.

Utskottet erinrar om att riksdagen redan vid antagandet av 1976 års lag
med anledning av ett motionsyrkande prövade frågan huruvida begränsningsbeloppet
borde knytas till basbeloppet. Utskottet anförde då i sitt av
riksdagen godkända betänkande LU 1975/76:7 bl. a. att det i lagstiftningen
hade blivit allt vanligare att knyta an viss värdegräns till basbeloppet.
Utskottet hade därför förståelse för motionärernas yrkande att begränsningsbeloppet
skulle bestämmas till ett halvt basbelopp. Utskottet påpekade
emellertid att ansvarighetsgränserna, när det gällde den transporträttsliga
lagstiftningen i övrigt, angavs i fasta penningbelopp. De transporträttsliga
ansvarighetsreglerna vilade ofta på internationella överenskommelser, vilket
enligt utskottets mening försvårade en särlösning för svensk rätts del.
Utskottet var därför inte berett att i det då aktuella lagstiftningsärendet
tillämpa en annan princip för bestämmande av ansvarighetsgränsen.

Sedan dess har i allt fler sammanhang olika värdegränser knutits till
basbeloppet. Orsaken härtill är att en fast värdegräns snart urholkas av
inflationen och då måste ändras. Enligt utskottets mening är det tillfredsställande
att även ansvarsbegränsningsbeloppet vid skada på handresgods nu
kan knytas till basbeloppet. Utskottet tillstyrker att begränsningsbeloppet i
enlighet med departementschefens förslag bestäms till ett halvt basbelopp.

För internationella järnvägstransporter gäller för närvarande ett begränsningsbelopp
om 2 000 s. k. Germinalfrancs, vilken beloppsgräns också har
tagits in i förslaget till järnvägstrafiklag. Germinalfrancs är en fiktiv
beräkningsenhet, som innehåller en bestämd guldmängd. Utvecklingen
under senare år har inneburit att många internationella konventioner, som
innehåller fiktiva värdeenheter baserade på guld, har reviderats varvid dessa
värdeenheter bytts ut som beräkningsenhet mot Internationella valutafondens
särskilda dragningsrätter (SDR). I det nya järnvägstrafikfördraget
COTIF används som beräkningsenhet just SDR. I förslaget i proposition 33
till ändring i förslaget till järnvägstrafiklag byts därför Germinalfrancs ut mot
SDR som beräkningsenhet. Ändringsförslaget föranleder ingen erinran från
utskottets sida.

LU 1984/85:27

Utskottet övergår härefter till att behandla en typ av skada som inte
regleras i 1976 års lag och som inte heller tagits med i förslaget till
järnvägstrafiklag, nämligen skada tillföljd av dröjsmål vid personbefordran.
Med dröjsmålsskada avses härvid endast s. k. ren förmögenhetsskada, dvs.
sådan ekonomisk skada som uppkommer på annat sätt än på grund av skador
på person eller egendom.

Dröjsmålsskador kan vara av olika slag. En resande kan på grund av
dröjsmål få ökade kostnader under resan, t. ex. kostnader för hotell,
måltider, telefon och för andra trafikmedel (fördyring). Den resande kan
också tänkas gå miste om inkomster eller andra ekonomiska värden
(värdebortfall). Så kan han t. ex. komma för sent för att hinna med en
charterresa för vilken han betalat biljettavgift och för vilken någon återbetalning
av den erlagda avgiften inte medges.

Även om det i dag inte finns någon författningsreglering av dröjsmålsansvaret
innehåller de ”normalvillkor i järnvägstrafik” som järnvägarna
tillämpar vissa bestämmelser härom. En resande som ingår ett befordringsavtal
med en järnväg anses ha accepterat att hans rättigheter i händelse av
dröjsmålsskada skall bedömas enligt normalvillkoren. Enligt artikel 12.4 i
normalvillkoren åtar sig järnvägen inte någon skyldighet att lämna ersättning
till den resande för skada till följd av tågförsening, tåginställelse eller förfelad
anslutning. Genom ett tillägg har den resande emellertid sedan år 1979 rätt
till gottgörelse för skäliga utlägg för kost och logi, om sådant ej tillhandahålls
av järnvägen, samt för telemeddelanden och vidarebefordran. Utlägg för
vidarebefordran med flyg eller med taxi på osedvanligt långa sträckor ersätts
dock endast om särskilda skäl föreligger. Till följd av normalvillkoren har
alltså järnvägen en avtalsrättslig förpliktelse att i viss omfattning ersätta
skada på grund av dröjsmål i samband med personbefordran.

I propositionen anför departementschefen att han anser att järnvägens
ansvarighet för dröjsmål vid personbefordran i vart fall inte för närvarande
bör lagregleras. Några regler om dröjsmålsskada har därför inte tagits in i
förslaget till järnvägstrafiklag.

Departementschefens uttalanden kritiseras i motion 2762 (m). Motionären
hänvisar till att såväl i köplagen som i förslaget till ny konsumenttjänstlag
är en näringsidkare skadeståndsskyldig gentemot en konsument som tillfogas
skada på grund av fel eller dröjsmål, såvida inte näringsidkaren visar att
skadan inte berott på försummelse. Enligt motionären kan en försening
åsamka också en resenär kännbar ekonomisk skada. Han kan t. ex. förlora
arbetsinkomst genom att komma fram till bestämmelseorten för sent eller
han kan gå miste om en god affärsuppgörelse. Till ekonomisk skada kan
också hänföras besvär, tidsförlust och obehag som inte kan direkt mätas i
pengar, t. ex. förlust av fritid. I nu angivna fall får resenären ta hela ansvaret
för järnvägens oförmåga att uppfylla befordringsavtalet. Motionären anser
att den påtalade ordningen inte är godtagbar från den enskildes synpunkt.
Den i normalvillkoren intagna ansvarsbegränsningsklausulen bör därför,

LU 1984/85:27

oavsett om klausulen verkligen kan upprätthållas vid en prövning enligt 36 §
avtalslagen, enligt motionärens mening upphävas av riksdagen. Motionären
yrkar vidare att ett stadgande om ansvar för dröjsmålsskada införs i 2 kap. i
järnvägstrafiklagen.

Vad först angår frågan om ett upphävande av artikel 12.4 i normalvillkoren
vill utskottet hänvisa till att normalvillkoren utgör standardvillkor som har
upprättats av statens järnvägar och Svenska järnvägsföreningen, som är en
sammanslutning av landets enskilda järnvägar, på grundval av föreskrifter i
järnvägstrafikstadgan. Normalvillkoren är således en helt privaträttslig
avtalsreglering. Riksdagen kan följaktligen inte, såsom motionären yrkar,
upphäva artikel 12.4 i normalvillkoren.

Beträffande därefter frågan om en lagreglering av dröjsmålsansvaret
erinrar utskottet till en början om att regler om dröjsmålsansvar finns i annan
transporträttslig lagstiftning. Enligt 188 § sjölagen (SjöL) är sålunda bortfraktaren
ansvarig för skada till följd av att passagerare försenas, om skadan
vållas genom fel eller försummelse. Det ankommer på bortfraktaren att till
fredande från ansvar visa att skadan inte orsakats genom vållande från hans
sida (191 § SjöL). Bortfraktarens ersättningsskyldighet är begränsad till ca
6 000 kr. Bortfraktaren kan dock åta sig en vidsträcktare ansvarighet, och
han kan vidare föreskriva att passageraren skall bära en självrisk om ungefär
75 kr. Också i fråga om passagerarbefordran med luftfartyg finns ett
lagstadgat dröjsmålsansvar. Enligt bestämmelser i 9 kap. 19 och 20 §§
luftfartslagen (LuftL) har fraktföraren ett presumtionsansvar vid dröjsmål.
Vilken tidsutdräkt som fordras för att dröjsmål skall föreligga är dock inte
närmare reglerat. Ett överskridande av de i tidtabell angivna tiderna anses
emellertid inte utan vidare innebära att dröjsmål är för handen. Också
flygtransportörens ansvarighet för dröjsmålstid är summamässigt begränsad.
När det gäller personbefordran med vägfordon finns, i likhet med vad som
gäller i fråga om befordran med spårfordon, inte någon lagreglering av
dröjsmålsansvaret.

Bestämmelserna i SjöL och LuftL gör ingen skillnad mellan fördyring och
värdebortfall, utan båda skadetyperna ersätts. Av en av utredningen
företagen undersökning framgår att krav på ersättning för dröjsmålsskada
vid sjö- eller lufttransport dock framställts endast i några enstaka fall.

Utredningen har utförligt behandlat frågan om järnvägens ansvarighet för
skador till följd av dröjsmål vid personbefordran. Utredningen har därvid
ansett att en resande inte enligt skadeståndslagen kan få ersättning av
järnvägen för dröjsmålsskador. Enligt utredningen torde inte heller allmänna
kontraktsrättsliga regler ge någon praktiskt användbar grund för anspråk
på ersättning för dröjsmålsskador. Ersättningsmöjligheterna inskränker sig
därför i princip till sådana dröjsmålsskador som omfattas av artikel 12.4.1 det
sammanhanget har utredningen dock påpekat att med dröjsmålsskada inte
bör sammanblandas skador som hänför sig till vad som förekom vid avtalets
ingående (vållande in contrahendo). Sådana skador kan vållas genom att

LU 1984/85:27

t. ex. den resande vilseleds av att en tid anges felaktigt i en officiell tidtabell
eller i hans biljett. Enligt utredningen torde den i normalvillkoren artikel
12.4 intagna friskrivningsklausulen inte kunna anses tillämplig i dylika fall,
utan järnvägen måste i samma utsträckning som rättssubjekt i allmänhet
svara för vållande in contrahendo.

I anslutning till det anförda vill utskottet hänvisa till att allmänna
reklamationsnämnden i ett beslut den 15 oktober 1984 (Dnr 84/R 3622)
prövat ersättning för en skada i form av fördyring (utlägg för taxi) föranledd
av felaktig eller ofullständig upplysning om tidpunkten för anslutningståg.
Enligt anvisningar i SJ:s tidtabell är SJ inte skyldig att ersätta någon för
sådana olägenheter eller förluster som kan bli en följd av missuppfattade,
ofullständiga, oriktiga eller missvisande upplysningar per telefon eller vid
besök. Allmänna reklamationsnämnden ansåg att en total friskrivning från
allt ansvar för oriktiga, ofullständiga eller missvisande upplysningar från
jämvägspersonalens sida var oskälig. Med hänsyn härtill och till de uppgifter
som lämnats om vad som förekommit vid köpet av biljetten rekommenderade
nämnden SJ att ersätta den resande hans utlägg för taxi med fordrat
belopp.

När det gäller frågan om ersättning för dröjsmålsskada i form av fördyring
delar utskottet utredningens och departementschefens uppfattning att en
lagreglering inte är behövlig. Genom det tillägg som efter förhandlingar och
överenskommelse mellan SJ och konsumentverket/KO gjordes år 1979 till
artikel 12.4 i normalvillkoren har de resande fått sådana möjligheter till
ersättning för fördyring av resor som kan anses motsvara rimliga krav.
Klausulen är visserligen inte heltäckande och i vissa fall har den medfört
tolkningsproblem. Utskottet vill peka på att den bl. a. inte ger någon
upplysning om vilken ersättning som lämnas om en försenad resande hyr en
bil för att kunna ta sig fram till bestämmelseorten. Allmänna reklamationsnämnden
har emellertid nyligen i ett beslut (Dnr 84/R 3854) ansett att en
sådan kostnad bör kunna jämställas med utlägg för taxiresa. Det förhållandet
att det finns vissa brister i den gällande ersättningsklausulen utgör enligt
utskottets mening inte någon grund för att nu kräva lagstiftning. I stället bör
bestämmelserna i artikel 12.4 ses över. Utskottet anser för sin del att
ersättningsregler som förhandlas fram mellan järnvägarnas representanter
och konsumentverket/KO bör kunna på ett smidigare och bättre sätt täcka de
olika fördyringsskador som kan uppkomma än en lagreglering kan göra.

Något annorlunda är förhållandet när det gäller skador i form av
värdebortfall. För närvarande innehåller normalvillkoren inget om ersättning
för sådana skador, och någon ersättning vid sidan av villkoren synes inte
ha lämnats. Med hänsyn till att järnvägarna på många sträckor har en
monopolställning i fråga om befordran av resande torde inte heller kommersiella
skäl leda till ett ökat intresse från järnvägarnas sida att ge ersättning i nu
aktuella fall. Som framgår av vad utskottet i det föregående anfört är
däremot sjö- och lufttrafikföretag skyldiga att lämna ersättning för värde -

LU 1984/85:27

bortfall vid dröjsmålsskada. Enligt utskottets mening talar därför - vilket
också departementschefen framhåller- vissa principiella skäl för att införa en
lagregel, som tillförsäkrar järnvägspassagerare ersättning för i varje fall vissa
värdebortfall. Man kan emellertid inte bortse från att det finns omständigheter
som försvårar en lagreglering av järnvägs ansvarighet för dröjsmålsskada.
I betydligt större utsträckning än när det gäller sjö- eller lufttransporter
består järnvägsresor av flera på varandra följande delbefordringar med
skilda transportenheter. Även en ganska obetydlig försening i ett transportled
kan leda till betydande förseningar innan slutmålet nås. Som utredningen
påpekat måste en lagreglering av dröjsmålsansvaret rimligtvis innehålla
någon spärr som förhindrar att en inträffad försening kan utlösa dröjsmålsansvar
inom alla delar av ett vittförgrenat järnvägsnät. Vidare bör beaktas att
järnvägs- och spårvägsresor kan omfatta mycket korta sträckor. Ett utbyggt
dröjsmålsansvar för sådana resor skulle medföra betydande problem. Som
departementschefen anför måste därför en lagregel troligen förses med så
många olika begränsningar att ersättningsskyldighet för järnvägen i själva
verket skulle komma att föreligga endast sällan.

Det bör tilläggas att under remissbehandlingen av utredningens betänkande
inte någon remissinstans har uttalat sig för en lagreglering. Konsumentverket
anser t. o. m. att det inte är lämpligt att en lagreglering införs. En
smidigare lösning kan enligt verket uppnås genom enbart normalvillkoren.
Verket har uppgivit att man avser att förhandlingsvägen återkomma till
denna fråga.

Med hänsyn till det anförda delar utskottet departementschefens uppfattning
att dröjsmålsskada i form av värdebortfall inte bör lagregleras.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet således att det inte finns något
behov av att lagreglera ersättning för dröjsmålsskada vid fördyring av resa
och att det inte heller i vart fall för närvarande bör ske en lagreglering av
ersättning för värdebortfall. Utskottet avstyrker således bifall till motion
2762.

Utskottet vill tillägga att frågan om en lagstiftning kan få en förnyad
aktualitet om konsumentverket inte skulle uppnå en godtagbar lösning
förhandlingsvägen.

Järnvägens utomobligatoriska ansvarighet

Som framgår av det tidigare anförda är det viktigaste materiella inslaget i
propositionen reformeringen av järnvägens ansvarighet för skada som
uppkommer för tredje man. Reglerna härom har tagits in i 5 kap. i förslaget
till ny järnvägstrafiklag. Reformen innebär i huvudsak att järnvägen i fråga
om skador som tillfogas tredje man till följd av järnvägens drift blir ansvarig
även om järnvägen inte har gjort sig skyldig till fel eller försummelse.
Järnvägen får således ett strikt ansvar för skada som tillfogas tredje man.
Med järnväg jämställs i propositionen tunnelbana och spårväg.

LU 1984/85:27

Från det strikta ansvaret görs dock visst undantag. Enligt 5 kap. 1 § andra
stycket i den nya järnvägstrafiklagen är järnvägen fri från ansvarighet om
skadan har orsakats av omständigheter som inte kan hänföras till själva
järnvägsdriften och som järnvägen inte hade kunnat undgå eller förebygga
följderna av även om järnvägen hade vidtagit alla åtgärder som rimligen hade
kunnat krävas av den. En motsvarande ansvarsfrihetsgrund har tagits in i
2 kap. 1 § och gäller i fråga om ansvar för skador som drabbar resande.

Utskottet finner det tillfredsställande att tredje man nu äntligen får ett
godtagbart skydd även vid skador till följd av järnvägsdrift. Det föreslagna
strikta ansvaret kommer att gälla inte bara för helt utomstående skadelidande
utan även för järnvägens egna anställda, post- och budpersonal som
tjänstgör på tåget, personal för resandeservice m.fl. Utskottet tillstyrker
förslaget. Utskottet har inte heller något att erinra mot de föreslagna
ansvarsfrihetsgrunderna. Såvitt utskottet kan bedöma torde de bli tillämpliga
endast i rena undantagsfall av force majeur-karaktär.

Utskottet kommer i det följande att beröra vissa tillämpningsproblem som
uppkommer vid transport av gods och då framför allt av s. k. farligt gods. I
samband därmed kommer utskottet att behandla motionerna 529,2505,2764
och 2245 vari yrkas införandet av obligatoriska miljöskydds- och kemikalieförsäkringar
för täckande av skador som uppkommer vid handhavandet av
farliga produkter.

Vid transport av farligt gods kan uppkomma skador där den utlösande
omständigheten är att hänföra enbart till det transporterade godsets inneboende
egenskaper. Som exempel härpå nämns i propositionen det fallet att en
last av farligt gods exploderar eller börjar brinna till följd av en kemisk
reaktion i lasten som är oberoende av att godset transporteras med järnväg
och oberoende av hur godset hanteras under transporten. Fråga uppkommer
då om järnvägen skall behöva ersätta skador som egentligen inte beror på
annat än att godset är i järnvägens vård, när den risk som härrör från godsets
inneboende egenskaper utlöses. I slutprotokollet i propositionen (s. 317—
320) diskuteras frågan ingående. Departementschefen anser att skadans
samband med själva järnvägsdriften i nu angivet fall är så uttunnat att skadan
enligt hans mening inte bör hänföras till järnvägsdriften. Den ovan redovisade
ansvarsfrihetsgrunden i 5 kap. 1 § andra stycket blir då tillämplig. Enligt
departementschefen bör det anförda inte gälla bara i fråga om skador under
själva transporten utan även om skador i ett motsvarande fall uppkommer i
samband med lastning eller lossning.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till departementschefens ställningstagande.
Enligt utskottets mening är det rimligt att järnvägen inte skall vara
skadeståndsskyldig i sådana fall där skadan enbart beror på det transporterade
godsets inneboende egenskaper. Utskottet vill emellertid peka på att
järnvägen kan bli skadeståndsskyldig även om skadan inte kan hänföras till
själva järnvägsdriften, nämligen om järnvägen försummat att vidta de
åtgärder för att undgå eller förebygga den skadevållande omständigheten

LU 1984/85:27

som rimligen hade kunnat krävas av järnvägen. Vidare bör observeras att -om en skadelidande framställer skadeståndsanspråk - det åligger järnvägen
att visa att skadan uppkommit på sådant sätt att ansvarsfrihet föreligger. Det
anförda innebär enligt utskottets mening att järnvägen endast i enstaka fall
kan undgå ansvar för en inträffad skada.

Även om antalet skadefall där järnvägen blir fri från ansvar sålunda torde
bli litet kan likväl i det enskilda fallet betydande skador uppkomma. Fråga
blir då hur de skadelidande skall kunna få ersättning för sina skador, om inte
järnvägen är ansvarig. I motion 2764 (c) begärs att regeringen skall utreda
denna fråga och lägga fram förslag till lagstiftning kombinerad med
ansvarsförsäkring för i första hand kemikalier. Nära samband med denna
fråga har också de krav på obligatorisk miljöskyddsförsäkring resp. kemikalieförsäkring
som framställts i de under allmänna motionstiderna 1984 och
1985 väckta motionerna 529 (m), 2506 (c) och 2245 (c).

Utskottet vill med anledning av sistnämnda motionsyrkanden erinra om
att en ansvarsförsäkring endast försäkrar det ansvar som enligt gällande rätt
kan utkrävas av skadevållaren/försäkringstagaren. Genom en obligatorisk
ansvarsförsäkring kommer man visserligen till rätta med de fall då en
identifierad skadeståndsskyldig inte har ekonomiska möjligheter att betala
skadestånd men löser inte de problem som ligger i svårigheterna att styrka
orsakssammanhanget mellan en skadebringande produkt (eller handling)
och skadan samt oaktsamhet hos den ansvarige. För att en obligatorisk
ansvarsförsäkring skall innebära ett förbättrat skydd i sistnämnda avseenden
fordras också en skärpt ansvarslagstiftning. Från ansvarsförsäkringen är att
skilja sådan försäkring som visserligen betalas av den skadegörande verksamheten
men direkt skyddar den skadelidande och där ersättning utgår utan
att något ansvar åläggs en skadevållare. Som exempel på en sådan försäkring
kan nämnas läkemedelsförsäkringen, som bygger på att företag som
tillverkar eller importerar läkemedel frivilligt åtar sig att ersätta läkemedelsskada
och att detta åtagande försäkras hos ett särskilt försäkringskonsortium.
Ersättningen utgår från försäkringen på objektiva grunder, och vissa
avsteg har gjorts från kravet på styrkt orsakssammanhang mellan läkemedelsföretagens
verksamhet och skadan.

I fall där skada inträffar i samband med järnvägstransport men där
omständigheterna är sådana att järnvägen enligt ovan går fri från ansvar
torde enligt utskottets mening ersättningsskyldighet någon gång kunna
åläggas avsändaren. Så kan t. ex. bli fallet om avsändaren underlåtit att
underrätta järnvägen om ett förhållande, som om det hade varit känt för
järnvägen, inneburit att järnvägen kunnat förebygga att skada uppkommit.
Möjlighet torde någon gång också föreligga att rikta ett skadeståndsanspråk
mot tillverkare eller mot importör av det transporterade godset. När det
gäller tillverkarens eller importörens ansvar finns dock ingen särskild
lagstiftning, utan i princip blir de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna i
skadeståndslagen tillämpliga. Dessa regler innebär att en skadelidande

LU 1984/85:27

måste för att få ersättning visa att orsakssammanhang föreligger mellan
skadan och produkten, att skadan orsakats av en defekt i produkten samt att
tillverkaren eller hans anställda gjort sig skyldiga till försummelse. Ofta torde
det vara mycket svårt att fullgöra denna bevisskyldighet. Det bör emellertid
observeras att rättspraxis, när det gäller rent industriella produkter och
framför allt produkter som erbjuder särskilda risker, ställer höga krav på
aktsamhet hos tillverkaren. Genom att tillverkaren åläggs att visa att han
uppfyllt stränga aktsamhetskrav har tillverkarens ansvar i viss mån närmat sig
ett strikt ansvar för fel i produkten. Även med ett sådant strängare ansvar för
tillverkaren av farligt gods finns det emellertid alltjämt vissa skador som
kommer att falla utanför tillverkarens ansvar.

Utskottet vill vidare peka på att farligt gods, t. ex. kemiska produkter,
även kan orsaka andra skador än rena sak- och personskador, t. ex.
föroreningsskador och andra miljöskador. När det gäller sådana skador är i
dag möjligheten att få ersättning begränsad.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet således att, även om den nya
skadeståndsregleringen i järnvägstrafiklagen innebär ett avsevärt ökat skydd
för den som skadas med anledning av trafik med järnväg, det alltjämt finns
ett behov av att förbättra skyddet för skadelidande beträffande vissa typer av
skador. Enligt utskottets mening synes det i vart fall för närvarande inte
möjligt att uppnå ett sådant skydd innanför järnvägslagstiftningens ram.
Problemet med dessa skador måste därför lösas på annat sätt.

Det behov av ett bättre skydd för vissa produktskador och miljöskador som
föreligger i samband med järnvägstrafik gäller, såsom utskottet år 1983 med
anledning av motioner framhöll (LU 1983/84:8), generellt för produktskador
och miljöskador. Utskottet erinrade då om att produktansvarskommittén år
1979 hade lagt fram ett förslag till produktansvarslag, som ålägger tillverkare
och importörer ett särskilt ansvar för personskador. Förslaget var vid
tidpunkten för utskottets behandling av motionerna föremål för beredning
inom justitiedepartementet, och enligt vad utskottet inhämtade avvaktade
man det arbete som pågick på det internationella planet. Utskottet underströk
att det med hänsyn till den svenska industrin var angeläget att generella
regler om produktansvar så långt möjligt anpassades till de internationella
reglerna på området. Framför allt fanns det skäl att avvakta den fortsatta
utvecklingen inom EG. Utskottet hänvisade även till det samarbete på
området som pågick mellan de nordiska länderna.

I fråga om miljöskador hänvisade utskottet till att miljöskadeutredningen
våren 1983 lagt fram ett förslag till miljöskadelag som ålägger fastighetsägaren
ett strikt ansvar vid miljöfarlig verksamhet. Utredningen hade i sitt
betänkande också diskuterat olika ersättningssystem för sådana miljöskador
som faller utanför den föreslagna miljöskadelagens tillämpning men funnit
att dessa ersättningsalternativ fordrade mera ingående utredningar. Utskottet
inhämtade att ett förslag till miljöskadelag kunde beräknas föreläggas
riksdagen under våren 1984. Med hänsyn härtill avstyrktes bifall till
motionerna.

LU 1984/85:27

Enligt vad utskottet nu inhämtat är produktansvarskommitténs betänkande
alltjämt föremål för överväganden inom justitiedepartementet. I samband
därmed undersöks också möjligheterna att för kemikalieområdet få till stånd
en försäkringslösning av motsvarande slag som gäller för läkemedelsskada.
När något förslag kan föreläggas riksdagen är ännu inte möjligt att uttala sig
om. Beträffande miljöskadorna har i vårens propositionsförteckning aviserats
att ett förslag till miljöskadelag skall föreläggas riksdagen i maj 1985.
Med hänsyn till att någon lagremiss ännu inte färdigställts är det dock
tveksamt om detta tidsschema kan hållas. Enligt vad utskottet erfarit är
avsikten att regeringen i samband med avlämnandet av propositionen skall
redovisa hur det fortsatta utredningsarbete som miljöskadeutredningen
efterlyst skall bedrivas.

Med hänsyn till det arbete på området som sålunda pågår och med
beaktande av att ett förslag till miljöskadelag kan beräknas föreläggas
riksdagen inom en inte alltför avlägsen tidpunkt anser utskottet att det inte är
påkallat att motionerna 529, 2506, 2764 och 2245, föranleder någon vidare
åtgärd från riksdagens sida.

Trafiknykterhetsbrott vid spårtrafik

Straffbestämmelser om rattonykterhet och rattfylleri vid förande av
spårfordon finns i trafikbrottslagen. Bestämmelserna har gällt såvitt avser
spårvagn sedan den 1 januari 1976 och i fråga om järnvägsfordon och
tunnelbanetåg sedan den 1 juli 1982. I samband med att straffansvar infördes
för förare av järnvägsfordon och tunnelbanetåg uttalade departementschefen
(prop. 1981/82:204) att regleringen av dessa förares straffansvar borde
ske i den nya järnvägstrafiklag som var under utarbetande och att placeringen
i trafikbrottslagen borde ses som en provisorisk lösning.

I proposition 117 föreslås att straffbestämmelserna, såvitt avser maskindrivet
fordon på järnväg eller tunnelbana, förs in i 6 kap. 2 § i järnvägstrafiklagen.
Samtidigt föreslås vissa ändringar i bestämmelserna. Sålunda anges i
järnvägstrafiklagen inte något lägsta bötesstraff, såsom är fallet i trafikbrottslagen.
Vidare har, och vilket är viktigare, straffansvaret utvidgats till att
omfatta förutom förare även andra tjänstemän vid järnväg eller tunnelbana
som har utfört uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten. De särskilda
straffbestämmelserna för den som har fört ett spårfordon med viss alkoholkoncentration
i blodet (de s. k. promillereglerna) föreslås dock inte gälla
andra personalkategorier än förare.

Proposition 117 förelädes riksdagen våren 1984 men hann då inte
behandlas. Under hösten 1984 lade regeringen fram en proposition med
förslag till ändring i trafikbrottslagens regler om trafiknykterhetsbrott (prop.
1984/85:21). Syftet med förslaget var att komma till rätta med den splittring i
praxis som förekommer bland domstolarna. Vidare föreslogs vissa ändringar
beträffande påföljderna. Ändringarna innebar en straffskärpning vid åter -

LU 1984/85:27

fall, medan vid okomplicerade rattfylleribrott av engångskaraktär utrymmet
för böter ökade något.

I proposition 33 konstateras att i princip samma förutsättningar för
straffbarhet bör gälla vid alla slags trafiknykterhetsbrott, oavsett om
gärningen begås i vägtrafik eller i spårbunden trafik. I propositionen föreslås
därför att bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott i det av riksdagen vid
propositionens väckande ännu inte behandlade förslaget till järnvägstrafiklag
anpassas till den föreslagna nya regleringen i trafikbrottslagen.

Sedan förslaget i proposition 21 om ändringar i trafikbrottslagen kritiserats

1 motioner från samtliga oppositionspartier återkallade regeringen i skrivelse
den 15 november 1984 (skr. 1984/85:91) propositionen. Det av förslagen i
proposition 21 föranledda förslaget i proposition 33 om ändringar i 6 kap.

2 § järnvägstrafiklagen ligger dock alltjämt kvar hos riksdagen.

I motion 146 (yrkande 2) yrkas att 6 kap. 2 § i förslaget till lag om ändring i
järnvägstrafiklagen skall avslås. I motion 147 erinrar motionärerna om
kritiken mot förslaget till ändringar i trafikbrottslagen och då särskilt när det
gäller påföljdsbestämmelserna. De noterar vidare att proposition 21 återkallats
men att så inte är fallet beträffande motsvarande förslag i proposition 33.
Enligt motionärerna bör nuvarande påföljdsbestämmelser i trafikbrottslagen
gälla även för järnvägslagstiftningen. I stället för att som föreslås i
proposition 33 anpassa 6 kap. 2 § i järnvägstrafiklagen till det återkallade
förslaget i proposition 21 bör i stället en anpassning ske till gällande regler
om påföljd i trafikbrottslagen.

Utskottet konstaterar för sin del att sedan regeringen återkallat
proposition 21 saknas anledning att genomföra de i proposition 33 föreslagna
ändringarna i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen. Riksdagen bör därför med
anledning av motion 147 och med bifall till motion 146 (yrkande 2) avslå
sistnämnda förslag. När det gäller motion 147 vill utskottet framhålla att dess
yrkande sträcker sig något längre än till ett rent avslag på förslaget i
proposition 33. Till den del av motionen som går utöver ett avslag återkommer
utskottet i det följande.

I motionerna 2763 (fp) och 2765 (c, s, vpk) kritiseras förslaget i
proposition 117 att promillereglerna skall gälla endast förare av spårfordon
och inte övriga personalkategorier som omfattas av straffansvar för rattfylleri.

Motionären i motion 2763 anser att det är obegripligt att man inte vill
använda sig av de bevismedel som finns för att fastställa om onykterhet har
förekommit. Motionären erinrar om att straffbestämmelsen för trafiknykterhetsbrott
tillkommit för att upprätthålla en hög trafiksäkerhet och pekar på
att en del av den aktuella personalen har uppgifter som i vissa fall kan anses
mer ansvarsfulla från trafiksäkerhetssynpunkt än dem som föraren har.
Enligt motionären har departementschefen inte heller åberopat något skäl
för att i aktuellt hänseende göra åtskillnad mellan föraren och övriga
personalkategorier. Motionären yrkar att riksdagen beslutar att promillereg 2

Riksdagen 1984185.8sami. Nr27

LU 1984/85:27

lema skall gälla samtliga personer som omfattas av straffansvaret för
trafiknykterhetsbrott i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen.

Även i motion 2765 yrkas att riksdagen skall besluta att promillereglerna
skall omfatta samtlig personal i säkerhetstjänst vid järnvägen. Motionärerna
anser att begränsningen av promillereglerna till enbart förare kommer att
leda till att arbetsledningen beträffande övrig personal i säkerhetstjänst
måste med vittne kunna styrka att vederbörande varit så påverkad att han
”måste antas” inte kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett betryggande sätt.
Detta förhållande kommer enligt motionärerna att skapa en omöjlig
situation såväl för arbetsledare som för arbetskamrater. Också den aktuella
säkerhetspersonalen bör, anser motionärerna, ha ett intresse av att kunna
fria sig mot misstanke om onykterhet genom blodprov. Motionärerna finner
det betydligt enklare och mer jämlikt att promillereglerna tillämpas på all
personal i säkerhetstjänst.

Utskottet anser för sin del att det är en betydande fördel att bestämmelserna
om straffansvar för trafiknykterhetsbrott vid järnvägstrafik utsträcks till
att gälla förutom förare även andra befattningshavare som har att utföra
uppgifter som är av väsentlig betydelse för säkerheten. Enligt utskottets
mening är det nämligen viktigt att onykterhet vid utförandet av alla från
säkerhetssynpunkt betydelsefulla uppgifter beivras. Förslaget innebär också
att man för järnvägstrafiken får en ansvarsreglering motsvarande den som
enligt sjölagen gäller för sjötrafiken. Som framhålls i propositionen är
gruppen av befattningshavare med en från säkerhetssynpunkt betydelsefull
ställning relativt begränsad och omfattar i princip endast tågledare och
tågklarerare. I vissa fall kan emellertid även andra befattningshavare ha
viktiga säkerhetsuppgifter. Utskottet vill stryka under angelägenheten av att
straffbestämmelsen i 6 kap. 2 § förslaget till järnvägstrafiklag blir tillämplig
på alla befattningshavare som fullgör tjänst i vilken ingår uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten.

Vad så angår ”promillereglerna” delar utskottet departementschefens
uppfattning att dessa regler inte bör omfatta andra personalkategorier än
förare. Förhållandena när det gäller övriga personalkategorier är ofta av så
skiftande natur att det skulle kunna uppkomma betydande svårigheter att
tillämpa ”promillereglerna” i fråga om andra befattningshavare än förare.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 2763 och 2765.

Enligt trafikbrottslagen gäller för rattfylleri en straffskala som omfattar,
om omständigheterna är mildrande, böter dock lägst 25 dagsböter. För
rattonykterhet gäller ett minimistraff om tio dagsböter. Som framgår av vad
utskottet ovan anfört innehåller förslaget till 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen
inga regler om lägsta bötesstraff.

I den med anledning av proposition 33 väckta motion 147, som närmast
syftar till ett avslag på de i proposition 33 föreslagna ändringarna i reglerna
om trafiknykterhetsbrott, yrkas att 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen skall
anpassas till gällande regler om påföljder i trafikbrottslagen. Yrkandet

LU 1984/85:27

innefattar således en begäran om att även regler om lägsta bötesstraff skall
införas i järnvägstrafiklagen. Om denna innebörd av yrkandet också varit
avsedd framgår dock inte närmare av motionstexten.

Utskottet delar departementschefens uppfattning om att det inte är
nödvändigt att i lagtexten ange ett lägsta bötesstraff. Utskottet tillstyrker
därför att regler härom inte tas med i den nya järnvägstrafiklagen och
avstyrker följaktligen bifall till motion 147 i denna del. Det bör understrykas
att den i förhållande till trafikbrottslagen ändrade lagtexten inte får leda till
en ändrad syn på det straffvärda i ett trafiknykterhetsbrott och en ändrad
praxis i fråga om utdömandet av antalet dagsböter.

Propositionerna i övrigt

De i proposition 33 föreslagna ändringarna i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen
har föranlett behov av justeringar i det förslag till lag om ändring i
körkortslagen som lagts fram i proposition 117. I proposition 33 har därför
lagts fram ett nytt förslag till (5) lag om ändring i körkortslagen.

Med hänsyn till att utskottet enligt ovan avstyrker de föreslagna ändringarna
i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen avstyrks bifall även till det i proposition 33
framlagda förslaget till lag om ändring i körkortslagen.

Ikraftträdande m. m.

De i proposition 117 framlagda lagförslagen har föreslagits träda i kraft den
1 januari 1985 medan för lagförslagen i proposition 33 förordas ett
ikraftträdande den 1 maj 1985. Lagförslagen i proposition 33 är huvudsakligen
föranledda av Sveriges tillträde till COTIF vilket kommer att ske den 1
maj 1985. Med hänsyn härtill bör samtliga nu aktuella lagförslag träda i kraft
vid sistnämnda datum. Det anförda innebär vidare att 4 § 4 mom. trafikbrottslagen
skall upphöra att gälla med utgången av april 1985.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skada till följd av dröjsmål vid personbefordran
att riksdagen avslår motion 1983/84:2762,

2. beträffande lägsta bötesstraff vid trafiknykterhetsbrott
att riksdagen avslår motion 1984/85:147 i denna del,

3. beträffande promilleregler vid spårtrafik

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2763 och 1983/
84:2765 godkänner vad utskottet anfört därom,

4. beträffande reglering av trafiknykterhetsbrott i proposition 19841
85:33

att riksdagen

LU 1984/85:27

a) med bifall till motion 1984/85:146 yrkande 2 och med anledning
av motion 1984/85:147 i denna del avslår 6 kap. 2 § i det i
proposition 1984/85:33 framlagda förslaget till lag om ändring i
järnvägstrafiklagen (1985:000),

b) avslår det i proposition 1984/85:33 framlagda förslaget till lag
om ändring i körkortslagen (1977:477),

5. beträffande järnvägstrafiklagen

att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:117 och
proposition 1984/85:33 antar i bilaga 3 intaget förslag till järnvägstrafiklag,

6. beträffande lagen om straff för vissa trafikbrott

att riksdagen antar det i proposition 1983/84:117 framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott med följande såsom Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Propositionens förslag

Härigenom föreskrivs att 4 §

4 mom. lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott skall upphöra att
gälla vid utgången av december 1984.

7. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar i proposition 117 framlagda förslag till

a) lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

b) lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov,

c) lag om ändring i körkortslagen (1977:477),

med den ändringen att lagförslagen skall träda i kraft den 1 maj
1985,

8. beträffande obligatoriska miljöskydds- och kemikalieförsäkringar
m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:529, 1983/84:2506, 1983/
84:2764 och 1984/85:2245.

Stockholm den 21 mars 1985

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Stig Olsson (s), Martin Olsson (c),
Mona Saint Cyr (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Ingemar Konradsson
(s), Allan Ekström (m), Marianne Karlsson (c), Stig Gustafsson (s), Nic
Grönvall (m), Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk), Inga-Britt Johansson
(s), Hagar Normark (s) och Berit Löfstedt (s).

Utskottets förslag

Härigenom föreskrivs att 4 §
4 mom. lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott skall upphöra att
gälla vid utgången av april 1985.

LU 1984/85:27

Reservationer

1. Skada till följd av dröjsmål vid personbefordran (mom. 1)

Allan Ekström och Nic Grönvall (båda m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”När det”
och slutar på s. 12 med ”lösning förhandlingsvägen” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening saknas rättsliga skäl för att behandla skada som
uppkommit på grund av dröjsmål vid personbefordran på järnväg på annat
sätt än som följer av rättsordningen i övrigt. Staten bör vara underkastad
samma erkända rättsprinciper i sin egenskap av avtalspart som gäller för alla
andra rättssubjekt i vanliga civilrättsliga relationer.

Som framgår av motionen är enligt en sådan, ur 23 § köplagen härledd,
rättsgrundsats gäldenär ansvarig för skada som borgenär lidit genom
dröjsmål, om gäldenären icke kan visa att dröjsmålet icke kan tillräknas
honom såsom försummelse (presumtionsansvar); SOU 1984:16 s. 182 med
där anmärkt litteratur. I överensstämmelse härmed föreslås för övrigt i
propositionen till konsumenttjänstlag (31 §) att näringsidkare är skyldig att
ersätta konsumenten skada som denne tillfogats på grund av fel eller
dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att skadan ej berott på försummelse
av honom eller någon som på hans sida anlitats för att utföra tjänsten. Det
angivna stadgandet är tvingande (indispositivt). Regler om dröjsmålsansvar
finns slutligen, som utskottet redovisat i det föregående, i annan transporträttslig
lagstiftning (SjöL och LuftL).

Enligt vad som framgår av det ovan anförda har en resande i dag inte
möjlighet att av järnvägen få gottgörelse för ren förmögenhetsskada annat än
i ytterst begränsad omfattning. Den åsamkade skadan kan, som beskrivits i
motionen, avse arbetsinkomst genom att resenären kommit fram till
bestämmelseorten för sent eller förlust av en god affärsuppgörelse. Resenären
kan vidare ha blivit ur stånd att infinna sig i rätt tid till avgången för en
charterresa som han betalat. Han kan slutligen ha åsamkats mera omedelbara,
direkta, kostnader med anledning av den inträffade förseningen. Till
förmögenhetsskada är slutligen att hänföra besvär, tidsförlust och obehag
som inte direkt kan beräknas i pengar, däribland förlust av fritid. I samtliga
dessa ej ovanliga fall får resenären således i dag, helt eller delvis, bära det
ekonomiska ansvaret för järnvägens oförmåga att uppfylla befordringsavtalet.
De ovan redovisade avgörandena från allmänna reklamationsnämnden
visar hur otillfredsställande rättsläget är i sig från den enskildes synpunkt.

Eftersom järnvägen från likställighetssynpunkt bör behandlas som annan
jämförbar gäldenär, bör järnvägstrafiklagen förses med ett stadgande om
ansvar för järnvägen även för ekonomisk skada som beror av dröjsmål
(försening) i enlighet med vad som eljest gäller.

Den invändningen, som framförts i olika sammanhang, att sådant skadeståndsansvar
kan föranleda något högre priser eller taxa, kan så mycket

Rättelse: S. 22, rad 3 Står: motionärerna Rättat till: motionären
rad 4 Står: ansvarsfrihet Rättat till: ansvar

LU 1984/85:27

mindre godkännas som detta slag av invändning ej erkänns av rättsordningen
i andra sammanhang.

Sammanfattningsvis anser utskottet således i likhet med motionären att ett
stadgande om ansvar för dröjsmålsskada bör föras in i järnvägstrafiklagen.
Med hänsyn till frågans art bör det ankomma på regeringen att lägga fram ett
förslag till närmare utformning av lagtexten. Vad utskottet sålunda anfört
med anledning av motionsyrkandet bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande skada till följd av dröjsmål vid personbefordran
att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2762 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förslag till
lagreglering av dröjsmålsskada vid personbefordran.

2. Promilleregler vid spårtrafik (mom. 3)

Martin Olsson (c), Marianne Karlsson (c), Sigvard Persson (c) och Per
Israelsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”Vad så”
och slutar med ”och 2765” bort ha följande lydelse:

Beträffande därefter frågan i vilken utsträckning promillereglerna skall
tillämpas konstaterar utskottet att departementschefen inte anför några som
helst skäl för att begränsa tillämpningen till förare av spårfordon. I
propositionen anförs endast att ”den särskilda straffbestämmelsen i trafikbrottslagen
för den som fört ett spårfordon med en viss alkoholkoncentration
i blodet bör dock inte utsträckas att gälla andra personalkategorier än
förare”. Enligt utskottets mening är det uppseendeväckande att departementschefen
först konstaterar att det finns all anledning att låta straffbestämmelsen
för onykterhet i spårtrafiktjänst omfatta alla befattningshavare som
från säkerhetssynpunkt har en lika betydelsefull ställning som förarna, och
därefter avstår från att låta den mest effektiva bevisregeln bli tillämplig på
denna kategori av befattningshavare.

Utskottet finner det för sin del angeläget att understryka betydelsen av att
man med kraft beivrar onykterhet hos personal med viktiga säkerhetsfunktioner.
Som framhålls i motion 2763 kan en del av den aktuella personalen ha
uppgifter som från säkerhetssynpunkt är t.o.m. viktigare än dem föraren
utför. Förslaget i propositionen innebär emellertid till en början att ansvar
för rattonykterhet endast kan utkrävas av förare. Vidare måste i fråga om
rattfylleri, som begås av andra befattningshavare än förare, genom vittnesbevisning
styrkas att vederbörande är så påverkad att han inte kan utföra sina
uppgifter på ett betryggande sätt. Det senare torde leda till att endast
personer som är mer synbart påverkade av berusningsmedel kommer att
kunna fällas till ansvar för rattfylleri, dvs. ingripande kommer i realiteten att

LU 1984/85:27

ske endast i mer flagranta fall. Uppenbart är emellertid att en person som har
en hög alkoholkoncentration i blodet kan, även om hans synbara påverkan
inte är så framträdande, utgöra en allvarlig risk om han har att utföra en
uppgift som är av väsentlig betydelse för säkerheten. Någon skillnad
härutinnan föreligger inte mellan förare och andra befattningshavare. Enligt
utskottets mening kan därför sett från säkerhetssynpunkt en ordning som den
nu föreslagna inte accepteras. Härtill kommer att, såsom påpekas i motion
2765, den föreslagna ordningen med skilda regler för förare och annan
säkerhetspersonal kan leda till betydande svårigheter för och störningar i
förhållandet mellan arbetsledning, olika kategorier av befattningshavare och
arbetskamrater. Även sett från de anställdas synpunkt är förslaget således
negativt. Utskottet vill dessutom tillägga att sådana skäl som föranlett
utskottet att i annat sammanhang avstyrka krav på införande av promilleregler
inom sjöfarten, nämligen svårigheterna att övervaka efterlevnaden av
sådana regler på Sveriges alla sjöar och vattendrag, inte kan åberopas när det
gäller nu aktuella befattningshavare. Uppenbart kan det inte vara svårare att
kontrollera efterlevanden av promillereglerna hos t. ex. tågledare och
tågklarerare än hos förare av spårfordon.

På anförda skäl tillstyrker utskottet att riksdagen med bifall till motionerna
2763 och 2765 utsträcker de särskilda straffbestämmelserna i 6 kap. 2 §
jämvägstrafiklagen för den som fört maskindrivet spårfordon med en viss
alkoholkoncentration i blodet att gälla samtliga befattningshavare som utför
uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten.

dels att utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande promilleregler vid spårtrafik
att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:2763 och 1983/
84:2765 godkänner vad utskottet anfört därom.

3. Järnvägstrafiklagen (morn. 5)

Martin Olsson (c), Marianne Karlsson (c), Sigvard Persson (c) och Per
Israelsson (vpk) anser - under förutsättning av bifall till reservation 2 -

att utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande järnvägstrafiklagen
att riksdagen med anledning av propositionerna 1983/84:117 och
1984/85:33

a) antar 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen med följande såsom Utskottets
förslag betecknade lydelse:

Propositionens förslag Utskottets förslag

6 kap. 2 §

Om någon har fört ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana
och därvid har varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat

LU 1984/85:27

Propositionens förslag Utskottets förslag

berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde föra fordonet på
betryggande sätt, skall han dömas till fängelse i högst ett år eller, om
omständigheterna är mildrande, till böter.

Den som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon som avses i första
stycket efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5
promille eller däröver, skall anses ha varit så påverkad under färden som
anges i första stycket.

Ar det inte styrkt att den som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon
som avses i första stycket har varit så påverkad som anges där, men har han
fört fordonet efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0,5
men inte 1,5 promille, skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Vad som sägs i första och andra
styckena gäller också den som i annat
fall vid järnväg eller tunnelbana har
fullgjort tjänst, i vilken ingår uppgifter
av väsentlig betydelse för säkerheten,
och därvid har varit så påverkad
av berusningsmedel att det måste
antas att han inte kunde utföra
dessa uppgifter på betryggande sätt.
Är det inte styrkt att han varit sä
påverkad som nu sagts, men har han
fullgjort tjänsten efter att ha förtärt
alkoholhaltiga drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen i
hans blod under eller efter tjänstgöringen
uppgick till 0,5 men inte till 1,5
promille skall han dömas till böter
eller fängelse i högst sex månader.

b) antar i bilaga 3 intaget förslag till järnvägstrafiklag med
undantag för 6 kap. 2 §.

4. Obligatoriska miljöskydds- och kemikalieförsäkringar m. m. (mom. 8)

Martin Olsson, Marianne Karlsson och Sigvard Persson (alla c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”Med
hänsyn” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att det på de områden som tas upp i motionerna
sålunda finns ett behov av bättre skydd för konsumenter och andra
skadelidande. Det är därför angeläget att utredningsarbetet bedrivs skyndsamt.
Som framgår av det ovan anförda framhöll utskottet hösten 1983, då
frågan senast prövades av riksdagen, att enligt inhämtade uppgifter en
proposition med förslag till miljöskadelag kunde förväntas bli överlämnad till
riksdagen under våren 1984. Ett år senare har utredningsarbetet ännu inte

Vad som sägs i första stycket gäller
också den som i annat fall vid järnväg
eller tunnelbana har fullgjort
tjänst, i vilken ingår uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten,
och därvid har varit så påverkad av
berusningsmedel att det måste antas
att han inte kunde utföra dessa uppgifter
på betryggande sätt.

LU 1984/85:27

framskridit så långt att en lagrådsremiss kunnat presenteras. Utskottet vill
mot bakgrund härav stryka under angelägenheten av att arbetet på en
miljöskadelag påskyndas. Utskottet vill också betona att det är viktigt att
regeringen senast i samband med propositionens avlämnande redovisar hur
det fortsatta utredningsarbetet beträffande sådana miljöskador som inte
omfattas av en miljöskadelag skall bedrivas.

När det gäller produktansvaret måste som utskottet tidigare framhållit en
reglering ske i internationellt samarbete. Det är därför viktigt att man från
svensk sida aktivt verkar för att få till stånd en internationell reglering på
området. Med hänsyn till den tidsutdräkt som internationella förhandlingar
för med sig anser utskottet det vidare angeläget att det ovan redovisade
arbetet på en separat försäkringslösning för kemikalieskador intensifieras.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 529,2506,2764
och 2245 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa

8. att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:529, 1983/
84:2506, 1983/84:2764 och 1984/85:2245 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om arbetet med lagstiftning
om miljöskador samt om ett system med ersättning genom
försäkring.

LU 1984/85:27

Lagförslagen i prop. 1983/84:117 Bilaga 1

1 Förslag till
Järnvägstrafiklag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag tillämpas på järnvägstrafik på bana inom Sverige eller på
svensk tågfärja. Vad som föreskrivs om järnväg i 1 kap., 2 kap. 1-4 §§ och
5 kap. tillämpas också på tunnelbana och spårväg. Bestämmelserna i 6
kap. tillämpas också på tunnelbana och spårväg i den utsträckning som
anges där.

Av 2 kap. 3 § och 3 kap. 1 § följer att vissa bestämmelser i lagen kan
tillämpas även på befordran med annat transportmedel än som anges i
första stycket. I fall som avses i 2 kap. 3 § kan därvid bestämmelser i lagen
tillämpas på befordran även utom Sverige. Enligt 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 §
skall lagen i vissa fall inte tillämpas på befordran av gods eller inskrivet
resgods i trafik med utlandet.

Lagen tillämpas inte på postbefordran med järnväg.

2 § Bestämmelserna i denna lag får inte genom avtal åsidosättas till
nackdel för resande eller för avsändare eller mottagare av gods. Avtal som
avviker från bestämmelserna i 3 kap. får dock träffas, när godsets ovanliga
art eller andra särskilda omständigheter gör det skäligt.

Avtal om att framtida tvister med anledning av förhållanden som regleras
i denna lag skall avgöras av skiljemän får göras gällande endast i fråga
om tvister som rör godsbefordran.

3 § Om järnvägen inte fullgör i lag eller annan författning föreskriven
befordringsskyldighet och om det därigenom uppkommer skada för någon
till vars förmån befordringsskyldigheten gäller, är järnvägen skyldig att
ersätta skadan.

4 § Järnvägens ansvar enligt denna lag omfattar också vad den som är
anställd hos järnvägen gör eller underlåter att göra i tjänsten samt vad den
som järnvägen annars anlitar för verksamheten gör eller underlåter att göra
vid utförandet av sitt uppdrag.

5 § Den som har en fordran på ersättning enligt denna lag eller en annan
fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förlorar
rätten att kräva ut sin fordran, om han inte väcker talan inom den
preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket.

Preskriptionstiden är
vid dödsfall tre år från dödsfallet, dock inte längre än

fem år från den händelse som ledde till

dödsfallet,

vid personskada som inte har tre år från den händelse som orsakade

lett till döden skadan,

vid sakskada när fordringen ett år från dagen då godset eller resgodset

rör avtal om befordran av lämnades ut eller, om det inte har lämnats
gods eller inskrivet resgods ut, från den dag då det senast skulle ha

lämnats ut,

LU 1984/85:27

vid sakskada i andra fall tre år från den händelse som orsakade

skadan,

för annan fordran ett år från det att fordringen uppkom.

När fordran avser sakskada och rör avtal om befordran av gods eller
inskrivet resgods eller när den avser annat än person- eller sakskada är
dock preskriptionstiden tre år, om järnvägen eller någon som järnvägen
ansvarar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet.

Om tiden för talan har försuttits, får fordran inte heller göras gällande på
annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

De särskilda reglerna om preskription i denna paragraf gäller inte, om en
fordran görs gällande mot någon på grund av dennes brottsliga förfarande
och fordringen inte rör sådan internationell befordran som avses i 2 kap.

6 § Talan mot järnvägen om ersättning för skada som avses i denna lag
får väckas vid

1. den domstol som enligt annan lag är behörig att pröva sådan talan,

2. domstolen i avrese-, avsändnings- eller bestämmelseorten, om orten
ligger i Sverige och talan gäller ersättning enligt någon bestämmelse i 2-4
kap.,

3. domstolen i ort på tågfärjelinje, om orten ligger i Sverige och talan
gäller skada som har inträffat i samband med trafik med svensk tågfärja på
linjen.

7 § Sådana bestämmelser i denna lag som anger särskild beräkningsgrund
för skadestånd eller som begränsar skadestånd till beloppet tillämpas inte
på anspråk mot järnvägen, när järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar
för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

8 § Järnvägen får åberopa denna lags bestämmelser om förutsättningar
för eller begränsning av ansvarigheten för skada, även om anspråk på
ersättning som hade kunnat grundas på lagen görs gällande på annan
grund.

9 § Om anspråk på ersättning för skada som järnvägen är ansvarig för
enligt denna lag riktas mot någon som är anställd hos järnvägen eller i
annan egenskap anlitas för järnvägsdriften, gäller i fråga om denne vad
som sägs i 7 och 8 §§ om järnvägen. Om anspråket grundas på brottsligt
förfarande av den mot vilken anspråket riktas och detta inte rör sådan
internationell befordran som avses i 2 kap., får han dock inte mot anspråket
göra gällande att talan mot järnvägen gått förlorad på grund av preskription
enligt 5 §.

10 § Om järnvägen har en förfallen fordran för sin befattning med egendom
som den innehar med anledning av ett befordringsavtal som avses i
denna lag, är järnvägen inte skyldig att lämna ut egendomen till den som är
betalningsskyldig för fordringen förrän fordringen har blivit betald eller
säkerhet har ställts för betalningen. När endast en del av en sändning
begärs utlämnad, får järnvägen dock inte hålla kvar delen, om värdet av
återstoden täcker fordringen.

Rätt att hålla kvar egendom till säkerhet för en sådan fordran som avses i

LU 1984/85:27

första stycket föreligger också, när tredje man har hand om egendomen för
förvaring på uppdrag av järnvägen eller när egendomen finns hos en annan
järnväg som har deltagit i utförandet av befordringsavtalet. Tredje man
som har hand om egendom för förvaring på uppdrag av järnvägen har
också rätt att hålla kvar egendomen till säkerhet för en egen fordran på
betalning för förvaringen.

11 § Om atomskada gäller särskilda bestämmelser.

2 kap. Befordran av resande

Järnvägens ansvarighet

1 § Om en resande skadas till följd av järnvägsdriften medan han uppehåller
sig i eller stiger på eller av ett järnvägsfordon, skall järnvägen ersätta
skadan.

Järnvägen är fri från ansvarighet enligt första stycket, om skadan har
orsakats av omständigheter som inte kan hänföras till själva järnvägsdriften
och som järnvägen inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av
även om den hade vidtagit alla åtgärder som rimligen hade kunnat krävas
av den.

2 § Om egendom som den resande bär på sig eller har med sig som
handresgods helt eller delvis går förlorad eller skadas i samband med att
den resande tillfogas sådan skada som järnvägen är ansvarig för enligt 1 §,
skall järnvägen ersätta också skadan på egendomen.

Om egendomen går förlorad eller skadas under befordringen i annat fall
än som avses i första stycket, är järnvägen ansvarig endast om fel eller
försummelse ligger järnvägen till last.

3 § Om järnvägen blir tvungen att tillfälligt avbryta järnvägsdriften och
befordrar eller låter befordra de resande med annat transportmedel och om
en resande till följd av denna befordran tillfogas personskada eller sådan
sakskada som avses i 2 8, är järnvägen ansvarig för skadan enligt de regler
som gäller för det använda befordringssättet. Bestämmelserna i 1 kap. 5
och 6 88 skall dock tillämpas.

Ersättningens storlek m.m.

4 § 1 fråga om skadestånd enligt 1 eller 2 8 gäller 5 kap. samt 6 kap. 1 och
3 §8 skadeståndslagen (1972:207).

Vid sakskada som avses i 2 8 är järnvägens ersättningsskyldighet begränsad
till ett belopp som för varje resande motsvarar hälften av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år då den
händelse som orsakade skadan inträffade.

Särskilda bestämmelser om internationell befordran

5 8 Bestämmelserna i 6-13 88 gäller endast i fråga om sådan färd enligt
internationell befordringshandling som avses i tilläggskonventionen den 26
februari 1966 till det internationella fördraget om befordran med järnväg av
resande och resgods (internationell befordran).

6 8 Vid internationell befordran skall, i stället för 6 kap. 1 8 skadeståndslagen
(1972: 207), gälla att skadestånd jämkas i den mån vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan.

LU 1984/85:27

7 § Ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställs
i form av ett engångsbelopp, om den skadelidande inte begär annat.

8 § Om järnvägen vid internationell befordran har ådragit sig ersättningsskyldighet
enligt 2 § första stycket, skall vid tillämpningen av 4 § andra
stycket i stället för hälften av basbeloppet gälla ett belopp om 2000 francs.
Med franc förstås en guldfranc med en vikt av tio trettioendels gram och
niohundra tusendelars finhet.

Regeringen kungör motvärdet av franc uttryckt i de av Internationella
valutafonden använda särskilda dragningsrätterna.

Omräkning från särskilda dragningsrätter till svenskt mynt skall ske
efter kursen den dag då dom meddelas eller en annan dag som parterna har
kommit överens om. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den
beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för
sin verksamhet och sina transaktioner.

9 § På en fordran som avser ersättning enligt 1 § eller 2 § första stycket
utgår ränta med fem procent per år från och med den dag då det förfarande
som avses i 12 § inleddes eller, om något sådant förfarande inte har inletts,
från och med den dag då talan väcktes. Om ersättningen avser kostnader
vid personskada, inkomstförlust eller förlust av underhåll, utgår dock
ränta först från och med den dag då järnvägen fick tillgång till den utredning
som behövs för att ersättningens belopp skall kunna bestämmas.

10 § Den som vill kräva ersättning för skada vid internationell befordran
skall inom tre månader från det att han fick kännedom om skadan lämna
meddelande om skadefallet.

Meddelandet skall lämnas till någon av följande järnvägar, förutsatt att
järnvägen har sitt säte i Sverige eller i en annan stat som är ansluten till den
konvention som nämns i 5 §:

1. järnväg som trafikerar den sträcka på vilken skadefallet inträffade,

2. järnväg i avreseorten,

3. järnväg i bestämmelseorten,

4. järnväg i den resandes hemort eller vanliga uppehållsort.

Har skadan orsakats genom vållande på järnvägens sida eller har någon
järnväg som trafikerar den sträcka på vilken skadefallet inträffade på annat
sätt fått kännedom om detta, behöver meddelande inte lämnas.

11 § Den som inte har iakttagit sin skyldighet enligt 10 § att lämna
meddelande om skadefallet har förlorat rätten till ersättning, om inte
underlåtenheten beror på förhållande som han inte kan lastas för.

12 § Den som utan att väcka talan vill kräva ersättning för skada vid
internationell befordran skall framställa kravet skriftligen hos någon av de
järnvägar som anges i 10 §. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om
handläggningen av sådana ersättningskrav.

Om någon framställer anspråk på ersättning enligt första stycket, skall i
preskriptionstiden för detta anspråk inte räknas in tiden från det att anspråket
framställdes intill den dag då järnvägen skriftligen meddelar att den inte
medger anspråket och återsänder de handlingar som har sänts in med
framställningen. Om järnvägen medger anspråket till en del, fortsätter
preskriptionstiden att löpa endast för den återstående delen av anspråket.
Påstår någon att krav eller svar på detta har tagits emot av motparten eller

LU 1984/85:27

att handlingarna har återsänts, ankommer det på honom att bevisa detta.
Förnyade krav avseende samma skada medför inte något ytterligare uppehåll
i beräkningen av preskriptionstiden.

13 § I sådana fall som avses i 3 § skall vid internationell befordran,
förutom 1 kap. 5 och 6 §§, även 2 kap. 10-12 §§ tillämpas.

3 kap. Godsbefordran

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel tillämpas på sådan godsbefordran med järnväg i allmän
inrikes trafik som sker mot betalning. Har avtal träffats om sådan befordran,
tillämpas kapitlet på befordringen även när järnvägen ombesörjer
denna med vägfordon.

På godsbefordran i trafik med utlandet tillämpas kapitlet endast om
annat inte följer av det internationella fördraget om godsbefordran med
järnväg (CIM).

Ingående och fullgörande av befordringsavtal
Avtalets tillkomst

2 § För avtal om godsbefordran gäller allmänna regler om hur avtal ingås.
T ransporthandlingar

3 § Avsändaren är skyldig att på järnvägens begäran upprätta en transporthandling
och järnvägen är skyldig att på avsändarens begäran ta emot
en sådan handling, om de inte kommer överens om att någon transporthandling
inte skall användas.

Avsändaren och järnvägen bestämmer gemensamt hur transporthandlingen
skall vara utformad. Om någon av dem begär det, skall transporthandlingen
dock ha den utformning som anges i 4-6 §§. En sådan
transporthandling benämns fraktsedel.

4 § En fraktsedel består av två blad, avsändarbladet och mottagarbladet.
Ytterligare blad skall upprättas, om järnvägen begär det.

När järnvägen tar emot godset till befordran, skall den på avsändarbladet
och mottagarbladet genom stämpling eller på annat lämpligt sätt erkänna
mottagandet och ange dagen för detta. Avsändarbladet skall snarast
därefter återlämnas till avsändaren. Mottagarbladet behålls av järnvägen
för att överlämnas till mottagaren.

5 § I samtliga fraktsedelsblad skall anges

1. avsändarens namn och adress,

2. bestämmelsestationen,

3. mottagarens namn och adress,

4. godsbeskrivning,

5. i fråga om farligt gods, dess tekniska benämning och de försiktighetsåtgärder
som behöver vidtas.

6 § Om avsändaren i fraktsedeln för in andra uppgifter än som avses i 5 §
är dessa utan verkan mot järnvägen, om inte denna uttryckligen har medgett
att uppgifterna förs in.

LU 1984/85:27

Avsändaren är skyldig att i fraktsedeln lämna de ytterligare uppgifter
som järnvägen begär. Sådan begäran får avse endast uppgifter av det slag
som järnvägen offentligt har tillkännagett att den kan komma att kräva.

7 § Avsändaren är skyldig att ersätta järnvägen för kostnader och skador
som uppkommer för den till följd av att de uppgifter som avsändaren
lämnar i fraktsedeln är oriktiga, otydliga eller ofullständiga.

Åtgärder när järnvägen tar emot godset

8 § Innehåller fraktsedeln uppgift om antalet kollin eller uppgift som
avser identifieringen av kollin, skall järnvägen när den tar emot godset till
befordran kontrollera om uppgiften är riktig. Detta gäller dock inte, om
avsändaren har lastat godset eller om förhållandena annars är sådana att
järnvägen har godtagbara skäl att underlåta kontrollen. Företas inte kontroll,
skall detta anmärkas i fraktsedeln, om det inte framgår av denna att
godset har lastats av avsändaren. Anmärkning skall också göras i fraktsedeln,
om järnvägen finner att en uppgift är oriktig.

När järnvägen tar emot godset, skall järnvägen göra en yttre besiktning.
Om godset eller förpackningen därvid bedöms inte vara i gott skick, skall
järnvägen anmärka detta och ange i vilket hänseende som brister föreligger.
Anmärkningen skall göras i fraktsedeln eller, om fraktsedel inte har
upprättats, på annat tydligt sätt.

Fraktsedelns bevisverkan m.m.

9 § Avtalsvillkor som anges i fraktsedeln skall antas återge befordringsavtalets
innehåll, om inte annat visas. Har i fråga om uppgifterna om
antalet kollin eller identifieringen av dessa någon anmärkning enligt 8 §
första stycket inte gjorts i fraktsedeln skall uppgifterna anses vara riktiga,
om annat inte visas eller om det inte av fraktsedeln framgår eller annars är
uppenbart att avsändaren har lastat godset. Uppgifter som har bekräftats
av järnvägen är alltid gällande mot den.

Har järnvägen inte framställt någon anmärkning enligt 8 § andra stycket
och visas inte något annat, skall godset och förpackningen anses ha varit i
gott skick, såvitt kunnat bedömas vid en yttre besiktning, när järnvägen
tog emot det till befordran.

Bristfällig förpackning m.m.

10 § Avsändaren skall svara för skador och kostnader som uppkommer
för järnvägen på grund av att godset inte har varit förpackat eller varit
bristfälligt förpackat eller på grund av att avsändaren har förfarit felaktigt i
samband med lastning som har ombesörjts av honom. Detta gäller dock
inte, när järnvägen har insett eller borde ha insett faran men har underlåtit
att vidta lämpliga åtgärder för att avvärja den.

Farligt gods

11 § När avsändaren överlämnar farligt gods till järnvägen, skall han
noga underrätta den om vad faran består i och om de försiktighetsåtgärder
som behöver vidtas.

Om avsändaren har överlämnat farligt gods till järnvägen och järnvägen
därvid inte kände till farans art och vilka försiktighetsåtgärder som skulle
vidtas, är avsändaren skyldig att ersätta järnvägen för skador och kostnader
på grund av detta. I fråga om järnvägens rätt att vidta åtgärder för att
avvärja faran gäller 6 kap. 7 §.

LU 1984/85:27

Påstår järnvägen att den inte har känt till något förhållande som angår
godsets farlighet, skall påståendet godtas, om det inte har lämnats någon
upplysning om förhållandet i fraktsedel och avsändaren eller mottagaren
inte visar att järnvägen ändå kände till förhållandet.

Rätt att förfoga över godset under befordringen

12 § Under befordringen får avsändaren förfoga över godset genom att
hos järnvägen begära att befordringen avbryts eller att godset lämnas ut på
en station under vägen eller till en annan mottagare än som tidigare har
angetts eller genom annan liknande anvisning.

Järnvägen är inte skyldig att följa en anvisning, om det skulle medföra
att en sändning delas, störningar uppstår i järnvägsdriften eller en annan
sändnings avsändare eller mottagare orsakas skada. Kan den station där
den begärda åtgärden skulle utföras inte underrättas medan det fortfarande
är möjligt att utföra den, får järnvägen lämna anvisningen utan åtgärd.

Kan en anvisning inte följas av skäl som anges i andra stycket, skall
järnvägen genast underrätta avsändaren om detta.

Avsändarens rätt att förfoga över godset upphör, när mottagaren gör
gällande sin rätt enligt 15 §.

13 § När järnvägen följer en anvisning som avsändaren har lämnat enligt
12 §, har järnvägen rätt att av avsändaren få skälig ersättning för detta. Om
skada har uppkommit, har järnvägen rätt till ersättning även för skadan.
Ersättning utgår dock inte, om fel eller försummelse ligger järnvägen till
last.

14 § Om järnvägen inte följer en anvisning som den enligt 12 § är skyldig
att följa eller om den inte lämnar en sådan underrättelse som avses i 12 §
tredje stycket, är järnvägen skyldig att ersätta den skada som uppkommer
genom detta.

Järnvägen är också ansvarig för skador som tillfogas mottagaren på
grund av att järnvägen följer en anvisning av avsändaren, fastän dennes
rätt att förfoga över godset har upphört enligt 12 § fjärde stycket.

Godsets utlämnande m.m.

15 § Om avsändaren inte har förordnat annat med stöd av 12 §, får
mottagaren göra gällande de rättigheter som tillkommer honom enligt
befordringsavtalet

1. när godset har kommit till bestämmelsestationen eller till en annan
plats där godset enligt befordringsavtalet får lämnas ut,

2. när det har fastslagits att godset har gått förlorat,

3. när den tid som nämns i 22 § andra stycket har gått ut utan att godset
har lämnats ut till mottagaren.

En mottagare som med stöd av första stycket 1 begär att få ut godset
eller mottagarbladet av fraktsedeln blir därmed skyldig att till järnvägen
genast erlägga de belopp som han skall betala enligt befordringsavtalet.

16 § Om gods som har belagts med efterkrav lämnas ut till mottagaren,
fastän efterkravsbeloppet inte har betalats, är järnvägen skyldig att intill
detta belopp ersätta avsändaren för den skada som han lider därigenom.
Mottagaren är skyldig att ersätta järnvägen vad den har betalat till avsändaren.

LU 1984/85:27

Befordringshinder

17 § Om det visar sig omöjligt att befordra godset till den plats där det
skall lämnas ut, skall järnvägen begära anvisning från avsändaren.

Kan godset befordras till den plats där det skall lämnas ut endast om
avvikelse görs från befordringsavtalet, skall järnvägen också begära anvisning
från avsändaren, om inte avvikelsen saknar nämnvärd betydelse. Om
järnvägen inte får någon anvisning inom skälig tid, är järnvägen skyldig att
vidta de åtgärder som järnvägen, mot bakgrund av sin kännedom om
omständigheterna, anser bäst tillgodose avsändarens intresse.

Om avsändarens rätt att förfoga över godset har upphört, skall vad som
sägs om avsändaren i första och andra styckena i stället gälla mottagaren.

Utlämningshinder

18 § Om det, sedan godset har kommit till den plats där det skall lämnas
ut, visar sig att det föreligger hinder för godsets utlämning, skall järnvägen
begära anvisning från avsändaren eller, om dennes rätt att förfoga över
godset har upphört, från mottagaren.

Om mottagaren begär att få ut godset fastän han tidigare har vägrat att ta
emot det, eller om annars hinder för att lämna ut godset upphör, skall
godset lämnas ut till mottagaren, om inte avsändaren har förordnat annat
genom en anvisning som har nått järnvägen innan utlämningshindret upphörde.
Lämnas godset ut, skall järnvägen genast underrätta avsändaren
om detta.

Kostnader vid befordrings- eller utlämningshinder

19 § Om järnvägen har begärt eller följt en anvisning enligt 17 eller 18 §
eller vidtagit åtgärder med stöd av 17 § andra stycket, har den rätt till
skälig ersättning för detta. Ersättning utgår dock inte, om fel eller försummelse
ligger järnvägen till last.

Uppläggning av godset

20 § Om järnvägen har begärt anvisning enligt 17 § första stycket eller
18 § första stycket men inte inom skälig tid fått någon anvisning som den
rimligen är skyldig att följa, skall befordringen anses avslutad. Järnvägen
är dock skyldig att med de inskränkningar som följer av 21 § förvara godset
åt den som till följd av befordringsavtalet är berättigad till godset. Järnvägen
kan därvid uppdra förvaringen åt tredje man.

Försäljning av godset

21 § Vid befordrings- eller utlämningshinder får järnvägen utan att invänta
anvisning sälja godset, om detta är utsatt för snar förstörelse eller
dess tillstånd annars ger anledning till det eller om kostnaden för godsets
förvaring inte står i rimligt förhållande till dess värde. Järnvägen får även
sälja godset, om den efter en skälig tids förvaring ännu inte har fått någon
anvisning om annan åtgärd som den rimligen får anses skyldig att vidta.
Om försäljningsvärdet uppenbarligen inte täcker försäljningskostnaderna,
får godset bortskaffas i stället för att säljas.

Försäljning skall ske på offentlig auktion eller, om detta inte är lämpligt,
på något annat sätt som är betryggande för den som har rätt till godset. Om
det är möjligt, skall avsändaren och mottagaren i god tid underrättas om tid
och plats för försäljningen.

Om godset säljs, skall köpeskillingen sändas till den som till följd av

3 Riksdagen 1984185. 8sami. Nr27

LU 1984/85:27

befordringsavtalet hade rätt till godset, sedan järnvägen från köpeskillingen
har dragit av vad den har att fordra på grund av befordringen, förvaringen
och försäljningen av godset. Om järnvägens fordran överstiger köpeskillingen,
är den som hade rätt till godset skyldig att täcka bristen.

Järnvägens ansvarighet
Förutsättningarna för ansvarighet

22 § Järnvägen är ansvarig om gods går förlorat, minskas eller skadas
medan järnvägen innehar det på grund av befordran. Järnvägen är också
ansvarig för skada som uppkommer till följd av dröjsmål med att lämna ut
godset.

Dröjsmål med att lämna ut godset föreligger, när järnvägen inte är
beredd att lämna ut godset inom avtalad tid eller, om någon tid inte har
avtalats, inom den frist som järnvägen skäligen bör medges med hänsyn till
omständigheterna.

Har järnvägen gods under förvaring enligt 20 §, svarar järnvägen för
godset enligt allmänna regler om förvaring. 1 fråga om preskription av
ersättningsanspråk gäller dock 1 kap. 5 §. Om järnvägen har uppdragit
förvaringen åt tredje man, svarar järnvägen endast för att denne har valts
och getts instruktioner med tillbörlig omsorg.

23 § Järnvägen är fri från ansvarighet enligt 22 § första stycket, om
järnvägen visar att förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet har
orsakats av

1. fel eller försummelse av den som till följd av befordringsavtalet var
berättigad till godset,

2. sådan anvisning av den berättigade som inte har föranletts av fel eller
försummelse från järnvägens sida,

3. godsets bristfälliga beskaffenhet, eller

4. någon omständighet som inte kan hänföras till befordringen och som
järnvägen inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om den
hade vidtagit alla åtgärder som rimligen hade kunnat krävas av den.

24 § Järnvägen är vidare fri från ansvarighet enligt 22 § första stycket,
om förlusten, minskningen eller skadan är en följd av den särskilda risk
som är förbunden med

1. att godset har befordrats i öppen vagn, när avsändaren har godkänt
detta transportsätt,

2. att godset inte är förpackat eller är bristfälligt förpackat och det är
fråga om sådant gods, som på grund av sin beskaffenhet är utsatt för svinn
eller skada när förpackningen är bristfällig eller saknas,

3. att godset har lastats eller lossats på ett felaktigt sätt och lastningen
eller lossningen inte har utförts genom järnvägens försorg,

4. att godset är av sådan beskaffenhet att det är särskilt utsatt för fara att
gå förlorat, minskas eller skadas, till exempel genom bräckning, rost, inre
självförstöring, uttorkning eller svinn,

5. att gods, som järnvägen enligt sina villkor inte tar emot till befordran
eller tar emot endast på särskilda villkor, har lämnats in under oriktig,
otydlig eller ofullständig benämning,

6. att avsändaren har underlåtit att vidta föreskrivna försiktighetsåtgärder,
när han har lämnat in gods som järnvägen tar emot till befordran
endast på särskilda villkor,

7. att befordringen avser levande djur, eller

LU 1984/85:27

8. att sändningen är sådan att den enligt befordringsavtalet eller föreskrift
i författning skall åtföljas av vårdare eller tillsynsman, dock endast
om förlusten, minskningen eller skadan är en följd av den fara som var
anledningen till att vårdare eller tillsynsman skulle vara med vid befordringen.

Visar järnvägen att förlusten, minskningen eller skadan med hänsyn till
omständigheterna kan vara en följd av en sådan särskild risk som avses i
första stycket, skall den antas vara en följd av denna risk, om det inte visas
att så inte är fallet. När det i ett sådant fall som avses i första stycket 1 är
fråga om onormalt stor minskning eller om förlust av hela kollin, skall detta
dock inte antas vara en följd av att godset har befordrats i öppen vagn.

Skall befordringen enligt avtalet ske i en vagn som är utrustad med
särskilda anordningar för att skydda godset mot värme, kyla, temperaturväxlingar
eller luftens fuktighet, får järnvägen inte till befrielse från ansvarighet
åberopa den risk som avses i första stycket 4. Järnvägen får dock
åberopa denna risk, om den visar att förlusten, minskningen eller skadan
beror på någon annan omständighet än att järnvägen inte har följt erhållna
anvisningar eller att den inte har gjort vad den med hänsyn till omständigheterna
borde ha gjort i fråga om val, underhåll och användning av de
särskilda anordningarna.

Järnvägen får till befrielse från ansvarighet åberopa första stycket 7
endast om den visar att förlusten, minskningen eller skadan beror på någon
annan omständighet än att järnvägen inte har följt erhållna anvisningar
eller har försummat att vidta de åtgärder som med hänsyn till omständigheterna
hade kunnat fordras.

25 § Om ett skadefall som avses i 22 § första stycket delvis har sin grund i
omständigheter som enligt 23 eller 24 § medför att järnvägen är fri från
ansvarighet, svarar järnvägen för skadefallet till den del det inte har sin
grund i någon sådan omständighet.

26 § Vill någon som är part i ett befordringsavtal göra järnvägen ansvarig
enligt 22 § första stycket för att gods har gått förlorat, minskats eller
skadats, åligger det honom att visa att skadefallet har inträffat medan
järnvägen innehade godset för att fullgöra avtalet. Om järnvägen i anslutning
till en tidigare järnvägsbefordran har ingått avtal om ny befordran
utan att godset däremellan har lämnats ut eller sändningen ändrats (nyinlämning),
skall minskningen eller skadan hänföras till den senare befordringen,
om det begärs av den som till följd av det nya befordringsavtalet är
berättigad till godset och denne visar att minskningen eller skadan har
inträffat medan godset innehades för någon av befordringarna.

27 § Är järnvägen inte beredd att lämna ut godset på avtalad plats inom
30 dagar från avtalad tid för utlämning eller, om särskild tid inte har
avtalats, inom 60 dagar från det att godset togs emot till befordran, får den
som har rätt att få ut godset begära ersättning som om godset hade gått
förlorat.

Järnvägen är skyldig att underrätta den som har fått ersättning för förlust
enligt första stycket när godset kommer till rätta, om denne har begärt det i
samband med att han tog emot ersättning för förlusten. Järnvägen skall
skriftligen bekräfta en sådan begäran.

Har den som har begärt underrättelse enligt andra stycket fått en sådan
underrättelse och inom 30 dagar därefter krävt att godset skall lämnas ut

LU 1984/85:27

till honom, är järnvägen skyldig att lämna ut godset. Som villkor för detta
får järnvägen inte uppställa annat krav än att vad den har betalat i ersättning
för förlusten av godset skall återbetalas. Vad som nu har sagts berör
inte rätten till ersättning för dröjsmål med utlämnandet eller annan ersättning
som kan grundas på befordringsavtalet.

Framställs inte begäran som avses i andra stycket eller krävs inte att
godset lämnas ut enligt tredje stycket inom den tid som anges där, får
järnvägen förfoga över godset med de inskränkningar som kan följa av
tredje mans rätt.

Ersättningens storlek vid förlust eller minskning av gods

28 § Om järnvägen enligt 22 § första stycket är skyldig att betala ersättning
för förlust eller minskning av gods, beräknas ersättningen efter godsets
värde på avsändningsorten vid tiden då godset togs emot till befordran.
Värdet bestäms efter marknadspriset eller, om sådant pris saknas,
efter det gängse värdet av gods av samma slag och beskaffenhet.

Järnvägens ansvarighet enligt första stycket är begränsad till 150 kronor
per kilo av det förlorade eller felande godsets bruttovikt.

Järnvägen är dessutom skyldig att betala ersättning för frakt och andra
utlägg i samband med befordringen. Utläggen skall ersättas helt, om godset
har gått förlorat, och annars till den del som svarar mot minskningen.

Ersättningens storlek när gods har skadats

29 § Om järnvägen enligt 22 § första stycket är skyldig att betala ersättning
för skada på gods och skadan inte har uppkommit till följd av dröjsmål
med att lämna ut godset, skall ersättningen motsvara värdeminskningen
beräknad efter godsets värde enligt 28 § första stycket. Järnvägen är dessutom
skyldig att betala ersättning för frakt och andra utlägg i samband med
befordringen till den del som svarar mot värdeminskningen.

Ersättningen enligt första stycket får inte överstiga vad som skulle ha
betalats om sändningen hade gått förlorad eller, när endast en del av
sändningen har minskat i värde till följd av skadan, denna del hade gått
förlorad.

Ersättning vid dröjsmål

30 § Om järnvägen enligt 22 § första stycket är skyldig att betala ersättning
för skada i anledning av dröjsmål med att lämna ut godset, däri
inbegripet skada på godset, är ersättningsskyldigheten begränsad till vad
som motsvarar tre gånger befordringsavgiften. När ersättning för samma
gods skall utgå även för minskning av godset enligt 28 § eller för skada på
godset enligt 29 §, är järnvägens sammanlagda ersättningsskyldighet i stället
begränsad till vad som skulle ha utgått enligt 28 §, om godset hade gått
förlorat.

Reklamation

31 § Den som vill begära ersättning av järnvägen för att gods har minskats,
skadats eller gått förlorat eller för dröjsmål med att lämna ut godset,
skall utan oskäligt uppehåll göra anmärkning till järnvägen om minskningen,
skadan, förlusten eller dröjsmålet. Den som inte gör detta har förlorat
rätten till ersättning, om inte järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar
för enligt 1 kap. 4 § har orsakat skadefaliet uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet.

LU 1984/85:27

Befordran som utförs av flera järnvägar efter varandra
32 § Om en befordran på grund av ett och samma befordringsavtal skall
utföras av flera järnvägar efter varandra, ansvarar varje järnväg gentemot
avsändaren och mottagaren för befordringen i dess helhet enligt avtalet.

4 kap. Befordran av inskrivet resgods

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel tillämpas på resgods som har inskrivits för befordran
med järnväg i allmän inrikes trafik. På befordran i trafik med utlandet
tillämpas kapitlet endast om annat inte följer av det internationella fördraget
om befordran med järnväg av resande och resgods (CIV).

Skall befordringen utföras av två eller flera järnvägar efter varandra,
gäller kapitlet i tillämpliga delar för samtliga järnvägar.

Inskrivet resgods

2 § Som inskrivet resgods anses egendom som järnvägen i anslutning till
avtal om personbefordran tar emot av den resande för befordran på den
sträcka som personbefordringsavtalet omfattar.

Resgodsbevis m.m.

3 § När järnvägen tar emot resgods som den resande lämnar för befordran,
skall järnvägen bekräfta mottagandet genom att utfärda resgodsbevis.

Är resgodset vid inlämningen i bristfälligt skick eller visar det tydliga
tecken på att vara skadat, skall järnvägen anteckna detta i resgodsbeviset.
Om den resande inte godtar en sådan anteckning, behöver järnvägen inte
fullfölja befordringen. Resgodset skall i så fall genast återlämnas.

Järnvägens rätt att avbryta befordran m.m.

4 § Om farligt gods har överlämnats för befordran som inskrivet resgods,
är järnvägen inte skyldig att fullgöra befordringen. För sådan egendom
gäller 6 kap. 7 §.

Järnvägen är inte heller skyldig att som inskrivet resgods befordra egendom
som inte är farlig men som järnvägen enligt vad den har gett till känna
inte tar emot för sådan befordran på grund av andra särskilda egenskaper
hos egendomen. Järnvägen är dock skyldig att befordra egendom som den
har tagit emot, om järnvägen vid mottagandet kände till eller borde ha
fastställt att egendomen hade sådana särskilda egenskaper.

Är järnvägen inte skyldig att befordra inskrivet resgods, får järnvägen
lägga upp resgodset för förvaring för den resandes räkning. Järnvägen har
därvid rätt till ersättning för kostnader och skador som resgodsets inlämning
eller befordran har förorsakat. Rätt till ersättning för skador föreligger
dock inte, om järnvägen har underlåtit att vidta lämpliga åtgärder för att
förhindra skadorna trots att den insåg eller borde ha insett att de sannolikt
skulle uppkomma.

Utlämning av inskrivet resgods m.m.

5 § Innehavaren av resgodsbeviset är berättigad att få ut resgodset på
bestämmelsestationen mot att han lämnar tillbaka beviset. Järnvägen får
dock inte lämna ut resgodset, om det skäligen kan antas att innehavaren av
resgodsbeviset använder beviset obehörigen.

LU 1984/85:27

Kan den sorn begär utlämning inte lämna tillbaka resgodsbeviset, skall
järnvägen ändå lämna ut resgodset, om den som begär utlämning visar att
han har rätt till godset. Råder osäkerhet rörande rätten till godset, får
järnvägen fordra att säkerhet ställs.

Om järnvägen lämnar ut inskrivet resgods i strid med första eller andra
stycket, är järnvägen skyldig att ersätta skada som därigenom uppkommer
för den som har rätt till godset.

6 § Har inskrivet resgods inte hämtats vid utgången av fjärde dagen efter
ankomstdagen, anses järnvägen därefter inneha resgodset endast för förvaring.
I fråga om levande djur får järnvägen förbehålla sig en kortare
avhämtningsfrist.

7 § Har järnvägen innehaft inskrivet resgods för förvaring i tre månader,
får järnvägen sälja resgodset eller, om försäljningsvärdet uppenbarligen
inte täcker försäljningskostnaderna, bortskaffa det. Vad som nu har sagts
gäller dock inte, om järnvägen inom den nämnda tiden har fått anvisning
om någon annan åtgärd med resgodset som järnvägen rimligen får anses
skyldig att vidta.

Utan att iaktta den tidsfrist som anges i första stycket får järnvägen sälja
eller bortskaffa resgods som är utsatt för snar förstörelse eller vars art eller
tillstånd på annat sätt ger anledning till sådan åtgärd. I fråga om levande
djur får järnvägen även vidta andra åtgärder som omständigheterna kräver.

För försäljning gäller 3 kap. 21 § andra och tredje styckena i tillämpliga
delar. Kan den som hade rätt till resgodset inte nås och hör han inte heller
av sig inom två år från försäljningen, tillfaller dock överskottet av försäljningen
järnvägen.

Järnvägens ansvarighet

8 § Järnvägen är ansvarig, om inskrivet resgods går förlorat, minskas
eller skadas, medan järnvägen har hand om det för befordran.

Under den tid då järnvägen innehar resgodset för förvaring enligt 4 eller
6 § svarar järnvägen för det enligt allmänna regler om förvaring. I fråga om
preskription av ersättningsanspråk gäller dock 1 kap. 5 §. Om järnvägen
har uppdragit förvaringen åt tredje man, svarar järnvägen endast för att
denne har valts och getts instruktioner med tillbörlig omsorg.

Järnvägen är fri från ansvarighet enligt första stycket, om den visar att
förlusten, minskningen eller skadan har orsakats av

1. fel eller försummelse av den resande,

2. resgodsets bristfälliga beskaffenhet, eller

3. någon omständighet som inte kan hänföras till befordringen och som
järnvägen inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av även om den
hade vidtagit alla åtgärder som rimligen hade kunnat krävas av den.

Järnvägen är vidare fri från ansvarighet, om den gör sannolikt att förlusten,
minskningen eller skadan har orsakats av resgodsets särskilda beskaffenhet
eller av att resgodset har saknat förpackning eller varit bristfälligt
förpackat.

9 § Om järnvägen inte är beredd att på den resandes begäran lämna ut
resgodset på bestämmelsestationen vid en tidpunkt då järnvägen skäligen
borde ha hållit det tillgängligt, är järnvägen ansvarig för skada som uppkommer
för den resande genom dröjsmålet.

LU 1984/85:27

Järnvägen är dock fri från ansvarighet, om den visar att dröjsmålet har
orsakats av något förhållande som anges i 8 § tredje stycket.

10 § Är järnvägen inte beredd att lämna ut inskrivet resgods på bestämmelsestationen
före utgången av fjärde dagen efter den dag då resgodset
borde ha anlänt dit, får den resande begära ersättning som om godset hade
gått förlorat.

Har den resande fått ersättning som avses i första stycket och kommer
resgodset till rätta, tillämpas 3 kap. 27 § andra—fjärde styckena.

Ersättningens storlek

11 § Om järnvägen i annat fall än som avses i 5 § tredje stycket eller 8 §
andra stycket är ansvarig för att inskrivet resgods har gått förlorat, minskats
eller skadats, är järnvägens ansvarighet begränsad till ett belopp som
för varje kolli motsvarar hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring för det år när den händelse som orsakade skadan inträffade.
Järnvägen är dessutom skyldig att betala ersättning för hela resgodsavgiften,
om resgodset har gått förlorat, och i annat fall för så mycket av
avgiften som svarar mot minskningen eller värdeminskningen.

12 § Om en resande har lidit skada som järnvägen är ansvarig för enligt
9 §, är järnvägens ansvarighet begränsad till 100 kronor för varje påböljat
dygn som järnvägen har dröjt med utlämningen efter det att resgodset har
begärts utlämnat. Järnvägen är dock inte skyldig att för resgods som
omfattas av ett och samma resgodsbevis lämna högre ersättning än 1 000
kronor.

Reklamation

13 § Om den resande vill begära ersättning av järnvägen för att resgods
har minskats, skadats eller gått förlorat eller för dröjsmål med att lämna ut
godset, skall han utan oskäligt uppehåll göra anmärkning till järnvägen om
minskningen, skadan, förlusten eller dröjsmålet. Gör han inte det, har han
förlorat rätten till ersättning, om inte järnvägen eller någon som järnvägen
ansvarar för enligt 1 kap. 4 § har orsakat skadefallet uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet.

5 kap. Ansvarighet i annat fall än vid befordran

1 § Om någon i annat fall än som förut har nämnts i denna lag har
tillfogats personskada eller sakskada till följd av järnvägsdriften, skall
järnvägen ersätta skadan med de undantag som anges i andra stycket och i

2 §.

2 § Skadas förare eller passagerare i ett motordrivet fordon som är i
trafik eller skadas ett sådant fordon eller egendom som befordras med ett
sådant fordon, är järnvägen ansvarig endast om skadan har orsakats genom
fel eller försummelse på järnvägens sida eller genom bristfällighet i
någon anordning för järnvägsdriften.

LU 1984/85:27

3 § I fråga om skadestånd enligt detta kapitel gäller 5 kap. och 6 kap. 1 —
3 §§ skadeståndslagen (1972: 207).

Har vållande på den skadelidandes sida medverkat till skador på nötkreatur
eller hästar under betesgång eller på renar, får skadeståndet jämkas
endast om medverkan har skett uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Skadas ett motordrivet fordon som är i trafik eller egendom som befordras
med ett sådant fordon, skall medverkan till denna sakskada anses
föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet
eller det fordon som den skadade egendomen befordrades med eller bristfällighet
på fordonet har medverkat till skadan.

6 kap. Ordning och säkerhet vid järnvägstrafik

1 § Utan trafikföretagets tillstånd får inte någon beträda spårområden för
järnväg eller tunnelbana utom på platser där det av skyltar, utjämning av
höjdskillnaden mellan spåren och markplanet, gångfållor eller andra anordningar
klart framgår att allmänheten har tillträde.

Utan spårvägens tillstånd får inte någon beträda en sådan del av en
spårvägs spårområde för vilken det genom stängsel eller skyltar eller på
annat liknande sätt klart framgår att allmänheten inte har tillträde.

Den som bryter mot förbudet i första eller andra stycket döms till böter,
högst 1 000 kronor, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken
eller lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

2 § Om någon har fört ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana
och därvid har varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller
annat berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde föra fordonet
på betryggande sätt, skall han dömas till fängelse i högst ett år eller, om
omständigheterna är mildrande, till böter.

Den som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon som avses i första
stycket efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5
promille eller däröver, skall anses ha varit så påverkad under färdén som
anges i första stycket.

Är det inte styrkt att den som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon
som avses i första stycket har varit så påverkad som anges där, men
har han fört fordonet efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden
uppgick till 0,5 men inte 1,5 promille, skall han dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Vad som sägs i första stycket gäller också den som i annat fall vid
järnväg eller tunnelbana har fullgjort tjänst, i vilken ingår uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten, och därvid har varit så påverkad av
berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde utföra dessa uppgifter
på betryggande sätt.

3 § En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg får
från järnvägens område avlägsna den som överträder förbudet i 1 § första
stycket, den som uppträder berusad eller stör ordningen och den som
genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Om det är
oundgängligen nödvändigt, får han omhänderta en sådan person. Om så
sker, skall polisen omedelbart underrättas. Den omhändertagne får hållas

LU 1984/85:27

kvar till dess att han har överlämnats till en polisman eller det inte längre
finns skäl till omhändertagande, dock längst sex timmar.

4 § För att verkställa en åtgärd enligt 3 § får befattningshavaren inte
använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand
försöka tala personen till rätta genom upplysningar och anmaningar.

Våld får tillgripas endast när andra medel inte hjälper. Om våld tillgrips,
skall den lindrigaste form användas som kan förväntas leda till det avsedda
resultatet. Våld får inte brukas längre än som är absolut nödvändigt.

5 § Järnvägen får undersöka innehållet i resgodskollin eller godssändningar,
om innehållet är okänt för järnvägen och det finns skäl att misstänka
att de innehåller något som kan äventyra säkerheten i järnvägsdriften.

Kan det med fog antas att resgods innehåller något som järnvägen har
förklarat att den inte befordrar på det sätt som är i fråga eller att innehållet i
en godssändning inte motsvarar de uppgifter som avsändaren har lämnat
om det, får järnvägen undersöka resgodsets eller sändningens innehåll.
Detta gäller även om järnvägen inte har förbehållit sig det i befordringsavtalet.

Undersökningar bör företas i vittnes närvaro. Vid en undersökning
enligt andra stycket skall om möjligt den resande eller, om undersökningen
avser gods, avsändaren eller mottagaren beredas tillfälle att närvara.

6 § Om en resande i ett järnvägsfordon har med sig egendom som inte får
medföras som handresgods och om den resande på järnvägspersonalens
uppmaning inte avlägsnar egendomen, får järnvägen ta hand om den. Om
det är nödvändigt med hänsyn till egendomens farlighet, får järnvägen ta
hand om egendomen utan att först anmoda den resande att avlägsna den.

7 § Har järnvägen tagit hand om egendom enligt 6 § eller tagit emot
egendom för befordran som inskrivet resgods och är egendomen av farlig
beskaffenhet, får järnvägen avlägsna, oskadliggöra eller förstöra egendomen,
om det inte skäligen kan antas att faran kan avvärjas genom mindre
långtgående åtgärder.

Första stycket skall också tillämpas på gods som järnvägen har tagit
emot under omständigheter som anges i 3 kap. 11 § andra stycket.

Järnvägen är inte skyldig att ersätta den skada som tillfogas den resande
eller avsändaren eller mottagaren genom åtgärder som får vidtas enligt
första eller andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Genom lagen upphävs

1. lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift,

2. lagen (1916:238) angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg
av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 (nr 7 s.l) angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,

3. lagen (1975: 89) om ordning och säkerhet inom järnvägsområde,

4. lagen (1976:58) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande,

5. järnvägstrafikstadgan (1966:202).

1 fråga om en befordran som har påbörjats före ikraftträdandet tillämpas
dock fortfarande äldre bestämmelser.

LU 1984/85:27

2 Förslag till

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 11, 12 och 20 §§ trafikskadelagen (1975: 1410)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

Uppkommer annan person- eller sakskada i följd av trafik med motordrivet
fordon än som anges i 10 §, utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen
för fordonet.

För sakskada som tillfogas försäkringstagaren genom det egna fordonet
utgår trafikskadeersättning enligt första stycket endast om fordonet brukades
olovligen av annan. Ersättning enligt första stycket utgår ej för
sakskada som genom det egna fordonet tillfogas fordonets brukare eller
förare eller, om fordonet brukades olovligen, den som med vetskap därom
följde med fordonet eller lät egendom befordras med detta.

Skadas ett spårfordon som omfattas
av järnvägstrafiklagen
(1985:000) och som är i trafik eller
skadas person eller egendom i ett
sådant fordon, utgår trafikskadeersättning
enligt första stycket endast
om skadan har orsakats genom vållande
i samband med förandet av
det motordrivna fordonet eller genom
bristfällighet på det fordonet.
Uppkommer därvid också skada på
egendom som ingår i spåranläggningen,
gäller vad nu har sagts
även i fråga om denna skada.

12 §

Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om
den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat
till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott
som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även
jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan.
Har personskada lett till döden, kan ersättning till efterlevande också
jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Trafikskadeersättning med anledning
av sakskada kan jämkas,
om vållande på den skadelidandes
sida har medverkat till skadan. I fall
som avses i 10 § andra stycket skall
sådan medverkan anses föreligga,
om vållande i samband med förandet
av det skadade fordonet eller
det fordon varmed den skadade
egendomen befordrades eller brist -

Trafikskadeersättning med anledning
av sakskada kan jämkas,
om vållande på den skadelidandes
sida har medverkat till skadan. 1 fall
som avses i 10 § andra stycket skall
sådan medverkan till sakskada
anses föreligga, om vållande i samband
med förandet av det skadade
fordonet eller det fordon varmed
den skadade egendomen befordra -

LU 1984/85:27

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

fällighet på fordonet har medverkat des eller bristfällighet på fordonet

till skadan. har medverkat till skadan. Vidare

skall i fall som avses i 11 § tredje
stycket sådan medverkan till sakskada
anses föreligga, om vållande
i samband med spårdriften eller
bristfällighet i någon anordning för
denna har medverkat till skadan.

Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt
med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.

20 §

Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det utgivna
beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren.
Detsamma gäller, om skadan har vållats genom vårdslöshet av förare som
har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott.

Är ägare eller innehavare av
järnväg eller spårväg enligt lag eller
annan författning ansvarig för
skada för vilken trafikskadeersättning
har utgått, får försäkringsanstalten
kräva ersättningen åter från
den ansvarige i den omfattning som
är skälig med hänsyn till grunden
för ersättningsansvaret på ömse sidor
och omständigheterna i övrigt.

Är järnväg eller spårväg enligt
järnvägstrafiklagen (1985:000) eller
annan författning ansvarig för skada
till följd av spårdriften och har
trafikskadeersättning utgått för skadan,
får försäkringsanstalten kräva
ersättningen åter från den ansvarige
i den omfattning som är skälig med
hänsyn till den medverkan som har
förekommit på ömse sidor och omständigheterna
i övrigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

LU 1984/85:27

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs att 4 § 4 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott1 skall upphöra att gälla vid utgången av december 1984.

1 Senaste lydelse 1982:303.

LU 1984/85:27

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Alkoholutandningsprov får företagas
på den som skäligen kan misstänkas
för brott som avses i 4 § lagen
(1951:649) om straff för vissa
trafikbrott. Detsamma gäller annat
brott, varå fängelse kan följa, om
provet kan ha betydelse för utredning
om brottet.

Alkoholutandningsprov får företagas
på den som skäligen kan misstänkas
för brott som avses i 4 § lagen
(1951:649) om straff för vissa
trafikbrott eller 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen
(1985:000). Detsamma
gäller annat brott, varå fängelse kan
följa, om provet kan ha betydelse
för utredning om brottet.

2 §'

Alkoholutandningsprov får rutinmässigt företagas på

1. förare av motordrivet fordon som stoppas vid i förväg beordrad
trafikkontroll,

2. den som kan antagas under förande av motordrivet fordon ha, med
eller utan skuld, haft del i uppkomsten av trafikolycka,

3. den som kan misstänkas för att under förande av motordrivet fordon
ha begått brott enligt 1—3 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
eller sådan enligt vägtrafikkungörelsen (1972:603) straffbelagd förseelse
som avser

a. färdhastighet,

b. skyldighet att stanna fordon,

c. skyldighet att ha föreskriven lykta eller strålkastare tänd.

Bestämmelserna i första stycket
om förare av motordrivet fordon
gäller i tillämpliga delar även förare
av motordrivet spårfordon på järnväg,
tunnelbana eller spårväg. De
gäller ej förare av motordrivet fordon,
som är avsett att föras av
gående.

Bestämmelserna i första stycket
om förare av motordrivet fordon
gäller i tillämpliga delar även förare
av maskindrivet spårfordon på järnväg,
tunnelbana eller spårväg. De
gäller ej förare av maskindrivet fordon,
som är avsett att föras av
gående.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

1 Senaste lydelse 1982: 304.

LU 1984/85:27

5 Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977: 477)

Härigenom föreskrivs att 16 och 21-23 §§ körkortslagen (1977:477)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Ett körkort skall återkallas Ett körkort skall återkallas

1. om körkortshavaren har brutit 1. om körkortshavaren har brutit

mot 1 § andra stycket eller 4 § lagen mot 1 § andra stycket eller 4 § lagen

(1951:649) om straff för vissa trafik- (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,
brott eller 6 kap. 2 § första, andra

eller tredje stycket järnvägstrafklagen
(1985:000),

2. om körkortshavaren har brutit 2. om körkortshavaren har brutit

mot 5 § samma lag och överträdel- mot 5 § lagen om straff för vissa

sen inte kan anses som ringa, trafikbrott och överträdelsen inte

kan anses som ringa,

3. om körkortshavaren genom upprepade förseelser i väsentlig grad har
visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som
gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet
fordon eller spårvagn,

4. om körkortshavaren i annat fall har brutit mot en från trafiksäkerhetssynpunkt
väsentlig regel vid förande av ett motordrivet fordon eller en
spårvagn och överträdelsen inte kan anses som ringa,

5. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende ej
bör ha körkort,

6. om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren har
gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera trafikreglerna
och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund
av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som förare av
körkortspliktigt fordon,

7. om körkortshavarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt
fordon är så väsentligt begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt att
han från trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör ha körkort,

8. om körkortshavaren ej följer föreläggande att ge in läkarintyg eller
bevis om godkänt förarprov,

9. om körkortshavaren ej följer föreläggande att förnya körkort,

10. om körkortshavaren begär att körkortet skall återkallas.

Om det vid prövningen av en ansökan
om förhandsbesked eller körkortstillstånd
finns hinder mot att
meddela körkortstillstånd på grund
av sökandens personliga förhållanden
eller om ett körkort eller ett

1 Lagen omtryckt 1980:977.

LU 1984/85:27

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

körkortstillstånd återkallas med
stöd av 16 § 1-6, skall en spärrtid
på lägst en månad och högst tre år
bestämmas. Vid brott som avses i 1
§ andra stycket eller 4 § 1 mom.
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott skall spärrtiden bestämmas
till lägst ett år.

körkortstillstånd återkallas med
stöd av 16 § 1-6, skall en spärrtid
på lägst en månad och högst tre år
bestämmas. Vid brott som avses i 1
§ andra stycket eller 4 § I mom.
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott eller 6 kap. 2 § första
eller andra stycket järnvägstrafiklagen
(1985:000) skall spärrtiden
bestämmas till lägst ett år.

22 §

I stället för att körkortet återkallas skall körkortshavaren meddelas
varning i sådana fall som avses i 16 § 2—6, om varningen av särskilda skäl
kan anses vara en tillräcklig åtgärd.

Om körkortshavaren har brutit
mot 4 § 2 mom. 'agen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott men inte
före färdens slut hade förtärt starka
drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod under
eller efter färden uppgick till 0,8
promille, får varning meddelas honom
i stället för återkallelse om omständigheterna
är mildrande.

Om körkortshavaren har brutit
mot 4 § 2 mom. lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott eller 6
kap. 2 § tredje stycket järnvägstrafiklagen
(1985:000) men inte före
färdens slut hade förtärt starka
drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod under
eller efter färden uppgick till 0,8
promille, får varning meddelas honom
i stället för återkallelse om omständigheterna
är mildrande.

23 §'

Om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en
spårvagn har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat uppenbar
likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller företett tydliga
tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne, eller om han till
följd av sjukdom, skada eller dylikt saknar förutsättningar att föra körkortspliktigt
fordon på ett trafiksäkert sätt, skall körkortet omhändertas.

Misstänks att körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon
eller en spårvagn har brutit mot 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, och hade han före färdens slut förtärt starka drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick till minst 0,5 promille
under eller efter färden, skall körkortet omhändertas sedan analysbeviset
har erhållits. Är det fråga om ett brott mot 4 § 2 mom. nämnda lag, men
uppgick alkoholkoncentrationen inte till 0,8 promille, skall körkortet inte
omhändertas om omständigheterna vid brottet kan anses mildrande.

Senaste lydelse 1982: 305.

LU 1984/85:27

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i andra stycket
gäller även vid förande av ett motordrivet
spårfordon på järnväg eller
tunnelbana.

Föreslagen lydelse

Misstänks att körkortshavaren
vid förande av ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnelbana
har brutit mot 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen
(1985:000), gäller
bestämmelserna i andra stycket i
tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

LU 1984/85:27

Lagförslagen i prop. 1984/85:33 Bilaga 2

2 Förslag till

Lag om ändring i järnvägstraflklagen (1985:000)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 §, 2 kap. 5, 8 och 9 §§, 3 kap. 1 §, 4 kap.
1 § och 6 kap. 2 och 5 §§ järnvägstrafiklagen (1985:000)' skall ha nedan
angivna lydelse.

1 kap. 5 §

Nuvarande lydelse
Den som har en fordran på ersättning enligt denna lag eller en annan
fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förlorar
rätten att kräva ut sin fordran, om han inte väcker talan inom den
preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket.

Preskriptionstiden är

vid dödsfall tre år från dödsfallet, dock inte

längre än fem år från den händelse
som ledde till dödsfallet,

vid personskada som inte har lett
till döden

vid sakskada när fordringen rör avtal
om befordran av gods eller inskrivet
resgods

vid sakskada i andra fall

för annan fordran

tre år från den händelse som orsakade
skadan,

ett år från dagen då godset eller resgodset
lämnades ut eller, om det
inte har lämnats ut, från den dag då
det senast skulle ha lämnats ut,

tre år från den händelse som orsakade
skadan,

ett år från det att fordringen uppkom.

Om tiden för talan har försuttits, får fordran inte heller göras gällande på
annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

Föreslagen lydelse
Den som har en fordran på ersättning enligt denna lag eller en annan
fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förlorar
rätten att kräva ut sin fordran, om han inte väcker talan inom den
preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket.

1 Med ”Nuvarande lydelse” förstås i det följande lydelsen enligt prop. 1983/84: 117.

4 Riksdagen 1984185. 8 sami. Nr27

LU 1984/85:27

Föreslagen lydelse

Preskriptionstiden är
vid dödsfall

vid personskada som inte har lett
till döden

vid sådan sakskada som avses i 2
kap. 2 §, om den resande har avlidit
till följd av den skadevållande
händelsen

vid sakskada när fordringen rör avtal
om befordran av gods eller inskrivet
resgods

tre år från dödsfallet, dock inte
längre än fem år från den händelse
som ledde till dödsfallet,

tre år från den händelse som orsakade
skadan,

tre år från dödsfallet, dock inte
längre än fem år från den skadevållande
händelsen,

ett år från dagen då godset eller resgodset
lämnades ut eller, om det
inte har lämnats ut, från den dag då
det senast skulle ha lämnats ut.

vid sakskada i andra fall tre år från den händelse som orsa kade

skadan,

för annan fordran ett år från det att fordringen upp kom.

Om tiden för talan har försuttits, får fordran inte heller göras gällande på
annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 5 §

Bestämmelserna i 6-13 §§ gäller
endast i fråga om sådan färd enligt
internationell befordringshandling
som avses i tilläggskonventionen
den 26 februari 1966 till det internationella
fördraget om befordran
med järnväg av resande och resgods
(internationell befordran).

Bestämmelserna i 6-13 §§ gäller
endast i fråga om sådan färd enligt
internationell befordringshandling
som avses i bihang A till fördraget
den 9 maj 1980 om internationell
järnvägstrafik (internationell befordran).

2 kap. 8 §

Om järnvägen vid internationell
befordran har ådragit sig ersättningsskyldighet
enligt 2 § första
stycket, skall vid tillämpningen av
4 § andra stycket i stället för hälften
av basbeloppet gälla ett belopp om

Om järnvägen vid internationell
befordran har ådragit sig ersättningsskyldighet
enligt 2 § första
stycket och den resande varken var
svensk medborgare eller hade hemvist
i Sverige, skall vid tillämpning -

LU 1984/85:27

Nuvarande lydelse

2000 francs. Med franc förstås en
guldfranc med en vikt av tio trettioendels
gram och niohundra tusendelars
finhet.

Regeringen kungör motvärdet av
franc uttryckt i de av Internationella
valutafonden använda särskilda
dragningsrätterna.

Omräkning från särskilda dragningsrätter
till svenskt mynt skall
ske efter kursen den dag då dom
meddelas eller en annan dag som
parterna har kommit överens om.
Kronans värde skall bestämmas i
enlighet med den beräkningsmetod
som Internationella valutafonden
den dagen tillämpar för sin verksamhet
och sina transaktioner.

Föreslagen lydelse

en av 4 § andra stycket i stället för
hälften av basbeloppet gälla ett belopp
motsvarande 700 särskilda
dragningsrätter. Med särskilda
dragningsrätter förstås de av Internationella
valutafonden använda
särskilda dragningsrätterna (SDR).

Omräkning av SDR till svenskt
mynt skall ske efter kursen den dag
då dom meddelas eller en annan
dag som parterna har kommit överens
om. Kronans värde skall bestämmas
i enlighet med den beräkningsmetod
som Internationella valutafonden
den dagen tillämpar för
sin verksamhet och sina transaktioner.

2 kap. 9 §

På en fordran som avser ersättning
enligt 1 § eller 2 § första
stycket utgår ränta med fem procent
per år från och med den dag då
det förfarande som avses i 12 § inleddes
eller, om något sådant förfarande
inte har inletts, från och med
den dag då talan väcktes. Om ersättningen
avser kostnader vid personskada,
inkomstförlust eller förlust
av underhåll, utgår dock ränta
först från och med den dag då järnvägen
fick tillgång till den utredning
som behövs för att ersättningens
belopp skall kunna bestämmas.

På en fordran som avser ersättning
enligt 1 § eller 2 § första
stycket utgår ränta enligt 6 § räntelagen
(1975:635), om den resande
var svensk medborgare eller hade
hemvist i Sverige. I annat fall utgår
ränta med fem procent per år. Räntan
utgår från och med den dag då
det förfarande som avses i 12 § inleddes
eller, om något sådant förfarande
inte har inletts, från och med
den dag då talan väcktes. Om ersättningen
avser kostnader vid personskada,
inkomstförlust eller förlust
av underhåll, utgår dock ränta
först från och med den dag då de
omständigheter inträffade som
läggs till grund för beräkning av
ersättningens belopp.

3 kap. 1 §

Detta kapitel tillämpas på sådan godsbefordran med järnväg i allmän
inrikes trafik som sker mot betalning. Har avtal träffats om sådan befordran,
tillämpas kapitlet på befordringen även när järnvägen ombesörjer
denna med vägfordon.

På godsbefordran i trafik med ut- På godsbefordran i trafik med utlandet
tillämpas kapitlet endast om landet tillämpas kapitlet endast om

LU 1984/85:27

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

annat inte följer av det internationella
fördraget om godsbefordran
med järnväg (CIM).

annat inte följer av fördraget den 9
maj 1980 om internationell järnvägstrafik.

4 kap. 1 §

Detta kapitel tillämpas på resgods
som har inskrivits för befordran
med järnväg i allmän inrikes
trafik. På befordran i trafik med utlandet
tillämpas kapitlet endast om
annat inte följer av det internationella
fördraget om befordran med
järnväg av resande och resgods
(CIV).

Skall befordringen utföras av två eller flera järnvägar efter varandra,
gäller kapitlet i tillämpliga delar för samtliga järnvägar.

Detta kapitel tillämpas på resgods
som har inskrivits för befordran
med järnväg i allmän inrikes
trafik. På befordran i trafik med utlandet
tillämpas kapitlet endast om
annat inte följer av fördraget den 9
maj 1980 om internationell järnvägstrafik.

6 kap. 2 §

Om någon har fört ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnelbana
och därvid har varit så påverkad
av alkoholhaltiga drycker
eller annat berusningsmedel att det
måste antas att han inte kunde föra
fordonet på betryggande sätt, skall
han dömas till fängelse i högst ett
år eller, om omständigheterna är
mildrande, till böter.

Den som har fört ett sådant maskindrivet
spårfordon som avses i
första stycket efter att ha förtärt
alkoholhaltiga drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod under eller efter färden
uppgick till 1,5 promille eller däröver,
skall anses ha varit så påverkad
under färden som anges i första
stycket.

Är det inte styrkt att den som har
fört ett sådant maskindrivet spårfordon
som avses i första stycket
har varit så påverkad som anges
där, men har han fört fordonet efter
att ha förtärt alkoholhaltiga drycker
i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod under eller
efter färden uppgick till 0,5 men
inte 1,5 promille, skall han dömas
till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Den som för ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnelbana
efter att ha förtärt alkoholhaltiga
drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod
under eller efter färden uppgår till
minst 0,4 promille döms till böter
eller fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första stycket
gäller också den som vid förande
av ett maskindrivet spårfordon på
järnväg eller tunnelbana är så påverkad
av alkoholhaltiga drycker
att det kan antas att han inte på
betryggande sätt kan föra fordonet.
Detsamma gäller om föraren på
motsvarande sätt är påverkad av
något annat medel.

LU 1984/85:27

Nuvarande lydelse

Vad som sägs i första stycket
gäller också den som i annat fall vid
järnväg eller tunnelbana har fullgjort
tjänst, i vilken ingår uppgifter
av väsentlig betydelse för säkerheten,
och därvid har varit så påverkad
av berusningsmedel att det
måste antas att han inte kunde utföra
dessa uppgifter på betryggande
sätt.

Föreslagen lydelse

Till straff som anges i första
stycket skall också dömas den som
i annat fall vid järnväg eller tunnelbana
fullgör tjänst, i vilken ingår
uppgifter av väsentlig betydelse för
säkerheten, och därvid är så påverkad
av alkoholhaltiga drycker eller
något annat medel att det kan antas
att han inte kan utföra dessa uppgifter
på betryggande sätt.

6 kap. 5 §

Järnvägen får undersöka innehållet i resgodskollin eller godssändningar,
om innehållet är okänt för järnvägen och det finns skäl att misstänka att de
innehåller något som kan äventyra säkerheten i järnvägsdriften.

Kan det med fog antas att resgods innehåller något som järnvägen har

förklarat att den inte befordrar på det sätt som är i fråga eller att innehållet i

en godssändning inte motsvarar de uppgifter som avsändaren har lämnat
om det, får järnvägen undersöka resgodsets eller sändningens innehåll.
Detta gäller även om järnvägen inte har förbehållit sig det i befordringsavtalet.

För befordran av inskrivet resgods
i sådan trafik med utlandet
som avses i bihang A till fördraget
den 9 maj 1980 om internationell
järnvägstrafik gäller i stället vad
som sägs där.

Denna lag träder i kraft den I maj 1985.

5 Riksdagen 1984185. 8sami. Nr27

Rättelse: S. 59, 9 §, rad 2 Står: 1975:633) Rättat till: 1975:635)

LU 1984/85:27

5 Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrivs att 16, 21 och 22 §§ körkortslagen (1977:477)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Ett körkort skall återkallas Ett körkort skall återkallas

1. om körkortshavaren har brutit 1. om körkortshavaren har brutit

mot 1 § andra stycket, 4 § eller mot 1 § andra stycket, 4 § eller

4 a § lagen (1951:649) om straff för 4 a § lagen (1951:649) om straff för

vissa trafikbrott, vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 §

första eller andra stycket järnvägstrafiklagen
11984:000),

2. om körkortshavaren har brutit 2. om körkortshavaren har brutit

mot 5 § samma lag och överträdel- mot 5 § lagen om straff för vissa

sen inte kan anses som ringa, trafikbrott och överträdelsen inte

kan anses som ringa.

5. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende ej
bör ha körkort,

8. om körkortshavaren ej följer föreläggande alt ge in läkarintyg eller
bevis om godkänt förarprov,

9. om körkortshavaren ej följer föreläggande att förnya körkort,

10. om körkortshavaren begär att körkortet skall återkallas.

21 §

Om det vid prövningen av en an- Om det vid prövningen av en ansökan
om förhandsbesked eller kör- sökan om förhandsbesked eller kör kortstillstånd

finns hinder mot att kortstillstånd finns hinder mot att

meddela körkortstillstånd på grund meddela körkortstillstånd pä grund

av sökandens personliga förhållan- av sökandens personliga förhållanden
eller om ett körkort eller ett den eller om ett körkort eller ett

' Med "Nuvarande lydelse" förstas i det följande lydelsen enligt prop. 1984/85:21

LU 1984/85:27

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

körkortstillstånd återkallas med
stöd av 16 § 1-6, skall en spärrtid
på lägst en månad och högst tre år
bestämmas. Vid brott som avses i
1 § andra stycket, 4 § andra stycket
eller 4 a § lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott skall
spärrtiden bestämmas till lägst ett
år. Detsamma skall gälla vid brott
som avses i 4 § första stycket
nämnda lag, om körkortshavaren
före färdens slut förtärt alkoholhaltiga
drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod
uppgick till minst 1,5 promille.

körkortstillstånd återkallas med
stöd av 16 § 1—6, skall en spärrtid
på lägst en månad och högst tre år
bestämmas. Vid brott som avses i
1 § andra stycket, 4 § andra stycket
eller 4a § lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott eller 6
kap. 2 § andra stycket järnvägstrafiklagen
(1984:000) skall spärrtiden
bestämmas till lägst ett år.
Detsamma skall gälla vid brott
som avses i 4 § första stycket lagen
om straff för vissa trafikbrott
eller 6 kap. 2 § första stycket järnvägstrafiklagen
(1984:000) om körkortshavaren
före färdens slut har
förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod uppgick till minst
1,5 promille.

22 §

I stället för att körkortet återkallas skall körkortshavaren meddelas
varning i sådana fall som avses i 16 § 2-6, om varningen av särskilda skäl
kan anses vara en tillräcklig åtgärd.

Om körkortshavaren har brutit
mot 4 § första stycket lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott
men inte före färdens slut
hade förtärt alkoholhaltiga drycker
i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod under eller efter
färden uppgick till 0,8 promille,
får varning meddelas honom i stället
för återkallelse om omständigheterna
är mildrande.

Om körkortshavaren har brutit
mot 4 § första stycket lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott
eller 6 kap. 2 § första stycket
järnvägstrafiklagen (1984:000)
men inte före färdens slut hade förtärt
alkoholhaltiga drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen i
hans blod under eller efter färden
uppgick till 0,8 promille, får varning
meddelas honom i stället för återkallelse
om omständigheterna är
mildrande.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1985.

Rättelse: S. 58, mellan 4 och 5 §§ Tillkommer: rubriken Särskilda bestämmelser om
internationell befordran

LU 1984/85:27

Bilaga 3

På grundval av förslagen i propositionerna 1983/84:117 och 1984/
85:33 upprättat

Förslag till
Järnvägstrafiklag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag tillämpas på järnvägstrafik på bana inom Sverige eller på
svensk tågfäija. Vad som föreskrivs om järnväg i 1 kap.. 2 kap. 1-4 §§ och
5 kap. tillämpas också på tunnelbana och spårväg. Bestämmelserna i 6
kap. tillämpas också på tunnelbana och spårväg i den utsträckning som
anges där.

Av 2 kap. 3 § och 3 kap. 1 § följer att vissa bestämmelser i lagen kan
tillämpas även på befordran med annat transportmedel än som anges i
första stycket. 1 fall som avses i 2 kap. 3 § kan därvid bestämmelser i lagen
tillämpas på befordran även utom Sverige. Enligt 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 §
skall lagen i vissa fall inte tillämpas på befordran av gods eller inskrivet
resgods i trafik med utlandet.

Lagen tillämpas inte på postbefordran med järnväg.

Avtal om att framtida tvister med anledning av förhållanden som regleras
i denna lag skall avgöras av skiljemän får göras gällande endast i fråga
om tvister som rör godsbefordran.

Preskriptionstiden är
vid dödsfall tre år från dödsfallet, dock inte längre än

fem år från den händelse som ledde till
dödsfallet,

vid personskada som inte har tre år från den händelse som orsakade
lett till döden skadan.

LU 1984/85:27

vid sådan sakskada som avses i 2 tre år från dödsfallet, dock inte läng kap.

2 §, om den resande har avlidit re än fem år från den skadevållande

till följd av den skadevållande hän- händelsen,

delsen

vid sakskada när fordringen rör avtal ett år från dagen då godset eller

om befordran av gods eller inskrivet resgodset lämnades ut eller, om det

resgods inte har lämnats ut, från den dag då

det senast skulle ha lämnats ut,
vid sakskada i andra fall tre år från den händelse som orsaka de

skadan,

för annan fordran ett år från det att fordringen

uppkom.

Om tiden för talan har försuttits, får fordran inte heller göras gällande på
annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

6 § Talan mot järnvägen om ersättning för skada som avses i denna lag
får väckas vid

1. den domstol som enligt annan lag är behörig att pröva sådan talan,

2. domstolen i avrese-, avsändnings- eller bestämmelseorten, om orten
ligger i Sverige och talan gäller ersättning enligt någon bestämmelse i 2-4
kap.,

3. domstolen i ort på tågfärjelinje, om orten ligger i Sverige och talan
gäller skada som har inträffat i samband med trafik med svensk tågfärja på
linjen.

LU 1984/85:27

10 § Om järnvägen har en förfallen fordran för sin befattning med egendom
som den innehar med anledning av ett befordringsavtal som avses i
denna lag, är järnvägen inte skyldig att lämna ut egendomen till den som är
betalningsskyldig för fordringen förrän fordringen har blivit betald eller
säkerhet har ställts för betalningen.’ När endast en del av en sändning
begärs utlämnad, får järnvägen dock inte hålla kvar delen, om värdet av
återstoden täcker fordringen.

Rätt att hålla kvar egendom till säkerhet för en sådan fordran som avses i
första stycket föreligger också, när tredje man har hand om egendomen för
förvaring på uppdrag av järnvägen eller när egendomen finns hos en annan
järnväg som har deltagit i utförandet av befordringsavtalet. Tredje man
som har hand om egendom för förvaring på uppdrag av järnvägen har
också rätt att hålla kvar egendomen till säkerhet för en egen fordran på
betalning för förvaringen.

11 § Om atomskada gäller särskilda bestämmelser.

2 kap. Befordran av resande

Järnvägens ansvarighet

1 § Om en resande skadas till följd av järnvägsdriften medan han uppehåller
sig i eller stiger på eller av ett järnvägsfordon, skall järnvägen ersätta
skadan.

Om egendomen går förlorad eller skadas under befordringen i annat fall
än som avses i första stycket, är järnvägen ansvarig endast om fel eller
försummelse ligger järnvägen till last.

3 § Om järnvägen blir tvungen att tillfälligt avbryta järnvägsdriften och
befordrar eller låter befordra de resande med annat transportmedel och om
en resande till följd av denna befordran tillfogas personskada eller sådan
sakskada som avses i 2 §, är järnvägen ansvarig för skadan enligt de regler
som gäller för det använda befordringssättet. Bestämmelserna i 1 kap. 5
och 6 S§ skall dock tillämpas.

Ersättningens storlek m.m.

4 § I fråga om skadestånd enligt I eller 2 § gäller 5 kap. samt 6 kap. 1 och
3 §§ skadeståndslagen (1972: 207).

Vid sakskada som avses i 2 § är järnvägens ersättningsskyldighet begränsad
till ett belopp som för varje resande motsvarar hälften av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år då den
händelse som orsakade skadan inträffade.

Särskilda bestämmelser om internationell befordran

5 § Bestämmelserna i 6-13 §§ gäller endast i fråga om sådan färd enligt
internationell befordringshandling som avses i bihang A till fördraget den 9
maj 1980 om internationell järnvägstrafik (internationell befordran).

LU 1984/85:27

6 § Vid internationell befordran skall, i stället för 6 kap. I $ skadeståndslagen
(1972:207), gälla att skadestånd jämkas i den mån vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan.

7 § Ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställs
i form av ett engångsbelopp, om den skadelidande inte begär annat.

8 § Om järnvägen vid internationell befordran har ådragit sig ersättningsskyldighet
enligt 2 § första stycket och den resande varken var svensk
medborgare eller hade hemvist i Sverige, skall vid tillämpningen av 4 § andra
stycket i stället för hälften av basbeloppet gälla ett belopp motsvarande 700
särskilda dragningsrätter. Med dragningsrätter förstås de av Internationella
valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).

Omräkning av SDR till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då dom
meddelas eller en annan dag som parterna har kommit överens om. Kronans
värde skall bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella
valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina
transaktioner.

9 § På en fordran som avser ersättning enligt 1 § eller 2 § första stycket utgår
ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635), om den resande var svensk medborgare
eller hade hemvist i Sverige. I annat fall utgår ränta med fem procent per
år. Räntan utgår från och med den dag då det förfarande som avses i 12 §
inleddes eller, om något sådant förfarande inte har inletts, från och med den
dag då talan väcktes. Om ersättningen avser kostnader vid personskada,
inkomstförlust eller förlust av underhåll, utgår dock ränta först från och med
den dag då de omständigheter inträffade som läggs till grund för beräkning av
ersättningens belopp.

10 § Den som vill kräva ersättning för skada vid internationell befordran
skall inom tre månader från det att han fick kännedom om skadan lämna
meddelande om skadefallet.

Meddelandet skall lämnas till någon av följande järnvägar, förutsatt att
järnvägen har sitt säte i Sverige eller i en annan stat som är ansluten till den
konvention som nämns i 5 §:

1. järnväg som trafikerar den sträcka på vilken skadefallet inträffade,

2. järnväg i avreseorten,

3. järnväg i bestämmelseorten,

4. järnväg i den resandes hemort eller vanliga uppehållsort.

Om någon framställer anspråk på ersättning enligt första stycket, skall i
preskriptionstiden för detta anspråk inte räknas in tiden från det att ansprå -

LU 1984/85:27

ket framställdes intill den dag då järnvägen skriftligen meddelar att den inte
medger anspråket och återsänder de handlingar som har sänts in med
framställningen. Om järnvägen medger anspråket till en del, fortsätter
preskriptionstiden att löpa endast för den återstående delen av anspråket.
Påstår någon att krav eller svar på detta har tagits emot av motparten eller
att handlingarna har återsänts, ankommer det på honom att bevisa detta.
Förnyade krav avseende samma skada medför inte något ytterligare uppehåll
i beräkningen av preskriptionstiden.

13 § I sådana fall som avses i 3 § skall vid internationell befordran,
förutom 1 kap. 5 och 6 §§, även 2 kap. 10-12 §§ tillämpas.

3 kap. Godsbefordran

Tillämpningsområde

På godsbefordran i trafik med utlandet tillämpas kapitlet endast om annat
inte följer av fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik.

Ingående och fullgörande av befordringsavtal
Avtalets tillkomst

2 § För avtal om godsbefordran gäller allmänna regler om hur avtal ingås.
T ransporthandlingar

4 § En fraktsedel består av två blad, avsändarbladet och mottagarbladet.
Ytterligare blad skall upprättas, om järnvägen begär det.

5 § I samtliga fraktsedelsblad skall anges

1. avsändarens namn och adress,

2. bestämmelsestationen,

3. mottagarens namn och adress,

4. godsbeskrivning,

5. i fråga om farligt gods, dess tekniska benämning och de försiktighetsåtgärder
som behöver vidtas.

LU 1984/85:27

6 § Om avsändaren i fraktsedeln för in andra uppgifter än som avses i 5 §
är dessa utan verkan mot järnvägen, om inte denna uttryckligen har medgett
att uppgifterna förs in.

Åtgärder när järnvägen tar emot godset

Fraktsedelns bevisverkan m.m.

Bristfällig förpackning m.m.

Farligt gods

11 § När avsändaren överlämnar farligt gods till järnvägen, skall han
noga underrätta den om vad faran består i och om de försiktighetsåtgärder
som behöver vidtas.

Om avsändaren har överlämnat farligt gods till järnvägen och järnvägen
därvid inte kände till farans art och vilka försiktighetsåtgärder som skulle

6 Riksdagen 1984/85. 8sami. Nr27

LU 1984/85:27

vidtas, är avsändaren skyldig att ersätta järnvägen för skador och kostnader
på grund av detta. I fråga om järnvägens rätt att vidta åtgärder för att
avvärja faran gäller 6 kap. 7 §.

Rätt att förfoga över godset under befordringen

Järnvägen är inte skyldig att följa en anvisning, om det skulle medföra
att en sändning delas, störningar uppstår i järnvägsdriften eller en annan
sändnings avsändare eller mottagare orsakas skada. Kan den station där
den begärda åtgärden skulle utföras inte underrättas medan det fortfarande
är möjligt att utföra den. får järnvägen lämna anvisningen utan åtgärd.

Kan en anvisning inte följas av skäl som anges i andra stycket, skall
järnvägen genast underrätta avsändaren om detta.

Avsändarens rätt att förfoga över godset upphör, när mottagaren gör
gällande sin rätt enligt 15 §.

Godsets utlämnande m.m.

15 § Om avsändaren inte har förordnat annat med stöd av 12 §. får
mottagaren göra gällande de rättigheter som tillkommer honom enligt
befordringsavtalet

1. när godset har kommit till bestämmelsestationen eller till en annan
plats där godset enligt befordringsavtalet får lämnas ut,

2. när det har fastslagits att godset har gått förlorat,

3. när den tid som nämns i 22 § andra stycket har gått ut utan att godset
har lämnats ut till mottagaren.

16 § Om gods som har belagts med efterkrav lämnas ut till mottagaren,
fastän efterkravsbeloppet inte har betalats, är järnvägen skyldig att intill

LU 1984/85:27

detta belopp ersätta avsändaren för den skada som han lider därigenom.
Mottagaren är skyldig att ersätta järnvägen vad den har betalat till avsändaren.

Befordringshinder

17 § Om det visar sig omöjligt att befordra godset till den plats där det
skall lämnas ut, skall järnvägen begära anvisning från avsändaren.

Om avsändarens rätt att förfoga över godset har upphört, skall vad som
sägs om avsändaren i första och andra styckena i stället gälla mottagaren.

Utlämningshinder

Kostnader vid befordrings- eller utlämningshinder

Uppläggning av godset

Försäljning av godset

LU 1984/85:27

Om godset säljs, skall köpeskillingen sändas till den som till följd av
befordringsavtalet hade rätt till godset, sedan järnvägen från köpeskillingen
har dragit av vad den har att fordra på grund av befordringen, förvaringen
och försäljningen av godset. Om järnvägens fordran överstiger köpeskillingen,
är den som hade rätt till godset skyldig att täcka bristen.

Järnvägens ansvarighet
Förutsättningarna för ansvarighet

Har järnvägen gods under förvaring enligt 20 §, svarar järnvägen för
godset enligt allmänna regler om förvaring. I fråga om preskription av
ersättningsanspråk gäller dock 1 kap. 5 §. Om järnvägen har uppdragit
förvaringen åt tredje man, svarar järnvägen endast för att denne har valts
och getts instruktioner med tillbörlig omsorg.

23 § Järnvägen är fri från ansvarighet enligt 22 § första stycket, om
järnvägen visar att förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet har
orsakats av

1. fet eller försummelse av den som till följd av befordringsavtalet var
berättigad till godset,

2. sådan anvisning av den berättigade som inte har föranletts av fel eller
försummelse från järnvägens sida,

3. godsets bristfälliga beskaffenhet, eller

24 § Järnvägen är vidare fri från ansvarighet enligt 22 § första stycket,
om förlusten, minskningen eller skadan är en följd av den särskilda risk
som är förbunden med

1. att godset har befordrats i öppen vagn, när avsändaren har godkänt
detta transportsätt,

3. att godset har lastats elter lossats på ett felaktigt sätt och lastningen
eller lossningen inte har utförts genom järnvägens försorg,

5. att gods, som järnvägen enligt sina villkor inte tar emot till befordran
eller tar emot endast på särskilda villkor, har lämnats in under oriktig,
otydlig eller ofullständig benämning.

LU 1984/85:27

6. att avsändaren har underlåtit att vidta föreskrivna försiktighetsåtgärder.
när han har lämnat in gods som järnvägen tar emot till befordran
endast på särskilda villkor,

7. att befordringen avser levande djur. eller

Järnvägen är skyldig att underrätta den som har fått ersättning för förlust
enligt första stycket när godset kommer till rätta, om denne har begärt det i

LU 1984/85:27

samband med att han tog emot ersättning för förlusten. Järnvägen skall
skriftligen bekräfta en sådan begäran.

Har den som har begärt underrättelse enligt andra stycket fått en sådan
underrättelse och inom 30 dagar därefter krävt att godset skall lämnas ut
till honom, är järnvägen skyldig att lämna ut godset. Som villkor för detta
får järnvägen inte uppställa annat krav än att vad den har betalat i ersättning
för förlusten av godset skall återbetalas. Vad som nu har sagts berör
inte rätten till ersättning för dröjsmål med utlämnandet eller annan ersättning
som kan grundas på befordringsavtalet.

Ersättningens storlek vid förlust eller minskning av gods

Järnvägens ansvarighet enligt första stycket är begränsad till 150 kronor
per kilo av det förlorade eller felande godsets bruttovikt.

Ersättningens storlek när gods har skadats

Ersättning vid dröjsmål

Reklamation

LU 1984/85:27

en, skadan, förlusten eller dröjsmålet. Den som inte gör detta har förlorat
rätten till ersättning, om inte järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar
för enligt 1 kap. 4 § har orsakat skadefallet uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet.

4 kap. Befordran av inskrivet resgods

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel tillämpas på resgods som har inskrivits för befordran med
järnväg i allmän inrikes trafik. På befordran i trafik med utlandet tillämpas
kapitlet endast om annat inte följer av fördraget den 9 maj 1980 om
internationell järnvägstrafik.

Skall befordringen utföras av två eller flera järnvägar efter varandra,
gäller kapitlet i tillämpliga delar för samtliga järnvägar.

Inskrivet resgods

2 § Som inskrivet resgods anses egendom som järnvägen i anslutning till
avtal om personbefordran tar emot av den resande för befordran på den
sträcka som personbefordringsavtalet omfattar.

Resgodsbevis m.m.

3 § När järnvägen tar emot resgods som den resande lämnar för befordran,
skall järnvägen bekräfta mottagandet genom att utfärda resgodsbevis.

Järnvägens rätt att avbryta befordran m.m.

4 § Om farligt gods har överlämnats för befordran som inskrivet resgods,
är järnvägen inte skyldig att fullgöra befordringen. För sådan egendom
gäller 6 kap. 7 §.

LU 1984/85:27

Utlämning av inskrivet resgods m.m.

Kan den som begär utlämning inte lämna tillbaka resgodsbeviset, skall
järnvägen ändå lämna ut resgodset, om den som begär utlämning visar att
han har rätt till godset. Råder osäkerhet rörande rätten till godset, får
järnvägen fordra att säkerhet ställs.

Om järnvägen lämnar ut inskrivet resgods i strid med första eller andra
stycket, är järnvägen skyldig att ersätta skada som därigenom uppkommer
för den som har rätt till godset.

Järnvägens ansvarighet

8 § Järnvägen är ansvarig, om inskrivet resgods går förlorat, minskas
eller skadas, medan järnvägen har hand om det för befordran.

Järnvägen är fri från ansvarighet enligt första stycket, om den visar att
förlusten, minskningen eller skadan har orsakats av

1. fel eller försummelse av den resande,

2. resgodsets bristfälliga beskaffenhet, eller

Järnvägen är vidare fri från ansvarighet, om den gör sannolikt att förlus- ■
ten, minskningen eller skadan har orsakats av resgodsets särskilda beskaffenhet
eller av att resgodset har saknat förpackning eller varit bristfälligt
förpackat.

LU 1984/85:27

Järnvägen är dock fri från ansvarighet, om den visar att dröjsmålet har
orsakats av något förhållande som anges i 8 § tredje stycket.

Har den resande fått ersättning som avses i första stycket och kommer
resgodset till rätta, tillämpas 3 kap. 27 § andra-fjärde styckena.

Ersättningens storlek

11 § Om järnvägen i annat fall än som avses i 5 § tredje stycket eller 8 §
andra stycket är ansvarig för att inskrivet resgods har gått förlorat, minskats
eller skadats, är järnvägens ansvarighet begränsad till ett belopp som
för varje kolli motsvarar hälften av basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om
allmän försäkring för det år när den händelse som orsakade skadan inträffade.
Järnvägen är dessutom skyldig att betala ersättning för hela resgodsavgiften,
om resgodset har gått förlorat, och i annat fall för så mycket av
avgiften som svarar mot minskningen eller värdeminskningen.

12 § Om en resande har lidit skada som järnvägen är ansvarig för enligt
9 §, är järnvägens ansvarighet begränsad till 100 kronor för varje påbörjat
dygn som järnvägen har dröjt med utlämningen efter det att resgodset har
begärts utlämnat. Järnvägen är dock inte skyldig att för resgods som
omfattas av ett och samma resgodsbevis lämna högre ersättning än 1 000
kronor.

Reklamation

5 kap. Ansvarighet i annat fall än vid befordran

2 §.

LU 1984/85:27

3 § I fråga om skadestånd enligt detta kapitel gäller 5 kap. och 6 kap. 1 —
3 §§ skadeståndslagen (1972:207).

6 kap. Ordning och säkerhet vid järnvägstrafik

Den som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon som avses i första
stycket efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5
promille eller däröver, skall anses ha varit så påverkad under färden som
anges i första stycket.

Är det inte styrkt att den som har fört ett sådant maskindrivet spårfordon
som avses i första stycket har varit så påverkad som anges där, men
har han fört fordonet efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden
uppgick till 0.5 men inte 1,5 promille, skall han dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Vad som sägs i första stycket gäller också den som i annat fall vid
järnväg eller tunnelbana har fullgjort tjänst, i vilken ingår uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten, och därvid har varit så påverkad av
berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde utföra dessa uppgifter
på betryggande sätt.

LU 1984/85:27

3 § En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg får
från järnvägens område avlägsna den som överträder förbudet i I § första
stycket, den som uppträder berusad eller stör ordningen och den som
genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Om det är
oundgängligen nödvändigt, får han omhänderta en sådan person. Om så
sker, skall polisen omedelbart underrättas. Den omhändertagne får hållas
kvar till dess att han har överlämnats till en polisman eller det inte längre
finns skäl till omhändertagande, dock längst sex timmar.

För befordran av inskrivet resgods i sådan trafik med utlandet som avses i
bihang A till fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik gäller
i stället vad som sägs där.

6 § Om en resande i ett järn vägsfordon har med sig egendom som inte får
medföras som handresgods och om den resande på järnvägspersonalens
uppmaning inte avlägsnar egendomen, får järnvägen ta hand om den. Om
det är nödvändigt med hänsyn till egendomens farlighet, får järnvägen ta
hand om egendomen utan att först anmoda den resande att avlägsna den.

Första stycket skall också tillämpas på gods som järnvägen har tagit
emot under omständigheter som anges i 3 kap. 11 § andra stycket.

Järnvägen är inte skyldig att ersätta den skada som tillfogas den resande
eller avsändaren eller mottagaren genom åtgärder som får vidtas enligt
första eller andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1985. Genom lagen upphävs

1. lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift,

LU 1984/85:27

2. lagen (1916: 238) angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg
av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 (nr 7 s.l) angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

3. lagen (1975:89) om ordning och säkerhet inom järnvägsområde,

4. lagen (1976:58) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande,

5. järnvägstrafikstadgan (1966:202).

I fråga om en befordran som har påbörjats före ikraftträdandet tillämpas
dock fortfarande äldre bestämmelser.

LU 1984/85:27 73

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna 2

Motionsyrkandena 2

Utskottet 3

Inledning 3

Propositionernas huvudsakliga innehåll 5

Allmänna överväganden 6

Järnvägens ansvarighet vid personbefordran 7

Järnvägens utomobligatoriska ansvarighet 12

Trafiknykterhetsbrott vid spårtrafik 16

Propositionerna i övrigt 19

Ikraftträdande m. m 19

Utskottets hemställan 19

Reservationer 21

1 Skada till följd av dröjsmål vid personbefordran (2 m) 21

2 Promilleregler vid spårtrafik (c, vpk) 22

3 Järnvägstrafiklagen (c, vpk) (följdreservation) 23

4 Obligatoriska miljöskydds- och kemikalieförsäkringar m. m. (c) 24

Bilagor

Bilaga 1

Lagförslagen i proposition 1983/84:117 26

1 Järnvägstrafiklag 26

2 Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) 42

3 Lagomändringilagen(1951:649)omstraffförvissatrafikbrott 44

4 Lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov 45

5 Lag om ändring i körkortslagen (1977:477) 46

Bilaga 2

Lagförslagen i proposition 1984/85:33 49

1 Lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:000) 49

2 Lag om ändring i körkortslagen (1977:477) 54

Bilaga 3

På grundval av propositionerna 1983/84:117 och 1984/85:33 upprättat
förslag till järnvägstrafiklag 56

minab/gotab Stockholm 1985 82477