LU 1984/85:11

Lagutskottets betänkande
1984/85:11

om ensamrätt till bärgning m. m. (prop. 1984/85:7)

Sammanfattning

I proposition 1984/85:7 läggs fram förslag till en ny lag om ensamrätt
till bärgning. Lagen, som ersätter en kungörelse från år 1841, innebär
huvudsakligen att de nu gällande reglerna moderniseras. Vissa nyheter
föreslås dock. Bl. a. föreslås att ensamrätt att bärga sjunket, övergivet gods
inte längre skall ges till den som först anmäler hos länsstyrelsen att han vill
bärga egendomen utan till den sökande som är lämplig med hänsyn till
allmänna och enskilda intressen. Vidare föreslås att länsstyrelsens beslut
får överklagas hos sjöfartsverket genom besvär. Sjöfartsverkets beslut får
inte överklagas.

Lagförslaget har föranlett två motioner (m och fp) vari yrkas att ensamrätt
alltjämt skall tillkomma den som först ansöker därom. 1 m-motionen
yrkas vidare att länsstyrelsens beslut skall liksom f. n. överklagas hos
regeringen samt att riksdagen skall uttala att länsstyrelse inte får meddela
föreskrifter om omfattningen av bärgningen.

Propositionen innehåller också förslag till vissa ändringar i 1918 års
sjöfyndslag och i flottningslagen från år 1919. Förslagen innebär bl. a. att
ansvaret för sjöfyndsärenden överflyttas från tullen till polisen samt att
kretsen av personer som har rätt att bärga sjunktimmer i avlyst flottled
vidgas.

Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker följaktligen bifall till
motionerna. Utskottet föreslår vidare en följdändring i tullförordningen.

Utskottets m-ledamöter reserverar sig för bifall till motionsyrkandena
om ensamrätten till bärgning och om länsstyrelses föreskrifter. I en gemensam
reservation yrkar m- och c-ledamöterna bifall till yrkandet om bibehållen
besvärsordning.

Propositionen

1 propositionen föreslår regeringen (justitiedepartementet) efter hörande
av lagrådet att riksdagen antar

1. lag om ensamrätt till bärgning,

2. lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om
sjöfynd,

3. lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän farled.
Lagförslagen har tagits in i en till betänkandet fogad bilaga I.

1 Riksdagen 1984/85. 8 sami. Nr 11

Rättelse: S. 20, under 8 § Tillkommer: Tullfrihet medges för

Rättelse på rättelse: S. 20, under 8 § skall texten ”Tullfrihet medges för” flyttas

upp som egen första rad.

LU 1984/85:11

Motionerna

Med anledning av propositionen har väckts följande motioner.

Motion 1984/85:40 av Hugo Bergdahl (fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar att i förslaget till lag om ensamrätt till bärgning göra sådana
ändringar att ensamrätt till bärgning även i fortsättningen skall ges den
som före annan inger ansökan därom.

Motion 1984/85:41 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 3 och 5 §§ i förslag till lag om ensamrätt
till bärgning skall ha följande lydelse:

3 §

Ansökan om —godset finns.

Ensamrätt skall ges till den som före annan inger ansökan om sådan rätt
till länsstyrelsen.

5 §

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos regeringen genom besvär.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts beträffande länsstyrelsens föreskrifter avseende
omfattning av bärgning.

Utskottet

Inledning

Med anledning av en motion behandlade utskottet år 1974 frågan om en
översyn av bestämmelserna om bärgning till sjöss av herrelöst gods. Utskottet
konstaterade därvid (LU 1974:30) att gällande bestämmelser var
otidsenliga och svårtillämpade. Utskottet hemställde därför att riksdagen
skulle begära att 1918 års sjöfyndslag och 1841 års kungörelse om ensamrätt
till bärgning blev föremål för översyn. Vid översynen borde bl. a.
prövas frågan om ansvarig myndighet i sjöfyndsärenden. Riksdagen biföll
utskottets hemställan (rskr 1974:306).

Den av riksdagen begärda översynen påbörjades år 1978 då en särskild
sakkunnig tillkallades att se över sjöfyndslagen och bärgningskungörelsen.
I uppdraget ingick även en översyn av lagstiftningen om hittegods. Utredningen
antog namnet fyndlagstiftningsutredningen.

Jordbruksutskottet uttalade vid 1979/80 års riksmöte (JoU 1979/80:20)
att förekomsten av spillvirke kunde vålla olägenheter längs vissa kuststräckor
och att åtgärder borde vidtas för att komma till rätta med dessa
problem. Därvid borde enligt jordbruksutskottet hänsyn också tas till den
råvarutillgång som t. ex. sjunktimmer representerar. I enlighet med riksdagens
beslut överlämnades riksdagens skrivelse och jordbruksutskottets
betänkande till fyndlagstiftningsutredningen för överväganden.

Lyndlagstiftningsutredningen avlämnade i december 1980 betänkandet
(Ds Ju 1980:11) Hittegods m. m. I betänkandet föreslogs att reglerna om

LU 1984/85:11

fynd i huvudsak skulle samlas i en enda lag, en ny hittegodslag, med i stort
sett likartade regler för alla fynd. 1 den nya lagen skulle även regleras
frågan om ensamrätt till bärgning.

Frågan om ändring av reglerna rörande hittegods togs upp särskilt i
prop. 1982/83:59. Föredragande statsrådet ansåg sig inte kunna tillstyrka
utredningens förslag om att de nuvarande reglerna om fynd av olika slag
skulle föras samman i en gemensam lag. Inte heller i övrigt fann han
anledning att göra någon ändring i hittegodslagen utom i det avseendet att
skyldigheten för polismyndigheterna att kungöra hittegods borde avskaffas.
Riksdagen antog det förslag som hade lagts fram i propositionen (LU
1982/83:12).

I den nu föreliggande propositionen läggs fram förslag till modernisering
av lagstiftningen om sjöfynd och bärgning. Inte heller nu föreslås
någon gemensam lag utan 1841 års kungörelse om ensamrätt till bärgning
föreslås ersatt av en ny lag om ensamrätt till bärgning medan i övrigt vissa
ändringar görs i sjöfyndslagen och flottningslagen.

Utskottet behandlar i det följande de olika lagförslagen och i samband
därmed de med anledning av propositionen väckta motionsyrkandena.

Ensamrätt till bärgning

Enligt 1841 års kungörelse angående rättigheter och skyldigheter för
dem, hwilka upptaga sjunket gods, som af ägare blifwit öfwergifwet får
myndighet (länsstyrelsen eller regeringen) ge den eller de som först anmäler
sig hos myndigheten en ensamrätt att under viss tid på närmare angivna
ställen ta upp sjunket gods som har övergetts av ägaren.

I propositionen förslås, såsom ovan anförts, att 1841 års kungörelse
ersätts av en ny lag om ensamrätt till bärgning. Enligt den nya lagen skall
länsstyrelsen också i fortsättningen ha möjlighet att upplåta en tidsbegränsad
ensamrätt till bärgning av sjunket gods. Lagen ger däremot inte någon
automatisk företrädesrätt för den som först ansöker om ensamrätt till
bärgning. I stället föreskrivs att ensamrätt får ges endast efter en prövning
av om den sökande är lämplig med hänsyn till allmänna och enskilda
intressen. Den som är uppenbart olämplig bör enligt departementschefen
vägras ensamrätt. Har flera ansökningar gjorts rörande samma område
skall länsstyrelsen pröva vilken av sökandena som från allmän synpunkt
bör ha företräde.

När det gäller vilka omständigheter som bör beaktas vid lämplighetsprövningen
anför departementschefen i specialmotiveringen (s. 24) att om
någon av sökandena är yrkesmässig bärgare bör den bärgaren få företräde
i normalfallet. I sin prövning bör länsstyrelsen enligt departementschefen
även kunna väga in frågan om förste bärgarens rätt. Departementschefen
tillägger att det också Finns skäl att ta hänsyn till andra omständigheter än
en sökandes lämplighet framför en annans. Som exempel nämns det fallet

1 * Riksdagen 1984/85. 8 sami. Nr 11

LU 1984/85:11

att en dykarklubb har lokaliserat ett vrak, börjat bärga det och ansöker om
ensamrätt före andra. Att ge ensamrätten till en senare sökande yrkesmässig
bärgare skulle kunna framstå som stötande. Över huvud taget bör
länsstyrelsen enligt departementschefen eftersträva en så allsidig prövning
som möjligt.

Reglerna om ensamrätt till bärgning gäller inte i fråga om skeppsvrak
som kan antas vara mer än 100 år gamla eller i frågan om föremål som
påträffas i eller i närheten av ett sådant vrak. Sådan egendom omfattas i
stället av bestämmelserna i fornminneslagen.

I motionerna 1984/85:40 (fp) och 1984/85:41 (m) kritiseras förslaget om
införandet av en lämplighetsprövning. Enligt motionerna innebär förslaget
att den förutsägbarhet som nu finns ersätts av skönsmässiga bedömanden
utifrån opreciserade kriterier. I fp-motionen framhålls att förslaget
med säkerhet torde leda till en ökad byråkrati inom statsförvaltningen.
Motionärerna i m-motionen anser att förslaget kommer att negativt påverka
bärgningsverksamheten i landet. Intresset för att påbörja undersökningar
om bärgning är möjlig kommer enligt motionärerna självfallet att kraftigt
minska om det föreligger risk för att någon som inte tagit del i förarbetet
skall få ensamrätt till bärgningen. I båda motionerna understryks
vidare att det inte finns något behov av en lämplighetsprövning. Motionärerna
yrkar att den nuvarande företrädesrätten för den som först ansöker
om ensamrätt till bärgning behålls.

Utskottet vill till en början stryka under att det är viktigt att lagstiftningen
är så utformad att bärgning uppmuntras. Det bör vidare vid utformandet
av en lagstiftning beaktas att en bärgning kan medföra risk för skada
eller olägenhet för allmänna eller enskilda intressen, t. ex. genom oljeutsläpp
eller andra vattenföroreningar eller genom hinder för sjöfarten.
Lagen måste därför ge myndigheterna möjlighet att vägra en olämplig
bärgare ensamrätt till bärgning.

De nuvarande reglerna ger inte den som lokaliserar ett vrak och påbörjar
bärgning någon ovillkorlig ensamrätt till bärgning. Skulle en annan
bärgare hinna före med en ansökan om ensamrätt får denna ensamrätten
till bärgningen. En bärgare som lagt ned betydande arbetsinsatser och
kostnader på att lokalisera ett vrak och att undersöka lämpligheten av en
bärgning av vraket kan således helt berövas möjligheten att dra fördel av
det nedlagda arbetet enbart genom den omständigheten att en helt utomstående
bärgare hinner att först ge in en ansökan till länsstyrelsen. Den i
propositionen nu föreslagna lösningen ger däremot länsstyrelsen en möjlighet
att i sådana fall beakta även den ”första” bärgarens intressen.

Utskottet anser för sin del att enskilda och allmänna intressen bäst kan
tillgodoses genom att en skälighets- och lämplighetsprövning införs. Det
är viktigt att denna prövning blir så allsidig som möjligt. Utskottet vill
också peka på att propositionens förslag om lämplighetsprövning överensstämmer
med utredningens förslag och att remissinstanserna inte haft

LU 1984/85:11

några erinringar mot förslaget. Att lämplighetsprövning skulle, såsom
påstås i m-motionen, kunna leda till ett minskat intresse för bärgning av
sjunket gods kan utskottet inte hålla för troligt. På anförda skäl tillstyrker
utskottet propositionen och avstyrker bifall till motion 40 samt motion 41
i denna del.

I propositionen föreslås att i lagen införs uttryckliga bestämmelser om
att länsstyrelsen i beslutet om ensamrätt skall meddela sådana föreskrifter
som krävs för att bärgningen inte skall medföra skada och olägenhet för
allmänna och enskilda intressen (4 §). Länsstyrelsen ges vidare rätt att
upphäva beslutet om ensamrätt om en meddelad föreskrift åsidosätts. I
specialmotiveringen anförs att en föreskrift kan t. ex. avse ett förbud mot
att spränga sönder ett fartygsskrov. Enligt departementschefen kan det
med hänsyn till speciella lokala förhållanden inom ett visst område bli
erforderligt med särskilda föreskrifter. Också miljöskyddshänsyn kan göra
särskilda föreskrifter nödvändiga. Departementschefen uttalar vidare
(s. 27) att, eftersom ett beslut om ensamrätt utestänger andra bärgare, bör
ensamrätt inte utan vidare medges den som avser att endast ta upp enstaka
föremål från t. ex. ett skeppsvrak. Med hänsyn till den risk som finns att
dyrbara detaljer plockas upp medan vraket i övrigt blir kvar, kanske till
hinder för sjöfarten, bör enligt departementschefen föreskrifter kunna ges
även med avseende på omfattningen av bärgningen.

Departementschefens uttalanden kritiseras i motion 41. Motionärerna
anser att det bör stå varje bärgare fritt att själv avgöra vad som förtjänar
att bärgas. I den mån ett vrak utgör hinder för sjöfarten bör denna fråga
regleras genom annan lagstiftning. Motionärerna yrkar (yrkande 2) att
riksdagen skall ge till känna som sin mening vad motionärerna uttalat om
att länsstyrelsens föreskrifter inte bör innehålla något om omfattningen av
bärgningen.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att länsstyrelsen bör
kunna ge föreskrifter även i fråga om omfattningen av bärgningen. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion 41 yrkande 2.

Enligt gällande rätt kan länsstyrelsens beslut om ensamrätt till bärgning
överklagas hos regeringen.

Utredningen föreslog att sjöfartsverket skulle bli beslutande myndighet
och att verkets beslut fick överklagas hos regeringen enligt allmänna regler.
I propositionen föreslås i stället den ordningen att länsstyrelsen förblir
beslutande myndighet i första instans och att länsstyrelsens beslut får
överklagas hos sjöfartsverket. Sjöfartsverkets beslut får sedan inte överklagas.
Förslaget i propositionen innebär således att regeringens befattning
med ärenden om ensamrätt till bärgning upphör.

I motion 41 yrkas (yrkande 1) att den nuvarande besvärsordningen
bibehålls. Enligt motionärernas mening föreligger det inte några beaktansvärda
skäl till den föreslagna ändringen.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att beslut om ensam -

LU 1984/85:11

rätt till bärgning också i fortsättningen bör meddelas av länsstyrelsen i
första instans. När det därefter gäller frågan om besvärsinstans vill utskottet
till en början hänvisa till strävandena att begränsa antalet förvaltningsärenden
hos regeringen. Våren 1984 tog riksdagen ställning till vilka riktlinjer
som skall gälla för en systematisk översyn av reglerna om rätt att
överklaga ärenden till regeringen och för utformningen av besvärsregler i
nya ärendegrupper (prop. 1983/84:120, KU 1983/84:23).

Konstitutionsutskottet betonade i sitt betänkande vikten av att översynsarbetena
präglas av en allmän strävan att uppnå ett enhetligare system för
besvärsprövning än det som f. n. finns. Konstitutionsutskottet ansåg det
också viktigt att regeringen kvarstår som besvärsinstans när det behövs en
politisk styrning av praxis. I begreppet politisk styrning lade konstitutionsutskottet
inte bara en regerings rätt att låta sin politiska inriktning påverka
praxis i vissa grupper av förvaltningsärenden utan också den betydelse
från allmänna demokratiska utgångspunkter och för rättssäkerheten som
kan tillmätas regeringens befattning med sådana ärenden. Enligt konstitutionsutskottet
gällde detta särskilt i ärenden där det skönsmässiga inslaget
i bedömningen är betydande. Till sådana ärendetyper där regeringens
medverkan framstår som särskilt betydelsefull hänförde konstitutionsutskottet
bl. a. invandrarärenden samt plan- och byggnadsärenden. Enligt
konstitutionsutskottet bör man vidare godta principen att ärenden som
prövas av två eller flera instanser under regeringen normalt inte bör få
överklagas till regeringen liksom att möjligheterna undersöks att i de fall
där regeringen är andra instans tillskapa en ny underinstans. Därvid bör
man överväga att i vissa fall låta centrala myndigheter under regeringen
överta regeringens uppgift som högsta instans. När så sker bör man i regel
samtidigt skära av rätten att överklaga de beslut som den centrala myndigheten
fattar som besvärsinstans. Konstitutionsutskottet framhöll emellertid
vikten av att man här särskilt beaktar de kompetenskonflikter som kan
uppkomma, t. ex. genom att de centrala statliga myndigheterna konstitutionellt
inte är att betrakta som överordnade länsstyrelserna. Bl. a. borde
en central myndighet aldrig göras till besvärsinstans i fråga om länsstyrelsebeslut
i ärenden där det typiskt sett krävs en avvägning mellan olika
intressen som företräds av enskilda centrala myndigheter.

Lagutskottet vill för sin del stryka under att de riktlinjer för regeringens
befattning med besvärsärenden som riksdagen sålunda antagit måste vara
vägledande också i detta fall. Enligt utskottets mening är den typ av
ärenden det här är fråga om inte sådana att det behövs en politisk styrning
av praxis. Besvärsprövningens huvudsakliga funktion i bärgningsärendena
torde vara att tillgodose ett rättsskyddsbehov. Om en tillräckligt kvalificerad
besvärsprövning går att ordna på en lägre nivå bör regeringen i
sådana fall befrias från besvärsärendena.

Propositionens förslag är att besvärsprövningen överförs till sjöfartsverket.
Enligt utskottets mening är detta verk väl kvalificerat att pröva be -

LU 1984/85:11

svärsärenden av nu aktuellt slag. Några principiella hinder mot att låta
länsstyrelsens beslut om ensamrätt till bärgning överklagas hos en central
förvaltningsmyndighet kan utskottet inte Hnna. Visserligen bör i de aktuella
ärendena ske ett hänsynstagande även till intressen som företräds av
andra centrala myndigheter, t. ex. miljöskyddsintressen. Särskilt gäller
detta när det är fråga om vilka föreskrifter som skall fogas till ett beslut om
ensamrätt till bärgning. Enligt utskottets uppfattning torde det dock inte
föreligga någon risk för att sådana intressen i nu föreliggande slag av
ärenden behöver kollidera med de intressen som sjöfartsverket företräder
och att sjöfartsverket därför kan komma att uppfattas som företrädare för
ett partsintresse.

Utskottet anser på grund av det anförda att några vägande invändningar
inte kan göras mot den i propositionen föreslagna ordningen. Utskottet
tillstyrker förslaget att länsstyrelsens beslut skall överklagas hos sjöfartsverket.
Någon rätt att till regeringen överklaga sjöfartsverkets beslut bör
inte finnas. Utskottet avstyrker bifall till motion 41 såvitt nu är i fråga.

Avslutningsvis vill utskottet i fråga om förslaget till lag om ensamrätt till
bärgning peka på att lagförslaget saknar bestämmelser om ansvar eller
skadeståndsskyldighet för den som gör intrång i någon annans ensamrätt.
Såsom lagrådet framhåller blir härigenom den närmare innebörden i rättsligt
hänseende av ensamrätten till bärgning oklar. När nu en ny modern lag
om ensamrätt till bärgning tillskapas hade det enligt utskottets mening från
principiella utgångspunkter varit naturligt att i lagen ta in regler om
sanktioner vid intrång i ensamrätten. Något praktiskt behov av en sådan
reglering har dock inte redovisats i lagstiftningsärendet. Utskottet kan
därför ansluta sig till departementschefens ståndpunkt att dessa frågor
också i fortsättningen kan lämnas oreglerade.

Sjöfyndslagen

I sjöfyndslagen regleras omhändertagandet av övergivna fartyg eller
skeppsvrak samt redskap eller gods som hör till fartyg. Den som bärgar
sådan egendom skall i viss ordning anmäla fyndet, avlämna det bärgade
eller företa någon annan angiven åtgärd. När efter anmälan besiktning
skett av godset skall bärgningen kungöras. Ansvarig myndighet för sjöfyndsärenden
är tullverket.

Om det bärgade godsets ägare anmäler sig inom förelagd tid och kan
visa sin rätt, får han återta egendomen. Då måste han emellertid betala
kostnaderna för bärgningens kungörande och fyndets vård samt bärgarlön.
Om ägaren inte anmäler sig efter kungörandet, gäller olika regler
beroende på om egendomen har tagits upp från botten eller påträffats
flytande på vattnet (bottenfynd och flytfynd) eller om den har hittats
uppdriven på stranden (strandfynd). Bottenfynd och flytfynd tillfaller i
detta fall bärgaren. Strandfynd tillfaller däremot staten efter avdrag av
bärgarlön och kostnader.

LU 1984/85:11

I propositionen föreslås att ansvaret för sjöfyndsärende flyttas från
tullverket till polismyndigheterna. Vidare föreslås att också strandfynd
skall tillfalla bärgaren om ägaren inte blir känd. Dessutom förenklas
kungörelseförfarandet. Slutligen föreslås vissa ändringar i reglerna om
lågvärdigt gods och införs en möjlighet att under hand sälja gods som inte
kan förvaras utan fara för försämring.

Utskottet erinrar om att frågan om vilken myndighet som skall ha
ansvaret för sjöfyndsärendena togs upp redan vid 1974 års riksdagsbehandling
av sjöfyndsreglerna. Det framkom därvid att flertalet anmälningar
om sjöfynd gjordes till polismyndigheterna och att den gällande ansvarsordningen
ofta medförde onödigt dubbelarbete och administrativa
omgångar. Som framgår av vad utskottet inledningsvis anfört (s. 2) hemställde
riksdagen därför att vid den begärda översynen av sjöfyndslagen
särskilt skulle övervägas vilken myndighet som skulle vara ansvarig för
sjöfyndsärenden.

Enligt utskottets mening innebär det en avsevärd fördel att ansvaret för
sjöfyndsärendena förs över till polisen som redan har ansvaret för hittegodsärenden.
Bl. a. elimineras onödigt dubbelarbete, och de administrativa
rutinerna blir enklare. Utskottet tillstyrker förslaget. Utskottet vill emellertid
tillägga att det också i fortsättningen blir nödvändigt med ett samarbete
mellan polisen och tullen. Avser sjöfyndet oförtullat gods måste
nämligen fyndet anmälas för tullklarering. Som framhålls i propositionen
kan det också i fortsättningen vara lämpligt att tullen i vissa fall medverkar
vid t. ex. värdering och besiktning av sjöfynd.

Förslaget till ändring av ansvarig myndighet i sjöfyndslagen bör föranleda
en följdändring i tullförordningen. Utskottet föreslår att i 8 § första
stycket 3. ordet tullmyndighet byts ut mot ordet polismyndighet.

Övriga föreslagna ändringar i sjöfyndslagen föranleder inga särskilda
uttalanden från utskottets sida.

Flottningslagens bestämmelser om sjunkvirke

I flottningslagen finns bestämmelser om rätten att ta hand om sjunket
virke som påträffas i en allmän flottled. Bestämmelserna är olika för sådan
flottled som är avlyst och sådan som inte är det. Är flottleden avlyst, vilket
i detta sammanhang är av intresse, får den som kan ha olägenhet av
sjunkvirke ta upp virket efter viss tid och fritt förfoga över det. Som
exempel på bärgningsberättigade personer anges i lagen strandägare. I
förarbetena nämns också fiskerättsinnehavare.

I propositionen föreslås i enlighet med utredningens förslag att i fortsättningen
var och en skall få ta upp virke som sjunkit i en avlyst flottled och
fritt förfoga över det under de förutsättningar som i övrigt gäller enligt
flottningslagen.

Utskottet erinrar om att utskottet hösten 1983 behandlade en motion om

LU 1984/85:11

sjunktimmer i sjöar och vattendrag. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande
över motionen uttalade utskottet (LU 1983/84:7), att den rättsliga
regleringen beträffande tillvaratagande av sjunktimmer hade betydelse
från bl. a. ekonomiska, sysselsättningspolitiska och naturvårdande utgångspunkter.
Enligt utskottet kunde den nuvarande lagstiftningen inte
anses reglera tillvaratagande av sjunktimmer på ett nöjaktigt sätt. Utskottet
ansåg det vara angeläget att få till stånd en tillfredsställande lösning.
Eftersom en proposition i ämnet kunde förväntas inom kort fann utskottet
dock att motionen inte borde föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Enligt utskottets mening tillgodoser de nu föreslagna ändringarna i
flottningslagen önskemålet att sjunkvirke skall kunna tas till vara på ett
tillfredsställande sätt. De föreslagna reglerna ger visserligen bärgare ingen
ovillkorlig rätt att ta strandägarnas mark i anspråk för ilandtagning och
uppläggning av timmer, men detta bör i praktiken dock inte medföra några
problem. I sådana fall där ett ianspråktagande av strandområden kan bli
aktuellt torde bärgaren i regel kunna nå en överenskommelse med strandägaren
om utnyttjande av dennes mark. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att det f. n. inte finns något behov av en särskild tvångslagstiftning
för utnyttjande av stränderna. På anförda skäl tillstyrker utskottet
förslaget till ändringar i flottningslagen.

Avslutningsvis vill utskottet något beröra frågan om spillvirket i visa
kustområden. Som utskottet inledningsvis anfört behandlade riksdagen
vid 1979/80 års riksmöte en motion (1979/80:470) i detta ämne. Riksdagen
konstaterade därvid att förekomsten av spillvirke kunde vålla olägenheter
längs vissa kuststräckor och att åtgärder borde vidtas för att komma till
rätta med dessa problem. Frågan överlämnades till fyndlagstiftningsutredningen
för övervägande.

Såvitt utskottet har kunnat finna har frågan inte närmare berörts i
utredningens betänkande och inte heller behandlats särskilt i propositionen.
Utskottet vill med anledning härav peka på att den nya lagen om
ensamrätt till bärgning torde bli tillämplig på bärgning av sådant spillvirke
som sjunkit utefter kusterna. I den mån spillvirket härrör från transport
med fartyg torde även bestämmelserna i sjöfyndslagen kunna bli tillämpliga.
De nu nämnda lagarna utgör emellertid endast en civilrättslig reglering
av rätten till bärgning. Frågan om en skyldighet att rensa farleder från
spillvirke eller att ta hand om virke som på annat sätt utgör en fara för
sjöfarten eller ett hinder sett från miljösynpunkt får regleras i annan
ordning och hör inte till utskottets beredningsområde.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ensamrätt till bärgning

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:40 och 1984/85:41

LU 1984/85:11

yrkande 1 delvis antar 3 § i det i propositionen 1984/85:7 framlagda
förslaget till lag om ensamrätt till bärgning,

2. beträffande besvärsinstans

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:41 yrkande 1 delvis
antar 5 § i förslaget till lag om ensamrätt till bärgning,

3. beträffande propositionens lagförslag i övrigt
att riksdagen antar

a) förslaget till lag om ensamrätt till bärgning i de delar som ej
omfattas av momenten 1 och 2 ovan,

b) förslagen till lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd och lag om ändring i lagen (1919:426)
om flottning i allmän flottled,

4. beträffande tullförordningen

att riksdagen antar av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lag
om ändring i tullförordningen (1973:979),

5. beträffande föreskrifter om omfattningen av bärgning

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:41 yrkande 2 godkänner
vad utskottet anfört därom.

Stockholm den 27 november 1984

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s)*, Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Arne Andersson
i Gamleby (s), Ingemar Konradsson (s), Allan Ekström (m), Owe
Andréasson (s), Stig Gustafsson (s), Nic Grönvall (m), Sigvard Persson (c),
Per Israelsson (vpk) och Kersti Johansson (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1984/85:11

Reservationer

1. Ensamrätt till bärgning (mom. 1)

Per-Olof Strindberg, Mona Saint Cyr, Allan Ekström och Nic Grönvall
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 5 med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill till en början stryka under att syftet med den nu föreslagna
lagen är att uppmuntra till bärgning. En viktig förutsättning för att detta
syfte skall nås är att lagen är så utformad att den som lokaliserar ett vrak
och vidtar förberedelse för bärgning kan räkna med att få ensamrätt till
bärgningen.

De nuvarande reglerna ger visserligen inte den som lokaliserar ett vrak
och påbörjar bärgning någon ovillkorlig ensamrätt till bärgningen. Skulle
en annan bärgare hinna före med en ansökan om ensamrätt får denne
ensamrätten. Detta förhållande synes dock inte så länge den nuvarande
ordningen gällt, dvs. sedan 1841, ha lett till några orättvisor eller svårigheter.
Förklaringen härtill torde vara att de som håller på med bärgning i
regel känner väl till bestämmelserna och därför på ett tidigt stadium i
samband med lokaliseringen av ett vrak skyndar sig att ansöka om ensamrätt.

Förslaget i propositionen innebär att den förutsägbarhet som gällande
bestämmelser ändock ger ersätts av ett system med lämplighetsprövning
som inte ger en presumtiv bärgare någon möjlighet att bedöma om det går
att få ensamrätt till bärgning. Lagen innehåller inga som helst kriterier för
vad som skall beaktas vid lämplighetsprövningen, och uttalandena i specialmotiveringen
är oprecisa och delvis motstridiga. Enligt utskottets mening
måste därför, såsom motionärerna hävdar, lämplighetsprövningen
komma att inverka negativt på intresset att försöka lokalisera och bärga
vrak m. m. Härtill kommer att den medför en ökad administrativ omgång.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att propositionens förslag
kommer att motverka syftet med bärgningsbestämmelserna samtidigt som
förslaget kommer att innebära en ökad byråkrati. Även om den nuvarande
automatiska företrädesrätten för den först sökande har vissa brister är den
enligt utskottets mening därför att föredra framför den nu föreslagna
lämplighetsprövningen. Något behov av att av allmänna skäl införa en
lämplighetsprövning har inte heller påvisats i propositionen. Att en bärgning
utförs på ett från sjösäkerhets- och miljösynpunkter riktigt sätt kan
länsstyrelsen säkerställa genom att i sitt beslut meddela erforderliga föreskrifter.

På grund av det anförda anser utskottet att det inte finns någon anledning
att nu stryka företrädesrätten för den som först ansöker om ensamrätt.
Utskottet tillstyrker därför bifall till motion 40 och motion 41 i denna del

LU 1984/85:11

och föreslår att 3 § andra stycket får lydelsen: ”Ensamrätt får ges till den
som före annan inger ansökan om sådan rätt till länsstyrelsen.”

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande ensamrätt till bärgning

att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:7 i denna del
och med bifall till motion 1984/85:40 och motion 1984/85:41
yrkande 1 delvis antar 3 § i det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ensamrätt till bärgning med följande som utskottets
förslag betecknade lydelse.

Regeringens förslag Utskottets förslag

3 §

Ansökan om ensamrätt till bärgning prövas av länsstyrelsen i det län där
godset finns.

Ensamrätt får ges bara till den Ensamrätt får ges till den som

som är lämplig med hänsyn till ali- före annan inger ansökan om sådan

männa och enskilda intressen. Har rätt till länsstyrelsen,
flera ansökningar gjorts rörande
samma område skall länsstyrelsen
pröva vilken av sökandena som från
allmän synpunkt bör ha företräde.

2. Besvärsinstans (mom. 2)

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Mona Saint Cyr (m), Allan
Ekström (m), Nic Grönvall (m), Sigvard Persson (c) och Kersti Johansson
(c) anser:

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”Propositionens
förslag” och slutar på s. 7 med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

Den i propositionen föreslagna besvärsinstansen, sjöfartsverket, måste
i och för sig anses väl kvalificerad att pröva ärenden om bärgning framför
allt sett ur sjösäkerhetssynpunkt. I fråga om bärgning måste emellertid
hänsyn tas även till andra intressen än sådana som sjöfartsverket företräder.
Det kan gälla frågor enligt vattenlagen, olika naturvårds- och miljöskyddsfrågor,
militära frågor m. m., dvs. frågor som länsstyrelsen har en
vid erfarenhet av. Enligt utskottets mening föreligger en risk för att besvärsprövningen
i sjöfartsverket kan bli mindre allsidig än prövningen i
lägre instans, något som självfallet bör undvikas. Som konstitutionsutskottet
anfört bör vidare en central myndighet inte göras till besvärsinstans i
fråga om länsstyrelsebeslut i ärenden där en sammanvägning sker av flera
allmänintressen som företräds av skilda centrala myndigheter. Det kan
enligt utskottets mening inte uteslutas att det i nu aktuella ärenden kan bli
fråga om sådana avvägningar.

LU 1984/85:11

Det anförda leder utskottet till att sjöfartsverket inte bör göras till
prövningsinstans i ärenden enligt den nya lagen om ensamrätt till bärgning.
Med hänsyn härtill och då det är svårt att finna någon annan
kvalificerad myndighet som kan göras till besvärsinstans samt med beaktande
av vad konstitutionsutskottet anfört om den betydelse för rättssäkerheten
som kan tillmätas regeringens befattning med förvaltningsärenden
bör enligt utskottets mening besvärsprövningen ligga kvar hos regeringen.
Utskottet tillstyrker följaktligen bifall till motion 41 i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande besvärsinstans

att riksdagen med avslag på propositionen i denna del och med
bifall till motion 1984/85:41 yrkande 1 delvis antar 5 § i förslaget
till lag om ensamrätt till bärgning med följande som utskottets
förslag betecknade lydelse.

Regeringens förslag

Länsstyrelsens beslut får överklagas
hos sjöfartsverket genom besvär.
Sjöfartsverkets beslut får inte
överklagas.

3. Föreskrifter om omfattningen av bärgning (mom. 5)

Per-Olof Strindberg, Mona Saint Cyr, Allan Ekström och Nic Grönvall
(alla m) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Utskottet
delar” och slutar med "yrkande 2” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att varje bärgare skall ha rätt
att själv bestämma vad som förtjänar att bärgas. Frågan hur kvarvarande
vrak eller delar därav, som hindrar sjöfarten, skall tas bort får regleras
genom annan lagstiftning. Såsom framhålls i motion 41 bör länsstyrelse
därför i sitt beslut om ensamrätt till bärgning inte meddela någon föreskrift
om omfattningen av bärgningen.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande föreskrifter om omfattningen av bärgning

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:41 yrkande 2 godkänner
vad utskottet anfört därom.

Utskottets förslag

5§

Länsstyrelsens beslut får överklagas
hos regeringen genom besvär.

LU 1984/85:11

Bilaga 1

Propositionens lagförslag
1 Förslag till

Lag om ensamrätt till bärgning

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Den som vill bärga sjunket gods som har övergetts av ägaren kan
efter ansökan hos länsstyrelsen erhålla ensamrätt till bärgning enligt denna
lag.

2 § Ensamrätt till bärgning innebär rätt för bärgaren att utan intrång av
andra under viss tid och på närmare angiven plats bärga godset.

3 § Ansökan om ensamrätt till bärgning prövas av länsstyrelsen i det län
där godset finns.

Ensamrätt får ges bara till den som är lämplig med hänsyn till allmänna
och enskilda intressen. Har flera ansökningar gjorts rörande samma område,
skall länsstyrelsen pröva vilken av sökandena som från allmän synpunkt
bör ha företräde.

4 § I beslut om ensamrätt skall länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter
som krävs för att bärgningen inte skall medföra skada eller olägenhet för
allmänna eller enskilda intressen. Om en meddelad föreskrift åsidosätts,
får länsstyrelsen upphäva beslutet om ensamrätt. Detsamma gäller om
bärgningen har avslutats innan den föreskrivna tiden har gått ut.

5 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos sjöfartsverket genom besvär.
Sjöfartsverkets beslut får inte överklagas.

6 § För vissa skeppsvrak och vissa föremål gäller bestämmelserna i
lagen (1942:350) om fornminnen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985, då kungörelsen (1841:44 s. 2)
angående rättigheter och skyldigheter för dem, hwilka upptaga sjunket
gods, som af ägare blifwit öfwergifwet skall upphöra att gälla. Om det i lag
eller annan författning förekommer hänvisning till föreskrifter som har
ersatts av bestämmelser i denna lag, tillämpas i stället de nya bestämmelserna.

Har ansökan om ensamrätt till bärgning gjorts före lagens ikraftträdande
men har ansökningen då ännu inte slutligt prövats, tillämpas den nya lagen.

LU 1984/85:11

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om
sjöfynd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1918:163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd

dels att i 2 och 6 §§ ordet ”tullförvaltning” i olika böjningsformer skall
bytas ut mot ”polismyndighet” i motsvarande form,
dels att 1, 3-5, 7 och 9 §§ skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse

Var som i saltsjön inom svensk
skärgård eller vid svensk kust eller i
rikets segelbara insjöar, floder eller
kanaler bärgar övergivet fartyg eller
skeppsvrak eller till fartyg hörande
redskap eller gods, evad sådant
upptages från botten eller anträffas
flytande på vattnet eller drivet å
strand, vare skyldig att anmäla fyndet
hos polismyndighet eller hos
tulltjänsteman; och skall det åligga
den, som mottagit sådan anmälan,
att därom ofördröjligen meddela
distriktets tullförvaltning underrättelse.

Tullförvaltning, som mottagit underrättelse
om bärgning enligt vad i
1 § eller 2 § första stycket sägs,
vare skyldig att föranstalta om besiktning
av fyndet samt att därefter
låta i Post- och Inrikes Tidningar
samt i de av sjöfartsverket utgivna
Underrättelser för sjöfarande införa
kungörelse om bärgningen med
föreläggande för ägaren till det bärgade
godset att anmäla sig hos tullförvaltningen
inom nittio dagar från
kungörandet eller inom den längre
tid, ej överstigande ett kr, från kungörandet,
som generaltullstyrelsen
kan för särskilt fall finna skäligt bestämma.

Föreslagen lydelse

§'

Var och en, som i saltsjön inom
svensk skärgård eller vid svensk
kust eller i rikets segelbara insjöar,
floder eller kanaler bärgar övergivna
fartyg eller skeppsvrak eller redskap
eller gods, som hör till fartyg,
vare sig sådant tas upp från botten
eller anträffas flytande på vattnet
eller uppdrivet på stranden, är
skyldig att anmäla fyndet hos en
polismyndighet eller tulltjänsteman.
Har en tulltjänsteman tagit
emot en sådan anmälan, skall han
ofördröjligen underrätta polismyndigheten
om denna.

§2

En polismyndighet som har underrättats
om bärgning enligt 1 § eller
2 § första stycket skall låta besiktiga
fyndet och därefter låta kungöra
bärgningen i de av sjöfartsverket
utgivna Underrättelser för sjöfarande.
Om särskilda skäl föreligger,
får fyndet kungöras även på
något annat lämpligt sätt. Kungörelsen
skall innehålla föreläggande
för ägaren till det bärgade godset att
anmäla sig hos polismyndigheten
inom 90 dagar från kungörandet i
Underrättelser för sjöfarande eller
inom den längre tid från kungörandet,
dock högst ett år, som rikspolisstyrelsen
bestämmer i det särskildafallet.

1 Senaste lydelse 1977:687.

2 Senaste lydelse 1977:687.

LU 1984/85:11

Nuvarande lydelse

Kan det bärgade godset ej vårdas
utan fara för försämring, skall det
försäljas ä offentlig auktion. De vid
auktionen influtna medlen skola
nedsättas i riksbanken på sätt särskilt
stadgas för att, efter utgången
av den i första stycket sagda tid,
vederbörande tillhandahållas.

Har kungörande skett och kommer
ägaren inom förelagd tid samt
visar sin rätt, tage han sitt åter,
mot det att han till bärgaren utbetalar
kostnaden för bärgningens kungörande
och för fyndets vård samt
bärgarlön, vars belopp i händelse
av tvist bestämmes av domstol.

Kommer ej ägaren, skall strandfynd,
där ej fall som i 6 eller 7 §
avses är för handen, tillfalla kronan,
efter avdrag av bärgarlön och
kostnad, som nyss är nämnd, men
annat fynd skall tillfalla bärgaren.

Hava, då bärgning skett enligt
vad i 2 § andra stycket sägs, de vid
fyndets försäljning influtna medel
avlämnats till tullförvaltning, varde
medlen nedsatta i riksbanken på
sätt särskilt stadgas; och skola i
fråga om bärgningens kungörande
och medlens tillhandahållande bestämmelserna
i 3 § första stycket
samt 4 § gälla i tillämpliga delar.

Överstiger fynds värde ej tio kronor,
enligt intyg av polismyndighet
eller av tulltjänsteman, vilken generaltullstyrelsen
bemyndigat att utfärda
sådant intyg, må, där tullförvaltningen
ej finner särskild anledning
föreligga för fyndets behand -

Föreslagen lydelse

Om det bärgade godset inte kan
vårdas utan fara för försämring,
skall det säljas på offentlig auktion.
Om detta inte är lämpligt, skall det
säljas på något annat sätt som är
betryggande för den som har rätt
till godset. Efter utgången av den
tid som anges i första stycket skall
det inf ulna beloppet överlämnas
till bärgaren.

Om kungörande har skett och
ägaren anmäler sig inom förelagd
tid samt visar sin rätt, skall fyndet
eller det influtna beloppet överlämnas
till honom mot att han betalar
kostnaden för kungörandet och
vården av fyndet till den som har
haft kostnaden samt bärgarlön. I
händelse av tvist bestämmer domstol
bärgarlönens belopp.

Om ägaren inte anmäler sig, tillfaller
fyndet bärgaren mot att han
betalar de kostnader som avses i
första stycket.

Om de medel som har influtit vid
fyndets försäljning har lämnats till
polismyndigheten när bärgning har
skett enligt vad som sägs i 2 § andra
stycket, gäller 3 § första stycket
och 4 § i tillämpliga delar i fråga om
kungörande av bärgningen och utbetalning
av de influtna medlen.

Om ett fynds värde inte överstiger
100 kronor, enligt intyg av
polismyndighet eller av en tulltjänsteman
som generaltullstyrelsen har
bemyndigat att utfärda sådana intyg,
får polismyndigheten utan vidare
besiktning och utan kungöran -

5 Senaste lydelse 1977:687.

LU 1984/85:11

Nuvarande lydelse

ling i annan ordning, tullförvaltningen,
utan vidare besiktning och
utan kungörande av bärgningen,
utlämna fyndet till bärga ren.

Om vissa äldre sjöfynd stadgas i
lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om
fornminnen.

Föreslagen lydelse

de av bärgningen lämna ut fyndet
till bärgaren. Detta gäller dock
bara om polismyndigheten inte finnér
att fyndet av någon särskild anledning
skall behandlas på annat
sätt.

9 §4

Om vissa äldre sjöfynd finns bestämmelser
i lagen (1942:350) om
fornminnen. Särskilda bestämmelser
om hittegods finns i lagen
(1938:121) om hittegods. Särskilda
bestämmelser om sjunket eller
ilandflutet virke finns i lagen
(1919:426) om flottning i allmän
flottled. Bestämmelser om ensamrätt
till bärgning finns i lagen
(1984:000) om ensamrätt till bärgning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

4 Senaste lydelse 1967:78.

LU 1984/85:11

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled

Härigenom föreskrivs att 73 § lagen (1919:426) om flottning i allmän
flottled skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

73 §'

Har i allmän flottled virke sjunkit
å ställe, där det kan vålla uppgrundning
eller annan olägenhet,
äge länsstyrelsen om dylikt virkes
bortskaffande enahanda vårdnad,
som i 72 § första stycket sägs om
underhåll av där avsedd flottledsbyggnad;
stånde ock strandägare
eller annan, som kan lida men av
virkets kvarlämnande, fritt att, därest
ej virket efter tillsägelse till
flottningssty reise, flottningschef eller
ombud, som i 44 § sägs, eller
den, som inom distriktet förestår
flottningen, skyndsamt bortföres,
själv på föreningens bekostnad
upptaga virket, sedan behovet därav
blivit vid undersökning på platsen
vitsordat av två ojävige män.
Om upptagandet skall underrättelse
genast lämnas till flottningsstyrelsen;
och äge styrelsen avgöra,
huruvida det upptagna virket skall
av föreningen omhändertagas eller
ock lill upptagaren överlåtas.

Har allmän flottled blivit avlyst,
får strandägare eller annan som
kan lida men av sjunket virkes kvarlämnande
upptaga virket med rätt
att fritt förfoga däröver. Virkets
ägare, om han är känd, eller förvaltare
som utsetts med anledning av
avlysningen skall dock först tillsägas
och få skäligt rådrum att avlägsna
virket. Sedan tre år förflutit
efter avlysningen, får virket upptagas
utan att tillsägelse behöver ske.

Har i allmän flottled virke sjunkit
på sådant ställe att det kan orsaka
uppgrundning eller annan olägenhet,
har länsstyrelsen samma skyldighet
som den har beträffande underhåll
av flottledsbyggnad enligt
72 § första stycket. Strandägare eller
annan som kan lida men av att
virket lämnas kvar får själv ta upp
virket på föreningens bekostnad,
om inte virket skyndsamt tas bort
efter tillsägelse till flottningsstyrelsen,
flottningschef, ombud enligt
44 § eller den som inom distriktet
förestår flottningen. Virket får dock
inte tas upp innan tvä ojäviga personer
har gjort en undersökning på
platsen och intygat att det finns ett
behov av att virket tas upp. Flottningsstyrelsen
skall genast underrättas
om att virket har tagits upp.
Styrelsen avgör, om det upptagna
virket skall tas om hand av föreningen
eller om det skall överlåtas
till den som har tagit upp det.

Om allmän flottled har blivit avlyst,
får var och en ta upp sjunket
virke med rätt att fritt förfoga över
det. Virkets ägare, om han är känd,
eller förvaltare som har utsetts med
anledning av avlysningen skall
dock först tillsägas och få skälig tid
på sig att avlägsna virket. Sedan tre
år har förflutit efter avlysningen,
får virket tas upp utan att tillsägelse
behöver ske.

1 Senaste lydelse 1977:671.

LU 1984/85:11

Nuvarande lydelse

Vad nu är sagt om sjunket virke
gälle ock om virke, som i sjunkande
tillstånd står upprätt i flottleden.

Föreslagen lydelse

Vad som har sagts nu om sjunket
virke gäller också sådant virke som
i sjunkande tillstånd står upprätt i
flottleden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

LII 1984/85:11

Bilaga 2

Utskottets lagförslag
Förslag till

Lag om ändring i tullförordningen (1973:979)

Härigenom föreskrivs att 8 § tullförordningen (1973:979) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

8 §

Tullfrihet medges för

1. mindre maskin eller apparat eller annat föremål som inresande yrkesutövare
inför och som skall användas i hans yrke av honom eller under
hans personliga överinseende under tillfälligt uppehåll i landet, om ej
varornas mängd eller beskaffenhet ger tullmyndigheten anledning att
medge endast temporär tullfrihet enligt 15 §,

2. livsförnödenheter som inkommer tillsammans med djur och motsvarar
djurens behov under transporten till bestämmelseorten,

3. vara, som tillhört förolyckat 3. vara, som tillhört förolyckat
fartyg eller luftfartyg och som icke fartyg eller luftfartyg och som icke

är last, samt sjöfynd som tullmyn- är last, samt sjöfynd som polismyndighet
lämnar ut till bärgare enligt dighet lämnar ut till bärgare enligt

lagen (1918:163) med vissa bestäm- lagen (1918:163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd utan att bärg- melser om sjöfynd utan att bärgningen
kungöres, ningen kungöres,

4. likkista med lik, urna med aska av lik samt kransar och blommor till
avliden persons minnesgärd,

5. varuprov, mönster och modell, som har endast obetydligt handelsvärde
eller som med hänsyn till material eller utförande uppenbarligen är
avsedda att endast visa varas beskaffenhet eller användning,

6. blanketter till passersedel, godslista och liknande handling som skall
användas vid in- eller utförsel av varor eller vid internationell samfärdsel
samt blanketter, register och andra handlingar som skall användas i samband
med konferenser, kongresser eller liknande arrangemang av internationell
karaktär,

7. markutrustning och undervisningsmateriel som skall användas vid
eller i samband med civil luftfart och som är specialkonstruerade för att
användas som luftfartsutrustning samt delar och tillbehör, när varorna
förtullas för lufttrafikföretag, luftfartsmyndigheten eller annan förvaltning
för allmän flygplats, dock endast så länge varorna användes på nu
angivet sätt,

8. vara för provning av flygsäkerhetsmateriel, när den förtullas för luftfartsmyndigheten,
dock endast så länge den användes för nu angivet
ändamål.

Bestämmelser om tullfrihet för varor som införes av resande finns i
förordningen (1966:394) om rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och
skattefritt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

Liber Tryck Stockholm 1984