KrU 1984/85:4
Kulturutskottets betänkande
1984/85:4
om sportdykarutbildning
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet motionsförslag om en utbyggd
sportdykarutbildning och bättre kontroll av dykarskolornas verksamhet.
Kulturutskottet har inhämtat yttrande över motionerna från sjöfartsverket,
chefen för marinen, delegationen för samordning av havsresursverksamheten,
Sveriges dykarskolors riksförbund och Svenska sportdykarförbundet.
Med hänvisning till det utredningsarbete som har inletts under sommaren
1984 finner utskottet att syftet med motionerna är tillgodosett.
Motioner
I motion 1983/84:1230 av Siri Häggmark (m) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn och samordning av utbildningen vid civila dykarskolor/-kurser som
ej är anslutna till befintliga organisationer inom området.
I motion 1983/84:1804 av Kenth Skårvik (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller att en utvärdering görs om hur utbildningen av dykare i
dag utförs, hur den skulle kunna utformas i framtiden samt hur legitimation
för utbildare (lärare) erhålls.
I de båda motionerna erinras om att intresset för sportdykning har ökat
kraftigt under de senaste åren. Den ökade verksamheten har tyvärr också
medfört att en rad svåra olyckor har inträffat. Motionärerna anser att
hårdare krav bör ställas på den utbildning som nu ges till sportdykare och att
dykarskolornas verksamhet fortlöpande bör kontrolleras.
Vissa uppgifter i anslutning till motionerna
I detta avsnitt lämnas en redovisning för dykarutbildningen som bygger på
uppgifter i remissyttrandena.
Dykarutbildning
Inom området dykeri kan tre olika verksamheter särskiljas, nämligen
sådan som utförs av
yrkesdykare dvs. den som bedriver dykning som yrke och har detta som
1 Riksdagen 1984/85.13sami. Nr 4
KrU 1984/85:4
2
huvudsaklig inkomstkälla. Yrkesdykare kan vara anläggningsdykare och/
eller klockdykare,
forskningsdykare varmed avses den som i sitt vetenskapliga arbete utövar
dykning och
sportdykare dvs. den som bedriver dykning som sport eller för rekreation.
Civila anläggningsdykare, ”tungdykare”, utbildas f. n. vid Marinens
DykeriCentrum (MDC) efter en läroplan utarbetad av branschens parter på
uppdrag av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Utbildningen
har hittills skett inom ramen för s.k. bristyrkesutbildning. Här krävs
kompletteringsutbildning för att uppnå internationellt uppställda normer.
Internationellt godkända certifikat finns inte i dag.
Civila klockdykare utbildas f. n. över huvud taget inte i Sverige.
Sportdykning förekommer som fridykning utan annan grundutrustning än
cyklopöga, snorkel och simfenor samt apparatdykning som förutsätter att
dykaren bär med sig andningsluft i tuber.
Sportdykarutbildning anordnas dels av klubbar anslutna till Svenska
sportdykarförbundet (SSDF), dels av kommersiella dykarskolor anslutna till
Sveriges dykarskolors riksförbund (SDR). Ett ringa antal dykarkurser har
under någon kortare tidsperiod anordnats av en helt fristående arrangör som
inte har varit ansluten vare sig till SSDF eller till SDR.
SSDF bildades 1958 och tillhör sedan år 1966 Sveriges riksidrottsförbund.
Till förbundet är ca 250 klubbar och ca 15 000 medlemmar anslutna. Antalet
aktiva eller passiva sportdykare beräknas till omkring 30 000 personer. De
dykarkurser som SSDF eller någon av dess klubbar administrerar leder fram
till prov för avläggande av s. k. nordiskt sportdykarbevis. Detta dykarbevis
har godkänts av den internationella dykarorganisationen Confédération
Mondiale des Activités Subaquatiques (CM AS). Beviset är klassat av CM AS
som tvåstjämigt enligt de internationella normerna för svårighetsgrad (en-,
två- och trestjärniga internationella dykarbevis finns).
SDR är ett samordningsorgan för kommersiella dykarskolor. SSDF har
ingått ett samarbetsavtal med SDR. Avtalet innebär att de skolor som är
anslutna till SDR skall tillämpa i princip exakt samma utbildningsplaner och
utbildningsprinciper som SSDF. De dykarcertifikat som utfärdas av de
SDR-anknutna skolorna är därmed likvärdiga med det nordiska sportdykarbe
viset.
SSDF och SDR-skolorna utbildar sina egna instruktörer.
Grundutbildning av sportdykare som klubbar och kommersiella dykarskolor
erbjuder leder fram till prov för avläggande av dykarbevis. Dessa bevis -som ibland kallas certifikat - är inom fridykningen svenskt fridykarbevis,
nordiskt fridykarbevis och nordiskt 1-klass sportdykarbevis. Minimifordringarna
på den utbildning för nordiskt sportdykarbevis som föregår provtagningen
för apparatdykare omfattar en teoretisk del under sammanlagt 20
KrU 1984/85:4
3
timmar och praktisk dykverksamhet under 30 timmar.
Utbildning för 1-klass sportdykarbevis innehåller en mer omfattande
teoridel och en svårare praktikdel.
Innan utbildning för apparatdykning börjar skall dykelev genomgå
läkarundersökning enligt ett särskilt program utarbetat av SSDF. Undersökningen
skall resultera i en bedömning av läkaren om eleven från medicinsk
synpunkt är lämplig som sportdykare.
Säkerhetsarbetet inom sportdykarverksamheten följs fortlöpande av en
särskild arbetsgrupp inom SSDF. Gruppen samlar in erfarenheter - bl. a.
genom olycks- och tillbudsrapportering - sammanställer och värderar
erfarenheterna och sprider dessa till klubbarna. Erfarenheterna från sportdykarverksamheten
diskuteras årligen vid konferenser med säkerhetsombuden
i distrikt och klubbar.
Antalet olyckor och tillbud inom sportdykningen som rapporterats till
SSDF uppgick år 1982 till 40 varav 2 med dödlig utgång. För år 1983 var
motsvarande siffror 26 och 3 dödsolyckor. Sommaren 1984 omkom 5
personer i samband med sportdykning. SSDF redovisar för perioden
1973-1983 att det genomsnittligt per år inträffat 40 olyckor eller tillbud till
olyckor varav 3 med dödlig utgång.
Pågående utredningsarbete
Kommittén (Kn 1981:02) för undersökning av allvarliga olyckshändelser
tillkallades år 1981 med uppgift bl. a. att klarlägga omständigheterna vid
allvarliga olyckshändelser, granska säkerhetsåtgärderna och pröva effektiviteten
av räddningsinsatserna (Dir 1981:12). Syftet med arbetet bör enligt
direktiven vara att försöka förhindra att det inträffar nya olyckshändelser av
liknande slag eller med likartade följder.
Alla typer av allvarliga olyckor utom luftfarts- och sjöfartsolyckor bör
kunna undersökas. Det gäller bl. a. bränder, explosioner, ras, översvämningar,
trafikolyckor och utflöden av skadliga ämnen som har medfört eller kan
befaras medföra betydande skador på människor eller egendom eller i
miljön. Verksamheten skall utgöra ett komplement till de ansvariga myndigheternas
löpande säkerhetsarbete.
Utskottet har inhämtat att kommittén avser att granska de olyckor med
sportdykare som inträffat under sommaren 1984 och diskutera följande tre
frågor: utbildning och säkerhet, alarmering och räddningstjänst samt sjukvårdens
arbete - tryckkammarberedskapen och sjukvårdspersonalens dykmedicinska
kunnande.
Remissyttranden
Delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH) redovisar
att en av delegationen tillsatt arbetsgrupp under våren 1984 har haft i
1* Riksdagen 1984185.13sami. Nr4
KrU 1984/85:4
4
uppdrag att utarbeta ett förslag till utbildningsprogram för yrkes- och
forskningsdykare. Beträffande sportdykarutbildningen konstaterar DSH att
denna inte närmare utretts.
Sportdykarutbildningen, säger DSH, syftar självfallet ej till att ge eleverna
kunskaper av det slag som krävs vid en yrkesutövning under vatten. Den rena
dykutbildningen som sådan har dock åtskilliga likheter.
Utformning och kvalitet på sportdykarkurserna påverkar indirekt yrkesdykeriets
förutsättningar. Det förekommer att sportdykutbildade och/eller
personer som dykutbildats inom ramen för sin militärtjänst tar uppdrag
såsom yrkesdykare oftast utan att ha för arbetsuppgiften erforderlig yrkesutbildning
eller erfarenhet. Avsaknaden av uppdaterade och moderna säkerhetsbestämmelser
för civilt dykeri bidrar till att onödiga risker tas.
DSH anför vidare att i de kontakter som förevarit med berörda inom
sportdykarbranschen har emellertid inga direkta brister i den etablerade
utbildningen påtalats. DSH har dock till viss del uppmärksammats på att
ojämnheter i kvalitet föreligger såväl vid anslutna som icke anslutna skolor.
Detta har bl. a. sin grund i bristande kontroll av instruktörernas utbildning
och kompetens.
Mot denna bakgrund finner DSH det motiverat med en viss översyn av den
nu förekommande sportdykarutbildningen. Enligt DSH:s mening bör översynen
av samordningsskäl ej begränsas till de skolor som ej är anslutna till
befintliga organisationer.
Vid en översyn bör målsättningen vara att nå en enhetlig standard för
samtliga skolor. Kärnpunkten synes här vara instruktörsutbildningen, instruktörernas
auktorisation och en kontrollfunktion avseende dykarskolorna.
Svenska sportdykarförbundet (SSDF) framhåller att förbundets system för
utbildning av sportdykare och instruktörer fungerar väl och resulterar i
gediget utbildade och säkra dykare. Någon annan styrning av utbildningsverksamheten
än den förbundet självt utför anser SSDF därför ej vara
nödvändig.
Förbundet delar synpunkterna i motion 1230 angående behovet av en viss
kontroll och samordning av dykarskolor som inte tillhör SSDF eller Sveriges
dykarskolors riksförbund (SDR). Det är otillfredsställande att sportdykarutbildning
efter andra och mindre omfattande kursplaner än den SSDF och
SDR avtalat om kan få bedrivas.
Vidare anför förbundet följande.
Vi anser att SSDF, mot bakgrund av sin storlek som sportdykarorganisation
i Sverige och sitt långvariga utvecklingsarbete beträffande dyksäkerhet
och utbildning, är den organisation som bör svara för samordning och
överprövning, i det fall att riksdag eller regering skulle komma att fatta beslut
om en närmare samordning eller reglering av sportdykarutbildningen i
Sverige. I ett sådant fall föreslår vi också att medel avsätts för verksamheten i
form av inrättande av en särskild konsulenttjänst med placering på SSDF:s
kansli i Stockholm.
KrU 1984/85:4
5
Konsulentens arbetsuppgifter skulle bl. a. kunna vara att stödja, stimulera
och kontrollera landets sportdykarskolor och utbildare samt att utarbeta
regler för sportdy karutbildningen i Sverige.
Sveriges dykarskolors riksförbund (SDR) ifrågasätter behovet av en
utbyggd utbildning för sportdykare liksom av inrättandet av en central
kontrollinstans.
Förbundet, som till sitt remissyttrande bifogar utbildningsplan för nio
dagars instruktörskurs, anför bl. a. följande.
Vi hyser inom SDR ett stort förtroende för våra instruktörer och deras
arbete. Den teoretiska och framför allt praktiska kunskapsnivån garanterar
säker utbildning för alla elever som genomfört en SDR/PADI sportdykarkurs.
Det skrivs i motionerna om olycksrisker inom sportdykning. Vår uppfattning
är att trots att omfattningen starkt ökat har inte olycksstatistiken ändrat
sig mot vad som varit de senaste åren. Detta visar att utbildningen har en
tillräckligt hög nivå för att fylla behoven till sportdykning.
SDR:s uppfattning om den civila dykarutbildningen är att de organisationer
som i dag finns bör vara de som också i fortsättningen skall få bedriva
kurser. Vi tror inte att en central instans för kontroll skulle höja standarden
mot vad den i dag är. Snarare skulle den som många andra liknande instanser
öka kostnaderna för en redan kostsam utrustnings- och instruktörskrävande
sport. Det goda anseende som både SDR/PADI och SSDF åtnjuter borde
vara tillräckligt för en sådan egenkontroll.
De krav som i dag finns på utbildningsplan och instruktörer är tillräckliga.
Att en utökad läroplan skulle innebära bättre dykare är högst diskutabelt,
inom SDR har man lagt tonvikten på att förenkla och effektivisera
utbildningen pedagogiskt. Denna förändring visar redan nu att de grundkunskaper
som nyblivna dykare har är klart bättre jämfört med tidigare år.
Vår uppfattning är också att för att få certifiera/ge ut bevis måste
vederbörande vara utbildad instruktör. Det får inte vara så att ”förtroendevalda”
utan full instruktörsutbildning kan certifiera. SDR:s önskan är att vår
9-dagars kurs är det krav på eventuell nivå som skall ställas.
Sjöfartsverket avstår från att uttala sig om utbildning av sportdykare med
hänvisning till att verkets erfarenheter av sportdykares kunskaper och
kompetens i allmänhet är begränsad.
Chefen för marinen anser inte det åvila marinen att uttala sig om huruvida
central samordning eller organisering av sportdykarutbildning m.m. skall
ske.
I remissyttrandet redovisas att dykarutbildning som bedrivs i försvaret
följer fastställda rutiner och reglementen. Viss civil dykarutbildning genomförs
i och av marinen vid Marinens DykeriCentrum för brandkår, polis, tull
m. fl. myndigheter, varvid för militär personal gällande utbildningsreglementen
följs i alla delar.
Vidare anförs att chefen för marinen kan med nyttjande av sina erfarenheter
inom dykeriområdet avge yttranden och/eller delta vid diskussioner och
ge sin syn på exempelvis innehållet i någon viss dykarutbildning. Marinens
resurser medger ej något åtagande i övrigt.
KrU 1984/85:4
6
Utskottet
Enligt motionerna bör utbildningen av sportdykare ses över och förbättras.
Vidare bör dykarskolornas verksamhet fortlöpande kontrolleras.
Sportdykarutbildning anordnas dels av klubbar anslutna till Svenska
sportdy karförbundet, dels av dykarskolor anslutna till Sveriges dykarskolors
riksförbund. Det har förekommit att några dykarkurser har anordnats av helt
fristående arrangörer.
Av remissvaren framgår att delegationen för samordning av havsresursverksamheten
i allt väsentligt delar motionärernas uppfattning. Delegationen
anför att en viss översyn av sportdykarutbildningen är motiverad. Denna
översyn bör av samordningsskäl inte begränsas till de skolor som ej är
anslutna till befintliga organisationer. Målsättningen bör vara att nå en
enhetlig standard vid samtliga skolor.
Svenska sportdykarförbundet ställer sig tveksamt till en styrning av
utbildningsverksamheten utöver den förbundet självt utför. Förbundet
menar dock att det behövs en viss kontroll och samordning av de dykarskolor
som inte tillhör Sportdykarförbundet eller Sveriges dykarskolors riksförbund.
Detta förbund ifrågasätter behovet av en utbyggd utbildning för
sportdykare liksom av inrättandet av en central kontrollinstans.
Med anledning av tre allvarliga olyckor med sportdykare som inträffade
under sommaren 1984 har enligt vad utskottet inhämtat kommittén (Kn
1981:02) för undersökning av allvarliga olyckshändelser nyligen inlett en
granskning som bl. a. kommer att omfatta utbildning av sportdykare. Mot
denna bakgrund konstaterar utskottet att motionärernas önskemål i allt
väsentligt är tillgodosedda. Motionerna påkallar således inte någon åtgärd
från riksdagens sida.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1983/84:1230 och 1983/84:1804.
Stockholm den 16 oktober 1984
På kulturutskottets vägnar
INGRID SUNDBERG
Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Ing-Marie Hansson (s), Tyra Johansson
(s), Lars-Ingvar Sörenson (s), Maja Bäckström (s), Lars Ahlmark (m), Stina
Gustavsson (c), Berit Oscarsson (s), Gunnar Thollander (s), Gunnel
Liljegren (m), Jan-Erik Wikström (fp), Eva Hjelmström (vpk), Anders
Nilsson (s), Jan Hyttring (c) och Lars Hjertén (m).
mlnmb/gotmb Stockholm 1984 79070