KrU 1984/85:1

Kulturutskottets betänkande
1984/85:1

om vissa lotterifrågor

Sammanfattning

Fyra motioner behandlas i betänkandet. Motionerna avstyrks.

Utskottet uttalar sig i betänkandet för en översyn av lagen om anordnande
av visst automatspel men tar inte ställning till tidpunkten för översynen.

Övriga motionsyrkanden avser viss översyn av lotterilagen, en fråga om
statliga lotterier samt krav på en utredning om spelkasinon i Sverige.

Företrädarna för moderata samlingspartiet har avgett två reservationer till
betänkandet.

Motioner

Yrkanden

I motion 1983/84:634 av Olle Aulin (m) yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag till ändringar i lotterilagen i enlighet med vad i motionen
anförs.

Motionen avser lotterinämndens verksamhet och avgränsningen av föreningar
som skall kunna få lotteritillstånd.

I motion 1983/84:1878 av Göran Ericsson (m) och Gunnar Hökmark (m)
yrkas

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att lagen om anordnande
av visst automatspel upphävs,

2. att riksdagen beslutar att i övrigt som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen angående en utvidgning av allmänna
ordningsstadgan.

I motion 1983/84:2122 av Ingemar Eliasson (fp) och Jan-Erik Wikström
(fp) yrkas, såvitt här är i fråga (yrkandena 2 och 3)

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande lotterinämndens verksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande statens egna lotterier.

I motion 1983/84:2285 av Jan-Eric Virgin m. fl. (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär utredning och förslag om statligt initiativ för tillkomsten av
spelkasino i Sverige.

1 Riksdagen 1984185.13sami. Nr 1

KrU 1984/85:1

Motiveringar

Motion 1983/84:634 om översyn av lotterilagen

Efter viss redovisning för innehållet i 11 § lotterilagen (se s. 5 nedan) anför
motionären att det vid tillämpningen av den nya lagstiftningen visat sig svårt
att dra riktiga gränser dels för vad som är att betrakta som ideell verksamhet,
dels i vad mån en organisation skall anses vara enbart stödförening till
förening med ideell verksamhet eller själv att anse som ideell förening.
Organisationer som under en lång följd av år genom lotterier kunnat bedriva
en omfattande och uppskattad ideell hjälpverksamhet enligt det som
bedömts överensstämma med lagens syfte har genom oklarheter i angivna
hänseende inte bedömts kunna få nya tillstånd till anordnande av lotterier.
Exempel på sådana organisationer-bl. a. Malmö industriförening- lämnas.

Motionären anför vidare att förfarandet för erhållande av lotteritillstånd
har blivit onödigt byråkratiskt till förfång för den hjälpverksamhet som
organisationerna bedrivit. En översyn av lotterilagen bör därför ske i syfte att
förenkla förfarandet och undanröja de oklarheter som påtalats ovan.

Motion 1983/84:1878 om upphävande av lagen om anordnande av visst
automatspel

Motionärerna anför att lagen om anordnande av visst automatspel ger
mycket stort utrymme för tyckande från socialnämndens sida. Definitioner
på ”olämpliga ungdomsmiljöer”, ”sökandens lämplighet”, eller lokalens
”ändamålsenlighet” och ”belägenhet” är svåra att göra. Lagar som ger
utrymme för vitt skilda tolkningar bör inte stiftas, eftersom de undergräver
rättssäkerheten. För de enskilda näringsidkarna har den nya lagen blivit ett
ytterligare inslag i den allmänna byråkratin.

Det är, anför motionärerna, nödvändigt att samhället har vissa möjligheter
att ingripa mot uppenbart olämpliga ungdomsmiljöer. Den här aktuella
lagen har emellertid fått en utformning som innebär tillståndsskyldighet även
för vissa miljöer -1, ex. bensinstationer, kaféer, idrottsklubbar och liknande
- som i allmänhet inte är att betrakta som olämpliga. Bensinstationsföreståndare
och kaféinnehavare har blivit oskyldiga offer för lagstiftning som skett i
ett helt annat syfte.

Under hänvisning till viss statistik från länsstyrelserna och socialstyrelsen
hävdar motionärerna att lagtillämpningen inte präglas av enhetlighet och
konsekvens. Statistiken visar enligt motionärerna att socialnämnderna i långt
över hälften av de ärenden som prövats av högre instans har misstolkat lagen.
Uppenbart har lagen missbrukats och inte alltid använts för de syften den var
avsedd för. Ett allmänt tyckande om automatspelens vara eller inte vara i
största allmänhet har i stället skett. Motionärerna utvecklar i anslutning
härtill närmare de negativa konsekvenserna för enskilda näringsidkare som

KrU 1984/85:1

lagen medfört. De anser som en följd av det anförda att lagen bör upphävas.
Som ett alternativ pekar de på att lagen skulle kunna ändras och få det
tillämpningsområde som föreslogs i det betänkande som låg till grund för
lagstiftningen, nämligen endast lokaler med fler än tre spel.

Motionärerna anser att ett bättre sätt att komma åt de olämpliga
ungdomsmiljöerna vore att se över allmänna ordningsstadgans regler om att
tillstånd krävs för att ordna offentlig tillställning på allmän plats (12 §). En
utvidgning av stadgan skulle kunna ge samhället önskade möjligheter att
ingripa mot olämpliga ungdomsmiljöer. En sådan lagstiftning skulle ta fasta
på reella missförhållanden och inte ge samma utrymme för godtycke och
varierande rättstillämpning som den nuvarande lagstiftningen ger. Det
utredningsarbete som skulle föregå en sådan lagändring måste dock närmare
definiera innebörden av uttrycket ”olämpliga ungdomsmiljöer” eller
”olämpliga sociala miljöer”.

Slutligen anför motionärerna att det är angeläget att man kommer till rätta
med sociala missförhållanden. Men det är också angeläget att lagstiftningen
sker så att lagarna inte ger utrymme för godtycke och varierande tillämpning.

Motion 1983/84:2122 om stödet till ideella organisationer, m. m. såvitt avser
lotterinämnden och statens lotterier (yrkandena 2 och 3)

Motionärerna anför att för finansieringen av folkrörelsernas verksamhet
anordnande av lotterier har stor betydelse. Det är därför oroande att
folkrörelserna upplever den nyligen inrättade lotterinämnden som ett
byråkratiskt hinder att ordna sådan verksamhet. Lotterinämnden har
utfärdat skilda anvisningar för tillståndsgivningen, vilket inte torde stå i
överensstämmelse med riksdagens uttalande att lotterilagen inte får medföra
onödigt betungande eller krångliga rutiner. Efter exempel på anvisningar
som lotterinämnden utfärdat, anför motionärerna att ”dessa citat vittnar om
ett överdrivet byråkratiskt nit från lotterinämndens sida”. Från folkrörelserna
har andra liknande exempel anförts. Att folkrörelserna har kommit att
uppfatta lotterinämnden som ett hinder för sin lotteriverksamhet bör
föranleda regeringen att se över nämndens rutiner vid beviljande av tillstånd,
anför motionärerna.

Ett annat hot mot folkrörelsernas viktiga lotterier är konkurrensen från
statens egna lotterier. Motionärerna anför under hänvisning till statistiska
uppgifter att utvecklingen för folkrörelsernas lotterier är dyster i jämförelse
med statens. Från folkrörelserna upplever man dessutom att medan de egna
lotterierna missgynnas av lotterinämnden, så gynnar TV-monopolet statens
spel genom att exempelvis ha direkt dragning i TV av Lotto. Från
folkrörelsernas sida har man direkt kunnat påvisa att detta har medfört en
nedgång i deras lotteri- och bingoverksamhet. Det är angeläget, anser
motionärerna, att staten inte på detta sätt gynnar sina egna lotterier på
bekostnad av folkrörelsernas.

KrU 1984/85:1

Motion 1983/84:2285 om kasinon i Sverige

Motionärerna anger inledningsvis att omsättningen på totospel, statliga
lotterier, tips och Lotto under år 1982 uppgick till över 6 miljarder kronor.
Härtill kommer omkring 2,5 miljarder i omsättning på bingo, roulett och
smålotterier. Hur mycket det illegala spelet omsätter i vårt land vet man inte
med säkerhet.

Motionärerna anser mot bakgrund av den lämnade redovisningen, att det
är en dubbelmoral att säga nej till att kasino av internationell typ inte öppnas i
Sverige. Motionärerna uttalar att när kulturutskottet senast behandlade
frågan ställde sig utskottet negativt med hänvisning till risken för sociala
vådor men att det måste finnas lika stora risker med alla de andra nämnda
spelformerna. Motionärerna gör härefter en jämförelse mellan reglerna för
de s. k. restaurangrouletterna och för internationella kasinon. Motionärerna
anser att antingen bör allt spel om pengar förbjudas i lag eller också bör
statliga kasinon med internationella spelregler införas. Det senare alternativet
skulle ge de svenska spelarna en ärlig chans och samtidigt locka nya
skaror av utländska turister till vårt land.

Inkomsterna från statliga kasinon kunde förslagsvis delas mellan stat, län
och kommun. Beträffande placeringen av svenska kasinon finns en rad
lämpliga platser. Många kommuner kommer säkert att vilja få kasinon med
de arbetstillfällen detta medför, såväl direkt som indirekt.

Lotterilagstiftningen

Allmänt

Den 1 januari 1983 trädde lotterilagen (1982:1011) i kraft. Lagen bygger i
väsentliga delar på bestämmelserna i den tidigare gällande lotteriförordningen
(1939:207). Sålunda får traditionella lotterier, automatspel, roulettspel
och bingospel m. m. i princip anordnas endast efter tillstånd. Huvudregeln är
alltjämt att behållningen skall tillfalla ideella ändamål eller gå till det
allmänna. I den nya lagen har på olika punkter skrivits in den praxis som har
utbildats vid tillståndsgivning enligt de tidigare reglerna. För lokala ideella
föreningar innebar den nya lagstiftningen vissa förenklingar. Lotterinämnden
har fått en central ställning i fråga om tillståndsgivning enligt lotterilagen.
Lotterinämnden utarbetar i egenskap av tillsynsmyndighet råd och
anvisningar rörande tillståndsgivningen, tillsynen, kontrollen m. m. Nämnden
har fått möjlighet att meddela verkställighetsföreskrifter, dvs. föreskrifter
som utgör normgivning och är av bindande karaktär [4 § lotteriförordningen
(1982:1012)]. Nämnden har utfärdat en rad föreskrifter och anvisningar
om tillståndsgivningen enligt den nya lagen.

I proposition 1981/82:170 med förslag till lotterilag, m. m. underströk
föredragande statsrådet vikten av att regleringen rörande lotterier utformas
så att den inte innebär eller kan leda till mer långtgående inskränkningar för

KrU 1984/85:1

lotterianordnarna eller dem som bistår lotterianordnarna än som verkligen är
nödvändiga för att man på ett effektivt sätt skall kunna uppnå syftena med
regleringen. Den får inte heller medföra onödigt betungande eller krångliga
rutiner. Således måste eftersträvas regler som förenar effektivitet med
administrativ enkelhet, anförde han.

Lagändringar år 1983

Bestämmelserna i lotterilagen visade sig snart medföra problem i vissa
avseenden. Som en följd härav beslöt riksdagen efter förslag i proposition
1983/84:45 om vissa ändringar i lotterilagen, som trädde i kraft den 1 januari
1984 (KrU 1983/84:11, rskr 1983/84:117). I en ny paragraf i lotterilagen (17 a
§) intogs bestämmelser som gör det möjligt att utan tillstånd anordna s. k.
tillståndslotterier med efterhandsdragning. I lagstiftningsärendet beslöts
vidare bl. a. att insatsernas värde i s. k. frisektorlotterier (14 §) skulle få
uppgå till högst tio kronor i stället för högst två kronor.

Tillstånd till vissa varulotterier

Efter tillstånd av länsstyrelsen eller, om lotteriet skall bedrivas inom flera
län, av lotterinämnden får anordnas lotteri som inte är kedjebrevsspel eller
liknande spel eller automatspel, roulettspel, tärningsspel eller kortspel eller
utgör vadhållning i samband med hästtävling (11 och 13 §§). De lotterier som
här avses torde nästan uteslutande utgöras av bingospel och traditionella
lotterier där antalet insatser och vinster samt värdet av dessa är bestämda
enligt en fastställd plan. Vinsterna får inte utgöras av pengar eller värdepapper
(12 §).

Lotteri får anordnas av svensk juridisk person som är ideell förening och
som har till huvudsakligt syfte att främja allmännyttigt ändamål och i sin
verksamhet huvudsakligen tillgodose sådant ändamål. Föreningar som har
till huvudsakligt ändamål att tillgodose exempelvis medlemmarnas ekonomiska
eller därmed jämförbara intressen är därför uteslutna från möjligheten
att anordna lotteri. I proposition 1981/82:170 (s. 124) uttalas att man allmänt
torde kunna säga att begreppet allmännyttigt ändamål kan inrymma ändamål
som enligt en utbredd uppfattning är värda att stödja. Det kan exempelvis,
anfördes det, vara fråga om religiösa, välgörande, sociala, politiska,
konstnärliga, idrottsliga eller därmed jämförliga ändamål. I princip gällde
motsvarande enligt lotteriförordningen, enligt vilken förutsattes bl. a. att
lotteriet anordnades till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål eller för partipolitisk verksamhet.

I slutet av år 1983 prövade regeringen, efter besvär, två ärenden som avsåg
tillstånd för hantverksföreningar att anordna varulotteri och där lotterinämnden
lämnat ansökningarna utan bifall med hänsyn till innehållet i de nu
redovisade bestämmelserna. Regeringen ansåg att det ej förelåg hinder att

KrU 1984/85:1

bevilja föreningarna (Malmö industriförening och Stockholms stads Hantverksförening)
det begärda lotteritillståndet.

Av lotterilagens förarbeten framgår att avsikten är att stödföreningar till
ideella föreningar, exempelvis supporterklubbar, inte skall meddelas lotteritillstånd
(prop. s. 45).

Lotteridragning i TV

Med anledning av vad som anförs i motion 1983/84:2122 finns skäl nämna
följande.

I slutet av förra året sändes programmet Razzel under åtta lördagar i följd i
TV 1. Två av inslagen, i vilka dragningen gjordes på något olika sätt,
anmäldes till radionämnden. Anmälarna ansåg att TV-dragningen utgjorde
otillåten reklam för Lottospelet. Radionämnden uttalade i ett enhälligt
beslut - efter hörande av TV 1 - att enligt nämndens mening de aktuella
sändningarna, genom den framträdande plats som själva dragningen fått,
framstod som ett klart gynnande av AB Tipstjänst och dess spel Lotto.
Nämnden anförde vidare bl. a. - mot bakgrund av vad TV 1 anfört i sitt
yttrande - att det nyhets- och informationsintresse som förelegat enligt
nämndens mening främst hänförde sig till resultatet av dragningen, dvs. till
den fullständiga Lottodragningen. Detta nyhets- och informationsintresse
hade, såsom framgick av TV l:s yttrande, tidigare tillgodosetts inom ramen
för sedvanliga nyhetssändningar. Mot bakgrund av det anförda kunde
nämnden inte finna, att det gynnande av AB Tipstjänst och dess spel Lotto
som skett genom sändningen av de aktuella inslagen uppvägdes av något
beaktansvärt nyhets- eller informationsintresse. Gynnandet framstod därför
som otillbörligt, varigenom inslagen stred mot kravet på opartiskhet i
radiolagen.

I ett annat ärende har radionämnden prövat om sändningarna av Tipsextra
- ett i TV 1 återkommande program med underrubriken Allehanda sport och
dagens engelska ligamatch - innebär ett otillbörligt gynnande av den
spelverksamhet som bedrivs av AB Tipstjänst och AB Trav och Galopp.
Radionämnden har funnit att programmen utformats så att de inneburit ett
sådant gynnande. Enligt nämndens mening har emellertid sändningen av
själva fotbollsmatcherna och travloppen haft ett betydande nyhets- och
informationsintresse helt vid sidan om de spel som är knutna till matcherna
och loppen. Gynnandet i fråga uppvägs alltså av de nämnda intressena, har
nämnden funnit.

I detta sammanhang vill utskottet också nämna att regeringen nyligen
avslagit en ansökan av Sveriges television/TV 1 om tillstånd till ett penninglotteri
till förmån för Radiohjälpen inom ramen för programmet Razzel.

KrU 1984/85:1

Frågan om kasino av internationell typ i Sverige

Frågan om inrättande av kasinon av internationell typ i Sverige har varit
föremål för ingående prövning under 1970-talet. Punktskatteutredningen
föreslog år 1974 i betänkandet (Ds Fi 1974:7) Skatt på spel, att ett antal
kasinon skulle inrättas i Sverige under statligt överinseende. Härigenom
skulle den illegala spelverksamheten motverkas, turismen främjas, valutautflödet
begränsas och det allmänna tillföras inte oväsentliga inkomster,
ansåg utredningen. En given förutsättning för att kasinoverksamhet skulle
tillåtas i vårt land måste vara, anförde utredningen, att verksamheten bedrivs
på sådant sätt att sociala olägenheter undviks och undanröjs i möjlig mån.
Det var endast 3 av de 28 remissinstanser som yttrade sig över förslaget som
tillstyrkte utredningens förslag i så måtto att kasino borde inrättas som
försöksverksamhet. Kritiken mot förslaget gick främst ut på att punktskatteutredningen
inte tagit tillbörlig hänsyn till de sociala vådor som kan följa av
att kasinon etableras. Därtill ifrågasattes om en legal kasinoverksamhet
verkligen skulle innebära en minskning av det illegala spelet som utredningen
anfört. I sitt huvudbetänkande år 1979 (SOU 1979:29) anförde lotteriutredningen
att den inte funnit skäl ansluta sig till tanken på statlig kasinoverksamhet
i vårt land. Frågan om sådan verksamhet togs inte heller upp i proposition
1981/82:170 med förslag till lotterilag, m. m.

På hemställan av kulturutskottet i betänkandet KrU 1983/84:2 avslog
riksdagen hösten 1983 en motion om en snabbutredning om statligt initiativ
för tillkomsten av ett spelkasino i Sverige. I betänkandet lämnade utskottet i
huvudsak samma redovisning som ovan och erinrade om att frågan således
varit föremål för ingående prövning. Utskottet avstyrkte härefter motionen
med följande motivering.

Med hänsyn till den så gott som enhälliga kritik som förslaget utsattes för
under remissbehandlingen - främst framhölls risken för sociala vådor av att
kasinon etableras - anser utskottet att det inte är motiverat att riksdagen nu
tar initiativ till en sådan utredning som motionärerna föreslår.

En utförligare redovisning för punktskatteutredningens förslag och för
remissyttranden lämnas i betänkandet KrU 1983/84:2 (s. 3 och 4).

Lagen om anordnande av visst automatspel

Den 1 juli 1982 trädde lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel
i kraft. Lagen innehåller regler för anordnande av flipperspel och
liknande automatspel. Enligt lagen krävs tillstånd för anordnande i förvärvssyfte
av spel på mekanisk eller elektronisk spelautomat som inte ger vinst
eller som ger vinst endast i form av frispel på automaten. Ansökningar om
tillstånd prövas av socialnämnden i den kommun där spelverksamheten skall
anordnas. Vid prövning av tillstånd skall socialnämnden bedöma om
spelverksamheten kan antas förorsaka bristande ordning eller kommer att

KrU 1984/85:1

bedrivas i en miljö som är olämplig för barn eller ungdom. Vid prövningen
skall särskilt beaktas sökandens lämplighet, lokalens ändamålsenlighet samt
lokalens belägenhet. Tillstånd får förenas med föreskrifter om lägsta ålder
för tillträde och om tider när spelverksamheten får bedrivas samt andra
föreskrifter som behövs för att motverka att spelverksamheten förorsakar
bristande ordning eller bedrivs i en miljö som är olämplig för barn eller
ungdom. Om det efter tillståndsbeslutet uppkommer missförhållanden till
följd av spelverksamheten, får socialnämnden meddela nya eller ändrade
föreskrifter.

Den som anordnar automatspel som omfattas av lagens bestämmelser får
inte otillbörligen locka barn eller ungdom att delta i spelet. Tillstånd får
återkallas om spelet anordnas i strid mot denna bestämmelse. Detsamma
gäller om automatspel anordnas i strid mot föreskrifter som socialnämnden
har utfärdat.

Socialnämnden svarar för tillsyn över spelverksamheten. Påföljd i form av
böter eller fängelse i högst sex månader kan ådömas den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet anordnar automatspel utan att ha tillstånd eller bryter
mot socialnämndens föreskrifter.

Socialnämndens beslut enligt lagen får överklagas hos länsstyrelsen. I de
flesta fall får länsstyrelsens beslut överklagas hos socialstyrelsen. Beslut
enligt lagen av denna myndighet får inte överklagas.

Regeringen lade fram förslaget till den ovan redovisade lagen, sedan
riksdagen i januari 1981 hemställt att regeringen skyndsamt skulle lägga fram
förslag till lagstiftning om flipperspelverksamheten (NU 1980/81:3, rskr
1980/81:144). Regeringsförslaget grundade sig på promemorian (Ds Kn
1981:19) Kommunal kontroll över spelhallar med olämplig ungdomsmiljö.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen anförde näringsutskottet (NU
1981/82:54) efter hörande av socialutskottet bl. a. följande (i de nedan
angivna motionerna yrkades att tillståndstvånget skulle utvidgas till att avse
alla kommersiellt anordnade fritids- och nöjesinrättningar).

Frågan om lagstiftningsåtgärder för att skydda barn och ungdom mot
sociala skadeverkningar som förorsakas av olämpliga ungdomsmiljöer har
under senare tid fått stor uppmärksamhet i den socialpolitiska debatten.
Samhället måste naturligtvis ingripa mot miljöer där det förekommer
alkohol- och drogmissbruk samt vandalisering och annan kriminalitet. En
företeelse som tidigare kritiserats hårt utifrån sociala utgångspunkter var
spelet på s. k. enarmade banditer. Sådana spel är (om man bortser från spel
på fartyg i internationell trafik) numera totalförbjudna i Sverige. Till
avarterna bland ungdomsmiljöer har ofta hänförts den verksamhet som
bedrivs i de s. k. flipper- och spelhallarna. Från olika håll har framförts krav
på att även dessa företeelser skall lagregleras. Av utskottets redovisning i det
föregående framgår att sådana önskemål har framförts också från riksdagens
sida.

Mot bakgrund härav ser utskottet med tillfredsställelse att regeringen nu
har lagt fram förslag till utvidgad lagstiftning angående automatspel.
Självfallet löser man inte några fundamentala ungdomsproblem genom en

KrU 1984/85:1

förbudslagstiftning av den typ som föreslås här. Sådana problem angrips
bättre genom mera generellt inriktade åtgärder. Detta bör dock enligt
utskottets mening inte hindra att man nu ingriper mot en företeelse som har
visat sig orsaka missförhållanden.

I propositionen har tillståndsskyldigheten som framgått begränsats till att
avse spel på vissa spelautomater. Som framhålls i motionerna 1981/82:2448
(s) och 1981/82:2493 (s) kan givetvis andra miljöer än spelhallar utgöra
olämpliga ungdomsmiljöer. Sådana miljöer kan uppkomma i anslutning till
en viss verksamhet som i sig inte behöver vara olämplig, t. ex. verksamhet i
en kommunal fritidsgård, ett kafé eller ett diskotek. Men det kan också röra
sig om en miljö som främst fungerar som en samlingsplats utan att därför vara
knuten till viss näringsverksamhet, exempelvis ett torg, en park eller en
tunnelbanestation. Det finns över huvud taget åtskilliga exempel på miljöer
som är sådana att de kan motivera samhälleliga åtgärder av skilda slag. Ett
problem är emellertid att just mångfalden av miljöer och tänkbara åtgärder
gör att en generell förbudslagstiftning av den typ som motionärerna
förespråkar inte är möjlig att genomföra utan omfattande utredningar och
analyser. Som utskottet framhållit tidigare innehåller dock allmänna
ordningsstadgan bestämmelser som i viss mån är ägnade att förhindra
uppkomsten av olämpliga ungdomsmiljöer.

Utskottet är med hänsyn till det anförda i likhet med socialutskottet inte
berett att tillstyrka en lagstiftning av så långtgående natur som den som
motionärerna föreslår. Som socialutskottet anför är det dock angeläget att
man noggrant följer utvecklingen och inom ramen för den nuvarande
lagstiftningen - exempelvis den nya socialtjänstlagen - vidtar åtgärder i syfte
att motverka förekomsten av olämpliga barn- och ungdomsmiljöer. Givetvis
kan också erfarenheterna av den nu föreslagna lagen ge anledning till
ytterligare överväganden angående en förbudslagstiftnings framtida utformning.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna
1981/82:2448 (s) och 1981/82:2493 (s).

Beträffande lagens förarbeten i övrigt hänvisas till proposition 1981/82:203
och NU 1981/82:54, vari även socialutskottets yttrande redovisats. Vid
riksdagsbehandlingen bifölls en vid utskottsbetänkandet fogad reservation,
enligt vilken tillståndsplikt skulle gälla även när det fanns bara en spelautomat
i en lokal eller anläggning; i propositionen hade föreslagits att tillstånd
skulle krävas endast om det fanns två eller flera automatspel.

Justitieminister Sten Wickbom svarade den 26 mars 1984 på en fråga om
vilka erfarenheter man har av tillämpningen av lagen om anordnande av visst
automatspel (RD 1983/84:108). Han anförde därvid följande.

Lagen har ännu inte varit i kraft i två år. Bl. a. på grund av övergångsbestämmelserna
har den inte omedelbart kunnat tillämpas fullt ut. Erfarenheterna
är därför begränsade. Klart är att socialnämnden har lagt ned en hel del
arbete på att utforma lokala riktlinjer. Vidare har rätt många beslut att vägra
tillstånd överklagats. Inte heller det är ägnat att förvåna. Det kan förhoppningsvis
bidra till en mer enhetlig praxis inom den ganska vida ram som lagen
lägger fast.

Vad lagen har inneburit för att motverka uppkomsten av olämpliga
ungdomsmiljöer är det svårt att generellt uttala sig om redan nu. Jag kan
dock nämna att ett par kommuner i skrivelser till justitiedepartementet har

KrU 1984/85:1

begärt att tillämpningsområdet skall utvidgas. Sedan lagen har tillämpats
ytterligare någon tid kan det finnas skäl att göra en allmän utvärdering av
den.

I en replik uttalade justitieministern vidare bl. a. att han tyckte att lagen
skulle få chansen att bli prövad ytterligare någon tid, att han alltså inte var
beredd att ”i dag rusa i väg och vidta några nya åtgärder” samt att Svenska
kommunförbundet intog samma ståndpunkt. Vidare hänvisade han till att
han ville avvakta riksdagens behandling av den nu aktuella motionen samt
anförde att han sedermera avsåg att vid ett lämpligt tillfälle ta upp ett samråd
med Svenska kommunförbundet om och i så fall i vilka former tillämpningen
av lagen skall utvärderas.

Utskottet

Vissa frågor om lotterilagen

Lotterilagen trädde i kraft vid ingången av förra året. Den bygger i
väsentliga delar på bestämmelserna i den tidigare gällande lotteriförordningen.
I princip krävs tillstånd för att man skall få anordna lotteri och
behållningen från detta skall enligt huvudregeln tillfalla ideella ändamål eller
gå till det allmänna. Lotterinämnden har en central ställning i fråga om
tillståndsgivning. Vidare utarbetar myndigheten i egenskap av tillsynsmyndighet
råd och anvisningar rörande tillståndsgivningen, tillsynen, kontrollen,
m. m.

I flera motioner-634 (m) och 2122 (fp) - framförs kritik mot lotterinämndens
verksamhet. I korthet kan kritiken beskrivas på det sättet att motionärerna
menar att lotterinämnden blivit ett byråkratiskt hinder för folkrörelserna
och andra organisationer då det gäller deras lotteriverksamhet. Motionären
bakom motion 634 menar också att reglerna i lotterilagen innehåller vissa
oklarheter i fråga om vilka föreningar som skall kunna få lotteritillstånd.
Motionerna syftar till åtgärder från regeringens sida för att man skall komma
till rätta med de påtalade förhållandena.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att det i den proposition, som ligger
till grund för den nuvarande lagstiftningen, underströks vikten av att reglerna
rörande lotterier utformas så att de inte innebär eller kan leda till mer
långtgående inskränkningar för lotterianordnarna eller dem som bistår
lotterianordnarna än som verkligen är nödvändiga för att man på ett effektivt
sätt skall kunna uppnå syftena med regleringen. Den får inte heller medföra
onödigt betungande eller krångliga rutiner. Således måste eftersträvas regler
som förenar effektivitet med administrativ enkelhet, anfördes det i propositionen.

Vad som sålunda uttalades i lagstiftningsärendet gäller fortfarande fullt ut.
Utskottet vill därför understryka vikten av att folkrörelserna och andra
organisationer inte möts av onödiga byråkratiska hinder i här aktuellt

KrU 1984/85:1

avseende. Samtidigt vill utskottet framhålla att det inte är möjligt att utan
närmare undersökning bedöma i vad mån sådana hinder nu föreligger.

Då det gäller regelsystemet i lotterilagen finns skäl nämna att riksdagen
efter förslag av regeringen redan under första året av lagens giltighetstid
beslutat om vissa förenklingar i systemet. Vidare har vissa av de i motion 634
åsyftade oklarheterna undanröjts genom att regeringen efter besvär gett
organisationerna i fråga lotteri tillstånd.

Då det gäller att ta ställning till frågan om det är påkallat med något
riksdagens initiativ för att få till stånd en allmän översyn av lagstiftningen
med utgångspunkt i bl. a. de synpunkter som motionärerna anfört, måste
beaktas att lagstiftningen varit i kraft bara en kort tid eller mindre än två år.
Detta talar enligt utskottets mening för att det ännu är för tidigt att göra en
allmän översyn av lagstiftningen. Huruvida det kan finnas skäl att inom
regeringskansliet göra en mera begränsad översyn av lagstiftningen med
hänsyn till hitintills vunna erfarenheter av lagens tillämpning ankommer på
regeringen att pröva. Utskottet, som förutsätter att man inom regeringskansliet
noga följer lotterinämndens verksamhet, anser att de här aktuella
motionsyrkandena får anses besvarade med det anförda.

I motion 2122 framhålls också att konkurrensen från statens egna lotterier
upplevs som ett hot av folkrörelserna. Motionärerna anför i sammanhanget
att TV-monopolet gynnar statens spel exempelvis genom att direktdragning
av Lotto sker i TV. Staten bör, anför motionärerna, inte på detta sätt gynna
sina egna lotterier på bekostnad av folkrörelsernas.

Utskottet har i ett tidigare avsnitt lämnat en utförlig redovisning för
radionämndens bedömning av vissa programinslag i TV, bl. a. direktdragningen
av Lottoraden i programmet Razzel hösten 1983. Utskottet kan under
hänvisning till den lämnade redovisningen konstatera att radionämnden i
flera fall funnit att TV-inslag inneburit ett gynnande av lotterier, som ordnas
av statligt bolag eller av bolag, vars spelintäkter till viss del tillfaller staten,
samt att nämnden i ett av fallen funnit det aktuella inslaget strida mot kravet
på opartiskhet i radiolagen. Med hänsyn härtill och under hänvisning till
gällande radioavtal avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Frågan om kasinon av internationell typ i Sverige

Motionärerna bakom motion 2285 (m) vill ha en utredning om statligt
initiativ för tillkomsten av spelkasino i Sverige.

Som framgår av redovisningen i det föregående (s. 7) har den av
motionärerna aktualiserade frågan varit föremål för ingående prövning
under 1970-talet. Vidare avslog riksdagen på hemställan av utskottet förra
hösten en motion med i huvudsak samma innehåll som den nu aktuella.
Utskottet ansåg att det inte var motiverat att riksdagen då tog initiativ till en
sådan utredning som motionärerna föreslagit. Utskottet hänvisade härvid till
den så gott som enhälliga kritik som ett år 1974 av punktskatteutredningen

KrU 1984/85:1

framlagt förslag om kasinon utsatts för; främst hade därvid framhållits risken
för sociala vådor av att kasinon etablerades.

Utskottet anser att vad motionärerna anför i den nu aktuella motionen inte
utgör skäl för omprövning av utskottets tidigare ställningstagande i frågan.
Motionen avstyrks.

Lagen om anordnande av visst automatspel, m. m.

I syfte att motverka uppkomsten av olämpliga barn- och ungdomsmiljöer i
samband med spel på flipperspel och liknande automatspel antog riksdagen
våren 1982 en lag som innehåller regler om anordnande av sådant spel, lagen
om anordnande av visst automatspel. Tillstånd krävs av socialnämnden för
anordnande i förvärvssyfte av sådana spel som lagen avser. Nämnden skall
pröva om spelverksamheten kan antas förorsaka bristande ordning eller
komma att bedrivas i en miljö som är olämplig för barn och ungdom.
Beträffande innehållet i övrigt i lagen hänvisar utskottet till den mera
utförliga redovisning som lämnats i ett tidigare avsnitt.

Kritik mot lagstiftningen framförs i motion 1878 (m). Motionärerna menar
att lagen fått en sådan utformning att den ger alltför stort utrymme för
tyckande från socialnämndens sida vid tillståndsprövningen. De menar att
reglerna i lagen medfört en alltför långtgående tillståndsskyldighet genom att
den avser även vissa miljöer, exempelvis bensinstationer, kaféer och
idrottslokaler, som i allmänhet inte är olämpliga ungdomsmiljöer. Lagen har
inte heller använts för det syfte den är avsedd utan till ett ”allmänt tyckande”
om automatspel skall få förekomma. Motionen mynnar ut i ett krav på att
lagen om anordnande av visst automatspel skall upphävas och att allmänna
ordningsstadgan skall ändras så att den ger samhället möjligheter att ingripa
mot olämpliga ungdomsmiljöer.

Av uttalanden som gjordes vid lagens tillkomst framgår att man redan vid
tidpunkten därför gjorde bedömningen att det kunde finnas anledning att på
grundval av erfarenheterna av lagen ytterligare överväga utformningen av en
lagstiftning med syfte att motverka förekomsten av olämpliga barn- och
ungdomsmiljöer. Enligt utskottets mening står det nu klart att en utvärdering
av lagen måste komma till stånd. En rad skäl talar härför. Kritik har framförts
mot att lagen tillämpats i alltför stor utsträckning av socialnämnderna och
delvis i annat syfte än vad som var avsett vid lagens tillkomst. Å andra sidan
har från socialnämndshåll hävdats att i besvärsärenden - som prövas av
länsstyrelsen och, i högsta instans, socialstyrelsen - alltför liten hänsyn tagits
till socialnämndernas sakkunskap då det gäller att bedöma riskerna för
uppkomsten av dåliga barn- och ungdomsmiljöer.

En utvärdering måste som en följd av det sagda i första hand gå ut på en
prövning av frågan om lagen använts på det sätt som lagstiftarna avsett -nämligen för att motverka uppkomsten av olämpliga barn- och ungdomsmiljöer
i samband med sådana automatspel som lagen omfattar - och vilka

KrU 1984/85:1

effekter lagen haft. Samtidigt bör en bedömning ske av om lagen kommit att
bli ett instrument för att av andra skäl begränsa omfattningen av spel på
automater.

Om en utvärdering skulle visa att syftet med lagstiftningen uppnåtts och
därför bör bibehållas måste givetvis i sammanhanget övervägas i vad mån
bestämmelserna i lagen kan behöva jämkas med hänsyn till de vunna
erfarenheterna.

Den tekniska utvecklingen av spel av den typ som lagen omfattar har gått
mycket snabbt och det är därför inte osannolikt att lagens tillämpningsområde
kan behöva omprövas.

För den händelse en utvärdering skulle leda till slutsatsen att lagstiftningen
bör upphävas uppstår frågan om annan lagstiftning - utöver de möjligheter
till åtgärder som exempelvis socialtjänstlagen erbjuder - bör tillgripas för att
bekämpa dåliga barn- och ungdomsmiljöer av här aktuellt slag. Härvid
aktualiseras även den möjlighet som motionärerna pekar på, nämligen en
ändring av allmänna ordningsstadgan.

Då det gäller frågan om tidpunkten för en utvärdering av den aktuella
lagen finns skäl framhålla att lagen varit i kraft endast sedan halvårsskiftet
1982 och att den bl. a. på grund av övergångsbestämmelserna inte omedelbart
kunde tillämpas fullt ut. Erfarenheterna av lagen är därför, som
justitieministern framhållit, begränsade. I överensstämmelse med vad denne
uttalade i en frågedebatt under våren kan det därför finnas skäl för att vänta
med en allmän utvärdering av lagen ytterligare någon tid. Utskottet utgår
från att regeringen efter samråd med Svenska kommunförbundet tar
ställning till frågan om tidpunkten och formerna för en sådan utvärdering.
Enligt utskottets mening är någon riksdagens åtgärd med anledning av
motionen inte erforderlig.

Utskottet hemställer

1. beträffande en översyn av lotterilagen m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:634 och motion 1983/84:2122
yrkande 2,

2. beträffande viss fråga om statliga lotterier

att riksdagen avslår motion 1983/84:2122 yrkande 3,

3. beträffande utredning om spelkasino i Sverige
att riksdagen avslår motion 1983/84:2285,

4. beträffande frågan om upphävande av lagen om anordnande av
visst automatspel m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:1878.

Stockholm den 16 oktober 1984

På kulturutskottets vägnar
INGRID SUNDBERG

KrU 1984/85:1

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Ing-Marie Hansson (s). Tyra Johansson
(s), Lars-Ingvar Sörenson (s). Maja Bäckström (s), Lars Ahlmark (m). Stina
Gustavsson (c), Berit Oscarsson (s), Gunnar Thollander (s), Gunnel
Liljegren (m), Jan-Erik Wikström (fp), Eva Hjelmström (vpk), Anders
Nilsson (s), Jan Hyttring (c) och Lars Hjertén (m).

Reservationer

1. Utredning om spelkasino i Sverige (mom. 3)

Ingrid Sundberg, Lars Ahlmark, Gunnel Liljegren och Lars Hjertén (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar "Som framgår"
och på s. 12 slutar "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:

Svenska folket omsätter årligen miljardbelopp på olika spel. såsom tips,
lotto, bingo, V65 och lotter. Att anse ett svenskt spelkasino som något totalt
annorlunda och väsensfrämmande i förhållande till i dag godkända spel
stämmer inte med verkligheten. Om man, som utskottet gjorde förra året,
vill anlägga sociala aspekter, gäller dessa i lika hög grad redan befintliga
spelformer.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda och till vad i övrigt anförs i
motion 2285 att det finns skäl för omprövning av utskottets tidigare
ställningstagande i frågan. En sådan utredning om statligt initiativ för
tillkomsten av spelkasino i Sverige som motionärerna förordar bör således
komma till stånd. Utskottet tillstyrker därför motionen.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande utredning om spelkasino i Sverige
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2285 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Frågan om upphavande av lagen om anordnande av visst automatspel
m. m. (mom. 4)

Ingrid Sundberg, Lars Ahlmark. Gunnel Liljegren och Lars Hjertén (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar "Då det” och
slutar "inte erforderlig" bort ha följande lydelse:

I enlighet med det anförda bör en utredning tillsättas för att göra en
utvärdering av lagen om anordnande av visst automatspel. Om utredningen
kommer fram till att lagen bör upphävas får den i motionen upptagna frågan
om en utvidgning av allmänna ordningsstadgan prövas.

KrU 1984/85:1

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande frågan om upphävande av lagen om anordnande av
visst automatspel m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1878 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

minab/gotab Stockholm 1984 79067