KU 1984/85:3

Konstitutionsutskottets betänkande
1984/85:3

om vissa kyrkliga frågor
Sammanfattning

I detta betänkande behandlas följande frågor som tagits upp i de angivna
motionerna.

Medlemskapsreglema i svenska kyrkan - motion 1983/84:338 av Jan-Erik
Wikström och Kerstin Anér (båda fp),

Yttranderätt för kyrkomötet beträffande förslag till ändringar i lagen om
församlingar och kyrkliga samfälligheter - motion 1983/84:935 av förste vice
talmannen Ingegerd Troedsson och Anders Björck (båda m),

Lagstiftning mot diskriminering av bibeltrogna kristna - motion 1983/
84:2137 av Tore Nilsson (m),

Förfarandet vid utnämning av biskop - motion 1983/84:587 av Anders
Svärd (c).

Utskottet har avstyrkt samtliga motioner. En reservation har lämnats
beträffande frågan om medlemskapsreglema i svenska kyrkan (fp). Även ett
särskilt yttrande föreligger beträffande denna fråga (vpk).

Medlemskapsreglema i svenska kyrkan

Motionen

I motion 1983/84:338 av Jan-Erik Wikström och Kerstin Anér (båda fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
religionsfrihetslagens bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan bör
ändras så att full harmoni uppnås mellan dessa regler och regeringsformens
2 kap. 2 §.

Motionärerna anser att det genom utrednings- och lagstiftningsarbetet i
anslutning till 1974 års författning är klart dokumenterat att det föreligger en
motsättning mellan religionsfrihetslagens bestämmelser om medlemskap i
svenska kyrkan och regeringsformens portalparagrafer om grundläggande
fri- och rättigheter. Frågan om medlemskap i svenska kyrkan angår såväl
statsmakterna som kyrkan själv. Svenska kyrkan är i färd med att från sina
utgångspunkter klarlägga och utreda denna fråga. Enligt motionärerna bör
med hänsyn härtill staten genom riksdagen ge klara principiella besked om
vad som i denna fråga är förenligt med de grundläggande fri- och rättigheter
som varje medborgare tillförsäkras genom regeringsformen. Motionärerna
anser att ett klarläggande uttalande från riksdagens sida i nuvarande
situation skulle vara av betydelse såväl för den inomkyrkliga debatten som
för den allmänna diskussionen om religionsfrihetens innebörd med hänsyn
till de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna.

1 Riksdagen 1984/85. 4sami. Nr3

Rättelse: S. 15, under Reservation, rad 1 Tillkommer: Lars Ernestam

KU 1984/85:3.

Gällande rätt, m. m.

Enligt 7 § första stycket religionsfrihetslagen (1951:680) inträder barn vid
födelsen i svenska kyrkan om båda föräldrarna eller en av dem tillhör kyrkan.
Barn utom äktenskapet inträder enligt 8 § vid födelsen i svenska kyrkan om
modern tillhör svenska kyrkan. Barn som inte redan vid födelsen inträtt i
kyrkan enligt 8 § kan under vissa förutsättningar erhålla automatiskt
medlemskap om föräldrarna ingår äktenskap med varandra. Vidare förvärvas
automatiskt medlemskap av evangelisk-luthersk trosbekännare som
förvärvar svenskt medborgarskap (9 §). Inträde i kyrkan kan i övrigt vinnas
efter ansökan (10 §).

Det automatiska medlemskapet enligt 7 och 8 §§ kan i de fall en av
föräldrarna inte tillhör kyrkan undvikas enligt ett särskilt anmälningsförfarande
inom viss tid från födelsen (7 §) resp. från tidpunkten för föräldrarnas
giftermål (8 §). En möjlighet finns också för sådan trosbekännare som annars
erhåller automatiskt medlemskap enligt 9 § att anmäla att han inte vill
inträda i kyrkan.

Regler om utträde ursvenska kyrkan finns i 11 och 12 §§ religionsfrihetslagen.
Enligt dessa bestämmelser skall den som inte längre vill tillhöra kyrkan
göra en anmälan om utträde hos pastor i den församling där han är
kyrkobokförd. Anmälan skall göras personligen eller också i egenhändigt
undertecknad, av två personer bevittnad, handling. För den som står under
annans vårdnad och som inte har fyllt 18 år görs anmälan av vårdnadshavaren.
Beträffande barn som fyllt 15 år förutsätts barnets samtycke.

Bestämmelserna i regeringsformen (RF) om s. k. negativ religionsfrihet
erhöll sin nuvarande utformning genom 1976 års grundlagsreform. Den
negativa religionsfriheten kom därvid att utformas som ett skydd för den
enskilde gentemot det allmänna mot tvång att tillhöra trossamfund (2 kap.
2 § RF). Samtidigt infördes i RF en övergångsbestämmelse enligt vilken
bestämmelserna om medlemskap i svenska kyrkan skulle gälla utan hinder av
2 kap. 2 § RF i dess nya lydelse. Initiativet till den nämnda övergångsbestämmelsen
togs av 1973 års fri- och rättighetsutredning med hänsyn till att
reglerna om medlemskap i svenska kyrkan enligt utredningen fick anses stå i
strid med den nya 2 kap. 2 § RF. Regeringen anslöt sig i propositionen om
förslag till ändring i regeringsformen (1975/76:209 s. 117) till utredningens
åsikt. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes en motion (1975/
76:2552) vari föreslogs att nämnda övergångsbestämmelse skulle utgå
eftersom det enligt motionären inte fanns någon motsättning mellan
religionsfrihetslagens bestämmelser och den föreslagna lydelsen av 2 kap.
2 § RF. Konstitutionsutskottet (KU 1975/76:56, s. 31) ansåg emellertid inte
att det fanns anledning att frångå propositionens förslag. Riksdagen beslöt i
enlighet med vad utskottet hemställt.

Kyrkotillhörigheten (medlemskapet) diskuterades i de överväganden i
stat-kyrka-frågan som har redovisats i betänkandet Stat-kyrka. Ändrade

KU 1984/85:3

relationer mellan staten och svenska kyrkan (SOU 1978:1). Med hänvisning
till vad de kyrkliga företrädarna i stat-kyrka-överläggningarna anfört i denna
fråga uttalades i betänkandet bl. a. följande:

Religionsfrihetslagens regler innebär att barn, vars föräldrar tillhör
svenska kyrkan, anses ha inträtt vid födelsen om inte föräldrarna anmäler att
barnet ej skall tillhöra kyrkan. Regeringsformens nyligen kompletterade
regler om religionsfrihet har ansetts medföra att dessa stadganden numera ej
står i överensstämmelse med grundlagen, varför i en särskild övergångsregel
meddelats att bestämmelserna om inträde i svenska kyrkan gäller oavsett den
nya grundlagsbestämmelsen.

I samband med en relationsändring är det av stor vikt att svenska kyrkan är
och uppfattas som densamma före och efter övergången. Detta bör markeras
bl. a. genom att alla som tillhör kyrkan vid övergångstidpunkten kvarstår
som medlemmar. För tiden därefter måste däremot övervägas, vilka regler
om inträde och utträde som är lämpliga. Enligt gruppens mening är det
önskvärt att större vikt än tidigare läggs vid dopet, och inträdesreglerna bör
inte utformas så att man riskerar konflikter med regeringsformens värderingar.

Gruppen föreslår att inträde i kyrkan skall ske efter viljeyttring, antingen
genom begäran om dop eller - när det gäller barn till den som tillhör kyrkan -genom anmälan av vårdnadshavaren. Dop behöver i sistnämnda fall icke äga
rum omedelbart. Sådant medlemskap upphör dock om det inte följs av dop
innan barnet uppnått vuxen ålder. Den som redan är döpt upptas i kyrkan
efter anmälan, som i vissa fall liksom nu skall kompletteras med undervisning
i svenska kyrkans lära.

Gruppen föreslår, att gällande regler om utträde i allt väsentligt bibehålls
oförändrade.

Inom gruppen har enighet rått om att medlemskapet i svenska kyrkan bör
vara det primära. Den som tillhör kyrkan föreslås därmed automatiskt
tillhöra det stift och den församling, inom vilka han är bosatt. Ansvaret för
utom riket bedriven verksamhet skall ligga hos Styrelsen för svenska kyrkan i
utlandet. I viss utsträckning kan församlingstillhörigheten få motsvarigheter
även där.

Den ändrade relationen mellan staten och kyrkan som förordades av
deltagarna i stat-kyrka-överläggningarna föranledde även förslag om att de
bestämmelser i religionsfrihetslagen som reglerade medlemskapet i svenska
kyrkan skulle upphävas och i stället bestämmas genom inomkyrkliga stadgar.
Eftersom medlemskapet enligt den gällande ordningen vilade på lagstiftning
förutsattes att staten skulle medverka till en lagstiftning av innebörd att den
som tillhörde svenska kyrkan före relationsändringen även därefter skulle
anses tillhöra kyrkan. En sådan regel hade enligt deltagarna sin naturliga
plats i punkt 3 övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Samtidigt
borde giltigheten av nämnda bestämmelse i dess gällande lydelse tidsbegränsas
så att den endast skulle gälla fram till relationsändringen. Vid övergångstidpunkten
borde också religionsfrihetslagens regler om medlemskap i
svenska kyrkan upphöra att gälla. Därmed skulle fullt ut genomföras den
grundlagsfästa ordning enligt vilken varje medborgare gentemot det allmänna
är skyddad mot tvång att tillhöra trossamfund.

KU 1984/85:3

De förslag som lades fram i SOU 1978:1 avvisades av en majoritet av 1979
års kyrkomöte. Kyrkomötet anslöt sig även till särskilda utskottets betänkande
1979:1 i vilket utskottet hävdade att medlemsreglerna inte strider mot
2 kap. 2 § RF.

Efter kyrkomötets behandling av stat-kyrka-frågan förekom överläggningar
mellan de politiska partierna angående stat-kyrka-frågans fortsatta
handläggning. Vid dessa erfor den dåvarande regeringen att en majoritet i
riksdagen kunde antas ställa sig avvisande till vissa reformer inom ramen för
statskyrkosystemet, som en av 1979 års kyrkomöte tillsatt särskild utredningsnämnd
lagt fram förslag om. Enligt vad regeringen uttalade i en efter
överläggningarna utfärdad kommuniké skulle stat-kyrka-frågan handläggas
vidare i syfte att vinna den bredare enighet i frågan som regeringen ansåg
önskvärd.

I de direktiv som därefter beslutades för 1979 års kyrkomöteskommitté
togs, med anledning av vad som förevarit vid överläggningen mellan de
politiska partierna, inte upp principfrågan om förhållandet mellan staten och
svenska kyrkan. De frågor som kommittén fick i uppdrag att behandla gällde
främst kyrkomötets medverkan vid stiftande av kyrkolag och vissa krav på
reformer i fråga om kyrkomötets befogenheter och sammansättning. Som ett
resultat av kommitténs arbete gjordes fr. o. m. den 1 januari 1983 en
revidering av RF:s övergångsbestämmelser varigenom formerna för kyrkolagstiftning
anpassades till RF:s huvudprinciper om normgivning (KU
1981/82:36 och 1982/83:1).

På initiativ av 1983 års kyrkomöte utreds f. n. inom kyrkan frågan om vilka
regler som bör gälla för medlemskapet. I samband med att detta initiativ togs
betonade kyrkolagutskottet i sitt betänkande (LU 1983:22) att det var av vikt
att en sådan utredning skulle vara förutsättningslös och allsidig. Vidare
uttalade kyrkolagutskottet följande:

Kyrkotillhörighetsfrågan har flera sidor, och en kommande utredning
måste beakta dem alla. En viktig sida är den teologiska bestämningen av
kyrkotillhörighetsbegreppet och svenska kyrkans medlemskapsregler som
de är kyrkohistoriskt och kyrkorättsligt givna även sett i ett kristet
internationellt och ekumeniskt perspektiv. Det skall erinras om att de
kyrkliga företrädarna i stat-kyrka-överläggningarna, trots att önskemålen
om dopet som medlemsgrund var mycket klart markerat i arbetsinriktningen,
likväl kände betänkligheter mot att göra sakramentet till ett formellt
villkor för kyrkotillhörighet, eftersom det stred mot sakramentets karaktär
av öppet nådeserbjudande. De föreslog inte heller något renodlat dopmedlemskap.

Frågan om medlemskapsreglerna för svenska kyrkan behandlades av
riksdagen senast i december 1983 (KU 1983/84:12) med anledning av en
motion (1982/83:1146 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp). Utskottet uttalade
därvid att resultatet av det pågående utredningsarbetet och kyrkomötets
behandling härav borde avvaktas och avstyrkte motionen.

Mot utskottets uttalande reserverade sig fp-ledamoten, som anförde:

KU 1984/85:3

Enligt 2 kap. 2 § regeringsformen skall varje medborgare gentemot det
allmänna vara skyddad mot tvång att tillhöra trossamfund. I samband med
att denna regel om s. k. negativ religionsfrihet infördes fr. o. m. den 1 januari
1977 konstaterades att reglerna om medlemskapet för svenska kyrkan inte
var förenliga med den nya grundlagsregeln. Denna lagkonflikt löstes genom
att regeringsformen försågs med en övergångsbestämmelse av innebörd att
bestämmelserna om medlemskap i svenska kyrkan skulle gälla utan hinder av
2 kap. 2 § regeringsformen.

En sådan lösning av en grundläggande fri- och rättighetsfråga kan enligt
utskottets mening försvaras endast som ett provisorium under kortare tid i
avvaktan på att förhållandena anpassas till den nya ordningen så att
övergångsbestämmelsen inte längre behövs. Om förslagen i SOU 1978:1 från
deltagarna i stat-kyrka-överläggningarna blivit genomförda hade, som
påpekats i motionen, relationerna mellan stat och kyrka fullt ut kommit att
präglas av religionsfrihetens principer, bl. a. vad gäller konflikten mellan
2 kap. 2 § regeringsformen och religionsfrihetslagens medlemskapsregler. I
stället har nu sju år gått utan att den negativa religionsfriheten enligt 2 kap.
2 § regeringsformen har realiserats. Det är med hänsyn till detta inte
tillfredsställande att vidare avvakta en lösning av stat-kyrka-frågan innan
den inkonsekventa utformningen av regeringsformens religionsfrihetsregler
reformeras. Utskottet anser således att punkten 3 övergångsbestämmelserna
till 2 kap. 2 § regeringsformen bör upphävas och att därmed huvudregeln om
den negativa religionsfriheten ges full rättsverkan. Riksdagen bör i samband
härmed hos regeringen anhålla om sådant förslag till ändring i religionsfrihetslagen
som förordas i motionen.

I ett särskilt yttrande anförde vpk-ledamoten följande:

Frågan om kyrkans skiljande från staten syntes några år tillbaka närmare
en lösning sedan delegaterna i de s. k. stat-kyrka-överläggningarna lagt fram
vissa konkreta förslag om hur en sådan relationsändring skulle kunna
genomföras. Reformen uteblev emellertid sedan en majoritet i 1979 års
kyrkomöte avvisat förslagen och det socialdemokratiska partiet tillsammans
med de borgerliga partierna slutit en överenskommelse om att låta frågan vila
tills vidare.

Vänsterpartiet kommunisterna har länge hävdat kravet på en fullständig
åtskillnad mellan staten och kyrkan. Denna uppfattning står partiet fast vid.
Den problematik rörande den negativa religionsfriheten som tas upp i
folkpartimotionen har visserligen beröringspunkter med principfrågan om
en relationsändring mellan staten och kyrkan, men det är tveksamt om
ändringar av det slag som motionärerna förordar kan föra frågan om en
relationsändring närmare en lösning. Möjligen skulle t. o.m. en sådan
begränsad regeländring i den fortsatta debatten kunna användas som
argument för att nedtona betydelsen av att en relationsändring verkligen
måste komma till stånd.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Rättelse: S. 12, rad 25 Står: (1983/84:1146) Rättat till: (1982/83:1146)

KU 1984/85:3

Yttranderätt för kyrkomötet beträffande förslag till ändringar i lagen om
församlingar och kyrkliga samfälligheter

Motionen

I motion 1983/84:935 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson och
Anders Björck (båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om
en sådan ändring i den kyrkliga lagstiftningen att syftet med motionen
tillgodoses.

Enligt motionärerna är det önskvärt att kyrkomötet med dess samlade
erfarenhet och kunnande från verksamheten inom kyrkofullmäktige och
kyrkoråd får ge sina synpunkter innan riksdagen företar ändringar i lagen om
församlingar och kyrkliga samfälligheter. Motionärerna anser att detta även
skulle ansluta till den gällande rätt som i kyrkolagsfrågor tillkommer
kyrkomötet.

Gällande rätt m. m.

I p. 9 av övergångsbestämmelserna till regeringsformen stadgas bl. a.
följande. Grundläggande föreskrifter om svenska kyrkan som trossamfund
och om kyrkomötet som en församling av valda ombud för svenska kyrkan
skall meddelas i lagen om svenska kyrkan. Denna lag stiftas på samma sätt
som huvudbestämmelserna i riksdagsordningen. Innan lagen stiftas skall
yttrande av kyrkomötet inhämtas. Föreskrifter om medlemskap i svenska
kyrkan meddelas genom lag, som stiftas av riksdagen med samtycke av
kyrkomötet. Grundläggande föreskrifter om prästerliga tjänster i svenska
kyrkan och om stiftsmyndigheter samt andra föreskrifter om kyrkomötet än
som avses i första stycket i punkten meddelas i lagen om svenska kyrkan eller
i annan lag, som stiftas av riksdagen efter yttrande av kyrkomötet.
Detsamma gäller grundläggande föreskrifter om den kyrkliga egendom som
är avsedd för svenska kyrkans verksamhet.

Ovan angivna bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 1983 och hade
föregåtts av ett utredningsarbete av 1979 års kyrkomöteskommitté. I
betänkandet (SOU 1981:14) Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning
m. m. diskuterade kommittén fördelningen mellan statens och kyrkans
normgivning. Beträffande kyrkans organisation anförde kommittén att
reglerna om den kyrkliga indelningen inte var av kyrkolags natur utan
utgjorde vanlig lagstiftning som gick in under riksdagens normgivning.
Vidare framhölls att lagen om församlingsstyrelse (numera ersatt med lagen
om församlingar och kyrkliga samfälligheter) var kommunallag, som därför
föll under riksdagens normgivning. Något skäl till ändring av normgivningsmakten
beträffande lagstiftning av detta slag förelåg inte enligt kommitténs
mening. Lagstiftningen om kyrkliga kommuner och deras beskattningsrätt
var grundlag, påpekade kommittén. Inte heller beträffande detta lagstiftningskomplex
föreslog kommittén någon ändring.

KU 1984/85:3

I proposition 1981/82:77 om formerna för den kyrkliga lagstiftningen m. m.
anslöt sig departementschefen beträffande den lagstiftning som inte var av
kyrkolags natur till kommitténs uppfattning att någon ändring i rådande
former för lagstiftningen inte borde ske.

Konstitutionsutskottet anförde vid riksdagsbehandlingen av propositionen
i sitt betänkande 1981/82:36 följande:

Till grund för propositionens förslag om formerna för den kyrkliga
lagstiftningen har legat det betänkande som 1979 års kyrkomöteskommitté
lade fram i början av år 1981 - (SOU 1981:14) Reformerat kyrkomöte,
kyrklig lagstiftning m. m. Kommittén var enig i huvudfrågorna.

Sedan betänkandet remissbehandlats och visst kompletterande utredningsarbete
utförts inom regeringskansliet har partiöverläggningar ägt rum. I
dessa har deltagit representanter för samtliga de i utskottet representerade
partierna. Överläggningarna har lett fram till att partierna kunnat enas om de
förslag som omfattas av förevarande proposition och proposition 1981/82:192
om ett reformerat kyrkomöte. Den senare propositionen behandlas f. n. av
kyrkomötet.

Enligt utskottet är det av stort värde att en långtgående enighet mellan
riksdagspartierna uppnåtts i berörda frågor. En viktig utgångspunkt härvidlag
har varit att inte föregripa senare ställningstaganden till stat-kyrkafrågans
lösning på längre sikt. De frågor slutligen som tagits upp i motionerna
har övervägts tidigare. Utskottet har inte funnit anledning att förorda bifall
till motionsyrkandena.

Lagen om församlingsstyrelse ersattes år 1982 med lagen (1982:1052) om
församlingar och kyrkliga samfälligheter, m. m. I lagen om församlingsstyrelse
fanns grundläggande bestämmelser om de kyrkliga kommunerna. En
överensstämmelse till både form och innehåll rådde mellan denna lag och den
lagstiftning som gällde för de borgerliga kommunerna enligt 1953 års
kommunallag. Lagen om församlingsstyrelse ändrades emellertid inte vid
tillkomsten av 1977 års kommunallag. För att uppnå likformighet mellan den
kyrkliga och borgerliga kommunallagstiftningen företogs en översyn av
församlingsstyrelselagen. En särskilt tillsatt utredare avlämnade i februari
1981 betänkandet (SOU 1981:6) Översyn av lagen om församlingsstyrelse.
Betänkandet låg till grund för proposition 1982/83:19 om ny lag för
församlingar och kyrkliga samfälligheter, m. m. I propositionen anförde
departementschefen bl. a. följande angående formerna för lagstiftningen:

I prop. 1981/82:77 om formerna för den kyrkliga lagstiftningen m.m.
föreslås ändringar i grundlagsbestämmelserna om svenska kyrkan. Det
föreslås att reglerna om kyrkolagstiftning i punkt 9 övergångsbestämmelserna
till RF anpassas till RF:s huvudprinciper om normgivning. Vidare föreslås
att en del av de nuvarande stadgandena om svenska kyrkan i övergångsbestämmelserna
till RF upphävs. Någon ändring föreslås emellertid inte i
övergångsbestämmelsernas regler om de kyrkliga kommunerna. Jag uttalade
i det sammanhanget att frågan om de kyrkliga kommunernas konstitutionella
ställning har så stor betydelse för relationen mellan staten och kyrkan, att ett
beslut som berör denna fråga ofrånkomligen måste anstå till dess stat-kyrkafrågan
har avgjorts i den ena eller andra riktningen. Riksdagen har som

KU 1984/85:3

vilande antagit de i propositionen framlagda förslagen till ändring i RF (KU
1981/82:36, rskr 1981/82:263).

Begreppet ”kommunallag”, som fanns i den gamla regeringsformen, har
inte förts över till RF. Till kommunallagarna räknades naturligtvis kommunallagen
och därutöver bl. a. lagen om församlingsstyrelse. Grunden för
kommunallagstiftningen är nu i stället RF:s bestämmelser om kommunerna,
framför allt i 8 kap. 5 § där det föreskrivs att viktigare regler rörande
kommunerna skall ha form av lag. Det bör i detta sammanhang tilläggas att
LFS inte är av kyrkolags natur. De särskilda bestämmelserna i punkt 9 fjärde
stycket övergångsbestämmelserna till RF om stiftande, ändring och upphävande
av kyrkolag är således inte tillämpliga på LFS.

Lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter antogs av riksdagen i
slutet av år 1982, varvid vissa ändringar företagits i förhållande till
propositionens förslag (KU 1982/83:8).

Lagstiftning mot diskriminering av bibeltrogna kristna

Motionen

I motion 1983/84:2137 av Tore Nilsson (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lag som förhindrar diskriminering av bibeltrogna
kristna enligt vad som anförts i motionen.

Enligt motionären har den s. k. kvinnoprästreformen lett till en situation
där en man som upplever kallelsen från Gud att bli präst vägras prästvigning.
Exegetisk expertis fastslår att man inte med Nya testamentet som grund kan
prästviga en kvinna. Detta är också från begynnelsen kyrkans bekännelse
och tro. De som håller fast vid Bibeln och bekännelsen och den tvåtusenåriga
traditionen diskrimineras emellertid enligt motionären och kyrkan stängs
därmed för de bibeltrogna. Motionären anser det med hänsyn härtill viktigt
att förhållandena snabbt ändras genom en lagstiftning som tryggar samvetsfriden
och förhindrar diskriminering av troende kristna.

Bakgrund

Den 1 januari 1959 trädde lagen (1958:514) om kvinnans behörighet till
prästerlig tjänst i kraft (den s. k. behörighetslagen, prop. 1958:B 19, 1 LU
B 5, rskr B 9). Genom behörighetslagen fick kvinnan lika behörighet som
man att efter förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst.

Frågans förhistoria i Sverige kan ledas tillbaka till 1919 års sakkunniga för
utredning av frågan om beredande av utsträckt behörighet för kvinnor att
vinna tillträde till civil statstjänst. De sakkunniga uttalade sig 1920 positivt till
kvinnliga präster, dock med den inskränkningen att kvinnlig präst inte skulle
kunna anställas eller förordnas mot församlingens vilja. Utredningen ledde
inte till något förslag i denna del.

Riksdagen begärde 1946 utredning om kvinnas behörighet till kyrkliga
ämbeten och tjänster. Utredningen (ordf. N. Quensel) tillsattes samma år.

KU 1984/85:3

1950 avgav utredningen betänkande där majoriteten förordade att kvinna
skulle få behörighet till prästerlig tjänst.

Vid 1957 års kyrkomöte framlade Kungl. Majit i skrivelse förslag till lag
om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Förslaget överensstämde i sak
med 1958 års lag i ämnet. Skrivelsen behandlades av särskilda utskottet
(nr 1), som förordade att kyrkomötet skulle förklara sig inte kunna
godkänna förslaget med motiveringen ”att nya testamentet vid en objektiv
undersökning av dess budskap befinnes lära, att prästämbetet icke är avsett
för kvinnor”.

Kyrkomötet följde utskottets hemställan och förklarade sig alltså inte
kunna godkänna lagförslaget. I fråga om motiveringen följdes inte utskottet.
I stället antogs ett uttalande som innebar att kyrkomötet inte tagit någon
avgörande ställning till frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

1958 framlade Kungl. Majit proposition med förslag till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst. Detta antogs av 1958 års A-riksdag och -efter ny proposition - även av 1958 års B-riksdag. Därefter framlades
förslaget för 1958 års kyrkomöte i skrivelse nr 1. Skrivelsen behandlades av
särskilda utskottet (bet. nr 2). Utskottet konstaterade bl. a. att det ”enligt
den evangelisk-lutherska uppfattningen av bibel och ämbete, från vilken
utskottet i sina överväganden har utgått, inte föreligger principiella hinder
för kvinna att inneha kyrkans ämbete.”. Utskottet fann av dessa och andra
anförda överväganden sig övertygat om att kyrkomötet i sak borde gå Kungl.
Majits förslag till mötes. Detta förordade utskottet också i sin hemställan.

Utskottet gjorde också vissa uttalanden om tillämpningen av den föreslagna
lagen. Dessa uttalanden har kommit att betecknas som den s. k.
samvetsklausulen. Bakgrunden till utskottets uttalanden var de skiljaktiga
meningar i huvudfrågan som förelåg inom utskottet, beroende på olikheter i
bibelsyn och tolkning av svenska kyrkans reformatoriska bekännelseskrifter.
Uttalandena, som var enhälliga, syftade till att förebygga en kyrkosplittrande
söndring.

Utskottet fann det nödvändigt att skiljaktigheterna inte fick överdrivna
eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen utsattes
för sådan påverkan som kunde uppfattas som åsiktsförföljelse eller
intrång på samvetets frihet. Ett bifall till lagförslaget fick enligt utskottets
mening inte innebära skyldighet för biskop att mot sin religiöst grundade
övertygelse viga kvinna till präst. Präst borde inte åläggas att i tjänsten utföra
sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den
övertygelse han hyste i frågan. Inte heller skulle prästlöftena tolkas så, att
den som ställer sig avvisande till kvinnliga präster inte skulle kunna avlägga
löftena. Den sista punkten innebar att även sådana manliga prästkandidater
som inte accepterar kvinna som innehavare av prästämbetet skulle kunna
vigas till präster.

Vid ett biskopsmöte i januari 1973 uttalade biskoparna - på fråga från
högkyrkligt håll - som sin uppfattning dels att olika kyrkliga riktningar icke

KU 1984/85:3

från kyrklig synpunkt bör vara diskriminerade när det gäller utnämning till
kyrkliga tjänster, dels att, när klara trosskäl åberopas, separat prästvigning
må kunna beviljas.

Räckvidden och den närmare innebörden av samvetsklausulen blev
emellertid omstridd. Frågan diskuterades bl. a. vid flera tillfällen i riksdagen
och på kyrkomötet. Se bl. a. KU 1975/76:20, 1975/76:38, 1977/78:48,
1979/80:17och 1980/81:5. IKU 1977/78:48 lämnas en utförlig redogörelse för
kvinnoprästfrågans förhistoria och tidigare behandling.

Till 1981/82 års riksmöte lade regeringen fram en proposition (prop.
1981/82:93) i vilken föreslogs bl. a. att behörighetslagen skulle upphävas vid
utgången av år 1982. Åtgärden syftade till att undanröja samvetsklausulen.
Ett upphävande av behörighetslagen skulle medföra att allmänna regler om
jämställdhet mellan män och kvinnor i regeringsformen och jämställdhetslagen
(1979:1118) skulle komma att gälla också i svenska kyrkans verksamhet.

Med anledning av propositionen och vissa motioner som väckts i frågan
uttalade konstitutionsutskottet följande (KU 1981/82:22):

Utskottet ansluter sig till propositionens förslag att behörighetslagen
upphävs. Härigenom undanröjs samvetsklausulen och ökas jämställdheten
mellan kvinnor och män som präster i svenska kyrkan. Vad som anförs i
propositionen och detta betänkande får uppfattas som vägledande. Utskottet
vill uttala följande i fråga om de motiv som anges i propositionen och
motionerna.

Utgångspunkten för utskottet är dels svenska kyrkans ställning, dels
kyrkans uppfattning i ämbetsfrågan. Svenska kyrkan har offentligrättslig
ställning med statligt reglerade prästtjänster. De offentliga organen har till
uppgift att se till att jämställdhet mellan kvinnor och män upprätthålls i
enlighet med de principer som är uppställda i grundlagen och som närmare
preciseras i jämställdhetslagstiftningen. Det ingår i svenska kyrkans bekännelse
att kvinnor kan inneha prästämbetet och att kvinnor och män är
jämställda i detta ämbete. Även de som har en annan uppfattning i
ämbetsfrågan har hemortsrätt i svenska kyrkan. Som bl. a. biskopsmötet
framhållit innebär denna hemortsrätt endast att kyrkan kan som präster anta
även dem som har en annan syn i ämbetsfrågan än kyrkans officiella
uppfattning. Däremot godtar inte kyrkan enligt biskopsmötet den åskådning
som motståndet mot kvinnliga präster bygger på.

I likhet med vad som anförs i propositionen vill utskottet understryka att
var och en som inträder som präst i svenska kyrkan måste vara beredd att
fullgöra alla med prästämbetet förenade uppgifter och samarbeta i alla
tjänstefunktioner med kolleger, oberoende av kön. Inte heller de präster
som tillträtt sin tjänst under behörighetslagens tid och som har en annan
mening i ämbetsfrågan än kyrkan bör ställa sig vid sidan av strävandena mot
full gudstjänstgemenskap utan se det som angeläget att underlätta allt
samarbete inom kyrkan. Det finns ingen formell rätt för dem att vägra
tjänstgöring för att undvika samarbete med kvinnlig präst. De kvinnliga
prästerna har vigts till sitt ämbete i svenska kyrkans lagstadgade ordning, och
deras legitimitet kan därför inte ifrågasättas. Med god samarbetsvilja från
alla meningsriktningar bör konfliktsituationer kunna undvikas även vid
liturgisk tjänst utan att någon diskriminering behöver förekomma.

Utskottet instämmer i vad som uttalas i propositionen om det angelägna i

KU 1984/85:3

att en skyndsam lösning åstadkoms av de problem som förekommer i
Göteborgs stift vad gäller bl. a. prästvigning av kvinnliga prästkandidater.
Om inte biskopen själv förrättar sådan vigning bör ärkebiskopen eller av
honom förordnad annan biskop inträda i hans ställe för denna uppgift.
Prästvigningen skall ske inom stiftet. Det måste också, som framhålls i
propositionen, föreligga möjlighet för kvinnor att förordnas som praktikanter
eller tjänstebiträden och i samband därmed erhålla venia. Kyrkans organ
måste finna lösningar av dessa problem med beaktande av det sagda.

Enligt utskottet bör statsmakterna inte ingripa i kyrkans inre liv. Detta
innebär dock inte att staten kan frånsäga sig sitt ansvar för att gällande
lagstiftning efterlevs även på kyrkans område. I sammanhanget bör erinras
om att riksdag och regering enligt grundlagen är skyldiga att tillsammans med
kyrkomötet delta i stiftande av kyrkolag. Utskottet vill understryka att
svenska kyrkan har en skyldighet att med kraft verka för ett snabbt
förverkligande av sin egen uppfattning att prästämbetet står öppet för både
kvinnor och män, så att motsättningar och samarbetsproblem beroende på
avvikande syn i ämbetsfrågan undanröjs.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag
vad gäller upphävande av behörighetslagen.

Riksdagen följde utskottets hemställan.

Förfarandet vid utnämning av biskop

Motionen

I motion 1983/84:587 av Anders Svärd (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att sådan ändring vidtas i 11 § lagen om svenska kyrkan att
svenska kyrkans centralstyrelse blir utnämningsmyndighet vid biskopstillsättningar
samt att frågan om hur förslag inför sådan utnämning skall tas fram
blir föremål för utredning.

I motionen föreslås att kyrkans centralstyrelse bemyndigas att tillsätta
biskopar efter förslag från resp. stift. Styrelsen bör därvid ha att välja bland
tre föreslagna personer. Tillvägagångssättet vid upprättande av förslag bör
utredas. Det nuvarande valförfarandet kan enligt motionen ifrågasättas på
flera punkter och det bör övervägas om inte något eller några stiftsorgan
tillsammans kan åläggas uppgiften att upprätta förslaget till centralstyrelsen.

Gällande rätt m. m.

Enligt 11 § andra stycket lagen (1982:942) om svenska kyrkan utnämner
regeringen till biskop en av de tre som har föreslagits i den ordning som
föreskrivs i lag. Gällande regler i lagen (1963:633) om biskopsval innebär i
korthet att biskopen utses av regeringen efter förslag från domkapitlets
ledamöter och präster och lekmän i stiftet.

Enligt vad som inhämtats från civildepartementet förbereds en grundlagsändring
som innebär att svenska kyrkans centralstyrelse görs till en förvaltningsmyndighet
under kyrkomötet. Enligt nu gällande regler är centralsty -

KU 1984/85:3

reisen i konstitutionellt hänseende en statlig förvaltningsmyndighet under
regeringen (11 kap. 6 § RF).

Biskoparna är chefer för domkapitlen, vilka är förvaltningsmyndigheter
under regeringen. Det finns f. n. inga planer att ändra på nämnda förhållande.
Om centralstyrelsen görs till en myndighet under kyrkomötet skulle ett
genomförande av förslaget i motionen medföra att domkapitlens chefer
kommer att utses av en myndighet som domkapitlen inte lyder under.

En motion av samma innebörd som den nu behandlade motionen väcktes
vid 1982/83 års riksmöte (mot. 1982/83:1142). Med anledning av motionen
uttalade konstitutionsutskottet att utskottet inte fann skäl föreligga att
föreslå en ändring i nu gällande regler om biskopsutnämning (KU 1983/
84:12). Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande fyra motioner som rör religionsfrihetsfrågor
och vissa kyrkliga frågor i övrigt.

I motion 1983/84:338 av Jan-Erik Wikström och Kerstin Anér (båda fp)
föreslås vissa ändringar i medlemskapsreglerna i svenska kyrkan. Enligt
motionen bör reglerna ändras så att full harmoni uppnås mellan dessa och
2 kap. 2 § regeringsformen. Motionärerna hävdar att riksdagen bör ge klara
principiella besked om vad som i denna fråga är förenligt med de grundläggande
fri- och rättigheter, som varje medborgare tillförsäkras genom
regeringsformen.

Frågan om medlemskapsreglerna i svenska kyrkan behandlades av riksdagen
senast i december 1983 (KU 1983/84:12) med anledning av en motion
(1982/83:1146). Konstitutionsutskottet uttalade därvid att resultatet av den
utredning om kyrkotillhörighet och dop i svenska kyrkan som bedrivs efter
initiativ av 1983 års kyrkomöte samt kyrkomötets ställningstagande med
anledning av utredningen borde avvaktas. Riksdagen följde utskottets
hemställan. Nämnda utredningsarbete har ännu inte avslutats. Utskottet
vidhåller uppfattningen att resultatet av utredningen och kyrkomötets
behandling härav bör avvaktas innan riksdagen tar något initiativ i denna
fråga. Utskottet avstyrker därför motionen.

I motion 1983/84:935 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson och
Anders Björck (båda m) föreslås sådan ändring i den kyrkliga lagstiftningen
att yttranderätt för kyrkomötet beträffande förslag till ändringar i lagen
(1982:1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter införs.

Föreskrifter om normgivningen på det kyrkliga området finns i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Genom dessa regler har
svenska kyrkan garanterats ett inflytande vid normgivningen genom att
kyrkomötet i viss utsträckning skall medverka i kyrkolagstiftningen. Bl. a.
gäller att vissa föreskrifter inte får meddelas utan att kyrkomötets yttrande

KU 1984/85:3

först inhämtats. Såsom framhållits i motionen räknas emellertid inte lagen
om församlingar och kyrkliga samfälligheter till kyrkolagsområdet utan till
kommunallagarna, vilka beslutas av riksdagen ensam. Någon yttranderätt
för kyrkomötet beträffande ändringar i sistnämnda lag föreligger således
inte. Det nämnda stadgandet i regeringsformens övergångsbestämmelser
trädde i sin nuvarande lydelse i kraft den 1 januari 1983 (prop. 1981/82:77,
KU 36, rskr 263, KU 1982/83:1, rskr 1).

Propositionens förslag hade sin grund i ett betänkande av 1979 års
kyrkomöteskommitté (SOU 1981:14) Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftningm.
m. Kommittén övervägde ingående vilken lagstiftning som borde
hänföras till kyrkolag. Angående lagen om församlingsstyrelse, vilken
fr.o.m. den 1 juli 1983 ersattes av lagen om församlingar och kyrkliga
samfälligheter, ansåg kommittén i enlighet med vad som även tidigare gällt
beträffande lagstiftningen om de kyrkliga kommunerna att denna lag inte
skulle hänföras till kyrkolag. I propositionen anslöt sig föredragande
departementschef till kommitténs bedömning i denna del. Vid riksdagsbehandlingen
av propositionens förslag framhöll ett enigt konstitutionsutskott
att de överläggningar som ägt rum mellan de i utskottet representerade
partierna lett fram till enighet om de förslag som omfattades av propositionen.
Utskottet anförde vidare bl. a. att det var av stort värde att en
långtgående samstämmighet uppnåtts mellan partierna i berörda frågor och
att en viktig utgångspunkt därvid varit att inte föregripa senare ställningstagande
till stat-kyrka-frågans lösning på längre sikt. Riksdagen följde
utskottets hemställan.

Som framgår av det anförda har riksdagen nyligen tagit ställning till
formerna för den lagstiftning som gäller svenska kyrkan. Mot den bakgrunden
är utskottet inte berett att f. n. förorda en ändring av normgivningssystemet
på ifrågavarande område. Utskottet förutsätter dock att de kyrkliga
organen bereds tillfälle att yttra sig över förslag till väsentliga ändringar i den
aktuella lagen. Med det anförda avstyrker utskottet motionen.

I motion 1983/84:2137 av Tore Nilsson (m) begärs förslag om lagstiftning
mot diskriminering av bibeltrogna kristna. Enligt motionen har den s. k.
kvinnoprästreformen medfört att de män som anser att prästvigning av
kvinnor inte är förenligt med Nya testamentet vägras prästvigning. Kyrkan
stängs därmed för de bibeltrogna kristna som håller fast vid Bibeln och
kyrkans ursprungliga bekännelse och tro.

Lagen (1958:514) om kvinnans behörighet till prästerlig tjänst upphörde
att gälla vid utgången av år 1982. Därigenom undanröjdes den s. k.
samvetsklausulen. Upphävandet av behörighetslagen medför att allmänna
bestämmelser om jämställdhet mellan män och kvinnor i regeringsformen
och jämställdhetslagen (1979:1118) gäller också i svenska kyrkans verksamhet.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget att upphäva nämnda lag (prop.

KU 1984/85:3

1981/82:93) anförde konstitutionsutskottet (KU 1981/82:22) bl. a. följande.
Det ingår i svenska kyrkans bekännelse att kvinnor kan inneha prästämbetet
och att kvinnor och män är jämställda i detta ämbete. Även de som har annan
uppfattning i ämbetsfrågan har hemortsrätt i svenska kyrkan. Denna
hemortsrätt innebär enligt vad som bl. a. biskopsmötet uttalat endast att
kyrkan som präster kan anta även dem som har en annan syn i ämbetsfrågan
än kyrkans officiella uppfattning. Däremot godtar kyrkan inte den åskådning
som motståndet mot kvinnliga präster bygger på. Var och en som inträder
som präst i svenska kyrkan måste vara beredd att fullgöra alla med
prästämbetet förenade uppgifter och samarbeta i alla tjänstefunktioner med
kolleger, oberoende av kön. Inte heller de präster som tillträtt sin tjänst
under behörighetslagens tid och som har en annan mening i ämbetsfrågan än
svenska kyrkan bör ställa sig vid sidan av strävandena mot full gudstjänstgemenskap
utan se det som angeläget att underlätta allt samarbete inom
kyrkan. Det finns ingen formell rätt för dem att vägra tjänstgöring för att
undvika samarbete med kvinnlig präst. De kvinnliga prästerna har vigts till
sitt ämbete i svenska kyrkans lagstadgade ordning, och deras legitimitet kan
därför inte ifrågasättas. Med god samarbetsvilja från alla meningsriktningar
bör konfliktsituationer kunna undvikas även vid liturgisk tjänst utan att
någon diskriminering behöver förekomma. (Utskottets uttalande har i sin
helhet återgetts på s. 10-11 i detta betänkande.)

Utskottet vidhåller den uppfattning som utskottet enligt det anförda
tidigare uttalat. Skäl för lagstiftning av det slag som föreslås i motionen
föreligger enligt utskottets mening inte. Motionen avstyrks.

I motion 1983/84:587 av Anders Svärd (c) begärs att reglerna om
förfarandet vid utnämning av biskop ändras på så sätt att kyrkans centralstyrelse
bemyndigas att i framtiden tillsätta biskopar efter förslag från resp. stift.

Ett likalydande motionsyrkande avslogs av riksdagen vid 1983/84 års
riksmöte (KU 1983/84:12). Enligt utskottets åsikt föreligger inte nu skäl för
en annan bedömning. Utskottet vill även påpeka att biskoparna är chefer för
domkapitlen, vilka är statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen. I
överensstämmelse med önskemål från kyrkligt håll förbereds inom regeringskansliet
en grundlagsändring som syftar till att göra svenska kyrkans
centralstyrelse till en förvaltningsmyndighet under kyrkomötet. Om denna
ändring kommer till stånd skulle ett genomförande av motionsförslaget
medföra att domkapitlens chefer kommer att utses av en myndighet som
domkapitlen inte lyder under. Med det anförda avstyrks motionen.

Utskottet hemställer

1. beträffande medlemskapsreglerna i svenska kyrkan
att riksdagen avslår motion 1983/84:338,

2. beträffande yttranderätt för kyrkomötet beträffande förslag till
ändringar i lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter
att riksdagen avslår motion 1983/84:935,

KU 1984/85:3

3. beträffande lagstiftning mot diskriminering av bibeltrogna kristna
att riksdagen avslår motion 1983/84:2137,

4. beträffande förfarandet vid utnämning av biskop
att riksdagen avslår motion 1983/84:587.

Stockholm den 3 oktober 1984

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyquist (s),
Wivi-Anne Cederqvist (s), Hans Nyhage (m), Kurt Ove Johansson (s),
Kerstin Nilsson (s), Sven-Erik Nordin (c), Sture Thun (s), Anita Modin (s),
Elisabeth Fleetwood (m), Nils Berndtson (vpk), Ove Eriksson (m), Bengt
Kindbom (c) och Lars Ernestam (fp).

Reservation

beträffande medlemskapsreglerna i svenska kyrkan av Lars Ernestam (fp)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar "Frågan om” och
slutar ”motionen” bort ha följande lydelse:

Reglerna om s. k. negativ religionsfrihet infördes i 2 kap. 2 § regeringsformen
(RF) fr. o. m. den 1 januari 1977. Av det utrednings- och lagstiftningsarbete
som föregick lagändringen framgår att det föreligger en motsättning
mellan religionsfrihetslagens bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan
och RF:s bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. RF
försågs därför med en övergångsbestämmelse av innebörd att reglerna om
medlemskap skulle gälla utan hinder av 2 kap. 2 § RF. Enligt utskottets
mening är det inte godtagbart att denna inskränkning i en grundläggande frioch
rättighet fått gälla under så lång tid. Det är med hänsyn härtill angeläget
att medlemskapsreglerna i religionsfrihetslagen ändras så att de inte längre
står i strid med 2 kap. 2 § RF. Riksdagen bör därför hos regeringen hemställa
om förslag till ändring av religionsfrihetslagen i enlighet med det anförda.
Utskottet delar även motionärernas åsikt att det i nuvarande läge är önskvärt
att riksdagen på detta sätt klargör vad som enligt dess mening i denna fråga är
förenligt med de grundläggande fri- och rättigheter som medborgarna
tillförsäkras genom regeringsformen, bl. a. mot bakgrund av att 1979 års
kyrkomöte uttalat att medlemskapsreglerna inte strider mot 2 kap. 2 § RF.
Såsom framhållits i motionen borde ett sådant klarläggande vara av värde för
såväl den inomkyrkliga debatten som för den allmänna diskussionen om
religionsfrihetens innebörd.

KU 1984/85:3

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande medlemskapsreglerna i svenska kyrkan
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:338 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om att religionsfrihetslagens
bestämmelser bör ändras så att full harmoni uppnås mellan
dessa regler och 2 kap. 2 § regeringsformen,

Särskilt yttrande

av Nils Berndtson (vpk) som anför följande:

Medlemskapsreglerna i svenska kyrkan behandlades vid 1983/84 års
riksmöte med anledning av en folkpartimotion med i stort sett samma
innebörd som den nu aktuella (KU 1983/84:12). I ett särskilt yttrande till
utskottsbetänkandet påpekade jag att vpk står fast vid det av partiet sedan
länge hävdade kravet på en fullständig åtskillnad mellan staten och kyrkan
och att folkpartimotionen visserligen hade beröringspunkter med principfrågan
om en relationsändring mellan staten och kyrkan men att det är tveksamt
om ändringar av det slag motionärerna förordat kan föra denna fråga
närmare sin lösning. Möjligen skulle en sådan begränsad regeländring
t. o. m. kunna användas som argument för att tona ned betydelsen av att en
relationsändring verkligen måste komma till stånd. Dessa argument är enligt
min mening fortfarande bärkraftiga.

minab/gotmb Stockholm 1984 79036