KU 1984/85:2

Konstitutionsutskottets betänkande
1984/85:2

om statlig förvaltning, m. m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal under de allmänna
motionstiderna 1983 och 1984 väckta motioner om statlig förvaltning, m. m.

Flertalet motioner behandlar olika frågor som rör den offentliga verksamheten
i förhållande till enskilda personer, t. ex. åtgärder mot felaktig
myndighetsutövning och förbättrad service. Vissa ändringar i den förvaltningsrättsliga
lagstiftningen föreslås i några motioner.

En motion om samernas rättsliga ställning behandlas också i betänkandet.

Slutligen tas i betänkandet upp vissa frågor rörande åldersgränser för
offentliga uppdrag, benämningen på statliga myndigheter, införande av en
ny flaggdag samt almanackans namnlängd.

Utskottet, som avstyrker motionerna, hänvisar beträffande flertalet av
motionsyrkandena till pågående utrednings- och beredningsarbete rörande
förvaltningslagen och myndigheternas serviceroll, m. m.

Till betänkandet har fogats följande reservationer och särskilda yttranden:

Reservationer

1. Ändringar i förvaltningslagen (m)

2. En ”humanparagraf” i lagstiftningen (vpk)

3. Slopande av övre åldersgränser för offentliga uppdrag (fp)

Särskilda yttranden

1. Ändringar i förvaltningslagen (m)

2. Samernas rättsliga ställning (fp)

3. Slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter (m)

4. Slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter
(vpk)

5. Allmän flaggdag den 4 oktober (m)

Motionsyrkandena Behandlas

i utskottets

1982/83:521 av Gunnar Björk i Gävle och Ulla Ekelund (båda c) yttr. s. hemst. p.

I motionen yrkas att riksdagen begär att regeringen ålägger myndigheterna 7

att ge arbetssökande information om ett besvärsärendes gång samt besvärshänvisning.

1 Riksdagen 1984/85. 4saini. Nr 2

KU 1984/85:2 2

1982183:692 av Börje Hörnlund och Gösta Andersson (båda c)

I motionen yrkas att riksdagen begär att regeringen ålägger myndigheter
att besvara ärenden samt begärda upplysningar inom en tidrymd som står i
rimligt förhållande till de tidskrav som myndigheten ställer på uppgifter som
begärs av enskilda eller företag.

1982/83:1124 av Gunnar Biörck i Värmdö (m)

I motionen yrkas att riksdagen tillför förvaltningslagen en paragraf av
följande lydelse: ”Tjänsteman hos myndighet skall, såväl när det gäller
personligt bemötande som i skrift, alltid visa den, som söker upplysning, råd
eller hjälp hos myndigheten, eller vars sak prövas av denna, respekt och
omtanke.”

1982/83:1144 av Jörgen Ullenhag m.fl. (fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär att tillämpliga lagar
och förordningar ändras så att ingen övre åldersgräns fastställs för offentliga
uppdrag.

1982/83:1685 av Thure Jadestig och Olle Göransson (båda s)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att besvärstiden enligt
förvaltningslagen skall vara en månad.

1983/84:336 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär utarbetande och
förslag om införande av en allmän ”humanparagraf’ gällande all offentlig
förvaltning, i enlighet med de syften som anförs i motionen.

1983/84:433 av Ulf Adelsohn m.fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den enskildes ställning gentemot offentliga myndigheter och olika organisationer
på alla områden måste stärkas (yrkande 1).

Motionen behandlas endast beträffande den enskildes ställning gentemot
offentliga myndigheter (yrkande 1, delvis).

1983/84:578 av Gunnar Biörck i Värmdö (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar tillföra förvaltningslag och
kommunallag bestämmelser som tillförsäkrar envar som kan förmodas lida
skada av ett föreslaget resp. fattat kommunalt beslut underrättelse i tid om
förslaget resp. beslutet så att han kan hävda sin rätt och inte går förlustig
möjligheten att överklaga beslutet.

1983184:584 av Marianne Karlsson (c)

I motionen yrkas att riksdagen begär att regeringen föreslår tillägg i
förvaltningslagen som ålägger felande tjänsteman att be om ursäkt och
bekräfta att rättelse vidtagits.

Behandlas
i utskottets
yttr.s. hemst. p.

6,26 3

9,26

20,29 10

10,27 4

12,27 6

5,25 1-3

16,28 8

9,26

KU 1984/85:2 3

1983/84:743 av Per-Richard Molén och Erik Olsson (båda m)

I motionen yrkas att riksdagen uttalar sig för att den 4 oktober, benämnd
”Företagsamhetens dag”, blir allmän flaggdag.

1983184:930 av Sten Andersson i Malmö (m)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den enskilde medborgaren/medborgarna skall ha samma möjlighet till
rättelse vid tvist med myndighet som i dag ges myndighet då denne anser att
den enskilde har begått ett fel.

1983184:1118 av Hans Petersson i Röstånga (fp)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om myndigheters språk.

1983/84:1378 av Axel Andersson och Nils Svensson (båda s)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförs angående slopande av prefixet kungl, i namnet på
statliga in- och utlandsmyndigheter.

1983184:2104 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) (motiv i 2103)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförs om samernas ställning.

1983/84:2132 av Wiggo Komstedt (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att dag med beteckningen Menlösa
barns dag eller motsvarande innehållande ordet menlös ej skall ingå i
namnlängd tillhörande almanackor avsedda för försäljning till den svenska
allmänheten.

Inledning

Allmänt

Våren 1984 behandlade utskottet i betänkandet KU 1983/84:24 ett antal
under de allmänna motionstiderna 1983 och 1984 väckta motioner rörande
den offentliga verksamheten. De där behandlade frågorna gällde huvudsakligen
styrning och inflytande inom den statliga sektorn centralt och på
länsplanet.

I förevarande betänkande behandlas, helt eller delvis, ytterligare 15 under
allmän motionstid väckta motioner rörande statlig förvaltning, m. m. Flertalet
motioner behandlar olika frågor som rör myndigheternas verksamhet
gentemot allmänheten. Den rättsliga regleringen på förvaltningsområdet och
myndigheternas service diskuteras i flera av motionerna. I några motioner
förordas vissa ändringar i förvaltningslagen. Denna lag har nyligen varit
föremål för utredning.

Behandlas
i utskottets
yttr.s. hemst.

23,30 12

6,26 2

11,27 5

22,30 11

18,29 9

24,30 13

KU 1984/85:2

Översyn av förvaltningslagen

Förvaltningsrättsutredningen, som tidigare har avgett delbetänkandet
SOU 1981:46, lämnade sitt slutbetänkande SOU 1983:73 i oktober 1983.

Kommittén har därmed lagt fram sitt förslag till en ny förvaltningslag.

Förslaget syftar till att inom ett rimligt omfång ge en mera heltäckande lag
än den nuvarande. En huvudtanke är att förvaltningslagen skall kunna bättre
än nu fylla uppgiften som en grundläggande förfarandelag för myndigheterna
i första instans. Den skall kunna spela en viktigare roll i det löpande
förvaltningsarbetet. Den bör enligt kommitténs uppfattning ha en funktion
på sitt område liknande den som kommunallagen fyller på sitt.

Huvudtankarna bakom de sakliga reformer som föreslås kan sammanfattas
i tre punkter. Enkelhet och snabbhet i förfarandet bör eftersträvas.
Kontakterna mellan myndigheterna och allmänheten bör underlättas. Rättssäkerheten
får inte eftersättas.

Nya föreskrifter om vägledning och bistånd, om skyndsamhet och enkelt
språk, om utredningsansvar, muntlighet och omprövning m. m. är viktiga
inslag i det framlagda förslaget.

Handläggningsreglerna har kompletterats med bl. a. nya bestämmelser om
fattande av beslut, överklagbarhet, rätt att överklaga, besluts verkställbarhet
och ändring av felaktiga beslut.

En annan nyhet är att vissa regler ges för all förvaltningsverksamhet, inte
bara ärendehandläggning. Avsikten med detta är att föreskrifter om
vägledning, bistånd och liknande skall gälla över hela fältet.

Förvaltningsrättsutredningens slutbetänkande bereds f. n. i justitiedepartementet.

Pågående arbete för att stärka myndigheternas serviceroll

1 1984 års budgetproposition (bil. 15, s. 15) anges förvaltningsrättsutredningens
förslag som ett led i arbetet med att stärka myndigheternas
serviceroll. Enligt propositionen bedrivs inom regeringskansliet ett arbete
med att skapa gynnsamma förutsättningar för en utveckling av myndigheternas
service till medborgarna inom många olika områden.

Bl. a. vidtas åtgärder för att engagera myndigheter och anställda inom hela
statsförvaltningen att aktivt verka för bättre service och kontakter med
medborgarna.

Förutom bättre chefsutbildning och tillkallandet av verksledningskommittén
(C 1983:04; Dir. 1983:48) som stöd åt de statliga myndigheterna för att
kunna förbättra sin service aviseras i propositionen fortsatta åtgärder efter
två huvudlinjer.

Den ena omfattar insatser av konsultkaraktär som syftar till bl. a. att sprida
erfarenheter från myndigheter som har varit särskilt framgångsrika på
serviceområdet. Det kan gälla frågor om exempelvis ökad tillgänglighet

KU 1984/85:2

(bl. a. enklare och snabbare kontakt med rätt handläggare), olika lösningar
på köproblem, hantering av klagomål och idéer om förbättringar samt olika
sätt att ge information, vägledning och hjälp. Sådana konsultinsatser bör
enligt propositionen t. ex. statens institut för personaladministration och
personalutbildning (SIPU) kunna bidra med.

Den andra huvudlinjen avser åtgärder för att bygga upp ett aktivt
engagemang och tillvarata erfarenheterna och kompetensen hos de anställda
vid myndigheterna. Bl. a. utarbetar SIPU ett brett utbildningsmaterial som
skall kunna användas av myndigheterna själva i studiecirkelform eller på
annat lämpligt sätt inom ramen för personalutbildningen. I materialet
behandlas frågor om smidiga och enkla kontakter mellan myndigheterna och
allmänheten och olika angreppssätt och arbetsmetoder för arbete med
servicefrågorna.

Sorn en viktig del av de offentliga myndigheternas service till medborgarna
framhålls i propositionen den informationsverksamhet som myndigheterna
bedriver.

Ett antal motioner med olika förslag på informationsområdet kommer
utskottet att behandla i ett senare betänkande.

Den enskilde och myndigheterna

Åtgärder för en bättre myndighetsutövning, m. m.

Motionerna

En förstärkning på alla områden av den enskildes ställning gentemot
myndigheter är utgångspunkten för de förslag till olika åtgärder som läggs
fram i moderata samlingspartiets partimotion 1983184:433.

I motionen framhålls bl. a. att det är den enskilde medborgarens livsvillkor
som skall stå i fokus för varje politiskt beslut. Den enskildes rätt och
integritet är förmer än olika myndigheters och organisationers intressen av
effektivitet, kontrollkrav och s. k. övergripande planering. Det är därför
nödvändigt både att öka friheten för de enskilda medborgarna och att stärka
den enskildes integritet och oberoende gentemot de kollektiv - offentliga och
andra - som blivit allt starkare under de senare decennierna.

Den enskilde skall enligt motionen ha rätt att förvänta sig att myndigheter
och olika organisationer behandlar honom så som han förväntas behandla
andra medborgare. Det medborgaren inte får göra skall inte heller tillåtas
myndigheter, med mindre än att detta uttryckts i lag.

I kontakten med myndigheter intar enligt motionen ofta den enskilde
medborgaren en svagare position. Som regel är myndighetens beslut ett av
många rutinärenden för myndigheten, men för den enskilde kan beslutets
innebörd ha vital betydelse. Myndighetsutövningen måste ske korrekt och
oväldigt. Det ansvar som det innebär att företräda en myndighet ställer
särskilda krav på myndighetsutövaren.

1 * Riksdagen 1984185. 4 sami. Nr 2

KU 1984/85:2

Som ett led i ett arbete för att stärka den enskildes ställning gentemot
myndigheterna förordas i motionen ett återinförande av tjänstemannaansvaret.
För att medborgarna skall veta att man snabbt kan få rättelse om en
myndighet har handlat fel skall vidare myndighet i ökad utsträckning efter
framställning kunna undanröja ett felaktigt beslut. En sådan ordning skulle
reducera antalet överklaganden till högre instans. I umgänget mellan
medborgare och myndigheter bör också klarare regler införas som preciserar
att myndigheter som kräver medborgare på svar inom viss tid också själva har
skyldighet att lämna svar inom viss tid.

I motionen tas också upp den roll som justitieombudsmannen (JO) har i
vårt rättsystem. Enligt motionen fyller JO en viktig funktion som medborgarnas
kontrollant av myndigheter. I dag utnyttjar dock JO i praktiken sällan
sina maktmedel, t. ex. rätten att väcka åtal. Den utredning som nu arbetar
med en översyn av JO-ämbetet bör enligt motionen inrikta sitt arbete på att
öka JO:s sanktionsmöjligheter. Åtalsmöjligheten bör användas i större
utsträckning och inspektionsverksamheten intensifieras.

Enskilds möjligheter till rättelse av felaktiga myndighetsåtgärder tas upp
också i motion 1983/84:930 av Sten Andersson i Malmö (m). 1 motionen
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
enskilde medborgaren/medborgarna skall ha samma möjlighet till rättelse
vid tvist med myndighet som i dag ges myndighet då denna anser att den
enskilde har begått ett fel.

Motionären anför bl. a. att när felaktigheter begås av myndigheter eller
enskilda vid kontakter parterna emellan så har myndigheterna i flera fall
bättre möjlighet få rättelse än vad som är fallet för den enskilde.

Det i moderata samlingspartiets partimotion framställda kravet att en viss
svarsfrist inte skall gälla bara för enskilda utan också för myndigheterna har
väckts också i motion 1982183:692 av Börje Hörnlund och Gösta Andersson
(båda c). Enligt motionen bör det uppdras åt regeringen att ålägga
myndigheter att besvara ärenden samt begärda upplysningar inom en
tidrymd som står i rimligt förhållande till de tidskrav som myndigheten ställer
på uppgifter som begärs av enskilda eller företag. Tiden för avlämnande av
företags och privatpersoners uppgifter till myndigheter är enligt motionen
ofta knappt tilltagen.

När däremot företag eller privatperson begär uppgift eller upplysning hos
myndighet eller har ärende som skall handläggas av myndighet är väntetiderna
ofta mycket långa. Många upplever, menar motionärerna, att myndigheter
ställer mycket hårda krav på enskilda medborgare men att myndigheten
icke ställer samma hårda krav på sin egen handläggningstid. Ett rimligt krav
är, anser motionärerna, att myndigheter åläggs att besvara framställningar
och ärenden inom en tid som står i rimligt förhållande till de krav som
myndigheten själv ställer på enskilda medborgare och företag.

KU 1984/85:2

Pågående arbete, m.m.

Beträffande den i motion 433 väckta frågan rörande tjänsteansvaret i
offentlig förvaltning har reglerna om disciplinära och straffrättsliga åtgärder
mot tjänstemän nyligen setts över av tjänsteansvarskommittén (Ju 1979:13).
Ett förslag till riksdagen i frågan kan enligt vad utskottet erfarit förväntas
under innevarande riksmöte.

Den översyn av JO-ämbetet som omnämns i motion 433 beslutades av
riksdagen hösten 1983.1 konstitutionsutskottets betänkande (KU 1982/83:7)
togs upp bl. a. frågorna om JO:s sanktionsmöjligheter och om inspektionsverksamheten.
Enligt utskottet var JO:s sanktionsmöjligheter en viktig fråga
i utredningsarbetet. Det gällde frågor om ansvarsprövning på JO:s initiativ
vid allmän domstol eller talan från JO:s sida i disciplinär väg. Utskottet
erinrade om att tjänsteansvarskommittén behandlade hithörande frågor.
Även förhållandet till justitiekanslern kunde enligt utskottet vara av intresse
att studera. Som en viktig fråga angavs vidare JO:s rätt och möjlighet att
agera till förmån för enskild som lidit skada till följd av felaktig myndighetsutövning.

En annan viktig fråga var enligt utskottet avvägningen mellan den s. k.
klagomålsprövningen å ena sidan och inspektionsverksamheten å den andra.
Utskottet uttalade att det är möjligt att en viss förskjutning av JO:s
verksamhet till förmån för det senare arbetsfältet bör komma till stånd.
Enligt utskottet hade utvecklingen visat betydelsen av JO:s insatser i vad
gäller granskningen av principiellt viktiga lagstiftningsområden. Justitieombudsmännen
hade också i samband med ärendets beredning i utskottet varit
överens om att sådana uppgifter borde komma mera i förgrunden. Enligt
utskottet borde mot bakgrund härav utredningen särskilt överväga hithörande
problem.

I syfte att göra det enklare att få till stånd bl. a. rättelse av i sak felaktiga
myndighetsbeslut har förvaltningsrättsutredningen i det inledningsvis omnämnda
slutbetänkandet lagt fram förslag om särskilda regler i FL om att den
myndighet som fattat ett beslut kan ändra detta om det kan ske utan nackdel
för någon enskild part (35 §). Ett skäl till ändring kan vara att ett ärende
handlagts felaktigt eller grundats på felaktiga förutsättningar i sak och detta
måste antas ha inverkat på ärendets utgång. Vid sidan av denna ändringsmöjlighet
föreslår kommittén också att den beslutande myndigheten skall kunna
ompröva ett beslut om det i samband med besvär över beslutet åberopats nya
omständigheter av betydelse. Vid omprövningen skall den tidigare nämnda
föreslagna 35 § tillämpas. Med en sådan ordning kan den som är missnöjd
med ett beslut snabbare få ett positivt beslut i ett ärende än om han måste
avvakta en prövning hos besvärsmyndigheten.

Beträffande den i moderata samlingspartiets partimotion och i motion
1982/83:692 väckta frågan om att ålägga myndigheterna vissa svarsfrister för
myndigheterna vid ärendehandläggningen finns i dag vissa allmänna krav i

KU 1984/85:2

allmänna verksstadgan (1975:600). I 6 § nämnda stadga föreskrivs bl. a. att
myndigheternas verksamhet skall bedrivas så enkelt, snabbt och ekonomiskt
som är möjligt utan att säkerheten eftersätts. Myndighetens chefskall verka
för förenklingar och förbättringar i arbetets planläggning och utförande. Han
skall därvid bl. a. se till att en eller flera tjänstemän ägnar särskild
uppmärksamhet åt arbetets rationalisering.

Enligt 1 § förordningen (1975:567) om rationaliseringsverksamheten inom
den civila statsförvaltningen åligger det vidare myndighet att vidta de
åtgärder som behövs för att verksamheten skall kunna bedrivas så rationellt
som möjligt. Detta gäller såväl den inre organisationen och arbetsformerna
som förhållandet till allmänheten och till andra myndigheter.

Några motsvarande generella bestämmelser finns inte för den kommunala
förvaltningen. Frågorna berörs dock ofta i instruktioner, reglementen och
liknande. Den kommunala revisionen, som kommunallagen ger grundläggande
regler om, är också av väsentlig betydelse.

Kravet på skyndsamhet i ärendehandläggningen togs upp i den tidigare i
betänkandet omnämnda förvaltningsrättsutredningens första betänkande.
Det diskuterades i samband med frågorna om myndigheternas serviceskyldigheter.
En föreskrift föreslogs om att ärende skall handläggas så skyndsamt
som möjligt och så att ingen betungas i onödan.

Den föreslagna regeln godtogs eller lämnades utan erinran av de flesta
remissinstanserna. Även kritik kom emellertid fram. Bl. a. uttalades att
snabbheten inte får gå ut över rättssäkerheten.

Vid förnyat övervägande av frågan har kommittén i sitt slutbetänkande
stannat för att föreslå en särskild regel (4 §) som ansluter till allmänna
verksstadgans formuleringar, vilken enligt kommittén synes väl uttrycka vad
som bör sägas. Första punkten kommer att framhålla å ena sidan kravet på
enkelhet, snabbhet och ekonomi, å andra sidan kravet på säkerhet. I det
sistnämnda ordet ligger, anför kommittén vidare, både rättssäkerhet i
trängre mening och garantier för sakligt riktiga avgöranden.

Det hade enligt kommittén varit en fördel om man hade kunnat knyta an
till ett motsvarande stadgande i kommunallagen eller någon annan lag för
den kommunala verksamheten. Någon lämplig utgångspunkt har kommittén
emellertid inte kunnat finna förutom föreskrifterna om kommunstyrelsens
ansvar enligt 3 kap. 1 § kommunallagen, närmast punkten 7. Eftersom de
föreslagna bestämmelserna i 4 § av kommittén förutsätts gälla även för den
oreglerade förvaltningen, är det enligt kommittén angeläget att erinra om de
speciella förhållandena som gäller där. Det är, menar kommittén, självklart
att kraven enligt 4§ får helt olika innebörd i t. ex. ett ärende om en
kommunal investerings- eller lokaliseringsfråga och i ett ärende som angår en
enskild part. Man måste, framhåller kommittén, hela tiden tänka på att vad
som står i centrum för förvaltningslagen är den verksamhet som berör
allmänheten.

KU 1984/85:2

Yrkanden rörande förvaltningslagen, m. m.

I några motioner begärs att förvaltningslagen (FL) i vissa hänseenden skall
tillföras nya eller ändrade regler. Under denna rubrik behandlas tre av dessa
motioner. Ytterligare en motion som avser ändringar i såväl förvaltningslagens
som kommunallagens reglering i ett visst hänseende behandlas nedan
under särskild rubrik.

Motionerna 1982/83:1124 och 1983/84:584

Enligt motion 1982/83:1124 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) bör FL
innehålla en bestämmelse av följande lydelse: ”Tjänsteman hos myndighet
skall, såväl när det gäller personligt bemötande som i skrift, alltid visa den,
som söker upplysning, råd eller hjälp hos myndigheten, eller vars sak prövas
av denna, respekt och omtanke.”

En bestämmelse som motsvarar den i motionen föreslagna kompetteringen
av FL finns i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen.

I motion 1983/84:584 av Marianne Karlsson (c) förordas en regel i FL som
ålägger felande tjänsteman att be om ursäkt och bekräfta att rättelse
vidtagits.

Tidigare behandling (motion 1982/83:1124)

Den fråga som tas upp i motion 1982/83:1124 behandlades av riksdagen vid
1981/82 års riksmöte med anledning av en motion som väckts under den
allmänna motionstiden 1981.

Konstitutionsutskottet (KU 1981/82:4) uttalade i ärendet att motionens
förslag låg väl i linje med de strävanden att minska byråkrati och onödigt
krångel som riksdagen under bred enighet ställt sig bakom. Inom förvaltningsrättsutredningen
hade förslag till partiella förändringar av FL utarbetats
(Ändringar i förvaltningslagen. Allmänna överväganden. Partiella
reformer -SOU 1981:41) vilka ytterligare hade understrukit vikten av att
myndigheterna på olika sätt lämnar allmänheten hjälp och vägledning i
kontakterna med myndigheten. Vid tidpunkten för utskottets uttalande var
förvaltningsrättsutredningens förslag föremål för remissbehandling. Utskottet,
som delade motionärens uppfattning att det är av stor betydelse att
allmänheten bemöts med respekt och omtanke i sina kontakter med olika
företrädare för myndigheterna, förklarade sig utgå ifrån att förvaltningsrättsutredningen
även i det fortsatta arbetet skulle uppmärksamma möjligheterna
att på olika sätt skapa garantier för detta. I avvaktan på remissbehandlingen
av förvaltningsrättsutredningens betänkande samt utredningens fortsatta
arbete var utskottet inte berett att förorda förändringar i FL. Utskottet
avstyrkte därför motionen. Riksdagen följde utskottet.

KU 1984/85:2

Förvaltningsrättsutredningens förslag angående myndigheternas serviceroll,
m. m.

I inledningen till detta betänkande har lämnats en allmän redovisning av
det arbete som pågår för att bl. a. kontakterna myndigheter och enskilda
emellan skall bli så bra som möjligt. Beträffande det av förvaltningsrättsutredningen
bedrivna arbetet i detta hänseende innehåller det framlagda
förslaget till en ny förvaltningslag inte någon preciserad bestämmelse med
den inriktning som anges i motion 1982/83:1124. Utgångspunkterna för
utredningens arbete har dock varit bl. a. ett regelsystem som mera allmänt
kan åstadkomma förbättringar i myndigheternas service gentemot allmänheten
och att myndigheterna i långt större utsträckning än i dag skall vinnlägga
sig om kontakterna med allmänheten.

Motion om förlängd besvärstid

En förlängd besvärstid i förvaltningsärenden förordas i motion 1982/
83:1685 av Thure Jadestig och Olle Göransson (båda s).

Besvärstiden enligt förvaltningslagen bör enligt motionärerna utsträckas
till en månad.

Motionärerna framhåller att den tid som åtgår för postbefordran räknas in
i den tid inom vilken en besvärsskrivelse skall ha kommit in till besvärsmyndigheten.
Sedan förvaltningslagen infördes har emellertid förutsättningarna
för denna ordning ändrats. Bl. a. har postgången blivit sämre. Postverket har
slopat den allmänna utbärningen av post på lördagar. Detta, jämte det ofta
tillämpade kungörelseförfarandet, minskar i praktiken den enskildes tillgängliga
tid för anförande av besvär. För att den enskildes rätt bättre skall
kunna tillvaratas utan att de samlade handläggningstiderna för ett ärende blir
alltför långa föreslår motionärerna att besvärstiden bör ökas till en månad.

Gällande besvärstidsregler

Enligt 12 § förvaltningslagen (1971:290), FL, skall besvärshandling ha
kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I
fråga om beslut, som avser föreskrift till allmän efterrättelse och som inte
delges, räknas enligt FL besvärstiden från den dag då beslutet tillkännagavs.

Vid besvär över förvaltningsdomstolarnas beslut gäller samma besvärstid
som enligt FL. Bestämmelserna härom finns i 7 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291), FPL.

I lag eller författning som beslutas av regeringen eller riksdagen kan
meddelas bestämmelser som avviker från FL och FPL. Ett viktigt sådant
undantag som gäller besvärstid finns på skatteområdet. I skattemål är det
således vanligt att besvärstiden är två månader i stället för tre veckor. Som
exempel på lagstiftning där besvärstiden i stället är kortare kan nämnas vissa

KU 1984/85:2

regler i vallagen (1972:620). Bl. a. gäller att besvär rörande beslut om
fastställande av valutgång skall anföras inom tio dagar efter valet.

Treveckorsfristen för besvär inom förvaltningsområdet överfördes till FL
och FPL från 1954 års besvärstidslag. Denna lag medgav en längre besvärstid
(fem veckor) för besvär av menighet. Femveckorsfristen för detta speciella
fall slopades dock till förmån för en enhetlig reglering.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om förlängd besvärstid

En motion med samma yrkande som i den nu förevarande motionen
behandlades av konstitutionsutskottet vid 1982/83 års riksmöte. Utskottet
(KU 1982/83:17) uttalade då att de skäl som tidigare anförts mot en längre
besvärstid fortfarande var giltiga. Utskottet hänvisade vidare till det
pågående arbetet med en översyn av förvaltningslagen som bedrivs inom den
s. k. förvaltningsrättsutredningen och avstyrkte motionen med förklaring att
utskottet inte f. n. var berett att förorda ändrade regler. Riksdagen anslöt sig
till denna ståndpunkt.

I ett särskilt yttrande (m) till utskottets betänkande uttalades att frågan om
en förlängning av besvärstiden borde aktualiseras i ett lämpligt sammanhang.
Med hänsyn till att problemet kunde tas upp i samband med den pågående
översynen av FL framställdes inte något yrkande i frågan.

Myndigheternas språk
Motionen

En fråga rörande myndigheternas språk har väckts i motion 1983/84:1118
av Hans Petersson i Röstånga (fp).

Enligt motionen bör myndigheterna uppmanas att se över det språk som
används i meddelanden till medborgarna.

Till motionen har fogats kopior av ett par myndighetsbeslut som enligt
motionären visar på olämplig språkanvändning.

Gällande regler

I förordningen (1977:951) om de statliga myndigheternas skrivelser och
remisser finns vissa språkregler m. m. Enligt dessa bör en myndighet skriva
klart och enkelt. Invecklade satsbyggnader och onödiga upprepningar skall
undvikas. Under namnteckning på skrivelse bör namnet skrivas med
tryckbokstäver eller maskinskrift. Remissyttrandet skall vara så kortfattat
som möjligt. Innehållet i de remitterade handlingarna återges endast när det
behövs för sammanhanget.

Dessa regler har kompletterats med mera konkreta rekommendationer
och upplysningar. Statsrådsberedningen gav 1967 ut promemorian Språket i

KU 1984/85:2

lagar och andra författningar. Denna har senare kompletterats med promemorian
Några riktlinjer för författningsspråket (1979). I inledningen till den
förra promemorian sägs bl. a.:

”Om språket i lagar och andra författningar - liksom hela det officiella
språket - så långt möjligt närmas till den nutida svenska sakprosan, blir
texterna mera begripliga för allmänheten, utan att de därför behöver förlora
något i klarhet och uttrycksfullhet. Närmandet till sakprosan kan ske genom
att man även i lagstilen i stort sett använder sakprosans ordformer, dess
ordförråd, dess sats- och meningsbyggnad.”

Det påpekas också att ett komplicerat innehåll inte får vara någon ursäkt
för ett krångligt skrivsätt.

Ett arbete med att ersätta dessa bägge promemorior med en ny regelsamling
för författningsspråket pågår inom statsrådsberedningen. Vidare har
Svenska språknämnden fått i uppdrag av riksdagen att utarbeta en handbok
för den offentliga svenskan.

Förslag av förvaltningsrättsutredningen

I sitt slutbetänkande säger förvaltningsrättsutredningen att det är en av de
mest avgörande faktorerna för en god kontakt mellan myndigheterna och de
enskilda att myndigheterna uttrycker sig på ett sätt som de enskilda förstår. I
kommitténs direktiv har också särskilt uttalats, att det är viktigt att
föreskrifter och beslut både språkligt och i andra avseenden utformas så att
de blir begripliga och att det inte uppstår missförstånd.

Mot denna bakgrund har kommittén i sitt lagförslag (4 § andra stycket)
tagit in en föreskrift om att myndigheternas skrivelser skall utformas klart
och begripligt. Ordet ”enkelt” har undvikits i lagtexten, eftersom det ofta
gäller komplicerade förhållanden och kraven närmast får avse klarhet och
begriplighet. Regeln bör rimligen kunna gälla även för den oreglerade
kommunalförvaltningen, säger kommittén.

Språkvårdsutredningen

Den s. k. språkvårdsutredningen (C 1983:05) skall enligt sina direktiv
(Dir. 1983:49) bl. a. ange målet och inriktningen för språkvården hos de
statliga myndigheterna och lägga fram förslag om hur språkvårdsarbetet skall
vara organiserat i framtiden.

En ”humanparagraf” i lagstiftningen
Motionen

I en partimotion från vänsterpartiet kommunisterna, 1983/84:336, föreslås
att det skall införas en särskild ”humanparagraf’ i svensk lagstiftning.

KU 1984/85:2

Paragrafen skall motverka beslut och procedurer med mänskligt stötande
följder. Den skall främja ett gentemot medborgarna humant betraktelsesätt
från myndigheters sida. Paragrafen skall gälla all offentlig förvaltning med
särskilt sikte på administrativa procedurer och administrativ rättsskipning.

Vpk framhåller i motionen bl. a. att trots den humanisering som skett i
myndighetsutövningen på flera områden under de senaste decennierna är
likväl risken för inhumana eller eljest orimliga följder för medborgarna ett
avsevärt problem i det nutida samhällets administration. Orsaken härtill kan
enligt motionen sannolikt sökas i samhällets och de offentliga institutionernas
allmänt mer komplicerade karaktär. Resultatet av dessa mer komplicerade
processer och strukturer visar sig i en rad företeelser. I motionen anförs
olika exempel som enligt motionärerna pekar i denna riktning.

Den särskilda bestämmelse som motionärerna efterlyser skall enligt
motionen i första hand syfta till följande:

1. hävda materiell rättvisa gentemot formell, när formalismen hotar få
oproportionerliga följder,

2. medge hänsyn till det personliga fallets särart och till medborgarens
verkliga sociala och mänskliga behov,

3. främja en praxis som ansluter till lagstiftningens djupare syften mer än
till den enskilda bestämmelsens utformning,

4. utgöra ett stöd för offentliga befattningshavares strävan att handla
humant och med medborgarens bästa för ögonen.

Tillkännagivande av tjänstetillsättning
Motionen

I motion 1982/83:521 av Gunnar Björk i Gävle och Ulla Ekelund (båda c)
behandlas förfarandet att tillkännage beslut om tjänstetillsättning i Post och
Inrikes tidningar utan att de som sökt en tjänst får personlig underrättelse om
vem som fått tjänsten.

För den enskilda arbetssökande med rätt att överklaga myndighets beslut
är detta enligt motionärerna ett mycket osäkert system. Förfaringssättet
innebär också att de som inte fått en tjänst inte tillställs någon underrättelse
om vad de har att iaktta vid talan mot beslutet eller om skiljaktig mening
förekommit. Detta förfaringssätt är enligt motionärerna oförenligt med 18 §
förvaltningslagen, som säger att sökande, klagande eller annan part skall
underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende om det
ej är uppenbart obehövligt. Enligt samma bestämmelse skall den som
beslutet gått emot även underrättas om hur beslutet kan överklagas och om
skiljaktig mening.

Enligt motionen medför gällande system med tillkännagivande av tjänstetillsättning
att det i vissa fall är omöjligt för en arbetssökande att bevaka sin
rätt till överklagande. Myndigheterna borde enligt motionärernas mening

1** Riksdagen 1984/85. 4sami. Nr2

KU 1984/85:2

åläggas att ge varje arbetssökande information om ärendets gång samt
besvärshänvisning.

Gällande ordning, m.m.

Reglerna i förvaltningslagen (1971:290), FL, gäller endast om det inte i lag
eller annan författning meddelats bestämmelser som avviker från lagen (1 §
andra stycket).

I den mån andra författningar innehåller särskilda regler om tillkännagivande
av beslut om tjänstetillsättning tar dessa regler sålunda över den
bestämmelse i 18 § FL som gäller underrättelseskyldighet beträffande
myndighets beslut. Sådana särskilda regler finns i anställningsförordningen
(1965:601).

Anställningsförordningen gäller arbetstagare som omfattas av lagen
(1976:600) om offentlig anställning och som innehar eller uppehåller statligt
reglerad tjänst. Enligt dessa regler (12 och 13 §§) sker tillkännagivande av
myndighets beslut i första instans om tillsättning av tjänst genom anslag på
myndighetens anslagstavla. Samma förfaringssätt skall användas i fråga om
myndighets förslag beträffande tjänst som tillsätts av regeringen (10 §). Av
en bestämmelse (13a §) som infördes i samband med FL:s tillkomst följer
vidare att anslag med tillkännagivande om förslag eller annat beslut om
tillsättning av tjänst skall innehålla underrättelse om vad den som vill föra
talan mot beslutet har att iaktta och uppgift om skiljaktig mening som
antecknats i protokoll eller annan handling. Besvärstiden, som är tre veckor,
räknas enligt 18 § allmänna verksstadgan (1965:600) från den dag då anslaget
skedde hos myndigheten.

Det finns alltså i anställningsförordningen inte något krav på att varje
sökande till en tjänst får personlig underrättelse om myndighetens beslut i
första instans. Lämpligheten av att ändå underrätta den som har sökt men
inte fått en tjänst har flera gånger prövats av justitieombudsmannen (JO). I
sin ämbetsberättelse för 1974 uttalade JO med anledning av ett klagomål att i
sådana fall då endast ett fåtal sökt en tjänst och det inte skulle innebära något
större besvär för myndigheten att särskilt underrätta var och en av dem om
beslutet, talade goda skäl för att myndigheten visar sökandena det tillmötesgåendet
att den ger dem sådan underrättelse.

Vissa förordningar innehåller regler och underrättelseskyldighet. 117 kap.
48 § skolförordningen (1983:721) föreskrivs sålunda att meddelande om
beslut om tillsättning av icke-ordinarie lärartjänst eller beslut att inte tillsätta
sådan tjänst skall sändas till varje sökande samma dag som beslutet anslås.
Motsvarande regler gäller t. ex. enligt förordningen (1971:424) om kommunal
och statlig vuxenutbildning (1983:511) och enligt specialskolförordningen
(1965:478).

Inom det kommunala området har från FL:s tillämpningsområde undantagits
ärenden, t. ex. tjänstetillsättningar, hos kommunal myndighet om

KU 1984/85:2

ärendet avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller
besvär hos kommunal besvärsnämnd (2 §2 FL). Besvär skall i dessa fall
anföras inom tre veckor från den dag då justering av det över beslutet förda
protokollet har tillkännagetts på kommunens eller landstingskommunens
anslagstavla.

Vid handläggning i kommunal besvärsnämnd blir en stor del av FL:s regler
tillämpliga på grund av en hänvisning till FL i 7 kap. 3§ kommunallagen
(1977:179). Denna hänvisning avser dock inte 18 § FL.

Frågan om en reform av institutet kommunal besvärsnämnd har diskuterats
inom kommunalbesvärskommittén i betänkandet Överklagande av
kommunala beslut (SOU 1982:41). Kommittén har förordat att regler om
nya, till gällande arbetsmarknadslagstiftning anpassade, fakultativa nämnder
(meritprövningsnämnder) införs i stället för de nuvarande reglerna om
kommunal besvärsnämnd. Kommittén har i det sammanhanget också berört
den processuella fråga som hänger samman med att 18 § FL inte är tillämplig
hos besvärsnämnden.

I motionen tas också upp fråga om information till arbetssökande om ett
tjänstetillsättningsärendes gång.

Enligt FL:s huvudregel om kommunikation får ett ärende inte avgöras
utan att sökande, klagande eller annan part underrättas om det som tillförts
ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig
över det (15 §). Denna regel är dock inte tillämplig om ärendet rör bl. a.
tillsättning av tjänst i första instans (15 § första stycket 2). Detta undantag har
gjorts av hänsyn till den stora ärendefrekvensen. I proposition 1971:30
uttalade dåvarande departementschefen bl. a. följande:

Undantaget, som saknar motsvarighet i arbetsgruppens lagförslag, har
föranletts av önskemål härom i ett stort antal remissyttranden. De synpunkter
som i yttrandena anförts till stöd för undantaget kan jag i allt väsentligt
ansluta mig till. Jag vill särskilt betona att ett obligatoriskt krav på
kommunikation i nu berörda typer av ärenden skulle medföra stora praktiska
olägenheter för myndigheterna och risk för avsevärd fördröjning av ärendenas
avgörande. Eftersom dessa skäl för slopande av kommuniceringskravet i
ärenden om tjänstetillsättning m. m. väsentligen har aktualitet vid ärendes
behandling i första instans, har undantagsregeln begränsats att gälla handläggningen
i annan instans än besvärsinstans. Flar t. ex. beslut i tjänstetillsättningsärende
överklagats hos högre myndighet skall alltså i besvärsärendet ses
till att klaganden får del av utredningsmaterialet, i den mån han inte tidigare
fått kännedom om detta på annat sätt.

Samma kommuniceringsregler gäller på grund av en hänvisning i 7 kap. 3 §
kommunallagen till 15 § FL även besvär över tjänstetillsättning som handläggs
av kommunal besvärsnämnd.

KU 1984/85:2

Kommuns skyldighet att meddela underrättelse om vissa beslut
Motionen

I motion 1983/84:578 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) kritiseras förhållandet
att kommunala organ i vissa fall kan behandla och fatta beslut i ärenden
utan att berörda personer får personliga underrättelser om att behandling
pågår eller att beslut har fattats. Förvaltningslagens regler om kommunikation
och delgivning av beslut, m. m. är inte tillämpliga i dessa fall. Enligt
motionen bör kommunallagen tillföras bestämmelser som tillförsäkrar envar
som kan förmodas lida skada av ett föreslaget resp. fattat kommunalt beslut
att få underrättelse i tid så att han kan hävda sin rätt och inte går förlustig sin
möjlighet att klaga över beslutet.

I motionen anförs i sammanhanget också invändningar mot en bestämmelse
i 21 § andra stycket 3 i det av förvaltningsrättsutredningen framlagda
förslaget till en ny förvaltningslag. Den föreslagna bestämmelsen innebär att
underrättelse om vad som tillförts ett ärende inte behöver ske innan ärendet
avgörs om förhållandena är sådana att det kan befaras att genomförande av
beslutet därigenom skulle försvåras avsevärt. I motionen uttrycks farhågor
om att undantagsregeln skulle kunna tillämpas så att en myndighet anser sig
ha möjlighet att slippa underrätta varje person som kan befaras överklaga ett
beslut.

Gällande ordning, m. m.

Det förhållande i fråga om handläggningen hos kommunala myndigheter,
som motionären tar upp, har sin grund i att olika rättsmedel står till buds vid
överklagande av kommunala beslut beroende på vilka frågor som beslutet
avser. Om det kommunala beslutet kan angripas endast genom kommunalbesvär
är förvaltningslagens handläggningsregler inte automatiskt tillämpliga
vid det kommunala organets handläggning av ärendet. Förvaltningslagens
regler om t. ex. kommunicering av handlingar samt skyldigheter att ge
enskild beslutsunderrättelse och besvärshänvisning behöver i dessa fall
således inte iakttas av det kommunala organet. 1 stället gäller reglerna i
kommunallagen om kungörelser rörande kommande ärendebehandling och
meddelande om själva beslutet genom anslag på kommunens anslagstavla.
Anslagsdatum är sedan utgångspunkt för beräkningen av besvärstid (7 kap.

1 § kommunallagen).

Hänsynstagande till den kommunala självstyrelsen ligger bakom denna
ordning. I många fall har man dock gått långt när det gäller att jämställa den
kommunala förvaltningen med statlig förvaltning genom att göra förvaltningslagen
tillämplig i ärendena. Detta gäller framför allt den mera
kvalificerade myndighetsutövning som är närmare reglerad i särskild lagstiftning
och överlämnad till specialreglerade kommunala nämnder.

I samband med lagstiftningsarbetet på det kommunalrättsliga området har

KU 1984/85:2

sättet att tillkännage kommunala beslut i ärenden med enskilda parter
diskuterats. När den förutvarande 1953 års kommunallag beslutades yttrade
konstitutionsutskottet (KU 1953:22, s. 60) bl. a. att det inte torde föranleda
mera avsevärda betänkligheter att alltid räkna besvärstiden från dagen för
tillkännagivande av beslut på kommuns anslagstavla. Utskottet förutsatte
nämligen att den som särskilt berörs av ett anhängigt ärende under hand gör
sig underrättad om ärendets gång och däri meddelade beslut.

Frågan har på nytt övervägts av kommunalbesvärskommittén i betänkandet
Överklagande av kommunala beslut (SOU 1982:41).

Kommittén har därvid uttalat bl. a. följande (s. 110).

Beträffande kommunala ärenden med enskilda parter finns vissa önskemål
som är svåra att till fullo tillgodose. Av principiella skäl ställer kommunalbesvärskommittén
sig avvisande till tanken att söka särlösningar inom kommunalbesvärsinstitutets
ram. I fall där uttalade rättssäkerhetsintressen gör sig
gällande bör i första hand övervägas möjligheten att införa förvaltningsbesvär
som rättsmedel. I likhet med tidigare utredningar har kommunalbesvärskommittén
också funnit att de praktiska svårigheter och nackdelar som
är förknippade med att i återstående grupper av partsbetonade ärenden
tillämpa ett system med individuella beslutsunderrättelser är betydande. Inte
heller torde ett mera omfattande publiceringsförfarande-exempelvis utökat
med tidningsannonsering-i förevarande sammanhang medföra fördelar som
står i rimlig proportion till kostnader och arbete. Kommunalbesvärskommittén
vill därför inte föreslå några särregler för kommunala ärenden med
enskilda parter i vilka besluten kan överklagas endast genom kommunalbesvär.

Även förvaltningsrättsutredningen har ägnat uppmärksamhet åt frågorna
om förvaltningslagen och kommunerna. Utredningen har förordat en teknisk
översyn av kommunallagen och att därvid tas upp bl. a. frågor om förhållandet
mellan kommunallagen och förvaltningslagen.

Genom tilläggsdirektiv (Dir. 1984:1) har demokratiberedningen fått i
uppdrag att överväga de frågor som förvaltningsrättsutredningen har framfört.

Beträffande den av förvaltningsrättsutredningen föreslagna 21 § andra
stycket 3 förvaltningslagen finns en bestämmelse med samma sakliga innehåll
i den gällande förvaltningslagen (15 § första stycket 3). Av förarbetena
framgår att bestämmelsen är avsedd för situationer när en part vägrar ta emot
delgivning av utredning eller det är fråga t. ex. om olika tvångsåtgärder som
för sitt genomförande måste beslutas utan att den berörde får kännedom om
dem i förväg. En tillämpning av bestämmelsen på det sätt motionären befarar
skulle däremot vara klart rättsstridig. Det skall också påpekas att bestämmelsen
endast medger möjlighet att fatta ett beslut utan föregående kommunikation.
När det gäller underrättelse om själva beslutet måste sådana myndigheter
som är bundna av förvaltningslagen alltid iaktta reglerna i 18 § FL om
underrättelse av beslut.

KU 1984/85:2

Samernas rättsliga ställning m. m.

Motionen

I folkpartiets partimotion 1983/84:2104 hemställs att riksdagen skall ge
regeringen till känna vad som anförs om samernas ställning i motion
1983/84:2103.

Den sistnämnda motionen har i vad den avser handläggningen av ärenden
som rör samerna och rennäringen hänvisats till jordbruksutskottet.

Motionärerna framhåller att samerna utgör en etnisk minoritet, som i
egenskap av ursprunglig befolkning intar en särskild ställning, både gentemot
majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper. Den samiska
kulturen har enligt motionärerna emellertid genom århundraden, på grund
av samhällets tryck, utsatts för stora påfrestningar såväl i ekonomiskt som i
kulturellt hänseende.

Det är enligt motionen självklart att det måste föras en politik som
garanterar rätten för samerna att bevara sin kulturella särart. Ett rikt och
demokratiskt land måste ha råd med och skall kunna inrymma flera kulturer.

En huvudpunkt i motionen är att samernas ställning bör stärkas. De
lagstiftningsfrågor som berör samer bör enligt motionen sammanföras i en
särskild samelagstiftning.

Vid sidan av de frågor rörande rennäringen, m. m. som hänvisats till
jordbruksutskottets beredning tas i motionen upp frågor om samernas
situation när det gäller språk, utbildning och kultur. I motionen görs gällande
att det råder brist på lärare för undervisning i samiska och de problem som
förorsakas av detta. För att avhjälpa problemen bör den högskoleutbildning i
samiska som finns vid Umeå universitet förstärkas, menar motionärerna. En
självständig samisk institution bör vidare inrättas vid universitet, där man
också bör bedriva forskning i samiska språk och kultur. En förstärkning bör
också enligt motionen ske bl. a. när det gäller undervisning i samiska i vissa
gymnasieskolor och i sameskolorna. En rätt för hemspråksundervisning bör
slås fast i lag.

Stödet till samisk konst, teater, litteratur och film bör enligt motionen
utökas inom samefondens resurser, som årligen bör förstärkas.

Utredning om samernas ställning

En under 1982 tillsatt kommitté har fått i uppgift att utreda vissa frågor
rörande samerna. Kommitténs direktiv beslutades den 2 september 1982
(Dir. 1982:71). Tilläggsdirektiv (Dir. 1983:10) beslutades i februari 1983.

Kommittén skall utreda frågor som rör samernas situation och överväga
åtgärder för att stärka deras ställning i olika avseenden.

Utredningen av samernas situation tar i första hand sikte på sådana frågor
som har samband med samernas särställning i det svenska samhället. En
primär uppgift för kommittén är att klarlägga vilka särskilda behov som kan

KU 1984/85:2

härledas till samernas ställning som urbefolkning. Det resultat som kommittén
kommer fram till vid denna grundläggande genomgång bör enligt
direktiven utgöra utgångspunkten för kommitténs övriga undersökningar
och överväganden.

Kommitténs övriga uppgifter bör enligt direktiven inriktas på tre grupper
av frågor, nämligen behov av att stärka skyddet för rennäringen, frågan om
ett nytt samiskt organ och insatser för att stärka det samiska språkets
ställning.

I fråga om insatser för det samiska språket förutsätts kommittén samråda
med språk- och kulturarvsutredningen (U 1981:04).

Tidigare riksdagsbehandling rörande samisk utbildning m. m.

Riksdagen anslöt sig år 1977 till riktlinjerna för samisk utbildning i
proposition 1976/77:80 om insatser för samerna (KrU 1976/77:43, UbU
1976/77:1 y, rskr 1976/77:289). Därefter bildades en arbetsgrupp (U 1977:10)
inom utbildningsdepartementet för att lägga fram förslag om den administrativa
och pedagogiska ledningen av en samisk utbildningsväg. I gruppen fanns
bl. a. företrädare för samernas organisationer. Arbetsgruppen avlämnade år
1978 betänkandet (Ds U 1978:5) Administration och ledning av en samisk
utbildningsväg.

Frågor rörande den samiska utbildningen har därefter behandlats av
riksdagen bl. a. med anledning av proposition 1979/80:82 om bl. a. ledning
och administration av sameskolorna (UbU 1979/80:25, rskr 1979/80:285).
Senast behandlades dessa frågor av riksdagen vid 1982/83 års riksmöte i
samband med behandlingen av 1983 års budgetproposition (UbU 1982/
83:21, rskr 1982/83:311).

I en motion hade då yrkats att riksdagen hos regeringen skulle begära
initiativ och förslag i syfte att stärka det samiska språkets ställning i
skolundervisningen.

Utbildningsutskottet hänvisade bl. a till de principuttalanden rörande
samiska utbildningsfrågor som hade gjorts i proposition 1976/77:80 om
insatser för samerna och som riksdagen ställde sig bakom (KrU 1976/77:43,
rskr 1976/77:289). Vidare pekade utbildningsutskottet på att en sameskolstyrelse
för samtliga sju sameskolor inrättats under budgetåret 1980/81 med i
huvudsak motsvarande uppgifter som åligger skolstyrelse för den kommunala
grundskolan. Utbildningsutskottet erinrade även om att riksdagens beslut
om hemspråksundervisning vid riksmötet 1975/76 innebär att kommunerna
har skyldighet att aktivt främja och stimulera tvåspråkighet inte bara hos
invandrarbarn utan också hos barn inom ursprungliga minoriteter i Sverige.
Beträffande lärarutbildning med inslag av undervisning i det samiska språket
lämnade utskottet uppgifter om den utbildning som meddelas vid högskolan i
Luleå. Utbildningsutskottet hänvisade också till den verksamhet som bedrivs

KU 1984/85:2

inom ramen för det nordiska samarbetet, bl. a. vid Nordiska sameinstitutet i
Kautokeino.

Vidare ville utbildningsutskottet fästa uppmärksamhet på den kommitté
som skulle tillkallas för att utreda vissa frågor om samernas ställning i
Sverige.

Utbildningsutskottet ansåg sammanfattningsvis att det inte var erforderligt
att riksdagen med anledning av motionen skulle ta några ytterligare initiativ i
syfte att stärka det samiska språkets ställning. Motionen avstyrktes därför.
Riksdagen godtog vad utbildningsutskottet anfört.

Slopande av övre åldersgränser för offentliga uppdrag

Motionen

I motion 1982/83:1144 av Jörgen Ullenhag m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att tillämpliga lagar och förordningar ändras
så att ingen övre åldersgräns fastställs för offentliga uppdrag.

Motionärerna anför bl. a. att de åldersgränser uppåt för olika slag av
offentliga uppdrag som fortfarande finns kvar bör avskaffas. Det är många
gånger ett slöseri att man i samhällsarbetet inte tillräckligt drar nytta av äldre
personer. Skäl finns inte längre för att förklara äldre personer obehöriga att
upprätthålla förtroendeuppdrag. Riksdagen bör enligt motionärerna kunna
ta ställning i denna fråga utan att vänta på ytterligare utredningsarbete.

Frågans tidigare behandling

Förslag om att övre åldersgränser för offentliga uppdrag skall avskaffas har
tidigare behandlats av riksdagen vid 1978/79, 1980/81, 1981/82 och 1982/83
års riksmöten.

Vid sin behandling av frågan 1978 anförde konstitutionsutskottet (KU
1978/79:2) att åldersgränser i samband med nomineringar i första hand berör
de politiska partiernas interna överväganden. I ett särskilt yttrande (fp)
anfördes att äldre människors möjligheter att inneha offentliga uppdrag inte
endast är beroende av interna överväganden inom partierna. De förhindras
också av formella åldersregler som sanktioneras av statsmakterna.

I sitt betänkande vid 1980/81 års riksmöte om vissa frågor rörande den
statliga förvaltningen m. m. (KU 1980/81:8) redovisade konstitutionsutskottet
i reciten en genomgång av de åldersregler som gäller f. n. Genomgången
visade att åldersgränser främst förekommer i fråga om nämndemannauppdrag
i olika domstolar. En övre åldersgräns stadgas också för ordförande,
ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnder liksom för ledamöter av
arrende- och hyresnämnder. I samtliga nu nämnda fall är åldersgränsen 70 år.

Med anledning av genomgången anförde utskottet.

Enligt utskottet bör huvudprincipen vara att inga övre åldersgränser skall

KU 1984/85:2

finnas för offentliga uppdrag. Detta är också det normala förhållandet. För
förtroendemannauppdrag i domstolar och vissa domstolsliknande organ har
emellertid under 1960- och 1970-talen införts en sjuttioårsgräns. Motivet
synes då ha varit att man har velat öka garantierna för att inte uppdraget skall
innehas av personer som på grund av allt för hög ålder är mindre skickade att
tjänstgöra som domare. Utskottet har förståelse för detta motiv. Å andra
sidan kan det med större tyngd hävdas att det även i dessa fall borde få
ankomma på de organ som utser uppdragstagarna att utan lagfästa begränsningar
av detta slag välja de personer som anses mest lämpade för
uppdragen.

Även om starka skäl således synes tala mot att behålla de existerande övre
åldersgränserna för offentliga uppdrag, kan utskottet inte ställa sig bakom
motionärernas krav att utan närmare utredning slopa dessa gränser. Utskottet
föreslår därför att regeringen får närmare pröva behovet av övre
åldersgränser som villkor för valbarhet till offentliga uppdrag mot bakgrund
att vad utskottet i det föregående anfört. Detta bör ges regeringen till känna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Frågan behandlades i riksdagen ånyo vid 1981/82 och 1982/83 års
riksmöten.

Konstitutionsutskottet (KU 1981/82:4 och 1982/83:17) gjorde då uttalanden
av innebörd att det inom regionkansliet inletts en prövning av åldersgränserna
och att resultatet av detta arbete borde avvaktas innan ett förnyat
ställningstagande gjordes i frågan. Riksdagen följde utskottet.

Sedan riksdagen fattat beslut med anledning av konstitutionsutskottets
betänkande togs frågan om ett slopande av den övre åldersgränsen för
nämndemän upp i proposition 1982/83:126 om underrätternas sammansättning
m. m.

I propositionen anfördes att konstitutionsutskottets betänkande 1980/81:8
i ifrågavarande del varit föremål för remissbehandling samtidigt med en inom
justitiedepartementet upprättad promemoria om underrätternas sammansättning
och en rapport om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden. De
allra flesta av remissinstanserna som uttalat sig i denna fråga hade enligt
propositionen avstyrkt ett avskaffande av 70-årsgränsen. Några remissinstanser,
däribland Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och
Landsorganisationen ställde sig dock positiva till att slopa åldersgränsen.

I propositionen gjorde departementschefen följande uttalande:

För nämndemannauppdrag är det, som jag anfört i det föregående, av
största betydelse att uppdragstagarna har en bred folklig förankring. Det kan
därför inte komma i fråga att utan tungt vägande skäl genom valbarhetsvillkor
utesluta stora grupper av medborgare. För min del anser jag dock att de
skäl som år 1963 ansågs tala för införandet av en övre åldersgräns för
nämndemän alltjämt är bärande. Jag vill tillägga att en av de ojämnheter i
nämndemannakårens sammansättning som särskilt påtalats är att genomsnittsåldern
är markant högre bland nämndemännen än bland befolkningen i
övrigt. Ett slopande av den övre åldersgränsen kan befaras förstärka detta
förhållande. Det kan här påpekas att en undersökning om nämndemännens
tjänstgöringsförhållanden visar att ålderspensionärerna redan nu utgör en
lika stor andel av nämndemannakåren som av befolkningen i övrigt.

KU 1984/85:2

Jag vill f. ö. erinra om att de lagfarna domarna är skyldiga att avgå med
pension från sina tjänster vid 67 års ålder. Även om det förekommer att
domstolarna anlitar pensionerade domare för förstärkningsändamål torde
det vara sällsynt att man därvid anlitar domare som fyllt 70 år.

Vid riksdagsbehandlingen av proposition 1982/83:126 väcktes i två följdmotioner
(fp, m) fråga om slopande av övre åldergräns för nämndemannauppdrag.

Justitieutskottet behandlade frågan i ett betänkande JuU 1982/83:32 och
anslöt sig därvid till propositionens förslag och de där redovisade motiven för
att bibehålla 70-årsgränsen. Justitieutskottet uttalade vidare att det vid ett
slopande av 70-årsgränsen för nämndemän skulle uppkomma ett anmärkningsvärt
motsatsförhållande om samtidigt de lagfarna domarna skulle förbli
tvungna att avgå med pension vid 67 års ålder. Ett sådant motsatsförhållande
skulle dessutom, enligt justitieutskottets mening, poängteras genom den
förstärkning av nämndemännens ställning som meddomare som samtidigt
hade förordats med anledning av den föreliggande propositionen.

På anförda skäl tillstyrkte justitieutskottet propositionens förslag i denna
del och avstyrkte de ifrågavarande motionerna.

I en reservation (m, fp) till justitieutskottets betänkande yrkades att
riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna att den övre
åldersgränsen för nämndemannauppdrag skulle slopas.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottsmajoritetens hemställan.

Slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter

Motionen

I motion 1983/84:1378 av Axel Andersson och Nils Svensson (båda s)
påpekades att det nu förflutit mer än tio år sedan det togs beslut om ett
successivt slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter.
Enligt motionärerna kan man dock fortfarande finna prefixet Kunglig
använt både på statliga myndigheter här hemma och på våra utlandsmyndigheter
runt om i världen.

Med hänsyn till den långa tidrymd som nu förflutit utan att någon
förändring skett föreslår motionärerna att prefixet Kunglig i namnet på
statliga myndigheter slopas med omedelbar verkan.

Frågans tidigare behandling

Frågan om slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga
myndigheter behandlades vid en allmän beredning med regeringen i slutet av
oktober 1974. Man kom därvid fram till att som en konsekvens av den nya
grundlagens ikraftträdande borde ordet Kunglig som tidigare markerat
myndigheternas lydnadsställning i förhållande till kungen slopas framför
myndighets namn. När det gällde militära myndigheter och förband tillkom

KU 1984/85:2

den omständigheten att kungens ställning som högste befälhavare skulle
upphöra med 1974 års utgång. Då någon föreskrift om att myndighets namn
skulle föregås av ordet Kunglig inte fanns, ansågs det inte erforderligt med
något formellt regeringsbeslut i frågan.

Frågan behandlades av konstitutionsutskottet i 1975 års granskningsbetänkande
(KU 1975:12). Enligt vad utskottet då inhämtat skulle beteckningen i
fråga komma att slopas i Sveriges statskalender och i svenska försvarsväsendets
rulla. Vissa föreskrifter i ämnet hade vidare utfärdats inom utrikesdepartementet.
Enligt dessa föreskrifter skulle prefixet Kungl, på skyltar, i
präglingspressar för pass och på utrikesrepresentationens sigill få behållas
t. v. men skulle borttagas vid nyanskaffning. Utlandsmyndigheterna skulle
på vapenplåtar etc. som nyanskaffas komma att benämnas ”Sveriges
ambassad/generalkonsulat/konsulat/vicekonsulat”.

Utskottet hade ingen erinran mot att beteckningen Kunglig slopades i
namnet på statliga myndigheter och ej heller mot formerna för de åtgärder
som vidtagits från regeringskansliets sida. Reservationer lämnades av
moderata samlingspartiets och centerpartiets ledamöter i utskottet. Båda
reservationerna berörde formerna för beslutsfattandet i hithörande frågor. I
moderaternas reservation framfördes vidare principiella invändningar mot
slopandet av beteckningen Kunglig.

Enligt vad som inhämtats från utrikesdepartementet tillämpas de tidigare
meddelade föreskrifterna t. ex. vid nyanskaffning av skyltar.

Allmän flaggdag den 4 oktober

Motionen

I motion 1983/84:743 av Per-Richard Molén och Erik Olsson (båda m)
föreslås att riksdagen skall uttala sig för att den 4 oktober, benämnd
”Företagsamhetens dag”, blir allmän flaggdag.

Motionärerna framhåller att den 1 maj sedan början av 1890-talet haft
karaktären av en arbetarrörelsens mönstringsdag och som sådan blivit
upptagen både som allmän flaggdag och som helgdag.

Under senare år har dock även företagare i Sverige velat manifestera sina
intressen med demonstrationståg, offentliga anföranden och debatter. Den 4
oktober 1983 samlades i Stockholm tiotusentals företagare för att ge uttryck
för sin inställning till löntagarfonder. Den 4 oktober kommer enligt motionen
alltid att förknippas med företagarnas kamp för ett fritt näringsliv och ett
bibehållande av marknadsekonomin i Sverige.

De allmänna flaggdagarna

De allmänna flaggdagarna framgår av förordningen (1982:270) om allmänna
flaggdagar. Konungens och Drottningens samt Kronprinsessans födelseoch
namnsdagar är allmänna flaggdagar enligt förordningen. Allmänna

KU 1984/85:2

flaggdagar härutöver är nyårs-, påsk-, pingst-, jul- och midsommardagarna,
den 1 maj, den 6 juni, dagen för riksdagsvalet, FN-dagen, Gustav Adolfsdagen
samt Nobeldagen.

Slopande i almanackor av beteckningen Menlösa barns dag

Motionen

Enligt motion 1983/84:2132 av Wiggo Komstedt (m) föreslås riksdagen
besluta att dag med beteckningen Menlösa barns dag eller motsvarande
innehållande ordet menlös ej skall ingå i namnlängd tillhörande almanackor
avsedda för försäljning till den svenska allmänheten.

Enligt motionen har ordet ”menlös” i modern svenska alltmer förlorat sin
gamla bibetydelse av oskyldig, skuldlös, oskuldsfull, ”sorn vet av inget ont”.

Motionären konstaterar att beteckningen Menlösa barns dag för den 28
december trots den påtalade betydelseförskjutningen används i de svenska
almanackorna fortfarande och trots att Menlösa barns dag avskaffades som
helgdag redan år 1772.

Enligt motionärens mening bör riksdagen genom lag föreskriva att i
almanackor avsedda för allmänheten inte någon särskild dag med beteckningen
Menlösa barns dag eller i övrigt med användandet av ordet ”menlös”
skall förekomma.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om översyn av almanackans namnlängd har tidigare behandlats av
kulturutskottet med anledning av väckta motioner.

Kulturutskottet (KrU 1976/77:4 och 1980/81:2) har därvid pekat på bl. a.
den kulturhistoriska aspekten när det gäller almanackans namnlängd.
Kulturutskottet har också framhållit att namnlängden i och med att
almanacksprivilegiet löpt ut inte längre kan anses ha samma officiella
karaktär som tidigare. Det står nämligen enligt tryckfrihetsförordningen 1 §
”varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som
äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän
säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna
handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst”.
Enligt kulturutskottet har alltså den som vill ge ut en almanacka möjlighet att
göra detta och har då också att själv bestämma vilken namnlängd han vill låta
flyta in i denna almanacka. Riksdagen har ställt sig bakom denna uppfattning.

KU 1984/85:2

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner rörande statlig
förvaltning m. m. som väckts under allmän motionstid.

Gemensamt för flertalet av de i motionerna väckta frågorna är att dessa på
ett eller annat sätt rör myndigheternas verksamhet i förhållande till
allmänheten. 1 några motioner föreslås ändringar i den förvaltningsrättsliga
lagstiftningen.

En motion om samernas rättsliga ställning behandlas också i betänkandet.
Slutligen tas upp vissa speciella frågor. Det gäller åldersgränser för offentliga
uppdrag, benämningen på statliga myndigheter, införande av en ny flaggdag
samt almanackans namnlängd.

Frågan om den enskilda människans ställning i förhållande till myndigheterna
står i förgrunden i moderata samlingspartiets partimotion 1983/84:433.
Motionen behandlas i förevarande sammanhang endast såvitt avser dessa
frågor (yrkande 1, delvis). Motionen i övrigt kommer utskottet att behandla
senare i samband med vissa grundlags- och datafrågor.

I motionen nämns vissa konkreta åtgärder som kan vara ägnade att stärka
den enskildes ställning i förhållande till myndigheterna. Av stor vikt är enligt
motionen att öka möjligheterna att upptäcka och beivra felaktig myndighetsutövning.
Således förordas i motionen att den pågående JO-utredningen
skall inrikta sitt arbete på att öka JO:s sanktionsmöjligheter. Åtalsmöjligheten
bör användas i större utsträckning och inspektionsverksamheten intensifieras.
Vidare förordas att reglerna om tjänsteansvar i offentlig förvaltning
skall skärpas.

Utskottet vill erinra om att olika aspekter på myndigheternas verksamhet
på senare tid varit föremål för särskilda utredningsinsatser och överväganden
inom regeringskansliet. Viktiga delar av detta arbete har utskottet redovisat
inledningsvis i betänkandet. Sålunda pågår f. n. ett arbete med en översyn av
förvaltningslagen och av tjänsteansvaret i offentlig verksamhet. Särskilda
insatser görs också för att förbättra kontakterna enskilda personer och
myndigheter emellan, bl. a. genom att engagera myndigheter och anställda
inom hela statsförvaltningen för att aktivt verka för bättre service och
kontakter med medborgarna.

Beträffande den pågående utredningen om JO:s verksamhet vill utskottet
framhålla att de i motionen väckta frågeställningarna ligger inom ramen för
utredningsarbetet.

Mot bakgrund av det anförda finns det enligt utskottet inte något behov av
att riksdagen nu tar ett initiativ i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför
yrkandet i motion 433 om ett tillkännagivande till regeringen om ytterligare
utredningsinsatser men anser att motionen i denna del får anses besvarad
med vad utskottet anfört.

I motionen tas vidare upp frågan om rättelse av i sakfelaktiga myndighetsbeslut.
Enligt motionen bör myndigheterna få möjlighet att i ökad utsträck -

KU 1984/85:2

ning kunna rätta sina beslut när dessa blivit felaktiga och därmed reducera
antalet överklaganden till högre instans. Motsvarande krav framförs i motion
1983/84:930 av Sten Andersson i Malmö (m).

Som tidigare redovisats innehåller förslaget till ny förvaltningslag särskilda
regler som skall ge myndigheterna befogenhet att under vissa förutsättningar
rätta felaktiga beslut som är till nackdel för enskild part. Förslaget är under
beredning i regeringskansliet.

Enligt utskottet krävs inte heller på denna punkt något initiativ från
riksdagens sida. Motionerna 1983/84:433, såvitt nu är i fråga, och 1983/84:930
får enligt utskottets mening anses besvarade med det anförda.

I moderata samlingspartiets partimotion föreslås också att det skall finnas
bestämda svarsfrister för myndigheterna. Denna fråga behandlas även i
motion 1982/83:692 av Börje Hörnlund och Gösta Andersson (båda c). Det
är enligt motionärerna naturligt att även myndigheterna åläggs att besvara
framställningar och avgöra ärenden inom rimlig tid. Sådana krav ställs ju på
enskilda medborgare, företag etc. från myndigheternas sida.

Vikten av skyndsamhet i ärendehandläggningen har, som tidigare nämnts,
kommit till uttryck bl. a. i allmänna verksstadgan. Även denna fråga har
övervägts av förvaltningsrättsutredningen, som föreslagit en ny regel i
förvaltningslagen som skall tillgodose kravet på enkelhet, snabbhet och även
ekonomi i myndighetsutövningen samtidigt som rättssäkerhetskraven inte
får eftersättas. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte ta ställning i
frågan innan resultatet av pågående arbete föreligger. Till viss del anser
utskottet motion 1983/84:433, såvitt nu är i fråga, och 1982/83:692 tillgodosedda
genom vad utskottet anfört om det pågående utredningsarbetet.

I några motioner framställs vissa andra yrkanden om ändringar i förvaltningslagen.

Motion 1982/83:1124 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) innehåller ett
förslag till en bestämmelse som efter mönster av en särskild regel i lagen
(1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen skall slå fast att en
myndighet alltid skall behandla rätts- och hjälpsökande med respekt och
omtanke.

Enligt motion 1983/84:584 av Marianne Karlsson (c) bör förvaltningslagen
tillföras en regel som ålägger en felande tjänsteman att be om ursäkt och
bekräfta att rättelse vidtagits.

Dessa frågor har enligt utskottet samband med de pågående insatserna för
att skapa goda kontakter mellan enskilda och myndigheterna. Även förvaltningsrättsutredningen
har uppmärksammat betydelsen av myndigheternas
service gentemot allmänheten.

Utskottet anser att resultatet av pågående arbete med angivna frågor nu
bör avvaktas.

Utskottet avstyrker med hänsyn till det nu anförda motion 1982/83:1124.

Beträffande motion 1983/84:584, som också avstyrks av utskottet, kan i
sammanhanget erinras om att 19 § förvaltningslagen föreskriver att myndig -

KU 1984/85:2

heten före beslut om rättelse i princip skall lämna part tillfälle att yttra sig.

I motion 1982/83:1685 av Thure Jadestig och Olle Göransson (båda s)
förordas att besvärstiden enligt förvaltningslagen bör utökas från tre veckor
till en månad.

Denna fråga har tidigare behandlats av utskottet som hänvisade till den
pågående översynen av förvaltningslagen. Utskottet finner inte nu skäl att
frångå detta ställningstagande och avstyrker motionen.

En fråga rörande myndigheternas språk har väckts i motion 1983/84:1118
av Hans Petersson i Röstånga (fp). Enligt motionen bör myndigheterna se
öv^r det språk som används i meddelanden till medborgarna.

Vissa regler för myndigheternas språkanvändning är som utskottet tidigare
redovisat angivna i en särskild förordning. Dessa regler har kompletterats
med konkreta råd och upplysningar. Det kan nämnas att statsrådsberedningen
f. n. håller på att utarbeta en ny regelsamling för författningsspråket.
Frågan har också uppmärksammats av förvaltningsrättsutredningen, som
föreslår en uttrycklig föreskrift i ämnet. Vidare kan erinras om den s. k.
språkvårdsutredningens arbete.

Mot den angivna bakgrunden är det enligt utskottets mening inte påkallat
att ta ytterligare initiativ i frågan. Motion 1983/84:1118 får enligt utskottet
anses tillgodosedd med vad som anförts.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1983/84:336 har väckts fråga
om en ”humanparagraf' i lagstiftningen. Syftet med en sådan skulle enligt
motionen vara att motverka stötande beslut och främja ett gentemot
medborgarna humant betraktelsesätt från myndigheternas sida. I motionen
erinras om samhällets och de offentliga institutionernas alltmer komplicerade
karaktär.

Motionen handlar i första hand om den enskildes faktiska möjligheter att
hävda sin rätt mot felaktiga eller alltför formalistiska myndighetsbeslut.
Utskottet delar självfallet uppfattningen att det måste vara varje samhälles
skyldighet att ge den enskilde en human och rättvis behandling i alla
myndighetskontakter. Detta är en allmänt omfattad grundsyn i vårt
samhällssystem. Principen är förankrad i grundlag i första hand genom
bestämmelsen i 1 kap. 9 § regeringsformen om skyldighet för domstolar och
förvaltningsmyndigheter att i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen
samt att iaktta saklighet och opartiskhet. Reglerna i 11 kap. 12 och 13 §§ om
dispens- och nådeinstituten m. m. öppnar särskild möjlighet till individuella
hänsynstaganden.

Beträffande myndighetsutövningen vill utskottet tillägga att det pågående
arbetet i syfte att betona myndigheternas serviceroll utgör ett betydelsefullt
steg i riktning mot att förbättra myndigheternas attityd gentemot de enskilda
människorna. Den pågående översynen av förvaltningslagen är också av stor
vikt i sammanhanget. Slutligen bör också erinras om att den granskande
verksamhet som bl. a. JO och JK bedriver i syfte att motverka felaktig
myndighetsutövning.

KU 1984/85:2

Sammanfattningsvis anser utskottet att man inte genom en sådan paragraf
som föreslås i motionen kommer till rätta med de misstag som trots allt kan
begås vid myndighetsutövning. Tvärtom skulle enligt utskottet ett stadgande
av den innebörden kunna skapa risker för godtycke. Utskottet avstyrker
därför motionen.

Gällande regler i fråga om sättet för tillkännagivande av tjänstetillsättning
och reglerna för myndigheternas kommunikation i tjänstetillsättningsärenden
tas upp i motion 1982/83:521 av Gunnar Björk i Gävle och Ulla Ekelund
(båda c). Motionärerna kritiserar det förhållandet att de som sökt en tjänst
normalt inte får underrättelse om beslut i ärendet eller besvärshänvisning.

Som utskottet tidigare redovisat är reglerna på dessa områden betingade
av särskilda skäl, bl. a. kostnadshänsyn. Utskottet anser problemet värt att
uppmärksammas. Riksdagen bör dock enligt utskottets mening först avvakta
resultatet av det pågående översynsarbetet rörande förvaltningslagen.
Motion 1982/83:521 får anses vara besvarad med vad som nu anförts.

I motion 1983/84:578 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) tas upp fråga om
kommuns skyldighet att meddela underrättelse om vissa beslut.

Enligt motionen bör i kommunallagen och förvaltningslagen införas
bestämmelser som tillförsäkrar alla som kan komma att lida skada av
kommunala beslut att få personlig underrättelse i sådan tid att de kan hävda
sin rätt.

Kommunikation före beslut och personlig beslutsunderrättelse är grundläggande
krav som ställts upp i förvaltningslagen. Dessa moment i ärendehandläggningen
är i princip obligatoriska inslag i de statliga förvaltningsmyndigheternas
verksamhet. Beträffande kommunala beslut är läget något
annorlunda. En stor del av dessa fattas av fullmäktige och rör allmänna
kommunala angelägenheter. Besluten riktar sig sällan till enskilda kommuninvånare
utan har oftast en generell verkan. Fullmäktigebesluten har alltså
inte den karaktär av myndighetsutövning mot enskild person som är
kännetecknande för statliga myndigheters beslut. Även om t. ex. kommunala
anslagsbeslut eller beslut om avgiftstaxor etc. får återverkningar för en
enskilds ekonomi är det enligt utskottets mening inte praktiskt möjligt att
efter mönster av förvaltningslagen ha ett system med personliga underrättelser
till varje enskild som kan beröras av beslutet. Man måste här i huvudsak
få lita till att de i kommunallagen förutsatta förfarandena med kungörelser
om kommande ärendebehandling och tillkännagivande av beslut.

Beträffande den del av kommunernas verksamhet som innefattar direkt
myndighetsutövning mot enskild och där en kommunal nämnd fattar beslut
är däremot förvaltningslagen i princip tillämplig.

Utskottet vill erinra om att kommunalbesvärskommittén bl. a. diskuterat
ett system med individuella beslutsunderrättelser beträffande vissa partsbetonade
ärenden som i dag inte handläggs enligt förvaltningslagen. Förvaltningsrättsutredningen
har också berört frågan och även kommit med vissa
konkreta förslag som gäller den kommunala ärendehandläggningen. På dess

KU 1984/85:2

initiativ har det uppdragits åt demokratiberedningen att ytterligare överväga
frågor om förhållandet mellan kommunallagen och förvaltningslagen.

De frågor om formerna för information och angelägenheten av underrättelser
i vissa fall för enskilda som aktualiserats i motionen ligger således inom
ramen för pågående utredningsarbete.

Utskottet avstyrker motionsyrkandet men anser att motionen till viss del
kan anses vara tillgodosedd med vad utskottet ovan anfört.

I folkpartiets partimotion 1983/84:2104 behandlas samernas rättsliga
ställning, m. m. Motiveringen till motionen återfinns i motion 1983/84:2103.
Vissa frågor med anknytning till samernas näringsverksamhet bereds i
jordbruksutskottet.

I motionen förordas en rad olika åtgärder vad gäller samernas språk,
utbildning och kultur i syfte att garantera samernas rätt att bevara sin
kulturella särart.

Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga om samernas krav på
respekt för sin etniska särställning vilket måste vara vägledande vid
överväganden av åtgärder som syftar till att stärka samernas ställning. Det
bör erinras om att det s. k. målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen
förutsätter att bl. a. etniska och språkliga minoriteters möjligheter att
behålla och utveckla sitt eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

Frågan om samernas situation har på senare år följts med stor uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Sedan sameutredningen blev klar med sitt
arbete år 1975, har en rad olika insatser beslutats för samerna. Dessa har varit
inriktade på bl. a. samiska näringar, samisk kulturell verksamhet och
samernas organisationer. För samordning av dessa frågor finns sedan 1977 en
permanent arbetsgrupp som är knuten till utbildningsdepartementet. Vidare
kan nämnas den 1982 tillsatta samerättsutredningen (Ju 1983:05) som har till
uppgift att överväga åtgärder för att stärka samernas ställning i olika
avseenden. Utredningen skall i första hand ta sikte på sådana frågor som har
samband med samernas särställning i det svenska samhället.

De förslag till åtgärder som anges i folkpartimotionen ligger enligt
utskottets mening inom ramen för pågående utredningsarbete. Resultatet av
detta arbete bör inte föregripas. Utskottet avstyrker motionen, som får anses
besvarad med vad utskottet anfört.

I motion 1982/83:1144 av Jörgen Ullenhag m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen skall ta initiativ till ett slopande av övre åldersgränser för offentliga
uppdrag.

Utskottet har behandlat denna fråga vid flera tillfällen under senare år. En
genomgång av gällande åldersregler som utskottet gjorde vid 1980/81 års
riksmöte visade att åldersgränsen 70 år förekom främst i fråga om nämndemannauppdrag.
För ledamöter i taxeringsnämnder liksom i arrende- och
hyresnämnder fanns också en 70-årsgräns.

Med anledning av genomgången förordade utskottet att regeringen skulle
närmare pröva behovet av åldersgränser som villkor för valbarhet till

KU 1984/85:2

offentliga uppdrag. Frågan togs upp av regeringen i proposition 1982/83:126
om underrätternas sammansättning, m. m. I propositionen framhölls intresset
av att de som väljs som nämndemän har en bred folklig förankring. Ett
slopande av åldersgränsen kunde dock befaras förstärka det rådande
förhållandet att genomsnittsåldern bland nämndemännen är markant högre
än bland allmänheten i övrigt. Riksdagen anslöt sig till propositionens förslag
att bibehålla åldersgränserna för nämndemännen (JuU 1982/83:32).

Med hänvisning till det anförda anser utskottet inte påkallat att initiativ tas
till en ny prövning av frågan och avstyrker motion 1982/83:1144.

I motion 1983/84:1378 av Axel Andersson och Nils Svensson (båda s)
förordas slopande av benämningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter.

Frågan om slopande av benämningen Kunglig på de statliga myndigheterna
har tidigare uppmärksammats av konstitutionsutskottet i granskningsbetänkande!
KU 1975:12. I samband med granskningen redovisade statsrådsberedningen
och utrikesdepartementet åtgärder som med anledning av den
nya regeringsformen vidtagits eller som successivt skulle vidtas för att
utmönstra beteckningen Kunglig framför statliga myndigheters namn.
Utskottet uttalade då att det inte hade någon erinran bl. a. beträffande
formerna för de åtgärder som vidtagits från regeringskansliets sida.

Utskottet har inte funnit anledning att nu ta något ytterligare initiativ i
frågan. Motionen avstyrks följaktligen.

I motion 1983/84:743 av Per-Richard Molén och Erik Olsson (båda m)
föreslås att riksdagen skall uttala sig för en allmän flaggdag den 4 oktober,
som skall kallas ”Företagsamhetens dag”. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

I motion 1983/84:2132 av Wiggo Komstedt (m) hemställs att riksdagen
skall besluta om slopande av beteckningen Menlösa barns dag i almanackans
namnlängd.

Den i motionen väckta frågan har tidigare behandlats av riksdagen med
anledning av motionsvägen väckta förslag om revision av almanackans
namnlängd. Riksdagen (KrU 1976/77:4 och 1980/81:2) har därvid pekat på
bl. a. den kulturhistoriska aspekten på namnlängden och tryckfrihetsförordningens
regelsystem.

Konstitutionsutskottet finner för sin del inte skäl inta en annan ståndpunkt
i frågan. Utskottet avstyrker motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den enskildes ställning iförhållande till myndigheterna,
m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:433, yrkande 1, såvitt nu är i
fråga,

KU 1984/85:2

2. beträffande rättelse av i sak felaktiga myndighetsbeslut

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:433, yrkande 1, såvitt nu
är i fråga, och 1983/84:930,

3. beträffande svars frister för myndigheterna

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:433, yrkande 1, såvitt nu
är i fråga, och 1982/83:692,

4. beträffande ändringar i förvaltningslagen
att riksdagen

a) avslår motion 1982/83:1124,

b) avslår motion 1983/84:584,

c) avslår motion 1982/83:1685,

5. beträffande myndigheternas språk

att riksdagen avslår motion 1983/84:1118,

6. beträffande en ”humanparagraf’ i lagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1983/84:336,

7. beträffande tillkännagivande av tjänstetillsättning
att riksdagen avslår motion 1982/83:521,

8. beträffande kommuns skyldighet att meddela underrättelse om vissa
beslut

att riksdagen avslår motion 1983/84:578,

9. beträffande samernas rättsliga ställning, m. m.
att riksdagen avslår motion 1983/84:2104,

10. beträffande slopande av övre åldersgränser för offentliga uppdrag
att riksdagen avslår motion 1982/83:1144,

11. beträffande slopande av benämningen Kunglig i namnet på statliga
myndigheter

att riksdagen avslår motion 1983/84:1378,

12. beträffande allmän flaggdag den 4 oktober
att riksdagen avslår motion 1983/84:743,

13. beträffande slopande av beteckningen ”Menlösa barns dag” i
almanackans namnlängd

att riksdagen avslår motion 1983/84:2132.

Stockholm den 3 oktober 1984

På konstitutionsutskottets vägnar
OLLE SVENSSON

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Yngve Nyquist (s),
Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Kurt Ove Johansson (s), Kerstin
Nilsson (s), Sven-Erik Nordin (c), Sture Thun (s), Anita Modin (s), Elisabeth
Fleetwood (m), Nils Berndtson (vpk), Ove Eriksson (m), Ingvar Björk (s)
och Lars Ernestam (fp).

KU 1984/85:2

Reservationer

1. beträffande ändringar i förvaltningslagen (mom. 4 a)

Anders Björck, Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Ove Eriksson
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttranden på s. 26 som börjar ”Utskottet
anser” och slutar ”motion 1982/83:1124” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening lämpligt att regeringen i samband med den
pågående beredningen av förvaltningsrättsutredningens förslag till en ny
förvaltningslag överväger att komplettera förvaltningslagen med en sådan
bestämmelse som förordas i motion 1982/83:1124 och lägger fram ett förslag
till riksdagen i frågan. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottet under 4 a) bort hemställa

4. beträffande ändringar i förvaltningslagen
att riksdagen

a) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motion 1982/83:1124.

2. beträffande en ”humanparagraf’ i lagstiftningen (mom. 6)

Nils Berndtson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 27 med ”Motionen
handlar” och slutar på s. 28 med ”därför motionen” bort ha följande lydelse:

Den offentliga verksamheten har under de senaste decennierna undergått
stora förändringar. Påtagliga drag är härvidlag bl. a. framväxten av en starkt
sektoriserad förvaltning och tillkomsten av allt fler och mer komplicerade
regelsystem.

På senare år har nya företeelser bidragit till att ytterligare komplicera
samhällsadministrationen. En stor mängd ärenden behandlas i dag på
grundval av datoriserade handläggningsrutiner. Vidare påverkar i dag
ekonomiska överväganden på ett helt annat sätt än tidigare förutsättningarna
för myndigheternas verksamhet.

Det säger sig självt att en sådan samhällsförändring potentiellt inrymmer
risker beträffande möjligheterna för den enskilda medborgaren att kunna
hävda sina samhälleliga rättigheter. Det finns enligt utskottets mening
uppenbara risker för att man vid myndighetsutövningen vid bedömning av
vad som är rätt och riktigt grundar sig mera på formalistiska tolkningar av
gällande regelsystem än på hänsynstaganden till den enskilda människans
livssituation. Följden av en sådan utveckling blir en ökande mängd myndighetsbeslut
som upplevs som byråkratiska och inhumana i sina konsekvenser.

Tyvärr saknas det inte exempel som bekräftar denna utveckling. I
vpk-motionen lämnas flera sådana, bl. a. inom socialförsäkringen, vad gäller

KU 1984/85:2

handikappade och inom sjukvården.

Det är enligt utskottets mening angeläget med åtgärder som motverkar
uppkomsten av flera liknande exempel. Det arbete som f. n. pågår med att se
över myndigheternas organisation och regelsystemet, m. m. bör visserligen
kunna leda till förbättringar också när det gäller det problem som det pekas
på i vpk-motionen. Utskottet anser emellertid att problemet är så angeläget
att snabbt komma till rätta med att det krävs särskilda insatser. Utskottet
förordar därför att riksdagen med bifall till vad som sägs i motion 1983/84:336
tar initiativ till en lagstiftning i frågan.

dels att utskottet under 6. bort hemställa

6. beträffande en ”humanparagraf’ i lagstiftningen

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:336 hos regeringen
begär utarbetande och förslag om införande av en allmän ”humanparagraf”
gällande all offentlig förvaltning i enlighet med de syften
som anförs i motionen.

3. beträffande slopande av övre åldersgränser för offentliga uppdrag
(mom. 10)

Lars Ernestam (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 29 med ”Med
anledning” och slutar på s. 30 med ”motion 1982/83:1144” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets uppfattning finns det inte några bärande skäl för att
bibehålla systemet med övre åldersgränser för vissa offentliga uppdrag. De
organ som utser de förtroendevalda bör kunna välja de personer som är mest
lämpade för ett uppdrag utan sådana i lag uppställda hinder. Utskottet
tillstyrker således motion 1982/83:1144.

dels att utskottet under 10. bort hemställa

10. beträffande slopande av övre åldersgränser för offentliga uppdrag
att riksdagen med bifall till motion 1982/83:1144 hos regeringen
begär att tillämpliga lagar och förordningar ändras så att ingen övre
åldersgräns fastställs för offentliga uppdrag.

Särskilda yttranden

1. beträffande ändringar i förvaltningslagen

Anders Björck, Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Ove Eriksson
(alla m) anför:

Det framhålls i motion 1982/83:1685 att den besvärstid om tre veckor som
gäller enligt förvaltningslagen inte alltid räcker till för att den som vill klaga
på ett myndighetsbeslut skall kunna lämna sina besvär i rätt tid. Detta

KU 1984/85:2

problem har sin grund i försämrad postgång och ändrade rutiner för
beslutsmeddelanden.

Som vi ser det är den i motionen väckta frågan vid sidan av många andra ett
exempel på att den enskilda människans ställning i förhållande till myndigheterna
alltmer försvagats. Det kommande arbetet måste syfta till att ändra på
detta förhållande och således inriktas på att ställa den enskildes intressen
framför myndigheternas.

Frågan har samband med den revision av förvaltningslagen som förvaltningsrättsutredningen
lagt fram förslag om. Den bör lämpligen övervägas
närmare vid behandling av utredningens förslag.

2. beträffande samernas rättsliga ställning, m. m.

Lars Ernestam (fp) anför:

I folkpartiets partimotion pekas på en rad åtgärder i syfte att stärka den
samiska kulturen och samernas rättsliga ställning över huvud taget.

Frågor rörande samerna behandlas i flera nyligen avslutade och pågående
utredningars arbete. De frågor som tas upp i motionen gäller eller har
samband med dessa utredningars arbete.

Som utskottet nämner har samerättsutredningen till huvuduppgift att
utreda frågor som har samband med samernas särställning i det svenska
samhället. Denna särställning är en utgångspunkt för de förslag som lämnas i
folkpartimotionen. Det torde finnas goda förutsättningar för utredningen att
göra en allsidig belysning av hithörande problem. Samtliga större sameorganisationer
är numera representerade i utredningen.

Jag har mot den här beskrivna bakgrunden anslutit mig till utskottets
ställningstagande att inte nu föregripa utredningsarbetet. Samtidigt vill jag
betona att vi från folkpartiets sida med stor uppmärksamhet kommer att följa
de frågor som aktualiserats i vår motion.

3. beträffande slopande av benämningen Kunglig i namnet på statliga
myndigheter

Anders Björck, Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Ove Eriksson
(alla m) anför:

Vid den tidigare riksdagsbehandlingen av denna fråga redovisade moderata
samlingspartiets ledamöter i en reservation till konstitutionsutskottets
betänkande flera invändningar av principiell natur mot ett slopande av
beteckningen ”Kunglig” i namnet på statliga myndigheter. Det framhölls att
den dåvarande regeringens förklaring, att slopandet av beteckningen ”Kunglig”
skulle vara en logisk följd av den nya grundlagen, var helt ohållbar. Mot
bakgrund av bl. a. att den nya grundlagen antogs under den uttryckliga
förutsättningen om monarkins bevarande i vårt land talade i stället övervägande
skäl för ett bibehållande av beteckningen ”Kunglig”.

De myndigheter etc. som tidigare allmänt brukade beteckningen ”Kung -

KU 1984/85:2

lig” kan sålunda, om de så önskar, även fortsättningsvis använda denna
beteckning.

4. beträffande slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga
myndigheter

Nils Berndtson (vpk) anför:

Utskottet har vid tidigare behandling av denna fråga ställt sig bakom de
åtgärder som vidtagits i syfte att utmönstra beteckningen "Kunglig” i namnet
på statliga myndigheter. Det förutsattes då att vissa av åtgärderna skulle få
genomföras successivt. Myndigheternas skyltar och vapenplåtar t. ex. skulle
behöva ändras först i samband med nyanskaffning.

Utskottets nu gjorda ställningstagande innebär inte något nytt initiativ i
frågan. Skulle det visa sig att de avsedda åtgärderna inte är i huvudsak
genomförda inom en nära framtid blir det enligt min mening nödvändigt att
på nytt ta upp frågan.

5. beträffande allmän flaggdag den 4 oktober

Anders Björck, Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Ove Eriksson
(alla m) anför:

Den 4 oktober 1984 samlades i Stockholm omkring 100 000 människor till
ett demonstrationståg för att ge uttryck för sin negativa inställning till den
socialdemokratiska regeringens förslag om löntagarfonder.

Denna opinionsyttring fick en anslutning som saknar motstycke på senare
år. Den har redan kommit att uppfattas som en symbol för ett fritt näringsliv
och marknadsekonomins bevarande.

Det är vår förhoppning att den 4 oktober 1984 kan bilda utgångspunkten
för ytterligare opinionsbildande verksamhet för en fri och kreativ företagsamhet.
Saken har enligt vår uppfattning dock inte nu något ytterligare att
vinna på att den 4 oktober görs till allmän flaggdag.

KU 1984/85:2 36

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionsyrkandena 1

Inledning 3

Allmänt * 3

Översyn av förvaltningslagen 4

Pågående arbete för att stärka myndigheternas serviceroll 4

Den enskilde och myndigheterna 5

Åtgärder för en bättre myndighetsutövning, m. m 5

Motionerna 5

Pågående arbete,m.m 7

Yrkanden rörande förvaltningslagen,m.m 9

Motionerna 1982/83:1124 och 1983/84:584 9

Tidigare behandling 9

Förvaltningsrättsutredningens förslag angående myndigheternas

serviceroll, m. m 10

Motion om förlängd besvärstid 10

Gällande besvärstidsregler 10

Tidigare riksdagsbehandling av frågan om förlängd besvärstid .. 11

Myndigheternas språk 11

Motionen 11

Gällande regler 11

Förslag av förvaltningsrättsutredningen 12

Språkvårdsutredningen 12

En ”humanparagraf” i lagstiftningen 12

Motionen 12

Tillkännagivande av tjänstetillsättning 13

Motionen 13

Gällande ordning, m. m 14

Kommuns skyldighet att meddela underrättelse om vissa beslut 16

Motionen 16

Gällande ordning, m. m 16

Samernas rättsliga ställning, m.m 18

Motionen 18

Utredning om samernas ställning 19

Tidigare riksdagsbehandling rörande samisk utbildning, m.m 19

Slopande av övre åldersgränser för offentliga uppdrag 20

Motionen 20

Frågans tidigare behandling 20

Slopande av beteckningen Kunglig i namnet på stagliga myndigheter . . 22

Motionen 22

Frågans tidigare behandling 22

Allmän flaggdag den 4 oktober 23

Motionen 23

KU 1984/85:2

De allmänna flaggdagarna 23

Slopande i almanackor av beteckningen Menlösa barns dag 24

Motionen 24

Tidigare riksdagsbehandling 24

Utskottet 25

Hemställan 30

Reservationer 32

Särskilda yttranden 33

mlnab/gotab Stockholm 1984 79037