KrU 1984/85:15

Kulturutskottets betänkande
1984/85:15

om förbud att använda metallsökare för s. k. skattletning, m. m.
(prop. 1984/85:128)

Sammanfattning

Under senare år har det blivit allt vanligare att metallsökare används för
s. k. skattletning, dvs. sökande efter mynt och andra fornfynd. Detta
förorsakar allvarliga skador för den arkeologiska forskningen och kulturminnesvården.

I betänkandet ställer sig utskottets majoritet bakom förslag av regeringen
som syftar till att komma till rätta med de problem som missbruket av
metallsökare vållar. Utskottet anser att det bör införas ett förbud mot att
medföra metallsökare på fasta fornlämningar. På områden som inte har
samband med fasta fornlämningar men där man tidigare har hittat fornfynd
anser utskottet att det bör vara förbjudet att använda metallsökare annat än
för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd. Detta gäller också Gotland
i sin helhet.

I reservationer från företrädarna för moderata samlingspartiet yrkas
avslag på propositionen. Reservanterna förordar andra åtgärder för att
komma till rätta med problemen.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1984/85:128 (utbildningsdepartementet)
föreslagit riksdagen att anta ett av lagrådet granskat förslag till lag om
ändring i lagen (1942:350) om fornminnen.

Lagförslaget fogas som bilaga till detta betänkande.

Motion

I motion 1984/85:2907 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) hemställs

1. att riksdagen avslår propositionen såvitt avser 15 a-15 d §§ lagen
(1942:350) om fornminnen,

2. att riksdagen beslutar om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen i
enlighet med vad som i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om information till allmänheten beträffande gällande
bestämmelser om fornfynd,

4. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
arkeologiska efterundersökningar,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning av konsekvenserna
av höjd ersättning för hembudspliktiga fornfynd.

1 Riksdagen 1984/85. 13 sami. Nr 15

KrU 1984/85:15

Utskottet

Inledning

En metallsökare är ett elektroniskt verktyg med vars hjälp man kan
lokalisera metallföremål som är dolda under markytan. Metallsökare
används yrkesmässigt inom flera verksamhetsområden, t. ex. inom jordbruket,
skogsbruket och gruvindustrin.

Användningen av metallsökare har ökat kraftigt under senare år. Framför
allt gäller detta metallsökare som huvudsakligen är avsedda för fritidsbruk. I
allt större utsträckning har de kommit att begagnas för s. k. skattletning, dvs.
sökande efter mynt och andra fornfynd. Detta har, enligt vad som anges i
propositionen, medfört allvarliga konsekvenser för den arkeologiska forskningen
och kulturminnesvården. Fynd av forntida föremål anmäls nämligen
inte i vederbörlig ordning och fyndplatser skadas.

Problemet har uppmärksammats i olika sammanhang. År 1982 uttalade
utskottet (KrU 1981/82:21 p. 5, rskr. 1981/82:230; se också KrU 1982/83:24
p. 28) att det var angeläget att åtgärder snarast vidtas för att komma till rätta
med problemet. Mot bakgrund bl. a. av riksdagens ställningstagande gav
regeringen i mars 1983 genom tilläggsdirektiv arkeologiutredningen
(U 1982:04) i uppdrag att se över vissa frågor om bruket av metallsökare (dir.
1983:26). Samma år redovisade utredningen uppdraget i delbetänkandet
(Ds U 1983:3) Metallsökare - bruk och missbruk. I detta föreslogs ändringar
i lagen (1942:350) om fornminnen (fornminneslagen). Betänkandet har
remissbehandlats. Förslaget i propositionen bygger på arkeologiutredningens
förslag och remissbehandlingen av det. Lagrådet har granskat förslaget.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås förbud mot att medföra metallsökare på fasta
fornlämningar. Vidare föreslås förbud mot att använda metallsökare på
Gotland annat än för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd. Ett
användningsförbud föreslås också för områden där sådana fornfynd som
skall erbjudas staten för inlösen tidigare har påträffats. Regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer skall kunna meddela föreskrifter som
närmare avgränsar sådana områden.

Från förbuden att medföra och använda metallsökare görs undantag för
vissa arkeologiska undersökningar. Vidare skall länsstyrelsen kunna medge
undantag.

De nu beskrivna reglerna föreslås bli intagna i lagen (1942:350) om
fornminnen (fornminneslagen).

För samtliga brott enligt fornminneslagen föreslås att straffet skall vara
böter eller fängelse i högst sex månader. En metallsökare som har medförts
eller används i strid mot lagen skall enligt förslaget kunna förklaras
förverkad.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1985.

KrU 1984/85:15

Allmänt

Enligt utskottets mening råder det ingen tvekan om att det tilltagande
bruket av metallsökare allvarligt skadar den arkeologiska forskningen och
kulturminnesvården. Utskottet vill här särskilt peka på att problemet inte
bara består i att föremål undanhålls den arkeologiska forskningen, utan
också i att forskarnas möjligheter till vetenskaplig information kan omintetgöras
genom grävning på fyndplatser. Det har - bl. a. i den allmänna
debatten - gjorts gällande att man, för att rädda fornfynd, bör stimulera
allmänhetens användning av metallsökare i syfte att göra fornfynd. Utskottet
har tidigare tagit avstånd från den tanken (KrU 1982/83:24 s. 63) och det
finns enligt utskottets mening nu anledning att understryka att den bygger på
en missuppfattning av vilka följder skattletningen kan få för forskningen.

Utskottet anser att det är uppenbart att åtgärder snarast måste vidtas för
att komma till rätta med missbruket av metallsökare. Utskottet välkomnar
därför att förslag med detta syfte nu har förelagts riksdagen.

Utskottets bedömning av enskildheterna i förslaget redovisas i det
följande. Redan här vill utskottet dock slå fast att det krävs andra slags
åtgärder än de som hittills stått till buds.

Skydd för fasta fornlämningar

12 § fornminneslagen anges vad som avses med fasta fornlämningar. Det
är t. ex. fråga om förhistoriska minnesmärken såsom gravar, boplatser,
domarringar, resta stenar osv., men även anläggningar från historisk tid
såsom övergivna boplatser och arbetsplatser, märkliga färdvägar, broar,
ruiner av borgar, slott, kyrkor etc. Det finns mellan 600 000 och 700 000
fornlämningar i landet. Synliga eller på annat sätt till läget bestämbara
fornlämningar redovisas på den ekonomiska kartan och i viss utsträckning
också i andra kartverk. Uppgifter om fasta fornlämningar förs också in i
fastighetsregistret.

Skyddet för fasta fornlämningar innebär bl. a. att det är förbjudet att utan
tillstånd utgräva, rubba, överhölja eller eljest genom plantering eller
bebyggelse eller på annat sätt förändra eller skada eller ta bort fast
fornlämning (1 § andra stycket). Riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer (RAÄ) och länsstyrelserna får dock bl. a. undersöka fasta
fornlämningar. Länsstyrelsen kan också medge att annan får göra det (5 §).

Den som bryter mot förbudet i 1 § andra stycket kan dömas till böter eller,
om brottet är grovt, fängelse i högst sex månader (16 §). Dessa bestämmelser
om fasta fornlämningar gäller i tillämpliga delar också vissa skeppsvrak m. m.
(9 a §).

Regeringens förslag innebär att man skall förstärka skyddet för fasta
fornlämningar genom att i fornminneslagen införa ett förbud mot att
medföra metallsökare på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan väg
som är upplåten för allmänheten (15 b §). Metallsökare skall dock få

KrU 1984/85:15

medföras vid arkeologiska undersökningar som utförs av RAÄ, länsstyrelsen
eller annan efter länsstyrelsens medgivande. Länsstyrelsen skall också i
andra fall kunna meddela tillstånd att medföra metallsökare (15 d §).
Förbudet att medföra metallsökare föreslås också gälla skeppsvrak (15 b §).

I motion 2907 (m) kritiseras regeringens förslag. Motionärerna anför att
det redan nu är straffbart att - eventuellt efter nyttjande av metallsökare -gräva efter fornfynd. Ett förbud att medföra metallsökare skulle enligt
motionärerna därför fungera som ett ”dubbelförbud” mot att tillägna sig
fornfynd från fasta fornlämningar. Motionärerna invänder också att det inte
är en lämplig lagstiftningsmetod att kriminalisera brukandet att ett visst
tekniskt hjälpmedel för att hindra att vissa personer missbrukar detsamma.
För att på ett tidigare stadium kunna ingripa mot någon som avser att gräva i
en fast fornlämning anser motionärerna att man i stället bör komplettera 1 §
andra stycket - där det som tidigare har nämnts föreskrivs förbud mot att
bl. a. utgräva fast fornlämning - med begreppet ”utforska”. Härigenom
kommer enligt motionärerna en person att kunna hindras från att, exempelvis
med metallsökare, undersöka en fast fornlämning. Samtidigt undviks
onödig byråkrati med tillståndsgivning m. m.

Utskottet gör följande bedömning.

Det är angeläget att åstadkomma ett verkningsfyllt förbud mot missbruk
av metallsökare på fasta fornlämningar. Med denna utgångspunkt är enligt
utskottets mening regeringens förslag att föredra framför motionärernas.
Regeringens förslag innebär att man kriminaliserar själva medförandet och
svårigheterna att bevisa att någon har medfört en metallsökare på en fast
fornlämning är uppenbarligen mindre än att bevisa att någon har utforskat en
fornlämning med en metallsökare. Mot att kriminalisera själva medförandet
kan - inte utan fog - invändas att man på det sättet straffbelägger ett
förfarande som i och för sig kan vara harmlöst. Å andra sidan har - som
föredragande statsrådet anför-ingen som inte har fått något uppdrag från en
antikvarisk myndighet normalt något legitimt behov av att medföra en
metallsökare på en fornlämning. Presumtionen talar således för att personer
som går med en metallsökare på sådana områden letar efter fornfynd. Med
hänsyn härtill kan det enligt utskottets mening inte möta några betänkligheter
att välja regeringens modell, som ju - vilket redan har anförts -uppenbarligen ger ett effektivare skydd.

Utskottet vill tillägga följande i fråga om de båda alternativen. Motionärerna
anser att man med den lagändring de föreslår undviker onödig
byråkrati med tillståndsgivning m. m. När det gäller tillståndsgivning innebär
regeringens förslag att länsstyrelserna skall kunna medge att metallsökare
medförs på en fast fornlämning. Oavsett om förbudet knyts till medförandet
eller utforskandet kan det inte vara rimligt att ha ett absolut förbud utan
möjlighet att medge undantag. Utskottet kan därför inte dela uppfattningen
att motionärernas förslag innebär att man skulle kunna undvika ett system

KrU 1984/85:15

med tillståndsgivning.

Utskottets slutsats är att regeringens förslag är väl ägnat att skapa ett
effektivt skydd mot missbruk av metallsökare på fasta fornlämningar, och
utskottet har ingen erinran mot förslaget. Propositionen bör således bifallas i
denna del och motionen avslås.

Skydd för fyndplatser som inte hör till fasta fornlämningar

Ett fornfynd som påträffas utan samband med någon fast fornlämning och
som kan antas vara minst 100 år gammalt och som helt eller delvis är av guld,
silver eller koppar är hembudspliktigt. Det innebär att fyndet skall erbjudas
staten för inlösen. Även andra föremål som hittas tillsammans med ett sådant
fynd är hembudspliktiga.

Den plats där ett hembudspliktigt fynd görs har inte något lagskydd
liknande det som fasta fornlämningar åtnjuter. Länsstyrelsen kan dock
fridlysa platsen till dess att en undersökning har utförts, men endast om det
kan ske utan att därigenom vållas väsentlig olägenhet (15 § tredje stycket).
Det finns däremot inte någon skyldighet för den som finner ett föremål på en
sådan fyndplats att avbryta pågående grävning eller annat arbete.

Den som underlåter att anmäla fornfynd eller den som vidtar en olovlig
åtgärd med ett sådant fynd kan dömas till böter eller, om brottet är grovt,
fängelse i högst sex månader. Han förverkar också all rätt på grund av fyndet.

För att skydda fyndplatser som inte hör till fasta fornlämningar föreslår
regeringen nu vissa ändringar i fornminneslagen. De innebär att det skall bli
förbjudet att använda metallsökare inom Gotlands län. Förbud att använda
metallsökare föreslås också för områden där man tidigare har påträffat
fornfynd av det slag som skall hembjudas. Sådant område omfattar enligt
förslaget - förutom fyndplatsen - den omgivande mark där ytterligare
fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till det tidigare fyndets
karaktär, fyndplatsens och den omgivande markens utseende samt förekomsten
av andra kända fyndplatser i närheten. Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer skall kunna meddela föreskrifter om den
närmare avgränsningen av förbudsområdet (15 c §). Enligt vad som anges i
propositionen är länsstyrelsen den myndighet som närmast kommer i fråga.

Förbudet skall inte gälla användning av metallsökare för att yrkesmässigt
söka efter annat än fornfynd. Det skall inte heller vara förbjudet att använda
metallsökare i samband med arkeologiska undersökningar som utförs av
RAÄ, länsstyrelsen eller annan efter länsstyrelsens medgivande. Länsstyrelsen
skall kunna meddela tillstånd att använda metallsökare även i andra fall
(15 d §).

I motionen yrkas avslag på propositionen i denna del.

Som utskottet tidigare har anfört kan möjligheterna för den arkeologiska
forskningen att få värdefull information omintetgöras om grävning sker på

KrU 1984/85:15

platser där man tidigare har hittat fornfynd. Det är således mycket angeläget
att sådana platser lämnas orörda till dess att arkeologisk expertis har fattat
beslut om huruvida vetenskaplig undersökning bör ske. Detta gäller oavsett
om fyndplatsen har samband med en fast fornlämning eller inte.

Enligt utskottets bedömning är det nuvarande skyddet otillräckligt.
Åtgärder behövs således för att hindra att privata skattletare utför grävning
på sådana kända fyndplatser som inte fullständigt har undersökts av
arkeologer.

Fyndplatser av här aktuellt slag är i jämförelse med fasta fornlämningar
vanligen svårare att avgränsa på ett naturligt sätt. Kända fornlämningar
företer, åtminstone i allmänhet, synliga märken ovanför markytan, medan
det oftast är omöjligt att enbart med ledning av terrängförhållandena avgöra
var fyndplatser som inte hör till en fast fornlämning är belägna. Sådana
fyndplatser är inte heller utsatta på den ekonomiska kartan eller intagna i
officiella register. Mot denna bakgrund skulle det givetvis vara önskvärt att
som ett krav för att tillämpa ett förbud uppställa att områdets gränser
markeras i terrängen. Ett sådant krav måste dock, som föredragande
statsrådet anför, anses orealistiskt.

Det skäl som motionärerna anför för att avslå propositionen i denna del är
främst att fyndplatserna inte kan markeras i terrängen. Detta kan enligt
motionärerna leda till att personer anses skyldiga till att ha överträtt
förbudet, trots att de inte känt till att den plats där de använt metallsökare i
själva verket hos någon myndighet var klassad som ”förbudsområde”.

Av vad som tidigare har sagts framgår att utskottet har förståelse för den
synpunkten. Utskottet vill dock framhålla att många av dem som bedriver
skattletning med metallsökare sannolikt söker sig till platser där de vet att
fornfynd tidigare påträffats. Dessutom bör framhållas att en länsstyrelses
föreskrifter om avgränsning av områden där fornfynd tidigare har påträffats
skall kungöras i länets författningsamling (9 § lagen [1976:633] om kungörande
av lagar och andra författningar). Den som vill använda metallsökare har
således goda möjligheter att skaffa sig kunskaper om myndigheternas beslut i
detta avseende.

Utskottet anser att det är rimligt att utgå från att seriöst inriktade personer
som mera systematiskt vill använda metallsökare för hobbybruk - och det är
ju inte något annat än sådan användning som föreslås bli kriminaliserad -utnyttjar dessa möjligheter.

Vad som nu har sagts innebär inte att utskottet anser att det är uteslutet att
en sådan reglering som föreslås i propositionen kan vålla vissa problem. En
avvägning av de intressen som här gör sig gällande leder dock utskottet till
slutsatsen att förslaget i propositionen bör godtas. Här vill utskottet tillägga
att chefen för justitiedepartementet i en proposition som riksdagen behandlat
tidigare under detta riksmöte bland skäl som kan motivera åtalsunderlåtelse
nämnt bristande kännedom om straffbudet (prop. 1984/85:3 s. 41, JuU
1984/85:10, rskr. 1984/85:72).

KrU 1984/85:15

Under detta avsnitt vill utskottet avslutningsvis något beröra förhållandena
på Gotland. Det är, som föredragande statsrådet anför, uppenbart att
problemen med användande av metallsökare är störst där. Ön har en ovanligt
rik förekomst av ädelmetallfynd från förhistorisk tid och medeltid. På
Gotland finns ca 700 kända skattfyndplatser och i förhållande till sin storlek
har Gotland de flesta kända skattfynden i världen. Dessa fyndplatser kan
utan svårighet spåras upp med ledning av uppgifter i den vetenskapliga
litteraturen. Av denna anledning och med hänsyn till, som föredragande
statsrådet anför, det akuta hotet mot de över hela ön utspridda arkeologiska
fyndplatserna välkomnar utskottet förslaget till en särskild reglering beträffande
denna landsdel. Här kan också påpekas att de problem som har
samband med de bristande möjligheterna att i terrängen markera fyndplatserna
inte är aktuella med den reglering som föreslås för Gotland.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet förslaget i propositionen om
förbud att använda metallsökare på vissa platser och avstyrker bifall till
motionen i samma del.

Information m. m.

I motionen anförs att mycket talar för att en kraftigt ökad information till
allmänheten om betydelsen av att inte omöjliggöra vetenskapligt utförda
undersökningar av fyndplatser skulle ge gott resultat. Motionärerna anför
vidare att RAÄ bör prioritera en ökad satsning på antikvariska efterundersökningar,
vilka begränsar möjligheterna till illegal skattletning.

I propositionen redovisas vissa åtgärder av det slag som motionärerna
efterlyser. De antikvariska myndigheterna har således försökt komma till
rätta med missförhållandena bl. a. genom information om gällande bestämmelser
till i första hand säljare och köpare av metallsökare. Initiativ till
samverkan med Sveriges turistråd och Svenska institutet har tagits i syfte att
nå både svenska och utländska turister med sådan information. RAÄ har
också årligen sedan budgetåret 1979/80 fått särskilda medel för att göra
efterundersökningar på skattfyndplatserna. Härigenom har RAÄ:s Gotlandsundersökningar
(RAGU) kontinuerligt kunnat arbeta med att systematiskt
undersöka kända fyndplatser på ön med metallsökare.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är värdefullt med ökad
information till allmänheten, inte minst i det avseende som motionärerna
framhåller. Att antikvariska efterundersökningar sker är också angeläget.
Utskottet vill särskilt framhålla att det är viktigt att ansträngningarna i dessa
avseenden inte mattas av som en följd av att man, genom den lagstiftning som
utskottet i det föregående ställt sig bakom, får helt andra möjligheter än
hittills att ingripa mot missbruket av metallsökare.

Föredragande statsrådet förklarar i propositionen att han delar uppfattningen
om att det även i framtiden behövs medel för att pågående
antikvariska efterundersökningar på Gotland skall kunna fortsätta och

KrU 1984/85:15

informationsinsatser kunna genomföras. Han anför också att det ankommer
på RAÄ att till regeringen redovisa behovet av särskilda insatser för
antikvariska efterundersökningar och för informationsinsatser och att medel
under anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål, vilket anslag står till
regeringens förfogande, bör kunna utnyttjas för dessa ändamål.

Av vad som nu har sagts framgår att det torde råda enighet om värdet och
behovet av såväl antikvariska efterundersökningar som informationsinsatser
till allmänheten. Mot bakgrund härav anser utskottet att riksdagen inte
behöver göra något särskilt tillkännagivande om detta. Utskottet avstyrker
således bifall till motionen i denna del.

Ersättning för hembudspliktiga fornfynd

Frågan om ersättning för hembudspliktiga fornfynd tas upp i motionen.

I fornminneslagen finns bestämmelser om ersättning m. m. för fornfynd.
Föremål som påträffas i en fast fornlämnirig och har samband med
fornlämningen skall tillfalla staten. Om fyndet har skett i samband med en
vetenskaplig undersökning som länsstyrelsen gett tillstånd till kan RAÄ
tillerkänna den som har låtit utföra undersökningen skälig ersättning för
nödvändiga kostnader och för arbete som varit förenat med undersökningen.
Om föremålet har påträffats utan samband med en sådan undersökning kan
RAÄ besluta att hittelön skall utgå om det anses skäligt (10 §).

För fornfynd som påträffas utan samband med någon fast fornlämning
eller skeppsvrak gäller en annan reglering. Enligt denna skall ett upphittat
föremål som inte har någon ägare och som kan antas vara minst 100 år
gammalt tillfalla upphittaren. Om föremålet helt eller delvis är av guld, silver
eller koppar är upphittaren dock skyldig att hembjuda det till staten för
inlösen. Också andra föremål som hittats tillsammans med ett sådant fynd är
hembudspliktiga. Frågor om inlösen prövas av RAÄ. Om staten löser in
föremål som helt eller delvis är av guld eller silver skall ersättning utgå med
ett belopp som svarar mot metallvärdet efter vikt jämte en åttondels
förhöjning. För andra föremål utgår ersättning med vad som anses skäligt
med hänsyn till föremålets beskaffenhet. Förutom ersättning kan hittelön
utgå om det finns skäl till det (11 §).

Motionärerna anser att det är uppenbart att allmänhetens benägenhet att
anmäla fornfynd minskar om staten erbjuder en för låg ersättning. Enligt
motionärerna skulle en höjd ersättning verksamt bidra till att flera fornfynd
anmäldes. De anser därför att regeringen bör utreda vilka kostnader som kan
vara förknippade med en höjd ersättning.

Arkeologiutredningen övervägde om ersättningen av hembudspliktiga
fynd borde höjas i syfte att motverka missbruket av metallsökare, men kom
fram till att det inte borde ske. Utredningen konstaterade att den som hittar
ett fornfynd i vissa fall kan få en högre ersättning om han avyttrar det än om
han hembjuder det till staten. Detta kunde enligt utredningen vara en orsak

KrU 1984/85:15

till att fynd ibland inte anmäls för inlösen. Utredningen gjorde den
bedömningen att man kanske kan räkna med att ytterligare fornfynd anmäls
om proportionen mellan statens ersättning och marknadsvärdet jämnas ut
något. Men detta kunde också leda till att allt flera människor börjar bedriva
skattletning med metallsökare, vilket knappast kan vara önskvärt med
hänsyn till den arkeologiska forskningen. Utredningen ansåg också att man
fick utgå från att en högre ersättning vid hembud inte avhåller alla från att
försöka få ännu bättre betalt för gjorda fynd. Utredningen kom till slutsatsen
att det under alla förhållanden är förenat med betydande svårigheter att söka
fastställa en väl avvägd nivå på den högre ersättning som skulle kunna utgå
vid inlösen (Ds U 1983:3 s. 56 f).

Utskottet kan för egen del-i likhet med föredragande statsrådet-ställa sig
bakom arkeologiutredningens ståndpunkt. Utskottet anser således att högre
ersättning vid inlösen kan leda till att allt flera människor börjar bedriva
skattletning. Att en sådan utveckling skulle vara olycklig är uppenbart.
Utskottet anser därför att motionen bör avslås i denna del.

Övrigt

I övrigt föranleder propositionen eller motionen inget uttalande av
utskottet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förbud att medföra metallsökare m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:2907 yrkande 1 antar
det genom proposition 1984/85:128 framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1942:350) om fornminnen såvitt gäller 15 a-15 d,
16 och 20 §§ (bil. till betänkandet),

2. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i den
mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det momentet (bil.
till betänkandet),

3. beträffande ändring i 2 § lagen om fornminnen

att riksdagen avslår motion 1984/85:2907 yrkande 2,

4. beträffande information

att riksdagen avslår motion 1984/85:2907 yrkande 3,

5. beträffande arkeologiska efterundersökningar

att riksdagen avslår motion 1984/85:2907 yrkande 4,

KrU 1984/85:15

6. beträffande ersättning för hembudspliktiga fornfynd
att riksdagen avslår motion 1984/85:2907 yrkande 5.

Stockholm den 16 april 1985

På kulturutskottets vägnar
ING-MAR1E HANSSON

Närvarande: Ing-Marie Hansson (s), Tyra Johansson (s), Karl Boo (c),
Lars-Ingvar Sörenson (s), Tore Nilsson (m), Catarina Rönnung (s), Maja
Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Gunnel Liljegren (m), Jan-Erik Wikström
(fp), Jan Hyttring (c), Håkan Stjernlöf (m), Marita Bengtsson (s), Lars
Hjertén (m) och Carl-Henrik Hermansson (vpk).

Reservationer

1. Förbud att medföra metallsökare m. m. Ändring i 2 § lagen om fornminnen
(mom. 1 och 3)

Tore Nilsson, Gunnel Liljegren, Håkan Stjernlöf och Lars Hjertén (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar ”Utskottet anser”
och slutar ”till buds” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är uppenbart att åtgärder snarast måste vidtagas för
att komma till rätta med missbruket av metallsökare. Utskottet redovisar sin
bedömning av enskildheterna i regeringens förslag i det följande. Redan här
vill utskottet dock slå fast att åtgärderna bör ges en annan inriktning än den
regeringen föreslagit. Härvidlag vill utskottet särskilt framhålla att det inte är
lämplig lagstiftningsmetod att kriminalisera brukandet av ett visst tekniskt
hjälpmedel för att förhindra att vissa personer missbrukar det.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar ”Det är” och på
s. 5 slutar ”motionen avslås” bort ha följande lydelse:

Det är angeläget att åstadkomma ett verkningsfullt förbud mot missbruk
av metallsökare på fasta fornlämningar. Som utskottet tidigare har anfört är
det dock inte en lämplig lagstiftningsmetod att kriminalisera brukandet av ett
visst tekniskt hjälpmedel i syfte att hindra att vissa personer missbrukar det.
Mot regeringens förslag i denna del kan enligt utskottets mening vidare
invändas att det innebär att man straffbelägger ett förfarande som är helt
harmlöst. Någon skada vållas ju inte av att någon medför en metallsökare på
en fast fornlämning. Enligt utskottets mening är det stötande att tillskapa ett
förbud av sådan innebörd och det skulle strida mot det allmänna rättsmedvetandet
att kriminalisera en sådan gärning. Utskottet vill vidare framhålla att

KrU 1984/85:15

den omständigheten att det är enkelt för åklagaren att bevisa en viss gärning
givetvis inte får leda till att den kriminaliseras. Endast sakliga skäl bör
motivera en sådan åtgärd. Utskottet kan således inte ställa sig bakom
regeringens förslag i denna del och utskottet förordar att det lämnas utan
bifall.

Utskottet anser dock att det behövs ett ökat skydd mot missbruk av
metallsökare på fasta fornlämningar. Enligt utskottets mening bör det
åstadkommas genom att man straffbelägger förfaranden som innebär att
metallsökare används på ett sådant sätt att det är fråga om utforskande av
fornlämningen. Utskottet ansluter sig därför till det i motionen framlagda
förslaget om att kriminalisera utforskandet av fasta fornlämningar. Det bör
ankomma på regeringen att utarbeta ett lagförslag enligt de riktlinjer som har
angivits i motionen. Det bör snarast föreläggas riksdagen. En strävan bör
därvid vara att i görligaste mån undvika ett system med onödig byråkrati och
tillståndsgivning.

Vad utskottet nu med anledning av motionen har anfört om förslag till lag
rörande skyddet av fasta fornlämningar bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar ”Sorn utskottet”
och på s. 7 slutar ”samma del” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis anföra att den kritik som utskottet i det
föregående framfört mot regeringens förslag i fråga om fasta fornlämningar
till viss del har giltighet även beträffande sådana fyndplatser som är aktuella
här.

Regeringens förslag i denna del inger också starka betänkligheter i andra
avseenden. Det är oftast omöjligt att med ledning enbart av terrängförhållandena
avgöra var sådana fyndplatser är belägna. De är inte heller utsatta på
den ekonomiska kartan eller i officiella register. Det är inte heller realistiskt
att räkna med att de kan markeras i terrängen. Innebörden av regeringens
förslag är således att det skall vara förbjudet att använda metallsökare inom
vissa områden, men att den enskilde inte skall ges rimliga möjligheter att få
kunskap om vilka dessa områden är. Ett förslag med sådan innebörd måste
utskottet ta avstånd från.

Utskottet vill vidare framhålla att det enligt gällande lag är straffbart att
inte anmäla fornfynd eller att skada fornfynd. Det finns således redan
tillräckliga möjligheter för myndigheterna att ingripa mot oönskade förfaranden
med fornfynd. Att skapa nya förbud och utökad byråkrati leder enligt
utskottets mening inte till någon förbättring så länge människor kan
konstatera hur lätt redan existerande bestämmelser kan överträdas.

Ytterligare synpunkter kan anföras i denna del. Regeringen har valt
metoden att försöka komma till rätta med ett problem genom att föreslå att
nya förbud införs. Enligt utskottets mening bör den metoden generellt sett
undvikas så långt det är möjligt och andra utvägar bör prövas först. I detta

KrU 1984/85:15

ärende bör särskilt beaktas att några ökade insatser för övervakning av att
förbuden inte överträds knappast kan påräknas. Resurser kommer således
att saknas för en effektiv övervakning. Det kan, som rikspolisstyrelsen har
framhållit, medföra att allmänhetens respekt för olika bestämmelser urholkas,
vilket innebär en negativ inverkan på det allmänna rättsmedvetandet.

Utskottets slutsats är således att, som föreslås i motionen, propositionen
bör avslås även i denna del.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande förbud att medföra metallsökare m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2907 yrkande 1 avslår
det genom proposition 1984/85:128 framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1942:350) om fornminnen såvitt gäller 15 a-15 d,
16 och 20 §§,

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande ändring i 2 § lagen om fornminnen
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2907 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
förslag till lag rörande skyddet av fasta fornlämningar,

2. Information. Arkeologiska efterundersökningar (mom. 4 och 5)

Tore Nilsson, Gunnel Liljegren, Håkan Stjernlöf och Lars Hjertén (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar ”Utskottet delar”
och på s. 8 slutar ”denna del” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att man prövar olika vägar att
komma till rätta med missbruket av metallsökare. I första hand bör givetvis
andra åtgärder än straffrättsliga tillgripas. I detta sammanhang bör särskilt
framhållas vikten av att det sprids kunskap om värdet av att skydda det
gemensamma kulturarv som våra fornminnen utgör.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är värdefullt med ökad
information till allmänheten, särskilt i det avseende som nyss har nämnts.
Mycket talar nämligen för att en kraftigt ökad information om betydelsen av
att inte omöjliggöra vetenskapligt utförda undersökningar av fyndplatser
skulle ge gott resultat. Av särskild betydelse är självfallet att markägare blir
uppmärksammade på problemen. Sådana informationsinsatser skulle - som
anges i motionen - säkerligen påtagligt minska möjligheterna till s. k.
skattletning.

Ett annat sätt att komma till rätta med problemet, utan att tillgripa mera
ingripande åtgärder, är att öka satsningarna på arkeologiska efterundersökningar.
Utskottet anser därför i likhet med motionärerna att RAÄ bör
prioritera en ökad satsning på antikvariska efterundersökningar i syfte att

KrU 1984/85:15

begränsa möjligheterna till illegal skattletning.

Vad utskottet nu har anfört om kraftigt ökad information och om
arkeologiska efterundersökningar bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande information

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2907 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i
detta avseende,

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande arkeologiska efterundersökningar

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2907 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i
detta avseende,

3. Ersättning för hembudspliktiga fornfynd (mom. 6)

Tore Nilsson, Gunnel Liljegren, Håkan Stjernlöf och Lars Hjertén (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar ”Utskottet kan”
och slutar ”denna del” bort ha följande lydelse:

I propositionen förklarar föredragande statsrådet att han delar arkeologiutredningens
ståndpunkt.

Enligt utskottets mening är de skäl som anförts för den ståndpunkten inte
övertygande. Utskottet anser tvärtom, i likhet med motionärerna, att det är
uppenbart att allmänhetens benägenhet att anmäla fornfynd minskar om
staten erbjuder en för låg ersättning. En höjd ersättning skulle - i förening
med andra åtgärder - verksamt bidra till att flera fornfynd skulle anmälas.
Enligt utskottets mening talar således starka skäl för att en viss höjning av
ersättningen bör kunna ske. Regeringen bör, som föreslås i motionen, utreda
vilka kostnader som skulle vara förknippade med en höjd ersättning för
hembudspliktiga fornfynd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande ersättning för hembudspliktiga fornfynd

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2907 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i
detta avseende.

KrU 1984/85:15

Bilaga

Förslag till lagändring som framlagts av regeringen och som tillstyrkts av
utskottet (vid mom. 1 och 2 i hemställan)

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1942:350) om fornminnen1
dels att 12, 16 och 20 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15a—15d §§, samt
närmast före 15 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 §

Om fynd av föremål som enligt
vad ovan sagts skall tillfalla eller
hembjudas staten skall den som hittat
föremålet utan dröjsmål göra
anmälan hos riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer eller
ombud som denna myndighet utsett
eller hos polismyndighet. Han vare
ock pliktig att på anmaning utlämna
föremålet mot bevis samt noggrant
uppgiva platsen för fyndet
och omständigheterna därvid.

Den som har hittat ett föremål,
som skall tillfalla eller hembjudas
staten, skall utan dröjsmål anmäla
fyndet hos riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer eller
hos något ombud som den myndigheten
har utsett eller hos länsstyrelsen
eller hos någon polismyndighet.
Upphittaren är också skyldig
att på begäran lämna ut föremålet
mot kvitto samt att lämna
noggranna uppgifter om var, när
och hur fyndet gjordes.

Om metallsökare

15 a §

Med metallsökare förstås i denna
lag apparater som kan användas
för att på elektronisk väg spåra metallföremål
under markytan.

15 b §

Metallsökare får inte medföras
på fasta fornlämningar annat än
vid färd på sådan väg som är upplåten
för allmänheten. Metallsökare
får inte heller medföras i eller i
närheten av sådana skeppsvrak eller
andra föremål som avses i 9a§.

' Lagen omtryckt 1976:442.

KrU 1984/85:15 Bilaga

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 c §

Metallsökare får inte användas
inom Gotlands län.

Metallsökare får inte heller användas
inom område, där fornfynd
av det slag som skall hembjudas
enligt II § första stycket tidigare
har påträffats. Sådant område omfattar
fyndplatsen och den omgivande
mark där ytterligare fornfynd
kan tänkas förekomma med
hänsyn till det tidigare fyndets karaktär,
fyndplatsens och den omgivande
markens utseende samt förekomsten
av andra kända fyndplatser
i närheten.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om den närmare avgränsningen
av sådant område som
avses i andra stycket.

15 d§

Utan hinder av vad som sägs i 15
c § får metallsökare användas för
att yrkesmässigt söka efter annat
än fornfynd.

Utan hinder av vad som sägs i 15
b och 15 c§§ gäller att

1. metallsökare får medföras och
användas vid arkeologiska undersökningar,
som utförs av riksantikvarieämbetet
och statens historiska
museer eller länsstyrelsen eller
av annan efter medgivande av länsstyrelsen,

2. länsstyrelsen får i annat fall
meddela tillstånd att medföra och
använda metallsökare.

Den som i fråga om fast fornlämning
eller sådant skeppsvrak eller
annat föremål som avses i 9 a §
utan lov vidtager åtgärd som sägs i
1 § andra stycket eller underlåter
att fullgöra anmälningsskyldighet
enligt 8§ andra stycket dömes till
böter. Är brottet grovt, är straffet
fängelse i högst sex månader. Han
är även skyldig att ersätta all kostnad
som föranledes av brottet.

Den som i fråga om en fast fornlämning
eller ett sådant skeppsvrak
eller annat föremål som avses i 9 a §
utan lov vidtar någon åtgärd som
avses i 1 § andra stycket eller inte
fullgör anmälningsskyldighet enligt
8 § andra stycket döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Han är även skyldig att ersätta alla
kostnader som brottet föranleder.

KrU 1984/85:15 Bilaga

Nuvarande lydelse
Den sorn underlåter att anmäla
fornfynd enligt vad i 12 § sägs
straffes såsom i första stycket stadgas
och havé förverkat all rätt på
grund av fyndet. Samma lag vare,
där någon eljest undandöljer, skadar,
förändrar, avyttrar eller förvärvar
föremål som enligt denna lag
skall tillfalla eller hembjudas staten.

Föreslagen lydelse

Den som inte anmäler fornfynd
enligt vad som föreskrivs i 12 §
döms till straff som anges i första
stycket och har förlorat all rätt på
grund av fyndet. Detsamma gäller,
om någon gömmer, skadar, förändrar,
avyttrar eller förvärvar föremål
som enligt denna lag skall tillfalla
eller hembjudas staten.

Till straff som anges i första
stycket döms också den som bryter
mot 15 b eller 15c§. En metallsökare
som har använts vid brottet
skall förklaras förverkad, om det
inte är uppenbart oskäligt.

20 §

Talan mot länsstyrelsens beslut i
ärende enligt 3 § andra stycket, 4 §
eller 15 § tredje stycket föres hos
kammarrätten genom besvär. Mot
beslut i övrigt enligt denna lag av
länsstyrelsen eller riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer
föres talan hos regeringen genom
besvär.

Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer äger föra talan
mot länsstyrelsens beslut enligt
denna lag.

Beslut av länsstyrelsen i ärenden
enligt 3 § andra stycket, 4 §, 15 §
tredje stycket och 15 d § andra
stycket får överklagas hos kammarrätten
genom besvär. Detsamma
gäller i fråga om beslut om sådana
föreskrifter som avses i 15 c § tredje
stycket och som meddelas av annan
myndighet än regeringen. Beslut
i övrigt enligt denna lag av länsstyrelsen
eller riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer
får överklagas hos regeringen genom
besvär.

Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer får överklaga
beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag. Detsamma gäller i fråga
om beslut om sådana föreskrifter
som avses i 15 c § tredje stycket och
som meddelas av annan myndighet
än regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

minab/gotab Stockholm 1985 82588