JuU 1984/85:3

Justitieutskottets betänkande
1984/85:3

om gatumusik
Motioner

I motion 1983/84:392 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen beslutar att på lämpligt sätt infoga i motionen nämnt lagrum i nu
gällande brottsbalk. Det lagrum motionären avser är 21 kap. 8 § i missgärningsbalken
i 1734 års lag. Det hade följande lydelse:

Ropar och skriar någor, af öfverdåd, på almänna vägar, gator och gränder,
eller någon med ord eller å annat sätt förolämpar; bote fem daler, hälften til
angifvaren, och hälften til the fattiga, äntå at ingen våldsamhet eller skada
skedt.

Bakgrunden till motionen är förhållandena i stadsdelen Gamla stan i
Stockholm och motionären vill få ett slut på ”det musikaliska oväsen” som
hindrar enskilda medborgare där från att få arbetsro och vila.

I motion 1983/84:2187 av Alf Wennerfors (m) hemställs att riksdagen
beslutar att det nuvarande tredje stycket i 3 § lagen om allmänna sammankomster
skall ha följande lydelse:

Gatumusik, som anordnas utan att tillstånd lämnats enligt denna lag, är ej
att hänföra till allmän sammankomst. Kan gatumusik, som ej är allmän
sammankomst, med hänsyn till det väntade deltagarantalet, den utsedda
platsen och tiden för sammankomsten samt de särskilda anordningarna som
avses förekomma, vara att jämställa med offentlig tillställning, skall polismyndighetens
tillstånd jämlikt 12 § lagen om offentliga tillställningar inhämtas.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1983 ändrades
reglerna om tillstånd för gatumusik. Enligt motionären innebar lagändringen
i praktiken att gatumusik kan utövas var som helst och hur som helst.
Motionären påtalar att gatumusik kan vålla olägenheter för de människor
som bor och arbetar vid de platser som utnyttjas för gatumusik och menar att
det f. n. inte finns några garantier för att den klart störande gatumusiken skall
försvinna.

Gällande rätt

Regeringsformen

Reglerna i regeringsformen (RF) om mötesfrihet är ofta tillämpliga på
gatumusik. I mötesfriheten ingår nämligen frihet att anordna och bevista
sammankomst för framförande av konstnärligt verk (2 kap. 1 § 3 RF). När
gatumusik framförs och ett visst antal människor samlats har man anledning
att räkna med att det är fråga om en sammankomst i RF:s mening.

1 Riksdagen 1984185. 7sami. Nr 3

JuU 1984/85:3

Enligt motivuttalanden i samband med 1976 års fri- och rättighetsreform
bör bestämningen ”konstnärlig” i detta sammanhang uppfattas som en
beteckning på vissa former av yttranden, inte i första hand som ett
kvalitetskrav. Om ändamålet med en sammankomst är att framföra ett verk
som till sin typ kan hänföras till någon konstnärlig uttrycksform anses
sammankomsten normalt vara omfattad av RF:s regler om mötesfriheten,
även om verkets konstnärliga värde inte är särskilt framträdande (prop.
1975/76:209 s. 143). Alltså uppstår det i samband med gatumusik ofta en
sammankomst för framförande av konstnärligt verk och reglerna i RF om
mötesfriheten är tillämpliga.

Mötesfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheter som varje
medborgare är tillförsäkrad gentemot det allmänna. Den får begränsas
endast av hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid sammankomsten,
till trafiken eller för att motverka farsot (2 kap. 14 § RF). Vidare
gäller att begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är
godtagbart i ett demokratiskt samhälle och att begränsningen aldrig får gå
utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett
den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör hot mot den fria
åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får inte
göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan
åskådning. Begränsningar får endast göras genom lag (2 kap. 12 § RF).

Lagen om allmänna sammankomster

Föreskrifter som begränsar mötesfriheten finns i lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster (LAS). Lagen gäller bl. a. allmänna sammankomster
för framförande av konstnärligt verk (1 §). Begreppet sammankomst
för framförande av konstnärligt verk har samma innebörd i LAS som i
RF (prop. 1976/77:39 s. 7). Allmänna är enligt 1 § LAS sådana sammankomster
som anordnas för allmänheten eller till vilka allmänheten har
tillträde.

En begränsning i mötesfriheten föreskrivs i 2 § LAS. Enligt den paragrafen
kan nämligen beslutas att allmän sammankomst inte får hållas inom visst
län eller del därav om det är påkallat med hänsyn till krig, krigsfara eller
andra sådana utomordentliga förhållanden eller farsot.

I LAS föreskrivs vidare - som huvudregel - att allmän sammankomst inte
får hållas på allmän plats utan tillstånd av polismyndigheten. Tillstånd får
vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän
ordning. Från regeln om tillståndsplikt finns ett undantag. En allmän
sammankomst för framförande av konstnärligt verk får nämligen hållas utan
tillstånd om den med hänsyn till det väntade deltagarantalet, den utvalda
platsen och tiden för sammankomsten samt de anordningar som avses
förekomma kan antas äga rum utan fara för allmän trafik eller allmän ordning

(3 §)•

Regeln om undantag från tillståndsplikten kom till genom lagstiftning år

JuU 1984/85:3

1982 och trädde i kraft den 1 januari 1983 (prop. 1982/83:9, JuU 6, rskr 58,
SFS 1982:1172). Regeln tar sikte på just gatumusik.

I LAS finns vidare föreskrifter om inställande och upplösande av allmän
sammankomst. Enligt 10 § får polismyndigheten inställa eller upplösa allmän
sammankomst om den hålls i strid mot 2 § eller om beslut meddelats att
sammankomsten inte får äga rum. En sammankomst får också upplösas om
den föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för dem som är
närvarande och om andra åtgärder har visat sig vara otillräckliga för att
återställa ordningen eller bereda skydd för de närvarande. En sammankomst
som är tillståndspliktig kan inte upplösas av det skälet att tillstånd inte sökts.
Påföljden för underlåtenhet att söka tillstånd är böter.

Ordningsstadgor

Sådana framträdanden med gatumusik som bara samlar några få åhörare
eller ingen publik alls är inte underkastade regleringen i RF och LAS. Någon
sammankomst anses nämligen inte ha uppstått i sådana fall. Detta gäller även
om avsikten har varit att samla publik (prop. 1982/83:9 s. 21). Tidigare har
det varit möjligt att i lokala ordningsstadgor föreskriva tillståndsplikt för
sådana mera anspråkslösa framträdanden. I samband med 1982 års ändring i
LAS beslutade riksdagen att som sin mening ge regeringen till känna att
sådana föreskrifter borde utmönstras ur de lokala ordningsstadgorna. Enligt
en därefter utfärdad förordning gäller att föreskrifter i lokala ordningsstadgor
om den allmänna ordningen inte får innebära inskränkningar i den
enskildes frihet att framföra musikaliskt eller annat konstnärligt verk (SFS
1982:1173).

I vad avser frågan om sådana föreskrifter om tillståndskrav som fanns vid
förordningens ikraftträdande har regeringen överlämnat riksdagens skrivelse
i ärendet till ordningsstadgeutredningen (Kn 1977:02) (Skr. 1983/84:80
s. 8).

Ingripanden enligt polislagen

I polislagen (1984:387), som trädde i kraft den 1 oktober 1984, finns en
bestämmelse som ger polisen befogenhet att ingripa mot den som genom sitt
uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för
den. Ingripande kan också ske om det behövs för att en straffbelagd handling
skall kunna avvärjas (13 §). En regel av i stort sett samma innehåll fanns
tidigare i 3 § lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO).

Den 11 mars 1981 fattade justitieombudsmannen (JO) ett beslut med
anledning av en anmälan mot polisen för underlåtenhet att ingripa mot
störande gatumusik i Gamla stan. I beslutet diskuterar JO polisens möjligheter
att ingripa med stöd av LTO. JO konstaterar att en gatumusikant som stör
allmän ordning i och för sig skulle kunna omhändertas enligt LTO. Den lagen

1* Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr3

JuU 1984/85:3

får emellertid inte - uttalar JO vidare - användas för att kringgå de strängare
reglerna i LAS om skydd mot upplösning av sammankomst. LTO:s regler om
ingripanden vid ordningsstörningar kan alltså inte tillämpas i det syftet att ett
möte skall upplösas eller att musicerande skall upphöra. Enligt JO:s mening
måste stor försiktighet iakttas när det gäller ingripande mot t. ex. en
gatumusikant som har samlat en publik så att en allmän sammankomst
föreligger. Ett omhändertagande får ju då i regel den effekten att sammankomsten
faktiskt blir upplöst.

Också när det gäller ingripanden enligt den andra grunden i 3 § LTO - för
att avvärja en straffbelagd handling - konstaterar JO att en sammankomst
kan upplösas om man ingriper mot en gatumusikant. Avgörande vikt måste
enligt JO även i det fallet läggas vid syftet med åtgärden. Denna får ske för att
förhindra brott men inte för att upplösa sammankomsten. Åtgärden skall
därmed rikta sig inte mot själva mötet utan mot en enskild mötesdeltagare.

JO konstaterar vidare att de brott som i första hand kan tänkas bli aktuella
är ofredande och förargelseväckande beteende. Ofredande föreligger när
någon handgripligen antastar eller med skottlossning, stenkastning, oljud
eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan (4 kap. 7 § brottsbalken).
För förargelseväckande beteende kan den dömas som för oljud på
allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att
väcka förargelse hos allmänheten (16 kap. 16 § brottsbalken).

I beslutet anför JO avslutningsvis att den lagstiftning som finns enligt hans
mening ger möjligheter för polisen att ingripa mot sådan gatumusik som inte
bör accepteras.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid två tillfällen under förra riksmötet diskuterade man gatumusiken i
kammaren. Den ena gången skedde det med anledning av en interpellation,
den andra med anledning av en fråga (Riksdagens protokoll 1983/84:39 8 §
och 1983/84:63 17 §). Vid det senare tillfället, i januari 1984, uttalade
justitieministern bl. a. att det var hans bestämda uppfattning att störningar av
det slag som förekom i Gamla stan under sommaren 1983 inte kan godtas.
Vidare anförde han att, såsom han såg det, mera högljudd eller ihållande
gatumusik - med hänsyn till de speciella förhållandena inom den stadsdelen -praktiskt taget alltid måste anses vålla sådana störningar att tillståndplikt
föreligger.

Han nämnde också att han med anledning av frågan hade diskuterat saken
med polismyndigheten i Stockholm. Denna hade lovat att under våren och
sommaren skärpa insatserna mot störande gatumusik i stadsdelen. Slutligen
anförde justitieministern att han var beredd att ta upp frågan om en
lagändring om det visade sig att olägenheterna inte kunde bemästras med
tillämpning av nuvarande lagstiftning.

JuU 1984/85:3

Pågående utredningsarbete

Ordningsstadgeutredningen

Ordningsstadgeutredningen (Kn 1977:02) har regeringens uppdrag att se
över allmänna ordningsstadgan (1956:617).

Den proposition i vilken regeringen föreslog de ändringar i LAS som
riksdagen beslutade om år 1982 byggde på ett förslag av ordningsstadgeutredningen
(betänkandet [Ds Kn 1981:26] Alkoholförtäring på allmän plats
m. m.). Enligt vad utskottet har inhämtat kommer utredningen att behandla
frågan om musik på allmän plats på nytt. Utredningen beräknas avsluta sitt
arbete under våren 1985.

Yttrandefrihetsutredningen

Yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10) häri betänkandet (SOU 1983:70)
Värna yttrandefriheten föreslagit ändringar i RF:s regler om mötesfriheten.

Utredningen konstaterar att kravet på tillstånd för att anordna bl. a. en
allmän sammankomst innebär en begränsning av mötesfriheten och uttalar
att tillståndskravet är otillfredsställande från principiell synpunkt. Utredningen
föreslår därför att det i RF skall föreskrivas att förbud mot
sammankomster får utfärdas endast vid krig eller krigsfara eller för att
motverka farsot. Anmälningsplikt skall dock få föreskrivas. Utredningen
föreslår också att föreskrifter skall få utfärdas som gör det möjligt för en
myndighet att meddela bestämmelser om tid och plats för bl. a. sammankomster
och om ordningen vid dessa.

Betänkandet har varit ute på remiss och övervägs f. n. i justitiedepartementet.

Gamla stan sommaren 1984

I april 1984 utfärdade Stockholmspolisen särskilda anvisningar om ingripanden
mot gatumusik i Gamla stan. Det skedde bl. a. mot bakgrund av
justitieministerns uttalanden i kammaren tidigare under året. Enligt anvisningarna
skall all gatumusik som äger rum efter kl. 22.00 betraktas som
tillståndspliktig. Gatumusik som bedöms som särskilt störande skall, oberoende
av tidpunkt, betraktas som tillståndspliktig. Särskilt störande är enligt
anvisningarna gatumusiken alltid om högtalare och förstärkare används eller
om musikanten använder instrument vars ljud bedöms som genomträngande.
Detsamma gäller om en hel orkester spelar. Det sägs vidare att gatumusik
som till en början inte bedöms som särskilt störande ibland kan bli det genom
att pågå under längre tid. En annan omständighet som enligt anvisningarna
kan innebära att musikframträdanden kan betraktas som tillståndspliktiga
oberoende av tidpunkten är att så stor publik samlas att ordningen och
framkomligheten på gatan allvarligt försvåras. I anvisningarna sägs vidare att

JuU 1984/85:3

gatumusik under vissa förutsättningar kan betraktas som ofredande.

Förhållandena i Gamla stan har också uppmärksammats av miljö- och
hälsoskyddsnämnden i Stockholm. I maj 1984 företogs mätningar av
ljudnivåerna bl. a. i hus vid Västerlånggatan. Resultaten redovisades för
nämnden den 5 maj 1984 och man beslutade då att meddela vissa villkor för
utövande av gatumusik. Dessa innebär att på vissa platser i Gamla stan får
gatumusik utövas endast mellan kl. 14.00 och kl. 18.00 och då endast under
förutsättning att ljudförstärkare eller högtalare inte används. Ytterligare
förutsättningar är att utövande av musik inte sker i större grupper än två
personer och att sanitär olägenhet inte uppstår för närboende eller verksamma
i arbetslokaler.

Villkoren gäller inte när polismyndighet utfärdat tillstånd för utövande av
gatumusik.

Nämndens beslut är tillfälligt och nämnden avser att efter sommaren pröva
beslutet och utvärdera effekterna.

I ett tjänsteutlåtande den 9 oktober 1984 till nämnden har miljö- och
hälsoskyddsförvaltningen redovisat effekterna av nämndens beslut. Förvaltningen
anför att gatumusiken under sommaren 1984 minskat avsevärt på
angivna platser och att störningarna från gatumusiken därför kraftigt
reducerats samt att gatumusik efter kl. 18.00 nästan helt upphört.

Nämnden fattade sitt beslut med stöd av 14 § hälsoskyddslagen
(1982:1080). Enligt den bestämmelsen får miljö- och hälsoskyddsnämnden i
särskilda fall meddela de villkor som behövs för att hindra uppkomsten av
sanitär olägenhet och för att undanröja sådan olägenhet vid viss verksamhet
eller i samband med utnyttjande av en plats eller en lokal som allmänheten
har tillträde till. Den som inte uppfyller villkor som meddelats med stöd av
bestämmelsen kan dömas till böter (23§).

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet två motioner i vilka man begär
lagändringar för att komma till rätta med störande gatumusik.

Enligt motionärerna utövas gatumusik på ett sådant sätt att det vållar stora
olägenheter. Musiken stör dem som arbetar och bor vid platser som utnyttjas
av gatumusikanter, och den hindrar sömn och arbetsro. Förhållandena i
stadsdelen Gamla stan i Stockholm nämns i båda motionerna.

I regeringsformen (RF) finns regler som syftar till att garantera enskilda
mötesfrihet. I mötesfriheten ingår frihet att anordna och bevista sammankomst
för framförande av konstnärligt verk (2 kap. 1 § 3 RF). När ett visst
antal människor samlas i samband med gatumusik har en sammankomst
uppstått i RF:s mening. Med konstnärligt verk avses i princip verk som till sin
typ kan hänföras till någon konstnärlig uttrycksform, oavsett verkets
konstnärliga kvalitet i det enskilda fallet. Alltså uppstår det i samband med
gatumusik ofta en sådan sammankomst som är skyddad av reglerna om
mötesfriheten.

JuU 1984/85:3

Mötesfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna som varje
medborgare är tillförsäkrad gentemot det allmänna.

Mötesfriheten kan begränsas inom de ramar som RF uppställer. Bl. a.
gäller att begränsning endast får ske av hänsyn till rikets säkerhet, till ordning
och säkerhet vid sammankomsten, till trafiken eller för att motverka farsot (2
kap. 14 § RF).

För sådana sammankomster för framförande av gatumusik som omfattas
av RF:s regler om mötesfriheten gäller lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster (LAS).

Genom den lagen görs vissa begränsningar i mötesfriheten.

Det krävs tillstånd av polisen för att en allmän sammankomst skall få hållas
på allmän plats. Polisen får vägra tillstånd bara om det är nödvändigt med
hänsyn till trafik eller allmän ordning. Från regeln om tillståndsplikt finns ett
undantag som tar sikte på gatumusik. En allmän sammankomst för framförande
av konstnärligt verk får nämligen hållas utan tillstånd om den med
hänsyn till det väntade deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för
sammankomsten samt de anordningar som avses förekomma kan antas äga
rum utan fara för trafik eller allmän ordning (3§ LAS).

Regeln om undantag från tillståndsplikten trädde i kraft den 1 januari
1983.

I vissa fall kan polisen ställa in eller upplösa en allmän sammankomst. Det
får ske om sammankomsten äger rum trots att tillstånd vägrats. Annars krävs
normalt att sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd fara
för de närvarande (10 § LAS). Att tillstånd inte har sökts ger inte polisen rätt
att inställa eller upplösa sammankomsten.

Polisen har befogenhet att ingripa mot den som genom sitt uppträdande
stör den allmänna ordningen eller utgör en fara för den. Ingripande kan
också ske om det behövs för att en straffbelagd handling skall kunna
avvärjas. Detta föreskrivs i polislagen (1984:387). Motsvarande regler fanns
tidigare i lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO).

Justitieombudsmannen (JO) har diskuterat polisens möjligheter att ingripa
mot störande gatumusik med stöd av LTO. Han har uttalat att den lagen
inte får användas för att kringgå de strängare reglerna i LAS om skydd mot
upplösning av sammankomst. Befogenheten att ingripa mot ordningsstörningar
innefattar alltså inte en rätt att ingripa i syfte att ett möte skall
upplösas eller ett musicerande skall upphöra. Ingripanden för att förhindra
brott får inte heller ske i syfte att upplösa sammankomsten.

Störande gatumusik har diskuterats i kammaren, senast i januari i år. Då
uttalade justitieministern bl. a. att det var hans bestämda uppfattning att
störningar av det slag som förekommit i Gamla stan under sommaren 1983
inte kunde godtas. Han nämnde vidare att han hade tagit upp frågan med
polisen i Stockholm som hade lovat att skärpa insatserna mot störande
gatumusik i Gamla stan. Justitieministern sade också att han var beredd att ta
upp frågan om en lagändring om det visade sig att olägenheterna inte kunde
bemästras med nuvarande lagstiftning.

JuU 1984/85:3

Mot bakgrund av bl. a. justitieministerns uttalanden i kammaren utfärdade
Stockholmspolisen i april i år särskilda anvisningar om ingripanden mot
gatumusik i Gamla stan. Enligt dessa skall all gatumusik som äger rum efter
kl. 22.00 betraktas som tillståndspliktig. I anvisningarna sägs vidare bl. a. att
gatumusik som bedöms som särskilt störande skall betraktas som tillståndspliktig
oberoende av tidpunkt.

Förhållandena i Gamla stan har också uppmärksammats av miljö- och
hälsoskyddsnämnden i Stockholm. Nämnden beslutade i maj i år att på vissa
platser i stadsdelen får gatumusik utövas endast mellan kl. 14.00 och kl. 18.00
och då bara under vissa förutsättningar. Dessa är att ljudförstärkare eller
högtalare inte används, att utövande av musik inte sker av grupper som
omfattar flera personer än två och att sanitär olägenhet inte uppstår för dem
som bor eller arbetar i närheten. Nämnden fattade sitt beslut med stöd av
14 § hälsoskyddslagen (1982:1080).

Nämndens beslut är tillfälligt. Den planerar att utvärdera effekterna av
beslutet. I ett utlåtande som är avsett att ligga till grund för nämndens
fortsatta ställningstagande har miljö- och hälsoskyddsförvaltningen bl. a.
uttalat att störningarna från gatumusiken reducerats kraftigt och att musiken
nästan helt upphört efter kl. 18.00.

Ordningsstadgeutredningen behandlar frågan om musik på allmän plats. I
ett betänkande som utredningen planerar att lämna under våren 1985 avser
utredningen att komma med ett förslag i ämnet.

Enligt utskottets mening är det ingen tvekan om att gatumusik ibland kan
vara störande och besvärande, i synnerhet för människor som bor eller
arbetar invid platser som flitigt utnyttjas av gatumusikanter. Främst är det
givetvis själva musiken och eventuella yttringar från åhörare som är
störande. Men störningar kan också inträffa genom att gränder, trottoarer,
butiksingångar och skyltfönster blockeras.

Utskottet delar uppfattningen att gatumusiken i Gamla stan under
sommaren 1983 vållat störningar av ett slag som inte kan godtas, och
utskottet har alltså viss förståelse för motionärernas krav. Utskottet kan dock
inte utan vidare ställa sig bakom uppfattningen att riksdagen nu bör begära
lagstiftningsåtgärder. Genom lokala initiativ har man ju kommit till rätta
med de allvarligare störningarna. Härtill kommer att ett förslag i ämnet är att
vänta inom kort från ordningsstadgeutredningen.

Utskottet avstyrker således bifall till motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1983/84:392 och motion 1983/84:2187.

Stockholm den 13 november 1984

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

JuU 1984/85:3

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Lars-Erik Lövdén (s), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran Franck (s), Inger Wickzén (m),
Elving Andersson (c) och Göran Magnusson (s).

minmb/gotmb Stockholm 1984 79086