JuU 1984/85:28

Justitieutskottets betänkande
1984/85:28

om riktlinjer för arbetet mot ekonomisk brottslighet, m. m. (prop.
1984/85:32 jämte motioner)

Propositionen

I proposition 1984/85:32 har regeringen

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen har anförts
om arbetet mot ekonomisk brottslighet,
dels föreslagit riksdagen att godkänna de riktlinjer för det framtida arbetet
mot ekonomisk brottslighet som har angetts i bilaga 1 till propositionen
(justitiedepartementet),
dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som i bilaga 1 och 2 till
propositionen (justitiedepartementet och finansdepartementet) har anförts
om de överväganden som gjorts i anslutning till olika förslag om åtgärder mot
den ekonomiska brottsligheten.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som anförs
i det följande under rubriken Utskottet på s. 3.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

I motion 1984/85:93 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar att uttala sig mot införandet av ett system med
näringstillstånd,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att vad
som i motionen har anförts angående rättssäkerheten skall ligga till grund för
det fortsatta propositionsarbetet,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
övrigt har anförts i motionen.

I motion 1984/85:94 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen som riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk
brottslighet uttalar sig för vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen i övrigt godkänner vad som föreslås i propositionen.

I motion 1984/85:95 av Karin Söder m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att arbetet med att bekämpa den ekonomiska brottsligheten
bedrivs i enlighet med de riktlinjer som angetts i motionen under
punkterna:

a) satsa på forskning om orsaker och effekter,

b) försvåra inte för de seriösa näringsidkarna,

1 Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr 28

JuU 1984/85:28

c) öka effektiviteten hos samhällets kontrollinstanser,

d) satsa på självkontrollerande system,

e) förbättra informationen,

f) samverkan mellan staten och företagen,

g) förbättra utbildning och rekrytering,

h) förebygg ekonomisk brottslighet.

I motion 1984/85:96 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) hemställs att
riksdagen med avslag på regeringens förslag - i de i motionen berörda
delarna - till riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1985

I motion 1984/85:454 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om vikten av att den enskildes rättssäkerhet beaktas vid
stiftande av ny lag (yrkande 1).

I motion 1984/85:1534 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs - med
hänvisning till vad som anförts i motion 1984/85:1532 - såvitt nu är i fråga,

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts som alternativa vägar att bekämpa ekonomisk brottslighet (yrkande

3),

att riksdagen som sin mening uttalar att det inte är förenligt med
grundvalarna i vårt rättssamhälle att staten prioriterar att beivra brott
begånget mot den själv på bekostnad av statens ansvar att beivra brott
begånget mot medborgarna (yrkande 4).

Övriga motioner

Näringsutskottet har med ett i ärendet avgivet yttrande till justitieutskottet
i nedan angiven omfattning överlämnat de under den allmänna motionstiden
1984 väckta och till näringsutskottet hänvisade motionerna 1983/84:908 och
1983/84:2067.

I motion 1983/84:908 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen uttalar att etableringskontroll inte bör användas som
ett medel inom näringspolitiken (yrkande 4).

I motion 1983/84:2067 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås - med
hänvisning till vad som anförts i motion 1983/84:2065 - att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs beträffande
åtgärdsinriktningen mot ekonomisk brottslighet.

JuU 1984/85:28

Yttranden från andra utskott

I ärendet har till justitieutskottet avgetts yttranden från finans-, skatte-,
lag-, socialförsäkrings-, trafik-, närings-, arbetsmarknads- och bostadsutskotten.
Yttrandena fogas till detta betänkande som bilaga 1-bilaga 8.

Utskottet

Inledning

Enligt regeringens bemyndigande tillkallade statsrådet Ingvar Carlsson
hösten 1982 en särskild kommission med uppdrag att utveckla ett samlat
program mot den ekonomiska brottsligheten och skatteflykten.

Kommissionen - vanligen kallad eko-kommissionen - avslutade sitt arbete
under våren 1984. Den hade då till regeringen framlagt ett trettiotal
betänkanden, promemorior, rapporter och skrivelser med förslag till åtgärder.
I slutbetänkandet (SOU 1984:15) Ekonomisk brottslighet i Sverige har
kommissionen redovisat och sammanfattat sina olika förslag samtidigt som
den satt in förslagen i ett större sammanhang genom en redogörelse för bl. a.
den ekonomiska brottslighetens omfattning, innehåll och skadeverkningar.
Kommissionen har i slutbetänkandet också redovisat överväganden om hur
det framtida arbetet mot den ekonomiska brottsligheten bör organiseras.

Kommissionens olika konkreta förslag har beretts eller är alltjämt föremål
för beredning i regeringskansliet. Några av förslagen har redan föranlett
propositioner till riksdagen (bl. a. prop. 1984/85:30 [LU 13, rskr. 65],
1984/85:90 [NU 19], 1984/85:111 [LU 25]).

De redovisningar, överväganden och förslag som tas upp i den i detta
ärende aktuella propositionen bygger till stor del på eko-kommissionens
olika förslag, särskilt dess slutbetänkande.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas en redogörelse för den allmänna inriktningen av
reformarbetet mot ekonomisk brottslighet. Genomförda och planerade
åtgärder redovisas och förslag lämnas till riktlinjer för det framtida arbetet.

Orsakerna till att det ansetts nödvändigt med särskilda insatser mot den
ekonomiska brottsligheten beskrivs mot bakgrund av en redovisning av
brottslighetens former, omfattning och skadeverkningar. En beskrivning
görs också av de särskilda problem som är förenade med arbetet mot den
ekonomiska brottsligheten.

När det gäller reformarbetets allmänna inriktning framhålls att några
enkla lösningar inte finns; arbetet måste ske långsiktigt med en rad olika
samverkande åtgärder. Endast i undantagsfall finns enligt propositionen
behov av nykriminaliseringar. Det framhålls att efterlevnaden av gällande
regler måste förbättras. Reformarbetets tonvikt bör läggas på förebyggande

JuU 1984/85:28

åtgärder. Rättssäkerhetsanspråken måste ställas högt. Medborgarna måste
ha skydd både mot att utsättas för brott och mot oberättigade ingrepp från
myndigheterna.

De föreslagna riktlinjerna gäller dels den allmänna uppbyggnaden av
rättsliga och administrativa system, dels det straffrättsliga förfarandet.

I det förra hänseendet sägs i propositionen att strävan bör vara att utforma
regler och kontroll så att de utgör ett stöd för den seriösa näringsverksamheten.
Vikten av samordning, enkelhet och kontrollpolitisk medvetenhet
betonas. Offentliga ingripanden bör endast ske om frivillig självsanering
visar sig otillräcklig. Straffbestämmelser bör i första hand reserveras för
grövre missbruk. I övriga fall bör andra styrmekanismer än straff ha
företräde.

Beträffande riktlinjerna för det straffrättsliga förfarandet sägs i propositionen
inledningsvis att detta skall effektiviseras. Resurserna bör byggas ut.
Insatser mot den grövre brottsligheten föreslås bli prioriterade. Samarbetet
mellan olika myndigheter bör utvecklas. Detsamma gäller det internationella
samarbetet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om utbildningen för
och kompetensen hos dem som handlägger frågor om ekonomisk brottslighet.
Lagstiftningen bör samordnas och förenklas. Ett snabbare förfarande
bör eftersträvas. Hävdvunna rättssäkerhetsanspråk måste tillgodoses.

I propositionen redovisas handläggningen av eko-kommissionens olika
förslag och regeringens planer att efter olika justeringar och ändringar lägga
förslagen till grund för olika åtgärder. I propositionen presenteras också
andra åtgärder som regeringen genomfört eller planerar på området.

Slutligen redovisas också planerade resursförstärkningar.

Utskottets allmänna överväganden

Utskottet vill inledningsvis framhålla vad utskottet flera gånger tidigare
slagit fast (JuU 1980/81:21, 1982/83:20, 1983/84:22), nämligen att den
ekonomiska brottsligheten utgör ett stort samhällsproblem; kanske ett av vår
tids största kriminalpolitiska problem. Det är en uppfattning som omfattas av
en bred allmän opinion.

Fastän den ekonomiska brottsligheten inte är någon ny företeelse i
samhället, är det egentligen först på 1970-talet som denna kriminalitet träder
fram som ett kriminalpolitiskt huvudproblem. Orsakerna härtill är flera.
Även om säkra kunskaper om den ekonomiska brottslighetens verkliga
omfattning i och för sig alltjämt saknas, förefaller det ha skett en markant
ökning av detta slags brottslighet under 1970-talet. Denna ökning kan till en
del hänga samman med näringslivets expansion och med utvecklingen mot
ett alltmer komplicerat industrisamhälle. Värt att notera i sammanhanget är
också det hårdnande ekonomiska klimat som inträdde omkring mitten av
1970-talet och som kan ha lett till en ökad benägenhet till misskötsamhet på
området. Både de ekonomiska värden som berörs och de tillfällen till brott
som erbjuds synes sålunda ha ökat.

JuU 1984/85:28

Vid kriminalpolitiska och andra överväganden rörande ekonomisk brottslighet
är det av många skäl av värde att begreppet ekonomisk brottslighet har
en någorlunda bestämd innebörd. Den beskrivande definition som utskottet
tidigare angett (JuU 1980/81:21, se prop. s. 5) får numera också anses vara
allmänt vedertagen här i landet. Även om utskottets definition är allmänt
hållen anser utskottet att den bör tjäna som en god vägledning när det gäller
reformarbetet mot ekonomisk brottslighet. Samtidigt får definitionen naturligtvis
inte användas så att den lägger hinder i vägen för åtgärder mot grov
brottslighet som ligger den ekonomiska brottsligheten nära men som inte i
strikt mening sker inom ramen för näringsverksamhet och därför enligt
definitionen inte skulle vara att anse som ekonomisk brottslighet.

Olika försök har gjorts att uppskatta den ekonomiska brottslighetens
omfattning och de förluster för enskilda och det allmänna som brottsligheten
ger upphov till. I detta hänseende föreligger dock en rad svårigheter. Redan
det förhållandet att definitionen är allmänt hållen gör att det av rättsstatistiken
är svårt att få någon specificerad bild av den ekonomiska brottsligheten.
Detta leder i sin tur till särskilda svårigheter när man kommer in på den även
eljest vanskliga uppgiften att uppskatta den dolda brottsligheten, dvs. den
brottslighet som inte kommer till myndigheternas kännedom.

Vad nu sagts innebär att de beräkningar som gjorts av den ekonomiska
brottslighetens omfattning och därav föranledda ekonomiska förluster är
osäkra. Likväl torde det vara ställt utom allt tvivel att den ekonomiska
brottsligheten har en mycket stor omfattning. De belopp som i sammanhanget
nämns i propositionen (s. 7; där det anges att enligt en försiktig skattning
inkomster på 16-20 miljarder kronor undandrogs beskattning år 1983) bör
kunna ge en god uppfattning om det problem som den ekonomiska
brottsligheten innebär.

Betydelsen av de rent ekonomiska bedömningarna av den ekonomiska
brottsligheten får emellertid inte överbetonas vid övervägandena kring
problemets art. För sakens rätta belysning är det minst lika betydelsefullt att
fästa uppmärksamheten på övriga skadeverkningar som den ekonomiska
brottsligheten ger upphov till. Dessa spänner över ett synnerligen vidsträckt
område. Här skall endast pekas på de följder som brukar anses som de mest
allvarliga, nämligen förvrängningen av produktionsstrukturen och snedvridningen
av konkurrensförhållandena samt uppluckringen av affärssederna
och uttunningen av det allmänt samhälleliga ansvaret. Betänkligt är också att
förekomsten av den ekonomiska brottsligheten sätter medborgarnas lojalitet
mot regelsystemet i allmänhet på svåra prov. I ett förlängt perspektiv hotar
allvarliga konsekvenser för den allmänna laglydnaden.

För utskottet framstår det som uppenbart att situationen beträffande den
ekonomiska brottsligheten är ytterst allvarlig, och utskottet finner det
nödvändigt att samhället, både myndigheter och enskilda, sätter in kraftfulla
åtgärder på alla områden för att motverka den ekonomiska brottsligheten.

Under de senaste tio åren har det fortlöpande skett en förstärkning av

JuU 1984/85:28

möjligheterna att bekämpa den ekonomiska brottsligheten såväl vad gäller
resurser till och organisatoriska förändringar av olika myndigheter som i
fråga om lagstiftningen. Enligt utskottets mening är det uppenbart att det
måste till ytterligare krafttag. Av hittills gjorda erfarenheter torde framgå att
det inte finns några enkla lösningar på problemet med den ekonomiska
brottsligheten. Arbetet måste ske långsiktigt och med åtgärder över ett brett
fält. Vidare är det nödvändigt att man i större utsträckning än tidigare gör en
samlad bedömning av insatsernas inriktning, omfattning och karaktär.

Mot bakgrund av vad nu sagts vill utskottet uttrycka sin tillfredsställelse
över att regeringen presenterat en redogörelse för den allmänna inriktningen
av reformarbetet mot den ekonomiska brottsligheten. Med tanke på de
många problem och principiella frågor som kampen mot denna brottslighet
reser anser utksottet det vara av särskilt värde att de riktlinjer som bör
vägleda arbetet har utvecklats närmare i propositionen.

Utskottet återkommer till dessa riktlinjer i det följande. Vad som anförts i
propositionen i övrigt föranleder inte några särskilda uttalanden från
utskottets sida utöver vad som påkallas med anledning av de motionsspörsmål
som är aktuella i ärendet.

Reformarbetets allmänna inriktning
Inledning

Under denna rubrik redovisas i propositionen vissa övrväganden av mer
allmän natur. Utskottet finner här inte anledning till några särskilda
uttalanden med anledning av propositionen men tar upp ett par särskilda
motionsspörsmål.

Skattenivån m. m.

I motion 96 och motion 1534 anförs att ett effektivt sätt att komma till rätta
med den ekonomiska brottsligheten är att sänka skattetrycket och att
förenkla bl. a. skattelagstiftningen och byråkratin. Genom sådana åtgärder
skulle, enligt vad som framhålls i motion 96, medborgarnas lojalitet mot
samhället stärkas och brottsbenägenheten därmed minska.

Att skattetrycket utgör ett starkt incitament till viss ekonomisk brottslighet
nämns också i motion 95.

Vid bedömningen av motionsspörsmålet vill utskottet uttala att skatte- och
avgiftssystemet på sitt sätt har betydelse för den ekonomiska brottsligheten.
Det tyngsta elementet i denna brottslighet utgörs utan tvekan av
skattebrottsligheten. Skattebrott och andra illojala åtgärder som brukar
sammanföras under benämningen skatteflykt är centrala problem när
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten diskuteras.

Utskottet nödgas konstatera att det svenska skattesystemet har byggts upp

JuU 1984/85:28

genom en mycket omfattande och komplicerad reglering. Den övergripande
invändning som kan resas mot systemet avser just det förhållandet att
reglerna har blivit så många och så invecklade. En annan utgångspunkt för
kritik är att de materiella reglerna på grund av sin konstruktion i många fall
får ojämna, snedvridande och icke avsedda effekter, något som i sin tur kan
ge upphov till olika försök att kringgå lagstiftningen. Även kontrollmöjligheterna
försvåras till följd av den komplicerade regleringen. - Det angivna
förhållandet har också fått återverkningar på det praktiska planet. Resurserna
inom skatteförvaltningen tas till inte ringa del i anspråk för kontroll av
huruvida olika materiella detaljbestämmelser har följts.

Bl. a. mot bakgrund av vad nu anförts anser utskottet, i linje med
önskemålet i motionerna, det betydelsefullt med en förenkling av skatte- och
avgiftssystemet. Härvidlag riktar sig enligt utskottets mening intresset främst
mot åtgärder beträffande inkomstskatten och taxeringsförfarandet, ty det är
här som en stor del av problemen finns samlade. Genom förenklingar på
detta område kan kontrollresurserna omfördelas i riktning mot företag.

Ett viktigt steg i riktning mot en sådan förenkling som nyss sagts utgörs av
det på skatteförenklingskommitténs arbete (SOU 1984:21) grundade förslag
till förenklad löntagarbeskattning som regeringen nyligen har överlämnat till
riksdagen (prop. 1984/85:180). En annan viktig åtgärd i sammanhanget
utgörs av 1982 års skattereform som ju innebär betydande marginalskattelättnader
för en majoritet av inkomsttagarna. Utskottet vill också peka på det
arbete som pågår när det gäller att förbättra skatteförvaltningens organisation
m. m. och som bör leda till en ökad effektivitet på området.

När det sedan gäller den i motionerna framförda åsikten att en sänkning av
skattenivån skulle motverka den ekonomiska brottsligheten vill utskottet till
att börja med framhålla att det inte finns några belägg för en sådan
uppfattning. Erfarenheterna från andra industriländer med en betydligt lägre
skattenivå än Sverige visar inte att man där skulle ha mindre bekymmer med
den ekonomiska brottsligheten. Det kan i sammanhanget för övrigt tilläggas
att den svenska regleringen i fråga om företagsbeskattning vid en internationell
jämförelse framstår som mycket förmånlig.

Till sist vill utskottet med anledning av motionerna erinra om att
ansträngningarna att minska skatteundandragandet på sikt bör kunna få den
effekten att det allmännas inkomster ökar, något som i sin tur kan ha
betydelse för skattenivån i landet (jfr prop. s. 7 och där gjorda beräkningar).

Sammanfattningsvis anser utskottet att sådana tillkännagivanden i aktuellt
avseende som efterlyses i motionerna 96 och 1534 inte påkallas. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna i nu behandlade delar.

Forskning

I motion 95 förespråkas en utökad forskning rörande omfattningen av,
orsakerna till och effekterna av den ekonomiska brottsligheten. Enligt

JuU 1984/85:28

motionärerna är det nödvändigt med bättre kunskaper för att möjliggöra rätt
inriktning av de åtgärder som vidtas på området; det finns annars en klar risk
att de beslut som fattas inte får avsedd verkan.

Frågan om forskning om ekonomisk brottslighet behandlas i propositionen.
Justitieministern anför därvid (prop. s. 27) att det är viktigt att det sker
en målmedveten satsning på forskning om den ekonomiska brottslighetens
former, omfattning och skadeverkningar liksom en seriös utvärdering av
vilka effekter de åtgärder som satts in mot den ekonomiska brottsligheten
haft. Utskottet kan för sin del instämma i detta uttalande, och utskottet vill
framhålla att forskning och annat utredningsarbete under många år också har
uppmärksammats i ansträngningarna att komma till rätta med den ekonomiska
brottsligheten.

Forskningsverksamheten rörande ekonomisk brottslighet har bl. a. behandlats
i en rapport från eko-kommissionen i september 1983.1 den lämnas
en beskrivning av den forskning som hittills bedrivits om ekonomisk
brottslighet. Vidare redovisar kommissionen sina överväganden om hur den
framtida forsknings- och utredningsverksamheten på detta område bör
bedrivas. I detta hänseende föreslås bl. a. forskning kring frågor om den
ekonomiska brottslighetens struktur och volym samt om effekterna av olika
vidtagna åtgärder på området. Även i slutbetänkandet behandlar kommissionen
frågor om forskning om ekonomisk brottslighet. - Justitieministern
förklarar i propositionen (s. 54 och 55) att han i allt väsentligt ställer sig
bakom de synpunkter som kommissionen har utvecklat.

När det gäller utredning och forskning kring frågor som rör ekonomisk
brottslighet har den verksamhet som bedrivits inom brottsförebyggande
rådet haft en betydelsefull funktion. Vid rådet bedrivs alltjämt viktigt arbete
med hithörande frågor framför allt inom rådets forskningsenhet; aktuella
forskningsprojekt där gäller bl. a. tillämpningen av konkurslagstiftningen
och ekonomisk brottslighet inom finansieringsområdet. Brottsförebyggande
rådet beviljar också forskningsbidrag till fristående forskare bl. a. vid
universiteten, och ekonomisk brottslighet är ett av de ämnen som under
senare år har prioriterats särskilt.

Av särskild betydelse i sammanhanget är att regeringen nyligen har gett
brottsförebyggande rådet vidgade forskningsuppgifter på området. Rådet
har sålunda fått i uppdrag att genomföra ett forsknings- och utvärderingsprojekt
om ekonomisk brottslighet. Arbetet avses pågå under en treårsperiod
med början i januari 1985. Särskilda medel för projektet har beräknats för
nästa budgetår (se prop. 1984/85:100 bil. 4 s. 122) - Resultatet av arbetet bör
enligt uppdraget publiceras fortlöpande i form av en rapportserie (jfr BRÅ
Rapport 1985:1).

I en promemoria som ligger till grund för uppdraget framhålls bl. a. vikten
av att det sker utredning om den ekonomiska brottslighetens omfattning,
struktur och skadeverkningar samt att man utvärderar de åtgärder som
samhället satt in mot brottsligheten. Rättssäkerhetsaspekterna bör enligt

JuU 1984/85:28

promemorian ägnas särskild uppmärksamhet vid utvärderingen. I promemorian
pekas också på behovet av mer ingående kunskaper om de förhållanden
och faktorer som styr möjligheterna att upptäcka ekonomiska brott.
Tyngdpunkten i forsknings- och utvärderingsarbetet bör enligt promemorian
i första hand vara att tillgodose samhällets behov av sådana kriminalpolitiska
kunskaper som låter sig användas rent praktiskt; utvärderingsfrågorna bör
därför prioriteras.

I sammanhanget förtjänar också att nämnas den internationella
forskningskonferens om ekonomisk brottslighet som brottsförebyggande
rådet i samarbete med justitiedepartementet nyligen anordnat. Vid konferensen
har belysts bl. a. vilka forskningsinsatser som framstår som särskilt
angelägna. Resultatet av konferensen förväntas tjäna som inspiration och
vägledning för det forskningsprojekt som brottsförebyggande rådet ansvarar
för.

Enligt utskottets uppfattning är det, i linje med vad som sägs i motionen,
angeläget att samhället får ökade kunskaper om den ekonomiska brottsligheten.
Den forskning som har bedrivits när det gäller att t. ex. kartlägga den
ekonomiska brottslighetens omfattning har, som utskottet senast förra året
konstaterade (JuU 1983/84:21), hittills inte gett någon samlad och fullständig
bild, och ytterligare forskningsinsatser behövs otvivelaktigt. Ökade forskningsinsatser
behövs också i andra avseenden; inte minst viktigt är att få
vidgade kunskaper om effekterna av de lagstiftningsåtgärder och andra
insatser som gjorts för att söka bemästra den ekonomiska kriminaliteten.

Som framgår av det anförda är den ekonomiska brottsligheten föremål för
ett ambitiöst forskningsarbete. Forskningen på området har fått ökad
aktualitet till följd av eko-kommissionens arbete och genom det uppdrag som
brottsförebyggande rådet nyligen fått av regeringen. Enligt utskottets
mening är de frågor som tas upp i motionen sålunda i allt väsentligt redan
aktualiserade, och någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen är
därför inte påkallad. Utskottet avstyrker bifall till motion 95 i denna del.

Riktlinjer för det framtida reformarbetet
Inledning

Statsmakternas insatser i arbetet mot ekonomisk brottslighet är en del av
kriminalpolitiken och den allmänna samhällspolitiken. Reformarbetet måste
därför anpassas efter de målsättningar och principer som gäller i de
sammanhangen. Riktlinjerna för kampen mot den ekonomiska brottsligheten
blir därför till stor del sådana att de har giltighet även i andra
sammanhang.

För att kunna tjäna till vägledning bör emellertid riktlinjerna också
anpassas till de speciella problem som den ekonomiska brottsligheten i dag
medför. Riktlinjerna kommer därför att inte endast avse mer allmängiltiga

JuU 1984/85:28

principer utan också olika faktorer som är av speciellt stor vikt för just detta
reformarbete.

I propositionen anför justitieministern att reformarbetet mot ekonomisk
brottslighet grovt sett kan sägas följa två linjer; dels är det aktuellt med
reformer som tar sikte på det straffrättsliga förfarandet i vid mening, dels
måste åtgärder vidtas som avser innehållet i och den allmänna uppbyggnaden
av rättsliga och administrativa system som missbrukas i samband med
ekonomisk brottslighet.

Åtgärder på det senare området utmärks enligt justitieministern av att de
primärt är av förebyggande karaktär, även om också andra aspekter kommer
in i sammanhanget. Åtgärderna rör normalt inte endast mer kvalificerade
förfaranden utan regelefterlevnaden i stort. Vad gäller reformer av det
straffrättsliga förfarandet är de förebyggande aspekterna av mer indirekt
karaktär. I det fallet kommer vidare den mer allvarliga och kvalificerade
brottsligheten att stå i centrum.

De riktlinjer som justitieministern lägger fram i propositionen följer i stort
den uppdelning som nu har sagts. Varje riktlinje har formulerats i en kort
mening, som återges i det följande omedelbart efter varje rubrik. - De första
sex riktlinjerna (1-6) avser den allmänna uppbyggnaden av rättsliga och
administrativa system, medan de återstående sex riktlinjerna (7-12) tar sikte
på det straffrättsliga förfarandet.

1. Stöd för seriös näringsverksamhet1

■ Lagstiftning och kontrollsystem skall utformas med sikte på att utgöra ett
stöd för den seriösa näringsverksamheten.

Justitieministern framhåller i anslutning till denna riktlinje att en allmän
utgångspunkt vid all lagstiftning alltid bör vara att de värden som lagstiftningen
är avsedd att främja klart överstiger de olägenheter och kostnader för
ökad kontroll m. m. som den ger upphov till. Han erinrar också om att man i
reformarbetet inte får glömma att det endast är en minoritet näringsidkare
som systematiskt åsidosätter sina skyldigheter.

Seriösa näringsidkare har därför enligt vad justitieministern anför också
rätt att kräva att det allmänna ansvarar för att de normer som styr deras
verksamhet också följs av andra näringsidkare. Näringslivet kan också ställa
anspråk på att det allmänna inte genom regler och kontroller på ett
otillbörligt sätt försvårar en seriös näringsverksamhet. Olika kontrollfunktioner
måste enligt justitieministern utformas så att de inte innebär påtagliga
olägenheter för verksamheten. Kontrollen kan i så fall motverka sitt syfte.
Endast om det förekommer omfattande och allvarligt missbruk anser
justitieministern att mer ingripande generella kontrollåtgärder bör accepteras.

1 Riktlinjerna 1-6 avser den allmänna uppbyggnaden av rättsliga och administrativa
system.

JuU 1984/85:28

I motion 96 riktas invändningar mot tanken på att man skulle kunna
acceptera mer ingripande generella kontrollåtgärder mot näringslivet.
Motionärerna anser att ingripande kontroller endast skall ske selektivt, dvs.
då misstanke om brott föreligger.

I motion 95 framhålls intresset av att man söker underlätta för företagen att
följa nödvändiga regler, och motionärerna pekar på två sätt på vilka detta
kan åstadkommas. I motionen anförs sålunda att det oftare är mera effektivt
att genom rådgivning och stöd uppnå det avsedda resultatet. Vidare föreslås
inrättandet av s. k. lokala samhällsmyndigheter med uppgift att underlätta
kontakterna mellan företag och myndigheter.

Justitieutskottet vill för sin del först framhålla att utskottet kan ställa sig
bakom den aktuella riktlinjen, samtidigt som utskottet, liksom näringsutskottet,
vill påpeka att lagstiftningen och kontrollsystemet också måste
utformas så att de inte motverkar en sund förnyelse inom näringslivet.

Vad gäller den i motion 96 framförda kritiken mot mer ingripande
generella kontrollåtgärder vill utskottet understryka vad justitieministern
anfört, nämligen att sådana åtgärder bör accepteras endast om det förekommer
omfattande och allvarligt missbruk av gällande normer. Att i sådana
situationer begränsa kontrollåtgärderna på sätt som förespråkas i motionen
finner utskottet inte rimligt. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till
motion 96 i denna del.

När det sedan gäller önskemålet i motion 95 om en effektivare rådgivning
till företag vill utskottet framhålla att det givetvis är angeläget att näringsidkarna
har en hög kunskapsnivå och kompetens. Det allmänna har naturligtvis
också ett ansvar i detta avseende. I linje med motionsönskemålet anser
utskottet att det är viktigt att berörda myndigheter gentemot de enskilda kan
fullgöra stöd- och servicefunktioner såväl i särskilda fall som generellt genom
att på lämpligt sätt sprida korrekt och lättfattlig information om de olika
skyldigheter och rättigheter som är förenade med näringsverksamhet.

Den i motion 95 berörda frågan om lokala samhällsmyndigheter har tagits
upp av bostadsutskottet. Enligt bostadsutskottet får motionens syfte anses
vara i inte ringa grad tillgodosett genom det pågående utredningsarbetet
rörande en effektiv styrning och samordning av skatteförvaltningen (Dir.
1984:22). I vart fall är det enligt bostadsutskottet för tidigt att nu ta någon
ställning i sak till hur en omorganisation av skatteförvaltningen bör ske och
vilka arbetsuppgifter som i framtiden bör knytas till skattemyndigheterna;
resultatet av pågående utredningsarbete bör sålunda avvaktas. Bostadsutskottet
har därför funnit att yrkandet i motionen inte bör vinna riksdagens
bifall.

Med hänvisning till justitieutskottets nyss gjorda uttalanden om vikten av
en effektiv rådgivning och till vad bostadsutskottet anfört anser justitieutskottet
att här behandlade önskemål i motion 95 inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.

JuU 1984/85:28

2. Kontrollpolitisk medvetenhet

■ Kontrollpolitiska aspekter måste beaktas i samband med införande av ny
och reformer av äldre lagstiftning.

I anslutning till denna riktlinje anför justitieministern bl. a. att det bör vara
en målsättning att bindande regler som ställs upp också i praktiken kan
kontrolleras samt att kontrollresurserna bör inriktas på väsentligheter och
inte på formaliteter eller detaljfrågor. Vid reformarbetet är det enligt
justitieministern självfallet angeläget att man har en klar målsättning och att
man noggrant prövar på vilket sätt man bäst kan uppnå denna. Varje reform
har emellertid också sidoeffekter i andra hänseenden än dem som reformen
omedelbart avser. Justitieministern framhåller i sammanhanget att om en
lagstiftning inte tillgodoser de syften som avsetts bör den ses över; detsamma
gäller om det uppkommer sidoeffekter som inte varit förutsedda.

I motion 93 understryks att i arbetet med att förhindra ekonomisk
brottslighet en ambition måste vara att förenkla gällande regelsystem och att
avskaffa lagar och regler som inte fyller sitt syfte. Ett exempel på lagstiftning
av sådant slag erbjuder enligt motionen yrkestrafiklagen (1979:559), som
inte har fått åsyftad effekt.

I motion 96 anförs att denna riktlinje inte får tolkas på så sätt att
bevisbördan för om oegentligheter förekommit eller ej läggs på den enskilde
för att bespara myndigheterna besvär.

Utskottet anser att den här angivna riktlinjen bör godkännas. I anslutning
härtill vill utskottet särskilt notera värdet av uppmärksamhet även på
oönskade sidoeffekter av reformerna; risken för s. k. kontrollskador måste
naturligtvis alltid beaktas.

När kontrollpolitiska aspekter skall anläggas på frågan hur en reglering på
visst område - utanför det straffrättsliga - skall utformas kan det enligt
utskottets mening också vara aktuellt att beakta bevisbördesynpunkter.
Allmänt sett synes det utskottet inte föreligga någon motsättning mellan
önskemålet i motion 96 och den aktuella riktlinjen. Emellertid kan det
förekomma områden, t. ex. i samband med tillståndssystem, där det kan
framstå som naturligt och ändamålsenligt att den som söker tillståndet har
bevisbördan för att olika förutsättningar för att få tillståndet är uppfyllda.
Några risker av det slag som utmålas i motion 96 torde inte vara förbundna
med den aktuella riktlinjen, och utskottet avstyrker motionen i denna del.

De tankegångar om förenkling av regelsystemen som förs fram i motion 93
överensstämmer i allt väsentligt med innehållet i den aktuella riktlinjen.

Önskemålet i motionen om avskaffande eller reformering av yrkestrafiklagen
har berörts av trafikutskottet, som anfört att utskottet förutsätter att
förenklingar på området vidtas när så befinns lämpligt och möjligt. Trafikutskottet
har ansett sig inte kunna biträda förslag om att regleringen rörande
den yrkesmässiga trafiken skall avvecklas, och utskottet har därför föreslagit
att motionsyrkandet i denna del avstyrks (en minoritet [m, fp] inom

JuU 1984/85:28

trafikutskottet har redovisat en avvikande mening).

Det nu anförda leder justitieutskottet till uppfattningen att motion 93 i här
behandlad del inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

3. Enkelhet

■ Strävan bör vara att regler som avser näringsverksamhet skall utformas på
ett lagtekniskt enkelt sätt och så att också administrationen av reglerna blir
enkel.

Justitieministern anför i anslutning till denna riktlinje att det visserligen är
nödvändigt att man i lagstiftningen lämnar utrymme för hänsynstagande till
speciella omständigheter i de enskilda fallen. Varje särreglering och undantag
ger emellertid upphov till nya kontrollbehov. Ofta kommer, enligt vad
justitieministern framhåller, kontrollen i dessa fall att avse omständigheter
som är av perifer betydelse för lagstiftningens allmänna funktion. Samtidigt
talar erfarenheterna för att varje kontrollsystem tenderar att koncentrera
resurserna på undantagssituationer även om de materiellt är av begränsad
vikt. Enligt justitieministerns mening bör därför den strävan efter millimeterrättvisa
som ofta har varit vägledande när nya lagar utarbetats underordnas
anspråken på lagteknisk och administrativ enkelhet.

I motion 93 anför motionärerna att de inte kan ställa sig bakom ett
reformarbete som är inriktat på att åstadkomma regler som är enkla och
rättvisa i den betydelsen att detaljregler undviks och att således generalklausuler
används i större utsträckning.

I motion 96 riktas kritik mot justitieministerns syn på hur enskilda skall
behandlas. Enligt motionärerna är det uppenbart att den som blir föremål för
ett rättsligt ingripande i högsta grad har anledning att framhålla vad som gällt
just i hans fall; han förväntar sig att myndigheterna seriöst skall pröva vad
han anfört i ärendet.

Enligt utskottets uppfattning svarar den nu aktuella riktlinjen mot allmänt
erkända önskemål om att söka åstadkomma större enkelhet i lagstiftningen
och i den därav föranledda förvaltningen. En sådan strävan minskar inte bara
myndigheternas kontrollbehov utan måste också i hög grad gagna de enskilda
när det gäller att kunna överblicka och bedöma konsekvenserna av alla
regler.

Med anledning av vad som anförs i motion 93 vill utskottet framhålla att
strävan efter enkelhet inte är liktydig med att i ökad utsträckning använda
generalklausuler. En reglering på ett område kan förvisso göras enkel och
smidig utan att generalklausuler tillgrips. Att, såsom anförs i motion 96, en
strävan efter en lagteknisk enkelhet skulle komma att påverka myndigheternas
noggrannhet vid prövningen av enskilda fall saknar enligt utskottets
mening allt fog. En minskning av antalet sådana detaljbestämmelser som
påkallar hänsynstagande till speciella omständigheter i de enskilda fallen bör

Juli 1984/85:28

däremot kunna leda till en ökad enhetlighet och förutsebarhet i myndighetsprövningen,
något som knappast kan sägas innebära några olägenheter.

Med det nu anförda ställer sig utskottet bakom den angivna riktlinjen. De
farhågor som uttrycks i motionerna saknar enligt utskottets mening fog, och
önskemålen i motionerna 93 och 96 bör inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

4. Samordning

■ Olika regelsystem bör så långt möjligt samordnas såväl i fråga om rättslig
reglering som administration.

Justitieministern framhåller att en av orsakerna till att det kan vara svårt
att skaffa sig överblick och kunskap om alla olika bestämmelser av betydelse
för en viss näringsverksamhet är att reglerna ofta har vuxit fram oberoende
av varandra. Ofta tillämpas reglerna av olika myndigheter utan att någon
samordning mellan dessa finns. Särskilt besvärligt blir det, fortsätter
justitieministern, självfallet när ett begrepp som exempelvis arbetstagarbegreppet
eller inkomstbegreppet har skiftande innebörd på olika områden.

Bristande samordning av detta slag är enligt justitieministern till nackdel
inte endast när det gäller att få överblick över gällande regler; den kan också
leda till konsekvenser av annat slag för enskilda personer och företag, t. ex.
på det sättet att dessa åläggs skyldighet att i olika sammanhang lämna
likartade uppgifter. Även om varje sådan skyldighet i sig kan synas
bagatellartad kan den samlade effekten vara betungande för ett enskilt
företag. - Den bristande samordningen innebär vidare att såväl missbruksriskerna
som kontrollproblemen ökar.

I motion 96 anförs att denna riktlinje inte får motivera exempelvis en ökad
samköming av olika dataregister; sådana samkörningar kan utgöra ett hot
mot den enskildes integritet.

Enligt utskottets mening framstår det som lovvärt att så långt det är möjligt
söka samordna den flora av regelsystem rörande näringsverksamhet som
finns. En sådan samordning är till gagn såväl för dem som reglerna gäller som
för de myndigheter som är satta att övervaka reglernas efterlevnad.

Med anledning av motionen vill utskottet uttala att det i ansträngningarna
att åstadkomma en ökad samordning är givet att man också får uppmärksamma
möjligheterna att ta till vara hos myndigheterna befintlig information,
även om det skulle ske genom informationsutbyte av ADB-baserade
uppgifter. Härigenom kan t. ex. företagens uppgiftslämnande begränsas.
Den information som det här är fråga om rör i regel inte uppgifter om enskild
person. När så kan vara fallet, och alltså en samköming av registren kan
kränka den enskildes integritet, fordras normalt enligt datalagen (1973:289)
tillstånd av datainspektionen. - Vad nu sagts innebär att utskottet anser att
vad som anförs i motionen inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

JuU 1984/85:28

Utskottet tillstyrker att riksdagen godkänner den i propositionen angivna
riktlinjen om samordning.

5. Självsanering

■ Självsanerande åtgärder är att föredra framför överordnad samhällelig
normbildning och kontroll.

I anslutning till denna riktlinje anför justitieministern bl. a. att sådana
styrmedel som inte förutsätter direkt statlig normbildning och kontroll - s. k.
självsanerande åtgärder - har uppenbara fördelar i förhållande till statligt
sanktionerade regler. Justitieministern pekar på att förutsättningarna för en
snabb och smidig anpassning till nya förhållanden är större och att kontrollen
underlättas genom att den förläggs närmare den konkreta verksamheten. I
sammanhanget uttalar justitieministern bl. a. att arbetstagarorganisationerna
genom sin verksamhet betytt mycket, såväl i enskilda fall som generellt
genom avtal och andra åtgärder, för att motverka oseriösa förfaranden.

Justitieministern framhåller att självsanering många gånger kan bli
effektiv endast om den stöds av ändringar i den offentliga regleringen. Dessa
kan avse exempelvis möjligheterna till insyn och information, de grundläggande
principerna för redovisning och bokföring eller rätten att vid missbruk
ytterst påkalla offentlig prövning. Självfallet måste man, fortsätter justitieministern,
också från fall till fall pröva om åtgärder som avtal, branschetiska
regler och liknande är tillräckligt effektiva eller om de behöver kompletteras
eller ersättas med överordnad samhällelig normbildning och kontroll.

I motion 95 betonas att det finns starka skäl att pröva modeller som till sin
natur är självkontrollerande. Som exempel härpå nämner motionärerna
införandet av avdragsrätt för reparationer på schablontaxerade villor.

I motion 96 anförs att enligt propositionen synes uttrycket självsanerande
åtgärder främst ha den innebörden att arbetstagarorganisationer med stöd av
lagändringar skall ges rätt att utföra diverse kontroller av företag. Att staten i
viktiga hänseenden skall lämna ifrån sig kontrollen av regelefterlevnaden till
enskilda sammanslutningar kan enligt motionärerna allvarligt skada förtroendet
för rättskipningen.

Näringsutskottet har ifrågasatt om ett så abstrakt uttalande av det slag som
den aktuella riktlinjen utgör är lämpligt som riktningsangivelse för statsmakternas
kommande beslut. På anförda skäl har näringsutskottet ansett att
riksdagen inte generellt bör uttala sig för en sådan utpräglat normativ
riktlinje som den om självsanerande åtgärder; i stället borde riktlinjen bytas
ut mot anvisningar om att det i varje konkret fall noga bör övervägas om ett
alternativt handlingsmönster av angivet slag är lämpligt.

Justitieutskottet vill för sin del till att börja med uttala sin anslutning till
den i propositionen framförda uppfattningen att självsanerande åtgärder kan
vara en metod som i många avseenden är överlägsen överordnad samhällelig

JuU 1984/85:28

normbildning och kontroll när det gäller att komma till rätta med ekonomisk
brottslighet. Uppenbart är dock att metoden har sin styrka främst på sådana
områden där det hos berörda företag, organisationer eller andra sammanslutningar
eller hos delägare, kreditgivare, leverantörer eller andra som
berörs av ett företags verksamhet finns ett verkligt intresse av och en reell
möjlighet till att upprätthålla vissa gemensamma grundläggande normer för
näringsverksamhetens former och innehåll. I andra fall är metoden knappast
verkningsfull. I så måtto delar justitieutskottet näringsutskottets uppfattning
att man i varje konkret fall noga måste överväga om självsanerande åtgärder
utgör ett lämpligt instrument i sammanhanget.

När det gäller den i motion 96 framförda uppfattningen om riktlinjens
innebörd vill utskottet mera allmänt säga att det knappast är ett för vår
rättsordning främmande inslag att de som berörs av en näringsidkares
verksamhet, det må gälla delägare, kreditgivare, leverantörer eller andra
affärsparter eller arbetstagare, enligt överenskommelse eller i övrigt inom
ramen för rättsordningen vidtar olika åtgärder, även av kontrollerande slag, i
syfte att motverka illojala förfaranden som kan vålla de berörda skada. Att så
sker är tvärtom naturligt och innebär inte, såsom motionärerna tycks mena,
att staten lämnar ifrån sig kontrollen över regelefterlevnaden. - Önskemålet i
denna del i motion 96 bör lämnas utan åtgärd av riksdagen.

Över det i motion 95 nämnda förslaget om avdragsrätt för fastighetsreparationer
i vissa fall såsom en åtgärd av självsanerande slag har bostadsutskottet
yttrat sig. Bostadsutskottet har därvid framhållit att den i motionen väckta
frågan omfattas av det uppdrag som bostadskommittén (Dir. 1982:94) har,
och bostadsutskottet finner att motionen i denna del inte bör tillstyrkas av
riksdagen. - Justitieutskottet delar bostadsutskottets uppfattning.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen godkänner
den angivna riktlinjen. Utskottet avstyrker bifall till motionerna 96 och
95 i här behandlade delar.

6. Andra styrmedel än straff

■ I valet mellan straffrättsliga och andra samhälleliga kontroll- och sanktionsmetoder
bör de senare ha företräde.

Vid denna riktlinje erinrar justitieministern om att man, när normer av
olika slag utformas, inte alltid behöver knyta straffbestämmelser till dessa.
Det finns åtskilliga rättsliga metoder att styra beteenden som inte förutsätter
straffrättsliga ingripanden. Justitieministern nämner i sammanhanget som
rent ekonomiska styrmedel skadestånd, vitesföreläggande, regler om betalningsansvar
och olika avgiftssystem. Genom bestämmelser om exempelvis
eget kapital, likvidationsplikt och garantibelopp kan man söka trygga att
betalningsskyldigheter också fullgörs. Med regler om tillståndsplikt och
auktorisation kan man, fortsätter justitieministern, såväl generellt som i

JuU 1984/85:28

enskilda fall trygga att vissa villkor för en verksamhet upprätthålls. Näringsförbud,
återkallande av tillstånd och ingripanden i en verksamhets förvaltning
genom tvångsförelägganden eller på annat sätt kan användas som
reaktion mot olika former av misskötsamhet.

Enligt justitieministern bör det straffrättsliga systemet så långt det är
möjligt reserveras för grövre, starkt klandervärda förfaranden.

I anslutning till att justitieministern betonar betydelsen av rättsäkerhetsfrågorna
även i samband med lagstiftning som inte är straffrättslig framhåller
han att rättssäkerhetskraven växlar beroende på vilken typ av lagreglering
som är aktuell. Bestämmelser om skadestånd eller betalningsansvar bygger
exempelvis på en generell bedömning av hur risker bör fördelas mellan olika
berörda parter i samband med att en skada uppkommit. I motsats till vad som
gäller i samband med straffansvar är det därför enligt justitieministern en
naturlig metod att en presumtion ställs upp för någon viss parts ansvar. - Som
ett annat exempel nämner justitieministern att det i samband med tillståndssystem
normalt är naturligt att den som söker tillståndet har bevisbördan för
att olika förutsättningar för tilståndet är uppfyllda.

I motion 96 anförs att denna riktlinje inte kan godtas. Den innebär enligt
motonärernas mening att rättstillämpningen kommer att ligga i händerna på
administrativa myndigheter i stället för på domstolar. Detta anser motionärerna
vara en försämring av den enskildes rättssäkerhet. I samma riktning
verkar det förhållandet att den enskilde normalt kommer att befinna sig i ett
underläge mot vederbörande myndighet.

Näringsutskottet har ifrågasatt om ett så abstrakt uttalande, som den
aktuella riktlinjen innebär, är lämpligt som riktningsangivelse för statsmakternas
kommande beslut. Enligt näringsutskottets mening bör riksdagen inte
generellt uttala sig för en sådan utpräglat normativ riktlinje som den om
andra styrmedel än straff; i stället borde riktlinjen bytas ut mot anvisningar
om att det i varje konkret fall noga bör övervägas om ett alternativt
handlingsmönster av angivet slag är lämpligt.

Lagutskottet har framhållit att det på det civilrättsliga området är vanligt
att domstolarna har att tillämpa andra sanktionsmedel än straff, t. ex.
skadestånd, vitesföreläggande eller åläggande av personligt betalningsansvar.
Lagutskottet har erinrat om sina uttalanden i olika sammanhang om att
sådana sanktioner kan ge en drabbad part ett bättre skydd än en straffsanktion
och därför i vissa fall kan vara att föredra (se t. ex. LU 1977/78:10).

Med hänvisning till bl. a. det anförda har lagutskottet ansett att kritiken i
motion 96 mot den föreslagna riktlinjen har föga relevans på det civilrättsliga
området. Enligt lagutskottets mening bör den aktuella riktlinjen kunna
läggas till grund för lagstiftning på detta område, och lagutskottet har således
inte kunnat ställa sig bakom yrkandet i motion 96 i denna del (en minoritet
[m] inom lagutskottet har redovisat en avvikande mening).

Justitieutskottet vill för sin del till att börja med erinra om att det länge har
varit en allmän grundsats inom kriminalpolitiken att det straffrättsliga
2 Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr 28

JuU 1984/85:28

systemet bör begränsas till förfaranden eller gärningar som är klart straffvärda;
gärningar av typiskt sett mer bagatellartad karaktär eller som eljest
framstår som mindre klandervärda har man strävat efter att hålla utanför
straffrätten. Ett av skälen härtill har varit att rättsväsendets resurser bör
koncentreras till den grövre kriminaliteten. Detta skäl har numera fått ökad
aktualitet på grund av det alltmer ansträngda statsfinansiella läget. - Vad
utskottet nu anfört har självfallet giltighet också när det gäller att bemästra
den ekonomiska kriminaliteten.

En begränsning av användningen av det straffrättsliga systemet i enlighet
med vad utskottet nu anfört framstår som särskilt ändamålsenlig vid sådana
förhållanden då det på ett område finns möjlighet att använda andra
styrmedel eller andra sanktionsmedel än straff. Som framgår av beskrivningen
i det föregående finns en rad olika slag av andra styrmedel än straff att
tillgå i svensk lagstiftning. Såsom lagutskottet anfört kan andra sanktionsmedel
än straff i vissa fall ge ett bättre skydd än en straffsanktion. Justitieutskottet
är emellertid angeläget att framhålla att en straffrättslig sanktion i vissa
lägen kan vara det enda verkningsfulla medlet mot ett visst oönskat
förfarande. I detta hänseende delar justitieutskottet näringsutskottets uppfattning
att man i varje konkret fall noga måste överväga om andra styrmedel
än straff utgör ett lämpligt instrument i sammanhanget.

Som framgår av vad utskottet nyss anfört står den begränsning av
användningen av det straffrättsliga systemet som förevarande riktlinje
innebär i överensstämmelse med de kriminalpolitiska strävandena att
koncentrera rättsväsendets resurser till sådana förfaranden eller gärningar
som är klart straffvärda. En följd av detta är givetvis att tillämpningen av
regler om andra sanktions- eller styrmedel än straff i vissa fall kan komma att
ske av andra myndigheter än domstolar. Vid utformningen av dessa regler
och vid tillämpningen av dem är det självfallet att, såsom justitieministern
uttalar, kraven på rättssäkerhet måste ställas högt. I anslutning härtill bör
framhållas att när styrmedlet förutsätter en allmän lämplighetsbedömning
regleringen givetvis måste utformas med noggrant angivna krav som inte
lämnar rum för fritt skön. Den kritik mot ordningen som framförs i motion 96
kan utskottet inte ställa sig bakom. För övrigt kan tilläggas att en förvaltningsmyndighets
beslut på området i regel kan överklagas till domstol.

Efter det nu anförda tillstyrker utskottet att riksdagen godkänner den
aktuella riktlinjen. Utskottet avstyrker bifall till motion 96 i motsvarande
del.

7. Effektivitet1

■ Rättsväsendets insatser mot den ekonomiska brottsligheten måste effektiviseras.
Resurserna bör byggas ut, grövre brottslighet prioriteras.

'Riktlinjerna 7-12 avser det straffrättsliga förfarandet.

JuU 1984/85:28

Vid denna riktlinje anför justitieministern att den viktigaste uppgiften när
det gäller straffsystemet och den ekonomiska brottsligheten inte är att
genomföra nykriminaliseringar utan att se till att de straffbestämmelser som
finns också kan tillämpas när brott är begångna. Justitieministern anför
vidare att det för ett effektivt straffrättsligt förfarande krävs att nödvändiga
resurser finns tillgängliga. Det är här inte frågan bara om de totala resurserna
inom rättsväsendet utan också om hur dessa resurser fördelas. Även om
samhället har en förpliktelse att bekämpa all brottslighet måste enligt
justitieministern prioriteringar göras. I sammanhanget betonar justitieministern
vikten av att upptäcktsrisken ökas beträffande den ekonomiska
brottsligheten, i synnerhet när det gäller grövre, kalkylerad brottslighet.
Spanings- och utredningsarbetet bör därför i första hand inriktas på
gärningar av detta slag. I fråga om mer bagatellartade överträdelser bör
enligt justitieministerns mening strävan vara att utveckla förenklade förfaranden.

I motion 93 anförs att även den brottslighet som kan karakteriseras som
”småfiffel” måste beivras. Liknande synpunkter framförs också i motion
1534 där det särskilt framhålls att det inte är förenligt med grundvalarna i vårt
rättssamhälle att staten prioriterar att beivra brott begånget mot den själv på
bekostnad av dess ansvar att beivra brott mot medborgarna.

I motion 96 anförs att ansträngningarna att effektivisera rättsväsendets
insatser måste omfatta samtliga brottskategorier. Även om det torde vara
möjligt att under vissa perioder genomföra smärre omprioriteringar inom
rättsväsendet får det dock enligt motionärerna inte ske någon fortlöpande
överflyttning av resursefrån traditionell brottsbekämpning till bekämpning
av ekonomisk brottslighet.

Under en följd av år har det fortlöpande skett en förstärkning av
rättsväsendets resurser för att bekämpa bl. a. den ekonomiska brottsligheten.
Förstärkningarna har skett ömsom genom resursökningar, ömsom
genom omfördelningar av befintliga resurser. Enligt utskottets mening är det
nödvändigt att även framdeles öka rättsväsendets insatser mot den ekonomiska
brottsligheten; detta måste ske bl. a. genom att resurserna byggs ut
ytterligare och genom olika beslut om prioriteringar. Hithörande frågor
behandlas mer ingående i samband med utskottets beredning av anslagen till
bl. a. polisväsendet. Utskottet hänvisar därför här till sitt denna dag
beslutade betänkande härom (JuU 1984/85:29).

Med anledning av vad som anförs i motionerna nödgas utskottet konstatera
att prioriteringar av vissa verksamhetsgrenar när det gäller brottsbekämpning
kan leda till att viss annan verksamhet på området får ägnas mindre
uppmärksamhet. Såsom anförs i årets budgetproposition (prop. 1984/85:100
bil. 4, s. 18) får de för närvarande aktuella prioriteringarna - som tar sikte
också på narkotikabrottsligheten och våldsbrottsligheten - dock inte leda till
att man eftersätter kampen mot annan mer traditionell brottslighet som ofta
drabbar den enskilde hårt, t. ex. villa- och lägenhetsinbrott.

JuU 1984/85:28

Mot bakgrund av det nu anförda anser utskottet att den föreslagna
riktlinjen bör godkännas av riksdagen. Någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionerna 93, 96 och 1534 i här behandlade delar är inte
påkallad.

8. Samarbete

■ Effektiva samarbetsformer mellan de myndigheter som kommer i kontakt
med ekonomisk brottslighet bör utvecklas. Ett vidgat internationellt samarbete
bör eftersträvas.

I anslutning till denna riktlinje vill utskottet framhålla värdet av ett vidgat
internationellt samarbete när det gäller den ekonomiska brottsligheten. I det
perspektivet framstår enligt utskottets mening det nordiska samarbetet som
inte minst angeläget. Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att
Nordiska rådet nyligen uttalat sig för att konkreta samarbetsprojekt snarast
igångsätts (se juridiska utskottets betänkande över C 1/1985, Nordiska
ministerrådets berättelse rörande det nordiska samarbetet).

9. Utbildning och kompetens

■ Åtgärder bör vidtas för att förbättra utbildningen och kompetensen hos de
befattningshavare inom rättsväsendet som handlägger frågor om ekonomisk
brottslighet.

I anslutning till denna riktlinje anför justitieministern bl. a. att strävan att
förbättra utbildningen och kompetensen hos de befattningshavare inom
rättsväsendet som handhar frågor om ekonomisk brottslighet underlättas om
handläggningen koncentreras till vissa befattningshavare. Enligt justitieministern
blir det härigenom möjligt med riktade utbildningsinsatser samtidigt
som handläggarna får möjlighet att utveckla sin förmåga genom praktiska
erfarenheter. En sådan koncentration har, fortsätter justitieministern, redan
ägt rum inom polis- och åklagarväsendet; det gällande regelsystemet medger
att en viss ökning av koncentrationen kan ske även på domstolsplanet.

I motion 95 förespråkas att rekryteringen av polisaspiranter inriktas på
bl. a. personer med ekonomisk utbildning eller med särskilt intresse för
spaning och utredning av ekonomiska brott. Motionärerna anser också att
man bör kunna pröva möjligheten att anlita konsulter för vissa utredningsuppgifter.
Vidare förespråkas i motionen en satsning på vidareutbildning av
polis, åklagare och domare. Även i motion 96 förordas att konsulter, såsom
advokater och revisorer, i högre grad än för närvarande anlitas i samhällets
utredningsverksamhet beträffande ekonomiska brott. En fortsatt utbildning
av poliser och åklagare förespråkas också i motion 1534.

I motion 96 tas också upp justitieministerns uttalande i anslutning till
denna riktlinje om att myndigheterna utanför rättsväsendet måste ha

JuU 1984/85:28

möjlighet att handlägga mer bagatellartade överträdelser utan att behöva
underrätta polisen. Motionärerna drar av uttalandet den slutsatsen att i
övrigt varje konstaterad eller misstänkt överträdelse skall rapporteras av
myndigheterna till polisen. Motionärerna motsätter sig något sådant.

Med anledning av riktlinjen vill utskottet framhålla att den ekonomiska
brottsligheten ofta gäller förfaranden som är mycket svåra att utreda.
Utredningsarbetet ställer därför stora krav på kunnande bl. a. i ekonomiska
och rättsliga frågor. Utredningar av komplicerade transaktioner av olika slag
kan i många fall kräva medverkan av kvalificerad ekonomisk expertis. För att
tillgodose behovet på området har under senare år såväl polisen som
åklagarväsendet tillförts ett antal tjänster för kvalificerade ekonomer. Även
för nästa budgetår föreslås att ytterligare sådana tjänster tillförs polis- och
åklagarmyndigheterna (se prop. 1984/85:100 bil. 4 s. 45 och 78). Det har
också aktualiserats att domstolarna skall tillföras särskild expertis på
området. En proposition i ämnet har nyligen förelagts riksdagen (prop.
1984/85:178).

Även på utbildningssidan har fortlöpande skett en satsning på att ge de
befattningshavare inom rättsväsendet som handlägger frågor om ekonomisk
brottslighet en särskild utbildning på området. Så sker även för nästa
budgetår (se prop. 1984/85:100 bil. 4 s. 39, 78 och 80).

Beträffande förslaget i motionerna 95 och 96 om att man bör anlita
konsulter för vissa utredningsuppgifter skall här sägas att möjligheter härtill
redan finns. I anslaget till polisen beräknas varje år medel, under anslagsposten
Vissa kostnader för förundersökning m. m., som kan tas i anspråk för
bl. a. anlitande av utomstående experter från t. ex. revisionsbyråer. Utskottet
utgår från att dessa medel används på ett sätt som bäst tjänar polisens
verksamhet, och i detta hänseende bör utskottet inte med anledning av
motionsönskemålen göra några uttalanden.

När det sedan gäller önskemålet i motion 95 om att för polisutbildningen
finna nya rekryteringsvägar - vid sidan av de nuvarande - till tjänst inom
polisväsendet vill utskottet peka på att riksdagen för kort tid sedan - som ett
andra steg i en reform av polisväsendet - lagt fast vissa principer om
innehållet i polisutbildningen och rekryteringen till polisväsendet (prop.
1984/85:81, JuU 18, rskr. 164). Villkoren för antagning till polisyrket har
tidigare behandlats i samband med riksdagens principbeslut år 1981 om
polisreformen (prop. 1980/81:13, JuU 24). Enligt beslutet ankommer det nu
liksom tidigare på rikspolisstyrelsen att lägga fast intagningskraven. Enligt
utskottets uppfattning bör det nu inte med anledning av motionen komma i
fråga att rubba de av riksdagen fastlagda principerna på området. Vad nu
sagts hindrar emellertid inte att man i linje med motionsönskemålet vid
rekryteringen av polisaspiranter också fäster vederbörligt avseende vid
sådana meriter hos de sökande som anges i motionen.

Till sist vill utskottet här framhålla att det uttalande av justitieministern
angående myndighets underrättelse till polisen som berörs i motion 96 enligt

JuU 1984/85:28

utskottets mening inte kan ges den innebörd som motionärerna anser.

Vad utskottet anfört i det föregående innebär att utskottet tillstyrker att
den aktuella riktlinjen godkänns och att utskottet anser att motionerna95,96
och 1534 i nu behandlade delar inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

10. Snabbare förfarande

■ Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om åtgärder i syfte att främja
ett snabbare förfarande.

För att främja ett snabbare förfarande vad gäller utredning och lagföring
av ekonomiska brott behövs enligt justitieministern åtgärder bl. a. i fråga om
själva förfarandets uppläggning och tillgängliga resurser. Han framhåller
också betydelsen av straffbestämmelsernas utformning; det är dessa som styr
vilken utredning och vilken bevisning som krävs i det enskilda fallet.

Även om de flesta straffvärda gärningar i och för sig också är straffbelagda,
anser justitieministern emellertid att detta inte utesluter att det finns behov
av att se över ”formerna för kriminalisering” av olika gärningar. Svåröverskådliga
och oklara regler medför osäkerhet och onödiga tillämpningsproblem
som utgör hinder för en effektiv handläggning. Gränserna för det
straffbara området kan enligt justitieministern behöva preciseras och anpassas
till förändringar som inträtt i det ekonomiska livet ; datatekniken har
t. ex. inneburit möjlighet till starkt straffvärda förfaranden som är svåra att
passa in på ett naturligt sätt inom ramen för gällande rätt.

I motion 96 anförs att meningen med denna riktlinje av allt att döma är att
minska kraven på den bevisning som krävs för att någon skall fällas till ansvar
för ett ekonomiskt brott.

Utskottet kan för sin del instämma i uppfattningen att - såsom anges i
riktlinjen - särskild uppmärksamhet bör ägnas frågor om åtgärder som syftar
till att främja ett snabbare förfarande. Enligt utskottets uppfattning tar
utredning och lagföring av ekonomiska brott många gånger alltför lång tid.
Det sagda gäller särskilt vid skattebrott, men också i andra fall kan berättigad
kritik riktas mot de långa tider som går mellan misstanke och dom.

För att få till stånd en förbättring i detta avseende behövs givetvis ett flertal
åtgärder. Till dessa hör enligt utskottets mening också att se över straffbestämmelserna
om olika gärningar i de avseenden som justitieministern anger.
Utskottet vill emellertid i linje med vad som anförs i motionen framhålla att
en översyn i sådan riktning måste ske med varsamhet och med beaktande av
att berättigade rättssäkerhetskrav inte träds för när.

Med detta uttalande tillstyrker utskottet att riktlinjen godtas samtidigt som
utskottet avstyrker bifall till motion 96 i behandlad del.

JuU 1984/85:28

11. Samordnad lagstiftning

■ Straffbestämmelserna mot ekonomisk brottslighet bör samordnas och
förenklas varvid mer straffvärda förfaranden på längre sikt i möjlig mån bör
regleras i en samlad lagstiftning.

I motion 96 förs fram kritik mot denna riktlinje så till vida att motionärerna
anser att en samlad lagstiftning på området kan medföra risk för att regler och
praxis rörande bevisvärdering, straffmätning m. m. utvecklas på annat sätt än
vad som gäller för brottsbalksbrott.

Liknande resonemang förs i motion 1534 där man i texten vänder sig mot
en särskild rättsordning för ekonomiska brott.

De olika straffbestämmelser som kan aktualiseras i samband med ekonomisk
brottslighet finns, förutom i brottsbalken, spridda i ett stort antal
specialstraffrättsliga författningar. Förhållandet mellan de olika straffbestämmelserna
är ofta oklart. Samma förfarande kan falla under flera
bestämmelser, som kan ha helt olika straffskalor.

Förutom de rent juridiskt-tekniska problem som en splittrad reglering av
detta slag kan medföra innebär den att systemet blir svåröverskådligt och
komplicerat. Detta medför inte endast att regleringen blir svårtillgänglig och
svårbegriplig för allmänheten utan också att problem uppkommer i rättstilllämpningen.

Vad nu sagts innebär att utskottet kan ställa sig bakom den aktuella
riktlinjen. Med anledning av motionen vill utskottet framhålla att många av
de straffrättsliga bestämmelser det här rör sig om gäller brott av sådan
svårhetsgrad och av så stor allmän betydelse att de naturligen hör hemma i
brottsbalken. Och utskottet anser att strävan till samordning bör ske i denna
riktning. Det är här givetvis inte fråga om att avlägsna sig från sedvanliga
straffrättsliga bedömningsgrunder eller att bygga upp en särskild rättsordning
för ekonomiska brott.

Med detta uttalande tillstyrker utskottet att riktlinjen godtas. Motion 96 i
denna del påkallar inte någon riksdagens vidare åtgärd.

12. Rättssäkerhet

■ Hävdvunna rättssäkerhetsanspråk gör sig gällande med samma styrka och
har samma krav på att bli tillgodosedda i samband med ekonomisk
brottslighet som i samband med annan brottslighet.

Med utgångspunkt i denna riktlinje erinrar justitieministern till att börja
med om att kravet på rättssäkerhet självfallet gäller också utanför straffrättens
område, även om kravet gör sig gällande med särskild styrka i
straffrättsliga sammanhang. Justitieministern lämnar vidare en kort sammanfattning
av huvuddragen av de rättssäkerhetsgarantier som brukar
uppställas i vår rättskultur. Av dessa nämner han särskilt den straffrättsliga

JuU 1984/85:28

legalitetsprincipen sorn anges innebära krav på stöd av klar och tydlig
lagstiftning vid utdömande av straff.

Justitieministern fastslår att kravet på legalitet gör sig gällande med samma
styrka i samband med ekonomisk brottslighet som vid annan brottslighet.
Enligt justitieministern är det samtidigt viktigt att hålla i minnet att någon
fullständig legalitet aldrig är möjlig att uppnå; varje lagstiftning är i behov av
tolkning. Och, fortsätter justitieministern, vid lagstiftning är det ofrånkomligt
att man gör en avvägning mellan legalitetshänsyn och andra beaktansvärda
intressen. - Justitieministerns resonemang kring frågorna rörande legaliteten
mynnar bl. a. ut i att vid ny eller ändrad strafflagstiftning ambitionen
bör vara att det straffbara området om möjligt skall avgränsas på ett klarare
sätt än vad som för närvarande är fallet vid vissa brott i brottsbalken.

En annan fråga som hänger samman med utformningen av lagstiftning och
som berörs av justitieministern gäller de särskilda bevisproblem som vissa
straffbestämmelser ger upphov till. Justitieministern anför att bevisproblem i
många fall beror på att straffbestämmelserna har en sådan utformning att
åklagaren måste förebringa bevisning i sådana avseenden som knappast kan
anses vara av avgörande betydelse för en gärnings straffvärde. En allmän
ambition bör enligt justitieministerns mening vara att det straffbara området
inte skall avgränsas genom faktorer som saknar betydelse för om en gärning
framstår som klandervärd. Särskild uppmärksamhet bör vid ny eller ändrad
lagstiftning ägnas åt att söka avgränsa det straffbara området så att
bevisproblem undviks. I vissa fall kan det, anför justitieministern, vara
lättare att åstadkomma en rimlig avgränsning av det straffbara området med
en kombination av sedvanliga brottsrekvisit och särskilda ansvarsfrihetsgrunder
än genom att redan i de grundläggande brottsrekvisiten söka fånga in
alla faktorer som påverkar kriminaliseringens omfattning.

I anslutning till förevarande riktlinje berörs även den straffrättsliga
proportionalitetsprincipen, som går ut på att det bör råda proportionalitet
mellan straffets och brottets svårhet. Justitieministern understryker att vid
reformarbetet mot den ekonomiska brottsligheten proportionalitetsprincipen
bör beaktas på samma sätt som vid annan strafflagstiftning.

I motion 93 erinras om att rättssäkerhet också innebär att den enskilde
skyddas från övergrepp och trakasserier från myndigheterna; samhällets
ansträngningar att beivra ekonomisk brottslighet får aldrig leda till att
personer mot vilka inte kan riktas några misstankar för oegentligheter skall
bli föremål för särskilda mot vederbörande riktade kontrollåtgärder. Omfattningen
av och föränderligheten i lagstiftningen är enligt motionärerna i
sig en rättssäkerhetsfråga.

I motion 95 förespråkas en skärpning av straffen för den grova, planmässigt
genomförda ekonomiska brottsligheten.

I motion 96 riktas invändningar mot uttalandet i propositionen att
legalitetsprincipen får vägas mot andra beaktansvärda intressen. Motionärerna
ställer sig också kritiska till de resonemang som i propositionen förs om

JuU 1984/85:28

att bevisproblem skall undanröjas genom annorlunda brottsbeskrivningar.

I motion 454 anförs bl. a. att konsekvenserna för den enskildes rättssäkerhet
och integritet noga måste prövas när ny lagstiftning skall beslutas. Vidare
pekar motionärerna på att förhållandet mellan den enskilde och samhället
inte får regleras genom allmänt hållna lagar och generalklausuler.

Utskottet noterar att ämnet rättssäkerhet behandlas på flera skilda ställen i
propositionen. De uttalanden om rättssäkerheten som görs annorstädes än i
anslutning till förevarande riktlinje berörs i det följande endast om det
påkallas.

I anslutning till denna riktlinje förs i propositionen ett resonemang om
rättssäkerheten och om begreppsbildningen på området som ligger vid sidan
av riktlinjens konkreta innehåll. Beträffande begreppet rättssäkerhet vill
utskottet för sin del säga att detta i och för sig inte har någon alldeles klar och
entydig innebörd. Utskottet anser dock att det ligger ett värde i att begreppet
inte ges ett alltför skiftande innehåll. För att undvika onödig oklarhet är det
enligt utskottets mening att föredra att för rättssäkerhetsbegreppets materiella
sidor använda uttryck som rättsskydd, rättstrygghet eller effektivitet.
Rättssäkerhetsbegreppet kan därmed användas i den bemärkelse som
begreppet traditionellt har (se 8 kap. 18 § regeringsformen). Samtidigt vill
utskottet framhålla att vad nu sagts givetvis inte förringar behovet av
rättsskydd och effektivitet när det gäller att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten liksom när det gäller all annan brottslighet.

När det sedan gäller den aktuella riktlinjen vill utskottet först säga att
utskottet inte finner anledning till någon erinran mot själva riktlinjen som
sådan. Vad som uttrycks i den är ju egentligen en självklarhet. Med
anledning av den debatt som förekommit kring rättssäkerhetsfrågorna anser
utskottet det ändå värdefullt att riksdagen får tillfälle att slå fast innehållet i
denna riktlinje.

Som utskottet nyss varit inne på är rättssäkerhet inte något absolut
begrepp. De traditionella rättssäkerhetsgrantierna syftar till att bereda den
enskilde medborgaren skydd mot staten för övergrepp och godtycke. Vad
som sägs härom i motion 93 ger således i och för sig inte anledning till någon
invändning. Detsamma gäller i princip uttalandet i samma motion i fråga om
ingripanden mot personer gentemot vilka det inte kan riktas några misstankar
för oegentligheter. Generellt gäller nämligen att ett visst mått av
misstanke om brott måste föreligga innan det straffprocessuella systemets
åtgärder med spaning och efterforskning får sättas in. (Se för övrigt JuU
1983/84:27 s. 21 ff.)

Utskottet ser således inte någon motsättning mellan uttalandena i propositionen
och motionen. Motion 93 i här behandlad del påkallar därför inte
någon riksdagens åtgärd.

En hörnsten i garantierna för rättssäkerhet utgörs av den s. k. legalitetsprincipen,
som innefattar bl. a. krav på förutsebarhet och förbud mot

JuU 1984/85:28

retroaktiv kriminalisering eller, såsom det uttrycks i propositionen, krav på
stöd av klar och tydlig lagstiftning vid utdömande av straff. Mot bakgrund av
legalitetsprincipen ställer sig utskottet inte främmande för den i motion 93
framförda uppfattningen att omfattningen av och föränderligheten i lagstiftningen
kan vara en rättssäkerhetsfråga. Från denna utgångspunkt finns det
emellertid enligt utskottets mening inte anledning till någon kritik mot den
svenska strafflagstiftningen eller den nu ifrågavarande riktlinjen. Utskottet
anser vidare att aktuella rättssäkerhetsgarantier på straffrättens område väl
tillgodoser de önskemål om lagstiftningens innehåll och utformning som förs
fram i motion 454. - Motion 93 och motion 454 påkallar således i här
behandlade delar inte någon åtgärd från riksdagens sida.

Även om kravet på legalitet alltid gör sig gällande med särskild styrka vill
utskottet, i likhet med justitieministern, dock framhålla att det knappast är
möjligt att uppnå någon fullständig legalitet. Varje lagstiftning är i behov av
tolkning. Med anledning av vad som sägs i motion 96 vill utskottet också
framhålla att det kan finnas situationer då det måste ske en avvägning mellan
kravet på legalitet och andra beaktansvärda intressen rörande bl. a. rättsskydd
eller effektivitet. Detta är emellertid inte något som är speciellt för
lagstiftningen mot den ekonomiska brottsligheten utan gäller strafflagstiftningen
över lag. Hur en sådan avvägning som nyss nämnts skall göras är det
knappast ändamålsenligt att ställa upp några riktlinjer för; det kan dock slås
fast att effektiviteten aldrig får överordnas rättssäkerheten. Övervägandet
härvidlag får i stället göras noga i varje konkret lagstiftningsärende. I detta
sammanhang vill utskottet ansluta sig till justitieministerns uttalande i
propositionen om angelägenheten av att straffbestämmelserna utformas med
en så klar avgränsning av det straffbara området som möjligt. I detta arbete
kan givetvis tänkas olika metoder. Vilken man än väljer bör dock tillses att
man undviker det av justitieministern kritiserade resultatet att knappast eller
inte alls straffvärda förfaranden förs inom det kriminaliserade området.
- Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 96 i här
behandlad del.

När det gäller den i motion 95 förespråkade straffskärpningen för den
grövsta ekonomiska brottsligheten vill utskottet erinra om att proportionalitetsprincipen
givetvis måste beaktas i samband med reformarbetet mot den
ekonomiska brottsligheten på samma sätt som vid annan lagstiftning. Mellan
straffets och brottets svårhet måste alltså råda proportionalitet. Vid en
bedömning av saken måste olika former av ekonomiska brott värderas inte
bara i förhållande till varandra utan också i förhållande till annan brottslighet.
Och självfallet måste det lika väl vid ekonomisk brottslighet som vid
annan brottslighet skapas garantier för att sanktionerna inte kommer att
framstå som oproportionerligt stränga i förhållande till de konkreta överträdelserna.

Efter dessa uttalanden vill utskottet med anledning av motionsönskemålet

JuU 1984/85:28

också peka på det arbete på en allmän översyn av straffskalorna som
fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) bedriver. Översynen skall enligt
direktiven ta sikte på om straffskalorna är anpassade till de värderingar som
råder i dagens samhälle. I direktiven framhålls i sammanhanget att insatserna
i kampen mot bl. a. den ekonomiska brottsligheten kan behöva stödjas av
ändringar i de straffvärden som kommer till uttryck i brottsbalken och andra
författningar. - Kommitténs arbete på detta område beräknas vara avslutat
under hösten 1985.

Enligt utskottets mening finns det i förevarande sammanhang inte någon
anledning för riksdagen att föregripa fängelsestraffkommitténs arbete.
Önskemålet i motion 95 om straffskärpningar bör således inte föranleda
någon åtgärd.

Å tgärdsförslag
Inledning

I detta avsnitt tar utskottet upp till behandling dels av regeringen aviserade
reformplaner som berörs i motionerna, dels vissa åtgärdsförslag som läggs
fram motionsvägen.

Näringstillstånd m.m.

I eko-kommissionens uppdrag ingick att undersöka möjligheterna att
använda etableringskontroll för att komma till rätta med problemen med
ekonomisk brottslighet och skatteundandragande samt att lägga fram förslag
i detta hänseende.

I sitt betänkande (SOU 1984:8) Näringstillstånd har kommissionen
föreslagit att det införs ett system med näringstillstånd för att skapa
möjligheter att sanera de branscher som är mest utsatta för ekonomisk
brottslighet. Systemet skulle bestå av vandelsprövning, utbildning i före tagsskötsel
och ekonomiska garantier för skatter och avgifter. Enligt kommissionen
bör inte fler än fem till sex branscher samtidigt omfattas av krav på
näringstillstånd. Länsstyrelserna föreslås bli tillstånds- och tillsynsmyndighet.

Bestämmelser om näringsförbud finns i konkurslagen (1921:225). Enligt
dessa kan domstol genom ett särskilt beslut förordna om näringsförbud för en
konkursgäldenär eller - om gäldenären är en juridisk person - den som
företräder gäldenären. Ett näringsförbud kan gälla i högst fem år. Som
förutsättning för att förbud skall kunna meddelas gäller att gäldenären är
näringsidkare och att han grovt åsidosatt vad som ålegat honom som
näringsidkare.

I betänkandet (SOU 1984:59) Näringsförbud har näringsförbudskommittén
föreslagit att institutet näringsförbud utvidgas bl. a. på så sätt att kravet
på konkurs som förutsättning för ett förbud slopas.

JuU 1984/85:28

Finansministern berör i propositionen de båda förslagen. Enligt hans
mening föreligger det ett nära samband mellan det föreslagna näringstillståndssystemet
och ett utvidgat näringsförbud. De kan i viss mån ses som
alternativa vägar att ingripa mot de oseriösa näringsidkarna, men det finns
också vissa gemensamma inslag i de båda metoderna. Sålunda innefattar
båda en bedömning av näringsidkarnas vandel, något som finansministern
förklarar att han finner det angeläget att ta fasta på. Med hänsyn till de
beröringspunkter som finns mellan förslagen måste de enligt hans uppfattning
bedömas i ett sammanhang. Finansministern förklarar att han på
grundval av de båda betänkandena och remissyttrandena däröver senare
under detta riksmöte avser att framlägga förslag i syfte att öka möjligheterna
till ingripanden mot oseriösa näringsidkare.

I sex av motionerna tas upp frågan om näringstillstånd.

Ett avståndstagande till tanken på att införa näringstillstånd framförs i
motionerna 93, 95, 96 och 908.

I motion 94 förespråkas att näringstillstånd införs, men bl. a. med mer
skärpta krav i fråga om tillståndsprövningen än vad eko-kommissionen
föreslagit. Även i motion 2067 reses liknande önskemål samt önskemål om
krav på lämplighetsprövning av den som vill köpa hyres- och kontorsfastigheter.

Trafikutskottet har yttrat att riksdagen inte nu bör gå närmare in på frågan
om införande av ett system med näringstillstånd, eftersom beredningen inom
regeringskansliet av frågorna om näringstillstånd och näringsförbud inte bör
föregripas (en minoritet [m, c, fp] inom trafikutskottet har redovisat en
avvikande mening).

Näringsutskottet har i sitt yttrande över propositionen och motionerna
anfört att näringsutskottet finner det angeläget att riksdagen under innevarande
riksmöte får tillfälle till lagstiftning som effektivt begränsar oseriösa
näringsidkares möjligheter att bedriva verksamhet. En fullständig sådan
lagstiftning måste enligt näringsutskottets mening avse ett system av åtgärder
där näringsförbud, näringstillstånd samt en effektiv bulvanlag ingår som
medel och som gör det möjligt att komma åt problemen i de branscher där
ekonomisk kriminalitet är särskilt framträdande. Detta är viktigt inte minst
med hänsyn till den snedvridning av konkurrensen som uppstår i branscher
där oseriös verksamhet förekommer. Näringsutskottet har anslutit sig till
regeringens bedömning att frågorna om näringsförbud och näringstillstånd
måste behandlas i ett sammanhang.

Näringsutskottet har föreslagit att motionsyrkandena avstyrks (minoriteter
[ m, fp, c resp. vpk] inom näringsutskottet har redovisat avvikande
meningar).

Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande berört frågan om etableringskontroll
som ett medel för lokaliseringspåverkan. Utskottets yttrande
mynnar i denna del inte ut i något särskilt uttalande.

JuU 1984/85:28

Justitieutskottet instämmer i den principiella uppfattning som näringsutskottet
har framfört i frågan om införande av ett system med näringstillstånd.
Enligt justitieutskottets mening är ett sådant system av vital betydelse för
kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Det sagda innebär att justitieutskottet
avstyrker bifall till motionerna 93, 95, 96 och 908 i här behandlade
delar.

Justitieutskottet anser att riksdagen i avvaktan på regeringens ställningstagande
inte bör göra något uttalande med anledning av motionerna 94 och
2067 om utformningen eller omfattningen av ett system med näringstillstånd.
Detsamma gäller i fråga om önskemålet i motion 2067 om lämplighetsprövning
vid vissa fastighetsförvärv, på vilket område det för övrigt redan finns
bestämmelser i sådant syfte som efterlyses i motionen (se lagen [1975:1132]
om förvärv av hyresfastighet m. m.; se även prop. s. 44). Justitieutskottet
avstyrker därför bifall till motionerna såvitt nu är i fråga.

Kontroll över kreditgivningen, m. m.

I motion 94 förespråkas en bättre kontroll av statliga och kommunala
bidrag till företag av innebörd att man i varje sammanhang där statliga
närings- eller kreditpolitiska åtgärder föreslås skall beakta dessas effekter på
den ekonomiska brottsligheten. Vidare begärs i den motionen en förbättrad
kontroll av bankers och andra finansieringsinstituts kreditgivning samt
strängare regler om kreditgivning. En skärpt kontroll i de angivna hänseendena
begärs också i motion 2067.

Eko-kommissionen har i en rapport från förra året, Kreditgivning och
ekonomisk brottslighet, anfört att det, för att förhindra att lån och andra
krediter lämnas för oseriösa eller olagliga ändamål, finns behov av en skärpt
kontroll från olika kreditgivares sida. Kommissionen har föreslagit att
hithörande frågor blir föremål för utredning i särskild ordning. Vidare har
kommissionen förordat åtgärder för att förstärka bankinspektionens kontroll
över bankernas kreditgivning. Det kan enligt kommissionen också finnas
skäl att överväga om delar av den oreglerade kreditgivningen bör ställas
under offentlig tillsyn.

I propositionen anmäler finansministern sin avsikt att efter remissbehandlingen
av kommissionens rapport återkomma till frågan huruvida det bör
genomföras en särskild utredning om åtgärder för att förhindra att yrkesmässig
kreditgivning främjar eller underlättar ekonomisk brottslighet. - Regeringen
har numera beslutat att de av kommissionen aktualiserade frågorna
skall övervägas av bl. a. kreditmarknadskommittén (Fi 1983:06).

Näringsutskottet har anfört att motionerna 2067 och 94 bör avstyrkas i
aktuella delar i avvaktan på regeringens ställningstagande (en minoritet
[vpk] inom näringsutskottet har redovisat en avvikande mening i denna sak).
- Näringsutskottet har vidare yttrat att utskottet utgår från att man i varje
sammanhang där statliga närings- eller kreditpolitiska åtgärder föreslås i

JuU 1984/85:28

önskvärd utsträckning beaktar dessas effekter på den ekonomiska brottsligheten,
och näringsutskottet har inte funnit anledning förorda något särskilt
uttalande av riksdagen i denna fråga.

Över sistnämnda spörsmål har arbetsmarknadsutskottet yttrat bl. a. att
bestämmelserna om arbetsmarknads- och regionalpolitisk! stöd inrymmer
tillräckliga korrektiv mot missbruk - rent bedrägliga beteenden kan självfallet
beivras med stöd av brottsbalkens bestämmelser om bedrägeri och annan
oredlighet. När man diskuterar den aktuella frågan om överutnyttjande och
missbruk bör det samtidigt enligt arbetsmarknadsutskottet göras klart att
stödverksamheten i en del fall innefattar en avsedd subventionering från
statsmakternas sida för att stimulera företagen att exempelvis tidigarelägga
anställning av personal när detta anses önskvärt från konjunktursynpunkt.
Lokaliseringsstödet innefattar enligt arbetsmarknadsutskottet ett risktagande
som kan vara medvetet i syfte att få till stånd etableringar på orter med
svåra sysselsättningsproblem. Arbetsmarknadsutskottet har anfört att det i
detta sammanhang dock finns anledning att på nytt betona vikten av att
myndigheterna noga kontrollerar att företagen uppfyller de villkor som
statsmakterna ställt upp både när stöd beviljas och under pågående
stödperiod. - Arbetsmarknadsutskottet har med hänvisning till gjorda
uttalanden ansett att motion 94 i den nu behandlade delen inte behöver
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida (en minoritet [vpk] inom
arbetsmarknadsutskottet har redovisat en avvikande mening).

Med hänvisning till vad näringsutskottet och arbetsmarknadsutskottet
anfört och till det utredningsarbete som pågår i bl. a. kreditmarknadskommittén
avstyrker justitieutskottet bifall till motionerna 94 och 2067 i nu
behandlade delar.

Namnkarantän m.m.

I motion 94 förespråkas införandet av s. k. namnkarantän, varmed åsyftas
att patentverket skall ha möjlighet att hålla ett firmanamn, som blir ledigt,
vakant en viss tid innan det får övertas av ett annat bolag. - Vidare anförs i
samma motion att det finns skäl till vissa förändringar även när det gäller
registerverksamheten vid patentverket; motionärerna föreslår en ordning
som innebär att en ledamot av en bolagsstyrelse som avgår skall vara skyldig
att genast anmäla sin avgång till bolagsregistret vid äventyr att han annars
jämte bolaget blir ansvarig för uppkommande förpliktelser hos bolaget.

Lagutskottet har yttrat sig över de frågor som tas upp i motionen. I
yttrandet har lagutskottet lämnat en utförlig beskrivning av motionsspörsmålen
och deras bakgrund. Justitieutskottet hänvisar här till denna beskrivning
(bilaga 3).

Lagutskottet har på anförda skäl föreslagit justitieutskottet att avstyrka
bifall till motionen i aktuella delar (en minoritet [vpk] inom lagutskottet har
redovisat en avvikande mening).

JuU 1984/85:28

Justitieutskottet delar lagutskottets uppfattning och avstyrker bifall till
motion 94 såvitt nu är i fråga.

Företagsregister

I motion 95 pekas på behovet av ett effektivt företagsregister där polisen
och andra myndigheter snabbt kan konstatera om en nyetablerad verksamhet
finns registrerad. Ett sådant register bör enligt motionärerna innehålla
uppgifter om registreringar beträffande bl. a. mervärdeskatt och B-skatt.

Enligt utskottets mening kan ett företagsregister av det slag som motionärerna
förespråkar fylla viktiga funktioner i ansträngningarna att komma till
rätta med den ekonomiska brottsligheten. Utskottet kan därför med
tillfredsställelse notera att regeringen nyligen har beslutat om införandet av
ett företagsregister. Beslutet härom har kommit till uttryck i förordningen
(1984:692) om det allmänna företagsregistret, vilken har trätt i kraft den 1
september 1984. Avsikten med att införa ett sådant register har varit att det
skall kunna fungera som en uppdateringskälla för andra register över företag
och arbetsställen i samhället.

Registret skall omfatta i princip alla näringsidkare i landet och innehålla en
rad viktiga uppgifter om dem. Uppgifterna i registret skall kunna utnyttjas av
andra än registerföraren, som är statistiska centralbyrån, för att komplettera
och kontrollera uppgifter om de fysiska och juridiska personer som omfattas
av registret.

Med det anförda kan utskottet konstatera att motionsönskemålet om ett
företagsregister i allt väsentligt redan är tillgodosett. Motion 95 påkallar
alltså i denna del inte någon riksdagens åtgärd.

Uppbörd av skatter m.m.

I motion 95 förespråkas snabbare och effektivare indrivningsinsatser mot
dem som inte i rätt tid betalar skatter och avgifter. I motion 96 betonas vikten
av att man effektiviserar uppbörden av skatter och avgifter från näringslivet.

Utskottet vill för sin del - i linje med önskemålet i motionerna - framhålla
att en effektiv uppbörd av skatter och avgifter är ett mycket betydelsefullt
instrument i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Åtskilliga åtgärder
i syfte att öka effektiviteten på området har också vidtagits under senare år
både vad gäller lagstiftningen och på resurssidan.

Vad gäller uppbördslagstiftningen har som en följdändring till lagen
(1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar
den lokala skattemyndigheten fått rätt att för vissa uppdragstagare
(enmansföretagare) utfärda A-skattsedel i stället för B-skattsedel
(prop. 1982/83:84, SkU 20, rskr. 139, SFS 1983:77). Ändringen är riktad mot
den grå arbetskraften och syftar till att förbättra möjligheterna att ingripa
mot oseriösa enmansföretagare. Vidare har uppbördskontrollen i samband

JuU 1984/85:28

med entreprenader och annan uppdragsverksamhet förstärkts genom ändrade
rutiner vid den offentliga upphandlingen (SFS 1983:38). De nya rutinerna
innebär att en myndighet, innan den antar ett anbud, som regel skall
kontrollera att anbudsgivaren är registrerad i föreskriven ordning för
redovisning och inbetalning av mervärdeskatt, innehållen preliminär A-skatt
och arbetsgivaravgifter.

Sedan år 1982 gäller nya regler för uttag av socialavgifter (prop.
1980/81:178, SfU 28 och rskr. 406). De därvid beslutade ändringarna innebär
enhetligare och enklare regler för beräkning av arbetsgivaravgifter och
egenavgifter. Syftet härmed var bl. a. att uppnå administrativa lättnader för
såväl myndigheter som arbetsgivare och egenföretagare. Ändringarna
möjliggjorde också att ett effektivare debiterings- och uppbördssystem
kunde införas. Första steget i den riktningen beslutades av riksdagen under
1982/83 års riksmöte (prop. 1982/83:60, SfU 10, rskr. 127). Därefter har
riksdagen antagit en lag med nya bestämmelser om uppbörd av socialavgifter
som trädde i kraft den 1 januari 1985 (SFS 1984:668). Lagen innebär bl. a. att
arbetsgivaravgifterna knyts an till de löpande löneutbetalningarna och
samordnas med uppbörden av preliminär A-skatt.

Riksdagen har nyligen antagit bl. a. en särskild lag om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter (prop. 1984/85:108, SkU 40, rskr. 179).
Genom lagstiftningen utvidgas möjligheterna att ta i anspråk återbetalningar
av skatter och avgifter för betalning av fordringar som det allmänna har på
den återbetalningsberättigade. Genom samtidigt beslutade ändringar i
skatteregisterlagen (1980:343) ges enskilda möjlighet att få uppgift från
skatteregistret angående arbetsgivares registrering för inbetalning av källskatt
och arbetsgivaravgifter. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1
september 1985.

Utöver dessa författningsändringar har, som nyss sagts, åtgärder för att
förbättra skatte- och avgiftskontrollen också vidtagits genom en ökad
resurstilldelning till berörda myndigheter. Bl. a. har under budgetåret
1982/83 mervärdeskattekontrollen byggts ut med sammanlagt 258 nya
tjänster. Även under budgetåret 1983/84 och under innevarande budgetår
har berörda myndigheter tillförts medel för nya tjänster. Också för nästa
budgetår föreslås vissa satsningar (prop. 1984/85:100 bil. 9).

Utöver vad nu sagts vill utskottet också något beröra det reformarbete som
pågår på området.

En allmän översyn av reglerna om skattekontroll görs av utredningen (Fi
1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen (USS). Utredningen
väntas under år 1985 överlämna ett slutbetänkande med förslag om en för
hela skatteområdet gemensam lag om skattekontrollen.

Skatteindrivningsutredningen (SIU, B 1981:02) har till huvudsaklig uppgift
att göra en översyn av formerna för indrivning av skatt i syfte att
effektivisera verksamheten på detta område. SIU har i betänkandet (Ds Fi
1983:4) Utsökningsregisterlag föreslagit en författningsreglering av de

JuU 1984/85:28

ADB-register som används i den exekutiva verksamheten, och förslaget
övervägs för närvarande av regeringen. Vidare har SIU i betänkandet (Ds Fi
1984:4) Indrivning av skatt m. m. behandlat handläggningen hos kronofogdemyndigheterna
av allmänna mål, och ytterligare förslag från utredningen
är att vänta inom kort.

Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande anfört att de vidtagna
förändringarna beträffande avgiftsområdet har inneburit såväl förenklingar
inom regelsystemen som ökad samordning mellan olika regelsystem. De har
dessutom möjliggjort en bättre kontroll av avgiftsuppbörden. Enligt socialförsäkringsutskottets
uppfattning kan det dock inte uteslutas att det är
möjligt att ytterligare effektivisera avgiftsuppbörden, såsom begärts i
motionerna 95 och 96; men det kan finnas skäl att avvakta genomförandet av
det nya uppbördssystemet innan några åtgärder vidtas.

Som framgår av redovisningen i det föregående pågår sedan några år stora
ansträngningar i syfte att - såsom förespråkas i motionerna - effektivisera
skatte- och avgiftsuppbörden. Enligt justitieutskottets mening är det med
anledning av motionerna inte påkallat med några åtgärder i detta hänseende
från riksdagens sida. Utskottet avstyrker bifall till motionerna 95 och 96 i
behandlade delar.

Kampanjer mot ekonomisk brottslighet

I motion 95 anförs att det är viktigt att öka människors medvetenhet om
den ekonomiska brottsligheten. För att uppnå detta förespråkar motionärerna
informationskampanjer i stor omfattning.

Eko-kommissionen har i sitt slutbetänkande pekat på att olika informationsinsatser
och påverkan av attityder spelar en mycket viktig roll i
ansträngningarna att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Kommissionen
har föreslagit att informationsfrågorna i avvaktan på en mer långsiktig
lösning samordnas inom en arbetsgrupp inom regeringskansliet.

I Stockholms län har under februari och mars 1985 pågått en brett upplagd
informationskampanj om nackdelarna och riskerna med att arbeta ”svart”
och att anlita ”svart” arbetskraft. Kampanjen har omfattat annonsering i
dagstidningar, affischer i tunnelbanan, trycksaker och studiematerial för
arbetsplatser och skolor. Bakom kampanjen har stått, förutom Stockholms
stad såsom initiativtagare, Stockholms läns landsting, riksskatteverket,
länsstyrelsen i Stockholms län, fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer
och branschorganisationer. Kampanjen, som kostnadsberäknats till 2
milj. kr., har finansierats av Stockholms stad och landstinget med vardera
800 000 kr. samt av staten med 400 000 kr.

Vid bedömningen av motionsspörsmålet vill utskottet till att börja med
framhålla att man i sammanhanget inte får underskatta den betydelse som
allmänhetens attityd till den ekonomiska brottsligheten har. Bland dem som

3 Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr 28

JuU 1984/85:28

begår ekonomiska brott finns otvivelaktigt personer som skulle uppleva en
fördömande allmän opinion och därav föranledd förlust av socialt anseende
som mycket kännbar. Enligt utskottets mening kan också skönjas en allmän
attitydförändring i sådan riktning på senare tid. Bidragande orsaker härtill
har säkert varit den stora uppmärksamhet som frågor om den ekonomiska
brottsligheten har tilldragit sig i den allmänna debatten samt massmediernas
insatser för att belysa denna brottslighet.

Utskottet anser i linje med motionsönskemålet att ökade informationsinsatser
kan vara ett sätt att åstadkomma fortsatta attitydförändringar. I
sammanhanget noterar utskottet den kampanj mot vissa former av ekonomisk
brottslighet som nyligen har genomförts. Även om det i förstone kan
synas som om detta initiativ borde mana till efterföljd, ställer sig utskottet
dock tveksamt till huruvida de knappa statliga resurser som finns bör tas i
anspråk för kampanjändamål av det slag som motionärerna förespråkar.

Det anförda leder utskottet till uppfattningen att utskottet inte kan ställa
sig bakom motionsönskemålet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
95 i nu behandlad del.

Kontroll av rörelseidkares deklarationer

I motion 95 förespråkas bl. a. en förbättrad kontroll av rörelseidkares
deklarationer.

Såsom utskottet tidigare har konstaterat i detta betänkande präglas det
svenska skattesystemet av en mycket omfattande och komplicerad reglering.

Reglerna gäller i stor utsträckning vanliga löntagare. Detta medför att
kontrollresurserna i stor utsträckning låses fast vid detaljfrågor och vid
granskning av löntagardeklarationer. Enklare skatteregler och framför allt
en förenklad löntagarbeskattning är enligt utskottets mening grundläggande
förutsättningar för att man i nämnvärd mån skall kunna fördela om
kontrollresurserna i riktning mot företag och personer med mera komplicerade
inkomstförhållanden. Förenklingar är enligt utskottets mening viktiga
inte bara för att underlätta arbetet för enskilda och myndigheter utan också
för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet på skatteområdet.

Ett viktigt steg i den nu angivna riktningen utgörs av det på skatteförenklingskommitténs
arbete (SOU 1984:21) grundade förslag till förenklad
löntagarbeskattning som regeringen nyligen har överlämnat till riksdagen
(prop. 1984/85:180). För att en omläggning av skattekontrollen skall ge full
effekt krävs det att det nuvarande kontrollsystemet förbättras. Ekokommissionen
har uppmärksammat frågan och lämnat ett principförslag om
ett mera rationellt system för kontroll av företag på grundval av ett förbättrat
uppgiftslämnande från företagarna (SOU 1983:75-76). Frågan om att ge
riksskatteverket i uppdrag att utforma ett nytt kontrollsystem på grundval av
kommissionens förslag övervägs för närvarande av regeringen. Utskottet vill
också peka på det kommittéarbete (Fi 1984:03) som pågår när det gäller att

JuU 1984/85:28

förbättra skatteförvaltningens organisation m. m. och som bör leda till en
ökad effektivitet på området (Dir. 1984:22).

Som framgår av det anförda föreligger i flera hänseenden reformplaner
som syftar till att åstadkomma bl. a. sådana förbättringar i fråga om
skattekontrollen som efterlyses i motionen. Utskottet finner det därför inte
påkallat med någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen. Utskottet
avstyrker bifall till motion 95 i nu behandlad del.

Samverkan stat-företag

I motion 95 föreslås att man etablerar en stat-företags-grupp liknande den
som finns mellan staten och kommunerna. En sådan grupp skulle enligt
motionärerna få till uppgift att pröva de olika åtgärder som regeringen och
myndigheterna vill vidta; genom gruppen skulle också förslag från företagen
kunna kanaliseras till regeringen.

Näringsutskottet har yttrat att näringsutskottet finner det naturligt att
uppslaget i motionen övervägs och utgår från att regeringen inte behöver
något särskilt påpekande från riksdagens sida om den angivna möjligheten.

Justitieutskottet delar näringsutskottets uppfattning i saken och avstyrker
bifall till motion 95 i denna del.

Skattekort

I motion 95 föreslås införandet av ett särskilt skattekort som beträffande
näringsidkare skulle utvisa att erforderlig registrering föreligger och att
samtliga åligganden fullgjorts.

Eko-kommissionen har i sitt slutbetänkande tagit upp frågan om en
förbättrad kontroll av leverantörer och diskuterat ett system med s. k.
skattebevis, dvs. ett bevis som skulle kunna ge besked om ett företags
registrering och om huruvida företaget är restfört hos kronofogdemyndigheten
för skatter och avgifter; alternativt skulle skattebevis utfärdas bara för
dem som inte är restförda. - Kommissionen har dock avstått från att lägga
fram något färdigt förslag, huvudsakligen av det skälet att arbetstagarbegreppen
inte är enhetliga på skatte- och avgiftsområdena. Uppgiften att så långt
möjligt samordna dessa begrepp ligger på socialavgiftsutredningen (S
1981:04).

Utskottet kan för sin del ställa sig positivt till tanken på att försöka införa
någon sorts skattekort eller skattebevis av det slag som diskuterats av
kommissionen och som föreslås i motionen. Saken möter emellertid hinder
inte bara av det slag som nyss nämnts utan också på det praktiska och
administrativa planet bl. a. vad gäller vissa ADB-frågor. Enligt utskottets
mening torde emellertid dessa hinder kunna övervinnas. I avvaktan härpå
anser utskottet det knappast påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida

JuU 1984/85:28

med anledning av motionen. Det kan för övrigt tilläggas att riksdagen genom
nyligen beslutade ändringar i skatteregisterlagen (1980:343) öppnat möjligheter
för enskilda att från skatteregistret få uppgift angående arbetsgivares
registrering för inbetalning av källskatter och arbetsgivaravgifter (prop.
1984/85:108, SkU 40, rskr. 179). Denna lagstiftning tillgodoser delvis de
syften som ligger bakom motionsönskemålet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 95 i här
behandlad del.

Övrigt

Propositionen och motionerna föranleder i övrigt inget uttalande från
utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skattenivån m. m.

att riksdagen avslår motion 1984/85:96 i denna del och motion
1984/85:1534 i denna del (yrkande 3 delvis),

2. beträffande forskning

att riksdagen avslår motion 1984/85:95 i denna del,

3. beträffande stöd för seriös näringsverksamhet

att riksdagen med godkännande av den riktlinje härom som
förordas i proposition 1984/85:32 avslår motion 1984/85:96 i denna
del och motion 1984/85:95 i denna del,

4. beträffande kontrollpolitisk medvetenhet

att riksdagen med godkännande av den riktlinje härom som
förordas i propositionen avslår motion 1984/85:96 i denna del och
motion 1984/85:93 i denna del (yrkande 3 delvis),

5. beträffande enkelhet

att riksdagen med godkännande av den riktlinje härom som
förordas i propositionen avslår motion 1984/85:93 i denna del
(yrkande 3 delvis) och motion 1984/85:96 i denna del,

6. beträffande samordning

att riksdagen med godkännande av den riktlinje härom som
förordas i propositionen avslår motion 1984/85:96 i denna del,

7. beträffande självsanering

att riksdagen med godkännande av den riktlinje härom som
förordas i propositionen avslår motion 1984/85:96 i denna del,

8. beträffande av dragsrätt för fastighetsreparationer i vissa fall
att riksdagen avslår motion 1984/85:95 i denna del,

9. beträffande andra styrmedel än straff

att riksdagen med godkännande av den riktlinje härom som
förordas i propositionen avslår motion 1984/85:96 i denna del,

JuU 1984/85:28

10. beträffande effektivitet

att riksdagen med godkännande av den riktlinje härom som
förordas i propositionen avslår motion 1984/85:93 i denna del
(yrkande 3 delvis), motion 1984/85:96 i denna del och motion
1984/85:1534 i denna del (yrkande 4),

11. beträffande samarbete

att riksdagen godkänner den riktlinje härom som förordas i
propositionen,

12. beträffande utbildning och kompetens

att riksdagen med godkännande av den riktlinje härom som
förordas i propositionen avslår motion 1984/85:95 i denna del,
motion 1984/85:96 i denna del och motion 1984/85:1534 i denna del
(yrkande 3 delvis),

13. beträffande snabbare förfarande

att riksdagen med godkännande av den riktlinje härom som
förordas i propositionen avslår motion 1984/85:96 i denna del,

14. beträffande samordnad lagstiftning

att riksdagen med godkännande av den riktlinje härom som
förordas i propositionen avslår motion 1984/85:96 i denna del,

15. beträffande rättssäkerhet

att riksdagen godkänner den riktlinje härom som förordas i
propositionen,

16. beträffande kravet på brottsmisstanke vid kontrollåtgärder

att riksdagen avslår motion 1984/85:93 i denna del (yrkande 2
delvis),

17. beträffande lagstiftningens utformning m. m.

att riksdagen avslår motion 1984/85:93 i denna del (yrkande 2
delvis) och motion 1984/85:454 i denna del (yrkande 1),

18. beträffande legalitetsprincipen

att riksdagen avslår motion 1984/85:96 i denna del,

19. beträffande straffskärpningar

att riksdagen avslår motion 1984/85:95 i denna del,

20. beträffande näringstillstånd

att riksdagen avslår motion 1983/84:908 i denna del (yrkande 4),
motion 1984/85:93 i denna del (yrkande 1), motion 1984/85:95 i
denna del och motion 1984/85:96 i denna del,

21. beträffande utformningen av ett system med näringstillstånd m. m.
att riksdagen avslår motion 1983/84:2067 i denna del och motion
1984/85:94 i denna del (yrkande 1 delvis),

22. beträffande kontroll över kreditgivningen, m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:2067 i denna del och motion
1984/85:94 i denna del (yrkande 1 delvis),

JuU 1984/85:28

23. beträffande namnkarantän m. m.

att riksdagen avslår motion 1984/85:94 i denna del (yrkande 1
delvis),

24. beträffande företagsregister

att riksdagen avslår motion 1984/85:95 i denna del,

25. beträffande uppbörd av skatter m. m.

att riksdagen avslår motion 1984/85:95 i denna del och motion
1984/85:96 i denna del,

26. beträffande kampanjer mot ekonomisk brottslighet
att riksdagen avslår motion 1984/85:95 i denna del,

27. beträffande kontroll av rörelseidkares deklarationer
att riksdagen avslår motion 1984/85:95 i denna del,

28. beträffande samverkan stat-företag

att riksdagen avslår motion 1984/85:95 i denna del,

29. beträffande skatt ekort

att riksdagen avslår motion 1984/85:95 i denna del,

30. att riksdagen avslår motion 1984/85:94 i den mån den inte
tillgodosetts genom vad utskottet hemställt ovan.

Stockholm den 16 april 1985

På justitieutskottets vägnar
LENNART BLOM

Närvarande: Lennart Blom (m), Lisa Mattson (s), Karin Söder (c), Arne
Nygren (s), Björn Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge
Klöver (s), Arne Svensson (m), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén (s),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran Franck (s),
Birthe Sörestedt (s) och Elving Andersson (c).

Reservationer

1. Utskottets allmänna överväganden

Lennart Blom (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med ”För
utskottet” och slutar på s. 6 med ”i ärendet” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av den ekonomiska brottslighetens omfattning och skadeverkningar
anser utskottet det vara ett angeläget samhällsintresse att
motverka denna brottslighet. Statsmakterna har härvidlag ett stort ansvar för
att erforderliga åtgärder kommer till stånd.

Under de senaste tio åren har det fortlöpande skett en förstärkning av

JuU 1984/85:28

möjligheterna att bekämpa den ekonomiska brottsligheten såväl vad gäller
resurser till och organisatoriska förändringar av olika myndigheter som i
fråga om lagstiftningen. Fortsatta ansträngningar i denna riktning synes
nödvändiga. Hittills gjorda erfarenheter visar att det knappast finns några
enkla lösningar på problemet med den ekonomiska brottsligheten. Arbetet
måste ske långsiktigt och över ett brett fält. Inriktningen, omfattningen och
karaktären av de åtgärder som lämpligen bör vidtas måste bedömas utifrån
en rad mångskiftande faktorer. Åtskilliga av de bestämmelser av administrativ,
skatterättslig eller straffrättslig natur som ytterst riktar sig mot den
ekonomiska brottsligheten träffar också andra fysiska och juridiska personer
än sådana som är involverade i ekonomisk kriminalitet. De kontrollåtgärder
som föreskrivs eller de andra förpliktelser av olika slag som åläggs enskild får
enligt utskottets mening inte ges en sådan utformning att de upplevs som
integritetskränkande eller alltför betungande; om så sker riskerar man att
åtgärderna motverkar sitt syfte. Vidare måste de regler och åtgärder som
riktar sig mot ekonomisk kriminalitet utformas så att de uppfyller de krav på
rättssäkerhet som gäller i vårt land.

Enligt utskottets mening måste det i sammanhanget också uppmärksammas
att åtgärder riktade mot den ekonomiska kriminaliteten inte får ges
sådan inriktning att de - såsom synes vara fallet med vissa av de åtgärdsförslag
som berörs i propositionen - leder till avsteg från våra grundläggande
civilrättsliga och näringsrättsliga principer. Uppenbarligen föreligger för
övrigt risker för sådana konsekvenser om man i det fortsatta arbetet okritiskt
skulle bygga på de riktlinjer som anges i propositionen.

Betydande ändringar i de nyssnämnda principerna skulle kunna inverka
menligt på det svenska näringslivets effektivitet. Åtgärder av det slaget torde
för övrigt inte bara leda till djupgående förändringar av näringslivet utan
också till förändringar av annat slag som inte är godtagbara i ett demokratiskt
samhälle. Utskottet tar bestämt avstånd från åtgärder som kan få sådana
effekter.

Utskottet finner det dessutom angeläget att understryka den utomordentligt
stora vikt som rättssäkerhetsaspekten måste tillmätas i kampen mot den
ekonomiska brottsligheten.

Av det anförda följer att samhällets ansträngningar att bemästra den
ekonomiska kriminaliteten måste präglas av balans och omdöme när det
gäller åtgärder av det slag som har berörts i det föregående. Vad nu sagts
riktar uppmärksamheten på angelägenheten av att, såsom vid all annan
brottslighet, också söka undanröja de bakomliggande orsakerna till den
ekonomiska kriminaliteten. En åtgärd i sådan riktning kan vara att söka
åstadkomma förändringar av skatte- och avgiftssystemet och av uttaget av
sådana bördor, så att beskattningen upplevs som rättvis av de skattskyldiga.
Utskottet återkommer till detta ämne i det följande.

Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört vill utskottet uttrycka sin
besvikelse över den allmänna inriktning av reformarbetet mot den ekonomiska
brottsligheten som presenteras i propositionen. Utskottet kan inte finna

JuU 1984/85:28

att vad som i detta avseende mera allmänt anförs i propositionen kan läggas
till grund för det fortsatta reformarbetet.

I arbetet på att bekämpa den ekonomiska brottsligheten uppkommer
många problem och principiella frågor som kräver sin lösning. Det kan därför
ligga ett värde i att vissa riktlinjer för det fortsatta arbetet läggs fast.

Utskottet återkommer till riktlinjerna i det följande. Vad som anförts i
propositionen i övrigt föranleder inte några ytterligare uttalanden från
utskottets sida utöver vad som påkallas med anledning av de motionsspörsmål
som är aktuella i ärendet.

2. Skattenivån m. m. (mom. 1)

Lennart Blom (m), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke
(m) och Hans Petersson i Röstånga (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”Vid
bedömningen” och slutar på s. 7 med ”behandlade delar” bort ha följande
lydelse:

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet framhålla att
skatte- och avgiftssystemet måste anses ha stor betydelse för den ekonomiska
brottsligheten. Det tyngsta elementet i denna brottslighet utgörs utan tvekan
av skattebrottsligheten. Skattebrott och andra illegala åtgärder som brukar
sammanföras under benämningen skatteflykt är centrala problem när
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten diskuteras.

Utskottet kan konstatera att det svenska skattesystemet har byggts upp
genom en mycket omfattande och komplicerad reglering. En grundläggande
invändning som kan resas mot systemet avser just det förhållandet att
reglerna har blivit så många och så invecklade. En annan utgångspunkt för
kritik är att de materiella reglerna på grund av sin konstruktion i många fall
får ojämna, snedvridande och icke avsedda effekter, något som i sin tur kan
ge upphov till olika försök att kringgå lagstiftningen. En ytterligare
grundläggande invändning som med fog kan riktas mot skattesystemet gäller
det nuvarande höga skattetrycket.

Med hänvisning till det anförda är det enligt utskottets mening nödvändigt
inte bara att anpassa utformningen av skattelagstiftningen så att den blir
begriplig och accepteras av flertalet medborgare utan också att sänka
skattetrycket så att det upplevs som rimligt med hänsyn till de nyttigheter
som stat och kommun erbjuder människorna. Om dessa uppfattar skattetrycket
som orimligt och omotiverat, blir medborgarnas uppfattning av
skattereglerna så negativ att ett överträdande av dessa ter sig naturligt. Är
skattetrycket för högt leder detta också till att en överträdelse av reglerna kan
framstå som så lönsam att den kan motivera det risktagande som en
överträdelse innebär. Den nuvarande ordningen innefattar uppenbarligen
stora risker för upprätthållandet av den allmänna laglydnaden, och detta inte
bara på skatteområdet utan över hela fältet.

JuU 1984/85:28

Utskottet kan i sammanhanget notera att regeringen till riksdagen nyligen
har överlämnat ett förslag till förenklad löntagarbeskattning (prop. 1984/
85:180). Även om detta förslag i och för sig kan synas ligga i linje med vad
utskottet nyss anfört om behovet av en förenkling av skattelagstiftningen,
innehåller förslaget många andra inslag som bl. a. får olyckliga fördelningspolitiska
följder. Utskottet anser att förenklingar som får sådana effekter
inte kan godtas. Likaså anser utskottet att det är oacceptabelt att söka
bemästra följderna av ett orimligt skattetryck med ökade kontrollinsatser
inom skatteförvaltningen.

Enligt utskottets mening kommer de förslag som framförs i motionerna
och som utskottet med det anförda ställt sig bakom att leda till en förbättrad
lojalitet mot skattesystemet, vilket i sin tur medför ökade skatteinkomster
för det allmänna. Detta synsätt bör enligt utskottets mening prägla det
fortsatta arbetet mot den ekonomiska brottsligheten.

Vad utskottet med anledning av motionerna nu anfört om förenklad
utformning av skattereglerna och om sänkning av skattenivån bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande skattenivån m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:96 i denna del och
motion 1984/85:1534 i denna del (yrkande 3 delvis) som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

3. Skattenivån m. m. (mom. 1)

Karin Söder (c) och Elving Andersson (c) anser att den del av utskottets
yttrande som börjar på s. 6 med ”Vid bedömningen” och slutar på s. 7 med
”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

Vid bedömningen av motionsspörsmålet vill utskottet uttala att skatte- och
avgiftssystemet på sitt sätt har betydelse för den ekonomiska brottsligheten.
Det tyngsta elementet i denna brottslighet utgörs utan tvivel av skattebrottsligheten.
Skattebrott och annan kriminalitet på området är centrala problem
när åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten diskuteras.

Utskottet nödgas konstatera att det svenska skattesystemet har byggts upp
genom en mycket omfattande och komplicerad reglering. Den övergripande
invändning som kan resas mot systemet avser just det förhållandet att
reglerna har blivit så många och så invecklade. En annan utgångspunkt för
kritik är att de materiella reglerna på grund av sin konstruktion i många fall
får ojämna, snedvridande och icke avsedda effekter, något som i sin tur kan
ge upphov till olika försök att kringgå lagstiftningen. Även kontrollmöjligheterna
försvåras till följd av den komplicerade regleringen. - Det angivna
förhållandet har också fått återverkningar på det praktiska planet. Resurserna
inom skatteförvaltningen tas till inte ringa del i anspråk för kontroll av
huruvida olika materiella detaljbestämmelser har följts.

JuU 1984/85:28

Utskottet kan i sammanhanget notera att regeringen till riksdagen nyligen
har överlämnat ett förslag till förenklad löntagarbeskattning (prop. 1984/
85:180). Även om detta förslag i och för sig kan synas ligga i linje med vad
utskottet nyss uttalat om behovet av en förenkling av skattelagstiftningen,
innehåller förslaget många andra inslag som bl. a. får olyckliga fördelningspolitiska
och samhällsekonomiska följder. Utskottet anser att förenklingar
som får sådana effekter inte kan godtas. - Däremot anser utskottet att
pågående arbete på att förbättra skatteförvaltningens organisation m. m. är
av värde då det bör kunna leda till en ökad effektivitet på området.

När det sedan gäller den i motionerna framförda åsikten att en sänkning av
skattenivån skulle motverka den ekonomiska brottsligheten vill utskottet till
att börja med framhålla att det inte finns några entydiga belägg för en sådan
uppfattning. Erfarenheterna från andra industriländer med en betydligt lägre
skattenivå än Sverige visar inte att man där skulle ha mindre bekymmer med
den ekonomiska brottsligheten. Det kan i sammanhanget för övrigt tilläggas
att den svenska regleringen i fråga om företagsbeskattning vid en internationell
jämförelse framstår som mycket förmånlig.

4. Forskning (mom. 2)

Lennart Blom (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att
samhället får ökade kunskaper om den ekonomiska brottsligheten. Sådana
kunskaper är nödvändiga för att möjliggöra rätt inriktning av de åtgärder
som vidtas. Den forskning som har bedrivits när det gäller att t. ex. kartlägga
den ekonomiska brottslighetens omfattning har, som utskottet senast förra
året konstaterade (JuU 1983/84:21), hittills inte gett någon samlad och

JuU 1984/85:28

fullständig bild, och ytterligare forskningsinsatser behövs otvivelaktigt.
Också i andra avseenden behövs ökade forskningsinsatser; särskilt viktigt är,
såsom framhålls i motionen, att få vidgade kunskaper om orsakerna till den
ekonomiska brottsligheten, ett område som hittills i det närmaste lämnats
helt åsido. Härvidlag är det av särskilt intresse att bl. a. få kunskaper om
skattetryckets och skattelagstiftningens betydelse för den ekonomiska
brottsligheten. Vidgade kunskaper behövs likaså när det gäller verkningarna
av den ekonomiska brottsligheten samt effekterna av de lagstiftningsåtgärder
och andra insatser som gjorts för att söka bemästra den ekonomiska
brottsligheten.

Enligt utskottets mening är de forskningsarbeten som bedrivs i och för sig
av betydande värde. Inte minst värdefullt är det forskningsuppdrag som
brottsförebyggande rådet nyligen fått av regeringen. Utskottet anser emellertid
att uppdraget är alltför begränsat, eftersom det inte omfattar också
orsakerna till den ekonomiska brottsligheten; rådets forskningsuppdrag bör
således utvidgas i detta hänseende.

Vad utskottet med anledning av motion 95 nu anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande forskning

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:95 i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
forskning rörande den ekonomiska brottslighetens orsaker.

5. Stöd för seriös näringsverksamhet (mom. 3)

Lennart Blom (m), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Sven Munke
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Justitieutskottet
vill” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Enligt justitieutskottets mening föranleder den aktuella riktlinjen i och för
sig inte någon erinran.

Liksom näringsutskottet vill justitieutskottet framhålla att lagstiftningen
och kontrollsystemet måste utformas så att de inte motverkar en sund
förnyelse inom näringslivet. I linje med vad som anförs i motion 96 vill
justitieutskottet också understryka att kontrollsystemet aldrig får ges ett
sådant innehåll att det - såsom justitieministern synes mena - skulle medge
ingripande generella kontrollåtgärder mot näringslivet, ens i sådana fall då
det förekommer omfattande och allvarligt missbruk av gällande normer.
Ingripande kontroller bör såsom framhålls i motion 96 endast kunna ske då
misstanke om brott föreligger.

Vad utskottet sålunda med anledning av motion 96 anfört om förutsättningar
för ingripande kontroller bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

JuU 1984/85:28

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande stöd för seriös näringsverksamhet

a) att riksdagen godkänner den riktlinje härom som förordas i
proposition 1984/85:32,

b) att riksdagen med anledning av motion 1984/85:96 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
förutsättningarna för ingripande kontroller,

c) att riksdagen avslår motion 1984/85:95 i denna del.

6. Kontrollpolitisk medvetenhet (mom. 4)

Lennart Blom (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”Utskottet
anser” och slutar på s. 13 med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Med anledning av den här angivna riktlinjen vill utskottet mera allmänt
först framhålla värdet av uppmärksamhet även på oönskade sidoeffekter av
reformerna; risker för s. k. kontrollskador måste naturligtvis alltid beaktas.

Vidare ger riktlinjen utskottet anledning att understryka att de kontrollpolitiska
övervägandena i första hand måste gälla frågan huruvida regleringar
av kontrollerande karaktär verkligen behövs. Sådana regleringar är nämligen
till sin natur alltid betungande både för näringsidkare och för de organ
som har till uppgift att utföra kontroller. Det finns därför starka skäl som
talar för att man, såsom framhålls i motion 93, begränsar antalet regler som
syftar till olika kontroller. Ett exempel på en reglering som bör åtminstone
förenklas utgörs av den i motion 93 nämnda yrkestrafiklagstiftningen.

Med anledning av vad som sägs i motion 96 vill utskottet också framhålla
att när kontrollpolitiska aspekter skall anläggas på hur en reglering som är
påkallad på visst område - utanför det straffrättsliga - skall utformas det inte
kan godtas att uppgifter som rätteligen borde ankomma på myndigheterna
övervältras på näringsidkarna. Exempel härpå utgörs av det i motion 96
nämnda förhållandet att bevisbördan för huruvida en viss omständighet
föreligger eller ej läggs på den enskilde. Även om något sådant i vissa fall,
t. ex. i samband med ett tillståndssystem, kan godtas bör enligt utskottets
mening riktmärket ändå vara att bevisbördan inte läggs på den enskilde utan
på det allmänna.

Med dessa uttalanden med anledning av motionerna 93 och 96 i berörda
delar anser sig utskottet kunna godta den aktuella riktlinjen. Vad utskottet
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande kontrollpolitisk medvetenhet
att riksdagen med anledning av motion 1984/85: 93 i denna del
(yrkande 3 delvis) och motion 1984/85:96 i denna del och med

JuU 1984/85:28

godkännande av vad utskottet anfört i detta hänseende godkänner
den riktlinje härom som förordas i propositionen.

7. Enkelhet (mom. 5)

Lennart Blom (m), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke
(m), och Hans Petersson i Röstånga (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 14 med ”föranleda någon riksdagens åtgärd” bort
ha följande lydelse:

Den nu aktuella riktlinjen svarar enligt utskottets mening i och för sig mot
allmänt erkända önskemål om att söka åstadkomma större enkelhet i
lagstiftningen och i den därav föranledda förvaltningen. En sådan strävan
kan inte bara minska myndigheternas kontrollbehov utan också vara till gagn
för de enskilda när det gäller att kunna överblicka och bedöma konsekvenserna
av alla regler.

Även om strävan efter enkelhet sålunda är lovvärd, anser utskottet att en
sådan strävan kan vara förbunden med vissa risker när det gäller bl. a. den
enskildes rättssäkerhet; försiktighet måste därför iakttas i reformarbetet. I
linje med vad som sägs i motion 93 kan det ligga nära till hands att strävan
efter enkelhet i lagstiftningen skulle kunna leda till ökad förekomst av
generalklausuler. Och en utveckling i sådan riktning tar utskottet bestämt
avstånd från.

I motion 96 berörs en annan fara som är förbunden med större enkelhet i
lagstiftningen, nämligen att antalet bestämmelser som påkallar hänsynstagande
till särskilda omständigheter i de enskilda fallen minskar. Om strävan
efter enkelhet på denna punkt drivs för långt, leder det enligt utskottets
mening till en alltför stor schablonmässighet i myndighetsprövningen av
enskilda fall, vilket i sin tur innebär en ökad risk för materiellt felaktiga
avgöranden i det enskilda fallet. En sådan uttunning av rättssäkerheten kan
utskottet inte godta.

Med dessa uttalanden med anledning av motionerna 93 och 96 i berörda
delar kan utskottet tillstyrka att riksdagen godkänner den aktuella riktlinjen.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande enkelhet

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:93 i denna del
(yrkande 3 delvis) och motion 1984/85:96 i denna del och med
godkännande av vad utskottet anfört i detta hänseende godkänner
den riktlinje härom som förordas i propositionen.

JuU 1984/85:28

8. Självsanering (moni. 7)

Lennart Blom (m), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Sven Munke
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”När det”
och slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

Med anledning av motion 96 vill utskottet tillägga att det i och för sig inte är
främmande för vår rättsordning att de som berörs av en näringsidkares
verksamhet, det må gälla delägare, kreditgivare, leverantörer eller andra
affärsparter eller arbetstagare, enligt åsämjande eller i övrigt inom ramen för
rättsordningen vidtar olika åtgärder, även av kontrollerande slag, i syfte att
motverka illojala förfaranden som kan vålla de berörda skada. Att så sker är
tvärtom många gånger naturligt. Utskottet vill emellertid, i överensstämmelse
med tankegångarna i motionen, varna för en utveckling som innebär att
grupper av enskilda tar på sig uppgifter med avseende på normbildning och
kontroll som i ett rättssamhälle bör vara förbehållna främst rättsväsendets
myndigheter. En sådan utveckling skulle allvarligt äventyra rättssäkerheten
för dem som utsätts för de enskildas kontrollaktioner. En mera utvecklad och
frekvent privatjustis av detta slag skulle för övrigt innebära ett allvarligt
orosmoment och leda till konflikter med de samhällsorgan vars uppgift är att
sörja för upprätthållande av lag och ordning. En annan fara som kan vara
förknippad med en onyanserad tillämpning av den aktuella riktlinjen är att
enskilda eller grupper av enskilda - under sken av att vilja motverka illojala
förfaranden som kan vålla dem skada - vidtar åtgärder som i själva verket
syftar till att tillgodose andra, i sammanhanget ovidkommande, intressen.
Enligt utskottets mening kan det sålunda inte anses förenligt med förevarande
riktlinje att t. ex. en facklig organisation utnyttjar situationen till att
främja egna fackliga intressen.

Med dessa uttalanden med anledning av motion 96 i berörd del kan
utskottet tillstyrka att riksdagen godkänner den aktuella riktlinjen. Utskottets
uttalanden bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

Vad nu har sagts innebär att utskottet avstyrker bifall till motion 95 i här
behandlad del.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande självsanering
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:96 i denna del och
med godkännande av vad utskottet anfört i detta hänseende
godkänner den riktlinje härom som förordas i propositionen.

JuU 1984/85:28

9. Andra styrmedel än straff (mom. 9)

Lennart Blom (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ”En
begränsning” och slutar med ”motsvarande del” bort har följande lydelse:

Att begränsa användningen av det straffrättsliga systemet i enlighet med
vad utskottet nu anfört måste dock ske med försiktighet. Även om det på ett
område finns möjlighet att använda andra styrmedel eller andra sanktionsmedel
än straff, får detta inte utan vidare leda till att man avstår från
straffrättsliga sanktioner.

I vissa fall kan en straffrättslig sanktion vara det enda verkningsfulla
medlet mot ett visst oönskat förfarande. I andra fall kan visserligen andra
sanktionsmedel än straff i och för sig vara effektivare än en straffsanktion
men bör likväl inte komma till användning. Bl. a. rättssäkerhetsskäl kan
enligt utskottets mening lägga hinder i vägen för en sådan användning. Såsom
anförs i motion 96 innebär en användning av andra sanktionsmedel än straff
att saken i regel inte handhas av domstol utan av förvaltningsmyndighet.
Förfarandet inför en sådan myndighet är inte omgärdat av regler med samma
inriktning på rättssäkerheten som beträffande de regler som gäller för
domstolsförfarandet. Härtill kommer att den förvaltningsmyndighet som
beslutar i saken i regel tillika är tillsynsmyndighet på det aktuella området,
något som ökar den enskildes utsatta ställning i förhållande till myndigheten.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet i likhet med motionärerna
det inte godtagbart att som en generell regel för det fortsatta arbetet mot den
ekonomiska brottsligheten ange att andra samhälleliga kontroll- och sanktionsmetoder
än straffrättsliga bör prioriteras vid uppbyggande av rättsliga
system. Enligt utskottets mening måste man, i linje med vad näringsutskottet
anfört, från fall till fall och med utgångspunkt i rättssäkerhetsaspekten och
med hänsynstagande till vilket syfte en viss lag avses främja pröva vilka slag
av sanktioner som bör komma till användning.

Utskottets nu gjorda ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker
bifall till motion 96 i här behandlad del och att den aktuella riktlinjen inte bör
godkännas av riksdagen.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande andra styrmedel än straff

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:96 i denna del förklarar
att den riktlinje härom som förordas i propositionen inte godkänns.

JuU 1984/85:28

10. Effektivitet (morn. 10)

Lennart Blom (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med ”Under en”
och slutar på s. 20 med ”inte påkallad” bort ha följande lydelse:

Under en följd av år har det fortlöpande skett en förstärkning av
rättsväsendets resurser för att bekämpa bl. a. den ekonomiska brottsligheten.
Förstärkningarna har skett ömsom genom resursökningar, ömsom
genom omfördelningar av befintliga resurser. Enligt utskottets mening kan
det i och för sig vara berättigat att även framdeles öka rättsväsendets insatser
mot den ekonomiska brottsligheten. Utskottet har således vid sin behandling
denna dag av anslagen till polisväsendet för nästa budgetår uttalat sig för en
prioritering av bl. a. kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Prioriteringen
på detta område har tagit sig uttryck i bl. a. vissa resursförstärkningar
(se JuU 1984/85:29).

Vid överväganden rörande prioriteringar av rättsväsendets insatser måste
man också ägna uppmärksamhet åt att varje prioritering på ett visst område
som görs utan att nya resurser tillförs innebär en motsvarande försvagning av
någon annan del av verksamheten. Det sagda manar enligt utskottets mening
till försiktighet när det gäller att förespråka prioriteringar för framtiden. I
synnerhet om prioriteringarna kommer att ta sig uttryck i stora omfördelningar
måste intresset av dessa noga vägas mot de konsekvenser en tilltänkt
omfördelning kan få på andra områden. Enligt utskottets mening kan
härvidlag en utveckling som innebär att insatserna mot traditionella brott
eller mot brott av mindre svårhetsgrad minskar inte godtas.

Enligt utskottets mening måste det vara ett riktmärke för rättsväsendets
insatser mot brott att de effektiviseringar och andra åtgärder som vidtas för
att stärka den brottsbekämpande verksamheten genomförs på sådant sätt att
inte bara den ekonomiska brottsligheten utan även andra brottstyper
effektivt kan beivras.

Utskottet anser i linje med den uppfattning som förs fram i motionerna att
det skulle inge allvarliga betänkligheter om statsmakterna väljer att prioritera
rättsväsendets insatser mot sådan brottslighet som riktar sig mot det
allmänna på ett sätt som faktiskt resulterar i att kampen mot annan
brottslighet som direkt drabbar enskilda eftersätts. Det är därför angeläget
att motverka att ett sådant läge uppkommer; denna uppfattning måste
återspeglas i framtida prioriteringsbeslut.

Med dessa uttalanden med anledning av motionerna 93, 96 och 1534 i här
behandlade delar anser utskottet att den föreslagna riktlinjen kan godkännas
av riksdagen.

JuU 1984/85:28

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande effektivitet

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:93 i denna del
(yrkande 3 delvis), motion 1984/85:96 i denna del och motion
1984/85:1534 i denna del (yrkande 4) och med godkännande av vad
utskottet anfört om prioriteringar av rättsväsendets insatser mot
brott godkänner den riktlinje om effektivitet som förordas i
propositionen.

11. Näringstillstånd (mom. 20)

Lennart Blom (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med
”Justitieutskottet instämmer” och slutar med ”i fråga” bort ha följande
lydelse:

Vid bedömningen av spörsmålet rörande införande av ett system med
näringstillstånd i syfte att motverka ekonomisk brottslighet vill justitieutskottet
erinra om att det i vårt land av ålder i princip råder fri etableringsrätt.
Denna näringsfrihet gäller visserligen inte utan begränsningar. De inskränkningar
i rätten att etablera företag som råder är emellertid förestavade av
viktiga allmänna intressen. Begränsningar är således uppställda av bl. a.
ordnings-, säkerhets-, hälsovårds- och arbetarskyddshänsyn. Begränsningar
kan också vara av sådant slag att näringsverksamheten är förbehållen staten,
t. ex. vid tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker. I vissa fall
krävs tillstånd av myndighet för utövande av näringsverksamhet. Tillståndskravet
kan vara betingat av behovet av samhällelig kontroll eller av intresset
av att skapa garantier för att verksamheten bedrivs på ett ekonomiskt
tillförlitligt sätt, t. ex. beträffande bank- och försäkringsverksamhet samt
kommunikationsväsendet.

Enligt utskottets mening kan det redan av principiella skäl inte godtas att
göra begränsningar av den fria etableringsrätten i sådant syfte som kommissionen
angett. De intressen som kommissionens förslag syftar till att
tillgodose anser utskottet kunna tillgodoses på andra, för näringsfriheten
mindre äventyrliga, sätt. Såväl genom konkurslagstiftningen och därtill
anknytande näringsförbudsinsitut som genom skattelagstiftningen kan olika
slags missförhållanden i företagens verksamhet effektivt motverkas. Så torde
för övrigt, som anförts i motion 95, knappast komma att bli fallet genom ett
system med näringstillstånd.

Det anförda innebär att utskottet, i likhet med vad som görs i motionerna
93, 95, 96 och 908, tar avstånd från tanken på att införa ett system med
näringstillstånd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

4 Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr28

JuU 1984/85:28

Utskottets nu gjorda ställningstagande innebär att utskottet avstyrker
bifall till motionerna 94 och 2067 såvitt gäller utformningen eller omfattningen
av ett system med näringstillstånd och lämplighetsprövning vid vissa
fastighetsförvärv.

dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande näringstillstånd

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:908 i denna del
(yrkande 4), motion 1984/85:93 i denna del (yrkande 1), motion
1984/85:95 i denna del och motion 1984/85:96 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

12. Uppbörd av skatter m. m. (mom. 25)

Lennart Blom (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m)
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Sorn
framgår” och slutar med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

Som utskottet tidigare i detta avsnitt understrukit utgör en effektiv
uppbörd av skatter och avgifter ett nödvändigt instrument i ansträngningarna
att bemästra den ekonomiska brottsligheten. Att uppbördssystemet fungerar
effektivt måste i hög grad vara ägnat att minska benägenheten att sätta sig
över skyldigheten att betala skatter och avgifter; genom att effektivisera
uppbördssystemet kan en mängd andra åtgärder, framför allt på kontrollsidan,
avvaras.

Även om det, som framgår av redovisningen i det föregående, pågår
ansträngningar i syfte att effektivisera skatte- och avgiftsuppbörden, anser
justitieutskottet, i linje med motionärernas uppfattning, att dessa ansträngningar
inte bara är otillräckliga utan även har en delvis felaktig inriktning. Ett
riktmärke i arbetet på att förbättra uppbördssystemet måste enligt utskottets
mening vara att åstadkomma förenklingar såväl för berörda myndigheter
som för dem som har att betala skatter och avgifter; först genom att systemet
blir enkelt och smidigt för alla berörda kan en förbättrad effektivitet
åstadkommas. I nu angivna hänseenden anser utskottet att det föreligger
brister såväl beträffande hittills vidtagna åtgärder som i fråga om nu
pågående strävanden att förbättra uppbördssystemet.

Vad utskottet sålunda med anledning av motionerna 95 och 96 anfört om
effektivisering av uppbördssystemet bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 25 bort ha följande lydelse:

25. beträffande uppbörd av skatter m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:95 i denna del och

JuU 1984/85:28

motion 1984/85:96 i denna del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om effektivisering av uppbördssystemet.

13. Kontroll av rörelseidkares deklarationer (mom. 27)

Lennart Blom (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 34 med "Ett
viktigt” och slutar på s. 35 med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

För att en omläggning av skattekontrollen skall ge full effekt krävs det att
det nuvarande kontrollsystemet förbättras. Eko-kommissionen har lämnat
ett principförslag om ett mera rationellt system för kontroll av företag på
grundval av ett förbättrat uppgiftslämnande från företagarna (SOU 1983:75-76). Frågan om att ge riksskatteverket i uppdrag att utforma ett nytt
kontrollsystem på grundval av kommissionens förslag övervägs för närvarande
av regeringen. Utskottet vill också peka på det kommittéarbete (Fi
1984:03) som pågår när det gäller att förbättra skatteförvaltningens organisation
m. m. och som bör leda till en ökad effektivitet på området (Dir.
1984:22). - Utskottet noterar i sammanhanget också att regeringen nyligen
har överlämnat ett förslag till förenklad löntagarbeskattning till riksdagen
(prop. 1984/85:180). Även om detta förslag i och för sig kan synas ligga i linje
med vad utskottet nyss sagt om behovet av enklare skatteregler m. m., kan
utskottet konstatera att förslaget också innehåller många andra inslag som
bl. a. får oönskade fördelningspolitiska följder. Utskottet anser att förenklingar
som får sådana effekter inte kan godtas.

Även om man bortser från det berörda förslaget till förenklad löntagarbeskattning,
föreligger i andra hänseenden reformplaner som syftar till att
åstadkomma bl. a. sådana förbättringar i fråga om skattekontrollen som
efterlyses i motionen. Utskottet finner det därför inte påkallat med någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionen. Utskottet avstyrker bifall till
motion 95 i nu behandlad del.

14. Samverkan stat-företag (mom. 28)

Karin Söder (c) och Elving Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med
”Justitieutskottet delar” och slutar med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

Justitieutskottet instämmer i näringsutskottets uppfattning om motionsförslaget.
En stat-företagsgrupp skulle onekligen kunna vara ett värdefullt
organ för samverkan i en rad frågor som rör näringslivet och den ekonomiska
brottsligheten. Justitieutskottet anser att regeringen bör ta initiativ till att ett
sådant samverkansorgan kommer till stånd.

JuU 1984/85:28

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 95 i denna del som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha följande lydelse:

28. beträffande samverkan stat-företag

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:95 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om bildandet
av en stat-företagsgrupp.

15. Skattekort (mom. 29)

Karin Söder (c) och Elving Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 35 med ”Utskottet
kan” och slutar på s. 36 med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning skulle ett skattekort eller skaftebevis av det
slag som diskuterats av kommissionen och som föreslås i motionen kunna
vara ett effektivt instrument i ansträngningarna att förebygga ekonomisk
brottslighet. Även om det för närvarande föreligger vissa hinder av bl. a.
lagteknisk och praktisk natur mot ett införande av ett system med skattekort,
anser utskottet att dessa hinder måste kunna övervinnas. Det bör ankomma
på regeringen att verka för att så sker och att i övrigt vidta de åtgärder som
införandet av ett system med skattekort påkallar.

Vad utskottet sålunda med anledning av motion 95 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 29 bort ha följande lydelse:

29. beträffande skattekort

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:95 i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
införande av ett system med skattekort.

Särskilda yttranden

1. Allmänna synpunkter

Hans Petersson i Röstånga (fp) anför:

Regeringens proposition om riktlinjer för det framtida arbetet mot
ekonomisk brottslighet m. m. föder några särskilda reflexioner.

Det råder inga skiljaktiga meningar om att den ekonomiska brottsligheten
utgör ett stort samhällsproblem, kanske ett av vår tids största kriminalpolitiska
problem. Detta har utskottet vid flera tidigare tillfällen tvingats konstatera
(se särskilt den utförliga behandlingen i JuU 1980/81:21). Samtidigt har det
rått enighet om att de faror och skadeverkningar som är förknippade med
detta slags brottslighet påkallar kraftfulla insatser från det allmännas sida
såväl i fråga om resursförstärkningar och organisatoriska förändringar som i

JulJ 1984/85:28

fråga om åtgärder på lagstiftningssidan.

Allmänt sett har emellertid inte enigheten sträckt sig mycket längre; stora
skiljaktigheter har i stället yppat sig när det gällt att mera konkret ange
lämpliga lösningar och framkomstvägar. Olika sådana förslag har föranlett
stundtals häftiga och onyanserade meningsutbyten i den allmänna debatten;
också inom utredningsarbetet och i det parlamentariska arbetet har meningsmotsättningarna
markerats med osedvanlig skärpa. Intensiteten i debatten
har ibland varit sådan att man måste fråga sig om problemens rätta lösning
främjas därav och om det kanske finns mer eller mindre outtalade skäl för de
ståndpunkter som intas. En insiktsfull bedömare har uttalat att man
diskuterar i kriminalpolitiska termer trots att frågan är om det inte är mest
rättvisande att karakterisera debatten om den ekonomiska brottsligheten
som en förtäckt planhushållningsdebatt; ytterst - menar han - gäller
diskussionen makten över näringslivet.

I den mån det finns fog för ett sådant synsätt finns det onekligen anledning
till viss betänksamhet. Det är nämligen klart att den politiska debattens syfte
- att åstadkomma ett gott samhälle - vinner på att diskussionen förs med
hederlighet och öppenhet så att företeelserna ges rätta benämningar och
förslagen motiveras med de verkliga skälen.

Mot denna bakgrund är det angeläget att slå fast att beteckningen rättsstat i
detta ärende kan användas som ett betydelsefullt honnörsord. Det är också
viktigt att konstatera att det under riksdagsbehandlingen av detta ärende
framkommit en enighet i frågan om rättssäkerheten; i sammanhanget
behöver tvivel inte längre råda om att hävdvunna rättssäkerhetsanspråk skall
tillgodoses i lika hög grad när det gäller ekonomisk brottslighet som när det
gäller annan brottslighet. Tyvärr har denna åsikt inte återspeglats i de skilda
förslag i olika propositioner som regeringen lagt fram på grundval av
eko-kommissionens arbete. Detta har gett oss anledning att föra fram kritik i
motioner och reservationer under riksdagsbehandlingen av de olika ärendena.

Sammantaget saknas - trots den enighet i justitieutskottet som jag nyss
berörde - inte oroande tecken. Som utskottet kunde konstatera redan år
1981 har angelägenheten av att effektivisera samhällets insatser mot förfaranden
av det slag det här är fråga om tvingat fram ett regelsystem som delvis
ligger invid gränsen till vad som kan anses vara godtagbart från rättsstatliga
synpunkter. Därvid syftades på den praktiska tillämpningen av bevissäkringslagen,
betalningssäkringslagen och lagen mot skatteflykt. Den sistnämnda
lagen har därefter under den nuvarande regeringens tid trots våra
protester ändrats till att bli helt oacceptabel från rättssäkerhetssynpunkt.
Och nu kan erinras om de olika turerna under förarbetena till regeringens
nyligen framlagda proposition 1984/85:180 om förenklad självdeklaration,
där integritetshänsynen och rättssäkerhetskraven till sist blev respekterade.

Med utgångspunkt i det sagda finns det goda skäl att nu - såsom också
skedde vid riksdagsbehandlingen år 1981 - inskärpa betydelsen av att

JuU 1984/85:28

åtgärderna mot den ekonomiska brottsligheten inte får ges sådan inriktning
att de strider mot de grundläggande principerna i en rättsstat eller leder till
väsentliga avsteg från våra grundläggande civilrättsliga och näringsrättsliga
principer och att de måste präglas av omdöme och balans; givetvis också så
att de sociala intressena av en god samhällsgemenskap tillgodoses.

Som framgår av det jag sagt ligger det en fara i om rättsutvecklingen får ske
i ett debattklimat som präglas av ideologiskt färgade överord och där de
verkliga skälen för föreslagna åtgärder skyms undan. Risken för en olycklig
utveckling är särskilt påtaglig om den politiska opinionen i ett sådant
debattklimat så att säga stegvis tvingas att genomföra ingripande och
integritetskränkande åtgärder som - den ena efter den andra - mer eller
mindre omärkligt avlägsnar oss från den samhällsordning vi alla önskar ha.

2. Stöd för seriös näringsverksamhet (mom. 3)

Karin Söder (c) och Elving Andersson (c) anför:

I motion 95 framförs ett konstruktivt förslag om att inrätta lokala
samhällsmyndigheter med uppgift att bl. a. främja kontakterna mellan
företag och myndigheter. Dessa myndigheter skall samtidigt också underlätta
det allmännas kontroll av att företagen fullgör sina åligganden. Vi finner
det positivt att pågående utredningsarbete rörande skatteförvaltningen synes
tillgodose motionens syfte, och därvid utgår vi från att resultatet av detta
arbete kommer att innebära att frågan ges en tillfredsställande lösning.

3. Avdragsrätt för fastighetsreparationer (mom. 8)

Lennart Blom (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anför:

Enligt vår mening utgör det i motion 95 nämnda förslaget om avdragsrätt
för fastighetsreparationer ett gott exempel på åtgärder av självsanerande
slag. Genom en sådan avdragsrätt skulle en fastighetsägare få ett starkt motiv
att begära kvitto vid fastighetsreparationer, något som skulle få effekter på
uppdragstagarens benägenhet att redovisa sina inkomster. Vi finner det
därför positivt att den i motionen väckta frågan omfattas av bostadskommitténs
uppdrag. Resultatet av kommitténs arbete bör enligt vår uppfattning
komma att utgöra ett viktigt steg mot avvecklingen av det kvittolösa
samhället.

JuU 1984/85:28

Bilaga 1

Finansutskottets yttrande

1984/85:1 y

över proposition 1984/85:32 om riktlinjer för det framtida arbetet
mot ekonomisk brottslighet m. m.

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 13 november 1984 beslutat hemställa om yttrande
från finansutskottet över proposition 1984/85:32 om riktlinjer för det
framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m. m. jämte de med anledning
av propositionen väckta motionerna 1984/85:93 av Bengt Westerberg m. fl.
(fp), 1984/85:94 av Lars Werner m.fl. (vpk), 1984/85:95 av Karin Söder
m. fl. (c) och 1984/85: % av Per-Olof Strindberg m. fl. (m).

Av de områden som behandlas i propositionen och motionerna är det
främst de avsnitt som tar upp frågor rörande den totala omfattningen av
den ekonomiska brottsligheten, behovet av förbättrad valutakontroll, kreditgivningen
och den ekonomiska brottsligheten och kontrollen av leverantörer
som har anknytning till finansutskottets beredningsområde. Att även
frågan om kontrollen av leverantörer hör hit beror på frågans nära samband
med offentlig upphandling.

När det gäller dessa frågor ges i propositionen en allmän orientering av
problemens karaktär och en redovisning av utredningsläget. Föredragande
statsrådet Kjell-Olof Feldt anför att han avser att senare återkomma till
riksdagen med konkreta förslag.

Utskottet har tidigare understrukit behovet av åtgärder mot ekonomisk
brottslighet (FiU 1980/81:1 y och FiU 1982/83:14).

Behovet av åtgärder understryks också i föreliggande proposition och i
motionerna. Även om man i motionerna 93 (fp), 95 (c) och 96 (m) inte
specifikt diskuterar här angivna problem framgår det emellertid av motionerna
att där angivna metoder för att bekämpa ekonomisk brottslighet
avviker från dem som anges i propositionen.

I motion 94 (vpk) ansluter man sig däremot med vissa tillägg till huvuddelen
av de synpunkter som framkommer i redovisningen i propositionen
om planerade åtgärder.

JuU 1984/85:28

Från de synpunkter utskottet har att anlägga kan inte nu en ingående
diskussion föras rörande regeringens allmänna överväganden i förhållande
till de synpunkter som framförs i motionerna. Behandlingen av frågor om
skärpt valutakontroll, kontroll av leverantörer samt kreditgivning och ekonomisk
brottslighet bör anstå i avvaktan på konkreta förslag.

Stockholm den 11 december 1984

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), PerAxel
Nilsson (s), Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s), Christer Nilsson
(s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Hugo
Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i Eslöv (s),
Britta Hammarbacken (c) och Berit Bölander (s).

JuU 1984/85:28

Bilaga 2

Skatteutskottets yttrande

1984/85:2 y

över riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet
m. m. (prop. 1984/85:32)

Till justitieutskottet

Sedan justitieutskottet begärt att skatteutskottet yttrar sig över proposition
1984/85:32 om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk
brottslighet m. m. jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna
1984/85:93 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), 1984/85:94 av Lars Werner
m. fl. (vpk), 1984/85:95 av Karin Söder m. fl. (c) och 1984/85:96 av Per-Olof
Strindberg m. fl. (m) får skatteutskottet anföra följande.

Utskottet begränsar sitt yttrande till att avse de överväganden om åtgärder
mot ekonomisk brottslighet på skatte-, tull- och avgiftsområdena som
redovisas i finansdepartementets bilaga till propositionen. I bilagan hemställs
att riksdagen skall beredas tillfälle att ta del av vad finansministern
anfört om de överväganden som gjorts i anslutning till olika förslag om
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten.

Utskottet har i olika sammanhang starkt understrukit behovet av kraftfulla
åtgärder mot ekonomisk brottslighet på skatte-, tull och avgiftsområdena. I
propositionen liksom i motionerna understryks detta behov, och utskottet
finner det tillfredsställande att det föreligger en politisk samstämmighet i
fråga om målet. När det gäller metoderna för att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten redovisar de borgerliga partierna i sina motioner från propositionen
avvikande ståndpunkter i olika centrala frågor, bl. a. beträffande
rättssäkerheten och näringsfriheten. Vidare förordas olika uttalanden om
kompletterande alternativa åtgärder i brottsförebyggande eller brottsbekämpande
syfte.

Utskottet anser det inte meningsfullt att i detta sammanhang ta upp någon
ingående diskussion om regeringens överväganden i förhållande till förslagen
i motionerna, eftersom propositionen i den här behandlade delen endast
innebär en orientering och inte någon begäran om godkännande.

Utskottet finner således att propositionen och motionerna inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd i vad de avser skatte-, tull- och avgiftsom -

JuU 1984/85:28

rådena utan att behandlingen av frågor på dessa områden bör anstå i
avvaktan på konkreta förslag.

Stockholm den 29 november 1984

På skatteutskottets vägnar
RUNE CARLSTEIN

Närvarande: Rune Carlstein (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
Olle Westberg (s), Hagar Normark (s), Bo Lundgren (m), Ingemar Hallenius
(c), Egon Jacobsson (s), Karl Björzén (m), Kjell Johansson (fp), Anita
Johansson (s), Lars Hedfors (s), Ewy Möller (m), Bruno Poromaa (s) och
Erkki Tammenoksa (s).

JuU 1984/85:28

Lagutskottets yttrande 8 '

1984/85:2 y

över riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet
m.m. (prop. 1984/85:32)

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om lagutskottets yttrande över proposition
1984/85:32 om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet
m. m. jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna 1984/
85:93 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), 1984/85:94 av Lars Werner m.fl.
(vpk), 1984/85:95 av Karin Söder m.fl. (c) och 1984/85:96 av Per-Olof
Strindberg m.fl. (m).

Lagutskottet får anföra följande.

I propositionen gör statsrådet I. Carlsson vissa allmänna uttalanden om
arbetet mot ekonomisk brottslighet och riksdagen bereds genom propositionen
tillfälle att ta del av dessa. Till propositionen har fogats bilagor från
justitiedepartementet och finansdepartementet. I justitiedepartementets
bilaga föreslås att riksdagen skall godkänna de riktlinjer för det framtida
arbetet mot ekonomisk brottslighet som justitieministern angett i bilagan.
Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad justitieministern anfört om
de överväganden som gjorts i anslutning till olika förslag om åtgärder mot
ekonomisk brottslighet.

Liksom i propositionen understryks i motionerna behovet av kraftfulla
åtgärder mot ekonomisk brottslighet på olika områden. När det gäller
metoderna att bekämpa denna brottslighet lämnas i de tre borgerliga
motionerna emellertid vissa från propositionen avvikande synpunkter.
Vidare föreslås i dessa motioner olika uttalanden om kompletterande
åtgärder i brottsbekämpande syfte. I motion 94 (vpk) ansluter sig motionärerna
i huvudsak till regeringens förslag men lämnar därutöver vissa förslag
till särskilda åtgärder.

Lagutskottet begränsar sitt yttrande till sådana uttalanden och förslag i
justitiedepartementets bilaga och i motionerna som har direkt anknytning till
utskottets beredningsområde.

Utskottet vill till en början erinra om att utskottet tidigare i olika
sammanhang har framhållit att det förekommer att det civilrättsliga regelsystemet
används i illojala och brottsliga syften. Utskottet har därvid strukit
under behovet av att vissa delar av den civilrättsliga lagstiftningen ses över
som ett led i bekämpandet av ekonomisk brottslighet. De förslag beträffande
regler om bulvanförhållanden och s. k. ansvarsgenombrott som redovisas i
propositionen har sålunda sin grund i en av riksdagen på utskottets
hemställan begärd utredning av nämnda förhållanden (LU 1982/83:16).

JuU 1984/85:28

Utskottet har samtidigt pekat på att ändringar i brottsförebyggande syfte i
den civilrättsliga regleringen emellertid ofta innebär svåra avvägningsproblem.
Utskottet har betonat att en utgångspunkt för en lagöversyn måste
vara att denna inte får hämma eller försvåra seriös näringsverksamhet.

De i propositionen föreslagna riktlinjerna för det framtida reformarbetet
tar sikte på dels det straffrättsliga förfarandet i vid mening, dels den allmänna
uppbyggnaden av rättsliga och administrativa system. Från de synpunkter
lagutskottet har att anlägga är det endast den senare delen som har intresse.
Riktlinjerna är i denna del allmänt hållna och synes i huvudsak ha accepterats
av motionärerna. Endast i motion 96 (m) anförs vissa kritiska synpunkter och
då framför allt när det gäller vissa uttalanden i anslutning till riktlinjerna.

Utskottet anser för sin del att de föreslagna riktlinjerna för en allmän
uppbyggnad av rättsliga och administrativa system och som kan sammanfattas
i stöd för seriös näringsverksamhet, kontrollpolitisk medvetenhet,
enhetlighet, samordning, självsanering och användandet av andra styrmedel
än straff utgör en god grund för fortsatta lagstiftningsåtgärder när det gäller
att förebygga ekonomisk brottslighet. Vad som sägs om att lagstiftning och
kontrollsystem skall utformas med sikte på att utgöra ett stöd för den seriösa
näringsverksamheten står också i god överensstämmelse med de uttalanden
utskottet tidigare gjort i olika sammanhang i fråga om den civilrättsliga
lagstiftningen.

Utskottet har inte funnit det meningsfullt att i detalj granska alla de olika
uttalanden som görs i anslutning till riktlinjerna och som huvudsakligen har
betydelse för andra rättsområden än sådana som lagutskottet har att
behandla. Motsvarande gäller också i princip uttalandena i motion 96 (m).
När det gäller den riktlinje som rör användandet av andra styrmedel än straff
har emellertid motionärerna i motion 96 uttalat att de inte kan godta denna.
Riktlinjen innebär att i valet mellan straffrättsliga och andra samhälleliga
kontroll- och sanktionsmetoder de senare bör ha företräde. Motionärerna
anser att denna riktlinje bl. a. kommer att leda till en försämrad rättssäkerhet
för den enskilde eftersom tillämpningen av kontroll- och sanktionsmetoder
ankommer på administrativa myndigheter och inte på domstolarna. Vidare
anser motionärerna att riktlinjen innebär att den enskilde normalt sett
kommer att befinna sig i underläge i förhållande till vederbörande myndighet.

Utskottet vill framhålla att det på det civilrättsliga området är vanligt att
domstolarna har att tillämpa andra sanktionsmedel än straff, t. ex. skadestånd,
vitesföreläggande eller åläggande av personligt betalningsansvar. I
olika sammanhang har utskottet uttalat att sådana sanktione( kan ge en
drabbad part ett bättre skydd än en straffsanktion och därför i vissa fall kan
vara att föredra. Utskottet kan hänvisa exempelvis till betänkandet LU
1977/78:10 där utskottet behandlade bl. a. problemen med hur man skall
komma till rätta med det ökande antalet patentintrång. Utskottet konstaterade
att patentlagens straffregler hade haft ringa effekt och att även

JuU 1984/85:28

skadeståndssanktionen var ineffektiv. Enligt utskottets mening borde man
pröva införandet av vitesförbud som sanktion och vidare borde skadeståndsprocessen
göras effektivare. Utskottet hemställde därför i sitt av riksdagen
godkända betänkande att sanktionssystemet inom patenträtten skulle bli
föremål för översyn.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motionärernas kritik mot
den föreslagna riktlinjen har föga relevans på det civilrättsliga området.
Enligt utskottets mening bör den aktuella riktlinjen kunna läggas till grund
för lagstiftning på detta område. Utskottet kan således inte ställa sig bakom
yrkandet i motion 96 i denna del.

I motion 95 (c) läggs fram förslag till vissa kompletterande riktlinjer för
arbetet med att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Med hänsyn till att
förslagen i huvudsak faller utanför lagutskottets beredningsområde föranleder
de inga närmare uttalanden från utskottets sida.

Även i motion 94 (vpk) läggs fram förslag till kompletterande åtgärder. De
förslag som har anknytning till lagutskottets beredningsområde rör införandet
av s. k. namnkarantän samt patent- och registreringsverkets registerföring.

Med namnkarantän åsyftar motionärerna att patentverket skall ha möjlighet
att hålla ett firmanamn, som blir ledigt, i karantän en viss tid innan det får
övertas av ett annat bolag.

Enligt aktiebolagslagen (ABL) skall aktiebolag ha firma, dvs. en benämning
under vilken verksamheten skall bedrivas. Firman skall anges i
bolagsordningen och skall jämte övriga föreskrivna uppgifter angående
bolaget registreras hos patent- och registreringsverket. Också ändringar av
firma skall registreras och ändringarna får inte verkställas förrän registrering
skett.

Firmalagen, som också är tillämplig på bl. a. handelsbolags och ekonomiska
föreningars firmor, ger näringsidkaren ensamrätt till firma. Ensamrätten
förvärvas genom registrering eller inarbetning. Registrering får inte ske bl. a.
om firman är förväxlingsbar med registrerade eller inarbetade varumärken
eller firmor. Prövningen av om en föreslagen firma strider mot firmalagen
utförs av registreringsmyndigheten, dvs. beträffande aktiebolag av patentverket
samt i fråga om handelsbolag och ekonomiska föreningar av
vederbörande länsstyrelse.

I firmalagen finns också bestämmelser om överlåtelse av firma. Bl. a.
gäller att firma endast får överlåtas i samband med den näringsverksamhet i
vilken firman används. Förbudet kan emellertid kringgås på så sätt att ett
aktiebolag genom ändring av bolagsordningen antar ny firma varefter den
gamla avregistreras. Den gamla firman kan sedan omedelbart antas av ett
annat bolag. När ett aktiebolag byter firma skall enligt ABL länsstyrelsen
genast underrättas härom. Underlåter bolaget att underrätta länsstyrelsen
kan registrering av firmaändringen vägras.

JuU 1984/85:28

Bestämmelsen om skyldighet för aktiebolag att underrätta länsstyrelsen
kom till år 1980 och trädde i kraft den 1 juli 1981 (prop. 1979/80:143, LU
1980/81:4). Till grund för lagstiftningen låg brottsförebyggande rådets
promemoria (BRÅ PM 1979:5) Aktiebolagslagen - förstärkt skydd för det
bundna kapitalet. I promemorian framhölls att firmabyten ofta ingick som ett
led i en rad åtgärder som syftade till att vilseleda borgenärer och andra
intressenter. Enligt promemorian kunde de problem som firmabytena
aktualiserar endast delvis avhjälpas genom införande i firmalagen av en
bestämmelse om karenstid så att avregistrerad firma inte får inregistreras på
nytt innan viss tid förflutit. I promemorian konstaterades, att manipulationer
med firmabyten torde vara vanligast i aktiebolag och att det därför var
påkallat med föreskrifter i ABL som begränsar rätten att byta firma. På
grund härav föreslogs att beslut om ändring i bolagsordningen av bolagets
firma skulle få registreras endast om vissa närmare angivna krav uppfyllts. I
proposition 1979/80:143 anförde departementschefen att BRÅ:s förslag
skulle endast ge begränsade fördelar när det gällde att motverka den
ekonomiska brottsligheten men medföra betydande administrativa nackdelar.
Departementschefen föreslog därför att uppgiftsskyldigheten till länsstyrelsen
skulle införas som en mindre långtgående åtgärd.

I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1980/81:4 anförde utskottet
att firmabyten kan ingå som ett led i ekonomisk brottslighet eller i en eljest
illojal verksamhet. Enligt utskottets mening framstod det därför som
angeläget att åtgärder vidtas som kan motverka att en bolagsordning ändras
av illojala skäl. Samtidigt borde det emellertid beaktas att utgångspunkten
måste vara att bolagsledningen har full frihet att bedöma när det finns skäl att
byta firma. Enligt utskottet innebar förslaget i propositionen en rimlig
lösning när det gällde att komma till rätta med de problem som det var fråga
om. Förslaget gav nämligen länsstyrelsen möjligheter att förhindra att ett
bolag - som då syntes kunna ske - gled ur kontrollsystemet på grund av att det
bytt firma.

Problemen med firmabyten som led i ekonomisk brottslighet behandlades
ånyo av riksdagen våren 1983 med anledning av en motion med yrkande om
införande av namnkarantän. Utskottet konstaterade i betänkandet LU
1982/83:36 att underlag då ännu saknades för en bedömning av huruvida den
nya regeln om uppgiftsskyldighet till länsstyrelsen innebaren tillfredsställande
lösning av problemen med firmabyten. Ytterligare erfarenheter borde
därför avvaktas innan man övervägde en skärpning av lagstiftningen.
Motionen avslogs av riksdagen.

Enligt utskottets mening saknas alltjämt underlag för en bedömning av om
det behövs någon skärpning av reglerna om registrering av firma. Utskottet
kan därför inte biträda förslaget i motion 94 att riksdagen nu skall uttala att
införandet av namnkarantän skall tas med bland riktlinjerna för det framtida
arbetet mot ekonomisk brottslighet.

JuU 1984/85:28

I motion 94 anförs vidare att det finns skäl till förändringar även när det
gäller registerverksamheten vid patentverket. Motionärerna hänvisar till att
bolagsstyrelsen är skyldig att årligen till patentverket anmäla vilka som sitter
i bolagets styrelse. Enligt motionärerna visar erfarenheterna att dessa
uppgifter inte utnyttjas på rationellt sätt. Detta förhållande har, framhåller
motionärerna, lett till att det fortfarande inte är möjligt att i aktiebolagsregistret
söka på person och därigenom erhålla en någorlunda aktuell
förteckning över vilka styrelser en viss person sitter i. Motionärerna anser att
det nu är tid att ta upp ett förslag som utarbetats inom BRÅ och som tidigare
avvisats av statsmakterna. Förslaget innebär att en skyldighet införs för
styrelseledamot, som avgår, att genast anmäla sin avgång till bolagsregistret.
Iakttas inte skyldigheten blir ledamoten solidariskt ansvarig med bolaget för
uppkommande förpliktelser. Förslaget har enligt motionärerna den fördelen
att det är den enskilde ledamoten och bolaget som får ett intresse av att
bevaka att omregistrering sker och inte endast som nu patentverket.

Enligt ABL skall ett aktiebolag för registrering i aktiebolagsregistret
anmäla vem som utsetts till styrelseledamot, verkställande direktör, suppleant
och firmatecknare samt lämna uppgift om bl. a. funktionärernas
personnummer och postadress. Bolaget är också skyldigt att anmäla när
tidigare registrerade förhållanden ändras. Någon motsvarande skyldighet att
anmäla bolagsfunktionärernas personnummer och postadress fanns inte
enligt 1944 års aktiebolagslag och ABL medförde inte någon skyldighet för
bolagen att komplettera äldre registreringsanmälningar med sådana uppgifter.
För personer som kvarstod i bolagsregistret från tiden före ikraftträdandet
av ABL den 1 januari 1977 saknades alltså till en början dessa uppgifter.

Genom en lagändring år 1981 infördes, såsom motionärerna påpekat, en
skyldighet för aktiebolag att årligen till bolagsregistret sända in en aktuell
förteckning över styrelseledamöter, verkställande direktör m. fl. jämte
uppgift om deras personnummer och postadress. Förteckningen är inte
avsedd att användas för komplettering av tidigare registeruppgifter men kan
utnyttjas för stickprovskontroller av att uppgifterna i bolagsregistret är
riktiga. För att göra det möjligt för patentverket att komplettera
bolagsregistret med uppgifter om personnummer och postadress på de
personer som registrerats före ikraftträdandet av ABL antog riksdagen 1983
en särskild lag som ålade aktiebolagen att före den 1 juli 1984 anmäla sådana
uppgifter för registrering.

I detta sammanhang vill utskottet också peka på att aktiebolagsregistret
varit upplagt som ett kortregister, ordnat efter bolagens organisationsnummer.
Sedan några år tillbaka har det pågått en överföring av
aktiebolagsregistret till ett databaserat register och därvid registreras bl. a.
bolagsfunktionärernas personnummer. Denna överföring har nu genomförts.
Sedan registret sålunda omlagts till ett databaserat register och
kompletterande uppgifter införts om bolagsfunktionärer, som utsetts före
ikraftträdandet av ABL, är det numera möjligt att i registret söka på person

JuU 1984/85:28

och att därvid erhålla aktuella uppgifter. Motionärernas påstående att så inte
lär vara fallet är följaktligen felaktigt.

Enligt utskottets mening är det givetvis angeläget att uppgifterna i
aktiebolagsregistret beträffande styrelseledamöter och andra funktionärer i
ett bolag hålls aktuella. Med nuvarande lagstiftning är detta i princip möjligt.
En förutsättning är dock att aktiebolagen iakttar sin skyldighet att anmäla
aktuella ändringar. Om ett bolag underlåter att göra detta får patentverket
utfärda ett föreläggande för bolaget att inkomma md erforderliga uppgifter.

Som framhålls av motionärerna har frågan om en skärpning av anmälningsskyldigheten
beträffande byten av styrelseledamöter m. fl. övervägts av
BRÅ. I promemorian (BRÅ PM 1979:5) Aktiebolagslagen - förstärkt skydd
för det bundna kapitalet framfördes tanken på en skyldighet för avgående
styrelseledamot att anmäla avgången till bolagsregistret vid äventyr att
vederbörande skulle bli solidariskt ansvarig för bolagets förpliktelser.
Förslaget ansågs emellertid redan i promemorian alltför drastiskt och blev
inte heller förelagt riksdagen. Frågan kom emellertid ändå upp i riksdagen
1982 med anledning av ett motionsyrkande. Lagutskottet hänvisade i sitt
betänkande (LU 1982/83:16) till den år 1981 införda skyldigheten för bolagen
att årligen sända in en aktuell förteckning över styrelseledamöter m. fl. och
framhöll att det saknades underlag för en bedömning av huruvida den nya
regeln innebar en tillfredsställande lösning på registreringsproblemen.
Motionen avslogs av riksdagen.

Frågan prövades ånyo våren 1983 i samband med att riksdagen bl. a. antog
den ovan redovisade lagen om viss uppgiftsskyldighet för aktiebolag.
Lagutskottet hänvisade i sitt betänkande i ärendet (LU 1982/83:36) till att det
ännu saknades underlag för en bedömning av huruvida 1981 års lagändring
varit effektiv. Vidare pekade utskottet på att den nya lagen om uppgiftsskyldighet
till aktiebolagsregistret skulle komma att medföra en kontroll av ett
stort antal äldre registeruppgifter. Enligt utskottets mening borde erfarenheterna
av den tidigare genomförda och den i det då aktuella ärendet föreslagna
lagstiftningen avvaktas innan man övervägde en ytterligare skärpning av
lagstiftningen. Motionen borde därför avslås. Riksdagen biföll utskottets
hemställan därom.

När fråga om en skärpning av bestämmelserna om anmälningsskyldighet
till aktiebolagsregistret nu åter väckts vill utskottet peka på att det är först
nyligen som den senast genomförda lagändringen och den tekniska omläggningen
av bolagsregistret fått full effekt. Enligt utskottets mening är det för
tidigt att nu ta ställning till om det kan finnas ett behov av en ytterligare
skärpning av lagstiftningen. Först måste erfarenheterna av den nu genomförda
ordningen avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 94 även i
denna del.

I propositionen liksom även i motionerna förs vissa allmänna resonemang
om rättssäkerhet och rättsskydd. Mot bakgrund av den debatt om dessa frågor
som förts i massmedia med anledning av eko-kommissionens olika förslag

JuU 1984/85:28

anser utskottet det värdefullt att i propositionen görs en ingående analys av
rättssäkerhetsbegreppet och att det uttryckligen understryks att en given
utgångspunkt för reformarbetet mot den ekonomiska brottsligheten är att
arbetet måste genomföras utan att berättigade krav på rättssäkerhet och
integritet åsidosätts. Rättssäkerhetsproblematiken tas i propositionen emellertid
upp till behandling främst i samband med de riktlinjer som bör gälla för
reformarbetet med det straffrättsliga förfarandet. Med hänsyn härtill och till
att i propositionen inte begärs något ställningstagande av riksdagen till vad
som anförs i propositionen i denna del avstår utskottet från att i detta
sammanhang närmare diskutera rättssäkerhetsfrågorna. Enligt utskottets
mening får tillgodoseende av de särskilda rättssäkerhetsaspekter som bör
läggas på civilrättslig lagstiftning ingå som ett naturligt led i den prövning
riksdagen har att underkasta de olika förslag om åtgärder mot ekonomisk
brottslighet som regeringen enligt vad som aviseras i propositionen kommer
att förelägga riksdagen.

I justitiedepartementets bilaga lämnas vidare en redovisning över regeringens
reformplaner i anslutning till eko-kommissionens olika förslag. Flera
förslag har anknytning till lagutskottets beredningsområde. Enligt utskottets
mening bör dock någon diskussion om regeringens överväganden med
anledning av förslagen inte göras i detta sammanhang utan bör anstå till dess
konkreta förslag har förelagts riksdagen. Utskottet vill tillägga att frågan om
en effektivare företagsrevision redan behandlats av utskottet (LU 1984/
85:13) samt att de aviserade direktiven för en utredning om betalningsansvaret
för juridiska personers skulder m. m. beslutats av regeringen den 18
oktober 1984 (Dir. 1984:41). Enligt direktiven skall kommittén dels kartlägga
i vilka fall det kan finnas behov av regler om annans betalningsansvar för
skulder i aktiebolag och ekonomiska föreningar samt föreslå lämpliga regler
och ange konsekvenserna av dessa, dels överväga i vilken utsträckning
juridiska personer bör tillåtas som delägare i handelsbolag, dels ock överväga
om det är ändamålsenligt att införa regler om ekonomiskt ansvar för
huvudmannen och att vidta andra åtgärder för att komma till rätta med de
missförhållanden som är förenade med bulvanskap.

Stockholm den 13 december 1984

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Stig Olsson (s), Martin Olsson (c),
Elvy Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Arne Andersson i Gamleby (s),
Ingemar Konradsson (s), Allan Ekström (m), Marianne Karlsson (c), Owe
Andréasson (s), Stig Gustafsson (s), Sigvard Persson (c), Per Israelsson
(vpk), Bengt Silfverstrand (s)* och Sten Andersson i Malmö (m).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

5 Riksdagen 1984185. 7sami. Nr28

JuU 1984/85:28

Avvikande meningar

1. Per-Olof Strindberg, Mona Saint Cyr, Allan Ekström och Sten Andersson
i Malmö (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 2
med ”Utskottet vill” och slutar på s. 3 med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser att den kritik som motionärerna anför mot den föreslagna
riktlinjen har sin betydelse framför allt för andra rättsområden än det
civilrättsliga. När det gäller civilrättslig lagstiftning kan, såsom utskottet i
olika sammanhang framhållit, understundom andra sanktioner än straff ge
en drabbad part ett bättre skydd än en straffsanktion och är därför i vissa fall
att föredra. Det bör emellertid understrykas att det i sådana fall är domstolar
och inte administrativa myndigheter som ålägger sanktionerna. Annorlunda
förhåller det sig när det gäller t. ex. näringsrättslig och skatterättslig
lagstiftning. I sådan lagstiftning ankommer det som regel på administrativa
myndigheter att ålägga andra sanktioner än straff, och ofta befinner sig då
den enskilde, såsom motionärerna påpekar, i ett underläge i förhållande till
vederbörande myndighet. Utskottet vill tillägga att det emellertid även inom
det civilrättsliga området kan finnas behov av straffrättsliga sanktioner.
Särskilt torde detta gälla i fråga om sådan civilrättslig lagstiftning som har
inslag från andra rättsområden, t. ex. näringsrättsliga inslag.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet det inte lämpligt att som en
generell regel för det fortsatta arbetet mot den ekonomiska brottsligheten
ange att andra samhälleliga kontroll- och sanktionsmetoder än straffrättsliga
bör prioriteras vid uppbyggande av rättsliga system. Enligt utskottets mening
måste man inom det civilrättsliga området från fall till fall och med
utgångpunkt i vilket syfte en viss lag skall tillgodose pröva vilka sanktioner
som bör tas in i lagen. På anförda skäl biträder utskottet förslaget i motion 96
att den aktuella riktlinjen bör utgå.

2. Per Israelsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”ekonomisk brottslighet” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill peka på att det alltjämt förekommer att firmabyten ingår
som ett led i ekonomisk brottslighet. Det är således uppenbart att hittills
vidtagna åtgärder inte varit tillräckliga för att komma till rätta med de illojala
firmabytena. Enligt utskottets mening bör därför reglerna om firmabyten ses
över. Härvid synes det av motionärerna framlagda förslaget om införande av
s. k. namnkarantän, dvs. en viss karenstid, under vilken ett företag inte får
anta det lediga namnet, kunna utgöra en lämplig lösning på problemet. En
karenstid har också den fördelen att den ju inte hindrar normala överlåtelser
av ett helt företag (verksamheten jämte firmanamnet). Utskottet tillstyrker

JuU 1984/85:28

därför förslaget i motion 94 att införande av namnkarantän skall tas med
bland riktlinjerna för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”När fråga”
och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Som utskottet anfört i det föregående är det angeläget att uppgifterna i
aktiebolagsregistret beträffande styrelseledamöter och andra bolagsfunktionärer
hålls aktuella. Underlåter ett bolag att fullgöra sin anmälningsplikt,
något som inte torde vara ovanligt när det gäller oseriösa företag, blir
patentverket tvunget att påtala att anmälan inte inkommit och vid vite kräva
fullgörande av anmälningsskyldigheten. I sådana fall kan det dröja en
avsevärd tid innan bolagsregistret kompletteras. Om motionärernas förslagatt
en avgående styrelseledamot skall vara skyldig att genast anmäla
avgången till bolagsregistret vid äventyr att ledamoten eljest blir solidariskt
ansvarig för bolagets förpliktelser - genomförs kommer det att ligga i den
avgående styrelseledamotens intresse att se till att en anmälan om förändring
kommer in till patentverket. Med en sådan ordning kan man räkna med att få
ett betydligt aktuellare bolagsregister än det nuvarande. Enligt utskottets
mening bör en regel av det slag som motionärerna föreslagit inte innebära
några problem för ”seriösa” näringsidkare.

På anförda skäl tillstyrker utskottet motion 94 i denna del.

JuU 1984/85:28

Socialförsäkringsutskottets yttrande

1984/85:3 y

över proposition 1984/85:32 om riktlinjer för det framtida arbetet mot
ekonomisk brottslighet m. m. jämte motioner

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 13 november 1984 beslutat att bereda socialförsäkringsutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1984/85:32 om
riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m. m. jämte de
med anledning av propositionen väckta motionerna 1984/85:93 av Bengt
Westerberg m. fl., 1984/85:94 av Lars Werner m. fl., 1984/85:95 av Karin
Söder m. fl. och 1984/85:96 av Per-Olof Strindberg m. fl.

Med hänsyn till den definition av ekonomisk brottslighet som återfinns på
s. 5 i propositionen finner socialförsäkringsutskottet att det i det förevarande
ärendet endast är frågor om socialavgifter som berör utskottets beredningsområde,
och utskottet begränsar sitt yttrande i enlighet härmed.

I propositionen lämnas en framställning om problemen med ekonomisk
brottslighet, och vidare redovisas den allmänna inriktning som reformarbetet
mot sådan brottslighet bör ha. Propositionen är bl. a. föranledd av de förslag
som lagts fram av kommissionen mot ekonomisk brottslighet, den sk.
eko-kommissionen. Avsikten är att dessa förslag - efter sedvanlig beredning
- skall bli föremål för separata propositioner. De nu föreslagna riktlinjerna
gäller dels den allmänna uppbyggnaden av rättsliga och administrativa
system, dels det straffrättsliga förfarandet. Av de riktlinjer som skall vara
vägledande i det fortsatta arbetet skall en strävan vara att åstadkomma regler
som är enkla ur såväl lagteknisk som administrativ synpunkt. Vidare bör
ökad samordning komma till stånd mellan olika regelsystem.

Utskottet vill inledningsvis erinra om de åtgärder som redan har genomförts
inom avgiftsområdet. Sedan den 1 januari 1982 gäller nya regler för
uttag av socialavgifter (prop. 1980/81:178, SfU 28 och rskr 406). De därvid
beslutade ändringarna innebar enhetligare och enklare regler för beräkning
av arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Syftet härmed var bl. a. att uppnå
administrativa lättnader för såväl myndigheter som arbetsgivare och egenföretagare.
Ändringarna möjliggjorde också att ett effektivare debiterings- och
uppbördssystem kunde införas. Första steget i den riktningen beslutades av
riksdagen under 1982/83 års riksmöte (prop. 1982/83:60, SfU 10 och rskr
127). Därefter har riksdagen antagit en lag med nya bestämmelser om
uppbörd av socialavgifter som trädde i kraft den 1 januari 1985 (prop.
1983/84:167, SfU 28 och rskr 369). Sistnämnda lag innebär bl. a. att
arbetsgivaravgifterna knyts an till de löpande löneutbetalningarna och
samordnas med uppbörden av preliminär A-skatt. Förfarandet medför att de

JuU 1984/85:28

arbetsgivaravgifter som månadsvis betalas under uppbördsåret i de flesta fall
blir definitiva.

De sålunda vidtagna förändringarna har inneburit såväl förenklingar inom
regelsystemen som ökad samordning mellan olika regelsystem. De har
dessutom möjliggjort en bättre kontroll av avgiftsuppbörden. Utskottet vill
dock inte utesluta möjligheterna att ytterligare effektivisera avgiftsuppbörden,
såsom begärts i motionerna 95 och 96, men anser att det kan finnas skäl
att avvakta genomförandet av det nya uppbördssystemet innan några
åtgärder vidtas.

Ytterligare en fråga i propositionen som berör utskottet är den bristande
samordning som f. n. gäller beträffande arbetstagarbegreppet. Sociallagstiftningens
och skattelagstiftningens arbetstagarbegrepp är nämligen inte identiska.
Denna fråga utreds emellertid av socialavgiftsutredningen (S 1981:04)
som inom kort kommer att redovisa ett betänkande om den aktuella
gränsdragningsproblematiken.

Stockholm den 11 januari 1985

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s), Nils Carlshamre (m), Doris Håvik (s), Elis
Andersson (c), Allan Åkerlind (m), Lars-Åke Larsson (s), Gullan Lindblad
(m), Karin Israelsson (c), Ulla Johansson (s), Gunhild Bolander (c), Margo
Ingvardsson (vpk), Nils-Olof Gustafsson (s), Barbro Nilsson i Visby (m),
Inger Hestvik (s) och Monica Andersson (s).

Särskilt yttrande

Nils Carlshamre, Allan Åkerlind, Gullan Lindblad och Barbro Nilsson i
Visby (alla m) anför:

Vid behandlingen av proposition 1983/84:167 om nya regler för uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare m.m. framförde vi som vår mening att
propositionens förslag inte innebar förenklingar av uppbördssystemet utan i
stället ökade administrativa svårigheter för arbetsgivarna och ökad statlig
administration. Dessutom skulle förslaget medföra ökade kostnader för
företagen i form av minskad likviditet och stora ränteförluster, vilket kan
drabba i synnerhet mindre företag hårt. Vi ansåg sålunda att propositionens
förslag inte kunde godtas utan regeringen borde i stället utreda frågan på nytt
med utgångspunkt från att påtagliga förenklingar av uppbördssystemet
måste genomföras och därefter lägga fram förslag med denna inriktning.

JuU 1984/85:28

Bilaga 5

Trafikutskottets yttrande

1984/85: 1 y

över proposition 1984/85:32 om riktlinjer för det framtida arbetet
mot ekonomisk brottslighet m. m. jämte motioner

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har berett trafikutskottet tillfälle att yttra sig över proposition
1984/35: 32 om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk
brottslighet m. m. jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna
1984/85:93 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), 1984/85:94 av Lars
Werner m. fl. (vpk), 1984/85:95 av Karin Söder m. fl. (c) och 1984/85:96 av
Per-Olof Strindberg m. fl. (m).

Trafikutskottet får med anledning härav anföra följande.

Ett område inom trafikutskottets beredningsområde, där förekomsten
av ekonomisk brottslighet har uppmärksammats i olika sammanhang, är
den yrkesmässiga trafiken.

Bestämmelser om yrkesmässig trafik finns i yrkestrafiklagen (1979:559),
YTL, och i yrkestrafikförordningen (1979:871), YTF. Föreskrifter i frågor
som anges i YTL och YTF beslutas av transportrådet.

Yrkesmässig trafik definieras i YTL som trafik, i vilken personbil, lastbil
eller buss med förare ställs till allmänhetens förfogande mot ersättning för
transport av personer eller gods. YTL och YTF gäller inte för alla transporter
av nu angivet slag. Vissa undantag är angivna i YTF.

YTL skiljer när det gäller godstransporter mellan linjetrafik och beställningstrafik
(omfattande främst åkerier) samt när det gäller persontransporter
mellan beställningstrafik med tyngre fordon (främst bussar), beställningstrafik
med lättare fordon (främst taxibilar), turisttrafik och linjetrafik.

Yrkesmässig trafik som omfattas av YTL får endast drivas efter tillstånd.
Trafiktillstånd för linjetrafik som rör mer än ett län meddelas av
transportrådet. I övrigt meddelas trafiktillstånd av länsstyrelse. De myndigheter
som ger trafiktillstånd skall enligt YTL genom tillståndsprövning,
en fortlöpande tillsyn och andra lämpliga åtgärder verka för att en tillfredsställande
trafikförsörjning uppnås och att kraven på säkerhet och arbetsmiljö
uppfylls. Trafiktillstånd får endast ges till den som med hänsyn till
yrkeskunnande, personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omständigheter
av betydelse bedöms vara lämplig att driva verksamheten.
Hos aktiebolag och andra juridiska personer gäller kraven i fråga om
yrkeskunnande och andra personliga förhållanden den eller dem som skall
ha ansvaret för trafikutövningen. Kan på grund av uppkomna missförhål -

JuU 1984/85:28

landen tillståndshavaren inte anses lämplig att fortsätta verksamheten skall
trafiktillståndet återkallas eller tillståndshavaren tilldelas en varning.

I proposition 1981/82:78 om vissa yrkestrafikfrågor riktades uppmärksamhet
på olagligheter som enligt uppgift förekom inom den yrkesmässiga
trafiken, såsom olaga yrkesmässig trafik (s. k. svartåkning), underlåtenhet
att betala skatter och avgifter samt överträdelser av t. ex. arbetstids-,
fordons- och vägtrafikbestämmelser. I propositionen redovisades insatser
för att komma till rätta med missförhållandena. På förslag i propositionen
fattade riksdagen (TU 1981/82: 30, rskr 1981/82: 302) beslut om vissa åtgärder
mot missförhållandena.

1 proposition 1983/84:65 om vissa yrkestrafikfrågor m. m. lämnades
bl. a. en redogörelse för det fortsatta arbetet mot olagligheter inom yrkestrafiken.
På förslag i propositionen beslutade riksdagen (TU 1983/84: 11,
rskr 1983/84: 140) bl. a. vissa ändringar i bestämmelserna i YTL om återkallelse
av trafiktillstånd och varning av tillståndshavare, varigenom det
klarlades att dessa åtgärder kan ifrågakomma oavsett om ett åsidosättande
av regler avser de särskilda reglerna för trafikutövare eller de regler som
gäller för alla företagare.

Den yrkesmässiga trafiken omnämns i den remitterade propositionen (s.
44 och 45) i en redovisning av områden, inom vilka genomförts lagändringar
av betydelse för att motverka ekonomiska brott.

1 det remitterade ärendet tas upp två frågor, vilka berör den yrkesmässiga
trafiken, nämligen dels fråga om begränsning av regleringen för den
yrkesmässiga trafiken m.m., dels fråga om införande av ett system med
näringstillstånd. Dessa frågor behandlas i det följande. Trafikutskottet har
inte funnit anledning att yttra sig över vad som i övrigt behandlas i det
remitterade ärendet.

Begränsning av regleringen för den yrkesmässiga trafiken m.m.

Som grund för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet skall
enligt propositionen tjäna den lagstiftning och den reglering på olika områden
som f. n. finns. En strävan skall emellertid vara att förbättra efterlevnaden
av gällande regler. Samtidigt skall enligt propositionen ökad tonvikt
läggas på förebyggande åtgärder.

Stark kritik mot den nuvarande regleringen m. m. på olika områden
framförs i två motioner.

I motion 1984/85:93 (fp) anförs bl. a. att en väsentlig åtgärd för att
förebygga brott är att avskaffa lagar och regler, vilka ”gör” människor till
brottslingar. Ju fler restriktioner som införs, desto fler tillfällen skapas
enligt motionärerna att människor blir lagbrytare. Som exempel på lagar
som inte fyller sitt syfte nämns i motionen lagstiftningen för yrkestrafiken.
Riksrevisionsverket har enligt motionärerna konstaterat att denna lagstift -

JuU 1984/85:28

ning inte har inneburit att den åsyftade saneringen i branschen har uppnåtts.
Motionärerna begär i yrkande 3 i motionen att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna bl. a. att en ambition i arbetet med att
förhindra uppkomsten av ekonomisk brottslighet måste vara att förenkla
gällande regelsystem samt att avskaffa lagar och regler som inte fyller sitt
syfte.

I motion 1984/85:96 (m) framhålls bl. a. att utvecklingen av ekonomisk
brottslighet inom näringsverksamhet har sin grund i att medborgarna inte
kan acceptera det genomreglerade, byråkratiska kontrollsamhälle som har
skapats i Sverige. Motionen - i vilken någon speciell bransch inte framhålls
— utmynnar i ett yrkande om att vad som anförs i motionen skall
utgöra riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet.

På förslag i proposition 1978/79:99 om en ny trafikpolitik godkände
riksdagen (TU 1978/79:18, rskr 1978/79:419) år 1979 allmänna riktlinjer för
den statliga trafikpolitiken. Enligt dessa riktlinjer skall målet för samhällets
trafikpolitik vara att erbjuda medborgarna och näringslivet i landets olika
delar en tillfredsställande trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska
kostnader. I propositionen framhölls bl. a. att det av samhällsekonomiska
skäl-är nödvändigt att en viss ramhushållning tillämpas på trafikområdet,
liksom på andra samhällsområden, vilket enligt propositionen
innebär att samhället måste ställa upp regler och ramar inom vilka trafikutövningen
kan äga rum.

I ovannämnda proposition 1983/84:65 om vissa yrkestrafikfrågor m. m.
underströk föredragande departementschefen bl. a. att betydande samhällsekonomiska
effekter uppkommer om inte reglerna för den yrkesmässiga
trafiken iakttas. Han pekade därvid bl. a. på att åsidosättande av dessa
regler kan leda till trafikolyckor - vilka i sin tur orsakar kostnader inom
olika sektorer av samhället - kan medföra ökade kostnader för väghållarna
samt kan innebära att samhällets inkomster av skatter och avgifter
minskas.

De riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet m. m.
som presenteras i den remitterade propositionen synes vara väl ägnade
som vägledning för reformarbetet på den yrkesmässiga trafikens område
och föranleder därför inte någon erinran från trafikutskottets sida.

Grund för reformarbetet när det gäller den yrkesmässiga trafiken bör
enligt utskottets mening vara den nuvarande lagstiftningen och regleringen
på området. Lagstiftning och reglering i fråga om den yrkesmässiga trafiken
torde, som redovisats ovan, vara nödvändiga för att det år 1979
uppställda trafikpolitiska målet skall uppnås. Utskottet förutsätter dock att
förenklingar i lagstiftning och regelsystem vidtas när så befinnes lämpligt
och möjligt.

Med hänsyn till det anförda finnér sig trafikutskottet inte kunna biträda
förslag om att lagstiftningen och regleringen för den yrkesmässiga trafiken

JuU 1984/85:28

skall avvecklas. Utskottet föreslår därför att motion 1984/85:93 (fp) i här
aktuell del (yrkande 3 delvis) samt motion 1984/85: 96 (m) i här aktuell del
avstyrks.

Införande av ett system med näringstillstånd

Eko-kommissionen har i betänkandet (SOU 1984:8) Näringstillstånd
föreslagit en lag om näringstillstånd. Regeringen skall enligt lagförslaget få
föreskriva att visst slag av näringsverksamhet endast får bedrivas av den
som fått tillstånd (näringstillstånd). Endast ett eller flera av följande krav
skall få ställas upp som villkor för näringstillstånd, nämligen krav på att
sökanden (1) med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina
skyldigheter enligt skatte- och avgiftsförfattningarna är lämplig att bedriva
verksamhet av angivet slag, (2) har grundläggande utbildning i skötsel av
företag och (3) ställer säkerhet intill 50000 kr. för skatter och avgifter.

Enligt eko-kommissionens bedömning bör åkerierna (verksamheten med
beställningstrafik för godstransporter) inordnas i föreslaget system med
näringstillstånd. En särskild utredning om förhållandena inom taxinäringen
(beställningstrafik för persontransporter med lättare fordon) förordas av
kommissionen.

Eko-kommissionens förslag om ett system med näringstillstånd redovisas
i propositionen (s. 78-81) av statsrådet Feldt tillsammans med ett
förslag om näringsförbud som näringsförbudskommittén lagt fram i sitt
betänkandet (SOU 1984:59) Näringsförbud. Remissbehandlingen av detta
betänkande var vid tiden för propositionens avlämnande inte avslutad.
Statsrådet Feldt anför att han avser att på grundval av de båda nämnda
betänkandena senare under innevarande riksmöte lägga fram förslag i syfte
att öka möjligheterna till ingripanden mot de oseriösa näringsidkarna.

Frågan om införande av ett system med näringstillstånd behandlas i
samtliga motioner i ärendet.

1 motion 1984/85:94 (vpk) — vari det i yrkande 1 begärs att riksdagen
som riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet skall
uttala sig för vad som anförs i motionen - framförs synpunkter, som
innebär en skärpning av de av eko-kommissionen föreslagna kraven för att
få näringstillstånd. I motion 1984/85:93 (fp) begärs i yrkande 1 att riksdagen
skall uttala att den tar avstånd från införandet av ett system med
näringstillstånd. 1 motion 1984/85:95 (c) föreslås som riktlinjer för arbetet
med att bekämpa den ekonomiska brottsligheten bl. a. att regler inte skall
införas som försvårar verksamheten för de seriösa näringsidkarna. Motionärerna
påpekar i detta sammanhang att det inte hjälper med att införa
näringstillstånd för att minska möjligheterna till ekonomisk brottslighet,
eftersom de ekonomiska brottslingarna kommer att strunta i att söka
sådant tillstånd. I motion 1984/85:96 (m) - vilken som nämnts ovan
utmynnar i ett yrkande om att vad som anförs i motionen skall utgöra
riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet — framhåller

JuU 1984/85:28

motionärerna att de bestämt motsätter sig förslag om införandet av etableringskontroll
och reduktioner i den traditionella svenska näringsfriheten.

Med hänsyn till att åkerierna enligt eko-kommissionens förslag avses
omfattas av ett system med näringstillstånd har trafikutskottet velat lämna
redovisningen ovan för behandlingen av frågan om näringstillstånd i propositionen
och motionerna. Denna fråga berör emellertid mera allmänt förutsättningarna
för näringsverksamhet och ligger därmed vid sidan av trafikutskottets
beredningsområde.

Trafikutskottet vill emellertid som sin mening uttala att riksdagen inte nu
bör närmare gå in på frågan om införande av ett system med näringstillstånd,
då beredningen inom regeringskansliet av frågorna om näringstillstånd
och näringsförbud inte bör föregripas. Trafikutskottet föreslår därför
att i här aktuella delar propositionen lämnas utan erinran och motionerna
avstyrks.

Stockholm den 4 december 1984

På trafikutskottets vägnar
KURT HUGOSSON

Närvarande: Kurt Hugosson (s). Rolf Clarkson (m), Birger Rosqvist (s),
Rune Torwald (c), Olle Östrand (s), Sven-Gösta Signell (s), Per Stenmarck
(m), Gösta Andersson (c), Margit Sandéhn (s), Görel Bohlin (m), Olle
Grahn (fp), Sven Henricsson (vpk), Göran Riegnell (m), Sören Lekberg (s)
och Margareta Persson (s).

Avvikande meningar

I. Begränsning av regleringen för den yrkesmässiga trafiken m. m.

Rolf Clarkson (m), Per Stenmarck (m), Görel Bohlin (m), Olle Grahn (fp)
och Göran Riegnell (m) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 3
börjar med ”På förslag” och på s. 4 slutar med ”del avstyrks" bort
ersättas med text av följande lydelse:

Ekonomisk brottslighet har dålig grogrund om känslan av lojalitet och
samhörighet mellan näringsidkarna och samhället är stark. Näringsidkarnas
känsla av lojalitet och samhörighet i förhållande till samhället stimuleras
emellertid inte, om de uppfattar samhället som en byråkratisk kontrollorganisation
som snäijer in dem i lagar och regleringar, som de mer eller
mindre upplever som trakasserier från överhetens sida. Uppfattas inte
lagar och regleringar som behövliga och meningsfulla överträds de och gör
människorna till brottslingar, såsom påpekas i motion 1984/85:93 (fp).

Arbetet mot ekonomisk brottslighet måste därför börja med att man
undersöker om verkligen all den lagstiftning och alla de regleringar som

JuU 1984/85:28

finns på olika områden inom näringsverksamheten behövs och om inte
lagstiftningen och regleringarna kan avvecklas eller i varje fall begränsas.

Trafikutskottet anser för sin del att riksdagen med anledning av propositionen
och motionerna 1984/85:93 (fp) och 1984/85:96 (m) i här aktuella
delar bör som sin mening ge regeringen till känna vad trafikutskottet anfört
om begränsning av regleringar m. m.

2. Införande av ett system med näringstillstånd

Rolf Clarkson (m), Rune Torwald (c). Per Stenmarck (m), Gösta Andersson
(c), Görel Bohlin (m), Olle Grahn (fp) och Göran Riegnell (m) anser att
den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Med hänsyn” och
slutar med ”motionerna avstyrks” bort ersättas med text av följande
lydelse:

I vårt land är rätten att etablera sig som näringsidkare och att driva
näring i princip fri. Dessa förhållanden har utgjort grunden för det nyföretagande
och den utveckling, som ägt rum inom näringslivet i vårt land och
som fört vårt land till en framstående position bland industriländerna.

Det är mot denna bakgrund mycket oroande att eko-kommissionen
föreslagit att näringsfriheten skall inskränkas genom införande av ett system
med näringstillstånd. Trafikutskottet instämmer i den kritik mot ett
sådant system som anförs i m-, c- och fp-motionerna i det remitterade
ärendet. I propositionen borde man enligt trafikutskottets mening ha tagit
klart avstånd från eko-kommissionens förslag, men så har inte skett.

Nu bör emellertid riksdagen uttala att ett system, som innebär ytterligare
krångel för seriösa företagare, inte bör införas i vårt land.

Trafikutskottet anser för sin del att riksdagen med anledning av motionerna
1984/85:93 (fp), 1984/85:95 (c) och 1984/85:96 (m) i här aktuella
delar bör som sin mening ge regeringen till känna vad trafikutskottet anfört
om införande av ett system med näringstillstånd.

Trafikutskottet anser vidare att motion 1984/85:94 (vpk) i här aktuell del
bör avstyrkas.

JuU 1984/85:28

Näringsutskottets yttrande s

1984/85:4 y

om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet
m. m. (prop. 1984/85:32)

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om yttrande av näringsutskottet över
proposition 1984/85:32 om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk
brottslighet m. m. jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna
1984/85:93 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), 1984/85:94 av Lars Werner
m. fl. (vpk), 1984/85:95 av Karin Söder m. fl. (c) och 1984/85:96 av Per-Olof
Strindberg m.fl. (m).

Frågor med anknytning till dem som behandlas i propositionen har tagits
upp i två motioner under allmänna motionstiden år 1984, vilka har hänvisats
till näringsutskottet. Dessa motioner är

1983/84:908 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp), vari, såvitt här är i fråga,
hemställs (4) att riksdagen uttalar att etableringskontroll icke bör användas
som ett medel inom näringspolitiken, och

1983/84:2067 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motion 1983/84:2065 anförs
beträffande åtgärdsinriktningen mot ekonomisk brottslighet.

Under förutsättning av justitieutskottets medgivande överlämnar näringsutskottet
dessa båda motioner, den förra i angiven del, till justitieutskottet
med det yttrande som avges i det följande.

Allmänt

Proposition 1984/85:32 är en principproposition, baserad framför allt på
den s. k. eko-kommissionens omfattande serie av betänkanden m. m. Den är
avsedd att följas av specialpropositioner rörande olika slags konkreta
åtgärder och av förslag i 1985 års budgetproposition till förstärkta resurser för
kampen mot ekonomisk brottslighet. Ekokommissionens förslag har remissbehandlats,
men utgången av remissbehandlingen redovisas inte annat än i
form av summariska sammanfattningar på vissa punkter. Riksdagen bereds
genom propositionen tillfälle att ta del av vad statsrådet Ingvar Carlsson,
justitieminister Sten Wickbom och finansminister Kjell-Olof Feldt har anfört
i fråga om arbetet mot ekonomisk brottslighet och särskilda åtgärder inom
ramen för detta.

Vidare begär regeringen att riksdagen skall godkänna de riktlinjer för det
framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet som justitieministern har angett
i propositionen. De fyra motioner som från oppositionspartiernas håll har

JuU 1984/85:28

väckts med anledning av propositionen går sammanfattningsvis ut på att
riksdagen i olika hänseenden skall modifiera propositionens riktlinjer.
Folkpartiet påyrkar dessutom vissa uttalanden i speciella frågor.

Näringsutskottet finner att propositionen inte kan utgöra underlag för
några preciserade bedömningar från utskottets sida. Sådana får anstå till dess
regeringen framlägger sina nu aviserade förslag. Näringsutskottet inskränker
sig därför till att göra en del allmänna kommentarer dels till riktlinjerna, dels
till några särskilda punkter i finansministerns anförande, allt såvitt gäller
frågor som har anknytning till näringsutskottets beredningsområde.

Riktlinjerna

Av riktlinjerna finner näringsutskottet skäl att beröra dem som avser den
allmänna uppbyggnaden av rättsliga och administrativa system. De omfattar
sex punkter, nämligen (1) stöd för seriös näringsverksamhet, (2) kontrollpolitisk
medvetenhet, (3) enkelhet, (4) samordning, (5) självsanering och (6)
andra styrmedel än straff. I motionerna ägnas olika grad av uppmärksamhet
åt dessa riktlinjer. Motion 1984/85:96 (m) innehåller en granskning punkt för
punkt, varvid motionärerna - utifrån sin tolkning av vad formuleringarna i
propositionen kan innebära - i flertalet fall kommer fram till ett kritiskt
omdöme. Vänsterpartiet kommunisterna vill - enligt motion 1984/85:94 -inte granska riktlinjerna i detta sammanhang utan i stället återkomma när
förslag till lagstiftning etc. föreläggs riksdagen för beslut. I centerpartiets
motion 1984/85:95 och folkpartiets motion 1984/85:93 diskuteras endast
några enstaka av de sex riktlinjer det nu är fråga om. I den sistnämnda
motionen sägs bl. a. att man där med ”enkla regler” menar något annat än
vad regeringen enligt propositionen lägger in i detta uttryck.

Näringsutskottet anser - i linje med vad nyss sagts - att det inte är möjligt
att med utgångspunkt huvudsakligen i den allmänt hållna framställningen i
propositionen komma fram till ett välavvägt ställningstagande i de betydelsefulla
principfrågor som det här gäller. Därför avstår utskottet i stort sett från
att ställa propositionens formuleringar och därtill anknytande kommentarer i
motionerna mot varandra. Utskottet vill endast göra ett par allmänna
anmärkningar rörande detta avsnitt i propositionen.

Lagstiftning och kontrollsystem skall enligt den första av riktlinjerna
utformas med sikte på att utgöra ett stöd för den seriösa näringsverksamheten.
Invändningar mot denna princip torde knappast kunna föranledas av de
nu citerade orden utan endast - såsom i motion 1984/85:96 (m) - av detaljer i
föredragande statsrådets utläggning. Näringsutskottet vill emellertid betona
att till seriös näringsverksamhet självfallet inte får räknas blott näringsverksamhet
i redan etablerade former. Lagstiftningen och kontrollsystemet
måste utformas så att de inte motverkar en sund förnyelse inom näringslivet.

De riktlinjer som innebär att kontrollpolitiska aspekter skall beaktas i
samband med ändringar i lagstiftningen och att lagtekniskt enkla regler och

JuU 1984/85:28

samordning mellan olika regelsystem bör eftersträvas kan knappast i sig ge
anledning till motsägelse. Annorlunda förhåller det sig med sådana riktlinjer
som att självsanerande åtgärder är att föredra framför överordnad samhällelig
normbildning och kontroll och att i valet mellan straffrättsliga och andra
samhälleliga kontroll- och sanktionsmetoder de senare bör ha företräde.
Näringsutskottet vill ifrågasätta att abstrakta uttalanden av det slaget - även
med den närmare bestämning av innebörden som ligger i vad föredragande
statsrådet anför - är lämpliga som riktningsangivelser för statsmakternas
kommande beslut. Ett exempel kan belysa detta. Så sent som den 1 juli 1984
har enligt riksdagens beslut (prop. 1983/84:16, LU 1983/84:10) en ny lag om
fastighetsmäklare trätt i kraft, vilken bl. a. innebär att ett tidigare frivilligt
auktorisationssystem har avlösts av en offentlig registrering på basis av viss
lämplighetsprövning. Denna nya ordning - som de borgerliga partierna
motsatte sig - åberopas i propositionen som ett exempel på vidtagna åtgärder
mot ekonomisk brottslighet. Den synes inte stå i självklar överensstämmelse
med principen att självsanerande åtgärder är att föredra framför samhällelig
kontroll. En rimlig slutsats torde vara att riksdagen inte bör generellt uttala
sig för sådana utpräglat normativa riktlinjer som de om självsanerande
åtgärder och om straffrättsliga kontra andra sanktionsmetoder. I stället
borde dessa riktlinjer bytas ut mot anvisningar om att det i varje konkret fall
bör noga övervägas om ett alternativt handlingsmönster av angivet slag är
lämpligt.

Näringstillstånd och näringsförbud

I sin genomgång av eko-kommissionens förslag inom finansdepartementets
ansvarsområde behandlar finansministern bl. a. kommissionens betänkande
om näringstillstånd. Med detta begrepp avses ett tillstånd att driva viss
rörelse som lämnas efter en kvalitativ prövning av sökandens vandel,
utbildning m. m. Någon kvantitativ reglering av antalet företag i en viss
bransch eller på en viss ort är sålunda icke avsedd. Ett stundom liktydigt
begrepp har i den tidigare debatten varit etableringskontroll, en term som
emellertid också används om ett förfarande som innefattar kvantitativ
reglering. Näringsutskottet har under de senaste åren behandlat motioner
om etableringskontoll m.m. i sina betänkanden NU 1980/81:2, NU 1980/
81:39 (rskr 1980/81:275) och NU 1981/82:30 (rskr 1981/82:258).

Finansministern uttalar i propositionen att det föreligger ett nära samband
mellan det föreslagna näringstillståndssystemet och det system med vidgad
tillämpning av institutet näringsförbud som näringsförbudskommittén har
framlagt (SOU 1984:59). De båda förslagen måste, anför han, bedömas i ett
sammanhang när hela beredningsunderlaget föreligger. Remissbehandlingen
av näringsförbudsbetänkandet var ännu inte avslutad när propositionen
avlämnades. Finansministern anmäler sin avsikt att senare under detta
riksmöte framlägga förslag i syfte att öka möjligheterna till ingripanden mot

JuU 1984/85:28

oseriösa näringsidkare.

Frågan om näringstillstånd berörs i alla de fyra motioner som har väckts
med anledning av propositionen.

Folkpartiet betecknar i motion 1984/85:93 krav på näringstillstånd som en
allvarlig inskränkning i näringsfriheten. I motionen yrkas att riksdagen redan
nu skall uttala att den tar avstånd från tankarna på att det skulle införas regler
om näringstillstånd. Samma innebörd har det inledningsvis nämnda yrkandet
i motion 1983/84:908, som folkpartiet väckte i januari 1984. Enligt detta
yrkande skall riksdagen uttala att etableringskontroll inte bör användas som
ett medel inom näringspolitiken. En kritisk inställning till införande av
näringstillstånd kommer också till uttryck i motionerna 1984/85:96 (m) och
1984/85:95 (c).

Vänsterpartiet kommunisterna välkomnar i motion 1984/85:94 en samlad
bedömning av förslagen om näringstillstånd och näringsförbud. Båda dessa
förslag visar emellertid, sägs det i motionen, alltför stor hänsyn till
näringslivets ovilja mot den tilltänkta regleringen. Mot eko-kommissionens
förslag invänds i motionen att det inte reser tillräckliga krav för tillståndsprövningen
och att det utelämnar flera branscher där en omfattande
ekonomisk brottslighet föreligger. Krav på näringstillstånd, särskilt i vissa
uppräknade branscher, innefattas också i det uttalande om inriktningen av
åtgärder mot ekonomisk brottslighet som samma parti i januari 1984 har
påyrkat i motion 1983/84:2067.

Näringsutskottet finner det angeläget att riksdagen under innevarande
riksmöte får tillfälle till lagstiftning som effektivt begränsar oseriösa näringsidkares
möjligheter att bedriva verksamhet. En fullständig sådan lagstiftning
måste avse ett system av åtgärder där näringsförbud, näringstillstånd samt en
effektiv bulvanlag ingår som medel och som gör det möjligt att komma åt
problemen i de branscher där kriminalitet är särskilt framträdande. Detta är
viktigt inte minst med hänsyn till den snedvridning av konkurrensen som
uppstår i branscher där oseriös verksamhet förekommer. Näringsutskottet
ansluter sig till regeringens bedömning att frågorna om näringsförbud och
näringstillstånd måste behandlas i ett sammanhang. En verkningsfull lagstiftning
om sådana bulvanförhållanden som kan föranledas av näringsförbud
etc. erfordras också. Näringsutskottet noterar vad justitieministern har
uttalat beträffande regler om bulvanförhållanden (prop. s. 49) och det
uppdrag som den nyligen tillkallade utredningen om betalningsansvaret för
juridiska personers skulder m. m. har fått att överväga åtgärder mot de
missförhållanden som bulvanskap kan ge upphov till (dir. 1984:41).

Av det sagda följer att utskottet avstyrker de båda nämnda yrkandena i
motionerna 1983/84:908 (fp) och 1984/85:93 (fp). Likaså avstyrker utskottet
motionerna 1983/84:2067 (vpk) och 1984/85:94 (vpk) såvitt de avser uttalanden
rörande näringstillstånd.

Juli 1984/85:28

Övrigt

Den i motion 1983/84:2067 (vpk) föreslagna inriktningen av åtgärder mot
ekonomisk brottslighet innefattar, utöver vad tidigare sagts, krav på
lämplighetsprövning av personer och företag som vill köpa hyres- och
kontorsfastigheter samt krav på förbättrad kontroll av dels företag som får
statligt eller kommunalt stöd, dels bankernas och andra finansieringsinstituts
kreditgivning. En skärpt kontroll i sistnämnda hänseende påyrkas också i
motion 1984/85:94 (vpk).

Den senast berörda frågan togs upp från samma partis sida i en motion år
1983. Samtidigt förelåg en motion (s) enligt vilken bankinspektionen borde
få i uppdrag att utreda i vad mån bankerna direkt eller indirekt hade
förmedlat krediter vid spekulativa överlåtelser av bostadshus m.m. samt
lämna förslag till åtgärder som föranleddes av utredningsresultatet. Näringsutskottet
(NU 1982/83:30 s. 24) erinrade om bankinspektionens verksamhet
och om att ytterligare åtgärder kunde övervägas av eko-kommissionen.
Utskottet nämnde även riksbankens möjligheter att inverka styrande på
kreditströmmarna. Med dessa hänvisningar avstyrktes motionerna (reservation
vpk), vilka också avslogs av riksdagen.

När det nu på nytt har väckts förslag på samma område konstaterar
näringsutskottet att finansministern i propositionen (s. 83) anmäler sin avsikt
att efter remissbehandling av eko-kommissionens rapport i ämnet återkomma
till frågan huruvida det bör genomföras en särskild utredning om åtgärder
för att förhindra att yrkesmässig kreditgivning främjar eller underlättar
ekonomisk brottslighet. I avvaktan på regeringens ställningstagande i denna
fråga och i frågan om näringsförbud avstyrker näringsutskottet motionerna
1983/84:2067 (vpk) och 1984/85:94 (vpk) i nu aktuella delar.

Yrkandet i motion 1983/84:2067 (vpk) innefattar också rekommendationen
att man i varje sammanhang där statliga närings- eller kreditpolitiska
åtgärder föreslås skall beakta dessas effekter på den ekonomiska brottsligheten.
Näringsutskottet utgår från att så sker i önskvärd utsträckning och finner
inte anledning att förorda något särskilt uttalande av riksdagen i denna fråga.

Slutligen noterar näringsutskottet önskemålet i motion 1984/85:95 (c) att
det skall etableras en stat-företagsgrupp för samverkan mellan staten och
näringslivets organisationer i fråga om utformning och genomförande av
åtgärder mot ekonomisk brottslighet. Näringsutskottet finner det naturligt
att detta uppslag övervägs och räknar med att regeringen inte behöver något
särskilt påpekande från riksdagens sida om den angivna möjligheten.

Stockholm den 10 januari 1985

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

JuU 1984/85:28

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Gunnar Nilsson i Stockholm (s), Erik
Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson (m), Wivi-Anne
Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s). Per Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp),
Jörn Svensson (vpk), Per-Richard Molén (m), Sivert Andersson (s), Ivar
Franzén (c), Anita Modin (s) och Per-Ola Eriksson (c).

Avvikande meningar

1. Riktlinjerna

Erik Hovhammar (m). Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp), Ivar Franzén (c) och Per-Ola Eriksson (c) anser att sist i
avsnittet Riktlinjerna bort tillfogas ett stycke av följande lydelse:

Med hänvisning till det anförda vill näringsutskottet uttala att riksdagen
enligt dess mening inte oreserverat kan godkänna de i propositionen angivna
riktlinjerna för den allmänna uppbyggnaden av rättsliga och administrativa
system.

2. Näringstillstånd och näringsförbud

Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp), Ivar Franzén (c) och Per-Ola Eriksson (c) anser att den del av
yttrandet under rubriken Näringstillstånd och näringsförbud som börjar med
”Näringsutskottet finner” och slutar med ”rörande näringstillstånd” bort ha
följande lydelse:

Näringsutskottet delar den kritiska uppfattning om institutet näringstillstånd
som uttrycks i motionerna från borgerligt håll. Utskottet vill betona
den principiella skillnaden mellan näringsförbud, som åläggs en näringsidkare
av domstol på grund av vissa förfaranden eller försummelser, och ett på
förhandsprövning grundat beslut rörande näringstillstånd. Även finansministern
antyder en viss skepsis när det gäller näringstillstånd, något som
utskottet hälsar med tillfredsställelse. Det finns, menar utskottet, anledning
för riksdagen att redan på nuvarande stadium ta avstånd från ekokommissionens
propåer om införande av krav på näringstillstånd inom en rad
branscher. Näringsutskottet förordar alltså ett sådant uttalande i frågan som
påyrkas i motion 1984/85:93 (fp), i sak liktydigt med det som tidigare begärts i
motion 1983/84:908 (fp). Motionerna 1984/85:96 (m) och 1984/85:95 (c)
innehåller resonemang av samma innebörd. Av det sagda följer att näringsutskottet
bestämt avstyrker motionerna 1983/84:2067 (vpk) och 1984/85:94
(vpk) såvitt de avser uttalanden om näringstillstånd.

3. Näringstillstånd och näringsförbud

Jörn Svensson (vpk) anser att den del av yttrandet under rubriken
Näringstillstånd och näringsförbud som börjar med ”Näringsutskottet finner”
och slutar med ”rörande näringstillstånd” bort ha följande lydelse:

6 Riksdagen 1984185. 7sami. Nr 28

JuU 1984/85:28

Näringsutskottet ser med tillfredsställelse på att riksdagen inom en nära
framtid kommer att få tillfälle att fatta beslut beträffande näringstillstånd och
näringsförbud. Det är emellertid angeläget att riksdagen redan nu gör klart
att den reform som förestår måste bli så vittgående att oseriös näringsverksamhet
effektivt förhindras. Detta innebär, som vänsterpartiet kommunisterna
framhåller i motionerna 1983/84:2065 och 1984/85:94 (i förra fallet med
yrkande i motion 1983/84:2067), att villkoren för näringstillstånd måste
skärpas i förhållande till vad eko-kommissionen har föreslagit och att fler
branscher än kommissionen har angivit måste omfattas av krav på sådant
tillstånd. Näringsutskottet förordar alltså att riksdagen riktar ett uttalande av
denna innebörd till regeringen.

4. Övrigt

Jörn Svensson (vpk) anser att den del av yttrandet under rubriken Övrigt
som börjar med ”När det” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande
lydelse:

Finansministern lämnar i propositionen en kortfattad redovisning för
eko-kommissionens rapport Kreditgivning och ekonomisk brottslighet. Han
underlåter emellertid att dra några omedelbara konsekvenser av vad
kommissionen har kommit fram till. I avvaktan på vad remissbehandlingen
av rapporten kan leda till går han inte längre än till att utlova ett senare
ställningstagande till om det behövs en utredning rörande åtgärder för att
förhindra att yrkesmässig kreditgivning främjar eller underlättar ekonomisk
brottslighet. Näringsutskottet finner denna förhalningspolitik oacceptabel.
Riksdagen bör enligt näringsutskottets mening ansluta sig till de berörda
synpunkterna i motionerna 1983/84:2067 (vpk) och 1984/85:94 (vpk) och
sålunda kräva effektiva åtgärder mot sådana missförhållanden i kreditgivningen
och på fastighetsmarknaden som motionärerna syftar på.

JuU 1984/85:28

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

1984/85:2 y

över riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet
m. m. (prop. 1984/85:32)

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig
över proposition 1984/85:32 om riktlinjer för det framtida arbetet mot
ekonomisk brottslighet m. m. samt motionerna 1984/85:93-96 som har väckts
med anledning av propositionen.

Den allmänna utgångspunkten för propositionen och därtill anslutande
motioner är att ekonomisk brottslighet i form av företagande i icke-seriösa
former är ett allvarligt och växande problem, som på grund av sin räckvidd
måste angripas på olika vägar. Arbetsmarknadsutskottet har samma uppfattning.
För utskottets del har problemet aktualiserats främst därigenom att
oseriöst företagande ofta bygger på att s.k. grå arbetskraft utnyttjas i
verksamheten. Som utskottet konstaterat i tidigare sammanhang (bl. a. i
yttrande AU 1980/81:1 y till justitieutskottet) är detta en osund företeelse
med många nackdelar. Här kan nämnas undandragande av skatter och
avgifter till det allmänna och snedvridning av konkurrenssituationen för de
seriöst arbetande företagarna. Därtill är användningen av grå arbetskraft
ofta förenad med olaga arbetsförmedling och utgör sålunda brott mot lagen
(1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

De åtgärder som på arbetsmarknadsområdet har vidtagits mot grå
arbetskraft är dels skärpning av arbetsförmedlingslagen, dels införande av
bestämmelser om förhandlingsrätt och facklig vetorätt vid entreprenader
m.m. i 38-40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Det
har aldrig varit avsett att dessa åtgärder ensamma skall kunna stävja
användningen av grå arbetskraft. De gångna årens erfarenheter bekräftar att
de inte heller är tillräckliga utan behöver kompletteras med åtgärder av annat
slag.

Ett annat problemområde som här skall beröras är den statliga lönegarantin
vid konkurs. Det har uppmärksammats att försök har gjorts att utnyttja
garantin på ett sätt som inte varit avsett, exempelvis genom konstruerande av
s.k. personalbolag och anställning av närstående på mycket förmånliga
villkor. Lönegarantin är f. n. föremål för översyn av en särskild utredare. I
direktiven till denne påtalas missbruksfall av nyssnämnda slag, och initiativ
har således redan tagits för att komma till rätta med de problem som kan
föreligga på det nu nämnda området.

Inom ramarna för arbetsmarknads- och regionalpolitiken utgår betydande
statsstöd till näringslivet i form av bidrag och lån för investeringar samt för

JuU 1984/85:28

rekrytering och utbildning av personal. Det har av och till ifrågasatts om inte
detta statliga stöd överutnyttjas eller missbrukas. Så sker i vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1984/85:94. Under rubriken Statliga och kommunala
bidrag påtalas som bidragsfusk att lokaliseringsstöd betalas ut utan
att leda till uppgiven verksamhet och att investeringsstöd används för andra
ändamål än de avsedda. Problemet har tagits upp till diskussion bl. a. i den
rapport, Bidrag och politik (1980:5), som nämns i motionen och som
utarbetats inom brottsförebyggande rådets kansli. Vad särskilt gäller lokaliseringsstödet
skall tilläggas att återkravsbestämmelserna och därmed sammanhängande
frågor om samhällets kontroll av stödföretagen har granskats
av riksdagens revisorer (Förslag 1980/81:6, AU 1980/81:8). Kontrollfrågan
har också behandlats av utskottet i det tidigare nämnda yttrandet AU
1980/81:1 y.

Generellt sett gäller om de arbetsmarknads- och regionalpolitiska stöden
att beviljat stöd kan återkallas och återbetalning påfordras om stödvillkoren
inte uppfylls. Det förekommer vidare att de fackliga organisationerna enligt
bidragsförfattningarna skall utöva betydelsefulla uppgifter med hänsyn till
deras kännedom om de lokala förhållandena. I fråga om lokaliseringsstödet
kan ställas särskilda krav, att företaget skall ha en revisor som är auktoriserad,
att företagets utveckling i ekonomiskt och i sysselsättningsmässigt
hänseende fortlöpande rapporteras till myndigheterna, etc.

Enligt arbetsmarknadsutskottets mening inrymmer bestämmelserna om
arbetsmarknads- och regionalpolitiskt stöd tillräckliga korrektiv mot missbruk
- rent bedrägliga beteenden kan självfallet beivras med stöd av
brottsbalkens kapitel om bedrägeri och annan oredlighet. När man diskuterar
den aktuella frågan om överutnyttjande och missbruk bör det samtidigt
göras klart att stödverksamheten i en del fall innefattar en avsedd subventionering
från statsmakternas sida för att stimulera företagen att exempelvis
tidigarelägga anställning av personal när detta anses önskvärt från konjunktursynpunkt.
När det gäller lokaliseringsstödet innefattar det ett risktagande
som kan vara medvetet när det gäller att få till stånd etableringar på orter
med svåra sysselsättningsproblem. Det finns dock i detta sammanhang
anledning att på nytt betona vikten av att myndigheterna noga kontrollerar
att företagen uppfyller de villkor som statsmakterna ställt upp både när stöd
beviljas och under pågående stödperiod.

Med hänvisning till de ovan gjorda uttalandena anser arbetsmarknadsutskottet
att motion 94 i den nu behandlade delen inte behöver föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

I propositionen finns ett avsnitt om näringstillstånd och näringsförbud.
Några förslag läggs inte fram, utan regeringen avser att senare under
riksmötet återkomma i ämnet.

Frågan om etableringskontroll har tidigare varit aktualiserad även från
regionalpolitiska utgångspunkter. I början av 1970-talet infördes en lag
(1970:725) om lokaliseringssamråd. Lagen gick, som framgår av dess rubrik,

JuU 1984/85:28

ut på samråd men innehöll också vissa tvångsmoment. Den fick under senare
delen av sin giltighetstid allt mindre praktisk betydelse och upphävdes år
1979. En statlig utredning, den s. k. styrmedelsutredningen, föreslog under
förra delen av 1970-talet - i syfte att öka möjligheterna till regionalpolitisk
påverkan - att det skulle införas ett system för tillståndsprövning vid
företagsetableringar och expansion av befintlig verksamhet (SOU 1974:82
Samverkan för regional utveckling). Utredningsförslaget blev aldrig genomfört.
I stället tillkom år 1976 ett system för lokaliseringssamråd. Det vilar på
överenskommelser med större industriföretag och företag inom konsumentoch
jordbrukskooperationen. I systemet ingår numera även företag inom
service- och tjänstesektorn. För nu avsedda ändamål finns inom industridepartementet
en särskild delegation för lokaliseringssamråd. Framförda
förslag om en fullmaktslagstiftning om etableringskontroll som ytterligare
medel för lokaliseringspåverkan har riksdagen lämnat utan åtgärd med
hänvisning till lokaliseringsdelegationens verksamhet.

I övrigt finner utskottet inte skäl att göra ytterligare uttalanden i det
föreliggande ärendet.

Stockholm den 5 februari 1985

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m), Erik Johansson (s),
Karin Andersson (c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Marianne
Stålberg (s), Karin Flodström (s), Bengt Wittbom (m), Lahja Exner (s),
Elver Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c) och Alexander Chrisopoulos (vpk).

Avvikande mening

Alexander Chrisopoulos (vpk) anser att den del av yttrandet på s. 2 som
börjar ”Generellt sett” och slutar ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Det stödsystem vi har med bidrag och lån från stat och kommun till det
privata näringslivet utgör i grunden en felaktig politik. Till avigsidorna hör de
i motion 94 påtalade riskerna att dessa subventioner överutnyttjas eller rent
av missbrukas och därmed blir en del av den ekonomiska brottsligheten. Det
må vara att de arbetsmarknads- och regionalpolitiska stödformerna - som
faller inom arbetsmarknadsutskottets beredningsområde - är förenade med
regler om återkallelse och återkrav och vissa andra kontrollåtgärder.
Erfarenheten visar att dessa inte har varit tillräckliga för att stävja ett
förhållandevis omfattande bidragsfusk. Villkoren liksom myndigheternas

JuU 1984/85:28

kontrollåtgärder behöver alltså skärpas avsevärt som ett i sammanhanget
betydelsefullt led i kampen mot brottsligheten.

I vpk-motionen uttrycks detta så, att man i varje sammanhang där statliga
eller kommunala närings- eller kreditpolitiska åtgärder föreslås skall beakta
åtgärdernas effekter på den ekonomiska brottsligheten. Med anledning av
vad ovan sagts skall här förordas att justitieutskottet föreslår riksdagen att i
ett uttalande till regeringen ge sin anslutning till vad som anförts i motion 94 i
den aktuella delen.

Juli 1984/85:28

Bilaga 8

Bostadsutskottets yttrande

1984/85:4 y

om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet
m. m. (prop. 1984/85:32)

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om yttrande från bostadsutskottet med
anledning av proposition 1984/85:32 om riktlinjer för det framtida arbetet
mot ekonomisk brottslighet m.m. jämte de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1984/85:93 (fp), 94 (vpk), 95 (c) och 96 (m).

Bostadsutskottet behandlar i yttrandet de frågor i propositionen och
motionerna som har anknytning till utskottets beredningsområde.

Propositionen

1 propositionen hänvisas till skilda förslag av den s. k. eko-kommissionen.
Dessa förslag är efter remissbehandling under beredning i regeringskansliet.
Det aviseras att förslagen efter hand skall bli föremål för
proposition till riksdagen. Enligt vad föredragande statsrådet, vice statsministern
1. Carlsson, anför i propositionen, är det viktigt att se de olika
åtgärderna i ett sammanhang. Resursbehovet behöver bedömas i relation
till alla de insatser som erfordras. Kampen mot den ekonomiska brottsligheten
för också med sig en rad principiella frågor som kräver generella
ställningstaganden. Regeringen har därför beslutat bereda riksdagen tillfälle
att ta del av en samlad framställning av de problem som kampen mot
ekonomisk brottslighet reser och den allmänna inriktning som reformarbetet
bör ha. Utöver vad som anförs av vice statsministern består propositionen
också av anföranden av justitieministern och finansministern.

1 propositionen behandlas resursbehovet för de myndigheter som har
uppgifter av betydelse för bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten.
Vikten av samarbete mellan de myndigheter som kan komma i kontakt
med ekonomisk brottslighet betonas. Av de myndigheter som åsyftas är
det länsstyrelserna, särskilt deras skatteavdelningar, och de lokala skattemyndigheterna
samt kronofogdemyndigheterna, som kan beröras av åtgärder
inom bostadsutskottets beredningsområde.

Finansministern tar upp vissa lönefrågor inom skatteförvaltningen
(s. 76) med anledning av ett förslag av eko-kommissionen om att förbättra
lönesituationen för vissa statliga tjänster inom skatte-, revisions- och processområdet.
Bakgrunden till förslaget är att tjänstemän inom de angivna
områdena i besvärande utsträckning lämnat sina anställningar till förmån
för bättre betalda uppdrag i enskild tjänst. Finansministern delar kommissionens
uppfattning att åtgärder behöver vidtas för att förbättra löneläget

JuU 1984/85:28

för vissa tjänster inom skatteadministrationen. Han hänvisar till avtalsuppgörelsen
inom den statliga sektorn för 1984 och 1985, vilken innehåller
bestämmelser om särskilda medel för att rekrytera eller behålla kvalificerad
personal inom marknadskänsliga grupper, samt uttrycker förhoppningen
att härigenom visats på en väg till lösning på de problem som har
påtalats av kommissionen. Finansministern finner det angeläget att insatserna
på dessa områden intensifieras och aviserar att frågan om hur åtgärderna
skall finansieras inom ramen för anvisade medel får lösas i det
kommande budgetarbetet då en samlad bedömning av resursläget för hela
skatteförvaltningen sker.

Beträffande vidgat samarbete mellan myndigheterna på skatte- och
avgiftsområdet hänvisas i propositionen till förslag som har lagts fram av
eko-kommissionen. Flera av förslagen avser samverkan mellan skatte- och
kronofogdemyndigheter i registerfrågor och i frågor om utlämnande av
uppgifter mellan myndigheterna. Sålunda har kommissionen föreslagit att
kronofogdemyndigheter och lokala skattemyndigheter skall bli skyldiga att
lämna resp. länsstyrelse uppgifter som har betydelse för mervärdeskatteregistreringen
och vidare att ett nytt ADB-register upprättas över vissa
särskilt kvalificerade skattegäldenärer. Finansministern anför att flera av
förslagen kan genomföras utan författningsändringar och att en del av dem
redan är satta i praktisk tillämpning. De förslag som fordrar författningsändring,
däribland förslaget om myndighetssamarbete i registerfrågor, bör
enligt finansministerns bedömning kunna beaktas i samband med den
förestående författningsregleringen av de exekutiva registren. Vissa andra
frågor kommer att övervägas inom finansdepartementet.

Motionerna

I motion 95 (c) aktualiseras ett tidigare av riksdagen behandlat förslag
om inrättande av lokala samhällsmyndigheter. Dessa skulle vara till för att
underlätta kontakterna mellan företag och myndigheter. Enligt förslagsställarna
skulle det finnas en lokal samhällsmyndighet per kommun eller
fögderi. Myndigheten skulle bestå av de nuvarande lokala skattemyndigheterna
men skulle dessutom ha hand om mervärdeskatt samt handels- och
aktiebolagsregistren. Det skulle i princip vara möjligt för den enskilde att
genom en enda kontakt få besked i olika skatte- och registerfrågor samt att
fullgöra sin uppgiftsskyldighet i dessa sammanhang.

I samma motion förs också fram förslag om avdragsrätt för reparationer
på schablontaxerade småhus. Enligt motionärerna skulle småhusägaren
genom en sådan reform få ett starkt motiv att begära kvitto av den hantverkare
som han anlitat och hantverkarens inkomst skulle härigenom kunna
kontrolleras.

JuU 1984/85:28

Utskottet

Beträffande vissa lönefrågor inom skatteförvaltningen har bostadsutskottet
ingen erinran mot vad som anförs i propositionen. Det är naturligt
att det ifrågavarande resursbehovet bedöms i sammanhang med övriga
resursfrågor för skatteförvaltningen och i samband med sedvanlig budgetbehandling.

Frågan om vidgat samarbete mellan myndigheterna på skatte- och avgiftsområdet
kan ses i visst sammanhang med den vidare frågan om informationsutbyte
och anmälningsskyldighet mellan myndigheter i brottsbekämpande
syfte. Någon allmän skyldighet för en myndighet att lämna
annan myndighet uppgift som har betydelse för att motverka eller beivra
brottslig verksamhet finns inte. Vad som gäller i ett enskilt fall är beroende
av bl.a. om uppgiften skyddas av sekretess eller ej. Om det finns en
skyldighet att lämna uppgiften enligt lag och förordning hindrar dock inte
sekretessen att uppgiften lämnas ut. Till följd av riksdagens beslut under
våren 1984 om vissa ändringar i sekretesslagen gäller vidare att myndigheterna
även utan en sådan föreskriven uppgiftsskyldighet får lämna ut
uppgifter som angår misstankar om allvarligare brott till polis och åklagare
(prop. 1983/84:142, KU 29, SFS 1984:316). Bostadsutskottet vill erinra om
dessa bestämmelser, som har betydelse bl. a. på skatte- och avgiftsområdet.
I den aktuella frågan om samverkan mellan skattemyndigheterna och
kronofogdemyndigheterna pågår arbete inom skatteindrivningsutredningen
(B 1981:02). Denna utredning har redan i sitt betänkande (Ds Fi 1984:4)
Indrivning av skatt m.m. behandlat formerna för visst samarbete mellan
kronofogdemyndigheterna och länsstyrelserna. Det framhölls i betänkandet
att detta samarbete är särskilt betydelsefullt med tanke på att länsstyrelserna
är den dominerande uppdragsgivaren i förhållande till exekutionsväsendet.
Betänkandet har remissbehandlats och ärendet bereds f. n. inom
regeringskansliet. I sammanhanget kan nämnas att ADB-registret för exekutionsväsendet,
det s. k. REX-systemet, numera är utbyggt till att omfatta
alla landets kronofogdemyndigheter.

Bostadsutskottet erinrar om att frågor om organisationen på beskattnings-
och indrivningsområdet har behandlats av bostadsutskottet i yttrande
(BoU 1984/85: 1 y) till skatteutskottet med anledning av riksdagens
revisorers förslag 1983/84: 24 angående vissa åtgärder på beskattnings- och
indrivningsområdet. Bostadsutskottet anförde då sammanfattningsvis
bl. a. att pågående överväganden rörande kronofogdemyndigheternas ställning
i förhållande till skattemyndigheterna och om indelningen i kronofogdedistrikt
borde avvaktas. Skatteutskottet anslöt sig till bostadsutskottets
uppfattning. Riksdagen har sedermera beslutat i enlighet med skatteutskottets
betänkande (SkU 1984/85:3).

Enligt vad bostadsutskottet har inhämtat kan förslag rörande författningsreglering
av de exekutiva registren och därmed sammanhängande

JuU 1984/85:28

frågor om samarbete i registerfrågor mellan skatte- och indrivningsmyndigheterna
komma att föreläggas riksdagen under våren 1985. Bostadsutskottet
har ingen erinran mot vad som anförs i propositionen i den nu
aktuella delen.

Förslaget om att inrätta lokala samhällsmyndigheter är, som också
påpekas i motion 95 (c), inte nytt för riksdagen. Ett enigt bostadsutskott
fann vid sin senaste behandling av förslaget under våren 1984 (Boll 1984/
85:26 s. 8) att ett ställningstagande borde anstå tills då pågående utredningsarbete
avslutats och övervägandena med anledning därav fullbordats.
Sedan bostadsutskottets betänkande avgavs har regeringen tillsatt en särskild
utredningsman med direktiv (Dir 1982: 22) att utreda frågan om hur en
effektiv styrning och samordning av skatteförvaltningen skall utformas.
Utgångspunkten för utredningen är en utbrytning av länsstyrelsernas skatteavdelningar
från länsstyrelserna och upprättande av fristående länsskattemyndigheter.
Därmed måste också övervägas vilken ställning de lokala
skattemyndigheterna skall ha i förhållande till länsskattemyndigheterna.

I motionen föreslås även att handelsregistren och aktiebolagsregistret
skall föras till de tänkta lokala samhällsmyndigheterna. Frågor om dessa
register faller inte inom bostadsutskottets beredningsområde. Frågan om
en anknytning av registren till skätteadministrationen omfattas inte heller
av de nyss omtalade utredningsdirektiven. Bostadsutskottet finnér ändå
att motionens syfte genom det pågående utredningsarbetet får anses vara i
inte ringa grad tillgodosett. Det är i vart fall för tidigt för riksdagen att nu ta
någon ställning i sak till hur en omorganisation av skatteförvaltningen bör
ske och vilka arbetsuppgifter som i framtiden bör knytas till skattemyndigheterna.
Resultat av pågående utredningsarbete bör sålunda avvaktas.
Enligt bostadsutskottets uppfattning bör justitieutskottet därför föreslå
riksdagen att avslå motion 95 (c) såvitt nu är i fråga.

Beträffande den i motion 95 (c) väckta frågan om avdragsrätl för reparationer
på schablontaxerade småhus hänvisar bostadsutskottet till direktiven
(Dir 1982:94) för bostadskommittén (Bo 1982:02). 1 direktiven erinras
om att förslaget om en sådan avdragsrätt satts i samband med önskemål
om att komma tili rätta med att vissa uppdragstagares inkomster inte blir
kända för taxeringsmyndigheterna och sålunda undgår beskattning. Det
framhålls i direktiven att förslaget om en avdragsrätt för reparationer för
åtskilliga komplikationer med sig, men anförs också att förslaget bör
beaktas när man överväger vilka fördelar en mer konventionell beskattning
kan ha framför schablonmetoden.

Enligt lagen (1982: 1006, ändrad 1983:856) om avdrags- och uppgiftsskyldighet
beträffande vissa uppdragsersättningar gäller att bl. a. en småhusägare
är skyldig att i sin självdeklaration lämna uppgifter om ersättningar
om 1 000 kr. eller mer som han har betalat ut till en uppdragstagare för
arbeten på bl. a. mark och byggnader. Om uppgifterna inte lämnas, är han i
princip betalningsskyldig för uppdragstagarens skatt med intill 50% av det

JuU 1984/85:28

oredovisade beloppet. Motionens syfte att tvinga uppdragstagare att redovisa
sina inkomster är alltså enligt den nämnda lagen tillgodosett på det
sättet att vetskapen hos en uppdragstagare om att hans uppdragsgivare -småhusägaren - är skyldig att lämna uppgift till skattemyndigheterna är
avsedd att fungera som en påtryckning på uppdragstagaren att själv ta upp
inkomsten till beskattning. Skillnaden mellan motionen och den nu gällande
ordningen är att småhusägaren genom att kunna utnyttja en avdragsrätt
kan antas bli mer positivt intresserad av att lämna uppgifterna. Om detta
antagande är riktigt och fördelarna med ett system med avdragsrätt för
reparationskostnader överväger nackdelarna i form bl. a. av en omständligare
taxeringskontroll, är frågor som bostadskommittén har att ta ställning
till. Bostadsutskottet finnér inte heller att motion 95 (c) i nu aktuellt
avseende f. n. bör tillstyrkas av riksdagen.

Stockholm den 12 december 1984

På bostadsutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c). Oskar Lindkvist (s). Rolf Dahlberg
(m). Thure Jadestig (s). Magnus Persson (s). Bertil Danielsson (m). Lennart
Nilsson (s). Tore Claeson (vpk). Margareta Palmqvist (s). Erik Olsson
(m). Agne Hansson (c), Jan-Eric Virgin (m). Lars Andersson (s). BengtOla
Ryttar (s) och Olle Grahn (fp).

JuU 1984/85:28

Innehållsförteckning

Propositionen 1

Motionerna 1

Motioner väckta med anledning av propositionen 1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1985 2

Övriga motioner 2

Yttranden från andra utskott 3

Utskottet 3

Inledning 3

Propositionens huvudsakliga innehåll 3

Utskottets allmänna överväganden 4

Reformarbetets allmänna inriktning 6

Inledning 6

Skattenivån m. m 6

Forskning 7

Riktlinjer för det framtida reformarbetet 9

Inledning 9

Stöd för seriös näringsverksamhet 10

Kontrollpolitisk medvetenhet 12

Enkelhet 13

Samordning 14

Självsanering 15

Andra styrmedel än straff 16

Effektivitet 18

Samarbete 20

Utbildning och kompetens 20

Snabbare förfarande 22

Samordnad lagstiftning 23

Rättssäkerhet 23

Åtgärdsförslag 27

Inledning 27

Näringstillstånd m. m 27

Kontroll överkreditgivningen, m. m 29

Namnkarantän m. m 30

Företagsregister 31

Uppbörd av skatter m. m 31

Kampanjer mot ekonomisk brottslighet 33

Kontroll av rörelseidkares deklarationer 34

Samverkan stat-företag 35

Skattekort 35

Övrigt 36

Utskottets hemställan 36

JuU 1984/85:28

Reservationer

1.Utskottetsallmännaöverväganden(m,c,fp) 38

2. Skattenivån (mom. 1) (m, fp) 40

3. Skattenivån (mom. 1) (c) 41

4. Forskning (mom. 2) (m, c, fp) 42

5. Stöd förseriös näringsverksamhet (mom. 3) (m) 43

6. Kontrollpolitisk medvetenhet (mom. 4) (m, c, fp) 44

7. Enkelhet (mom. 5) (m, fp) 45

8. Självsanering (mom. 7) (m) 46

9. Andra styrmedel än straff (mom. 9) (m, c, fp) 47

10. Effektivitet (mom. 10) (m, c, fp) 48

11. Näringstillstånd (mom. 20) (m, c, fp) 49

12. Uppbörd av skatter m. m. (mom. 25) (m, c, fp) 50

13. Kontroll av rörelseidkares deklarationer (mom. 27) (m, c, fp) .... 51

14. Samverkan stat-företag (mom. 28) (c) 51

15. Skattekort (mom. 29) (c) 52

Särskilda yttranden

1. Allmänna synpunkter (fp) 52

2. Stöd för seriös näringsverksamhet (mom. 3) (c) 54

3. Avdragsrätt för fastighetsreparationer (mom. 8) (m,c, fp) 54

Bilagor

Bilaga 1 Finansutskottets yttrande 55

Bilaga 2 Skatteutskottets yttrande 57

Bilaga 3 Lagutskottets yttrande 59

Bilaga 4 Socialförsäkringsutskottets yttrande 68

Bilaga 5 Trafikutskottets yttrande 70

Bilaga 6 Näringsutskottets yttrande 76

Bilaga 7 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 83

Bilaga 8 Bostadsutskottets yttrande 87

minab/gotab Stockholm 1985 82573