JuU 1984/85:26

Justitieutskottets betänkande
1984/85:26

om åtgärder mot narkotikamissbruket
Inledning

I detta betänkande behandlar justitieutskottet ett antal motioner som tar
upp frågor med anknytning till narkotikamissbruket och kampen mot
narkotikabrottsligheten.

Det gäller frågor om bl. a. kriminalisering av icke-medicinsk befattning
med narkotika, gärningsformer i narkotikastrafflagen, förverkande vid
narkotikabrott, narkotika på kriminalvårdsanstalterna m. m., samordning av
resurser mot narkotikamissbruket och samordning mellan tullen och polisen.

Dessa och andra frågor behandlades av riksdagen under hösten 1984
(prop. 1984/85:19 och 46, SkU 9, JuU 12, SoU 8 och UbU 7). Utskottet vill
rent allmänt hänvisa till den behandling de olika frågorna således nyligen fått
liksom till de reservationer som var fogade till betänkandet JuU 1984/85:12 i
fråga om bl. a. samordning av insatserna mot narkotika, insatser inom
kriminalvården, kriminalisering av icke-medicinsk befattning med narkotika
och gärningsformer i narkotikastrafflagen.

Motionerna

I motion 1984/85:454 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

- att riksdagen beslutar ändra narkotikastrafflagen (1968:64) i enlighet med
vad i motionen anförts (yrkande 3),

- att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning i avsikt att bättre
samordna polisens och tullväsendets verksamhet på sätt som i motionen
angivits (yrkande 5).

I motionen förespråkas att all befattning med narkotika, som inte är
medicinskt motiverad, skall kriminaliseras. Motionärerna framhåller att en
sådan kriminalisering har starkt stöd hos befolkningen och skulle vara
mycket betydelsefull i normbildningen mot narkotikamissbruk, särskilt när
det gäller ungdomar. Motionärerna tar vidare upp samarbetet mellan tull och
polis och efterlyser en utredning av hur man genom att utveckla och
effektivisera resurserna skulle kunna få en mer framgångsrik brottsbekämpning.

I motion 1984/85:789 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som kriminaliserar
all hantering av narkotika (olovlig befattning) utom för medicinskt bruk
i enlighet med vad som anförts i motionen,

1 Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr26

JuU 1984/85:26

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om lokal samordning av resurser för bekämpande av
narkotikamissbruket i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motionärerna uttalar att en konstruktiv kamp mot narkotikan måste som
grund ha en lagstiftning som straffbelägger all olovlig befattning med
narkotika. Enligt motionärerna är det inte acceptabelt att sådan befattning
med narkotika i samband med konsumtion som inte är att anse som innehav
är straffri. Motionärerna anser att det straffbara området skall avse olovlig
befattning med narkotika; själva tillståndet narkomani vill inte motionärerna
straffbelägga. - En annan fråga som motionärerna tar upp gäller en effektiv
användning av samhällets resurser i kampen mot narkotikan. Det framhålls
att samordnande organ bör skapas som snabbt och utan strikta myndighetsgränser
kan överblicka och ingripa mot narkotikaproblemen på bred front.

I motion 1984/85:1241 av Thure Jadestig (s) och Lars-Ingvar Sörenson (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en förnyad översyn av
avgränsningen av det straffbara gärningsområdet i narkotikastrafflagen med
avsikten att införa en särskild straffbar gärning ”olovlig befattning med
narkotika” i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motionärerna anför att narkotikastrafflagen är oskarp i sin avgränsning av
det straffbara området såvitt gäller sådan hantering av mindre mängder
narkotika i direkt anslutning till konsumtionen som inte räknas som innehav.
Motionärerna, som analyserar innebörden av uttrycket missbruk av narkotika,
anser denna beteckning vara oklar och uttalar sig för att i lagstiftning
används uttrycket olovlig befattning med narkotika. Begreppet skulle då
kunna knytas till den fysiska kontrollen över narkotikan. Motionärerna
förespråkar att en översyn görs av lagen för att täppa till kvarvarande luckor
och rätta till de missförstånd som finns i fråga om det straffbara området.

I motion 1984/85:1661 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till ändring av
narkotikastrafflagen så att all icke medicinsk befattning med narkotika
kriminaliseras,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till ändring av
narkotikastrafflagen i enlighet med vad i motionen anförts angående
gärningsformerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående ett åtgärdsprogram för att skära av tillförseln av narkotika
till kriminalvårdsanstalterna,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till en lag som
möjliggör kontraktsvård såväl i form av villkorligt fängelse som ett komplement
till nuvarande lag om vård av unga.

I motionen framhålls att samhället med fasthet och konsekvens måste ta
avstånd från allt olovligt narkotikabruk. Inte minst gentemot ungdomar är
det enligt motionärerna viktigt att entydigt kunna säga att all befattning med

JuU 1984/85:26

narkotika är kriminell. Motionärerna begär att ett lagförslag om kriminalisering
av narkotikabruk snarast föreläggs riksdagen. - Motionärerna anför
vidare att det straffbara området beträffande förvärv av narkotika bör
utvidgas till att omfatta även förvärv som sker för eget bruk. Därigenom
skulle också försök och förberedelse till förvärv av narkotika för eget bruk bli
kriminaliserat - straffansvar skulle alltså inträda före själva det straffbelagda
innehavet. Motionärerna anser detta vara påkallat av allmänpreventiva skäl
och för att undanröja tillämpningssvårigheter i nuvarande ordning. Motionärerna
vänder sig också mot att den regel i narkotikastrafflagen som avser
bl. a. utbjudande till försäljning och förmedlande av kontakter endast gäller
förfaranden som är ägnade att främja narkotikahandel; enligt motionärerna
leder avgränsningen till svårigheter i den praktiska tillämpningen. Det sägs
också i motionen att det kan förekomma att straffvärda handlingar faller
utanför bestämmelsens tillämpningsområde på ett stötande sätt. - En annan
fråga som behandlas i motionen avser narkotikaproblemen på kriminalvårdsanstalterna.
Motionärerna anser att de åtgärder som vidtagits varit otillräckliga.
Ett åtgärdsprogram efterlyses som tar sikte på såväl lagstiftning som
organisatoriska förändringar. Det anförs i motionen att intresset av att hejda
tillförseln av narkotika till anstalterna är så starkt att de intagnas intresse av
att garanteras personlig integritet måste ge vika. Vidare begärs fortsatta
satsningar inom kriminalvården för att differentiera de intagna med hänsyn
till narkotikaberoende. - Motionärerna går också in på kontraktsvård för
missbrukare och begär att förslag härom föreläggs riksdagen på grundval av
frivårdskommitténs betänkande i ämnet.

I motion 1984/85:2724 av Karin Söder (c) och Rune Gustavsson (c)
hemställs

1. att riksdagen beslutar att all icke-medicinsk användning av narkotika
kriminaliseras,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om förverkande,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförs beträffande utveckling av samverkan mellan socialtjänst,
sjukvård och kriminalvård,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att kriminalvårdsstyrelsen
ges i uppdrag att utarbeta handlingsplaner för drogfria anstalter så som
motionen anger.

Motionärerna anför att samhället inte kan godta något annat bruk av
narkotika än det som är medicinskt motiverat, och de anser att kriminalisering
bör ske i konsekvens härmed. De anser vidare att all utrustning för
narkotikahantering skall förverkas liksom sådana växter ur vilka narkotiska
preparat kan framställas. - I motionen tas upp frågan om vistelse utom
anstalt enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt; motionärerna anför att det
är angeläget att missbrukare under sådan vistelse bereds vård och att
vårdplaneringen bör initieras av kriminalvården i samarbete med den

JuU 1984/85:26

dömdes hemkommun. - Motionärerna berör också narkotikasituationen på
anstalterna. De kräver narkotikafria anstalter och anför att kontrollinsatser
bör accepteras för att detta mål skall uppnås. Ett handlingsprogram med
förslag om lagstiftningsåtgärder och förslag till budgetmässiga och organisatoriska
förbättringar bör enligt motionärerna redovisas.

I motion 1984/85:2816 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) hemställs, med
hänvisning till vad som anförts i motion 1984/85:2815, att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan
mellan socialtjänsten och polisen.

Motionärerna, som pekar på att många missbrukare förr eller senare blir
fall för polisen, anför att en samordnad jourverksamhet mellan polis och
socialtjänst skulle kunna ge socialtjänsten indikationer om missbruk hos
unga och möjliggöra tidiga insatser. Det föreslås en samlokalisering av
socialtjänst och polis i de hårdast belastade polisdistrikten i storstäderna och i
övriga landet på varje polisstation en ansvarig socialpolis med uppgift att vid
behov kontakta socialtjänsten i kommunen.

De önskemål i de olika motionerna som nu har redovisats kan kort
sammanfattas under följande punkter:

- kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med narkotika

- gärningsformer i narkotikastrafflagen

- förverkande vid narkotikabrott

- narkotika på kriminalvårdsanstalterna m. m. (även samverkan kriminalvård-kommun
för bl. a. vårdplanering och samverkan m. m. polis-socialtjänst) -

kontraktsvård för missbrukare

- samordning av resurser mot narkotikamissbruket

- samordning tull-polis.

De olika ämnena kommer att redovisas var för sig under skilda rubriker.

Allmänt

Samhället har under senare år gjort allt större insatser för att komma till
rätta med narkotikamissbruket. Riksdagen har lagt fast en inriktning för
arbetet på området som innebär att kampen mot narkotikamissbruket skall
föras inom alla samhällsområden. Kampen mot narkotikamissbruket får inte
begränsas till att enbart minska dess förekomst utan måste syfta till att
eliminera missbruket. Målet måste vara ett narkotikafritt samhälle (se prop.
1977/78:105, SoU 1982/83:26, JuU 1984/85:12).

Här bör också nämnas att Nordiska rådet i mars 1985 rekommenderat
Nordiska ministerrådet att anta en nordisk handlingsplan mot narkotika.
Handlingsplanen tar sin utgångspunkt i målsättningen att göra Norden till ett
narkotikafritt område.

JuU 1984/85:26

Skärpningar av strafflagstiftningen på området har beslutats bl. a. åren
1983 och 1984 (JuU 1982/83:37, 1983/84:12). Till grund för åtskilliga
lagändringar har legat förslag från den i november 1982 tillkallade narkotikakommissionen.
Kommissionen lade under sitt arbete fram förslag på olika
områden i elva promemorior och i ett slutbetänkande (SOU 1984:13)
Samordnad narkotikapolitik.

Statistiska uppgifter om narkotikabrottslighet

År	Antal an-mälda narko-tikabrott	Antal per-soner som lag-förts för nar-kotikabrott	Därav antal som godkänt strafföre-läggande eller dömts
1971	18 880
1972	19 700
1973	21 872	3 839	2 326
1974	20 153	3 654	2 523
1975	22 015	4 368	2 601
1976	18 845	4 457	2 688
1977	22 127	4 750	2 994
1978	21 763	4 967	3 166
1979	23 956	4 517	3 315
1980	62 011	6 420	5 219
1981	69923	8 196	6 838
1982	70 612	8 173	6 926
1983	51 397	7 074	5 991
19841	36 366

1 Uppgiften är preliminär.

Tabellen avser brott mot narkotikastrafflagen (1968:64), narkotikaförordningen
(1962:704) och narkotikabrott enligt varusmugglingslagen
(1960:418).

Antalet anmälda narkotikabrott har legat på en relativt stabil nivå under
hela 1970-talet. År 1980 ökade antalet anmälda brott kraftigt.

Enligt en rapport som har utarbetats av forskningsenheten inom brottsförebyggande
rådet (BRÅ Rapport 1984:5 s. 60 ff) tycks riksåklagarens
riktlinjer (cirkulär RÅC 1:94) för användning av åtalsunderlåtelser vid
narkotikabrott samt en ökad serieuppklaring (antal brott per misstänkt) vara
de faktorer som haft en avgörande roll för denna ökning. En annan förklaring
till ökningen kan vara polisens insatser mot den s. k. gatulangningen under
åren 1981 och 1982.

År 1983 gick antalet registrerade narkotikabrott ned med 27 %. I BRÅ:s
rapport redovisas en diskussion om huruvida denna minskning innebär att
den faktiska narkotikabrottsligheten har reducerats i motsvarande grad.
BRÅ konstaterar att en viss minskning troligtvis har skett om än inte i samma
omfattning som siffrorna visar. Man påpekar dock att förändringen under ett
enskilt år inte kan tjäna som underlag för slutsatser om en bestående
trendförändring.

JuU 1984/85:26

Kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med narkotika

Motionsyrkandena innebär att all befattning med narkotika som inte är
medicinskt motiverad skall straffbeläggas (motionerna 454 yrkande 3, 789
yrkande 1, 1241, 1661 yrkande 1, 2724 yrkande 1).

11 § narkotikastrafflagen (1968:64) straffbeläggs bl. a. innehav av narkotika.
Själva konsumtionen av narkotika faller emellertid utanför det straffbelagda
området. Detta förhållande har lett till att tvekan ibland uppkommit
om hur straffriheten för konsumtion förhåller sig till kriminaliseringen av
innehav. I rättspraxis har innehav i regel tolkats på samma sätt som
begreppet besittning (se prop. 1984/85:46 s. 12).

Frågan har varit uppe i bl. a. två avgöranden av högsta domstolen år 1983
(NJA 1983:887 och 893). Det första avgörandet återges i Nytt Juridiskt Arkiv
under följande rubrik: Ett sådant handhavande av narkotika som äger rum i
direkt anslutning till konsumtion har inte ansetts utgöra innehav i narkotikastrafflagens
mening. I sina domskäl uttalar högsta domstolen bl. a. följande:

Medan innehav av narkotika är straffbart enligt narkotikastrafflagen faller
konsumtion av narkotika utanför det straffbara området. Förarbetena till
narkotikastrafflagen ger ingen upplysning om anledningen till att en bestämmelse
om ansvar för konsumtion av narkotika saknas. En i och för sig tänkbar
anledning är att lagstiftaren inte räknat med att någon skulle kunna
konsumera narkotika utan att inneha den; en särskild bestämmelse om straff
för konsumtion skulle därför kunna ha ansetts obehövlig. Ett sådant
antagande motsägs emellertid dels av att förarbetena anger att man i flera
andra länder funnit anledning att uppställa en särskild bestämmelse om straff
för konsumtion vid sidan av straffbestämmelse avseende innehav dels av att
det inte är särskilt svårt att föreställa sig situationer där någon konsumerar
narkotika utan att han kan sägas inneha eller ha innehaft den. Man kan
härvidlag tänka på fall där någon injicerar narkotika på en annan eller där
någon drar ett bloss på en pipa som en annan person håller i. Med hänsyn till
det sagda får frånvaron av en bestämmelse om ansvar för konsumtion antas
bero på att lagstiftaren funnit det önskvärt att konsumtion i och för sig skall
vara straffri. Skälet härtill måste i sin tur förmodas vara att möjligheterna till
vård och rehabilitering av missbrukare skulle försvåras om den som söker
vård skulle riskera att straffas för sitt missbruk.

Ståndpunkten att straffansvar inte bör riktas mot själva missbruket av
narkotika kan i och för sig synas leda till att inte heller innehav av narkotika
borde bestraffas när fråga är om innehav för eget bruk. Ett skäl till att sådant
innehav inte lämnats straffritt kan vara att det från bevissynpunkt eljest ofta
skulle bli svårt eller omöjligt att beivra innehav som faktiskt varit avsett för
försäljning.

Ett handhavande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion föranleder
inga bevisproblem av antytt slag och kännetecknas över huvud av att
konsumtionen är det helt dominerande inslaget i vederbörandes hantering av
narkotikan. Mot bakgrund av det anförda får därför övervägande skäl anses
tala för ett nekande svar på frågan, huruvida ett sådant handhavande av
narkotika kan anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening.

Frågan om kriminalisering av själva bruket av narkotika har på senare tid
tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet. Utskottet, som haft frågan uppe

JuU 1984/85:26

både våren 1982 och våren 1983 (JuU 1981/82:47 s. 16 och 1982/83:37 s. 16)
och då inte funnit anledning att överväga en ordning som innebar att
narkotikamissbruk som sådant straffbeläggs, behandlade ånyo frågan hösten
1984 (JuU 1984/85:12). Detta skedde med anledning av motioner som väckts
i anslutning till två propositioner om narkotikapolitiken m. m. (prop.
1984/85:19 och 46). Narkotikakommissionen hade behandlat ämnet i sin PM
nr 8, Narkotikastrafflagen m. m.

Utskottet framhöll därvid i linje med vad narkotikakommissionen anfört
att de fall då enligt hittillsvarande praxis någon kan använda narkotika utan
att därvid göra sig skyldig till narkotikabrott är sällsynta. Konsumtion av
narkotika föregås ju normalt av innehav, uttalade utskottet, och innehav är
straffbart. Det är bara i speciella situationer som en konsumtion utan
föregående straffbart innehav kan tänkas föreligga, uttalade utskottet, t. ex.
om någon blivit bjuden på narkotika direkt ur en spruta eller en pipa.
Utskottet ansåg därför att problemet huruvida konsumtion skall kriminaliseras
praktiskt sett var av mycket begränsad betydelse, och utskottet anförde
att det är olyckligt om debatten kring ett av våra allvarligaste sociala problem
skulle komma att fokuseras kring en fråga som har en så ringa praktisk
betydelse.

Utskottet gick härefter in på vad som i den allmänna debatten hade anförts
som skäl för en kriminalisering. När det gällde argumentet att en kriminalisering
skulle kunna få konsekvenser för narkomanvården som är svåra att
överblicka erinrade utskottet om de uttalanden som gjordes redan vid
narkotikastrafflagens tillkomst om att kontrollorganisationens verksamhet
måste utformas så att den inte motverkar utan understöder samhällets
ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. Utskottet
anförde att dessa uttalanden fortfarande har giltighet; en kriminalisering som
riktar sig mot själva missbruket skulle enligt utskottets mening kunna
äventyra ansträngningarna att erbjuda vård och avhålla många ungdomar
från att söka vård och behandling, något som allvarligt skulle kunna
motverka samhällets satsningar mot narkotikamissbruket.

Utskottet uttalade vidare att principiella skäl brukar anses tala mot att
straffbelägga angrepp på gärningsmannens egen person.

I sammanhanget framhöll utskottet också de bevisproblem som enligt
utskottets uppfattning skulle följa vid en utvidgning av det straffbara
området. Detta gällde inte bara problem vid gränsdragningen mot legal
konsumtion utan också - vilket enligt utskottet torde vara ett större problem
- bristande säkerhet i analysmetoderna. För att mera konkret belysa vad som
avsågs nämnde utskottet att vissa droger, t. ex. cannabis, stannar kvar i
kroppen ganska lång tid; ett prov som ger positivt utslag kan således hänföra
sig till ett tidigare missbrukstillfälle för vilket vederbörande redan har
lagförts. Andra droger bryts ned mycket snabbt, anförde utskottet, som
också uttalade att det finns droger som inte låter sig påvisas genom vare sig
blodanalys eller urinanalys.

Juli 1984/85:26

Samtidigt påpekade utskottet att sådana provtagningar som det här gäller
utgör ingrepp i den personliga integriteten; att tillgripa sådana med vetskap
om att analysmetoderna för närvarande är otillfredsställande skulle enligt
utskottets mening vara betänkligt.

Vid sitt ställningstagande uttalade utskottet att frågan om en kriminalisering
av själva nyttjandet av narkotika getts en utförligare belysning än
tidigare genom narkotikakommissionens arbete. Vad som härigenom och i
övrigt framkommit stödde utskottets tidigare bedömning att de skäl som talar
mot en utvidgning av det straffbara området väger tyngre än de som talar för.
Utskottet fann därför inte anledning att inta en annan ståndpunkt än
utskottet gjort åren 1982 och 1983 och avstyrkte bifall till motionsyrkandena.

Därvid framhöll utskottet emellertid det önskvärda i att gränsdragningen i
rättspraxis mellan innehav i narkotikastrafflagens mening och konsumtion av
narkotika ägnas uppmärksamhet. Om det straffria området för handhavande
av narkotika sådant det utvecklas i rättstillämpningen skulle komma att visa
sig vara större än som är motiverat av de skäl som talar mot en utvidgad
kriminalisering, ansåg utskottet att lagstiftningsåtgärder måste övervägas.

Gärningsformer i narkotikastrafflagen

Motionsyrkandet går ut på att straffansvaret i fråga om förvärv av
narkotika inte skall vara begränsat till sådant förvärv som sker i överlåtelsesyfte
utan avse även förvärv för eget bruk. I fråga om straffbarheten för
förfaranden som enligt gällande lagtext är ägnade att främja narkotikahandel
önskar motionärerna att tillämpningsområdet vidgas till att gälla åtgärder
som är ägnade att främja överlåtelse av narkotika (motion 1661 yrkande 2).

År 1983 företogs tämligen omfattande ändringar av narkotikastrafflagen
(prop. 1982/83:141, JuU 37, rskr. 316).

Narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen omfattar därefter ett flertal
olika gärningsformer såsom överlåtelse (1 p.) och innehav (6 p.) av narkotika.
hven framställning (2 p.) av narkotika som är avsedd för missbruk utgör
sådant brott. Vidare innebär förvärv (3 p.) av narkotika i överlåtelsesyfte ett
narkotikabrott. Vissa kvalificerade befattningar (4 p.) med narkotika som
inte är avsedd för eget bruk, såsom bearbetning, förpackning, transport och
förvaring är likaledes former av narkotikabrott. Detsamma gäller vissa
förfaranden som är ägnade att främja narkotikahandel (5 p.), exempelvis
utbjudande av narkotika till försäljning, befordrande av vederlag för
narkotika eller förmedlande av kontakter mellan säljare och köpare. De
osjälvständiga brottsformerna försök, förberedelse, stämpling och medverkan
är enligt 4 och 5 §§ narkotikastrafflagen tillämpliga vid de gärningsformer
som inte avser innehav.

I lagstiftningsärendet uttalade utskottet i fråga om förvärv av narkotika
bl. a. att för att kriminaliseringen inte skall bli omotiverat omfattande bör

JuU 1984/85:26

straffansvaret inskränkas till sådana fall då förvärvet har skett i överlåtelsesyfte;
dessa fall är ju de verkligt straffvärda, uttalade utskottet, och det är
beträffande dessa som det finns anledning att kunna beivra också de
osjälvständiga brottsformerna. Om förvärvet gäller narkotika som är avsedd
för eget bruk ansåg utskottet det fullt tillräckligt att ansvar för innehav kan
förekomma. Något kriminalpolitiskt behov av att beträffande förvärv för
eget bruk straffbelägga de osjälvständiga brottsformerna fanns knappast
enligt utskottet.

I fråga om vissa förfaranden som är ägnade att främja narkotikahandel
ansåg utskottet att det skulle föra alltför långt att vidga straffansvaret till att
gälla för åtgärder som är ägnade att främja all överlåtelse av narkotika. Det
straffbara området skulle då också bli oklart på ett betänkligt sätt, ansåg
utskottet, som fann det lämpligt att avgränsa straffansvaret till åtgärder som
typiskt sett är ägnade att främja den mer organiserade eller eljest grövre
narkotikabrottsligheten.

Med anledning av motionsönskemål om ändringar i narkotikastrafflagen i
bl. a. de hänseenden som nu begärs uttalade utskottet i december 1984 att
utskottet inte fann anledning till annan bedömning än utskottet gett uttryck
för i betänkandet år 1983. Motionerna avstyrktes därför (JuU 1984/85:12
s. 30 f).

Förverkande vid narkotikabrott

Motionsyrkandet syftar till att all utrustning för narkotikahantering skall
förverkas. Detsamma skall gälla växter från vilka narkotiska preparat kan
framställas (motion 2724 yrkande 2).

Bestämmelser om förverkande vid narkotikabrott finns i 6 § narkotikastrafflagen.
Reglerna utvidgades i 1983 års lagstiftningsärende. De innebär i
huvudsak att narkotika som varit föremål för brott enligt lagen eller värdet
därav samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart obilligt. Vidare får egendom som har använts som hjälpmedel vid
brott enligt lagen eller egendomens värde förklaras förverkat, om det är
påkallat till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger.
Detsamma gäller egendom med vilken har tagits sådan befattning som utgör
brott enligt lagen. Injektionssprutor och kanyler eller andra föremål som är
särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med
narkotika som påträffas hos någon som har begått brott enligt lagen eller i ett
utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som har
varit föremål för brott enligt lagen skall förklaras förverkade om det inte är
uppenbart obilligt.

Med sådana föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av
narkotika avses bl. a. haschpipor, kokainskedar och vågar. I den proposition
som låg till grund för lagstiftningen uttalade departementschefen att
förverkande inte utan vidare kunde ske av exempelvis haschpipor som

1* Riksdagen 1984185. 7sami. Nr26

JuU 1984/85:26

innehas som souvenirer (prop. 1982/83:141 s. 38). Efter motionsvis framförd
kritik mot detta uttalande anförde utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande att det inte fanns någon anledning till invändning mot uttalandet,
som utskottet ansåg väl harmoniera med lagtexten. Därvid tilläde utskottet
att den medger att t. ex. en haschpipa, som uppges vara en souvenir,
förklaras förverkad om den påträffas hos någon som har begått brott enligt
narkotikastrafflagen (JuU 1982/83:37 s. 20).

Med anledning av ett motionsyrkande i ämnet fann utskottet år 1984 inte
skäl för annat ställningstagande (JuU 1984/85:12 s. 32 f).

Genom en ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, som trätt i
kraft den 1 mars 1985, har det införts möjlighet att förstöra haschpipor och
andra föremål som påträffas inom en anstalt och som är särskilt ägnade att
användas för missbruk eller annan befattning med narkotika.

I lagen (1985:12) om kontroll av berusningsmedel på sjukhus (avser främst
de särskilda narkomanvårdsenheterna vid vissa sjukhus), som trätt i kraft
den 1 mars 1985, föreskrivs bl. a. att den som är intagen för vård enligt lagen
inte får inneha föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av
eller annan befattning med narkotika. Om sådana föremål påträffas får de
omhändertas och skall förstöras.

I fråga om förverkande av narkotiska växter kan följande sägas. Genom
lagändringen år 1983 straffbelädes framställning av narkotika som är avsedd
för missbruk. Härigenom blev även odling av narkotiska växter i princip
straffbelagd; sådan odling som sker i viltvårdssyfte eller för prydnadsändamål
omfattas emellertid inte av straffansvaret enligt denna regel. Däremot
medför sådan odling - när en växt väl har utvecklats - ansvar för innehav av
narkotika. Den nyss återgivna bestämmelsen om förverkande vid narkotikabrott
tillämpas på dessa brott.

Åtgärdsprogram mot narkotika på kriminalvårdsanstalterna m. m.

I motionerna 1661 (yrkande 3) och 2724 (yrkande 4) begärs intensifierade
ansträngningar för att göra anstalterna narkotikafria. Även frågan om
vårdplanering för missbrukare som dömts till fängelse och placering av
sådana dömda på behandlingshem m. m. enligt 34 § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt tas upp (motion 2724 yrkande 3). 1 motion 2816 förs
fram önskemål om samverkan m. m. mellan socialtjänst och polis.

Narkotikasituationen inom kriminalvården utgör sedan lång tid ett
svårbemästrat problem. Stora ansträngningar har gjorts och görs för att
komma till rätta med problemen. Självklara riktmärken för dessa är, såsom
utskottet flera gånger har framhållit (se JuU 1984/85:12 s. 19), att intagna
utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i kontakt med narkotika,
att missbrukare avskärs från tillförsel av droger och att intagna förhindras att
bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället.

En bred skildring av problemens omfattning och den rad av åtgärder som

JuU 1984/85:26

har vidtagits såväl på lagstiftningssidan som när det gäller organisatoriska och
budgetmässiga satsningar har lämnats i proposition 1984/85:19 (bilaga 1,
s. 11-21). Vid sin behandling av propositionen och de med anledning av
propositionen väckta motionerna uttalade utskottet att utskottet i princip
ställer sig positivt till fortsatta, kraftfulla satsningar mot narkotikan inom
anstalterna (JuU 1984/85:12 s. 19).

I det följande lämnas en sammanfattande redogörelse för frågan.

Sedan år 1966 utförs den 1 april varje år en uppskattning av antalet
narkotikamissbrukare inom såväl anstalterna som frivården. Dessa uppskattningar
tyder på att antalet missbrukare på anstalt under den senaste
tioårsperioden legat ganska konstant på drygt 1 000. För det mesta har det
rört sig om ca 30 % av de intagna. Vad gäller frivården är andelen
missbrukare betydligt lägre och har under 1980-talet enligt beräkningarna
legat på omkring 20 % av klienterna, eller i regel mellan 3 000 och 4 000
människor.

I Stockholm, Göteborg och Malmö inrättades i mitten av 1970-talet
särskilda narkomanvårdsteam inom kriminalvården, bestående av bl. a.
överläkare, psykolog och översköterska. Teamen bedriver uppsökande
verksamhet på häktena i resp. region. De försöker därvid motivera
missbrukare för vård mot sitt missbruk. Vidare medverkar teamen i
behandlings- och frigivningsplanering vid regionens lokalanstalter.

I enlighet med beslut vid riksmötet 1977/78 sker i mån av möjlighet
differentiering av de intagna med hänsyn till narkotikaberoende. Sedan flera
år pågår ett projekt för behandling av narkotikamissbrukare vid kriminalvårdsanstalten
Österåker. För projektet disponeras för närvarande ca 50
platser vid anstalten. S. k. narkotikafria avdelningar med sammanlagt 60
platser har inrättats vid kriminalvårdsanstalterna Hall, Hinseberg, Härlanda
och Malmö. En betydande andel av de personer som dömts till mycket långa
fängelsestraff för grova narkotikabrott placeras på någon av de tre specialavdelningarna
vid kriminalvårdsanstalterna Hall, Kumla och Norrköping.

Kriminalvårdsstyrelsen har i särskild ordning tillförts resurser bl. a. för
dokumentation av narkomanvårdsteamens verksamhet, för utvärdering av
Österåkerprojektet och verksamheten med narkotikafria avdelningar och
för att inrätta det tidigare nämnda rapporteringssystemet rörande narkotikamissbruket
vid anstalterna (prop. 1981/82:143, JuU 43, rskr. 271). Arbetet
med utvärderingar pågår.

Möjligheterna att differentiera de intagna efter narkotikaberoende och
behandlingsbehov beror i hög grad på beläggningen inom kriminalvården.
Den under senare år tämligen konstanta överbeläggningen har emellertid
upphört sedan de nya reglerna om villkorlig frigivning trädde i kraft den 1 juli
1983 och förbytts i ett visst platsöverskott. I årets budgetproposition (bilaga 4
s. 103) anmäler departementschefen att han avser att föreslå regeringen att
ett antal anstaltsplatser stängs. - Anstalternas utformning och karaktär är av
stor betydelse för ■ möjligheterna att differentiera de intagna. De nya

JuU 1984/85:26

lokalanstalter som efter hand färdigställts är på grund av bl. a. sina små
avdelningar särskilt ändamålsenliga från differentieringssynpunkt. Också på
vissa äldre slutna riksanstalter - Tidaholm, Hall och Norrtälje - inrättas
successivt mindre avdelningar enligt en av riksdagen antagen plan (prop.
1981/82:141, JuU 49, rskr. 361). I årets budgetproposition (s. 103,109) anför
emellertid departementschefen att den av riksdagen år 1984 beslutade
bostadspaviljongen med 30 platser vid kriminalvårdsanstalten Hall för
närvarande inte skall byggas.

I sammanhanget skall också nämnas att det sedan år 1981 finns en särskild
ledningsgrupp vid kriminalvårdsstyrelsen för samordning av verkets åtgärder
mot narkotikamissbruket på kriminalvårdsanstalterna. Som ett resultat av
ledningsgruppens arbete skall ses det handlingsprogram mot narkotikamissbruk
vid slutna lokalanstalter som kriminalvårdsstyrelsen genomfört (det
s. k. LOKNARK-projektet). Projektet tog sikte på fyra slutna lokalanstalter
(Vänersborg, Gävle, Växjö och Hageby) och omfattade bl. a. rehabiliteringsprogram
och åtgärdsplaner för de enskilda missbrukarna. Programmet
omfattade också metoder för att försvåra införandet av droger till anstalten
och åtgärder om narkotika ändå har förts in. Projektet utvärderas för
närvarande.

Möjligheterna att komma till rätta med narkotikaproblemen har under
senare år förbättrats avsevärt genom åtgärder på lagstiftningssidan. Bl. a. i
syfte att underlätta en ändamålsenlig differentiering har med verkan fr. o. m.
den 1 januari 1981 införts en möjlighet att förelägga en intagen att avlämna
urinprov, även om det inte finns någon konkret misstanke om att han är
narkotikapåverkad. Med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1982 har det skett en
skärpning av verkställighetsreglerna för vissa narkotikabrottslingar. Även en
del andra regler som för intagna i allmänhet gäller i fråga om bl. a. kontakt
med yttervärlden skärptes genom denna lagstiftning. I lagen om kriminalvård
i anstalt har senare även genomförts ändringar som innebär bl. a. en
skärpning av reglerna om anstaltsplacering vid befarad befattning med
narkotika i vissa fall. Även på annat sätt har kontrollen förstärkts. Bl. a.
gäller detta rutinerna för visitationer. De sju s. k. visitationspatrullerna har
utrustats med egna narkotikahundar. Verksamheten har därigenom kunnat
göras effektivare.

Under budgetåren 1983/84 och 1984/85 har anvisats 1,6 resp. 2 milj. kr. för
att genomföra personalutbildning med syfte att intensifiera narkotikabekämpningen
vid anstalterna. I årets budgetproposition beräknas 2 milj. kr.
för fortsatt utbildning (s. 108). Genom utbildningen får personalen ökade
kunskaper om olika preparat och deras verkningar. Utbildningsprogrammet
tar också upp metoder att förhindra eller försvåra införandet av droger i
anstalter. Lokala handlingsprogram har utformats vid anstalterna för hur
personalen skall reagera på missbruk och förekomst av narkotika. -Samtidigt har kriminalvårdsstyrelsen beviljats medel (100 000 kr. resp.
300 000 kr.) för en särskild s. k. antidrogkampanj i vilken tidigare intagna

JuU 1984/85:26

engageras i bekämpningen av narkotikaproblemet vid anstalterna. Medel för
kampanjen beräknas även i årets budgetproposition (s. 103).

Kriminalvårdsanstalten Mariefred har avdelats för framför allt yngre
förstagångsdömda narkotikabrottslingar som ännu inte fastnat i något
allvarligt missbruk eller som saknar narkotikaerfarenhet. Anstalten har ett
mångsidigt sysselsättningsprogram och en väl utbyggd fritidsverksamhet.
Miljö- och behandlingsverksamheten har en utpräglad antidrogkaraktär. I
syfte att bekämpa narkotika vid anstalterna beräknas i årets budgetproposition
medel för två tjänster för kriminalvårdsanstalten Mariefred och arvoden
till psykologkonsulter för handledning av personalen i arbetet med de
intagna (se även prop. 1984/85:19 s. 15 om inrättande av en tjänst för
fritidsassistent och en tjänst för psykolog).

Sådana placeringar av missbrukare på behandlingshem och inom familjevård
som sker med stöd av 34 § lagen om kriminalvård i anstalt kan betraktas
som en differentieringsåtgärd. (För en redogörelse för sådana vistelser utom
anstalt kan hänvisas till bl. a. BRÅ Rapport 1983:6, Narkotikautvecklingen,
och kriminalvårdsstyrelsens rapport 1984:3, Missbrukare i familjevård.) I
genomsnitt är omkring 80 missbrukare placerade utom anstalt enligt detta
lagrum. I proposition 1984/85:19 uttalade sig departementschefen (bilaga 1
s. 20) för en ökad användning av institutet och för att sådana vistelser
påbörjas tidigare. Flan pekade också på pågående och planerade samarbetsprojekt
mellan bl. a. socialtjänst och kriminalvård och uttalade att dessa
torde medverka till att fler intagna kan komma i fråga för 34 §-placering. För
en redovisning av sådana projekt kan hänvisas till den nämnda propositionen,
(bilaga 1 s. 16 ff). Här bör också, med anledning av önskemålet i
motion 2816 om samverkan m. m. mellan socialtjänst och polis, nämnas att i
särskilda projekt inom fem kommuner - Karlskoga, Västerås, Uppsala,
Norrköping och Gävle - samarbete utvecklas inte bara mellan socialtjänst
och kriminalvård utan även med polis. Departementschefen betonade (s. 18)
vikten av att försöksverksamheten följs upp och utvärderas, därvid lokalt bör
diskuteras vilken arbetsfördelning och vilka kontaktvägar som är lämpliga.
Det bör nämnas att det enligt 3 § polislagen (1984:387) åligger polisen
särskilt att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten
och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon
åtgärd av dem. - I sammanhanget bör också anmärkas att det i den av
regeringen (socialdepartementet) den 21 mars 1985 beslutade propositionen
1984/85:171 om särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdomar i
samband med missbruk och kriminalitet, m.m. uttalas att direktkontakter
med bl. a. polis bör ingå som ett naturligt led i socialtjänstens arbete (s. 18).

Kontraktsvård för missbrukare

Motionärerna efterlyser lagförslag om kontraktsvård för missbrukare
byggt på frivårdskommitténs utredningsbetänkande (motion 1661
yrkande 4).

JuU 1984/85:26

Fritidsvårdskommittén avgav år 1984 sitt slutbetänkande (SOU 1984:32)
Nya alternativ till frihetsstraff.

Med begreppet kontraktsvård avser kommittén en straffrättslig reaktion
som innebär, att en lagöverträdare frivilligt kan underkasta sig vård enligt en
särskild vårdplan i stället för vanlig straffrättslig påföljd. Tanken bakom en
sådan straffrättslig reaktion är att det hos vissa lagöverträdare finns ett
missbruk som utgör orsaken till kriminaliteten och som är det som i första
hand behöver bearbetas. Intresset av att lagöverträdaren avhåller sig från
missbruk och därigenom inte återfaller i brott kan då vara starkare än
intresset av att det begångna brottet leder till traditionell påföljd. Vid
kontraktsvård kan samhället alltså sägas vara berett att välja annan reaktion
på brottet än den gängse mot att lagöverträdaren underkastar sig vård för
detta missbruk.

Kommittén uttalar att fördelen med kontraktsvård som brottspåföljd är att
den är anpassad till missbruksklientelet och dess problem. Om man kan få
kontraktsvården att träda i stället för ett fängelsestraff, som eljest skulle ha
utdömts, står flera fördelar att vinna enligt kommittén. I bästa fall kan den
vård som den dömde underkastar sig bli så framgångsrik att han blir fri från
sitt missbruk. Tanken är att vård så gott som alltid är bättre för lagöverträdaren
än fängelsestraff. Ett fängelsestraff antas nämligen i regel förlänga en
missbrukskarriär, och det inverkar också på andra sätt menligt på den dömde
enligt kommittén.

Kommittén anför emellertid vidare att det är ovisst om kontraktsvård ger
ett bättre behandlingsresultat än fängelsestraff. En nackdel med kontraktsvård
är vidare att påföljden skulle få en växlande utformning, beroende på
lagöverträdarens vårdbehov och tillgången på behandlingsresurser och att
den därför skulle vara svår att infoga i ett enkelt påföljdssystem. En annan
följd av detta är enligt kommittén att det skulle uppstå svårigheter att gradera
de i straffsystemet ingående påföljdernas inbördes stränghet. Kravet på
proportionalitet mellan brott och straff tillgodoses inte heller, uttalar
kommittén, av en så behandlingsinriktad utformning. - Att kontraktsvården
ges en så individualpreventivt inriktad utformning skulle också leda till att de
allmänpreventiva kraven blir dåligt tillgodosedda.

Kommitténs överväganden av fördelar och nackdelar leder kommittén till
bedömningen att kontraktsvård måste anses vara den påföljd som har störst
möjligheter att träda i stället för fängelsestraff och därför är den som i första
hand bör komma i fråga för att införas i det svenska påföljdssystemet, om den
kan ges sådan utformning och sådant innehåll att den också från andra
synpunkter kan antas bli ett värdefullt komplement till påföljdssystemet.
Kommittén föreslår att kontraktsvård införs som en straffrättslig reaktion i
det svenska påföljdssystemet.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu i justitiedepartementet.
Departementschefen anför i årets budgetproposition (bilaga 4 s. 28) att
det finns anledning att beakta kommitténs förslag om kontraktsvård för

JuU 1984/85:26

missbrukare även i samband med de överläggningar mellan riksdagspartierna
som han förutskickat i anslutning till att proposition 1984/85:21
rörande påföljder för trafiknykterhetsbrott återkallades.

Samordning av resurser mot narkotikamissbruket

Motionsyrkandet går ut på en effektivt organiserad samordning av de
lokala resurserna för att bekämpa narkotikamissbruket (motion 789
yrkande 2).

Frågan behandlades av riksdagen i december 1984 med anledning av
proposition 1984/85:19 och ett motionsyrkande.

I propositionen framhölls att socialtjänsten har det övergripande ansvaret
för den lokala samordningen. På det lokala och regionala planet - uttalades
det - måste socialtjänst, skola, fritidsförvaltning, polis, kriminalvård,
arbetsförmedling, sjukvård m. fl. samarbeta både i det förebyggande och i
det rehabiliterande skedet. Betydelsen av att finna former för ett regelbundet
informationsutbyte mellan de olika lokala myndigheterna och organisationerna
betonades särskilt och vikten av kommunala drogpolitiska handlingsprogram
underströks. I fråga om de statliga myndigheternas arbete betonades
både betydelsen av samverkan och angelägenheten av att upprätthålla
gränserna mellan olika ansvarsområden för att motverka dubbelarbete. I
fråga om samordningen på det centrala planet uppmärksammades det av
regeringen nyligen inrättade samordningsorganet. Detta, som är placerat i
regeringskansliet, har företrädare för statsrådsberedningen, justitie-, socialoch
finansdepartementen.

Samrådsorganet har fått i uppdrag att verka för en effektivisering av
samhällets insatser mot narkotika och kontinuerligt föreslå regeringen
åtgärder (se prop. 1984/85:100, bilaga 7 - socialdepartementet - s. 160).

Utskottet - som beträffande frågans tidigare behandling i riksdagen
hänvisade till JuU 1980/81:1 y, SoU 1980/81:20 s. 8-14, SoU 1981/82:43
s. 14-16 och JuU 1982/83:37 s. 21 och 22 - framhöll att man i det fortsatta
arbetet bör fästa särskild vikt vid att åstadkomma ett väl fungerande
samarbete på det lokala planet när det gäller att bemästra narkotikaproblemen.
Intresset att finna fasta samarbetsformer är enligt vad utskottet
uttalade särskilt framträdande i ett läge som det nuvarande då offensiva
satsningar erfordras inte minst från de statliga myndigheternas sida samtidigt
som resurstillgången är begränsad. Det gäller med andra ord att, framhöll
utskottet, finna system som leder till ett så effektivt utnyttjande av samhällets
resurser som möjligt, och en stor del av ansvaret härvidlag faller enligt
utskottet på samordningsorganet inom regeringskansliet.

Utskottet konstaterade att det råder en bred enighet kring de tankar som
utvecklats i ämnet, och ansåg inte att någon särskild åtgärd med anledning av
motionsyrkandet erfordrades.

JuU 1984/85:26

Samordning tull-polis

Motionärerna tar upp frågan om samordning av polisens och tullväsendets
resurser i syfte att särskilt beträffande narkotikabrott nå en mer framgångsrik
brottsbekämpning (motion 454 yrkande 5).

Tullens uppgift är, förutom att uppbära tull och andra avgifter, att bevaka
vad som förs över gränsen. Det är ett omfattande arbetsområde som innebär
att utredning och spaning även sker inne i landet. Det medför att tull- och
polismyndigheternas uppgifter och befogenheter ibland går in i varandra. Ett
exempel på detta är utredningar i mål om narkotikasmuggling. Narkotikasmuggling
har dessutom ofta samband med annan brottslighet, som skall
utredas av polisen. Enligt 13 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
(varusmugglingslagen) får tullmyndighet inleda förundersökning rörande
brott mot denna lag. Är saken ej av enkel beskaffenhet skall ledningen av
undersökningen övertas av åklagare så snart någon skäligen kan misstänkas
för brottet. Genom en överenskommelse år 1968 mellan riksåklagaren,
generaltullstyrelsen och rikspolisstyrelsen, den s. k. trekantsöverenskommelsen,
skall polisen bedriva utredningen under medverkan av tullen, om
smugglingen kan ha samband med annan brottslighet, t. ex. därför att det rör
sig om så stora kvantiteter att smugglingen inte kan vara avsedd endast för
egen konsumtion. Tullen kan dock oberoende av detta inleda förundersökning
och vidta åtgärder som ej tål uppskov.

En viktig del i tullens och polisens arbete mot narkotika bygger på
information och kommunikation mellan myndigheterna. Det finns på många
håll väl utvecklade informationsnät och samarbetsformer mellan tull och
polis och myndigheterna bistår varandra även i den operativa verksamheten.
På enstaka håll råder emellertid sådana motsättningar kring gränsdragningen
att arbetet snarare försvåras.

Det är tullens uppgift att bevaka landets gränser, men vad gäller
utlänningars in- och utresa är det polisens uppgift. På de orter där
persontrafiken är stor har polismyndigheterna särskilda passkontrollanter
placerade. Enligt utlänningsförordningen får tulltjänstemän på polisens
begäran vidta både inom- och utomnordisk passkontroll. Så sker också sedan
lång tid vid landgränsen. Polispersonal får däremot inte göra tullkontroll,
men skall lämna handräckning om det behövs för att tullmyndighet skall
kunna göra tullkontroll.

Narkotikakommissionen hade enligt sina direktiv att lägga fram förslag om
bl. a. insatser inom tull- och polisväsendet. Dessa insatser skulle ha till syfte
för tullens del att verksamt bidra till att hålla narkotikan utanför landets
gränser och för polisens del att all illegal narkotikahantering i landet
uppdagas och beivras.

Narkotikakommissionen, som ansåg att frågan om samarbetet mellan tull
och polis hade stor betydelse för effektiviteten i de båda myndigheternas
narkotikabekämpning, tog upp frågan i sin första promemoria i mars 1983

JuU 1984/85:26

(PM nr 1, Samarbete tull-polis. Förslag om en försöksverksamhet i Malmöhus
län).

Regeringen beslutade därefter om en försöksverksamhet beträffande
tullens och polisens narkotikabekämpning i Malmöhus län. Verksamheten
syftade i första hand till att få till stånd ett fungerande informationsutbyte
mellan tull och polis. En central fråga var hur arbetet med ärenden som berör
både tull och polis skall fördelas. Verksamheten skulle också belysa dels
effekterna av att en utökad krets tulltjänstemän fick tillgång till vissa
polisregister, dels frågor om tullens behov av egna ADB-baserade register.
En rapport om försöksverksamheten utarbetades av en av regeringen tillsatt
samrådsgrupp (se narkotikakommissionens PM nr 9). Samrådsgruppen
ansåg att tullen i princip dels borde få tillgång till polisregistren, dels borde få
möjlighet att inrätta egna ADB-register för den tullspecifika informationen.

Kommissionen återkom till frågan om samarbetet och förhållandet mellan
tull och polis i sin promemoria nr 9 (Tullens insatser mot narkotikan).
Kommissionen föreslog bl. a. att det dras en skarpare gräns mellan tull- och
polismyndigheternas arbetsområden som bör kombineras med riktlinjer och
nya kanaler för samarbete. Sammanfattningsvis innebar kommissionens
förslag att innehållet i trekantsöverenskommelsen skulle lagfästas. Enligt
kommissionens uppfattning skulle tullen inrikta sig på kontroll vid gränserna
och polisen sköta arbetet inne i landet. Kommissionen föreslog därför att
13 § varusmugglingslagen ändrades så att tullen inte får bedriva förundersökning
när det gäller sådana mängder narkotika att den inte kan vara avsedd för
eget bruk. Samma inskränkning skulle då gälla för husrannsakan. Kommissionen
lämnade också förslag på samarbetsformer.

Efter remissbehandling av promemorian uttalade chefen för finansdepartementet
(prop. 1984/85:19 bilaga 3 s. 7) att han erfarit att det utvecklats ett
gott samarbete mellan ledningarna hos riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och
generaltullstyrelsen och att han därför förutsatte att det finns en gemensam
strävan att lösa frågan om samarbetsformer på ett för verksamheten lämpligt
sätt. Enligt hans uppfattning var trekantsöverenskommelsen en bra utgångspunkt
för förbättrat samarbete och för tillämpningen av varusmugglingslagen.
Han förklarade sig inte beredd att föreslå någon inskränkning i tullens
rätt att inleda förundersökning eller att utföra husrannsakan.

I fråga om ett förslag av kommissionen om passkontrollanters medverkan
vid tullkontroll anförde chefen för finansdepartementet (s. 8) att han ansåg
det angeläget att ta till vara de möjligheter till förstärkt samarbete mellan tull
och polis som föreligger vad gäller såväl tullkontrollen som passkontrollen.
Han uttalade sig för ytterligare beredning av frågan.

I propositionen bereddes riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts
angående narkotikabekämpningen inom tullverkets verksamhetsområde.

I dessa delar fann skatteutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
att propositionen inte borde föranleda något uttalande (SkU 1984/85:9, rskr.
106).

JuU 1984/85:26

I narkotikakommissionens promemoria nr 9 togs också upp frågan om hur
informationsbehandlingen vid tullen bör vara ordnad. Förslagen har i denna
del föranlett lagstiftning (se prop. 1984/85:19 bilaga 1 och JuU 12) som
innebär rätt för tullen att föra egna spaningsregister. Vidare har regeringen
fått möjlighet att föreskriva att tullen och polisen får terminalåtkomst till
varandras register. I sitt betänkande (s. 26) betonade justitieutskottet att
integritetsaspekterna måste tillmätas utomordentligt stor betydelse vid
ställningstagande till hur informationssystemen skall vara utformade och hur
de skall hanteras, och utskottet framhöll vikten av att ett system skapas som
innebär att integritetskänslig information blir tillgänglig endast för de
befattningshavare som har ett oundgängligt behov av informationen.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i detta betänkande ett antal frågor som har tagits upp i
motioner under allmänna motionstiden 1985 och som har anknytning till
narkotikamissbruket och kampen mot narkotikabrottsligheten. Motionsönskemålen
gäller sammanfattningvis följande frågor.

Kriminalisering av all icke-medicinsk
befattning med narkotika

Gärningsformer i narkotikastrafflagen Förverkande

vid narkotikabrott

Narkotika på kriminalvårdsanstalterna
m. m. (även samverkan kriminalvård-kommunerna
för bl. a.
vårdplanering och samverkan
m.m. polis-socialtjänst)

Kontraktsvård för missbrukare

Samordning av resurser mot narkotikamissbruket -

motionerna 1984/85:454 (m), 1984/
85:789 (m), 1984/85:1241 (s), 1984/
85:1661 (fp), 1984/85:2724 (c)

motion 1984/85:1661 (fp)

motion 1984/85:2724 (c)

motionerna 1984/85:1661 (fp),
1984/85:2724 (c), 1984/85:2816 (m)

motion 1984/85:1661 (fp)
motion 1984/85:789 (m)

Samordning tull-polis

motion 1984/85:454 (m)

Bakgrund

Riksdagen behandlade under hösten 1984 frågorna om en samordnad och
intensifierad narkotikapolitik och om straffrättsliga åtgärder mot narkotikabrott
m. m. (prop. 1984/85:19 och 46, SkU 9, JuU 12, SoU 8 och UbU 7).
Till justitieutskottets betänkande fogades gemensamma borgerliga reservationer
i fråga om bl. a. samordning av insatserna mot narkotika, insatser

JuU 1984/85:26

inom kriminalvården, kriminalisering av icke-medicinsk befattning med
narkotika och gärningsformer i narkotikastrafflagen. Bakom regeringsförslagen
i ärendet låg bl. a. förslag av den i november 1982 tillkallade
narkotikakommissionen (Dir. 1982:100).

I princip samtliga de spörsmål som nu är aktuella behandlades också i
höstas. Utskottet vill därför rent allmänt hänvisa till den behandlingen och
till riksdagsdebatten då (riksdagens protokoll 1984/85:56). Utskottet vill
redan här också nämna att regeringen (socialdepartementet) nyligen beslutat
en proposition om särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdomar i
samband med missbruk och kriminalitet, m.m. (prop. 1984/85:171). Den
innehåller bl. a. förslag om åtgärder på grund av narkotikamissbruk.

Riksdagen har i fråga om insatserna mot narkotikan lagt fast en inriktning
som innebär att kampen mot narkotikamissbruket skall föras inom alla
samhällsområden. Kampen mot narkotikamissbruket får inte begränsas till
att enbart minska dess förekomst utan måste syfta till att eliminera
missbruket. Målet måste vara ett narkotikafritt samhälle (se bl. a. JuU
1984/85:12).

Strafflagstiftningen på narkotikaområdet har skärpts i olika omgångar,
senast genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 mars 1985.

Antalet anmälda narkotikabrott låg på en relativt stabil nivå under hela
1970-talet, men år 1980 ökade antalet anmälda brott kraftigt. Bland tänkbara
förklaringar till ökningen kan nämnas en ändrad åtalspraxis och ökade
polisinsatser. En betydande nedgång har därefter registrerats åren 1983 och
1984. Huruvida denna motsvarar en verklig nedgång i brottsligheten är
ovisst.

Utskottet tar i det följande upp de olika motionsfrågorna under skilda
rubriker.

Kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med narkotika

Motionsyrkandena går ut på att all befattning med narkotika som inte är
medicinskt motiverad skall bli straffbar.

II § narkotikastrafflagen (1968:64) straffbeläggs bl. a. innehav av narkotika.
Själva konsumtionen av narkotika faller emellertid utanför det kriminaliserade
området. I rättspraxis har sådant handhavande av narkotika som äger
rum i direkt anslutning till konsumtionen inte ansetts utgöra innehav i
narkotikastrafflagens mening. Ett visst straffritt område finns således.

Frågor om kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med narkotika
och om gränsdragningen mellan innehav och konsumtion har varit mycket
uppmärksammade de senaste åren. Utskottet har behandlat ämnet utförligt,

JuU 1984/85:26

senast i december 1984 då utskottet avstyrkte bifall till föreliggande
motionsyrkanden (JuU 1984/85:12 s. 27 ff). De motionsönskemål som nu är
aktuella skiljer sig inte nämnvärt från dem som utskottet då tog ställning till.
Utskottet uttalade i sitt betänkande att vad som framkommit stödde
utskottets tidigare bedömning att de skäl som talar mot en utvidgning av det
straffbara området väger tyngre än de som talar för, och utskottet fann därför
inte anledning att inta en annan ståndpunkt än utskottet tidigare gjort.
Samtidigt framhöll emellertid utskottet det önskvärda i att gränsdragningen i
rättspraxis mellan innehav i narkotikastrafflagens mening och konsumtion av
narkotika ägnas uppmärksamhet. Om det straffria området för handhavande
av narkotika sådant det utvecklas i rättstillämpningen skulle komma att visa
sig vara större än som är motiverat av de skäl som talar mot en utvidgad
kriminalisering, ansåg utskottet att lagstiftningsåtgärder måste övervägas.

De överväganden som utskottet sålunda nyligen har gjort äger alltjämt full
aktualitet. Utskottet saknar anledning att nu göra en annan bedömning av
ämnet. Utskottet vidhåller därför sin inställning till frågan om kriminalisering
av befattning med narkotika och avstyrker med anledning härav bifall till
motionerna 454 (yrkande 3), 789 (yrkande 1), 1241, 1661 (yrkande 1) och
2724 (yrkande 1).

Gärningsformer i narkotikastrafflagen

Motionärerna önskar att straffansvaret i fråga om förvärv av narkotika
skall avse även förvärv för eget bruk. I fråga om de förfaranden som enligt
gällande rätt är straffbara om de är ägnade att främja narkotikahandel, anser
motionärerna att tillämpningsområdet bör vidgas till att gälla åtgärder som är
ägnade att främja överlåtelse av narkotika.

Den lagtext som motionärerna vänder sig emot fick sin utformning år 1983.
De invändningar som görs i detta ärende framställdes motionsvägen redan då
och har därefter upprepats år 1984 (se JuU 1984/85:12 s. 29 f).

Utskottet finner inte anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden,
som i fråga om förvärv av narkotika i korthet innebär att kriminaliseringen,
för att inte bli onödigt omfattande, bör inskränkas till förvärv som sker i
överlåtelsesyfte; om förvärvet gäller narkotika som är avsedd för eget bruk
anser utskottet det fullt tillräckligt med ansvar för innehav, och något
kriminalpolitiskt behov av att beträffande förvärv för eget bruk straffbelägga
de osjälvständiga brottsformerna (försök, förberedelse m. m.) finns knappast.
När det gäller narkotikahandel skulle det föra alltför långt att vidga
straffansvaret som motionärerna önskar. Dessutom skulle det straffbara
området bli oklart på ett betänkligt sätt.

Utskottet avstyrker således bifall till motion 1661 (yrkande 2).

JuU 1984/85:26

Förverkande vid narkotikabrott

Motionärerna önskar att all utrustning för narkotikahantering och alla
växter som kan ge narkotiska preparat skall kunna förverkas.

Förverkandereglerna i narkotikastrafflagen utvidgades år 1983. Narkotika
som varit föremål för brott enligt lagen skall i princip förklaras förverkad.
Detsamma gäller sådana föremål som är särskilt ägnade att användas för
missbruk av eller annan befattning med narkotika och som bl. a. påträffas hos
någon som har begått brott enligt lagen eller i ett utrymme som disponeras av
honom. Exempel på sådana föremål är haschpipor, kokainskedar och vågar.

Genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 mars 1985 har det införts
möjlighet att omhänderta och förstöra föremål av den aktuella typen som
påträffas inom kriminalvårdsanstalter eller narkomanvårdsenheter vid vissa
sjukhus.

Utskottet har i december 1984 avstyrkt bifall till motionsyrkanden vari
begärts utvidgade förverkandemöjligheter (JuU 1984/85:12 s. 32 f).

Vad gäller växter varur narkotika kan framställas vill utskottet peka på att
odling av sådana växter praktiskt taget undantagslöst innebär ett brott,
antingen såsom framställning av narkotika för missburk eller såsom innehav
av själva växten. Som framgått av det föregående skall narkotika som varit
föremål för brott i princip förklaras förverkad.

När frågan om utvidgade förverkandemöjligheter nu på nytt återkommer
vill utskottet som sin mening uttala att de möjigheter till förverkande m. m.
som föreligger på narkotikaområdet får anses i allt väsentligt tillgodose
aktuella behov. Det kan nämnas att narkotikakommissionen i sin kartläggning
också kom fram till denna slutsats (se kommissionens PM nr 8 s. 2 f).

Vad som nu sagts innebär att utskottet avstyrker bifall till motion 2724
(yrkande 2).

Åtgärdsprogram mot narkotika på kriminalvårdsanstalterna m. m.

Motionärerna efterlyser intensifierade ansträngningar för att bekämpa
narkotikan på anstalterna. Vidare tas upp frågor om vårdplanering för
missbrukare som dömts till fängelse och om placering på behandlingshem
m. m. enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt liksom önskemål
om samverkan m. m. mellan socialtjänst och polis.

Såsom utskottet flera gånger har framhållit är det självklara riktmärken för
kampen mot narkotikan inom kriminalvården att intagna utan narkotikaproblem
inte skall behöva komma i kontakt med narkotika, att missbrukare
avskärs från tillförsel av droger och att intagna förhindras att bedriva
narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället (se JuU 1984/85:12
s. 19).

En bred skildring av problemens omfattning och den rad av åtgärder som
har vidtagits såväl på lagstiftningssidan som när det gäller organisatoriska och

JuU 1984/85:26

budgetmässiga satsningar har getts i proposition 1984/85:19 (bilaga 1
s. 11-21). Utskottet kan hänvisa till den framställningen liksom till den
redogörelse för frågorna som i detta betänkande lämnats på s. 10-13.

Vid sin senaste behandling av narkotikasituationen inom kriminalvården i
december 1984 uttalade utskottet att utskottet i princip ställer sig positivt till
fortsatta kraftfulla satsningar mot narkotikan inom anstalterna.

När kraven på ökade insatser nu återkommer endast kort tid efter
utskottets senaste behandling av ämnet vill utskottet först upprepa sin
positiva syn på fortsatta kraftfulla satsningar. Samtidigt måste framhållas det
betydelsefulla arbete mot narkotikan som sedan lång tid målmedvetet
bedrivs inom kriminalvårdens olika organ och som otvivelaktigt avsätter
gynnsamma spår i narkotikabekämpningen. Ytterligare åtgärder i denna
riktning redovisas i budgetpropositionen, och utskottet kan i samband med
budgetbehandlingen få anledning att återkomma till dessa frågor.

Utskottet, som med hänvisning till det sagda i fråga om pågående och
planerat arbete mot narkotikan inom kriminalvården inte för närvarande ser
någon anledning för riksdagen att initiera åtgärder på området, avstyrker
bifall till motionerna 1661 (yrkande 3) och 2724 (yrkande 4).

Vad härefter gäller planering m. m. av sådana differentierings- och
rehabiliteringsåtgärder som placering av missbrukare i behandlingshem och
inom familjevård enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt vill utskottet
hänvisa till det utvecklingsarbete för samverkan mellan bl. a. kriminalvård
och socialtjänst som beskrevs i proposition 1984/85:19 (se bilaga 1 s. 16 ff).
Även frågor om samverkan m. m. mellan socialtjänst och polis som nu
motionsvägen aktualiserats togs upp i den nämnda propositionen, och
försöksverksamhet i särskilda projekt redovisades (se bl. a. s. 18).

Utskottet vill vidare peka på den bestämmelse i 3 § polislagen (1984:387)
som särskilt ålägger polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna
inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör
föranleda någon åtgärd av dem.

Även i den av regeringen nyligen beslutade propositionen om särskilda
insatser inom socialtjänsten för ungdomar i i samband med missbruk och
kriminalitet m. m. (prop. 1984/85:171) görs uttalanden om samarbete som ett
naturligt led i socialtjänstens arbete.

Eftersom de frågor som motionärerna tagit upp om samarbete i olika
former mellan myndigheterna i bl. a. missbruksvård redan är uppmärksammade
genom beslutade eller planerade åtgärder anser utskottet att något
riksdagens uttalande nu inte är påkallat. Bifall till motionerna 2724 (yrkande
3) och 2816 avstyrks därför.

Kontraktsvård för missbrukare

I motionen begärs ett lagförslag om kontraktsvård för missbrukare enligt
vad frivårdskommittén har föreslagit.

JuU 1984/85:26

I sitt slutbetänkande (SOU 1984:32) Nya alternativ till frihetsstraff har
frivårdskommittén föreslagit att kontraktsvård införs som en straffrättslig
reaktion i det svenska påföljdssystemet. Kontraktsvård innebär kort uttryckt
att drogmissbrukare erbjuds att frivilligt underkasta sig vård för sitt missbruk
enligt ett särskilt behandlingsprogram i stället för att undergå vanlig
straffrättslig påföljd.

Efter remissbehandling övervägs förslaget för närvarande i justitiedepartementet.
I budgetpropositionen anför departementschefen att det finns
anledning att beakta förslaget även i samband med de överläggningar mellan
riksdagspartierna som han förutskickat i anslutning till att proposition
1984/85:21 rörande påföljder för trafiknykterhetsbrott återkallades.

Med anledning av att överväganden i frågan sålunda redan pågår inom
regeringskansliet anser utskottet att motionsyrkandet inte påkallar någon
riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1661 (yrkande
4).

Samordning av resurser mot narkotikamissbruket

Motionärerna begär en effektivt organiserad samordning av de lokala
resurserna för att bekämpa narkotikamissbruket.

Med anledning av proposition 1984/85:19 och ett motionsyrkande uttalade
utskottet i december 1984 (JuU 1984/85:12 s. 17) i fråga om samordningen av
samhällets insatser mot narkotika bl. a. att man i det fortsatta arbetet bör
fästa särskild vikt vid att åstadkomma ett väl fungarende samarbete på det
lokala planet när det gäller att bemästra narkotikaproblemen.

Intresset av att finna fasta samarbetsformer är enligt vad utskottet uttalade
särskilt framträdande i ett läge som det nuvarande då offensiva satsningar
erfordras inte minst från de statliga myndigheternas sida samtidigt som
resurstillgången är begränsad. Det gäller med andra ord att, framhöll
utskottet, finna system som leder till ett så effektivt utnyttjande av samhällets
resurser som möjligt, och en stor del av ansvaret härvidlag faller enligt
utskottet på det nyinrättade samordningsorganet inom regeringskansliet. -Här bör nämnas att samordningsorganet har fått i uppdrag att verka för en
effektivisering av samhällets insatser mot narkotika och kontinuerligt föreslå
regeringen åtgärder.

Utskottet, som konstaterade att det råder en bred enighet kring de tankar
som utvecklats i ämnet, ansåg inte att någon särskild åtgärd med anledning av
motionsyrkandet erfordrades.

Utskottet ser inte nu anledning till någon annan bedömning av frågan och
avstyrker bifall till motion 789 (yrkande 2).

Juli 1984/85:26

Samordning tull-polis

I motionen behandlas frågan om samordning av polisens och tullväsendets
resurser i syfte att särskilt beträffande narkotikabrott göra brottsbekämpningen
mer framgångsrik.

Narkotikakommissionen behandlade ämnet i två promemorior (PM nr 1
och PM nr 9), som sedermera kom att ligga till grund för proposition
1984/85:19.

I den del propositionen - bilaga 1 - behandlades av justitieutskottet (JulJ
1984/85:12 s. 20 ff) har förslagen lett till lagstiftning som bl. a. innebär rätt
för tullen att föra egna spaningsregister. Vidare har regeringen fått möjlighet
att föreskriva att tullen och polisen får terminalåtkomst till varandras
register.

En annan del av propositionen - bilaga 3 - avsåg finansdepartementets
verksamhetsområde. Chefen för finansdepartementet uttalade där bl. a. att
han erfarit att det utvecklats ett gott samarbete mellan ledningarna hos
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen och att han därför
förutsatte att det finns en gemensam strävan att lösa frågan om samarbetsformer
på ett för verksamheten lämpligt sätt. Enligt hans uppfattning var den
s. k. trekantsöverenskommelsen en bra utgångspunkt. - Riksdagen bereddes
tillfälle att ta del av vad som anförts angående narkotikabekämpningen inom
tullverkets område. Skatteutskottet fann i sitt av riksdagen godkända
betänkande att propositionen inte borde föranleda något uttalande (SkU
1984/85:9, rskr. 106).

Utskottet anser att det efter den utförliga analys av samverkansfrågorna
som sålunda har ägt rum nyligen och de bedömningar som gjorts på grundval
därav nu saknas anledning till någon åtgärd från riksdagen sida. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion 454 (yrkande 5).

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med
narkotika

att riksdagen avslår motion 1984/85:454 i denna del (yrkande 3),
motion 1984/85:789 i denna del (yrkande 1), motion 1984/85:1241,
motion 1984/85:1661 i denna del (yrkande 1) och motion 1984/
85:2724 i denna del (yrkande 1),

2. beträffande gärningsformer i narkotikastrafflagen

att riksdagen avslår motion 1984/85:1661 i denna del (yrkande 2),

3. beträffande förverkande vid narkotikabrott

att riksdagen avslår motion 1984/85:2724 i denna del (yrkande 2),

JuU 1984/85:26

4. beträffande åtgärdsprogram mot narkotika pä kriminalvårdsanstalterna att

riksdagen avslår motion 1984/85:1661 i denna del (yrkande 3)
och motion 1984/85:2724 i denna del (yrkande 4),

5. beträffande samverkan polis-socialtjänst-kriminalvård m. m.

att riksdagen avslår motion 1984/85:2724 i denna del (yrkande 3)
och motion 1984/85:2816,

6. beträffande kontraktsvård för missbrukare

att riksdagen avslår motion 1984/85:1661 i denna del (yrkande 4),

7. beträffande samordning av resurser mot narkotikamissbruket
att riksdagen avslår motion 1984/85:789 i denna del (yrkande 2),

8. beträffande samordning tull-polis

att riksdagen avslår motion 1984/85:454 i denna del (yrkande 5).

Stockholm den 26 mars 1985

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Arne
Nygren (s), Björn Körlöf (m), Helge Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla
André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén (s), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran Franck (s). Birthe Sörestedt (s)
och Inger Wickzén (m).

Reservationer

1. Kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med narkotika (mom. 1)

Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Gunilla André (c),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”De
överväganden” och slutar med ”(yrkande 1)” bort ha följande lydelse:

Utskottets ställningstagande i december 1984 var inte enhälligt: en
minoritet av utskottets ledamöter reserverade sig i frågan och ansåg att en
kriminalisering borde komma till stånd. Ett förslag till lagstiftning på
området borde enligt reservanternas uppfattning snarast föreläggas riksdagen.
I betänkandet redovisades utförligt reservanternas argumentation i
ämnet (se JuU 1984/85:12 s. 39 ff).

När utskottet nu fått tillfälle att på nytt ta ställning i den principiellt och
sakligt viktiga frågan om kriminalisering av all hantering av narkotika som
inte är medicinskt motiverad anser utskottet att tiden är mogen för
lagstiftaren att reservationslöst ge till känna sitt avståndstagande till miss -

JuU 1984/85:26

bruk av narkotika. Utskottet anser därför, på de skäl som angetts i den nyss
nämnda reservationen, att all icke-medicinsk befattning med narkotika bör
kriminaliseras.

Närmare överväganden i fråga om den lagtekniska utformningen bör
komma till stånd inom regeringskansliet och ett förslag till lagreglering bör
snarast föreläggas riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motionerna
454, 789, 1241, 1661 och 2724 har anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med
narkotika

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:454 i denna del
(yrkande 3), motion 1984/85:789 i denna del (yrkande 1), motion
1984/85:1241, motion 1984/85:1661 i denna del (yrkande 1) och
motion 1984/85:2724 i denna del (yrkande 1) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

2. Gärningsformer i narkotikastrafflagen (mom. 2)

Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Gunilla André (c),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet
finner” och som slutar med ”(yrkande 2)” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att övervägande skäl talar för att avskaffa den rådande
begränsningen av det straffbara området i fråga om förvärv av narkotika som
är avsedd för eget bruk; enligt utskottets mening bör varje befattning med
narkotika, alltså även sådan som är avsedd för eget bruk, fall inom det
straffbara området.

När det sedan gäller sådana förfaranden som är ägnade att främja
narkotikahandel har utskottet följande inställning. Begränsningen av det
straffbara området går ut på att endast åtgärder som är ägnade att främja
narkotikahandel, dvs. den mer organiserade eller eljest grövre brottsligheten,
omfattas av gärningsformen. Enligt utskottets mening leder denna
avgränsning till svårigheter i den praktiska tillämpningen av bestämmelsen.
Härtill kommer att kvalificerade främjandehandlingar bör medföra straffansvar
också i de fall där det inte kan sägas vara fråga om handel; även
överlåtelseverksamhet som inte är vanemässig eller yrkesmässig kan i många
fall framstå som så straffvärd att det är stötande att gärningen lämnas straffri.

Regeln bör därför enligt utskottets mening ges ett vidare tillämpningsområde.
Enligt utskottets uppfattning bör tillämpningsområdet för att täcka de
fall som är straffvärda omfatta åtgärder som är ägnade att främja överlåtelse
av narkotika. Att ge gämingsbeskrivningen en sådan utformning innebär

JuU 1984/85:26

samtidigt att det straffbelagda området ges en från rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande avgränsning.

Det bör ankomma på regeringen att arbeta fram erforderlig författningstext.
Ett förslag bör snarast föreläggas riksdagen.

Vad utskottet nu med anledning av motion 1661 har anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande gärningsformer i narkotikastrafflagen

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:1661 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

3. Åtgärdsprogram mot narkotika på kriminalvårdsanstalterna (mom. 4)

Karin Söder (c). Björn Körlof (m). Arne Svensson (m), Gunilla André (c),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "När
kraven” och slutar med ”(yrkande 4)” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening måste arbetet med att få kriminalvårdsanstalterna
fria från narkotika intensifieras. Målet bör vara att de tidigare nämnda
riktmärkena skall vara uppnådda inom en snar framtid. Utskottet anser
därför att det, i linje med vad som föreslås i motionerna, bör arbetas ut ett
åtgärdsprogram för att komma till rätta med narkotikaproblemen inom
kriminalvårdsanstalterna. Ett sådant program måste ta sikte både på
lagstiftningsåtgärder och på budgetmässiga och organisatoriska förbättringar
som kan beslutas av riksdagen under de närmaste årens budgetbehandling.
Ett viktigt element i ett sådant program är åtgärder för att skära av tillförseln
av narkotika till anstalterna. Angelägenheten av att så sker är enligt
utskottets mening uppenbarligen så framträdande att intresset av att de
intagna helt garanteras personlig integritet måste ge vika. I viss utsträckning
måste enligt utskottets mening det nu sagda även gälla för besökande och
andra inom kriminalvården som kan komma i beröring med narkotika.

Utskottet vill vidare slå fast att det inte är tillräckligt att som för
närvarande ha narkotikafria avdelningar endast på vissa anstalter. Satsningarna
på en differentiering av de olika kategorierna intagna på olika
avdelningar och olika anstalter i kombination med inrättande av mindre
avdelningar bör fortsätta. Inriktningen av och tidsplaneringen för detta
arbete bör läggas fast i programmet. Även andra insatser för att komma till
rätta med narkotikan inom anstalterna bör prövas vid utarbetandet av
åtgärdsprogrammet.

För att kampen mot narkotikan skall lyckas är det ett oavvisligt krav att
kriminalvårdsanstalterna snabbt blir narkotikafria. Ett åtgärdsprogram bör

JuU 1984/85:26

därför snarast arbetas fram och redovisas för riksdagen i lämpligt sammanhang.

Vad utskottet med anledning av motionerna 1661 och 2724 nu anfört om
insatser inom kriminalvården bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande åtgärdsprogram mot narkotika på kriminalvårdsanstalter^ att

riksdagen med anledning av motion 1984/85:1661 i denna del
(yrkande 3) och motion 1984/85:2724 i denna del (yrkande 4) som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

4. Samverkan polis-socialtjänst-kriminalvård m. m. (mom. 5)

Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Gunilla André (c),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Vad
härefter” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

I motionerna 2724 och 2816 tas upp viktiga frågor om vårdplanering för
missbrukare som dömts till fängelse m. m. och om samverkan mellan bl. a.
polis, socialtjänst och kriminalvård.

I denna del vill utskottet till en början erinra om det i ett följande avsnitt
nämnda samordningsorganet inom regeringskansliet och dess uppgifter att
verka för en effektivisering av samhällets insatser mot narkotikan. Utskottet
vill också peka på skyldigheten för polisen enligt 3 § polislagen (1984:387) att
fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast
underrätta dessa om förhållanden som påkallar åtgärder.

Utskottet konstaterar att det här vilar ett stort ansvar på samarbetsorganet
inom regeringskansliet i fråga om att initiera och följa upp åtgärder i det syfte
som förespråkas i motionerna. Inte minst angeläget är det att man noga följer
och bedömer effekterna av olika samverkansåtgärder på det lokala planet.
Av största betydelse i sammanhanget är att inte förlora helhetssynen på
grund av mångfalden i arbetet och eventuellt förekommande kompetenskonflikter
mellan olika organ på lokal och regional nivå. Det måste enligt
utskottets mening slås fast att det aktuella samarbetet måste konsekvent
inriktas på effektiva åtgärder bl. a. i fråga om stöd och hjälp till de enskilda
redan från början då indikationer på missbruk yppas och därefter under hela
tiden även efter utslussningen till ett normalt socialt liv från en eventuell
behandling inom kriminalvården. Ett riktmärke för detta arbete måste vara
att man söker bryta missbruket på ett så tidigt stadium som möjligt. Det
måste på lokalt plan finnas en beredskap för snabba ingripanden om

Juli 1984/85:26

tendenser till ökat missbruk skulle förekomma. I sitt arbete på att bygga upp
de fria resurserna inom polisdistrikten måste det åligga polisstyrelserna att
beakta de krav på samordning med bl. a. socialtjänsten som följer av det
anförda. Inom kriminalvården bör narkomanvårdsteamen byggas ut och
arbetet i övrigt inriktas mera än hittills på samordning med övriga organ och
myndigheter i syfte att nå en bättre vårdplanering och ett bättre utnyttjande
av systemet med 34 §-placering.

Utskottet vill tillägga att det för att nå önskvärd effektivitet i samarbetet är
självfallet att ett nära samarbete utvecklas också på central ämbetsverksnivå.

Vad utskottet nu uttalat bör tjäna till ledning för det fortsatta arbetet i
samordningsorganet inom regeringskansliet. Det anförda bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande samverkan polis-socialtjänst-kriminalvård m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2724 i denna del
(yrkande 3) och motion 1984/85:2816 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

5. Samordning av resurser mot narkotikamissbruket (mom. 7)

Karin Söder (c). Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Gunilla André (c),
Sven Munke (m). Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m)
anser

dels att den av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med ”Utskottet ser"
och slutar med ”(yrkande 2)” bort ha följande lydelse:

Enligt vad utskottet funnit är de samordningsinsatser som redovisats i det
föregående dock inte tillräckliga. För att en effektiv samverkan skall komma
till stånd behövs också ett system för samordning dels på lokal nivå, mellan
t. ex. skola, socialtjänst, polis, domstolar och kriminalvård, och dels mellan
de centrala myndigheter som har ett särskilt ansvar när det gäller att
motverka narkotikamissbruket. De myndigheter som utskottet främst avser
är socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, generaltullstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen
och skolöverstyrelsen.

Nya regler för samarbete måste enligt utskottets mening arbetas fram för
att medföra en effektivare och längre gående samverkan mellan berörda
myndigheter. Det krävs att en lättrörlig organisation skapas med överblick
och behörighet att snabbt ingripa utan att därvid strikt behöva följa
myndighetsgränser. Arbetsformerna i det nya systemet bör vara sådana att
det finns en beredskap att, när så behövs, snabbt gripa in med kraftfulla
åtgärder.

Vad utskottet nu har anfört med anledning av motion 789 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Jul) 1984/85:26

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande samordning av resurser mot narkotikamissbruket

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:789 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

6. Samordning tull-polis (mom. 8)

Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Gunilla André (c),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Utskottet
anser" och slutar med "(yrkande 5)” bort ha följande lydelse:

En effektiv kamp mot den organiserade brottsligheten, särskilt narkotikabrottsligheten,
förutsätter ett gott skydd vid våra gränser. Detta bygger i
sin tur på att polis och tull har ett väl fungerande samarbete. Härvidlag finns
enligt utskottets bedömning åtskilligt att göra; det torde i många fall finnas
utrymme för en väsentligt bättre samordning av ledningsfunktionerna, ett
effektivare utnyttjande av resurserna på mer gemensam basis och en samtidig
besparing genom att man undviker dubbelanskaffningar m. m. Möjligheterna
till effektivitetsvinster genom samordning på myndighetsnivå av budgetarbetet
måste tas till vara. Även i det internationella samarbetet i
brottsbekämpningen kan man enligt utskottets mening räkna med effektivitetsvinster
genom bättre samordning. Utskottet ser det som mycket angeläget
att söka åstadkomma förbättringar på området och anser att en närmare
översyn av möjligheterna till organisationsmässiga och andra förändringar
bör utföras. Det bör ankomma på regeringen att bestämma formerna för en
sådan översyn. Förslag till sådana åtgärder som översynen kan ge anledning
till bör - om de kräver lagstiftning - snarast föreläggas riksdagen.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande samordning tull-polis

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:454 i denna del
(yrkande 5) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

JuU 1984/85:26

Särskilt yttrande

Kontraktsvård för missbrukare (mom. 6)

Karin Söder (c). Björn Körlof (m), Arne Svensson (m). Gunilla André (c).
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m)
anför:

I kampen mot brottsligheten och i strävandena att finna humana och
samtidigt verkningsfulla påföljder är det nödvändigt att pröva nya vägar. Det
förslag till kontraktsvård som lagts fram av frivårdskommittén är enligt vår
bedömning mycket intressant. Många skäl talar för att kontraktsvård skulle
kunna vara en lämplig påföljd för framför allt många drogmissbrukare.

Eftersom det är av största vikt att man utan onödigt dröjsmål söker sig
framåt för att utveckla och förbättra kriminalvårdens instrument förutsätter
vi att regeringen med skyndsamhet bereder kommittéförslaget om kontraktsvård
och snarast förelägger riksdagen de förslag som kan bli resultatet av
övervägandena.

Juli 1984/85:26

Innehållsförteckning Sid.

Inledning 1

Motionerna 1

Allmänt 4

Statistiska uppgifter om narkotikabrottslighet 5

Kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med narkotika 6

Gärningsformer i narkotikastrafflagen 8

Förverkande vid narkotikabrott 9

Åtgärdsprogram mot narkotika på kriminalvårdsanstalterna m. m. .. 10

Kontraktsvård för missbrukare 13

Samordning av resurser mot narkotikamissbruket 15

Samordning tull-polis 16

Utskottet 18

Inledning 18

Bakgrund 18

Kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med narkotika 19

Gärningsformer i narkotikastrafflagen 20

Förverkande vid narkotikabrott 21

Åtgärdsprogram mot narkotika på kriminalvårdsanstalterna

m.m 21

Kontraktsvård för missbrukare 22

Samordning av resurser mot narkotikamissbruket 23

Samordning tull-polis 24

Utskottets hemställan 24

Reservationer

1. Kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med narkotika
(mom. l)(m,c,fp) 25

2. Gärningsformer i narkotikastrafflagen (mom. 2) (m, c, fp) .. 26

3. Åtgärdsprogram mot narkotika på kriminalvårdsanstalterna
(mom. 4)(m,c,fp) 27

4. Samverkan polis-socialtjänst-kriminalvård m. m. (mom. 5)
(m,c,fp) 28

5. Samordning av resurser mot narkotikamissbruket (mom. 7)

(m,c,fp) 29

6. Samordning tull-polis (mom. 8) (m, c, fp) 30

Särskilt yttrande

Kontraktsvård för missbrukare (mom. 6) (m, c, fp) 31

minab/gotab Stockholm 1985 82259