JuU 1984/85:6

Justitieutskottets betänkande
1984/85: 6

om utredning av brott av barn under 15 år (prop. 1983/84:187 jämte
motioner)

Propositionen m. m.

1 proposition 1983/84:187 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta av lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 7.

I samband med propositionen behandlar utskottet dels de under den
allmänna motionstiden 1984 väckta motionerna 1983/84:954 av Karin Ahrland
(fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp), 1983/84:1152 av Sonja
Rembo (m) och Görel Bohlin (m), 1983/84:1351 av Gunilla André m.fl. (c)
(yrkandena 7 och 8), dels de med anledning av propositionen väckta
motionerna 1983/84:2974 av Hans Petersson i Röstånga m.fl. (fp) och
1983/84: 2975 av Lars Werner m. fl. (vpk). Motionsyrkandena redovisas på
s. 6.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1984185. 7 sand. Nr 6

JuU 1984/85:6

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare
dels att nuvarande 13 och 14 §§ skall betecknas 19 §,
dels att den nya 19 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 13-18 §§, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

Kan ett barn misstänkas för att
före femton års ålder ha begått ett
brott får utredning rörande brottet
inledas

1. om en utredning kan antas ha
betydelse för att avgöra behovet av
socialtjänstens insatser med avseende
på barnet,

2. om det behövs för att klarlägga
om någon som har fyllt femton
år har tagit del i brottet,

3. om det behövs för att efterforska
gods som har åtkommits genom
brottet, eller

4. om det annars är av särskild
vikt att en utredning äger rum.

Har barnet inte fyllt tolv år får
utredning inledas endast om det
finns synnerliga skäl.

Barnets vårdnadshavare och socialnämnden
skall omedelbart underrättas
om att en utredning har
inletts. Underrättelse till vårdnadshavaren
får dock underlåtas, om
det finns särskilda skäl mot en underrättelse.

14 §

Bestämmelserna om förundersökning
i 23 kap. 3 §, 4 §, 6 - 12 §§,
13 § första stycket och andra
stycket andra och tredje meningarna,
14 §, 17 §, 18 § andra stycket, 19
§, 21 § och 24 § rättegångsbalken
skall i tillämpliga delar gälla beträffande
sådan utredning som
avses i 13 §.

JuU 1984/85:6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 §

Under utredning som avses i 13 §
skall, om hinder inte möter, företrädare
för socialtjänsten närvara
vid förhör med barnet.

Innan socialnämnden har yttrat
sig angående betydelsen av en utredning
enligt 13 § första stycket 1,
får utredningen inte omfatta annan
åtgärd än förhör med barnet. Om
brottsmisstanken kvarstår efter förhöret,
skall protokoll över detta
omgående sändas till socialnämnden.

Har ett barn före femton års ålder
begått ett brott på vilket fängelse
skulle ha kunnat följa och anträffas
barnet på bar gärning eller på
flykt från brottsplatsen, får barnet
gripas av envar. Om en enskild person
har gripit barnet, skall barnet
skyndsamt överlämnas till närmaste
polisman.

Polismyndigheten eller åklagaren
skall omedelbart besluta om
barnet skall friges eller hållas kvar
för förhör.

Är ett barn misstänkt för att före
femton års ålder ha begått ett brott
får, om det finns särskilda skäl, beslag,
husrannsakan och kroppsvisitation
enligt bestämmelserna i 27
och 28 kap. rättegångsbalken företas
mot barnet. Vad som i 27 kap. 7
och 8 §§ sägs om åtal och om verkan
av att åtal inte väcks skall i
stället avse bevistalan och talan om
förverkande samt verkan av att sådan
talan inte väcks. Tvångsmedel
som avses i 24 - 26 kap. rättegångsbalken
får inte användas.

Har en utredning inletts med
stöd av 13 § första stycket 1, skall
sedan utredningen har avslutats
protokoll över denna så snart som
möjligt sändas till socialnämnden.

16 §

17 §

18 §

tl Riksdagen 1984185. 7 sami. Nr 6

Juli 1984/85:6

Nuvarande lydelse

13 §'

Misstänkes någon liava begått
brottslig gärning innan han fyllt 15
år må, efter framställning av socialnämnd
eller länsstyrelse, åklagare,
om det finnes påkallat ur allmän
synpunkt, hos domstol begära
prövning huruvida den misstänkte
begått gärningen (bevistalan).

14 §

Om bevistalan skall vad som gäller
beträffande allmänt åtal för
brott, för vilket är stadgat fängelse i
mer än ett år, äga motsvarande
tillämpning. Vad i 24 och 25 kap.
rättegångsbalken är stadgat skall
dock icke gälla beträffande dylik
talan. Sådan rättegångskostnad
som avses i 31 kap. I § rättegångsbalken
skall stanna å statsverket.

Föreslagen lydelse
19 §

Misstänks ett barn för att före
femton års ålder lia begått eli brott
får åklagare, om det krävs ur allmän
synpunkt, efter framställning
av socialnämnd, länsstyrelse eller
vårdnadshavare för barnet, begära
prövning hos domstol huruvida
barnet begått brottet (be v is talan).

Vid bevistalan tillämpas bestämmelserna
beträffande allmänt åtal
för brott, för vilket är stadgat fängelse
i mer än ett år. / fråga om
tvångsmedel gäller 17 §. Sådan rättegångskostnad
som avses i 31 kap.
1 § rättegångsbalken skall statsverket
stå för.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 23 kap. 9 § rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 kap.
9 §

Ej vare någon, som icke är anhållen
eller häktad, skyldig att kvarstanna
för förhör längre än sex timmar.
Finnes det vara av synnerlig
vikt, att den som kan misstänkas
för brottet är tillgänglig för fortsatt
förhör, vare han dock skyldig att
kvarstanna ytterligare sex timmar.

Den som inte är anhållen eller
häktad är inte skyldig att stanna
kvar för förhör längre än sex timmar.
Är det av synnerlig vikt, att
den som kan misstänkas för brottet
är tillgänglig för fortsatt förhör, är
han skyldig att stanna kvar ytterligare
sex timmar.

Den som är under femton år är
inte skyldig att stanna kvar för förhör
längre än tre rimmar. Om det
är av synnerlig vikt för utredningen,
är den hörde skyldig att kvarstanna
ytterligare tre timmar.

Senaste lydelse 1981:1286.

JuU 1984/85:6

Nuvarande lydelse

Sedan förhöret avslutats eller tiden,
då den hörde är skyldig att
kvarstanna, utgått, åge han omedelbart
avlägsna sig; utan synnerliga
skäl må ej fordras, att han infinner
sig till nytt förhör tidigare än
tolv timmar därefter.

Föreslagen lydelse

Sedan förhöret avslutats eller tiden,
då den hörde är skyldig att
stanna kvar, utgått, får han omedelbart
avlägsna sig. Utan synnerliga
skäl får det inte krävas att han
infinner sig till nytt förhör tidigare
än tolv timmar därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §'

Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på

1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,

2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt och

3. den sorn har tillfälligt placerats i häkte med stöd av 23 § tredje stycket,
43 § första stycket tredje meningen eller 50 § tredje meningen lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Denna lag tillämpas inte på barn
som gripits enligt 16 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

1 Senaste lydelse 1980:931.

JuU 1984/85:6

Motionerna

I motion 1983/84:954 av Karin Ahrland (fp) och Hans Petersson i Röstånga
(fp) yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om lagförslag
rörande unga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1983/84: 1152 av Sonja Rembo (m) och Görel Bohlin (m) hemställs 1.

att riksdagen beslutar anta det förslag till ändring i lagen (1964: 167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare som framlagts i
BRÅ:s PM 1982:3 med följande lydelse:

15 §

Om ett barn misstänks ha begått ett brott innan barnet har fyllt femton
år, får undersökning rörande brottet ske med tillämpning av bestämmelserna
i 23 kap. rättegångsbalken

1. om undersökningen kan antas ha betydelse för socialnämnds handläggning
av ärende rörande barnet,

2. om det behövs för att klarlägga huruvida någon som har fyllt femton
år har tagit del i brottet,

3. om det behövs för att efterforska gods som åtkommits genom brottet,
eller

4. om det annars är av särskild vikt att undersökningen äger rum.

Har barnet inte fyllt tolv år, får undersökning som avses i första stycket
ske endast om det föreligger synnerliga skäl.

Bestämmelserna i 24 och 25 kap. rättegångsbalken får inte tillämpas
beträffande sådan undersökning som avses i första stycket. Vad som
föreskrivs i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken skall dock i tillämpliga
delar gälla beträffande en misstänkt som inte har fyllt femton år.

2. att riksdagen beslutar anta följande ändring i förundersökningskungörelsen
(1947:948):

15 §

Kan det antas att ett brott har begåtts av ett barn, som inte har fyllt
femton år, får förhör hållas med barnet endast om förutsättningar för
undersökning föreligger enligt 15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare.

Förhör som avses i första stycket får inte hållas utan särskilt medgivande
av undersökningsledaren.

Vad som har sagts nu utgör inte hinder för att i annat fall till barnet rikta
fråga som är absolut nödvändig för att utröna om barnet har begått gärningen.

I motion 1983/84:1351 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs såvitt nu är i
fråga

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om prioritering av insatser mot ungdomsbrottslighet
(yrkande 7),

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om åtgärder

JuU 1984/85:6

mot unga lagöverträdare under 15 år i enlighet med vad som i motionen
anförts (yrkande 8).

I motion 1983/84:2974 av Hans Petersson i Röstånga (fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts angående utvärdering av de i propositionen föreslagna
förändringarna,

2. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del beslutar anta
följande lydelse av 19 § första stycket lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare:

Misstänks ett barn för att före femton års ålder ha begått ett brott får
åklagare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av socialnämnd
eller länsstyrelse begära prövning hos domstol huruvida barnet
begått brottet (bevistalan). Rätt att begära sådan prövning tillkommer
också vårdnadshavare för barnet.

I motion 1983/84:2975 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
avslår regeringens proposition 1983/84: 187.

Utskottet

Inledning

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) tillsatte år 1979 en arbetsgrupp som
bl. a. skulle utreda vilka rutiner som bör tillämpas när misstanke om brott
riktas mot den som inte har fyllt 15 år. Gruppen har utarbetat promemorian
(BRÅ PM 1982:3) De unga lagöverträdarna. Promemorian har lämnats
över till justitiedepartementet.

Den har remissbehandlats. Propositionen bygger på promemorian och
remissbehandlingen av den.

Propositionens huvudsakliga innehåll
Bakgrund

Barn under 15 år kan inte straffas för brott. I princip kan de inte heller bli
föremål för andra åtgärder av rättsväsendets myndigheter på grund av
brott. Ansvaret för samhällets åtgärder ligger i stället i första hand på
socialtjänsten.

För att socialtjänsten skall kunna bedöma vilken sorts hjälp barnet
behöver kan det vara nödvändigt att få klarlagt hur en misstänkt lagstridig
handling från ett barns sida har gått till.

Inom socialtjänsten finns inte alltid möjlighet att utreda sådana förhållanden
och polisen - som ofta först får del av misstanken - saknar i
princip befogenhet att göra utredningen i dessa fall. Vad polisen kan göra
är att hålla förhör i särskilt angivna fall, nämligen för att utröna om någon
som har fyllt 15 år är delaktig i ett brott eller för att efterforska stöldgods
eller om det annars är av särskild vikt att få uppgifter från barnet om
gärningen.

JuU 1984/85:6

Enligt gällande rätt kan åklagare i vissa fall begära rättens prövning
huruvida den som är misstänkt för att ha begått brott före 15 års ålder har
begått gärningen (bevistalan).

Förslag

I propositionen föreslås att polisen skall få inleda utredning i vissa fall
när ett barn misstänks för brott. Det skall få ske, förutom i de fall då förhör
får hållas nu, när en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra
behovet av socialtjänstens insatser beträffande barnet. För dessa fall skall
det ankomma på socialnämnden att avgöra om en utredning skall ske eller
inte. Innan nämnden tagit ställning får polisen dock förhöra barnet.

Beträffande barn som är under 12 år får enligt förslaget utredning inledas
endast om det föreligger synnerliga skäl.

Vid förhör med barn skall om hinder inte möter en företrädare för
socialtjänsten närvara.

Polis och åklagare får befogenhet att beträffande lagöverträdare som inte
fyllt 15 år använda instituten hämtning och medtagande till förhör samt
kvarstannande för förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken. Beträffande
sistnämnda institut föreslås en tidsbegränsning till tre timmar - mot nuvarande
sex timmar - när den som hörs är under 15 år vare sig den hörde är
misstänkt för brott eller inte. För fall då det är av synnerlig vikt för
utredningen föreslås dock en möjlighet att hålla kvar den hörde ytterligare
tre timmar för förhör.

Vidare föreslås en möjlighet för medborgare i allmänhet att gripa ett barn
som tas på bar gärning i samband med brott enligt i princip samma regler
som gäller då fråga är om en person över 15 år.

Dessutom föreslås att bestämmelserna i rättegångsbalken som rör beslag,
husrannsakan och kroppsvisitation under vissa förutsättningar skall
kunna tillämpas även på barn under 15 år som misstänks för brott.

Reglerna om bevistalan föreslås också bli ändrade.

I vad mån förslaget kan genomföras inom ramen för de nuvarande
resurserna förutsätts bli en fråga som får lösas i den ordning som gäller för
polisens prioriteringar i allmänhet.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1985.

Allmänna överväganden

Det händer att barn som inte har fyllt 15 år begår brott utan att det leder
till någon åtgärd från myndigheternas sida, trots att man har vetskap om
brottet. Att socialnämnden inte gör någonting för barnet kan bero på att
den inte har tillräcklig kunskap om brottet för att kunna bedöma vilka
åtgärder som är lämpliga. Att rättsväsendets myndigheter inte griper in
beror på att barn under 15 år inte kan straffas och att polisen därför i
princip inte kan utreda brottet.

En reglering som innebär risk för att det över huvud taget inte sker

JuU 1984/85:6

någonting från samhällets sida när ett barn har begått ett brott kan kritiseras.
Brottslighet från ett barns sida kan nämligen vara ett tecken på att
barnet behöver stöd från samhället. Dessutom kan det ligga ett visst värde
i att barnet möts av en reaktion som markerar var gränsen går för vad som
är socialt acceptabelt.

Den princip som nu gäller är att socialnämnderna normalt har ansvaret
för samhällets ingripanden när brott har begåtts av barn under 15 år. Som
departementschefen framhåller bör man inte ändra på den principen. Men
en ordning som innebär att socialnämnderna — för att få den kunskap om
den brottsliga gärningen som behövs för att sätta in rätt sorts hjälp — själva
skall ha det fulla ansvaret för undersökningar som har karaktär av brottsutredningar
är av flera skäl mindre lämplig.

Den lösning som föreslås i propositionen innebär att socialnämnderna
kan få hjälp på så sätt att polisen får inleda en utredning rörande brottet om
en sådan utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av
socialtjänstens insatser för barnet.

Utskottet anser att den lösningen bör godtas. Även i övrigt kan utskottet
i stort ställa sig bakom den i propositionen föreslagna lagstiftningen. Utskottet
avstyrker bifall till motion 2975 i vilken till stöd för yrkandet om
avslag på propositionen förs fram tankar som är helt motsatta dem som den
föreslagna ordningen vilar på.

Innan utskottet övergår till att behandla vissa enskildheter i de föreliggande
förslagen vill utskottet redovisa ytterligare några principiella överväganden.

De nuvarande reglerna om att polisen i vissa fall får förhöra barn under
15 år finns i förundersökningskungörelsen (1947:948). Förslaget i propositionen
innebär att de - med vissa ändringar - ges lagform och jämte de
nya reglerna tas in i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelserom unga
lagöverträdare (LUL). Utskottet finner det vara av värde att de hittillsvarande
reglerna sålunda förs över till lag.

Det är en grundläggande princip att ingen bör betraktas som skyldig till
brott förrän skulden fastställts i behörig ordning. Denna princip kan uppenbarligen
inte tillämpas fullt ut när det gäller barn under 15 år. Det skulle ju i
vissa fall kunna innebära att socialnämnderna fick sätta in lämpliga stödoch
hjälpåtgärder först sedan barnets skuld fastslagits i sedvanlig straffprocessuell
ordning.

Det bör här framhållas att förslaget i propositionen från denna principiella
synpunkt inte innebär någon ändring i förhållande till vad som gäller
nu. Skillnaden består i att det inte bara är socialnämnderna som skall ta
ställning till brottet utan att ansvaret också kommer att ligga på polisen.

Även om det således inte är fråga om något nytt principiellt synsätt är
den omständigheten att ett barn redan till följd av socialnämndens och
polisens åtgärder kan komma att betraktas som en brottsling ett skäl att
mycket noga överväga rutinerna kring det föreslagna förfarandet. Redan

JuU 1984/85:6

här bör det därför också slås fast att regelsystemet bör tillämpas med
försiktighet.

För en sådan omsorg och försiktighet talar också det självklara förhållandet
att polisutredningar kan medföra svåra påfrestningar för barnet.
Därför måste — som departementschefen understryker - intresset av att
en utredning genomförs alltid vägas mot de påfrestningar som utredningen
kan medföra för barnet. Innan man inleder en utredning måste man alltså i
vatje enskilt fall noga pröva om syftet - t. ex. att få underlag för socialnämndens
beslut - kräver en så ingripande åtgärd. Barnets mognad och
ålder liksom brottets karaktär, styrkan i misstanken och längden av den tid
som har förflutit från brottet är givetvis faktorer som måste vägas in.

I de fall en utredning inleds måste - som departementschefen anför -gälla att den aldrig skall drivas längre än som är påkallat med hänsyn till
dess syfte. Utskottet delar departementschefens uppfattning att vissa ställningstaganden
av rättslig natur som måste göras i samband med förundersökningar
i regel inte behöver ske vid utredningar av detta slag. Utskottet
vill dock inte utan vidare — som departementschefen — hänföra uppsåtsfrågor
till denna kategori ställningstaganden. Om det t. ex. efter en sedvanlig
bedömning skulle kunna sägas att ett barn inte har haft uppsåt att begå
gärningen och barnet på den grunden inte skulle ha kunnat fallas till ansvar
om det varit över 15 år skulle det enligt utskottets mening vara stötande om
myndigheterna agerade som om barnet var skyldigt till gärningen.

Som departementschefen framhåller är det av grundläggande vikt att
förhören hos polisen anförtros befattningshavare med särskild erfarenhet
och fallenhet för uppgiften att hålla förhör med barn. Utskottet utgår från
att bestämmelserna härom i förundersökningskungörelsen kvarstår. Vidare
är det angeläget att utredningarna handläggs med största skyndsamhet.
Vilka organisatoriska åtgärder detta kräver är beroende av lokala
förhållanden.

Stöd för barnet vid förhör

Enligt förslaget skall vårdnadshavare och socialnämnden omedelbart
underrättas när en utredning har inletts. Underrättelse till vårdnadshavare
får dock underlåtas om det finns särskilda skäl mot en underrättelse. I
lagförslaget sägs vidare att företrädare för socialtjänsten skall närvara vid
förhör om hinder inte möter.

Som tänkbart skäl för att inte underrätta vårdnadshavare anger departementschefen
att barnet bestämt motsätter sig det och undersökningsledaren
bedömer att underrättelse mer skulle kunna skada än hjälpa barnet.
Utskottet vill i anslutning härtill framhålla att det är mycket viktigt att
myndigheterna hjälper barnet att få stöd från sina närmaste. Emellertid
finns det givetvis situationer då det kan skada barnet om vårdnadshavaren
blir underrättad. Man måste dock utgå från att detta endast gäller i rena
undantagsfall. Och det är angeläget att de myndigheter som tillämpar

JuU 1984/85:6

lagstiftningen — då det behövs — i görligaste mån förklarar situationen för
barnets närmaste och försöker få dem att ställa upp på barnets sida.

Här kan också erinras om att socialberedningen (S 1980:07) i ett nyligen
avlämnat betänkande (Ds S 1984:15) Socialtjänstens insatser för ungdomar
föreslagit att betydelsen av samverkan med hemmen - såvitt gäller socialtjänsten
— skall ytterligare understrykas genom ett tillägg till LUL.

Det är också viktigt att barnet under själva förhöret får stöd av någon
vuxen som barnet kan lita på. I första hand är det givetvis en uppgift för
vårdnadshavaren att biträda barnet vid förhöret. Här kan också erinras om
att det i 23 kap. 10 § rättegångsbalken (RB) föreskrivs att vårdnadshavare
bör vara närvarande vid förhör med den som är under 15 år om det kan ske
utan men för utredningen.

Dokumentation

Polisen måste givetvis göra vissa anteckningar vid alla utredningar, även
sådana som gäller brott av barn. De åtgärder som myndigheterna vidtar
och som rör enskilda måste ju, som departementschefen framhåller, dokumenteras
på något sätt. Det är en förutsättning för att den enskilde skall
kunna få insyn i ärenden som rör honom och för att tillsynsorgan som t.ex
justitieombudsmannen och justitiekanslem skall kunna fullgöra sina uppgifter.
En besvärsprövning förutsätter också att det överklagade beslutet
och underlag för detta finns bevarat.

Å andra sidan kan man enligt utskottets mening inte bortse från att
anteckningar hos polisen om brottsmisstankar mot barn kan orsaka barnet
skada. Detta gäller särskilt om man har ett system som medger att anteckningar
om barnet kan bli en belastning för barnet senare i livet. Man bör
alltså försöka hitta en ordning som eliminerar den risken, utan att man för
den skull ger avkall på kravet att bl. a. den enskilde och tillsynsmyndigheterna
skall ha insyn i ärendet. Utskottet vill här särskilt uttala sin sympati
för tanken att föreskriva att uppgifterna skall gallras bort efter en viss,
kortare tid.

Personregister med uppgifter om brottsmisstankar mot barn bör enligt
utskottets mening inte fa föras hos polisen.

Bevistalan

Frågan om den som är under 15 år har gjort sig skyldig till ett brott kan
bli prövad av domstol under vissa förutsättningar. Det sker genom ett
institut som kallas bevistalan. Reglerna härom innebär följande. Talan får
endast föras av åklagare och det får bara ske om det krävs ur allmän
synpunkt. Frågan om det krävs ur allmän synpunkt prövas av åklagaren.
För att åklagaren skall få anställa talan måste socialnämnden eller länsstyrelsen
ha gjort en framställning om det.

Vad domstolen har att ta ställning till är om det är styrkt att barnet har
begått gärningen.

JuU 1984/85:6

Förfarandet inför domstolen är i stort sett detsamma som i brottmålsprocessen.

Åklagares uppgifter i fråga om bevistalan fullgörs av länsåklagare eller, i
de tre storstadsdistrikten, av överåklagare eller chefsåklagare (22 och
32 §§ åklagarinstruktionen [1974:910]). Bevistalan har förekommit mycket
sällan.

Syftet med institutet bevistalan, som infördes genom lagstiftning år
1964, är att få fram underlag för ingripande av socialnämnderna. I den
proposition som låg till grund för lagstiftningen uttalade departementschefen
bl. a. att bevistalan endast torde komma i fråga vid misstanke om
gärning av allvarligare beskaffenhet. Genom att ha en dubbel prövning av
frågan om bevistalan skall anställas behövde man inte befara något missbruk
av institutet. Vidare underströk departementschefen att åklagaren
borde iaktta stor försiktighet för de fall då han fann skälen svagare än vad
som skulle ha krävts för åtal om den unge hade fyllt 15 år. Det kunde enligt
departementschefen inte komma i fråga att formellt binda det barnavårdande
organet vid den uppfattning som uttalas i domen (prop. 1964:10 s.
166 fF).

I den nu aktuella propositionen föreslås att åklagare skall kunna begära
prövning av domstol även efter framställning av vårdnadshavaren. Det
skall således inte krävas att socialnämnden eller länsstyrelsen tar initiativ.
Däremot skall det fortfarande gälla att talan endast får föras om det —
enligt åklagarens bedömning — krävs ur allmän synpunkt. Syftet med
ändringen är — som det uttrycks i propositionen — att en vårdnadshavare
som är övertygad om barnets oskuld skall kunna utverka att frågan blir
prövad av domstol. Åklagaren skall alltså föra talan för att bevisa att
barnet inte är skyldigt till en gärning.

I motion 2974 hävdas att vårdnadshavare bör ha en ovillkorlig rätt att få
frågan om barnets skuld prövad i domstol, dvs. oavsett om åklagaren anser
att det krävs ur allmän synpunkt.

Förslaget i propositionen och förslaget i motionen syftar båda till att
göra det möjligt för vårdnadshavaren att få barnet rentvått från en oriktig
brottsmisstanke. Det finns enligt utskottets mening i och för sig skäl för
tanken att det tillskapas en möjlighet för en vårdnadshavare som är övertygad
om att barnet är oskyldigt att få saken prövad. Det är också tänkbart
att behovet av att ha en sådan möjlighet blir större än f. n. med hänsyn till
de befogenheter polisen nu ges att utreda misstankar om brott av dem som
inte uppnått straffbarhetsåldern.

Åklagarens uppgifter är av tradition att föra i bevis att någon är skyldig.
Den lösning som föreslås i propositionen innebär att åklagarna får till
uppgift att bevisa att någon inte är skyldig. Visserligen ger redan den
nuvarande lagtexten utrymme för en sådan negativ talan men det torde inte
vara någon tvekan om att det motsatta fallet — en positiv talan - stod i
förgrunden för lagstiftaren. Någon belysning av förfarandet vid en negativ

JuU 1984/85:6

bevistalan - sorn hittills inte torde ha förekommit - har inte skett heller i
detta lagstiftningsärende. Den omständigheten gör att utskottet känner
viss tveksamhet inför förslaget i denna del, inte minst mot bakgrund av den
ökade användning av institutet bevistalan som kan förutses. Härtill kommer
att i princip samma skäl som kan anföras till stöd för en sådan ordning
med negativ bevistalan som den nu ifrågavarande kan komma att anföras
som skäl för att införa en motsvarande reglering när det gäller misstänkta
över 15 år. Och en sådan ordning måste utskottet av principiella och processekonomiska
skäl ta avstånd ifrån.

Att ge polisen de föreslagna befogenheterna att utreda brott utan att
samtidigt ge vårdnadshavaren viss möjlighet att få frågan om barnets
oskuld prövad är dock inte heller tilltalande. Någon annan lösning än att
vårdnadshavaren ges rätt att ta initiativ till bevistalan torde inte finnas f. n.

Frågan är då om denna rätt - som föreslås i motionen - skall vara
ovillkorlig eller om möjligheten att få till stånd en sådan prövning — som
föreslås i propositionen - skall vara avhängig av om åklagaren anser att
talan krävs ur allmän synpunkt. Det är lätt att hysa sympati för den lösning
som föreslås i motionen. Å andra sidan kan man inte bortse från risken att
bevistalan kan komma att väckas när det inte är befogat ur barnets synpunkt.
Själva förfarandet kan ju innebära påfrestningar för barnet. Även
processekonomiska skäl bör beaktas.

Härtill kommer att frågan om barnets skuld kan bli föremål för prövning
av förvaltningsdomstolarna i vissa fall, nämligen när det är fråga om
ingripanden enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU). Och ur praktisk synpunkt torde det vara mest angeläget att
en domstolsprövning sker just i de fallen. Att man för vissa situationer
öppnar en möjlighet till en parallell prövning i de allmänna domstolarna är
uppenbarligen inte lämpligt. Utskottet vill också påminna om möjligheten
för vårdnadshavaren att begära överprövning hos riksåklagaren av åklagares
beslut att inte väcka talan på grund av att det enligt dennes bedömning
inte krävs ur allmän synpunkt.

Vad utskottet nu har anfört leder till att utskottet anser att det skulle föra
för långt att ge vårdnadshavaren en ovillkorlig rätt att få till stånd en
bevistalan. Utskottet avstyrker alltså bifall till motion 2974 i denna del
(yrkande 2) och tillstyrker bifall till propositionen i samma del. Under
hänvisning till sin tidigare uttalade tveksamhet vill utskottet i sammanhanget
uttala att erfarenheterna av det nya institutets tillämpning får visa
om det bör behållas eller undergå jämkningar.

Gripande

Var och en har enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB i vissa fall rätt att
gripa den som har begått ett brott på vilket kan följa fängelse. Det gäller
när brottslingen anträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen.
Reglerna om sådant s. k. envarsgripande anses gälla endast om den som

JuU 1984/85:6

har begått gärningen har uppnått straffbarhetsåldem. I propositionen föreslås
att en motsvarande ordning införs beträffande dem som inte har fyllt
15 år. Regleringen föreslås bli intagen i 16 § LUL.

Utskottet har ingen erinran mot det förslaget.

I anslutning till presentationen av detta förslag diskuterar departementschefen
den rättsliga karaktären av butikskontrollanters ingripanden mot
personer som misstänks för butikstillgrepp. Det förfarande som vanligen
tillämpas består i dels en uppmaning att följa med till en avskild lokal, dels
en uppmaning att lämna tillbaka stulna varor och att lämna namn och
adress, dels en fråga om vederbörande erkänner eller förnekar. Justitiekanslern
har uttalat att detta förfarande bör anses vara ett gripande i RB:s
mening, s.k. envarsgripande.

En annan ståndpunkt har intagits av stöldutredningen som har tagit upp
frågan i betänkandet (SOU 1982:39) Stöld i butik. Stöldutredningen anser
att förfarandet bara innebär att den bestulne utövar sin rätt att ”återta
stulet gods å färsk gärning”, dvs. laga självtäkt. Departementschefen
uttalar i propositionen bl. a. att han för sin del anser att förfarandet inte
innebär något frihetsberövande eller gripande i RB:s mening.

Utskottet vill endast framhålla att den sålunda diskuterade frågan av
principiella skäl inte bör avgöras genom uttalanden av departementschefen
eller utskottet i detta lagstiftningsärende som ju inte gäller något av de
lagrum som diskussionen avser (jfr JuU 1976/77:15 s. 6 och FöU 1977/
78:28 s. 24 om uttalanden i lagstiftningsärenden som inte gäller det lagrum
som uttalandena avser). Huruvida en lagändring behövs saknar utskottet
underlag att bedöma. Utskottet utgår från att frågan om behovet därav
övervägs ytterligare inom regeringskansliet.

Utvärdering m. m.

Att minska ungdomsbrottsligheten är en synnerligen angelägen uppgift.
Särskilt viktigt är det att förebygga att de allra yngsta hemfaller till brottslighet.
Genom den föreslagna reformen får myndigheterna nya möjligheter
att gripa in mot lagöverträdare som inte har fyllt 15 år. Den har alltså en
mycket viktig uppgift att fylla. Det angelägna i att reformen i praktiken får
en sådan tillämpning att unga lagöverträdare ges bästa möjliga hjälp att
avhålla sig från nya brott kan inte nog understrykas. När det gäller ny
lagstiftning - särskilt på ett tidigare oreglerat område - måste man alltid
räkna med att det efter en tids tillämpning kan visa sig att bestämmelserna
bör ändras på något sätt. När det gäller en lagstiftning som har en så viktig
funktion att fylla som denna bör det därför finnas en beredskap för att få till
stånd sådana ändringar utan onödig tidsutdräkt. På grund härav bör tilllämpningen
av det nya regelsystemet följas noga och reformen bör — som
föreslås i motion 2974 - utvärderas så snart tillräcklig erfarenhet vunnits.

Bland de frågor som bör uppmärksammas särskilt vid utvärderingen bör
nämnas frågan om lämpliga rutiner för att ge barnet stöd och hjälp vid

JuU 1984/85:6

själva förhörssituationen, frågan om polisens dokumentation och — som
angetts i det föregående — möjligheten för vårdnadshavaren att få barnet
rentvått från brottsmisstanke. Självklart måste också mera allmänt uppmärksammas
olika former och rutiner för samarbetet mellan polisen och
socialtjänsten.

Det bör ankomma på regeringen att bestämma i vilka former utvärderingen
skall ske och hur resultatet skall redovisas.

Vad utskottet med anledning av motion 2974 (yrkande 1) har anfört om
en utvärdering bör riksdagen ge regeringen till känna som sin mening.

Motioner väckta under allmänna motionstiden
Utredning av brott av barn

I motion 1152 efterlyses ett system av i stort sett det slag som föreslås i
propositionen. Ett liknande yrkande finns i motion 1351 (yrkande 8).
Motionsönskemålen får anses tillgodosedda genom vad som förekommit i
detta ärende. Utskottet avstyrker därför bifall till yrkandena.

Prioritering av insatser mot ungdomsbrottsligheten

I motion 1351 begärs också att det - jämsides med prioriteringen av
insatserna mot narkotikabrottsligheten, den ekonomiska brottsligheten
och våldsbrottsligheten - sker en prioritering av samhällets insatser mot
ungdomsbrottsligheten.

Förra året behandlade utskottet en motion med samma yrkande och
samma motivering. Utskottet uttalade då bl. a. att det är angeläget att
arbetet med att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten ägnas stor
uppmärksamhet av alla de samhällsorgan som har ett ansvar på området.
Utskottet ansåg dock att det i detta hänseende inte fanns anledning att
utpeka samhällssektorer inom vilka insatserna måste prioriteras särskilt.
När det gäller rättsväsendets myndigheter fann utskottet det inte nödvändigt
att riksdagen gjorde något uttalande om att insatserna mot ungdomsbrottsligheten
borde prioriteras utöver vad som redan skedde hos dessa
myndigheter.

Utskottet avstyrkte bifall till motionen (JuU 1982/83:35). Riksdagen
följde utskottet.

När frågan om prioritering av samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
nu återkommer saknar utskottet anledning att göra annan bedömning
än förra året. Utskottet vill dock tillägga att socialnämnderna och
polisen genom den reform som föreslås i propositionen får möjlighet att
pröva nya sätt att angripa ungdomsbrottsligheten. Utskottet vill också, i
likhet med departementschefen, anföra att utskottet tror att det på sikt kan
visa sig lönsamt att satsa på åtgärder från polisens sida när det gäller brott
av minderåriga. Vad det handlar om är ofta att på ett tidigt stadium söka
bryta en utveckling, som annars med tiden kan bli dyrbar både för den
enskilde och samhället.

JuU 1984/85:6

Med dessa yrkanden avstyrker utskottet bifall till motion 1351 i denna
del (yrkande 7).

Underrättelse till vårdnadshavare om brottsmisstanke

I motion 954 efterlyses en bestämmelse av innebörd att då någon som
uppnått straffbarhetsåldern men är under 18 år underrättas om misstanke
om brott skall även den som har vårdnaden om honom underrättas.

Då en förundersökning har kommit så långt att någon skäligen kan
misstänkas för brottet, skall han, då han hörs, underrättas om misstanken
(23 kap. 18 § RB). Någon regel om att vårdnadshavaren skall underrättas
om brottsmisstanken finns inte.

Däremot finns regler som innebär att vårdnadshavaren blir underrättad
om rättegången. I 21 kap. 1 § RB föreskrivs beträffande misstänkta som är
omyndiga att rätten om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller
eljest finnes erforderligt skall höra den som har vårdnaden om honom.
Denne får också föra talan för den omyndige. 1 9 § LUL föreskrivs att den
som är under 18 år inte får dömas till fängelse eller skyddstillsyn med
mindre den som har vårdnaden om honom blivit hörd i målet där så
lämpligen kunnat ske.

Här kan också nämnas att Stockholms tingsrätt i ett remissyttrande över
ett betänkande om offentliga försvarare har föreslagit att vårdnadshavare
skall vara skyldiga att närvara vid rättegången. Dåvarande departementschefen
uttalade i sammanhanget att han ansåg att vissa skäl talade för att
vårdnadshavare i de avsedda fallen skall vara skyldig att närvara vid
rättegången. Frågan var dock, anförde han vidare, komplicerad och fick
tas upp i samband med andra ändringar i LUL (prop. 1983/84: 23 s. 19 f).

När det gäller nu gällande och i propositionen föreslagna regler om
underrättelse m. m. till vårdnadshavare för misstänkta under 15 år hänvisar
utskottet till framställningen under rubriken Stöd för barnet vid förhör
(s. lOf).

Vad utskottet i det avsnittet uttalat om .vikten av att vårdnadshavaren
ger sitt stöd till barnet och om att myndigheterna - då det behövs - bör
hjälpa barnet i detta avseende gäller givetvis också den ålderskategori som
avses i motionen. Detta talar för att polisen borde underrätta vårdnadshavaren
i samband med förundersökningen. Å andra sidan kan man inte
heller när det gäller dessa ungdomar utesluta att det finns situationer då en
underrättelse skulle göra mera skada än nytta. Utskottet anser sig därför
inte kunna förorda att man inför en undantagslös regel om att underrätta
vårdnadshavaren i samband med förundersökningen. Enligt utskottets mening
bör frågan övervägas närmare. Utskottet utgår från att så sker i
samband med den utvärdering som utskottet har föreslagit i det föregående
eller i annat lämpligt sammanhang. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet
bifall till motion 954.

Jul) 1984/85:6

Övrigt

Utöver vad sorn framgår i det föregående föranleder propositionen eller
motionerna inget uttalande av utskottet.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på proposition 1983184:187
att riksdagen avslår motion 1983/84: 2975,

2. beträffande bevis t alan

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2974 i denna del
(yrkande 2) antar 19 § i det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,

3. att riksdagen antar det under moment 2 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

4. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken,

5. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl.,

6. beträffande utvärdering

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:2974 i denna del
(yrkande 1) ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande utredning av brott av barn

att riksdagen avslår motion 1983/84:1152 och motion 1983/
84: 1351 i denna del (yrkande 8),

8. beträffande prioritering av insatser mot ungdomsbrottslighet
att utskottet avslår motion 1983/84:1351 i denna del (yrkande 7),

9. beträffande underrättelse till vårdnadshavare om brottsmisstanke att

riksdagen avslår motion 1983/84:954.

Stockholm den 13 november 1984

Påjustitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Björn
Körlof (m). Hans Pettersson i Helsingborg (s). Helge Klöver (s). Arne
Svensson (m). Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lovden
(s). Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp). Hans Göran Franck
(s), Inger Wickzén (m) och Elving Andersson (c).

JuU 1984/85:6

Reservationer

1. Bevistalan (mom. 2)

Hans Petersson i Röstånga (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som boljar på s. 12 med ”Förslaget
i” och slutar på s. 13 med ”undergå jämkningar” bort ha följande
lydelse:

Förslaget i propositionen och förslaget i motionen syftar båda till att
göra det möjligt för vårdnadshavaren att få barnet rentvått från en oriktig
brottsmisstanke. Som framgår av vad som tidigare har sagts är skillnaden
mellan förslagen den att regeringsförslaget innebär att vårdnadshavarens
möjligheter att få till stånd en talan blir avhängig av åklagarens bedömning
medan motionsförslaget innebär att vårdnadshavaren får en ovillkorlig rätt
att få till stånd en talan.

Genom de i propositionen föreslagna reglerna om att polisen skall få
utreda brott av barn under 15 år skapas ett system som i realiteten innebär
att bedömningen av om ett barn har gjort sig skyldig till ett brott kommer
att ligga på polisen. Det är uppenbart att barnet kan vållas stora skador om
polisens bedömning är felaktig. Att införa ett system som har den innebörd
som nu har beskrivits utan att samtidigt ge vårdnadshavaren en ovillkorlig
rätt att begära rättens prövning av barnets skuld är enligt utskottets mening
inte rimligt eller lämpligt.

Principiella synpunkter talar också för denna ståndpunkt. Utskottet har i
det föregående framhållit att det är en grundläggande princip att ingen bör
betraktas som skyldig till ett brott förrän skulden fastställts i behörig
ordning, men att denna princip inte kan tillämpas fullt ut när det gäller barn
under 15 år. Att man måste ge avkall på en sådan fundamental princip talar
också enligt utskottets mening för ståndpunkten att vårdnadshavaren bör
ges en ovillkorlig rätt att få barnet rentvått från en felaktig brottsmisstanke;
endast om man gör det uppfylls i någon mån de rättsprinciper som i
detta avseende gäller för vuxna.

Utskottet anser alltså att den lösning bör väljas som föreslås i motion
2974 och att propositionen bör avslås i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande bevistalan

att riksdagen med anledning av proposition 1983/84:187 och motion
1983/84: 2974 i denna del (yrkande 2) antar 19 § i det genom
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
med den ändring att paragrafen erhåller följande som Utskottets
förslag betecknade lydelse:

JuU 1984/85:6

Regeringens förslag Utskottets förslag

19 §

Misstänks ett barn för att före
femton års ålder ha begått ett brott
får åklagare, om det krävs ur allmän
synpunkt, efter framställning
av socialnämnd, länsstyrelse eller
vårdnadshavare för barnet, begära
prövning hos domstol huruvida barnet
begått brottet (bevistalan).

Misstänks ett barn för att före
femton års ålder ha begått ett brott
får åklagare, om det krävs ur allmän
synpunkt, efter framställning
av socialnämnd eller länsstyrelse,
begära prövning hos domstol huruvida
barnet begått brottet (bevistalan).
Rätt att begära sådan
prövning tillkommer också vårdnadshavare
för barnet.

Vid bevistalan tillämpas bestämmelserna beträffande allmänt åtal för
brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år. I fråga om tvångsmedel
gäller 17 §. Sådan rättegångskostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken
skall statsverket stå för.

2. Underrättelse till vårdnadshavare om brottsmisstanke (mom. 9)

Hans Petersson i Röstånga (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som böijar med ”Vad
utskottet” och som slutar med ”motion 954” bort ha följande lydelse:

Vad utskottet i det avsnittet uttalat om vikten av att vårdnadshavaren
ger sitt stöd till barnet och att myndigheterna - då det behövs - bör hjälpa
barnet i detta avseende gäller givetvis också den ålderskategori som avses i
motionen. Nuvarande ordning innebär att vårdnadshavaren inte alls blir
underrättad om brottsmisstanken eller att det sker på ett sent stadium av
det rättsliga förfarandet. Eftersom det givetvis händer att barn som är
misstänkta för brott drar sig för att berätta om det för sina föräldrar kan det
inträffa att barnet inte får det stöd det behöver och säkert innerst inne vill
ha under väntan på rättegången. För att råda bot på detta anser utskottet
att det bör införas en regel om att även vårdnadshavaren skall underrättas
om brottsmisstanke. Regeln bör vara utformad så att underrättelsen kan
ges på ett sådant sätt som i vaije enskilt fall bedöms gagna barnet bäst.

Enligt utskottets mening bör riksdagen, som föreslås i motion 954, hos
regeringen begära ett lagförslag av nu beskrivet innehåll.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

9. beträffande underrättelse till vårdnadshavare om brottsmisstanke att

riksdagen med bifall till motion 1983/84:954 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört i denna del.

Juli 1984/85:6

Särskilt yttrande

Prioritering av insatser mot ungdomsbrottslighet (mom. 8)

Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anför:

Det är med tillfredsställelse som vi konstaterar att regeringen nu har lagt
fram förslag om ett system för utredning av brott av barn; vi har i motion
1351 efterlyst en ordning som ger möjlighet till sådana brottsutredningar
och vi är i allt väsentligt nöjda med förslaget.

Samtidigt vill vi särskilt framhålla vikten av att man på ett tidigt stadium
ingriper mot barn och ungdomar som begår brottsliga handlingar för att på
så sätt söka vända en brottslig bana redan i begynnelsen. För att komma
till rätta med brottsutvecklingen på sikt är det enligt vår mening mycket
väsentligt att sätta in insatser redan mot ungdomskriminaliteten.

Vi anser oss kunna utgå från att den nya lagstiftningen i sig kommer att
medföra en ökad satsning på bekämpande av brott av ungdomar. Vi
förväntar oss även att den nya organisationen av polisväsendet kommer att
verka i samma riktning. Vid sådana förhållanden avstår vi nu från att
vidhålla kravet på ett riksdagsuttalande om prioritering av kampen mot
ungdomsbrottsligheten och avvaktar den fortsatta utvecklingen på området.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984