JulJ 1984/85:38

Justitieutskottets betänkande
1984/85:38

om anslag till kommittéer m. m. (prop. 1984/85:100 bil. 4, A 3, jämte
motioner)

ANDRA HUVUDTITELN

Justitiedepartementet m. m.

Kommittéer m. m. Regeringen har i proposition 1984/85:100 bilaga 4
(justitiedepartementet) under punkt A 3 (s. 33) föreslagit riksdagen att till
Kommittéer m. m. för budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av
16 500 000 kr.

Motioner

I motion 1984/85:454 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

- att riksdagen beslutar att ändra 8 kap. 4 § brottsbalken på sätt som anges i
motionen (yrkande 2),

- att riksdagen beslutar ändra brottsbalken och lagen om kriminalvård i
anstalt (1974:203) så att den obligatoriska villkorliga frigivningen upphävs
(yrkande 7).

I motion 1984/85:502 av Anita Johansson (s) och Margareta Palmqvist (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär översyn av utlänningslagen med
syfte att åstadkomma rättvisa regler vid utvisning av utländsk medborgare på
grund av brott.

I motion 1984/85:1243 av Magnus Persson (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till ändring av rättegångsbalken i syfte att
huvudförhandling i tvistemål bör hållas inom viss, angiven tid.

I motion 1984/85:1652 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

- att riksdagen beslutar uttala att påföljden samhällstjänst införs på försök
(yrkande 10),

- att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av påföljden sociala behandlingskontrakt
och införande av jourdomstolar (yrkande 11).

I motion 1984/85:1656 av Elver Jonsson (fp) och Hugo Bergdahl (fp)
föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en
reformerad brottspåföljd där en försöksverksamhet med s. k. samhällstjänst
kan ersätta fängelsestraff i linje med vad som förespråkas i motionen.

1 Riksdagen 1984185.7 sami. Nr38

Juli 1984/85:38

I motion 1984/85:2391 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändrad lydelse av 1 kap. 7 § brottsbalken
att allmänpreventionen tillmäts större vikt och betydelse än vad som nu är
fallet.

I motion 1984/85:2392 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär sådan ändring av regelsystemet beträffande domstolsböter
att ”uppbörden” sker som uppbörd och icke som indrivning direkt.

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringens förslag under detta anslag innebär en minskning med 4,5 milj.
kr. i förhållande till anslaget för innevarande budgetår. Av det föreslagna
anslaget beräknas högst 0,8 milj. kr. för fortsatt utredning om rättsväsendets
informationssystem (RI).

I propositionen uppger departementschefen att nio nya kommittéer har
tillsatts under år 1984 och att under året elva kommittéer har slutfört sina
uppdrag.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsberäkning.

Villkorlig frigivning

I motion 454 begärs att den s. k. halvtidsfrigivningen avskaffas. Motionärerna
anför att villkorlig frigivning skall betraktas som en belöning för gott
uppförande och inte komma till stånd automatiskt innan merparten av det
utdömda frihetsstraffet avtjänats.

Riksdagen beslutade våren 1983 ändringar i reglerna om villkorlig
frigivning och i samband därmed ändringar i vissa andra regler beträffande
påföljdssystemet och kriminalvårdens organisation. Ändringarna trädde i
kraft den 1 juli 1983 (prop. 1982/83:85, JuU 26, rskr. 241).

Beträffande institutet villkorlig frigivning innebär de nya reglerna i
huvudsak följande. Den som har en strafftid som understiger två år skall i
princip alltid friges villkorligt när halva tiden har avtjänats. Minst två
månader måste dock alltid ha avtjänats. Beträffande villkorlig frigivning från
längre straff har tidigare ordning behållits i allt väsentligt oförändrad. Om
någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet
som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och påtaglig risk
bedöms föreligga för att han efter frigivningen fortsätter brottslighet av
samma slag, får han sålunda inte villkorligt friges förrän två tredjedelar av
den i domen bestämda strafftiden har avtjänats. För dem som har dömts till
fängelse i lägst två år för annan brottslighet än nu sagts sker villkorlig
frigivning efter halva tiden. Frågan om villkorlig frigivning av dem som har
dömts till fängelse i lägst två år prövas av kriminalvårdsnämnden.

JuU 1984/85:38

I lagstiftningsärendet år 1983 upprepade utskottet sina uttalanden från
tidigare att man av hänsyn till frihetsstraffens skadeverkningar för de dömda i
stor utsträckning bör sträva efter att inte bara minska antalet frihetsberövanden
utan också avkorta längden av de frihetsberövanden som ändå måste
göras. Utskottet uttalade vidare att fängelsestraffet i första hand är motiverat
av allmänpreventiva skäl och att därför frågan om rättslig likabehandling,
förutsägbarhet och rättssäkerhet träder i förgrunden. Utskottet fann att den
villkorliga frigivningen borde tillämpas i princip obligatoriskt samtidigt som
tiden för anstaltsvistelsen borde göras kortare än vad som då var fallet. Mot
detta kunde, uttalade utskottet, visserligen resas invändningar om att de
egentliga rättsverkningarna av en straffdom kommer att skilja sig från vad
domen enligt sin lydelse går ut på, vilket i sin tur kan få återverkningar på
längden av de fängelsestraff som döms ut. Utskottet kunde dock inte finna att
regeringsförslaget i dessa hänseenden innebar någon mer genomgripande
förändring i förhållande till dåvarande ordning; reglerna om villkorlig
frigivning tillämpades redan på ett sätt som låg en obligatorisk reglering
mycket nära, och det var ingen principiell nyhet att den faktiska verkställighetstiden
skiljer sig från vad som föreskrivits i domen. - Utskottet uttalade
att det anförda innebar att utskottet, som fäste särskilt avseende vid den
ökade rättsliga likabehandling och förutsägbarhet som reformen medförde,
godtog regeringsförslagen rörande villkorlig frigivning.

Med anledning av motioner rörande institutet villkorlig frigivning har
utskottet därefter i mars 1984 inte funnit anledning till annan bedömning än
år 1983 (JuU 1983/84:20).

Fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04), som har till uppgift bl. a. att göra
en allmän översyn av straffskalorna, ser även över reglerna om villkorlig
frigivning i ett större kriminalpolitiskt sammanhang. Kommitténs huvudbetänkande
är aviserat till slutet av år 1985.

Här bör även nämnas att brottsförebyggande rådet har gjort en studie över
de nya reglerna för villkorlig frigivning och särskilt effekterna av genomförandet
den 1 juli 1983. En rapport i ämnet kommer att publiceras inom kort.

Utskottet anser mot bakgrund av det sagda att riksdagen inte nu bör vidta
någon åtgärd med avseende på reglerna om villkorlig frigivning, och
utskottet avstyrker därför bifall till motion 454 i denna del.

Samhällstjänst

I motionerna 1652 och 1656 efterlyses en försöksverksamhet med samhällstjänst.

Brottspåföljden samhällstjänst kan beskrivas som en straffrättslig reaktion
som innebär att den dömde, utan att under samhällstjänsten eller i övrigt vara
omhändertagen, på sin fritid under ett visst antal timmar utför oavlönat,
samhällsnyttigt arbete (SOU 1984:32 s. 67).

År 1984 avlämnade frivårdskommittén slutbetänkandet (SOU 1984:32)

JulJ 1984/85:38

Nya alternativ till frihetsstraff. I betänkandet behandlas frågan om nya
alternativ till frihetsstraffet. En av de påföljder som varit aktuell är
samhällstjänst. Kommitténs ståndpunkt är att samhällstjänst inte bör införas
i det svenska påföljdssystemet. I en reservation förordar två ledamöter att
påföljden samhällstjänst införs på försök.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu inom justitiedepartementet.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motioner om påföljden
samhällstjänst. Motionsyrkandena har avstyrkts med hänvisning till bl. a.
frivårdskommitténs arbete (JuU 1980/81:4, 1981/82:36, 1982/83:30, 1983/
84:20). Utskottet har då emellertid också uttalat att det är viktigt att finna
verkningsfulla alternativ till frihetsstraffet och att en önskvärd minskning av
användningen av frihetsstraffet inte torde kunna komma till stånd förrän det
inom påföljdssystemet finns att tillgå alternativ som bättre än de nuvarande
tillgodoser de kriminalpolitiska behoven.

Med hänsyn till att frågan om införande av samhällstjänst i det svenska
påföljdssystemet övervägs inom justitiedepartementet vidhåller utskottet sin
tidigare uppfattning och anser att riksdagen inte bör vidta någon åtgärd med
anledning av motionsyrkandena. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
1652 i denna del och motion 1656.

Social kontraktsvård

I motion 1652 begärs ett tillkännagivande om införande av påföljden
sociala behandlingskontrakt.

Motionärerna pekar på att frivårdskommittén har föreslagit att det öppnas
en möjlighet att döma alkohol- och narkotikamissbrukare som har begått
brott till kontraktsvård i stället för till fängelse. Enligt motionärerna finns det
en grupp unga som saknar social identifikation, men som inte är i behov av
den vård och behandling som avses komma till stånd inom ramen för den nya
påföljd som frivårdskommittén har föreslagit. För denna grupp anser
motionärerna att en form av social kontraktsvård bör prövas.

År 1984 avlämnade frivårdskommittén slutbetänkandet (SOU 1984:32)
Nya alternativ till frihetsstraff. I betänkandet behandlas frågan om nya
alternativ till frihetsstraff. Som motionärerna anför föreslår kommittén att
kontraktsvård skall införas som en straffrättslig reaktion i det svenska
påföljdssystemet. Kontraktsvård skall användas i stället för fängelsestraff på
högst två år. Påföljden skall användas för missbrukare av alkohol eller
narkotika som är i behov av vård för sitt missbruk och är villiga att undergå
sådan vård enligt en särskild vårdplan. Kommitténs förslag innebär att
kontraktsvården skall knytas till den av kommittén i ett tidigare sammanhang
föreslagna påföljden villkorligt fängelse.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu inom justitiedepartementet.

JuU 1984/85:38

Bland påföljderna i brottsbalken (BrB) finns en som endast kan ådömas
ungdomar. Det är överlämnande till vård inom socialtjänsten (31 kap. 1 §
BrB). Den påföljden kan tillämpas beträffande den som är under 20 år och
som kan bli föremål för vård med stöd av lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) eller eljest enligt socialtjänstlagen
(1980:620).

Regeringen (socialdepartementet) har nyligen i en proposition föreslagit
vissa ändringar i LVU och 31 kap. 1 § BrB. Förslaget innebär bl. a. att LVU
skall ändras så att socialnämnden får möjlighet att besluta att ungdomar -under vissa förutsättningar - skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt
utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.
Ändringen i BrB innebär att också den som kan bli föremål för de
föreslagna nya åtgärderna enligt LVU skall kunna överlämnas till vård inom
socialtjänsten och att åldersgränsen höjs till 21 år. Socialutskottet som
bereder det ärendet har i huvudsak tillstyrkt bifall till propositionen (prop.
1984/85:171, SoU 31).

Här bör tilläggas att det i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare (LUL) finns regler som gör det möjligt för åklagare att
besluta om åtalsunderlåtelse beträffande dem som inte fyllt 18 år i större
utsträckning än beträffande äldre personer. De innebär bl. a. att åtalsunderlåtelse
får beslutas om den unge bereds vård med stöd av LVU eller blir
föremål för andra hjälp- eller stödåtgärder. I det nyss nämnda lagstiftningsärendet
har också föreslagits att möjligheterna att underlåta åtal utvidgas.

Syftet med motionsförslaget är att minska användningen av frihetsstraff
beträffande ungdomar. Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att
detta är synnerligen angeläget; som utskottet tidigare har framhållit i olika
sammanhang bör användningen av frihetsstraff minskas så långt det är
möjligt, särskilt beträffande ungdomar (JuU 1983/84:20 s. 13). Utskottet
ifrågasätter dock om motionärernas förslag kan få sådan verkan. Den form
av kontraktsvård som frivårdskommittén har föreslagit innebär nämligen att
verkställigheten av ett fängelsestraff skall anstå för att den dömde skall
undergå kontraktsvård; om den dömde inte följer vårdavtalet kan anståndet
förklaras förverkat, dvs. fängelsestraffet gå i verkställighet. Enligt utskottet
kan det ifrågasättas huruvida det kan ligga i linje med strävandena att minska
användningen av fängelsestraff för ungdomar att införa en särskild påföljd
som innebär att ungdomar, som misslyckas med att fullfölja ett vårdavtal som
syftar att komma till rätta med problem av den natur motionärerna nämner,
riskerar att undergå ett fängelsestraff. Utskottet är därför närmast benäget
att ta avstånd från motionärernas förslag i den mån det innebär att
frivårdskommitténs förslag om kontraktsvård skall byggas ut till att omfatta
de ungdomar som avses i motionen.

Utskottet vill vidare peka på att BrB:s bestämmelse om överlämnande till
vård enligt socialtjänstlagen redan nu ger goda möjligheter för domstolarna

1* Riksdagen 1984185. 7sami Nr 38

JuU 1984/85:38

att ta hänsyn till om den unge behöver sådan hjälp som han kan erbjudas av
de sociala myndigheterna och som motionärerna torde åsyfta. Genom den
ändring i bestämmelsen som nu är aktuell kommer domstolarna att få
ytterligare möjligheter härvidlag. Ändringarna i LUL om åtalsunderlåtelse
för unga lagöverträdare går i samma riktning.

Här bör också nämnas att statsrådet Sigurdsen i det tidigare nämnda
lagstiftningsärendet har tagit upp frågan om att ytterligare begränsa användningen
av fängelsestraffet för ungdomar. Hon uttalar bl. a. att en inventering
bör göras av vilka nya möjligheter till vård inom socialtjänsten som skulle
kunna skapas som ett alternativ till fängelse. Hon anför vidare att hon har
inhämtat att fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04), som beräknas avge sitt
huvudbetänkande under hösten 1985, överväger att lägga fram förslag som
innebär att möjligheterna att döma ungdomar till fängelse inskränks
ytterligare samt att hon anser att frågan får övervägas på nytt när detta förslag
har lagts fram (prop. 1984/85:171 s. 36 ff).

Enligt utskottets mening finns det mot bakgrund av vad som nu har sagts
inte något skäl för riksdagen att, som begärs i motionen, ta något initiativ
beträffande påföljder för unga lagöverträdare. Utskottet avstyrker således
bifall till motion 1652 i här behandlad del.

Allmänpreventionen

I motion 2391 förs fram ett yrkande om att allmänpreventionen måste ges
ökad betydelse.

I 1 kap. 7 § brottsbalken föreskrivs att rätten vid val av påföljd skall, med
iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa
särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes
anpassning i samhället.

Det straffrättsliga påföljdssystemet är för närvarande föremål för ett
omfattande reformarbete. Arbetet har föregåtts av diskussioner om huruvida
den behandlingstanke som till en del har legat bakom brottsbalkens
påföljdssystem är rationellt motiverad. Det har bl. a. satts i fråga om inte
straffet uteslutande bör bestämmas med utgångspunkt i brottets svårhet. -Statsmakterna kan hittills inte anses ha tagit någon bestämd ståndpunkt till
dessa frågor i hela deras vidd.

Frågan om användningen av frihetsstraffet är föremål för en allsidig
översyn av fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04). Kommitténs uppdrag
innefattar enligt direktiven (kommittéberättelsen 1980 del II s. 37) en allmän
översyn av straffskalorna. Översynen skall ta sikte på om straffskalorna är
anpassade till de värderingar som råder i dagens samhälle. Härvid bör i första
hand de straffbestämmelser som i praktiken leder till de flesta frihetsstraffen
tas upp till bedömande. De straffbestämmelser som setts över av förmögenhetsbrottsutredningen
(se nedan) bör i princip inte omfattas av översynen. I
direktiven framhålls i sammanhanget att insatserna i kampen mot den

JuU 1984/85:38

organiserade och den ekonomiska brottsligheten kan behöva stödjas av
ändringar i de straffvärden som kommer till uttryck i brottsbalken och andra
författningar. Denna fråga bör uppmärksammas särskilt av kommittén. I
kommitténs uppdrag ingår också att pröva om det skulle innebära fördelar att
införa allmänna regler om påföljdsval och straffmätning i brottsbalken.

Fängelsestraffkommittén beräknas avlämna sitt huvudbetänkande under
hösten 1985.

Frågan om straffvärdegränser och straffbarhetsgrader i vad gäller förmögenhetsbrotten
(utom gäldenärsbrotten) har varit föremål för en förutsättningslös
prövning av förmögenhetsbrottsutredningen. Utredningen har lagt
fram sina förslag i ett betänkande (SOU 1983:50) som har remissbehandlats.
Förslagen övervägs för närvarande i justitiedepartementet.

I sammanhanget kan också nämnas det arbete som frivårdskommittén
bedrivit rörande den framtida utformningen av kriminalvård i frihet.
Kommitténs slutbetänkande (SOU 1984:32) har remissbehandlats och
övervägs nu i justitiedepartementet.

För två år sedan behandlade utskottet motionsyrkanden om påföljdssystemets
innehåll; ett par yrkanden var av liknande innehåll som det nu aktuella.
Med hänsyn till pågående utredningsarbete på området ansåg utskottet att
riksdagen inte borde vidta någon åtgärd med anledning av motionerna;
utskottet avstyrkte bifall till motionsyrkandena (JuU 1982/83:30 s. 9).
Riksdagen följde utskottet.

Enligt utskottets mening befinner sig reformarbetet beträffande påföljdssystemet
alltjämt i ett sådant skede att riksdagen inte bör företa någon åtgärd
med anledning av motionen. Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Jourdomstolar

I motion 1652 efterlyses ett system med jourdomstolar. Som skäl anför
motionärerna att samhällets reaktioner beträffande unga lagöverträdare
måste komma i omedelbar anslutning till den brottsliga gärningen.

Frågan om inrättande av jourdomstolar har varit aktuell för utskottet vid
flera tidigare tillfällen. År 1977 begärde riksdagen - efter hemställan av
utskottet - att rättegångsutredningen (Ju 1977:06) skulle överväga frågan
(JuU 1976/77:25, rskr. 284; se också JuU 1979/80:25 och 27 samt JuU
1984/85:30). Rättegångsutredningen fick sedermera tilläggsdirektiv i enlighet
med riksdagens beslut (dir. 1977:91). Utredningen redovisade år 1982 sitt
uppdrag i bl. a. denna del i betänkandet (SOU 1982:26) Översyn av
rättegångsbalken 1 (s. 267 ff). Utredningen anser att ett system med
jourdomstolar skulle föra med sig stora kostnader och andra nackdelar. Om
kriminalpolitiska eller andra skäl väger så tungt att jourdomstolar ändå bör
införas anser sig utredningen inte kunna bedöma.

Betänkandet har remissbehandlats. Vissa förslag i det har föranlett
lagstiftning. I övrigt, bl. a. rörande jourdomstolar, övervägs det fortfarande

JuU 1984/85:38

inom justitiedepartementet.

Med hänsyn till de överväganden som sålunda pågår i fråga om jourdomstolar
anser utskottet att riksdagen inte bör vidta någon åtgärd med
anledning av motionsyrkandet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
1652 i denna del.

Snabbare handläggning i tvistemål

I motion 1243 anförs att förberedelser i tvistemål ibland tillåts ta orimligt
lång tid; många gånger beror det på att parter på olika sätt förhalar
förberedelsen. Motionären efterlyser en sådan ändring i rättegångsbalken
(RB) att det föreskrivs att huvudförhandling bör hållas inom en viss, angiven
tid. Motionärens önskemål synes avse dispositiva tvistemål som handläggs
enligt huvudreglerna i RB och inte enligt lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden.

Mycket kortfattat beskrivet gäller följande om tvistemåls förberedande till
huvudförhandling.

Enligt 42 kap. 6 § RB skall målet under förberedelsen beredas så att det vid
huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang. Förberedelsen skall
vara muntlig. Skriftlig förberedelse får dock förekomma under vissa
förutsättningar (9 §). Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas
att äga rum så snart det kan ske (10 §). Förberedelsen skall då om möjligt
avslutas. Kan det inte ske skall fortsatt förhandling äga rum. Målet får inte
uppskjutas längre än som oundgängligen påkallas (12 §). Så snart förberedelsen
har avslutats skall rätten bestämma tid för huvudförhandling (20 §).

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har i sitt år 1982 avgivna huvudbetänkande
(SOU 1982:26) Översyn av rättegångsbalken 1 behandlat bl. a. frågor
om att göra processen mer effektiv. Utredningen berör bl. a. frågan om
vikten av att i dispositiva tvistemål snabbt finna ut vad tvisten gäller. Ett
huvudsyfte med förberedelsen måste därför enligt utredningen vara att ta
reda på parternas yrkanden och invändningar samt grunderna för dessa. De
tvistiga punkterna måste preciseras, bevisningsfrågor måste diskuteras och
bevistema fastställas - allt för att möjliggöra en huvudförhandling präglad av
koncentration och omedelbarhet. En viktig del i förberedelsen i dispositiva
tvistemål är också, anser utredningen, att utröna om det är möjligt att
komma till en frivillig uppgörelse, en förlikning (s. 84 f).

Rättegångsutredningen anför vidare följande i betänkandet (s. 90 f):

Att dispositiva tvistemål ofta ligger länge vid domstolarna utan godtagbar
anledning är ett allmänt känt problem. Vår målundersökning visar att
handläggningstider på uppåt två år inte är ovanliga. Att avgörandet dröjer så
länge har flera nackdelar. Dels minskar möjligheterna till materiellt riktiga
avgöranden, därför att bevisningen blir sämre allteftersom tiden lider. Och
dels tillgodoses ej de rättssökandes befogade anspråk på snabba avgöranden.
Alltför långsam handläggning måste därför motverkas, vare sig långsamheten
beror på rätten eller på parterna. - För att uppnå det nu nämnda syftet

JuU 1984/85:38

måste flera metoder tillgripas. För det första bör i RB tydligare anges att det
är rättens skyldighet att se till att mål handläggs skyndsamt. Rätten bör också
förses med effektivare vapen mot tredskande parter. Ett sätt är därvid att
bygga ut de kostnadsregler som avser att förebygga försumlig processföring.
Ett annat är att förbättra möjligheterna att ge part förelägganden i processen
vid verksamma påföljder, t. ex. vid påföljd att målet avgörs till partens
nackdel genom förenklad dom, om han underlåter att följa föreläggandet.
Man bör också kunna tänka sig en regel om att försumlig part i viss
utsträckning förlorar rätten att åberopa nytt material i rättegången. - En
möjlighet att ogilla ett uppenbart ogrundat anspråk utan att först pröva
svårbedömbara frågor om processhinder kan medföra väsentliga tidsvinster.
- Ett sätt att både öka snabbheten i förfarandet och förbättra förutsättningarna
för ett materiellt riktigt avgörande är att rätten mot slutet av förberedelsen
gör en s. k. summing-up, dvs. en sammanfattning av parternas ståndpunkter,
såsom rätten uppfattat dem. - I syfte att begränsa handläggningstiderna bör
rätten vidare åläggas att i mål som passerat förberedelsen i förenklad form
upprätta en plan för handläggningen. Planen bör upprättas i samråd med
parterna vid första lägliga tillfälle. Undantag från skyldigheten att upprätta
en plan bör medges endast om det med hänsyn till målets beskaffenhet
framstår som överflödigt att en plan upprättas.

Betänkandet har remissbehandlats. Det har i vissa delar redan föranlett
lagstiftning.

Betänkandets återstående delar, vari den aktuella frågan ingår, övervägs
för närvarande inom justitiedepartementet. En lagrådsremiss är planerad att
föreligga i slutet av år 1985.

Utskottet, som vill uttala sin principiella anslutning till motionsönskemålet
om ett snabbare och effektivare rättegångsförfarande, anser att riksdagen
med hänsyn till frågans beredning inom regeringskansliet inte nu bör vidta
någon åtgärd i saken. Med detta uttalande avstyrker utskottet bifall till
motion 1243.

Utvisning på grund av brott
Motionen

I motion 502 begärs en översyn av utlänningslagen i syfte att åstadkomma
rättvisa regler vid utvisning på grund av brott. Vad motionärerna kritiserar är
att högre rätt kan besluta om utvisning även om lägre rätt inte har gjort det
och även om endast den tilltalade har fullföljt talan mot domen.

Ett avgörande av högsta domstolen

Bakgrunden till motionen är ett avgörande av högsta domstolen. En
tingsrätt hade dömt två utlänningar till fängelse i ett år och tre månader men
inte till utvisning. Endast de tilltalade överklagade domen och yrkade
frikännande. Hovrätten ändrade tingsrättens dom på det sättet att de
tilltalade dömdes till ett års fängelse och utvisades ur riket. Högsta domstolen
uttalade att den omständigheten att åklagaren inte fullföljt talan mot

JuU 1984/85:38

tingsrättens dom inte hade utgjort hinder för hovrätten att ta upp frågan om
förvisning (NJA 1981 s. 1246).

Utlänningslagen

Utlänningar kan utvisas på grund av brott. Regler om detta finns i 40-42 §§
utlänningslagen (1980:376). De innebär i huvudsak följande.

En utlänning som döms för ett brott på vilket kan följa fängelse i mer än ett
år får utvisas. För brott enligt utlänningslagen gäller en särskild reglering.
Också den innebär att fängelse skall vara föreskrivet för brottet, men något
krav på fängelsestraffets längd är inte uppställt. Däremot krävs att omständigheterna
är försvårande eller att utlänningen under de senaste två åren före
brottet har begått brott av samma slag.

För att utvisning skall få ske krävs vidare att det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att utlänningen kommer
att fortsätta brottslig verksamhet här i riket eller att brottet är sådant att han
inte bör få stanna kvar.

Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger
brottmålet.

Utvisas en utlänning skall det men som han åsamkas därigenom beaktas
när påföljden för brottet bestäms.

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas skall den ta hänsyn
till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har
vistats i Sverige.

En dom om utvisning på grund av brott skall innehålla förbud för
utlänningen att återvända hit under viss tid eller utan tidsbegränsning.

Rättegångsbalken

I rättegångsbalken (RB) finns regler om vad som brukar kallas förbud mot
reformatio in pejus (förändring till det sämre). Enligt dessa gäller att högre
rätt med anledning av den tilltalades talan, eller talan som förs av åklagaren
till hans förmån, inte får döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare
än den som den lägre rätten dömt till (51 kap. 25 § första meningen som gäller
rättegången i hovrätt; 55 kap. 15 § i vilken anges att 51 kap. 25 § också gäller
beträffande rättegången i högsta domstolen). Det finns dessutom bestämmelser
som bl. a. innebär att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn och
överlämnande till särskild vård skall anses vara inbördes lika svåra påföljder
(51 kap. 25 § andra och tredje meningen). På talan av den tilltalade kan
således högre rätt utan hinder av förbudet mot reformatio in pejus byta ut
vissa icke frihetsberövande påföljder mot fängelse.

JuU 1984/85:38

Brottsbalkens terminologi

I brottsbalken (BrB), som trädde i kraft den 1 januari 1965, används ordet
påföljd för brott. Det definieras genom en uppräkning i 1 kap. 3 §. Med
påföljd förstås enligt lagrummets nuvarande lydelse de allmänna straffen
böter och fängelse, disciplinstraff för krigsmän samt villkorlig dom, skyddstillsyn
och överlämnande till särskild vård. Utvisning upptas således inte i
bestämmelsen om vad som utgör brottspåföljd i BrB:s mening. Utvisning
anses i stället utgöra en sådan särskild rättsverkan som enligt 1 kap. 8 § BrB
kan följa på ett brott förutom påföljd (JuU 1973:28 s. 2, prop. 1979/80:96
s. 121).

Förarbeten m. m.

Den nuvarande utlänningslagen föregicks av 1954 års utlänningslag (SFS
1954:193). Bestämmelserna om utvisning på grund av brott i 1980 års
utlänningslag motsvarades i 1954 års lag av bestämmelser om förvisning.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är lydelsen av 26 § tredje stycket i
1954 års utlänningslag. Där föreskrevs bl. a. att om utlänning förvisas det
men han därigenom lider skall beaktas vid bestämmande av annan påföljd för
brottet. I denna del uttalade departementschefen bl. a. att domstolen torde
böra äga möjlighet till ett friare bedömande om den fick tillfälle att ta
ställning till förvisningen samtidigt med bestämmande av annan påföljd för
brottet; domstolen borde i ett sammanhang avgöra vilka åtgärder som skall
vidtas mot den dömde och härvid kom självfallet domstolens ställningstagande
till frågan om förvisning att inverka på de påföljder som i övrigt bestäms.

I 1954 års lagstiftningsärende diskuterades vidare omfattningen av högre
rätts prövning. Departementschefen uttalade bl. a. i lagrådsremissen att
högre rätt vid ändring av straffet borde ha befogenhet att meddela det beslut i
fråga om förvisning som påkallades därav, även om talan inte fullföljts
beträffande förvisningen. Om den lägre rätten inte dömt till förvisning borde
däremot den högre rätten inte kunna döma till förvisning. Med hänsyn till
förvisningens karaktär borde nämligen fråga härom i detta fall icke upptas av
högre rätt om åklagaren inte fullföljde talan därom. Departementschefen
förordade att det i lagen skulle tas in en bestämmelse av innebörd att högre
rätt när den ändrar en påföljd som ådömts jämte förvisning skulle få meddela
det beslut i fråga om förvisningen som påkallades därav.

Lagrådet kritiserade förslaget att i utlänningslagen ta in en bestämmelse av
den innebörden. Lagrådet diskuterade förvisningens karaktär och intog
ståndpunkten att förvisning processuellt var att anse som ansvar. Lagrådet
konstaterade vidare att det enligt RB gällde som en allmän princip, att vid
fullföljd av talan av endera parten överrätten har att pröva ansvarsfrågan i sin
helhet såvitt angår den gärning varom talan fullföljts. Om ansvarsfrågan även
inbegriper förvisning kunde det ifrågasättas om det fanns anledning att i
utlänningslagen ta in en särskild bestämmelse om överrättens befogenhet vid

Juli 1984/85:38

prövning av mål vari förvisning ådömts. Lagrådets slutsats var att förslaget
innebar betydande avsteg från principen att högre rätt har att pröva
ansvarsfrågan i hela dess vidd. Såvitt lagrådet kunde finna fanns det inte skäl
att göra en sådan begränsning, utan förvisning borde i fullföljdshänseende
behandlas på samma sätt som andra brottspåföljder vilka enligt RB hör till
ansvarsfrågan. Lagrådet erinrade slutligen om att högre rätts frihet i fråga om
prövningen av ansvarsfrågan är inskränkt genom reglerna i 51 kap. 25 § och
55 kap. 15 § RB om att den högre rätten inte i anledning av den tilltalades
talan får döma till svårare straff än det som den lägre rätten dömt till.
Lagrådet anförde vidare att regeln, vilken enligt lagrådet analogivis torde
böra tillämpas på förvisning, syntes innefatta erforderlig garanti för den
tilltalade mot ändring till hans nackdel.

I den proposition som förelädes riksdagen fick förslaget den utformning
som lagrådet hade förordat. Frågan berördes inte närmare under riksdagsbehandlingen
(prop. 1954:41 s. 100, 145 f, 158, 1LU 1954:14).

Också vid tillkomsten av 1980 års utlänningslag diskuterades förvisningens
(utvisningens) natur. I det förslag till utlänningslag som remitterades till
lagrådet föreslogs att det i 40 § fjärde stycket skulle föreskrivas att det men
som utlänningen åsamkas genom utvisningen skulle beaktas när påföljden ”i
övrigt” för brottet bestäms. Lagrådet diskuterade denna formulering och
anförde sammanfattningsvis följande.

De citerade orden måste anses innebära att utvisning på grund av brott
betraktas som en form av brottspåföljd. Detta synsätt överensstämde med
vad som gällde enligt 1954 års utlänningslag. Vid tillkomsten av den lagen
uttalade sig både lagrådet och departementschefen för att förvisningen
processuellt sett var att anse som en ansvarspåföljd. - Genom BrB:s tillkomst
har den terminologiska frågan kommit i ett annat läge. 11 kap. 3 § BrB finns
en definition av begreppet påföljd för brott (om denna se ovan under
rubriken Brottsbalkens terminologi). - Den diskussion om förvisningens
natur som fördes i förarbetena till 1954 års utlänningslag skall ses mot
bakgrund av bl. a. frågan huruvida överrätt har att pröva ansvarsfrågan i hela
dess vidd, såvitt angår den gärning varom talan fullföljts, om fullföljd skett
endast i viss del, t. ex. rörande förvisningsbeslut. Denna fråga besvarades
jakande, och den linjen har följts även efter det att BrB:s terminologi slagit
igenom i tillämpningen (NJA 1979 s. 478)1. - Att i den nya utlänningslagen
behålla den gamla lagens terminologi på denna punkt skulle mot bakgrund av
det anförda närmast vara ägnat att skapa förvirring. En anpassning till BrB:s
terminologi borde ske genom att orden ”i övrigt” fick utgå.

Departementschefen godtog lagrådets förslag och framhöll att bestämmelserna
i lagrummet inte avsåg att hindra att högre rätt, liksom dittills, prövar
ansvarsfrågan i hela dess vidd även om talan fullföljs endast beträffande
beslut om utvisning. Riksdagen berörde inte frågan särskilt (prop. 1979/80:96
s. 121 f, 135, AU 27).

1 Se numera även NJA 1980 s. 337.

JuU 1984/85:38

I samband med tillkomsten av 1980 års utlänningslag aktualiserades också i
ett annat sammanhang frågan om RB:s bestämmelser om straff (brottspåföljd)
var tillämpliga på utvisning (förvisning). Bakgrunden var att det rådde
osäkerhet huruvida den regel i RB som för häktning förutsätter fara för att
den dömde undandrar sig lagföring eller straff kunde tillämpas beträffande
förvisning. Riksdagen hade - på hemställan av justitieutskottet - begärt att
denna fråga övervägdes (JuU 1973:28, rskr. 277). Problemet löstes genom att
det i klarläggande syfte infördes en regel i 24 kap. 21 § RB av innebörd att
bestämmelserna om häktning av den som skäligen kan befaras undandra sig
straff även skall gälla i fråga om den som skäligen kan befaras undandra sig
utvisning i det fallet domstol har fällt vederbörande till ansvar (prop.
1979/80:96 s. 80 f, lil, 135 f).

Till grund för den nuvarande RB låg ett förslag av processlagberedningen.
Processlagberedningen föreslog att förbudet mot reformatio in pejus skulle
ges följande lydelse (51 kap. 25 § första meningen):

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av
åklagaren föres till hans förmån, ändra underrättens dom till men för den
tilltalade.

I förslaget fanns vidare bestämmelser som medgav utbyte av fängelse mot
vissa frihetsberövande påföljder (SOU 1938:43 s. 130). I sin motivering till
förslaget uttalade beredningen bl. a. följande:

Fullföljes däremot talan av den tilltalade eller av åklagaren till hans
förmån, synes med hänsyn till den tilltalades ställning i rättegången
billigheten kräva, att ändring ej göres till den tilltalades nackdel. I de fall, då
dylik ändring finnes påkallad, bör det ankomma på åklagaren eller målsägaren
att taga initiativ härtill, och ändringen bör ej bliva beroende av att den
tilltalade använder rättsmedel, som ställts till förfogande huvudsakligen i
hans intresse. Några betänkligheter synas däremot ej möta mot att, då den
tilltalade av underrätten dömts för brottet, på hans talan ändra den
överklagade domen i de fall, då fråga ej är om att bedöma gärningen
strängare utan endast att välja mellan olika reaktionsformer av den art, att de
icke kunna med hänsyn till svårhet jämföras. Detta gäller, då straff utbytes
mot skyddsåtgärd eller omvänt eller då viss skyddsåtgärd sättes i stället för
annan dylik åtgärd (SOU 1938:44 s. 538).

I den proposition som förelädes riksdagen föreslogs samma lydelse av
bestämmelsen som processlagberedningen hade föreslagit. Det utskott som
beredde ärendet föreslog följande lydelse av bestämmelsen:

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av
åklagare föres till hans förmån, döma till straff, som är att anse som svårare
än det, vartill underrätten dömt.

Utskottet uttalade bl. a. att utskottet inte hade något att invända mot den
principiella lösning som förslaget innebar. Utskottet ansåg dock att bestämmelsen
fått en utformning som kunde ge anledning till erinringar; uttrycket
”till men för den tilltalade” var inte fullt klart och kunde ge anledning till

JuU 1984/85:38

olika tolkningar. Vad som enligt utskottets mening borde utsägas var att
hovrätten inte i anledning av den tilltalades talan eller av talan, som av
åklagaren förs till hans förmån, får döma till straff som är svårare än det,
vartill underrätten dömt. Riksdagen följde utskottet (prop. 1942:5 s. 133,
första särskilda utskottets utlåtande 1942:2 s. 130, 273).

Som tidigare har nämnts innehåller bestämmelsen i 51 kap. 25 § RB om
reformatio in pejus nu ordet brottspåföljd. Ordet straff byttes ut mot ordet
brottspåföljd i samband med tillkomsten av BrB för att nå överensstämmelse
med BrB:s terminologi (prop. 1964:10, s. 24 f, 151 f, 332). I detta lagstiftningsärende
vidtogs också vissa ändringar i 26 § i 1954 års utlänningslag,
dock utan att formuleringen ”annan påföljd för brottet” berördes därav
(prop. 1964:10 s. 223).

Utskottet har i ett tidigare sammanhang funnit att bl. a. bestämmelserna
om reformatio in pejus med den nuvarande ordningen i fråga om påföljders
inbördes svårhet kan leda till resultat som framstår som stötande för den
allmänna rättsuppfattningen. Utskottet uttalade sig också för att en översyn
av regelsystemet borde komma till stånd (JuU 1977/78:6; jfr JuU 1977/78:33
och 1981/82:40, p. 2).

Vissa avgöranden av högsta domstolen

Högsta domstolen har slagit fast att de bestämmelser som medger att högre
rätt på talan av den tilltalade byter ut vissa icke frihetsberövande påföljder
mot fängelse inte bör utnyttjas i syfte att på den tilltalades klagan
åstadkomma en kraftigare reaktion mot brottsligheten än vad den lägre
rättens påföljdsbestämning innebär. De bör enligt högsta domstolen också i
övrigt tillämpas så att man i möjligaste mån undviker att resultatet av en
tilltalads överklagande kommer att framstå som en påfallande försämring för
honom (NJA 1984 s. 452 och 918).

Som tidigare har nämnts är utvisning inte en brottspåföljd enligt terminologin
i BrB. Beträffande förverkande, som inte heller är en brottspåföljd, har
högsta domstolen tillämpat grunderna för RB:s bestämmelser om förbud
mot reformatio in pejus. I ett avgörande har högsta domstolen således ansett
hinder möta mot att på talan av den tilltalade skärpa ett förverkande (NJA
1983 s. 425).

Beträffande tillämpningen i fråga om de tidigare ämbetsstraffen, se NJA
1962 s. 783.

Pågående utredningsarbete

Fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) har bl. a. i uppdrag att pröva om det
skulle innebära fördelar att införa allmänna regler om påföljdsval och
straffmätning i BrB och i så fall föreslå lämplig lydelse. En särskild fråga som,
enligt vad som anges i direktiven, kommittén därvid inte kan undgå att

JuU 1984/85:38

komma in på är om de principer för bedömning av brottspåföljders inbördes
stränghet som har kommit till uttryck i skilda bestämmelser i BrB och RB är
ändamålsenliga (dir. 1979:34). Enligt vad utskottet har inhämtat kommer
kommittén att beröra bestämmelsen om att domstolen vid bestämmande av
påföljd skall beakta det men som åsamkas genom utvisning.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening är det svårt att inte finna sympati för en sådan
ordning som motionärerna förespråkar. En sådan ordning skulle också vara
förenlig med vissa uttalanden under förarbetena till 1954 års utlänningslag.
Som tidigare nämnts anförde departementschefen då att den högre rätten
inte i anledning av den tilltalades talan borde kunna döma till förvisning (nu
utvisning) om inte den lägre rätten gjort det. Och lagrådet uttalade sig för att
RB:s bestämmelser om förbud mot reformatio in pejus skulle tillämpas
analogt på förvisning (nu utvisning). Här kan också pekas på att högsta
domstolen i några avgöranden under senare år synes ha tillämpat reglerna om
reformatio in pejus när det gäller påföljder enligt BrB och förverkande på ett
för den tilltalade mera gynnsamt sätt än tidigare.

Sedan detta sagts måste också konstateras att det här handlar om en
vittutseende och komplicerad lagstiftningsfråga som berör bl. a. ett flertal
centrala bestämmelser i både RB och BrB. T. ex. aktualiseras här en konflikt
mellan å ena sidan intresset av att tillåta överrätt att göra en så allsidig
prövning som möjligt av mål där utvisning kan vara aktuell och å andra sidan
intresset hos den tilltalade att på talan av enbart honom åtnjuta garanti mot
ändring till hans nackdel. I denna del vill utskottet peka på att det givetvis
inte är tänkbart att ha en ordning som innebär att högre rätt när den upphäver
ett beslut om förvisning inte skall kunna skärpa ett frihetsstraff. I det läget
måste avgörande för omfattningen av den högre rättens ; vning givetvis
vara en helhetsbedömning av vad den lägre rättens dom inneburit för den
tilltalade.

Som framgår av det föregående har utskottet i tidigare sammanhang
uttalat sig för en översyn av hithörande regler. Även den härmed sammanhängande
fråga som motionärerna tagit upp förtjänar enligt utskottets
mening att övervägas närmare, inte minst mot bakgrund av den rättsutveckling
som ägt rum. Utskottet utgår från att fängelsestraffkommittén, som
kommer att ta upp problem som har beröring med den här diskuterade
frågan, inte gärna kan underlåta att också närmare behandla den. Med dessa
uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 502.

Grov stöld

I motion 454 förespråkas sådan lagändring att stöld genom inbrott i bostad
skall bedömas som grov stöld. Syftet med motionsönskemålet är att markera

JuU 1984/85:38

samhällets inställning till den kränkning av hemfriden som ett inbrott
innebär.

Straffet för stöld är fängelse i högst två år (8 kap. 1 § BrB). Straffet för grov
stöld är fängelse i lägst sex månader och högst sex år (8 kap. 4 § första stycket
BrB). 18 kap. 4 § andra stycket BrB föreskrivs att vid bedömande huruvida
brottet är grovt särskilt skall beaktas om det avsett sak som någon bar på sig,
om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt
hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös
art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Bestämmelsen i 8 kap. 4 § BrB om grov stöld fick sin nuvarande
utformning år 1976 (prop. 1975/76:42, JuU 16, rskr. lil). Tidigare föreskrevs
i 8 kap. 4 § andra stycket BrB att vid bedömande huruvida brottet var grovt
särskilt skulle beaktas bl. a. om det förövats genom inbrott. Lagändringen år
1976 innebar att inbrott utgick bland de uppräknade omständigheter som
särskilt skall beaktas vid denna bedömning. I stället tillfogades som en sådan
omständighet att gärningen varit av särskilt hänsynslös art.

Syftet med den gjorda lagändringen rörande rekvisiten för grov stöld var
att åstadkomma större restriktivitet när det gäller att bedöma en stöld som
grov; beteckningen grov stöld skall sålunda bara användas i sådana fall som
efter en allsidig bedömning framstår som särskilt kvalificerade. I lagstiftningsärendet
underströks att enbart det förhållandet att en stöld förövats
genom inbrott inte bör få till följd att gärningen bedöms som grov stöld.
Större avseende bör fästas vid det obehag och lidande som ett hänsynslöst
tillvägagångssätt vid stölden medför än vid tillvägagångssättet som sådant. I
förgrunden träder därvidlag, enligt vad som också framhölls, sådana
förfaranden som innebär angrepp på den personliga integriteten eller
störningar av vad som räknas till hemfriden. Beträffande inbrott som
kvalifikationsgrund betonades vidare i förarbetena att det givetvis är av
betydelse var och när inbrottet äger rum och att det är naturligt att ett inbrott
i någons bostad bedöms som allvarligare än ett inbrott i ett vindskontor eller
en lagerlokal.

Högsta domstolen har i följande fall (NJA 1976 s. 414) funnit en
inbrottsstöld i bostad vara att anse som grov. Inbrottet skedde vid 16-tiden i
en för tillfället tom lägenhet. Gärningsmannen hade först ringt på lägenhetsdörren
för att utröna om lägenheten var tom. Högsta domstolen uttalade att
han emellertid ingalunda kunde vara säker på att ingen var hemma och han
hade enligt domstolen i vart fall att räkna med att någon i lägenheten boende
när som helst kunde komma hem - det var vid sådan tid att många människor
kommer hem från sitt arbete. Högsta domstolen uttalade bl. a. att gärningen
vid dessa förhållanden fick anses ha inneburit en allvarlig kränkning av de i
lägenheten boendes integritet.

I ett annat fall (NJA 1982 s. 102) ansåg högsta domstolen en inbrottsstöld
inte vara grov. Gärningen bedömdes vara en ren impulshandling - inbrott
genom att slå sönder ett fönster på eftermiddagen i en bebodd lägenhet vars

JuU 1984/85:38

innehavare var bortrest - ingen ytterligare skadegörelse hade skett, gärningsmannen
hade inte sökt igenom lägenheten och hade uppehållit sig där endast
en kort stund. Det stulna var en flaska punsch. Högsta domstolen uttalade
emellertid i domen att en inbrottsstöld i en bebodd lägenhet i allmänhet
måste betraktas som ett allvarligt brott med hänsyn till den kränkning av de
boendes integritet som gärningen innebär.

Utskottet har år 1980 (JuU 1980/81:26 s. 5 f) och år 1984 (JuU 1983/84:24
s. 16 f) avstyrkt bifall till motionsyrkanden liknande det aktuella.

Förmögenhetsbrottsutredningen lade i september 1983 fram betänkandet
(SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom
gäldenärsbrott. I betänkandet behandlas bl. a. frågan om straffvärde och
straffskydd i fråga om inbrott och störning av hemfriden. Betänkandet, som
har remissbehandlats, innebär förslag til en omfattande reform på förmögenhetsbrottens
område. I budgetpropositionen (s. 20) anmäler chefen för
justitiedepartementet att remissutfallet inte ger underlag för att nu genomföra
en så omfattande reform som utredningen har föreslagit.I vissa delar -främst vad gäller datorbedrägerier och ocker - räknar han emellertid med en
lagrådsremiss under våren 1985. Departementschefen anför vidare att han
för närvarande överväger vilken inriktning och vilka former som bör väljas
för ett eventuellt fortsatt arbete.

Här bör även nämnas det arbete som bedrivs av fängelsestraffkommittén
(Ju 1979:04). I det huvudbetänkande som kommittén avser att lämna under
hösten 1985 kommer kommittén att behandla bl. a. frågor om straffskalor för
olika brott och om regler för påföljdsbestämning.

Som framgått av vad som anförts inledningsvis ändrades år 1976 bestämmelserna
om grov stöld på så sätt att inbrott inte längre ingår i den
exemplifiering av omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömande
huruvida ett stöldbrott skall anses som grovt. Enligt utskottets mening finns
det inte skäl att anta att nuvarande reglering har lett till sådana olägenheter
av rättspolitisk art att riksdagen har anledning att ta initiativ i enlighet med
vad som föreslås i motion 454. Utskottet vill också peka på att frågan om vilka
omständigheter som skall ligga till grund för bedömningen huruvida ett brott
är grovt eller ej omfattas av förmögenhetsbrottsutredningens förslag,
beträffande vilket ytterligare överväganden kommer att göras inom
regeringskansliet. Även fängelsestraffkommitténs aviserade förslag kan
komma att få inverkan på frågan.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 454 i
denna del.

Uppbörd av domstolsböter

I motion 2392 kritiseras den nuvarande ordningen i fråga om betalning av
böter som ådömts av domstol. Motionären efterlyser en möjlighet för den
bötfällde att frivilligt kunna få betala böterna utan att indrivning företas av
kronofogdemyndigheten.

JuU 1984/85:38

Böter ådöms av domstol. Bötesstraff kan också åläggas av åklagare genom
strafföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot.

Enligt 1 § bötesverkställighetslagen (1979:189) verkställs bötesstraff genom
uppbörd eller indrivning. Regeringen bestämmer i vad mån verkställighet
skall ske genom uppbörd.

Uppbörd innebär att den bötfällde frivilligt erlägger betalning till den
myndighet som regeringen bestämmer (4 §). Uppbörd får ske så snart det
ifrågavarande avgörandet har meddelats (2 §).

Om uppbörd inte sker skall kronofogdemyndigheten driva in böterna
(6 §). Indrivningen inleds genom att den bötfällde avkrävs betalning (7 §).
Utmätning kan sedan tillgripas (9 §). Indrivningen får inte ske förrän domen
har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts (2 §).

Regeringen har som nyss sagts befogenhet att bestämma i vad mån
uppbördsförfarandet skall användas (1 §). I 3 § bötesverkställighetsförordningen
(1979:197) har regeringen föreskrivit att uppbördsförfarandet skall
användas vid verkställighet av bötesstraff på grund av föreläggande. Någon
föreskrift om att uppbörd får ske även i fråga om böter som ådömts av
domstol har inte meddelats.

Vad nu sagts innebär att böter som ådömts av domstol kan betalas endast
genom indrivning av kronofogde.

En kort bakgrund till den gällande ordningen lämnas i det följande.

Vid bötesverkställighetslagens tillkomst år 1979 fanns redan i tillämpning
ett särskilt uppbördsförfarande för böter som ålagts inom ordningsbots- och
strafföreläggandesystemen. Förfarandet innebär att den misstänkte i samband
med att föreläggandet utfärdas ges tillfälle att frivilligt betala böterna
till rikspolisstyrelsen över postgiro. Vid arbetsrutinerna används ADBteknik.
I förarbetena till bötesverkställighetslagen (se prop. 1978/79:40
s. 23 f) berörde departementschefen fördelarna med uppbördssystemet.
Bl. a. uttalades att det ligger helt i linje med de strävanden man sedan länge
haft inom straffprocesslagstiftningen och även kriminalvårdslagstiftningen
att verkställigheten av en påföljd kommer så snabbt som möjligt efter
brottet. Det sades vidare att man genom uppbördssystemet kan reducera
sådan ofrivillig ”kreditgivning” från statens sida som förekommer inom
indrivningssektorn. Vidare underströks att användning av ADB för all
bötesuppbörd leder till rationalisering av verkställigheten. Riksdagen har
också ställt sig bakom ett uttalande av chefen för justitiedepartementet vid
bötesverkställighetslagens tillkomst enligt vilket den centrala uppbörden när
den är fullt utbyggd i princip bör inbegripa även böter, vitén m. m. som har
ådömts av domstol, i den mån systemtekniska eller kostnadsmässiga skäl inte
lägger hinder i vägen (prop. 1978/79:40 s. 23 f, LU 10, rskr. 159).

En arbetsgrupp inom samarbetsorganet (Ju 1968:59) för rättsväsendets
informationssystem (SARI) har i en promemoria år 1980 presenterat ett
förslag till principiell utformning av ett datorbaserat system för uppbörd av
domstolsböter. På regeringens uppdrag (beslut i juni 1982) har SARI

JuU 1984/85:38

därefter i juni 1984 lagt fram en rapport med förslag till system för uppbörd av
domstolsböter m. m. samt vissa kostnadsberäkningar för genomförandet.
Enligt rapporten erfordras ytterligare utredningsarbete under medverkan av
datakonsult. SARI anför i sin skrivelse till regeringen att rapporten
överlämnas för regeringens ställningstagande innan arbetet förs vidare.

Överväganden i ämnet pågår för närvarande inom regeringskansliet.

Utskottet gör följande bedömning.

Det är enligt utskottets mening närmast en självklarhet att den som av
domstol döms till ett bötesstraff bör kunna på ett enkelt sätt frivilligt betala
böterna. Utskottet vill särskilt framhålla att den dömde har ett berättigat
krav på att med minsta möjliga krångel kunna göra rätt för sig gentemot det
allmänna. En bötfälld bör inte heller i onödan bli förmål för en sådan åtgärd
som indrivning, vilken otvivelaktigt för den enskilde kan framstå som en
ingripande och obehaglig åtgärd. Till vad nu har sagts kommer det
förhållandet att ett förenklat system för inbetalning av domstolsböter på sikt
synes vara ekonomiskt mer fördelaktigt för staten än nuvarande ordning. Det
sagda innebär att utskottet delar motionärens uppfattning om behovet av en
reform för betalning av böter som ådömts av domstol.

Med hänsyn till att frågan för närvarande är föremål för överväganden
inom regeringskansliet anser emellertid utskottet att något riksdagens
uttalande i saken inte är påkallat.

Med det sagda avstyrker utskottet bifall till motion 2392.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Kommittéer m. m. för budgetåret 1985/86 anvisar
ett reservationsanslag av 16 500 000 kr.,

2. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motion 1984/85:454 i denna del (yrkande 7),

3. beträffande samhällstjänst

att riksdagen avslår motion 1984/85:1652 i denna del (yrkande 10)
och motion 1984/85:1656,

4. beträffande social kontraktsvård

att riksdagen avslår motion 1984/85:1652 i denna del (yrkande 11
delvis),

5. beträffande allmänpreventionen

att riksdagen avslår motion 1984/85:2391,

6. beträffande jourdomstolar

att riksdagen avslår motion 1984/85:1652 i denna del (yrkande 11
delvis),

7. beträffande snabbare handläggning i tvistemål
att riksdagen avslår motion 1984/85:1243,

JuU 1984/85:38

8. beträffande utvisning pä grund av brott
att riksdagen avslår motion 1984/85:502,

9. beträffande grov stöld

att riksdagen avslår motion 1984/85:454 i denna del (yrkande 2),
10. beträffande uppbörd av domstolsböter
att riksdagen avslår motion 1984/85:2392.

Stockholm den 14 maj 1985

På justitieutskottets vägnar
LENNART BLOM

Närvarande: Lennart Blom (m), Lisa Mattsson (s), Arne Nygren (s), Hans
Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Ulla-Britt Åbark (s), Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck
(s), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Birthe Sörestedt (s),
Inger Wickzén (m) och Elving Andersson (c).

Reservationer

1. Villkorlig frigivning (mom. 2)

Lennart Blom (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger
Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”Utskottet
anser” och som slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att de år 1983 införda reglerna om obligatorisk
villkorlig frigivning innebär en generell förkortning av frihetsstraffen som
enligt utskottets uppfattning måste komma att gå ut över allmänpreventionen
och samhällsskyddet. Ordningen med obligatorisk villkorlig frigivning
innebär också att de egentliga rättsverkningarna av en straffdom för den
dömde kommer att väsentligt skilja sig från vad domen enligt sin lydelse går
ut på. Som lagrådet uttalade i samband med att reglerna om obligatorisk
villkorlig frigivning infördes kan man härigenom få intrycket av att domare
och åklagare inte menar allvar med uttalanden som i sådan grad avviker från
verkligheten. Detta är - med hänsyn till vikten av att allmänhetens tilltro till
rättsväsendet upprätthålls - en oacceptabel verkan av ett sådant system med
obligatorisk villkorlig frigivning som det gällande.

Mot denna bakgrund anser utskottet att reglerna om obligatorisk villkorlig
frigivning bör avskaffas. Det bör ankomma på regeringen att för riksdagen
lägga fram förslag till erforderliga författningsändringar.

JuU 1984/85:38

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 454 bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:454 i denna del
(yrkande 7) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

2. Samhällstjänst (mom. 3)

Gunilla André (c), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Elving Andersson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Med
hänsyn” och som slutar med ”motion 1656” bort ha följande lydelse:

Efter det att utskottet senast behandlade motionsyrkanden om införande
av påföljden samhällstjänst har, som framgår av det nyss anförda, fri vårdskommittén
avlämnat sitt huvudbetänkande. I detta analyseras ingående föroch
nackdelarna med påföljden samhällstjänst. Utskottet vill inte bestrida att
det kan finnas nackdelar med den typen av påföljd. Enligt utskottets mening
visar dock frivårdskommitténs analys klart att fördelarna överväger nackdelarna.
Utskottet vill särskilt peka på att samhällstjänst är en väsentligt
humanare påföljd än fängelse och på att samhällstjänst kan ha ett pedagogiskt
värde. En ytterligare fördel ligger i att samhällstjänsten skapar kontakt
mellan lagöverträdaren och andra samhällsmedborgare. Därigenom bör
förståelsen hos allmänheten för straffades problem kunna öka. Vidare talar
statsfinansiella skäl för påföljden samhällstjänst.

Enligt utskottets mening bör påföljden samhällstjänst i många fall kunna
vara ett verkningsfullt alternativ till påföljden fängelse, särskilt beträffande
unga lagöverträdare. Utskottets slutsats är att samhällstjänst bör införas i
påföljdssystemet på försök som ett led i strävandena att minska användningen
av fängelsestraffet. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1652
i här aktuell del och motion 1656 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande samhällstjänst

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:1652 i denna del
(yrkande 10) och motion 1984/85:1656 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

JuU 1984/85:38

3. Jourdomstolar (mom. 6)

Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Med
hänsyn” och som slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det av olika skäl viktigt att samhällets
reaktioner på brott av unga lagöverträdare kommer i så nära anslutning till
brottet som möjligt. Genom en snabb reaktion från samhällets sida markeras
att brott inte tolereras. Vidare är en snabb reaktion mera human för den
misstänkte; att länge behöva gå i ovisshet om vilken påföljd som kommer att
följa på brottet kan många gånger vara mycket påfrestande och förorsaka
onödigt lidande. En lång väntan kan också innebära risk för återfall och
försvåra rehabiliteringen.

Det nu anförda leder utskottet till slutsatsen att beträffande unga
lagöverträdare ett system med jourdomstolar bör införas för handläggning av
brottmål som inte är av så komplicerad beskaffenhet att ett traditionellt
utrednings- och domstolsförfarande är nödvändigt av rättssäkerhetsskäl eller
andra skäl. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1652 i här
aktuell del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande jourdomstolar

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:1652 i denna del
(yrkande 11 delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

4. Grov stöld (mom. 9)

Lennart Blom (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger
Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Sorn
framgått” och som slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner i likhet med motionärerna angeläget att slå vakt om de
värden som innefattas i begreppet hemfrid. Som motionärerna framhåller är
betydelsen av att den enskilde i sitt hem kan känna sig trygg för inkräktare väl
förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Gärningar som består i att någon
tränger in i och stjäl i ett hem vittnar sålunda enligt utskottets mening om
hänsynslöshet och innebär en grov kränkning av hemfriden. Mot denna
bakgrund anser utskottet det befogat att sådana gärningar bedöms som grov
stöld. De närmare överväganden i lagstiftningsfrågan som behövs bör göras
inom regeringskansliet. Ett lagförslag bör snarast föreläggas riksdagen.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 454 bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

JuU 1984/85:38

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande grov stöld

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:454 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

Särskilda yttranden

1. Social kontraktsvård (mom. 4)

Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anför:

Vi konstaterar att proposition 1984/85:171 om särskilda insatser inom
socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet, m. m.
ger socialnämnden befogenhet att vidta åtgärder i syfte att stödja och hjälpa
unga med bl. a. missbruksproblem så som vi föreslagit i motion 1984/85:1652.
Vi hänvisar till behandlingen av dessa frågor i socialutskottets betänkande
SoU 1984/85:31.

Det förslag av frivårdskommittén som vi talar om i motionen innebär att
missbrukare kan dömas till ett fängelsestraff vilket inte går i verkställighet
under förutsättning att den dömde undergår viss behandling. Kontraktsvård
är ett alternativ till fängelsestraff. Kommittén anvisar denna möjlighet för
gruppen alkohol- och narkotikamissbrukare. Vi har för vår del velat öppna
möjligheterna att kunna döma till kontraktsvård också i andra fall där
domstolen finner det motiverat ur individualpreventiv synpunkt. Särskilt har
vi pekat på gruppen unga lagöverträdare. Eftersom kontraktsvården är en
påföljd som träder i fängelsestraffets ställe innebär det att vi anvisat
ytterligare ett alternativ till detta. I linje med vad utskottet anser menar vi att
dessa frågor får övervägas närmare i det pågående arbetet i fråga om
påföljdssystemet.

2. Jourdomstolar (mom. 6)

Lennart Blom (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m) och Inger
Wickzén (m) anför:

Av såväl allmänpreventiva som individualpreventiva skäl måste tiden
mellan brott och påföljd förkortas. En alltför lång tid mellan brott och straff
kan innebära risk för återfall och försvårad rehabilitering. Det kan få
negativa sociala konsekvenser, vilket i sin tur drar med sig samhällsekonomiska
kostnader. Mot bakgrund av vad som nu har sagts hyser vi sympati för
tanken att inrätta jourdomstolar för sådana mål där en kortare handläggningstid
kan förenas med kraven på rättssäkerhet. Med hänsyn till de
överväganden som pågår - vilka även torde innefatta frågan hur problemen
med de alltför långa häktningstiderna skall lösas - anser vi dock inte att
riksdagen nu bör göra något tillkännagivande om inrättande av jourdomstolar.

JuU 1984/85:38 24

Innehållsförteckning

Kommittéer m. m 1

Motioner 1

Utskottet 2

Medelsberäkningen 2

Villkorlig frigivning 2

Samhällstjänst 3

Social kontraktsvård 4

Allmänpreventionen 6

Jourdomstolar 7

Snabbare handläggning i tvistemål 8

Utvisning på grund av brott 9

Motionen 9

Ett avgörande av högsta domstolen 9

Utlänningslagen 10

Rättegångsbalken 10

Brottsbalkens terminologi 11

Förarbeten m. m 11

Vissa avgöranden av högsta domstolen 14

Pågående utredningsarbete 14

Utskottets bedömning 15

Grov stöld 15

Uppbörd av domstolsböter 17

Utskottets hemställan 19

Reservationer 20

1. Villkorlig frigivning (mom. 2) (m) 20

2. Samhällstjänst (mom. 3) (c, fp) 21

3. Jourdomstolar (mom. 6) (c) 22

4. Grov stöld (mom. 9) (m) 22

Särskilda yttranden 23

1. Social kontraktsvård (mom. 4) (c) 23

2. Jourdomstolar (mom. 6) (m) 23

minab/gotab Stockholm 1985 82820