JuU 1984/85:36

Justitieutskottets betänkande
1984/85:36

om anslag till kriminalvården, m. m, (prop. 1984/85:100 bil. 4, E,
jämte motioner)

ANDRA HUVUDTITELN
Kriminalvården

1. Kriminalvårdsstyrelsen. Utskottet tillstyrker regeringens i proposition
1984/85:100 bilaga 4 (justitiedepartementet) under punkt E 1 (s. 98 och 99)
framlagda förslag och hemställer

att riksdagen till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1985/86
anvisar ett förslagsanslag av 85 159 000 kr.

2. Kriminalvårdsanstalterna. Regeringen har under punkt E2 (s. 100 —
104) föreslagit riksdagen att dels godkänna den i propositionen beräknade
driftstaten för förvaltning av fastigheter, dels till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1985/86 anvisa ett förslagsanslag av 1 402 688 000 kr.

Motioner

1 motion 1984/85:417 av Per Israelsson m. fl. (vpk) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär en uppföljning av ambitionerna
i 1974 års principbeslut om kriminalvård i anstalt i vad gäller
vårdprincipernas genomslag inom kriminalvårdens reella verklighet (yrkande
1).

I motion 1984/85:490 av Margareta Palmqvist (s) och Anita Johansson
(s) hemställs att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om de utländska fångarnas situation
bl. a. i fråga om permissioner och resocialiseringsåtgärder.

I motion 1984/85:1652 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är
i fråga, att riksdagen beslutar att särbehandling av långtidsdömda skall
kunna ske även av andra än dem som ägnat sig åt narkotikabrottslighet
(yrkande 12).

I motion 1984/85:2393 av Stig Gustafsson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
antar följande förslag till ändrad lydelse av 4 § lagen om kriminalvård
i anstalt.

4 §

Kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassning
i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas.

1 Riksdagen 1984/85. 7 sami Nr 36

JuU 1984/85:36

Kravet på samhällsskydd mot ofredande av annan intagen skall beaktas.
Verksamheten bör inriktas på åtgärder som från början förbereder den
intagne för tillvaron utanför anstalten. Frigivning skall förberedas i god
tid.

Utskottet

Mede 1 s beräkningen m. m.

Regeringens förslag till medelsberäkning under denna punkt innebär en
ökning av anslaget med drygt 67,3 milj. kr. i förhållande till anslaget för
innevarande budgetår; totalt föreslås ett anslag av I 402 688 000 kr.

1 propositionen upplyses att antalet verkställbara fängelsedomar under
år 1984 har legat på ungefär samma nivå som under åren 1982 och 1983.
De nya reglerna om villkorlig frigivning som trädde i kraft den 1 juli 1983
(SFS 1983: 240 ff) har dock medfört att medelbeläggningen vid kriminalvårdsanstalterna
har minskat med omkring 350. Den under senare år
tämligen konstanta överbeläggningen har därigenom upphört och förbytts
i ett visst platsöverskott.

Enligt vad som vidare upplyses i propositionen har det under det gångna
året funnits ett platsöverskott vid de slutna riksanstalterna. Detta överskott
kommer, enligt vad departementschefen anför, att minskas genom tillkomsten
av beslutade småavdelningar och stängning av tillfälligt öppnade
platser.

Antalet platser vid lokalanstalter och öppna riksanstalter har under
budgetåret 1983/84 motsvarat behovet. Genom den pågående utbyggnaden
av lokalanstaltsorganisationen får denna under innevarande och nästa
budgetår ett nettotillskott av ca 220 platser. — Departementschefen uppger
att härav följer att mindre ändamålsenliga anstaltsplatser i den befintliga
organisationen kan stängas i takt med att nya platser tas i bruk, allt dock
under förutsättning att det nuvarande beläggningsläget kommer att bestå.

1 likhet med vad som skett vid medelsberäkningen under en följd av år
har anslaget för nästa budgetår inte beräknats enligt huvudförslaget om
besparing. Enligt departementschefens mening är stängning av platser det
för närvarande mest ändamålsenliga sättet att göra besparingar inom
kriminalvården. Departementschefen anmäler sin avsikt att föreslå regeringen
att ett antal anstaltsplatser stängs.

Utskottet godtar regeringens förslag till medelsberäkning. Utskottet vill
samtidigt starkt understryka vikten av att de möjligheter till differentiering
av intagna som följer av den förbättrade beläggningssituationen tas till
vara. Utskottet har inte heller någon erinran mot den av departementschefen
beräknade driftstaten för förvaltning av fastigheter inom kriminalvården.

19 7 4 års kriminalvårdsreform

I motion 417 begärs att 1974 års kriminalvårdsreform följs upp beträf -

JuU 1984/85:36

fande den genom reformen fastlagda vårdprincipen; en förbättring av
villkoren för dem som undergår kriminalvård i sluten anstalt förespråkas.

Genom riksdagsbeslut år 1973 lades fast riktlinjer för en genomgripande
reform inom kriminalvården (prop. 1973:1 bil.4, JuU 15,rskr. 152). Reformen
gällde bl. a. ett nytt anstaltssystem samt anstaltsvårdens anordnande
och närmare utformning. — Reformen, som brukar benämnas 1974 års
kriminalvårdsreform, har tagit sig uttryck i främst den år 1974 beslutade
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt samt kungörelsen (1974:248)
med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag.

Föreskrifter i anslutning till de nu angivna författningarna har utfärdats
även av kriminalvårdsstyrelsen i det s. k. vårdcirkuläret (K.VVFS 1984:1).
Även brottsbalkens bestämmelser om påföljderna bör nämnas bland de
författningar som fyller funktioner när det gäller att förverkliga kriminalvårdsreformen.

Sedan reformen genomfördes har vid åtskilliga tillfällen skett sådana
ändringar i lagen om kriminalvård i anstalt och i brottsbalkens bestämmelser
om påföljderna som inneburit en vidareutveckling av reformen.
Även det fortlöpande byggandet av nya lokalanstalter har effektivt bidragit
till reformens förverkligande.

Enligt de författningar som gäller på området skall kriminalvården i
anstalt utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och
skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det
kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts bör verksamheten från
början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför
anstalten. — Anstaltsarbetet skall planläggas och genomföras i nära
samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. 1 den mån ett förverkligande
av vårdens syfte kräver insatser av andra samhällsorgan skall samverkan
ske med dessa.

I fråga om fördelningen av intagna mellan olika anstalter gäller först och
främst att den som undergår fängelse i mer än ett år företrädesvis skall
placeras i riksanstalt. Vid valet mellan öppen och sluten anstalt gäller som
huvudregel att den intagne skall placeras i öppen anstalt, om inte annan
placering är påkallad med hänsyn till rymningsfara, av andra säkerhetsskäl
eller av behandlingsskäl. För den som dömts till fängelse i lägst två år
för bl. a. grovt narkotikabrott gäller särskilda regler om placering i sluten
anstalt.

De intagna skall behandlas med aktning för deras människovärde. De
skall beredas lämpligt arbete som såvitt möjligt främjar deras utsikter att
efter frigivningen inordna sig i arbetslivet.

När en intagen har behov av utbildning, medicinsk, psykologisk eller
annan särskild behandling skall sådan beredas, om det kan ske med
hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar. Om så är
lämpligt kan arbete eller utbildning förläggas utanför anstalten, s. k. frigång.
Under fritiden skall de intagna beredas tillfälle till fysisk träning som

JuU 1984/85:36

är lämplig med hänsyn till deras ålder och hälsotillstånd. De skall också
beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning och uppmuntras att ägna
sig åt sådana intressen som kan främja deras utveckling. Även i detta
avseende kan medgivande lämnas till aktiviteter utanför anstalten.

I den utsträckning det kan ske bör de intagna beredas möjlighet att
genom radio, tidningar och television följa med vad som händer i omvärlden.
Intagnas kontakter med yttervärlden möjliggörs genom permissioner,
besök samt brev och telefon.

Vid sjukdom skall intagen vårdas enligt de anvisningar som ges av
läkare. Kan undersökning och behandling ej anordnas inom anstalten bör
den allmänna sjukvården anlitas. I sådana fall kan den intagne förås över
till allmänt sjukhus.

Utskottet vill vid bedömningen av motionsspörsmålet till att börja med
uttala att de principer för anstaltsvården som har lagts fast genom 1974 års
kriminalvårdsreform måste inte bara upprätthållas utan också vidareutvecklas
i den riktning som angetts genom reformen. Så har också skett
under de drygt tio år som har gått sedan reformen beslutades. Både på
lagstiftningssidan och genom anstaltsbyggandet har vidtagits åtgärder som
syftar till ett förverkligande och en vidareutveckling av reformen. Samtidigt
bör dock framhållas att reformarbetet på kriminalvårdens område
givetvis skett under intryck också av andra omständigheter av betydelse för
den kriminalpolitiska uppfattningen i samhället, t. ex. föränderligheten i
brottslighetsstrukturen och i synen på brottsligheten.

Enligt utskottets mening är det självklart att det synsätt på bl. a. anstaltsvården
som kriminalvårdsreformen ger uttryck för även framdeles kommer
att i hög grad sätta sin prägel på reformarbetet på området. Mot denna
bakgrund anser utskottet att motionsönskemålet om en förbättring av
villkoren för dem som är intagna på slutna anstalter inte påkallar någon
riksdagens åtgärd. Utskottet finner inte heller anledning att förorda någon
uppföljning av kriminalvårdsreformen på det sätt eller i det avseende som
motionärerna begärt.

Utskottet avstyrker bifall till motion 417 i här behandlad del.

Särbehandling av vissa 1 å n g t i d s d ö m d a

Bestämmelser om hur kriminalvården i anstalt skall anordnas finns i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Kompletterande föreskrifter
har meddelats i kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter
rörande tillämpningen av denna lag.

Lagen skiljer mellan riksanstalter och lokalanstalter. Riksanstalt och
lokalanstalt, liksom även avdelning av anstalt, kan vara antingen öppen
eller sluten. Dessutom finns s. k. specialavdelningar, dvs. slutna avdelningar
med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna.

JuU 1984/85:36

Principerna för placeringen av de dömda anges i 6, 7 och 20 a §§ KvaL.
Vid val mellan riks- och lokalanstalt är huvudregeln att den som undergår
fängelse i högst ett år placeras i lokalanstalt och den som undergår fängelse
för längre tid i riksanstalt. Personer som från början placeras i riksanstalt
skall emellertid kunna föras över till lokalanstalt när det behövs för en
ändamålsenlig förberedelse av frigivningen.

Vid valet mellan öppen och sluten anstalt gäller som huvudregel att en
intagen skall placeras i öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad
med hänsyn till rymningsfara eller av andra säkerhetsskäl eller av behandlingsskäl.

För vissa intagna som dömts till fängelse i lägst två år finns emellertid
en särskild regel i 7 § tredje stycket KvaL. Den bestämmelsen, som fått sin
nuvarande lydelse dels genom lagstiftning som trädde i kraft den I oktober
1982 (prop. 1981/82:141, JuU 49 och 60, rskr. 361), dels genom lagstiftning
som trädde i kraft den I juli 1984 (prop. 1983/84:148, JuU 26, rskr. 333),
innebär att en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år för grovt
narkotikabrott eller grov varusmuggling av narkotika eller för försök,
förberedelse, stämpling eller medverkan till sådant brott skall placeras i
sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller
annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig
verksamhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats.
Undantag gäller enligt fjärde stycket om annan placering krävs för en
ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller annars synnerliga
skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

Placering i sluten anstalt enligt 7 § tredje stycket KvaL skall, om inte
annat föranleds av synnerliga skäl, ske i riksanstalt och därvid företrädesvis
i sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad att
tillgodose kraven på hög säkerhet (6 § KvaL). Så länge en intagen hänförs
till den kategori som avses med den aktuella bestämmelsen gäller också,
under placering i sluten riksanstalt, särskilda begränsningar i fråga om
permissioner och andra former av vistelse utanför anstalt (11 § andra
stycket, 14 § tredje stycket, 32 § tredje stycket och 34 § andra stycket
KvaL).

1 20 § KvaL regleras förutsättningarna för att placera en intagen i
avskildhet från andra intagna. Enligt första stycket får sådan placering ske
i vissa särskilt angivna situationer, bl. a. när det behövs med hänsyn till
rikets säkerhet eller föreliggande fara för den intagnes eller annans liv eller
hälsa liksom när det är nödvändigt för att hindra att den intagne påverkar
någon annan intagen till att allvarligt störa ordningen inom anstalten.
Enligt andra stycket får en intagen som dömts till fängelse i lägst två år och
är placerad i sluten anstalt hållas avskild från andra intagna, om det kan
befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök
och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sätts i
verket samt det med hänsyn till den intagnes brottslighet eller annars kan

JuU 1984/85:36

befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet av
allvarlig karaktär. Bestämmelsen, som i det nyss nämnda lagstiftningsärendet
år 1984 fick sin nuvarande lydelse, hade dessförinnan tillämpning
endast på narkotikabrottslingar.

Enligt 20 a § första stycket KvaL får en intagen placeras på specialavdelning,
om det i fall som avses i 20 § andra stycket finns anledning anta
att förhållanden som anges där kommer att bestå en längre tid. Enligt
andra stycket får sådan placering också ske, om det finns särskild anledning
anta att det är påkallat för att hindra den intagne från brottslig
verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i anstalt.

De ändringar som år 1982 gjordes i kriminal vårdslagstiftningen syftade
bl. a. till att motverka narkotikaproblemen i kriminalvårdsanstalterna. Det
förtjänar anmärkas att den proposition som låg till grund för lagändringen
i 7 § tredje stycket KvaL upptog ett förslag till lydelse av det aktuella
lagrummet som var mera generellt till sin utformning än den lydelse som
kom att antas av riksdagen. Förslaget tog sålunda sikte även på vissa andra
intagna än sådana som dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling
av narkotika.

I sitt betänkande i lagstiftningsärendet (JuU 1981/82:49 s. 20) framhöll
utskottet bl. a. att behovet av att skärpa verkställighetsreglerna måste vägas
mot intresset av att upprätthålla de principer som präglar svensk kriminalvård
och som går ut på att, så långt det är möjligt med hänsyn till kravet
på samhällsskydd och differentiering, främja de intagnas samhällsanpassning
och motverka de skadliga följderna av fängelsestraffet. Vid en sådan
avvägning ansåg utskottet att reglerna om särbehandling borde vara tilllämpliga
endast i sådana fall då straffet avsåg grovt narkotikabrott eller
grov varusmuggling avseende narkotika. Att låta också vissa andra intagna
omfattas av regleringen skulle enligt utskottet leda alltför långt. Inom
utskottet förelåg skiljaktiga meningar.

Den ändring i bestämmelsen som därefter gjordes år 1984 innebar att
regeln utvidgades till att avse även dem som har dömts för försök, förberedelse,
stämpling eller medverkan till grovt narkotikabrott eller grov
varusmuggling av narkotika.

I motion 1652 begärs att bestämmelsen görs tillämplig även på andra
långtidsdömda än narkotikabrottslingar. Motionärerna vill att lagförslaget
i propositionen i 1982 års lagstiftningsärende antas.

Samma motionsönskemål som det nu aktuella framställdes i 1984 års
ärende. Utskottet uttalade i sitt betänkande (JuU 1983/84:26 s. 11) att
utskottet av sådana skäl som anfördes i lagstiftningsärendet år 1982 inte
kunde ansluta sig till motionsönskemålet om en ytterligare utvidgning av
bestämmelsens tillämpningsområde. Utskottet tilläde att motionärernas
önskemål i sak torde bli väsentligen tillgodosedda genom den ändring som
samtidigt gjordes i 20 § KvaL, genom vilken — som nyss sagts — förutsättningarna
för placering i avskildhet eller på specialavdelning utvidgades till

JuU 1984/85:36

att under oförändrade krav på risk för rymning eller fritagning gälla alla
långtidsdömda som kan befaras vara särskilt benägna att fortsätta brottslig
verksamhet av allvarlig karaktär.

När utskottet nu efter endast kort tid ånyo har att ta ställning till frågan
om särbehandling av långtidsdömda vidhåller utskottet sin tidigare bedömning
i ämnet. Utskottet anser alltså inte att det finns skäl att utvidga
tillämpningsområdet enligt 7 § tredje stycket KvaL till att gälla andra än
narkotikabrottslingar. Samtidigt vill utskottet upprepa sitt tidigare gjorda
påpekande att den sedan lagändringen år 1984 gällande lydelsen av 20 §
KvaL om förutsättningarna för placering i avskildhet medger att även
andra rymningsbenägna långtidsdömda än narkotikabrottslingar placeras
i avskildhet eller på specialavdelning. Såsom utskottet anförde i det lagstiftningsärendet
var syftet med skärpningen att tillgodose berättigade
säkerhetsintressen; vid sidan av personer som dömts för grov narkotikabrottslighet
är det framför allt intagna som gjort sig skyldiga till våldsbrott
och annan farlig eller hänsynslös brottslighet och som kan befaras rymma
eller bli fritagna som omfattas av bestämmelsen.

Utskottet anser att motionärernas krav på möjligheter till särbehandling
av brottslingar som begått brott av särskilt allvarlig karaktär redan är i sak
väsentligen tillgodosedda, och utskottet avstyrker bifall till motion 1652 i
denna del.

Utländska medborgare

I motion 490 pekas på de särskilda problem som uppkommer för utländska
medborgare som avtjänar fängelsestraff i Sverige och som samtidigt
har dömts till utvisning. Motionärerna framhåller särskilt att dessa intagna

1 regel inte får permissioner och därför sällan kan träffa anhöriga. Vidare
påtalas bl. a. deras svårigheter att få kontakter inom anstalterna. Motionärerna
efterlyser ansträngningar för att lindra situationen för intagna
utländska medborgare.

Som en bakgrund till det problem som motionärerna tar upp kan lämnas
följande uppgifter.

Under de fyra första åren av 1980-talet varierade antalet till fängelse
dömda utländska medborgare mellan 2 505 och 2 689. Andelen utländska
medborgare har sjunkit från 22 % år 1979 till 17 % år 1983. Under samma
tid minskade antalet utländska medborgare för vilka också gällde beslut
om utvisning från 725 till 517. Samtidigt kan konstateras en förskjutning
mot längre strafftider, en förskjutning som för övrigt är mer markerad
bland de utländska medborgarna än för de intagna totalt. Antalet år 1983
nyintagna utländska medborgare med längre strafftider än ett år uppgick
till 327. Den allra största delen intagna utländska medborgare är medborgare
i Danmark, Norge eller Finland (år 1981 utgjorde dessa 1 768 av

2 578).

JuU 1984/85:36

Utskottet vill till en början notera att de aktuella problemen koncentreras
till ett trots allt relativt begränsat antal utländska medborgare, med
hemvist utomlands, som dömts till långa frihetsstraff för ofta mycket grov
brottslighet. Det gäller alltså personer som enligt särskilda bestämmelser,
t. ex. 7 § tredje stycket och 32 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
måste behandlas mera restriktivt än andra. Det bör framhållas att dessa
bestämmelser, som uppställts av hänsyn till intresset av samhällsskydd,
givetvis gäller alla intagna oavsett om de är svenska eller utländska medborgare.

De personliga förhållanden som ofta gäller för de utländska medborgare
det här är fråga om — främlingskap, isolering, stora skillnader i fråga
om språk, religion och kulturell bakgrund — gör att det inte kan undvikas
att tillämpningen av de aktuella bestämmelserna accentuerar svårigheterna.

Inom kriminalvården ägnas stor uppmärksamhet åt dessa svårigheter.
Till grund för det löpande arbetet härmed ligger särskilda anvisningar om
utländska medborgare inom kriminalvården som kriminalvårdsstyrelsen
utfärdade år 1978 (FAK 1978:15). Anvisningarna innehåller regler om
"positiv särbehandling” i en rad skilda avseenden, bl. a. i fråga om tolkservice,
översättning, undervisning, fritidsverksamhet, biblioteksverksamhet,
kontaktverksamhet och andlig vård. Ett fortlöpande utvecklingsarbete i
syfte att förbättra förhållandena för de utländska intagna äger också rum
sedan år 1979 inom en särskild samarbetsgrupp som bildats av statens
invandrarverk och kriminalvårdsstyrelsen.

Som exempel på åtgärder som vidtas i det löpande arbetet kan nämnas
att man vid anstaltsplaceringen noga undersöker möjligheterna att placera
intagna med i dessa sammanhang sällan förekommande nationalitet som
talar samma språk på samma anstalt eller avdelning. När det föreligger
hinder mot permission förekommer det att kriminalvårdsstyrelsen lämnar
ekonomiskt bidrag till anhörigas resa till Sverige för att på så sätt främja
en nödvändig kontakt.

Av intresse i sammanhanget är — såsom också motionärerna påpekar —
möjligheterna till straffverkställighet i den dömdes hemland. Härvidlag
vill utskottet understryka sina tidigare uttalanden (se JuU 1981/82:44 s. 9,
1982/83:25 s. 10 och 1984/85:1 s. 8) om värdet från humanitär synpunkt
av att en i Sverige dömd utlänning får möjlighet att avtjäna straffet i sitt
hemland. Utskottet vill särskilt peka på de ökade möjligheter till sådan
verkställighet som öppnas genom den av riksdagen tidigare under detta
riksmöte godkända konventionen om överförande av dömda personer
(prop. 1983/84:197, JuU 1984/85:1, rskr. 8). I linje med önskemålen i
motionen ligger också de sonderingar som fortlöpande sker från svensk
sida rörande bilaterala avtal i straffverkställighetsfrågor.

Här kan vidare nämnas att frågan om åtgärder till förbättring av förhållandena
för de utländska intagna — särskilt när det gäller de svårigheter

JuU 1984/85:36

i rehabiliteringsavseende som framkallas av de begränsade möjligheterna
till permission — nyligen aktualiserats i justitiedepartementet genom en
framställning från ett större antal intagna.

Sammanfattningsvis vill utskottet mot den bakgrund som här tecknats
framhålla att det är av största vikt att de svåra problem som motionärerna
aktualiserat i fortsättningen liksom hittills beaktas inom kriminalvården
såväl i det löpande arbetet som mera långsiktigt, t. ex. i budget- och
utvecklingsarbetet. Uppkommande frågor måste givetvis lösas i en anda av
humanitet och generositet, och regelsystemet måste ges en nyanserad tilllämpning
där principen om hänsyn till samhällsskyddet alltid måste vägas
mot principen om likabehandling och mot humanitetens krav.

Som framgår av det föregående ägnas hithörande frågor stor uppmärksamhet
inom kriminalvårdsstyrelsen och i den av statens invandrarverk
och kriminalvårdsstyrelsen bildade arbetsgruppen. Ämnet är också uppmärksammat
i regeringskansliet. Mot denna bakgrund anser utskottet att
det saknas skäl till några särskilda åtgärder från riksdagens sida med
anledning av motionen.

Intagens rätt till skydd mot övergrepp

I motion 2393 begärs att ett tillägg görs i 4§ lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (KvaL). Tillägget skall klargöra samhällets skyldighet
och vilja att skydda intagna från övergrepp av andra intagna. Motionärerna
framhåller särskilt de problem som aktualiseras genom narkotikahantering
på anstalterna.

När det gäller frågan om behovet av skydd mot våld eller hot på
anstalterna kan först nämnas att det i lagstiftningen finns åtskilliga regler
som berör denna fråga. I 6 och 7 §§ KvaL ges regler för hur de intagna skall
fördelas mellan olika typer av anstalter. Reglerna, som delvis fick ny
lydelse den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:148, JuU 26, rskr. 333), innebär i
korthet följande. Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras
företrädesvis i riksanstalt medan den som undergår fängelse i högst ett år
företrädesvis skall vara placerad i lokalanstalt. Även den med mindre än
ett års fängelsestraff kan emellertid placeras i riksanstalt om det är påkallat
med hänsyn till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör ordningen
genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika eller annars av
säkerhetsskäl (6 §). Vid fördelningen av de intagna mellan öppna och
slutna anstalter bör öppen anstalt väljas om inte annan placering påkallas
av bl. a. säkerhetsskäl eller fråga är om långtidsdömda narkotikabrottslingar.
Vid bedömningen av om sluten anstalt bör väljas av säkerhetsskäl
skall bland andra omständigheter beaktas om fara föreligger för att den
intagne skall avvika eller allvarligt störa ordningen genom att nyttja eller
förfara olagligt med narkotika (7 §).

Juli 1984/85:36

Vid lagändringen år 1984 anfördes i propositionen (s. 30) att de intagna
som bör placeras på anstalter med större möjligheter till avskildhet från
andra intagna i första hand är sådana som på sakliga grunder kan antas
ligga bakom upprepade eller svåra störningar av ordningen på en anstalt
till följd av narkotikahantering och vidare nytillkomna intagna som sedan
tidigare anstaitsvistelser är kända för att utöva negativt inflytande över
medintagna på grund av sitt drogberoende eller narkotikahantering i övrigt.
Vidare uttalade departementschefen att självfallet även fortsättningsvis
säkerhetsskäl av annat slag också måste beaktas vid anstaltsplaceringen,
exempelvis att det finns grundad anledning misstänkta att en intagen
skall störa ordningen genom våld eller hot mot medintagna eller personal.

I 20 § första stycket 1 och 4 KvaL finns bestämmelser som innebär att en
intagen får hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt med
hänsyn till föreliggande fara för den intagnes eller annans säkerhet till liv
eller hälsa eller för att hindra att den intagne allvarligt ofredar en annan
intagen. Nämnas bör också att det i 20 § tillämpningskungörelsen till lagen
om kriminalvård i anstalt finns en föreskrift som innebär att en riksanstalt
kan motsätta sig placering där av en intagen, om placeringen skulle medföra
risk för att personer som av någon anledning kan anses farliga för
varandras liv eller hälsa sammanförs.

Här kan också nämnas att det i 9 § KvaL föreskrivs att intagen skall visa
hänsyn mot anstaltspersonal och medintagna. Enligt samma paragraf skall
han vidare rätta sig efter de ordningsregler som gäller för anstalten och de
anvisningar som anstaltspersonalen lämnar honom. I 47 § finns bestämmelser
om disciplinär bestraffning.

Riksåklagaren har i ett cirkulär i februari 1983 (RÅCL100) lämnat
allmänna råd om information till kriminalvårdsmyndigheterna för anstaltsplacering
m. m. I cirkuläret rekommenderas åklagarna att underrätta
kriminalvårdsmyndigheterna om sådana förhållanden som framkommit
under förundersökningen eller rättegången och som bör beaktas vid beslut
om anstaltsplacering m. m. av personer som dömts till fängelse. Vad som
avses är bl. a. information i just narkotikamål om den dömdes relationer
till medtilltalade eller anknytningar till andra personer som avtjänar straff.

Utskottet gör följande bedömning.

Frågan om förhållandena på kriminalvårdsanstalterna och då inte minst
de intagnas självklara rätt att inte bli utsatta för våld, hot m. m. från andra
intagna är av central betydelse för en human kriminalvård. Här vill utskottet
också starkt framhålla vad utskottet uttalat flerfaldiga gånger tidigare,
nämligen att det är ett självklart riktmärke att intagna utan narkotikaproblem
inte skall behöva komma i kontakt med narkotika, att missbrukare
avskärs från tillförseln av droger och att intagna förhindras att bedriva
narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället. Det ämne som
motionärerna har tagit upp är således mycket angeläget och det torde
enligt utskottets uppfattning råda stor enighet i fråga om den målsättning
som motionärerna för fram.

JuU 1984/85:36

Det kanske viktigaste instrumentet för att komma till rätta med de
aktuella anstaltsproblemen är enligt utskottets mening en aktiv och medveten
planering av uppdelningen av olika intagna mellan skilda typer av
anstalter och anstaltsavdelningar. Möjligheterna till en sådan differentiering
är i hög grad beroende av beläggningen inom kriminalvården. Såsom
framhållits i det föregående har den under senare år tämligen konstanta
överbeläggningen emellertid förbytts i ett visst platsöverskott sedan de nya
reglerna om villkorlig frigivning trädde i kraft den 1 juli 1983, och utskottet
utgår från att härigenom skapats möjlighet till en mera ändamålsenlig
kriminalvård.

Vad nu sagts, i förening med den omständigheten att lagstiftningen på
ett flertal punkter redan ger föreskrifter i just det syfte som motionärerna
tar upp, leder utskottet till uppfattningen att ytterligare åtgärder genom
lagstiftning inte bör initieras av riksdagen. Till grund för detta ställningstagande
ligger givetvis även det förhållandet att alla av frågan berörda
myndigheter är mycket väl medvetna om problemen på anstalterna och
genom ständigt pågående insatser av skilda slag ingriper mot missförhållandena.

Med det sagda avstyrker utskottet bifall till motion 2393.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förvaltning av fastigheter

att riksdagen godkänner den i propositionen beräknade driftstaten,

2. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Kriminalvårdsanstalterna för budgetåret 1985/

86 anvisar ett förslagsanslag av 1 402 688 000 kr.,

3. beträffande 1974 års kriminalvårdsreform

att riksdagen avslår motion 1984/85:417 i denna del (yrkande 1),

4. beträffande särbehandling av långtidsdömda

att riksdagen avslår motion 1984/85:1652 i denna del (yrkande

12),

5. beträffande utländska medborgare

att riksdagen avslår motion 1984/85:490,

6. beträffande skydd mot övergrepp

att riksdagen avslår motion 1984/85:2393.

3. Frivården. Regeringen har under punkt E3 (s. 104—106) föreslagit
riksdagen att till Frivården för budgetåret 1985/86 anvisa ett förslagsanslag
av 212 794 000 kr.

Motion

1 motion 1984/85:417 av Per Israelsson m. fl. (vpk) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen med ändring i proposition 1984/85:100 under

JuU 1984/85:36

Bilaga 4, Justitiedepartementet, E 3. Frivården anvisar ett i förhållande till
regeringens förslag med 15 000 000 kr. förhöjt belopp (yrkande 2).

Utskottet

Regeringens förslag till medelsberäkning under denna punkt innebär en
ökning av anslaget med drygt 12,5 milj. kr. i förhållande till innevarande
budgetår.

I propositionen upplyses att inom frivården antalet klienter per tjänsteman
har minskat från omkring 39 till omkring 30 sedan den 1 juli 1983, då
nya regler för villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet trädde i kraft
(SFS 1983:240 ff). Denna minskning har medfört att frivården har kunnat
effektivisera tillsynen och öka insatserna för förmedling av stöd och hjälp
till klienterna.

Det i propositionen föreslagna anslaget för nästa budgetår har inte
beräknats med tillämpning av huvudförslaget om besparing. Med hänsyn
till klientutvecklingen har anslaget dock räknats ned med ett belopp av 1
milj. kr.

I motion 417 begärs en medelsanvisning för nästa budgetår som är 15
milj. kr. större än vad regeringen föreslår. Motionärerna anser det angeläget
att bl. a. arvodet till lekmannaövervakare höjs i den omfattning som
kriminalvårdsstyrelsen föreslagit i sin anslagsframställning. Vidare måste
enligt motionärerna frivårdens ambitioner att aktivera missbrukare också
kunna tillgodoses inom ramen för medelsanvisningen.

Övervakning förekommer för personer som är dömda till påföljden
skyddstillsyn och för personer som är villkorligt frigivna från fängelsestraff.
För den som är ställd under övervakning finns en övervakare. 1 april
1984 hade drygt 13 000 personer övervakare förordnad. — Som övervakare
fungerar både tjänstemän inom kriminalvården och frivilliga övervakare
(lekmannaövervakare). Omkring 7 000 frivilliga övervakare svarar för
ca 9 500 klienter.

En lekmannaövervakare ersätts för närvarande med 50 kr. i månaden i
arvode och 50 kr. i månaden för normala omkostnader. Ersättningen har
varit oförändrad sedan år 1976.1 vissa fall utgår extra ersättning för resor,
förlorad arbetsförtjänst m. m. För särskilda stödinsatser under begränsad
tid kan också utgå ett särskilt timarvode av 35 kr.

Kriminalvårdsstyrelsen har i sin anslagsframställning anfört bl. a. att
den stora gruppen lekmannaövervakare endast erhåller normalersättning,
dvs. 100 kr. i månaden, vilken för många knappast täcker de direkta
omkostnaderna. På anförda skäl har styrelsen föreslagit en fördubbling av
månadsbeloppet till lekmannaövervakare, varav 100 kr. skulle utgöra arvode
och 100 kr. omkostnadsersättning. Förslaget innebär ett ökat anslagsbehov
på 13,6 milj. kr.

JuU 1984/85:36

Regeringens anslagsförslag innefattar inte någon höjning av ersättningen
till lekmannaövervakare.

Utskottet vill för sin del först framhålla att lekmannaövervakarnas
insatser inom frivården är av mycket stort värde. Det är därför angeläget
att systemet med lekmannaövervakare kan bibehållas och helst utvidgas.
Under senare år har, såsom kriminalvårdsstyrelsen framhållit, förväntningarna
på övervakarnas insatser ökat till följd av att övervakningsuppgiften
blivit svårare och mer tidskrävande; klienterna har blivit mer belastade
och krav har rests på bl. a. ett utökat samarbete med skyddskonsulenterna.

Det anförda innebär att utskottet har stor förståelse för önskemålet att
den sedan många år oförändrade normalersättningen höjs som uttryck för
en riktig värdering av den viktiga insats som lekmannaövervakare utför.
Även intresset av att främja rekryteringen av övervakare kan tala för att
ersättningen höjs. Utskottet har tidigare gett uttryck för liknande uppfattning
(JuU 1981/82:44).

Enligt utskottets mening måste emellertid frågan om ersättningen till
lekmannaövervakare — hur angelägna behoven än är — bedömas också
med beaktande av det statsfinansiella läget. Med hänsyn till angelägenheten
av de övriga anslagsbehov som måste tillgodoses nödgas utskottet
konstatera att det för nästa budgetår inte är möjligt att höja ersättningen.
Utskottet kan således inte ställa sig bakom motionsönskemålet i denna del.
— Enligt utskottets uppfattning finns det inte heller något utrymme för att
anslå ytterligare resurser utöver vad regeringen föreslagit för övriga i
motionen angivna ändamål.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 417 i här behandlad
del. Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:417 i denna del (yrkande
2) och med bifall till regeringens förslag till Frivården för
budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 212 794 000 kr.

4. Maskin- och verktygsutrustning m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E 4 (s. 106 och 107) och hemställer

att riksdagen till Maskin- och verktygsutrustning m. m. för budgetåret
1985/86 anvisar ett reservationsanslag av 21 900 000 kr.

5. Engångsanskaffning av inventarier m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt E 5 (s. 107) och hemställer

att riksdagen till Engångsanskaffning av inventarier m. m. för budgetåret
1985/86 anvisar ett reservationsanslag av 20 400 000 kr.

Jul) 1984/85:36

6. Utbildning av personal m. fl. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkt E 6 (s. 107 och 108) och hemställer

att riksdagen till Utbildning av personal m.fl. för budgetåret 1985/
86 anvisar ett reservationsanslag av 15 200 000 kr.

7. Byggnadsarbeten för kriminalvården. Regeringen har under punkt E 7
(s. 108 — 112) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga regeringen att besluta
om byggnadsarbeten för kriminalvården inom de kostnadsramar som har
förordats i propositionen, dels bemyndiga regeringen att fastställa tillgångsvärden
i enlighet med vad som har anförts i propositionen, dels till
Byggnadsarbeten för kriminalvården för budgetåret 1985/86 anvisa ett
reservationsanslag av 10 000 000 kr.

Motioner

I motion 1984/85:833 av Gunnar Björk i Gävle (c) och Gunnel Jonäng
(c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts om en ny lokalanstalt i Hudiksvall.

I motion 1984/85:1659 av Iris Mårtensson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer att åtgärder vidtas så att projektering av
ny lokalanstalt i Hudiksvall snarast kan påbörjas.

I motion 1984/85:2397 av Rosa Östh (c) och Sture Korpås (c) hemställs
att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att den
kriminalvårdsanstalt som skall ersätta den föråldrade i Uppsala skall
placeras i Uppsala kommun.

Utskottet

Riktlinjer i fråga om utformningen av kriminalvårdens anstalter antogs
genom 1974 års kriminalvårdsreform. Riksdagen har därefter vid behandlingen
av 1980 års budgetproposition godkänt en principplan för förändringar
i lokalanstaltsorganisationen (prop. 1979/80:100 bil. 5 s. 68—72,
JuU 34 s. 1 —4, rskr. 282). Planen innebär att nya lokalanstalter uppförs i
områden som för närvarande har brist på lokalanstaltsplatser. Vidare
förutsätts i planen att ett antal anstalter från 1800-talet samt vissa andra
anstalter som är i mycket dåligt skick byts ut.

År 1982 godkände riksdagen en plan för ett successivt inrättande av
mindre bostadsavdelningar vid riksanstalterna Tidaholm, Hall och Norrtälje
(prop. 1981/82:141, JuU 49 och 60, rskr. 361). År 1984 bemyndigade
riksdagen regeringen att bl. a. besluta om byggande av en ny bostadspaviljong
vid Hallanstalten (JuU 1983/84:20 p. 7, rskr. 218).

Regeringens förslag under detta anslag innebär bl. a. att kostnadsramar
beräknas för nya lokalanstalter i Rosersberg (33,5 milj. kr.), Malmö (27,6
milj. kr.) och Gävle (31,3 milj. kr.) samt för tidigarelagda byggnadsobjekt

JuU 1984/85:36

vid kriminalvårdsanstaltema Hällby, Mariefred och Sörbyn (sammanlagt
19,7 milj. kr.)

Departementschefen uppger att beläggningen vid de slutna riksanstalterna
har minskat betydligt sedan de nya reglerna om villkorlig frigivning
trätt i kraft, men att bristen på lämpliga lokalanstalter i Stockholmsområdet
fortfarande är stor. Han anser därför att den nya lokalanstalten i
Rosersberg — i Stockholms län — bör prioriteras före den nyss nämnda
bostadspaviljongen vid riksanstalten Hall. Enligt departementschefens
uppfattning bör denna paviljong tills vidare inte byggas. Departementschefen
anför vidare att lokalanstalten i Uppsala bör läggas ned när anstalten
i Rosersberg öppnas.

I motion 2397 hävdas att regeringen bör ompröva sitt beslut beträffande
lokalanstalten i Rosersberg; motionärerna uttalar att den nya för Uppsalaregionen
avsedda kriminalvårdsanstalten bör placeras i Uppsala län.

I denna del vill utskottet anföra att kriminalvårdens Stockholmsregion
är ett sådant område som har brist på lokalanstaltsplatser, dvs. ett sådant
område där nya anstalter skall uppföras enligt den principplan som riksdagen
beslutade om år 1980. Planering pågår för att uppföra en ny lokalanstalt
även i Uppsalaregionen. Kriminalvårdsstyrelsen har nämligen redan
begärt projektering av en ny anstalt som skall ersätta den föråldrade
anstalten i Uppsala som avses bli nedlagd när den nya anstalten i Rosersberg
öppnas. Kriminalvårdsstyrelsen anser att den nya Uppsalaanstalten
bör ligga i Uppsala. Det har också gjorts gällande att den bör förläggas till
Tierp. Regeringen har ännu inte tagit ställning till frågan om den närmare
lokaliseringen inom Uppsalaregionen (Riksdagens protokoll den 21 mars
1985).

Utskottet anser för sin del att det inte finns skäl att göra någon annan
bedömning än den regeringen gjort när det gäller frågan om uppförande
av en ny lokalanstalt i Rosersberg. Något ställningstagande till var i
Uppsalaregionen den anstalt bör ligga som planeras för den regionen bör
inte ske nu. Utskottet avstyrker således bifall till motion 2397.

1 motionerna 833 och 1659 begärs att riksdagen skall uttala sig för
byggande av en ny anstalt i Hudiksvall.

Enligt den principplan som riksdagen beslutade om år 1980 skall en ny
lokalanstalt uppföras i Hudiksvall. Utskottet har inhämtat att man inom
regeringskansliet räknar med att en begäran om projektering skall inkomma
i slutet av detta år. Mark för anstalten har redan inköpts.

Förra året behandlade utskottet också ett motionsyrkande om byggande
av en ny anstalt i Hudiksvall. Utskottet hävisade då till att den frågan,
liksom frågor om uppförande av anstalter på andra orter, var aktuell inom
regeringskansliet. Utskottet anförde vidare att utskottet inte — utöver vad
regeringens prioritering innebar — kunde förorda byggande av kriminalvårdsanstalter
i vissa orter före andra, och utskottet avstyrkte med de
uttalandena bifall till motionsyrkandet. Riksdagen följde utskottet (JuU

JuU 1984/85:36

1983/84:20 p. 7, rskr. 218). Det saknas anledning för utskottet att nu inta
en annan ståndpunkt till frågan om prioritering av vissa anstalter före
andra. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna 833 och 1659.

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens begäran om bemyndigande
att besluta om byggnadsarbeten för kriminalvården och att fastställa
tillgångsvärden, och utskottet godtar regeringens medelsberäkning.

Utskottet hemställer

1. beträffande kostnadsramar

att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om byggnadsarbeten
för kriminalvården inom de kostnadsramar som har
förordats i propositionen,

2. beträffande tillgångsvärden

att riksdagen bemyndigar regeringen att fastställa tillgångsvärden
i enlighet med vad som har anförts i propositionen,

3. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Byggnadsarbeten för kriminalvården för budgetåret
1985/86 anvisar ett reservationsanslag av 10 000 000 kr.,

4. beträffande byggande av kriminalvårdsanstalt, avsedd för Uppsalaregionen att

riksdagen avslår motion 1984/85:2397,

5. beträffande byggande av kriminalvårdsanstalt i Hudiksvall

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:833 och 1984/85:1659.

Stockholm den 7 maj 1985

På justitieutskottets vägnar
LENNART BLOM

Närvarande: Lennart Blom (m), Lisa Mattson (s), Arne Nygren (s), Hans
Pettersson i Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Ulla-Britt
Åbark (s), Arne Svensson (m), Gunilla André (c), Lars-Erik Lövdén (s),
Hans Göran Franck (s), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp),
Birthe Sörestedt (s) och Ella Johnsson (c).

Särskilt yttrande

Villkorlig frigivning (punkt 2)

Lennart Blom (m), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Sven
Munke (m) anför:

I anslutning till behandlingen av motion 1984/85:2393 berör utskottet
de ökade möjligheter till ändamålsenlig kriminalvård som kan följa av det
platsöverskott som inträtt sedan de nya reglerna om villkorlig frigivning
trädde i kraft den 1 juli 1983.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att vi motsatte oss de nya reglerna
om villkorlig frigivning (se JuU 1982/83:26).

Liber Tryck AB Stockholm 1985