Justitieutskottets betänkande
1984/85:30

om anslag till åklagarväsendet (prop. 1984/85:100 bil. 4, C, jämte
motioner)

ANDRA HUVUDTITELN

1. Riksåklagaren. Regeringen har i proposition 1984/85:100 bilaga 4 (justitiedepartementet)
under punkt C 1 (s. 56-72) föreslagit riksdagen dels att
godkänna av chefen för justitiedepartementet i propositionen förordade
riktlinjer för verksamheten i riksåklagarens kansli, dels att till Riksåklagaren
för budgetåret 1985/86 anvisa ett förslagsanslag av 11 308 000 kr.

Motioner

I motion 1984/85:1244 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. (fp) hemställs,
såvitt nu är i fråga, att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag att
begränsa överprövningsrätten av åklagarens beslut att ej väcka åtal (yrkande
3).

I motion 1984/85:2395 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen avslår regeringens förslag om inrättande av en
rådgivande nämnd i riksåklagarens kansli (yrkande 3).

Utskottet

Inledning

Åklagarväsendet är sedan en tid tillbaka föremål för översyn i organisatoriskt
hänseende. En ändrad regional organisation genomförs den 1 juli 1985
(prop. 1982/83:158, JuU 1983/84:6, rskr. 35). Åklagarkommittén (Ju
1984:04) genomför en översyn av åklagarväsendets lokala organisation.
Riksåklagarens kansli har setts över av en särskild utredning, som överlämnat
betänkandet (Ds Ju 1983:19) Riksåklagaren och hans kansli. Förslagen i
betänkandet berör främst tre frågor: organisationen av riksåklagarens kansli,
medborgarinflytande på central nivå inom åklagarväsendet och formerna för
tillsynsverksamheten. Betänkandet har remissbehandlats.

I budgetpropositionen lämnar chefen för justitiedepartementet en redogörelse
för betänkandet och remissbehandlingen samt förordar på grundval
därav vissa riktlinjer för verksamheten i riksåklagarens kansli. Riksdagen
föreslås godkänna riktlinjerna.

Riktlinjerna gäller bl. a. rent organisatoriska frågor samt verksamheten
med att utfärda föreskrifter och allmänna råd och inspektionsverksamheten.
1 Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr30

JuU 1984/85:30

Riktlinjerna i dessa avseenden föranleder inget särskilt uttalande från
utskottets sida; de bör godkännas av riksdagen. I fråga om medborgarinflytande
på central nivå föreslås att en rådgivande nämnd inrättas och i fråga om
tillsynsverksamheten uttalar sig departementschefen för vissa inskränkningar
i det s. k. överprövningsförfarandet. Utskottet återkommer till dessa båda
frågor i det följande.

Rådgivande nämnd

Bland de av departementschefen förordade riktlinjerna för verksamheten i
riksåklagarens kansli ingår som nyss sagts förslag om inrättande av en
rådgivande nämnd. Den bör bestå av fem ledamöter med parlamentarisk
förankring.

Förslaget kritiseras i motion 2395. Motionärerna anser att förslaget är
omotiverat, och de framhåller att förslaget, om det genomförs, leder till
byråkrati och onödiga kostnader.

Vid ställningstagandet i frågan vill utskottet till en början erinra om att
utskottet i november 1982 (JuU 1982/83:2) uttalade sig positivt om införande
av någon form av medborgarinflytande hos riksåklagaren. Enligt utskottets
mening var riksåklagarens verksamhet sådan att den lämnar utrymme för en
meningsfull medverkan av lekmän, och en sådan medverkan skulle också
bidra till en ökad insyn i åklagarväsendet och därigenom vara ägnad att
vidmakthålla allmänhetens förtroende för verksamheten. Samtidigt noterade
utskottet att medborgarinflytandet måste vara begränsat, och utskottet
förordade undantag för den egentliga åklagarfunktionens utövande i det
särskilda fallet.

I budgetpropositionen utvecklar departementschefen närmare synpunkterna
på avgränsningen av nämndens kompetensområde. Dit bör föras
administrationen av åklagarväsendet och riksåklagarens verksamhet när det
gäller att utfärda föreskrifter och allmänna råd. Detsamma bör gälla
tillsynsverksamheten i övrigt i den mån den ligger utanför den egentliga
åklagarfunktionen. Beträffande riksåklagarens verksamhet i högsta domstolen
(fullföljdsfrågor m. m.) uttalar departementschefen att det saknas
utrymme för att låta hithörande frågor i någon del ingå i nämndens
kompetensområde. Allmänt uttalar departementschefen att nämnden bara
bör ta befattning med frågor av större vikt eller av principiell betydelse.

Utskottet, som finner att förslaget om en rådgivande nämnd hos riksåklagaren
ligger väl i linje med utskottets tankar år 1982, tillstyrker att riksdagen
godkänner riktlinjerna i denna del och avstyrker bifall till motion 2395 i
motsvarande del.

JuU 1984/85:30

Överprövningsförfarandet

De i det föregående nämnda riktlinjerna för verksamheten i riksåklagarens
kansli avser också det s. k. överprövningsförfarandet.

Rätten att överpröva en underordnad åklagares beslut härleds ur bestämmelsen
i 7 kap. 2 § rättegångsbalken att riksåklagaren är högste åklagare och
i denna egenskap har ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet samt
bestämmelsen i 7 kap. 5 § rättegångsbalken att riksåklagaren och statsåklagare
får överta uppgift som tillkommer lägre åklagare. I 4 § åklagarinstruktionen
(1974:910) anges bl. a. att riksåklagaren har tillsyn över åklagarnas
verksamhet och skall genom inspektioner och andra åtgärder hålla sig
underrättad om åklagarväsendets tillstånd och behov samt om de förhållanden
i övrigt som tillhör området för hans tjänsteutövning.

Överprövningarna utgör alltså ett led i riksåklagarens allmänna tillsynsverksamhet.
Förfarandet är inte författningsreglerat. Antalet överprövningsärenden
hos riksåklagaren brukar vara drygt 250 om året. Den absoluta
merparten av ärenden gäller av lägre åklagare fattade beslut att inte inleda
förundersökning, att nedlägga förundersökning eller att inte väcka åtal. En
mindre del av ärendena gäller beslut att väcka åtal. Därjämte förekommer
ett litet antal beslut i andra frågor.

Departementschefen uttalar sig i budgetpropositionen för att överprövningsverksamheten
i riksåklagarens kansli begränsas enligt följande.

1. Sådana åklagarbeslut i skilda frågor som innebär att saken kommer att
prövas av domstol bör normalt inte överprövas (t. ex. beslut att väcka åtal
och beslut om beslag).

2. Sådana åklagarbeslut som har överprövats av en statsåklagare bör
normalt inte överprövas ytterligare en gång av riksåklagaren (dvs.
prövningen av åklagarbeslut bör begränsas till i princip två instanser).

3. Begäran om överprövning av andra än den misstänkte, den tilltalade eller
målsäganden bör normalt inte föranleda överprövning om det inte finns
särskilda skäl för att ta upp saken.

I motion 1244 kritiseras den föreslagna inskränkningen i ett avseende;
motionärerna vänder sig mot att åklagarbesluten i princip inte skall prövas i
mer än två instanser.

Frågan om en begränsning av överprövningsförfarandet har utretts dels av
en av riksåklagaren tillsatt arbetsgrupp (åklagarutredningen) i en promemoria
år 1982, dels av utredningen om en översyn av riksåklagarens kansli
(RÅ-utredningen) i betänkandet (Ds Ju 1983:19) Riksåklagaren och hans
kansli. RÅ-utredningens förslag och remissbehandlingen därav ligger till
grund för vad som i propositionen förordas om överprövning.

Utskottet anmärker inledningsvis att riksåklagaren utövar sin tillsyn
genom i huvudsak tre olika funktioner, nämligen inspektioner, överprövning
och utfärdande av föreskrifter och allmänna råd. Riksdagen har vid flera
tillfällen framhållit att tillsynsverksamheten fyller en viktig funktion (se bl. a.
JuU 1982/83:2 s. 16 och 1983/84:10 s. 13). Att utöva tillsyn är emellertid bara

JuU 1984/85:30

en av många arbetsuppgifter för riksåklagaren och den måste vägas mot
andra arbetsuppgifter och mot den totala tillgången på resurser.

När det gäller överprövningsinstitutet vill utskottet först framhålla att
utskottet, i likhet med departementschefen, ser rätten att påkalla ändring av
en lägre åklagares beslut, framför allt beslut att lägga ned eller beslut att inte
inleda förundersökning, som en garanti för målsäganden att få sin sak
allsidigt prövad. Utskottet anser emellertid samtidigt att utrymme finns för
en viss förändring av förfarandet.

Vad beträffar åklagarbeslut som innebär att domstol kommer att pröva
frågan - i första hand beslut att väcka åtal - ställer sig utskottet bakom
departementschefens uppfattning att riksåklagaren normalt inte skall överpröva
dessa. Såsom påpekas i propositionen kan undantag självfallet göras
från huvudregeln om det finns skäl för omprövning, t. ex. därför att beslutet
framstår som uppenbart felaktigt.

När det härefter gäller en begränsning av överprövningsrätten till i princip
två instanser bör först betonas att varje åklagare alltid, så snart nya
omständigheter ger anledning till det, kan ompröva ett beslut som han
tidigare har fattat. För ett sådant nytt beslut behövs alltså inte någon
överprövning. Det sagda innebär, vill utskottet i likhet med departementschefen
framhålla, att t. ex. en målsägande som under åberopande av nytt
material begär att en åklagares beslut skall ändras får sin rätt tillgodosedd
genom möjligheten till omprövning. I sammanhanget skall också nämnas att
riksåklagaren enligt vad erfarenheten visar endast mera sällan finner
anledning att ändra ett beslut som redan har överprövats av en statsåklagare,
något som tyder på att behovet av överprövning mer än en gång är begränsat.

Med i övervägandena bör även tas det förhållandet att överprövningarna
kräver stora arbetsinsatser inom riksåklagarens kansli; om en del av dessa
resurser i stället sätts in i andra delar av tillsynsverksamheten än det rena
överprövningsförfarandet skulle enligt utskottets bedömning tillsynsverksamheten
vinna i effektivitet. Utskottet anser, såsom också framgått i det
föregående, att en sådan utveckling är av godo för rättskipningen i stort.
Sålunda är exempelvis riksåklagarens verksamhet med att utfärda föreskrifter
och allmänna råd av stor betydelse för en enhetlig rättsutveckling och
rättstillämpning i hela landet.

Vad nu sagts innebär att utskottet inte kan ansluta sig till motionärernas
syn på en minskning av riksåklagarens överprövningsverksamhet i det
behandlade avseendet. En annan sak är att utskottet med anledning av
motionen vill uttala att utskottet för sin del väl anser att det bör finnas
utrymme för riksåklagaren att överpröva redan överprövade beslut som
gäller viktigare principiella eller för rättstillämpningens enhetlighet betydelsefulla
frågor. Samtidigt vill utskottet slå fast att en överprövning alltid kan
ske mot bakgrund av den allmänna tillsynsskyldigheten. Med dessa uttalanden
godtar utskottet propositionen i denna del.

Utskottet har inte något att erinra mot den av riksåklagaren framförda

JuU 1984/85:30

uppfattningen att en begäran om överprövning av någon annan än den
misstänkte eller den tilltalade eller målsäganden normalt inte bör föranleda
överprövning, om det inte föreligger särskilda skäl för att ta upp saken.

Sammanfattningsvis anser alltså utskottet att riksdagen med godkännande
av utskottets uttalanden med anledning av motion 1244 i det föregående bör
godkänna riktlinjerna i fråga om inskränkning av överprövningsförfarandet i
riksåklagarens kansli.

Medelsberäkningen

Regeringens förslag till medelsberäkning för riksåklagarens verksamhet
utgår från ett begränsat huvudförslag om besparing och innebär en ökning av
anslaget med 937 000 kr. i förhållande till anslaget för innevarande budgetår;
totalt föreslås en medelsanvisning om drygt 11,3 milj. kr. Uppräkningen
hänför sig främst till ökade lönekostnader. Mot bakgrund av de i det
föregående berörda förändringarna av verksamheten i riksåklagarens kansli
beräknas medel för bl. a. två tjänster som avdelningsdirektör vid tillsynsbyrån.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande rådgivande nämnd

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:2395 i denna del
(yrkande 3) godkänner de av chefen för justitiedepartementet i
proposition 1984/85:100 bil. 4 förordade riktlinjerna för verksamheten
i riksåklagarens kansli i denna del,

2. beträffande överprövningsförfarandet

att riksdagen dels med anledning av motion 1984/85:1244 i denna
del (yrkande 3) godkänner vad utskottet uttalat i detta hänseende,
dels godkänner de i moment 1 angivna riktlinjerna i denna del,

3. beträffande verksamheten i riksåklagarens kansli i övrigt

att riksdagen godkänner de i moment 1 angivna riktlinjerna i den
mån de inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,

4. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Riksåklagaren
för budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 11 308 000 kr.

2. Åklagarmyndigheterna. Regeringen har under punkt C 2 (s. 72-78) dels
berett riksdagen tillfälle att ta del av vad chefen för justitiedepartementet har
anfört om verksamheten på de regionala åklagarmyndigheterna, dels föreslagit
riksdagen att till Åklagarmyndigheterna för budgetåret 1985/86 anvisa ett
förslagsanslag av 263 343 000 kr.

JuU 1984/85:30

Motioner

I motion 1984/85:1652 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen med anledning av förväntade rationaliseringsvinster på
grund av åklagarväsendets regionala organisation beslutar om ett i förhållande
till regeringen med 2 milj. kr. reducerat belopp för anslaget C 2.
Åklagarmyndigheterna (yrkande 6).

I motion 1984/85:1534 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga och med hänvisning till vad som anförts i motion 1532,

- att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till en ordning
med jourdomstolar för beslut i häktningsfrågor enligt vad i motionen har
anförts (yrkande 1),

- att riksdagen hos regeringen begär sådana ändringar i rättegångsbalken
som innebär att beslut om husrannsakan skall fattas av åklagare enligt vad i
motionen har anförts (yrkande 2).

Utskottet

Medelsberäkningen m. m.

I budgetpropositionen redogör departementschefen för verksamheten på
de nya regionala åklagarmyndigheterna som tar sin början den 1 juli 1985
(prop. 1982/83:158, JuU 1983/84:6, rskr. 35). I enlighet med de riktlinjer för
omorganisationen som riksdagen godkänt förskjuts tyngdpunkten på de
regionala åklagarmyndigheterna mot den egentliga åklagarverksamheten.
Vad departementschefen anfört föranleder inget uttalande från utskottets
sida.

Förevarande anslag betecknas C 2. Åklagarmyndigheterna. Det motsvarar
det hittillsvarande anslaget C 2. Läns- och distriktsåklagarmyndigheterna
och omfattar de regionala och lokala åklagarmyndigheterna samt den nya
statsåklagarmyndigheten för speciella mål.

Vid regeringens medelsberäkning har i fråga om detta anslag gjorts
undantag från tillämpningen av huvudförslaget om besparingar. Regeringens
förslag innebär en ökning med 14,7 milj. kr. i förhållande till anslaget för
innevarande budgetår; totalt föreslås en medelsanvisning om drygt 263,3
milj. kr. Medel beräknas för sex tjänster för distriktsåklagare, avsedda
främst för bekämpning av den ekonomiska brottsligheten. Vidare beräknas
medel för en tjänst som revisor och fyra tjänster för administrativ personal.
Mot bakgrund av satsningarna på bekämpande av ekonomisk brottslighet
beräknas 650 000 kr. för kvalificerad ekonomisk utbildning för åklagare.

I motion 1652 förespråkas att anslaget reduceras med 2 milj. kr. Till stöd
härför åberopar motionärerna beräknade rationaliseringsvinster med den
nya regionala organisationen som de uppskattar till 2 milj. kr.

Vid medelsberäkningen vill utskottet först nämna att de av motionärerna

JuU 1984/85:30

åberopade rationaliseringsvinsterna berördes i proposition 1982/83:158 om
åklagarväsendets regionala organisation m. m. (s. 42 f). Utskottet får påpeka
att, såsom där angavs, den beräknade rationaliseringsvinsten inte
uppkommer förrän reformen är helt genomförd, och för budgetåret 1985/86
får man räkna med betydande kostnader för övergångsanordningar, särskilt
på personalsidan. F. ö. har ett visst mått av rationaliseringsvinsterna kunnat
tas ut redan i årets budgetförslag (se prop. s. 72). I övrigt finner utskottet i
likhet med departementschefen att anslaget bör undantas från tillämpningen
av huvudförslaget samt beräknas i enlighet med regeringens förslag.

Utskottet tillstyrker sålunda regeringens förslag till medelsberäkning och
avstyrker bifall till motion 1652 i denna del.

Jourdomstolar för beslut i häktningsfrågor

Motionen

I motion 1534 begärs på försök en ordning med jourdomstolar för beslut i
häktningsfrågor. Syftet är att förkorta tiden mellan anhållandebeslut och
beslut i häktningsfrågan.

Rättegångsbalken

De grundläggande reglerna om anhållande och häktning finns i 24 kap.
rättegångsbalken (RB). En allmän förutsättning för häktning är att det
föreligger misstanke om brott. Om fängelse i ett år eller mera ingår i
straffskalan för brottet kan häktning ske - kort beskrivet - om det föreligger
fara för att den misstänkte flyr, undanröjer bevis eller återfaller i brott.
Frågan om det finns skäl att häkta den misstänkte skall bedömas med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden och andra omständigheter
(1 § första stycket).

Om den misstänkte saknar stadigt hemvist i riket får häktning ske även vid
mindre allvarliga brott. Förutsättningen är att fängelse ingår i straffskalan för
brottet och att det föreligger fara för att den misstänkte flyr (1 § andra
stycket).

Vid misstanke om brott för vilket det lägsta straffet är fängelse i två år skall
häktning ske om det inte är uppenbart att anledning saknas till häktning (1 §
tredje stycket).

Som en allmän begränsning gäller att häktning inte får ske om det kan
antas att påföljden kommer att stanna vid böter (1 § fjärde stycket). I vissa
fall får dock häktning ske även vid bötesbrott (2 §).

Vissa inskränkningar i fråga om häktning föreskrivs bl. a. för ungdomar

(3 §)■

Det är domstol som beslutar om häktning (4 §).

Anhållande är ett provisoriskt tvångsmedel i avvaktan på häktning.

JuU 1984/85:30

Åtgärden förutsätter i princip att det finns häktningsskäl. Anhållande får
dock ske även när häktningsskäl inte föreligger, nämligen om det är av
synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare
utredning (5 §).

Det är åklagaren som beslutar om anhållande (5 §).

Beträffande tidsfrister gäller i huvudsak följande. Om åklagaren beslutar
att anhålla någon skall han senast dagen därpå göra framställning till
domstolen om häktning av den misstänkte. Behövs det ytterligare utredning
för prövning av häktningsfrågan får åklagaren vänta med framställningen.
Den skall dock göras senast på femte dagen efter den då beslut om
anhållande fattades (12 §). Häktningsförhandling skall, om synnerligt hinder
ej möter, hållas senast fjärde dagen efter det att häktningsframställningen
kommit in till domstolen (13 §).

Internationell konvention

I artikel 5:1 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
föreskrivs att ingen får berövas sin frihet utom i vissa särskilt angivna fall. Ett
av dessa är då någon skall ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom
skäligen misstänkt för att ha förövat brott. Den som på den grunden har
berövats sin frihet skall enligt artikel 5:3 ofördröjligen ställas inför domare
eller annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med domsmakt.

Den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna prövade i
juli år 1983 ett svenskt fall där sju dagar hade förflutit mellan gripandet och
tingsrättens häktningsförhandling. Kommissionen konstaterade att den
åklagare som hade prövat anhållandet inte kunde anses vara en sådan
ämbetsman med domsmakt som avses i artikel 5:3. Kommissionen ansåg
vidare att tidrymden sju dagar inte var förenlig med rekvisitet ”ofördröjligen”.
Även i ett annat fall har kommissionen ansett att Sverige kränkt artikel

Pågående utredningsarbete

År 1983 tillsattes en utredning för att se över reglerna om häktning och
anhållande m. m. (1983 års häktningsutredning, Ju 1983:04, dir. 1983:24).
Utredningen skall enligt sina direktiv bl. a. pröva om det går att begränsa
användningen av instituten gripande och anhållande och att förkorta
anhållande- och häktningstiderna. Inom justitiedepartementet har bedömts
att direktiven ligger i linje med kommissionens beslut, och några tilläggsdirektiv
till utredningen har därför inte ansetts behövliga med anledning av
kommissionens beslut. Utredningen, som bedriver sitt arbete med sikte på en

1 Se vidare Domstolsverket informerar 1984/5 med hänvisningar, SvJT 1984 s. 394 ff
samt Danelius, Hans: Mänskliga rättigheter, Stockholm 1984, s. 95 f.

JuU 1984/85:30

reglering som uppfyller aktuella konventionskrav, avser att redovisa sitt
uppdrag senare i år.

År 1977 begärde riksdagen att rättegångsutredningen skulle överväga
tanken på jourdomstolar (JuU 1976/77:25, rskr. 284). Rättegångsutredningen
fick sedan tilläggsdirektiv i enlighet med riksdagens beslut. Frågan har
behandlats i betänkandet (SOU 1982:26) Översyn av rättegångsbalken 1
(s. 267 ff). Utredningens slutsats är att ett system med jourdomstolar skulle
föra med sig stora kostnader och andra nackdelar. Betänkandet har
remissbehandlats. Vissa förslag i det har föranlett lagstiftning. I övrigt, bl. a.
beträffande jourdomstolar, övervägs det inom justitiedepartementet.

Utskottets bedömning

Utskottet delar den i motionen framförda uppfattningen att det är mycket
angeläget att finna vägar att förkorta tiden mellan frihetsberövandet och
häktningsförhandlingen. Som framgår av redovisningen i det föregående
pågår överväganden i sådant syfte. Utskottet anser därför att någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandet inte påkallas.

Ansvaret för förundersökning
Motionen

I motion 1534 hävdas att åklagarna i större utsträckning än för närvarande
bör ta över ansvaret för förundersökningar i mål där husrannsakan kan bli
aktuell. Enbart då det av praktiska skäl är omöjligt att åklagaren leder en
undersökning bör detta enligt motionärerna överlåtas på polisen.

Husrannsakan

Husrannsakan kan beskrivas som en myndighets undersökning av hus,
rum eller slutet förvaringsställe oavsett syftet med undersökningen (prop.
1973:90 s. 246).

Föreskrifter som medger att husrannsakan sker finns i ett stort antal lagar
(se SOU 1975:75 s. 369 ff). De grundläggande reglerna om husrannsakan i
brottsspanande och brottsutredande verksamhet finns i rättegångsbalken
(RB). Enligt dessa kan husrannsakan ske i olika syften. Ett är att söka efter
föremål som är underkastade beslag. Anledningen till att föremål är
underkastade beslag är enligt 27 kap. 1 § RB främst att de kan ha betydelse
för brottsutredning eller kan vara avhända någon på grund av brott eller vara
förverkade på grund av brott. Husrannsakan kan också ske för att annars
utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning av brott.
Förutsättning för att husrannsakan skall ske i något av dessa syften är att det
förekommer anledning att det har begåtts ett brott som har fängelse i
straffskalan. Särskilda krav uppställs för att husrannsakan skall få ske hos

JuU 1984/85:30

annan är den som skäligen kan misstänkas för brottet (28 kap. 1 § RB).

Husrannsakan kan också ske för att söka efter någon som skall gripas,
anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid domstol
eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Husrannsakan för
något av dessa ändamål får ske hos den som är eftersökt. Det får också ske
hos annan om synnerlig anledning förekommer att den eftersökte uppehåller
sig där (28 kap. 2 § RB).

För husrannsakan i bl. a. lägenheter som är tillgängliga för allmänheten
gäller mindre stränga krav (28 kap. 3 § RB).

Beslut om husrannsakan meddelas av undersökningsledare, åklagare eller
domstol. En särskild regel gäller för de fall när det kan antas att husrannsakan
kan bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos
vilken åtgärden företas. I sådana fall bör husrannsakan nämligen inte företas
utan beslut av domstol om det inte är fara i dröjsmål (28 kap. 4 § RB).

Utan beslut av undersökningsledare, domstol eller åklagare får polismännen
själva besluta om husrannsakan i vissa fall, nämligen om åtgärden har till
syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till
förhör eller till inställelse vid domstol eller att verkställa beslag av föremål
som har följts eller spårats å färsk gärning eller om det annars föreligger fara i
dröjsmål.

Processlagberedningen, vars förslag låg till grund för RB, ansåg att det
kunde ifrågasättas om inte beslut av domstol alltid borde fordras i andra fall
än då det är fråga om att söka efter personer som skall gripas m. m. eller om
husrannsakan i lokaler tillgängliga för allmänheten m. m. eller då saken är
brådskande. I denna fråga uttalade processlagberedningen vidare följande:

Emellertid ligger i tvångsmedlets natur, att ett skyndsamt ingripande är av
nöden för att det därmed avsedda syftet skall vinnas. Det skulle därför
medföra alltför stor omgång att kräva rättens medgivande till åtgärden, och
en sådan anordning torde i regel ej heller kunna anses påkallad för
skyddande av den enskildes intressen. Därest husrannsakan kan väntas bliva
av stor omfattning, t. ex då den skall äga rum i större affärslokaler, kontor
eller hotell, eller eljest kan antagas medföra väsentligt intrång för den som
beröres därav, torde dock i regel rättens tillstånd böra inhämtas (SOU
1938:44 s. 329).

Här kan också nämnas att det i polislagen (1984:387) finns föreskrifter om
särskilda befogenheter vid husrannsakan och liknande åtgärder. I dessa
anges förutsättningarna för att polisen skall få vidta husrannsakan och
liknande åtgärder utanför området för straffprocessen.

Förundersökning

De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. RB.
Förundersökning skall inledas så snart det finns anledning att anta att ett
brott som hör under allmänt åtal har begåtts (1 §). Under förundersökningen
skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om det finns

JuU 1984/85:30

tillräckliga skäl för åtal mot honom. Vidare skall målet beredas så att
bevisningen vid huvudförhandlingen kan förebringas i ett sammanhang
(2 §). Förundersökning inleds av polismyndighet eller åklagare. Har den
inletts av polismyndigheten och är saken inte av enkel beskaffenhet skall
åklagaren ta över ledningen så snart någon skäligen kan misstänkas för
brottet. Åklagaren skall också annars ta över ledningen av förundersökningen
när det är påkallat av särskilda skäl. När undersökningen leds av
polismyndighet får åklagaren meddela anvisningar om hur undersökningen
skall bedrivas. När undersökningen leds av åklagaren har han rätt att anlita
biträde av polisen och att uppdra åt polisen att vidta särskilda åtgärder som
hör till utredningen (3 §).

Riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har i samråd fastställt anvisningar
angående vissa frågor rörande ledningen av förundersökning i brottmål
(RÄFS 1979:1). Enligt dessa skall mål som gäller vissa i anvisningarna
särskilt angivna brott i regel anses vara av enkel beskaffenhet. Bland dessa
brott återfinns misshandel (som inte är grov), stöld, grov stöld, tillgrepp av
fortskaffningsmedel, bedrägligt beteende, skadegörelse (dock inte genom
brand), falskt larm och missbruk av larmanordning, våld eller hot mot
tjänsteman och brott mot trafikbrottslagen (1951:649).

I mål som gäller sådana brott skall åklagaren dock inträda som undersökningsledare
i vissa fall. Detta gäller bl. a. när det uppkommer fråga om
användande av tvångsmedel och det ankommer på undersökningsledare att
enligt 24-28 kap. RB besluta därom. Från denna regel finns dock vissa
undantag. Dit hör att det är fråga om husrannsakan som inte är av större
omfattning.

I samband med polisreformen har frågan om ansvaret för förundersökningen
diskuterats. I proposition 1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning
och organisation m. m. anslöt sig departementschefen till uppfattningen
att förundersökningsledningen inte generellt borde flyttas över från åklagaren
till polisen (s. 13).

År 1983 behandlades frågan i kammaren och justitieministern uttalade,
som svar på en fråga, att han inte var beredd att då ta ställning till hur
förundersökningarna skall ledas i framtiden (Riksdagens protokoll 1983/
84:5).

År 1984 behandlade utskottet en motion om ansvaret för förundersökningarna.
Utskottet ansåg det mindre välbetänkt att i ett läge där polisväsendet
står inför en omfattande reformering förorda några överväganden som skulle
kunna rubba de reformplaner som lagts fast. Utskottet nämnde också att
polisreformen bl. a. tar sikte på polisens samverkan med åklagarmyndigheterna
i prioriteringsfrågor. Vidare tilläde utskottet att förutsättningarna för
polisens och åklagarnas brottsutredande verksamhet kan komma att påverkas
av det arbete som bedrivs av 1983 års häktningsutredning (beträffande
denna utredning, se ovan under rubriken Jourdomstolar för beslut i
häktningsfrågor). Mot den angivna bakgrunden och med tanke på att den

JuU 1984/85:30

ordning som tillämpas inte kan anses vara förenad med några nämnvärda
olägenheter ansåg utskottet att motionsyrkandet borde lämnas utan bifall.
Riksdagen följde utskottet (JuU 1983/84:27).

Pågående utredningsarbete

Tvångsmedelskommittén avlämnade år 1984 betänkandet (SOU 1984:54)
Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet. I betänkandet läggs fram ett förslag
till en baslag om tvångsmedel, tvångsmedelslagen. Bland de tvångsmedel
som lagens bestämmelser omfattar finns husrannsakan. Kommitténs förslag
innebär att vissa allmänna begränsningar i tvångsmedelsanvändningen skall
lagfästas. Vidare föreslås särskilda begränsningar som syftar till att vid
tvångsmedelsanvändning förstärka det tryckfrihetsrättsliga skyddet för anonymitet
och skyddet för uppgifter som omfattas av vissa tystnadsplikter.

Betänkandet har remissbehandlats och det övervägs för närvarande inom
j ustitiedepartementet.

Utskottets bedömning

Sådana undersökningar som innefattas i begreppet husrannsakan kan vara
av mycket olika slag. Vissa är utan tvekan mycket integritetskränkande och
kan vålla den enskilde stora olägenheter. Detta kan t. ex. gälla vid
husrannsakan i någons bostad eller på en tidningsredaktion. Andra är av helt
annan karaktär. Bland sådana kan t. ex. nämnas husrannsakan i en låst
förvaringsbox på en järnvägsstation o. d.

Detta innebär också att myndigheterna ställs inför olika krav beroende på
vilken karaktär en husrannsakan har. I vissa fall kan det vara fråga om svåra
och känsliga avvägningar. I andra kan bedömningarna vara enklare och
kanske ske rent rutinmässigt.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte är rimligt att ställa upp
samma krav beträffande beslutsfattande i fråga om varje husrannsakan. Så
har inte heller skett i nuvarande lagstiftning, utan den innebär att beslut om
husrannsakan kan fattas av olika myndigheter och olika befattningshavare
beroende på åtgärdens karaktär i varje enskilt fall.

Utskottet anser vidare att det inte har kommit fram något som visar att den
nuvarande avvägningen mellan i vilka fall olika myndigheter eller befattningshavare
skall fatta beslut om husrannsakan är förenad med några
påtagliga nackdelar.

Utskottet vill tillägga att tvångsmedelskommitténs förslag, vilket övervägs
inom justitiedepartementet, bl. a. innebär ett ökat skydd för vissa känsliga
uppgifter i samband med husrannsakan.

Utskottet vill slutligen erinra om att riksdagen så sent som förra året tog
avstånd från ett förslag att ändra de nuvarande reglerna om ansvaret för
ledningen av förundersökningar. Vad som anfördes då har enligt utskottets

JuU 1984/85:30

mening fortfarande giltighet.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:1652 i denna del
(yrkande 6) och med bifall till regeringens förslag till Åklagarmyndigheterna
för budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av
263 343 000 kr.,

2. beträffande jourdomstolar

att riksdagen avslår motion 1984/85:1534 i denna del (yrkande 1),

3. beträffande ansvaret för förundersökning

att riksdagen avslår motion 1984/85:1534 i denna del (yrkande 2).

Stockholm den 23 april 1985

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge
Klöver (s), Ulla-Britt Åbark (s), Arne Svensson (m), Gunilla André (c),
Hans Göran Franck (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Birthe Sörestedt (s),
Inger Wickzén (m), Elving Andersson (c), Göran Ericsson (m), Gunnel
Liljegren (m), Göran Magnusson (s) och Elvy Westerberg (s).

Reservationer

1. Rådgivande nämnd (punkt 1, mom. 1)

Arne Svensson (m), Inger Wickzén (m), Göran Ericsson (m) och Gunnel
Liljegren (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 2 som börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del konstatera att förslaget om att införa en form av
medborgarinflytande hos riksåklagaren under remissbehandlingen fått ett
övervägande negativt mottagande. Genom utredningsarbetet och remissbehandlingen
får det enligt utskottets mening anses ha visats att de delar av
riksåklagarens verksamhet som avses tillhöra den rådgivande nämndens
kompetensområde - dvs. delar av åklagarväsendets administration och av
tillsynsverksamheten och anvisningsverksamheten - på grund av åklagar -

JuU 1984/85:30

verksamhetens speciella karaktär är föga lämpade för medborgarinflytande.
Utskottet finner, i likhet med motionärerna och flera remissinstanser, att det
inte förebragts några bärande skäl att-med kostnadsökningar och byråkratisering
som följd - på det sätt som föreslagits ändra formerna för det
hittillsvarande, väl fungerande arbetet inom den centrala åklagarmyndigheten.
Följaktligen bör riksdagen med bifall till motion 2395 i denna del inte
godta den aktuella riktlinjen.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande rådgivande nämnd

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2395 i denna del
(yrkande 3) förklarar att de av chefen för justitiedepartementet i
proposition 1984/85:100 bil. 4 förordade riktlinjerna för verksamheten
i riksåklagarens kansli inte godkänns i denna del.

2. Jourdomstolar (punkt 2, mom. 2)

Hans Petersson i Röstånga (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”inte påkallas” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionen framförda uppfattningen att det från både
rent humanitära och allmänt kriminalpolitiska synpunkter är mycket angeläget
att finna vägar att förkorta tiden mellan frihetsberövandet och häktningsförhandlingen.
Oavsett vilka regler man tillskapar om olika frister kommer
det enligt utskottets mening kvarstå risk för att anhållandetiderna blir
orimligt långa så länge domstolarna inte har möjlighet att fatta beslut i
häktningsfrågor annat än under ordinarie arbetstid. Lösningen på detta
problem kan vara ett system med jourdomstolar. Utskottet anser i likhet med
motionärerna att ett sådant bör införas på försök. Till en början bör
jourdomstolarna endast ha till uppgift att pröva häktningsfrågor. I vilken
utsträckning de senare bör anförtros ytterligare uppgifter är en fråga som bör
studeras under försöket. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag till hur en anordning med jourdomstolar för beslut i häktningsfrågor
skall kunna införas. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion 1534 i
här aktuell del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande jourdomstolar

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:1534 i denna del
(yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

minab/gotab Stockholm 1985 82700