Justitieutskottets betänkande
1984/85:29

om anslag till polisväsendet, m. m. (prop. 1984/85:100 bil. 4, B, jämte
motioner)

ANDRA HUVUDTITELN
Polisväsendet

1. Rikspolisstyrelsen. Regeringen har i proposition 1984/85:100 bilaga 4
(justitiedepartementet) under punkt B 1 (s. 36-39) föreslagit riksdagen att till
rikspolisstyrelsen för budgetåret 1985/86 anvisa ett förslagsanslag av
558 468 000 kr.

Motioner

I motion 1984/85:965 av Egon Jacobsson m. fl. (s) yrkas, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som
anförts i motionen om behovet av ökad intagning till polisutbildning.

I motion 1984/85:1240 av Lars Hjertén m. fl. (m) yrkas, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen med avslag på budgetpropositionen i motsvarande del beslutar
att 200 polisaspiranter skall antas i grundutbildningen nästa budgetår
(yrkande 1).

I motion 1984/85:1244 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. (fp) yrkas, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen beslutar att med ändring av regeringens förslag
fastställa intagningen av polisaspiranter till 200 platser (yrkande 1).

I motion 1984/85:1652 av Gunilla André m. fl. (c) yrkas, såvitt nu är ifråga,

- att riksdagen beslutar uttala sig för att 300 polisaspiranter skall antas för
budgetåret 1985/86 (yrkande 3),

- att riksdagen beslutar till anslaget B 1 Rikspolisstyrelsen, förvaltningskostnader,
anvisa ett i förhållande till regeringen med 15 milj.kr. förhöjt
förslagsanslag (yrkande 4),

- att riksdagen beslutar hos regeringen begära en utbildningsplan under
1985/86 för dimensionering av polisutbildningen inför den kommande
femårsperioden (yrkande 5).

I motion 1984/85:2395 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) yrkas, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen till Rikspolisstyrelsen för budgetåret 1985/86 anvisar ett
förslagsanslag av 565 468 000 kr. (yrkande 1).

1 Riksdagen 1984185. 7sami. Nr29

JuU 1984/85:29

Utskottet

Inledning

År 1981 fattade riksdagen beslut om riktlinjer för en reform i fråga om
polisens uppgifter, utbildning och organisation m. m. (prop. 1980/81:13, JuU
24, rskr. 210).

Som ett första steg i reformens genomförande lade regeringen i februari
1984 fram en proposition med förslag om ändrad organisation m.m. för
myndigheterna inom polisväsendet. Riksdagen godtog i allt väsentligt
förslagen (prop. 1983/84:89, JuU 16, rskr. 182). Senare under våren 1984
beslutade riksdagen om en ny rättslig reglering av polisverksamheten i en
polislag (prop. 1983/84:111, JuU 27, rskr. 331; SFS 1984:387). I anslutning
härtill utfärdades också bl. a. en förordning (1984:731) med instruktion för
rikspolisstyrelsen.

Beslut om ett andra steg i polisreformens genomförande har nyligen fattats
av riksdagen (prop. 1984/85:81, JuU 18, rskr. 164).

Det första steget i polisreformen innebar att rikspolisstyrelsen gavs en ny
organisation och nya uppgifter fr. o. m. den 1 oktober 1984. Enligt vad som
anges i årets budgetproposition innebär den nya organisationen en minskning
av personalen på rikspolisstyrelsen med ganska betydande övergångsproblem.
Mot bakgrund härav har rikspolisstyrelsen för budgetåret 1985/86
undantagits från tillämpningen av huvudförslaget. Regeringens förslag
innebär att anslaget ökas med ca 17 milj. kr. i förhållande till nuvarande
budgetår och kommer att uppgå till 558 468 000 kr. Medel har beräknats för
två tjänster som forskare i ämnet polisforskning vid polishögskolan samt till
en administrativ tjänst. Vidare har medel beräknats för en tjänst som revisor
samt för en administrativ tjänst för att förstärka rikskriminalen inom
rikspolisstyrelsen i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Antagning av polisaspiranter

Rikspolisstyrelsen har föreslagit att antalet elever i grundutbildningen
fastställs till 460 för nästa och de två därpå följande budgetåren.

Vid budgetbehandlingen förra året gjorde departementschefen bedömningen
att antagningen av aspiranter kunde begränsas till 200 för budgetåret
1984/85 och de två därpå följande budgetåren.

Departementschefen anser nu att antagningen av aspiranter bör begränsas
till 150. Som skäl för sin ståndpunkt anför han att personalläget förbättrats
och att det nu finns ca 1 200 polismän som tjänstgör utöver gällande
personaltablå, dvs. som har fullgjort alterneringstjänstgöring men som ännu
inte har fått tjänst vid någon polismyndighet.

Departementschefen anför vidare att antalet aspiranter som antagits till
grundutbildning under budgetåren 1978/79 -1984/85 har varierat mellan 800
och 200. Han säger vidare att dessa variationer har inneburit vissa olägenhe -

JuU 1984/85:29

ter för polisväsendet och anmäler att han har för avsikt att undersöka hur
man - samtidigt som man undviker större skillnader mellan åren - på bästa
sätt kan anpassa aspirantantagningen till behovet av poliser i samhället.

Departementschefens ställningstagande kritiseras i motionerna 965,1240,
1244, 1652 och 2395. I dessa hävdas att ytterligare aspiranter bör antas. I
motion 1652 efterlyses också en utbildningsplan för dimensionering av
polisutbildningen under den kommande femårsperioden. I motionerna
anförs olika argument. Det sägs bl. a. att de färdigutbildade poliserna
förvisso inte saknar arbetsuppgifter och att den ansträngda personalsituationen
inom polisväsendet skulle vara helt ohållbar utan dessa poliser. I en
motion tas främst fasta på rikspolisstyrelsens prognoser för avgångar bland
polispersonalen under de närmaste åren. Enligt dessa kommer drygt 400
polismän att avgå varje år t. o. m. år 1988. I motionerna pekas också på
behovet av kontinuitet vid polishögskolan och det sägs bl. a. att det är av stor
betydelse för verksamheten vid polishögskolan att utbildningen kan planläggas
för längre tidsperioder än ett år.

När det gäller frågan hur många aspiranter som bör antas till grundutbildningen
under nästa budgetår vill utskottet peka på att personalläget inom
polisväsendet förbättrats under senare år. Det antal polismän som tjänstgör
utöver gällande personaltablå har sedan förra året ökat från ca 1 000 till ca
1 200. Beräkningarna av hur många aspiranter som behövs grundar sig på att
personalläget således är gynnsamt för närvarande. Mot denna bakgrund och
med hänsyn till det statsfinansiella läget anser utskottet att departementschefens
bedömning inte bör frångås. Utskottet avstyrker således bifall till
motionsyrkandena som gäller ytterligare aspirantantagning (motion 965,
motion 1240, yrkande 1, motion 1244, yrkande 1, motion 1652, yrkandena 3
och 4, och motion 2395, yrkande 1).

När det sedan gäller önskemålet om en plan för den fortsatta dimensioneringen
av polisutbildningen vill utskottet peka på att samma fråga har
behandlats av utskottet vid två tidigare tillfällen. Vid det första tillfället
uttalade utskottet att det var av stor betydelse för organisationen av
polishögskolans arbete och därmed också för kvaliteten på den undervisning
som där bedrivs att verksamheten kan planläggas för längre tidsperioder än
ett år och att elevantagningen sker någorlunda jämnt över åren. Saken hade
enligt utskottets mening så stor betydelse för rekryteringsarbetet och
polisverksamheten i stort att den borde studeras närmare. Utskottet utgick
från att det skulle komma att ske inom ramen för polisberedningens arbete
(JuU 1982/83:20 s. 3).

När frågan behandlades andra gången - år 1984 - förklarade sig utskottet
vidhålla uppfattningen om betydelsen av att verksamheten vid polishögskolan
kan planläggas för längre tidsperioder än ett år och att elevantagningen
sker någorlunda jämnt över åren. Utskottet - som noterade att departementschefen
i budgetpropositionen bedömt att antalet polisaspiranter kunde
begränsas till 200 även under budgetåren 1985/86 och 1986/87 - utgick från att

JuU 1984/85:29

regeringen skulle komma att behandla den nu aktuella frågan i samband med
redovisningen av de frågor som återstår för polisreformens fulla genomförande
(JuU 1983/84:22 s. 3).

När frågan nu återkommer vill utskottet framhålla att utskottets tidigare
uttalande om planläggning för längre tidsperioder m.m. alltjämt har
aktualitet. Mot bakgrund av vad departementschefen uttalar om sin avsikt att
undersöka hur man - samtidigt som man undviker större skillnader mellan
åren - på bästa sätt kan anpassa aspirantantagningen till behovet av poliser i
samhället anser utskottet dock att riksdagen inte heller nu bör ta något
initiativ i frågan. Utskottet, som utgår från att departementschefen redovisar
resultatet av undersökningen i nästa års budgetproposition, avstyrker bifall
till motion 1652 i nu behandlad del (yrkande 5).

Övrigt

Vad departementschefen anför under detta anslag föranleder - utöver vad
som har sagts i det föregående - inget särskilt uttalande från utskottets sida,
och utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkning och antagning av polisaspiranter
att riksdagen med avslag på motion 1984/85:965 i denna del,
motion 1984/85:1240 i denna del (yrkande 1), motion 1984/85:1244
i denna del (yrkande 1), motion 1984/85:1652 i denna del (yrkandena
3 och 4) och motion 1984/85:2395 i denna del (yrkande 1) med
bifall till regeringens förslag till Rikspolisstyrelsen för budgetåret
1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 558 468 000 kr.,

2. beträffande utbildningsplan

att riksdagen avslår motion 1984/85:1652 i denna del (yrkande 5).

2. Polisverksamheten rörande brott mot rikets säkerhet m. m. Regeringen har
under punkt B 2 (s.40) föreslagit riksdagen att till Polisverksamheten rörande
brott mot rikets säkerhet m. m. för budgetåret 1985/86 anvisa ett förslagsanslag
av 148 503 000 kr.

Motioner

I motion 1984/85:340 av Paul Lestander m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen uttalar att personalkontrollkungörelsen bör ersättas av lag
och hemställer hos regeringen om förslag härom,

2. att riksdagen uttalar att andra meningen i 13 § personalkontrollkungörelsen
bör utgå under kungörelsens kvarvarande giltighetstid,

JuU 1984/85:29

3. att riksdagen uttalar att en årlig redovisning till riksdagen av tillämpningen
av personalkontroll och RPS/Säk:s register bör ske i enlighet med vad
som anförs i motionen.

I motion 1984/85:454 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning för att analysera
främmande makters industrispionage samt komma med förslag för att
motverka denna brottslighet (yrkande 4).

I motion 1984/85:2395 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen till Polisverksamheten rörande brott mot rikets
säkerhet m. m. för budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av
150 766 000 kr. (yrkande 2).

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringens anslagsframställning innebär en ökning av anslaget till den
polisiära säkerhetstjänsten från 137,1 milj. kr. för innevarande budgetår till
148,5 milj. kr. för budgetåret 1985/86.

I motion 2395 förordas en medelsanvisning i enlighet med rikspolisstyrelsens
förslag om 150 766 000 kr., dvs. med ett belopp som är ca 2,2 milj. kr.
högre än regeringens förslag.

Utskottet, som i särskild ordning informerat sig om innebörden av
regeringens medelsberäkning, tillstyrker bifall till regeringens förslag och
avstyrker bifall till motionen.

Industrispionage

I motion 454 påpekas bl. a. att främmande stater är mycket aktiva i Sverige
för att från svenska ofta högteknologiska industriföretag tillgodogöra sig
forskningsresultat och ny teknik. Denna aktivitet kan enligt motionärerna
leda till försämrad konkurrenskraft för industrin och till minskad sysselsättning.
De efterlyser därför utredning och förslag för att motverka den
brottslighet främmande makters industrispionage utgör.

Förekomsten av industrispionage har tidigare uppmärksammats av utskottet
(se JuU 1975/76:46 s. 14,1979/80:3 och 1981/82:8 s. 7). I betänkandet JuU
1975/76:46 initierade utskottet en översyn i ämnet. Saken har därefter
behandlats av spionbrottsutredningen (Ds Ju 1979:6) och senast av utredningen
om skydd för företagshemligheter i betänkandet (SOU 1983:52)
Företagshemligheter. I betänkandet redovisas bl. a. en kartläggning av
företagsspioneriets omfattning, och utredningen föreslår bl. a. en särskild
straffbestämmelse mot företagsspioneri. Efter remissbehandling av betänkandet
pågår för närvarande ett omfattande beredningsarbete i saken inom
justitiedepartementet. Beredningen, som sker i nära samarbete med företrä1*
Riksdagen 1984185. 7sami. Nr 29

JuU 1984/85:29

dare för industrin och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, är inriktad på
att en lagrådsremiss skall föreligga under nästa riksmöte.

Med hänsyn till det arbete som sålunda pågår saknas anledning för
riksdagen att vidta någon åtgärd till följd av motionsyrkandet, och utskottet
avstyrker bifall till motionen i här behandlad del.

Personalkontrollkungörelsen

I motion 340 riktas kritik mot personalkontrollkungörelsen (1969:446)
från olika synpunkter och framställs önskemål om en årlig redovisning till
riksdagen av tillämpningen av den.

Utskottet har under en följd av år ägnat stor uppmärksamhet åt sådana
frågor om tillämpningen av personalkontrollkungörelsen, om den författningsmässiga
regleringen i fråga om personalkontroll och om det vid
rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning förda registret som tas upp i motionen.
Utskottet har också nära följt det under senare år pågående översynsarbetet
i fråga om personalkontrollkungörelsen, vilket resulterat i en förordning
(1983:764) om ändring i personalkontrollkungörelsen som trätt i kraft
den 1 oktober 1983. Utskottet vill hänvisa till den redogörelse i ämnet som
lämnats i betänkandena JuU 1983/84:22 p. 2 och 1981/82:38 p. 1 och där
gjorda hänvisningar. Utskottet inskränker sig härefter till att konstatera att
utskottet inte kan dela det synsätt som präglar motionen. Utskottet avstyrker
bifall till motionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1984/85:2395 i denna del (yrkande 2) till Polisverksamheten
rörande brott mot rikets säkerhet m. m. för budgetåret 1985/86
anvisar ett förslagsanslag av 148 503 000 kr.,

2. beträffande industrispionage

att riksdagen avslår motion 1984/85:454 i denna del (yrkande 4),

3. beträffande personalkontrollkungörelsen
att riksdagen avslår motion 1984/85:340.

3. Statens kriminaltekniska laboratorium. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt B 3 (s. 40 och 41) och hemställer

att riksdagen till Statens kriminaltekniska laboratorium för budgetåret
1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 19 676 000 kr.

JuU 1984/85:29

4. Lokala polisorganisationen. Regeringen har under punkt B 4 (s. 41^46)
dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad chefen för justitiedepartementet
har anfört om tunnelbaneövervakningen i Stockholm, dels föreslagit
riksdagen att till Lokala polisorganisationen för budgetåret 1985/86 anvisa ett
förslagsanslag av 4 159 687 000 kr.

Motioner

I motion 1984/85:339 av Margareta Gard (m) yrkas att riksdagen beslutar
om ändring av 16 § förundersökningskungörelsen så att ordet ”barn” ändras
till ”ungdom”.

I motion 1984/85:489 av Eric Hägelmark (fp) och Kenth Skårvik (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående ny ordning för utredning av anmälningar mot
polisen.

I motion 1984/85:965 av Egon Jacobsson m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som
anförts i motionen om ytterligare polistjänster till Malmö polisdistrikt.

I motion 1984/85:1239 av Sten Andersson i Malmö m. fl. (m) hemställs att
riksdagen uttalar att rättssäkerheten kräver att organiserad verksamhet mot
brottslighet skall ske genom offentliga myndigheter och offentlig kontroll.

I motion 1984/85:1240 av Lars Hjertén m. fl. (m) yrkas, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om omreglering av avdelningstjänster från polis- och kriminalinspektörer till
kommissarier (yrkande 2).

I motion 1984/85:1244 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. (fp) hemställs,
såvitt nu är i fråga, att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad i motionen anförts angående en överföring till polisen av
bevakningsuppgifterna i Stockholms tunnelbana (yrkande 2).

I motion 1984/85:1540 av Hans Göran Franck m.fl. (s) hemställs, med
hänvisning till vad som anförts i motion 1984/85:1539, att riksdagen beslutar
att som sin mening ge regeringen till känna vad som i den motionen anförts
beträffande tillfälliga resursförstärkningar till polisväsendet samt om översyn
och omfördelning av resurserna inom polisväsendet.

I motion 1984/85:1651 av Gunilla André (c) hemställs att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförts
om omreglering av avdelningstjänster från polis- och kriminalinspektör till
kommissarie.

I motion 1984/85:1652 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

JuU 1984/85:29

- att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om våld mot tjänsteman och anhöriga till tjänsteman
(yrkande 1),

- att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om kvarterspolisers/områdespolisers arbete (yrkande 2).

I motion 1984/85:2394 av Olof Johansson (c) och Elving Andersson (c)
hemställs

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om ABAB:s prissättning på olika verksamheter,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att polismyndigheten i
Stockholms län genom omfördelning inom given ekonomisk totalram, i
enlighet med vad som anges i motionen, får möjligheter att inrätta maximalt
30 polistjänster.

I motion 1984/85:2741 av Göran Ericsson (m) och Knut Billing (m)
hemställs, med hänvisning till motion 1984/85:2740, att riksdagen beslutar
hos regeringen begära förslag till åtgärder syftande till skärpta straff för
langning av alkohol till ungdom.

Utskottet

Inledning

År 1981 fattade riksdagen principbeslut om allmänna riktlinjer för en
reform av polisväsendet (prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr. 210). Som ett första
steg i polisreformens genomförande beslutade riksdagen under våren 1984
om en ändrad organisation m. m. för myndigheterna inom polisväsendet
(prop. 1983/84:89, JuU 16, rskr. 182). Senare under våren 1984 beslutade
riksdagen om en ny rättslig reglering av polisverksamheten i en polislag (SFS
1984:387). - Genomförandet av det första steget bestämdes till den 1 oktober
1984 (SFS 1984:721 ff).

Riksdagen har nyligen, som ett andra steg i polisreformens genomförande,
fattat beslut om polisens arbetsformer på lokal och regional nivå, utbildning
och rekrytering (prop. 1984/85:81, JuU 18, rskr. 164). - Det andra steget
skall genomföras den 1 juli 1985.

Riksdagens senaste beslut innebär att de lokala och regionala myndigheterna
ges ett avgörande inflytande över verksamhetens inriktning och
resursfördelningen inom polisväsendet med utgångspunkt i de allmänna
riktlinjer för verksamheten och för resursanvändningen som statsmakterna
beslutat om. I den nya ordningen kommer det att finnas ett system med
basorganisation, som beslutas av regeringen, och i övrigt s. k. fria resurser.
Antalet polismanstjänster i varje distrikt skall liksom för närvarande
bestämmas av statsmakterna. Fördelningen på enheter av de tjänster som
inte ingår i basorganisationen - ca 5/6 av personalen - avgörs genom lokala
beslut med utgångspunkt i de riktlinjer för resursanvändningen som stats -

JuU 1984/85:29

makterna har beslutat. Systemet kompletteras med en ökad frihet för
myndigheterna att förfoga över en egen budget inom s.k. medelsramar.

Den nya ordningen med basorganisation och fria resurser förutsätter en
delvis ny anslagskonstruktion som syftar till att minska statsmakternas
detaljstyrning. I det förslag till budget för polisväsendet som läggs fram i
propositionen tillämpas den nya anslagskonstruktionen. Den innebär bl. a.
att vissa av de hittillsvarande anslagen har upphört och att däri ingående
poster har förts över till andra anslag. Till den nya medelsramen på anslaget
till den lokala polisorganisationen har också förts över delar av vissa poster.
Slutligen har vissa av de kvarstående anslagen getts nya beteckningar.

Den nya anslagskonstruktionen medför att anvisade medel för innevarande
budgetår och rikspolisstyrelsens yrkanden i anslagsframställningen inte
alltid kan direkt hänföras till de nya anslagsposterna. Nu föreslagna anslag
kan beloppsmässigt inte heller direkt jämföras med anslagen för innevarande
budgetår.

Polisreformen innebär att statsmakterna i samband med budgetprocessen
bör ta ställning till hur resurserna inom polisväsendet totalt sett skall
användas. Statsmakternas prioriteringsbeslut utgör riktlinjer för den resursanvändning
och resursfördelning som sedan beslutas av de regionala och
lokala polismyndigheterna. - Det nya systemet innebär att frågan om hur
stora resurser som skall ägnas åt en viss del av polisens verksamhet, t. ex.
narkotikabekämpning, kommer att beslutas av resp. länsstyrelse och lokal
polismyndighet med utgångspunkt i den basorganisation och de riktlinjer för
resursanvändningen som statsmakterna har fastställt.

Riksdagens prioriteringsbeslut kommer att återspeglas i regleringsbrevet.
Den nya ordningen innefattar olika möjligheter för regeringen att styra
myndigheterna på grundval av riksdagens principbeslut om resursanvändningen.

I regleringsbrevet kan först och främst göras vissa allmänt hållna uttalanden
om hur myndigheterna bör utnyttja de fria resurserna utan att dessa
uttalanden innehåller någon närmare precisering av resursanvändningen. I
den mån statsmakterna önskar styra användningen av resurserna ytterligare
kan detta ske genom att man anger t. ex. procentuella förändringar i fråga om
vissa verksamhetsgrenar. En ännu längre gående styrning innebär att det i
regleringsbrevet uttryckligen fattas beslut om användning av viss del av de
fria resurserna för någon bestämd verksamhet.

Riktlinjer för resursanvändningen

Enligt vad chefen för justitiedepartementet anför i budgetpropositionen
bör en naturlig utgångspunkt för myndigheternas prioriteringsbeslut vara de
ställningstaganden som regeringen har redovisat i särskilda propositioner till
riksdagen under hösten 1984. Regeringen har i dessa presenterat sina förslag
rörande bekämpningen av narkotikabrottsligheten och den ekonomiska

JuU 1984/85:29

brottsligheten (prop. 1984/85:19 och 1984/85:32). Riksdagen har i huvudsak
godtagit förslagen rörande narkotikabrottsligheten (JuU 12, rskr. 103).
Propositionen om den ekonomiska brottsligheten har utskottet slutbehandlat
denna dag (JuU 1984/85:28).

Innebörden av förslagen i de båda nu nämnda propositionerna är att
narkotikabrottsligheten resp. den ekonomiska brottsligheten även i fortsättningen
bör prioriteras och att detta också bör komma till uttryck vid
statsmakternas ställningstaganden till resursanvändningen inom polisväsendet
under nästa budgetår.

Polisens insatser på dessa båda områden bör alltså enligt vad departementschefen
nu anför om möjligt överstiga den nuvarande nivån. En sådan
prioritering bör enligt departementschefen även gälla för bekämpning av
olika former av våldsbrottslighet.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till departementschefens uppfattning
att narkotikabrottsligheten, den ekonomiska brottsligheten och våldsbrottsligheten
hör till de områden där polisens insatser måste prioriteras. I
sammanhanget vill emellertid utskottet understryka att denna prioritering
inte får leda till att man eftersätter kampen mot annan mera traditionell
brottslighet som exempelvis bostadsinbrott. För den som drabbas av
traditionell brottslighet av detta slag ter sig de direkta skadeverkningarna
ofta som allvarliga angrepp på den personliga integriteten. Såsom departementschefen
framhåller har de drabbade rätt att kräva att samhället ger dem
sitt stöd.

Medelsberäkningen m. m.

Mot bakgrund av den alltjämt allvarliga arbetssituationen i den lokala
polisorganisationen har ett reducerat huvudförslag om besparing tillämpats
på det anslagsförslag regeringen lagt fram för den lokala polisorganisationen.
Totalt föreslås ett anslag av drygt 4 miljarder kronor.

För innevarande budgetår tillfördes polisorganisationen vissa nya tjänster
för handläggning av utlänningsärenden. I övrigt skedde en begränsad
omfördelning av tjänster till vissa angelägna verksamhetsområden.

I fråga om de prioriterade verksamhetsområdena föreslås för nästa
budgetår ett visst tillskott av tjänster för bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten, där det finns ett kvarstående behov av spanings- och
utredningsresurser inom polisen. I övrigt föreslås behoven inom andra
angelägna områden få bli tillgodosedda inom ramen för systemet med fria
resurser.

I enlighet med det anförda beräknas i propositionen medel för 15
polismanstjänster, avsedda för kampen mot den ekonomiska brottsligheten
samt för fyra tjänster för revisorer. Vidare beräknas medel för en utökning av
den administrativa personalen med 19 tjänster.

För polisens personalbehov vid SAS svävarterminal i Malmö beräknas

JuU 1984/85:29

medel för tio polismanstjänster samt nio tjänster för pass- och säkerhetskontrollanter.

I motion 1540 begärs att polisen ges resurser för att bättre kunna handha
det ökande antalet utlänningsärenden. Enligt motionärerna bör detta ske
dels genom en tillfällig ökning av polisens resurser, dels genom omfördelningar
av befintliga resurser. I sammanhanget pekas i motionen på de
resursförstärkningar som tillförts statens invandrarverk.

Riksdagen beslöt i maj 1984 om ett nytt system för mottagande av
asylsökande och flyktingar i Sverige (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295).
Reformen innebär bl. a. ett ökat statligt ansvar för mottagande av asylsökande
och överförande av ansvaret för mottagande av flyktingar från arbetsmarknadsstyrelsen
till statens invandrarverk den 1 januari 1985. Utlänningar
som söker asyl i samband med inresan till Sverige tas normalt emot i en statlig
utredningsförläggning. Under vistelsen i denna förläggning utreds asylärendet
genom polismyndighetens försorg. Skälen för att genomföra asylutredningarna
i anslutning till vistelsen i en utredningsförläggning är bl. a. att
handläggningstiderna därigenom kan begränsas. Polisens utredningar i
asylärenden bör i princip kunna genomföras inom fyra veckor (se prop.
1984/85:25 s. 5).

Antalet utlänningar som kommit till Sverige på egen hand och sökt asyl här
i landet uppgick år 1983 till ca 2 600, vilket är obetydligt färre än året före. År
1984 ökade antalet asylsökande dramatiskt och uppgick till drygt 9 000. -Enligt vad utskottet erfarit har antalet asylsökande som varit utan pass vid
ankomsten till Sverige också ökat kraftigt år 1984 i jämförelse med år 1983.

I budgetpropositionen (bil. 12; arbetsmarknadsdepartementet) erinras om
att stora ansträngningar har gjorts för att komma till rätta med de problem
som de långa handläggningstiderna i utlänningsärendena har utgjort. Inom
invandrarverket har en rad rationaliseringsåtgärder vidtagits. Under de
senaste fyra budgetåren har verket vidare beviljats en temporär förstärkning
med medel motsvarande tre årsarbetskrafter för handläggning av tillståndsärenden.
Under innevarande budgetår har verket också, på tilläggsbudget,
beviljats en tillfällig förstärkning med 1 milj. kr. för handläggning av
tillståndsärenden. - I den nyss nämnda bilagan till budgetpropositionen
anför föredragande statsrådet att ökningen av antalet asylsökande under år
1984 kan innebära att antalet ärenden också under det närmaste året kommer
att överstiga vad som har varit normalt tidigare under 1980-talet. Bl. a. mot
den bakgrunden har vid medelsberäkningen huvudförslaget om besparing
inte tillämpats på de delar av invandrarverket som har befattning med
tillståndsärenden. Vidare föreslås att den temporära förstärkning med tre
tjänster som verket disponerat under de fyra senaste budgetåren skall
permanentas. Föredragande statsrådet erinrar i sammanhanget också om att
det i budgetpropositionen (bil. 5; utrikesdepartementet) föreslås vissa
förstärkningar av utrikesförvaltningens resurser för handläggning av utlän -

JuU 1984/85:29

ningsärenden vid utlandsmyndigheterna.

Socialförsäkringsutskottet har godtagit regeringens förslag till medelsberäkning
beträffande invandrarverket (SfU 1984/85:17).

När det gäller polisens resurser för handhavande av utlänningsärenden
skall först nämnas att det vid 13 polismyndigheter finns en särskild enhet -avdelning, sektion eller rotel - inrättad för handläggning av utlänningsärenden.
Vid polismyndigheten i Stockholm finns förutom en utlänningsrotel
även en enhet för bl. a. utlänningsärenden vid Arlanda vaktdistrikt. - Sedan
polisen under innevarande budgetår, på tilläggsbudget, tillförts fem nya
polismanstjänster för handläggning av utlänningsärenden uppgår antalet
sådana tjänster på tablå vid myndigheter med särskilda utlänningsenheter till
222. Av dessa torde inemot hälften syssla med utredningsverksamhet och
återstoden med gränskontroll och inre utlänningskontroll.

Vid bedömningen av motionsyrkandet vill utskottet till att börja med
framhålla att det är angeläget att handläggningstiderna i utlänningsärenden
kan hållas så korta som möjligt. Långa handläggningstider innebär inte bara
svåra påfrestningar för dem som söker asyl utan också betydande kostnader
för det allmänna.

Mot denna bakgrund är det viktigt att de myndigheter som tar befattning
med asylärenden har tillräckliga resurser till förfogande och att det råder en
någorlunda balans mellan de olika myndigheternas möjligheter att handlägga
ärendena.

När det gäller polisens befattning med asylansökningarna anser utskottet
att ett riktmärke, såsom angetts i proposition 1984/85:25, bör vara att en
utredning av polisen bör kunna genomföras inom fyra veckor. Den nyligen
genomförda reformen rörande mottagande av asylsökande avses leda till att
polisens utredningar kan genomföras snabbare och bättre. Det kan emellertid
inte uteslutas att det också kan behövas förstärkningar på personalsidan
vid vissa berörda polismyndigheter. Att besluta om åtgärder av sådant slag
ankommer i första hand på de regionala och lokala polismyndigheterna inom
ramen för systemet med fria resurser. I detta hänseende bör riksdagen inte
göra något särskilt uttalande.

Det anförda innebär att utskottet inte ställer sig bakom motionsönskemålet
såvitt det gäller en tillfällig ökning av polisens resurser. Utskottet utgår
emellertid från att regeringen, liksom hittills, noga följer utvecklingen när
det gäller polisens möjligheter att tillräckligt snabbt genomföra asylutredningar
och vidta de åtgärder som läget kan visa sig påkalla. Ytterst får det
ankomma på regeringen att överväga att på tilläggsbudget föreslå den
eventuella medelsförstärkning som kan behövas.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 1540.

Utskottet godtar regeringens förslag till medelsberäkning under förevarande
punkt.

JuU 1984/85:29

Polismanstjänster i Malmö

I motion 965 anförs att antalet brottsanmälningar har ökat kraftigt i Malmö
polisdistrikt. Mot bakgrund härav anser motionärerna i första hand att flera
polisaspiranter bör antas. Om det förslaget inte vinner bifall anser motionärerna
att riksdagen bör uttala att polismyndigheten i Malmö bör tillföras
ytterligare tjänster för polismän.

Utskottet har vid sin behandling i det föregående av anslaget till
rikspolisstyrelsen avstyrkt bifall till yrkandet om antagning av polisaspiranter.
När det gäller frågan om ytterligare tjänster för polismän till Malmö vill
utskottet hänvisa till vad som i inledningen till denna punkt har anförts om
polisreformen och om resursfördelningen m. m. inom polisväsendet. Som
framgår av vad som där sagts bygger den nya ordningen på att det är
regeringen och de lokala och regionala polismyndigheterna som beslutar i
frågor av det slag som motionärerna aktualiserar.

Utskottet, som är medvetet om att höga anspråk på senare tid ställts på
polisverksamheten i sydvästra Skåne, utgår från att regeringen för sin del i
samband med utfärdande av regleringsbrev för polisväsendet gör de överväganden
som situationen i Malmö kan ge anledning till. Med tanke på syftet
bakom polisreformen bör riksdagen inte göra något särskilt uttalande.
Utskottet avstyrker bifall till motion 965 i nu behandlad del.

Tunnelbaneövervakningen i Stockholm

I propositionen bereder regeringen riksdagen tillfälle att ta del av vad
chefen för justitiedepartementet anför om tunnelbaneövervakningen i
Stockholm. Frågan tas också upp i motionerna 1244 och 2394.

Vissa polisiära bevakningsuppgifter i tunnelbanan i Stockholm utförs av
ordningsvakter från AB AB, Allmänna bevakningsaktiebolaget. Första
gången regeringen beslutade att detta fick ske var år 1973. Då var antalet
obesatta polismanstjänster i Stockholmsområdet mycket stort och avsikten
med beslutet var att polisen skulle avlastas vissa delar av den mera
rutinbetonade tunnelbanebevakningen. Bakgrunden till beslutet var också
att det rådde svåra ordningsstörningar i tunnelbanan. Bevakningsuppgifterna
avser området vid tunnelbanespärrarna.

Därefter har regeringen årligen fattat nya beslut i ämnet. ABAB får
ersättning av medel som anslagits på polisväsendets budget. För närvarande
får högst 80 ordningsvakter från ABAB anlitas samtidigt. Ersättningen
uppgår till drygt 42 milj. kr.

En utredning har studerat behovet och effekterna av att använda
ordningsvakter för bevakning i tunnelbanan. Den har redovisat sitt uppdrag i
betänkandet (Ds Ju 1983:4) Ordningshållningen i Stockholms tunnelbana.
Enligt utredningen är den nuvarande avvägningen mellan insatser av
polismän och ordningsvakter lämplig. Mot bakgrund härav, och med hänsyn

1** Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr29

JuU 1984/85:29

till vissa överväganden om kostnaderna för en avveckling av ABAB:s
insatser, har utredningen stannat för att inte föreslå några grundläggande
förändringar i den nuvarande ordningen. Betänkandet har remissbehandlats.

Departementschefen anser att det inte är möjligt att nu ersätta ordningsvakter
från ABAB med polispersonal. Han säger vidare att det bör vara en
strävan att på sikt avveckla den bevakning som sker genom ABAB till
förmån för bevakning genom polisens försorg. Någon analys av vilka
ekonomiska konsekvenser en avveckling kan få redovisas inte i propositionen.

I motion 1244 begärs att avtalet med ABAB avvecklas omedelbart; enligt
motionärerna bör polisen senast budgetåret 1986/87 ha övertagit de bevakningsuppgifter
som ABAB utför i dag.

I motionen anförs att tillgången på polismän i Stockholm för närvarande är
mycket god och att det därför är naturligt att återgå till en ordning där det är
polisen som ensam svarar för ordningshållningen inom tunnelbanan. Motionärerna
anför också att det endast är i undantagsfall som polisiära uppgifter
bör överlåtas på vaktbolag. Slutligen hävdar motionären att det skulle
innebära en besparing för staten att avveckla ABAB:s engagemang.

Utskottet vill, i linje med vad departementschefen och motionärerna
anför, framhålla att bevakning och ordningshållning inom områden som
fortlöpande frekventeras av allmänheten i princip skall ske genom polisens
försorg och endast undantagsvis ombesörjas genom ordningsvakter. Redan
principiella skäl talar således enligt utskottets mening med styrka för att
polisen övertar de uppgifter som nu sköts av ordningsvakter. Härtill kommer
som departementschefen anför att det tidigare bekymmersamma vakansläget
vid polismyndigheten i Stockholm nu har ersatts av ett läge där det råder
ett visst överskott på polispersonal och att således ett av de grundläggande
skälen för den diskuterade ordningen nu har försvunnit. Vad som nu har
sagts leder utskottet till den uppfattningen att polisen i princip bör ta över all
polisiär bevakning i tunnelbanan. Utskottet kan dock inte dela motionärens
uppfattning att detta kan ske omedelbart. Utskottet anser i stället att strävan
bör vara att på sikt få till stånd en ändrad ordning. Utskottet vill framhålla att
den avveckling av ABAB:s insatser som utskottet förordar givetvis inte får gå
ut över den allmänna ordningen och säkerheten i tunnelbanan.

Motion 1244 i nu behandlad del bör således lämnas utan bifall.

I motion 2394 kritiseras ABAB:s prissättning. Motionärerna vill att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad de anfört i detta
avseende. Motionen innehåller också ett förslag om att vissa medel skall
tillföras polisen i stället för ABAB. Förslaget går ut på att ABAB för
bevakning av tunnelbanan och ambassader m. m. skall få ersättning endast
med ett belopp som nominellt svarar mot det belopp som ställdes till
företagets förfogande för budgetåret 1984/85. På det sättet skulle enligt

JuU 1984/85:29

motionärerna ett belopp i storleksordningen 7-8 milj. kr. kunna omfördelas
och ställas till polismyndighetens förfogande och därigenom skulle ca 30 nya
tjänster för polismän kunna inrättas.

I motionen åberopas en utredning som utförts av statens pris- och
kartellnämnd, SPK (Bevakningstjänster. Struktur, pris- och konkurrensförhållanden.
SPK:s utredningsserie 1985:1). Utredningen har utförts på
begäran av näringsfrihetsombudsmannen (NO) och gäller pris- och konkurrensförhållanden
inom bevakningsbranschen.

Följande uppgifter hämtas från utredningen. ABAB-koncernen består av
två företag, moderbolaget ABAB och dotterbolaget Svenska Vakt AB.
ABAB:s verksamhet är inriktad på totalförsvarssektorn, polisiära sektorn
och andra kvalificerade objekt samt värdetransportområdet. Den polisiära
och den militära sektorn är monopolskyddade. Även den civila sektorn
består till viss del av monopolskyddad bevakning. Den polisiära sektorn har
endast två kunder, nämligen rikspolisstyrelsen och polismyndigheten i
Stockholm. Svenska Vakt är enbart inriktad på konkurrenssektorn. - Den
totala omsättningen för ABAB-koncernen var år 1983 301,9 milj. kr. För den
polisiära sektorn var omsättningen 84,7 milj. kr. Den genomsnittliga
vinstmarginalen för koncernen var ca 3,6 %. För den polisiära sektorn var
vinstmarginalen ca 16,3 % och för den militära drygt 9 %. Svenska Vakt
redovisade en förlustmarginal på 6,9 %. Den polisiära sektorn skulle ha
kunnat redovisa samma vinstmarginal som genomsnittet för koncernen om
prisnivån inom den sektorn varit i genomsnitt 13,3 % lägre. För att Svenska
Vakt på egen hand skulle ha kunnat redovisa ett nollresultat hade Svenska
Vakt behövt tillämpa i genomsnitt ca 6,9 % högre prisnivå. För att uppnå
AB AB-koncernens totalresultat på 3,6 % vinstmarginal skulle Svenska Vakt
behövt tillämpa i genomsnitt ca 10,7 % högre prisnivå. - ABAB:s anställda
har tjänstemannaavtal, vilket gör att ABAB:s lönekostnader ligger högre än
i branschen i övrigt. - ABAB har inte bestridit att en viss subventionering
sker av dotterbolaget Svenska Vakt.

Motionärerna menar att det inte är rimligt att den monopoliserade
verksamheten subventionerar ABAB:s civila verksamhet. Vidare anser de
att kostnaderna för ABAB:s polisiära verksamhet i Stockholmsområdet inte
bör ge utrymme för större vinst än den civila verksamheten. Det är denna
bedömning som ligger till grund för förslaget att ge ABAB en lägre ersättning
och att därigenom skapa utrymme för att inrätta nya polistjänster.

Utskottet har inhämtat att NO avser att ta kontakt med ABAB med
anledning av uppgifterna i rapporten. Saken är sålunda uppmärksammad av
behörig myndighet. Med hänsyn härtill, och då utskottet anser sig kunna utgå
från att regeringen följer frågan och gör de överväganden som kan vara
påkallade, avstyrker utskottet bifall till motion 2394.

JuU 1984/85:29

Förändring av vissa polistjänster

I motion 1240 och motion 1651 förespråkas att de tjänster för avdelningschef
som i vissa mindre polisdistrikt är inrättade som polis- resp. kriminalinspektörstjänster
omvandlas till kommissarietjänster.

Det spörsmål som tas upp i motionerna har för två år sedan varit föremål
för utskottets behandling med anledning av ett motionsyrkande. I fråga om
bakgrunden till saken hänvisar därför utskottet till den alltjämt aktuella
beskrivning som finns i betänkandet JuU 1982/83:20 s. 22-24. Här skall
endast nämnas följande.

Polismyndigheterna i landets 118 polisdistrikt är organisatoriskt så indelade
att det finns en ordningsavdelning och en kriminalavdelning vid varje
polismyndighet. Vid ordningsavdelningarna fullgörs allmän övervakning,
utryckningsverksamhet, trafikövervakning samt i vissa fall utredningsverksamhet.
Kriminalavdelningarnas huvudsakliga uppgifter är att uppdaga och
utreda brott. Samtliga kriminalavdelningar är indelade i rotlar, vilkas antal
varierar beroende på bl. a. distriktets storlek.

Som chef för ordningsavdelningen vid de allra flesta polismyndigheter
tjänstgör en polisman med kommissaries tjänsteställning. Vid ett fåtal (10)
mindre polismyndigheter uppehålls tjänsten som chef för avdelningen av en
polisinspektör.

Både administrativa och operativa arbetsuppgifter handhas av chefen för
en ordningsavdelning. Vid myndigheter som saknar polisintendent är chefen
för ordningsavdelningen dessutom ställföreträdare för polischefen. Någon
principiell skillnad på arbetsuppgifterna vid en mindre och en större
polismyndighet föreligger inte. Däremot föreligger enligt polisförordningen
(1984:730) vissa skillnader i fråga om beslutsbefogenheterna mellan en
avdelningschef som är poliskommissarie och en som är polisinspektör.

Även vid kriminalavdelningarna uppehålls tjänsten som chef vid nästan
alla polismyndigheter av en polisman med kommissaries tjänsteställning.
Endast vid ett mindre antal (11) små myndigheter är chefen kriminalinspektör.

Enligt gällande anvisningar om fördelningen av arbetsuppgifter inom
kriminalavdelning (FAP-127-2) ansvarar chefen för kriminalavdelningen
närmast under polischef och polisintendent för kriminalpolisverksamheten
inom polismyndigheten. Beträffande en avdelningschefs befogenheter föreligger
vissa skillnader beroende på bl. a. om denne är kriminalkommissarie
eller kriminalinspektör.

Det kan här tilläggas att en inspektör som uppehåller tjänst som
avdelningschef har genomgått kommissarieutbildning och i lönehänseende
har samma förmåner som den kommissarie som är avdelningschef vid en
mindre polismyndighet. Frågan huruvida en avdelningschef är kommissarie
eller inspektör tillmäts viss betydelse i tjänstetillsättningsärenden inom
polisväsendet.

Rikspolisstyrelsen har i sin anslagsframställning för nästa budgetår föreslå -

JuU 1984/85:29

git att de tjänster för avdelningschefer som för närvarande är inspektörstjänster
omvandlas till kommissarietjänster. - Regeringens behandling av rikspolisstyrelsens
framställning torde ske i samband med att regleringsbrev för
polisväsendet utfärdas.

Som nyss sagts behandlade utskottet för två år sedan en motion med ett
yrkande liknande det som nu förs fram i de båda här aktuella motionerna. I
sitt av riksdagen godkända betänkande avstyrkte utskottet bifall till motionen.
Utskottet uttalade emellertid härvid att utskottet utgick från att de skäl
som föreligger för en ändring i det aktuella hänseendet skulle beaktas i
vederbörlig ordning (JuU 1982/83:20 s. 24, rskr. 190).

När saken nu återkommer vill utskottet, på samma sätt som skedde förra
gången, framhålla att organisatoriska skäl onekligen talar för att tjänst för
avdelningschef även vid de minsta polismyndigheterna uppehålls av en
polisman med kommissaries tjänsteställning. Det kan, såsom utskottet
tidigare anförde, för övrigt ifrågasättas huruvida den skillnad i fråga om
tjänsteställning och befogenheter som råder mellan avdelningschefer vid de
minsta myndigheterna och dem vid större myndigheter är motiverad med
hänsyn till de arbetsuppgifter och kvalifikationskrav som föreligger.

Enligt utskottets mening får de skäl som sålunda alltjämt föreligger för en
ändring i det berörda hänseendet anses ha fått ökad aktualitet till följd av
polisreformen. Utskottet utgår från att regeringen beaktar även detta vid
ställningstagande till rikspolisstyrelsens framställning i saken. Någon riksdagens
åtgärd med anledning av motionerna behövs därför inte.

Med dessa uttalanden avstyrker riksdagen bifall till motion 1240 i nu
behandlad del och till motion 1651.

Kvarterspoliser

I motion 1652 förespråkas en ökad satsning på kvarterspolisverksamheten.

Syftet med kvarterspolisverksamheten är att på sikt nedbringa brottsligheten
eller att åtminstone hindra att den ökar. Verksamheten har bl. a. till
ändamål att förbättra förhållandet mellan allmänheten och polisen. Utskottet
har vid flera tillfällen uttalat sig för att verksamheten bör byggas ut (se
JuU 1982/83:20 s. 11 och där angivna betänkanden).

För närvarande finns kvarterspoliser vid 67 polismyndigheter. Sammanlagt
finns det nästan 400 kvarterspolistjänster. Vid bl. a. polismyndigheten i
Stockholm bedrivs s. k. områdespolisverksamhet, som påminner om kvarterspolisverksamheten
.

Enligt utskottets mening är kvarterspolisverksamheten mycket värdefull
både från brottsförebyggande synpunkt och för tillgodoseende av allmänhetens
behov av god kontakt med polisen. Utskottet ställer sig därför i och för
sig positivt till önskemålen om en ökad satsning på verksamheten.

Som framgår av vad utskottet har anfört i inledningen till denna punkt är

JuU 1984/85:29

ett syfte med polisreformen att de lokala polismyndigheterna i flera
hänseenden skall ges ett avgörande inflytande över verksamheten vid
myndigheten. Enligt utskottets mening är frågor rörande kvarterspolisverksamhet
en sak som det i enlighet med polisreformen ankommer på den lokala
polismyndigheten att fatta beslut om; den är ju det organ som bäst kan
avväga de olika lokala behov och intressen som föreligger.

I konsekvens med vad nu sagts bör - utöver vad som skett i det föregående
- inte göras något särskilt uttalande rörande kvarterspolisverksamheten av
det slag som begärs i motionen.

Utskottet avstyrker bifall till motion 1652 i nu behandlad del.

Anmälningar mot polismän

I motion 489 tas upp frågan om handläggning av anmälningar mot
polismän. Polisberedningen har avlämnat ett förslag i ämnet. Motionärerna
anser att regeringen bör förelägga riksdagen en proposition på grundval av
förslaget.

År 1975 avlämnades ett betänkande i vilket föreslogs en ny ordning för
handläggning av anmälningar mot polispersonal (SOU 1975:20). Förslag i
ämnet lades också fram i ett betänkande som avlämnades år 1979 (SOU
1979:71). Förslagen har inte genomförts. År 1981 beslutade regeringen dock
om vissa ändringar i utredningsrutinerna. Utskottet, som samma år behandlade
frågan med anledning av en motion, uttalade då att det är utomordentligt
angeläget att ha en ordning för handläggning av anmälningar mot
polismän som innebär att allmänhetens förtroende för polisväsendet upprätthålls
samtidigt som kravet på rättssäkerhet och objektivitet tillgodoses.
Utskottet ansåg att de förändringar som då var aktuella var ägnade att
tillgodose dessa syften. Enligt utskottet kunde det dock vara motiverat att
man gick längre på den inslagna vägen, och utskottet ansåg att frågan borde
ägnas uppmärksamhet av polisberedningen (JuU 1980/81:33 s. 15 ff).

År 1983 fick 1981 års polisberedning (Ju 1981:02) tilläggsdirektiv (Dir.
1983:68). I dessa uttalade departementschefen bl. a. att frågan, i linje med
vad riksdagen uttalat, borde övervägas ytterligare. Målet skulle vara att finna
en ordning som utesluter föreställningar hos allmänheten om att utredningsförfarandet
påverkas av ovidkommande faktorer.

Polisberedningen redovisade i augusti 1984 uppdraget i delbetänkandet
(Ds Ju 1984:10) Anmälningar mot polismän. Betänkandet har remissbehandlats
och det övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

När det gäller behandlingen av anmälningar om våld från polisens sida
föreslår polisberedningen att polisstyrelsernas förtroendevalda ledamöter
ges möjlighet att fortlöpande följa utredningsarbetet. Förslaget innebär
vidare att JO bör beredas praktiska möjligheter att dels efterhandsgranska
samtliga utredningar som har gjorts med anledning av en anmälan om
obefogat våld, dels överta utredningen eller delar av denna i sådana speciella

Juli 1984/85:29

fall där JO anser det påkallat. Vidare anser polisberedningen att vissa rutiner
i samband med upptagningen av anmälningar bör ändras. Således bör
anmälningar om våld omedelbart överlämnas till åklagare och förtroendevalda
i polisstyrelsen. Polisberedningen föreslår också att det skall inrättas en
central disciplinnämnd för polisväsendet.

Av vad som tidigare har sagts framgår att utskottet anser att det är ett
viktigt ämne som har tagits upp i motionen. Utskottet vill också framhålla att
det är värdefullt att polisberedningen har belyst frågan ingående. Även om
utskottet hyser sympati för tankarna bakom motionsönskemålet anser
utskottet mot bakgrund av att polisberedningens förslag övervägs inom
regeringskansliet att riksdagen inte nu bör ta något initiativ i saken. Utskottet
avstyrker således bifall till motion 489.

Våld mot tjänsteman

I motion 1652 anförs att samhället med kraft måste skydda poliser i
tjänsteutövning och klart och otvetydigt ta avstånd från övergrepp mot
poliser; våldsbrott mot polismän måste enligt motionärerna beivras med
kännbara straff. Motionärerna anför vidare att anhöriga till poliser och andra
tjänstemän i allt större utsträckning tycks utsättas för hot eller trakasserier,
och motionärerna uttalar att sådana angrepp bör betraktas som lika allvarliga
som angrepp mot tjänstemannen själv.

Brotten våld mot tjänsteman och hot mot tjänsteman innebär i sina
huvudformer att någon med våld eller hot om våld förgriper sig på någon i
hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom
från åtgärd i myndighetsutövningen eller för att hämnas för en sådan åtgärd.
Straffet är fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, böter eller
fängelse i högst sex månader (17 kap. 1 § brottsbalken, BrB).

Brottet misshandel innebär att någon tillfogar annan person kroppsskada,
sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant
tillstånd. Straffet är fängelse i högst två år eller, vid ringa brott, böter (3 kap.
5 § BrB). Om brottet är grovt döms till fängelse i lägst ett och högst tio år
(3 kap. 6 § BrB).

En gärning som är straffbar som våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 §
BrB är i regel straffbar även som misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB. Normalt
skall i sådana fall endast 17 kap. 1 § BrB, som ju innehåller den strängare
straffskalan, tillämpas. Om emellertid brottet innefattar allvarlig misshandel
av någon i hans myndighetsutövning bör gärningen bedömas både som grov
misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB och våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 §
BrB och gemensam påföljd bestämmas för brotten.

Straffbestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman fick i allt väsentligt
sin nuvarande utformning genom lagstiftning år 1948.1 förarbetena uttalades
bl. a. att det särskilda skyddet borde, förutom till dem som fullgör för det
allmänna viktiga funktioner, i första hand utsträckas till sådan personal som

JuU 1984/85:29

har att i förhållande till allmänheten sörja för upprätthållande av ordning och
säkerhet. Det uttalades också att såsom försvårande vid straffmätningen
borde beaktas bl. a. den omständigheten att den angripne - t. ex. en
patrullerande polisman - löper särskild risk för övergrepp från allmänhetens
sida.

Brottet förgripelse mot tjänsteman innebär att någon, på annat sätt än som
sägs i 17 kap. 1 § BrB, för att tvinga eller hindra någon i hans myndighetsutövning
eller för att hämnas för åtgärd i myndighetsutövningen otillbörligen
företar eller hotar med en gärning som medför lidande, skada eller annan
olägenhet. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader eller, om
brottet är grovt, fängelse i högst fyra år (17 kap. 2 § BrB).

Skillnaden mellan å ena sidan brotten våld och hot mot tjänsteman (1 §)
och å andra sidan förgripelse mot tjänsteman (2 §) ligger i beskrivningen av
den brottsliga handlingen; 2 § avser andra handlingsformer än 1 §. Som ett
exempel på förgripelse mot tjänsteman kan nämnas skadegörelse på
tjänstemannens egendom som hämnd för en myndighetsåtgärd. En annan
form av brottet kan vara sådana handlingar som motionärerna nämner,
exempelvis våld på tjänstemannens anhöriga. Om våldet riktas mot tjänstemannen
själv kommer, som redan sagts, i stället ansvar enligt 1 § i fråga.

Liksom i fråga om vad som ofta gäller vid bl. a. våld mot tjänsteman händer
det att en gärning som är straffbar som förgripelse mot tjänsteman samtidigt
innefattar ett annat brott. Så är alltid fallet om gärningen riktar sig mot en
annan person, t. ex. vid våld mot en anhörig till tjänstemannen. Förutom
förgripelse mot tjänsteman föreligger då genom brottskonkurrens även ett
misshandelsbrott.

Vid förarbetena till lagregeln uttalades som exempel på grovt brott att
någon genom hot att utsprida förtal eller att utöva repressalier mot anhöriga
eller annat utpressningshot söker skaffa sig en orätt dom eller en utnämning.

I mål rörande våld eller hot mot tjänsteman har högsta domstolen
upprepade gånger uttalat att allmänpreventiva skäl väger särskilt tungt vid
påföljdsvalet. I en dom som meddelats den 14 december 1984 anförde högsta
domstolen att när det gäller att beivra våld mot polisman eller ordningsvakt i
myndighetsutövning hänsynen till allmän laglydnad gör sig starkt gällande.
Icke frihetsberövande påföljd för sådant brott bör därför - frånsett ringa fall
- enligt högsta domstolen i regel ifrågakomma endast när den brottsliges
personliga förhållanden talar för det med särskild styrka.

I syfte att bidra till att samhällsskyddets krav tillräckligt beaktades i mål
angående våld mot polis och för att främja jämnhet i rättstillämpningen
utfärdade riksåklagaren år 1967 vissa föreskrifter för åklagarna i sådana mål
(riksåklagarens cirkulär C 28). Sedan riksåklagaren funnit att rättstillämpningen
på området hade utvecklats och stabiliserats så att särskild tillsyn inte
längre var erforderlig upphävdes cirkuläret år 1979. En undersökning av
straffmätningen i mål angående våld mot tjänsteman har därefter utförts av
hovrättsrådet Gunnar Grönvall (rapporten Ds Ju 1980:9 Straffmätning).

Juli 1984/85:29

Han har därefter på riksåklagarens uppdrag i en särskild promemoria
sammanfattat resultatet av undersökningen och sina egna slutsatser därav.
Han anförde där bl. a. att enligt undersökningen frihetsstraffen för våld mot
tjänsteman i varje fall inte varit strängare än motsvarande straff för
”normalbrottet” misshandel. Vad som framkommit gav riksåklagaren
anledning att år 1982 understryka det angelägna i att straffmätningen i mål
angående våld mot tjänsteman ägnas särskild uppmärksamhet både i
åklagarnas löpande arbete och vid statsåklagarnas tillsyn över åklagarnas
verksamhet. Detsamma gäller behovet av fullföljd av talan i påföljdsdelen i
sådana mål.

Med anledning av motioner som utskottet låtit remissbehandla hade
utskottet frågan om våld mot tjänsteman uppe i november 1984. Remissinstanserna
ansåg över lag att den lagstiftning som finns på området är lämpligt
utformad. De flesta remissinstanserna ansåg också att rättstillämpningen i
stort sett var nöjaktig och att ingen åtgärd från riksdagens sida var påkallad.
Det yppades emellertid också kritik mot domstolarnas påföljdsval och det
ifrågasattes från några håll någon form av lagstiftning för att ge tillfälle till
motivuttalanden i skärpande riktning.

I sitt betänkande (Juli 1984/85:4) underströk utskottet att motionsspörsmålen
om våld mot polisman och om polispersonalens arbetsmiljö gäller en
viktig fråga. Utskottet uttalade att det är ett väsentligt samhällsintresse att
polisen får skydd och stöd i sitt många gånger utsatta arbete. Att samhället
ser speciellt allvarligt på våldshandlingar som riktas mot poliser och andra
offentliga befattningshavare framgår, betonade utskottet, av att sådana
gärningar getts ett högre straffvärde än motsvarande gärningar som riktar sig
mot personer utanför den skyddade personkretsen. Utskottet påpekade
också att det av uttalanden vid tillkomsten av lagreglerna om våld och hot
mot tjänsteman klart framgår att avsikten varit att bereda personer i utsatt
ställning, t. ex. polismän, särskilt skydd mot våldshandlingar. Utskottet
framhöll som självklart att den allvarliga syn på detta slags brottslighet som
lagstiftningen ger uttryck för alltjämt är fullt aktuell, och utskottet ansåg sig
kunna utgå ifrån att denna inställning omfattas av de rättstillämpande
myndigheterna. Det är också av största vikt, uttalade utskottet, att en sådan
grundsyn är förhärskande bland allmänheten och dominerar attityderna i
samhället i dessa frågor.

Utskottet, som fann det vanskligt att göra några säkra bedömningar av den
motionsvägen framförda uppfattningen att rättstillämpningen vid våldsbrott
mot tjänstemän kommit att bli allt mildare, anförde dock att vissa tecken kan
tyda på sådana förändringar. Utskottet framhöll att bilden emellertid inte är
entydig och att inte någon helt aktuell undersökning finns av frågan.

Utskottet, som ansåg det lämpligt att frågorna om straffmätningen i den
aktuella typen av mål och förhållandet till misshandelsbrotten blir belysta av
fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) i dess arbete, avstyrkte i sitt av
riksdagen godkända betänkande bifall till motionerna. Utskottet underströk

JuU 1984/85:29

emellertid samtidigt vikten av att rättstillämpningen i mål om våldsbrottslighet
mot tjänstemän står i samklang med den princip om ett särskilt
straffrättsligt skydd som bär upp lagstiftningen.

Vid den behandling av ämnet som utskottet nu företar med anledning av
motionsönskemålet vill utskottet först erinra om den syn på brottslighet av
denna typ som utskottet gav till känna i november 1984. Vad utskottet då
framhöll om vikten av att samhället ser speciellt allvarligt på våldshandlingar
som riktas mot poliser m. fl. har, som framgår av det föregående, nyligen
understrukits genom högsta domstolens dom i ett mål om sådan brottslighet.
Mot bakgrund av vad nu sagts anser utskottet att några åtgärder inte påkallas
från riksdagens sida i denna del.

Vad gäller sådana gärningar som riktas mot tjänstemäns anhöriga föreligger,
som nyss sagts, ofta två brott. Den straffskala som gäller för brottet
förgripelse mot tjänsteman innefattar för grovt brott fängelse upp till fyra år.
Lagstiftningen medger att sådana brottsliga beteenden som motionärerna
nämner beivras på sätt som ligger i linje med den stränga syn på särskilt skydd
för utsatt myndighetsutövning som utskottet uttalat sig för. Utskottet anser
med anledning härav att skäl saknas för riksdagen att vidta någon åtgärd i
frågan.

Utskottet avstyrker således bifall till motion 1652, såvitt nu är i fråga.
Langning

I motion 2741 begärs att straffen för langning av alkohol till ungdom skärps
som ett led i strävandena att nå den alkoholpolitiska målsättningen.

Den huvudsakliga lagregleringen vad gäller hantering av alkoholdrycker
m. m. ges i lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD). En utförlig
redogörelse för lagstiftningen finns i utskottets betänkande JuU 1983/84:3 (se
även JuU 1983/84:22 s. 17 ff). Här ges en kort orientering med tyngdpunkten
lagd på de regler som är särskilt inriktade på ungdomar.

Det är förbjudet att sälja alkoholdrycker (spritdrycker, vin, starköl och
annat öl med högre alkoholhalt än 1,8 viktprocent) om rätt därtill inte
föreligger enligt LHD (3 §). Vid detaljhandel med spritdrycker, vin och
starköl får varor inte säljas eller lämnas ut till den som kan antas ej ha fyllt 20
år. Motsvarande gäller vid detaljhandel med öl och vid servering av
alkoholdrycker i fråga om den som kan antas ej ha fyllt 18 år. Spritdrycker,
vin eller starköl får heller inte överlämnas som gåva eller lån till den som kan
antas inte ha fyllt 20 år. Detsamma gäller i fråga om öl beträffande den som
kan antas inte ha fyllt 18 år. Från det sagda om gåvor eller lån är undantaget
det fall att någon bjuder av en alkoholdryck för förtäring på stället (12 §).

Det centrala brottet i LHD är olovlig försäljning av alkoholdrycker.
Straffet är böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt,
fängelse i högst fyra år (72 §). Det är detta brott som vanligen kallas för
langning. Även brottet olovligt anskaffande av alkoholdrycker (74 §), med

JuU 1984/85:29

samma straffskala som det nyss nämnda brottet, kallas ofta för langning.

I ringa fall skall straff inte dömas ut för gärningar enligt bl. a. 72 och 74 §§
LHD. Ringa fall av langning är således straffritt.

Den person, till vilken alkoholdrycker har sålts eller annars har anskaffats
för personligt bruk, är fri från medverkansansvar (78 § tredje stycket sista
meningen). Det vanligaste slaget av medverkan vid langningsbrott torde
bestå i att anstifta det brott som begås av langaren, dvs. den som olovligen
säljer eller på annat sätt tillhandahåller alkoholdrycken. Anstiftan till
langning av alkoholdrycker för personligt bruk är alltså straffritt.

Bestämmelsen om att ringa fall av bl. a. langning inte skall medföra straff
infördes år 1954 när rusdrycksförsäljningslagen (1954:521) kom till. Den
överfördes år 1977 till dess efterföljare, LHD. Som motiv för att skapa detta
undantag från kriminaliseringen av olovlig försäljning av rusdrycker framhöll
departementschefen i propositionen till rusdrycksförsäljningslagen att
många fall av överlåtelser inte står nämnvärt i strid med de intressen som
uppbärs av försäljningslagstiftningen och att en ovillkorlig bestämmelse om
straff i sådana fall skulle kunna te sig stötande (prop. 1954:151 s. 613). Någon
gensaga häremot förekom ej vid riksdagsbehandlingen (SäU 1954:1 s. 195,
rskr. 310).

I ett lagstiftningsärende år 1981 berördes bestämmelserna om straffrihet
för ringa fall av langning i samband med en ändring i 12 § LHD. Då infördes
det nyss nämnda förbudet mot att som gåva eller lån överlåta alkoholdrycker
till ungdomar, dock med undantag för att bjuda av en sådan dryck på stället.
Syftet med bestämmelsen var att förhindra att ungdomar, som inte själva får
köpa alkoholdrycker, tillhandahålls sådana genom gåva eller lån. Chefen för
socialdepartementet anförde dock att reglerna inte borde gå så långt att den
som endast låter den unge smaka av en alkoholdryck drabbas av straffansvar,
exempelvis en förälder som vid något tillfälle bjuder sitt underåriga barn på
en alkoholdryck. Vad gällde den lagtekniska svårigheten att avgränsa
området för en straffsanktionerad regel som förbjuder gåva eller lån men
tillåter att man bjuder av drycken uttalade departementschefen att gränsdragningssvårigheterna
i praktiken torde kunna undvikas genom att ringa
brott blev straffria (prop. 1980/81:179 s. 40). Vid riksdagsbehandlingen
framställdes inga erinringar häremot (SkU 1980/81:54, rskr. 330). - Här bör
även nämnas att i samma lagstiftningsärende straffmaximum för bl. a. olovlig
försäljning av alkoholdrycker höjdes från böter eller fängelse i högst ett år till
böter eller fängelse i högst två år samt för grovt brott från fängelse i högst två
år till fängelse i högst fyra år. Därvid framhöll departementschefen att syftet
med höjningen av straffmaximum för normalbrotten var att markera att man
bör se med större allvar på brottsligheten; från alkoholpolitisk synpunkt
skulle det vara betänkligt om den uppfattningen skulle bli rådande att olovlig
alkoholhantering var ett bagatellartat brott. Vidare borde höjningen leda till,
förutom en skärpt tillämpning i domstolarna, även en högre prioritering hos
polis- och åklagarmyndigheter (prop. s. 38).

JuU 1984/85:29

I oktober 1983 behandlade utskottet - med anledning av motioner och
efter remissbehandling av dem - frågor om langning. Vad gäller straffrihet
för ringa langning avstyrkte de flesta remissinstanserna en ändring av
bestämmelsen. I åtskilliga remissyttranden, bl. a. av riksåklagaren och
rikspolisstyrelsen, påpekades att redan enligt nuvarande lagstiftning ingripande
kan ske mot langning även vid små mängder alkoholdrycker; mängden
är endast ett av flera kriterier som vägs in vid bedömningen av om fallet är
ringa eller inte.

Utskottet anförde i sitt betänkande (JuU 1983/84:3 s. 18) att straffbestämmelserna
mot langning har som sitt viktigaste syfte att möjliggöra ingripanden
mot yrkesmässiga langare och mot dem som säljer alkoholdrycker till
ungdom. Utskottet framhöll att utskottet ser allvarligt på brottsligheten,
framför allt när den riktar sig mot unga människor.

Utskottet uttalade vidare att utskottet fann det påkallat med en straffrihetsregel
i fråga om överträdelser som inte ter sig straffvärda; därvid
betonades att inte bara uppsåtliga handlingar utan även oaktsamma överträdelser
omfattas av LHD. Även vissa gränsdragningssvårigheter borde,
påpekade utskottet, kunna undvikas genom tillämpning av en straffrihetsregel
(se även prop. 1980/81:179 s. 40). Utskottet uttalade dessutom att
straffrihetsregeln föreföll att användas med den försiktighet som var avsedd
vid dess tillkomst.

Med anledning av en motion har utskottet härefter ånyo - i mars 1984 -behandlat frågan om langning till ungdomar. I sitt betänkande (JuU
1983/84:22 s. 19) upprepade utskottet att utskottet betraktar den ifrågavarande
brottsligheten som allvarlig, särskilt när den riktar sig mot ungdomar,
och att det är en mycket angelägen uppgift att bekämpa den olovliga
hanteringen av alkoholdrycker och skapa en alkohollagstiftning som effektivt
verkar i denna riktning. Utskottet erinrade om att LHD år 1981 skärpts i
flera avseenden, bl. a. i fråga om överlåtelser till ungdomar. Under
hänvisning till den nyligen företagna riksdagsbehandlingen av ämnet, därvid
riksdagen funnit gällande bestämmelser och tillämpningen av dem tillfredsställande,
uttalade utskottet att skäl inte förelåg till annat ställningstagande.

När utskottet nu återigen har frågan om langning aktuell vill utskottet
hänvisa till sina nyligen gjorda överväganden i frågan. Utskottet anser att det
saknas skäl för riksdagen till annat ställningstagande än senast, och utskottet
avstyrker därför bifall till motion 2741.

Förbud för enskilda mot organiserad verksamhet mot brott

I motion 1239 begärs ett riksdagsuttalande om att rättssäkerheten kräver
att organiserad verksamhet mot brottslighet skall ske genom offentliga
myndigheter och offentlig kontroll. Motionärerna vänder sig mot att enskilda
eller grupper av enskilda utför åtgärder i syfte att förhindra eller uppdaga
brottslighet. Enligt motionärerna kan det sålunda inte godtas att enskilda

JuU 1984/85:29

personer i t. ex. ett bostadsområde på grund av bristande polisiära resurser
går samman för att bevaka egendom som utsatts för skadegörelse eller att
fackliga organisationer kontrollerar ett företags bokföring m. m.

Utskottet vill för sin del till att börja med slå fast att det primärt tillkommer
den offentliga makten att sva^a för att allmän ordning och säkerhet
upprätthålls och att bekämpa brottsligheten i samhället. Vid sidan av de
myndigheter som traditionellt har uppgifter på området - polis- och
åklagarmyndigheterna samt de allmänna domstolarna - har många andra
myndigheter tillagts uppgifter som direkt eller indirekt syftar till att bekämpa
brottslighet, t. ex. tullen och länsstyrelserna. Genom lagstiftning har också
öppnats möjlighet för enskilda att under myndighets kontroll handha vissa
uppgifter av polisiär natur eller eljest av brottsförebyggande art; här åsyftas
bl. a. ordningsvakter och anställda vid bevakningsföretag (väktare). Här bör
också erinras om den funktion i fråga om beivrande av brott som rättegångsordningen
av ålder tillerkänner en målsägande.

Även om det nu anförda kan tjäna som utgångspunkt vid bedömningen av
motionsspörsmålet bör härvid också erinras om att det inte är främmande för
vår rättstradition att enskilda eller grupper av enskilda engagerar sig i
uppgiften att förebygga eller förhindra brottslighet. Vad nu sagts gäller inte
bara i sådana fall som rör det egna intresseområdet, utan också då det gäller
kriminalitet av mer allmän karaktär. Sådana insatser från enskilda är många
gånger nödvändiga för att det mödosamma arbetet på att hålla tillbaka
brottsligheten skall bli framgångsrikt. Härtill kan erinras om utskottets
uttalande i samband med tillkomsten av brottsförebyggande rådet, nämligen
att det i kampen mot brottsligheten krävs insatser inte bara av rättsväsendet,
utan även av olika sociala myndigheter och organ, arbetsmarknadens
företrädare och skolan samt av enskilda, företag och organisationer (JuU
1974:10 s. 3 f). Detta uttalande har alltjämt aktualitet.

Med anledning av motionen vill utskottet dock tillägga att vad som sagts
om enskildas engagemang på det brottsförebyggande området givetvis har
sina begränsningar. Sådana avarter på området som brukar gå under
beteckningen medborgargarden och som vi förskonats från här i landet är
inte förenliga med grundsatsen att det primärt tillkommer myndigheterna att
bekämpa brottsligheten; det handlar ju här om grupper av enskilda som i
organiserade former mer eller mindre handgripligt tar "lagen i egna händer”.
Även i andra fall kan det finnas anledning att ta avstånd från företeelser som
innebär att enskilda eller grupper av enskilda ägnar sig åt sådan verksamhet
som syftar till att förhindra eller uppdaga brottslighet och som det måste
ankomma på myndighet att utföra. Samtidigt måste det framhållas att
enskildas verksamhet på området många gånger kan uppfattas som klart
godtagbar och i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning; sålunda kan
det knappast resas några invändningar mot att enskilda t. ex. ägnar sig åt att -såsom sker - bevaka fridlysta fågelarters häckningsplatser i syfte att uppdaga
försök till boplundring. Det kan enligt utskottets mening givetvis inte heller

JuU 1984/85:29

riktas någon kritik mot att på en arbetsplats de anställda eller deras fackliga
företrädare verkar aktivt för att uppdaga eller förhindra t. ex. brott mot
arbetsmiljöbestämmelserna; ett förfarande som för övrigt har stöd i lagstiftningen
om arbetsmiljön.

Till skillnad från motionärerna anser utskottet det ändamålsenligt att de
anställda eller deras fackliga företrädare även i andra avseenden verkar
aktivt för att uppdaga kriminalitet som kan ha betydelse för det egna arbetet,
t. ex. ekonomisk brottslighet. Lika ändamålsenligt är det för övrigt att
näringsidkare vidtar samlade åtgärder för att t. ex. förhindra tillgreppsbrott i
verksamheten. Att märka är att i de nu angivna exemplen det inte alls
handlar om sådana åtgärder som är förbehållna myndigheterna såsom
användning av tvång, verkställande av utredning m.m. utan endast om
åtgärder som enligt åsämjande eller eljest inom ramen för rättsordningen får
vidtas av enskilda i syfte att uppdaga eller förhindra kriminalitet.

Att närmare ange var gränsen går mellan otillåtet agerande och åtgärder
som låter sig förenas med den nyss angivna grundsatsen att det primärt
tillkommer myndigheterna att bekämpa brottsligheten är enligt utskottets
mening inte ändamålsenligt eller ens möjligt att göra i detta sammanhang.
Ett sådant riksdagsuttalande som motionärerna begär skulle uppenbarligen
vara alltför långtgående. I sammanhanget kan för övrigt nämnas att
hithörande spörsmål studeras av en arbetsgrupp inom brottsförebyggande
rådet med särskild inriktning på frågan om gränsdragningen mellan enskildas
engagemang och polisens uppgifter. Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Förundersökningskungörelsen

I motion 339 begärs en ändring av 16 § förundersökningskungörelsen
(1947:948).

Genom en förordning som trädde i kraft den 1 januari 1985 (SFS 1984:957)
ändrade regeringen 16 § förundersökningskungörelsen. Paragrafen ingår i
ett avsnitt som har rubriken Förhör med barn. 115 §, som inleder avsnittet,
finns bestämmelser om förhör med barn som misstänks för att före 15 års
ålder ha begått brott. Samma ämne behandlas i 16 §. I den paragrafen talas
också om ”förhör i andra fall med barn som inte fyllt 20 år”. Det är denna
formulering som kritiseras i motionen. Enligt motionären är det inte rimligt
att tala om barn under 20 år; ingen som har fyllt 18 år skall betecknas som
barn.

Utskottet, som har förståelse för motionärens synpunkter, anser sig kunna
utgå från att regeringen i lämpligt sammanhang ändrar förundersökningskungörelsen
i nu behandlat avseende. Med detta uttalande avstyrker
utskottet bifall till motion 339.

JuU 1984/85:29

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande polisens resurser för handläggning av utlänningsärenden att

riksdagen avslår motion 1984/85:1540,

2. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Lokala polisorganisationen
för budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av
4 159 687 000 kr.,

3. beträffande polismanstjänster i Malmö

att riksdagen avslår motion 1984/85:965 i denna del,

4. beträffande avveckling av ABAB.s tunnelbaneövervakning

att riksdagen avslår motion 1984/85:1244 i denna del (yrkande 2),

5. beträffande ABAB.s prissättning m. m.
att riksdagen avslår motion 1984/85:2394,

6. beträffande förändring av vissa polistjänster

att riksdagen avslår motion 1984/85:1240 i denna del (yrkande 2)
och motion 1984/85:1651,

7. beträffande kvarterspoliser

att riksdagen avslår motion 1984/85:1652 i denna del (yrkande 2),

8. beträffande anmälningar mot polismän
att riksdagen avslår motion 1984/85:489,

9. beträffande våld mot tjänsteman

att riksdagen avslår motion 1984/85:1652 i denna del (yrkande 1),

10. beträffande langning

att riksdagen avslår motion 1984/85:2741,

11. beträffande förbud för enskilda mot organiserad verksamhet mot
brott

att riksdagen avslår motion 1984/85:1239,

12. beträffande förundersökningskungörelsen
att riksdagen avslår motion 1984/85:339.

5. Utrustning m.m. för polisväsendet. Regeringen har under punkt B 5
(s. 47-49) föreslagit riksdagen att till Utrustning m. m. för polisväsendet för
budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 90 767 000 kr.

Motion

I motion 1984/85:415 av Sven Henricsson (vpk) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen har anförts om ökade
resurser för polisens övervakning av belastningsbestämmelserna i vägtrafiken.

JulJ 1984/85:29

Utskottet

Under detta anslag redovisas medel för sådan utrustning som bör anskaffas
av rikspolisstyrelsen. För utrustning som polismyndigheterna själva får
anskaffa beräknas medel under anslaget B 4. Lokala polisorganisationen. I
budgetpropositionen föreslås ett anslag av drygt 90,7 milj. kr.

I motion 415 pekas på det problem som överlasterna i vägtrafiken
förorsakar bl. a. med avseende på vägslitaget. Enligt motionärens uppfattning
skulle man genom att förhindra överlaster minska samhällets kostnader
för onormalt vägslitage flerfaldigt i jämförelse med övervakningskostnaderna.
Mot den bakgrunden begärs i motionen att rikspolisstyrelsen skall få
tillräckliga resurser för vågar och övrig utrustning som kan effektivisera
övervakningen av att gällande belastningsbestämmelser efterlevs.

Bestämmelser om fordons last, bruttovikt samt axel- och boggietryck finns
i vägtrafikkungörelsen (1972:603) m.fl. författningar på vägtrafikens område.

Rikspolisstyrelsen förfogar för närvarande över ca 260 transportabla
fordonsvågar. Vågarna är fördelade över landet och placerade vid trafikövervakande
enheter. Flertalet vågar, knappt 250, anskaffades under budgetåren
1971/72 och 1972/73.

Vägverket har i sin anslagsframställning för budgetåret 1985/86 anfört
bl. a. att det är väsentligt att tillräckliga åtgärder vidtas för att nedbringa de
överträdelser av belastningsbestämmelserna, som för närvarande förekommer,
och därmed förhindra en ökad förslitning av vägnätet som överlaster ger
upphov till. Det är därför enligt vägverket utomordentligt angeläget att
polisen ges tillräckliga medel för att anskaffa modern och ändamålsenlig
utrustning för detta arbete till varje län. Den förbättrade övervakning som
härigenom blir möjlig kommer enligt verkets bedömning att minska kostnaderna
för onormalt vägslitage flerfaldigt jämfört med övervakningskostnaderna
(se prop. 1984/85:100 bil. 8 s. 22).

Rikspolisstyrelsen har i sin anslagsframställning med hänvisning till att
flertalet vågar är förslitna och i behov av utbyte och till vad vägverket anfört
begärt 10 milj. kr. för anskaffning av 250 transportabla vågar.

I regeringens budgetförslag beräknas inte medel för anskaffning av vågar,
vare sig under förevarande anslag eller under något anslag för vägväsendet.

Utskottet saknar anledning till annan bedömning av saken än den som
regeringen har gjort. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.

Utskottet godtar regeringens förslag till medelsanvisning under förevarande
punkt.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1984/85:415 till Utrustning m. m. för polisväsendet för
budgetåret 1985/86 anvisar ett reservationsanslag av 90 767 000 kr.

JuU 1984/85:29

6. Underhåll och drift av motorfordon m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt B 6 (s. 50) och hemställer

att riksdagen till Underhåll och drift av motorfordon m. m. för
budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 105 442 000 kr.

7. Gemensam kontorsdrift m. m. inom kvarteret Kronoberg. Utskottet
tillstyrker regeringens förslag under punkt B 7 (s. 50-52) och hemställer

att riksdagen till Gemensam kontorsdrift m.m. inom kvarteret Kronoberg
för budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.

8. Diverse utgifter. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkt B 8
(s. 52) och hemställer

att riksdagen till Diverse utgifter för budgetåret 1985/86 anvisar ett
förslagsanslag av 4 321 000 kr.

9. Byggnadsarbeten för polisväsendet. Regeringen har under punkt B 9
(s. 52-55) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga regeringen att besluta om
byggnadsarbeten för polisväsendet inom de kostnadsramar som förordats i
propositionen, dels till Byggnadsarbeten för polisväsendet för budgetåret
1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 1 000 kr.

Motioner

I motion 1984/85:316 av Kenth Skårvik (fp) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om nödvändigheten
av att ett nytt polishus i Uddevalla snarast projekteras och att
byggandet prioriteras.

I motion 1984/85:581 av Elving Andersson (c) och Kjell Mattsson (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om angelägenheten av att ett nytt polishus och allmänt
häkte i Uddevalla projekteras och genomförs snarast möjligt.

I motion 1984/85:688 av Lennart Andersson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om nödvändigheten av att vidta åtgärder för att skapa ändamålsenliga
polislokaler inom de i motionen angivna polisdistrikten i Stockholms län.

De orter som avses i motionen är Huddinge, Handen, Södertälje, Solna
och Nacka.

I motion 1984/85:964 av Arne Fransson (c) hemställs att riksdagen beslutar
att som sin mening ge regeringen till känna nödvändigheten av att byggandet
av polishus i Vetlanda snarast kan förverkligas.

I motion 1984/85:1159 hemställs - under hänvisning till motion 1984/
85:1157 - att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett nytt polishus i Malmö.

JuU 1984/85:29

I motion 1984/85:1242 av Anita Persson (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av
nya förvaltningslokaler för polismyndigheten i Nyköping.

Utskottet

Regeringens förslag under förevarande punkt innebär bl. a. att 10 milj. kr.
får disponeras under budgetåret 1985/86 för inlösen av polishus som har
uppförts efter kommunala och enskilda åtaganden, att kostnadsramarna för
pågående byggnadsprojekt ändras på grund av den allmänna stegringen av
byggnadskostnaderna samt att kostnadsramar förs upp i investeringsplanen
och medel beräknas bl. a. för förvaltningsbyggnader i Lidingö (nybyggnad)
och Årjäng (om- och tillbyggnad).

Enligt anslagsberäkningen i propositionen uppgår den beräknade medelsförbrukningen
under anslaget till 97,5 milj. kr. för budgetåret 1984/85 och till
50 milj. kr. för budgetåret 1985/86, eller för tvåårsperioden tillhopa 147,5
milj. kr.

Motionsvägen förs fram önskemål om ny- eller ombyggnad av polishus i
Uddevalla (motionerna 316 och 581), Huddinge (motion 688), Handen
(motion 688), Södertälje (motion 688), Solna (motion 688, ombyggnad),
Nacka (motion 688), Vetlanda (motion 964), Malmö (motion 1159) och
Nyköping (motion 1242). Yrkandena motiveras framför allt med att nuvarande
lokaler är otillfredsställande både från personalens synpunkt och för
den allmänhet som kommer i kontakt med dem. I flera motioner framhålls
den besvärande bristen på häktes- och arrestplatser. Allmänt åberopas också
sysselsättningspolitiska skäl för yrkandena.

Utskottet vill instämma i motionärernas uppfattning att det beträffande de
berörda orterna föreligger behov av nya eller renoverade lokaler för polisen,
en tanke som utskottet för övrigt uttryckt tidigare när det gäller Uddevalla,
Handen, Södertälje, Solna, Malmö och Nyköping (JuU 1982/83:20 och JuU
1983/84:22). Detsamma gäller emellertid också beträffande ett antal andra
orter i landet, och det är inte möjligt för utskottet att prioritera ett eller flera
projekt framför andra angelägna sådana. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om bemyndigande och medelsanvisning.

Utskottet hemställer

1. beträffande nybyggnad av polishus i Uddevalla

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:316 och 1984/85:581,

2. beträffande nybyggnad av polishus i Huddinge