JulJ 1984/85:25

Justitieutskottets betänkande
1984/85:25

om anslag till domstolsväsendet m.m. (prop. 1984/85:100 bil. 4, D,
jämte motioner)

ANDRA HUVUDTITELN

Domstolsväsendet m. m.

1. Domstolsverket. Utskottet tillstyrker regeringens i proposition 1984/
85:100 bilaga 4 (justitiedepartementet) under punkt D 1 (s. 79 och 80)
framlagda förslag och hemställer

att riksdagen till Domstolsverket för budgetåret 1985/86 anvisar ett
förslagsanslag av 51 730 000 kr.

2. Allmänna domstolarna. Regeringen har under punkt D 2 (s. 80-91)
föreslagit riksdagen att till Allmänna domstolarna för budgetåret 1985/86
anvisa ett förslagsanslag av 940 580 000 kr.

Motioner

I motion 1984/85:380 av Allan Ekström (m) hemställs, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde före den 1 juli 1983
beträffande antal nämndemän i tingsrätt.

I motion 1984/85:454 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde före den 1 juli
1983 såväl beträffande antal nämndemän i tingsrätt som beträffande
bestämmelser om omröstning i ifrågavarande domstolar (yrkande 6 delvis).

I motion 1984/85:585 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av bestämmelsen om frågeförbud i
rättegångsbalken, med syftet att bestämmelserna i socialtjänstlagen och
rättegångsbalken korresponderar med varandra.

I motion 1984/85:691 av Ewy Möller (m) hemställs, såvitt nu är i fråga, att
riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde före den 1 juli 1983 om
antalet nämndemän i tingsrätt.

I motion 1984/85:968 av Margaretha af Ugglas m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen beslutar återinföra de regler som gällde före den 1
juli 1983 om antalet nämndemän i tingsrätt.

I motion 1984/85:1244 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. (fp) hemställs,
såvitt nu är i fråga, att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att en

1 Riksdagen 1984/85. 7samt. Nr 25

JuU 1984/85:25

utvärdering skall göras av de nya reglerna om tjänstledighet för domare
(yrkande 4).

I motion 1984/85:1534 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga och med hänvisning till vad som anförts i motion 1984/85:1532, att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de före den 1 juli 1983
gällande reglerna för nämndemäns medverkan i tingsrätt snarast möjligt bör
återinföras (yrkande 6).

I motion 1984/85:1649 av Anders Andersson (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om sådan ändring av trafikbrottslagen att
strafföreläggande kan ifrågakomma vid enklare fall av smitning.

I motion 1984/85:1652 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

- att riksdagen beslutar att, med verkan från nästa mandatperiod, de före
den 1 juli 1983 gällande reglerna beträffande lekmannamedverkan i våra
domstolar åter skall gälla (yrkande 7 delvis),

- att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om antalet nämndemannadagar i domstol (yrkande 8),

-att riksdagen, med avslag på proposition 1984/85:100 bil. 4, vad avser
arvodering av nämndemän, beslutar höja dagarvodet med 60 kr./dag till
280 kr./dag (yrkande 9).

I motion 1984/85:2395 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen avslår regeringens förslag om nytt system för
arvodering av nämndemän (yrkande 4).

Hearing m. m.

I anslutning till behandlingen av regeringens förslag till medelsanvisning
under anslagen till de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna
har utskottet uppvaktats av företrädare för personalorganisationerna
JUSEK och Statstjänstemannaförbundet. Därjämte har utskottet
hållit hearing med företrädare för justitiedepartementet och domstolsverket.

I ärendet har vidare till utskottet inkommit en skrift från Sveriges domareförbund
(bilaga 1) och en skrift från JUSEK och Statstjänstemannaförbundet
(bilaga 2).

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringens förslag till medelsberäkning under denna punkt innebär en
ökning av anslaget med drygt 51 milj. kr. i förhållande till anslaget för
innevarande budgetår; totalt föreslås ett anslag av 940,5 milj. kr. Uppräk -

JuU 1984/85:25

ningen av anslaget hänför sig framför allt till ökade löne- och lokalkostnader
samt till förbättrade arvoden åt nämndemän. Medel beräknas inte för
inrättande av nya tjänster.

Utskottet noterar att medelsberäkningen i år - såsom också skedde förra
året - sker med utgångspunkt i ett begränsat huvudförslag om besparingar
(10 milj. kr.). Vid budgetberedningen förra året (JuU 1983/84:23 p. 1 och 2)
förklarade sig utskottet se med oro på arbetsläget inom de allmänna
domstolarna, vilket under senare år varit ansträngt; antalet mål och ärenden
hade fortlöpande ökat. Utskottet påpekade också att resursförstärkningarna
till polisen och åklagarväsendet naturligtvis ställer domstolsväsendet inför
ökade krav. Utskottet nödgades emellertid konstatera att det med hänsyn till
det statsfinansiella läget inte var möjligt att tillföra de allmänna domstolarna
några nya resurser; ansträngningarna fick inriktas på att genom rationaliseringar
och omfördelningar stärka domstolarnas möjlighet att möta den ökade
arbetsmängden. I sammanhanget erinrade dock utskottet om att kravet på
rättssäkerhetens upprätthållande sätter en gräns för möjligheterna att genom
rationaliseringar och liknande åstadkomma lättnader i fråga om domstolarnas
arbetsförhållanden. I ett inledande allmänt avsnitt i årets budgetproposition
uttalar chefen för justitiedepartementet bl. a. att det är angeläget att ta
till vara alla möjligheter att rationalisera och effektivisera verksamheten
inom rättsväsendet. Detta får dock enligt departementschefen inte leda till
att rättssäkerheten eller medborgarnas krav på rimlig service från de
rättsvårdande myndigheterna åsidosätts. Utskottet finner det angeläget att
framhålla den samsyn som sålunda råder.

Vid bedömningen av medelstilldelningen till de allmänna domstolarna vill
utskottet till en början nämna att målutvecklingen i tingsrätterna under åren
1982-1984 är förhållandevis gynnsam. Statistiken över antalet inkomna och
antalet balanserade tvistemål och brottmål visar kontinuerligt sjunkande
siffror för ett vart av de tre åren. Minskningen torde dock, som också
departementschefen uttalar, inte fullt ut motsvaras av en nedgång i domstolarnas
arbetsbörda; som utskottet förra året noterade blir brottmålen mera
komplicerade och svårhanterliga. - För hovrätternas vidkommande ser
utvecklingen något annorlunda ut. Av tillgänglig statistik för åren 1974-1984
framgår att såväl antalet inkomna mål som antalet balanserade mål under
perioden kontinuerligt ökat även om ökningstakten varit måttlig. Beträffande
särskilt brottmålen kan noteras en viss minskning av antalet inkomna mål
under år 1984. De nu nämnda talen för hovrätterna bör ses mot bakgrund av
att antalet nytillkommande tjänster för domare och fiskaler under perioden
varit begränsat.

Till bilden hör vidare att domstolarna har små möjligheter att själva
påverka verksamhetens omfattning. Beträffande utvecklingen på brottmålssidan
måste härvidlag särskilt uppmärksammas de förstärkningar som
fortlöpande tillförs polisen och åklagarväsendet; utskottet har redan tidigare
konstaterat att dessa ställer domstolsväsendet inför ökade krav.

JuU 1984/85:25

Domstolarnas arbetsläge påverkas emellertid också i positiv riktning av
vissa faktorer. Utskottet vill särskilt nämna det fortgående rationaliseringsarbetet
(bl. a. införande av ADB-stöd samt delegering av arbetsuppgifter till
biträdespersonal). Av betydelse i sammanhanget är också genomförda och
aviserade ändringar på processlagstiftningens och strafflagstiftningens område.
Härvidlag bör särskilt pekas på fattade beslut om avkriminaliseringar,
förundersökningsbegränsningar och ökade möjligheter att använda straffföreläggande
liksom på ändrade regler för de allmänna domstolarnas
sammansättning (bl. a. utökade möjligheter till ensamdomarkompetens i
tingsrätt och minskning av antalet juristdomare i hovrätt från fyra till tre).
Här skall också pekas på det arbete domstolsverket bedriver bl. a. i syfte att
åstadkomma en disponering av resurserna så att arbetsbördan mellan
domstolarna blir jämnt fördelad.

Sammantaget ser utskottet - liksom föregående år - med oro på
arbetsläget inom de allmänna domstolarna, särskilt hovrätterna. Även om
vissa utvecklingstendenser är ägnade att dämpa oron förstärks den samtidigt
av sådana synpunkter som i år kommit utskottet till del från dem som är
verksamma inom domstolsväsendet. Utskottet vill för sin del framhålla att
det av flera skäl är mycket angeläget att arbetsförhållandena inom domstolarna
förblir sådana att den hittillsvarande höga standarden i dömandet och
rättsvården i övrigt behålls. En sådan ordning är nämligen av vital betydelse
inte bara för de enskilda medborgare som kommer i kontakt med rättsväsendet
utan också för statsverksamheten i stort. I sammanhanget är det inte
oviktigt att erinra om att det i både tingsrätterna och hovrätterna måste ges
erforderlig tid åt den betydelsefulla träning och utveckling av blivande
domare som där äger rum. Utskottets bedömning blir - i överensstämmelse
med vad departementschefen uttalar - att det föreliggande förslaget till
medelsanvisning för budgetåret 1985/86 bör kunna godtas utan att effektiviteten
och rättssäkerheten vid domstolarna sätts i fara. Utskottet vill dock
tillfoga att utskottet utgår från att särskilt de personalinskränkningar som
framtvingas av besparingskravet kommer att ske med varsamhet och med
hänsyn både till intressena hos berörd personal och till anspråket på kvalitet i
rättsvården. Problemen torde kunna bemästras genom att de nödvändiga
åtgärderna sträcks ut över budgetåret; vid oförutsedda svårigheter får
naturligtvis fråga om medelsanvisning på tilläggsbudget aktualiseras.

Nämndemän i tingsrätt
Antal nämndemän m. m.

Reglerna om tingsrätts sammansättning ändrades i vissa avseenden den 1
juli 1983 (prop. 1982/83:126, JuU 32, SFS 1983:370). Då infördes som
huvudregel att tingsrätt vid huvudförhandling i brottmål och i familjerättsliga
tvistemål och sådana ärenden som krävde medverkan av nämnd är domför
med en lagfaren domare och tre nämndemän i stället för som tidigare fem

Juli 1984/85:25

nämndemän. I mål om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år skall dock fortfarande fem nämndemän delta.

Samtidigt ändrades också reglerna om rösträtt för tingsrättsnämndemännen
så att de numera har individuell rösträtt. Den kollektiva beteckningen
nämnd avskaffades därvid. Vid lika röstetal har ordföranden numera i
princip utslagsröst. I brottmål skall dock den lindrigaste meningen gälla om
den fått hälften av rösterna.

De omröstningsregler som gällde för femmannanämnden innebar i
huvudsak att vid oenighet nämndens mening skulle gälla om minst fyra
nämndemän var överens om domskälen och domslutet. I praktiken medförde
denna ordning i de flesta fall samma resultat som individuell rösträtt med
utslagsröst för ordföranden.

Det totala antalet nämndemän i de olika domkretsarna har behållits
oförändrat efter nedskärningen av det antal nämndemän som medverkar i
varje mål. Nämndemännen är närmare 8 000 till antalet.

I sex motioner begärs att den gamla ordningen med fem nämndemän införs
igen (motionerna 380, 454, 691, 968, 1534 och 1652). Motionärerna anför
bl. a. att den nuvarande regleringen har medfört en minskad allsidighet och
representativitet bland nämndemännen, något som är till nackdel för
rättskipningen i tingsrätt. I flera av motionerna hävdas också att varje
nämndeman numera tjänstgör så sällan att rutinen och kunskapen om
lagändringar m. m. har försämrats, vilket innebär brister i kontinuiteten och i
likformigheten i lagtillämpningen. I motion 691 uttalas att tecken tyder på att
antalet överklagade tingsrättsdomar har ökat efter det att nämndemännens
antal sänkts.

I motion 454 begärs att vid ökat antal nämndemän den tidigare gällande
ordningen för omröstning återinförs.

I motion 1652 vänder sig motionärerna mot vad departementschefen anför
i budgetpropositionen i fråga om tjänstgöringstäthet för nämndemännen.

Vid sin behandling år 1983 av frågan om nämndemännens antal erinrade
utskottet (s. 19) om att det råder en bred enighet om att den lekmannamedverkan
som föreligger i våra domstolar är av stort värde av flera skäl.
Utskottet uttalade därvid att lekmannainflytandet först och främst utgör en
garanti för att domstolarnas avgöranden ligger i linje med allmänna
rättsuppfattningar i samhället. Av särskilt värde är, anförde utskottet,
lekmannamedverkan när det gäller bedömningsfrågor, t. ex. angående
påföljdsval eller bevisvärdering; lekmännens medverkan bidrar därigenom
till att medborgarnas förtroende för rättskipningen upprätthålls. Vidare
tillgodoser enligt utskottet lekmännen medborgarnas intresse av insyn i
domstolarnas verksamhet. Med anledning av motionskritik som gick ut på att
ett sänkt antal nämndemän skulle medföra minskad allsidighet och försämrad
representativitet bland nämndemännen framhöll utskottet att dessa
risker effektivt motverkas om även för framtiden det totala antalet nämndemän
i de olika domkretsarna behålls oförändrat och alltså även fortsättnings -

JuU 1984/85:25

vis ett stort antal lekmän kommer att vara engagerade i rättskipningen.
Utskottet uttalade sammanfattningsvis (s. 20) att en minskning av nämndemännens
antal till tre i mål av mer normal omfattning inte kunde antas leda
till någon försämring av tingsrätternas möjligheter att komma fram till en
sakligt riktig dom. Inte heller i övrigt fanns det enligt utskottets mening skäl
att befara att förslaget skulle innebära några negativa konsekvenser för
rättskipningen.

När det gällde rösträtt och omröstningsregler uttalade utskottet bl. a.
(s. 22 f) att det skulle innebära en icke godtagbar försvagning av nämndemännens
ställning att i ett system där rätten består av tre nämndemän jämte
den lagfarne domaren behålla de gamla rösträttsreglerna; då skulle det
nämligen i princip krävas fullständig enighet bland nämndemännen för att
överrösta ordföranden. Utskottet, som konstaterade att i de domstolar där
nämndemännen redan hade individuell rösträtt ordföranden hade utslagsröst
utom i brottmål där valet står mellan meningar varav en kan anses som
lindrigare än den andra, fann inte anledning till erinran mot att denna
ordning infördes även i fråga om familjerättsliga mål och ärenden vid
tingsrätterna. I fråga om brottmål ansåg utskottet det ligga i linje med
principerna för ett rättssamhälle att vid så stor tvekan inom domstolen att
ingen mening fått mer än hälften av rösterna den mening blir gällande som är
till fördel för den tilltalade. Att för tingsrätterna ha en annan ordning än
denna, som redan genomförts i alla kollegiala domstolar som handlägger
brottmål, skulle enligt utskottets mening innebära ett avsteg från den nyss
återgivna grundsatsen som var svårt att försvara.

Utskottet uttalade samtidigt som sin mening att det inte fanns anledning att
befara fler materiellt felaktiga domar eller ett ökat antal överklagade mål om
den lindrigaste meningen får gälla i ett brottmål i stället för att ordföranden
med sin utslagsröst får avgöra utgången.

Utskottet gjorde avslutningsvis det uttalandet (s. 32) att den ändrade
ordningen i fråga om tingsrätternas sammansättning borde utvärderas sedan
tillräcklig erfarenhet vunnits av den.

Med anledning av motionsyrkanden om återinförande av ordningen med
fem nämndemän ansåg utskottet i april 1984 att det saknades anledning till
annan bedömning än den utskottet gett uttryck för år 1983 (JuU 1983/84:23
s. 7).

Utskottet vill med anledning av de aktuella motionerna först framhålla att
det enligt utskottets bedömning inte finns skäl att nu anlägga någon annan
syn på frågan om nämndemännens antal än utskottet gjort åren 1983 och
1984. Det stora värde som lekmannamedverkan i våra tingsrätter innebär har
enligt utskottets mening inte förringats eller gått förlorat genom 1983 års
reform; nämndemännens deltagande i domstolarnas arbete utgör oförändrat
en mycket värdefull del i rättskipningen. I sammanhanget vill utskottet också
peka på att utskottet i många år verkat för att säkerställa en allsidig
rekrytering till nämndemannakåren och att som resultat därav påtagliga

JuU 1984/85:25

åtgärder i detta angelägna syfte nu är förestående (se i det följande om
ersättning till nämndemän).

Vad gäller den i motion 691 berörda ökningen av överklaganden av
tingsrättsdomar kan utskottet nämna att den totala måltillströmningen till
hovrätterna har ökat oavbrutet sedan många år men att, såvitt gäller enbart
brottmål, en minskning dock har inträtt år 1984.

Med det sagda avstyrker utskottet bifall till motionerna i denna del. Vid
denna bedömning saknar utskottet anledning att uttala sig i fråga om rösträtt
och omröstningsregler.

När det gäller den i motion 1652 aktualiserade frågan om tjänstgöringstätheten
för nämndemännen bör följande nämnas. 1 1983 års lagstiftningsärende
förordade departementschefen (prop. 1982/83:126 s. 30) att antalet
nämndemän i de olika domkretsarna behölls efter det att domförhetsreglerna
ändrats. Han uttalade därvid bl. a. att en minskad tjänstgöringsfrekvens gör
uppdraget mindre betungande samtidigt som ett stort antal lekmän även i
fortsättningen skulle komma att vara engagerade i rättskipningen. Han
anförde vidare att utgångspunkten borde vara att nämndemännen får en väl
avvägd tjänstgöringstäthet. Någon allmängiltig regel för detta borde inte
ställas upp. En ordning där varje nämndeman i sin schemalagda tjänstgöring
deltar åtminstone en dag var sjätte vecka borde emellertid enligt hans mening
kunna tjäna som riktmärke.

Utskottet berörde, som redan sagts, denna fråga i samband med minskningen
av antalet nämndemän vid prövning av motionsinvändningar om risk
för minskad allsidighet och försämrad representativitet. Därvid uttalade
utskottet att dessa risker effektivt motverkas om även för framtiden det
totala antalet nämndemän i de olika domkretsarna behålls oförändrat. Även
fortsättningsvis kommer härigenom ett stort antal lekmän att vara engagerade
i rättskipningen, anförde utskottet, något som är till fördel inte minst vad
gäller intresset av att det skall råda bredd och allsidighet inom nämndemannakåren
(JuU 1982/83:32 s. 19 f).

Under hösten 1984 har en promemoria om nämndemännens ersättning och
tjänstgöringsförhållanden upprättats inom justitiedepartementet och därefter
remissbehandlats. Utskottet kommer längre fram i detta betänkande att
ta upp ersättningsfrågan. Vad gäller tjänstgöringstätheten kan följande
nämnas.

I promemorian sägs att antalet tjänstgöringstillfällen för nämndemännen
efter reformen år 1983 i allmänhet torde ha minskat med 2-4 dagar årligen för
de flesta. Den vanligaste tjänstgöringstätheten (för ca 40 % av nämndemännen)
var år 1980 11-20 dagar om året. Variationerna var dock stora; ca 20 %
av nämndemännen tjänstgjorde högst 5 dagar om året och ca 20 % 6-10
dagar.

I promemorian uttalas att övervägande skäl talar för att de schemalagda
tjänstgöringsdagarna i allmänhet inte bör uppgå till fler än ca 10 om året.
Framför allt tingsrätterna behöver nämndemän som kan ställa upp vid extra

JuU 1984/85:25

rättegångsdagar eller som kan delta vid långa rättegångar, och med fler
schemabundna tjänstgöringsdagar torde det enligt promemorian vara svårt
för yrkesverksamma att vara borta från sina arbetsplatser även vid sådana
tillfällen. Undersökningar har visat att det främst är de äldre nämndemännen
som kan åta sig uppdrag utöver det ordinarie schemat; ett sätt att nå bättre
representativitet även vid extra rättegångsdagar och långa rättegångar skulle
därför enligt promemorian vara att den schemalagda tjänstgöringen inte görs
mer omfattande än som angavs i propositionen år 1983, dvs. ungefär en dag
var sjätte vecka eller 8-10 dagar om året.

Departementschefen anför i budgetpropositionen (s. 90 f) att han delar
den i promemorian framförda uppfattningen - som också vunnit stöd av de
flesta remissinstanserna - att en tjänstgöringstäthet om 8-10 dagar per år är
ett lämpligt riktmärke. Han uttalar också att de flesta remissinstanserna delar
ståndpunkten i promemorian att frågan om vilket antal nämndemän som bör
knytas till varje domstol bör lösas först efter en utvärdering av 1983 års
domförhetsreform.

Utskottet delar i denna fråga den bedömning som departementschefen
sålunda gett till känna och som för övrigt godtagits redan i lagstiftningsärendet
år 1983. Vad nu sagts hindrar naturligtvis inte att den utvärdering som
skall göras kan komma att ge anledning till en annan syn på de aktuella
frågorna.

Utskottet avstyrker således bifall till det aktuella motionsyrkandet.

Ersättning till nämndemän

I motionerna 1652 och 2395 vänder sig motionärerna mot de nya regler för
ersättning till nämndemän som departementschefen presenterar i budgetpropositionen
(s. 90).

Ersättningen till nämndemännen regleras i förordningen (1982:814) om
ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet
m. m. Enligt denna utgår till nämndemän av allmänna medel arvoden,
reseersättning och traktamenten. Reseersättning och traktamente utgår
enligt de bestämmelser om reseförmåner som enligt kollektivavtal gäller för
statstjänstemän i allmänhet.

Arvode för sammanträde uppgår sedan den 1 juli 1981 till 220 kr. för varje
sammanträdesdag. Under vissa förutsättningar betalas sådant arvode även
för resdagar. Till nämndemän i länsrätt och mellankommunala skatterätten
utgår även arvode för förberedelsearbete.

Kostnaderna för nämndemannaersättningar uppgick budgetåret 1983/84
till omkring 29,3 milj. kr.

I det tidigare nämnda lagstiftningsärendet år 1983 behandlade utskottet
frågor om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden, nämndemannarekryteringen
och ersättningen till nämndemännen. För en utförlig redogörelse i
dessa frågor hänvisas till utskottets betänkande JuU 1982/83:32 s. 26 ff.

JuU 1984/85:25

I det betänkandet anförde utskottet med anledning av motioner om
förbättrade ekonomiska villkor för nämndemännen bl. a. att utskottet ansåg
det nödvändigt att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder för att åstadkomma
en så allsidig sammansättning av nämndemannakåren som möjligt. En sådan
åtgärd var enligt utskottet att ändra ersättningsreglerna så att de inte leder till
en underrepresentation för industriarbetare och andra yrkesgrupper som får
vidkännas fullt löneavdrag när de tjänstgör som nämndemän. En viss höjning
av arvodena var därför enligt utskottets mening nödvändig. Det uppdrogs åt
regeringen att överväga utformningen av höjningarna och att överväga även
andra åtgärder i det angivna syftet, bl. a. differentiering av arvodena med
hänsyn till om löneavdrag sker eller inte.

I den departementspromemoria som nämnts i föregående avsnitt analyseras
tre olika lösningar av arvodesfrågan. Här ges en sammanfattande
beskrivning av de olika alternativ som presenteras där.

Alternativ A innebär ett enhetligt arvode för alla nämndemän. Det
nuvarande dagarvodet på 220 kr. motsvarar helt löneavdrag vid en årsinkomst
av drygt 55 000 kr. I promemorian antas att medianinkomsten för
nämndemän är omkring 90 000 kr. Ett dagarvode som skulle motsvara helt
löneavdrag vid den årsinkomsten uppgår till 345 kr. Kostnaden för en sådan
höjning har i promemorian beräknats till drygt 17 milj. kr. om året. - Den
stora fördelen med alternativ A är enligt promemorian att arvodet är lätt att
administrera och kostnadsberäkna. Som den största nackdelen anges att
även en måttlig höjning medför kraftigt ökade kostnader för staten. Om man
vill kompensera inkomstbortfall i vanliga inkomstlägen och på så sätt bidra
till en ökad representativitet inom nämndemannakåren krävs det - uttalas
det i promemorian - betydande höjningar, som i sin tur innebär överkompensation
för de grupper som inte drabbas av löneavdrag eller endast ett
mindre sådant.

Bedömningen i promemorian är att övervägande skäl talar för att den
nuvarande ordningen med ett enhetligt arvode överges; enligt promemorian
framstår det som mer angeläget att satsa de begränsade ekonomiska resurser
som står till buds på en kompensation för dem som hittills har förlorat på
uppdraget än på en höjning för dem som inte har någon inkomstförlust.

Alternativ B innebär ett system med ett enhetligt grundarvode till samtliga
nämndemän och individuella tilläggsbelopp till dem som drabbas av löneavdrag
som överstiger grundarvodet. I promemorian framhålls att alternativet
framför allt har den fördelen att nämndemannatjänstgöringen inte medför
någon ekonomisk uppoffring; detta ersättningssystem borde alltså främja
rekryteringen bland de grupper som för närvarande är underrepresenterade,
t. ex. yrkesverksamma hos privata arbetsgivare. Samtidigt sägs emellertid i
promemorian att kostnadsökningarna är svåra att överblicka, t. ex. därigenom
att framtida löneökningar återverkar på tilläggsbeloppens storlek. Bl. a.
mot denna bakgrund tas i promemorian upp tanken att bestämma ett tak för
den högsta sammanlagda ersättningen. Om det högsta sammanlagda arvodet

1* Riksdagen 1984185. 7sami Nr25

JuU 1984/85:25

bestäms till 450 kr. (oförändrat grundarvode med 220 kr. och tilläggsbelopp
med 230 kr.) skulle enligt promemorian ersättningen motsvara en dags
löneavdrag vid en inkomst på 117 000 kr. och anknyta till den s. k.
brytpunkten i skattelagstiftningen. Kostnadsökningen beräknas vid denna
lösning till 7 milj. kr. - I promemorian anges att alternativet innebär
administrativt merarbete och ökade kostnader för bl. a. beräkningen av
ersättningarna.

Alternativ C innebär att ett enhetligt grundarvode betalas till alla
nämndemän och att ett lika stort tilläggsbelopp dessutom betalas till dem som
inte kompenseras för inkomstbortfall med enbart grundarvodet. I promemorian
uttalas att systemet visserligen skulle vara lättare att administrera än
alternativ B och även medföra lägre kostnader för staten. Samtidigt betonas
dock att systemet ger en icke önskvärd tröskeleffekt som skulle överkompensera
personer i inkomstlägen strax över den inkomstgräns vid vilken
löneavdraget överensstämmer med grundarvodet.

Departementschefen uttalar i budgetpropositionen (s. 90) att alternativ B
- grundarvode och individuellt tilläggsbelopp - som majoriteten av remissinstanserna
stannat för bör väljas. Han anser att man åtminstone inledningsvis
bör sätta ett tak såsom föreslagits i promemorian. I budgetförslaget beräknas
för de allmänna domstolarnas del ökade nämndemannakostnader från
budgetårets början med 6 milj. kr.

I motion 1652 förespråkas en generell höjning av nämndemannaarvodet
till 280 kr. om dagen inom ramen för det i budgetpropositionen beräknade
beloppet. Den av departementschefen anvisade modellen godtas inte av
motionärerna.

Även i motion 2395 avvisas ett nytt arvoderingssystem, och motionärerna
uttalar sig för en generell höjning. I motionen anförs att det system som förs
fram i budgetpropositionen är administrativt betungande och missgynnar
vissa nämndemän relativt sett.

Utskottet vill för egen del i denna fråga anföra följande.

Utskottet har under många år ansett det nödvändigt att få till stånd en mer
allsidig sammansättning av nämndemannakåren och har i detta syfte
framhållit att en höjning av arvodena måste ske. Utan en sådan reform har
utskottet inte ansett det möjligt att komma till rätta med exempelvis det
otillfredsställande förhållandet att sådana yrkesarbetande-bl. a. industriarbetare
- som får vidkännas fullt löneavdrag vid tjänstgöring i rätten är
underrepresenterade i nämndemannakåren. Utskottet ser med tillfredsställelse
att detta problem nu har getts en konstruktiv behandling inom
regeringskansliet.

När det härefter gäller frågan vilken metod för arvodering som är den
lämpligaste vill utskottet först uttala att en generell höjning till ett för alla
nämndemän lika stort ersättningsbelopp som någorlunda väl skulle motsvara
det inkomstbortfall som en privatanställd yrkesarbetare gör vid tjänstgöring i

JuU 1984/85:25

domstol av statsfinansiella skäl är helt utesluten. Den generella höjning som
skulle rymmas inom det ekonomiska utrymme som står till buds är å andra
sidan så begränsad att den med all sannolikhet skulle sakna betydelse ur
rekryteringssynpunkt. Utskottet delar på anförda skäl departementschefens
uppfattning att det är mer angeläget att utnyttja de begränsade ekonomiska
resurserna för att kompensera dem som lider inkomstförlust på grund av
nämndemannauppdraget än att göra en generell höjning av arvodet.
Utskottet, som sålunda avstyrker bifall till motionsyrkandena i denna fråga,
ställer sig därför bakom det arvoderingssystem som benämnts alternativ B.
Denna bedömning ändras inte av det förhållandet att systemet torde kräva
mer arbete att sköta än den hittillsvarande ordningen. Utskottet utgår från
att så enkla och smidiga rutiner som möjligt för alla berörda arbetas fram. För
den händelse ett nytt ersättningssystem på grund av tekniska svårigheter inte
skulle bli möjligt att genomföra fr. o. m. den 1 juli 1985, förutsätter utskottet
att ett genomförande kommer till stånd snarast därefter.

Domarbanan

Regeringen har nyligen beslutat om vissa författningsändringar som
innebär att möjligheterna för icke ordinarie domare att få tjänstledigt har
begränsats. Syftet är att minska antalet icke ordinarie domare i förhållande
till antalet ordinarie och att på det sättet bryta en utveckling som bedöms ha
negativa effekter för domarkarriären och därmed för domarrekryteringen. I
propositionen redogörs för bakgrunden m.m. I motion 1244 begärs ett
tillkännagivande om att den nya ordningen bör utvärderas om några år.

Författningsändringarna bygger på en promemoria som upprättats inom
justitiedepartementet och på vad som kommit fram vid remissbehandling av
den.

Av promemorian framgår att antalet icke ordinarie domare (fiskaler och
assessorer) som har uppdrag utanför domstolarna ökat kraftigt under den
senaste tioårsperioden. År 1973 var antalet 224. År 1984 hade antalet nära
nog fördubblats och var 411. Detta kommer enligt promemorian att medföra
att den genomsnittliga tiden från inträdet i hovrätt eller kammarrätt till
ordinarie tjänst kommer att öka drastiskt. Såvitt gäller tiden fram till
adjunktion i hovrätt har den negativa utvecklingen redan börjat.

Departementschefen redovisar sin bedömning av frågan i propositionen.
Han framhåller att han ansluter sig till uttalanden som tidigare har gjorts om
värdet av en så öppen domarbana som möjligt inom ramen för det system
som finns för utbildning och tjänstgöring. Samtidigt konstaterar han att
utvecklingen med ett stort antal icke ordinarie domare sysselsatta på olika
håll i statsförvaltningen är oroande, och han anför att flertalet remissinstanser
har vitsordat att oron är befogad. För departementschefen står det klart
att man inte kan godta en ordning enligt vilken de icke ordinarie domarna har
en närmast obegränsad rätt till tjänstledighet för att fullgöra uppdrag inom

JuU 1984/85:25

statsförvaltningen; med tanke på de verkningar detta får för domarkarriären
och därmed för domarrekryteringen har han bedömt omedelbara åtgärder
som ofrånkomliga.

De bedömningar som nu har redovisats ligger bakom de författningsändringar
som tidigare har nämnts. Enligt dessa, som trädde i kraft den 1 januari
1985, gäller reglerna i anställningsförordningen (1965:601) om automatisk
tjänstledighet i vissa fall av tjänsteförening inte längre för domarpersonal
(SFS 1984:959-967). Frågan om tjänstledighet för offentliga uppdrag m. m.
prövas i stället av regeringen. Rätten till ledighet enligt 3 § tjänstledighetsförordningen
(1984:111) för att under en begränsad tid pröva annan
anställning har inte inskränkts.

Genom den nya ordningen räknar departementschefen med att kunna få
en samlad bild av situationen för de icke ordinarie domarna. Han kommer att
verka för en praxis som innebär att man åtminstone på sikt kommer fram till
en rimlig proportion mellan antalet ordinarie och icke ordinarie domare.
Han anser vidare att förutsättningarna bör vara goda för att delegera
beslutanderätten när tjänstledighetsärendena under en tid prövats av
regeringen och en fast praxis har hunnit etableras.

Enligt utskottets mening är det ett viktigt samhällsintresse att hindra en
utveckling som kan inverka menligt på rekryteringen till domarbanan.

Utskottet anser således att det är värdefullt att saken uppmärksammats
inom justitiedepartementet och där analyserats ingående. Genom att
regeringen själv skall pröva frågor om tjänstledighet bör det finnas goda
möjligheter för regeringen att noga följa utvecklingen och att snabbt gripa in
med ytterligare åtgärder om det visar sig att de redan beslutade inte får den
effekt som avsetts. Utskottet anser sig kunna utgå från att regeringen
utnyttjar dessa möjligheter och i lämpligt sammanhang redovisar erfarenheterna
för riksdagen. Att riksdagen, såsom begärs i motion 1244, skall göra
något tillkännagivande i frågan anser utskottet inte behövligt. Utskottet
avstyrker således bifall till motionen i denna del.

Frågeförbudet i rättegångsbalken

I motion 585 begärs att bestämmelserna i rättegångsbalken om frågeförbudet
beträffande vittnen ändras så att bestämmelserna korresponderar med
den i 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen (1980:620) stadgade skyldigheten
om uppgiftslämnande. - Motionären pekar på att nuvarande ordning kan
leda till att uppgifter som någon är skyldig att lämna till en socialnämnd i vissa
fall inte kan lämnas vid vittnesförhör inför förvaltningsdomstol.

Det spörsmål som tas upp i motionen skall ses mot bakgrund av
sekretesslagstiftningen. Sekretesslagen (1980:100) innehåller bestämmelser
om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut
allmänna handlingar (sekretess). I lagen finns bestämmelser om sekretess
som berör stora delar av den offentliga verksamheten; sekretess gäller t. ex.

JuU 1984/85:25

inom försvaret, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, polisens verksamhet
och skatteförvaltningen. Sekretessen gäller i princip också i förhållande till
andra myndigheter. Från denna huvudprincip finns dock en rad undantag.
Sålunda får en sekretessbelagd uppgift röjas för en annan myndighet i de fall
som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning till vilken sekretesslagen
hänvisar.

114 kap. sekretesslagen finns bestämmelser som avser generella begränsningar
i sekretessen mellan olika myndigheter. Sålunda får t. ex. enligt
14 kap. 2 § andra och tredje styckena en myndighet utan hinder av sekretess
till polis eller åklagare lämna uppgifter som angår misstanke om allvarligare
brott. I 14 kap. 1 § finns en generell bestämmelse som innebär att en
föreskrift i lag eller förordning om uppgiftsskyldighet skall tillämpas också
när sekretess gäller för de uppgifter som omfattas av skyldigheten.

Föreskrifter om sådan uppgiftsskyldighet finns numera på åtskilliga håll i
lagstiftningen. Ett exempel härpå erbjuder bestämmelserna om vittnesplikt i
rättegångsbalken (RB). Ett annat utgörs av den i motionen nämnda
föreskriften i 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen. Enligt denna föreskrift är
myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är
anställda hos sådana myndigheter skyldiga att lämna socialnämnden alla
uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av en underårigs behov av
skydd. Uppgiftsskyldigheten gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och
barnmorskor som inte har sådan anställning som nyss sagts. En föreskrift av
motsvarande slag finns i 30 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i
vissa fall. - För sekretesskyddade uppgifter som t. ex. en läkare enligt den
nämnda föreskriften i socialtjänstlagen lämnar till en socialnämnd gäller
normalt sekretess också hos nämnden. Även hos en förvaltningsdomstol kan
sekretess gälla för uppgifterna.

Som nyss sagts utgör bestämmelserna om vittnesplikt i RB sådana
föreskrifter om uppgiftsskyldighet som avses i 14 kap. 1 § sekretesslagen.
Vittnesplikten har med andra ord i princip företräde framför den sekretess
eller tystnadsplikt som kan åvila vittnet. Från denna grundsats görs dock
undantag i 36 kap. 5 § RB, vari stadgas att vittnesförhör inte får ske med den
som är underkastad tystnadsplikt i vissa fall. Enligt paragrafens andra stycke
får sålunda personer tillhöriga där angivna yrkesgrupper inte höras om något
som de i sin yrkesutövning har blivit anförtrodda eller som de i samband
därmed har fått veta (frågeförbud). Vittnesförhör får dock ske om det är
medgivet i lag eller den till vilkens förmån tystnadsplikten gäller samtycker
därtill. De yrkesgrupper som omfattas av frågeförbudet är advokater, läkare,
tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, kuratorer vid kommunala familjerådgivningsbyråer
och deras biträden. Annan än försvarare är dock alltid
skyldig att avge utsaga i mål om ansvar för mycket grova brott.

Frågeförbudet är uppställt huvudsakligen i syfte att ge skydd för de
enskilda personer som anlitar advokater, läkare m.fl. I förarbetena (SOU

Juli 1984/85:25

1938:44 s. 392) till den aktuella bestämmelsen framhålls sålunda att vissa
yrkesutövare intar en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten
att en viss tystnadsplikt till skydd för den enskilde är påkallad. Bestämmelserna
i RB rörande vittnesplikten och frågeförbudet gäller i tillämpliga delar
också vid förvaltningsdomstol (25 § förvaltningsprocesslagen [1971:291]).

I sammanhanget förtjänar det att nämnas att riksdagen hösten 1980 hos
regeringen begärt en översyn av frågeförbudet i 36 kap. 5 § RB (JuU
1980/81:2, rskr. 17). Frågan hade aktualiserats genom ett motionsyrkande
om att frågeförbudet borde omfatta också psykologer. Översynen skulle
enligt riksdagens beslut ta sikte på främst vilka yrkesgrupper som borde
omfattas av frågeförbudet; även förbudets utformning kunde därvid övervägas.

Riksdagens skrivelse i ärendet är ännu inte slutbehandlad av regeringen.
Enligt vad utskottet har erfarit är den begärda översynen alltjämt aktuell i
regeringskansliet. Resultatet av de överväganden som kan komma att ske vid
denna översyn avses numera (jfr JuU 1983/84:23 s. 10) bli redovisat i
samband med de förslag som regeringen kan komma att lägga fram med
anledning av bl. a. tvångsmedelskommitténs arbete (SOU 1984:54).

Här skall också nämnas att regeringen nyligen har förelagt riksdagen en
proposition (1984/85:133) om skärpningar av statistiksekretessen. I propositionen
föreslås bl. a. att den krets som omfattas av frågeförbudet i 36 kap. 5 §
RB skall utvidgas till att gälla också den som är underkastad sekretess enligt
9 kap. 4 § sekretesslagen (statistiksekretess).

Efter det anförda kan utskottet konstatera att - såsom påtalas i motionen -reglerna rörande vittnesplikten i RB och uppgiftsskyldigheten enligt 71 §
fjärde stycket socialtjänstlagen inte helt korresponderar med varandra.
Detta förhållande kan, i linje med vad som sägs i motionen, leda till att en
förvaltningsdomstol i ett mål om t. ex. vård enligt lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga genom vittnesförhör med t. ex. en
läkare inte skulle kunna få tillgång till de uppgifter som läkaren lämnat till
socialnämnden och som kanske legat till grund för nämndens ansökan i
målet. -1 sammanhanget bör tilläggas att det också på andra områden än det
här angivna torde föreligga en bristande överensstämmelse mellan vittnesplikten
och skyldigheten att lämna uppgifter till myndighet.

Enligt utskottets mening kan den beskrivna ordningen uppfattas som ett
beaktansvärt problem som i enskilda fall skulle kunna leda till olämpliga
resultat. Samtidigt vill utskottet emellertid framhålla att man inte får
överbetona betydelsen av problemet; normalt bör nämligen detta hinder mot
att ett vittne lämnar uppgifter till domstolen kunna röjas undan genom att
den till vars förmån frågeförbudet är uppställt lämnar sitt samtycke till
vittnesförhöret. Att så sker underlättas för övrigt av den möjlighet som
domstolen har att förordna om vittnesförhör inom stängda dörrar och om
sekretessbeläggning av de uppgifter som därvid lämnas.

Utskottet anser emellertid att det finns ett intresse av att spörsmålet

JuU 1984/85:25

rörande en samordning av reglerna om uppgiftsskyldighet å ena sidan och om
frågeförbudet i RB å andra sidan uppmärksammas närmare. För att så sker
talar också det förhållandet att det spörsmål motionären aktualiserat rymmer
en rad känsliga och svårlösta frågor som gäller intressen rörande bl. a.
sekretessen för uppgifter hos vissa yrkesutövare med särskild förtroendeställning
i förhållande till allmänheten, myndigheternas behov av information
på angelägna områden och inte minst effektiviteten i rättskipningen.

Enligt utskottets mening bör saken lämpligen kunna tas upp i samband
med de överväganden som görs i regeringskansliet med anledning av den
tidigare nämnda, av riksdagen begärda översynen rörande bl. a. vilka
yrkesgrupper frågeförbudet skall omfatta. Utskottet utgår från att så sker
utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Motionsyrkandet kan därför
lämnas utan bifall.

Strafföreläggande vid smitning

I motion 1649 efterlyses en uppdelning i två svårhetsgrader av det s. k.
smitningsbrottet i avsikt att strafföreläggande skall kunna användas vid de
lindrigare fallen.

Strafföreläggande är en form av summarisk straffprocess. De grundläggande
reglerna om institutet ges i 48 kap. rättegångsbalken. I korthet innebär
reglerna följande.

Strafföreläggande handhas av åklagare och får utfärdas om förutsättningar
för allmänt åtal föreligger. Strafföreläggande får utfärdas endast beträffande
brott för vilka stadgas enbart böter (dock ej normerade böter) och
beträffande brott för vilka stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex
månader. Det högsta antal dagsböter som får föreläggas uppgår till 100 (4 §).

Strafföreläggande innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff som
han antingen omedelbart eller inom viss tid får välja att godkänna eller inte
godkänna. Även förverkande av egendom eller annan sådan särskild
rättsverkan skall i förekommande fall omfattas av föreläggandet (2§).

Hinder för utfärdande av strafföreläggande föreligger om föreläggandet
inte tar upp alla brott av den misstänkte som enligt åklagarens vetskap
förekommer till bedömning. Om en målsägande har förklarat att han ämnar
föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller har begärt att åtal
skall väckas, får strafföreläggande inte heller utfärdas (5§). Särskilda
bestämmelser gäller i fråga om militära brottmål.

Enligt 40 § åklagarinstruktionen (1974:910) bör åklagare, om förutsättningar
föreligger, meddela den misstänkte strafföreläggande i stället för att
väcka åtal.

Strafföreläggande utfärdas enligt särskilt formulär och undertecknas av
åklagaren. Föreläggandet skall innehålla uppgifter om den misstänkte, om
brottet med angivande av tid och plats samt övriga omständigheter som krävs
för att känneteckna det, om tillämpliga lagrum samt om det bötesstraff och

JuU 1984/85:25

den särskilda rättsverkan som föreläggs den misstänkte (6§).

Strafföreläggande! godkänns genom att den misstänkte undertecknar och
till rikspolisstyrelsen sänder en förklaring att han erkänner gärningen och
godtar det straff och den eventuella särskilda rättsverkan som anges i
föreläggandet. Ett godkänt strafföreläggande gäller som dom som har vunnit
laga kraft (3 § andra stycket).

Det brott som brukar kallas smitning regleras i 5§ lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen). En vägtrafikant som haft del i
uppkomsten av en trafikolycka och som genom att avlägsna sig från
olycksplatsen undandrar sig att medverka till de åtgärder vartill olyckan
skäligen bör föranleda eller som undandrar sig att uppge namn och hemvist
eller lämna upplysningar om händelsen döms till fängelse i högst ett år eller
böter.

Av det sagda framgår att brottets straffskala är sådan att strafföreläggande
inte får utfärdas.

Motionären anför att åtskilliga fall av smitning är relativt lindriga, t. ex.
avvikande efter vållande av en mindre skada på en annan bil. Motionären
anser att trafikbrottslagen bör ändras så att strafföreläggande skall kunna
tillämpas på sådana förseelser.

En av huvudlinjerna vid reformarbetet på rättsväsendets område är sedan
åtskilliga år tillbaka att rationalisera verksamheten så att de rättsvårdande
organens resurser i större utsträckning kan tas i anspråk för lagföring av
allvarligare brottslighet. Utvecklingen har följt olika linjer. Dels har
lagföringen av mindre brott stegvis flyttats över från handläggning vid
domstol till summariska reaktionsformer som handhas av åklagare eller
polis. Dels har man genom andra lagstiftningsåtgärder (bl. a. avkriminalisering)
sökt begränsa utrymmet för straffrättsliga ingripanden.

För att driva denna utveckling vidare beslutade regeringen sommaren 1983
om ett särskilt program för att utnyttja rättsväsendets begränsade resurser
mera rationellt. En åtgärd bestod i att regeringen åt riksåklagaren uppdrog
att avge förslag om begränsningar i straffrättens tillämpningsområde och
därvid särskilt ange områden som lämpar sig för avkriminalisering.

Riksåklagaren har redovisat uppdraget i två rapporter. I den första
rapporten, dagtecknad i mars 1984, har riksåklagaren lagt fram en rad förslag
på trafikrättens område. Ett av förslagen avser gradindelning av straffstadgandet
i den bestämmelse som motionären tar upp. Riksåklagarens förslag
tar bl. a. sikte på att möjliggöra beivrande genom strafföreläggande.

Riksåklagarens förslag bereds för närvarande inom kommunikationsdepartementet.
Avsikten är att förslagen tillsammans med en inom departementet
upprättad promemoria skall remissbehandlas under våren 1985.

Eftersom den fråga som motionsönskemålet avser redan är föremål för
överväganden inom regeringskansliet anser utskottet att någon riksdagens
åtgärd inte är påkallad. Bifall till motion 1649 avstyrks därför.

JuU 1984/85:25

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Allmänna
domstolarna för budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av
940 580 000 kr.,

2. beträffande antalet nämndemän i tingsrätt m. m.

att riksdagen avslår motion 1984/85:380 i denna del, motion
1984/85:454 i denna del (yrkande 6 delvis), motion 1984/85:691 i
denna del, motion 1984/85:968 i denna del, motion 1984/85:1534 i
denna del (yrkande 6) och motion 1984/85:1652 i denna del
(yrkande 7 delvis och yrkande 8),

3. beträffande ersättning till nämndemän

att riksdagen avslår motion 1984/85:1652 i denna del (yrkande 9)
och motion 1984/85:2395 i denna del (yrkande 4),

4. beträffande domarbanan

att riksdagen avslår motion 1984/85:1244 i denna del (yrkande 4),

5. beträffande frågeförbudet i rättegångsbalken
att riksdagen avslår motion 1984/85:585,

6. beträffande strafföreläggande vid smitning
att riksdagen avslår motion 1984/85:1649.

3. Allmänna förvaltningsdomstolarna. Regeringen har under punkt D3
(s. 91-94) föreslagit riksdagen att till Allmänna förvaltningsdomstolarna för
budgetåret 1985/86 anvisa ett förslagsanslag av 308 427 000 kr.

Motioner

I motion 1984/85:454 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde före den 1 juli
1983 såväl beträffande antal nämndemän i länsrätt som beträffande bestämmelser
om omröstning i ifrågavarande domstolar (yrkande 6 delvis).

I motion 1984/85:691 av Ewy Möller (m) hemställs, såvitt nu är i fråga, att
riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde före den 1 juli 1983 om
antalet nämndemän i länsrätt.

JuU 1984/85:25

I motion 1984/85:1652 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar att, med verkan från nästa mandatperiod, de
före den 1 juli 1983 gällande reglerna beträffande lekmannamedverkan i
våra domstolar åter skall gälla (yrkande 7 delvis).

Hearing

I fråga om uppvaktning, hearing och inkomna skrifter i ärendet hänvisar
utskottet till redogörelsen härför under punkt 2 ovan.

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringens förslag under denna punkt innebär en ökning av anslaget med
i det närmaste 8,4 milj. kr. i förhållande till anslaget för innevarande
budgetår; totalt föreslås ett anslag av 308,4 milj. kr. Uppräkningen av
anslaget hänför sig till ökade löne- och lokalkostnader samt till förbättrade
arvoden åt nämndemän.

Anslagsberäkningen sker i år - liksom beträffande de allmänna domstolarna
- med utgångspunkt i ett begränsat huvudförslag om besparingar. Vid
budgetbehandlingen förra året (JuU 1983/84:23 p. 3) noterades att arbetsläget
i kammarrätterna ingav oro. Som departementschefen konstaterar i årets
budgetproposition är förhållandet detsamma i år. Tillgängliga statistiska
uppgifter ger vid handen att antalet balanserade mål åren 1981-1984 för
kammarrätterna sammantaget ökat från 15 100 till 25 500. Målutvecklingen i
länsrätterna däremot går i motsatt riktning. Statistiken över antalet inkomna
och antalet balanserade mål samma år för länsrätterna sammantaget visar
sjunkande siffror.

Vid bedömningen av medelstilldelningen till de allmänna förvaltningsdomstolarna
vill utskottet rent allmänt hänvisa till sina överväganden
beträffande de allmänna domstolarna under punkt 2 ovan. Utskottet vill
också här framhålla vikten av att arbetsförhållandena i domstolarna förblir
sådana att standarden i dömandet och rättsvården i övrigt behålls. Medborgarnas
krav på rimlig service får inte åsidosättas. Den oro beträffande
arbetsläget som utskottet uttalar i fråga om de allmänna domstolarna gäller i
allt väsentligt även de allmänna förvaltningsdomstolarna, och särskilt
kammarrätterna. I fråga om kammarrätterna noterar utskottet med tillfredsställelse
vad departementschefen anfört om vidmakthållande och utökande
av de tillfälliga förstärkningar som tillförts domstolarna för innevarande
budgetår. I övrigt vill utskottet hänvisa till vad utskottet i det föregående
beträffande de allmänna domstolarna sagt om hur nödvändiga inskränkningar
bör ske.

JuU 1984/85:25

Med dessa uttalanden tillstyrker utskottet regeringens förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1985/86.

Antalet nämndemän i länsrätt

Enligt en ändring år 1983 i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar är
länsrätt domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Endast om det
behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild
omständighet får fyra nämndemän sitta i rätten (prop. 1982/83:126, JuU 32,
SFS 1983:372). Den dessförinnan gällande ordningen innebar att tre
nämndemän vid sidan av den lagfarne domaren var tillräckligt för att
länsrätten skulle vara domför men den medgav samtidigt utan begränsning
att fyra nämndemän fick ingå i rätten. Det var vanligt att fyra nämndemän
anlitades.

I motionerna 380, 454, 691, 968 och 1652 begärs att den gamla ordningen
återinförs.

I lagstiftningsärendet år 1983 uttalade utskottet bl. a. att fyra nämndemän i
fortsättningen borde medverka endast när det av sakliga skäl är motiverat.

Med anledning av ett motionsyrkande fann utskottet i april 1984 inte
anledning till annat ställningstagande i frågan än utskottet gett uttryck för år
1983.

När frågan nu ånyo har aktualiserats gör utskottet samma bedömning som i
fjol, och utskottet avstyrker med anledning därav bifall till motionerna.

I fråga om ersättning till nämndemän hänvisar utskottet till vad utskottet
anfört under punkt 2 ovan.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Allmänna förvaltningsdomstolarna för budgetåret
1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 308 427 000 kr.,

2. beträffande antalet nämndemän i länsrätt

att riksdagen avslår motion 1984/85:380 i denna del, motion
1984/85:454 i denna del (yrkande 6 delvis), motion 1984/85:691 i
denna del, motion 1984/85:968 i denna del och motion 1984/
85:1652 i denna del (yrkande 7 delvis).

4. Bostadsdomstolen och hyresnämnderna m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt D 4 (s. 94 och 95) och hemställer

att riksdagen till Bostadsdomstolen och hyresnämnderna m. m. för
budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 36 020 000 kr.

JuU 1984/85:25

5. Utrustning till domstolar m. m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkt D5 (s. 95 och 96) och hemställer

att riksdagen till Utrustning till domstolar m. m. för budgetåret
1985/86 anvisar ett reservationsanslag av 15 900 000 kr.

6. Byggnadsarbeten för domstolsväsendet. Utskottet, som noterar att regeringen
i den nyligen framlagda propositionen 1984/85:125, bil. 1, föreslår
riksdagen att till Byggnadsarbeten för domstolsväsendet på tilläggsbudget III
för innevarande budgetår anvisa ett reservationsanslag av 22 milj. kr.,
tillstyrker regeringens nu aktuella förslag under punkt D 6 (s. 96 och 97) och
hemställer

att riksdagen till Byggnadsarbeten för domstolsväsendet för budgetåret
1985/86 anvisar ett reservationsanslag av 54 000 000 kr.

Stockholm den 26 mars 1985

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Arne
Nygren (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla
André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén (s), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp). Hans Göran Franck (s), Birthe Sörestedt (s)
och Inger Wickzén (m).

Reservationer

1. Antalet nämndemän i tingsrätt m. m. (punkt 2, mom. 2)

Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Gunilla André (c),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 8 med ”aktuella motionsyrkandet” bort ha följande
lydelse:

När utskottet nu på nytt behandlar frågan om antalet nämndemän i
tingsrätt vill utskottet framhålla att det från såväl allmänt demokratiska
synpunkter som av rättssäkerhetsskäl är angeläget att den i ett mål
medverkande nämndemannagruppen har en så bred förankring i samhället
som möjligt och en i politiskt hänseende allsidig sammansättning. Minskningen
av nämndemännens antal från fem till tre i de flesta mål i tingsrätt
innebär att den önskvärda allsidigheten och bredden har försämrats inom
den del av rättskipningen där tyngdpunkten i praktiken ligger för de allra

JuU 1984/85:25

flesta människor. Utskottet vill här som sin bestämda mening framhålla att
de skäl som i lagstiftningsärendet år 1983 ansågs tala för att nämndemännen
bör vara fem i mål om brott för vilka gäller visst straffminimun i princip talar
med samma styrka för denna sammansättning även i övriga mål. Gränsen
mellan å ena sidan mål som innehåller komplicerade bevisvärderingsfrågor
och grannlaga överväganden i fråga om påföljdsval och å andra sidan mål
utan sådana inslag går inte vid två års fängelse som straffminimum för
brottet. Det kan nämligen inte sägas att frågorna om bevisvärdering och
påföljdsval generellt sett är vare sig mera ofta förekommande eller mera
grannlaga i mål av den allvarligare kategorin än i mål av den andra kategorin.
Det kan inte heller sägas att påföljderna i mål av den ena kategorin generellt
är mera ingripande för den tilltalade än i mål av den andra kategorin.
Betydelsen av omsorg och grannlagenhet vid rättens bedömning kan i stället
med fog sägas vara lika stor i båda slagen av mål, och prövningen av alla
enskildheter i ett mål kan allmänt sett antas ske på ett bättre sätt och med
större säkerhet om fem lekmän deltar i stället för endast tre. Mycket tyder på
att negativa konsekvenser av förändringen nu har börjat ge sig till känna, och
det finns påtagliga risker för att allmänhetens förtroende för rättskipningen
minskar. Vad nu sagts leder utskottet till uppfattningen att domförhetsreglerna
för tingsrätt bör ändras på så sätt att den ordning som gällde före
ändringen år 1983 återinförs; det antal nämndemän som normalt skall delta i
avgörandena bör således bestämmas till fem.

När det härefter gäller reglerna för omröstning anser utskottet att den nu
förordade ändringen av domförhetsreglerna bör få till följd att de gamla
omröstningsreglerna återtas. De skäl som i samband med 1971 års
underrättsreform anfördes för den omröstningsordningen äger nämligen
fortfarande bärkraft. För en utförlig redovisning av ämnet hänvisar utskottet
till prop. 1969:44 s. 197-221, 1LU 38 s. 51 och JuU 1981/82:40 s. 8.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att de före den 1 juli 1983
gällande reglerna för nämndemäns medverkan i tingsrätt bör återinföras.
Detta bör ske snarast möjligt och på ett sätt som föranleder minsta möjliga
övergångsproblem.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna 380, 454, 691, 968, 1534
och 1652 i aktuella delar har anfört bör ges regeringen till känna.

Med det ställningstagande som utskottet nu gjort i fråga om antalet
nämndemän tillgodoses önskemålet i motion 1652 om en tätare tjänstgöringsfrekvens
för nämndemännen. Någon ytterligare åtgärd i denna del från
riksdagens sida erfordras därför inte.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande antalet nämndemän i tingsrätt m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:380 i denna del.
motion 1984/85:454 i denna del (yrkande 6 delvis), motion 1984/
85:691 i denna del, motion 1984/85:968 i denna del, motion

JuU 1984/85:25

1984/85:1534 i denna del (yrkande 6) och motion 1984/85:1652 i
denna del (yrkande 7 delvis och yrkande 8) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

2. Ersättning till nämndemän (punkt 2, mom. 3)

Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Gunilla André (c),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 10 med ”När det”
och slutar på s. 11 med "snarast därefter” bort ha följande lydelse:

När det härefter gäller frågan vilken metod för arvodering som är den
lämpligaste vill utskottet framhålla att den av departementschefen förordade
modellen - alternativ B - kommer att kräva en administrativt tung och
dyrbar apparat för att fungera; sålunda skall enligt den modellen varje
enskild nämndemans ekonomiska förhållanden granskas och tilläggsbelopp
bestämmas individuellt. Utskottet anser denna lösning olämplig. Samma
invändningar kan i princip riktas också mot alternativ C.

Denna lösning som utskottet anser vara bäst är alternativ A som innebär
ett bibehållande av den nuvarande ordningen jämte en uppräkning av
ersättningsbeloppet. Enligt utskottets mening bör det ekonomiska utrymme
som avsatts för nämndemännen fördelas lika mellan alla nämndemän.
Därigenom undviker man att missgynna dem som utför nämndemannauppdraget
på fritid eller som på grund av uppdraget flyttar sina övriga sysslor
till tid som eljest varit ledig.

Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande ersättning till nämndemän

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:1652 i denna del
(yrkande 9) och motion 1984/85:2395 i denna del (yrkande 4) som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

3. Antalet nämndemän i länsrätt (punkt 3, mom. 2)

Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Gunilla André (c),
Sven Munke (m), och Inger Wickzén (m) anser - under förutsättning av bifall
till reservation 1 -

dels att den del av utskottets yrkande på s. 19 som börjar med "När
frågan" och slutar med "till motionerna" bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till de argument för en bred och allsidig lekmannamedver -

JuU 1984/85:25

kan som utskottet har redoisat i det föregående i fråga om tingsrätternas
sammansättning anser utskottet att även för länsrätternas vidkommande den
tidigare gällande ordningen bör återinföras. Detta bör ske på motsvarande
sätt som utskottet förordat beträffande tingsrätterna.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna i denna del har anfört bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande antalet nämndemän i länsrätt

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:380 i denna del,
motion 1984/85:454 i denna del (yrkande 6 delvis), motion 1984/
85:691 i denna del, motion 1984/85:968 i denna del och motion
1984/85:1652 i denna del (yrkande 7 delvis) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

JuU 1984/85:25

Bilaga 1

Skrift till justitieutskottet från Sveriges domareförbund den 22 februari 1985

Regeringen har i budgetpropositionen för budgetåret 1985/86 för de
allmänna domstolarna föreslagit att anslagsposten under D 2 Förvaltningskostnader
skall minskas med 10 milj. kr. Som motivering har föredragande
departementschefen anfört: Under år 1983 och 1984 har den tidigare
ökningen av antalet mål och ärenden i de allmänna domstolarna brutits.
Minskningen av antalet mål torde dock inte fullt ut motsvaras av en
minskning av domstolarnas arbetsbörda. En fortsatt ökning av förhandlingstiderna
tyder sålunda på att målen har blivit färre men av mer komplicerad
art. - Vid en samlad bedömning - där också det fortlöpande rationaliseringsarbetet
vägs in - förklarar departementschefen att en begränsad tillämpning
av huvudförslaget kan ske utan att effektiviteten och rättssäkerheten vid
domstolarna sätts i fara.

Domstolsverket (DV) har i ”Domstolsverket informerar” redovisat sin
bedömning av förslaget. Enligt DV minskas förvaltningsanslaget för 1985/86
för de allmänna domstolarna med c:a 13,8 milj. kr. i förhållande till
innevarande budgetår. DV har härvid beräknat att - utöver det minskade
anslaget på 10 milj. kr. - förslaget även innefattar otillräcklig prisomräkning
på 2,0 milj. kr. och otillräcklig löneomräkning på 1,4 milj. kr. jämte viss
avskrivning av investeringar på 0,4 milj. kr. DV har som sin kommentar
vidare anfört att den anslagsminskning som skett innevarande budgetår
inneburit en påfrestning på domstolsorganisationen. Den fortsatta anslagsminskningen
för 1985/86 kan inte enbart bemästras genom rationaliseringar.
Domstolsorganisationen måste minskas så höggradigt att en personalminskning
sannolikt inte kan genomföras utan att uppsägningar kommer i fråga.

I fråga om de allmänna förvaltningsdomstolarna innebär förslaget i
budgetpropositionen en nedskärning av förvaltningsanslaget under D 3 med
8 milj. kr. I fråga om länsrätterna, där den s. k. förstärkningsorganisationen
avses vara avvecklad till den 1 juli 1985, föreslås minskning av anslaget ske
med 9 milj. kr. Däremot beräknas kammarrätterna behöva tillföras ökade
resurser, vilka uppenbarligen beräknats till 1 milj. kr.

DV har beräknat att förvaltningsanslaget i själva verket minskas med 9,2
milj. kr.; otillräcklig pris- och löneomräkning uppgår till 1,2 milj. kr. DV har
vidare framhållit, att verket i sin anslagsframställning anfört att för att
kammarrätternas balansavarbetning skall kunna ske med önskvärd snabbhet
minskningen av anslaget för förvaltningsdomstolarna bör begränsas till 2,5
milj. kr. I likhet med förhållandet för de allmänna domstolarna kan enligt
DV den personalminskning som annars blir nödvändig inte genomföras utan
att uppsägningar kommer i fråga.

De framlagda förslagen inger enligt domareförbundets uppfattning mycket
stark oro för den dömande verksamhetens bedrivande.

JuU 1984/85:25

Vad till en början gäller tingsrätterna har - som DV uttalade i sin
anslagsframställning - resurserna under perioden 1978-82 inte ökat i sådan
utsträckning att de motsvarat den stegrade arbetsbelastningen under dessa
år. Förbundet anser att man inte bör fästa så stort avseende vid att, såsom
görs i budgetpropositionen, den tidigare ökningen av antalet mål och
ärenden brutits under 1983 och 1984. De i propositionen i annat sammanhang
redovisade statistiska uppgifterna om brottsutvecklingen m.m. visar att
antalet anmälda brott under dessa år i stort fortsatt att stiga. En minskning
har redovisats beträffande narkotikabrottsligheten, vilket i och för sig är
glädjande, om detta förhållande verkligen beror på en faktisk nedgång av
denna brottslighet. Det kan dock sättas i fråga om tendensen kommer att
bestå. I budgetpropositionen föreslås sålunda att polis- och åklagarorganisationerna
tillförs ökade resurser som avses i första hand bli inriktade på
insatser för bekämpande av ekonomisk brottslighet samt narkotika- och
våldsbrottslighet. Dessa insatser, som särskilt har prioriterats i budgetpropositionen,
måste rimligen medföra att ett ökat antal brottmål av kvalificerat
slag tillförs domstolarna.

I fråga om de s. k. eko-brottmålen överväges för närvarande att de skulle
handläggas av s. k. eko-domstolar. Domareförbundet, som avstyrkte en
sådan ordning och i stället förordade rättegångsutredningens förslag, anförde
i sitt remissyttrande för det fall eko-kommissionens förslag skulle följas
bl. a. följande:

Kommissionen beräknar med utgångspunkt från 1982 års målmängd
antalet domarårsarbetskrafter för att klara Eko-målen till 25 men förklarar
vidare att till detta antal måste läggas ytterligare tio domare för att det skall
finnas minst en Eko-domare vid varje Eko-tingsrätt. Dessa domarårsarbetskrafter
räknar kommissionen med skall tillskapas genom en omfördelning av
nu befintliga domarresurser. Enligt domareförbundet torde det dröja
åtskilliga år - om överhuvdtaget någonsin - innan en dylik omfördelning kan
göras. Den minskning av antalet brottmål som vid ett genomförande av
kommissionens förslag kommer att ske vid berörda tingsrätter är så liten att
det inte kan leda till någon indragning av en domartjänst vid den domstolen.
Enligt förbundet måste man tvärtom räkna med att ett flertal nya domartjänster
måste tillskapas för att kunna behandla de mål som kommissionen
föreslår skall styras till Eko-tingsrätterna. Dessa kostnader tillsammans med
kostnaderna för de åtta fast anställda ekonomiska sakkunniga ledamöter,
som kommissionen föreslår skall tillskapas, kommer att leda till årliga
merkostnader upp emot 10 miljoner kr. Om man däremot låter Eko-målen
kvarligga vid landets tingsrätter bortfaller såväl kostnaden för nya domartjänster
som för de fasta sakkunniga ledamöterna.

De problem med resurserna på personalsidan som kan uppstå genom
inrättande av s. k. ekodomstolar synes inte ha vägts in i budgetpropositionen.
Den ändrade ordningen avses tydligen kunna klaras inom ramen för
tillgängliga medel.

Det har förklarats att drygt 100 domare från tingsrätter och hovrätter, som

JuU 1984/85:25

skall handlägga eko-mål, kommer under de två närmaste budgetåren att
genomgå särskild utbildning under fyra veckor. Det bortfall av arbetskraft
för handläggning av dessa domares ordinarie arbetsuppgifter skall inte
kompenseras genom anslag för vikarier på tjänsterna. Detta skulle innebära
ett bortfall av drygt 10 årsarbetskrafter för domare och skulle medföra en
ökning av balanser m. m. Det framstår som rimligt att vid anslagsberäkningen
tas hänsyn till nu nämnda förhållande.

Vad särskilt gäller hovrätterna har DV i sin anslagsframställning framhållit
att arbetsläget i dessa under flera år blivit alltmer ansträngt och att en
balansökning under 1983 skett med 7,5 procent. - Under en följd av år har
antalet fullföljda mål till hovrätterna successivt ökat. Det är svårt att ha
någon klar uppfattning om orsaken; sannolikt sammanhänger detta med ett
ökat ifrågasättande av riktigheten av gjorda ställningstaganden med krav på
överprövning av meddelade domar och beslut.

Anslagen är redan under innevarande budgetår så snävt tilltagna att flera
domstolar har svårt att bemästra sin arbetsbörda, med ökade väntetider för
allmänheten och stressymptom hos personalen som följd. Ett genomförande
av det framlagda förslaget kommer beträffande de allmänna domstolarna att
medföra att tider för avgörande av mål och ärenden av olika slag -1, ex. även
inskrivningsärenden - kommer att förlängas och att ökade balanser uppkommer.
Detta är inte acceptabelt från rättsvårdande synpunkter. Ett viktigt
moment i rättssäkerheten är att en part får sin sak prövad i rimlig tid.

I fråga om länsrätterna har en minskning av personalkadern m. m. skett
genom en successiv indragning av den s. k. förstärkningsorganisationen. Nu
föreslås en fortsatt nedskärning av länsrätternas hittillsvarande resurser.
Enligt förbundets uppfattning har man även här gått fram alltför drastiskt.
Det framstår som uppenbart att målsättningen att skattemålen i allmänhet
bör ha en omloppstid på högst ett år - vilken målsättning i och för sig inte är
särskilt hög - inte kan uppfyllas med de förslag till anslagstilldelning som
framläggs. En genomsnittlig omloppstid på ett år innebär även för de tyngre
skattemålens del att omloppstiden uppgår och kanske även överstiger två år.
Dessa förhållanden är inte tillfredsställande för de enskilda parterna och inte
heller från samhällets synpunkt. Avarbetningstakten har också varit mycket
hårt uppdriven. Det framstår från rättssäkerhetssynpunkt som angeläget att
något större tid kan läggas ner på målen. bl. a. utformningen av domskälen,
än vad som hitintills har varit möjligt.

I fråga om kammarrätterna, för vilka en anslagsökning beräknas med 1
milj. kr., bör framhållas att balanserna till följd av ökad måltillströmning, har
ökat starkt under senare år trots att avarbetningstakten stegrats. Till en del
beror ökningen på den allmänna fastighetstaxeringen, men även tillströmningen
av andra målgrupper har stegrats. Detta illustreras bl. a. av att
minskningen av antalet inkommande mål är så pass obetydlig sedan målen
från fastighetstaxeringen i stort sett har slutat komma in. Det finns skäl att på
nytt erinra om DVs uttalande att, om balansavarbetningen i kammarrätterna

JuU 1984/85:25

skall kunna ske med önskvärd snabbhet, anslagsminskningen för förvaltningsdomstolarna
som helhet bör begränsas till 2,5 milj. kr. (mot 8,0 milj. kr.
enligt budgetpropositionen och 9,2 milj. kr. enligt DVs beräkningar). Om
förslaget i budgetpropositionen genomförs, blir en fortsatt alltför stor balans
av mål i kammarrätterna följden. Redan nu är läget lika bekymmersamt som
i mitten av 1970-talet, då riksdagen ägnade problemet betydande uppmärksamhet.

Beträffande förvaltningsdomstolarna bör ytterligare framhållas att de
ökade resurser som tillförs skattemyndigheterna självfallet bl. a. får till följd
ett ökat antal skattemål, ofta av invecklad beskaffenhet och även i övrigt av
sådan karaktär att de inte heller stannar i första instans. I den mån de får
koppling till skattebrottmål är det också viktigt att de avgörs skyndsamt,
något som får till följd att andra mål, som också kan vara angelägna, får stå
tillbaka. Detta förhållande blir allvarligare ju större balanserna är.

Ett genomförande av det framlagda anslagsförslaget innebär en minskning
av domstolsorganisationen. Hur nedskärningar skall genomföras framgår
inte av budgetpropositionen och kan inte överblickas av domareförbundet.
De kan uppenbarligen inte genomföras genom rationaliseringar. Det blir en
svår uppgift för DV att genomföra nedskärningarna i samråd med de fackliga
organisationerna; uppenbarligen kommer alla kategorier av personal inom
domstolarna att beröras.

Förbundet vill i detta sammanhang framhålla ett särskilt förhållande,
nämligen notariemeriteringen.

Den juridiska utbildningen vid universiteten har genomgående en teoretisk
inriktning. Notarietjänstgöring vid tingsrätter och länsrätter har kompletterat
denna utbildning med en praktiskt inriktad tjänstgöring. Den är inte
enbart att se som ett arbete i vanlig mening med mål och ärenden vid
domstolarna utan innebär i väsentlig utsträckning en praktisk inskolning för
juridiskt arbete. Domstolarna har här en väsentlig uppgift, vilket också
framhållits alltmer under senare tid, t. ex. när det gäller beskrivning av
lagmännens och chefsrådmännens uppgifter inom domstolsorganisationen.
Notariernas tjänstgöring är alltså inte endast en resursfråga för domstolarna
utan måste ses i ett större sammanhang som ett väsentligt inslag i utbildningen
av yngre jurister. Notariemeriteringen är därför värdefull även för
samhället i stort. Även dessa förhållanden måste beaktas när anslagen
bestäms.

Förbundet vill vidare erinra om vad justitieutskottet anförde i sitt betänkande
1983/84:23 (s. 1-4) rörande anslagen till domstolsväsendet för innevarande
budgetår. Utskottet framhöll bl. a. att arbetsläget vid de allmänna
domstolarna under senare år varit ansträngt, att på brottmålssidan styrs
arbetsbelastningen framför allt av polisens och åklagarmyndigheternas
möjligheter att uppdaga och utreda förekommande brottslighet, att allt fler
brottmål blivit komplicerade och svårhanterliga, vilket gällde inte minst mål
rörande ekonomisk brottslighet och grova narkotikabrott, att samhällets

JuU 1984/85:25

åtgärder när det gäller den ekonomiska brottsligheten och narkotikabrottsligheten
givetvis måste omfatta insatser från alla berörda myndigheter och
detta gällde inte bara polisen och åklagarna utan också domstolarna samt att
kravet på rättssäkerhetens upprätthållande sätter en gräns för möjligheterna
att genom rationaliseringsåtgärder och liknande åstadkomma lättnader i
fråga om domstolarnas arbetsförhållanden.

Sammanfattning och avslutande synpunkter

Minskningen av anslagen för domstolarnas verksamhet kan enligt förbundets
uppfattning inte ske utan att förhållandena för den dömande verksamheten
allvarligt störs.

Som justitieutskottet framhöll i sitt betänkande nr 23 vid det förra
riksmötet har arbetsläget vid de allmänna domstolarna under senare år varit
ansträngt. Detsamma har gällt förvaltningsdomstolarna. Genom en minskning
av anslagen för domstolsväsendet kommer enligt förbundets uppfattning
en ökning av domstolarnas balanser och tider för målens avgörande att
inträda. Dessa förhållanden är otillfredsställande både för de enskilda
parterna och ur samhällelig synpunkt. Även för rättssäkerhetens upprätthållande
är det allvarligt om domstolarnas resurser skärs ned.

I budgetpropositionen har förklarats att vissa verksamhetsgrenar måste
prioriteras framför andra, nämligen kampen mot den ekonomiska brottsligheten,
narkotika- och våldsbrottsligheten. Polis- och åklagarväsendena
föreslås tillföras ökade resurser för dessa ändamål. Dessa insatser måste
rimligen medföra att ett ökat antal brottmål av kvalificerat slag tillförs
domstolarna. Särskild utbildning av domare som skall handlägga s. k.
eko-mål avses skola ske inom de närmaste två budgetåren. Det bortfall av
arbetskraft som då uppkommer för handläggning av de ordinarie arbetsuppgifterna
avses inte bli kompenserat. Detta förhållande framstår som klart
otillfredsställande.

Domarförbundet, som representerar domare inom olika instanser och
domstolsområden, hyser som tidigare framhållits stark oro för den dömande
verksamhetens bedrivande om anslagen begränsas såsom föreslås i budgetpropositionen.
Förbundet har i och för sig förståelse för att statsmakterna i
det rådande statsfinansiella läget noga måste granska alla anslagsposter men
anser att man här gått alltför drastiskt fram. Redan DVs anslagsframställning
för domstolsverksamheten innebar sålunda beträffande de allmänna domstolarna
oförändrat anslag för den reguljära verksamheten 1985/86 och beträffande
förvaltningsdomstolarna en nedskärning i förhållande till det nu
löpande budgetåret.

Förbundet hemställer att justitieutskottet föreslår riksdagen att bevilja
anslag för domstolsväsendet i enlighet med DVs anslagsframställning.

För domareförbundet

LARS WILHELMSON

Juli 1984/85:25

Bilaga 2

Skrift till justitieutskottet från JUSEK och Statstjänstemannaförbundet den 26
februari 1985

Förvaltningsanslagen för budgetåret 1985/86 till de allmänna domstolarna och
de allmänna förvaltningsdomstolarna

Enligt domstolsverkets bedömning uppgår föreslagna anslagsminskningar,
efter löne- och prisomräkning, till 13,8 resp. 9,2 milj. kr. Om riksdagen
antar regeringens förslag måste domstolarnas organisation minskas; de
allmänna domstolarna med ca 100 årsarbetskrafter och de allmänna förvaltningsdomstolarna
med ca 30 årsarbetskrafter.

Allmänna domstolarna

Arbetsläget i de allmänna domstolarna har under senare år blivit alltmer
ansträngt. Antalet mål och ärenden har fram till 1983 stadigt ökat. Samtidigt
har domstolarnas rättsvårdande funktioner krävt ökade arbetsinsatser av
domstolspersonalen. Domstolarna har tvingats klara av denna ökade arbetsmängd
med i stort sett oförändrade personalresurser. Arbetsläget har inte
förbättrats av att antalet mål under 1983 och 1984 blivit färre. Snarare har, till
följd av att målen blivit genomsnittligt sett mera arbetskrävande, arbetsläget
för domstolarna och domstolspersonalen förvärrats. Någon lättnad i domstolarnas
arbetsbelastning är knappast att förvänta under de närmaste åren.

En nedskärning av anslaget till de allmänna domstolarna framstår som
oacceptabel enär den skulle ytterligare försvåra domstolarnas svåra arbetssituation
och dessutom leda till att den rättssökande allmänhetens redan långa
väntetider ytterligare förlängdes.

Allmänna förvaltningsdomstolarna

I förhandlingarna angående ifrågavarande anslag har personalorganisationerna
accepterat en nedskärning med tillhopa 2,5 milj. kr., motsvarande
1 %.

Kammarrätternas arbetssituation är f. n. mycket prekär och förstärkningar
är nödvändiga.

Länsrätterna har varit utsatta för stora påfrestningar i samband med
avvecklingen av förstärkningsorganisationen (100 tjänster). Länsrätternas
förmåga att hålla tidigare hög balansavverkningstakt har under de senaste
åren minskat avsevärt. Sålunda är det en skillnad i balansavverkningen
mellan 1982 och 1984 på ca 27 000 mål. Detta får självfallet till följd att
handläggningstider och därmed allmänhetens väntetider blir alltför långa.

Juli 1984/85:25

-Förstärkning av kammarrätterna torde kunna ske endast på bekostnad av
länsrätterna. Mot bakgrund av ovanstående saknas förutsättningar för ett
överförande av medel från länsrätterna till kammarrätterna.

Utöver givna bild måste anmärkas att domstolarna i mycket hög grad
använder sig av arbetskraft som inte betalas ur ifrågavarande anslag. Således
uppgår antalet lönebidragsanställda, beredskapsarbetare samt ungdomsplatser
till ett antal motsvarande ca 100 årsarbetskrafter.

Undertecknade personalorganisationer hemställer att Riksdagen beviljar
anslag till de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna
i enlighet med domstolsverkets anslagsframställning.

TOBIAS LUND
JUSEK

BERNE PALVALL
Statstjänstemannaförbundet

JuU 1984/85:25 31

Innehållsförteckning Sid.

Domstolsverket 1

Allmänna domstolarna 1

Motioner 1

Hearing m.m 2

Utskottet 2

Medelsberäkningen 2

Nämndemän i tingsrätt 4

Antalnämndemänm.m 4

Ersättning till nämndemän 8

Domarbanan 11

Frågeförbudet i rättegångsbalken 12

Strafföreläggande vid smitning 15

Utskottets hemställan 17

Allmänna förvaltningsdomstolarna 17

Motioner 17

Hearing 18

Utskottet 18

Medelsberäkningen 18

Antalet nämndemän i länsrätt 19

Utskottets hemställan 19

Bostadsdomstolen och hyresnämnderna m.m 19

Utrustning till domstolar m.m 20

Byggnadsarbeten för domstolsväsendet 20

Reservationer 21

1. Antalet nämndemän i tingsrätt m. m. (pkt 2, mom. 2) (m, c, fp) .. 21

2. Ersättning till nämndemän (pkt 2, mom. 3) (m, c, fp) 22

3. Antalet nämndemän i länsrätt (pkt 3, mom. 2)(m,c) 22

Bilaga 1 24

Bilaga 2 29

minab/gotab Stockholm 1985 82425