JuU 1984/85:22

Justitieutskottets betänkande
1984/85:22

om ny viteslagstiftning (prop. 1984/85:96 jämte motioner)
Propositionen

I proposition 1984/85:96 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

1. lag om vitén,

2. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m. m.,

4. lag om ändring i bostadssaneringslagen (1973:531),

5. lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080),

6. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

7. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

8. lag om ändring i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

9. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

10. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981),

11. lag om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och
män i arbetslivet,

12. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg,

13. lag om ändring i närradiolagen (1982:459),

14. lag om ändring i konkurrenslagen (1982:729),

15. lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

16. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

17. lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande
åtgärder.

Lagförslagen under 1-14 har granskats av lagrådet.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
som anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 17.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1984/85:2831 av Per-Olof Strindberg m. fl.
(m) och 1984/85:2832 av Gunilla André m. fl. (c). Motionsyrkandena
redovisas på s. 16.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse:

1 Riksdagen 1984185. 7sami. Nr22

JuU 1984/85:22

1 Förslag till
Lag om vitén

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag gäller vitén som enligt lag eller annan författning får
föreläggas av myndigheter. Vad som föreskrivs i 2—6, 9 och 10 §§ gäller
dock inte sådana vitén som riktar sig till var och en.

Lagen skall inte tillämpas i den mån annat följer av vad som är särskilt
föreskrivet.

Allmänna bestämmelser om vitén finns även i brottsbalken och bötesverkställighetslagen
(1979:189).

Vitesföreläggande

2 § Ett vitesföreläggande skall vara riktat till en eller flera namngivna
fysiska eller juridiska personer (adressater). Om föreläggandet innebär en
skyldighet för adressaten att vidta en viss åtgärd, skall det av föreläggandet
framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden skall vidtas.

Vite får inte föreläggas, om adressaten kan antas sakna faktisk eller
rättslig möjlighet att följa föreläggandet.

När vite har förelagts, får nytt vite mot adressaten i samma sak inte
föreläggas förrän det tidigare föreläggandet har vunnit laga kraft.

Ett vitesföreläggande skall delges adressaten.

Vitesbelopp

3 § När vite föreläggs, skall det fastställas till ett belopp som med hänsyn
till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till
omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande
som är förenat med vitet. Vitet skall fastställas till ett bestämt belopp, om
annat inte följer av 4 §. Om vite föreläggs flera personer gemensamt, skall
ett särskilt belopp fastställas för var och en av dem.

Löpande vite

4 § Om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna, får vite föreläggas
som löpande vite. Vitet bestäms då till ett visst belopp för vaije
tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet inte har följts eller, om
föreläggandet avser en återkommande förpliktelse, för varje gång adressaten
underlåter att fullgöra denna.

Om vitesföreläggandet innefattar ett förbud eller någon liknande föreskrift
eller det annars är lämpligt, kan i stället bestämmas att vitet skall
betalas för varje gång föreskriften överträds.

Löpande vite får inte tillämpas, om det av någon särskild föreskrift följer
att vitet inte får överstiga ett visst högsta belopp.

JuU 1984/85:22

Föreläggande att lämna viss uppgift

5 § Har en myndighet befogenhet att vid vite förelägga eller förbjuda
ägaren eller innehavaren av viss egendom att vidta en åtgärd med egendomen,
får myndigheten också förelägga denne att, om hans rättsställning
upphör, lämna myndigheten uppgift om den nye ägarens eller innehavarens
namn och adress. Även ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Utdömande av vite m.m.

6 § Frågor om utdömande av vitén prövas av länsrätt på ansökan av den
myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet eller, om detta har skett
efter överklagande i frågan om vitesföreläggande, av den myndighet som
har prövat denna fråga i första instans. Ansökan om utdömande görs hos
länsrätten i det län där myndigheten är belägen. Vad som har sagts nu

gäller dock ej i fall som avses i andra stycket eller 7 §. Frågor om utdö mande

av vitén som har förelagts av regeringen prövas av länsrätten i
Stockholms län på ansökan av justitiekanslern.

Frågor om utdömande av vitén som har förelagts en part eller någon
annan till fullgörande av en skyldighet i en rättegång eller i annat motsvarande
förfarande prövas utan särskild ansökan av den myndighet som har
utfärdat föreläggandet.

7 § Tingsrätten prövar frågor om utdömande av vitén,

1. om vitet riktar sig till var och en,

2. om vitet avser säkerställande av ett enskilt anspråk,

3. om i något annat fall än som förut har angetts tingsrätten själv eller,
efter talan mot rättens beslut, högre rätt har förelagt vitet.

8 § När allmän domstol prövar frågor om utdömande av vitén efter
särskild talan, skall målet i tillämpliga delar handläggas enligt reglerna i
rättegångsbalken som mål om åtal för brott för vilket svårare straff än
böter inte är föreskrivet.

9 § Har ändamålet med vitet förlorat sin betydelse, skall vitet inte dömas
ut. Finns det särskilda skäl till det, får vitet jämkas.

Föreligger i mål om utdömande av vite som avses i 4 § andra stycket
flera överträdelser av föreskriften till samtidig bedömning, får ej på en
gång utdömas högre belopp än som har angetts i föreläggandet. När ett
beslut i ett sådant mål har vunnit laga kraft, får vite inte dömas ut för
sådana överträdelser av föreskriften som har gjorts innan målet väcktes.

Vite bortfaller, om talan om att det skall dömas ut inte har delgetts
adressaten inom två år från det att förutsättningarna för att väcka en sådan
talan uppkom.

Biträde av polismyndighet

10 § En myndighet som har att föra talan vid domstol i mål om utdömande
av vite får, om det är nödvändigt med hänsyn till utredningen, anlita
biträde av polismyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. Vad som föreskrivs i 6 8 gäller
dock ej i fråga om vite som har förelagts före ikraftträdandet.

1* Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr22

JuU 1984/85:22

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken Härigenom

föreskrivs att 18 § lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1985.

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m. m.

Härigenom föreskrivs att 17, 19 och 20 §§ lagen (1976:666) om påföljder
och ingripanden vid olovligt byggande m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §

Föreläggande enligt 15 eller 16 § får förenas med vite eller med föreskrift
att, om föreläggandet ej efterkommes, åtgärden kan utföras genom byggnadsnämndens
försorg på den försumliges bekostnad.

1 beslut om föreläggande enligt
första stycket eller beslut enligt
andra stycket får förordnas att beslutet
skall gälla utan hinder av att
det inte har vunnit laga kraft.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för genomförande
av beslut enligt andra stycket.

Efterkommes ej föreläggande
med föreskrift om utförande genom
byggnadsnämndens försorg, skall
nämnden, när ej omständigheterna
föranleder annat, besluta att åtgärden
skall utföras och hur det skall
ske. Därvid skall tillses att oskälig
kostnad ej uppstår. När skäl är därtill,
får i nämndens beslut förordnas,
att beslutet skall gälla utan
hinder av att det ej äger laga kraft.

19 §

Har föreläggande enligt 15 eller
16 § meddelats någon i egenskap av
ägare till viss fastighet och övergår
fastigheten till ny ägare, gäller föreläggandet
i stället mot denne. Utsatt
vite gäller dock ej mot den nye
ägaren, men byggnadsnämnden får
sätta ut vite för denne.

Har föreläggande enligt 15 eller
16 § meddelats någon i egenskap av
ägare till viss fastighet och övergår
fastigheten till ny ägare, gäller föreläggandet
i stället mot denne. Har i
föreläggandet utsatts löpande vite
enligt 4 § lagen (1985:000) om vitén
och har fastigheten övergått genom
köp, byte eller gåva, gäller vitet
mot den nye ägaren räknat från tidpunkten
för äganderättsövergången,
under förutsättning att anteck -

JuU 1984/85:22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Första stycket äger motsvarande
tillämpning, när föreläggande har
meddelats någon i egenskap av
tomträttshavare eller ägare av
byggnad på mark som tillhör annan.

ning om vitesföreläggandet dessförinnan
gjorts enligt 20 §. Löpande
vite som avser viss period får
endast tas ut av den som var ägare
vid periodens början. Annat vite
gäller ej mot den nye ägaren, men
byggnadsnämnden får sätta ut vite
för denne.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning, när föreläggande har
meddelats någon i egenskap av
tomträttshavare eller eljest som
ägare av byggnad på mark som tillhör
annan. Vad som sägs om löpande
vite gäller dock endast i fråga
om föreläggande som har meddelats
någon i egenskap av tomträttshavare.

20 §

Myndighet som meddelar föreläggande
som avses i 19 § skall genast
sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i
fastighetsboken eller tomträttsboken.

Myndighet som meddelar föreläggande
som avses i 19 § skall genast
sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i
fastighetsboken eller tomträttsboken.
Har i föreläggandet utsatts löpande
vite, skall även detta antecknas.
Inskrivningsmyndigheten skall
genast i rekommenderat brev underrätta
den som senast har sökt
lagfart eller inskrivning av förvärv
av tomträtt om anteckningen, om
denne ej är föreläggandets adressat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

4 Förslag till

Lag om ändring i bostadssaneringslagen (1973:531)

Härigenom föreskrivs att 10 och 13 §§ bostadssaneringslagen (1973: 531)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §'

Beslut om upprustningsåläg- Beslut om upprustningsåläg gande

eller användningsförbud gande eller användningsförbud

skall genast sändas till inskrivnings- skall genast sändas till inskrivnings 1

Senaste lydelse 1973: 1087.

Rättelse: S. 6, datum för ikraftträdandet Står: juni Rättat till: juli

JuU 1984/85:22

Nuvarande lydelse

myndigheten för anteckning i fastighetsboken
eller tomträttsboken.
Beslut om upprustningsåläggande
skall sändas även till byggnadsnämnden.

Föreslagen lydelse

myndigheten för anteckning i fastighetsboken
eller tomträttsboken.
Har ett sådant åläggande eller förbud
förenats med löpande vite enligt
4 § lagen (1985:000) om vitén,
skall även detta antecknas. Inskrivningsmyndigheten
skall genast i rekommenderat
brev underrätta den
som senast har sökt lagfart eller
inskrivning av förvärv av tomträtt
om anteckningen, om denne ej är
föreläggandets adressat.

Beslut om upprustningsåläggande
skall sändas även till byggnadsnämnden.

Har staten eller kommun förvärvat fastighet på vilken finns lägenhet
som avses med upprustningsåläggande eller användningsförbud, skall på
anmälan av staten eller kommunen göras anteckning i fastighetsboken eller
tomträttsboken att åläggandet eller förbudet förfallit.

13 §2

Upprustningsåläggande, användningsförbud och förbud enligt 2 a § första
stycket får förenas med vite.

Utsatt vite gäller ej mot ny ägare. Har ett upprustningsåläggande
I fall som avses i 8 § får dock hyres- eller ett användningsförbud förnämnden
utsätta vite för denne. enats med löpande vite, gäller vitet

mot ny ägare räknat från tidpunkten
för äganderättsövergången under
förutsättning att anteckning om
vitesföreläggandet dessförinnan
gjorts i fastighetsboken eller tomträttsboken.
Vad som har sagts nu
gäller dock endast vid förvärv av
fast egendom eller tomträtt genom
köp, byte eller gåva. Löpande vite
som avser viss period får tas ut endast
av den som vid periodens början
ägde fastigheten. Annat vite
gäller ej mot ny ägare. I fall som
avses i 8 § får dock hyresnämnden
utsätta vite för denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

2 Senaste lydelse 1974:821.

JuU 1984/85:22

5 Förslag till

Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080)

Härigenom föreskrivs att 18 och 20 §§ hälsoskyddslagen (1982:1080)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

Miljö- och hälsoskyddsnämnden får meddela de förelägganden och förbud
som behövs för att denna lag eller bestämmelser som meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas. 1 brådskande fall eller när det annars finns
särskilda skäl får ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart och i
andra fall först sedan det visat sig att nämndens råd och anvisningar ej har
följts.

I ett beslut om föreläggande eller I ett beslut om föreläggande eller
förbud kan nämnden utsätta vite. förbud kan nämnden utsätta vite.
Frågan om utdömande av vite prö- Vitet får ej förvandlas.
vas av allmän domstol. Vitet får ej
förvandlas.

Underlåter någon att vidta en åtgärd som åligger honom enligt denna lag
eller enligt bestämmelser som har meddelats med stöd av denna lag och
efterkommer han inte miljö- och hälsoskyddsnämndens föreläggande om
rättelse, får nämnden förordna om rättelse på hans bekostnad. I brådskande
fall får sådant förordnande meddelas också utan föregående föreläggande.

20 §

Om miljö- och hälsoskyddsnämnden
i fråga om en fastighet eller
byggnad har meddelat föreläggande
eller förbud samt föreläggandet eller
förbudet är av större betydelse
och förenat med ett vite som uppgår
till minst ett basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring,
får nämnden översända beslutet
om föreläggandet eller förbudet
till inskrivningsmyndigheten för anteckning
i fastighetsboken eller
tomträttsboken. Har sådan anteckning
skett gäller föreläggandet eller
förbudet mot ny ägare av egendomen.
Utsatt vite gäller dock inte
mot ny ägare av egendomen, men
nämnden får utsätta nytt vite för
denne.

Om miljö- och hälsoskyddsnämnden
i fråga om en fastighet eller
byggnad har meddelat föreläggande
eller förbud samt föreläggandet
eller förbudet är av större betydelse
och förenat med ett vite som
uppgår till minst ett basbelopp enligt
lagen (1962: 381) om allmän försäkring
eller med ett löpande vite
enligt 4 § lagen (1985:000) om vitén,
får nämnden översända beslutet
om föreläggandet eller förbudet
till inskrivningsmyndigheten för anteckning
i fastighetsboken eller
tomträttsboken. Är föreläggandet
förenat med löpande vite, skall
även detta antecknas. Inskrivningsmyndigheten
skall genast i rekommenderat
brev underrätta den som
senast har sökt lagfart eller inskrivning
av förvärv av tomträtt om anteckningen,
om denne ej är föreläggandets
adressat.

1** Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr 22

JuU 1984/85:22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har anteckning enligt första
stycket skett, gäller föreläggandet
eller förbudet mot ny ägare av
egendomen. Har denne förvärvat
egendomen genom köp, byte eller
gåva och utgör egendomen fastighet
eller tomträtt, gäller även löpande
vite mot honom räknat från
tidpunkten för äganderättsövergången.
/ annat fall gäller vitet inte
mot ny ägare av egendomen, men
nämnden får utsätta nytt vite för
denne.

Löpande vite som avser viss period
får tas ut endast av den som var
ägare vid periodens början.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet
beslut eller har den åtgärd som avses med föreläggandet vidtagits
eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse, skall miljöoch
hälsoskyddsnämnden, så snart den fått vetskap om förhållandet, anmäla
det till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken
eller tomträttsboken. Om nämnden inte gör anmälan skall länsstyrelsen på
ansökan av egendomens ägare göra sådan anmälan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. I fråga om vite som har förelagts
före ikraftträdandet gäller dock 18 § andra stycket andra meningen i sin
äldre lydelse.

6 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 39, 39 a och 39 b §§ naturvårdslagen
(1964: 822) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §'

Har någon överträtt beslut eller föreskrift som avses i 37 § första stycket
1, 2, 4, 6 eller 8 får länsstyrelsen förelägga honom att åstadkomma rättelse.
Har i fråga om en viss fastighet eller byggnad, anordning eller anläggning
på annans mark ägaren till egendomen begått överträdelsen och övergår
egendomen till ny ägare, får denne föreläggas att vidta rättelse, om det inte
är oskäligt. Är fråga om överträdelse av beslut eller föreskrift över vars
efterlevnad kommunal nämnd med stöd av överlåtelse enligt 18 b § utövar
tillsyn, tillkommer det i stället nämnden att meddela sådant föreläggande. I
beslut om föreläggande får vite sättas ut. Vidare får tingsrätten meddela
handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får

1 Senaste lydelse 1983:298.

JuU 1984/85:22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

göras av allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen, den kommunala
nämnd som handhar naturvårdsfrågor eller, i fall där kommunal
nämnd har att meddela föreläggande, av den nämnden. Beträffande sådan
handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).

Vid meddelande av föreläggande enligt 17 § första stycket, 20 §, 21 §
eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkoms ej sådant
föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten
föranstalta om att åtgärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt
17 § tredje stycket. Miljö- och hälsoskyddsnämnden får utsätta vite vid
meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet,
äger vederbörande nämnd låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

1 beslut om föreläggande som
avses i första, andra elter tredje
stycket får förordnas att heslutet
skall gälla utan hinder av att det
inte har vunnit laga kraft.

39 a §2

Första stycket skall också tillämpas
när föreläggande har meddelats
någon i egenskap av tomträttshavare
eller ägare av byggnad, anläggning
eller anordning på mark som
tillhör annan.

Har ett föreläggande som avses i
39 § första eller andra stycket meddelats
någon i egenskap av ägare till
viss fastighet och övergår fastigheten
till ny ägare, gäller föreläggandet
i stället mot denne. Har i föreläggandet
utsatts löpande vite enligt
4 § lagen (1985:000) om vitén,
och har fastigheten övergått genom
köp, byte eller gåva, gäller vitet
mot den nye ägaren räknat från tidpunkten
för äganderättsövergången,
under förutsättning att anteckning
om vitesföreläggandet dessförinnan
gjorts enligt 39 b §. Löpande
vite som avser viss period får
endast tas ut av den som var ägare
vid periodens början. Annat vite
gäller inte mot den nye ägaren, men
vederbörande myndighet får sätta
ut vite för denne.

Första stycket skall också tillämpas
när föreläggande har meddelats
någon i egenskap av tomträttshavare
eller eljest som ägare av byggnad,
anläggning eller anordning på
mark som tillhör annan. Vad som

2 Senaste lydelse 1982: 1097.

JuU 1984/85:22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sägs om löpande vite gäller dock
endast förelägganden som har
meddelats någon i egenskap av
tomträttshavare.

39 b §3

Föreläggande som avses i 39 a §
skall genast antecknas i fastighetsboken
eller tomträttsboken. Detsamma
gäller beslut om återkallelse
av antecknat föreläggande.

Har antecknat föreläggande upphävts
genom lagakraftvunnet beslut,
efterkommits eller förfallit,
skall det antecknas i fastighetsboken.

Föreläggande som avses i 39 a §
skall genast antecknas i fastighetsboken
eller tomträttsboken. Har i
föreläggandet utsatts löpande vite
enligt 4 § lagen (1985:000) om vite
skall även detta antecknas. Inskrivningsmyndigheten
skall genast i rekommenderat
brev underrätta den
som senast har sökt lagfart eller
inskrivning av förvärv av tomträtt
om anteckningen, om denne ej är
föreläggandets adressat.

Har antecknat föreläggande återkallats,
upphävts genom lagakraftvunnet
beslut, efterkommits eller
förfallit, skall det antecknas i fastighetsboken
eller tomträttsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 14 § Lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §'

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstlagen 2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621) med (1980:620), lagen (1980:621) med

särskilda bestämmelser om vård av särskilda bestämmelser om vård av

unga, lagen (1981: 1243) om vård av unga, lagen (1981:1243) om vård av

missbrukare i vissa fall, utlännings- missbrukare i vissa fall, utlännings -

3 Senaste lydelse 1982: 1097.
1 Senaste lydelse 1984:9.

JuU 1984/85:22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lagen (1980:376), smittskyddslagen
(1968: 231), lagen (1970: 375) om utlämning
till Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller behandling
och körkortslagen (1977:477) i den
utsträckning som är föreskrivet i
dessa lagar samt mål enligt 21 kap.
föräldrabalken,

3. mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

lagen (1980:376), smittskyddslagen
(1968: 231). lagen (1970: 375) om utlämning
till Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller behandling
och körkortslagen (1977:477) i den
utsträckning som är föreskrivet i
dessa lagar samt mål enligt 6 kap.
21 § och 21 kap. föräldrabalken,

3. mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4. mål som avses i 6 § första
stycket lagen (1985:000) om vitén.

1985.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden Härigenom

föreskrivs att 7 § lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 f

Talan om utdömande av vite Talan om utdömande av vite förs
föres vid allmän domstol av åklaga- vid allmän domstol av konsument re.

Sådan talan får väckas endast ombudsmannen. I fråga om vite

efter anmälan av konsumentom- som marknadsdomstolen har före budsmannen

eller, ifråga om vites- lagt pä talan av annan får talan om

förbud, av annan som hos mark- utdömande föras även av denne,

nadsdomstolen ansökt om förbudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. I fråga om vite som har förelagts
före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1984: 293.

2 Senaste lydelse 1972:730.

JuU 1984/85:22

9 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs att 17 § marknadsföringslagen (1975:1418) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §'

Talan om utdömande av vite Talan om utdömande av vite förs
föres vid allmän domstol av åklaga- vid allmän domstol av konsument re.

Sådan talan får väckas endast ombudsmannen. I fråga om vite

efter anmälan av konsumentom- som marknadsdomstolen har före budsmannen

eller, i fråga om vite lagt på talan av annan får talan om

som avses i 5 §, av annan som hos utdömande föras även av denne,

marknadsdomstolen har ansökt om
förbudet eller åläggandet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande
av konsumentombudsmannen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.1 fråga om vite som har förelagts
före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

10 Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 27 § konsumentkreditlagen (1977:981) skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1985. I fråga om vite som har
förelagts dessförinnan gäller den upphävda paragrafen dock fortfarande.

1 Senaste lydelse 1984:424.

JuU 1984/85:22

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor
och män i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1979: 1118) om jämställdhet mellan
kvinnor och män i arbetslivet1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Talan om utdömande av vite som Talan om utdömande av vite som
har förelagts enligt denna lag förs har förelagts enligt denna lag förs
vid tingsrätt av allmän åklagare. vid tingsrätt av jämställdhetsomSådan
talan får väckas endast efter budsmannen,
anmälan av jämställdhetsombuds -

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. 1 fråga om vite som har förelagts
före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg2 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 Kap.

8 §

Mål om ansvar för brott som Mål om ansvar för brott som
avses i denna lag eller om utdö- avses i denna lag eller om ersätt mande

av vite eller om ersättning ning för åtgärder som verkställts

för åtgärder som verkställts enligt enligt 7 kap. 9 § handläggs av tings 7

kap. 9 § handläggs av tingsrätt rätt som är behörig domstol enligt

som är behörig domstol enligt rätte- rättegångsbalken eller enligt 336—

gångsbalken eller enligt 336—338 §§ 338 §§ sjölagen (1891: 35 s. 1).

sjölagen (1891: 35 s. 1).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.1 fråga om vite som har förelagts
före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

1 Lagen omtryckt 1980:412.

2 Lagen omtryckt 1983:463.

JuU 1984/85:22

13 Förslag till

Lag om ändring i närradiolagen (1982:459)

Härigenom föreskrivs att 14 § närradiolagen (1982:459) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §'

Sammanslutningen skall på uppmaning av närradiomyndigheten tillställa
myndigheten sådan inspelning som avses i 8 § lagen (1982:460) om ansvarighet
för närradio.

Om sammanslutningen inte rättar Om sammanslutningen inte rättar
sig efter en sådan uppmaning, kan sig efter en sådan uppmaning, kan

myndigheten förelägga vite. Talan myndigheten förelägga vite.

om utdömande av vitet förs vid
tingsrätt av allmän åklagare efter
anmälan av närradiomyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. I fråga om vite som har förelagts
före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

14 Förslag till

Lag om ändring i konkurrenslagen (1982:729)

Härigenom föreskrivs att 38 § konkurrenslagen (1982:729) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Talan om utdömande av vite som
förelagts med stöd av denna lag förs
vid tingsrätt av allmän åklagare.
Sådan talan får väckas endast efter
anmälan eller medgivande av näringsfrihetsombudsmannen
eller, i
fråga om vite som marknadsdomstolen
har ålagt på talan av annan,
av denne.

Föreslagen lydelse

Talan om utdömande av vite som
förelagts med stöd av denna lag förs
vid tingsrätt av näringsfrihetsombudsmannen.
I fråga om vite som
marknadsdomstolen har förelagt på
talan av annan får talan om utdömande
föras även av denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.1 fråga om vite som har förelagts
före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

1 Senaste lydelse 1982:1247.

JuU 1984/85:22

15 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Förbud skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Talan om utdömande av vite förs Talan om utdömande av vite förs
vid allmän domstol av åklagare. vid allmän domstol av den som ansökt
om förbudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

16 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Vad i denna lag sägs om böter
skall ock gälla vite, som förelagts
part eller annan till fullgörande av
skyldighet i rättegång.

Föreslagen lydelse

Vad som i denna lag sägs om
böter skall även gälla utdömda vitén,
som

1. har förelagts part eller annan
till fullgörande av en skyldighet i en
rättegång,

2. här i landet har förelagts
av konsumentombudsmannen, näringsfrihetsombudsmannen
eller
marknadsdomstolen,

3. i Finland har dömts ut av
marknadsdomstolen eller, efter
överklagande av ett avgörande av
denna domstol, av högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft i förhållande till Finland fyra veckor från den dag
då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling
samt i förhållande till Danmark, Island och Norge den dag regeringen
bestämmer. 1 fråga om vite som har förelagts före ikraftträdandet
gäller dock äldre bestämmelser.

JuU 1984/85:22

17 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande
åtgärder

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande
åtgärder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

Talan om utdömande av vite enligt
denna lag föres vid allmän domstol
av åklagare. Sådan talan får
väckas endast efter anmälan av
länsarbetsnämnd eller arbetsmarknadsstyrelsen
eller, när fråga är om
vite som förelagts med stöd av 14 §,
av arbetstagarorganisation som
hemställt om föreskrifter som där
anges.

Talan om utdömande av vite enligt
denna lag förs av länsarbetsnämnd,
eller arbetsmarknadsstyrelsen
eller, när fråga är om vite som
förelagts med stöd av 14 §, av arbetstagarorganisation
som hemställt
om föreskrifter som där
anges.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

Motionerna

I motion 1984/85:2831 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) yrkas att
riksdagen avslår propositionen såvitt angår förslaget att utdömande av vite
skall handläggas av länsrätt.

I motion 1984/85:2832 av Gunilla André m. fl. (c) yrkas att riksdagen
beslutar att avslå proposition 1984/85:96 med förslag till lag om vitén m. m.

Utskottet

Inledning

År 1977 lade regeringen fram en proposition om avskaffande av förvandlingsstraffet
för böter. Förslaget gällde även vitén. Riksdagen avslog
propositionen och begärde en ny utredning om bötesverkställigheten och en
översyn av vitesinstitutet (prop. 1976/77:104, JuU 1977/78:25, rskr. 164).
Regeringen uppdrog åt viteskommittén att göra det arbete som riksdagen
hade begärt. Kommittén redovisade sin översyn av vitesinstitutet i betänkandet
(SOU 1982:21) Ett effektivare vite. I betänkandet lade kommittén fram
förslag till en generell lagstiftning om vite. Den hade dock begränsad
räckvidd, på det sättet att den endast avsåg vite (och tvångsutförande) enligt
75 § i då gällande hälsovårdsstadga (1958:663) och 3 och 17 §§ lagen
(1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.

JuU 1984/85:22

Kommitténs avsikt var att lagen efter hand skulle kunna göras tillämplig på
områden där behov av effektivare tvångsmedel kommer fram.

Betänkandet remissbehandlades. Därefter utarbetades inom justitiedepartementet
ett förslag till lag om vitén, vars bestämmelser gavs en avsevärt
större räckvidd än kommittéförslaget. Det omarbetade förslaget och förslag
till ändringar i ett stort antal lagar remitterades till lagrådet i oktober 1983.

Lagrådet ansåg det vanskligt att bedöma lagrådsremissens i förhållande till
kommittéförslaget mera vittsyftande förslag, eftersom det inte hade blivit
föremål för remissbehandling i sedvanlig omfattning. Lagrådet förordade att
det remitterade förslaget till lag om vitén i dåvarande skick inte förelädes
riksdagen. Med hänsyn till lagrådets uttalanden fortsatte beredningen inom
justitiedepartementet. Härvid upprättades en promemoria med förslag till
slutligt ställningstagande av regeringen. Genom en särskild remiss inhämtades
yttranden över lagrådsremissen jämte lagrådets yttrande och promemorian.

Förslagen i propositionen bygger på vad som sålunda förekommit.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås åtgärder som syftar till att effektivisera vitesinstitutet.
En ny lag om vitén föreslås. Lagen kodifierar vissa allmänna regler som
i dag gäller enligt praxis men innehåller också flera nyheter. Bl. a. föreslås att
vite skall kunna föreläggas som s.k. löpande vite. Vitet utgår då i
normalfallet med ett bestämt belopp för varje tidsperiod av viss längd under
vilken föreläggandet inte har följts. En annan nyhet är att frågor om
utdömande av vite normalt skall handläggas av länsrätt på ansökan av den
myndighet som har förelagt vitet, i stället för att som nu åklagare för talan vid
allmän domstol. Syftet är här att åstadkomma en snabbare och mindre
resurskrävande procedur än den nuvarande.

I fråga om vitén enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m. m., bostadssaneringslagen (1973:531), hälsoskyddslagen
(1982:1080) och naturvårdslagen (1964:822) innebär förslaget vidare att,
om vitet förelagts någon i hans egenskap av fastighetsägare eller tomträttshavare,
det under vissa förutsättningar skall övergå på ny ägare eller innehavare.
I fråga om en del av de förelägganden som avses här får vidare den
myndighet som förelägger vitet möjlighet att förordna att föreläggandet skall
gälla utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1985.

Allmänt

När det gäller att ge eftertryck åt individuella påbud och förbud är vitet det
principiellt viktigaste direkta tvångsmedlet i det allmännas hand. Genom ett
föreläggande om vite påbjuds eller förbjuds någon att göra något vid äventyr

JuU 1984/85:22

att han annars förpliktas att utge ett visst penningbelopp. Genom ett nytt
förfarande i ett senare skede prövas frågan om vitet skall utdömas.

Vitén förekommer i huvudsakligen två former, s. k. förfarandeviten och
materiella vitén. Förfarandeviten används av såväl domstolar som andra
myndigheter för att någon skall förmås att exempelvis infinna sig vid
myndigheten eller tillhandahålla handlingar eller lämna uppgifter som
myndigheten behöver för att fatta beslut. Myndigheten kan vanligtvis både
förelägga och döma ut vitet. Det materiella vitet används för att eftertryck
skall ges åt en förvaltningsmyndighets eller i vissa fall en domstols beslut och
döms i regel ut av allmän domstol på talan av åklagare.

Härutöver finns ytterligare två typer av vitén. Det gäller till en början s. k.
generellt vite, dvs. vite som riktar sig till envar och som närmast har karaktär
av straffbestämmelse. I fråga om vitén av denna karaktär är reglerna i
brottsbalken (BrB) om böter tillämpliga (25 kap. 8 § BrB). Vidare förekommer
s. k. avtalsviten, som har karaktären av ett av kontraktsparter på förhand
bestämt skadestånd. Detta lagstiftningsärende gäller i princip inte avtalsviten.

Bestämmelser om vitén finns i åtskilliga författningar. En myndighet anses
normalt inte ha rätt att förelägga vite utan uttryckligt författningsstöd.

Bland förfarandevitena kan främst nämnas de som regleras genom
bestämmelser i rättegångsbalken (RB). Enligt dessa kan domstolarna
förelägga parter och andra att inställa sig eller att förete skriftlig handling
m. m.

Lagstödet för olika typer av materiella vitén har ofta formen av en regel
som ger vissa myndigheter befogenhet att använda vitesföreläggande för ett
bestämt ändamål. På den statliga sidan har främst länsstyrelserna tillagts
sådan befogenhet på en rad områden. Även andra myndigheter inom den
regionala statsförvaltningen har bemyndigande att använda vite, t. ex.
länsskolnämnd och skogsvårdsstyrelse.

Inom den centrala statsförvaltningen kan vite användas av bl. a. industriverket,
naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen.

Befogenhet att använda viteshot har även tillagts vissa kommunala
nämnder, särskilt byggnadsnämnden samt miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Bestämmelser om vitén finns också i den marknadsrättsliga lagstiftningen.

Frågan om vites utdömande prövas av allmän domstol, förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet. Om det inte av den aktuella författningen
framgår vilken myndighet som skall pröva frågan om vitets utdömande, anses
det följa av allmänna principer att denna prövningsrätt tillkommer allmän
domstol.

Om man bortser från bestämmelser om befogenhet att förelägga vite är
vitesinstitutet mycket knapphändigt reglerat i lag. För bedömningen av
centrala frågor är myndigheterna och domstolarna därför i stor utsträckning
hänvisade till praxis. Detta gäller t. ex. principerna för vilka personer som ett
föreläggande kan riktas mot samt principerna för beräkning av beloppet och

JuU 1984/85:22

för utdömande av vite.

Enligt utskottets mening är det uppenbarligen inte tillfredsställande att en
lagreglering saknas på detta viktiga område. Det räcker med att peka på vilka
svårigheter bristen på lagreglering kan medföra, inte minst när det gäller att
få till stånd en enhetlig och likformig rättstillämpning. Bristen på lagreglering
måste enligt utskottet vidare inverka menligt på vitesinstitutets effektivitet.
Utskottet välkomnar därför att ett förslag till en generell reglering nu läggs
fram.

I motion 2832 yrkas att propositionen skall avslås. Motionärerna riktar
kritik mot lagförslaget i flera avseenden. Avslagsyrkandet grundar sig i
huvudsak på den föreslagna lagstiftningens omfattning. Motionärerna hänför
sig i den delen till vad lagrådet uttalat om att det är en brist att
bestämmelser om vitén även i fortsättningen kommer att finnas på skilda håll
i lagstiftningen och om att vinsten med en samlad lagstiftning förringas om
den inte omfattar generella vitén.

De bestämmelser lagrådet främst avser finns i BrB och bötesverkställighetslagen
(1979:189) och gäller bl. a. generella vitén. Generella vitesföreskrifter
har, som departementschefen framhåller, i realiteten karaktären av
straffsanktionerade normer, och utdömandet skall ske enligt vanliga straffmätningsprinciper.
Mot denna bakgrund delar utskottet departementschefens
uppfattning att bestämmelserna om generella vitén lämpligen bör finnas
kvar i BrB. Även i övrigt ansluter sig utskottet till departementschefens
överväganden när det gäller omfattningen av den nya lagens reglering. Här
vill utskottet också peka på att lagrådets synpunkter har tillgodosetts så till
vida att det i förslaget till lag om vitén har tagits in en hänvisning till BrB och
bötesverkställighetslagen.

Utskottet anser således att förslaget bör godtas såvitt gäller omfattningen
av lagregleringen. Även i övrigt kan utskottet i stort ställa sig bakom
förslagen i propositionen. Motionen bör således inte vinna bifall såvitt den
innefattar yrkande om avslag på propositionen i dess helhet.

Tingsrätt eller länsrätt?

Som tidigare har nämnts innebär förslaget att frågor om utdömande av vite
- om inte annat är föreskrivet - skall prövas av länsrätt på talan av den
myndighet som har utfärdat föreläggande. I båda motionerna förordas att
den nuvarande ordningen behålls, dvs. att prövningen görs av tingsrätt på
talan av åklagare.

Bedömningen av huruvida prövningen bör ligga på länsrätt eller tingsrätt
sammanhänger med frågan vilken myndighet som bör anförtros uppgiften att
föra talan om utdömande av vite.

För åklagaralternativet talar enligt vad som anförs i motion 2831 att
åklagarna med hänsyn till utbildning och yrkeserfarenhet är särskilt förfarna
att handha angelägenheter av straffrättslig natur. Utskottet har stor förståel -

JuU 1984/85:22

se för den synpunkten men vill å andra sidan framhålla att åklagarna inte
rimligen kan tänkas ha samma fackkunskaper som de olika myndigheterna
som förelägger vite otvivelaktigt har.

I motionen anförs också som ett argument för åklagaralternativet att
åklagarna står helt fria från ”egna” intressen i saken.

Utskottet kan inte dela uppfattningen att åklagarna av detta skäl borde
anförtros uppgiften, utan utskottet instämmer i departementschefens bedömning
att rättssäkerhetsskäl inte talar mot en ordning som innebär att den
myndighet som utfärdat föreläggandet får till uppgift att föra talan inför
domstol. Myndigheterna har ju tillagts den långt viktigare och för den
enskilde betydelsefulla frågan att utforma själva föreläggandet. För övrigt är
det ju som departementschefen anför redan nu fackmyndigheten som
initierar processen genom att anmäla frågan till åklagaren, och annan
ordning kan knappast tänkas om uppgiften får ligga kvar hos åklagaren. Här
kan också pekas på att åklagarna i praktiken måste hämta in de uppgifter som
behövs för talans utförande från den myndighet som förelagt vi tet. Om i
stället myndigheten får uppgiften att föra talan hos domstol kan det knappast
innebära någon avgörande skillnad.

Ytterligare aspekter kan läggas på denna fråga. Åklagarväsendet är och
kommer under överskådlig tid att vara synnerligen arbetsbelastat. Enligt vad
som uppges i propositionen upplevs i praktiken inte sällan omgången via
åklagare från fackmyndigheters och kommunala nämnders sida som en
flaskhals i de ärenden som det här gäller. Klart är också, som nämns i
propositionen, att ju flera myndigheter som blir inblandade i ett visst ärende
om utdömande av vite, desto längre tid tar förfarandet, och det innebär
uppenbarligen en rationalisering om man kan minska antalet myndigheter
som har att ta befattning med dessa ärenden.

Utskottets slutsats blir således att man, som departementschefen anför,
genom att lägga uppgiften att föra talan på de myndigheter som har utfärdat
föreläggandet gör sådana vinster i fråga om snabbhet och effektivitet att detta
förslag bör genomföras. Med denna utgångspunkt ligger det som departementschefen
anför närmare till hands för flertalet rättsområden att prövningen
överflyttas till förvaltningsdomstolarna. Utskottet stannar alltså för att
välja den lösning som föreslagits i propositionen.

Att mål om utdömande av vite flyttas från allmänna domstolar till att
handläggas i förvaltningsprocessuell ordning kan, som påpekas i motion
2831, i vissa situationer innebära en försämring för den enskilde i fråga om
rättegångskostnaderna. Denna fråga har inte belysts i propositionen. Utskottet
utgår från att utvecklingen på detta område följs av regeringen, och
utskottet vill i sammanhanget erinra om vad utskottet tidigare i år uttalat om
att behovet av möjligheter att ersätta enskild part för hans rättegångskostnader
i förvaltningsprocess bör utredas (JuU 1984/85:15, rskr. 161).

Vad som nu har sagts innebär att utskottet avstyrker bifall till motion 2831
och motion 2832 i vad den innefattar avslag på propositionens förslag om att

Juli 1984/85:22

vite - om inte annat är föreskrivet - skall utdömas av länsrätt på talan av den
myndighet som har förelagt vitet.

Övrigt

17 § förslaget till lag om vitén bör göras en redaktionell ändring på sätt som
framgår av utskottets hemställan. I övrigt föranleder propositionen eller
motionerna inget uttalande av utskottet.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen avslår motion 1984/85:2832 i den del den innefattar
yrkande om avslag på propositionen i dess helhet,

2. beträffande utdömande av vitén

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:2831 och motion
1984/85:2832 i denna del antar

a. 6 § i det genom proposition 1984/85:96 framlagda förslaget till
lag om vitén,

b. 7 § i det under a. nämnda lagförslaget, dock med den ändringen
att paragrafen ges följande som Utskottets förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

7 §

Tingsrätten prövar frågor om ut- Tingsrätt prövar frågor om utdö dömande

av vitén, mande av vitén,

1. om vitet riktar sig till var och 1. om vitet riktar sig till var och

en, en,

2. om vitet avser säkerställande av 2. om vitet avser säkerställande av

ett enskilt anspråk, ett enskilt anspråk,

3. om i något annat fall än som 3. om i något annat fall än som

förut har angetts tingsrätten själv förut har angetts tingsrätten själv

eller, efter talan mot rättens beslut, eller, efter talan mot rättens beslut,

högre rätt har förelagt vitet. högre rätt har förelagt vitet.

3. att riksdagen antar det under moment 2 nämnda lagförslaget i den
mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

4. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken,

5. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m. m.,

Juli 1984/85:22

6. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i bostadssaneringslagen (1973:531),

7. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080),

8. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

9. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

10. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

11. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

12. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981),

13. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan
kvinnor och män i arbetslivet,

14. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg,

15. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i närradiolagen (1982:459),

16. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i konkurrenslagen (1982:729),

17. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare,

18. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

19. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande
åtgärder.

Stockholm den 19 mars 1985

På justitieutskottets vägnar
LENNART BLOM

Närvarande: Lennart Blom (m), Lisa Mattson (s), Karin Söder (c), Arne
Nygren (s), Björn Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén
(s), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran Franck
(s), Birthe Sörestedt (s) och Göran Magnusson (s).

JuU 1984/85:22

Reservation

Utdömande av vitén (mom. 2)

Lennart Blom (m), Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson
(m), Gunilla André (c), Sven Munke (m) och Hans Petersson i Röstånga (fp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med ”Bedömningen
av” och som slutar på s. 21 med ”av utskottet” bort ha följande
lydelse:

Alldeles oavsett om vitet i rättsligt hänseende betraktas huvudsakligen
som ett tvångsmedel eller som en påföljd är det som lagrådet har anfört
påtagligt att straffmätningsliknande principer här har ett stort spelrum. Detta
talar enligt utskottets mening otvivelaktigt för att tingsrätterna även i
fortsättningen skall handlägga mål om utdömande av vite. Ytterligare ett skäl
för att behålla denna ordning är att förfarandet vid tingsrätt i princip är
muntligt och att den enskilde således har större möjligheter att där lägga fram
sin sak personligen - och utan att behöva anlita ombud - än vid länsrätt där
förfarandet i princip är skriftligt. Härtill kommer att den nuvarande
regleringen av frågor som gäller rättegångskostnader är något gynnsammare
för den enskilde i processer vid allmän domstol än i processer vid förvaltningsdomstol.
Utskottet vill vidare peka på att den omständigheten att
länsrätterna saknar erfarenhet av dessa mål innebär att en ändring av
nuvarande ordning skulle medföra effektivitetsförluster, särskilt i ett inledningsskede.
Ytterligare ett skäl som talar mot regeringens ståndpunkt är att
länsrätterna för närvarande är mycket arbetsbelastade och att det enligt
utskottets bedömning därför är troligt att handläggningstiderna skulle
förlängas avsevärt om handläggningen av dessa mål flyttades över till
länsrätterna. Vad som nu har sagts leder utskottet till uppfattningen att mål
om utdömande av vite även i fortsättningen bör handläggas av tingsrätt.

När det sedan gäller frågan om uppgiften att föra talan vid domstolen skall
ligga på åklagaren eller på de myndigheter som har förelagt vitet gör
utskottet följande bedömning. Med den ståndpunkt utskottet intagit i frågan
om vilka domstolar som bör handlägga mål om utdömande av vite ligger det
enligt utskottets mening närmare till hands att även i fortsättningen låta
åklagarna ha den uppgiften. Ett skäl mot en sådan ordning är att de olika
myndigheter som förelägger vite otvivelaktigt har andra fackkunskaper än
åklagarna. Mot detta kan dock invändas att det i åklagarnas verksamhet
regelmässigt ingår att tillägna sig kunskaper i vitt skilda sakfrågor och att
åklagarnas erfarenheter och möjligheter i detta avseende helt visst är goda.
Ett skäl som med särskild styrka talar för åklagaralternativet är enligt
utskottets mening att åklagarna uppenbarligen har helt andra kunskaper och
erfarenheter när det gäller både processrättsliga och straffrättsliga bedömningar
än de olika myndigheter som förelägger vite har. Utskottets slutsats är
att det inte heller när det gäller frågan vem som skall föra talan om

JuU 1984/85:22

utdömande av vite finns tillräckliga skäl att frångå nuvarande ordning.

Regeringens förslag i här behandlat avseende bör således avslås och
motionerna bör vinna bifall i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande utdömande av vitén

att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:96 i denna del och
med anledning av motion 1984/85:2831 och motion 1984/85:2832 i
denna del antar 6 och 7 §§ i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om vitén med följande som Utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Frågor om utdömande av vitén
prövas av länsrätt på ansökan av den
myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet
eller, om detta har skett
efter överklagande i frågan om vitesföreläggande,
av den myndighet som
har prövat denna fråga i första instans.
Ansökan om utdömande görs
hos länsrätten i det län där myndigheten
är belägen. Vad som har sagts nu
gäller dock ej i fall som avses i andra
stycket eller 7 §. Frågor om utdömande
av vitén som har förelagts av
regeringen prövas av länsrätten i
Stockholms län på ansökan av justitie
kans lern.

Frågor om utdömande av vitén
som har förelagts en part eller någon
annan till fullgörande av en skyldighet
i en rättegång eller i annat motsvarande
förfarande prövas utan särskild
ansökan av den myndighet som
har utfärdat föreläggandet.

Tingsrätten prövar frågor om utdömande
av vitén,

1. om vitet riktar sig till var och en,

2. om vitet avser säkerställande av
ett enskilt anspråk,

3. om i något annat fall än som
förut har angetts tingsrätten själv

Utskottets förslag

Frågor om utdömande av vite prövas
av tingsrätt.

Om vite har förelagts en part eller
någon annan till fullgörande av en
skyldighet i en rättegång eller i ett
motsvarande förfarande prövas frågan
om utdömande av vite av den
myndighet som har utfärdat föreläggandet.

Talan om utdömande av vite förs
av allmän åklagare.

Frågan om utdömande av vite prövas
dock utan särskild ansökan

1. i fall som avses i 6 § andra
stycket och

2. om tingsrätten själv eller, efter
talan mot rättens beslut, högre rätt

JuU 1984/85:22

Regeringens förslag Utskottets förslag

eller, efter talan mot rättens beslut, har förelagt vitet.

högre rätt har förelagt vitet.

Om vitet avser säkerställande av
enskilt anspråk förs talan av den till
vars förmån vitet har förelagts.

Särskilt yttrande

Karin Söder (c) och Gunilla André (c) anför:

I sitt yttrande konstaterade lagrådet att det var vanskligt att bedöma
lagrådsremissens i förhållande till kommittéförslaget mera vittsyftande
förslag, eftersom det inte hade blivit föremål för remissbehandling i sedvanlig
ordning. Mot bakgrund av lagrådets kritik fortsatte beredningen av ärendet
inom justitiedepartementet. Denna beredning innefattade en ny remissomgång.
Utfallet av denna har enligt vår mening inte redovisats tillfredsställande.
Det har inneburit att riksdagen mött påtagliga svårigheter att bedöma
innebörden av regeringens förslag och att det krävts särskilda beredningsåtgärder
inom utskottet.

minab/gotab Stockholm 1985 82375