Justitieutskottets betänkande
1984/85:21
om anslag till rättshjälp m.m. (prop. 1984/85:100 bil. 4, F, jämte
motioner)
ANDRA HUVUDTITELN
Rättshjälp m. m.
1. Rättshjälpskostnader. Regeringen har i proposition 1984/85:100 bilaga 4
(justitiedepartementet) under punkt F 1 (s. 113) föreslagit riksdagen att till
Rättshjälpskostnader för budgetåret 1985/86 anvisa ett förslagsanslag av
221 000 000 kr.
Motion
I motion 1984/85:488 av Filip Fridolfsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att sådan ändring görs inom ramen för
rättshjälpens medelstilldelning att näringsidkare ges förbättrad möjlighet att
få rättshjälp också i angelägenheter som berör hans näringsverksamhet.
Utskottet
Medelsberäkningen
Regeringens förslag under denna punkt innebär oförändrat anslag i
förhållande till anslaget för innevarande budgetår.
Rättshjälpskommittén (Ju 1982:01), som i september 1984 avgett sitt
huvudbetänkande (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen, föreslår
genomgripande förändringar i rättshjälpssystemet. Betänkandet remissbehandlas
f. n.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens medelsberäkning.
Rättshjälp åt näringsidkare
Frågan om rättshjälp åt näringsidkare tas upp i motion 488. Motionären,
som anför att småföretagare i sin yrkesverksamhet beviljas rättshjälp ytterst
restriktivt, önskar att det införs förbättrade möjligheter för näringsidkare att
få rättshjälp också i angelägenheter som berör näringsverksamheten.
Enligt 8 § första stycket 3 rättshjälpslagen (1972:429) får allmän rättshjälp
inte beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet
om ej skäl föreligger med hänsyn till verksamhetens art och
begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller
omständigheterna i övrigt.
1 Riksdagen 1984/85. 7sami. Nr21
JuU 1984/85:21
2
Näringsidkares rätt till rättshjälp har flera gånger tidigare behandlats av
utskottet. En utförlig redogörelse för frågan har lämnats i utskottets
betänkande JuU 1982/83:19 s. 24 ff.
När utskottet senast behandlade ett motionsönskemål som det nu aktuella
(JuU 1983/84:18 s. 4) avstyrkte utskottet bifall till motionen under hänvisning
till att rättshjälpskommitténs överväganden i fråga om näringsidkares rätt till
rättshjälp borde avvaktas.
I sitt nyssnämnda huvudbetänkande uttalar kommittén att den enligt sina
direktiv haft att överväga om regeln om näringsidkares rättshjälp bör göras
mer restriktiv.
Kommittén anför att de tämligen osäkra undersökningar av hur många
näringsidkare som årligen beviljas rättshjälp i sin näringsverksamhet tyder på
att antalet ärenden understiger det antal (ca 1 000) som antogs i samband
med den ändring av bestämmelserna som trädde i kraft den 1 januari 1980
(prop. 1978/79:90, JuU 30, rskr 268). Kommittén uttalar vidare (s. 100):
Vi har alltså en god bild av att bestämmelserna om näringsidkares rätt till
rättshjälp tillämpas restriktivt. Med den inriktning som samhällets rättshjälp
bör ha är detta enligt vår mening riktigt. Det finns därför-och mot bakgrund
av direktivens uttalanden - ingen anledning att föreslå att näringsidkare ges
ytterligare möjligheter att erhålla rättshjälp.
Någon anledning att rent generellt begränsa rätten till rättshjälp för
näringsidkare utöver vad som gäller i dag finns emellertid inte heller. När det
föreligger starka sociala skäl som talar för det bör näringsidkare även i
framtiden kunna beviljas rättshjälp. Tillämpningen av reglerna bör även
fortsättningsvis vara av samma restriktiva natur som f. n.
Remissbehandlingen av kommitténs betänkande är ännu inte avslutad.
Mot bakgrund av det sagda anser inte utskottet att det finns skäl för någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionen. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion 488.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Rättshjälpskostnader
för budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av
221 000 000 kr.,
2. beträffande rättshjälp ät näringsidkare
att riksdagen avslår motion 1984/85:488.
2. Rättshjälpsnämnderna m. fl. anslag. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkterna F 2 - F 4 (s. 113-116) och hemställer
l.att riksdagen till Rättshjälpsnämnderna för budgetåret 1985/86
anvisar ett förslagsanslag av 8 330 000 kr.,
JuU 1984/85:21
3
2. att riksdagen till Allmänna advokatbyråer-. Uppdragsverksamhet
för budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.,
3. att riksdagen till Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag för budgetåret
1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 2 000 000 kr.
3. Vissa domstolskostnader m.m. Regeringen har under punkt F 5 (s. 116)
föreslagit riksdagen att till Vissa domstolskostnader m.m. för budgetåret
1985/86 anvisa ett förslagsanslag av 34 800 000 kr.
Motioner
I motion 1984/85:1245 av Mona Sahlin (s) och Margareta Palmqvist (s)
hemställs att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
att frågan om ersättning av allmänna medel för åtalads bevisning i brottmål
utreds.
I motion 1984/85:1655 av Paul Jansson m. fl. (s, m, c, fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av gällande regler avseende
ersättning till vittnen i brottmål.
Utskottet
Medelsberäkningen
Från anslaget betalas vissa kostnader för rättegångsväsendet, bl. a.
ersättning av allmänna medel till vittnen och målsägande. Under denna
punkt föreslår regeringen att riksdagen anvisar ett förslagsanslag som
innebär en sänkning med 3 800 000 kr. i förhållande till anslaget för
innevarande budgetår; det belopp som föreslås är 34 000 000 kr.
Utskottet har inte något att invända mot regeringens medelsberäkning.
Kostnader för tilltalads bevisning
I motion 1245 behandlas kostnadsansvaret för bevisning i brottmål.
Motionärerna anser det ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande att en
tilltalad som vill åberopa viss bevisning kan bli tvungen att själv bekosta
denna eller av ekonomiska skäl t. o. m. avstå från den önskade bevisningen.
Det begärs i motionen att tilltalades bevisning alltid skall betalas av allmänna
medel.
När ett vittne har åberopats av åklagaren eller inkallats av rätten självmant
skall vittnesersättningen enligt 36 kap. 24 § rättegångsbalken (RB) betalas av
allmänna medel. Detsamma gäller i fråga om sakkunnig (40 kap. 17 § RB).
Vem som slutligen skall bära kostnaderna bestäms enligt regler som kommer
att redovisas i det följande.
En av formerna för rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) är
JuU 1984/85:21
4
rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Sådan lämnas dels genom biträde av
offentlig försvarare enligt RB, dels genom ekonomiska förmåner (ersättning
för eller befrielse från vissa kostnader, 35-38 §§ rättshjälpslagen). Den som
är tilltalad i brottmål och som har en inkomst inte överstigande 50 000 kr. kan
beviljas rättshjälp i den sist nämnda formen. Inkomstgränsen höjs om den
tilltalade har försörjningsbörda. Staten betalar rättshjälpskostnaderna för
den som har beviljats sådan rättshjälp. Som rättshjälpskostnader anses den
tilltalades kostnader för bl. a. bevisning och för resa och uppehälle. Den som
har beviljats ekonomisk rättshjälp är också befriad från vissa expeditionsavgifter.
Återbetalningsskyldighet kan komma i fråga om den tilltalade döms i
målet.
I fråga om den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna i brottmål
där åklagaren för talan kan följande sägas.
Enligt reglerna i 31 kap. RB skall den som döms i ett mål betala tillbaka till
staten bl. a. vad som av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätten
under förundersökningen och vad som betalats till vittne eller sakkunnig eller
eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt till
offentlig försvarare. Kostnad som inte varit skäligen påkallad för utredningen
och kostnader som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon
annan än den tilltalade eller hans ombud är den dömde dock inte skyldig att
återbetala. Den dömde är inte skyldig att återbetala mera än vad som skulle
ha varit hans maximibelopp för rättshjälpsavgift om han hade haft allmän
rättshjälp. Maximibeloppet varierar med hänsyn till vederbörandes ekonomiska
förhållanden (1 §).
Om en tilltalad frikänns i ett mål där åklagaren för talan har han rätt till
ersättning av allmänna medel för sina kostnader för försvarare och för
bevisning, om kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av hans
rätt, och till ersättning för sin inställelse i rätten (2 §).
Skyldigheten att ersätta rättegångskostnader i högre instans bestäms med
hänsyn till rättegången där (10 §).
För kostnader som uppkommer under förundersökningen har den misstänkte
betalningsansvar endast i den mån han sedermera enligt 31 kap. RB
åläggs sådant i en fällande dom.
123 kap. RB ges bestämmelser om förundersökning. Vid förundersökning
skall inte bara de omständigheter som talar mot den misstänkte utan även de
som är gynnsamma för honom beaktas och bevis som är till hans förmån tas
till vara (4 §). Den misstänkte och hans försvarare har rätt att vid
förundersökningen ange den utredning som de anser önskvärd. Om den
misstänkte begär att förhör skall hållas med någon eller att annan utredning
skall förebringas skall hans begäran bifallas om det kan antas att åtgärden
skulle få betydelse för utredningen. Om framställningen avslås skall skälen
anges (18 §). Den misstänkte kan göra anmälan hos rätten när en sådan
framställning som nyss sagts har avslagits eller om den misstänkte menar att
det finns någon annan brist i utredningen. Rätten kan då vidta de åtgärder
JuU 1984/85:21
5
som påkallas (19 §).
Av den lämnade redogörelsen framgår att den situation som motionsspörsmålet
avser och som motionärerna anser vara oacceptabel - att en misstänkt
eller tilltalad av ekonomiska skäl tvingas avstå från bevisning som han vill
åberopa - kan uppkomma endast under förutsättning att den berörde inte har
beviljats rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller om varken åklagaren eller
rätten funnit anledning att skaffa in den begärda bevisningen.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att det endast i undantagsfall torde
inträffa att en tilltalad kommer i den situation som motionärerna beskriver;
åklagare och domstolar har vanligtvis en frikostig inställning till tilltalades
önskemål om bevisning. Även om frågan således får antas ha endast ringa
praktisk betydelse avser den emellertid ett angeläget område. Den bör dock
enligt utskottets mening inte ses isolerad utan i ett vidare sammanhang, där
frågorna om ersättning för bevisning och fördelning av rättegångskostnader
tas upp mer allmänt. En översyn av dessa ämnen kommer att göras av
rättegångsutredningen (Ju 1977:06) och redovisas i ett betänkande som är
aviserat till slutet av år 1985.
Med hänvisning till vad nu har sagts anser utskottet att det inte är påkallat
med något ställningstagande till motionsspörsmålet från riksdagens sida.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1245.
Vittnesersättning
I motion 1655 kritiseras de nuvarande reglerna om vittnesersättning.
Motionärerna anser det vara stötande för rättskänslan att den som måste
vittna i domstol kan bli ekonomiskt lidande; det begärs att vittnen skall få full
kompensation för förlorad arbetsförtjänst och ersättning för resor enligt de
statliga ersättningsnormerna.
Ersättningar som skall betalas av allmänna medel till vittnen, målsägande
m. fl. för inställelse i mål eller ärenden vid domstolar eller andra myndigheter
beräknas enligt förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till
vittnen, m. m. Denna förordning, som trädde i kraft den 1 november 1982,
ersatte en förordning med i viss mån andra ersättningsregler och lägre
ersättningsbelopp. Ersättningen kan avse nödvändiga kostnader för resa
(reseersättning) och uppehälle (traktamente) samt ersättning för mistad
inkomst eller annan ekonomisk förlust (ersättning för tidsspillan).
Reseersättning betalas för resa med tåg med belopp som motsvarar
avgiften för en plats i andra klass och i förekommande fall avgift för sovplats.
Resa med egen bil ersätts med 60 öre per kilometer. Kostnad för resa med
flygplan ersätts bl. a. om detta färdsätt skulle bli billigare än annat när man
beaktar även traktamente och ersättning för tidsspillan eller om vissa
tidsvinster uppstår i förhållande till en resa med billigare färdmedel.
Traktamente får bestämmas till högst 50 kr. per dag. Utgift för nattlogi
ersätts med högst 200 kr. per natt eller, om det föreligger särskilda skäl, högst
300 kr.
Juli 1984/85:21
6
Ersättning för tidsspillan får bestämmas till högst 30 kr. för varje timme
under vilken den som har kallats mister inkomst eller gör annan ekonomisk
förlust på grund av inställelsen. Ersättningen får dock inte överstiga 200 kr.
per dag.
Första lagutskottet och sedermera justitieutskottet1 har vid en råd tillfällen
behandlat motionsyrkanden som gått ut på förbättrad vittnesersättning.
Motionerna har avstyrkts, i regel under hänvisning till beslutade eller
förestående höjningar av ersättningsbeloppen. Justitieutskottet har också
hänvisat till att vittnesinställelsen är grundad på en lagstadgad skyldighet,
som i rättskipningens intresse åligger envar. Regelmässigt har utskottet
uttalat sin anslutning till motionärernas uppfattning att det är angeläget att
ersättningsbeloppens storlek inte får negativ inverkan på allmänhetens
beredvillighet att vittna inför domstol.
Med anledning av fyra motioner togs frågan upp år 1979. Utskottet lät då
remissbehandla motionerna. Utskottet, som fann att de dåvarande ersättningsreglerna
var behäftade med vissa brister, ansåg att ersättningssystemet
borde ses över. Utskottet uttalade att i första hand borde undersökas i vilken
utsträckning ersättningsbestämmelserna kan bedömas inverka på effektiviteten
och säkerheten i rättskipningen; därvid skulle beaktas att också andra
faktorer, t. ex. sådana av psykologisk art, kan inverka på allmänhetens
benägenhet att medverka i rättegångsförhandlingar o. d. En utgångspunkt
för översynen borde vara att plikten att inställa sig som vittne är en
lagstadgad skyldighet som i rättskipningens intresse principiellt åligger
envar. Vidare måste enligt utskottet beaktas att denna skyldighet aktualiseras
för ett relativt litet antal medborgare och då vanligtvis endast vid något
eller ett fåtal tillfällen. Vid översynen borde förutsättningslöst prövas olika
vägar att bestämma ersättningen till vittnen m. fl. efter smidiga och mer
rättvisa grunder än då gällande (JuU 1979/80:14 s. 15 f, rskr 124).
Regeringen uppdrog åt domstolsverket att göra den begärda översynen. I
juni 1981 redovisade domstolsverket uppdraget i rapporten (1981:6) Vittnesersättning
m. m. I rapporten konstaterades att andelen vittnen som faktiskt
hörsammar kallelser till domstolen är hög. Enligt rapporten är ersättningsbestämmelserna
i allmänhet av underordnad betydelse jämfört med andra
faktorer som påverkar vittnenas benägenhet att inställa sig. I vissa avseenden
gav enligt rapporten de då gällande ersättningsbestämmelserna i väsentliga
hänseenden oskäliga och orättvisa resultat.
Efter det att rapporten hade avlämnats höjdes de dåvarande ersättningsbeloppen.
Därefter uttalade departementschefen i 1982 års budgetproposition att det
i dåvarande budgetläge knappast var möjligt att göra några mera ingripande
förändringar i reglerna om ersättning till vittnen m. fl. Justitieutskottet
uttalade med anledning härav våren 1982 (JuU 1981/82:46 s. 6) att utskottet
1 Se 1LU 1970:38, JuU 1972:7, 1973:19, 1974:8, 1975:4, 1975/76:24, 1976/77:24,
1977/78:29, 1979/80:14, 1981/82:46, 1983/84:18.
JuU 1984/85:21
7
delade denna uppfattning. Utskottet anförde att det dock var angeläget att
man fortlöpande undersökte möjligheterna att inom ramen för en oförändrad
anslagsbelastning undvika orättvisa och oskäliga effekter av reglerna.
Såsom redan har beskrivits ändrades ersättningsreglerna i november 1982.
Den maximala ersättningen för tidsspillan höjdes då från 135 kr. till 200 kr.
per dag samtidigt som en högsta timersättning på 30 kr. infördes.
Med anledning av motionsönskemål om höjd vittnesersättning uttalade
utskottet i mars 1984 (JuU 1983/84:18 s. 7) att utskottet inte ansåg det möjligt
att i rådande budgetläge förorda generösare regler. Utskottet framhöll
samtidigt att de förändringar som hade vidtagits syntes ha inneburit en
förbättring i stort för de ersättningsberättigade och även för de tillämpande
domstolarna m. fl. myndigheter.
Med anledning av det aktuella motionsönskemålet vill utskottet anföra
följande.
Som utskottet många gånger tidigare har framhållit är vittnesinställelsen
grundad på en lagstadgad skyldighet som i rättskipningens intresse åvilar
envar. Skyldigheten att inställa sig som vittne aktualiseras för ett relativt litet
antal personer och då vanligtvis endast vid något eller ett fåtal tillfällen. Det
finns dock vissa yrkeskategorier som förhållandevis ofta kommer i fråga som
vittnen, t. ex. polismän.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motionsönskemål om bättre
skydd för vittnen i rättegångar. Det har därvid i samband med remissbehandling
uttalats att ett hårdnande klimat har kommit att råda i huvudförhandlingar
i vissa brottmål, särskilt i mål om ansvar för grövre brott, t. ex.
narkotikabrottslighet, och att det inte så sällan förekommer att vittnen hyser
rädsla och i ökande utsträckning visar obenägenhet att inställa sig inför rätta
(se bl. a. JuU 1982/83:20 s. 26 f, 1983/84:24 s. 11 ff).
Enligt utskottets mening har regleringen om ersättning till vittnen m. fl. en
inte oväsentlig betydelse i det omfattande system av bestämmelser i skilda
ämnen som måste samverka sinsemellan för ett väl fungerande rättsväsende.
Ersättningsreglernas konstruktion och ersättningens storlek är därför viktiga
inte bara av rent ekonomiska rättviseskäl; de kan indirekt få följder också för
rättsväsendets effektivitet och för säkerheten i rättskipningen.
Utskottet anser att tiden nu är mogen för en översyn i generös anda av
reglerna om ersättning till vittnen m. fl. Härvid finns det anledning att erinra
om att förbättringar i fråga om nämndemännens arvoden är att vänta fr. o. m.
den 1 juli 1985 (jfr JuU 1982/83:32 s. 32 och årets budgetproposition, bilaga 4,
s. 90).
När det gäller den närmare inriktningen i fråga om förbättringar av
vittnesersättningen anser utskottet att åtskilligt talar för att den som av
domstol åläggs att infinna sig som vittne i en rättegång inte skall behöva lida
någon ekonomisk förlust härigenom. Kostnader eller inkomstbortfall som
vittnet inte kunnat undvika, t. ex. löneavdrag, ersättning till en vikarie eller
utlägg för nödvändig övernattning, bör vittnet i princip få full ersättning för.
JuU 1984/85:21
8
Vid sidan av denna rättviseaspekt vill utskottet särskilt betona betydelsen
av att reglerna är enkla att förstå och att tillämpa. Här kan det också finnas
anledning av väga in skattereglernas förhållande till ersättningar av det slag
det här är fråga om.
Det får ankomma på regeringen att närmare överväga hur en förbättrad
ersättning till vittnen m. fl. bör utformas. Utskottet utgår ifrån att arbetet
bedrivs skyndsamt.
Vad utskottet nu med anledning av motion 1655 har anfört om en översyn
av reglerna om vittnesersättning m. m. bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Vissa domstolskostnader
m. m. för budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag
av 34 800 000 kr.,
2. beträffande kostnader för tilltalads bevisning
att riksdagen avslår motion 1984/85:1245,
3. beträffande översyn av reglerna om vittnesersättning
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:1655 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.
4. Diverse kostnader för rättsväsendet. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt F 6 (s. 117) och hemställer
att riksdagen till Diverse kostnader för rättsväsendet för budgetåret
1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 8 000 000 kr.
Stockholm den 26 februari 1985
På justitieutskottets vägnar
LENNART BLOM
Närvarande: Lennart Blom (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin
Söder (c), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Arne Svensson (m), Gunilla
André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén (s), Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran Franck (s), Birthe Sörestedt (s)
och Göran Magnusson (s).
minab/gotab Stockholm 1985 82071