JuU 1984/85:12

Justitieutskottets betänkande
1984/85:12

om åtgärder mot narkotikabrott m. m. (prop. 1984/85:19 delvis och
prop. 1984/85:46 jämte motioner)

Propositionerna m. m.

Under hösten 1984 har regeringen i två propositioner lagt fram olika
förslag i syfte att motverka narkotikamissbruket m. m. Den ena är proposition
1984/85:19 om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik.
Den har hänvisats till justitieutskottet såvitt gäller underprotokollet för
justitiedepartementet (bilaga 1) och huvudprotokollet i motsvarande del.
Den andra är proposition 1984/85:46 om ändringar i narkotikastrafflagen
(1968:64), m. m. Den har i sin helhet hänvisats till justitieutskottet.

I den del som proposition 1984/85:19 hänvisats till justitieutskottet föreslår
regeringen riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.,

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Vidare bereds därigenom riksdagen tillfälle att ta del av dels vad chefen
för justitiedepartementet i propositionen anfört om åtgärder mot narkotikamissbruket,
dels vad statsrådet Ingvar Carlsson i propositionen i motsvarande
del anfört om en samordnad och intensifierad narkotikapolitik.

I proposition 1984/85:46 föreslår regeringen efter hörande av lagrådet
riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

3. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

4. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,

5. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

6. lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus.

Huvuddragen av förslagen i propositionerna redovisas nedan under
rubriken Utskottet på s. 15.

I samband med propositionerna i angivna delar behandlar utskottet
följande motioner:

1. 1983/84:396 av Bengt Silfverstrand (s) och Grethe Lundblad (s),

2. 1983/84:893 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp), yrkandena 1 och 2,

3. 1983/84:1357 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m),

4. 1983/84:1522 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m), yrkande 3,

5. 1983/84:2485 av Karin Söder (c) och Rune Gustavsson (c),

6. 1984/85:74 av Thure Jadestig (s) och Lars-Ingvar Sörenson (s),

7. 1984/85:77 av Larz Johansson (c),

8. 1984/85:79 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), yrkande 1,

9. 1984/85:80 av Nils Carlshamre m. fl. (m),

1 Riksdagen 1984/85. 7 sami. Nr 12

JuU 1984/85:12

10. 1984/85:83 av Rune Gustavsson m. fl. (c), yrkande 1,

11. 1984/85:143 av Rune Gustavsson m. fl. (c),

12. 1984/85:144 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. (fp),

13. 1984/85:145 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m).

Motionsyrkandena redovisas på s. 11.

Justitieutskottet har från skatteutskottet inhämtat yttrande över proposition
1984/85:19 såvitt gäller tullens spaningsregister m. m. jämte lagförslagen
1 och 2 samt motion 1984/85:80 i motsvarande del. Yttrandet (SkU
1984/85:1 y) fogas till detta betänkande som bilaga. Under ärendets beredning
har utskottet i denna del också hållit hearing med företrädare för
rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen.

De vid propositionerna fogade lagförslagen har följande lydelse.

JuU 1984/85:12

1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1965:94) om polisregister
m.m.1

dels att i 5, 6 och 8 §§ orden ”länspolischef” och ”polischef” i olika
böjningsformer skall bytas ut mot ”länsstyrelse” resp. ”polismyndighet” i
motsvarande form,
dels att 3 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a §, av nedan angivna
lydelse.

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

3 §2

Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas, när
framställning därom görs av

1. justitiekanslern, riksdagens 1. justitiekanslern, riksdagens
ombudsmän, rikspolisstyrelsen, den ombudsmän, rikspolisstyrelsen, den

centrala utlänningsmyndigheten, centrala utlänningsmyndigheten,

länsstyrelse, länsrätt, polischef eller länsstyrelse, länsrätt, polismyndig allmän

åklagare; het eller allmän åklagare;

2. annan myndighet, om och i den mån regeringen för visst slag av ärenden
eller för särskilt fall ger tillstånd därtill;

3. enskild, om han behöver utdraget för att ta till vara sin rätt i främmande
stat, för att få tillstånd att inresa, vistas, bosätta sig eller arbeta i främmande
stat eller för att pröva fråga om anställning eller uppdrag i verksamhet, som
avser vård eller som är av betydelse för rikets säkerhet eller för förebyggandet
eller beivrandet av brott, och regeringen i förordning medgivit att utdrag
eller upplysning lämnas för sådant ändamål eller, i annat fall, om den
enskilde styrker att hans rätt är beroende av upplysning ur registret och
regeringen medger att upplysningen meddelas.

Regeringen kan förordna att en
myndighet som avses i första stycket
får ha terminalåtkomst till polisregister.

10 a §

Hos generaltullstyrelsen eller någon
annan tullmyndighet får föras
register för ändamål som avses i 1 § i
den mån det behövs för den brottsbekämpande
verksamhet som ankommer
på tullmyndighet. Innehållet i
sådana register skall begränsas till

'Senaste lydelse av 5 § 1976:1073
8 § 1980:886.
2 Senaste lydelse 1983:1098.

JuU 1984/85:12

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

vad som behövs för detta ändamål.

Utdrag av eller upplysning om
innehållet i ett register som avses i
första stycket skall lämnas på begäran
av tullmyndigheter, justitiekanslern
och riksdagens ombudsmän
samt, om och i den män regeringen
för visst slag av ärenden eller för
särskilt fall ger tillstånd till det, andra
myndigheter. Regeringen kan förordna
att en myndighet som har
sagts nu får ha terminalåtkomst till ett
sådant register.

Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, generaltullstyrelsen
får förordna att uppgifter skall lämnas
från register enligt denna paragraf,
om uppgifterna behövs för att
fullgöra skyldigheter som Sverige
eller någon svensk tullmyndighet har
enligt överenskommelse med främmande
stat.

Vad som har sagts i 10 § tillämpas
också på uppgifter ur register som
avses i denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Juli 1984/85:12

2 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha
nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse
7 kap.

Gällande lydelse

Sekretess gäller i verksamhet som
avser förande av eller uttag ur allmänt
kriminalregister eller polisregister
för uppgift som har tillförts
registret. Om utlämnande av sådan
uppgift gäller vad som är föreskrivet
i lag om register som nu har nämnts
och i förordning som har stöd i sådan
lag. Föreskrifterna i 14 kap. gäller
inte i fråga om sekretessen enligt
denna paragraf.

Sekretess gäller i verksamhet som
avser förande av eller uttag ur allmänt
kriminalregister, polisregister
eller sådant register hos någon tullmyndighet,
som förs för samma
ändamål som polisregister, för uppgift
som har tillförts registret. Om
utlämnande av sådan uppgift gäller
vad som är föreskrivet i lag om
register som nu har nämnts och i
förordning som har stöd i sådan lag.
Föreskrifterna i 14 kap. gäller inte i
fråga om sekretessen enligt denna
paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

1 Lagen omtryckt 1982:1106.

Juli 1984/85:12

3 Förslag till
Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 1,2 och 4 §§ narkotikastrafflagen (1968:64)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika som är
avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar,
transporterar, förvarar eller tar
annan sådan befattning med narkotika
som inte är avsedd för eget
bruk,

5. bjuder ut narkotika till försäljning,
förvarar eller befordrar vederlag
för narkotika, förmedlar kontakter
mellan säljare och köpare eller
företar någon annan sådan åtgärd,
om förfarandet är ägnat att
främja narkotikahandel, eller

6. innehar narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen,
för narkotikabrott till
böter eller fängelse i högst tre år.

Är brott som avses i 1 § att anse
som ringa, skall för narkotikaförseelse
dömas till böter.

Den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika som är
avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar,
transporterar, förvarar eller tar
annan sådan befattning med narkotika
som inte är avsedd för eget
bruk,

6. innehar narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen,
för narkotikabrott till
fängelse i högst tre år.

2 §

Är brott som avses i 1 § att anse
som ringa, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.

4 §

För försök, förberedelse eller
stämpling till narkotikabrott eller
grovt narkotikabrott döms, om gärningen
avser annat än innehav, till
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

För försök eller förberedelse till
narkotikabrott eller grovt narkotikabrott
liksom för stämpling till
narkotikabrott, som inte är att anse
som ringa, eller till grovt narkotikabrott
döms, om gärningen avser annat
än innehav, till ansvar enligt 23
kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

1 Senaste lydelse 1983: 363.

2 Senaste lydelse 1983:363.

JuU 1984/85:12

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling

Härigenom föreskrivs att 1.2,8. 19 och 24 lagen (1960: 418) om straff
för varusmuggling skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I ä'

Den som utan att gira de! tillkänna
hos vederbörlig myndighet
till riket inför eller från riket utför
gods. för vilket tull eller annan allmän
avgift skall erläggas till statsverket
eller som enligt stadgande i
lag eiler författning ej må införas
eller utföras, dömes, om gärningen
sker uppsåtligen, för varusmuggling
till böter eller fängelse
i högst två år. Gäller gärningen
narkotika som avses i 8 § narkotikastrafflagen
(1968:64) skall dömas
till böter eller fängelse i högst tre
år.

Första stycket gäller även, när någon genom att lämna oriktig uppgift i
tulldeklaration eller medelst annat vilseledande i samband med tullbehandiing
av gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift
undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot
förbud.

Den som utan att ge det tillkänna
hos vederbörlig myndighet till riket
inför elter från riket utför gods, för
vilket tuli eller annan allmän avgift
skall erläggas till statsverket eller
som enligt stadgande i lag eller författning
ej må införas eller utföras,
döms, om gärningen sker uppsåtligen,
för varusmuggling till
böter eiler fängelse i högst tvä år.
Gäller gärningen narkotika som
avses i 8 S narkotikastrafflagen
(1968:64) skall dömas till fängelse i
högst tre år.

2 §-

Är varusmuggling som avses i 1 §
första stycket med hänsyn til! godsets
värde och övriga omständigheter
vid brottet att anse som ringa,
döms till böter, högst ettusen kronor.

Ar varusmuggling som avses i 1 §
första stycket med hänsyn till godsets
värde och övriga omständigheter
vid brottet att anse som ringa,
döms till böter, högst ettusen kronor.
Gäller gärningen narkotika
döms till böter eller fängelse i högst
sex månader.

För försök till varusmuggling
dömes till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken. Detsamma gäller förberedelse
eller stämpling till sådan
smuggling av narkotika som ej är
ringa.

' Senaste lydelse 1983: 364.

2 Senaste lydelse 1980: 1138.

3 Senaste lydelse 1968:65.

För försök till varusmuggling
döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken. Detsamma gäller förberedelse
till varusmuggling avseende
narkotika samt stämpling till
sådan varusmuggling avseende
narkotika som inte är ringa.

JuU 1984/85:12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Hava flera medverkat till annan i
denna lag straffbelagd garning än
varusmuggling sorn är ringa, gälla
bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

Har flera medverkat till en i denna
lag straffbelagd gärning tillämpas
bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken. Beträffande varusmuggling,
som är ringa, gäller
doek vad sorn nu har sagts endast
om gärningen avser narkotika.

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustod eller
ankommer till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att
han har på sig gods. som enligt denna lag är underkastat beslag, må för
eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation och
ytlig kroppsbesiktning å honom. Om vederbörande chef för tull-, kusleller
gränsbevakning finnér skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till
eller från utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats
oundgängligen nödvändig, må efter bevakningschefens förordnande
kroppsvisitation verkställas å envar, som med lägenheten eller under tidrymden
till platsen ankommer från eller från platsen avreser till utlandet.
Sådant förordnande skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens
prövning men går likväl genast i verkställighet.

För att motverka brott som avses
i denna lag får tulltjänsteman även
i andra fall än som avses i första
stycket undersöka handresgods,
såsom resväskor och portföljer,
samt handväskor och liknande som
medförs a i resande vid inresa till
eller utresa från riket. Tulltjänsteman
sorn utövar lokal eller regional
hevakning.sledning beslutar om omfattningen
av kontrollen.

Kroppsvisitation, sorn är av mera
väsentlig omfattning, och ytlig
kroppsbesiktning skall verkställas
inomhus i avskilt rum eller i lämpligt
utrymme i fartyg samt, om tindcrsokningsman
eller den undersökte
begär det och det kan ske
utan större omgång, i vittnens närvaro.
Kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning av kvinnor får
inte verkställas eller bevittnas av
annan än kvinna, läkare eiler legits
merad sjuksköterska. Della galler
dock inte en sådan kroppsvisitation
som avses i andra stycket.

Kroppsvisitation, som är av mera
väsentlig omfattning, och ytlig
kroppsbesiktning skall verkställas
inomhus i avskilt rum eller i lämpligt
utrymme i fartyg samt, om undersökningsman
eller den undersökte
begär det och det kan ske
utan större omgång, i vittnens närvaro.
Kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning å kvinna må ej
verkställas eller bevittnas av annan
än kvinna, läkare eller legitimerad
sjuksköterska.

4 Senaste lydelse 1981: 1079.

JuU 1984/85:12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation
eller ytlig kroppsbesiktning erfordras ej med mindre den undersökte
begär det eller föremål, som påträffas, tages i beslag.

24 §

I mål rörande brott enligt författningar,
vilkas efterlevnad tullverket
har att övervaka, må. om ej svårare
straff än böter kan följa å brottet,
talan föras av befattningshavare vid
tullverket som generaltullstyrelsen
bestämmer. Sådan befattningshavare
må ock såsom åklagare meddela
förordnande enligt 21 § första
stycket.

I mål rörande brott enligt författningar,
vilkas efterlevnad tullverket
har att övervaka, må, om ej svårare
straff än böter kan följa å brottet
eller om målet rör brott som avses i
2 § andra meningen, talan föras av
befattningshavare vid tullverket
som generaltullstyrelsen bestämmer.
Sådan befattningshavare må
ock såsom åklagare meddela förordnande
enligt 21 § första stycket.

Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän åklagares
åtalsrätt i fråga om brott, som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 63 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, som påträffas
hos eller ankommer till intagen eller
medföres av den som skall intagas
i kriminal vårdsanstalt, får omhändertagas.
Med omhändertagen
egendom skall förfaras på sätt föreskrives
i 3 § lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.

Vad som sägs i första stycket
gäller i tillämpliga delar även alkoholhaltiga
drycker eller andra be -

Föreslagen lydelse
5'

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel får omhändertas,

1. om de påträffas hos en intagen,

2. om en intagen får dem sig tillsända,

3. om de medförs av någon som
skall tas in i kriminalvård sanstalt,
eller

4. om de annars påträffas inom
anstalt och det inte finns någon
känd ägare till dem.

Styresmannen skall låta förstöra
eller försälja den omhändertagna
egendomen enligt bestämmelserna

' Senaste lydelse 1982:401.

JuU 1984/85:12

Nuvarande lydelse

rttsningsmedel. so/n utan att känd
ägare finns påträffas inom anstalt.

Bestämmelserna i första och andra
styckena får tillämpas även i fråga
om injektionsspruta eller kanyl
som kan användas för insprutning i
människokroppen.

Belopp, som erhållits vid försäljning
av omhändertagen egendom,
tillfaller kronan.

Pengar, som påträffas hos eller
ankommer till en intagen i strid med
vad som är särskilt föreskrivet om
intagnas rätt att inneha pengar,
skall omhändertas, om det inte är
uppenbart obilligt. Omhändertagna
pengar skall genom styresmannens
försorg göras räntebärande men får
ej disponeras av den intagne förrän
vid anstaltsvårdens slut. om det
inte föreligger särskilda skäl.

Föreslagen lydelse

om beslagtagen egendom i 2 § I
färsta stycket lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.

Bestämmelserna i första och andra
styckena tillämpas även i fråga
om injektionsspruta eller kanyl som
kan användas för insprutning i människokroppen
eller i fråga om andra
föremål som är särskilt ägnade
att användas för missbruk av eller
annan befattning med narkotika.

Belopp, som erhållits vid försäljning
av omhändertagen egendom,
tillfaller staten.

Pengar, som påträffas hos eller
ankommer till en intagen i strid med
vad som är särskilt föreskrivet om
intagnas rätt att inneha pengar,
skall omhändertas, om det inte är
uppenbart oskäligt. Omhändertagna
pengar skall genom styresmannens
försorg göras räntebärande
men får ej disponeras av den
intagne förrän vid anstaltsvårdens
slut. om det inte föreligger särskilda
skäl.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

6 Förslag till

Lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag skall, i den mån socialstyrelsen beslutar det, tillämpas vid
sådan enhet vid ett sjukhus som är särskilt inriktad på vård för missbruk av
beroendeframkallande medel.

2 § Den som är intagen för vård får inte inneha alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel. Han får inte heller inneha injektionssprutor
eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen eller
andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller
annan befattning med narkotika.

3 § Överläkaren får ställa följande villkor för att ta in någon på sjukhuset
för vård för missbruk av beroendeframkallande medel, om det behövs för

JuU 1984/85:12

att hindra att patienten har tillgång till sådana medel eller föremål som
anges i 2 §. De villkor som avses är krav på

1. att patienten underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning,

2. att patienten medger undersökning av vad han innehar eller får sig
tillsänt.

4 § Sådana berusningsmedel och föremål som anges i 2 8 får omhändertas 1.

om de påträffas hos en intagen,

2. om en intagen får dem sig tillsända, eller

3. om de påträffas utan att det finns någon känd ägare till dem.

Överläkaren skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen
enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket
lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Belopp som erhållits vid försäljningen skall tillfalla staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Motionerna

I motion 1983/84:396 av Bengt Silfverstrand (s) och Grethe Lundblad
(s) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att försöksverksamhet startas i
Helsingborgs polisdistrikt på basis av tvångsmedelskommitténs förslag
vad gäller hemlig avlyssning vid förundersökning angående vissa grova
brott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen i övrigt anförs om behovet av en effektivisering av polisens
spaningsarbete i samband med grov brottslighet.

I motion 1983/84:893 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) yrkas med hänvisning
till motion 1983/84:891, såvitt nu är i fråga,

1. att riksdagen beslutar om att 1 § narkotikastrafflagen skall ha följande
lydelse:

Den som olovligen
överlåter narkotika,

framställer narkotika som är avsedd för missbruk,
förvärvar narkotika,

anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan
sådan befattning med narkotika,

bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för
narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar
någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja överlåtelse
av narkotika eller
innehar narkotika

JuU 1984/85:12

döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till böter eller
fängelse i högst tre år.

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i narkotikastrafflagen
så att användandet av illegal narkotika blir straffbart.

I motion 1983/84:1357 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m)
hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som kriminaliserar
all hantering av narkotika (olovlig befattning) utom för medicinskt
bruk i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till narkotikakommissionen
beträffande lokal och regional samordning av samhällets resurser
för bekämpande av narkotikamissbruket i enlighet med vad som anförts
i motionen.

1 motion 1983/84:1522 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs,
såvitt nu är i fråga, att riksdagen beslutar ändra narkotikastrafflagen
(1968:64) i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 3).

I motion 1983/84:2485 av Karin Söder (c) och Rune Gustavsson (c)
hemställs med hänvisning till motion 1983/84:2484

1. att riksdagen antar följande förslag till ändring av 1 § i narkotikastrafflagen
(1968:64):

Nuvarande regler

Den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika som är
avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffar, bearbetar förpackar,
transporterar, förvarar eller tar
annan sådan befattning med narkotika
som inte är avsedd för eget bruk,

5. bjuder ut narkotika till försäljning,
förvarar eller befordrar vederlag
för narkotika, förmedlar
kontakter mellan säljare och köpare
eller företar någon annan sådan
åtgärd, om förfarandet är ägnat att
främja narkotikahandel, eller

6. innehar narkotika döms, om
gärningen sker uppsåtligen, för
narkotikabrott till böter eller fängelse
i högst tre år.

Vårt förslag

Den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika,

3. förvärvar narkotika,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar,
transporterar, förvarar eller tar
annan sådan befattning med narkotika,

5. bjuder ut narkotika till försäljning,
förvarar eller befordrar vederlag
för narkotika, förmedlar
kontakter mellan säljare och köpare
eller företar någon annan sådan
åtgärd, om förfarandet är ägnat att
främja överlåtelse av narkotika, eller 6.

innehar narkotika döms, om
gärningen sker uppsåtligen, för
narkotikabrott till böter eller fängelse
i högst tre år.

JuU 1984/85:12

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kriminalisering av allt illegalt narkotikabruk,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om förverkande på grund av narkotikabrott.

I motion 1984/85:74 av Thure Jadestig (s) och Lars-Ingvar Sörenson (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om olovlig befattning med narkotika.

I motion 1984/85:77 av Larz Johansson (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar att all befattning med narkotika (således även
konsumtion) skall falla inom det straffbelagda området,

2. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer till riksdagen
med erforderliga lagförslag i denna del.

I motion 1984/85:79 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) yrkas, såvitt nu är
i fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en skärpning av narkotikastrafflagen så att all ickemedicinsk
befattning med narkotika kriminaliseras (yrkande 1).

I motion 1984/85:80 av Nils Carlshamre m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen beslutar ändra narkotikastrafflagen (1968:64) så att all
befattning med narkotika som inte är medicinskt betingad kriminaliseras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande åtgärder för att skapa narkotikafria anstalter,

3. att riksdagen med bifall till propositionens förslag i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande
inrättande av allmänt spaningsregister för tullmyndighet och tullmyndighets
terminaltillgång till polisväsendets ADB-register.

1 motion 1984/85:83 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär ett åtgärdsprogram för att
komma till rätta med narkotikaproblemen på kriminalvårdsanstalterna
(yrkande 1).

I motion 1984/85:143 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs med
hänvisning till motion 1984/85:83

1. att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:46 beslutar att all
icke-medicinsk användning av narkotiska preparat skall vara kriminaliserad,

2. att riksdagen beträffande tillämpningen av narkotikastrafflagen ansluter
sig till de uttalanden om skärpning av straffen för de lindrigare
formerna av narkotikabrott som görs i motionen.

I motion 1984/85:144 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i

JuU 1984/85:12

motionen anförts om en skärpning av narkotikastrafflagen så att all ickemedicinsk
befattning med narkotika kriminaliseras,

2. att riksdagen beslutar att i 19 §, 2 st förslaget till lag om ändring i
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling stryka orden ”samt handväskor”,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den föreslagna
ändringen av 19 § förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling inte får tas till intäkt för att genomföra massvisitationer
av det slag som genomfördes av tullen i februari 1984.

I motion 1984/85:145 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen uttalar att 19 § andra stycket varusmugglingslagen inte
får åberopas som stöd för annat än stickprovsvisa kontroller av de
resande,

2. att riksdagen beslutar att 19 § andra stycket varusmugglingslagen
skall ha följande lydelse:

Regeringens förslag

För att motverka brott som avses
i denna lag får tulltjänstemän även
i andra fall än som avses i första
stycket undersöka handresgods, såsom
resväskor och portföljer samt
handväskor och liknande som medförs
av resande vid inresa till eller
utresa från riket. Tulltjänstemän
som utövar lokal eller regional bevakningsledning
beslutar om omfattningen
av kontrollen.

Motionärernas förslag

För att motverka brott som avses
i denna lag får tulltjänstemän även
i andra fall än som avses i första
stycket undersöka handresgods, såsom
resväskor, portföljer och liknande
som medförs av resande vid
inresa till eller utresa från riket.
Tulltjänstemän som utövar lokal eller
regional bevakningsledning beslutar
om omfattningen av kontrollen.

3. att riksdagen uttalar att 19 § andra stycket inte får åberopas som stöd
för undersökning av handväskor och handledsväskor.

JuU 1984/85:12

Utskottet

Inledning

Som utskottet tidigare uttalat (JuU 1983/84:22) torde det inte råda
någon tvekan om att narkotikamissbruket har kommit att bli ett av vår tids
största sociala problem. Utskottet har också under senare år i samband
med behandlingen av resurs- och organisationsfrågor inom rättsväsendet
uttryckt sin oro över narkotikabrottsligheten, vilken lett till problem inom
framför allt polisen, åklagarväsendet och kriminalvården men även inom
domstolsväsendet (se JuU 1983/84:17, 20, 23 och 24). Utskottet har även
tillstyrkt förslag om skärpningar och förbättringar av strafflagstiftningen
på området (se JuU 1980/81:25 och 1982/83:37). 1 sådana sammanhang
har utskottet poängterat — vad också riksdagen lagt fast — att kampen
mot narkotikamissbruket måste föras inom alla samhällsområden.

Mot bakgrund av det allvarliga läget och i syfte att få underlag för en
samordnad och intensifierad kamp på alla nivåer mot narkotikamissbruket
tillkallade statsrådet Ingvar Carlsson med stöd av regeringens bemyndigande
i november 1982 en särskild kommission, narkotikakommissionen
(Dir. 1982:100). Kommissionen har under sitt arbete lagt fram förslag
på olika områden i elva promemorior och i ett slutbetänkande (SOU
1984:13) Samordnad narkotikapolitik. Flertalet av de nu föreliggande
förslagen i propositionerna bygger på narkotikakommissionens arbete.

Förslagen i de delar som behandlas i detta betänkande innebär framför
allt vissa ändringar av straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen
(1968:64) och lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen);
bl. a. slopas beteckningen narkotikaförseelse för narkotikabrott
som är att anse som ringa samtidigt som straffmaximum för sådant
brott höjs till fängelse i sex månader. En särskild reglering föreslås i
varusmugglingslagen i fråga om tullens befogenheter att undersöka innehållet
i handresgods. Det föreslås också lagregler om rätt för tullen att föra
egna spaningsregister liksom regler som gör det möjligt för regeringen att
föreskriva att tullen och polisen får terminalåtkomst till varandras register.
Ett annat lagförslag gäller möjligheterna inom kriminalvården att förstöra
haschpipor och liknande som påträffas inom en anstalt. Det föreslås också
en lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus.

De för utskottet aktuella delarna av propositionerna innefattar i övrigt
främst redogörelser för överväganden och beslut med anledning av narkotikakommissionens
förslag som inte fordrar något ställningstagande
från riksdagens sida. Härvidlag skall särskilt framhållas av regeringen i
oktober 1984 fattade beslut om resursförstärkningar och om inrättande av
nya tjänster inom åklagarväsendet och kriminalvården.

I det följande behandlar utskottet under skilda avsnitt de olika lagstiftningsfrågorna
samt de frågor i övrigt som aktualiserats motionsvägen eller
eljest tilldragit sig utskottets särskilda uppmärksamhet.

JuU 1984/85:12

Allmänt

Rent allmänt vill utskottet slå fast att grundsynen i kampen mot narkotikamissbruket
måste vara att samhället inte kan godta något annat bruk
av narkotika än det som är medicinskt motiverat. Allt annat bruk är
missbruk och måste med kraft bekämpas. Kampen mot narkotikamissbruket
får inte begränsas till att enbart minska dess förekomst, utan måste
syfta till att eliminera missbruket. Narkotikamissbruket kan aldrig accepteras
som en del av vår kultur. Målet måste vara ett narkotikafritt samhälle
(se prop. 1977/78:105 och SoU 1982/83:26).

Mot denna bakgrund ser utskottet positivt på de förslag som regeringen
nu underställt riksdagen, och utskottet kan i stort ansluta sig till huvudlinjerna
i de överväganden som ligger bakom förslagen.

Samordning av insatserna mot narkotika

Som utskottet inledningsvis framhållit måste kampen mot narkotikamissbruket
förås inom alla samhällsområden. Även om man inte skall
underskatta betydelsen av kriminalpolitiska åtgärder eller sådana åtgärder
som resursförstärkningar och organisatoriska förbättringar inom de
brottsbekämpande organen tilldrar sig härvidlag frågan om samordningen
av samhällets insatser ett särskilt intresse.

Denna fråga, som tidigare uppmärksammats i riksdagen, har också
aktualiserats i förevarande ärende. Saken behandlas av statsrådet Ingvar
Carlsson i proposition 19 (s. 6 och 7) och utvecklas närmare av statsrådet
Sigurdsen i underprotokollet för socialdepartementet (bilaga 2 till prop. 19
s. 59 — 61). Den tas också upp i motion 1357, yrkande 2.

I propositionen framhålls att socialtjänsten har det övergripande ansvaret
för den lokala samordningen. På det lokala och regionala planet — sägs
det vidare — måste socialtjänst, skola, fritidsförvaltning, polis, kriminalvård,
arbetsförmedling, sjukvård m. fl. samarbeta både i det förebyggande
och i det rehabiliterande skedet. Särskilt framhålls betydelsen av att finna
former för ett regelbundet informationsutbyte mellan de olika lokala myndigheterna
och organisationerna. Vikten av kommunala drogpolitiska
handlingsprogram understryks. I fråga om de statliga myndigheternas
arbete betonas både betydelsen av samverkan och angelägenheten av att
upprätthålla gränserna mellan olika ansvarsområden för att motverka
dubbelarbete. I fråga om samordningen på det centrala planet uppmärksammas
det av regeringen nyligen inrättade samordningsorganet. Detta,
som är placerat i regeringskansliet, har företrädare för statsrådsberedningen,
justitie-, social- och finansdepartementen.

I motionen betonas särskilt vikten av en effektiv organisation på det
lokala och regionala planet. Önskemålen följer i stort sett samma linjer
som anges i propositionen.

Beträffande frågans tidigare behandling i riksdagen vill utskottet endast

Juli 1984/85:12

hänvisa till JuU 1980/81:ly, SoU 1980/81:20 s. 8-14, SoU 1981/82:43
s. 14- 16 och JuU 1982/83:37 s. 21 och 22.

Utskottet vill — i linje med vad utskottet tidigare gjort — framhålla att
man i det fortsatta arbetet bör fästa särskild vikt vid att åstadkomma ett väl
fungerande samarbete på det lokala planet när det gäller att bemästra
narkotikaproblemen. Intresset att finna fasta samarbetsformer är enligt
utskottets mening särskilt framträdande i ett läge som det nuvarande då
offensiva satsningar erfordras inte minst från de statliga myndigheternas
sida samtidigt som resurstillgången är begränsad. Det gäller med andra ord
att finna system som leder till ett så effektivt utnyttjande av samhällets
resurser som möjligt. En stor del av ansvaret härvidlag faller enligt utskottets
mening på samordningsorganet inom regeringskansliet.

Utskottet konstaterar att det råder en bred enighet kring de tankar som
utvecklats i ämnet, och någon särskild åtgärd med anledning av motionsyrkandet
erfordras inte.

Polisens arbetsmetoder

En fråga som på senare år tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet i
skilda sammanhang är frågan om lämpligheten och tillåtligheten av s. k.
okonventionella spaningsmetoder i polisarbetet. Narkotikakommissionen
har också utförligt behandlat frågan i promemoria nr 5, Polisens insatser
mot narkotikan.

I detta ärende aktualiseras den närmast genom motion 396, som är
inriktad på effektivisering av polisens spaningsarbete i fråga om narkotikabrottslighet.
Främst förs i den motionen fram önskemål om en försöksverksamhet
i Helsingborgs polisdistrikt med hemlig avlyssning med dolda
mikrofoner. Därtas också upp metoden att — i samband med s. k. kontrollerade
leveranser — fästa en radiosändare på en narkotikakurirs bil för att
med hjälp av pejling kunna följa transporten. Vidare lanseras tanken att
låta polisverkets civila bilar användas under olika perioder i olika polisdistrikt
för att göra det svårare för narkotikalangare att känna igen bilarna.

Frågan om polisens spaningsmetoder behandlades av utskottet år 1982
i betänkandet JuU 1981/82:38 s. 10—15. Utskottet uttalade att det här
gäller avvägningsspörsmål av delvis grannlaga natur, som inte är en angelägenhet
enbart för polisen själv utan i första hand för statsmakterna och
de medborgarstyrelser som är verksamma på olika nivåer. Ämnet borde
enligt utskottet bli föremål för närmare överväganden, bl. a. i samband
med polisberedningens arbete på en polislag. Så skedde, och i anslutning
till att riksdagen våren 1984 antog polislagen (1984:387) las också fast vissa
principer för användningen av okonventionella spaningsmetoder (prop.
1983/84:111 s. 44-49, JuU 27 s. 21).

Ett förslag om användande av dolda mikrofoner har också förts fram av
tvångsmedelskommittén i dess delbetänkande (Ds Ju 1981:22) Hemlig

JuU 1984/85:12

avlyssning m. m. Detta betänkande har inte lett till lagstiftning, men det
kan komma att aktualiseras på nytt i samband med behandlingen av
kommitténs slutbetänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel — Anonymitet
— Integritet (se prop. 1983/84:111 s. 46).

Vid sin behandling av ämnet tog narkotikakommissionen avstånd från
bruket av annan hemlig avlyssning än telefonavlyssning som tvångsmedel.
En del av kommissionens resonemang i saken (PM nr 5 s. 81) återges här:

I ett öppet samhälle måste det finnas en gräns för de tvångsåtgärder som
samhället är berett att vidta gentemot de enskilda medborgarna. Stora
värden äventyras om samhället av olika skäl ständigt flyttar fram sin
toleransgräns vad gäller tvångsmedel. En känsla — om än obefogad — av
att ständigt kunna vara avlyssnad kan riskeras bli spridd bland medborgarna.
Kommissionen anser att de gynnsamma effekter som kan stå att
vinna genom att införa hemlig avlyssning med mikrofoner som ett nytt
tvångsmedel — och som av praktiska skäl torde bli ganska begränsade —
inte uppväger de negativa följderna som det skulle kunna få. Kommissionen
anser därför att annan hemlig avlyssning än telefonavlyssning inte bör
förekomma som tvångsmedel.

Kommissionen behandlade också olika frågor om s. k. kontrollerade
leveranser och möjligheterna att anonymisera polisdistriktens civila bilar.

I detta sammanhang vill utskottet särskilt nämna ett av justitieombudsmannen
Per-Erik Nilsson den 5 oktober 1984 meddelat beslut (1984:1) JO
om moderna efterforskningsmetoder i skatte- och kronofogdemyndigheternas
verksamhet — en undersökning av laglighet och lämplighet. Beslutet,
som överlämnats till olika riksdagsutskott och departement, innehåller
synpunkter på principerna för och metoderna i den del av skatte- och
kronofogdemyndigheternas verksamhet som kan kallas den efterforskande.
Synpunkterna innefattar också bedömningar av mera allmän räckvidd
och är av intresse även för de frågor som blir aktuella i det fortsatta arbetet
när det gäller polisens — och tullens — verksamhet i kampen mot narkotikabrottsligheten.
Det kan nämnas att JO bl. a. berör metoden med radiosändare,
s. k. beeper, fäst på en bil som skall följas (s. 27 och 179).

Hithörande frågor berörs också i proposition 19, bilaga 1 s. 4. Chefen för
justitiedepartementet hänvisar där till behandlingen i samband med antagandet
av polislagen. Han anger vidare att narkotikakommissionens förslag
i övrigt f. n. remissbehandlas tillsammans med tvångsmedelskommitténs
slutbetänkande och att han således får anledning att återkomma till
dessa frågor i ett senare sammanhang.

Utskottet vill för sin del i anslutning till tankarna i motionen — utan att
föregripa de överväganden som sålunda förestår — endast erinra om sina
tidigare uttalanden (senast i JuU 1983/84:30) om vikten från demokratisk
synpunkt av att diskussionen om enskildas integritet i förhållande till
myndigheterna hålls levande. En minskad vaksamhet i dessa frågor kan
leda till en avtrubbning i den allmänna uppfattningen att integritetskränkningar
endast undantagsvis kan godtas i ett samhälle av den typ vi har.

JuU 1984/85:12

Utskottet vill — i linje med narkotikakommissionens uttalande — tillägga
att man noga måste överväga vilka stora värden som kan äventyras om
samhället successivt flyttar fram toleransgränsen vad gäller tvångsmedel
och andra integritetskänsliga åtgärder.

Motionsönskemålet rörande anonymisering av polisens civila bilar rymmer
i sig också ett mera praktiskt och ekonomiskt spörsmål. Frågan om
byte av bilar mellan polisdistrikt och om leasing av civila bilar är nämligen
en sak som också torde få övervägas i sedvanligt budgetsammanhang både
på lokal polisstyrelsenivå och på central nivå. Något särskilt uttalande från
riksdagens sida erfordras därför inte i denna del även om utskottet hyser
sympati för de besparingssträvanden som ligger bakom motionsförslaget.

Med hänsyn till de överväganden som enligt vad nyss sagts förestår
saknas enligt utskottets mening skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd
med anledning av motionen.

Insatser inom kriminalvården

Narkotikasituationen inom kriminalvården utgör sedan lång tid ett
svårbemästrat problem. Stora ansträngningar har gjorts och görs för att
komma till rätta med problemen. Självklara riktmärken för dessa är, såsom
utskottet flera gånger har framhållit (se JuU 1983/84:20 s. 3), att intagna
utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i kontakt med narkotika,
att missbrukare avskärs från tillförsel av droger och att intagna förhindras
att bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället.

I proposition 19 (bilaga 1 s. 11 —23) lämnas en bred skildring av problemens
omfattning och den rad av åtgärder som vidtagits såväl på lagstiftningssidan
som när det gäller organisatoriska och budgetmässiga satsningar.
Departementschefen redogör också för narkotikakommissionens olika
förslag i ämnet liksom för särskilda resursförstärkningar och inrättande av
tjänster som regeringen nyligen beslutat om. Det sist sagda gäller särskilt
kriminalvårdsanstalten Mariefred, som enligt regeringens beslut på förslag
av narkotikakommissionen skall reserveras som en narkotikafri miljö för
företrädesvis unga förstagångsdömda intagna med relativt långa frihetsstraff.

1 motion 80 och motion 83 efterlyses intensifierade åtgärder för att nå
upp till de nyss angivna riktmärkena för insatserna mot narkotikan inom
kriminalvården.

Önskemålen i motionerna är i stort av samma natur som de vilka
övervägts i olika skeden under det hittillsvarande arbetet i det angivna
syftet, och utskottet ställer sig i princip positivt till fortsatta, kraftfulla
satsningar på området. Nya sådana redovisas också i den föreliggande
propositionen. Som departementschefen anger bör insatserna fortsätta
under nästa budgetår. Liksom hittills bör enligt utskottets mening sådana

Juli 1984/85:12

frågor som aktualiserats i motionerna prövas i det sedvanliga budgetarbetet.
Utskottet får inom kort tillfälle att återkomma till saken. Med hänsyn
härtill föreslår utskottet att motionsyrkandena inte skall föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Tullens spaningsregister m. m.

Inledning

I proposition 19 behandlas vidare bl. a. frågor som gäller tullens spaningsregister
och möjligheterna för tullen att få tillgång till polisregister.
Regeringen föreslår att grundläggande bestämmelserom tullens spaningsregister
tas in i lagen (1965:94) om polisregister m. m. (polisregisterlagen).
I propositionen föreslås också en ändring i polisregisterlagen som innebär
att regeringen får möjlighet att förordna att bl. a. tullmyndigheter skall ha
terminalåtkomst till polisregister. En ändring föreslås också i sekretesslagen
(1980:100).

Frågan hur informationsbehandlingen vid tullen bör vara ordnad har
behandlats av narkotikakommissionen i promemoria nr 9, Tullens insatser
mot narkotika. Promemorian har remissbehandlats.

Inom justitiedepartementet sker f. n. en översyn av polisregisterlagstiftningen.
Översynen är föranledd av ett förslag till lag om brottsregister, som
har lämnats av samarbetsorganet (Ju 1968:59) för rättsväsendets informationssystem
(SARI). Här kan också nämnas att frågan om en översyn av
polisregisterlagen har tagits upp i motion 1983/84:2178 av Marie-Ann
Johansson m. fl. (vpk). Motionen, som har hänvisats till justitieutskottet,
har ännu inte beretts av utskottet.

I mars 1983 beslutade regeringen på förslag av narkotikakommissionen
om en försöksverksamhet beträffande tullens och polisens narkotikabekämpning
i Malmöhus län. Verksamheten syftade i första hand till att få
till stånd ett fungerande informationsutbyte mellan tull och polis. Den
skulle också belysa dels effekterna av att en utökad krets tulltjänstemän
fick tillgång till vissa polisregister, dels frågor om tullens behov av egna
ADB-baserade register. En rapport om försöksverksamheten har utarbetats
av en av regeringen tillsatt sam rådsgrupp (se narkotikakommissionens
PM nr 9). Enligt rapporten anser samrådsgruppen att tullen i princip dels
bör få tillgång till polisregistren, dels bör få möjlighet att inrätta egna
ADB-register för den tullspecifika informationen.

I motion 80 av Nils Carlshamre m. fl. (m) efterlyses föreskrifter om
kontroll och säkerhet i syfte att skydda informationen i registren mot
obehörigt spridande; enligt motionärerna bör riksdagen med bifall till
propositionen i denna del ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts i detta avseende.

Under ärendets beredning av här aktuella frågor har utskottet, som
tidigare nämnts, hållit hearing med företrädare för rikspolisstyrelsen och
generaltullstyrelsen.

JuU 1984/85:12

Skatteutskottet har som tidigare nämnts avgett yttrande i ärendet såvitt
gäller tullens spaningsregister m. m.

1 det följande behandlar utskottet först frågor som endast gäller tullens
register. Därefter följer en redogörelse för polisens register. Avslutningsvis
behandlar utskottet frågor som gäller tillgång till de båda myndigheternas
register.

Tullens register

För att kunna fullgöra sina uppgifter behöver tullen information av
olika slag. Det kan, enligt vad som anges i propositionen, vara fråga om
allmänna upplysningar om narkotikasituationen ute i världen och om
vägar och metoder som används vid smuggling eller om konkret narkotikabrottslighet,
misstänkta resande och transporter, valutatransaktioner
m. m. Den information tullen lagrar samlas f. n. i manuella register, som
förs såväl centralt som regionalt och lokalt. Denna registrering är inte
författningsreglerad. Inom tullverket pågår arbete med att ta fram underlag
för ett eventuellt beslut av regeringen i fråga om införande av ett
rikstäckande centralt ADB-baserat register och om uppbyggnaden av detta.
Ändamålet med registret skall vara att tjäna till upplysning om planerad,
förberedd eller fullbordad brottslighet inom rättsområden som det
ankommer på tullverket att övervaka. Utgångspunkten är att registrering
skall få ske av personer som misstänks för brottslighet inom tullens ansvarsområde,
av transportmedel och företag som kan antas ha samröre
med brottsligheten samt av vissa händelser, smugglingsvägar, smugglingsmetoder
m. m. När utredningsarbetet har lett till resultat torde det, enligt
vad som anges i propositionen, ankomma på chefen för finansdepartementet
att anmäla frågan om inrättande av registret för regeringen.

Justitieutskottet vill här uttala sin anslutning till vad skatteutskottet i sitt
yttrande uttalat om det angelägna i att tullen får tillgång till och kan
strukturera den information som den behöver för att effektivt kunna rikta
sina insatser mot objekt som är intressanta från smugglingssynpunkt. Att
så sker är, som skatteutskottet uttalat, särskilt viktigt eftersom tullen enligt
vad som sägs på annan plats i propositionen (bilaga 3 s. 3) på senare tid
haft svårt att hålla en acceptabel nivå på kontrollen av gods och personer.

Redan i detta sammanhang vill justitieutskottet i likhet med departementschefen
betona att den information det här är fråga om till sin natur
är sådan att den ofta är känslig för enskilda eller för samhället i stort och
att det kan vålla stora skador om den används på ett oriktigt eller oförsiktigt
sätt. Informationen måste därför, som departementschefen anger,
omgärdas med ett mycket starkt skydd som tillgodoser såväl den enskildes
som samhällets intresse.

I propositionen föreslås, som tidigare sagts, att regler om tullens register
tas in i polisregisterlagen. Utskottet anser i likhet med departementschefen
att det får bedömas som angeläget att tullens registerverksamhet får författ -

Juli 1984/85:12

ningsstöd utan ytterligare dröjsmål. Utskottet välkomnar således förslaget
om en lagändring i detta syfte.

Regeringens förslag innebär bl. a. att det i polisregisterlagen skall föreskrivas
att register av det slag som här är aktuellt hos tullverket får föras
endast för vissa ändamål, nämligen för att tjäna till upplysning om brott
för vilka någon har misstänkts, åtalats eller dömts eller om någons vandel
i övrigt. 1 detta avseende har föreskrifterna om polisregister utgjort förebild
för den föreslagna lagtexten. Vidare föreslås att det i lagen skall
föreskrivas att registren får föras bara i den mån det behövs för den
brottsbekämpande verksamhet som ankommer på tullmyndighet och att
innehållet skall begränsas till vad som behövs för detta ändamål. Häri
ligger som departementschefen anger bl. a. en skyldighet att ur registren
avskilja uppgifter som har förlorat sin betydelse. Utskottet har ingen
erinran mot regeringens förslag i nu beskrivna delar. Utskottet vill dock
något kommentera förslaget att avgränsa registerverksamheten genom
hänvisning till den brottsbekämpande verksamhet som ankommer på tullverket.

Av vad departementschefen anför framgår att huvudsyftet med nu ifrågavarande
register är att tullen skall kunna nå framgång i sina strävanden
att effektivt bedriva arbetet mot narkotikan. För att detta syfte skall uppnås
krävs givetvis i första hand att registren innehåller information om
frågor som rör narkotika. Lika självklart är att tullen i sina register också
bör få lagra uppgifter som gäller tullens övriga centrala brottsbekämpande
verksamhet, nämligen den som gäller varusmuggling i allmänhet och valutabrott.
Härutöver har tullverket arbetsuppgifter som gäller förhindrande
och beivrande av brott mot föreskrifter av vitt skilda slag. Av 1 §
förordningen (1983:124) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning
jämförd med 1 § lagen (1982:395) om tullverkets medverkan vid
polisiär övervakning framgår att tullverket skall medverka vid övervakningen
av efterlevnaden av föreskrifter om inskränkningar i utlänningars rätt
att uppehålla sig inom visst område, jakt, fiske, naturvård, sjötrafik (trafikregler
och säkerhetsanordningar), åtgärder mot vattenförorening från
fartyg, dumpning av avfall i vatten, kontinentalsockeln, fornminnen och
sjöfynd samt fartygs registrering och identifiering.

Som framgår av vad som tidigare har anförts är huvudsyftet med inrättande
av ett ADB-baserat register för tullen att denna myndighet skall få
ett effektivt hjälpmedel i kampen mot narkotikan. Ett sådant register
motiveras också av behovet av effektiva insatser mot annan varusmuggling
och valutabrott. Det gäller alltså tullens brottsbekämpande verksamhet i
egentlig mening. Mot bakgrund härav anser sig utskottet kunna utgå från
att avsikten inte är att de föreslagna bestämmelserna i polisregisterlagen
skall tolkas så att tullen medges lagra information till hjälp för arbetet med
att förhindra och beivra brott mot alla de olika speciella föreskrifter
beträffande vilka — enligt det nyss angivna — skyldighet föreligger för
tullverket att medverka vid brottsbekämpningen; naturligtvis måste det

JuU 1984/85:12

vara fråga om brottslighet som inte är alltför bagatellartad för att så
integritetskänsliga åtgärder skall få användas.

Polisens register

Information av stort värde för tullens verksamhet finns också, enligt vad
som anges i propositionen, i andra register än tullens egna. Inom polisväsendet
förs flera stora centrala ADB-register, som innehåller sådana upplysningar.
Person- och belastningsregistret (PBR) vid rikspolisstyrelsen är
ett sådant register. Det innehåller uppgifter om personer som misstänkts,
åtalats eller dömts för brott. Polismyndigheterna har tillgång till detta
register via terminaler. Flera register har som huvudsakligt ändamål att
vara hjälpmedel vid polisens spaningsverksamhet. Hit hör först och främst
det allmänna spaningsregistret (ASP), som innehåller allmän spaningsinformation.
Vidare finns där uppgifter om frihetsberövanden och verkställighet
av påföljder. I ASP kan den lagrade spaningsinformationen systematiseras
och bearbetas på ett avancerat sätt. Registret förs av polismyndigheterna
och uppgifterna är åtkomliga för samtliga polismyndigheter
genom terminaler. Den personkrets som har tillgång till ASP är dock
strängt begränsad. De nu nämnda registren faller under bestämmelserna
i polisregisterlagen.

Andra register som innehåller uppgifter av intresse för tullens verksamhet
är bl. a. passkontrollregister, passregister, register över efterlysta personer
och godsregister. Passkontrollregistret innehåller bl. a. uppgifter
från tullen om misstänkta varusmugglingsfall.

Tillgång till registren

Frågan om utlämnande av uppgifter ur registren kan sägas innefatta
olika delfrågor. En är vilka myndigheter som skall kunna få uppgifter ur
de olika registren. En annan är om samtliga uppgifter eller bara vissa skall
vara tillgängliga. En tredje är vilka tjänstemän inom myndigheterna som
skall ges behörighet att inhämta uppgifter och vilka säkerhetsföreskrifter
som bör gälla i detta avseende.

I propositionen föreslås att vissa grundläggande regler om tillgång till
registren tas in i polisregisterlagen. Den närmare regleringen av frågan
faller som departementschefen anger inom regeringens normgivningskompetens.

Utskottet tar först upp frågan om myndigheternas tillgång till tullens
register. I förslaget till ändring i polisregisterlagen anges att utdrag av eller
upplysning om innehållet i register skall lämnas på begäran av tullmyndigheter,
justitiekanslern och riksdagens ombudsmän samt, om och i den
mån regeringen för visst slag av ärenden eller för särskilt fall ger tillstånd
till det, andra myndigheter. Vidare anges att regeringen kan förordna att
myndighet som nu har sagts får ha terminalåtkomst till register. Uppgifter
skall också kunna lämnas ut om det behövs för att fullgöra internationella

JuU 1984/85:12

förpliktelser. Utskottet har ingen erinran mot lagförslaget såvitt gäller
frågan vilka myndigheter som bör få tillgång till tullens register.

Till frågan om vilka tjänstemän inom tullverket och polisen som bör få
tillgång till registren och om säkerhetsbestämmelser därvidlag återkommer
utskottet senare i betänkandet.

När det gäller frågan om tullmyndighets tillgång till polisregister finns
redan en viss författningsreglering. I polisregisterlagen föreskrivs nämligen
att utdrag eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas
bl. a. när framställning därom görs av myndighet om och i den mån
regeringen för visst slag av ärenden eller för särskilt fall ger tillstånd därtill.
I 16 § polisregisterkungörelsen (1969:38) finns föreskrifter som medger att
tullmyndigheter kan få tillgång till polisregister när misstanke föreligger
om brott mot författning vars efterlevnad tullverket övervakar.

Riksdagen har år 1982 uttalat att tullen bör få tillgång till bl. a. polisens
spaningsregister (SkU 1981/82:50, rskr 250).

Regeringen föreslår nu att det i polisregisterlagen tas in en regel som
innebär att regeringen kan förordna att bl. a. tullmyndigheter får terminalåtkomst
till polisregister. Någon ytterligare lagreglering i detta ämne
föreslås inte. Departementschefen gör dock vissa uttalanden om tullmyndigheternas
tillgång till polisregistren.

När det gäller PBR uttalar departementschefen att tullens tillgång inte
bör begränsas till vissa brottskategorier. I fråga om ASP, som innehåller
uppgifter som är ännu mera känsliga ur integritetssynpunkt, gör departementschefen
den bedömningen att tullen bör kunna få upplysningar om
det förekommer anteckning om misstanke om brott enligt narkotikastrafflagen,
varusmugglingslagen och valutalagen; om en sådan anteckning
finns bör dock tullen kunna få alla de upplysningar registret innehåller om
personen i fråga och även ges möjlighet att företa s. k. länkningar, dvs.
vidarekopplingar till annan person som enligt uppgift i ASP har anknytning
till personen i fråga och beträffande vilken det förekommer anteckningar
i ASP. Utskottet har ingen erinran mot vad departementschefen
sålunda föreslagit och anfört om tullmyndigheternas tillgång till polisens
register. Utskottet vill dock betona att samma inskränkningar som gäller
för tullens tillgång över huvud taget till ASP bör gälla möjligheten att få
upplysningar genom länkningar.

Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om befattningshavarnas
vid polismyndigheterna och tullmyndigheterna tillgång till registren.
Vilka befattningshavare inom tullverket som bör få tillgång till register är
som chefen för justitiedepartementet anför en fråga som faller inom regeringens
normgivningskompetens; enligt vad som anges i propositionen
kommer frågan att uppmärksammas under det tidigare nämnda nu pågående
arbetet med att ta fram underlag för ett beslut om ett datorbaserat
register. Det nu sagda gäller även vilka befattningshavare inom polismyndigheterna
som bör få tillgång till tullens register.

JulJ 1984/85:12

Enligt utskottets mening är frågan hur man inom resp. myndighet reglerar
åtkomsten till registren mycket viktig bl. a. från integritetssynpunkt,
och utskottet anser sig därför böra uppehålla sig vid den trots vad som nyss
har sagts om normgivningskompetensen.

Den författningsreglering som nu finns när det gäller tulltjänstemännens
tillgång till polisens register innebär att — förutom generaltullstyrelsen
— tjänsteman vid tullverket med åtalsrätt kan få upplysning (16 §
polisregisterkungörelsen). Därutöver finns i förordningen (1983:835) om
fortsatt försöksverksamhet med rätt för vissa tulltjänstemän att erhålla
uppgifter från polisregister särskilda föreskrifter som gäller tulltjänstemän
i Malmöhus län. Förordningen är tidsbegränsad och f. n. gäller den t. o. m.
utgången av år 1984.

Departementschefen uttalar i denna fråga bl. a. att det måste sörjas för
att informationen hanteras av endast en begränsad krets behöriga funktionärer.
Han anför också att de erfarenheter som vunnits av försöksverksamheten
i Malmöhus län bör kunna komma till användning när det gäller att
bestämma den personkrets som skall ha tillgång till tullens eget register. Ett
krav, säger han vidare, för att reglera registeråtkomsten är att inte bara
effektivitetshänsyn blir beaktade utan att även integritetsintressena blir
fullt tillgodosedda. Han redogör vidare för att det bl. a. finns tekniska
lösningar som möjliggör att informationen till sin art och omfattning kan
anpassas efter frågarens tjänsteställning. Departementschefen gör också
vissa uttalanden som bara gäller ASP. Den direkta åtkomsten till detta
register bör enligt departementschefen vara begränsad till vissa befattningshavare
vid generaltullstyrelsens bevakningssektion och vid tullkriminalsektionerna.

Den nu behandlade frågan tas också upp i motion 80 och motionärerna
anför, som tidigare har nämnts, att informationen i registren bör skyddas
mot obehörigt spridande genom stränga föreskrifter om kontroll och säkerhet;
motionärerna anser att riksdagen bör göra ett uttalande härom. I
motionen erinras om vad datainspektionen anfört i denna fråga i sitt
yttrande över narkotikakommissionens förslag i detta avseende.

1 fråga om tillgången inom tullmyndigheterna till tullens register uttalade
datainspektionen bl. a. följande:

Kommissionen föreslår att terminaltillgång till spaningsregistret endast
bör ges till enheter som har ett oundgängligt behov av informationen och
behörigheten bör dessutom begränsas till en mindre krets av befattningshavare
vid dessa enheter. Datainspektionen delar denna uppfattning och
anser det därutöver vara ett absolut säkerhetskrav att varje befattningshavare
som får någon form av behörighet till registret tilldelas en personlig
behörighetskod. Vidare skall varje enskild transaktion registreras (logg).
Av erfarenhet vet datainspektionen att personliga behörighetskoder tillsammans
med behandlingshistorik (logg) utgör ett ganska gott skydd inte
bara för informationen som sådan utan jämväl för behöriga tjänstemän.
Det är särskilt viktigt med personliga koder eftersom inte bara enheter vid

JuU 1984/85:12

tullen får tillgång till uppgifterna utan även, såsom kommissionen föreslagit,
vissa enheter vid polisväsendet.

När det gäller frågan om tulltjänstemännens tillgång till polisregistren
uttalade datainspektionen följande:

Ett från integritetssynpunkt primärt säkerhetskrav är vidare att varje
tulltjänsteman som får tillgång till registren tilldelas en personlig behörighetskod
och att varje enskild transaktion registreras. Datainspektionen
kan inte acceptera att tillgång till så känsliga uppgifter som det är fråga om
tilldelas t. ex. enhet eller krets av befattningshavare. Behörighet skall enbart
kunna tilldelas fysiska personer efter prövning i det enskilda fallet.

Polisen har ännu inte, trots inspektionens krav därpå, infört personliga
behörighetskoder beträffande aktuella register. Enligt datainspektionens
uppfattning är det inte möjligt att öppna polisens register för ytterligare
kategorier innan sådana koder införts.

Vid den hearing som utskottet anordnat med representanter för rikspolisstyrelsen
uttalade dessa bl. a. att de delar datainspektionens uppfattning
att polisen bör ha ett system med personliga behörighetskoder. Ett utbyte
av den nuvarande terminalutrustningen planeras ske år 1986. I samband
därmed avser man att införa sådana koder och utvidga ett system med
loggning.

Som framgår av vad som tidigare har sagts anser utskottet att integritetsaspekterna
måste tillmätas utomordentligt stor betydelse vid ställningstagande
till hur sådana informationssystem som det här gäller skall vara
utformade och hur de skall hanteras. Registren innehåller mycket känslig
information och informationen måste skyddas bl. a. genom rigorösa säkerhets-
och kontrollföreskrifter. Utskottet har således stor förståelse för
motionärernas önskemål. Utskottet gör dock den bedömningen att det i det
skede som arbetet med att ta fram ett ADB-register för tullen nu befinner
sig kan vara mindre lämpligt att riksdagen ger ingående anvisningar om
hur systemet bör fungera i detalj. Det skulle kunna leda till olyckliga
låsningar och kunna förhindra utnyttjandet av tekniska och andra lösningar
som kan komma fram under utredningsarbetets gång. Härtill kommer
att det är angeläget att snabbt få till stånd ett väl fungerande informationsutbyte;
detaljerade anvisningar skulle kunna medföra risker för förseningar.
Utskottet vill dock betona vikten av att ett system skapas som innebär
att integritetskänslig information blir tillgänglig endast för de befattningshavare
som har ett oundgängligt behov av informationen, och utskottet vill
i sammanhanget uttala sympati för det av datainspektionen framförda
kravet på att varje befattningshavare som får någon form av tillgång till
registret tilldelas en personlig behörighetskod. Utskottet noterar i sammanhanget
med tillfredsställelse att man inom polisen kommer att införa
ett system med personliga koder. Utskottet anser vidare att det finns starkt
fog för att ha en ordning som innebär att enskilda transaktioner registreras.

JuU 1984/85:12

Mot bakgrund av det nu sagda saknas enligt utskottets uppfattning skäl
till någon åtgärd med anledning av motionen i nu behandlad del. Lagförslagen
tillstyrks.

1 övrigt föranleder motionen eller propositionen i denna del inget uttalande
av utskottet annat än såvitt gäller lagarnas ikraftträdande. 1 denna
del hänvisas till vad utskottet anför nedan under rubriken Övrigt.

Kriminalisering av icke-medicinsk befattning med narkotika

En av de frågor på narkotikaområdet som på senare tid har tilldragit sig
mest uppmärksamhet är frågan om kriminalisering av narkotikamissbruket
som sådant. Denna fråga har också fått en allsidig genomlysning av
narkotikakommissionen (PM nr 8, Narkotikastrafflagen m. m. s. 4—12).
Den behandlas också i de båda föreliggande propositionerna.

I 1 § narkotikastrafflagen straffbeläggs bl. a. innehav av narkotika. Själva
konsumtionen av narkotika faller emellertid utanför det straffbelagda
området. I propositionerna föreslås inte någon ändring i detta förhållande.

1 motionerna 893, 1357, 1522, 2485, 74, 77, 79, 80, 143 och 144 förs fram
krav på kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med narkotika. I
vissa av motionerna uttalas att själva det illegala bruket, missbruket, av
narkotika bör straffbeläggas. Det förekommer också förslag som går ut på
att det, utan att missbruket i sig straffbeläggs, införs en särskild gärning
som kriminaliserar olovlig befattning med narkotika. Sådan befattning
skulle föreligga då någon har sådan fysisk kontroll över narkotikan att han
kan förstöra den.

Utskottet vill inledningsvis i linje med vad narkotikakommissionen
anfört framhålla att de fall då enligt hittillsvarande praxis någon kan
använda narkotika utan att därvid göra sig skyldig till narkotikabrott är
sällsynta. Konsumtion av narkotika föregås ju normalt av innehav och
innehav är som tidigare har nämnts straffbart. Det är bara i speciella
situationer som en konsumtion utan föregående straffbart innehav kan
tänkas föreligga. Detta kan gälla om någon t. ex. blivit bjuden på narkotika
direkt ur en spruta eller en pipa. Praktiskt sett är alltså problemet om
konsumtion skall kriminaliseras av mycket begränsad betydelse. Utskottet
vill framhålla att det är olyckligt om debatten kring ett av våra allvarligaste
sociala problem kommer att fokuseras kring en fråga som har en så ringa
praktisk betydelse.

Vad som nu har sagts innebär givetvis inte att man inte seriöst bör pröva
de argument som finns för och emot en kriminalisering av missbruket.

1 den allmänna debatten liksom i motionerna har som skäl för en
kriminalisering anförts att samhället därigenom reservationslöst skulle ta
avstånd från all icke medicinskt motiverad befattning med narkotika. En
sådan kriminalisering har ansetts vara principiellt motiverad och vidare
har anförts att den skulle kunna ha en i varje fall psykologisk betydelse när

JulJ 1984/85:12

det gäller att motverka att exempelvis ungdomar leds in i missbruk. För en
kriminalisering har också anförts att missbruk är straffbelagt i vissa jämförbara
länder, t. ex. i Finland och Norge.

När det gäller argumentet att det skulle ha en psykologisk betydelse att
kriminalisera missbruket vill utskottet — i likhet med narkotikakommissionen
— hävda att argumentet bygger på en överskattning av den lilla
straffria zon som finns; för ungdomar som känner sig lockade att pröva
narkotika torde det stå fullständigt klart att samhället inte tolererar narkotikamissbruk.

Ett skäl mot kriminalisering av missbruket som anfördes i det inledningsvis
nämnda lagstiftningsärendet (prop. 1982/83:141, JuU 37) och
som chefen för justitiedepartementet upprepar i förevarande ärende är att
en sådan åtgärd skulle kunna få konsekvenser för narkomanvården som är
svåra att överblicka. Utskottet vill i sammanhanget också erinra om de
uttalanden som gjordes redan vid narkotikastrafflagens tillkomst om att
kontrollorganisationens verksamhet måste utformas så att den inte motverkar
utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt
vårdbehövande missbrukare (prop. 1968:7 s. 107). Utskottet anser att dessa
uttalanden fortfarande har giltighet; en kriminalisering som riktar sig mot
själva missbruket skulle kunna äventyra ansträngningarna att erbjuda vård
och avhålla många ungdomar från att söka vård och behandling, något
som allvarligt skulle kunna motverka samhällets satsningar mot narkotikamissbruket.

Utskottet vill även — i likhet med chefen för justitiedepartementet —
framhålla att principiella skäl brukar anses tala mot att straffbelägga
angrepp på gärningsmannens egen person.

I sammanhanget vill utskottet också framhålla de bevisproblem som
skulle följa vid en utvidgning av det straffbara området. Som anförs i
proposition 46 är det här fråga inte bara om problem vid gränsdragningen
mot legal konsumtion utan också — vilket torde vara ett större problem —
bristande säkerhet i analysmetoderna. För att mera konkret belysa vad som
nu har sagts kan nämnas att vissa droger, t. ex. cannabis, stannar kvar i
kroppen ganska lång tid. Ett prov som ger positivt utslag kan således
hänföra sig till ett tidigare missbrukstillfälle för vilket vederbörande redan
har lagförts. Andra droger bryts ned mycket snabbt. Det finns också droger
som inte låter sig påvisas genom vare sig blodanalys eller urinanalys.

Det bör också påpekas att sådana provtagningar som det här gäller utgör
ingrepp i den personliga integriteten; att tillgripa sådana med vetskap om
att analysmetoderna f. n. är otillfredsställande skulle enligt utskottets mening
vara betänkligt.

Utskottet har tidigare haft att ta ställning till motionsyrkanden om
kriminalisering av själva nyttjandet av narkotika och då inte funnit anledning
att överväga en ordning som innebär att narkotikamissbruk som
sådant straffbeläggs (JuU 1981/82:47 s. 16 och 1982/83:37 s. 16). Sedan

JuU 1984/85:12

frågan behandlades senast har den genom narkotikakommissionens arbete,
som nyss har sagts, getts en utförligare belysning än tidigare. Vad som
härigenom och i övrigt framkommit stöder utskottets tidigare bedömning
att de skäl som talar mot en utvidgning av det straffbara området väger
tyngre än de som talar för motsatt uppfattning. Utskottet finnér således
inte anledning att nu inta en annan ståndpunkt är förut. Utskottet avstyrker
således bifall till motionsyrkandena i fråga.

1 detta sammanhang vill utskottet emellertid framhålla det önskvärda i
att — såsom departementschefen förutskickar — gränsdragningen i rättspraxis
mellan innehav i narkotikastrafflagens mening och konsumtion av
narkotika ägnas uppmärksamhet. Om det straffria området för handhavande
av narkotika sådant det utvecklas i rättstillämpningen skulle komma
att visa sig vara större än som är motiverat av de skäl som talar mot en
utvidgad kriminalisering, anser utskottet att lagstiftningsåtgärder måste
övervägas.

Gradindelning och straffskalor vid narkotikabrott

Enligt gällande regler finns det tre svårhetsgrader av narkotikabrott; för
normalgraden döms för narkotikabrott till böter eller fängelse i högst tre
år (1 § narkotikastrafflagen), för ringa brott döms för narkotikaförseelse
till böter (2 §) och för grovt brott döms för grovt narkotikabrott till fängelse
i lägst två och högst tio år (3 §).

I proposition 46 föreslås att beteckningen narkotikaförseelse slopas för
brott som är att anse som ringa samtidigt som straffskalan ändras till att
omfatta, förutom böter, även fängelse i högst sex månader. För normalbrottet
föreslås böter utgå ur straffskalan. Grovt brott omfattas inte av
förslaget.

Förslaget att slopa den särskilda brottsbeteckningen narkotikaförseelse
motiveras med att det, med hänsyn till narkotikabrottslighetens allvarliga
art, är olämpligt att beteckna ens den lindrigaste graden som förseelse.
Utskottet delar denna bedömning och tillstyrker ändringsförslaget i denna
del.

Förslaget om ändringar i straffskalorna är i väsentliga delar avsett att
medföra en viss förskjutning av gränsen mellan normalgraden och den
ringa graden av narkotikabrott. Även ändrade rubriceringar är åsyftade.
Departementschefen framhåller att avsikten med förslaget inte är att åstadkomma
en strängare straffmätning; i princip bör fortsättningsvis fängelsestraff
för ringa brott användas bara vid gärningar som f. n. bedöms som
normalbrott, uttalar han, och anför vidare att det finns anledning utgå från
att gärningar som f. n. bedöms som normalbrott men inte anses förtjäna
strängare påföljd än böter i flertalet fall efter en lagändring kommer att
rubriceras som ringa.

JuU 1984/85:12

Utskottet instämmer i departementschefens bedömning att de föreslagna
ändrade gränserna mellan brottsformerna i många fall kommer att
medföra naturligare rubriceringsval. Ibland har exempelvis brott som i sig
varit av ringa art men i det enskilda fallet ändå haft ett relativt högt
straffvärde av domstolarna rubricerats som normalbrott i stället för som
ringa brott för att ge möjlighet att döma till ett kortare frihetstraff. Förslaget
gör det möjligt att i sådana fall använda den rimligare rubriceringen
ringa brott och ändå döma till fängelse.

Utskottet kan också ställa sig bakom de överväganden i övrigt i gränsdragnings-
och rubriceringsfrågor som görs i proposition 46.

Här bör även nämnas den fördel när det gäller möjlighet att använda
vissa tvångsmedel som följer av att fängelse ingår i ett brotts straffskala;
sålunda torde det i vissa fall finnas ett behov härav även vid ringa brott.

Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna ändringarna i narkotikastrafflagen
och de därav betingade ändringarna i varusmugglingslagen.

Departementschefens uttalanden i proposition 46 att någon generell
straffhöjning inte är åsyftad med förslagen kritiseras i motion 143. Motionärerna
anför att den markering som görs genom att beteckningen narkotikaförseelse
avskaffas måste få genomslag också vid straffmätningen. I
motion 1522, vari det begärs att brottet narkotikaförseelse avskaffas, yrkas
också avskaffande av möjligheten att döma till böter.

Utskottet, som nyss har uttalat sin anslutning till propositionens förslag
om ändrad gradindelning och ändrade straffskalor, kan inte ställa sig
bakom motionskraven på en strängare straffmätning. Bifall till motionerna
i dessa delar avstyrks därför. Vad gäller ändrad rubricering av ringa
brott får motion 1522 anses tillgodosedd genom förslagen i propositionen.

Gärningsformer i narkotikastrafflagen

I 1983 års lagstiftningsärende företogs tämligen vittgående ändringar av
det straffbara området inom narkotikastrafflagen. Narkotikabrott enligt
1 § narkotikastrafflagen omfattar därefter ett flertal olika gärningsformer
såsom överlåtelse (1 p.) och innehav (6 p.) av narkotika. Även framställning
(2 p.) av narkotika som är avsedd för missbruk utgör sådant brott. Vidare
innebär förvärv (3 p.) av narkotika i överlåtelsesyfte ett narkotikabrott.
Vissa kvalificerade befattningar(A p.) med narkotika som inte är avsedd för
eget bruk, såsom bearbetning, förpackning, transport och förvaring är
likaledes former av narkotikabrott. Detsamma gäller vissa förfaranden
som är ägnade att främja narkotikahandel (5 p.), exempelvis utbjudande av
narkotika till försäljning, befordrande av vederlag för narkotika eller
förmedlande av kontakter mellan säljare och köpare. De osjälvständiga
brottsformerna försök, förberedelse, stämpling och medverkan är enligt 4

JuU 1984/85:12

och 5 §§ narkotikastrafflagen tillämpliga vid de gärningsformer som inte
avser innehav.

I tre motioner, väckta under allmänna motionstiden år 1984, riktas kritik
mot begränsningarna i straffansvaret i 1 § narkotikastrafflagen.

1 motion 893 begärs i fråga om förvärv att straffansvaret inte skall vara
begränsat till att gälla förvärv av narkotika i överlåtelsesyfte utan även
avse förvärv för eget bruk. 1 fråga om vissa kvalificerade fall av befattning
med narkotika krävs att straffansvar skall inträda även om befattningen
sker för eget bruk. Kriminaliseringen av förfaranden som är ägnade att
främja narkotikahandelbov enligt motionärerna utvidgas till att gälla alla
förfaranden som är ägnade att främja överlåtelse av narkotika. Liknande
yrkanden framställs i motionerna 1522 och 2485, där det dessutom krävs
att all framställning av narkotika kriminaliseras, alltså inte bara framställning
av narkotika som är avsedd för missbruk.

Motionsyrkanden av likartat innehåll som de nu aktuella behandlades
av utskottet i samband med lagändringarna år 1983. Utskottet avstyrkte
därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1982/83:37 s. 11 —
15) bifall till motionerna.

I fråga om förvärv av narkotika uttalade utskottet bl. a. att för att kriminaliseringen
inte skall bli omotiverat omfattande bör straffansvaret
inskränkas till sådana fall då förvärvet har skett i överlåtelsesyfte; dessa
fall är ju de verkligt straffvärda, uttalade utskottet, och det är beträffande
dessa som det finns anledning att kunna beivra också de osjälvständiga
brottsformerna. Om förvärvet gäller narkotika som är avsedd för eget bruk
ansåg utskottet det fullt tillräckligt att ansvar för innehav kan förekomma.
Något kriminalpolitiskt behov av att beträffande förvärv för eget bruk
straffbelägga de osjälvständiga brottsformerna fanns knappast enligt utskottet.

Vad beträffar de kvalificerade fallen av befattning med narkotika uttalade
utskottet att genom förslaget åstadkoms att bl. a. medverkan och försök
till sådana befattningar med narkotika som omfattas av gärningsformen
blir straffbara. Och vad som härvidlag är straffvärt, yttrade utskottet, är
befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk. För sådana fall
ansåg utskottet det tillräckligt att ansvar för innehav kan förekomma.

I fråga om vissa förfaranden som är ägnade att främja narkotikahandel
ansåg utskottet att det skulle föra alltför långt att vidga straffansvaret till
att gälla för åtgärder som är ägnade att främja all överlåtelse av narkotika.
Det straffbara området skulle då också bli oklart på ett betänkligt sätt,
ansåg utskottet, som fann det lämpligt att avgränsa straffansvaret till
åtgärder som typiskt sett är ägnade att främja den mer organiserade eller
eljest grövre narkotikabrottsligheten.

Under framställning av narkotika inbegrips även odling av narkotiska
växter. Utskottet ansåg att andra än de i praktiken straffvärda fallen inte
skall täckas när det gäller de osjälvständiga brottsformerna. Med denna

JuU 1984/85:12

utgångspunkt fann utskottet att straffansvaret för dessa fall bör avgränsas
till att gälla framställning av narkotika som är avsedd för missbruk. I fråga
om odling av en narkotisk växt i viltvårdssyfte eller för prydnadsändamål
ansåg utskottet det tillräckligt att ansvar för innehav kan förekomma.
Utskottet uttalade också att man då undviker att t. ex. handel med hampfrö
som fågelfoder mer generellt skulle falla under straffansvar.

Vid de överväganden som utskottet nu har att göra finner utskottet inte
anledning till annan bedömning än utskottet gett uttryck för i betänkandet
år 1983. Utskotttet avstyrker därför bifall till motionsyrkandena i dessa
delar.

Förverkande vid narkotikabrott

Bestämmelser om förverkande vid narkotikabrott finns i 6 § narkotikastrafflagen.
Reglerna utvidgades i 1983 års lagstiftningsärende. De innebär
i huvudsak att narkotika som varit föremål för brott enligt lagen eller
värdet därav samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det
inte är uppenbart obilligt. Vidare får egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt lagen eller egendomens värde förklaras förverkat,
om det är påkallat till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl
föreligger. Detsamma gäller egendom med vilken har tagits sådan befattning
som utgör brott enligt lagen. Injektionssprutor och kanyler eller andra
föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan
befattning med narkotika som påträffas hos någon som har begått brott
enligt lagen eller i ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse
med narkotika som har varit föremål för brott enligt lagen skall förklaras
förverkade om det inte är uppenbart obilligt.

Med sådana föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk
av narkotika avses bl. a. haschpipor, kokainskedar och vågar.

I motion 2485 framförs önskemål om att det i narkotikastrafflagen
införs ett uttryckligt stadgande om förverkande av bl. a. motorfordon efter
mönster från lagen (1938:274) om rätt till jakt. Det begärs också bättre
möjlighet till förverkande av haschpipor.

Proposition 46 innehåller inga förslag om ändringar i reglerna om
förverkande enligt narkotikastrafflagen.

Narkotikakommissionen, som i PM nr 8, Narkotikastrafflagen m. m.
redovisar sina överväganden i fråga om förverkanderegler, lägger inte
fram något förslag i ämnet och uttalar bl. a. att reglerna i narkotikastrafflagen
efter 1983 års ändringar får anses i allt väsentligt tillgodose aktuella
behov.

Vad gäller önskemålet i motionen om vidgade möjligheter i fråga om
förverkande av fordon vill utskottet erinra om att redan gällande bestämmelser
innebär möjlighet att förklara förverkade t. ex. bilar som använts
som hjälpmedel vid narkotikabrott (se även JuU 1982/83:37 s. 20). Mot

JuU 1984/85:12

bakgrund härav och då inget har framkommit som ger utskottet anledning
att ifrågasätta narkotikakommissionens bedömning i frågan, kan utskottet
inte ställa sig bakom motionärernas begäran om lagändring i denna del.

När det härefter gäller motionärernas begäran om ökade möjligheter att
förklara haschpipor förverkade vill utskottet först peka på gällande regler.
Dessa ställer som nyss sagts som förutsättning för förverkande upp kravet
att föremålen påträffas hos någon som begått brott enligt narkotikastrafflagen
eller påträffas i utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse
med narkotika som har varit föremål för brott enligt lagen. 1 den
proposition som låg till grund för lagstiftningen uttalade departementschefen
att förverkande inte utan vidare kunde ske av exempelvis haschpipor
som innehas som souvenirer (prop. 1982/83:141 s. 38).

Efter motionsvis framförd kritik mot detta uttalande anförde utskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande att det inte fanns någon anledning
till invändning mot uttalandet, som utskottet ansåg väl harmoniera med
lagtexten. Därvid tilläde utskottet att den medger att t. ex. en haschpipa,
som uppges vara en souvenir, förklaras förverkad om den påträffas hos
någon som har begått brott enligt narkotikastrafflagen (JuU 1982/83:37 s.
20).

Utskottet finner inte skäl för annat ställningstagande när frågan nu
återkommer och utskottet avstyrker bifall till motionsönskemålet.

Tullundersökning av handresgods

Allmänna bestämmelser om tullens befogenheter att kontrollera varor
m. m. som förs in i eller ut ur landet finns i tullagen (1973:670) och
tullstadgan (1973:671). Några bestämmelser som uttryckligen behandlar
rätten att undersöka bagage och liknande som resande har med sig innehåller
inte dessa författningar. Befogenheten att undersöka väskor m. m.
har i praktiken ansetts följa av den allmänna bestämmelsen i 36 § tullagen
om rätt att undersöka varor, som förs in i landet.

Bestämmelser om tulltjänstemäns rätt att utföra kroppsvisitation finns
i 19 § varusmugglingslagen. 1 första stycket föreskrivs att tulltjänsteman får
företa kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning om det förekommer
anledning mot en utlandsresenär att han har på sig gods som enligt lagen
är underkastat beslag. Där föreskrivs vidare att vissa tullbevakningschefer
får besluta om skärpt tullkontroll beträffande var och en som kommer från
utlandet eller skall resa ut ur landet och färdas med viss lägenhet eller
ankommer eller avreser under viss tid eller till viss plats. En sådan skärpt
tullkontroll får innefatta kroppsvisitation. Förutsättningarna för ett beslut
om skärpt tullkontroll är dock att förhållandena med avseende på resandetrafiken
med viss lägenhet eller för viss tidrymd på någon plats är sådana
att skärpning framstår som oundgängligen nödvändig.

JulJ 1984/85:12

Vad gäller den först nämnda anledningen till kroppsvisitation av en
resenär torde regeln vara att tolka så att det skall föreligga en grad av
misstanke att den som kroppsvisiteras har på sig gods som är underkastat
beslag enligt varusmugglingslagen. Däremot måste det inte finnas anledning
att misstänka just denne för brott. Såsom uttalas i proposition 1981/
82:2 torde härav följa att den aktuella regeln inte tillåter en rutinmässig
kontroll i exempelvis den formen att man stickprovsvis plockar ut ett antal
personer för kroppsvisitation (s. 9).

I proposition 46 föreslås att det i 19 § varusmugglingslagen införs en
möjlighet att — utan att det finns misstanke om förefintlighet av gods som
är underkastat beslag och utan att skärpt tullkontroll har beordrats —
tulltjänstemän skall få undersöka handresgods, såsom resväskor och portföljer,
samt handväskor och liknande som resande för med vid inresa till
eller utresa från riket. Omfattningen av kontrollen skall enligt förslaget
beslutas av tulltjänstemän som utövar lokal eller regional bevakningsledning.

Skyddet för den kroppsliga integriteten regleras i 2 kap. 4—6 §§ regeringsformen
(RF).

Enligt 2 kap. 6 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad
mot bl. a. påtvingade kroppsliga ingrepp och mot kroppsvisitation.
Med kroppsvisitation avses enligt förarbetena till RF undersökning av
någons kläder och av det någon har med sig, t. ex. handväska (prop.
1975/76:209 s. 147). I 2 kap. 12 § RF föreskrivs att detta skydd får begränsas
endast i den utsträckning och på det sätt RF medger. En sådan begränsning
får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.

I proposition 46 anför föredragande statsrådet att det är av största vikt
för att förhindra smugglingsbrott inom den s.k. resandetrafiken att tullen
har möjlighet att utföra verksamma rutinkontroller; stickprovsundersökningar
har enligt hans uppfattning — åtminstone om de genomförs med en
viss frekvens — en starkt preventiv verkan på benägenheten att smuggla.

I fråga om omfattningen av den föreslagna kontrollmöjligheten uttalar
föredragande statsrådet att bestämmelsen bör avse väskor och andra föremål
som tjänar samma syfte som en väska och som den resande inte bär i
eller innanför kläderna. Hit hänför han, förutom resväskor och handväskor,
ryggsäckar, portföljer, bagar, kassar, påsar, korgar, axelremsväskor,
handledsväskor m. m. Han uttalar vidare att han utgår från att den föreslagna
lagstiftningen nästan uteslutande kommer att få betydelse för den
lokalt initierade och styrda tullkontrollen.

I motionerna 144 och 145 riktas invändningar, grundade på integritetshänsyn,
mot förslaget såvitt gäller rätt att kontrollera handväskor o. d.
Vidare hävdas att förslaget inte skall få grunda rätt till masskontroller utan
enbart stickprovsvis utförda undersökningar.

Juli 1984/85:12

Utskottet vill först understryka att det självfallet är av avgörande betydelse
för tullens möjligheter att bekämpa smugglingsbrott att tullen har
befogenheter att utföra verksamma rutinkontroller. Samtidigt måste allmänhetens
krav på respekt för den personliga integriteten beaktas i största
möjliga utsträckning. Det är emellertid ett starkt gemensamt intresse att
hålla en effektiv kontroll mot införsel av exempelvis narkotika och andra
farliga varor, och utskottet anser det rimligt att detta intresse tillgodoses till
priset av en viss uppoffring från de resandes sida. De föreslagna kontrollmöjligheterna
är enligt utskottets mening förhållandevis lindriga och ett
undantagande av handväskor o. d. kan enligt utskottets uppfattning befaras
leda till att kontrollen blir alltför verkningslös. Det ingrepp i den
enskildes privata sfär som följer av en stickprovsvis utförd tullkontroll av
t. ex. handväskor anser utskottet ligga inom området för vad som bör
godtas. Efter en sammanvägning av integritetsintressena och kraven på en
realistisk brottsbekämpning ställer sig utskottet bakom propositionens
förslag och avstyrker bifall till motionsyrkandena i denna del.

Utskottet, som finner det naturligt att den föreslagna kontrollmöjligheten
huvudsakligen kommer till användning vid stickprovskontroller av
enstaka resande, anser det dock inte lämpligt att, som motionärerna kräver,
kategoriskt ta avstånd från andra kontrollmetoder. Det bör dock
understrykas att det i det enskilda fallet är tulltjänsteman som utövar lokal
eller regional bevakningsledning som beslutar om omfattningen av kontrollen.
Även i denna del avstyrker utskottet såldes bifall till motionerna.

Övrigt

Utöver de förslag i proposition 46 som utskottet har behandlat i det
föregående läggs i den propositionen fram förslag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt. Genom ändringen införs möjlighet
att förstöra haschpipor och andra föremål som påträffas inom en anstalt
och som är särskilt ägnade att användas för missbruk eller annan befattning
med narkotika.

Det föreslås vidare en lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus,
som bl. a. ger möjlighet att ställa som villkor för att vårda någon för
missbruk av beroendeframkallande medel att patienten underkastar sig
vissa undersökningar som kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

De nu nämnda förslagen föranleder inget särskilt uttalande från utskottets
sida. Beträffande samtliga lagförslag i propositionerna 19 och 46
finner emellertid utskottet — med hänsyn till vikten av att lagarna utfärdas
i god tid före ikraftträdandet — att tidpunkten för ikraftträdandet bör
flyttas fram till den 1 mars 1985.

JuU 1984/85:12

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande samordning av insatserna mot narkotika

att riksdagen avslår motion 1983/84:1357 i denna del (yrkande

2),

2. beträffande polisens arbetsmetoder

att riksdagen avslår motion 1983/84:396,

3. beträffande insatser inom kriminalvården

att riksdagen avslår motion 1984/85:80 i denna del (yrkande 2)
och motion 1984/85:83 i denna del (yrkande 1),

4. beträffande tullens spaningsregister m. m.
att riksdagen

dels antar de genom proposition 1984/85:19 framlagda förslagen
till

a. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.,

b. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), dock med den
ändring att tidpunkten för lagarnas ikraftträdande bestäms till
den 1 mars 1985,

dels avslår motion 1984/85:80 i denna del (yrkande 3),

5. beträffande kriminalisering av icke-medicinsk befattning med
narkotika

att riksdagen avslår motion 1983/84:893 i denna del (yrkande

2), motion 1983/84:1357 i denna del (yrkande 1), motion
i983/84:1522 i denna del (yrkande 3 delvis), motion 1983/
84:2485 i denna del (yrkande 2), motion 1984/85:74, motion
1984/85:77, motion 1984/85:79 i denna del (yrkande 1), motion
1984/85:80 i denna del (yrkande 1), motion 1984/85:143
i denna del (yrkande 1) och motion 1984/85:144 i denna del
(yrkande 1),

6. beträffande straffskalor för narkotikabrott

att riksdagen antar 1 och 2 §§ i det genom proposition 1984/
85:46 framlagda förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen
(1968:64),

7. beträffande uttalande om straffmätning m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:1522 i denna del (yrkande
3 delvis) och motion 1984/85:143 i denna del (yrkande 2),

8. att riksdagen antar det under moment 6 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,
dock med den ändring att tidpunkten för lagens ikraftträdande
bestäms till den I mars 1985,

9. att riksdagen antar 1, 2, 8 och 24 §§ i det genom proposition
1984/85:46 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling,

JuU 1984/85:12

10. beträffande gärningsformer i narkotikastrafflagen

att riksdagen avslår motion 1983/84:893 i denna del (yrkande
1), motion 1983/84:1522 i denna del (yrkande 3 delvis) och
motion 1983/84:2485 i denna del (yrkande 1),

11. beträffande förverkande vid narkotikabrott

att riksdagen avslår motion 1983/84:2485 i denna del (yrkande

3),

12. beträffande tullundersökning av handväskor

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:144 i denna del
(yrkande 2) och motion 1984/85:145 i denna del (yrkandena 2
och 3) antar 19 § i det under moment 9 nämnda lagförslaget,

13. beträffande tullundersökning i övrigt

att riksdagen avslår motion 1984/85:144 i denna del (yrkande

3) och motion 1984/85:145 i denna del (yrkande 1),

14. att riksdagen antar det under moment 9 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,
dock med den ändring att tidpunkten för lagens ikraftträdande
bestäms till den 1 mars 1985,

15. att riksdagen antar de genom proposition 1984/85:46 framlagda
förslagen till

a. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

b. lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus, dock med
den ändring att tidpunkten för lagarnas ikraftträdande bestäms
till den 1 mars 1985.

Stockholm den 4 december 1984

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Björn Körlof (m), Helge
Klöver (s), Arne Svensson (m), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén (s),
Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Birthe Sörestedt (s),
Inger Wickzén (m), Elving Andersson (c), Mona Sahlin (s), Göran Magnusson
(s) och Ella Johnsson (c).

JuU 1984/85:12

Reservationer

1. Samordning av insatserna mot narkotika (mom. 1)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m), Hans Petersson
i Röstånga (fp), Inger Wickzén (m), Elving Andersson (c) och Ella Johnsson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och som slutar med ”erfordras inte” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är de samordningsinsatser som redovisats i det
föregående dock inte tillräckliga. För att en effektiv samverkan skall
komma till stånd lokalt och regionalt behövs också ett etablerat system för
samordning mellan de centrala myndigheter som har ett särskilt ansvar när
det gäller att motverka narkotikamissbruket. De myndigheter som utskottet
främst avser är socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, generaltullstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen och skolöverstyrelsen. På detta system bör ankomma
sådana övergripande samordningsuppgifter som lämpligen inte kan
utföras på annan nivå. En sådan uppgift är att följa narkotikasituationen
i landet i stort och även internationellt. En annan viktig uppgift skall, som
redan har antytts, vara att t. ex. genom rådgivning och information bistå
de lokala och regionala myndigheterna i deras samverkanssträvanden.
Genom att tillskapa ett samordningssystem av detta slag får man också —
vilket inte är minst angeläget — ett forum för utbyte av information mellan
olika samhällssektorer. Arbetsformerna i det nya systemet bör vara sådana
att det finns en beredskap att, när så behövs, snabbt gripa in med kraftfulla
åtgärder.

Vad utskottet nu har anfört med anledning av motion 1357 i denna del
(yrkande 2) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande samordning av insatserna mot narkotika

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1357 i denna
del (yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

2. Insatser inom kriminalvården (mom. 3)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m), Hans Petersson
i Röstånga (fp), Inger Wickzén (m), Elving Andersson (c) och Ella Johnsson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med ”1 motion”
och som slutar på s. 20 med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Som framgår av propositionen behövs ytterligare åtgärder för att nå upp

JulJ 1984/85:12

till de nyss angivna riktmärkena för insatserna mot narkotika inom kriminalvården.
Sådana efterlyses också i motion 80 och motion 83.

Enligt utskottets mening måste arbetet med att få kriminalvårdsanstalterna
fria från narkotika intensifieras. Målet bör vara att de tidigare
nämnda riktmärkena skall vara uppnådda inom en snar framtid. Utskottet
anser därför att det, i linje med vad som föreslås i motion 83, bör arbetas
ut ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med narkotikaproblemen
inom kriminalvårdsanstalterna. Ett sådant program måste ta sikte både på
lagstiftningsåtgärder och på budgetmässiga och organisatoriska förbättringar
som kan beslutas av riksdagen under de närmaste årens budgetbehandling.
Ett viktigt element i ett sådant program är åtgärder för att skära
av tillförseln av narkotika till anstalterna. Angelägenheten av att så sker är
enligt utskottets mening uppenbarligen så framträdande att intresset av att
de intagna helt garanteras personlig integritet måste ge vika. I viss utsträckning
måste enligt utskottets mening det nu sagda även gälla för besökande
och andra inom kriminalvården som kan komma i beröring med narkotika.
För att få till stånd en effektivare kontroll bör narkotikahundar användas
i större utsträckning än f. n.

Utskottet vill vidare slå fast att det inte är tillräckligt att som f. n. ha
narkotikafria avdelningar endast på vissa anstalter. Satsningarna på en
differentiering av de olika kategorierna intagna på olika avdelningar och
olika anstalter i kombination med inrättande av mindre avdelningar bör
fortsätta. Inriktningen av och tidsplaneringen för detta arbete bör läggas
fast i programmet. Även andra insatser för att komma till rätta med
narkotikan inom anstalterna bör prövas vid utarbetandet av åtgärdsprogrammet.

För att kampen mot narkotikan skall lyckas är det ett oavvisligt krav att
kriminalvårdsanstalterna snabbt blir narkotikafria. Ett åtgärdsprogram
bör därför snarast arbetas fram och redovisas för riksdagen i lämpligt
sammanhang.

Vad utskottet med anledning av motion 80 och motion 83 nu anfört om
insatser inom kriminalvården bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande insatser inom kriminalvården

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:80 i denna del
(yrkande 2) och motion 1984/85:83 i denna del (yrkande ljsom
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

3. Kriminalisering av icke-medicinsk befattning med narkotika (mom. 5)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m), Hans Petersson
i Röstånga (fp), Inger Wickzén (m), Elving Andersson (c) och Ella Johnsson
(c) anser

JuU 1984/85:12

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 27 med ”Utskottet
vill” och slutar på s. 29 med ”mäste övervägas” bort ha följande lydelse:

Som utskottet redan inledningsvis i detta betänkande slagit fast måste
grundsynen i kampen mot narkotikamissbruket vara att samhället inte kan
godta något annat bruk av narkotika än det som är medicinskt motiverat;
allt annat bruk är missbruk och måste med kraft bekämpas.

Det är enligt utskottets uppfattning av den allra största betydelse att
samhällets narkotikapolitik med fasthet och konsekvens tar avstånd från
allt olovligt narkotikabruk. De straffrättsliga åtgärderna i sig är härvid inte
av avgörande betydelse, men de är oundvikliga såsom verktyg i sammanhanget.
Med detta synsätt kan man enligt utskottets mening svårligen
förena en lagstiftning som visserligen straffbelägger praktiskt taget alla
former av handhavande av narkotika men som ändå lämnar straffri just
den befattning som ytterst är förutsättningen för all narkotikabrottslighet,
nämligen själva konsumtionen. Denna ordning är, såsom framhålls i motionerna,
inte godtagbar och utskottet vill härvidlag särskilt framhålla
följande.

En av de viktigaste uppgifterna i kampen mot narkotikamissbruket är att
hindra ungdomar från att börja använda narkotika. En elementär utgångspunkt
för att dessa strävanden skall te sig trovärdiga måste enligt utskottets
mening vara att lagstiftaren klart ger uttryck för sitt avståndstagande i
fråga om narkotika genom att förbjuda all icke-medicinsk befattning därmed.
Ett sådant ställningstagande kan enligt utskottets uppfattning förväntas
få en beaktansvärd psykologisk betydelse för att motverka att
ungdomar leds in i missbruk; det är självklart att argumenten mot narkotika
får en helt annan tyngd om de bärs upp av ett förbud i lag än om
lagstiftaren — fullt avsiktligt — underlåtit att införa ett sådant förbud.

Här vill utskottet också framhålla att det av principiella skäl är väl
motiverat att samhället reservationslöst ger till känna sitt avståndstagande
till missbruk av narkotika genom en kriminalisering härav. Det naturliga
i en sådan hållning bestyrks f. ö. av att länder som Finland och Norge
redan har infört en sådan lagstiftning.

Det skäl som enligt departementschefen talar starkast mot en kriminalisering
är att denna skulle kunna få konsekvenser för narkomanvården
som är svåra att överblicka. Narkomaner skulle alltså inte söka vård för sitt
missbruk av rädsla för att samtidigt ange sig själva för brott. 1 denna fråga
vill utskottet som sin mening uttala att med hänsyn till den tystnadsplikt
som tillämpas inom hälso- och sjukvården den angivna risken i praktiken
inte torde ha någon verklighetsbakgrund. Beaktas bör även dels att det är
förhållandevis ovanligt att narkomaner frivilligt söker vård för sitt missbruk,
dels att de vårdsökande normalt har så långt gånget missbruk med
därav föranledd kriminalitet av skilda slag att det helt torde sakna betydelse
om de dessutom gjort sig skyldiga till ett straffbelagt missbruk.
Någon anledning att på denna grund avstå från att kriminalisera den

JuU 1984/85:12

icke-medicinska befattningen med narkotika anser utskottet således inte
föreligga. Av inte oväsentlig betydelse är även att de personer som en
kriminalisering skulle avse ofta ännu inte utvecklat ett sådant drogberoende
att de alls är i behov av sådan vård som kan vara aktuell i sammanhanget.

En invändning som har framförts mot kriminalisering av narkotikakonsumtion
är att det nuvarande straffria området är litet och att frågan därför
har mycket begränsad betydelse. 1 denna del vill utskottet uttala att visserligen
är det så att konsumtion av narkotika normalt föregås av ett innehav
av narkotika och innehavet är, som tidigare nämnts, straffbart. Emellertid
finns det inte så få fall där det kan förekomma konsumtion utan föregående
straffbart innehav och där narkotikahanteringen således inte kan
beivras. Även om den straffria sektorn teoretiskt sett är liten är det för
utskottet uppenbart att ett stort antal ungdomar på just detta sätt får sin
första erfarenhet av narkotika. Exempel på detta är att en person blir
bjuden på narkotika direkt ur en injektionsspruta eller en haschpipa. Även
sådana fall där konsumtionen eljest är det helt dominerande inslaget i
vederbörandes hantering av narkotikan hör hit. Huruvida det straffbara
området i det senast nämnda fallet är litet eller stort kan utskottet f. n. inte
bedöma; avgörande för detta är hur domstolarnas praxis i frågan kommer
att utvecklas. För utskottet står det emellertid klart att rättsläget, sådant det
än är inom denna straffria zon, inte är förenligt med en effektiv och
konsekvent narkotikapolitik. Det är vidare enligt utskottets mening uttryck
för en cynisk och inskränkt syn på narkotikaproblemen att avfärda
önskemål om en kriminalisering av detta område med argumentet att
frågan har begränsad betydelse; i själva verket torde det oftast vara inom
just detta område som ett missbruk inleds, t. ex. genom att lättledda ungdomar
bjuds på narkotika av kamrater.

Utskottet kan inte ställa sig bakom resonemangen om att bevisproblem
och outvecklade analysmetoder bör leda till att man avstår från att utvidga
det straffbara området. Det saknas anledning att vänta sig större problem
i dessa avseenden vid narkotikabrottslighet än vid annan brottslighet. Allt
talar för att praktiska frågor av denna art i tillämpningen får en lämplig
lösning.

När det gäller det argument mot en kriminalisering som innebär att
angrepp på gärningsmannens egen person av principiella skäl inte bör
straffbeläggas vill utskottet anlägga följande synpunkter. Det är en felsyn
att tro att denna princip vid stiftande av strafflag undantagslöst kan
appliceras på varje angrepp som riktar sig mot gärningsmannen själv.
Principen bygger nämligen på tanken att gärningsmannen genom att angripa
sig själv eller sin egendom avstår från det skydd som ett straffhot kan
innebära. Denna tanke kan inte appliceras på frågan om konsumtion av
narkotika bör kriminaliseras. Genom att konsumera narkotika kan ju
gärningsmannen inte anses ha avstått från det skydd mot narkotikans
skadeverkningar som strafflagstiftningen kan ge. Att principen inte kan

JulJ 1984/85:12

tillämpas beträffande konsumtion av narkotika följer också av att missbrukaren
genom sin befattning med narkotika äventyrar inte bara sitt eget liv
utan också andras välfärd.

De överväganden som utskottet nu har redovisat leder utskottet till
uppfattningen att all icke-medicinsk befattning med narkotika bör kriminaliseras.
Någon straffbeläggning av själva berusningstillståndet anser
dock inte utskottet vara lämplig. Straffvärdet inom det område som utskottet
sålunda anser bör bli täckt av straffansvar kommer självfallet att kunna
variera högst avsevärt; såväl böter som fängelse bör ingå i straffskalan.

Närmare överväganden i fråga om den lagtekniska utformningen av den
av utskottet förordade kriminaliseringen bör komma till stånd inom regeringskansliet.
Ett förslag till lagstiftning på området bör snarast föreläggas
riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motionerna 893, 1357,1522,
2485, 74, 77, 79, 80, 143 och 144 har anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande kriminalisering av icke-medicinsk befattning med
narkotika

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:893 i denna del
(yrkande 2), motion 1983/84:1357 i denna del (yrkande 1), motion
1983/84:1522 i denna del (yrkande 3 delvis), motion 1983/
84:2485 i denna del (yrkande 2), motion 1984/85:74, motion
1984/85:77, motion 1984/85:79 i denna del (yrkande 1), motion
1984/85:80 i denna del (yrkande 1), motion 1984/85:143 i denna
del (yrkande 1) och motion 1984/85:144 i denna del (yrkande 1)
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i
detta hänseende.

4. Uttalande om straffmätning m. m. (mom. 7)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m), Hans Petersson
i Röstånga (fp), Inger Wickzén (m), Elving Andersson (c) och Ella Johnsson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”i propositionen” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del inte ställa sig bakom departementschefens
uttalande om att förslagen i propositionen om ändrad gradindelning och
ändrade straffskalor inte bör leda till en strängare straffmätning. Enligt
utskottets mening är det — i linje med tankarna i motionerna 1522 och 143
— naturligt att de ändringar i skärpande riktning som förslagen innebär
också kommer till uttryck i en skärpt påföljdspraxis. Vad gäller ändrad
rubricering av ringa brott får motion 1522 anses tillgodosedd genom
förslagen i propositionen.

JuU 1984/85:12

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande uttalande om straffmätning

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:1522 i denna
del (yrkande 3 delvis) och motion 1984/85:143 i denna del
(yrkande 2) godkänner vad utskottet uttalat om skärpt påföljdspraxis
vid narkotikabrott.

5. Gärningsformer i narkotikastrafflagen (mom. 10)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m), Hans Petersson
i Röstånga (fp), Inger Wickzén (m), Elving Andersson (c) och Ella Johnsson
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 31 med ”1 fråga
om/örvärv”och slutar på s. 32 med ”dessa delar” bort ha följande lydelse:

När frågan om det straffbara området beträffande förvärv av narkotika
nu åter aktualiserats vill utskottet som sin mening uttala att begränsningen
av straffansvarets omfattning till sådana fall när överlåtelsesyfte har förelegat
är omotiverad. Enligt utskottets mening finns det nämligen inga
sakliga skäl till varför förvärv av narkotika för eget bruk bör vara undantaget
från det straffbara området enligt denna gärningsform. Genom att
såsom föreslås i motionerna låta gärningsformen omfatta varje förvärv av
narkotika kommer vid förvärv för eget bruk straffansvar att inträda på ett
tidigare stadium än först vid själva innehavet; redan försök eller förberedelse
till förvärv av narkotika för eget bruk kriminaliseras alltså. En sådan
ordning måste enligt utskottets mening anses vara i hög grad påkallad av
preventiva skäl. Genom att låta gärningsformen avse alla förvärv undviker
man också vissa tillämpningssvårigheter som nuvarande ordning kan innebära.

Vad härefter gäller de kvalificerade fallen av befattning med narkotika
anser utskottet tiden vara mogen för att avskaffa den rådande begränsningen
av det straffbara området i fråga om befattning med narkotika som
är avsedd för eget bruk; enligt utskottets mening bör varje befattning med
narkotika, alltså även sådan som är avsedd för eget bruk, omfattas av det
straffbara området.

När det sedan gäller sådana förfaranden som är ägnade att främja
narkotikahandel har utskottet följande inställning. Begränsningen av det
straffbara området går ut på att endast åtgärder som är ägnade att främja
narkotikahandel, dvs. den mer organiserade eller eljest grövre brottsligheten,
omfattas av gärningsformen. Enligt utskottets mening leder denna
avgränsning till svårigheter i den praktiska tillämpningen av bestämmelsen.
Härtill kommer att kvalificerade främjandehandlingar bör medföra
straffansvar också i de fall där det inte kan sägas vara fråga om handel;
även överlåtelseverksamhet som inte är vanemässig eller yrkesmässig kan

JuU 1984/85:12

i inånga fall framstå som så straffvärd att det är stötande att gärningen
lämnas straffri.

Regeln bör därför enligt utskottets mening ges ett vidare tillämpningsområde.
Enligt utskottets uppfattning bör tillämpningsområdet för att
täcka de fall som är straffvärda omfatta åtgärder som är ägnade att främja
överlåtelse av narkotika. Att ge gärningsbeskrivningen en sådan utformning
innebär samtidigt att det straffbelagda området ges en från rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande avgränsning.

Tillämpningsområdet för framställning av narkotika avser bara sådan
narkotika som är avsedd för missbruk. När bestämmelsen fick sitt nuvarande
innehåll år 1983 kom även odling av narkotiska växter att införas
under det straffbara området. Tidigare bestraffades under denna punkt
endast tillverkning. I fråga om det straffbara områdets avgränsning till
framställning av narkotika som är avsedd för missbruk vill utskottet uttala
att det visserligen främst torde vara dessa gärningar som är straffvärda.
Utskottet anser det dock olämpligt att begränsa det straffbara området på
detta sätt. För att undvika svårigheter i den praktiska tillämpningen, t. ex.
när det gäller bevisningen, bör enligt utskottets mening varje olovlig framställning
av narkotika omfattas av denna gärningsform. Att man därigenom
också straffbelägger försök, förberedelse m. m. till sådan odling av
narkotiska växter som sker i viltvårdssyfte eller för prydnadsändamål
anser utskottet inte inge några betänkligheter. Ty även sådan odling är ju
redan f. n. straffbar, låt vara endast som innehav och alltså först då växten
har utvecklat sig något. Den ordning utskottet nu föreslår innebär endast
att straffansvar kommer att inträda på ett tidigare stadium, t. ex. vid sådd.
Med den utformning av gärningsformen som utskottet förordar undviks
att t. ex. handel med hampfrö som fågelfoder mer generellt kommer att
falla under straffansvar.

Sammanfattningsvis innebär det nu sagda i fråga om gärningsformerna
att utskottet ställer sig bakom motionsönskemålen i dessa delar. Det bör
ankomma på regeringen att utarbeta förslag till erforderlig författningstext.
Ett lagförslag i ämnet bör snarast föreläggas riksdagen.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna 893, 1522 och 2485
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande gärningsformer i narkotikastrafflagen

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:893 i denna
del (yrkande 1), motion 1983/84:1522 i denna del (yrkande 3
delvis) och motion 1983/84:2485 i denna del (yrkande 1) ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

JuU 1984/85:12

6. Tullundersökning av handväskor (mom. 12)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m). Hans Petersson
i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m) anser

dets att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först understryka att det självfallet är av avgörande betydelse
för tullens möjligheter att bekämpa smugglingsbrott att tullen har
befogenheter att utföra verksamma kontroller. Samtidigt måste emellertid
allmänhetens krav på respekt för den personliga integriteten tillgodoses.
Enligt utskottets mening för förslaget alltför långt i fråga om integritetskränkande
åtgärder när handväskor och liknande väskor, t. ex. handledsväskor,
skall kunna kontrolleras utan att någon misstanke om oegentlighet
från resenärens sida föreligger eller skärpt tullkontroll har beordrats (se
19 § första stycket varusmugglingslagen). Det saknas enligt utskottets mening
anledning att betrakta den nu berörda typen av väska på annat sätt
än plånböcker och liknande föremål för förvaring som bärs i och innanför
kläderna. 1 alla dessa förvaringspersedlar har människor normalt sina
mest personliga tillhörigheter. Enligt utskottets uppfattning bör det vid en
ren rutinkontroll inte vara möjligt att granska dessa föremål med mindre
19 § första stycket varusmugglingslagen är tillämpligt.

Utskottet anser därför att, såsom förordas i motionerna, det föreslagna
nya stycket i 19 § varusmugglingslagen bör ges den lydelse som framgår av
utskottets hemställan.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande tullundersökning av handväskor

att riksdagen med anledning av propositionen samt med anledning
av motion 1984/85:144 i denna del (yrkande 2) och motion
1984/85:145 i denna del (yrkandena 2 och 3) antar 19 § i
det under moment 9 nämnda lagförslaget, dock med den ändring
att paragrafen erhåller följande som Utskottets förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

19 §

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kustort eller
ankommer till plats, där förbindelse med utlandet äger rum, anledning att
han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för
eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation och
ytlig kroppsbesiktning å honom. Om vederbörande chef för tull-, kusteller
gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken
till eller från utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats
oundgängligen nödvändig, må efter bevakningschefens förordnande
kroppsvisitation verkställas å envar, som med lägenheten eller under tidrymden
till platsen ankommer från eller från platsen avreser till utlandet.

JuU 1984/85:12

Sådant förordnande skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens
prövning men går likväl genast i verkställighet.

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, och ytlig
kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämpligt
utrymme i fartyg samt, om undersökningsman eller den undersökte begär
det och det kan ske utan större omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation
och ytlig kroppsbesiktning av kvinnor får inte verkställas eller bevittnas
av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Detta
gäller dock inte en sådan kroppsvisitation som avses i andra stycket.

7. Tullundersökning i övrigt (mom. 13)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m), Hans Petersson
i Röstånga (fp) och Inger Wickzén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med "Utskottet,
som” och slutar med "till motionerna” bör ha följande lydelse:

Vad härefter gäller motionärernas önskemål om ett riksdagsuttalande
som tar avstånd från andra tullkontroller enligt den nya bestämmelsen än
sådana som är rena stickprov, vill utskottet anlägga följande synpunkter.
Varje tullkontroll är ett ingrepp i resenärens integritet. Den lagstiftning
som medger kontroller måste användas på ett omdömesgillt sätt; häri
ligger bl. a. att tillämpningen skall ske med restriktivitet. Utskottet anser
det inte vara lämpligt att den nya kontrollmöjlighet som utskottet nyss
uttalat sig för kommer till användning annat än i stickprovsvis utförda
kontroller av enstaka resande. Utskottet godtar således motionsönskemålen
härom.

delsatt utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande tullundersökning i övrigt

att riksdagen med anledning av motion 1984/85:144 i denna
del (yrkande 3) och motion 1984/85:145 i denna del (yrkande

JuU 1984/85:12

1) godkänner vad utskottet uttalat om stickprovsundersökningar
i fråga om tullkontroll enligt 19 § andra stycket varusmugglingslagen.

Särskilt yttrande

Tullens spaningsregister m. m.

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Sven Munke (m). Hans Petersson
i Röstånga (fp), Inger Wickzén (m), Elving Andersson (c) och Ella Johnsson
(c) anför:

Genom de stora ADB-baserade personregister som nu finns inom alla
samhällssektorer har myndigheterna tillgång till stora mängder information
om varje enskild medborgare. Dessa register utgör utan tvekan en stor
fara för de enskildas integritet. Detta gäller — och det är mycket viktigt att
komma ihåg — oavsett om det är fråga om positiva eller negativa uppgifter
om den enskilde; redan det förhållandet att myndigheterna har tillgång till
informationen utgör på sitt sätt en kränkning av integriteten så snart det är
fråga om uppgifter av visst slag.

Utvecklingen av ADB-tekniken har gått mycket snabbt, och det finns
säkert fog för de ofta uttalade farhågorna att beslut att inrätta nya informationssystem
har fattats utan att man har kunnat överblicka följderna av
beslutet när det gäller hanteringen av integritetskänslig information. Den
snabba tekniska utvecklingen inrymmer nya risker som kan vara svåra
eller t. o. m. omöjliga att förutse. Å andra sidan finns det nu en helt annan
vaksamhet än tidigare när det gäller de faror för integriteten som den nya
informationstekniken innebär. Det är naturligtvis i första hand fråga om
faror som direkt kan följa av en oriktig hantering av personliga uppgifter.
Men det är också fråga om mera indirekta faror. 1 ett samhälle där man
mera allmänt godtar att ny informationsteknik används utan att kritiskt
pröva vad detta kan innebära för de enskildas integritet finns det risk för
att man på sikt hamnar i den situationen att vaksamheten i vad avser
integritetsfarorna försvinner och medborgarna anser det naturligt att myndigheterna
har obegränsad tillgång till all information de — med rätta eller
inte — anser sig ha behov av; en sådan utveckling innebär faror för några
av våra mest vitala samhällsintressen och den måste motverkas.

Mot denna bakgrund är det med tillfredsställelse vi konstaterar att det
råder bred enighet om att integritetsaspekterna måste tillmätas utomordentligt
stor betydelse vid ställningstagande till hur sådana informationssystem
det här gäller skall vara utformade och hur de skall hanteras.

De som skall fatta beslut som gäller nya ADB-system befinner sig alltid
i ett dilemma. Å ena sidan gäller det att kunna utöva inflytande under ett
tidigt skede i arbetet med att utforma systemet, annars är det risk för att
arbetet har framskridit så långt att det inte går att få till stånd några

Juli 1984/85:12

ändringar, åtminstone inte utan stora kostnader. Å andra sidan gäller det
att inte gå in i processen så tidigt att det inte går att överblicka vilka
tekniska och andra möjligheter — och risker — som finns.

I detta fall anser vi att det i och för sig hade varit möjligt och önskvärt
med ett klart riksdagsuttalande av det slag som efterlyses i motion 80, dvs.
ett uttalande om att datainspektionens krav när det gäller kontroll och
säkerhet skall vara uppfyllda. Med hänsyn till vad utskottet anfört om
beaktande av integritetsaspekterna och problemet med beslutsprocessen
anser vi dock att vi bör avstå från att reservera oss.

JuU 1984/85:12

Skatteutskottets yttrande Bilaga

1984/85:1 y

om tullens spaningsregister m. m. (prop. 1984/85:19, bilaga 1)

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har vid sammanträde den 23 oktober 1984 beslutat
hemställa om yttrande från skatteutskottet över proposition 1984/85:19 om
en samordnad och intensifierad narkotikapolitik, bilaga 1, avsnitt 5.5, och
tillhörande lagförslag (s. 23-25) samt eventuella motioner i motsvarande
del. Skatteutskottet får med anledning av justitieutskottets hemställan
anföra följande.

I propositionen föreslås att tullen skall få föra egna spaningsregister i den
mån det behövs för den brottsbekämpande verksamhet som ankommer på
tullverket. Bestämmelser härom bör enligt förslaget tas in i polisregisterlagen
och utformas efter mönster av vad som gäller för polisregistren. Vidare
föreslås regler som gör det möjligt för regeringen att föreskriva att tullen och
polisen skall få terminalåtkomst till varandras register. Lagändringarna skall
enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 1985.

I propositionen lämnas också en redogörelse för de riktlinjer för tullens
registerverksamhet som enligt justitieministern och finansministern bör vara
vägledande för regeringen. Beträffande tullregistren lämnas information om
dels vad registren bör innehålla, dels vilka överväganden som bör göras när
det gäller att bestämma vilka tjänstemän inom tullen som skall få tillgång till
registren. Vidare diskuteras vilka uppgifter i de olika polisregistren som skall
vara tillgängliga för tullen och vilka befattningshavare som åtkomsten till
uppgifterna bör vara begränsad till.

I motion 1984/85:80 av Nils Carlshamre m. fl. (m) begärs ett uttalande att
föreskrifterna om registren skall utformas så att åtkomsten grundas på
personlig behörighet och att varje transaktion registreras. Motionärernas
syfte är att skydda informationen mot obehörigt spridande.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att det ar ett länge kant behov hos
tullen att få ordna sitt informationssystem på ett effektivare sätt med hjälp av
ADB och även att få tillgång till vissa polisregister via egna terminaler.
Riksdagen har tidigare också uttalat att tullen bör ha tillgång till polisregistren
(SkU 1981/82:50 reservation 7 mom. b, rskr 1981/82:250).

Enligt utskottets mening är det angeläget att tullen får tillgång till och kan
strukturera den information som den behöver för att effektivt kunna rikta
sina insatser mot objekt som är intressanta från smugglingssynpunkt. Detta
är särskilt viktigt då tullen, enligt vad som sägs på annan plats i propositionen
(bilaga 3, s. 3), på senare år haft svårt att hålla en acceptabel nivå på
kontrollen av gods och personer. Utskottet hälsar därför med tillfredsställd -

JuU 1984/85:12

se att hithörande frågor får en lösning som bör öka tullens möjligheter till en
effektivare narkotikabekämpning. Erfarenheterna från den försöksverksamhet
som bedrivits i Malmöhus län under år 1983 i syfte att få till stånd ett
fungerande informationsutbyte mellan tull och polis visar enligt utskottet
också att tullen i princip bör få tillgång till polisregistren och möjlighet att
inrätta egna ADB-register för den tullspecifika informationen.

De föreslagna lagreglerna för tullens registerverksamhet innebär i huvudsak
att samma bestämmelser skall gälla för tullens register som gäller för
polisregistren. Detta innebär i sin tur att uppgifterna i tullregistren kommer
att få samma sekretesskydd som uppgifterna i polisregistren. Utskottet finner
ingen anledning till erinran mot förslaget i denna del.

När det gäller frågan om och i vad mån tullen och polisen skall ha
terminalåtkomst till varandras register föreslås att i polisregisterlagen tas in
regler som ger regeringen rätt att förordna härom. Även ett utlämnande av
innehållet i tullregistren inom ramen för internationellt tull- och polissamarbete
bör enligt förslaget få ske efter förordnande av regeringen, som i sådana
sammanhang dessutom får delegera uppgiften till generaltullstyrelsen.
Skatteutskottet har inte heller härvidlag funnit anledning till erinran mot
propositionen.

Frågor som rör riktlinjerna för tullens registerverksamhet, vilka uppgifter
som bör tas in i tullregistret och vilka olika uppgifter i tull- och polisregistren
som bör vara åtkomliga för olika befattningshavare inom tullen faller, som
framhålls av justitieministern, i huvudsak under regeringens normgivningskompetens
och är ännu inte slutligt prövade. Mot bakgrund härav anser
utskottet till skillnad från motionärerna bakom motion 80 att riksdagen inte
bör genom ett uttalande ge regeringen detaljerade anvisningar om föreskrifternas
utformning. Utskottet vill dock liksom motionärerna starkt betona
integritetsaspekternas betydelse i sammanhanget. Med det sagda finner
utskottet att justitieutskottet bör avstyrka motionen i denna del.

Stockholm den 13 november 1984

På skatteutskottets vägnar
RUNE CARLSTEIN

Närvarande: Rune Carlstein (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
förste vice talman Ingegerd Troedsson (m), Olle Westberg (s), Hagar
Normark (s), Ingemar Hallenius (c), Karl Björzén (m), Kjell Johansson (fp),
Anita Johansson (s), Lars Hedfors (s), Anna Lindh (s), Ewy Möller (m),
Bruno Poromaa (s) och Erkki Tammenoksa (s).

JuU 1984/85:12

Avvikande mening

Knut Wachtmeister, förste vice talmannen Ingegerd Troedsson, Karl
Björzén och Ewy Möller (samtliga m) anser att det sista stycket av utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

Frågor som rör riktlinjerna för tullens registerverksamhet, vilka uppgifter
som bör tas in i tullregistret och vilka olika uppgifter i tull- och polisregistren
som bör vara åtkomliga för olika befattningshavare inom tullen faller
visserligen, som framhålls av justitieministern, i huvudsak under regeringens
normgivningskompetens och är ännu inte slutligt prövade. Utskottet vill
emellertid i anslutning härtill i likhet med motionärerna bakom motion 80
starkt betona integritetsaspekternas betydelse i sammanhanget. Inrättandet
av ett allmänt spaningsregister för tullverket är utskottet som ovan nämnts
berett att godta men terminaltillgången bör enligt utskottet begränsas till en
liten krets av behöriga befattningshavare inom de enheter som har ett
oundgängligt behov av denna information. Samma stränga föreskrifter om
kontroll och säkerhet måste enligt utskottet gälla för att tullen skall få
terminalåtkomst till polisens ADB-register. Med det sagda föreslår utskottet
att justitieutskottet tillstyrker motionen i denna del.

JuU 1984/85:12

Innehållsförteckning

Propositionerna m. m I

Propositionernas lagförslag 3

1. Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m 3

2. Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 5

3. Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64) 6

4. Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. . 7

5. Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.. 9

6. Lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus 10

Motionerna 11

Utskottet 15

Inledning 15

Allmänt 16

Samordning av insatserna mot narkotika 16

Polisens arbetsmetoder 17

Insatser inom kriminalvården 19

Tullens spaningsregister m. m 20

Inledning 20

Tullens register 21

Polisens register 23

Tillgång till registren 23

Kriminalisering av icke-medicinsk befattning med narkotika 27

Gradindelning och straffskalor vid narkotikabrott 29

Gärningsformer i narkotikastrafflagen 30

Förverkande vid narkotikabrott 32

Tullundersökning av handresgods 33

Övrigt 35

Utskottets hemställan 36

Reservationer 38

1. Samordning av insatserna mot narkotika (mom. 1) (m, c, fp)... 38

2. Insatser inom kriminalvården (mom. 3) (m, c, fp) 38

3. Kriminalisering av icke-medicinsk befattning med narkotika
(mom. 5) (m, c, fp) 39

4. Uttalande om straffmätning m. m. (mom. 7) (m, c, fp) 42

5. Gärningsformer i narkotikastrafflagen (mom. 10) (m, c, fp) ... 43

6. Tullundersökning av handväskor (mom. 12) (m, fp) 45

7. Tullundersökning i övrigt (mom. 13) (m, fp) 46

Särskilt yttrande 47

Tullens spaningsregister m. m. (m, c, fp) 47

Bilaga 49

Skatteutskottets yttrande 49

Liber Tryck Stockholm 1984