JuU 1984/85:10

Justitieutskottets betänkande
1984/85:10

om åtalsunderlåtelse (prop. 1984/85:3 jämte motioner)

Propositionen m. m.

I proposition 1984/85:3 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta av lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,

3. lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske,

4. lag om upphävande av lagen (1964: 332) om behörighet att verkställa
åtalsprövning i vissa fall.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till vad som
anförs i det följande under rubriken Utskottet på s. 7.

I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1984/85:27 av Hans Petersson i Röstånga
m.fl. (fp), 1984/85:28 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c), 1984/85:29 av Lars
Werner m. fl. (vpk) och 1984/85: 30 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m).
Motionsyrkandena redovisas på s. 6.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1984185. 7 sami. Nr 10

JuU 1984/85:10

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 20 kap. 7 § och 23 kap. 4 a § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 20 kap. 7 b §, av nedan
angivna lydelse.

Föreslagen lydelse
20 kap.

Nuvarande lydelse
7 §'

Åklagare får besluta att underlåta
åtal för brott (åtalsunderlåtelse):

1. om det kan antas att i händelse
av lagföring någon annan påföljd
än böter icke skulle komma att ådömas
och den misstänktes lagföring
ej krävs ur allmän synpunkt;

2. om brottet förövats, innan den
misstänkte dömts för något annat
brott som han förövat eller till fullo
undergått straff eller annan påföljd
för ett sådant brott, och det är uppenbart
att brottet i jämförelse med
det andra brottet är utan nämnvärd
betydelse för påföljden; eller

4. om brottet uppenbarligen begåtts
under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 33
kap. 2 § brottsbalken, samt sluten
psykiatrisk vård eller vård i vårdhem
eller specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda kommer till
stånd utan lagföring samt åtal inte
krävs av särskilda skäl.

3. om det i annat fall av särskilda
skäl är uppenbart att det inte krävs
någon påföljd för att avhålla den
misstänkte från vidare brottslighet
och att det med hänsyn till omständigheterna
inte heller krävs av andra
skäl att åtal väcks; eller

Beslut enligt första stycket 3 får
meddelas endast av riksåklagaren.

7 §

Åklagare får besluta att underlåta
åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under
förutsättning att något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse ej
åsidosätts:

1. om det kan antas att brottet
inte skulle föranleda annan påföljd
än böter,

2. om det kan antas att påföljden
skulle bli villkorlig dom och det
finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

3. om den misstänkte begått annat
brott och det utöver påföljden
för detta brott inte krävs påföljd
med anledning av det föreliggande
brottet,

4. om brottet uppenbarligen begåtts
under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 33
kap. 2 § brottsbalken, samt psykiatrisk
vård eller vård enligt lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda
kommer till stånd utan lagföring.

Åtal får underlåtas i andra fall än
som nämns i första stycket, om det
av särskilda skäl är uppenbart att
det inte krävs någon påföljd för att
avhålla den misstänkte från vidare
brottslighet och att det med hänsyn
till omständigheterna inte heller
krävs av andra skäl att åtal väcks.

1 Senaste lydelse 1981: 1285.

JuU 1984/85:10

Nuvarande lydelse

Beslut om åtalsunderlåtelse får
återkallas, om det inte längre finns
tillräckliga skäl för beslutet.

Föreslagen lydelse
7 b §

Ett beslut om åtalsunderlåtelse
får återkallas, om särskilda omständigheter
föranleder det.

23 kap.

4 a §2

Förundersökning får vidare läggas ned

1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt
förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottet i
händelse av lagföring inte skulle leda till någon svårare påföljd än böter,
eller

2. om det kan antas att åtal för 2. om det kan antas att åtal för

brottet inte skulle komma att ske brottet inte skulle komma att ske

till följd av bestämmelser om åtals- till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse
i 20 kap. eller om sär- underlåtelse i 20 kap. eller om särskild
åtalsprövning samt förunder- skild åtalsprövning samt något väsökning
inte krävs ur allmän syn- sentligt allmänt eller enskilt intres punkt.

se ej åsidosätts genom att förun dersökningen

läggs ned.

Om förutsättningar för att lägga ned en förundersökning enligt första
stycket föreligger redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att
förundersökning inte skall inledas.

Beslut enligt denna paragraf Beslut enligt denna paragraf
meddelas av åklagare. Endast riks- meddelas av åklagare.
åklagaren får besluta när det kan
antas att åtal inte skulle komma att
ske till följd av 20 kap. 7 § första
stycket 3.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare
dels att 1,4 och 5 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna
lydelse.

2 Senaste lydelse 1982:184.

11 Riksdagen 1984185. 7 sami. Nr 10

JuU 1984/85:10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §'

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år,
får utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta
att underlåta åtal för brottet (åtalsunderlåtelse),
om den underårige bereds vård med stöd av lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga eller blir föremål för annan
därmed jämförlig åtgärd eller utan sådan åtgärd blir föremål för annan
hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antas att härigenom vidtas vad
som är lämpligast för den underårige eller
om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det Åtalsunderlåtelse får dock inte
krävs ur allmän synpunkt. beslutas, om något väsentligt all mänt

eller enskilt intresse därigenom
åsidosätts.

I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a §
rättegångsbalken.

4 §

Beslut att ej tala å brott skall på
lämpligt sätt tillkännagivas för den
underårige.

Underrättelse om beslutet skall
ock, såframt åtgärd av socialnämnd
förutsättes, tillställas denna.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse
skall på lämpligt sätt tillkännagivas
för den underårige.

Underrättelse om beslutet skall
också tillställas socialnämnden,
om någon åtgärd från nämndens
sida förutsätts.

5 §

Beslut att ej tala å brott må återkallas,
såframt skäl äro därtill ur
allmän synpunkt.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse
får återkallas, om särskilda omständigheter
föranleder det.

5 a §

Har åtalsunderlåtelse beslutats
enligt 1 § och misstänks den unge
ha begått annat brott dessförinnan,
får åklagare besluta att inte inleda
förundersökning eller att lägga ned
en påbörjad förundersökning beträffande
detta brott. Detta gäller
dock inte, om något väsentligt allmänt
eller enskilt intresse åsidosätts
genom att förundersökning ej
äger rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

1 Senaste lydelse 1981: 1286.

2 Senaste lydelse 1981:1286.

JuU 1984/85:10 5

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom föreskrivs att 40 § lagen (1950:596) om rätt till fiske skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

40 §'

Brott varom förmäles i 34 eller Brott som avses i 34 eller 35 § får.
35 § må ej, där det endast kränker inte, om det endast kränker enskild

enskild fiskerätt, åtalas av allmän fiskerätt, åtalas av allmän åklagare

åklagare med mindre det av måls- utan att det anges till åtal av målsägande
angives till åtal eller stats- ägande eller åtal är påkallat ur all åklagaren

finner åtal vara ur all- män synpunkt.
män synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårds- För fiske som ingår i fiskevårds område

må fiskevårdsområdet område får fiskevårdsområdet

anses som målsägande. anses som målsägande.

Delägare i visst fiskevatten skall alltid anses som målsägande i fråga om
rätt att beivra där begångna brott mot föreskrifter som meddelats med stöd
av 33 f §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

4 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1964:332) om behörighet att verkställa
åtalsprövning i vissa fall

Härigenom föreskrivs att lagen (1964:332) om behörighet att verkställa
åtalsprövning i vissa fall skall upphöra att gälla vid utgången av år 1984.

1 Senaste lydelse 1975: 176.

JuU 1984/85:10

Motionerna

I motion 1984/85:27 av Hans Petersson i Röstånga m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1984/85: 3,

2. att riksdagen beslutar göra sådana kompletteringar av [20 kap.] 7 §
första stycket 3 RB att beslut om extraordinär åtalseftergift förutom av
riksåklagaren också skall kunna fattas av regional chefsåklagare.

I motion 1984/85:28 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1984/85:3,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgning av möjligheterna
till åtalsunderlåtelse vid brottskonkurrens och då den misstänkte
skall bli föremål för öppen psykiatrisk vård, i enlighet med vad som anförts
i motionen.

I motion 1984/85:29 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära tillägg till föreliggande lagförslag i enlighet
med vad som anförs i motionen.

I motion 1984/85:30 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) hemställs att
riksdagen avslår propositionen i dess helhet.

Utskottet

Inledning

Åtalsrättskommittén avlämnade år 1976 betänkandet (SOU 1976:47)
Färre brottmål. Kommittén föreslog bl. a. utvidgade möjligheter att lägga
ned en förundersökning och att meddela åtalsunderlåtelse. Efter remissbehandling
av betänkandet lades år 1981 fram en proposition med förslag om
bl. a. förundersökningsbegränsningar, vilken ledde till lagstiftning (prop.
1981/82:41, JuU 21 och 33, rskr 107 och 160, SFS 1981:1285, 1982:184).
Betänkandets förslag om vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse och
remissbehandlingen därav ligger till grund för huvudparten av förslagen i
den nu framlagda propositionen.

Propositionen bygger vidare på förslag av narkotikakommissionen (S
1982:09) i PM nr 5, Polisens insatser mot narkotikan. Promemorians
förslag går tillbaka på förslag av åtalsrättskommittén, och någon remissbehandling
av promemorian har inte skett.

En av riksåklagaren tillkallad arbetsgrupp, åklagarutredningen, har i
promemorian Åklagarväsendets organisation lagt fram förslag som gäller
åklagarväsendet. Sedan riksåklagaren lämnat över promemorian till regeringen
och därvid förklarat att han i allt väsentligt ställer sig bakom
förslagen, har promemorian remissbehandlats. Förslagen i propositionen
beträffande vissa behörighetsfrågor har sin grund i promemorian och remissbehandlingen
av den.

JuU 1984/85:10

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås utvidgningar av åklagarnas nuvarande möjligheter
att underlåta åtal. Om ett brott inte skulle medföra annan påföljd än
böter får enligt gällande rätt åtal underlåtas om lagföring inte krävs ur
allmän synpunkt. Förslaget innebär ett utvidgande på så sätt att åtalsunderlåtelse
skall få äga rum vid bötesbrottslighet under förutsättning att
något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts.

En helt ny situation när åtal enligt förslaget skall få underlåtas är då det
kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl
för åtalsunderlåtelse. Dessutom skall gälla att något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse inte åsidosätts.

Denna förutsättning skall enligt förslaget också gälla i två situationer
som redan i dag får leda till åtalsunderlåtelse, dock f. n. inom snävare
ramar än förslaget uppställer. Det ena fallet gäller möjligheterna att underlåta
åtal för en del av flerfaldig brottslighet. Åklagaren skall då enligt
förslaget få göra en friare bedömning än f. n. om vilken betydelse i
påföljdshänseende det aktuella brottet skall tillmätas i jämförelse med
övrig brottslighet. Det andra fallet avser möjligheterna till åtalsunderlåtelse
när brott har begåtts under inflytande av psykisk abnormitet; det
hittillsvarande kravet på att sluten psykiatrisk vård kommer till stånd
mjukas upp på så sätt att även öppen psykiatrisk vård skall kunna föranleda
åtalsunderlåtelse.

I fråga om unga lagöverträdare föreslås dels utvidgade möjligheter till
åtalsunderlåtelse, dels en viss möjlighet till förundersökningsbegränsningar.

Vissa ändringar föreslås i fråga om möjligheterna att återkalla beslut om
åtalsunderlåtelse.

1 propositionen behandlas också frågan om vilka åklagare som skall vara
behöriga att besluta om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsningar.
I princip skall den åklagare som handlägger målet vara behörig. I
fråga om åtalsunderlåtelse i extraordinära fall avskaffas enligt förslaget den
exklusiva behörigheten för riksåklagaren.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1985.

Bakgrund

De grundläggande bestämmelserna om åtal finns i 20 kap. rättegångsbalken
(RB). Enligt 20 kap. 6 § RB skall åklagare, om inte annat är föreskrivet,
väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Denna regel innebär
att åklagaren har en i princip absolut åtalsplikt.

Det finns betydande inskränkningar i den absoluta åtalsplikten. En viktig
grupp av inskränkningar anges i 20 kap. 7 § RB och avser åklagarens
rätt att besluta om åtalsunderlåtelse. Dessa regler gäller oavsett den misstänktes
ålder. Beträffande ungdomar som fyllt 15 men inte 18 år finns det
ytterligare bestämmelser om åtalsunderlåtelse i lagen (1964:167) med sär -

JuU 1984/85:10

skilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). En principiell förutsättning
för åtalsunderlåtelse är att det råder klarhet i skuldfrågan. - Här
bör också nämnas att det vid sidan av åtalsunderlåtelse finns regler om
särskild åtalsprövning i vissa fall, bl. a. i fråga om vissa brott enligt brottsbalken
(BrB).

Bestämmelser om förundersökning ges i 23 kap. RB. Förundersökning
skall inledas så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats (1 §). Ett av syftena med förundersökningen är att
ge underlag för åklagarens åtalsbeslut. En förundersökning kan läggas ned,
t. ex. därför att det inte längre finns anledning att fullfölja den (4 §). Det
finns också - sedan år 1982 - bestämmelser om s. k. förundersökningsbegränsning,
innebärande bl. a. att en förundersökning får läggas ned om det
kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelserna
om åtalsunderlåtelse i 20 kap. RB. Om förutsättningar för att
lägga ned en förundersökning finns redan innan en sådan har inletts, får det
beslutas att förundersökning inte skall inledas (4a §).

Det beskrivna sambandet mellan reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning
innebär att en utvidgning av möjligheterna till
åtalsunderlåtelse automatiskt ökar utrymmet för förundersökningsbegränsningar.

Allmänna överväganden

Den allvarliga brottslighetens utveckling är oroande och ställer allt större
krav på rättsväsendet. Det är framför allt narkotikabrottsligheten, den
ekonomiska brottsligheten och den grova våldsbrottsligheten som tar en
växande andel av rättsväsendets resurser i anspråk. Olika insatser har
gjorts för att förbättra situationen; så har nyligen inom åklagarväsendet
inrättats vissa nya tjänster och inom polisväsendet skett omprioriteringar
för att i görligaste mån koncentrera resurserna på den brottslighet som det
är mest angeläget att bekämpa. 1 ett flertal lagstiftningsärenden har för de
allmänna domstolarnas del vidtagits olika förenklingar och rationaliseringar
för att, trots den växande arbetsbördan i domstolarna, göra det möjligt
att uppfylla de krav som ställs på rättskipningen, inte minst vad gäller
kampen mot den grova brottsligheten. I detta sammanhang kan även pekas
på några lagändringar med liknande syfte som genomförts på senare tid,
t. ex. i fråga om utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande
och införande av möjlighet till förundersökningsbegränsning; även här har
ändamålet varit att koncentrera insatserna till den allvarliga brottsligheten.
Olika vägar att begränsa det straffbara området är också aktuella i samma
syfte.

Juli 1984/85:10

brott utreds och beivras. Även rollfördelningen mellan åklagare och domstolar
tillhör de ämnen som motionärerna berör, och det förs fram kritik
mot att till åklagarna överföra alltmera av renodlade domstolsuppgifter.

Utskottet vill för sin del inledningsvis anföra följande.

Såsom departementschefen uttalar i propositionen är det i det nyss
beskrivna läget naturligt att ta upp frågan om att utvidga utrymmet för
åtalsunderlåtelse. Utskottet delar uppfattningen att ett vidare tillämpningsområde
för detta institut skulle medföra vissa behövliga lättnader för
domstolarna och åklagarna samt, som en indirekt effekt, också för polisen.

Till skillnad mot vad som anförs i motionerna 27, 28 och 30 anser inte
utskottet att en reform som den föreslagna i sig utgör ett hot mot rättssäkerheten
och mot centrala straffrättsliga grundsatser. Förslaget innebär ju
inte någon principiell förändring av det hittillsvarande systemet. Utskottet
ser det i stället som en fördel i stort för rättsordningen att insatser kanaliseras
till de problemområden där stora ansträngningar måste sättas in i
kampen mot den särskilt samhällsfarliga brottsligheten.

En utgångspunkt i övervägandena om vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse
bör enligt utskottets mening vara att den grundläggande principen
om åklagarens absoluta åtalsplikt inte ändras. Det är sålunda väsentligt
att behålla presumtionen att åtal skall väckas när ett brott är begånget.
Inom ramen för denna princip anser emellertid utskottet att det bör kunna
öppnas ytterligare möjligheter att i vissa fall underlåta åtal, och utskottet
ställer sig bakom de strävanden i detta hänseende som propositionen är ett
uttryck för.

Utskottet övergår nu till att närmare behandla vissa delar av förslaget.

Ett nytt grundläggande rekvisit

Enligt gällande lydelse av 20 kap. 7 § 1 RB får åtal underlåtas om det kan
antas att ingen annan påföljd än böter skulle komma att ådömas och den
misstänktes lagföring inte krävs ur allmän synpunkt.

Förslaget innebär att åtal i bötesfallet skall få underlåtas under förutsättning
att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts. Samma
förutsättning för åtalsunderlåtelse skall enligt förslaget också gälla i tre
andra situationer, av vilka en är helt ny (punkt 2) och två i viss mån skiljer
sig från gällande rätt (punkterna 3 och 4) bl. a. på det sättet att den nämnda
förutsättningen tillkommit och andra rekvisit utgått.

I motionerna 27, 28 och 30 riktas kraftiga invändningar mot det nya
rekvisitet.

Avsikten med att införa det nya grundrekvisitet - att något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts - är att öka utrymmet för
åtalsunderlåtelse i förhållande till gällande rätt. Såsom nyss uttalats ansluter
sig utskottet i princip till tanken på en sådan utvidgning. I likhet med
departementschefen anser utskottet därvid det vara av största vikt att en
reglering med utökade möjligheter till åtalsunderlåtelse tillämpas på ett

JuU 1984/85:10

enhetligt sätt så att tilltron till rättsväsendets förmåga att upprätthålla
likhet inför lagen inte rubbas. Vägledande måste vara att beslut om åtalsunderlåtelse
inte får medföra att likartade fall bedöms olika; intresset av att
upprätthålla tilltron till rättsväsendets objektivitet kan därför göra ett åtal
påkallat.

När det gäller att bedöma om ett väsentligt allmänt intresse kräver att
åtal väcks är naturligtvis brottets svårhet och omständigheterna kring
brottet ofta av avgörande betydelse. Även ett sådant förhållande som att
den misstänkte tidigare gjort sig skyldig till brott liksom ifrågasatt förverkande
av inte obetydliga värden kan tala för åtal. Utskottet vill här — i linje
med resonemangen i motionerna 27, 28 och 30 — betona att man inte bör
underskatta betydelsen av att beivra även mindre allvarlig brottslighet.
Såsom sägs i propositionen kan allmänpreventiva synpunkter ibland tala
för att ett domstolsförfarande kommer till stånd även vid mycket lindriga
brott, t. ex. för att markera avståndstagande till en besvärande ökning av
någon viss brottstyp. Det kan också ibland Finnas ett stort allmänt intresse
av att en viss rättsfråga kommer under domstols bedömande.

En fråga som bör beröras här gäller det föreslagna grundrekvisitets
betydelse i förhållande till en målsägandes intresse av att åtal väcks. Det
föreslås sålunda att åtal i angivna fall skall få underlåtas bl. a. om något
väsentligt enskilt intresse inte åsidosätts. Vidare innebär förslaget att
samma rekvisit införs i fråga om möjligheterna till förundersökningsbegränsning;
en prövning skall alltså ske av målsägandens intresse av att
förundersökningen drivs till slut.

Utskottet vill i denna fråga först framhålla det angelägna i att uppmärksamheten
riktas också mot brottsoffren. Som departementschefen närmare
utvecklar i propositionen har målsäganden många gånger ett väsentligt
intresse av att åtal väcks, t. ex. om en skadeståndsfråga i något speciellt
fall bör bedömas av domstol. Utskottet godtar departementschefens bedömningar
i propositionen angående avvägningarna mellan intresset av att
underlåta åtal och en målsägandes ekonomiska intresse av att åtal väcks.

Det finns situationer när målsäganden genom brottet har utsatts för en
grov kränkning av sin person och har ett självständigt berättigat intresse av
att gärningsmannen döms för brottet. Visserligen torde det normalt inte
komma i fråga att besluta om åtalsunderlåtelse i sådana fall av allvarligare
karaktär. Utskottet ser det likväl som angeläget att framhålla att enskildas
anspråk på rättsskydd och stöd vid allvarliga integritetsangrepp måste
beaktas vid de bedömningar i åtalsfrågor som nu diskuteras.

Ett krav på medgivande till åtalsunderlåtelse från berörda målsägande
som förs fram i motion 29 skulle emellertid enligt utskottets mening föra
alltför långt; av principiella och praktiska skäl är det inte tänkbart att i ett
system för åtalsunderlåtelse där enhetlighet i tillämpningen måste eftersträvas
målsäganden i ett enskilt fall skall kunna avgöra huruvida åtal skall
väckas eller inte. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom införande av en
regel med sådant innehåll.

JuU 1984/85:10

Åtalsunderlåtelse vid antagande om villkorlig dom

Villkorlig dom får enligt 27 kap. 1 § BrB meddelas för ett brott på vilket
fängelse kan följa om det inte med hänsyn till den tilltalades personliga
förhållanden finns grundad anledning att befara att han kommer att göra sig
skyldig till fortsatt brottslighet. Villkorlig dom får dock inte meddelas om
på grund av brottets svårhet eller annars hinder möter av hänsyn till allmän
laglydnad.

I propositionen föreslås att åtalsunderlåtelse skall få beslutas om det kan
antas att påföljden skall bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för
åtalsunderlåtelse, allt under förutsättning att något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse inte åsidosätts. Den föreslagna regeln har ingen motsvarighet
i gällande rätt.

Departementschefen anger som exempel på situationer när bestämmelsen
borde kunna tillämpas att brottet framstår som en engångsföreteelse,
relativt sett inte är så allvarligt och har begåtts av t. ex. obetänksamhet
eller förhastande. Även särpräglade personliga förhållanden hos gärningsmannen
liksom i vissa fall bristande kännedom om straffbudet nämns som
förhållanden att beakta.

Kritik mot förslaget att meddela åtalsunderlåtelse som ersättning för
villkorlig dom förs fram i motionerna 27 och 30.

Utskottet vill för sin del framhålla att åtalsunderlåtelse vid förmodad
villkorlig dom enligt förslaget är avsedd att förekomma endast i undantagssituationer
när en lagföring inför domstol framstår som opåkallad. Det
förutsätts sålunda enligt den föreslagna lagtexten dels att det allmänna
grundrekvisitet om hänsynstagande till väsentliga allmänna eller enskilda
intressen är uppfyllt, dels att särskilda skäl för åtalsunderlåtelse föreligger.
Endast en varsam användning av en regel som den aktuella kan därför
förekomma. Vid dessa förhållanden har utskottet ingen erinran mot propositionen
i denna del.

Åtalsunderlåtelse vid brottskonkurrens m.m. och vid brott som begåtts
under psykisk abnormitet

Enligt gällande regler får åtal underlåtas om brottet förövats innan den
misstänkte dömts för något annat brott eller till fullo avtjänat påföljd för
annat brott och det är uppenbart att brottet i jämförelse med det andra
brottet är utan nämnvärd betydelse för påföljden.

Förslaget i propositionen innebär en utvidgning av möjligheterna till
åtalsunderlåtelse på så sätt att - under förutsättning att något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts — åtal får underlåtas om den
misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte
krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet.

I propositionen anförs starka processekonomiska skäl för förslaget.
Detta gäller enligt departementschefen särskilt i fråga om seriebrottslighet
och andra samtidighetsfall. Men även i den situationen att gamla brott

JuU 1984/85:10

upptäcks först efter en meddelad dom talar enligt departementschefen
processekonomiska skäl för en utvidgad möjlighet att underlåta åtal. I
återfallssituationen, när alltså nya brott begås efter det att en dom har
meddelats, anser han att skälen för åtal kan väga tyngre.

I motion 28 efterlyses i lagtext tydligt definierade förutsättningar för
åtalsunderlåtelse i de angivna fallen.

Utskottet, som inte delar motionärernas uppfattning om behovet av mer
detaljerad lagreglering i ämnet, anser att propositionens avvägningar är
lämpligt utformade.

Vad härefter gäller brott som begåtts under inflytande av psykisk abnormitet
innebär nuvarande regler att åklagaren får underlåta åtal om brottet
uppenbarligen har begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet
och antingen sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring samt
åtal inte krävs av särskilda skäl.

Förslaget innebär att åtalsunderlåtelse skall få ske även när den misstänkte
blir föremål för öppen psykiatrisk vård eller för de öppna vårdformer
som är möjliga enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda. Vidare har det nya grundrekvisitet om hänsynstagande
till väsentliga allmänna och enskilda intressen ersatt det nuvarande
rekvisitet att åtal inte krävs av särskilda skäl. Enligt departementschefen
är någon ändring i sak i fråga om de skäl som bör föranleda åtal inte
avsedd härmed.

Även i denna fråga begärs i motion 28 mer preciserade förutsättningar
för när åtalsunderlåtelse skall få förekomma.

Utskottet har samma uppfattning i frågan som nyss redovisats beträffande
åtalsunderlåtelse vid brottskonkurrens m. m.

Slutsats

Sammanfattningsvis leder övervägandena i det föregående utskottet till
slutsatsen att förslagen i propositionen bör genomföras. Utskottet avstyrker
således bifall till de behandlade motionsyrkandena.

Tillsyn m.m.

Utskottet vill betona betydelsen av att allmänhetens tilltro till rättsväsendet
upprätthålls. Som utskottet redan framhållit är det, inte minst av
hänsyn till detta intresse, av stor vikt att en ökad användning av åtalsunderlåtelse
inte leder till en oenhetlig rättstillämpning. Det krävs därför en
konsekvent och likformig praxis i tillämpningen. Svårigheterna att forma
och vidmakthålla en sådan fasthet i praxis är uppenbara; i sakens natur
ligger t. ex. att vissa rekvisit för när åtal skall få underlåtas måste ges en
mer allmänt hållen formulering.

Utskottet vill liksom departementschefen starkt understryka vikten av
att de föreslagna reglerna tillämpas på ett enhetligt sätt så att inte tilltron
till rättsväsendets förmåga att upprätthålla likhet inför lagen rubbas.

JuU 1984/85:10

Utskottet instämmer också i departementschefens uttalande att det i
första hand får ankomma på riksåklagaren att främja en enhetlig praxis
genom bl. a. allmänna råd och genom inspektionsverksamhet. Även riksåklagarens
tillsyn i övrigt, främst vid överprövning av lägre åklagares
beslut, är av betydelse. Utskottet vill också framhålla värdet av att särskilda
utbildningsinsatser kommer till stånd.

I sammanhanget vill utskottet vidare betona vikten av att utfallet av
reformen noga följs och att de ytterligare åtgärder vidtas som kan komma
att behövas för att upprätthålla en enhetlig rättstillämpning på området.

Som framgår av det sagda påkallar reformen särskilda utbildningsinsatser
och förberedande åtgärder i övrigt. Reformen bör enligt utskottets
mening inte träda i kraft innan erforderliga förberedelser kunnat vidtas.
Tidpunkten för ikraftträdandet bör därför flyttas fram till den 1 april 1985.

Övrigt

Enligt gällande regler får riksåklagaren i vissa extraordinära fall besluta
att underlåta åtal för brott. I propositionen föreslås att den exklusiva
behörigheten för riksåklagaren avskaffas. Avsikten är att regeringen i
förordning skall föreskriva behörighet i fråga om sådana fall även för andra
åklagare, nämligen för cheferna för de regionala åklagarmyndigheterna och
för åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

En ändring i linje med den i propositionen aviserade begärs i motion 27.
Motionsönskemålet får anses vara tillgodosett genom propositionen.

Utskottet anser att en mindre språklig jämkning bör ske i 20 kap. 7 §
första stycket 3 på sätt framgår av utskottets hemställan.

Utöver vad som anförts i det föregående föranleder propositionen och
motionerna inget uttalande från utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande utvidgad åtalsunderlåtelse m. m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:27, 1984/85:28
och 1984/85:30 antar

a) det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i rättegångsbalken, dock med den ändringen att dels tidpunkten
för ikraftträdandet bestäms till den 1 april 1985, dels i 20
kap. 7 § första stycket 3 efter ”brottet,” tilläggs ordet ”eller”,

b) det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare, dock med den ändringen att tidpunkten för
ikraftträdandet bestäms till den 1 april 1985,

c) det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1950:596) om rätt till fiske, dock med den ändringen
att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 april 1985,

JuU 1984/85:10

d) det genom propositionen framlagda förslaget till lag om upphävande
av lagen (1964:332) om behörighet att verkställa åtalsprövning
i vissa fall, dock med den ändringen att lagen erhåller
följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Härigenom föreskrivs att lagen Härigenom föreskrivs att lagen
(1964: 332) om behörighet att verk- (1964:332) om behörighet att verkställa
åtalsprövning i vissa fall skall ställa åtalsprövning i vissa fall skall

upphöra att gälla vid utgången av år upphöra att gälla vid utgången av

1984. mars 1985.

2. beträffande målsägandens inflytande
att riksdagen avslår motion 1984/85:29.

Stockholm den 27 november 1984
På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Karin Söder (c), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Helge Klöver (s). Arne
Svensson (m), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Lars-Erik Lövdén
(s), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Hans Göran Franck
(s), Birthe Sörestedt (s) och Inger Wickzén (m).

Reservation

Karin Söder (c), Björn Körlof (m), Arne Svensson (m), Gunilla André
(c), Sven Munke (m), Hans Petersson i Röstånga (fp) och Inger Wickzén
(m) anser

dels att utskottets yttrande fr. o. m. ”Allmänna överväganden” på s. 8
bort ha följande lydelse:

Brottsligheten i samhället ökar på ett oroande sätt. Detta gäller såväl den
allvarligare brottsligheten — narkotikabrott, ekonomiska brott och grova
våldsbrott - som den mindre allvarliga. Rättsväsendets resurser är hårt
ansträngda. Olika insatser har gjorts för att söka förbättra arbetssitua -

JuU 1984/85:10

tionen för polis, åklagare och domstolar. Det förslag som nu läggs fram om
vidgade möjligheter att underlåta åtal innebär en fortsättning i denna
riktning. Avsikten är att i väsentlig utsträckning inskränka åklagarens
skyldighet att väcka åtal för begångna brott, något som antas leda till
minskad arbetsbörda för åklagarna själva och för domstolarna samt dessutom,
som en indirekt men betydelsefull effekt, även för polisen. Sistnämnda
förhållande har sin grund i att förundersökning får läggas ned eller inte ens
behöver inledas om det kan antas att åtal inte skall komma att ske till följd
av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse.

I motionerna 27, 28 och 30 anförs att ett genomförande av förslagen i
propositionen allvarligt skulle skada rättssäkerheten och ställa centrala
straffrättsliga principer, såsom likheten inför lagen, åt sidan. Det framhålls
i motionerna att det för tilltron till rättskipningen är av största betydelse att
brott utreds och beivras. Även rollfördelningen mellan åklagare och domstolar
tillhör de ämnen som motionärerna berör, och det förs fram kritik
mot att till åklagarna överföra alltmera av renodlade domstolsuppgifter.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att det förslag av åtalsrättskommittén,
som ligger till grund för förslaget om utvidgad rätt till åtalsunderlåtelse,
redan tidigare varit föremål för överväganden i lagstiftningssammanhang.
När bestämmelser om förundersökningsbegränsningar i proposition
1981/82:41 förelädes riksdagen år 1981 tog chefen för justitiedepartementet
avstånd från en ordning som den nu föreslagna och anförde därvid bl. a.
följande:

Förslaget innebär att lagföringen i ytterligare ett antal fall flyttas över
från domstolarna till åklagarna. Enligt min mening finns det emellertid
anledning att starkt ifrågasätta om kommittéförslaget bör genomföras. Att
alltför mycket överföra lagföringen till andra organ än domstolarna inger
till en böljan betänkligheter från kriminalpolitiska utgångspunkter. Jag
tänker härvid främst på hänsynen till den allmänna laglydnaden. Vilka
effekter kommittéförslaget skulle kunna få för den allmänna laglydnaden i
samhället är visserligen svårt att ange med bestämdhet. I likhet med de
flesta remissinstanserna anser jag emellertid att vidgade möjligheter till
åtalsunderlåtelse innebär klara risker från allmänpreventiv synpunkt. Vidare
medför kommittéförslaget att man i stor utsträckning går miste om de
positiva verkningar från individualpreventiv synpunkt som en lagföring
inför domstol kan ha. Man bör inte heller underskatta värdet av de rättssäkerhetsgarantier
som är förenade med domstolsförfarandet. Av stor
betydelse härvidlag är att förfarandet är offentligt och att lekmän i stor
omfattning medverkar i det. Även målsägandeintressen talar emot en
utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse. Genomförs kommittéförslaget,
skulle målsägandena i ett stort antal fall förlora sina möjligheter
att få sin ersättningstalan utförd i ett brottmål och i stället bli hänvisade att
själva väcka talan i tvistemål. — Till det sagda kommer, som ett flertal
remissinstanser framhåller, att kommittéförslaget troligtvis skulle ge gans-'
ka små rationaliseringsvinster. I vaije fall skulle dessa vinster inte uppväga
de nackdelar som jag nyss har pekat på. - Sammanfattningsvis anser jag
att kommitténs förslag till nya grunder för åtalsunderlåtelse inte bör genomföras.

JuU 1984/85:10

Utskottet kan för sin del ställa sig bakom dessa bedömningar och vill här
särskilt framhålla några allvarliga invändningar mot förslagen i propositionen.

Genom lagstiftning har vissa gärningar straffbelagts. Det är då utomordentligt
viktigt att den som överträder reglerna blir föremål för en reaktion
från samhällets sida. Om sanktionerna uteblir förlorar de uppställda reglerna
sin trovärdighet och respekten för rättsväsendet urholkas. En sådan
utveckling kan inte accepteras och den är särskilt förkastlig när det gäller
ungdomar. För unga människor är det nödvändigt att samhället ger klara
normer och konsekventa handlingsmönster. Ett system som innebär att
lagöverträdelser ofta inte beivras får en destruktiv inverkan på ungdomarnas
ofta outvecklade rättsbegrepp.

Här vill utskottet också framhålla det välkända förhållandet att lagföringen
i sig har en brottsförebyggande effekt, såväl allmänpreventivt som
individualpreventivt.

I ett rättssamhälle måste alltid eftersträvas att likheten inför lagen upprätthålls.
Det skall råda konsekvens och jämnhet i rättstillämpningen.
Förslaget om vidgad rätt för åklagare att. underlåta åtal strider enligt
utskottets mening klart mot denna målsättning. En mer eller mindre slumpmässig
eller godtycklig straffrättskipning är en oundviklig följd av förslaget.
Detta kan inte botas med ens de mest ambitiösa föreskrifter från
riksåklagarens sida och den noggrannaste tillsyn.

Närbesläktad med principen om likhet inför lagen är principen om förutsebarhet
i rättskipningen. Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att
befara att denna princip inte kan upprätthållas med ett system som det
föreslagna.

De rättssäkerhetsgarantier som ligger inbyggda i domstolsförfarandet
och tvåpartssystemet går - om propositionens förslag genomförs - förlorade
i en enligt utskottets mening inte godtagbar utsträckning. Även lekmannainflytandet
på straffrättskipningen minskar i betänklig mån och offentligheten
bortfaller i realiteten. Dessa effekter är allvarliga i ett läge när
redan huvuddelen av avgörandena i frågan huruvida någon gjort sig skyldig
till brott flyttats bort från domstol (se JuU 1982/83:2 s. 6 noten) till
handläggning hos polis och åklagare.

Utskottet vill också framhålla att det inte är rimligt att med hänvisning
till ekonomiska och arbetsmässiga skäl göra från rättssäkerhetssynpunkt
så betänkliga ändringar som det här är fråga om. Utskottet vill dock
samtidigt peka på reglerna om strafföreläggande och ifrågasätta om inte en
ökad användning av detta institut i stället för domstolsförfarande - inom
ramen för gällande ordning - skulle kunna medföra en viss lättnad för
rättsväsendet. Samtidigt förtjänar det att framhållas att enligt åklagarinstruktionen
åklagare bör meddela strafföreläggande i stället för att väcka
åtal om förutsättningar för strafföreläggande föreligger.

Utskottet anser sammanfattningsvis att de invändningar av grundläggan -

JuLI 1984/85:10

de art som kan riktas mot förslaget att utvidga åtalsunderlåtelseinstitutet är
så allvarliga att förslaget inte kan godtas. Utskottet avstyrker därför bifall
till propositionen och tillstyrker bifall till motionsyrkandena i motsvarande
delar.

Till följd av den inställning i huvudsaken som utskottet nu gett uttryck
för saknas enligt utskottets mening skäl till någon riksdagens åtgärd med
anledning av övriga yrkanden i motionerna 27 och 28.

När det gäller det i motion 29 framförda önskemålet om målsägandens
inflytande på beslut om åtalsunderlåtelse måste enligt utskottets mening
slås fast att den ordning motionärerna förespråkar skulle föra alltför långt;
av principiella och praktiska skäl är det inte tänkbart att i ett system för
åtalsunderlåtelse där enhetlighet i tillämpningen måste eftersträvas målsäganden
i ett enskilt fall skall kunna avgöra huruvida åtal skall väckas eller
inte. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom införande av en regel med
sådant innehåll.

dels att utskottet bort hemställa

1. beträffande utvidgad åtalsunderlåtelse m. m.
att riksdagen

dels med bifall till motion 1984/85:27, yrkande 1, motion 1984/
85:28, yrkande 1, och motion 1984/85:30 avslår proposition
1984/85:3,

dels avslår motion 1984/85:27, yrkande 2, och motion 1984/
85:28, yrkande 2,

2. beträffande målsägandens inflytande
att riksdagen avslår motion 1984/85:29.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984