FöU 1984/85:6

Försvarsutskottets betänkande
1984/85:6

om beredskapslagring av olja och kol m. m. (prop. 1984/85:53)

I betänkandet behandlas vissa av de förslag som regeringen (industridepartementet)
- efter föredragning av statsrådet Birgitta Dahl - har förelagt
riksdagen i proposition 1984/85:53. Vidare behandlas motionerna 1984/
85:238-240 som har väckts med anledning av propositionen.

Näringsutskottet har yttrat sig över nämnda tre motioner och därtill
hörande delar av propositionen (se bilaga).

Ett av förslagen i proposition 1984/85:53 behandlas av skatteutskottet
(SkU 1984/85:23).

Sammanfattning

I betänkandet föreslår utskottet att riksdagen skall stifta en lag om
beredskapslagring av olja och kol. Lagen skall träda i kraft den 1 januari
1985, då lagen (1957:343) om oljelagring m. m. och förordningen (1957:344)
om oljeavgift m. m. skall upphöra att gälla.

Enligt den nya lagen skall importörer, återförsäljare och storförbrukare av
olja och s. k. ångkol hålla beredskapslager. Storleken på dessa lager bestäms
årligen av tillsynsmyndigheten (liksom hittills överstyrelsen för ekonomiskt
försvar, ÖEF) på grundval av de lagringsskyldigas försäljning eller förbrukning
föregående kalenderår och föreskrifter av regeringen om hur stor andel
av de lagringsskyldigas s. k. basmängder för olika varuslag som skall lagras.

I fråga om olja innebär lagen inga större ändringar i förhållande till vad
som nu gäller. Beträffande kol finns f. n. ingen lagringsskyldighet. Riksdagen
har dock tidigare ställt sig bakom att en lagringsskyldighet införs enligt
samma principer som för olja. Sanktionssystemet bygger liksom förut på att
en avgift tas ut vid försummelse att lagra.

Vidare föreslår utskottet att riksdagen skall godkänna riktlinjer för
beredskapslagring av olja, kol och kärnbränsle. I likhet med vad som nu
gäller skall det för krig, avspärrning och fredskris finnas en försörjningsberedskapsreserv
av olja. Dess storlek planeras med utgångspunkt i landets
totala beredskapsbehov av olja. För kol föreslås en försörjningsberedskapsreserv
för krig och avspärrning. Riktlinjerna i övrigt är desamma som för
olja. För kärnbränsle föreslås att beredskapslagringen behålls på nuvarande
nivå. Svensk Kärnbränslehantering AB bör även i fortsättningen svara för att
lagret upprätthålls.

Utskottet stöder regeringens förslag till ny lagstiftning. I en reservation
(m, c, fp) yrkas att riksdagen skall uttala sig om motiven till en bestämmelse i
den nya lagen om befrielse från lagringsskyldighet.

1 Riksdagen 1984/85.10sami. Nr6

FöU 1984/85:6

Bakom förslagen till riktlinjer för beredskapslagringen av olja, kol och
kärnbränsle står ett enigt utskott.

I propositionen finns redogörelser för de bedömda behoven av beredskapslagring
av olja och kol lagringsåren 1985/86 och 1986/87. En reservation
(m, c, fp) gäller den omstrukturering av lagren som regeringen förutsätter.
Reservanterna anser att konsekvenserna härav inte är tillräckligt undersökta.
En annan reservation (c) innehåller förslag om en utredning angående det
svenska energisystemet från beredskapssynpunkt.

Inledning

Ända sedan andra världskriget har Sverige sökt kompensera sin sårbarhet
när det gäller olja och oljeprodukter med beredskapslagring. Utskottet har i
betänkande FöU 1980/81:21 och i yttrande FöU 1983/84:2 y lämnat översiktliga
redogörelser för denna alltmer omfattande beredskapslagring. Riksdagen
har tagit ställning till beredskapslagringen av olja på olika sätt. Sedan år
1958 har lagringen skett enligt riktlinjer i olika program som riksdagen har
godkänt. Oljelagringsprogrammen innefattar även den statliga lagringen, för
vilken riksdagen också anvisar medel. Tvångslagringen av olja utgör en
väsentlig del av våra beredskapsåtgärder på området. Den regleras av en lag,
lagen (1957:343, omtryckt 1984:636) om oljelagring m.m. Riksdagen har
godkänt grunder för regeringens beslut enligt nämnda lag när det gäller
lagringsmängder m. m. Sanktionen (oljeavgift) för försummelse att iaktta
lagringsskyldighet utgår enligt förordningen (1957:344, omtryckt 1969:756,
ändrad senast 1984:637) om oljeavgift m. m. Bestämmelserna om oljeavgift
har sådan rättslig karaktär att ändringar av dem beslutas av riksdagen genom
lag.

I proposition 1984/85:53 läggs fram förslag till lag om beredskapslagring av
olja och kol. Den avses ersätta nämnda lag om oljelagring m. m. och
förordning om oljeavgift m.m. Vidare föreslås riksdagen godkänna riktlinjer
för beredskapslagring av olja, kol och kärnbränsle. Riktlinjerna avses ligga
till grund för regeringens beräkning av beredskapslagringsbehovet, bl. a. vid
tillämpning av den föreslagna lagen. Genom de i propositionen framlagda
förslagen skall beslutsfördelningen mellan riksdagen och regeringen när det
gäller här behandlade lagringsfrågor klargöras bättre än tidigare (prop.
1984/85:53 s. 19). Detta ligger i linje med utskottets uttalande (FöU
1983/84:2 y) att i samband med förslag till ny lagstiftning borde fördelningen
av beslutskompetens mellan riksdag och regering klart belysas, en uppfattning
som också delades av näringsutskottet (NU 1983/84:43 s. 23).

1. Lag om beredskapslagring av olja och kol

Regeringen har i proposition 1984/85:53 föreslagit riksdagen att anta vid
propositionen fogat förslag till lag om beredskapslagring av olja och kol.

Förslaget är utformat efter granskning av lagrådet och har följande lydelse:

FöU 1984/85:6

Förslag till

Lag om beredskapslagring av olja och kol

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § För att trygga tillgången inom landet på olja och kol för energiförsörjningen
under krig och andra allvarliga försörjningskriser skall säljare och
förbrukare hålla beredskapslager av bränslen enligt vad som föreskrivs i
denna lag.

Om statliga myndigheters beredskapslagring beslutar regeringen.

2 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen
meddelade föreskrifter utövas av den myndighet som regeringen bestämmer
(tillsynsmyndigheten).

3 § Skyldigheten att hålla beredskapslager fastställs för ett år i taget från
och med den 1 juli (lagringsåret) och grundas på försäljningen eller förbrukningen
under det närmast föregående kalenderåret (basåret).

För vissa anläggningar gäller särskilda bestämmelser enligt 18—21 §§.

4 § Lagringsskyldighet på grund av förbrukning vid en anläggning åligger
den som innehade anläggningen vid basårets utgång. Skyldigheten grundas
på hela förbrukningen vid anläggningen under basåret.

Överlåts anläggningen efter basårets utgång, får tillsynsmyndigheten
medge att lagringsskyldigheten övergår på den nye innehavaren.

Lagringsbränslen

5 § Beredskapslagringen skall omfatta följande bränslen (lagringsbränslen).

Tulltaxenummer	Varuslag
ur 27.01	Kolbränslen utom 1. sådant kolpulver som malts för vidareförsäljning och 2. kol-vätskeblandningar
ur 27.10	Motorbensin utom flygbensin och jetbensin Fotogen utom flygfotogen Dieselbrännolja och eldningsolja 1 och 2 Övriga slag av eldningsoljor
ur 27.11	Gasol

6 § Denna lag tillämpas inte på

1. kol som säljs eller förbrukas för annat ändamål än energialstring eller
som förbrukas eller säljs för förbrukning i metallurgiska processer,

2. bränsle som utvinns inom landet eller framställs ur råvara som har
utvunnits inom landet,

3. bränsle som säljs för export eller som förbrukas utom landet,

4. bränsle som förbrukas för drift av fartyg i utrikes trafik eller som
införs i landet på annat transportmedel för detta transportmedels drift.

Att lagringsskyldigheten i vissa fall kan avse annat än lagringsbränsle
framgår av 11, Hoch 19-21 §§.

FöU 1984/85:6

Lagringsskyldighetens omfattning

7 § Skyldig att hålla beredskapslager under ett lagringsår är den som

1. importerat lagringsbränsle och under basåret sålt eller förbrukat sådant
bränsle,

2. drivit oljeraffinaderi inom landet och under basåret sålt lagringsbränsle,

3. av lagringsskyldig som avses i 1 eller 2 köpt samt under basåret sålt

a) minst 30 000 ton kol,

b) minst 1 000 ton gasol eller

c) minst 20000 kubikmeter andra lagringsbränslen,

4. i annat fall än som avses i 1 under basåret vid en anläggning förbrukat

a) minst 8000 ton kol,

b) minst 5000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja eller

c) kol och eldningsolja eller dieselbrännolja, motsvarande sammanlagt
minst 5000 kubikmeter olja, varvid ett ton kol skall anses motsvara fem
åttondels kubikmeter olja,

5. a) inom landet framställt och under basåret sålt kolpulver, som malts
för vidareförsäljning, eller någon kol-vätskeblandning eller

b) under basåret sålt eller förbrukat utom landet framställda produkter
som avses i a.

8 § Storleken av det beredskapslager som en lagringsskyldig skall hålla
beräknas på grundval av mängden sålda eller förbrukade bränslen (basmängden).

För säljare motsvarar basmängden den mängd försålda bränslen som
medför lagringsskyldighet enligt 7 § med avdrag för bränslen som sålts
direkt till eller för leverans till

1. någon som under kalenderåret närmast före försäljningen sålt eller
förbrukat bränsle inom samma varuslag i sådan omfattning att lagringsskyldighet
uppkommit enligt 7 § 3, 4 eller 5,

2. någon som vid tiden för försäljningen var lagringsskyldig enligt 19, 20
eller 21 §,

3. någon statlig myndighet som vid tiden för försäljningen enligt beslut
av regeringen var skyldig att lagra bränsle inom samma varuslag.

För förbrukare motsvarar basmängden den mängd förbrukade bränslen
som medför lagringsskyldighet enligt 7 §.

9 § Med utgångspunkt i landets behov av beredskapslager av olja och kol
bestämmer regeringen för varje slag av lagringsbränsle hur stor andel av
basmängderna som skall lagras under lagringsåret.

10 § I fråga om annan eldningsolja än eldningsolja 1 och 2 och råvara för
framställning av stadsgas får regeringen bestämma att beredskapslagren
under annan del av lagringsåret än januari månad får med högst 20 procent
underskrida den volym som lagringsskyldigheten avser.

Lagringsskyldighetens fullgörande

11 § Lagringsskyldigheten skall fullgöras med bränslen inom de varuslag
som de lagringsskyldiga sålt eller förbrukat. Lagring av kol skall fullgöras
så att det lagrade bränslet med hänsyn till form och energiinnehåll kan
ersätta det kol som sålts eller förbrukats. Den som är lagringsskyldig enligt
7 § 5 skall, i den utsträckning som behövs för att tillgodose beredskapsbehovet,
lagra varor som krävs för framställning av den produkt som avses.

FöU 1984/85:6

Lagringsskyldigheten skall fullgöras med varor som den lagringsskyidige
äger. Den får inte fullgöras med varor som transiteras.

Om undantag från denna paragraf finns bestämmelser i 14, 22 och 23 §§.

12 § Lagringsbränslen skall förvaras inom landet i lageranläggningar,
som de lagringsskyldiga förfogar över, på ett från beredskaps- och kontrollsynpunkt
tillfredsställande sätt.

13 § Regeringen får för att tillgodose beredskapsbehov meddela föreskrifter
om var beredskapslager skall finnas samt om att viss del av de
lager av oljeprodukter som skall hållas av säljare skall förvaras i bergrum.

14 § Tillsynsmyndigheten får medge

1. att en lagringsskyldig lagrar annat lagringsbränsle än det som skall
lagras enligt 11 §; vidare får i fråga om kol och produkter som avses i 7 § 5
medges annat fullgörande av lagringsskyldigheten vilket är lika betryggande
från beredskapssynpunkt,

2. att någon som driver ett oljeraffinaderi helt eller delvis fullgör sin
lagringsskyldighet genom att lagra råolja.

Ett medgivande skall förenas med de villkor som behövs från beredskapssynpunkt.

Fastställande av beredskapslagrets storlek för varje lagringsskyldig

15 § Beredskapslagrets storlek under lagringsåret skall för varje lagringsskyldig
fastställas av tillsynsmyndigheten.

16 § Till ledning för tillsynsmyndighetens beslut enligt 15 § skall den som
är lagringsskyldig före den 1 februari närmast efter basåret avge en deklaration
rörande sin försäljning eller förbrukning under basåret av bränslen
som avses i 7 §. Deklarationen skall avges på heder och samvete.

17 § Tillsynsmyndigheten skall så snart beslutsunderlag föreligger meddela
beslut enligt 15 §.

Ett lagringsbeslut får ändras, om kontroll hos den lagringsskyidige,
begäran av denne eller annan omständighet ger anledning till det.

Särskilda bestämmelser för vissa anläggningar

18 § För gasturbinanläggningar för framställning av elektrisk kraft, oljekondensverk
och anläggningar för framställning av stadsgas gäller 19—
21 §§ i stället för vad som i 7-9, 11, 14—16 §§ och 17 § första stycket är
föreskrivet om lagringsskyldighetens omfattning, fullgörande och fastställande.
I fråga om lagringsbeslut tillämpas 17 § andra stycket.

19 § Den som vid basårets utgång innehar en gasturbinanläggning för
framställning av elektrisk kraft med en installerad effekt av minst fem
megawatt är skyldig att under lagringsåret hålla i lager sådant bränsle som
behövs för att driva anläggningen.

Lagringsmängden bestäms av regeringen eller av myndighet, som regeringen
bestämmer, med utgångspunkt i installerad effekt, bränsleåtgång
per megawattimme och beräknad årlig driftstid.

FöU 1984/85:6

20 § Den som vid basårets utgång innehar ett oljekondensverk med en
installerad effekt av mer än 150 megawatt får av regeringen åläggas att
under lagringsåret hålla i lager sådan olja som behövs för att driva verket.

Lagringsmängden bestäms av regeringen med utgångspunkt i landets
beredskapsbehov.

21 § Den som under ett kalenderår har förbrukat råvara för framställning
av stadsgas är skyldig att under närmast följande kalenderår hålla i lager en
viss, av regeringen bestämd, andel av den mängd råvara som har förbrukats.

Den lagringsskyldige skall redovisa förbrukningen till tillsynsmyndigheten
på det sätt denna bestämmer. Lagringsmängden bestäms därefter av
tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten får medge att lagringsskyldigheten fullgörs med
annan råvara som kan användas för gasframställningen.

Lagring ombesörjd av annan lagringsskyldig

22 § Tillsynsmyndigheten får medge att en lagringsskyldig, som säljer
oljeprodukter i större delen av landet, utan tillstånd i varje särskilt fall
uppdrar åt en annan sådan lagringsskyldig att tillfälligt ombesöija lagring
av oljeprodukter för hans räkning.

23 § Om särskilda skäl föreligger, får tillsynsmyndigheten för visst fall
medge att en lagringsskyldig uppdrar åt en annan lagringsskyldig att helt
eller delvis ombesöija lagring för hans räkning.

Befrielse från lagringsskyldighet

24 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får medge
befrielse helt eller delvis från lagringsskyldigheten i visst fall, om synnerliga
skäl föranleder att skyldigheten inte behöver fullgöras vare sig genom
egen lagring eller genom lagring hos någon annan enligt 23 §.

Ett medgivande får förenas med villkor.

Beredskapslagrens ianspråktagande

25 § Om till följd av krig eller annan allvarlig försörjningskris tillförseln
av lagringsbränsle till landet eller viss del av landet avbryts eller försvåras,
får regeringen medge att beredskapslager tas i anspråk av den lagringsskyldige
i den utsträckning som är påkallad med hänsyn till rådande förhållanden.

Om i annat fall särskilda skäl föreligger, får regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer medge att beredskapslager för oljekondensverk
tillfälligt tas i anspråk för anläggningen.

26 § Om en lagringsskyldig försätts i konkurs, utgör denna lag inte något
hinder mot att hans beredskapslager tas i anspråk av konkursförvaltningen
för att slutföra konkursen.

Lagringsavgift

27 § Den som inte håller fastställt beredskapslager skall till staten erlägga
särskild avgift (lagringsavgift).

Lagringsavgift skall erläggas även av den som utan medgivande enligt 22
eller 23 § uppdrar åt någon annan att ombesörja lagring eller som förvarar
lagrade varor i strid mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 13 §.

FöU 1984/85:6

28 § Regeringen bestämmer för de bränslen och andra varor som skall
lagras det belopp vartill lagringsavgiften skall uppgå för kalendermånad.
Beloppet skall motsvara en beräknad kapitalkostnad för varan under en
månad med ett tillägg av 60 procent.

Vid försummelse som avses i 27 § första stycket skall lagringsavgift tas
ut med fullt belopp. Vid försummelse som avses i 27 § andra stycket skall
avgift tas ut med en tredjedel av fullt belopp.

Försummas lagringsskyldigheten under en del av en kalendermånad,
skall avgift utgå för hela månaden.

Om det föreligger synnerliga skäl, får avgiften nedsättas eller efterges.

29 § Frågor om uttagande av lagringsavgift prövas av tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndighetens beslut om uttagande av lagringsavgift får verkställas
enligt utsökningsbalken.

Tillsyn

30 § Den som är lagringsskyldig skall lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter
som behövs för tillsynen av att lagen och med stöd av lagen meddelade
föreskrifter efterlevs.

Regeringen får meddela föreskrifter om fullgörandet av uppgiftsskyldigheten.

31 § Den som har importerat, sålt eller förbrukat lagringsbränsle eller
annan lagringspliktig vara skall, även i annat fall än som avses i 30 §, på
begäran lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om importen, försäljningen,
förbrukningen och lagret som behövs för tillsynen av att lagen och med
stöd av lagen meddelade föreskrifter efterlevs.

32 § Tillsynsmyndigheten eller den som myndigheten utser får undersöka
lager, som hålls av den som är uppgiftsskyldig enligt denna lag, och
granska dennes bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten.
Det åligger den uppgiftsskyldige att lämna tillträde till lageranläggningar
och kontorslokaler.

33 § Underlåter en lagringsskyldig att

1. hålla beredskapslager av den omfattning eller på det sätt som åligger
honom enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen,

2. iaktta villkor som avses i 14 eller 24 § eller

3. lämna deklaration enligt 16 § eller redovisning enligt 21 §,

får tillsynsmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra sina åligganden.

Tillsynsmyndigheten får också vid vite meddela föreläggande som behövs
för att uppgiftsskyldigheten enligt 30 eller 31 § skall fullgöras eller för
att undersökning eller granskning enligt 32 § skall kunna utföras.

Vitesföreläggande skall delges. Ett utdömt vite får inte förvandlas till
fängelse.

34 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för utövande
av tillsyn enligt denna lag.

FöU 1984/85:6

Ansvarsbestämmelser

35 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms, om gärningen ej är
belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att fullgöra skyldighet som avses i 16, 30 eller 31 § eller vid
fullgörandet av sådan skyldighet lämnar oriktig uppgift,

2. underlåter att lämna tillträde till lageranläggningar eller kontorslokaler
enligt 32 § eller annars hindrar undersökning eller granskning som
avses där.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande enligt 33 § döms inte till straff
för gärning som omfattas av föreläggandet.

36 § Brott som avses i 35 § får åtalas av allmän åklagare endast efter
anmälan av tillsynsmyndigheten.

Besvär m.m.

37 § Tillsynsmyndighetens beslut i frågor som avses i 17, 29 och 33 §§ får
överklagas genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt överklagas tillsynsmyndighetens beslut genom besvär hos regeringen.

38 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985, då lagen (1957:343) om
oljelagring m.m. och förordningen (1957:344) om oljeavgift m.m. skall
upphöra att gälla.

2. När beredskapslager fastställs för lagringsåret 1985/86 skall, i fråga
om 8 §, i stället för andra stycket 1-3 gälla att avdrag skall göras för
försäljningar under år 1984 i den mån avdrag är förenligt med paragrafens
syfte att förhindra uppkomst av lagringsskyldighet i flera led för samma
kvantitet bränsle.

3. Överenskommelse som tillsynsmyndigheten enligt äldre bestämmelser
har träffat med någon om skyldighet att lagra olja skall alltjämt gälla.
Vid bestämmande av basmängden för säljare enligt 8§ andra stycket nya
lagen får avdrag göras även för bränslen som sålts direkt till eller för
leverans till någon som enligt sådan överenskommelse var skyldig att lagra
bränsle inom samma varuslag.

4. Äldre bestämmelser om oljeavgift skall tillämpas på försummelser
som har skett före ikraftträdandet.

5. De beslut om lagringsskyldighet som har fattats med stöd av äldre
bestämmelser för tiden till och med den 30 juni 1985 skall fortfarande gälla.

6. Föreskrifter enligt 13 § om förvaring i bergrum får inte tillämpas före
den 1 juli 1987. Till dess skall gälla bestämmelserna om sådan förvaring i 8,
8a och 9§§ lagen (1957: 343) om oljelagring m. m. Vid förvaring i strid mot
dessa bestämmelser eller med stöd därav meddelade föreskrifter tillämpas
27 § andra stycket nya lagen.

FöU 1984/85:6

Motionerna

1984/85:239 av Hugo Bergdahl (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförs om möjligheterna till
dispensgivning enligt 24 § förslaget till lag om beredskapslagring av olja och
kol.

1984/85:240 av Per Petersson m.fl. (m) såvitt gäller yrkande 3 att
riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om möjligheterna till dispensgivning.

Utskottet

Regeringens förslag till lag om beredskapslagring av olja och kol i
proposition 1984/85:53 (s. 3-8,36-79 och 81) vilar på resultatet av det arbete
som har utförts av utredningen (H 1982:03) om vissa frågor rörande
beredskapslagring på energiområdet. Detta finns redovisat i betänkandet
(Ds I 1984:10) Olja och kol - förslag till lag om beredskapslagring. Den
föreslagna lagen avses träda i kraft den 1 januari 1985 och ersätta lagen
(1957:343) om oljelagring m. m. och förordningen (1957:344) om oljeavgift
m. m.

Den nuvarande lagstiftningen reglerar endast skyldigheten att lagra olja.
Det nu framlagda förslaget öppnar möjlighet att föreskriva skyldighet att i
beredskapssyfte lagra även kol. Denna utvidgning överensstämmer med
anmälan i proposition 1981/82:102 bilaga 3 om en planerad sådan lagstiftning.
Riksdagen hade ingen erinran mot vad som då anfördes i denna fråga
(FöU 1981/82:18 s. 139, rskr 374).

Under föregående riksmöte beslutade riksdagen efter beredning av
näringsutskottet om vissa ändringar i den gällande lagen (1957:343) om
oljelagring m. m. (prop. 1983/84:110, NU 43, rskr 391). Ändringarna innebar
att den mer omfattande lagändring, till vilken förslag nu har lagts fram, delvis
föregreps av energipolitiska och samhällsekonomiska skäl. Lagändringarna
är - i den mån de inte var av provisorisk karaktär - nu inarbetade i det
föreliggande lagförslaget. Utskottet biträdde förslaget till dessa lagändringar
i ett yttrande till näringsutskottet (FöU 1983/84:2 y).

Den närmare innebörden av regeringens förslag framgår av lagtexten och
de motiveringar till denna som lämnas i propositionen. Utskottet vill här
endast peka på att lagförslaget innebär en ny ordning när det gäller att
bestämma tvångslagringens omfattning. Enligt förslaget (9 §) skall regeringen
med utgångspunkt i landets behov av beredskapslager av olja och kol
bestämma hur stor procentuell andel av basmängden av varje varuslag som
skall tvångslagras det aktuella lagringsåret. Tillsynsmyndigheten, som är
överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), fastställer sedan lagringsskyldigheten
för varje lagringsskyldig (15 §). Enligt den ordning som f. n. gäller
fastställer regeringen varje år de lagringsmängder av varje produktslag som

1* Riksdagen 1984/85.10sami. Nr 6

Föll 1984/85:6

totalt skall hållas i lager nästkommande lagringsår. Det totala lagringsmålet
för varje produkt fördelas av ÖEF på de lagringsskyldiga i förhållande till
basmängden. Den föreslagna ändringen innebär återgång till ett system där
målen för tvångslagringen uttrycks i procent av basmängden i likhet med vad
som gällde före den nuvarande lagstiftningens tillkomst år 1957. Utskottet
anser liksom föredragande statsrådet (s. 20) att den föreslagna ordningen
medför fördelar både för de lagringsskyldiga och för tillsynsmyndigheten.

Enligt propositionen skall den beräkning av landets beredskapslagringsbehov
som skall ligga till grund för regeringens beslut om tvångslagringens
omfattning göras efter riktlinjer för beredskapslagringen som riksdagen har
godkänt. Utskottet återkommer till frågan om dessa riktlinjer i punkt 2 i
betänkandet.

Motion 239 (fp) och motion 240 (m), yrkande 3, ger utskottet anledning att
uppehålla sig vid 24 § i lagförslaget. Genom denna paragraf föreslås
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer få medge befrielse
helt eller delvis från lagringsskyldigheten i vissa fall, om synnerliga skäl
föranleder att skyldigheten inte behöver fullgöras vare sig genom egen
lagring eller genom s. k. inlagring (en lagringsskyldig medges uppdra åt
annan lagringsskyldig att helt eller delvis ombesörja lagring för hans
räkning). Sådant medgivande föreslås få förenas med villkor. Enligt den
allmänna motiveringen till 24 § avses man vid tillämpningen av nämnda
paragraf bl. a. kunna ta hänsyn till de särskilda svårigheter som kan
uppkomma då företag träder in på marknaden e. d. I samband därmed kan
föreskrivas villkor. Dessa kan då enligt föredragande statsrådet ta sikte på att
tillträdet sker på ett sätt som gagnar branschens struktur eller på annat sätt
främjar samhällets intressen.

I motion 239 (fp) framhåller motionären att det är viktigt att 24 § i
lagförslaget tolkas så att konkurrensneutraliteten bevaras mellan olika
företag. Genom föredragande statsrådets uttalanden i propositionen öppnas,
anser motionären, möjlighet till en mycket vidsträckt dispensgivning till ett
fåtal företag. Motionären framhåller därvid särskilt den angivna möjligheten
att ge dispens till nya företag på marknaden. Befrielse från lagringsskyldighet
bör, anser han, endast ges i mycket specifika och väl definierade fall.
Befrielse för visst eller vissa företag bör enligt motionärens mening ges
endast om det föreligger force majeure. Riksdagen bör enligt motionärens
uppfattning ta avstånd från departementschefens tolkning av 24 § i lagförslaget.
I stället bör göras sådana uttalanden om paragrafens tillämpning att
konkurrensneutralitet upprätthålls mellan olika företag.

Även enligt motion 240 (m) bör klarläggas under vilka omständigheter
regeringen skall ha rätt att bevilja dispens enligt 24 §. Motionärerna vänder
sig liksom motion 239 särskilt mot att det i propositionen anges vara möjligt
att utnyttja dispenser enligt 24 § i lagförslaget för att underlätta situationen
för nytillträdande företag. Enligt motionärernas mening har alla lagringsskyldiga,
oberoende av när deras lagringsskyldighet inträdde, i princip

FöU 1984/85:6

samma lagringskostnad för sitt beredskapslager. Värdet av lagret är,
framhåller de, det värde marknaden åsätter varan vid varje givet tillfälle.

Näringsutskottet konstaterar i sitt yttrande att det finns dispensmöjligheter
redan enligt gällande lag. Den föreslagna lydelsen av 24 § i den nya lagen
innebär att befrielse får medges endast om detta föranleds av synnerliga skäl.
Detta innebär, framhåller näringsutskottet, en skärpning i förhållande till
nuvarande bestämmelse.

Näringsutskottet anser att den konkurrensnackdel som sägs drabba
nytillträdande oljeföretag på den svenska marknaden jämfört med existerande
företag minskar i betydelse, eftersom det statliga oljelagringsstödet i
huvudsak upphörde redan år 1970. Viss dispensmöjlighet bör dock finnas
kvar. Villkoret bör då, framhåller utskottet, som anförs i propositionen vara
att ett inträde på marknaden sker på ett sätt som gagnar branschens struktur
eller på annat sätt främjar samhällsintresset. Näringsutskottet anser att mot
bakgrund av den svenska oljebranschens problem kan en dispensmöjlighet
utformad på detta sätt vara lämplig. Näringsutskottet avstyrker förslagen i
motionerna 1984/85:239 (fp) och 1984/85:240 (m) om uttalanden från
riksdagens sida som ytterligare skulle inskränka möjligheten till dispens.
Sådana uttalanden skulle enligt näringsutskottets mening strida mot motionärernas
angivna syfte att värna om konkurrensneutraliteten.

Försvarsutskottet delar näringsutskottets uppfattning. Propositionen bör
bifallas och motionerna 239 (fp) och 240 (m), yrkande 3, avslås.

Mot de delar av lagförslaget som utskottet här inte berört har utskottet inte
något att invända.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1984/85:239 och 1984/85:240, yrkande 3, om motiveringen
till 24 §, antar förslaget till lag om beredskapslagring av olja
och kol.

2. Riktlinjer för beredskapslagring, m. m.

Regeringen har i proposition 1984/85:53 (s. 18-21, 30-33, 35-36 och 81)
föreslagit riksdagen att godkänna riktlinjer för

1. beredskapslagring av olja (avsnitt 2.2.2)

2. beredskapslagring av kol (avsnitt 2.3.2)

3. beredskapslagring av kärnbränsle (avsnitt 2.4).

Motionerna

1984/85:238 av Ivar Franzén m. fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att försörjningsberedskapens utformning
på energiområdet utreds med utgångspunkt från ett småskaligt
energiförsörjningssystem baserat på effektivare energianvändning och an -

FöU 1984/85:6

vändning av i huvudsak inhemska förnybara energislag i enlighet med vad
som anförs i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att reduktionen
av råoljelagren sker på ett sådant sätt att möjligheten att hålla stabila priser
på olja tas till vara.

1984/85:240 av Per Petersson m.fl. (m) såvitt gäller yrkandena

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om beredskapslagring av olja,

2. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om beredskapslagring av kol.

Utskottet

De i propositionen föreslagna riktlinjerna för beredskapslagring av olja
innebär att det liksom f. n. skall finnas en försörjningsberedskapsreserv för
krig, avspärrning och fredskris. Denna skall planeras med utgångspunkt i
landets totala beredskapsbehov av olja. Vid beräknande av detta behov skall
bl. a. beaktas

- beräknat oljebehov vid normala förhållanden under den tid lagringen skall
ske,

- gällande planeringsförutsättningar för det ekonomiska försvaret i fråga om
uppsatta försörjningsmål och försörjningskrisers karaktär och längd,

- gällande planeringsförutsättningar för olika krissituationer med avseende
på försörjningsstandard och försörjningsuthållighet samt de antaganden
som därvid gäller i fråga om förutsättningar för import av olja, omfattning
av industriproduktion och utrikeshandel samt ransoneringssystem,

- möjligheten att i kris ersätta olja med inhemska bränslen eller el.

I försörjningsberedskapsreserven inräknas den olja som lagras av staten
och de mängder olja som ingår i s. k. kommersiella lager hos enskilda som
beräknas vara tillgängliga vid inledningen av en kris. Vad som återstår för att
uppfylla försörjningsberedskapsreserven skall hållas tvångslagrat enligt den
lag om beredskapslagring av olja och kol som utskottet i det föregående har
behandlat.

Som riktlinjer för beredskapslagringen anges också huvuddragen i den
föreslagna lagen om beredskapslagring av olja och kol.

Liksom tidigare skall finnas särskilda regler för hur den del av lagret som
har reserverats för krigsfall skall vara lagrad samt gälla att ianspråktagande
får ske endast när den situation inträffar för vilken resp. del av lagret har
beräknats.

Enligt de föreslagna riktlinjerna för beredskapslagring av kol skall finnas en
försörjningsberedskapsreserv för krig och avspärrning. Någon reserv av kol
för fredskriser har inte bedömts nödvändig. Inte heller anges på sätt som för
oljelagringen några särskilda riktlinjer rörande lagring för krigsfall. Övriga

FöU 1984/85:6

riktlinjer för beredskapsreserven av kol överensstämmer med vad som
föreslås för beredskapslagringen av olja.

Riktlinjerna för beredskapslagring av kärnbränsle innebär att uthålligheten
på kärnbränsleområdet upprätthålls på samma sätt som f. n. Svensk Kärnbränslehantering
AB skall svara för att kärnbränsle motsvarande en elproduktion
om 35 TWh hålls i beredskapslager.

De riktlinjer för beredskapslagringen av olja, kol och kärnbränsle som
regeringen föreslår att riksdagen skall godkänna innehåller planeringsförutsättningar
för det ekonomiska försvaret som lades fast genom 1977 års och
1982 års totalförsvarsbeslut (prop. 1976/77:74 bil. 2, FöU 13, rskr 311 och
prop. 1981/82:102 bil. 3,FöU 18, rskr 374). Idessa delar kommer innehållet i
riktlinjerna att beröras av ändringar i inriktning av det ekonomiska försvaret
som riksdagen kan komma att besluta i framtiden. Andra av de förordade
riktlinjerna kommer till uttryck i det förslag till lag om beredskapslagring av
olja och kol som utskottet i det föregående har föreslagit riksdagen att anta.
Utskottet har alltså redan i vissa delar godtagit de angivna riktlinjerna. Inte
heller i övrigt har utskottet några erinringar mot dem.

Som framgått vid utskottets behandling av regeringens förslag till lag om
beredskapslagring av olja och kol avses de förordade riktlinjerna ligga till
grund för regeringens beräkning av omfattningen av beredskapslagringen av
dessa varor. Regeringen avser att redovisa resultaten av beräkningarna för
riksdagen. De lagringsmål som regeringen därvid anger är, framhåller
föredragande statsrådet, resultatet av behovsberäkningarna vid den tidpunkt
då de redovisas. Regeringen blir därför inte formellt bunden vid de på detta
sätt i volymer angivna behoven utan kan beakta förhållanden som efter
tidpunkten för redovisningen ändras i fråga om konsumtion m. m.

Näringsutskottet anser att den föreslagna ordningen är ändamålsenlig och
väl tillgodoser de önskemål om klarare fördelning av beslutskompetens
mellan riksdagen och regeringen som framkom vid utskottets behandling av
vissa oljefrågor våren 1984 (NU 1983/84:43 s. 23).

Även försvarsutskottet anser att den angivna beslutsfördelningen mellan
riksdagen och regeringen bör godtas. Enligt de riktlinjer som utskottet nyss
har ställt sig bakom är bl. a. den normala konsumtionens omfattning av
betydelse vid beräkningen av lagringsbehoven. Med hänsyn till de förändringar
som konsumtionen erfarenhetsmässigt är underkastad vore det
olämpligt att binda regeringen vid lagringsmål som är uttryckta i bestämda
volymer. Utskottet vill dock understryka betydelsen av att regeringen för
riksdagen redovisar de beredskapsbehov som har beräknats föreligga enligt
riktlinjer riksdagen har godtagit och fortlöpande anmäler de ändringar i
lagringsprogrammen som vidtas. Av intresse är därvid inte minst det totala
lagringsbehovets fördelning på statlig lagring och tvångslagring.

I propositionen (s. 21-30, 32-35) redovisar föredragande statsrådet de
bedömda lagringsbehoven av olja och kol lagringsåren 1985/86 och 1986/87.
Med anledning av denna redovisning finns motionsyrkanden som utskottet

FöU 1984/85:6

nu övergår till att behandla.

Föredragande statsrådet anger målet för den statliga råoljelagringen
lagringsåret 1986/87 till ca 1,6 miljoner m3. Detta innebär en minskning med
1,1 miljoner m3 i förhållande till målet för lagringsåret 1985/86. Det kan i
sammanhanget erinras om att råoljelagret minskas från 3,9 till 2,7 miljoner
m3 under lagringsåren 1984/85 och 1985/86.

Av föredragande statsrådets redogörelse framgår vidare att såväl den
statliga lagringen som tvångslagringen av oljeprodukter kommer att omstruktureras
under ifrågavarande lagringsår. I förhållande till lagringen vid
utgången av lagringsåret 1984/85 är förändringarna följande. Lagringen av
motorbensin ökar, den statliga med 180 000 m3 och tvångslagringen med
605 000 m3. Statens lager av flygdrivmedel (+74 000 m3) och gasol (+16 000
ton) ökar också. Även tvångslagringen av gasol får större omfattning
(+25 500 ton). En stor del av den tjocka eldningsolja som f. n. tvångslagras
kommer att kunna säljas ut (1 113 000 m3). En viss minskning av tvångslagringen
av fotogen anses också vara möjlig (15 000 m3). Beträffande
dieselbrännolja/tunn eldningsolja ökar tvångslagringen i omfattning
(484 000 m3) medan man räknar med att minska den statliga lagringen av
dessa produkter med 243 000 m3.

Vidare uppger statsrådet Dahl att det kollager som ÖEF har haft sedan
slutet på 1950-talet och som f. n. uppgår till 750 000 ton skall säljas ut senast
under lagringsåret 1985/86. Försörjningstryggheten på området avses i stället
bli tillgodosedd genom tvångslagring av kol för avspärrning och krig.

I motionerna 238 (c) och 240 (m) är motionärerna kritiska mot den angivna
minskningen av statens råoljelager. I den sistnämnda motionen vänder sig
motionärerna också mot utförsäljningen av det statliga kollagret.

Motionärerna i motion 240 anser att försörjningstryggheten kräver att man
behåller det nuvarande statliga råoljelagret, i varje fall under en övergångstid.
De pekar på att ÖEF anser att ett oförändrat statligt råoljelager om 2,7
miljoner m3 innebär en god balans mellan lagrad råolja och oljeprodukter.
Vidare anser motionärerna att regeringen borde ha närmare utrett de tidsoch
kostnadsmässiga konsekvenserna av att man behöver ökade lagerutrymmen
för den växande lagringen av oljeprodukter. Motionärerna framhåller
också att berörda företag måste ges rimlig tid att anpassa sig till de nya
bestämmelserna, något som regeringen enligt deras mening inte har beaktat.
Regeringen borde enligt motionen även ha klarlagt för- och nackdelar av en
fortsatt användning av de iordningställda bergrumsutrymmena. Det finns
enligt motionen starka skäl att närmare utreda också vilka följder en
övergång till blyfri bensin får för de tekniska förutsättningarna att lagra
motorbensin.

Beträffande de statliga kollagren framhålls i motion 240 (m) att det finns
starka skäl att behålla också dem på nuvarande nivå. Mycket talar för att en
lagersvacka kommer att uppstå i samband med utförsäljning av de statliga
kollagren, innan den nya lagringsskyldigheten fått full verkan. Det snabba

FöU 1984/85:6

överförandet av kollagringen till kommuner och företag kan, framhåller
motionärerna vidare, vålla betydande problem. Det kan också enligt deras
mening vara en fördel om staten i en krissituation har vissa egna kollager. I
motionen framhålls att också ÖEF har en annan uppfattning än regeringen
när det gäller avvecklingen av de statliga kollagren.

I motion 238 (c) framhåller motionärerna bl. a. att beredskapslagren av
olja bör kunna användas för att motverka snabba prishöjningar. Dessa
möjligheter finns knappast kvar med den kraftiga reduktion av
beredskapslagren av råolja som föreslås i propositionen. Lagren bör enligt
deras mening inte heller reduceras i ett läge då oljepriset är utsatt för en
betydande press nedåt. Minskningen av beredskapslagren bör därför inte av
statsfinansiella skäl ske oavsett oljeprissituationen. Minskningen bör i stället
genomföras på ett sådant sätt att den kan få en prisstabiliserande effekt.
Detta medför enligt motionärernas mening också mindre störningar i den
svenska oljeindustrins verksamhet.

Försvarsutskottet vill - liksom näringsutskottet i sitt yttrande - inledningsvis
erinra om att det beslut om revidering av gällande oljelagringsprogram
som riksdagen fattade våren 1984 innebär en betydande omläggning från
statlig lagring av råolja till tvångslagring hos näringslivet av färdiga oljeprodukter.
De ekonomiska fördelarna av att minska det totala lagringsbehovet
skulle avsiktligt komma främst staten till godo. Förändringarna i beredskapslagringen
av råolja och oljeprodukter enligt redovisningen i proposition
1984/85:53 ligger i linje med nämnda omstrukturering av oljelagringen och är
grundad på en minskning av förbrukningen. Utskottet kan inte dela
uppfattningen i motion 240 att försörjningstryggheten kräver att det statliga
råoljelagret behålls på nuvarande nivå. Redan i annat sammanhang (FöU
1983/84:2 y) har utskottet framfört synpunkten att en ökad lagring av färdiga
produkter i samband med en minskning av råoljelagringen t. o. m. har vissa
fördelar från försörjningsberedskapssynpunkt eftersom ett tillgodogörande
av sådan lagring kan ske utan att man först måste raffinera oljan. Inte heller
när det gäller utförsäljningen av det statliga kollagret anser utskottet att
några invändningar kan göras från beredskapssynpunkt. Den kommer att
kompenseras av en tvångslagring av kol. Det kan i sammanhanget erinras om
möjligheterna att överlåta vissa av de nuvarande statliga lagren till de
tvångslagringsskyldiga.

Utskottet anser i likhet med näringsutskottet inte heller att de problem för
de lagringsskyldiga inom näringslivet i samband med en ökad tvångslagring
av oljeprodukter och kol som påtalas i motionerna 238 (c) och 240 (m)
motiverar något uttalande av riksdagen om en särskild prövning av dessa
frågor innan man genomför den nu aktuella omstruktureringen av lagren.
Utskottet räknar med att regeringen och tillsynsmyndigheten noga följer
utvecklingen och vidtar erforderliga åtgärder för att minska de problem som
kan uppstå.

Enligt motion 238 (c) synes motionärerna vilja skjuta upp avvecklingen av

FöU 1984/85:6

det statliga råoljelagret längre än vad sorn är motiverat av beredskapsskäl.
De anser att olja ur detta lager bör kunna användas under perioder av
kortvariga, starka prishöjningar på den internationella marknaden för att
dämpa genomslaget av höjningarna inom landet.

Näringsutskottet erinrar om att frågan om utnyttjande av oljelager i
prisstabiliserande syfte utförligt behandlades av 1980 års oljelagringskommitté
i betänkandet (Ds H 1981:2) Kol, uran och gas för kristid. Kommittén
kunde av skäl som närmare redovisas i näringsutskottets yttrande inte
förorda uppbyggnaden av särskilda prisbuffertlager. Frågan anmäldes i
proposition 1981/82:102 (bil. 3 s. 66). Föredragande statsrådet fann det inte
motiverat att närmare överväga ett sådant lager.

Näringsutskottet anser att det inte har tillkommit några faktorer som talar
för en positivare bedömning av värdet av ett prisbuffertlager än den som
gjordes på grundval av oljelagringskommitténs betänkande. Utskottet
påpekar att oljemarknaden i dag präglas av en sannolikt strukturellt betingad
fallande pristrend. Till riskerna för prisfall vid en fördröjd minskning av det
statliga råoljelagret kommer betydande valutarisker. Näringsutskottet anser
heller inte att en utförsäljning av lagret enligt den av regeringen angivna
tidsplanen skulle medföra risker för störningar på oljemarknaden i Sverige
eller internationellt. Näringsutskottet kan från sina utgångspunkter inte
finna att riksdagen bör göra något uttalande om avvecklingen av de statliga
råoljelagren på grundval av motion 1984/85:238 (c).

Försvarsutskottet, som delar näringsutskottets uppfattning även i denna
del, kan inte tillstyrka att den statliga lagringen av råolja behålls på
nuvarande nivå eller att kollagringen sker i statlig regi längre än regeringen
förutsätter. Motionerna 238 (c) och 240 (m) bör avslås i dessa delar.

Utskottet behandlar till sist ett utredningsyrkande i motion 238 (c).
Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär att försörjningsberedskapens
utformning på energiområdet utreds med utgångspunkt i ett
småskaligt energiförsörjningssystem som är baserat på effektivare energianvändning
och användning av i huvudsak inhemska förnybara energislag.

Näringsutskottet redovisar inledningsvis i sitt yttrande tidigare förslag från
centerpartiet att energipolitiken skall ges en inriktning mot småskalighet,
effektivare energianvändning och utnyttjande av inhemska, förnybara
resurser.

Yttrandet innehåller vidare en uppgift om att frågan om Sveriges
energiförsörjning fram till år 2010 har övervägts av 1981 års energikommitté i
betänkandet (SOU 1984:61) I stället för kärnkraft. Detta betänkande kan,
framhåller näringsutskottet, väntas komma att utgöra en del av underlaget
för en proposition våren 1985 om energipolitiken. Mot denna bakgrund kan
energipolitikens inriktning beräknas komma att behandlas av riksdagen i en
nära framtid. Näringsutskottet tar därför bara upp frågan huruvida en
utredning av det slag som motionärerna begär är sakligt motiverad, oavsett
om energipolitiken ges den ena eller andra inriktningen.

FöU 1984/85:6

Näringsutskottet konstaterar att planeringen inom det ekonomiska försvaret
kan sägas utgå från att utvecklingen inom olika försörjningsområden i
huvudsak styrs av andra faktorer än beredskapskrav. I motion 238 (c)
föreslår man ett annat sätt att angripa frågan. I stället för att genom olika
åtgärder söka anpassa det existerande energiförsörjningssystemet till beredskapskraven
bör man, som näringsutskottet uppfattar motionärerna, sträva
efter att redan från början ge systemet en sådan utformning att beredskapskraven
i större utsträckning blir tillgodosedda.

Näringsutskottet påpekar att detta synsätt i viss utsträckning redan har
vunnit insteg i totalförsvarsplaneringen. Härvid hänvisar utskottet bl. a. till
den rapport (Ds Fö 1984:4) Beredskapshänsyn i samhällsplaneringen som
totalförsvarets chefsnämnd nyligen har lämnat. In i bilden förs även
betänkandet (SOU 1984:69) Säker elförsörjning och FOA-rapporten Krigsskydd
av fjärrvärme.

Näringsutskottet konstaterar avslutningsvis att det redan pågår en betydande
verksamhet med syfte att ge olika delar av energisystemet en mindre
sårbar utformning. Utskottet kan från sina utgångspunkter inte finna att det
behövs en övergripande utredning av det slag som föreslås i motion 238 (c).

Försvarsutskottet kan, av samma skäl som näringsutskottet anfört, inte
heller stödja motion 238 i denna del. Som utskottet nyligen har redovisat i sitt
betänkande FöU 1984/85:5 (s. 35) finns det underlag för beslut som kan
börja minska sårbarheten inom bl. a. energiförsörjningen. En övergripande
utredning skulle sannolikt fördröja angelägna åtgärder.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen godkänner de i avsnitt 2.2.2 i propositionen redovisade
riktlinjerna för beredskapslagring av olja,

2. att riksdagen godkänner de i avsnitt 2.3.2 i propositionen redovisade
riktlinjerna för beredskapslagring av kol,

3. att riksdagen godkänner de i avsnitt 2.4 i propositionen redovisade
riktlinjerna för beredskapslagring av kärnbränsle,

4. att riksdagen avslår motionerna 1984/85:238, yrkande 2, och
1984/85:240, yrkandena 1 och 2, om den statliga lagringen av olja
och kol,

5. att riksdagen avslår motion 1984/85:238, yrkande 1 om en utredning
rörande energiförsörjningssystemet.

Stockholm den 6 december 1984

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

FöU 1984/85:6

Närvarande: Per Petersson (m), Olle Göransson (s), Roland Brännström (s),
Gunnar Björk i Gävle (c), Åke Gustavsson (s), Göthe Knutson (m), Evert
Hedberg (s), Olle Aulin (m), Ulla Ekelund (c), Mats Olsson (s), Anita
Bråkenhielm (m), Eric Hägelmark (fp), Inge Carlsson (s), Ingvar Björk (s)
och Iréne Vestlund (s).

Reservationer

1. Lag om beredskapslagring av olja och kol (punkt 1)

Per Petersson (m), Gunnar Björk i Gävle (c), Göthe Knutson (m), Olle
Aulin (m), Ulla Ekelund (c), Anita Bråkenhielm (m) och Eric Hägelmark
(fp) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 11 börjar ”Försvarsutskottet
delar” och slutar ”avslås” bort ha följande lydelse:

Försvarsutskottet anser sig kunna godta den föreslagna utformningen av
24 § i föreliggande lagförslag. Däremot har utskottet samma erinringar mot
föredragande statsrådets motivering till denna bestämmelse som har kommit
till uttryck i en avvikande mening (3) till näringsutskottets yttrande. I likhet
med vad som där anförs befarar utskottet att statsrådets motivering kan
tolkas så att regeringen ges fria händer att medge lättnader för oljeföretag
som önskar etablera sig på den svenska marknaden i den mån etableringen
sker på ett sätt som bedöms främja ”samhällets intressen”. Sådana grunder
för dispens skulle även enligt försvarsutskottets bedömning kunna inbjuda
till godtycke och medföra risker för negativa effekter för övriga företag inom
oljebranschen. Dispens bör kunna medges endast i fall då en tillämpning av
gällande bestämmelser skulle leda till uppenbart orimliga konsekvenser.

dels att utskottets hemställan (s. 11) bort ha följande lydelse:

att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motionerna 1984/85:239 och 1984/85:240, yrkande 3, antar förslaget
till lag om beredskapslagring av olja och kol med den ändring av
motiveringen till 24 § som följer av vad utskottet anfört.

2. Riktlinjer för beredskapslagring, m. m. (punkt 2)

Per Petersson (m), Gunnar Björk i Gävle (c), Göthe Knutson (m), Olle
Aulin (m), Ulla Ekelund (c), Anita Bråkenhielm (m) och Eric Hägelmark
(fp) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 15 börjar ”Försvarsutskottet
vill” och på s. 16 slutar ”i dessa delar” bort ha följande lydelse:

I motion 238 (c) och 240 (m) riktas kritik mot den minskning av de statliga
råoljelagren som regeringen aviserar. I motion 240 (m) vänder man sig också

FöU 1984/85:6

mot den tänkta avvecklingen av de statliga kollagren.

Även utskottet ifrågasätter den avsedda utförsäljningen av en stor del av
råoljelagret och hela kollagret. Den är betänklig både av beredskapsskäl och
på grund av de störningar den kan medföra på olje- och kolmarknaden. En
snabb avveckling av dessa lager och en samtidig ökning av lagringsskyldigheten
för näringslivet kommer att medföra problem för de berörda företagen.

Den forcerade uppbyggnad av lagren av oljeprodukter som regeringen
överväger medför också problem med lagerutrymmen. Takten i uppbyggnaden
kan också framtvinga en lagring som är olämplig från miljösynpunkt.
Riskerna för brand och utflöden kan också befaras öka vid en snabbt växande
lagring av olika slags oljeprodukter, däribland bensin och gasol. Utskottet
anser att regeringen har tagit otillräckliga hänsyn till dessa problem. De bör
enligt utskottets mening först klarläggas innan utförsäljningen av de statliga
lagren och uppbyggnaden av lagringen av oljeprodukter påbörjas i enlighet
med vad som redovisas i propositionen.

I sammanhanget bör också frågan om ÖEF:s planerade inköp av råolja
från Iran uppmärksammas. Av svar som statsrådet Birgitta Dahl lämnade i
riksdagen den 5 november 1984 med anledning av vissa frågor framgår att
ÖEF då alltjämt hade uppdrag av regeringen att upphandla 600 000 m3
råolja, varav huvuddelen från Iran, trots att det efter riksdagens beslut våren
1984 om minskningen av den statliga råoljelagringen inte längre finns något
behov av denna råolja inom ramen för oljelagringsprogrammet. Enligt vad
utskottet denna dag har inhämtat kvarstår uppdraget till ÖEF. Som framhålls
i en avvikande mening (1) till näringsutskottets yttrande finns det allvarlig
risk för att ett fullföljande av affären med dagens marknadsförutsättningar
kommer att leda till betydande förluster för staten. Detta gäller i synnerhet
om leveranserna skulle komma att förenas med villkor om att råoljan skall
destineras till Sverige. I sådant fall skulle det, förutom extra kostnader, även
kunna uppkomma störningar i försörjningsmönstret för de svenska raffinaderiföretagen.

Till de här redovisade skälen mot den planerade upphandlingen av råolja
från Iran kan enligt försvarsutskottets mening läggas att en sådan upphandling
med åtföljande försäljning måste antas försvåra en samtidig omstrukturering
av de svenska beredskapslagren i riktning från råolja mot färdiga
produkter. Dessutom bedömer utskottet att en ekonomisk förlust för staten
direkt eller indirekt kommer att drabba utrymmet för angelägna åtgärder
inom det ekonomiska försvaret. Upphandlingen bör därför inte genomföras.

dels att utskottets hemställan (s. 17) i moment 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen med anledning av motion 1984/85:238, yrkande 2,
och med bifall till motion 1984/85:240, yrkandena 1 och 2, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om
försäljning av statliga lager av råolja och kol samt om den
planerade upphandlingen av råolja från Iran.

FöU 1984/85:6

3. Riktlinjer för beredskapslagring, m. m. (punkt 2)

Gunnar Björk i Gävle (c) och Ulla Ekelund (c) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 17 börjar ”Försvarsutskottet
kan” och slutar ”angelägna åtgärder” bort ha följande lydelse:

Försvarsutskottet kan inte dela den uppfattning som framförs av näringsutskottets
majoritet. De studier som åberopas rör endast olika delfrågor
inom energisektorn. Det har hittills inte gjorts någon övergripande utredning
om den lämpliga utformningen av energiförsörjningen från beredskapssynpunkt.
Med instämmande i vad som anförs i motion 1984/85:238 (c) och i den
avvikande mening (4) som anmäls i näringsutskottets yttrande anser
försvarsutskottet därför att en utredning av det slag som motionärerna
föreslår bör komma till stånd. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan (s. 17) i moment 5 bort ha följande lydelse:

5. att riksdagen med bifall till motion 1984/85:238, yrkande 1, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om en
utredning rörande energiförsörjningssystemet.

FöU 1984/85:6

Bilaga

Näringsutskottets yttrande
1984/85:2 y

om beredskapslagring av olja och kol m. m. (prop. 1984/85:53)

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över de
motioner som har väckts med anledning av proposition 1984/85:53 om
beredskapslagring av olja och kol m. m. jämte berörda delar av propositionen.

I propositionen framläggs förslag till lag om beredskapslagring av olja och
kol jämte lag om viss följdändring i kommunalskattelagen. Vidare begärs
riksdagens godkännande av riktlinjer för beredskapslagring av olja, kol och
kärnbränsle.

Motionerna är tre, nämligen 1984/85:238 av Ivar Franzén m. fl. (c),
1984/85:239 av Hugo Bergdahl (fp) och 1984/85:240 av Per Petersson m. fl.
(m). I motionerna godtas regeringens förslag till lagstiftning och riktlinjer för
beredskapslagring. I anslutning till några av de frågor som berörs i
propositionen yrkas emellertid på uttalanden av riksdagen. Detta gäller
beträffande avvecklingen av de statliga råolje- och kollagren och möjligheterna
till befrielse från lagringsskyldighet. Därutöver framförs i motion
1984/85:238 (c) önskemål om en utredning om försörjningsberedskapen på
energiområdet.

Näringsutskottet tar nu upp dessa frågor i nämnd ordning och i de delar
frågorna faller inom utskottets beredningsområde.

Innehållet i propositionen i övrigt föranleder inga kommentarer från
näringsutskottets sida.

Avveckling av de statliga råolje- och kollagren

Förslagen i propositionen innebär att beredskapslagringen av olja och kol
skall ske enligt av riksdagen godkända riktlinjer, som gäller principerna för
behovsberäkningen m.m. Frågor om lagringsskyldighet för säljare och
förbrukare föreslås liksom f. n. bli reglerade i en av riksdagen antagen lag.
Regeringen föreslås beräkna lagringsbehoven och bestämma omfattningen
av lagringen av olika produkter enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna.
Detta sker i form av kvantitativa lagringsmål. Regeringen förutsätts kunna
ändra dessa mål utan riksdagens hörande, om förändringar i fråga om
konsumtion m. m. ger anledning därtill. I propositionen sägs dock att
ändringar i lagringsprogrammen bör fortlöpande redovisas för riksdagen.
Näringsutskottet anser att den föreslagna ordningen är ändamålsenlig och

FöU 1984/85:6

väl tillgodoser de önskemål om en klarare fördelning av beslutskompetens
mellan riksdagen och regeringen som framkom vid utskottets behandling av
vissa oljefrågor våren 1984 (NU 1983/84:43 s. 23).

Det beslut om oljelagringsprogrammet som fattades av riksdagen våren
1984 innebar en betydande omläggning från statlig lagring av råolja till
tvångslagring inom näringslivet av färdiga produkter. Beslutet innebar också
att de ekonomiska fördelarna av det totalt minskade lagringsbehovet i form
av minskad kapitalbindning och lägre räntekostnader skulle komma främst
staten till godo. På dessa punkter rådde enighet vid riksdagens beslut. Som
ett led i omfördelningen av lagringen ingick bl. a. att det statliga råoljelagret,
som beräknades uppgå till 3,9 miljoner m3 den 1 juli 1984, skulle minskas
med sammanlagt 1,2 miljoner m3 under lagringsåren 1984/85 och 1985/86.

Av den nu framlagda propositionen framgår att regeringen avser att
minska lagret med ytterligare 1,1 miljoner m3 under lagringsåret 1986/87.
Bakgrunden härtill är att lagringsbehoven har reviderats på grund av
minskad förbrukning. Vid utgången av treårsperioden skulle alltså det
statliga råoljelagret uppgå till endast 1,6 miljoner m3. Enligt vad näringsutskottet
har erfarit väntas utförsäljningen av råoljan komma att ske genom
överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) på marknadsmässiga villkor,
sannolikt främst till raffinaderiföretag inom landet.

Mot bakgrund av att lagringsskyldighet för kol införs anmäls i propositionen
att det statliga kollagret på 750 000 ton skall avvecklas senast under
lagringsåret 1985/86.

I motion 1984/85:240 (m) riktas kritik mot den angivna avvecklingen av de
statliga råolje- och kollagren. Motionärerna anser att lagren med hänsyn till
försörjningstryggheten t. v. bör bibehållas vid nuvarande nivå, vilket också
skulle ge de lagringsskyldiga inom näringslivet skälig tid till att förbereda
övergången till de nya reglerna. Vidare sägs att regeringen borde ha närmare
utrett behoven av lagerutrymmen för den ökade lagringen av färdiga
produkter.

I motion 1984/85:238 (c) kritiseras minskningen av den statliga oljelagringen
främst på den grunden att staten därigenom avhänder sig möjligheten att
använda lagren i prisstabiliserande syfte. Lagren bör inte reduceras i ett läge
då oljepriset är utsatt för en betydande press nedåt, anförs det.

Näringsutskottet anser sig böra ta upp främst de aspekter på lagerawecklingen
som berörs i sistnämnda motion. Såvitt utskottet förstår är motionärernas
tanke att staten skall uppskjuta avvecklingen av det statliga råoljelagret
längre än vad som är motiverat av beredskapsskäl. Den ”överlagring”
som därmed uppkommer skulle kunna användas under perioder av kortvariga,
starka prishöjningar på den internationella marknaden för att dämpa
genomslaget av höjningarna inom landet.

Utskottet vill först erinra om att frågan om utnyttjande av oljelager i
prisstabiliserande syfte utförligt behandlades av 1980 års oljelagringskommitté
i betänkandet (Ds H 1981:2) Kol, uran och gas för kristid. Kommittén

FöU 1984/85:6

jämförde lämpligheten och värdet av ett prisbuffertlager med andra metoder
för att stabilisera den inhemska prisnivån samtidigt som tillförseln säkras,
t. ex. högstpriser med pnsclearing. Med hänsyn till de betydande finansiella
kostnaderna för lagringen måste enligt kommitténs beräkningar priskriser
inträffa ungefär vart tredje år för att metoden skulle vara lönsam. Kommittén
pekade också på vissa nackdelar med prisbuffertlager, bl. a. rättviseproblemen
vid distribution från buffertlagren. Kommittén kunde alltså inte förorda
uppbyggnaden av särskilda prisbuffertlager. Frågan anmäldes i proposition
1981/82:102 (bil. 3 s. 66). Föredraganden - handelsminister Björn Molin -fann det inte motiverat att närmare överväga ett sådant lager. Inte heller vid
riksdagsbehandlingen framfördes önskemål härom.

Vad som avses i den nu aktuella motionen är inte uppbyggnad av nya
prisbuffertlager utan bevarande under en begränsad period av lager som
redan finns. I båda fallen är det dock fråga om en huvudsakligen finansiell
merkostnad för staten i förhållande till den av beredskapsskäl motiverade
lagringen. Merkostnaden kan motiveras enbart om den uppvägs av sannolika
samhällsekonomiska fördelar i form av minskat genomslag på de inhemska
oljepriserna av internationella prishöjningar.

Enligt näringsutskottets uppfattning har det inte tillkommit några faktorer
som skulle tala för en positivare bedömning av värdet av ett prisbuffertlager
än den som gjordes på grundval av 1980 års oljelagringskommittés betänkande.
Utskottet vill särskilt peka på att oljemarknaden i dag präglas av en
sannolikt strukturellt betingad fallande pristrend. Till riskerna för prisfall vid
en fördröjd avveckling av det statliga råoljelagret kommer betydande
valutarisker. Näringsutskottet kan alltså inte förorda motionärernas förslag.

Näringsutskottet anser inte heller att en utförsäljning av lagret enligt den
av regeringen angivna tidsplanen skulle, såsom antyds i motionen, medföra
risker för störningar på oljemarknaden i Sverige eller internationellt.
Utskottet kan följaktligen från sina utgångspunkter inte finna att riksdagen
bör göra något uttalande om avvecklingen av de statliga råoljelagren på
grundval av motion 1984/85:238 (c). Inte heller det som anförs i motion
1984/85:240 (m) om problem för de lagringsskyldiga inom näringslivet
motiverar enligt utskottets mening något uttalande av riksdagen. Näringsutskottet
avstyrker alltså de två motionerna i berörda delar.

Befrielse från lagringsskyldighet

I samband med de ändringar i oljelagringsprogrammet som beslöts våren
1984 förkortades den s. k. basperioden - som ligger till grund för beräkningen
av företagens försäljning eller förbrukning och därmed också deras lagringsskyldighet
- från tre till ett år. Anledningen var att den treåriga basperioden
vid minskande volymer medförde en eftersläpning av lagringsskyldigheten,
vilket ansågs försvåra övergången från olja till andra energislag. Å andra
sidan medförde den förkortade basperioden en ökad lagringsskyldighet för

FöU 1984/85:6

företag med ökande försäljning eller förbrukning. Med hänvisning till att
detta i ett fåtal fall skulle kunna leda till ekonomiska problem för företagen
erinrade föredragande statsrådet om möjligheten för ÖEF enligt gällande lag
att medge befrielse helt eller delvis från lagringsskyldigheten (prop. 1983/
84:110 s. 69). Skäl för sådan dispens skulle kunna vara när t. ex. industrieller
regionalpolitisk! angelägen produktion skulle hotas vid tillämpning av
reglerna. Medgivande om reducering av lagringsskyldigheten borde lämnas
med stor restriktivitet. Det anförda lämnades utan erinran av riksdagen.

I den nu aktuella propositionen (s. 50-53) tas dispensfrågan upp ur en
annan aspekt. Föredragande statsrådet påpekar att de lagringsskyldiga som
före år 1978 byggt upp beredskapslager har fått betydande statligt stöd för
detta och därmed också konkurrensfördelar i förhållande till lagringsskyldiga
som tillkommit senare. Efter att ha redovisat ett utredningsförslag om
nedsättning till hälften av nytillkommande företags lagringsskyldighet under
det första året kommer föredraganden till slutsatsen att någon sådan generell
lättnad ej bör medges. Emellertid hänvisas till att den föreslagna nya lagen
innehåller en dispensbestämmelse (24 §). Enligt motsvarande bestämmelse i
gällande oljelagringslag kan ÖEF meddela befrielse från lagringsskyldighet.
Nu föreslås att regeringen skall kunna förbehålla sig beslutanderätten i vissa
dispensärenden. Vidare föreslås att ett medgivande om befrielse skall kunna
förenas med villkor. Av motiveringen framgår att sådana villkor kan bli
aktuella t. ex. om lättnader medges för företag som träder in på marknaden.
Villkoren kan då ta sikte på att inträdet sker på ett sätt som gagnar
branschens struktur eller på annat sätt främjar samhällets intressen, anförs
det i propositionen.

I såväl motion 1984/85:240 (m) som motion 1984/85:239 (fp) uttalas
farhågor för att möjligheten till dispens skall komma att utnyttjas på ett sätt
som rubbar konkurrensförhållandena på oljemarknaden. I den förstnämda
motionen hävdas att dispenser normalt inte bör medges för att underlätta
situationen för nytillkommande företag, eftersom alla lagringsskyldiga,
oberoende av när deras lagringsskyldighet inträdde, har i princip samma
lagringskostnad för sitt beredskapslager. Motionärerna önskar att det skall
under utskottsbehandlingen närmare preciseras under vilka omständigheter
dispens skall kunna beviljas. I den senare motionen sägs att befrielse för visst
eller vissa företag bör kunna ges bara om det föreligger force majeure.
Motionärerna föreslår ett motivuttalande av denna innebörd.

Av vad näringsutskottet har anfört framgår att dispensmöjlighet finns
redan enligt gällande lag. Den föreslagna lydelsen av 24 § i den nya lagen
innebär att befrielse från lagringsskyldighet får medges endast om detta
föranleds av synnerliga skäl, vilket innebär en skärpning i förhållande till
nuvarande bestämmelse.

FöU 1984/85:6

huvudsak upphörde redan år 1970. Viss dispensmöjlighet bör dock finnas
kvar. Villkoret bör då vara, som anförs i propositionen, att ett inträde på
marknaden sker på ett sätt som gagnar branschens struktur eller på annat sätt
främjar samhällsintresset. Utskottet anser att mot bakgrund av den svenska
oljebranschens problem en dispensmöjlighet utformad på detta sätt kan vara
lämplig.

Förslagen i motionerna 1984/85:239 (fp) och 1984/85:240 (m) till uttalanden
från riksdagens sida som ytterligare skulle inskränka möjligheten till
dispens strider enligt utskottets mening mot motionärernas angivna syfte att
värna om konkurrensneutraliteten. Utskottet avstyrker de ifrågavarande
motionsyrkandena.

Utredning om försörjningsberedskapen på energiområdet

I motion 1984/85:238 (c) framförs önskemål om att försörjningsberedskapen
på energiområdet skall utredas med utgångspunkt i ett småskaligt
energiförsörjningssystem, en fråga som saknar direkt anknytning till förslagen
i propositionen. Motionärerna erinrar om tidigare förslag från centerpartiet
om att energisystemen skall ges en flexibel och lokalt anpassad, småskalig
utformning med effektivare energianvändning. Ett sådant decentraliserat
system, som baseras på i huvudsak förnybara inhemska energikällor, är
enligt motionärerna betydligt mindre sårbart än ett storskaligt system. Det
har emellertid inte närmare prövats, anför de, vilka fördelar en decentralistisk
energipolitik kan innebära från beredskapssynpunkt.

Näringsutskottet har vid ett antal tillfällen behandlat motionsyrkanden
från centerpartiets sida av innebörd att energipolitiken skall ges en inriktning
mot småskalighet, effektivare energianvändning och utnyttjande av inhemska,
förnybara resurser. Så skedde våren 1984 vid utskottets behandling av
frågor om bl. a. anslag till energiändamål för budgetåret 1984/85. Utskottet
hänvisade då (NU 1983/84:30 s. 34) till att riksdagen år 1981 har fastställt
grundläggande riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990. Det
påpekades att ett viktigt inslag i energipolitiken är en successiv utveckling
mot ett energisystem baserat på varaktiga, helst förnybara och inhemska,
energikällor. Mot bakgrund härav ansåg utskottet att det inte fanns
anledning för riksdagen att ompröva riktlinjerna i enlighet med centerpartiets
begäran. Partiets företrädare i utskottet reserverade sig häremot.
Riksdagen följde utskottet.

I ett nyligen avgivet yttrande (NU 1984/85:1 y) till bostadsutskottet har
näringsutskottet avstyrkt att lagen (1977:439) om kommunal energiplanering
skulle kompletteras med en ändamålsbestämmelse av den innebörd som det
nu är tal om. Centerpartiets och vänsterpartiet kommunisternas företrädare
anmälde avvikande mening. Bostadsutskottets behandling av frågan har
utmynnat i motsvarande ställningstagande (BoU 1984/85:6).

Näringsutskottet erinrar vidare om att frågan om Sveriges energiförsörj -

FöU 1984/85:6

ning fram till år 2010 har övervägts av 1981 års energikommitté, som har
redovisat resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1984:61) I stället för
kärnkraft. Kommittén har valt att inte gå närmare in på frågan om
försörjningsberedskap. Det anförs dock i betänkandet (s. 42) att den nu
pågående omställningen av den svenska energiförsörjningen är positiv från
beredskapssynpunkt. Energikommitténs betänkande väntas komma att
utgöra en del av underlaget för en proposition våren 1985 om energipolitiken.

Av det sagda framgår att frågor om energipolitikens inriktning kommer att
behandlas av riksdagen i en nära framtid. Näringsutskottet tar här bara upp
frågan huruvida en utredning av det slag som begärs i den nu aktuella
motionen är sakligt motiverad, oavsett om energipolitiken ges den ena eller
andra inriktningen.

Näringsutskottet vill först påpeka att försörjningsberedskapen på
energiområdet utgör en del av det ekonomiska försvaret, som i sin tur ingår i
totalförsvaret. För att samordna verksamheten inom totalförsvaret tillämpas
ett system för långsiktig planering som i stort är uppbyggt på samma sätt för
totalförsvarets olika delar (se prop. 1981/82:102). När det gäller det
ekonomiska försvaret kan planeringen sägas utgå från att utvecklingen inom
de olika försörjningsområdena - livsmedel, beklädnad, energi etc. - styrs i
huvudsak av andra faktorer än beredskapskrav. Uppgiften för det ekonomiska
försvaret blir alltså att verka för att försörjningssystem som är anpassade
till fredliga förhållanden kan fullgöra vissa uppgifter även i kris eller i krig.

I motion 1984/85:238 (c) föreslås ett annat sätt att angripa frågan. I stället
för att söka anpassa det existerande energiförsörjningssystemet till beredskapskraven
genom olika åtgärder bör man, enligt motionärernas synsätt,
sträva efter att ge systemet en sådan utformning att beredskapskraven i större
utsträckning blir tillgodosedda.

Näringsutskottet vill påpeka att detta synsätt i viss utsträckning har vunnit
insteg i totalförsvarsplaneringen. Utskottet hänvisar här till den av totalförsvarets
chefsnämnd nyligen avgivna rapporten (Ds Fö 1984:4) Beredskapshänsyn
i samhällsplaneringen. Beträffande energisektorn gäller att beredskapskraven
i ökande grad beaktas vid utformningen av system för produktion
och distribution av elkraft och fjärrvärme. En utförlig redovisning av
sårbarhetsfrågorna inom elförsörjningen jämte vissa förslag till åtgärder har
nyligen avgetts av en särskild utredare i betänkandet (SOU 1984:69) Säker
elförsörjning. Inom ramen för ÖEF:s s. k. perspektivstudie av svensk
försörjningsberedskap efter år 1987 undersöks vidare möjligheterna att
genom olika åtgärder stärka kraftsystemets drift. Liknande studier av
fjärrvärmesystemet har bedrivits inom försvarets forskningsanstalt (FOA)
och nyligen redovisats i FOA-rapporten Krigsskydd av fjärrvärme.

Näringsutskottet konstaterar att det redan pågår en betydande verksamhet
med syfte att ge olika delar av energisystemet en mindre sårbar utformning.
Utskottet kan från sina utgångspunkter inte finna att det behövs en

Föll 1984/85:6

övergripande utredning av det slag som föreslås i motion 1984/85:238 (c).
Motionen avstyrks i denna del.

Stockholm den 5 december 1984

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Lilly Hansson (s), Erik
Hovhammar (m), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Sten Svensson
(m), Wivi-Anne Radesjö (s), Per Westerberg (m), Birgitta Johansson (s),
Per-Richard Molén (m), Ivar Franzén (c), Lars Andersson (s) och Hugo
Bergdahl (fp).

Avvikande meningar

1. Avveckling av statliga råoljelager

Erik Hovhammar, Sten Svensson, Per Westerberg och Per-Richard Molén
(alla m) anser att den del av yttrandet - under rubriken Avveckling av de
statliga råolje- och kollagren-som börjar med ”Näringsutskottet anser” och
slutar med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet kan följaktligen inte finna att riksdagen bör göra något
uttalande på grundval av motion 1984/85:238 (c). Motionen avstyrks i berörd
del.

Den kritik som i motion 1984/85:240 (m) riktas mot den av regeringen
aviserade avvecklingen av de statliga råolje- och kollagren grundas i
huvudsak på beredskapshänsyn. Motionärerna pekar emellertid också på att
den snabba avvecklingen av dessa lager och motsvarande ökning av
lagringsskyldigheten för näringslivet kommer att medföra problem för de
berörda företagen. Näringsutskottet delar motionärernas uppfattning att
regeringen har tagit otillräcklig hänsyn till dessa problem. Utskottet vill
dessutom påpeka vikten av att utförsäljningen från de statliga lagren sker på
ett sätt som inte åstadkommer störningar på marknaden.

Vid behandlingen av ärendet har näringsutskottet uppmärksammat frågan
om ÖEF:s planerade inköp av råolja från Iran. Av uppgifter som lämnades i
riksdagen den 5 november 1984 av statsrådet Birgitta Dahl med anledning av
frågorna 1984/85:89,91,96,97 och 110 framgår att ÖEF alltjämt har uppdrag
från regeringen att upphandla 600 000 m3 råolja, varav huvuddelen från Iran,
trots att det efter riksdagens beslut våren 1984 om minskning av den statliga
råoljelagringen inte längre finns något behov av råoljan inom ramen för
lagringsprogrammet. Enligt vad näringsutskottet har erfarit kommer regeringens
handläggning av frågan att granskas av konstitutionsutskottet i en
nära framtid. Från sina utgångspunkter vill dock näringsutskottet framhålla

FöU 1984/85:6

att det finns allvarlig risk för att ett fullföljande av affären med dagens
marknadsförutsättningar kommer att leda till betydande förluster för staten.
Detta gäller i synnerhet om leveranserna skulle komma att förenas med
villkor om att råoljan skall destineras till Sverige. I sådant fall skulle det,
förutom extra kostnader, även kunna uppkomma störningar i försörjningsmönstret
för de svenska raffinaderiföretagen.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker näringsutskottet motion 1984/
85:240 (m) i här aktuell del. Enligt utskottets mening bör riksdagen i ett
tillkännagivande på grundval av motionen även uttala att den planerade
upphandlingen av råolja från Iran ej bör fullföljas.

2. Avveckling av statliga råoljelager

Tage Sundkvist (c) och Ivar Franzén (c) anser att den del av yttrandet -under rubriken Avveckling av de statliga råolje- och kollagren - som börjar
med ”Enligt näringsutskottets” och slutar med ”berörda delar” bort ha
följande lydelse:

Av propositionen framgår att statsfinansiella hänsyn har varit styrande för
den planerade minskningen av de statliga olje- och kollagren. Effekterna på
prisnivån och på berörda företag synes inte ha beaktats. Med instämmande i
vad som anförs i motion 1984/85:238 (c) anser näringsutskottet att det finns
anledning att noga överväga möjligheterna att reducera de statliga råoljelagren
på ett sätt som bidrar till att stabilisera den inhemska prisnivån för olja. I
sammanhanget vill utskottet påpeka att förutsättningarna för de beräkningar
som redovisades av 1980 års oljelagringskommitté har förändrats i olika
hänseenden. Bl. a. är räntenivån i dag lägre, och det finns god tillgång till
lagringsutrymmen utan alternativ användning.

Enligt näringsutskottets mening bör alltså regeringen, innan ytterligare
råoljevolymer säljs ut, skyndsamt pröva om en fördröjd avveckling av lagren
med dagens förutsättningar skulle kunna innebära samhällsekonomiska
fördelar. Vid en sådan prövning bör lämpligen också beaktas de olika
problem för de lagringsskyldiga inom näringslivet som påtalas i motion
1984/85:240 (m). Näringsutskottet tillstyrker alltså såväl denna motion som
motion 1984/85:238 (c) i här berörda delar.

3. Befrielse från lagringsskyldighet

Tage Sundkvist (c), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per
Westerberg (m), Per-Richard Molén (m), Ivar Franzén (c) och Hugo
Bergdahl (fp) anser att den del av yttrandet - under rubriken Befrielse från
lagringsskyldighet - som börjar med ”Av vad” och slutar med ”ifrågavarande
motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:

Av vad näringsutskottet har anfört framgår att den nu av regeringen
föreslagna dispensbestämmelsen, liksom motsvarande bestämmelse i gällan -

FöU 1984/85:6

de lag, syftar bl. a. till att mildra de konkurrensnackdelar som vissa
lagringsskyldiga kan drabbas av till följd av oljelagringssystemets konstruktion.
Näringsutskottet anser sig kunna godta den föreslagna utformningen av
dispensbestämmelsen. Däremot har utskottet erinringar mot föredragande
statsrådets motivering till denna bestämmelse. Vad som där anförs kan tolkas
så att regeringen skall ha fria händer att medge lättnader för oljeföretag som
önskar etablera sig på den svenska marknaden i den mån etableringen sker på
ett sätt som bedöms främja ”samhällets intressen”. Sådana grunder för
dispens skulle enligt utskottets mening inbjuda till godtycke och medföra
risker för negativa effekter för övriga företag inom oljebranschen. Med
instämmande i vad som anförs härom i motionerna 1984/85:239 (fp) och
1984/85:240 (m) anser näringsutskottet att dispens bör kunna medges endast i
fall då en tillämpning av gällande bestämmelser skulle leda till uppenbart
orimliga konsekvenser. Utskottet tillstyrker alltså motionerna i denna del
och föreslår ett uttalande av angiven innebörd från riksdagens sida.

4. Utredning om försörjningsberedskapen

Tage Sundkvist (c) och Ivar Franzén (m) anser att den del av yttrandet -under rubriken Utredning om försörjningsberedskapen på energiområdet -som börjar med ”Näringsutskottet konstaterar” och slutar med ”denna del”
bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet konstaterar att de redovisade studierna rör olika delfrågor
inom energisektorn och att det hittills inte har gjorts någon övergripande
utredning om den lämpliga utformningen av energisystemet från beredskapssynpunkt.
Med instämmande i vad som anförs härom i motion 1984/85:238
(c) anser utskottet att en sådan utredning nu bör komma till stånd. Utskottet
tillstyrker alltså motionen i denna del.

minab/gotab Stockholm 1984 79462