FiU 1984/85:30

Finansutskottets betänkande
1984/85:30

om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för
budgetregleringen m. m. (prop. 1984/85:150 bil. 1 och 1984/85:217)
Sammanfattning

Utskottet redovisar i betänkandet sin bedömning av den ekonomiska
utvecklingen 1985 med utgångspunkt i den bedömning som regeringen
redovisade i den reviderade finansplanen och med hänsyn tagen till de
åtgärder som regeringen och riksbanken presenterade den 13 maj 1985.

Utskottet bedömer att den totala produktionstillväxten 1985 kommer att
fortsätta i ungefär samma takt som under de två närmast föregående åren.
Resurstillväxten utnyttjas främst för investeringar inkl. lager och export
medan konsumtionen hålls tillbaka. Regeringens förslag till åtgärder för att
dämpa efterfrågeutvecklingen, främst den privata konsumtionen, och stärka
bytesbalansen tillstyrks av utskottet. När det gäller förslaget om likviditetsindragningar
anser utskottet att dispensmöjligheterna bör utvidgas för att
undvika vissa konkurrenssnedvridande effekter.

Förslagen i kompletteringspropositionen rörande den kommunala ekonomin
behandlar utskottet i ett särskilt betänkande (FiU 1984/85:29).

Utskottet avstyrker de alternativa förslag till inriktning av den ekonomiska
politiken som framförs i partimotioner från moderata samlingspartiet,
centerpartiet, folkpartiet och vänsterpartiet kommunisterna. I samband
härmed avstyrker utskottet också yrkanden om att löntagarfonderna bör
avskaffas.

I en gemensam borgerlig reservation avges alternativa förslag till riktlinjer
för den ekonomiska politiken, där löntagarfonderna föreslås avskaffade.

Vänsterpartiet kommunisternas företrädare i utskottet reserverar sig till
förmån för förslag framförda i partimotioner om bl. a. planmässig utbyggnad
av offentlig sektor, om skärpt valutapolitik och återinförande av räntereglering.

När det gäller inriktningen av budgetpolitiken tillstyrker utskottet det
förslag som lämnas i kompletteringspropositionen. I fyra reservationer
redovisar företrädarna för de olika oppositionspartierna var sina förslag till
alternativa riktlinjer för budgetpolitiken.

Utskottet avstyrker övriga motioner som väckts med anledning av
kompletteringspropositionen och proposition 217 om vissa ekonomiskpolitiska
åtgärder, liksom vissa motioner från allmänna motionstiden.

1 Riksdagen 1984/85. 5 sami Nr 30

FiU 1984/85:30

Inledning

I proposition 1984/85:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen i
bilaga 1 Reviderad finansplan (finansdepartementet)

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

3. godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1985/86 enligt vid propositionen fogad specifikation,

4. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringar i
anslagsbehållningarna för budgetåret 1985/86,

5. besluta att den av statens vattenfallsverk disponerade rörliga krediten i
riksgäldskontoret höjs till 1175 milj. kr.,

6. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringar i
dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1985/86,

7. godkänna i propositionen framlagd beräkning av Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto för budgetåret 1985/86,

8. med ändring av förslag i proposition 1984/85:100, bil. 17 till Räntor på
statsskulden m.m. för budgetåret 1985/86 anvisa ett förslagsanslag av
73800000000 kr.,

9. bemyndiga regeringen att för år 1986 utge extra skatteutjämningsbidrag
i enlighet med vad som förordats i propositionen,

10. till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret
1985/86 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 11567500000
kr.,

11. till Bidrag till kommunerna med anledning av avskaffandet av den
kommunala företagsbeskattningen för budgetåret 1985/86 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1694 000 000 kr.,

12. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1985/86, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i
propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2500000000 kr.,

dels föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

13. lag om skatteutjämningsavgift,

14. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.,

15. lag om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1985/86,

16. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

17. den ekonomiska utvecklingen i kommunsektorn m. m.,

18. utnyttjande av finansfullmakten,

FiU 1984/85:30

19. statliga kreditgarantier,

20. kostnadsutvecklingen för statliga reformer.

Vid bilaga 1 Reviderad finansplan har fogats som
Bilaga 1.1 Reviderad nationalbudget 1985,

Bilaga 1.2 Svensk ekonomi 1985—1988,

Bilaga 1.3 Långtidsbudget för perioden 1985/86-1989/90,

Bilaga 1.4 Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret
1985/86,

Bilaga 1.5 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret

1984/85,

Bilaga 1.6 Specifikation av statsbudgetens inkomster under budgetåret
1985/86,

Bilaga 1.7 Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen
för budgetåret 1985/86,

Bilaga 1.8 Förändringar i förslaget till statsbudget för budgetåret 1985/86
sedan budgetpropositionen,

Bilaga 1.9 Lagförslag.

Propositionen har hänvisats enligt följande:

bilaga 1 Reviderad finansplan till finansutskottet med undantag av moment
5 som hänvisats till näringsutskottet och moment 16 som hänvisats till
skatteutskottet,

bilaga 2 Vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder till utbildningsutskottet
(bilaga 2:1 avsnitt C), socialförsäkringsutskottet (bilaga 2:1 avsnitt E) och
arbetsmarknadsutskottet (bilaga 2:2),

bilaga 3 Civildepartementet: Vissa ersättningar till kyrkofonden till kulturutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla
bilaga 1 Reviderad finansplan

i vad avser hemställan under 3 i sitt betänkande om statsbudgetens
inkomster för budgetåret 1985/86 (FiU 1984/85:38),
i vad avser hemställan under 8 i sitt betänkande om anslag till räntor på
statsskulden, m. m. (FiU 1984/85:36),
i vad avser hemställan under 4, 6—7 och 19 i sitt betänkande om
statsbudgetens utgifter för budgetåret 1985/86 och statliga kreditgarantier
(FiU 1984/85:37),

i vad avser hemställan under 9-11, 13—14 och 17 i sitt betänkande om
kommunalekonomiska frågor (FiU 1984/85:29).

FiU 1984/85:30

Med anledning av proposition 150 har följande motioner väckts:

1984/85:3200 av Per Unckel m. fl. (m),

1984/85:3201 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1984/85:3202 av Bengt Westerberg m. fl. (fp),

1984/85:3203 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1984/85:3204 av Björn Samuelson m. fl. (vpk),

1984/85:3205 av Ove Eriksson (m),

1984/85:3206 av Karin Söder m. fl. (c),

1984/85:3207 av Lars Svensson m. fl. (s),

1984/85:3208 av Yngve Nyquist m. fl. (s),

1984/85:3209 av Yngve Nyquist m. fl. (s),

1984/85:3210 av Ingemar Hallenius m. fl. (c),

1984/85:3211 av Elver Jonsson (fp) och tredje vice talman Karl Erik
Eriksson (fp),

1984/85:3212 av Alf Wennerfors m. fl. (m),

1984/85:3213 av Göthe Knutson (m),

1984/85:3214 av Stig Alemyr m. fl. (s),

1984/85:3215 av Elver Jonsson m. fl. (fp, s, m, c),

1984/85:3216 av Agne Hansson (c) och Gösta Andersson (c).

Motionerna har hänvisats enligt följande:

till socialförsäkringsutskottet motionerna 3200 yrkandena 2—3,3204,3208
och 3209,

till kulturutskottet motion 3206 yrkande 10,
till utbildningsutskottet motion 3200 yrkande 1,
till arbetsmarknadsutskottet motionerna 3200 yrkande 4, 3203 yrkande 8,
3211 och 3212,
i övrigt till finansutskottet.

Därefter har regeringen (finansdepartementet) i proposition 1984/85:217
om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna den inriktning av den ekonomiska politiken som förordats i
propositionen,

2. anta vid propositionen fogade förslag till

2.1. Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp,

2.2. Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981),

2.3. Lag om ändring i lagen (1985:000) om inbetalning på likviditetskonto
under budgetåret 1985/86,

2.4. Lag om ändring i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon,

FiU 1984/85:30

2.5. Lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om utnyttjande av anslag m. m.

Proposition 217 har hänvisats till finansutskottet med undantag av:
förslag till Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp och förslag till Lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1977:981) som hänvisats till lagutskottet,
förslag till Lag om om ändring i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på
motorfordon och förslag till Lag om ändring i lagen (1984:404) om
stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter som hänvisats till skatteutskottet.

Med anledning av proposition 217 har följande motioner väckts:

1984/85:3237 av Nic Grönvall (m),

1984/85:3238 av Bengt Westerberg m. fl. (fp),

1984/85:3239 av Ulf Adelsohn m. fl. (m),

1984/85:3240 av Lennart Pettersson (s),

1984/85:3241 av Lars Werner m. fl. (vpk),

1984/85:3242 av Karin Söder m. fl. (c).

Motionerna har hänvisats enligt följande:

till skatteutskottet motionerna 3238 yrkandena 2 (delvis) och 4, 3239
yrkandena 4 (delvis) och 5, 3241 yrkandena 2, 5, 8 och 16 samt 3242
yrkandena 2 (delvis) och 3,
till lagutskottet motionerna 3237, 3238 yrkande 2 (delvis), 3239 yrkande 4
(delvis), 3240, 3241 yrkande 3 (delvis) samt motion 3242 yrkande 2 (delvis),
i övrigt till finansutskottet.

FiU 1984/85:30

Utskottet behandlar i detta betänkande

dels proposition 150 bilaga 1 Reviderad finansplan i vad avser momenten 1,
2, 12, 15, 18 och 20,

dels de med anledning av proposition 150 väckta motionerna
1984/85:3201 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), i vad avser yrkandena 1, 2 och
5 b,

1984/85:3202 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), i vad avser yrkandena 1, 2
och 6,

1984/85:3203 av Lars Werner m. fl. (vpk), i vad avser yrkandena 1—6,
1984/85:3206 av Karin Söder m. fl. (c), i vad avser yrkandena 1-3,
1984/85:3207 av Lars Svensson m.fl. (s),

1984/85:3210 av Ingemar Hallenius m. fl. (c),

1984/85:3213 av Göthe Knutson (m),

1984/85:3214 av Stig Alemyr m.fl. (s),

1984/85:3215 av Elver Jonsson m. fl. (fp, s, m, c),

1984/85:3216 av Agne Hansson (c) och Gösta Andersson (c),

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna
1984/85:821 av Hugo Hegeland (m) om redovisningen av statsbudgeten,
1984/85:823 av Lars Werner m. fl. (vpk) om en rättvis fördelningspolitik,
1984/85:942 av Nic Grönvall (m) om vinstdelningsbolag.

1984/85:1641 av Lars Werner m.fl. (vpk) om skattepolitiken,

dels den med anledning av proposition 1984/85:125 väckta motionen
1984/85:3038 av Alf Wennerfors m.fl. (m), i vad avser yrkande 17 om
frisläppande av investeringsfonder,

dels proposition 217 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.,

dels de med anledning av proposition 217 väckta motionerna
1984/85:3238 av Bengt Westerberg m. fl. (fp), i vad avser yrkandena 1, 2
(delvis) och 3,

1984/85:3239 av Ulf Adelsohn m.fl. (m), i vad avser yrkandena 1-3, 4
(delvis) och 6,

1984/85:3241 av Lars Werner m.fl. (vpk), i vad avser yrkandena 1, 3
(delvis), 4, 6, 7 och 9-15,

1984/85:3242 av Karin Söder m. fl. (c), i vad avser yrkandena 1,2 (delvis),
4 och 5.

Finansministern har inför utskottet närmare redogjort för bakgrunden och
de motiv som ligger till grund för de i proposition 217 redovisade förslagen
och åtgärderna.

Skrivelse har inkommit från Sveriges industriförbund med synpunkter på
förslaget om höjda likviditetsindragningar. Finansbolagens förening, Svenska
bankföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,

FiU 1984/85:30

SHIO-Familjeföretagen, Stockholms handelskammare och Sveriges Köpmannaförbund
har i en gemensam skrivelse lämnat synpunkter på förslagen i
proposition 217 om betalningsvillkor och kreditköp. Vidare har Husvagnsbranschens
riksförbund och Båtbranschens riksförbund, Sweboat, i var sin
skrivelse lämnat synpunkter i samma fråga.

Propositionernas hemställanden

I proposition 150 bilaga 1 har regeringen - efter föredragning av statsrådet
Kjell-Olof Feldt -

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

dels föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogat förslag till

15. lag om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1985/86,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om

18. utnyttjande av finansfullmakten,

20. kostnadsutvecklingen för statliga reformer.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse:

FiU 1984/85:30

Förslag till

Lag om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1985/86

Härigenom föreskrivs följande.

1 S Arbetsgivare skall betala in medel på räntebärande konto (likviditetskonto)
i riksbanken enligt bestämmelserna i denna lag.

Staten och kyrkliga kommuner är inte skyldiga att betala in medel på
likviditetskonto.

Om det finns synnerliga skäl får regeringen medge befrielse, helt eller
delvis, från skyldighet att betala in medel på likviditetskonto.

2 § Arbetsgivare som är skyldiga att betala in medel på likviditetskonto
skall betala in ett belopp motsvarande 6 procent av den del av lönesumman
för år 1984 som överstiger 20 miljoner kronor. Med lönesumman avses
underlaget för år 1984 för arbetsgivaravgift till folkpensioneringen enligt
lagen (1981: 691) om socialavgifter. Om det belopp som skall betalas in inte
uppgår till minst 10000 kronor skall inbetalning inte göras.

3 § För inbetalning av medel på likviditetskonto enligt 2 § gäller följande.

Andra arbetsgivare än landstingskommuner och kommuner skall senast
den 30 augusti 1985. i avräkning på det slutliga beloppet, betala in ett
belopp motsvarande 4 procent av den del av avgiftsunderlaget för preliminär
arbetsgivaravgift till folkpensioneringen för år 1984 som överstiger 20
miljoner kronor (preliminär inbetalning). Om detta belopp inte uppgår till
minst 5000 kronor skall någon preliminär inbetalning på likviditetskonto
inte göras. Återstoden av beloppet enligt 2 § skall betalas in senast den 31
januari 1986 (slutlig inbetalning).

Landstingskommuner och kommuner skall senast den 31 januari 1986
betala in det i 2 § angivna beloppet.

Om den preliminära inbetalningen överstiger vad arbetsgivaren enligt
2 $ skall betala in på likviditetskonto skall riksbanken betala tillbaka
överskjutande belopp jämte 7 procent årlig ränta på det beloppet från
inbetalningsdagen. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.

4 § Riksförsäkringsverket skall i god tid före den 30 augusti 1985 och den
31 januari 1986 underrätta varje arbetsgivare om hans skyldighet enligt 2
och 3 SS och därvid ange det belopp som skall inbetalas. Kopia av sådan
underrättelse skall sändas till riksbanken.

Beloppet som skall betalas in på likviditetskonto avrundas till närmast
lägre hundratal kronor.

5 S På medel som står inne på likviditetskonto utgår årlig ränta med 7
procent, vilken läggs till kapitalet. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen
bortfaller.

6 S Om inbetalning på likviditetskonto inte sker inom föreskriven tid
skall arbetsgivaren betala ränta på beloppet till staten. Räntan är 2 procent
för varje påbörjad kalendermånad efter den månad då beloppet rätteligen
skulle ha betalats till dess inbetalning sker. dock längst till och med den
dag återbetalning skulle ha skett enligt 7 §.

FiU 1984/85:30

Ränta enligt första stycket fastställs av riksbanken och skall betalas
inom den tid som riksbanken beslutar i varje särskilt fall. Ränta som inte
betalas inom föreskriven tid får omedelbart drivas in i den ordning som
gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgift
utgår dock inte.

Riksbanken får medge befrielse, helt eller delvis, från skyldighet att
erlägga ränta, när särskilda skäl föreligger.

7 § Det belopp som en arbetsgivare har betalat in på likviditetskonto
skall med ränta enligt 5 8 av riksbanken betalas tillbaka till arbetsgivaren
den 31 mars 1988 eller den tidigare dag som regeringen föreskriver eller
beslutar i särskilda fall.

8 S Riksbankens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till
utgången av april 1988.

I proposition 217 har regeringen — efter föredragning av statsrådet
Kjell-Olof Feldt -

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna den inriktning av den ekonomiska politiken som förordats i
propositionen,

2. anta vid propositionen fogat förslag till Lag om ändring i lagen
(1985:000) om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1985/86,

dels

3. berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen om
utnyttjande av anslag m. m.

Det vid proposition 217 fogade lagförslaget har följande lydelse:

FiU 1984/85:30

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:000) om inbetalning på likviditetskonto
under budgetåret 1985/86

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 8§ lagen (1985:000) om inbetalning på
likviditetskonto under budgetåret 1985/86 skall ha nedan angivna lydelse.

Lydelse enligt prop.
1984/85:150 (bil. 1)

Föreslagen lydelse

2 §

Arbetsgivare sorn är skyldiga att
betala in medel på likviditetskonto
skall betala in ett belopp motsvarande
6 procent av den del av lönesumman
för år 1984 som överstiger
20 miljoner kronor. Med lönesumman
avses underlaget för år 1984
för arbetsgivaravgift till folkpensioneringen
enligt lagen (1981: 691) om
socialavgifter. Om det belopp som
skall betalas in inte uppgår till minst
10000 kronor skall inbetalning inte
göras.

Andra arbetsgivare än landstingskommuner
och kommuner
skall på likviditetskonto betala in
ett belopp motsvarande 10 procent
av den del av lönesumman för år
1984 som överstiger 20 miljoner
kronor. Landstingskommuner och
kommuner skall på likviditetskonto
betala in ett belopp motsvarande 6
procent av den de! av lönesumman
för år 1984 som överstiger 20 miljoner
kronor. Med lönesumman
avses underlaget för år 1984 för arbetsgivaravgift
till folkpensioneringen
enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter. Om det belopp som
skall betalas in inte uppgår till minst
10000 kronor skall inbetalning inte
göras.

3 §

För inbetalning av medel på likviditetskonto enligt 2 8 gäller följande.

Andra arbetsgivare än landstingskommuner
och kommuner
skall senast den 30 augusti 1985, i
avräkning på det slutliga beloppet,
betala in ett belopp motsvarande 4
procent av den del av avgiftsunderlaget
för preliminär arbetsgivaravgift
till folkpensioneringen för år
1984 som överstiger 20 miljoner
kronor (preliminär inbetalning).
Om detta belopp inte uppgår till
minst 5000 kronor skall någon preliminär
inbetalning på likviditetskonto
inte göras. Återstoden av beloppet
enligt 2 § skall betalas in senast
den 31 januari 1986 (slutlig inbetalning).

Andra arbetsgivare än landstingskommuner
och kommuner
skall senast den 30 augusti 1985, i
avräkning på det slutliga beloppet,
betala in ett belopp motsvarande 6
procent av den del av avgiftsunderlaget
för preliminär arbetsgivaravgift
till folkpensioneringen för år
1984 som överstiger 20 miljoner
kronor (preliminär inbetalning).
Om detta belopp inte uppgår till
minst 5 000 kronor skall någon preliminär
inbetalning på likviditetskonto
inte göras. Återstoden av beloppet
enligt 2 § skall betalas in senast
den 31 januari 1986 (slutlig inbetalning).

FiU 1984/85:30

Landstingskommuner och kommuner skall senast den 31 januari 1986
betala in det i 2 § angivna beloppet.

Om den preliminära inbetalningen överstiger vad arbetsgivaren enligt
2 § skall betala in på likviditetskonto skall riksbanken betala tillbaka
överskjutande belopp jämte 7 procent årlig ränta på det beloppet från
inbetalningsdagen. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.

FiU 1984/85:30

Motionsyrkandena

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

I motion 3201 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen.

I motion 3202 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som redovisas i motionen.

I motion 3203 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas
i motionen.

I motion 3206 av Karin Söder m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen.

I motion 3238 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:217 godkänner den
inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i motionen.

I motion 3239 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som anges i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande den långsiktiga inriktningen av skattepolitiken.

I motion 3241 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas
i motionen.

I motion 3242 av Karin Söder m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som angivits om inriktningen av den ekonomiska politiken i denna motion
och i motionerna 1984/85:2301 och 3206,

2. att riksdagen beslutar avslå proposition 1984/85:217, såvitt nu är i fråga.

Avskaffande av löntagarfonder

I motion 3238 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att snabbt avveckla de kollektiva löntagarfonderna.

FiU 1984/85:30

I motion 3239 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs

2. att riksdagen uttalar att löntagarfonderna snabbt skall avvecklas.

I motion 3242 av Karin Söder m. fl. (c) hemställs

4. att riksdagen vid innevarande års riksmöte beslutar upphäva lag om
vinstdelningsskatt fr. o. m. 1986 års taxering,

5. att riksdagen beslutar upphäva lag om ändring i lagen 1979:648 om
procentsatser för uttag av avgift under åren 1980-1985 till försäkring för
tilläggspension fr. o. m. 1 juli 1985.

Inbetalning på likviditetskonto

I motion 3201 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs

5 b) att riksdagen avslår propositionens förslag till lag om inbetalning på
likviditetskonto under budgetåret 1985/86.

I motion 3202 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

6. att riksdagen avslår förslaget till Lag om inbetalning på likviditetskonto
under budgetåret 1985/86.

I motion 3203 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

4. att riksdagen antar i proposition 1984/85:150 framlagt förslag till lag om
inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1985/86 med den ändring
att

a) primärkommuner och landsting skall likställas med staten i fråga om
inbetalningsskyldighet,

b) de inbetalade medlen skall överföras till fjärde AP-fonden och
löntagarfonderna.

I motion 3206 av Karin Söder m. fl. (c) hemställs

3. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till lag om inbetalning på
likviditetskonto under budgetåret 1985/86.

I motion 3207 av Lars Svensson m.fl. (s) hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts beträffande bristerna i tillämpningen av nu gällande
dispensförfarande,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om översyn av
skyldighet att betala in medel på tillfälligt vinstkonto med syfte att göra
denna lag konkurrensneutral även på detaljhandelns område.

I motion 3238 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

2. att riksdagen avslår de i propositionen upprättade lagförslagen, såvitt nu
är i fråga.

I motion 3239 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) hemställs

4. att riksdagen avslår samtliga lagförslag i propositionen, såvitt nu är i
fråga.

FiU 1984/85:30

I motion 3241 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om inbetalning på likviditetskonto.

I motion 3242 av Karin Söder m. fl. (c) hemställs

2. att riksdagen beslutar avslå proposition 1984/85:217, såvitt nu är i fråga.

Begränsning av konsumtionskrediter

I motion 3239 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bilkreditförordningen och de skärpta reglerna för
kontokrediter.

I motion 3241 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

3. att riksdagen såvitt nu är i fråga godkänner vad i motionen anförs om
förmånliga avbetalningsvillkor för krediter lägre än 20000 kr.,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om avbetalningsköp av billigare motorfordon,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om undantag för handikappfordon.

Skärpning av valutapolitiken

I motion 3203 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en särskild kapitalexportavgift om 10 % på den del av
svenska direkta investeringar utomlands som finansieras genom betalning
från Sverige.

I motion 3241 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

10. att riksdagen med hänvisning till vad som i motionen anförs om skärpt
valutareglering

a) uttalar sig för att riksbanken omprövar sitt beslut att inte längre pröva
svenska direktinvesteringar i utlandet ur bytesbalanssynpunkt,

b) hos regeringen begär förslag till sådan ändring i valutaförfattningarna
att utlandsinvesteringar endast skall godkännas om det kan påvisas att de
utgör ett ömsesidigt samhällsekonomiskt intresse,

c) hos regeringen begär förslag till sådan ändring i valutaförfattningarna att
de i ett företag/en koncern anställdas godkännande krävs för utlandsinvesteringar,

11. att riksdagen med hänvisning till vad i motionen anförs om skärpt
kontroll över bankernas och företagens valutaavdelningar hos regeringen
begär förslag till åtgärder i enlighet härmed,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om en utredning angående centraliseringen av valutahandeln.

FiU 1984/85:30

Kreditpolitiska åtgärder

I motion 3241 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om en sänkning av räntan,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförande av
ränteregleringen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om realräntebeskattningen.

Skattepolitiska åtgärder m.m.

I motion 1641 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen beslutar
att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen anförs om
grundlinjer för en radikal skattepolitik.

I motion 3203 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om etappvis slopande av momseffekten på livsmedel,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om höjning av omsättningsskatten vid aktiehandel med en
procentenhet till två procentenheter.

I motion 823 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att en parlamentariskt sammansatt kommitté
bör utses och ges i uppdrag att genomföra en ny levnadsnivåundersökning
för att med ledning av dess resultat föreslå åtgärder för att skapa en rättvis
fördelningspolitik.

Utnyttjande av investeringsfonder

I motion 3038 av Alf Wennerfors m.fl. (m) hemställs

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om frisläppande av investeringsfonder.

Vinstdelningsbolag

I motion 942 av Nic Grönvall (m) hemställs att riksdagen begär att
regeringen föranstaltar om utredning om möjligheterna av att i Sverige
etablera vinstdelningsbolag i enlighet med vad som anförts i motionen.

Allmänna riktlinjer för budgetregleringen

I motion 3201 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen.

FiU 1984/85:30

I motion 3202 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetregleringen som
redovisas i motionen.

I motion 3203 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordas i
motionen.

I motion 3206 av Karin Söder m. fl. (c) hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen.

I motion 3241 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om att riksdagen skall ges möjlighet att ta ställning till förslag om
senareläggning av beslutade statsutgifter.

Den offentliga sektorns effektivitet

I motion 3213 av Göthe Knutson (m) hemställs att riksdagen med avslag på
regeringens förslag i motsvarande del godkänner de riktlinjer för budgetregleringen,
såvitt avser offentliga sektorns effektivitet, som förordas i
motionen.

Redovisning av driftutgifter och investeringsutgifter

I motion 821 av Hugo Hegeland (m) hemställs att riksdagen hos regeringen
begär att till statsbudgeten även fogas en redovisning där man skiljer mellan
driftutgifter och investeringsutgifter samt mellan räntabla och icke-räntabla
investeringsutgifter.

Specialdestinering av inkomster

I motion 3210 av Ingemar Hallenius m.fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att i anledning av proposition 1984/85:150 hos regeringen begära en
fullödig redovisning av i vilken utsträckning specialdestinerade avgifter
används för avsett ändamål i enlighet med vad som anförs i motionen.

Finansfullmakten

I motion 3214 av Stig Alemyr m. fl. (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförs i motionen om användningen
av finansfullmakten för tidigareläggning av vissa byggnadsprojekt.

I motion 3215 av Elver Jonsson m. fl. (fp, s, m, c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i motionen om
användningen av finansfullmakten för tidigareläggning av vissa byggnadsprojekt.

FiU 1984/85:30

I motion 3216 av Agne Hansson (c) och Gösta Andersson (c) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i
motionen om användningen av finansfullmakten för tidigareläggning av vissa
vägprojekt.

Proposition 150

Den ekonomiska politiken

I propositionen framhålls att Sverige är på rätt väg. Resultaten av den
ekonomiska politik som förts sedan 1982 är goda. Sverige har under dessa år
haft en ekonomisk utveckling, som i de flesta avseenden varit mer gynnsam
än i andra jämförbara industriländer.

Den svenska ekonomins kris är emellertid ännu inte övervunnen. Om det
skall vara möjligt att nå målen full sysselsättning, stabil tillväxt och en rättvis
fördelning av levnadsstandarden, är det nödvändigt att budgetunderskottet
ytterligare minskas, att vi etablerar ett varaktigt överskott i bytesbalansen
och att pris-och kostnadsökningarna nedbringas till högst den nivå som råder
bland våra viktigaste konkurrentländer. Inflationsbekämpningen måste
därför ställas i centrum för den ekonomiska politiken. Bedömningen i
propositionen av utvecklingen för år 1985 kan sammanfattas på följande sätt:

- Det finns goda förutsättningar för att prisökningarna begränsas till nivån
3% under loppet av år 1985. Reservationer måste dock göras vad gäller
dollarkursutvecklingen och importprisernas utveckling.

- Bytesbalansen beräknas uppvisa ett underskott på 3 miljarder kronor.

- Bruttonationalprodukten (BNP) förutses öka med ca 21/2 % och
industriproduktionen med 6 %. Näringslivets investeringar väntas öka med
ca 9% och industrins investeringar med 25%.

- Sysselsättningen bedöms öka med 40000 personer. Arbetslösheten
förutses fortsätta att minska.

Utvecklingen av Sveriges ekonomi för åren 1983 och 1984 samt prognosen
för år 1985 anges i följande tabell.

2 Riksdagen 1984185. 5 sami. Nr 30

FiU 1984/85:30

Tabell I Försörjningsbalans 1983-1985

	Milj. kr., löpande priser 1984	Procentuell 1983	volymförändring 1984 1985
BNP	784 030	2,5	3,0	2,4
Import, varor och tjänster	253 711	0,0	4,9	6,3
Tillgång	1 037 741	1,9	3,4	3,3
Privat konsumtion	397 403	-1,7	0,9	1,4
Offentlig konsumtion	221 531	0,9	1,8	0,8
Bruttoinvesteringar	143 780	1,1	3,6	3,7
Därav: industri	23 096	1,8	15,9	25,0
Lagerinvestering1	-7 208	-0,4	0,7	1,3
Export, varor och tjänster	282 235	10,5	6,1	4,3
Användning	1 037 741	1,9	3,4	3,3
Inhemsk efterfrågan	755 506	-0,8	2,5	3,0
Export och investeringar
inkl. lager	418 807	6,3	6,7	6,5
Konsumtion	618 934	-0,7	1,3	1,2
Bytesbalans
(miljarder kronor)		-7,0	1,0	-3,1

1 Förändring i lagerinvestering i procent av föregående års BNP.

Finans- och kreditpolitiken måste vara fortsatt stram under 1985 i syfte att
minska obalanserna och dämpa inflationen.

För att förhindra en alltför snabb likviditetstillväxt under andra hälften av
1985 och början av 1986 föreslår föredragande statsrådet att en del av den
likviditet som har byggts upp i näringslivet och i kommunerna steriliseras
genom att tillfälligt dras in till särskilda konton i riksbanken. Denna åtgärd
syftar till att understödja den dämpning av pris- och lönestegringstakten som
nu är på väg i den svenska ekonomin.

Vad gäller sysselsättningspolitiken framhålls att förbättringen av arbetsmarknadsläget
har inneburit att de arbetsmarknadspolitiska insatserna har
kunnat reduceras. Även om det allmänna sysselsättningsläget väntas förbättras
ytterligare år 1985, kvarstår dock problem vad gäller bl. a. långtidsarbetslösheten
samt den regionala obalansen på byggarbetsmarknaden. Åtgärder
på dessa områden presenteras i propositionen. Vidare föreslås ytterligare
stöd till arbetsmarknadsutbildningen och vuxenutbildningen.

Som fördelningspolitisk åtgärd föreslås att en särskild avgift tas ut av
kommuner som har ett skatteunderlag som överstiger 135 % av medelskattekraften.
De medel avgiften ger skall möjliggöra en sänkning av kommunalskatten
i kommuner i vilka utdebiteringen är mycket hög.

Budgetpolitiken

Det statliga budgetunderskottet minskar från 13,1 %, mätt som andel av
BNP, för budgetåret 1982/83 till 7 % för budgetåret 1985/86. Detta innebär

FiU 1984/85:30

att de offentliga utgifterna, satta i relation till BNP, minskat från 67,4 % år
1982 till 64,5 % år 1985. Skattetrycket är oförändrat 50% av BNP.

Statsbudgeten för budgetåret 1984/85 visar ett underskott om 69,1
miljarder kronor, vilket är en minskning i förhållande till budgetpropositionens
prognos med 0,6 miljarder kronor. För budgetåret 1985/86 förutses i
propositionen ett budgetunderskott om 60,8 miljarder kronor, vilket är 2,7
miljarder kronor lägre än enligt budgetpropositionen.

Vad gäller kravet på budgetpolitiken framöver hänvisar föredraganden till
statsmakternas ställningstagande hösten 1984 i samband med behandlingen
av propositionen om inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång
sikt. Därvid slogs fast att budgetpolitiken även under de närmaste åren måste
vara klart restriktiv, så att underskottet i statsbudgeten kan reduceras
ytterligare. För att samhällsekonomisk balans skall kunna återställas, måste
den offentliga sektorns finansiella sparande bringas i jämvikt. Detta leder i
sin tur till kravet att det statliga budgetunderskottet 1990 uppgår till ca 30-40
miljarder kronor.

Det offentliga finansiella sparandet måste ökas för att det totala inhemska
finansiella sparandet skall bli tillräckligt stort. Nivån på detta sparande måste
vara så stort att det ger utrymme för ett visst permanent bytesbalansöverskott,
varigenom utlandsskulden successivt kan återbetalas och den ekonomisk-politiska
handlingsfriheten kan vidgas. Samtidigt måste det inhemska
sparandet räcka till för att finansiera den fortsatta ökning av investeringarna
som är nödvändig för att säkerställa full sysselsättning och en god ekonomisk
tillväxt.

Det stora underskottet i statsbudgeten möjliggör inte någon sänkning av
det samlade skattetrycket under de närmaste åren. Detta utesluter inte att
förändringar av olika skatter kan och bör ske inom ramen för ett oförändrat
skattetryck.

Utgiftspolitiken bör även i fortsättningen drivas efter följande riktlinjer:

— Endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras. Omfattningen
av sådana utgiftsökningar måste hållas nere, samtidigt som de
finansieras genom att andra utgifter minskas.

— Utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden.

— Arbetet med att begränsa utgiftsautomatiken måste fortsätta.

— Åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten
och i vissa fall förändra dess organisations- och finansieringsformer.

Motioner i anslutning till proposition 150

I motion 3201 (m) framhålls att den bild regeringen tecknar i den
reviderade finansplanen är en bild av en ekonomi utan egentliga problem.
Detta sker i en situation då landets problem snabbt håller på att förvärras.

Utrikeshandeln har under första kvartalet i år försämrats med 8 miljarder
kronor jämfört med motsvarande period 1984. Det är, menar motionärerna,
mot denna bakgrund fullständigt obegripligt att regeringen efter denna

FiU 1984/85:30

kraftiga försvagning skriver upp prognosen för handelsbalansen. Inflationen
har de tre senaste månaderna ökat och uppgår nu till över 9% i årstakt.
Därmed ligger den högst bland 16 jämförbara industriländer. Utvecklingen
innebär att inflationen stiger i Sverige medan den avtar utomlands.

Sammanfattningsvis konstateras i motionen att utvecklingen av den
svenska ekonomin på en rad punkter kommer att försämras i år. Exporten
och den ekonomiska tillväxten väntas avta och bytesbalansunderskottet
växer. Den svenska inflationstakten kommer att fortsätta att ligga över
omvärldens. Reallönerna fortsätter av allt att döma att falla även i år. De
vanliga löntagarhushållen kommer därmed inte att få det bättre. Det
sammanlagda hushållssparande! förblir obefintligt, därför att många hushåll
tvingas fortsätta att ta av sina tillgångar för att upprätthålla sin levnadsstandard.

Utvecklingen av inflationen, bytesbalansen och valutaflödet är klara
tecken på att det behövs en finanspolitisk åtstramning genom utgiftsminskningar.
En stramare kreditpolitik är inte tillräcklig för att hejda utvecklingen.
I motionen understryks att det är oacceptabelt att möta det växande
bytesbalansunderskottet med ökad statlig utlandsupplåning.

Som alternativ till den förda regeringspolitiken föreslås en marknadsinriktad
politik. Viktiga inslag i en sådan politik är för det första en minskning av
utgifterna i stat och kommun. Den åtstramning av finanspolitiken som är
nödvändig för att få ned inflationstakt och förbättra bytesbalans och
budgetunderskott bör ske enbart genom utgiftsminskningar.

För att skapa möjligheter och motivation för den privata sektorn att växa
krävs för det andra en sänkning av främst de skatter som drabbar arbete,
företagande och sparande. Utgiftsminskningarna måste dock bli så stora att
det finns utrymme för ett sänkt skatteuttag. Sänkta skatter gör det möjligt att
minska subventioner och bidrag utan att hushållens ekonomiska situation
försämras. Målsättningen är att sänka skattetrycket med 5 procentenheter till
år 1990, vilket skulle betyda att skattetrycket då kommer ner till 45 % av
bruttonationalprodukten (BNP). Vad gäller marginalskatterna anges i
motionen ett etappmål som bör nås senast år 1988, innebärande att en
normalinkomsttagare skall behöva betala högst 40% på en löneökning.
Slutmålet är att helt avskaffa den statliga inkomstskatten utom för högre
inkomsttagare.

För det tredje måste statlig detaljreglering och föreskrifter som hämmar
näringslivet tas bort och ersättas med rörlighet och anpassning.

För det fjärde krävs en förstärkning av marknadsekonomin även i den
offentliga sektorn. Monopolen måste brytas upp och konkurrensen skall
stärkas inom områden som barnomsorg, sjukvård, åldringsvård och parkförvaltning.

För det femte krävs att löntagarfonderna avskaffas. Fonderna hör inte
hemma i vårt ekonomiska system och hämmar näringslivets expansion.

Vad gäller budgetpolitiken hänvisas till tidigare föreslagna besparings- och

FiU 1984/85:30

skattesänkningsförslag (se FiU 1984/85:10 s. 24—25). Dessa förslag tillsammans
med ställningstagandena till regeringens förslag om slopat inflationsskydd
av skatteskalan, höjt schablonavdrag och åtgärder gentemot kommunerna
innebär utgiftsminskningar på drygt 21 miljarder kronor på helår.
Skatteintäkterna föreslås på helår bli knappt 10 miljarder kronor lägre än
regeringens förslag. Det kassamässiga underskottet kommer därmed att
ligga på nästan 12 miljarder kronor under det av regeringen föreslagna.

1 motionen avstyrks regeringens förslag om likviditetsindragningar för
företag och kommuner liksom förslaget om en särskild skatteutjämningsavgift
på 0,14 kr./skr. Likaså avvisas förslaget om en progressiv avgift på den del
av kommunernas skatteunderlag som överstiger 135 % av medelskattekraften.
Ökningen av skatteutjämningsbidraget med 997 milj. kr. tillstyrks.

Folkpartiet framhåller i motion 3202 (fp) att även om den internationella
utvecklingen kan väntas bli relativt gynnsam för svensk ekonomi, finns
betydande problem orsakade av den inhemska kostnads- och efterfrågeutvecklingen.
Inte heller i år kommer därför regeringens inflationsmål att
kunna infrias. Prishöjningarna under återstoden av år 1985 måste i så fall
stanna vid 0,7 %, vilket är helt osannolikt. Regeringens ekonomiska politik
har inte lyckats nedbringa den inhemska kostnadsutvecklingen i nivå med
våra viktigaste konkurrentländer. Den fortgående relativprisförsämringen
har lett till och kommer att leda till förlusten av marknadsandelar och en
uppbromsning av exporten.

Både handelsbalansen och bytesbalansen uppvisar en betydligt sämre
utveckling under början av 1985 än vad man tidigare räknat med. Regeringens
prognos i kompletteringspropositionen — ett bytesbalansunderskott på 3
miljarder kronor - är uppenbarligen överspelad och risken för ett stort
bytesbalansunderskott under innevarande år är överhängande. Det står
vidare klart, att en del av den försämrade handelsbalansen har orsakats av
stigande import, huvudsakligen beroende på en oväntat hög ökning av den
privata konsumtionen. Ökningen av den privata konsumtionen kan nu
väntas bli 2—2,5 % att jämföra med den reviderade finansplanens prognos på
1,4%.

I motionen understryks att den socialdemokratiska regeringens ekonomiska
politik icke har varit en god grund för fredliga lösningar på arbetsmarknaden.
Om målsättningen är att hålla inflationen nere och samtidigt underlätta
avtalsrörelserna, bör man behålla inflationsskyddet i skattesystemet. Löntagarna
får då större möjligheter att lönevägen kompensera sig för prishöjningar
utan att detta får negativa verkningar på konkurrenskraft och bytesbalans.
Det är därför ett allvarligt misstag att nu avskaffa inflationsskyddet i
skattesystemet.

Motionärerna framhåller att det är av avgörande betydelse för den
ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren att pris- och löneutvecklingen
kan nedbringas till en lägre nivå än vad som hittills gällt i Sverige.

FiU 1984/85:30

Statsmakterna kan inte ensamma åstadkomma detta, men genom inriktningen
av den ekonomiska politiken kan förutsättningarna för en sådan
utveckling förbättras. De ekonomisk-politiska åtgärder som folkpartiet
anser vara viktigast att genomföra kan sammanfattas på följande sätt:

— Budgetunderskottet minskas för att dämpa inflationsförväntningar och
inflation.

— Budgetunderskottet minskas dels genom den ekonomiska tillväxten,
dels genom utgiftsnedskärningar.

— Utgiftspolitiken planeras långsiktigt. Om samhällsekonomin av konjunkturskäl
behöver stimulans ges den genom skattesänkningar.

— Skatteskalan ges ett fullt inflationsskydd.

— Marginalskatterna sänks så att nästan alla får behålla åtminstone hälften
av en inkomstökning.

— De kollektiva löntagarfonderna avskaffas.

— Offentliga monopol bryts upp och regleringar avskaffas.

De krav som ställs på en förändring av lönebildningen har följande
innebörd:

— Inga klausuler som knyts till andra avtalsområden eller den allmänna
prisutvecklingen skrivs in i de statliga löneavtalen.

— Avtalen inom den konkurrensutsatta sektorn måste vara löneledande.

— Arbetslöshetsförsäkringen reformeras genom att egenavgifterna höjs
och genom att försäkringsmedel får finansiera andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder än arbetslöshetsersättning.

Vad gäller konkreta budgetpolitiska åtgärder hänvisas till folkpartiets
motion 1984/85:2295 som väcktes med anledning av årets budgetproposition
(se FiU 1984/85:10 s. 15). I denna motion föreslogs utgiftsbegränsningar med
en helårseffekt på närmare 10 miljarder kronor brutto. Vidare föreslogs
försäljning av statliga företag för ca 3,5 miljarder kronor. Efter vissa
skattesänkningar ger detta en budgetförstärkning på ca 6,5 miljarder netto
(exkl. försäljningen av statliga företag). De största besparingarna avser
kommunerna, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

I motionen avvisas förslaget i propositionen om likviditetsindragningar
från företag och kommuner. Även förslaget om en progressiv skatteutjämningsavgift
för kommuner avvisas.

I motion 3203 (vpk) framhålls att regeringen ser allt för positivt på hur det
internationella ekonomiska läget kommer att utvecklas.

Från USA har nyligen rapporterats en avmattning i den ekonomiska
utvecklingen och prognoser om en mycket låg tillväxttakt under den
närmaste perioden. Arbetslösheten i Västeuropa kommer att vara fortsatt
mycket hög. En sådan negativ utveckling kan bli allvarlig för Sverige,
eftersom Sveriges internationella beroende på det ekonomiska området
kraftigt har ökat under första delen av 1980-talet.

Två viktiga företeelser i detta sammanhang är dels de svenska företagens

FiU 1984/85:30

stora investeringar i utlandet, dels det ökade utländska ägandet av företag i
Sverige.

Regeringen förefaller emellertid att underskatta detta beroende. Det är
enligt vänsterpartiet kommunisternas mening nödvändigt med en fast och
målmedveten nationell politik för att så långt möjligt minska Sveriges
ekonomiskt-politiska beroende av utvecklingstendenser och maktgrupper
utanför landet.

Mot denna bakgrund är regeringens prognos att arbetslösheten skall
minska och prisstegringen begränsas till 3% knappast väl underbyggd.

Motionärerna understryker vad avser sysselsättningspolitiken att med den
politik gentemot kommunerna som föreslås i kompletteringspropositionen
är det mycket osäkert om den i propositionen förutsedda sysselsättningsökningen
kan komma till stånd inom den offentliga sektorn. Ytterligare insatser
måste göras för att hindra en ytterligare försämring av läget på arbetsmarknaden.
Ett statligt industriprogram bör utarbetas och genomföras tillsammans
med en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn.

För budgetåret 1985/86 föreslås en uppräkning av anslaget till sysselsättningsskapande
åtgärder med 1750 milj. kr. Dessa medel skall gå till
kommuner och landsting för att skapa nya och fasta arbetstillfällen.

Kompletteringspropositionens avsnitt om fördelningspolitiken inleds, enligt
motionärerna, med en konservativ cynism: ”Den viktigaste fördelningspolitiska
uppgiften nu är att föra en ekonomisk politik som gör det möjligt att
nå full sysselsättning och ett stabilt penningvärde.” Självfallet drabbar
arbetslöshet och inflation hårt de arbetande klasserna. Men sådana klyschor
döljer problemet att klyftorna är stora och tenderar att öka mellan klasserna
när det gäller risk för arbetslöshet och utslagning, boendeförhållanden,
utbildning, hälsotillstånd, risk för olycksfall i arbetet, möjlighet till kulturella
och fritidsaktiviteter osv. Som grupp har kvinnor generellt sett sämre
ekonomiska resurser och mindre makt än män. Motionärerna understryker
att förslag i fördelningspolitiska sammanhang måste utgå från dessa fakta och
effekterna av förslagen måste syfta till att angripa de existerande orättvisorna.

Vad gäller skattepolitiken krävs en övergång till produktionsbeskattning
och en progressiv stats- och kommunalskatt. Vidare föreslås en höjning av
omsättningsskatten vid aktiehandel och en successiv avveckling av mervärdeskatten
på livsmedel.

I kompletteringspropositionen ägnas stor uppmärksamhet åt dollarns
utveckling och valutaflödena. I motionen framhålls att den konstlat höga
nivån för USA-dollarn knappast kan bli bestående under längre tid. För att i
görligaste mån mildra de negativa effekterna av en krisartad anpassning vid
kraftiga valutautflöden måste den svenska valutapolitiken söka frigöra sig
från det starka beroendet av USA-dollarn. De svenska storföretagens
kraftigt ökade investeringar utomlands måste begränsas. I detta syfte föreslås

FiU 1984/85:30

i motionen en särskild kapitalexportavgift att utgå med 10 % på den del av
svenska direkta investeringar utomlands som finansieras genom betalning
från Sverige.

Förslaget i propositionen om en allmän likviditetsindragning godtas med
undantag för kommunerna. Kommunsektorn behöver dessa medel för att
bekosta den utbyggnad av den offentliga sektorn, som är nödvändig inte
minst av sysselsättningspolitiska skäl.

I motionen hänvisas vad gäller budgetpolitiken till vad vänsterpartiet
kommunisterna anförde om budgetfrågorna i motion 1984/85:1582 till
budgetpropositionen (se FiU 1984/85:10 s. 14). Ytterligare 1750 milj. kr.
föreslås för sysselsättningsskapande åtgärder. Den särskilda exportavgiften
beräknas inbringa 300 milj. kr. Förslaget att höja omsättningsskatten vid
aktiehandel med 1 % beräknas inbringa ca 800 milj. kr.

Centerpartiet framhåller i motion 3206 att Sverige under år 1985 inte
längre kan räkna med lika god internationell draghjälp som vi fått åren 1983
och 1984. Det blir därför desto viktigare att anpassa vår kostnadsutveckling
till omvärlden.

Sverige har för närvarande västvärldens näst högsta inflation efter det
kroniskt inflationistiska Italien. Regeringens prognos att inflationen under
loppet av år 1985 skall stanna vid 3 % är helt orealistisk. Prisnivån har t. o. m.
den 15 april stigit med 2,2 %. Det är 0,1 % högre än motsvarande tid förra
året när slutsiffran i december blev 8,2%.

Exporten har under första kvartalet i år sjunkit med ca 5 % i volym jämfört
med motsvarande period förra året. Eftersom importen samtidigt ökat
kraftigt (ca 8% i volym) har detta sammantaget lett till en dramatisk
försämring av den svenska handelsbalansen. Överskottet har sjunkit från 9,4
miljarder kronor första kvartalet i fjol till 1,6 miljarder kronor under
januari-mars i år. Motionärerna är starkt kritiska till att regeringen trots
denna mycket negativa utveckling av handelsbalansen under de tre första
månaderna år 1985 skrivit upp prognosen i finansplanen från + 17,8
miljarder kronor till + 22,7 miljarder kronor i den reviderade finansplanen.

Vad gäller arbetslösheten konstateras att i mars 1985 var fortfarande
antalet personer utanför den ordinarie arbetsmarknaden nära 330000
personer.

Den socialdemokratiska regeringen försöker enligt motionärerna dölja att
man i praktiken har misslyckats med att i en högkonjunktur nedbringa
arbetslösheten till en nivå där den förutvarande mittenregeringen lyckades
hålla den trots dåvarande djupa lågkonjunktur.

Som alternativ till förslagen i propositionen föreslås i motionen följande
inriktning av den ekonomiska politiken:

— Avveckla löntagarfonderna.

— Balans i den offentliga sektorns finanser kräver 25 miljarder kronor i
besparingar. Drygt 10 av dessa 25 miljarder kronor bör sparas redan

FiU 1984/85:30

budgetåret 1985/86 (se FiU 1984/85:10 s. 20-21).

— Inflationsskydda skatteskalan. Urholkningarna av 1982 års skattereform
återställs.

— Halvera sjukförsäkringsavgiften för anställda i småföretag.

— Slopa förmögenhetsskatt på arbetande kapital i familjeföretag.

— Återbetalning av momsen på vissa väl definierade baslivsmedel bör
övervägas. Grundinställningen är att baslivsmedel inte bör belastas av moms.

— Ökad avgiftsfinansiering av vissa offentliga tjänster.

— Privata och kooperativa alternativ till de offentliga institutionerna.

— Utförsäljning av statliga företag.

Vad avser lönebildningen framhålls följande:

— Regeringen bör i god tid ange de samhällsekonomiska förutsättningarna
för avtalsrörelsen.

— Hörnstenen i en trovärdig ekonomisk politik måste vara en fast
växelkurs. Helt avgörande är att en sådan linje manifesteras i sådana former
att den får full trovärdighet hos arbetsmarknadens alla parter.

— Den konkurrensutsatta sektorn måste ovillkorligen vara löneledande.

— Allehanda följsamhetsklausuler måste bort ur avtalen.

— Avtalsparterna bör få ett större eget ansvar för kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringarna. Detta innebär emellertid inte att de arbetslösa
skall få lägre ersättning.

— Skyddet för tredje man vid konflikter på den offentliga arbetsmarknaden
måste förbättras. Reglerna om samhällsfarliga konflikter bör revideras,
och ett övergripande organ för bedömning av en konflikts samhällsfarlighet
bör tillskapas.

— Inom vissa områden kan det bli aktuellt att pröva ett system med fast
budget där verksamhetens omfattning kan påverkas direkt om löneutvecklingen
blir för snabb (ett cash-limit-system).

Centerpartiet säger i motionen nej till förslaget i propositionen om
likviditetsindragningar med motiveringen att företagen behöver dessa medel
till investeringar.

I avvaktan på skatteutjämningskommitténs förslag avvisas även regeringens
nya system med progressiva skatteutjämningsavgifter.

Proposition 217

I kompletteringspropositionen redovisade regeringen i april i år sin syn på
det ekonomiska läget i början av 1985 och utsikterna för resten av året. I
huvudsak var det en relativt ljus bild som tecknades av utvecklingen.

Redan i kompletteringspropositionen uttrycktes emellertid en viss oro för
bytesbalansen och för prisutvecklingen. Bytesbalansen väntades slå om från
ett litet överskott 1984 till ett - om än begränsat - underskott 1985. Även
om detta omslag till stor del hade sin grund i den starka investeringskonjunkturen
och ett väntat lageromslag så innebar det en avvikelse från regeringens

FiU 1984/85:30

ambition att på sikt uppnå ett överskott i bytesbalansen och därigenom öka
den ekonomisk-politiska handlingsfriheten. Inflationen hade under början
av året dämpats i en för långsam takt, vilket bl. a. hade gjort det nödvändigt
för regeringen att införa ett prisstopp gällande från och med den 6 mars.

I proposition 217 anförs att på senare tid har vissa uppgifter framkommit
som tyder på att den ekonomiska uppgången har varit snabbare än vad som
tidigare förutsatts. Främst gäller det den privata konsumtionens utveckling
och efterfrågan på importerade varor. Även om denna nya information inte
ändrar den grundläggande bilden av det ekonomiska läget så tyder den på att
expansionen i den svenska ekonomin är något för stark, vilket negativt
påverkar bytesbalansen och prisutvecklingen.

Under de senaste veckorna har en arbetskonflikt tillkommit inom den
statliga sektorn. Vissa inslag i konflikten bedöms redan efter kort tid få
betydande skadeverkningar på den svenska ekonomin. Särskilt gäller det för
utrikeshandeln. Konflikten skapar också osäkerhet om framtidsutsikterna
för den svenska ekonomin.

Det finns således ett antal uppgifter som tyder på att den svenska
ekonomiska uppgången är snabbare än vad som tidigare förutsetts samtidigt
som problemen med bytesbalansen och valutautflödet har förstärkts.

Regeringens ekonomisk-politiska strategi såsom den senast beskrevs i
kompletteringspropositionen i april ligger fast. Den redovisade utvecklingen
gör det emellertid nödvändigt att vidta ekonomisk-politiska åtgärder för att
fullfölja den tredje vägens ekonomiska politik. Fullmäktige i riksbanken har
den 13 maj beslutat om ett antal åtgärder för att dämpa konsumtionstillväxten
och motverka valutautflödet, bl. a. höjdes diskontot från 9,5 % till
11,5%.

Regeringen har den 13 maj beslutat om följande åtgärder.

- Föreskrifter om betalningsvillkor vid försäljning av bilar (bilkreditförordningen)
återinförs. Kontantinsatsen skall vara minst 50 % och amorteringstiden
högst 12 månader.

— Reglerna för kontokrediter skärps genom en ny förordning. Enligt
denna uttas en förhöjd första amortering med 30 % på senaste månadens
köp. Vidare skall amorteringen per månad vara minst 10 % av kvarstående
skuld.

I propositionen föreslås nu följande ytterligare åtgärder.

— Genom en ny lag föreslås bemyndigande för regeringen att skärpa
reglerna för avbetalningsköp. Regeringen bör föreskriva att kontantinsatsen
skall vara minst 30 % och amorteringstiden högst 12 månader.

De ovannämnda åtgärderna syftar till att minska den lånefinansierade
privata konsumtionen och öka sparandet. Åtgärderna avses gälla t. o. m.
utgången av mars 1986.

- Likviditetsindragningarna från näringslivet utvidgas. Företagen åläggs
att på konto i riksbanken inbetala ett belopp motsvarande 6 % av lönesumman
över 20 milj. kr. i augusti och ytterligare 4 % i januari 1986. Medlen hålls

FiU 1984/85:30

bundna t. o. m. den 31 mars 1988.

- Bilaccisen fördubblas den 15 juni. För en medelstor bil blir höjningen ca
3500—4000 kr. Härigenom dämpas den inhemska efterfrågan på nya
personbilar. Som ett led i miljöpolitiken avser föredragande statsrådet att
senare föreslå regeringen att bilaccisen sänks för de bilar som uppfyller de
strängare regler för avgasrening som kommer att gälla i framtiden.

- Stämpelskatten på fastighetsinteckningar höjs från 1 till 2 % från den 1
juli. Härigenom dämpas efterfrågan på krediter mot fastighetsinteckning.

- Vissa statliga utgifter senareläggs.

Dessa åtgärder leder till en betydande förstärkning av budgeten. Å andra
sidan medför den höjda räntenivån till följd av riksbankens åtgärder en
ökning av statsskuldräntorna. Hur stor denna blir beror på vilket ränteläge
som kommer att gälla under budgetåret 1985/86. Om nu gällande räntenivå
skulle bestå under hela denna tid torde budgetunderskottet nästa budgetår
komma att uppgå till ungefär det belopp som angavs i årets kompletteringsproposition,
dvs. ca 60 miljarder kronor.

Motioner i anslutning till proposition 217

I motion 3238 (fp) framhålls att folkpartiet redan i sin partimotion i januari
och i motionen med anledning av kompletteringspropositionen påtalade, att
det visserligen fanns positiva inslag i den gångna utvecklingen men att
riskerna inför framtiden var betydande. De åtgärder som vidtagits av
riksbanken och nu föreslås av regeringen pekar i allt väsentligt på att denna
bedömning var riktig.

Prisökningarna för hela året 1985 kommer enligt motionärerna att bli
6—7%. Enligt motionärernas uppfattning finns det vidare anledning att
befara en försämring av bytesbalansen till ca -10 miljarder kronor och ett
ännu sämre utfall för år 1986. Orsakerna till detta ligger både i en starkt ökad
import och en långsammare exportökning. Den dämpade utvecklingen av
exporten är en följd av det höjda kostnadsläget, som medfört både förlust av
marknadsandelar och ett ökat utnyttjande inom svensk industri av utländska
insatsvaror. I motionen understryks att regeringen borde ha presenterat en
reviderad prognos för den ekonomiska utvecklingen.

I det nu aktuella krispaketet sker hela åtstramningen genom penningpolitiken.
Detta innebär i praktiken att en alltför stor del kommer att drabba
investeringarna. Framför allt de mindre företagens investeringar torde vara
känsliga för de genomförda räntehöjningarna. Vidare sägs det i motionen att
det är klart ologiskt att försöka åstadkomma en kraftig investeringsökning
genom en god vinstsituation och samtidigt dra in dessa vinster till riksbanken.
Genom förslagen i proposition 217 ökar likviditetsindragningarna med 2,5
miljarder kronor. Samtidigt är det uppenbart att en ökning av investeringarna
är nödvändig för att föra den svenska ekonomin mot balans och full
sysselsättning.

FiU 1984/85:30

Motionärerna framhåller att de föreslagna åtgärderna får expansiva
effekter på statsbudgeten även bortsett från effekterna av skatterabatten.
Framför allt ökar utgifterna för statsskuldräntorna. Detta innebär att finansoch
penningpolitiken verkar i olika riktning, trots att en vettig ekonomisk
politik rimligen bör bestå av samverkande åtgärder inom dessa båda
politikområden.

Samtliga åtgärder som föreslås i propositionen avvisas. Det poängteras i
motionen att det är orimligt att i nuvarande ekonomiska läge genomföra en
ofinansierad skatterabatt. Regeringen skjuter problemet med det stora
budgetunderskottet framför sig och resultatet riskerar att bli detsamma som
tidigare, nämligen att skattehöjningar i ett trängt läge blir det enda möjliga
alternativet.

Folkpartiets förslag till en alternativ inriktning av den ekonomiska
politiken framgår av motion 3202.

En finansplan är ett dokument som, framhålls det i motion 3239 (m), skall
inge förtroende hos allmänhet, företag och finansexperter inom och utom
landet. Utvecklingen av inflationen, bytesbalansen och valutautflödet i
början av året var klara tecken på att det behövdes en finanspolitisk
åtstramning genom utgiftsminskningar. Trots detta valde regeringen emellertid
att helt nonchalera problemen. Resultatet blev att riksbanken tvingades
höja den svenska räntenivån mycket kraftigt samtidigt som regeringen
fick sätta ihop ett nytt krispaket. I motionen konstateras att regeringens
ekonomiska politik har misslyckats. Den kritik som framfördes i motion 3201
kvarstår.

Den ekonomiska bedömning som redovisas i motion 3239 kan sammanfattas
på följande sätt. En försiktig bedömning pekar på att det rådande
efterfrågetrycket i ekonomin i kombination med lönekostnadsökningarna,
som kommer att ligga klart över 5 % och överstiger vad som gäller för
konkurrentländerna, medför en prisstegring under loppet av året som är mer
än dubbelt så stor som den av regeringen angivna. Den genomsnittliga
prisnivån kommer att öka med cirka 8 %, dvs. samma ökningstakt som för år
1984.

Reallönen kommer att falla med 1 % och hushållens reala disponibla
inkomst stiger med 1 %.

Sysselsättningseffekterna påverkas negativt genom de föreslagna åtgärderna
i proposition 217. Åtgärderna leder till en långsiktig minskning av
antalet arbetstillfällen. Särskilt stor kan utslagningen bli i de branscher som
hårdast drabbas av den kreditpolitiska åtstramningen, dvs. trähusindustrin
samt företag som tillverkar varaktiga konsumtionsvaror.

Motionärerna avvisar samtliga förslag i propositionen. Investeringarna
påverkas negativt av diskontohöjningen och likviditetsindragningarna. De
skärpta betalningsvillkoren för kreditköp drabbar vissa branscher mycket
hårt. Stämpelskatten på fastighetsinteckningar är från stabiliseringspolitisk

FiU 1984/85:30

synpunkt verkningslös men motverkar den naturliga omsättningen på
fastighetsmarknaden. Motionärerna finner det anmärkningsvärt att regeringen
medvetet väljer att dämpa investeringsuppgången med motiveringen
att en sådan ökar importen alltför snabbt. För att skapa långsiktig balans i
den svenska ekonomin är det nödvändigt att industrin får bygga ut sin
produktionskapacitet. Om detta hotar att leda till försämring av bytesbalansen,
måste konsumtionen i landet hållas tillbaka genom en stramare
finanspolitik.

I motionen framhålls att även hushållen drabbas hårt av räntehöjningen,
de skärpta betalningsvillkoren och fördubblingen av bilaccisen. De två
sistnämnda åtgärderna gör det nästan omöjligt för en vanlig inkomsttagare
att finansiera ett bilköp.

Den privata konsumtionen kan däremot beräknas öka snabbare än
regeringens prognos på 1,4 %. Även om ingen ytterligare ökning sker efter
den kraftiga uppgången första kvartalet i år, kommer den privata konsumtionen
att öka med ca 2 % i år. Detta innebär att hushållssparande!, som i fjol
låg omkring noll, i år kommer att bli klart negativt för första gången någonsin
i Sverige.

Krispaketets effekter på den svenska utrikeshandeln är, menar motionärerna,
relativt begränsade. Exporten påverkas på kort sikt inte alls. På längre
sikt dämpas den till följd av stigande kapitalkostnader och minskade
investeringar. Även om exporten återhämtar sig något under resten av år
1985, är det föga troligt att någon nämnvärd exportökning kommer att bli
resultatet för året som helhet. Importökningstakten kommer sannolikt att
dämpas något under resten av året. Det är dock realistiskt att räkna med en
importökning på nära 10 % för helåret, om inte en finanspolitisk åtstramning
sätts in.

Slutsatsen blir att det är svårt att se hur ett bytesbalansunderskott i
storleksordningen 10—15 miljarder kronor kan undvikas i år.

Vad gäller budgetunderskottet konstateras i motionen att enbart ränteuppgången
ökar underskottet med ca 3,5 miljarder kronor. Nettoeffekten av
regeringens och riksbankens krispaket innebär en klar budgetförsvagning för
nästa budgetår.

I motionen understryks att den situation Sverige nu befinner sig i inte är
hållbar under någon längre tid. Kreditåtstramningen måste avlösas av en
finanspolitisk åtstramning. Detta är nödvändigt för att inflationen skall
kunna dämpas och för att ökningen av bytesbalansunderskottet skall kunna
bromsas upp. De åtgärder som är nödvändiga att vidta för att nå ekonomisk
balans framgår av redovisningen i motion 3201.

I motion 3242 (vpk) framhålls att det inte finns någonting i den ekonomiska
utvecklingen under senare tid som föranleder vänsterpartiet kommunisterna
att på någon avgörande punkt ändra den bedömning som redovisades i
motion 3203. Utöver de åtgärder som angavs i motion 3203 inom valutaområdet
föreslås följande åtgärder:

FiU 1984/85:30

— Riksbanken bör ompröva sitt beslut om att inte längre pröva direktinvesteringarna
utomlands ur bytesbalanssynpunkt och de anställda inom
berörda företag och koncerner bör ges möjligheter att påverka utlandsinvesteringarna
genom vetorätt.

— Riksbanken måste ges ett ökat inflytande över valutahandeln genom
skärpt kontroll över bankernas och företagens valutaavdelningar. Frågan om
en centralisering av all valutahandel bör utredas.

— Den höga räntans menliga inverkan på samhällsekonomin bör föranleda
riksdagen att uttala att en snar räntesänkning är nödvändig. Enligt motionärernas
mening bör bankernas försök att höja utlåningsräntan väsentligt över
diskontohöjningen föranleda ett återinförande av ränteregleringen.

— Den utredning om beskattning av realräntevinster som ställdes i utsikt
av regeringen i våras bör forceras så att ett lagförslag på detta område snarast
kan föreläggas riksdagen för beslut.

Med anledning av förslagen i proposition 217 föreslås följande:

—Likviditetsindragningarna från näringslivet bör dubbleras i förhållande
till förslagen i propositionen. Hälften av de indragna likvida medlen skall
överföras till AP-fonden och användas till produktiva investeringar med sikte
på att som nämnts i motionen öka förädlingsgraden av de inhemska
råvarorna samt att höja graden av svenska insatsvaror i industrin.

— Delgivningen om att statliga utgifter skall senareläggas kan inte
accepteras utan att riksdagen får ta ställning till de konkreta förslagen.

— Den nya lag som föreslås och som ger regeringen bemyndigande att
skärpa reglerna för avbetalningsköp kan godtas. Motionärerna anser dock
att mindre krediter, upp till 20 000 kr., kan beviljas med endast 20%
kontantinsats och med en amorteringstid om högst 24 månader.

— Stämpelskattehöjningen på fastighetsinteckningar godtas. Även stämpelskatten
på aktier bör fördubblas.

— Billigare bilar bör undantas från den hårda kreditförordningen och falla
under samma regler som motionärerna ovan föreslår för vanliga avbetalningsköp.
Vidare föreslås att en differentierad accis införs med en mindre
ökning av accisen på billigare bilar och en större ökning på dyra bilar. En
lämplig gräns är 70 000 kr.

— Om en förhöjd accis införs bör redan nu befrielse eller nedsättning av
densamma erhållas om fordonet uppfyller de framtida kraven på avgasrening.

— Regeringen bör vidta speciella åtgärder för stöd till rörelsehindrade,
t. ex. genom att undanta handikappfordon från de nya avbetalningsbestämmelserna.

I motion 3242 (c) anförs att under parollen ”Sverige är på rätt väg” har
regeringen tillåtit den svenska ekonomin att bryta samman. Devalveringen
1982 gav ett tillfälligt andrum liksom även den internationella högkonjunkturen.
När inflationen bitit sig fast på en av de högsta nivåerna i industrivärlden

FiU 1984/85:30

sviktar emellertid omvärldens förtroende. Vare sig prisstopp eller räntehöjning
hjälper om man inte har, menar motionärerna, kapacitet att ta sig an det
grundläggande problemet i ekonomin.

Den socialdemokratiska regeringen har inte förmått hålla sin del av den
s.k. Rosenbadsöverenskommelsen att löneavtalen skulle hålla sig inom
5-procentsramen. Den 2-procentiga diskontohöjningen innebär att redan i
maj månad har inflationsmålet överskridits. Den ekonomiska politiken har
inte haft en sådan inriktning att inflationen kunnat hållas tillbaka. Ju längre
den släpphänta finanspolitiken tillåts fortsätta desto större blir, enligt
motionärerna, behovet av en hårdhänt åtstramning. I motionen framhålls att
regeringens förslag till indragningar och skattehöjningar måste bedömas dels
i relation till den kraftiga diskontohöjningen, dels i förhållande till regeringens
tidigare ovilja till nödvändiga besparingar i de offentliga utgifterna.
Sedda i ett sådant perspektiv framstår, menar motionärerna, förslagen som
omotiverade. De kan i själva verket komma att ytterligare begränsa
näringslivets konkurrenskraft.

När det gäller höjningen av bilaccisen aviserar regeringen att man senare
skall föreslå en sänkning av accisen för de bilar som utrustas för tillgodoseende
av de skärpta kraven på avgasrening. Centerpartiet har kritiserat
regeringen för att vara obeslutsam med konkreta åtgärder och otillräcklig
vad gäller förslagens utformning för att åstadkomma den nödvändiga
bilavgasreningen. Det nu föreliggande förslaget innebär, framhåller motionärerna,
inga konkreta åtgärder som snabbt kan ge resultat.

I motionen understryks att riksdagen fortfarande har möjligheter att nu i
vår lägga om kursen i en mera realistisk och framåtbärande riktning. Det är
nödvändigt att snabbt vidta åtgärder för att den svenska ekonomin inte skall
”gå i stå”. Den ekonomiska politiken måste ges en sådan inriktning att räntan
snarast möjligt kan sänkas igen. Motionärernas förslag till uppläggning av en
ekonomisk politik med denna inriktning har redovisats i motion 3206.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Internationell utveckling

Världsekonomin har de senaste två åren genomgått en markant förbättring.
Tillväxten i industriländerna var 1984 den starkaste på åtta år,
inflationen har reducerats påtagligt, företagens lönsamhet har ökat och
investeringarna skjutit fart. Det har lett till en kraftig ökning av världshandeln.
Ökningen uppgick till närmare 9% år 1984. Trots den kraftiga
ekonomiska tillväxten har arbetslösheten i Europa varit fortsatt hög. Den

FiU 1984/85:30

ekonomiska återhämtningen har varit betydligt svagare i Europa än i Förenta
staterna, Japan och länderna i Ostasien.

Den amerikanska uppgången var närmare 7 % under 1984 och har varit
motorn i världsekonomin. Den har stimulerats av ett stort federalt budgetunderskott.
Samtidigt som utgifterna, bl. a. för försvarsändamål, har ökat
kraftigt har inkomstskatterna sänkts. Det ökade efterfrågetryck som detta
har fört med sig har resulterat i ökade investeringar och konsumtion.
Importen har stigit mycket kraftigt och underskottet i handelsbalansen har
vidgats. Detta har emellertid motverkats av ett kraftigt kapitalinflöde bl. a.
till följd av de höga realräntorna och förväntningar om stigande dollarkurs.

Stora ansträngningar har gjorts för att minska budgetunderskottet. I
behandlingen av budgeten i den amerikanska kongressen eftersträvas en
minskning av underskottet. Administrationen i Washington räknar alltjämt
med en produktionsökning år 1985 med 4%. Andra bedömare, bl. a.
OECD-sekretariatet tror i sin senaste bedömning i maj 1985, på en något
svagare tillväxt. Det är framför allt det preliminära utfallet för första
kvartalet med en ökning på endast 0,7 % som talar för att tillväxten
kulminerat och att den nu kommer att utvecklas i en lugnare takt.
Ökningstakten från år 1984 kommer sannolikt att halveras, vilket innebär att
den draghjälp som den amerikanska ekonomin gett omvärlden kraftigt
kommer att försvagas.

Japan redovisar ett rekordstort överskott i sin bytesbalans. Sannolikheten
för ett omslag i politiken i mer efterfrågestimulerande riktning måste
emellertid bedömas som liten, eftersom man samtidigt har ambitionen att
minska budgetunderskottet.

Den lägre tillväxten i Förenta staterna leder till en minskad export för
Västeuropas del. Den kan motverkas något av en ökad export till övriga delar
av världen. Eftersom också den inhemska efterfrågetillväxten i Västeuropa
blir ungefär oförändrad, torde det sammantagna resultatet bli en något
svagare tillväxt av BNP år 1985 än 1984.

I Förbundsrepubliken Tyskland kan en omläggning av finanspolitiken i
expansiv riktning inte förväntas. Arbetslösheten väntas ligga kvar på en
mycket hög nivå. Det expansiva inslaget i tillväxten väntas komma från
investeringarna. Sammantaget beräknas BNP i Förbundsrepubliken Tyskland
öka med 2,5 % år 1985.

I tabell 2 redovisas vissa nyckeltal för den internationella utvecklingen.

Av tabellen framgår att inflationen i omvärlden ligger på en låg nivå. I det
för Sverige viktiga konkurrentlandet Förbundsrepubliken Tyskland ligger
inflationstakten på drygt 2 %.

Prognoserna om den internationella utvecklingen måste omgärdas med
stora reservationer. Ovissheten om dollarkursens utveckling gör situationen
svårbedömd. De tilltagande protektionistiska tendenserna i Förenta staterna
kan få konsekvenser för den amerikanska importen, vilket innebär en stor
osäkerhet för utvecklingen av den internationella handeln.

FiU 1984/85:30

Tabell 2. Internationell utveckling 1984 och 1985

BNP	Konsument-	Arbetslöshet
	priser
% per år	% per år	%
1984 1985	1984 1985	1984 1985

Förenta staterna	6,8	3 1/4	4,3	4 1/4	7,5	7 1/4
Japan	5,8	5 1/4	2,2	2 1/2	2,7	2 1/2
Förbundsrepubliken
Tyskland	2,6	2 1/2	2,4	2	8,3	8 1/4
OECD-Europa	2,4	2 1/4	7,6	6 1/2	10,7	11
OECD-Totalt	4,9	3 1/4	5,3	5	8,4	8 1/4

Källa: OECD

Vid ministermötet i OECD i Paris i början av april uttalade finansministrarna
att ytterligare liberaliseringar måste vidtas för att stärka världshandeln.
De begärde också att förberedande diskussioner skulle inledas för en ny
förhandlingsrunda inom GATT (General Agreement on Tariffs and Trade).
Ministrarna framhöll vidare nödvändigheten av att motstå protektionistiska
åtgärder, att begränsa offentliga utgifter och att i de länder där det är
nödvändigt minska budgetunderskottet. Likaså betonades vikten av att
reducera strukturella stelheter och att stärka sysselsättningen samt att
allmänt verka för en ökad konvergens i den ekonomiska politiken inriktad på
en icke-inflationistisk tillväxt.

Utvecklingen i Sverige

Utvecklingen i den svenska ekonomin har i flera avseenden varit mycket
positiv under de senaste åren. En kraftig ökning har skett av industriproduktionen,
exporten och industriinvesteringarna. Nedgången i den totala
sysselsättningen under början av 1980-talet bröts under åren 1983 och 1984.
En kraftig ökning ägde rum under loppet av 1984. Under första kvartalet
1985 var 56000 fler sysselsatta än ett år tidigare. I industrin ökade antalet
sysselsatta med 20000 personer. I takt med denna utveckling har också den
öppna arbetslösheten minskat. Tili den positiva bilden åren 1983 och 1984
hör också den snabba förbättringen av bytesbalansen. Från ett underskott år
1982 på närmare 23 miljarder kronor har utvecklingen gått mot ett överskott
år 1984. Saneringen av statsfinanserna har också varit framgångsrik. Även
bortsett från det positiva bidraget från en lång rad engångsinsatser har
underskottet minskat kraftigt både i nominella termer och som andel av
BNP.

Mer problematiska inslag i den ekonomiska utvecklingen utgör pris- och
kostnadsutvecklingen. Den nödvändiga anpassningen till utvecklingen i våra
största konkurrentländer kom inte till stånd år 1984. Såväl löner som priser
ökade i väsentligt snabbare takt i Sverige än i flertalet OECD-länder. En

3 Riksdagen 1984185. 5 sami. Nr30

FiU 1984/85:30

kraftigare produktivitetsökning kunde visserligen i stor utsträckning motverka
kostnadsgenomslaget på exportpriserna år 1984, men på sikt ger den
bristande kostnadsanpassningen anledning till oro. Utskottet återkommer
till vilka slutsatser som bör dras av denna utveckling efter det att utskottet
redovisat sin syn på utvecklingen under år 1985 så som den nu kan bedömas.

Den ekonomiska utvecklingen under år 1985

I den reviderade finansplanen förutses BNP-tillväxten bli närmare 2 1/2 %
år 1985. Det är en ökning i ungefär samma takt som under de senaste två
åren. Liksom under de senaste åren förutses tillväxten bäras upp främst av
export, investeringar och lagerinvesteringar som för tredje året i rad
tillsammans ökar med ca 61/2%. Konsumtionen förutses däremot i den
reviderade finansplanen öka betydligt långsammare, eller med drygt 1,2 % år
1985. Det mönstersom kännetecknat tidigare konjunkturuppgångar, nämligen
en kraftig ökning av konsumtionen, skulle sålunda brytas i denna
uppgångsfas.

Investeringarna förutses öka med ca 31/2% år 1985. Det är särskilt
industriinvesteringarna som förutses öka kraftigt. I den reviderade finansplanen
anges ökningen till 25 %. Det finns tecken som tyder på att ökningen kan
bli ännu kraftigare. Industriförbundets planenkät visar på en ökning om
närmare 35 % av industrins investeringar bland de företag som speglas i
enkäten. Ökningen är främst koncentrerad till insatsvaruindustrin.

I den reviderade nationalbudgeten förutses hushållens realt disponibla
inkomster öka med närmare 2 % år 1985. Den förbättringen skulle ge ett
utrymme både för en konsumtionsökning och för en viss ökning av
sparandet. Den privata konsumtionen tycks emellertid, efter vad som kan
utläsas av nu tillgänglig statistik, ha ökat kraftigare under första kvartalet
1985 än i prognosen. Omsättningen i detaljhandeln första kvartalet ökade
med ca 3 % i volym jämfört med samma kvartal förra året. Av statistiken
över nyregistrerade bilar framgår att dessa ökade med 22 % de fyra första
månaderna i år jämfört med samma period förra året. Sammantaget
beräknas den privata konsumtionen ha ökat ca en procentenhet snabbare
första kvartalet än vad som tidigare förutsågs. Enligt vad som nu kan
bedömas beror denna ökning inte på ett oväntat tillskott av inkomster utan
på minskat sparande. Uppgifter om bankernas och kreditinstitutens utlåning
till hushållen tyder på att konsumtionen finansierats genom ökade krediter.
Bankerna och finansbolagen låg under första kvartalet högt över det
utlåningstak om 4% ökning som riksbanken angett för ökningen mellan
helåren 1984 och 1985.

Den mycket snabba utvecklingen av investeringar och privat konsumtion
har lett till att importen under de första månaderna i år har ökat mycket
kraftigt. Importvärdet januari-april 1985 var närmare 20 % över motsvarande
värde år 1984. Enligt den nu tillgängliga varustatistiken är ökningen störst
för elektroniska insatsvaror samt vissa konsumtions- och investeringsvaror.

FiU 1984/85:30

Under mars och april har också oljeimporten ökat kraftigt. Den kraftiga
importökningen för april månad med ca 30% tyder också på en lagerpåfyllnad,
som sannolikt underbyggts av hotet om strejk vid tullen.

Handelsbalansens överskott under perioden januari-april 1985 blev
endast 1 miljard mot 11 miljarder kronor under samma period förra året.
Exporten förefaller enligt vad som nu kan bedömas ha utvecklats obetydligt
svagare än vad som förutsågs i den reviderade finansplanen. Den kraftiga
försämringen av handelsbalansen kan således i allt väsentligt tillskrivas
importen.

Sedan regeringen presenterade sin bedömning av den ekonomiska utvecklingen
i den reviderade finansplanen har händelser inträffat som har
betydelse för den fortsatta utvecklingen. Det är konflikten på arbetsmarknaden
och det kraftiga valutautflödet i början av maj.

Den 13 maj 1985 aviserade regeringen vissa ekonomisk-politiska åtgärder
för att dämpa konsumtionstillväxten och motverka valutautflödet. Fullmäktige
i riksbanken beslutade samma dag om åtgärder för att begränsa
kreditgivningen och hejda valutautflödet, bl. a. höjdes diskontot från 9,5 %
till 11,5%.

I proposition 217 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder som förelädes
riksdagen den 15 maj föreslår regeringen

- att villkoren för kreditköp skärps,

- att likviditetsindragningarna från näringslivet utvidgas,

- att bilaccisen och stämpelskatten höjs.

Dessutom aviseras att vissa statliga utgifter kommer att senareläggas.

I propositionen görs bedömningen att de föreslagna budgetförstärkningarna
i stort sett motsvarar den ökning som det höjda ränteläget leder till för
statsskuldräntorna. Budgetunderskottet nästa budgetår beräknas därmed
uppgå till ungefär det belopp som angavs i årets kompletteringsproposition,
dvs. ca 61 miljarder kronor.

Samtidigt med riksbanksfullmäktiges beslut att höja diskontot med två
procentenheter slopades rekommendationen rörande nivån på bankernas
utlåningsräntor. Detta ledde till att utlåningsräntorna höjdes med i genomsnitt
mer än två procentenheter.

Genomslaget på konsumentpriserna till följd av de höjda räntorna kan
beräknas till närmare en procentenhet. Höjningen av bilaccisen kommer att
öka konsumentprisindex med ytterligare 0,2 procentenheter. Eftersom
ökningen från december 1984 t. o. m. april 1985 uppgår till 2,7 % kommer
ökningen t.o.m. maj månad sannolikt att ligga mellan 31/2 och 4%. Av
denna uppgång svarar den högre dollarkursen och räntehöjningen för
ungefär hälften. Höjningen av den genomsnittliga prisnivån år 1985 skulle
om räntenivån och dollarkursen blir bestående bli ca en procentenhet högre
än vad som antogs i den reviderade finansplanen.

Det innebär med oförändrade förutsättningar i övrigt att hushållens realt

FiU 1984/85:30

disponibla inkomster skulle öka med ca 1 % 1984—1985. Med en konsumtionsökning
om 1,4% för helåret 1985 som anges i den reviderade finansplanen
skulle — efter den kraftiga ökningen första kvartalet — det innebära att
en kraftig minskning av ökningstakten måste ske under återstoden av året.
Konsumtionens bidrag till efterfrågeökningen och importen under år 1985
skulle därmed bli densamma som antogs i den reviderade finansplanen. Det
innebär att den sparandeminskning som skett hittills inte skulle kunna tas
tillbaka under resten av år 1985.

De av regeringen föreslagna likviditetsindragningarna och riksbankens
ränteförändringar kan förväntas dämpa investeringsutvecklingen något, så att
uppgången 1984-1985 kan komma att bli något lägre än som angavs i den
reviderade finansplanen.

De nu redovisade bedömningarna av effekterna av regeringens och
riksbankens åtgärder talar sammantaget för att efterfrågetillväxten blir
svagare under resten av året än hittills. Importtillväxten kommer därför
sannolikt att dämpas något de följande månaderna. Osäkerheten i bedömningarna
är emellertid stor. Det gäller i synnerhet utvecklingen av lagerinvesteringarna.
En kraftig uppbyggnad av lagren nu skulle vara i linje med
tidigare mönster vid motsvarande konjunkturfas. Å andra sidan har det skett
en strukturell neddragning av lagren påskyndad av en mer rationell
lagerhantering och höga kapitalkostnader.

Det är ännu för tidigt att säga något om arbetsmarknadskonflikten
kommer att få verkningar på längre sikt. Någon större direkt inverkan på
produktionen under våren tycks den inte ha haft.

Den svenska exporten av bearbetade varor hävdade sig väl under år 1984.
Sveriges export ökade i takt med marknadstillväxten inom OECD-området,
och marknadsandelarna var således oförändrade. Med en lönekostnadsstegring
i industrin på 5 % och med en fortsatt hög produktivitetstillväxt under år
1985 finns det utrymme för en viss relativprissänkning. Tecken tyder
emellertid på att företagens kostnadsutveckling och höjda vinstmarginaler
skulle leda till att relativpriserna blir ungefär oförändrade år 1985. Till detta
skall dock läggas en del kvardröjande effekter av relativprisförändringarna
under tidigare år, vilket sammantaget väntas ge en marknadsandelsförlust på
1 % år 1985.

Utvecklingen av exporten under de fyra första månaderna i år visar på en
något svagare utveckling än beräknat. Värdet för exporten av varor exkl.
oljeprodukter och fartyg ökade med 4 % första kvartalet jämfört med första
kvartalet i fjol. Bakom denna utveckling ligger flera faktorer av tillfällig
natur. Bl. a. förorsakade den kalla vintern ishinder för delar av den svenska
exporten. Under maj månad har tullstrejken orsakat svårigheter för såväl
exporten som importen. Eftersom importsvårigheterna inte hann orsaka
några större produktionsstörningar kan exporten på längre sikt väntas
återhämta sig, men osäkerheten om strejkens långsiktiga verkningar på
relativpriser och marknadsandelar gör att risken för en svagare utveckling

FiU 1984/85:30

inte kan bedömas som obetydlig.

Handelsbalansöverskottet under årets fyra första månader på endast en
miljard kronor innebär en försämring med 10 miljarder från samma period
förra året. De av regeringen föreslagna åtgärderna tillsammans med det
faktum att arbetsmarknadskonflikten har upphört torde emellertid innebära
att den hittillsvarande försvagningen av handelsbalansen upphör. En förbättring
av utrikeshandeln kan således förväntas, vilket också bör få positiva
effekter på bytesbalansen. Det finns skäl att räkna med att valutaflödet
vänder och att det valutautflöde som hittills skett kommer att motverkas av
ett valutainflöde under resten av året. Den försvagning av bytesbalansen som
ägt rum hittills i år torde emellertid inte kunna hämtas in i sin helhet.
Bytesbalansen för år 1985 kan därför förväntas visa ett större underskott än
det som anges i den reviderade finansplanen.

I motionerna 3201, 3239 (m), 3206, 3242 (c) och 3202, 3238 (fp) kritiseras
regeringens bedömning av den inhemska utvecklingen på vissa punkter.
Främst inriktas kritiken på bedömningen av kostnads- och inflationsutvecklingen
som anses vara kraftigt underskattad i den reviderade finansplanen.
Som framgått av vad utskottet anfört gör också utskottet bedömningen,
under förutsättning att nuvarande höga dollarkurs och räntenivå blir
bestående, att prisutvecklingen kan bli något snabbare än som antogs i den
reviderade finansplanen.

Det finns enligt utskottets uppfattning inte anledning anta att den
nuvarande höga räntenivån kommer att bli bestående. Den är ett uttryck för
att också penningpolitiken spelar en aktiv roll i stabiliseringspolitiken när
kreditefterfrågan tenderar att expandera. Den grundläggande utvecklingen i
ekonomin med sänkt budgetunderskott och avtagande lönekostnadsutveckling
skapar grunden för en sänkt räntenivå. Den bedömning av den
ekonomiska utvecklingen under återstoden av år 1985 som utskottet här har
redovisat innebär att den snabba efterfrågeutvecklingen och importen väntas
avta, vilket får till följd att valutautflödet minskar. Därmed skapas förutsättningar
för att senare sänka räntan och minska räntedifferenserna i förhållande
till utlandet. Den nyligen genomförda sänkningen av den amerikanska
räntan underlättar en sådan utveckling.

Vad gäller lönekostnadsutvecklingen finns det anledning att räkna med att
den blir väsentligt lägre år 1985 än under år 1984. Det finns ännu inte något
utfall för år 1985, men överenskommelsen mellan LO och SAF att
lönekostnaderna inte skulle öka med mer än 5 % tycks ha varit vägledande
för arbetsmarknaden i sin helhet. Skulle lönekostnaderna öka snabbare får
det direkt negativa konsekvenser för vår konkurrenskraft samtidigt som det
försvårar möjligheterna att i framtiden träffa avtal på en nivå som är i
överensstämmelse med kostnadsutvecklingen i våra närmaste konkurrentländer.
Kompensationsmekanismerna mellan olika delar av arbetsmarknaden
skulle göra att en hög kostnadsutveckling fortplantade sig vidare i

FiU 1984/85:30

systemet under flera år framöver. Utskottet ser med stor oro på en sådan
utveckling. De ansträngningar som hittills gjorts för att växla ned pris- och
lönekostnadsutvecklingen och de framgångar som trots allt har kunnat
konstateras skulle i ett sådant läge bli omintetgjorda.

Det finns enligt utskottets mening anledning att även uppmärksamma de
kommentarer som görs i motionerna 3201 (m) och 3206 (c) om arbetsmarknaden,
sysselsättningen och arbetslösheten.

Den totala sysselsättningen, som ökat kraftigt under 1970-talet, utvecklades
mycket svagt i början av 1980-talet. Under loppet av år 1984 ökade
sysselsättningen återigen kraftigt. Mellan helåren 1983 och 1984 ökade
sysselsättningen med 36 000 personer. Under första kvartalet 1985 var 56 000
personer fler sysselsatta än under motsvarande kvartal 1984.

Utvecklingen av antalet arbetslösa framgår av diagram 1. Den öppna
arbetslösheten vid ingången av år 1985 ligger på en högre nivå än vid tidigare
konjunkturuppgångar. Detta har dessvärre gällt vid alla uppgångar de
senaste två decennierna. Det är också en internationell företeelse. I Sverige
ligger emellertid arbetslöshetsnivån betydligt lägre än i övriga OECDländer.
I Sverige har arbetslösheten sjunkit påtagligt det senaste året. Den
öppna arbetslösheten uppgick i april 1985 till 120000 personer eller 2,7 % av
totala arbetskraften. Det var 17 000 personer färre eller 0,5 % lägre än under
samma månad i fjol.

Diagram 1.

Antalet arbetslösa enligt arbetskraftsundersökningarna

Månadstal för 1 000-tal personer 16—74 år

200

190-

180-

170-

160-

150-

'Ursprungliga värden

Säsongrensade och med tremånaders
glidande genomsnitt utjämnade värden

140-

130-

120-

110-

100-

90-

80-

1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

I motion 3201 (m) betraktas både de öppet arbetslösa och de som
sysselsätts genom beredskapsarbeten, ungdomslag, samhällsföretag med
rekryteringsbidrag samt de som genomgår arbetsmarknadsutbildning som
arbetslösa. Ett sådant synsätt står i direkt motsatsställning till de hittills
mycket framgångsrika strävandena att ge arbetshandikappade, ungdomar

FiU 1984/85:30

och andra meningsfulla arbetsuppgifter och stärkt självkänsla. Det är enligt
utskottets mening ett uttryck för social omedvetenhet att beskriva dessa
människor som ”arbetslösa”. Att dessutom som i motionerna 3201 (m) och
3206 (c) föreslå att resurserna för att sysselsätta dessa människor skall skäras
ned vittnar om bristande socialt ansvar. Utskottet beklagar att inte full
enighet råder mellan partierna företrädda i Sveriges riksdag om att det arbete
som dessa människor utför och själva värdesätter också är värdefullt för
samhället.

Med de kompletterande synpunkter på den samhällsekonomiska utvecklingen
som här redovisats kan utskottet instämma i de bedömningar som
redovisas i den reviderade finansplanen och i proposition 217 om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder.

Den ekonomiska utvecklingen 1985—1988

I långtidsutredningen som presenterades år 1984 (LU 84) och som
behandlades av riksdagen hösten 1984 (FiU 1984/85:6) presenterades två
tidsperspektiv, dels perioden fram till år 1990 då balansmålen förutsattes
vara uppfyllda, dels perioden 1983—1987. Syftet med denna uppdelning var
att renodla dels den strukturella utvecklingen, dels konjunkturförloppet. I
det kortare perspektivet studerades på vilket sätt den ekonomiska utvecklingen
överensstämde med utvecklingen mot balansmålen på längre sikt.
Därvid gjordes bedömningar av vilka åtgärder som var nödvändiga för att
styra utvecklingen in på rätt bana. I den reviderade finansplanen presenteras
en ny s. k. treårskalkyl utifrån det nya utgångsläget år 1985 och för perioden
fram till år 1988. Dessutom görs en avstämning av utvecklingen under
perioden 1983—1985.

Utskottet anser det mycket värdefullt att denna typ av kalkyler utförs. De
snabba förändringar av de ekonomiska förutsättningarna som inträffar
motiverar tätare avstämningar än de som presenteras i långtidsutredningarna
vart femte år och de särskilda avstämningarna en gång däremellan. Det är
viktigt att en bedömning görs av i vilken utsträckning utvecklingen leder till
ekonomisk balans på sikt och vilka krav som det ställer på den ekonomiska
politiken.

En avstämning av utvecklingen under 1983—1985 visar att den i flera
avseenden blivit bättre än vad som antogs i LU 84. Den internationella
utvecklingen tycks ha blivit mer positiv än vad LU räknade med. Även i
Sverige har den ekonomiska tillväxten varit god. Industriproduktion, export
och investeringar har utvecklats gynnsammare än vad som antogs i kalkylerna.
Bytesbalansen har förbättrats påtagligt och budgetunderskottets utveckling
ligger väl i linje med vad som angavs i LU 84. Industrins räntabilitet har
förbättrats på det sätt som förutsattes i utredningens kalkyler. Den offentliga
konsumtionen, särskilt inom kommunsektorn, har dock utvecklats snabbare
än som antogs vara långsiktigt hållbart.

FiU 1984/85:30

Till det mest bekymmersamma inslaget i utvecklingen hör att den
nödvändiga pris- och kostnadsanpassningen inte ägde rum år 1984 som
förutsattes i långtidsutredningen. En förutsättning i kalkylerna var att
relativpriset på svensk export av bearbetade varor under åren 1984 och 1985
skulle sänkas med 3,5 %, medan det nu beräknas ha ökat.

Detta ter sig så mycket mer problematiskt eftersom kalkylerna för
utvecklingen 1985-1988 visar att pris-och löneutvecklingen har en avgörande
betydelse för möjligheterna att uppnå samhällsekonomisk balans. En
snabb pris- och löneutveckling i kombination med en passiv finanspolitik
skulle leda till växande obalanser i form av hög arbetslöshet och bytesbalansunderskott.
En utveckling enligt detta låt-gå-alternativ är oacceptabel.

I kalkylerna beskrivs två alternativa utvecklingsvägar. Ett balansalternativ
som bygger på ett antagande om låga pris- och löneökningar. Dessutom
förutsätter detta alternativ en stram penning- och finanspolitik. Budgetförstärkningar
på sammanlagt 10—15 miljarder kronor har lagts in för perioden
1986—1988. Dessa har kalkylmässigt fördelats i tre lika stora delar på
hushålls-, kommun- och företagssektorn.

I ett referensalternativ förutsätts att pris- och löneutvecklingen följer
historiska samband. För att undvika en försvagning i bytesbalansen och av
budgetsaldot förutsätts att finanspolitiken stramas åt med ytterligare 25
miljarder kronor utöver balansalternativets åtstramning. Denna skärpning
läggs i sin helhet på hushållssektorn i form av indirekt skatt.

I propositionen slås fast att problemen med alltför stora pris- och
löneökningar inte kan lösas med ytterligare en devalvering. Förbättringen av
konkurrenskraften skulle endast bli kortsiktig och hos olika beslutsfattare
skulle skapas starka förväntningar om fortsatta prisstegringar och nya
devalveringar. Ett centralt mål för den ekonomiska politiken - prisstabilitet
— skulle då överges på obestämd tid.

Om pris- och löneutvecklingen skulle fortsätta att vara för snabb, finns det
alltså i praktiken ingen annan möjlighet än att strama åt den ekonomiska
politiken, anförs det vidare i propositionen. Som illustreras i referensalternativet
förefaller det möjligt att genom en sådan politik hålla bytesbalansen
under kontroll och fortsätta saneringen av statsbudgeten. Kostnaderna i
form av arbetslöshet och därmed sammanhängande sociala problem skulle
emellertid bli mycket stora. Någon återgång till samhällsekonomisk balans
skulle knappast kunna ske förrän på 1990-talet.

En utveckling i linje med balansalternativet ter sig mot denna bakgrund
mycket angelägen. Det ställer emellertid betydande krav på ekonomins
funktionsförmåga och på den ekonomiska politiken:

— Pris- och lönestegringstakten måste dämpas betydligt.

— Industrins räntabilitet måste ligga kvar på en hög nivå.

— De offentliga utgifternas ökningstakt måste begränsas och statens
budgetunderskott minskas.

— Den inhemska.efterfrågeutvecklingen måste anpassas till kravet på

FiU 1984/85:30

balans i de utrikes affärerna och till behovet av ökad sysselsättning.

- Arbetsmarknadens förmåga till omställning och anpassning måste
förbättras.

I motion 3202 (fp) sägs att denna inriktning av den ekonomiska politiken
ligger väl i linje med vad folkpartiet tidigare har föreslagit riksdagen. Även i
motion 3201 (m) instämmer man till fullo i denna uppläggning av den
ekonomiska politiken. Det framhålls emellertid att förslagen inte är heltäckande.

Det kan således konstateras att det finns en stor uppslutning till denna
allmänna inriktning av den ekonomiska politiken. Samtidigt måste emellertid
noteras att när det gäller konkreta åtgärder för att åstadkomma den
önskade utvecklingen liksom när det gäller den ekonomiska politiken i övrigt
är skillnaderna betydande.

Inriktning av den ekonomiska politiken

Den ekonomiska politik som föreslås i motionerna från moderata samlingspartiet,
centerpartiet och folkpartiet består av följande huvuddelar.

För det första föreslås en minskning av utgifterna i stat och kommun,
främst offentliga konsumtionen och transfereringarna. I förslagen ingår
förutom minskade överföringar till kommunerna nedskärningar inom sjukförsäkringssystemet,
arbetslöshetsförsäkringen och på bostadsområdet.

För det andra föreslås sänkta marginalskatter, inflationsjusterad skatteskala
och sänkt förmögenhetsskatt. Några skattehöjningar kan inte accepteras.

För det tredje föreslås åtgärder för att avreglera näringslivet och avmonopolisera
den offentliga sektorn. Ökat inslag av konkurrens i offentlig sektor
genom privatisering skapar enligt motionärerna effektivare och billigare
produktion samt större variationsrikedom i tjänsteutbudet.

För det fjärde anser motionärerna att löntagarfonderna måste avskaffas.

För det femte måste lönebildningssystemet reformeras. Om statsmakterna
korrigerar alla negativa effekter av för höga avtal riskerar löneökningstakten
att bli för hög.

Utskottet vill med anledning av dessa förslag till riktlinjer anföra följande.

När det gäller nedskärningar av offentliga utgifter för konsumtion
konstaterar utskottet att de konkreta förslagen i de olika motionerna är få.
Utskottet tolkar detta som att motionärerna inte har något att erinra mot den
strama budgetprövning som bedrivits de senaste åren och som förutskickas
för de närmaste åren. Den statliga konsumtionen beräknas för år 1985 ligga
drygt 6 % under 1981 års nivå räknat i fasta priser. Utskottet anser att en
strikt och återhållsam budgetprövning av de statliga konsumtionsutgifterna
är nödvändig.

Utskottet har i ett särskilt betänkande (FiU 1984/85:29) behandlat den
kommunala ekonomin och därvid föreslagit vissa begränsningar i kommu -

FiU 1984/85:30

nernas likviditet. En del av denna indragning sker genom en särskild
skatteutjämningsavgift — en metod som också föreslagits i motioner från
folkpartiet. I övrigt anser utskottet att indragningarna bör vara tillfälliga,
bl. a. av konjunkturpolitiska skäl. Det finns också skäl att avvakta skatteutjämningskommitténs
förslag innan större ingrepp görs i bidragssystemet.

Huvuddelen av de besparingar som i olika former föreslås i motionerna
från moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet berör det sociala
trygghetssystemet och bostadssubventionerna. Enligt utskottets mening kan
nedskärningar av det slag motionärerna föreslår inte accepteras. Det sociala
trygghetssystemet syftar bl. a. till att ge ekonomisk trygghet så att även de
som inte har egna ekonomiska resurser skall få en grundtrygghet. Nedskärningar
eller ökad avgiftsbeläggning innebär med nödvändighet att även de
sämst ställda drabbas. Att det sociala trygghetssystemet inte bör utsättas för
försämringar innebär inte att utskottet förordar en låt-gå-politik. De
negativa konsekvenserna av en sådan politik har beskrivits i det föregående.

Enligt utskottets mening skulle ett genomförande av de i motionerna
redovisade olika förslagen till politik inte heller medverka till att stärka vårt
lands ekonomi. Genom de fördelningspolitiska effekter som uppstår skulle
en politik med denna inriktning i stället leda till ökade svårigheter att nå
ansvarsfulla löneuppgörelser och motverka strävan att få alla grupper i landet
att ställa sig bakom de stabiliseringspolitiska strävandena.

Det bör också uppmärksammas att i flera av partiernas besparingsalternativ
ingår förslag om försäljningar av statliga företag och statlig egendom.
Utskottet har redovisat sin syn på dessa förslag i ett yttrande till näringsutskottet
(FiU 1984/85:2 y). Dessa åtgärder är emellertid varken formellt eller
till sin karaktär besparingar. De är en form av tillfälliga inkomstförstärkningar.
De påverkar således inte utgifterna. De har inte heller samhällsekonomiska
effekter som besparingar, dvs. nedskärningar av offentliga utgifter.
Statliga utförsäljningar har knappast några åtstramningseffekter på efterfrågeutvecklingen.
Det är således verkningslöst enligt utskottets mening att
använda utförsäljningar som ett led i en stram finanspolitik. Dessa åtgärder
kan emellertid vara motiverade av andra skäl, t. ex. näringspolitiska, vilket
framgår av det nämnda yttrandet till näringsutskottet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det totala skattetrycket inte
kan höjas ytterligare. Budgetsituationen gör emellertid att någon sänkning
av det totala skattetrycket inte kan bli aktuell under de närmaste åren. Detta
förhindrar inte att en viss omfördelning kan ske inom ramen för ett
oförändrat skattetryck. Konsekvenserna av att sänka skattetrycket utvecklar
utskottet i det budgetpolitiska avsnittet i anslutning till behandlingen av
motion 3201 (m).

Höga marginalskatter medför enligt utskottet en lång rad negativa
konsekvenser. Det är därför värdefullt att marginalskatterna under perioden
1983—1985 har kunnat sänkas kraftigt. Endast drygt 12% av samtliga

FiU 1984/85:30

inkomsttagare år 1985 beräknas ha en marginalskatt som överstiger 50%.
Den mest angelägna reformen, efter denna sänkning av marginalskatten, är
enligt utskottets mening att förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet.
Genom förslaget till förenklad självdeklaration uppnås stora fördelar i dessa
hänseenden. Utskottet har i ett yttrande till skatteutskottet tillstyrkt att
denna reform genomförs (FiU 1984/85:7y). Förslaget innebär också vissa
skattesänkningar. I syfte att begränsa kostnaderna för reformen har utskottet
tillstyrkt att basenheten inte höjs för år 1986, dvs. att skatteskalan inte skall
justeras för inflationen under 1984-1985. Utskottet vill emellertid understryka
att det är angeläget att marginalskatterna kan hållas på en rimlig nivå
även i framtiden. Därför bör basenheten efter år 1986 justeras med hänsyn
till löne- och prisutvecklingen.

För att höja effektiviteten och öka valfriheten i den offentliga sektorn
hävdas i motionerna att ökad konkurrens bör införas i den offentliga sektorn.
Enligt utskottets mening kan privat verksamhet som komplement till
offentlig verksamhet verka stimulerande på utveckling och rationalisering,
men riskerna för fördelningspolitiska snedvridningar är uppenbara. Riskerna
är störst inom områden för vård, omsorg och utbildning. Däremot är
riskerna mindre när det gäller tekniska tjänster, såsom sophämtning,
gaturenhållning, fastighetsunderhåll. Enligt utskottets mening kan en privat
entreprenad för dessa uppgifter vara en lämplig lösning i vissa kommuner.

I regeringens skrivelse 1984/85:202 Den offentliga sektorns förnyelse
refereras ett antal utländska studier angående effekterna av att privatisera
offentliga tjänster.

I en studie som för närvarande görs av en arbetsgrupp inom OECD tyder
det material som hittills kommit fram på att vinsterna med en privatisering
har överskattats. I åtskilliga fall finns belägg för att service till brukarna
försämrats och att de anställda fått sämre anställningsvillkor. Detta har lett
till att intresset för att privatisera har minskat i flera av de länder som ingår i
undersökningen.

Det hävdas ofta att privat vård ger lägre kostnader. En statlig brittisk
utredning har nyligen jämfört sjukvårdskostnaderna inom EG-länderna och
funnit att de var relativt sett högre i länder med högre andel privat,
försäkringsfinansierad sjukvård än i länder med skattefinansierade system.
Även kostnadsökningarna var relativt sett snabbare i de privata systemen.

En annan rapport, som också refereras i skrivelsen, visar att sjukvårdskostnaderna
i USA med stor andel privat vård är högre än i Storbritannien
som har en stor andel offentlig vård, trots att täckningsgraden var lägre i
USA. Jämförelsen visade också att resursslöseriet genom dålig samordning,
dubbelarbete etc. var högre i USA än i Storbritannien.

Sjukvårdskostnaderna mätta som andel av BNP är större i USA än i
Sverige. Resultatet av vården mätt i ett antal hälsoindikatorer är trots det
avsevärt bättre i Sverige.

FiU 1984/85:30

Det konstateras i skrivelsen att jämförelser är svåra att göra därför att
vårdkvalitet och täckningsgrad varierar liksom vårdbehovet beroende på
bl. a. befolkningens åldersstruktur. Slutsatsen är emellertid att materialet
inte ger belägg för tesen att privata vårdsystem skulle vara billigare och
effektivare än offentliga.

De som påstår att privata system ger större mångfald, större valfrihet och
bättre service för medborgarna utgår från den teoretiska idealbilden av
marknaden, dvs. det tillstånd när så många företag konkurrerar med
varandra att ingen av dem kan påverka priset och konsumenten har resurser
att fritt välja det företag som bäst svarar mot hans krav på varor eller tjänster.
I verkligheten existerar inte några sådana marknader och konsumentens
ställning är ofta svag.

Utskottets slutsats är att privatisering leder till en snedfördelning av
tillgängliga vårdresurser. Det finns inte något som tyder på att den till följd av
sina inneboende egenskaper ger lägre kostnader.

Löntagarfonderna tillkom i syfte att bl. a. mildra de fördelningspolitiska
spänningar som den kraftiga vinstuppgången i näringslivet skapar. Fonderna
startade sin verksamhet under år 1984. De har således verkat i ungefär ett år.
Riksdagen avslog så sent som i februari 1985 flera motioner med yrkanden
om att löntagarfonderna skulle avskaffas. Det har inte framkommit någonting
som föranleder utskottet att ändra sin tidigare uppfattning.

I samband med behandlingen av proposition 1984/85:40 om den ekonomiska
politiken på medellång sikt konstaterade utskottet (FiU 1984/85:6) att det
är nödvändigt att pris- och lönebildningen ändras för att inte den svenska
ekonomin skall fastna i en destruktiv devalveringscykel med hög inflation,
försämrade reallöner, svag tillväxt och ökande underskott i bytesbalansen
och i statsbudgeten. Löneförhandlingarna i Sverige har av tradition skötts av
arbetsmarknadens parter. Det ligger ett stort värde i detta, anförde
utskottet. Parterna arbetar för närvarande med att utveckla en ny lönebildningsmodell,
i stil med EFO-modellen. Det är ett viktigt arbete, men det är
också nödvändigt att den ekonomiska politiken utformas så att den ger goda
förutsättningar för lönebildningen. Ansvaret för detta åvilar statsmakterna.
Det är viktigt härvidlag att dämpa inflationsförväntningarna. En antiinflationspolitik
måste generellt innebära en stram finans- och penningpolitik
med syfte att begränsa likviditeten och undvika ett alltför högt kapacitetsutnyttjande.

Statsmakterna kan också styra utvecklingen direkt genom någon typ av
inkomstpolitik. Det kan innebära att pris- och löneutvecklingen kopplas till
olika ekonomisk-politiska åtgärder. Genom att utforma dessa så att de
fördelningspolitiska spänningarna minskas underlättas också antiinflationspolitiken.
Den ekonomiska politiken måste också utformas så att den
bransch- och yrkesmässiga rörligheten liksom den geografiska rörligheten
ökar. Samtidigt bör också ökad flexibilitet eftersträvas i lönesättningen.

FiU 1984/85:30

Det synsätt på avtalsförhandlingarna som kommer till uttryck i motionerna
innebär att de avtalsslutande parterna har ansvaret för sysselsättningen.
Statsmakterna skall inte i efterhand gå in och korrigera alla negativa effekter
av för höga avtal. Om statsmakterna genom omfattande arbetsmarknadsoch
industripolitiska åtgärder tar ansvar för sysselsättningen reduceras
incitamenten att träffa ansvarsfulla avtal.

Utskottet delar inte detta synsätt. Att nå full sysselsättning är ett
övergripande mål. Utskottet delar därför inte uppfattningen att samhället
skall avsäga sig ansvaret för sysselsättningen. Metoden att med hjälp av
arbetslöshet pressa ned inflationen har tillämpats i andra länder. Det är en
metod som orsakar stort lidande för enskilda människor och medför stora
samhällsekonomiska kostnader i form av massarbetslöshet och utslagning av
produktionskapacitet. Det är framför allt ungdomar och grupper som inte är
etablerade på arbetsmarknaden som drabbas av en sådan politik. Utskottet
tar bestämt avstånd från en sådan politik.

Utskottet avstyrker med det anförda den inriktning av den ekonomiska
politiken som förordas i motionerna 3201 (m) yrkande 1, 3206 (c) yrkande 1,
3202 (fp) yrkande 1 samt i motionerna 3239 (m) yrkandena 1 och 6, 3242 (c)
yrkandena 1 och 2 samt 3238 (fp) yrkande 1 i berörda delar.

Regeringen presenterar i proposition 217 vissa ekonomisk-politiska åtgärder
för att dämpa den kraftiga efterfrågeökningen och den därav förorsakade
importökningen som inträffade under årets första månader. Omsorgen om
valutareserven och strävan att långsiktigt nå balans i samhällsekonomin
motiverar enligt regeringen att åtgärder omedelbart vidtas. Den mer
långsiktiga inriktningen av politiken har tidigare slagits fast av riksdagen.
Enligt regeringens mening ligger den ekonomisk-politiska strategin fast som
den beskrevs i kompletteringspropositionen.

I motionerna 3239 (m), 3242 (c) och 3238 (fp) avvisas regeringens nu
framlagda förslag i sin helhet. I stället yrkas att skatterabatten skall återtas
och löntagarfonderna avskaffas. I övrigt hänvisas till tidigare framförda
förslag. Motionärerna motiverar sitt ställningstagande till regeringens nu
framförda förslag med att om motionärernas respektive förslag genomförts
tidigare skulle de nu föreslagna åtgärderna vara obehövliga.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Den ekonomiska
situationen kan snabbt förändras och därmed också förutsättningarna för den
ekonomiska politiken. Orsakerna till förändringarna i en ekonomi av
Sveriges typ med stort utlandsberoende ligger ofta i faktorer som vi inte
själva kan påverka. Statsmakterna kan emellertid genom olika ekonomiskpolitiska
beslut mildra de negativa verkningarna av de förändringar som
inträffar.

När riksdagen skall ta ställning till vilka ekonomisk-politiska åtgärder som
bör vidtas och vilken inriktning den ekonomiska politiken bör ha, måste

FiU 1984/85:30

detta ske med utgångspunkt i den ekonomiska situation vi befinner oss i och
de konsekvenser åtgärderna kan förväntas få på samhällsekonomin. Ställningstagandet
kan inte baseras på en hypotetisk situation som skulle uppstått
om mer eller mindre realistiska förslag genomförts, ett, två, tre eller flera år
tidigare. Att såsom görs i motionerna 3239 (m), 3242 (c) och 3238 (fp) avslå
propositionens förslag med motiveringen att de av motionärerna tidigare
framförda förslagen borde ha genomförts innebär att man samtidigt frånsäger
sig ansvaret för att föra en stabiliseringspolitik. De åtgärder som
motionärerna tidigare föreslagit — minskade överföringar till kommuner,
försäljningar av statliga företag och statlig egendom samt besparingar inom
sjukförsäkringssystemet och arbetslöshetsförsäkringen — är alla av den
karaktären att de får effekt först på sikt med början under år 1986, om de
över huvud taget har effekt på den del av efterfrågan som riktas mot utlandet.

Detsamma gäller i synnerhet det nu upprepade förslaget att slopa
löntagarfonderna. Förslaget att ta tillbaka den beslutade skatterabatten
torde ha en mycket liten effekt på valutautflödet. Motionärernas ställningstagande
är så mycket mer märkligt eftersom man bedömer efterfrågeökningen
och bytesbalansunderskottet och därmed behovet av åtstramande åtgärder
som väsentligt större än vad regeringen anger. Utskottet konstaterar att
något adekvat alternativ till regeringens förslag till åtgärder inte finns i
motionerna 3239, 3242 och 3238. Moderata samlingspartiet, centerpartiet
och folkpartiet har i praktiken valt att avstå från att ange sina alternativ till
regeringens stabiliseringspolitik.

I de nämnda motionerna anförs vidare att regeringen lagt alltför stor del av
åtstramningen på penningpolitiken i stället för på finanspolitiken. I motion

3238 (fp) hävdas t.o.m. att finans- och penningpolitiken verkar i olika
riktningar.

Utskottet delar inte denna uppfattning. Diskontohöjningen beräknas
påverka konsumentpriserna med 0,7%. Det motsvarar ca 2,5 miljarder
kronor för hushållen. Detta kan sägas vara ett mått på den penningpolitiska
åtstramningen.

Höjningen av bilaccisen och stämpelskatten innebär ca 1,5 miljarder i
ökade inkomster. Därtill kommer minskade statliga utgifter på minst en
miljard till följd av den aviserade senareläggningen av utgifterna. De
åtstramande finanspolitiska åtgärderna är således minst lika stora.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna 3238 yrkandena 1 och 2,

3239 yrkandena 1 och 2 och 3242 yrkandena 1, 2 i berörd del, 4 och 5.

Vänsterpartiet kommunisterna förespråkar i sina ekonomisk-politiska
motioner en politik som skapar förutsättningar för en mera nationellt
oberoende politik. Detta åstadkommes bl. a. genom skärpningar i valutapolitiken.
Vidare krävs särskilda utbyggnadsprogram för industrin och den
offentliga sektorn för att höja sysselsättningen. Motionärerna förespråkar
också en politik som innebär att de lönearbetande får en ökad andel av
produktionsresultatet.

FiU 1984/85:30

Utskottet och riksdagen har tidigare tagit ställning till inriktningen av den
ekonomiska politiken på medellång sikt (FiU 1984/85:6). Därvid har kraven
angetts för en långsiktig utveckling mot ekonomisk balans. Bl. a. har vissa
rikttal angetts för den offentliga konsumtionens tillväxt, budgetunderskottets
reducering liksom för den lönsamhet inom industrin som krävs för att
åstadkomma den nödvändiga höjningen av investeringsnivån. Om utvecklingen
följer dessa rikttal finns det möjlighet att få ned arbetslösheten till 2 %
år 1990. Motionärernas förslag för att öka sysselsättningen leder till en
utveckling mot ökade obalanser på sikt. Det skapar ett växande budgetunderskott
som får negativa konsekvenser på räntenivån och på priserna.
Därigenom försvagas vår konkurrenskraft och bytesbalans. Motionärernas
alternativ för att motverka detta är bl. a. en skärpt valutapolitik. Utskottet
bedömer inte detta som realistiskt eftersom en restriktivare valutapolitik
sannolikt snabbt skulle få negativa återverkningar. Vi är mycket beroende av
vår utrikeshandel och har således mycket att vinna på en fri och oreglerad
handel med utlandet.

Utskottet har sympati för motionärernas ambitioner när det gäller
sysselsättning och fördelningspolitik men anser att den föreslagna inriktningen
av den ekonomiska politiken leder till ökade obalanser, som på sikt
försvårar möjligheten att nå de uppställda målen. Utskottet avstyrker med
det anförda motionerna 3203 yrkande 1 och 3241 yrkande 1.

Motionärernas förslag om en avgift på kapitalexport, centraliserad valutahandel
samt skärpt valutareglering och kontroll av företagens valutahandel
är enligt utskottet också exempel på åtgärder som. om de genomfördes,
mycket snabbt skulle skapa negativa motreaktioner från våra handelspartners.
Vi skulle således inte ha mycket att vinna på sådana åtgärder i det långa
loppet. Utskottet anser det också olämpligt att vidta förändringar i valutapolitiken
nu när valutakommittén inom kort kommer att redovisa sina förslag. I
avvaktan härpå har riksdagen nyligen beslutat förlänga nuvarande valutalagstiftning
ytterligare ett år, t. o. m. utgången av juni 1986 (FiU 1984/85:28).
Utskottet avstyrker motionerna 3203 yrkande 3 samt 3241 yrkandena 10, 11
och 12.

Sammanfattningsvis anser utskottet att genom devalveringen av kronan
och det omfattande investeringsprogrammet inom transport-, energi- och
byggnadssektorn lades den första grunden till en ekonomisk-politisk strategi.
Budgetpolitiken har successivt stramats upp, och genom omfattande arbetsmarknadspolitiska
insatser har den snabbt växande arbetslösheten kunnat
vändas. Den förda politiken har lett till att:

— resursanvändningen vridits om i rätt riktning mot ökad export,

— bytesbalansen har genomgått en markant förbättring,

— sysselsättningsläget har förbättrats,

— budgetutvecklingen har vänt; underskottet har minskat utan att ingrepp
har behövt göras i det sociala välfärdssystemet,

FiU 1984/85:30

— kommunernas ekonomi har förbättrats väsentligt.

Även om återhämtningen av ekonomin gått snabbare än vad man tidigare
har räknat med är den svenska ekonomins kris ännu inte övervunnen. De
goda resultaten av den ekonomiska politiken måste befästas och förstärkas.
Den ekonomisk-politiska strategin måste fullföljas. Långtidsutredningen
och analysen i de s. k. treårskalkylerna visar att det är nödvändigt att pris- och
kostnadsutvecklingen nu varaktigt nedbringas till högst den nivå som
uppnåtts i våra viktigaste konkurrentländer.

För att understödja antiinflationspolitiken måste finans- och penningpolitiken
ges en mycket stram inriktning och likviditetstillväxten måste bromsas
upp. Regeringen har vid samtal med arbetsmarknadens parter diskuterat
betingelserna för löne- och prisbildningen i Sverige. Enighet nåddes om att
lönestegringen mellan åren 1984 och 1985 totalt sett måste begränsas till
högst 5%. Därigenom skulle prisstegringarna kunna begränsas, konkurrenskraften
bevaras och grunden läggas för en god inkomst- och sysselsättningsutveckling.
Därmed har ett viktigt steg tagits mot att bringa ned
inflationsförväntningarna.

En annan viktig förutsättning för att kunna pressa ned prisnivån är att
budgetunderskottets likvidiserande effekt på samhällsekonomin minskas.
Reduceringen bör emellertid inte ske genom en ensidig nedskärningspolitik
utan genom en kombination av åtgärder för att öka inkomsterna och hålla
tillbaka utgifterna. En ekonomisk politik för ökad produktion och sysselsättning
ger ökade inkomster samtidigt som utgiftstrycket inom särskilt arbetsmarknads-,
industri- och socialpolitiken minskar. Dessutom bör åtgärder
vidtas för att effektivisera den statliga verksamheten.

Av treårskalkylerna framgår också att arbetsmarknadens förmåga till
omställning och anpassning måste förbättras. Arbetsmarknadspolitiken
måste hållas i hög beredskap för att möta en eventuell internationell
konjunkturförsämring.

Utskottet anser vidare att fördelningspolitiken måste inriktas på att mildra
de spänningar som skapats av den nödvändiga vinstuppgången i näringslivet.
Även skattepolitiken måste användas som ett viktigt inslag i fördelningspolitiken.
Dessutom bör förenklingar av beskattningsreglerna genomföras.

Det är nödvändigt att den inhemska efterfrågeutvecklingen anpassas till
kravet på balans i de utrikes affärerna och till behovet av ökad sysselsättning.
Utvecklingen av efterfrågeläget och bytesbalansen under årets första månader
visar att vissa ytterligare åtgärder bör vidtas för att åstadkomma denna
anpassning. I syfte att hålla tillbaka efterfrågetillväxten och begränsa
påfrestningarna på handelsbalansen har regeringen därför föreslagit vissa
konsumtionsdämpande åtgärder. Dessa har presenterats och motiverats
närmare för utskottet av finansminister Kjell-Olof Feldt. Regeringen har
återinfört bilkreditförordningen och stramat åt kreditmöjligheterna. I proposition
217 föreslås höjningar av bilaccis och stämpelskatt. Dessa åtgärder

FiU 1984/85:30

ligger i linje med den av utskottet förordade strama finans- och penningpolitiken.

Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av den ekonomiska
politiken som anges i den reviderade finansplanen och de kompletteringar
som föreslås i proposition 217.

Inbetalning på likviditetskonto

För att förhindra en alltför snabb likviditetstillväxt under andra hälften av
1985 och början av 1986 föreslås i propositionerna 150 och 217 att en del av
den likviditet som byggts upp i näringslivet och i kommunerna steriliseras
genom att tillfälligt dras in till särskilda konton i riksbanken. Företagen och
kommunerna åläggs därför att sätta in belopp motsvarande 10 % resp. 6 % av
sin lönesumma år 1984. Den totala indragningen till följd härav kan beräknas
till ca 10 miljarder kronor.

I motionerna 3201 (m), 3202 (fp) och 5206 (c) yrkas avslag på förslaget om
likviditetsindragningar. Som motiv anförs att det skulle dämpa investeringsutvecklingen.
I motion 3201 (m) anförs också att denna typ av åtgärder
innebär att kreditmarknaden regleras ytterligare och att de endast verkar
under en begränsad tid. När medlen blir fria och de återbetalas skapar detta
stora problem för penningpolitiken. Den nödvändiga åtstramningen föreslås
i stället ske genom begränsningar av statens utgifter.

I motion 3203 (vpk) anförs att likviditetsindragningarna bör gälla endast
företagen och att kommunsektorn bör undantas från kravet att inbetala
medel till riksbanken. Den kommunala sektorn bör, enligt motionärerna, ha
medel för att bekosta en utbyggnad av den offentliga sektorn som ur en rad
olika synpunkter är nödvändig.

Utskottet tillstyrker att finans- och penningpolitiken ges en mycket stram
inriktning. Däri ligger att likviditeten i ekonomin bör begränsas. De i
propositionen föreslagna åtgärderna får mycket snabbt effekt på likviditeten
medan alternativet att minska likviditeten i samhället genom att minska
statsutgifterna med motsvarande belopp skulle ta betydligt längre tid. Den
typen av åtgärder skapar dessutom stora fördelningspolitiska spänningar, i
varje fall med den utformning de fått i de nämnda motionerna. Genom att
indragningarna görs tillfälliga kan de betalas ut och komma företag och
kommuner till godo i ett läge när pris- och inflationsimpulserna är betydligt
svagare.

En bidragande orsak till den kraftiga importökningen i början av år 1985
var den stora importen av insatsvaror och investeringsvaror. Det är i och för
sig positivt med en sådan tillväxt av investeringarna. Det kommer att på sikt
öka vår tillväxt och konkurrenskraft och därmed också förbättra vår
handelsbalans. Den kraftiga importuppgången innebär emellertid en så
kraftig påfrestning på vår bytesbalans att vi av hänsyn till den externa
balansen måste försöka dämpa importtillväxten. Detta motiverar enligt

4 Riksdagen 1984/85. 5 sami. Nr 30

FiU 1984/85:30

utskottets mening att inbetalningskravet görs större för företagen än för
kommunerna. Vid ett senare tillfälle när påfrestningarna på bytesbalansen är
mindre bör medlen kunna betalas tillbaka till företagen.

Utskottet avstyrker därmed motionerna 3201 (m) yrkande 5 b, 3202 (fp)
yrkande 6 och 3206 (c) yrkande 3 samt motionerna 3238 yrkande 2, 3239
yrkande 4 och 3242 yrkande 2 i berörda delar.

1 utskottets betänkande om den kommunala ekonomin (FiU 1984/85:29)
gör utskottet bedömningen att den finansiella situationen i kommunsektorn
åren 1985 och 1986 kommer att bli god. Vidare uttalar utskottet att den
kommunala konsumtionen inte bör tillåtas öka med mer än 1 % år 1986. En
sådan ökningstakt är förenlig med de långsiktiga balansmål, som riksdagen
ställde sig bakom hösten 1984 (FiU 1984/85:6). Den högre ökningstakt för
den kommunala konsumtionen som förespråkas i motion 3203 (vpk) och som
anförs som motiv för att avslå förslaget om likviditetsindragningar för den
kommunala sektorn skulle således försvåra möjligheterna att nå balans på
längre sikt.

Utskottet anser därför att likviditetsindragningar bör vidtas också för den
kommunala sektorn och att de bör utformas så att den kommunala
konsumtionen ges ett expansionsutrymme på 1 % för år 1986. Propositionens
förslag om likviditetsindragningar på 4,5 miljarder kronor förefaller väl
avvägt med hänsyn härtill. Motion 3203 yrkande 4 a avstyrks därför av
utskottet.

I motion 3203 (vpk) och 3241 (vpk) yrkas också att de av företagen
inbetalade medlen skall tillföras fjärde AP-fonden och löntagarfonderna för
att användas för investeringar i nya samhällsägda företag och löntagarägda
företag. Dessutom föreslås en fördubbling av insättningarna från företagen.
Utskottet anser, som framgått, att de inbetalade medlen av konjunkturpolitiska
skäl bör återbetalas till företagen och kommunerna.

Som utskottet anfört beträffande den ekonomiska utvecklingen på längre
sikt bör avkastningen på materiellt kapital överstiga den på finansiellt
kapital. Det innebär att industrins räntabilitet under en följd av år måste
bibehållas på nuvarande nivå. Om insättningarna på likviditetskontona
skulle fördubblas i förhållande till regeringens förslag och dessutom varaktigt
tas ifrån företagen och överföras till AP-fonderna skulle det innebära en
skärpt företagsbeskattning som skulle påverka vinster och lönsamhet mycket
negativt. Utskottet kan därför inte tillstyrka motion 3203 yrkande 4 b och
3241 yrkande 4.

1 motion 3207 av Lars Svensson m. fl. (s) anförs att redan i samband med
tillkomsten av lagen om inbetalningar på likviditetskonto för budgetåret
1984/85 påtalades att den inte var konkurrensneutral. t. ex. inom detaljhandelsområdet.
Det är endast företag med en lönesumma överstigande 20 milj.
kr. som berörs av lagen. Det innebär när det gäller detaljhandeln med
livsmedel, som domineras av ett antal kedjeföretag, att när kedjan består av

FiU 1984/85:30

ett eller ett fåtal försäljningsställen berörs den inte av lagen, men när
försäljningsställena organiseras i föreningar som tillsammans utgör ett
företag, typ konsumentkooperationen, berörs de av lagen. De senare får
genom lagen en extra kostnadsbelastning som konkurrerande företag med
annan organisationsform slipper ifrån. Motionärerna begär därför en
översyn av lagen för att göra den konkurrensneutral på detaljhandelns
område. Motionärerna anser vidare att de dispensmöjligheter som lagen
medger är otillräckliga för att eliminera dessa snedvridande effekter.
Dispensgivning innebär också en byråkratisering med viss risk för godtycklig
behandling av olika sökanden.

I samband med att samma typ av likviditetsindragningar beslutades för
budgetåret 1984/85 konstaterade utskottet att det faktum att vissa företag
med lägre lönesumma undantas från kravet på likviditetsdepositioner
innebär samtidigt att de mindre företagen får konkurrensfördelar jämfört
med de större företagen. Skulle detta leda till en påtaglig konkurrenssnedvridning
i detaljhandelsbranschen av det skälet, att företagen ingår i en viss
organisationsform men i övrigt konkurrerar på lika villkor, borde detta enligt
utskottet särskilt uppmärksammas. Utskottet anförde vidare att ekonomiskpolitiska
åtgärder som vidtas i ett konjunkturpolitiskt syfte kan uppfattas
som trubbiga och att de för enskilda företag eller branscher kan ge upphov till
icke avsedda effekter. Utskottet förutsatte därför att de generella åtgärdernas
effekter i dessa avseenden noga skulle följas av regeringen och att
kompletterande åtgärder skulle vidtas för att för framtiden undvika uppenbara
snedvridningseffekter. Utskottet noterade i sammanhanget att depositionerna
är tillfälliga och att de därför inte kan få några varaktiga effekter på
konkurrensvillkoren i branschen.

Eftersom dessa indragningar nu upprepas är risken för eventuella snedvridningseffekter
större. Utskottet anser därför att det finns skäl att
antingen, som motionärerna anför, se över lagen eller vidga dispensmöjligheterna
så att lagen tillämpas konkurrensneutralt inom detaljhandeln och
inte ensidigt drabbar konsumentkooperationen.

Enligt den föreslagna lagen ges regeringen rätt att medge befrielse helt
eller delvis från skyldighet att betala in medel på likviditetskonto. För att
sådan dispens skall ges krävs synnerliga skäl. Härav följer att dispensgivningen
skall vara mycket restriktiv. I proposition 1983/84:200 nämns följande
exempel på tänkbara dispensfall.

Dispens bör kunna komma i fråga om arbetsgivarens ekonomiska ställning
är så svag att en inbetalning på likviditetskonto skulle leda till obestånd eller
andra allvarliga ekonomiska svårigheter för honom. Vidare bör dispens
kunna ges om en inbetalning skulle äventyra investeringar av stor betydelse
för ett företags utveckling och för sysselsättningen där. Även företag som
erhåller stöd av samhället i någon form, t. ex. vissa tidningsföretag, bör
kunna befrias från skyldighet att betala in medel på likviditetskonto. Dispens

FiU 1984/85:30

bör också, helt eller delvis, kunna medges om arbetsgivaren under år 1984
väsentligt inskränkt sin verksamhet.

Enligt utskottets mening bör dessutom dispens kunna ges när inbetalning
skulle leda till en beaktansvärd snedvridning av konkurrensen inom ett
område.

Vad utskottet anfört om inbetalning på likviditetskonto med anledning av
motion 3207 bör ges regeringen till känna.

Begränsning av konsumtionskrediter

I proposition 217 föreslås att regeringen skall bemyndigas att skärpa
reglerna för kreditköp. Denna del av propositionen behandlas av lagutskottet
(LU 1984/85:44). Om riksdagen ger detta bemyndigande ankommer det på
regeringen att utforma föreskrifterna för avbetalningsköpen. Regeringen
aviserar att reglerna för kontokrediter och avbetalningsköp skall skärpas så
att kontantinsatsen skall vara minst 30 % och återstoden skall amorteras med
10 % per månad.

Regeringen har också beslutat att sätta bilkreditförordningen i kraft.
Kravet på kontantinsats sätts till 50 % och amorteringstiden får vara högst 12
månader.

I motion 3241 (vpk) anförs att mindre krediter , upp till 20000 kr. som kan
behövas för att möjliggöra vissa inköp, bör beviljas med endast 20 %
kontantinsats och den längsta amorteringstiden på 24 månader.

Vidare yrkas i motion 3241 (vpk) att billigare bilar, under 80000 kr., borde
undantas från de hårda regler som föreslås i bilkreditförordningen. I stället
bör samma regler gälla som motionärerna föreslår för avbetalningsköp.
Vidare föreslås att handikappfordon undantas från de nya bestämmelserna.

Husvagnsbranschens Riksförbund och Båtbranschens Riksförbund har i
skrivelser till utskottet anfört att de korta amorteringstiderna kommer att
försvåra försäljningen av nya husvagnar och båtar. Det skulle få allvarliga
konsekvenser för dessa branscher.

Om riksdagen bifaller förslaget om bemyndigande ankommer det på
regeringen att utforma föreskrifter för avbetalningsköp. Reglerna kommer
att gälla för nya krediter. Utskottet utgår från att regeringen därvid noga
överväger de konsekvenser som skärpningen av avbetalningsreglerna får för
handikappade och för exempelvis sådana branscher som tillverkar och säljer
båtar och husvagnar. Det är självfallet inte avsikten att försvåra anskaffningen
av handikappfordon. Kommerskollegium, som är den myndighet som
skall se till att bilkreditförordningen efterlevs, får medge undantag från
bestämmelserna om särskilda skäl föreligger. Enligt vad finansministern
redovisat i ett frågesvar i kammaren den 31 maj 1985 avser kommerskollegium
att generöst medge undantag från förordningens bestämmelser för
handikappade. Detta överensstämmer i sak med den praxis som tillämpades

FiU 1984/85:30

när den tidigare bilkreditförordningen var i kraft. Motionärernas önskemål
om att inte försvåra för de handikappade att skaffa bil är således tillgodosett
med den dispensmöjlighet som finns i bilkreditförordningen.

Syftet med åtstramningen av kreditköpen är i första hand som anförts att
minska importen och påfrestningarna på bytesbalansen. Utskottet ser inte
någon anledning till att försvåra försäljningen av just svensktillverkade bilar
genom att göra särskilda undantag för billigare bilar. Att utforma undantag
för krediter under ett visst belopp torde dessutom medföra vissa praktiska
svårigheter. Avsikten med skärpningen av avbetalningsköpen skulle kunna
gå helt förlorad i så fall om krediterna delades upp på flera mindre belopp.
Utskottet avstyrker därför motion 3241 yrkandena 3, 6 och 7.

I motion 3239 (m) kritiseras regeringen för de vidtagna åtgärderna vad
gäller förkortade avbetalningstider, skärpta kontokortsregler och höjningen
av bilaccisen. I motionen framhålls bl. a. att en vanlig inkomsttagare på
grund av dessa åtgärder inte längre kan finansiera ett bilköp. Motionärerna
vill att vad de anfört i dessa frågor skall ges regeringen till känna.

Utskottet vill erinra om att de åtgärder som motionärerna här tar upp och
kraftigt överdriver effekterna av utgör en del av det nödvändiga åtstramningspaket
som redovisats i proposition 217. Avsikten är att genom en
höjning av bilaccisen och begränsning av kreditmöjligheterna något pressa
tillbaka ökningen i den privata konsumtionen och då i synnerhet efterfrågan
på importerade varaktiga konsumtionsvaror.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 3 i motion 3239.

Kreditpolitiska åtgärder

I motion 3241 (vpk) föreslås att riksdagen gör ett uttalande att en snar
räntesänkning är nödvändig. Utskottet har vid flera tillfällen behandlat
yrkanden med denna innebörd. Motionerna har avslagits av riksdagen med
motiveringen att utsikterna att kunna sänka räntenivån i Sverige i hög grad är
beroende av den internationella ränteutvecklingen och rådande valutasituation.
Det ankommer vidare på riksbanksfullmäktige att besluta om ändringar
i räntenivån. Utskottet avstyrker med det anförda motion 3241 (vpk)
yrkande 13.

I motion 3241 (vpk) krävs även att ränteregleringen återinförs och att en
utredning om beskattning av realräntevinster omedelbart tillsätts.

I samband med den senaste diskontohöjningen har diskussioner förts
mellan riksbanken och bankerna vilka differenser som bör råda mellan
diskontot och bankernas ut- och inlåningsräntor. Detta har haft till följd att
bankerna har genomfört en sänkning av utlåningsräntorna. Mot denna
bakgrund finns det enligt utskottets mening inget motiv för riksdagen att nu
återinföra ränteregleringen. Utskottet avstyrker motion 3241 yrkande 14.

Vad gäller frågan om realräntebeskattning har utskottet erfarit att

FiU 1984/85:30

regeringen inom kort tillsätter en utredning för att behandla dessa frågor.
Utskottet finner således att yrkande 15 i motion 3241 är tillgodosett.

Skattepolitiska åtgärder m. m.

I motion 823 (vpk) hävdas att de framsteg som gjorts inom fördelningspolitikens
område — främst under efterkrigstiden — hotas av inskränkningar och
försämringar. Dessa hot leder, enligt motionärerna, till krav på en ny
fördelningspolitik. En parlamentariskt sammansatt kommitté bör utses och
ges i uppdrag att genomföra en levnadsnivåundersökning. Denna bör sedan
bilda utgångspunkt för utformning av en ny fördelningspolitik. Förslaget i
motion 823 följs bl. a. upp i motion 1641 (vpk). I denna motion anges
riktlinjerna för hur skattepolitiken bör utformas för att nå de fördelningspolitiska
målen. I motionen argumenteras för att en produktionsbeskattning
införs, att progressiviteten i skattesystemet bör skärpas, att åtgärder vidtas
med inriktning mot en progressiv statskommunal enhetsskatt och att flertalet
av de indirekta skatterna avskaffas. Ett slopande av indirekta skatter innebär
även att matmomsen avskaffas, ett krav som vänsterpartiet kommunisterna
upprepar i motion 3203. I motion 3203 föreslås även en höjning av
omsättningsskatten vid aktiehandel med 1 procentenhet.

Det råder ingen tvekan om att de svåra obalanserna i den svenska
ekonomin, som klart framträdde under slutet av 1970-talet och 1980-talets
första år, utgör ett hot mot vår välfärd och trygghet. Utskottet delar den
uppfattning som framförs i motionerna att det är en central uppgift för
riksdag och regering att försvara de hittills uppnådda resultaten inom det
fördelningspolitiska området.

Den nödvändiga krispolitik, som regeringen tvingats att föra för att häva
obalanserna i ekonomin, innebär stora påfrestningar på fördelningspolitiken.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka att den viktigaste
fördelningspolitiska insatsen är att föra en ekonomisk politik som gör det
möjligt att nå full sysselsättning. Genom att arbetslösheten skapar såväl svåra
ekonomiska som sociala klyftor i samhället utgör den det främsta hotet mot
ett välfärdssamhälle.

Som framgått av vad utskottet anfört om inriktningen av den ekonomiska
politiken måste den expansiva politik, som vänsterpartiet kommunisterna
förordar, avvisas. En sådan politik kan genom att den oundvikligen medför
en högre inflation och därigenom allt större problem på arbetsmarknaden
framkalla så starka negativa fördelningseffekter att närmast orimliga krav
ställs på utformningen av fördelningspolitiken. Enligt utskottets mening är
det inte möjligt att, som vänsterpartiet kommunisterna föreslår, först förorda
en allmän expansiv politik, som bortser från rådande obalanser, och
därutöver kräva fördelningspolitiska insatser som i kombination med den
expansiva politiken enligt utskottets mening förvärrar obalanserna i ekonomin.

FiU 1984/85:30

Vad gäller de mer specifika frågorna i dessa motioner vill utskottet anföra
följande.

I motion 823 framhålls att en ny levnadsnivåundersökning bör genomföras.
Utskottet delar inte denna uppfattning. Undersökningar, som belyser de
skillnader i levnadsnivåer och som motionärerna framhåller som särskilt
viktiga, görs till en viss del löpande av statistiska centralbyrån. Därutöver
kan nämnas det forskningsarbete som utförs inom socialforskningsinstitutet
(jfr FiU 1982/83:4).

I motion 1641 föreslås att produktionen skall utgöra den nya skattebasen.
Enligt utskottets mening kan det finnas flera fördelar att införa en produktionsbeskattning.
Flera av de successiva förändringar som vidtagits i skattesystemet
under senare år har varit i överensstämmelse med de tankegångar
som ligger bakom produktionsfaktorbeskattningen.

Inom ramen för det nuvarande skattesystemet bör, hävdas det i motion
1641, åtgärder vidtas för att förbereda en övergång till en progressiv
statskommunal enhetsskatt. Denna fråga behandlar utskottet i betänkandet
om kommunalekonomiska frågor (FiU 1984/85:29). Vidare föreslås i motionerna
1641 och 3203 att mervärdeskatten på livsmedel skall avskaffas. Denna
fråga behandlades år 1983 av en särskild kommitté (SOU 1983:54).

Enligt kommittén kunde inte fördelningspolitiska skäl motivera ett
avskaffande av mervärdeskatten på livsmedel. Om enbart en sådan åtgärd
genomförs, skulle effekterna närmast bli negativa från fördelningspolitisk
synpunkt. Barnfamiljer med låg inkomst skulle inte gynnas. Kommittén
avvisade en sådan differentiering av mervärdeskatten.

Skatteutskottet har ställt sig bakom kommitténs ställningstagande och vid
ett flertal tillfällen avstyrkt yrkanden med innebörden att mervärdeskatten
på livsmedel skall avskaffas. Riksdagen har därefter avslagit dessa yrkanden.
Utskottet finner ingen anledning att föreslå ett ändrat ställningstagande.

I motion 3203 föreslås också att omsättningsskatten på aktier höjs med en
procentenhet. Frågan om en uppräkning av omsättningsskatten har behandlats
av skatteutskottet vid flera tillfällen. Förslaget avvisades av riksdagen
senast hösten 1984. Av skatteutskottets betänkande (SkU 1984/85:14)
framgår att det saknas anledning att nu inta en annan ståndpunkt i dessa
frågor.

Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks motionerna 823, 1641
och 3203 yrkandena 5 och 6.

I motion 3038 av Alf Wennerfors m. fl. (m) kritiseras regeringens beslut att
frisläppa investeringsfonderna för Volvo för verksamhetsåren 1985-1988.
Regeringens beslut innebär enligt motionärerna att Volvo får en betydande
konkurrensfördel framför andra svenska företag, eftersom dessa bara kan
utnyttja sina investeringsfonder i förtid efter särskilt beslut. Motionärerna
anser att tanken att använda investeringsfonderna som konjunkturpolitiskt
instrument är förlegad. Staten varken kan eller bör engagera sig i en sådan
detaljerad kontroll av näringslivets verksamhet.

FiU 1984/85:30

Utskottet vill med anledning härav framhålla att det står företagen fritt att
utnyttja systemet med investeringsfonder. Det ger företagen vissa skattemässiga
fördelar vid investeringar. Samhällets avsikt med systemet är att i
konjunkturpolitiskt syfte särskilt stimulera investeringar under vissa perioder
då investeringsaktiviteten av olika skäl är låg. En jämnare investeringsutveckling
och därmed ett mer balanserat resursutnyttjande är önskvärt både
ur samhällets och företagens synvinkel. Det ligger i sakens natur att
möjligheterna att åstadkomma tidsmässiga förskjutningar med hjälp av ett
konjunkturpolitiskt instrument försvagas om det är i kraft under alltför långa
perioder. Det är därför önskvärt att de generella frisläppen inte görs alltför
långvariga. Skulle obalanser eller snedvridningar av olika slag uppkomma
har regeringen möjlighet att ge särskilt tillstånd att utnyttja investeringsfond.

Att företag genom investeringsfondssystemet styrs att investera i den hårt
drabbade Uddevallaregionen ser inte utskottet som något negativt. Det
vittnar tvärtom om systemets fördelar. Med det anförda avstyrker utskottet
motion 3038 yrkande 17.

I motion 942 av Nic Grönvall (m) anförs att en allt hårdare kamp har
utvecklat sig mellan arbetsgivare och fackföreningsrörelse om lönsamhetsproblem,
fördelningsproblem och därmed reallöneutveckling. Genom en
nära samverkan mellan arbete och kapital skulle det vara möjligt för företag
och fackföreningsrörelse med tillgång till samma kunskapsmaterial om såväl
nationell ekonomi som företagsekonomi att kunna förhandla om fördelningen
av rörelseöverskottet på ett sådant sätt att lönesättningen inte förblev en
av de främsta inflationsfaktorerna. Motionären syftar till ett nytt system för
samverkan på arbetsmarknaden. Denna form bör institutionaliseras i en
särskild typ av bolag, s. k. vinstdelningsbolag. För dessa skall inte lagen om
medbestämmande i arbetslivet och lagen om styrelserepresentation i vissa
aktiebolag gälla. I stället skall de anställda i vissa givna former ges rätt att
delta i styrelsearbetet. Vinstdelningsbolagen skall inte heller vara skyldiga
att betala vinstdelningsskatt.

Enligt utskottets mening är det osannolikt att de anställda och fackföreningsrörelsen
skulle avstå från de under en lång tid tillkämpade rättigheterna
till medbestämmande och insyn i företagen och i stället delta i ett lagreglerat
styrelsearbete, vars syfte är att se till ”att lönesättningen inte förblev en av de
främsta inflationsfaktorerna”. Det finns visserligen starka skäl att försöka
finna nya former för lönebildningen i samhället, men de kan inte begränsas
till vissa grupper eller företag. Det är en angelägenhet för hela samhället, alla
anställda, företag och aktieägare. Utskottet avstyrker därför motion 942.

Budgetpolitiken

Budgetutvecklingen 1984/85-1985/86

Bilden av ett successivt förbättrat budgetläge består. Den tidigare
utvecklingen mot ständigt större underskott i statsbudgeten har brutits.

FiU 1984/85:30

Sedan budgetåret 1982/83, då underskottet kulminerade vid nivån
86,6 miljarder kronor, har för varje år en klar förbättring kunnat noteras.
Saneringen av statens finanser har lett fram till att budgetunderskottet mätt
som andel av BNP nu förutses sjunka från 13,1 % till ca 7 % på tre år.

Samtidigt som denna förbättring har uppnåtts har utgifterna för statsskuldräntor
vuxit kraftigt till följd av tidigare upplåning och fortsatt högt
ränteläge. Budgetförbättringen exklusive statsskuldräntor är därför mycket
kraftig.

För budgetåret 1984/85 förutses i kompletteringspropositionen ett budgetunderskott
på 69 miljarder kronor. Bedömningen avviker inte nämnvärt från
den som gjordes i budgetpropositionen tidigare i år. Riksrevisionsverket har
efter det att kompletteringspropositionen lades fram redovisat en ny
budgetprognos (nr 8) i vilken det kassamässiga utfallet anges till 70 miljarder
kronor. I denna prognos har emellertid inte hänsyn kunnat tas till att
regeringens och riksbankens nyligen framlagda åtgärder får viss effekt också
för innevarande budgetår. Om man tar hänsyn till den inverkan som dessa
åtgärder har på de beräknade utgifterna för statsskuldräntorna och även
beaktar bl. a. inbetalningarna av preliminär skatt i mars kan budgetunderskottet
för 1984/85 nu uppskattas till 69 miljarder kronor.

Tabell 3. Budgetsaldo för budgetåren 1983/84-1985/86

Miljarder kronor, löpande priser

	1983/84	1984/85		1985/86
	Utfall	Stats- budget	Utskottets Budget-beräkn. prop.	Utskottets beräkn.
Inkomster	221,2	244,1	258,5	256,8	262,1
Utgifter exkl. statsskuldräntor	237,9	249,9	251,8	249,1	246,0
Statsskuldräntor	60,4	61,5*	76,1	71,2	77,4
Kassamässigt budgetsaldo	-77,1	-67,3	-69,4	-63,5	-61,3

* Varav 1 miljard kronor redovisades under Beräknat tillkommande utgiftsbehov,
netto.

Jämfört med den av riksdagen fastställda statsbudgeten för innevarande
budgetår innebär detta att underskottet blir 2 miljarder kronor högre.
Bakom denna uppgång ligger en mycket kraftig ökning av utgifterna för
statsskuldräntor. Till följd av främst högre dollarkurs och tillkommande
valutaförluster i samband med förtidsinlösen av utlandslån blir dessa 14,6
miljarder kronor större. De ökade ränteutgifterna uppvägs dock helt av en
lika betydande inkomstförstärkning, som har sin främsta grund i att den
allmänna ekonomiska utvecklingen givit en bättre tillväxt i skatteunderlaget.
Inkomstförstärkningarna förklaras emellertid också av de skattehöjningar
som riksdagen genomförde på energiområdet i slutet av förra året, liksom av

FiU 1984/85:30

höjda inleveranser från riksbanken och av intäkterna från försäljningen av
statens aktieinnehav i Södra skogsägarna AB.

Förslagen i proposition 217 inverkar i både höjande och sänkande riktning
på det budgetsaldo som redovisas i kompletteringspropositionen för budgetåret
1985/86. Underskottet anges där till 60,8 miljarder, vilket är en
förbättring med 2,7 miljarder kronor sedan den tidigare beräkningen.

Främst till följd av höjningen av den inhemska räntenivån bör statsskuldräntorna
nu räknas upp med ytterligare 3,6 miljarder kronor. Denna ökning
motverkas dock av att regeringen dels ämnar senarelägga vissa utgifter, dels
föreslår en höjning av bilaccisen och stämpelavgiften. Till följd härav kan
underskottet för budgetåret 1985/86 beräknas bli i stort sett detsamma som
finns redovisat i kompletteringspropositionen, dvs. 61 miljarder kronor.

Utskottet kommer på sedvanligt sätt att i ett särskilt betänkande redovisa
en beräkning över statsbudgetens inkomster för nästa budgetår (FiU
1984/85: 38). På motsvarande sätt kommer utskottet också att avge särskilda
betänkanden över utgifterna på statsbudgeten (FiU 1984/85:37) samt statsskuldräntorna
under budgetåret 1985/86 (FiU 1984/85:36). I dessa frågor
hänvisar utskottet till de aktuella betänkandena.

Långtidsbudgeten

En långtidsbudget omspänner fem år. I den belyses hur statens utgifter och
inkomster utvecklas under de närmaste åren enbart till följd av redan fattade
beslut och gjorda åtaganden. Metoden innebär att skatte- och avgiftsregler
antas förbli oförändrade liksom att några nya utgiftsåtaganden inte görs.
Avsikten med långtidsbudgeten är således att påvisa den automatik som finns
inbyggd i statsbudgeten. Metoden används däremot inte för att peka ut
enskilda budgetpolitiska åtgärder som bör genomföras.

Årets långtidsbudget täcker perioden 1985/86 — 1989/90. Liksom föregående
år är den utformad enligt två alternativ. I det ena alternativet — kallat
lågalternativet — överensstämmer utvecklingen till stor del med balansalternativet
i 1984 års långtidsutredning (LU 84) och de s. k. treårskalkylema.
Lågalternativet utgår från att löner och priser ökar med 5 % resp. 3 % årligen
fr. o. m. år 1986. BNP antas öka i volym med 2% årligen, och räntenivån
förutses sjunka successivt för att under slutåret uppgå till 7 %.

Högalternativet är ett mer schablonmässigt alternativ, som förutsätter höga
nominella löneökningar, hög inflation och räntenivå samt starkt ökande
arbetslöshet och utebliven ekonomisk tillväxt. Detta alternativ ansluter till
den utveckling som kännetecknade svensk ekonomi under senare hälften av
1970-talet och början av 1980-talet.

I lågalternativet ökar budgetunderskottet något de första åren för att mot
periodens slut sjunka till en nivå som klart understiger den som beräknas för
1985/86. Mätt som andel av BNP minskar underskottet från 7,0 % till 4,7 %.

FiU 1984/85:30

Saldoförbättringen och den sjunkande räntenivån medför att statsskuldräntorna
efter en viss uppgång ligger kvar på i stort sett oförändrad nivå under
kalkylperiodens tre sista år.

Tabell 4. Budgetsaldo i långtidsbudgeten enligt lågalternativet

Löneökning 5 % och prisstegring 3 % per år. Räntenivån sjunker successivt till 7 %
1989/90. Miljarder kronor, löpande priser

	1985/86	1986/87	1987/88	1988/89	1989/90
Inkomster	260,8	272,0	281,1	295,1	305,1
Utgifter exkl. statsskuldräntor	247,8	260,9	265,1	270,0	275,0
Budgetsaldo exkl. statsskuldräntor	13,0	11,1	16,0	25,1	30,1
Statsskuldräntor	73,8	75,0	79,0	80,0	80,0
Budgetsaldo	-60,8	-63,9	-63,0	-54,9	—19,9
% av BNP	7,0 %	7,0 %	6,6 %	5,5 %	4,7 %

Källa: Rev. finansplanen.

Den saldoförbättring som på detta sätt framkommer i lågalternativet
markerar något nytt. I tidigare långtidsbudgetar har nämligen budgetsaldot
sett över kalkylperioden antingen försämrats kraftigt eller också planats ut på
en högre nivå. För första gången minskar det nu i löpande priser över
femårsperioden. Realt sett är saldoförbättringen betydande.

Även om de senaste årens kraftiga neddragning av budgetunderskottet nu
alltså har börjat återspegla sig också i långtidsbudgetarna, får dessa positiva
tendenser inte överskattas. De kan således enligt utskottets mening inte tas
som belägg för att utvecklingen nu definitivt vänt och att budgetunderskottet
kommer att försvinna av sig självt, om bara samhällsekonomin fortsätter att
utvecklas på det gynnsamma sätt som antagits i kalkylen. Mot detta talar flera
skäl.

För det första bör det uppmärksammas att långtidsbudgetkalkylen utgår
från vissa givna värden för t. ex. pris- och löneökningar. Dessa värden
påverkas inte av de beräkningsresultat som framkommer. Ett kraftigt
växande budgetunderskott får alltså i kalkylen inte några återverkningar på
den allmänna prisnivån. Denna brist på samspel mellan budgetutveckling
och samhällsekonomi bör beaktas vid en bedömning av resultatet. Såsom för
övrigt föredraganden själv påpekar, torde redan lågalternativets gynnsamma
budgetutveckling inte kunna förenas med de antaganden om låg inflation och
låga nominella löneökningar som beräkningen baseras på. Under kalkylperiodens
första år stiger nämligen budgetunderskottet något, medan LU 84
och årets treårskalkyler anger att budgetunderskottet bör dras ned redan på
kortare sikt.

En slutsats som kan dras är alltså att inte ens lågalternativets positiva
utveckling är tillräcklig för att man skall kunna uppnå samhällsekonomisk

FiU 1984/85:30

balans. Skall pris- och löneökningarna kunna hållas kvar på de förutsatta
nivåerna, krävs alltså en ytterligare minskning av budgetunderskottet.
Utskottet konstaterar dock samtidigt att budgetutvecklingen, som den nu
beräknas för budgetåren 1984/85 och 1985/86, ligger väl i linje med vad som
krävs enligt balansalternativet i LU 84.

För det andra fångar långtidsbudgeten inte in de utgiftsökningar av
icke-automatisk karaktär som erfarenhetsmässigt alltid blir nödvändiga att
genomföra. I kalkylerna justeras t. ex. inte barnbidrag och bostadsbidrag
med hänsyn till inflationen, eftersom en höjning av dessa bidrag förutsätter
särskilda beslut. Det är därför, som utskottet ser det, av största vikt att varje
ny utgiftsökning av detta slag finansieras genom begränsningar inom andra
områden. Gör man inte det omintetgörs mycket snabbt den positiva
budgetutvecklingen.

Detta förhållande belyses i långtidsbudgeten där man för lågalternativet
har redovisat ytterligare två alternativa beräkningar över hur statsutgifterna
utvecklas, när de allmänekonomiska förutsättningarna är desamma som i
huvudkalkylen men utgifterna exkl. statsskuldräntor tillåts växa snabbare än
i denna. Utgifterna exkl. statsskuldräntorna förutsätts därvid följa dels
lågalternativets BNP-tillväxt dvs. 2 %, dels den tillväxt på ca 5 % i fasta priser
som gällde för statsutgifterna under perioden 1975/76-1980/81. I det första
fallet skulle budgetunderskottet bli 35 miljarder kronor högre under det sista
kalkylåret. I det andra fallet, med 5 % utgiftstillväxt, skulle underskottet bii
hela 65 miljarder kronor högre slutåret. Det skulle då komma att uppgå till
135 miljarder kronor.

Dessa känslighetsanalyser visar med all önskvärd tydlighet att en snabbare
ökning av utgifterna mycket snart skulle rasera de förbättringar som uppnåtts
under senare år. Det gäller även om utgifterna stiger enbart i takt med BNP.
LU 84 och treårskalkylerna ger dessutom klart belägg för att en snabbare
tillväxt av utgifterna skulle omöjliggöra strävandena att återställa balansen i
ekonomin.

För det tredje är resultatet av kalkylerna i hög grad avhängigt av de
antaganden som ligger till grund för dem. Ändras t. ex. inflationsantagandet
får detta självklart återverkningar på utfallet av beräkningen. I anslutning till
långtidsbudgeten redovisas ett antal känslighetsanalyser, som visar hur
lågalternativets budgetsaldo påverkas om något av antagandena ändras med
en procentenhet under hela kalkylperioden. Resultatet kan sammanfattas i
följande tabell.

Det bör uppmärksammas att de angivna riktvärdena inte kan summeras
om flera antaganden samtidigt ändras.

FiU 1984/85:30

Tabell 5. Känslighetsanalyser på långtidsbudgetens lågalternativ

Saldoeffekt 1989/90 Miljarder kronor
En procentenhets snabbare prisutveckling	-7
En procentenhets högre arbetslöshet	-2
En procentenhets högre räntenivå	-7

De yttre förutsättningarnas betydelse för kalkylresultatet framkommer
också i långtidsbudgetens högalternativ. I det antas löner och priser öka med
8 % resp. 7 % per år. Räntenivån antas stiga till 14 % under slutåret och BNP
förutsätts ligga kvar på oförändrad real nivå. Följden härav blir att
budgetunderskottet ökar kraftigt varje år för att slutåret uppgå till 88
miljarder kronor. Även uttryckt som andel av BNP stiger underskottet åter
över perioden från 7 % till 7,6 %.

Skillnaden mellan långtidsbudgetens lågalternativ och högalternativ framgår
av diagram 2.

Diagram 2. Budgetsaldots utveckling 1979/80-1989/90

Miljarder kronor

Högalt.

Lågalt.

I I I I I I I I I 1 B.^r

79 80 80/81 81/82 82 83 83/84 84/85 85-86 86 87 87 88 88,89 89 90

Utfall Nuv ber. LB- ber.

Kälta: Rev. finansplanen

FiU 1984/85:30

Återigen bekräftas hur viktigt det är för det fortsatta arbetet med
saneringen av statens finanser att pris- och löneökningarna dämpas. Om
stora nominella löneökningar och hög inflation skulle tillåtas att sätta sin
prägel på de närmaste årens utveckling blir följden ett dramatiskt försämrat
budgetunderskott. Diagrammet belyser detta förhållande.

En gynnsam ekonomisk utveckling ger således väsentligt bättre förutsättningar
att få ner budgetunderskottet. Omvänt gäller att en fortsatt sanering
av statens finanser är nödvändig för att återställa balansen i ekonomin.

I treårskalkylerna slås fast att de offentliga utgifternas ökningstakt måste
begränsas. De motiv som därvid anförs är följande. För det första är en
återhållsam offentlig konsumtionstillväxt nödvändig, om den yttre balansen
skall kunna upprätthållas samtidigt som den privata konsumtionen ges ett
rimligt expansionsutrymme. För det andra måste de totala offentliga
utgifterna begränsas för att kostnadsdrivande skattehöjningar skall kunna
undvikas. En rimlig reallöneutveckling efter skatt torde vara en viktig
förutsättning för att inflationen i längden skall kunna hållas på en låg nivå.

I treårskalkylerna betonas också att en fortsatt sanering av statens finanser
är ett viktigt led i antiinflationspolitiken. Saneringen är också nödvändig för
att förhindra en försämring av bytesbalansen. Den behövs slutligen också,
sägs det, för att dämpa störningarna på kreditmarknaden och för att
förhindra att räntan pressas upp till en nivå som allvarligt hämmar
investeringarna.

Utskottet delar denna bedömning. Fortsatta budgetförstärkningar behövs
för att motverka tendenser till ökad inflation, stigande räntor och valutautflöde.
Förstärkningen av statsbudgeten får emellertid, enligt utskottets
mening, inte gå så snabbt att tillväxten och kapacitetsutnyttjandet pressas
ned, vilket skulle resultera i fallande investeringar och stigande arbetslöshet.
Det riktvärde för budgetförstärkningarna som ställs upp i treårskalkylen
framstår mot denna bakgrund som väl avvägt. Utskottet ställer sig bakom
detta krav.

I överensstämmelse med vad som sägs i treårskalkylerna bör sålunda ett
mål för budgetpolitiken vara att fram till år 1988 bringa ned statens
budgetunderskott till 4 % av BNP. Detta förutsätter budgetförstärkningar på
sammanlagt 10-15 miljarder kronor under perioden 1986-1988.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Utskottet övergår nu till att behandla de alternativa förslag till riktlinjer för
budgetpolitiken som har redovisats i olika partimotioner. Allmänt gäller att
dessa förslag i sina huvuddrag knyter an till vad respektive parti förordade i
samband med behandlingen av årets budgetproposition.

I motion 3201 (m) förespråkas sålunda utgiftsnedskärningar av en sådan
omfattning att det skall bli möjligt att fram till år 1990 inte bara minska
budgetunderskottet med 30-35 miljarder kronor utan också sänka skatte -

FiU 1984/85:30

trycket med 5 procentenheter. Detta förutses kunna ske i ett läge då
statsskuldräntorna sannolikt kommer att fortsätta att växa i omfång.
Nedskärningarna måste alltså inriktas på övriga statsutgifter och därvid göras
så stora att de fångar in även denna ökning. Som utskottet ser det skulle de
sammantagna besparingarna därmed behöva beröra uppemot 1/3 av statsbudgetens
nuvarande utgifter exkl. statsskuldräntor.

Motionärernas förespeglingar om sänkt skattetryck framstår som ansvarslöst
i nuvarande statsfinansiella läge. Med sitt krav på mycket långtgående
nedskärningar skiljer de sig också helt från vad som förordas av övriga
partier. Kraven ligger dock i linje med motionärernas syn på den offentliga
sektorn, vars inflytande på ekonomin enligt deras mening måste minska på
alla nivåer. Att på endast fem år genomföra nedskärningar av en sådan
omfattning som motionärerna förespråkar skulle nämligen otvivelaktigt leda
till att förutsättningarna för stora delar av den offentliga verksamheten och
den sociala omvårdnaden raserades. Utskottet noterar att motionärerna inte
på minsta sätt försöker analysera vilka fördelningspolitiska effekter och
andra negativa konsekvenser som deras långtgående förslag till nedskärningar
skulle föra med sig.

Den grundsyn som motionärerna på detta sätt ger uttryck åt framträder
klart i det budgetalternativ som redovisas för budgetåret 1985/86. Motionärerna
står fast vid de förslag man väckte i januari i anslutning till
budgetpropositionen, och som innebar att mycket långtgående utgiftsnedskärningar
och utförsäljning av statlig egendom skulle kombineras med
betydande skattesänkningar. Sammantaget uppges dessa förslag leda till en
saldoförbättring på uppemot 12 miljarder kronor i jämförelse med regeringens
förslag.

Skattesänkningarna inriktas i huvudsak på tre områden, nämligen

- på kapitalbeskattningen, där betydande lindringar föreslås i en rad olika
avseenden,

- på fastighetsskatten som man vill avveckla helt och

- på den statliga inkomstskatten som motionärerna vill sänka successivt
fram till år 1988, då marginalskatten bör uppgå till högst 40 % i inkomstlägen
upp till 140000 kr. (i 1985 års prisnivå).

Motionärernas motstånd mot skattehöjningar är dock inte utan undantag.
Två förslag till skatteskärpningar läggs nämligen fram. Sålunda kräver de
dels att skattereduktionen för fackföreningsavgiften skall slopas, dels att det
kommunala grundavdraget stegvis skall minskas med 4 500 kr. Det sistnämnda
förslaget - som är avsett att finansiera ett ökat stöd till barnfamiljerna -leder till att inkomstskatten ökar med ca 1350 kr. för praktiskt taget alla
inkomsttagare.

Medan de moderata skattesänkningsförslagen uteslutande inriktas på
ekonomiskt starka grupper i samhället är skattehöjningarna alltså avsedda
att bäras av alla oavsett inkomst. Personer med inkomster understigande ca
80000 kr. får över huvud taget inte del av någon sänkt inkomstskatt. I stället

FiU 1984/85:30

påförs de en ökad skattebörda. Framför allt de med mycket höga inkomster,
liksom aktieägare och fastighetsägare blir i stället de som gynnas av
motionärernas förslag.

De fördelningspolitiskt orättfärdiga inslagen i motionärernas förslag på
skatteområdet förstärks av de krav på utgiftsbegränsningar som man
samtidigt lägger fram. Besparingarna berör praktiskt taget samtliga departements
ansvarsområden och inriktas direkt mot sociala trygghetssystem och
annat stöd som är av väsentlig betydelse för de ekonomiskt svaga grupperna i
samhället. Så t. ex. föreslås att sjukpenningersättningen skall begränsas
kraftigt. Även föräldrapenningen bör enligt motionärernas mening reduceras
och för patientavgiften föreslås en höjning. En föreslagen reducering av
räntebidragen och livsmedelsstödet skulle få direkta återverkningar på
hushållens boendekostnader och matutgifter. Nedskärningar föreslås även
av en rad andra statliga stödformer.

I motion 3239 (m) hänvisar samma motionärer ånyo till dessa besparingsoch
skattesänkningsförslag. Vad som behövs - säger man apropå regeringens
åtstramningsförslag — är en minskning av framför allt den offentliga
konsumtionen genom neddragningar av statsutgifterna. Det är, enligt deras
mening, i första hand där det spenderas för mycket, inte bland vanliga
familjer som vill skaffa sig bil eller har kontokort.

Om motionärernas främsta syfte är att minska den statliga konsumtionen
tillgodoses detta krav i endast begränsad utsträckning genom deras egna
besparingsförslag. Dessa är nämligen i mycket liten utsträckning riktade mot
statlig konsumtion. I stället tar de till helt övervägande del sikte på dels
inkomstförstärkningar genom utförsäljning av statliga företag, dels utgiftsbegränsningar
genom nedskärningar av statliga transfereringar av det slag som
utskottet nyss angett. Många av dessa transfereringar riktar sig direkt eller
indirekt till hushållen och är avsedda att ge de ekonomiskt utsatta grupperna i
samhället ett extra stöd och skydd. Genom att försämra detta skydd
begränsar man konsumtionsutrymmet för dessa grupper. Däremot inskränker
man inte på den statliga konsumtionen. Motionärernas förslag blir
därigenom inte bara orättfärdiga. De motverkar dessutom den effekt
motionärerna själva säger sig vilja uppnå.

En politik som på detta sätt leder till ökade ekonomiska klyftor i samhället
och en försämrad social trygghet för de ekonomiskt svaga grupperna tar
utskottet bestämt avstånd från. Utskottet avstyrker därför motion 3201
yrkande 2.

I motion 3206 (c) påpekas att det erfordras 25 miljarder kronor i
besparingar för att uppnå balans i den offentliga sektorns finanser. Motionärerna
föreslår att drygt 10 av dessa 25 miljarder kronor sparas redan
budgetåret 1985/86. Eftersom skattehöjningar enligt deras mening inte är
någon framkomlig väg, anser de en minskning av de offentliga utgifterna vara
nödvändig.

FiU 1984/85:30

Motionärerna hänvisar till sitt i januari framlagda budgetförslag, som
enligt deras egna bedömningar gav ett 9—10 miljarder kronor lägre
budgetunderskott än regeringens. Detta förslag innebär bl. a. att AMS och
Samhällsföretag skulle få sin verksamhet beskuren med 2,5 miljarder kronor,
att sjukpenningersättningen skulle försämras, att patientavgiften skulle
höjas, att skattereduktionen för fackföreningsavgifter skulle slopas och att
vissa räntebidrag till flerfamiljshus skulle avvecklas. En mycket stor del av
budgetförstärkningarna skulle uppnås genom att statliga företag såldes ut till
ett värde av 3 miljarder kronor och genom att överföringarna till kommunerna
begränsades med 4 miljarder kronor.

Jämsides med dessa nedskärningar föreslog motionärerna då också en rad
skattesänkningar. Fastighetsskatten skulle sålunda avvecklas och marginalskatten
sänkas. Vidare föreslog man, med särskild tonvikt på de mindre
företagen, lindring i viss kapitalbeskattning och i ett antal arbetsgivaravgifter.
Motionärerna förespråkade också införandet av s. k. privata investeringskonton
som ett sätt att stimulera sparandet.

Redan i samband med behandlingen av budgetpropositionen framhöll
utskottet att de besparingseffekter som motionärerna tillgodoräknade sig var
kraftigt överdrivna. Den varaktiga saldoförbättringen under budgetåret
1985/86 inskränkte sig enligt utskottets beräkningar till knappt 1,5 miljarder
kronor, vartill kom eventuella intäkter från den föreslagna utförsäljningen av
statliga företag. Tog man emellertid hänsyn även till effekten av vissa andra
förslag som motionärerna hade fört fram - det gällde bl. a. krav på ändrad
skatteuppbörd — kunde den saldoförbättring som framkom i motionärernas
budgetalternativ under budgetåret 1985/86 övergångsvis förbytas i ett
underskott.

I detta sammanhang påpekade utskottet också att en av motionärerna
föreslagen satsning på skatteutjämningsbidrag inte skulle kunna ge kommunerna
den åsyftade möjligheten att sänka sin utdebitering eftersom statsbidragen
samtidigt föreslogs bli minskade med mycket stora belopp. Denna för
kommunerna negativa effekt dämpas något av att motionärerna nu har ställt
sig bakom regeringens förslag om höjning av de ordinarie skatteutjämningsbidragen
men avvisat den föreslagna finansieringen av höjningen. Genom att
säga nej till finansieringen försvagas emellertid motionärernas budgetalternativ
nu med ytterligare ca en halv miljard kronor för budgetåret 1985/86.
För helår räknat blir försvagningen ungefär dubbelt så stor.

I den aktuella motionen tillgodoräknar motionärerna sig också vissa
ytterligare besparingar som man anser sig ha gjort genom förslag lagda under
våren 1985. Bland dessa åtgärder finns emellertid en tillkommande besparing
inom kärnkraftsområdet på uppemot 0,4 miljarder kronor som i praktiken
inte torde kunna uppnås. Dessutom kräver motionärerna ökade statliga
subventioner till jordbruket. Vidare leder deras ställningstagande till regeringsförslaget
om förenklad självdeklaration till att det kassamässiga budgetutfallet
försämras under budgetåret 1985/86 till följd av de skillnader som

5 Riksdagen 1984/85. 5 sami. Nr30

FiU 1984/85:30

uppkommer vid den preliminära uppbörden.

Beaktar man även de mer långsiktiga budgeteffekterna av motionärernas
ställningstagande i denna fråga blir skillnaden än mer påtaglig, eftersom
motionärernas alternativ med en indexuppräkning av skatteskalan enbart
belastar statsbudgeten medan en höjning av schablonavdraget får bäras av
både stat och kommun.

Bland motionärernas mer framåtsyftande förslag finns nu även ett krav på
att baslivsmedel skall befrias från mervärdeskatt; ett förslag som om det
förverkligades i dag skulle leda till att statsbudgeten försvagades med i runda
tal 10 miljarder kronor. Utskottet har därvid utgått från att endast ungefär
hälften av de livsmedel som konsumeras skulle komma att föras till
undantagsgruppen.

Enligt utskottets mening svarar varken vidlyftiga budgetåtaganden av
detta slag eller motionärernas förslag till budgetreglering för 1985/86 mot de
krav på begränsningar som motionärerna själva ställer upp.

Tilltron till motionärernas budgetalternativ förstärks inte av deras förslag
till satsning på småföretagsamhet. Dessa insatser förutsätts bli finansierade
genom att AMS och Samhällsföretags verksamhet beskärs kraftigt. Som
utskottet ser det räknar motionärerna tydligen med att generella nedsättningar
av arbetsgivaravgifter skall ge småföretagen ett så starkt incitament
till nyanställningar att detta mer än väl kompenserar bortfallet av beredskapsarbeten
och skyddade arbeten i Samhällsföretag. Hittills vunna erfarenheter
av försök av detta slag tyder inte på att så blir fallet. Detsamma
gäller ansträngningarna att med hjälp av lönebidrag placera anställda i
Samhällsföretag på den öppna marknaden. Under alla omständigheter skulle
en omläggning av detta slag medföra svåra övergångsproblem och ofrånkomligen
driva upp arbetslösheten i det korta perspektivet. Med det anförda
avstyrker utskottet motion 3206 (c) yrkande 2.

I motion 3202 (fp) framhålls att budgetunderskottet är inflationsdrivande
och därför måste minska för att man skall få ned inflationstakten. Skattehöjningar
avvisas som en metod att begränsa underskottet. I stället måste detta
minskas dels genom den ekonomiska tillväxten, dels genom utgiftsnedskärningar.
Besparingsarbetet måste ske långsiktigt och systematiskt eftersom
det tar lång tid innan beslut om utgiftsminskningar ger effekt på ekonomin.
Genom att skjuta på besluten kommer regeringen, enligt motionärerna, att
hamna i en tvångssituation där i praktiken endast skattehöjningar står till
buds.

Utskottet får med anledning härav framhålla följande. En viktig förutsättning
för att man skall kunna nå framgång med budgetpolitiken är att arbetet
bedrivs systematiskt och ges en långsiktig inriktning. I det avseendet är
utskottet inte av någon annan uppfattning än motionärerna. Som utskottet
ser det måste budgetprövningen ske med största stramhet. Granskningen av
utgifter måste vara synnerligen strikt och omfatta alla områden. Självfallet

FiU 1984/85:30

kan direkta utgiftsnedskärningar därvid bli nödvändiga, men dessa måste
sättas in i ett fördelningspolitiskt sammanhang och får inte leda till att den
sociala omvårdnaden och grundtryggheten urholkas.

Utmärkande för motionärernas budgetalternativ är, som utskottet ser det,
att de största förstärkningarna uppkommer - inte genom utgiftsnedskärningar
som motionärerna själva förespråkar utan - genom indragningar från
sektorer som ligger vid sidan av statsbudgeten. För att få ner det statliga
budgetunderskottet föreslår motionärerna sålunda att kommunerna skall bli
tvingade att erlägga en förhöjd avgift på skatteunderlaget, som på helår
räknat tillför statsbudgeten ca 4,1 miljarder kronor mer än vad som erfordras
för att finansiera en höjning av skatteutjämningsbidragen. Ytterligare 3,5
miljarder kronor skall dras in till statsbudgeten genom utförsäljning av
statliga företag. Vidare skall televerket åläggas att leverera in ytterligare 0,3
miljarder kronor i förhöjd avkastning. Enbart dessa mer eller mindre
tillfälliga inkomstförstärkningar svarar sålunda för närmare 8 miljarder
kronor av den saldoförbättring som motionärerna vill uppnå.

De direkta utgiftsnedskärningarna är i huvudsak inriktade på tre områden,
nämligen

- på sjukförsäkringssystemet, där kompensationsnivån föreslås bli sänkt,

- på arbetslöshetsförsäkringen, där statsbidragen skärs ned med 0,8
miljarder kronor på helår och

- på kommunerna som, utöver ovanstående indragning, inte erhåller
någon kompensation för mistad beskattningsrätt av juridiska personer.

För kommuner och landsting blir helårseffekten av motionärernas budgetalternativ
att de i jämförelse med förslagen i kompletteringspropositionen
varaktigt åderlåts på ytterligare 5,7 miljarder kronor. Redan i samband med
behandlingen av budgetpropositionen påtalade utskottet det motstridiga i de
kommunalekonomiska förslag motionärerna för fram. Å ena sidan vill de
alltså genom kraftiga indragningar begränsa kommunernas och landstingens
handlingsutrymme. Å andra sidan för man fram förslag som, om de
genomfördes, skulle få mycket långtgående återverkningar på kommunernas
och landstingens finanser. Det gäller t. ex. motionärernas förslag om sänkt
skolålder liksom förslaget att alla äldre som vistas på t. ex. långvårdskliniker
skall ha rätt till eget rum.

Utöver neddragningarna på kommunsidan tar motionärernas besparingar
sikte på framför allt två trygghetssystem.

Man anser sig emellertid också ha utrymme för ett antal skattelättnader.
Det gäller bl. a. sänkt marginalskatt, slopad fastighetsskatt och lindrad
förmögenhetsbeskattning, lättnader som alltså i första hand tillfaller de mer
välbeställda grupperna i samhället. Från fördelningspolitiska utgångspunkter
får motionärernas budgetalternativ därmed enligt utskottets mening en
felaktig inriktning.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 3202 (fp) yrkande 2.

FiU 1984/85:30

I motion 3203 (vpk) framhålls att underskotten i den svenska statsbudgeten
under de senaste åren har framför allt skapat fördelningspolitiska problem
genom att de medverkat till en koncentration av sparandet och till högre
räntebetalningar. Motionärerna erinrar om att man tidigare avvisat metoden
med en kontraktivt verkande politik, och att man hävdat att en mindre
minskning av budgetunderskottet än den regeringen föreslagit skulle kunna
leda till en större ökning av såväl bruttonationalprodukten som den privata
och offentliga konsumtionen.

Denna uppfattning anser motionärerna alltjämt vara riktig. Man hänvisar
till de förslag som framlades i anslutning till budgetpropositionen och
upprepar nu endast några förslag som man anser har ökat i betydelse sedan
dess. Dessa förslag går ut på

— att mervärdeskatten på livsmedel skall slopas i tre etapper, varvid
livsmedelssubventionerna bör öka med 3 miljarder kronor i en första etapp,

— att 1,75 miljarder kronor bör avsättas för arbetsmarknadspolitiska
insatser för att skapa nya och varaktiga arbetstillfällen i kommuner och
landsting och

— att omsättningsskatten vid aktiehandel bör fördubblas till 2 %.

Motionärerna föreslår nu dessutom att en ny kapitalexportavgift skal!

införas i syfte att dämpa de svenska storföretagens investeringar utomlands.
Denna avgift bör enligt motionärerna utgå med 10 % på den del av de direkta
investeringarna utomlands som finansieras genom betalning från Sverige och
skulle enligt deras egna uppskattningar kunna inbringa ca 300 milj. kr.

I likhet med motionärerna anser utskottet att de återverkningar som
budgetunderskottet har på samhällsekonomin skapar fördelningspolitiska
problem. Underskottet måste därför begränsas. Det är därvid av största vikt
att de fördelningspolitiska aspekterna beaktas och att åtstramningen ges en
sådan inriktning att bördorna kan fördelas efter bärkraft. Utskottet har i
anslutning till den nyss lämnade redogörelsen för 1985 års långtidsbudget
kunnat konstatera att även en begränsad ökning av utgiftsåtagandena skulle
omintetgöra den förbättring av samhällsekonomin som saneringen av
statsfinanserna har resulterat i. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom en
politik med den expansiva inriktning som motionärerna förespråkar. Med
det anförda avstyrks motion 3203 (vpk) yrkande 2.

Sammanfattningsvis anser utskottet att budgetpolitiken även under de
närmaste åren måste ges en mycket stram inriktning. Hittills uppnådda
förbättringar måste tas till vara. Arbetet med att återställa balansen i den
offentliga sektorn måste fullföljas med fasthet och konsekvens. Strävan att
begränsa budgetunderskottet får dock inte drivas så långt att nedskärningarna
urholkar grundvalen för den offentliga verksamheten och sociala omvårdnaden.
Det är också viktigt att fördelningspolitiska hänsynstaganden skjuts i
förgrunden och att erforderliga uppoffringar fördelas efter bärkraft.

Enligt utskottets mening tillgodoses inte dessa krav i de budgetalternativ

FiU 1984/85:30

som redovisas i de borgerliga partiernas motioner. Gemensamt för dessa
alternativ är att de dels leder till påtagliga försämringar av olika trygghetssystem,
dels ger skattelättnader åt i första hand de mer välbeställda grupperna i
samhället. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom dessa förslag. Å andra
sidan kan utskottet inte heller godta en expansiv politik av det slag som
förespråkas av vänsterpartiet kommunisterna. En politik med en sådan
inriktning skulle nämligen mycket snart driva upp budgetunderskottet till
ansenlig höjd.

Enligt utskottets mening är den linje som förordas av regeringen bäst
ägnad att lösa de svåra problem vi står inför. Den innebär att åtgärder för att
främja tillväxten i ekonomin kombineras med fortsatta besparingsinsatser.
Det stora underskottet i statsbudgeten gör det inte möjligt att sänka
skattetrycket under de närmaste åren. Detta utesluter inte att förändringar
av olika skatter både kan och bör ske inom ramen för ett oförändrat
skattetryck.

Utskottet delar föredragandens syn på hur utgiftspolitiken bör utformas i
fortsättningen. De krav som därvid bör gälla innebär att

— endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras och
omfattningen av dessa utgiftsökningar måste hållas nere, samtidigt som de
finansieras genom att andra utgifter minskas,

— utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden,

— arbetet med att begränsa automatiken i statsutgifternas tillväxt måste
fortsätta,

— åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten
och i vissa fall förändra dess organisations- och finansieringsformer,

— en fortgående omprövning av existerande utgiftsprogram måste göras.

Liksom tidigare måste ansträngningarna inriktas på att successivt begränsa

budgetunderskottet. För budgetåret 1985/86 bör budgetunderskottet inte
tillåtas överskrida den nivå som finns angiven i kompletteringspropositionen,
dvs. 61 miljarder kronor. Målet att balansen i den offentliga sektorn skall
vara återställd före år 1990 ligger fast. Budgetunderskottet mätt som andel av
BNP måste därför med nödvändighet fortsätta att minska under återstoden
av 1980-talet. Ambitionen bör vara att fram till år 1988 bringa ned statens
budgetunderskott till 4 % av BNP. Detta förutsätter budgetförstärkningar på
sammanlagt 10—15 miljarder kronor under perioden 1986—1988.

Senareläggning av beslutade statsutgifter

I proposition 217 framhålls att det finns anledning att begränsa inte bara
likviditetsökningen i näringslivet och den lånefinansierade privata konsumtionen
utan också den efterfrågan som skapas via statsbudgeten. En sådan
begränsning bör enligt propositionen i första hand inriktas på bl. a.
transfereringar till näringslivet och vissa statliga inköp av materiel och
utrustning. För att åstadkomma den eftersträvade begränsningen har
regeringen för avsikt att noggrant pröva de möjligheter som föreligger att

Rättelse: S. 76, efter sista punkten i Hemställan

Tillkommer: Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en
bordläggning.

FiU 1984/85:30

hålla inne medel eller senarelägga utbetalningar från anslag. I den mån
begränsningarna innebär större avvikelser från de utgiftsprogram som
tidigare underställts riksdagen kommer detta, enligt vad som sägs i propositionen,
att redovisas i nästa års budgetproposition.

I motion 3241 (vpk) begärs att riksdagen skall ges möjlighet att ta ställning
till förslag om senareläggning av beslutade statsutgifter. Enligt motionärerna
kan åtgärder som vidtas inom den offentliga sektorn motverka arbetslöshet.
Utgifter som riksdagen redan beslutat om kan enligt deras mening inte dras in
utan att de värderas utifrån sina sysselsättningsskapande effekter.

Utskottet vill för sin del anföra följande i denna fråga. Höjningen av den
inhemska räntenivån har föranlett utskottet att pä förslag av riksgäldskontoret
nu förorda, att utgifterna för statsskuldräntor skall räknas upp med 3,6
miljarder kronor utöver vad som anges i kompletteringspropositionen. Den
budgetförsämring som härigenom uppkommer kan enligt utskottets mening
inte godtas. Som utskottet nyss påpekat skulle nämligen även förhållandevis
begränsade utgiftsökningar snabbt kunna omintetgöra de förbättringar som
uppnåtts under senare år. Andra åtgärder måste därför nu vidtas för att
neutralisera ökningen av ränteutgifterna.

1 proposition 217 föreslås en höjning av bilaccisen och stämpelavgiften på
fastighetsinteckningar. Dessa höjningar har visserligen i första hand tillkommit
för att dämpa den inhemska efterfrågan på nya personbilar och
efterfrågan på krediter mot fastighetsinteckningar. De bidrar emellertid
också till att statskassan tillförs inkomster motsvarande ungefär hälften av
den uppkomna ränteutgiftsökningen. Härjämte har regeringen alltså för
avsikt att hålla inne medel eller senarelägga utbetalningar från anslag.

I det uppkomna läget måste ansträngningarna inriktas på att få ner
budgetunderskottet till den nivå som anges i kompletteringspropositionen.
En senareläggning av utbetalningarna har förutsättningar att snabbt få
genomslag, och åtgärderna kan lätt samordnas med andra insatser som
erfordras för att återställa balansen med vår omvärld. Omfattningen av
senareläggningarna kan också behöva anpassas till den ekonomiska utvecklingen.
Med hänsyn till dessa omständigheter framstår den av regeringen
valda lösningen som ändamålsenlig. Det ter sig enligt utskottets mening
också lämpligt att rikta in begränsningarna på bl. a. transfereringar till
näringslivet och på statliga inköp av materiel och utrustning.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det enligt förarbetena till
regeringsformen ankommer på regeringen att avgöra i vilken utsträckning
och i vilken takt ett anslag eller ett bemyndigande skall tas i anspråk (prop.
1973:90, s. 224). Regeringen är emellertid alltid bunden av de ställningstaganden
riksdagen gjort och måste alltid beakta de utgiftsåtaganden som
följer av lag eller för staten föreliggande förpliktelser. Något behov av att låta
riksdagen i förväg ta ställning till senareläggningarna av utgifter föreligger
därför inte enligt utskottets mening. En sådan prövning skulle dessutom inte
kunna komma till stånd förrän en bit in på nästa budgetår och skulle

FiU 1984/85:30

därigenom allvarligt begränsa möjligheterna att snabbt uppnå resultat. Med
det anförda avstyrker utskottet motion 3241 yrkande 9.

Utskottet anser det nödvändigt att regeringen på det sätt som föreslås i
propositionen senare lämnar riksdagen en redogörelse för de åtgärder som
kommer att vidtas.

Övriga motioner

I motion 3213 av Göthe Knutson (m) kritiseras de åtgärder regeringen
ämnar vidta för att förbättra den offentliga sektorns effektivitet. Dessa
åtgärder innebär bl. a. att man överväger möjligheterna att ändra myndigheternas
medelstilldelning för att ge dem möjlighet att planera sin verksamhet
för mer än ett budgetår i sänder. De innebär också att regeringen genom en
särskild arbetsgrupp håller på att se över den statliga normgivningen
gentemot näringslivet i syfte att nå en enklare och smidigare tillämpning av
regler.

Motionären anser att de av regeringen redovisade planerna inte kan ligga
till grund för det fortsatta reform- och rationaliseringsarbetet. Översynen av
den statliga normgivningen gentemot näringslivet bör bedrivas utifrån vissa
andra förutsättningar, som motionären sammanfattar i nio punkter. Han
anser också att regeringen bör återkomma med förslag av samma typ som
redovisades i 1979 års antibyråkratiproposition.

Utskottet har redan i samband med behandlingen av årets budgetproposition
understrukit behovet av att myndigheterna planerar sin verksamhet mer
långsiktigt. Det är därför, som utskottet ser det, värdefullt att myndigheterna
nu har ålagts att i sina anslagsäskanden för budgetåret 1986/87 redovisa ett
s. k. huvudförslag i vilket besparingskraven har fördelats över en treårsperiod.
Utskottet har också tagit del av regeringens planer på en mer
genomgripande reform av budgetarbetet. Innebörden av den är att statsmakterna
skall lägga fast myndigheternas ekonomiska ramar för t. ex. en
treårsperiod. Dessa planer har redovisats närmare i den skrivelse som
regeringen har lagt fram om den offentliga sektorns förnyelse (skr. 1984/
85:202, s. 34-35).

Motionärens invändningar mot det arbete som pågår inom regeringskansliet
med att förenkla den statliga normgivningen gentemot näringslivet ter sig
enligt utskottets mening märkliga. Utskottet har sålunda svårt att förstå
varför motionären motsätter sig att regeringen försöker förenkla de regler
som berör t. ex. administration, uppbörd och kontroll av skatter och
socialavgifter från näringslivet. För företagen har förenklingar inom dessa
områden länge framstått som angelägna. De alternativa riktlinjer som
motionären själv redovisar är enligt utskottets mening så allmänt utformade
och så vittomfattande att de inte kan ligga till grund för det fortsatta reformoch
rationaliseringsarbetet.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 3213.

FiU 1984/85:30

I motion 821 av Hugo Hegeland (m) föreslås att det till statsbudgeten skall
fogas en redovisning i vilken man skiljer mellan driftutgifter och investeringsutgifter
samt mellan räntabla och icke-räntabla investeringsutgifter.

Budgetåret 1980/81 slopades uppdelningen av statsbudgeten i en driftbudget
och en kapitalbudget. Den tidigare särredovisningen var betingad av att
man ansåg att alla förändringar i statens produktiva förmögenhet skulle
redovisas öppet på kapitalbudgeten. Denna budget, vars utgifter således
motsvarades av ökningen i statens avkastningsbara tillgångar, skulle i princip
vara lånefinansierad. Driftbudgeten, som täckte de löpande utgifterna och
oräntabla investeringarna, skulle däremot vara skatte- och avgiftsfinansierad.
Beroende på konjunkturläget kunde driftbudgeten över- eller
underbalanseras. Sett över en längre tidsperiod borde den dock vara
balanserad.

Särredovisningen av statens löpande utgifter och kapitalutgifter kom efter
hand att framstå som mindre intressant. Uppmärksamheten inriktades i
stället på balansen mellan statens samlade inkomster och utgifter, eftersom
även kapitalbudgetens utgifter hade stor konjunkturpolitisk betydelse.
Tillväxten i statens produktiva förmögenhet blev därmed inte längre
utslagsgivande för det statliga upplåningsbehovet. Det grundades i stället på
bedömningar av budgetunderskottets inverkan på samhällsekonomin vid
varje tillfälle. I praktiken kom därigenom både drift- och kapitalbudgeten att
finansieras på samma sätt, dvs. med skatter och med lån. Uppdelningen dem
emellan tillgodosåg inte längre något meningsfullt syfte. Vidare visade det sig
med tiden svårt att upprätthålla en klar skiljelinje mellan räntabla och
icke-räntabla investeringar, dvs. mellan de investeringsutgifter som skulle
föras över kapital- resp. driftbudgeten.

Den uppdelning mellan olika typer av utgifter som motionären vill få till
stånd ter sig mot bakgrund av dessa tidigare erfarenheter som mindre
ändamålsenlig. Enligt utskottets mening går det knappast att entydigt
definiera vad som skall anses vara en räntabel resp. icke-räntabel investering.
Det kan också vara svårt att entydigt skilja mellan driftutgifter och
investeringsutgifter. De gränsdragningsproblem som skulle uppkomma vid
en redovisning av detta slag är som utskottet ser det betydande. Värdet av
informationen skulle därmed bli ringa.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att man sedan lång tid tillbaka
redovisar ett antal specialundersökningar i kompletteringspropositionen
vilka är avsedda att ge en mer fullständig bild av statsbudgeten och dess
återverkningar. Av dessa är långtidsbudgeten den äldsta och mest omfattande.
I takt med de växande budgetunderskotten har i dessa sammanhang ökad
uppmärksamhet kommit att ägnas åt faktorer som är avgörande för
automatiken i statsbudgeten. I anslutning till långtidsbudgeten lämnas en
sådan översikt. Numera redovisas där också statsbudgetens inkomster och
utgifter fördelade på verksamhetsgrenar. En nyhet för i år är den sammanfattning
som görs av en av riksrevisionsverket framtagen balansräkning för

FiU 1984/85:30

den verksamhet som omfattas av det statliga redovisningssystemet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 821.

I motion 3210 av Ingemar Hallenius m. fl. (c) hemställs att riksdagen skall
begära en fullödig redovisning av i vilken utsträckning specialdestinerade
avgifter används för visst ändamål. Motionärerna pekar speciellt på att det är
en uppenbar skillnad mellan intäkter och utgifter för vissa ändamål inom
energiområdet.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen ställt sig bakom principen att
specialdestination av statsinkomster till visst ändamål inte bör förekomma.
Senast gjordes detta i samband med behandlingen av finansutskottets
betänkande om vinstmedel från spel till kulturändamål (FiU 1984/85:19). De
skäl som då angavs var att riksdagens handlingsfrihet skulle minska om
inkomster specialdestineras för olika ändamål. Även stabiliseringspolitiskt
önskvärda ingripanden skulle kunna försvåras om varje åtgärd på budgetens
utgiftssida omedelbart skulle behöva leda till motsvarande förändring på
inkomstsidan eller vice versa.

Skatte- och avgiftshöjningar är ofta påkallade av att en reform eller en
insats inom ett visst område behöver finansieras. En på detta sätt motiverad
skattehöjning innebär dock inte att de inkomster den ger upphov till
specialdestineras till det angivna området. Finansieringskravet är endast
uttryck för en restriktiv budgetprövning.

Utskottet anser således alltjämt att starka skäl talar mot en specialdestination
av inkomster.

Motionärerna hävdar att det på energiområdet föreligger direkta kopplingar
mellan vissa inkomster och utgifter. Det finns, som utskottet ser det,
vissa samband mellan de inkomster och de utgifter som motionärerna pekar
ut, men kopplingarna är inte absoluta.

Även om grundprincipen bör vara att enskilda poster på budgetens
inkomstsida inte skall ha någon direkt motsvarighet på dess utgiftssida,
hindrar detta självfallet inte att man för vissa avgränsade områden upprättar
specialsammanställningar som underlag för olika bedömningar t. ex. vad
gäller subventionsgrad eller skatteuttag. Behov av sådana sammanställningar
kan föreligga på energiområdet.

Näringsutskottet har tidigare (NU 1983/84:30) framhållit att överblicken
över olika finansieringsformer inom energiområdet behöver förbättras. Vad
utskottet då avsett är i första hand redovisningen av de inkomster som
motionärerna tar upp. Som näringsutskottet påpekat kan det vara förenat
med betydande svårigheter att i förväg utföra exakta beräkningar av såväl
inkomster som utgifter för ifrågavarande avgifter och stöd, eftersom
beräkningarna nödvändigtvis måste bygga på en rad antaganden. Inte desto
mindre har det, enligt näringsutskottet, visat sig att sådana uppgifter har ett
klart intresse liksom uppgifter om de i efterhand konstaterade inkomsterna
och utgifterna.

FiU 1984/85:30

Någon redovisning av det slag näringsutskottet efterlyser har ännu inte
kommit till stånd. Riksdagen har emellertid i dagarna fastställt nya riktlinjer
för energipolitiken. Eftersom beräkningsförutsättningarna därigenom förbättrats
bör det finnas goda förutsättningar för regeringen att lämna den
önskade redovisningen. Utskottet förutsätter att så sker i lämpligt sammanhang
utan särskilt initiativ från riksdagen. Med hänsyn härtill anser utskottet
att motionärernas förslag inte behöver föranleda någon åtgärd. Motion 3210
avstyrks.

Frågan om utnyttjandet av finansfullmakten tas upp i de tre motionerna
3214 av Stig Alemyr m. fl. (s), 3215 av Elver Jonsson m. fl. (fp, s, m, c) och
3216 av Agne Hansson (c) och Gösta Andersson (c). I dessa begärs att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som anförs i resp.
motion om användningen av finansfullmakten för vissa enskilda projekt.

Riksdagen har bemyndigat regeringen att under innevarande budgetår
utnyttja en finansfullmakt på 2,5 miljarder kronor om arbetsmarknadsläget
kräver det. Det åligger regeringen att besluta om vilka åtgärder som skall
vidtas inom denna ram. Utskottet utgår från att regeringen därvid tar
vederbörlig hänsyn till de planer som finns hos länsarbetsnämnder och andra
regionala organ och som motionärerna hänvisar till. Riksdagen bör således
inte genom särskilda uttalanden ge anvisningar om hur denna fullmakt skall
disponeras. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 3214, 3215 och
3216.

Vad föredraganden anfört i propositionen om utnyttjandet av finansfullmakten
och övriga av riksdagen lämnade konjunktur- och arbetsmarknadspolitiskt
betingade bemyndiganden föranleder inget särskilt uttalande från
utskottets sida. Utskottet tillstyrker att en motsvarande finansfullmakt om
2500 milj. kr. lämnas för budgetåret 1985/86.

Den redogörelse som lämnas i propositionen över kostnadsutvecklingen
för statliga reformer har inte föranlett utskottet att göra någon erinran eller
särskilt uttalande.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:3201 yrkande 1,
1984/85:3202 yrkande 1, 1984/85:3203 yrkande 1, 1984/85:3206
yrkande 1, 1984/85:3238 yrkande 1,1984/85:3239 yrkandena 1 och
6, 1984/85:3241 yrkande 1, 1984/85:3242 yrkande 1 och yrkande 2
såvitt nu är i fråga godkänner vad som förordats i propositionerna
1984/85:150 bilaga 1 moment 1 och 1984/85:217 moment 1 och som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1984/85:30

2. beträffande avskaffande av löntagarfonderna

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:3238 yrkande 3, 1984/
85:3239 yrkande 2 och 1984/85:3242 yrkandena 4 och 5,

3. beträffande inbetalning på likviditetskonto

a) att riksdagen med avslag pä motionerna 1984/85:3201 yrkande
5 b, 1984/85:3202 yrkande 6,1984/85:3203 yrkande 4,1984/85:3206
yrkande 3,1984/85:3238 yrkande 2 såvitt nu är i fråga, 1984/85:3239
yrkande 4 såvitt nu är i fråga, 1984/85:3241 yrkande 4 såvitt nu är i
fråga och 1984/85:3242 yrkande 2 såvitt nu är i fråga samt med bifall
till propositionerna 1984/85:150 bilaga 1 moment 15 och 1984/
85:217 moment 2 antar vid detta betänkande som bilaga fogat
förslag till lag om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret
1985/86,

b) att riksdagen med anledning av motion 1984/85:3207 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande begränsning av konsumtions krediter

a) att riksdagen avslår motion 1984/85:3239 yrkande 3,

b) att riksdagen avslår motion 1984/85:3241 yrkandena 3 såvitt nu

är i fråga, 6 och 7,

5. beträffande skärpning av valutapolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:3203 yrkande 3 och
1984/85:3241 yrkandena 10, 11 och 12,

6. beträffande kreditpolitiska åtgärder

att riksdagen avslår motion 1984/85:3241 yrkandena 13, 14 och 15,

7. beträffande skattepolitiska åtgärder

a) att riksdagen avslår motion 1984/85:1641,

b) att riksdagen avslår motion 1984/85:3203 yrkandena 5 och 6,

8. beträffande rättvis fördelningspolitik

att riksdagen avslår motion 1984/85:823,

9. beträffande utnyttjande av investeringsfonder

att riksdagen avslår motion 1984/85:3038 yrkande 17,

10. beträffande vinstdelningsbolag

att riksdagen avslår motion 1984/85:942,

11. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:3201 yrkande 2,
1984/85:3202 yrkande 2, 1984/85:3203 yrkande 2 och 1984/85:3206
yrkande 2 godkänner vad som förordats i proposition 1984/85:150
bilaga 1 moment 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

12. beträffande senareläggning av beslutade statsutgifter

att riksdagen med avslag på motion 1984/85:3241 yrkande 9 lägger
till handlingarna vad som anförts i proposition 1984/85:217 moment
3,

13. beträffande den offentliga sektorns effektivitet
att riksdagen avslår motion 1984/85:3213,

FiU 1984/85:30

14. beträffande redovisning av driftutgifter och investeringsutgifter
att riksdagen avslår motion 1984/85:821,

15. beträffande specialdestinering av inkomster
att riksdagen avslår motion 1984/85:3210,

16. beträffande utnyttjande av finansfullmakten

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1984/85:150 bilaga 1 moment 18,

17. beträffande finansfullmakten

a) att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1985/86,
om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet
med vad som förordats i proposition 1984/85:150 bilaga 1 moment
12 intill ett sammanlagt belopp av 2500000000 kr.,

b) att riksdagen avslår motion 1984/85:3214,

c) att riksdagen avslår motion 1984/85:3215,

d) att riksdagen avslår motion 1984/85:3216,

18. beträffande kostnadsutvecklingen för statliga reformer

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1984/85:150 bilaga 1 moment 20.

Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en bordläggning.

Stockholm den 3 juni 1985

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp). Lars Tobisson (m). Paul
Jansson (s), Nils Åsling (c), Per-Axel Nilsson (s). Rune Rydén (m). Christer
Nilsson (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m),
Carl-Henrik Hermansson (vpk). Gunnar Nilsson i Eslöv (s), Gerd Engman
(s) och Arne Andersson i Gamleby (s).

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Björn Molin (fp). Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c). Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m). Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Utvecklingen
i" och på s. 44 slutar med ”lägre kostnader” bort ha följande lydelse:

Utvecklingen i Sverige 1982-1984

I den reviderade finansplanen tecknas en mycket ljus bild av den
ekonomiska utvecklingen sedan regeringsskiftet. Denna beskrivning har i

FiU 1984/85:30

allt väsentligt vederlagts av det panikpaket som regeringen och riksbanken
tvingades presentera några veckor efter den reviderade finansplanen.
Utskottet återkommer till detta.

Mot bakgrund av den internationella högkonjunkturen och devalveringarna
av den svenska kronan 1981 och 1982 utvecklades den svenska exporten
gynnsamt under 1983 och 1984. De svenska företagen nådde framgångar
både på exportmarknaden och i internationell konkurrens på hemmamarknaden.
En mycket stor del av tillväxten användes således för nettoexport. Till
ljuspunkterna hör också ökningen av industriproduktionen och industriinvesteringarna.

Denna utveckling tillskrivs i den reviderade finansplanen regeringens
ekonomiska politik. Utskottet vill emellertid påpeka att förbättringen i
Sverige under 1983 och 1984 varken i förhållande till utvecklingen under
tidigare högkonjunkturer eller i förhållande till utvecklingen i andra
OECD-länder är särskilt stor.

En närmare analys ger vid handen att de flesta av de strukturella
problemen i den svenska ekonomin kvarstår. Utskottet anser därför att den
ekonomiska politiken har misslyckats med att utnyttja den internationella
högkonjunkturen för att varaktigt förbättra Sveriges ekonomiska läge.
Problemen har rullats framåt i tiden, vilket kommer att ställa mycket stora
och svåra krav på den ekonomiska politik som behöver föras när den
internationella konjunkturen går in i en lugnare fas.

Utsikterna inför 1985 och därefter

I en särskild bilaga till den reviderade finansplanen presenteras beräkningar
över alternativa utvecklingsvägar för svensk ekonomi under de närmaste
tre åren. Båda de diskuterade alternativen leder till en förhållandevis positiv
utveckling av såväl bytesbalans som statsbudget. I övrigt är emellertid
skillnaderna mycket stora, framför allt i fråga om arbetslöshetens utveckling.

I balansalternativet förutsätts mycket låga pris-och kostnadsökningar.
Budgetförstärkningar på mellan 10 och 15 miljarder kr. krävs. Arbetslösheten
sjunker.

I referensalternativet är pris-och kostnadsökningarna högre, ca7%.
Ytterligare budgetförstärkningar på ca 25 miljarder kr. krävs, dvs. totalt ca
35—40 miljarder kr. Den öppna arbetslösheten stiger trots detta till mer än
5% 1988.

Den slutsats utskottet drar av treårskalkylerna är att pris- och löneutvecklingen
har en avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå samhällsekonomisk
balans och hålla sysselsättningen uppe. Mot denna bakgrund är
utvecklingen under de gångna åren mycket oroande.

I september 1982 var inflationen i Sverige 7,9 %, vilket ungefär överensstämde
med inflationstakten i OECD. Efter 21/2 års socialdemokratisk
inflationsbekämpning har prisstegringarna i Sverige ökat till 8,4 % i årstakt.

FiU 1984/85:30

medan inflationstakten i OECD-området har fallit från ca 8 till ca 4,7 %. I de
åtta länder med vilka Sverige har det största handelsutbytet ligger inflationen
på ca 4 % i årstakt. Inflationen är alltså fortfarande ungefär dubbelt så hög i
Sverige som i våra viktigaste konkurrentländer.

Regeringen har i år liksom förra året reagerat med att införa prisstopp.
Detta är helt verkningslöst på längre sikt. Det enda som åstadkoms är att
prisstegringarna förskjuts framåt i tiden. Detta är det första exemplet på hur
regeringen rullar problemen framför sig.

Under 1984 blev inflationen i Sverige 8,2 %, dvs. mer än dubbelt så mycket
som regeringens inflationsmål på 4 %. För 1985 har målet satts till 3 %. Detta
mål har redan överskridits. Inflationen 1 januari t. o. m. 15 maj blev enligt
SPK 3,3%, varav 1,2% sedan prisstoppet infördes. Även i år kommer
sannolikt inflationen att bli minst dubbelt så hög som angetts i regeringens
inflationsmål.

Vad beträffar bytesbalansen är det helt uppenbart att regeringen gjort en
grov underskattning av underskottet. Under de fyra första månaderna
försämrades handelsbalansen från ett överskott på 11,1 miljarder kr. i fjol till
ett överskott på bara 1,0 miljarder kr. i år. Detta beror i allt väsentligt på att
regeringen inte har fört en tillräckligt stram finanspolitik och på oförmågan
att nedbringa den inhemska kostnadsutvecklingen till den nivå som råder i
våra viktigaste konkurrentländer. Den fortgående relativprisförsämringen
har lett till och kommer att leda till förluster av marknadsandelar både på
exportmarknaden och inom landet. Nedanstående sammanställning belyser
skillnaden mellan den bild regeringen givit och det verkliga utfallet.

	Budgetprop.	Kompfprop. Faktiskt utfall
		jan-april
Handelsbalans	+ 17,8	+ 22,7 + 1,0
Bytesbalans	- 2,2	- 3,1 - 10,0 - 11,0

Den försämrade bytesbalansen har givit ett tydligt utslag i form av utflöde
av valuta. Valutautflödet hittills i år motsvaras ungefär av försämringen av
bytesbalansen. Staten har därför blivit tvungen att låna ca 11 miljarder kr.
utomlands, vilket strider mot regeringens norm att Sverige nu skulle vara ett
land som ”kan betala för sig". Även i detta avseende har således den tredje
vägens politik misslyckats.

Ett huvudinslag i denna politik har påståtts vara att balans skulle uppnås
utan försämring av arbetsmarknadsläget. Utskottet kan konstatera att även
detta misslyckats. Läget på arbetsmarknaden under första kvartalet i år
jämförs nedan med motsvarande period under år 1982. Trots högkonjunktur
nu och lågkonjunktur då är det uppenbart att arbetsmarknadssituationen har
försämrats.

FiU 1984/85:30

	l:a kv. 1982	1 :a kv. 1985
Öppet arbetslösa	137 000	136 000
I arbetsmarknadsåtgärder	150 000	199 000
Totalt utanför den regul-
jära arbetsmarknaden	287 000	335 000

Källa: SCB och AKU

Enligt den reviderade finansplanen kommer det underliggande budgetunderskottet
att öka budgetåret 1985/86 med ca 1 miljard kr. jämfört med
innevarande budgetår. I förhållande till det sista budgetår som mittenregeringen
hade ansvar för, har det underliggande underskottet (räknat enligt
tidigare definitioner) ökat med ca 5 miljarder kr.

Den förbättring av statsbudgeten som skett de senaste åren beror för det
första på att den nytillträdande regeringen hösten 1982 kraftigt ökade
underskottet, för det andra på ett antal engångsåtgärder och bokföringsmässiga
förändringar, samt för det tredje på skattehöjningar.

Utskottet vill betona att skattehöjningar inte längre är en framkomlig väg.
För att komma till rätta med de strukturella obalanserna i statens budget
krävs besparingar i olika offentliga utgiftsprogram. I den reviderade
finansplanen erkänns detta i princip, men konkreta förslag saknas. Även i
detta avseende väljer således regeringen att rulla problemen framför sig.

Utskottet ser det därför som en stor risk att om den nuvarande regeringen
skall genomföra de budgetförstärkningar som treårskalkylerna förutsätter så
kommer de att få formen av skattehöjningar. På grund av oförmåga att spara
i stat och kommun kommer regeringen ständigt i tvångssituationer där
skattehöjningar framstår som det enda möjliga. Som framgår av det följande
anser utskottet detta vara felaktigt.

Utskottet finner det anmärkningsvärt att regeringen i den reviderade
finansplanen i stort sett bortsett från den inriktning av den ekonomiska
politiken som rekommenderades i treårskalkylerna. Den förutsättning om
budgetförstärkningar på mellan 10 och 40 miljarder kr. som lagts in i de två
huvudalternativen borde enligt utskottets mening har föranlett regeringen
att diskutera vilka offentliga utgifter som i första hand skall begränsas.
Regeringen har emellertid även här valt att försöka dölja fakta och i stället
rulla problemet framför sig.

Arbetskonflikten under våren 1985 visar tydligt att den socialdemokratiska
regeringen inte har kunnat fungera som garant för lugna avtalsrörelser.

Ett av regeringens huvudargument för att införa kollektiva löntagarfonder
var just att löntagarorganisationerna trots vinstökningar i näringslivet skulle
begära låga löneökningar mot att de fick ökad makt över företagen. När detta
inte visade sig fungera infördes s. k. förnyelsefonder och andra former av

FiU 1984/85:30

likviditetsindragningar. När inte heller detta gav önskat resultat beslutades
om en ofinansierad skatterabatt. Utskottet kan nu konstatera att inga av
dessa åtgärder kunnat medföra en sådan pris-och löneutveckling att
löntagarna får en reallöneökning under 1985. Det är tyvärr uppenbart att
regeringen saknar en hållbar strategi för att skapa förutsättningar för avtal
som medger bevarad konkurrenskraft och bevarade reallöner. Eftersom
detta enligt regeringens egna kalkyler är den viktigaste förutsättningen för en
utveckling enligt balansalternativet är det anmärkningsvärt och mycket
oroande. Även i detta avseende rullas således problemen framåt i tiden utan
att någon lösning anvisas.

Utskottet kan därför sammanfattningsvis konstatera att den reviderade
finansplanen inte föreslår en ekonomisk politik som leder till samhällsekonomisk
balans.

Bristen på ekonomisk-politisk strategi har enligt utskottet varit den
utlösande faktorn bakom det stora valutautflöde som ägde rum under en
vecka i maj. Riksbanken tvingades därför höja ränteläget samt strama åt
kreditpolitiken. Regeringen presenterade nya panikåtgärder med skattehöjningar,
skärpta avbetalningsregler och likviditetsindragningar. Däremot
vidhöll man den ofinansierade skatterabatten.

Utskottet kan konstatera att varken räntehöjningen eller de övriga
åtgärderna som regeringen föreslår angriper orsakerna till krispaketet: den
höga inflationen och det stora bytesbalansunderskottet.

Den ekonomiska politiken i nuläget präglas av en mycket stram kreditpolitik
och en alltför expansiv finanspolitik. Effekterna av de föreslagna
finanspolitiska åtgärderna blir i själva verket en ytterligare försvagning av
statsbudgeten, framför allt på grund av den ofinansierade skatterabatten och
de kraftigt ökade statsskuldräntorna (+3,6 miljarder kr. i förhållande till
beräkningarna i den reviderade finansplanen) som följer av den penningpolitiska
åtstramningen. Utskottet anser det som självklart att skatterabatten i
detta läge ej bör utbetalas.

Utskottet konstaterar också att den försörjningsbalans som presenterats i
den reviderade finansplanen nu är inaktuell. Den har på väsentliga punkter
vederlagts inte bara av verkligheten utan också av regeringens egna förslag i
proposition 217. Detta borde enligt utskottets mening ha medfört att en ny
försörjningsbalans utarbetats av regeringen med reviderade prognoser för
inflation, export-, import-och bytesbalansutveckling, budgetunderskott
m.fl. faktorer.

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Utskottet konstaterar att den tredje vägens politik har misslyckats.
Verkligheten har vidimerat vad utskottet tidigare framhållit (se t. ex.
FiU 1984/85:10 reservation 1), nämligen att en varaktig lösning på Sveriges
ekonomiska problem inte påbörjats utan att de väsentliga problemen har
rullats framåt i tiden och därmed kvarstår.

FiU 1984/85:30

Den situation Sverige nu befinner sig i är inte hållbar under någon längre
tid. Kreditåtstramningen måste avlösas av en finanspolitisk åtstramning.
Detta är nödvändigt för att inflationen skall kunna dämpas och för att
ökningen av bytesbalansunderskottet skall kunna bromsas upp. En realränta
på 8—9% är inte heller förenlig med en sund expansion i näringslivet.

Den avgörande svagheten i regeringens ekonomiska politik är att de
senaste två årens konjunkturuppgång inte utnyttjas för att ta itu med
strukturproblemen i svensk ekonomi. På skattesidan har utvecklingen
inneburit höjt skattetryck för hushållen. De svenska hushållens problem är
inte att de har för få skatter och för lågt skattetryck. Problemet är i stället att
det samlade skatteuttaget och den stora statliga upplåningen tar i anspråk en
alltför stor del av nationens samlade resurser.

I likhet med den politik som förordas i motionerna 3201 (m), 3202 (fp) och
3206 (c) med anledning av proposition 150 förordar utskottet en politik som
begränsar den offentliga sektorns resursanvändning samtidigt som den
enskilda sektorn ges mer expansionsutrymme. Viktiga inslag i en sådan
politik är för det första en minskning av utgifterna hos stat och kommun. Den
åtstramning av finanspolitiken som är nödvändig för att få ned inflationstakt
och budgetunderskott bör ske enbart genom utgiftsnedskärningar. Om
regeringen hade genomfört rejäla besparingar hade t. ex. skatterna inte
behövt höjas hösten 1984 och räntan inte behövt höjas våren 1985.

Den besparings-och skattepolitik som utskottet förordar brukar av
socialdemokraterna sättas i motsatsställning till en rättvis fördelningspolitik.
Utgiftsminskningar brukar då jämföras med en situation där ingenting alls
görs åt budgetproblemen. Uteblivna utgiftsminskningar leder emellertid —
vilket verkligheten tydligt visar - till högre inflation, högre skatter, större
statsskuld och högre räntor, med åtföljande negativa sociala verkningar.

Den inriktning av besparingarna som utskottet förordar innebär att
utgiftsminskningarna framför allt bör riktas mot den offentliga konsumtionen
och de offentliga transfereringarna, medan de offentliga investeringarna
i huvudsak bör undantas.

Enligt utskottets mening finns ett mycket begränsat utrymme för kommunal
expansion. Statens finansiella överföringar till kommuner och landsting
bör därför minskas med flera miljarder kr. En sådan neddragning lämnar ett
utrymme för kommunerna att upprätthålla oförändrad standard för ett
ökande antal äldre invånare. Minskningen av statsbidragen bör kombineras
med mindre statlig detaljreglering av den kommunala verksamheten.

Utskottet vill framhålla att minskningen av statsbidragen till kommunsektorn
måste vara permanent. Utskottet avvisar därför temporära åtgärder av
typen likviditetsindragningar. Detta är ytterligare ett tecken på hur problemen
rullas framåt i tiden, i detta fall till 1988 när pengarna skall återbetalas.
Besparingar måste också riktas mot de offentliga transfereringssystemen.
Därtill bör vissa avgifter, t. ex. inom öppenvården, höjas.

Subventionerna på bostadsområdet måste successivt minskas. Besparing 6

Riksdagen 1984/85.5 sami. Nr 30

FiU 1984/85:30

arna bör vara av ungefär samma storleksordning som motsvarar slopandet av
den nya statliga fastighetsskatten.

För det andra kan ytterligare skattehöjningar inte accepteras. I stället
måste vissa sänkningar genomföras av de skatter som direkt eller indirekt
träffar arbete och sparande. Det är angeläget att sänka marginalskatterna.
Höga totala marginaleffekter på en inkomstökning till följd av höjd
marginalskatt, höjda daghemsavgifter och sänkta bostadsbidrag skapar
betydande snedvridningsproblem i samhällsekonomin och det är enligt
utskottet viktigt att minska dessa.

Utskottet anser att fortsatta marginalskattesänkningar måste genomföras
med början 1986. Omfattningen och takten bör anpassas till bl. a. budgetutvecklingen
och bytesbalanssituationen. Ett sämre konjunkturläge kan skapa
utrymme för snabbare sänkningar av marginalskatterna än vad som eljest
bedöms möjligt. Det fullständiga inflationsskyddet i skatteskalan måste
återinföras för att säkerställa att gjorda justeringar blir bestående. Även det
problem som de nuvarande stora skillnaderna i kommunalskatt utgör måste
beaktas. En översyn av skatteutjämningssystemet bör syfta till att samtidigt
med sänkningarna av den statliga skatten också öka förutsättningarna att
minska skillnaderna i kommunalskatt.

Utskottet vill nämna några ytterligare skatteförändringar som måste
genomföras för att stimulera arbete och sparande. Förmögenhetsskatten på
arbetande kapital i familjeföretag bör således avskaffas. En lindring av
dubbelbeskattningen på riskvilligt sparande i aktier måste också ske.
Utskottet har i annat sammanhang föreslagit ett antal konkreta åtgärder för
att främja hushållens sparande i aktier.

Dessutom bör den statliga fastighetsskatten avskaffas, liksom skattereduktionen
för fackföreningsavgifter.

Utskottet anser att budgetpolitiken bör ges en sådan inriktning att
budgetunderskottet blir ca 10 miljarder kr. mindre än i kompletteringspropositionen.
Därav anser utskottet att ca 3 miljarder kr. bör avse utförsäljning av
statliga företag. Visserligen är åtgärden av engångskaraktär, men den kan
enligt utskottets mening upprepas under ett antal år.

Statens räntor är den snabbast växande utgiftsposten. Det är därför
nödvändigt att minska statsskulden för att få ner räntekostnaderna. Mot den
bakgrunden är det angeläget att undersöka om vissa reala statliga tillgångar,
som har en låg direktavkastning men en god real värdestegring, kan
utförsäljas. Staten skulle då kunna tillgodogöra sig det kapitaliserade värdet
av den framtida avkastningen. Exempel på sådana tillgångar är kraftverk och
skogar.

För det tredje måste den ekonomiska politiken inriktas på att avreglera
näringslivet och förändra den offentliga sektorn. Utskottet vill särskilt
framhålla vikten av åtgärder för att förbättra arbets-och kapitalmarknadens
funktionssätt. Det är t. ex. anmärkningsvärt att ett stort antal företag trots
den höga arbetslösheten upplever svårigheter att rekrytera tekniker och

FiU 1984/85:30

yrkesutbildade arbetare. Utskottet noterar att flaskhalsproblem av denna art
tenderar att uppkomma allt tidigare i konjunkturuppgångarna. En lösning av
dessa problem ställer stora krav på utformningen av skatte-, arbetsmarknads-och
utbildningspolitiken liksom på förändring av lönestrukturen.
Regleringarna på kredit- och kapitalmarknaderna måste också minska för att
de åter skall fås att fungera. En friare kapitalmarknad förmedlar de
finansiella resurserna smidigare, snabbare och säkrare till de områden där de
gör mest nytta.

En förstärkning av marknadsekonomin ställer också krav på förändringar
inom den offentliga sektorn. Här finns inte bara ett underskottsproblem utan
också ett effektivitets-och valfrihetsproblem. Dessa problem angrips enligt
utskottet bäst genom att det införs mer av konkurrens inom den offentliga
sektorns nuvarande verksamhetsområde. En ambition för den framtida
utvecklingen bör enligt utskottets mening vara att bryta monopol. Sådana
har alltid en tendens att stelna. Mer konkurrens utifrån kan i stället innebära
ökad flexibilitet och känslighet för nya behov och mer av ”produktutveckling”.

Inom den kommunala sektorn bör effektiviteten kunna ökas genom bl. a.
större inslag av anbudsförfarande och privata entreprenader. Utskottet anser
därför att det är väsentligt att privata initiativ uppmuntras inom områden
som hittills huvudsakligen förbehållits den kommunala eller statliga sektorn.

Att ersätta delar av den offentliga verksamheten och skapa alternativ till
denna med privata marknadslösningar innebär inte bara möjligheter till en
effektivare och därmed billigare produktion utan även en större variationsrikedom
i tjänsteutbudet, vilket befrämjar valfriheten för både konsumenter
och näringsidkare. Det innebär också valfrihet för dem som arbetar i
offentlig sektor att välja arbetsgivare.

För det fjärde måste de kollektiva löntagarfonderna snabbt avskaffas.
Därmed ökar viljan och förmågan till investeringar, risktagande och
nyetableringar hos både små och stora företag. Fondsocialismens upphörande
bör enligt utskottet åtföljas av en förstärkning av den enskilda äganderätten.
Fondernas avveckling bör därför ske genom att tillgångarna används
som sparpremier för ett individuellt sparande i aktier.

För det femte måste incitament skapas så att lönebildningen fungerar
bättre. Långtidsutredningen liksom regeringens egna treårskalkyler har
framhållit detta som en av de viktigaste förändringar som måste ske för att
svensk ekonomi skall nå samhällsekonomisk balans. Utskottet finner det
anmärkningsvärt att regeringen inte ens diskuterar detta problem, än mindre
anvisar några förslag till lösningar.

Utskottet anser att det är arbetsmarknadens parter som i fria förhandlingar
skall komma fram till lönenivå, lönestruktur och andra anställningsvillkor.
Men det är också uppenbart för var och en att den ekonomiska politiken
påverkar förutsättningarna i dessa förhandlingar.

Om statsmakterna korrigerar negativa effekter av för höga avtal riskerar

FiU 1984/85:30

löneökningstakten att bli hög. Denna erfarenhet har vi bl. a. i Sverige. Om
statsmakterna genom återkommande devalveringar och genom omfattande
arbetsmarknads-och industripolitiska åtgärder tar ansvar för konkurrenskraft
och sysselsättning och om löntagarna genom lämpliga prisklausuler kan
gardera sig mot inflationens effekter minskar förutsättningarna att träffa
ansvarsfulla avtal. Det gäller både arbetsgivare och arbetstagare.

Enligt utskottet är det nödvändigt att finna ett system där arbetsmarknadens
parter ges incitament att sluta löneavtal som inte skapar arbetslöshet.
Samtidigt bör statsmakterna stå fast vid ett ansvar för dem som ändå blir
arbetslösa. Det är också nödvändigt att utforma systemet så att incitamenten
byggs in i systemet och inte är beroende av de beslut som efter förhandlingarna
kan komma att fattas av statsmakterna. Det är med andra ord nödvändigt
att klara trovärdighetsproblemet utan att behöva gå vägen över ökad öppen
arbetslöshet.

Sammanfattningsvis bör enligt utskottets mening följande riktlinjer för
avtalsförhandlingarna och utvecklingen på arbetsmarknaden gälla:

— Avtalen inom den konkurrensutsatta sektorn måste vara löneledande.

— Arbetslöshetsförsäkringen reformeras genom att egenavgifterna höjs.

— Avtalen underlättas genom att det fulla inflationsskyddet i inkomstskatteskalan
återinförs.

— Inga klausuler som knyts till andra avtalsområden eller den allmänna
prisutvecklingen skrivs in i de statliga löneavtalen.

— Staten bör inte i efterhand korrigera negativa verkningar av för höga
löneökningar.

I motionerna 3203 (vpk) och 3241 (vpk) föreslås en socialistisk politik med
både ökade offentliga utgifter och skattehöjningar. Utskottet avvisar bestämt
en sådan inriktning av den ekonomiska politiken.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "I samband"
och på s. 47 slutar med "yrkande 1” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med ''Sammanfattningsvis
anser” och på s. 49 slutar med "proposition 217” bort utgå,

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionerna
1984/85:150 bilaga 1 moment 1 och 1984/85:217 moment 1 och
motionerna 1984/85:3203 yrkande 1 och 1984/85:3241 yrkande 1
samt med anledning av motionerna 1984/85:3201 yrkande 1,
1984/85:3202 yrkande 1, 1984/85:3206 yrkande 1. 1984/85:3238
yrkande 1, 1984/85:3239 yrkandena 1 och 6 och 1984/85:3242
yrkande 1 och yrkande 2 såvitt nu är i fråga godkänner vad
utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta till känna.

FiU 1984/85:30

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ”En
avstämning” och på s. 41 slutar med ”skillnaderna betydande” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 43 slutar med ”och prisutvecklingen” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med ”Utskottet och”
och slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Vid riksdagens behandling av budgetpropositionen i februari i år redovisade
vänsterpartiet kommunisterna i en reservation till finansutskottets
betänkande (FiU 1984/85:10 s. 73) ett alternativ till regeringens ekonomiska
politik. I reservationen underströks vikten av att den ekonomiska politiken
måste bryta den långsiktiga tendensen till en växande reservarmé av
arbetslösa, att transnationalisering och industriutflyttning måste motverkas,
att de lönearbetande återtar en rimlig andel av produktionsresultatet och att
den pågående tekniskt-vetenskapliga omvälvningen ställs under samhällelig
kontroll och de arbetandes inflytande. För att dessa mål skall uppfyllas
krävdes bl. a. ett utarbetande av ett statligt industriprogram, en utbyggnad av
den offentliga sektorn, en ny skattepolitik baserad på produktionsfaktorskatt,
ett införande av en progressiv statskommunal enhetsskatt och en
avveckling av flertalet indirekta skatter, nej till alla former av statlig
inkomstpolitik samt kraftfulla åtgärder mot kapitalexporten. Enligt utskottets
mening bör de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
anges i den nämnda reservationen förordas av riksdagen.

Utöver vad som här anförts vill utskottet med anledning av årets
kompletteringsproposition tillägga att det är nödvändigt — med tanke på att
en konjunkturnedgång nu kan skönjas — förstärka anslaget till sysselsättningsfrämjande
åtgärder.

I avsnittet om kreditpolitiken ägnar kompletteringspropositionen vidare
stor uppmärksamhet åt dollarns utveckling och valutaflödena. Den konstlat
höga nivån på dollarkursen kan knappast bli bestående under längre tid. För
att i görligaste mån mildra de negativa effekterna av en krisartad anpassning
måste, som också framhålls i motion 3203, den svenska valutapolitiken söka
frigöra sig från det starka dollarberoendet. Ett viktigt moment är därvid en
begränsning av de svenska storföretagens kraftigt ökade investeringar
utomlands. I detta syfte vill utskottet föreslå att en särskild kapitalexportavgift
utgår med 10 procent på den del av svenska direkta investeringar
utomlands som finansieras genom betalning från Sverige.

När det gäller de två olika alternativen för den ekonomiska utvecklingen,
som presenteras i den i propositionen redovisade långtidsbudgeten, vill
utskottet framhålla följande. De två alternativen benämns lågalternativet

FiU 1984/85:30

respektive högalternativet. Ingen av dessa alternativ är emellertid byggt på
en ekonomisk utveckling som motsvarar de krav som måste ställas på
skeendet under 1980—och 1990-talen.

I rapporten En alternativ ekonomisk strategi för 90-talet, utarbetad av
vänsterpartiet kommunisternas 90-talsgrupp, ges en framställning av en
ekonomisk politik som leder till en tillväxt med genomsnittligt 2 procent om
året fram till år 2000. I grova drag består denna politik av följande
huvuddelar:

— Omfördelning av inkomster från rika till fattiga länder.

— En ny inriktning på varuproduktion och utrikeshandel, som gör Sverige
mindre ekonomiskt beroende av kapitalismen i USA och Västeuropa.

— En utbyggd och demokratiserad offentlig sektor.

— En kraftig förkortning och utjämnande fördelning av arbetstiderna.

— En utjämnande fördelningspolitik.

— En strategi för brytande av storfinansens makt, med bland annat
utbyggda och demokratiserade fonder.

En ekonomisk politik av detta slag måste enligt utskottets mening ligga till
grund för utvecklingen och därmed också för långtidsbudgeten.

I anslutning till proposition 217 föreslås i motion 3203 att kraftfulla
valutapolitiska åtgärder vidtas för att förhindra valutautflöden.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det är oroande att så stor
del av de ekonomisk-politiska förslagen i proposition 217 är riktade mot de
vanliga hushållen, medan de som svarat för en stor del av valutautflödet —
dvs. företag och storfinans — kommer undan med relativt blygsamma
likviditetsindragningar. Utskottet anser också att diskontohöjningen är ett
trubbigt instrument för att på något avgörande eller varaktigt sätt vända
betalningsströmmarna i en ekonomi där företagens transnationalisering och
vidgade utrikesaffärer medför att valutaspekulation och placeringar av
likvida medel blir en allt viktigare del i deras verksamhet. Det är därför nu
hög tid för regeringen att se över instrumenten på valutapolitikens område
för att åstadkomma en mer samhällsekonomiskt riktig valutapolitik även om
detta självfallet måste betyda ingrepp mot privatkapitalets strävan att med
valutahantering maximera sin kapitalavkastning.

Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening nödvändigt att skärpa
valutaregleringen, förbättra kontrollen av bankernas och företagens valutaavdelningar
och att en utredning om en framtida centralisering av valutahandeln
kommer till stånd. Utskottet återkommer senare i betänkandet till
frågor rörande valutapolitiken, räntepolitiken, likviditetsindragningar och
övriga åtstramningsåtgärder som föreslås i propositionen.

Med anledning av vad som här anförts om inriktningen av den ekonomiska
politiken yrkar utskottet bifall till motion 3203 yrkande 1 samt motion 3241
yrkande 1.

FiU 1984/85:30

dels den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med ”Sammanfattningsvis
anser” och på s. 49 slutar med ”proposition 217” bort utgå,

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionerna
1984/85:150 bilaga 1 moment 1 och 1984/85:217 moment 1 och
motionerna 1984/85:3201 yrkande 1, 1984/85:3202 yrkande 1,
1984/85:3206 yrkande 1, 1984/85:3238 yrkande 1, 1984/85:3239
yrkandena 1 och 6 och 1984/85:3242 yrkande 1 och yrkande 2 såvitt
nu är i fråga godkänner vad som förordats i motionerna 1984/
85:3203 yrkande 1 och 1984/85:3241 yrkande 1 och som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Löntagarfonder

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med ”Löntagarfonderna
tillkom” och slutar med ”tidigare uppfattning” bort ha följande
lydelse:

Utskottet hänvisar till FiU 1984/85:10, reservation 3, som grundades på det
förslag som framlades av en för moderata samlingspartiet, centerpartiet och
folkpartiet gemensam avvecklingsgrupp för löntagarfonderna.

Mot bakgrund av vad där anförts och i anledning av motionerna 3238
yrkande 3, 3239 yrkande 2 och 3242 yrkandena 4 och 5 anser utskottet att
riksdagen som sin mening bör uttala att löntagarfonderna snabbt skall
avvecklas.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande avskaffande av löntagarfonderna

att riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:3238 yrkande
3,1984/85:3239 yrkande 2 och 1984/85:3242 yrkandena 4 och 5 som
sin mening uttalar att löntagarfonderna snabbt skall avvecklas,

4. Inbetalning på likviditetskonto

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ”Utskottet
tillstyrker” och på s. 52 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Förslagen om likviditetsindragningar från företagen innebär att de fråntas
dispositionsrätten till sina egna vinstmedel. Detta försvårar den ekonomiska

FiU 1984/85:30

planeringen för företagen och ökar deras kostnader. Det kommer att leda till
minskade investeringar och få långtgående konsekvenser för kapacitetsutbyggnaden.
Det är enligt utskottet inkonsekvent att stimulera en kraftig
investeringsökning genom en god vinstsituation och samtidigt dra in dessa
vinster till riksbanken så att de inte kan användas för investeringar.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motionerna från moderata
samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet att den nödvändiga åtstramningen
i stället bör ske inom finanspolitiken genom utgiftsbesparingar.
Därigenom skapas möjligheter för lägre räntor, minskad likviditetstillväxt
och lägre inflation. Det är en nödvändig beståndsdel i en politik för långsiktig
utveckling och balans.

Att finansiera budgetunderskottet genom ökade regleringar är enligt
utskottet en felaktig väg. Det ger bl. a. en felaktig bild av kostnaderna för det
stora budgetunderskottet.

Vad gäller likviditetsindragningar för kommunerna anser utskottet att den
nödvändiga åtstramningen av kommunernas finansiella situation måste ske
på annat permanent sätt. En tillfällig indragning av likviditeten är otillräcklig
för att åstadkomma en långsiktig neddragning av den kommunala konsumtionens
tillväxt.

Utskottet avstyrker med det anförda förslagen i propositionerna 150 och
217 om likviditetsindragningar. Några åtgärder som föreslås i motion 3207
för att minska regeringsförslagens effekter behöver därmed inte vidtas.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna 3207, 3203 yrkande 4 och
3241 yrkande 4.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande inbetalning på likviditets konto

a) att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:3201 yrkande
5 b, 1984/85:3202 yrkande 6,1984/85:3206 yrkande 3,1984/85:3238
yrkande 2 såvitt nu är i fråga, 1984/85:3239 yrkande 4 såvitt nu är i
fråga, och 1984/85:3242 yrkande 2 såvitt nu är i fråga, samt med
avslag på motionerna 1984/85:3203 yrkande 4 och 1984/85:3241
yrkande 4 såvitt nu är i fråga avslår i propositionerna 1984/85:150
bilaga 1 moment 15 och 1984/85:217 moment 2 framlagda förslag
till lag om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret
1985/86,

b) att riksdagen avslår motion 1984/85:3207,

5. Inbetalning på likviditetskonto

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ”Utskottet
tillstyrker” och på s. 50 slutar med ”yrkande 4” bort ha följande lydelse:

FiU 1984/85:30

Regeringen föreslår att en del av den likviditet som i dag finns uppbyggd i
näringslivet och i kommunsektorn under viss tid skall bindas på konton i
riksbanken. När det gäller företagen accepterar utskottet detta förslag.
Likviditetsindragningarna från näringslivet bör emellertid dubbleras i förhållande
till förslagen i propositionerna 150 och 217. Indragningarna bör
sålunda ske med 12 % i augusti och med ytterligare 8 % i januari nästa år.
Hälften av de indragna likvida medlen bör därvid överföras till AP-fonden
och användas till produktiva investeringar med sikte på att som ovan nämnts
öka förädlingsgraden av de inhemska råvarorna samt att höja graden av
svenska insatsvaror i industrin.

När det gäller kommunsektorn måste förslaget avvisas. Det är enligt
utskottets mening fel att betrakta landstingskommuner och primärkommuner
som en staten motstående part, vars tillgångar i form av likvida medel
under viss tid bör dragas in till riksbanken för att inte råka användas på ett för
samhällsekonomin skadligt sätt. Tvärtom måste det anses angeläget att
kommunsektorn har medel för att bekosta den utbyggnad av den offentliga
sektorn, som ur en rad olika synpunkter är nödvändig. Steriliseringen av
medel från den kommunala sektorn kommer dessutom som påbröd till en rad
andra av regeringen föreslagna åtgärder, som hårt drabbar kommunernas
ekonomi.

I motionerna 3201 (m), 3202 (fp) och 3206 (c) föreslås som alternativ till
likviditetsindragningar kraftiga begränsningar av de statliga utgifterna. En
neddragning av den offentliga sektorns verksamhet, som detta bl. a. innebär,
kan utskottet inte acceptera.

Med det anförda yrkar utskottet bifall till motionerna 3203 yrkande 4 och
3241 yrkande 4 samt avslag på motsvarande yrkanden i motionerna 3201,
3202, 3206, 3238, 3239 och 3242.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande inbetalning pä likviditetskonto

a) att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:3201 yrkande
5 b, 1984/85:3202 yrkande 6,1984/85:3206 yrkande 3,1984/85:3238
yrkande 2 såvitt nu är i fråga, 1984/85:3239 yrkande 4 såvitt nu är i
fråga, och 1984/85:3242 yrkande 2 såvitt nu är i fråga, samt med
bifall till motionerna 1984/85:3203 yrkande 4a och 1984/85:3241
yrkande 4 såvitt nu är i fråga, och med bifall till propositionerna
1984/85:150 bilaga 1 moment 15 och 1984/85:217 moment 2 antar
vid detta betänkande som bilaga fogat förslag till lag om inbetalning
på likviditetskonto under budgetåret 1985/86 med den ändringen
att 1 och 3 §§ erhåller följande som Reservantens förslag
betecknade lydelse:

FiU 1984/85:30

Regeringens förslag Reservantens förslag

1§

Arbetsgivare skall betala in medel på räntebärande konto (likviditetskonto)
i riksbanken enligt bestämmelserna i denna lag.

Staten och kyrkliga kommuner är Staten, landstingskommuner och

inte skyldiga att betala in medel på kommuner är inte skyldiga att betala

lividitetskonto. in medel på likviditetskonto.

Om det finns synnerliga skäl får regeringen medge befrielse, helt eller
delvis, från skyldighet att betala in medel på likviditetskonto.

Andra arbetsgivare än landstingskommuner
och kommuner skall på
likviditetskonto betala in ett belopp
motsvarande 10 procent av den del
av lönesumman för år 1984 som
överstiger 20 miljoner kronor.
Landstingskommuner och kommuner
skall på likviditetskonto betala in
ett belopp motsvarande 6 procent av
den del av lönesumman för år 1984
som överstiger 20 miljoner kronor.
Med lönesumman avses underlaget
för år 1984 för arbetsgivaravgift till
folkpensioneringen enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter. Om
det belopp som skall betalas in inte
uppgår till minst 10000 kronor skall
inbetalning inte göras.

3 §

För inbetalning av medel på likviditetskonto
enligt 2 § gäller följande.

Andra arbetsgivare än landstingskommuner
och kommuner skall senast
den 30 augusti 1985, i avräkning
på det slutliga beloppet, betala in ett
belopp motsvarande 4 procent av
den del av avgiftsunderlaget för preliminär
arbetsgivaravgift till folkpensioneringen
för år 1984 som
överstiger 20 miljoner kronor (preliminärinbetalning).
Om detta belopp
inte uppgår till minst 5000 kronor
skall någon preliminär inbetalning
på likviditetskonto inte göras. Återstoden
av beloppet enligt 2§ skall
betalas in senast den 31 januari 1986
(slutlig inbetalning).

Landstingskommuner och kom -

2 §

Arbetsgivare som är skyldiga att
betala in medel på likviditetskonto
skall betala in ett belopp motsvarande
20 procent av den del av lönesumman
för år 1984 som överstiger 20
miljoner kronor. Med lönesumman
avses underlaget för år 1984 för
arbetsgivaravgift till folkpensioneringen
enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter. Om det belopp som
skall betalas in inte uppgår till minst
10000 kronor skall inbetalning inte
göras.

För inbetalning av medel på likviditetskonto
enligt 2 § gäller följande.

Arbetsgivare skall senast den 30
augusti 1985, i avräkning på det
slutliga beloppet, betala in ett belopp
motsvarande 8 procent av den
del av avgiftsunderlaget för preliminär
arbetsgivaravgift till folkpensioneringen
för år 1984 som överstiger
20 miljoner kronor (preliminär inbetalning).
Om detta belopp inte uppgår
till minst 5 000 kronor skall någon
preliminär inbetalning på likviditetskonto
inte göras. Återstoden
av beloppet enligt 2 § skall betalas in
senast den 31 januari 1986 (slutlig
inbetalning).

FiU 1984/85:30

Regeringens förslag

muner skall senast den 31 januari
1986 betala in det i 2 § angivna beloppet.

Om den preliminära inbetalningen
överstiger vad arbetsgivaren enligt
2 § skall betala in på likviditetskonto
skall riksbanken betala tillbaka
överskjutande belopp jämte 7
procent årlig ränta på det beloppet
från inbetalningsdagen. Öretal som
uppkommer vid ränteberäkningen
bortfaller.

Reservantens förslag

Om den preliminära inbetalningen
överstiger vad arbetsgivaren enligt
2 § skall betala in på likviditetskonto
skall riksbanken betala tillbaka
överskjutande belopp jämte 7
procent årlig ränta på det beloppet
från inbetalningsdagen. Öretal som
uppkommer vid ränteberäkningen
bortfaller.

b) att riksdagen med anledning av motion 1984/85:3207 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

c) att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3203 yrkande 4b som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
överförande av de inbetalade medlen till fjärde AP-fonden och
löntagarfonderna,

6. Begränsning av konsumtionskrediter

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ”Om
riksdagen” och på s. 53 slutar med ”motion 3239” bort ha följande lydelse:

Beslutet att sätta bilkreditförordningen i kraft liksom förslaget att skärpa
reglerna vid avbetalnings-och kontokortsköp får långtgående konsekvenser
för företag som säljer varaktiga konsumtionsvaror. Bil-, båt-och husvagnsbranschen
får bära en orimligt stor del av bördan för att komma till rätta med
bytesbalansunderskottet. Åtstramningen får negativa återverkningar på
sysselsättning och produktion i dessa branscher. Genom de föreslagna
skärpningarna av kreditreglerna blir det nästan omöjligt för privatpersoner
att köpa dyrare konsumentkapitalvaror. I enlighet med vad som framhålls i
motionerna 3238, 3239 och 3242 anser utskottet i stället att finanspolitiska
åtgärder, som t. ex. att slopa skatterabatten, borde vidtas för att motverka
försämringen av bytesbalansen. Därigenom minskar budgetunderskottet,
pressen uppåt på räntan lättar, likviditetstillväxten dämpas och inflationstakten
reduceras.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 3239 att regeringen
bör avstå från att genomföra de skärpningar i avbetalningsvillkoren som
anges i proposition 217. Några särskilda åtgärder för att tillgodose önskemålen
i motion 3241 yrkandena 3, 6 och 7 är därmed inte påkallade.

FiU 1984/85:30

Vad utskottet anfört med anledning av motion 3239 yrkande 3 bör ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 4a bort ha följande lydelse:

4. beträffande begränsning av konsumtionskrediter

a) att riksdagen med anledning av motion 1984/85:3239 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Begränsning av konsumtionskrediter

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ”Om
riksdagen” och på s. 53 slutar med ”motion 3239” bort ha följande lydelse:

Den nya lag som föreslås och som ger regeringen bemyndigande att skärpa
reglerna för avbetalningsköp kan accepteras av utskottet. Utskottet vill dock
framhålla att mindre krediter, upp till 20000 kr., som ibland kan behövas för
att möjliggöra vissa inköp, bör beviljas med endast 20 % kontantinsats och
med en amorteringstid om högst 24 månader.

När det gäller åtgärder på bilismens område har riksdagen att ta ställning
till en förhöjd accis på nya motorfordon. De skärpta regler för avbetalningsköp
av motorfordon som utskottet anser har den mest återhållande effekten
på bilköpen har regeringen redan beslutat om genom återinförande av
bilkreditförordningen med krav om kontantinsats på 50% och en längsta
amorteringstid av 12 månader. Enligt utskottets mening bör emellertid
billigare bilar undantas från den hårda kreditförordningen och falla under
samma regler som utskottet ovan föreslagit för vanliga avbetalningsköp.

Utskottet vill vidare föreslå att det införs en differentierad accis, med en
mindre ökning av accisen på billigare bilar och en större ökning på dyra bilar.
En lämplig gräns är 70000 kr.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion 3241 yrkandena 3 och 6.

Finansministern redovisade i ett frågesvar i kammaren den 31 maj 1985 att
kommerskollegium avser att generöst medge undantag för handikappade
från förordningens bestämmelser. Därav följer att yrkande 7 i motion 3241
om undantag för handikappfordon måste anses tillgodosett.

dels utskottets hemställan under 4 b bort ha följande lydelse:

4 b) dels att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3241 yrkande 3
såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om förmånliga avbetalningsvillkor för krediter
lägre än 20000 kr.,

dels att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3241 yrkande 6 och
med avslag på motion 1984/85:3241 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om avbetalningsköp av
billigare motorfordon,

FiU 1984/85:30

8. Skärpning av valutapolitiken

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med ”Motionärernas
förslag” och slutar med ”och 12” bort ha följande lydelse:

I syfte att begränsa de svenska storföretagens kraftigt ökade investeringar
utomlands bör, i enlighet med vad som anförs i motionerna 3203 och 3241, en
särskild kapitalexportavgift utgå med 10 % på den del av svenska direkta
investeringar utomlands som finansieras genom betalning från Sverige.

Vidare bör för att stärka möjligheterna att styra valutaflödet valutaregleringen
skärpas och kontrollen av bankernas och företagens valutaavdelningar
förbättras. Riksdagen bör därutöver begära en utredning om en framtida
centralisering av valutahandeln.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande skärpning av valutapolitiken

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:3203 yrkande 3 och
1984/85:3241 yrkandena 10, 11 och 12 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Skärpning av valutapolitiken

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m). Nils Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att
den del av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med ”Motionärernas
förslag” och slutar med ”och 12” bort ha följande lydelse:

Motionärernas förslag om en avgift på kapitalexport, skärpt valutapolitik
och centraliserad valutahandel skulle sannolikt mycket snabbt skapa negativa
motreaktioner från våra handelspartners. Vi är starkt beroende av vår
utrikeshandel och har således mycket att vinna på en fri och oreglerad handel
med utlandet. Enligt utskottets mening borde valutapolitiken i stället
liberaliseras som t. ex. i Danmark där valutainflödet ökat kraftigt som en
följd härav. Utskottet avstyrker motionerna 3203 yrkande 3 samt 3241
yrkandena 10, 11 och 12.

10. Kreditpolitiska åtgärder

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 53 som börjar med ”1 motion
3241 (vpk) föreslås” och på s. 54 slutar med ”är tillgodosett” bort ha följande
lydelse:

I motion 3241 (vpk) föreslås att riksdagen gör ett uttalande att en

FiU 1984/85:30

räntesänkning är nödvändig. Vidare krävs i motionen att ränteregleringen
återinförs och att en utredning om beskattning av realräntevinster omedelbart
tillsätts.

Utskottet delar uppfattningen att den höga räntans menliga inverkan på
samhällsekonomin bör föranleda riksdagen att uttala att en snar räntesänkning
är nödvändig. Skärpta valutaregleringar kan om de genomförs medverka
till att skapa ett läge där en räntesänkning kan ske snabbt. Enligt
utskottets mening bör bankernas försök att höja utlåningsräntan väsentligt
över diskontohöjningen även föranleda ett återinförande av ränteregleringen.

Den utredning om beskattning av realräntevinster som ställdes i utsikt av
regeringen i våras bör enligt utskottets mening forceras så att ett lagförslag på
detta område snarast kan föreläggas riksdagen för beslut.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion 3241 yrkandena 13,14 och 15.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande kreditpolitiska åtgärder

a) att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3241 yrkande 13 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
sänkning av räntan,

b) att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3241 yrkande 14 hos
regeringen begär förslag om återinförande av ränteregleringen,

c) att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3241 yrkande 15 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
realräntebeskattningen,

11. Kreditpolitiska åtgärder

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att
den del av utskottets yttrande som på s. 53 börjar med ”1 samband” och på s.
54 slutar med ”är tillgodosett” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att ränteregleringen liksom andra kreditpolitiska regleringar
bör avskaffas. Dessa regleringar medför en tillväxt av kreditgivningen
vid sidan av kreditinstituten. Detta har analyserats närmare i den kreditpolitiska
utredningen (SOU 1982:52). Utredningen framhåller regleringarnas
snedvridande effekter på kreditmarknaden och rekommenderar en övergång
till en mer marknadskonform kreditpolitik. Utskottet delar denna uppfattning
och avstyrker motion 3241 yrkande 14.

Det finns enligt utskottets mening inte någon anledning att utreda frågan
om beskattning av realräntevinster. Utskottet avstyrker motion 3241 yrkande
15.

FiU 1984/85:30

12. Skattepolitiska åtgärder och rättvis fördelningspolitik

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ”Det råder” och
på s. 55 slutar med ”och 6” bort ha följande lydelse:

Det råder ingen tvekan om att den utveckling som skett av den svenska
ekonomin sedan slutet av 1970-talet kraftigt rubbat vår välfärd och trygghet.
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motionerna att det är en
central uppgift för riksdag och regering att bidra till att skapa en mera rättvis
fördelning i samhället.

En viktig grundval för en sådan bättre fördelningspolitik är en ekonomisk
politik som gör det möjligt att nå full sysselsättning. Arbetslösheten skapar
svåra ekonomiska och sociala klyftor i samhället. Men oavsett om det råder
s.k. högkonjunktur eller kris i den kapitalistiska ekonomin, oavsett om
sysselsättningen är hög eller låg måste alltid kampen föras för en mera rättvis
fördelning av produktionsresultatet.

En sådan ekonomisk politik som förordas av vänsterpartiet kommunisterna
med samtidig insats av åtgärder för att skapa ökad sysselsättning och
åtgärder för att skapa en bättre fördelning är enligt utskottets mening den
bästa grundvalen för en progressiv politik.

Vad gäller de mer specifika frågorna i dessa motioner vill utskottet anföra
följande.

I motion 823 framhålls att en ny levnadsnivåundersökning bör genomföras.
Utskottet anser också detta angeläget.

I motion 1641 föreslås att produktionen skall utgöra den nya skattebasen.
Enligt utskottets mening kan det finnas flera fördelar att införa en produktionsbeskattning.
Utskottet delar alltså grundtanken i motionen.

Inom ramen för det nuvarande skattesystemet bör, hävdas det i motion
1641, åtgärder vidtas för att förbereda en övergång till en progressiv
statskommunal enhetsskatt. Utskottet tillstyrker detta förslag.

Vidare föreslås i motionerna 1641 och 3203 att mervärdeskatten på
livsmedel skall avskaffas. Utskottet anser det vara hög tid att detta krav nu
börjar genomföras. Det samlar enligt redovisade undersökningar en stor
majoritet av väljarna i alla partier. Utskottet anser att den i motionerna
föreslagna metoden med ett etappvis slopande av momsen på livsmedel bör
accepteras.

I motion 3203 föreslås också att omsättningsskatten på aktier höjs med en
procentenhet. Utskottet finner detta i hög grad befogat.

Mot bakgrund av vad utskottet här anfört tillstyrks motionerna 823, 1641
och 3203 yrkandena 5 och 6.

dels utskottets hemställan under 7 och 8 bort ha följande lydelse:

7. beträffande skattepolitiska åtgärder

a) att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1641 som sin mening

FiU 1984/85:30

ger regeringen till känna vad utskottet anfört om grundlinjer för en
radikal skattepolitik,

b) att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3203 yrkandena 5
och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
dels om etappvis slopande av momseffekten på livsmedel, dels om
höjning av omsättningsskatten på aktier med en procentenhet,

8. beträffande rättvis fördelningspolitik

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:823 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om en ny levnadsnivåundersökning,

13. Skattepolitiska åtgärder

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att
den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ”Det råder” och på s.
55 slutar med ”bakom produktionsfaktorbeskattningen” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening måste den expansiva politik som vänsterpartiet
kommunisterna förordar avvisas. En sådan politik kan genom att den
oundvikligen medför en högre inflation och därigenom allt större problem på
arbetsmarknaden framkalla så starka negativa fördelningseffekter att närmast
orimliga krav ställs på utformningen av fördelningspolitiken. Enligt
utskottets mening är det inte möjligt att, som vänsterpartiet kommunisterna
föreslår, först förorda en allmän expansiv politik, som bortser från rådande
obalanser, och därutöver kräva fördelningspolitiska insatser som i kombination
med den expansiva politiken enligt utskottets mening förvärrar obalanserna
i ekonomin.

Vad gäller de mer specifika frågorna i dessa motioner vill utskottet anföra
följande.

14. Utnyttjande av investeringsfonder

Lars Tobisson, Rune Rydén, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla m)
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med "I motion 3038"
och på s. 56 slutar med ”yrkande 17” bort ha följande lydelse:

FiU 1984/85:30

I motion 3038 av Alf Wennerfors m. fl. (m) kritiseras regeringens beslut att
frisläppa investeringsfonderna för Volvo för verksamhetsåren 1985—1988.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att Volvo genom regeringens
beslut får en betydande konkurrensfördel framför andra svenska företag,
eftersom dessa bara kan utnyttja sina investeringsfonder i förtid efter särskilt
beslut. Utskottet anser att tanken att använda investeringsfonderna som
konjunkturpolitiskt instrument är förlegad. Staten varken kan eller bör
engagera sig i en sådan detaljerad kontroll av näringslivets verksamhet.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion 3038 yrkande 17.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande utnyttjande av investeringsfonder

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3038 yrkande 17 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15.De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Lars Tobisson, Rune Rydén, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla m)
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med ”Budgetutvecklingen
1984/85” och på s. 69 slutar med ”perioden 1986—1988” bort ha
följande lydelse:

Budgetutvecklingen

Enligt riksrevisionsverkets senaste budgetprognos kommer budgetunderskottet
för innevarande budgetår att något överstiga 70 miljarder kronor, att
jämföra med regeringens prognos i kompletteringspropositionen på 69
miljarder kronor. Riksrevisionsverkets prognos är gjord utan hänsynstagande
till regeringens och riksbankens åtgärder, varför den underskattar det
slutgiltiga utfallet.

Utskottet anser det inte sannolikt att budgetunderskottet minskar under
nästa budgetår med nuvarande uppläggning av finanspolitiken. Detta trots
att bostadslånen på 8,2 miljarder kronor lyfts ut från budgeten fr. o. m. nästa
budgetår, samt att en del krediter till affärsdrivande verk läggs om så att de
inte belastar budgeten.

Förslagen i proposition 217 kommer netto att innebära en försämring av
budgetunderskottet nästa år. Enbart ränteuppgången ökar statsskuldräntorna
med 3,6 miljarder kronor. Även om hänsyn tas till de föreslagna
skattehöjningarna kommer budgeten att försvagas för nästa år.

Utskottet anser att skillnaden mellan regeringens prognos för statsskuldräntorna
och det verkliga utfallet har varit anmärkningsvärt stor innevarande
budgetår. I januari 1984 uppskattade regeringen statsskuldräntorna för
budgetåret 1984/85 till 65 miljarder kronor. I kompletteringspropositionen

7 Riksdagen 1984185. 5 sami. Nr 30

FiU 1984/85:30

förra året skrevs prognosen för statsskuldräntorna ner till 60,5 miljarder
kronor. Verkligheten visade att denna prognos saknade realism. I årets
finansplan beräknade regeringen att statens ränteutgifter skulle uppgå till
70,6 miljarder i år. I kompletteringspropositionen skrevs statsskuldräntorna
upp till 75,5 miljarder kronor. Riksrevisionsverket uppskattade i sin senaste
budgetprognos statsskuldräntorna till hela 76,5 miljarder kronor för innevarande
budgetår, redan före den senaste räntehöjningen.

Utskottet anser att prognosen för nästa års statsskuldräntor lider av samma
brist på realism. Med nuvarande uppläggning av finanspolitiken kommer
varje ny prognos att innebära att ränteposten stiger. I finansplanen i januari
beräknades den bli 71,2 miljarder och i kompletteringspropositionen 73,8
miljarder. Efter räntehöjningen beräknas statsskuldräntorna nu uppgå till
77,4 miljarder. Utan finanspolitisk åtstramning riskerar det slutgiltiga
utfallet att ligga avsevärt högre än nuvarande prognoser.

Långtidsbudgeten

I den långtidsbudget som presenteras i kompletteringspropositionen
kartläggs konsekvenserna för budgetutvecklingen fram till 1989/90 av redan
fattade beslut och gjorda åtaganden. Metodiken i långtidsbudgeten innebär
att utgifter som ej är indexerade har antagits ligga stilla och att några nya
utgiftsåtaganden inte har förutsatts. Denna metodik innebär i ett historiskt
perspektiv en kraftig underskattning av den offentliga utgiftsutvecklingen.

Långtidsbudgeten arbetar med två alternativ. Det första alternativet —
lågalternativet - innebär en lönestegring och inflationstakt om 5 % respektive
3 % årligen fr. o. m. 1986. Räntenivån sjunker i detta fall successivt för att
slutåret uppgå till 7%. BNP antas öka med 2% per år. Detta alternativ
överensstämmer i stort sett med balansalternativet i LU 84 och treårskalkylerna
för 1985—1988. Trots att detta alternativ innebär att statsutgifterna
minskar i volym samtidigt som skattebasen växer snabbt till följd av en
reallöneökning på 2 % per år, beräknas det kassamässiga budgetsaldot uppgå
till 50 miljarder kronor budgetåret 1989/90 (se diagram 2). Det betyder att
inte ens vid en mycket gynnsam ekonomisk utveckling försvinner budgetunderskottet
av sig självt.

Om statsutgifterna i lågalternativet växte i takt med BNP skulle budgetunderskottet
stiga till 85 miljarder kronor 1989/90. Vid en utgiftstillväxt på 5 % i
enlighet med utvecklingen under andra hälften av 1970-talet blir underskottet
hela 115 miljarder kronor när man är framme vid slutåret. Detta visar att
någon real ökning av statsutgifterna över huvud taget inte är möjlig om
Sverige skall röra sig mot balans i samhällsekonomin.

I det andra alternativet — högalternativet — stiger lönerna med 8 % och
priserna med i genomsnitt 7 % per år. Räntenivån antas uppgå till 14 % under
slutåret. BNP beräknas till följd av försvagad export ligga kvar på oförändrad
nivå. I detta alternativ försämras budgetsaldot successivt för att slutåret
uppgå till 88 miljarder kronor.

FiU 1984/85:30

Diagram 2. Budgetsaldots utveckling 1979/80-1989/90

Miijardet kronor

Reger ingsskifte

Högalt

Budgetår

79 80 80 81 8V82 82'83 83784 84 8b 8S-'8€ 86 87 87 88 88 89 89 90

Urfolt Nuv ber 18 ber

Källa: Långtidsbudgeten, prop. 1984/85:150

Under 1984 steg både priser och löner med mer än 8 %, dvs. i högre takt än
i högalternativet. För att bryta dessa trender är det enligt utskottets mening
nödvändigt att genomföra både kraftfulla minskningar av statens utgifter och
budgetunderskottet samtidigt som skattetrycket sänks.

Långtidsbudgeten visar att det inte bara är konjunkturpolitiska skäl som
gör det väsentligt att spara i statsutgifterna. Även av strukturella skäl är det
nödvändigt att sanera statsfinanserna om Sverige skall kunna komma in i en
god ekonomisk utveckling.

En viktig slutsats av långtidsbudgetberäkningarna är att budgetproblemen
inte löser sig av sig själva ens i lågalternativet, med dess jämfört med aktuella
tendenser mycket positiva ekonomiska utveckling.

Utskottet anser inte att en utveckling av budgetunderskottet i linje med
lågalternativet är förenlig med den antagna pris-, löne- och ränteutveckling -

FiU 1984/85:30

100

en. För att komma in på lågalternativets bana, som leder till samhällsekonomisk
balans år 1990, är bl. a. omfattande utgiftsminskningar nödvändiga.

Lägre budgetunderskott har i sig en dämpande inverkan på såväl pris- och
kostnadsutvecklingen som räntenivån. Trots att regeringen tycks väl medveten
om möjligheterna att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen genom
utgiftsnedskärningar dras inga slutsatser av detta vad gäller inflationsbekämpningen.
Detta är en allvarlig brist i den nuvarande uppläggningen av
den ekonomiska politiken.

Treårskalkylerna

Mot bakgrund av den ekonomiska utveckling som tecknats i långtidsutredningen
(LU 84) presenteras i kompletteringspropositionen kalkyler över den
ekonomiska utvecklingen under de kommande tre åren. Treårskalkylerna
syftar till att beskriva olika konjunkturförlopp fram till 1988. Långtidsbudgeten
däremot redovisar endast effekterna på budgeten av olika antaganden
om framför allt priser och löner.

Treårskalkylerna har i likhet med långtidsutredningen och långtidsbudgeten
lagts upp kring två huvudalternativ.

Balansalternativet bygger på ett antagande om låga pris- och löneökningar,
ungefär i linje med lågalternativet i långtidsbudgeten. Dessutom har
budgetförstärkningar på 15 miljarder kronor under perioden 1986-1988
lagts in i kalkylerna. Dessa budgetförstärkningar har antagits ske i form av
nedskärningar i transfereringarna till kommun-, företags-och hushållssektorerna.
Utvecklingen enligt balansalternativet leder mot balans såväl i
utrikesbetalningar som på arbetsmarknaden. I beskrivningen av utvecklingen
de senaste åren konstateras att konkurrenskraften under 1984 och 1985
inte utvecklats så positivt som antogs i långtidsutredningens balansalternativ.

Referensalternativet förutsätter en pris- och löneutveckling i linje med
historiska samband. Till skillnad mot långtidsutredningens referensalternativ
har denna gång antagits att finanspolitiken stramas åt ytterligare i syfte att
dämpa pris- och lönestegringstakten och undvika en försämring av bytesbalansen
och statsbudgeten. Jämfört med balansalternativet läggs därför
ytterligare budgetförstärkningar på ca 15 miljarder kronor 1986 och ca 10
miljarder kronor 1987 in i kalkylen. Det betyder budgetförstärkningar på
totalt 40 miljarder kronor för att hålla bytesbalansen under kontroll och
fortsätta saneringen av statsbudgeten. Innebörden av denna uppläggning är
att obalansen tar sig uttryck i framför allt ökande arbetslöshet.

Grundtanken i treårskalkylerna att det — vid en mycket god ekonomisk
utveckling med låga pris- och löneökningar - behövs budgetförstärkningar
på 15 miljarder kronor strider mot regeringens strategi att inga flera
besparingsåtgärder behöver vidtas.

Utskottet finner det anmärkningsvärt att regeringen i den reviderade
finansplanen i stort sett bortsett från den inriktning av den ekonomiska

FiU 1984/85:30

101

politiken som rekommenderas i treårskalkylerna. Uttalandet att ”den
inhemska efterfrågeutvecklingen måste anpassas tili kravet på balans i
utrikesaffärerna” innebär i dagsläget att det behövs en finanspolitisk
åtstramning. Regeringen väljer i stället att hålla uppe den inhemska
efterfrågeutvecklingen genom en ofinansierad skatterabatt.

De budgetförstärkningar på mellan 15-40 miljarder kronor som lagts in i
de två huvudalternativen borde enligt utskottets mening ha föranlett
regeringen att diskutera vilka transfereringar respektive vilken offentlig
konsumtion som nedskärningarna i första hand skall beröra.

Riktlinjer för budgetregleringen

Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet är att
avveckla det strukturella underskottet i den samlade offentliga sektorn och
samtidigt sänka skattetrycket. Det innebär att underskottet måste minska
med 30—35 miljarder kronor jämfört med den nuvarande nivån. Avvecklingen
av underskottet bör genomföras så att minskningen är något större i en
god konjunktursituation och något mindre vid en lägre aktivitetsnivå.

Utskottet delar den uppfattning som framförts i motion 3201 (m) att
skattetrycket bör sänkas med 5 procentenheter till 1990, vilket skulle betyda
att skattetrycket då skulle vara nere i 45 % av bruttonationalprodukten.
Detta innebär ett närmande till övriga högskatteländer. För att åstadkomma
denna skattesänkning behöver emellertid inte skatterna sänkas med 8
miljarder kr. per år. Oförändrade skattesatser och ett fullständigt inflationsskydd
av inkomstskatten leder till ett automatiskt sänkt skattetryck vid
ekonomisk tillväxt och oförändrade vinst- och löneandelar.

För att möjliggöra balans i den samlade offentliga sektorn och sänkt
skattetryck måste de samlade utgifterna i stat, kommun och socialförsäkringssektorn
minska i reala priser samtidigt som landets samlade produktion
växer.

Budgetunderskottet, den höga utgiftsnivån och skattetrycket i stat och
kommun innebär en fara både för de offentliga finanserna och för hela den
svenska ekonomin. Som framgår av regeringens långtidsbudget följer
saneringen av statsfinanserna ingalunda automatiskt genom en återställd
ekonomisk tillväxt. Enbart statsskuldräntornas tillväxt innebär en ökning av
underskottet med ca 10 miljarder kronor årligen. Eftersom skatterna nu
måste sänkas för att ökad ekonomisk tillväxt skall uppnås, blir kraven på
utgiftsnedskärningar extra stort.

En minskning av budgetunderskottet är nödvändig både av stabiliseringspolitiska
och av strukturella skäl. I den mån konjunktursituationen nästa
budgetår blir sådan att underskottsminskningen leder till att den totala
efterfrågenivån kommer på en lägre nivå än vad som är lämpligt bör detta
motverkas med sänkta skatter. Ökade utgifter är inte längre möjliga för att
stimulera ekonomin.

FiU 1984/85:30

102

Utskottet anser i enlighet med vad som anförts i motion 3201 (m) att
utgiftsminskningar på drygt 21 miljarder kronor bör genomföras för 1986. Av
dessa utgiftsminskningar bör knappt 4 miljarder kr. vara av mer eller mindre
temporär natur.

Storleken på de föreslagna utgiftsnedskärningarna innebär inte bara att
budgetunderskottet kan krympa med nästan 12 miljarder utan även att ett
utrymme för skattesänkningar skapas. De skattesänkningar som föreslås i
motion 3201 (m) på knappt 10 miljarder kronor för 1986 är enligt utskottets
mening angelägna att genomföra.

Utskottet förordar att de utgiftsminskningar och skattesänkningar som
föreslås i motion 3201 genomförs.

Tonvikten i denna budgetpolitik är lagd på besparingar som minskar de
automatiska utgiftsökningarna och på utgiftsminskningar som inte direkt
påverkar hushållens köpkraft. Avvägningen mellan besparingar och skattesänkningar
är gjord så att hushållens ekonomiska situation inte skall
förändras.

Utskottet anser det dessutom angeläget att hushållens resurser i större
utsträckning skall bestå av arbetsinkomster och mindre av bidrag från stat
och kommun. På samma sätt som de grundläggande obalanserna i vår
ekonomi orsakats av en växelverkan mellan offentliga utgiftsökningar och
skattehöjningar, förutsätter återvunnen balans besparingar och skattesänkningar
och att dessa följs åt. Besparingar behövs för att minska det
inflationsdrivande budgetunderskottet, skattesänkningar för att hålla uppe
hushållens köpkraft och för att återställa drivkrafterna i ekonomin.

I proposition 217 framhålls att regeringen har för avsikt att senarelägga
utbetalningar av vissa statsutgifter. Utskottet har inga principiella invändningar
mot senarelagda utbetalningar, men detta ger endast temporära
effekter på budgeten och är därför inget alternativ till regelrätta utgiftsminskningar.
Vad som behövs är en minskning av framför allt den offentliga
konsumtionen genom neddragningar av statsutgifterna. Endast en kraftfull
besparingspolitik gör det möjligt att så småningom lätta på kreditpolitiken
och sänka diskontot. Om detta inte sker, finns risken att underskottet i
bytesbalansen kan framkalla ytterligare räntehöjningar.

I motion 3206 (c) och motion 3202 (fp) redovisas budgetalternativ som i
långa stycken överensstämmer med förslaget i motion 3201 (m). Den
förordade neddragningen av budgetunderskottet är av samma storleksordning.
I motionerna förordas också en i stor utsträckning gemensam inriktning
av besparingsarbetet. Sålunda förordas utgiftsminskningar vad beträffar
bl. a. sjukförsäkringen, statsbidraget till kommunerna, subventionerna till
bostadssektorn och statsbidragssystemet för arbetslöshetskassorna. Dessutom
finns en rad gemensamma skattesänkningsförslag. Enligt utskottets
mening innebär emellertid inte de föreslagna förändringarna i motion 3206
och 3202 att alla önskvärda skattesänkningar kan genomföras.

Motion 3203 (vpk) förordar stora såväl skatteskärpningar som utgiftsök -

FiU 1984/85:30

103

ningar. En sådan budgetpolitik avvisar utskottet bestämt.

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till budgetpolitiska
riktlinjer som föreslås i proposition 150, bilaga 1, mom. 2, motion 3206 (c)
yrkande 2, motion 3202 (fp) yrkande 2 och motion 3203 (vpk) yrkande 2 samt
tillstyrker de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som anges i motion
3201 (m) yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:150 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1984/85:3202
yrkande 2, 1984/85:3203 yrkande 2 och 1984/85:3206 yrkande 2
godkänner vad som förordats i motion 1984/85:3201 yrkande 2 och
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med "Budgetutvecklingen
1984/85" och på s. 69 slutar med ”perioden 1986-1988” bort ha
följande lydelse:

Budgetpolitiken 1982—1985

Socialdemokraterna drev efter regeringstillträdet 1982 upp de statliga
utgifterna så kraftigt att dessa ökade med 40 miljarder kr. på ett enda
budgetår (1982/83 jämfört med 1981/82). Samtidigt ökade statens budgetunderskott
med nästan 20 miljarder kr. till rekordsiffran 87 miljarder kr. Genom
att öka underskottet så drastiskt under sitt första regeringsår skapade
man möjligheter att därefter minska underskottet något. Till detta har
bidragit att högkonjunkturen och devalveringen medfört att det krävs
mindre industristöd. De för höga löneökningarna har inneburit ökade
skatteinkomster. Alla tänkbara skatter har höjts. Nya skatter har tillkommit.
75 skatter har höjts med totalt ca 30 miljarder kr. sedan socialdemokraterna
tillträdde regeringsmakten hösten 1982.

Någon minskning av statens utgifter genom strukturella besparingar har
däremot ej skett. I stället har ett antal engångsförstärkningar och bokföringstekniska
åtgärder skett som förbättrar det kassamässiga underskottet.

Sammantaget kan noteras att statsskulden ökat från 340 miljarder kr. vid
regeringsskiftet 1982 till för närvarande 586 miljarder kr. Vid regeringsskiftet
var statens utlandsskuld i aktuell valuta 83 miljarder kr. Nu har statens
utlandsskuld stigit till 148 miljarder kr. Bara räntan på utlandslånen plus
valutakursförlusterna beräknas 1985/86 bli drygt 20 miljarder kr.

Enligt den reviderade finansplanen kommer det underliggande budgetun -

FiU 1984/85:30

104

derskottet att öka budgetåret 1985/86 med cirka en miljard kr. En jämförelse
med det sista budgetåret 1981/82 som mittenregeringen hade ansvar för visar
att det underliggande budgetunderskottet sedan dess ökat med cirka
5 miljarder kr.

Med hjälp av bl. a. bokföringsteknik och optimistiska antaganden lyckas
regeringen uppvisa att det kassamässiga underskottet sjunker från
69 miljarder kr. budgetåret 1984/85 till 61 miljarder kr. 1985/86. I budgetförslaget
för 1985/86 flyttas t. ex. bostadsfinansieringen på drygt 8 miljarder kr.
ut ur budgeten. Sedan budgetpropositionen i januari har de beräknade
skatteinkomsterna för 1984/85 ökat med 4 miljarder kr., främst på grund av
att lönerna i samhället stigit snabbare än tidigare beräknat. Därutöver har
riksbankens inleveranser till statskassan höjts från 4 miljarder kr. till
7 miljarder kr. Detta beror på det stora ränteöverskott som riksbanken får
när företag och kommuner tvingas att till ränta långt under marknadsräntan
placera likviditet på bundna riksbankskonton.

Posten ”Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto” har i alla reviderade
finansplaner sedan 1977 beräknats till ca 5 miljarder kr. I årets reviderade
finansplan tas posten bara upp till 1 miljard kr. Årets belopp är sannolikt
alldeles för lågt tilltaget.

För att därutöver ytterligare pressa ned det officiella talet för 1985/86 års
budgetunderskott beräknades räntorna på statsskulden i reviderade finansplanen
minska från 75,5 miljarder kr. 1984/85 till 73,8 miljarder kr. 1985/86
trots att statsskulden ökat med ca 70 miljarder kr. Som jämförelse kan
nämnas hur regeringens beräkningar över statsskuldräntorna för budgetåret
1984/85 utvecklats i olika finansplaner:

	Beräknad ränteutgift
	1984/85, mdr. kr.
Finansplanen januari -84	65,0
Rev. finansplanen april -84	60,5
Finansplanen januari -85	70,6
Rev. finansplanen april -84	75,5

Tilläggas kan också att statsskuldräntorna höjts med 20 miljarder kr., 12
miljarder kr. resp. 15 miljarder kr. under de tre budgetår som den nuvarande
regeringen haft ansvar för.

Finansutskottet har redan tvingats uppjustera den beräknade statsskuldräntan
för budgetåret 1985/86 med nästan 4 miljarder kr. till 77,4 miljarder
kr.

I kompletteringspropositionen (s. 9) görs följande påstående:

”1 hög grad bidragande (till det lägre budgetunderskottet; utskottets anm.)
har varit de steg som tagits för att bryta automatiken i utgiftsutvecklingen.”
Bakgrunden är att i den reviderade finansplanen 1983 aviserades krafttag

FiU 1984/85:30

105

mot automatiken i statsutgifterna: ”En central åtgärd blir därför att med
kraft begränsa den automatiska ökningen i statsutgifterna.” (s. 63). Då
(budgetåret 1983/84) styrdes 84,8 % av statens totala utgifter av olika former
av automatik. För budgetåret 1985/86 räknar regeringen
(långtidsbudgeten s. 47) med att motsvarande andel skall bli 85,0%. Om
endast de utgifter beaktas som styrs av fullständig automatik så var de
1983/84 60,7 % av statsutgifterna exkl. statsskuldräntor. 1985/86 beräknas de
bli 61,7%.

Långtidsbudgeten

Långtidsbudgeten visar vilka stränga krav som ställs på en stram finanspolitik
även om mycket optimistiska antaganden läggs in i kalkylerna. Blir den
realekonomiska utvecklingen sämre än balansalternativets antaganden blir
besparingskraven direkt hotfulla. Det nu aktuella ekonomiska läget ligger på
avgörande punkter långt ifrån balansalternativets antaganden som framgår
av nedanstående tabell.

	Balansalt.	Aktuellt läge
Löneökningstakt	5%	9%
Inflation	3%	8%
Räntan	7%	16%

Därutöver spår ekonomiska experter att BNP-ökningen nästa år kommer
att sjunka till knappt 1 % på grund av den avmattning i konjunkturen som nu
förutses. I balansalternativet antas 2% BNP-ökning årligen.

Riktlinjer för budgetregleringen

Det stora statliga budgetunderskottet är ett allvarligt hot mot den svenska
ekonomin. Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet
måste därför bli att få balans i den offentliga sektorns finanser. Eftersom
skattehöjningar inte är någon framkomlig väg är en minskning av de
offentliga utgifterna nödvändig.

Med den inriktning som i motion 3206 (c) skisserats med satsning på
näringslivets vitalitet och på social grundtrygghet finns det förutsättningar att
skapa en bättre budgetbalans utan att höja skattetrycket. Budgetunderskottet
bör successivt reduceras till ca 35 miljarder kr. för att balans skall uppnås i
den offentliga sektorns totala finansiella sparande.

Krisens bördor måste fördelas rättvist. Därför är det nödvändigt att
bedriva en målmedveten sparpolitik. Sker inte detta drivs i stället räntan upp
och staten tvingas till ständiga panikhöjningar av olika skatter. Sådana
effekter av den ekonomiska politiken är långt ifrån överensstämmande med
en rättvis fördelningspolitik.

8 Riksdagen 1984185. 5sami. Nr 30

FiU 1984/85:30

106

Med ett målmedvetet sparande kan bördan av de ekonomiska problemen
fördelas rättvist. Rättvisan är en förutsättning för att det skall vara möjligt att
i breda befolkningsgrupper finna förståelse för nödvändiga åtgärder. Den
förståelsen växte fram 1981—1982. Men det blir i längden omöjligt att
upprätthålla förståelse för nödvändiga sparåtgärder om landets regering
säger att sparandet är obehövligt. Även om sparpolitiken är rättvis är den
självfallet obehaglig för dem som drabbas.

Under mittenregeringen utvecklades en strategi för sparande innebärande
att sparåtgärderna alltid kombinerades med särskilda skyddsåtgärder för de
sämst ställda. När avgifterna i öppenvården höjdes infördes samtidigt ett
högkostnadsskydd för dem som var ofta sjuka. När indexreglerna för
pensionerna justerades beslutades om en extra höjning av pensionstillskotten
för dem som inte har någon ATP. När momsen höjdes, höjdes också
barnbidragen och infördes flerbarnsstöd osv.

Centerpartiet har i sina sparförslag till årets riksdag fullföljt denna
sparstrategi. När de personliga avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen höjs
så höjs samtidigt ersättningen till de arbetslösa. När indragning sker av
skatteunderlaget för kommuner och landsting samt statsbidragen minskar så
föreslås samtidigt en utbyggnad av skatteutjämningen till de ekonomiskt
svagaste kommunerna.

Sparpolitiken måste ge utrymme för reformer med sikte på framtiden.
Utskottet vill särskilt ange tre stora reformområden.

- Familjepolitiken, med en satsning på vårdnadsersättning.

- Skattepolitiken, med en satsning bl. a. på marginalskatte- (och -effekt)
sänkningar, en effektivare kommunal skatteutjämning och en fullt ut
inflationsskyddad skatteskala.

- Sysselsättnings- och regionalpolitiken, med en satsning på småföretagsamheten
bl. a. genom 5-procentenheters sänkt arbetsgivaravgift för de 15
först anställda och en möjlighet för jordbruket att upprätthållas och
vidareutvecklas i alla delar av landet.

Vidare bör också rättvisa skapas inom pensionssystemet så att alla
pensionärer med låg eller ingen ATP tillerkänns pensionstillskott.

Budgetförslaget i motion 2301 innebar ett jämfört med regeringens förslag
lägre budgetunderskott på ca 9—10 miljarder kr., beroende på hur man
bedömer möjligheterna att få avsättning för aktier vid utförsäljning av
statliga företag. Sedan i januari har centerpartiet i motioner om energipolitiken
(528milj. kr.), trafikpolitiken (250milj. kr.) och särskild skattereduktion
(ca 2000 milj. kr.) gjort ytterligare besparingar på totalt ca 2 800 milj. kr.
jämfört med regeringen. I en motion om livsmedelspolitiken har centerpartiet
emellertid satsat ca400milj. kr. mer än regeringen. I propositionen om
förenklad självdeklaration ådrog sig regeringen en budgetbelastning på
ca4000 milj. kr. I centerns anslutande partimotion godtogs höjningen av
sparavdraget (750milj. kr.) och borttagande av avdragsbegränsningen på

FiU 1984/85:30

107

reseavdraget (ca400milj.kr.). Därutöver föreslogs å ena sidan ett lägre
schablonavdrag på 1000 kr. jämfört med regeringens 3000 kr., men å andra
sidan återinförande av fullt inflationsskydd i inkomstskatteskalan. Dessa
olika förslag går finansiellt ungefär jämnt upp (1988 övervältras en betydande
del av kostnaderna för regeringens förslag på den kommunala sektorn).

I kompletteringspropositionen har regeringen i avsnittet om den kommunala
ekonomin föreslagit indragningar från kommunerna och landstingen
med 1135 milj. kr. genom en speciell skatteutjämningsavgift på 14öre/skr.
Regeringen har vidare föreslagit att man skall dra in 50milj. kr. från
3 kommuner och överföra dem till 13 andra. Det senare förslaget är
finansiellt neutralt. Centern har avvisat båda förslagen i avvaktan på
skatteutjämningskommitténs förslag. Centern har vidare föreslagit att
ytterligare 97milj. kr. bör tillföras kyrkofonden. Slutligen har regeringen i
kompletteringspropositionen delvis anammat centerns förslag att inte utge
kompensation till kommunerna för den slopade beskattningen av juridiska
personer. Centerns förslag i denna del innebär därför numera relativt
regeringen en budgetförstärkning på 250milj. kr. mindre än i januari. I
proposition 217 har regeringen föreslagit skattehöjningar på drygt
1 miljard kr. i form av bilaccis och stämpelskatt. Dessa förslag har avvisats i
motion 3242 (c).

Utskottet vill tillstyrka den utformning av budgetpolitiken som framgår av
motion 2301 med de förändringar som ovan redovisats och som framgår av
motionerna 3206 (c) och 3242 (c). Sammantaget innebär detta liksom i
januari ett jämfört med regeringens förslag lägre budgetunderskott på
ca 9-10 miljarder kr.

I motion 3201 (m) föreslås dels nedskärningar av bl. a. u-hjälpen,
livsmedelssubventionerna och det regionalpolitiska stödet, dels långtgående
skattesänkningar.

I motion 3202 (fp) föreslås enligt utskottet alltför stora minskningar av
statens bidrag till kommunsektorn.

Dessa inslag gör att utskottet inte kan acceptera de allmänna riktlinjerna
för budgetpolitiken i motionerna 3201 och 3202.

I motion 3203 (vpk) föreslås kraftiga ökningar av de offentliga utgifterna.
Trots stora skattehöjningar skulle motionens förslag leda till ett väsentligt
försämrat budgetsaldo. Utskottet kan inte acceptera den inriktning av
budgetregleringen som förordas i motion 3203.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:150 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1984/85:3201
yrkande 2, 1984/85:3202 yrkande 2 och 1984/85:3203 yrkande 2
godkänner vad som anförts i motion 1984/85:3206 yrkande 2 och
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1984/85:30

108

17. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Björn Molin (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med "Budgetutvecklingen
1984185" och på s. 69 slutar med ”perioden 1986-1988” bort ha
följande lydelse:

Regeringen redovisar i den reviderade finansplanen en minskning av
budgetunderskottet. Utskottet kan emellertid konstatera att denna utveckling
bara till en mindre del beror på begränsning av utgifterna, vilket enligt
utskottets mening hade varit det önskvärda. Den reguljära utgiftsprövningen
har visserligen varit stram och vissa smärre nedskärningar har gjorts, men det
förklarar inte förbättringen av budgetsaldot. Den beror i stället i första hand
på att statens inkomster har ökat kraftigt. Det underliggande budgetunderskottet
beräknas öka med 1 miljard kr. Utskottet kan konstatera att detta
fortfarande är ca 5 miljarder högre än vad det var 1981/82 (beräknat på
samma sätt). Utskottet konstaterar också att trendbrottet i de offentliga
utgifterna kom 1981/82 och att utvecklingen av de normala statsutgifterna
(dvs. exklusive arbetsmarknadspolitik, industripolitik och ränteutgifter)
därefter varit återhållsam. Någon egentlig förändring av den strukturella
obalansen i statsbudgeten har dock inte skett.

Enligt utskottets uppfattning måste budgetunderskottet, förutom genom
tillväxt i ekonomin, nedbringas genom minskningar i utgifterna och inte
genom fortsatta skattehöjningar. Innan utskottet närmare beskriver de
förändringar som bör göras vill utskottet emellertid något kommentera de
senaste årens utgiftsutveckling.

I fråga om utgifterna för arbetsmarknads- och industri politiska insatser har
det skett en kraftig minskning, i huvudsak beroende på att en nödvändig
omstrukturering av de delar av svensk industri där staten medverkat nu har
genomförts. Inom bostadspolitiken har fortsatta besparingar skett enligt den
plan som tidigare regeringar initierat (och som i efterhand accepterats av den
nuvarande regeringen). Från och med nästa budgetår kommer bostadslånen
inte att ingå i budgeten.

Sammanfattningsvis noterar utskottet att den förbättring av budgetsaldot
som skett under senare år till alltför stor del beror på skattehöjningar samt att
regeringen för nästa budgetår åter synes beredd att realt sett öka de offentliga
utgifterna. Effekterna på statsbudgeten av det senaste panikpaketet blir en
ytterligare ökning av underskottet, framför allt därför att statens ränteutgifter
ökar med ca 3,6 miljarder på grund av räntehöjningen. Utskottet noterar
vidare, att regeringen för tillkommande utgiftsbehov endast upptagit 1
miljard kr., vilket är väsentligt lägre än tidigare budgetår. Regeringen har
inte heller preciserat vad ”senareläggning av vissa utgifter” i proposition 217
innebär och utskottet kan därför inte bedöma vilka effekter på budgetunderskottet
detta har. Genom bristen på konkreta förslag skjuter således
regeringen problemet med det stora budgetunderskottet framför sig och

FiU 1984/85:30

109

resultatet riskerar att bli detsamma som tidigare, nämligen att skattehöjningar
i ett trängt läge blir det enda möjliga alternativet. Utskottet kan inte
tillstyrka en sådan budgetpolitik.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Enligt långtidsutredningens bedömning (i vilken alla partier instämt) är
det nödvändigt att förstärka budgeten med ca 20 miljarder kr. under de
närmaste åren för att nå balans mot slutet av 1980-talet. Dessa budgetförstärkningar
måste enligt utskottets uppfattning komma till stånd genom
utgiftsbegränsningar såsom föreslagits i folkpartiets partimotion 3202.

Utskottet konstaterar att regeringens treårskalkyler visar på behov av
budgetförstärkningar på mellan 10 och 40 miljarder kr. under perioden fram
till 1988. 10—15 miljarder krävs med balansalternativets låga pris- och
kostnadsutveckling. Ytterligare 25 miljarder krävs med referensalternativets
högre inflationstakt. Det är därför enligt utskottets mening väsentligt att prisoch
kostnadsökningarna blir så låga att balansalternativet kan realiseras.

Utskottet delar den bedömning som förespråkas i motion 3202 (fp) att
besparingar som netto summerar till drygt 6 miljarder kr. i helårseffekt är
nödvändiga. Därutöver är det angeläget att minska utgifterna för räntebidragssystemet
inom bostadssektorn. Det är också av många skäl angeläget
att avveckla vissa statliga tillgångar. Tillsammans med de skatteförändringar
som utskottet i det följande också beskriver innebär dessa förslag att
budgetunderskottet budgetåret 1985/86 blir drygt 9 miljarder kr. lägre än vad
som föreslås i budgetpropositionen.

Utskottet instämmer i uppfattningen i motion 3202 (fp) att utgiftspolitiken
måste föras långsiktigt. Beslut om besparingar ger ofta effekt på statsbudgeten
först efter något eller några år. Om de utgiftsminskningar som långsiktigt
är nödvändiga visar sig innebära alltför stor åtstramning med hänsyn till den
allmänna ekonomiska situationen vid denna senare tidpunkt anser utskottet
att detta bör motverkas med skattepolitiska och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Man kan däremot inte nu avstå från att genomföra besparingar med
hänvisning till att konjunkturläget om något eller några år försvagas.

Det faktum att utgiftsbeslut ofta får effekt först efter en tid talar enligt
utskottet också för att nödvändiga stabiliseringspolitiska åtgärder i första
hand bör bestå av sänkta skatter och arbetsmarknadspolitiska åtgärder
eftersom skatteförändringar slår igenom snabbare än utgiftsökningar.

Budgetförslag

Utskottet anser att de besparings- och skatteförslag som redovisas i motion
3202 (fp) totalt sett innebär ett både strukturellt och stabiliseringspolitiskt
bättre förslag än det regeringen presenterat.

De permanenta besparingarna, dvs. förändringar i utgiftsprogram, bör
uppgå till drygt 6 miljarder kr. för budgetåret 1985/86, vilket på helår

Rättelse: S. 116, 3 § styckets 5:e rad Står: 4 procent Rättat till: 6 procent

FiU 1984/85:30

110

motsvarar nära 10 miljarder kr. Därtill kommer engångsbesparingar i form
av utförsäljning av statliga företag och domänskog för ca 3,5 miljarder kr.

Besparingarna berör främst statsbidragen till kommunerna (ca 6 miljarder
kr. på helår), ersättningen inom sjukförsäkringen (ca 1,8 miljarder kr. på
helår) samt statsbidragen till arbetslöshetskassorna (ca 0,8 miljarder kr. på
helår). Därtill kommer en höjning av avgifterna inom öppenvården med ca
230 milj. kr., ökade inleveranser från televerket med ca 300 milj. kr., mindre
utgiftsökningar inom t. ex. vuxenutbildningen och minskning av presstödet.
Utskottet delar uppfattningen i motion 3202 (fp) att till dessa större
besparingar bör komma ett stort antal mindre poster enligt det förslag som
lämnas i denna motion. Utskottet instämmer också i att minskningarna av
bostadssubventionerna på sikt bör uppgå till 4—6 miljarder kr.

Utskottet anser också att vissa förändringar i skatterna bör genomföras.
Den nya statliga fastighetsskatten bör avskaffas, fortsatta marginalskattesänkningar
bör ske med början från 1 januari 1986 för att minska progressionen
i skatteskalan, det fullständiga inflationsskyddet i inkomstskatteskalan
bör återinföras, förmögenhetsskatten på arbetande kapital i mindre och
medelstora företag bör avskaffas och dubbelbeskattningen på aktier bör
mildras. Utskottet delar uppfattningen i motion 3202 (fp) att de mest
angelägna skattesänkningarna är de som dämpar marginaleffekterna i skatteoch
bidragssystemet. Dessa höga marginaleffekter skapar betydande snedvridningsproblem
i samhällsekonomin och utskottet anser att det är en
förstahandsuppgift att minska dem.

Utskottet anser också såsom föreslås i motion 3202 (fp) att skattereduktionen
för fackföreningsavgifter bör avskaffas samt att man bör undersöka
möjligheten att även avskaffa avdragsrätten för avgifter till arbetsgivarorganisationer.

Som en konsekvens av att utskottet i det föregående avvisat skattehöjningar
bör de i proposition 217 föreslagna höjningarna av bilaccisen och
stämpelskatten inte genomföras.

Den förstärkning av budgeten som blir resultatet av alla ovan nämnda
permanenta förändringar i utgifter och skatter uppgår till drygt 6 miljarder
kr. på helår räknat. Därtill kommer minskningar av bostadssubventioner
samt de s. k. engångsåtgärderna i form av försäljning av statliga företag som
med stor sannolikhet kan upprepas, vilket bidrar till en förbättring av
budgeten på ca 10 miljarder kr. Effekten på budgetåret 1985/86 av de
permanenta förändringarna blir ett förbättrat budgetsaldo med ca 5,5
miljarder kr. samt en ytterligare förbättring med ca 3,5 miljarder kr. genom
de föreslagna tillfälliga åtgärderna. Totalt sett blir budgetunderskottet
därmed ca 9 miljarder kr. lägre för budgetåret 1985/86.

Utskottet tillstyrker således yrkande 2 i motion 3202 (fp).

I moderata samlingspartiets motion 3201 och centerpartiets motion 3206
föreslås i stora delar en liknande utgifts- och skattepolitik som den utskottet
ovan förordat. Det gäller både vissa besparingar och vissa skattesänkningar.

FiU 1984/85:30

lil

I motion 3201 (m) föreslås emellertid också stora besparingar på bl. a.
biståndet till de fattiga länderna samt enligt utskottets uppfattning alltför
stora nedskärningar inom sjukförsäkringen. Samtidigt är skattesänkningarna
mycket omfattande, vilket skulle ställa stora och socialt svåracceptabla krav
på framtida besparingar. Utskottet anser inte detta vara en lämpligt avvägd
politik och avstyrker därför yrkande 2 i motion 3201 (m).

I motion 3206 (c) diskuteras bevarade eller utökade livsmedelssubventioner
och/eller en differentierad moms. Utskottet kan inte tillstyrka detta och
avstyrker därför yrkande 2 i motion 3206 (c).

I motion 3203 (vpk) föreslås stora utgifts- och skatteökningar som helt
strider mot de principer för budgetpolitiken som utskottet ovan har förordat.
Utskottet avstyrker således yrkande 2 i motion 3203 (vpk).

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:150 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1984/85:3201
yrkande 2, 1984/85:3203 yrkande 2 och 1984/85:3206 yrkande 2
godkänner vad som anförts i motion 1984/85:3202 yrkande 2 och
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 68 börjar med ”1 likhet” och
på s. 69 slutar med ”perioden 1986-1988” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att de återverkningar som
budgetunderskottet har på samhällsekonomin skapar fördelningspolitiska
problem. Sådana skapas emellertid också av andra skeenden och beslut. De
av regeringen delvis redan vidtagna, delvis riksdagen för godkännande
förelagda åtgärderna drabbar hårt också inkomsttagare med låg köpkraft.
Löntagarna har nu under en rad av år fått vidkännas reallönesänkningar,
medan bolagens profiter och de rikas förmögenheter växt. Den av regeringen
utlovade reallönehöjningen under 1985, som skulle förverkligas bl. a. genom
en skatterabatt på 600 kr., äts upp av åtstramningsåtgärderna. Utskottet
anser det därför vara befogat med ytterligare en skatterabatt, såsom förordas
i motion 3203 och tillstyrker därför yrkande 2 i denna motion liksom de
övriga fördelningspolitiska förslagen i motionen.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:150 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1984/85:3201

FiU 1984/85:30

112

yrkande 2, 1984/85:3202 yrkande 2 och 1984/85:3206 yrkande 2
godkänner vad sorn förordats i motion 1984/85:3203 yrkande 2 och
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Senareläggning av beslutade statsutgifter

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 70 börjar med ”1 det” och på s.
71 slutar med ”att vidtas” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del anföra följande. Budgetunderskottet ligger på en
för hög nivå. En grundläggande svaghet i regeringspolitiken är avsaknaden
av åtgärder som bidrar till att på lång sikt minska underskottet i statsbudgeten.
Detta förhållande förstärks av att den aktuella räntehöjningen medför
ökade utgifter för staten.

Den av regeringen antydda metoden att senarelägga utbetalningen av vissa
statsutgifter, till vilka riksdagen anvisat medel, lider av den fundamentala
svagheten att den endast tillfälligtvis förstärker statsbudgeten. Den kan alltså
på intet sätt ersätta behovet av en långsiktig och planmässig besparingspolitik.

Regeringen har i proposition 217 lämnat mycket sparsamma upplysningar
om omfattningen av och innehållet i de tilltänkta senareläggningarna av
statliga utgifter. Det kan inte vara tillfredsställande att riksdagen först i detalj
fastställer olika anslagsposter och att regeringen därefter helt utan insyn från
riksdagens sida beslutar om senareläggning av utbetalningen av dessa anslag,
i vissa fall för lång tid. Att riksdagen först i efterhand — i samband med
behandlingen av 1986 års budgetproposition på våren 1986 — skulle få pröva
de aktuella senareläggningarna är inte heller tillfredsställande. Regeringen
bör därför redan i höst för riksdagen redovisa vilka anslag som senareläggs
och till vilken tidpunkt. Ett bifall till motion 3241 yrkande 9 skulle
omöjliggöra för regeringen att redan från början av budgetåret senarelägga
vissa statsutgifter. Utskottet anser att regeringen av statsfinansiella skäl och
inom ramen av de utgiftsåtaganden som följer av gällande lag och förpliktelser
bör ha denna möjlighet. Motionen bör därför avstyrkas.

Vad utskottet här anfört om senareläggning av statsutgifter bör ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande senareläggning av beslutade statsutgifter

att riksdagen med anledning av proposition 1984/85:217 moment 3
och med avslag på motion 1984/85:3241 yrkande 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1984/85:30

113

20. Senareläggning av beslutade statsutgifter

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 70 börjar med ”1 det” och på s.
71 slutar med ”att vidtas” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del anföra följande i denna fråga. Det måste anses
orimligt att regeringen på egen hand skall kunna besluta om senareläggning
av statsutgifter som riksdagen beslutat. Utskottet tillstyrker därför yrkande 9
i motion 3241.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande senareläggning av beslutade statsutgifter

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3241 yrkande 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning
av proposition 1984/85:217 moment 3,

21. Den offentliga sektorns effektivitet

Lars Tobisson, Rune Rydén, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande på s. 71 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”och rationaliseringsarbetet” bort ha följande lydelse:

Utskottet har svårt att förstå varför motionären motsätter sig att regeringen
försöker förenkla de regler som berör t. ex. administration, uppbörd och
kontroll av skatter och socialavgifter från näringslivet. För företagen har
förenklingar inom dessa områden länge framstått som angelägna. De
alternativa riktlinjer som motionären själv redovisar är enligt utskottets
mening så allmänt utformade och så vittomfattande att de inte kan ligga till
grund för det fortsatta reform- och rationaliseringsarbetet.

22. Specialdestinering av inkomster

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 73 börjar med ”Riksdagen
har” och på s. 74 slutar med ”motion 3210 avstyrks” bort ha följande lydelse:

Riksdagen har vid upprepade tillfällen ställt sig bakom principen att
specialdestination av statsinkomster till visst ändamål inte bör förekomma.
Det främsta skälet för detta ställningstagande är att riksdagens handlingsfrihet
skulle minska om inkomster specialdestineras för olika ändamål. Även
stabiliseringspolitiskt önskvärda ingripanden skulle kunna försvåras om
varje åtgärd på statsbudgetens utgiftssida omedelbart skulle behöva leda till
motsvarande förändring på inkomstsidan eller vice versa.

FiU 1984/85:30

114

Skatte- och avgiftshöjningar är ofta påkallade av att en reform eller insats
inom ett visst område behöver finansieras. En på detta sätt motiverad
skattehöjning innebär dock inte att de inkomster som den ger upphov till
specialdestineras till det angivna området. Finansieringskravet är ett uttryck
för en restriktiv och nödvändig budgetprövning.

Utskottet anser således att starka skäl talar mot en specialdestination av
inkomster. Utskottet vill dock understryka att i de fall en ökning av statens
inkomster sker genom en avgiftshöjning för ett visst ändamål bör detta
motsvaras av en faktisk utgift. I annat fall är avgiftshöjningen en förtäckt
skattehöjning, vilket inte kan accepteras.

I motion 3210 (c) exemplifieras från främst energiområdet hur en rad
specialdestinerade avgifter tas ut för skilda ändamål. Motionärerna hävdar
att det på bl. a. energiområdet föreligger direkta kopplingar mellan vissa
inkomster och utgifter. Utskottet delar motionärernas uppfattning att
specialdestinerade avgifter på energiområdet, men även för vissa andra
områden, som t. ex. skogsvårdsavgifter, tas ut i en omfattning som inte är
motiverad med hänsyn till de medel som anvisas.

Näringsutskottet har också tidigare (NU 1983/84:30) framhållit att överblicken
över olika finansieringsformer inom energiområdet behöver förbättras.
Vad utskottet då avsett är i första hand redovisningen av de inkomster
som motionärerna tar upp. Utskottet vill i likhet med näringsutskottet
framhålla att det kan vara förenat med betydande svårigheter att i förväg
utföra exakta beräkningar av såväl inkomster som utgifter på energiområdet,
eftersom beräkningarna nödvändigtvis måste bygga på en rad osäkra
antaganden. Inte desto mindre har det, enligt näringsutskottet, visat sig att
sådana uppgifter har ett klart intresse, liksom uppgifter om de i efterhand
konstaterade inkomsterna och utgifterna.

Någon redovisning av det slag näringsutskottet efterlyser har ännu inte
skett. Utskottet finner det anmärkningsvärt att regeringen inte efterkommit
riksdagens begäran i detta hänseende. Utskottet anser i likhet med motionärerna
det vara oacceptabelt att avgifter tas ut under förespegling av att dessa
skall användas för ett visst ändamål. Detsamma gäller utnyttjandet av
offentligrättsliga avgifter för andra ändamål än de som riksdagen tagit beslut
om. Utskottet anser att motionärerna klarlagt den uppenbara överfinansiering
som t. ex. sker av energiforskningprogrammet. Det är därför enligt
utskottets mening nödvändigt med en fullständig redovisning av användningen
av specialdestinerade medel i syfte att klarlägga i vilken utsträckning som
avgifter är att betrakta som skatter. Riksdagen bör därför besluta att hos
regeringen begära en fullständig redovisning av hur inkomsterna utnyttjats
för specialdestinerade ändamål i enlighet med motionärernas förslag.
Motionen tillstyrks.

FiU 1984/85:30

115

dels utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande specialdestinering av inkomster

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3210 hos regeringen
begär en fullödig redovisning av användningen av specialdestinerade
medel.

Särskilt yttrande

Skattepolitiska åtgärder

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anför:

Vår och centerpartiets grundinställning är att baslivsmedel inte bör
belastas av moms. Avlastningen bör emellertid klaras utan alltför mycket
krångel och byråkrati. Den enklaste metoden för att klara detta är enligt vår
mening att momsen på vissa klart definierade basvaror återbetalas på det sätt
som för närvarande sker för mjölk. Alternativt är vi beredda att pröva andra
vägar däribland även en differentiering av momsen.

FiU 1984/85:30

116

Bilaga

Förslag till

Lag om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1985/86

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Arbetsgivare skall betala in medel på räntebärande konto (likviditetskonto)
i riksbanken enligt bestämmelserna i denna lag.

Staten och kyrkliga kommuner är inte skyldiga att betala in medel på
likviditetskonto.

Om det finns synnerliga skäl får regeringen medge befrielse, helt eller
delvis, frän skyldighet att betala in medel på likviditetskonto.

2 § Andra arbetsgivare än landstingskommuner och kommuner skall på
likviditetskonto betala in ett belopp motsvarande 10 procent av den del av
lönesumman för år 1984 som överstiger 20 miljoner kronor. Landstingskommuner
och kommuner skall på likviditetskonto betala in ett belopp motsvarande
6 procent av den del av lönesumman för år 1984 som överstiger 20
miljoner kronor. Med lönesumman avses underlaget för år 1984 för
arbetsgivaravgift till folkpensioneringen enligt lagen (1981:691) om socialavgifter.
Om det belopp som skall betalas in inte uppgår till minst 10 000 kronor
skall inbetalning inte göras.

3 § För inbetalning av medel på likviditetskonto enligt 2 8 gäller följande.

Andra arbetsgivare än landstingskommuner och kommuner skall senast
den 30 augusti 1985, i avräkning på det slutliga beloppet, betala in ett
belopp motsvarande 6 procent av den del av avgiftsunderlaget för preliminär
arbetsgivaravgift till folkpensioneringen för år 1984 som överstiger 20
miljoner kronor (preliminär inbetalning). Om detta belopp inte uppgår till
minst 5000 kronor skall någon preliminär inbetalning på likviditetskonto
inte göras. Återstoden av beloppet enligt 2 8 skall betalas in senast den 31
januari 1986 (slutlig inbetalning).

Landstingskommuner och kommuner skall senast den 31 januari 1986
betala in det i 2 8 angivna beloppet.

Om den preliminära inbetalningen överstiger vad arbetsgivaren enligt
2 8 skall betala in på likviditetskonto skall riksbanken betala tillbaka
överskjutande belopp jämte 7 procent årlig ränta på det beloppet från
inbetalningsdagen. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.

4 8 Riksförsäkringsverket skall i god tid före den 30 augusti 1985 och den
31 januari 1986 underrätta varje arbetsgivare om hans skyldighet enligt 2
och 3 88 och därvid ange det belopp som skall inbetalas. Kopia av sådan
underrättelse skall sändas till riksbanken.

Beloppet som skall betalas in på likviditetskonto avrundas till närmast
lägre hundratal kronor.

FiU 1984/85:30

117

5 § På medel som står inne på likviditetskonto utgår årlig ränta med 7
procent, vilken läggs till kapitalet. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen
bortfaller.

6 § Om inbetalning på likviditetskonto inte sker inom föreskriven tid
skall arbetsgivaren betala ränta på beloppet till staten. Räntan är 2 procent
för varje påbörjad kalendermånad efter den månad då beloppet rätteligen
skulle ha betalats till dess inbetalning sker, dock längst till och med den
dag återbetalning skulle ha skett enligt 7 §.

Riksbanken får medge befrielse, helt eller delvis, från skyldighet att
erlägga ränta, när särskilda skäl föreligger.

7 § Det belopp som en arbetsgivare har betalat in på likviditetskonto
skall med ränta enligt 5 § av riksbanken betalas tillbaka till arbetsgivaren
den 31 mars 1988 eller den tidigare dag som regeringen föreskriver eller
beslutar i särskilda fall.

8 (j Riksbankens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till
utgången av april 1988.

FiU 1984/85:30

118

Tabellförteckning

Tabell 1 Försörjningsbalans 1983—1985 18

Tabell 2 Internationell utveckling 1984 och 1985 33

Tabell 3 Budgetsaldo för budgetåren 1983/84-1985/86 57

Tabell 4 Budgetsaldo i långtidsbudgeten enligt lågalternativet 59

Tabell 5 Känslighetsanalyser på långtidsbudgetens lågaltemativ 61

Diagramförteckning

Diagram 1 Antalet arbetslösa enligt arbetskraftsundersökningar na

Diagram 2 Budgetsaldots utveckling 1979/80—1989/90 61

FiU 1984/85:30

119

Innehåll

Sammanfattning 1

Inledning 2

Propositionernas hemställanden med lagförslag 7

Motionsyrkandena 12

Proposition 150 17

Motioner i anslutning till proposition 150 19

Proposition 217 25

Motioner i anslutning till proposition 217 27

Utskottet 31

Den ekonomiska politiken 31

Internationell utveckling 31

Utvecklingen i Sverige 33

Den ekonomiska utvecklingen under år 1985 34

Den ekonomiska utvecklingen 1985—1988 39

Inriktning av den ekonomiska politiken 41

Inbetalning på likviditetskonto 49

Begränsning av konsumtionskrediter 52

Kreditpolitiska åtgärder 53

Skattepolitiska åtgärder m. m 54

Budgetpolitiken 56

Budgetutvecklingen 1984/85 och 1985/86 56

Långtidsbudgeten 58

Riktlinjer för budgetpolitiken 62

Senareläggning av beslutade statsutgifter 69

Övriga motioner 71

Den offentliga sektorns effektivitet 71

Redovisning av driftutgifter och investeringsutgifter 72

Specialdestinerade avgifter 73

Finansfullmakten 74

Kostnadsutvecklingen för statliga reformer 74

Hemställan 74

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (m, c, fp) .. 76

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (vpk) 85

3. Löntagarfonder (m, c, fp) 87

4. Inbetalning på likviditetskonto (m, c, fp) 87

5. Inbetalning på likviditetskonto (vpk) 88

6. Begränsning av konsumtionskrediter (m, c, fp) 91

7. Begränsning av konsumtionskrediter (vpk) 92

8. Skärpning av valutapolitiken (vpk) 93

9. Skärpning av valutapolitiken (m, c, fp) 93

FiU 1984/85:30

120

10. Kreditpolitiska åtgärder (vpk) 93

11. Kreditpolitiska åtgärder (m, c, fp) 94

12. Skattepolitiska åtgärder och rättvis fördelningspolitik (vpk) 95

13. Skattepolitiska åtgärder (m, c, fp) 96

14. Utnyttjande av investeringsfonder (m) 96

15. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (m) 97

16. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (c) 103

17. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (fp) 108

18. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (vpk) lil

19. Senareläggning av beslutade statsutgifter (m, c, fp) 112

20. Senareläggning av beslutade statsutgifter (vpk) 113

21. Den offentliga sektorns effektivitet (m) 113

22. Specialdestinering av inkomster (c) 113

Särskilt yttrande

Skattepolitiska åtgärder (c) 115

Bilaga

Lagförslag 116

Tabellförteckning 118

Diagramförteckning 118

minab/gotab Stockholm 1985 82899