Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1984/85:3

om medbestämmandefrågor m. m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas följande ärenden från föregående riksmöte, nämligen

dels proposition 1983/84:165 om ändring i lagen (1976:580) om medbe­stämmande i arbetslivet, m. m. och de därtill anslutande motionerna 1983/ 84:2833-2837,

dels 16 motioner om medbestämmandefrågor från allmänna motionsti­den i januari 1984.

1 ärendet ingår ett yttrande från skatteutskottet (SkU 1983/84:14 y) om avdragsrätten för s. k. allmänna skadestånd (se bilaga 2).

Utskottet biträder regeringens förslag

att den s.k. 200-kronorsregeln införs i medbestämmandelagen, dvs. en regel som normalt begränsar skadeståndet för deltagande i olovliga strejker till det angivna beloppet, med möjlighet för arbetsdomstolen att i undan­tagsfall utdöma högre belopp,

att förbud införs för arbetsgivare ätt som stridsåtgärd innehålla intjänad lön,

att arbetsgivarna inte längre skall få göra avdrag för de allmänna skade­stånden.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet vill att riksdagen skall avslå de tre regeringsförslagen. Centerpartiet godtar ett förbud mot att innehålla intjänad lön men motsätter sig regeringsförslagen i övrigt. Vänsterpartiet kommunisterna yrkar i första hand att skadestånden vid strejker slopas helt och hållet, i andra hand att skadestånd aldrig får utdömas med högre belopp än 200 kr.

I motionerna från allmänna motionstiden har moderata samlingspartiet, centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna redovisat sin syn på beho­vet av förändringar på medbestämmandeområdet. Dessutom begärs i en rad enskilda motioner mer avgränsade förändringar på samma område. Till de frågor som härigenom kommer att belysas i betänkandet hör medbe­stämmandet på den offentliga sektorn, förhandlings- och informationsrät­ten samt den fackliga vetorätten. Det gäller vidare om blockad mot före­tag, s. k. informella skadestånd och den negativa föreningsrätten. Arbets­domstolens ställning i den arbetsrättsliga processen har aktualiserats, och avslutningsvis kommer utskottet in på arbetstagarbegreppet. 1    Riksdagen 1984/85. 18 saml. Nr 3


AU 1984/85:3


 


AU 1984/85:3                                                           2

Till betänkandet har fogats tjugotvå reservationer varav åtta från mode­rata samlingspartiet, två från centerpartiet och fyra från vänsterpartiet kommunisterna. Ytterligare tre reservationer är gemensamma för m, c, fp, två för m, c, två för m, fp och en för c, fp. Därtill föreligger fem särskilda yttranden från m, c resp. fp.

Propositionen

I proposition 1983/84; 165 (arbetsmarknadsdepartementet) föreslår rege­ringen efter föredragning av statsrådet Leijon att riksdagen skall anta de av lagrådet granskade förslagen till

1.   lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

2.    lag om ändring i lagen (1974; 371) om rättegången i arbetstvister,

3.    lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370). Lagförslagen fogas till detta betänkande som bilaga 1.

Motionerna

Motioner med anledning av proposition 165

1983/84:2833 av Arne Fransson m. fl. (c) I motionen yrkas

1.    att riksdagen beslutar avslå förslaget om 200-kronorsregeln,

2.    att riksdagen beslutar avslå förslaget om slopad avdragsrätt för s.k. allmänna skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga regler.

1983/84:2834 av Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp)

I mofionen yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1983/ 84:165 vad avser förslag till slopad avdragsrätt vid taxering för s. k. all­mänt skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga regler.

1983/84:2835 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) I motionen yrkas att riksdagen beslutar avslå proposition 1983/84:165.

1983/84:2836 av Lars Werner m.fl. (vpk) I motionen yrkas

1.   att riksdagen beslutar att inga strejkskadestånd skall kunna utdömas och därmed fredspliktsbestämmelserna i lagen utmönstras,

2.   att riksdagen beslutar - i det fall inte riksdagen bifaller yrkandet under punkt 1 — att anta följande


 


AU 1984/85:3                                                                        3

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet att

gälla från den 1 juli 1984

Föreslagen lydelse                        Motionärernas förslag

60 §

Om det är---------------- helt falla bort.

I mål om -T------------- skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra   Högre skadestånd än tvåhundra

kronor får inte åläggas en arbetsta- kronor får inte åläggas en arbetsta­gare för deltagande i en olovlig gare för deltagande i en olovlig stridsåtgärd.   Denna   begränsning     stridsåtgärd.

gäller dock inte, om arbetstagaren   Deltagande i olovlig stridsåtgärd

underlåter att följa ett åläggande     kan aldrig utgöra saklig grund för av domstolen om återgång till arbe-     avsked, tet och stridsåtgärden med hänsyn tUlj omständigheterna   måste   be­traktas som särskilt allvarlig eller anmärkningvärd.

1983/84:2837 a\ Ulf Adelsohn m.fl. (m) I motionen yrkas

1.  att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

2.    att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

3.    att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

Motioner från allmänna motionstiden

1983/84:366 av Knut Wachtmeister (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstift­ning om negativ föreningsrätt.

1983/84:427 av Marie-Ann Johansson (vpk) och Lars-Ove Hagberg (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att de anställdas fackliga organisationer ges vetorätt vid användning av tekniska system som kan innebära en kränkning av den personliga integri­teten för de anställda på arbetsplatsen.

1983/84:868 av Arne Fransson m. fl. (c) I motionen yrkas

1.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om utredning angående medbestämmandelagens tillämp­ning på den offentliga sektorn m. m.,

2.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om MBL-verksamheten i regeringskansliet,


 


AU 1984/85:3                                                           4

3.    att riksdagen uttalar sig för att chefer inom den offentliga sektorn skall kunna tillsättas enbart efter information till de anställdas organisatio­ner i enlighet med det anförda,

4.    att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av MBL i smä företag att förhandlingarna kan slutföras direkt med de anställda,

5.    att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av ar­betsrättslagstiftningen att enmans- och familjeföretagare utan anställd per­sonal ej kan omfattas av sådan stridsåtgärd som i dag kan förekomma mot icke-avtalsbundna företag.

Yrkande 6 i motionen behandlas i AU 1984/85:2.

1983/84:880 av Lars Werner m. fl. (vpk) I motionen yrkas

1.   att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning innebärande

a)   vetorätt för de anställdas lokala fackliga organisationer vid införande av ny teknik i arbetslivet,

b)   rätt för lokal facklig organisation att för egna bearbetningar på arbets­köparens bekostnad utnyttja den dator som denne har tillgång till,

c)   rätt för lokal facklig organisation att på arbetsköparens bekostnad utnyttja arbetstagarkonsulter vid införande av och förändring av datasy­stem och för utredning av möjliga förändringar i redan befintliga datasy­stem,

d) rätt fpr lokal facklig organisation till fullständig tillgång till underlag
och utredningar som ligger till grund för föreslagna och befintliga datasy­
stem,

e) rätt för alla anställda till omskolning i ny teknik enligt vad motionen
anför,

2.    att riksdagen uttalar sig för att ett fackligt forskningsinstitut inrättas i enlighet med vad som anförs i motionen,

3.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad motionen anför om produktionsskatt, sex fimmars arbetsdag och yrkesutbildning.

1983/84:1907 av Görel Bohlin (m) och Allan Ekström (m)

I motionen yrkas att riksdagen upphäver 1974 års reform innebärande rösträtt för personalrepresentanterna i statliga styrelser.

1983/84:1909 av Rolf Clarkson m. fl. (m)

1 motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning av eventuellt missbruk av skadeständsmöjligheterna i den arbetsrättsliga lagstiftningen i enlighet med vad som i motionen anförs.

1983/84:1916 av Filip Fridolfsson m. fl. (m, c, fp)

I motionen yrkas atl riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till förbud mot blockad av företag där det inte finns någon fackligt ansluten för dess vägran att teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.


 


AU 1984/85:3                                                           5

1983/84:1917aFilip Fridolfsson m.fl. (m, c, fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag Ull lagstadgad negativ föreningsrätt.

1983/84:1934 av Marianne Karlsson m.fl. (c, m, fp)

I moUonen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till förbud mot blockad av enmansföretag för dess vägran att teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.

1983/84:1956 av Sten Svensson m.fl. (m, c, fp)

1 motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om sådana änd­ringar i 39 § medbestämmandelagen att arbetstagarorganisation inte ges möjlighet att utestänga företag utan kollektivavtal/separatavtal från att konkurrera om entreprenader på likvärdiga villkor.

1983/84:1958 av Lars Werner m.fl. (vpk) I motionen yrkas 1. att riksdagen hemställer hos regeringen om förslag som innebär

a)    att arbetsmarknadslagarna tillförs följande demokrafiska rättigheter
för fackförening:

utvidgad förhandlingsrätt och informafionsrätt i alla frågor utan undan­tag, att gälla även på koncernnivå, lagstadgad strejkrätt för lokal och central fackförening, vetorätt för fackförening i följande frågor; företagsnedläggelser, rationa­liseringar, avskedanden och omplaceringar, i alla entreprenadfrågor, i data- och teknikfrågor samt arbetsorganisationsfrågor,

b)  att inga strejkskadestånd skall kunna utdömas och därmed freds­pliktsbestämmelserna i lagen utmönstras,

c)  att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för avskedande,

d)    att facklig organisation och dess förtroendevalda skall ha rätt att
solidarisera sig med strejkande utan påföljder eller hinder i lagstiftningen,

e)    att rätten att tillgripa lockout upphör och att arbetsköparnas möjlig­
het att använda lockout som ekonomiskt påtryckningsmedel omöjliggörs,

f) att de anställda och deras fackliga organisafioner skall ha rätt fill
politisk verksamhet på arbetsplatsen,

g)    att fackföreningarna skall ha rätt fill internationella solidaritetsak­
tioner utan begränsningar.

Yrkande 2 i motionen behandlas i AU 1984/85:5.

1983/84:1963 av Allan Åkeriind m.fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen begär förslag från regeringen innebärande att mål som rör enskilds förhållande i arbetslivet skall handläggas i allmän domstol i stället för i arbetsdomstolen.

1983184:1964 av Allan Åkeriind m.fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att löneavdrag för fackliga av­gifter skall få ske endast i de fall där den enskilde arbetstagaren skriftligt begärt eller medgivit detta.


 


AU 1984/85:3                                                           6

1983/84:2029 a\ Alf Wennerfors m.fl. (m) I motionen yrkas

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförs om representafion för arbetstagare vid fullgörande
av förhandlings- och informationsskyldighet enligt lagen om medbestäm­
mande i arbetslivet (MBL),

2. att riksdagen beslutar att upphäva reglerna om facklig vetorätt i 38-
40 §§ MBL,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till förbud mot
blockad av enmansföretag,

4.    att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till begräns­ning av facklig organisations rätt att genomföra blockad av företag enligt vad som anförs i motionen,

5.    att riksdagen beslutar att införa negativ föreningsrätt i MBL,

6.    att riksdagen beslutar att begränsa närvarorätten för personalrepre­sentanter i statliga styrelser,

7.    att riksdagen beslutar att förhandlingsskyldigheten på det statliga området inkl. regeringens kansli skall begränsas på sätt som framgår av motionen,

8.    att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att den översyn av MBL vad avser den kommunala och landstingskommunala sektorn, om vilken riksdagen fattat beslut, genomförs,

9.    att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om en analys av konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen i fråga om skadestånd och förslag till åtgärder enligt motionens syfte,

10. att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om en översyn av
arbetstagarbegreppet i enlighet med vad som anförs i motionen,

16. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till begräns­ning av arbetsdomstolens uppgifter i syfte att stärka den enskildes arbets­rättsliga ställning pä sätt som anges i motionen.

MoUonen behandlas i övriga delar i AU 1984/85; 2, 4 och 6.

1983/84:2123 av Ingemar Eliasson (fp) och Jan-Erik Wikström (fp)

I motionen yrkas att riksdagen uttalar att ökat utrymme bör ges för ideella insatser i offentlig verksamhet såsom inom skolan och vårdsektorn.

1983/84:2393 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om införan­de av negativ föreningsrätt.

Bakgrund

Strukturändringar i arbetsrätten

Motionerna

Vpk ställer sig t motion 1958 kritiskt till själva begreppet medbestäm­mande och menar att kapitalister och löntagare har oförenliga klassintres-


 


AU 1984/85:3                                                           7

sen. De kan inte bestämma gemensamt. Däremot kan facket genom själv­ständig kamp tvinga fram eftergifter av arbetsgivarna och påverka deras beslut. En sådan kamplinje sägs i motionen förutsätta andra begrepp än medbestämmande och medansvar. För att de anställda skall kunna hävda sina intressen behöver arbetsmarknadslagarna tillföras följande demokra­tiska rättigheter för fackföreningarna:

Utvidgad förhandlings- och informationsrätt i alla frågor som den fackli­ga organisationen vill ta upp. De bestämmelser om undantag som finns skall slopas. Fackliga representanter skall kunna utnyttja den information som ges utan att beläggas med sekretess av företag eller myndigheter.

Lagstadgad strejkrätt för lokala och centrala fackföreningar. För att en fackförenings förhandlingsverksamhet skall bli meningsfull får föreningen inte hindras att tillgripa stridsåtgärder när den anser att detta är befogat. All lagtext som hindrar att strejkvapnet tillgrips måste slopas. Detta inne­bär att inga strejkskadestånd skall kunna utdömas och att fredspliktsbe­stämmelserna utmönstras ur lagen. Vidare bör deltagande i strejk aldrig få utgöra saklig grund för avskedande. Fackligt förtroendevalda kan känna det som en tung börda att behöva gå emot sina egna medlemmar när dessa går i strejk. En facklig organisafion och dess förtroendevalda bör ha rätt att solidan"sera sig med de strejkande utan påföljder eller hinder i lagstiftning­en.

I kraft av sitt ägande till produktionsmedlen har kapitalägarna en nästan total överlägsenhet i frågor av avgörande betydelse för löntagarna. Strejk och lockout kan inte sägas vara jämförbara vapen mellan jämbördiga "parter". Arbetsgivarnas lockouträtt bör slopas.

I fackföreningarnas rättigheter föreslås därutöver ingå:

Vetorätt för fackföreningarna i fråga om företagsnedläggningar, rationa­liseringar, avskedanden, omplaceringar, entreprenadfrågor, data- och tek­nikfrågor samt arbetsorganisationen.

Rätt för de anställda och deras fackliga organisationer att bedriva poli­tisk verksamhet på arbetsplatsen.

Rätt för fackföreningarna att utan begränsningar företa internationella solidaritetsakfioner.

I motion 1958 framhåller vpk som särskilt viktigt att man förstärker fackets möjligheter att kontrollera och påverka teknikens användning och utveckling. Detta behandlas närmare i en annan partimotion, 880. I den motionen anför vpk bl. a. att de arbetandes fackliga organisafioner måste rustas Ull kamp för en arbetsorganisation och för tekniska lösningar som utgår från de arbetandes behov. Facket måste utarbeta egna alternativ och bedriva ett självständigt forsknings- och utvecklingsarbete om teknik och arbetsorganisation. Till kraven pä en teknik på de arbetandes villkor hör facklig vetorätt som förstärkning av fackets förhandlingsposition liksom en övergång från löne- till produktionsbeskattning för att hindra att arbets­kraft enbart av lönsamhetsskäl ersätts av maskiner och ny teknik. Vinster;


 


AU 1984/85:3                                                           8

na av den nya tekniken bör komma hela samhället till del och användas till att bekosta bl. a. införande av sex timmars arbetsdag.

Vidare bör facket få möjlighet att styra teknikutvecklingen genom t. ex. ett fackligt forskningsinstitut. Yrkesutbildningen bör innefatta de datatek­niska tillämpningarna men inte på bekostnad av inlärningen av de grund­läggande yrkeskunskaperna inom vaije bransch. Med hänvisning härtill begärs i motion 880 en lagstiftning som innebär

a)   vetorätt för de anställdas lokala fackliga organisationer vid införande av ny teknik i arbetslivet,

b)   rätt för lokal facklig organisation att för egna bearbetningar på arbets­köparens bekostnad utnyttja den dator som denne har tillgång fill,

c)   rätt för lokal facklig organisation att på arbetsköparens bekostnad utnyttja arbetstagarkonsulter vid införande av och förändring av datasy­stem och för utredning av möjliga förändringar i redan befintliga datasys­tem,

d) rätt för lokal facklig organisation till fullständig tillgång till underlag
och utredningar som ligger till grund för föreslagna och befintliga datasy­
stem,

e)   rätt för alla anställda till omskolning i ny teknik.

Vidare föreslås i motionen att riksdagen ansluter sig till vad i motionen anförs om ett fackligt forskningsinstitut, produktionsskatt, sex timmars arbetsdag och yrkesutbildning.

Om riksdagen avvisar förslaget i motion 880 om en generell vetorätt vid införande av ny teknik så föreslås i motion 427 av Marie-Ann Johansson (vpk) och Lars-Ove Hagberg (vpk) att de fackliga organisationerna i vart fall får vetorätt beträffande tekniska system som kan kränka de anställdas personliga integritet. Motionärerna pekar bl. a. på att datorer exakt kan registrera hur snabbt en anställd arbetar, hur många pauser som görs eller vilka fel som begås. Många gånger ger datorsystemen en överinformation som sägs göra det möjligt för arbetsgivaren att ta fram uppgifter som kan vara kränkande för den anställdes personliga integritet. Den begränsade vetorätt som förordas i motionen avser att möjliggöra för de anställda att bemästra integritetsproblem av det slaget.

Dataeffektutredningen

I slutbetänkandet Datorer och arbetslivets förändring (SOU 1984:20) ägnar dataeffektutredningen ett kapitel åt datorisering och medbestäm­mande. Utredningen anger tre områden som den anser vara centrala för att stödja de anställdas förutsättningar att utöva sitt medbestämmande vid planering, utveckling och införande av datateknik;

1)   Stöd genom bra systemutvecklingsmodeller och -metoder. I det av­seendet förordas ett "tvärdisciplinärt FoU-program" samt ekonomiskt stöd till bl. a. fackliga organisationer för spridning av forskningsresultat.

2)   Stöd genom lagar och avtal. Inga förändringar föreslås i lagstiftningen


 


AU 1984/85:3                                                           9

om medbestämmande. Förbättringar förutsätts kunna uppnås i första hand genom avtal mellan parterna. Utredningen framhåller särskilt;

Medbestämmandeprocessen måste komma igång tidigt vid utvecklingen och införandet av datatekniken.

De speciella problem som uppstår i koncernföretag i medbestämmande­frågor måste lösas.

Det är viktigt att de lokala fackliga organisationerna ges möjlighet till assistans från ombudsmän och konsulter.

Fackligt förtroendevalda och övriga anställda mäste ges ökade möjlighe­ter till utbildning.

3) Stöd genom kompetenshöjning hos de anställda som ger dem kunska­per om datateknikens möjligheter och effekter, om bra systemutvecklings­modeller och om lagar och avtal.

Dataeffektutredningen berör i ett annat avsnitt frågan om de anställdas integritet på arbetsplatsen. Denna fråga bör uppmärksammas enligt utred­ningen, som anför att datatekniken kan användas för kontroll av anställda på så sätt att styr- och kontrollsystemens uppgifter återförs på enskilda anställda. Därigenom kan den enskildes integritet hotas. Utredningen an­ser att datalagen bör skärpas till skydd för den enskildes integritet så att man lokalt får möjlighet att ta ställning till om den typ av uppgifter det här är fråga om skall få registreras och utnyttjas vid bedömning och värdering av enskilda anställda.

Tidigare riksdagsbehandling

Förslaget i motion 1958 om demokratiska rättigheter för fackförening har framförts tidigare av vpk, senast i en motion förra året som behand­lades i AU 1983/84:5 (s. 7-8 och res. 1 av vpk). Likaså har motionsförslag tidigare framställts av vpk om medbestämmande vid teknisk utveckling. I AU 1982/83:6 (s. 12-13 och res. 8 av vpk) behandlades förslag i det ämnet motsvarande yrkandena I och 2 i den nu föreliggande motionen 880. Förslag beträffande sex timmars arbetsdag (yrkande 3 i samma motion) behandlas i AU 1984/85:2 med anledning av två andra vpk-motioner, 1983/ 84:1049 och 1337.

Information och förhandlingar i mindre företag

Motionerna

Medbestämmandelagen (MBL) ger i 10-17 §§ regler om förhandlings-rän och i 18-22 §§ reglerom rätt till information. Skyldigheten för arbets­givarna att på grund av dessa regler träda i förhandling resp. lämna infor­mation skall fullgöras mot den lokala arbetstagarorganisationen om det finns en sådan på arbetsplatsen (14 resp. 20 §§).


 


AU 1984/85:3                                                          10

I motion 2029 av Alf Wennerfors m.fl. (m) anförs att på de mindre arbetsplatserna som inte har någon facklig klubb kommer arbetsgivarens fackliga motpart att utgöras av den fackliga avdelningen. Detta leder till att arbetstagarna ofta representeras av en facklig ombudsman utan anknyt­ning till det företag det gäller. Ombudsmannen kan ha sin verksamhet förlagd till en ort långt ifrån den aktuella arbetsplatsen, med begränsade möjligheter att sätta sig in i de förhållanden som där råder. Detta strider mot det grundläggande syftet med lagen, nämligen att ge ett ökat inflytande åt de direkt berörda på arbetsplatserna. Enligt mofionärerna är det därför skäl att överväga en begränsning av MBL:s giltighet för de små företagen att lämna en garanti för de lokalt anställda om deltagande i och direkt ansvar vid förhandlingar och information. Regeringen bör få i uppdrag att göra en översyn av MBL med syfte att stärka de lokalt anställdas inflytan­de.

Arne Fransson m.fl. (c) anser i motion 868 att problemet med de små företagen utan fackklubb ökat till följd av centraliseringen inom fackför­eningsrörelsen med bildande av storavdelningar. Motionärerna föreslår den ordningen att arbetsgivaren vid sådana företag inleder information och förhandlingar direkt med anställda och omedelbart därefter lämnar en skriftlig rapport till vederbörande fackliga avdelning. Efter en rimlig respit-tid bör arbetsgivarens skyldigheter enligt MBL anses vara fullgjorda. För­slag till lagändring med denna inriktning bör begäras av regeringen.

1 samma motion föreslås även att arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj skall undantas från MBL. Därmed skulle i realiteten alla egenföreta-gare komma att undantas och den undantagsregel för tillämpningen som redan finns i lagen om anställningsskydd beträffande familjemedlemmar skulle också komma att gälla på medbestämmandeområdet.

Tidigare riksdagsbehandling

Liknande motionsyrkanden beträffande förhandlings- och informa­tionsskyldighetens fullgörande i mindre företag behandlades förta hösten i AU 1983/84:5 (s. 9-11) samt reservationerna 4 (m) och 5 (c).

Entreprenadavtal

Gällande rätt

Enligt 38-40 §§ MBL skall en arbetgivare först ta upp förhandlingar med fackklubben om det är meningen att ett visst arbete skall utföras på entreprenad eller som uppdrag, dvs. av andra än företagets egna anställda. Från denna förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren görs undantag om det aktuella arbetet är kortvarigt och tillfälligt, om det kräver särskild sakkun­skap eller om den tilltänkta åtgärden i liknande fall tidigare godtagits på den fackliga sidan. Skyldigheten att förhandla förutsätter dessutom att arbetet omfattas av det kollektivavtal som gäller på företaget.


 


AU 1984/85:3                                                          11

Arbetsgivaren kan förbjudas att lägga ut arbetet på entreprenad (motsv.) om åtgärden 1) kan antas medföra att lag eller avtal kommer att sättas åsido eller 2) på annat sätt skulle komma att strida mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde. Denna fackliga vetorätt utövas normalt på fackförbundsnivå.

Arbetsgivaren kan sätta sig över ("genombryta") vetot men riskerar då att få betala skadestånd om vetot varit befogat. Å andra sidan blir den fackliga organisationen skadeståndsskyldig om den lagt ett veto utan att ha haft fog för det. Såväl arbetsgivare som fackliga organisationer har av dessa skäl av arbetsdomstolen dömts att betala skadestånd till motparten.

Motionerna

Enligt motion 2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m) medför den tillämpning som i praktiken sker av bestämmelserna om entreprenad i MBL allvarliga olägenheter. Avsikten med bestämmelserna har aldrig varit att hindra seriösa entreprenörer, men detta sägs förekomma i många fall för att utöka arbetsuppgifterna på den egna arbetsplatsen. Som ännu allvarligare anges att vetorätten används för att utestänga företagare. Bl. a. händer det att vissa företag, t. ex. enmansföretag, blir systematiskt svartlistade. I prakti­ken har de fackliga organisationerna därmed möjlighet att ålägga företaga­re näringsförbud. Det inträffar, fillägger motionärerna, att fackliga organi­sationer bedriver veritabla "razzior" för att kontrollera om företag har fullgjort sina skyldigheter i fråga om skatter och avgifter etc.

Motionärerna anser att det inte kan accepteras att fackliga representan­ter utanför lagar och förordningar upphöjer sig själva till dömande instans eller tar sig rätt att utöva etableringskoniroll. Vetorätten har kommit att användas pä ett sätt som inte kan accepteras i ett rättssamhälle. Frågan kan inte överlåtas fill reglering i avtal mellan arbetsmarknadens parter. Motionärernas slutsats är att riksdagen bör upphäva reglerna om facklig vetorätt i 38-40 §§ MBL.

I motion 1956 av Sten Svensson m.fl. (m, c, fp) påtalas som orimligt att en facklig organisation med lagens hjälp kan stoppa ett enmansföretag av det enda skälet att företaget saknar anställda. Skyddet för sådana företag är alldeles för svagt enligt motionärerna, som föreslår att 39 § MBL ändras så att fackliga organisationer inte har möjlighet att utestänga företag som inte har kollektivavtal från att konkurrera om entreprenader på likvärdiga villkor.

Tidigare riksdagsbehandling

Mofionsyrkanden om att vetorättsreglerna skall utgå ur MBL fram­ställdes redan vid lagens tillkomst. Från år 1978 har yrkanden om att reglerna skall slopas eller inskränkas gjorts årligen. Frågan har senast behandlats av utskottet i AU 1983/84: 5 (s. 13-14). I den till det betänkan­det fogade reservationen 7 (m) hänvisades till att vetorätten uppmärksam-


 


AU 1984/85:3                                                          12

mats i utvecklingsavtalet mellan SAF, LO och PTK. Reservanterna förut­satte att frågan därigenom skulle få en tillfredsställande lösning men tillade att i annat fall måste dock lagstiftning tillgripas.

MBL på den statliga sektorn

Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. (m) framhåller i motion 2029 att MBL ger de offentliganställda en vidsträckt förhandlingsrätt. Detta i kombination med representation i de beslutande organen ger i realiteten de statligt anställda en dubbel rösträtt. Det politiska beslutsfattandet kan därmed påverkas i flera led av de fackliga organisationerna, något som är betänkligt ur demo­kratisk synpunkt. Motionärerna föreslår att personalrepresentationen i statliga styrelser och nämnder inskränks till frågor som direkt berör de anställda på den egna arbetsplatsen. Av samma skäl, dvs. att nuvarande ordning anses ge de anställda ett större faktiskt inflytande över myndighe­ternas verksamhet än som tillkommer andra medborgare på grund av allmänna val, föreslår Görel Bohlin (m) och Allan Ekström (m) i mofion 1907 att riksdagen upphäver 1974 års reform om personalrepresentation i statliga styrelser.

I motion 2029 föreslås vidare att förhandlingsskyldigheten för de statliga arbetsgivarna inskränks till åtgärder som primärt är avsedda att förändra de anställdas situation på den egna arbetsplatsen. Denna begränsning i förhandlingsskyldigheten bör i synnerhet gälla regeringens kansli. Det är inte rimligt att regeringen skall behöva förhandla med personalrepresen­tanterna om proposifioner till riksdagen.

Även i motion 868 av Arne Fransson m.tl. (c) förordas en omorganisa­tion av MBL-förhandlingarna i regeringskansliet. Motionärerna vill få Ull stånd å ena sidan en prioritering,av de ämnesområden som skall omfattas av medbestämmandet och å andra sidan förhandlingsformer som gör det möjligt för de anställdas organisationer att komma in i beslutsprocessen betydligt tidigare än nu är fallet. De ämnesområden motionärerna priori­terar är följande:

-     propositioner som innebär personalförändringar inom statens område

-     flyttning av ärendegrupper, t. ex. genom decentralisering, som också innebär omplacering och/eller förändringar i arbetets innehåll

-     omlokaliseringar av myndigheter

-     översynsprojekt som syftar till omorganisationer

-     förändringar i det personalpolitiska regelsystemet.

Ett arbetsgivarbeslut att tillsätta högre chefer skall enligt utslag i arbets­domstolen föregås av primärförhandlingar enligt 11 § MBL. Detta anses gälla även på den offentliga sektorn. Arne Fransson m.fl. (c) konstaterar i den nyssnämnda motionen 868 att de anställdas organisationer på den offentliga sidan förlorat en del av sitt medbestämmande i chefsärenden.


 


AU 1984/85:3                                                          13

När regeringen bestämt sig i ett tillsättningsärende krävs enligt motionärer­na en extrem situation om en förändring av tillsättningen skall ske. Med hänsyn bl. a. härtill och till regelsystemen i regeringsformen och lagen om offentlig anställning om tjänstetillsättningar föreslår motionärerna att till­sättning av chefer på den offentliga sektorn sker efter information men utan förhandlingar med de anställdas organisationer.

Uttalanden av konstitutionsutskottet om medbestämmandefrågor i rege­ringskansliet

KU har vid olika tillfällen i sitt granskningsarbete kommit in på medbe­stämmandefrågor vid beredningen av regeringsärenden. Det har senast skett i det granskningsbetänkande som avlämnades i våras, KU 1983/84: 30 s. 14-20, 47-48 samt bilagor. KU anför avslutningsvis i sin bedömning:

Utskottet vill erinra om att enligt den handläggningsordning som gäller i regeringskansliet skall ett ärende, där det föreligger informations- eller förhandlingsskyldighet, överlämnas till FHR först sedan den gemensamma beredningen har ägt rum i sedvanlig ordning och enighet föreligger om beslutets utformning. Överlämnandet sker således på ett mycket sent stadium av beredningsprocessen. Som framgått har denna ordning krifise-rats av företrädare för såväl personalorganisationerna som civildeparte­mentet. Utskottet har förståelse för dessa kritiska uppfattningar. Bristerna i det nuvarande systemet är enligt utskottets uppfattning en av anledning­arna till att direkta kontakter ibland tas mellan personalorganisationerna och departementen i ett tidigare skede av beredningsarbetet. Dessa kon­takter sker alltså vid sidan av den förutsatta och avtalade handläggnings­ordningen och innebär bl. a. att förhandlingsrådet förbigås.

Enligt utskottet kan det också ifrågasättas om den nuvarande handlägg­ningsordningen överensstämmer med tankegångarna bakom medbestäm­mandets utformning i fråga om regeringsärendena. Det uttalades i förarbe­tena till arbetsrättslagstiftningen att det av principiella skäl inte kunde komma i fråga att införa ett förhandlingsförfarande direkt med regeringen. Utskottet har också ovan slagit fast att någon inskränkning av regeringens formella befogenheter inte har skett. Med nuvarande handläggningsord­ning i regeringskansliet upptas emellertid, som redan nämnts, förhandling­arna i ett mycket sent skede av beslutsprocessen. Härigenom har förhand­lingarna i realiteten kommit att avse ståndpunkter som det i normalfallet endast återstår för regeringen att bekräfta genom ett formellt beslut.

Enligt utskottets uppfattning finns det alltså inslag i den nuvarande ordningen som är diskutabla från principiella synpunkter. Utskottet anser heller inte att de insatser i form av tid och resurser som görs alltid står i proportion till de uppnådda resultaten. Detta gäller oavsett om man ser verksamheten från arbetslagar- eller arbetsgivarsynpunkt.

Utskottets slutsats är således att omfattningen och inriktningen av för­handlings- och informationsverksamheten i fråga om regeringsärenden bör omprövas i syfte att minska den sena behandlingen av mer rutinbetonade ärenden till förmån för tidiga kontakter mellan parterna i viktigare frågor. I de överväganden som bör göras i samband härmed bör också frågan om formen för dessa kontakter diskuteras. Som utskottet tidigare har redovi­sat kan direkta förhandlingar mellan regeringen och de fackliga organisa-


 


AU 1984/85:3                                                          14

tionerna inte anses förenliga med regeringens ställning enligt författningen. Behovet av tidiga överläggningar mellan företrädare för regeringen och de fackliga organisationerna kan därför aktualisera frågan om införande av nya arbetsformer.

Granskningen har härutöver inte föranlett något uttalande från utskot­tets sida.

Till KU:s betänkande i det aktuella avsnittet fogades reservationer av m, av c och fp gemensamt samt av vpk.

Personalrepresentation I statliga myndigheters styrelser

De anställda har rätt till representation i de statliga myndigheternas styrelser enligt riktlinjer som drogs upp vid 1974 års riksdag (prop. 1974:1 bilaga 2 Gemensamma frågor, InU 1974:4, rskr 1974:95). Föreskrifter om denna styrelserepresentation meddelas i den s. k. personalföreträdarkun-görelsen 1974:224, omtryckt 1982; 1279. Två, i vissa fall tre, personalföre­trädare får utses. Personalföreträdarna utses och entledigas av personalor­ganisationerna med stöd av en särskild lag (1976:230) samt föreskrifter i den nyssnämnda kungörelsen.

1 direkfiven (1983:48) för verksledningskommittén ingår ett avsnitt om de statliga lekmannastyrelsernas sammansättning. Om personalrepresen­tationen heter det;

Sedan personalföreträdarkungörelsen kom till har arbetsrättsreformen (prop. 1975/76: 105, InU 45, rskr 404) och därpå följande statliga kollekfiv­avtal - främst medbestämmandeavtalet för det statliga arbetstagarområ-det (MBA-S) och avtalet om förhandlingsordning i frågor om tillsättning av vissa tjänster hos staten (ATS) - lett till en betydande förstärkning av det fackliga-inflytandet över myndigheternas verksamhet. Man har därvid stannat för att förhandlingar bör vara den viktigaste formen för medbe­stämmande, men också andra former har tillmätts stor vikt. Den sålunda gällande och tillämpade ordningen bör naturligtvis såväl principiellt som prakfiskt vägas in när det gäller arbetstagarnas styrelserepresentafion.

Utredningen bör se över frågan om personalföreträdarna och deras ställning med hänsyn tagen till statsförvaltningens speciella uppgifter och organisation samt den konstruktion och de uppgifter som utredningen föreslår för styrelserna.

Tidigare riksdagsbehandling

MBL:s tillämpning i statsförvaltningen och då särskilt i regeringskansliet har fidigare behandlats av utskoUet i AU 1981/82:4, 1982/83:6 och 1983/ 84:5. Styrelserepresentationen för statligt anställda ifrågasattes i motioner som behandlades i AU 1982/83: 15. Medbestämmandeformerna vid till­sättning av högre chefer i statsförvaltningen aktualiserades i en motion behandlad i AU 1983/84:5 (s. 19-20)..


 


AU 1984/85:3                                                                      15

MBL i kommuner och landsting

Bakgrund

Hösten 1981 beslöt riksdagen på förslag av utskottet att begära en utredning som skulle syfta till en klarare gränsdragning i förhandlingfrå­gorna på de landstings- och primärkommunala områdena, AU 1981/82:4 s. 38—41, med reservation av de socialdemokratiska ledamöterna i utskot­tet.

Efter regeringsskiftet hösten 1982 anförde den nya regeringen i skrivelse 1982/83:176 att man borde pröva möjligheterna att avtalsvägen lösa före­kommande gränsdragningsproblem. Ytterligare åtgärder borde vidtas först om denna väg inte var framkomlig. Utskottet instämde häri (AU 1983/84:5 s. 18). I en reservation (nr 12) anfördes av m, c och fp att den begärda utredningen borde fullföljas och utvidgas till att omfatta även de statligt anställdas förhandlingsrätt.

Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. (m) anför i motion 2029 att det är principiellt felaktigt att frågor som rör gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den politiska demokratin skall avgöras genom avtal mellan arbetsmarkna­dens parter. Vidare medför oklarheten i gränsdragningsfrågorna risker för ineffektivitet och byråkrati i beslutsfattandet. Arne Fransson m.fl. (c) tillägger i motion 868 att regeringens avsikt att inte efterkomma riksdags­beslutet från hösten 1981 står i uppenbar strid med en allmän opinion i dessa frågor och strider dessutom mot de enhälliga yttranden från kom­mun- och landstingsförbunden som föregick riksdagsbeslutet på hösten 1981. Med stöd av det anförda begärs i båda motionerna att den av riksdagen tidigare beslutade översynen skall genomföras.

200-kronorsregeln

Bakgrund

I 1928 års kollektivavtalslag fanns införd en bestämmelse som innebar att en enskild arbetstagare för ett avtals- eller lagbrott inte fick ådömas skadestånd med högre belopp än 200 kr. Bestämmelsen hade sin praktiska tillämpning vid olovliga strejker. Riksdagsbehandlingen av regeringsförsla­get till MBL innebar att 200-kronorsregeln utgick ur den nya lagen.

Efter MBL:s ikraftträdande den 1 januari 1977 har således inte funnits någon övre gräns för de skadestånd som kan åläggas enskilda arbetstagare. Det förutsattes dock vid riksdagsbeslutet att avskaffandet av 200-kronors­regeln inte skulle leda till en generell höjning av skadeståndet, utan dessa skulle även i framtiden hållas på en måttlig nivå. I målen om olovliga strejker har arbetsdomstolen fortsatt att döma ut skadestånd med 200 kr. eller lägre belopp. 1 några fall, i vilka arbetsdomstolen har ansett de olovliga strejkerna vara särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda, hat' skadestånden bestämts till 300 kr. eller, i två fall, 400 kr.


 


AU 1984/85:3                                                          16

I en dom år 1982 uttalade arbetsdomstolen att den avsåg att på grund av penningvärdeförändringen höja skadeståndsnivån från 200 till 300 kr. ehuru i just det målet utdömdes skadestånd med 150 kr. Det högre belop­pet, 300 kr., har därefter första gången tillämpats i en dom i böljan av innevarande år beträffande en olovlig strejk som inte bedömdes som vare sig särskilt allvarlig eller anmiärkningsvärd.

Nya arbetsrättskommittén (NARK) har i betänkandet (SOU 1982:60) MBL i utveckling föreslagit att 200-kronorsregeln återinförs. Kommittén var oenig på denna punkt.

Proposition 165

Regeringen föreslår att MBL i 60 § tillförs en ny bestämmelse som motsvarar den tidigare 200-kronorsregeln. Samtidigt föreslås att paragra­fen tillförs nya regler som är avsedda att förstärka de överläggningar som lokalt skall äga rum när en olovlig arbetskonflikt har brutit ut.

I 43 § MBL finns redan nu en bestämmelse som ålägger arbetsgivaren och den berörda fackliga organisationen att omedelbart ta upp överlägg­ningar vid utbrottet av en olovlig strejk och gemensamt verka för att den upphör. Regeringen föreslår nu att denna ordning byggs ut enligt följande. Om strejken fortsätter efter de nyssnämnda överläggningarna och arbetsgi­varen vänder sig till arbetsdomstolen, skall denna efter att ha hört de berörda (däribland de strejkande arbetstagarna) först ta ställning till om strejken är olovlig. Om så befinns vara fallet skall domstolen som hittills kunna ålägga arbetstagarna att återuppta arbetet. Samtidigt skall domsto­len om den med ledning av vad som framkommit i målet bedömer det som lämpligt kunna förordna att en ny överläggning enligt 43 § skall ske och nu under ledning av en förlikningsman. En förutsättning är att den nya över­läggningen bedöms vara av värde för att undanröja orsakerna till konflik­ten. En annan förutsättning är att den förnyade överläggningen hålls först efter det att de strejkande har återgått till arbetet.

När det sedan gäller själva skadeståndsreglerna så föreslås att skade­stånd normalt inte skall dömas ut om de strejkande har återgått till arbetet senast när de första överläggningarna enligt 43 § tas upp mellan arbetsgiva­ren och fackklubben. För andra fall skall huvudregeln vara att högre skadestånd än 200 kr. inte får åläggas dem som deltar i olovliga stridsåtgär­der. Undantagsvis skall dock även i fortsättningen kunna utdömas skade­stånd med högre belopp än 200 kr. Därmed avses fall där de strejkande inte återgår i arbete trots att arbetsdomstolen har förordnat därom och strejken dessutom måste betraktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd. Till de faktorer som därvid bör vägas in i bedömningen hör strejkens långvarig­het och dess skadlighet för arbetsgivaren och utomstående.

Ur propositionens allmänna motivering för de nya reglerna om överlägg­ningar och skadestånd återges härutöver följande synpunkter:


 


AU 1984/85:3                                                          17

Frågan om tvåhundrakronorsregeln har varit och är en viktig fråga för den fackliga rörelsen. Det hör till grundsatserna för den gällande rättsord­ningen på arbetsmarknaden att träffade kollektivavtal skall respekteras och den åtföljande fredsplikten iakttas. Någon tvekan om att den grundsat­sen gäller får det inte finnas. Därför är fredsplikten också förenad med ett rättsligt ansvar i form av ett skadeståndsansvar för dem som är bundna av den. Men skadeståndsansvaret behöver inte och bör inte gå längre än till att stryka under den rättsliga grundsatsen. Andra åtgärder än rättegång inför domstol och utkrävande av skadeståndsansvar är viktigare för att bevara arbetsfreden och ett gott förhållande mellan parterna på arbetsplat­serna.

Regeringsförslagen innebär förutom ändringarna i 60 § MBL även följd­ändringar i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen.

Motionerna

Vpk yrkar i motion 2836 - med åberopande av vad som anförs i den tidigare i betänkandet redovisade motionen 1958 - i första hand att strejk­skadestånden slopas och att fredspliktsbestämmelserna i samband därmed utmönstras ur MBL. I andra hand yrkas i motion 2836 att 200 kr. skall vara högsta belopp för strejkskadestånden. Dessutom bör det framgå av lagen att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för avskedande.

I mofionerna 2837 av Ulf Adelsohn m.fl. (m), 2833 av Arne Fransson m. fl. (c) och 2835 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) yrkas avslag på proposi­tionens förslag i denna del. Därvid hänvisas i motionerna 2835 och 2837 till att lagrådet liksom en majoritet av remissinstanserna, däribland arbets­domstolen, har avstyrkt att 200-kronorsregeln återinförs. I motion 2837 anförs vidare att med regeringsförslaget blir skadestånden betydelselösa och att detta utgör ett så allvariigt avsteg från fredspliktsprincipen att det kan ifrågasättas om inte hela grunden för kollektivavtalssystemet under­grävs. Att hänvisa till överläggningar i stället för skadeståndssanktionen även när en avtalsstridig arbetsnedläggelse redan har brutit ut innebär egentligen ett erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsme­del. Enligt motion 2833 är förslaget att återinföra 200-kronorsregeln mera relaterat till politisk historia än till faktiska och redovisade sakskäl.

Innehållande av intjänad lön

Bakgrund

Under en pågående lovlig strejk i Nortköpings hamn vägrade arbetsgiva­ren att betala ut löner som hade intjänats före konflikten men skulle ha betalats ut vid en tidpunkt som inföll när konflikten pågick. Arbetsdomsto­len (dom år 1980 nr 94) ansåg att arbetsgivaren hade rätt att som stridsål-gärd innehålla de löner som förfallit till betalning. Samtidigt påpekade domstolen att det ålåg arbetsgivaren att betala ut lönerna när strejken upphört.

2   Riksdagen 1984/85. 18 saml. Nr 3


 


AU 1984/85:3                                                                          18

Nya arbetsrättskommittén (majoriteten) föreslår i betänkandet MBL i utveckling att det införs ett lagfäst förbud mot att innehålla lön som förfaller till betalning under en konflikt.

Propositionen

Saken har väckt ett starkt engagemang både inom och utom fackför­eningsrörelsen. Från arbetsgivarsidan har man utfäst sig att inte innehålla intjänad lon som stridsåtgärd. Med hänsyn till rättsfrågans sakliga betydel­se bör dock tillkomma en rättsregel som är motsatt den som fastställts genom arbetsdomstolens dom och som har bindande verkan över hela arbetsmarknaden, oberoende av åtaganden i kollektivavtal och ensidiga utfästelser.

Vidare framhålls att det här rör sig om lagstiftning i en väl avgränsad fråga som ter sig synnerligen viktig från arbetstagarsynpunkt. Det finns inte heller några egentliga meningsmotsäUningar i sak. Den föreslagna lagstiftningen bör därför inte ses som ett avsteg från grundsatsen att det bör vara arbetsmarknadsparternas uppgift och ansvar att sinsemellan ut­veckla och tillämpa regler för den ekonomiska striden i de situaUoner då det inte gäller fredsplikt.

Mot denna bakgrund föreslär regeringen att det genom ett tillägg till 41 § MBL införs ett lagfäst förbud för arbetsgivaren aU såsom stridsåtgärd vid arbetskonflikter innehålla intjänad lön.

Motionerna

Moderata samlingspartiet och folkpartiet yrkar i mofionerna 2837 resp. 2835 att riksdagen skall avslå regeringens förslag om lagfäst förbud mot innehållande av intjänad lön. I motionerna hänvisas till att lagstiftning avstyrkts av ett stort antal instanser vid remissbehandlingen av kommitté- förslaget öch att åtgärder inte bör genomföras som ensidigt inskränker ena partens möjligheter att besvara stridsåtgärder från motparten. Det påtalas vidare att det föreslagna förbudet utgör ett markant avsteg från principen att det är parterna som på eget ansvar förfogar över stridsmedlen. Att regeringen nu vill göra detta avsteg visar att förslaget har en betydligt störte räckvidd än propositionen vill ge intryck av.

I motionerna 2833 (c) och 2836 (vpk) godtas regeringsförslaget.

Avdragsrätten för allmänna skadestånd

Bakgrund

Inom arbetsrätten används nästan enbart skadestånd för att sanktionera det regelsystem som byggts upp genom lagstiftning och avtal. Man skiljer mellan ekonomiska och allmänna (ideella) skadestånd. Det ekonomiska skadeståndet skall ersätta ekonomiska förluster, t. ex. den inkomst av lön en arbetstagare går miste om genom ett avskedande utan sakliga skäl. Det allmänna skadeståndet anses ha till uppgift att inskärpa vikten av att


 


AU 1984/85:3                                                                         19

lagregler och ingångna kollektivavtal iakttas. Denna form av skadestånd brukar sägas ha en preventiv funktion.

Under är 1980 avgjordes i regeringsrätten (in pleno) två mål om avdrags­rätten beträffande allmänna skadestånd. 1 det ena målet uttalades att det allmänna skadestånd som en arbetsgivare hade att betala till en facklig organisation var att anse som en omkostnad i rörelsen. Det var alltså avdragsgillt. Genom utslaget i det andra målet fastställdes å andra sidan att det allmänna skadestånd som betalats till en arbetstagare för den kränk­ning denne lidit genom att ha blivit uppsagd utan saklig grund skulle beskattas som inkomst av tjänst.

Frågan om avdragsrätten har redovisats i betänkandet MBL i utveck­ling. Någon gemensam uppfattning i frågan kunde inte uppnås inom kom­mittén, som inte lade fram något förslag utan pekade på att en ändring av den skatterättsliga behandlingen av de allmänna skadestånden borde före­gås av ett förberedelsearbete som föll utanför ramen för dess arbete.

Inom arbetsmarknadsdepartementet har upprättats en promemoria om skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd. I prome­morian föreslås att avdragsrätten för allmänna skadestånd slopas. Prome­morian har remissbehandlats.

Propositionen

Det föreslås i propositionen att arbetsgivarnas avdragsrätt för allmänna skadestånd slopas. Lagtekniskt uppnås detta genom ett tillägg till 20 § kommunalskattelagen. Samtidigt uttalas att det inte finns fillräckliga skäl för att göra allmänna skadestånd skattefria hos mottagaren.

Som skäl för att slopa arbetsgivarens avdragsrätt anförs i propositionen bl. a. att det är stötande för rättskänslan att en arbetsgivare skall få göra avdrag för skadestånd som betalas för brott mot ofta helt centrala bestäm­melser i arbetsrättsiagstiftningen. Det är inte naturligt att se skadestånd av det slaget som något slags normala omkostnader i rörelsen.   ,.

Motionerna

I de tre motionerna av Ulf Adelsohn m.fl. (m), Arne Fransson m.fl. (c) och Jan-Erik Wikström m.fl. (fp), 2837, 2833 resp. 2835, yrkas avslag på regeringsförslaget att slopa den aktuella avdragsrätten.

Det invänds i motion 2837 (m) att, såsom riksskatteverket påpekat, det inte går att göra en distinktion mellan arbetsrättsliga skadestånd och andra skadestånd utan dessa måste betraktas som avdragsgill omkostnad oavsett om de betalas Ull en leverantör eller till en fackförening. I motion 2837 anförs vidare liksom i motion 2835 (fp) att regeringsförslaget kommer att hårt drabba småföretagen bl. a. därför att skadestånden inte tar hänsyn till företagens ekonomiska bärkraft. Särskilt gäller detta egenföretagarna, till­läggs det i motion 2837. På grund av marginalskatter m.m. kan de få en . kostnad a v 45 000 kr. om de blir ådömda ett skadestånd på 10 000 kr. Enligt


 


AU 1984/85:3                                                          20

motion 2833 (c) kan befaras att regeringsförslaget medför ytterligare byrå­kratisk låsning av arbetsmarknaden.

Även i motion 2834 av Erik Hovhammar m.fl. (m, c, fp) yrkas att regeringens förslag alt slopa avdragsrätten skall avslås. Motionärerna an­ser att förslaget får orimliga konsekvenser för småföretagarna. Deras situa­tion är direkt jämförbar med löntagarnas. Därför är det fel atl ensidigt skärpa skadeståndsreglerna för småföretagarna samtidigt som löntagarnas skadeståndsansvar skall reduceras genom återinförande av 200-kronorsre­geln.

I motion 2836 (vpk) sägs förslaget om slopad avdragsrätt ligga helt i linje med vpk:s förslag på arbetsrättens område.

Yttrande från skatteutskottet

Skatteutskottet har i ett avgivet yttrande (SkU 1983/84; 14 y) uUalat som sin mening att arbetsmarknadsutskottet bör tillstyrka regeringsförslaget om ändring i kommunalskattelagen och avstyrka de föreliggande motioner­na i motsvarande del. I en till yttrandet fogad avvikande mening av m, c och fp uttalas däremot att propositionen bör avslås i den aktuella delen och motionerna i motsvarande del bifallas.

Skatteutskottets yUrande och den avvikande mening som avgivits i ärendet återfinns i bilaga 2 till detta betänkande.

Informella skadestånd

Motionerna

Som förut sagts sanktioneras de arbetsrättsliga reglerna nästan uteslu­tande av skadestånd. Alf Wennerfors m.fl. (m) konstaterar i motion 2029 att flertalet fall görs upp genom överenskommelser mellan arbetsgivaren och den berörda fackliga organisationen och når aldrig arbetsdomstolen. Ofta betalar framför allt mindre företag hellre ett informellt skadestånd än att de ger sig in i en omfattande och dyrbar process med de konsekvenser detta kan ha inte minst för klimatet på arbetsplatsen. Även om skade­ståndskraven många gånger kan vara orimliga och strider mot lagens anda föredrar, sägs det vidare i motionen, många företagare att köpa sig husfrid. Mot denna bakgrund finns det enligt motionärerna anledning att analysera konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen i fråga om skadestånd och vidta sådana förändringar i lagsfiftningen att det av denna klart kan utläsas i vilka fall och under vilka former skadestånd kan utkrävas. Det begärs i motionen att regeringen skall låta göra en sådan analys och lägga fram förslag till åtgärder i linje med motionens syfte.

Med i det väsentliga samma motivering föreslår Rolf Clarkson m. fl. (m, c) i motion 1909 en utredning om eventuellt missbruk av den arbetsrättsliga lagstiftningens möjligheter till s.k. informella skadestånd.


 


AU 1984/85:3                                                         21

Tidigare riksdagsbehandling

En motion med liknande inriktning behandlades av utskottet förta året i AU 1983/84:5 (s. 16). Utskottet konstaterade att regeringen i december 1982 hade avslagit en framställning i samma ämne från Företagareförbun­det. Med hänsyn härtill och till vad utskottet i övrigt anförde avstyrktes den då föreliggande motionen. Reservation (nr II) av m.

Blockad av företag

Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. (m) yrkar i motion 2029 att riksdagen skall begära förslag till lagstiftning som innebär förbud mot blockad av enmansföretag och begränsning i övrigt av rätten att tillgripa blockader mot företag. De fackliga organisationerna bör inte få utnyttja blockader på ett sätt som uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller den enskildes fri- och rättigheter, inte heller så att de uppfattas som stötande för rättsmedvetan­det. Det förekommer att blockad tillgrips mot enmansföretagare som inte vill sluta kollektivavtal därför att de inte har några anställda men också mot företag vars anställda inte vill ansluta sig till en facklig organisation. Med parternas frihet att välja stridsåtgärder följer ett ansvar för att dessa åtgärder står i rimlig proportion till det förväntade resultatet. Motionärerna konstaterar att de fackliga organisationerna pä senare år inte förmått motsvara detta ansvar. De tillägger att blockader i vissa fall kan vara både rimliga och motiverade. Blockader mot enmansföretag bör dock över huvud taget inte få förekomma och även i övrigt bör rätten till företags­blockader begränsas utan att man därmed kränker parternas grundlags-skyddade rätt att vidta fackliga stridsåtgärder.

Såsom redovisats i det föregående anser Arne Fransson m.fl. (c) i mofion 868 att arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj inte bör omfattas av bestämmelserna i MBL, vilket enligt motionen innebär att i realiteten alla egenföretagare undantas från lagen. Från den utgångspunk­ten föreslås vidare i motionen att förbud införs mot stridsåtgärder som riktar sig mot enmans- och familjeföretag. Dessutom framhålls även i denna motion att en så ingripande åtgärd som blockad måste stå i rimlig proportion tilLdet resultat man vill uppnå, och mot den bakgrunden fram­står blockader av enmansföretag som en omotiverad stridsåtgärd.

Med i huvudsak liknande mofiveringar begärs i motion 1916 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, c, fp) förbud mot blockader av företag utan fackligt anslutna bland de anställda och i motion 1934 av Marianne Karlsson m. fl. (c, m, fp) förbud mot blockader av enmansföretag. I motion 1916 tilläggs bl. a. att företagsblockader också används för att hindra uppkomsten av kompanjonsföretag och i motion 1934 att sådana åtgärder tillgrips för att tvinga enmansföretagare till avtalsvillkor som måste betraktas som oskäli­ga.


 


AU 1984/85:3                                                          22

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner om företagsblockader har behandlats av utskottet i AU 1979/ 80:6, 1981/82:4, 1982/83:6 och 1983/84:5. Till det sistnämnda betänkandet fogades två reservationer, nr 8 av m och nr 9 av m och c. Särskilt yttrande avgavs av fp.

Nya arbetsrättskommittén pekar i MBL i utveckling (s. 195) på att debatt uppstått om företagsblockader men går därutöver inte in på frågan.

Negativ föreningsrätt

Motionerna

Alf Wennerfors m. fl. (m) erinrar i mofion 2029 om att rätten att ansluta sig till och tillhöra en förening finns inskriven både i grundlagen och i MBL. Därmed borde rätten att stå utanför en förening vara en självklarhet. Så är emellertid inte fallet i Sverige. Detta används av de fackliga organisa­tionerna till att genom långtgående åtgärder försöka tvinga in arbetstagare i organisationerna. Organisationsklausuler i kollektivavtal kan betraktas som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbörligt ingrepp i den enskildes integritet och ett brott mot medborgerliga fri- och rättigheter. Den enskildes frihet att själv välja eller avstå från fackligt medlemskap bör garanteras, och motionärerna föreslår att det sker genom att den negativa föreningsrätten skrivs in i MBL.

Lagstiftning om en negativ föreningsrätt begärs vidare i motionerna 366 av Knut Wachtmeister (m), 1917 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, c, fp) och 2393 av Gullan Lindblad m.fl. (m). I mofionerna 366 och 1917 påtalas att det i LO:s normalstadgar uttalas att fackföreningsrörelsens principiella inställning till utträdesrätt för fackförbundsmedlem är att sådan utträdes­rätt saknas. I motion 2393 åberopas kollektivanslutningen av fackför­eningsmedlemmar till det socialdemokratiska partiet. Det hävdas också att den fackliga verksamheten har börjat syssla med den enskilde medlem­mens privatliv och personliga förhållanden.

Allan Åkerlind m. fl. (m) vänder sig i motion 1964 mot att löneavdrag för fackföreningsavgifter kan ske direkt med stöd av kollektivavtal. Motionä­rerna anser att i första hand bör medlemmarna betala sina avgifter själva. Men om betalningen erläggs genom löneavdrag bör detta endast ske efter skriftligt medgivande av arbetstagarna. Systemet med avdrag enligt kollek­tivavtal kan leda till problem för den som inte vill vara medlem i en facklig organisation eller som vill gå över till en annan organisation. Med hänvis­ning härtill yrkas i motionen att löneavdrag för fackliga avgifter skall få ske endast om den enskilde arbetstagaren skriftligen begärt eller medgivit detta.


 


AU 1984/85:3                                                                         23

Nya arbetsrättskommittén

I betänkandet MBL i utveckling ingår ett avsnitt (s. 278-289) om den negativa föreningsrätten och om föreningsrättsskydd för arbetssökande. Framställningen sammanfattas av kommittén på detta sätt:

De föreningsrättsliga reglerna i 1936 års lag om förenings- och förhand­lingsrätt (FEL) fördes i princip oförändrade över till 7-9 §§ MBL. Under förberedandet av MBL väcktes emellertid frågorna om skydd för den s. k. negativa föreningsrätten och om föreningsrättsskydd för arbetssökande, bl. a. i form av riksdagsmotioner. Ämnet har ingående behandlats i den förta arbetsrättskommitténs betänkande. Riksdagen uttalade sig för att frågorna borde ytterligare övervägas, varpå regeringen uppdrog åt nya arbetsrättskommittén att ånyo ta upp dem till behandling. Resultatet av kommitténs överväganden redovisas i kap. 8. Kommittén belyser på nytt problemen på detta område bl. a. mot bakgrunden av en förnyad enkätun­dersökning om bruket av s. k. organisationsklausuler i kollektivavtal. Kommittén finner i likhet med den förra arbetsrättskommittén att det inte finns anledning att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa för­eningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. Vad gäller an­vändningen av s.k. organisationsklausuler i kollektivavtal understryker kommittén betydelsen av att facklig anslutning skall vara frivillig och bero av den enskildes bestämmanderätt. Detta ställningstagande innebär emel­lertid inte att kommittén vill förorda ett lagfäst förbud mot organisations­klausuler. I kap. 8 berörs vidare frågan om bevisbördan i föreningsrätts­mål.

I en reservation av kommittéledamoten Alf Wennerfors (m) anförs att kommittén borde ha lagt fram förslag till lagfäst skydd av den negativa föreningsrätten.

Tidigare riksdagsbehandling                               '

Motionsförslag om den negativa föreningsrätten har tidigare behandlats av utskottet i AU 1982/83:6 och 1983/84:5. Till betänkandena fogades båda åren reservationer av moderata samlingspartiets företrädare i utskottet.

Rättspraxis

Frågan om medlems rätt till utträde ur en facklig organisation har aktua­liserats i tre mål hos arbetsdomstolen åren 1966, 1971 resp. 1980. Domen det sistnämnda året — nr 25 — gällde en kvinnlig medlem som begärde att få lämna Sjöfolksförbundet med anledning av att hon anslutit sig till Sveri­ges arbetares centralorganisation. I målet prövades bl. a. om utträdesrätt förelåg och om utträdet kunde ske med omedelbar verkan.

Arbetsdomstolen ansåg att medlemmar av det aktuella förbundet måste anses ha rätt att säga upp sitt medlemskap utan hinder av att förbundets stadgar saknar bestämmelser härom. En uppsägningstid måste dock iakt­tas. Dess längd fick bestämmas av vad som efter en mer fri bedömning var skäligt. I detta fall fastställdes uppsägningstiden till tre månader.


 


AU 1984/85:3                                                          24

I målet prövades även om arbetsgivaren enligt kollektivavtalet med Sjöfolksförbundet kunde fortsätta att göra löneavdrag för medlemsavgift till det förbundet. Arbetsdomstolen fastslog att löneavdrag inte fick göras sedan den nyssnämnda uppsägningstiden hade löpt ut.

1 målet NJA 1982:130 har högsta domstolen tagit ställning till om några fackförbundsmedlemmar som fått sin utträdesansökan avslagen av sitt förbund kunde få sin sak prövad av allmän domstol utan hinder av den skiljemannaklausul som fanns i förbundsstadgarna. Tingsrätten och hov­rätten avvisade talan i målet med hänvisning till denna klausul, men högsta domstolen ansåg att klausulen med den utformning den hade skulle lämnas utan avseende och att tingsrätten alltså var behörig att pröva tvisten.

Arbetsdomstolen

Motionerna

I motionerna 2029 av Alf Wennerfors m.fl. (m) och 1963 av Allan Åkerlind m.fl. (m) hänvisas till att den arbetsrättsliga lagstiftningen inne­bär att arbetsdomstolen handlägger mål som gäller enskilda arbetstagares förhållanden. Motionärerna erinrar om att arbetsdomstolen är partssam­mansatt och anser att betänkligheter måste uttryckas mot att en på detta sätt sammansatt domstol skall avgöra mål mellan en enskild och någon av eller båda de parter som är representerade i domstolen. Problemet är så mycket större som det inte går att överklaga arbetsdomstolens avgöran­den.

Mål som rör oorganiserade arbetstagare eller fackföreningsmedlemmar som inte stöds av sin organisation handläggs redan nu av de allmänna domstolarna. Motionärerna föreslår atl det görs en utredning om möjlighe­terna att överföra alla mål om enskildas förhållanden på arbetsplatserna till de allmänna domstolarna med de överklagningsmöjligheter som skulle följa härav. Syftet härmed skall vara att stärka den enskildes arbetsrätts­liga ställning.

Nya arbetsrättskommittén

Komminén har i MBL i utveckling i eU kapitel (s. 295-299) berört rättstillämpningen i arbetsdomstolen. Det sker emellertid från andra ut­gångspunkter än dem som ligger till grund för de ovan redovisade motio­nerna. Vad kommittén närmast gått in på är rättsbildningen på medbestäm-mandeomrädet genom arbetsdomstolens avgöranden. Vidare berör kom­mittén några spörsmål om praxis i tvister om tolkning av kollektivavtal.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade i AU 1981/82:4 (s. 47-49) en motion, vari bl. a. yrkades att möjlighet skulle införas att överklaga arbetsdomstolens domar hos högsta domstolen. Utskottet avstyrkte yrkandet med följande motive­ring:


 


AU 1984/85:3                                                          25

Utskottet övergår härefter till frågan om den i mofionen förordade möjligheten att överklaga arbetsdomstolens domar.

Utskottet avvisar detta förslag. Erfarenheterna av den nuvarande kon­struktionen av processen i arbetstvister är goda. Den nuvarande ordningen innebär att arbetsdomstolen är andra instans i vissa mål på anställnings­skyddslagens område. 1 övrigt fungerar arbetsdomstolen — liksom mark­nadsdomstolen - som enda instans. Denna ordning har betydande förde­lar. Det är möjligt att få en snabb och säker process bl. a. med hänsyn till att parterna på arbetsmarknaden genom sin representation tillför domsto­len en betydelsefull sakkunskap.

För en domstol av arbetsdomstolens karaktär är det också av största vikt att den är väl förankrad hos arbetsmarknadens parter. Om det förtro­endet brister tappar domstolen sin auktoritet. Även från denna utgångs­punkt är parternas representation i domstolen viktig. Genom sin medver­kan i de slutliga avgörandena får de ett direkt ansvar för rättsbildningen inom området. Det förslag motionärerna för fram med högsta domstolen som slutlig instans innebär bl. a. att man går miste om den speciella sakkunskap partsrepresentanterna besitter och att parternas ansvar för ett fungerande rättsligt system minskar.

Därefter har utskottet i AU 1982/83; I y yttrat sig till lagutskottet över en motion som kritiserade systemet med partssammansatta specialdomstolar, däribland arbetsdomstolen. Utskottet anförde avslutningsvis i yttrandet att de motiv som ligger bakom arbetsdomstolens nuvarande partssamman­sättning alltjämt får anses vara bärande. Vidare tog utskottet avstånd från en kritik som framförts mot domstolen och som innebar att domstolen i sin dömande verksamhet skulle påverkas av obehöriga intressen.

Arbetstagarbegreppet

Medbestämmandelagen

MBL är tillämplig på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Båda begreppen blir därmed av grundläggande betydelse för lagens tillämpning, men ingetdera är definierat i lagen i annan mån än att av I § framgår att uppdragstagare som har sådan ställning som kan jämställas med anställda i lagens mening skall räknas som arbetstagare.

Med arbetstagare och arbetsgivare åsyftar MBL dem som i civilrättslig mening är att anse som arbetstagare resp. arbetsgivare förutom de nyss­nämnda uppdragstagarna. För att ett civilrättsligt arbetstagarförhållande skall föreligga brukar uppställas vissa grundläggande förutsättningar; för­hållandet mellan parterna skall vara grundat på avtal, detta skall gå ut på att den ena parten skall prestera arbete åt den andra parten. Den som åtar sig arbetet skall själv delta i det. Också andra kriterier kan ställas upp. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppets innehåll bestäms närmare genom rätts­tillämpningen. Det brukar hävdas att denna tillämpning går mot en mer vidsträckt tillämpning av begreppet. I MBL-propositionen uttalades att , denna utveckling bör fortgå och att avgörandena i tveksamma fall bör


 


AU 1984/85:3                                                          26

utfalla till förmån för bedömningen att det är fråga om ett arbetstagarför­hållande. Liknande uttalanden till förmån för ett vidsträckt arbetstagarbe-grepp gjordes även i 1973 års proposition med förslag till anställnings­skyddslag.

Motionerna

Alf Wennerfors m. fl. (m),anför i motion 2029 att-arbetstagarbegreppet är av central betydelse för den arbetsrättsliga lagstiftningen och för den fackliga verksamheten men också utanför detta område, t. ex. inom skat­terätten. Det är därför väsentligt att det finns entydiga regler för bedöm­ningen av om en person är att anse som anställd eller spm företagare. Motionärerna förespråkar mot den bakgrunden att det görs en samlad översyn av arbetstagarbegreppet.

Som exempel på aktuella problem anger motionärerna att det förekom­mer att fackliga organisationer begär att i ett företag som drivs av två kompanjoner den ene skall betraktas som anställd. Skilda uppfattningar råder om vissa handelsagenter och konsulter skall räknas som arbetstagare eller företagare. Föräldrar som medverkar på sina barns daghem och prakfiserande skolelever betraktas som anställda. Frivilligt arbete inom' ideella organisationer förhindras därför att fackliga organisationer betrak­tar det som reguljärt arbete. Från arbetstagarbegreppet bör undantas ele­ver i grundskolan och i gymnasieskolan som arbetar i företag och institu­tioner som led i sin utbildning liksom praktikanter.

Ingemar Eliasson (fp) och Jan-Erik Wikström (fp) föreslår i motion 2123 att ökat utrymme skall ges för ideella insatser i offentlig verksamhet såsom inom skolan och vårdsektorn. Motionärerna pekar på att det för medlem­marna i ideella organisationer och kristna samfund är naturligt att stödja verksamheten genom att för ringa eller ingen ersättning utföra arbete åt organisationen. Detta har kritiserats av fackliga organisationer. Motsva­rande problem kan uppstå inom skolan när önskemål framkommer om att eleverna själva skall ta hand om enklare sysslor för att därmed ge dem ansvar för den egna arbetsmiljön. Motionärerna menar att riktlinjer bör utformas som ger vägledning för hur de angivna problemen bör lösas. Dessa riktlinjer bör utgå från att det är positivt om medborgarna själva tar ansvar för uppgifter inom den offentliga sektorn.

Några uppgifter om arbetstagarbegreppets utveckling

Behovet att precisera arbetstagarbegreppet uppkom tidigt bl. a. genom den förmånsrätt i konkurser som enligt dåvarande 17 kap. 4 § i handelsbal-ken tillerkänns arbetstagares lönefordringar eller, som det då hette "be­tjänters och tjänstehjons lön" samt "annan arbetares dagspenning eller avlöning". Vid sekelskiftet tillkom den första arbetsskadelagen som gav ersättningsrätt Ull "arbetare". Den lagen ersattes av 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och samtidigt inrättades försäkringsrädet


 


AU 1984/85:3                                                         27

som sista instans i försäkringsfrägorna. Därmed började en utveckling som kom att spela en stor roll i debatten om arbetstagarbegreppet. Genom högsta domstolens praxis i mål om förmånsrätt för lönefordringar började utformas det civilrättsliga arbetstagarbegrepp som berörts i det föregåen­de. Genom försäkringsrådets praxis utvecklades parallellt härmed ett so-cialrättsligt - och vidare — arbetstagarbegrepp.

Med 1928 års lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstolen tillkom nya aspekter på arbetstagarbegreppet. Vilka grupper kunde uppträda som parter i kollektivavtal eller påkalla medverkan av en statlig förlikningsman för att lösa uppkomna tvister? Arbetsdomstolen följde fill att böija med ett snävt civilrättsligt arbetstagarbegrepp. År 1945 gjordes därför ändringar i lagstiftningen om kollektivavtal, föreningsrätt och medling i arbetstvister, varigenom s.k. beroende uppdragstagare (handelsresande, skogskörare m. fl.) likställdes i de aktuella lagarna med arbetstagare. Av stor betydelse för det civilrättsliga arbetstagarbegreppets utformning fick den samma år antagna semesterlagen.

Arbetstagarbegreppet har alltså under en lång tid kommit att utformas i rättstillämpningen genom utslag i högsta domstolen, arbetsdomstolen och försäkringsrådet - försäkringsöverdomstolen. Den sistnämnda instansens prejudikatsbildande roll i de avseenden det här gäller har sedan april 1982 övertagits av regeringsrätten.

I den juridiska doktrinen har arbetstagarbegreppet uppmärksammats bl. a. genom Axel Adlercreutz omfattande doktorsavhandling från år 1964 i detta ämne.

När det gäller det statliga utredningsväsendet så skall här erinras om att arbetsrättskommittén i sitt betänkande SOU 1975:1 gav en utförlig redo­visning för rättsläget. Socialavgiftsutredningen väntas inom kort avsluta sitt arbete med ett delbetänkande om gränsdragningen mellan arbetstagare och självständiga företagare inom avgifts- och källskattesystemet.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade förra året i AU 1983/84:5 en motion med begäran om precisering av arbetstagarbegreppet (s. 8-9 samt res. 2 av m). I anslutning därtill behandlades även en motion om ideella insatser inom offentlig sektor.

Utskottet

Inledning

Utskottet tar i detta betänkande upp olika frågor om medbestämmande i arbetslivet som aktualiserats vid föregående riksmöte dels genom proposi­tion 165 och till denna anslutande moUoner, dels i fristående motioner väckta under allmänna motionstiden.


 


AU 1984/85:3                                                                         28

Den följande framställningen inleds med motionsförslag som spänner över medbestämmandeområdet i stort eller gäller den mer allmänna frågan om de anställdas medinflytande på datorisering och annan teknisk utveck­ling. Därefter följer framställningen i grova drag dispositionen av medbe­stämmandelagen. UtskoUet behandlar sålunda olika frågor om förhand­lingsrätt och information, särskilt på den offentliga sektorn, och går därpå över fill förslag som hänger samman med de ekonomiska stridsåtgärderna. Regeringens förslag i proposition 165 redovisas i det sammanhanget. Framställningen avslutas med ställningstaganden till motioner om negativ föreningsrätt, arbetsdomstolen och arbetstagarbegreppet.

Regeringsförslagen gäller den s. k. 200-kronorsregeln, innehållande av intjänad lön vid konflikt saml avdragsrätten för s. k. allmänna skadestånd. Som ett led i beredningen av dessa frågor anordnade utskoUet den 25 september en hearing med företrädare för de offentliga och privata arbets­givarna, de anställdas huvudorganisationer och arbetsdomstolen.

Från skatteutskottet har inhämtats yttrande beträffande avdragsrätten (SkU 1983/84; 14 y).

Strukturändringar i arbetsrätten

Liksom tidigare år föreslås från vpk:s sida ingripande förändringar i medbestämmandelagstiftningen. Denna bör enligt motion 1958 tillföras demokratiska rättigheter för fackförening. Dessa skall innebära att man slopar de inskränkningar som finns i den fackliga förhandlings- och infor­mationsrätten. Den fackliga vetorätten bör utvidgas i betydande utsträck­ning, och rätten att Ullgripa strejk skall inte längre hindras av fredsplikts-bestämmelser. En konsekvens av detta är att inga strejkskadestånd skall kunna utdömas. Inte heller skall någon kunna avskedas för deltagande i strejk. Motionärerna föreslår att de fackliga organisationernas rätt att stödja eller själva tillgripa stridsåtgärder utvidgas även i andra avseenden. Å andra sidan bör arbetsgivarnas rätt att tillgripa lockout förbjudas på grund av den överlägsna maktposition som kapitalägarna sägs ha i förhål­lande till löntagarna.

Förslagen har sin utgångspunkt i att vpk inte anser sig kunna acceptera själva begreppet medbestämmande. Det sägs uttryckligen i motion 1958 att kapitalister och löntagare har oförenliga klassintressen och att de sålunda inte kan bestämma gemensamt liksom att om de anställda skall kunna hävda sina intressen så förutsätts andra begrepp än medbestämmande och medansvar. Såvitt framgår av motionen tänker sig vpk att påverkan av arbetsgivarnas beslut skall ske i en ständigt pågående kamp, där denna påverkan uppnås genom att de fackliga organisationerna steg för steg tvingar fram eftergifter från arbetsgivarna. Det är medbestämmandelag­stiftningens uppgift att stödja en sådan kamplinje, varvid arbetstagarnas främsta vapen skall vara en obegränsad strejkrätt.


 


AU 1984/85:3                                                          29

Det ligger i själva benämningen medbestämmandelagen att det är be­grepp såsom samverkan och medinflytande som förutsätts styra den ut­veckling mot den utvidgade demokrati på arbetsplatsen lagen vill främja. Utskottet anser lika litet nu som tidigare år att de grundläggande synsätt som präglar medbestämmandelagens utformning skall överges till förmån för den linje vpk förespråkar. Med den helhetssyn som bär upp vpk-programmet för omgestaltning av medbestämmandelagen saknas anled­ning att här gå in på enskildheterna i detta program. Ett av programinsla­gen, skadestånden vid olovliga strejker, återkommer f. ö. i den följande framställningen. Med dessa påpekanden avstyrker utskottet motion 1958.

I en annan motion, 880, kommer vpk in på frågan om vidgade möjlighe­ter tiW facklig styrning av teknikutvecklingen, så att denna kommer att ske på de arbetandes villkor. I det syftet föreslås att de fackliga organisationer­na får vetorätt vid införande av ny teknik i arbetslivet samt att de får rätt att pä arbetsgivarens bekostnad utnyttja arbetstagarkonsulter och anlita företagets dator för egna bearbetningar. Den lokala fackliga organisationen bör också få tillgång till allt underiagsmaterial som ligger till grund för företagens befintliga eller planerade datasystem. Dessutom föreslås att riksdagen skall ansluta sig till vad som anförs i motionen om behovet av ett fackligt forskningsinstitut, om produktionsskatt, om sex timmars arbets­dag samt yrkesutbildning.

UtskoUet anser att utnyttjandet av datatekniken och annan ny teknik är ett aktuellt och samtidigt mycket angeläget område för de anställdas med­inflytande. En utvidgad vetorätt är inte den bästa vägen att öka detta inflytande. Den tekniska utvecklingen har uppmärksammats i utvecklings­avtalet SAF-LO-PTK liksom i tidigare slutna medbestämmandeavtal. Dataeffektutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1984:20) Datorer och arbetslivets förändring behandlat frågan om datorisering och medbe­stämmande. Utredningen har lagt fram ett program som syftar till att stödja de anställdas medbestämmande vid planering, utveckling och införande av datateknik. Några förändringar i lagstiftningen anser utredningen inte vara behövliga, utan de förbättringar av de anställdas möjligheter till inflytande utredningen pekar på sägs kunna ske avtalsvägen. Utredningens betänkan­de och däröver avgivna remissyttranden bereds f. n. i regeringskansliet. I avvaktan på resultatet av detta beredningsarbete bör initiativ av den typ som förordas i motionen anstå. Inte heller bör riksdagen i detta samman­hang göra uttalanden av i motionen begärt slag om så skilda ting som forskningsinstitut, produktionsskatt, sex timmars arbetsdag och yrkesut­bildningens inriktning. Frågan om sex timmars arbetsdag behandlas f ö. i det av utskottet nyligen avgivna betänkandet AU 1984/85:2 med anledning av två andra partimotioner från vpk, 1983/84:1049 och 1983/84:1337.

Dataeffektutredningens betänkande berör även de problem som kan uppkomma med datatekniken och de anställdas integritet genom att de nya styr- och kontrollsystemen kan utnyttjas på ett sätt som hotar de


 


AU 1984/85:3                                                          30

anställdas personliga integritet. Utredningen förordar i det syftet en viss skärpning av datalagen. Med hänvisning härtill och till vad ovan sagts om att beredningen av utredningens betänkande bör avvaktas vill utskottet inte föreslå någon åtgärd med anledning av motion 427 av Marie-Ann Johansson (vpk) och Lars-Ove Hagberg (vpk) om införande av en facklig vetorätt beträffande tekniska system som kan kränka de anställdas integri­tet.

Information och förhandlingar i mindre företag

Det är en av grundreglerna i MBL att arbetsgivarens informations- och förhandlingsskyldighet skall fullgöras mot den lokala arbetstagarorganisa-fionen. Detta förutsätter att det finns en sådan organisation på arbetsplat­sen. Alf Wennerfors m. fl. (m) i motion 2029 och Arne Fransson m. fl. (c) i motion 868 aktualiserar formerna för att fullgöra dessa skyldigheter i de mindre företag där det inte bildats någon fackklubb. I båda motionerna vänder man sig mot att de anställda i sådana fall ofta kommer att represen­teras av den fackliga avdelningen, vars ombudsmän kan vara stationerade på annan ort och därför har en begränsad kännedom om förhållandena på det företag det gäller. Som en metod att få en ändrad ordning till stånd föreslås i motion 2029 en begränsning av MBL:s giltighet för de små företagen och en förstärkning av de lokalt anställdas inflytande. I motion 868 förordas att arbetsgivaren direkt förhandlar med och informerar de anställda, varefter arbetsgivaren har att lämna en skriftlig rapport till den fackliga avdelningen. I den sistnämnda motionen ifrågasätts vidare om inte arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj bör undantas från MBL. Motionärerna hänvisar i den delen till att ett motsvarande undantag redan görs i lagen om anställningsskydd.

Liknande motionsyrkanden övervägdes förra året av utskottet (AU 1983/84; 5 s. 9-11) mot bakgrund bl. a. av att frågan om den lokala förank­ringen av medbestämmandet tagits upp till diskussion i ett avsnitt (s. 135 — 141) i nya arbetsrättskommitténs betänkande MBL i utveckling. Kommit­tén ansåg att det inte borde komma i fråga att gripa in med lagstiftning i syfte att fastställa att arbetstagarnas rätt till medbestämmande skall utövas i en viss form eller genom något visst slag av representafion eller liknande. Detta överensstämmer med det ställningstagande som gjordes redan vid fillkomsten av MBL, och utskoUet anser att detta ställningstagande har en oförändrad aktualitet även i dag. Med lagens utformning är medbestäm­mandet en del av den fackliga verksamheten. Hur denna skall läggas upp och genomföras bör det vara arbetstagarnas och de fackliga organisatio­nernas sak att avgöra. Det innebär i sin tur att det bör överlåtas åt parterna på arbetsmarknaden att avtalsvägen ange de lämpliga formerna för för­handling och information med utgångspunkt i den allmänna grundsatsen att tyngdpunkten i medbestämmandet skall ligga på den lokala nivån. I anslut-


 


AU 1984/85:3                                                          31

ning härtill bör erinras om att det i 1982 års utvecklingsavtal mellan SAF-LO-ITK särskilt framhålls att formerna för samverkan och medbestäm­mande skall anpassas till de lokala förhållandena ute på arbetsplatserna och att det beträffande mindre arbetsplatser utan lokal facklig organisation förutsätts att det skall kunna utses kontakt- eller arbetsplatsombud.

Med utvecklingsavtalet och därtill fogade kommentarer har de avtalsslu­tande parterna dragit upp de riktlinjer som enligt deras mening bör gälla för medbestämmandets former och innehåll; Det kan inte anses påkallat för riksdagen att i det skedet initiera en lagstiftning som ingriper i parternas möjligheter att gå vidare och avtalsvägen göra de anpassningar som moti­veras av de skiftande förhållandena inom olika branscher när det gäller exempelvis företagsstrukturen. Med hänsyn härtill och till vad som anförts ovan avstyrker utskoUet de föreliggande yrkandena i motionerna 868 och 2029.

Entreprenadavtal

Bestämmelserna i 38-40 §§ MBL ålägger arbetsgivarna att förhandla med de fackliga organisationerna i de fall det är avsett att lägga ut arbets­uppgifter på entreprenad eller som uppdrag. Om man inte kommer överens vid förhandlingarna har den fackliga organisationen möjlighet att förbjuda att entreprenaden (motsv.) kommer till stånd, men det förutsätter att det arrangemang arbetsgivaren vill genomföra kan antas medföra att lag eller kollektivavtal åsidosätts eller att detta på annat sätt skulle strida mot vad som är godtaget inom parternas avtalsområde. Används vetot på obefogat sätt kan det medföra skadeståndsskyldighet för den fackliga organisatio­nen. Skadeståndsskyldighet kan också uppstå för den arbetsgivare som bryter mot bestämmelserna.

Den fackliga vetorätten ifrågasätts i tvä motioner, 2029 av Alf Wenner­fors m.fl. (m) och 1956 av Sten Svensson m.fl. (m, c, fp). Motionärerna gör gällande att vetorättsreglerna används av de fackliga organisationerna för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet, och de hävdar att vetorätten bl. a. därigenom kommit att användas på sätt som inte har varit åsyftat och inte heller kan accepteras i ett rättssamhälle. Lösningen av sådana problem kan enligt motionärerna inte hänskjutas till en reglering genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden, utan ingri­pande bör ske genom lagstiftning. Slutsatsen härav blir i motion 2029 att de aktuella bestämmelserna i MBL bör upphävas. I motion 1956, som är särskilt inriktad på enmansföretag, föreslås att 39 § ändras så att sådana företag inte utestängs från entreprenader på den grunden att de inte har några anställda och därför inte heller har något kollektivavtal.

Riksdagen har under en följd av år haft att ta ställning till motioner med yrkanden om slopande eller inskränkning av MBL;s bestämmelser om entreprenadavtal. Riksdagen Har avvisat motionsförslagen. Så skedde se-


 


AU 1984/85:3                                                          32

nast förra året på förslag av utskottet (AU 1983/84:5 s. 13-14). Liksom då vill utskottet hänvisa till att nya arbetsrättskommittén har studerat veto­rättsreglernas tillämpning utan att finna belägg för att reglerna i någon störte omfattning skulle utnyttjas för andra syften än de avsedda. Kommit­tén fann inte heller skäl att föreslå några regeländringar. Utskottet anser vidare att det inte finns anledning att godta uppfattningen i motion 2029 att utvecklingen visat att förekommande problem inte kan lösas avtalsvägen och att lagstiftning därför måste tillgripas. Med erinran därutöver om att utvecklingen på entreprenadområdet aktivt skall följas av det genom ut­vecklingsavtalet SAF-LO-PTK inrättade Rådet för utvecklingsfrågor avstyrker utskottet motionerna 1956 och 2029, den senare i den nu behand­lade delen.

Medbestämmande på den statliga sektorn

Under senare år har medbestämmandet på den offenfliga sektorn i riksdagen uppmärksammats i ett ökande antal arbetsrättsliga motioner men även vid olika tillfällen i konstitutionsutskottets granskningsbetän-kanden. År 1982 togs frågan upp i två betänkanden från statliga utredning­ar, nämligen Kommunal förvaltning och medbestämmanderätt (SOU 1982:56) från kommittén för medbestämmandefrågor samt det redan nämnda betänkandet MBL i utveckling (kap. 7) från nya arbetsrättskom­mittén. Formerna för förhandlingsverksamheten i regeringskansliet har dessutom berörts i 1983 års budgetproposition (bil. 15 s. 110). I denna aviserade regeringen en översyn som bl. a. skulle pröva möjligheterna att finna lämpliga organisationsformer för den förhandlings- och informations­verksamhet som statens förhandlingsråd bedriver.

I detta avsnitt behandlar utskottet mofionsförslag som gäller medinfly-tandefrågor i statsförvaltningen. De frågor som aktualiseras avser perso­nalrepresentationen i de statliga myndigheternas styrelser, de statliga myn­digheternas förhandlings- och informationsskyldighet enligt medbestäm­mandereglerna samt formerna för tillsättning av högre chefer. I det när­mast följande avsnittet berörs MBL i kommuner och landsting.

De anställda vid statliga myndigheter har sedan år 1974 rätt att utse i regel t\å företrädare i myndigheternas styrelser. Denna representations­rätt ifrågasätts i motionerna 2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m) och 1907 av Görel Bohlin (m) och Allan Ekström (m). Kombinationen av en vidsträckt förhandlingsrätt enligt MBL och representationen i styrelserna sägs i båda motionerna ge de statsanställda en "dubbel rösträtt" och göra det möjligt för dem att påverka det politiska beslutsfattandet i flera led, något som måste ses som betänkligt ur demokratisk synpunkt. Alf Wennerfors m.fl. anser mot den bakgrunden att den statliga personalrepresentationen i styrelserna bör inskränkas till frågor som direkt berör de anställda på deras egna arbetsplatser, medan Görel Bohlin och Allan Ekström går längre och


 


AU 1984/85:3                                                         33

yrkar att 1974 års reform beträffande personalrepresentationen skall upp­hävas.

De statsanställdas rätt till styrelserepresentation har som förebild den motsvarande representafionsrätt på den privata arbetsmarknaden som till­kom genom 1972 års lag om styrefserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Därutöver skall noteras att det ingår i den parlamentariskt sammansatta verksledningskommitténs upp­drag att se över frågan om personalföreträdarna och deras ställning i de statliga lekmannastyrelserna. Det konstateras i direktiven - som i det aktuella avsnittet finns återgivna i sin helhet på s. 14 - att efter personal-företrädarkungörelsens tillkomst har medbestämmandelagen samt medbe­stämmandeavtalen på det statliga området lett till en betydande förstärk­ning av det fackliga inflytandet över myndigheternas verksamhet. Det tilläggs i direktiven att man därvid har stannat för att förhandlingar bör vara den viktigaste formen för medbestämmande men att också andra former har tillmätts stor vikt. Det är mot bakgrunden av sådana uttalanden som kommittén har att företa den begärda översynen, varvid kommittén skall ta hänsyn till statsförvaltningens speciella uppgifter och organisation samt den konstruktion och de uppgifter den kommer att föreslå för de statliga styrelserna.

Eftersom formerna och omfattningen av styrelserepresentationen för de statsanställda nu är under omprövning och detta som ett led i en övergri­pande utredning om hur ledningen av de statliga förvaltningsmyndighe­terna i fortsättningen skall organiseras bör riksdagen avstå från att i detta sammanhang göra ingripanden i denna representationsrätt av det slag som begärs i motion 2029. Med hänsyn till vad nu anförts bör alltså den aktuella delen av motionen inte leda till någon åtgärd. Av detta ställningstagande följer att utskottet avstyrker motion 1907 med dess begäran om att riksda­gen nu skall upphäva de statsanställdas rätt till styrelserepresentafion.

Beträffande förhandlingsskyldigheten för de statliga arbetsgivarna före­slås begränsningar i motionerna 2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m) och 868 av Arne Fransson m.fl. (c). I motion 2029 uttalas att förhandlingsskyldig­heten bör inskränkas till åtgärder som primärt gäller de anställdas situation på den egna arbetsplatsen. Som särskilt angeläget framhålls att förhand­lingsskyldigheten begränsas i regeringskansliet beträffande bl. a. proposi­tionerna till riksdagen. Motion 868 är direkt inriktad på medbestämmande­frågorna i regeringens kansli. Motionärerna säger sig vilja få till stånd en prioritering av MBL-förhandlingama till vissa angivna ämnesområden men också en förhandlingsordning som gör det möjligt för de anställdas företrä­dare au komma in tidigare i beslutsprocessen än nu är fallet.

Såsom redovisats i det föregående har konstitutionsutskottet (KU) i det granskningsbetänkande som avgavs i våras (KU 1983/84:30) på nytt grans­kat tillämpningen av MBL vid beredningen av regeringsärendena. KU redovisar kritiska uppfattningar från både arbetsgivar- och arbetstagarsi-3    Riksdagen 1984/85. 18 samt. Nr 3


 


AU 1984/85:3                                                          34

dan som bl. a. går ut på att informations- och förhandlingsskyldigheten kommer att fullgöras på ett mycket sent stadium av beredningsprocessen. KU säger sig ha förståelse för denna kritik och ifrågasätter om den nuva­rande handläggningsordningen överensstämmer med tankegångarna bak­om medbestämmandets utformning i fråga om regeringsärendena. KU anför vidare att det finns inslag i den nuvarande ordningen som är disku­tabla från principiella synpunkter och anser inte heller att de insatser i form av tid och resurser som görs alltid står i proportion till de uppnådda resultaten. KU:s slutsats är således att omfattningen och inriktningen av förhandlings- och informationsverksamheten i fråga om regeringsärendena bör omprövas i syfte att minska den sena behandlingen av mer rutinbeto­nade ärenden till förmån för tidiga kontakter mellan parterna i viktigare frågor. Formerna för dessa kontakter bör diskuteras och detta kan aktuali­sera ett införande av nya arbetsformer.

Med hänvisning till dessa nyligen av KU gjorda uttalanden finner arbets­marknadsutskottet för sin del inte motiverat för riksdagen au ta ytterligare initiativ till en översyn av informations- och förhandlingsverksamheten i regeringskansliet. Det är så mycket mindre skäl att göra det som regering­en redan tidigare har aviserat att den avser att företa en sådan översyn. I anslutning härtill erinras om att utskottet förra året (se AU 1983/84; 5 s. 19) gjorde den bedömningen att förändringar i medbestämmandets utformning i regeringskansliet måste föregås av förutsättningslösa förhandlingar. Med det sagda avstyrker utskottet motionerna 868 och 2029 i de nu behandlade delarna.

. Motion 868 innehåller även ett yrkande som gäller tillsättningen av högre chefer i stadsförvaltningen. Motionärerna vill med hänsyn till de särskilda förhållanden som gäller på den stadiga sidan att regeringen skall kunna företa chefstillsättningarna utan föregående förhandlingar med per­sonalorganisationerna. Det förutsätts dock att organisationerna skall infor­meras om tillsättningarna.

Genom arbetsdomstolens praxis har fastslagits att tillsättningen av be­fattningshavare i ledande ställnirfg i företag skall föregås av primärförhand­lingar enligt MBL. Som påpekas i motion 868 anses att motsvarande ordning är tillämplig även på den offentliga sektorn. Det nyssnämnda stadgandet i MBL är emellertid dispositivt, dvs. kan ersättas eller utfyllas av kollektivavtal. Enligt det s. k. tjänstetillsättningsavtalet (ATS) gäller den ordningen att statens förhandlingsråd informerar organisationerna om kommande tjänstetillsättningsbeslut, vare sig det är fråga om tillsättningar som görs direkt av regeringen eller om regeringens avgöranden av besvär över myndighets beslut beträffande tjänstetillsättningar. Organisationerna har därefter fem dagar på sig att begära förhandling. Vid en hearing inför KU den 10 november förra året uppgav förhandlingsrådets chef att för­handlingar inte begärs i mer än 3 % av tjänstetillsättningsärendena och att det då ofta är fråga om besvärsärenden, i vilka personalorganisationerna


 


AU 1984/85:3                                                          35

kan ha olika uppfattningar. Det föreligger olika undantag från den avtalade förhandlings- och informationsordningen, bl. a. verkscheferna. I fråga om dem gäller dock särskilda informationsregler. Avtalets innehåll redovisas mer utföriigt i betänkandet Ds B 1982:4 Statliga chefsfrågor (s. 30-32).

Såvitt utskottet kan finna har det avtalsvägen visat sig möjligt att finna en ordning som i stort bör tillgodose motionens önskemål. I den mån det visar sig önskvärt att genomföra förändringar bör dessa i första hand vidtas på motsvarande sätt, dvs. genom förhandlingar och avtal. Med dessa uttalanden anser sig utskottet inte böra föreslå någon åtgärd med anledning av det aktuella yrkandet i mofion 868.

MBL i kommuner och landsting

På förslag av utskottet beslöt riksdagen på hösten 1981 att begära en utredning som skulle syfta till en klarare gränsdragning i förhandlingsfrå­gorna för kommuner och landsting. I utskottet reserverade sig de social­demokratiska ledamöterna, som inte fann det påkallat att göra en sådan utredning.

Efter regeringsskiftet på hösten 1982 anförde den nya regeringen i en skrivelse till riksdagen (1982/83:176) att det borde anstå med det begärda utredningsarbetet och att man i stället borde pröva möjligheterna att av­talsvägen lösa uppkommande problem med gränsdragningen mellan den politiska demokratin och de anställdas förhandlingsrätt. Utskottet anslöt sig till denna ståndpunkt och i enlighet med utskottets förslag lades rege­ringsskrivelsen utan erinran till handlingarna. Utskottsföreträdarna för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet reserverade sig och anförde att utredningsarbetet borde fullföljas och utvidgas till att omfatta även de statligt anställdas förhandlingsrätt.

Alf Wennerfors m.fl. (m) i motion 2029 och Arne Fransson m.fl. (c) i motion 868 yrkar att riksdagen på nytt skall begära att det tidigare besluta­de utredningsarbetet om MBL i kommuner och landsting skall genomfö­ras. I motionerna anförs bl. a. att det måste anses vara principiellt felaktigt att gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den poliUska demokra­tin skall hänskjutas till avgöranden i avtal mellan de berörda arbetsgivar-och arbetstagarparterna. Det hänvisas vidare till att det tidigare beslutet om utredning fattades i enlighet med önskemål som enhälligt hade fram­ställts av kommun- och landstingsförbundens styrelser.

Skilda ståndpunkter föreligger i denna fråga alltsedan den uppkom. Argumenten är väl kända. Några nya omständigheter har inte tillkommit efter förra höstens riksdagsdebatt i ämnet, och utskottet avstyrker motio­nerna 868 och 2029 i de aktuella delarna.


 


AU 1984/85:3                                                          36

200-kronorsregeln

Som nämnts i den föregående framställningen fanns i 1928 års kollektiv­avtalslag en bestämmelse som föreskrev att en enskild arbetstagare aldrig fick ådömas skadestånd med högre belopp än 200 kr. Detta är den s.k. 200-kronorsregeln, och den har i praktiken tillämpats enbart beträffande olov­liga stridsåtgärder.

Vid riksdagsbehandlingen av 1976 års förslag till medbestämmandelag yrkade moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet att 200-krbnorsregeln skulle utgå ur den nya lagen, och detta blev också riksda­gens beslut. Efter den 1 januari 1977, då MBL trädde i kraft, har det alltså inte funnits någon beloppsmässigt fastställd övre gräns för skadestånd vid olovliga strejker.

Under åren 1977—1982 begärdes i socialdemokratiska motioner uppre­pade gånger att 200-kronorsregeln skulle återinföras. Samtidigt hävdade vpk att skadeståndet som sanktionsform vid strejker borde avskaffas.

Det var inte avsett att avskaffandet av 200-kronorsregeln skulle leda till en generell höjning av skadeståndsbeloppen. I riksdagsbeslutet på våren 1976 anfördes att dessa skadestånd även i framtiden skulle hållas på en måttlig nivå. Detta iakttogs också i arbetsdomstolens praxis. Såsom be­rörts i den tidigare framställningen har domstolen dömt ut skadestånd med högre belopp än 200 kr. endast i ett mindre antal fall, i vilka domstolen har ansett att de olovliga strejkerna varit särskilt allvarliga eller anmärknings­värda.

En majoritet inom nya arbetsrättskommittén har föreslagit att den tidi­gare 200-kronorsregeln skall återinföras. Vid remissbehandlingen har detta förslag tillstyrkts av löntagarorganisationerna (utom SACO/SR), medan flertalet övriga instanser avstyrker den föreslagna lagändringen.

I propositionen föreslås nu att 200-kronorsregeln skall återinföras.

Till att börja med anser regeringen det önskvärt att förstärka de möjlig­heter till överläggningar enligt 43 § MBL som arbetsgivaren och den fackli­ga organisationen på arbetsplatsen skall ta upp när en olovlig konflikt har brutit ut. Dessa överläggningar skall syfta till att skapa klarhet om de bakomliggande orsakerna till konflikten. Parterna skall sedan gemensamt verka för att konflikten upphör. Den roll dessa överläggningar på det lokala planet har redan med nuvarande regler föreslås bli förstärkta på så sätt att om konflikten fortsätter och arbetsgivaren vänder sig till arbets­domstolen skall denna ha möjlighet att förordna om förnyade överlägg­ningar och nu under ledning av en förlikningsman sedan de strejkande har återgått till arbetet. Det förutsätts att det handlar om en olovlig strejk och att arbetsdomstolen har ålagt de strejkande att återgå till arbetet. Det är vidare en självklar förutsättning att arbetsdomstolen med ledning av vad som har framkommit i målet anser sig ha skäl att tro att de nya överlägg­ningarna kan vara av värde för att undanröja orsakerna till konflikten.


 


AU 1984/85:3                                                         37

Den nu beskrivna delen av regeringens förslag innebär att 60 § MBL tillförs ett andra stycke med ny lydelse samt att det görs ett par följdändringar i 4 kap. 7 § lagen om rättegången i arbetstvister (arbetstvist­lagen).

När det sedan gäller själva 200-kronorsregeln har regeringsförslaget följande innebörd. Om den olovliga strejken upphör senast när arbetsgiva­ren och fackklubben tar upp överläggningar enligt de nyssnämnda reglerna i 43 § MBL skall skadestånd norrnalt inte dömas ut. För att skadestånd i de fallen skall komma i fråga skall det föreligga särskilda skäl. Detta föreslås gälla enligt ett nytt tredje stycke i 60 § som motsvarar nuvarande andra stycke. Den nya lagregeln - att skadestånd i de nu berörda fallen som regel inte skal) dömas ut — överensstämmer med motivuttalanden som gjordes redan vid MBL:s tillkomst (se bl. a. specialmotiveringen till 60 § i prop. 1975/76: 105 bilaga 1 s. 424).

I ett nytt fjärde stycke till 60 § föreslås slutligen att högre skadestånd än 200 kr. inte får åläggas en arbetstagare för deltagande i en olovlig stridsåt­gärd. Regeln skall dock inte, som tidigare, vara ovillkorlig utan den nya regeln stipulerar att begränsningen inte skall gälla om de strejkande vägrar att åtlyda förordnande från arbetsdomstolen att de skall återgå till arbetet och stridsåtgärden dessutom med hänsyn till omständigheterna måste be­traktas söm särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.

I de motioner som väckts med anledning av propositionen yrkas av moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet att regeringsförsla­get i denna del skall avslås, medan vpk yrkar i första hand att strejkskade­stånden avskaffas och i andra hand på att 200 kr. skall vara en absolut övre gräns för skadestånden.

Utskottet tar först ställning till vpk:s förstahandsyrkande i motion 2836 om slopande av strejkskadestånden och om att fredspliktsbestämmelserna utmönstras ur MBL. Förslaget är en konsekvens av den helhetssyn på de arbetsrättsliga frågorna som vpk har anlagt under en följd av år och senast har redovisat i motion 1958 som behandlas i ett tidigare avsnitt av detta betänkande. Utskottet har i det sammanhanget inte velat ställa sig bakom det program för omgestaltning av medbestämmandelagen som vpk före­språkar. Detta gäller särskilt om den nu aktuella delen av programmet som innebär att man skulle överge den gängse arbetsrättsliga grundsatsen att arbetsfred skall råda under avtalstid. Det skall inte uppstå någon tvekan om att denna grundsats skall gälla, och detta bör understrykas av att de som bryter mot fredsplikten gör det vid äventyr, av ett rättsligt ansvar. Inom arbetsrätten är skadestånd den gängse sanktionsformen, och utskot­tets slutsats av det anförda är att riksdagen bör avslå förstahandsyrkandet i motion 2836 om slopande av fredspliktsbestämmelserna och skadestånden för deltagande i strejker.

Utskottet går härefter över till regeringens förslag till återinförande av 200-kronorsregeln. Avslagsyrkandena i motionerna 2837 av Ulf Adelsohn


 


AU 1984/85:3                                                          38

m. fl. (m), 2833 av Arne Fransson m. fl. (c) och 2835 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) grundar sig i det väsentliga på att lagrådet liksom flertalet remissinstanser har avstyrkt att regeln införs i MBL och på att det finns risk för att skadestånden kommer att bli betydelselösa. Andrahandsyrkan-det i motion 2836 av Lars Werner m.fl. (vpk) innebär, som ovan nämnts, att 200 kr. skall vara ett högsta skadeståndsbelopp som inte får överskri­das. Dessutom bör, enligt samma motion, i lagtexten tas in en föreskrift om att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för avskedande.

Utskottet anser att det måste vara ett riktigt grepp att lägga en ökad tonvikt vid åtgärder som har till syfte att komma till rätta med de bakomlig­gande faktorer som utlöser olovliga konflikter. Om man gör detta på det sätt som föreslås i propositionen blir det samtidigt möjligt att tona ned den roll som man på många håll i den allmänna debatten vill tillmäta skadestån­den. Den funktion dessa kan ha för att förebygga att olovliga stridsåtgärder uppkommer bör inte överdrivas. Skadeståndens uppgift bör, som fram­hålls i propositionen, vara att stryka under den redan nämnda rättsliga grundsatsen att träffade kollektivavtal skall respekteras och den åtföljande fredsplikten iakttas. Enligt utskottets mening tillgodoser propositionens förslag till en modifierad 200-kronorsregel väl dessa syften. Riksdagen bör således avvisa avslagsyrkandena i motionerna 2833, 2835 och 2837.

Med anledning av vpk:s andrahandsyrkande i motion 2836 om 200 kr. som ett högstbelopp som inte får överskridas konstaterar utskottet att möjligheten att döma högre belopp har förts in i regeringsförslaget med ledning av de erfarenheter som har gjorts under de år som MBL har varit i tillämpning. Till dessa erfarenheter hör att arbetsdomstolen som huvudre­gel hållit fast vid den tidigare 200-kronorsregeln men funnit sig böra göra undantag för ett begränsat antal fall som har framstått som särskilt allvar­liga och speciella. EnUgt propositionen bör man även i fortsättningen ge domstolen möjlighet till en särskild markering i fall av det slag det här gäller. De har preciserats i lagtexten och i propositionens motivuttalanden. Utskottet ansluter sig till propositionens bedömning och avstyrker vpk-förslaget i motsvarande del.

Vpk vill därjämte att det i MBL skall föras in ett förbud mot att avskeda arbetstagare för deltagande i strejk. Frågan har behandlats tidigare vid olika tillfällen. Enligt de principer som gäller får uppsägning eller avske­dande inte tillgripas mot dem som deltar i en lovlig arbetskonflikt. Det­samma gäller deltagande i olovliga konflikter såvida det inte är fråga om vad som måste betraktas som kvalificerade undantagsfall, såsom långvari­ga konflikter till följd av att de strejkande inte kan förmås vika från klart avtalsstridiga krav och återgå till arbetet. Utskottet vidhåller att man för speciella situationer inte kan avhända sig möjligheten aU tillgripa skiljande från anställning som en sista utväg där andra åtgärder för att bilägga konflikten har visat sig vara verkningslösa.


 


AU 1984/85:3                                                          39

Det ovan sagda innebär sammanfattningsvis att utskottet - med avstyr­kande av avslagsyrkandena i motionerna 2833, 2835 och 2837 samt andra-handsyrkandet i motion 2836 - biträder regeringens förslag beträffande 200-kronorsregeln och föreslår att riksdagen antar de till propositionen fogade lagförslagen i vad avser ändringarna i 60 § MBL och 4 kap. 7 § arbetstvistlagen.

Förbud mot innehållande av intjänad lön

Genom en dom år 1980 har arbetsdomstolen (se s. 17) ansett att det kan godtas att en arbetsgivare som stridsåtgärd håller inne lön som intjänats före konfliktutbrottet men förfaller till betalning först när konflikten pågår. 1 likhet med nya arbetsrättskommittén (majoriteten) föreslår regeringen att det genom ett tillägg till 41 § MBL införs ett lagfäst förbud för arbetsgivar­na att vid arbetskonflikt såsom stridsåtgärd innehålla intjänad lön. Mode­rata samlingspartiet och folkpartiet yrkar i motionerna 2837 resp. 2835 att riksdagen skall avslå förslaget.

Utskottet ansluter sig i denna fråga fill propositionens ståndpunkt. Från fackföreningsrörelsens sida har man häftigt motsatt sig att möjlighet öpp­nats att tillgripa en stridsåtgärd av det slag det nu gäller. Från arbetsgivar­sidan har visserligen gjorts utfästelser om att man på det hållet kommer att avstå frän att utnyttja åtgärden, men det är dock ofrånkomligen så att genom arbetsdomstolens dom har den kritiserade åtgärden förklarats över­ensstämma med gällande rätt. Detta bör upphävas på ett för hela arbets­marknaden bindande sätt genom att det i lag införs en regel som har motsatt innebörd, dvs. förbjuder åtgärden.

Det rör sig här om en väl avgränsad fråga beträffande vilken det egentli­gen inte råder några meningsmotsättningar i sak. Man bör därför inte se den aktuella lagstiftningsåtgärden som ett avsteg från grundsatsen att det är arbetsmarknadsparternas uppgift och ansvar att sinsemellan utveckla och tillämpa regler för ekonomiska stridsåtgärder avsedda att användas i de situationer där sådana åtgärder är tillåtna, dvs. utanför kollektivavtals­förhållanden eller när parterna tillfälligt inte är bundna av kollekfivavtal.

Utskottet tillstyrker sålunda propositionens förslag till ändrad lydelse av 41 § MBL och avstyrker de motsvarande avslagsyrkandena i motionerna 2835 och 2837.

Avdragsrätten för allmänna skadestånd

Genom avgöranden i regeringsrätten år 1980 har fastställts att en arbets­givare som skall betala s. k. allmänt skadestånd till en facklig organisation har rätt att vid beskattningen göra avdrag för detta skadestånd såsom en omkostnad i rörelsen. En arbetstagare däremot som tilldömts ett allmänt skadestånd har att skatta för detta som inkomst av tjänst. Se vidare framställningen på s. 18—19.


 


AU 1984/85:3                                                          40

I propositionen föreslås att arbetsgivarnas avdragsrätt för allmänna ska­destånd slopas genom att ett tillägg av denna innebörd införs i 20 § kom­munalskattelagen. Samtidigt uttalas att det saknas tillräckliga skäl för att göra sådana skadestånd skattefria hos mottagaren. I de tre förut nämnda motionerna 2833 (c), 2835 (fp) och 2837 (m) samt 2834 av Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp) yrkas att propositionen avslås i denna del.

Skatteutskottet har avgivit begärt yttrande i ärendet (SkU 1983/84:14 y). I detta uttalar skatteutskottet som sin mening att arbetsmarknadsutskottet bör tillstyrka regeringsförslaget om ändring i kommunalskattelagen och avstyrka motionerna i motsvarande del. Beträffande skälen för skatteut­skottets ställningstagande hänvisas till bilaga 2 där yttrandet finns intaget i sin helhet. Arbetsmarknadsutskottet, inom vars beredningsområde det normalt inte ingår att handlägga skatterättsliga frågor, ansluter sig till vad skatteutskottet anfört i yttrandet och föreslår med hänvisning till detta att riksdagen med avslag på de nyssnämnda motionerna i aktuella delar antar propositionens förslag till ändring av 20 § kommunalskattelagen.

Regeringens lagförslag i övrigt

De formella delarna av propositionens lagförslag, rubrik, ingress etc. bör godtas av riksdagen med den ändringen att ikraftträdandetidpunkten för de tre lagarna bör flyttas från den I juli 1984 till den 1 januari 1985.1 fråga om den aktuella lydelsen av 20 § kommunalskattelagen bör dessutom beaktas en genom SFS 1984:497 tillkommen ändring.

Informella skadestånd

Flertalet arbetstvister förs inte till arbetsdomstolen utan biläggs genom uppgörelser parterna emellan. Alf Wennerfors m. fl. (m) gör i motion 2029 gällande att arbetsgivarparten - särskilt om det är fråga om mindre företag — i sådana fall många gånger föredrar att betala ett informellt skadestånd än att ta en process i arbetsdomstolen som kan bli både dyrbar och omfattande. Därtill förekommer ofta, sägs det vidare i motionen, att ar­betsgivaren ser sig nödsakad att godta skadeståndskrav som är orimliga och stridande mot lagens anda. Motionärerna föreslår att det görs en analys av konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen och att det vidtas sådana förändringar i denna lagstiftning att det klart framgår i vilka fall och under vilka former skadestånd kan utkrävas. Med liknande moti­veringar föreslår Rolf Clarkson m. fl. (m, c) i motion 1909 en utredning om eventuellt missbruk av arbetsrättslagstiftningens möjligheter till skade­stånd .

Det arbetsrättsliga regelsystemet är inriktat på att parterna genom för­handlingar skall lösa uppkommande konflikter utan rättegång. Denna all­männa princip understryks genom de föreskrifter som ges i den förut


 


AU 1984/85:3                                                          41

berörda paragrafen, 4 kap. 7 §, i arbetstvistlagen. Föreskrifterna i denna paragraf innebär att parterna först har att hålla förhandlingar enligt medbe­stämmandelagen eller de förhandlingsordningar som har fastställts genom kollektivavtal. 1 annat fall får arbetsdomstolen inte ta upp målet till pröv­ning annat än i vissa särskilt angivna undantagsfall. Det ligger i sakens natur att den part som känner sig förfördelad i arbetsrättsliga tvister skall kunna liksom i andra civilrättsliga tvister utverka ekonomisk gottgörelse även om tvisten avgörs på utomrättslig väg. Det må vara att den ena parten i en arbetsrättslig tvist är mindre väl informerad om lagar och avtal och därför kan anses befinna sig i etl underläge gentemot motparten. Inte heller detta är ett problem som är unikt för förhållandena på arbetsmarknaden, utan saken får bedömas utifrån allmänna avtalsrättsliga principer som gäller för vår rättsordning i stort. Vad motionärerna har tagit upp kan i själva verket sägas vara ett informationsproblem - de svårigheter som kan föreligga särskilt för mindre och oorganiserade arbetsgivare att hålla sig ä jour med rättsutvecklingen på arbetsmarknaden. Sådana problem bör av­hjälpas på annat sätt än genom ändringar i arbetsrättslagstiftningen, och utskottet avstyrker därför med hänsyn härtill och till vad i övrigt anförts motionerna 1909 och 2029, den senare i den nu behandlade delen.

Blockad av företag

I fyra motioner begärs förbud mot eller inskränkningar i de fackliga­organisationernas möjligheter att tillgripa stridsåtgärder i form av blockad mot företag. Sålunda begärs i motion 2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m) att blockader mot enmansföretag skall förbjudas och att rätten att tillgripa företagsblockader skall begränsas även i övrigt. Arne Fransson m.fl. (c) yrkar i motion 868 att förbud införs mot stridsåtgärder som riktar sig mot enmans- och familjeföretag. Vidare begär Filip Fridolfsson m. fl. (m, c, fp) i motion 1916 förbud mot blockad av företag utan fackligt anslutna, och Marianne Karlsson m.fl. (c, m, fp) föreslår i motion 1934 förbud mot blockad av enmansföretag.

Mofionärerna framhåller särskilt att de resultat de fackliga organisatio­nerna kan uppnå med blockaderna inte kan anses stå i rimlig proportion till den djupt ingripande åtgärd som blockaderna utgör med hänsyn till den typ av företag det här gäller. I övrigt torde få hänvisas till motionsreferaten på s. 21.

Liknande motionsyrkanden har tidigare år avstyrkts av utskottet med hänvisning till att det har varit en gängse princip att statsmakterna inte bör ingripa med lagstiftning i arbetsmarknadsparternas rätt att använda ekono­miska stridsåtgärder. Utskottet håller fast vid denna ståndpunkt. Det är parternas sak att på eget ansvar sinsemellan utveckla och tillämpa de regler som skall gälla för den ekonomiska striden. Det kan invändas att det tidigare behandlade förslaget om förbud mot innehållande av intjänad lön


 


AU 1984/85:3                                                          42

utgör ett ingrepp i den fria stridsrätten. Som utskoUet i det sammanhanget framhållit måste det förslaget ses som ett avgörande i en mycket speciell och avgränsad fråga, i vilken dét därtill inte föreligger några egentliga meningsmotsättningar i sak. Annorlunda förhåller det sig med de förelig­gande förslagen om förbud mot blockader av företag. Det är förslag med en betydande räckvidd, och utskottet är liksom tidigare år inte berett att föreslå riksdagen att ta lagstiftningsinitiativ av det slag som begärs i motio­nerna. Utskottet avstyrker sålunda motionerna 868 och 2029 i de aktuella delarna liksom motionerna 1916 och 1934.

Dessutom avstyrks motion 2029 i fråga om begränsning av blockadrätten i övrigt.

Negativ föreningsrätt

Med negativ föreningsrätt avses rätten att stå utanför en förening.

I fyra motioner, däribland 2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m), begärs att den negativa föreningsrätten skall lagfästas genom att skrivas in i MBL. Rätten att stå utanför en förening är nämligen ingen självklarhet, anförs det i motion 2029. Att rättsligt skydd saknas utnyttjas av de fackliga organisa­tionerna bl. a. till organisalionsklausuler i kollektivavtal och till långtgåen­de åtgärder för att tvinga in arbetstagare i organisationerna.

Övriga motioner som föreslår lagsfiftning om negativ föreningsrätt är 366 av Knut Wachtmeister (m), 1917 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, c, fp) och 2393 av Gullan Lindblad, m.fl. (m). I dessa motioner påtalas bl.a. atl fackföreningsrörelsen har som principiell inställning att medlemmar i fack­förbund saknar rätt att utträda ur förbunden.

I en femte motion, 1964, vänder sig Allan Åkerlind m.fl. (m) mot att löneavdrag för fackföreningsavgifier kan ske direkt med stöd av kollekfiv­avtal. Motionärerna anser principiellt att fackföreningsmedlemmar i första hand själva bör betala sina medlemsavgifter. Därutöver pekar motionärer­na på att det kritiserade systemet kan leda till problem för dem som inte längre vill vara medlemmar i facklig organisation eller vill gå över till en annan organisation.

Nya arbetsrättskommittén har i enlighet med sina direktiv gjort en utredning om den negativa föreningsrätten och om föreningsrättsskyddet för arbetssökande. I anslutning därtill har kommittén gjort en enkätunder­sökning om bruket av s.k. organisationsklausuler i kollektivavtal. Kom­mittén anser i likhet med den förta arbetsrättskommittén att det inte finns anledning att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa föreningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. Inte heller beträffande or­ganisationsklausuler vill kommittén förorda en lagstiftning som skulle in­nebära förbud mot sådana klausuler.

Frågan om den negaUva föreningsrätten behandlades förra året ganska


 


AU 1984/85:3                                                         43

utförligt av utskottet i AU 1983/84:5 (s. 11-13) mot bakgrunden av de synpunkter som anförts av nya arbetsrättskommittén. De resonemang som då fördes ledde fram till att utskottet för sin del anslöt sig till de ställnings­taganden som gjorts inom kommittén, nämligen att man bör avstå från att ingripa med lagstiftning om den negativa föreningsrätten och mot bruket av organisationsklausuler. Utskottet anser att de omständigheter som åbero­pats i de föreliggande motionerna inte bör föranleda ett ändrat ställningsta­gande i detta sammanhang.

Med anledning av vad som sägs i ett par av motionerna om utträde ur fackförbund skall här hänvisas till den redovisning för rättspraxis som görs på s. 23-24. Av denna redovisning framgår bl. a. att arbetsdomstolen anser att medlemmar av ett fackförbund måste ha rätt att lämna förbundet under förutsättning att viss uppsägningstid iakttas.

Med åberopande av det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna 366, 1917, 2029 i motsvarande del och 2393.

Vad sedan beträffar motion 1964 om löneavdrag för fackliga medlemsav­gifter går motionens yrkande ut på att sådana avdrag skall få göras endast om arbetstagarna skriftligen har begärt eller medgivit detta. Arbetsgivar­nas medverkan till avgiftsuppbörden bygger på åtaganden genom kollek­tivavtal. Ett genomförande av motionens förslag skulle därmed innebära att riksdagen på denna punkt genom lagstiftning skulle stipulera innehållet i kollektivavtal. Ett ingrepp av detta slag i parternas avtalsfrihet anser utskottet vara opåkallat.

I ett avseende kan reglering av medlemsuppbörden genom kollektivavtal komma i konflikt med föreningsrätten. Motionen snuddar vid det proble­met. Det gäller det fall att en medlem i ett fackförbund lämnar detta för att övergå till en annan, kanske konkurterande organisation. Arbetsgivaren anser sig på grund av kollektivavtal skyldig att fortsätta att göra löneav­drag för medlemsavgifter till det förstnämnda förbundet. Hur denna situa­fion skall hanteras har rättsligt prövats i arbetsdomstolens dom år 1980 nr 25 (se s. 24). Med hänvisning Ull det anförda avstyrker utskottet även motion 1964.

Arbetsdomstolen

Alf Wennerfors m.fl. (m) i motion 2029 liksom Allan Åkerlind m.fl. (m) i motion 1963 föreslår en utredning av möjligheterna att överföra alla mål som rör enskilda arbetstagares förhållanden till de allmänna domstolarna. Som skäl för detta anförs dels att det är ägnat att inge betänkligheter att en partssammansatt domstol som arbetsdomstolen har att avgöra mål mellan en enskild och en motpart som är representerad i domstolen, dels att en överföring till de allmänna domstolarna skulle ge möjligheter att överklaga domar som meddelats i lägre instans till högre instans.

Arbetsdomstolen är i sin dömande verksamhet normalt sammansatt av


 


AU 1984/85:3                                                          44

sju ledamöter. Av dem är tre s.k. ämbetsmannaledamöter, nämligen ord­föranden, vice ordföranden och en tredje ledamot. De utses av regeringen bland personer som skall vara fristående från arbetsgivar- eller arbetsta-garintressen. Dessa intressen företräds av övriga fyra ledamöter, två från arbetsgivar- och två från arbetstagarsidan.

När arbetsdomstolen inrättades år 1929 som specialdomstol för tvister ' om tolkning och tillämpning av kollektivavtal gjordes domstolen samtidigt till första och enda instans. Domstolen har därefter behållit sin position som sista instans, dvs. dess avgöranden kan inte överklagas. 1 vissa mål är domstolen inte längre första och enda instans. Mål som gäller oorganisera­de arbetstagare eller arbetstagare som inte har stöd av sin fackliga organi­sation skall nämligen prövas av tingsrätterna som första instans. Tingsrät­ternas avgöranden kan därefter överklagas till arbetsdomstolen.

Utskouet har hösten 1981 (AU 1981/82; 4 s. 49) och påföljande höst (AU 1982/83: ly) haft att ta ställning till invändningar mot arbetsdomstolens slutliga avgöranden som första och enda instans och mot dess partssam­mansättning. Utskottet har i de sammanhangen avvisat den kritik som förts fram och har tvärtom understrukit att erfarenheterna av den nuvaran­de konstruktionen av processen i arbetstvister är goda. Vidare har utskot­tet tagit avstånd från en kritik som går ut pä att domstolen i sin dömande verksamhet skulle påverkas av obehöriga intressen. Dessa ställningstagan­den har gjorts av ett enhälligt utskott. Under den tid som därefter förflutit har det såvitt utskottet kan finna inte inträffat några omständigheter som skulle motivera att man - som motionärerna vill - av rättssäkerhetsskäl gör djupt ingripande förändringar i den arbetsrättsliga processen. Utskot­tet, som har ett orubbat förtroende för arbetsdomstolen och dess dömande verksamhet, avstyrker därmed de båda mofionsyrkandena.

Arbetstagarbegreppet

En samlad översyn av arbetstagarbegreppet begärs av Alf Wennerfors m. fl. (m) i motion 2029. Motionärerna påpekar att begreppet är av central betydelse inom arbetsrätten men också inom t. ex. skatterätten. Därför är det väsentligt att det finns entydiga regler.

Av de uppgifter om arbetstagarbegreppets utveckling som har lämnats i det föregående (s. 26-27) framgår att detta begrepp har utvecklats under lång tid och efter delvis olika linjer. Begreppet har belysts genom en rikhaltig domstolspraxis på skilda rättsområden. Denna rättsbildning fort­går. Arbetstagarbegreppet har självfallet uppmärksammats även inom den juridiska doktrinen men också av statliga utredningar, t. ex. den tidigare arbetsrättskommittén.

Elt aktuellt utredningsarbete med anknytning till arbetstagarbegreppet är socialavgiftsutredningens uppdrag att lämna förslag till gränsdragningen mellan arbetstagare och självständiga företagare inom avgifts- och kall-


 


AU 1984/85:3                                                                         45

skattesystemet. Utredningen väntas inom kort redovisa resultatet av detta arbete. Att redan dessförinnan ta initiativ till ett nytt utredningsarbete av liknande typ synes inte påkallat. Med hänvisning härtill och till vad nyss sagts om den fortgående utvecklingen av arbetstagarbegreppet genom domstolarnas praxis avstyrker utskottet motion 2029 i den nu berörda delen.

Ingemar Eliasson (fp) och Jan-Erik Wikström (fp) föreslår i motion 2123 att ideella insatser i offentlig verksamhet skall få ökat utrymme exempelvis inom skolan och vårdsektorn. Bl. a. bör skolelever kunna ta hand om enklare sysslor utan kritik från fackliga organisationer. Motionärerna pe­kar vidare på att det för medlemmar av ideella organisationer och kristna samfund är naturligt att för ringa eller ingen ersättning arbeta inom organi­sationen. Även detta har mött facklig kritik. Motionärerna anser att det bör utformas riktlinjer för hur problem av detta slag skall lösas.

Vid behandlingen förta året av ett likartat motionsyrkande anförde ut­skottet (AU 1983/84:5 s. 9) att utskottet liksom motionärerna såg positivt på personligt engagemang och ideella insatser när det gäller uppgifter inom den offentliga sektorn. Uskottet pekade därvid särskilt på den roll folkrö­relserna kan spela. Särskilda av riksdagen beslutade riktlinjer för att skapa ökat utrymme för sådana insatser behövdes dock inte, ansåg utskottet, utan de aktuella frågorna borde kunna lösas genom avtal mellan parterna. Utskottet finner inte skäl att i dag frångå denna uppfattning och föreslår att motionen med hänvisning till de nu redovisade synpunkterna lämnas utan åtgärd från riksdagens sida.

Utskottets hemställan

UtskoUet hemställer

1.   beträffande demokratiska rättigheter för fackförening att riksdagen avslår motion 1983/84: 1958 yrkande 1,

2.   beträffande facklig styrning av ny teknik att riksdagen avslår motion 1983/84: 880,

3.   beträffande datatekniken och de anställdas integritet att riksdagen avslår motion 1983/84:427,

4.   beträffande information och förhandlingar i mindre företag

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:868 yrkande 4 och 1983/ 84:2029 yrkande 1,

5.          beträffande entreprenadavtal

att riksdagen avslår motionerna 1983/84: 1956 och 1983/84:2029 yrkande 2,

6. beträffande personalrepresentation i statliga myndigheters sty­
relser

an riksdagen avslår motionerna 1983/84: 1907 och 1983/84:2029 yrkande 6,


 


AU 1984/85:3                                                                         46

7.    beträffande förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare att riksdagen avslår motionerna 1983/84: 868 yrkande 2 och 1983/ 84:2029 yrkande 7,

8.    beträffande tillsättning av högre chefer inom statsförvaltningen att riksdagen avslår motion 1983/84; 868 yrkande 3,

9.    beträffande MBL i kommuner och landsting

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:868 yrkande 1 och 1983/ 84:2029 yrkande 8,

10.        beträffande slopande av strejkskadestånd m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84: 2836 yrkande 1,

11.        beträffande 200-kronorsregeln

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2833 yrkande 1 i motsvarande del, 1983/84:2835 i motsvarande del, 1983/84:2836 yrkande 2 och 1983/84:2837 yrkandena 1 och 2 i motsvarande delar antar de genom proposition 1983/84:165 framlagda försla­gen till ändrad lydelse av dels 60 § lagen (1976:580) om medbe­stämmande i arbetslivet, dels 4 kap. 7 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

12.        beträffande förbud mot innehållande av intjänad lön

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2835 i motsva­rande del och 1983/84:2837 yrkande 1 i motsvarande del antar det genom propositionen framlagda förslaget till ändrad lydelse av 41 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

13.        beträffande avdragsrätt för allmänna skadestånd

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2833 yrkande 2 i motsvarande del, 1983/84:2834 i motsvarande del, 1983/84:2835 i motsvarande del och 1983/84:2837 yrkande 3 i motsvarande del antar propositionens förslag till ändrad lydelse av 20 § kommu­nalskattelagen (1928:370),

14.        beträffande regeringens lagförslag i återstående delar

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84: 2833 yrkandena 1-2 i motsvarande delar, 1983/84:2834 i motsvarande del, 1983/ 84:2835 i motsvarande del och 1983/84:2837 yrkandena 1-3 i motsvarande delar antar förslagen till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, lag om ändring i lagen (1974:321) om rättegången i arbetstvister och lag om änd­ring i kommunalskattelagen (1928:370) i återstående delar med den ändringen att de tre lagarna skall träda i kraft den 1 januari 1985,

15.        beträffande informella skadestånd

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:1909 och 1983/84:2029 yrkande 9,


 


AU 1984/85:3                                                                         47

16.        beträffande blockad av enmansföretag

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:868 yrkande 5, 1983/ 84; 1916, 1983/84:1934 och 1983/84:2029 yrkande 3,

17.   beträffande begränsning av blockadrätten i övrigt att riksdagen avslår motion 1983/84:2029 yrkande 4,

18.   beträffande negativ föreningsrätt

an  riksdagen  avslår  motionerna   1983/84:366,   1983/84:1917, 1983/84; 2029 yrkande 5 och 1983/84:2393,

19.   beträffande löneavdrag för fackföreningsavgifter att riksdagen avslår motion 1983/84:1964,

20.   beträffande arbetsdomstolen

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:1963 och 1983/84:2029 yrkande 16,

21.        beträffande arbetstagarbegreppet

att riksdagen avslår motion 1983/84:2029 yrkande 10,

22.        beträffande ideella insatser i offentlig sektor m.m.
att riksdagen avslår motion 1983/84:2123.

Stockholm den 18 oktober 1984

På arbetsmarknadsutskottets vägnar FRIDA BERGLUND

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m), Erik Johansson (s), Karin Andersson (c), Lars Ulander (s), Karin Flodström (s), Bengt Witt­bom (m), Lahja Exner (s), Gustav Persson (s), Sonja Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Lars-Ove Hagberg (vpk), Sten Östlund (s), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karisson i Bengtsfors (c).


 


AU 1984/85:3                                                                      48

Reservationer

1. Demokratiska rättigheter för fackförening m. m. (mom. 1—3)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar "Förslagen har" och på s. 30 slutar "anställdas integritet" bort ha följande lydelse;

Erfarenheterna av 1976 års medbestämmandereform ger klart vid han­den att den inte innebar den genomgripande demokratisering av arbetslivet som det påstods att den skulle leda fram till. Det har under de år som gått blivit alltmer uppenbart att maktförhållandet mellan kapital och arbete är i grunden oförändrat. Man kan inte göra gällande att arbetstagarna och deras fackliga organisationer har tilldelats ett medbestämmande i ordets reella mening.

Om man vill komma till rätta med kapitalägarnas makt på arbetsmarkna­den måste medbestämmandelagen förändras och förstärkas i olika hänse­enden. De riktlinjer för en förändring av lagen som vpk sammanfattnings­vis anger som demokratiska rättigheter för fackförening ställer sig utskot­tet bakom. Det gäller bl. a. en utvidgad förhandlings- och informationsrätt samt vetorätt i sådana för arbetstagarna betydelsefulla frågor som företags­nedläggningar, rationaliseringar, avskedanden, omplaceringar och införan­de av ny teknik.

Strejken är arbetarnas och fackföreningarnas främsta motvikt till arbets­givarnas makt och ägande av produktionsmedlen. Om förhandlingsverk­samheten skall vara meningsfull för fackföreningarna, får de inte hindras att vidta stridsåtgärder när de anser att detta är befogat. Av detta synsätt följer att fredspliktsreglerna bör utmönstras ur medbestämmandelagen. När så sker kommer de regler varigenom fredsplikten sanktioneras för arbetarnas och fackföreningarnas del, dvs. reglerna om strejkskadestånd, inte längre att fylla någon funktion. Även dessa regler bör alltså utgå ur medbestämmandelagen.

Det finns ytterligare strejkhinder som måste avlägsnas. Dit hör den regel i 42 § medbestämmandelagen som förbjuder de förtroendevalda i en fack­förening att solidarisera sig med strejkande medlemmar. Inte heller bör det längre vara tillåtet att i vissa fall avskeda deltagare i strejk. Begreppet saklig grund i anställningsskyddslagen bör ändras i detta avseende.

Utskottet tillstyrker vidare kravet i vpk:s partimolion om rätt för fack­föreningar att delta i internationella solidaritetsaktioner utan begränsning­ar.

Det är emellertid inte tillräckligt att på det sätt som nu beskrivits förstär­ka arbetarsidans stridsrätt. Arbetsgivarna har fortfarande i kraft av sitt ägande en överlägsen position. Denna bekräftas av rätten att tillgripa lockout och därmed utestänga de arbetande från möjligheterna till försörj­ning. Det kan inte hävdas att strejk och lockout är jämförbara vapen. Lockoutvapnet bör sålunda förbjudas.


 


AU 1984/85:3                                                                         49

Vid 1976 års riksdagsbehandling av medbestämmandelagen aktualisera­des frågan om att införa en lagfäst rätt alt bedriva politisk propaganda och politisk verksamhet på arbetsplatserna. Man stannade för att frågan borde lösas genom förhandlingar och avtal. Det utsädes dock uttryckligen att frågan om lagreglering fick tas upp på nytt om den väg som först borde prövas inte skulle leda till godtagbara resultat.

Några sådana resultat har inte uppnåtts. Tvärtom har de senaste årens erfarenheter visat att arbetsgivarna utnyttjat det tillstånd som råder till att på arbetsplatserna bedriva en intensiv politisk propaganda, avsedd att tjäna deras syften. I det läget måste arbetarrörelsen kunna gå till motoffen­siv ute på arbetsplatserna och göra det med stöd av en i lag fastställd rätt att där bedriva politisk verksamhet.

Vad här sagts innebär att utskottet ställer sig bakom de förslag till förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen som förordas i motion 1958 i de aktuella delarna.

Det bör uppdras åt regeringen att utarbeta lagförslag enligt de riktlinjer som utskottet angivit ovan.

I en annan motion, 880, kommer vpk in på frågan om vidgade möjlighe­ter till facklig styrning av teknikutvecklingen. Del framstår nämligen som särskilt viktigt att stärka de fackliga organisationernas möjligheter att kontrollera och påverka teknikens användning och utveckling. Detta mås­te ske på de arbetandes villkor.

Som framhålls i mofion 880 är de viktigaste kraven på en teknikutveck­ling på de arbetandes villkor följande:

-     Facklig vetorätt, dvs. att ny teknik och arbetsorganisation bara får införas med fackets godkännande. En facklig vetorätt stärker fackför­eningens förhandlingsposition i förhållande till motparten.

-     Övergång från löne- till produklionsbeskattning, vilket motverkar att arbetskraft enbart av lönsamhetsskäl ersätts av maskiner och ny teknik.

-     De vinster som görs med ny teknik skall komma hela samhället till del, bl. a. för att förkorta arbetsdagen till sex timmar, vilket i sin tur skapar fler arbetstillfällen inom industrin och den offentliga sektorn.

-     Facket måste få möjligheter att styra teknikutvecklingen, t. ex. genom ett fackligt forskningsinstitut och genom att fackliga forskningskonsulter ges utrymme till partsforskning.

-     Yrkesutbildning skall ge kunskap om de datatekniska tillämpningar­na, men detta får inte ske på bekostnad av inlärning av de grundläggande yrkeskunskaperna inom varje bransch.

Dataeffektutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1984:20) Datorer och arbetslivets förändring behandlat frågan om datorisering och medbe­stämmande. Vid beredningen i regeringskansliet bör förslagen i betänkan­det överarbetas med ledning av vad ovan anförts. Regeringen bör sålunda utarbeta förslag till en lagstiftning som ger de fackliga organisationerna vetorätt vid införande av ny teknik i arbetslivet. Organisationerna bör 4   Riksdagen 1984/85. 18 saml. Nr 3


 


AU 1984/85:3                                                                         50

vidare ha rätt att på arbetsgivarnas bekostnad utnyttja arbetstagarkon­sulter och anlita företagens datorer för egna bearbetningar. Lagen bör därtill ge de lokala fackliga organisationerna rätt att få tillgång till allt underlagsmaterial som ligger till grund för företagens befintliga eller plane­rade datasystem. Slutligen bör den nya lagstiftningen även garantera alla anställda rätt till den vidareutbildning i ny teknik som behövs för att kunna utföra ett meningsfullt arbete.

Därutöver föreslås att riksdagen ger sin anslutning till vad som anförs och förordas i motionen om inrättande av ett fackligt forskningsinstitut samt om produktionsskatt, sex timmars arbetsdag och yrkesutbildning.

De uttalanden som ovan gjorts om en lagstiftning som ger de anställda vetorätt vid införande av ny teknik tillgodoser i och för sig förslaget i motion 427 av Marie-Ann Johansson (vpk) och Lars-Ove Hagberg (vpk) om en vetorätt beträffande tekniska system som kan kränka de anställdas integritet. Riksdagen bör dock med anledning av motionen uttala att den av utskottet förordade lagfästa vetorätten bör utformas så att den även tar hänsyn till de anställdas behov att bemästra de integritetsproblem som kan uppstå i ett alltmera datoriserat arbetsliv.

dels att utskottets hemställan under 1-3 bort ha följande lydelse:

1.          beträffande demokratiska rättigheter för fackförening

att riksdagen med bifall till motion 1983/84: 1958 yrkande I som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2.          beträffande facklig styrning av ny teknik

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:880 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3.          beträffande datatekniken och de anståddas integritet

att riksdagen med anledning av motion  1983/84:427 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Information och förhandlingar i mindre företag (mom. 4)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 böljar "Liknande motionsyrkanden" och pås. 31 slutar "och 2029" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion 2029 representeras de anställda på många små arbetsplatser av en facklig ombudsman som inte har anknytning till företa­get i fråga. Ett sådant ombud har som sägs i motionen ofta begränsade möjligheter att sätta sig in i förhållandena på de skilda arbetsplatserna och har ingen skyldighet att i förväg samråda med de anställda. Det förekom­mer att väsentlig information når de anställda först långt efter det att arbetsgivaren fullgjort sin lagstadgade informations- eller förhandlings­skyldighet gentemot den fackliga organisationen.


 


AU 1984/85:3                                                          51

Det förekommer visserligen att man på mindre arbetsplatser utser fack­föreningsombud bland de anställda, men på flera håll är ombudens befo­genheter begränsade på olika sätt, och det är de centrala fackliga organen som avgör om de anställda på mindre arbetsplatser får representeras av ombud från den egna arbetsplatsen eller inte.

Den nu beskrivna ordningen strider mot lagens syfte att nä ett decentra­liserat och smidigt beslutsfattande, som ute i företagen är direkt förankrat hos dem som närmast berörs av besluten. Erfarenheterna av lagens tillämpning visar att det är angeläget att få till stånd en ordning som säkerställer ett direkt inflytande och ansvar vid förhandlingar och informa­tion åt de anställda även vid de företrädesvis mindre företag som saknar fackklubb eller facklig förtroendeman. Regeringen bör få i uppdrag att utforma förslag till ändringar i de aktuella bestämmelserna i MBL i enlighet med vad nu anförts.

Det ovan sagda kan sägas tillgodose syftet med förslagen i motion 868 beträffande information och förhandlingar i mindre företag. Man bör dock inte pä sätt som görs i den motionen nu binda sig för en viss lösning, och motionen bör därför inte föranleda någon åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande information och förhandhngar i mindre företag an riksdagen med bifall till motion 1983/84:2029 yrkande 1 samt med avslag på motion 1983/84:868 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Information och förhandlingar i mindre företag (mom. 4)

Karin Andersson (c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 böljar "Liknande motionsyrkanden" och på s. 31 slutar "och 2029" bort ha följande lydelse:

Det är en allmän grundsats att tyngdpunkten i medbestämmandet skall ligga på lokal nivå. Denna grundsats framträder i flera av MBL:s bestäm­melser som anger att rättigheter och skyldigheter är tillagda i första hand den lokala fackliga organisationen, se exempelvis 14, 20, 36 och 43 §§ MBL. Vid de företrädesvis mindre företag där de anställda inte bildat en fackklubb kommer dock som en följd av lagens konstruktion det fackliga inflytandet att utövas av funktionärer utanför företaget, dvs. av den fackli­ga avdelningen och dess ombudsmän. På grund av centraliseringen av den fackliga rörelsen till storavdelningar kan det bli fråga om kontakter med en avdelning som är förlagd till en helt annan ort än det berörda företaget.

I motion 868 läggs fram ett förslag som syftar till att ge ett lokalt medbestämmande även till anställda som inte är organiserade i en fack­klubb. Förslaget innebär att arbetsgivarna direkt förhandlar med och infor­merar de anställda, varefter den fackliga avdelningen får en skriftlig rap-


 


AU 1984/85:3                                                                         52

port härom med möjlighet att inskrida inom en viss respittid. Därmed bevarar motionärerna anknytningen till lagens grundkonstruktion, att det är genom de fackliga organisationerna som arbetstagarna utövar sitt med­bestämmande.

Utskottet biträder motionsförslaget. En lagregel med den angivna inne­börden kan göras dispositiv och hindrar därmed inte andra lösningar ge­nom avtal som fullföljer vad som överenskommits genom de centrala medbestämmandeavtalen, exempelvis utvecklingsavtalet mellan SAF, LO och TCO.

Regeringen bör få i uppdrag att utforma förslag till ändringar av i första hand förhandlings- och informationsreglerna i MBL i enlighet med vad ovan förordats. Vid bifall härtill tillgodoses samtidigt yrkandet i motion 2029 om en översyn av MBL för att stärka inflytandet för de lokalt anställda. Den motionen behöver sålunda inte leda till någon åtgärd i den föreliggande delen.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande information och förhandlingar i mindre företag att riksdagen med bifall till motion 1983/84: 868 yrkande 4 samt med avslag på motion 1983/84:2029 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Entreprenadavtal (mom. 5)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar "Riksdagen har" och på s. 32 slutar "behandlade delen" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i moderata samlingspartiets kommittémotion 2029 har den praktiska tillämpningen av medbestämmandelagen i fråga om det fackliga inflytandet vid entreprenadavtal medfört allvarliga olägenheter. Avsikten med lagstiftningen var aldrig att bestämmelserna skulle hindra seriösa entreprenörer. Detta sker i många fall eftersom fackliga represen­tanter i syfte att utöka arbetsuppgifterna på den egna arbetsplatsen hindrar företaget att anlita entreprenörer som skulle kunna utföra uppdraget på ekonomiskt gynnsammare villkor. Det kan emellertid inte påvisas att avta­let medfört en mer ansvarsfull användning av vetorätten. Tvärtom finns det tecken på att vetoreglerna i ökande utsträckning tillämpas på eU sätt som allvarligt försvårar seriösa företags verksamhet och i realiteten inne­bär etableringskoniroll. Dit kan räknas vissa kommuners krav på att en entreprenör skall ha kollektivavtal eller arbetsmarknadsförsäkringar för att fortsättningsvis komma i fråga som leverantör till kommunen i fråga.

Ett annat exempel är de fall då fackliga representanter utnyttjar vetorät­ten för att utestänga företagare som den fackliga organisationen betraktar


 


AU 1984/85:3                                                          53

som icke seriösa. Det förekommer att enmansföretagare regelmässigt åsätts stämpeln "icke seriös". 1 andra fall accepteras enmansföretagare endast på vissa villkor. Härigenom har de fackliga organisationerna i praktiken skaffat sig möjligheter att ålägga företagare näringsförbud.

I allmänhet förringas omfattningen av de fall då vetorätten åberopas av fackliga organisationer med hänvisning till att endast ett fåtal fall förts upp till arbetsdomstolen. Detta ger dock enligt utskottets mening ingen rättvi­sande bild av omfattningen av de fall då vetorätten åberopas. I.allmänhet torde enbart hotet om att tillämpa vetorätten vara tillräckligt för att en företagare inte skall anlita en tilltänkt entreprenör. Det inträffar också att fackliga organisationer systematiskt "svartlistar" en viss kategori företa­gare, t. ex. enmansföretagare. Den på detta sätt drabbade företagaren får i regel inte veta vad som har hänt och har därför inte heller några möjlighe­ter att föra sin talan.

I utvecklingsavtalet mellan parterna på den privata arbetsmarknaden har dessa frågor uppmärksammats och parterna har ålagt sig att följa utveck­lingen. Avsikten med förhandlings- och vetorättsbestämmelserna i MBL var att komma till rätta med oseriösa entreprenörers försök att kringgå den arbetsrättsliga lagstiftningen, kollektivavtal eller skatte- och sociallagstift­ningen. Enbart avsaknad av kollektivavtal eller avtalsenliga försäkringar är emellertid inte vetorättsgrundande.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har i skrivelse Ull regeringen påpe­kat att viss tillämpning av medbestämmandelagens vetorättsregler är och har avsetts vara etableringshindrande. Åtgärder kan emellertid inte vidtas från NO:s sida, eftersom konkurrenslagen endast riktar sig mot näringsid­kare, inte fackliga organisationer. Från konkurrenslagens tillämpning har vidare undantagits arbetsmarknadsförhållanden.

NO hänvisar till att MBL-förfarandet inte bör få användas för att försvå­ra verksamheten för företag. Om så sker systematiskt - vilket är fallet i det av NO prövade ärendet - eller annars i störte omfattning synes, enligt NO;s uppfattning, en lagändring behöva övervägas. Utskottet delar NO:s uppfattning och tillstyrker därför förslaget i motion 2029 att upphäva reglerna om facklig vetorätt i medbestämmandelagen, dvs. 38-40 §§ i nämnda lag. Härigenom blir motion 1956 också tillgodosedd. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med lagförslag av denna innebörd.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande entreprenadavtal

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2029 yrkande 2 samt med anledning av motion 1983/84:1956 som sin mening ger rege­ringen till känna vad utskottet anfört.


 


AU 1984/85:3                                                                      54

5. Förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare (mom. 7)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar "Med hänvis­ning" och slutar "behandlade delarna" bort ha följande lydelse:

Arbetsmarknadsutskottet instämmer i den slutsats konstitutionsutskot­tet (KU) har kommit till i det granskningsbetänkande som avgavs i våras, nämligen att omfattningen och inriktningen av förhandlings- och informa­tionsverksamheten i fråga om regeringsärendena bör omprövas.

Till vad.som anförts av KU vill arbetsmarknadsutskottet för sin del tillägga att det också finns anledning att rent principiellt understryka, att det i MBL bör göras en bestämd åtskillnad mellan utövningen av den politiska ledningen i landet och de fall, då regeringen framträder i den mer begränsade rollen som arbetsgivare. Oklarhet om gränserna för förhand­lingsskyldighetens omfattning medför risker för ineffektivitet och byråkra­ti. En grundlig översyn av medbestämmandelagens tillämpning på den statliga sidan är därför påkallad. Syftet bör vara att åstadkomma en klar gränsdragning i lagstiftningen mellan statens fullgörande av rollen som arbetsgivare och utövandet av de politiska ledningsfunktionerna. Det kan därför ifrågasättas om det över huvud taget skall förekomma någon tillämpning av MBL inom regeringskansliet annat än i de mycket speciella ärenden som rör regeringens roll som arbetsgivare.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna 868 och 2029 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2029 yrkande 7 samt med anledning av motion 1983/84:868 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare (mom. 7)

Karin Andersson (c), Elver Jonsson (fp) och Ingvar Karlsson i Bengts­fors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar "Med hänvis­ning" och slutar "behandlade delarna" bort ha följande lydelse:

Konstitutionsutskottet har i sitt granskningsbetänkande i våras kommit till slutsatsen att omfattningen och inriktningen av förhandlings- och infor­mationsverksamheten i fråga om regeringsärendena bör omprövas. Till detta kan tilläggas följande.


 


AU 1984/85:3                                                          55

Informations- och förhandlingsverksamheten i regeringskansliet har en betydande omfattning, och det kan ifrågasättas om de insatser i form av tid och resurser som görs står i proportion till de uppnådda resultaten, detta oavsett om man ser verksamheten från arbetslagar- eller arbetsgivarsyn­punkt.

Viktigare är emellertid att den nuvarande ordningen också kan kritiseras från den polifiska demokrafins synpunkt. För det första innebär denna ordning att ett åläggande att förhandla med personalorganisafioner förts in som ett moment i en politisk beslutsprocess där förhandlingarna visserli­gen förs av statens förhandlingsråd men under direkt medverkan av tjäns­temän från regeringens kansli. För det andra sker förhandlingarna på ett så sent stadium av beslutsprocessen att vad parterna i realiteten förhandlar om är regeringens slutliga ståndpunkt. Det rör sig alltså inte om någon preliminär ståndpunkt under beredningsprocessen.

Praktiska men framför allt principiella skäl talar för att den nuvarande, formaliserade förhandlings- och informationsverksamheten i fråga om re­geringsärendena avskaffas och att en återgång sker till det äldre system där personalorganisationerna fick lägga synpunkter på de beslutsunderlag som arbetades fram inom departementen.

Skulle det inte visa sig vara möjligt att genomföra ett sådant system bör i varje fall förhandlings- och informationsverksamheten enligt nuvarande ordning starkt inskränkas till sin omfattning. Den bör förslagsvis kunna begränsas fill förslag om viktigare förändringar med konsekvenser för de statsanställdas anställningsförhållanden. I motion 868 konkretiseras de ämnesområden som lämpligen bör prioriteras vid urvalet av de frågor som fortfarande bör omfattas av förhandlings- och informafionsrätten.

Utskottet föreslår att MBL-verksamheten i regeringskansliet omorgani­seras efter de linjer som ovan angivits. Vid bifall härtill tillgodoses samfi­digt yrkandet i motion 2029 om begränsningar av förhandlingsskyldigheten i regeringskansliet m. m.

Vad utskottet anfört bör delges regeringen.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare att riksdagen med bifall till motion 1983/84:868 yrkande 2 och med anledning av mofion 1983/84:2029 yrkande 7 som sin me­ning ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Tillsättning av högre chefer inom statsförvaltningen (mom. 8)

Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo (m), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karisson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar "Såvitt utskottet" och slutar "motion 868" bort ha följande lydelse:


 


AU 1984/85:3                                                          56

Som anförs i motion 868 spelar chefen i offentlig verksamhet en annan roll än chefen inom den privata sektorn. Myndighetspersoner har allmän­heten som främsta uppdragsgivare och rollen som chef för anställda blir mindre markerad. Dessutom utses vissa kategorier av befattningshavare enligt särskilda regelsystem där tillsättningen inte kan påverkas genom förhandlingar med de anställda.

Redan dessa omständigheter talar för att man som föreslås i motionen låter tillsättningen av högre chefer i statsförvaltningen föregås av informa­tion till de anställda men utan förhandlingsrätt för dem. I betydande omfattning är detta redan den ordning som tillämpas antingen för att förhandlingsrätt redan saknas eller för att förhandlingar inte påkallas av de fackliga organisationerna.

Ordningen för de statliga tjänstetillsättningarna är reglerad genom ett särskilt avtal (ATS) men detta gäller endast för vissa tjänster. Vidare kan det göras gällande endast mot de statsanställdas egna organisationer och således inte mot andra organisationer mot vilka förhandlingsskyldighet kan föreligga. Över huvud taget är reglerna om förhandlingar och information i dessa ärenden både komplicerade och oklara. Även detta talar för att man slopar de statsanställdas förhandlingsrätt enligt 11 § MBL vid chefs­tillsättningar. Däremot är det rimligt att de anställdas organisationer som hitfills informeras om förestående beslut i sådana ärenden. Regeringen bör utarbeta förslag till anpassning av lagstiftningen i de aktuella delarna med ledning av vad ovan anförts.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse;

8. beträffande tUlsättnlng av högre chefer Inom statsförvaltningen att riksdagen med bifall till motion 1983/84:868 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. MBL i kommuner och landsting (mom. 9)

Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar "Skilda ståndpunkter" och slutar "aktuella delarna" bort ha följande lydelse:

Riksdagens fidigare gjorda begäran om utredning av MBL i kommuner och landsting tillkom sedan kommun- och landstingsförbundens styrelser i enhälliga yttranden framställt önskemål om att en sådan utredning skulle komma till stånd. Utredningsarbetet har därefter fått anstå med hänvisning till att man i första hand bör pröva möjligheten att avtalsvägen lösa upp­kommande problem med gränsdragningen för de anställdas förhandlings­rätt gentemot den politiska demokratin. Det är emellertid principiellt felak­tigt att hänskjuta gränsdragningsproblem av detta slag till förhandlingslös-


 


AU 1984/85:3                                                         57

ningar genom de berörda avtalsparternas försorg. Behovet av det utred­ningsarbete det här gäller kvarstår sålunda. Det bör snarast inledas och fullföljas med utgångspunkt i de riktlinjer utskottet angav i betänkandet AU 1981/82:4. Med hänsyn till att motsvarande problem även framträder på den stafliga sidan bör utredningsarbetet vidgas till att omfatta även de statsanställdas förhandlingsrätt vid beslut av betydelse för den politiska demokratin.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna 868 och 2029 i motsva­rande delar bör delges regeringen.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse; 9. beträffande MBL i kommuner och landsting

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:868 yrkande 1 och 1983/84:2029 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Slopande av strejkskadestånd m. m. (mom. 10)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som böljar "Utskottet tar" och slutar "i strejker" bort ha följande lydelse;

Utskottet har i det föregående med anslutning till vpk-motion 1958 tagit ställning för ett införande av demokratiska rättigheter för fackföreningar­na. Häri ingår att den fackliga förhandlingsrätten förstärks genom att de arbetande kan gripa till strejk utan hinder av bestämmelserna om freds­plikt. Dessa bestämmelser bör sålunda utmönstras ur lagstiftningen. En konsekvens av detta är att arbetstagare inte längre skall kunna ådömas skadestånd för deltagande i strejk. Regeringen bör få i uppdrag att utforma och för riksdagen framlägga förslag till motsvarande ändringar i MBL. Riksdagen föreslås ansluta sig till vad nu anförts och ge regeringen detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande slopande av strejkskadestånd m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2836 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10.      200-kronorsregein (mom. 11)

Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 böljar "Utskottet anser" och på s. 39 slutar "7 § arbetstvistlagen" bort ha följande lydelse:


 


AU 1984/85:3                                                          58

Regeringens argument för att återinföra 200-kronorsregeln är att skade­ståndsbeloppet inte bör vara störte än som behövs för att markera den allmänna grundsatsen att ingångna avtal skall respekteras samt att andra åtgärder än skadestånd är viktigare för att bevara arbetsfreden. I del senare avseendet föreslår regeringen åtgärder som avses förstärka de överläggningar som skall hållas lokalt när en olovlig konflikt har brutit ut på en arbetsplats.

Det må vara att det i speciella situationer kan vara av värde att arbets­domstolen på sätt regeringen föreslår kan ingripa vid olovliga konflikter och förordna om nya överläggningar under ledning av en förlikningsman. Det torde dock endast kunna bli en åtgärd som används i rena undantags­fall. De olovliga konflikterna gäller nästan alltid missnöje med lönesätt­ningen och riktar sig ofta i lika hög grad mot det egna facket som mot arbetsgivarna. När så är fallet kommer den avgörande nackdelen med regeringsförslaget, att ett förordnande av domstol om nya överläggningar under medverkan av förlikningsman kan uppfattas som ett erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsmedel. Därmed förlorar metoden i sädana fall allt värde som åtgärd för att främja arbetsfreden.

När den tidigare 200-kronorsregeln upphörde att gälla år 1977 i samband med att MBL trädde i kraft var detta aldrig avsett att leda till en generell höjning av skadeståndsnivån, och det blev inte heller fallet i rättspraxis. Däremot kunde man göra mer nyanserad bedömning än tidigare av olika fall och, när så var motiverat, företa en särskild markering av rättsstridig­heten hos olovliga konflikter. Detta har föranlett regeringen att med från­gående av nya arbetsrättskommitténs majoritetsförslag ge domstolen fort­satt möjlighet att i särskilda fall gå utöver 200-kronorsbeloppet. Denna möjlighet är emellertid, som lagrådet har påpekat, så snävt tilltagen att den är närmast utan betydelse. Beloppet 200 kr. är detsamma som det som infördes år 1928. Ett skadeståndsbelopp av den storleken kunde på den tiden vara en kännbar påföljd. I dag framstår beloppet som mycket blyg­samt, och det kan befaras att den skadeståndsregel regeringen föreslår inte kommer att tas på allvar, vilket i sin tur kan få till följd att respekten för arbetsrättslagstiftningen kommer att försvagas.

Utskottet anser sålunda i likhet med lagrådet att 200-kronorsregeln och de begränsningar regeringen i övrigt förordat beträffande skadeståndsan­svaret inte kan godtas med hänsyn till den uppgift detta ansvar anses ha som niedel att på arbetsmarknaden upprätthålla respekten för lag och avtal. Sammantagna kan regeringsförslagen komma atl undergräva själva grunden för arbetsrättslagstiftningen och kollektivavtalssystemet. I enlig­het med vad som yrkas i motionerna 2833, 2835 och 2837 bör riksdagen avslå de föreslagna ändringarna av 60 § MBL och 4 kap. 7 § arbets­tvistlagen.

Ställningstagandet innebär att utskottet samtidigt avstyrker andrahands-yrkandet i vpk-motion 2836 om 200-kronorsregeln m. m.


 


AU 1984/85:3                                                          59

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse; 11. beträffande 200-kronorsregeln

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:2833 yrkande 1, 1983/84:2835 i motsvarande del och 1983/84:2837 yrkandena 1 och 2 i motsvarande delar avslår dels de genom proposition 1983/ 84:165 framlagda förslagen till ändrad lydelse av 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och 4 kap. 7 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, dels motion 1983/84:2836 yrkande 2.

11. 200-kronorsregeln (mom. 11)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som pä s. 38 börjar "Utskottet anser" och på s. 39 slutar "7 § arbetstvistlagen" bort ha följande lydelse;

De ändringar i 60 § MBL som regeringen föreslår i syfte att förstärka den roll de lokala överläggningarna har vid konflikter på arbetsplatserna bör genomföras liksom förslaget att inget skadestånd som regel skall utdömas när en konflikt avbryts i samband med att överläggningar av nyssnämnda slag inleds.

Däremot kan inte godtas att man nu skall göra en modifiering av den tidigare 200-kronorsregeln såsom regeringen föreslagit, dvs. ge arbetsdom­stolen möjlighet att i vissa fall ådöma strejkande arbetare skadestånd med högre belopp än 200 kr. Mot bakgrund av den rättspraxis som tillämpats och som inneburit att högre skadeståndsbelopp än 200 kr. endast dömts ut i ett mindre antal fall måste man fråga sig om regeringen över huvud taget avser att fä en ändring till stånd. Det är att märka att med regeringsförsla­get kommer det liksom i dag inte att finnas något tak för det förhöjda skadestånd som även i fortsättningen skall kunna åläggas slrejkdeltagare. Det låter sig sägas att regeringsförslagét så till vida innebär en återgång till den tidigare ordningen som arbetsdomstolen genom en dom i år höjt det s. k. normalbeloppet för skadestånd från 200 till 300 kr. Det är givetvis tillfredsställande att normalbéloppet återgår till den tidigare nivån, dvs. 200 kr., men det är inte detta som den samlade arbetarrörelsens krifik har gällt under de år 200-kronorsregeln har varit försatt ur spel utan vad man har skjutit in sig på är att det över huvud taget varit möjligt att utdöma skadestånd med högre belopp än 200 kr.

Nya arbetsrättskommittén har föreslagit att 200 kr. görs till ett absolut högsta belopp för strejkskadestånden såsom gällt tidigare. Det är det förslaget som de stora löntagarorganisationerna har anslutit sig till och som utskottet nu föreslår att även riksdagen skall anta.

I vpk-motion 2836 föreslås dessutom att det skrivs in i 60 § MBL atl deltagande i olovliga stridsåtgärder aldrig skall kunna utgöra saklig grund


 


AU 1984/85:3                                                                         60

för avskedande. Utskottel anser all den omdebatterade frågan om avske­dande som ytteriigare påföljd för strejkande arbetstagare bör avgöras på det sätt som föreslås i motionen.

I utskottets hemställan läggs fram förslag till de ändringar i propositio­nens lagtextförslag som betingas av vad som ovan förordats.

De redovisade ställningstagandena har som konsekvens att utskottet avstyrker yrkandena i motionerna 2833 (c), 2835 (fp) och 2937 (m) att de aktuella regeringsförslagen skall avslås till alla delar.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse; 11. beträffande 200-kronorsregeln

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2836 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1983/84:2833 yrkande 1, 1983/84:2835 i motsvarande del och 1983/84:2837 yrkandena 1 och 2 i motsva­rande delar antar dels det genom proposition 1983/84:165 fram­lagda förslaget ull ändrad lydelse av 4 kap. 7 § lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister, dels det genom samma proposi­tion framlagda förslaget till ändrad lydelse av 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i följande som Reservantens förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag                      Reservantens förslag

60 §

Om det är skäligt kan skadestånd sättas ned eller helt falla bort.

I mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåt­gärd skall domstolen, om arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen finner den olovlig, så snart som möjligt

1.    ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet och

2. om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna till arbetskonflik­
ten, besluta att en ny överläggning enligt 43 § genast efter återgång till
arbetet skall tas upp under ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband med en första överläggning enligt 43 § varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra   Högre skadestånd än tvåhundra

kronor får inte åläggas en arbetsta-     kronor får inte åläggas en arbetsta­
gare för deltagande i en olovlig     gare för deltagande i en olovlig
stridsåtgärd.   Denna   begränsning     stridsåtgärd.
gäller dock inte, om arbetstagaren
   Deltagande i olovlig stridsåtgärd

underlåter att följa ett åläggande     kan aldrig utgöra saklig grund för av domstolen om återgång till arbe-     avskedande, tet och stridsåtgärden med hänsyn till   omständigheterna   måste   be­traktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.


 


AU 1984/85:3                                                                      61

12. Förbud mot innehållande av intjänad lön (mom. 12)

Alf Wennerfors (m), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo (m), Elver Jons­son (fp) och Håkan Stjernlöf (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar "Utskottet ansluter" och slutar "och 2837" bort ha följande lydelse:

Tanken att innehållande av intjänad lön vid arbetskonflikter skall göras till föremål för lagsfiftning har vid remissbehandlingen av kommittéförsla­get avstyrkts av ett stort antal instanser, däribland arbetsdomstolen. Som domstolen därvid framhållit har friheten för arbetsmarknadens parter att vidta ekonomiska stridsåtgärder när kollektivavtal inte råder varit ända­målsenlig och har otvivelaktigt tjänat arbetsfredens intresse. Utskottet delar uppfattningen i motionerna 2835 och 2837 att det förbud regeringen föreslår är ett markant avsteg från den nyssnämnda principen att parterna på eget ansvar förfogar över stridsmedlen. Innehållande av intjänad lön är ett stridsmedel som tillämpats endast sparsamt. Arbetsgivarna har också förbundit sig att inte tillämpa åtgärden i framtiden. Det är därför uppseen­deväckande att regeringen tillgriper en så drasfisk åtgärd att för första gången ingripa mot den fria konflikträtten på ett område som saknar praktisk betydelse. Det kan därför ifrågasättas om inte ingreppet i den fria konflikträtten har störte räckvidd än regeringen vill ge intryck av. Utskot­tet avstyrker för den skull regeringens förslag till ändrad lydelse av 41 § MBL.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande/öri>M£/ mot innehållande av intjänad lön

att riksdagen med bifall fill motionerna 1983/84:2835 i motsva­rande del och 1983/84:2837 yrkande 1 i motsvarande del avslår det genom propositionen framlagda förslaget till ändrad lydelse av 41 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

13. Avdragsrätt för allmänna skadestånd (mom. 13)

Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar "Skatteutskot­tet har" och slutar "20 § kommunalskattelagen" bort ha följande lydelse;

Skatteutskottet har avgivit begärt yttrande i ärendet (SkU 1983/84; 14 y). I den till yttrandet fogade avvikande meningen (m, c, fp) uttalas att propo­sitionen bör avslås såvitt gäller förslaget om ändring i kommunalskattela­gen och motionerna i motsvarande delar bifallas. Beträffande skälen för detta ställningstagande hänvisas till bilaga 2 där den avvikande meningen finns intagen i sin helhet.


 


AU 1984/85:3                                                          62

Arbetsmarknadsutskottet, inom vars beredningsområde det normalt inte ingår att handlägga skatterättsliga frågor, ansluter sig till vad som anförts i den till skatteutskottets yttrande fogade avvikande meningen och föreslår med hänvisning till den att riksdagen med bifall till motionerna 2833, 2834, 2835 och 2837, i förekommande fall i aktuella delar, avslår regeringens förslag till ändring av 20 § kommunalskattefagen.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13.      beträffande avdragsrätt för allmänna skadestånd

att riksdagen med bifall Ull motionerna 1983/84:2833 yrkande 2 i motsvarande del, 1983/84:2834 i motsvarande del, 1983/84:2835 i motsvarande del och 1983/84:2837 yrkande 3 i motsvarande del avslår del genom propositionen framlagda förslaget till ändrad lydelse av 20 § kommunalskaUelagen (1928: 370).

14.      Regeringens lagförslag i återstående delar (mom. 14)

under förutsättning av bifall Ull reservationerna 11 -13

Alf Wennerfors (m), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo (m), Elver Jons­son (fp) och Håkan Stjernlöf (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar "De formella" och slutar "tillkommen ändring" bort ha följande lydelse;

Till följd av de tidigare redovisade ställningstagandena avstyrks även de formella delarna av regeringens lagförslag (rubrik, ingress etc.)

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14.      beträffande regeringens lagförslag i återstående delar

att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:2833 yrkan­dena 1-2 i motsvarande delar, 1983/84:2834 i motsvarande del, 1983/84:2835 i motsvarande del och 1983/84; 2837 yrkandena 1-3 i motsvarande delar avslår förslagen till lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet, lag om ändring i lagen (1974:321) om rättegången i arbetstvister och lag om änd­ring i kommunalskattelagen (1928:370) i den mån lagförslagen inte behandlats i föregående moment.

15.      Regeringens lagförslag i återstående delar (mom. 14)

under förutsättning av bifall till reservationerna fl och 13

Karin Andersson (c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar "De formella" och slutar "tillkommen ändring" bort ha följande lydelse: Till följd av de tidigare redovisade ställningstagandena avstyrks även de


 


AU 1984/85:3                                                          63

formella delarna av regeringsförslagen beträffande ändringarna i arbets­tvistlagen och kommunalskattelagen.

I ställningstagandena ingår att utskottet godtagit ändringen av 41 § MBL men avstyrkt ändring av 60 § i samma lag. Den aktuella lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1985. Vidare bör göras en följdändring i lagförsla­gets ingress.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse: 14. beträffande regeringens lagförslag i återstående delar

att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:2833 yrkan­dena 1-2 i motsvarande delar, 1983/84:2834 i motsvarande del, 1983/84:2835 i motsvarande del och 1983/84:2837 yrkandena 1 -3 i motsvarande delar

dels avslår förslaget till lag om ändring i lagen (1974:321) om rättegången i arbetstvister i den mån förslaget inte behandlats i det föregående,

dels avslår förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) i den mån förslaget inte behandlats i det föregående, dels antar förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i återstående delar med de änd­ringarna

att ingressen skall lyda: "Härigenom föreskrivs att 41 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse." samt att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1985.

16. Informella skadestånd (mom. 15)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla m)anser

dels atl den del av utskottets yUrande som på s. 40 börjar "Det arbets-rättsliga"'och på s. 41 slutar "behandlade delen" bort ha följande lydelse:

Vid brott mot bl. a. medbestämmandelagen och lagen om anställnings­skydd kan skadestånd till såväl den berörde arbetstagaren som till den fackliga organisationen utkrävas. Som anförs i motion 2029 tyder mycket på att utkrävandet av skadestånd från fackliga organisationers sida har fått en avsevärd omfattning.

Lagstiftningen är allmänt hållen och har karaktär av ramlagsuftning. Det har överlåtits på arbetsdomstolen att utveckla en praxis på området. Fler­talet fall görs emellertid upp genom överenskommelse i avtal mellan ar­betsgivaren och berörd facklig organisation och når aldrig arbetsdomsto­len. Många gånger utkrävs skadestånd för rent bagatellartade förseelser. Det tas ingen hänsyn till att den arbetsrättsliga lagstiftningen är av en


 


AU 1984/85:3                                                          64

sådan omfattning att det är praktiskt taget omöjligtför arbetsgivaren i ett mindre företag att i alla situationer ha fullständig kännedom om alla regler. Ofta betalar framför allt mindre företag hellre ett informellt skadestånd än ger sig in i en omfattande och dyrbar process med de konsekvenser en sådan kan ha inte minst på klimatet på arbetsplatsen.

Det finns anledning analysera konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen i fråga om skadestånd och vidta sådana förändringar i lagen all del klart kan utläsas i vilka fall och under vilka former skadestånd kan utkrävas. Vad utskottet här anfört med tillstyrkan av motion 2029 i denna del bör ges regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också motion 1909.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15.      beträffande informella skadestånd

all riksdagen med bifall Ull motionerna 1983/84; 1909 och 1983/ 84; 2029 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. Blockad av enmansföretag (mom. 16)

Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo (m), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar "Liknande motionsyrkanden" och på s. 42 slutar "och 1934" bort ha följande lydelse:

Det har i princip överlåtits åt parterna att bestämma vilka stridsåtgärder som i olika lägen skall tillgripas. Med denna frihet följer emellertid ett ansvar för att en så ingripande stridsåtgärd som blockad står i rimlig proportion till de resultat man vill uppnå. Utskottet menar för sin del att blockad av enmansföretag mot den bakgrunden är en omotiverad facklig slridsåtgärd som bör förbjudas i MBL. Förslag härom bör läggas fram för riksdagen. Regeringen bör underrättas om vad utskottet här anfört med anledning av motionerna 868, 1916, 1934 och 2029.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16.      beträffande blockad av enmansföretag

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:868 yrkande 5, 1983/84:1916, 1983/84; 1934 och 1983/84:2029 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.


 


AU 1984/85:3                                                                      65

18. Begränsning av blockadrätten i övrigt (mom. 17)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar "Dessutom avstyrks" och slutar "i övrigt" bort ha följande lydelse:

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är inskriven i grundlag. Även om denna rätt kan begränsas genom lag, har riksdagen visat återhållsamhet med att tillgripa lagstiftning och hänvisat till den praxis som råder på arbetsmarknaden. Det har överlåtits åt arbetsmarknadens parter att själva genom avtal lösa uppkommande frågor på det fackliga området. Denna princip har varit en styrka för svenskt arbetsliv och en viktig förutsättning för vårt ekonomiska framåtskridande.

En förutsättning för att denna politik har kunnat bedrivas framgångsrikt under lång tid är att det har rått balans mellan parterna på arbetsmarkna­den i den meningen att en stridsåtgärd från den ena partens sida har kunnat mötas med motåtgärder från den andra parten.

1 ett avseende råder inte detta förhållande, nämligen då facklig organisa­tion utlyser blockad mot ett enstaka företag. Det är därför ett oavvisligt krav att fackliga organisationer inte utnyttjar blockadinstrumentet på ett sätt som uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller den enskildes fri- och rättigheter. På senare år har det visat sig att fackliga organisationer i ökande utsträckning utnyttjar blockadinstrumentet på ett sätt som uppfat­tas som stötande för rättsmedvetandet.

Blockad tillämpas ofta mot enmansföretagare som inte önskar sluta kollektivavtal eftersom de inte har några anställda. Det förekommer emel­lertid också att blockad tillämpas mot företag som har anställda vilka av olika skäl inte önskar ansluta sig till facklig organisation och inte heller har någon önskan att arbetsgivaren tecknar kollektivavtal. Fackliga organisa­tioners säU att i sådana fall genom blockad tilltvinga sig kollektivavtal måste uppfattas som stridande mot de mänskliga fri- och rättigheterna.

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens förtroende för par­terna att själva besluta om arten och omfattningen av stridsåtgärder följer ett ansvar för att dessa åtgärder står i rimlig proportion till det resultat man förväntar sig att uppnå. Utskottet konstaterar med beklagande att fackliga organisationer på senare år inte förmått motsvara detta ansvar. Utskottet föreslår mot denna bakgrund att det bör uppdras åt regeringen att snarast lägga fram förslag som utöver ett förbud mot blockad av enmansföretag i övrigt begränsar blockader mot företag utan att därmed kränka arbets­marknadens parters eljest grundlagsskyddade rätt att vidta fackliga strids-åtgärder. Vad utskottet här anfört med anledning av motion 2029 i aktuell del bör regeringen underrättas om.

5    Riksdagen 1984/85. 18 saml. Nr 3


 


AU 1984/85:3                                                                         66

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse: 17. beträffande begränsning av blockadrätten i övrigt

aU riksdagen med bifall till motion 1983/84:2029 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

19. Negativ föreningsrätt (mom. 18)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

dels att den del av utskottets yUrande som på s. 42 börjar "Nya arbets­rättskommittén har" och på s. 43 slutar "och 2393" bort ha följande lydelse;

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätlen att fritt ansluta sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL. Det borde som anförs i motion 2029 vara en självklarhet att med rätten att tillhöra en förening följer rätten att slippa tillhöra en förening. Så har också förenings­rätten tolkats i ett uttalande av Europakommissionen.

1 Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet. I samband med fackliga blockader ser sig fackliga organisationer sålunda oförhindrade att genom mycket långtgående åtgärder försöka tvinga in arbetstagare i de fackliga organisationerna. Åtgärder som kan betecknas som svartlistning av icke medlemmar förekommer också.

Införandet av organisationsklausuler i kollektivavtal kan enligt utskot­tets mening betraktas som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbör­ligt ingrepp i den enskildes integritet och ett brott mot de medborgerliga fri-och rättigheterna.

Rätten till arbete liksom den enskildes lagstadgade rättigheter på arbets­platsen fär aldrig göras beroende av huruvida den enskilde arbetstagaren är medlem i en facklig organisation eller ej. Medlemskapet är den enskildes angelägenhet.

För att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från medlemskap i en facklig organisation bör som föreslås i motion 2029 den negativa föreningsrätten skrivas in i medbestämmandelagen.

För att ytterligare garantera den enskildes fri- och rättigheter mot starka organisationer bör den negativa föreningsrätten grundlagfästas. Detta yr­kande bereds av konstitutionsutskottet. Det anförda innebär att utskottet tillstyrker aktuella delar av motionerna 366. 1917. 2029 och 2393. Regering­en bör underrättas om utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse: 18. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:366. 1983/ 84: 1917. 1983/84:2029 yrkande 5 och 1983/84:2393 som sin me­ning ger regeringen till känna vad utskottet anfört.


 


AU 1984/85:3                                                                         67

20. Arbetsdomstolen (mom. 201

Alf Wennerfors. Bengt Wittbom. Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla m) anser

Arbetsdomstolen har alltsedan sin tillkomst varit en partssammansatt domstol. Dess uppgift var från början att avgöra tvister om tolkning och tillämpning av kollcktivavial. Domstolen har i sin dömande verksamhet också att ta ställning till enskildas förhållanden på arbetsplatserna. I hög grad har detta kommit att bli fallet som en följd av 1970-talcls arbetsrätts­liga lagstiftning, särskilt lagen om anställningsskydd.

I denna förändrade situation finns det skäl atl uttrycka starka betänklig­heter mot att en partssammansatt domstol avgör mål som rör förhållanden mellan en enskild och någon av eller båd;i de parter som är representerade i domstolen. Probicmci acccnlucras av att domstolens domar inte kan överklagas. Mot denna bakgrund instämmer utskottet i vad som sägs i motion 2029 all det finns skäl att utreda formerna för att överföra arbets­rättsliga tvister som gäller enskilda arbetstagares förhållanden från arbets­domstolen till de allmänna domstolarna. Dessa domstolar handlägger re­dan sådana tvister i viss omfattning och är .således inte främmande för riittsområdet. Man får på detta sätt en enhetlig handläggning av de mål det här gäller och samtidigt reguljära möjligheter till överprövning i högre instanser. Båda faktorerna bör vara till gagn för den enskildes rätts­trygghet.

UtskoUet föreslår att riksdagen ger sin anslutning till vad ovan anförts om en utredning om överföring av arbetsrättsliga mål till de allmänna domstolarna och underrättar regeringen härom.

dels alt ulskoltels hemstiillan under 20 bort ha följande lydelse; 20. beträffande arbetsdomstolen

alt riksdagen med bifall till motionerna 198.3/84: 1963 och 1983/ 84: 2029 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad UtskoUet anfört.

21. Arbetsdomstolen (mom. 20 — motiveringen)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser alt den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar "Utskottet har" och slutar "båda motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:

Genomförandet av vpk:s program för demokratiska rättigheter för fack­föreningarna gör att bchovcl av rättskipning inom arbetsrätten kommer att minska. Arbetsdomstolen kan avvecklas och den kvarvarande dömande verksamheten överföras till de allmänna domstolarna som ett led i pro-


 


AU 1984/85:3                                                          68

grammets genomförande. Förslagen i moderatmotionerna 1963 och 2029 om en partiell avveckling av arbetsdomstolens dömande uppgifter har andra utgångspunkter och bör sålunda lämnas utan åtgärd.

22. Arbetstagarbegreppet (mom. 21)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla m)anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar "Av de" och på s. 45 slutar "riksdagens sida" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till förslaget i motion 2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m) att det görs en samlad översyn av arbetstagarbegreppet. Detta är av central betydelse för tillämpningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen och de fackliga organisationernas verksamhet men har också stor räckvidd utanför arbetsrätten. Av särskilt stor betydelse är arbetstagarbegreppet inom skattelagstiftningen, där oklara regler kan få allvarliga konsekvenser för den enskilde, liksom inom civilrätten. Det är väsentligt att entydiga regler finns för bedömningen av huruvida en person är att betrakta som anställd eller företagare. Det förekommer att en person i ett avseende betraktas som företagare, i ett annat avseende betraktas som anställd.

Vid den föreslagna översynen blir det möjligt att utnyttja det nya materi­al som framkommer genom socialavgiftsutredningens kommande förslag till gränsdragningen mellan arbetstagare och självständiga företagare inom avgifts- och källskattesystemet.

I motion 2029 ges en rad exempel på problem som aktualiserat den nu föreslagna översynen av arbetstagarbegreppet, bl. a. att en alltför snäv tolkning av begreppet f. n. begränsar det utrymme som borde kunna ges åt frivilliga insatser inom den offentliga sektorn och inom ideella organisatio­ner. Med det utredningsinitiativ som nu förordats tillgodoses syftet med motion 2123 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) i vilken förordas ett ökat utrymme för frivilliga insatser av angivna slag. Motionen bör därigenom kunna lämnas utan åtgärd.

Vad utskottet anfört i anslutning till motion 2029 bör bringas till rege­ringens kännedom.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse: 21. beträffande arbetstagarbegreppet

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2029 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.


 


AU 1984/85:3                                                                      69

Särskilda yttranden

1. Information och förhandlingar i mindre företag (mom. 4)

Elver Jonsson (fp) anför:

Medbestämmandet pä lokal nivå är en av de frågor som behandlats i nya arbetsrättskommitténs belänkande MBL i utveckling. Komminén har hän­visat till alt man i de olika medbestämmandeavtalen, exempelvis utveck­lingsavtalet SAF-LO-PTK, tilldelat den lokala förankringen av medbe­stämmandet en betydande roll. Med hänvisning bl. a. härtill avråder kom­mittén från atl man går in och med lagstiftning fastställer att de anställdas medbestämmande skall utövas i en viss form eller genom något visst slag av representation eller liknande. Såsom ledamot av kommittén har jag kunnat ansluta mig till dessa slutsatser, och jag finner inte skäl att i detta sammanhang frånträda min uppfattning.

2. Personalrepresentation i statliga myndigheters styrelser (mom. 6)

Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo (m), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anför:

I motionerna 1907 och 2029 ifrågasätts de statsanställdas rält att ha personalföreträdare i myndigheternas styrelser. Vid utskottsbehandlingen av motionerna har vi avstått från att reservera oss med hänsyn till vad som upplysts om verksledningskommitténs uppdrag att se över personalföre­trädarnas ställning i samband med att kommittén fullgör sitt huvuduppdrag som är att finna ändamålsenliga former för myndigheternas ledning.

Det framgår uttryckligen av direktiven alt kommittén skall pröva per­sonalföreträdarnas ställning mot bakgrunden av den förändrade situation i företagsdemokratiskt hänseende som inträdde med genomförandet av medbestämmandereformen och dess tonvikt på medinflytande genom för­handlingar. Vi utgår från atl kommittén vid behandlingen av personalföre-trädartVågan kommer in på de effektivitetsaspekter som anmäler sig i sammanhanget och inte minst på den genom de båda motionerna aktualise­rade principfrågan om nödvändigheten av atl begränsa de anställdas infly­tande i offentliga organ av hänsyn till den politiska demokratins krav.

3. Blockad av enmansföretag (mom. 16)

Elver Jonsson (fp) anför:

Arbetsmarknadsparternas frihet att tillgripa stridsålgärder förutsätter att dessa åtgärder i form av strejk, lockout och blockad används på ett ansvarsfullt sätt. Så sker också normalt. Det har förekommit blockader mot enmans- och familjeföretag vilket innebar att man på fackligt håll 6    Riksdagen 1984/85. 18 samt. Nr 3


 


AU 1984/85:3                                                                          70

tillgrep stridsålgärder som inle stod i rimlig proportion till de resultat man vill uppnå. Några sådana blockader torde nu inte pågå, men skulle de inledas på nytt får man enligt min mening överväga inskridande genom lagstiftning.

4. Negativ föreningsrätt (mom. 18)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla m) anför:

På s. 24 redovisas ell avgörande av högsta domstolen, enligt vilket en skiljemannaklausul i ett fackförbunds stadgar skulle lämnas utan avseen­de. Enligt vår mening borde det av texten även ha framgäti atl högsta domstolen ansåg atl skiljemannaklausulens utformning ingav allvarliga betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.

5. Ideella insatser i offentlig sektor m. m. (mom. 22)

Elver Jonsson (fp) anför:

Vid behandlingen i detta belänkande av förslag om begriinsningar av de anställdas och deras organisationers inflytande i den politiska beslutspro­cessen torde det inte råda några meningsskiljakligheler om de anställdas rätt till medinflytande när det gäller frågor som direkt berör den egna arbetsplatsen. Medverkan av anhöriga på vårdinrättningar, av föräldrar på daghem och av elever i fråga om skolunderhåll är exempel på insatser som direkt berör de redan anställdas situation på resp. arbetsplatser, och det är därför rimligt atl hithörande frågor i första hand löses genom förhandlingar och avtal med berörda personalorganisationer. Det får därvid förutsätias att man även från fackligt håll med hänsyn till de av utskottet gjorda uttalandena ser positivt på att personligt engagemang och ideella insatser bereds vidgat utrymme inom den offentliga sektorn.


 


AU 1984/85:3                                                                         71

BUaga I Lagförslagen i proposition 1983/84:165

1   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 41 och 60 §§ lagen (1976: 580) om medbestäm­mande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

41 § Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, boj­kott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden, om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om åtgärden har till ändamål

1. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd eller
rätta innebörd eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller
mot denna lag,

2.  att åstadkomma ändring i avtalet,

3.  att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla, eller

4.    att stödja annan, när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd.
Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig

ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.

Oavsett om kollektivavtal gäller får en arbetsgivare inte såsom stridsåtgärd eller som ett led i en stridsåtgärd hålla inne lön eller an­nan ersättning för utfört arbete som har förfallit till betalning. Så­som olovlig stridsåtgärd betraktas också att arbetsgivaren håller inne till betalning förfallen lön eller an­nan ersättning för utfört arbete med anledning av att arbetstagar­na deltar i strejk eller annan strids-åtgärd.

60§
Är någon skadeståndsskyldig enligt
  Om det är skäligt kan skadestånd

denna lag, kan skadeståndels be- sättas ned eller helt falla bort. lopp nedsättas iförhållande till vad som annars skulle ha utgått, om det är skäligt med hänsyn till den ska-devållandes ringa skuld, den skade­lidandes förhållande i avseende på tvisten, skadans storlek i jämförel­se  med  den   skadevållandes   till-


 


AU 1984/85:3 Nuvarande lydelse

gångar eller omständigheterna i övrigt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skade­ståndsskyldighet för deltagande i olovlig slridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas till omständigheter, som har framkommit vid överlägg­ning enligt 43 §, och verkningarna av överläggningen.


Föreslagen lydelse

I mål om skadestånd för arbets­tagares deltagande i en olovlig slridsåtgärd skall domstolen, om arbetskonfiiklen ännu pågår och om domstolenJlnner den olovlig, så snart sotn möjligt

1. ålägga arbetslagarna att åter­
gå till arbetet och

2. om det bedöms lämpligt för att
undanröja orsakerna till arbetskon­
flikten, besluta att en ny överlägg­
ning enligt 43 S genast efter åter­
gång till arbetet skall tas upp under
ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i sam­band med en första överläggning enligt 43 § varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om del Jlnns särskilda skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra kronor får inte åläggas en arbetsta­gare för deltagande i en olovtig stridsåtgärd. Denna begränsning gäller dock inte, om arbetstagaren underlåter atl följa elt åläggande av domstolen om återgång till arbe­tet och siridsåtgärden med hänsyn till omständigheterna måste be­traktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. De nya bestämmelserna i 60 S tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdan­det. I annat fall tillämpas 60§ i dess äldre lydelse.


 


AU 1984/85:3


73


2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


4 kap. 7 §-Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhand­ling, som kan påkallas enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrå­gan.


Första stycket gäller icke talan enligt 31 § första eller tredje stycket lagen (1976:580) om medbestäm­mande i arbetslivet och ej heller tvist huruvida stridsåtgärd vidtagits i strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan åt­gärd. Har i fall som avses i 43 § lagen (1976:580) om medbestäm­mande i arbetslivet överläggnings­skyldighet ej fullgjorts, får arbets­domstolen dock ej pröva tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas till prövning, om i målet framslälles yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakraftägande dom el­ler beslut föreligger i målet. Sedan sådant yrkande prövats, skall målet förklaras vilande i avbidan på att förhandling eller överläggning rö­rande tvistefrågan enligt första eller andra stycket slutförts. Innan så­dan förhandling eller överläggning slutförts får målet icke slutligt prö­vas.


Första stycket gäller icke talan enligt 31 § första eller tredje stycket lagen om medbestämmande i ar­betslivet och ej heller tvist huruvida stridsåtgärd vidtagits i strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan åtgärd. Har i fall som avses / 43 eller 60S lagen om medbestämmande i arbetslivet överläggningsskyldighet ej full­gjorts, får arbetsdomstolen dock ej pröva tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas till prövning, såvitt gäller fråga om förordnande för liden intill dess la­gakraftägande dom eller beslut fö­religger i målet. Sedan en sådan prövning har skett, skall målet för­klaras vilande i avbidan på att för­handling eller överläggning rörande tvistefrågan enligt första eller andra stycket slutförts. Innan sådan för­handling eller överläggning slut­förts får målet icke slutligt prövas.


Har förhandling eller överläggning som avses i första eller andra stycket ej ägt rum, får talan ändå upptagas till prövning, om mot förhandlingen eller överläggningen förelegat hinder, som icke berott av käranden. ,

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

' Lagen omlrvckt I977:.'.0, - .Senaste lydelse 1976: ."SSI,


 


AU 1984/85:3                                                                         74

3    Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibe­hållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (brut­tointäkt), som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänföriiga utgifter, så­som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet ulförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skaltskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för­värvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980: 376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

skadestånd, som grundas på la­gen (1976:580) om medbestäm­mande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan ar-hetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än eko­nomisk skada;

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbörds­lagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersätlningar;

' Senaste lydelse 1984:497.


 


AU 1984/85:3                                                                      75

avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift:

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om konlrollavgifi vid olovlig par­kering;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268);

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vatten­förorening från fartyg;

avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande alt meddela före­skrifter om in- eller utförsel av varor;

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den I juli 1984. Den nya bestämmelsen tillämpas när skadeståndsskyldighelen har uppkommit efter ikraftträdandet.

Anmärkning: Propositionens lagtext har såvitt gäller nuvarande lydelse korrigerats med beaktande av att 20 S efler propositionens avlämnande till riksdagen har fått ändrad lydelse från den I juli 1984 genom SFS 1984: 497.


 


AU 1984/85:3                                                                         76

BUaga2

Skatteutskottets yttrande

1983/84:14 y

om avdrag för s. k. allmänna skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga regler (prop. 1983/84:165).

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har berett skatteutskottet tillfälle yttra sig över ett i proposition 1983/84:165 framlagt förslag om ändring i kommunalskatte­lagen (KL) jämte eventuella motioner. Skatteutskottet får med anledning härav anföra följande.

Förslaget i propositionen innebär bl. a. att rätten att göra avdrag för s. k. allmänna skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga regler upphör.

I motionerna 2833 av Arne Fransson m. fl. (c), 2834 av Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp), 2835 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) och 2837 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) yrkas avslag på propositionen i denna del.

Enligt 20 § första stycket kommunalskattelagen (KL) skall vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla från bruttointäkterna i förvärvskäl­lan avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Denna huvudregel kompletteras i andra stycket av samma lagrum och i anvisningarna med bestämmelser om vilka kostnader som inte är avdragsgilla vid taxeringen. Till sådana kostnader räknas - förutom den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter - bl. a. avgifter som utgär enligt lagen om påföljder och ingripande vid olovligt byggande m. m., avgifter enligt lagen om felparkeringsavgift och avgifter enligt lagen om överlastavgift. Detsamma gäller restavgifter, skattetillägg, förseningsavgif­ter och indrivningsavgifter till det allmänna. Inte heller böter och viten är avdragsgilla vid inkomstberäkningen. Dessa båda påföljder finns inte uppräknade bland de särskilt angivna, icke avdragsgilla kostnaderna i 20 § men anses - liksom dessa - utgöra rent personliga utgifter för vilka avdrag inte kan erhållas. Det bör understrykas att avdragsförbudet gäller även om det brott eller den förseelse som föranlett kostnaden resulterat i skattepliktig intäkt eller kan sägas ha utgjort en normal företeelse i rörelse.

Advokat-, rättegångs- och liknande kostnader är avdragsgilla endast om de utgör kostnader för att förvärva eller bibehålla skattepliktiga intäkter eller för att nedbringa avdragsgilla kostnader. Kostnader för tvist om förvärvskäl­la är således inte avdragsgilla.

Skadestånd pä grund av avtalsbrott har i praxis ansetts utgöra driftkostnad i praktiskt taget varje fall där skadeståndet utgått på grund av brott mot ett i förvärvsverksamheten ingånget avtal.

Huvudsyftet med det allmänna skadeståndet i det arbetsrättsliga sank-


 


AU 1984/85:3                                                                      77

tionssystemet är att upprätthälla respekten för lag och avtal. Från arbetsrätts­lig synpunkt är det enligt utskottets mening väsenfligt att skadeståndssank­tionen får en sådan utformning att detta syfte kan tillgodoses.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det inte kan anses utgöra ett normalt led i en arbetsgivares förvärvsverksamhet att denne åsidosätter de skyldigheter han enligt arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal har mot de fackliga organisationerna och de anställda. Även om det allmänna skadeståndet trots allt skulle ha karaktär av driftkostnad finner utskottet starka skäl tala mot att kostnader av förevarande art är avdragsgilla i förvärvsverksamhet. Skadeståndets preventiva funkfion jämställer det enligt utskottets mening med böter och viten och kan för övrigt sägas vara av samma slag som flera av de avgifter vilka enligt 20 § KL utgör icke avdragsgill kostnad i förvärvskälla. Utskottet vill sålunda erinra om att exempelvis överlastavgift och avgift som påförts enligt lagen om påföljder och ingripan­den vid olovligt byggande m. m. enligt nämnda författningsrum inte är avdragsgilla vid taxering, och detta avdragsförbud gäller även om den förseelse som föranlett kostnaden resulterat i en skattepliktig intäkt i förvärvsverksamheten eller kan sägas ha utgjort en normal företeelse i densamma.

Skatteutskottet anser således att arbetsmarknadsutskottet bör tillstyrka förslaget om ändring i KL och avstyrka motionerna i motsvarande del.

I propositionen föresläs en ändring i 20 § KL. Utskottet vill erinra om att ändringar i samma författningsrum aktualiserats också i den till skatteutskot­tet lämnade propositionen 1983/84:192, behandlad i utskottets betänkande SkU 1983/84:46.

Stockholm den 3 maj 1984

På skatteutskottets vägnar RUNE CARLSTEIN

Närvarande: Rune Carlstein (s), Knut Wachtmeister (m). Stig Josefson (c), Olle Westberg (s). Hagar Normark (s), Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund (s), Karl Björzén (m), Kjell Johansson (fp), Lars Hedfors (s), Anna Lindh (s), Ewy Möller (m), Bruno Poromaa (s), Erkki Tammenoksa (s) och Göran Riegnell (m)*.

* Ej närvarande vid justeringen.


 


AU 1984/85:3                                                          78

Avvikande mening

Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c), Ingemar Hallenius (c), Karl Björzén (m), Kjell Johansson (fp), Ewy Möller (m) och Göran Riegnell (m) anser att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar med "Huvudsyftet med" och slutar med "motsvarande del" bort ha följande lydelse;

En mycket betydande majoritet av regeringsrätten in pleno (20 röster mot 4) har i dom meddelad i februari 1980 beslutat att skadestånd som en arbetsgivare utgivit till arbetstagarorganisation för åsidosättande av förhand­lingsskyldighet enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet skall anses utgöra driftkostnad i arbetsgivarens rörelse.

Genom detta avgörande har således fastslagits att utgivandet av skadestån­det haft direkt samband med rörelseintäkternas förvärvande och bibehål­lande.

Frågan gäller då i vad mån skadeståndets preventiva syfte bör föranleda att det skall anses utgöra en icke avdragsgill kostnad i förvärvskälla. Ett sådant betraktelsesätt förefaller utskottet föga tilltalande. Arbetsrättsliga regler återfinns i dag i tolv olika lagar däribland MBL och semesterlagen. Bestämmelserna är i stor utsträckning både svåröverskådliga och svårtolkade och det kan knappast sägas ligga något onormalt eller orimligt i att en arbetsgivare någon gång omedvetet bryter mot lagar eller kollektivavtal. I rättspraxis har också skadestånd ansetts utgöra driftkostnad i praktiskt taget samtliga fall, där skadeståndet utgått pä grund av brott mot ett i verksamhe­ten ingånget avtal.

Utskottet anser således i likhet med regeringsrättens majoritet att allmänt skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga regler även i fortsättningen bör utgöra avdragsgill omkostnad i en arbetsgivares rörelse och detta så mycket mer som det vid bedömningen av ett sådant skadestånds storlek finns möjlighet för domstolen att väga in också skattemässiga konsekvenser.

Skatteutskottet vill avslutningsvis erinra om att en huvudprincip vid beskattningen är att belopp som är skattepliktigt för mottagaren också skall vara avdragsgillt för utgivaren av beloppet. Som riksskatteverket (RSV) påpekat i sitt remissvar betyder ett bifall till propositionen att man bryter denna kongruens i systemet. RSV avstyrker också i sitt yttrande bestämt förslaget att särskilja just arbetsrättsliga skadestånd från övriga skadestånd. Enligt RSV:s uppfattning finns det tvärtom anledning att vara försiktig med att frångå vedertagna regler.

Skatteutskottet anser således att propositionen bör avslås såvitt gäller förslaget om ändring i KL och motionerna i motsvarande del bifallas.


 


AU 1984/85:3                                                                    79

Innehållsförteckning

Sammanfattning  .............................................................      1

Propositionen   .................................................................      2

Motionerna   .......................................................................      2

Motioner med anledning av proposition 165    ................. .... 2

Motioner från allmänna motionstiden   .............................      3

Bakgrund    .......................................................................      6

Strukturändringar i arbetsrätten  .....................................      6

Motionerna .......................................................................      6

Dataeffektutredningen   ...................................................      8

Tidigare riksdagsbehandling   .......................................... .... 9

Information och förhandlingar i mindre företag ................ .... 9

Motionerna ....................................................................... .... 9

Tidigare riksdagsbehandling   .......................................... .. 10

Entreprenadavtal ............................................................. .. 10

Gällande räU    ..................................................................    10

Motionerna  ......................................................................    11

Tidigare riksdagsbehandling   .......................................... .... II

MBL pä den statliga sektorn  .!......................................... .. 12

Motionerna ....................................................................... .. 12

Uttalanden av konstitutionsutskottet om medbestämmandefrågor

i regeringskansliet   ..........................................................    13

Personalrepresentation i statliga myndigheters styrelser                    14

Tidigare riksdagsbehandling   ..........................................    14

MBL i kommuner och landsting .........................................    15

Bakgrund    .......................................................................    15

Motionerna ....................................................................... .. 15

200-kronorsregeln   ......................................................... .. 15

Bakgrund   ........................................................................ .. 15

Proposition 165   ..............................................................    16

Motionerna  ......................................................................    17

Innehållande av intjänad lön   .........................................    17

Bakgrund   ........................................................................    17

Propositionen  .................................................................. .. 18

Motionerna ....................................................................... .. 18

Avdragsrätten för allmänna skadestånd   ........................    18

Bakgrund   ........................................................................    18

Propositionen  .................................................................. .. 19

Motionerna ....................................................................... .. 19

Yttrande från skatteutskottet   ........................................    20

Informella skadestånd    .................................................. .. 20

Motionerna  ...................................................................... .. 20

Tidigare riksdagsbehandling   ..........................................    21

Blockad av företag   .........................................................    21

Motionerna ..............................................................    ..... .. 21

Tidigare riksdagsbehandling   ..........................................    22

Negaliv föreningsrätt   ......................................................    22

Motionerna  ........................................................................     22

Nya arbetsrättskommittén  .............................................. .. 23

Tidigare riksdagsbehandling   ..........................................    23

Rättspraxis   .....................................................................    23


 


AU 1984/85:3                                                                      . 80

Arbelsdomslolen   ............................................................. ... 24

Motionerna  ......................................................................    24

Nya arbetsrättskommittén  ............................................... ... 24

Tidigare riksdagsbehandling   ...........................................    24

Arbetstagarbegreppet   ....................................................    25

Medbestämmandelagen   .................................................    25

Motionerna  ......................................................................    26

Några uppgifter om arbetstagarbegreppets utveckling  ... ... 26

Tidigare riksdagsbehandling   ...........................................    27

Utskottet   ........................................................................    27

Inledning  .........................................................................    27

Strukturändringar i arbetsrätten   ....................................    28

Information och förhandlingar i mindre företag ................    30

Entreprenadavtal ..............................................................    31

Medbestämmande på den statliga sektorn   ....................    32

MBL i kommuner och landsting  .........................................    35

200-kronorsregeln   ..........................................................    36

Förbud mot innehållande av intjänad lön   .......................    39

Avdragsrätten för allmänna skadestånd    ........................    39

Regeringens lagförslag i övrigt   .......................................    40

Informella skadestånd    ...................................................    40

Blockad av företag   ..........................................................    41

Negativ föreningsrätt   ......................................................    42

Arbetsdomstolen...............................................................    43

Arbetstagarbegreppet   ....................................................    44

Utskottets hemställan    ..................................................    45

Reservationer   .................................................................    48

1.    Demokratiska rättigheter för fackförening m. m. (vpk) . ... 48

2.    Information och förhandlingar i mindre företag (m)   .... ... 50

3.    Information och förhandlingar i mindre företag (c)   ..... ... 51

4.    Entreprenadavtal (m)   ................................................. ... 52

5.    Förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare (m)      54

6.    Förhandlingsskyldigheten för ställiga arbelsgivare (c. fp)               54

7.    Tillsättning av högre chefer inom statsförvaltningen (m. c)                         55

8.    MBL i kommuner och landsting (m, c, fp)   .....................     56

9.    Slopande av slrejkskadeslånd m. m. (vpk)   .................     57

10. 200-kronorsregeln (m, c. fp) ....................................... ... 57

11. 200-kronorsregeln (vpk)   ...........................................    59

12.   Förbud mot innehållande av inljänad lön (m. fp)  ........     61

13.   Avdragsräll för allmänna skadestånd (m. c. fp)   ...... ...... 61

14.   Regeringens lagförslag i återstående delar (m, fp)   ... ... 62

15.   Regeringens lagförslag i återstående delar (c) ........... ... 62

16.   Informella skadestånd (m)   ........................................    63

17.   Blockad av enmansföretag (m. c)   .............................. ... 64

18.   Begränsning av blockadrälten i övrigt (m)    ................ ... 65

19.   Negativ föreningsrätt (m)   ..........................................    66

20.   Arbetsdomstolen (m) ...................................................    67

21.   Arbetsdomstolen (vpk)   ......................    ....................    67

22.   Arbelslagarbegreppet (m) ........................................... ... 68


 


AU 1984/85:3                                                                     81

Särskilda yttranden   ........................................................    69

1.  Informalion och förhandlingar i mindre förelag (fp)   ....    69

Personalrepresenlalion i statliga myndigheters styrelser (m, c)    . .   69

Blockad av enmansföretag (fp)   .......................................    69

Negaliv föreningsräll (m)   .................................................    70

Ideella insatser i offentlig sektor m. m. (fp) ......................    70

Bilaga 1

Lagförslagen i proposition 1983/84: 165 ......................... ... 71

Bilaga 2

Skatleutskotlets yttrande 198.3/84: 14 y   ...................... ... 76

Norsiedts Trycken, Stockholm 1984