AU 1984/85:3

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1984/85:3

om medbestämmandefrågor m. m.
Sammanfattning

I betänkandet behandlas följande ärenden från föregående riksmöte,
nämligen

dels proposition 1983/84:165 om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet, m. m. och de därtill anslutande motionerna 1983/
84:2833-2837,

dels 16 motioner om medbestämmandefrågor från allmänna motionstiden
i januari 1984.

I ärendet ingår ett yttrande från skatteutskottet (SkU 1983/84:14 y) om
avdragsrätten för s. k. allmänna skadestånd (se bilaga 2).

Utskottet biträder regeringens förslag

att den s.k. 200-kronorsregeln införs i medbestämmandelagen, dvs. en
regel som normalt begränsar skadeståndet för deltagande i olovliga strejker
till det angivna beloppet, med möjlighet för arbetsdomstolen att i undantagsfall
utdöma högre belopp,

att förbud införs för arbetsgivare att som stridsåtgärd innehålla intjänad
lön,

att arbetsgivarna inte längre skall få göra avdrag för de allmänna skadestånden.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet vill att riksdagen skall avslå de
tre regeringsförslagen. Centerpartiet godtar ett förbud mot att innehålla
intjänad lön men motsätter sig regeringsförslagen i övrigt. Vänsterpartiet
kommunisterna yrkar i första hand att skadestånden vid strejker slopas
helt och hållet, i andra hand att skadestånd aldrig får utdömas med högre
belopp än 200 kr.

I motionerna från allmänna motionstiden har moderata samlingspartiet,
centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna redovisat sin syn på behovet
av förändringar på medbestämmandeområdet. Dessutom begärs i en
rad enskilda motioner mer avgränsade förändringar på samma område. Till
de frågor som härigenom kommer att belysas i betänkandet hör medbestämmandet
på den offentliga sektorn, förhandlings- och informationsrätten
samt den fackliga vetorätten. Det gäller vidare om blockad mot företag,
s. k. informella skadestånd och den negativa föreningsrätten. Arbetsdomstolens
ställning i den arbetsrättsliga processen har aktualiserats, och
avslutningsvis kommer utskottet in på arbetstagarbegreppet.

1 Riksdagen 1984185. 18 sami. Nr 3

AU 1984/85:3

Till betänkandet har fogats tjugotvå reservationer varav åtta från moderata
samlingspartiet, två från centerpartiet och fyra från vänsterpartiet
kommunisterna. Ytterligare tre reservationer är gemensamma för m, c, fp,
två för m, c, två för m, fp och en för c, fp. Därtill föreligger fem särskilda
yttranden från m, c resp. fp.

Propositionen

I proposition 1983/84:165 (arbetsmarknadsdepartementet) föreslår regeringen
efter föredragning av statsrådet Leijon att riksdagen skall anta de av
lagrådet granskade förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

2. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).

Lagförslagen fogas till detta betänkande som bilaga 1.

Motionerna

Motioner med anledning av proposition 165

1983/84:2833 av Arne Fransson m. fl. (c)

I motionen yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå förslaget om 200-kronorsregeln,

2. att riksdagen beslutar avslå förslaget om slopad avdragsrätt för s. k.
allmänna skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga regler.

1983184:2834 av Erik Hovhammar m. fl. (m, c, fp)

I motionen yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1983/
84:165 vad avser förslag till slopad avdragsrätt vid taxering för s. k. allmänt
skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga regler.

1983/84:2835 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar avslå proposition 1983/84:165.

1983/84:2836 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas

1. att riksdagen beslutar att inga strejkskadestånd skall kunna utdömas
och därmed fredspliktsbestämmelserna i lagen utmönstras,

2. att riksdagen beslutar — i det fall inte riksdagen bifaller yrkandet
under punkt 1 - att anta följande

AU 1984/85:3

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet att
gälla från den 1 juli 1984

Föreslagen lydelse

Motionärernas förslag

60 §

Om det är helt falla bort.

I mål om skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra
kronor får inte åläggas en arbetstagare
för deltagande i en olovlig
stridsåtgärd. Denna begränsning
gäller dock inte, om arbetstagaren
underlåter att följa ett åläggande
av domstolen om återgång till arbetet
och stridsåtgärden med hänsyn
till] omständigheterna måste betraktas
som särskilt allvarlig eller
anmärkningvärd.

Högre skadestånd än tvåhundra
kronor får inte åläggas en arbetstagare
för deltagande i en olovlig
stridsåtgärd.

Deltagande i olovlig stridsåtgärd
kan aldrig utgöra saklig grund för
avsked.

1983184:2837 av Ulf Adelsohn m. fl. (m)

I motionen yrkas

1. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

2. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

3. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370).

Motioner från allmänna motionstiden

1983184:366 av Knut Wachtmeister (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
om negativ föreningsrätt.

1983184:427 av Marie-Ann Johansson (vpk) och Lars-Ove Hagberg (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär
att de anställdas fackliga organisationer ges vetorätt vid användning av
tekniska system som kan innebära en kränkning av den personliga integriteten
för de anställda på arbetsplatsen.

1983184:868 av Arne Fransson m. fl. (c)

I motionen yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utredning angående medbestämmandelagens tillämpning
på den offentliga sektorn m. m.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om MBL-verksamheten i regeringskansliet,

AU 1984/85:3

3. att riksdagen uttalar sig för att chefer inom den offentliga sektorn
skall kunna tillsättas enbart efter information till de anställdas organisationer
i enlighet med det anförda,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av MBL
i små företag att förhandlingarna kan slutföras direkt med de anställda,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av arbetsrättslagstiftningen
att enmans- och familjeföretagare utan anställd personal
ej kan omfattas av sådan stridsåtgärd som i dag kan förekomma mot
icke-avtalsbundna företag,

Yrkande 6 i motionen behandlas i AU 1984/85:2.

1983/84:880 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning innebärande

a) vetorätt för de anställdas lokala fackliga organisationer vid införande
av ny teknik i arbetslivet,

b) rätt för lokal facklig organisation att för egna bearbetningar på arbetsköparens
bekostnad utnyttja den dator som denne har tillgång till,

c) rätt för lokal facklig organisation att på arbetsköparens bekostnad
utnyttja arbetstagarkonsulter vid införande av och förändring av datasystem
och för utredning av möjliga förändringar i redan befintliga datasystem,

d) rätt för lokal facklig organisation till fullständig tillgång till underlag
och utredningar som ligger till grund för föreslagna och befintliga datasystem,

e) rätt för alla anställda till omskolning i ny teknik enligt vad motionen
anför,

2. att riksdagen uttalar sig för att ett fackligt forskningsinstitut inrättas i
enlighet med vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad motionen
anför om produktionsskatt, sex timmars arbetsdag och yrkesutbildning.

1983184:1907 av Görel Bohlin (m) och Allan Ekström (m)

1 motionen yrkas att riksdagen upphäver 1974 års reform innebärande
rösträtt för personalrepresentanterna i statliga styrelser.

1983184:1909 av Rolf Clarkson m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning
av eventuellt missbruk av skadeståndsmöjligheterna i den arbetsrättsliga
lagstiftningen i enlighet med vad som i motionen anförs.

1983184:1916 av Filip Fridolfsson m. fl. (m, c, fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
förbud mot blockad av företag där det inte finns någon fackligt ansluten för
dess vägran att teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.

AU 1984/85:3

1983184:1917 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, c, fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
lagstadgad negativ föreningsrätt.

1983184:1934 av Marianne Karlsson m.fl. (c, m, fp)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
förbud mot blockad av enmansföretag för dess vägran att teckna avtal
separat eller via arbetsgivarorganisation.

1983184:1956 av Sten Svensson m.fl. (m, c, fp)

1 motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om sådana ändringar
i 39 § medbestämmandelagen att arbetstagarorganisation inte ges
möjlighet att utestänga företag utan kollektivavtal/separatavtal från att
konkurrera om entreprenader på likvärdiga villkor.

1983184:1958 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas

1. att riksdagen hemställer hos regeringen om förslag som innebär

a) att arbetsmarknadslagarna tillförs följande demokratiska rättigheter
för fackförening:

utvidgad förhandlingsrätt och informationsrätt i alla frågor utan undantag,
att gälla även på koncernnivå,
lagstadgad strejkrätt för lokal och central fackförening,
vetorätt för fackförening i följande frågor: företagsnedläggelser, rationaliseringar,
avskedanden och omplaceringar, i alla entreprenadfrågor, i
data- och teknikfrågor samt arbetsorganisationsfrågor,

b) att inga strejkskadestånd skall kunna utdömas och därmed fredspliktsbestämmelserna
i lagen utmönstras,

c) att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för avskedande,

d) att facklig organisation och dess förtroendevalda skall ha rätt att
solidarisera sig med strejkande utan påföljder eller hinder i lagstiftningen,

e) att rätten att tillgripa lockout upphör och att arbetsköparnas möjlighet
att använda lockout som ekonomiskt påtryckningsmedel omöjliggörs,

f) att de anställda och deras fackliga organisationer skall ha rätt till
politisk verksamhet på arbetsplatsen,

g) att fackföreningarna skall ha rätt till internationella solidaritetsaktioner
utan begränsningar,

Yrkande 2 i motionen behandlas i AU 1984/85:5.

1983184:1963 av Allan Åkerlind m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen begär förslag från regeringen innebärande
att mål som rör enskilds förhållande i arbetslivet skall handläggas i allmän
domstol i stället för i arbetsdomstolen.

1983/84:1964 av Allan Åkerlind m.fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att löneavdrag för fackliga avgifter
skall få ske endast i de fall där den enskilde arbetstagaren skriftligt
begärt eller medgivit detta.

AU 1984/85:3

1983/84:2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m)

I motionen yrkas

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförs om representation för arbetstagare vid fullgörande
av förhandlings- och informationsskyldighet enligt lagen om medbestämmande
i arbetslivet (MBL),

2. att riksdagen beslutar att upphäva reglerna om facklig vetorätt i 38-40 §§ MBL,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till förbud mot
blockad av enmansföretag,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till begränsning
av facklig organisations rätt att genomföra blockad av företag enligt
vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen beslutar att införa negativ föreningsrätt i MBL,

6. att riksdagen beslutar att begränsa närvarorätten för personalrepresentanter
i statliga styrelser,

7. att riksdagen beslutar att förhandlingsskyldigheten på det statliga
området inkl. regeringens kansli skall begränsas på sätt som framgår av
motionen,

8. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att den översyn av
MBL vad avser den kommunala och landstingskommunala sektorn, om
vilken riksdagen fattat beslut, genomförs,

9. att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om en analys av
konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen i fråga om skadestånd
och förslag till åtgärder enligt motionens syfte,

10. att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om en översyn av
arbetstagarbegreppet i enlighet med vad som anförs i motionen,

16. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till begränsning
av arbetsdomstolens uppgifter i syfte att stärka den enskildes arbetsrättsliga
ställning på sätt som anges i motionen.

Motionen behandlas i övriga delar i AU 1984/85: 2, 4 och 6.

1983/84:2123 av Ingemar Eliasson (fp) och Jan-Erik Wikström (fp)

I motionen yrkas att riksdagen uttalar att ökat utrymme bör ges för
ideella insatser i offentlig verksamhet såsom inom skolan och vårdsektorn.

1983/84:2393 av Gullan Lindblad m. fl. (m)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande
av negativ föreningsrätt.

Bakgrund

Strukturändringar i arbetsrätten

Motionerna

Vpk ställer sig i motion 1958 kritiskt till själva begreppet medbestämmande
och menar att kapitalister och löntagare har oförenliga klassintres -

AU 1984/85:3

sen. De kan inte bestämma gemensamt. Däremot kan facket genom självständig
kamp tvinga fram eftergifter av arbetsgivarna och påverka deras
beslut. En sådan kamplinje sägs i motionen förutsätta andra begrepp än
medbestämmande och medansvar. För att de anställda skall kunna hävda
sina intressen behöver arbetsmarknadslagarna tillföras följande demokratiska
rättigheter för fackföreningarna:

Utvidgad förhandlings- och informationsrätt i alla frågor som den fackliga
organisationen vill ta upp. De bestämmelser om undantag som finns
skall slopas. Fackliga representanter skall kunna utnyttja den information
som ges utan att beläggas med sekretess av företag eller myndigheter.

Lagstadgad strejkrätt för lokala och centrala fackföreningar. För att en
fackförenings förhandlingsverksamhet skall bli meningsfull får föreningen
inte hindras att tillgripa stridsåtgärder när den anser att detta är befogat.
All lagtext som hindrar att strejkvapnet tillgrips måste slopas. Detta innebär
att inga strejkskadestånd skall kunna utdömas och att fredspliktsbestämmelserna
utmönstras ur lagen. Vidare bör deltagande i strejk aldrig få
utgöra saklig grund för avskedande. Fackligt förtroendevalda kan känna
det som en tung börda att behöva gå emot sina egna medlemmar när dessa
går i strejk. En facklig organisation och dess förtroendevalda bör ha rätt att
solidarisera sig med de strejkande utan påföljder eller hinder i lagstiftningen.

I kraft av sitt ägande till produktionsmedlen har kapitalägarna en nästan
total överlägsenhet i frågor av avgörande betydelse för löntagarna. Strejk
och lockout kan inte sägas vara jämförbara vapen mellan jämbördiga
”parter”. Arbetsgivarnas lockouträtt bör slopas.

I fackföreningarnas rättigheter föreslås därutöver ingå:

Vetorätt för fackföreningarna i fråga om företagsnedläggningar, rationaliseringar,
avskedanden, omplaceringar, entreprenadfrågor, data- och teknikfrågor
samt arbetsorganisationen.

Rätt för de anställda och deras fackliga organisationer att bedriva politisk
verksamhet på arbetsplatsen.

Rätt för fackföreningarna att utan begränsningar företa internationella
solidaritetsaktioner.

I motion 1958 framhåller vpk som särskilt viktigt att man förstärker
fackets möjligheter att kontrollera och påverka teknikens användning och
utveckling. Detta behandlas närmare i en annan partimotion, 880. I den
motionen anför vpk bl. a. att de arbetandes fackliga organisationer måste
rustas till kamp för en arbetsorganisation och för tekniska lösningar som
utgår från de arbetandes behov. Facket måste utarbeta egna alternativ och
bedriva ett självständigt forsknings- och utvecklingsarbete om teknik och
arbetsorganisation. Till kraven på en teknik på de arbetandes villkor hör
facklig vetorätt som förstärkning av fackets förhandlingsposition liksom en
övergång från löne- till produktionsbeskattning för att hindra att arbetskraft
enbart av lönsamhetsskäl ersätts av maskiner och ny teknik. Vinster -

AU 1984/85:3

na av den nya tekniken bör komma hela samhället till del och användas till
att bekosta bl. a. införande av sex timmars arbetsdag.

Vidare bör facket få möjlighet att styra teknikutvecklingen genom t. ex.
ett fackligt forskningsinstitut. Yrkesutbildningen bör innefatta de datatekniska
tillämpningarna men inte på bekostnad av inlärningen av de grundläggande
yrkeskunskaperna inom vaije bransch. Med hänvisning härtill
begärs i motion 880 en lagstiftning som innebär

a) vetorätt för de anställdas lokala fackliga organisationer vid införande
av ny teknik i arbetslivet,

b) rätt för lokal facklig organisation att för egna bearbetningar på arbetsköparens
bekostnad utnyttja den dator som denne har tillgång till,

d) rätt för lokal facklig organisation till fullständig tillgång till underlag
och utredningar som ligger till grund för föreslagna och befintliga datasystem,

e) rätt för alla anställda till omskolning i ny teknik.

Vidare föreslås i motionen att riksdagen ansluter sig till vad i motionen
anförs om ett fackligt forskningsinstitut, produktionsskatt, sex timmars
arbetsdag och yrkesutbildning.

Om riksdagen avvisar förslaget i motion 880 om en generell vetorätt vid
införande av ny teknik så föreslås i motion 427 av Marie-Ann Johansson
(vpk) och Lars-Ove Hagberg (vpk) att de fackliga organisationerna i vart
fall får vetorätt beträffande tekniska system som kan kränka de anställdas
personliga integritet. Motionärerna pekar bl. a. på att datorer exakt kan
registrera hur snabbt en anställd arbetar, hur många pauser som görs eller
vilka fel som begås. Många gånger ger datorsystemen en överinformation
som sägs göra det möjligt för arbetsgivaren att ta fram uppgifter som kan
vara kränkande för den anställdes personliga integritet. Den begränsade
vetorätt som förordas i motionen avser att möjliggöra för de anställda att
bemästra integritetsproblem av det slaget.

Dataeffektutredningen

I slutbetänkandet Datorer och arbetslivets förändring (SOU 1984: 20)
ägnar dataeffektutredningen ett kapitel åt datorisering och medbestämmande.
Utredningen anger tre områden som den anser vara centrala för att
stödja de anställdas förutsättningar att utöva sitt medbestämmande vid
planering, utveckling och införande av datateknik:

1) Stöd genom bra systemutvecklingsmodeller och -metoder. I det avseendet
förordas ett ”tvärdisciplinärt FoU-program” samt ekonomiskt
stöd till bl. a. fackliga organisationer för spridning av forskningsresultat.

2) Stöd genom lagar och avtal. Inga förändringar föreslås i lagstiftningen

AU 1984/85:3

om medbestämmande. Förbättringar förutsätts kunna uppnås i första hand
genom avtal mellan parterna. Utredningen framhåller särskilt:

Medbestämmandeprocessen måste komma igång tidigt vid utvecklingen
och införandet av datatekniken.

De speciella problem som uppstår i koncernföretag i medbestämmandefrågor
måste lösas.

Det är viktigt att de lokala fackliga organisationerna ges möjlighet till
assistans från ombudsmän och konsulter.

Fackligt förtroendevalda och övriga anställda måste ges ökade möjligheter
till utbildning.

3) Stöd genom kompetenshöjning hos de anställda som ger dem kunskaper
om datateknikens möjligheter och effekter, om bra systemutvecklingsmodeller
och om lagar och avtal.

Dataeffektutredningen berör i ett annat avsnitt frågan om de anställdas
integritet på arbetsplatsen. Denna fråga bör uppmärksammas enligt utredningen,
som anför att datatekniken kan användas för kontroll av anställda
på så sätt att styr- och kontrollsystemens uppgifter återförs på enskilda
anställda. Därigenom kan den enskildes integritet hotas. Utredningen anser
att datalagen bör skärpas till skydd för den enskildes integritet så att
man lokalt får möjlighet att ta ställning till om den typ av uppgifter det här
är fråga om skall få registreras och utnyttjas vid bedömning och värdering
av enskilda anställda.

Tidigare riksdagsbehandling

Förslaget i motion 1958 om demokratiska rättigheter för fackförening
har framförts tidigare av vpk, senast i en motion förra året som behandlades
i AU 1983/84:5 (s. 7-8 och res. 1 av vpk). Likaså har motionsförslag
tidigare framställts av vpk om medbestämmande vid teknisk utveckling. I
AU 1982/83:6 (s. 12—13 och res. 8 av vpk) behandlades förslag i det ämnet
motsvarande yrkandena 1 och 2 i den nu föreliggande motionen 880.
Förslag beträffande sex timmars arbetsdag (yrkande 3 i samma motion)
behandlas i AU 1984/85:2 med anledning av två andra vpk-motioner, 1983/
84:1049 och 1337.

Information och förhandlingar i mindre företag

Motionerna

Medbestämmandelagen (MBL) ger i 10—17 §§ regler om förhandlingsrätt
och i 18—22 §§ regler om rätt till information. Skyldigheten för arbetsgivarna
att på grund av dessa regler träda i förhandling resp. lämna information
skall fullgöras mot den lokala arbetstagarorganisationen om det
finns en sådan på arbetsplatsen (14 resp. 20 §§).

AU 1984/85:3

I motion 2029 av Alf Wennerfors m.fl. (m) anförs att på de mindre
arbetsplatserna som inte har någon facklig klubb kommer arbetsgivarens
fackliga motpart att utgöras av den fackliga avdelningen. Detta leder till att
arbetstagarna ofta representeras av en facklig ombudsman utan anknytning
till det företag det gäller. Ombudsmannen kan ha sin verksamhet
förlagd till en ort långt ifrån den aktuella arbetsplatsen, med begränsade
möjligheter att sätta sig in i de förhållanden som där råder. Detta strider
mot det grundläggande syftet med lagen, nämligen att ge ett ökat inflytande
åt de direkt berörda på arbetsplatserna. Enligt motionärerna är det därför
skäl att överväga en begränsning av MBL:s giltighet för de små företagen
att lämna en garanti för de lokalt anställda om deltagande i och direkt
ansvar vid förhandlingar och information. Regeringen bör få i uppdrag att
göra en översyn av MBL med syfte att stärka de lokalt anställdas inflytande.

Arne Fransson m. fl. (c) anser i motion 868 att problemet med de små
företagen utan fackklubb ökat till följd av centraliseringen inom fackföreningsrörelsen
med bildande av storavdelningar. Motionärerna föreslår
den ordningen att arbetsgivaren vid sådana företag inleder information och
förhandlingar direkt med anställda och omedelbart därefter lämnar en
skriftlig rapport till vederbörande fackliga avdelning. Efter en rimlig respittid
bör arbetsgivarens skyldigheter enligt MBL anses vara fullgjorda. Förslag
till lagändring med denna inriktning bör begäras av regeringen.

I samma motion föreslås även att arbetstagare som tillhör arbetsgivarens
familj skall undantas från MBL. Därmed skulle i realiteten alla egenföretagare
komma att undantas och den undantagsregel för tillämpningen som
redan finns i lagen om anställningsskydd beträffande familjemedlemmar
skulle också komma att gälla på medbestämmandeområdet.

Tidigare riksdagsbehandling

Liknande motionsyrkanden beträffande förhandlings- och informationsskyldighetens
fullgörande i mindre företag behandlades förra hösten i
AU 1983/84:5 (s. 9-11) samt reservationerna 4 (m) och 5 (c).

Entreprenadavtal

Gällande räll

Enligt 38-40 §§ MBL skall en arbetgivare först ta upp förhandlingar
med fackklubben om det är meningen att ett visst arbete skall utföras på
entreprenad eller som uppdrag, dvs. av andra än företagets egna anställda.
Från denna förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren görs undantag om det
aktuella arbetet är kortvarigt och tillfälligt, om det kräver särskild sakkunskap
eller om den tilltänkta åtgärden i liknande fall tidigare godtagits på
den fackliga sidan. Skyldigheten att förhandla förutsätter dessutom att
arbetet omfattas av det kollektivavtal som gäller på företaget.

AU 1984/85:3

Arbetsgivaren kan förbjudas att lägga ut arbetet på entreprenad (motsv.)
om åtgärden 1) kan antas medföra att lag eller avtal kommer att sättas
åsido eller 2) på annat sätt skulle komma att strida mot vad som är allmänt
godtaget inom parternas avtalsområde. Denna fackliga vetorätt utövas
normalt på fackförbundsnivå.

Arbetsgivaren kan sätta sig över (”genombryta”) vetot men riskerar då
att få betala skadestånd om vetot varit befogat. Å andra sidan blir den
fackliga organisationen skadeståndsskyldig om den lagt ett veto utan att ha
haft fog för det. Såväl arbetsgivare som fackliga organisationer har av
dessa skäl av arbetsdomstolen dömts att betala skadestånd till motparten.

Motionerna

Enligt motion 2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m) medför den tillämpning
som i praktiken sker av bestämmelserna om entreprenad i MBL allvarliga
olägenheter. Avsikten med bestämmelserna har aldrig varit att hindra
seriösa entreprenörer, men detta sägs förekomma i många fall för att utöka
arbetsuppgifterna på den egna arbetsplatsen. Som ännu allvarligare anges
att vetorätten används för att utestänga företagare. Bl. a. händer det att
vissa företag, t. ex. enmansföretag, blir systematiskt svartlistade. I praktiken
har de fackliga organisationerna därmed möjlighet att ålägga företagare
näringsförbud. Det inträffar, tillägger motionärerna, att fackliga organisationer
bedriver veritabla ”razzior” för att kontrollera om företag har
fullgjort sina skyldigheter i fråga om skatter och avgifter etc.

Motionärerna anser att det inte kan accepteras att fackliga representanter
utanför lagar och förordningar upphöjer sig själva till dömande instans
eller tar sig rätt att utöva etableringskontroll. Vetorätten har kommit att
användas på ett sätt som inte kan accepteras i ett rättssamhälle. Frågan
kan inte överlåtas till reglering i avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Motionärernas slutsats är att riksdagen bör upphäva reglerna om facklig
vetorätt i 38—40 §§ MBL.

I motion 1956 av Sten Svensson m. fl. (m, c, fp) påtalas som orimligt att
en facklig organisation med lagens hjälp kan stoppa ett enmansföretag av
det enda skälet att företaget saknar anställda. Skyddet för sådana företag
är alldeles för svagt enligt motionärerna, som föreslår att 39 § MBL ändras
så att fackliga organisationer inte har möjlighet att utestänga företag som
inte har kollektivavtal från att konkurrera om entreprenader på likvärdiga
villkor.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden om att vetorättsreglerna skall utgå ur MBL framställdes
redan vid lagens tillkomst. Från år 1978 har yrkanden om att
reglerna skall slopas eller inskränkas gjorts årligen. Frågan har senast
behandlats av utskottet i AU 1983/84: 5 (s. 13-14). I den till det betänkandet
fogade reservationen 7 (m) hänvisades till att vetorätten uppmärksam -

AU 1984/85:3

mats i utvecklingsavtalet mellan SAF, LO och PTK. Reservanterna förutsatte
att frågan därigenom skulle få en tillfredsställande lösning men tilläde
att i annat fall måste dock lagstiftning tillgripas.

MBL på den statliga sektorn

Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. (m) framhåller i motion 2029 att MBL ger de
offentliganställda en vidsträckt förhandlingsrätt. Detta i kombination med
representation i de beslutande organen ger i realiteten de statligt anställda
en dubbel rösträtt. Det politiska beslutsfattandet kan därmed påverkas i
flera led av de fackliga organisationerna, något som är betänkligt ur demokratisk
synpunkt. Motionärerna föreslår att personalrepresentationen i
statliga styrelser och nämnder inskränks till frågor som direkt berör de
anställda på den egna arbetsplatsen. Av samma skäl, dvs. att nuvarande
ordning anses ge de anställda ett större faktiskt inflytande över myndigheternas
verksamhet än som tillkommer andra medborgare på grund av
allmänna val, föreslår Görel Bohlin (m) och Allan Ekström (m) i motion
1907 att riksdagen upphäver 1974 års reform om personalrepresentation i
statliga styrelser.

I motion 2029 föreslås vidare att förhandlingsskyldigheten för de statliga
arbetsgivarna inskränks till åtgärder som primärt är avsedda att förändra
de anställdas situation på den egna arbetsplatsen. Denna begränsning i
förhandlingsskyldigheten bör i synnerhet gälla regeringens kansli. Det är
inte rimligt att regeringen skall behöva förhandla med personalrepresentanterna
om propositioner till riksdagen.

Även i motion 868 av Arne Fransson m.fl. (c) förordas en omorganisation
av MBL-förhandlingarna i regeringskansliet. Motionärerna vill få till
stånd å ena sidan en prioritering av de ämnesområden som skall omfattas
av medbestämmandet och å andra sidan förhandlingsformer som gör det
möjligt för de anställdas organisationer att komma in i beslutsprocessen
betydligt tidigare än nu är fallet. De ämnesområden motionärerna prioriterar
är följande:

- propositioner som innebär personalförändringar inom statens område

- flyttning av ärendegrupper, t. ex. genom decentralisering, som också
innebär omplacering och/eller förändringar i arbetets innehåll

- omlokaliseringar av myndigheter

- översynsprojekt som syftar till omorganisationer

- förändringar i det personalpolitiska regelsystemet.

Ett arbetsgivarbeslut att tillsätta högre chefer skall enligt utslag i arbetsdomstolen
föregås av primärförhandlingar enligt 11 § MBL. Detta anses
gälla även på den offentliga sektorn. Arne Fransson m. fl. (c) konstaterar i
den nyssnämnda motionen 868 att de anställdas organisationer på den
offentliga sidan förlorat en del av sitt medbestämmande i chefsärenden.

AU 1984/85:3

När regeringen bestämt sig i ett tillsättningsärende krävs enligt motionärerna
en extrem situation om en förändring av tillsättningen skall ske. Med
hänsyn bl. a. härtill och till regelsystemen i regeringsformen och lagen om
offentlig anställning om tjänstetillsättningar föreslår motionärerna att tillsättning
av chefer på den offentliga sektorn sker efter information men
utan förhandlingar med de anställdas organisationer.

Uttalanden av konstitutionsutskottet om medbestämmandefrågor i regeringskansliet KU

har vid olika tillfällen i sitt granskningsarbete kommit in på medbestämmandefrågor
vid beredningen av regeringsärenden. Det har senast
skett i det granskningsbetänkande som avlämnades i våras, KU 1983/84: 30
s. 14—20, 47-48 samt bilagor. KU anför avslutningsvis i sin bedömning:

Utskottet vill erinra om att enligt den handläggningsordning som gäller i
regeringskansliet skall ett ärende, där det föreligger informations- eller
förhandlingsskyldighet, överlämnas till FHR först sedan den gemensamma
beredningen har ägt rum i sedvanlig ordning och enighet föreligger om
beslutets utformning. Överlämnandet sker således på ett mycket sent
stadium av beredningsprocessen. Som framgått har denna ordning kritiserats
av företrädare för såväl personalorganisationerna som civildepartementet.
Utskottet har förståelse för dessa kritiska uppfattningar. Bristerna
i det nuvarande systemet är enligt utskottets uppfattning en av anledningarna
till att direkta kontakter ibland tas mellan personalorganisationerna
och departementen i ett tidigare skede av beredningsarbetet. Dessa kontakter
sker alltså vid sidan av den förutsatta och avtalade handläggningsordningen
och innebär bl. a. att förhandlingsrådet förbigås.

Enligt utskottet kan det också ifrågasättas om den nuvarande handläggningsordningen
överensstämmer med tankegångarna bakom medbestämmandets
utformning i fråga om regeringsärendena. Det uttalades i förarbetena
till arbetsrättslagstiftningen att det av principiella skäl inte kunde
komma i fråga att införa ett förhandlingsförfarande direkt med regeringen.
Utskottet har också ovan slagit fast att någon inskränkning av regeringens
formella befogenheter inte har skett. Med nuvarande handläggningsordning
i regeringskansliet upptas emellertid, som redan nämnts, förhandlingarna
i ett mycket sent skede av beslutsprocessen. Härigenom har förhandlingarna
i realiteten kommit att avse ståndpunkter som det i normalfallet
endast återstår för regeringen att bekräfta genom ett formellt beslut.

Enligt utskottets uppfattning finns det alltså inslag i den nuvarande
ordningen som är diskutabla från principiella synpunkter. Utskottet anser
heller inte att de insatser i form av tid och resurser som görs alltid står i
proportion till de uppnådda resultaten. Detta gäller oavsett om man ser
verksamheten från arbetstagar- eller arbetsgivarsynpunkt.

Utskottets slutsats är således att omfattningen och inriktningen av förhandlings-
och informationsverksamheten i fråga om regeringsärenden bör
omprövas i syfte att minska den sena behandlingen av mer rutinbetonade
ärenden till förmån för tidiga kontakter mellan parterna i viktigare frågor. I
de överväganden som bör göras i samband härmed bör också frågan om
formen för dessa kontakter diskuteras. Som utskottet tidigare har redovisat
kan direkta förhandlingar mellan regeringen och de fackliga organisa -

AU 1984/85:3

tionerna inte anses förenliga med regeringens ställning enligt författningen.
Behovet av tidiga överläggningar mellan företrädare för regeringen och de
fackliga organisationerna kan därför aktualisera frågan om införande av
nya arbetsformer.

Granskningen har härutöver inte föranlett något uttalande från utskottets
sida.

Till KU:s betänkande i det aktuella avsnittet fogades reservationer av m,
av c och fp gemensamt samt av vpk.

Personalrepresentation i statliga myndigheters styrelser

De anställda har rätt till representation i de statliga myndigheternas
styrelser enligt riktlinjer som drogs upp vid 1974 års riksdag (prop. 1974:1
bilaga 2 Gemensamma frågor, InU 1974:4, rskr 1974:95). Föreskrifter om
denna styrelserepresentation meddelas i den s. k. personalföreträdarkungörelsen
1974:224, omtryckt 1982:1279. Två, i vissa fall tre, personalföreträdare
får utses. Personalföreträdarna utses och entledigas av personalorganisationerna
med stöd av en särskild lag (1976:230) samt föreskrifter i
den nyssnämnda kungörelsen.

I direktiven (1983:48) för verksledningskommittén ingår ett avsnitt om
de statliga lekmannastyrelsernas sammansättning. Om personalrepresentationen
heter det:

Sedan personalföreträdarkungörelsen kom till har arbetsrättsreformen
(prop. 1975/76:105, InU 45, rskr 404) och därpå följande statliga kollektivavtal
- främst medbestämmandeavtalet för det statliga arbetstagarområdet
(MBA-S) och avtalet om förhandlingsordning i frågor om tillsättning av
vissa tjänster hos staten (ATS) — lett till en betydande förstärkning av det
fackliga inflytandet över myndigheternas verksamhet. Man har därvid
stannat för att förhandlingar bör vara den viktigaste formen för medbestämmande,
men också andra former har tillmätts stor vikt. Den sålunda
gällande och tillämpade ordningen bör naturligtvis såväl principiellt som
praktiskt vägas in när det gäller arbetstagarnas styrelserepresentation.

Utredningen bör se över frågan om personalföreträdama och deras
ställning med hänsyn tagen till statsförvaltningens speciella uppgifter och
organisation samt den konstruktion och de uppgifter som utredningen
föreslår för styrelserna.

Tidigare riksdagsbehandling

MBL:s tillämpning i statsförvaltningen och då särskilt i regeringskansliet
har tidigare behandlats av utskottet i AU 1981/82:4, 1982/83:6 och 1983/
84:5. Styrelserepresentationen för statligt anställda ifrågasattes i motioner
som behandlades i AU 1982/83:15. Medbestämmandeformema vid tillsättning
av högre chefer i statsförvaltningen aktualiserades i en motion
behandlad i AU 1983/84:5 (s. 19-20).

AU 1984/85:3

MBL i kommuner och landsting

Bakgrund

Hösten 1981 beslöt riksdagen på förslag av utskottet att begära en
utredning som skulle syfta till en klarare gränsdragning i förhandlingfrågorna
på de landstings- och primärkommunala områdena, AU 1981/82:4
s. 38-41, med reservation av de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet.

Efter regeringsskiftet hösten 1982 anförde den nya regeringen i skrivelse
1982/83:176 att man borde pröva möjligheterna att avtalsvägen lösa förekommande
gränsdragningsproblem. Ytterligare åtgärder borde vidtas först
om denna väg inte var framkomlig. Utskottet instämde häri (AU 1983/84:5
s. 18). I en reservation (nr 12) anfördes av m, c och fp att den begärda
utredningen borde fullföljas och utvidgas till att omfatta även de statligt
anställdas förhandlingsrätt.

Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. (m) anför i motion 2029 att det är principiellt
felaktigt att frågor som rör gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och
den politiska demokratin skall avgöras genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter. Vidare medför oklarheten i gränsdragningsfrågorna risker för
ineffektivitet och byråkrati i beslutsfattandet. Arne Fransson m.fl. (c)
tillägger i motion 868 att regeringens avsikt att inte efterkomma riksdagsbeslutet
från hösten 1981 står i uppenbar strid med en allmän opinion i
dessa frågor och strider dessutom mot de enhälliga yttranden från kommun-
och landstingsförbunden som föregick riksdagsbeslutet på hösten
1981. Med stöd av det anförda begärs i båda motionerna att den av
riksdagen tidigare beslutade översynen skall genomföras.

200-kronorsregeln

Bakgrund

I 1928 års kollektivavtalslag fanns införd en bestämmelse som innebar
att en enskild arbetstagare för ett avtals- eller lagbrott inte fick ådömas
skadestånd med högre belopp än 200 kr. Bestämmelsen hade sin praktiska
tillämpning vid olovliga strejker. Riksdagsbehandlingen av regeringsförslaget
till MBL innebar att 200-kronorsregeln utgick ur den nya lagen.

Efter MBL:s ikraftträdande den 1 januari 1977 har således inte funnits
någon övre gräns för de skadestånd som kan åläggas enskilda arbetstagare.
Det förutsattes dock vid riksdagsbeslutet att avskaffandet av 200-kronorsregeln
inte skulle leda till en generell höjning av skadeståndet, utan dessa
skulle även i framtiden hållas på en måttlig nivå. I målen om olovliga
strejker har arbetsdomstolen fortsatt att döma ut skadestånd med 200 kr.
eller lägre belopp. I några fall, i vilka arbetsdomstolen har ansett de
olovliga strejkerna vara särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda, har
skadestånden bestämts till 300 kr. eller, i två fall, 400 kr.

AU 1984/85:3

I en dom år 1982 uttalade arbetsdomstolen att den avsåg att på grund av
penningvärdeförändringen höja skadeståndsnivån från 200 till 300 kr.
ehuru i just det målet utdömdes skadestånd med 150 kr. Det högre beloppet,
300 kr., har därefter första gången tillämpats i en dom i början av
innevarande år beträffande en olovlig strejk som inte bedömdes som vare
sig särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.

Nya arbetsrättskommittén (NARK) har i betänkandet (SOU 1982:60)
MBL i utveckling föreslagit att 200-kronorsregeln återinförs. Kommittén
var oenig på denna punkt.

Proposition 165

Regeringen föreslår att MBL i 60 § tillförs en ny bestämmelse som
motsvarar den tidigare 200-kronorsregeln. Samtidigt föreslås att paragrafen
tillförs nya regler som är avsedda att förstärka de överläggningar som
lokalt skall äga rum när en olovlig arbetskonflikt har brutit ut.

I 43 § MBL finns redan nu en bestämmelse som ålägger arbetsgivaren
och den berörda fackliga organisationen att omedelbart ta upp överläggningar
vid utbrottet av en olovlig strejk och gemensamt verka för att den
upphör. Regeringen föreslår nu att denna ordning byggs ut enligt följande.
Om strejken fortsätter efter de nyssnämnda överläggningarna och arbetsgivaren
vänder sig till arbetsdomstolen, skall denna efter att ha hört de
berörda (däribland de strejkande arbetstagarna) först ta ställning till om
strejken är olovlig. Om så befinns vara fallet skall domstolen som hittills
kunna ålägga arbetstagarna att återuppta arbetet. Samtidigt skall domstolen
om den med ledning av vad som framkommit i målet bedömer det som
lämpligt kunna förordna att en ny överläggning enligt 43 § skall ske och nu
under ledning av en förlikningsman. En förutsättning är att den nya överläggningen
bedöms vara av värde för att undanröja orsakerna till konflikten.
En annan förutsättning är att den förnyade överläggningen hålls först
efter det att de strejkande har återgått till arbetet.

När det sedan gäller själva skadeståndsreglerna så föreslås att skadestånd
normalt inte skall dömas ut om de strejkande har återgått till arbetet
senast när de första överläggningarna enligt 43 § tas upp mellan arbetsgivaren
och fackklubben. För andra fall skall huvudregeln vara att högre
skadestånd än 200 kr. inte får åläggas dem som deltar i olovliga stridsåtgärder.
Undantagsvis skall dock även i fortsättningen kunna utdömas skadestånd
med högre belopp än 200 kr. Därmed avses fall där de strejkande inte
återgår i arbete trots att arbetsdomstolen har förordnat därom och strejken
dessutom måste betraktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd. Till
de faktorer som därvid bör vägas in i bedömningen hör strejkens långvarighet
och dess skadlighet för arbetsgivaren och utomstående.

Ur propositionens allmänna motivering för de nya reglerna om överläggningar
och skadestånd återges härutöver följande synpunkter:

AU 1984/85:3

Frågan om tvåhundrakronorsregeln har varit och är en viktig fråga för
den fackliga rörelsen. Det hör till grundsatserna för den gällande rättsordningen
på arbetsmarknaden att träffade kollektivavtal skall respekteras
och den åtföljande fredsplikten iakttas. Någon tvekan om att den grundsatsen
gäller får det inte finnas. Därför är fredsplikten också förenad med ett
rättsligt ansvar i form av ett skadeståndsansvar för dem som är bundna av
den. Men skadeståndsansvaret behöver inte och bör inte gå längre än till
att stryka under den rättsliga grundsatsen. Andra åtgärder än rättegång
inför domstol och utkrävande av skadeståndsansvar är viktigare för att
bevara arbetsfreden och ett gott förhållande mellan parterna på arbetsplatserna.

Regeringsförslagen innebär förutom ändringarna i 60 § MBL även följdändringar
i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen.

Motionerna

Vpk yrkar i motion 2836 - med åberopande av vad som anförs i den
tidigare i betänkandet redovisade motionen 1958 - i första hand att strejkskadestånden
slopas och att fredspliktsbestämmelserna i samband därmed
utmönstras ur MBL. I andra hand yrkas i motion 2836 att 200 kr. skall vara
högsta belopp för strejkskadestånden. Dessutom bör det framgå av lagen
att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för avskedande.

I motionerna 2837 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), 2833 av Arne Fransson
m. fl. (c) och 2835 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) yrkas avslag på propositionens
förslag i denna del. Därvid hänvisas i motionerna 2835 och 2837 till
att lagrådet liksom en majoritet av remissinstanserna, däribland arbetsdomstolen,
har avstyrkt att 200-kronorsregeln återinförs. I motion 2837
anförs vidare att med regeringsförslaget blir skadestånden betydelselösa
och att detta utgör ett så allvarligt avsteg från fredspliktsprincipen att det
kan ifrågasättas om inte hela grunden för kollektivavtalssystemet undergrävs.
Att hänvisa till överläggningar i stället för skadeståndssanktionen
även när en avtalsstridig arbetsnedläggelse redan har brutit ut innebär
egentligen ett erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsmedel.
Enligt motion 2833 är förslaget att återinföra 200-kronorsregeln mera
relaterat till politisk historia än till faktiska och redovisade sakskäl.

Innehållande av intjänad lön

Bakgrund

Under en pågående lovlig strejk i Norrköpings hamn vägrade arbetsgivaren
att betala ut löner som hade intjänats före konflikten men skulle ha
betalats ut vid en tidpunkt som inföll när konflikten pågick. Arbetsdomstolen
(dom år 1980 nr 94) ansåg att arbetsgivaren hade rätt att som stridsåtgärd
innehålla de löner som förfallit till betalning. Samtidigt påpekade
domstolen att det ålåg arbetsgivaren att betala ut lönerna när strejken
upphört.

2 Riksdagen 1984/85. 18 sami. Nr 3

AU 1984/85:3

Nya arbetsrättskommittén (majoriteten) föreslår i betänkandet MBL i
utveckling att det införs ett lagfäst förbud mot att innehålla lön som
förfaller till betalning under en konflikt.

Propositionen

Saken har väckt ett starkt engagemang både inom och utom fackföreningsrörelsen.
Från arbetsgivarsidan har man utfäst sig att inte innehålla
intjänad lön som stridsåtgärd. Med hänsyn till rättsfrågans sakliga betydelse
bör dock tillkomma en rättsregel som är motsatt den som fastställts
genom arbetsdomstolens dom och som har bindande verkan över hela
arbetsmarknaden, oberoende av åtaganden i kollektivavtal och ensidiga
utfästelser.

Vidare framhålls att det här rör sig om lagstiftning i en väl avgränsad
fråga som ter sig synnerligen viktig från arbetstagarsynpunkt. Det finns
inte heller några egentliga meningsmotsättningar i sak. Den föreslagna
lagstiftningen bör därför inte ses som ett avsteg från grundsatsen att det
bör vara arbetsmarknadsparternas uppgift och ansvar att sinsemellan utveckla
och tillämpa regler för den ekonomiska striden i de situationer då
det inte gäller fredsplikt.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att det genom ett tillägg till 41 §
MBL införs ett lagfäst förbud för arbetsgivaren att såsom stridsåtgärd vid
arbetskonflikter innehålla intjänad lön.

Motionerna

Moderata samlingspartiet och folkpartiet yrkar i motionerna 2837 resp.
2835 att riksdagen skall avslå regeringens förslag om lagfäst förbud mot
innehållande av intjänad lön. I motionerna hänvisas till att lagstiftning
avstyrkts av ett stort antal instanser vid remissbehandlingen av kommittéförslaget
och att åtgärder inte bör genomföras som ensidigt inskränker ena
partens möjligheter att besvara stridsåtgärder från motparten. Det påtalas
vidare att det föreslagna förbudet utgör ett markant avsteg från principen
att det är parterna som på eget ansvar förfogar över stridsmedlen. Att
regeringen nu vill göra detta avsteg visar att förslaget har en betydligt
större räckvidd än propositionen vill ge intryck av.

I motionerna 2833 (c) och 2836 (vpk) godtas regeringsförslaget.

Avdragsrätten för allmänna skadestånd

Bakgrund

Inom arbetsrätten används nästan enbart skadestånd för att sanktionera
det regelsystem som byggts upp genom lagstiftning och avtal. Man skiljer
mellan ekonomiska och allmänna (ideella) skadestånd. Det ekonomiska
skadeståndet skall ersätta ekonomiska förluster, t. ex. den inkomst av lön
en arbetstagare går miste om genom ett avskedande utan sakliga skäl. Det
allmänna skadeståndet anses ha till uppgift att inskärpa vikten av att

AU 1984/85:3

lagregler och ingångna kollektivavtal iakttas. Denna form av skadestånd
brukar sägas ha en preventiv funktion.

Under år 1980 avgjordes i regeringsrätten (in pleno) två mål om avdragsrätten
beträffande allmänna skadestånd. I det ena målet uttalades att det
allmänna skadestånd som en arbetsgivare hade att betala till en facklig
organisation var att anse som en omkostnad i rörelsen. Det var alltså
avdragsgillt. Genom utslaget i det andra målet fastställdes å andra sidan att
det allmänna skadestånd som betalats till en arbetstagare för den kränkning
denne lidit genom att ha blivit uppsagd utan saklig grund skulle
beskattas som inkomst av tjänst.

Frågan om avdragsrätten har redovisats i betänkandet MBL i utveckling.
Någon gemensam uppfattning i frågan kunde inte uppnås inom kommittén,
som inte lade fram något förslag utan pekade på att en ändring av
den skatterättsliga behandlingen av de allmänna skadestånden borde föregås
av ett förberedelsearbete som föll utanför ramen för dess arbete.

Inom arbetsmarknadsdepartementet har upprättats en promemoria om
skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd. I promemorian
föreslås att avdragsrätten för allmänna skadestånd slopas. Promemorian
har remissbehandlats.

Propositionen

Det föreslås i propositionen att arbetsgivarnas avdragsrätt för allmänna
skadestånd slopas. Lagtekniskt uppnås detta genom ett tillägg till 20 §
kommunalskattelagen. Samtidigt uttalas att det inte finns tillräckliga skäl
för att göra allmänna skadestånd skattefria hos mottagaren.

Som skäl för att slopa arbetsgivarens avdragsrätt anförs i propositionen
bl. a. att det är stötande för rättskänslan att en arbetsgivare skall få göra
avdrag för skadestånd som betalas för brott mot ofta helt centrala bestämmelser
i arbetsrättslagstiftningen. Det är inte naturligt att se skadestånd av
det slaget som något slags normala omkostnader i rörelsen.

Motionerna

I de tre motionerna av Ulf Adelsohn m. fl. (m), Arne Fransson m. fl. (c)
och Jan-Erik Wikström m.fl. (fp), 2837, 2833 resp. 2835, yrkas avslag på
regeringsförslaget att slopa den aktuella avdragsrätten.

Det invänds i motion 2837 (m) att, såsom riksskatteverket påpekat, det
inte går att göra en distinktion mellan arbetsrättsliga skadestånd och andra
skadestånd utan dessa måste betraktas som avdragsgill omkostnad oavsett
om de betalas till en leverantör eller till en fackförening. I motion 2837
anförs vidare liksom i motion 2835 (fp) att regeringsförslaget kommer att
hårt drabba småföretagen bl. a. därför att skadestånden inte tar hänsyn till
företagens ekonomiska bärkraft. Särskilt gäller detta egenföretagarna, tillläggs
det i motion 2837. På grund av marginalskatter m. m. kan de få en
kostnad av 45 000 kr. om de blir ådömda ett skadestånd på 10000 kr. Enligt

AU 1984/85:3

motion 2833 (c) kan befaras att regeringsförslaget medför ytterligare byråkratisk
låsning av arbetsmarknaden.

Även i motion 2834 av Erik Hovhammar m.fl. (m, c, fp) yrkas att
regeringens förslag att slopa avdragsrätten skall avslås. Motionärerna anser
att förslaget får orimliga konsekvenser för småföretagarna. Deras situation
är direkt jämförbar med löntagarnas. Därför är det fel att ensidigt
skärpa skadeståndsreglerna för småföretagarna samtidigt som löntagarnas
skadeståndsansvar skall reduceras genom återinförande av 200-kronorsregeln.

I motion 2836 (vpk) sägs förslaget om slopad avdragsrätt ligga helt i linje
med vpk:s förslag på arbetsrättens område.

Yttrande från skatteutskottet

Skatteutskottet har i ett avgivet yttrande (SkU 1983/84:14 y) uttalat som
sin mening att arbetsmarknadsutskottet bör tillstyrka regeringsförslaget
om ändring i kommunalskattelagen och avstyrka de föreliggande motionerna
i motsvarande del. I en till yttrandet fogad avvikande mening av m, c
och fp uttalas däremot att propositionen bör avslås i den aktuella delen och
motionerna i motsvarande del bifallas.

Skatteutskottets yttrande och den avvikande mening som avgivits i
ärendet återfinns i bilaga 2 till detta betänkande.

Informella skadestånd

Motionerna

Som förut sagts sanktioneras de arbets rätts liga reglerna nästan uteslutande
av skadestånd. Alf Wennerfors m. fl. (m) konstaterar i motion 2029
att flertalet fall görs upp genom överenskommelser mellan arbetsgivaren
och den berörda fackliga organisationen och når aldrig arbetsdomstolen.
Ofta betalar framför allt mindre företag hellre ett informellt skadestånd än
att de ger sig in i en omfattande och dyrbar process med de konsekvenser
detta kan ha inte minst för klimatet på arbetsplatsen. Även om skadeståndskraven
många gånger kan vara orimliga och strider mot lagens anda
föredrar, sägs det vidare i motionen, många företagare att köpa sig husfrid.
Mot denna bakgrund finns det enligt motionärerna anledning att analysera
konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen i fråga om skadestånd
och vidta sådana förändringar i lagstiftningen att det av denna klart kan
utläsas i vilka fall och under vilka former skadestånd kan utkrävas. Det
begärs i motionen att regeringen skall låta göra en sådan analys och lägga
fram förslag till åtgärder i linje med motionens syfte.

Med i det väsentliga samma motivering föreslår Rolf Clarkson m. fl. (m,

c) i motion 1909 en utredning om eventuellt missbruk av den arbetsrättsliga
lagstiftningens möjligheter till s. k. informella skadestånd.

AU 1984/85:3

Tidigare riksdagsbehandling

En motion med liknande inriktning behandlades av utskottet förra året i
AU 1983/84:5 (s. 16). Utskottet konstaterade att regeringen i december
1982 hade avslagit en framställning i samma ämne från Företagareförbundet.
Med hänsyn härtill och till vad utskottet i övrigt anförde avstyrktes
den då föreliggande motionen. Reservation (nr 11) av m.

Blockad av företag

Motionerna

Alf Wennerfors m. fl. (m) yrkar i motion 2029 att riksdagen skall begära
förslag till lagstiftning som innebär förbud mot blockad av enmansföretag
och begränsning i övrigt av rätten att tillgripa blockader mot företag. De
fackliga organisationerna bör inte få utnyttja blockader på ett sätt som
uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller den enskildes fri- och
rättigheter, inte heller så att de uppfattas som stötande för rättsmedvetandet.
Det förekommer att blockad tillgrips mot enmansföretagare som inte
vill sluta kollektivavtal därför att de inte har några anställda men också
mot företag vars anställda inte vill ansluta sig till en facklig organisation.
Med parternas frihet att välja stridsåtgärder följer ett ansvar för att dessa
åtgärder står i rimlig proportion till det förväntade resultatet. Motionärerna
konstaterar att de fackliga organisationerna på senare år inte förmått
motsvara detta ansvar. De tillägger att blockader i vissa fall kan vara både
rimliga och motiverade. Blockader mot enmansföretag bör dock över
huvud taget inte få förekomma och även i övrigt bör rätten till företagsblockader
begränsas utan att man därmed kränker parternas grundlagsskyddade
rätt att vidta fackliga stridsåtgärder.

Såsom redovisats i det föregående anser Arne Fransson m.fl. (c) i
motion 868 att arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj inte bör
omfattas av bestämmelserna i MBL, vilket enligt motionen innebär att i
realiteten alla egenföretagare undantas från lagen. Från den utgångspunkten
föreslås vidare i motionen att förbud införs mot stridsåtgärder som
riktar sig mot enmans- och familjeföretag. Dessutom framhålls även i
denna motion att en så ingripande åtgärd som blockad måste stå i rimlig
proportion till det resultat man vill uppnå, och mot den bakgrunden framstår
blockader av enmansföretag som en omotiverad stridsåtgärd.

Med i huvudsak liknande motiveringar begärs i motion 1916 av Filip
Fridolfsson m. fl. (m, c, fp) förbud mot blockader av företag utan fackligt
anslutna bland de anställda och i motion 1934 av Marianne Karlsson m.fl.
(c, m, fp) förbud mot blockader av enmansföretag. I motion 1916 tilläggs
bl. a. att företagsblockader också används för att hindra uppkomsten av
kompanjonsföretag och i motion 1934 att sådana åtgärder tillgrips för att
tvinga enmansföretagare till avtalsvillkor som måste betraktas som oskäliga.

AU 1984/85:3

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner om företagsblockader har behandlats av utskottet i AU 1979/
80:6, 1981/82:4, 1982/83:6 och 1983/84:5. Till det sistnämnda betänkandet
fogades två reservationer, nr 8 av m och nr 9 av m och c. Särskilt yttrande
avgavs av fp.

Nya arbetsrättskommittén pekar i MBL i utveckling (s. 195) på att
debatt uppstått om företagsblockader men går därutöver inte in på frågan.

Negativ föreningsrätt

Motionerna

Alf Wennerfors m. fl. (m) erinrar i motion 2029 om att rätten att ansluta
sig till och tillhöra en förening finns inskriven både i grundlagen och i
MBL. Därmed borde rätten att stå utanför en förening vara en självklarhet.
Så är emellertid inte fallet i Sverige. Detta används av de fackliga organisationerna
till att genom långtgående åtgärder försöka tvinga in arbetstagare i
organisationerna. Organisationsklausuier i kollektivavtal kan betraktas
som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbörligt ingrepp i den
enskildes integritet och ett brott mot medborgerliga fri- och rättigheter.
Den enskildes frihet att själv välja eller avstå från fackligt medlemskap bör
garanteras, och motionärerna föreslår att det sker genom att den negativa
föreningsrätten skrivs in i MBL.

Lagstiftning om en negativ föreningsrätt begärs vidare i motionerna 366
av Knut Wachtmeister (m), 1917 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, c, fp) och
2393 av Gullan Lindblad m.fl. (m). I motionerna 366 och 1917 påtalas att
det i LO:s normalstadgar uttalas att fackföreningsrörelsens principiella
inställning till utträdesrätt för fackförbundsmedlem är att sådan utträdesrätt
saknas. 1 motion 2393 åberopas kollektivanslutningen av fackföreningsmedlemmar
till det socialdemokratiska partiet. Det hävdas också att
den fackliga verksamheten har börjat syssla med den enskilde medlemmens
privatliv och personliga förhållanden.

Allan Åkerlind m. fl. (m) vänder sig i motion 1964 mot att löneavdrag för
fackföreningsavgifter kan ske direkt med stöd av kollektivavtal. Motionärerna
anser att i första hand bör medlemmarna betala sina avgifter själva.
Men om betalningen erläggs genom löneavdrag bör detta endast ske efter
skriftligt medgivande av arbetstagarna. Systemet med avdrag enligt kollektivavtal
kan leda till problem för den som inte vill vara medlem i en facklig
organisation eller som vill gå över till en annan organisation. Med hänvisning
härtill yrkas i motionen att löneavdrag för fackliga avgifter skall få ske
endast om den enskilde arbetstagaren skriftligen begärt eller medgivit
detta.

AU 1984/85:3

Nya arbetsrättskommittén

I betänkandet MBL i utveckling ingår ett avsnitt (s. 278-289) om den
negativa föreningsrätten och om föreningsrättsskydd för arbetssökande.
Framställningen sammanfattas av kommittén på detta sätt:

De föreningsrättsliga reglerna i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
(FFL) fördes i princip oförändrade över till 7—9 §§ MBL. Under
förberedandet av MBL väcktes emellertid frågorna om skydd för den s. k.
negativa föreningsrätten och om föreningsrättsskydd för arbetssökande,
bl. a. i form av riksdagsmotioner. Ämnet har ingående behandlats i den
förra arbetsrättskommitténs betänkande. Riksdagen uttalade sig för att
frågorna borde ytterligare övervägas, varpå regeringen uppdrog åt nya
arbetsrättskommittén att ånyo ta upp dem till behandling. Resultatet av
kommitténs överväganden redovisas i kap. 8. Kommittén belyser på nytt
problemen på detta område bl. a. mot bakgrunden av en förnyad enkätundersökning
om bruket av s. k. organisationsklausuler i kollektivavtal.
Kommittén finnér i likhet med den förra arbetsrättskommittén att det inte
finns anledning att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa föreningsrätten
och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. Vad gäller användningen
av s.k. organisationsklausuler i kollektivavtal understryker
kommittén betydelsen av att facklig anslutning skall vara frivillig och bero
av den enskildes bestämmanderätt. Detta ställningstagande innebär emellertid
inte att kommittén vill förorda ett lagfäst förbud mot organisationsklausuler.
I kap. 8 berörs vidare frågan om bevisbördan i föreningsrättsmål.

I en reservation av kommittéledamoten Alf Wennerfors (m) anförs att
kommittén borde ha lagt fram förslag till lagfäst skydd av den negativa
föreningsrätten.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsförslag om den negativa föreningsrätten har tidigare behandlats
av utskottet i AU 1982/83:6 och 1983/84:5. Till betänkandena fogades båda
åren reservationer av moderata samlingspartiets företrädare i utskottet.

Rättspraxis

Frågan om medlems rätt till utträde ur en facklig organisation har aktualiserats
i tre mål hos arbetsdomstolen åren 1966, 1971 resp. 1980. Domen
det sistnämnda året - nr 25 — gällde en kvinnlig medlem som begärde att
få lämna Sjöfolksförbundet med anledning av att hon anslutit sig till Sveriges
arbetares centralorganisation. I målet prövades bl. a. om utträdesrätt
förelåg och om utträdet kunde ske med omedelbar verkan.

Arbetsdomstolen ansåg att medlemmar av det aktuella förbundet måste
anses ha rätt att säga upp sitt medlemskap utan hinder av att förbundets
stadgar saknar bestämmelser härom. En uppsägningstid måste dock iakttas.
Dess längd fick bestämmas av vad som efter en mer fri bedömning var
skäligt. I detta fall fastställdes uppsägningstiden till tre månader.

AU 1984/85:3

I målet prövades även om arbetsgivaren enligt kollektivavtalet med
Sjöfolksförbundet kunde fortsätta att göra löneavdrag för medlemsavgift
till det förbundet. Arbetsdomstolen fastslog att löneavdrag inte fick göras
sedan den nyssnämnda uppsägningstiden hade löpt ut.

I målet NJA 1982:130 har högsta domstolen tagit ställning till om några
fackförbundsmedlemmar som fått sin utträdesansökan avslagen av sitt
förbund kunde få sin sak prövad av allmän domstol utan hinder av den
skiljemannaklausul som fanns i förbundsstadgarna. Tingsrätten och hovrätten
avvisade talan i målet med hänvisning till denna klausul, men högsta
domstolen ansåg att klausulen med den utformning den hade skulle lämnas
utan avseende och att tingsrätten alltså var behörig att pröva tvisten.

Arbetsdomstolen

Motionerna

I motionerna 2029 av Alf Wennerfors m.fl. (m) och 1963 av Allan
Åkerlind m.fl. (m) hänvisas till att den arbetsrättsliga lagstiftningen innebär
att arbetsdomstolen handlägger mål som gäller enskilda arbetstagares
förhållanden. Motionärerna erinrar om att arbetsdomstolen är partssammansatt
och anser att betänkligheter måste uttryckas mot att en på detta
sätt sammansatt domstol skall avgöra mål mellan en enskild och någon av
eller båda de parter som är representerade i domstolen. Problemet är så
mycket större som det inte går att överklaga arbetsdomstolens avgöranden.

Mål som rör oorganiserade arbetstagare eller fackföreningsmedlemmar
som inte stöds av sin organisation handläggs redan nu av de allmänna
domstolarna. Motionärerna föreslår att det görs en utredning om möjligheterna
att överföra alla mål om enskildas förhållanden på arbetsplatserna till
de allmänna domstolarna med de överklagningsmöjligheter som skulle
följa härav. Syftet härmed skall vara att stärka den enskildes arbetsrättsliga
ställning.

Nya arbetsrättskommittén

Kommittén har i MBL i utveckling i ett kapitel (s. 295-299) berört
rättstillämpningen i arbetsdomstolen. Det sker emellertid från andra utgångspunkter
än dem som ligger till grund för de ovan redovisade motionerna.
Vad kommittén närmast gått in på är rättsbildningen på medbestämmandeomrädet
genom arbetsdomstolens avgöranden. Vidare berör kommittén
några spörsmål om praxis i tvister om tolkning av kollektivavtal.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade i AU 1981/82:4 (s. 47-49) en motion, vari bl. a.
yrkades att möjlighet skulle införas att överklaga arbetsdomstolens domar
hos högsta domstolen. Utskottet avstyrkte yrkandet med följande motivering: -

AU 1984/85:3

Utskottet övergår härefter till frågan om den i motionen förordade
möjligheten att överklaga arbetsdomstolens domar.

Utskottet avvisar detta förslag. Erfarenheterna av den nuvarande konstruktionen
av processen i arbetstvister är goda. Den nuvarande ordningen
innebär att arbetsdomstolen är andra instans i vissa mål på anställningsskyddslagens
område. I övrigt fungerar arbetsdomstolen — liksom marknadsdomstolen
— som enda instans. Denna ordning har betydande fördelar.
Det är möjligt att få en snabb och säker process bl. a. med hänsyn till
att parterna på arbetsmarknaden genom sin representation tillför domstolen
en betydelsefull sakkunskap.

För en domstol av arbetsdomstolens karaktär är det också av största
vikt att den är väl förankrad hos arbetsmarknadens parter. Om det förtroendet
brister tappar domstolen sin auktoritet. Även från denna utgångspunkt
är parternas representation i domstolen viktig. Genom sin medverkan
i de slutliga avgörandena får de ett direkt ansvar för rättsbildningen
inom området. Det förslag motionärerna för fram med högsta domstolen
som slutlig instans innebär bl. a. att man går miste om den speciella
sakkunskap partsrepresentanterna besitter och att parternas ansvar för ett
fungerande rättsligt system minskar.

Därefter har utskottet i AU 1982/83:1 y yttrat sig till lagutskottet över en
motion som kritiserade systemet med partssammansatta specialdomstolar,
däribland arbetsdomstolen. Utskottet anförde avslutningsvis i yttrandet att
de motiv som ligger bakom arbetsdomstolens nuvarande partssammansättning
alltjämt får anses vara bärande. Vidare tog utskottet avstånd från
en kritik som framförts mot domstolen och som innebar att domstolen i sin
dömande verksamhet skulle påverkas av obehöriga intressen.

Arbets tagarbegreppet

Medbestämmandelagen

MBL är tillämplig på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Båda begreppen blir därmed av grundläggande betydelse för lagens
tillämpning, men ingetdera är definierat i lagen i annan mån än att av 1 §
framgår att uppdragstagare som har sådan ställning som kan jämställas
med anställda i lagens mening skall räknas som arbetstagare.

Med arbetstagare och arbetsgivare åsyftar MBL dem som i civilrättslig
mening är att anse som arbetstagare resp. arbetsgivare förutom de nyssnämnda
uppdragstagarna. För att ett civilrättsligt arbetstagarförhållande
skall föreligga brukar uppställas vissa grundläggande förutsättningar: förhållandet
mellan parterna skall vara grundat på avtal, detta skall gå ut på
att den ena parten skall prestera arbete åt den andra parten. Den som åtar
sig arbetet skall själv delta i det. Också andra kriterier kan ställas upp. Det
civilrättsliga arbetstagarbegreppets innehåll bestäms närmare genom rättstillämpningen.
Det brukar hävdas att denna tillämpning går mot en mer
vidsträckt tillämpning av begreppet. I MBL-propositionen uttalades att
denna utveckling bör fortgå och att avgörandena i tveksamma fall bör

AU 1984/85:3

utfalla till förmån för bedömningen att det är fråga om ett arbetstagarförhållande.
Liknande uttalanden till förmån för ett vidsträckt arbetstagarbegrepp
gjordes även i 1973 års proposition med förslag till anställningsskyddslag.

Motionerna

Alf Wennerfors m. fl. (m) anför i motion 2029 att arbetstagarbegreppet är
av central betydelse för den arbetsrättsliga lagstiftningen och för den
fackliga verksamheten men också utanför detta område, t. ex. inom skatterätten.
Det är därför väsentligt att det finns entydiga regler för bedömningen
av om en person är att anse som anställd eller som företagare.
Motionärerna förespråkar mot den bakgrunden att det görs en samlad
översyn av arbetstagarbegreppet.

Som exempel på aktuella problem anger motionärerna att det förekommer
att fackliga organisationer begär att i ett företag som drivs av två
kompanjoner den ene skall betraktas som anställd. Skilda uppfattningar
råder om vissa handelsagenter och konsulter skall räknas som arbetstagare
eller företagare. Föräldrar som medverkar på sina barns daghem och
praktiserande skolelever betraktas som anställda. Frivilligt arbete inom
ideella organisationer förhindras därför att fackliga organisationer betraktar
det som reguljärt arbete. Från arbetstagarbegreppet bör undantas elever
i grundskolan och i gymnasieskolan som arbetar i företag och institutioner
som led i sin utbildning liksom praktikanter.

Ingemar Eliasson (fp) och Jan-Erik Wikström (fp) föreslår i motion 2123
att ökat utrymme skall ges för ideella insatser i offentlig verksamhet såsom
inom skolan och vårdsektorn. Motionärerna pekar på att det för medlemmarna
i ideella organisationer och kristna samfund är naturligt att stödja
verksamheten genom att för ringa eller ingen ersättning utföra arbete åt
organisationen. Detta har kritiserats av fackliga organisationer. Motsvarande
problem kan uppstå inom skolan när önskemål framkommer om att
eleverna själva skall ta hand om enklare sysslor för att därmed ge dem
ansvar för den egna arbetsmiljön. Motionärerna menar att riktlinjer bör
utformas som ger vägledning för hur de angivna problemen bör lösas.
Dessa riktlinjer bör utgå från att det är positivt om medborgarna själva tar
ansvar för uppgifter inom den offentliga sektorn.

Några uppgifter om arbetstagarbegreppets utveckling

Behovet att precisera arbetstagarbegreppet uppkom tidigt bl. a. genom
den förmånsrätt i konkurser som enligt dåvarande 17 kap. 4 § i handelsbalken
tillerkänns arbetstagares lönefordringar eller, som det då hette ”betjänters
och tjänstehjons lön” samt ”annan arbetares dagspenning eller
avlöning”. Vid sekelskiftet tillkom den första arbetsskadelagen som gav
ersättningsrätt till ”arbetare”. Den lagen ersattes av 1916 års lag om
försäkring för olycksfall i arbete och samtidigt inrättades försäkringsrådet

AU 1984/85:3

som sista instans i försäkringsfrågorna. Därmed började en utveckling som
kom att spela en stor roll i debatten om arbetstagarbegreppet. Genom
högsta domstolens praxis i mål om förmånsrätt för lönefordringar började
utformas det civilrättsliga arbetstagarbegrepp som berörts i det föregående.
Genom försäkringsrådets praxis utvecklades parallellt härmed ett socialrättsligt
- och vidare - arbetstagarbegrepp.

Med 1928 års lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstolen tillkom
nya aspekter på arbetstagarbegreppet. Vilka grupper kunde uppträda som
parter i kollektivavtal eller påkalla medverkan av en statlig förlikningsman
för att lösa uppkomna tvister? Arbetsdomstolen följde till att börja med ett
snävt civilrättsligt arbetstagarbegrepp. År 1945 gjordes därför ändringar i
lagstiftningen om kollektivavtal, föreningsrätt och medling i arbetstvister,
varigenom s. k. beroende uppdragstagare (handelsresande, skogskörare
m. fl.) likställdes i de aktuella lagarna med arbetstagare. Av stor betydelse
för det civilrättsliga arbetstagarbegreppets utformning fick den samma år
antagna semesterlagen.

Arbetstagarbegreppet har alltså under en lång tid kommit att utformas i
rättstillämpningen genom utslag i högsta domstolen, arbetsdomstolen och
försäkringsrådet - försäkringsöverdomstolen. Den sistnämnda instansens
prejudikatsbildande roll i de avseenden det här gäller har sedan april 1982
övertagits av regeringsrätten.

I den juridiska doktrinen har arbetstagarbegreppet uppmärksammats
bl. a. genom Axel Adlercreutz omfattande doktorsavhandling från år 1964 i
detta ämne.

När det gäller det statliga utredningsväsendet så skall här erinras om att
arbetsrättskommittén i sitt betänkande SOU 1975:1 gav en utförlig redovisning
för rättsläget. Socialavgiftsutredningen väntas inom kort avsluta
sitt arbete med ett delbetänkande om gränsdragningen mellan arbetstagare
och självständiga företagare inom avgifts- och källskattesystemet.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade förra året i AU 1983/84:5 en motion med begäran
om precisering av arbetstagarbegreppet (s. 8—9 samt res. 2 av m). I
anslutning därtill behandlades även en motion om ideella insatser inom
offentlig sektor.

Utskottet

Inledning

Utskottet tar i detta betänkande upp olika frågor om medbestämmande i
arbetslivet som aktualiserats vid föregående riksmöte dels genom proposition
165 och till denna anslutande motioner, dels i fristående motioner
väckta under allmänna motionstiden.

AU 1984/85:3

Den följande framställningen inleds med motionsförslag som spänner
över medbestämmandeområdet i stort eller gäller den mer allmänna frågan
om de anställdas medinflytande på datorisering och annan teknisk utveckling.
Därefter följer framställningen i grova drag dispositionen av medbestämmandelagen.
Utskottet behandlar sålunda olika frågor om förhandlingsrätt
och information, särskilt på den offentliga sektorn, och går därpå
över till förslag som hänger samman med de ekonomiska stridsåtgärderna.
Regeringens förslag i proposition 165 redovisas i det sammanhanget.
Framställningen avslutas med ställningstaganden till motioner om negativ
föreningsrätt, arbetsdomstolen och arbetstagarbegreppet.

Regeringsförslagen gäller den s.k. 200-kronorsregeln, innehållande av
intjänad lön vid konflikt samt avdragsrätten för s. k. allmänna skadestånd.
Som ett led i beredningen av dessa frågor anordnade utskottet den 25
september en hearing med företrädare för de offentliga och privata arbetsgivarna,
de anställdas huvudorganisationer och arbetsdomstolen.

Från skatteutskottet har inhämtats yttrande beträffande avdragsrätten
(SkU 1983/84:14 y).

Strukturändringar i arbetsrätten

Liksom tidigare år föreslås från vpk:s sida ingripande förändringar i
medbestämmandelagstiftningen. Denna bör enligt motion 1958 tillföras
demokratiska rättigheter för fackförening. Dessa skall innebära att man
slopar de inskränkningar som finns i den fackliga förhandlings- och informationsrätten.
Den fackliga vetorätten bör utvidgas i betydande utsträckning,
och rätten att tillgripa strejk skall inte längre hindras av fredspliktsbestämmelser.
En konsekvens av detta är att inga strejkskadestånd skall
kunna utdömas. Inte heller skall någon kunna avskedas för deltagande i
strejk. Motionärerna föreslår att de fackliga organisationernas rätt att
stödja eller själva tillgripa stridsåtgärder utvidgas även i andra avseenden.
Å andra sidan bör arbetsgivarnas rätt att tillgripa lockout förbjudas på
grund av den överlägsna maktposition som kapitalägarna sägs ha i förhållande
till löntagarna.

Förslagen har sin utgångspunkt i att vpk inte anser sig kunna acceptera
själva begreppet medbestämmande. Det sägs uttryckligen i motion 1958 att
kapitalister och löntagare har oförenliga klassintressen och att de sålunda
inte kan bestämma gemensamt liksom att om de anställda skall kunna
hävda sina intressen så förutsätts andra begrepp än medbestämmande och
medansvar. Såvitt framgår av motionen tänker sig vpk att påverkan av
arbetsgivarnas beslut skall ske i en ständigt pågående kamp, där denna
påverkan uppnås genom att de fackliga organisationerna steg för steg
tvingar fram eftergifter från arbetsgivarna. Det är medbestämmandelagstiftningens
uppgift att stödja en sådan kamplinje, varvid arbetstagarnas
främsta vapen skall vara en obegränsad strejkrätt.

AU 1984/85:3

Det ligger i själva benämningen medbestämmandelagen att det är begrepp
såsom samverkan och medinflytande som förutsätts styra den utveckling
mot den utvidgade demokrati på arbetsplatsen lagen vill främja.
Utskottet anser lika litet nu som tidigare år att de grundläggande synsätt
som präglar medbestämmandelagens utformning skall överges till förmån
för den linje vpk förespråkar. Med den helhetssyn som bär upp vpkprogrammet
för omgestaltning av medbestämmandelagen saknas anledning
att här gå in på enskildheterna i detta program. Ett av programinslagen,
skadestånden vid olovliga strejker, återkommer f. ö. i den följande
framställningen. Med dessa påpekanden avstyrker utskottet motion 1958.

I en annan motion, 880, kommer vpk in på frågan om vidgade möjligheter
till facklig styrning av teknikutvecklingen, så att denna kommer att ske
på de arbetandes villkor. I det syftet föreslås att de fackliga organisationerna
får vetorätt vid införande av ny teknik i arbetslivet samt att de får rätt
att på arbetsgivarens bekostnad utnyttja arbetstagarkonsulter och anlita
företagets dator för egna bearbetningar. Den lokala fackliga organisationen
bör också få tillgång till allt underlagsmaterial som ligger till grund för
företagens befintliga eller planerade datasystem. Dessutom föreslås att
riksdagen skall ansluta sig till vad som anförs i motionen om behovet av ett
fackligt forskningsinstitut, om produktionsskatt, om sex timmars arbetsdag
samt yrkesutbildning.

Utskottet anser att utnyttjandet av datatekniken och annan ny teknik är
ett aktuellt och samtidigt mycket angeläget område för de anställdas medinflytande.
En utvidgad vetorätt är inte den bästa vägen att öka detta
inflytande. Den tekniska utvecklingen har uppmärksammats i utvecklingsavtalet
SAF—LO-PTK liksom i tidigare slutna medbestämmandeavtal.
Dataeffektutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1984:20) Datorer
och arbetslivets förändring behandlat frågan om datorisering och medbestämmande.
Utredningen har lagt fram ett program som syftar till att stödja
de anställdas medbestämmande vid planering, utveckling och införande av
datateknik. Några förändringar i lagstiftningen anser utredningen inte vara
behövliga, utan de förbättringar av de anställdas möjligheter till inflytande
utredningen pekar på sägs kunna ske avtalsvägen. Utredningens betänkande
och däröver avgivna remissyttranden bereds f. n. i regeringskansliet. I
avvaktan på resultatet av detta beredningsarbete bör initiativ av den typ
som förordas i motionen anstå. Inte heller bör riksdagen i detta sammanhang
göra uttalanden av i motionen begärt slag om så skilda ting som
forskningsinstitut, produktionsskatt, sex timmars arbetsdag och yrkesutbildningens
inriktning. Frågan om sex timmars arbetsdag behandlas f. ö. i
det av utskottet nyligen avgivna betänkandet AU 1984/85:2 med anledning
av två andra partimotioner från vpk, 1983/84:1049 och 1983/84:1337.

Dataeffektutredningens betänkande berör även de problem som kan
uppkomma med datatekniken och de anställdas integritet genom att de
nya styr- och kontrollsystemen kan utnyttjas på ett sätt som hotar de

AU 1984/85:3

anställdas personliga integritet. Utredningen förordar i det syftet en viss
skärpning av datalagen. Med hänvisning härtill och till vad ovan sagts om
att beredningen av utredningens betänkande bör avvaktas vill utskottet
inte föreslå någon åtgärd med anledning av motion 427 av Marie-Ann
Johansson (vpk) och Lars-Ove Hagberg (vpk) om införande av en facklig
vetorätt beträffande tekniska system som kan kränka de anställdas integritet.

Information och förhandlingar i mindre företag

Det är en av grundreglerna i MBL att arbetsgivarens informations- och
förhandlingsskyldighet skall fullgöras mot den lokala arbetstagarorganisationen.
Detta förutsätter att det finns en sådan organisation på arbetsplatsen.
Alf Wennerfors m. fl. (m) i motion 2029 och Arne Fransson m. fl. (c) i
motion 868 aktualiserar formerna för att fullgöra dessa skyldigheter i de
mindre företag där det inte bildats någon fackklubb. I båda motionerna
vänder man sig mot att de anställda i sådana fall ofta kommer att representeras
av den fackliga avdelningen, vars ombudsmän kan vara stationerade
på annan ort och därför har en begränsad kännedom om förhållandena på
det företag det gäller. Som en metod att få en ändrad ordning till stånd
föreslås i motion 2029 en begränsning av MBL:s giltighet för de små
företagen och en förstärkning av de lokalt anställdas inflytande. I motion
868 förordas att arbetsgivaren direkt förhandlar med och informerar de
anställda, varefter arbetsgivaren har att lämna en skriftlig rapport till den
fackliga avdelningen. I den sistnämnda motionen ifrågasätts vidare om inte
arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj bör undantas från MBL.
Motionärerna hänvisar i den delen till att ett motsvarande undantag redan
görs i lagen om anställningsskydd.

Liknande motionsyrkanden övervägdes förra året av utskottet (AU
1983/84:5 s. 9-11) mot bakgrund bl. a. av att frågan om den lokala förankringen
av medbestämmandet tagits upp till diskussion i ett avsnitt (s. 135 —
141) i nya arbetsrättskommitténs betänkande MBL i utveckling. Kommittén
ansåg att det inte borde komma i fråga att gripa in med lagstiftning i
syfte att fastställa att arbetstagarnas rätt till medbestämmande skall utövas
i en viss form eller genom något visst slag av representation eller liknande.
Detta överensstämmer med det ställningstagande som gjordes redan vid
tillkomsten av MBL, och utskottet anser att detta ställningstagande har en
oförändrad aktualitet även i dag. Med lagens utformning är medbestämmandet
en del av den fackliga verksamheten. Hur denna skall läggas upp
och genomföras bör det vara arbetstagarnas och de fackliga organisationernas
sak att avgöra. Det innebär i sin tur att det bör överlåtas åt parterna
på arbetsmarknaden att avtalsvägen ange de lämpliga formerna för förhandling
och information med utgångspunkt i den allmänna grundsatsen att
tyngdpunkten i medbestämmandet skall ligga på den lokala nivån. I anslut -

AU 1984/85:3

ning härtill bör erinras om att det i 1982 års utvecklingsavtal mellan SAF—
LO-PTK särskilt framhålls att formerna för samverkan och medbestämmande
skall anpassas till de lokala förhållandena ute på arbetsplatserna
och att det beträffande mindre arbetsplatser utan lokal facklig organisation
förutsätts att det skall kunna utses kontakt- eller arbetsplatsombud.

Med utvecklingsavtalet och därtill fogade kommentarer har de avtalsslutande
parterna dragit upp de riktlinjer som enligt deras mening bör gälla för
medbestämmandets former och innehåll. Det kan inte anses påkallat för
riksdagen att i det skedet initiera en lagstiftning som ingriper i parternas
möjligheter att gå vidare och avtalsvägen göra de anpassningar som motiveras
av de skiftande förhållandena inom olika branscher när det gäller
exempelvis företagsstrukturen. Med hänsyn härtill och till vad som anförts
ovan avstyrker utskottet de föreliggande yrkandena i motionerna 868 och
2029.

Entreprenadavtal

Bestämmelserna i 38—40 §§ MBL ålägger arbetsgivarna att förhandla
med de fackliga organisationerna i de fall det är avsett att lägga ut arbetsuppgifter
på entreprenad eller som uppdrag. Om man inte kommer överens
vid förhandlingarna har den fackliga organisationen möjlighet att förbjuda
att entreprenaden (motsv.) kommer till stånd, men det förutsätter att det
arrangemang arbetsgivaren vill genomföra kan antas medföra att lag eller
kollektivavtal åsidosätts eller att detta på annat sätt skulle strida mot vad
som är godtaget inom parternas avtalsområde. Används vetot på obefogat
sätt kan det medföra skadeståndsskyldighet för den fackliga organisationen.
Skadeståndsskyldighet kan också uppstå för den arbetsgivare som
bryter mot bestämmelserna.

Den fackliga vetorätten ifrågasätts i två motioner, 2029 av Alf Wennerfors
m.fl. (m) och 1956 av Sten Svensson m.fl. (m, c, fp). Motionärerna
gör gällande att vetorättsreglerna används av de fackliga organisationerna
för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet, och de
hävdar att vetorätten bl. a. därigenom kommit att användas på sätt som
inte har varit åsyftat och inte heller kan accepteras i ett rättssamhälle.
Lösningen av sådana problem kan enligt motionärerna inte hänskjutas till
en reglering genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden, utan ingripande
bör ske genom lagstiftning. Slutsatsen härav blir i motion 2029 att de
aktuella bestämmelserna i MBL bör upphävas. I motion 1956, som är
särskilt inriktad på enmansföretag, föreslås att 39 § ändras så att sådana
företag inte utestängs från entreprenader på den grunden att de inte har
några anställda och därför inte heller har något kollektivavtal.

Riksdagen har under en följd av år haft att ta ställning till motioner med
yrkanden om slopande eller inskränkning av MBL:s bestämmelser om
entreprenadavtal. Riksdagen har avvisat motionsförslagen. Så skedde se -

AU 1984/85:3

nast förra året på förslag av utskottet (AU 1983/84:5 s. 13-14). Liksom då
vill utskottet hänvisa till att nya arbetsrättskommittén har studerat vetorättsreglernas
tillämpning utan att finna belägg för att reglerna i någon
större omfattning skulle utnyttjas för andra syften än de avsedda. Kommittén
fann inte heller skäl att föreslå några regeländringar. Utskottet anser
vidare att det inte finns anledning att godta uppfattningen i motion 2029 att
utvecklingen visat att förekommande problem inte kan lösas avtalsvägen
och att lagstiftning därför måste tillgripas. Med erinran därutöver om att
utvecklingen på entreprenadområdet aktivt skall följas av det genom utvecklingsavtalet
SAF—LO—PTK inrättade Rådet för utvecklingsfrågor
avstyrker utskottet motionerna 1956 och 2029, den senare i den nu behandlade
delen.

Medbestämmande på den statliga sektorn

Under senare år har medbestämmandet på den offentliga sektorn i
riksdagen uppmärksammats i ett ökande antal arbetsrättsliga motioner
men även vid olika tillfällen i konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden.
År 1982 togs frågan upp i två betänkanden från statliga utredningar,
nämligen Kommunal förvaltning och medbestämmanderätt (SOU
1982:56) från kommittén för medbestämmandefrågor samt det redan
nämnda betänkandet MBL i utveckling (kap. 7) från nya arbetsrättskommittén.
Formerna för förhandlings verksamheten i regeringskansliet har
dessutom berörts i 1983 års budgetproposition (bil. 15 s. 110). I denna
aviserade regeringen en översyn som bl. a. skulle pröva möjligheterna att
finna lämpliga organisationsformer för den förhandlings- och informationsverksamhet
som statens förhandlingsråd bedriver.

I detta avsnitt behandlar utskottet motionsförslag som gäller medinflytandefrågor
i statsförvaltningen. De frågor som aktualiseras avser personalrepresentationen
i de statliga myndigheternas styrelser, de statliga myndigheternas
förhandlings- och informationsskyldighet enligt medbestämmandereglerna
samt formerna för tillsättning av högre chefer. I det närmast
följande avsnittet berörs MBL i kommuner och landsting.

De anställda vid statliga myndigheter har sedan år 1974 rätt att utse i
regel två företrädare i myndigheternas styrelser. Denna representationsrätt
ifrågasätts i motionerna 2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m) och 1907 av
Görel Bohlin (m) och Allan Ekström (m). Kombinationen av en vidsträckt
förhandlingsrätt enligt MBL och representationen i styrelserna sägs i båda
motionerna ge de statsanställda en ”dubbel rösträtt” och göra det möjligt
för dem att påverka det politiska beslutsfattandet i flera led, något som
måste ses som betänkligt ur demokratisk synpunkt. Alf Wennerfors m.fl.
anser mot den bakgrunden att den statliga personalrepresentationen i
styrelserna bör inskränkas till frågor som direkt berör de anställda på deras
egna arbetsplatser, medan Görel Bohlin och Allan Ekström går längre och

AU 1984/85:3

yrkar att 1974 års reform beträffande personalrepresentationen skall upphävas.

De statsanställdas rätt till styrelserepresentation har som förebild den
motsvarande representationsrätt på den privata arbetsmarknaden som tillkom
genom 1972 års lag om styrelserepresentation för de anställda i
aktiebolag och ekonomiska föreningar. Därutöver skall noteras att det
ingår i den parlamentariskt sammansatta verksledningskommitténs uppdrag
att se över frågan om personalföreträdarna och deras ställning i de
statliga lekmannastyrelserna. Det konstateras i direktiven - som i det
aktuella avsnittet finns återgivna i sin helhet på s. 14 - att efter personalföreträdarkungörelsens
tillkomst har medbestämmandelagen samt medbestämmandeavtalen
på det statliga området lett till en betydande förstärkning
av det fackliga inflytandet över myndigheternas verksamhet. Det
tilläggs i direktiven att man därvid har stannat för att förhandlingar bör
vara den viktigaste formen för medbestämmande men att också andra
former har tillmätts stor vikt. Det är mot bakgrunden av sådana uttalanden
som kommittén har att företa den begärda översynen, varvid kommittén
skall ta hänsyn till statsförvaltningens speciella uppgifter och organisation
samt den konstruktion och de uppgifter den kommer att föreslå för de
statliga styrelserna.

Eftersom formerna och omfattningen av styrelserepresentationen för de
statsanställda nu är under omprövning och detta som ett led i en övergripande
utredning om hur ledningen av de statliga förvaltningsmyndigheterna
i fortsättningen skall organiseras bör riksdagen avstå från att i detta
sammanhang göra ingripanden i denna representationsrätt av det slag som
begärs i motion 2029. Med hänsyn till vad nu anförts bör alltså den aktuella
delen av motionen inte leda till någon åtgärd. Av detta ställningstagande
följer att utskottet avstyrker motion 1907 med dess begäran om att riksdagen
nu skall upphäva de statsanställdas rätt till styrelserepresentation.

Beträffande förhandlingsskyldigheten för de statliga arbetsgivarna föreslås
begränsningar i motionerna 2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m) och 868
av Arne Fransson m.fl. (c). I motion 2029 uttalas att förhandlingsskyldigheten
bör inskränkas till åtgärder som primärt gäller de anställdas situation
på den egna arbetsplatsen. Som särskilt angeläget framhålls att förhandlingsskyldigheten
begränsas i regeringskansliet beträffande bl. a. propositionerna
till riksdagen. Motion 868 är direkt inriktad på medbestämmandefrågorna
i regeringens kansli. Motionärerna säger sig vilja få till stånd en
prioritering av MBL-förhandlingarna till vissa angivna ämnesområden men
också en förhandlingsordning som gör det möjligt för de anställdas företrädare
att komma in tidigare i beslutsprocessen än nu är fallet.

Såsom redovisats i det föregående har konstitutionsutskottet (KU) i det
granskningsbetänkande som avgavs i våras (KU 1983/84: 30) på nytt granskat
tillämpningen av MBL vid beredningen av regeringsärendena. KU
redovisar kritiska uppfattningar från både arbetsgivar- och arbetstagarsi3
Riksdagen 1984/85. 18 sami. Nr 3

AU 1984/85:3

dan som bl. a. går ut på att informations- och förhandlingsskyldigheten
kommer att fullgöras på ett mycket sent stadium av beredningsprocessen.
KU säger sig ha förståelse för denna kritik och ifrågasätter om den nuvarande
handläggningsordningen överensstämmer med tankegångarna bakom
medbestämmandets utformning i fråga om regeringsärendena. KU
anför vidare att det finns inslag i den nuvarande ordningen som är diskutabla
från principiella synpunkter och anser inte heller att de insatser i form
av tid och resurser som görs alltid står i proportion till de uppnådda
resultaten. KU:s slutsats är således att omfattningen och inriktningen av
förhandlings- och informationsverksamheten i fråga om regeringsärendena
bör omprövas i syfte att minska den sena behandlingen av mer rutinbetonade
ärenden till förmån för tidiga kontakter mellan parterna i viktigare
frågor. Formerna för dessa kontakter bör diskuteras och detta kan aktualisera
ett införande av nya arbetsformer.

Med hänvisning till dessa nyligen av KU gjorda uttalanden finner arbetsmarknadsutskottet
för sin del inte motiverat för riksdagen att ta ytterligare
initiativ till en översyn av informations- och förhandlingsverksamheten i
regeringskansliet. Det är så mycket mindre skäl att göra det som regeringen
redan tidigare har aviserat att den avser att företa en sådan översyn. I
anslutning härtill erinras om att utskottet förra året (se AU 1983/84:5 s. 19)
gjorde den bedömningen att förändringar i medbestämmandets utformning
i regeringskansliet måste föregås av förutsättningslösa förhandlingar. Med
det sagda avstyrker utskottet motionerna 868 och 2029 i de nu behandlade
delarna.

Motion 868 innehåller även ett yrkande som gäller tillsättningen av
högre chefer i statsförvaltningen. Motionärerna vill med hänsyn till de
särskilda förhållanden som gäller på den statliga sidan att regeringen skall
kunna företa chefstillsättningarna utan föregående förhandlingar med personalorganisationerna.
Det förutsätts dock att organisationerna skall informeras
om tillsättningarna.

Genom arbetsdomstolens praxis har fastslagits att tillsättningen av befattningshavare
i ledande ställning i företag skall föregås av primärförhandlingar
enligt MBL. Som påpekas i motion 868 anses att motsvarande
ordning är tillämplig även på den offentliga sektorn. Det nyssnämnda
stadgandet i MBL är emellertid dispositivt, dvs. kan ersättas eller utfyllas
av kollektivavtal. Enligt det s.k. tjänstetillsättningsavtalet (ATS) gäller
den ordningen att statens förhandlingsråd informerar organisationerna om
kommande tjänstetillsättningsbeslut, vare sig det är fråga om tillsättningar
som görs direkt av regeringen eller om regeringens avgöranden av besvär
över myndighets beslut beträffande tjänstetillsättningar. Organisationerna
har därefter fem dagar på sig att begära förhandling. Vid en hearing inför
KU den 10 november förra året uppgav förhandlingsrådets chef att förhandlingar
inte begärs i mer än 3 % av tjänstetillsättningsärendena och att
det då ofta är fråga om besvärsärenden, i vilka personalorganisationerna

AU 1984/85:3

kan ha olika uppfattningar. Det föreligger olika undantag från den avtalade
förhandlings- och informationsordningen, bl. a. verkscheferna. I fråga om
dem gäller dock särskilda informationsregler. Avtalets innehåll redovisas
mer utförligt i betänkandet Ds B 1982:4 Statliga chefsfrågor (s. 30-32).

Såvitt utskottet kan finna har det avtalsvägen visat sig möjligt att finna
en ordning som i stort bör tillgodose motionens önskemål. I den mån det
visar sig önskvärt att genomföra förändringar bör dessa i första hand vidtas
på motsvarande sätt, dvs. genom förhandlingar och avtal. Med dessa
uttalanden anser sig utskottet inte böra föreslå någon åtgärd med anledning
av det aktuella yrkandet i motion 868.

MBL i kommuner och landsting

På förslag av utskottet beslöt riksdagen på hösten 1981 att begära en
utredning som skulle syfta till en klarare gränsdragning i förhandlingsfrågorna
för kommuner och landsting. I utskottet reserverade sig de socialdemokratiska
ledamöterna, som inte fann det påkallat att göra en sådan
utredning.

Efter regeringsskiftet på hösten 1982 anförde den nya regeringen i en
skrivelse till riksdagen (1982/83:176) att det borde anstå med det begärda
utredningsarbetet och att man i stället borde pröva möjligheterna att avtalsvägen
lösa uppkommande problem med gränsdragningen mellan den
politiska demokratin och de anställdas förhandlingsrätt. Utskottet anslöt
sig till denna ståndpunkt och i enlighet med utskottets förslag lades regeringsskrivelsen
utan erinran till handlingarna. Utskottsföreträdama för
moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet reserverade sig och
anförde att utredningsarbetet borde fullföljas och utvidgas till att omfatta
även de statligt anställdas förhandlingsrätt.

Alf Wennerfors m.fl. (m) i motion 2029 och Arne Fransson m.fl. (c) i
motion 868 yrkar att riksdagen på nytt skall begära att det tidigare beslutade
utredningsarbetet om MBL i kommuner och landsting skall genomföras.
I motionerna anförs bl. a. att det måste anses vara principiellt felaktigt
att gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den politiska demokratin
skall hänskjutas till avgöranden i avtal mellan de berörda arbetsgivaroch
arbetstagarparterna. Det hänvisas vidare till att det tidigare beslutet
om utredning fattades i enlighet med önskemål som enhälligt hade framställts
av kommun- och landstingsförbundens styrelser.

Skilda ståndpunkter föreligger i denna fråga alltsedan den uppkom.
Argumenten är väl kända. Några nya omständigheter har inte tillkommit
efter förra höstens riksdagsdebatt i ämnet, och utskottet avstyrker motionerna
868 och 2029 i de aktuella delarna.

AU 1984/85:3

200-kronorsregeln

Som nämnts i den föregående framställningen fanns i 1928 års kollektivavtalslag
en bestämmelse som föreskrev att en enskild arbetstagare aldrig
fick ådömas skadestånd med högre belopp än 200 kr. Detta är den s. k. 200-kronorsregeln, och den har i praktiken tillämpats enbart beträffande olovliga
stridsåtgärder.

Vid riksdagsbehandlingen av 1976 års förslag till medbestämmandelag
yrkade moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet att 200-kronorsregeln skulle utgå ur den nya lagen, och detta blev också riksdagens
beslut. Efter den 1 januari 1977, då MBL trädde i kraft, har det alltså
inte funnits någon beloppsmässigt fastställd övre gräns för skadestånd vid
olovliga strejker.

Under åren 1977—1982 begärdes i socialdemokratiska motioner upprepade
gånger att 200-kronorsregeln skulle återinföras. Samtidigt hävdade
vpk att skadeståndet som sanktionsform vid strejker borde avskaffas.

Det var inte avsett att avskaffandet av 200-kronorsregeln skulle leda till
en generell höjning av skadeståndsbeloppen. I riksdagsbeslutet på våren
1976 anfördes att dessa skadestånd även i framtiden skulle hållas på en
måttlig nivå. Detta iakttogs också i arbetsdomstolens praxis. Såsom berörts
i den tidigare framställningen har domstolen dömt ut skadestånd med
högre belopp än 200 kr. endast i ett mindre antal fall, i vilka domstolen har
ansett att de olovliga strejkerna varit särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda.

En majoritet inom nya arbetsrättskommittén har föreslagit att den tidigare
200-kronorsregeln skall återinföras. Vid remissbehandlingen har detta
förslag tillstyrkts av löntagarorganisationerna (utom SACO/SR), medan
flertalet övriga instanser avstyrker den föreslagna lagändringen.

I propositionen föreslås nu att 200-kronorsregeln skall återinföras.

Till att bölja med anser regeringen det önskvärt att förstärka de möjligheter
till överläggningar enligt 43 § MBL som arbetsgivaren och den fackliga
organisationen på arbetsplatsen skall ta upp när en olovlig konflikt har
brutit ut. Dessa överläggningar skall syfta till att skapa klarhet om de
bakomliggande orsakerna till konflikten. Parterna skall sedan gemensamt
verka för att konflikten upphör. Den roll dessa överläggningar på det
lokala planet har redan med nuvarande regler föreslås bli förstärkta på så
sätt att om konflikten fortsätter och arbetsgivaren vänder sig till arbetsdomstolen
skall denna ha möjlighet att förordna om förnyade överläggningar
och nu under ledning av en förlikningsman sedan de strejkande har
återgått till arbetet. Det förutsätts att det handlar om en olovlig strejk och
att arbetsdomstolen har ålagt de strejkande att återgå till arbetet. Det är
vidare en självklar förutsättning att arbetsdomstolen med ledning av vad
som har framkommit i målet anser sig ha skäl att tro att de nya överläggningarna
kan vara av värde för att undanröja orsakerna till konflikten.

AU 1984/85:3

Den nu beskrivna delen av regeringens förslag innebär att 60 § MBL
tillförs ett andra stycke med ny lydelse samt att det görs ett par
följdändringar i 4 kap. 7 § lagen om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen).

När det sedan gäller själva 200-kronorsregeln har regeringsförslaget
följande innebörd. Om den olovliga strejken upphör senast när arbetsgivaren
och fackklubben tar upp överläggningar enligt de nyssnämnda reglerna
i 43 § MBL skall skadestånd normalt inte dömas ut. För att skadestånd i de
fallen skall komma i fråga skall det föreligga särskilda skäl. Detta föreslås
gälla enligt ett nytt tredje stycke i 60 § som motsvarar nuvarande andra
stycke. Den nya lagregeln - att skadestånd i de nu berörda fallen som
regel inte skall dömas ut - överensstämmer med motivuttalanden som
gjordes redan vid MBL:s tillkomst (se bl. a. specialmotiveringen till 60 § i
prop. 1975/76:105 bilaga 1 s. 424).

I ett nytt fjärde stycke till 60 § föreslås slutligen att högre skadestånd än
200 kr. inte får åläggas en arbetstagare för deltagande i en olovlig stridsåtgärd.
Regeln skall dock inte, som tidigare, vara ovillkorlig utan den nya
regeln stipulerar att begränsningen inte skall gälla om de strejkande vägrar
att åtlyda förordnande från arbetsdomstolen att de skall återgå till arbetet
och stridsåtgärden dessutom med hänsyn till omständigheterna måste betraktas
som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.

I de motioner som väckts med anledning av propositionen yrkas av
moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet att regeringsförslaget
i denna del skall avslås, medan vpk yrkar i första hand att strejkskadestånden
avskaffas och i andra hand på att 200 kr. skall vara en absolut övre
gräns för skadestånden.

Utskottet tar först ställning till vpk:s förstahandsyrkande i motion 2836
om slopande av strejkskadestånden och om att fredspliktsbestämmelserna
utmönstras ur MBL. Förslaget är en konsekvens av den helhetssyn på de
arbetsrättsliga frågorna som vpk har anlagt under en följd av år och senast
har redovisat i motion 1958 som behandlas i ett tidigare avsnitt av detta
betänkande. Utskottet har i det sammanhanget inte velat ställa sig bakom
det program för omgestaltning av medbestämmandelagen som vpk förespråkar.
Detta gäller särskilt om den nu aktuella delen av programmet som
innebär att man skulle överge den gängse arbetsrättsliga grundsatsen att
arbetsfred skall råda under avtalstid. Det skall inte uppstå någon tvekan
om att denna grundsats skall gälla, och detta bör understrykas av att de
som bryter mot fredsplikten gör det vid äventyr av ett rättsligt ansvar.
Inom arbetsrätten är skadestånd den gängse sanktionsformen, och utskottets
slutsats av det anförda är att riksdagen bör avslå förstahandsyrkandet i
motion 2836 om slopande av fredspliktsbestämmelserna och skadestånden
för deltagande i strejker.

Utskottet går härefter över till regeringens förslag till återinförande av
200-kronorsregeln. Avslagsyrkandena i motionerna 2837 av Ulf Adelsohn

AU 1984/85:3

m. fl. (m), 2833 av Arne Fransson m. fl. (c) och 2835 av Jan-Erik Wikström
m.fl. (fp) grundar sig i det väsentliga på att lagrådet liksom flertalet
remissinstanser har avstyrkt att regeln införs i MBL och på att det finns
risk för att skadestånden kommer att bli betydelselösa. Andrahandsyrkandet
i motion 2836 av Lars Werner m. fl. (vpk) innebär, som ovan nämnts,
att 200 kr. skall vara ett högsta skadeståndsbelopp som inte får överskridas.
Dessutom bör, enligt samma motion, i lagtexten tas in en föreskrift om
att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för avskedande.

Utskottet anser att det måste vara ett riktigt grepp att lägga en ökad
tonvikt vid åtgärder som har till syfte att komma till rätta med de bakomliggande
faktorer som utlöser olovliga konflikter. Om man gör detta på det
sätt som föreslås i propositionen blir det samtidigt möjligt att tona ned den
roll som man på många håll i den allmänna debatten vill tillmäta skadestånden.
Den funktion dessa kan ha för att förebygga att olovliga stridsåtgärder
uppkommer bör inte överdrivas. Skadeståndens uppgift bör, som framhålls
i propositionen, vara att stryka under den redan nämnda rättsliga
grundsatsen att träffade kollektivavtal skall respekteras och den åtföljande
fredsplikten iakttas. Enligt utskottets mening tillgodoser propositionens
förslag till en modifierad 200-kronorsregel väl dessa syften. Riksdagen bör
således avvisa avslagsyrkandena i motionerna 2833, 2835 och 2837.

Med anledning av vpk:s andrahandsyrkande i motion 2836 om 200 kr.
som ett högstbelopp som inte får överskridas konstaterar utskottet att
möjligheten att döma högre belopp har förts in i regeringsförslaget med
ledning av de erfarenheter som har gjorts under de år som MBL har varit i
tillämpning. Till dessa erfarenheter hör att arbetsdomstolen som huvudregel
hållit fast vid den tidigare 200-kronorsregeln men funnit sig böra göra
undantag för ett begränsat antal fall som har framstått som särskilt allvarliga
och speciella. Enligt propositionen bör man även i fortsättningen ge
domstolen möjlighet till en särskild markering i fall av det slag det här
gäller. De har preciserats i lagtexten och i propositionens motivuttalanden.
Utskottet ansluter sig till propositionens bedömning och avstyrker vpkförslaget
i motsvarande del.

Vpk vill däijämte att det i MBL skall föras in ett förbud mot att avskeda
arbetstagare för deltagande i strejk. Frågan har behandlats tidigare vid
olika tillfallen. Enligt de principer som gäller får uppsägning eller avskedande
inte tillgripas mot dem som deltar i en lovlig arbetskonflikt. Detsamma
gäller deltagande i olovliga konflikter såvida det inte är fråga om
vad som måste betraktas som kvalificerade undantagsfall, såsom långvariga
konflikter till följd av att de strejkande inte kan förmås vika från klart
avtalsstridiga krav och återgå till arbetet. Utskottet vidhåller att man för
speciella situationer inte kan avhända sig möjligheten att tillgripa skiljande
från anställning som en sista utväg där andra åtgärder för att bilägga
konflikten har visat sig vara verkningslösa.

AU 1984/85:3

Det ovan sagda innebär sammanfattningsvis att utskottet - med avstyrkande
av avslagsyrkandena i motionerna 2833. 2835 och 2837 samt andrahandsyrkandet
i motion 2836 — biträder regeringens förslag beträffande
200-kronorsregeln och föreslår att riksdagen antar de till propositionen
fogade lagförslagen i vad avser ändringarna i 60 § MBL och 4 kap. 7 §
arbetstvistlagen.

Förbud mot innehållande av intjänad lön

Genom en dom år 1980 har arbetsdomstolen (se s. 17) ansett att det kan
godtas att en arbetsgivare som stridsåtgärd håller inne lön som intjänats
före konfliktutbrottet men förfaller till betalning först när konflikten pågår.

I likhet med nya arbetsrättskommittén (majoriteten) föreslår regeringen att
det genom ett tillägg till 41 § MBL införs ett lagfäst förbud för arbetsgivarna
att vid arbetskonflikt såsom stridsåtgärd innehålla intjänad lön. Moderata
samlingspartiet och folkpartiet yrkar i motionerna 2837 resp. 2835 att
riksdagen skall avslå förslaget.

Utskottet ansluter sig i denna fråga till propositionens ståndpunkt. Från
fackföreningsrörelsens sida har man häftigt motsatt sig att möjlighet öppnats
att tillgripa en stridsåtgärd av det slag det nu gäller. Från arbetsgivarsidan
har visserligen gjorts utfästelser om att man på det hållet kommer att
avstå från att utnyttja åtgärden, men det är dock ofrånkomligen så att
genom arbetsdomstolens dom har den kritiserade åtgärden förklarats överensstämma
med gällande rätt. Detta bör upphävas på ett för hela arbetsmarknaden
bindande sätt genom att det i lag införs en regel som har
motsatt innebörd, dvs. förbjuder åtgärden.

Det rör sig här om en väl avgränsad fråga beträffande vilken det egentligen
inte råder några meningsmotsättningar i sak. Man bör därför inte se
den aktuella lagstiftningsåtgärden som ett avsteg från grundsatsen att det
är arbetsmarknadsparternas uppgift och ansvar att sinsemellan utveckla
och tillämpa regler för ekonomiska stridsåtgärder avsedda att användas i
de situationer där sådana åtgärder är tillåtna, dvs. utanför kollektivavtalsförhållanden
eller när parterna tillfälligt inte är bundna av kollektivavtal.

Utskottet tillstyrker sålunda propositionens förslag till ändrad lydelse av
41 § MBL och avstyrker de motsvarande avslagsyrkandena i motionerna
2835 och 2837.

Avdragsrätten för allmänna skadestånd

Genom avgöranden i regeringsrätten år 1980 har fastställts att en arbetsgivare
som skall betala s.k. allmänt skadestånd till en facklig organisation
har rätt att vid beskattningen göra avdrag för detta skadestånd såsom en
omkostnad i rörelsen. En arbetstagare däremot som tilldömts ett allmänt
skadestånd har att skatta för detta som inkomst av tjänst. Se vidare
framställningen pås. 18-19.

AU 1984/85:3

I propositionen föreslås att arbetsgivarnas avdragsrätt för allmänna skadestånd
slopas genom att ett tillägg av denna innebörd införs i 20 § kommunalskattelagen.
Samtidigt uttalas att det saknas tillräckliga skäl för att
göra sådana skadestånd skattefria hos mottagaren. I de tre förut nämnda
motionerna 2833 (c), 2835 (fp) och 2837 (m) samt 2834 av Erik Hovhammar
m. fl. (m, c, fp) yrkas att propositionen avslås i denna del.

Skatteutskottet har avgivit begärt yttrande i ärendet (SkU 1983/84:14 y).
I detta uttalar skatteutskottet som sin mening att arbetsmarknadsutskottet
bör tillstyrka regeringsförslaget om ändring i kommunalskattelagen och
avstyrka motionerna i motsvarande del. Beträffande skälen för skatteutskottets
ställningstagande hänvisas till bilaga 2 där yttrandet finns intaget i
sin helhet. Arbetsmarknadsutskottet, inom vars beredningsområde det
normalt inte ingår att handlägga skatterättsliga frågor, ansluter sig till vad
skatteutskottet anfört i yttrandet och föreslår med hänvisning till detta att
riksdagen med avslag på de nyssnämnda motionerna i aktuella delar antar
propositionens förslag till ändring av 20 § kommunalskattelagen.

Regeringens lagförslag i övrigt

De formella delarna av propositionens lagförslag, rubrik, ingress etc. bör
godtas av riksdagen med den ändringen att ikraftträdandetidpunkten för de
tre lagarna bör flyttas från den 1 juli 1984 till den 1 januari 1985. I fråga om
den aktuella lydelsen av 20 § kommunalskattelagen bör dessutom beaktas
en genom SFS 1984:497 tillkommen ändring.

Informella skadestånd

Flertalet arbetstvister förs inte till arbetsdomstolen utan biläggs genom
uppgörelser parterna emellan. Alf Wennerfors m. fl. (m) gör i motion 2029
gällande att arbetsgivarparten - särskilt om det är fråga om mindre företag
- i sådana fall många gånger föredrar att betala ett informellt skadestånd
än att ta en process i arbetsdomstolen som kan bli både dyrbar och
omfattande. Därtill förekommer ofta, sägs det vidare i motionen, att arbetsgivaren
ser sig nödsakad att godta skadeståndskrav som är orimliga
och stridande mot lagens anda. Motionärerna föreslår att det görs en
analys av konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen och att det
vidtas sådana förändringar i denna lagstiftning att det klart framgår i vilka
fall och under vilka former skadestånd kan utkrävas. Med liknande motiveringar
föreslår Rolf Clarkson m. fl. (m, c) i motion 1909 en utredning om
eventuellt missbruk av arbetsrättslagstiftningens möjligheter till skadestånd.

Det arbetsrättsliga regelsystemet är inriktat på att parterna genom förhandlingar
skall lösa uppkommande konflikter utan rättegång. Denna allmänna
princip understryks genom de föreskrifter som ges i den förut

AU 1984/85:3

berörda paragrafen, 4 kap. 7 §, i arbetstvistlagen. Föreskrifterna i denna
paragraf innebär att parterna först har att hålla förhandlingar enligt medbestämmandelagen
eller de förhandlingsordningar som har fastställts genom
kollektivavtal. I annat fall får arbetsdomstolen inte ta upp målet till prövning
annat än i vissa särskilt angivna undantagsfall. Det ligger i sakens
natur att den part som känner sig förfördelad i arbetsrättsliga tvister skall
kunna liksom i andra civilrättsliga tvister utverka ekonomisk gottgörelse
även om tvisten avgörs på utomrättslig väg. Det må vara att den ena parten
i en arbetsrättslig tvist är mindre väl informerad om lagar och avtal och
därför kan anses befinna sig i ett underläge gentemot motparten. Inte heller
detta är ett problem som är unikt för förhållandena på arbetsmarknaden,
utan saken får bedömas utifrån allmänna avtalsrättsliga principer som
gäller för vår rättsordning i stort. Vad motionärerna har tagit upp kan i
själva verket sägas vara ett informationsproblem - de svårigheter som kan
föreligga särskilt för mindre och oorganiserade arbetsgivare att hålla sig å
jour med rättsutvecklingen på arbetsmarknaden. Sådana problem bör avhjälpas
på annat sätt än genom ändringar i arbetsrättslagstiftningen, och
utskottet avstyrker därför med hänsyn härtill och till vad i övrigt anförts
motionerna 1909 och 2029, den senare i den nu behandlade delen.

Blockad av företag

I fyra motioner begärs förbud mot eller inskränkningar i de fackliga
organisationernas möjligheter att tillgripa stridsåtgärder i form av blockad
mot företag. Sålunda begärs i motion 2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m) att
blockader mot enmansföretag skall förbjudas och att rätten att tillgripa
företagsblockader skall begränsas även i övrigt. Arne Fransson m.fl. (c)
yrkar i motion 868 att förbud införs mot stridsåtgärder som riktar sig mot
enmans- och familjeföretag. Vidare begär Filip Fridolfsson m.fl. (m, c, fp)
i motion 1916 förbud mot blockad av företag utan fackligt anslutna, och
Marianne Karlsson m.fl. (c, m, fp) föreslår i motion 1934 förbud mot
blockad av enmansföretag.

Motionärerna framhåller särskilt att de resultat de fackliga organisationerna
kan uppnå med blockaderna inte kan anses stå i rimlig proportion till
den djupt ingripande åtgärd som blockaderna utgör med hänsyn till den typ
av företag det här gäller. I övrigt torde få hänvisas till motionsreferaten på
s. 21.

Liknande motionsyrkanden har tidigare år avstyrkts av utskottet med
hänvisning till att det har varit en gängse princip att statsmakterna inte bör
ingripa med lagstiftning i arbetsmarknadspartemas rätt att använda ekonomiska
stridsåtgärder. Utskottet håller fast vid denna ståndpunkt. Det är
parternas sak att på eget ansvar sinsemellan utveckla och tillämpa de
regler som skall gälla för den ekonomiska striden. Det kan invändas att det
tidigare behandlade förslaget om förbud mot innehållande av intjänad lön

AU 1984/85:3

utgör ett ingrepp i den fria stridsrätten. Som utskottet i det sammanhanget
framhållit måste det förslaget ses som ett avgörande i en mycket speciell
och avgränsad fråga, i vilken det därtill inte föreligger några egentliga
meningsmotsättningar i sak. Annorlunda förhåller det sig med de föreliggande
förslagen om förbud mot blockader av företag. Det är förslag med en
betydande räckvidd, och utskottet är liksom tidigare år inte berett att
föreslå riksdagen att ta lagstiftningsinitiativ av det slag som begärs i motionerna.
Utskottet avstyrker sålunda motionerna 868 och 2029 i de aktuella
delarna liksom motionerna 1916 och 1934.

Dessutom avstyrks motion 2029 i fråga om begränsning av blockadrätten
i övrigt.

Negativ föreningsrätt

Med negativ föreningsrätt avses rätten att stå utanför en förening.

I fyra motioner, däribland 2029 av Alf Wennerfors m. fl. (m), begärs att
den negativa föreningsrätten skall lagfästas genom att skrivas in i MBL.
Rätten att stå utanför en förening är nämligen ingen självklarhet, anförs det
i motion 2029. Att rättsligt skydd saknas utnyttjas av de fackliga organisationerna
bl. a. till organisationsklausuler i kollektivavtal och till långtgående
åtgärder för att tvinga in arbetstagare i organisationerna.

Övriga motioner som föreslår lagstiftning om negativ föreningsrätt är 366
av Knut Wachtmeister (m), 1917 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, c, fp) och
2393 av Gullan Lindblad m.fl. (m). I dessa motioner påtalas bl.a. att
fackföreningsrörelsen har som principiell inställning att medlemmar i fackförbund
saknar rätt att utträda ur förbunden.

I en femte motion, 1964, vänder sig Allan Åkerlind m.fl. (m) mot att
löneavdrag för fackföreningsavgifter kan ske direkt med stöd av kollektivavtal.
Motionärerna anser principiellt att fackföreningsmedlemmar i första
hand själva bör betala sina medlemsavgifter. Därutöver pekar motionärerna
på att det kritiserade systemet kan leda till problem för dem som inte
längre vill vara medlemmar i facklig organisation eller vill gå över till en
annan organisation.

Nya arbetsrättskommittén har i enlighet med sina direktiv gjort en
utredning om den negativa föreningsrätten och om föreningsrättsskyddet
för arbetssökande. I anslutning därtill har kommittén gjort en enkätundersökning
om bruket av s. k. organisationsklausuler i kollektivavtal. Kommittén
anser i likhet med den förra arbetsrättskommittén att det inte Finns
anledning att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa föreningsrätten
och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. Inte heller beträffande organisationsklausuler
vill kommittén förorda en lagstiftning som skulle innebära
förbud mot sådana klausuler.

Frågan om den negativa föreningsrätten behandlades förra året ganska

AU 1984/85:3

utförligt av utskottet i AU 1983/84:5 (s. 11 — 13) mot bakgrunden av de
synpunkter som anförts av nya arbetsrättskommittén. De resonemang som
då fördes ledde fram till att utskottet för sin del anslöt sig till de ställningstaganden
som gjorts inom kommittén, nämligen att man bör avstå från att
ingripa med lagstiftning om den negativa föreningsrätten och mot bruket av
organisationsklausuler. Utskottet anser att de omständigheter som åberopats
i de föreliggande motionerna inte bör föranleda ett ändrat ställningstagande
i detta sammanhang.

Med anledning av vad som sägs i ett par av motionerna om utträde ur
fackförbund skall här hänvisas till den redovisning för rättspraxis som görs
på s. 23-24. Av denna redovisning framgår bl. a. att arbetsdomstolen
anser att medlemmar av ett fackförbund måste ha rätt att lämna förbundet
under förutsättning att viss uppsägningstid iakttas.

Med åberopande av det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna
366, 1917, 2029 i motsvarande del och 2393.

Vad sedan beträffar motion 1964 om löneavdrag för fackliga medlemsavgifter
går motionens yrkande ut på att sådana avdrag skall få göras endast
om arbetstagarna skriftligen har begärt eller medgivit detta. Arbetsgivarnas
medverkan till avgiftsuppbörden bygger på åtaganden genom kollektivavtal.
Ett genomförande av motionens förslag skulle därmed innebära
att riksdagen på denna punkt genom lagstiftning skulle stipulera innehållet
i kollektivavtal. Ett ingrepp av detta slag i parternas avtalsfrihet anser
utskottet vara opåkallat.

1 ett avseende kan reglering av medlemsuppbörden genom kollektivavtal
komma i konflikt med föreningsrätten. Motionen snuddar vid det problemet.
Det gäller det fall att en medlem i ett fackförbund lämnar detta för att
övergå till en annan, kanske konkurrerande organisation. Arbetsgivaren
anser sig på grund av kollektivavtal skyldig att fortsätta att göra löneavdrag
för medlemsavgifter till det förstnämnda förbundet. Hur denna situation
skall hanteras har rättsligt prövats i arbetsdomstolens dom år 1980 nr
25 (se s. 24). Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet även
motion 1964.

Arbetsdomstolen

Alf Wennerfors m. fl. (m) i motion 2029 liksom Allan Åkerlind m. fl. (m) i
motion 1963 föreslår en utredning av möjligheterna att överföra alla mål
som rör enskilda arbetstagares förhållanden till de allmänna domstolarna.
Som skäl för detta anförs dels att det är ägnat att inge betänkligheter att en
partssammansatt domstol som arbetsdomstolen har att avgöra mål mellan
en enskild och en motpart som är representerad i domstolen, dels att en
överföring till de allmänna domstolarna skulle ge möjligheter att överklaga
domar som meddelats i lägre instans till högre instans.

Arbetsdomstolen är i sin dömande verksamhet normalt sammansatt av

AU 1984/85:3

sju ledamöter. Av dem är tre s. k. ämbetsmannaledamöter, nämligen ordföranden,
vice ordföranden och en tredje ledamot. De utses av regeringen
bland personer som skall vara fristående från arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.
Dessa intressen företräds av övriga fyra ledamöter, två från
arbetsgivar- och två från arbetstagarsidan.

När arbetsdomstolen inrättades år 1929 som specialdomstol för tvister
om tolkning och tillämpning av kollektivavtal gjordes domstolen samtidigt
till första och enda instans. Domstolen har därefter behållit sin position
som sista instans, dvs. dess avgöranden kan inte överklagas. I vissa mål är
domstolen inte längre första och enda instans. Mål som gäller oorganiserade
arbetstagare eller arbetstagare som inte har stöd av sin fackliga organisation
skall nämligen prövas av tingsrätterna som första instans. Tingsrätternas
avgöranden kan därefter överklagas till arbetsdomstolen.

Utskottet har hösten 1981 (AU 1981/82:4 s. 49) och påföljande höst (AU
1982/83: ly) haft att ta ställning till invändningar mot arbetsdomstolens
slutliga avgöranden som första och enda instans och mot dess partssammansättning.
Utskottet har i de sammanhangen avvisat den kritik som
förts fram och har tvärtom understrukit att erfarenheterna av den nuvarande
konstruktionen av processen i arbetstvister är goda. Vidare har utskottet
tagit avstånd från en kritik som går ut på att domstolen i sin dömande
verksamhet skulle påverkas av obehöriga intressen. Dessa ställningstaganden
har gjorts av ett enhälligt utskott. Under den tid som därefter förflutit
har det såvitt utskottet kan finna inte inträffat några omständigheter som
skulle motivera att man — som motionärerna vill — av rättssäkerhetsskäl
gör djupt ingripande förändringar i den arbetsrättsliga processen. Utskottet,
som har ett orubbat förtroende för arbetsdomstolen och dess dömande
verksamhet, avstyrker därmed de båda motionsyrkandena.

Arbets tagar begreppet

En samlad översyn av arbetstagarbegreppet begärs av Alf Wennerfors
m. fl. (m) i motion 2029. Motionärerna påpekar att begreppet är av central
betydelse inom arbetsrätten men också inom t. ex. skatterätten. Därför är
det väsentligt att det finns entydiga regler.

Av de uppgifter om arbetstagarbegreppets utveckling som har lämnats i
det föregående (s. 26-27) framgår att detta begrepp har utvecklats under
lång tid och efter delvis olika linjer. Begreppet har belysts genom en
rikhaltig domstolspraxis på skilda rättsområden. Denna rättsbildning fortgår.
Arbetstagarbegreppet har självfallet uppmärksammats även inom den
juridiska doktrinen men också av statliga utredningar, t. ex. den tidigare
arbetsrättskommittén.

Ett aktuellt utredningsarbete med anknytning till arbetstagarbegreppet
är socialavgiftsutredningens uppdrag att lämna förslag till gränsdragningen
mellan arbetstagare och självständiga företagare inom avgifts- och käll -

AU 1984/85:3

skattesystemet. Utredningen väntas inom kort redovisa resultatet av detta
arbete. Att redan dessförinnan ta initiativ till ett nytt utredningsarbete av
liknande typ synes inte påkallat. Med hänvisning härtill och till vad nyss
sagts om den fortgående utvecklingen av arbetstagarbegreppet genom
domstolarnas praxis avstyrker utskottet motion 2029 i den nu berörda
delen.

Ingemar Eliasson (fp) och Jan-Erik Wikström (fp) föreslår i motion 2123
att ideella insatser i offentlig verksamhet skall få ökat utrymme exempelvis
inom skolan och vårdsektorn. Bl. a. bör skolelever kunna ta hand om
enklare sysslor utan kritik från fackliga organisationer. Motionärerna pekar
vidare på att det för medlemmar av ideella organisationer och kristna
samfund är naturligt att för ringa eller ingen ersättning arbeta inom organisationen.
Även detta har mött facklig kritik. Motionärerna anser att det bör
utformas riktlinjer för hur problem av detta slag skall lösas.

Vid behandlingen förra året av ett likartat motionsyrkande anförde utskottet
(AU 1983/84:5 s. 9) att utskottet liksom motionärerna såg positivt
på personligt engagemang och ideella insatser när det gäller uppgifter inom
den offentliga sektorn. Uskottet pekade därvid särskilt på den roll folkrörelserna
kan spela. Särskilda av riksdagen beslutade riktlinjer för att skapa
ökat utrymme för sådana insatser behövdes dock inte, ansåg utskottet,
utan de aktuella frågorna borde kunna lösas genom avtal mellan parterna.
Utskottet finnér inte skäl att i dag frångå denna uppfattning och föreslår att
motionen med hänvisning till de nu redovisade synpunkterna lämnas utan
åtgärd från riksdagens sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande demokratiska rättigheter för fackförening
att riksdagen avslår motion 1983/84: 1958 yrkande 1,

2. beträffande facklig styrning av ny teknik
att riksdagen avslår motion 1983/84:880,

3. beträffande datatekniken och de anställdas integritet
att riksdagen avslår motion 1983/84:427,

4. beträffande information och förhandlingar i mindre företag

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:868 yrkande 4 och 1983/
84: 2029 yrkande 1,

5. beträffande entreprenadavtal

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:1956 och 1983/84:2029
yrkande 2,

6. beträffande personalrepresentation i statliga myndigheters styrelser att

riksdagen avslår motionerna 1983/84:1907 och 1983/84:2029
yrkande 6,

AU 1984/85:3

7. beträffande förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare
att riksdagen avslår motionerna 1983/84: 868 yrkande 2 och 1983/
84:2029 yrkande 7,

8. beträffande tillsättning av högre chefer inom statsförvaltningen
att riksdagen avslår motion 1983/84:868 yrkande 3,

9. beträffande MBL i kommuner och landsting

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:868 yrkande 1 och 1983/
84:2029 yrkande 8,

10. beträffande slopande av strejkskadestånd m. m.

att riksdagen avslår motion 1983/84:2836 yrkande 1,

11. beträffande 200-kronorsregeln

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2833 yrkande 1 i
motsvarande del, 1983/84:2835 i motsvarande del, 1983/84:2836
yrkande 2 och 1983/84: 2837 yrkandena 1 och 2 i motsvarande
delar antar de genom proposition 1983/84:165 framlagda förslagen
till ändrad lydelse av dels 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet, dels 4 kap. 7 § lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister,

12. beträffande förbud mot innehållande av intjänad lön

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2835 i motsvarande
del och 1983/84:2837 yrkande 1 i motsvarande del antar
det genom propositionen framlagda förslaget till ändrad lydelse
av 41 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

13. beträffande avdrag srätt för allmänna skadestånd

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84:2833 yrkande 2 i
motsvarande del, 1983/84:2834 i motsvarande del, 1983/84:2835 i
motsvarande del och 1983/84:2837 yrkande 3 i motsvarande del
antar propositionens förslag till ändrad lydelse av 20 § kommunalskattelagen
(1928:370),

14. beträffande regeringens lagförslag i återstående delar

att riksdagen med avslag på motionerna 1983/84: 2833 yrkandena
1-2 i motsvarande delar, 1983/84:2834 i motsvarande del, 1983/
84:2835 i motsvarande del och 1983/84:2837 yrkandena 1-3 i
motsvarande delar antar förslagen till lag om ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, lag om ändring i
lagen (1974:321) om rättegången i arbetstvister och lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370) i återstående delar med
den ändringen att de tre lagarna skall träda i kraft den 1 januari
1985,

15. beträffande informella skadestånd

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:1909 och 1983/84: 2029
yrkande 9,

AU 1984/85:3

16. beträffande blockad av enmansföretag

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:868 yrkande 5, 1983/
84:1916, 1983/84:1934 och 1983/84:2029 yrkande 3,

17. beträffande begränsning av blockadrätten i övrigt
att riksdagen avslår motion 1983/84: 2029 yrkande 4,

18. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:366, 1983/84:1917,
1983/84:2029 yrkande 5 och 1983/84:2393,

19. beträffande löneavdrag för fackföreningsavgifter
att riksdagen avslår motion 1983/84:1964,

20. beträffande arbetsdomstolen

att riksdagen avslår motionerna 1983/84:1963 och 1983/84:2029
yrkande 16,

21. beträffande arbetstagarbegreppet

att riksdagen avslår motion 1983/84: 2029 yrkande 10,

22. beträffande ideella insatser i offentlig sektor m.m.
att riksdagen avslår motion 1983/84:2123.

Stockholm den 18 oktober 1984

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m). Erik Johansson (s),
Karin Andersson (c), Lars Ulander (s), Karin Flodström (s), Bengt Wittbom
(m), Lahja Exner (s), Gustav Persson (s), Sonja Rembo (m), Elver
Jonsson (fp), Lars-Ove Hagberg (vpk), Sten Östlund (s), Håkan Stjernlöf
(m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c).

AU 1984/85:3

Reservationer

1. Demokratiska rättigheter för fackförening m. m. (mom. 1—3)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar ”Förslagen
har” och på s. 30 slutar "anställdas integritet” bort ha följande lydelse:

Erfarenheterna av 1976 års medbestämmandereform ger klart vid handen
att den inte innebar den genomgripande demokratisering av arbetslivet
som det påstods att den skulle leda fram till. Det har under de år som gått
blivit alltmer uppenbart att maktförhållandet mellan kapital och arbete är i
grunden oförändrat. Man kan inte göra gällande att arbetstagarna och
deras fackliga organisationer har tilldelats ett medbestämmande i ordets
reella mening.

Om man vill komma till rätta med kapitalägarnas makt på arbetsmarknaden
måste medbestämmandelagen förändras och förstärkas i olika hänseenden.
De riktlinjer för en förändring av lagen som vpk sammanfattningsvis
anger som demokratiska rättigheter för fackförening ställer sig utskottet
bakom. Det gäller bl. a. en utvidgad förhandlings- och informationsrätt
samt vetorätt i sådana för arbetstagarna betydelsefulla frågor som företagsnedläggningar,
rationaliseringar, avskedanden, omplaceringar och införande
av ny teknik.

Strejken är arbetarnas och fackföreningarnas främsta motvikt till arbetsgivarnas
makt och ägande av produktionsmedlen. Om förhandlingsverksamheten
skall vara meningsfull för fackföreningarna, får de inte hindras
att vidta stridsåtgärder när de anser att detta är befogat. Av detta synsätt
följer att fredspliktsreglerna bör utmönstras ur medbestämmandelagen.
När så sker kommer de regler varigenom fredsplikten sanktioneras för
arbetarnas och fackföreningarnas del, dvs. reglerna om strejkskadestånd,
inte längre att fylla någon funktion. Även dessa regler bör alltså utgå ur
medbestämmandelagen.

Det finns ytterligare strejkhinder som måste avlägsnas. Dit hördén regel
i 42 § medbestämmandelagen som förbjuder de förtroendevalda i en fackförening
att solidarisera sig med strejkande medlemmar. Inte heller bör det
längre vara tillåtet att i vissa fall avskeda deltagare i strejk. Begreppet
saklig grund i anställningsskyddslagen bör ändras i detta avseende.

Utskottet tillstyrker vidare kravet i vpk:s partimotion om rätt för fackföreningar
att delta i internationella solidaritetsaktioner utan begränsningar.

Det är emellertid inte tillräckligt att på det sätt som nu beskrivits förstärka
arbetarsidans stridsrätt. Arbetsgivarna har fortfarande i kraft av sitt
ägande en överlägsen position. Denna bekräftas av rätten att tillgripa
lockout och därmed utestänga de arbetande från möjligheterna till försörjning.
Det kan inte hävdas att strejk och lockout är jämförbara vapen.
Lockoutvapnet bör sålunda förbjudas.

AU 1984/85:3

Vid 1976 års riksdagsbehandling av medbestämmandelagen aktualiserades
frågan om att införa en lagfäst rätt att bedriva politisk propaganda och
politisk verksamhet på arbetsplatserna. Man stannade för att frågan borde
lösas genom förhandlingar och avtal. Det utsädes dock uttryckligen att
frågan om lagreglering fick tas upp på nytt om den väg som först borde
prövas inte skulle leda till godtagbara resultat.

Några sådana resultat har inte uppnåtts. Tvärtom har de senaste årens
erfarenheter visat att arbetsgivarna utnyttjat det tillstånd som råder till att
på arbetsplatserna bedriva en intensiv politisk propaganda, avsedd att
tjäna deras syften. I det läget måste arbetarrörelsen kunna gå till motoffensiv
ute på arbetsplatserna och göra det med stöd av en i lag fastställd rätt
att där bedriva politisk verksamhet.

Vad här sagts innebär att utskottet ställer sig bakom de förslag till
förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen som förordas i motion 1958
i de aktuella delarna.

Det bör uppdras åt regeringen att utarbeta lagförslag enligt de riktlinjer
som utskottet angivit ovan.

I en annan motion, 880, kommer vpk in på frågan om vidgade möjligheter
till facklig styrning av teknikutvecklingen. Det framstår nämligen som
särskilt viktigt att stärka de fackliga organisationernas möjligheter att
kontrollera och påverka teknikens användning och utveckling. Detta måste
ske på de arbetandes villkor.

Som framhålls i motion 880 är de viktigaste kraven på en teknikutveckling
på de arbetandes villkor följande:

— Facklig vetorätt, dvs. att ny teknik och arbetsorganisation bara får
införas med fackets godkännande. En facklig vetorätt stärker fackföreningens
förhandlingsposition i förhållande till motparten.

— Övergång från löne- till produktionsbeskattning, vilket motverkar att
arbetskraft enbart av lönsamhetsskäl ersätts av maskiner och ny teknik.

— De vinster som görs med ny teknik skall komma hela samhället till
del, bl. a. för att förkorta arbetsdagen till sex timmar, vilket i sin tur skapar
fler arbetstillfällen inom industrin och den offentliga sektorn.

— Facket måste få möjligheter att styra teknikutvecklingen, t. ex. genom
ett fackligt forskningsinstitut och genom att fackliga forskningskonsulter
ges utrymme till partsforskning.

— Yrkesutbildning skall ge kunskap om de datatekniska tillämpningarna,
men detta får inte ske på bekostnad av inlärning av de grundläggande
yrkeskunskaperna inom varje bransch.

Dataeffektutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1984:20) Datorer
och arbetslivets förändring behandlat frågan om datorisering och medbestämmande.
Vid beredningen i regeringskansliet bör förslagen i betänkandet
överarbetas med ledning av vad ovan anförts. Regeringen bör sålunda
utarbeta förslag till en lagstiftning som ger de fackliga organisationerna
vetorätt vid införande av ny teknik i arbetslivet. Organisationerna bör
4 Riksdagen 1984185. 18 sami. Nr 3

AU 1984/85:3

vidare ha rätt att på arbetsgivarnas bekostnad utnyttja arbetstagarkonsulter
och anlita företagens datorer för egna bearbetningar. Lagen bör
därtill ge de lokala fackliga organisationerna rätt att få tillgång till allt
underlagsmaterial som ligger till grund för företagens befintliga eller planerade
datasystem. Slutligen bör den nya lagstiftningen även garantera alla
anställda rätt till den vidareutbildning i ny teknik som behövs för att kunna
utföra ett meningsfullt arbete.

Därutöver föreslås att riksdagen ger sin anslutning till vad som anförs
och förordas i motionen om inrättande av ett fackligt forskningsinstitut
samt om produktionsskatt, sex timmars arbetsdag och yrkesutbildning.

De uttalanden som ovan gjorts om en lagstiftning som ger de anställda
vetorätt vid införande av ny teknik tillgodoser i och för sig förslaget i
motion 427 av Marie-Ann Johansson (vpk) och Lars-Ove Hagberg (vpk)
om en vetorätt beträffande tekniska system som kan kränka de anställdas
integritet. Riksdagen bör dock med anledning av motionen uttala att den av
utskottet förordade lagfästa vetorätten bör utformas så att den även tar
hänsyn till de anställdas behov att bemästra de integritetsproblem som kan
uppstå i ett alltmera datoriserat arbetsliv.

dels att utskottets hemställan under 1—3 bort ha följande lydelse:

1. beträffande demokratiska rättigheter för fackförening

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:1958 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande facklig styrning av ny teknik

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:880 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande datatekniken och de anställdas integritet

att riksdagen med anledning av motion 1983/84:427 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Information och förhandlingar i mindre företag (mom. 4)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar ”Liknande
motionsyrkanden” och på s. 31 slutar ”och 2029” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion 2029 representeras de anställda på många små
arbetsplatser av en facklig ombudsman som inte har anknytning till företaget
i fråga. Ett sådant ombud har som sägs i motionen ofta begränsade
möjligheter att sätta sig in i förhållandena på de skilda arbetsplatserna och
har ingen skyldighet att i förväg samråda med de anställda. Det förekommer
att väsentlig information når de anställda först långt efter det att
arbetsgivaren fullgjort sin lagstadgade informations- eller förhandlingsskyldighet
gentemot den fackliga organisationen.

AU 1984/85:3

Det förekommer visserligen att man på mindre arbetsplatser utser fackföreningsombud
bland de anställda, men på flera håll är ombudens befogenheter
begränsade på olika sätt, och det är de centrala fackliga organen
som avgör om de anställda på mindre arbetsplatser får representeras av
ombud från den egna arbetsplatsen eller inte.

Den nu beskrivna ordningen strider mot lagens syfte att nå ett decentraliserat
och smidigt beslutsfattande, som ute i företagen är direkt förankrat
hos dem som närmast berörs av besluten. Erfarenheterna av lagens
tillämpning visar att det är angeläget att få till stånd en ordning som
säkerställer ett direkt inflytande och ansvar vid förhandlingar och information
åt de anställda även vid de företrädesvis mindre företag som saknar
fackklubb eller facklig förtroendeman. Regeringen bör få i uppdrag att
utforma förslag till ändringar i de aktuella bestämmelserna i MBL i enlighet
med vad nu anförts.

Det ovan sagda kan sägas tillgodose syftet med förslagen i motion 868
beträffande information och förhandlingar i mindre företag. Man bör dock
inte på sätt som görs i den motionen nu binda sig för en viss lösning, och
motionen bör därför inte föranleda någon åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande information och förhandlingar i mindre företag
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2029 yrkande 1 samt
med avslag på motion 1983/84:868 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Information och förhandlingar i mindre företag (mom. 4)

Karin Andersson (c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar ”Liknande
motionsyrkanden” och på s. 31 slutar ”och 2029” bort ha följande lydelse:

Det är en allmän grundsats att tyngdpunkten i medbestämmandet skall
ligga på lokal nivå. Denna grundsats framträder i flera av MBL:s bestämmelser
som anger att rättigheter och skyldigheter är tillagda i första hand
den lokala fackliga organisationen, se exempelvis 14, 20, 36 och 43 §§
MBL. Vid de företrädesvis mindre företag där de anställda inte bildat en
fackklubb kommer dock som en följd av lagens konstruktion det fackliga
inflytandet att utövas av funktionärer utanför företaget, dvs. av den fackliga
avdelningen och dess ombudsmän. På grund av centraliseringen av den
fackliga rörelsen till storavdelningar kan det bli fråga om kontakter med en
avdelning som är förlagd till en helt annan ort än det berörda företaget.

I motion 868 läggs fram ett förslag som syftar till att ge ett lokalt
medbestämmande även till anställda som inte är organiserade i en fackklubb.
Förslaget innebär att arbetsgivarna direkt förhandlar med och informerar
de anställda, varefter den fackliga avdelningen får en skriftlig rap -

AU 1984/85:3

port härom med möjlighet att inskrida inom en viss respittid. Därmed
bevarar motionärerna anknytningen till lagens grundkonstruktion, att det
är genom de fackliga organisationerna som arbetstagarna utövar sitt medbestämmande.

Utskottet biträder motionsförslaget. En lagregel med den angivna innebörden
kan göras dispositiv och hindrar därmed inte andra lösningar genom
avtal som fullföljer vad som överenskommits genom de centrala
medbestämmandeavtalen, exempelvis utvecklingsavtalet mellan SAF, LO
och TCO.

Regeringen bör få i uppdrag att utforma förslag till ändringar av i första
hand förhandlings- och informationsreglerna i MBL i enlighet med vad
ovan förordats. Vid bifall härtill tillgodoses samtidigt yrkandet i motion
2029 om en översyn av MBL för att stärka inflytandet för de lokalt
anställda. Den motionen behöver sålunda inte leda till någon åtgärd i den
föreliggande delen.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande information och förhandlingar i mindre företag
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:868 yrkande 4 samt
med avslag på motion 1983/84:2029 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Entreprenadavtal (mom. 5)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 böljar ”Riksdagen
har” och på s. 32 slutar ”behandlade delen” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i moderata samlingspartiets kommittémotion 2029 har
den praktiska tillämpningen av medbestämmandelagen i fråga om det
fackliga inflytandet vid entreprenadavtal medfört allvarliga olägenheter.
Avsikten med lagstiftningen var aldrig att bestämmelserna skulle hindra
seriösa entreprenörer. Detta sker i många fall eftersom fackliga representanter
i syfte att utöka arbetsuppgifterna på den egna arbetsplatsen hindrar
företaget att anlita entreprenörer som skulle kunna utföra uppdraget på
ekonomiskt gynnsammare villkor. Det kan emellertid inte påvisas att avtalet
medfört en mer ansvarsfull användning av vetorätten. Tvärtom finns
det tecken på att vetoreglerna i ökande utsträckning tillämpas på ett sätt
som allvarligt försvårar seriösa företags verksamhet och i realiteten innebär
etableringskontroll. Dit kan räknas vissa kommuners krav på att en
entreprenör skall ha kollektivavtal eller arbetsmarknadsförsäkringar för att
fortsättningsvis komma i fråga som leverantör till kommunen i fråga.

Ett annat exempel är de fall då fackliga representanter utnyttjar vetorätten
för att utestänga företagare som den fackliga organisationen betraktar

AU 1984/85:3

som icke seriösa. Det förekommer att enmansföretagare regelmässigt
åsätts stämpeln ”icke seriös”. I andra fall accepteras enmansföretagare
endast på vissa villkor. Härigenom har de fackliga organisationerna i
praktiken skaffat sig möjligheter att ålägga företagare näringsförbud.

I allmänhet förringas omfattningen av de fall då vetorätten åberopas av
fackliga organisationer med hänvisning till att endast ett fåtal fall förts upp
till arbetsdomstolen. Detta ger dock enligt utskottets mening ingen rättvisande
bild av omfattningen av de fall då vetorätten åberopas. I allmänhet
torde enbart hotet om att tillämpa vetorätten vara tillräckligt för att en
företagare inte skall anlita en tilltänkt entreprenör. Det inträffar också att
fackliga organisationer systematiskt ”svartlistar” en viss kategori företagare,
t. ex. enmansföretagare. Den på detta sätt drabbade företagaren får i
regel inte veta vad som har hänt och har därför inte heller några möjligheter
att föra sin talan.

1 utvecklingsavtalet mellan parterna på den privata arbetsmarknaden har
dessa frågor uppmärksammats och parterna har ålagt sig att följa utvecklingen.
Avsikten med förhandlings- och vetorättsbestämmelserna i MBL
var att komma till rätta med oseriösa entreprenörers försök att kringgå den
arbetsrättsliga lagstiftningen, kollektivavtal eller skatte- och sociallagstiftningen.
Enbart avsaknad av kollektivavtal eller avtalsenliga försäkringar
är emellertid inte vetorättsgrundande.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har i skrivelse till regeringen påpekat
att viss tillämpning av medbestämmandelagens vetorättsregler är och
har avsetts vara etableringshindrande. Åtgärder kan emellertid inte vidtas
från NO:s sida, eftersom konkurrenslagen endast riktar sig mot näringsidkare,
inte fackliga organisationer. Från konkurrenslagens tillämpning har
vidare undantagits arbetsmarknadsförhållanden.

NO hänvisar till att MBL-förfarandet inte bör få användas för att försvåra
verksamheten för företag. Om så sker systematiskt - vilket är fallet i
det av NO prövade ärendet — eller annars i större omfattning synes, enligt
NO:s uppfattning, en lagändring behöva övervägas. Utskottet delar NO:s
uppfattning och tillstyrker därför förslaget i motion 2029 att upphäva
reglerna om facklig vetorätt i medbestämmandelagen, dvs. 38-40 §§ i
nämnda lag. Härigenom blir motion 1956 också tillgodosedd. Regeringen
bör snarast återkomma till riksdagen med lagförslag av denna innebörd.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande entreprenadavtal

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2029 yrkande 2 samt
med anledning av motion 1983/84:1956 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

AU 1984/85:3

5. Förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare (moni. 7)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som böljar ”Med hänvisning”
och slutar ”behandlade delarna” bort ha följande lydelse:

Arbetsmarknadsutskottet instämmer i den slutsats konstitutionsutskottet
(KU) har kommit till i det granskningsbetänkande som avgavs i våras,
nämligen att omfattningen och inriktningen av förhandlings- och informationsverksamheten
i fråga om regeringsärendena bör omprövas.

Till vad som anförts av KU vill arbetsmarknadsutskottet för sin del
tillägga att det också finns anledning att rent principiellt understryka, att
det i MBL bör göras en bestämd åtskillnad mellan utövningen av den
politiska ledningen i landet och de fall, då regeringen framträder i den mer
begränsade rollen som arbetsgivare. Oklarhet om gränserna för förhandlingsskyldighetens
omfattning medför risker för ineffektivitet och byråkrati.
En grundlig översyn av medbestämmandelagens tillämpning på den
statliga sidan är därför påkallad. Syftet bör vara att åstadkomma en klar
gränsdragning i lagstiftningen mellan statens fullgörande av rollen som
arbetsgivare och utövandet av de politiska ledningsfunktionerna. Det kan
därför ifrågasättas om det över huvud taget skall förekomma någon
tillämpning av MBL inom regeringskansliet annat än i de mycket speciella
ärenden som rör regeringens roll som arbetsgivare.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna 868 och 2029 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2029 yrkande 7 samt
med anledning av motion 1983/84:868 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare (mom. 7)

Karin Andersson (c), Elver Jonsson (fp) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som böljar ”Med hänvisning”
och slutar ”behandlade delarna” bort ha följande lydelse:

Konstitutionsutskottet har i sitt granskningsbetänkande i våras kommit
till slutsatsen att omfattningen och inriktningen av förhandlings- och informationsverksamheten
i fråga om regeringsärendena bör omprövas. Till
detta kan tilläggas följande.

AU 1984/85:3

Informations- och förhandlingsverksamheten i regeringskansliet har en
betydande omfattning, och det kan ifrågasättas om de insatser i form av tid
och resurser som görs står i proportion till de uppnådda resultaten, detta
oavsett om man ser verksamheten från arbetstagar- eller arbetsgivarsynpunkt.

Viktigare är emellertid att den nuvarande ordningen också kan kritiseras
från den politiska demokratins synpunkt. För det första innebär denna
ordning att ett åläggande att förhandla med personalorganisationer förts in
som ett moment i en politisk beslutsprocess där förhandlingarna visserligen
förs av statens förhandlingsråd men under direkt medverkan av tjänstemän
från regeringens kansli. För det andra sker förhandlingarna på ett så
sent stadium av beslutsprocessen att vad parterna i realiteten förhandlar
om är regeringens slutliga ståndpunkt. Det rör sig alltså inte om någon
preliminär ståndpunkt under beredningsprocessen.

Praktiska men framför allt principiella skäl talar för att den nuvarande,
formaliserade förhandlings- och informationsverksamheten i fråga om regeringsärendena
avskaffas och att en återgång sker till det äldre system där
personalorganisationerna fick lägga synpunkter på de beslutsunderlag som
arbetades fram inom departementen.

Skulle det inte visa sig vara möjligt att genomföra ett sådant system bör i
vaije fall förhandlings- och informationsverksamheten enligt nuvarande
ordning starkt inskränkas till sin omfattning. Den bör förslagsvis kunna
begränsas till förslag om viktigare förändringar med konsekvenser för de
statsanställdas anställningsförhållanden. I motion 868 konkretiseras de
ämnesområden som lämpligen bör prioriteras vid urvalet av de frågor som
fortfarande bör omfattas av förhandlings- och informationsrätten.

Utskottet föreslår att MBL-verksamheten i regeringskansliet omorganiseras
efter de linjer som ovan angivits. Vid bifall härtill tillgodoses samtidigt
yrkandet i motion 2029 om begränsningar av förhandlingsskyldigheten
i regeringskansliet m. m.

Vad utskottet anfört bör delges regeringen.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:868 yrkande 2 och
med anledning av motion 1983/84:2029 yrkande 7 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Tillsättning av högre chefer inom statsförvaltningen (mom. 8)

Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c). Bengt Wittbom (m). Sonja
Rembo (m), Flåkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar ”Såvitt
utskottet” och slutar ”motion 868” bort ha följande lydelse:

AU 1984/85:3

Som anförs i motion 868 spelar chefen i offentlig verksamhet en annan
roll än chefen inom den privata sektorn. Myndighetspersoner har allmänheten
som främsta uppdragsgivare och rollen som chef för anställda blir
mindre markerad. Dessutom utses vissa kategorier av befattningshavare
enligt särskilda regelsystem där tillsättningen inte kan påverkas genom
förhandlingar med de anställda.

Redan dessa omständigheter talar för att man som föreslås i motionen
låter tillsättningen av högre chefer i statsförvaltningen föregås av information
till de anställda men utan förhandlingsrätt för dem. I betydande
omfattning är detta redan den ordning som tillämpas antingen för att
förhandlingsrätt redan saknas eller för att förhandlingar inte påkallas av de
fackliga organisationerna.

Ordningen för de statliga tjänstetillsättningarna är reglerad genom ett
särskilt avtal (ATS) men detta gäller endast för vissa tjänster. Vidare kan
det göras gällande endast mot de statsanställdas egna organisationer och
således inte mot andra organisationer mot vilka förhandlingsskyldighet kan
föreligga. Över huvud taget är reglerna om förhandlingar och information i
dessa ärenden både komplicerade och oklara. Även detta talar för att man
slopar de statsanställdas förhandlingsrätt enligt 11 § MBL vid chefstillsättningar.
Däremot är det rimligt att de anställdas organisationer som
hittills informeras om förestående beslut i sådana ärenden. Regeringen bör
utarbeta förslag till anpassning av lagstiftningen i de aktuella delarna med
ledning av vad ovan anförts.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande tillsättning av högre chefer inom statsförvaltningen
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:868 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. MBL i kommuner och landsting (mom. 9)

Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c), Bengt Wittbom (m), Sonja
Rembo (m), Elver Jonsson (fp). Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som böijar ”Skilda
ståndpunkter” och slutar ”aktuella delarna” bort ha följande lydelse:

Riksdagens tidigare gjorda begäran om utredning av MBL i kommuner
och landsting tillkom sedan kommun- och landstingsförbundens styrelser i
enhälliga yttranden framställt önskemål om att en sådan utredning skulle
komma till stånd. Utredningsarbetet har därefter fått anstå med hänvisning
till att man i första hand bör pröva möjligheten att avtalsvägen lösa uppkommande
problem med gränsdragningen för de anställdas förhandlingsrätt
gentemot den politiska demokratin. Det är emellertid principiellt felaktigt
att hänskjuta gränsdragningsproblem av detta slag till förhandlingslös -

AU 1984/85:3

ningar genom de berörda avtalsparternas försorg. Behovet av det utredningsarbete
det här gäller kvarstår sålunda. Det bör snarast inledas och
fullföljas med utgångspunkt i de riktlinjer utskottet angav i betänkandet
AU 1981/82:4. Med hänsyn till att motsvarande problem även framträder
på den statliga sidan bör utredningsarbetet vidgas till att omfatta även de
statsanställdas förhandlingsrätt vid beslut av betydelse för den politiska
demokratin.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna 868 och 2029 i motsvarande
delar bör delges regeringen.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande MBL i kommuner och landsting

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:868 yrkande 1
och 1983/84: 2029 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

9. Slopande av strejkskadestånd m. m. (mom. 10)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar "Utskottet
tar” och slutar "i strejker” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående med anslutning till vpk-motion 1958 tagit
ställning för ett införande av demokratiska rättigheter för fackföreningarna.
Häri ingår att den fackliga förhandlingsrätten förstärks genom att de
arbetande kan gripa till strejk utan hinder av bestämmelserna om fredsplikt.
Dessa bestämmelser bör sålunda utmönstras ur lagstiftningen. En
konsekvens av detta är att arbetstagare inte längre skall kunna ådömas
skadestånd för deltagande i strejk. Regeringen bör få i uppdrag att utforma
och för riksdagen framlägga förslag till motsvarande ändringar i MBL.
Riksdagen föreslås ansluta sig till vad nu anförts och ge regeringen detta till
känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande slopande av strejkskadestånd m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1983/84: 2836 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. 200-kronorsregeln (mom. 11)

Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c), Bengt Wittbom (m), Sonja
Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 böijar ”Utskottet
anser” och på s. 39 slutar ”7 § arbetstvistlagen” bort ha följande lydelse:

AU 1984/85:3

Regeringens argument för att återinföra 200-kronorsregeln är att skadeståndsbeloppet
inte bör vara större än som behövs för att markera den
allmänna grundsatsen att ingångna avtal skall respekteras samt att andra
åtgärder än skadestånd är viktigare för att bevara arbetsfreden. I det
senare avseendet föreslår regeringen åtgärder som avses förstärka de
överläggningar som skall hållas lokalt när en olovlig konflikt har brutit ut
på en arbetsplats.

Det må vara att det i speciella situationer kan vara av värde att arbetsdomstolen
på sätt regeringen föreslår kan ingripa vid olovliga konflikter
och förordna om nya överläggningar under ledning av en förlikningsman.
Det torde dock endast kunna bli en åtgärd som används i rena undantagsfall.
De olovliga konflikterna gäller nästan alltid missnöje med lönesättningen
och riktar sig ofta i lika hög grad mot det egna facket som mot
arbetsgivarna. När så är fallet kommer den avgörande nackdelen med
regeringsförslaget, att ett förordnande av domstol om nya överläggningar
under medverkan av förlikningsman kan uppfattas som ett erkännande av
den olovliga strejken som påtryckningsmedel. Därmed förlorar metoden i
sådana fall allt värde som åtgärd för att främja arbetsfreden.

När den tidigare 200-kronorsregeln upphörde att gälla år 1977 i samband
med att MBL trädde i kraft var detta aldrig avsett att leda till en generell
höjning av skadeståndsnivån, och det blev inte heller fallet i rättspraxis.
Däremot kunde man göra mer nyanserad bedömning än tidigare av olika
fall och, när så var motiverat, företa en särskild markering av rättsstridigheten
hos olovliga konflikter. Detta har föranlett regeringen att med frångående
av nya arbetsrättskommitténs majoritetsförslag ge domstolen fortsatt
möjlighet att i särskilda fall gå utöver 200-kronorsbeloppet. Denna
möjlighet är emellertid, som lagrådet har påpekat, så snävt tilltagen att den
är närmast utan betydelse. Beloppet 200 kr. är detsamma som det som
infördes år 1928. Ett skadeståndsbelopp av den storleken kunde på den
tiden vara en kännbar påföljd. I dag framstår beloppet som mycket blygsamt,
och det kan befaras att den skadeståndsregel regeringen föreslår inte
kommer att tas på allvar, vilket i sin tur kan få till följd att respekten för
arbetsrättslagstiftningen kommer att försvagas.

Utskottet anser sålunda i likhet med lagrådet att 200-kronorsregeln och
de begränsningar regeringen i övrigt förordat beträffande skadeståndsansvaret
inte kan godtas med hänsyn till den uppgift detta ansvar anses ha
som medel att på arbetsmarknaden upprätthålla respekten för lag och
avtal. Sammantagna kan regeringsförslagen komma att undergräva själva
grunden för arbetsrättslagstiftningen och kollektivavtalssystemet. I enlighet
med vad som yrkas i motionerna 2833, 2835 och 2837 bör riksdagen
avslå de föreslagna ändringarna av 60 § MBL och 4 kap. 7 § arbetstvistlagen.

Ställningstagandet innebär att utskottet samtidigt avstyrker andrahandsyrkandet
i vpk-motion 2836 om 200-kronorsregeln m. m.

AU 1984/85:3

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande 200-kronorsregeln

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:2833 yrkande 1,
1983/84:2835 i motsvarande del och 1983/84:2837 yrkandena 1
och 2 i motsvarande delar avslår dels de genom proposition 1983/
84:165 framlagda förslagen till ändrad lydelse av 60 § lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och 4 kap. 7 §
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, dels motion
1983/84:2836 yrkande 2.

11. 200-kronorsregeln (mom. 11)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar ”Utskottet
anser” och på s. 39 slutar ”7 § arbetstvistlagen” bort ha följande lydelse:

De ändringar i 60 § MBL som regeringen föreslår i syfte att förstärka den
roll de lokala överläggningarna har vid konflikter på arbetsplatserna bör
genomföras liksom förslaget att inget skadestånd som regel skall utdömas
när en konflikt avbryts i samband med att överläggningar av nyssnämnda
slag inleds.

Däremot kan inte godtas att man nu skall göra en modifiering av den
tidigare 200-kronorsregeln såsom regeringen föreslagit, dvs. ge arbetsdomstolen
möjlighet att i vissa fall ådöma strejkande arbetare skadestånd med
högre belopp än 200 kr. Mot bakgrund av den rättspraxis som tillämpats
och som inneburit att högre skadeståndsbelopp än 200 kr. endast dömts ut i
ett mindre antal fall måste man fråga sig om regeringen över huvud taget
avser att få en ändring till stånd. Det är att märka att med regeringsförslaget
kommer det liksom i dag inte att finnas något tak för det förhöjda
skadestånd som även i fortsättningen skall kunna åläggas strejkdeltagare.
Det låter sig sägas att regeringsförslaget så till vida innebär en återgång till
den tidigare ordningen som arbetsdomstolen genom en dom i år höjt det
s. k. normalbeloppet för skadestånd från 200 till 300 kr. Det är givetvis
tillfredsställande att normalbeloppet återgår till den tidigare nivån, dvs.
200 kr., men det är inte detta som den samlade arbetarrörelsens kritik har
gällt under de år 200-kronorsregeln har varit försatt ur spel utan vad man
har skjutit in sig på är att det över huvud taget varit möjligt att utdöma
skadestånd med högre belopp än 200 kr.

Nya arbetsrättskommittén har föreslagit att 200 kr. görs till ett absolut
högsta belopp för strejkskadestånden såsom gällt tidigare. Det är det
förslaget som de stora löntagarorganisationerna har anslutit sig till och som
utskottet nu föreslår att även riksdagen skall anta.

I vpk-motion 2836 föreslås dessutom att det skrivs in i 60 § MBL att
deltagande i olovliga stridsåtgärder aldrig skall kunna utgöra saklig grund

AU 1984/85:3

för avskedande. Utskottet anser att den omdebatterade frågan om avskedande
som ytterligare påföljd för strejkande arbetstagare bör avgöras på
det sätt som föreslås i motionen.

I utskottets hemställan läggs fram förslag till de ändringar i propositionens
lagtextförslag som betingas av vad som ovan förordats.

De redovisade ställningstagandena har som konsekvens att utskottet
avstyrker yrkandena i motionerna 2833 (c), 2835 (fp) och 2937 (m) att de
aktuella regeringsförslagen skall avslås till alla delar.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande 200-kronorsregeln

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2836 yrkande 2 samt
med avslag på motionerna 1983/84: 2833 yrkande 1, 1983/84:2835
i motsvarande del och 1983/84: 2837 yrkandena 1 och 2 i motsvarande
delar antar dels det genom proposition 1983/84:165 framlagda
förslaget till ändrad lydelse av 4 kap. 7 § lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister, dels det genom samma proposition
framlagda förslaget till ändrad lydelse av 60 § lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i följande som
Reservantens förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservantens förslag

60 §

Om det är skäligt kan skadestånd sättas ned eller helt falla bort.

I mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd
skall domstolen, om arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen
finnér den olovlig, så snart som möjligt

1. ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet och

2. om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna till arbetskonflikten,
besluta att en ny överläggning enligt 43 § genast efter återgång till
arbetet skall tas upp under ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband med en första överläggning enligt
43 § varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om det
finns särskilda skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra Högre skadestånd än tvåhundra

kronor får inte åläggas en arbetsta- kronor får inte åläggas en arbetstagare
för deltagande i en olovlig gare för deltagande i en olovlig

stridsåtgärd. Denna begränsning stridsåtgärd.

gäller dock inte, om arbetstagaren Deltagande i olovlig stridsåtgärd

underlåter att följa ett åläggande kan aldrig utgöra saklig grund för

av domstolen om återgång till arbe- avskedande,

tet och stridsåtgärden med hänsyn
till omständigheterna måste betraktas
som särskilt allvarlig eller
anmärkningsvärd.

AU 1984/85:3

12. Förbud mot innehållande av intjänad lön (mom. 12)

Alf Wennerfors (m), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo (m), Elver Jonsson
(fp) och Håkan Stjernlöf (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som boljar ”Utskottet
ansluter” och slutar ”och 2837” bort ha följande lydelse:

Tanken att innehållande av intjänad lön vid arbetskonflikter skall göras
till föremål för lagstiftning har vid remissbehandlingen av kommittéförslaget
avstyrkts av ett stort antal instanser, däribland arbetsdomstolen. Som
domstolen därvid framhållit har friheten för arbetsmarknadens parter att
vidta ekonomiska stridsåtgärder när kollektivavtal inte råder varit ändamålsenlig
och har otvivelaktigt tjänat arbetsfredens intresse. Utskottet
delar uppfattningen i motionerna 2835 och 2837 att det förbud regeringen
föreslår är ett markant avsteg från den nyssnämnda principen att parterna
på eget ansvar förfogar över stridsmedlen. Innehållande av intjänad lön är
ett stridsmedel som tillämpats endast sparsamt. Arbetsgivarna har också
förbundit sig att inte tillämpa åtgärden i framtiden. Det är därför uppseendeväckande
att regeringen tillgriper en så drastisk åtgärd att för första
gången ingripa mot den fria konflikträtten på ett område som saknar
praktisk betydelse. Det kan därför ifrågasättas om inte ingreppet i den fria
konflikträtten har större räckvidd än regeringen vill ge intryck av. Utskottet
avstyrker för den skull regeringens förslag till ändrad lydelse av 41 §
MBL.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande förbud mot innehållande av intjänad lön

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:2835 i motsvarande
del och 1983/84:2837 yrkande 1 i motsvarande del avslår
det genom propositionen framlagda förslaget till ändrad lydelse
av 41 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

13. Avdragsrätt för allmänna skadestånd (mom. 13)

Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c), Bengt Wittbom (m). Sonja
Rembo (m), Elver Jonsson (fp), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar ”Skatteutskottet
har” och slutar ”20 § kommunalskattelagen” bort ha följande lydelse:

Skatteutskottet har avgivit begärt yttrande i ärendet (SkU 1983/84:14 y).
I den till yttrandet fogade avvikande meningen (m, c, fp) uttalas att propositionen
bör avslås såvitt gäller förslaget om ändring i kommunalskattelagen
och motionerna i motsvarande delar bifallas. Beträffande skälen för
detta ställningstagande hänvisas till bilaga 2 där den avvikande meningen
finns intagen i sin helhet.

AU 1984/85:3

Arbetsmarknadsutskottet, inom vars beredningsområde det normalt inte
ingår att handlägga skatterättsliga frågor, ansluter sig till vad som anförts i
den till skatteutskottets yttrande fogade avvikande meningen och föreslår
med hänvisning till den att riksdagen med bifall till motionerna 2833, 2834,
2835 och 2837, i förekommande fall i aktuella delar, avslår regeringens
förslag till ändring av 20 § kommunalskattelägen.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande avdragsrätt för allmänna skadestånd

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:2833 yrkande 2 i
motsvarande del, 1983/84: 2834 i motsvarande del, 1983/84: 2835 i
motsvarande del och 1983/84:2837 yrkande 3 i motsvarande del
avslår det genom propositionen framlagda förslaget till ändrad
lydelse av 20 § kommunalskattelagen (1928:370).

14. Regeringens lagförslag i återstående delar (mom. 14)

under förutsättning av bifall till reservationerna 11-13

Alf Wennerfors (m), Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo (m), Elver Jonsson
(fp) och Håkan Stjernlöf (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som böijar ”De formella”
och slutar ”tillkommen ändring” bort ha följande lydelse:

Till följd av de tidigare redovisade ställningstagandena avstyrks även de
formella delarna av regeringens lagförslag (rubrik, ingress etc.)

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande regeringens lagförslag i återstående delar

att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:2833 yrkandena
1-2 i motsvarande delar, 1983/84:2834 i motsvarande del,
1983/84:2835 i motsvarande del och 1983/84:2837 yrkandena 1 —
3 i motsvarande delar avslår förslagen till lag om ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, lag om ändring i
lagen (1974:321) om rättegången i arbetstvister och lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370) i den mån lagförslagen
inte behandlats i föregående moment.

15. Regeringens lagförslag i återstående delar (mom. 14)

under förutsättning av bifall till reservationerna 11 och 13

Karin Andersson (c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som böijar ”De formella”
och slutar ”tillkommen ändring” bort ha följande lydelse:

Till följd av de tidigare redovisade ställningstagandena avstyrks även de

AU 1984/85:3

formella delarna av regeringsförslagen beträffande ändringarna i arbetstvistlagen
och kommunalskattelagen.

I ställningstagandena ingår att utskottet godtagit ändringen av 41 § MBL
men avstyrkt ändring av 60 § i samma lag. Den aktuella lagändringen bör
träda i kraft den 1 januari 1985. Vidare bör göras en följdändring i lagförslagets
ingress.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande regeringens lagförslag i återstående delar

dels avslår förslaget till lag om ändring i lagen (1974:321) om
rättegången i arbetstvister i den mån förslaget inte behandlats i
det föregående,

dels avslår förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370) i den mån förslaget inte behandlats i det föregående,
dels antar förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet i återstående delar med de ändringarna att

ingressen skall lyda: ”Härigenom föreskrivs att 41 § lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall ha nedan
angivna lydelse.”

samt att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1985.

16. Informella skadestånd (mom. 15)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar ”Det arbetsrättsliga”
och på s. 41 slutar ”behandlade delen” bort ha följande lydelse:

Vid brott mot bl. a. medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd
kan skadestånd till såväl den berörde arbetstagaren som till den
fackliga organisationen utkrävas. Som anförs i motion 2029 tyder mycket
på att utkrävandet av skadestånd från fackliga organisationers sida har fått
en avsevärd omfattning.

Lagstiftningen är allmänt hållen och har karaktär av ramlagstiftning. Det
har överlåtits på arbetsdomstolen att utveckla en praxis på området. Flertalet
fall görs emellertid upp genom överenskommelse i avtal mellan arbetsgivaren
och berörd facklig organisation och når aldrig arbetsdomstolen.
Många gånger utkrävs skadestånd för rent bagatellartade förseelser.
Det tas ingen hänsyn till att den arbetsrättsliga lagstiftningen är av en

AU 1984/85:3

sådan omfattning att det är praktiskt taget omöjligt för arbetsgivaren i ett
mindre företag att i alla situationer ha fullständig kännedom om alla regler.
Ofta betalar framför allt mindre företag hellre ett informellt skadestånd än
ger sig in i en omfattande och dyrbar process med de konsekvenser en
sådan kan ha inte minst på klimatet på arbetsplatsen.

Det finns anledning analysera konsekvenserna av den arbetsrättsliga
lagstiftningen i fråga om skadestånd och vidta sådana förändringar i lagen
att det klart kan utläsas i vilka fall och under vilka former skadestånd kan
utkrävas. Vad utskottet här anfört med tillstyrkan av motion 2029 i denna
del bör ges regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också motion
1909.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande informella skadestånd

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:1909 och 1983/
84: 2029 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

17. Blockad av enmansföretag (mom. 16)

Alf Wennerfors (m). Karin Andersson (c), Bengt Wittbom (m). Sonja
Rembo (m), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som boljar ”Liknande
motionsyrkanden” och på s. 42 slutar ”och 1934” bort ha följande lydelse:

Det har i princip överlåtits åt parterna att bestämma vilka stridsåtgärder
som i olika lägen skall tillgripas. Med denna frihet följer emellertid ett
ansvar för att en så ingripande stridsåtgärd som blockad står i rimlig
proportion till de resultat man vill uppnå. Utskottet menar för sin del att
blockad av enmansföretag mot den bakgrunden är en omotiverad facklig
stridsåtgärd som bör förbjudas i MBL. Förslag härom bör läggas fram för
riksdagen. Regeringen bör underrättas om vad utskottet här anfört med
anledning av motionerna 868, 1916, 1934 och 2029.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande blockad av enmansföretag

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:868 yrkande 5,
1983/84:1916, 1983/84: 1934 och 1983/84:2029 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

AU 1984/85:3

18. Begränsning av blockadrätten i övrigt (moni. 17)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar ”Dessutom
avstyrks” och slutar ”i övrigt” bort ha följande lydelse:

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är inskriven i grundlag. Även om
denna rätt kan begränsas genom lag, har riksdagen visat återhållsamhet
med att tillgripa lagstiftning och hänvisat till den praxis som råder på
arbetsmarknaden. Det har överlåtits åt arbetsmarknadens parter att själva
genom avtal lösa uppkommande frågor på det fackliga området. Denna
princip har varit en styrka för svenskt arbetsliv och en viktig förutsättning
för vårt ekonomiska framåtskridande.

En förutsättning för att denna politik har kunnat bedrivas framgångsrikt
under lång tid är att det har rått balans mellan parterna på arbetsmarknaden
i den meningen att en stridsåtgärd från den ena partens sida har kunnat
mötas med motåtgärder från den andra parten.

1 ett avseende råder inte detta förhållande, nämligen då facklig organisation
utlyser blockad mot ett enstaka företag. Det är därför ett oavvisligt
krav att fackliga organisationer inte utnyttjar blockadinstrumentet på ett
sätt som uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller den enskildes
fri- och rättigheter. På senare år har det visat sig att fackliga organisationer
i ökande utsträckning utnyttjar blockadinstrumentet på ett sätt som uppfattas
som stötande för rättsmedvetandet.

Blockad tillämpas ofta mot enmansföretagare som inte önskar sluta
kollektivavtal eftersom de inte har några anställda. Det förekommer emellertid
också att blockad tillämpas mot företag som har anställda vilka av
olika skäl inte önskar ansluta sig till facklig organisation och inte heller har
någon önskan att arbetsgivaren tecknar kollektivavtal. Fackliga organisationers
sätt att i sådana fall genom blockad tilltvinga sig kollektivavtal
måste uppfattas som stridande mot de mänskliga fri- och rättigheterna.

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens förtroende för parterna
att själva besluta om arten och omfattningen av stridsåtgärder följer
ett ansvar för att dessa åtgärder står i rimlig proportion till det resultat man
förväntar sig att uppnå. Utskottet konstaterar med beklagande att fackliga
organisationer på senare år inte förmått motsvara detta ansvar. Utskottet
föreslår mot denna bakgrund att det bör uppdras åt regeringen att snarast
lägga fram förslag som utöver ett förbud mot blockad av enmansföretag i
övrigt begränsar blockader mot företag utan att därmed kränka arbetsmarknadens
parters eljest grundlagsskyddade rätt att vidta fackliga stridsåtgärder.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion 2029 i aktuell
del bör regeringen underrättas om.

5 Rik sdagen 1984185. 18 sond. Nr 8

AU 1984/85:3

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande begränsning av blockadrätten i övrigt

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2029 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

19. Negativ föreningsrätt (mom. 18)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar "Nya arbetsrättskommittén
har" och på s. 43 slutar "och 2393" bort ha följande
lydelse:

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta sig till och
tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL. Det borde
som anförs i motion 2029 vara en självklarhet att med rätten att tillhöra en
förening följer rätten att slippa tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten
tolkats i ett uttalande av Europakommissionen.

I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet. I
samband med fackliga blockader ser sig fackliga organisationer sålunda
oförhindrade att genom mycket långtgående åtgärder försöka tvinga in
arbetstagare i de fackliga organisationerna. Åtgärder som kan betecknas
som svartlistning av icke medlemmar förekommer också.

Införandet av organisationsklausuler i kollektivavtal kan enligt utskottets
mening betraktas som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbörligt
ingrepp i den enskildes integritet och ett brott mot de medborgerliga frioch
rättigheterna.

Rätten till arbete liksom den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen
får aldrig göras beroende av huruvida den enskilde arbetstagaren är
medlem i en facklig organisation eller ej. Medlemskapet är den enskildes
angelägenhet.

För att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från
medlemskap i en facklig organisation bör som föreslås i motion 2029 den
negativa föreningsrätten skrivas in i medbestämmandelagen.

För att ytterligare garantera den enskildes fri- och rättigheter mot starka
organisationer bör den negativa föreningsrätten grundlagfästas. Detta yrkande
bereds av konstitutionsutskottet. Det anförda innebär att utskottet
tillstyrker aktuella delar av motionerna 366. 1917. 2029 och 2393. Regeringen
bör underrättas om utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84:366. 1983/
84: 1917. 1983/84:2029 yrkande 5 och 1983/84:2393 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

AU 1984/85:3

20. Arbetsdomstolen (mom. 20)

Alf Wennerfors. Bengt Wittbom. Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar "Utskottet
har" och slutar "båda motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:

Arbetsdomstolen har alltsedan sin tillkomst varit en partssammansatt
domstol. Dess uppgift var från början att avgöra tvister om tolkning och
tillämpning av kollektivavtal. Domstolen har i sin dömande verksamhet
också att ta ställning till enskildas förhållanden på arbetsplatserna. I hög
grad har detta kommit att bli fallet som en följd av 1970-talets arbetsrättsliga
lagstiftning, särskilt lagen om anställningsskydd.

I denna förändrade situation finns det skäl att uttrycka starka betänkligheter
mot att en partssammansatt domstol avgör mål som rör förhållanden
mellan en enskild och någon av eller båda de parter som är representerade i
domstolen. Problemet accentueras av att domstolens domar inte kan
överklagas. Mot denna bakgrund instämmer utskottet i vad som sägs i
motion 2029 att det finns skäl att utreda formerna för att överföra arbclsrättsliga
tvister som gäller enskilda arbetstagares förhållanden från arbetsdomstolen
(ill de allmänna domstolarna. Dessa domstolar handlägger redan
sådana tvister i viss omfattning och är således inte främmande för
rättsområdet. Man får på detta sätt en enhetlig handläggning av de mål det
här gäller och samtidigt reguljära möjligheter till överprövning i högre
instanser. Båda faktorerna bör vara till gagn för den enskildes rättstrygghet.

Utskottet föreslår att riksdagen ger sin anslutning till vad ovan anförts
om en utredning om överföring av arbetsrättsliga mål till de allmänna
domstolarna och underrättar regeringen härom.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande arbetsdomstolen

att riksdagen med bifall till motionerna 1983/84: 1963 och 1983/
84: 2029 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

21. Arbetsdomstolen (mom. 20 — motiveringen)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 44
som börjar "Utskottet har" och slutar "båda motionsyrkandena" bort ha
följande lydelse:

Genomförandet av vpk:s program för demokratiska rättigheter för fackföreningarna
gör alt behovet av rättskipning inom arbetsrätten kommer att
minska. Arbetsdomstolen kan avvecklas och den kvarvarande dömande
verksamheten överföras till de allmänna domstolarna som ett led i pro -

AU 1984/85:3

grammets genomförande. Förslagen i moderatmotionerna 1963 och 2029
om en partiell avveckling av arbetsdomstolens dömande uppgifter har
andra utgångspunkter och bör sålunda lämnas utan åtgärd.

22. Arbetstagarbegreppet (mom. 21)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla
m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar "Av de” och
på s. 45 slutar "riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till förslaget i motion 2029 av Alf Wennerfors m. fl.
(m) att det görs en samlad översyn av arbetstagarbegreppet. Detta är av
central betydelse för tillämpningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen
och de fackliga organisationernas verksamhet men har också stor räckvidd
utanför arbetsrätten. Av särskilt stor betydelse är arbetstagarbegreppet
inom skattelagstiftningen, där oklara regler kan få allvarliga konsekvenser
för den enskilde, liksom inom civilrätten. Det är väsentligt att entydiga
regler finns för bedömningen av huruvida en person är att betrakta som
anställd eller företagare. Det förekommer att en person i ett avseende
betraktas som företagare, i ett annat avseende betraktas som anställd.

Vid den föreslagna översynen blir det möjligt att utnyttja det nya material
som framkommer genom socialavgiftsutredningens kommande förslag
till gränsdragningen mellan arbetstagare och självständiga företagare inom
avgifts- och källskattesystemet.

1 motion 2029 ges en rad exempel på problem som aktualiserat den nu
föreslagna översynen av arbetstagarbegreppet, bl. a. att en alltför snäv
tolkning av begreppet f. n. begränsar det utrymme som borde kunna ges åt
frivilliga insatser inom den offentliga sektorn och inom ideella organisationer.
Med det utredningsinitiativ som nu förordats tillgodoses syftet med
motion 2123 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) i vilken förordas ett ökat
utrymme för frivilliga insatser av angivna slag. Motionen bör därigenom
kunna lämnas utan åtgärd.

Vad utskottet anfört i anslutning till motion 2029 bör bringas till regeringens
kännedom.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:

21. beträffande arbetstagarbegreppet

att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2029 yrkande 10 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

AU 1984/85:3

Särskilda yttranden

1. Information och förhandlingar i mindre företag (mom. 4)

Elver Jonsson (fp) anför:

Medbestämmandet på lokal nivå är en av de frågor som behandlats i nya
arbetsrättskommitténs betänkande MBL i utveckling. Kommittén har hänvisat
till att man i de olika medbestämmandeavtalen, exempelvis utvecklingsavtalet
SAF—LO—PTK, tilldelat den lokala förankringen av medbestämmandet
en betydande roll. Med hänvisning bl. a. härtill avråder kommittén
från att man går in och med lagstiftning fastställer att de anställdas
medbestämmande skall utövas i en viss form eller genom något visst slag
av representation eller liknande. Såsom ledamot av kommittén har jag
kunnat ansluta mig till dessa slutsatser, och jag finner inte skäl att i detta
sammanhang frånträda min uppfattning.

2. Personalrepresentation i statliga myndigheters styrelser (mom. 6)

Alf Wennerfors (m), Karin Andersson (c), Bengt Wittbom (m), Sonja
Rembo (m), Håkan Stjernlöf (m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c)
anför:

1 motionerna 1907 och 2029 ifrågasätts de statsanställdas rätt att ha
personalföreträdare i myndigheternas styrelser. Vid utskottsbehandlingen
av motionerna har vi avstått från att reservera oss med hänsyn till vad som
upplysts om verksledningskommitténs uppdrag att se över personalföreträdarnas
ställning i samband med att kommittén fullgör sitt huvuduppdrag
som är att finna ändamålsenliga former för myndigheternas ledning.

Det framgår uttryckligen av direktiven att kommittén skall pröva personalföreträdarnas
ställning mot bakgrunden av den förändrade situation i
företagsdemokratiskt hänseende som inträdde med genomförandet av
medbestämmandereformen och dess tonvikt på medinflytande genom förhandlingar.
Vi utgår från att kommittén vid behandlingen av personalföreträdarfrågan
kommer in på de effektivitetsaspekter som anmäler sig i
sammanhanget och inte minst på den genom de båda motionerna aktualiserade
principfrågan om nödvändigheten av att begränsa de anställdas inflytande
i offentliga organ av hänsyn till den politiska demokratins krav.

3. Blockad av enmansföretag (mom. 16)

Elver Jonsson (fp) anför:

Arbetsmarknadsparternas frihet att tillgripa stridsåtgärder förutsätter att
dessa åtgärder i form av strejk, lockout och blockad används på ett
ansvarsfullt sätt. Så sker också normalt. Det har förekommit blockader
mot enmans- och familjeföretag vilket innebar att man på fackligt håll
6 Riksdagen 1984185. 18 sami. Nr 3

AU 1984/85:3

tillgrep stridsåtgärder som inte stod i rimlig proportion till de resultat man
vill uppnå. Några sådana blockader torde nu inte pågå. men skulle de
inledas på nytt får man enligt min mening överväga inskridande genom
lagstiftning.

4. Negativ föreningsrätt (mom. 18)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom. Sonja Rembo och Håkan Stjernlöf (alla
m) anför:

På s. 24 redovisas ett avgörande av högsta domstolen, enligt viiket en
skiljemannaklausul i ett fackförbunds stadgar skulle lämnas utan avseende.
Enligt vår mening borde det av texten även ha framgått att högsta
domstolen ansåg att skiljemannaklausulens utformning ingav allvarliga
betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.

5. Ideella insatser i offentlig sektor m. m. (mom. 22)

Elver Jonsson (fp) anför:

Vid behandlingen i detta betänkande av förslag om begränsningar av de
anställdas och deras organisationers inflytande i den politiska beslutsprocessen
torde det inte råda några meningsskiljaktigheter om de anställdas
rätt till medinflytande när det gäller frågor som direkt berör den egna
arbetsplatsen. Medverkan av anhöriga på vårdinrättningar, av föräldrar på
daghem och av elever i fråga om skolunderhåll är exempel på insatser som
direkt berörde redan anställdas situation på resp. arbetsplatser, och det är
därför rimligt att hithörande frågor i första hand löses genom förhandlingar
och avtal med berörda personalorganisationer. Det får därvid förutsättas
att man även från fackligt håll med hänsyn till de av utskottet gjorda
uttalandena ser positivt på att personligt engagemang och ideella insatser
bereds vidgat utrymme inom den offentliga sektorn.

AU 1984/85:3

Bilaga I

Lagförslagen i proposition 1983/84: 165
1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 41 och 60 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §

Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får icke
vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott
eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av
organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden, om
åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om
åtgärden har till ändamål

1. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd eller
rätta innebörd eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller
mot denna lag,

2. att åstadkomma ändring i avtalet,

3. att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet
har upphört att gälla, eller

4. att stödja annan, när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd.

Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig

ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen
fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.

Oavsett om kollektivavtal gäller
får en arbetsgivare inte såsom
stridsåtgärd eller som ett led i en
stridsåtgärd hålla inne lön eller annan
ersättning för utfört arbete
som har förfallit till betalning. Såsom
olovlig stridsåtgärd betraktas
också att arbetsgivaren håller inne
till betalning förfallen lön eller annan
ersättning för utfört arbete
med anledning av att arbetstagarna
deltar i strejk eller annan stridsåtgärd.

60 §

Är någon skadeståndsskyldig enligt Om det är skäligt kan skadestånd

denna lag, kan skadeståndets be- sättas ned eller helt falla bort.

lopp nedsättas i förhållande till vad
som annars skulle ha utgått, om det
är skäligt med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende på
tvisten, skadans storlek i jämförelse
med den skadevållandes till -

AU 1984/85:3

Nuvarande lydelse

gångar eller omständigheterna
övrigt. Fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet kan också
medges.

Vid bedömande enligt första
stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i
olovlig stridsåtgärd skall särskild
hänsyn tagas till omständigheter,
som har framkommit vid överläggning
enligt 43 §, och verkningarna
av överläggningen.

Föreslagen lydelse

I mål om skadestånd för arbetstagares
deltagande i en olovlig
stridsåtgärd skall domstolen, om
arbetskonflikten ännu pågår och
om domstolen finner den olovlig, så
snart som möjligt

I'. ålägga arbetstagarna ali återgå
till arbetet och

2. om det bedöms lämpligt för att
undanröja orsakerna till arbetskonjlikten,
besluta att en ny överläggning
enligt 43 § genast efter återgång
till arbetet skall tas upp under
ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband
med en Järsta överläggning
enligt 43 § varaktigt har återgått till
arbetet får åläggas skadestånd
bara om det finns särskilda skäl till
det.

Högre skadestånd än tvåhundra
kronor jår inte åläggas en arbetstagare
Jör deltagande i en olovlig
stridsåtgärd. Denna begränsning
gäller dock inte. om arbetstagaren
underlåter att följa eli åläggande
av domstolen om återgång till arbetet
och stridsålgärden med hänsyn
till omständigheterna måste betraktas
som särskilt allvarlig eller
anmärkningsvärd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. De nya bestämmelserna i 60 §
tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.
I annat fall tillämpas 60 § i dess äldre lydelse.

AU 1984/85:3

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7§ lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhandling,
som kan påkallas enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet eller som anges i kollekt!
gan.

Första stycket gäller icke talan
enligt 31 § första eller tredje stycket
lagen (1976:5801 om medbestämmande
i arbetslivet och ej heller
tvist huruvida stridsåtgärd vidtagits
i strid mot lag eller kollektivavtal
eller tvist om påföljd för sådan åtgärd.
Har i fall som avses i 43 §
lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet överläggningsskyldighet
ej fullgjorts, får arbetsdomstolen
dock ej pröva tvisten
förrän så skett.

Utan hinder av första och andra
styckena får talan upptagas till
prövning, om i målet framställes
yrkande om förordnande för tiden
intill dess lagakraftägande dom eller
beslut föreligger i målet. Sedan
sådant yrkande prövats, skall målet
förklaras vilande i avbidan på att
förhandling eller överläggning rörande
tvistefrågan enligt första eller
andra stycket slutförts. Innan sådan
förhandling eller överläggning
slutförts får målet icke slutligt prövas.

Har förhandling eller överläggning
ej ägt rum, får talan ändå upptagas
eller överläggningen förelegat hinder

Denna lag träder i kraft den 1 juli

vavtal, har ägt rum rörande tvistefra Första

stycket gäller icke talan
enligt 31 § första eller tredje stycket
lagen om medbestämmande i arbetslivet
och ej heller tvist huruvida
stridsåtgärd vidtagits i strid mot lag
eller kollektivavtal eller tvist om
påföljd för sådan åtgärd. Har i fall
som avses i 43 eller 60 § lagen om
medbestämmande i arbetslivet
överläggningsskyldighet ej fullgjorts,
får arbetsdomstolen dock ej
pröva tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra
styckena får talan upptagas till
prövning, såvitt gäller fråga om
förordnande för tiden intill dess lagakraftägande
dom eller beslut föreligger
i målet. Sedan en sådan
prövning har skett, skall målet förklaras
vilande i avbidan på att förhandling
eller överläggning rörande
tvistefrågan enligt första eller andra
stycket slutförts. Innan sådan förhandling
eller överläggning slutförts
får målet icke slutligt prövas.

som avses i första eller andra stycket
till prövning, om mot forhandlingen
. som icke berott av käranden. .

1 Lagen omtryckt 1977:530.
: Senaste lydelse 1976:581.

AU 1984/85:3

3 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande
avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt),
som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att
koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i
vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3
mom.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom
vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar till
den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt
19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet
;

svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt
byggande m. m.;
avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980: 376);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

skadestånd, som grundas på lagen
(1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet eller annan lag
som gäller förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, när
skadeståndet avser annat än ekonomisk
skada;

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen
(1953: 272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;

' Senaste lydelse 1984:497.

AU 1984/85:3

avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering; överförbrukningsavgift

enligt ransoneringslagen (1978: 268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg;

avgift enligt 3 S lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter
om in- eller utförsel av varor:
ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag
som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;
kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den I juli 1984. Den nya bestämmelsen tillämpas
när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.

Anmärkniit)’: Propositionens lagtext har såvitt gäller nuvarande lydelse
korrigerats med beaktande av att 20 § efter propositionens avlämnande till
riksdagen har fått ändrad lydelse från den I juli 1984 genom SFS 1984:497.

AD 1984/85:3

Bilatta 2

Skatteutskottets yttrande
1983/84:14 y

om avdrag för s. k. allmänna skadestånd för åsidosättande av
arbetsrättsliga regler (prop. 1983/84:165).

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har berett skatteutskottet tillfälle yttra sig över
ett i proposition 1983/84:165 framlagt förslag om ändring i kommunalskattelagen
(KL) jämte eventuella motioner. Skatteutskottet får med anledning
härav anföra följande.

Förslaget i propositionen innebär bl. a. att rätten att göra avdrag för s. k.
allmänna skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga regler upphör.

1 motionerna 2833 av Arne Fransson m. fl. (c), 2834 av Erik Hovhammar
m. fl. (m, c, fp), 2835 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) och 2837 av Ulf
Adelsohn m. fl. (m) yrkas avslag på propositionen i denna del.

Enligt 20 § första stycket kommunalskattelagen (KL) skall vid beräkning
av inkomsten från särskild förvärvskälla från bruttointäkterna i förvärvskällan
avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande.

Denna huvudregel kompletteras i andra stycket av samma lagrum och i
anvisningarna med bestämmelser om vilka kostnader som inte är avdragsgilla
vid taxeringen. Till sådana kostnader räknas - förutom den skattskyldiges
levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter - bl. a. avgifter som utgår
enligt lagen om påföljder och ingripande vid olovligt byggande m. m.,
avgifter enligt lagen om felparkeringsavgift och avgifter enligt lagen om
överlastavgift. Detsamma gäller restavgifter, skattetillägg, förseningsavgifter
och indrivningsavgifter till det allmänna. Inte heller böter och vitén är
avdragsgilla vid inkomstberäkningen. Dessa båda påföljder finns inte
uppräknade bland de särskilt angivna, icke avdragsgilla kostnaderna i 20 §
men anses - liksom dessa - utgöra rent personliga utgifter för vilka avdrag
inte kan erhållas. Det bör understrykas att avdragsförbudet gäller även om
det brott eller den förseelse som föranlett kostnaden resulterat i skattepliktig
intäkt eller kan sägas ha utgjort en normal företeelse i rörelse.

Advokat-, rättegångs- och liknande kostnader är avdragsgilla endast om
de utgör kostnader för att förvärva eller bibehålla skattepliktiga intäkter eller
för att nedbringa avdragsgilla kostnader. Kostnader för tvist om förvärvskälla
är således inte avdragsgilla.

Skadestånd på grund av avtalsbrott har i praxis ansetts utgöra driftkostnad
i praktiskt taget varje fall där skadeståndet utgått på grund av brott mot ett i
förvärvsverksamheten ingånget avtal.

Huvudsyftet med det allmänna skadeståndet i det arbetsrättsliga sank -

AU 1984/85:3

tionssystemet är att upprätthålla respekten för lag och avtal. Från arbetsrättslig
synpunkt är det enligt utskottets mening väsentligt att skadeståndssanktionen
får en sådan utformning att detta syfte kan tillgodoses.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det inte kan anses
utgöra ett normalt led i en arbetsgivares förvärvsverksamhet att denne
åsidosätter de skyldigheter han enligt arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal
har mot de fackliga organisationerna och de anställda. Även om det allmänna
skadeståndet trots allt skulle ha karaktär av driftkostnad finner utskottet
starka skäl tala mot att kostnader av förevarande art är avdragsgilla i
förvärvsverksamhet. Skadeståndets preventiva funktion jämställer det enligt
utskottets mening med böter och vitén och kan för övrigt sägas vara av
samma slag som flera av de avgifter vilka enligt 20 § KL utgör icke avdragsgill
kostnad i förvärvskälla. Utskottet vill sålunda erinra om att exempelvis
överlastavgift och avgift som påförts enligt lagen om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m. m. enligt nämnda författningsrum inte är
avdragsgilla vid taxering, och detta avdragsförbud gäller även om den
förseelse som föranlett kostnaden resulterat i en skattepliktig intäkt i
förvärvsverksamheten eller kan sägas ha utgjort en normal företeelse i
densamma.

Skatteutskottet anser således att arbetsmarknadsutskottet bör tillstyrka
förslaget om ändring i KL och avstyrka motionerna i motsvarande del.

I propositionen föreslås en ändring i 20 § KL. Utskottet vill erinra om att
ändringar i samma författningsrum aktualiserats också i den till skatteutskottet
lämnade propositionen 1983/84:192, behandlad i utskottets betänkande
SkU 1983/84:46.

Stockholm den 3 maj 1984

På skatteutskottets vägnar
RUNE CARLSTEIN

Närvarande: Rune Carlstein (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
Olle Westberg (s), Hagar Normark (s), Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund
(s), Karl Björzén (m), Kjell Johansson (fp). Lars Hedfors (s), Anna Lindh
(s), Ewy Möller (m), Bruno Poromaa (s), Erkki Tammenoksa (s) och Göran
Riegnell (m)*.

* Ej närvarande vid justeringen.

AU 1984/85:3

Avvikande mening

Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c), Ingemar Hallenius (c), Karl
Björzén (m), Kjell Johansson (fp), Ewy Möller (m) och Göran Riegnell (m)
anser att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar med "Huvudsyftet
med” och slutar med "motsvarande del” bort ha följande lydelse:

En mycket betydande majoritet av regeringsrätten in pleno (20 röster mot
4) har i dom meddelad i februari 1980 beslutat att skadestånd som en
arbetsgivare utgivit till arbetstagarorganisation för åsidosättande av förhandlingsskyldighet
enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet skall anses
utgöra driftkostnad i arbetsgivarens rörelse.

Genom detta avgörande har således fastslagits att utgivandet av skadeståndet
haft direkt samband med rörelseintäkternas förvärvande och bibehållande.

Frågan gäller då i vad mån skadeståndets preventiva syfte bör föranleda att
det skall anses utgöra en icke avdragsgill kostnad i förvärvskälla. Ett sådant
betraktelsesätt förefaller utskottet föga tilltalande. Arbetsrättsliga regler
återfinns i dag i tolv olika lagar däribland MBL och semesterlagen.
Bestämmelserna är i stor utsträckning både svåröverskådliga och svårtolkade
och det kan knappast sägas ligga något onormalt eller orimligt i att en
arbetsgivare någon gång omedvetet bryter mot lagar eller kollektivavtal. I
rättspraxis har också skadestånd ansetts utgöra driftkostnad i praktiskt taget
samtliga fall, där skadeståndet utgått på grund av brott mot ett i verksamheten
ingånget avtal.

Utskottet anser således i likhet med regeringsrättens majoritet att allmänt
skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga regler även i fortsättningen
bör utgöra avdragsgill omkostnad i en arbetsgivares rörelse och detta så
mycket mer som det vid bedömningen av ett sådant skadestånds storlek finns
möjlighet för domstolen att väga in också skattemässiga konsekvenser.

Skatteutskottet vill avslutningsvis erinra om att en huvudprincip vid
beskattningen är att belopp som är skattepliktigt för mottagaren också skall
vara avdragsgillt för utgivaren av beloppet. Som riksskatteverket (RSV)
påpekat i sitt remissvar betyder ett bifall till propositionen att man bryter
denna kongruens i systemet. RSV avstyrker också i sitt yttrande bestämt
förslaget att särskilja just arbetsrättsliga skadestånd från övriga skadestånd.
Enligt RSV:s uppfattning finns det tvärtom anledning att vara försiktig med
att frångå vedertagna regler.

Skatteutskottet anser således att propositionen bör avslås såvitt gäller
förslaget om ändring i KL och motionerna i motsvarande del bifallas.

AU 1984/85:3

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 2

Motioner med anledning av proposition 165 2

Motioner från allmänna motionstiden 3

Bakgrund 6

Strukturändringar i arbetsrätten 6

Motionerna 6

Dataeffektutredningen 8

Tidigare riksdagsbehandling 9

Information och förhandlingar i mindre företag 9

Motionerna 9

Tidigare riksdagsbehandling 10

Entreprenadavtal 10

Gällande rätt 10

Motionerna 11

Tidigare riksdagsbehandling 11

MBL på den statliga sektorn 12

Motionerna 12

Uttalanden av konstitutionsutskottet om medbestämmandefrågor

i regeringskansliet 13

Personalrepresentation i statliga myndigheters styrelser 14

Tidigare riksdagsbehandling 14

MBL i kommuner och landsting 15

Bakgrund 15

Motionerna 15

200-kronorsregeln 15

Bakgrund 15

Proposition 165 16

Motionerna 17

Innehållande av intjänad lön 17

Bakgrund 17

Propositionen 18

Motionerna 18

Avdragsrätten för allmänna skadestånd 18

Bakgrund 18

Propositionen 19

Motionerna 19

Yttrande från skatteutskottet 20

Informella skadestånd 20

Motionerna 20

Tidigare riksdagsbehandling 21

Blockad av företag 21

Motionerna 21

Tidigare riksdagsbehandling 22

Negativ föreningsrätt 22

Motionerna 22

Nya arbetsrättskommittén 23

Tidigare riksdagsbehandling 23

Rättspraxis 23

AU 1984/85:3 80

Arbetsdomstolen 24

Motionerna 24

Nya arbetsrättskommittén 24

Tidigare riksdagsbehandling 24

Arbetstagarbegreppet 25

Medbestämmandelagen 25

Motionerna 26

Några uppgifter om arbetstagarbegreppets utveckling 26

Tidigare riksdagsbehandling 27

Utskottet 27

Inledning 27

Strukturändringar i arbetsrätten 28

Information och förhandlingar i mindre företag 30

Entreprenadavtal 31

Medbestämmande på den statliga sektorn 32

MBL i kommuner och landsting 35

200-kronorsregeln 36

Förbud mot innehållande av intjänad lön 39

Avdragsrätten för allmänna skadestånd 39

Regeringens lagförslag i övrigt 40

Informella skadestånd 40

Blockad av företag 41

Negativ föreningsrätt 42

Arbetsdomstolen 43

Arbetstagarbegreppet 44

Utskottets hemställan 45

Reservationer 48

1. Demokratiska rättigheter för fackförening m. m. (vpk) 48

2. Information och förhandlingar i mindre företag (m) 50

3. Information och förhandlingar i mindre företag (c) 51

4. Entreprenadavtal (m) 52

5. Förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare (m) 54

6. Förhandlingsskyldigheten för statliga arbetsgivare (c. fp) 54

7. Tillsättning av högre chefer inom statsförvaltningen (m, c) 55

8. MBL i kommuner och landsting (m, c, fp) 56

9. Slopande av strejkskadestånd m. m. (vpk) 57

10. 200-kronorsregeln (m. c. fp) 57

11. 200-kronorsregeln (vpk) 59

12. Förbud mot innehållande av intjänad lön (m. fp) 61

13. Avdragsrätt för allmänna skadestånd (m. c. fp) 61

14. Regeringens lagförslag i återstående delar (m. fp) 62

15. Regeringens lagförslag i återstående delar (c) 62

16. Informella skadestånd (m) 63

17. Blockad av enmansföretag (m. c) 64

18. Begränsning av blockadrätten i övrigt (m) 65

19. Negativ föreningsrätt (m) 66

20. Arbetsdomstolen (m) 67

21. Arbetsdomstolen (vpk) 67

22. Arbetstagarbegreppet (m) 68

ALI 1984/85:3 81

Särskilda yttranden 69

1. Information och förhandlingar i mindre företag (fp) 69

2. Personalrepresentation i statliga myndigheters styrelser (m, c) 69

3. Blockad av enmansföretag (fp) 69

4. Negativ föreningsrätt (m) 70

5. Ideella insatser i offentlig sektor m. m. (fp) 70

Bilaga 1

Lagförslagen i proposition 1983/84: 165 71

Bilaga 2

Skatteutskottets yttrande 1983/84: 14 y 76

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984