Riksdagens protokoll 1983/84:68

Måndagen den 30 januari

Kl. 12.00

Förhandlingarna leddes till en början av förste vice talmannen.

1 § Justerades protokollen för den 18, 19 och 20 innevarande månad.

2 § Förste vice talmannen meddelade att till kammaren inkommit läkarintyg dels för Erik Hovhammar, som var sjukskriven ytterligare under tiden den

30 januari - den 4 februari,

dels för Anna Wohlin-Andersson, som var sjukskriven under tiden den 30 januari - den 5 mars.

Erforderliga ledigheter beviljades.

Förste vice talmannen anmälde att Birgitta Källman (m) även fortsättningsvis skulle tjänstgöra som ersättare för Erik Hovhammar och att Åke Polstam (c) skulle tjänstgöra som ersättare för Anna Wohlin-Andersson.

3 § Svar på fråga 1983/84:289 om verksamheten vid försvarsstaben

Anf. 1 Försvarsminister ANDERS THUNBORG;

Fru talman! Oswald Söderqvist har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta med anledning av en tidningsintervju i Dagens Nyheter med underrättelsechefen vid försvarsstaben med innebörd att NATO inte är något hot mot Sverige, att man ogillar öststaterna och att det förekommer ett samarbete med underrättelsetjänster i väst.

Beskrivningar av olika typer av tänkbara säkerhetspolitiska hot mot vårt land spelar en viktig roll som utgångspunkt för totalförsvarets långsiktiga planering. Dessa s. k. konfliktkategorier täcker ett brett spektrum alltifrån kränkningar och försörjningssvårigheter i fred till lägen där Sverige är indraget.i ett storkrig.

Konfliktkategorierna fastställs av regeringen. Konkreta angreppsfall, som

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om verksamheten vid försvarsstaben

exemplifierar händelseutvecklingen inom de olika kategorierna, utarbetas därefter i försvarsdepartementet. Angreppsfallen inrymmer hot mot vårt land framkallade från såväl öst som väst. Självfallet förekommer i dessa inga antaganden om att någon annan part skulle komma till vår hjälp.

I totalförsvarsmyndigheternas fortsatta analyser söker man sedan värdera maktblockens faktiska förmåga att genomföra olika typer av angrepp eller utöva andra påtryckningar mot vårt land. Härvid beaktas bl. a. militärgeografiska förhållanden, stridskrafter i vår närhet och ekonomiska relationer.

Det är välkänt att ett utbyte av underrättelser med andra länder förekommer och att underrättelsetjänstens arbete följs av den parlamentariskt sammansatta underrättelsenämnden. Vilka länder utbytet berör är jag inte beredd att redovisa. Jag kan emellertid kategoriskt slå fast att inget samarbete förekommer med Sydafrikas underrättelsetjänst.

Sammanfattningsvis finner jag följaktligen ingen anledning till åtgärder med anledning av intervjun i DN.

Anf. 2 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Jag tackar försvarsministern för svaret på min fråga. Jag ställde frågan därför att jag, med den erfarenhet som jag har, anser att de här uppgifterna och beskrivningarna av den inställning som kommit till uttryck vid försvarsstaben och som redovisats av en f. d. anställd är korrekta. De stämmer överens med mina egna erfarenheter.

Under större delen av 1960-talet tjänstgjorde jag på regional nivå i övre Norrland, inom tygförvaltningen. Under senare delen av 1960-talet tjänstgjorde jag vid Milostab väst och hade hand om mobiliseringsplanläggningen, ammunitiohsförsörjningen under krig m.m.

Beskrivningarna av stämningen vid genomgångar är någonting som jag känner väl igen från ett otal genomgångar vid dessa staber och annat som jag har varit med om, även tidigare under min militära tjänstgöring.

Jag anser alltså, liksom den f. d. tjänstemannen vid försvarsstaben, att det byggs upp en skev hotbild, som han säger. Jag citerar ur artikeln i DN: "Militärernas enögdhet, allt hot kommer från öster, och okunnighet om USA gör att hotbilden blir skev och felaktig." Jag anser att detta är korrekt. Vidare:

"Krigsspelen förutsätter i allmänhet att NATO kommer till vår undsättning vid ett sovjetiskt anfall. Tiden varierar mellan 4 och 7 dagar." Jag anser att detta också är korrekt. Jag har under den tid jag tjänstgjorde i armén hört det åtskilhga gånger från högre och lägre militära chefer, från arméchefer, milobefälhavare och flera av våra tidigare överbefälhavare.

Med detta vill jag inte säga att hela den svenska officerskåren och den svenska militärledningen är beredda att ta in Sverige i NATO. Jag ställer inte upp på sådana analyser. Det finns hökar och duvor i det svenska försvaret, precis som på alla andra ställen. Det finns de som vill att vi skall gå in i NATO och som alltid har arbetat för det; det finns de som slår vakt om neutraliteten. Jag ogillar när man skär alla höga militära chefer över en kam, för här finns

stora skillnader.

Men det är också klart att det finns ett ändrat klimat. Jag vill påstå att de uttalanden som en chef på försvarsstaben gör i en svarsintervju hade han för några år sedan inte kunnat göra offentligt - men nu går det alltså bra. Jag skall avsluta med att citera vad han säger, t. ex. under rubriken NATO inget hot;

"En annan sak är att (' dag är det bara Warszawapakten som kan hota oss."

Eller: "Att så liten tid ägnas NATO vid genomgångarna på staben beror på att det är ointressant vad som händer i väst. Vi känner redan till det."

Detta är ganska uppseendeväckande, tycker jag. Jag anser nog att försvarsministern borde ta ett allvarligt samtal med cheferna på försvarsstaben om dessa uttalanden.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om verksamheten vid försvarsstaben

Anf. 3 Försvarsminister ANDERS THUNBORG:

Fru talman! Påståendet att någon skulle komma till vår hjälp inom fyra-sju dagar är ett i grund felaktigt påstående, något som jag redan klargjort i mitt första svar.

Det är rikfigt att vi ständigt analyserar maktblockens motiv och restriktioner mot tänkta krigshandlingar i det nordiska området. Snabbhet och överraskning är krifiska faktorer i en sådan nordisk del av en stormaktskonflikt. Självfallet främjar det lugn och stabilitet i vårt närområde att vi väger in dessa förhållanden i vår planering. En angripares intresse för operationer mot oss minskar ju rimligen om han inser att dessa operationer inte skulle underlätta hans krigföring mot huvudmotståndaren.

Så till uttalandena. Jag anser det vara självklart att försvarets anställda, när de framträder i tjänsten, utgår från de säkerhetspohtiska bedömningar som lagts fast av regering och riksdag.

Anf. 4 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! För att ta det sista först, är det naturligtvis en självklarhet. Det måste vi alla utgå från - först och främst försvarsministern, men också alla vi andra svenskar som är beroende av försvaret. Vi måste utgå från att man ställer upp bakom de officiella förklaringarna. Men jag tycker inte att de här uttalandena av en hög militär chef överensstämmer med dessa förklaringar. Det är framför allt därför jag har ställt min fråga, och mot den bakgrund jag redovisade tidigare.

Jag anser inte att det som denne chef sade, att NATO inte utgör något hot, är någonfing som man kan säga i tjänsten. Om man nu tycker så, kan man kanske säga det mellan skål och vägg på mässen; där förekommer ofta diskussioner. Men jag anser det vara oerhört olämpligt att en hög mihtär chef, med den ställning han har, går ut och säger att vi utgår från att NATO inte är något hot.

Beträffande att vi inte skulle förvänta oss hjälp utifrån vill jag säga emot försvarsministern. Jag har själv hört - här står naturligtvis uppgift mot uppgift - åtskilliga gånger under 1950- och 1960-talen vid genomgångar av olika slag att man har sagt att det gäller att hålla ut en vecka fills NATO hinner ladda upp på de danska öarna och i Nordnorge. Så lång tid har vi på

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om stora övertidsuttag och anställningsstopp i statliga verkm. m.

oss, och efter det lägger vi upp våra ritningar. Sådant har sagts vid genomgångar med befäl i det svenska försvaret - och sägs förmodligen fortfarande. Detta har socialdemokratin och arbetarrörelsen intresserat sig alldeles för litet för. Man borde ha mycket mer köntroll över och intresse för dessa frågor.

Jag konstaterar i varje fall en positiv sak i försvarsministerns svar, som jag inte hann nämna i det förra anförandet. Jag hälsar med glädje förklaringen att vi inte samarbetar med Sydafrikas underrättelsetjänst.

Överläggningen var härmed avslutad.

Anf. 5 Kommunikationsminister CURT BOSTRÖM:

Fru talman! Mot bakgrund av att televerket dels har fastställt s.k. turordningslistor, dels har beslutat om övertidsarbete för personalen vid Teli-verkstaden i Sundsvall har Sven Henricsson frågat mig hur jag ser på missförhållanden av nu nämnt slag inom ett statligt verk.

Sven Henricsson har också, mot bakgrund av sysselsättningsläget i Sundsvallsregionen, frågat om regeringen ämnar ta initiativ till att de statliga verken i samråd med de berörda fackliga organisationerna tillvaratar sina möjligheter att bereda unga arbetslösa arbete i ungdomslag.

Televerket har under våren 1983, på regeringens uppdrag, redovisat sin bedömning av Telis framfida konkurrenssituafion. Av televerkets redovisning framgår att den tekniska och marknadsmässiga miljön för televerket förändras under 1980-talet, vilket skärper kraven på televerkets konkurrensförmåga. Som en följd härav har televerket beslutat att genomföra ett flertal åtgärder för att minska kostnaderna inom verkstadsrörelsen. Åtgärderna omfattar bl. a. en minskning av antalet anställda fram till den 1 januari 1985. Av minskningen faller en del på Teli-verkstäden i Sundsvall, där man tillverkar främst telefonapparater.

Enligt televerket är minskningen mofiverad och nödvändig av flera skäl. Bl. a. ökar användningen av elektronikkomponenter i apparaterna fortlöpande, och telefonprodukfionen automatiseras alltmer. Denna användning av modern teknik gör att sysselsättningsinnehållet i produktionen successivt sjunker. Televerket har därför bedömt att man vid Sundsvallsfabriken i god tid bör genomföra en så mjuk nedbemanning som möjligt.

Mot den här bakgrunden har televerket beslutat att utnyttja de möjligheter som finns att omplacera personal fill andra arbetsuppgifter inom verket. Verkets bedömning är alltså att minskningen av personalantalet vid Telis fabriker inte kan klaras enbart genom naturlig avgång och åtgärder inom Teli. Därför har turordningskretsar och turordningslistor för omplacering fastställts. Hittills har omplaceringarna från Teli skett på frivillig väg, och

någon tvångsvis omplacering kommer, enligt televerket, inte heller att bli aktuell under innevarande kvartal. Turordningslistorna kommer alltså i varje fall inte att användas före den 1 april. Televerket säger sig dessutom arbeta för att så långt som möjligt undvika tvångsåtgärder även i fortsättningen.

Jag vill i sammanhanget också erinra om att staten och de statsanställdas huvudorganisationer har träffat ett prehminärt trygghetsavtal för bl. a. de statsanställda. En redogörelse för avtalet har tidigare lämnats av civilministern i proposifion 1982/83:42 om trygghetsfrågor i statlig anställning m.m. Fortsatta förhandlingar pågår nu mellan parterna om de slutliga avtalsbestämmelserna med inriktningen att de skall kunna träda i kraft den 1 april 1984.

För de statsanställda är reglerna om omplacering tyngdpunkten i trygghetsavtalet. Arbetsgivarens-statens medverkan vid omplacering skall inriktas i första hand på att finna arbete på den ort där den anställde arbetar eller i dess närhet. Men staten skall medverka vid omplacering också till andra orter, om anställningsmyndigheten har verksamhet på flera håll i landet eller - i vissa fall - om det finns en myndighet med likartad verksamhet på annan ort. Omplaceringen skall enligt avtalet ske till såväl statliga som kommunala eller privata arbeten.

Den långsiktiga målsättningen för Teli är således att anpassa personalantalet till det minskade arbetskraftsbehov som förutses i tillverkningen. Att påbörja anpassningen, när nu en sådan anses nödvändig, i god tid borde kunna vara till fördel för både televerket och personalen. Det kan då inte uteslutas att övertidsarbete eller andra åtgärder kan behövas för att klara kortsiktiga behov av produkfionsökning.

Televerket har uppgett att man fortlöpande följer utvecklingen av beläggning och sysselsättning och att en ny bedömning av personalbehovet nu görs. Med utgångspunkt i den nya bedömningen tar verket inom kort upp förhandlingar om lämpliga åtgärder med de fackliga organisationerna.

Som svar på Sven Henricssons andra fråga om arbete i ungdomslag kan jag nämna att regeringen redan i höstas uppmanade alla verk och myndigheter att lägga stor vikt vid den frågan. Jag har dessutom helt nyligen erinrat verken inom kommunikationsdepartementets område om detta. När det gäller telekontoret i Sundsvall har man där preliminärt bedömt att man skulle kunna anställa uppemot 50 ungdomar i ungdomslag i Sundsvalls teleområde. Med hänsyn till osäkerheten om arbetsvolymen vid Teli är det däremot för dagen inte möjligt för televerket att ange något preciserat antal möjliga arbetsplatser i ungdomslag i verkstäderna.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om stora övertidsuttag och anställningsstopp i statliga verk m. m.

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om stora övertidsuttag och anställningsstopp i statliga verk m. m.

offentliga verken. I vad gäller televerket känner vi väl till moderata motioner om begränsning av televerkets monopol och förslagen om en bolagsbildning när det gäller Teli. Vissa eftergifter i bolagsfrågan, främst från mittenpartierna, noterades i samband med telepropositionen hösten 1980. Men socialdemokraterna och vpk motsatte sig en principiell förändring av verksamheten. En plattform spikades där en viss ensamrätt i samhällets intresse garanterades televerket. Men sedan dess har televerket, utan att fråga regering och riksdag, börjat släppa mer och mer på sin ensamrätt och lovat ännu fler eftergifter för framtiden.

Detta anser jag ligger i botten också på de problem som i dag finns. Idén om en bolagsbildning av bl. a. Teli omfattas tydligen av televerkets högsta ledning. Man hävdar att först genom bolagsformen kan Teli bli smidigt och konkurrenskraftigt på marknaden. Indirekt innebär detta att Teli i dess nuvarande form är otidsenligt och måste bli föremål för kostnadssänkande åtgärder. Man stöder sig här pä den interna utredning som gjorts inom verket.

I ambitionen att "hänga med i utvecklingen" och rationalisera har man kommit på detta med turordningslistor, för att förbereda avskedande av personal. Målsättningen är att dra ner personalen med 550 personer i hela landet och 150 vid Sundsvallsverkstaden. Dessa turordningslistor hänger nu som ett dystert hot över mer än 50 namngivna anställda i Sundsvall och inger djup oro bland personalen - ja, inte bara oro utan olust och ibland förtvivlan bland dem som blivit "listade". Om de ser sig om på den arbetsmarknad som finns i Sundsvallsregionen, ser de med blotta ögat att där inte finns många möjligheter till alternafiva jobb.

Det hela blir inte bättre av att detta meddelade hot om minskning av antalet anställda inte alls är grundat på minskade arbetsuppgifter. Tvärtom har förhandlingar om övertidsuttag måst föras. Det gällde först 3 500 övertidstimmar i oktober i fjol, och efter ett par månader gällde det ytterligare 16000 övertidstimmar. Enligt fackets beräkningar har medlemmarna drabbats av ett uttag av 40000 övertidstimmar under fyra månader. Man försöker klara det hela genom att flytta jobb från Sundsvall, skaffa legojobb åt andra verkstäder, göra stödköp av detaljer, osv. Prognoserna för grundbeläggningen av arbete vid Teli visar f. ö. på en stabil volym fram till slutet av 1985.

Mot bakgrund av vad jag här försökt relatera är det rimligt att undra om inte televerkets planering måste ifrågasättas. Visst går det framåt med automatik och elektronik i samhället, men man får inte riskera att bli så fixerad vid den långsiktiga trenden att man drar ner personalantalet, innan man själv skaffat sig den nya teknik som sägs vara neddragningens verkliga förutsättning. Man får inte låsa sig så vid de bedömningar man gör vid skrivbordet att man, när man ser att teorin inte överensstämmer med verkligheten, försöker ändra verkligheten i stället för teorierna.

Det är en gammal sanning att det blir billigare att låta folk arbeta på övertid än att anställa ny personal. De som hävdar detta hänvisar ofta till de sociala avgifter som följer med en anställning. Man kan ställa sig frågan: Är det en

sådan kostnadsjakt man ägnar sig åt vid ett statligt verk?

1 svaret talas det om att nya bedömningar av personalbehovet skall göras och att nya förhandlingar skall tas upp. Jag vill fråga kommunikationsministern om man då kan hoppas på ett borttagande av övertalighetslistorna, som inte fyller någon annan uppgift än att stressa de anställda och skapa dålig stämning på arbetsplatsen.

Jag vill också säga några ord om arbeten i ungdomslag.

I Sundsvall-Timråregionen finns nu ett par tusen arbetslösa ungdomar. Man kan fråga sig om inte ett statligt verk borde försöka styra en del jobb till denna region. I varje fall borde man bevara de jobb som finns, och inte lägga ut dem på andra verkstäder. Jag vill uttrycka besvikelse över att det i svaret sägs att man inte kan precisera antalet möjliga arbetsplatser i ungdomslag vid Teli i Sundsvall. Jag tycker inte detta är bra. Är det verkligen departementschefens mening att man inte kan skaffa fram ett antal jobb för ungdomslag vid Teli i Sundsvall? Analyser har gjorts som visar helt andra resultat. Det går att på denna grund organisera jobb till ett betydande antal. Men självfallet utgör de enligt min mening av prestigeskäl upprättade övertalighetslistorna ett hinder för att skapa jobb i ungdomslag. Man kan inte å ena sidan ta in människor för jobb på en arbetsplats och å andra sidan ha listor där man anger vilka som måste sluta där.

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om storaövertids-uttag och anställningsstopp i statliga verkm. m.

Anf. 7 Kommunikationsminister CURT BOSTRÖM;

Fru talman! Först några ord beträffande övertidsarbetet. Skyldigheten att fullgöra övertidsarbete regleras, som Sven Henricsson vet, i ett särskilt kollektivavtal mellan statens arbetsgivarverk och de statsanställdas huvudorganisationer. Man måste väl ändå konstatera att det knappast kan betraktas som ett missförhållande om arbetsgivaren inom ramen för detta avtal beslutar om övertidsarbete. Jag kan hålla med Sven Henricsson om en sak, nämligen att om övertidsuttaget i höstas hade varit 40000 timmar, så hade det varit ovanligt stort. Men enligt vad jag har inhämtat är fakta följande; Teli har förhandlat med facket om en ram för övertiden på 38000 timmar. Övertidsuttaget för tiden augusti-november blev betydligt lägre, nämligen ca 9 500 timmar. Det motsvarar mindre än 3% av den totala produktionsfiden. Jag tycker inte att det kan anses vara onormalt högt. Man måste i en tillverkningsindustri ha en viss flexibilitet med hänsyn till produktionssituationen.

Jag vill säga till Sven Henricsson att jag självfallet utgår från att Teli i de nya förhandlingar som skall tas upp lyssnar på personalens synpunkter samtidigt som man bedömer beställningsingång och produktion. Jag utgår ifrån att det är helt självklart att man gör på det sättet.

Beträffande turordningslistorna innebär svaret från min sida att jag hänvisar till att man nu gjort den bedömningen att nya förhandlingar skall tas upp. Huruvida de nuvarande turordningslistorna behövs kommer att avgöras vid dessa förhandlingar. Än en gång vill jag framhålla att jag utgår från, som något alldeles självklart, att man skall ta hänsyn till de synpunkter som därvid framförs från personalens sida.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om stora övertidsuttag och anställningsstopp i statliga verkm. m.

När det gäller utvecklingsmöjligheterna och sysselsättningen vid Teli är det väl riktigt som Sven Henricsson säger, att en av grundförutsättningarna för att fillskapa förutsättningar för en större stabilitet i verksamheten är att man klarar av utvecklingsarbetet. Det finns säkerligen stora möjligheter till utveckling på det här området, men det förutsätter, som jag ser det, en samordning mellan televerket och företag som arbetar med utveckling på telekommunikationsområdet. Det är därför som vi skall tillkalla en särskild förhandlingsman för att ta upp överläggningar med televerket och LM Ericsson eller andra företag som bedriver verksamhet inom telekommunikationsområdet. Jag gör den bedömningen att vi måste se till att ha en bred samling kring det utvecklingsarbete som krävs för att vi skall kunna hävda oss nationelU men kanske framför allt, om vi skulle bjudas chansen, att internationellt kunna vara med och slåss på telekommunikationsområdet.

När det gäller ungdomslagen vill jag bara hänvisa till att jag i förra veckan på nytt skrev ett brev till ledningen för olika verksamheter som hör hemma under kommunikationsdepartementet och uppmanade dem att pröva ytterligare förutsättningar för att kunna sysselsätta ungdomar i ungdomslag. Jag menar att man måste anstränga sig oerhört mycket för att undersöka alla de möjligheter som finns i Sundsvall liksom i alla andra delar av landet för att hjälpa till i strävandena att skaffa jobb åt våra ungdomar. Jag utgår ifrån att man gör alh vad som göras kan i Sundsvall och prövar förutsättningarna inte bara vid Teli utan även i andra verksamheter för att bjuda ungdomarna jobb.

Anf. 8 SVEN HENRICSSON (vpk):

Fru talman! Kommunikationsministern säger att man inte kan använda beteckningen missförhållande, men jag understryker att det är ett missförhållande när planeringen är så haltande att man å ena sidan på listor meddelar ett stort antal anställda att de kan vara inställda på att bli bortförda från produktionen, samtidigt som man å andra sidan har sådana problem med att klara leveranser att man måste vädja till de anställda om kraftiga åtgärder för att åstadkomma resultat via övertidsarbete. Det är någonting som inte stämmer. Ambitionen att dra ned upplevs då av de anställda sorn någonting mycket negativt. Man upplever inte att målsättningen är att utveckla företaget, i synnerhet som televerket t.o.m. gör vissa köp i utiandet för att täcka behovet av vissa produkter. Då tror man att målsättningen är att man skall försöka uppnå en nedskärning av verksamheten i stället för en utveckling av densamma. Det är angeläget att man kommer till rätta med förhållandena också när det gäller misstämningen, så att de anställda upplever det så, att de arbetar i ett företag som offensivt går in för att utveckla verksamheten inom ett område där det, enligt vad som sägs, finns stora utsikter att expandera för framtiden.

Just den här inställningen förvånar mig - att man vill ha en nedskärning i stället för expansion och utveckling inom ett område som betecknas som ett framtidsområde.

Kommunikationsministern säger att personalens synpunkter kommer att beaktas vid förhandlingarna, och det tycker jag är bra. Jag noterar detta och

hoppas verkligen att så sker. Det är ju i överensstämmelse med verksstadgan, där det är spikat att förslag från personalen skall uppmärksammas. Men det sägs också i verksstadgan att chefen skall se till att det råder trivsel i arbetet. Vidare skall chefen ha omtanke om personalen när det gäller arbetsförhållandena. Jag tycker att det som rapporterats från Sundsvall talar för motsatsen. Det har varit - det bekräftar mänga veteraner - en mycket fin stämning på den arbetsplatsen. Men genom de vidtagna åtgärderna, genom listorna som har spikats upp, genom inriktningen att försöka anpassa sig till en lägre nivå när det gäller avsked, har man skapat en dålig stämning på arbetsplatsen. En dålig stämning kan inte vara ägnad att befordra en bra produktion och ett bra produktionsresultat.

Därför tycker jag att det ingår i den totala bilden att man ser till att det rationaliseras, att man ser över produktionen. Personalen har verkligen varit med på åtgärder härför. Men det måste gå till på ett sådant sätt och på en sådan samarbetsbasis att man inte skapar olust och produktionsstörningar som är ägnade att försämra resultatet i verkstaden. Ingen av oss är betjänt av det, vare sig politiker som har ansvar för frågor som rör den statliga sektorn eller tjänstemän inom de olika verken.

Jag noterar också att det finns en ärlig vilja att göra någonting när det gäller ungdomslagen. De propåer från departementet som har gått ut till verken är sannerligen på sin plats. Det är bara att hoppas att man verkligen tar sig i kragen och ser över möjligheterna att låta några ungdomar komma in på Teli i Sundsvall, där de kan få ägna sig åt, förhoppningsvis, en teknisk verksamhet som många unga människor ofta är intresserade av att jobba med. Det är ju den typen av verksamhet som i hög grad tilltalar unga tekniskt intresserade människor i vårt land.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om stora övertidsuttag och anställningsstopp i statliga verkm. m.

Anf. 9 Kommunikationsminister CURT BOSTRÖM:

Fru talman! Sven Henricsson och jag är helt överens om nödvändigheten av att återställa den goda och fina stämning som eventuellt har störts vid Teli-verkstaden i Sundsvall. Jag tror att det är viktigt att nu försöka enas om att komma till skott beträffande hur det framtida utvecklingsarbetet inom televerket skall gå till, för att därmed skapa just det lugn som är nödvändigt för att man skall kunna ägna sig åt produktion och utveckling inom televerket. Jag hoppas att den förhandlingsman som har till uppgift att svara för överläggningarna mellan televerket och LM Ericsson och andra företag inom telekommunikationsområdet skall klara uppgiften. Jag tror, precis som Sven Henricsson säger, att detta är nödvändigt att klara av.

Vi tycks också vara överens på en annan punkt: Det är klart att personalens ståndpunkter måste vägas in i de förhandlingar om turordningslistor som nu kommer upp på nytt.

När det gäller produktion och efterfrågan vill jag konstatera att efterfrågan på telekommunikationsutrustning har ökat både i Sverige och utomlands. Men, Sven Henricsson, dessa nya produkter har ett lägre sysselsättningsinnehåll - det är ett förhållande som vi känner till beträffande även andra produkter. Exempelvis räknar Teli med en ökning av volymerna under nästa

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om planerna beträffande Göta kanal

budgetår med 11 % - och det är väldigt mycket, åtminstone som jag ser det -medan behovet av verkstadsmontörer för att klara den ökade produktionsvolymen beräknas minska med 5 %. Vi äri den situationen att vi måste anpassa oss till den förändrade teknik som kommer till på detta område. Vi får lov att försöka möta situationen genom utvecklingsarbete, genom att tillskapa utökad produktion inom olika delar av telekommunikationsområdet.

Anf. 10 SVEN HENRICSSON (vpk);

Fru talman! På det hela taget är jag nöjd med den anda som präglar kommunikationsministerns senaste inlägg.

Kommunikationsministern är benägen att tillstyrka att man bör beakta personalens synpunkter när det gäller turordningslistorna och möjligheten att dra in dem, så att man försöker återställa en god arbetsmiljö vad gäller arbetsställningen, så att säga.

Beträffande det sista kommunikationsministern sade, om den moderna teknikens krav på mindre personal, vill jag säga att detta obestridligen innebär ett problem när det gäller sysselsättningen. Men man får inte vara så paralyserad av att utvecklingen skall gå på detta sätt framöver, på grund av den nya tekniken, att man snabbar sig med att skära ner personalen innan de reella förutsättningarna för denna nedskärning är för handen. Det är detta förhållande som jag har velat peka på. Ambitionsnivån får inte vara så kraftig att man kommer före utvecklingen och skapar problem på det sättet. Snarare bör man hela tiden ha målsättningen att fylla upp med nytt innehåll och nya arbetsmöjligheter, genom att hela tiden inventera den resurs som man har att arbeta med.

Med detta nöjer jag mig för den här gången, men jag lovar att hela tiden bevaka just detta med ungdomslagens utveckling i Sundsvallsverkstaden.

Anf. 11 Kommunikationsminister CURT BOSTRÖM:

Fru talman! Nils Berndtson har frågat mig vilka planer regeringen har beträffande Göta kanal. Nils Berndtson hänvisar i sin interpellation bl. a. till uppgifter om planer på försäljning till domänverket och att privata kapitalstarka personer anmält sitt intresse för kanalen.

Sedan staten tog över Göta kanal år 1978 har hittills drygt 60 milj. kr. satsats på en upprustning av själva kanalen med tillhörande anläggningar. Enligt de bedömningar som nu kan göras beräknas den beslutade upprustningen vara avslutad under kommande budgetår.

Förutom upprustningen har från bolagets sida olika åtgärder vidtagits för att stimulera till en ökad trafik på kanalen. Det gäller, förutom t. ex. marknadsföring och taxeåtgärder, en satsning på servicen kring kanalen. Det

senare i nära samarbete med berörda kommuner. För att bredda bolagets ekonomiska bas har dessutom en satsning skett på olika sidoaktiviteter.

Antalet fritidsbåtar som utnyttjar kanalen har sedan statens övertagande ökat med drygt 30%. En relativt ny trafikform, dagsturstrafik på kanalen, har samtidigt ökat kraftigt. Trots den positiva trafikutvecklingen, inkomster från olika sidoaktiviteter och ekonomiskt bidrag från berörda landsting, har bolaget ekonomiska problem som kräver en långsiktig lösning. Regeringen är för sin del beredd att ta sitt ägaransvar genom att medverka till att en sådan lösning kommer till stånd så snabbt som möjligt. I dessa överväganden ingår bl. a. frågan om att överföra det direkta huvudmannaskapet för bolaget från kommunikationsdepartementet till domänverket. Även andra lösningar kan givetvis övervägas.

Beträffande uppgifterna om det privata näringslivets intresse för kanalen har jag för egen del bara kännedom om att föreningen Göta kanals vänner i en skrivelse till regeringen aviserat sin vilja att medverka till en lösning av bolagets ekonomiska problem. Några detaljer kring detta framgår inte av skrivelsen. Den närmaste tiden får utvisa om ett sådant alternativ kan vara positivt för kanalens fortlevnad. Avslutningsvis vill jag framhålla att regeringen tar sitt ägaransvar och sitt ansvar för Göta kanals fortlevnad som kulturhistoriskt minnesmärke och turistled.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om planerna beträffande Göta kanal

Anf. 12 NILS BERNDTSON (vpk):

Fru talman! Kanaltrafiken spelar i vissa länder en stor roll. I Sverige verkar det som om ansvariga myndigheter och regeringar vill glömma bort att också vi har kanaler. Göta kanal, som sträcker sig tvärs över vårt land, är en unik tillgång som bör vårdas och bevaras, och som även borde kunna utvecklas för att spela en roll i kommunikationsnätet.

Kanalens framtida användning har varit föremål för flera utredningar. Inriktningen har dock varit begränsad till kanalens bevarande som turisttrafikled och kulturminnesmärke. Tanken att kanalen skulle kunna spela en roll i ett utvecklat transportsystem har inte fått något egentligt utrymme. Det skulle inte bli lönsamt, har man sagt.

Det finns dock en rad faktorer som bör beaktas i en sådan bedömning. En båt på 1000 ton ersätter 50 långtradare ä 20 ton. Vad det betyder ur miljösynpunkt och vägkostnadssynpunkt är inte svårt att förstå. En upprustning och utbyggnad av Göta kanal skulle ha betydande sysselsättningseffekter under själva byggnadstiden. En utvecklad kanaltrafik skulle också få positiva effekter på industrin i berörda regioner och vara av värde även av lokaliseringspolitiska skäl. De internationella erfarenheterna av kanaltrafik uppvisar en rad positiva effekter.

Jag har, fru talman, önskat peka på dessa faktiska förhållanden som bakgrund fill problemställningar som har föranlett min interpellation till kommunikationsministern. Det förefaller nämligen som om regeringen är inställd på att gå vidare på den passiva linjen när det gäller Göta kanal. Olika planer på att befria kommunikationsdepartementet och regeringen från ansvaret för kanalen har skymtat. Som en följd av regeringens håglöshet

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om planerna beträffande Göta kanal

träder privata spekulationsintressen fram och talar om en privatisering av kanalen.

1 detta läge är det nödvändigt att regeringen redovisar sina planer beträffande Göta kanal. Det är om detta jag har frågat i min interpellation. Jag tackar kommunikationsministern för svaret och vill något kommentera det.

Kommunikationsministerns redogörelse för vad som skett efter det att staten 1978 övertog Göta kanal kan nog stämma. Det bör dock tilläggas att vad som gjorts för att öka turisttrafiken på kanalen inte främst är ett resultat av en medveten politik från statens sida. Det är nog ändå kanalentusiasterna som fär ta åt sig en stor del av äran.

Nödropen om ökade statliga insatser för att lösa stora lån som tynger kanalbolagets ansträngda ekonomi har förklingat ohörda. Än mindre har tecken på vilja från statens sida att företa offensiva satsningar för att utveckla kanalverksamheten synts till.

Kommunikationsministerns avslutningsvis framförda uppfattning "att regeringen tar sitt ägaransvar och sitt ansvar för Göta kanals fortlevnad som kulturhistoriskt minnesmärke och turistled" är inte invändningsfri. Hur detta skall ske får vi inget besked om. Vad som kommer att ske med kanalen får visa värdet i statsrådets påstående.

Den frågeställning som närmast föranledde min interpellation lämnas obesvarad. Kommunikationsministern bekräftar att frågan om att överföra huvudmannaskapet för kanalbolaget från kommunikationsdepartementet till domänverket övervägs, men någon vettig motivering för detta lämnas inte. Även andra lösningar kan givetvis övervägas, säger Curt Boström, men vilka dessa är får vi inte veta. Han bekräftar att han har kännedom om det privata näringslivets intresse för kanalen, men någon ståndpunkt till ett sådant alternativ redovisas inte.

• Det är osäkerheten beträffande kanalens framtid och skyldigheten för regeringen att göra en samlad bedömning av kanalens roll i ett vidare sammanhang som motiverar frågan: Vilka planer har regeringen beträffande Göta kanal? Kan vi få veta något om detta, Curt Boström?

Som jag inledningsvis antytt menar jag att det skulle vara samhällsekonomiskt motiverat med en satsning på Göta kanal även för godsbefordran. I den bedömningen väger jag då in sysselsättningseffekter, regionalpolitiska bedömningar och även miljöaspekter. För dagen är det ändå inte denna vidare bedömning av kanalen som i första hand behöver diskuteras. Nu gäller det vad som skall hända med kanalen även med hänsyn till den begränsade målsättningen öm turisttrafikled och kulturminnesmärke.

Om kommunikationsdepartementet drar sig undan ansvaret och lägger detta på ett annat verk, måste man befara att njuggheten blir ännu större. Om privatkapital tillåts få inflytande över finansieringen blir andra än samhällsintressena avgörande.

Jag har svårt att se att regeringen tar sitt ansvar för Göta kanals fortlevnad, så länge inte en klar målsättning uttalats och resurser ställts till förfogande.

Varken kanaltrafik eller andra kommunikationsfrågor kan väl anses vara

Måndagenden 30 januari 1984

Om planerna beträffande Göta kanal

domänverkets specialitet. Verkets intresse kan befaras vara större för Nr 68 skogstillgångarna. Men hur blir det då med kanaldriften?

Den avgörande frågan är dock vilka planer regeringen och kommunikationsdepartementet har för kanalens framtid. Redan det förhållandet att man vill flytta över ansvaret till ett annat organ än de som har ansvar för kommunikationsfrågor är illavarslande. Om detta därtill sker utan angivande av vad man anser bör göras för att kanalen skall leva vidare, då liknar det något av en avveckling.

Det är mycket allvarligt att regeringens passivitet och ovilja att satsa medel som möjliggör även den alltför begränsade målsättningen att bevara kanalen som turisttrafikled och kulturminnesmärke har gått så långt att privata kapitalintressen nu är beredda att rycka in. Personer med anknytning fill bl. a. Trygg-Hansa, Hexagon, Aktiefrämjandet och SE-banken har hört av sig. Dessa herrar brukar väl mest se till profiten och är knappast några garanter för kanalens fortbestånd och allra minst för att kanalen inordnas i ett trafiksystem med samhällsintresset som ledstjärna. Följdriktigt har också en riksdagsmotion från moderat håll väckts med begäran om ett snart och positivt ställningstagande till Göta kanals privatisering. Vilka slutsatser drar kommunikationsministern av detta?

Grundfrågan är och förblir regeringens bedömning av Göta kanal. Om man ser den som en ekonomisk belastning - vilket den uppenbarligen inte är - kan den nuvarande situafionen förefalla begriplig. Om däremot regeringen har viljan och förmågan att väga in alla samhällsintressen bör detta också leda till en offensiv polifik. De regionalpolitiska, arbetsmarknadsmässiga och miljömässiga fördelarna i Östergötland och Västergötland men även i .Örebro län och Jönköpings län bör då vägas in. I så fall bör inte alternativen vara antingen att överlåta kanalverksamheten till domänverket och låta den bli ett slags bisyssla till dess egenfliga verksamhet eller att släppa in privata spekulationsintressen. Då bör Göta kanal även i fortsättningen sortera under kommunikationsministeriet och staten göra de ekonomiska insatser som behövs för en utveckling av kanalen.

Anf. 13 Kommunikationsminister CURT BOSTRÖM:

Fru talman! Nils Berndtson uttalar sig som om beslutet redan var fattat. Av mitt svar framgår det att vi överväger olika alternativa lösningar när det gäller Göta kanal. När de övervägandena är klara, Nils Berndtson, skall vi redovisa ärendet för riksdagen - det måste till ett riksdagsbeslut i den här frågan. Således behöver Nils Berndtson inte vara orolig för att vi kommer att smyga igenom något beslut utan att riksdagen - även Nils Berndtson - ges chansen att anföra synpunkter på förslaget.

Jag är på sätt och vis tacksam för Nils Berndtsons interpellation - nu kan jag ta med mig också Nils Berndtsons synpunkter på hur man i framtiden skall ordna det med Göta kanal. Det tycker jag är bra - i det här läget måste vi pröva alla de förslag och alternativ som kommer fram i denna, som jag också ser det, mycket viktiga fråga.

Situationen är den att vi skall fortsätta jobbet med att vårda och utveckla

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om planerna beträffande Göta kanal

Göta kanal på det sätt som riksdagen tidigare har fattat beslut om. För att klara det har det, som jag också sade i mitt svar, tillskjutits pengar.

Några kommentarer till de alternativ som jag har pekat på.

1 och för sig är det väl riktigt att domänverket har ett skogligt intresse och att det finns en hel del skogsarealer som tillhör Göta kanal. Men jag har praktisk erfarenhet av domänverket också som hanterare av fritiden genom dess bolag Sverek. Kanske också Nils Berndtson har viss erfarenhet av det? Domänverket har klarat den delen av sin verksamhet mycket bra. Man har tagit sitt ansvar när det gäller den utveckling som skett på det här området. Därmed inte sagt att vi fastnar för alternafivet domänverket.

Nils Berndtson talade om passivitet från regeringens sida. Vi fullföljer det riksdagsbeslut som har fattats beträffande upprustningen. Redan när jag tillträdde kom frågan upp om de ekonomiska problem som finns med Göta kanal. Vi häller nu på och försöker utröna hur vi skall kunna lösa dem.

Låt mig något kommentera frågan, huruvida man i en framtid skulle kunna tänka sig att bygga ut Göta kanal för frakttransporter.

Hitintills har jag kunnat konstatera att det, som också Nils Berndtson sade, finns en hel del utredningar på det här området. De siffror som finns angivna från tidigare utredningar beträffande en utbyggnad av Göta kanal för godstransporter visar att det skulle röra sig om en kostnad på ca 1 miljard kronor. Det är klart att vi skall se till att svenskt näringsliv, oavsett var det finns, av regionalpolitiska och industripolitiska skäl bjuds förutsättningar för rafionella och billiga transporter.

När jag gör denna jämförelse, Nils Berndtson, kan jag konstatera att det finns fullgoda alternativ till en utbyggd Göta kanal att erbjuda det näringsliv som finns intill kanalen, nämligen väg och järnväg. Jag skulle förmoda att det även i den här frågan finns ett intresse i den här kammaren att se till att man använder sig av de transportmetoder som redan finns. Vi har som politiker i en kärv ekonomisk situation att ta ställning till den här frågan på så sätt -föreställer jag mig - att vi hjälper näringslivet med en infrastruktur, så att de kan klara sina transporter. Självklart är emellertid också att det skall ske på för samhället billigaste tänkbara sätt. Utan att föregripa ställningstagandet vill jag bara peka på det problemet, att om man skulle göra de här investeringarna blir det fråga om oerhört mycket pengar. Detta skall ställas mot att vi redan i dag har samhällsinvesteringar som kan svara för de här transporterna.

Passiviteten, Nils Berndtson, ligger som sagt var i att vi på den tid som står fill vårt förfogande har att se på den här frågan. Vi skall återkomma med ett förslag sä snart vi är färdiga, och jag tror inte att det behöver dröja så länge. 1 det förslaget kommer att ingå att regeringen kommer att ta ansvar på det sätt som jag nämnde i mitt interpellationssvar.

Hela den här förändringen ligger ändå i luften på något sätt. Jag noterar, och tycker att det är bra, att riksdagen kommer att få ta ställning till en eventuell förändring. Jag hade emellertid väntat mig att något av skälen till att överföra huvudmannaskapet från kommunikationsdepartementet skulle ha redovisats redan i dag. Jag tycker också att det är positivt att kommunikationsministern säger att man kommer att väga in olika faktorer när man lägger fram förslagen.

Till frågan om den framtida användningen av kanalen i vidare bemärkelse skall jag för dagen endast göra ett påpekande som jag tror inte saknar betydelse för en bedömning. Sedan de olika utredningarna har gjorts har oljeprisutvecklingen kanske ändrat de ekonomiska förutsättningarna för sjö-och kanaltrafik, och miljöfrågorna har förts fram och fått en större betydelse. Det kan finnas skäl att på nytt ta sig en funderare över fördelarna med en utökad kanaltrafik.

Riksdagens beslut torde väl ha följts upp, som kommunikationsministern säger. Möjligen kan man säga att riksdagens beslut knappast hade hindrat att regeringen i högre grad ställt upp för att lösa de akuta problem som också Curt Boström redovisade i sitt interpellationssvar.

Han påpekade ju att bolaget - trots den positiva trafikutvecklingen och trots inkomster från olika sidoaktiviteter och ekonomiska bidrag från berörda landsting - har ekonomiska problem som kräver en långsiktig lösning. Men hur den lösningen skall se ut, det får vi inga besked om. Curt Boström får ursäkta om jag i det svaret inte riktigt finner täckning för påståendet att regeringen tar sitt ägaransvar. Detta kan väl i första hand inte ske genom att man överför huvudmannaskapet från kommunikationsdepartementet eller att man släpper in privata kapitalintressen. Jag menar att regeringens ansvar får visas genom att man gör erforderliga satsningar för att lösa akuta problem och anger en klar målsättning för kanalens verksamhet. När kommunikationsministern sade att regeringen tar sitt ägaransvar, var avsikten kanske att det skulle låta tryggt, men jag menar att det går att bedöma innehållet i det påståendet först när regeringen ger klara besked om vilka planer man har för Göta kanal.

Nr 68

Måndagen dén 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m.m.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m.m.

dels om regeringen anser det angeläget att ta till vara enskilda människors intresse att starta och. driva daghem på samma villkor som gäller för kommunala daghem.

Ulla Tilländer har frågat mig om jag vill skingra ovissheten och klargöra vilka avsikterna är i den här frågan och antingen verifiera eller dementera de pressuppgifter som har förekommit.

Fru talman! Jag besvarar interpellationerna och frågan i ett sammanhang.

Låt mig fill Göte Jonsson först säga att det nya statsbidragssystemet inte alls diskriminerar enskilda daghem. Tvärtom är det sä att genom de nya statsbidragsreglerna täcker statsbidraget i allmänhet en större del av ett enskilt daghems kostnader än för ett motsvarande kommunalt daghem. Dessutom är det så attdetta statsbidragssystem ger mera till enskilda daghem än vad de borgerliga partierna föreslagit i sina reservationer.

Göte Jonsson anför i sin interpellation att enskilda initiativ inom barnomsorgen är mycket väsentliga och hänvisartill de erfarenheter vi hitfills fått från alternafiv barnomsorg. Jag kan mycket väl hålla med Göte Jonsson i dessa stycken. Att föräldrar har ett inflytande på och tar aktiv del i barnomsorgen är mycket viktigt. Att föräldrar sluter sig samman och i kooperativa former driver barnomsorg eller att ideella organisationer driver daghem med god kvalitet på omsorgen är positivt. Dessa former av barnomsorg finns i dag och uppmuntras genom statsbidrag. Såvitt jag känner till finns det dock i dag inga daghem eller fritidshem som drivs i uppenbart vinstsyfte, dvs. i företagsform eller i enskild persons regi där man genom att sänka standarden kan minska kostnaderna och därigenom skapa ökade inkomster eller vinster för en enskild person eller ett företag. Detta skulle bli fallet om den verksamhet som ett dotterföretag till Svenska arbetsgivareföreningen skisserat skulle komma att genomföras. Jag ser här en avgörande skillnad mot att exempelvis föräldrar sluter sig samman i ett familjekollektiv för att klara barnomsorgen för sina egna barn. Dessa föräldrar kan genom egna arbetsinsatser minska sina kostnader för omsorgen men bedriver inte verksamheten i vinstsyfte.

Förutom det stötande i att kommersiella intressen skall ha ett avgörande inflytande över barnomsorgen finns det en rad skäl att visa stor tveksamhet till att genom statsbidrag uppmuntra dessa företagsformer. Jag skall här kort beröra några. Det får inte bli så att plånboken skall avgöra vilken omsorg barnen skall få. Företag med profiten som drivfjäder etablerar sig självfallet endast där man kan göra vinster.

Föräldrarna måste ha ett stort inflytande på den omsorg deras barn får. I kommunala verksamheter har man inflytande dels genom den politiska processen, dels genom det föräldrasamarbete som bör vara väl utvecklat på varje daghem. Att föräldrarna har ett avgörande inflytande i familjekollektiva daghem säger sig självt - likaså när det gäller organisationers eller ideella föreningars verksamheter. Däremot är det självfallet svårt att få ett reellt inflytande när vinstintresset är styrande.

Kommunerna måste i sina verksamheter ha en helhetssyn där. man tar hänsyn till barn med behov av särskilt stöd, fill bostadsområdenas speciella

behov, till föräldrarnas arbetstider m. m. Detta medför att genomsnittligt blir de kommunala verksamheterna mera kostnadskrävande. Självfallet måste dock i alla kommuner alla möjligheter till kostnadsbesparande åtgärder som inte ändrar förutsättningarna för en god barnomsorg tas till vara. Jag är också övertygad om att kostnadsjakten i de enskilda kommunerna pågår för fullt. Nya verksamhetsformer och nya grepp prövas på många håll. 30 milj. kr. har anslagits i årets budget till försök som syftar till en förnyelse av barnomsorgen.

Svaret på Göte Jonssons första fråga blir alltså att regeringen inte avser att slopa statsbidragen till enskilda daghem som drivs utan vinstsyfte av familjekollektiv, organisationer eller andra sammanslutningar. Frågan om statsbidrag till barnomsorg som drivs i enbart vinstsyfte övervägs f. n. i socialdepartementet.

På Göte Jonssons andra fråga vill jag hänvisa till Gertrud Sigurdsens interpellationssvar till Gunnar Biörck i Värmdö och Göthe Knutson den 19 januari. Analogt med detta svar blir mitt svar till Göte Jonsson nej.

Till Ingemar Eliasson vill jag säga att självfallet skall inte det förhållandet att ett rörelseöverskott av redovisningstekniska skäl uppstår för ett familjekollektiv diskvalificera för statsbidrag. När det gäller villkoren för statsbidrag till enskilda daghem måste man, som riksdagen gjort i sitt beslut, snarare se till syftet med verksamheten än till den juridiska formen för driften. Ett daghem som drivs i den form som skisserats i debatten med ett stort företag som bolagsbildare och med enskilda personer som ägare av daghemmet kan dock inte uppfattas på annat sätt än att vinstsyftet är drivfjädern. En av grundorsakerna fill att statsmakterna har ålagt kommunerna huvudansvaret för barnomsorgen är behovet av kontinuitet i verksamheten. Om inte kontinuitetskravet uppfylls går detta ut över barnen. Den önskvärda kontinuiteten garanteras bäst om kommunen själv driver verksamheten och är arbetsgivare för personalen.

Det är mot den bakgrunden som jag ställer mig utomordentligt tveksam till att statsbidrag skall betalas ut till affärsmässigt drivna daghem.

Vad beträffar den andra frågan Ingemar Eliasson ställt vill jag, utöver vad jag anfört till Göte Jonsson, endast betona att barnomsorgen är en kommunal angelägenhet, vilket slås fast i socialtjänstlagen.

Kommunen måste ha en totalbild när man exempelvis utformar sina barnomsorgsplaner. Genom det nya statsbidragssystemet där enskilda verksamheter kan stöttas fill större del av sina kostnader än vad som sker med den kommunala motsvarigheten skapas självfallet goda förutsättningar även för enskilda verksamheter.

Som svar på Ulla Tilländers fråga vill jag hänvisa till mina svar till Göte Jonsson och Ingemar Eliasson. Dessutom vill jag betona att de pressuppgifter som förekommit i åtminstone ett avseende ofta varit missvisande, och där hoppas jag att mina svar varit klarläggande, nämligen att jag inte på något sätt har vänt mig mot enskilda daghem. Tvärtom - de verksamheter som drivs med ideella syften eller av föräldrar förtjänar uppmuntran. De har också fått det genom ett statsbidragssystem som ger

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

bättre villkor än vad tidigare borgerliga regeringar genomfört och vad de borgerliga partierna föreslagit i samband med beslutet om nytt statsbidragssystem.

Anf. 16 GÖTE JONSSON (m):

Fru talman! Jag ber att få tacka socialministern för svaret på min interpellafion. Det är en ganska intressant debatt som socialministern satt i gång genom sina uttalanden i pressen angående de enskilda daghemmen. Vi förde före jul en ingående diskussion här i kammaren om de nya statsbidragsreglerna, där socialdemokraterna i socialutskottet hade fått ta ett steg fillbaka genom att de tvingades gå med på ett litet bidrag på 30000 kr. per avdelning också till de daghem som drivs i enskild regi. Socialministern hade inte räknat med det när han skrev propositionen. Vi tolkade detta på det sättet att socialministern var negafiv till alla former av enskilda initiativ inom barnomsorgen, också kooperafiva och ideella.

Nu har socialministern här sagt att han inte alls är negativ till de formerna av verksamhet. Socialministern lovordar dem och säger att de fungerar mycket bra. Jag konstaterar att socialministern inom ramen för en mycket kort tidrymd har ändrat uppfattning mycket markant. Jag hoppas verkligen att socialministerns ändring av körriktning verkligen är sakligt motiverad och att det här inte bara handlar om taktiska finter.

Jag vill mot denna bakgrund också fästa kammarens uppmärksamhet på den förre socialdemokratiske statsministern Tage Erlanders uttalande i Svenska Dagbladet i dag, där han säger att det är dags för socialdemokratin att ändra kursriktning i vikfiga frågor. Vi har drivit kollektivismen alldeles för långt, säger Tage Erlander; den allmänna debatten har nu påverkat också socialdemokratin, och det är högern som har drivit debatten.

Även om det är länge sedan vårt parti bytte namn, förmodar jag att vår gamle f. d. statsminister menar att det i detta fall är moderata samlingsparfiet som har varit pådrivande. Detta har tydligen gjort att socialdemokraterna måste litet grand revidera den gamla socialistiska stelbentheten. Men jag kan inte tolka det på annat sätt än att detta sker under galgen, och det är synd att så skall vara fallet. Det vore bättre om vi kunde få en öppen debatt i de här frågorna.

En annan sak som är intressant att notera är att vice statsministern i den nuvarande regeringen den ena gången efter den andra träder fram i debatten och talar om frihet. Även när det gäller talet om frihet utgår vice statsministern och andra socialdemokrafiska företrädare frän den allmänna debatten. Jag förmodar att man i regeringskansliet även på den punkten känner ett tryck från moderata samlingspartiet. Meti när man gör en sakgranskning av de olika frågorna finner man att det är ganska tunnsått med konkreta förslag och beslut som skulle öka friheten för de enskilda människorna.

Det är faktiskt så, socialministern, att det inte bara är moderata samlingspartiet som driver frihetsfrågorna, utan frihetskravet är inbyggt hos de enskilda människorna. Hos svensken i gemen, i familjerna, från barnen

till de gamla, finns en inbyggd frihetslängtan och därmed även ett inneboende ansvar när det gäller att forma den egna framtiden. Det är ju detta som kommer till uttryck i den allmänpolitiska debatten och när det gäller de konkreta förslagen.

Socialdemokraterna säger att frihet är detsamma som egoism. Det är ju helt fel. Det är snarare, socialministern, så att en långt driven kollektivisering egentligen är egoism.

Jag vill också hänvisa fill vad som sagts i debatten av statsministern, som har hoppat in litet då och då och tagit upp just frågan om barnomsorgen och privafiseringen och alternativen inom barnomsorgen. I något uttalande liknar han det här vid amerikanska kycklingkedjor som grillar och säljer kycklingar. "Han menar att om vi driver en privatisering eller ökar alternativen inom barnomsorgen i Sverige, skulle det leda till någonting i hkhet med amerikanska kycklingkedjor. Statsministern har också gått ut till svenska folket i ett upprop och sagt att högern skall - återigen samma uttryck

- rasera den sociala tryggheten bl. a. inom sjukvårdsområdet.

Jag nämner detta, fru talman, i den här debatten därför att socialdemokratiska företrädare har skapat ett debattklimat som inte gynnar saken. Man har tydligen väldigt få sakargument att anföra i debatten.

Det är intressant att notera att socialministern fått ändra inställningen i många avseenden i fråga om de enskilda daghemmen.

I svaret återkommer talet om profit, enbart vinstintressen osv. Låt mig fråga socialministern: Vad är det för fel om fyra ungdomar, som är utbildade förskollärare men som inte får någon anställning inom den kommunala barnomsorgen, startar en egen barnstuga? Det finns ett behov i ett område. De talar med sina föräldrar och startar alltså en egen barnstuga. De gör detta inom ramen för den ersättning de skulle få om de var kommunalanställda. De tar inte ut mera i lön inom den verksamhet de skulle driva som enskilt företag

- eller kalla det vad som helst - än om de vore kommunalanställda. I det ena
fallet, om de var kommunalanställda, vore detta socialt riktigt. Men om de
drev verksamheten själva med den utbildning de fått och utifrån det intresse
de har för barnomsorg, skulle det helt plötsligt vara profit och vinstintresse
som styr. Detta enkla exempel visar hur horribelt detta resonemang är.

Vi har faktiskt i vårt land, socialministern, möjlighet att inom fria ekonomiska system välja yrke. Den duktige snickaren kan bli fabrikör därför att han har intresse av att snickra stolar eller att göra andra nyttigheter för samhället. Den dukfige gjutaren kan också bli fabrikör och starta egen verksamhet till nytta för sysselsättning och produktion i samhället. Men en dukfig förskollärare som är utbildad skulle helt plötsligt, om vederbörande startade egen verksamhet utifrån sitt intresse för barnomsorg, vara profitör. Så kan vi inte föra diskussionen, herr socialminister! I stället tror jag att om vi skapade ökade förutsättningar för alternativen, skulle också det sociala ansvaret öka, därför att det inte enbart skulle vara stat, kommun och landsting som då hade intresse och ansvar för de sociala frågorna, utan detta skulle breda ut sig i andra grupper i samhället. Vi skulle få ett ökat socialpolitiskt intresse och en förbättrad socialpolitisk och social kunskap på

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

olika områden. Det är mycket av detta som är vitsen med hela den här debatten. Det rör sig inte bara om pengar och ekonomi, utan också om inriktningen av en verksamhet och förutsättningarna för att klara den verksamheten på bästa sätt.

Låt mig sedan gå in litet mera konkret på interpellationssvaret. Socialministern säger att det nya statsbidragssystemet är kostnadsneutralt och att det ger förutsättningar även för ideella föreningar och andra att driva sin verksamhet på samma sätt. Enligt uppgifter vi har fått är det inte på det sättet. Oron är mycket stor bland enskilda förskolor.

Socialministern säger också att de borgerliga partiernas förslag skulle ha inneburit ett sämre statsbidrag och sämre relation mellan enskilda och kommunala förskolor. Detta är fel. Moderata samlingspartiet har en reservation. Socialministern har nog inte läst den. Där skriver vi att det skall vara absolut kostnadsneutralitet i fråga om bidraget till enskilda, kommunala och ideella förskolor. Oaktat vem som driver förskolan skall det vara samma stöd.

Det är väl orimligt att göra så som socialministern säger - att den som driver omsorgsverksamhet till höga kostnader skall få högre statsbidrag, men om man däremot driver en verksamhet som uppfyller sociala krav och omsorgskrav till låga kostnader, skall man straffas för det genom ett sämre statsbidrag. Detta är ett avvita resonemang, för det sfimulerar ju till höga kostnader. Så kan man heller inte handskas med dessa frågor, vare sig ekonomiskt eller socialt.

Socialministern säger också att kommunernas intresse i fråga om barnomsorg måste tillvaratas. Är det inte så att även föräldrarnas intressen måste tillvaratas? Det är ändå föräldrarna som har huvudansvaret för barnen. Om vi enbart satsar på kommunal barnomsorg får inte föräldrarna den valfrihet som man måste ha. Detta är också en mycket viktig social och familjepolifisk fråga. Föräldrarna har huvudansvaret för barnomsorgen.

Vidare står det i svaret att det är plånboken som kommer att bestämma. Även på den punkten måste jag säga att socialministern har fel. Det förhåller sig i stället på det sättet, att om vi fortsätter att driva en sådan politik på barnomsorgsområdet som socialdemokraterna och socialministern gör, då blir det plånboken som får bestämma. De förskolor som drivs i ideell, privat eller enskild regi och som inte får lika generösa statsbidrag som de kommunala förskolorna måste ju ta ut en högre avgift - betydligt högre. Om vi däremot ger ett kostnadsneutralt statsbidrag, då kan alla välja barnomsorgsform, och man kan välja också enskild barnomsorg. Här gör alltså socialministern ett verkligt tankefel, när han för ett sådant resonemang.

Socialministern säger också att föräldrarna måste ha ett inflytande över barnomsorgen, och det får man inte om den drivs i privat regi. Även på den punkten tycker jag att socialministern har fel. Först och främst väljer ju föräldrarna själva om de vill vända sig till ett privat daghem. Är det sedan så att de kommer till ett privat daghem, har de givetvis synpunkter på hur man där bedriver verksamheten. Vi har snarare erfarenhet av att de enskilt drivna

daghemmen ligger närmare föräldrarna och har större möjligheter att anpassa sig till föräldrarnas önskemål än vad de kommunala har. Det skulle inte vara någon skillnad om man går in för även andra verksamhetsformer.

Kommunerna måste ha en helhetssyn -jag häller med om det. Men det kan man också ha om verksamheten drivs med alternativa huvudmän.

Om vi så återgår till vinstsyftet och det aktuella fall som vi nu diskuterar och som har föranlett socialministerns avisering om att ändra statsbidragssystemet, är det ändå så att här bestämmer kommunerna själva om de via ett entreprenadförfarande vill köpa en viss form av tjänster av detta företag. Det är således kommunen själv som bestämmer. Nu vill socialminstern gå ut och förbjuda kommunen att själv bestämma huruvida man vill köpa tjänster av ett enskilt företag eller inte. Detta innebär en inskränkning av det kommunala självbestämmandet.

Sedan sade socialministern någonting om att kommunerna driver kostnadsjakten ändå, sä det är gott och väl. Men kostnadsjakt i sig är inget självändamål. Man måste få ut någonting posifivt också av en kostnadsjakt. Det är i detta sammanhang som dessa kommuner har funnit att ett avtalsförfarande skulle vara fördelakfigt, ekonomiskt och för verksamheten. Det är mycket allvarligt om socialministern nu går ut och stoppar dessa försök.

Vi har i dag erfarenheter av alternativ barnomsorg. Socialministern säger i svaret att han inte tror att det finns några privata daghem, men det är i och för sig ointressant. Jag vill fråga socialministern; Varför skall socialministern stoppa en verksamhet som är i ett inledningsskede och säga att det är en dålig form av verksamhet? Varför kan man inte ge verksamheten en chans och sedan utvärdera den? Jag tror att socialministern är rädd för att denna chans kommer att utnyttjas så effektivt att det blir påtagligt att detta är en fördelaktig verksamhet. Därför vågar inte socialministern ta chansen och pröva denna barntillsynsform.

Alternativ barnomsorg utgör inte heller någon fara för kommunala daghem och kommunala förskolor. Det är snarare på det sättet att alternativen stimulerar. Det vet vi efter kontakter mellan kommunen och de alternativa förskolorna i t. ex. Uppsala. Där har man vunnit erfarenheter av varandra, och den kommunala barnomsorgsverksamheten har haft nytta av de enskilda alternativen. Gå inte ut och fördärva förutsättningarna att förbättra situationen för barnen och barnfamiljerna!

Till sist vill jag ställa några mer konkreta frågor till socialministern. Det gäller de regler för stödet till kommunal barnomsorg som majoriteten i riksdagen drev igenom före jul.

Jag har så sent som i dag haft kontakt med en företrädare för Stockholms studentkår. Kåren driver ett daghem - kalla det kooperativt eller vad som helst - ute på Frescati. Man har 25 barn i detta daghem. Kåren har nu räknat ut att man, med de nya statsbidragsreglerna, kommer att få ett underskott på 100000 kr. Enligt de nya reglerna får man ungefär 60 000-80000 kr. mindre i statsbidrag. Detta kommer att innebära att daghemmet tvingas lägga ned sin verksamhet. Studentkåren kan inte skjuta till så mycket pengar.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen tiUprivata daghem, m. m.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Detta visar att de nya reglerna är sämre än de gamla. Det är dessutom en rad oklarheter i de nya reglerna. Socialministern fick i december månad ett brev från studentkåren om detta. Socialministern har ännu inte svarat på det. Kåren frågar om följande;

Hur är det med sjutimmarsregeln? Studerande föräldrar har ju en ganska flexibel arbetstid. Skall de nu tvingas låta sina barn stanna sju timmar på daghemmet, även om de inte skulle behöva det, för att klara statsbidraget?

Hur är det med stödet till barn som har särskilda behov? Kommer 6000-kronorsstödet per tio inskrivna att utgå till enskilda daghem?

Hur är det med sommarmånaderna? Kommer de att räknas in i detta sammanhang?

Det finns flera oklarheter som gör att man på de enskilt drivna daghemmen i dag är mycket frågande.

För dem som har sina barn på det av studentkåren drivna daghemmet skulle det vara en katastrof om kåren tvingades lägga ned sin verksamhet. Det skulle nämligen i sin tur innebära att föräldrarna måste sluta med sina studier.

Jag vill vädja till socialministern: Stryp inte initiativen, utan ta i stället vara på dem! Lyssna på den gamle statsministern Tage Erlander när han säger: Om det från moderat håll, från den allmännna opinionen eller varifrån som helst kommer vettiga förslag som luckrar upp kollektivismen, var då beredd att pröva de förslagen positivt.

Anf. 17 INGEMAR ELIASSON (fp):

Fru talman! De interpellationer om enskilda daghem som är aktuella i dag har aktualiserats av de planerade privata daghemmen i Sollentuna. Men frågan är mycket större än så. Det handlar i grunden om möjligheterna att över huvud taget driva daghem och förskolor i annan regi än kommunal. Låt mig därför för min del slå fast, att det inte är rätten att göra vinster när det gäller drift av daghem jag lägger mig ut för utan möjligheten att fillvarata allt ideellt och frivilligt intresse från föräldrar, föreningar och samfund att driva förskolor och daghem. Det förutsätter emellertid att de ekonomiska och juridiska villkoren blir klara och entydiga.

Saken borde egentligen vara mycket enkel. Alla borde behandlas lika. Alla som uppfyller de krav som ställs bör få rätten att starta och driva daghem. Det väsentliga måste vara att kvaliteten i omsorgen om barnen sätts först. När de kraven är tillgodosedda måste det från samhällets utgångspunkt vara en styrka, om så många som möjligt vill engagera sig i att tillhandahälla och driva daghem och förskolor.

Vi trodde att det här i sina grunddrag var utklarat med höstriksdagens beslut. Enskilda daghem skall tillåtas få statsbidrag. Låt vara att socialdemokraterna inte vill ge lika mycket till de enskilda som till de kommunala, men de skulle ändå kunna få. Men så gick socialministern ut med en kommentar när det gäller de här planerna i Sollentuna, och plötsligt var gärdet upprivet igen. I dag är rättsläget oklart. Får kommuner i sin barnomsorgsplan ta upp enskilda daghem och fördela statsbidraget till dem.

eller får de inte göra det?

Socialministerns svar är allt annat än klargörande. Men jag ber att få tacka för svaret. Där finns ord av uppskattning av ideell verksamhet sorri inte hörts tidigare, och det noterar vi med glädje. Att oklarheten ändå består beror på att socialministern försöker göra en skillnad mellan olika former av enskild verksamhet. Det håller inte. Låt mig ta ett exempel.

Om en grupp föräldrar väljer att starta ett kooperativ för att klara sin barnomsorg måste de för att finansiera den verksamheten försöka få statsbidrag. Ett krav är då att daghemmet godkänns av kommunen. Krav kan ställas på det pedagogiska innehållet, personalens utbildning, lokalernas lämplighet osv. Man kan också ställa krav på att få anvisa barn ur kommunens daghemskö. 1 vissa fall får föräldrakooperativet, sedan det godkänts, också kommunalt bidrag. Men för att få verksamheten att gå runt krävs därutöver stora föräldrainsatser, dels genom avgifter som är desamma som i kommunala daghem eller högre, dels genom oavlönade arbetsinsatser för städning, administration osv. Den totala kostnaden per plats i ett sådant daghem blir av dessa skäl lägre än i kommunala daghem. Den förtjänsten tillfaller emellertid inte föräldrarna utan kommunen eller staten.

Antag att detta föräldrakooperativ sköts så bra att det blir ett rörelseöverskott. Kommer då staten som tack för denna prestation att dra fillbaka det ekonomiska stödet? Eller vad betyder det om samma föräldrakooperafiv av praktiska skäl väljer att driva verksamheten i handelsbolags- eller aktiebolagsform? Följer därav att barnen anses fara så illa att staten inte längre kan stödja verksamheten ekonomiskt? Dessa frågor får dess värre inget entydigt svar i interpellationssvaret.

Socialministern säger i sitt svar att enskilda som vill driva daghem "enbart i vinstsyfte" inte skall tillåtas. Det är en formulering som bara har demagogiska kvaliteter. Gå ut till seriöst verkande företagare och fråga vad som är deras drivfjäder! Om socialministern gjorde det skulle han få mångskiftande svar. Företagarna skulle långt ifrån enbart tala om vinstsyftet, men grundvillkoret för att fortsätta med en verksamhet som intresserar dem och som de behärskar är att den går ihop, att de kan försörja sig på den. Uppfylls inte det villkoret, försvinner verksamheten. När socialministern väljer uttryck som "enbart i vinstsyfte", förolämpar han indirekt varenda företagare i det här landet som gör en samhällsgagnelig insats.

Socialministern borde låta bli att använda sig av sådana uttryck också av ett helt annat skäl. All verksamhet som rör känsliga områden i samhället borde med den synen pä enskild verksamhet förstatligas eller kommunaliseras. Kan socialministern med en sådan syn tillåta att livsmedel produceras i enskild regi? Eller kan socialministern tillåta att läkemedel produceras i enskild regi?

Med samma demagogiska vändning som socialministern tillåter sig beträffande de enskilda daghemmen kunde man säga att barnens mjölk inte kan få produceras i enskilda företag med profiten som drivfjäder, och ännu mindre skulle livsuppehållande mediciner få göra det.

Pä dessa områden, när det gäller livsnödvändiga varor, har vi klarat ständigt högre kvalitet och ständigt rationellare former för produktionen.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Samhället övervakar med rigorös kontroll. Därför kan den produktionen tillåtas.

Ingen skall tillåtas experimentera med våra barn. Men samhället har samma möjlighet till kontroll när det gäller omsorgssektorn. Varje enskild intressent som inte bedöms som seriös och som inte kan uppfylla de krav som ställs sorteras bort.

Det går därför inte att göra en skillnad mellan olika juridiska verksamhetsformer, som socialministern försöker göra. Den ordningen har godtycke som bärande princip. En sådan rättsordning kan vi inte ha. Alla som uppfyller de sociala, pedagogiska och andra krav som ställs måste få samma ekonomiska villkor. All annan ordning sätter regler och doktriner före verksamhetens kvalitet, dvs. barnens bästa.

Det lär, som också Göte Jonsson anspelade på, pågå något slags omprövning av förlegat tänkande inom socialdemokratin. Det är möjligt att den handhas av en särskild avdelning som inte tillåts sätta sin prägel på det praktiska regeringsarbetet. Men jag skulle ändå önska att socialministern visade sig vara så högrest i sina tankegångar att han inte fastnade i gammalt socialdemokratiskt agg fill enskild verksamhet eller - ännu värre - i socialistiskt testugg om det förhatliga i enskild förvaltning.

Låt mig upprepa: Det handlar i grunden inte om Electrolux rätt att göra vinster på att driva daghem. Det handlar om huruvida vi skall fillåta och uppmuntra idealitet och enskilda initiativ som komplement inom den offentligt kontrollerade omsorgen. Om socialministern vill det senare, måste reglerna vara sådana att inte oklarhet råder och godtycke regerar.

Låt mig sluta med att fråga socialministern: Om ett enskilt drivet daghem uppfyller de sociala och pedagogiska kraven, om detta daghem avlastar den kommunala daghemskön, om det anställer utbildad personal till avtalsenliga löner, om det har samma personaltäthet som de kommunala daghemmen, om det har föräldramedverkan på samma villkor och om det har godkända lokaler, kan då detta daghem få statsbidrag, oavsett dess juridiska verksamhetsform och oavsett hur många eller vilka ägare som står bakom det? Är det verksamhetens kvalitet som intresserar socialministern, eller är det någonting annat?

Med utgångspunkt i Sten Anderssons svar när det gäller föräldraledda och ideellt drivna daghem vill jag ställa två frågor.

Min första fråga är: Kan man räkna med att detta svar är slutgiltigt? Även om Sten Andersson nu framställer denna ståndpunkt som en självklarhet, är det faktiskt en nyvunnen insikt inom det socialdemokratiska partiet att man nu intar denna positiva atfityd. Det har både Göte Jonsson och Ingemar Eliasson tidigare varit inne på.

Genom det statsbidragssystem som mittenregeringen föreslog jämställdes all barnomsorg; daghem, familjedaghem, deltidsförskola osv. i offentlig eller enskild regi. Tyvärr kände sig den socialdemokratiska regeringen föranlåten att ändra på detta. Alltsammans är ett uttryck för den vacklande inställning när det gäller formerna för barnomsorgen som socialdemokraterna sedan en tid intar. Det avspeglade sig också under barnomsorgsdebatten i riksdagen i december.

Först kom proposifionen om nya statsbidragsregler för barnomsorgen, som missgynnade de alternativa former för barnomsorg som redan fanns, t. ex. föräldraledda daghem. När dessa sedan reagerade mot försämringen och därför uppvaktade socialutskottet fann socialdemokraterna i utskottet för gott att ändra regeringens förslag.

Det förslag som riksdagen sedan antog innebar inte likställighet mellan enskilda och kommunala daghem. Därför reserverade sig centern, folkparfiet och moderaterna för en sådan likställighet.

Det är en etappvinst att socialdemokraterna numera har en posifivare syn på att det förekommer en större variation inom barnomsorgen. Det är kanske en frukt av den omprövning av gamla positioner som f. n. pågår och som vice statsministern var inne på när han talade om att det socialdemokratiska partiet kört på järnvägsräls som nu är nersliten - för att inte säga uppsliten - och därför måste bytas ut, så att inte hela ekipaget spårar ur.

Det skulle inte vara dumt om denna självbesinning inom socialdemokratin redan nu kunde ge upphov till nya ståndpunkter när det gäller barnomsorgen, som for oss i centern i och för sig är gamla och välkända.

Min andra fråga är egentligen en förhoppning, nämligen att socialministern gör allt för att ge spridning åt denna nyvunna positiva inställning till daghem som drivs av ideella organisationer, föreningar eller kooperativ.

Vi är säkert många som genom åren förgäves kämpat mot en kompakt mur av bristande förståelse för att förskoleverksamhet kan drivas i andra former än den kommunala. Det är inga överord att påstå att det motståndet funnits och alltjämt finns mest i socialdemokrafiskt dominerade kommuner.

Att kommunen har ensamrätt till barnomsorgen är på många håll ett axiom. Man fär hoppas att islossningen i toppen raskt kommer att sprida sig neråt, och min fråga till Sten Andersson är om han är villig att efter förmåga ge spridning åt den nya inställningen.

Resultatet skulle i så fall ganska snart bli avläsbart på kommunplanet.

Tyvärr tror jag att det dröjer innan en tillräckligt öppen attityd finns inom

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

många kommuner. Det är lättare att köra på den gamla utslitna rälsen. Men jag tror inte att man ändå kommer undan en ompröving. Nya idéer pockar på att få bli prövade. Människor pockar på att få ta egna initiativ. Stat och kommun har inte ensamrätt och monopol. Gentemot stelhet, byråkrati och storskalighet måste det finnas plats för flexibilitet, förenkling och den lilla skalans mått samt för det som ger utrymme för frihet till initiativ från enskilda, grupper av enskilda, föreningar, församlingar och varför inte också företag?

Men här fäller socialdemokraterna bommen: Hit men inte längre! Det får den tidigare inställningen att framstå som en eftergift. Något socialdemokratiskt statsråd skulle kanske kunna skriva på sitt block: När det gäller barnomsorgen har vi backat ända hit.

Återigen får doktrinen sista ordet, inte det praktiska förnuftet. I stället för att flyga i taket och patetiskt avvisa tanken att ett privat bolag skulle kunna driva barnomsorg, borde man inta en öppen attityd och se efter vad ett sådant initiafiv kan ge samt pröva den tanken.

Men man väljer att utmåla ett privat bolag verksamt inom barnomsorgen som något skumt, något fult och nära nog förhatligt. Jag skall citera några rader från den debatt som förekommit i pressen under den senaste tiden; "Men nu är det tydligt att vi ska berövas möjligheten att fä tillgång till sådana exempel. Socialministern har redan bestämt sig för att det är någonting lurt med hela idén och följaktligen överväger han nu att dra in statsbidragen till de planerade privatdaghemmen. Dunkelt frammanar han bilden av blodtörstiga kapitalister som står beredda att göra sig storkovan på bekostnad av barnen och förvandla de små liven till handelsvaror."

Den som säger detta heter Berndt Ahlquist, chefredaktör på tidningen Östra Småland. Han varnar oss alltså för att måla en viss potentat på väggen och sedan argumentera mot det som egentligen är en nidbild.

En öppen inställning till dessa nya idéer skulle ge ett helt annat resultat. Insynen i ett företags verksamhet på barnomsorgsområdet skulle inte vara. något problem, varför kvaliteten lätt kan kontrolleras.

Verksamheten skulle naturligtvis inordnas i den kommunala planen. Därmed skulle också kommunen bestämma över kön.

Daghemmen skall självfallet finnas där de bäst behövs.

Taxorna skall hållas på en sådan nivå att ingen behöver avstå av ekonomiska skäl. Det här innebär inte att man ifrågasätter den kommunala förskolan som det huvudsakliga alternativet.

Den kommunala barnomsorgen är ganska bra, men på intet sätt fulländad. Jag tror inte att den skulle må illa av litet konkurrens. Inslag av barnomsorg i varierande former- varför då utesluta barnomsorg driven i aktiebolagsform? - utgör den bästa formen för sådan konkurrens.

Att vara rädd för en tävlan av det här slaget mellan olika former kan bero på att man är rädd för att de alternativa barnomsorgsformerna visar sig vara bättre och därmed vinner mark. Det kan, för all del, också bero på att Sten Andersson av dogmatiska skäl misstror allt som andas profit eller som innebär vinst.

Men varför inte förbehållslöst ta reda på hur det verkligen är? Här om någonstans kan man tala om utslitna spår.

Det finns, herr talman, ytterligare en förklaring till Sten Anderssons inställning till detta, nämligen att den var ett uttryck för spontanitet. Vid litet närmare eftertanke kanske det ändå inte var så klokt. Sten Anderssons svar ger bara en antydan. Frågan om statsbidrag till den här formen av barnomsorg övervägs fortfarande i departementet.

Berndt Ahlquist talar om socialministerns behov av en ångervecka. Det är kanske det som svaret ger uttryck för.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Anf. 19 INGA LANTZ (vpk):

Herr talman! Jag vill börja med att ta fasta på två principiella synpunkter när det gäller barnomsorgen;

För det första skall alla privata, ekonomiska vinstintressen hållas utanför barnomsorgen.

För det andra är det samhället som har skyldighet att upprätthålla en kvalitativ kontroll av barnomsorgen. 1 det här fallet handlar det om kommunerna.

Sedan lång tid tillbaka har man frän borgerligt håll försökt - och också delvis lyckats - föra barnomsorgen bort från den kollektiva, gemensamma barnomsorgen, som bygger pä barngrupper och pedagogiskt skolad personal, till den mer privata, inom familjeramen hållna barnomsorgen. Att barnomsorgen i vissa kommuner upp till 50 % består av kommunala familjedagmammor vittnar just om att det borgerliga tänkandet vunnit insteg - också i socialdemokratiskt styrda kommuner.

Vpk har bestämt gått emot en sådan privatisering av barnomsorgen, dä vi mer tror på en kollektiv, barngruppsinriktad barnomsorg.

Just nu handlar debatten om huruvida det finns möjlighet att privatisera också den kollektiva delen av barnomsorgen och låta den bli föremål för privata vinstintressen.

En sådan debatt hade knappast varit möjlig för bara något år sedan. Men de massiva angreppen på den offentliga sektorn och tjatet om hur dyr den kommunala barnomsorgen är har bäddat för denna debatt - hur absurd den än är.

Några kommuner vill lägga ut barnomsorgen på entreprenad, och företag förväntas lägga in anbud. Svenska Managementgruppen och Electrolux har visat sig intresserade.

De privata alternativen ger variation, förändring och valfrihet, heter det i debatten. Vi måste få konkurrens inom barnomsorgen, och vi måste bryta det kommunala monopolet, heter det vidare.

Ett av problemen inom barnomsorgen är att olika barnstugor verkar under så olika ekonomiska villkor. Stora resurser måste till för att göra barnomsorgen mer jämlik, så att t. ex. barnen i Botkyrka får en lika bra barnomsorg som de barn som bor i en rik kommun. Med en ökad privatisering kommer skillnaderna mellan olika kommuners olika barnstugor att öka ännu mer. Något kommunalt monopol finns inte. Det går alldeles

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

100

utmärkt att starta ett eget daghem. Men det utgår inga statsbidrag till det -såvida inte daghemmet finns med i kommunens barnomsorgsplan.

De som förespråkar konkurrens inom barnomsorgen tycks tro att man kan handla med barn som man handlar med TV-apparater eller bilar. Men det går inte.

Barnomsorgen måste vara en samhällelig angelägenhet. Barnomsorgen kan göras mycket bättre än den är i dag. Likriktarna för en bättre barnomsorg skall vara en pedagogisk läroplan och kvalitetsnormer för bl. a. gruppstorlek och personaltäthet. Dessa likriktare skall sedan garantera en minimistandard inom barnomsorgen. En förbättring av barnomsorgen åstadkommer man inte genom att lägga ut den på en entreprenad utan genom kraftiga satsningar på kvaliteten.

Det är viktigt att utvidga och säkra ett föräldrainflytande inom barnomsorgen. Det har talats länge om vikten av en aktiv föräldramedverkan inom barnomsorgen, men det har hittills kommit ut mycket litet av dessa diskussioner. Föräldramedverkan måste organiseras och lagstadgas, och bl. a. måste det ekonomiska ansvaret utredas. Det finns många andra hinder på vägen mot ett verkligt föräldrainflytande. Sex timmars arbetsdag är t. ex. en av förutsättningarna. Människors rädsla och osäkerhet inför barnomsorgen hindrar också.

De föräldrakooperativa daghemmen har visat på flera lyckade modeller för ett aktivt föräldrainflytande, och mycket av det som gjorts på de kooperativa daghemmen borde kunna tas till vara inom de rent kommunala daghemmen.

Vpk menar att olika former och olika sätt för föräldramedverkan måste prövas i olika daghem. Men det måste vara kommunen som ansvarar för verksamheten, som har det yttersta ansvaret för att barnomsorgen bedrivs, för hur den bedrivs samt har ansvar för kontinuitet och personalansvar. Det bästa vore därför att de föräldrakooperativa daghemmen kommunalise-rades.

Göte Jonsson talar i sin interpellation om valfrihet. Någon valfrihet inom barnomsorgen kan inte uppnås utan att den byggs ut så att alla de hundratusentals barn som står i kö också får sin plats. Sedan skall det också sägas att orsaken till att de föräldrakooperativa daghemmen har kommit till är att kommunernas utbyggnad har varit så uruselt dålig, kvantitativt sett. Kommunerna har skött sin utbyggnad dåligt, bl. a. i Uppsala och i vissa delar av Göteborg. Därför finns det många kooperativa daghem just på dessa platser.

Ingemar Ehasson vill ha en billig barnomsorg, och det är därför han pläderar för föräldrakooperativa daghem. När vpk talar om föräldrakooperativa daghem är det inte av den orsaken. Vi vill i stället trygga ett bra föräldrainflytande och åstadkomma en bra barnomsorg. Vi har alltid hävdat att barn måste få kosta. Och det är på tiden att politiker inser det också. Det är inte av ekonomiska skäl som de föräldrakooperativa daghemmens fortsatta existens skall värnas, utan det är av kvalitetsskäl.

Kvaliteten inom barnomsorgen håller redan på att försämras, bl. a. genom

den dåhga propositionen om statsbidragen som regeringen lade fram förra året, och som nu har börjat att gälla. Barnomsorgen kan förstås bli ännu sämre. Om vinstintresset skulle börja gälla inom barnomsorgen är det på personalsidan det skall skäras, om man skall kunna göra några vinster - och så krävs ännu större barngrupper förstås. Men det bekymrar väl inte de borgerliga herrarna. Entreprenadverksamhet kan bli ett bekvämt sätt att ytterligare sänka kvaliteten. Men ni skall ha klart för er att en billigare barnomsorg går ut över barnens välbefinnande.

Jag kan i mycket hålla med Sten Andersson om det han säger i sitt svar. Men det jag inte förstår är hans tveksamhet på två punkter. På s. 3 i det tryckta svaret säger han att frågan om statsbidrag till barnomsorg som drivs i enbart vinstsyfte f. n. övervägs i departementet. Varför överväger man det? Riksdagen har fattat ett beslut som klart tar avstånd från tanken på statsbidrag till privata daghem med vinstsyfte. 1 socialutskottets betänkande står det klart uttryckt. Det har redan visat sig att det finns privata intressen som har velat omtolka riksdagens beslut fill sin fördel, vilket också kommer till uttryck i de här interpellafionerna. Sådana tendenser måste klart och otvetydigt tillbakavisas. Sten Andersson borde klart ha sagt ifrån att några privata vinstdrivande daghem inte skall få finnas i det här landet, i varje fall skall de inte få några som helst statsbidrag.

Det andra frågetecknet finns på s. 4 i det tryckta svaret, där Sten Andersson ställer sig utomordentligt tveksam till att statsbidrag skall betalas ut fill affärsmässigt drivna daghem. Hur då tveksam? Här tycker jag att det behövs förtydliganden från regeringen. Vad menar Sten Andersson? Kan regeringen ändå tänka sig daghem drivna på affärsmässiga grunder och dessutom tänka sig att betala ut statsbidrag till dem? Det som har sagts i socialutskottets betänkande skall gälla - det har ju riksdagen också beslutat om.

Jag vill alltså ha ett förtydhgande från Sten Andersson på den här punkten, och därför ställer jag två frågor:

1. Skall det över huvud taget få finnas affärsmässigt drivna daghem?

2. Skall dessa få statsbidrag, alltså få pengar från skattebetalarna för att driva sitt vinstföretag med barn och personal som kapitalinsatser?

Jag tror att många föräldrar, många politiker och många anställda med mig förväntar sig ett svar från Sten Andersson på de här två frågorna.

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Anf. 20 MAJ-LIS LÖÖW (s);

Herr talman! Jag tycker att det känns angeläget att gå in i den här debatten med några synpunkter på varför jag tycker att hela den här tanken på privata daghem, drivna i vinstsyfte, är sä olycklig. Och det tycker jag, Ulla Tilländer, även om det inte handlar om profitörer som går in för att tjäna storkovan. Jag tycker nämligen inte att man skall tjäna någon kova alls på barns behov av barnomsorg. Om man därtill lägger att samhället skulle späda på dessa vinstchanser genom statsbidrag, tycker jag att idén blir helt orimlig.

En utbyggd och bra barnomsorg är en av de absolut viktigaste uppgifterna för samhället att lösa för framtiden. I den desperata situation som många

101

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

102

föräldrar befinner sig i när de inte kan lösa sin och familjens försörjning, därför att de inte får en barnomsorgsplats, skulle det vara lättköpt att välkomna alla förslag som kan öka kvantiteten i barnomsorgen. Men det handlar ju faktiskt också om kvalitet, om en barnomsorg för barnens skull. Det finns en liten men högljudd opinion i det här landet som är emot varje form av kollektiv barnomsorg, därför att den skulle vara skadlig för barnen och därför att det egentligen bara rör sig om - som man säger- tillsyn och att den aldrig kan bli utvecklande för barnen. Man kan ju undra var den opinionen finns i denna fråga. Vill de som fillhör denna opinion inte vara med och diskutera hur vi skall göra barnomsorgen bättre - och vi vet att de inte vill det; vi har verkligen frän det socialdemokratiska kvinnoförbundets sida försökt föra en dialog med dem - borde de i alla fall vara med och skrika i högan sky nu när man talar om att börja jämföra barnomsorg med städning och sophantering. Men kanske beror det på att man är beredd att acceptera vad som helst bara det är Privat - med stort P.

Den offentliga sektorn - den gemensamma sektorn - är inget självändamål i en socialdemokratisk politik. Det är inget självändamål att den fått ta ansvaret för barnomsorg, sjukvård, utbildning osv. I det avseendet tycker jag inte att de borgerliga skall dra för stora växlar på en eventuellt ny räls.

Det handlar ju om fördelningspolitik, om allas rätt till att tillfredsställa de här basbehoven, där inte den enskilda människans ekonomi, bostadsort eller andra förspräng skall kunna styra i vad mån man skall kunna tillfredsställa de här behoven. I och med att det är samhället som har ansvaret för verksamheten garanteras också kontinuiteten. Om marknadskrafter och vinstintressen skulle styra fick man alltid leva med det hotet att verksamheten lades ned, om den inte visade sig vara lönsam. Så kan vi inte bedriva sjukvård och utbildning. Och hur skulle föräldrar kunna känna trygghet med en sådan barnomsorg?

Den gemensamma sektorn tillhör oss alla, och vi måste alla känna ansvar för att den blir så bra som möjligt. Det tycker jag att även Svenska arbetsgivareföreningen, Electrolux eller vem det nu är som skall driva entreprenad i barn borde känna.

Det är också bra med en ständig och kritisk debatt om hur den offentliga sektorn förmår möta människornas krav och behov. Åven innehållet i barnomsorgen måste tåla en sådan granskning - både om man ser till barnens behov och kraven på ett effektivt utnyttjande av t. ex. personal och lokaler. Men om det nu är så att man anser sig ha bra synpunkter och lösningar på effektiviteten, så borde det även vara deras ansvar att tillföra kunskaper till vår gemensamma sektor i stället för att starta egna experiment, i synnerhet som man ju uppenbarligen inte klarar av det utan att i alla fall gå till samhället och kräva ekonomiska bidrag.

Den offentliga sektorn är ju ingen sluten sfär, som man inte kan påverka. Varför kan vi inte i en öppen debatt skapa det här ökade sociala intresset och låta alternativen stimuleras - något som Göte Jonsson talade om - inom ramen för vår gemensamma sektor, som tillhör oss alla.

Kan det vara så att man befarar att de här produktutvecklingsidéerna, eller

vad de nu kan heta, inom SAF egentligen inte tål en prövning av dem som också har ansvaret för att se till barns behov och bästa?

Nej, herr talman, bra barnomsorg måste få kosta. Pengarna måste ju ändå tas någonstans. Kostnaderna för en kommunal daghemsplats gäller personal, lokaler och verksamhet. Inkomsterna är föräldraavgifter, statsbidrag och kommunala bidrag. Varifrån skall det privata företaget ta sina pengar för att dessutom få vinst? Måste det inte bli fråga om minskad personaltäthet sämre lokaler, höga föräldraavgifter, löner under avtal?

1 interpellationssvaret säger socialministern att frågan om statsbidrag f. n. övervägs i socialdepartementet. Det finns en beslutsfattare som en gång har yttrat: Detta förslag skall noggrant övervägas och förkastas. Det tycker jag också att socialministern skulle säga om det här förslaget - det är vad jag vill ha sagt med mitt inlägg.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Anf. 21 HUGO HEGELAND (m):

Herr talman! Jag reagerade liksom tidigare talare gjort mot Sten
Anderssons beskrivning av daghemsverksamhet bedriven i enskild regi. På s.
2 i det utdelade svaret heter det: "Förutom det stötande i att kommersiella
intressen skall ha ett avgörande inflytande över barnomsorgen ."

Först och främst är det inte fråga om att kommersiella intressen skall ha ett avgörande inflytande över barnomsorgen. När det gäller hur den skall läggas upp skall man i huvuddrag följa gällande bestämmelser - det är inte fråga om någonting annat.

Utgångspunkten för debatten är att vi på alla sektorer i samhället står inför kostnadsproblem. Den offenfliga barnomsorgen kostar ca 14 miljarder kronor, och ändå fillgodoser den behovet av barnomsorg för bara en tredjedel av antalet behövande barn. Totalt skulle man alltså komma upp i 42. miljarder, om man skulle bygga daghem fill alla barn, som bl. a. socialdemokraterna vill. Det är helt omöjligt.

I detta läge säger man på privat håll: Vi tror att vi kan driva denna verksamhet effektivare. Vi tror att vi kan göra det till lägre kostnader.

Hur i all världen kan man avvisa ett sådant alternativ, en sådan möjlighet? Här går alla statsråd ut till sina underlydande förvaltningar och säger: Ni måste spara. Ni skall dra ned kostnaderna för er verksamhet med 2 %, och det skall ni göra i första hand genom att försöka bli effektivare.

Det är det som också denna privata barnomsorg vill göra. Man säger; Vi tror att vi kan göra detta effektivare än man f. n. gör. - Låt dem pröva! Varför inte ta det tillfället?

Hela finansplanen - det vet finansministern bättre än de flesta - är inriktad på att få Sveriges ekonomi i balans. Sveriges ekonomi går med förlust, eftersom vi måste låna från utlandet. Vad gör vi? Hela verksamheten går ut på att utnyttja vårt lands resurser effektivare.

Här tillämpas precis samma idé på detta lilla område; Vi måste bli effektivare - annars klarar vi det inte! I regel bedriver enskilda företag verksamheter effektivare än offenfliga - inte alltid, men i regel!

Därför är också det felaktigt som socialministern säger överst på s. 3:

103

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

104

"Företag med profiten som drivfjäder etablerar sig självfallet endast där man kan göra vinster". Det gör de visst inte! Hur kan man då ha förlustbringande enskilda företag? Det är naturligtvis i förhoppningen om att göra vinst de etablerar sig - de kan inte etablera sig i förhoppningen att göra förlust, eftersom de inte kan lita på statsbidrag. Detta vet Sten Andersson mycket väl. Det avgörande är j u inte att man skall göra vinst - det avgörande i den här frågan är att här finns ett behov, och vi har möjlighet att fillgodose detta på ett effektivare sätt. Det är det primära.

Men om denna verksamhet skall kunna fortgå måste vi se till att den går ihop, vi måste få ett överskott, som då kallas för vinst - annars kan inte vi bedriva verksamheten; då får skattebetalarna gå in och betala förlusterna.

Det primära är inte att här finns vinstmöjligheter. Avgörande är att här finns ett stort behov som det offentliga inte kan tillgodose, därför att kostnaderna inom den offentliga barnomsorgsverksamheten är alldeles för stora.

Längst ned på s. 3 i det utdelade svaret heter det: "Frågan om statsbidrag till barnomsorg som drivs i enbart vinstsyfte övervägs f. n. i socialdepartementet." Det är heh onödigt att överväga detta, för det finns ingen sådan barnomsorg, och det är inte heller tänkt att det skall finnas någon sådan barnomsorg. Det är inte fråga om enbart vinstsyfte, utan vinsten är ett medel att driva verksamheten och därmed visa att man kan göra det effektivare.

Påståendet i svaret att plånboken kommer att avgöra vilken omsorg barnen skall få är också underhgt. Det är ett av de mest utsökt demagogiska inläggen i den här debatten. Om föräldrar efter att ha betalat sina skatter och alla sina andra avgifter har pengar över och vill lägga dem på barnomsorgen, varför skall de då inte få göra det? Är det då plånboken som bestämmer? Ja, det är klart att det är deras plånbok som sätter en gräns. Om de inte skall gå och stjäla andras pengar, måste de ta av sina egna, och en del av dem ligger i plånboken. De flesta finns kanske på checkkonto eller de kanske är placerade i statsobligationer, det är ju inte heller omöjligt. Det rör sig ju om de enskilda människornas resurser efter att de har betalat skatter och avgifter, och de skall själva få avgöra om de vill lägga sina pengar på barnomsorg, när det offentliga inte kan tillgodose denna i den utsträckning de önskar. Det är det helt avgörande.

Jag förstår inte Sten Anderssons negafiva inställning till att tillåta alternativ. Om man skall kunna konkurrera med den kommunala barnomsorgen med de stora subventioner som den har, måste man till en början givetvis ha motsvarande bidrag och med de bidragen visa att man kan varaeffekfivare. Sedan bör bidragen skäras ned allteftersom det visar sig om den privata verksamheten kan vara effektivare. Samtidigt bör man minska bidragen till den offenthga barnomsorgen, så att man får ner kostnaderna. Det vore ju vettigt.

Tveksamheten inför att statsbidrag skall betalas ut till affärsmässigt drivna daghem är lurigt framförd. Är de affärsmässigt drivna blir det ingen förlust, och då skall det självfallet inte betalas ut några bidrag. I dagens läge finns det väl emellertid, med de stora subventionerna till den kommunala

Anf. 22 EVERT SVENSSON (s):

Herr talman! Hugo Hegeland talarom demagoger. Jag tycker inte att han är en så dålig demagog själv. Jag undrar emellertid om han inte överskred gränsen för hur långt en talare bör sträcka sig i demagogiskt syfte. Hugo Hegeland är, som sagt, ingen dålig demagog.

Jag skall ta fasta på ett uttalande som Ingemar Eliasson gjorde. Han sade, om jag noterade det riktigt: Det är inte rätten att göra vinster som jag lägger mig ut för. Han kom sedan in på ett mera tekniskt resonemang därhän tyckte att man inte kunde dra gränser mellan företag som driver barnomsorg i vinstsyfte och organisationer, kooperativ eller andra.

Efter denna debatt känner jag det ungefär så här: De ideella organisationerna, kooperativ och andra som bedriver barnomsorg efter de riktlinjer som vi tog upp i socialutskottet används som en plog för att införa någonting som jag tycker är befängt. Tanken att driva åldringsvård och barnomsorg genom företag som är ute för att göra vinster är fullständigt främmande för mig. Jag trodde nästan inte mina ögon när jag läste det första gången. Jag sade också vid det tillfället att tanken är fullständigt befängd.

Vi försökte i socialutskottet att göra den här gränsdragningen. Man blir utomordentligt glad så här i efterhand att ordet vinstsyfte fördes in i detta sammanhang. Jag hade faktiskt inte tänkt mig att debatten skulle ta den här vändningen. Det hade inte dykt upp något förslag om någon avdelning till Svenska arbetsgivareföreningen, till Electrolux - eller vad det nu kan vara -som skulle sätta i gång sådan här verksamhet. Nu har vi det här, och jag vägrar acceptera tanken, herr talman, att organisationer och föräldrakooperativ skall bli något slags plog för en verksamhet som för i varje fall mig, och jag förmodar för alla socialdemokrater, är helt oacceptabel. Jag utgår från att det blir ett klarläggande på denna punkt från regeringens sida, att det inte kan utgå statsbidrag i sådana fall.

Man måste även ta med en annan punkt i beräkningen. Till den här verksamheten skall alltså pengar från skattebetalarna utgå - skattebetalarna skall bidra till verksamheten. Sedan skall några enskilda personer göra vinster pä detta. Jag tycker att man skall använda skattebetalarnas medel i bättre syften!

Sedan vill jag säga en sak om själva debatten som gäller även en del aridra politiska debatter. Om man i ett utskott ändrar någonting i en proposition, efter diskussioner och samtal, får man höra - jag höll på att säga; i all evighet - t. ex. att nu har regeringen fått backa, nu har den fått lägga sig platt till marken, osv.

105

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, rn. m.

Åtminstone Ingemar Eliasson vet att denna fråga dök upp mycket tidigt i den här debatten. För min del upptäckte jag med detsamma att man måste göra en ändring när det gällde de föräldrakooperativ vi har, annars skulle de inte klara sig ekonomiskt. Jag förde också samtal med socialministern på den punkten. Jag vet att Ingemar Eliasson kände till att sådana samtal fördes. Det fanns alltså ett intresse från socialdemokratin att klara av det här. Men nu får man i denna debatt, i tidigare debatter, och jag förmodar även i fortsättningen, höra att socialdemokraterna har lagt sig platt till marken. Det går egentligen inte att föra politiska debatter på det sättet.

106

Anf. 23 Socialminister STEN ANDERSSON:

Herr talman! Först vill jag för säkerhets skull än en gång betona att vi inte motsätter oss privata daghem därför att de är privata. Det är därför vi ger ett bättre stöd till de daghem som drivs av föräldrakooperativ och av organisationer än vad den -jag höll på att säga senaste, men jag menar sista -borgerliga regeringen genomförde. Hade dessa regler gällt i dag skulle dessa daghem inte ha fått 24000 kr. per plats utan 18000-20000 kr.

Visst är det riktigt, Göte Jonsson, att ni vill ha vad Göte Jonsson kallar statsbidragsneutralitet mellan kommunala daghem och andra. Men det är också sant att centern vill skära bort 600 miljoner av statsbidraget till barnomsorgen. Hur mycket är det som ryker enligt moderaternas förslag, Göte Jonsson? Nog är det åtminstone 100 miljoner. Om centerns förslag genomförs innebär det 5 000 kr. mindre statsbidrag per daghemsplats. Sedan kan man lätt räkna ut vad moderaternas förslag skulle innebära.

Att jag har den här inställningen till de enskilda daghemmen beror alls icke på någon omvändelse vid galgen. Jag betonade redan vid den debatt vi hade i höstas att förslaget om enskilda daghem innebar en förbättring av propositionen.

Jag har samtalat både med föräldrar i föräldrakooperativen i Uppsala och med de kommunala myndigheterna. Det är där fråga om daghem med en utomordentligt god kvalitet, infogade i den kommunala barnomsorgsplanen. Men man är väldigt noga med att dessa daghem inte skall kallas privata - man vill att de skall kallas kooperativa. Och kooperationen brukar vara väldigt noga med att skilja på sådana här saker, liksom fallet är på privat håll. Man är emellertid också medveten om att dessa föräldrar är väldigt gynnade. Varför? Jo, de har ofta yrken och arbetstider som medger att de gör en insats bland barnen, medan föräldrar inom många andra yrkesgrupper inte har den förmånen. Följaktligen kan de förstnämnda föräldrarna, genom de här insatserna, komma före litet grand i barnomsorgskön. Men det viktiga är att de gör ett utomordentligt fint arbete. Den här olikheten finns dock, och därför skall man vara noga med att göra denna åtskillnad, när man talar om valfrihet.

De som känner mig vet att jag är inte helt men ganska fördomsfri, ganska obunden av dogmer. De vet att jag också är beredd att ifrågasätta beslut som partiet tidigare har fattat. Jag hänvisar till förslaget om flerbarnstillägg, som vår riksdagsgrupp hade gått emot. Jag förstod snart att det var riktigt att

införa flerbarnstillägg, och följaktligen har det också införts sådana. Jag skulle även vara beredd att ge förslaget om privata daghem, drivna med vinstintresse, mitt stöd ifall jag vore övertygad om att det både skulle förbättra kvaliteten och göra driften billigare.

Nej, vad vi på goda grunder misstror och bestämt motsätter oss är privata daghem, finansierade med skattemedel och med det privata vinstintresset som drivfjäder. Då säger Ingemar Eliasson och andra; Men socialministern har ju inte givit riktigt klart besked; socialministern säger bara att saken övervägs. - Ja, jag vill gärna lyssna på debatten,.innan jag inom regeringen framlägger ett förslag. Jag vill emellertid ha sagt redan nu - det kan ju ändras - att ni måste bättra på argumentationen, om jag inte skall komma till slutsatsen att inga statsbidrag bör utgå fill sådana här daghem. Och jag skall försöka klara ut skillnaden mellan det ena och det andra.

Moderata politiker och företrädare för S AF;s daghemsbolag har hävdat att det i princip inte är någon skillnad mellan å ena sidan städning och sophämtning och å andra sidan barnomsorg. Men det är just vad det är! Med all respekt för de yrkesutövare som ombesörjer städning och sophämtning anser jag det vara en grundläggande skillnad mellan att hantera smutskläder och sopsäckar och att vårda barn. I det första fallet gäller det att handskas med döda ting - hanteringen är tämligen lätt att organisera och kostnadsberäkna. I det andra fallet gäller det levande varelser. Barn är oberäkneliga, och den mängd omsorg de kräver är omöjlig att beräkna från den ena dagen till den andra, ibland från den ena stunden till den andra. Barn som kommer olyckliga fill dagis därför att föräldrarna grälat, barn som kommer från trasiga hem och svåra sociala miljöer, handikappade barn, invandrarbarn - ja, de ställer ofta daghemspersonalen inför nya, oförutsebara omsorgsbehov. Med detta följer krav på vidgade föräldrakon-takter och andra åtgärder som i sin tur leder till kostnadskrävande personalinsatser. Det är då det lätt uppstår en konflikt mellan vinstintresset och barnets behov av omsorg. Den extra insatsen kanske inte lönar sig, och då avstår man.

Men låt oss pröva, säger man. - Ja, idén med kommersiella privata daghem är redan prövad på andra håll i världen - i USA t. ex. - och spåren förskräcker. De lönsamma barnen, dvs. de vars föräldrar har råd att betala, får omsorg av högre kvalitet. De mindre lönsamma barnen, ofta från problemmiljöer, får nöja sig med en betydligt lägre standard eller blir helt utan omsorg. Detta mönster går igen inom sjukvård och utbildning; hög kvalitet för de välbeställda, fattigstandard för de sämst ställda.

Göte Jonsson beskyllde statsministern för att likna de privata daghemmen vid en amerikansk "kycklingkedja". Nja, det var fråga om ett citat som statsministern anförde ur en amerikansk tidskrift, där man i och för sig har en positiv inställning till privat verksamhet men ondgör sig över kinder care-verksamheten i USA. Citatet hade hämtats ur ett nummer av Fortune International, som jag har tagit med mig och som jag rekommenderar till läsning.

Det är ingen tillfällighet att amerikanska föräldrar, kvinnoorganisationer

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

107

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

och andra intressenter, under ledning av den tidigare amerikanske presidenten Gerald Ford, nu har startat en kampanj mot den usla barnomsorgen i USA. Om någon dag kommer tidningen Kommun Aktuellt ut med ett nummer där man efter att ha gjort ett studiebesök i USA redovisar varför amerikanska föräldrar är så missnöjda. Jag rekommenderar också den tidningen till läsning. Det framhålls att missnöjet bl. a. beror på att barnomsorgslokalerna ofta är tränga, ibland t. o. m. utdömda för andra ändamål, att personalen ofta är lågavlönad och outbildad, att barngrupperna är stora och att den pedagogiska ambitionsgraden är låg.

Kom nu inte och säg, herr Hegeland, att Electrolux och andra svenska företag skulle vara mindre lönsamhetsinriktade än de amerikanska eller känna ett större socialt ansvar. I varje fall har de inte visat detta vid alla de företagsnedläggningar som ägt rum. Försök inte heller inbilla oss att de amerikanska föräldrarna skulle vara mindre måna om sina barn och därför avstå från att utöva den kvalitetskontroll som svenska föräldrar väntas kunna göra för att förhindra att vinstintresset leder till kvalitetsförsämringar.

Men jag vill ändå sätta mig in i hur man tänkt inom den grupp som det gäller, och därför har jag vid ett par tillfällen resonerat med direktörerna i AB Daghem. De enda konkreta förändringar i förhållande till de kommunala daghemmen som de kunde peka på var att deras planerade daghem skulle ha lägre utrymmesstandard och mindre personal, och de förändringarna innebär ofrånkomligen försämringar av kvaliteten, inte förbättringar. Alla de förbättringar som man i allmänna ordalag talade om -kortare beslutsgång, större kostnadsansvar för personalen och stimulans för personliga insatser - kan, som Maj-Lis Lööw sade, åstadkommas inom den nuvarande organisatoriska ramen utan att man utsätter barnen för de risker som vinstintresset medför.

I många kommuner bedrivs redan en omfattande försöksverksamhet med just den här inriktningen. Från departementets sida är vi beredda att stimulera flera att följa efter. Socialstyrelsen kommer i mars att lägga fram en rapport om annorlunda lösningar inom barnomsorgen. Det finns väldigt mycket sådant att ta vara på från de olika kommunerna.

Jag menar att alla - här i kammaren och utanför den - som anser sig ha goda uppslag beträffande verksamhetens innehåll och organisation är välkomna att delta i det här förbättringsarbetet, även direktörerna i AB Daghem. Har jag förstått dem rätt, är deras affärsintresse av underordnad betydelse i förhällande till deras intresse för att medverka till en god barnomsorg.

studentkårerna gjort i Stockholm. Det gäller att överleva eller att lägga ned. Socialministern har nu sagt att han är positiv till den form av verksamhet som föreslagits. Hur länge skall socialministern överväga det här med vinst?

Jag tog upp ett exempel om fyra ungdomar som är väl utbildade och som har sociala ambitioner och intresse för barntillsynsverksamhet, men som på grund av samhällsekonomiska kostnader inte får anställning i kommunal regi. Om de i stället vill starta en egen verksamhet, ta ut samma ersättning ur den egna verksamheten som de skulle få om de vore kommunalanställda, är det då profitintresse? Är det då Svenska arbetsgivareföreningen som styr? Jag tycker att socialministern borde sätta sig ner och begrunda litet grand vilka effekter det får för enskilda människor och familjer, innan han går ut med förhastade uttalanden.

Valfriheten ligger i att vi har för litet kommunal barnomsorg. Ungefär så resonerar Inga Lantz om valfrihet. Låt oss säga att Inga Lantz står i en fruktaffär och säljer frukt. Jag kommer in och ber att få köpa ett kilo apelsiner, ett kilo äpplen och ett kilo bananer. Inga Lantz säger; I den här affären säljer vi bara apelsiner av valfrihetsskäl. På samma sätt resonerar Inga Lantz om valfriheten i övrigt i samhället.

Maj-Lis Lööw försöker ironisera över de frågor som kommit upp och talar om valfrihet, om kvalitet, städning och sopor. Om man läser socialdemokratiska kvinnoförbundets program förstår man att Maj-Lis Lööw inte är särskilt intresserad av alternativen. Där är ju kommunal barnomsorg för barn från tre års ålder målsättningen. Jag beklagar att man för debatten på detta sätt. Det gäller ju i detta sammanhang föräldrarnas valfrihet och alternativen i barnomsorgen. Jag kan inte förstå att det kan skada barnen om föräldrarna får ökade möjligheter att, med tanke på de behov som barnen och familjerna har, själva bestämma hur omsorgen skall skötas.

Socialministern återkommer med samma argument. Han säger att städning, sopor och barn är samma sak för SAF och moderata samlingspartiet. Men så förhåller det sig inte, vi placerar inte de här sakerna i samma fålla. 1 det här samhället accepterar vi - det har jag sagt förut -enskilda alternativ på många områden, därför att vi tycker att det är bäst med enskilda alternativ och konkurrens. Det är bäst när det gäller t. ex. tillverkningen av livsmedel, ja i fråga om ett mycket brett spektrum. Men när man kommer in på det sociala området, som är så oerhört viktigt för enskilda människor, säger socialdemokraterna helt plötsligt nej. Vad som är bäst f. ö. och som betraktas som ett axiom är när det gäller den viktiga sociala omsorgen någonting felaktigt. Det är egentligen ett rätt skrämmande resonemang. Socialdemokraterna i Sverige för resonemanget beträffande det sociala området på samma sätt som man gör beträffande det ekonomiska området i länder som har en extrem socialistisk grundsyn. Båda resonemangen är precis lika felaktiga.

Exemplen från USA. Vi har aldrig bett att få applicera amerikanska system på svenska förhållanden. Vi har sagt att vi, utifrån kvalitetskrav, sociala krav och den kontroll som samhället måste ha och som vi från

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

109

Nr 68

Måndagen den 30januaril984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

moderata samlingspartiets sida har påpekat måste förbättras, vill ha alternativ för människornas skull. Det får inte vara ett självändamål att driva social omvårdnad i kommunal regi, bara därför att man har för sig att det är bäst.

Maj-Lis Lööw säger att barnomsorg måste få kosta pengar - precis som om detta vore lösningen: bara det kostar pengar så är det bra. Men det är ju inte så enkelt! Vore det så att bara den kommunala verksamheten kunde lösa allting, hade vi redan haft barnomsorgsfrågan löst. Men vi vet ju att det i dag finns skriande behov av omsorg.

Jag vill återupprepa min fråga till socialministern: Hur blir det med stödet till barn som har särskilda sociala behov, kommer de enskilt drivna daghemmen att få del av detta stöd, eller är det så att socialministern även på den punkten säger nej, därför att han tror att man inte klarar dessa problem vid enskilt drivna daghem och förskolor?

110

Anf. 25 INGEMAR ELIASSON (fp);

Fru talman! Får jag först säga till Evert Svensson att jag inte ett ögonblick har pikat Evert Svensson eller någon annan socialdemokrat för den ändring som gjordes i propositionen. Det var ett steg i rätt riktning. Heder åt den som drev igenom en korrigering och förbättring på den punkten!

Evert Svensson tycker att jag förde ett tekniskt resonemang om rörelseöverskott och vinster. Det är sant. Jag har gjort det för att försöka påvisa att det ligger ett grumligt resonemang bakom försöken att dela upp de olika huvudmännen efter vilken juridisk form de driver verksamheten i. Om den är kooperativ så är den samhällsgagnelig och i sin ordning, om den har en annan juridisk form så är den omedelbart suspekt. Om ett föräldrakooperativ startas av ideella skäl och detta kooperativ omvandlas till handelsbolag av praktiska skäl, försvinner enligt denna definition idealiteten från föräldrarnas syfte med verksamheten.

Det är en sådan syn på verksamheten och en sådan rättsordning som jag menar att vi inte kan ha. Man måste kunna se till verksamhetens kvalitet och innehåll och inte stirra sig blind på den juridiska formen eller det bokföringsmässiga resultatet.

Det är inte så, Evert Svensson, att jag betraktar idealiteten som komplement till offentlig verksamhet som en plog, för att i dess kölvatten få in aktiebolag i olika former inom omsorgsverksamheten. Varje sak måste bedömas på sina meriter. Också de daghem som sägs startas av ideella skäl kan visa sig ligga utanför de kvalitetsramar och de bevekelsegrunder som vi kräver. Precis samma sak gäller för annan icke-kommunal eller icke-statlig verksamhet.

Om det skall vara enskilda daghem, kan man se på de amerikanska erfarenheterna hur det blir, säger socialministern. Varför det? Varför skall man döma en sak som vi möjligen kan ha användning av i Sverige efler de villkor som man ställer upp i USA? Det gör vi inte för annan enskild verksamhet. Vi har vår egen arbetsmiljölagstiftning, vi har vår egen medbestämmandelagstiftning, vi har vår egen naturskyddslagstiftning, etc.

De företag som klarar de spelregler som vi sätter upp här klarar sig vidare, inte de andra. Strunta i de där amerikanska förebilderna! Bedöm de projekt som kommer fram i Sverige på sina meriter, utifrån svenska villkor, sortera bort det som inte håller och behåll det bästa, det som passerar nålsögat!

Nu säger socialministern att han prövar det förslag till projekt som finns och att han vill avlyssna denna debatt innan han tar ställning. Det var vänligt, men regeringens prövning kan han inte skjuta ifrån sig. Om detta projekt inte klarar de villkor som man ställer, all right, då skall det inte heller sättas i gång. Men det är inte säkert att alla tänkbara projekt därmed är utdömda. Det kan hända att det finns en annan uppläggning av verksamheten som passerar alla de olika krav som vi reser.

Om man är intresserad av mångfald och konkurrens som utvecklar verksamheten till barnomsorgens bästa får man inte stirra sig blind på huvudmannaskapets juridiska form eller på vilket ord vi väljer när vi talar om ett rörelseöverskott. Jag vill till Maj-Lis Lööw och andra som frågar var vinsten kommer från säga att det också i kommunala kalkyler för ett daghem naturligtvis finns en kapitaldel, en kapitaltjänstkostnad. Om avkastningen tillfaller en enskild ägare kallas det för vinst, men detta utrymme -avkastningen på kapitalet eller avskrivningar - måste finnas med överallt om verksamheten skall vila på en sund ekonomisk kalkyl.

Socialministern säger sig ha en öppen attityd och vara beredd till omprövning - och jag tror att det är sant. Dessutom lät han påskina att när han har ändrat inställning ändrar också partiet inställning. Jag tycker att socialministern skall gå vidare i sin prövning på sakliga grunder. Han skall inte låta sig förledas av gammalt "tugg" om profit och enskilt snött vinstintresse, utan pröva varje projekt för sig. Pröva allt och behåll det bästa, Sten Andersson!

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Anf. 26 ULLA TILLÄNDER (c):

Fru talman! Sten Andersson berörde vårt förslag till statsbidragssystem för barnomsorgen. Jag vill börja med att säga att det socialdemokratiska statsbidragssystemet innebär en djup orättvisa för barnfamiljerna.

Det har tidigare i debatten sagts att det råder obalans inom barnomsorgen. Det råder t.o.m. en trefaldig obalans. Något mer än en tredjedel av förskolebarnen får del av den kommunala barnomsorgen, som alltså kostar ca 14 000 miljoner. Stockholms län är speciellt gynnat nigd en oproportionerligt stor del - en tredjedel av alla daghemsplatser i landet. Dessutom utnyttjas daghemsplatserna mest av hög- och medelinkomsttagare.

I vårt förslag till statsbidragssystem behandlas deltidsförskolor och familjedaghem likvärdigt med daghem när det gäller statsbidrag. Dessutom vill vi ge en ekonomisk ersättning för det arbete med småbarn som utförs i hemmet, en vårdnadsersättning. På det sättet får värt förslag en betydligt bättre fördelningspolitisk profil än det socialdemokratiska.

Vi vill också, som jag har sagt tidigare, behandla daghem med annan huvudman på samma sätt som de kommunala daghemmen.

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Genom socialdemokraternas statsbidragssystem måste barnen vara på daghem minst sju timmar för att fullt statsbidrag skall utgå. Det enda motivet för sjutimmarsregeln måste vara att staten skall spara pengar. Men denna besparingsmetod riskerar att slå hårt och orättvist.

En undersökning som i höstas gjordes i 24 kommuner visade att det i genomsnitt var bara 45 % av barnen som var inskrivna för en vistelsetid på minst sju timmar. De kommunerna kommer, med det socialdemokratiska förslaget, att få helt statsbidrag för bara 45 % av barnen och halvt bidrag för 55 %. Det skall jämföras med värt förslag till statsbidrag, som skulle ha gett fullt statsbidrag till samtliga kommuner.

Motivet till att man engagerar sig i den här frågan om formerna för barnomsorgen är att man är emot monopol av varje slag. Det måste finnas valfrihet för föräldrarna när det gäller deras barn, och det förutsätter att det finns mer än ett alternativ att välja på. Det kan t. ex. vara föräldraledda daghem eller daghem som varierar i pedagogiskt avseende. Framför allt skulle kvaliteten bibehållas eller t. o. m. höjas om detta vore fallet.

Att, som socialministern gör, göra skillnad mellan daghem drivna i ideellt syfte och andra daghem framstår som en konstlad uppdelning. Det ena drivs i vinstintresse, sägs det, men det gör inte det andra. Jagundrar just hur mycket arbete som utförs i detta land utan att det finns ett visst vinstintresse i det. Ingen kan ju svära sig fri. Socialministern drivs säkert själv i sin verksamhet av starka ideella skäl, men nog finns det väl också ett inslag av vinstintresse. På samma sätt är det naturligtvis med alla anställda inom såväl skola som barnomsorg. Därför tror jag att det är farligt och förledande att sätta giftstämpel på all verksamhet som också har ett vinstintresse i sig. Det är en annan sak om det är enbart vinstintresset som styr, om det är enbart för den snöda vinningens skull som barnomsorgen bedrivs - då skulle den säkert bli alltför fattig. Men när det gäller det vi diskuterar i dag är detta, såvitt jag förstår, inte fråga om det, eftersom kommunen kan bestämma förutsättningarna och villkoren.

112

Anf. 27 HUGO HEGELAND (m):

Fru talman! Evert Svensson påstod att jag inte var någon dålig demagog och att jag t. o. m. överskred gränsen för demagogi. Om Evert Svensson inte är en dålig pedagog, skulle jag vara mycket intresserad av att höra någon exemplifiering av den demagogi som han tyckte sig höra.

Evert Svensson var mycket allergisk mot företag som gör vinster på barnomsorgen och får statsbidrag och som över huvud taget drivs med vinststrävan. Men det är ju helt felaktigt att i debatten framställa vinststrävan eller vinstintresset som det primära - det är ju en förutsättning för att man skall kunna bedriva verksamhet som inte skall subventioneras. Och alla i regeringen är intresserade av att minska subventionerna så mycket som möjligt när det gäller olika former av ekonomisk verksamhet.

Vadvi säger, Sten Andersson, är att vi tror att det enskilda näringslivet kan driva barnomsorgen effektivare. Ge oss en chans och låt oss visa det! Men ni avvisar det bestämt, med alla möjliga luftiga resonemang om att här gäller

det levande varelser och här skall vi inte ha något vinstintresse. Men det intresset gäller ju att få ner kostnaderna. För precis samma verksamhet skall gälla samma villkor. Ni har satt villkoren för hur barnomsorgen skall se ut och även i detalj bestämt antalet platser, kvadratmeter, våtrum osv.

Låt oss på likvärdiga villkor bedriva barnomsorg! Vi är övertygade om att vi kan göra det effektivare. Hur man kan säga nej till detta är mig helt obegripligt, när hela detta land dras med underskott i förhållande till utlandet och vi gör hårda besparingssträvanden för att få ner underskotten inom alla olika verksamheter.

Barn får kosta, säger Inga Lantz. Det är meningslöst att säga detta, men alla vet aff barn kostar. Med det påståendet kommer man emellertid ingenstans, utan det avgörande är vilka resurser man har. Man börjar ju med resurserna, inte med kostnaderna, och sedan fördelar man dem på det sättet att man får bästa möjliga utbyte. Det verkar som om ni är rädda för en jämförelse mellan kommunal och privat barnomsorg, bedriven på precis samma villkor.

Jag kan erinra om att Volvo - om jag i denna debatt får nämna ännu ett enskilt företag, det kanske inte är helt otillåtet - i början av 1970-talet erbjöd sig att bygga daghem i Göteborg och därefter skänka det till Göteborgs stad, det skulle inte kosta ett enda öre. Eftersom det är brist på daghem bygger vi ett, och ni får sköta det, sade Volvo. Göteborgs stad - som jag älskar att kalla det i stället för "kommun" - tackade nej!

Fru talman! Jag tycker att precis, samma kortsynthet har visats i det här fallet från regeringens och dess försvarares sida. Man tackar nej till denna möjhghet att få fram en effektivare barnomsorg.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Anf. 28 INGA LANTZ (vpk);

Fru talman! De borgerliga har vridit den här debatten åt höger. Det blir allt klarare vad debatten handlar om. Hugo Hegeland ger klara besked och tycker att vi skall ha en effektivare barnomsorg. Men det är inte en effektivare barnomsorg vi behöver, utan en bättre barnomsorg och en barnomsorg som är tillräckligt utbyggd.

Om man skall göra vinster på barnen, på föräldrarna och på personalen, blir följden att man måste skära ner och försämra den barnomsorg som redan i dag behöver kraftigt förbättras. Det är bara så det kan tolkas, för någonstans måste viristerna pressas fram.

Det räcker med de risker för kvalitetsförsämringar vi har redan i dag genom de farliga honnörsord som regeringen använder, nämligen uttryck som "flexibilitet" och "ett ökat resursutnyttjande". Det är livsfarliga ord för barnomsorgen, för i klartext betyder de kvalitetsförsämringar. Sådana har vi också fått under den senaste tiden. Jag tänker då framför allt pä den proposition som Sten Andersson lade fram. Där ger man fritt fram när det gäller att ha hur låg personaltäthet som helst och hur stora grupper som helst, och där anger man inte några bindande kvalitetsnormer. Allt detta är naturligtvis positivt för dem som svarar för de farliga tongångar vi hört här i kammaren i dag. Det är bara att fortsätta med dem. Därför är det beklagligt

113

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m.m.

att regeringen inte tagit itu med frågan om kvalitetsnormerna inom barnomsorgen, utan har släppt den fullständigt.

Här talades om äpplen, bananer och apelsiner. Det är typiskt! Det är så man pratar om barnen i det moderata lägret, inom högern. Men det går inte att handla med barn som man handlar med äpplen, apelsiner och bananer. Barnomsorgen kräver en helt annan hantering. Men det är typiskt för Göte Jonsson att ta ett sådant exempel. Det är just detta jag vill varna för. Vi kan inte handla med barn som om de vore kommersiella varor som TV-apparater eller bilar. Här handlar det om omsorg och om basbehov, och sådant skall inte föras ut till marknadskrafterna och de kommersiella intressena.

Jag fick inget svar av Sten Andersson på mina två frågor, och jag skulle gärna vilja att han återkom till dem. Skall det öyer huvud taget få finnas affärsmässigt drivna daghem? Skall sådana daghem få statsbidrag?

Sten Andersson var visserligen inne på min andra fråga, men jag hoppas att han kan ta tillbaka det han sade om att han fortfarande överväger frågan om huruvida de affärsmässigt drivna daghemmen skall få statsbidrag. Efter den här debatten, som jag tycker har varit klarläggande, borde regeringen inte tveka att ta klart avstånd från det jag tagit upp i mina båda frågor till Sten Andersson.

Låt oss få en mångfald och låt oss få alternativ! sade Ingemar Eliasson. Det kan låta både lockande och ofarligt. Men varför skulle vi inte kunna få mångfalden och alternativen inom den kommunala barnomsorgen? Det skulle vi kunna få genom ett aktivt föräldrainflytande. Men då måste vi också finna de organisatoriska, ekonomiska och praktiska formerna för att säkra ett sådant föräldrainflytande och en sådan föräldramedverkan inom barnomsorgen. En mångfald, i positiv bemärkelse, borde vi kunna få också inom den kommunala barnomsorgen.

114

Anf. 29 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Göte Jonsson säger att jag ironiserade i mitt inlägg, när jag jämförde barnomsorg med privata vinstintressen med städning och sophämtning. Men det är faktiskt inte jag som hittat på denna jämförelse, utan det är förespråkarna för denna idé som själva har sagt att om vi så effektivt kan klara entreprenad när det gäller t. ex. städning och sophämtning, sä borde vi kunna göra det när det gäller barnomsorgen också.

Sedan säger Göte Jonsson också att det inte är sä konstigt att jag ironiserar - man behöver bara läsa socialdemokratiska kvinnoförbundets familjeprogram för att förstå det. Där står det nämligen att vi kräver en fullt utbyggd bra barnomsorg. Detta tycker jag är ett så självklart krav att jag inte kan förstå hur man kan vara upprörd över det.

Göte Jonsson drar sedan slutsatsen att den offentliga sektorn skulle ha blivit ett självändamål för oss som talar för att behålla barnomsorgen och en massa andra viktiga saker i det offentligas regi. Vad jag försökte visa på var

just att offentlig regi inte är ett självändamål men att det finns ett antal goda skäl för att den offentliga sektorn skall ansvara för vissa verksamheter, och dessa skäl är fördelningspolifiska vare sig det gäller ekonomisk fördelning eller geografisk fördelning. Man måste t. ex. svara för en viss konfinuitet i verksamheten, så att den inte läggs ned om det skulle visa sig att den inte är tillräckligt vinstgivande. Det kan också vara planeringsskäl m. m. Samtidigt har alla förespråkarna för privat barnomsorg här velat visa - och jag tror att det framför allt var Ingemar Eliasson som ansträngde sig till det yttersta för att visa detta - hur det i privat barnomsorg egentligen inte skulle vara någon som helst skillnad när det gäller sociala krav, pedagogiska krav, löner, personaltäthet, lokaler, insyn, föräldraavgifter och helst inte heller när det gäller statsbidrag. Jag försökte anteckna allt man räknade upp, och jag tror jag fick med allt. Men om det inte är någon som helst skillnad i den här privata verksamheten gentemot den offentliga, vad är det då för vits med att så att säga starta eget? Är det inte så att det är privatiseringen som blir ett självändamål? Det borde man fråga sig i stället för att anklaga oss för att göra den offentliga sektorn till ett självändamål.

Den enda skillnaden mellan privat och offentlig verksamhet på det här området som man åtminstone försökt ange är att den privata skulle bli effektivare. Om man hade dragit ett streck för varje gång som Hugo Hegeland sade "effektivare", så hade man haft ett helt staket på papperet vid det här laget. Det gäller även Ulla Tilländer. Men ingen har kunnat visa vad det är som gör att den privata verksamheten blir så mycket effektivare, om alla de förutsättningar som ni räknade upp skall vara desamma för en offentlig och en privat verksamhet.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Anf. 30 EVERT SVENSSON (s);

Herr talman! I fråga om Hugo Hegelands demagogi tror jag att man kan hänvisa till protokollet. Den kommer säkert att klart framgå där. Jag behöver inte försöka mig på någon pedagogik i det avseendet. Även om debatten nu har fortgått länge vill jag, för den gäller ju en mycket väsentlig fråga, fortsätta och beröra Ingemar Eliassons och Ulla Tilländers, dvs. folkpartiets och centerpartiets, linje. Ingemar Eliasson säger på nytt att han inte är ute efter något privat vinstintresse, och så för han en teknisk och legal diskussion om vad det är för skillnad mellan det ena och det andra. När går man över gränsen, till en verksamhet med privat vinstintresse? Det är säkert svårt att skapa statsbidragsregler som anger var den gränsen går - jag utesluter inte det. Det är väl därför som socialdepartementet behöver göra en översyn. Men politiskt föreligger inga som helst svårigheter att dra den gränsen.

Jag är besviken på mittenpartierna. Är det verkligen på det sättet att ni sluter upp bakom moderaternas linje i det här avseendet? Man använder alltså kooperativ och organisationer - jag upprepar detta - som en plog för att få AB Daghem att. fungera, med vinstintresse och kanske även med aktieutdelning - vad vet jag? När isen bmtits så långt har vi att se fram emot AB Skola, AB Ålderdomshem, AB Socialtjänst. Vi får en social verksamhet.

115

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

116

helt

sociala tjänster, med privat vinstintresse. Det är i varje fall för mig främmande. Jag upprepar: Tanken är fullständigt befängd!

Anf, 31 Socialminister STEN ANDERSSON;

Herr talman! Jag skall börja med att bemöta några påståenden.

Inga Lantz säger att ord som flexibilitet och bättre resursutnyttjande är farliga ord. Ja, det beror ju helt på vilket innehåll man ger orden och på hur man handlar.

88000 barn står i kö för att få en daghemsplats. Nog kan normer vara bra. Men normer blir ibland staket för idioter, som någon har sagt, om man bara tar hänsyn till sådana kvalitetsmått som yta och antal personal - vilket man väl också måste ta hänsyn till. Men en god kvalitet - och det säger jag med 33 år av egen erfarenhet av daghemsverksamhet - mäts framför allt med andra mått; Hur utbildad är personalen? Hur välutvecklad är föräldrasamverkan? Från vilka miljöer kommer barnen? Vi menar att det är sådan kvalitetsbedömning man skall göra. Då kan man säkert här och var, utan att sänka kvaliteten, bereda en del av de 88 000 barnen plats. Det är väldigt roligt och uppmuntrande att kunna notera att på många av de daghemdär de här resonemangen fått utrymme, har både föräldrar och personal visat förståelse för dem.

Göte Jonsson har tvä gånger frågat om studenternas daghem. Jag är inte insatt i den frågan - i varje fall inte mer än Göte Jonsson. Jag har inte rätt, och det vet Göte Jonsson, att yttra mig i en enskild fråga. Men så mycket är nog klart - jag skall gärna sätta mig in i det här - att med de förslag till neddragningar av statsbidragen som centerpartiet och moderaterna har lagt fram skulle studenterna sannolikt få sämre statsbidrag än de nu får.

Sedan noterar jag med intresse att ingen borgerlig debattör har tagit upp det som är min huvudinvändning mot privata daghem drivna med vinstintresse. Karaktären på verksamheten - barnens oberäknelighet, detta att det inte går att göra kostnadskalkyler - innebär att man gång på gång, och ofta, ställs inför en konfliktsituation, där lönsamhetsintresset skall vägas mot hänsynen till vad barnen behöver av omsorg.

Jag är beredd att konstatera att ingenting har framkommit i debatten som rubbat min inställning till privata daghem drivna i vinstsyfte och med skattebetalarna som finansiärer - snarare tvärtom.

Jag förstår i och för sig moderaternas inställning. Ert mål är ju att skapa ett helt annat slags samhälle, ett amerikaniserat Sverige där plånboken - inte behovet - skall avgöra vilken sjukvård, vilken utbildning och vilken barnomsorg som skall stå till buds. Det förnekar Göte Jonsson, men naturligtvis är moderaternas mål just det som Carl Bildt anger i den artikel i Svenska Dagbladet där han skrev: "Att skapa möjligheter för privat produktion av t. ex. daghem utan att ändra på finansieringssystemet innebär inte någon reell chans för den privata servicesektorn. Avkommunaliseringen måste därför gå hand i hand med en övergång från skattefinansiering till marknadsfinansiering."

Så var det sagt! Plånboken - inte behovet - skall avgöra!

Jag vill försäkra att vi tar moderaterna på fullt allvar. Ni vet vad ni vill, och ni lär, i varje fall t. v., vara ganska många. Och folkpartiet och centerpartiet kan ni tydligen motståndslösf driva framför er.

Mer förvånad är jag över centerns inställning. Centern har allfid förut sagt sig dela socialdemokraternas grundläggande syn på socialpolitiken, just detta att behovet - inte plånboken - skall bestämma vilken vård och omsorg man får. Folkpartiet har redan fidigare glidit fill höger om moderaterna i många frågor, och nu är centerpartiet snabbt på glid åt samma håll. De sjuka skall betala ett ökat stöd till barnfamiljerna, vinstintresset skall styra utbyggnaden av och innehållet i barnomsorgen, och man kräver 600 milj. kr. lägre statsbidrag till barnomsorgen.

I Sollentuna socialnämnd gav centerns representant socialdemokraterna sitt stöd mot AB Daghems förslag att skära ned standarden. Och det är säkert fler socialt kännande och praktiskt arbetande centerpartister som fär svårt att hänga med i centerns högerglidning.

Hugo Hegeland anser att det är helt obegripligt att socialdemokraterna säger nej till den hjälp som den privata företagsamheten är beredd att ställa upp med. Jag skall åberopa en talesman för den privata verksamheten som ingen - i varje fall ingen pä den borgerliga kanten - misstror. Det är City Akutens chef, som har förklarat att hela idén med privata daghem drivna i vinstsyfte är vansinnig. Han anser den vara praktiskt ogenomförbar - det blir omöjligt att mäta effektiviteten och utöva kvalitetskontroll.

Hur skall man kunna mäta produktivitet pä det här området? Där har en annan debattör varit inne och åskådliggjort hur svårt det är bl. a. på detta område. Han säger; "Tekniskt sett är det inte svårt att spela Beethovens nionde symfoni på trettio sekunder. Men vem i all världen har glädje av det?" Och vad har barnen för glädje av mindre lekytor och färre anställda, som AB Daghem föreslår?

Om City Akuten finns det mycket att säga. Vad jag vill säga nu är att City Akuten högst påtagligt har stimulerat de offentliga sjukvårdshuvudmännens intresse för bättre service till de sjuka. Det finns all anledning att lyssna på City Akutens chef när han så bestämt avråder från att söka pröva City Akutens idéer på barnomsorgsområdet.

Nu på onsdag är det visst meningen att SAF:s daghemsgrupp skall ombildas till bolag - Leka och Lära Daghem AB, skall det heta. Electrolux sätter in en miljon i aktiekapital. De båda tilltänkta direktörerna lär svara för 100 000 kr. av aktiekapitalet. Planerna är högtflygande. Inom några år räknar man med att ha startat 40-50 daghem och ha en omsättning på flera tiotals miljoner.

Herr talman! För att inte barnomsorgsbolaget skall startas på felaktiga premisser och därmed löpa risk för ekonomiskt fiasko, vill jag meddela att debatten här har övertygat mig om att jag bör föreslå regeringen att inga statsbidrag beviljas privata daghem drivna i vinstintresse. Jag tycker att Electrolux borde koncentrera sina ansträngningar på industriell utveckling och sysselsättning, inte på att driva affärer med omsorgen om våra barn.

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghern, m. m.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

118

Anf. 32 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Det sista patetiska uttalandet gör mig förvånad, socialministern. Även om man driver verksamhet inom ramen för Electrolux, måste man ha ambitioner när det gäller social omsorg. Inte minst socialdemokraterna har i väldigt många sammanhang framhållit att näringslivet måste ha social ambition, och det har näringslivet. Menar socialministern att vi nu skall dela på den ambitionen och att den enbart skall fillhöra vissa former av vårt samhällsliv?

Det är detta, herr talman, som jag tycker är så allvarligt med denna förenkling av debatten. Vi har av tradition drivit mycket av den sociala omsorgen i offentlig regi. Vi har en väl utbyggd offentlig social service på många områden. Men vi har kört fast. Det är helt naturligt att man, när man ensidigt satsar på en viss verksamhetsform - det må gälla tillverkningsindustri eller vad som helst -, kör fast till slut. Man kör fast ekonomiskt, socialt och verksamhetsmässigt. Det är det sista jag tycker är det allvarliga, att socialdemokraterna inte är öppna för att diskutera.

Socialministern prisade City Akuten i talarstolen alldeles nyss och sade att det var ett bra initiativ som har stimulerat. Men samtidigt säger sjukvärdsministern: Akta er för fler City Akuter. Nu har vi fått lära hut av detta och i samhällets offentliga vård kunnat ta till vara det positiva som City Akuten har gett. Helt plötsligt har vi fått en injektion. Men nu behöver vi inte sprutan längre, nu skall City Akuten läggas ned och försvinna.

Det är precis samma sak på den sociala sidan när det gäller barnomsorgen. Nu har vi helt plötsligt kunnat sätta oss ner och utvärdera vad privata initiativ skulle kunna innebära. Då kommunaliserar vid dem, säger Inga Lantz. Nu vet vi ju hur positiva de är. Genom att vi kommunaliserar dem kan alla kommuner och instanser få nytta av detta. Så hugger man huvudet av framtiden med doktrinens bila i stället för att låta alternativen leva vidare, utvecklas och skapa nya förutsättningar.

Detta är en social fråga. Detta är en mänsklig fråga i större utsträckning än en ekonomisk. Socialministern sade i sitt förra inlägg att det till daghemmen kommer barn frän trassliga familjeförhållanden, det kommer invandrarbarn och andra barn som har problem. Hur skulle det se ut om de kom till ett företagsdrivet daghem, för det kan man inte planera in? Detta är att underkänna alternativen, socialministern. Det är att underkänna den personal som går in och arbetar i andra huvudmannaformer än den kommunala. Även den personalen arbetar utifrån en yrkesambition, precis på samma sätt som de som jobbar i kommunala daghem. De har ett intresse för sin verksamhet. Socialministern försöker att skapa ett problem och göra det så stort att det blir oövervinneligt. I själva verket är det precis tvärtom. Det är just för de barn som har problem, just för de barn som är i behov av särskild omsorg, just för de barn som inte passar in i det stora kollektivet -som är gjort i en enda form men ändå skall passa alla Sveriges ungar - som alternativen i första hand behövs, för då kan man anpassa verksamheten efter behoven. Detta har ju Montessori visat, detta har andra ideella organisationer visat, och detta har familjekooperationen Kooperativa

Daghem visat: man har fått ett bättre utfall rent socialt än om man generellt har kommunala daghem.

Nu dömer man ut detta, och socialministern säger litet grand hotande; Ni har inte lyckats förklara er, så nu går jag hem och skriver en proposition.

Jag skulle vilja säga: Gör inget förhastat, socialministern! Om socialministern av politiska skäl anser att vi inte lyckats förklara det här, finns det säkerligen andra som kan förklara det bättre. Och tänk framför allt på familjen, på barnen och föräldrarna! Vi har en lång kö som vi inte kan klara om vi bara satsar på den dyraste barnomsorgen. Det är barnen och föräldrarna som kommer i kläm. Jag förmodar att finansministern, som sitter här, inte är beredd att plocka fram de miljarder som Sten Andersson skulle behöva om man byggde bara kommunala daghem.

Carl Bildt säger i en artikel att vi måste bryta kommunernas monopol. Jag delar den uppfattningen. Skall vi satsa på alternativ, kan det ju inte vara på det sättet att det i den ena kommunen sitter en majoritet och säger nej, medan det i den andra kommunen sitter en majoritet och säger ja. Här måste även alternativen fä en lagfäst rätt att verka utifrån kvalitetskrav och sociala ambitioner. Man upphandlar inte daghem enligt det upphandlingsreglemente som gäller för sopor och annat, som socialdemokraterna nu ständigt talar om i debatten. Man träffar givetvis ett avtal när det gäller daghemmen utifrån de särskilda sociala, ekonomiska och verksamhetsmässiga behov som rör den verksamheten. Man anpassar upphandlingen efter behoven, och då kan kommunen bestämma väldigt mycket om den standard som skall gälla.

Det sägs att moderaterna vill att plånboken skall styra. Enligt vår ideologi är det inte plånboken som styr, utan det är de enskilda människorna som styr. Det är ändå det som är det viktigaste, inte minst när det gäller den sociala omvårdnaden.

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Anf. 33 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! Evert Svensson är rädd att tänka i dessa termer - så mycket har vi fått klart för oss. Jag beklagar det. I grunden uppskattar jag den skepsis som ligger i botten, men man får inte bli så skeptisk att man inte vågar pröva för att se om kanske nya verksamhetsformer kan innebära en förbättring.

De nuvarande kooperativa verksamhetsformerna startades som ideella rörelser en gång i världen. Vem kan i dag se någon skillnad på Konsum och Ica. Vad som är kommersiellt och vad som är ideellt är inte så där alldeles enkelt att klara ut bara med hänvisning till att det ena drivs i kooperativ form och det andra i aktiebolagsform. Se till kvahteten i innehållet, bedöm varje sak på sina egna meriter!

Också verksamhet som bedrivs av ideella organisationer, t. ex. ett samfund, väljer att låta en del av verksamheten ske i handelsbolags- eller aktiebolagsform. Jag tänker t. ex. på förlagsverksamheten. Men idealiteten i botten är inte att ta miste på.

Jag vet att det är farligt att göra jämförelser, och jag vill inte dra dem för långt. Jag vill återigen bara peka på att den juridiska formen och det rörelseöverskott man kan tänkas få inte kan vara avgörande för om man

119

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984 .

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

bedömer en verksamhet som acceptabel eller inte.

Inga Lantz har undervisat herrarna i debatten om vad barn är och behöver. Jag har roat mig med att räkna ut att nästan alla "gubbarna" i den här debatten råkar vara flerbarnsfäder. I all ödmjukhet: En viss erfarenhet av vad barn är och behöver finns alltså också bland oss.

Vad åtminstone jag vill eftersträva är att det finns möjlighet för alla föräldrar att få fillgång till god barnomsorg. Vi tror att den kan bli bättre om alla enskilda inifiafiv, all idealitet och alla frivilliga insatser också får komma fram. Vi vet att det borde finnas fler platser. Vi tror - det är ett försök till svar till Maj-Lis Lööw - att vi kan få en snabbare utbyggnad om vi också ger enskilda möjlighet att - med samma krav som vi ställer på den offentliga verksamheten och med samma kvalitet som den har- få visa vad de duger till.

Debatten har varit intressant men, tycker jag, i grunden ganska trist. Jag tycker att ni från socialdemokrafisk sida anstränger er att missförstå vad vi menar.

Återigen: Om man har samma personaltäthet, om man har samma utbildning hos personalen, om man betalar avtalsenliga löner, om man har godkända lokaler, om man har det pedagogiska innehåll som kommunens styrande, och socialstyrelsen med dem, kan bestämma, om man tar de sociala hänsyn som kommunen vill att man skall ta - vad är det då i grunden som hindrar er att släppa fram enskilda initiativ?

Jag upprepar att jag inte lägger mig ut för rätten att göra vinster på driften av daghem. Jag gör mig inte till försvarsadvokat för något enskilt projekt som ligger hos regeringen för bedömning. Jag talar om principen och om den styrka det skulle vara att också i denna verksamhet fä pröva olika alternativ, att tillvarata allt det positiva intresse som går att uppbåda.

Herr talman! Låt mig tillägga att jag blev litet besviken på socialministerns slutinlägg. Han ville ge ett intryck av fördomsfrihet och en öppen attityd till den här debatten. Men slutsatsen av den var färdigskriven inrian socialministern gick hemifrån! Det där slutet hade vi kunnat få höra först i debatten lika gärna som sist. Vi är inte dumma, herr socialminister - inte vi, och inte barnen heller!

120

Anf. 34 ULLA TILLÄNDER (c):

Herr talman! Jag har tidigare i debatten påpekat att de pengar som ställs till barnomsorgens förfogande är mycket orättvist fördelade, både från regionalpolitisk och från fördelningspolitisk synpunkt. Ni socialdemokrater prioriterar barnomsorg i institutionens form. Vi i centern tycker att det är viktigt att deltidsförskola och familjedaghem behandlas på samma sätt som daghem i statsbidragssystemet.

Det finns kommuner i vårt land som får mindre än 3 000 kr. per barn och år i statsbidrag. Det finns andra kommuner som får 17000 kr. per barn och år från staten. Man kan fråga sig hur socialdemokraterna kan försvara en sådan diskriminering i barnomsorgen. Det faktum att man sitter fast vid ett ensidigt institutionstänkande går ut över en mycket stor del av barnfamiljerna. Ert system missgynnar lågavlönade och människor i glesbygd och på mindre orter.

På tal om vinstintresse anser jag att Sten Andersson och Evert Svensson opererar med ett grumligt, vagt och otydligt vinstbegrepp, för att kunna göra en konstlad gränsdragning. Om man tänker närmare efter, finner man att vinstintresset ju faktiskt finns på båda sidor om den konstlade gränsdragningen. Vinsfintresset finns överallt, och det är i sig självt inte någonting fult, om det håller sig inom socialt och ekologiskt begränsade ramar. I de flesta fall är vinsfintresset en nödvändig men inte tillräcklig grund för mänsklig verksamhet. Vad som måste adderas till lusten att tjäna på någonting man gör är önskan att tjäna en sak, en idé. Jag skulle vilja föreslå socialministern att låta kommunerna avgöra vilka daghem som skall tas in i barnomsorgsplanen.

Jag vill sluta med att säga att den här debatten i alla fall har haft det goda med sig att ni socialdemokrater i dag är mycket mera positiva till alternativ inom barnomsorgen än ni var i höstas och ännu mycket mera än vad ni var för ett år sedan.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

Anf. 35 HUGO HEGELAND (m);

Herr talman! Talman Bengtsson har ju efterlyst litet mer av debatt i riksdagen, och det är delvis för att i någon mån leva upp till det önskemålet som jag har gått in i den här debatten. När jag tänker på vår talman kan jag inte underlåta att via radioanläggningen - om han nu mot all förmodan skulle lyssna på oss - framföra våra lyckönskningar på hans 65-årsdag!

Evert Svensson hänvisade till protokollet, eftersom han inte har rätt till någon ytterligare replik. Det är emellertid ingen av dem som sitter här och lyssnar som kommer att läsa detta protokoll. Roligare kan de ju ha. Det är en klassisk undanflykt som Evert Svensson framför.

Jag vill hävda att det var mycket litet av demagogi i mitt anförande, men väldigt mycket av pedagogik. Jag förstår att Evert Svensson naturligtvis gladde sig enormt åt socialministerns från demagogi helt kemiskt fria anförande. Jag får väl försöka efterhkna honom litet mera i fortsättningen.

Inga Lantz säger att det är så tråkigt med mig och andra som talar om att vi måste driva daghemmen effektivare. Vi tänker då pä kostnaderna. Hon säger att vi i stället skall ha bättre daghem.

Det är ju på det sättet att för att få bättre daghem behöver vi ytterligare resurser, och för att få ytterligare resurser måste vi driva daghemmen effektivare, så att vi får resurser över. Totalt sett får vi inte mer resurser, för det räcker inte kommunens pengar till. Genom att använda de resurser man har effektivare får man emellertid resurser över till förbättringar.

Hela budgetförslaget - fråga finansministern som har haft tålamodet att sitta här och vänta på att besvara en interpellation om någonting helt annat -präglas ju av kravet på effektivitet i alla verksamheter, oavsett hur ideellt inriktade de är. Vilken kritik fick inte Röda korset när det var mycket ineffektivt i insamlandet och hanterandet av sina medel!

Denna negativa inställning till daghem i enskild regi drivna på affärsmässig basis är för mig obegriplig. Hur kan vi då ha privata förskolor, dit inte minst socialdemokratiska statsråd har skickat sina barn? Vi har privata skolor, dit

121

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om statsbidragen till privata daghem, m. m.

inte minst socialdemokratiska statsråd och kända ledamöter har skickat sina barn. Vi har privata sjukhus där även socialdemokrater av rang har låtit sig läggas in på enskilda rum. Men just när det gäller daghem är detta absolut tabu, och man frågar sig varför. Svaret ligger naturligtvis i det familjepolitiska program som socialdemokratiska kvinnoförbundet har lagt fram. Man talar om familjen i framtiden - en socialistisk politik.

Man vill att alla barn skall vara på daghem, och man åberopar Olof Palme, som i sitt anförande vid partikongressen 1975 sade: Här pratar ni om mina barn och dina barn. Det är inte alls fråga om det, utan det är våra barn, sade han. Våra, dvs. alla, barn skall in på daghem. De skall in på denna institutionaliserade omsorgsverksamhet. Där skall de vänjas vid kollektivism. Det står också i det socialdemokratiska kvinnoförbundets program att detta är sättet att förverkliga det socialistiska samhället.

122

Anf. 37 INGA LANTZ (vpk):

Herr talman! Hugo Hegeland har sagt att det här är en kostnadskrävande verksamhet och att samhället inte har råd att bygga ut den. Men om de privata vinstintressena får bygga ut verksamheten har vi råd, och helst skall verksamheten byggas ut med hjälp av statsbidrag.

Till dem som säger att den här verksamheten är kostnadskrävande och att vi inte skulle ha råd med en utbyggd och bra barnomsorg vill jag säga att den faktiskt är samhällsekonomiskt lönsam. Detta har otaliga undersökningar vittnat om. Den senaste undersökningen är Kommunförbundets sammanställning som visar att det även vid halvtid och vid småbarnsomsorg är samhällsekonomiskt lönsamt att bygga ut barnomsorgen.

Socialministern åberopar att det finns en kö med 88000 barn, och han säger att vi måste få ett effektivare resursutnyttjande, och han vill prångla in många av dessa barn på de befintliga barnstugorna. Jag vet att det här innebär en kvalitetsförsämring, och det är det vi håller på att få med grupper som har 20-25 barn.

Som ett exempel kan jag säga att vi har varit flexibla i min kommun, vi ändrade om våra barngrupper till något som kallas basgrupper och tryckte in 20 % fler barn på befinthga platser. Det innebar en försämrad barnomsorg. Självfallet blir det en försämrad barnomsorg om man inte ökar personaltätheten, och det gjorde man alltså inte i motsvarande grad utan bara med några procent.

Jag vill tacka socialministern för det klarläggande han gjorde i sitt sista

Anf. 38 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Nils Åsling har i en interpellation ställd till statsministern frågat huruvida regeringen företagit sådana konsultationer inom OECD.som är en förutsättning för att upprätta en fri aktiemarknad mellan Sverige och Norge samt, om så inte är fallet, huruvida statsministern är beredd medverka fill att sådana konsultationer och överläggningar kommer till stånd för att förverkliga önskemålet om en gemensam aktiemarknad.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Jag är tacksam för att ha fått det här tillfället att reda ut vilka förpliktelser Sverige fakfiskt iklätt sig genom att ha undertecknat den kapitalliberalise-ringsstadga som antogs inom OECD för drygt 20 år sedan och som flertalet OECD-länder har anslufit sig till. Att döma av den allmänna debatten på senare tid har vissa allvarliga missförstånd uppstått på denna punkt. Nils Åsling är tydhgen själv offer för ett sådant, då han i inledningen till sin interpellation gör gällande att länder som är anslutna till kapitalliberalise-ringsstadgan kan träffa överenskommelser om valutasamarbete som är diskriminerande mot andra OECD-länder, bara de ser fill att notifiera OECD-sekretariatet härom.

Men detta är en fundamental missuppfattning. Det förhåller sig nämligen så att stadgan innehåller en särskild artikel - artikel 9 - i vilken klart och entydigt uttalas att ett medlemsland inte har rätt att diskriminera i sin behandling av andra till stadgan anslutna länder i fråga om sådana kapitalöverföringar som täcks av stadgan inkl. det vi här talar om, nämligen handel med aktier. De länder som är anslutna till stadgan förutsätts givetvis efterleva dess bestämmelser, och eventuella brott mot dem legitimeras inte bara för att de nofifieras fill OECD-sekretariatet. Sverige har alltså internationellt förpliktat sig att på detta område behandla samtliga länder som är anslutna till OECD-koden lika, och det är en förpliktelse som regeringen givetvis tar på allvar och avser att leva upp till. Principen om icke-diskriminering har varit av grundläggande betydelse för uppbyggnaden av det ekonomiska samarbete mellan industriländerna under efterkrigstiden som varit så viktigt för vår egen välståndsutveckling. Inte minst små och utrikeshandelsberoende länder har all anledning att slå vakt om denna princip.

Men samtidigt är det denna regel om icke-diskriminering i OECD;s kapitalliberaliseringsstadga som lägger hinder i vägen för en gemensam

123

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om en gemensam svensk-norsk aktiemarknad

svensk-norsk aktiemarknad. En liberalisering av aktiehandeln som begränsas till Sverige och Norge skulle ju innebära att våra båda länder skulle ge samtiiga andra medlemsländer en mindre förmånlig och därmed diskriminerande behandling.

Finns dä inga möjligheter att likväl inom ramen för OECD ;s regler utverka godkännande för en frisläppning av aktiehandeln mellan Sverige och Norge? En sådan skulle ju ändå utgöra ett steg i liberaliserande riktning. Dess värre måste jag lämna ett negativt besked även på den punkten. Det enda undantag från regeln om icke-diskriminering som medges i stadgan avser, enligt dess artikel 10, länder "som utgör del av särskilt tullsystem eller monetärt system". Så sent som 1982 lät de nordiska regeringarna gemensamt undersöka vid OECD huruvida det nordiska samarbetet kan anses vara av en sådan karaktär och ha en sådan räckvidd att det skulle kunna falla under denna undantagsbestämmelse och därmed möjliggöra en begränsad, internordisk liberalisering av aktiehandel och andra kapitalrörelser. Resultatet av dessa undersökningar var klart och entydigt: det nordiska samarbetet uppfyller inte de kriterier som anges i artikel 10.

De nordiska regeringarna har också tagit konsekvenserna av detta och gemensamt dragit slutsatsen att eventuella liberaliseringsåtgärder när det gäller kapitalrörelser inte kan begränsas till Norden utan måste införas på ett icke-diskriminerande sätt gentemot samtliga länder som anslutit sig till OECD-stadgan. Detta tillkännages också i det ministerrådsyttrande till Nordiska rådet som antogs vid det nordiska finansministermötet i Köpenhamn den 16 november förra året, och vars budskap de nordiska statsministrarna bekräftade vid sitt möte i Stockholm den 29 november. De förklarade då att det fortsatta arbetet på en liberalisering av kapitalrörelserna i Norden måste ske inom ramen för de regler som gäller enligt OECD:s kapitalliberaliseringskod.

Vad som gäller för Norden i dessa avseenden är givetvis också tillämpligt på Sverige och Norge. Även med ett relativt långtgående industriellt samarbete mellan våra länder kan inte de kriterier anses uppfyllda som krävs för undantag från icke-diskrimineringsprincipen. Detta är en slutsats som den svenska och den norska regeringen efter noggranna överväganden gemensamt kommit fram till.

Mitt svar på Nils Åslings frågor blir således att konsultationer inom OECD har företagits och att dessa entydigt gett vid handen att en gemensam nordisk eller svensk-norsk akfiemarknad inte vore förenlig med de internationella förpliktelser som Sverige iklätt sig.

har för avsikt att göra avsteg från t. ex. kapitalliberaliseringsstadgan. Annars hade jag ju inte utformat frågan till statsministern på det sätt som jag nu gjort - jag hade inte uttalat mig i den andan.

OECD:s kapitalliberaliseringsstadga och dess restriktioner för särbehandling av länder - i det här fallet de nordiska länderna - har ju i skilda sammanhang ansetts vara ett avgörande hinder för en fri aktiehandel, t. ex. mellan Sverige och Norge eller i Norden som helhet. Det är också en uppfattning som bekräftas i finansministerns svar. En fråga som naturligt anmäler sig i det sammanhanget är: Vad kan göras redan inom ramen för det fillgängliga regelsystemet, och vilka är regeringens ambitioner i det avseendet?

Det har i pressen förekommit meddelanden - jag tror att det var under förra veckan - om att ett förslag fill realiserande av ett gemensamt svensk-norskt projekt hade fått nej i första instansen. Detta är synnerligen beklagligt och reser nya frågor.

Om man ser tillbaka på vad som har hänt på det här området under senare år finner man dock att några steg har tagits på vägen för en friare aktiehandel eller - om man så vill uttrycka det - för ett mera formaliserat industripolitiskt samarbete, för det är ju det som en sådan ytterst syftar till. Några erfarenheter har man alltså.

Principiellt måste dock en slutsats vara att en kapitalliberaliseringsstadga som tillkommit för mer än 20 år sedan, i en helt annan ekonomisk situation och i ett helt annat industriellt klimat, rimligtvis måste kunna bli föremål för modifieringar eller undantag som utvecklingen i Europa i sig själv motiverar. Fria kapitalrörelser är i dagens industrisamhälle en mycket betydelsefullare del av utvecklingen än de var för 20 år sedan. Man behöver inte hysa något som helst tvivel om detta - det finner man när man ser sig omkring och analyserar vad som händer.

Konsultationerna har emellertid, som finansministern angett, fått negativa resultat. Skall man nu passivt nöja sig med detta? Det finns enligt min uppfattning anledning för den svenska regeringen att i samråd med de nordiska kollegerna ta nya initiativ till förhandlingar med OECD, syftande till att kapitalliberaliseringsstadgan modifieras och moderniseras, så att den inte hindrar åtgärder som är ägnade att stärka den industriella utvecklingen i hela Nordeuropa. Ändamålet med dessa åtgärder står ju inte på något sätt i strid med OECD:s målsättning och inriktning - tvärtom. Denna organisations uppgift är ju att genom mellanfolkligt samarbete utveckla ekonomi och näringsliv.

Det finns anledning att vid det här tillfället betona att vi behöver ägna oss åt de nordiska frågorna med fantasi och engagemang, om vi skall kunna föra utvecklingen vidare. Det är i hög grad en förutsättning för en positiv industriell och kommersiell utveckling i de nordiska länderna att de problem som vi nu diskuterar kan lösas.

Det svensk-norska samarbetet är och bör vara ett experimentfält i detta avseende. Aktiviteterna på detta experimentfält får dock inte undanskymma angelägenheten också av en fortsatt utveckling av det svensk-finska

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om en gemensam svensk-norsk aktiemarknad

125

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om försäljningen av skattefria varor på fartyg i internordisk trafik

samarbetet liksom av samarbetet inom Nordiska rådet, som inom kort samlas här i Stockholm.

Jag får intrycket att det nordiska arbetet nu har gått in i en ny fas, med lägre intensitet och mindre engagemang från den nuvarande svenska regeringens sida. Om en sådan förändring skett är det beklagligt. Det är mot den bakgrunden angeläget att man nu tar erforderliga initiativ på skilda nivåer för att främja det nordiska samarbetet. Jag tycker därför att den svenska regeringen bör förnya ansträngningarna att få till stånd konstruktiva överläggningar med OECD men naturligtvis också att ta de initiativ som är möjliga för att föra utvecklingen framåt inom ramen för det befintliga regelsystemet.

Borde det inte, herr finansminister, vara lämpligt att 1982 års konsultafioner nu upprepades och att därvid gjordes mera distinkta framställningar om en modernisering av OECD:s kapitalliberaliseringsstadga? Uppenbarligen är det så, med tanke på EG:s dominerande roll i Centraleuropa, att de nordiska länderna i kraft av karaktären av det samarbete de bedriver i Nordeuropa, har anledning att gå före i utvecklingen och kräva en modernisering.

Jag skulle vilja fråga finansministern om han kan tänka sig att kalla intresserade parter, t. ex, fackföreningsrörelsen och Industriförbundet, varför inte också Aktiefrämjandet som ägnat frågan betydande intresse, till en överläggning om den svenska strategin för att fånga upp det aktiva och positiva intresset för de här frågorna i det svenska samhället. Den passivitet som svaret tyvärr andas är inte ur den synpunkten acceptabel.

126

Anf. 40 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Herr talman! Görel Bohlin har i interpellation anfört att svenska rederier sedan den 1 januari 1969 inte kunnat proviantera skattefri parfym och kosmetika för internordisk färjetraflk, vilket diskriminerar svenska fartyg jämfört med ufländska, t. ex. finska, samt jämfört med flygtrafiken.

Görel Bohlin har frågat mig om jag instämmer i att svenska fartyg i det här hänseendet diskrimineras och om jag vill medverka till ett återinförande av rätten till proviantering och tullfrihet beträffande parfym och kosmetika på svenska fartyg i internordisk trafik.

Den s.k. nordiska provianteringsöverenskommelsen, som trädde i kraft den 1 januari 1969 för Danmark, Norge och Sverige samt den 1 juli 1969 för Finland, tillkom i syfte att förenkla tullkontrollen av resandetrafiken och att skapa en effektiv kontroll av försäljningen och serveringen av obeskattade varor på passagerarfartygen i trafik mellan hamnar i dessa länder. Finland reserverade sig mot överenskommelsen i fråga om obeskattade parfymvaror.

Det är därför möjligt för både svenska och finska fartyg att proviantera sådana varor i Finland.

Frågor om ändringar av den nordiska provianteringsöverenskommelsen, bl. a. beträffande utvidgning av det obeskattade varusortimentet med parfymvaror, har sedan 1970 vid ett flertal tillfällen tagits upp och övervägts på olika nordiska möten, senast under 1983 av en arbetsgrupp inom Nordiska tulladministrativa rådet. Dessa överväganden har hittills inte resulterat i någon ändrad inställning hos de nordiska länderna i fråga om proviantering och försäljning av obeskattad parfym och kosmetika.

Sveriges redareförening m. fl. har nyligen väckt frågan hos regeringen. Jag har för avsikt att i lämpligt sammanhang ta upp den till diskussion på det nordiska planet.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om fö rsäljn ingen av skattefria varor på fartyg i internordisk trafik

Anf. 41 GÖREL BOHLIN (m):

IHerr talman! Jag tackar finansministern för svaret, som bekräftar att bunkring och ilandförande av parfym och kosmetika inte kan ske i Sverige, men i Finland, och att finansministern har för avsikt att ta upp frågan för diskussion på det nordiska planet.

Med det skulle jag måhända ha låtit mig nöja t. v., men det är viktigt för mig att få påpeka några saker.

För det första: Det faktum att man inte får proviantera i Sverige innebär vissa förvaringsproblem ombord, eftersom man skall förvara för två sträckor. Det innebär också att svenska företag inte har möjlighet att sälja till fartygen, medan finska har det.

För det andra; Det är ju inte tillåtet att föra i land dessa varor i Sverige. Det betyder att om en passagerare går i land i Finland med parfymflaskan han köpt ombord är det lagligt, men inte om han går i land med den i Sverige. Gör han trots allt det och hur stor del av allmänheten har klart för sig att detta är förbjudet? så gör han sig skyldig till smuggling.

För allmänheten måste sådana här regler te sig så obegripliga att de förefaller otroliga. Enligt generaltullstyrelsen har man inte personell kapacitet till mer än ganska glesa stickprovskontroller. När man alltså varken har chans att få passagerarna att uppfatta tullreglerna som sannolika eller har möjlighet att kontrollera lagligheten, innebär det att man ser genom fingrarna på smuggling. Ja, t. o. m. själva systemet medverkar till smuggling.

För det tredje: De skäl som ursprungligen ledde till restriktionerna, nämligen att den skattefria försäljningen ombord gav stora konkurrensnackdelar för motsvarande handel i land, som det hette, har visat sig ohållbara. En jämförelse mellan Sverige och Finland åren 19661977 visar att realvärdet av försåld parfym i Sverige minskat med 2% per år, medan försäljningen i Finland ökat med 4%. Försäljningen av s.k. övrig kosmetika minskade däremot inte i Sverige. Eftersom det framför aUt är det mer exklusiva sortimentet som säljs vid skattefri försäljning, är förhållandet mellan parfym och "övrig kosmetika" intressant. Den skattefria försäljningen måste ha avsett produkter som i mycket mindre utsträckning säljs på land, möjligen för att det behövs omfattande säljinsatser.

127

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om försäljningen av skattefria varor på fartyg i internordisk trafik

För det fjärde: Den av myndigheterna konstaterade minskningen av försäljningen av skattefria varor ombord har inneburit en stark minskning av inkomsterna. Denna inkomstminskning i kombination med kraftiga höjningar av bunkerpriser och ökade personalkostnader och övriga kostnader har lett till att många svenskflaggade passagerarfärjor har sålts eller tagits ur trafik. Den relativt sett obetydliga minskningen av provianteringsrätten har därför starkt medverkat till negativa effekter på fraktpriser och kapacitetsutnyttjande. Sammantaget har det alltså blivit en negativ effekt på sysselsättningen vid rederierna.

För det femte: I konkurrens med flygtrafiken diskrimineras nu färjetrafiken, eftersom inga restriktioner av motsvarande slag finns för flygtrafiken.

Jag vill avsluta med att fråga finansministern om han håller med om att de ursprungliga motiven för införande av restriktionerna inte håller, att de nackdelar av ekonomiskt slag och av sysselsättningsart som jag nämnt föreligger och att lagar, regler och restriktioner skall kunna uppfattas som berättigade och rimliga.

128

Anf. 43 GÖREL BOHLIN (m):

Herr talman! Jag tackar finansministern för detta positiva inlägg.

Vad beträffar dessa regler har jag stor förståelse för att finansministern inte vill gå närmare in på en analys av dem. När jag hörde talas om det här trodde jag knappast att det var sant, men efter att ha kollat det mycket noga förstår jag att det trots allt förhåller sig på det här viset.

Vi har ju en hel del lagar och restriktioner som allmänheten uppfattar som orimliga. Dessa finns bl. a. på skatteområdet, på trafikområdet och på tullområdet. Jag tycker att det är viktigt att regler skall uppfattas som motiverade. I det här fallet är det snarast så att de uppfattas som rent av dumma, och då blir det så att människor struntar i dem. Respekten för lagar och regler minskar - för att inte säga respekten för dem som har hittat på dem eller gått med på dem.

I vad gäller de tullregler som vi har diskuterat nu är det så, som jag har nämnt, att tullkontrollen i praktiken inte kan utövas, därför att det gäller skilda regler för ut- och inresa. 1 finansministerns svar till mig anfördes som ett argument att man skulle förenkla tullkontrollen vid resandetrafiken, men i stället har tullkontrollen alltså blivit mycket mer komplicerad..

Anf. 44 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Jens Eriksson har- mot bakgrund av att generaltullstyrelsen begärt att kustbevakningens postering i Marstrand skall dras in - frågat mig om jag anser det försvarbart att så drastiskt försämra tillsyn och kustbevakning på västkusten.

När riksdagen behandlade anslaget till tullverket och kustbevakningen förra våren (SkU 1982/83:28) betonades att av ekonomiska skäl erforderliga personalminskningar inte skulle drabba kustbevakningen eller tullens övriga bevakningsverksamhet. Tullverkets behov borde få företräde vid anslagsfördelningen, men det var nödvändigt att ta till vara möjligheterna till besparingar även på tullområdet.. Riksdagen utgick från att regeringen uppmärksamt skulle följa frågan om tullverkets anslagsbehov. Med anledning av detta har regeringen i regleringsbrevet för innevarande budgetår föreskrivit att generaltullstyrelsen får planera sin verksamhet så, att inga uppsägningar av personal inom kustbevakningen och övrig, bevakning behöver göras på grund av medelsbrist. Tullverket har också erhållit de extra medel som behövts för att inte nödgas säga upp bevakningspersonal.

I enlighet med den handläggningsordning för ärenden vilka kan medföra indragning av personal längs kusterna som Jens Eriksson nämner i sin interpellation har generaltullstyrelsen skrivit till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län angående en planerad indragning av kustposteringen i Marstrand. Länsstyrelsen har i ett yttrande sagt att i avvaktan på en eventuell ny organisation för kustbevakningen bör Marstrand stå kvar som möjlig stationeringsort för snabb återbemanning, om så skulle bli aktuellt. Länsstyrelsen har alltså inte lämnat förslag om någon annan organisation eller annan finansiering för fortsatt bemanning av Marstrandsposteringen, vilket handläggningsordningen ger möjlighet till.

Kustbevakningen på västkusten består sedan den 1 juli 1983 av 102 man, och enligt vad jag erfarit har inga ytterligare personalreduceringar planerats. En indragning av posteringen i Marstrand skulle enligt generaltullstyrelsens planer inte medföra några ytterligare personalindragningar, utan den

129

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om kustbevak-ningenpå västkusten

personal som är placerad där skulle omstationeras till andra posteringar i närheten.

Verksamheten vid posteringen i Marstrand har sedan april 1983 varit
reducerad, då dén tulljakt som varit baserad där måst utrangeras av
åldersskäl. Ur bevakningssynpunkt behöver emellertid en indragning av
posteringen inte innebära någon försämring. Med de snabba båtar och den
tekniska utrustning som finns i dag klarar de närbelägna posteringarna i
Skärhamn (12km), Stenungsund (25 km) och Öckerö (22 km) av att på ett
betryggande sätt även bevaka området kring Marstrand. Dessa posteringar
förutsätts ju också bli förstärkta med personalen från Marstrand. Ur
sjöräddningssynpunkt får området anses väl tillgodosett, särskilt om man
beaktar att det i Marstrand finns en större lotsstation. ]

Jag kan således inte hålla med Jens Eriksson om att tillsynen och kustbevakningen på västkusten skulle löpa risk att drastiskt försämras och att en indragning av kustposteringen i Marstrand skulle ske i strid mot riksdagens beslut. Regeringen kommer att besluta i frågan om den föreslagna indragningen av kustposteringen i Marstrand - liksom några andra posteringar - inom den närmaste tiden.

130

Anf. 45 JENS ERIKSSON (m);

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret på min interpellation. Finansministern refererar i sitt svar till skatteutskottets uttalande i betänkande 1982/83:28.

Enligt utskottets yttrande, som fick riksdagens bifall, skulle erforderliga personalinskränkningar inte drabba kustbevakningen eller tullens övriga bevakningsverksamhet. Vi trodde då att garantier lämnats för att kustbevakningen skulle förbli intakt, men så har inte blivit fallet.

I regleringsbrevet för innevarande budgetår föreskriver regeringen något helt annat. Det sägs där att verksamheten får planeras så, att ingen uppsägning av personal behöver göras på grund av medelsbrist. Det lämnar i stort sett fältet öppet för generaltullstyrelsen att ta bort de delar av verksamheten man finner lämpligt. Generaltullstyrelsen kan t. ex. anföra andra skäl än medelsbrist.

Det har mari tydligen gjort beträffande Marstrand, ty faktum kvarstår att kustposteringen i Marstrand är nedlagd. Man använder ett annat uttryck, som man tycks tro skall dölja verkligheten. Man säger att den är avbemannad.

Jag har svårt att se skillnaden. När man tar bort bevakningsbåten och de anställda är i varje fall verksamheten nedlagd. Man planerar att definitivt lägga ner kustposteringen i Marstrand, och ingen behöver väl betvivla att så kommer att ske, dä man trots riksdagens uttalande redan dragit in personalen.

I befattningsplanen per den 1 januari 1983 säger man att personalen på västkusten skall skäras ned med fyra man - det är personalen i Marstrand som tas bort.

Egentligen skall det då återstå 103 man på västkusten - inte 102, som

finansministern i sitt svar uppger att det finns.

Nu stämmer ingen av de siffrorna, utan det finns 101 man, och generaltullstyrelsen har meddelat att en ytterligare minskning till 99 skall ske. Kustbevakningen fick muntligt besked om detta i oktober 1983.

Det kan alltid diskuteras om indragningen skett i enlighet med riksdagens beslut. Jag hävdar fortfarande att så inte är fallet. Man har skrivit till länsstyrelsen och begärt yttrande, men det har skett efter det att kustposteringen i prakfiken är nedlagd.

Såvitt jag kan bedöma är det näst intill omöjligt att återbesätta kustposteringen i Marstrand, då personalen nu liksom tulljakten är borta. Man får i så fall göra inskränkningar på annat håll.

Det som skett är alltså att personalminskningar har gjorts och att en viktig kustpostering inte finns längre. Man har tagit båten ur tjänst. Jag tror att om viljan funnits att ha kvar posteringen i Marstrand, som socialdemokraterna faktiskt hade före 1982, kunde man med en översyn fått båten i sådant skick att den kunnat tjänstgöra ytterligare några år. Den är byggd 1952, och 80 % av våra fiskebåtar under 100 bruttoton är äldre.

Finansministern säger vidare att indragningen av kustposteringen inte behöver innebära någon försämring. Jo, herr finansminister, det är precis vad den gör.

I tider då vi behöver bevakning för att bevaka fiskegränser och olaga fiske, då det behövs kontroller av olika slag för att förhindra smuggling av sprit och narkotika, då vi behöver sjöräddning inte minst under sommaren med dess oerhörda trafik, då innebär varje indragning en försämring, och det blir synnerligen kännbart när den tidigare inte varit tillräcklig. Den får ännu större betydelse i takt med att västkustens försvar till sjöss dras in.

Vi var några bohuslänningar som vid riksdagens behandling av kustposteringen i Marstrand gick emot den borgerliga regeringens förslag om att lägga ner posteringen på Marstrand. Vi trodde inte att Marstrand nu var i fara när socialdemokraterna fått makten. Men det är bara att konstatera att det förslaget från socialdemokratiskt håll inte tillkom för att bibehålla en god bevakning och skapa trygghet vid kust och skärgård utan hade helt andra syften, nämligen att tillfoga den borgerliga regeringen ett nederlag. Vi som röstade med er kan bara beklaga att vi gav er vårt stöd.

Jag konstaterar att regeringen tillåtit generaltullstyrelsen att göra personalinskränkningar mot riksdagens klara uttalande. Styrkan på västkusten har minskat med fem man och kommer att minskas med ytterligare tvä.

Kustposteringen och tullstationen på Marstrand försvinner. Det är en kraftig försämring av resurserna på västkusten, och den drabbar ett känsligt område.

Finansministern säger i sitt svar att styrkan nu består av 102 man och att ytterligare indragningar inte planeras. Det är tydligen så att generaltullstyrelsens befattningsplaner ligger ett steg före finansministerns. Men kan jag nu ta fasta på finansministerns ord att inte ytterligare personalinskränkningar kommer att ske, således att styrkan på västkusten skall utgöra 102 man?

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om kustbevakningen på västkusten

131

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Om kustbevakningen på västkusten

132

Ytteriigare en sak: Kan man förvänta sig att frågan om kustposteringen på Marstrand kommer att omprövas, eller är beslutet definitivt? Finns det en rimlig chans att länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län uttalande om återbesättning kan bli en realitet?

Anf. 46 SIRI HÄGGMARK (m):

Herr talman! Finansministern säger att en indragning av kustposteringen inte skulle innebära någon försämring för Marstrand. Men, herr finansminister Feldt, så är det faktiskt inte. Vi som bor i Bohuslän ser allvarhgt på detta och har svårt att förstå varför man skall göra dessa indragningar. Det gäller ju inte bara lots-, fyr- och kustbevakningen utan också försvaret på västkusten.

Västkusten har ett utsatt läge med sin 35 mil långa och svårnavigerade skärgård och med den struktur i fråga om arbete och boende som området erbjuder befolkningen. Förvisso kan Sverige sägas vara en ö, omgiven av vatten och med långa kuster, och förvisso måste vissa omprioriteringar göras när det gäller de aktuella verksamheterna. Men det förefaller oss som om vi på västkusten får ta på oss merparten av de indragningar som måste göras.

Som nu t. ex. indragningen av kustposteringen i Marstrand! Finansministern hänvisar till närheten av Skärhamn, Stenungsund och Öckerö, varifrån man lätt kan nå Marstrand med snabbgående båtar. Jag vet att det är riktigt, för jag bor i Skärhamn. Men när det gäller Marstrand är förhållandena så speciella att kustbevakningen behövs. Marstrand ligger attraktivt till. Speciellt under sommarmånaderna är båttrafiken mer än livlig. Det allvarliga är att Marstrand har blivit attraktivt och tilldrar sig ett allt större intresse som bas för införsel av narkotika. Detta allvarliga problem kan förvärras, om bevakningen dras in.

Jag kan vidare inte låta bli att påminna om en marsdag för snart fyra år sedan. Också då debatterade riksdagen kustposteringen i Marstrand, men då lät det annorlunda från socialdemokratiskt håll. Den gången ansågs det viktigt och riktigt att behålla bevakningen. Socialdemokraterna reserverade sig mot förslaget om en indragning, och vi borgerliga på Bohusbänken anslöt oss till den reservationen. Vi gjorde det av övertygelse, men jag börjar faktiskt tvivla på socialdemokraternas ärliga uppsåt. Kanske var det rent av sä att ni i likhet med de Pavlovska hundarna följde en betingad reflex, nämligen att underkänna varje förslag från den borgerliga regeringen. Ni skällde och sade "njet".

För oss är frågan fortfarande viktig, inte bara ur bevakningssynpunkt utan även med tanke på att de planerade indragningarna drabbar västkustens försvar. Kustbevakningens resurser behövs även för övervakning av vårt sjöterritorium.

Kustbevakningen är sist men inte minst viktig för den bofasta skärgårdsbefolkningen. För den betyder den en trygghet som befolkningen på fastlandet kanske inte riktigt kan förstå. Kustbevakningen ställer upp vid sjukdomsfall och vid andra tillfällen när hjälp behövs, oavsett tid på dygnet. Det är faktiskt så att många människor inte skulle kunna bo kvar ute i

skärgården, om denna trygghet inte fanns. Men även alla sommarboende och alla båtturister litar på att de kan få hjälp. De inte bara litar på det, utan de förutsätter att hjälpen finns.

Finansministern har nu möjlighet att ingripa. Gör det! Försämra inte resurserna på västkusten genom att dra in kustposteringen i Marstrand! Det är viktigt att detta inte sker, för det gäller ett känsligt område, och vi klarar oss inte enbart med den fästning som finns.

Anf. 47 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Låt mig för det första säga ett par ord om det som hände för fyra år sedan, då riksdagen hade en omröstning om posteringen i Marstrand. Under de fyra år som gått har vissa förändringar inträtt. Det är inte bara så att budgetunderskottet har blivit dubbelt så stort sedan dess, utan det är också så att krav på rafionaliseringar har fortsatt att ställas år efter år oberoende av riksdagsmajoritet. Slutligen är det så att det fartyg som ändå måste sägas vara förutsättningen för att en kustbevakningsstation i Marstrand skall fungera inte längre finns. Några pengar, varmed det skulle ersättas eller byggas om, finns inte heller.

För det andra vill jag säga att riksdagens uttalande i fjol var mofiverat av att man på grunder som också jag accepterade tyckte att kravet på en 2-procentig rationalisering vid tullverket skulle komma att i mycket hög grad drabba den operationella delen av verksamheten, om rationaliseringen genomfördes fullt ut. Skatteutskottet skrev därför att riksdagen inte skulle låta de ekonomiska rationaliseringskraven gå ut över personalstyrkan inom kustbevakningen och den övriga bevakningsverksamheten. Detta riksdagens uttalande har vi följt genom att ge tullverket ytterligare pengar - 3,6 milj. kr. tror jag att det är. Tullverket har också levt upp till detta genom att använda de resurserna på den operationella delen, dvs; i kustbevakningen. Däremot går det inte att hävda att riksdagsuttalandet om personalstyrkan skulle förhindra varje organisatorisk förändring i tullens verksamhet. Om riksdagen skulle agera på det sättet att en myndighet inte har möjlighet att ens göra organisatoriska förändringar, låser vi ju den offenfliga verksamheten på ett sätt som ter sig helt orimligt.

För de parfivänner till de båda deltagarna i den här debatten som för bara någon halvtimme sedan argumenterade livligt och engagerat för privata barndaghem och krävde ökad effektivitet och rationalitet i den offentliga verksamheten måste det rimligen te sig som motsägelsefullt, om ni nu hävdar att en av våra större myndigheter inte skall kunna göra organisatoriska förändringar.

För det tredje kan jag naturligtvis inte alls med samma sakkunskap som de båda västkustbor som deltar i den här debatten yttra mig om de direkta praktiska förutsättningarna i Marstrand och på västkusten, men alla de upplysningar jag har fått och som jag anser har givits mig under ämbetsansvar av generaltullstyrelsen tyder på att tullverket är väl så kompetent som riksdagens ledamöter att bedöma hur den pä ett effektivt sätt skall fullgöra sina av riksdagen givna uppgifter.

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om kustbevakningen på västkusten

133

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Om kustbevakningen på västkusten

Slutligen till Jens Eriksson: Något beslut i den här frågan är icke fattat ännu, men det torde ha framgått av vad jag sagt att mitt förslag till regeringen blir att vi på den här punkten följer generaltullstyrelsen.

Anf. 48 JENS ERIKSSON (m);

Herr talman! Jag anser att generaltullstyrelsen så att säga har löpt i väg väl snabbt i den här frågan, så snabbt att vi har haft svårt att hinna med. Jag tror att också finansdepartementet har haft svårt att hänga med. Saker händer innan ens finansdepartementet fått kännedom om vad som förevarit. Brådskan har varit alltför stor. En stunds eftertanke kunde kanske ha åstadkommit ett annat resultat.

Visst delar jag finansministerns uppfattning, att det har skett förändringar sedan vi senast diskuterade förhållandena i Marstrand. Men hela tiden har man ju inriktat sig på en indragning av kustposteringen i Marstrand.

Det fartyg som fanns - det finns alltså inte längre - byggdes 1952. Det skulle ha kunnat tjänstgöra ytterligare många år. Våra fiskebåtar, som byggdes på 1930- och 1940-talen, måste fungera under mycket hårdare påfrestningar än vad tullverkets båtar tvingas göra.

Enhgt min mening har en olycklig förändring ägt rum. Jag kan väl hålla med om att organisationen kan förändras. En nedskärning är emellertid inte detsamma som en förändring av organisationen. Det kan behövas ökad effektivitet. Men en nedskärning eller nedläggning bidrar inte till en sådan, utan den minskar effektiviteten.

Jag beklagar att finansministern kommer att följa generaltullstyrelsens förslag. Men jag förstår att det inte återstår mycket annat. På västkusten beklagar vi detta i högsta grad. Vi hoppas emellertid att kustposteringen i Marstrand åter skall kunna bemannas. Jag tror att vi behöver den.

1983/84:1610 till socialutskottet Nr 68

Manda

30 januari 1984

1983/84:1611 och 1612 till socialförsäkringsutskottet M° d d

1983/84:1613-1643 till socialutskottet

1983/84:1644-1667 till kulturutskottet _____________

1983/84:1668 till utrikesutskottet

1983/84:1669-1679 till kulturutskottet

1983/84:1680-1758 till utbildningsutskottet

1983/84:1759-1769 till trafikutskottet

1983/84:1770 till jordbruksutskottet

1983/84:1771-1803 till trafikutskottet

1983/84:1804 fill kulturutskottet

1983/84:1805-1814 till trafikutskottet

1983/84:1815-1835 till jordbruksutskottet

1983/84:1836 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:1837-1870 till jordbruksutskottet

1983/84:1871-1877 till näringsutskotiet

1983/84:1878 till kulturutskottet

1983/84:1879-1900 till näringsutskottet

1983/84:1901-1966 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:1967-2015 till bostadsutskottet

1983/84:2016 till utbildningsutskottet

1983/84:2017 till socialförsäkringsutskotiet

1983/84:2018 till jordbruksutskottet

1983/84:2019 till skatteutskotiet

1983/84:2020 till jordbruksutskottet

1983/84:2021 till skatteutskottet

1983/84:2022 till näringsutskottet

1983/84:2023 till trafikutskottet

1983/84:2024 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:2025 till utbildningsutskottet

1983/84:2026 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:2027 till försvarsutskottet

1983/84:2028 till utbildningsutskottet

1983/84:2029 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:2030 till konstitutionsutskottet

1983/84:2031 till finansutskottet

1983/84:2032 till skatteutskotiet

1983/84:2033 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:2034 till näringsutskottet

1983/84:2035 till bostadsutskotiet

1983/84:2036 till skatteutskottet

1983/84:2037 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:2038 till jordbruksutskottet

1983/84:2039 och 2040 till näringsutskottet

1983/84:2041 till kulturutskottet

1983/84:2042 till utbildningsutskottet 135

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

136

1983/84 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84: 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84 1983/84

2043 till trafikutskottet

2044 och 2045 till arbetsmarknadsutskottet

2046 till socialförsäkringsutskottet

2047 till utbildningsutskottet

2048 fill jordbruksutskottet

2049 fill näringsutskottet

2050 till bostadsutskotiet

2051 till finansutskotiet

2052 till näringsutskottet

2053 fill arbetsmarknadsutskottet

2054 till socialutskottet

2055 och 2056 till utbildningsutskottet

2057 fill socialutskottet

2058 fill utrikesutskottet .

2059 fill näringsutskottet

2060 till arbetsmarknadsutskottet

2061 till socialförsäkringsutskottet

2062 fill socialutskottet

2063 till utbildningsutskottet

2064 till kulturutskottet

2065 till bostadsutskottet

2066 fiU skatteutskotiet

2067 till näringsutskottet

2068 fill bostadsutskotiet

2069 fill konsfitutionsutskottet

2070 fill finansutskottet

2071 till socialutskottet

2072 till bostadsutskotiet

2073 till finansutskottet

2074 till kulturutskottet

2075 till skaUeutskottet

2076 tiU socialutskotiet

2077 till bostadsutskottet

2078 till socialutskottet

2079 till skatteutskottet

2080 till socialförsäkringsutskottet

2081 till jordbruksutskottet

2082 till näringsutskottet

2083 och 2084 till jordbruksutskottet 2085 till socialutskottet

:2086 tiU skatteutskottet

2087 till socialförsäkringsutskottet

2088 fill finansutskotiet

2089 till skatteutskottet :2090 till lagutskottet

:2091 till socialförsäkringsutskottet

1983/84:2092 till arbetsmarknadsutskottet 1983/84:2093 till näringsutskottet 1983/84:2094 till lagutskotiet 1983/84:2095 till skatieutskottet 1983/84:2096 till jordbruksutskottet 1983/84:2097 till utbildningsutskottet 1983/84:2098 till socialförsäkringsutskotiet 1983/84:2099 till arbetsmarknadsutskottet 1983/84:2100 till skatteutskottet 1983/84:2101 till justitieutskoUet 1983/84:2102 till socialutskottet 1983/84:2103 till jordbruksutskotiet 1983/84:2104 till konstitutionsutskottet 1983/84:2105 till socialutskottet 1983/84:2106 till konstitutionsutskottet 1983/84:2107 till jordbruksutskotiet 1983/84:2108 till näringsutskottet 1983/84:2109 till socialutskottet 1983/84:2110 till socialförsäkringsutskotiet 1983/84:2111 till finansutskottet 1983/84:2112 till konstitutionsutskottet 1983/84:2113 till bostadsutskottet 1983/84:2114 till skatteutskottet 1983/84:2115 till lagutskotiet 1983/84:2116 till trafikutskottet 1983/84:2117 till skaUeutskottet 1983/84:2118 till utbildningsutskottet 1983/84:2119 till jordbruksutskottet 1983/84:2120 till näringsutskottet 1983/84:2121 till bostadsutskottet 1983/84:2122 till kulturutskottet 1983/84:2123 till arbetsmarknadsutskottet 1983/84:2124-2140 till konstitutionsutskottet 1983/84:2141-2144 till finansutskottet 1983/84:2145-2174 till skatteutskottet 1983/84:2175-2187 till jusfitieutskotiet 1983/84:2188-2195 till lagutskottet 1983/84:2196-2205 till utrikesutskottet 1983/84:2206-2217 till försvarsutskottet 1983/84:2218-2233 till socialförsäkringsutskottet 1983/84:2234-2263 fill socialutskottet 1983/84:2264-2286 till kulturutskottet 1983/84:2287-2328 fill utbildningsutskottet 1983/84:2329-2354 till jordbruksutskotiet ■ 1983/84:2355-2359 till näringsutskottet 1983/84:2360 till finansutskotiet

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

137

Nr 68 1983/84:2361-2380 till näringsutskottet

Måndagen den 1983/84:2381-2397 till arbetsmarknadsutskottet

30 januari 1984 1983/84:2398 till konsfitutionsutskotiet

____________ 1983/84:2399-2402 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:2403-2420 till bostadsutskottet
1983/84:2421-2443 till trafikutskottet
1983/84:2444 till finansutskottet
1983/84:2445 till socialutskottet
1983/84:2446 till skatieutskottet
1983/84:2447 till socialförsäkringsutskottet
1983/84:2448 till bostadsutskottet
1983/84:2449 till lagutskottet
1983/84:2450 till socialutskottet
1983/84:2451 till arbetsmarknadsutskottet
1983/84:2452 till finansutskottet
1983/84:2453 till kulturutskottet
1983/84:2454 till näringsutskottet
1983/84:2455 till finansutskottet
1983/84:2456 till skatteutskottet
1983/84:2457 till finansutskottet
1983/84:2458 och 2459 till arbetsmarknadsutskottet
1983/84:2460 till utbildningsutskottet
1983/84:2461 till justitieutskoHet
1983/84:2462 till skatteutskottet
1983/84:2463 till socialutskottet
1983/84:2464 till socialförsäkringsutskottet
1983/84:2465 till utbildningsutskottet
1983/84:2466 till näringsutskottet
1983/84:2467 till utbildningsutskottet
1983/84:2468 till näringsutskottet
1983/84:2469 till bostadsutskottet
1983/84:2470 till socialutskottet
1983/84:2471 till socialförsäkringsutskottet
1983/84:2472 till skatieutskottet
1983/84:2473 till konstitutionsutskottet
1983/84:2474 till finansutskottet
1983/84:2475 till skatteutskottet
1983/84:2476 till kulturutskottet
1983/84:2477 till utbildningsutskotiet
1983/84:2478 till näringsutskottet
1983/84:2479 till arbetsmarknadsutskottet
1983/84:2480 till näringsutskottet
1983/84:2481 till utrikesutskoUet
1983/84:2482 till jordbruksutskottet
1983/84:2483 till bostadsutskottet
138 1983/84:2484 till socialutskottet

1983/84:2485 till justitieutskotiet ~ Nr 68

1983/84:2486 till jordbruksutskottet Måndagen den

1983/84:2487 till skatteutskottet 20 januari 1984
1983/84:2488 och 2489 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:2490 till socialförsäkringsutskottet

1983/84:2491 till trafikutskottet

1983/84:2492 till finansutskotiet

1983/84:2493 till socialutskottet

1983/84:2494 till socialförsäkringsutskottet

1983/84:2495 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:2496 till trafikutskotiet

1983/84:2497 till finansutskottet

1983/84:2498 till lagutskottet

1983/84:2499 till näringsutskottet

1983/84:2500 till trafikutskottet

1983/84:2501 till finansutskottet

1983/84:2502 till utbildningsutskottet

1983/84:2503 till trafikutskottet

1983/84:2504 till utbildningsutskoUet

1983/84:2505 till jordbruksutskottet

1983/84:2506 till lagutskottet

1983/84:2507 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:2508 fill socialförsäkringsutskottet

1983/84:2509 till trafikutskottet

1983/84:2510 till finansutskotiet

1983/84:2511 till jordbruksutskottet

1983/84:2512 till socialutskottet

1983/84:2513 till utbildningsutskottet

1983/84:2514 till bostadsutskottet

1983/84:2515 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:2516 till skatteutskottet

1983/84:2517 till näringsutskottet

1983/84:2518 till trafikutskottet

1983/84:2519 till skatieutskotiet

1983/84:2520 till jordbruksutskottet

1983/84:2521 till näringsutskottet

1983/84:2522 till trafikutskotiet

1983/84:2523 till justitieutskottet '

1983/84:2524 till finansutskotiet

1983/84:2525 till skatteutskottet

1983/84:2526 till socialförsäkringsutskottet

1983/84:2527 till näringsutskottet

1983/84:2528 till arbetsmarknadsutskottet

1983/84:2529 till skatteutskotiet

1983/84:2530 och 2531 till socialförsäkringsutskottet

1983/84:2532 till socialutskottet 139

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Meddelande om interpellationer

1983/84:2533 till kulturutskottet 1983/84:2534 till utbildningsutskotiet

11 § Anmäldes och bordlades
Propositionerna

1983/84:92 Avtalsvillkor mellan näringsidkare

1983/84:99 Fri prissättning beträffande courtage

1983/84:102 Teckning av aktier i Norriands Skogsägares Cellulosa AB

12 § Anmäldes och bordlades
Motionerna

1983/84:2535 av Christer Eirefek och Hugo Bergdahl 1983/84:2536 av Thorbjörn Fälldin tn.fl. 1983/84:2537 av Sven Eric Lorentzon 1983/84:2538 av M'/5 Åshng och Roland Sundgren Kooperationens kapitalförsörjning, m.m. (prop. 1983/84:84)

140

13 § Meddelande om interpellationer

Meddelades att följande interpellationer framställts

den 26 januari

1983/84:89 av Oswald Söderqvist (vpk) till statsrådet BirgiUa Dahl om ifrågasatt export av plutonium:

Studsvik Energiteknik AB har inlämnat exportansökan för ca 3,5 kg plutonium till det belgiska företaget Belgonucleaire. Enligt ansökan är plutoniet avsett för reaktorbränsletillverkning. Som i så många andra fall måste Sverige ha godkännande från USA för att få exportera varor av den här typen. Det visar hur Sveriges utlandsberoende ökar i stället för att minska efter hand som allt större del av den svenska energiförsörjningen tas över av kärnkraften. Vårt land skulle inte kunna driva sina reaktorer om USA fann för gott att stoppa tillförseln av anrikat uran. Genom kontrollen över det använda bränslet har amerikanerna också möjlighet att skaffa sig råvara för sin fortsatta och accelererande kärnvapentillverkning.

Sambandet kärnkraft-kärnvapen kan numera inte förnekas av någon, förhoppningsvis inte heller av den svenska regeringen och dess energiminister. Det har upprepade gånger försäkrats att Sverige genom sitt kärnkraftsprogram inte skall bidra till kärnvapenupprustningen eller delta i världshandeln med plutonium. Det har vidare upprepade gånger försäkrats att upparbetningen av svenskt använt kärnbränsle eventuellt skall fortsätta enbart för att komma fram till bästa och säkraste metod för slutförvaring av detsamma i Sverige. Det har aldrig öppet förutsatts att det åtråvärda plutoniet skall återföras ut på marknaden, varken till Belgien eller till något annat land.

Nu ser vi början av ett nytt mönster, som inte stämmer med de deklarationer som tidigare avgivits. Jag vill därför fråga energiministern:

1. Hur stor del av bränsletillförseln till de svenska reaktorerna kontrolleras
av USA?

2. Kan USA begära att få återköpa det plutonium som utvinns från svenskt använt kärnbränsle i de fall bränslet ursprungligen levererats från USA?

3. Avser regeringen att ge klartecken för export av det nämnda plutoniet om USA tillåter det?

4. Innebär ett sådant beslut att fortsatt svensk export av plutonium, t. ex. utvunnet från de använda bränsleelement som nu finns i Windscale och La Hague, är planerad?

Nr 68

Måndagen den 30 januari 1984

Meddelande om interpellationer

1983/84:90 av Elver Jonsson (fp) till arbetsmarknadsministern om verksamheten med ungdomslag;

Situationen på arbetsmarknaden är utomordentligt svår. Det gäller både den totala omfattningen av arbetslösheten och den relativa andelen. Särskilt ungdomar har drabbats hårt.

Mot den bakgrunden var det positivt att regeringen i höstas föreslog riksdagen att särskilda insatser skulle göras för ungdomsgrupperna 18-19-åringar. Tyvär kom förslaget sent. Handläggningen var brådskande, och det var svårt att se konsekvenserna i en f. ö. riktig tanke; att ge ungdomar jobb eller åtminstone en meningsfull aktivitet. Riksdagen underkände dock förslaget på flera väsentliga punkter, och efter en kompromiss i arbetsmarknadsutskottet gick riksdagen till positivt beslut.

Det synes råda oklarheter på några områden, dels därför att anvisningar om ungdomslagen sändes ut före riksdagsbeslutet, vilket då byggde på proposifionens förslag, dels kan den tidsnöd som förevar ha spelat in. Rapporter når oss nu om att olika bedömning och hantering sker ute på fältet. Det är viktigt att dessa oklarheter undanröjs så att all kraft kan sättas in för att bryta den rekordhöga arbetslösheten.

Med anledning härav vill jag fråga arbetsmarknadsministern;

Vilka åtgärder har regeringen vidtagit för att tillförsäkra att intentionerna i överenskommelsen om ungdomslag förverkligas?

Nr 68

Måndagenden 30 januari 1984

Meddelande om interpellationer

breddning av ungdomslagsverksamheten, lärlingsplatser, avbyråkratisering, avtalsfrågor etc. fullföljes.

1983/84:92 av Börye Hörnlund verksamheten med ungdomslag:

I december 1983 träffades en överenskommelse mellan socialdemokraterna, moderaterna, centerpartiet och folkpartiet i riksdagen angående en lag om ungdomslag. Överenskommelsen och sedermera riksdagens beslut avvek på väsentliga punkter från regeringens ursprungliga proposition. Ungdomslagen är nu under praktiskt genomförande ute i landet. Redan nu kan det konstateras att regringen ej lever upp till överenskommelsen.

Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern om regeringen avser att vidta åtgärder som innebär att den träffade överenskommelsen såvitt gäller breddning av ungdomslagsverksamheten, lärlingsplatser, avbyråkratisering, avtalsfrågor etc. fullföljes.

142

1983/84:93 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) till statsministern om omprövning av grunderna för lagstiftning som föranleder personer att bosätta sig utomlands:

Under senare år har allt flera svenskar, som varit verksamma bl. a. inom näringslivet, sporten, konsten och den vetenskapliga forskningen, ansett sig nödsakade att av skatteskäl lämna landet och bosätta sig utomlands. Vårt land har härigenom undandragits åtskillig begåvning och talang och dessutom kapital, inkomster och - icke minst! - skatter. De särskilda spelregler som statsmakterna tvingats införa för utländska forskare vid det svenska fredsforskningsinstitutet belyser på sitt sätt hur starkt det svenska skattesystemet avviker från vad som förekommer i andra, i övriga hänseenden med Sverige jämförbara, länder. När man nu kan se följderna av ett skattesystem, som driver allt flera - numera inte minst yngre, högutbildade och initiativrika - medborgare i frivillig landsflykt, har man då inte anledning att fundera på om bevekelsegrunderna för en sådan lagstiftning är rationella och meningsfulla, eller om det inte vore bättre att -utan emotionella fördomar av tvivelaktig valör - ompröva de regler som nu gör emigration till en rakare åtgärd än "skatteplanering"? Vad vinner och vad förlorar Sverige på detta?

Det brukar visserligen - och med rätta - sägas att åtskilliga av våra emigranter fortsätter att göra sitt forna hemland stora tjänster i sin verksamhet utomlands, och att därför skadan inte är så stor. Men beslutet att lämna det land, där man vuxit upp, haft sitt arbete och har sin familj och släkt, är för den enskilde ingalunda lätt. Skillnaden i behållen inkomst och sparförmåga gör det vanligen svårt för den, som en gång utvandrat, att sedermera kunna återvända hem.

Vilka motiv kan man i dag åberopa för en lagstiftning som får sådana

1983/84:94 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) till försvarsministern om militärutbildningen för kvinnor:

På senare år tycks försvaret ha anordnat såväl soldat- som officersutbildning för livinnor. Har försvarsministern möjlighet att för riksdagen redovisa dessa utbildningars omfattning och utformning samt de erfarenheter som hittills vunnits av denna verksamhet?

14 § Meddelande om fråga

Meddelades att följande fråga framställts

den 27 januari

1983/84:304 av Görel Bohlin (m) till försvarsministern om försäljningen från försvarets överskottslager:

Vid försvarets materielverks s. k. överskottslager säljs bl. a. "utgången" eller ej utnyttjad försvarsmateriel. Bland det som säljs finns för hemvärnet intressant materiel. Eftersom det fortfarande finns brister i hemvärnets utrustning och man där är öppen för enklare lösningar beträffande utrustningen, har hemvärnet bett att före utförsäljning få köperbjudande. Hemvärnsfolk följer därför noga vad som bjuds ut till försäljning vid FFV. Man har i dessa kretsar med förvåning och oro konstaterat, att det sålts bl. a. åtskilliga perfekta ra 122 - hemvärnets standardradio - kraftförsörjningsagg-regat till ra 122, uniformer, kikare och t. o. m. en fungerande kryptomaskin som är hemlig utrustning. Sådan utrustning kan användas mot landet av s. k. omstörtande element.

Är försvarsministern beredd att ta initiativ till att dylik användbar och t. o. m. hemlig utrustning inte försäljs utan i stället erbjuds hemvärnet?

143