Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1983/84:1

Redogörelse

1983/84:1

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

I Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr I

Redaktör: Birgitta Hallström
Omslag: Kerstin Anckers

Översättning till engelska av Summary in English: John Hogg
Norstedts Tryckeri
Stockholm 1983

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

I ALLMÄNNA DOMSTOLAR m. m.

Domstolsväsendet m. m.

Handläggningen vid häktesförhandling i mål om våldförande m. m.

vid Norrköpings tingsrätt 19

Interimistiskt beslut i vårdnadsfråga har grundats bl. a. på uppgifter
som domaren införskaffat under hand utan att redovisa dem. 30
Sedan lagfart beviljats frånskild på grund av bodelningsavtal som
dock ej bekräftats efter äktenskapsskillnaden har ansökan om
inteckning vilandeförklarats enär det ej företetts samtycke av f. d.
maken. Fråga om hur inskrivningsmyndigheten bort förfara. Kritik

mot att ärendet handlagts av tingsnotarie 32

Rättshjälpsnämnd har ej ansetts kunna begära att få del av bodelningshandling
för att bedöma frågor om skälig ersättning åt bodelningsförrättaren
samt rättshjälpsavgift m. m. Fråga om rättshjälpslagstiftningen
erbjuder tillräckliga medel för rättshjälpsmyndighet
att få beslutsunderlag för eventuell jämkning av rättshjälpsavgift . 35

Vissa övriga ärenden 38

Åklagar- och polisväsendena

Åklagares prövning av frågor om anhållande i den misstänktes

utevaro och om åtgärder när beslut därom har verkställts 56

Förvaring i arrest av person som hämtats till förhör för att höras

som vittne i en förundersökning m. m 60

Tillvägagångssätt vid fotokonfrontation under förundersökning .. 67

Fråga om belöningar för upplysningar från allmänheten till företrädare
för polisväsendet 76

Bristande organisation vid efterspaning av försvunnet barn 79

Cykel som upphittats av enskild har av polismyndighet ansetts

skola tillfalla kronan 83

Upplösning av allmän sammankomst 85

Handläggning vid polismyndighet av ärende angående avvisning

av person som sökt politisk asyl 88

Avvisning av en polsk medborgare 92

Vissa övriga ärenden 95

Kriminalvård

Allvarliga brister vid planering av beledsagad permission. Fråga

om förutsättningarna för beviljande av korttidspermission 108

Kritik mot ledningen för kriminalvårdsanstalt samt mot kriminalvårdsstyrelsen
för otillräckliga åtgärder med anledning av anmälan

om tillgreppsbrott i tjänsten 118

Felaktigt föreläggande om straffverkställighet när åtal ogillats har
lett till införpassning på allmänt häkte. Fråga om föreläggandet

utfärdats av oaktsamhet som varit grov 126

Vissa övriga ärenden 131

II FÖRSVARET m. m.

Utredningen i disciplinmål av frågor om uppsåt vid misstanke om
undanhållande (21 kap. 11 § brottsbalken). Kritik mot handläggningen
av några mål vid en flygflottilj 137

Vissa övriga ärenden 143

III VÅRDOMRÅDET

Socialtjänst

Åtal mot hemsamariter för mutbrott 146

Bristfälliga insatser inom äldreomsorgen för en 82-årig man och

dennes 80-åriga hustru 150

Avstängning från socialförvaltning 161

Social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa

om utbetalning av enskilds pension till nämnden 162

En socialnämnd har utgett bistånd för betalning av en skuld som
har uppkommit vid köp av narkotika — tillämpningen av 6§ socialtjänstlagen
169

En person, sorrv omhändertagits av polismyndighet med stöd av 8 §
lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), har fått kvarstanna
hos polisen i 17 dagar — fråga om tillämpningen av 12 §

LVM 172

Läkarundersökning i mål om vård enligt lagen om vård av missbrukare
i vissa fall 174

Handläggning av ärende i socialnämnd — bl. a. fråga om partens

rätt att närvara vid nämndens sammanträde 177

Offentligt biträdes rätt att närvara vid socialnämndens sammanträde
i ärende enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av

unga (LVU) 180

Bristfällig handläggning hos socialnämnd av ett boutrednings ärende

181

Vissa övriga ärenden 184

Hälso- och sjukvård m. m.

Sjukhuspersonal har med biträde av polis medicinerat patient i

dennes bostad oaktat patienten motsatt sig detta 190

Behörighet för vårdchef att besluta om inskrivning i vårdhem ... 193

Rätt för sjukhus att avvisa patients ombud 194

Läkares skyldighet anteckna intagningsbeslut i journal 197

Disciplinansvar för överläkare som brustit i sin skyldighet att visa

patient omsorg och respekt 198

Fråga om LSPV-patient under pågående försöksutskrivning kan
återvända frivilligt till sjukhuset utan att försöksutskrivningen

upphör 200

Förutsättningarna för sjukhus att obducera avliden mot anhörigs

vilja 202

Jäv för ordförande i utskrivningsnämnd 203

Vissa övriga ärenden 207

Socialförsäkring

Handläggning hos försäkringskassa av ett arbetsskadeärende. Fråga
om föredragningsrutiner och om kommunicering av förtroendeläkares
yttrande. Dessutom fråga bl. a. om kommunicering av

föredragandes förslag till beslut 209

Jäv för förtroendeläkare vid försäkringskassa 213

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. m 220

Offentlighet och sekretess m. m.

Utlämnande från socialstyrelsen av försäljnings- och förbruknings statistik

över enskilda medicinska preparat 225

Fråga om anteckningar om intagen vid rättspsykiatrisk klinik varit
allmänna handlingar eller ej. Tillika fråga om innehållet i handlingarna
var sekretesskyddat även gentemot patienten själv 231

Utlämnande av uppgifter från sjukhus till rättspsykiatrisk klinik . 235

Utlämnande av sjukjournaler för forskning 237

Angående krav på medgivande från patienter vid utlämnande av

deras sjukjournal 238

Sjukvårdspersonals rätt att meddela sig med massmedierna 239

Om sekretessen vid insamling och publicering av informationsmaterial
i sjukvården m. m 242

Åsidosättande av sekretess vid inventering av medicinlistor som
upprättas vid en av socialnämnd driven socialmedicinsk behand lingscentral

245

Fråga om anonymitetsskydd för anmälare inom socialtjänsten ... 247

Vägran att lämna ut uppgift om barns vistelseort till vårdnadshavare
249

Utlämnande av handlingar i tjänstetillsättningsärende. Tillika fråga
om skyldighet förelegat att lämna ut handlingar under lunchrast . 250

Meddelarskydd och pressmeddelande 251

Yttrandefrihet och konkurrensbegränsning 252

Handlingar i ett personalärende har vid ett ”stormöte" delats ut
till de anställda vid en myndighet. Brott mot tystnadsplikt har inte
ansetts föreligga men detta sätt att handlägga ett personalärende
har kritiserats 258

Taxering, uppbörd och exekution

1. Allmänt

FELAKTIGA SKATTEKRAV - synpunkter på några viktiga
ADB-rutiner i skatteuppbörd och indrivningsverksamhet .... 265

2. Taxering och uppbörd
FASTIGHETSTAXERING - synpunkter för kommande år . 276
Disciplinansvar för fögderisekreterare som förfarit felaktigt i

sin egenskap av föredragande i taxeringsnämnd 306

Vissa övriga ärenden 310

3. Exekution

Återlämnande av säkerhet, sedan anstånd beviljats med betalning
av skatter 321

Utdelning i konkurs för skatter när lokal skattemyndighet har
meddelat anstånd med betalningen av dessa 321

Utbildning

Censur av film som skildrar narkotikamissbruk 323

Skolmyndighets skyldighet att ge sökande till tjänst tillfälle komplettera
ansökan; tillika fråga om jäv vid tillsättningsbeslut 326

Fråga om tillämpning av 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning

m.m 329

Fråga om rektors beslut rörande gymnasieelevers ledighet från
skolarbetet för enskilda angelägenheter kan överprövas; tillika

fråga om förvaltningslagen är tillämplig på sådana ärenden 332

Vissa övriga ärenden 334

Byggnads- och planväsendet

Fråga om en byggnadsnämnd i ett visst fall har anledning att
avvakta andra myndigheters beslut innan nämnden vidtar åtgärd
enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m.m 336

Fråga om en byggnadsnämnd vid tillämpning av 39 § tredje stycket
byggnadsstadgan kan lägga bestyret med att sköta kommuniceringen
med ägare av grannfastigheter på den som söker byggnadslov
337

Fråga om en byggnadsnämnd i ett visst fall hade bort ta ut avgift
för sin befattning med en förhandsförfrågan rörande möjligheten

att bebygga en fastighet 339

Underlåtenhet av byggnadsnämnd att iaktta bestämmelser i 56 §
byggnadsstadgan om handläggning av ärenden som rör byggnadslov
för byggnadsföretag med arbetslokal eller personalrum för
verksamhet vari arbetstagare skall användas till arbete för arbetsgivares
räkning 343

En byggnadsnämnd har gjort gällande att nämnden på grund av
s. k. litispendens skulle vara förhindrad att pröva ett ärende om
dispens och byggnadslov för ett bostadshus innan ett lantmäteriärende
rörande avstyckning av en tomtplats för byggnadsföretaget
har blivit slutligt avgjord 345

Arbetsmarknaden

Kritik mot en länsarbetsnämnd för underlåtenhet att tillämpa förvaltningslagens
bestämmelser vid behandlingen av en ansökan om

arbetsmarknadsutbildning 350

Fråga om i vilken utsträckning en yrkesinspektion bör göra anmälan
till polismyndighet när en arbetsgivare överträtt straffsanktionerade
föreskrifter som meddelats av arbetarskyddsstyrelsen och

om uppföljningen av tillsynsärenden 354

Uttalanden angående arbetsmarknadsverkets anvisningar angående
tillhandahållande av kopior av allmänna handlingar samt
kritik mot en arbetsförmedling och en länsarbetsnämnd för handläggningen
av en begäran om sådana kopior 358

Övrigt

Kritik mot trafiksäkerhetsverket för den praxis som verket tillämpat
när det gällt avgifter för förnyelse av körkort och som inneburit

att avgift felaktigt uttagits två gånger i vissa fall 362

Kritik mot statens järnvägar för underlåtenhet att iaktta bestämmelserna
i kungörelsen (1973:1210) om försäljning av övertalig

eller kasserad materiel och inventarier 365

Handläggningen av ofullständiga ansökningar om avställning av
fordon. Fråga om tillämpade handläggningsrutiner uppfyller förvaltningslagens
krav och om bilregisterkungörelsen innehåller bestämmelser
som avviker från den lagen 370

Fråga om interimistiskt beslut kan meddelas i ärende enligt 64 §
lagen om handel med drycker 375

Kritik mot bostadsstyrelsen för den praxis som tillämpats inom
styrelsen vid bedömningen av när handlingar skall anses inkomna

enligt 7 § andra stycket förvaltningslagen 381

Myndighets befogenhet att i ett ärende om bostadsbidrag företaga
besiktning av ett hus för att kontrollera om bidragstagaren har sin

bostad där 388

Fråga om jäv för en tjänsteman hos en lantbruksnämnd i ett ärende

om tillstånd till matjordstäkt 392

Fråga om jäv för ledamöter i en länsstyrelses styrelse i ett ärende
om yttrande över ansökan om bearbetningskoncession för torv .. 396
Frågor om handläggningsordning och nämnders sammansättning
vid besvarandet av remisser från statliga tillsynsorgan. Kritik i ett
fall mot landstingskommuns sjukvårdsstyrelses handläggning av
en remiss från socialstyrelsen (I) och i ett annat fall mot kommuns

byggnadsnämnds handläggning av en remiss från JO (II) 404

Dröjsmål i en länsrätt vid prövning av underställt beslut om omedelbart
omhändertagande enligt 8 § lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM) samt andra frågor rörande handläggningen av mål

enligt den lagen 407

Myndigheters service och undantag från telefonkön 417

Vissa iakttagelser vid granskningen av förvaltningsdomstolar .... 419

BILAGOR

1. Personalorganisationen 421

2. Förteckning över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen
under tiden den I juli 1982-30 juni 1983 genom skrivelser från
justitieombudsmännen före den 1 juli 1982 422

3. Sakregister 423

4. Summary in English 465

Till RIKSDAGEN

Detta är riksdagens ombudsmäns berättelse för verksamhetsåret den 1
juli 1982-den 30 juni 1983.

Den försöksverksamhet som inleddes under verksamhetsåret 1981/82
och för vilken det finns en översiktlig redogörelse i den berättelse som
lämnades förra året (s. 9) har fortsatt och byggts ut; för de nyheter i det
hänseendet som detta verksamhetsår har inneburit redogörs i avsnitt 2.5
(Inspektionerna). Detta förhållande har medfört att årets berättelse har
samma blandning av bok- och offsettryck som förra årets och att materialet
presenteras på ett, i jämförelse med tidigare berättelser annorlunda sätt. —
Någon utvärdering av verksamheten har ännu inte gjorts; ytterligare erfarenheter
måste samlas in innan så kan ske. Men alla tecken tyder på att
syftet med verksamheten kommer att kunna förverkligas.

1 Organisationen

JO Nilsson omvaldes den 24 november 1982 och JO Sigvard Holstad den
25 maj 1983 till justitieombudsmän. Nilsson dessutom att vara administrativ
chef för ombudsmannaexpeditionen.

En redogörelse för personalorganisationen finns i bilaga 1 till denna
ämbetsberättelse.

Några ändringar i arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition
har inte gjorts under verksamhetsåret. Arbetsordningen finns intagen i
berättelsen 1981/82 s. 401 ff.

2 Verksamheten

2.1 Totalstatistiken

Balanslägel
Ingående balans
Nya ärenden
Remisser och andra skrivelser från myndigheter
Klagomål och andra framställningar från enskilda
Initiativärenden med anledning av inspektioner
Initiativärenden på grund av tidningsartiklar

Summa balanserade och nya ärenden
Avgjorda ärenden 1.7.1982—30.6.1983

Utgående balans

1037

3688

44 3846

4 883
3763

1 120

Månadsöversikt över ärendena

Nya Avgjorda Balans

Juli 226 208 1055

Augusti 240 233 1062

September 332 338 1056

Oktober 352 308 I 100

November 399 2% 1203

December 408 377 1234

Januari 369 364 1239

Februari 350 370 1219

Mars 377 356 1 240

April 270 336 1 174

Maj 286 255 1 205

Juni 237 322 1 120

3 846 3763

Antalet nya ärenden under perioden var 3846 eller 330 fler än under
närmast föregående verksamhetsår. 133 av de nya ärendena var initiativärenden
och 25 var remisser från departement och myndigheter. Antalet
klagoärenden var 3688, dvs. 289 fler än under föregående verksamhetsår.

Klago- och initiativärenden 1.7.1976—30.6.1983

År	Klago-	Initiativ-
	ärenden	ärenden
1976/77 1.7-30.6	2933	204
1977/78 1.7-30.6	2993	163
1978/79 1.7-30.6	3023	165
1979/80 1.7-30.6	3211	140
1980/81 1.7- 30.6	3464	87
1981/82 1.7-30.6	3 399	95
1982/83 1.7-30.6	3 688	133''

'' Som framhölls i den förra berättelsen (s. 10) söker vi undvika remisser på grund av
iakttagelser under inspektioner; vi strävar i stället efter att genom samtal med
berörda tjänstemän bidra till att göra hanteringen hos myndigheten säker och effektiv.

Under perioden avgjordes 3763 ärenden. Av dessa var 3622 klagoärenden
och 122 inspektions- och andra initiativärenden.

Tablå över utgången i de under den 1 juli 1982-den 30 juni 1983 hos
riksdagens ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga initiativären -

dena

Sakområde	Avgjorda utan slut-lig anled-ning till kritik	Erinran el. annan kri-tik	Åtal eller Framställa disciplinär till riks* bestraff- dagen eller ning regeringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	2	3	1	6
Åklagarväsendet		1		1
Polisväsendet	5	2		7
Försvarsväsendet		2		2
Kriminalvård	1	1		2
Socialtjänst	2	26		28
Sjukvård	8	17		25
Exekutionsväsendet	3	4		7
Taxerings- och uppbörds-
väsendet		13		13
Övriga förvaltningsärenden	11	20		31
Summa ärenden	32	89	1	122

Tablå över utgången i de under perioden den I juli 1982—den 30 juni 1983 hos riksdagens
ombudsmän avgjorda klagoärendena

Sakområde	A wisn. eller avgöran-de utan särskild utredning	Överläm-nande enl. 18 § instr.	Avgjorda efter ut-redn. utan kri-tik	Erinran eller annan kritik	Åtal el-ler dis-ciplinär bestraff-ning	Framställ-ning till riksdagen eller re-geringen	Summa ärenden
Domstolsväsendet	118	1	215	28	1		363
Åklagarväsendet	49	5	74	9			137
Polisväsendet	101	4	207	61	5		378
Försvarsväsendet	31		14	6			51
Kriminalvård	48	3	203	12			266
Socialtjänst	69	3	223	48	1		344
Sjukvård	105	13	126	16	1		261
Allmän försäkring	83		64	21			168
Arbetsmarknaden m. m	31		19	2			52
Byggnads- och vägärenden ..	39		42	12			93
Exekutionsväsendet	11		67	12			90
Kommunal självstyrelse	76		26	II	1		114
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden	91	5	39	10			145
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	173	37	144	89	2		445
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	53	1	30	15	1		100
Jordbruksärenden. miljövård,
hälsovård m. m	54		56	10	1		121
Tjänstemannaärenden	76		31	18			125
Offentlighetsärenden	23	2	30	12			67
Övriga förvaltningsärenden ..	77		77	38			192
Frågor utanför kompetensom-
rådet och oklara yrkanden .	110						110
Summa ärenden	1418	74	1687	430	13		3622

2.2 Besvarande av remisser

19 remisser från riksdag, departement och myndigheter har besvarats.

JO Nilsson har yttrat sig till

1) riksarkivet över en promemoria (1982-06-03) angående översyn av
förordningen om utgallring av handlingar hos vissa statsmyndigheter

2) riksdagens förvaltningskontor (RFK) över en promemoria (1982-09-16) om sammanförande av Riksdagens författningssamling (RFS) med
Svensk författningssamling (SFS)

3) handelsdepartementet över en framställning från generaltullstyrelsen
om förande av tullverkets spaningsregister med hjälp av ADB

4) riksdagens förvaltningskontor över RFK-utredningens betänkande
”Översyn av RFK:s organisation”.

JO Wigelius har yttrat sig till

1) riksdagens konstitutionsutskott över motionen 1981/82:1071 av Arne
Gadd och Hans Pettersson i Helsingborg om en ombudsman för invandrarfrågor 2)

justitiedepartementet över en promemoria (1982-04-15) angående vissa
ändringar i utlänningslagstiftningen och den nordiska verkställighetslagstiftningen 3)

justitiedepartementet över en framställning till departementet från
riksåklagaren om ändrad regional indelning m. m.

4) invandrarpolitiska kommittén över kommitténs delbetänkande (SOU
1982:49) Invandringspolitiken — Bakgrund

5) justitiedepartementet över skrivelse till departementet från allmänna
häktet i Stockholm angående ansvaret för kriminalvårdsklientelets hälsa
och liv

6) justitiedepartementet över rättegångsutredningens betänkande (SOU
1982:25 och 26) Översyn av rättegångsbalken 1 - Processen i tingsrätt

7) polisberedningen över dess promemoria (Ds Ju 1982:13) angående
rikskriminalsektionen, rikskriminalen och interpolsektionen

8) justitiedepartementet över Brottsförebyggande rådets promemoria
(BRÅ PM 1982:6) Informationsutbyte mellan myndigheter. Författningsförslag.

JO Holstad har yttrat sig till

1) justitiedepartementet över viteskommitténs betänkande (SOU
1982:21) Ett effektivare vite

2) kommundepartementet över kommunaldemokratiska kommitténs betänkande
VIII (Ds Kn 1982:7) Politiska sekreterare i kommuner och landstingskommuner 3)

justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds Ju 1982:9)

De offentliga organens verksamhet vid krig eller krigsfara 1. Förvaltningsmyndigheter
och kommuner

4) justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds Ju
1982:11) Större klarhet i fråga om olika reglers rättsliga karaktär och syfte

5) civilmilitärutredningens betänkande (SOU 1982:48) Försvarsmaktens
personalkategorier

6) kommun/civildepartementet över kommunalbesvärskommitténs betänkande
(SOU 1982:41) Överklagande av kommunala beslut

7) civildepartementet över kommitténs för vissa medbestämmandefrågor
betänkande (SOU 1982:56) Kommunal förvaltning och medbestämmanderätt.

2.3 Framställningar och överlämnande av beslut till riksdag/regering
m. m.

JO Nilsson har under verksamhetsåret meddelat ett beslut ”FELAKTIGA
SKATTEKRAV — synpunkter på några viktiga ADB-rutiner i skatteuppbörd
och indrivningsverksamhet”. Beslutet meddelades efter de undersökningar
som föranleddes av åtskilliga anmärkningar som gällde hur
enskilda personer drabbas av olika former av felaktiga krav på att betala
skatt och de problem som de hade stött på när de försöker få felen rättade
hos myndigheterna. Beslutet sändes till bl. a. konstitutions-, närings- och
skatteutskotten och justitie- och budgetdepartementen. Se vidare s. 265.

JO Nilsson har också i ett beslut ”FASTIGHETSTAXERING - synpunkter
för kommande år” redogjort för sina iakttagelser av 1981 års
allmänna fastighetstaxering. Beslutet överlämnades till bl. a. skatteutskottet,
finansdepartementet och 1976 års fastighetstaxeringskommitté. Se vidare
s. 276.

2.4 Åtal, anmälningar för vidtagande av disciplinär åtgärd och överlämnande
av klagomål till annan myndighet

Under verksamhetsåret har 8 åtal anställts. Åtalen har riktats mot

1) en chefsåklagare och en hovrättsassessor för vårdslös myndighetsutövning 2)

en gatuchef för anläggande av en brunn utan att inhämta besked från
vattendomstol (2 kap. 47 § 1 mom. första stycket och 13 kap. 11 § vattenlagen) 3)

ledamöter i linjenämnd för myndighetsmissbruk, alternativt vårdslös
myndighetsutövning

4) polisman för myndighetsmissbruk

5) ordförande i fastighetstaxeringsnämnd för vårdslös myndighetsutövning 6)

tingsrättslagman för myndighetsmissbruk, alternativt vårdslös myndighetsutövning 7)

polisman för olaga frihetsberövande

8) föreståndare för servicehus för mutbrott.

De åtal som redovisas under 2) och 4) var föranledda av två respektive
fyra anmälningar.

Vidare har anmälan för vidtagande av disciplinär åtgärd gjorts mot

1) en överläkare för kränkande uttalande till patient m. m.

2) en fögderisekreterare i dennes verksamhet som tjänstemannagranskare
i en taxeringsnämnd.

I 1982/83 års ämbetsberättelse redovisas (s. 151 ff) ett ärende angående
åtal mot en fänrik för missbruk av förmanskap och mot en överste för
tjänstefel. Tingsrättens dom, som innebar bifall till åklagarens talan, vann
laga kraft beträffande fänriken men överklagades av översten. Göta hovrätt
har genom lagakraftvunnen dom den 19 januari 1983 fastställt tingsrättens
dom.

En redovisning av JO Svernes beslut att väcka åtal mot två hemsamariter
togs in i 1982/83 års ämbetsberättelse (s. 162 ff). I den nu föreliggande
berättelsen finns en redogörelse för domstolarnas bedömning av ansvarsfrågan
(s. 146 ff).

Med stöd av 18 § instruktionen för justitieombudsmännen har klagomål i
74 fall lämnats över till annan myndighet för prövning och avgörande. 37
ärenden med klagomål mot taxeringsnämnder har lämnats över till skattecheferna
i respektive län. Socialstyrelsen eller hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd har övertagit 13 klagomål.

2.5 Inspektionsverksamheten

JO Nilsson har under verksamhetsåret inspekterat försäkringsinspektionen,
finsk-svenska gränsälvskommissionen, åklagarmyndigheten, polismyndigheten
och gränstullkammaren i Haparanda, lokala skattemyndigheterna
i Borgholms och Haparanda fögderier, kronofogdemyndigheterna i
bl. a. Halmstad, Haparanda och Luleå och domkapitlet i Stockholms stift.
Inspektionerna har omfattat 8 dagar.

Samtidigt som JO Nilsson inspekterade myndigheterna i Haparanda så
besökte Finlands JO Jorma S. Aalto motsvarande myndigheter i Torneå.
JO Nilsson och JO Aalto inspekterade gemensamt gränsälvskommissionen.
JO Nilsson och hans medarbetare deltog vid flera av JO Aaltos
inspektioner i Torneå; på motsvarande sätt var JO Aalto och hans medarbetare
med när JO Nilsson besökte de svenska myndigheterna. Syftet med
denna samordnade inspektionsverksamhet var bl. a. att få en bild av de
speciella förhållanden som gäller i två gränskommuner med nära och
utvecklat samarbete. Inspektionerna avslutades med en gemensam samling
i Haparanda där företrädare från de inspekterade myndigheterna på
ömse sidor om gränsen och Haparanda kommun var med. JO Nilsson och
JO Aalto redogjorde för vissa iakttagelser och dåvarande landshövdingen
Ragnar Lassinantti talade om Nordkalottens historia och framtid.

Det har under året förekommit avsevärt färre inspektioner i traditionell
mening på JO Nilssons tillsynsområde än under tidigare år. Skälet är detta.
Under senare år har i JO:s arbete på området för tillsyn av skatte- och
kronofogdemyndigheterna liksom av de allmänna förvaltningsdomstolarnas
arbete med skattemål de traditionella verksamhetsformerna kompletterats
med systematiska undersökningar av bestämda delar av en myndighets
ansvarsområde - s. k. projekt - vilka redovisats som särskilda beslut
under den gemensamma titeln ”JO om ...”. Projekten har initierats av
enskilda anmälningar, gjorda iakttagelser eller av önskemålet att få en bild
av hur en viss lagstiftning fungerar främst mot bakgrund av de övergripande
kraven på enhetlighet och effektivitet i tillämpningen. Som ett
viktigt och naturligt led i detta arbete ingår besök hos myndigheter där
intresset koncentreras till just den eller de aktuella frågorna. Vidare förekommer
i dessa sammanhang mera formlösa besök hos myndigheter m. m.
Dessa projekt har hittills slutförts:

o Erfarenheterna av 1979 års taxering (Taxering i dataåldern - synpunkter
för kommande år m. m.)
o Den långsamma skatteprocessen - några synpunkter och förslag
o Enskilda mål före allmänna? - synpunkter på hur arbetstyngda kronofogdemyndigheter
kan prioritera
o Felaktiga skattekrav - synpunkter på några viktiga ADB-rutiner i skatteuppbörd
och indrivningsverksamhet1
o Fastighetstaxering - synpunkter för kommande år1
Dessa projekt pågick när verksamhetsåret slutade:
o Kronofogdemyndigheterna som tillsynsmyndighet i konkurs
o Kronofogdemyndigheterna och den exekutiva fastighetsförsäljningen

0 Det kommunala protokollsspråket

Under arbetet med tillsynsprojektet har 12 tillsynsmyndigheter och 15
konkursförvaltare besökts. Som ett led i undersökningen beträffande
nyordningen av den exekutiva fastighetsförsäljningen har 18 kronofogdemyndigheter
besökts. Protokollsspråksprojektet genomförs i samarbete
med statsrådsberedningens språkexperter, Svenska kommunförbundet
och Svenska språknämnden.

Ett ärende om kronofogdemyndigheternas undersökningsmetoder i vissa
fall (”exekutiv spaning”) har också tagits upp. En diskussionspromemoria
om problemen har remitterats för yttrande till ett antal centrala och
lokala myndigheter. Även på skatteområdet förbereds nu nya projekt.

Den inspektion av domkapitlet i Stockholms stift som inleddes under
verksamhetsåret 1981/82 avslutades i oktober 1982. Inspektionen hölls
öppen under denna tid bl. a. därför att JO Nilsson bedömde att det var
fördelaktigast både för myndighetens personal och för verksamheten som
sådan att myndigheten fick en möjlighet att bota de brister i fråga om bl. a.
diarieföring, ärendebalanser, ekonomisk redovisning och andra handlägg 1

Slutförd under det senaste verksamhetsåret

ningsrutiner som snabbt hade kunnat iakttas och om vilka myndigheten var
klart medveten. JO Nilsson höll sig genom återkommande besök underrättad
om att detta ”restaureringsarbete” fortskred som planerat.

JO Wigelius har under verksamhetsåret inspekterat kriminalvårdsanstalten
Norrköping och åtföljdes vid inspektionen av Finlands biträdande
justitieombudsman Klas G. Ivars och referendarierådet Klaus Helminen.
JO Wigelius har vidare inspekterat Umeå tingsrätt, överförmyndarnämnden
i Umeå, kriminalvårdsanstalten Umeå och allmänna häktet i Umeå,
polismyndigheten i Uppsala polisdistrikt, åklagarmyndigheten i Uppsala
åklagardistrikt, länspolischefen och länsåklagarmyndigheten i Uppsala
län.

Inspektionerna, som varit inriktade på rättssäkerhetsfrågor och bedrivits
på sedvanligt sätt genom granskning av diarier och akter, har omfattat
13 dagar.

JO Holstad har inspekterat bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, länsarbetsnämnden i Västernorrlands län, arbetsförmedlingens
distriktskontor i Härnösand, länsskolnämnden i Västernorrlands län, skolstyrelserna
i Härnösands och Kramfors kommuner, byggnadsnämnderna
och hälsovårdsnämnderna i Härnösands och Kramfors kommuner, länsrätten
i Västmanlands län, Hälsinge flygflottilj (F 15), Hälsinge regemente
och Gävleborgs försvarsområde (I 14/Fo 49), Roslagens luftvärnsregemente
(Lv 3) och Svea livgarde (I 1).

Inspektionerna har som regel varit av rutinkaraktär och merparten av
iakttagelserna har kunnat klaras av på platsen utan efterföljande remissförfarande.

Inspektionerna har omfattat 17 dagar.

JO Svernes inspektioner fördelar sig på följande sätt.

Socialtjänsten: socialförvaltningarna i Eslöv, Göteborg, Höganäs,
Orust, Upplands Väsby, Ängelholm, Helsingborg och Malmö.

Sjukvården: psykiatriska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset och vid
Långbro sjukhus, utskrivningsnämnden för Göteborgs och Bohus län,
sjukvårdsförvaltningen i Malmö samt statens rättspsykiatriska klinik i
Uppsala.

Socialförsäkringsområdet: Kristianstads läns allmänna försäkringskassa,
centralkontoret och lokalkontoret i Kristianstad.

Inspektionerna har omfattat 14 dagar.

Inspektionerna inom socialtjänsten har till stor del varit ämnesinriktade.
Mot bakgrund av en av JO Sverne verkställd undersökning rörande vårdnadsutredningar
(se JO:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 189) har handläggningstiderna
vad gäller familjerättsärenden vid socialnämnd ägnats särskild
uppmärksamhet. Vid inspektionerna har även beaktats om de nya
sociallagama tillämpas på ett för landet enhetligt sätt.

Beträffande den psykiatriska verksamheten har inspektionerna främst
tagit sikte på rättssäkerheten i samband med tvångsintagning. Inspektio -

nen av den rättspsykiatriska kliniken i Uppsala har gällt de långa väntetiderna
för häktade.

På socialförsäkringsområdet har bl. a. arbetsskadeärenden och rehabiliteringsverksamheten
ägnats uppmärksamhet. I dessa sammanhang har
förtroendeläkarnas ställning diskuterats. Vidare har frågor om sekretess,
kommunicering av utredningsmaterial och beslutsmotivering upptagits.

2.6 Samråd med riksdagens konstitutionsutskott och JO-delegation

Ombudsmännen lämnade den 19 oktober 1982 information till konstitutionsutskottet
om 1982/83 års ämbetsberättelse. Samma dag ägde också
samråd rum med JO-delegationen om JO:s anslagsframställning. JO Nilsson
informerade den 7 april 1983 JO-delegationen om det fortgående förberedelsearbetet
för den 3:e internationella JO-konferensen i Stockholm i
juni 1984 och om det sammanträde, som The International Ombudsmen
Consultative Committee (I.O.C.C.) under Nilssons ordförandeskap skulle
ha i Stockholm den 14 och 15 april 1983. Vid detta sammanträde skulle
diskuteras frågor kring inbjudningar, program och lämpliga diskussionsämnen.
JO Nilsson informerade JO-delegationen även om JO:s projektverksamhet
särskilt på skatte- och exekutionsområdet (jfr. avsnitt 2.5).

2.7 Journalistseminarium

I likhet med de två föregående verksamhetsåren anordnade JO-ämbetet i
mars 1983 en s. k. journalistdag, till vilken via Svenska Journalistförbundet
inbjöds aktiva journalister. Syftet var detsamma nu som tidigare: att sprida
kunskaper om JO-institutionen och ge en inblick i JO:s sätt att arbeta och
de förutsättningar som gäller för detta arbete. Dessa seminarier har varit
mycket uppskattade.

3 Internationellt samarbete

The International Ombudsmen Consultative Committee (I.O.C.C.) sammanträdde
som redan nämnts i Stockholm den 14 och 15 april 1983.
Ordförande i kommittén är JO Nilsson. Kommittén har medlemmar från
Australien, Canada, Finland, Frankrike, Ghana, Fiji, Israel, Nya Zeeland,
USA och Västtyskland; dessutom deltog i sammanträdet observatörer från
internationella ombudsmannainstitutet i Edmonton, Canada.

Justitieombudsmännen Nilsson, Holstad och Sverne deltog den 28-30
oktober 1982 i ett seminarium om mänskliga rättigheter i Siena, Italien. JO
Nilsson deltog den 2-4 juni 1983 i ett kollokvium i Caracas, Venezuela,
som hölls inom ramen för firandet av 200-årsjubiléet av Simon Bolivars
födelse och vars syfte var att upprätta ett latinamerikanskt ombudsmannainstitut
med placering i Caracas. Kollokviet, som rönte stor uppmärksamhet,
måste betecknas som en fullständig framgång.

2 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 1

Ämbetet har besökts av bl. a. Stortingets Ombudsman för förvaltningen
Audvar Os, den portugisiske ombudsmannen (”Provedor de Justina”)
Eudora Pamplona Cörte-Real och den portugisiske biträdande ombudsmannen
Luis Silveira. Justitieministrarna från Sovjet, Egypten och Zimbabwe,
Vladimir Terebilov, Ahmed Samir Sami resp. Simbi Mubako har
också besökt ämbetet. De svenska ombudsmännen har vidare tagit emot
sex ledamöter från EG-domstolen i Luxemburg, lantdagen Baden-Wurttembergs
petitionsutskott, presidenten Daryl Davies, Administrative Appeals
Tribunal, Canberra, Australien och generaladvokaten Guiseppe
Manzari, Italien. Parlaments- och departementsdelegationer från Nicaragua,
Mexico, Marocko och Irak har också ingått bland besöken.

Bilageförteckning över denna skrivelse återfinns på s. 7 i innehållsförteckningen.

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i oktober 1983.

PER-ERIK NILSSON ANDERS WIGELIUS

SIGVARD HOLSTAD TOR SVERNE

Ulf Hagström

I. Allmänna domstolar m. m.

Domstolsväsendet m.m.

Handläggningen vid häktningsförhandling i mål om våldförande
m. m. vid Norrköpings tingsrätt

(Dnr 2682-1982, 2683-1982 och 2689-1982)

JO Wigelius meddelade den 16 mars 1983 följande beslut i tre klagoärenden.

BAKGRUND

B. anmälde den 30 september 1982 till polisen i Norrköping att hon
natten till den dagen på Esso Motorhoteil i Norrköping blivit utsatt för
sexuellt övergrepp av fyra män, som tillhörde ett engelskt fotbollslag som
vid tillfället var i Norrköping. Före lagets avresa till England pekade B. ut
två av de fyra männen. En av de två, W., skulle ha gjort sig skyldig till
våldtäkt och den andre, M., till försök till våldtäkt. B. kunde däremot inte
känna igen de båda andra som skulle ha gjort sig skyldiga till våldtäkt. W.
och M. anhölls och i häktningsframställningar den 1 oktober 1982 till
Norrköpings tingsrätt begärdes att W. och M. skulle häktas såsom på
sannolika skäl misstänkta, W. för våldförande och M. för försök till våldförande.

Tingsrätten satte ut häktningsförhandling till den 5 oktober 1982 kl.
13.30 med M. och kl. 14.30 med W. Samma dag som häktningsförhandlingen
skulle hållas beslutade tingsrätten att målsäganden B. skulle kallas för
att höras vid förhandlingen. Utredningsmannen hos polisen ombesörjde att
B. blev kallad. Sedan B. anmält till utredningsmannen att hon önskade ha
ett ombud vid förhandlingen förmedlade denne kontakt med advokaten
Marianne Idengren som åtog sig uppdraget.

Under häktningsförhandlingen med M. hördes B., som då var åtföljd av
Marianne Idengren. Sedan M. hörts och åklagaren och försvararen slutfört
talan, yrkade åklagaren att tingsrätten skulle meddela beslut i häktningsfrågan
beträffande M. innan häktningsförhandlingen mot W. påböijades.
Efter enskilt övervägande beslutade tingsrätten att M. skulle försättas på
fri fot, eftersom vad som dittills framkommit under förundersökningen inte
enligt tingsrättens mening utgjorde sannolika skäl för att M. begått den
gärning för vilken han var misstänkt.

När sedan häktningsförhandlingen skulle fortsätta beträffande W., återkallade
åklagaren häktningsframställningen beträffande denne och förordnade
att han omedelbart skulle försättas på fri fot.

KLAGOMÅL TILL JO

I en skrivelse, som inkom till JO den 11 oktober 1982, anförde Marianne
Idengren följande.

Vid 12.30-tiden den 5 ds underrättades min klient om, att hon skulle
höras såsom målsägande vid två häktningsförhandlingar vid Norrköpings
tingsrätt med början kl. 13.30 samma dag mot två brittiska medborgare.
Misstankarna mot de två avsåg försök till våldförande respektive våldförande.

Min klient, som endast är 19 år och som under den senaste tiden varit
utsatt för mycket stora påfrestningar, fann det synnerligen svårt att utan
stöd av någon och med så kort varsel närvara vid häktningsförhandlingarna.

Vid 12.30-tiden samma dag fick jag i uppdrag att biträda målsäganden
vid häktningsförhandlingarna. Jag träffade min klient på tingshuset strax
efter kl. 13. Jag hade då icke tillgång till några handlingar i målet, och jag
fick icke ta del av några sådana förrän under det, att den första häktningsförhandlingen
pågick. (De handlingar, som jag då erhöll, var för övrigt
ofullständiga.)

Under den häktningsförhandling, som avsåg försök till våldförande
gjordes från försvarets sida olika påståenden bl. a. om målsägandens psykiska
hälsa i syfte uppenbarligen att ifrågasätta hennes trovärdighet.

Efter förhöret fick målsäganden lämna rättssalen, och vi gick då gemensamt
igenom, vad som hade påståtts om henne under förhöret från försvarets
sida. Avsikten var att bemöta dessa påståenden vid den påföljande
häktningsförhandlingen.

Vad som sedan hände var, att målsäganden och jag underrättades om,
att den för försök till våldförande misstänkte mannen hade försatts på fri
fot, och att åklagaren hade återkallat sin häktningsframställning mot den
andre mannen.

Jag anser, att rättens beslut att höra målsäganden vid häktningsförhandlingarna
var oriktigt, då särskilda skäl att förebringa sådan utredning icke
förelåg.

Jag anser vidare, att målsäganden fick alltför kort varsel om, att hon
skulle höras, och att rimlig hänsyn icke togs till, att hon under den senaste
tiden har levt under synnerligen svår press.

Under åberopande av vad som ovan sägs hemställer jag, att justitieombudsmannen
prövar tingsrättens handläggning av målet ifråga såvitt avser
hörandet av målsäganden vid häktningsförhandlingen den 05.10.1982.

Den 11 oktober 1982 inkom också en skrivelse från socialdemokratiska
kvinnodistriktet i Stockholms län, vari krävdes att JO skulle granska
handläggningen av det aktuella våldtäktsmålet i Norrköping.

Vidare ingav Kvinnogruppen i Luleå den 12 oktober 1982 till JO ett
öppet brev, skrivet av Alla Kvinnors Hus m.fl. organisationer. I brevet
protesterades bl. a. mot att ”den 19-åriga våldtagna kvinnan sattes på den
anklagades bänk i Norrköping”.

REMISSYTTRANDE M. M.

Efter remiss till Norrköpings tingsrätt inkom yttrande från rådmannen
Helge Olsson, som handlagt häktningsfrågan.

Olsson anförde följande.

Tingsrättens handläggning i kronologisk följd

Tingsrättens befattning med ärendet började 1982-09-30 genom att telefonanmälan
gjordes från åklagarmyndigheten i Norrköping om behov av
offentliga försvarare för brittiska medborgarna M. och W., vilka av t. f.
chefsåklagaren Sture Dahlin anhållits såsom misstänkta, M. för försök till
våldförande och W. för våldförande. Ärendet lottades på min rotel. I
enlighet med framförda önskemål från de misstänkta förordnades till offentlig
försvarare för M. advokaten Stefan Blomqvist och till offentlig
försvarare för W. advokaten Fredrik Hultbom. Därefter förekom ej något
ytterligare förrän det från Dahlin med morgonposten 1982-10-04 inkom
framställningar om häktning av M. och W. Någon häktningspromemoria
fanns ej med. Jag sökte omgående Dahlin per telefon för att bestämma tid
för häktningsförhandling men träffade honom ej. Strax därefter fick jag
besked om att Dahlin fanns på tingsrättens kansli och vi sammanträffade
på mitt tjänsterum. Jag fick då av Dahlin en kort redogörelse för vad
misstanken mot de anhållna gällde, att dessa var medlemmar av ett engelskt
fotbollslag som spelat i Norrköping, att M. vitsordat visst umgänge
med målsäganden samt att W. förnekat allt samröre med henne. Dahlin
nämnde också att det från försvararhåll talats om att till häktningsförhandlingen
kalla vittne från England som kunde ge W. alibi och att åklagaren i
så fall ville höra målsäganden vid förhandlingen. Dahlin begärde att, eftersom
de misstänkta förnekade gärningarna, det av utredningsskäl skulle
hållas skilda häktningsförhandlingar med dem, först med M. och en timme
senare med W. Det stod snart klart att på grund av andra domstolsinställelser
för Dahlin och de båda försvararna endast eftermiddagen den 5
oktober var disponibel för häktningsförhandling. Efter kontakter med
Blomqvist och Hultbom om tiden blev det bestämt att häktningsförhandling
beträffande M. skulle börja tisdagen den 5 oktober kl. 13.30 och följas
av förhandling beträffande W. med början kl. 14.30. Dahlin lämnade mitt
tjänsterum med löfte om att under eftermiddagen skicka till mig häktningspromemorian
som alltjämt var under utskrift. Måndagseftermiddagen var
jag upptagen av huvudförhandlingar. Då jag vid min återkomst till tjänsterummet
fann att några ytterligare handlingar i häktningsärendet ej kommit
från åklagaren var det för sent att få kontakt med åklagarmyndigheten. När
det icke heller med morgonposten på tisdagen kom några handlingar lät jag
efter telefonkontakt med åklagarmyndigheten hämta ett exemplar av häktningspromemorian
där. Innan jag ännu fått densamma i min hand blev jag
uppsökt av M:s offentlige försvarare Blomqvist som begärde att målsäganden
skulle kallas till häktningsförhandlingen. Jag minns inte vilket skäl som
uppgavs för denna begäran. Jag svarade att jag inte förrän efter att ha tagit
del av de olika förhörsprotokollen i häktningspromemorian kunde ta ställning
till hans begäran. Vid 10.15-tiden fick jag sedan häktningspromemorian.
Samtidigt fick jag besked om att distriktsåklagaren Claes Hjalmarsson
skulle i Dahlins ställe vara åklagare vid förhandlingen. Jag böljade
genast att läsa promemorian men blev avbruten av telefonsamtal. Vid
10.30-tiden då jag hunnit igenom ungefär hälften av materialet beslöt jag att

ringa Hjalmarsson för att höra hans åsikt om Blomqvists begäran att
målsäganden skulle kallas. Hjalmarsson förklarade att han för sin del inte
avsåg att höra målsäganden. Telefonsamtalet slutade med besked från mig
att tingsrätten skulle besluta i frågan sedan jag läst hela promemorian.
Strax före kl. 11.00 var jag klar med inläsningen. Jag hade då konstaterat
att det ej fanns vittnen till själva gärningen och att företagna medicinska
och tekniska undersökningar givit negativt resultat, vidare att de berättelser
som M. och W. lämnat stämde i stort sinsemellan men var helt oförenliga
med målsägandens uppgifter. Ytterligare konstaterade jag att målsäganden
identifierat W., huvudsakligen på grund av hans röda hårfärg,
som en av de tre män som våldtagit henne men att det på motellet vid
brottstillfället funnits åtminstone ytterligare en rödhårig spelare från det
engelska fotbollslaget. På grundval av överväganden för vilka jag skall
redogöra närmare nedan beslöt jag att kalla målsäganden till
häktningsförhandlingen. Efter fattat beslut ringde jag Hjalmarsson vid 11-tiden och meddelade att tingsrätten beslutat att kalla målsäganden för att få
identifieringen av W. bekräftad och för att genom frågor få målsägandens
minnesbild av vad som förekommit kontrollerad. Jag undrade om hon
skulle hinna nås med kallelse. Hjalmarsson svarade att han trodde att det
skulle gå och åtog sig att genom utredningsmannen befordra tingsrättens
muntliga kallelse å henne till förhandlingen. Under det fortsatta samtalet
framhölls av mig att målsäganden vid inställelsen måste skyddas från det
väntade uppbådet av pressfolk och fotografer. Jag nämnde att den lämpligaste
vägen till rättssalen gick via huvudingång och inskrivningsavdelning
till något av överläggningsrummen bakom rättssalen. Vid 11.30-tiden kallade
jag till mig expeditionsförmannen Sigurd Arkrud och gav honom
instruktioner om hur målsäganden skulle via inskrivningsavdelningen visas
till något av överläggningsrummen, något som också Arkrud spontant
föreslog, för att vänta där tills hon blev kallad till förhandlingen. Omkring
kl. 13.15 rapporterade Arkrud att målsäganden anlänt och väntade i ett
överläggningsrum men att det misslyckats att freda henne från fotograferna
eftersom utredningsmannen tagit in henne gårdsvägen via "häktesingången”,
där fotograferna stått och väntat på att de båda anhållna skulle
komma med transport från häktet.

Häktningsförhandlingen inleddes strax efter kl. 13.30 beträffande M.
Den började inför öppna dörrar. Åklagaren framställde sitt häktningsyrkande
och M. bestred detta varefter åklagaren utan att i något hänseende
gå in i detaljer gav en kortfattad redogörelse för grunden för häktningsframställningen.
När detta var gjort begärde åklagaren av utredningsskäl
och Blomqvist under åberopande av målets beskaffenhet och hänsynen till
enskild part att den fortsatta förhandlingen skulle ske inom stängda dörrar.
Tingsrätten biföll dessa framställningar och tillkännagav innan dörrarna
stängdes att målsäganden kallats till förhandlingen och att hennes inställelse
skulle komma att ske inom stängda dörrar. I det sammanhanget
begärde W:s offentlige försvarare Hultbom som övervarit det offentliga
avsnittet av förhandlingen att målsäganden skulle kvarstanna under förhandlingen
med W. och fick till svar att det hela tiden varit tingsrättens
avsikt. Häktningsförhandlingen fortsatte inom stängda dörrar med en noggrann
redogörelse av åklagaren för vad som framkommit under förundersökningen.
Härefter kallades målsäganden in. Detta skedde genom att
expeditionsvakten fick hämta henne i överläggningsrummet och ledsaga
henne genom en korridor till vilken allmänheten ej hade tillträde. Då hon
kom in i rättssalen visade det sig att hon åtföljdes av advokaten Marianne

Idengren. Jag kände ej tidigare till att målsäganden skaffat sig biträde men
uppfattade advokaten Idengrens närvaro som mycket positiv i sammanhanget.
Uppskattningsvis hade klockan då hunnit bli 14.10—14.15. Härefter
fick först åklagaren och i slutskedet även Blomqvist ställa frågor till
målsäganden. Frågorna blev fler och något mer ingående än jag från böljan
hade tänkt mig men försiggick i en saklig och lugn atmosfär. Jag uppfattade
inte heller att målsäganden var påtagligt ur balans eller mera upprörd än
vad förhörssituationen i sig brukar medföra. Jag vill emellertid minnas att
jag, med insikt om att målsäganden i det rådande läget kunde vara lätt
uttröttbar, efter en stund frågade om hon ville vila sig innan vi fortsatte
men fick nekande svar. Förhöret som togs upp på band avslutades efter
cirka 30 minuter varefter det tillkännagavs att förhör skulle ske med M.
Innan detta började blev målsäganden tillsagd att återvända till överläggningsrummet
och där invänta ny kallelse till förhandlingen med W. När
målsäganden avlägsnade sig från rättssalen följde advokaten Idengren med
henne. Det var ej tal om huruvida målsägandens biträde skulle närvara
under förhöret med M. Jag fann för tingsrättens del ej anledning att taga
något initiativ härtill. Hade avokaten Idengren begärt att få vara kvar
under detta förhör inom stängda dörrar skulle hon utan tvekan fått rättens
tillstånd härtill. Förhöret med M. som hölls medelst tolk tog lång tid,
uppskattningsvis en dryg timme. Därefter öppnades dörrarna. Åklagaren
och försvararen höll slutanföranden. Åklagaren begärde 14 dagars anstånd
med väckande av åtal. Därefter begärde han att tingsrätten utan att först
avvakta häktningsförhandlingen beträffande W. skulle meddela beslut i
frågan om häktning av M. och motiverade detta med att man genom
förhörsutsagorna redan kände till W:s version av händelseförloppet, varför
något nytt beträffande M. ej kunde beräknas framkomma vid förhandlingen
med W. Det gällde hur trovärdigheten av de olika berättelserna skulle
bedömas. Jag vill erinra mig att jag frågade Blomqvist hur han ställde sig
till denna begäran och att Blomqvist svarade att han ej hade något att
erinra mot omedelbart beslut beträffande M. Klockan var då ungefär
16.15. Tingsrätten tillkännagav att beslut i häktningsfrågan beträffande M.
skulle meddelas inom en kvart. Efter enskilt övervägande avkunnade
tingsrätten beslut med följande lydelse. ”Vad som framkommit hittills
under förundersökningen utgör enligt tingsrättens mening icke sannolika
skäl för att M. begått den gärning för vilken han är misstänkt. M. skall
därför genast försättas på fri fot.” Beslutet åtföljdes av fullföljdshänvisning.
Härefter förekallades W. och dennes försvarare. Åklagaren förklarade
att han med hänsyn till utgången av häktningsfrågan beträffande M.
ansåg sig icke kunna förebringa sannolika skäl för W:s skuld. Åklagaren
återkallade därefter häktningsyrkandet mot W. och förordnade att denne
omedelbart skulle försättas på fri fot. Med detta avslutades häktningsförhandlingen
kl. 16.30. Målsäganden som då alltjämt väntade i överläggningsrummet
— skälen för att skydda henne från påträngande press och
fotografer gällde alltjämt — underrättades om att häktningsyrkandet mot
M. ogillats och att yrkandet om häktning av W. återkallats, varför ytterligare
medverkan av henne vid förhandlingen ej var aktuell.

Åtgärden att kalla målsäganden till häktningsförhandlingen

Såsom tidigare berörts var M. och W. medlemmar i ett engelskt fotbollslag
som gästade Norrköping. Laget hade på onsdagskvällen den 29 september
spelat mot IFK Norrköping i härvarande idrottspark. De påstådda

övergrepp mot målsäganden som föranledde anhållande av M. och W.
sades ha försiggått på det motell, där spelarna bodde, efter det att målsäganden
efter matchen träffat några spelare på en restaurang och följt med
dem till motellet. Gripandet och anhållandet av två av de engelska spelarna
väckte mycket stor uppmärksamhet i massmedia, i synnerhet den engelska
pressen och televisionen ”hårdbevakade” ärendet med hjälp av hitsända
journalister och fotografer. Målsäganden påstod att hon blivit utsatt för
övergrepp av fyra spelare men kunde endast peka ut M. och W. Dessa
kvarhölls av polis och åklagare medan återstoden av laget under torsdagen
den 30 september fick återvända till England. Jag blev redan vid Dahlins
korta redogörelse på måndagsförmiddagen den 4 oktober på det klara med
att detta ur bevissynpunkt skulle bli ett synnerligen svårbedömbart mål
och att målsägandens uppgifter i ännu högre grad än eljest skulle få betydelse.
Visserligen begränsades problemet inför häktningsförhandlingen till
frågan om sannolika skäl förelåg, dvs. full bevisning om vederbörandes
skuld krävdes ej för häktning. Vaije domare som handlägger häktningsfall
där gärningen förnekas måste dock innan häktningsbeslut fattas försöka
bilda sig en uppfattning om hur stor sannolikheten är för fallande dom. Att
man i praktiken kräver ganska starka skäl för häktning framgår därav att
någon som häktats ganska sällan blir frikänd (Olivecrona: Rättegång i
brottmål. 1968, s. 291 not 11). Med hänsyn inte minst till brottets svårighetsgrad
har svenska domstolar genomgående ställt stora beviskrav i våldtäkt-våldförande-mål.
Att så alltjämt är fallet trots den lidelsefulla debatt i
ämnet som förts under senare år framgår inte minst av rättsfallet NJA 1980
s. 725, där Högsta Domstolen fastslog att det inte räckte att målsägandeberättelserna
må anses förtjäna tilltro framför de åtalade männens. För att
männen skulle kunna dömas för att ha tilltvingat sig sexuellt umgänge med
målsägandena måste det vara ställt utom rimligt tvivel att de gjort sig
skyldiga därtill. — I förevarande fall utvisade handlingarna att målsäganden
p. g. a. alkoholpåverkan hade minnesluckor beträffande händelseförloppet
under natten. Detta i förening med att det av häktningspromemorian
syntes framgå att det inte i första hand varit hon själv som tagit initiativ till
polisanmälan mot de engelska spelarna samt den förenämnda möjligheten
till misstag beträffande W:s identitet gjorde det mycket angeläget för mig
att före avgörande av häktningsfrågan få en egen uppfattning av hur mycket
målsäganden kom ihåg av vad som hänt. Beträffande M. var jag också
tveksam om målsägandens uppgifter otvetydigt visade att den s.k. försökspunkten
var nådd när gärningen avbröts och om det ej fanns utrymme
för att avbrottet skulle kunna betecknas som frivilligt tillbakaträdande från
försök och i så fall ej vara straffbart.

Jag övergår härefter till frågan om det lagenliga i att kalla målsäganden
till häktningsförhandlingen. I 24 kap. 14 § 1 st. rättegångsbalken behandlas
frågan vilka som skall vara närvarande vid häktningsförhandling. Där sägs
att den som yrkar häktning och, om synnerligt hinder ej möter för den
anhållnes inställelse, denne skall vara tillstädes. I Gärdes kommentar till
rättegångsbalken s. 332 påpekas att även försvararen skall kallas. Sedan
tillägger Gärde: ”Rätten kan även, om så erfordras, kalla målsäganden till
förhandlingen” och påpekar att kallelsen kan förenas med vitesföreläggande.
Vidare anmärkes att om målsäganden skulle utebli förhandlingen
ändock kan äga rum. Kommentarens text har ordagrant hämtats från
motsvarande uttalande av processlagberedningen och visar enligt mitt
förmenande att rätten beroende på ”om så erfordras”, en bedömning som
rätten själv skulle göra, varit berättigad att kalla målsäganden för att på så

vis få ett bättre underlag för häktningsavgörandet. För det fall att B. på
detta stadium av förundersökningen skulle anses ännu ej ha fått ställning
som målsägande-part, vill jag i andra hand hänvisa till paragrafens andra
stycke, enligt vilket hon likväl kunde höras om särskilda skäl förelåg
härför. Jag förmenar under hänvisning till vad ovan upptagits att sådana
särskilda skäl förelåg och att det för utredning om ”sannolika skäl” fanns
vara fullt försvarligt att kalla henne till förhandlingen.

Återstår då anmärkningen att målsäganden skulle ha fått alltför kort
varsel om att hon skulle höras och att rimlig hänsyn inte tagits till att hon
under senaste tiden hade levt under synnerligen svår press.

Det medges att kallelsetiden till förhandlingen blev kortare än vad som i
allmänhet kan anses acceptabelt. Skälen till den korta kallelsetiden framgår
av den kronologiska redogörelsen ovan. Alternativet hade varit att
skjuta på häktningsförhandlingen. Jag har ej i efterhand närmare undersökt
om detta varit möjligt med hänsyn till åklagarens, försvararnas och mina
övriga rättsförhandlingar under veckan. Med hänsyn till de besked jag
under måndagen fått från Dahlin angående försvararnas engagemang och
den omständigheten att jag själv var upptagen av huvudförhandling hela
torsdagen den 7 oktober utgick jag från att ett uppskjutande av häktningsförhandlingen
skulle ha framtvingat byte av antingen den ene eller båda
försvararna eller av rättens ordförande.

Enligt häktningspromemorian hade det sista polisförhöret med målsäganden
hållits fredagen den 1 oktober på förmiddagen. Målsäganden hade
därefter haft flera dagar att vila sig på efter sista förhöret. Det är visserligen
riktigt att hon av det församlade press- och fotografuppbådet tycks ha
utsatts för en uppmärksamhet av mer hänsynslöst slag än vi är vana vid här
i landet. Detta är emellertid något som huvudsakligen blivit känt först efter
häktningsförhandlingen och som jag när beslutet togs att kalla henne
endast till en del kunde väga in i avgörandet. Tingsrätten vidtog också
åtgärder, såsom framgår av ovanstående redogörelse, för att skydda henne
mot närgången publicitet i samband med inställelsen till häktningsförhandlingen.

Avgörandet i häktningsfrågan

Såsom tidigare framhållits var enligt häktningspromemorian målsägandens
och M:s uppgifter om händelseförloppet på motellet oförenliga.

Under häktningsförhandlingen lämnade målsäganden i stort sett samma
uppgifter om händelseförloppet som enligt häktningspromemorian. Det var
dock påtagligt att hennes minnesbild av omständigheterna kring färden till
motellet och vad som förekommit närmast efter ankomsten dit hade flera
luckor. Vidare saknade hennes redogörelse för M:s åtgärder för att få
samlag med henne helt inslag av hot eller om sådant våld som är en
förutsättning för våldtäkt-våldförande. Han tycktes också när hon handgripligen
avvisade honom ha funnit sig i detta och upphört med försök att
få samlag med henne.

Även M. vidhöll i en detaljrik berättelse sina uppgifter enligt häktningspromemorian.

Inför avgörandet i häktningsfrågan gjorde tingsrätten i huvudsak följande
reflexioner. I och för sig kan ej målsägandens version av händelseförloppet
anses mer rimlig än M:s och W:s. Målsäganden har i polisförhör
gjort bestämda uttalanden som om de är riktiga innebär att tre av de
engelska fotbollsspelarna med våld tilltvingat sig samlag med henne. Emellertid
förringas trovärdigheten i uppgifterna av att hon var alkoholpåver -

kad med minnesluckor som följd. Därtill kommer att M. och W. varandra
oberoende vid polisförhör lämnat samma uppgifter om hur M:s kamrater
med lånad nyckel berett sig tillträde till M:s rum för att skoja med M. och
målsäganden. Nyckellånet har bekräftats vid förhör med hotellpersonalen
och är oförenligt med målsägandens berättelse. Beträffande M. tillkommer
dessutom att målsägandeberättelsen, med hänsyn till målsägandens uppgifter
vid häktningsförhandlingen, knappast kunde förväntas komma att
innehålla de rekvisit som konstituerar försök till våldtäkt-våldförande. -Det var därför enligt min mening fullt klart att skäl för häktning av M. ej
förelåg.

Sammanfattningsvis får jag anföra att tingsrättens handläggning av
häktningsärendena enligt min mening skett helt i enlighet med gällande
rättsregler.

Remissvaret översändes till Marianne Idengren, som därefter bemötte
det i en skrivelse hit. Hon anförde bl. a. följande. Det allvarliga var att
målsäganden, vars trovärdighet skulle prövas, fick så kort varsel att hon
överrumplades av beskedet att hon skulle höras vid häktningsförhandlingarna.
Till skillnad från försvaret fick varken målsäganden eller hennes
ombud ta del av häktningspromemorian före förhöret med målsäganden.
Målsäganden har efter förhandlingen berättat att hon blev rädd, när hon
fick den plötsliga kallelsen och i hast fördes till tingshuset, att hon kände
sig äcklad av tanken på att se de misstänkta och att hon var ledsen och
hade svårt att koncentrera sig vid förhöret. Sammanfattningsvis ansåg
målsäganden att det inte förelåg särskilda skäl att förhöra henne vid häktningsförhandlingarna.
Hon fann det orimligt att de misstänkta skulle ha
god tid att förbereda sig inför häktningsförhandlingarna medan målsäganden
med blott en timmes varsel och utan att tidigare ha träffat vare sig
åklagaren i målet eller sitt ombud ålades att infinna sig för förhör i rätten
för att där få sin trovärdighet bedömd. Som det nu blev fick målsäganden
inte någon möjlighet att framlägga sin sak och få den rättvist prövad.

Jag har haft tillgång till tingsrättens akt, vari ingår bl. a. bandupptagning
av förhöret med B. vid häktningsförhandlingen. Vidare har från länsåklagarmyndigheten
i Östergötlands län översänts hit förundersökningsprotokollet
samt kopia av länsåklagarens beslut den 22 december 1982 att inte
väcka åtal mot någon av de misstänkta. Slutligen har jag tagit del av
riksåklagarens beslut den 18 oktober 1982 i anledning av vissa klagomål
från Marianne Idengren mot åklagaren i målet.

JO:S BEDÖMNING

Klagomålen till JO gäller i första hand frågan om tingsrätten handlat
riktigt när den beslutat att höra B. vid häktningsförhandlingen.

Bestämmelser om häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB). Den
allmänna förutsättningen för häktning är att någon är på sannolika skäl
misstänkt för brott. Vad som skall anses såsom sannolika skäl för misstan -

ke måste bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Å ena sidan
behöver sannolikheten inte vara så stark att fallande dom med säkerhet
kan påräknas. Som Olsson framhållit i sitt yttrande torde det å andra sidan
förhålla sig så att det i praktiken krävs tämligen starka skäl för häktning.
(Jfr Gärde m.fl. Nya rättegångsbalken s. 318, Olivecrona Rättegången i
brottmål, 3 uppl. s. 221, Ekelöf Rättegång III, 4 uppl. s. 28.)

I 24 kap. 14 § RB finns bestämmelser om närvaro och utredning vid
häktningsförhandling. Paragrafen har följande lydelse.

Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så
ock, om ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, ’
denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter, varpå yrkandet
grundas. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att yttra
sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt
parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte förebringas,
om det inte finns särskilda skäl till det.

I förslaget till rättegångsbalk anförde processlagberedningen i anslutning
till 14 § bl. a. följande. ”Att den anhållnes försvarare skall kallas till förhandlingen
framgår av 21 kap. 9§. Har försvararen ej kommit tillstädes,
bör detta icke utgöra hinder för förhandlingens hållande. Om så erfordras,
kan rätten till förhandlingen kalla även målsäganden, och rätten äger enligt
9 kap. 7 § förelägga honom vite; uteblir han, kan förhandling det oaktat äga
rum.” (NJA II 1943 s. 334.) Häktningsförhandlingen skall begränsas till
vad som är erforderligt för att bedöma häktningsfrågan. Förhandlingen
skall därför endast avse frågan huruvida det föreligger sannolika skäl för
misstanken och om någon särskild häktningsgrund är för handen. Någon
fullständig utredning om brottet skall alltså inte äga rum. I regel avgörs
häktningsfrågan på grundval av materialet från förundersökningen och vad
parterna anför vid förhandlingen. Om det föreligger särskilda skäl, får även
annan utredning förebringas, t. ex. vittnesförhör äga rum. Enligt vad processlagberedningen
uttalade i motiven till den aktuella bestämmelsen var
detta av särskild vikt för den misstänkte. Han kunde nämligen först på ett
sent stadium ha fått kännedom om det material som åklagaren ämnade
åberopa och därför inte ha kunnat tidigare än vid förhandlingen förebringa
utredning. (NJA II 1943 s. 334.)

Av Olssons yttrande framgår att det var M:s försvarare som begärde att
B. skulle kallas till häktningsförhandlingen. Olsson har vidare utförligt
redovisat de överväganden som låg bakom hans bedömning att B. borde
kallas för att höras vid förhandlingen. Avsikten med förhöret var att rätten
skulle få tillräckligt underlag för att bedöma om det förelåg sannolika skäl
för misstanke om de påstådda brotten.

Som framgår av min redogörelse för 24 kap. 14 § RB ger paragrafens
förarbeten tämligen liten ledning i fråga om när det kan anses riktigt att en
målsägande kallas och hörs vid en häktningsförhandling. Det är därför i
stor utsträckning överlämnat till rätten att själv bedöma hur paragrafen

skall tillämpas när saken aktualiseras i ett enskilt fall. Det torde emellertid
vara sällsynt att målsäganden är närvarande och hörs vid en häktningsförhandling.
Det är överhuvudtaget endast undantagsvis som det vid en sådan
förhandling förebringas annan utredning än vad som framkommit under
förundersökningen och vad åklagaren och den misstänkte och dennes
försvarare anför.

Eftersom det var av utredningsskäl som B. kallades och hördes vid
häktningsförhandlingen, torde det enligt min mening närmast vara fråga
om att bedöma om det förelåg särskilda skäl härför. Vid min genomgång av
det material som Olsson hade tillgång till inför häktningsförhandlingen har
jag kommit till den uppfattningen att omständigheterna i fallet var sådana
att det kunde anses befogat att målsäganden hördes vid häktningsförhandlingen.
Jag anser därför att Olsson inte kan sägas ha handlat oriktigt när
han beslutade att B. skulle kallas till denna förhandling.

Marianne Idengren har i skrivelsen hit anfört att hon ansåg att B.
kallades med alltför kort varsel och att rimlig hänsyn inte togs till att B.
under den senaste tiden hade levt under synnerligen svår press. Jag vill i
denna del uttala följande.

I 32 kap. 1 § RB föreskrivs att part eller annan, som enligt rättens beslut
skall infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången, skall
erhålla skäligt rådrum därtill. Lagrummet är i första hand tillämpligt vid
bestämmande av tid för förhandling. Hänsyn skall tas till att kallelser kan
delges och till att parter och andra får tid att inställa sig och, om så
erfordras, att förbereda sig till förhandlingen. Förhandling bör dock inte
utsättas senare än vad som oundgängligen erfordras och är det särskilt
föreskrivet att förhandling skall hållas inom viss tid måste en sådan föreskrift
iakttas. (Jfr Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken s. 434.)

Enligt 24 kap. 13 § RB skall rätten, då framställning om häktning inkommit,
så snart ske kan och om synnerligt hinder ej möter sist å fjärde dagen
därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Rätten bör givetvis inte utnyttja
mer av fristen än som behövs utan häktningsförhandling bör hållas
så snart som möjligt. Om huvudförhandling i målet utsättes att hållas inom
en vecka från det häktningsframställningen inkom, erfordras inte särskild
häktningsförhandling utan häktningsfrågan kan då anstå till huvudförhandlingen.

Häktningsframställningama beträffande W. och M. inkom till tingsrätten
den 4 oktober 1982 och häktningsförhandling sattes ut att äga rum på
eftermiddagen påföljande dag. Enligt Olsson var på grund av andra domstolsinställelser
för åklagaren och försvararna endast den eftermiddagen
disponibel för häktningsförhandlingen. Det var på morgonen den 5 oktober
som M:s försvarare begärde att rätten skulle kalla B. till förhandlingen och
först omkring två och en halv timma innan förhandlingen skulle bölja som
Olsson beslutade härom. Han kontaktade då åklagaren och frågade om B.
skulle kunna nås med en kallelse och fick till svar att åklagaren trodde att
det skulle gå. På grund av de tidigare besked han fått och utan att undersö -

ka saken utgick Olsson tydligen från att det inte var praktiskt möjligt att
uppskjuta förhandlingen. Endast mycket kort tid återstod ju då till förhandlingen.
Om B. skulle kunna höras vid denna, var det naturligtvis
nödvändigt att genast ordna så att hon blev kallad till förhandlingen.

I mål av det slag det här är fråga om är det givetvis oftast mycket
påfrestande för målsäganden att inställa sig inför domstolen och bli hörd
där. Detta måste gälla oavsett om det är fråga om en häktningsförhandling
eller en huvudförhandling. Det kan också kännas obehagligt för målsäganden
bara att behöva träffa den misstänkte eller åtalade. Ett sådant sammanträffande
torde dock knappast annat än i undantagsfall kunna undvikas.

I det här aktuella fallet måste B. visserligen ha räknat med att hon skulle
komma att höras vid en eventuell huvudförhandling. Jag har emellertid
ingen anledning att ifrågasätta Marianne Idengrens uppgifter att B. blev
överrumplad av beskedet att hon skulle höras redan vid häktningsförhandlingen
och att hon blev rädd när hon fick kallelsen och i hast fördes till
tingshuset. Jag anser för egen del att det är högst beklagligt att B. inte fick
längre tid på sig inför förhöret så att hon kunde gå igenom saken med sitt
ombud och förbereda sig i övrigt för detta. Med hänsyn till vad som
framkommit vill jag dock inte kritisera Olsson för att han inte gjorde något
försök att skjuta upp förhandlingen, när han väl fattat beslutet att höra B.
Såvitt framgår av utredningen tycks det inte heller ha framförts några
invändningar från B. eller hennes ombud på grund av att B. blev kallad
med så kort varsel eller på grund av att hennes tillstånd skulle har varit
sådant att hon inte borde höras då. Det kan också påpekas att B. inte var
att betrakta som part i häktningsfrågan utan skulle höras för utredningen.
Av Olssons yttrande framgår att han hade försökt att ordna så att B. skulle
skyddas mot journalister och fotografer. Att detta sedan i viss utsträckning
inte gick kan Olsson inte lastas för.

En annan fråga som jag vill ta upp är om det var lämpligt att fatta beslut i
fråga om häktningen av M. innan utredningen beträffande W. hade gåtts
igenom. Som saken utvecklade sig blev W. aldrig hörd inför rätten och inte
heller B. hördes närmare i den delen. Också dessa förhör kunde dock ha
varit av betydelse som underlag för bedömningen av yrkandet om häktning
av M. För egen del anser jag att det hade legat närmast till hands att vänta
med beslutet beträffande M. tills förhandlingen med W. hållits. Jag finner
emellertid inte skäl att kritisera Olsson för att han omedelbart meddelade
beslut i fråga om M. när nu åklagaren begärde att så skulle ske.

Åklagarens handlande har efter klagomål av Marianne Idengren varit
föremål för riksåklagarens bedömning (ÅD 680-82). I fråga om åklagarens
åtgärd att återkalla häktningsyrkandet beträffande W. uttalade riksåklagaren
att han inte ansåg sig ha anledning att kritisera åklagarens ställningstagande,
som gällde en bedömningsfråga. Enligt riksåklagarens mening
talade dock övervägande skäl för att häktningsyrkandet mot W. inte borde
ha återkallats. Jag saknar anledning att tillägga något i denna del.

Interimistiskt beslut i vårdnadsfråga har grundats bl. a. på uppgifter
som domaren införskaffat under hand utan att redovisa dem

(Dnr 809-1982)

1 en skrivelse, som kom in till JO den 16 mars 1982, uppgav L. sammanfattningsvis
följande.

I ett mål vid Sundsvalls tingsrätt angående äktenskapsskillnad m. m. höll
tingsdomaren Lars Dixelius muntlig förberedelse den 12 februari 1982.
Den 15 februari 1982 meddelade han interimistiskt beslut beträffande bl. a.
frågan om vårdnaden av barnen. Senare framkom uppgifter om att Dixelius
efter förhandlingen den 12 februari men före beslutets meddelande hade
varit i kontakt med en föreståndare för det daghem där ett av barnen
vistades. Parterna hade inte fått någon underrättelse om denna kontakt
som ej heller hade dokumenterats i akten. — L. ifrågasatte om Dixelius’
agerande stod i överensstämmelse med rättegångsbalkens regler.

Efter remiss inkom den 16 april 1982 Dixelius med yttrande. L. avgav
påminnelser.

I sitt yttrande bekräftade Dixelius att han per telefon kontaktat daghemsföreståndaren.
Om anledningen härtill uppgav han:

Jag har under senare år haft en serie delvis mycket svåra och inflammerade
vårdnadsmål. Mycket vanligt har i målen varit, att tingsrätten i
inledningsskedet - då frågorna om interimistiska beslut varit aktuella —
haft en synnerligen bräcklig och motstridig utredning att bygga sitt avgörande
på. Ofta har enbart obestyrkta, ej sällan negativa partsuppgifter stått
mot varandra. I flertalet fall har man väl trots allt med någorlunda säkerhet
kunnat taga ställning till vem som skulle anförtros den interimistiska vårdnaden.
Men kvar har blivit en restgrupp, i vilken det vägt tämligen jämnt
mellan parterna med kanske någon övervikt på endera parten. Den ansvarige
domaren, som självfallet är klart medveten om hur betydelsefullt ett
interimistiskt avgörande kan vara för det eller de barn målet gäller, befinner
sig särskilt vad gäller denna restgrupp av mål i något av en konfliktsituation.
Skall man nöja sig med den magra utredning man har eller skall
man — i barnets eller barnens intresse — verka för att målet på ett eller
annat sätt kompletteras med ytterligare utredning. En särskild komplikation
är att parterna och deras ombud vet mycket mer om rättsläget parterna
emellan före den första inställelsen än domaren gör. Det är därför
svårt för en domare att före första inställelsen taga några egna initiativ. Till
saken hör att det brådskar med ett avgörande i frågan om den interimistiska
vårdnaden. Det gör att ett domarinitiativ, som eventuellt skulle leda
till en fortsatt muntlig förhandling, av de närmast berörda nog ofta skulle
förefalla diskutabelt. Till det kommer att — som L. i sin inlaga antyder,
rättegångsbalkens regler ej är utformade på ett sätt som uppmuntrar till
införande av bevisning under förberedelsestadiet. Enligt min erfarenhet
har emellertid i praxis blivit allt vanligare att partsombuden ber utomstående,
som har god kunskap om någon av parterna att komma till den muntliga
förberedelsen, varvid ej sällan förekommer att sålunda tillstädesvarande
personer ”informellt” höres i samband med förberedelsen. Jag har själv
praktiserat detta och vet att andra domare gör på samma sätt. Även brev

och intyg förekommer i samband med aktuell typ av första inställelser. När
emellertid ombuden ej tar några initiativ för att i detta skede tillföra målet
någon utredning utöver parternas uppgifter lämnas domstolen mer eller
mindre i sticket. I det aktuella fallet var min bedömning, att det vägde rätt
jämnt mellan parterna i frågan om vem som skulle tillerkännas den interimistiska
vårdnaden med övervikt dock för modern. Målet var alltså närmast
hänförligt till den nämnda svåra restgruppen av mål. Innan jag så
definitivt bestämde mig tillät jag mig detta enda samtal för att få en kontroll
av att jag var inne på en väg, som var den bästa för barnet. Jag vände mig
till en tjänsteman, vars omdöme jag rimligen kunde lita på. Jag fick också
intrycket att det var en sansad person med nyanserade synpunkter, som
jag talade med. Samtalet styrkte min uppfattning att modern låg närmast
till att erhålla den interimistiska vårdnaden, varför jag ansåg mig direkt
kunna meddela beslut i saken på utsatt tid. Hade däremot föreståndaren
förordat fadern, skulle jag sannolikt ha tagit kontakt med ombuden, skjutit
på det utsatta beslutet och sökt att via en fortsatt muntlig förhandling eller
på annat sätt få fram viss kompletterande utredning i målet. — Jag kan nu
hålla med om att det främst ur formella synpunkter kan anses diskutabelt
att en domare på detta sätt tar en utomprocessuell kontakt. Skall man i en
ren undantagssituation taga en sådan kontakt, vilket jag för egen del nog
aldrig mer kommer att tillåta mig, bör den måhända redovisas på något sätt
i protokollet. Detta enda avsteg från de formella regler jag brukar följa
tycker jag dock ej bör tillmätas överdriven betydelse. Jag nådde fram till
ett avgörande, som en enhällig hovrättsavdelning senare fastställde. Den
reglering av vårdnaden som nu gäller är förhoppningsvis den bästa för
barnet. Då har dess intressen blivit tillgodosedda och det materiella resultatet
är uppenbarligen viktigare än om något litet avsteg skett från det
formellt vanliga sättet att agera.

I beslut den 14 oktober 1982 anförde JO Wigelius följande.

Det är rättens uppgift att i mål angående vårdnad om barn förorda vem
av föräldrarna som skall ha vårdnaden. Är föräldrarna oense skall rätten
besluta efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets bästa. Vårdnadsmålens
karaktär medför att domstolen får ta ett större ansvar för utredning
än i andra mål. Således fordras ofta att yttranden inhämtas från sociala och
andra myndigheter för att det skall kunna avgöras vad som är bäst för
barnet. Rätten kan i avvaktan på ett sådant yttrande interimistiskt förordna
om vårdnaden efter vad som rätten finner skäligt.

Erfarenheter under senare tid visar att de utredningar som ligger till
grund för yttranden i vårdnadsmål kan ta lång tid att genomföra. Det
interimistiska vårdnadsbeslutet får i dessa fall allt större betydelse. Ej
sällan utgör den omständigheten att den ene av föräldrarna faktiskt utövat
vårdnaden under utredningstiden en faktor som får avgörande betydelse
vid rättens slutliga ställningstagande. Det interimistiska beslutet blir således
ofta i praktiken avgörande för vem av föräldrarna som till slut skall få
vårdnaden.

Under nu angivna förhållanden är det naturligt att en domstol så långt
möjligt söker skaffa sig ett säkert underlag för bedömningen redan vid det
interimistiska beslutets fattande. Att rätten i tveksamma fall tar egna

initiativ för att söka utreda vad som är bäst för barnet kan därför inte ge
anledning till kritik.

Ett oavvisligt och självklart krav är emellertid att det material som
anskaffas genom rättens försorg tillförs målet på ett korrekt sätt. Det måste
således dokumenteras i akten och bringas till parternas kännedom innan
beslut meddelas.

Dixelius har varken gjort det ena eller det andra och inte ens i beslutet
redovisat sitt samtal med daghemsföreståndaren. Jag är förvånad över att
han försummat sådana för en erfaren domare elementära saker. Jag har
emellertid förstått av hans yttrande i ärendet att han numera insett att
handläggningen brustit i dessa avseenden. Jag har därför inte funnit att
omständigheterna är sådana att vidare åtgärder från min sida skulle vara
påkallade.

Sedan lagfart beviljats frånskild på grund av bodelningsavtal som
dock ej bekräftats efter äktenskapsskillnaden har ansökan om inteckning
vilandeförklarats enär det ej företetts samtycke av f. d.
maken. Fråga om hur inskrivningsmyndigheten bort förfara. Kritik
mot att ärendet handlagts av tingsnotarie
(Dnr 1891-1982)

Varbergs tingsrätt dömde den 6 juni 1979 till äktenskapsskillnad mellan
Gunnar J. och Rose-Marie T. Domen vann laga kraft den 13 juni 1979.
Makarna hade den 9 mars 1979 träffat ett bodelningsavtal, enligt vilket de
hade överenskommit om delning av sitt bo på visst närmare angivet sätt.
Bl. a. skulle en fastighet i Varberg tillskiftas Rose-Marie T. Avtalet innehöll
en klausul om att det skulle bekräftas, när lagakraftägande dom på
äktenskapsskillnad förelåg. På bodelningsavtalet har parterna också undertecknat
en bekräftelse, som emellertid är dagtecknad den 9 mars 1979.
Inskrivningsmyndigheten beviljade den 4 juli 1979 Rose-Marie T. lagfart på
fastigheten, varvid som fångeshandling angavs bodelningsavtal den 9 mars
1979 och som fångesman Gunnar J. På inskrivningsdagen den 26 augusti
1981 ansökte Rose-Marie T. om inteckningar i fastigheten. Ansökningen
förklarades vilande enligt 22 kap. 4 § 1 st. 3 p. jordabalken och 6 kap. 4 §
giftermålsbalken. Som skäl för beslutet angavs: ”Rose-Marie T. — som
efter fastighetsförvärvet varit gift — har icke företett samtycke av make
eller visat att sådant icke behövdes.”

I en klagoskrivelse, som inkom till JO den 19 juli 1982, berättade RoseMarie
T. att inskrivningsmyndighetens beslut 1981 hade ställt henne i en
svår ekonomisk situation, som hon under ett års tid förgäves hade försökt
komma till rätta med. Hon ställde ett antal frågor, varvid hon som huvudfråga
angav följande: Om bodelningsavtalet ansågs fylla kraven som underlag
för lagfart den 4 juli 1979, varför underkändes det då två år senare?

Klagomålen remitterades till lagmannen vid tingsrätten för upplysningar
och yttrande. T.f. lagmannen Nils-Erik Nelfelt inkom med yttrande, vari
han hänvisade till ett yttrande av inskrivningsdomaren, tingsfiskalen Dick

D. Johansson. Denne redogjorde i sitt yttrande för ärendenas handläggning
och anförde vidare:

Inteckningsärendet 1981 handlades av tingsnotarien Ulla Ericsson, som
hade flera överläggningar med undertecknad inskrivningsdomare före det
beslut i ärendet fattades.

Vid genomgång av handlingarna i inskrivningsärendet hade Ulla Ericsson
uppmärksammat att bodelningsavtalet den 9 mars 1979 var bekräftat
samma dag och alltså inte — vilket var föreskrivet i bodelningsavtalets
sista stycke - var bekräftat efter det domen på äktenskapsskillnad vann
laga kraft den 13 juni 1979. Således hade inte någon bodelning jämlikt 13
kap. 1 § giftermålsbaiken förrättats utan endast ett s. k. föravtal rörande
kommande bodelning träffats.

Efter genomgång av handlingarna i ärendet samt med beaktande av
rättsfallet NJA 1968 sid. 169 kan inskrivningsmyndigheten inte finna annat
än att beslutet, att förklara Rose-Marie T:s ansökan om inteckningar
vilande, var rätt.

Nelfelt yttrade för sin del följande.

Enligt bodelningsavtalet skulle detta bekräftas sedan laga kraft ägande
dom å äktenskapsskillnad mellan dem förelåg. Domen vann laga kraft men
någon bekräftelse skedde ju ej därefter. Då således någon bodelning ej
kommit till stånd, var beslutet den 4 juli 1979 att meddela Rose-Marie T.
lagfart i och för sig ej riktigt. Hade vederbörande handläggare observerat
förhållandet, skulle med all säkerhet kontakt ha tagits med ingivaren i
enlighet med rutinerna.

Beslutet den 26 augusti 1981 att förklara Rose-Marie T:s ansökan om
inteckningar vilande torde däremot vara rätt. Då lagfartsinnehavaren varit
gift efter förvärvet, hade vederbörande handläggare - slutligen tingsnotarien
Ulla Ericsson - att undersöka huruvida samtycke erfordrades eller ej.
Det framgick då, att bodelningsavtalet, som låg till grund för fånget, ej var
bekräftat. Ulla Ericsson har för mig uppgivit, att upprepade kontakter i
saken förevarit mellan inskrivningsmyndigheten och Rose-Marie T., som
förklarade att något samtycke ej kunde erhållas, och då det ej heller kunde
visas att sådant ej erfordrades, förklarades ansökan vilande. Att lagfartsbeslutet
egentligen var oriktigt torde ej haft någon betydelse för denna
utgång.

Då Gunnar J. tydligen ej längre vill stå vid föravtalet, bör Rose-Marie T.
kunna begära utseende av bodelningsförrättare. Möjligheten att begära
rättens tillstånd jämlikt 6 kap. 6 § giftermålsbaiken torde också föreligga.

Rose-Marie T. bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret men avhördes
inte.

I beslut den 10 februari 1983 anförde JO Wigelius i huvudsak följande.

Enligt giftermålsbaiken skall bodelning förrättas när en dom på äktenskapsskillnad
har vunnit laga kraft. Över bodelningen skall upprättas en
handling, som kan tjäna som bevis om äganderätten och således utgöra
3 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr I

grund för beslut om lagfart på en fastighet. I det praktiska rättslivet är det
vanligt att makar inför en förestående äktenskapsskillnad träffar avtal om
hur bodelning skall ske. Ett sådant avtal är bindande mellan parterna, men
för att gälla som bodelning torde det normalt behöva bekräftas av parterna
efter äktenskapsskillnaden. I förevarande fall har - såvitt framgår av
handlingarna i lagfartsärendet - någon bekräftelse inte kommit till stånd,
sedan domen på äktenskapsskillnad vunnit laga kraft. Det kan därför starkt
ifrågasättas om inskrivningsmyndigheten bort bevilja Rose-Marie T. lagfart
på fastigheten med avtalet från den 9 mars 1979 som fångeshandling.

När det gäller frågan hur inskrivningsmyndigheten bort förfara, då förhållandet
uppdagades, finns av naturliga skäl inga uttryckliga bestämmelser
att falla tillbaka på.

Till en början kan dock konstateras att inskrivningsmyndigheten inte
hade befogenhet att själv ändra lagfarten. Vid behandlingen av inteckningsansökningen
hade man att utgå från att Rose-Marie T. hade lagfart på
fastigheten och därmed enligt 22 kap. 1 och 2 §§ jordabalken var behörig
att ansöka om inteckning, även om det kunnat hävdas att hon enligt
civilrättsliga regler inte hade förvärvat fastigheten. Inskrivningsmyndigheten
utgick också vid sin prövning av inteckningsansökningen från att det
förelåg ett fastighetsförvärv grundat på bodelningsavtalet.

I ärendet synes man vidare ha gjort den bedömningen att förvärvet
skedde den 9 mars 1979, då bodelningsavtalet och bekräftelsen undertecknades.
Följden härav blev att inskrivningsmyndigheten fann att reglerna i 6
kap. 4 § giftermålsbalken skulle tillämpas. I denna paragraf stadgas bl. a.
att make inte får låta inteckna fast egendom, vari andra maken har giftorätt,
utan att denne samtycker därtill. Enligt stadgad praxis är bestämmelsen
tillämplig även efter äktenskapsskillnad, om bodelning inte har skett.

Såvitt jag kan förstå är det emellertid inte alldeles givet att äganderättsövergången
bör anses ha skett redan den 9 mars 1979. Det förefaller mig
tvärtom något egendomligt att tillskriva ett bodelningsavtal en sådan rättsverkan
före äktenskapets upplösning. Inskrivningsmyndighetens beslut är
vidare inkonsekvent i det att man däri drar motsägelsefulla slutsatser av
lagfartsbeslutet. Å ena sidan utgår man från att äganderätten har övergått
till Rose-Marie T. Å andra sidan frånkänner man avtalet giltighet såvitt
avser en annan normal rättsverkan av en bodelning, nämligen att giftorättsgemenskapen
i den skiftade egendomen upplöses.

Resultatet av inskrivningsmyndighetens beslut är i hög grad otillfredsställande.
Rose-Marie T. hade grundad anledning att utgå från att hon —
sedan hon fatt lagfart på grund av bodelningshandlingen - hade behörighet
att fullt ut förfoga över fastigheten i inskrivningshänseende, i all synnerhet
som avsevärd tid hade förflutit efter lagfartsbeslutet, utan att talan väckts
om jämkning av bodelningsavtalet. Som jag har anfört ovan finns emellertid
inga regler för förfarandet hos inskrivningsmyndigheten i en situation
som denna. Jag anser för egen del att inteckningsansökningen borde ha

bifallits. Uppenbarligen kan det dock råda skilda meningar härom och
frågan är sådan att ett definitivt svar bara kan åstadkommas genom överprövning
i högre rätt. Jag kan därför inte kritisera inskrivningsmyndigheten
för dess beslut.

Jag vill dock påpeka det anmärkningsvärda i att ärendet handlades av en
tingsnotarie. I 19 § 2 st. tingsrättsinstruktionen stadgas att förordnanden
för tingsnotarier inte får avse mål eller ärenden som är vidlyftiga eller svåra
eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet. Av vad jag har
anfört ovan framgår att detta ärende var högst egenartat. Visserligen
rådgjorde Ulla Ericsson med den ordinarie inskrivningsdomaren. Ändå
finner jag det otillfredsställande att inte en domare med större erfarenhet
tog det direkta ansvaret för ärendets handläggning.

Utöver det sagda finner jag inte skäl till någon åtgärd i ärendet.

Såsom Nelfelt har anfört torde Rose-Marie T. nu kunna reda ut situationen
genom att hos vederbörande tingsrätt begära att en bodelningsförrättare
utses. Hon kan också begära att inskrivningsmyndigheten tar upp
den vilandeförklarade ansökningen till ny prövning. Om därvid inskrivningsmyndighetens
beslut går henne emot, har hon möjlighet att anföra
besvär över det och sålunda få saken prövad i högre instans.

I en klagoskrift till JO anförde advokaten Åke Ternblad huvudsakligen
följande. Växjö tingsrätt förordnade honom i dom den 31 december 1981
att vara skiftesman vid bodelning efter äktenskapsskillnad. Hustrun S. H.
beviljades allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Detta avslutades den 12
juli 1982. Samma dag upprättade Ternblad en kostnadsräkning och gav in
den till rättshjälpsnämnden. Genom en skrivelse den 25 augusti 1982 begärde
nämnden att som komplettering av kostnadsräkningen få kopia av
bodelningsinstrumentet. Ternblad anhöll om JO:s yttrande rörande dels
huruvida en rättshjälpsnämnd bör av advokat infordra handlingar som
berör parters förhållanden, dels huruvida det kan anses försvarligt för
nämnden att fördröja utbetalningen så som skett i förevarande fall.

Klagomålen remitterades till rättshjälpsnämnden för upplysningar och
yttrande. Nämndens remissvar, som avgivits av dess ordförande HansFredrik
Ringdén, fogades som bilaga till JO:s beslut i ärendet. Det innehöll
bl. a. följande.

Vid avgörandet av ett rättshjälpsärende av ifrågavarande slag uppkommer
frågor om dels skäligheten av den ersättning ett biträde och/eller en
bodelningsförrättare betingar sig, dels den rättshjälpsavgift som slutligen
skall fastställas för sökanden, dels ock skyldigheten för part, som inte
åtnjutit rättshjälp i angelägenheten att ersätta staten hälften eller mindre
del av kostnaden för bodelningsförrättarens anlitande (31 § tredje stycket
rättshjälpslagen). Riktlinjer för bedömning av bodelningsförrättares ersättningsanspråk
återfinns i 22§ rättshjälpslagen (ny lydelse fr.o.m. den 1
januari 1982). Regler om möjlighet att jämka maximibeloppet för sökandens
rättshjälpsavgift återfinns i 15 § respektive 28 § rättshjälpslagen.

1 S. H:s ansökan om allmän rättshjälp angavs tvisteföremålets värde
som ”omfattande”. I de av mannen B. N. lämnade uppgifterna om inkomster
m. m. har tvisteföremålets värde angivits till cirka 600000 kr. Med
hänsyn härtill och till innehållet i Ternblads kostnadsräkning har vederbörande
handläggare funnit — enligt rättshjälpsnämndens mening fullt riktigt
- att särskild anledning förelegat att upptaga frågan om jämkning av S. H:s
rättshjälpsavgift. Därtill kommer prövningen av Ternblads ersättningsanspråk
samt frågan om skyldighet för B. N. som ej åtnjutit rättshjälp att
ersätta staten viss del av kostnaderna för bodelningsförrättaren. Enligt
nämndens uppfattning är bästa underlaget för bedömningen av ovannämnda
frågor just bodelningsinstrumentet.

I sin anmälan till JO tycks Ternblad göra gällande att han av sekretesshänsyn
till parterna skulle vara förhindrad att ställa bodelningsinstrumentet
till rättshjälpsnämndens förfogande. Nämnden har svårt att förstå denna
Ternblads ståndpunkt. Ternblad är av domstol förordnad att förrätta
bodelning mellan parterna och har givetvis inte ställning som ombud för
någon av dem. I mera komplicerade bodelningsärenden förekommer det
att biträden förordnas för parterna. En av domstol förordnad bodelningsförrättares
sysslande med bodelning skulle möjligen kunna jämställas med
myndighetsutövning. 1 vaije fall anser nämnden att en bodelningsförrättare
är skyldig att på anmodan av nämnden insända det material som nämnden
anser erforderligt. Så har även hittills alltid skett. Skulle så ej vara förhållandet
anser sig nämnden i det närmaste förhindrad att fullgöra sin i lag
stadgade skyldighet att pröva de i det föregående angivna frågorna, framförallt
frågan om jämkning av rättshjälpsavgiften.

Nämnden bemötte slutligen klagomålen i vad dessa innefattade anmärkning
mot att utbetalningen av ersättningen fördröjts och upplyste att
Ternblad den 1 september 1982 tillerkänts visst förskott.

I beslut den 11 februari 1983 anförde JO Wigelius följande.

En domstols förordnande att förrätta bodelning efter äktenskapsskillnad
är ett uppdrag som inte kan anses innefatta myndighetsutövning. Jag ser
inte heller något skäl att i förevarande sammanhang jämställa uppdraget
med myndighetsutövning. Det bodelningsinstrument som skiftesmannen
upprättar är därför inte en allmän handling, så länge det inte har givits in till
domstol eller annan myndighet. Bodelningshandlingen har således inte
sådan offentlig karaktär att rättshjälpsnämnden på denna grund äger kräva
att få ta del av den.

Nämnden synes emellertid mena att den omständigheten att nämnden
anser sig behöva bodelningshandlingen skall medföra att bodelningsförrät -

tarén är skyldig att tillhandahålla handlingen. Något rättsligt stöd för en
sådan uppfattning har dock inte anförts. Jag kan heller inte finna att någon
rättsregel med denna innebörd existerar. Att Ternblad på någon annan
grund skulle vara skyldig att ge ut bodelningsinstrumentet till rättshjälpsnämnden
torde kunna uteslutas. Enligt min mening borde nämnden följaktligen
inte ha begärt att få del av detta.

Av rättshjälpsnämndens yttrande framgår att nämnden anser sig behöva
bodelningshandlingen för att kunna fullgöra vissa av sina i lag stadgade
skyldigheter, nämligen att pröva skäligheten av den ersättning Ternblad
betingat sig, att fastställa hustruns rättshjälpsavgift samt att besluta om
eventuell ersättningsskyldighet för mannen mot statsverket enligt 31 §
tredje stycket rättshjälpslagen.

Vad först angår skäligheten av arvodet till en bodelningsförrättare, har
jag svårt att förstå varför nämnden inte skulle kunna klara den bedömningen
utan att ha tillgång till bodelningshandlingen. Av förarbetena till den
senaste ändringen av 22 § rättshjälpslagen (prop. 1981/82:28, s. 16 ff., och
JuU 1981/82:19, s. 19) framgår att brister i arvodesräkningen skall gå ut
över skiftesmannen. Oftast torde nämnden därför kunna nöja sig med
arvodesräkningen som underlag för bedömningen av den begärda ersättningens
skälighet. I de fall då förtydliganden eller kompletteringar erfordras
bör nämnden i föreläggandet ange vari bristen består och överlåta åt
skiftesmannen att själv avgöra på vilket sätt den bäst kan avhjälpas. Enligt
min mening är det i allmänhet olämpligt att nämnden i dessa situationer
begär in viss närmare angiven handling. Såsom Ternblad påpekar i sitt
yttrande över remissvaret är det ingalunda givet att ett bodelningsinstrument
ger upplysning om hur omfattande skiftesmannens arbete har varit.

När det gäller frågan om jämkning av rättshjälpsavgiften ligger saken
annorlunda till. Det kan till en början konstateras att denna fråga inte
rutinmässigt skall tas upp i vaije ärende. Enligt 15 § tredje stycket rättshjälpslagen
skall så ske endast om särskild anledning därtill framkommit. I
det aktuella ärendet föreligger otvivelaktigt uppgifter som ger särskild
anledning att ta upp frågan om jämkning. Varken i rättshjälpslagen eller
dess förarbeten finns några närmare anvisningar om hur nämnden skall få
fram underlag för att bedöma denna fråga. Det naturliga torde vara att
nämnden begär erforderliga uppgifter från sökanden själv. Eftersom det är
hennes rätt som berörs bör hon under alla förhållanden beredas tillfälle att
yttra sig, innan nämnden beslutar att höja rättshjälpsavgiften. Jag är medveten
om att det inte finns någon garanti för att man på detta sätt får
tillförlitliga uppgifter. Utan stöd av lag torde det dock inte gå för sig att
förfara på annat sätt.

I fråga om återbetalningsskyldighet enligt 31 § tredje stycket rättshjälpslagen
sägs i 26 § rättshjälpsförordningen bl. a. att det åligger den make som
inte har allmän rättshjälp att lämna rättshjälpsnämnden de upplysningar
som behövs vid prövningen av återbetalningsskyldigheten. Av förarbetena

(prop. 1978/79:90, s. 183) framgår att det inte är rättshjälpsnämnden som
skall svara för att utredning om den återbetalningsskyldiges förhållanden
införskaffas. Det ankommer i princip på part att förebringa utredning om
att hans ekonomi är sådan att han bör helt eller delvis befrias från betalningsskyldighet.
Nämnden har också i det förevarande ärendet inhämtat
uppgifter från mannen om dennes ekonomi. Att i sådant syfte dessutom
infordra bodelningsinstrumentet förefaller mig överflödigt.

Med hänsyn till vad nämnden har anfört om ärendets handläggning anser
jag att den tidsutdräkt som har förevarit inte ger anledning till kritik mot
nämnden.

Det kan ifrågasättas om man inte genom ändrad lagstiftning borde förse
de myndigheter som har att ta ställning till frågor om jämkning av rättshjälpsavgifter
med ett medel för att införskaffa erforderligt beslutsunderlag.
En möjlighet vore att ge dessa myndigheter befogenhet att — när
särskild anledning framkommit — avkräva sökanden en ny redogörelse för
sin ekonomi av sådant slag som skall ingå i den ursprungliga ansökan om
rättshjälp. För att uppmärksamma justitiedepartementet på frågan tillställer
jag departementet ett exemplar av detta beslut.

Vissa övriga ärenden

Tingsrätt har ansetts skyldig lämna ut tillgängliga personuppgifter om

nämndemän

(Dnr 1284-1982)

L., som varit part i ett mål som avgjorts vid en tingsrätt, klagade hos JO
och uppgav att tingsrätten hade vägrat att låta honom få del av tingsrättens
uppgifter - om namn, personnummer, adress, yrke etc. - beträffande de
nämndemän som hade deltagit i målet.

Företagen utredning gav följande vid handen. Efter domen skrev L. till
rätten och begärde uppgifter om namn, ålder (personnummer), adress,
yrkesangivelse, ekonomisk utbildning och erfarenhet av näringliv i fråga
om de nämndemän som hade tjänstgjort vid huvudförhandlingen i målet.

Den tingsnotarie som varit protokollförare besvarade brevet genom att
skicka protokollet från huvudförhandlingen. I övrigt anförde han att de
efterfrågade uppgifterna var av sådan beskaffenhet att L:s begäran ej
föranledde någon vidare åtgärd från tingsrättens sida.

L. skrev på nytt till tingsrätten och hävdade att rätten var skyldig att
lämna upplysningar om - förutom nämndemännens namn - även deras
yrke, adress och personnummer.

Detta brev besvarades av lagmannen, som med hänvisning till ”här
förda anteckningar” lämnade uppgifter om de fem nämndemännens namn,
personnummer och adress samt för tre av dem om deras titel. De lämnade

uppgifterna grundades på hos tingsrätten bevarade protokoll från de kommunala
sammanträden då nämndemannaval hade förrättats m. m.

I beslut den 4 augusti 1982 anförde JO Wigelius följande.

Enligt 15 kap 4§ sekretesslagen (1980:100) skall myndighet på begäran
av enskild lämna uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndigheten,
i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess
eller av hänsyn till arbetets behöriga gång. Någon bestämmelse som ålägger
en tingsrätt att registrera uppgifter om nämndemännen finns inte. Av
lagmannens upplysningar framgår emellertid att de uppgifter som tingsrätten
faktiskt har samlat är intagna i allmänna handlingar.

Med den begräsning som föranleddes av hänsyn till sekretessbestämmelser
och till arbetets behöriga gång ålåg det alltså tingsrätten att lämna
L. de uppgifter denne begärde, i den mån de fanns att hämta i tingsrättens
handlingar om nämndemännen. Det kan knappast antas att några sekretesshänsyn
lade hinder i vägen för att lämna ut de begärda uppgifterna.
Protokollförarens besked till L. synes således ha varit felaktigt. Det brev
lagmannen fem dagar senare skrev till L. innehöll däremot alla de uppgifter
L. kunde göra anspråk på att få från tingsrätten.

Sedan L. hade upprepat sin framställning, rättade lagmannen således
omedelbart det begångna felet, som därför inte synes ha medfört någon
olägenhet av betydelse. Med hänsyn härtill låter jag saken bero med det
uttalande jag nu har gjort.

Protokollföring m. m. när rätten stadfäster förlikning
(Dnr 3335-1981)

G. skrev till JO och uppgav att han varit svarande i ett FT-mål. Vid
förhandling inför tingsrätten träffade parterna en förlikning, som innebar
att yrkat kapitalbelopp nedsattes med 500 kr. När tingsrätten i dom stadfäste
förlikningen tog man emellertid även med ränta och rättegångskostnader
trots att detta enligt G. låg utanför den träffade överenskommelsen.

G. ifrågasatte om tingsrätten fick göra så.

Yttrande inhämtades från rättens ordförande, hovrättsassessorn N.,
valjämte tingsrättens akt lånades in.

Av tingsrättens protokoll från förhandlingen framgick att G:s motpart
framställde sitt yrkande och utvecklade grunden därför i enlighet med en
tidigare ingiven ansökan om betalningsföreläggande vari ränte- och kostnadsyrkanden
upptagits. G. bestred yrkandet. Därefter vidtog förlikningsförhandlingar
under rättens ledning, varefter parterna anmälde att de träffat
en förlikning, som innebar att käranden satte ned sitt yrkande med 500
kr. I sin dom stadfäste tingsrätten förlikningen. Enligt i domen intagen
redogörelse för förlikningen skulle G. betala det jämkade kapitalbeloppet
jämte ränta och rättegångskostnader.

I beslut den 13 oktober 1982 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

Enligt 18 kap. 5§ tredje stycket rättegångsbalken skall, då parterna
förlikas, vardera parten bära sin kostnad, om ej annat avtalats. Såvitt
framgår av rättens protokoll berördes inte frågan om rättegångskostnaderna
ytterligare sedan väl käranden framställt sitt yrkande under hänvisning
till sin ansökan om betalningsföreläggande. Med endast protokollet
som underlag kan det med hänsyn till rättegångsbalkens regel om kostnadsfördelningen
vid förlikningar ligga nära till hands att anta att rättegångskostnaderna
inte omfattades av förlikningen.

Emellertid upptar domen även dessa kostnader. Enligt anteckning i
förhandlingsprotokollet avkunnades domen i parternas närvaro. Eftersom
ingen av parterna anmälde vad, vann domen laga kraft. I sitt yttrande hit
har N. utgått från att innehållet i domen är riktigt. Det mesta får även enligt
min mening anses tala för att domens innehåll riktigt återger vad som
faktiskt anmälts som överenskommet mellan parterna.

Till god praxis vid fastställande av muntligen anmäld förlikning hör
ovillkorligen att rätten låter fullständigt anteckna det anmälda i protokollet
samt genom uppläsning och frågor förvissar sig om att inga oklarheter
förekommer och att allt är rätt uppfattat och riktigt antecknat. Det skall vid
ett sådant förfarande inte ens kunna ifrågasättas någon brist på överensstämmelse
mellan parternas förklaringar, protokollet och domen.

Jag finnér det otillfredsställande att man i detta fall inte av tingsrättens
protokoll kan alldeles säkert utläsa innebörden av parternas överenskommelse
och att därmed en viss tvekan beträffande förlikningen uppstår.
Protokollet har sålunda enligt min mening inte utformats med tillräcklig
noggrannhet och det borde inte utan vidare ha godkänts av rättens ordförande.
Utöver gjorda påpekanden föranleder emellertid G:s klagomål i
förevarande del inte något ytterligare från min sida.

Personlig inställelse vid muntlig förberedelse i mål om underhållsbidrag
(Dnr 2205-1982)

Advokaten O., som på uppdrag av S. E., modern till en omyndig flicka,
fört barnets talan i ett mål om underhållsbidrag, klagade över att S. E.
ålagts personlig inställelse vid muntlig förberedelse i målet. S. E. och
hennes dotter var bosatta i Nyköping. Fadern, K., var bosatt på annan ort.
O. ansökte vid tingsrätten på denna ort om stämning på K., varvid han
yrkade förpliktande för K. att utge underhållsbidrag för flickan under viss
angiven tid. Tingsrätten utfärdade stämning och kallade till muntlig förberedelse.
S. E. ålades vid vite att inställa sig personligen inför rätten. Två
gånger ställdes förhandlingarna in. Tingsrätten kallade ånyo till muntlig
förberedelse. S.E. ålades åter personlig inställelse och infann sig vid
förhandlingen. Flickan företräddes av en advokat på orten såsom platsombud.
K. uteblev och tingsrätten meddelade tredskodom. S. E. tillerkändes

ersättning enligt rättshjälpslagen för resa och uppehälle med sammanlagt
450 kr. K. förpliktades i domen att ersätta statsverket för denna kostnad
och övriga kostnader för flickans rättshjälp.

Hos JO anförde O. bl. a. följande. Först platsombudet och sedan O.
hade förgäves sökt utverka att S. E. skulle slippa personlig inställelse. Vid
telefonsamtal med rättens ordförande, rådmannen J., framhöll O. att S. E.
knappast kunde ha något att anföra utöver vad som stod i stämningsansökningen,
att hon skulle få en mycket långvarig resa, att hon hade svårigheter
att vara borta från hemmet på grund av att hon hade två minderåriga barn
att passa och att statens kostnader för hennes resa skulle bli betydande. J.
vägrade emellertid att ändra sitt beslut. Den förhandling som slutligen blev
av var utsatt till kl. 14.00. S. E. blev nödsakad att resa från Nyköping kl.
06.15 för att närvara. Hon återkom först kl. 22.00. Hennes make hade varit
nödsakad att ta sig en hel dag ledigt från arbetet för att passa barnen och
gick därigenom miste om arbetsförtjänst, för vilken förlustersättning inte
kunde utgå.

Enligt 0:s uppfattning fanns egentligen över huvud taget inte skäl till att
kalla S. E. personligen till den muntliga förberedelsen i målet. I vart fall
borde tingsrätten ha avstått från att kalla henne personligen med hänsyn
till de särskilda omständigheter som O. anfört i fråga om resan och de
kostnader som var förenade därmed. O. hemställde om ett uttalande av JO
angående lämplig praxis från tingsrätternas sida beträffande personlig kallelse
till muntlig förberedelse i dispositiva tvistemål av parter, särskilt om
de är bosatta långt från förhandlingsstället.

Efter remiss inkom lagmannen vid tingsrätten med yttrande, vari han
hänvisade till ett yttrande av J. J. lämnade först en redogörelse för vad som
hade förevarit i målet och anförde därefter väsentligen följande.

Det är riktigt att platsombudet på 0:s anmodan och sedermera O. själv
på de skäl han återgivit hemställde att S. E. skulle slippa inställa sig. Som
skäl till att S. E. skulle inställa sig personligen framhöll jag att platsombudet
vid invändningar från K:s sida mot platsombudets uppgifter om S. E.:s
och flickans ekonomiska villkor kunde komma att behöva ställa frågor till
S. E. vid förhandlingen. Min erfarenhet är att den muntliga förberedelsen i
tvistiga mål av förevarande art i allmänhet främjas genom att part eller
parts ställföreträdare inställer sig personligen. Jag påpekade dessutom för
O. att någondera parten kunde komma att påkalla att S. E. skulle höras
under sanningsförsäkran och att i så fall huvudförhandlingen, vilket önskvärt
var, kunde hållas i samband med förberedelsen endast om hon själv
var närvarande.

Vidare påpekade J. bl. a. under hänvisning till protokollet över förhandlingen
att platsombudet på grund av upplysningar som S.E. lämnat vid
förberedelsen anfört omständigheter som innefattade ändring i och tillägg
till vad som uppgetts i stämningsansökningen. De nya uppgifterna hade
kunnat ligga till grund för domen om K. ej uteblivit. Omständigheterna

skulle vid behov sannolikt ha kunnat ytterligare fullständigas genom upplysningar
av S.E.

Lagmannen yttrade för sin del.

Praktiskt taget alla mål om underhållsbidrag vid tingsrätten avgörs numera
under förberedelsen eller vid huvudförhandling i förenklad form i
samband med förberedelsen. Att så sker innebär inte minst ur kostnadssynpunkt
betydande fördelar för parterna. En förutsättning för att ett mål
skall kunna avgöras vid sådan huvudförhandling torde vara att reglerna om
personlig inställelse vid huvudförhandlingen iakttagits. Tingsrätten brukar
därför i mål av denna art kalla parterna personligen, såvida inte särskilda
skäl talar däremot. Detta innebär naturligtvis inte att rätten redan i samband
med utfärdandet av kallelserna bestämt att huvudförhandling skall
hållas i samband med förberedelsen utan endast att förutsättningar skapas
för att så skall kunna ske. J:s handlande överensstämmer således helt med
rådande praxis vid tingsrätten.

Sedan O. fått del av remissvaret framförde han bl. a. följande synpunkter.

Lagmannen syntes mena att regeln i 11 kap. 5 § rättegångsbalken om
skyldighet att inställa sig vid huvudförhandling skulle tillämpas i sådana
fall som detta i stället för regeln i samma paragraf om skyldighet att inställa
sig vid muntlig förberedelse. En sådan uppfattning stred mot gällande lag.
Ett mål kunde givetvis avgöras vid huvudförhandling i förenklad form utan
att käranden var personligen tillstädes.

O. ville nämna att en praxis utbildat sig under senare år hos många
advokater att be en klient som hade svårt för att inställa sig personligen, att
vara tillgänglig per telefon under tiden för rättens förhandling för att
telefonledes kunna lämna erforderliga kompletterande uppgifter. Genom
en sådan praktisk åtgärd kunde många mål avgöras vid huvudförhandling i
förenklad form i samband med första förberedelsen utan personlig inställelse
av parten.

I beslut den 28 mars 1983 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

I 11 kap. 5§ rättegångsbalken finns regler om skyldighet för part och
ställföreträdare för part att infinna sig personligen vid domstolsförhandlingar.
Här föreskrivs bl. a. att part vid huvudförhandling i tingsrätt skall
infinna sig personligen, om hans närvaro ej kan antas sakna betydelse för
utredningen. Vidare sägs att i underrätt part skall infinna sig personligen
vid muntlig förberedelse, om det kan antas att förberedelsen därigenom
främjas. Av paragrafen framgår att vad som där sägs om parts skyldighet
att infinna sig personligen också gäller parts ställföreträdare.

Enligt 42 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken får huvudförhandling
i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om
hinder däremot inte möter enligt 43 kap. 2 § rättegångsbalken och tillika
parterna samtycker därtill eller saken finnes uppenbar.

I mål om underhållsbidrag är det vanligt att man i tingsrätterna håller
huvudförhandling i omedelbart samband med muntlig förberedelse. Detta

är en rationell ordning, som sparar kostnader och besvär för både rätten
och parterna. Jag finnér det därför tillfredsställande att tingsrätten -såsom lagmannen uppger - vid handläggningen av dessa mål har ambitionen
att skapa förutsättningar för att reglerna om huvudförhandling i förenklad
form skall kunna tillämpas.

Emellertid måste man komma ihåg att förhållandena skiftar från ett mål
till ett annat. Förutsättningarna för att man skall kunna hålla huvudförhandling
i omedelbart samband med förberedelsen är inte lika goda i alla
mål. Det är ingalunda säkert att man kan bedöma den saken redan på
grundval av stämningsansökningen. Först vid den muntliga förberedelsen
är det möjligt att avgöra om huvudförhandling kan hållas omedelbart. Det
kan således inte anses riktigt att redan i samband med kallelsen till muntlig
förberedelse alltför starkt inrikta sig på att huvudförhandling skall hållas
omedelbart. Kallelsen skall också i första hand avse inställelse till förberedelsesammanträdet.
Som jag har anfört, hindrar detta inte att man ändå
söker vidta åtgärder för att göra det möjligt att hålla huvudförhandling i
samband med förberedelsen, om så skulle visa sig lämpligt. Att man härvid
ålägger personlig inställelse till förberedelsen i större utsträckning än i
fråga om andra slag av mål kan inte anses vara fel. Reglerna ger ju stort
utrymme för rättens skönsmässiga bedömning. Dock bör man vara uppmärksam
på att det i det enskilda fallet kan föreligga omständigheter som
talar mot att en part eller ställföreträdare åläggs att infinna sig personligen
till förhandlingen, även om ett sådant åläggande kanske skulle öka möjligheterna
till omedelbar huvudförhandling.

JO förklarade sig dela 0:s uppfattning att förhållandena i det aktuella
målet talade för att rätten borde ha försökt undvika att kalla S. E. personligen.
Eftersom hon bodde förhållandevis'' långt bort var det förenat med
avsevärt besvär för henne att inställa sig i domstolen. Man borde inte
heller bortse från de kostnader som inställelsen måste medföra för parterna,
kanske också för statsverket. För att trots dessa nackdelar ålägga
S. E. personlig inställelse till förberedelsen borde rätten ha relativt starka
skäl att åberopa. JO fann för egen del inte de av J. åberopade skälen
tillräckligt starka. För den händelse det skulle komma upp frågor som
ombudet inte hade förberett sig på, kunde man som O. påpekat ha överenskommit
med S. E. att hon skulle hålla sig tillgänglig per telefon. Att förhör
under sanningsförsäkran skulle erfordras framstod inte som särskilt sannolikt.
Eftersom det handlade om bedömningsfrågor gjorde JO dock inte
gällande att J:s ställningstagande var felaktigt.

Dom i förenklad form när 33 kap. 2 § brottsbalken tillämpats beträffande
påföljden

(Inspektionsprotokoll 1983-05-02-05)

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades en i förenklad form
utfärdad dom i brottmål, vari tingsrätten med stöd av stadgandet i 33 kap.

2 § 3 st. brottsbalken funnit den tilltalade böra gå fri från påföljd. JO
påpekade att i ett sådant fall rättens överväganden rörande påföljden och
underlaget för dessa borde redovisas i domen. JO ansåg att det därför varit
oriktigt att utfärda dom i förenklad form.

Rättelse av dom i brottmål
(Dnr 1374-1982 och 1158-1982)

Å. dömdes den 8 oktober 1981 till fängelse fyra månader. Han lagfördes
för nya brott vid huvudförhandling den 28 januari 1982. Huvudförhandlingen,
som hölls under ordförandeskap av tingsfiskalen A., avslutades samma
dag varvid parterna underrättades om att dom i målet skulle meddelas den

II februari 1982. Vid därefter hållen enskild överläggning beslutades dom i
målet. Domen expedierades samma dag till parterna. Å. överklagade.
Hovrätten fastställde den 6 april 1982 domen, såvitt var i fråga.

Å. klagade på domstolarnas handläggning. Vid granskning av tingsrättens
akt uppmärksammades bl. a. följande. I domen hade under domskälen
i påföljdsfrågan angivits att Å. den 27 januari 1982 blivit villkorligt frigiven
från det honom den 8 oktober 1981 ådömda fängelsestraffet med en återstående
strafftid av en månad. I domslutet hade den villkorligt medgivna
friheten förklarats helt förverkad. I en skrivelse den 22 februari 1982 till
Å:s försvarare anförde A. bl. a. att förordnandet om förverkande av villkorlig
frigivning tillkommit av förbiseende och var uppenbart oriktigt,
eftersom de brott för vilka Å. dömts begåtts före prövotidens böljan.
Försvararen bereddes tillfälle till yttrande jämlikt 30 kap. 13 § rättegångsbalken.
Rättelse av domsexemplaret i akten skedde den 24 februari 1982
genom att A. lät stryka förordnandet och anteckna följande på domen.

Rättelse enl. RB 30:13

Vidstående rättelse, som innebär att något förverkande ej skall ske,
verkställd 1982-02-24.

I remisskrivelse till lagmannen i tingsrätten begärdes upplysningar och
yttrande i enlighet med en promemoria, vari ifrågasattes både tillåtligheten
av och tillvägagångssättet vid rättelsen. Vidare borde enligt promemorian
lämnas en förklaring till uppgiften i domen att S. blivit villkorligt frigiven
den 27 januari 1982. Å. hade nämligen blivit villkorligt frigiven först den 15
februari 1982.

Remissen besvarades med yttranden av lagmannen och A.

A. anförde i huvudsak följande. Åklagaren hade uppmärksammat honom
på förordnandet om förverkande av villkorlig frigivning. A. hade
blivit ytterst förvånad. Förordnandet måste ha tillkommit i ren distraktion.
Efter viss tvekan hade A. kommit fram till att felet kunde rättas enligt 30
kap. 13 § rättegångsbalken. Om A. hade vetat att domen skulle överklagas

hade han måhända nöjt sig med att göra hovrätten uppmärksam på felet.
Efter att ha berett parterna tillfälle till yttrande lät han i domboken och på
aktexemplaret införa beslut om rättelse. 1 denna form förelåg således
skriftligt avfattat beslut. Exemplar av ifrågavarande sida av domen skickades
sedan ut till åklagare och försvarare m. fl. med uppmaning att det
orättade exemplaret av sidan skulle makuleras. I målet hade funnits tillgängliga
följande handlingar, nämligen utdrag av kriminalregistret daterat
21.10.1981, domen 8.10.1981, enligt vilken Å. dömts till fyra månaders
fängelse samt en strafftidsresolution. Av resolutionen framgick att Å.
påbörjat avtjänandet 27.10.1981, att slutdatum var bestämt till 27.2.1982
samt att tre månader av strafftiden skulle vara avtjänade 27.1.1982. Vid
huvudförhandlingen 28.1.1982 hade Å. uppgett att han blivit villkorligt
frigiven dagen innan. Åklagaren och försvararen hade uppgett att de inte
fann anledning att ifrågasätta riktigheten härav. A. hade därför utgått från
att Å. erhållit villkorlig frigivning från 27.1.1982 och angett detta i domen,
något som han kanske hellre bort undvika. Frågan hade inte haft betydelse
för målets bedömning.

Lagmannen anförde bl. a. följande.

Utredningen i ärendet ger vid handen att det varit fråga om ett avfattningsfel,
då A. i domen meddelade förordnande om förverkande av Å.
villkorligt medgiven frihet. Frågan härom har ju icke heller berörts vid
överläggningen eller i domskälen. Ingen av parterna har haft någon erinran
mot den vidtagna rättelsen, vilken varit till Å:s fördel. Jag anser i likhet
med A. att de formella förutsättningarna för rättelse förelåg samt att
beslutet skriftligen avfattats. Av A:s yttrande framgår vilka domsexemplar
som blivit rättade. Enligt min mening har A. förfarit riktigt. Beträffande
den felaktiga uppgiften i domen om dagen för den villkorliga frigivningen
hänvisar jag helt till A:s yttrande och delar dennes uppfattning att frågan
saknade betydelse för målets bedömning.

I beslut den 14 oktober 1982 anförde JO Wigelius med avseende på det
som tagits upp i promemorian följande.

En förutsättning för att villkorligt medgiven frihet skall kunna förverkas
i samband med att lagföring sker för nya brott är att brotten begåtts under
prövotiden för den villkorliga frigivningen (34 kap. 4 § BrB). De brott för
vilka Å. lagfördes vid tingsrätten skulle enligt åklagaren ha begåtts innan
Å. ens påböijade avtjänandet av det aktuella fängelsestraffet. Det har
därför överhuvudtaget inte kunnat bli aktuellt att meddela något förordnande
av ifrågavarande slag. Enligt remissvaret skulle inte heller saken ha
berörts vid överläggningen i målet. Vid min bedömning av ärendet utgår
jag också ifrån att tingsrätten vid överläggningen inte beslutat om det
ifrågavarande förverkandet. Felet skulle således ha uppkommit i ett senare
skede, nämligen då A. satte upp domen. A:s förklaring till det inträffade
synes innebära att formuleringen i domslutet skulle bero på något slags
förbiseende. Det är dock för mig svårförståeligt hur ett sådant fel kan

tillkomma. En förklaring skulle möjligen kunna vara att A. vilseletts av den
oriktiga anteckningen i domen om att Å. var villkorligt frigiven från fängelsestraffet
å fyra månader.

I ett tidigare avgjort ärende (JO:s ämbetsberättelse 1981/82 s. 46) anförde
jag bl. a. följande.

Ett avfattningsfel torde normalt kunna bli föremål för rättelse. Frågan är
emellertid om inte ett avfattningsfel beträffande påföljden ibland kan vara
så ingripande, att ett rättelsefall inte bör anses föreligga. Denna fråga får
bedömas från fall till fall med beaktande av omständigheterna. Det kan
finnas anledning att därvid ta särskild hänsyn till parternas inställning. Det
torde f. ö. höra till ovanligheterna att dylika fel uppstår. Iakttas tillbörlig
noggrannhet, är det uteslutet att den beslutade påföljden inte blir riktigt
redovisad i domen.

I förevarande fall var rättelsen till Å:s fördel och ingen av parterna hade,
såvitt jag kan föreställa mig, något att erinra mot rättelsen. Med hänsyn
härtill får det anses ha varit möjligt att i målet tillämpa rättelseförfarandet
enligt 30 kap. 13 § RB.

A. har i sitt yttrande angivit att han, om han vetat om att domen skulle
överklagas, måhända hade nöjt sig med att göra hovrätten uppmärksam på
felaktigheten. Med anledning härav får jag anföra följande. När rättelsen
vidtogs den 24 februari 1982 hade Å. redan överklagat domen; Å:s vadeinlaga
inkom till tingsrätten den 22 februari 1982.1 vadeinlagan yrkades bl. a.
att tingsrättens beslut om förverkande av den villkorligt medgivna friheten
skulle undanröjas. Enligt min mening borde A., innan han beslöt om
rättelsen, ha förvissat sig om huruvida talan mot domen i det aktuella
hänseendet hade förts. Som framhållits härifrån tidigare (jfr JO:s ämbetsberättelse
1958 s. 24) bör nämligen lägre rätt inte företaga rättelse av dom
eller beslut beträffande fråga som omfattas av fullföljden, även om så i och
för sig kunnat ske jämlikt 30 kap. 13 § RB, utan i dylikt fall bör det normalt
få ankomma på fullföljdsinstansen att inom ramen för prövningen där göra
den rättelse, som kan vara aktuell.

Av Ars yttrande framgår att beslutet om rättelse inte föreligger i annan
form än den gjorda anteckningen på domen. Enligt min mening hade det i
detta säregna fall varit lämpligt att A. uppsatt ett särskilt rättelsebeslut, av
vilket framgått hans ståndpunkt att det inte var fråga om felaktig rättstilllämpning
- hade felet varit av sådant slag hade tingsrätten inte kunnat
rätta felet — utan rörde sig om ett avfattningsfel.

Med anledning av de felaktiga uppgifterna i domskälen angående den
villkorliga frigivningen - Å. blev inte villkorligt frigiven den 27 januari
1982 utan den dagen påböijade han frigivningspermission - vill jag framhålla
följande. Uppgifter från en tilltalad angående tidpunkt för villkorlig
frigivning och återstående strafftid bör naturligtvis inte godtas av en domstol
utan kontroll. I allmänhet torde inte något problem föreligga, eftersom
uppgifterna i övervägande antalet fall framgår av inhämtat kriminalregis -

terutdrag. I detta sammanhang vill jag påpeka att det kriminalregisterutdrag,
som fanns i målet, hade utfärdats den 21 oktober 1981, således drygt
tre månader innan huvudförhandlingen. Detta kan inte anses godtagbart
utan kriminalregisterutdraget bör enligt min mening inte vara äldre än
omkring en månad.

Vid inspektion av en tingsrätt iakttogs följande. Genom dom, som avkunnades
i samband med huvudförhandling den 20 maj 1981 i den tilltalades
närvaro, fällde tingsrätten (tingsnotarien L. med nämnd) den tilltalade
till ansvar för förseelse mot vägtrafikkungörelsen. Av dagboksbladet
framgick att avskrift av domen expedierats till åklagaren och den tilltalade
den 27 maj 1981 och till vederbörande länsstyrelse den 29 maj 1981. Sist i
akten fanns intagen en den 9 juni 1981 dagtecknad skrivelse, enligt vilken
påföljden på grund av förbiseende ej angivits i domslutet, varför rättelse
företagits och rättad dom översändes.

Vid kontroll av huvudskriften och aktexemplaret av domen kunde bl. a.
konstateras att påföljden inte skrivits vid samma tillfälle som texten i
övrigt. Handlingarna i akten innehöll inte några ytterligare upplysningar
angående den företagna rättelsen.

Enligt sedermera avgivet yttrande av lagmannen i tingsrätten hade L.
anfört bl. a. följande. Vid databehandlingen hos rikspolisstyrelsen upptäcktes
att påföljden inte angivits i domen. Rikspolisstyrelsen återsände
därför sitt exemplar av domen till tingsrätten för åtgärd. Med anledning av
detta blev L. kontaktad av H., som vid tillfället tjänstgjorde som rotelsekreterare.
H. talade om att man vid tidigare tillfällen hade skickat rättad
dom med åtföljande skrivelse på samma sätt som i detta fall. Efter det att
påföljden hade ifyllts på den av rikspolisstyrelsen översända domen och på
tingsrättens domsexemplar skickades rättade domar till åklagaren, länsstyrelsen
och den tilltalade samt till rikspolisstyrelsen. L. hade inte tidigare
vidtagit någon rättelse av dom. Han hade litat på H:s uppgifter och inte
kontrollerat hur en rättelse skulle gå till. I efterhand kunde L. bara konstatera
att rättelsen icke vidtagits på ett korrekt sätt, för vilket han bar
ansvaret.

Lagmannen anförde för egen del i huvudsak följande.

Rättelsen av domen har beslutats av L. Den har dock inte gått till på
föreskrivet sätt. Som L. säger har han blivit missledd av de upplysningar
han fick av H. Denne var en oerfaren jur. kand. som tillfälligt vikarierade
som rotelsekreterare under ett sjukdomsfall.

Den fullständigade domen, dvs. med uppgift om påföljden, synes inte ha
expedierats förrän den 9 juni 1981, dvs. dagen innan fullföljdstiden utgått.
Det skulle därför, med hänsyn till att rättelsen var av så betydelsefullt slag,
kunna ifrågasättas huruvida icke den tilltalade borde ha erhållit förlängd tid
för fullföljd enligt 32 kap. 7 § rättegångsbalken. Å andra sidan var den

tilltalade närvarande vid domens meddelande och bör rimligen ha uppfattat
vilken påföljd som utdömts.

Frågan om rättelse av dom efter påpekande från rikspolisstyrelsen har
en mera principiell sida. Sedan den optiska läsningen av dom hos rikspolisstyrelsen
infördes upprätthålles stränga krav på att brottmålsdomarnas
blankettdel inte i något avseende får avvika från de föreskrifter som
meddelats. Detta leder då och då till att rikspolisstyrelsen skickar tillbaka
domar med begäran om rättelse exempelvis i fråga om rubricering av ett
brott, angivande av siffror, bokstäver eller punkter i lagrum eller anteckning
om beslut i särskilda frågor. Det är alltså fråga om att använda de
schabloner, som måste vara enhetliga för den optiska läsningens skull. I
dylika fall skulle man enligt min mening kunna överväga att slopa kravet på
att parterna skall beredas tillfälle till yttrande innan rättelse sker. Det är
mycket möjligt att, såsom H. sagt, en praxis redan böljat utveckla sig i
denna riktning. Däremot är givetvis en rättelse som innebär att en bortglömd
påföljd ”fylls i” en rättelse av sådan art att den måste göras enligt
föreskrifterna i rättegångsbalken.

I beslut den 30 september 1982 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

Av utredningen får anses framgå att tingsrätten vid överläggningen i
målet bestämt påföljden till tio dagsböter å tio kr samt att denna påföljd
avkunnats i bl. a. den tilltalades närvaro. I den dom som uppsatts har
emellertid någon påföljd överhuvudtaget inte angivits; ett fel har alltså
uppkommit vid avfattningen av domen. Detta fel har kunnat bli föremål för
rättelse av tingsrätten.

Som framgår av utredningen har rättelsen av domen inte utförts på
föreskrivet sätt utan bestämmelserna i 30 kap. 13 § RB har i ett flertal
hänseenden helt åsidosatts. Ansvarig härför är L., vars ifrågavarande
handläggning jag finner anmärkningsvärd.

Med anledning av lagmannens allmänna synpunkter i fråga om rättelse
av en dom efter påpekande av rikspolisstyrelsen har telefonkontakt tagits
med rikspolisstyrelsens domsenhet, varifrån bl. a. uppgivits följande. Så
snart ett domslut innehåller minsta felaktighet i fråga om en uppgift, som är
nomenklaturbunden, accepteras inte domen vid databehandlingen hos
rikspolisstyrelsen utan rättelse måste vidtas. I de fall det är fråga om ett
mindre fel och det inte råder minsta tvekan om vad som avsetts från
domstolens sida sker i allmänhet rättelse hos rikspolisstyrelsen utan att
domstolen kontaktas. Så snart det inte är helt klart vad domstolen åsyftat
tas emellertid kontakt med domstolen, som därefter får avgöra om rättelseförfarande
enligt 30 kap. 13 § RB skall ske.

För egen del önskar jag i denna del endast framhålla följande. Det
ankommer självfallet på den domstol, som kontaktats av rikspolisstyrelsen,
att självständigt avgöra om domstolen skall rätta det ifrågavarande
felet. Om domstolen vidtar rättelse måste givetvis bestämmelserna i 30
kap. 13 § RB följas.

Vikten av att myndigheterna lämnar tydliga besked på förfrågningar från
allmänheten

(Dnr 1026-1982 och 619-1982)

I en klagoskrift till JO anförde I. sammanfattningsvis följande. Sedan det
dömts till äktenskapsskillnad mellan honom och hans hustru, besökte han
tingsrätten för att ge in en bodelningshandling. På fråga vad det skulle
kosta att få handlingen registrerad fick han beskedet att kostnaden var
endast 40 kr. Han lämnade då in handlingen för registrering. Tre veckor
senare fick han en räkning från tingsrätten på 821 kr. 70 öre avseende
kostnader för annonser i Post- och Inrikes Tidningar samt tre dagstidningar.
Om han från böljan hade fått veta att kostnaderna skulle överstiga 100
kr., hade han avstått från att ge in handlingen.

Efter remiss avgav lagmannen vid tingsrätten yttrande, varav framgick
att ett av biträdena vid enheten för boupptecknings- och förmynderskapsärenden
talat med I., som velat lämna en bodelningshandling för registrering.
Biträdet hade förklarat, att det i och för sig inte fordrades att handlingen
registrerades och på I:s fråga därom tillagt att avgiften för registrering
var 40 kr. Såvitt hon kunnat erinra sig hade hon sagt att det tillkom
kungörelsekostnader men inte nämnt hur stora dessa kostnader kunde bli.
Samtalet hade varit helt kort och I. hade inte frågat hur kungörelseförfarandet
gick till eller vad det skulle kosta.

För egen del ansåg lagmannen att I. i och för sig erhållit ett korrekt svar
på sin fråga om vad inregistreringen skulle komma att kosta. Det fick
emellertid medges att informationen kunnat göras mera utförlig än som
blivit fallet. Sålunda borde I. lämpligen ha blivit upplyst om att han, genom
att ge in bodelningshandlingen till tingsrätten, automatiskt ådrog sig annonskostnader,
vars ungefarliga storlek hade bort uppges. Vad som förekommit
hade föranlett en genomgång med berörda biträden och notarier
varvid noga påpekats vikten av att utförliga upplysningar lämnas till den
rättssökande allmänheten.

I beslut den 4 augusti 1982 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

Givetvis är det beklagligt att I. vid sitt besök på tingsrätten inte fick klart
för sig att registreringen av bodelningshandlingen skulle medföra annonskostnader,
för vilka han hade att svara. Utredningen i ärendet ger dock
inte belägg för att någon befattningshavare vid tingsrätten har förfarit
felaktigt. Det inträffade ger mig emellertid anledning understryka vikten av
att myndigheterna vid sina kontakter med allmänheten bemödar sig om att
ge tydliga besked och förvissar sig om att vederbörande förstår beskedens
innebörd. Jag delar lagmannens uppfattning om hur informationen borde
ha lämnats i förevarande fall. Med hänsyn till de åtgärder lagmannen har
vidtagit finner jag inte erforderligt att jag för min del företar någonting
utöver de uttalanden jag nu har gjort.

Liknande uttalanden gjorde JO i ett ärende där klagomålen huvudsakli4
Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 1

gen rörde dröjsmål med handläggningen av ansökan om företagsinteckning.
Klaganden hade gjort gällande att handläggningstiden förorsakat
honom stora kostnader i form av dröjsmålsränta. Han menade sig dock ha
kunnat planera ekonomin bättre om han ej hade fått oriktig information
från inskrivningsmyndigheten om hur långt ärendebehandlingen avancerat.
Efter företagen utredning anförde JO Wigelius i beslut den 12 augusti
1982 i detta ärende bl. a. följande.

De besked om ärendets handläggning som klaganden fick från inskrivningsmyndigheten
föranledde uppenbarligen missförstånd. Detta ger mig
anledning understryka vikten av att myndigheterna bemödar sig om att ge
allmänheten tydliga och korrekta besked. I fråga om ärenden angående
företagsinteckning kan handläggningsreglema vara svårbegripliga för den
som inte känner till förfarandet närmare. Det är då särskilt viktigt att den
befattningshavare som har kontakt med den rättssökande förvissar sig om
att vederbörande förstår innebörden i de besked som lämnas. Av lagmannens
och inskrivningsdomarens yttranden framgår att de har uppmärksammat
problemet. Utöver vad jag nu har anfört finner jag därför inte i

denna del skäl att företa någonting ytterligare.

Sedan delgivning skett enligt 12 § 1 st delgivningslagen genom att handlingen
lämnats till den söktes hustru har också meddelandet därom enligt 2
st - flera dagar senare — lämnats till hustrun
(Dnr 219-1982)

H. klagade bl. a. över det sätt varpå han delgivits en ansökan om försättande
i konkurs och uppgav sammanfattningsvis följande. Den 31 december
1981 lämnade två stämningsmän ett brev till hans hustru. Brevet var
adresserat till H., som emellertid inte var hemma. Den 7 januari 1982 fick
hustrun via kronofogdemyndigheten reda på att H. skulle försättas i konkurs
vid tingsrätten dagen därpå. H. var fortfarande inte hemma. Hans
hustru ringde till rätten. På kvällen den 7 januari kom två män och lämnade
ytterligare ett brev adresserat till H. Männen uppgav att H. därmed var
delgiven och att han skulle försättas i konkurs vid tingsrätten dagen därpå.

Av tingsrättens akt framgick att huvudförhandling hölls den 8 januari
1982. Enligt anteckning i huvudförhandlingsprotokollet hade H. delgivits
kallelse till förhandlingen men ej infunnit sig. Eftersom H:s hustru betalt
viss skuld, återkallades talan och tingsrätten avskrev målet. Av ett delgivningskvitto
framgick att kallelse till förhandlingen den 8 januari lämnades
till H:s hustru den 31 december 1981 av polisinspektören J. samt att
meddelande enligt 12 § 2 st delgivningslagen expedierades av J. den 7
januari 1982. J. upplyste under hand att meddelandet expedierats genom
att J. själv överlämnat detta till H:s hustru den 7 januari. Kopia på meddelandet
ingavs därefter till tingsrätten samma dag.

I infordrat remissyttrande anförde tingsrätten bl. a. att H. lagligen sett
delgivits kallelse. Vad som skulle ha skett om ej H:s hustru betalat var en
hypotetisk fråga. Förhandlingen kunde ha uppskjutits till en senare dag,
om rätten ansett att H. inte haft skäligt rådrum.

1 beslut den 8 oktober 1982 anförde JO Wigelius följande.

I 12 § delgivningslagen (1970:428) stadgas, såvitt nu är av intresse,
följande.

Har enskild person som sökes för delgivning känt hemvist inom
riket och träffas han ej där, får handling lämnas till vuxen medlem av
det hushåll, som han tillhör.

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande
härom sändas med posten till den sökte under hans vanliga
adress.

Genom 7§ delgivningsförordningen (1979:101) lämnas den kompletterande
föreskriften att meddelande enligt 12 § delgivningslagen om vem som
mottagit försändelsen skall sändas genast i vanligt brev till den sökte.

Tingsrätten utfärdade den 30 december 1981 kallelse till förhandling
inför rätten den 8 januari 1982 för behandling av kronofogdemyndighetens
konkursansökan. För sådan kallelse gäller att delgivning enligt 12 § delgivningslagen
endast får ske om anledning förekommer att gäldenären avvikit
eller eljest håller sig undan (15 § andra stycket jfr. med 13 § tredje stycket
konkurslagen).

Av rättens akt framgår att H. bedömdes hålla sig undan. Jag har inte
anledning att ifrågasätta detta ställningstagande. De formella förutsättningarna
för att tillämpa 12 § delgivningslagen var således i och för sig för
handen. Emellertid har sådant meddelande som omnämns i 12 § varken
sänts med post i vanligt brev eller expedierats genast till H. Självfallet kan
dessa fastställda formaliteter inte ersättas med en sådan, i och för sig
meningslös åtgärd som att ett meddelande om surrogatdelgivningen lämnas
till samma person som mottagit själva delgivningsförsändelsen. Kallelsen
har således, såvitt framgår av den föreliggande utredningen inte blivit
rätteligen delgiven med H. Härav följer att målet objektivt sett ej bort
företagas till förhandling den 8 januari. I vad mån det finns fog för kritik
mot någon befattningshavare vid tingsrätten med anledning av att målet
likväl företagits är emellertid en fråga som inte kan bedömas utan närmare
utredning av omständigheterna. Med hänsyn till målets vidare utveckling
vid förhandlingen finner jag inte sådan ytterligare utredning motiverad.

Rättshjälpssökande får lämna uppgifter muntligen men kan ej kräva att få
närvara vid rättshjälpsnämnds sammanträde
(Dnr 2247-1982)

D. begärde att JO skulle granska ett antal ärenden som handlagts av en
rättshjälpsnämnd. I samtliga ärenden var D. sökande och hans begäran om
rättshjälp hade lämnats utan bifall.

Efter remiss inkom yttrande från rättshjälpsnämnden. D. inkom med
synpunkter på vad nämnden anfört.

Nämnden hade i remisskrivelsen ombetts att särskilt yttra sig över
uppgifter från D. om att han vägrats närvara personligen vid nämndens
sammanträden. Av nämndens yttrande framgick att D. i ett par ärenden
begärt att få närvara personligen vid nämndens sammanträden då hans
ansökan behandlades. Nämnden hade lämnat dessa framställningar utan
bifall med motivering att sökanden med hänsyn till arbetets behöriga gång
inte kunde beredas tillfälle att närvara vid nämndens sammanträde. I ett
fall hade nämnden tillfogat att sökanden ej heller begärt att få närvara i
avsikt att lämna nämnden uppgifter i ärendet.

Nämnden redogjorde för sina arbetsformer och det årligen behandlade
antalet ärenden samt anförde bl. a. följande.

Formerna för rättshjälpsnämndens arbete har inte närmare reglerats i lag
eller annan författning. För bedömningen av möjligheten för en sökande att
personligen närvara vid nämndsammanträde har nämnden att tillämpa 16 §
förvaltningslagen vari stadgas om rätt för sökande att lämna muntlig uppgift
i ärende. Av detta stadgande framgår emellertid att sökanden ej kan
anses ha en ovillkorlig rätt till muntlig kontakt. En förutsättning härför är
nämligen att myndigheten finnér det förenligt med arbetets behöriga gång
att för tillgodoseende av hans önskemål om informell kontakt i ärendet
avvika från eljest tillämpade rutiner. (Hellners, Förvaltningslagen, 1975,
sid. 190). Lagrummet stadgar en rätt att ”lämna uppgift i ärendet.” Detta
torde enligt rättshjälpsnämndens uppfattning avse uppgifter om faktiska
förhållanden. Att sökanden i det fall fakta är kända bör beredas tillfälle att
muntligen argumentera i juridiska frågor rörande angelägenheten framgår
enligt nämndens mening ej av förvaltningslagen. En sökandes begäran om
personlig närvaro vid nämndens sammanträden måste därför bedömas
efter vad han kan tillföra ärendet i sak. De handlingar som tillställs nämndens
ledamöter eller föredrages inför nämnden och som ligger till grund för
avgörandet utgörs i regel endast av vad sökanden själv tillfört ärendet. Om
ärendet är fullständigt utrett finns i regel inga skäl för att bereda en
sökande tillfälle att personligen närvara. Enligt nämndens mening föreligger
det därför endast i undantagsfall ett behov för en sökande att personligen
företräda inför nämnden. Därtill kommer att det med hänsyn till
nämndens arbetssituation måste föreligga starka skäl för en personlig
inställelse. En sådan utgör nämligen en väsentlig störning i arbetets behöriga
gång inom nämnden. Nämndens sammanträden torde inte heller vara
offentliga i den meningen att sökande eller andra personer kan beredas
tillfälle att närvara utan att det föreligger något särskilt skäl för deras
närvaro.

Nämnden anförde slutligen bl. a. att det under rättshjälpsärendenas beredning
inom kansliet var vanligt med muntliga kontakter med sökandena
och deras ombud. D. hade vid flera tillfällen besökt nämndens kansli och
därvid haft personlig kontakt med olika handläggare varvid han lämnat
uppgifter i olika hänseenden. Dessa uppgifter hade i vissa fall nedtecknats
av handläggaren och ingått som en handling i ärendet. D. hade emellertid

inte ens själv gjort gällande att han vid en personlig inställelse vid rättshjälpsnämnden
skulle kunna tillföra ärendena några nya sakuppgifter av
betydelse för avgörandet.

I beslut den 31 mars 1983 anförde JO Wigelius följande.

För rättshjälpsnämndens verksamhet gäller förvaltningslagen. Enligt
dess 16 § skall sökande, klagande eller annan part som muntligen vill lämna
uppgift i ärendet beredas tillfälle att göra det, om det kan ske med hänsyn
till arbetets behöriga gång.

Förvaltningslagen ger således en rättshjälpssökande möjlighet att lämna
muntliga uppgifter i sitt ärende. Detta innebär emellertid inte att han kan
kräva att få avhandla sitt ärende med den eller de personer som har att
besluta i ärendet. Det står myndigheten fritt att hänvisa honom till annan
tjänsteman (prop. 1971:30, sid. 476). Med hänsyn härtill och till vad
rättshjälpsnämnden anfört i sitt yttrande, finnér jag att nämndens handläggning
av frågan om personlig inställelse för D. varit helt i sin ordning.

Överförmyndares utredningsskyldighet i ärende om förordnande av god
man enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken
(Dnr 2783-1981)

I skrivelse till överförmyndaren aktualiserade överläkaren vid familjevården
i en kommun behov av god man enligt 18 kap. 3 § FB för en kvinna,
A. F., född 1892. 1 skrivelsen angavs att det ”med anledning av uppgifter
som framkommit vid hembesök och uppgifter från social hemtjänst” var
lämpligt att annan än A. F:s dotter E. utsågs till god man. Skrivelsen
åtföljdes av dels ett läkarintyg beträffande A. F., dels en med anledning av
godmansfrågan upprättad redogörelse från en kurator vid familjevården
angående A. F:s ekonomiska situation. I läkarintyget angavs bl. a. att A. F.
anmälts till ålderdomshem men ej kunnat erhålla någon plats, att A. F.
erhöll daglig hjälp från social hemtjänst och också hjälp med medicintilldelningen,
att A. F. på grund av åldersförändringar fått allt svårare att klara
sin ekonomi, att A. F. tidigare erhållit hjälp av dottern men att det visat sig
att detta ej fungerade tillfredsställande, att social hemtjänst ej fick tillgång
till de medel som var nödvändiga för inköp av livsmedel, sängutrustning
och annat, att A. F. led av nedsatt minne, stundtals förvirring, bristfällig
insikt i sitt tillstånd och sin situation samt åldersförändringar, att A. F. på
grund av åldersförändringar och minnesstörningar var ur stånd att vårda
sin egendom samt att A. F:s psykiska tillstånd var sådant att god man
borde kunna tillsättas utan hennes hörande. I kuratorns redogörelse angavs
att A.F:s inkomst enligt uppgift från försäkringskassan uppgick till
34512 kr/år samt att E. vid telefonsamtal uppgivit att A. F. inte hade några
besparingar.

Överförmyndaren begärde hos tingsrätten att god man förordnades för

A. F. Till god man föreslogs en utomstående person. Ansökan åtföljdes av
läkarintyget, skriftligt åtagande av den föreslagne gode mannen samt ett
personbevis. På grundval av de nämnda handlingarna förordnade tingsrätten
den föreslagne personen till god man för A. F. Beslutet expedierades
till gode mannen och till överförmyndaren.

E:s son klagade hos JO på godmansförordnandet, varvid han särskilt
vände sig mot att A. F:s anhöriga inte hörts i ärendet, som de överhuvudtaget
inte informerats om.

Efter utredning anförde JO Wigelius i beslut den 29 november 1982 bl. a.
följande.

Enligt 18 kap. 3 § FB skall, där så erfordras, god man förordnas för den
som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd
eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevaka sin rätt,
förvalta sin egendom eller sölja för sin person. Enligt bestämmelsen gäller
vidare att förordnande ej får ges utan samtycke från den för vilken god man
skall utses. Samtycke fordras emellertid ej om vederbörandes tillstånd är
sådant att hinder mot inhämtande av samtycke föreligger; vederbörande är
t. ex. på grund av sjukdom inte i stånd att uttrycka en egen vilja. Om hinder
som nu sagts ej föreligger och om den som god man skall utses för ej går
med på att lämna sitt samtycke, fordras det enligt bestämmelsen särskilda
skäl för att förordnande skall få ges.

Överförmyndaren och därefter tingsrätten har tydligen på grundval av
läkarintyget gjort den bedömningen att hinder förelegat mot inhämtande av
samtycke från A. F. till förordnande av god man. Det måste i och för sig
anses vara något tvivelaktigt om intygets avfattning berättigat till denna
slutsats. Jag anser emellertid att det med hänsyn till omständigheterna inte
Finns skäl att vidare utreda denna sak.

Innan godmansansökan ingavs till tingsrätten har det ankommit på överförmyndaren
att pröva om A. F:s behov av bistånd var sådant att det inte
kunde tillgodoses på annat sätt än genom tillsättande av god man. Det är
naturligtvis särskilt viktigt att en sådan prövning blir noga utförd i ett
ärende där, såsom i förevarande fall, den som ansökan avser inte skall
höras. Såvitt framgår av det till överförmyndaren översända materialet var
det A. F:s svårigheter att sköta sina ekonomiska angelägenheter, som var
huvudorsaken till att frågan om god man aktualiserades. Eftersom det
tycks ha varit E. som skött A.F:s ekonomi, har jag svårt att förstå hur
man, utan att kontakta henne, skulle kunna fa en klar bild av den föreliggande
situationen och av frågan om det, särskilt med hänsyn till att det
gällde begränsade ekonomiska angelägenheter, varit erforderligt att tillsätta
en god man. Jag anser därför att överförmyndaren borde ha tillsett att
den föreliggande utredningen kompletterades genom att E. hörts i ärendet.
Att hon haft befogat intresse av att fa framföra sina synpunkter på godmansfrågan
anser jag ganska självklart, bl. a. av det skälet att den gode
mannen så att säga skulle träda i hennes ställe.

Överförmyndaren har uppgivit att ärendet handlagts såsom om E. varit
informerad om godmansfrågan, något som han synes anse ha framgått av
handlingarna från läkaren. Enligt min mening har man inte kunnat dra
denna slutsats och överförmyndaren kan inte undgå kritik för sin handläggning
av ärendet. Jag vill erinra om vikten av att framställningar från
sjukhus eller andra inrättningar angående förordnande av god man inte
rutinmässigt resluterar i en godmansansökan till tingsrätten. Det ankommer
på överförmyndaren att själv göra en reell prövning av ärendet.

När det gäller tingsrätten har den på grundval av ansökningshandlingarna
från överförmyndaren förordnat den föreslagne gode mannen. I och för
sig har det naturligtvis ankommit på tingsrätten att självständigt pröva att
förutsättningarna för ett förordnande varit uppfyllda. Med hänsyn till att
tingsrätten i viss mån får anses ha haft rätt att utgå ifrån att den utredning,
som legat till grund för överförmyndarens ansökan, varit fullständigare än
som var fallet, anser jag mig dock inte böra rikta någon kritik mot tingsrätten.

Åklagar- och polisväsendena

Åklagares prövning av frågor om anhållande i den misstänktes utevaro
och om åtgärder när beslut därom har verkställts

(Dnr 946-1982)

I klagomål till JO uppgav E. att hon den 23 mars 1982 hade gripits av
polisen i sin bostad i Örebro. Hon hade då varit gravid i åttonde månaden.
Den enda information hon hade fatt var att hon skulle transporteras till
Kalmar för förhör. Hon hade inte fått ta med sig några tillhörigheter i form
av toalettsaker och ombyteskläder och inte heller fått skriva något meddelande
till sin sammanboende. När denne senare försökt ta reda på vad som
hänt hade han blivit ovänligt bemött av polisen i Örebro och Kalmar samt
vägrats uppgift om vem som var åklagare i ärendet.

Upplysningar inhämtades från åklagarmyndigheten i Kalmar åklagardistrikt,
varav framgick bl. a. följande. E. var misstänkt för misshandel
begången i Kalmar den 22 februari 1981. Denna skulle ha bestått i att E.,
sedan det uppstått bråk om vem som skulle åka i en taxi, ”flugit på” en
annan kvinna samt tilldelat henne sparkar och slag, dragit henne i håret
och klost henne i ansiktet. Målsäganden hade inte behövt uppsöka läkare.
Ett av vittnena till händelsen uppgav att han uppfattat den som ”ganska
obetydlig”. Polismän som hade kommit till platsen hade antecknat de
inblandades personuppgifter och sedan åkt därifrån utan att frihetsberöva
någon. Anmälan hade upprättats, varvid E. angivits som misstänkt. Hennes
bostadsadress i Ljungby hade antecknats. Under september 1981 hade
förhör hållits med målsägande och vittnen. Biträde med förhör med E.
hade begärts hos polisen i Ljungby. I oktober 1981 hade det inkommit ett
hindersbevis därifrån. I detta hade antecknats att E. hade avflyttat från
angiven adress, att hon saknat känd arbetsanställning och att upplysning
om hennes vistelseort ej kunnat erhållas trots att registerkontroll utförts
med olika myndigheter i Ljungby. Det hade också uppgivits att E. tillsammans
med en man for omkring i södra Sverige och sålde titthål till lägenhetsdörrar.
E. hade efterlysts i SÖK för adressuppgift. Distriktsåklagaren
Gert Jonsson vid åklagarmyndigheten i Kalmar hade den 16 november
1981 beslutat anhålla E. i hennes frånvaro som misstänkt för misshandel.
- E. hade gripits av polisen i Örebro den 23 mars 1982. Polisen hade
underrättat beredskapsåklagaren i Kalmar län, chefsåklagaren i Oskarshamn
Hans Hasselgren, om gripandet, varvid denne beslutat att E. skulle
transporteras till Kalmar för förhör. Någon transport hade emellertid inte
kommit till stånd. E. hade i stället påföljande dag, efter beslut av Jonsson,
förhörts av Örebropolisen. Hon hade frigivits kl 11.00.

Yttranden inhämtades från bl. a. Jonsson och Hasselgren.

Jonsson uppgav i huvudsak att E. hade anhållits för att polisen mera
effektivt skulle kunna efterlysa henne och - då hon anträffats — slutföra

förundersökningen. Han ansåg sig inte ha fattat felaktiga beslut i ärendet.
E:s avsaknad av fasta boendeförhållanden hade enligt Jonsson motiverat
anhållningsbeslutet.

Hasselgren anförde i huvudsak följande i sitt yttrande.

Undertecknad hade åklagarberedskap under tiden 23-30 mars 1982.
Beredskapsområdet omfattar Kalmar län, och beredskapen innebär i huvudsak
att man skall vara anträffbar per telefon utom tjänstetid fram till
klockan 02.00 på natten. Tjänstgöringen är betungande. Uppgifterna blir i
huvudsak att fatta beslut om anhållanden och andra tvångsmedel i omedelbart
aktuella ärenden. Mer sällan inträffar, att person, som anhållits i sin »
frånvaro, grips och att man har att ta ställning till detta.

Jag har nu inget detaljminne av ärendet men av bifogade handlingar
framgår, att jag fick meddelandet om gripandet ifrågavarande dag klockan
18.15.

E. var anhållen i sin frånvaro för misshandel. Redan detta sade mig, att
det inte kunde vara fråga om någon bagatell. En misshandel, som bedöms
som ringa, är normalt icke anhållningsbrott och det naturliga hade varit,
om sådant brott förelegat, att i efterlysningen begärts, att hon skulle
hämtas till förhör. Sådan hämtning hade då verkställts under tjänstetid
dagtid och kontakt kunde lätt ha etablerats mellan Örebro och Kalmar för
orientering i ärendet. — För anhållande krävs i princip häktningsskäl eller
att frihetsberövandet är av synnerlig vikt för utredningen (24:5 RB).

Jag ingick icke i någon prövning av själva anhållningsbeslutet. Som
sidoordnad myndighet borde jag enligt min uppfattning icke heller göra
det. För mig var avgörande, att E. gripits, att identitet fastställts och att
hon var anhållen.

Enligt huvudregeln är gärningsorten brottsmålsforum. I 24:8 RB stadgas
att den, som anhållits i sin frånvaro, så snart ske kan skall inställas till
förhör för anhållningsmyndighet eller för polisman, åt vilket uppdragits att
hålla förhöret.

E. har numera åtalats för misshandel (icke ringa brott) och gärningsbeskrivningen
anger, att hon på allmän plats rivit en 21-årig kvinna i ansiktet,
slitit henne i håret, sparkat henne på vänster knä och slagit henne i
underlivet. Den misshandlade tillfogades mindre sår i ansiktet och svullnad
på knäet. Åklagaren har som bevisning begärt målsägande- och vittnesförhör.
Han har vidare underrättat målsäganden om hennes rätt att föra
enskild skadeståndstalan. Tingsrätten har kallat E. att personligen inställa
sig till huvudförhandling i Kalmar. - Icke ringa misshandel på allmän plats
motiverar av allmänpreventiva hänsyn ofta fängelsestraff.

Min slutsats, att ärendet icke kunde vara bagatellartat synes alltså ha
varit riktig.

Målet har snart sju månader efter gripandet, elva månader efter anhållningsbeslutet
och aderton månader efter gärningen ännu icke avdömts. En
utsatt huvudförhandling har fått inställas. Detta kunde till en del utläsas
redan i samband med gripandet. Efterlysning i PU sker först sedan annan
möjlig, ofta tidsödande efterforskning gjorts. Att så varit fallet här framgår
av Gert Jonssons yttrande. Efterlysningen var nära fyra månader gammal.
Mot bakgrund av detta kan man med visst fog ifrågasätta, om icke häktningsgrund
förelåg och om det icke i och för sig varit riktigast, att E.
förpassats till Kalmar och häktats. Detta hade också - även om det icke

var avgörande — varit att föredraga ur effektivitets- och processekonomisk
synpunkt. Målet hade då varit klart i tingsrätt inom cirka tre veckor efter
gripandet. Man bör icke glömma, att här finns ytterligare en enskild person,
som har intresse i saken och av att denna blev avgjord inom rimlig tid,
nämligen den misshandlade.

Detta fall blev emellertid speciellt genom att E. var gravid i framskridet
skede. Någon anmärkning kan väl inte riktas mot de åtgärder jag vidtog,
sedan jag fått veta detta. Kopia av de anteckningar jag gjorde i anslutning
till min handläggning av ärendet som beredskapsåklagare närslutes.

Man kan möjligen göra gällande, att jag bort handlägga ärendet på annat
sätt. Med hänsyn till ärendets art och omfattning kan jag dock inte anse. att
jag förfarit felaktigt.

Efter att ha konstaterat att det inte fanns anledning till kritik mot polisen
i Örebro för dess befattning med ärendet och efter en redogörelse för
innehållet i 24 kap. 1 och 5 §§ rättegångsbalken (RB) anförde JO Wigelius
följande i ett beslut den 24 januari 1983.

Av 24 kap. 1 § fjärde stycket (RB) framgår, att häktning inte får ske, om
det kan antagas att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter.
Om brottet i detta fall, med hänsyn till alla vid tiden för anhållningsbeslutet
kända omständigheter, var av beskaffenhet att förskylla endast böter eller
någon mer ingripande påföljd är givetvis en bedömningsfråga. Uppenbarligen
bedömde Jonsson annan påföljd än böter ligga närmast till hands och
jag vill inte här ifrågasätta den bedömningen.

Jonsson har inte närmare angivit vilket häktningsskäl som låg till grund
för anhållningsbeslutet. Jag har dock tolkat yttrandet så, att Jonsson fann
att det förelåg s. k. flyktfara enligt 24 kap. 1 § första stycket RB.

Enligt vad jag erfarit, innebär polisens efterlysningsrutiner, att den som
efterlyses för adressuppgift i SÖK-register antecknas endast i lokal eftersökningslista
medan uppgifter om personer som anhållits eller häktats i sin
frånvaro kan tagas in i PU, polisunderrättelser, vilket är en publikation
som sprids till samtliga polisdistrikt. Båda dessa kategorier efterlysta finns
dessutom uppdaterade i rikspolisstyrelsens personefterlysningsregister.
Detta användes dock mer i kontrollsammanhang än vid aktiv spaning.
Denna rutin skulle alltså vara bakgrunden till Jonssons uppfattning att
polisen mer effektivt skulle kunna efterlysa E. om hon anhölls.

Jag finner det betänkligt om polisens efterlysningsrutiner delvis skall
styra åklagaren när denne har att fatta beslut om en så ingripande tvångsåtgärd
som ett anhållande utgör. I just detta ärende synes dessutom skäl till
anhållande ha saknats. Ingenting visar att E. hade för avsikt att avvika
eller annorledes undandraga sig lagföring eller straff. Blott det förhållandet
att hon reste omkring i landet, eller flyttade ofta och polisen därför hade
svårt att hitta henne, torde inte utgöra tillräckliga skäl. Därtill hade i så fall
fordrats någon mer konkret omständighet, t. ex. att hon vägrat hörsamma
kallelser, som pekade på att hon medvetet sökte hålla sig undan. Med den

allvarliga kritik som innefattas i det ovan sagda, lämnar jag denna del av
ärendet.

Vad gäller Hasselgrens åtgärder i ärendet, vill jag framhålla följande.
Det är av största vikt, att den åklagare som har beredskapstjänst, då han
underrättas om att polisen har verkställt ett anhållningsbeslut, så långt det
är möjligt sätter sig in i ärendet och tar ansvar för den fortsatta handläggningen.
Jag är medveten om att det vid vissa komplicerade förundersökningar
kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att tränga djupare i ärendet
och det är inte heller alltid nödvändigt. I ett ärende som det här förevarande
torde några sådana hinder dock inte föreligga. Med tanke på att
gripandet i det här fallet anmäldes redan kl 18.15 och att E. var gravid i
långt framskridet skede, borde både möjlighet och vilja ha funnits, att med
hjälp av polisen i Kalmar och Örebro få till stånd ett förhör med henne
redan samma kväll, ungefär på det sätt som nu genom Jonssons försorg
ägde rum först påföljande dag. Sannolikt hade E. vid en sådan handläggning
kunnat friges avsevärt tidigare. Den omständigheten att hon greps i ett
relativt avlägset distrikt, hade dessutom, om Hasselgrens beslut om transport
till Kalmar hunnit verkställas, inneburit ytterligare en onödig olägenhet
för F..

I sitt yttrande hit framhåller Hasselgren brottets allvar. Enligt vad som
framkommit visste dock Hasselgren, då han fattade beslut i ärendet, ingenting
om detta. Frågan borde f. ö. mindre än anhållningsskälet ha varit av
intresse för Hasselgren då han, i egenskap av beredskapstjänstgörande
åklagare, hade att ta ställning till den fortsatta handläggningen. Det är
möjligt att Hasselgren i viss mån vilseleddes av Jonssons inte tillräckligt
underbyggda anhållningsbeslut och att han tog för givet att det fanns något
fullgott skäl för beslutet. Om så vårfallet, åskådliggör detta ytterligare vad
jag inledningsvis påpekade om vikten av att beredskapstjänstgörande åklagare
sätter sig in i ärendena. Hasselgrens i yttrandet redovisade uppfattning
att han, i egenskap av ”sidoordnad myndighet”, icke borde ingå i
någon prövning av själva anhållningsbeslutet, framstår som något förbryllande.
Givetvis skall den beredskapstjänstgörande åklagaren inte pröva det
tidigare fattade beslutet. Däremot skall han, i den nya situation som
uppstått i och med gripandet, informera sig i ärendet för att därefter kunna
fatta det beslut som under då rådande förhållanden framstår som lämpligast.
Jag är alltså kritisk mot Hasselgren för dennes bristande initiativ i
detta avseende.1

Hasselgrens tankar om att en häktning av E. kunde ha varit att föredra
från effektivitets- och processekonomisk synpunkt finnér jag för övrigt
vara närmast häpnadsväckande. Någon sådan häktningsgrund förekommer
inte och torde aldrig ha övervägts ens för allvarlig brottslighet.

1 Jfr numera riksåklagarens anvisningar (RÄFS 1983:1) angående åklagares beredskapstjänst,
avsnitt 4 och 5.

Förvaring i arrest av person som hämtats till förhör för att höras som
vittne i en förundersökning m. m.

(Dnr 1683-1982)

I en skrivelse till JO anförde advokaten Lars Dominique bl. a. följande.
Han var förordnad som offentlig försvarare för S. i ett mål där S. var
misstänkt för narkotikabrott bestående i köp av cannabisharts i Märsta. S.
hade erkänt brottet men inte velat uppge av eller åt vem han köpt narkotikan.
Vid en senare utredning av narkotikabrott i Märsta hade en åklagare,
Jan Kalte, beslutat att S. skulle hämtas till förhör i Hällefors. Hämtningen
hade verkställts på eftermiddagen den 9 juni 1982, då S. tillsammans med
sin åttaårige son var på väg till en frisör. Han hade transporterats till
polisstationen i Hällefors, där han hade låsts in i en cell i avvaktan på att
polismän från Märsta skulle komma för att höra honom. S. hade begärt
men vägrats att få taga kontakt med Dominique. Efter ett flertal telefonsamtal
hade Dominique slutligen fått klart för sig att S. hämtats till förhör.
Dominique hade emellertid inte fått tala med honom. Kalte hade sedermera
förklarat att anledningen till hämtningen varit att S. skulle höras som
vittne beträffande vilka personer i Märsta som han köpt narkotikan av. S.
hade hållits kvar på polisstationen i över sex timmar, varav någon timme i
cell.

Efter remiss kom distriktsåklagare Jan Kalte in med yttrande och polisstyrelsen
i Lindesbergs polisdistrikt med upplysningar och yttrande. Kalte
anförde följande i sitt yttrande.

Jag har i egenskap av förundersökningsledare i ett mål, som avser bl. a.
omfattande narkotikaförsäljning från Märsta till landsorten, 1982-06-09
beslutat att den i ifrågavarande skrivelse omnämnde S. omedelbart skulle
hämtas till förhör.

Anledning härtill var följande.

1982-06-10 kl. 13.00 skulle i målet hållas häktningsförhandling beträffande
anhållna M., som förnekade att hon var på sannolika skäl misstänkt för
de brott, som låg till grund för min häktningsframställning. Vid en genomgång
med utredningsmännen 1982-06-09 vid middagstid framkom starka
skäl för att innan häktningsförhandlingen höra S. om den roll M. spelat vid
den narkotikaaffär, som S. stod åtalad för. Ett sådant förhör räknade vi
med skulle stärka misstankarna mot M. och jag bedömde förhöret så
betydelsefullt, att jag med hänsyn till tidsbristen inte vågade ta den risk,
som låg i att S. skulle kunna komma att nonchalera en kallelse till förhör
och därvid göra sig otillgänglig. Denna risk blev inte mindre påtaglig av att
jag inte kunde utesluta att S. vid mer än ett tillfälle köpt narkotika av paret

E. och M., en omständighet som ytterligare ökade min oro för att S.,
exempelvis av rädsla, skulle kunna komma att hålla sig undan vid en
kallelse till förhör.

Av polisstyrelsens remissvar framgick bl. a. följande.

Den 9 juni 1982 kl. 13.00 begärde kriminalinspektören i Märsta polisdistrikt
Roland Lindegren att polisen i Lindesbergs polisdistrikt skulle biträ -

da med hämtning av S. till förhör. Direkt efter det att S. anträffats skulle
besked härom lämnas till polisen i Märsta. Lindegren skulle då omgående
bege sig till Hällefors för att där övertaga ärendet. Begäran om hämtningen
vidarebefordrades till kriminalinspektören Lars-Thore Eriksson och polisassistenten
Lennart Åkesson, vilka den dagen tjänstgjorde i Hällefors.
Under det följande sökandet efter S. mötte Åkesson den angivna bilen inne
i Hällefors. Hämtningsbeslutet kunde därefter verkställas utan intermezzon
genom att S. frivilligt medföljde till polisstationen i Hällefors. Vid
ankomsten dit underrättade Eriksson polisen i Märsta om att hämtningen
av S. hade verkställts. Eriksson meddelade därefter S. att hämtningen till
förhör hade beslutats av åklagare i Märsta och att utredningspersonal
därifrån var på väg till Hällefors. S. meddelades vidare att han i avvaktan
på förhöret fick sitta in i en arrest. Själva beslutet om insättande i arrest
fattades av chefen för lokalvaktområdet polisinspektören Sven-Åke
Lundh. Anledningen till den åtgärden var att det vid tillfället ifråga helt
enkelt inte fanns någon annan lokal att förvara S. i. Den dagen pågick det
nämligen en rättegång i Hällefors rörande ett rån och dessutom var ett
flertal misstänkta i en narkotikautredning hämtade till förhör. S. insattes i
arrest kl. 14.55, varefter förhöret påbörjades kl. 19.00. Han frigavs därefter
kl. 20.35.

Polisstyrelsen framhöll i yttrandet att lokalerna i Hällefors var trånga
och otidsenliga och att lämpliga utrymmen att förvara någon som hämtats
till förhör under den aktuella eftermiddagen var obefintliga.

Dominique kom in med påminnelser och anförde därvid bl. a. att S. -enligt egen uppgift — vid flera tillfällen hade begärt att få tala med sin
försvarare och/eller sin fästmö men förvägrats detta. För egen del hade
Dominique försökt men inte fått möjlighet att tala med S., då denne satt på
polisstationen i Hällefors.

Viss kompletterande utredning verkställdes därefter. Därvid framkom i
huvudsak följande.

Då Lindegren den 9 juni 1982 ringde till polisen i Lindesberg och begärde
biträde med hämtningen av S. till förhör talade han med kriminalinspektören
Curt-Erik Hermansson. Lindegren, som då själv var insatt i att det
gällde ett vittnesförhör, kom dock inte att nämna den saken för Hermansson.
Däremot omtalade han att utredningen avsåg ett narkotikaärende.
Hermansson för sin del kände då till att S. tidigare eller omkring månadsskiftet
april-maj 1982 hade gripits som misstänkt för narkotikabrott. Han
tog därför för givet att förhöret skulle avse något nytt i det ärendet. I och
med att personal från Märsta polisdistrikt skulle åka upp till Hällefors för
att hålla förhöret var det från böljan helt klart att det för S:s del skulle bli
en viss väntetid. Hermansson ansåg dock inte att den väntetiden skulle
behöva bli så lång att den skulle utgöra ett hinder att genomföra förrättningen
enligt den framställda begäran. Vid Hermanssons följande telefonkontakt
med polisstationen i Hällefors talade han med Åkesson, som

tillhör Lindesbergs polisdistrikt, och med Eriksson eller kriminalinspektören
Munksten, som båda tillhör länsnarkotikaroteln i Örebro. Han vidarebefordrade
därvid vad Lindegren tidigare hade sagt. Det innebar att det
inte sades någonting om huruvida S. skulle höras som misstänkt eller som
vittne.

Eriksson uppgav att han och Munksten hade varit på polisstationen i
Hällefors för att höra en del personer. I en paus mellan dessa förhör hade
Munksten talat om att det per telefon hade begärts att S. skulle hämtas till
förhör och att polismän från Stockholm eller Märsta skulle sköta förhöret.
Munksten hade vidare talat om att förhöret skulle gälla ett narkotikaärende
i vilket S. tidigare hade varit frihetsberövad. Eriksson tog då för givet att
S. skulle höras som misstänkt. Det är dock möjligt att meddelandet inte
innehöll någon uppgift i just den saken.

Såvitt Åkesson kunde erinra sig erhöll han inte någon uppgift i frågan om
S. var vittne eller misstänkt. Efter det att Åkesson hade verkställt hämtningen
och kom till polisstationen med S. mötte han Eriksson i entrén. Vid
tillfället ifråga uppehöll det sig två eller tre personer i receptionen, som
ligger till höger innanför entrédörren. För att undvika att S. utsattes för
obehörig uppmärksamhet fördes han in på arrestavdelningen som ligger i
samma våningsplan men till vänster innanför dörren. I och med att S. hade
kommit till polisstationen ringde Eriksson upp det telefonnummer dit
meddelande om hämtningen skulle lämnas. Enligt den polisman som därvid
mottog samtalet var polismän redan på väg för att höra S. Eriksson
tillsade därefter S. att sitta in i en arrest i avvaktan på att förhöret med
honom skulle påböijas. Själva beslutet att S. skulle avvisiteras och insättas
i arrest fattades således av Eriksson. Enligt såväl Erikssons som Åkessons
minnesbild var nämligen inte chefen för arbetsgruppen polisinspektören
Sven-Åke Lundh närvarande vid tillfället. Eriksson kom dock inte att
rapportera till Lundh att S. hade insatts i arrest. Däremot talade Åkesson
med Lundh om hämtningen vid ett tillfälle som kan ha varit efter det att S.
hade placerats i arrest. I anslutning till avvisiteringen upprättade Eriksson
ett arrestantblad, som sedan lades ut på därför avsedd plats i receptionen.

Enligt vad Lundh uppgivit hade Åkesson avrapporterat till honom att
polisen i Stockholm eller Märsta hade begärt att S. skulle hämtas till
polisstationen i Hällefors. Hämtningsbeslutet hade fattats av en åklagare
och den polispersonal som hade begärt biträde med hämtningen skulle
komma till Hällefors för att höra S. Avrapporteringen innehöll även uppgifter
om att S. var misstänkt för narkotikabrott och att han hade satts in i
en arrest. Med anledning därav gick Lundh till arrestavdelningen där han
tittade till S. genom ett inspektionshål i celldörren. Vidare kontrollerade
han uppgifterna i arrestantbladet. Han fann därvid inte anledning att ändra
på något rörande förvaringen av S. utan han konfirmerade den av Eriksson
vidtagna åtgärden. Vid tillfället ifråga fanns det nämligen inte någon annan
möjlighet till bevakad förvaring inne på stationen. Vid sitt ställningstagan -

de efterhörde han dock inte när polismännen som skulle hålla förhöret
kunde beräknas komma till Hällefors. Lundh gick följaktligen inte in på
någon närmare prövning av vilken tid S. kunde tänkas få tillbringa i
arresten. 1 Lundhs beslutsunderlag ingick uppgiften att S. skulle höras som
misstänkt. Hade Lundh däremot känt till att det rörde sig om ett vittnesförhör
skulle han omgående ha släppt ut S. från arresten. Åkesson har i
sammanhanget uppgivit att han omöjligen kan ha sagt till Lundh att S.
skulle höras som misstänkt, eftersom han själv inte kände till om S. var
misstänkt eller vittne.

För att sköta bevakningen i arrestavdelningen tillkallade Lundh en person
som har särskilt förordnande som arrestantvakt. I och med att Lundh
slutade sin tjänstgöring kl. 16.00 fanns det inte någon personal kvar inne på
stationen utöver vakten (S. insattes i arrest kl. 14.55). Enligt Lundhs
uppfattning hade det då inte varit försvarligt att lämna vakten ensam med
en för brott misstänkt person, om den misstänkte inte hade varit inlåst.

Lindegren och Jan Karlsson var de polismän från Märsta polisdistrikt
som åkte till Hällefors för att höra S. Strax efter deras ankomst till
polisstationen ringde Dominique dit, varvid Lindegren talade med honom.
Advokaten informerades därvid om anledningen till förhöret och om att
Kalte var förundersökningsledare. Dominique begärde dä inte att få tala
med S. Däremot begärde han att få tala med Kalte och att S. omgående
skulle frigivas. S. själv framförde inte några önskemål om att få tala med
sin fästmö eller sin försvarare eller att någon underrättelse skulle lämnas
dem.

I ett beslut den 15 november 1982 anförde JO Wigelius följande.

Jag vill först erinra om att det ärende som S. hördes i avsåg bl. a. en
omfattande narkotikaförsäljning. De stora svårigheter som möter när det
gäller att beivra narkotikabrottsligheten medför ett enormt arbete för den
personal som har att handlägga dessa utredningar. Utan ett ordentligt
bearbetande av de uppslag som förekommer i de olika ärendena torde det
vara svårt att nå ett resultat. I det föreliggande fallet kan det då konstateras
att S. själv var misstänkt för narkotikabrott bestående i köp av cannabisharts
i Märsta den 29 april 1982. För Kaltes del var det angeläget att om
möjligt få fram vilken roll en person M. hade spelat vid den affären. Den
omständigheten att S. under utredningen som gällde honom själv tydligen
hade varit ovillig att närmare berätta om sina kontakter uteslöt självfallet
inte möjligheten av att han vid ett vittnesförhör kunde tänkas lämna
uppgifter om M. Jag kan därför inte finna något märkligt i att förhöret som
sådant anställdes med S.

Jag övergår därefter till beslutet att hämta S. till förhör. Bestämmelserna
om hämtning till förhör återfinns i 23 kap. 7 § rättegångsbalken (RB), där
det stadgas bl. a. följande.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd
av femtio kilometer från den plats, där förhör skall hållas,

hämtas till förhöret, om undersökningen avser brott, varå fängelse
kan följa, och det skäligen kan befaras, att han ej skulle hörsamma
kallelsen eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av
bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Reglerna i paragrafen gäller såväl misstänkta som vittnen och även dem
som eljest skulle höras utan att vara misstänkta. När det är fråga om inte
misstänkta personer ligger det i sakens natur att stor restriktivitet måste
tillämpas vid användandet av hämtningsinstitutet. En hämtningsåtgärd kan
nämligen förutom själva frihetsinskränkningen medföra olägenheter eller
obehag av annat slag för den som drabbas av åtgärden. Allt detta gör att
nödvändigheten av ett hämtningsbeslut alltid måste prövas noggrant. Jag
vill i detta sammanhang erinra om stadgandet i 6 § andra stycket förundersökningskungörelsen,
som har följande lydelse.

Hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller eljest
utan att vara misstänkt för brott bör äga rum allenast när skäl av
särskild vikt föreligga för sådan åtgärd, såsom att förhöret icke eller
endast med avsevärd svårighet kan hållas på den plats, där den som
skall höras befinner sig, eller att vittne behöver inställas på viss plats
för konfrontation eller på brottsplats för prövning av vittnets iakttagelseförmåga
eller till rekonstruktionsförsök eller ock att med hänsyn
till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskild
skyndsamhet är av nöden.

Kalte har i saken gjort gällande att han bedömde det som betydelsefullt
att mycket snabbt få S. hörd om tidigare nämnda förhållanden. Av flera
angivna skäl, bl. a. tidsbrist, vågade Kalte inte taga den risk som låg i att S.
kunde komma att nonchalera en kallelse till förhör och därvid göra sig
otillgänglig. Han beslutade därför att S. skulle hämtas till förhör. Med
tanke på den återhållsamhet som måste iakttagas när det gäller att hämta
någon till förhör som inte är misstänkt blir frågan om det i detta fall
verkligen förelåg skäl av särskild vikt för en hämtningsåtgärd. Den bedömning
som Kalte här gjort kan jag för egen del inte okritiskt ansluta mig till.
Det synes nämligen som om den åberopade tidsbristen skulle ha varit den
huvudsakliga grunden till hämtningsbeslutet. Frågan blir då av vilken
anledning förhöret med S. fick anstå till dagen före den aktuella häktningsförhandlingen.
Enligt min mening förefaller det närmast som om tidsbristen
orsakats av en mindre god planering. Ett eventuellt förbiseende eller
dylikt i planeringen som medför att en kallelse till förhör inte hinnes med
får då inte utan vidare medföra att hämtning tillgripes. Som Dominique
påpekat torde det otvivelaktigt ha varit möjligt att höra S. i ett tidigare
skede av utredningen, då någon tidsnöd absolut inte förelåg. Även om jag
således är kritisk i angivet hänseende vill jag inte påstå att Kaltes beslut om
hämtning till förhör skulle ha varit direkt felaktigt. Utöver den nämnda
tidsbristen fanns det nämligen andra i yttrandet närmare angivna skäl till
hämtningsåtgärden som man inte kan bortse ifrån. När det gäller att

bedöma dessa skäl är jag medveten om att det säkerligen kan finnas
utrymme för olika meningar. För egen del anser jag mig inte kunna gå
längre i min kritik i denna del än av vad som ligger i det anförda.

Det finns därefter anledning att granska tillvägagångssättet att först
hämta S. och därefter låta honom vänta i cirka fyra timmar på att polispersonal
från Märsta skulle komma till Hällefors för att höra honom. Enligt 23
kap. 4 § RB bör undersökningen bedrivas på ett sådant sätt att inte någon
onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.
Vidare framgår det av 5 § förundersökningskungörelsen att förhör skall
anordnas så att onödig tidsspillan för den hörde undvikes. Det är således
angeläget att förhöret påböijas snarast möjligt efter det vederbörande
infunnit sig i förhörslokalen. Mot bakgrund härav kan jag inte finna det
försvarligt att handla på sätt som här skett. Att en viss kortare väntetid
ibland kan vara ofrånkomlig är jag fullt införstådd med. Däremot kan det
inte accepteras att det i planeringen av en hämtning till förhör ingår att den
hämtade skall få vänta i flera timmar på polisstationen, innan förhöret kan
påböijas, särskilt om det rör sig om ett vittne. I det föreliggande fallet
borde man haft detta klart för sig och därför organiserat förfarandet på
sådant sätt att förhöret hade kunnat påböijas i nära anslutning till att S.
infördes på polisstationen. Något som helst försök i den riktningen synes
inte ha gjorts eller ens diskuterats. Jag är alltså kritisk mot denna del av
handläggningen.

Vad så rör förvaringen av S. i arrest får jag anföra följande.

I ett tidigare här avgjort ärende (JO 1972 s. 51) har frågan om den som
medtagits till förhör får förvaras i arrest i avvaktan på förhörets hållande
ingående behandlats. Dåvarande ställföreträdande justitieombudsmannen
Bertil Wennergren anförde därvid bl. a. att instituten ”hämtning till förhör”
och ”medtagande till förhör” ger polisen befogenhet att utöva visst
tvång mot förhörspersonen. Vidare anfördes:

Denne måste finna sig i inte bara att medfölja till polisstationen utan
också att där bli föremål för den bevakning som ändamålet med förhör till
vilket han inställts kan motivera. Vid bestämmandet av hur betryggande
bevakningen bör vara ligger det närmast till hands att utgå från den allmänna
grundsatsen i 16 § polisinstruktionen att strängare medel inte får
användas än förhållandena kräver. Den placering och de bevakningsåtgärder
som väljs skall vara sakligt försvarliga. Det torde kunna antas att
oftast annat medel inte är sakligt motiverat än en tillsägelse till förhörspersonen
att kvarstanna på polisstationen till dess förhöret ägt rum. Han kan
då anvisas att uppehålla sig i ett förhörsrum, en öppen cell, en expeditionslokal
eller något annat lämpligt rum. Även om frågan om uppehållsplats
normalt alltså inte bör vålla några problem, kan det givetvis å andra sidan
inte uteslutas att i enstaka fall omständigheterna påkallar mer frihetsinskränkande
medel än nu nämnda beroende på risk för avvikande eller
olämplig kommunikation med annan. I sådant sammanhang bör i och för
sig också insättande i arrest undantagsvis kunna komma i fråga som
alternativ till uppehåll under mer eller mindre påtaglig bevakning i öppen
lokal.

5 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 1

I beslutet anfördes också att insättande i arrest av den sorn skall förhöras
som rent vittne endast i yttersta undantagsfall kan försvaras men att lika
sträng restriktivitet inte kan begäras när det är fråga om person som kan
misstänkas för brott. Vidare ansåg Wennergren att det dock låg i sakens
natur att en återhållsam bedömning borde anläggas också i sådant fall.

Ett beslut om hämtning till förhör eller medtagande till förhör innebär
egentligen inte annat än att den som berörs av beslutet skall föras till en
förhörslokal för att där underkastas ett förhör. Någon frihetsinskränkning i
form av insättande i arrest av en sådan person kan följaktligen inte accepteras
annat än i rena undantagsfall. För egen del anser jag att man bör gå
något längre i restriktiviteten i här berört avseende än vad som avsetts i det
tidigare JO-beslutet. När det gäller den som skall förhöras som vittne kan
jag därför svårligen tänka mig någon omständighet som skulle kunna
berättiga till att en sådan person placeras i en arrest i avvaktan på att
förhöret skall påbörjas.

Beträffande hämtningen av S. kan konstateras att Lindegren inte kom
att informera Hermansson i Lindesberg om att det var som vittne S. skulle
höras. I avsaknad av den informationen utgick polismännen mer eller
mindre från att S. var misstänkt. Vad som framför allt bidrog till den
uppfattningen var tydligen polismännens kännedom om att S. några veckor
tidigare hade gripits som misstänkt för narkotikabrott. I och för sig hade
inte det förhållandet utan vidare bort medföra att S. insattes i arrest. Så
blev emellertid resultatet, eftersom man i det läget ansåg det försvarbart.
Enligt vad Lundh uppgivit skulle han dock omgående ha släppt ut S., om
han hade vetat att det gällde ett vittnesförhör. Det inträffade visar sålunda
hur utomordentligt viktigt det är att meddelanden som lämnas av en
befattningshavare till en annan innehåller alla relevanta uppgifter. Uppgiftslämnaren
bör samtidigt förvissa sig om att mottagaren rätt uppfattat
meddelandet. Den av Lindegren framställda begäran om biträde med
hämtningen av S. skulle självfallet ha innehållit den i detta sammanhang
mycket viktiga uppgiften att det rörde sig om ett vittnesförhör. Det är dock
lika viktigt att mottagaren av ett meddelande noga informerar sig om alla
detaljer för undvikande av att felaktigheter eller missförstånd skall uppstå.

Begäran om hämtningen av S. borde för övrigt ha givit anledning till att
närmare diskutera alla detaljer med tanke på den väntetid som för S:s del
skulle bli ofrånkomlig. Jag har dock en känsla av att man här tagit allt för
lätt på den frågan och således inte gjort några ansträngningar att försöka att
ordna en annan plats än arresten där S. kunde invänta förhörsledarens
ankomst. Beslutet att S. skulle insättas i arrest fattades i stället mycket
snabbt och utan att chefen för arbetsgruppen först underrättades. Den som
fattade detta beslut var Eriksson, som inte tillhörde Lindesbergs polisdistrikt
och som mer eller mindre oombedd kom att agera i saken. Lundh
synes dock ha prövat det av Eriksson fattade beslutet ganska omgående
och därvid inte funnit anledning till ändring. I beslutsunderlaget ingick då

- enligt Lundh - uppgiften i Åkessons avrapportering att S. skulle höras
som misstänkt. Åkesson å sin sida har under hänvisning till att han själv
var ovetande om i vilken egenskap S. skulle höras förklarat att han inte kan
ha lämnat en sådan uppgift till Lundh. En tänkbar förklaring till uppgiften
kan dock vara den av Eriksson i S:s arrestantblad gjorda anteckningen
”Misstänkt narkbrott. Hämtad till förhör”. Enligt Lundhs bedömning var
det inte försvarligt att lämna en arrestantvakt ensam med en för brott
misstänkt person om den misstänkte inte var insatt i arrest. Han ansåg
därför i den föreliggande situationen att det var tillåtet att förvara S. i
arrest i avvaktan på att förhöret skulle påbörjas. Även om Lundh här
vilseletts beträffande S:s roll i ärendet måste hans bedömning starkt ifrågasättas.
Den omständigheten att det vid tidpunkten ifråga inte fanns någon
polispersonal som kunde taga sig an S. fick självfallet inte utan vidare
medföra att han då placerades i arrest, en placering som för hans del skulle
bli ganska långvarig. I ett fall som detta har man rätt att kräva ett större
engagemang från de ansvarigas sida. Huvudansvarig för förvaringen av S.
får Lundh anses vara, även om Eriksson var den som först beslutade i
saken. Det hade därför ålegat Lundh att verkligen informera sig i ärendet
på ett helt annat sätt än som nu blev fallet.

Det som här inträffat inger stora betänkligheter och jag har därför
allvarligt övervägt att föra saken vidare. Jag har dock slutligen ansett mig
kunna stanna vid den kraftiga kritik som ligger i det anförda. Vid bedömningen
kan man nämligen inte bortse från det förhållandet att det inte finns
några allmänna anvisningar om under vilka förutsättningar den som hämtats
eller medtagits till förhör får förvaras i arrest. I det tidigare nämnda
JO-ärendet hade rikspolisstyrelsen förklarat sig beredd att utfärda sådana
anvisningar i ämnet, om JO så skulle finna lämpligt. Med hänsyn till att det
här gäller en fråga som angår den personliga friheten på ett betydelsefullt
sätt och att det är angeläget med en enhetlig praxis i landet i berörda
avseenden uttalade Wennergren att han med tillfredsställelse skulle se att
sådana anvisningar kom till stånd. Enligt vad jag inhämtat har dock inte
några anvisningar ännu utfärdats, men de är för närvarande under utarbetande.
Det är min förhoppning att de kommer att färdigställas inom en snar
framtid.

Tillvägagångssätt vid fotokonfrontation under förundersökning

(Dnr 3442-1982)

Av en skrivelse från advokaten Nils-Erik Lundin till JO framgick bl. a.
följande. Han var offentlig försvarare för B. i ett mål inför Stockholms
tingsrätt. B. var åtalad för att på morgonen den 10 eller 11 november 1981
av en person D. ha mottagit ett däck innehållande en större mängd amfeta -

min. D. greps sedermera och hördes av polisen. Han uppgav därvid bl. a.
att en av männen som han sammanträffade med vid aktuellt tillfälle var
iklädd en skinnrock. Den 29 mars 1982 genomfördes det en fotokonfrontation.
D. fick då enligt förundersökningsprotokoilet titta på ett 40-tal kort av
olika personer. Ett av dessa kort, nummer 38, föreställde B. iklädd en
trekvartslång mockarock. Enligt protokollet var D. hundraprocentigt säker
på att mannen på foto 38 var den som han hade sammanträffat med och att
mockarocken kunde vara den som mannen hade haft på sig vid tillfället
ifråga. Visningen av korten sköttes av förhörsledaren Bengt Widlund.
Själva fotokonfrontationen ingick inte i förundersökningsmaterialet. Widlund
hördes som vittne inför domstolen angående konfrontationen. Därvid
framkom att det var endast ett av korten som upptog en person iklädd en
skinnrock, nämligen B:s.

Lundin hemställde att JO skulle undersöka huruvida kriminalpolisen
felaktigt utfört fotokonfrontationen genom att förevisa endast en person i
skinnrock.

Av en till Lundins skrivelse fogad kopia av ett brev till kriminalpolisen
framgick att Lundin hade begärt att få besked huruvida det kunde anses att
fotokonfrontationen rörande B. utförts på ett objektivt och riktigt sätt och
helt i enlighet med den praxis och de föreskrifter som gäller för fotokonfrontation
vid kriminalpolisen i Stockholm.

Lundins skrivelse till kriminalpolisen besvarades av chefen för rikskriminalen,
polisintendenten Tommy Lindström, som anförde följande.

B:s målkamrat, Å., utpekades den 26 mars 1981 från fotomontage inför
Stockholms tingsrätt av den holländske chauffören D. D. har även vittnat
och vidhållit sina utpekningar av såväl Å. som B. i den vilande rättegången
mot Å. och B. Utpekningen av B. är, som Ni vet, inte en enda utpekning.
D. har pekat ut B. som varande en av de två personer (Å. var den andre
enligt D.), som mottog ett stort parti amfetamin i november 1981 inte bara
när polisen visade en del spaningsfotografier utan även när körkortsfotografier
visades och vid en gatukonfrontation. Härtill kommer att D. i ett
tidigare skede beskrivit den person till kroppsligt utseende, tal, rörelseschema
m. m. som sedan identifierades som B.

Enligt uppgift är Ni väl medveten om dessa förhållanden och har genom
närvaro i tingsrätten också klart för Er, hur och att D. identifierat B. såsom
mottagare av amfetaminpartiet.

Någon ytterligare kommentar synes ej erforderlig.

Efter det att Lindströms svarsskrivelse hade kommit Lundin tillhanda
skickade Lundin ytterligare en skrivelse till JO. 1 den gjorde han gällande
att vad Lindström hade anfört inte kunde anses vara svar på frågan hur
fotokonfrontationen hade gått till och om urvalsmetoden hade eftersatts.
Lundin gjorde vidare gällande att han fann det anmärkningsvärt att Lindström
hade påstått att D. hade utpekat B. ”när körkortsfotografier visades”.
Enligt av Widlund under ed lämnade uppgifter hade det nämligen
inte visats något körkortsfoto på B.

Utöver ovanstående tillställde Lundin JO en kopia av en av honom till
Svea hovrätt ingiven skrift i målet mot B.

Efter remiss inkom rikspolisstyrelsen med följande svar.

Inledningsvis får rikspolisstyrelsen lämna några allmänna synpunkter på
konfrontation i polistjänsten. Konfrontation i brottmålsundersökningar företas
för att ge målsäganden, vittnen eller andra personer tillfälle att
identifiera eller känna igen en person, ett föremål, en röst, ett ljud eller
någon annan särskiljande faktor. Normalt är det fråga om att en person
skall kunna peka ut en annan person som varande den han såg på en viss
plats. Syftet med alla konfrontationer är givetvis dels att den skyldige skall
kunna pekas ut, dels att oskyldiga skall kunna frias från misstankar.
Konfrontation kan ske på olika sätt beroende på vad som skall kännas
igen/pekas ut eller hur igenkännandet lämpligen bör/kan ske, exempelvis
stillastående i ett rum eller i rörelse i gatuvimlet. Den enklaste formen av
konfrontation är självfallet att en för brott misstänkt person ensam visas
upp - på fotografi eller personligen närvarande — för en målsägande eller
ett vittne, varvid denne tillfrågas om den förevisade personen är den som
setts begå brottet. Ett sammanförande av brottsling och skadelidande
ansikte mot ansikte används ibland i polisarbetet; det kan stundom vara
den enda metoden att snabbt få underlag för ett påstående om viss persons
brottsliga handling eller personens oskuld. En sådan konfrontation kan
visserligen ifrågasättas som bevisvärde i kommande rättegång, men rikspolisstyrelsen
vill redan här understryka vikten av att hålla isär konfrontationer
för att vägleda polisen i spanings- och utredningssammanhang och
konfrontationer som endast har till uppgift att vara bevismaterial i rättegång.
Det är självklart att det, beträffande en konfrontation som skall vara
det enda eller huvudsakliga bevismaterialet för åklagarens talan, måste
uppställas särskilt starka krav på att konfrontationen skall kunna anses
vara utförd på ett noggrant och objektivt sätt.

Det traditionella sättet att anordna en konfrontation är genom personkonfrontation
i ett s. k. förevisningsrum på polishuset. En sådan konfrontationsform
kräver att den personen konfrontationen avser (inte sällan en
presumtiv gärningsman) är fri.hetsberövad eller eljest personligen finns
tillstädes. Person konfrontation innebär att en eller flera personer var för
sig får under erforderlig tid genom en konfrontationsruta (konfrontationsspegel)
granska en grupp personer för att bedöma om de känner igen någon
ur konfrontationsgruppen som varande den person de sett exempelvis begå
en brottslig handling. Konfrontationsgruppen ser ej den eller de som skall
företa identifieringen eller försöka sig på ett igenkännande. Konfrontationsgrupper
bör bestå av 6-10 personer, som icke får avvika i nämnvärd
grad från varandra vad gäller ansiktsutseende, hår, kläder, skodon etc. Om
personerna i konfrontationsgruppen skall ses i rörelse bör de inte heller i
detta avseende skilja sig väsentligt ifrån varandra ex. genom hälta eller
särpräglat rörelseschema. I vissa brottsundersökningar kan polisen - på
grund av bristande bevistema eller avsaknad av tillräcklig bevisstyrka —
inte ingripa mot aktuell person för att möjliggöra en personkonfrontation.
Inte sällan är det rent polistaktiska aspekter som lägger hinder i vägen för
att föra in en person till personkonfrontation. I sådana situationer kan
polisen välja mellan fotokonfrontation eller gatukonfrontation.

Fotokonfrontation innebär att ett tillräckligt antal fotografier förevisas
för den som skall företa identifieringen eller utpekningen. Det är självfallet
här som i personkonfrontationsfallet viktigt att urvalsprincipen tillgodoses.

De förevisade personerna får inte avvika alltför iögonfallande från varandra
vad avser ålder, utseende och klädsel. Personerna i konfrontationsgruppen
får inte heller ha ett närmast identitiskt utseende. De typer av fotografier
som kan bli aktuella är i huvudsak fotografier tagna i samband med
daktyloskopering, körkorts- och passfotografier, privata fotografier och
fotografier tagna av polisen på fältet i spaningssammanhang. Ett förevisat
fotomontage bör inte innehålla olika typer av fotografier. Bröstbildsfotografier
framhäver normalt enbart ansiktsdragen, medan s. k. spaningsfotografier
kan ge en helhetsbild. Den form av konfrontation som ger en bild av
beteenden och rörelser är gatukonfrontation, vilken tillgår på så sätt att
den utpekade personen (normalt från dold position) får tillfälle att iaktta
flera, olika persqner på en gata, ett torg, en järnvägsstation eller annan
plats. Förutsättningen är givetvis att den presumtive gärningsmannen
kommer att gå förbi observationsplatsen. Vid gatukonfrontationer kan
polisen inte bestämma vilka kläder de personer som passerar observationsplatsen
skall bära eller i övrigt styra över ålder, utseende eller rörelseschema.
Om den presumtive gärningsmannen är mycket speciell till utseende,
klädsel eller rörelseschema kan polisen låta särskilt utvalda personer
passera förbi observationsplatsen på ett sätt som liknar den presumtive
gärningsmannen. En gatukonfrontation kan också ske genom att den utpekande
personen i efterhand får se en videoinspelning av händelser och
personer på en viss gata eller inom ett visst område. En direkt gatukonfrontation
är dock att föredra framför en konfrontation med hjälp av
videoutrustning.

Beträffande närmare regler för konfrontationen får rikspolisstyrelsen
hänvisa till styrelsens handledning i spaning och utredning av grövre
våldsbrott och det regelverk som utarbetats inom rikskriminalsektionen
beträffande konfrontation, rekonstruktion och vallning.

Sakförhållandena i nu aktuellt fall är följande. Under sommaren 1981
påböijade rikskriminalsektionens narkotikarotel en undersökning av olika
informationer om en organiserad narkotikaliga som påstods ligga bakom
insmugglingen och försäljningen av stora mängder amfetamin på den
svenska marknaden. Det kartläggande arbetet utfördes av underrättelseenheten
inom narkotikaroteln. Relativt snart framkom uppgifter om att narkotikaligan
leddes av den västtyska medborgaren Karl Paucksch och att en
av huvudmännen i Sverige kunde vara en man vid namn Å. som tidigare är
dömd för grova narkotikabrott till långvariga fängelsestraff. Polisens fortsatta
spaningar ledde fram till kunskapen att ett mycket stort parti amfetamin
smugglades in i Sverige från Holland under hösten 1981. Bilden
klarnade under hand så pass mycket vad gäller smugglingssätt, -vägar och
-tider, att rikskriminalsektionens narkotikaspanare kunde ingripa mot och
beslagta nästa leverans; ett parti om drygt 40 kg mycket högprocentigt
amfetamin. Samtidigt greps kuriren, en holländsk chaufför, som vid de
förhör som hölls med honom av narkotikarotelns utredningsmän bekräftade
att ett parti hade smugglats in i november. Även vid detta tillfälle var
den gripne chauffören kurir. Chauffören berättade om hur två personer
mötte honom i södra Sverige och övertog reservdäck med amfetamin. —
Här bör särskilt framhållas att de enda personer som fanns på platsen för
överlämnandet av amfetaminpartiet var chauffören och de två svenska
mottagarna. — Den holländska chauffören lämnade en beskrivning av de
två personer som tog hand om amfetaminpartiet. Beskrivningen omfattade
utseende, klädsel, rörelseschema och taluppgifter - således en för dessa
sammanhang ovanligt god beskrivning.

Rikskriminalsektionens narkotikarotel ordnade så att chauffören fick
titta på kriminalpolisens i Stockholms polisdistrikt fotoregister över kriminella
personer (diabilder). Chauffören återfann dock inte de två aktuella
personerna bland fotografierna. Eftersom den kunskap narkotikaroteln
hade om Å:s och advokat Lundins klient, B:s positioner i narkotikahandeln
inte gav anledning tro att dessa två personer själva skulle agera
mottagare/transportörer, så fanns inte fotografier av dem med i fotoförevisningen.
Chauffören gav dock en närmare beskrivning av aktuella svenskar
genom att göra tillägg till och/eller ändringar av utseende, hårutstyrsel
m. m. på fotografier av snarlika personer. I detta skede gick narkotikarotelns
spaningssida genom ali spaningsinformation och fann att Å. och B.
med hänsyn till partiets storlek kunde vara mottagare av partiet.

Mars 1982 hade rikskriminalsektionens spaningsrotel (således ej narkotikaroteln)
under den av brottskommissionen och statsmakterna påbjudna
övervakningen av kända, grovt kriminella personer fotograferat bl.a. B.
Eftersom rikskriminalsektionens narkotikaspanare observerat Å. och B.
tillsammans beslöt spaningsledningen att förhörsledaren skulle för chauffören
förevisa ett tiotal spaningsfotografier av olika personer, bl. a. ett kort
av B. Dessa 10 fotografier hade valts ut av ett sextiotal fotografier med
chaufförens uppgifter som grund. Att B. kom att bära en mockarock på
spaningsfotografiet vilket överrocksplagg den ene mottagaren hade på sig
enligt chauffören, är en omständighet över vilken spaningsledningen naturligt
inte kunde råda. Såväl mottagandet av novemberpartiet som tagandet
av spaningsfotografiet på B. skedde under vintertid. Chauffören pekade
med absolut säkerhet ut B. som varande en av de två personer som mottog
novemberpartiet. Chauffören angav till och med att B. var den person som
förde mottagarnas bil, en Volvo 245. För att ytterligare få befäst chaufförens
förmåga att kunna peka ut/identifiera B. bestämde spaningsledningen
i samråd med undersökningsledaren, att chauffören skulle beredas tillfälle
att under en inte alltför kort tidsrymd fa observera personer i en gatukorsning,
på vilken plats spaningsledningen hade anledning förmoda att B.
skulle komma. Så skedde och chauffören pekade ut B. med full säkerhet
även vid detta tillfälle. Efter gatukonfrontationen förevisades chauffören
ett körkortsfotografi av B. tillsammans med ansiktsbilder av andra personer,
vilka fotografier ingick i det fotokollage åklagaren ingav till rätten med
förundersökningsprotokollet. Chauffören pekade ut B. också i fotokollaget.

Vad som förevarit i domstolen både vid häktningsförhandling och ännu
ej slutförd huvudförhandling har inget som helst att göra med polisens
konfrontation utan är fastmera att hänföra till bevisupptagning. Att chauffören
vid dessa tillfällen vidhållit att B. (och även Å.) var mottagare av
novemberpartiet synes vara av betydelse vid domstolens prövning av
skuldfrågan och får samtidigt anses utgöra belägg för att de polisiära
konfrontationerna utförts på ett objektivt och i övrigt fullt adekvat sätt
med tillbörlig hänsyn tagen till berörda personer.

I normalfallet skall givetvis under brottsutredning företagna konfrontationer
redovisas i förundersökningsprotokollet. Att så inte kunde ske i
fråga om konfrontationerna med fotografier berodde helt på att bland
förevisade fotografier fanns personer som var och är aktuella i ärendet.
Hinder förelåg således för ett röjande av dessa uppgifter fram till dess
ingripande kunde ske mot samtliga inblandade personer.

Rikspolisstyrelsen finnér att ingen kritik kan riktas mot det sätt varpå
aktuella konfrontationer utförts.

Efter det att remissvaret inkommit inhämtades kompletterande upplysningar
från Widlund. Vidare införskaffades de i aktuellt förundersökningsprotokoll
intagna redovisningarna av företagna konfrontationer beträffande
B. Redovisningarna återfinns i dels ett förhörsprotokoll daterat den 29
mars 1982 och dels två promemorior daterade den 5 april 1982. Protokollet
från den 29 mars — sid. 29 i förundersökningsprotokollet — gäller ett förhör
där D. hördes om sina iakttagelser då han i november 1981 söder om
Perstorp överlämnade ett däck innehållande amfetamin till två personer.
D. lämnade därvid en beskrivning på en av männen. Den beskrivningen
föranledde förhörsledaren att visa D. cirka 40 foton av olika personer i
aktuell ålder D. pekade omedelbart ut mannen på kort nummer 38 - B. -som varande den person han tidigare hade beskrivit. Utöver detta uppgav
D. att den mockarock som mannen bar på fotot mycket väl kunde vara
densamma som han hade haft på sig vid mottagandet av däcket.

De två promemoriorna rör den i rikspolisstyrelsens yttrande nämnda
gatukonfrontationen.

Widlund lämnade följande upplysningar.

Det har i ärendet förekommit tre fotokonfrontationer och en s. k. gatukonfrontation.
Vid den första fotokonfrontationen förevisades den holländska
chauffören tio stycken spaningsfoton, varav ett på B. På detta kort
var denne iklädd en trekvartslång mockarock. Chauffören pekade därvid
ut B. som varande identisk med en av de två män som i november 1981
hade mottagit ett reservdäck med amfetamin av honom. Fotokonfrontationen
dokumenterades inte. Anledningen härtill var att en del av de
personer som förekom på korten var aktuella i en då pågående spaning.
Det var därför angeläget att dessa kort inte lämnades ut. Undersökningsledaren
informerades om det förhållandet och han godkände därvid att
konfrontationen inte skulle redovisas i förundersökningsprotokollet. Åklagaren
förklarade samtidigt att han skulle kalla Widlund till tingsrätten för
att Widlund där skulle få redogöra för hur utpekandet av B. hade tillgått.
Efter den nämnda fotokonfrontationen genomfördes den fotokonfrontation
som finns redovisad i förhörsprotokollet den 29 mars. Den kollektion kort
som då förevisades bestod av 40 stycken och innehöll bl. a. två kort av B.,
nämligen dels det spaningsfoto som hade ingått i den förra visningen och
dels ett körkortsfotografi. Chauffören pekade därvid ut B. på kort nummer
38, dvs. spaningsfotot. Senare eller den 5 april 1982 gjordes den gatukonfrontation
som finns redovisad i en av promemoriorna den 5 april. Sista
visningen av foton företogs därefter som en extra kontroll. Ibland de kort
som då visades ingick de tidigare nämnda fotografierna av B. Visningen
var i och för sig en överloppsgärning men företogs ändå som en extra
kontroll. Den hade dock inte någon reell betydelse och det var därför aldrig
aktuellt att redovisa den i förundersökningsprotokollet.

Widlund redogjorde senare vid vittnesmål inför Stockholms tingsrätt för
hur utpekandet av B. hade tillgått.

Kammaråklagaren i Stockholms åklagardistrikt Bo Josephson, som var
förundersökningsledare, bekräftade att de av Widlund lämnade uppgifterna
om den uteblivna dokumentationen av den första fotokonfrontationen
var riktiga.

Lundin yttrade sig över remissvaret och påpekade därvid att det utöver
fotokonfrontationen beträffande B. även hade företagits en som gällde en
person Å. Han kände dock inte närmare till hur den konfrontationen hade
utförts. Tingsrätten hade emellertid i sin dom mot Å. uttalat följande: "När
det slutligen gäller påståendet att Å. sålt ett halvt kilo amfetamin till A.
finner tingsrätten till en början att den fotokonfrontation genom vilken L. ’
utpekat Å. utförts på sådant sätt att den saknar egentligt bevisvärde.”

Med anledning av Lundins uppgifter om en fotokonfrontation beträffande
Å. införskaffades protokollet över den förrättningen jämte tillhörande
fotomontage. Av protokollet, som var daterat den 11 november 1982,
framgick bl. a. följande. Vid ett förhör den 1 november 1982 hade en
person L. berättat om en narkotikaleverans som ägt rum utanför Stockholm
omkring månadsskiftet mars-april 1982. För att leverantören om
möjligt skulle kunna identifieras fick L. därför den 11 november titta på 25
fotografier av olika män. Han valde därvid först ut ett fotografi där Å. var
tillsammans med en person J. och sedan ett foto på bara Å. L. var vid
tillfället helt säker på att den av honom utpekade mannen var identisk med
den som hade levererat amfetaminet.

Den polisman som genomförde fotokonfrontationen var kriminalinspektören
vid rikskriminalen Mats Petersson. Av upplysningar som han lämnat
i ärendet framgick bl. a. följande. I inledningsskedet av utredningen rörande
bl. a. Å. kom utredningsmännen att tala med L., som då satt frihetsberövad
i Örebro. L. lämnade därvid en del intressanta uppgifter, som gav till
resultat att man beslutade att han skulle vallas i Stockholmsområdet.
Denna vallning kom också senare till stånd genom länsnarkotikarotelns i
Örebro län försorg. Innan förrättningen påbörjades tog polismännen kontakt
med Petersson. Han satt vid det tillfället i fackliga förhandlingar,
vilket medförde att han endast kunde avsätta en kortare stund för att tala
med polismännen och L. Trots den knappa tid som då stod till buds fann
han det angeläget att låta L. titta på några fotografier. Petersson var
nämligen i första hand intresserad av om L. möjligen skulle känna igen en
person J. Det enda kort som då fanns tillgängligt på denna var ett färgfotografi
där han satt tillsammans med Å. i ett flygplan. Petersson tog då fram
det kortet jämte ett 20-tal andra som då fanns på hans tjänsterum. Samtliga
foton utom det på J. och Å. var svart-vita bröstbilder. Korten lades ut på
skrivbordet utan någon som helst numrering. L. valde därvid först ut
färgfotot och därefter ett svart-vitt foto på Å. och förklarade att Å. var den
man som vid aktuellt tillfälle hade levererat amfetamin till A. Samtliga
förevisade foton jämte protokollet beträffande visningen redovisades senare
i förundersökningsprotokollet. Petersson vidgick att konfrontationen

inte hade utförts på ett helt tillfredsställande sätt. Anledningen härtill var
att han på grund av tidsbrist hade tvingats begränsa sig till de kort som han
vid tillfället hade tillgängliga på sitt tjänsterum och att han då också hade
nödgats taga med färgfotot på J. och Å., eftersom han inte hade tillgång till
något annat på J.

I ett beslut den 13 juni 1983 anförde JO Wigelius följande.

1 yttrandet har rikspolisstyrelsen lämnat några allmänna synpunkter på
konfrontation i polistjänsten och i övrigt hänvisat till styrelsens handledning
i spaning och utredning av grövre våldsbrott och det regelverk som
utarbetats inom rikskriminalsektionen beträffande konfrontation, rekonstruktion
och vallning. Frågan om konfrontation behandlas också i läroboken
Allmän Polisiära, Kriminalpolistjänst, Utredning - Spaning 3, s. 165
ff.

Med tanke på den stora betydelse som resultatet av en konfrontation kan
få är det från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att en sådan förrättning handläggs
på ett riktigt sätt. Det är också ett samhälleligt intresse att
utredningsåtgärder inte slarvas över eller utförs oriktigt så att möjligheterna
att klara upp ett brott därigenom allvarligt försämras. Följaktligen är det
angeläget att konfrontationer av olika slag alltid planeras, genomförs och
dokumenteras ytterst noggrant. Jag vill i det sammanhanget särskilt erinra
om nödvändigheten av att samtliga åtgärder dokumenteras ordentligt i
utredningsmaterialet, detta inte minst för att domstolen, i de fall där
konfrontationerna åberopas som bevisning, skall ha tillgång till alla fakta
som kan inverka vid bedömningen av värdet av konfrontationsresultatet.

Vad då först rör konfrontationerna beträffande B. får jag anföra följande.
Vid den första och således den från bevissynpunkt viktigaste fotokonfrontationen
var det enligt uppgift, tio s. k. spaningsfoton som D. fick
titta på. Med s. k. spaningsfoton avsågs i detta sammanhang kort som var
tagna i samband med pågående spaningar och där den som var föremål för
spaningen var ovetande om att han hade fotograferats. Fotografierna var
följaktligen inte på något sätt arrangerade. Vid det tillfälle då B. fotograferades
var han iklädd en mockarock. Av personerna på de övriga nio
korten, som JO fått taga del av, var det inte någon som var iförd en sådan
rock. Frånsett den omständigheten synes det inte kunna riktas någon
anmärkning mot urvalet av fotografier.

Som framgått av Widlunds upplysningar i saken dokumenterades inte
denna första fotokonfrontation där endast spaningsfoton visades och där
D. pekade ut B. Oavsett vilka bevekelsegrunderna än må ha varit, kan det
inte accepteras att en sådan förrättning inte på något sätt dokumenteras.
Den underlåtenhet som här förekommit innebär bl. a. att möjligheterna till
en effektiv kontroll allvarligt försämrats och förrättningen kan därför i
efterhand helt naturligt ifrågasättas. Fotokonfrontationen kom således inte
att redovisas i förundersökningsprotokollet. Som protokollet nu är utfor -

mat ger det en bild av att den fotokonfrontation som finns redovisad på sid.
29 var den första och enda och att det alltså var vid den som D. första
gången pekade ut B. Det tillämpade redovisningssystemet innebär att man
mer eller mindre medvetet vilseleder den som läser protokollet beträffande
denna konfrontations bevisvärde. I och med att D. en gång hade pekat ut
B. på spaningsfotot kan jag inte se någon förnuftig anledning till den andra
visningen. Man måste ju säga sig att det var fullkomligt meningslöst att
kort tid efter den första fotokonfrontationen ånyo förevisa D. det spaningsfoto
på B. som han redan hade pekat ut. Den omständigheten att de
”känsliga” spaningsfotona hade tagits bort och ersatts av ett 40-tal andra
foton ändrar på intet sätt den bedömningen.

Det finns i sammanhanget anledning att erinra om att polisen vid tidpunkten
för den första fotovisningen hade tillgång till ett pass- eller körkortsfoto
på B. Widlund har vid vittnesförhör inför Stockholms tingsrätt
härom uppgivit att detta foto ”såg så tillrättalagt ut, det såg inte naturligt
ut”. Man ville därför ha ett foto där B. såg naturlig ut och ”där det kanske
var lättare att få identitet”. Uppenbarligen hade det dock funnits möjlighet
att ordna en annan form av fotokonfrontation än den som nu valdes.

Som tidigare framgått hade D. uppgivit att den man som han åsyftade
hade varit iklädd en mockarock. Att efter den upplysningen visa ett antal
spaningsfoton där B. var den ende som hade en mockarock på sig kan inte
anses ha varit en objektivt genomförd förrättning. I och med att Widlund
ansåg att spaningsfotot och inte pass- eller körkortsfotot på B. skulle visas
borde han ha insett att det då också krävdes att han kunde visa foton
utöver B:s där personer var klädda i mockarockar.

Det finns alltså all anledning att se allvarligt på vad som här förekommit.
Som framhållits i klagomålen har tillvägagångssättet i viss mån inneburit
att urvalsprincipen satts ur spel. Därtill kommer den kanske ännu allvarligare
saken att visningen inte dokumenterades. Den uteblivna dokumentationen
hade i detta fall godkänts av förundersökningsledaren, kammaråklagaren
Bo Josephson, och han får därmed anses ha det största ansvaret i
den delen. Jag vill dock inte påstå att Josephson skulle ha handlat i något
ont uppsåt eftersom han tillsåg att Widlund senare inför tingsrätten fick
redogöra för hur konfrontationerna tillgått. Oaktat detta är den uteblivna
redovisningen betänklig. Tillvägagångssättet har - utöver vad som tidigare
anförts — inneburit att man inte iakttagit stadgandet i 23 kap. 21 §
rättegångsbalken att det vid förundersökning skall föras protokoll över vad
som därvid förekommit av betydelse för utredningen. Det är minst sagt
förvånande att såväl Josephson som Widlund tydligen helt förbisåg denna
elementära bestämmelse.

Vad därefter rör fotokonfrontationen gällande Å. kan konstateras att
urvalsprincipen även i det fallet sattes ur spel. Självfallet kan det inte
godtagas att det vid en fotovisning tas med ett kort av den misstänkte som
på ett så markant sätt som det här var fråga om skiljer sig från alla de

övriga korten. Petersson har också vidgått att den av honom genomförda
förrättningen inte hade skötts på ett helt tillfredsställande sätt. Även om
jag har full förståelse för att Petersson vid tillfallet ifråga var både oförberedd
och jäktad, kan det inte accepteras att en viktig utredningsåtgärd
slarvas över. Domstolens bedömning visar också att det slarvet medförde
att konfrontationen ansågs sakna egentligt bevisvärde. Den i all hast genomförda
visningen var följaktligen enbart till skada. Det som här förevarit
måste därför betecknas som högst otillfredsställande.

Sammanfattningsvis får jag anföra att det i flera avseenden finns anledning
att se kritiskt på det sätt varpå fotokonfrontationerna handlagts. Jag
kan således inte dela rikspolisstyrelsens ställningstagande i ärendet rörande
B. Det är dock min förhoppning att händelser av det slag som här
framkommit inte skall upprepas och jag förutsätter att man från styrelsens
sida erinrar berörd personal om vad som är att iakttaga vid genomförandet
av konfrontationer. Med detta är ärendet för min del avslutat.

Fråga om belöningar för upplysningar från allmänheten till företrädare
för polisväsendet

(Dnr 1023-1982)

Inom ombudsmannaexpeditionen upprättades den 24 mars 1982 en promemoria
av följande lydelse.

I olika massmedier (t. ex. en artikel i Stockholms-Tidningen den 9 mars
1982; bifogas) har det förekommit uppgifter om att polisen har betalat ut
1000 kr., sannolikt som belöning för tips om narkotikabrottslighet, till en
person som själv varit åtalad för narkotikabrott och som åberopats som
vittne i andra mål angående sådana brott. Enligt uppgift från denne person
skulle polisen också ha lovat honom att en dom på utvisning inte skulle
komma att verkställas om han lämnade vissa uppgifter i sina vittnesmål.
Av andra pressuppgifter har framgått att utbetalningen gjorts och löftet
givits av personal vid rikskriminalsektionen inom rikspolisstyrelsen.

Det synes av olika skäl vara av vikt att JO tar initiativ till en utredning
angående de närmare omständigheterna kring polisens kontakter med ifrågavarande
person och om de principer för utbetalningar för upplysningar
från allmänheten som tillämpas inom polisväsendet.

Promemorian remitterades till rikspolisstyrelsen, som i sitt svar anförde
följande.

Vad först gäller påståendet, att personal vid rikskriminalsektionen skulle
ha lovat uppgiftslämnaren, att en dom på utvisning inte skulle komma att
verkställas om han lämnade vissa uppgifter i sina vittnesmål, får rikspolisstyrelsen
anföra följande.

Uppgiftslämnaren har inte förekommit i någon brottsutredning som letts
och verkställts av rikskriminalsektionens narkotikarotel. Hans roll som

vittne eller misstänkt i olika ärenden utan anknytning till rikskriminalsektionens
verksamhet har varit i det närmaste okänd för rotel- och sektionsledning.
Personal vid rikskriminalsektionen har således inte haft någon
anledning att lova uppgiftslämnaren att beslutet om utvisning inte skulle
verkställas och något sådant löfte har självfallet inte givits.

Beträffande sedan frågan om och, i så fall, hur rikskriminalsektionen har
utbetalat ersättning i tjänsten till personen i fråga (s.k. tipspengar) får
rikspolisstyrelsen inledningsvis framhålla att kriminalpolisen i många år
har betalat ersättning till personer som lämnat uppgifter av stort värde i
spanings- och brottsutredningssammanhang. Inte sällan lämnas de intressantaste
uppgifterna av personer som själva har eller har haft en kriminell
belastning. Detta förhållande är fullt naturligt, eftersom det krävs viss
insyn i kriminell verksamhet eller närhet till brottsbelastade personer för
att få tag i uppgifter som kan vara av värde för polisen. I synnerhet inom
det moderna brottsområdet, främst den organiserade narkotikabrottsligheten,
måste kriminalpolisen ofta arbeta med uppgifter som lämnas av s.k.
tjallare.

Av naturliga skäl offentliggörs normalt inte att polisen betalat ersättning
till en uppgiftslämnare. Redan det förhållandet att det blir känt bland vissa
brottslingar att en uppgiftslämnare har samarbetat med polisen i ett speciellt
ärende kan leda till att uppgiftslämnaren identifieras och utsätts för
repressalier. Uppgiftslämnare måste alltså skyddas av polisen - namn
skall i princip aldrig röjas.

Rikspolisstyrelsen kan vitsorda uppgiften att rikskriminaisektionen utbetalat
1000 kronor som ersättning för tips som aktuell person lämnat till
personal vid sektionen. Det är emellertid viktigt att slå fast att beloppet
utbetalats för uppgifter helt utan samband med de vittnesmål som vederbörande
lämnat i ärenden som ej handlagts vid rikskriminalsektionen. Merparten
av de lämnade uppgifterna är fortfarande föremål för bearbetning
vid rikskriminalsektionens narkotikarotels underrättelseenhet. Lämnade
uppgifter rör vissa kriminella grupperingars befattning med amfetamintillverkning
och heroinsmuggling och är av stort värde i spanings- och utredningshänseende.

Omständigheterna i det aktuella fallet är följande. Uppgiftslämnarens
kontakt med polisen skedde av en slump. Den utredningsman, som sedermera
kom att få i uppdrag att lämna över pengarna, besökte en kriminalvårdsanstalt
under hösten 1981 för ett förhör. Han stötte då ihop med en
man han kände till sedan tidigare och som sade sig ha intressanta tips att
komma med. Kriminalpolismannen hade vid detta tillfälle inte tid att
lyssna, utan återkom senare under hösten tillsammans med en annan
kriminalpolisman. De uppgifter som personen ifråga kunde lämna bedömdes
av utredningsmännen som mycket intressanta och passade väl in i
ett ärende som låg för bearbetning och analys inom underrättelseenheten
vid rikskriminalsektionens narkotikarotel. Eftersom personalen vid enheten
och deras närmaste chefer bedömde att uppgiftslämnarens informationer
sparat mycket tid och arbete för enheten, föreslog de att uppgiftslämnaren
skulle få 1000 kronor i ersättning. Utbetalningsbeslutet i detta
ärende följde den rutin som normalt tillämpas vid rikskriminalsektionen,
nämligen att förslaget går tjänstevägen till rotelchef, chef för rikskriminalsektionen
och till byråchefen för polisbyrå II under vilken rikskriminalsektionen
sorterar. Utbetalningen gjordes av praktiska skäl först den 11 december
1981 eftersom det blivit känt för personalen vid sektionen att
uppgiftslämnaren tillfälligt befann sig på häktet i kvarteret Kronoberg.

Ersättningsärendet var således avslutat långt före det uppgiftslämnaren
hade att svara för brottsliga gärningar respektive vittna i Stockholms
tingsrätt.

Rikspolisstyrelsen anser att de principer som gäller inom polisväsendet
för utbetalning av ersättning till uppgiftslämnare, nämligen att utbetalningsbeslutet
skall fattas av polischef eller polisintendent som har befogenhet
att disponera över aktuella medelsanslag, har följts helt och hållet.
Även i övrigt har ärendet handlagts enligt angivna och hävdvunna normer.

I ärendet studerades ett antal domar i narkotikamål, i vilka uppgiftslämnaren
hade förekommit. Vidare genomgicks arbetsmarknadsdepartementets
akt i ett ärende angående ansökan från uppgiftslämnaren om upphävande
av ett förvisningsbeslut.

I ett beslut den 31 maj 1983 anförde JO Wigelius följande.

Av arbetsmarknadsdepartementets akt framgår att kammaråklagare
Ann-Marie Ros och kriminalinspektör Carl-Axel Zetterström, Göteborg,
medverkade till uppgiftslämnarens ansökan om upphävande av förvisningsbeslutet.
I en skrivelse till departementet upplyste de om att uppgiftslämnaren
hade hjälpt polisen i vissa utredningar om narkotikabrott samt att
han på grund därav hade utsatts för hot och nu svävade i livsfara. Det har
inte kommit fram någonting som tyder på att man från åklagar- eller
polishåll har förfarit otillbörligt i detta sammanhang.

Jag kan emellertid inte underlåta att påpeka att rikspolisstyrelsens yttrande
i ett avseende är föga upplysande. Det må vara riktigt att uppgiftslämnaren
inte har förekommit i någon brottsutredning som har letts och
verkställts av rikskriminalsektionens narkotikarotel och att hans roll som
vittne eller misstänkt i olika ärenden utan anknytning till rikskriminalsektionens
verksamhet har varit i det närmaste okänd för rotel- och sektionsledning.
I ärendet har jag icke desto mindre kunnat konstatera att CarlAxel
Zetterström är samma person som efter beslut av rikspolisstyrelsen
betalade ut 1 000 kr. till uppgiftslämnaren.

När det sedan gäller de principer som tillämpas inom polisväsendet för
beslut om utbetalning av ersättningar för upplysningar från allmänheten,
finner jag ingen anledning till erinran mot vad rikspolisstyrelsen har anfört.
Det måste således godtas att polisen utnyttjar s.k. tjallare och betalar
ersättning till dem. Jag vill emellertid påpeka att det är nödvändigt att alla
inblandade får klart för sig vad ersättningen i det enskilda fallet avser och
att utbetalningarna sker på sådant sätt att missförstånd är uteslutna. Den
nu ifrågavarande utbetalningen skedde i omedelbar anslutning till att uppgiftslämnaren
hördes som vittne i ett uppmärksammat mål om narkotikabrott.
Uppenbarligen förelåg viss risk för att utbetalningen kunde uppfattas
som en obehörig påtryckning med avseende på vittnesmålet. Den diskussion
som har föranletts av det här aktuella fallet visar hur viktigt det är att
frågor av detta slag handlägges med omsorg och omdöme.

Bristande organisation vid efterspaning av försvunnet barn

(Dnr 2669-1982)

Den 15 september 1982 kl. 21.13 anmälde S. till polisen i Kinna, att hans
åttaårige son hade varit försvunnen sedan 20.00-tiden samma kväll. Pojken,
som var gravt utvecklingsstörd, saknade förmåga att orientera sig i tid
och rum. Med anledning av anmälan igångsattes efterspaningar och följande
dag kl. 08.25 anträffades pojken sovande ute i terrängen.

Av lokal tjänsteföreskrift för Kinna polisdistrikt rörande frivillig skallgångskår
framgick bl. a. att orienteringsklubbarna och vissa andra frivilligorganisationer
inom polisdistriktet hade ställt sig till förfogande för skallgång
efter försvunna personer. Det ålåg vakthavande befäl att bedöma
behovet av frivillig spaningsmedverkan och i förekommande fall kontakta
någon av respektive organisationers kontaktmän.

Då anmälan om den försvunna pojken inkom till polisen i Kinna tjänstgjorde
polisinspektören Gösta Gustafsson som vakthavande befäl. Han
vidtog omgående åtgärder för att ordna spaningspersonal, främst då polismän.
Detta gav till resultat att åtta polismän i fyra radiobilar ganska snabbt
kunde skickas till platsen för försvinnandet. Därutöver rekvirerades en
frivillig med hund. Vidare underrättade Gustafsson polismästaren i distriktet
Lennart Berle om försvinnandet. Detta skedde kl. 21.45. Gustafsson
åkte därefter själv ut till platsen för efterspaningarna, dit han anlände kl.
22.10. Senare eller kl. 23.15 kom en polisman från arbetsgruppen i Svenljunga
och kl. 23.30 anlände polismästaren. Då Gustafsson kom till platsen
sammanträffade han med en del frivilliga som redan hade letat i vissa
områden. Han fick därvid uppgift om vilka delar som hade genomsökts.
Med ledning av dessa uppgifter ringade han in områdena på en karta och
han försökte därefter att dirigera grupperna till avsnitt som inte hade
genomsökts. Vid den indelningen, som blev bättre organiserad efter hand,
strävade han efter att en polisman skulle ingå i varje grupp. Eftersökningarna
koncentrerades till olika byggnader eftersom den försvunna pojken
tidigare hade tagit sin tillflykt till sådana. Vid polismästarens ankomst
företogs en förnyad undersökning i det hus, där pojken hade varit på besök
då han försvann. Den yttre efterspaningen utvidgades därefter i takt med
att olika områden blev avklarade. Av de frivilliga gav en del upp och ansåg
att de inte kunde uträtta mera. Enligt deras uppfattning var det bättre att
vänta tills det ljusnade. Gustafsson fick därefter medhåll av polismästaren
att avbryta spaningarna till fots. Detta skedde vid 00.30-tiden. Under den
följande natten letade tre polisiära enmanspatruller i bilar. Då beslutet att
avbryta spaningarna till fots fattades, förekom det inte några protester från
de frivilliga som fanns kvar på platsen. Gustafsson ansåg att det var bra att
avbryta vid midnatt för att sedan kunna starta följande morgon med en
slagkraftig styrka.

Under natten till den 16 september rekvirerades en helikopter från
polisen i Göteborg för att kunna sättas in då det ljusnade. Vidare underrättades
lokalradion om försvinnandet. Klockan 06.15 larmades orienterarnas
skallgångskår och kl. 06.30 anmodades brandkåren att biträda med en båt
för eventuella spaningar i Viskan. Därutöver kontaktades polisen i Borås
med begäran om två hundpatruller samt länstrafikgruppen som lovade att
biträda med tre motorcykelpatruller. Aktuellt område indelades i lagom
stora partier och kartor över platsen togs fram. Klockan 08.00 hade 50
frivilliga samlats och dessa indelades i fem grupper. Spaningarna återupptogs
därefter omkring kl. 08.20 och fem minuter senare anträffades pojken
välbehållen.

Enligt meteorologen vid Landvetters flygplats (cirka 26 km fågelvägen
från Kinnaström) torde temperaturen hela natten i Kinnaström ha legat
omkring +12°.

Sedan klagomål kommit in till JO angående polisens medverkan i spaningarna
anförde polisstyrelsen i Kinna polisdistrikt (polismästaren Lennart
Berle) i remissvar bl. a. följande.

När jag, som för övrigt var jourhavande polischef för hela länet, kom till
platsen kl 23.30 fick jag en redogörelse av Gustafsson för vilka åtgärder
som vidtagits. Jag överenskom med pojkens moder om att boningshuset
skulle få genomsökas ytterligare en gång, utan resultat. Övriga byggnader
på tomten var fastighetsägaren, som var värd för pojkens familj, inte villig
låsa upp.

Pojken skulle ha lekt utanför huset tillsammans med några andra barn
under kvällen. När dessa kom in konstaterades efter ett tag att pojken var
försvunnen.

För egen del gjorde jag den bedömningen att alia uppslag vart pojken
kunde ha tagit vägen, vari bl. a. fanns en uppgift om möjligheten av att han
följt med annat barn, prövats och att det inte var troligt att han skulle svara
på anrop på grund av sitt handikapp. Således måste en noggrann sökning
organiseras. Ingen misstanke om brott fanns.

Området är genom sin blandade gamla och nya bebyggelse och med
byggnader under uppförande, allt i en kuperad terräng där nya gator och
gångvägar utförts utan att motsvarande ändringar gjorts på tillgängligt
kartmaterial, svårletat nattetid. Till detta kom att den bärbara radioutrustningen
i för stor utsträckning inte fungerade. Den sökhund som arbetat
hela kvällen var uttröttad.

Mitt val stod mellan att kalla ut skallgångskåren under natten för att
arbeta utifrån ett dåligt utgångsläge eller att kalla in den till morgonen med
bättre förhållanden och med större personalinsats. Under alla förhållanden
räknade jag med att skallgången inte skulle kunna sättas in före kl 03. Det
var inte troligt att pojken skulle fara illa av rådande väder, enligt modern
hade han inga fysiska krämpor. En inventering av personaltillgången gav
vid handen att 3 pa/pm skulle kunna fortsätta fram till dess skallgången
kom igång.

Mitt beslut blev att 3 pa/pm skulle avpatrullera området i enmanspatruller
och att Gustafsson skulle förbereda för skallgång under morgonen.
Gustafsson underrättade bl. a. lokalradion, rekvirerade helikopter och mer
personal m. m. Omkring kl. 05.15 väckte Gustafsson chefen för ordnings -

avdelningen, poliskommissarien Åke Grahn, som tillsammans med Gustafsson
gjorde områdesindelning, utvalde vilka föreningar som skulle ingå i
skallgången, lät kalla dessa m. fl. förberedelser.

Kl. 06.30 böljade hundpatrull eftersök. Kl. 08.20 började skallgångskårens
patruller sitt sökande. Kl. 08.25 meddelade grupp 1 att pojken hittats
välbehållen. Förstärkningar kunde avbeställas och vidare planläggning
avbrytas.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 25 februari 1983.

Frågan om efterspaning av försvunna barn har behandlats i ett tidigare
här avgjort ärende (dnr 2831-1980 m.fl.). 1 det beslut som då fattades
anförde jag bl. a. följande.

Vid mottagande av anmälan om försvunnen person, där det redan från
böljan framstår som nödvändigt med omedelbara efterspaningsinsatser,
torde det vara angeläget att man samtidigt vidtager förberedande åtgärder
för att snabbt kunna få igång större spaningsinsatser om det skulle visa sig
att de inledningsvis skedda blir resultatlösa. För att ett stort spaningsuppbåd
skall kunna fungera med relativt kort varsel krävs helt naturligt att det
finns en i förväg utarbetad beredskapsplan. En sådan beredskapsplan bör
då innehålla bl. a. klara regler eller anvisningar om hur en spaningsledning
skall vara organiserad och vilka uppgifter som skall åvila de olika befattningshavarna
i den. Utan en ordentligt organiserad ledning torde det vara
svårt eller närmast omöjligt att få en stor spaningsstyrka att fungera på ett
effektivt sätt. När det gäller faltpersonalen är det otvivelaktigt att föredraga
sådan som har skogsvana. De skallgångskårer, som finns i vissa
distrikt, är då självskrivna att i första hand tagas i anspråk. Samtidigt vill
jag erinra om att det i det föreliggande ärendet framkommit att många till
orienteringsklubbar anslutna medlemmar tydligen ser som sin uppgift att
söka hjälpa till när behov av skallgångsinsatser föreligger. Den inställningen
och den andan är aktningsvärd och polisen bör då också tacksamt
tillvarataga den tillgång som orienterarna otvivelaktigt utgör i skallgångssammanhang.
Enligt min mening vore det helt enkelt oförsvarligt om man
inte på ett effektivt och meningsfullt sätt utnyttjade deras sakkunskap på
området. Detta får dock inte innebära att polisen generellt skulle avvisa
alla personer som inte har skogsvana. Hur det skall förfaras i det enskilda
fallet är dock en sak som vederbörande spaningsledning har att taga
ställning till. Vidare synes det vara angeläget att det finns ett visst beredskapslager
av sådan materiel som är mer eller mindre nödvändig vid
efterspaningar ute i terrängen.

När det gäller Kinna polisdistrikt fanns det inte någon lokal tjänsteföreskrift
som reglerade hur ärenden rörande efterspaning av försvunna personer
skulle handläggas frånsett föreskrifterna om frivillig skallgångskår.
Polismästaren har i remissvaret anfört att anledningen härtill var att eftersökningsärenden
har så skiftande förutsättningar och att distriktets personaltilldelning
även måste in vägas i planeringssammanhanget. Personaltablån
medger nämligen inte dygnstäckning med yttre tjänst för vare sig
vakthavande befäl eller polismän i övrigt. Enligt min mening kan dock inte
dessa förhållanden innebära att en beredskapsplan inte skulle fylla någon
6 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr I

funktion. Oavsett om det rör sig om ett stort eller litet polisdistrikt är det
givetvis av vikt att man vid handläggningen av ärenden av här aktuellt slag
har tillgång till i förväg uppgjorda beredskapsplaner innehållande bl. a.
ledningsfunktioner och åtgärdskalendrar. Som jag framhållit i mitt tidigare
beslut krävs det helt enkelt sådana planer för att ett stort spaningsuppbåd
skall kunna fungera med relativt kort varsel. Det måste därför betecknas
som en brist att det inte fanns en ordentlig organisationsplan i distriktet.

Jag övergår så till själva klagomålen. Det kan då konstateras att det här
gällde ett försvinnande som polisen redan från böljan hade all anledning att
se allvarligt på och där man fick räkna med nödvändigheten av snara och
mera omfattande spaningsåtgärder om inte de inledningsvis vidtagna gav
ett positivt resultat. Gustafsson synes också ha bedömt ärendet på det
sättet och därför i ett tidigt skede underrättat polismästaren om försvinnandet.
I och med den underrättelsen får ansvaret för ärendet anses ha
övergått till Berle och det var följaktligen han som i fortsättningen hade att
ta ställning till vilka resurser som skulle sättas in.

Vad då beträffar de spaningar som först igångsattes har klagandena gjort
gällande att dessa skedde utan någon egentlig organisation. Av remissvaret
framgår inte heller att Gustafsson vid beordrandet av personal till platsen
gav någon av polismännen i uppdrag att omgående organisera och leda
spaningarna. Det förhållandet kan ha bidragit till en viss tveksamhet eller
mindre god ordning i sökandet. Gustafsson synes dock vid sin ankomst till
platsen ha försökt att få till stånd ett systematiskt letande. Enligt klagandena
var det emellertid endast en grupp som fungerade på ett tillfredsställande
sätt.

Otvivelaktigt kan det i en situation som den förevarande vara svårt att
snabbt få ett spaningsuppbåd att fungera. Det torde därför i ett inledningsskede
vara mer eller mindre ofrånkomligt med vissa improvisationer som
kanske inte alltid blir helt organisatoriskt riktiga. Det är dock betänkligt
om ordningen var så dålig att endast en av fem patruller fungerade.

Med tanke på att spaningsledningen inte var ovetande om att den försvunne
pojken hade begränsade möjligheter att själv kunna påkalla hjälp,
bör det ha stått klart för de ansvariga hur utomordentligt viktigt det var att
tillgängliga resurser verkligen sattes in snarast möjligt. Det kan då ifrågasättas
om det var försvarligt att avbryta spaningarna på sätt som nu
skedde. Det förhållandet att det rådde mörker torde i och för sig inte ha
behövt utgöra något hinder för ett fortsatt letande om det var så att det
fanns möjligheter att rekvirera orienterare, som ofta har mycket förnämliga
utrustningar för nattorientering. Enligt remissvaret synes det emellertid
inte ha vidtagits någon åtgärd för att undersöka om det gick att få
kontakt med orienterare eller andra skogsvana personer som var villiga att
spana under natten. Den omständigheten framstår som märklig med tanke
på det ansvar som åvilar polisen i ett fall som detta. Enligt min mening bör
man i en dylik situation ha rätt att kräva en större aktivitet och ett större

engagemang från polisens sida. Här förefaller det emellertid som spaningsledningen
utgick ifrån att de yttre förhållandena var sådana att pojken
borde klara en natt utomhus och att man därför kunde avvakta med
spaningarna till följande morgon. Det är förvånande att man därvid tydligen
bortsåg från de risker som ett uppskjutande av efterspaningarna kunde
innebära, nämligen om pojken skulle befinna sig i en nödsituation som
krävde en snar hjälp. Jag är alltså kritisk mot att det inte ens gjordes ett
försök att få igång nattliga spaningar och jag har förståelse för att man från
de frivilligas sida reagerade mot beslutet att avbryta letandet.

Vad därefter gäller förberedelser och organisation av följande dags spaningar
finns det inte anledning till någon anmärkning.

Utöver det anförda kan konstateras att det i remissvaret anförts att den
bärbara radioutrustning som användes ”i för stor utsträckning inte fungerade”.
Det finns då anledning att framhålla vikten av att det sker en
kontinuerlig tillsyn av all beredskapsmateriel så att den verkligen är funktionsduglig.

Cykel sorn upphittats av enskild har av polismyndighet ansetts skola
tillfalla kronan

(Dnr 2129-1982)

I en skrivelse till JO uppgav H. att hon i juni 1981 hade tagit vara på en
nästan ny herrcykel som någon hade ställt in i hennes trädgård. Hon hade
därefter ringt till polisen i Kungsbacka och anmält fyndet. Då hon själv inte
hade någon möjlighet att transportera cykeln till polisstationen hade den
hämtats av två polismän, som hade antecknat hennes namn och adress.
Polismännen hade också frågat om hon hade några anspråk på cykeln,
varvid hon hade svarat jakande. Hon hade sedermera upplysts om att
cykeln hade tillfallit kronan i och med att den hämtats av polisen.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Kungsbacka polisdistrikt med yttrande,
vari anfördes i huvudsak följande.

Som framgår av skrivelsen från H. har hon till polisen anmält att en
cykel stått övergiven i hennes trädgård. Hon tog icke hand om cykeln.
Polisen hämtade cykeln på platsen. Såvitt polisstyrelsen kan förstå rör det
sig om en herrcykel som är intagen som nr 416 i den i distriktet förda boken
över hittegods. I boken anges polisen i Kungsbacka som upphittare.

Polisstyrelsen har tidigare haft att ta ställning till frågan om en person till
polisen anmäler - utan att vidtaga annan åtgärd - att en cykel står
övergiven, skall anses som upphittare i hittegodslagens mening. Enligt
polisstyrelsens uppfattning skall man taga hand om cykeln för att anses
som upphittare och därmed falla under bestämmelserna i lagen. Den som
enbart anmäler förhållandet till polisen anses därför icke som upphittare.

I enlighet med de riktlinjer som polisstyrelsen angivit för handläggningen
av dessa ärenden har H. icke ansetts som upphittare. Cykeln har därför
tillfallit statsverket.

I beslut den 15 november 1982 uttalade JO Wigelius följande.

Regler beträffande hittegods återfinns i lagen (1938:121) om hittegods.
Enligt 1 § skall envar som hittar något utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet
hos polismyndighet, vilken härvid bl. a. har att på lämpligt sätt kungöra
fyndet1 eller, om ägaren till godset är känd, underrätta honom. I de fall
ägaren till hittegodset är känd, må upphittaren underrätta honom om
fyndet istället för att anmäla det hos polismyndighet. 1 3 § stadgas att ägare
till hittegods är berättigad att återfå detta om han betalar skälig hittelön
samt ersätter polismyndighetens och upphittarens skäliga kostnader i anledning
av fyndet. Vidare föreskrivs, att förekommande tvister rörande
lösensummans belopp skall avgöras av domstol, dock att polismyndigheten
får utlämna godset till ägaren mot skälig lösen. Enligt 4§ tillfaller
hittegodset upphittaren om ägaren till godset ej blir känd inom tre månader
från det fyndet anmäldes hos polismyndighet eller om ägaren ej kommer
inom en månad från det han av polismyndighet underrättats om fyndet
eller om ägaren eljest kan anses ha uppgivit sin rätt. Skulle emellertid
upphittaren underlåta att inom en månad efter anmaning betala polismyndighetens
kostnader i anledning av fyndet eller om han eljest kan anses ha
uppgivit sin rätt, tillfaller godset staten.

I det föreliggande fallet har polisen betraktat och behandlat den anträffade
cykeln som ett hittegodsärende. H:s uppgift att det var hon som hade
hittat cykeln har inte ifrågasatts och hon har i enlighet med stadgandet i 1 §
hittegodslagen anmält fyndet hos polismyndighet. Det förhållandet att hon
själv var förhindrad att transportera cykeln till polisstationen och att
polisen därför fick hämta den ändrade på intet sätt hennes ställning som
upphittare. Jag vill här erinra om innehållet i 2§ hittegodslagen, där det
bl. a. stadgas följande.

Hittegods skall väl vårdas. Vill upphittaren överlämna godset till
polismyndighet, havé rätt därtill. Polismyndighet må ock eljest, där så
finnes påkallat, omhändertaga godset.

Den tolkning som polismyndigheten gjort i saken har inte något stöd i
hittegodslagen. Följaktligen skulle H. och inte polisen ha antecknats som
upphittare av cykeln. Vidare skulle det ha antecknats om upphittaren hade
anspråk på kostnadsersättning och/eller hittelön. I och med att någon ägare
till cykeln tydligen inte kunde anträffas skulle den ha tillfallit H. och inte,
som nu blev fallet, kronan. Jag finner alltså att polisstyrelsen genom en
tolkning som saknar stöd i gällande lagstiftning kommit att handlägga
ärendet på ett oriktigt sätt. Det har för H:s del medfört att hon berövats sin
lagliga rätt till den av henne upphittade cykeln. Vad som här uppdagats är
högst betänkligt, särskilt med tanke på att detta tydligen inte är ett engångsfall
utan en rutin som tillämpats i fall som detta och liknande. Det

1 Skyldigheten för polismyndighet att kungöra hittegods har upphört vid utgången av
år 1982.

finns alltså all anledning att se allvarligt på det inträffade och jag förutsätter
därför att man från polisledningens sida omgående tillser att rutinerna i här
berört avseende blir ändrade.

I fråga om ersättning för den skada H. får anses ha lidit, hänvisas hon att
vända sig till rikspolisstyrelsen.

Upplösning av allmän sammankomst

(Dnr 1516-1982)

I en skrivelse till JO begärdes under hänvisning till ett bifogat ”artikelutkast”
att JO skulle granska huruvida polisen handlat lagligt och lämpligt
när den upplöste en rockkonsert på Gamla Ullevi i Göteborg den 14 maj
1982.

I artikelutkastet fanns bl. a. följande angivet. Konserten hade hållits på
fredagskvällen den 14 maj 1982. Kl. 23.40 hade t.f. polischefen Kurt
Persson beslutat att den skulle avbrytas, eftersom polisen hade fått flera
samtal från närboende, som klagat över ljudnivån, och arrangören bara
haft tillstånd för konserten fram till kl. 23.00. Arrangören för konserten
hade berättat att han erbjudit sig att sänka volymen men polisen hade inte
ändrat sig. När en polisman hade tagit tag i armen på honom och sagt att
han skulle följa med till polisstationen hade arrangören givit upp och
förklarat för publiken att polisen beslutat stoppa konserten. Bandet hade
fortsatt att spela tills polisen gått in på scenen och dragit ur några sladdar,
vilket gjort det omöjligt att fortsätta. Samtidigt hade polisens förstärkning,
ett tiotal polisbilar och polishundar, anlänt.

Efter remiss kom polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt (polismästaren
Bengt Erlandsson) in med yttrande. Däri anfördes följande.

Den 14 maj 1982 hölls en rockmusikfestival på Gamla Ullevi i Göteborg.
Anmälan om festivalen hade gjorts av Kulturbolaget, Victoriagatan 2 A i
Göteborg. Festivalen skulle enligt den anmälan som gjordes och som
bifogas äga rum mellan klockan 19.00 och 23.00. Den kom dock att pågå till
klockan 23.50, då den avbröts efter beslut av jourhavande polischef, polisintendent
Kurt Persson.

Under kvällen hade vid åtskilliga tillfällen närboende vänt sig till polisen
och klagat på den höga ljudvolymen. Polispersonal uppsökte därför vid ett
tillfälle en företrädare för arrangören och fick denne att dämpa ljudet,
vilket emellertid endast hade tillfällig effekt. När polispersonalen hade
avlägsnat sig ökades efter hand ljudvolymen, tills den på nytt nådde full
styrka. Resultatet blev som''nämnts att konserten avbröts klockan 23.50.

Från den 1 januari 1977 ändrades lagen om allmänna sammankomster
därhän — mot bakgrund av de i regeringsformen inskrivna reglerna om
skydd för medborgerliga fri- och rättigheter — att bl. a. konsert blev att
anse som allmän sammankomst (1 §).

Redan vid tillkomsten av denna bestämmelse - liksom för övrigt vid
tillskapandet av bestämmelsen i lagens 8§ - anförde polisstyrelsen betänkligheter
som bland annat tog sikte på de olägenheter som skulle komma
att förknippas med utomhuskonserter av det nu aktuella slaget. Invändningarna
ansågs dock inte förtjäna avseende. Detta har dessvärre medfört
mycket utbredda och mycket påtagliga olägenheter för en stor allmänhet
som endast undantagsvis kan övertygas om de små möjligheter polisen har
att upplösa tillställningen. Dessvärre har det också visat sig vara svårt att
hos allmänheten vinna förståelse för det faktum att ilskan och vreden
mindre bör riktas mot polisen än mot den lagstiftning som gäller. Polisstyrelsens
möjligheter att ingripa regleras i 10 § LAS. Polisstyrelsen kan
sålunda upplösa glimån sammankomst om den föranleder svårare oordning
eller avsevärd fara uppkommer för de tillstädesvarande och andra åtgärder
visat sig otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda skydd för de
tillstädesvarande.

Helt naturligt måste från fall till fall avgöras om sådan svårare oordning
— någon annan grund har i detta fall inte varit aktuell — skall anses
föreligga som ger rätt att upplösa sammankomst. Här skulle kunna föras
ett långtgående och delvis hypotetiskt resonemang om detta men något
värde i sig kan jag inte se att en sådan argumentation skulle ha. Polisstyrelsen
är medveten om att förutsättningarna för att ingripa mot en allmän
sammankomst enligt lagstiftarens mening skall vara snäva. Detta har också
kommit till uttryck i distriktets arbetsordning vari föreskrives att beslut om
upplösande av sammankomst skall fattas av polischefen (i förekommande
fall jourhavande).

Det kan mot bakgrund av vad som är känt i fallet och mot bakgrund av
nyss anförda restriktiva regler därför ifrågasättas om polisens ingripande
varit tillfullo motiverat.

Även om man sålunda kan påstå detta, finns det enligt min uppfattning
goda skäl att hävda att ingen befattningshavare, i vidare mån än som skett i
distriktet, bör lastas för denna trots allt obetydliga försummelse. Polisens
tillsägelser har i allt väsentligt nonchalerats, man har själv i sin anmälan
angivit att konserten skulle vara slut klockan 23.00 och man har oriktigt
sökt hävda att man ”fått tillstånd” till förlängning av konserten. Till detta
kommer att man tämligen totalt struntat i det villkor som föreskrev att
ljudstyrkan i högtalarna skulle anpassas så att olägenhet för närboende ej
skulle uppstå. Det får anses helt klart att dessa närboende avsevärt har
störts av den ansenliga ljudnivå på vilken denna allmänna sammankomst
kom att hållas.

Jag kan inte heller se att arrangörerna av sammankomsten och inte heller
publiken kan ha lidit märkbart men av det inträffade. Det var ju dock
faktiskt så att konserten avbröts ganska långt efter den tidpunkt arrangörerna
själva satt som sluttid.

Med anledning av det inträffade har jag tagit upp frågan om att upplösa
allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med polisledningen
i distriktet. Vidare har chefen för ordningsavdelningen informerat berörda
befälskategorier vid avdelningen om gällande lagstiftning på området.

Persson uppgav i en till polisstyrelsens yttrande fogad promemoria att
hans beslut grundades på dels klagomålen från allmänheten och dels den
vilseledande uppgiften från arrangören om förlängd tid för popgalan.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 10 mars 1983.

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är vaije medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad bl. a. mötesfrihet, vilken definieras som frihet att
anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller
annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk. Mötesfriheten
får begränsas genom lag, dock endast av hänsyn till ordning och
säkerhet vid sammankomsten eller till trafiken eller för att motverka farsot
(2 kap. 12 § första stycket och 14 § regeringsformen).

Bestämmelser om begränsningar av mötesfriheten finns intagna i lagen
om allmänna sammankomster (LAS). Som sådana begränsningar betraktas
tillstånds- respektive anmälningskraven i 3 och 4§§ LAS. Vad som främst
är av intresse i detta ärende är emellertid den i 10 § LAS intagna befogenheten
för polismyndigheten att upplösa allmän sammankomst, om denna
föranleder svårare oordning. En upplösning av denna anledning förutsätter
att andra åtgärder varit otillräckliga för att återställa ordningen.

Ett ingripande från polisens sida kan också grundas på att det vid
sammankomsten begås brott som enligt de särskilda reglerna i rättegångsbalken
och lagen om tillfälligt omhändertagande kan föranleda gripande
eller omhändertagande. Eftersom det inte ens gjorts gällande att något
brott skulle ha förövats i samband med rockmusikfestivalen utvecklar jag
inte denna fråga närmare i detta sammanhang. Jag vill här endast hänvisa
till vad jag anfört i det beslut som finns redovisat i JO:s ämbetsberättelse
1981/82 s. 91 ff.

Vid bedömningen av när polisen har rätt att upplösa en sammankomst
enligt 10 § LAS måste först beaktas att ordningsstörningen måste inträffa
vid sammankomsten. Denna begränsning finns inte uttryckligen angiven i
LAS men följer direkt av 2 kap. 14 § regeringsformen. Det kan därför enligt
min mening starkt ifrågasättas om bullerstörningar, andra immissioner
eller något annat slags störningar som inträder som en följd av en allmän
sammankomst men inte vid själva sammankomsten över huvud taget kan
föranleda en upplösning av denna. Med detta synsätt skulle en upplösning
enligt LAS aldrig kunna ske i ett fall av förevarande natur, där den
oordning som åberopats inte kan anses ha uppkommit vid sammankomsten.
Jag har därför för min del svårt att se att en bullerstörning från en
konsert av detta slag skulle kunna föranleda ett polisingripande av annan
anledning än att det förekommit uppenbar brottslighet, som t. ex. ofredande.
Som tidigare har nämnts har detta inte varit fallet vid rockkonserten.
Även om sådana störningar skulle anses ha inträffat vid sammankomsten
är det uppenbart att sådan svårare oordning som avses i 10 § LAS inte
hade uppkommit vid tidpunkten för polisingripandet.

Jag är alltså kritisk mot polisens beslut att upplösa sammankomsten på
Gamla Ullevi. Omständigheterna är emellertid inte sådana att några ytterligare
åtgärder från min sida är påkallade.

Det är med tillfredsställelse jag har konstaterat att polismästaren i Göteborg
har tagit upp frågan om upplösning av allmänna sammankomster med

polisledningen och att information har lämnats till befäl vid ordningsavdelningen.
Jag utgår ifrån att polismästaren därvid hos personalen har inskärpt
att tillstånd inte behövs för allmänna sammankomster på t. ex.
idrottsplatser som i LAS’ mening inte är att betrakta som allmänna platser
och att en underlåtenhet från anordnarens sida att rätta sig efter polisens
föreskrifter inte i sig kan utgöra någon laglig grund för en upplösning av
sammankomsten. Av olika uttalanden i promemorior som har redovisats i
ärendet synes det nämligen som om polispersonalen inte alltid tänker på
dessa förhållanden.

Handläggning vid polismyndighet av ärende angående avvisning av
person som sökt politisk asyl

(Dnr 2424-1982)

Fredagen den 12 februari 1982 kom bolivianske medborgaren A., född
1909, till Solna-polisens utlänningsrotel för att ansöka om uppehålls- och
arbetstillstånd samt politisk asyl. Polisen företog viss undersökning av A:s
bostadsförhållanden och försörjning. Härefter beslöt polisintendenten
Arne Liliequist med stöd av 50 § första stycket utlänningslagen att A.
skulle tas i förvar. Som skäl till förvarstagandet angavs i beslutet att
sannolika skäl förelåg för avvisning enligt 29 § första stycket 1 p utlänningslagen
och att det med hänsyn till A:s personliga förhållanden eller
övriga omständigheter skäligen kunde befaras att A. skulle komma att
hålla sig undan. Den 15 februari förhördes A. Efter ett kompletterande
förhör frigavs han sedan den 16 februari kl 12.50 och ålades att anmäla sig
på Solna polisstation varje dag med början den 17 februari. Polisstyrelsen
överlämnade samma dag ärendet till statens invandrarverk, som den 23
februari beslöt att A. inte längre skulle stå under uppsikt. Den 29 april 1982
beviljade invandrarverket A. uppehålls- och arbetstillstånd, varjämte verket
utfärdade flyktingförklaring beträffande honom.

Advokaten Thomas Rothpfeffer, som hade förordnats enligt rättshjälpslagen
till offentligt biträde för A., anförde i en skrivelse till JO huvudsakligen
följande.

På begäran av A:s barn kontaktade han polismyndigheten i Solna den 12
februari 1982. Vid sina telefonsamtal med polismyndigheten kunde han
inte få något klart besked om grunderna för förvarstagandet utom att
sannolika skäl för avvisning förelåg. Han upplystes vidare om att A:s
anhöriga enligt polisens uppfattning inte hade på ett tillfredsställande sätt
söijt för lämplig bostad åt honom och att A. hade det bättre som förvarstagen.
Rothpfeffer fick själv tillfälle att tala med A. Denne motsatte sig
bestämt frihetsberövandet, som han fann påfrestande med hänsyn till sin
ålder och sjuklighet. Rothpfeffer förmedlade uppgifter till polismyndighe -

ten från A:s anhöriga att denne var sjuklig med dåligt hjärta och tidigare
hjärtinfarkter samt diabetes och prostatabesvär. Såvitt Rothpfeffer kunnat
finna hölls inte några egentliga förhör med A. den 12 februari därför att tolk
saknades. - På måndagen den 15 februari fick Rothpfeffer av handläggande
polisman beskedet att A. skulle försättas på fri fot samma dag. Senare
samma dag upplystes han om att A. skulle försättas på fri fot följande dag,
enär man inte hade lyckats ordna någon bostad åt honom. Den handläggande
polismannen hade då gått hem för dagen. Rothpfeffer hade dessförinnan
meddelat polisen att A:s dotter kunde ge honom husrum. - Att A. hölls
under uppsikt med anmälningsplikt varje dag hade inte antecknats i polisens
underrättelse till Rothpfeffer i hans egenskap av offentligt biträde. —
Med hänsyn till invandrarverkets praxis beträffande bolivianska medborgare
efter militärkuppen i Bolivia den 17 juli 1980 och de skäl som A.
åberopade för att få stanna här förelåg inte sannolika skäl för avvisning. I
vart fall kunde det inte med hänsyn till Ars personliga förhållanden eller
övriga omständigheter skäligen befaras att han skulle hålla sig undan eller
bedriva brottslig verksamhet. Hans identitet var inte oklar.

Klagomålen remitterades till polisstyrelsen för upplysningar och yttrande.
Polismästaren Mats-E. Åbom avgav följande yttrande.

Under åberopande av relevanta handlingar ur akten och framtagna promemorior
anser polisstyrelsen att skäl för förvarstagandet förelåg. Vidare
har A. tagits om hand enligt gällande bestämmelser och erhållit adekvat
vård. Utredningen har bedrivits skyndsamt.

I en till yttrandet fogad promemoria anförde Liliequist:

På därom gjord begäran och med åberopande av relevanta handlingar ur
akten och framtagna promemorior av kriminalinspektör Falk och Ingnäs
anser jag att förvarstagandet skett i enlighet med gällande regler. Vidare
har utredningen skett med den skyndsamhet som kan begäras varjämte A.
försatts på fri fot så snart utredningen färdigställts och hans bostadsförhållanden
ordnats. A. har på intet vis erhållit orätt behandling under förvaret.

Att förvaret ersatts av anmälningsplikt är inte ovanligt och har A.
möjlighet att själv diskutera anmälningsplikten med sitt ombud. Omfånget
av anmälningsplikten kan alltid diskuteras ur lämplighetssynpunkt.

Av åberopade promemorior och övriga handlingar framgick bl. a. följande.

När A. uppsökte polisen var han i sällskap med sin son, som var svensk
medborgare och bosatt i Solna. De uppgav att A:s hustru bodde i Solna i
samma bostadshotell som sonen. Senare visade det sig att även en dotter
till A. bodde i Stockholmsområdet. Då polisen undersökte hans sociala
förhållanden i Sverige, nådde man inte klarhet om var han hade sin bostad.
Sonen uppgav att han dittills hade svarat för faderns uppehälle men gav
inget klart besked om hur det skulle bli i fortsättningen. Enligt A:s pass
hade denne lämnat La Paz den 7 maj 1981 och rest in i Venezuela den 8

maj. Den 27 januari 1982 hade han rest ut från Venezuela. Han hade
kommit till Sverige den 28 januari som turist. Det gick inte att få fram
någon förklaring till att han inte hade sökt politisk asyl i Venezuela. — Den
15 februari 1982 hördes A. om de politiska problem som hade föranlett
honom att söka politisk asyl i Sverige. Enligt en promemoria, som hade
upprättats av kriminalinspektören Thord Falk med anledning av JO:s
remiss, framkom vid förhöret att A. hade vistats i Venezuela under en
längre period utan några problem, innan han reste till Sverige via Spanien.
I promemorian uppgav Falk vidare bl. a. följande.

Under måndagen har undertecknad försökt få kontakt med de anhöriga
till A. vilket ej lyckades. Han kunde därför ej försättas på fri fot då
socialmyndigheten i Solna ej heller kunde ordna fram en bostad åt honom
varför han fick kvarstanna på polisstationen till påföljande dag.

Detta meddelades per telefon till Rothpfeffer när denne under eftermiddagen
den 15 februari ringde till undertecknad och ville höra vad som
skulle ske med A. när utredningen var klar.

Tisdagen den 16 februari 1982 kl. 12.50 frigavs A. då dottern och sonen
kom till polisstationen för att hämta sin fader. I samband med hämtningen
uppstod problem vem som skulle ta hand om fadern både ekonomiskt och
med bostad. Så småningom blev det bestämt att sonen skulle ta hand om
fadern under viss adress.

Med anledning av dessa problem angående A. bestämdes att han skulle
ha anmälningsplikt på Solna polisstation.

Rothpfeffer yttrade sig över remissvaret.

I ett beslut den 28 februari 1983 anförde JO Wigelius följande.

De grundläggande bestämmelserna om tvångsåtgärder i ärenden angående
avlägsnande av utlänningar finns i 50§ utlänningslagen. Här stadgas
för fall av det nu aktuella slaget att en utlänning får tas i förvar om det
föreligger sannolika skäl för avvisning. Som en ytterligare förutsättning
gäller att beslut om förvar får meddelas endast om det med hänsyn till
utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen
kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig
verksamhet här eller om utlänningens identitet är oklar.

I fråga om den först nämnda av dessa båda förutsättningar åberopade
Liljequist i beslutet om förvarstagande 29 § första stycket 1 p. utlänningslagen.
Enligt detta stadgande får en utlänning avvisas om det kan antas att
han kommer att sakna tillräckliga medel bl. a. för sin vistelse i Sverige.
Polisens utredning gav onekligen stöd för antagandet att A. inte hade sin
försöijning här i landet ordnad.

Emellertid hade man att i detta sammanhang beakta rätten till asyl. I 3 §
första stycket utlänningslagen föreskrivs att en flykting inte utan synnerliga
skäl skall vägras fristad i Sverige, om han behöver sådant skydd. Vid
sidan av denna rätt till asyl ges i 6 § utlänningslagen ett visst skydd åt dem
som - utan att vara flyktingar i lagens mening - av politiska skäl inte vill
återvända till hemlandet. Endast om dessa regler inte var tillämpliga i Ars

situation, kunde det anses föreligga sannolika skäl för avvisning enligt 29 §
första stycket 1 p. utlänningslagen.

Polisstyrelsen har i sitt ytterst knapphändiga yttrande inte diskuterat
denna fråga. Av de bifogade promemoriorna framgår att man efterforskade
anledningen till att A. inte hade sökt politisk asyl i Venezuela. Denna
omständighet och Falks uttalande att A. hade vistats i Venezuela utan
några problem tyder på att man ansåg att A. borde ha sökt asyl i Venezuela
enligt principen om första asylland och att han därför inte behövde sådant
skydd i Sverige.

Protokollen från polisens förhör med A. finns intagna i invandrarverkets
akt. De ger vid handen att A. hade flytt från Bolivia av politiska skäl. Det
förefaller mig dock något förhastat att av hans uppgifter om sin vistelse i
Venezuela dra slutsatsen att han utan problem skulle kunna återföras dit.
Han påpekar nämligen bl. a. att han levt där helt obemärkt och att en annan
person stått för hans uppehälle. Vidare uttalar han vissa farhågor för att
han skulle kunna bli utlämnad från Venezuela till sitt hemland.

Jag menar således att redan Liliequists bedömning att det förelåg sannolika
skäl för avvisning kan ifrågasättas.

Än mer tvivelaktigt är enligt min mening om den andra förutsättningen
för förvarstagande kan anses ha varit uppfylld. Polisstyrelsen ger i sitt
yttrande inget besked om vilka omständigheter som låg till grund för
bedömningen att det skäligen kunde befaras att A. skulle komma att hålla
sig undan. Uppgifter i de promemorior som bifogats yttrandet tyder dock
på att det var det förhållandet att man inte kunde få fram ett klart besked
om A:s bostad och försörjning som gjorde att man ansåg sig kunna ta
honom i förvar.

Att en person i A:s situation har svårt ätt ordna bostad och försörjning
genast när han kommer till Sverige är inte förvånande och bör inte utan
vidare tas till intäkt för att han vill hålla sig undan. Mot ett sådant antagande
talar också i Ars fall att han frivilligt uppsökte polisen. Någon annan
omständighet som kunde ge anledning misstänka att A. skulle komma att
hålla sig undan har jag inte kunnat finna i utredningsmaterialet.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört framstår Liliequists beslut att ta
A. i förvar som i hög grad diskutabelt. Jag vill i detta sammanhang påpeka
att den som har att fatta beslut av förevarande slag noga måste göra klart
för sig vilka omständigheter i det enskilda fallet som skall anses medföra
att lagens olika rekvisit är uppfyllda. Det är också viktigt att skälen för
beslutet blir ordentligt dokumenterade i ärendet.

När A. den 16 februari försattes på fri fot, ålades han att vaije dag
anmäla sig på Solna polisstation. De grundläggande förutsättningarna för
att på detta sätt hålla en utlänning under uppsikt är enligt 50 § andra stycket
utlänningslagen desamma som förutsättningarna för förvarstagande. Av
utredningen framgår inte vilka närmare överväganden som föranledde
polismyndigheten att ålägga A. anmälningsplikt. Mina kritiska synpunkter

på beslutet om förvarstagande gäller även detta senare beslut. Man kan
således fråga sig vilka omständigheter som kunde utgöra grund för beslutet
om anmälningsplikt, när polismyndigheten hade funnit att det inte längre
förelåg skäl för att ta A. i förvar.

Beslutet att ställa A. under uppsikt är inte dokumenterat i de handlingar
som polismyndigheten skickade till invandrarverket. Denna försummelse
synes ha medfört att invandrarverkets beslut att häva anmälningsplikten
försenades flera dagar. Givetvis är det också högst otillfredsställande att
Rothpfeffer inte i egenskap av offentligt biträde fick underrättelse från
polismyndigheten om dess beslut.

Jag finner det anmärkningsvärt att A. inte kunde friges redan den 15
februari sedan man hade kommit fram till att förvarstagandet inte skulle
bestå. Visserligen föreligger motstridiga uppgifter om kontakterna mellan
polisen och A:s anhöriga. Hur därmed än må förhålla sig, har jag dock
svårt att förstå, varför man inte redan den dagen med Rothpfeffers bistånd
kunde klara ut de rent praktiska förhållandena. Under alla omständigheter
är det naturligtvis inte godtagbart att en person hålls frihetsberövad, trots
att grunden för frihetsberövandet inte längre föreligger, åtminstone inte om
vederbörande inte har begärt att få stanna hos polisen.

På flera punkter är jag således kritisk mot polismyndighetens handläggning
av ärendet. Särskilt allvarligt är att A. har varit berövad friheten och
även därefter ålagd restriktioner i sin rörelsefrihet, utan att övertygande
skäl för det berättigade häri har kunna påvisas.

De felbedömningar som förekommit vid Solnapolisens handläggning av
denna sak förefaller åtminstone vid prövning i efterhand att ha varit av
allvarlig natur. Jag anser emellertid ej någon ytterligare åtgärd från min
sida påkallad, utan avslutar ärendet med gjorda uttalanden.

Avvisning av en polsk medborgare

(Dnr 2286-1982)

I en tidningsartikel uppgavs att en polsk medborgare, K., hade avvisats
av polismyndigheten i Ystad, sedan han flytt från Polen genom att gömma
sig på en timmerpråm som var destinerad till Ystad. Han hade sänts
tillbaka till Polen, eftersom han inte ens på direkt fråga hade åberopat
några politiska skäl för att fa stanna i Sverige.

På grund av innehållet i tidningsartikeln beslutade JO Wigelius att infordra
upplysningar och yttrande från polisen i Ystad. Sedan dessa inkommit
remitterades ärendet till statens invandrarverk för yttrande.

Av polismyndighetens handlingar framgick bl. a. följande. Vid förhör
berättade K. att anledningen till att han hade lämnat sitt hemland var den
svåra ekonomiska situation, som rådde i landet. Han hade inte på något
sätt varit aktiv politiskt och hade inte tillhört det kommunistiska partiet

eller Solidaritet. Han hade ej heller varit utsatt för politisk förföljelse eller
deltagit i strejker och liknande verksamhet. Efter en redogörelse för sina
personliga förhållanden i övrigt uppgav K. att han beslutat sig för att
försöka ta sig till Sverige och eventuellt skapa bättre möjligheter för sig
och kanske senare också för familjen. K. uppgav också att han inte hade
några vänner och bekanta han kunde söka upp som han visste adressen till.
Han befarade slutligen att han, om han tvingades återvända till Polen,
skulle drabbas av fem-sju års fängelse. Han berättade att han kände till
andra personer, som hade försökt lämna Polen med fartyg men blivit
upptäckta och då fått sju års fängelse. — Polisintendenten Lars Förste
beslutade samma dag som K. kommit till Ystad att denne skulle avvisas
med stöd av 28 § 1 p. utlänningslagen, då K. saknade för inresa i Sverige
erforderlig visering och 29 § första stycket 1 p. samma lag, då K. kunde
antas komma att sakna tillräckliga medel för sin vistelse i Sverige samt för
sin hemresa. Avvisningsbeslutet verkställdes genom att K. placerades på
fäija till Polen med avgång den 2 september 1982 kl. 17.00.

Polisstyrelsen i Ystads polisdistrikt anförde i sitt yttrande: Förste har
fattat sitt beslut efter en noggrann utredning av de faktiska omständigheterna.
Han har motiverat beslutet i sin promemoria. Underlaget för beslutet
och gällande bestämmelser ger givetvis utrymme för olika bedömanden
och tolkningar inom en given ram. Om man håller sig inom denna ram kan
man näppeligen påstå att ett beslut är fel. Överklagandeinstitutet visar ofta
på skiftande meningar i olika instanser. Oavsett vilket beslut man kommer
fram till inom den givna ramen i detta ärende anser polisstyrelsen att
Förste har handlagt ärendet på ett korrekt sätt.

Invandrarverket anförde.

Det är i ärendet ostridigt att formell grund för avvisning enligt åberopande
lagrum förelåg, att utresan från Polen skett illegalt, att K. åberopade
den ekonomiska situationen i hemlandet som skäl för sin utresa, att han
inte anförde politisk förföljelse som grund för att få stanna i Sverige samt
att han befarade ett straff om fem-sju års fängelse om han tvingades
återvända till Polen.

Vid bedömning av huruvida polismyndighetens beslut står i överensstämmelse
med lagstiftningen hänvisas främst till följande.

Enligt 3 § utlänningslagen får i princip den som är att anse som flykting
inte vägras en fristad i Sverige om han är i behov därav. Vid sidan av
flyktingars rätt till asyl ges i 6 § nämnda lag ett skydd även åt dem som inte
är flyktingar men som annars av tungt vägande politiska skäl inte vill
återvända till hemlandet.

Asylfrågor skall prövas av den centrala utlänningsmyndigheten dvs.
invandrarverket. Denna viktiga princip kommer till uttryck i bl. a. 33 och
34 §§ utlänningslagen, där det stadgas att ärenden, vari påstås politisk
förföljelse eller politisk-humanitära skäl skall överlämnas till verket om
inte påståendet är uppenbart oriktigt eller det kan lämnas utan avseende.

Vad som avses med förföljelse framgår av 3 § andra och tredje styckena
utlänningslagen. Begreppet innefattar förföljelse på grund av bl. a. politisk
uppfattning och politiska förhållanden.

Lydelsen av 33 § kan ge intryck av att utlänningen uttryckligen mäste
påstå att han vid ett avlägsnande skulle löpa risk att bli utsatt för politisk
förföljelse. Så är det emellertid inte. Avgörande är om utlänningens berättelse
innehåller omständigheter som kan innefatta förföljelse. Se härom
betänkandet ”Ny utlänningslag”, SOU 1979:64 sid. 128 samt arbetsmarknadsutskottets
betänkande AU 1979/80:27 sid. 48, vari sägs att även ”om
den asylsökande - av okunnighet eller annat skäl — skulle underlåta att
uttryckligen påstå att det finns risk för” vidaresändning från tredje land till
land där han riskerar förföljelse, ”ligger det i sakens natur att ett sådant
åberopande i allmänhet får anses innefattat i asylansökningen”.

Vidare kan hänvisas till rikspolisstyrelsens cirkulärmeddelande 1980-06-25 (CM 1/80) där det understryks att utlänningen inte behöver använda
begreppet förföljelse, utan det räcker med omständigheter som kan betraktas
som förföljelse. ”Det åligger då pmynd att klassificera hans uppgifter
som ett påstående om förföljelse. Härav följer att pmynd bör vara särskilt
noggrann i sin utredning om utlänningen själv inte säger något därom men
omständigheterna omkring ärendet tyder på att det kan vara fråga om en
asylsökande.”

I samband med att ställning togs till förslaget att i utlänningslagen föra in
1951 års Genévekonventions definition av flykting anfördes (prop. 1979/
80: % s. 41) beträffande en utlänning, som riskerar ett strängt straff för att
han utan tillstånd har lämnat sitt land eller har underlåtit att inom föreskriven
tid återvända dit, att han är att bedöma som konventionsflykting. ”Ett
sådant handlingssätt från utlänningens sida måste i de fall som det här i
praktiken gäller uppfattas som ett uttryck för en politisk uppfattning, något
som också bör ses mot bakgrund av den rätt som enligt vårt synsätt bör
tillkomma envar att lämna sitt land. Den rätten har fastslagits såväl i
Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
(artikel 13) som i den internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter (artikel 12). En utlänning som vid återkomsten riskerar
strängt straff för sitt handlingssätt hotas därmed av förföljelse på grund av
sin politiska uppfattning.”

I fallet K. kan det således konstateras att polismyndighetens beslut att
avvisa honom till hemlandet klart strider mot gällande lagstiftning. Avvisningsärendet
skulle enligt 33 § utlänningslagen ha överlämnats till invandrarverket
för beslut. Mot bakgrund av vad som återgivits om den som
illegalt lämnat sitt land ges inget utrymme för annan bedömning. Det kan
då heller inte göras gällande att författningsstöd saknas för att ge sådana
omständigheter som K. åberopade ”någon självständig och avgörande
betydelse” för beslutet om avvisning.

Det bör understykas att avvisningsärendet hade bort överlämnas till
verket enligt 33 § även i den situationen att K. inte nämnt något om risk för
långvarigt fängelsestraff för illegal utresa, eftersom det får anses vara känt
för landets polismyndigheter att sådan utresa från östländer kan resultera i
allvarliga påföljder vid en återkomst.

JO Wigelius anförde i huvudsak följande i sitt beslut den 3 december
1982.

K. anförde vid förhöret med honom att han befarade att han skulle
dömas till ett långvarigt fängelsestraff för illegal utresa, om han sändes
tillbaka till hemlandet. Detta innefattade, i enlighet med motivuttalanden
vid utlänninglagens tillkomst och fast praxis, ett påstående om politisk

förföljelse. Avvisningsärendet skulle därför ha överlämnats till invandrarverket,
om inte uppgifterna om risk för förföljelse hade varit uppenbart
oriktiga. Något sådant kunde inte göras gällande i K:s fall. Som invandrarverket
uttalat gjorde således Förste fel genom att underlåta att överlämna
ärendet enligt 33 § utlänningslagen.

Orsaken till den felaktiga handläggningen var uppenbarligen att man vid
polismyndigheten förbisåg att en utlänning inte uttryckligen behöver ange
att han vid ett återsändande kan komma att drabbas av ”politisk förföljelse”.
Även om detta inte framgår direkt av lagtexten anser jag mot bakgrund
av att det ändå utgör ett väsentligt moment i prövningen av avvisningsfrågor
att felet måste betraktas som betänkligt. Förste synes nu ha
insett att han gjort fel, varför det inträffade kan bedömas vara en engångsföreteelse.
Jag stannar vid den allvarliga kritik mot Förste som ligger i det
anförda.

Invandrarverket har anfört att avvisningsärendet hade bort överlämnas
enligt 33 § utlänningslagen även om K. inte hade nämnt någonting om
risken för fängelsestraff för illegal utresa, eftersom det får anses vara känt
för polisen att sådan utresa från ”östländer” kan resultera i allvarliga
påföljder. Jag avser inte att här gå in på någon diskussion om vidden av
polisens skyldighet att beakta omständigheter som inte nämns av en utlänning.
Invandrarverkets ståndpunkt kan möjligen, om den utvecklas ytterligare,
medföra svårigheter för polismyndigheterna att bestämt avgränsa de
rena avvisningsfallen från asylärendena. En annan sak är att polisen i de av
verket avsedda fallen genom direkta frågor till utlänningen kan eller, i vissa
fall, bör undersöka hans inställning i saken.

Vissa övriga ärenden

Fråga i ärende angående påstådd misshandel från polismans sida om
vakthavande befäls ansvar för övervakning i samband med avvisitering
och insättande i arrest av omhändertagen person
(Dnr 1748-1982)

I en skrivelse till JO uppgav J. att han hade blivit omhändertagen av
polisen i Jakobsberg den 11 juni 1982. Efter ankomsten till polisstationen
hade en polisman tagit fram en låda, som var avsedd för de intagnas
personliga tillhörigheter. Plötsligt hade polismannen kastat lådan i ansiktet
på J., varvid kraftig smärta och blodvite hade uppstått. J. hade sedan
besökt sjukhus och fått skadan i ansiktet undersökt.

Efter remiss inkom länspolischefen i Stockholms län med utredning och
yttrande. Av remissvaret framgår bl. a. följande. J. omhändertogs med
stöd av 3 § lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande den 11 juni

1982 av polisassistenterna Per-Gunnar Svensson och Lars Anders Bengtsson,
varefter han infördes på polisstationen i Jakobsberg. Enligt Svensson
var J. redan vid omhändertagandet motsträvig och han hade en hotfull
attityd. Vid ankomsten till arrestavdelningen vägrade J. att sätta sig på den
bänk som är avsedd för gripna och omhändertagna personer. Svensson
fick därför fatta tag i hans rygg eller axlar för att kunna sätta ned honom. I
anslutning till J:s införande på polisstationen kallades vakthavande befälet,
polisinspektören Björn Ångman, till arrestintaget. Under tiden som Ångman
informerades om anledningen till omhändertagandet tog Svensson
fram en låda för förvaring av persedlar. Svensson gick därefter i riktning
mot J. samtidigt som han tillsade denne att plocka upp sina tillhörigheter
och lägga i lådan. 1 det läget, då Svensson höll lådan framför sig, reste eller
försökte J. resa sig från bänken. Av rädsla eller reflexer från dem båda
kom J. därvid att träffas av persedellådan på den högra kinden. Svensson
blev så rädd i sammanhanget att han tappade lådan. Han kunde inte
närmare beskriva händelseförloppet men han bestred att han skulle ha
kastat lådan mot J. J. å sin sida uppgav att han satt stilla på bänken och inte
företog sig någon handling, som kan ha uppfattats som motstånd. - Övriga
närvarande i eller i anslutning till arrestavdelningen var Ångman, polisassistenten
Jan Peter Svedlund och arrestantvakten Christer Dahlgren. Ångman
stod vid tillfället och talade med Svedlund, som skötte avrapporteringen.
J. avbröt därvid samtalet, varför Ångman fick säga till honom att
vara tyst. Framför J. fanns då Svensson med en låda för tillhörigheter,
vilken skulle användas vid avvisiteringen. Då Ångman därefter stod vänd
mot Svedlund hördes en smäll. Han vände sig därför genast om och fick då
se att J. blödde från ett sår i ansiktet. J. avböjde att få hjälp med såret. Inte
heller Svedlund och Dahlgren hade sett själva händelsen. Dahlgren uppgav
att J. hade verkat lugn när han infördes på polisstationen men att det ändå
varit ett spänt förhållande mellan polismännen och J. samt att det förekommit
smågnabb.

I ett beslut den 30 november 1982 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

Svensson har bestritt J:s uppgifter om misshandel och förklarat att det
inträffade hade varit en olyckshändelse. Mot detta bestridande och i avsaknad
av vittnen till händelsen kan jag inte påstå att Svensson skulle ha
gjort sig skyldig till brott eller förseelse vid tillfället ifråga. Jag finner det
ändå angeläget att något beröra vad som här förekommit. Av den i saken
verkställda utredningen får anses framgå att det vid påtalat tillfälle rådde
en irriterad stämning mellan J. och Svensson. Enligt Svensson hade J.
redan från början intagit en hotfull attityd. Det spända förhållandet hade
för övrigt uppmärksammats av Dahlgren och det kan väl då knappast heller
ha förbigått Ångman. Eftersom Ångman var vakthavande befäl borde han
- med tanke på den irriterade stämningen — ha haft sin uppmärksamhet
riktad på J. för att tillse att läget inte onödigtvis förvärrades. Någon sådan
kontinuerlig uppsikt synes dock inte ha förekommit utan såväl Ångman

som Svedlund hade istället haft sin uppmärksamhet riktad åt annat håll då
händelsen med lådan inträffade. Den omständigheten kom att medföra att
inte någon av dem kunnat uttala sig om den av J. anmälda misshandeln.
Enligt min mening är det anmärkningsvärt att det inte i den rådande
situationen förekom en bättre kontroll från vakthavande befälets sida. Det
kan för övrigt ifrågasättas om det inte hade varit lämpligt att annan personal
än den som gjort ingripandet hade beordrats att verkställa avvisiteringen.
Det som här förevarit visar hur angeläget det är att ett vakthavande
befäl, som kallas till arrestavdelningen, då också verkligen övervakar vad
som sker i samband med avvisitering och insättande i arrest av den omhändertagne
eller gripne. I en situation som den förevarande, där stämningen
var irriterad, är det helt naturligt särskilt viktigt med en sådan kontroll.

Polismän har tagit fram sina tjänstevapen dels i samband med personell
husrannsakan och dels vid ingripande mot en för olovlig körning och
rattfylleri misstänkt person
(Dnr 1331 och 1723-1982)

JO Wigelius har under året haft anledning att i några fall pröva polismäns
rätt i olika sammanhang att ta fram sina tjänstevapen.

I ett fall hade en polisman i Solna polisdistrikt i samband med eftersökande
av en kinesisk kvinna i ett ärende angående uppehållstillstånd tagit
fram sitt tjänstevapen, då han och två andra polismän beredde sig tillträde
till kvinnans bostad. JO Wigelius anförde därom följande i ett beslut den 30
september 1982.

I 1 § kungörelsen (1969:84) om användande av skjutvapen i polistjänsten
stadgas att, om det föreligger rätt till nödvärn enligt 24 kap. 1 § brottsbalken,
polisman får använda skjutvapen för att avvärja svårare våld mot
polismannen själv eller annan eller hot som innebär trängande fara för
sådant våld. I rikspolisstyrelsens föreskrifter om tillämpningen av denna
bestämmelse (FAP 104-2 2.1.1.) anges som exempel på nödvärnssituationer
som ger rätt att använda skjutvapen att en angripare höjer en yxa
eller annat farligt tillhygge till hugg eller slag eller riktar ett skjutvapen mot
någon eller att angreppet eljest innebär risk för svårare kroppsskada. Av
FAP:s grundregler framgår vidare att användande av skjutvapen är en
yttersta utväg att lösa ett tjänsteuppdrag och får komma i fråga endast om
andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till betydelsen av det
intresse som skall skyddas kan anses försvarligt att använda skjutvapen.

Förutom i fall av nödvärn får enligt 2 § ovannämnda kungörelse polisman,
som möts med våld eller hot om våld på sätt som anges i 24 kap. 2 §
brottsbalken, använda skjutvapen bl. a. för att omhänderta person som på
grund av psykisk sjukdom eller innehav av vapen som kan befaras bli
missbrukat eller av annan anledning uppenbarligen är farlig för annans liv
eller hälsa.

7 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr I

I det aktuella fallet kan inte anses ha förelegat någon omständighet som
har berättigat till användning av tjänstevapen under hänvisning till kungörelsens
andra paragraf. Endast om det förelåg en nödsituation, kan det ha
varit motiverat att vapnet framtogs.

Att gå in i en lägenhet för att söka efter en person är en uppgift som inte
är ovanlig för polispersonal. Vid sådana tillfällen torde det i allmänhet inte
finnas anledning att räkna med att vapen skall komma till användning. Det
måste tillkomma någon mer påtaglig omständighet i det enskilda fallet för
att polismannen i förväg skall ha skäl att bedöma risken som så mycket
större än vanligt att det är motiverat att ta fram vapnet.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört kan jag inte se att det i det
aktuella fallet fanns anledning att höja beredskapen och ta fram vapen.
Omständigheterna är emellertid sådana att jag inte anser det erforderligt att
vidta någon åtgärd utöver den kritik som innefattas i vad jag nu har sagt.

Ett annat fall rörde en person O., som då han framförde bil på Hammarby
Fabriksväg i Stockholm hade stoppats av polis, eftersom han var
misstänkt för olovlig körning och rattfylleri. I samband med ingripandet
hade en polisman tagit fram sitt tjänstevapen och riktat det mot 0:s bil.
Vapnet hade varit laddat men säkrat. I ett beslut den 29 oktober 1982
anförde JO Wigelius följande efter en redogörelse för tillämpliga föreskrifter.

I det föreliggande fallet gällde det en person, som enligt utlarmat meddelande
kunde misstänkas för rattfylleri. Därutöver kan polismannen ha känt
till att O. saknade körkort och att det då även var fråga om olovlig körning.
Möjlighet att i det läget använda skjutvapen vid ingripandet under hänvisning
till brottets eller brottens svårhetsgrad och 2 § skjutkungörelsen fanns
således inte. Endast en uppkommen nöd värnssituation i samband med
eller anslutning till ingripandet skulle ha kunnat motivera ett användande
av vapen. Det finns dock inte någonting som visar att en sådan situation
var för handen då O. stoppades på Hammarby Fabriksväg. Den omständigheten
att han — enligt remissvaret - vid tidigare tillfälle skulle ha gjort
sig skyldig till ”vansinneskörningar” för att försöka undkomma polisen
berättigade självfallet inte polismannen att utan vidare tillgripa vapenhot,
då han stoppade O. vid påtalat tillfälle. I en situation där inte några
förutsättningar för användande av skjutvapen föreligger kan det inte accepteras
att en polisman tager fram sitt vapen för att hota med det. Det kan
för övrigt ifrågasättas om det i 0:s fall ens fanns anledning att höja
beredskapen. Jag har i tidigare här avgjorda ärenden (JO 1981/82 s. 100 och
JO 1982/83 s. 107) manat till största möjliga återhållsamhet när det gäller
framtagande av skjutvapen i sådana situationer och jag finnér det nu
angeläget att ännu en gång understryka den maningen.

Polismäns åtgärder till förhindrande av fortsatt olovlig körning
(Dnr 3615-1982)

Den 2 december 1982 kl. 02.55 hade två polismän stoppat A. då han
framförde en personbil i sydlig riktning på motorvägen (E 4) inom Märsta
polisdistrikt. I bilen hade det medföljt tre passagerare. A. hade rapporterats
för grov olovlig körning. Genom polismännens medverkan hade hans
bil förts till en bensinstation i Upplands Väsby, där den hade parkerats.
Polismännen hade tagit hand om bilnycklarna för att förhindra fortsatt
olovlig körning från A:s sida. 1 anslutning därtill hade en av passagerarna
sagt att det var lätt att ”tjuvkoppla” bilen och att de skulle kunna åka
vidare om en stund. A. själv hade påpekat att det inte gick att låsa bilen.
En halvtimme efter ingripandet hade polismännen återvänt till bensinstationen
för att kontrollera om någon eventuellt hade försökt att ”tjuvkoppla”
bilen. Det hade dock inte funnits någon person vid den. Polismännen
hade då släppt ut luften ur två av däcken för att A. inte skulle kunna köra
bilen från platsen så länge bensinstationen var stängd. Vidare hade de tänt
bilens strålkastare för att därigenom försvåra ett startande av den.

I en skrivelse till JO ifrågasatte A. om polismännen hade överskridit sina
befogenheter genom att vidta angivna åtgärder.

Efter remisser inkom polisstyrelsen i Märsta polisdistrikt med upplysningar
och yttrande. 1 remissvaren anfördes bl. a. följande.

De av polismännen vidtagna åtgärderna för att förhindra fortsatt olovlig
körning hör till de absoluta undantagen. Det brukar räcka med att ta hand
om bilnyckeln. I det här aktuella fallet bedömdes dock risken för fortsatt
brottslig gärning så klart uppenbar p. g. a. A:s och passagerare S:s uppträdande,
yttrande och kända förhållanden i övrigt att även de andra försvårande
åtgärderna vidtogs. Med hänsyn till platsen, där bilen ställdes upp -en bensinstation med erforderliga servicemöjligheter - får åtgärderna
anses försvarbara, de enklaste och mest effektiva utan att förorsaka A.
särskilt svåra problem.

Yttrande

Enligt polisstyrelsens uppfattning har de vidtagna åtgärderna varit väl
avpassade för den aktuella situationen. Det kan med fog hävdas att polismännen
varit mycket tillmötesgående när man transporterat A:s bil till
lämplig uppställningsplats.

När det sedan gäller de steg som vidtogs för att förhindra fortsatt
brottslig verksamhet så anser polisstyrelsen att dessa legat helt i linje med
de bestämmelser som finns i polisinstruktionen. De medel som har använts
har med andra ord varit lämpliga utifrån vad förhållandena kan anses ha
krävt.

Med åberopande av vad som ovan anförts bör enligt polisstyrelsens
uppfattning ingen kritik riktas mot polismännen.

JO Wigelius anförde bl. a. följande i ett beslut den 28 juni 1983.

Bestämmelser angående behörigheten att föra motorfordon återfinns i
körkortslagen (1977:477). I 2 § föreskrivs bl. a. att bil, terrängvagn eller

100

motorcykel får föras endast av den som har körkort för fordonet och i 38 §
stadgas följande.

Om ett fordon framförs i strid mot denna lag eller en föreskrift som har
meddelats med stöd av lagen, skall polisman hindra fortsatt färd som inte
kan ske utan påtaglig fara för trafiksäkerheten eller annan väsentlig olägenhet.

När det gäller det föreliggande fallet kan det först konstateras att A. vid
tillfället ifråga stoppades av polismännen, som rapporterade honom för
grov olovlig körning. De tillsåg därefter att hans bil parkerades i anslutning
till en bensinstation. Så långt var de vidtagna åtgärderna helt korrekta. Vad
som senare hände finns det emellertid anledning att närmare uppehålla sig
vid.

Enligt remissvaret synes polismännen ha varit av den uppfattningen att
A. troligen ganska omgående skulle fortsätta sin avbrutna färd om han inte
på något sätt hindrades. De tog därför hand om hans bilnycklar. Frågan är
då om det verkligen fanns förutsättningar för den åtgärden. Enbart den
omständigheten att polismännen rent allmänt misstänkte att A. skulle köra
vidare så snart de hade lämnat platsen torde enligt min mening vara ett
något tveksamt underlag att stödja ett omhändertagande av bilnycklar på.
För att en sådan sak skall få företagas bör det i allmänhet krävas att
bilföraren direkt vägrar att åtlyda polismännens tillsägelse att inte köra
bilen. Blotta misstanken att tillsägelsen inte kommer att respekteras kan
således generellt inte anses vara tillfyllest. Jag är dock medveten om att det
i den föreliggande situationen kan ha funnits utrymme för olika meningar
och jag anser mig därför inte kunna kritisera polismännen för att de
omhändertog bilnycklarna. Resonemanget på platsen synes nämligen ha
varit sådant att de hade stor anledning att befara att A. verkligen skulle
köra vidare.

Däremot är jag ytterst kritisk beträffande de följande åtgärderna att dels
släppa ut luften ur två av däcken och dels tända bilens belysning för att
försämra batteriets effekt. Det kan utan vidare fastslås att det inte fanns
någon laglig grund för dessa åtgärder. Den besittningskränkning som de
innebar var av den arten att den närmar sig det brottsliga. Det finns därför
anledning att se allvarligt på det inträffade. Jag är emellertid medveten om
att det här var fråga om två unga polismän som inte kan förväntas ha den
erfarne polismannens rutin. Det kan därför i viss mån vara förklarligt om
de i sin iver och med bästa uppsåt trodde sig ha rätt att vidtaga de nämnda
åtgärderna för att därigenom förhindra fortsatt olovlig körning från A:s
sida. Även om jag ser kritiskt på det inträffade har jag förståelse för den
unga polismannens svårigheter att i alla lägen kunna göra helt korrekta
bedömningar. Vad jag däremot inte kan förstå är att polisledningen tydligen
anser att de av polismännen vidtagna åtgärderna legat i linje med
polisinstruktionens bestämmelser. Polisledningens tolkning av och inställ -

101

ning till saken är förvånande. Det är oroande om polisledningen godtar att
åtgärder i viss utsträckning tillgrips trots att tillräcklig grund för åtgärderna
saknas. Vad som krävs i sammanhanget är givetvis att man från polisledningens
sida följer upp förhållandena på fältet och meddelar de råd och
anvisningar som kan erfordras för att verksamheten skall fortgå inom
tillåtna ramar. Samtidigt vill jag erinra om vikten av att polismän ute på
fältet i tveksamma fall bör vända sig till vakthavande befälet för rådgivning
och eventuellt beslut.

Polisens biträde åt enskild vid avhämtande av tillhörigheter i föräldrahemmet

(Dnr 892-1983)

I en skrivelse till JO gjorde W. B. gällande i huvudsak följande. Den 10
mars 1983 vid 13.30-tiden hade två uniformerade polismän ringt på dörren
till hennes bostad. Hennes 14-årige son hade först öppnat och därefter
hämtat henne. Då hon hade kommit till dörren hade polismännen bett att få
hennes dotters, J. B., kläder. W. B. hade svarat dem att de inte fick komma
in i bostaden. Polismännen hade då fattat tag i henne och dragit in henne
innanför dörren. Samtidigt hade en av dem visslat en signal, varvid J. B.,
och en socialinspektör, hade kommit fram från ett gömställe. Polismännen
hade därefter dragit in W. B. i köket trots protester från hennes sida. Hon
hade då ringt till polisstationen i Vallentuna och talat med en polisman
Söderquist för att få klarhet i vad som stod på. Söderquist hade då svarat
att ”flickan har begärt hjälp att hämta sina kläder därför att hon är rädd då
hon förut blivit misshandlad i hemmet”. Under besöket i bostaden hade
J.B. samlat ihop kläder och andra tillhörigheter och därefter hade hon
försvunnit tillsammans med polismännen. W. B. ifrågasatte om polisen har
rätt att tränga sig in i ett privathem när det inte föreligger någon misstanke
om brott.

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Täby polisdistrikt med upplysningar
och yttrande. Av upplysningarna framgick bl. a. följande. På morgonen
den 10 mars 1983 begärde socialkontoret i Vallentuna att polisen skulle
lämna J. B. personligt skydd när hon skulle hämta en del tillhörigheter i sitt
föräldrahem. Hon hade besökt hemmet föregående kväll men då blivit
utkastad av sin mor. J.B. tordes inte återvända eftersom hon vid flera
tidigare tillfällen blivit misshandlad av föräldrarna. Polisinspektör Gunnar
Söderquist, som var den polisman som mottog begäran från socialkontoret,
förklarade att polisen skulle lämna J. B. det skydd som behövdes för
att hon skulle kunna hämta sina tillhörigheter i hemmet. J. B. och en
socialinspektör kom senare eller strax efter kl. 13.30 till polisstationen.
Hon berättade då om sitt besök i föräldrahemmet föregående kväll. Enligt
Söderquists bedömning behövde hon skydd för att inte bli misshandlad när
hon skulle hämta sina tillhörigheter. Han beordrade därför polisassisten -

102

terna Rolf Granström och Per Gamberg att följa med henne till föräldrahemmet.

Vid polismännens ankomst till aktuell adress öppnades entrédörren av
J.B:s bror, som omtalade att hans mor låg och sov. På begäran av polismännen
väckte han henne och hon kom därefter iklädd morgonrock.
Granström och Gamberg omtalade därvid att hennes dotter var med för att
hämta sina personliga tillhörigheter. Då modern fick veta detta blev hon
rasande och skulle ”ge sig på” dottern. Polismännen tog då tag i moderns
armar och förde ut henne i köket, där de satte henne på en stol. Under
tiden som de höll henne kvar på stolen försökte hon att bita dem i armarna.
Hon lugnade dock ner sig efter en stund. Polismännen fick dock vid några
tillfällen hindra henne från att gå upp till övervåningen, där dottern då
uppehöll sig. Omkring kl. 14.15 lämnade besökarna bostaden. Förutom
polismännen och J. B. var socialinspektören närvarande vid tillfället ifråga.

I yttrandet anfördes följande:

Med hänsyn till det sätt W.B. uppträtt tidigare mot sin dotter och det
sätt hon uppträdde på vid tillfället, torde åtgärden att medsända polispersonal
vara en riktig åtgärd för att garantera såväl dotterns som socialarbetarens
säkerhet.

Anledningen till vad som sedan inträffat syns helt orsakats av W.B.
själv, och de åtgärder polismännen därefter vidtagit har skett för att förhindra
misshandel av dottern. Häijämte framgår av socialinspektörens PM
att hon även angripit honom och knuffat ut honom på trappan. De åtgärder
som polispersonalen vidtagit har enligt polisstyrelsens mening väl täckning
av gällande bestämmelser.

Vid detta bedömande har särskild hänsyn tagits till omständigheten att
polismännen frivilligt insläpptes i huset, att flickan var dotter i huset,
skriven på adressen och att hon tidigare enligt uppgift blivit misshandlad
av föräldrarna samt att begäran om skydd gjorts av sociala myndigheten i
Vallentuna och ej av enskild person.

I ett beslut den 16 juni 1983 anförde JO Wigelius följande.

Vad först rör Söderquists beslut att lämna J.B. den hjälp eller det
biträde som hade begärts får jag anföra följande. Beslutet som sådant kan
inte anses ha varit felaktigt. Däremot vill jag framhålla att Söderquist vid
beordrandet av polismännen borde ha tillsett att de hade fått noggranna
direktiv om vad de hade att iakttaga, om det var så att W. B. motsatte sig
att J. B. skulle få tillträde till huset. Det är nämligen viktigt att komma ihåg
att polismännen under de förhandenvarande omständigheterna inte hade
någon som helst rätt att mot W. B:s vilja tränga sig in i hennes bostad.
Uppgifterna om hur polismännen kom in i huset är visserligen något
motstridiga. Oavsett om de trängde sig in eller inte bör det ha stått klart för
dem att W. B. inte accepterade besöket. Det är därför anmärkningsvärt att
de trots det tydligen ansåg att de kunde föra ut henne i köket och där
hindra henne från att röra sig fritt. Möjligen var det nödvändigt att tempo -

103

rärt ingripa mot henne för att förhindra ett angrepp på dottern. Någon rätt
att därefter hålla henne kvar för att på så sätt bereda dottern tillfälle att
uträtta sitt ärende förelåg dock inte. Den åtgärden är alltså betänklig. Jag
anser mig emellertid inte böra lägga hela skulden för det inträffade på
Granström och Gamberg eftersom de inte hade fått några klara direktiv hur
ärendet skulle handläggas.

Vad gäller förhållandet att två uniformerade polismän sändes till W:s
bostad finnér jag det angeläget att göra följande påpekande. Ett polisuppdrag
i ett bostadsområde kan utan tvekan väcka visst uppseende och vålla
den som är föremål för uppdraget stor olägenhet. Det förhållandet bör
beaktas av polisen, särskilt i fall som detta. Även om det inte finns direkta
anvisningar för förfarande vid uppdrag av här aktuellt slag torde de regler
som anges i rikspolisstyrelsens anvisningar (FAP 619-1) avseende genomförande
av handräckning på socialvårdens och den psykiatriska sjukvårdens
områden kunna ge en viss vägledning. I dessa anvisningar sägs det
bl. a. att polispersonalen bör använda civila kläder och bil som inte är
försedd med polisbeteckning.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det i och för sig var vällovligt att
polisen försökte hjälpa J. B. i den situation hon befann sig i. Jag är dock
kritisk mot det sätt varpå uppdraget sköttes. Som tidigare framhållits
skulle det redan från början ha klarlagts hur långt befogenheterna sträckte
sig. Om ett sådant klarläggande hade skett hade det som nu förekom
säkerligen kunnat undvikas. Jag kan således inte helt dela den uppfattning
som polisstyrelsen anfört i saken. Vidare borde polismännen inte ha uppträtt
i uniform, om det var så att andra möjligheter stod till buds.

Jag finner inte anledning till någon åtgärd eller något uttalande utöver
vad som ovan anförts.

Fråga om läkarundersökning av person som omhändertagits med stöd av
lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.

(Dnr 812-1982)

F. hade omhändertagits av polisen i Uppsala enligt 1 § LOB. I klagomål
till JO anförde han därefter följande. Han hade ej varit berusad. Däremot
hade han raglat på grund av sjukdom. Han led nämligen av Meniéres
sjukdom, sorn gav sådana symptom. F. hade även kärlkramp. Vid insättandet
i arrest hade han fråntagits sina ytterkläder. Det hade varit kallt i
arrestlokalen. F. hade frusit och fått svåra kärlkrampsbesvär. Han hade
begärt att få sin medicin, som han burit på sig, och att få träffa en läkare
eller sjuksköterska. Intet av detta hade medgivits honom. Han hade också
förgäves bett att få sina ytterkläder.

Efter remiss yttrade polisstyrelsen i Uppsala under hänvisning till företagen
utredning följande.

104

F. är för polispersonalen i distriktet känd alkoholmissbrukare. Hans sätt
att skylla berusningen på olika sjukdomar är likaledes känd.

Av omhändertagandebladet framgår icke att F. bland sina tillhörigheter
skulle ha haft medicin.

Polisstyrelsens grundinställning är att omhändertagna berusade personer
som uppenbarligen är i behov av somatisk eller psykiatrisk vård
omedelbart skall överföras till sådan vård. Tillgången och närheten till
vårdresurser i Uppsala talar emot annan inställning. Samarbetet mellan
polis och sjukvårdsinrättningarna i Uppsala är sådant att vårdalternativet
till förvaring i arrest av alkohol- och narkotikaberusade alltid står öppet.

Polisstyrelsen anser emellertid att utrymme bör finnas för ansvarig polispersonal
att bedöma när den omhändertagne i sitt berusade tillstånd oriktigt
uppger sjukdom som orsak till sitt beteende. Detta har uppenbarligen
skett tidigare beträffande F.

En sådan bedömning kräver helt naturligt kännedom om den omhändertagne
och hans beteende vilket emellertid ofta är fallet när det gäller grava
alkoholmissbrukare.

Polisstyrelsen bedömer icke att någon befattningshavare förfarit felaktigt
i det aktuella ärendet.

I ett beslut den 29 november 1982 anförde JO Wigelius följande.

Om läkarundersökning och sjukvård finns föreskrifter bl. a. i 3 och 6 §§
LOB. I 3 § sägs att omhändertagen skall, om det behövs med hänsyn till
hans tillstånd, underkastas läkarundersökning så snart det kan ske. I 6 §
sägs att omhändertagen som förvaras hos polisen fortlöpande skall underkastas
tillsyn och att han skall föras till sjukhus eller läkare tillkallas så
snart det kan ske om hans tillstånd skulle ge anledning till det. I anslutning
till 3 § har rikspolisstyrelsen bl. a. föreskrivit att omhändertagen bör läkarundersökas
om hans tillstånd är sådant att behov av sjukhusvård inte kan
uteslutas (se rikspolisstyrelsens författningssamling 1979:15, FAP 023-1).
De nu återgivna bestämmelserna torde vara avfattade med särskild tanke
på situationer som kan bli aktuella när någon är eller kan misstänkas vara
påverkade av berusningsmedel. När tvekan kan råda huruvida vad som
tolkas som tecken på berusning i själva verket är symptom på sjukdom
följer av dessa bestämmelser att läkare skall konsulteras. Jag finner ej av
utredningen framgå att situationen varit sådan i detta fall. Det finns inte
anledning till annat antagande än att det funnits grund för att omhänderta
F. enligt LOB och det är heller inte visat att F. företett yttre tecken på
annat än berusning. Därmed är emellertid inte sagt att jag kan ansluta mig
till vad polisstyrelsen yttrat i ärendet.

Frågan om läkarundersökning och sjukvård är icke uttömmande reglerad
i LOB. Utöver bestämmelserna i LOB gäller beträffande den omhändertagne
även i tillämpliga delar lagen (1976:371) om behandling av häktade
och anhållna m. fl. Enligt 4 § denna lag skall häktad som företer tecken
på sjukdom eller begär att läkare skall tillkallas, undersökas av läkare så
snart det ske kan, om ej sådan undersökning uppenbarligen är obehövlig.

Vad beträffar F. är ostridigt att denne klagat över hjärtbesvär och bett

105

att få medicin häremot eller att få komma till läkare för att få hjälp. Annan
åtgärd har emellertid ej vidtagits med anledning härav än att man förgäves
sökt efter medicin bland F:s tillhörigheter. Läkare har ej konsulterats
emedan man ej funnit ”bevis” på sjukdom och tydligen föredragit att se
tiden an. Jag kan inte finna annat än att denna behandling av F. står i direkt
motsats till vad som föreskrivs i behandlingslagens 4 §. Intet av det som
upplysts i ärendet, vare sig om F:s berusning eller om dennes uppträdande
vid detta och tidigare tillfällen, synes mig nämligen kunna berättiga till
omdömet att läkarundersökning var uppenbart obehövlig. Jag är förvånad
över att polisstyrelsen ställer sig bakom de gjorda bedömningarna. Av
styrelsens yttrande kan man lätt få uppfattningen att endast den som är i
uppenbart behov av sjukvård skall komma i åtnjutande därav. Behandlingslagens
ståndpunkt är, som framgår av det förut sagda, den motsatta;
endast när det är uppenbart att läkarundersökning inte behövs kan sådan
underlåtas. Jag har i tidigare sammanhang haft anledning framhålla vikten
av att vederbörande polismän icke ikläder sig ansvar för medicinska bedömningar,
utan överlåter sådana på läkare (se JO:s ämbetsberättelse
1979/80 s. 134 och 1981/82 s. 88). Jag vill ånyo understryka detta.

Vid granskningen av hit insänt omhändertagandeblad och anteckningar
rörande tillsynen av F. i arresten har jag icke funnit någon anteckning om
att F. begärt medicin eller läkarkontakt. Jag finner detta mycket anmärkningsvärt.
Det är uppenbart att sådant är av beskaffenhet att böra dokumenteras
skriftligen. Detta kan lämpligen ske på omhändertagandebladet.
Ansvarig för att anteckning sker är vakthavande befäl.

Polisens befattning med den inre utlänningskontrollen; fråga om tillåtligheten
av husrannsakan
(Dnr 3465-1981)

I en skrivelse till JO uppgav M. och B. bl. a. följande. De var politiska
flyktingar från Polen och väntade på svenska myndigheters godkännande
och deras status som sådana. Sedan 1 år 8 månader bodde de på ett
hotellhem i Stockholm. M. bodde i rum 3602 och B. i rum 3613. Deras
vistelse på hotellhemmet var väl känd av myndigheterna. Den 4 oktober
1981 trängde tre civilklädda polismän in i deras rum efter att ha öppnat med
egna nycklar. Polismännen krävde att M. och B. skulle legitimera sig.
Efter cirka 10 minuter lämnade polismännen rummet. Den 22 november
1981 trängde fem civilklädda polismän in i B:s rum efter att godtyckligt ha
öppnat dörren. Även M. blev underkastad kontroll. M. och B. ville framhålla
att det innebar en psykisk påfrestning att som politisk flykting vistas i
ett annat land och att en sådan människa reagerade särskilt starkt för vaije
ingrepp i sitt privatliv. De ville nu veta bl. a. varför polismännen tillgripit
dessa plötsliga aktioner.

106

Efter remiss inkom polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt med upplysningar
och yttrande. I yttrandet anförde polisstyrelsen följande.

Polisstyrelsen finnér att polismännen vid utövandet av sin inre utlänningskontroll
vid de aktuella tillfällena haft tillräckliga skäl för sina misstankar
att utlänning, som skall omhändertas med stöd av 1 § lag om
tillfälligt omhändertagande (1973:558) jämfört med 50 § utlänningslagen
(1980:376) uppehållit sig i respektive undersökt rum. Därvid har polismännen,
som skett, haft rätt att bereda sig tillträde till respektive rum.

Intet har framkommit som tyder på att polismännen därvid förorsakat
mer olägenhet än vad åtgärden i sig inneburit.

Potisstyrelsen finner härvid inte att någon polisman i Stockholms polisdistrikt
gjort sig skyldig till vare sig brott eller tjänsteförseelse.

JO Wigelius anförde följande i ett beslut den 29 oktober 1982.

Enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter för polisens befattning med den
inre utlänningskontrollen, vilka trädde i kraft den I oktober 1981 (RPS FS
1981:6 intagna i FAP 273-1), är syftet med den inre utlänningskontrollen i
första hand att efterspana utlänningar beträffande vilka det föreligger beslut
om avvisning eller utvisning. Därjämte avser verksamheten dels att
övervaka att utlänning inte vistas eller arbetar i Sverige utan tillstånd, dels
att i förekommande fall utreda och pröva utlänningens rätt att vistas här i
landet. Beträffande spaningsverksamheten sägs allmänt att kontrollen
skall utföras på sådant sätt att den innebär minsta möjliga intrång i utlänningens
frihet och integritet samt så att de olägenheter som följer med
kontrollen inte står i missförhållande till dess ändamål. Det framhålls även
att det är av utomordentlig vikt att polisen genomför utlänningskontroll på
ett lugnt och hänsynsfullt sätt och tydligt förklarar vad saken gäller.
Beträffande kontroll av bostäder och liknande utrymmen, som inte är
tillgängliga för allmänheten, slås fast att dessa inte får undersökas enbart i
allmänt kontrollsyfte. Ett allmänt tips om att en utlänning, som vistas i en
lägenhet, kan misstänkas uppehålla sig i landet illegalt kan kontrolleras
genom förfrågan hos lägenhetsinnehavaren utan att man bereder sig tillträde
till lägenheten. Föreligger i ett konkret fall misstanke att en utlänning,
som skall omhändertas med stöd av 1 § lagen om tillfälligt omhändertagande/50
§ utlänningslagen, uppehåller sig i en lägenhet, kan denna undersökas
på samma sätt som vid personell husrannsakan enligt 28 kap. 2 §
rättegångsbalken. Enligt sistnämnda stadgande får husrannsakan företagas
hos annan än den eftersökte om synnerlig anledning förekommer att den
sökte uppehåller sig där. I föreskrifterna sägs dessutom att en förutsättning
för undersökning av en lägenhet är att ett omedelbart ingripande är påkallat,
t. ex. på grund av flyktfara.

Av de upplysningar som lämnats i ärendet framgår att polismännen
besökte hotellhemmet den 4 oktober 1981 därför att de fått tips om att
personer som vistades illegalt i landet skulle uppehålla sig där. Bland dessa
tips förekom också uppgift om att polska medborgare skulle hålla sig

107

undan i rummen 3602 och 3613. Personal på hotellhemmet hade konstaterat
dubbelboende i bl. a. dessa rum. Av den anledningen beslöt sig polismännen
för att företa en kontroll av rum 3602. Det kan således konstateras
att det vid det här tillfället rörde sig om en allmän kontroll. Som framgår av
rikspolisstyrelsens redovisade föreskrifter får inte bostäder eller liknande
utrymmen, som inte är tillgängliga för allmänheten, undersökas enbart i
allmänt kontrollsyfte. Enligt min mening handlade polismännen därför
felaktigt, när de tog sig in i rummet och begärde att få se M:s och B:s
passhandlingar.

Vid det andra tillfället den 22 november 1981 sökte polismännen en
efterspanad person. Vid samtal med personal på hotellhemmet hade framkommit
- liksom vid föregående tillfälle - att man kände till flera rum där
det bodde personer, som inte var inskrivna på hotellet. I samtliga fall
skulle det vara fråga om utländska medborgare som hade landsmän boende
hos sig. Ett av de utpekade rummen var rum 3602. Enligt rikspolisstyrelsens
föreskrifter får som nämnts bostäder och liknande utrymmen undersökas
på samma sätt som vid personell husrannsakan om det i ett konkret
fall föreligger misstanke att en utlänning som skall omhändertas med stöd
av 1 § LTO/50 § utlänningslagen uppehåller sig där. För att sådan husrannsakan
skall få ske hos annan än den eftersökte krävs emellertid att det
förekommer synnerlig anledning att den eftersökte uppehåller sig där.
Något som tydde på att den eftersökte i det här fallet skulle uppehålla sig i
rum 3602 förelåg inte. Uppgiften om att det skulle föreligga dubbelboende i
rummet kunde enligt min mening inte anses utgöra tillräckligt skäl för att
undersöka detta rum. Jag finnér således att polismännen även i detta fall
handlat felaktigt, när de tog sig in i rummet och begärde att få se M:s och
B:s passhandlingar.

Sammanfattningsvis är jag således av den meningen att polismännen i
båda fallen saknat stöd för en undersökning av rum 3602 i syfte att kontrollera
de personer som befann sig där. Jag har full förståelse för att M. och B.
upplevt kontrollen som besvärande i all synnerhet som den upprepats efter
ganska kort tid. Jag låter emellertid saken bero vid den allvarliga kritik som
ligger i det sagda och vill samtidigt framhålla vikten av att rikspolisstyrelsens
utfärdade föreskrifter i saken noggrant följs i fortsättningen.

108

Kriminalvård

Allvarliga brister vid planering av beledsagad permission. Fråga om
förutsättningarna för beviljande av korttidspermission

(Dnr 2477-1981)

JO Wigelius meddelade den 23 september 1982 följande beslut i ett
initiativärende.

Jag beslöt den 23 september 1981 att göra en utredning med anledning av
en beledsagad permission den 27 augusti 1981 som beviljats en intagen, F.,
i kriminalvårdsanstalten Österåker. Skälet för mitt initiativ var att jag fått
kännedom om att F. och hans beledsagare, vårdaren P., i alkoholpåverkat
tillstånd hade varit inblandade i en trafikolycka under permissionen. Vid
trafikolyckan hade en ettårig flicka skadats så svårt att hon senare avled.

Kopior av vissa utredningshandlingar infordrades från Stockholms polisdistrikt,
där förundersökning pågick med anledning av trafikolyckan.
Två befattningshavare hos JO besökte Österåkeranstalten och hade ett
samtal angående permissionen med anstaltsdirektören Ann Britt
Griinewald, inspektören Kjell-Åke Lindström, assistenten Rolf Nielsén
och förste byråsekreteraren Eilert Nordensson.

Sedan jag tagit del av F:s behandlingsjoumal samt hans framställan om
permission och det i anledning därav fattade beslutet, inhämtades per
telefon kompletterande upplysningar från Nielsén.

Ärendet remitterades därefter till kriminalvårdsstyrelsen, som den 6
augusti 1982 inkom med yttrande hit.

Slutligen inhämtades per telefon upplysningar från tillsynsmannen Klas
Arvesäter vid anstalten.

AKTUELLA BESTÄMMELSER

Enligt 32 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) kan för att underlätta
anpassningen i samhället en intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten
för viss kort tid (korttidspermission), om det inte finns påtaglig fara för
fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk. Korttidspermission
får också ges, om annan särskild anledning föreligger. För
korttidspermission får enligt samma paragraf ställas de villkor som kan
anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under
permissionen skall vara ställd under bevakning.

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat föreskrifter rörande korttidspermission,
KVVFS 1979:1. Närmare bestämmelser om permission som får
beviljas, om särskild anledning föreligger (särskild permission), finns i
bl. a. 117—117 c §§ i föreskrifterna.

109

117 § första stycket i föreskrifterna har följande lydelse.

Särskild permission får beviljas för att intagen skall kunna

1. besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes
begravning,

2. enligt kallelse inställa sig vid domstol eller inför annan myndighet,
om inte domstolen eller myndigheten begär att den intagne skall
inställas genom anstaltens försorg (jfr 43 § KvaL), eller eljest bevaka
sina intressen i rättslig angelägenhet,

3. vidta förberedelser inför frigivning eller överförande till vård
utom anstalt eller

4. ombesörja annan angelägenhet som bedöms vara av väsentlig
betydelse för honom.

I 117 a § i föreskrifterna sägs att särskild permission inte får omfatta
längre tid än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med permissionen.

Enligt 117 b § i föreskrifterna skall särskild permission alltid förberedas
och planeras i syfte att minska faran för missbruk. Villkor skall ställas
beträffande ändamålet med permissionen och vistelseort. Planeringen skall
enligt paragrafen ske i samråd med den intagne, som noggrant skall informeras
om de villkor som ställts för permissionen. De villkor som gäller
skall anges i permissionsbeslut och permissionssedel eller motsvarande.

I 117 c § finns bestämmelser om beledsagad permission. Paragrafen har
följande lydelse.

Om den intagne bedöms vara i behov av stöd och hjälp av en
medföljande person för att kunna genomföra en permission, kan föreskrivas
att den intagne under permissionen eller under del därav skall
beledsagas av kriminalvårdstjänsteman, övervakare eller annan lämplig
person (beledsagad permission).

Det åligger styresmannen eller den tjänsteman han bemyndigat
därtill att noggrant informera beledsagaren om ändamålet med permissionen
och om andra villkor som gäller samt att ge de övriga
instruktioner som kan behövas för uppdragets fullgörande. Om beledsagningen
endast skall ske under del av permissionen, skall beledsagaren
särskilt upplysas därom.

I vissa fall kan en intagen få delta i fritidsverksamhet utanför anstalten.
Reglerna härom finns i 14 § andra stycket KvaL. I det stycket föreskrivs
att en intagen, om det lämpligen kan ske. bör beredas tillfälle att utom
anstalten på fritid delta i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande
verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället, varvid
kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn.

110

JO:S UTREDNING

Av F:s behandlingsjournal framgår bl. a. följande.

F. dömdes den 25 maj 1981 av Svea hovrätt för grovt bedrägeri m. m. till
fängelse ett år två månader. I domen förklarades F. villkorligt medgiven
frihet förverkad och angavs att avräkning för anhållnings- och häktningstid
skulle ske. Sedan F. avgivit nöjdförklaring påbörjades verkställigheten av
straffet den 5 juni 1981. Enligt den strafftidsresolution som gällde vid tiden
för den här aktuella permissionen hade F. avtjänat halva strafftiden den 26
oktober 1981 och två tredjedelar den 22 januari 1982.

När straffverkställigheten började överfördes F. från häktesavdelningen
på kriminalvårdsanstalten Österåker till avdelningen ”paragrafen” på anstalten,
och F. medgavs enligt 18 § KvaL att få arbeta i enrum.

På grund av misstanke om att F. missbrukat narkotika beordrades han
den 1 juli 1981 att lämna urinprov. En analys av detta visade amfetamin
och F. erkände att han den 30 juni brukat amfetamin och hasch. Han
uppgav också att han sökte hjälp för sitt narkotikabruk. Den 20 juli 1981
träffade F. ett avtal med anstalten att han skulle leva drogfritt under
anstaltsvistelsen.

Vid behandlingskollegium den 28 juli 1981 avslogs en ansökan från F.
om permission för att gå på en fotbollsmatch den 27 augusti 1981. Den 5
augusti 1981 beviljades han en särskild beledsagad permission den 12
augusti till behandlingshemmet Vallmotorp för information.

F. ansökte vid behandlingskollegium den 11 augusti 1981 på nytt om
särskild permission för att gå på fotbollsmatchen den 27 augusti. Tillsynsmannen
Klas Arvesäter skulle vara beledsagare. Ansökan bordlädes.

Den 17 augusti 1981 meddelade kriminalvårdsnämnden ett principbeslut
om villkorlig frigivning av F. på två tredjedelsdagen den 22 januari 1982
samt bemyndigade vederbörande övervakningsnämnd att enligt 34 § KvaL
besluta om vistelse utanför anstalt för F. med placering vid Vallmotorp.

Tf styresmannen Kjell-Åke Lindström beslöt den 25 augusti 1981 att
bevilja F. särskild beledsagad permission, s. k. social träningspermission,
för att den 27 augusti tillsammans med vårdaren P. gå på fotbollsmatchen
som spelades på Råsundastadion. Som villkor gällde ”drogfrihet inklusive
alkohol”.

I F:s framställan, som låg till grund för Lindströms beslut den 25 augusti,
står angivet att F. önskade permission den 27 augusti 1981 kl. 14.00-24.00
med vårdare P. som beledsagare. Det beslut som är tecknat på framställan
innehåller endast att denna bifalles med motiveringen social träning. När
beslutet med maskinskrift förts in i behandlingsjournalen har permissionstiden
angivits till 14.00—24.00. Därefter har i journalen tidpunkten för
permissionens böljan för hand ändrats till 12.00.

Under permissionen greps F. av. polisen misstänkt för bl. a. rattfylleri
och vållande till annans död. Av handlingar som inkommit hit från polismyndigheten
i Stockholm framgår bl. a. följande.

Den 27 augusti 1981 kl. 18.05 inträffade en trafikolycka påTyresövägen i
Stockholm. En personbil, i vilken F. och P. färdades och som ägdes av P.,
påkörde bakifrån en annan personbil. I samband med kollisionen kastades
en ettårig flicka ur den påkörda bilen, och hon avled senare samma dag.
Blodprov togs på F. kl 20.10 och visade en alkoholkoncentration i blodet
om minst 1,72 promille. Blodprov taget på P. kl 19.45 utvisade en alkoholkoncentration
i blodet om minst 2,53 promille. Vid förhör med P. den 27
augusti 1981 kl. 21.35 delgavs han misstanke om medhjälp till rattfylleri
och tillåtande av olovlig körning, vilket han förnekade. Vid förhöret uppgav
P. bl. a. att han hade kört från Österåkeranstalten till sin mor i Solna
och därefter till en restaurang, där P. och F. ätit och druckit.

Stockholms tingsrätt dömde den 20 januari 1982 F. för bl. a. vållande till
annans död, grov vårdslöshet i trafik och rattfylleri till fängelse fyra månader.
P. dömdes samtidigt för medhjälp till rattfylleri och tillåtande av
olovlig körning till fängelse en månad.

Vid samtalet på Österåkeranstalten lämnades bl. a. följande upplysningar.

Inspektören Kjell-Åke Lindström: F. fick en särskild permission enligt
32 § KvaL men skälen för denna är kanske inte de som står i lagen. På
anstalten talar man gärna om social träning. På den här speciella avdelningen,
”paragrafen”, befann man sig i ett utvecklingsskede, och man försökte
där införa ungefär samma behandlingsinnehåll som vid narkomanvårdsprojektet.
Man hade pratat mycket ingående med personalgruppen på de
träffar som denna har varje vecka och på en serie behandlingskollegier som
Lindström hade om hur man förbereder denna typ av social träning. F.
skulle strax efteråt få komma till ett terapeutiskt behandlingshem, Vallmotorp.
Man tyckte att han redan under vistelsen i den slutna Österåkeranstalten
skulle få pröva på att få vara utanför anstalten. Syftet med permissionen
var att F. skulle i nyktert och odrogat tillstånd tillsammans med en
vårdare få bevista fotbollsmatchen. F. fick alltså permission för att gå på
matchen. Senare hörde Lindström till sin förvåning att de gett sig iväg mitt
på dagen. Detta tycker han var fel. Han hade ansvaret för beslutet men tror
inte att han såg på tiden, eftersom han inte lade sig i denna utan bara tittade
på hur permissionen var förberedd. Då F. och P. åkte bil, skulle de inte ha
fått gå så tidigt som kl. 12.00. Det var olyckligt att permissionstiden blev
för lång. Detta var det dåliga i ärendet. Vid den här typen av permissioner
är det alltid beledsagning. Syftet med beledsagningen är att den intagne
skall få stöd när han är ute och att beledsagaren skall kunna se hur det
fungerar och hur den intagne uppför sig. Det var avdelningspersonalen
som tog initiativet till permissionen. Den tyckte att F. hade förändrats.
Från början var det meningen att tillsynsmannen Klas Arvesäter skulle
följa med F. på permissionen, men Arvesäter fick förhinder och P. fick
kallas in i sista stund. Lindström tror att de ägnat tre timmar åt att tala med
F. och den personal som stod honom nära om den här typen av permission.

112

Lindström tog tillfället i akt att vara pedagogisk och undervisa hela avdelningen
om tillvägagångssättet och syftet med dessa permissioner. F:s
permission var faktiskt den första i sitt slag på den avdelningen. Lindström
bordläde ärendet vid ett tillfälle så att avdelningspersonalen skulle få tid att
smälta saken. Han tog sedan upp ärendet på nästa stormöte och drog på så
sätt ut på ärendet för att få det genomarbetat. Syfte och instruktioner
måste alltså ha gått fram. P. fick en kort information före permissionen.
För att en vårdare skall få vara beledsagare vid den här typen av permissioner
fordras att han arbetat dagligen med den intagne. Vid den här
aktuella permissionen skulle F. och P. gå på en fotbollsmatch och dessförinnan
köpa biljetter till matchen. Det hade betonats att de bara skulle göra
det som det hade talats om.

Assistenten Rolf Nielsén: Fotbollsmatchen skulle spelas på kvällen. När
han fick se F:s framställan där önskad permissionstid stod angiven, tänkte
han att F. nog skulle åka kommunalt. Arvesäter kör inte bil och det var
också ett skäl till att Nielsén tänkte att allmänna kommunikationer skulle
användas. Det var ju nämligen Arvesäter som från böljan var den som
skulle åka med F. Nielsén påpekade inte tiden för Lindström. Nielsén
tänkte att styresmannen skulle reagera om tiden var för lång, men han
gjorde inte det. Permissionstiden var väl ett par timmar för lång om
allmänna kommunikationer skulle ha använts. Det var först några dagar
före permissionen som det blev aktuellt att P. skulle medverka. P. var
vårdare på avdelningen. Vid åtminstone tre behandlingskollegier hade det
talats om den här typen av permissioner och den roll som vårdaren skall
ha. P. måste ha varit med vid något av dessa tillfällen. En kollega till
Nielsén hade vidare haft utbildning och talat inför personalgrupper om
vårdarrollen vid det här slaget av permissioner. Nielsén var med F. på
permissionen till behandlingshemmet Vallmotorp. Under resan fick han
intryck av att F. ville testa honom. Han förstod att det fanns behov av
beledsagare för F. vid framtida permissioner. F. försökte få honom att
stanna vid ett systembolag och undrade om inte han hade kreditkort som
F. kunde få och som han sedan kunde anmäla stulet. Nielsén tog det hela
mest som skämt och skrattade. F:s beteende togs upp på ett s. k. morgonmöte
när den här aktuella permissionen planerades och det sades att det
gällde att hålla F. kort och verkligen se till att han följde reglerna. Nielsén
vet inte om P. var närvarande när Nielsén rapporterade för personalen om
resan till Vallmotorp, men det förs minnesanteckningar vid morgonmötena
och all personal läser dessa. Nielsén informerade P. före permissionen och
förklarade bl. a. att det var mycket viktigt att gällande regler följdes,
speciellt kravet på ”drogfrihet inklusive alkohol”. De gick inte igenom
permissionen timme för timme. Att man gick igenom permissionen så
noggrant berodde också på att man från anstaltens sida inte ville att de
intagna skulle börja söka permission för att gå på fotboll. Det var inte
fotbollen i sig som var syftet med permissionen utan att F. skulle gå

113

odrogad och se på fotboll, något som han inte var van vid, helt enkelt vara
ute bland folk odrogad.

Anstaltsdirektören Ann Britt Griinewaid: F. var anstaltsskadad och
drogskadad. Han hade svåra alkohol- och narkotikaproblem. När anstalten
skulle yttra sig över hans ansökan om vistelse utanför anstalt enligt 34 §
KvaL, skrev hon att det bara fanns två alternativ för F. Antingen måste
han då ta ställning mot droger eller också skulle han vara död inom en snar
framtid. Det var alltså ”en svår kille” att ha att göra med. Det var planerat
att Arvesäter, som varit på anstalten i många år, skulle gå med F. Det var
klart att det hade betydelse att F. inom en månad skulle få gå ut på § 34-vistelse och att han alltså var en intagen ”med ena foten ute”. De hade
uppfattningen att P. var en mycket bra vårdare. Han hade ett gott rykte på
avdelningen, var förnuftig och inte så naiv som vissa kan tyckas vara. Det
finns regler om hur permissionstiden skall bestämmas, och på anstalten
följer man dessa regler. Om särskild permission ges för ett visst ändamål,
skall permissionstiden inte vara längre än som är nödvändigt för detta
ändamål. Har det lagts upp en social träning, skall man veta vad som skall
göras och hur lång tid det tar. Innehållet i permissionerna sköter avdelningarna,
och det kan bli på det sättet att diskussionen på kollegiet handlar om
syftet med permissionen, vad den skall tjäna till och vad som särskilt skall
iakttas etc. Anstaltsledningen är van vid att avdelningarna själva är uppmärksamma
på och håller de regler som är överenskomna. Om hon vid
beviljandet av en permission inte är säker på vilken tid som permissionen
skall omfatta, brukar hon skriva ”å tid som assistenten förordnar”. Om F.
och P. skulle anlitat allmänna kommunikationer skulle de ha kunnat åka
senast kl. 14.30.

Förste byråsekreteraren Eilert Nordensson: P. anställdes som vårdare
på anstalten den 1 december 1980 och hade i huvudsak arbetat på den s. k.
paragrafavdelningen. Alla nyanställda vårdare får börja sin anställning
med en fjorton dagars introduktionsutbildning. Denna består i att vårdaren
får delta i olika arbetsrutiner och att han får information om de förordningar
och regler som gäller, bl. a. hur en beledsagad permission skall gå till.
Före den här aktuella permissionen hade P. varit ute med intagna vid fyra
tillfällen. Första gången var i juni 1981, då han tillsammans med en tf
assistent skötte en bevakad permission. Det andra uppdraget var en sjuktransport
som han utförde tillsammans med en annan vårdare. Det tredje
uppdraget var också en transport och utfördes tillsammans med en tf
tillsynsman. Vid det fjärde tillfället följde P. och en annan vårdare med en
intagen på en bevakad permission. P. hade enligt den övriga avdelningspersonalen
fungerat alldeles utmärkt i sitt arbete. Alla som känner honom
är mycket förvånade över vad som hände under F:s permission. Vid ett
sammanträffande mellan Nordensson och P. efter den här aktuella händelsen
förklarade P. att han varit medveten om att drogfrihet var ett villkor för
permissionen. P. ansåg emellertid att han därutöver blivit dåligt informe8
Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr I

114

rad om regler och rutiner vid beledsagad permission. Han tyckte också att
permissionstiden varit onödigt lång och att tiden mellan kl. 12.00 och
19.00, då fotbollsmatchen skulle bölja, varit helt oplanerad. Han hade själv
inte haft fantasi nog att fylla ut den tiden med någon vettigare aktivitet än
att gå på restaurang och äta, vilket han och F. gjort. P. har på egen begäran
slutat sin anställning.

Vid telefonsamtal lämnade Nielsén följande kompletterande upplysningar.
Han hade ett svagt minne av att F. först kom in med en framställan, i
vilken Arvesäter stod upptagen som beledsagare. När Arvesäter fick förhinder,
sattes P. in i hans ställe. F. kan då ha skrivit en ny ansökan om
permission och där antecknat att P. skulle följa med. Sedan permissionen
beviljats, påtalade F. troligen att det skulle bli knappt om tid och att det
därför var önskvärt att han skulle få börja permissionen kl. 12.00. Utgångspunkten
var då att resan skulle företas med kommunala samfärdsmedel.
F:s önskemål måste därefter ha godkänts av anstaltsledningen. Ändringen
i behandlingsjournalen kan möjligen ha gjorts av Nielsén.

Tillsynsmannen Klas Arvesäter uppgav vid telefonsamtal följande. Han
hade semester från mitten av juli till mitten av augusti 1981. I slutet av juli
eller böljan av augusti ringde F. hem till Arvesäter och frågade om denne
ville följa med på en fotbollsmatch. Arvesäter svarade att han var villig att
följa med, om F. fick permission. Arvesäter kände F. väl och tyckte att
denne hade förändrats mycket. F. hade blivit öppen och arbetsvillig, och
Arvesäter trodde att F. skulle kunna sköta en permission. Efter återkomsten
från semestern fick Arvesäter ändrad tjänstgöring, vilket gjorde att han
inte kunde följa med på permissionen. Han talade med P. och frågade om
denne kunde gå med i stället. P. var ledig den 27 augusti och förklarade sig
villig att gå med F. på matchen, om styresmannen tillät det. Arvesäter
talade sedan med Lindström och frågade om P. kunde vara beledsagare.
Arvesäter kom inte ihåg om han talade med P. veckan före eller samma
vecka som matchen skulle spelas. P. skötte sitt arbete som vårdare exemplarisk!,
och Arvesäter trodde att P. skulle klara av uppdraget som beledsagare
åt F.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

F. förekommer under ett 20-tal punkter i kriminalregistret. Han har
upprepade gånger dömts för främst grova bedrägerier, narkotikabrott och
olika trafikbrott som rattfylleri, vårdslöshet i trafik m. m. Han har under de
senaste tio åren gjort sig skyldig till upprepade permissionsmissbruk och
rymningar. Under 1980 avvek han två gånger från vistelse utanför anstalt
enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt och återkom inte till anstalt efter
permission den 18 september. Han greps den 9 oktober 1980 och frigavs
villkorligt den 5 november samma år. Han återföll snabbt i ny brottslighet
och häktades den 19 februari 1981. Den 9 april placerades han i kriminalvårdsanstalten
Österåker på den s.k. ”paragrafavdelningen”. Han har
sedan åtskilliga år tillbaka missbrukat både alkohol och narkotika. Efter
lämnat urinprov den 1 juli 1981 erkände han att han den 30 juni brukat
amfetamin och hasch i anstalten.

115

Mot denna bakgrund är det tveksamt om F. alls borde ha beviljats
permission den 27 augusti. 1 ett skede av verkställigheten då F. kunde
räkna med en snar placering i behandlingshem för narkotikamissbrukare
var det emellertid enligt styrelsens mening försvarbart att medgiva permission
under tillsyn för social träning.

Permissionen beviljades som särskild permission enligt 32 § lagen om
kriminalvård i anstalt. Enligt vad som framgår av 117b § kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter rörande korttidspermission (KVVFS 1979:1) skall
sådan permission alltid förberedas och planeras i syfte att minska faran för
missbruk. Av 117 a § framgår vidare att särskild permission inte får omfatta
längre tid än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med permissionen.

Eftersom den ”sociala träning” som åsyftades med F:s permission
endast bestod i att F. i sällskap med tjänsteman från anstalten skulle
bevista en fotbollsmatch, borde permissionstiden ha anpassats efter det
ändamålet. Det synes för övrigt tveksamt om ändamålet i förevarande fall
kan hänföras till social träning. Oavsett vilket transportmedel till permissionen
anstaltsledningen bestämde sig för, saknades enligt styrelsens mening
anledning att låta permissionen bölja redan kl. 12.00. P:s uppfattning
synes också ha varit att permissionstiden var för lång.

Det var för anstaltsledningen välkänt att F. hade mycket svåra missbruksproblem
och att han så sent som den 30 juni brukat narkotika i
anstalten. Känt var också att F:s beteende under en beledsagad permission
den 12 augusti föranlett beledsagande tjänsteman att ställa sig tveksam till
F:s pålitlighet. Att F. mot den bakgrunden skulle kunna frestas att använda
en flera timmar lång permission i Stockholm för egna syften borde ha varit
förutsebart och gett anledning till särskild uppmärksamhet i valet av beledsagare.
Den korta erfarenhet med arbete med att utöva tillsyn över intagen
under permission och transport som P. hade — vilka uppdrag alla utförts i
sällskap med annan tjänsteman - kan knappast tillmätas något större
värde med tanke på den uppgift P. stod inför. Anstaltsledningens val av
tjänsteman till uppdraget som beledsagare åt F. var därför enligt styrelsens
mening olämpligt.

P. fick uppdraget med kort varsel. Av allt att döma underrättades han
om att F. hade alkohol- och narkotikaproblem. Tydligen har P. också i
samband med behandlingskollegier fått del av mera allmänt hållen information
kring vad tjänsteman har att iaktta under permission för ”social
träning”. Det är svårt att bedöma till vilken grad dessa föreberedelser var
direkt anpassade till den förestående permissonen. Klart är däremot att
anstaltsledningen försummat att instruera P. kring hur tiden från permissionens
början till kl 19.00 då fotbollsmatchen började skulle användas.
Som styrelsen ser det är detta den allvarligaste bristen i permissionsplaneringen.

BEDÖMNING

För att en intagen skall få en särskild permission skall det enligt 32 §
KvaL föreligga särskild anledning. Särskild permission bör inte beviljas
med mindre den verkligen fyller ett väsentligt syfte, som inte kan tillgodoses
på annat sätt (se prop. 1978/79:62 s. 20). Kriminalvårdsstyrelsen har
i sina föreskrifter (KVVFS 1979: 1) närmare angett under vilka förhållanden
särskild permission får beviljas och bl. a. räknat upp vissa av de
angelägenheter som motiverar särskild permission.

116

Som skäl för att F. beviljades en särskild permission den 27 augusti 1981
har åberopats att han behövde få social träning. Enligt vad som uppgivits
från anstaltens sida räknade man med att F. inom den närmaste framtiden
skulle bli placerad enligt 34 § KvaL på ett behandlingshem för narkotikamissbrukare.
Även om en särskild permission för F. skulle utgöra en
förberedelse inför den planerade vistelsen utanför anstalt, är jag - med
tanke på vad som var känt om F. — i likhet med kriminalvårdsstyrelsen
tveksam om det förelegat tillräckliga skäl att bevilja F. sådan permission.
För egen del tycker jag närmast att F:s sociala träning borde fått anstå tills
han kom till behandlingshemmet. Jag vill dock inte påstå att det var
felaktigt att bevilja honom en permission under tillsyn, innan han påbörjade
en vistelse utanför anstalt.

Om en intagen skall beviljas särskild permission för att få social träning
som förberedelse inför en förestående frigivning eller vistelse utanför
anstalt, bör den enligt min mening gå ut på att den intagne skall vara aktivt
verksam. Att låta honom endast bevittna ett sådant arrangemang som en
fotbollsmatch kan knappast betraktas som en social träning som motiverar
en särskild permission. Vidare säger det sig självt att det ofta är svårt att
utöva den tillsyn som skall ske, när det är fråga om ett sådant arrangemang
med större publik. Jag är därför kritisk till att Lindström tillåtit F. att gå på
en fotbollsmatch under en särskild permission. Jag vill tillägga att besök på
en fotbollsmatch eller annat liknande arrangemang enligt min mening närmast
bör ses som en sådan fritidsverksamhet utom anstalt som regleras i
14 § andra stycket KvaL.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter får särskild permission inte
omfatta längre tid än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med
permissionen. Fotbollsmatchen, som F. och P. skulle se, började först kl.
19.00 men F. har beviljats permission redan från kl. 12.00. Nielsén har
förklarat att han trodde att F. skulle använda allmänna kommunikationer
bl. a. av det skälet att tillsynsmannen Arvesäter inte kör bil. Nu var det
emellertid så att det i F:s framställan, som låg till grund för permissionsbeslutet,
stod angivet att P. skulle vara beledsagare. Det saknade därför
betydelse att Arvesäter inte körde bil. Det som däremot var viktigt var om
P. hade för avsikt att använda bil. Märkligt nog tycks ingen haft en tanke
på att ta reda på detta. Lindström, som fattade beslutet om permission, har
dessutom överhuvudtaget inte brytt sig om att titta efter vilken
permissionstid F. angivit i sin framställan. Han har således inte vetat vad
hans beslut om bifall till framställan innebar. I det här fallet är det alltså så
att F. själv i praktiken fått bestämma hur lång permissionstiden skulle
vara. Han har vidare efter beslutet om permission fått tiden utsträckt med
två timmar - enligt Nielsén troligtvis därför att han påtalat att det skulle
bli knappt om tid. Lindström, som är ansvarig för beslutet, har vidgått att
permissionstiden blev för lång. Det är uppseendeväckande att permissionsärendet
har handlagts på detta lättvindiga sätt och att anstaltsled -

117

ningen tycks ha den uppfattningen att den kan på ett obestämt sätt överlämna
till underordnad personal att besluta om ett så väsentligt moment i
ärendet som permissionstiden.

Med hänsyn bl. a. till F:s alkohol- och narkotikaproblem och hans uppträdande
under permissionen till Vallmotorp borde det inte ha rått något
tvivel om att det skulle komma att ställas stora krav på den tjänsteman som
skulle vara beledsagare under permissionen. Valet av beledsagare borde
därför ha ägnats särskild omsorg från anstaltsledningens sida. P. hade
visserligen enligt vad som upplysts skött sitt arbete väl. Han hade emellertid
arbetat som vårdare på anstalten endast sedan den 1 december 1980 och
hade inte haft något uppdrag som beledsagare. De fyra uppdrag han tidigare
haft att utöva tillsyn över intagen i samband med permission och
transport hade ju utförts tillsammans med annan tjänsteman. P. kan därför
knappast anses ha haft tillräcklig erfarenhet för uppdraget som beledsagare
åt F. Givetvis borde i stället ha utsetts en tjänsteman med stor erfarenhet
av detta slags uppdrag. Jag finnér det förvånande att anstaltsledningen inte
har insett detta. Om det nu var så att det, när Arvesäter fick förhinder, inte
fanns någon erfaren tjänsteman som kunde beledsaga F., borde permissionen
ha uppskjutits till ett senare tillfälle.

Av kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter framgår att en särskild permission
alltid skall förberedas och planeras i syfte att minska faran för missbruk.
Från anstaltens sida har uppgivits att F:s permission var noggrant
genomgången och att ärendet var genomarbetat. Själv anser jag dock att
F:s permission är ett flagrant exempel på en dåligt planerad och föga
genomtänkt permission. Lindström har förklarat att det hade betonats att
F. och P. under permissionen bara skulle göra det som det hade talats om,
nämligen gå på fotbollsmatchen och dessförinnan köpa biljetter till denna.
Nu började ju fotbollsmatchen inte förrän kl. 19.00 men permissionen hade
beviljats redan från kl. 12.00. Någon planering har inte gjorts av hur
permissionstiden skulle användas fram till dess fotbollsmatchen började.
Detta är i hög grad anmärkningsvärt. Det måste naturligtvis vid permissioner
av det här slaget vara bestämt i förväg vad som skall göras under
hela permissionstiden. Det får inte gå till så att anstaltsledningen överlåter
åt beledsagaren att själv försöka hitta på lämpliga aktiviteter under en del
av permissionen. P. har också själv vid samtal med Nordensson sagt att
han ansåg att tiden mellan kl. 12.00 och 19.00 var oplanerad och att han
inte haft fantasi nog att fylla ut tiden med något vettigare än att gå på
restaurang.

I kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter om beledsagad permission anges
att det åligger styresmannen eller den tjänsteman han bemyndigat därtill
att noggrant informera beledsagaren om ändamålet med permissionen och
om andra villkor som gäller samt att ge de övriga instruktioner som kan
behövas för uppdragets fullgörande. Från anstaltens sida har uppgivits att
man i samband med utbildning av personalen och vid behandlingskollegier

118

har informerat om syftet med och tillvägagångssättet vid permissioner av
det här aktuella slaget samt om vilken roll beledsagaren skall ha. Det har
vidare uppgivits att P. före permissionen den 27 augusti fatt viss information.
Eftersom P. arbetade på den avdelning där F. var placerad, torde han
ha känt till att F. hade alkohol- och narkotikaproblem. Han måste också ha
varit medveten om att F. inte fick använda alkohol eller narkotika under
permissionen. Detta var till yttermera visso uppställt som ett villkor för
permissionen och hade enligt Nielsén särskilt framhållits för P. före permissionen.
Däremot har P. inte fått några instruktioner om hur tiden fram
till dess fotbollsmatchen böljade skulle användas, vilket givetvis beror på
att planering saknades för den tiden. Också i detta hänseende har anstaltsledningen
handlat försumligt.

Som framgått av vad jag här sagt måste mycket allvarliga anmärkningar
riktas mot anstalten och då i första hand mot Lindström för handläggningen
av F:s permissionsärende. Bl. a. med hänsyn till att jag i ett tidigare i år
avgjort ärende, vilket kommer att redovisas i JO:s ämbetsberättelse 1982/
83 (JO 1982/83 s. 110), konstaterat stora brister i fråga om anstaltens
handläggning av permissionsfrågor har jag övervägt om jag nu kan nöja mig
med blott kritiska uttalanden.

Jag har emellertid vid en samlad bedömning funnit att jag kan låta det
stanna vid den kritik jag anfört. Jag förutsätter då att kriminalvårdsstyrelsen
med anledning av de gjorda iakttagelserna ägnar särskild uppmärksamhet
åt anstaltens tillämpning av bestämmelserna om permission och åt
anstaltens rutiner vid handläggning av ärenden härom.

Vad gäller vårdaren P. så har han som framgått dömts för brott som han
begått när han beledsagade F. under permissionen och han är inte längre
anställd inom kriminalvården. Jag har därför inte funnit anledning att
särskilt uppehålla mig vid hans agerande under permissionen, vilken fick
så tragiska konsekvenser.

Kritik mot ledningen för kriminalvårdsanstalt samt mot kriminalvårdsstyrelsen
för otillräckliga åtgärder med anledning av anmälan
om tillgreppsbrott i tjänsten

(Dnr 2972-1981)

JO Wigelius meddelade den 15 december 1982 följande beslut i ett
klagoärende.

KLAGOMÅLEN M.M.

I en skrivelse, som kom in till JO den 6 november 1981, anförde L. i
huvudsak följande. Han tillträdde 1972 en befattning som vårdare vid
kriminalvårdsanstalten Österåker. Redan från början hade han den inställ -

I 19

ningen att det måste ställas höga krav i fråga om moral och laglydnad på
innehavaren av en sådan befattning. För honom framstod det vidare som
självklart att för befattningen gällande föreskrifter och reglementen strikt
skulle iakttas. Detta inskärptes också på kurser som anordnades av kriminalvårdsstyrelsen.
Han betraktade det som självklart att han och hans
kollegor skulle noggrant följa gällande rättsregler och i detta hänseende
framstå som förebilder för de intagna som ju själva straffats för att de
överträtt lagen och som insatts i fängelse för att anpassas till ett laglydigt
liv. Redan efter kort tid upptäckte han emellertid till sin stora förvåning
och bestörtning att hederligheten hos en del av hans kollegor lämnade
mycket övrigt att önska. Gång på gång såg han att de stal de intagnas mat
och att de vid de ordinarie måltiderna åt utan att erlägga matkuponger. De
intagna lade märke till matsnatterierna och klagade över dessa. L. fann
situationen — att intagna på en kriminalvårdsanstalt bestjäls av sina vårdare
- oefterrättlig och påtalade saken såväl för anstaltsledningen som för
de fackliga representanterna. Till hans alltmer ökade förvåning visade
ingendera parten något intresse av att få slut på oegentligheterna. De
fackliga representanterna lät honom tvärtom förstå att han inte borde lägga
sig i saken och anstaltsledningen vågade inte vidta några effektiva åtgärder.
Snatterierna fortsatte och L., som till slut ansåg situationen helt
ohållbar, tog i början av december 1980 kontakt direkt med anstaltsdirektören.
Den 5 december 1980 utgav styresmannen ett s. k. styresmannameddelande
där det bl. a. uttalades att varje anmäld matstöld i fortsättningen
skulle föranleda ett disciplinärende. Meddelandet hade viss effekt en tid
men så småningom kom matstölderna i gång igen i samma utsträckning
som tidigare. För L. fick meddelandet mycket obehagliga verkningar. Han
hade redan tidigare utsatts för trakasserier med anledning av att han
påtalat matstölderna och dessa trakasserier intensifierades. De intagna
informerades om att han inte var omtyckt av sina kollegor. Han hade
tidigare haft två hjärtinfarkter som enligt hans övertygelse åtminstone
delvis orsakats av förhållandena på arbetsplatsen och han kände att hans
hälsa åter höll på att försämras. Den 1 februari 1981 skrev han till generaldirektören
i kriminalvårdsstyrelsen och anmälde förhållandena samt hemställde
om en grundlig utredning. Påföljande dag insjuknade han i en ny
hjärtinfarkt, vilken ledde till att han den 1 augusti 1981 fick sjukpension.
Hans skrivelse till kriminalvårdsstyrelsen remitterades till anstalten, där
en utredning gjordes. Sedan han yttrat sig över utredningen, avskrev
styrelsen i beslut den 5 oktober 1981 ärendet från vidare handläggning
under motivering att de angivna problemen var av sådan art att de lämpligen
borde åtgärdas genom styresmannens försorg. Det framstod därmed
som klart för L. att kriminalvårdsmyndigheterna inte ämnade vidta några
verksamma åtgärder för att beivra de skedda matstölderna och trakasserierna
och för att förhindra sådana företeelser i framtiden. Han hade svårt
att tro att det i ett rättssamhälle kunde få förekomma att personal på en

120

kriminalvårdsanstalt ostraffat fick bestjäla de intagna och staten samt
trakassera anställda som försökte fa stopp på oegentligheterna. L. hemställde
att JO skulle göra en utredning och pröva om de tjänstemän hos
kriminalvårdsmyndigheterna som handlagt ärendet förfarit riktigt.

Till klagoskrivelsen var fogade kopior av följande handlingar: styresmannameddelande,
utfärdat den 5 december 1980 av anstaltsdirektören
Ann Britt Griinewald, L:s skrivelse den 1 februari 1981 till generaldirektören
i kriminalvårdsstyrelsen, den på anstalten med anledning av L:s skrivelse
till generaldirektören gjorda utredningen, utförd av förste byråsekreteraren
Lennart Thorling, Ann Britt Griinewalds yttrande till kriminalvårdsstyrelsen,
L:s skrivelse till kriminalvårdsstyrelsen med synpunkter
på den gjorda utredningen samt kriminalvårdsstyrelsens beslut den 5 oktober
1981.

Efter remiss inkom kriminalvårdsstyrelsen med yttrande i anledning av
klagomålen till JO.

L. yttrade sig över remissvaret i en skrivelse hit.

ANSTALTENS UTREDNING OCH KRIMINALVÅRDSSTYRELSENS
BESLUT M. M.

Det av Ann Britt Griinewald den 5 december 1980 utfärdade styresmannameddelandet
har följande lydelse:

Styresmannameddelande nr 16:1980

På förekommen anledning måste jag till min förskräckelse meddela att
all förtäring av anstaltens mat som ej ersättes i form av matkuponger av
personal är att jämställa med stöld. Jag har nu förstått att det mer eller
mindre rutinmässigt förekommer sådana stölder såväl dagtid som nattetid.
Tyvärr har stölderna inte begränsat sig till anstaltens mat utan även drabbat
av intagnas inköpta matvaror samt annan personals mat som förvarats i
personalrummens kylskåp. En sådan företeelse är naturligtvis upprörande
på en kriminalvårdsanstalt. Fortsättningsvis kommer varje anmäld incident
av detta slag att föranleda ett disciplinärende. Upplysningsvis kan jag
meddela till de personer som inte känner till det att det går att äta såväl
frukost, lunch och middag på anstalten genom kökets försorg och till
subskriberat pris.

I skrivelse den 15 april 1981 till styresmannen redovisade Thorling för
den av honom utförda utredningen, som bl. a. omfattade intervjuer med
viss personal. Thorling anförde bl. a. följande.

3 GENERELLA SYNPUNKTER

3.1 Sammanfattning och kommentarer

Utredningen påvisar tre exempel på flagranta avsteg från en av kva
Österåkers viktigaste principer, nämligen att de anställda i sin behandlarroll
alltid skall fungera som sociala förebilder inför klienterna.

121

De avsteg som här åsyftas har noterats från den aktuella utredningen och
är som följer:

- H-avdelningamas personal är inte alltid så noga med att erlägga matkuponger
för den mat de beställer upp att under tjänsteutövning äta tillsammans
med klienterna

- det är en alltför vanlig företeelse att personalen som har nattjänstgöringen,
snattar smörgåspålägg och annat från resp. pentry på avdelningarna

- det är inte ovanligt att några bland personalen "glömmer bort” eller
underlåter att erlägga matkuponger för maten som serveras vid måltiderna.

Den första av de tre strecksatserna har det sedan länge rasat en livlig
diskussion kring. Fackklubbarna har väckt frågan att KVS borde subventionera
tjänstemännen på H-avdelningarnas måltider, när den intages tillsammans
med klienterna inom ramen för det sociala träningsprogrammet.

Den andra kan bedömas från två diametralt motsatta ståndpunkter. L.
med flera förordar ett definitivt slut på matsnatterierna med hjälp av
sanktioner med lämpliga påföljder i förebyggande syfte. Undertecknad ser
däremot tilltagen vara relativt harmlösa och vill gärna påminna om att
dylika ovanor i de flesta fall har grundlagts i hemmiljö där det är vanligt att
man tar sig en nattsmörgås eller dylikt från kylskåpet.

Den sistnämnda strecksatsen är dock otvetydigt av betydligt allvarligare
slag. Sådana fasoner kan nämligen jämställas med bedrägeri och skall i så
fall föranleda påföljder enl. brottsbalken. Dessutom riskerar vederbörande
avskedande jml 11 kap. 1, 2 §§ i LOA, om brottet eller den grova tjänsteförseelsen
"visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning”.

Undertecknad ser också mycket allvarligt på att L. uppenbarligen fått
vidkänna utfrysning och trakasserier i sin tjänsteutövning vid kva Österåker.

L. försäkrade vid intervjutillfället att hans enda avsikt med aktionen var
att "bryta systemet med matstölderna inom anstalten”. Den föreliggande
utredningen visade emellertid att denna försäkran bara innehöll halva
sanningen. Till bilden hörde definitivt att det var stora samarbetsproblem i
personalgruppen med L. Anstaltens inspektör medverkade ofta i gruppens
sittningar utan att det ledde fram till någon varaktig samarbetslösning.
Kollegornas inställning till de ständiga meningsskiljaktigheterna med L.
var antingen resignation eller uppdämd aggression. Kollegorna var väl
medvetna om att L. hade lätt att hetsa upp sig och blev arg och att detta var
farligt för hans hälsa. Därför tog man också alltid hänsyn till L. vid
diskussioner med honom för att han inte skulle känna sig provocerad. L.
provocerade emellertid personalgruppen på ett uppseendeväckande sätt,
när han till slut verkställde hotet om att gå till styresmannen och anmäla
oskicket med matsnatterierna.

Undertecknad har anledning att förmoda att L. mycket väl var medveten
om att en sådan provokation var ett slag mot sammanhållningen på avdelningen
och således borde leda till att kollegornas hänsynstagande genast
skulle upphöra. Det gjorde det också. Tidigare hade kollegorna ofta besökt
honom under hans sjukhusvistelse, han deltog även i personalsammankomsterna
och temadagarna. Han kunde vid sådana tillfällen bidra med
många bra idéer. Nu ville kollegorna inte ha något med honom att göra och
önskade helst att han blev omplacerad till någon annan avdelning.

Metoderna att isolera och frysa ut honom, att inte stödja honom vid

122

trakasserier från intagna, att kräva precist utförda arbetsuppgifter av honom
etc., måste bedömas som mycket primitiva och olyckliga.

3.2 Spinoff-effekter och slutsatser

Undertecknad har inte haft för avsikt att peka ut någon mer eller mindre
skyldig i och med den aktuella utredningen. Någon eller några av nedanstående
reflexioner kan eventuellt användas som utgångspunkt för diskussion
kring anstaltens poiicy i vissa frågor:

- anstaltens två differenta behandlingsideologier har gjort det svårt för
många att skilja mellan dels formulerade krav på en tjänsteman i yrkesrollen,
dels vad som kan anses rimligt att därutöver förvänta sig av
tjänstemannen i uppförande, utseende m. m.

- en tjänsteman borde i sin tjänsteutövning alltid kunna lita till kollegornas,
befälens och anstaltsledningens solidaritet och stöd vid trakasserier
eller liknande från de intagna

- en av huvuduppgifterna i befälens personalledarfunktion torde vara att
på alla sätt motarbeta tendenser till trakasserier som riktas mot någon
inom personalgruppen - att alltid ge den enskilde sitt stöd gentemot den
större gruppen

- anstaltsledningen bör alltid medverka till lösningar i konflikter som
uppstår inom en personalgrupp - personalgruppen får under inga omständigheter
bringas uppfattningen att den har övergivits, att samtliga
åtgärdsförslag är prövade osv. - anstaltsledningen skall fungera som en
ständig resurs- och inspirationskälla och inte ge upp i sin strävan att nå
fram till fullvärdiga konfliktlösningar.

3.3 Förslag till åtgärder

Avdelningarnas återkommande temadagar och kollegier fungerar i dag
som plattform för utbildning, information, diskussion m. m. I dessa fora
har även problemet med matsnatterierna penetrerats. Förslag till åtgärder
som behandlar dels det aktuella problemet, dels annat som är resultatet av
några av undertecknads slutsatser markerar utredningens avslutning:

- kalla till stormöte för ett generellt tillrättaläggande i frågorna kring
oskicket med matsnatterierna — vad är t. ex. H-avdelningamas inställning?
distinktionen mellan skåpsnatterier och matstölder, konsekvenserna
för dem som inte erlägger måltidskuponger vid måltiderna, osv.

- definiera befälens ansvarsområden vad gäller såväl arbetsledar- som
personalledarfunktionema, feedback m. m.

- den utpekade psykavdelningen bör delges valda delar av utredningen,
som förhoppningsvis kan tjäna som underlag till en klargörande diskussion
om t. ex. rapporteringen av akuta samarbetsproblem inom personalgruppen,
vem gör bedömningen? vilka åtgärder som kan anses lämpliga,
etc.

- eventuellt bör styresmannen anmoda psykavdelningens förtroendegrupp
att upphöra med sin verksamhet, alternativt att sanktionera den
under överinseende av 1 :e byråsekr.

- ökad handlingsberedskap inom anstalten när det gäller att definiera
problemen och lösa konflikter som uppstår mellan personalen på arbetsplatsen -

123

Ann Britt Grunewald överlämnade den gjorda utredningen och yttrandet
från personalkontoret till kriminalvårdsstyrelsen samt förklarade att som
framgick vissa åtgärder hade vidtagits. Hon anförde vidare att problemen
knappast torde försvinna helt men att dessa förhållanden måste vara föremål
för ständiga diskussioner. Hon föreslog att ärendet i och med vidtagna
åtgärder skulle avskrivas från vidare handläggning.

Kriminalvårdsstyrelsen (juridiska enheten) fattade den 5 oktober 1981
följande beslut.

I skrivelse till generaldirektör Martinsson den 1 februari 1981, vilken t
överlämnats till juridiska enheten för handläggning, har L. i olika hänseenden
framfört kritik mot förhållandena på kriminalvårdsanstalten Österåker
och mot personal därstädes.

I ärendet har inhämtats utredning och yttrande från styresmannen vid
kriminalvårdsanstalten Österåker. I yttrandet har bland annat även redovisats
vissa åtgärder i syfte att komma till rätta med de av L. påstådda
förhållandena och effekterna av dessa.

L. har efter att ha tagit del av ovannämnda utredning och yttrande
inkommit med ytterligare synpunkter.

Enär de i ärendet angivna problemen är av sådan art att de lämpligen bör
åtgärdas genom styresmannens försorg avskriver kriminalvårdsstyrelsen
ärendet från vidare handläggning.

KRIMINALVÅRDSSTYRELSENS YTTRANDE TILL JO

I remisskrivelse till kriminalvårdsstyrelsen begärde jag att styrelsen
skulle yttra sig dels i fråga om vilka åtgärder styrelsen ansåg böra vidtagas
vid misstanke om stöld (snatteri) av ifrågavarande slag dels om styrelsen
var beredd att ge styresmännen anvisningar i detta ärende.

I sitt yttrande anförde kriminalvårdsstyrelsen följande.

I skrivelse till kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör den 1 februari
1981 gjorde vårdaren vid kriminalvårdsstyrelsen Österåker L. gällande att
matstölder från personalens sida förekom vid anstalten och att L., sedan
han hos anstaltsledningen anmält detta missförhållande, utsatts för trakasserier.

De av L. anmärkta missförhållandena har styrkts av en inom anstalten
på styrelsens begäran företagen utredning.

Det ligger primärt inom styresmannens ansvarsområde att ingripa med
erforderliga åtgärder mot missbruk av här ifrågavarande art. Under hänvisning
härtill avskrev styrelsen genom beslut den 5 oktober 1981 ärendet från
vidare handläggning.

I skrivelse till Justieombudsmännen den 5 november 1981 har L. begärt
bl. a. att Justitieombudsmännen prövar huruvida de tjänstemän hos kriminalvårdsmyndigheterna
som handlagt ärendet förfarit riktigt.

1 anledning härav har Justitieombudsmannen Wigelius anmodat kriminalvårdsstyrelsen
att yttra sig över vilka åtgärder styrelsen anser böra
vidtagas vid misstanke om stöld (snatteri) av ifrågavarande slag samt om
styrelsen är beredd att ge styresmännen anvisningar i detta avseende.

124

Till besvarande av de i remissen framställda frågorna vill styrelsen
anföra följande.

Om tjänstemän på en kriminalvårdsanstalt tillägnar sig mat som tillhör
eller är avsedd för anstaltens intagna eller om de underlåter att betala för
förtäring som genom anstaltens försorg tillhandahållits dem, gör de sig
därmed skyldiga till brottslig gärning. Personalens roll i anstaltssamhället
och i arbetet med de intagnas anpassning till ett laglydigt liv innebär också
att handlingar av här berörd art inte heller av anstaltspedagogiska skäl kan
accepteras. Stöld som begås av personal och riktar sig mot de intagna
måste bedömas som särskilt alltvarlig, även när det ekonomiska värdet av
det stulna är obetydligt.

Det är bra att missförhållanden av detta slag liksom andra yrkesetiska
problem tas upp till diskussion med personalen. Därvid är det emellertid
angeläget att problemet inte bagatelliseras eller suddas ut bakom en dimridå
av överslätande förklaringar och oprecisa åtgärd sprogram. För att
komma till rätta med bestående och systematiskt bedrivna matstölder på
en kriminalvårdsanstalt får enligt styrelsens uppfattning en styresman —
om andra metoder visat sig verkningslösa — inte dra sig för att göra
polisanmälan och påkalla utredning genom polismans försorg.

Några generella anvisningar till styresmännen med uppmaning att vaka
över att personalen inte stjäl de intagnas mat anser styrelsen dessbättre
inte vara påkallade. Styrelsen är emellertid beredd att vid någon av de
regelmässigt återkommande överläggningarna med kriminalvårdsdirektörer
och riksanstaltschefer ge till känna sin mening i denna fråga.

BEDÖMNING

L. har begärt att JO skall utreda och pröva om kriminalvårdsmyndigheterna
handlagt frågorna angående de påstådda matstölderna och trakasserierna
mot honom riktigt. Jag begränsar min bedömning härtill och går
därför inte närmare in på de händelser som legat till grund för L:s anmälningar
till styresmannen och kriminalvårdsstyrelsen.

Det som ärendet främst gäller är kriminalvårdsmyndighetemas handläggning
av L:s anmälningar om att personal på anstalten tillgripit mat från
de intagna och ätit anstaltens mat utan att betala för sig. Dessa gärningar
torde närmast vara att betrakta som stöld eller snatteri enligt 8 kap. 1 eller
2 § brottsbalken respektive bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § brottsbalken.
För stöld är föreskrivet fängelse i högst två år medan det för snatteri
och bedrägligt beteende är föreskrivet böter eller fängelse i högst sex
månader.

Om en arbetstagare hos staten, t. ex. inom kriminalvården, uppsåtligen
eller av oaktsamhet sätter åsido vad som åligger honom i hans anställning
och felet ej är ringa, får disciplinpåföljd åläggas honom för tjänsteförseelse
enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA). Disciplinpåföljder
är varning och löneavdrag, 10 kap. 2 § LOA. Det torde ligga i
sakens natur att en gärning som innefattar ett brott med fängelse i straffskalan
inte skall beivras i disciplinär ordning, även om den samtidigt
innebär åsidosättande av ett tjänsteåliggande. Ett uttryck för denna princip

125

är bestämmelsen om åtalsanmälan i 12 kap. 1 § LOA. Enligt den paragrafen
skall arbetstagare, som är skäligen misstänkt för sådant i tjänsteutövningen
begånget brott som avses i 20 kap. 1 —3 §§ brottsbalken eller annat brott
varigenom han har satt åliggande i tjänsteutövningen åsido, anmälas till
åtal, om för brottet är föreskrivet fängelse eller det finns anledning anta att
talan om enskilt anspråk kommer att föras.

Den nämnda skyldigheten att göra åtalsanmälan föreligger när en viss
arbetstagare är skäligen misstänkt för ett brott. Om en myndighet har
anledning anta att någon hos myndigheten har begått ett brott i sin tjänsteutövning
men — eventuellt efter en egen preliminär utredning - inte
funnit någon bestämd person som skäligen kan misstänkas för brottet, bör
saken givetvis anmälas till polisen för en närmare utredning av vad som
hänt.

När det gäller Österåkeranstaltens agerande med anledning av L:s anmälningar
om matstölder synes detta ha inskränkt sig till ett hot om
disciplinärt ingripande för den händelse mattillgreppen fortsatte. Att man
inte insett det allvarliga i saken framgår tydligt av den utredning som gjorts
inom anstalten efter L:s skrivelse till kriminalvårdsstyrelsen. Där återfinns
uttryck för vad som synes vara en förvånansvärt överslätande och bagatelliserande
syn på det inträffade. Det förhållandet att anställda på en
kriminalvårdsanstalt gör sig skyldiga till tillgrepp från intagna på anstalten
är allvarligt, även om det tillgripnas värde skulle vara ringa. Särskilt
märkligt är att det tydligen ansågs som en provokation från L:s sida när
han till sist anmälde tillgreppen till styresmannen.

Det är också minst sagt förvånande att kriminalvårdsstyrelsen - juridiska
enheten — på grundval av anstaltens utredning nöjt sig med att skriva av
ärendet under hänvisning till att de i ärendet angivna problemen var av
sådan art att de lämpligen borde åtgärdas genom styresmannens försorg.
L. hade ju anmält saken till kriminalvårdsstyrelsen just därför att han
ansåg att styresmannen inte vidtagit tillräckliga åtgärder och anstaltens
utredning gav knappast anledning att tro att adekvata åtgärder var att
vänta. Det ålåg därför kriminalvårdsstyrelsen att tillse att sådana vidtogs.
Kriminalvårdsstyrelsen måste alltså få kritik för sin handläggning av ifrågavarande
ärende.

Jag vill tillägga att jag har stor förståelse för den bitterhet som L. måste
känna därför att han inte fått något stöd i sina strävanden att komma
tillrätta med oegentligheterna. Tvärtom har han tydligen blivit utsatt för
trakasserier från annan personals sida, något som självfallet inte kan
tolereras.

Avslutningsvis kan sägas att detta ärende enligt min mening visar att det
finns behov av att anstaltschefer och kriminalvårdsdirektörer informeras
om vilka åtgärder som bör vidtas, om det uppkommer misstanke att någon
i personalen begått brott i tjänsten. Jag uppfattar kriminalvårdsstyrelsens
hit avgivna yttrande så, att man är beredd att på lämpligt sätt tillse att detta
angelägna behov blir täckt.

126

Felaktigt föreläggande om straffverkställighet när åtal ogillats har
lett till införpassning på allmänt häkte. Fråga om föreläggandet
utfärdats av oaktsamhet som varit grov

(Dnr 1806-1981)

JO Wigelius meddelade den 21 april 1983 följande beslut i ett på förekommen
anledning upptaget ärende.

Den 2 juli 1981 kl. 15.50 tog en tjänsteman på ombudsmannaexpeditionen
emot ett telefonsamtal från R. Denne uppgav att han tidigare under
dagen hämtats av polisen och förts till allmänna häktet i Stockholm. På
häktet fick R. klart för sig att han skulle förpassas till anstalt för att avtjäna
ett frihetsstraff. R., som stått åtalad för brott, hade emellertid frikänts av
Svea hovrätt. Det fanns därför ingen grund för att beröva honom friheten
och R. begärde att JO skulle ingripa i saken. Tjänstemannen hos JO
kontaktade omedelbart inspektören vid häktet, Ingemar Vidh, och delgav
denne de uppgifter som R. lämnat. Vidh lyckades först på morgonen
påföljande dag nå kontakt med en ansvarig tjänsteman på kriminalvårdsstyrelsen,
avdelningsdirektören Gunnar Oldfeldt. Härvid bekräftades att
ett misstag begåtts. Vidh föranstaltade omedelbart om R:s frigivande. R.
som införts till häktet den 2 juli 1981 kl. 11.55 frigavs den 3 juli 1981 kl.

09.30. Han var således under ett knappt dygn berövad sin frihet.

Senare samma dag inställde sig R. personligen vid ombudsmannaexpeditionen.
Han anförde nu ytterligare klagomål i skilda hänseenden mot den
behandling han utsatts för på allmänna häktet.1

I anledning av det inträffade beslöt JO att infordra utredning och yttrande
från kriminalvårdsstyrelsen. Som svar på JO:s remiss överlämnade
kriminalvårdsstyrelsen en avskrift av en den 9 juli 1981 dagtecknad
skrivelse från styrelsen till Justitiekanslern (JK), innefattande anmälan av
det aktuella fallet av olaga frihetsberövande. Vid remissvaret var fogad
viss utredning.

Underhand överenskoms med JK att utredning i ärendet tills vidare
skulle bedrivas av JO och att JO:s beslut i saken skulle expedieras till JK.

UTREDNING OCH YTTRANDE M. M.

Vad först angår bakgrunden till ingripandet mot R. kan här antecknas
följande:

Åklagaren yrkade vid Stockholms tingsrätt ansvar å R. för häleri av två
vaser och en kristallkrona. Gärningspåståendena angavs under skilda
åtalspunkter (1 och 2). I dom den 29 april 1980 ogillade tingsrätten åtalet
enligt åtalspunkten 1, men biföll åklagarens talan vad avsåg åtalspunkten
2. Tingsrätten bestämde påföljden till fängelse sex månader. I domen utlät

1 Behandlingen av dessa klagomål utelämnas i det följande.

127

sig rätten vidare angående frågor om beslag, enskilda anspråk samt försvararkostnad.
Såväl åklagaren som R. fullföljde talan mot domen till Svea
hovrätt. Hovrätten meddelade dom i målet den 22 december 1980. Hovrättens
domslut är avfattat under fem punkter och upptar under p. 1-2
följande.

1. Hovrätten fastställer tingsrättens dom i vad åtalet under åtalspunkt 1
ogillats samt Margit och Birger F:s yrkande att återfå vaserna lämnats utan
bifall.

2. Hovrätten ogillar, med ändring av tingsrättens dom, åtalet under
åtalspunkt 2.

Under punkterna 3-5 uttalade sig hovrätten bl. a. angående frågor om
beslag och försvararkostnad. Hovrättens dom, som således innebar att R.
helt frikänts i målet, vann laga kraft.

Kriminalvårdsstyrelsen utfärdade härefter den 10 mars 1981 föreläggande
för R. att senast inom 30 dagar från det att föreläggandet utkvitterats på
posten inställa sig vid Svartsjöanstalten för att avtjäna sex månaders
fängelse.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i sitt remissvar följande angående bakgrunden
till och omständigheterna kring föreläggandet.

Föreläggandet samt övriga handlingar har den 27 mars 1981 expedierats
till kriminalvårdsregionens kansli i Stockholm för anstaltsplacering. Därifrån
har föreläggandet utsänts till R. i rekommenderat brev med mottagningsbevis
till den adress som angivits i senaste domen. Försändelsen låg
kvar på posten till och med den 30 april 1981, varefter den återkom till
kriminalvårdsstyrelsen med en anteckning om att försändelsen ej avhämtats.

När ett föreläggande återkommer till styrelsen utan att ha avhämtats på
posten, sänder styrelsen till vederbörande polismyndighet en begäran om
förpassning av den dömde till anvisad anstalt. För detta ändamål används
ett tryckt blankettset. På blanketten finns för polisens kännedom tryckta
anvisningar hur polismyndigheten skall förfara. Där står bl. a. att styrelsens
begäran om förpassning inte är ovillkorlig. Den dömde får föreläggas
att inställa sig vid kriminalvårdsanstalt under förutsättning att detta bedöms
kunna ske utan fara för att den dömde avviker.

Vid handläggning av förpassning finns inte aktuell dom tillgänglig på
styrelsen eftersom den i allmänhet via regionkansliet sänts ut till anvisad
anstalt. Vederbörande tjänsteman har endast kopia av föreläggandet, som
samtidigt utgör styrelsens bevakningskort, att hämta uppgifter från.

Beträffande R. har styrelsen enligt praxis till polismyndigheten i Stockholm
den 5 maj 1981 sänt en begäran om förpassning till anvisad anstalt. I
styrelsens begäran framgår att R. ej utkvitterat föreläggandet på posten.

Av handlingarna i ärendet framgår intet annat än att polismyndigheten
beslutat förpassa R. utan föregående föreläggande.

R. greps av polis den 2 juli 1981 klockan 11.15 och införpassades därefter
till allmänna häktet i Stockholm.

På morgonen den 3 juli beslutade kriminalvårdsstyrelsen efter informa -

128

tion i ärendet samma morgon att R. omedelbart skulle försättas på fri fot.
Inspektör Vidh, allmänna häktet i Stockholm, informerades härom och
ombads att upplysa R. om hans möjlighet att söka ersättning för olaga
frihetsberövande hos Justitiekanslern. R:s ombud, advokat S. Haller, informerades
även om denna möjlighet.

Infordrat yttrande från Vidh biläggs.1

Vid tiden för utfärdandet av det felaktiga föreläggandet för R. att inställa
sig på kriminalvårdsanstalt för undergående av frihetsstraff var arbetstrycket
på kriminalvårdsstyrelsens registersektion av olika skäl onormalt
hårt.

Under januari och februari 1981 belastades kriminalvården av den högsta
beläggningen på många år. På flera anstalter förekom en tidvis mycket
besvärande överbeläggning och situationen var vid några tillfällen direkt
krisartad. Det ankom på vederbörande beslutsfattare inom styrelsen att
genom olika provisoriska lösningar från dag till annan finna utrymme inom
anstaltsorganisationen för den starkt ökade klienttillströmningen. I detta
läge beslöt styrelsens ledning att omdisponera tillgängliga personella resurser
inom vårdavdelningen till förmån för arbetet med att anvisa lediga
anstaltsplatser. I den sålunda beordrade prioriteringen av arbetsuppgifterna
fick bl. a. de göromål stå tillbaka som tar sikte på att förelägga dömda på
fri fot att inställa sig för straffverkställighet. Som en omedelbar följd härav
uppstod snabbt en ärendebalans i fråga om dylika förelägganden. I mitten
av februari uppgick sålunda antalet ej expedierade förelägganden till drygt
2000.

Sedan trycket på beläggningssidan något mildrats, blev det nödvändigt
för styrelsen att vidta extraordinära åtgärder för att — vid sidan av uppgiften
att handlägga de 80-90 föreläggandeärenden som normalt aktualiseras
per dag vid denna tid på året — avverka den uppkomna balansen av sådana
ärenden.

I detta syfte förordnade styrelsen en yngre tjänsteman inom anstaltsorganisationen
att under tiden den 18 februari—den 30 april inom styrelsen
direkt underställd chefen för vårdbyrån biträda med ifrågavarande arbetsuppgifter.
Tjänstemannen, som har juridisk examen, beordrades att i så
hög takt som det var möjligt meddela och expediera förelägganden av det
slag som här är i fråga. Han kan antas ha handlagt mellan 150 och 200
föreläggandeärenden per dag. Arbetsförhållandena inom styrelsen överhuvudtaget
var sådana att mycken tid inte kunde ges för instruktion och
handledning. Tjänstemannen gjorde enligt styrelsens bedömning ett både
effektivt och samvetsgrant arbete.

I det ärende, varom här är fråga, har emellertid handläggaren uppenbarligen
läst hovrättsdomen fel och antagit att tingsrättens dom, till den del
den var fällande, fastställts av hovrätten, medan det verkliga förhållandet
var att den tilltalade frikänts.

Här har sålunda den mänskliga faktorn spelat in med den beklagliga
konsekvensen att en person utan laga grund blivit föremål för ett - om är
kortvarigt — frihetsberövande.

Med hänsyn till de omständigheter som redovisats i det föregående samt
framför allt till det förhållandet att de personella resurserna inom kriminalvårdsstyrelsen
utesluter varje möjlighet till en ur allmän rättssäkerhetssynpunkt
eljest i hög grad önskvärd dubbelkontroll av sådana av styrelsen

1 Ej medtaget i beslutet.

129

utfärdade förelägganden som här berörs menar styrelsen för sin del att
ansvaret för det inträffade endast i mycket ringa mån drabbar handläggaren
av ärendet.

R. har fått del av företagen utredning och tillfälle har beretts honom att
yttra sig över den. R har dock inte hört av sig vidare i ärendet.

BEDÖMNING

Dom på fängelse skall befordras till verkställighet enligt de närmare
bestämmelser härom som bl. a. meddelas i lagen (1974:202) om beräkning
av strafftid. Beträffande den som inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt
gäller enligt 10 § att kriminalvårdsstyrelsen när domen enligt
2 § första stycket får verkställas skall förelägga den dömde att senast viss
dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt där straffet skall avtjänas. Kan
det befaras att den dömde avviker eller efterkommer han inte föreläggande
som nyss sagts skall polismyndigheten låta förpassa den dömde till anstalten
på begäran av kriminalvårdsstyrelsen. Om det bedöms kunna ske utan
fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga vederbörande
att inställa sig vid anstalten i stället för att förpassa honom dit.

Någon tillämpning av dessa regler för doms befordran till straffverkställighet
skulle uppenbarligen aldrig ha aktualiserats i R.:s fall. Tingsrättens
dom hade ju ändrats av hovrätten, som helt frikänt R. från ansvar. Styrelsens
föreläggande den 10 mars 1981 har således utfärdats utan laga grund
liksom också begäran om förpassning den 5 maj 1981. Att utgången i det
mål i vilket R. stått åtalad blivit friande borde det inte ha behövt råda
någon tvekan om. En ordentlig genomläsning av tingsrättens och hovrättens
domslut ger vid handen att de åtalspunkter som var aktuella i målet
båda hade ogillats. Domsluten måste sägas vara ganska okomplicerade.
Det framstår därför som svårförståeligt hur det felaktiga föreläggandet
kunnat komma till stånd.

Vid övervägande av huruvida det inträffade bör föranleda att fråga om
straffrättsligt eller disciplinärt ansvar upptages, har jag gjort följande bedömning.

Det fel som konstaterats har begåtts i myndighetsutövning med åsidosättande
av vad som enligt lag gällt för denna. Felet har uppenbarligen lett till
förfång som ej är ringa för R., då denne under närmare ett dygn utan laga
grund varit berövad friheten. Objektivt sett föreligger förutsättningar för
tillämpning av stadgandet i 20 kap. 1 § brottsbalken om straff för vårdslös
myndighetsutövning. Att föreläggandet den 10 mars 1981 utfärdats av
oaktsamhet står utom allt tvivel. Ansvar för vårdslös myndighetsutövning
kräver emellertid att grov oaktsamhet ådagalagts. Vid bedömningen härav
skall samtliga omständigheter beaktas. I Beckmans m.fl. Kommentar till
Brottsbalken del II uttalas bl. a. detta.

9 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 1

130

Enbart den omständigheten att oriktig myndighetsutövning medfört allvarligt
förfång får, såsom departementschefen erinrade, icke föranleda, att
oaktsamhet bedömes som grov (prop. s. 147). Visserligen måste man i
sådana fall, där det står klart att myndighetsutövningen får avsevärda
konsekvenser för de berörda, kräva särskild noggrannhet från den utövandes
sida. Men detta innebär enligt departementschefen endast, att
man får ha en annan utgångspunkt än i fråga om myndighetsutövning i
allmänhet när man bedömer om oaktsamheten är grov. Sker myndighetsutövningen
t. ex. under tidspress och avser den komplicerade rättsfrågor,
bör oaktsamheten å andra sidan enligt departementschefen bedömas mildare.

Dessa uttalanden bör vara vägledande vid bedömningen av graden av
oaktsamhet.

Kriminalvårdsstyrelsen har i remissvaret redogjort för den ansträngda
arbetssituation som förelåg vid den aktuella tidpunkten. Vederbörande
handläggare synes sålunda under stark tidspress och utan närmare vägledning
eller handledning ha haft att handlägga uppemot 200 föreläggandeärenden
per dag. Att handläggningen under dessa förutsättningar inte
kunnat ske med den noggrannhet som erfordrats är tydligt. R:s fall är
dessvärre också ett talande bevis härpå. Ansvaret faller dock endast i
mindre mån på den enskilde tjänstemannen men desto tyngre på ledningen
inom styrelsen, som haft att tillse att arbetet inom registerenheten organiserats
på ett ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbart sätt. Den oaktsamhet
som sålunda ådagalagts vid handläggningen av R.:s ärende kan mot bakgrund
av det nyss anförda och vid en samlad bedömning av omständigheterna
ej bedömas som grov. Ansvar för vårdslös myndighetsutövning
kommer vid detta förhållande ej ifråga. Skäl för mig att enligt instruktionen
för justitieombudsmännen initiera ett disciplinärt förfarande mot vederbörande
handläggare kan från nyssnämnda utgångspunkter ej heller anses
föreligga.

Utöver gjorda uttalanden föranleder det inträffade därför ej vidare åtgärder
från min sida.

Då frihetsberövandet av R. uppenbart varit utan grund torde rätt till
ersättning av staten föreligga enligt 3 § lagen (1974: 515) om ersättning vid
frihetsinskränkning. Det ankommer emellertid inte på mig att pröva denna
fråga. Anspråk på ersättning enligt lagen kan R. framställa hos justitiekanslern
(JK).

131

Vissa övriga ärenden

Handläggningen av disciplinärenden vid kriminalvårdsanstalt
(Inspektionsprotokoll 1982-05-04-05)

Vid inspektion av en kriminalvårdsanstalt noterades vid genomgång av
protokollen i disciplinärenden ett flertal brister av varierande slag. Gjorda
iakttagelser föranledde följande uttalanden av JO Wigelius.

I 51 § KvaL föreskrivs beträffande handläggningen av disciplinärenden
bl. a. att, innan beslut meddelas, förhör skall hållas med den intagne samt
att protokoll skall föras över vad som förekommit vid förhör och annan
undersökning. Även förvaltningslagens regler skall tillämpas vid handläggningen
av dessa ärenden. Sålunda får ärendet inte avgöras utan att den
intagne underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom
själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det (15 § förvaltningslagen).
Rapporter och liknande kan lämpligen delges den intagne vid det
förhör som skall hållas. Vidare gäller enligt 17 § förvaltningslagen att
beslut, varigenom ärendet avgörs, med vissa undantag skall innehålla de
skäl som bestämt utgången.

I disciplinärenden är det viktigt att besluten utformas så att det klart
framgår, dels vilken händelse som avses och vad som befunnits styrkt, dels
vad slags förseelse den eventuella bestraffningen avser. Av 18 § förvaltningslagen
slutligen framgår att parten skall underrättas om innehållet i
beslut, varigenom ärendet avgörs, och även få fullföljdshänvisning.

Naturligtvis är det angeläget att handläggningen av disciplinärenden görs
så enkelt som möjligt. Sådana ambitioner får dock inte leda till att man
underlåter att följa de bestämmelser som reglerar förfarandet. Den blankett
som kriminalvårdsstyrelsen har utarbetat för förhörsprotokoll är utformad
så att de formella föreskrifterna blir iakttagna om den fylls i
noggrant och fullständigt.

Även om en inledd disciplinutredning inte leder fram till beslut om
åtgärd, t. ex. därför att en förseelse inte har kunnat styrkas, måste ändå
ärendet avslutas. Det bör således framgå av beslutet att utredningen inte
lett till någon åtgärd.

Beslut om disciplinär bestraffning bör utformas så att det inte uppkommer
missförstånd om vad som är bestraffning och vad som är behandlingsåtgärd (Inspektionsprotokoll

1982-05-04—05)

Vid den i föregående notis omnämnda inspektionen iakttogs att vissa
beslut i disciplinärenden förutom beslut om disciplinär bestraffning även
innehöll beslut om att den intagne inte skulle få delta i anstaltens aktiviteter
enligt 14 § lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL). Med anledning
härav anförde JO Wigelius följande.

132

Som disciplinär bestraffning kan varning tilldelas intagen eller förordnande
meddelas att viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden för den
påföjd den intagne undergår (47 § KvaL). Vissa andra från behandlingssynpunkt
motiverade åtgärder till följd av ett indisciplinärt beteende från den
intagnes sida kan förvisso uppfattas som repressivt betingade.
Behandlingsåtgärdema skall därför beaktas i disciplinärendet. Sålunda har
departementschefen i prop. 1975/76:165 s. 17 bl. a. anfört att en behandlingsåtgärd
inte sällan i sig själv utgör en så pass kännbar reaktion för den
intagne att en disciplinär bestraffning därutöver framstår som onödig. I
sådana fall där en disciplinär bestraffning framstår som ofrånkomlig bör de
behandlingsmässiga åtgärderna enligt departementschefen påverka bestämningen
av både påföljdens art och svårighetsgrad.

Beslut om åtgärd som kan uppfattas repressivt skall som framgått beaktas
i disciplinärendet och påverka ett eventuellt beslut om bestraffning.
Det är följaktligen lämpligt att beslutet om bestraffning innehåller också en
upplysning om sådana behandlingsmässiga åtgärder. Beslutet bör dock
utformas så att inte missförstånd kan uppkomma i fråga om vad som är en
bestraffning och vad som är en behandlingsåtgärd. Det bör noteras, att
disciplinbeslut som innebär att viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden
för den påföljd den intagne undergår skall underställas kriminalvårdsstyrelsens
prövning (61 § KvaL) under det att beslut i fråga om 14 §-aktivitet fattas av styresmannen utan underställning.

Det förhåller sig alltså så, att beslut om intagens deltagande i fritidsaktivitet
utom anstalt efter en disciplinär förseelse skall fattas enbart utifrån
överväganden av behandlingsmässig karaktär, t. ex. avseende säkerheten,
risker för misskötsamhet osv.

Syftet med 14 § KvaL är att aktiviteterna skall bidra till att underlätta
den intagnes anpassning i samhället. Det är inte meningen att deltagande i
fritidsaktiviteterna skall fungera som belöning för gott uppträdande eller
omvänt indragning av aktiviteterna som bestraffning.

Häktads anonymitetsskydd
(Dnr 866-1983)

Ö. som var häktad klagade på att en hantverkare utan förvarning släppts
in i hans bostadsrum på häktet. Han ansåg att hans personliga integritet
därigenom kränkts.

Inhämtade upplysningar gav vid handen att anledningen till hantverkarens
besök var att häktets ventilationssystem höll på att repareras. Arbetet
härmed hade pågått under två till tre veckor. Ingen av de intagna hade haft
något att erinra mot att hantverkare besökte deras bostadsrum. Från
häktets sida uttrycktes förståelse för de framförda integritetssynpunkterna.
I detta fall hade man inte tänkt närmare på problemet. Om Ö. hade

133

begärt det hade Ö. kunnat få flytta över till ett ledigt bostadsrum under den
tid om cirka 15—20 minuter då arbete pågick i det bostadsrum där Ö. nu
satt.

Vid ärendets avgörande den 28 april 1983 anförde JO Wigelius följande.

Enligt 73 § i Häktescirkulär I (KVVFS 1977:1) skall när häkte besöks av
utomstående hänsyn tas till de intagnas anonymitetsskydd. De intagna
skall i förväg underrättas om besökande kommer att passera lokal, där
intagna uppehåller sig. Besökande får ej lämnas tillträde till intagnas bostadsrum
utan medgivande av den intagne.

Den ordning som sålunda gäller i fråga om besökande kan i huvudsak
tillämpas också beträffande hantverkare utifrån. Ö. borde alltså ha tillfrågats
om sin inställning innan hantverkaren fick tillträde till Ö:s bostadsrum.
Ö. hade ju kunnat begära att få vistas på annat håll medan arbetet
pågick. Ö. synes nu ha blivit överrumplad och illa berörd av situationen.
Jag har därför förståelse för Ö:s klagomål. Av uppgifterna till JO framgår
emellertid att man förbisett att situationen kunde vara ömtålig. Jag erinrar
om vikten av att de intagnas anonymitetsskydd beaktas och vidtager ej
något ytterligare i saken.

Formerna för bevakning när intagen besöker advokat
(Dnr 1431-1982)

C., som var intagen på kriminalvårdsanstalt, anförde följande. Han hade
transporterats från anstalten för ett sammanträffande med sin advokat i
Stockholm. Han blev mycket förvånad när medföljande vårdare inte lämnade
rummet så att han skulle kunna få ett enskilt samtal med advokaten.
Ändå var advokatens kontor lätt att bevaka. C. ansåg att han hade rätt till
ostört samtal med sin advokat.

Efter remiss inkom styresmannen vid anstalten med yttrande över klagomålen.
C. bemötte yttrandet skriftligen.

Styresmannen anförde bl. a. följande.

Transporten till advokaten ombesörjdes av rutinerad personal. Transportledaren
bedömde lokalen ur säkerhetssynpunkt som icke tillfredsställande.
Advokaten gjorde inte heller någon framställning om samtal med C.
i enrum.

C. är dömd till fängelse sex år för grov varusmuggling och medhjälp till
grov varusmuggling och han skall vid frigivningen förvisas ur riket för all
framtid. Med hänsyn till C:s brottslighet är han att hänföra till den kategori
av intagna som avses i 7 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt.
Den personal som ansvarade för transporten har följt givna instruktioner
och jag anser inte att skäl förelåg för avsteg från gällande säkerhetsföreskrifter.
C. hade även möjligheter att utan tjänstemans närvaro sammanträffa
med sin advokat i anstalten.

134

I beslut den 30 juli 1982 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

Såvitt gäller brev, besök och telefonsamtal till intagna i kriminalvårdsanstalt
har i lagen om kriminalvård i anstalt särskilt angivits att en intagen har
rätt till enskild kontakt med sin advokat i anstalten (25, 29 och 30 §§ lagen
om kriminalvård i anstalt). Denna grundprincip måste enligt min mening
vara vägledande också när det gäller att bedöma under vilka former ett
sammanträffande mellan en intagen och hans advokat skall äga rum om det

sker utanför anstalten. Planeringen av ett besök hos en advokat bör

ske med utgångspunkt från att ett enskilt samtal skall kunna komma till
stånd mellan dep intagne och advokaten och det är därför lämpligt att en
förhandskontakt tas med advokaten. Kan tillräcklig säkerhet inte uppnås i
den tilltänkta lokalen torde i fall som det förevarande få göras en omprövning
av frågan om sammanträffandet skall få ske utanför anstalten. Givetvis
bör alltid bevakningspersonalen noggrant instrueras för att de skall
kunna hantera situationen, om det på stället visar sig att en lokal inte kan
godtas. Om advokaten eller den intagne har erinringar mot bevakning, bör
i första hand utrönas om annan lokal kan användas. Kan bevakning ändå
inte undvaras, bör denna ske så hänsynfullt som möjligt.

Offentlig försvarare som velat träffa anhållen har ej medgetts tillträde till
allmänt häkte på kvällstid
(Dnr 2251-1982)

Advokaten M. klagade över att han vägrats tillträde till ett allmänt häkte
för att sammanträffa med en anhållen person för vilken han var offentlig
försvarare och anförde i huvudsak följande. Han kom till häktet omkring
kl. 20.00. Han hade nyligen åtagit sig uppdraget som offentlig försvarare.
M. visste inte mer om saken än rubriceringen på det brott klienten var
misstänkt för samt att denne vid tiden för M:s förordnande redan varit
anhållen i minst tre dygn. M. hade tidigare under arbetsdagen varit förhindrad
att resa till den ort där häktet låg men funnit det angeläget att
omgående få tillfälle till samtal med klienten. Då M. på häktet hemställde
att få träffa klienten fick han beskedet att ingen utom vaktpersonal släpptes
in efter kl. 19.00. Vaktpersonalen hänvisade till sina instruktioner men
talade också med någon överordnad som dock intog samma ståndpunkt.
M. blev tvungen att återvända till Alingsås med oförrättat ärende.

Efter remiss inkom styresmannen vid häktet med yttrande och anförde
bl.a. följande.

I Kriminalvårdsstyrelsens gällande tjänsteinstruktion stadgas att ”celldörr
får icke öppnas efter inlåsning för natten utan att minst två befattningshavare
är närvarande”. Skifte till nattschema sker på häktet kl.
18.30-19.00 och efter sistnämnda klockslag är personalen starkt reducerad.
Enligt gällande lokal instruktion skall alla besök av utomstående
vara avslutade senast klockan 19.00.

135

Givetvis tvingas vi av och till att rucka på dessa regler och det händer ett
par gånger varje månad att undantag beviljas. Det gäller då oftast advokater
från avlägsna orter som i förväg meddelar att de ej kan komma inom
”vanlig” besökstid p. g. a. rättegångar o. dyl. Vi söker då i görligaste mån
hjälpa dem med att tillåta besök även efter nattschemats inträde.

Styresmannen redogjorde härefter för förhållandena på häktet den ifrågavarande
kvällen samt för personalsituationen och anförde vidare bl. a.
följande.

I tider av lågbeläggning och beläggning med ”lugna” intagna kan den
ordinarie personalen klara ett advokatbesök eller annat besök av tjänstekaraktär
utan bevakning. Med den bemanning vi idag får lov att ha nattetid
kan vi normalt ej tillåta besök av advokater, personundersökare och enskilda
övervakare efter nattschemats början. Undantag kan göras under
lugna förhållanden.

Allmänna häktet är fullt medvetet om skyldigheten att på allt sätt underlätta
för såväl advokter som personundersökare och övervakare att hålla
kontakt med sina klienter. På ett storhäkte med många svåra missbrukare i
abstinensfaser och intagna som är problematiska ur andra synpunkter,
måste dock säkerhetsfrågorna hållas ständigt aktuella, liksom den speciella
tillsynen nattetid av suicidfallen.

M. avgav påminnelser och anförde att han hade full förståelse för de
personella och tekniska problem som kunde föreligga på ett stort häkte
men ansåg att det ändå inte kunde vara godtagbart att rutiner saknades
som möjliggjorde sammanträffande mellan klient och advokat under mer
”obekväm” arbetstid, särskilt då fråga var om personer som från tiden för
frihetsberövandet stått helt utan kontakt med försvarare.

I beslut den 20 december 1982 anförde JO Wigelius följande.

Av 21 kap. 7 och 9 §§ rättegångsbalken framgår att försvarare bör genom
överläggning med den misstänkte förbereda försvaret så snart ske kan
samt att försvarare för den som är anhållen eller häktad ej må förvägras
sammanträffa med honom. 11 § lagen om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl. som behandlar besök till häktad och anhållen hänvisar till
bestämmelserna i rättegångsbalken om försvarares rätt att sammanträffa
med den häktade och anhållne. Av 67 § kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter
i anslutning till lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
(Häktescirkulär 1) framgår att intagen ej får förvägras besök av offentlig
försvarare, samt att vid sådant besök tjänsteman vid häktet får närvara
endast om besökaren eller den intagne begär det. Det ligger givetvis inte
bara i den häktades eller anhållnes intresse att försvararen ges de bästa
möjligheter att sammanträffa med honom. Det är av central betydelse för
den säkerhet och snabbhet som är önskvärd i brottmålsprocessen att
utsedd försvarare kan börja arbeta omgående. Jag anser att en försvarare i
princip inte bör avvisas från häktet utan att ha fått träffa sin klient.
Emellertid har jag förståelse för de speciella praktiska problem som upp -

136

står på ett stort häkte och som rör tillgången på personal och säkerhetsfrågorna.
Jag är därför inte främmande för att man från häktets sida gör det
bekant bland advokaterna i området, att eventuella besök hos klienterna
efter ett visst klockslag bör förhandsanmälas i så god tid att häktet kan
disponera personal med hänsyn därtill. I förevarande fall var läget, om jag
uppfattade saken rätt, litet speciellt eftersom man vid tillfallet hade särskilt
många intagna i häktet som krävde extra övervakning. Med hänsyn härtill
och till de lokala föreskrifter som gällde vill jag inte kritisera någon tjänsteman
för de bedömningar som gjordes. Dock anser jag att jourhavande
styresman under alla förhållanden borde ha kontaktats.

Intagen har rätt att mot stadgad avgift erhålla kopior av beslut som han
får ta del av
(Dnr 2993-1982)

C., som var intagen på kriminal vårdsanstalt, klagade bl. a. över att han,
som hos anstalten begärt tre kopior av ett visst beslut av kriminalvårdsstyrelsen,
vid två tillfällen vägrats detta.

Viss utredning företogs.

I beslut den 17 januari 1983 anförde JO Wigelius bl. a. följande.

När det gäller de ifrågavarande kopiorna har jag inhämtat att C. numera
erhållit dessa. Vad som i denna del förevarit ger mig endast anledning
framhålla att en intagen, för den händelse han inte har rätt till kostnadsfria
kopior av beslut som han har rätt att ta del av, självfallet är berättigad att
mot stadgad avgift erhålla sådana.

137

II. Försvaret m. m.

Utredningen i disciplinmål av frågor om uppsåt vid misstanke om
undanhållande (21 kap. 11 § brottsbalken). Kritik mot handläggningen
av några mål vid en flygflottilj

(Dnr 3105-1981)

I 21 kap. 11 § första stycket brottsbalken föreskrivs straff för krigsman
som olovligen avviker eller uteblir från avdelning av försvarsmakten vid
vilken han skall tjänstgöra eller vistas eller, om han skall tjänstgöra annorstädes
än vid avdelning av försvarsmakten, från tjänstgöringsstället.
Brottsbeteckningen är undanhållande och som påföljd anges i bestämmelsen
disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

För att någon skall kunna dömas för undanhållande krävs att han begått
gärningen uppsåtligen. Det kan röra sig om direkt, indirekt eller eventuellt
uppsåt.

Av 22 § första stycket militära rättegångslagen framgår i vilka fall en
bestraffningsberättigad befattningshavare är skyldig att hänskjuta mål om
brott till åklagare. Bl. a. anges att målet skall hänskjutas om det kan
förutses att nöjaktig utredning om brottet inte skall kunna åstadkommas
genom den bestraffningsberättigades försorg.

Vid inspektion av Skånska flygflottiljen, F 10, den 14 och 15 oktober
1981 gjordes vid genomgången av rättsvård shandlingarna vissa iakttagelser
beträffande tillämpningen i disciplinmål av bestämmelsen om undanhållande.
Om detta antecknades följande i inspektionsprotokollet.

9.2.2 Utredning i disciplinmål
Fall 1, knr 1/81

I en anmälan till chefen för F 10 den 13 januari 1981 uppgavs att vpl. L.
saknades vid morgonuppställningen tisdagen den 13 januari 1981 kl. 07.30.
L. kontaktades per telefon i hemmet kl. 11.30. L. sov vid tillfället.

L. uppgav vid militärförhör i huvudsak följande. Han var ute sent på
måndagskvällen och gick inte och lade sig förrän kl. 05.00. Detta är en
timme före det att han brukar åka hemifrån. Den vpl. som L. brukar åka
med ringde på dörren men L. vaknade inte. L. bor ensam. Kl. 11.30 ringde
fanj. Ekmark och väckte L. Han fick order om att inställa sig på flottiljen
snarast. För att få låna pengar till resan Helsingborg - F 10 gick L. till en
kamrat. L. ”yrade” omkring lite och tog därefter bussen till Ängelholm kl.

15.00. Han tog taxi från Ängelholms station och anmälde sig för Ffvm.
Nilsson kl. 17.00. — L. erkände att han kommit för sent och inte anmält sig
förrän efter ordinarie tjänstens slut.

138

Genom beslut den 21 januari 1981 ålades L. fritidsstraff tio dagar för
undanhållande bestående i att han ”1981-01-13 kl. 07.30-17.00 olovligen
uteblivit från F 10”. Beslutet fattades av överstelöjtnanten Sture Jagaeus
efter hörande av auditören, rådmannen K. A. Berglund.

Mot bakgrund av de i förhörsprotokollet redovisade uppgifterna kan det
ifrågasättas om den bestraffade medgett uppsåtlig utevaro.

Fall 2, knr 3/81

Vpl. H. anmäldes den 13 januari 1981 för att han inte enligt inkallelseorder
inställt sig på F 10 den 12 januari 1981 före kl. 12.00. H. inställde
sig sistnämnda dag kl. 17.00.

Vid militärförhör uppgav H. i huvudsak följande. Han visste att han
skulle inställa sig före kl. 12.00. Trots detta avreste han kl. 11.32 från
Kristianstad. Vid byte till buss i Klippan (avgång 13.05) missade han
bussen och anlände med senare lägenhet till F 10 först omkring kl. 17.00. -H. medgav att han ryckt in för sent till F 10.

Genom beslut den 21 januari 1981 ålades H. fritidsstraff åtta dagar för
undanhållande bestående i att ”han, som enligt order skulle inställt sig till
grundutbildning vid F 10 1981-01-12 före kl. 12.00, icke ankommit till
förbandet förrän samma dag omkring kl. 17.00”. Beslutet fattades av
överstelöjtnanten Sture Jagaeus efter hörande av auditören, rådmannen K.

A. Berglund.

Såvitt framgår av handlingarna tillfrågades inte H. om orsakerna till att
han avreste från Kristianstad så sent som kl. 11.32 och till att han missade
bussen i Klippan.

Fall 3, knr 56/81

I en anmälan den 22 juli 1981 uppgavs bl. a. följande. Vpl. M. skulle ha
ryckt in till grundutbildning 1981-07-20 före kl. 12.00. Kl. 14.30 samma dag
ringde M. till kompaniet och ville bli hämtad på järnvägsstationen. När
bilen kom dit fanns inte M. på eller vid järnvägsstationen. Kl. 16.00 ringde
M. till kaptenen Peterson och ville bli hämtad igen. Peterson frågade om
han var på Ängelholms järnvägsstation. M. svarade ja på frågan. En ny bil
skickades in med order att leta. Bilföraren hittade ingen M. M. har sedan
inte hört av sig. M. inställde sig på F 10 1981-07-21 kl. 23.30. Han vidhöll
att han hade varit på järnvägsstationen 07-20. vilket enligt anmälaren är
omöjligt. I anmälan sägs också att det inte finns något svar på varför M.
inte kom förrän 23.30 07-21.

I protokollet över militärförhör med M. är under rubriken ”1 målet
hörda personers berättelser” nedtecknat följande.

M skulle ryckt in till grundutbildning 1981-07-20 (före 12.00) men inställde
sig efter diverse kontakter med flottiljen först 1981-07-21 omkr. kl.

23.30.

M ringde 07-20 omkr. 14.30 från Ängelholms station och begärde att få
bli hämtad (M hade då först missat ett tåg från Kristianstad). M. kunde
dock ej återfinnas av F 10 bilförare på stationen varför fordonet återgick.

Kl. 16.00 ringde M igen och ville bli hämtad. M. tillfrågades då om han
verkligen befann sig på Ängelholms järnvägsstation vilket han bejakade.
Ny bil skickades in men bilföraren hittade ej heller denna gång trots
letande någon M. M. påstår dock att han befann sig på stationen. När
enligt M. ingen bil kom böljade han gå mot F 10 men gick enligt uppgift
vilse. M. återvände så småningom till stationen och reste sedan hem till

139

Kristianstad igen på sin inkallelseorder. 07-21 blev M. skjutsad i bil till F 10
där han inställde sig omkr. kl. 23.30.

M. medger att han inställde sig för sent till F 10 vid sin inryckning men
framhåller att han dels först missat tåget och dels sedan missat hämtning
vid Ängelholms station.

Protokollet uppläst för och vidkänt av vpl. M.

Genom beslut den 20 augusti 1981 ålades M. fritidsstraff tio dagar för
undanhållande bestående i att ”han, som enligt vederbörlig kallelse skulle
ha inställt sig till tjänstgöring vid F 10 1981-07-20 före kl. 12.00, olovligen
uteblivit till 1981-07-21 kl. 23.30”. Beslutet fattades av stf sektorflottiljchefen,
översten Sten Norrmo, efter hörande av auditören K. A. Berglund.

Det fritidsstraff som ålades M. innefattar också ute varon den 21 juli
1981. Några förhörsuppgifter angående utevaron denna dag har inte redovisats.

Fall 4, knr 57/81

1 en anmälan, som kom in till chefen för F 10 den 23 juli 1981 uppgavs att
vpl. H. skulle ha ryckt in till grundutbildning den 20 juli 1981 före kl. 12.00.
H. inställde sig först den 22 juli 1981 kl. 12.00.

Vid militärförhör uppgav H. att han hela tiden haft för sig att han var
inkallad till den 22 juli. När han efter bortovaro kom hem den 22 juli
upptäckte han sitt misstag. Han ringde då till F 10 och fick order att inställa
sig omedelbart vilket han gjorde. - H. medgav att han utan giltigt skäl
varit frånvarande 07-20-22 12.00.

H. ålades genom beslut den 10 augusti 1981 fritidsstraff tio dagar för
undanhållande, bestående i att ”han, som enligt vederbörlig kallelse skulle
ha inställt sig till tjänstgöring vid F 10 1981-07-20 före kl. 12.00, olovligen
uteblivit till 1981-07-22 kl. 12.00. Beslutet fattades av stf. sektorflottiljchefen,
översten Sten Norrmo, efter hörande av auditören, rådmannen K. A.
Berglund.

H. fullföljde talan mot beslutet. Verkställigheten av fritidsstraffet avbröts.
Av de tio dagar som ålagts hade två dagar verkställts. Tingsrätten
beslöt den 9 september 1981 att undanröja det överklagade beslutet. Till
motivering av sitt beslut angav tingsrätten följande skäl.

H. har uppgivit. Anledningen till att han inställde sig först den 22 juli
1981 var att texten på inkallelseordern var suddig. Han hade därför läst fel
och blivit övertygad om att han skulle inställa sig senast den 22 juli 1981 kl.

12.00.

Tingsrätten finner med hänsyn till H:s uppgifter, som icke blivit vederlagda,
att det ej kan anses styrkt att han uppsåtligen varit frånvarande från
F 10. Överklagade beslutet skall därför undanröjas.

JO lät anteckna följande angående de fyra fallen.

De nu upptagna målen gäller fråga om ansvar för undanhållande enligt 21
kap. 11 § brottsbalken. För att ansvar skall komma i fråga krävs att
gärningen har begåtts uppsåtligen. Det ligger i sakens natur att vissa
svårigheter lätt kan uppkomma i mål av detta slag när den tilltalade inte tili
alla delar vitsordar de faktiska omständigheter som är relevanta från ansvarssynpunkt.
Bland sådana omständigheter intar uppsåtet en särställning
genom att det är en juridisk konstruktion som inte alltid är lätt att konstatera
förhandenvaron av. För att ansvar för undanhållande skall kunna åläggas
i disciplinmål krävs således i praktiken ett medgivande att utevaron
varit uppsåtlig. Det är av stor vikt att förhöret med den misstänkte också

140

omfattar uppsåtsfrågan (jfr vidare JO:s ämbetsberättelse 1980/81 s. 178 ff;
särskilt s. 189—191).

Med hänvisning till det anförda beslöt JO anmoda chefen för F 10 att,
efter hörande av respektive beslutsfattare och auditören, avge yttrande i
frågan om riktigheten och lämpligheten att på de utredningar som föreligger
i de fyra målen avgöra dessa i den ordning som gäller för disciplinmål.

I ett gemensamt yttrande anförde stf. sektorflottiijchefen översten Sten
Norrmo, överstelöjtnanten Sture Jagaeus och auditören rådmannen K. A.
Berglund följande.

I fråga om det uppsåt, som krävs för att en krigsman skall kunna dömas
för undanhållande, är vedertaget att uppsåtet kan vara av det slag, som
kallas eventuellt. Vid bedömningen av huruvida sådant uppsåt kan anses
föreligga har man att göra de överväganden, som kommit till uttryck i
MO:s ämbetsberättelse 1950 s. 184. Därvid har man självfallet att taga
hänsyn till den mer eller mindre uppenbara likgiltighet och nonchalans,
som vederbörande krigsman enligt sina egna uppgifter visat. Om han
vitsordat förhållanden, som innebär att hans underlåtenhet att inställa sig i
enlighet med vad som ålegat honom har sin orsak i att han icke vidtagit
tillräckliga åtgärder för att säkerställa sina möjligheter till inställelse i rätt
tid. blir han att anse som övertygad om att uppsåtligen ha undanhållit sig. I
sådant fall får anses att nöjaktig utredning om brottet föreligger, även om
förhörsuppgiftema på grund av den hördes ovilja att lämna uppgifter eller
annat dylikt skäl kan synas något ofullständiga. Vid den avvägning som
skall göras, huruvida hänskjutande till åklagare skall ske bör väl också
vikten av snabb handläggning tillmätas betydelse om en komplettering av
förhörsuppgiftema ej bedömes leda till andra slutledningar än dem som
kan komma till stånd med ledning av förhörsuppgiftema.

I det första av de fall, som föranlett begäran om yttrande, har vederbörande
krigsman L. uppgivit att han efter att ha varit ute sent gått till sängs
först en timme innan han brukar åka hemifrån med en kamrat, som hämtar
honom. Även utan närmare kännedom om vad det inneburit att L. varit
”ute sent” synes det uppenbart att han tog en risk att försova sig, då han
gick till sängs kort före den bestämda tiden för avfärd till förbandet.

Han har genom att förlita sig på att bli väckt av kamraten och icke på
annat sätt t. ex. genom att använda sig av väckarklocka eller telefonväckning
visat en så uppenbar likgiltighet att han får anses ha gjort sig skyldig
till uppsåtligt brott.

I fall nr 2 har vpl. H. vid förhör uppgivit att han icke avrest från
Kristianstad förrän kl. 11.32 trots att han haft att inställa sig samma dag kl.

12.00. Ordalydelsen torde ge vid handen att han avsiktligt nonchalerat sin
inställelseskyldighet.

Att förhörsprotokollet icke upptager någon direkt uppgift om anledningen
därtill kan troligen förklaras med de svårigheter som enligt vad tidigare
anförts, kan förefinnas att få ovilliga misstänkta att uttala sig.

Liknande synpunkter torde kunna läggas på fall nr 3 och det må också
framhållas att de knapphändiga förklaringar, som M. medverkat till att
göra, närmast har sådan karaktär att de icke kan anses förtjäna avseende.

1 fall 4 har vederbörande vid militärförhör icke angivit något skäl till sitt
påstådda misstag om inställelsedagen. Någon anledning att antaga att
förhörsprotokollet var ofullständigt och att H. hade godtagbart skäl för sin

141

underlåtenhet att komma i rätt tid har icke då förelegat och han har därför
befunnits övertygad om uppsåtligt brott. Att H. senare vid tingsrätten
lämnat nya uppgifter torde icke kunna föranleda till bedömningen att målet
ursprungligen ej skolat ha avgjorts i den ordning, som gäller för disciplinmål.

På grund av det anförda har det sålunda ansetts att det i samtliga fyra fall
varit riktigt och lämpligt att avgöra målen i stället för att hänskjuta dem till
åklagaren.

Vid ärendets avgörande den 10 maj 1983 anförde JO Holstad följande.

Dåvarande JO Karl-Erik Uhlin behandlade i ett beslut från 1980 tillämpningen
i disciplinmål vid Skaraborgs regemente av stadgandet om undanhållande.
Beslutet är redovisat i JO:s ämbetsberättelse 1980/81 s. 178 ff. På
s. 189—191 redovisas Uhlins allmänna synpunkter på handläggningen i
disciplinmål av frågor rörande krigsmäns ute varö från tjänstgöringen. Eftersom
jag i huvudsak kan ansluta mig till dessa synpunkter får jag inledningsvis
hänvisa till vad som anförs där.

Med anledning av vad som sägs i remissyttrandet i det nu aktuella
inspektionsärendet vill jag tillägga detta.

Berörda befattningshavare gör gällande att vederbörande krigsman blir
att anse som övertygad om att uppsåtligen ha undanhållit sig om han
”vitsordat förhållanden, som innebär att hans underlåtenhet att inställa sig
i enlighet med vad som ålegat honom har sin orsak i att han icke vidtagit
åtgärder för att säkerställa sina möjligheter till inställelse i rätt tid”. Man
tycks mena att det i så fall föreligger ett styrkt s.k. eventuellt uppsåt. Jag
måste konstatera att den uppfattningen inte är riktig. För att eventuellt
uppsåt skall anses föreligga krävs mer. Man måste kunna slå fast att
vederbörande inte skulle ha avhållit sig från sitt handlande - t. ex. ta en
uppenbar risk att komma för sent - även om han hade varit säker på att
han verkligen skulle komma för sent om han tog risken. Det är tydligt att
utrymmet för att använda denna form av uppsåt i disciplinmål är utomordentligt
begränsat, om ens något.

Mot den nu angivna bakgrunden vill jag understryka vikten av att man
vid förhöret med den misstänkte alltid tar upp uppsåtsfrågan. Utan uppgifter
i det hänseendet kan utredningen i de allra flesta fall inte anses
nöjaktig.

I yttrandet nämns som ett skäl till att förhörsuppgifter kan synas något
ofullständiga att den hörde är ovillig att lämna uppgifter. Till detta är bara
att säga att den misstänkte inte är skyldig att i disciplinmålet yttra sig
angående det brott han misstänks för. Vägrar han att lämna erforderliga
uppgifter återstår endast att hänskjuta målet till åklagaren.

Beträffande de mål, som har föranlett anteckning i inspektionsprotokollet,
vill jag framhålla följande.

Fall 1, knr 1/81

Något erkännande från L. av att han skulle ha haft något uppsåt att
utebli är inte antecknat i förhörsprotokollet. I yttrandet hit görs emellertid

142

gällande att L. genom att förlita sig på att bli väckt av kamraten och inte
vidta någon annan åtgärd, t. ex. använda väckarklocka eller telefonväckning,
visat en så uppenbar likgiltighet att han får anses ha gjort sig skyldig
till uppsåtligt brott. Jag utgår från att man här menar att L:s utevaro
täcktes av ett s. k. eventuellt uppsåt.

Mot bakgrund av vad som sagts i det föregående om innebörden av
eventuellt uppsåt kan det diskuteras om inte målet bort hänskjutas till
åklagaren. För min del menar jag att detta hade bort ske. Jag vill dock inte
göra gällande att den gjorda bedömningen var klart felaktig.

Fall 2, knr 3/81

Förhörsuppgifterna ger ett visst stöd för uppfattningen, att H. medvetet
underlät att ta en tidigare buss från Kristianstad. De är emellertid alltför
knapphändiga för att medge någon säker slutsats härom. Beträffande anledningen
till att H. inte hann i tid till bussen i Klippan saknas uppgifter.

I remissvaret har framhållits, att förklaringen till att utredningen är
ofullständig troligen är de svårigheter som kan finnas att få ovilliga misstänkta
att uttala sig. Med anledning av den förklaringen vill jag erinra om
vad jag sagt i det föregående beträffande sådana fall. Vid vägran av den
misstänkte att uttala sig återstår endast att hänskjuta målet till åklagaren.

Enligt min mening hade målet bort hänskjutas till åklagaren, om nu H.
inte ville lämna några ytterligare uppgifter.

Fall 3, knr 56/81

M:s uppgifter till protokollet innehåller ingenting om anledningen till att
han den 20 juli 1981 missade tåget från Kristianstad till Ängelholm. Något
medgivande av M. att hans utevaro var uppsåtlig finns inte heller antecknat
i förhörsprotokollet. M:s påståenden, att han under eftermiddagen den
20 juli 1981 hade befunnit sig på järnvägsstationen i Ängelholm för att
därefter till fots ha begett sig mot F 10 framstår i och för sig som föga
trovärdiga. Att därför i ett disciplinmål lämna uppgifterna utan avseende
kan emellertid enligt min mening inte komma i fråga. Beträffande utevaron
den 21 juli saknas helt förhörsuppgifter.

Av det sagda framgår att jag anser att utredningen inte räckte till för att
ålägga M. en påföljd i disciplinär ordning. Målet hade alltså, om M. var
ovillig att lämna ytterligare uppgifter, bort hänskjutas till åklagaren.

Fall 4, knr 57/81

Förhörsprotokollet ger inte tillräckligt stöd för uppfattningen, att H.
uppsåtligen underlåtit att i tid inställa sig vid förbandet. På grundval av
utredningen i disciplinmålet hade han dock sannolikt kunnat straffas för
tjänstefel.

Sammanfattningsvis finnér jag, ätt fall 2 och 3 med hänsyn till den
bristfälliga utredningen inte borde ha handlagts som disciplinmål samt att

143

utredningen i fall 4 inte gav erforderligt underlag för att ålägga den misstänkte
straff för uppsåtligt brott. Jagaeus och Norrmo fattade de formella
besluten i fall 2 resp. fall 3 och 4. De är alltså ansvariga för beslutens
innehåll. Berglund har i egenskap av auditör tillstyrkt besluten. Även han
är därför ansvarig.

1 och för sig är felen betänkliga eftersom de rör tillämpningen av grundläggande
regler för det disciplinära förfarandet. Ingenting tyder emellertid
på att de berörda värnpliktiga drabbats av någon rättsförlust till följd av
felen. Jag har därför inte funnit tillräcklig anledning att driva utredningen
vidare angående det inträffade.

Med den kritik som ligger i det sagda avslutar jag ärendet.

Vissa övriga ärenden

Ansvar för förkommen materiel

Vid inspektionen av Hälsinge regemente (I 14/fo 49) i september 1982
diskuterades med såväl företrädare för de värnpliktiga som med regementsledningen
bl. a. olika handläggningsfrågor som uppkom på grund av
förekomsten av materielförluster bland de värnpliktiga. Med anledning av
diskussionen lät JO Holstad till protokollet anteckna följande uttalande.

Materielförlusterna under värnpliktsutbildningen är uppenbarligen stora.
Förlusterna gäller ofta s. k. begärlig materiel såsom vindrockar, skjortor,
kompasser m. m. För att den värnpliktige skall kunna åläggas ersättningsskyldighet
krävs ”synnerliga skäl” med hänsyn till handlingens beskaffenhet,
den värnpliktiges ställning, den skadelidandes intresse och
övriga omständigheter (jfr 4 kap. 1 § och 6 kap. 4 § skadeståndslagen). I det
enskilda fallet resulterar en prövning av ersättningsfrågan naturligt nog
mestadels i att staten bör bära förlusten.

Förlusterna medför alltså kostnader för staten men innebär också att
brister i utrustningen uppkommer. I krig kan sådana brister medföra svårigheter
för soldaterna att lösa ålagda uppgifter och påverka deras möjligheter
att överleva. Vård och tillsyn av anförtrodd utrustning är därför ett
väsentligt inslag i utbildningen. Bestämmelser finns också om hur materiel
skall vårdas och förvaras. I huvudsak är innebörden i dessa bestämmelser
att begärlig materiel skall förvaras på anvisad plats under uppsikt eller
under lås. I många fall beror säkerligen materielförlusten på en försummelse
som är att bedöma som tjänstefel (BrB 21:18). Det kan tilläggas att
bedömningen av straffansvars- och tillrättavisningsfrågan skall ske oberoende
av ersättningsfrågan. (Jfr Rätts H 1975 s. 116 och AFSE särskilt kap.
1).

Det förefaller tveksamt om den praxis man tillämpar inom regementet
harmonierar med det sagda. Å ena sidan tycks de värnpliktiga i tämligen

144

stor utsträckning ersätta förkommen materiel. Visserligen sker detta i de
allra flesta fall frivilligt. Men detta hindrar givetvis inte att den höga
betalningsfrekvensen framstår som tveksam. A andra sidan är det tydligen
ovanligt att det förekommer disciplinstraff eller tillrättavisning för slarv
eller försumlighet med förkommen materiel.

Jag har inte funnit tillräcklig anledning att nu närmare utreda tillämpningen
inom regementet av gällande regler. Jag förutsätter att man i fortsättningen
beaktar vad jag nu har uttalat om innebörden av reglerna.

Avslutningsvis vill jag bara nämna att militäransvarskommittén har till
uppgift att göra en närmast fullständig översyn av den gällande militära
straff- och processlagstiftningen. I kommitténs uppdrag ingår också att
överväga frågan om översyn av bestämmelserna om skadeståndsskyldighet
för värnpliktiga och annan personal inom försvarsmakten. Kommittén
beräknas avge sitt betänkande under hösten 1982.''

Anteckningar i militärt straffregister

Vid inspektion av Hälsinge flygflottilj (F 15) i september 1982 noterades
bl. a. följande. En värnpliktig hade av tingsrätten dömts för olovlig körning,
rattfylleri, tjänstefel, vårdslöshet i trafik och vållande till annans död
till fängelse i åtta månader. Av de nämnda brotten utgjorde endast tjänstefelet
ett militärt brott. Uppgift om samtliga brott med åberopade lagrum
fanns dock antecknade på straffkortet.

JO Hostad lät till protokollet anteckna följande uttalande.

Den grundläggande bestämmelsen om vad militärt straffregister skall
innehålla finns i 57 § rättsvårdskungörelsen. I bestämmelsens sista stycke
slås den principen fast att endast straff för militära brott får antecknas. I
det här aktuella fallet omfattar den av tingsrätten ådömda påföljden även
civila brott. Eftersom någon viss del av påföljden inte kan hänföras till det
militära brottet skall givetvis, som också skett, hela den ådömda påföljden
antecknas. I 59 § kungörelsen sägs att straffregistret också skall innehålla
uppgift om bl. a. brottet och åberopat lagrum. Frågan är i ett fall som detta
om man skall anteckna även de civila brotten med åberopade lagrum. Ett
skäl för att göra detta är att relationen mellan brott och straff, som den
framgår av straffkortet, i annat fall framstår som oriktig. Emellertid gör sig
starka integritetsintressen gällande beträffande uppgifter i register av det
här slaget. Bestämmelserna om vad som skall antecknas bör därför tolkas
restriktivt. Endast det militära brottet med åberopade lagrum bör alltså
antecknas. 1 det här fallet borde följaktligen endast tjänstefelet med åberopat
lagrum ha antecknats på straffkortet.

1 Kommittén har numera avgett betänkandet SOU 1983:2 Nytt militärt ansvarssystem.
Viss ändring i berörda ersättningsregler föreslås i betänkandet.

145

Bestämmandet av tillrättavisning i nära anslutning till värnpliktigs utryckning (Dnr

1481-1981)

I ett ärende som tagits upp med anledning av en anmälan från en
värnpliktig mot chefen för Göta ingenjörsregemente (Ing 2) rörde en klagopunkt
det förhållandet att en tillrättavisning i form av utegångsförbud blivit
bestämd så att tidsperioden för utegångsförbudet löpte ut först efter den
beräknade tidpunkten för utryckningen.

1 beslut den 21 september 1982 uttalade JO Holstad i denna del följande.

Enligt 17 § lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän skall för
förseelse av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål tillrättavisning
användas i stället för disciplinstraff, om tillrättavisning är lämpligare
än sådant straff. Som tillrättavisning kan användas varning, extratjänst
och (för den som är förlagd inom kasernområde) utegångsförbud om
högst sju dagar.

Av handlingarna framgår, att B som tillrättavisning meddelades utegångsförbud
fem dagar - inte sju dagar som uppges i klagoskriften - och
att detta beslut (som delgavs B den 18 maj 1981) innebar att B inte fick
under fritid lämna kompaniets lokaler utom för intagning av måltid i
kronans matsal undertiden 18 maj 1981 kl. 17.00-22 maj 1981 kl. 17.00.
Som grund för tillrättavisningen avgavs tjänstefel bestående i ”Ovårdad
klädsel. Flera knappar uppknäppta i vapenrocken”.

Av handlingarna framgår vidare, att B överklagade tillrättavisningsbeslutet
hos militärbefalhavaren för södra militärområdet och yrkade att
kompaniförbudet skulle upphöra redan den 22 maj 1981 kl. 10.00 så att han
kunde rycka ut tillsammans med sina kamrater. Genom beslut den 21 maj
1981 biföll militärbefälhavaren B:s yrkande. I beslutet förordnades att
tillrättavisningen inte skulle föranleda att B:s tjänstgöringsskyldighet upphörde
senare än för övriga värnpliktiga vid förbandet.

Klagomålen går ut på att regementschefens åtgärd att meddela tillrättavisning
i form av utegångsförbud fem dagar inte var rimlig reaktion på B:s
brott. När det gäller beslut angående tillrättavisningar finns det i regel
utrymme för olika bedömningar. I motsvarande mån är utrymmet för JO
att kritisera besluten begränsade. Mot den bakgrunden ser jag ingen anledning
att här göra något uttalande angående regementschefens beslut att
tillrättavisningen skulle avse fem dagar.

Jag vill emellertid tillägga detta. Något formellt hinder torde i och för sig
inte föreligga mot att man för verkställighet av en tillrättavisning ålägger en
värnpliktig att på utryckningsdagen stanna kvar på förbandet några timmar
efter det att flertalet övriga värnpliktiga ryckt ut. Men uppenbarligen ger
en sådan tillämpning av gällande regler anledning till invändningar av både
principiell och praktisk natur. Enligt min mening bör man därför i förekommande
fall välja andra lösningar.

10 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr l

146

III. Vårdområdet

Socialtjänst

Åtal mot hemsamariter för mutbrott

(Dnr 2988-1980, 1022-1981)

JO Sverne har i två ärenden beslutat om att åtal skall väckas mot
hemsamarit för mutbrott bestående i mottagande av fast egendom till
ansenligt värde som gåva (se JO:s ämbetsberättelse 1982/83 s. 162 f).

Den 13 maj 1982 beslöt JO Sverne att åtal skulle väckas mot hemvårdaren
M. A. för mutbrott. Länsåklagaren Bengt-Göran Carlsson, länsåklagarmyndigheten
i Göteborgs och Bohus län, yrkade på Svernes begäran
vid Stenungsunds tingsrätt ansvar på M. A. för mutbrott jämlikt 20 kap. 2 §
och 23 kap. 7 § brottsbalken enligt följande gärningsbeskrivning.

M. A. är sedan 1971 anställd som hemvårdare i Kungälvs kommun
och har i denna egenskap tjänstgjort hos olika äldre personer i kommunen.

Den 5 juli 1978 erhöll M. A. tillsammans med sin make G. A. som
gåva fastigheten Grokareby Mellangård 2:42 i Kareby socken av
syskonen Karl och Anna Jansson, födda 1895 respektive 1899. Fastigheten
var vid gåvotillfället taxerad till 95000 kronor och belastades
inte av några lån. M. A. hade tidigare tjänstgjort som hemvårdare hos
syskonen Jansson, som vid gåvotillfället flyttat till ålderdomshem.
Hon kände inte syskonen innan hon började arbeta hos dem. Inte
heller G. A. kände dem. Syskonen var inte släkt med makarna A.

Gåvan, som är av ansenligt värde, har utgjort belöning för M. A:s
tidigare tjänsteutövning hos syskonen Jansson. Belöningen är otillbörlig,
då den — liksom redan förväntan därom - har varit ägnad att
påverka tjänsteutövningen. Den tjänst M. A. innehar är särskilt känslig
för gåvor av denna art.

Åklagaren yrkade vidare jämlikt 36 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken förverkande
hos M. A. av 126667 kronor utgörande utbyte av brott.

Genom dom den 10 december 1982 dömde tingsrätten M. A. för mutbrott
till fyrtio dagsböter på tio kronor. Femtio tusen kronor, utgörande
utbyte av brott, förklarades förverkade.

Tingsrätten anförde som domskäl bl. a. följande.

147

Väl har gåvan kommit till stånd först sedan M. A.:s befattning i tjänsten
med vården av syskonen Jansson avslutats och efter det hon under någon
tid på sin fritid varit syskonen behjälplig med olika sysslor. Tingsrätten
finner det emellertid ställt utom rimligt tvivel att gåvan i vart fall till
avsevärd del varit avsedd som belöning för M. A.:s tjänsteutövning. Vilken
av makarna A. som enligt parternas i gåvotransaktionen avsikt skulle
erhålla gåvan är därmed av mindre intresse.

Frågan blir härefter, om belöningen kan anses otillbörlig.

Till en böljan bör framhållas, att enligt tingsrättens mening intet framkommit
som ger stöd åt ett antagande att M. A. av syskonen Jansson sökt
utverka någon som helst särskild belöning för sina tjänster eller att hon
förespeglats eller eljest haft anledning att förvänta sig sådan belöning.
Tvärtom har tingsrätten fatt den bestämda uppfattningen, att något sådant
varit för M. A. helt främmande.

Det kan vidare ifrågasättas, om vårdtagare skall betagas rätten att fritt
och efter eget skön disponera över sina tillgångar, i all synnerhet när, som i
detta fall, arvsberättigade släktingar saknas.

Saken måste emellertid också ses i ett vidare sammanhang.

I anslutning till 1977 års ändringar i 20 kap. brottsbalken uttalade dåvarande
departementschefen bl. a. följande (Prop. 1975/76:176 s. 36 o. f.).
Vad som är otillbörligt får bestämmas på grundval av en samlad bedömning
av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. Otillbörlig
är vaije transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka funktionärens
tjänsteutövning. Denna bedömning är i sin tur starkt beroende av den
ifrågavarande förmånens ekonomiska värde. Så snart det inte rör sig om
bagateller bör man vid bedömningen av transaktionens otillbörlighet ta
hänsyn bl. a. till beskaffenheten av den tjänst eller det uppdrag som förmånstagaren
innehar. En särställning i detta hänseende intas av personer
som utövar väsentlig offentlig verksamhet. Om förmånerna utgörs av
kapitalvaror eller annan dyrbarare egendom bör det för att kravet på
tillbörlighet skall anses uppfyllt föreligga ett djupare vänskapsförhållande
mellan givare och mottagare som inte enbart grundas på förbindelser i
tjänsten.

I målet är fråga om gåva av en fastighet som vid gåvotillfallet var åsatt
ett taxeringsvärde av 95000 kr. och var obelånad. Såvitt framkommit i
målet förelåg mellan syskonen Jansson och M. A. inget djupare vänskapsförhållande
än vad som var föranlett av M. A.:s tjänst.

Det får anses inom vårdområdet vara av synnerlig vikt att vårdares
integritet inte kan sättas i fråga, detta av hänsyn inte endast till vårdares
och vårdtagares utan även till allmänt intresse. Gåvor, som redan på grund
av sin art kan vara ägnade att framkalla misstanke om påverkan, bör därför
inte tillåtas.

Vid övervägande av vad sålunda upptagits måste tingsrätten göra den
bedömningen, att den gåva varom i målet är fråga varit i sig otillbörlig, och
att M. A. därför inte kan undgå ansvar för mutbrott.

Brottet förskyller böter. Vid straffmätningen bör särskild hänsyn tas till
det förhållande, att M. A. 1975 av kommunen tillåtits att ta emot gåva av
10500 kr., att kommunen efter erhållen kunskap om fastighetsköpet 1975
icke reagerat däremot samt att kommunen den 1.7.1982 avstängt M. A.
från tjänstgöring.

Vid tingsrättens bedömning i ansvarsfrågan är M. A. skyldig att vidkännas
utbytesförverkande.

148

Åklagaren har beräknat förverkandeyrkandet enligt gällande normer vid
fastighetstaxeringen (taxeringsvärdet 95000 = 75 procent av beräknat
marknadsvärde). M. A. har - i händelse av fällande dom - hemställt om
jämkning samt därvid anfört bl. a. att i avsaknad av utredning om fastighetens
verkliga värde taxeringsvärdet bör läggas till grund, samt att hänsyn
bör tas till den tid hon varit avstängd från tjänstgöring och till hennes
ekonomiska situation i övrigt.

Tingsrätten finnér de av M. A. sålunda åberopade skälen för jämkning
bärande. Jämkning kan skäligen ske till 50000 kr.

M. A. yrkade i hovrätten för Västra Sverige att åtalet och förverkandeyrkandet
skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

Kungälvs kommun hade i ett av hovrätten med anledning av innehållet i
33 kap. 9 § brottsbalken begärt yttrande förklarat att M. A. inte skulle bli
föremål för avskedande eller annat skiljande från anställningen och inte
heller någon annan arbetsgivaråtgärd på grund av det brott hovrätten
kunde komma att döma henne för.

Hovrätten fastställde genom dom den 13 april 1983 tingsrättens dom.
Domen har vunnit laga kraft.

II.

Den 3 mars 1982 beslöt JO Sverne att åtal skulle väckas mot f. d.
hemsamariten A. för mutbrott. Länsåklagaren Lennart Lindelöw yrkade
på Svernes begäran vid Östersunds tingsrätt ansvar på A. jämlikt 20 kap.
2 § brottsbalken för mutbrott enligt följande gärningsbeskrivning.

Ida Olsson var född 19 maj 1891 och avled i november 1981.

A., som var anställd som vikarierande hemsamarit i Ragunda kommun
sedan 1969, fick i april 1976 uppdrag att tjänstgöra viss tid per
dag hos Ida Olsson som hemsamarit. Hon hade tidigare inte haft
någon kontakt med Ida Olsson, som bodde ensam i en pensionärslägenhet.

I samband med att Ida Olsson på försommaren 1977 var intagen på
lasarett frågade A. och hennes make B. Ida Olsson om deras son
kunde som sommarställe få hyra ett Ida Olsson tillhörigt torp, fastigheten
Byn 3:38 i Fors socken. Ida Olsson gick med på detta.

På sensommaren 1977 föreslog Ida Olsson att A. skulle som gåva få
fastigheten, som då var taxerad till 13000 kronor. Sedan A. förklarat
sig inte kunna mottaga gåvan på grund av att hon var hemsamarit, gav
Ida Olsson i stället bort fastigheten jämte lösöret däri till B. För att det
inte skulle bli ”folkprat” om han mottog gåvan skrevs den 24 augusti
1977 ett köpebrev, varigenom Ida Olsson överlät fastigheten på B. för
en köpeskilling på 4000 kronor. Någon köpeskilling har inte erlagts
och var inte heller avsedd att erläggas. B. sökte därefter och erhöll
även lagfart på fastigheten.

149

A. måste ha insett att gåvan givits med anledning av hennes tjänst
som hemsamarit hos Ida Olsson. Hon måste också ha förstått att
gåvan, som hade ett betydande värde, utgjorde en otillbörlig belöning
och var ägnad att påverka hennes tjänsteutövning. Eftersom gåvan
tillkommit med A:s vetskap och med hennes goda minne har hon gjort
sig skyldig till mutbrott. Den tjänst A. innehade är särskilt känslig för
gåvor av denna art.

Vidare yrkade åklagaren ansvar på A:s make B. jämlikt 20 kap. 2 § och
23 kap. 4 § brottsbalken för medhjälp till mutbrott enligt följande gärningsbeskrivning.

B., som också måste ha insett att gåvan givits med anledning av A:s
tjänst som hemsamarit hos Ida Olsson och som måste ha förstått att
gåvan hade ett betydande värde och utgjorde en otillbörlig belöning,
ägnad att påverka A:s tjänsteutövning, har främjat mutbrottet genom
att mottaga gåvan genom ett för skens skull upprättat köpebrev som

B. brukat för att söka lagfart.

Åklagaren yrkade slutligen att makarna solidariskt förpliktades utge
skäligt belopp i pengar som förverkat utbyte av brott genom förvärvet av
fastigheten.

I dom den 25 november 1982 ogillade tingsrätten åtalet. Visserligen var
enligt tingsrättens mening omständigheterna sådana att objektivt sett ansvar
för mutbrott kunde kommma ifråga. Det fanns emellertid inte grund
för antagande att gåvan tillkommit med A:s goda minne. Åtalet skulle
därför ogillas.

På JO Svemes begäran överklagades domen till hovrätten för Nedre
Norrland. Hovrätten fastställde genom dom den 20 april 1983 tingsrättens
domslut. Hovrätten fann att det förelegat ett vänskapsförhållande mellan

B. och Ida Olsson och att utredningen i målet inte gav fog för antagandet
att Ida Olssons beslut att överlåta torpet till B. till någon del betingats av
A:s tjänst som hemvårdare hos Ida Olsson. Utredningen gav för övrigt
enligt hovrättens bedömning inte heller anledning till antagande att gåvan
tillkommit med A:s vetskap och goda minne.

I målet var således enligt hovrättens mening inte visat att överlåtelsen
ifråga skett med anledning av A:s tjänst som hemvårdare hos Ida Olsson.
Den av åklagaren förda talan kunde vid sådant förhållande inte bifallas.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

150

Bristfälliga insatser inom äldreomsorgen för en 82-årig man och
dennes 80-åriga hustru

(Dnr 3131-1982)

I klagomål till JO uppgav en polisman i Malmö att han i sin tjänst
uppmärksammat att två åldriga makar genom socialtjänstens och sjukvårdens
i Malmö försorg hölls inlåsta i sin bostad. Åtgärden vidtogs för att
förhindra att makarna, som båda var förvirrade, lämnade bostaden och
därvid kom till skada.

UTREDNING HOS JO

JO beslöt att remittera klagomålen till socialnämnden i Malmö kommun
och till sjukvårdsdirektören vid sjukvårdsförvaltningen i kommunen för
utredning och yttrande. Vidare lånades handlingarna i ärendet in från
Malmö familjevård. Malmö allmänna sjukhus och Malmö socialförvaltning.

Socialnämndens utredning och yttrande

Socialnämnden har till JO översänt en promemoria som har upprättats i
samråd mellan socialförvaltningens kansli och avdelningen för pensionärsoch
handikappservice den 2 december 1982. Underlaget för denna promemoria
utgörs av journalanteckningar samt vad som har kommit fram vid
samtal med vårdansvarig personal.

Av promemorian framgår bl. a.

Makarna bor sedan några år i en lägenhet i centrala Malmö. Makarna har
under årens lopp varit aktuella inom sjukvården. Familjevårdens läkare
har sedan oktober 1980 haft det medicinska ansvaret och därigenom en
viss faktisk tillsyn. Hemsjukvård och medicinering har även pågått sedan
april månad 1980. Båda makarna har beskrivits som åldersdementa med
tilltagande förvirringstillstånd. Socialtjänsten i kommunen har inte haft
någon kontakt med makarna under denna tid. Genom familjevårdens medverkan
har en god man förordnats. Gode mannen är granne till makarna.
Enligt uppgift från vårdpersonal har han gjort en ovärderlig insats såväl
vad avser personlig omvårdnad som hjälp med hemmets skötsel. Makarna
har ett stort förtroende för honom. Ingen annan har fått hjälpa dem med
den personliga hygienen.

Den 29 april 1982 tog kommunsköterskan Birgitta Eriksson upp ärendet i
vårdplaneringsgrupp, vilken är ett samordningsorgan mellan socialvård
och sjukvård. Anledningen var att makarna blivit allt mer förvirrade och
desorienterade. Mannen hade böljat försvinna hemifrån även nattetid och
hade fått hämtas hem med polisens hjälp åtskilliga gånger. För att inte
detta skulle upprepas hade enligt gode mannen vid något tillfälle en polis -

151

man föreslagit honom att låsa om makarna. Nycklar hade därför överlämnats
till hemsjukvårdens personal som nu låste ytterdörren efter varje
besök. Även en annan granne som är pensionär fick nycklar för att kunna
titta till makarna några gånger under dagen. Familjevården kände till dessa
förhållanden enligt journalanteckningar där från den 29 april 1982.

I vårdplaneringsgruppen diskuterades förslag att pröva serviceboende.
Med anledning härav gjorde hemvårdsassistenten Marianne Bondesson
och kommunsköterskan Birgitta Eriksson hembesök tillsammans för att
bedöma om serviceboende var en möjlig och lämplig boendeform för
makarna. Vid besöket fann de att makarna var så förvirrade att det inte
gick att föra ett samtal med dem. Någon ansökan kunde givetvis inte
upprättas. Placering i serviceboende bedömdes vara klart olämpligt. Detta
meddelades senare vårdplaneringsgruppen och även gode mannen. Då de
båda makarna tidigare av anhöriga och gode mannen blivit lovade att få
vårdas hemma så länge som möjligt, meddelade gode mannen att han
ämnade ta ansvaret för den personliga omvårdnaden och inlåsningen även i
fortsättningen och med fortsatt hemsjukvård. Han skulle få hjälp av anhöriga
till makarna med hemvårdsarbetet.

I böljan av september 1982 gjorde gode mannen framställan om social
hemtjänst för makarna. Han hade då ägnat hela sin semester åt att vårda
makarna som nu blivit allt sämre. Hemvårdsassistenten beslutade därför
om social hemtjänst från den 13 september 1982 med besök två gånger
dagligen under vardagar. Gode mannen ville fortsätta med tillsyn och vård
kvällar och helger. Dessutom lagade han middag och åt tillsammans med
makarna dagligen.

I detta sammanhang informerades hemvårdsassistenten av gode mannen
och kommunsjuksköterskan om att man hade brukat låsa om makarna för
att de inte skulle komma till skada. Hemvårdsassistenten beslutade då att
”initialt” fortsätta med denna rutin och uppdrog därför åt vårdbiträdet att
låsa om makarna efter besök. Nycklar tillhandahölls av gode mannen.

På morgonen den 23 september 1982, då vårdbiträdet kom för att hjälpa
makarna, var mannen försvunnen; lägenheten ligger på första våningen
och han antogs därför ha gått ut via balkongen. Vårdbiträdet anmälde
försvinnandet omedelbart till polisen och familjevården. En polispatrull
hittade senare under dagen mannen ca 8 km från bostaden.

Socialnämnden anförde i yttrande den 14 december 1982.

Av bifogade inom socialförvaltningen upprättade PM framgår att de
båda makarna, som betecknas som åldersdementa med tilltagande förvirringstillstånd,
varit föremål för sjukvårdsinsatser sedan några år. Makarna
vistades i sin bostad vars dörr hållits låst för att förhindra mannen att
lämna bostaden. Denne hade ett flertal gånger gått hemifrån och inte
kunnat ta sig hem själv utan fått hämtas hem med polisens hjälp. Inlåsningen
hade förordats av den för makarna förordnade gode mannen, vilken
dagligen såg till de båda makarna.

152

Då social hemtjänst på gode mannens begäran sattes in fortsatte vårdpersonal
inlåsningen av vårdtagarna. Efter 10 dagar lyckades mannen ta
sig ur bostaden och anträffades av en polispatrull som förde makarna till
sjukhus samt underrättade ansvariga inom förvaltningen, som i sin tur
underrättade personal inom hemtjänsten att inlåsning av vårdtagare under
inga förhållanden får förekomma. När frågan om att sända hem makarna
efter några dagar aktualiserades meddelade hemtjänsten att någon inlåsning
i fortsättningen inte skulle komma att ske.

Enligt nämndens mening har den personal som beslutat om inlåsning och
accepterat fortsatt inlåsning förfarit felaktigt. I och för sig har syftet varit
att i bästa välmening ordna för makarna i enlighet med ett givet löfte om att
de skulle få lev$ tillsammans hemma i bostaden och även få dö där.
Inlåsning har då bedömts vara enda möjligheten att förhindra att mannen
skulle komma till skada. Detta rättfärdigar emellertid inte förfaringssättet
utan är oacceptabelt. Problem av denna art skall lösas i annan ordning och
genom andra tillgängliga vårdformer.

Nämnden har med anledning av vad som inträffat undersökt om motsvarande
förfarande förekommit i andra fall och kan konstatera att det aktuella
fallet utgör ett undantag. Dessutom har all vårdpersonal informerats
om vilka regler som gäller i motsvarande situation.

Sjukvårdsdirektörens utredning och yttrande

Sjukvårdsdirektören har överlämnat ett yttrande från intendenten för
primärvården Anders Westerberg samt rapport från expeditionsföreståndare
Ulla Svensson, yttranden från professor Lennart Kaij vid Malmö
allmänna sjukhus psykiatriska klinik, överläkare Hans Söderberg vid familjevården
och bitr. chefsläkaren för primärvården Roland Hörlin. Slutligen
har minnesanteckningar från central sjuk vårdsledning den 18 oktober
1982 överlämnats.

Westerberg anförde bl. a.

Sedan det kommit till sjukvårdsdirektörens kännedom att inlåsning av
patienter har förekommit har all berörd personal inom hemsjukvården
informerats om att de inte får medverka till att patienter hålls inlåsta.

Av tillgängligt material framgår att sjukvårdens personal handlat helt i
överensstämmelse med intentionerna hos de anhöriga resp. den gode mannen
till patienternas bästa. I den mån detta förfarande strider mot gällande
lag har sjukvårdsledningen vidtagit åtgärder för rättelse så snart den fått
kännedom härom.

Rapporten från primärvårdskontoret utvisade följande.

Hustrun hade under perioden 23 april 1980-23 september 1982 hjälp
med ögondroppar vatje morgon av ett sjukvårdsbiträde. Mannen hade
däremot inte någon insats från personalen inom hemsjukvården.

Under 1981 tilltog båda makarnas senilitet med förvirring och glömska
som följd. Mannen hade svårt att hitta hem när han lämnade bostaden.
Polispatrull deltog flera gånger för att återföra honom till bostaden. Familjevården
informerades av ansvarig sjuksköterska Birgitta Eriksson och

153

hjälp med medicinering sattes in. Eftersom makarna inte kunde öppna sin
dörr fick hemsjukvårdens personal nyckel till denna.

Under april månad 1982 tilltog förvirringen hos mannen ytterligare.
Grannar klagade på att de fick hjälpa honom till bostaden. Enligt gode
mannen var det vid den senaste polisutryckningen polisens åsikt att ett
bättre omhändertagande måste komma till stånd. Av den anledningen låste
man också sjutillhållarlåset. Hemsjukvårdens personal fick också nycklar
för att man skulle kunna ta sig in i bostaden och utföra ordinerad behandling.
Gode mannen informerade familjevården om de rådande förhållandena.
Detta antecknades också i patientjournalen.

I augusti 1982 ansåg gode mannen att han behövde hjälp med skötsel av
makarnas bostad och i övrigt i hushållet. Sjuksköterskan förmedlade kontakten
till hemtjänsten, som omgående gav denna hjälp.

Vården avslutades den 23 september 1982, då makarna med polisens
hjälp fördes till psykiatriska kliniken. Läkare på psykiatriska kliniken
ansåg på begäran av makarna och deras anhöriga att vård i bostaden på
nytt skulle prövas. Makarna skrevs ut den 7 oktober 1982. Daglig insats av
hemtjänst och hemsjukvård var planerad. Då mannen hade ådragit sig
bäcken- och benskada under vistelsen på sjukhuset komplicerades vården i
hemmet. Läkare från psykiatriska kliniken bedömde vid besök i makarnas
hem den 8 oktober 1982 att denna vårdform inte var tillräcklig varför plats
på Värnhems sjukhus ordnades samma dag.

Professor Lennart Kaij uppgav bl. a.

Vid mannens undersökning på psykiatriska kliniken i februari 1982
bringas till sjukvårdens kännedom att makarna hölls inlåsta utan möjlighet
att själva ta sig ut.

Ett sådant arrangemang, nämligen att anhöriga till senildementa eller
eljest psykiskt inkapabla människor vårdas i hemmet av anhöriga som av
olika skäl t. ex. förvärvsarbete, måste lämna vederbörande ensam och
därvid låser lägenheten, är icke ovanligt. Vid psykiatriska kliniken i
Malmö har vi kännedom om ett flertal liknande fall. Under förutsättning av
att man försäkrat sig om att vården ur medicinsk och humanitär synpunkt
är tillfredsställande är det min bestämda uppfattning att ett sådant arrangemang,
ehuru möjligen tvivelaktigt ur strikt juridisk synpunkt, ur medicinsk
och humanitär synpunkt är avsevärt mycket mer tillfredsställande än alternativet,
nämligen intagning på mentalsjukhus enligt lagen om sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (LSPV). Detta framträder med synnerlig skärpa i det
här aktuella fallet. Makarna är mycket gravt senildementa. Så långt man
kan bedöma är deras enda glädje i livet deras gemensamma samvaro och
denna utgör också en stor trygghet för dem. Detta framgår på ett särskilt
rörande sätt av att de under vistelsen på psykiatriska klinikens akutintag,
alltid sov i samma säng. Deras ömsesidiga glädje vid återseendet, även
efter en kort skilsmässa, var mycket påtaglig. Det enda alternativet som
kunde förhindra mannen från att gå vilse i staden vore hans intagning på
Malmö östra sjukhus enligt LSPV. Detta skulle innebära att han skulle
vistas på en rent manlig avdelning tillsammans med andra senildementa
män vilka alla är störande, oroliga, ofta aggressiva. T. o. m. på sådan vård

154

hade han p. g. a. bristen på vårdplatser fått vänta med och i stället måst
vara intagen på en intagningsavdelning tillsammans med akutpsykotiska,
narkotikapåverkade, ofta aggressiva män där hans fysiska säkerhet inte
helt kan garanteras och där han psykiskt förvisso vore utsatt för ett stort
lidande. Möjligheten att vårda paret tillsammans inom ramen för Malmö
östra sjukhus resurser saknas. Att paret f. n. vårdas inom långvårdens ram
motsäger inte ett sådant ställningstagande. Mannen är nu p. g. a. en bäckenskada
fysiskt oförmögen att lämna sjukhuset varför tvångsintagning
med möjlighet att låsa om honom icke f. n. är nödvändig.

I valet mellan de två alternativen: inlåsning i hemmet med vård av
kärleksfulla anhöriga respektive intagning på mentalsjukhus är för mig
mycket lätt. De medicinska, psykologiska och humanitära hänsynen väger
för mig betydligt tyngre än de i detta fall imaginära rättssäkerhetsaspekter.

Överläkaren vid familjevården Hans Söderberg anförde bl. a.

Makarna aktualiserades vid familjevården efter remiss från hemvårdscentralen
i mars 1980. Vid hembesök konstaterades att båda makarna var
senildementa. Makarna hade redan då regelbunden kontakt dels med hemvårdscentralen,
dels med en granne.

Makarna aktualiserades på nytt i februari 1981. De kunde på grund av
sin senilitet inte klara sin ekonomi. Intyg för omyndigförklaring utfärdades
av överläkare Werkström. Den 22 januari 1982 utfärdade Werkström intyg
för makarnas intagning i servicehus.

Vid ett hembesök från familjevården i slutet av april konstaterades att
dörren till makarnas bostad var låst. En granne uppgav att dörren var låst,
eftersom mannen avvikit från hemmet vid några tillfällen. Nycklar till
lägenheten fanns bl. a. på kommunsköterskeexpeditionen.

Bitr. chefsläkaren vid primärvården Roland Hörlin uppgav bl. a. att han
först efter anmälan från polisen fått kännedom om makarnas situation.
Enär emellertid makarnas situation har diskuterats i en vårdplaneringsgrupp
hade han som medicinskt ansvarig satt sig in i ärendet. Hörlin
anförde vidare.

Principiellt gäller för vård av senildementa patienter i öppen vård att
undanröja alla faromoment kring patienten. Exempel på detta kan vara att
en gasspis ersättes med en elspis, säkringar från den senare plockas bort då
patienten är ensam m. m.

Då intagning på institution som då kan vara långvårdsklinik för icke
alltför oroliga patienter eller mentalsjukhus för oroliga, leder till att patienten
oftast snabbt försämras i sådan grad att hemskrivning aldrig blir möjlig,
undvikes detta i största möjliga grad. Man kan som regel säga att alla
resurser insättes för att behålla denna patientgrupp i eget boende till den
dag de far uppenbart illa av detta och situationen blir omöjlig att hantera
vad gäller potentiella risker för patienten, störande av grannar m. m. Intagning
på institution innebär oftast slutet på det sociala liv denna patientgrupp
har kvar, då de på institutionen hamnar bland patienter med samma
sjukdomsbild och trots personalens ansträngningar blir sämre. Interiören
på en låst mentalavdelning för senildementa borde upplevas av alla som
har att ta ställning till de svåra etiska frågor som kan vara förknippade med
omhändertagande av dessa patienter i öppen vård. Om läkare reagerat på
appeller från polis, anhöriga och andra, med att skriva intyg till sluten

155

psykiatrisk vård så fort svårigheter uppträder, skulle läkarkåren svika sin
yrkeskod och yrkesetik. Patientens bästa måste alltid ställas i förgrunden.

Familjen hade av anhöriga på egen begäran lovats att så långt som
möjligt få kvarstanna i eget boende och t. o. m. fått löfte om att om möjligt
få dö i hemmet. I patienternas eget intresse har man gjort allt för att skydda
dessa från olika faromoment och gått så långt att man mellan frekventa
besök av grannar, anhöriga och vårdpersonal låst om paret.

Syftet har varit humanitärt och under rådande omständigheter praktiskt
och enligt min mening har något egentligt frihetsberövande ej ägt rum och
patienterna har aldrig anfört något negativt mot arrangemanget, utan i
stället tyckts trivas i sin lägenhet och med varandra och de grannar,
anhöriga samt vårdpersonal som på ett kärleksfullt sätt vårdat paret. Att
maken ibland gav sig ut i staden och gick vilse har sannolikt berott på den
allmänna oro som ofta kännetecknar dessa patienter.

De anteckningar som förts vid central sjukvårdsledning den 18 oktober
1982 utvisade att frågan om inlåsning diskuterats. Diskussionen redovisades
på följande sätt.

Från familjevården, hemsjukvården och psykiatriska kliniken framhölls
att omhändertagande bakom låsta dörrar förekommer frekvent och att
detta är ett omhändertagande som fungerar väl och som är humanitärt och
praktiskt. Om detta av formella skäl inte kan tillämpas i fortsättningen
innebär detta krav på institutionsplatser. Formen för ”inlåsning” är ur
praktisk synpunkt av underordnad betydelse då många av de senildementa
inte kan låsa upp vare sig ett lås med nycklar eller ett smäcklås. Om detta
moment försvinner innebär detta försämrad vård, mera störningar, risker
för olycksfall.

I anslutning härtill berättade professor Kaij att man i England monterar
dubbla lås. Tanken bakom detta är att de senildementa som klarar att låsa
upp dubbla lås även klarar sig utanför hemmet.

Sjukvårdsdirektören anförde bl. a.

Sjukvårdsförvaltningen kan konstatera att den aktuella inlåsningen har
skett på initiativ av anhöriga och god man. Denna inlåsning har skett för att
det gamla paret skall få vara kvar i sitt hem under sin livstid. I bästa
välvilja tog sjukvårdens företrädare emot nyckel som utnyttjades vid besök
i hemmet.

Detta betraktar sjukvårdsförvaltningen som felaktigt då inlåsning självfallet
ej får ske i det ordinära boendet. Det måste dock särskilt betonas att
hanteringen skett för att tillmötesgå de anhöriga.

Så snart ärendet kom till sjukvårdsdirektörens kännedom, blev det föremål
för omedelbara åtgärder. Sjukvårdsdirektören har muntligen omedelbart
gett berörda arbetsledare i uppdrag att klargöra att inlåsning av patienter
inte får förekomma.

JO Sverne anförde i beslut den 9 mars 1983 följande.

Äldreomsorg

Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen

156

får det stöd och den hjälp som de behöver (3 § socialtjänstlagen). Härigenom
skall den enskildes behov av trygghet alltid kunna tillgodoses.

Kommunens uppgifter i detta hänseende skall fullgöras av socialnämnden.

I 19 § socialtjänstlagen har socialnämndens ansvar för de äldre kommit
till särskilt uttryck. Där sägs att socialnämnden skall verka för att äldre
människor får möjlighet att leva och bo självständigt och ha en aktiv och
meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Nämnden har ett ansvar för
att den enskilde kan uppleva pensionstiden som positiv.

Detta förutsätter bl. a. att det inom kommunen finns ett differentierat
utbud av stöd- och hjälpinsatser. Särskilt viktiga insatser inom äldreomsorgen
är uppsökande verksamhet, social hemtjänst, social jour och — för
äldre människor med behov av särskilt stöd - bostäder med gemensam
service för de boende (servicehus).

En förutsättning för att socialnämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter
inom äldreomsorgen är att nämnden skaffar sig en ingående kännedom
om de enskilda människornas behov. I den uppsökande verksamheten
skall socialnämnden se till den enskildes behov och erbjuda hjälp åt
den som behöver sådan hjälp (5 § socialtjänstlagen). Den kunskap som nås
i den uppsökande verksamheten skall utgöra underlag för den kommunala
planeringen på längre sikt.

Socialnämndens insatser för de äldre skall i första hand syfta till att
underlätta för de äldre att bo kvar i sin vanliga miljö. Vård och service bör
därför ges de äldre i deras bostäder eller i närbelägna servicelokaler av
olika slag.

Den sociala hemtjänsten utgör, som tidigare nämnts, en viktig resurs
inom äldreomsorgen. Hemtjänsten skall utgöra ett stöd och en hjälp för de
äldre som inte längre kan fullgöra alla sysslor i hemmet. Omfattningen av
insatserna bör i första hand styras av den enskildes behov. Förmedlingen
av hemtjänst är numera ofta samordnad med annan verksamhet för de
äldre, t. ex. med verksamheten vid en dagcentral eller vid ett servicehus.
Personalen inom äldreomsorgen kan härigenom arbeta tillsammans inom
regionalt avgränsade områden.

När de insatser som kan ges i hemmet är otillräckliga, skall de äldre i
servicehus erbjudas ett boende som tillgodoser kraven på en högre grad av
omsorg. I ett servicehus skall de äldre varje tid på dygnet kunna erhålla de
tjänster som behövs för att de skall kunna klara sin tillvaro och känna sig
trygga. Det skall därför finnas personal på servicehusen som kan bedöma
de äldres behov av olika insatser.

I begreppet servicehus ingår vad som tidigare kallades ålderdomshem
och som tillgodosåg omfattande behov av service och vård. Socialtjänstlagen
har inte inneburit någon begränsning av kommunens ansvar för de
äldre som har ett sådant mera omfattande vårdbehov. De äldre skall
således alltjämt kunna få den omsorg som ålderdomshemmen svarade för
om än i annan boendeform.

157

Med stigande ålder ökar behovet av insatser inom sjukvården. En väl
utbyggd hemsjukvård ger större förutsättningar för att de äldre skall få bo
kvar i eget hem i stället för att beredas institutionsvård. Hemsjukvården är
också under utbyggnad. Nya former prövas. Ett exempel utgör den försöksverksamhet
med dagvård för åldersdementa som har pågått vid Sabbatsbergs
sjukhus (se Socialstyrelsen redovisar 1983:1 och 2).

Hemsjukvården måste regelmässigt kompletteras med social omvårdnad.
Samtidiga insatser inom socialtjänsten och sjukvården behövs ofta.
Detta förutsätter en väl fungerande samverkan mellan vårdområdena (jfr
socialutskottets betänkande 1982/83:15).

Särskilda insatser inom äldreomsorgen kan vara påkallade för äldre med
åldersdemenser. Det finns inga exakta uppgifter om hur många åldersdementa
som finns i landet. Svåra demenser beräknas förekomma i upp till
fem procent av befolkningen över 60 år. Mildare former beräknas förekomma
hos upp till 15 procent av samma åldersgrupp.

Huvudansvaret för de åldersdementa skall enligt olika uttalanden knytas
till den somatiska långtidsvården. Olika alternativ till sluten vård för denna
grupp växer fram. Ett sätt att göra stödinsatser tillgängliga kan, som nyss
har nämnts, vara att erbjuda dessa äldre dagvård. I de fall demensen
endast har lett till begränsade funktionsnedsättningar kan boende i ett
servicehus utgöra ett alternativ.

I en nära samverkan mellan socialtjänst och sjukvård kan samordnade
insatser skapa förutsättningar för dessa äldre att få stanna kvar i det egna
hemmet eller i de boendeformer som servicehusen kan erbjuda.

För äldreomsorgen gäller - liksom för all annan verksamhet — att den
skall bygga på respekt för den enskildes integritet och självbestämmande.
Insatser skall ges i former som inte kränker den enskildes rätt. Det får
aldrig förekomma att individens grundläggande fri- och rättigheter sätts åt
sidan.

Äldreomsorgen i Malmö — kort beskrivning av organisationen

Malmö kommun står utanför landstingskommun. Det innebär bl. a. att
Malmö kommun är huvudman för såväl socialtjänsten som sjukvården.

Äldreomsorgen i Malmö var tidigare organiserad med en hemvårdscentral
som var inordnad under sjukvården. Hemvårdscentralen svarade för
såväl hemsjukvård som för social hemtjänst. Vid sidan härav fanns och
finns alltjämt inom sjukvården familjevård med ansvar för de psykiskt
sjuka som vistas i eget hem.

Verksamheten organiserades om år 1981. Den sociala hemtjänsten
fördes över från sjukvården till socialtjänsten, där verksamheten numera
bedrivs inom avdelningen för pensionärs- och handikappservice.

För bedömningen av individuella vårdbehov finns som ett samrådsorgan
mellan socialtjänst och sjukvård en vårdplaneringsgrupp. Sammankallande

158

i vårdplaneringsgruppen är hemvårdsinspektören. Gruppen består i övrigt
av hemvårdsassistent, läkare och kommunsköterska.

Det finns sex äldreomsorgsdistrikt inom kommunen. Distrikten sammanfaller
med de distrikt inom vilka distriktssköterskorna arbetar. Härigenom
ges förutsättningar för ett ofta nödvändigt samarbete mellan socialtjänsten
och sjukvården.

De båda makarnas situation

Socialtjänsten i kommunen har haft ansvaret för att makarnas behov av
sociala omsorger tillgodosågs.

Redan i böljan av år 1980 fann läkare att makarna på grund av en
tilltagande senilitet med förvirring och glömska sorn följd var i stort behov
av hjälp. Makarnas behov av social omvårdnad har därefter successivt
ökat. I början av år 1982 konstaterade läkare att mannen var helt desorienterad
i tid och rum. Även hustrun bedömdes som helt desorienterad i rum.
Makarna var helt beroende av andras omsorger för att kunna klara sin
dagliga livsföring. Från och med april månad 1982 har makarna hållits
inlåsta i sin lägenhet under den tid som de har lämnats ensamma där.

Socialtjänstens ansvar

Handlingarna i ärendet utvisar att ärendet aktualiserades inom socialtjänsten
först i april månad 1982. På begäran av kommunsköterskan togs
då ärendet upp i vårdplaneringsgruppen. Redan vid denna tid hade inlåsningen
av makarna böljat. Härefter förekom ett hembesök från den sociala
hemtjänsten. Först i september 1982 sattes social hemtjänst in.

Utredningen i ärendet visar således att de båda makarna har ställts inför
ökande svårigheter att klara sig i det egna boendet. De har för matlagning,
personlig hygien och tillsyn i övrigt varit helt beroende av andras, i första
hand gode mannens, insatser. Makarnas situation var redan år 1980 sådan
att insatser inom socialtjänsten var påkallade.

Såvitt utredningen visar har emellertid någon utredning rörande makarnas
behov av stöd och hjälp inte slutförts vid socialförvaltningen. Några
försök att tidigt i samråd med makarna finna sådana hjälpformer som
kunde underlätta deras boende och deras livsföring i övrigt har inte gjorts.
Man har inte heller från förvaltningens sida i ett tidigt skede tillsammans
med makarna undersökt förutsättningarna för att bereda dem ett annat
boende som på ett bättre sätt tillgodosåg deras behov av trygghet och
omvårdnad.

Utredningen visar enligt min mening att man från förvaltningens sida på
ett anmärkningsvärt sätt brustit i ansvar för makarnas situation.

Försumligheten framstår som än allvarligare mot bakgrund av vad som
inträffade senare. I vart fall då den sociala hemtjänsten sattes in i september
1982 blev det känt vid förvaltningen att makarna hölls inlåsta i lägenhe V

159

ten. Personal från hemtjänsten har därvid — utan närmare utredning i
ärendet — fortsatt med det förfarandet.

Det hade enligt min mening åtminstone vid den tidpunkten för förvaltningen
bort framstå som ett oavvisligt krav att i samverkan med sjukvården
finna former för omsorgen om makarna som bättre tillgodosåg deras
behov. Det borde ha stått klart vid förvaltningen att inlåsningen inte under
några förhållanden kan utgöra ett alternativ till andra insatser inom socialtjänsten.
Genom att inlåsningen har godtagits har enligt min mening de
regler som skall gälla för omsorgen om de gamla på ett betänkligt sätt satts
åt sidan.

Den försumlighet som förekommit är således allvarlig. Jag anser emellertid
under hänvisning till vad socialnämnden har uttalat att det inte finns
anledning för mig att driva frågan om ansvar för någon enskild tjänsteman
vidare.

Därmed skulle jag ha kunnat lämna frågan om socialtjänstens ansvar för
äldreomsorgen. Vad som kommit fram vid den av sjukvårdsförvaltningen
företagna utredningen ger mig emellertid anledning att återkomma till
frågan sedan jag har redovisat min syn på sjukvårdens roll i sammanhanget.

Sjukvårdens ansvar

Familjevården har följt makarnas situation. Läkare från familjevården
har vid flera tillfällen under de senaste åren besökt makarna. Kommunsköterskan
har dagligen besökt dem.

Enligt min mening hade mot bakgrund av det behov av sociala omsorger
som makarna hade en samverkan med socialtjänsten bort sökas tidigare än
vad som blev fallet nu.

Det har vid såväl familjevården som hemsjukvården redan i april 1982
varit känt att makarna hölls inlåsta för att förhindra mannen från att lämna
bostaden med de risker detta ansågs innebära. Kommunsköterskan har
medverkat vid denna inlåsning.

Enligt min mening borde det ha framstått som en tvingande nödvändighet
för sjukvården att finna andra former för omsorgen om makarna än att
på detta sätt medverka vid inlåsningen av dem. Det borde har varit uppenbart
att en inlåsning inte kan utgöra ett försvarbart alternativ till andra
omsorger.

Jag anser emellertid inte heller såvitt nu är i fråga att det finns anledning
för mig att driva frågan om ansvar för någon enskild tjänsteman vidare.

Såväl socialnämnden som sjukvårdsdirektören har i yttrandena till mig
förklarat att personalen har förfarit felaktigt genom att medverka vid
inlåsningen av makarna. Det har därvid framhållits att förfaringssättet är
oacceptabelt och att inlåsning självfallet inte får ske i det ordinära boendet.

Personalen inom sjukvården har emellertid gett uttryck för en annan

160

uppfattning. Professorn Lennart Kaij vid psykiatriska kliniken har i anslutning
till vad som kommit fram i ärendet framhållit att för honom framstår
valet mellan å ena sidan inlåsning i hemmet med vård av kärleksfulla
anhöriga respektive intagning på mentalsjukhus som lätt. Den medicinska,
psykologiska och humanitära hänsynen väger enligt hans mening betydligt
tyngre än vad han kallar ”imaginära rättssäkerhetsaspekter”.

Kaij framhåller vidare att man vid psykiatriska kliniken har kännedom
om flera fall av inlåsning av senildementa. Under förutsättning av att man
försäkrat sig om att vården från medicinsk synpunkt är tillfredsställande är
det Kaijs bestämda uppfattning att ett sådant arrangemang ”ehuru möjligen
tvivelaktigt ur strikt juridisk synpunkt”, ur medicinsk och humanitär
synpunkt är avsevärt mycket humanare och mer tillfredsställande än alternativet
intagning på mentalsjukhus enligt lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV),

De anteckningar från central sjukvårdsledning som har getts in hit visar
också att företrädare för familjevården, hemsjukvården och den psykiatriska
vården framfört liknande åsikter. Det framhölls vid beredningen att
omhändertagande bakom låsta dörrar förekom frekvent och att detta var
ett omhändertagande som fungerade väl och som var humanitärt och
praktiskt. Om detta av ”formelia skäl” inte kunde tillämpas fortsättningsvis
innebar det krav på institutionsplatser. Formen för inlåsning var ur
praktisk synpunkt av underordnad betydelse då många av de senildementa
inte kunde låsa upp vare sig ett lås med nycklar eller ett smäcklås. Om
detta moment försvann innebar det försämrad vård, mera störningar och
risk för olycksfall.

De grundläggande rättigheterna får aldrig sättas åt sidan

Jag vill med anledning av de gjorda uttalandena erinra om de fri- och
rättigheter som enligt grundlag är tillförsäkrad envar. Så är varje medborgare
enligt regeringsformen skyddad mot frihetsberövanden och andra
frihetsinskränkningar. Det skyddet kan endast inskränkas med stöd av
författning. Att låta ”praktiska skäl” ersätta det författningsstöd som en
frihetsinskränkning förutsätter får givetvis inte förekomma.

Att åberopa humanitära skäl framstår som än mer stötande. Jag har svårt
att se den medmänsklighet som ligger i att förvirrade äldre människor hålls
inlåsta i sin lägenhet utan ständig tillsyn med den uppenbara risk för
allvarlig skada som därvid uppkommer.

De som anser att inlåsning i hemmet bör utgöra alternativ i vården utgår
från felaktiga förutsättningar även i övrigt. Frågan förenklas till att avse å
ena sidan inlåsning i hemmet och å andra sidan makars åtskiljande för vård
i den nedbrytande miljö som mentalvården uppges kunna erbjuda.

Resonemanget ger uttryck för en äldreomsorg utan resurser, en äldreomsorg
där det inte finns några alternativa vårdformer. Diskussionen

161

borde i stället föras med utgångspunkt i hur de resurser som finns inom
äldreomsorgen och inom sjukvården bättre skall tas tillvara för att tillgodose
behovet av omsorgen om dessa senildementa äldre människor. Diskussionen
borde också gälla frågan om hur verksamheten skall förändras för
att bättre svara mot det behov av tillsyn dessa äldre har.

Uttalandena ger uttryck för en bristande förståelse för behovet av en
samverkan mellan vårdområden. De visar också att resurserna inom äldreomsorgen
uppfattas som alltför begränsade.

Samtal med socialtjänstens och sjukvårdens företrädare i Malmö

Jag anser mot bakgrund av vad som har kommit fram i ärendet att det
finns anledning för mig att vid ett besök i Malmö närmare informera mig
om i vilka former äldreomsorgen bedrivs där. Jag avser då att ta upp frågan
om socialtjänstens uppsökande verksamhet inom äldreomsorgen och om
socialtjänstens och sjukvårdens resurser för de äldre som det är fråga om
nu. Även frågan om i vilka former samverkan mellan socialtjänsten och
sjukvården bör ske kommer att tas upp.

Besöket är emellertid motiverat även från andra synpunkter. I de förut
redovisade yttrandena har angetts att det inom sjukvården föreligger kännedom
om ett flertal fall i vilka inlåsning i det egna boendet sker. Jag anser
det angeläget att utreda huruvida även i dessa fall inlåsning sker med
socialtjänstens eller sjukvårdens medverkan. Det kan vid sådant förhållande
finnas anledning för mig att återkomma till den frågan.

JO Svente har därefter den 2 maj 1983 besökt Malmö för samtal med
företrädare för socialtjänsten och sjukvården. Vid samtalet rådde enighet
om att inlåsning inom äldreomsorgen inte i något fall fick förekomma utan
stöd av lag.

Avstängning från socialförvaltning

(Dnr 1668-1982)

En person klagade till JO på att han blivit avstängd från socialförvaltningen
i fyra veckor från det han ställer sig till arbetsmarknadens förfogande
igen.

Under utredningen framkom att socialnämnden den 1 januari 1982 utfärdat
följande ”riktlinjer för bedömning av socialbidrag utöver fastställd
norm”.

Huvudprincipen bör vara att den som inte tar anvisat arbete eller slutar
arbete på egen begäran avstängs från rätten till socialbidrag inom 28
kalenderdagar.

Undantag kan medges om vederbörande i samarbete med soc. sekr. och
af. aktivt söker arbete. Socialhjälp kan då börja utgå 1 vecka efter det att

11 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr I

162

af. bedömer att vederbörande står till arbetsmarknadens förfogande alt.
aktivt går in i behandling för missbruksproblem.

JO Sverne anförde i beslut den 15 april 1983 följande.

Enligt 6 § socialtjänstlagen (SoL) har den enskilde rätt till bistånd av
socialnämnden för sin försörjning, om hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt.

Av förarbetena till socialtjänstlagen framgår att - om den enskilde själv
kan tillgodose sitt behov genom att arbeta och arbete kan beredas honom
- rätt till bistånd enligt 6 § SoL inte föreligger. Den som utan giltigt skäl
vägrar att ta anvisat arbete kan följaktligen nekas bistånd enligt angivna
paragraf. I fråga om denna princip föreligger ingen skillnad gentemot
tidigare gällande socialhjälpslag.

Något stöd för att under kortare eller längre tid avstänga en person från
rätten till socialbidrag eller att avstänga honom från möjligheten att besöka
socialförvaltningen kan däremot inte återfinnas i SoL. Tvärtom måste
innebörden av 6 § SoL vara att en enskild, som fått avslag på begäran om
socialbidrag, så snart nya omständigheter tillkommit har rätt att begära ny
prövning av sin rätt till bistånd. Såväl de av socialförvaltningen den 1
januari 1982 utfärdade riktlinjerna för bedömning av socialbidrag som
beslutet att avstänga klaganden från socialförvaltningen är alltså klart
lagstridiga. Avstängningsbeslutet framstår som desto mer betänkligt som
klaganden, om han fått företräde, kunnat visa att han var sjukskriven utan
att vara berättigad till ersättning från försäkringskassan.

Socialnämnden synes emellertid numera ha insett att riktlinjerna och
beslutet var oriktiga. Vidare har länsrätten i Värmlands län i dom den 20
oktober 1982 ändrat beslutet. Jag anser mig därför kunna stanna vid den
allvarliga kritik som jag anfört mot nämnden och den handläggande tjänstemannen.
Jag förutsätter därvid att länsstyrelsen, som enligt 68 § SoL har
att följa socialnämndernas tillämpning av lagen, verkar för att beslut av
den art som förekommit i detta ärende inte upprepas.

Social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa om
utbetalning av enskilds pension till nämnden

(Dnr 2638-1982)

BAKGRUND

B. är född 1926. Hon är förtidspensionerad sedan 1974.

B. har varit aktuell vid socialförvaltningen under flera år. Hon har
erhållit kompletterande socialbidrag då hennes pension ”inte räckt till”.
Vid flera tillfallen under de två senaste åren har B. genom skriftlig fullmakt

163

begärt att hennes pension skall utbetalas till socialförvaltningen. Dessa
fullmakter har emellertid ofta återkallats efter någon eller några månader.

Den 2 mars 1982 begärde sociala distriktsnämnden nr 1 i Göteborgs
kommun att Göteborgs allmänna försäkringskassa skulle besluta att enligt
16 kap. 12 § lagen om allmän försäkring (AFL) utbetala B:s pension till
socialbyrån. Till stöd härför åberopades följande.

B. är en ensamstående frånskild kvinna som sedan många år haft alkoholbesvär.

B. har hemvård och har regelbunden kontakt med sjukskötaren vid
socialbyrå l:s läkarmottagning. Både hemvården och personal vid socialläkarmottagningen
har vid kontakten med henne fatt uppfattningen att B. ej
kan på ett tillfredsställande sätt ta hand om sin ekonomi.

B. har vid upprepade tillfällen ansökt om komplettering av sin pension,
då hon ej klarat av att betala sina räkningar. Försök har också vid flera
tillfällen gjorts att frivilligt omhändertaga B:s pension. Hon har emellertid
ställt sig negativ till detta.

B. anser själv att pensionen ej är tillräcklig för att hon skall kunna klara
sin ekonomi.

Efter utredning i ärendet beslöt försäkringskassan den 2 april 1982 att
B:s pension skulle utbetalas till socialbyrå 1.

ANMÄLAN OCH UTREDNING

B. har hos JO bl. a. klagat på att distriktsnämnden ansökt hos försäkringskassan
om att hennes pension skulle utbetalas till socialbyrån och att
försäkringskassan bifallit denna ansökan.

Med anledning av klagomålen remitterades ärendet till distriktsnämnden
och försäkringskassan.

Nämnden åberopade som eget yttrande ett inom förvaltningen upprättat
tjänsteutlåtande. I utlåtandet förklarade socialförvaltningen att syftet med
att omhänderta B:s pension var att hjälpa henne att sanera sin ekonomi och
att ge henne möjlighet att själv kunna handha denna i framtiden. Nämndens
begäran om omhändertagande av pensionen grundade sig på den 20-åriga kontakt som socialförvaltningen haft med B. Hon hade under denna
tid klart visat sin oförmåga att sköta sin ekonomi.

Försäkringskassan uppgav att kassan med hänsyn till de uppgifter som
nämnden lämnat hade funnit det styrkt att B. var ur stånd att själv ta hand
om sin pension. Genom att pensionen utbetalades till socialförvaltningen
hade betryggande garantier skapats för att pensionen skulle användas till
B:s bästa.

Sedan dessa yttranden inkommit upprättades på JO-expeditionen en
promemoria. I denna ställdes följande frågor rörande tillämpningen av 16
kap. 12 § AFL.

1 Vilka möjligheter har en socialnämnd efter den 1 januari 1982 att hos

164

allmän försäkringskassa göra framställan om att pension bör utbetalas till
nämnden?

2 Kan försäkringskassans beslut i detta ärende anses stå i överensstämmelse
med 16 kap. 12 § AFL?

Yttranden inhämtades från socialstyrelsen beträffande fråga 1 och från
riksförsäkringsverket beträffande fråga 2. Vidare gavs socialstyrelsen och
riksförsäkringsverket tillfälle att lämna synpunkter på handläggningen av
ärenden av förevarande slag.

Socialstyrelsen uppgav följande.

Varken lagtexten eller förarbetena ger något klart svar på frågan vilka
möjligheter en socialnämnd har efter den 1 januari 1982 att hos allmän
försäkringskassa göra framställan om att pension bör utbetalas till nämnden.
(Däremot föreligger enligt 20 kap. 9 § AFL uppgiftsskyldighet för
socialnämnd på begäran av allmän försäkringskassa.) Enda sättet att besvara
JO:s fråga synes därför vara att resonemangsvis försöka komma
fram till vad som förefaller skäligt och rimligt utifrån socialtjänstlagens
delvis motstridiga mål och samspelet mellan olika lagbestämmelser (i detta
fall SoL-AFL).

Socialstyrelsens slutsats av dessa överväganden blir därför att, trots att
detta inte framgår av lagtexten och trots att det i viss utsträckning får anses
strida mot socialtjänstlagens intentioner, socialnämnd även efter den 1
januari 1982 har möjlighet att hos allmän försäkringskassa göra framställan
om att pension bör utbetalas till nämnden och att denna möjlighet föreligger
oavsett den enskildes samtycke.

Riksförsäkringsverket anförde i huvudsak följande.

1 proposition (1979/80:1) om socialtjänsten föreslogs att de särskilda
reglerna om utbetalning av folkpension m. m. till alkoholmissbrukare skulle
upphävas. Ändringen, som i enlighet med förslaget i propositionen gäller
från och med den 1 januari 1982, innebär bl. a. ett ökat utredningskrav för
försäkringskassan. Någon praxis beträffande tillämpningen av den ändrade
regeln har ännu inte bildats. Verket anser dock rent allmänt att paragrafen
skall tillämpas med försiktighet och att noggranna utredningar krävs före
ett beslut om utbetalning av pension till annan än pensionstagaren.

Vid sin genomgång av försäkringskassans handlingar i ärendet har riksförsäkringsverket
för sin del inte kunnat anse att det i dessa finns tillräckligt
klara belägg för uppfattningen att B. på grund av alkoholmissbruk är ur
stånd att själv ha hand om sin pension. Den utredning som ligger till grund
för kassans beslut synes alltså inte vara tillräcklig. Enligt verkets mening
borde därför en kompletterande utredning ha gjorts av kassan.

JO Sverne anförde i ett beslut, som meddelades den 21 mars 1983, bl. a.
följande.

165

BEDÖMNING

1 Vilka möjligheter har en socialnämnd efter den I januari 1982 att hos
allmän försäkringskassa göra framställan om att pensionen hör utbetalas
till nämnden?

Före den 1 januari 1982 hade 16 kap. 12 § AFL följande lydelse.

På framställning av nykterhetsnämnd eller styrelse för vårdanstalt
för alkoholmissbrukare äger allmän försäkringskassa besluta att pension
tillkommande den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och
beträffande vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § lagen
(1954:579) om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till
kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan
person att användas till den pensionsberättigades och hans familjs
nytta.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller
annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava
honom tillkommande pension, må allmän försäkringskassa besluta,
att pensionen skall utbetalas till annan enligt vad i första stycket sägs.

Den I januari 1982 ändrades paragrafen och fick följande lydelse.

Är en pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet,
långvarigt missbruk av beroendeframkallande medel eller annan därmed
jämförlig orsak ur stånd att själv ha hand om sin pension, får
allmän försäkringskassa besluta att pensionen helt eller delvis skall
utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades
make eller annan person för att användas till den pensionsberättigades
och hans familjs nytta.

I propositionen Om socialtjänsten (1979/80:1 s. 633) sägs i specialmotiveringen
till förslaget om ändring i AFL följande.

Socialutredningen har framhållit att vissa bestämmelser i bl. a. lagen om
allmän försäkring innehåller rätt för försäkringskassa att på framställning
av socialnämnd betala ut förmån till annan än den försäkrade etc. om
betalningsmottagaren inte är skickad att bruka beloppet. Socialutredningen
anser att denna möjlighet står i strid mot de principer om frivillighet och
självbestämmanderätt som skall ligga till grund för den framtida socialtjänsten.
Bestämmelserna berör förutom socialtjänsten även andra vårdområden.
De bör därför enligt utredningen bli föremål för övervägande i annat
sammanhang.

I avvaktan på en sådan prövning har dock bestämmelserna i AFL
ansetts behöva anpassas till den nya socialtjänstlagstiftningen.

Enligt 3 kap. 18 § får allmän försäkringskassa på framställning av socialnämnd
besluta att sjukpenning som tillkommer försäkrad, som är hemfallen
åt alkoholmissbruk och på vilken dessutom indikationerna i 15 § nykterhetsvårdslagen
är tillämplig, helt eller delvis skall betalas ut till kommunal
myndighet eller den försäkrades make eller annan person att användas
till den försäkrades och hans familjs nytta.

166

Motsvarande bestämmelser finns i 4 kap. 20 § första stycket om föräldrapenning
och i 16 kap. 12 § första stycket om pension.

Med hänsyn till den allmänna synen på förhållandet mellan klient och
socialtjänst som tidigare har berörts har lagbestämmelserna om att missbrukares
försäkringsförmåner skall utan hans medverkan kunna betalas ut
till annan än honom själv tagits bort. Dessa frågor bör kunna lösas genom
överenskommelser mellan den enskilde och socialtjänsten i varje särskilt
fall.

Förslaget ifrågasattes i ett par motioner och genomfördes inte i avvaktan
på ytterligare utredning (se SoU 1979/80:44 s. 122 p. 43 samt riksdagens
skrivelse 1979/80: 385).

I regeringens proposition Lag om vård av missbrukare i vissa fall (1981/
82:8) togs frågan om ändring i 16 kap. 12 § AFL upp igen. I propositionen
anfördes följande (s. 71).

Enligt beredningens uppfattning bör det vara möjligt att utmönstra de
särskilda tvångsbestämmelserna rörande alkoholmissbrukare ur AFL. Beredningen
erinrar om att de tydligtvis mycket sällsynta fall där det är
omöjligt att komma till rätta med situationen på frivillig väg ofta kommer
att gå in under den allmänna bestämmelsen om utbetalning av pension när
den försäkrade själv till följd av sjukdom e.d. är ur stånd att handha
medlen. För att göra det helt klart att även svaghetstillstånd som är
orsakade av missbruk bör gå in under denna bestämmelse föreslår beredningen
ett särskilt tillägg till 16 kap. 12 §. Beredningen framhåller att regeln
i dess nya lydelse bör kunna tillämpas inte bara när någon är i fysisk
mening ur stånd att handha pensionen, utan även när någon medvetet eller
av oförmåga systematiskt använder medlen till inköp av alkohol i stället för
till det nödvändiga uppehället.

Föredragande statsrådet förklarade sig dela beredningens uppfattning i
denna fråga (s. 72). Regeringen anslöt sig till vad föredragande statsrådet
anfört och föreslog riksdagen att anta förslaget.

Förslaget till ändring av 16 kap. 12 § AFL remitterades till socialförsäkringsutskottet
som i sitt betänkande i frågan (SfU 1981/82:5 s. 1 och 14)
anförde följande.

Förslagen i propositionen innebär i huvudsak att de bestämmelser upphävs
som stadgar att försäkringskassa på framställning av social centralnämnd
kan utbetala alkoholmissbrukares sjukpenning, föräldrapenning eller
pension till annan än missbrukaren.

Pension skall också i fortsättningen kunna utbetalas till annan om den
pensionsberättigade är ur stånd att själv ha hand om pensionen. Ett förtydligande
föreslås infört i dessa fall så att det klart framgår att även svaghetstillstånd
som är orsakade av missbruk faller under bestämmelsen.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att den parlamentariskt sammansatta
socialberedningen har lämnat ett enhälligt förslag, vilket också omfattar
frågan om utbetalning av pension m. m. till missbrukare. Propositionen
har följt socialberedningens förslag i denna fråga.

Av skäl som anförts av socialberedningen och som vunnit stöd i proposi -

167

tionen anser utskottet att riksdagen bör följa propositionens förslag i fråga
om utbetalning av sjukpenning m. m. till annan än den försäkrade. Det
innebär således att de bestämmelser, som anger att utbetalning av alkoholmissbrukares
sjukpenning eller föräldrapenning på framställning av social
centralnämnd kan göras till annan än missbrukaren, upphävs fr. o. m. den 1
januari 1982.

Ett genomförande av propositionens förslag innebär vidare att bestämmelserna
om utbetalning till annan av alkoholmissbrukares pension eller
ersättning enligt bi. a. lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring upphävs.
Försäkringskassa har emellertid alltjämt kvar möjligheten att utbetala pension
eller ersättning enligt bl. a. lagen om arbetsskadeförsäkring till annan
än den berättigade om denne är ur stånd att själv ha hand om ersättningen.
Genom det förtydligande som föreslås infört i bestämmelsen klargörs att
den är tillämplig också på dem som till följd av långvarigt missbruk av
beroendeframkallande medel är ur stånd att handha medlen. Utskottet
finner det naturligt att en försäkringskassas beslut i dessa fall om utbetalning
av missbrukares medel till annan föregås av samråd med berörda
sociala myndigheter.

Riksdagen antog regeringens lagförslag (riksdagens skrivelse 1981/
82:91) och den ändrade bestämmelsen i 16 kap. 12 § AFL trädde i kraft
den 1 januari 1982.

Frågan har därefter diskuterats i riksdagen med anledning av motioner
om lagändring i syfte att försäkringskassa efter socialnämnds ansökan skall
kunna utbetala pension till annan än den pensionsberättigade.

Med anledning av motionerna anförde socialförsäkringsutskottet (SfU
1982/83: 3 s. 5) bl. a. följande.

Ändringarna när det gäller utbetalning av socialförsäkringsförmåner har
varit i kraft mindre än ett år. De vilade på ett enhälligt förslag från
socialberedningen och fick också en bred anslutning vid riksdagsbehandlingen
hösten 1981. Effekterna av den nya lagen om vård av missbrukare i
vissa fall och därmed sammanhängande frågor, bl. a. socialförsäkringsförmåner
till missbrukare, kommer att följas upp såväl av socialberedningen
som inom socialdepartementet. Utskottet anser mot denna bakgrund att
det nu saknas anledning för riksdagen att frångå sitt tidigare ställningstagande
i frågan, och utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Riksdagen följde utskottets rekommendation (riksdagens protokoll 1982/
83 nr 33 § 17).

Av det sagda framgår klart att socialnämnds tidigare möjlighet att hos
försäkringskassa begära utbetalning av pension till nämnden i stället för till
den försäkrade upphört fr. o. m. den 1 januari 1982.

2 Kan försäkringskassans beslut i detta ärende anses stå i överensstämmelse
med 16 kap. 12 § AFL?

Av vad som tidigare anförts framgår att försäkringskassa på eget initiativ
kan i vissa fall besluta att pension skall utbetalas till kommunal myndighet i
stället för till den försäkrade. Detta kan enligt 16 kap. 12 § AFL i dess

168

lydelse fr. o. m. den 1 januari 1982 ske om någon på grund av ålderdomssvaghet,
sjuklighet, långvarigt missbruk av beroendeframkallande medel
eller annan jämförlig orsak är ur stånd att själv ha hand om sin pension.
Enligt förarbetena till bestämmelsen (SfU 1981/82:5 s. 13 ff) är bestämmelsen
tillämplig inte bara när någon i fysisk mening är ur stånd att handha
pensionen utan även när någon medvetet eller av oförmåga använder
medlen till skada för sig själv exempelvis till inköp av alkohol i stället för
till det nödvändiga uppehället.

Försäkringskassan har i förevarande ärende enligt allt att döma grundat
sitt beslut att utbetala B:s pension till socialbyrån helt och hållet på sociala
distriktsnämndens utredning. I nämndens utredning sägs att B. ”sedan
många år haft alkoholbesvär” och att hon ”ej kan på ett tillfredsställande
sätt ta hand om sin ekonomi”. Nämnden anger inte hur allvarliga alkoholbesvär
B. har. Begreppet ”långvarigt missbruk” nämns över huvud
taget inte. Någon närmare redogörelse för B:s ekonomi lämnas inte heller.

Enligt min mening, som tydligen delas av riksförsäkringsverket, kan de
av distriktsnämnden åberopade omständigheterna inte utgöra tillräckliga
skäl för att fatta beslut om att utbetala pension till annan än den försäkrade.

Som framgår av det ovan anförda finner jag dels att det var fel av sociala
distriksnämnden att hos försäkringskassan begära att B:s pension skulle
utbetalas till socialbyrån, dels att försäkringskassan inte haft godtagbart
underlag för att fatta beslut enligt 16 kap. 12 § AFL beträffande B:s
pension. Den oriktiga handläggningen har uppenbarligen sin grund i svårigheter
att tolka en nyligen gjord lagändring. Jag anser mig därför kunna
stanna vid den nu framförda kritiken. Samtidigt hemställer jag att sociala
distriktsnämnden och försäkringskassan inom en månad från denna dag
meddelar mig vilka åtgärder som vidtagits med anledning av detta beslut.

Sociala distriktsnämnden och försäkringskassan har därefter upplyst
mig om följande. Nämnden har beslutat att hos försäkringskassan återta
sin framställan om utbetalning av B:s pension till socialbyrå 1. Försäkringskassan
har med anledning av mitt beslut tagit upp ärendet till ny
prövning enligt bestämmelserna i 20 kap. 10a § AFL. Därvid har kassan
funnit att ofullständigt underlag legat till grund för beslutet. Beslutet var
därför oriktigt och har med stöd av nämnda lagrum ändrats på så sätt att
pensionen från och med april månad 1983 åter betalas ut till B.

169

En socialnämnd har utgett bistånd för betalning av en skuld som har
uppkommit vid köp av narkotika — tillämpningen av 6 § socialtjänstlagen (Dnr

543-1982 m. fl.)

BAKGRUND

I Expressen förekom den 23 februari 1982 en artikel med rubriken
"Kommunen betalar flickans knarkskuld”. I artikeln uppgavs att en flicka
(N.N.) i november 1981 hade vänt sig till sociala distriktsnämnden 4 i
Södertälje för att få pengar till reglering av en knarkskuld. När hennes
begäran skulle prövas i distriktsnämnden hade tjänstemännen vid förvaltningen
den uppfattningen att kommunens pengar inte skall användas till att
reglera skulder som uppkommit genom drogmissbruk. Trots detta beslutade
nämnden att ge flickan pengarna. Nämnden ville inte försämra hennes
möjligheter till återanpassning.

KLAGOMÅLEN

Med anledning av tidningsartikeln kom till JO in flera klagomål. En
klagande begärde att JO skulle undersöka om de politiker och tjänstemän
som handlagt ärendet och beslutat att bevilja socialhjälp för angivet ändamål
handlat rätt . Eftersom handel med narkotika är olaglig måste det enligt
klaganden vara olagligt att av allmänna medel utge ersättning till den som
har försålt narkotikan.

Socialsekreterarna vid socialförvaltningen i Södertälje anförde i klagomål
bl. a. följande.

1 Vi anser att beslutet strider mot de anvisningar och den praxis vi
följer, dvs. att bistånd inte utgår till privata skulder.

2 Vi anser att det strider mot allmänt rättsmedvetande att bevilja
kommunala medel till brottslig verksamhet, dvs. narkotikaförsäljning.

3 Vi anser att beslutet strider mot § 11 i socialtjänstlagen, där det sägs
att "socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk
av alkohol och andra beroendeframkallande medel". Det kan inte vara i
linje med detta att socialtjänsten accepterar narkotikamarknadens regler
och betalar narkotikaskulder.

4 Vi anser att beslutet får orimliga konsekvenser om det i likhet med
andra nämndbeslut skall betraktas som principiellt, eftersom det rör sig om
ett enskilt biståndsärende. Vi menar att det är förödande på sikt om det i
narkotikakretsar blir känt att man kan få bistånd från socialförvaltningen
till skulder av detta slag.

170

UTREDNING

Klagomålen remitterades till sociala distriktsnämnden 4 i Södertälje
kommun för utredning och yttrande.

Nämnden åberopade som eget yttrande ett av distriktschefen Bengt
Guvå upprättat förslag till yttrande. Till förslaget hade fogats en av Guvå
den 26 mars 1982 upprättad redogörelse, varav följande framgick.

N.N. ingår sedan flera år tillbaka i det s. k. HABA-projektet (Handledda
beredskapsarbeten med psykoterapeutisk behandling samt intensiva stödkontakter).
N.N. har efter familjevårdsplacering 1980 sedan januari 1981
haft eget boende. Hon har p. g. a. narkotikamissbruk haft hög frånvaro från
sitt beredskapsarbete.

81.10.29 sökte N.N. genom sina HABA-konsulenter socialbidrag till att
betala en narkotikaskuld om 5000:-.

N.N.:s situation vid detta tillfälle beskrevs som mycket pressad. Hon
vågade inte sova i sin bostad p. g. a. hotelser från den langare hon var
skyldig pengar. Hon var rädd att han skulle skada eller döda henne. Enligt
uppgift från HABA-konsulenterna är langaren tidigare straffad för grova
våldsbrott. N.N. hade vid denna tidpunkt i övrigt mycket goda chanser att
bli kvitt sitt missbruk. Hon skötte sitt arbete allt bättre under hösten och
fick stor förståelse och stöttning från sina arbetskamrater. N.N. själv trivs
utmärkt med sitt arbete. N.N.:s inkomster var på grund av frånvaro inte
tillräckliga för att få ihop till så mycket pengar som 5000:- för att betala
narkotikaskulden.

N.N.:s ansökan behandlades av en socialsekreterare som med hänsyn
till att gällande anvisningar inte medger att privatskulder regleras, beslutar
avslå framställningen. Eftersom skuldens art väcker en principiell fråga
samråder socialsekreteraren med sektionschefen, bitr. sektionschefen och
distriktschefen. Samtliga är överens om att gällande anvisningar inte
medger att bidrag utgår till skulden samt att ärendet bör föras fram till
distriktsnämnden för avgörande. Ärendet överlämnas till distriktsnämndens
bidragsdelegerade med förslag om avslag på framställningen. Bidragsdelegerade
beslutar på förvaltningens förslag avslå framställningen.

81.11.01 hade HABA-konsulenterna bedömt att N.N.:s pressade situation
måste brytas omedelbart. Det hot N.N. levde under hade försatt
henne i en psykiskt ohållbar situation. Hon bodde då tillfälligt hos HABAkonsulenterna.
HABA-konsulenterna lånade därför ut egna privata pengar,
2500:-, till N.N. för att göra en delbetalning till langaren. De bedömde
att N.N.:s möjligheter att arbeta och att klara kontakterna med HABA
skulle spolieras helt om inte åtminstone langarens mest aktiva press på
henne upphörde genom att en delbetalning gjordes. HABA-konsulenterna
förklarade att de har förväntat att distriktsnämnden i efterhand skulle
besluta att ge N.N. bidrag med detta belopp (2500:-) så att HABAkonsulenterna
skulle kunna få tillbaka sina pengar.

I januari diskuterades ärendet på nytt mellan socialdistriktets personal
och HABA-konsulenterna som för N.N:s räkning begärde omprövning av
ärendet. Distriktsnämndens ordförande hade förklarat sig beredd att återuppta
ärendet i distriktsnämnden. Vid diskussionen med HABA-konsulentema
överenskoms att ärendet skulle presenteras för den efter omorganisationen
82.01.01 nya distriktsnämnden.

82.01.26 behandlade sociala distriktsnämnden ånyo en framställning om

171

bidrag till att betala N.N.:s narkotikaskuld. Denna gång begärdes 2500: — ,
det belopp som N.N. numera var skyldig H AB A-konsulenterna. Distriktsnämnden
konstaterade för sin del att situationen för N.N. i början av
november 1981 varit mera pressad och hotad än vad nämndens bidragsdelegerade
bedömt vid sitt sammanträde 81.11.02. Nämnden beslutade bifalla
N.N.:s framställning om 2500:- och konstaterade samtidigt att detta
beslut ej fick bli prejudicerande. Nämnden hänvisade till att andra behandlingsinsatser
(HABA-verksamhet) inte fick spolieras. Distriktsnämndens
beslut var enhälligt.

Sociala distriktsnämnden har i sitt yttrande anfört följande.

Enligt den nya socialtjänstlagen är den enskildes rätt till bistånd inte
anknutet till vare sig några i lagen särskilt angivna orsaker till hjälp eller
några särskilt angivna insatser.

Av redogörelsen framgår att HABA-konsulenterna förväntade sig att
nämnden i efterhand skulle besluta att ge N.N. bidrag med det belopp de
lagt ut, så att de ”skulle kunna få tillbaka sina pengar”. Bakgrunden till att
de för N.N.:s räkning begärde omprövning av ärendet var uppenbarligen
att N.N. själv ville göra rätt för sig gentemot konsulenterna. Några krav på
återbetalning har konsulenterna inte riktat mot N.N. Hennes skuld till
dessa var således mer att betrakta som en hedersskuld.

Även om ärendet formellt behandlades som ett biståndsärende på ansökan
av N.N. har det således vid nämndens sammanträde den 26 januari
1982 varit fråga om att ta ställning till dels om det var skäligt att HABAkonsulenterna
skulle få ersättning för de utlägg de haft då de med egna
medel bistått N.N. i en som de bedömt hotfull situation, dels om den s. k.
HAB A-verksamheten N.N. var föremål för kunde riskera att spolieras om
N.N. inte gavs möjligheter att befria sig från den hedersskuld hon ansåg sig
ha till konsulenterna. Som framgår av redogörelsen hade N.N. uttryckt
skamkänslor för att vara skyldig HABA-konsulenterna pengar som hon
inte kunde återbetala. Detta var också en orsak till att hon efter en längre
tids bortovaro åter uppsökt socialförvaltningen.

Med hänsyn till att HABA-konsulenterna i sin verksamhet kan ställas
inför valet av okonventionella lösningar på akuta problem och då deras
handlande här uppenbarligen dikterades av humanitära skäl och en strävan
att befria N.N. från ett som de uppfattade reellt hot, fann nämnden skäligt
att de skulle kompenseras för sina utlägg.

Nämnden medger att beslutet i ärendet möjligen hade blivit formellt mer
korrekt om också ersättningen till HABA-konsulenterna hade angivits som
grund. Detta hade emellertid inte inneburit någon förändring av det med
beslutet eftersträvade resultatet. Nämnden anser sig således inte ha missbrukat
sin myndighetsställning, då beslutet inte har varit till förfång för
vare sig kommunen eller någon enskild och dessutom har stöd i socialtjänstlagen.

Sedan distriktsnämndens yttrande kommit in till JO har handlingarna i
ärendet remitterats till socialstyrelsen. Styrelsen har sammanfattningsvis
uttalat att den - på i yttrandet närmare angivna grunder - inte finnér skäl
rikta kritik mot distriktsnämnden eller HABA-konsulenterna.

JO Sverne uttalade i beslut den 2 september 1982 följande.

172

BEDÖMNING

I ärendet är utrett att N.N. vid köp av narkotika har ådragit sig en skuld
till säljaren, att HABA-konsulenterna har försträckt N.N. pengar till betalning
av en del av skulden samt att distriktsnämnden har beslutat att utge
bistånd till N.N. för att hon skulle kunna betala tillbaka vad hon på så sätt
lånat.

Nämnden har därigenom godtagit att ett genom narkotikaförsäljning
uppkommet skuldförhållande kan utgöra grund för bistånd. Detta förhållande
undanskyms inte av att syftet med nämndens beslut har varit att
underlätta N.N:s återanpassning och fortsatta kontakter med HABA-konsulenterna.

En socialnämnd skall ge den enskilde det bistånd som han behöver för
sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses
på annat sätt. Socialtjänstlagen ger inga närmare föreskrifter för
valet av åtgärd. Den frihet som lagen ger är emellertid inte utan gränser.

Försäljning och innehav av narkotika är straffbart. Den ifrågavarande
skulden har uppkommit i samband med sådan brottslig verksamhet. Visserligen
utgör betalning av narkotikaskuld inte brottslig gärning enligt
narkotikastrafflagen (se NJA 1982: 30). Det framstår emellertid enligt min
mening som i hög grad olämpligt att den frihet som socialtjänstlagen ger att
utge bistånd användes till att reglera ett skuldförhållande, som ursprungligen
har uppkommit till följd av försäljning av narkotika. En åtgärd, som i
själva verket innebär att brottslig verksamhet understöds, kan inte godtas.

Då jag utgår från att vad som har förekommit i detta ärende ej kommer
att upprepas, stannar jag vid den kritik som jag har uttalat nu och avslutar
ärendet.

En person, som omhändertagits av polismyndighet med stöd av 8 §
lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), har fått kvarstanna
hos polisen i 17 dagar — fråga om tillämpningen av 12 § LVM

(Dnr 3447-1982)

Enligt 8 § lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) får polismyndigheten
omhänderta en missbrukare omedelbart om det är sannolikt att
vård kan beredas honom med stöd av LVM och rättens beslut om vård inte
kan avvaktas.

Den 8 oktober 1982 beslöt polismyndigheten med stöd av 8 § LVM att
O. skulle omhändertas. O. fick därefter kvarstanna hos polisen till den 25
oktober 1982, då han fördes till vårdanstalten Östfora.

I en anmälan till JO hänvisade föreståndaren för Östfora till bestämmelserna
i 12 § LVM, varav framgår att den som omhändertagits skall beredas

173

vård utan dröjsmål. Föreståndaren framhöll vikten av att JO klart angav
vad som skulle förstås med ”utan dröjsmål”. Det måste betecknas som en
allvarlig brist från rättssäkerhetssynpunkt om den som är omhändertagen
måste kvarstanna i häkte längre tid än som behövs.

JO Sverne anförde i beslut den 16 maj 1983 bl. a. följande.

Enligt 12 § andra stycket LVM skall den som genom polismyndighetens
beslut har omhändertagits utan dröjsmål beredas vård i sådant hem som
anges i lagen (11 §) eller på sjukhus. Det åligger socialnämnden att föranstalta
om sådan vård sedan polismyndigheten har anmält omhändertagandet.

I propositionen 1981/82:8 s. 86 uttalades att bestämmelsen avsåg att
säkerställa att den omhändertagne inte längre än absolut nödvändigt behövde
uppehålla sig i polisens förvaringslokaler. Att socialnämnden hade
att föranstalta om vård innebar inte att nämnden själv måste ha egna
vårdplatser. Vad nämnden skulle göra var att undersöka vilket vårdbehov
den omhändertagne hade och göra framställning om plats för honom på
lämplig vårdinrättning. Det framhölls i propositionen att det måste anses
åligga landstingskommunen och kommunerna i området att i sin institutionsbehovsplanering
också se till att behovet av akutplatser blev tillgodosett.

Frågan har tagits upp i socialstyrelsens Allmänna råd 1982:6 LVM.
Socialstyrelsen uttalar att den omhändertagne snarast skall beredas vård.
Socialnämnden har ansvaret för detta. Enligt socialstyrelsens mening bör
socialnämnderna ha sådan beredskap att sådana ärenden kan handläggas
även under helger. Socialnämnden skall undersöka vilket vårdbehov den
omhändertagne har och göra framställning om plats för denne på lämplig
vårdinrättning. Om missbrukaren vårdas på sjukhus, skall socialnämnden
se till att han blir satt på väntelista för intagning på ett LVM-hem. Är vård
på sjukhus inte nödvändig skall nämnden så snabbt som möjligt, t. ex. per
telefon, göra framställning om omedelbar placering av den omhändertagne
på lämpligt hem enligt 11 § LVM. Huvudmannen för institutionen avgör då
själv om han anser att institutionen har tillräckliga resurser att bereda
patienten tillfällig vård i avvaktan på länsrättens beslut (s. 25).

Jag får för egen del tillägga följande.

Den som tas om hand med stöd av 8 § LVM är som regel i omedelbart
behov av sådana vårdinsatser som kan ges på ett sjukhus eller vid ett
sådant hem som avses i LVM. Socialnämnden har ansvaret för att sådan
vård kommer till stånd. Polismyndigheten skall därför genast underrätta
nämnden om beslutet.

Det åligger nämnden att så snart nämnden fått kännedom om det omedelbara
omhändertagandet pröva vilken vård som missbrukaren behöver.
Ofta är missbrukaren redan känd för nämnden. Socialnämnden bör redan
samma dag ta kontakt med den vårdinstitution som kan ge missbrukaren
den behövliga vården.

174

Missbrukaren bör som regel redan samma dag eller dagen efter omhändertagandet
kunna överföras till vårdinstitutionen. Som departementschefen
uttalat måste även behovet av akutplatser beaktas vid planeringen av
institutionsbehovet. Givetvis får det inte förekomma att socialnämnden
drar sig undan det ansvar som nämnden har för att behövlig vård kommer
till stånd och låter missbrukaren för längre tid kvarstanna i polisens förvaringslokaler.

Läkarundersökning i mål om vård enligt lagen om vård av missbrukare
i vissa fall

Vid inspektion av socialförvaltningen i Kiruna den 7 juni 1982 tog
socialförvaltningens tjänstemän upp frågan om kravet på läkarundersökning
enligt 5 § tredje stycket lagen om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM) och uppgav följande.

Sociala centralnämnden beslöt den 15 december 1981 att till länsrätten
inge ansökan om tvångsintagning på allmän vårdanstalt av F. enligt bestämmelserna
i nykterhetsvårdslagen.

Ansökan prövades av länsrätten efter årsskiftet enligt bestämmelserna i
LVM. I dom den 1 februari 1982 konstaterade länsrätten att i målet
föreliggande läkarintyg inte uppfyllde de krav som anges i 5 § LVM. Enligt
25 § LVM kunde rätten i sådant fall själv föranstalta om läkarundersökning.
Rätten fann emellertid med hänsyn till de överväganden rätten gjort
angående tillämpningen av 2 § LVM att ytterligare försök med läkarundersökning
kunde underlåtas. Länsrätten lämnade nämndens ansökan utan
bifall.

I besvär till kammarrätten yrkade nämnden att F. skulle beredas vård
med stöd av LVM.

I beslut den 8 mars 1982 framhöll kammarrätten att det av förarbetena
till LVM framgår (prop. 1981/82:8 s. 100) att läkarundersökningen är
avsedd att utgöra en obligatorisk del av utrednings- och ansökningsförfarandet.
Kammarrätten anförde vidare följande.

I förevarande mål - i vilket förutsättningarna för vård är att pröva enligt
LVM - saknas läkarintyg av sådan beskaffenhet som anges i lagens 5 §.
Länsrätten — som konstaterat att F. är i trängande behov av vård för att
komma ifrån sitt missbruk - har därför inte haft föreskrivet underlag för
att kunna pröva om vård skall beredas med stöd av LVM eller om F:s
vårdbehov kunnat tillgodoses genom insatser enligt socialtjänstlagen eller
annan lag. Länsrättens dom skall därför undanröjas.

Kammarrätten undanröjde således länsrättens dom och visade målet
åter till länsrätten för ny handläggning.

Tjänstemännen vid förvaltningen uppgav att man i målet tillämpat möj -

175

ligheten att begära polishandräckning för att inställa F. till läkarundersökning.
F. hade emellertid hos läkaren vägrat att underkasta sig undersökning,
varför denna inte kunnat genomföras.

Kammarrättens beslut innebar att i de fall missbrukaren motsatte sig
undersökning kunde vård med stöd av LVM över huvud taget inte komma
till stånd. Visade det sig redan vid handläggningen hos nämnden att missbrukaren
bestämt motsatte sig varje läkarundersökning framstod det därför
med den av kammarrätten gjorda tolkningen inte som meningsfullt att
göra ansökan till länsrätten. Enligt tjänstemännens uppfattning skulle en
ohållbar situation uppkomma om missbrukaren kunde sätta LVM ur spel
genom att undandra sig läkarundersökningens genomförande.

JO Sverne anförde i inspektionsprotokollet följande.

Enligt 5 § tredje stycket LVM skall i mål enligt LVM förebringas läkarintyg
som anger missbrukarens aktuella hälsotillstånd. I det till lagrådet
remitterade förslaget hade 5 § LVM följande lydelse. ”Ansökan skall
innehålla läkarintyg som anger missbrukarens aktuella hälsotillstånd samt
en redogörelse för missbrukarens förhållanden i övrigt och för tidigare
vidtagna åtgärder.” Den bestämmelsen skulle ses tillsammans med 25 §
som löd. ”Om socialnämndens ansökan om vård inte innehåller läkarintyg
får rätten ombesöija erforderlig komplettering.”

Förslaget i den nu redovisade lydelsen kunde läsas så att läkarundersökning
inte var en obligatorisk del i förfarandet. Det var således förutsatt
att länsrätten i händelse av att intyg inte hade fogats vid ansökan själv fick
ombesöija komplettering om man ansåg den behövlig.

Lagrådet gjorde mot lydelsen av 5 § följande invändning. ”Trots bestämmelsens
(5 §) kategoriska utformning skall emellertid, enligt vad som
framgår av 25 §, ansökningen kunna inges till länsrätten utan att läkarintyg
är fogat vid densamma, varefter komplettering kan ombesörjas av rätten.
Med hänsyn härtill synes lämpligt att förevarande stadgande erhåller en
mindre kategorisk utformning.” Lagrådet föreslog följande lydelse.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för missbrukarens förhållanden
och för tidigare vidtagna åtgärder. Ansökan skall också ange den vård som
socialnämnden anser behövlig, var vården bör påböijas och i vilket hem
intagning kan ske.

I målet skall förebringas läkarintyg som anger missbrukarens aktuella
hälsotillstånd. Om inte synnerligt hinder möter, skall socialnämnden foga
sådant intyg vid sin ansökan.

Vid tolkningen måste beaktas i första hand att 5 § i det ursprungliga
förslaget avsåg enbart socialnämndens utredning i ärendet. Bestämmelsen
riktade sig således inte till länsrätten, som skulle pröva en ansökan av
nämnden. Vidare måste beaktas att en jämförelse mellan 5 och 25 §§ i den
ursprungliga lydelsen gav vid handen att ansökan om vård kunde ges in till
rätten utan att läkarintyg var fogat vid ansökan. Den av lagrådet föreslagna

176

ändringen måste därför i första hand ses som en anpassning av lydelsen av
5 § till 25 § på så sätt att det även av 5 § skulle framgå att läkarundersökningen
inte var en ovillkorlig förutsättning för att ansökan skulle få göras.
Av 25 §:s lydelse i övrigt framgick att det inte heller var någon ovillkorlig
skyldighet för rätten att förordna om läkarundersökning, när intyg inte
hade fogats vid nämndens ansökan. Den av lagrådet föreslagna och av
riksdagen antagna lydelsen av 5 § ”1 målet skall förebringas läkarintyg -

” får således i konsekvens med vad som förut gällde ses som riktad i

första hand till nämnden. Den följande meningen ”Om inte synnerligt

—” får därvid ses som ett undantag i den för nämnden annars gällande
huvudregeln. Det finns således inte tillräckligt fog för att anse att lagrådet
med sin ändring avsett att införa en även för länsrätten tvingande bestämmelse
om läkarintyg i målet. Detta skulle ju i så fall innebära att den
inkonsekvens i lagstiftningen som lagrådet hade velat komma till rätta med
kvarstod även efter ändringen. Det måste således hållas i minnet att i nu
gällande lydelse av 25 § är den till länsrätten riktade föreskriften om
läkarundersökning fakultativ. Det ställs således enligt min mening inte
något ovillkorligt krav på att länsrätten skall förordna om läkarundersökning
i den situationen att nämnden har underlåtit att foga läkarintyg vid sin
ansökan.

Onekligen kan emellertid skäl åberopas för den tolkning som kammarrätten
har gjort. Det är givetvis otillfredsställande att lagstiftningen ger
utrymme för sådana tolkningssvårigheter. Härtill kommer att en tillämpning
av lagen i enlighet med kammarrättens beslut leder till att en missbrukare
kan undandra sig den vård med stöd av lagen som han annars skulle
behöva genom att vägra medverka vid läkarundersökning. De möjligheter
till handräckning som lagen anvisar ger således inte läkaren befogenhet att
med polisens medverkan genomföra undersökningen mot missbrukarens
vilja.

Lagen bör därför förtydligas så att det klart framgår att kravet på
läkarintyg i målet kan efterges om synnerliga hinder möter. Vid den prövningen
bör beaktas vilken utredning om missbrukarens hälsotillstånd som
annars kan förebringas i målet.

Socialberedningen har att följa tillämpningen av LVM och komma med
förslag till de ändringar i lagen som visar sig behövliga. Jag överlämnar
under hänvisning till detta ett utdrag ur protokollet till beredningen. I
övrigt vidtar jag inga åtgärder med anledning av den av socialförvaltningen
väckta frågan.

177

Handläggning av ärende i socialnämnd — bl. a. fråga om partens rätt
att närvara vid nämndens sammanträde

(Dnr 195-1982)

Sociala distriktsnämnden nr 6 i Stockholms kommun tog upp till beslut
vid sammanträde den 22 december 1981 frågan om en fyraårig pojke skulle
tas om hand för samhällsvård enligt dåvarande barnavårdslagen. Till
nämndens sammanträde hade modern, som var ensam vårdnadshavare,
modems advokat Johan Cavalli, fadern och två läkare kallats för att lämna
uppgifter i ärendet.

Cavalli begärde efter nämndens sammanträde att JO skulle pröva om
nämnden vid sammanträdet iakttagit gällande bestämmelser. Cavalli uppgav
följande.

Vid sammanträdet ställde Cavalli såsom ombud för modern den frågan
till utredarna om de mer preciserat kunde ange på vilka grunder de ansåg
modern olämplig som vårdnadshavare. Utredarna frågade ordföranden i
nämnden om de måste besvara frågan. Ordföranden svarade att någon
sådan skyldighet inte förelåg. Något svar lämnades inte.

Cavalli frågade därefter om han fick sitta kvar, när de övriga hördes av
nämnden. Dessa var bi.a. fadern och en specialist i bampsykiatri, vilka
båda ansåg modern olämplig att ha hand om sonen. Varken modern eller
Cavalli tilläts emellertid att sitta kvar. De hade således ingen möjlighet att
bemöta och beakta faderns och barnpsykiaterns uttalanden innan nämnden
fattade beslut.

Klagomålen remitterades till sociala distriktsnämnden nr 6 för utredning
och yttrande. Distriktsnämnden uppgav bl. a. följande.

Sedan advokat Cavalli framlagt sin klients synpunkter frågade han en
smula trevande om han fick ställa några frågor till utredarna om varför de
ansåg modern vara olämplig ha hand om sonen. En av utredarna vädjade
till ordföranden, som förklarade att de ej behövde besvara dessa frågor
som ju redan fanns besvarade i det utredningsmaterial, som modern och
hennes ombud redan hade erhållit. Därefter frågade Cavalli om han fick
sitta kvar när de övriga hördes. Han lämnade dock sammanträdeslokalen
utan att framställa något yrkande därom sedan ordföranden upplyst honom
om att det inte var brukligt att så skedde. Vid specialisternas utsagor, och
förhöret med fadern - redovisat i PM av distriktschefen Lennart Berglöw
1981-12-28 - framkom intet utöver det som redovisats i den skriftliga
utredning, som advokaten Cavalli redan erhållit. Om så skett hade kommunicering
måst ske före nämndens beslut.

I beslut den 27 september 1982 anförde JO Sverne.

Enligt 19 § första stycket barnavårdslagen, som gällde vid nu ifrågavarande
tid, hade den som enligt 15 § förvaltningslagen skulle beredas tillfälle
att yttra sig rätt att bli hörd av nämnden, om inte särskilda skäl föranledde
annat. En motsvarande bestämmelse finns nu i 55 § socialtjänstlagen.

12 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr I

178

Rätten för part att bli personligen hörd inför nämnden syftar till att
främja samförståndet mellan nämnden och den som ärendet rör och stärka
dennes förtroende för utredning och bedömning (prop. 1979/80:1 s. 406, se
även prop. 1960:10 s. 241). Vad parten uppger då han hörs av nämnden
kan utgöra ett viktigt led i utredningen.

Enligt 19 § andra stycket barnavårdslagen hade den som hördes av
nämnden rätt att utveckla sin talan och förebringa bevisning. Begärde han
att upplysning skulle inhämtas eller att annan utredning skulle förebringas,
skulle hans begäran efterkommas, om det kunde antas att åtgärden skulle
ha betydelse. En motsvarande rätt får utan särskilt författningsstöd anses
tillkomma part inom socialtjänsten.

Vid hörande av part skall parten beredas tillfälle att lägga fram sin sak
inför dem som skall fatta beslut i ärendet. Avsikten har inte varit att
parten, då han hörs av nämnden, genom att ställa frågor till dem som är
närvarande skall verka för en komplettering av utredningen. Anser parten
att utredningen på någon punkt är ofullständig, bör han redan i samband
med att han får del av utredningen hos nämnden begära en komplettering.
Uppenbarligen kan emellertid situationer uppkomma, då det kan vara
motiverat att låta part ställa frågor till dem som har verkställt utredning
och vars närvaro är betingad av den särskilda kunskap de har om partens
förhållanden. Ytterst ankommer det på nämnden att bestämma i vilken
omfattning part som hörs av nämnden skall fa ställa frågor.

I nu föreliggande ärende har Cavalli i egenskap av ombud för modern
begärt besked från utredarna om på vilka grunder de ansåg modern olämplig
som vårdnadshavare. Visserligen bör nämnden visa öppenhet mot part
som ställer sig frågande till någon del av utredningen. Med hänsyn till att
uppgifter i de hänseenden Cavalli angett redan lämnats i den utredning som
Cavalli tagit del av, finner jag emellertid inte anledning att rikta kritik mot
nämndens ordförande för att hon inte funnit skäl att föra utredningen
vidare.

Nästa fråga gäller partens rätt att närvara, då på partens eller nämndens
begäran sakkunnig hörs av nämnden. Inte heller för dessa situationer ger
författningarna några anvisningar. Frågan är sparsamt berörd i förarbetena
till barnavårdslagen.

Barnavårdskommittén (SOU 1956:61 s. 321) ansåg att förhör inför
nämnden inte skulle vara offentliga. Endast personer som kallats eller
erhållit tillstånd av nämnden fick vara närvarande, när någon hördes av
nämnden. Om någon hördes på direkt begäran av den saken rörde borde
dock den som påkallat förhöret beredas tillfälle att närvara personligen
eller genom ombud, om inte detta medförde hinder eller olägenhet. Kommittén
fann något uttryckligt stadgande om detta, motsvarande 23 kap.
10 § rättegångsbalken, inte behövligt.

Departementschefen delade kommitténs uppfattning om att något uttryckligt
stadgande inte behövdes. Departementschefen underströk vikten
av att den av kommittén angivna principen iakttogs (prop. 1960:10 s. 242).

179

Av vad nu sagts får således anses framgå att parten som regel bör
beredas tillfälle att närvara, när nämnden på partens begäran hör sakkunnig
eller annan.

Vid förhör som äger rum på initiativ av nämnden ger förarbetena inga
anvisningar. Även i detta fall bör emellertid nämnden, när så är möjligt,
tillmötesgå partens begäran om att tå närvara. Det ligger enligt min mening
i sakens natur att parten bör få övervara förhör som äger rum i syfte att
utreda förutsättningarna för en ifrågasatt, för parten ingripande åtgärd.
Endast då det är påkallat av ordningsskäl eller då annars särskilda omständigheter
föreligger bör partens begäran om att få närvara avslås.

Jag vill i förevarande sammanhang erinra om att parten enligt 14 §
förvaltningslagen har rätt att ta del av det som har tillförts ärendet med de
begränsningar som följer av sekretesslagen. Den rätt till insyn som kommit
till uttryck i förvaltningslagen talar också för att parten bör beredas tillfälle
att närvara redan då förhöret vid nämnden äger rum.

Frågan om vad som skall förekomma, då part är närvarande vid förhör
med annan, är knapphändigt berörd i förarbetena. Jag vill emellertid peka
på bamavårdskommitténs uttalande i denna del, som synes ha godtagits av
departementschefen. Kommittén ansåg att då den saken rör och hans
närmaste är närvarande vid förhör med annan bör de få framställa frågor i
den ordning förhörsledaren bestämmer (SOU 1956:61 s. 321).

Är part inte närvarande, då nämnden hör annan, åligger det nämnden att
anteckna vad som kommer fram vid förhöret. Såvitt avser utsaga av part
följer den skyldigheten av 16 § förvaltningslagen, där det sägs att uppgift
som part har lämnat i ärendet skall antecknas genom myndighetens försorg
i den utsträckning som behövs. Motsvarande får anses gälla om uppgift
som annan på motparts begäran eller på initiativ av nämnden har lämnat i
ärendet.

Kravet på dokumentation är emellertid inte ovillkorligt. Har de uppgifter
som lämnats vid nämndens sammanträde av motpart eller annan inget
samband med den fråga som skall prövas av nämnden behöver några
anteckningar inte göras. Jag vill dock framhålla att det är av största
betydelse för partens förtroende för nämndens beslut att uppgifter som har
lämnats av motpart eller av annan antecknas.

Att anteckning sker i enlighet med vad som har sagts nu är en förutsättning
för att nämnden skall kunna fullgöra de skyldigheter som åvilar
nämnden enligt 15 § förvaltningslagen. Av den bestämmelsen följer således
att ärendet inte får avgöras utan att parten har underrättats om det som
har tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts
honom att yttra sig över det.

Emellertid kan enligt 15 § 1. förvaltningslagen kommunikation underlåtas
om åtgärden är uppenbart obehövlig. Undantagsregeln syftar i första
hand på de situationer då myndighets beslut i saken bedöms gå i positiv
riktning för part. 1 sådana fall torde det som regel vara uppenbart att
kommunikation inte behövs.

180

Kommunikation kan vidare underlåtas om inget väsentligt partsintresse
eftersatts. Material som helt saknar betydelse för ärendets avgörande och
material som har viss betydelse härför men ringa sådan bör kunna hänföras
till undantagsregeln. Självfallet måste vid den prövningen hänsyn tas till
beskaffenheten hos det ärende som skall prövas av myndigheten.

Departementschefen uttalade (prop. 1971:30 s. 470) att det ligger i
myndighetens hand att efter omständigheterna pröva om det i visst fall
skall anses obehövligt att kommunicera. Det måste dock framstå som
uppenbart att kommunikation i det enskilda fallet inte har någon uppgift att
fylla för att åtgärden skall kunna underlåtas.

Förevarande ärende har gällt fråga om vård utan samtycke av partens
barn. I ärendet har fadern och — på nämndens begäran — en läkare hörts
av nämnden. Båda har uttalat sig i frågan om moderns lämplighet som
vårdnadshavare. Nämnden borde ha insett att det för modern var av
väsentligt intresse att få del av de uppgifter som fadern och läkaren lämnat.

Det har således inte kommit fram något som ger stöd för uppfattningen
att undantagsregeln i 15 § 1. förvaltningslagen har varit tillämplig. Då inte
heller annan grund för att underlåta kommunikation har förelegat, hade det
ålegat nämnden att bereda parten tillfälle att yttra sig över de anteckningar
som gjorts över samtalen med fadern och läkaren.

Jag finner alltså anledning att rikta kritik mot nämnden för att nämnden
inte berett Cavalli tillfälle att övervara förhören och för att nämnden
underlåtit att iaktta bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen.

Offentligt biträdes rätt att närvara vid socialnämndens sammanträde
i ärende enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU)

(Dnr 3555-1982)

Ett offentligt biträde uppgav i klagomål till JO bl. a.

Han förordnades den 15 november 1982 som offentligt biträde för A. i
mål angående beredande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) för A:s barn. Länsrätten fastställde den 22 november
1982 ett ordförandebeslut enligt vilket barnet skulle omhändertas enligt
6 § LVU. Utredning gjordes av socialförvaltningen. Biträdet delgavs utredningen
den 1 december 1982. Han erhöll samtidigt kallelse till nämndens
sammanträde den 6 december 1982. Biträdet anmälde hinder. Nämnden
ansåg sig ej kunna flytta sammanträdet. Ärendet avgjordes i partens
och biträdets frånvaro. Biträdet ansåg att han härigenom inte hade kunnat
tillvarata barnets intressen på ett betryggande sätt.

Klagomålen remitterades till socialnämnden. Nämnden förklarade i yttrande
att det ej funnits möjlighet att ändra tiden för nämndens sammanträ -

181

de utan att sätta de föreskrivna tidsfristerna åt sidan. Angelägenhetsgraden
av inställelsen måste enligt nämndens mening även ses mot bakgrunden av
att nämndens beslut inte var slutligt.

JO Sverne anförde i beslut den 5 maj 1983 följande.

Rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas bl. a. i ärenden angående
beredande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU). Biträdet kan i dessa ärenden förordnas redan under ärendets
handläggning vid socialnämnden.

Det offentliga biträdet skall ge parten det stöd och den hjälp som behövs
för att parten skall kunna tillvarata sin rätt. Biträdet skall bl. a. verka för
att utredningen blir så fullständig som möjligt. Det offentliga biträdets
insatser kan vara särskilt betydelsefulla på utredningsstadiet.

Av 55 § socialtjänstlagen följer att part har rätt att få företräde inför
nämnden om inte särskilda skäl föranleder annat. Att parten därvid får
anlita ombud eller biträde följer av 6 § förvaltningslagen. Begär parten
företräde inför nämnden bör därför i förekommande fall även hans offentliga
biträde beredas tillfälle att närvara.

Men även i övrigt bör - mot bakgrund av de uppgifter som det offentliga
biträdet har — biträdet när det kan ske ges tillfälle att närvara vid det
sammanträde i nämnden där frågan om ansökan om vård enligt LVU skall
prövas. Nämnden bör därför om möjligt förlägga sammanträdet så att det
offentliga biträdet med hänsyn till sina uppgifter i övrigt har möjlighet att
närvara. Nämnden måste därvid göra en avvägning mellan å ena sidan en
med hänsyn till gällande tidsfrister nödvändig planering av nämndens
arbete och å andra sidan de intressen som det offentliga biträdet har att ta
tillvara. Saknar nämnden med hänsyn till arbetets behöriga gång möjlighet
att tillmötesgå biträdets önskemål, har biträdet givetvis möjlighet att skriftligen
eller muntligen till en tjänsteman vid förvaltningen redovisa sina
synpunkter i ärendet.

I förevarande ärende har biträdets begäran em ändrad tid för sammanträde
kommit in till nämnden först samma dag som sammanträdet skulle
äga rum. Den dagen utgjorde med beaktande av gällande tidsfrister och
nämndens arbete i övrigt sista dag för prövning av frågan om ansökan
enligt LVU. De svårigheter som nu uppkom hade kunnat undvikas om
muntliga kontakter tagits i ärendet. Vad som har förekommit ger mig dock
inte anledning att rikta någon kritik mot nämnden i denna del.

Bristfällig handläggning hos socialnämnd av ett boutredningsärende

(Dnr 3400-1981)

I klagomål till JO anförde Lennart F. följande.

Hans moder Ingeborg F. avled den 19 april 1981. Han fick inte vetskap
om dödsfallet förrän den 26 september 1981, då han kom till modems

182

bostad för att besöka henne på Hjorthagens pensionärshem i Stockholm.
Socialnämnden hade då tagit hand om hennes egendom. Någon redovisning
från nämnden av kvarlåtenskapen hade inte kommit till hans kännedom.

Efter remiss kom socialnämnden i Stockholms kommun in med yttrande.
1 yttrandet anfördes i huvudsak följande.

Vid genomgång av Ingeborg F:s kvarlåtenskap anträffades endast en
handling av intresse för den fortsatta boutredningen, nämligen ett flyttningsbetyg
i vilket en son fanns antecknad. Enligt betyget var denne son
född 1948.

I samband med hembesöket granskades även handlingar på pensionärshemmets
expedition. Ingeborg F. hade där uppgivit en fosterbroder E.
såsom enda anhörig. Vid kontakt med fosterbrodem E. meddelade denne
att han ej önskade vara behjälplig vid boutredningen.

Vid samtal med pastorsämbetet i Högalids församling, till vilken Ingeborg
F. utflyttat 1953 enligt ovan nämnda flyttningsbetyg, framkom att
sonen bortadopterats.

Med hänsyn till att dödsboet uppvisade endast ringa tillgångar och att
premisser förelåg för upprättande av dödsboanmälan enligt bestämmelserna
i 20 kap. 8 a § ärvdabalken vidtogs ingen ytterligare släktutredning.

Till JO-ämbetet införskaffades därefter från pastorsämbetet i Engelbrekts
församling dödsfallsintyg och släktutredning beträffande Ingeborg
F. Av dessa handlingar framgick att Ingeborg F. vid sin bortgång efterlämnade
två barn - Hans, född 1942 och Lennart, född 1948.

Någon anteckning om att sönerna skulle vara bortadopterade fanns inte,
varken hos pastorsämbetet i Högalids eller Engelbrekts församling. Enligt
vad Hans och Lennart F. uppgivit till JO var det en år 1936 född son, som
bortadopterats.

Med anledning av vad som sålunda framkommit anmodades socialnämnden
att inkomma med förnyat yttrande.

Nämnden åberopade som eget yttrande ett inom förvaltningen upprättat
tjänsteutlåtande i vilket det anfördes bl. a. följande.

Uppgiften om att Lennart F. bortadopterats hade erhållits per telefon
från pastorsämbetet i Högalid.

Vad angick slutredovisningen hade sekreterare W. vid förvaltningens
boutredningssektion i brev 4 juni 1982 till Lennart F. avgivit en slutlig
redovisning av boets medel.

Lennart F. anförde därefter följande.

Vad gällde slutredovisningen, som W. i brev den 4 juni 1982 lämnat
Lennart F., fanns i denna upptaget kontanter till ett belopp av 2588 kr. I
brev till Lennart F. den 3 december 1982 hade W. emellertid uppgivit att
han tillvaratog 3 108 kr. i kontanter. Lennart F. ifrågasatte varför dessa
summor inte överensstämde.

Med anledning av vad Lennart F. senast uppgivit inhämtades upplys -

183

ningar från W. Denne uppgav. Det var riktigt att han tillvaratog 3 108 kr. i
kontanter. Därefter betalade han 520 kr. kontant för städning och bortforsling
av Ingeborg F:s lösöre. Av förbiseende hade han vid slutredovisningen
inte tagit upp denna debitering utan endast avräknat beloppet på
Ingeborg F:s kontanta medel.

Slutligen ingavs i ärendet ett brev från fosterbrodern E. till Hans F. I
brevet uppgav E. att han vid sitt samtal med en socialtjänsteman om
Ingeborg F:s död, framhållit att hon hade två söner, vilka förvaltningen
borde ta kontakt med.

I beslut den 11 januari 1983 uttalade JO Sverne följande.

Beträffande omhändertagande av en bortgångens egendom tills denna
kommer under förvaltning av samtliga delägare eller blir föremål för särskild
förvaltning finns bestämmelser i 18 kap. 2 § ärvdabalken (ÄB).

1 första hand ankommer det på delägare att ta vård om egendomen. Om
det saknas delägare eller finns sådan men denne underlåter att ta vård om
boet, ankommer det i sista hand på socialnämnden att ta vård om boet.

Socialnämnden skall fullgöra de uppgifter som annars skulle åligga delägare.
I denna provisoriska förvaltning ingår således i första hand att ta
hand om boets egendom. Förvaltningens syfte i detta inledande skede är
att se till att egendomen i möjligaste mån bevaras oförändrad, tills den
egentliga boutredningen tar sin böljan. Socialnämndens strävan i detta
sammanhang bör således vara att boet snarast kommer under delägarnas
gemensamma förvaltning.

En annan inledande åtgärd för socialnämnden blir att ta reda på eventuella
delägares namn och adress. Härvid kan det bli erforderligt att anlita
pastorsämbetet eller annan folkbokföringsmyndighet.

Skulle delägarna inte vilja medverka i dödsboförvaltningen bör de - om
tillgångarna överstiger kostnaderna för begravning och andra utgifter i
samband med dödsfallet - anmodas begära boutredningsman. Uppgår ej
tillgångarna till sådant värde och vill dödsbodelägarna ej ta hand om boet,
är socialnämnden oförhindrad att undanskaffa vad som finns i boet och ta
initiativ till dödsboanmälan enligt 20 kap. 8a § ÄB. Det bör understrykas
att detta ej får ske med mindre samtliga dödsbodelägare förklarat sig sakna
intresse av boet. Det är således viktigt att nämnden i samband med den
provisoriska förvaltningen noggrant undersöker om det eventuellt kan
finnas några dödsbodelägare.

I detta ärende har socialnämnden i enlighet med vad som är föreskrivet
tagit hand om den provisoriska förvaltningen av boet i samband med
Ingeborg F:s bortgång. Det åvilade då nämnden att ta reda på om det fanns
några dödsbodelägare och att - om sådana fanns - underrätta dessa om
förhållandena. Socialnämnden har uppgivit att man på olika sätt försökt att
få vetskap om det fanns några delägare. Bl. a. har W., som företrätt
nämnden, haft kontakt med pastorsämbetet i Högalids församling och med
fosterbrodern.

184

Den undersökning W. gjort är inte nöjaktig och den harju också visat sig
vara klart bristfällig. I stället borde W. ha från vederbörligt pastorsämbete
begärt dödsfallsintyg och släktutredning1. Denna åtgärd hade säkerligen
inte varit stort mer tidskrävande än att försöka inhämta uppgifter per
telefon. Dessutom hade W. kunnat förlita sig på att de uppgifter han fick
överensstämde med verkligheten.

Vidare anser jag mig böra påpeka att den ekonomiska redovisningen av
förvaltningen bör vara korrekt, oavsett om någon dödsbodelägare finns
eller inte.

Slutligen vill jag nämna att dödsboanmälan bör göras inom två månader
från dödsfallet. Ingeborg F. avled den 19 april 1981 och dödsboanmälan
borde således varit rätten tillhanda senast den 19 juni 1981. Dödsboanmälan
är i förevarande fall dagtecknad den 26 januari 1982 men har, enligt
tingsrättens inkomststämpel, inte inkommit till tingsrätten förrän den 23
februari 1982. Med W:s utgångspunkt att några dödsbodelägare ej fanns
borde dödsboanmälan ha skett betydligt tidigare än som skedde.

Jag har i ett tidigare beslut den 28 maj 1982 (dnr 2745-1981) kritiserat
nämnden och dess personal för handläggningen av ett annat boutredningsärende.
Jag hade där skäl att framhålla att nämnden borde tillse att den
personal som sköter ärenden av denna art får bättre information om
ärvdabalkens bestämmelser och dess innebörd. Jag vill återigen betona
detta för nämnden och jag förutsätter att nämnden vidtar åtgärder så att
ärenden av denna art framdeles handläggs på ett bättre sätt än vad som nu
varit fallet.

Vissa övriga ärenden

Socialnämndens skyldighet att pröva behovet av fortsatt vård enligt lagen
med särskilda bestämmelser om vård av unga {LVU)

Vid inspektion av socialförvaltningen i Kiruna den 7 och 8 juni 1982
uppmärksammades att sociala utskottet den 13 april 1982 i två ärenden
prövat behovet av fortsatt vård enligt lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU). I det ena ärendet hade nämnden förklarat att den
vård, som bereddes den unge med stöd av 1 § 1. LVU, skulle fortgå. I det
andra ärendet hade utskottet uttalat att ett omhändertagande enligt 1 § 2.
LVU skulle kvarstå. Inte i något fall hade besvärshänvisning lämnats.

JO Sverne lät i inspektionsprotokollet inta följande uttalanden.

Det åligger nämnden att kontinuerligt följa den vård som bereds den
unge med stöd av LVU. Så snart förutsättningar för detta föreligger skall

1 JO har i ett ärende med dnr 2009-1983 upptagit frågan om utformning av folkbokföringsmyndighetemas
formulär för dödsfallsintyg och släktutredning samt dessa
myndigheters utrednings- och serviceskyldighet i sammanhanget.

185

nämnden låta vården övergå i frivilliga former, antingen genom fortsatt
vård utom det egna hemmet eller genom stöd- och hjälpinsatser i barnets
eget hem. Detta förutsätter att det finns rutiner för hur nämnden skall
hållas underrättad om vården.

När det gäller de unga som bereds vård med stöd av 1 § 1. LVU finns
särskilda bestämmelser i 41 § socialtjänstförordningen. Nämnden åläggs
där att regelbundet och minst en gång om året vid sammanträde överväga
om vård enligt lagen alltjämt är påkallad.

Det får därför ankomma på den tjänsteman vid förvaltningen, som har
den närmare uppsikten över vården, att minst en gång om året anmäla till
nämnden hur vården bedrivs och hur barnets och föräldrarnas förhållanden
utvecklar sig. Nämnden får på detta sätt den insyn i ärendets handläggning
som utgör en förutsättning för de överväganden som avses i 41 §
socialtjänstförordningen.

Avsikten har inte varit att anmälan alltid skall leda fram till ett formellt
beslutsförfarande, där på grundval av gjord utredning nämnden i beslut har
att ta ställning till frågan om vårdens upphörande. Detta skulle i så fall
innebära att förvaltningslagens regler alltid blev tillämpliga på förfarandet.
Det är först när nämnden finner anledning ifrågasätta behovet av fortsatt
vård som en prövning i nämnd bör ske och det är först då som ett ärende
uppkommer. Finner således nämnden vid sina överväganden enligt 41 §
socialtjänstförordningen att frågan bör prövas i nämnden, ankommer det
på nämnden att göra den komplettering av utredningen som behövs och att
iaktta förvaltningslagens och socialtjänstlagens regler avseende förfarandet.
Därmed följer en skyldighet för nämnden att bl. a. låta den som är part
ta del av utredningen och bereda honom tillfälle att närvara vid ärendets
avgörande. Mot det beslut som nämndeh därefter fattar kan talan föras
genom förvaltningsbesvär.

Finner å andra sidan nämnden vid sina överväganden att anmälan om
vården inte ger anledning till en sådan prövning i nämnd, kan nämnden
lägga anmälan till handlingarna utan beslut i saken (se prop. 1979/80:1 s.
501).

Jag vill tillägga att de överväganden som årligen skall göras inte innefattar
någon begränsning av nämndens skyldighet att fortlöpande följa den
vård som bereds de unga med stöd av LVU.

När det därefter gäller de unga som bereds vård med stöd av 1 §2. LVU
finns särskilda bestämmelser i 5 § andra stycket. Det sägs där att socialnämnden
inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet
skall pröva om vården skall upphöra. Den frågan skall därefter prövas
fortlöpande inom sex månader från senaste prövningen.

I dessa fall skall en prövning i sak alltid äga rum. Här uppkommer ett
ärende och förvaltningslagens regler skall därför alltid tillämpas. Mot
nämndens beslut får talan föras genom besvär.

I nu föreliggande ärenden har, såvitt framgår, en prövning i sak ägt rum.

186

Det har därför ålegat nämnden att tillämpa förvaltningslagens och socialtjänstlagens
regler om förfarandet och att förse besluten med fullföljdshänvisning.

Daghems roll i en umgängestvist
(Dnr 3079-1982)

På förekommen anledning anförde JO Sverne i beslut den 9 februari 1983
bl.a. följande.

Enligt bestämmelserna i 6 kap. föräldrabalken är det vårdnadshavaren
som bestämmer över barnet i personliga angelägenheter. Det ligger därför
på vårdnadshavaren - om annat ej beslutats av domstol - att bestämma i
vilken utsträckning den förälder som är utan del i vårdnaden skall få träffa
barnet. Den förälder, som är skild från vårdnaden, har emellertid i normala
fall rätt till umgänge med barnet. Är han eller hon inte nöjd med vad som
bestäms av vårdnadshavaren skall rätten besluta i frågan.

Föreligger en tvist om umgänget med barn som är inskrivna på daghem
skall daghemspersonal förhålla sig neutral. Ett utslag av denna neutralitet
är att personalen skall följa de förhållningsregler i fråga om umgängesrättens
utövande som vårdnadshavaren bestämmer. Umgängestvisten får
lösas i den ordning som lagstiftaren anvisar.

I detta fall har daghemspersonalen sedan den fått klart för sig hur den
borde handla ej vidare förmedlat någon kontakt mellan fadern och barnen.
Någon anledning för mig att ingripa i ärendet föreligger därför ej.

Lämpligheten av att socialförvaltning inhämtar utdrag ur polisregistret i
vårdnads- och umgängesrättsärenden
(Dnr 2368-1982)

Sedan det i ett ärende rörande umgängesrätt med barn uppmärksammats
att socialförvaltningen rutinmässigt i vårdnads- och umgängesrättsärenden
begärde utdrag ur polisregistret på mannen för att få uppgift om han är en
våldsverkare, anförde JO Sverne i beslut den 11 februari 1983 följande.

Anledningen till att ett vårdnads- eller umgängesrättsärende uppkommer
hos nämnden är som regel att föräldrarna i en spänd och känslig situation
inte själva kan nå en överenskommelse beträffande sina barn. Det är oftast
fråga om personer, som socialnämnden tidigare inte haft befattning med.
Någon anledning att utgå från att föräldrarna endast därför att de inte kan
komma överens i vårdnads- eller umgängesfrågan skulle vara misskötsamma
finns inte. Ett rutinmässigt inhämtande av uppgifter från polisregistret
beträffande föräldrarna eller någon av dem i ärenden av denna art
kan därför inte vara påkallat eller ens lämpligt. Endast om nämnden på
grund av vad som tidigare är bekant för nämnden eiler vad som framkommer
vid utredningen i ärendet finner att uppgifter som förekommer i
polisregistret kan vara till gagn för utredningen, bör sådana upplysningar
inhämtas.

187

Utdragen handläggning i ett faderskapsärendc
(Dnr 2531-1982)

I ett ärende angående utdragen handläggning i ett faderskapsärende
uttalade JO Sverne i beslut den 10 december 1982 följande.

Enligt 2 kap. I § föräldrabalken (FB) åligger det socialnämnden att
försöka utreda vem som är far till ett barn, där inte enligt 1 kap. 1 § FB viss
man skall anses som ett barns far. Nämnden skall också sörja för att
faderskapet fastställs. Socialnämnden får enligt 2 kap. 5 § FB lägga ner en
påbörjad utredning angående faderskapet bl. a. om det visar sig omöjligt att
övér huvud taget få några upplysningar till vägledning för utredningen, om
det från början framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt
av domstol eller om en fortsatt utredning skulle innebära men för barnet
eller påtagliga risker för modems psykiska hälsa.

Förevarande ärende har hållits öppet under en följd av år utan att några
utredningsåtgärder, som kunnat bidra till att lösa frågan om barnets börd,
tycks ha vidtagits. Anledningen till detta har uppenbarligen varit att man
inte ansett sig kunna komma längre i utredningen. Detta har tydligen i sin
tur haft att göra med att barnets mor visat bristande vilja att medverka i
utredningarna.

Ett barn har normalt ett starkt intresse av att det så tillförlitligt som
möjligt fastställs vem som är barnets far. Det är därför otillfredsställande
att inte mer kunnat göras i förevarande ärende för att få faderskapet
fastställt. Jag vill i sammanhanget erinra om bestämmelserna i 2 § a) lagen
(1964:143) om bidragsförskott enligt vilken bidragsförskott inte utgår om
vårdnadshavaren utan giltigt skäl underlåter att vidta eller medverka till
åtgärder för att få faderskapet fastställt. Klart är att den befogenhet, som
försäkringskassan sålunda har att vägra bidragsförskott, av socialnämnden
får användas som ett påtryckningsmedel för att förmå modern att medverka
till faderskapets fastställande.

Huruvida sådan påtryckning gjorts eller om det över huvud taget utgår
bidragsförskott för barnet kan inte klart utläsas ur det föreliggande materialet.
Jag nöjer mig därför med det allmänna uttalandet att ett faderskapsärende
inte bör hållas svävande år efter år utan att några påtagliga framsteg
kan redovisas. Visar det sig trots gjorda ansträngningar och påtryckningar
ogörligt att få fram upplysningar som kan bidra till att barnets börd fastställs
bör utredningen läggas ner.

Kommunicering av en adoptionsutredning med part
(Dnr 1455-1982)

JO Sverne anförde på förekommen anledning i beslut den 17 september
1982 följande.

Enligt 4 kap. 10 § andra stycket föräldrabalken (FB) skall i ärende
rörande adoption av barn fader eller moder som är utan del i vårdnaden om
barnet höras, om det kan ske. Av 4 kap. 11 § FB framgår att mot rättens

188

beslut i ärende om antagande av adoptivbarn får talan fullföljas bl. a. av
den som skall höras i ärendet.

L. skulle i egenskap av biologisk far för S. höras i adoptionsärendet.
Något samtycke från honom krävdes dock inte eftersom han var utan del i
vårdnaden om barnet. Eftersom L. skulle höras, hade han också möjlighet
att överklaga tingsrättens beslut i adoptionsfrågan. L. har följaktligen haft
partsställning i tingsrätten.

Enligt 14 § förvaltningslagen (FL) har sökande, klagande eller annan
part i princip rätt att ta del av det som tillförts ärendet. I 15 § FL sägs att
ett ärende i princip inte får avgöras utan att sökande, klagande eller annan
part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv
och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Enligt 54 § tredje stycket
socialtjänstlagen skall dessa bestämmelser tillämpas också när det är fråga
om en ansökan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller
ärende som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.

Eftersom L. intagit partsställning i tingsrätten har han haft samma ställning
även hos socialnämnden vid dess utredning i saken. Socialförvaltningen
har sålunda förfarit felaktigt, när den inte iakttog bestämmelserna om
rätt till insyn och kommunikation (14 respektive 15 § FL) beträffande
honom.

Det har emellertid framkommit att L. före tingsrättens avgörande av
ärendet fått ta del av utredningen och beretts tillfälle att yttra sig över den.
Jag nöjer mig därför med den kritik som ligger i det ovan anförda.

Handläggning vid socialnämnd av ärenden angående rätt att inneha skjutvapen (Dnr

2418-1982)

Vid en av JO Sveme verkställd inspektion av socialförvaltningen i
Haparanda kommun iakttogs bl. a. att socialnämnden i Haparanda kommun
regelmässigt på begäran av polismyndighet lät utreda frågor om
lämplighet för vapeninnehav.

Med anledning härav beslöt JO att yttrande skulle inhämtas från socialnämnden
angående frågan hur den nya sekretesslagen påverkat dess handläggning
av vapenlicensärenden.

Sedan nämnden inkommit med yttrande i saken uttalade JO i beslut den
10 januari 1983 följande.

Enligt 14 kap. 1 § andra meningen sekretesslagen hindrar sekretessen
inte att uppgift lämnas till annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av
lag eller förordning.

Före år 1982 förelåg en skyldighet för nykterhetsnämnd att enligt 55 §
vapenkungörelsen (1974:123) underrätta polismyndighet när en person
som var innehavare av vapen hade ställts under övervakning enligt nykterhetsvårdslagen
eller ansökan gjorts om hans intagning på allmän vårdan -

189

stalt för alkoholmissbrukare. Denna skyldighet upphörde i och med socialtjänstlagens
ikraftträdande.

Sedan socialtjänstlagen trätt i kraft finns sålunda ingen författningsenlig
skyldighet för socialnämnd att lämna uppgifter i vapenärenden. Socialnämnd
får därför i sådana ärenden lämna uppgifter om enskild endast om
den enskilde samtycker till det (se prop. 1981/82:9 s. 10). Socialnämnden i
Haparanda kommun är uppenbarligen numera medveten om detta och har
rättat sina rutiner därefter. Någon anledning till ytterligare åtgärd från min
sida föreligger därför inte.

190

Hälso- och sjukvård m.m.

Sjukhuspersonal har med biträde av polis medicinerat patient i
dennes bostad oaktat patienten motsatt sig detta

(Dnr 455-1982)

S. intogs under 1977 på sjukhus enligt bestämmelserna i lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Hon har därefter vid
olika tillfällen varit utskriven på försök, varunder hon varit ordinerad viss
medicinering. Då hon inte följt föreskrifterna om medicinering, har hon
återintagits för vård på sjukhus, i några fall med polishandräckning. Den 5
december 1980 utskrevs S. ånyo på försök med föreskrift om att var
fjortonde dag besöka sjukhuset för att få en injektion. S. följde emellertid
inte föreskrifterna. Den 28 januari 1981 besöktes S. i sin bostad av polis
och personal från sjukhuset, vilken gav S. den föreskrivna medicinen.
Förfarandet upprepades den 12 februari och 4 mars 1981. - I beslut den 25
april 1981 har polischefen i länet lämnat en anmälan dit i saken utan åtgärd.

1 sin anmälan till JO anför S. bl. a. att polis tillsammans med personal
från sjukhuset tagit sig in i hennes bostad med hjälp av huvudnyckel för att
ge henne en spruta.

UTREDNING

Med anledning av anmälan remitterades ärendet till polisstyrelsen och
direktionen för sjukhuset för yttrande över frågan om behandlingen i
bostaden och polisens medverkan.

Polisstyrelsen anförde i huvudsak följande. Polis har tidigare verkställt
återintagning av S. efter beslut härom enligt 35 § LSPV. S. har då med
tvång förts till sjukhus för medicinering, varefter hon fatt lämna sjukhuset.
Förfarandet har emellertid haft negativa effekter. Överläkaren har medgett
att återtagning ej behöver komma till stånd, om S. får sin medicin i
bostaden. Polisen har därför medgett handräckning enligt 35 § LSPV för
att medfölja sjukhuspersonal till S:s bostad. Medicineringen har härigenom
kunnat genomföras under mindre uppslitande förhållanden.

Direktionen överlämnade som svar på remissen yttranden från överläkaren.
Denne uppgav bl. a. följande.

När S. p. g. a. bristande sjukdomsinsikt inte uppsökt avd. 15 för att få sin
injektion har sjuksköterska + medhjälpare på mitt ansvar besökt patientens
hem för att ge henne injektionen där. Patienten har emellertid inte
öppnat och därmed undandragit sig möjligheten att mottaga medicinen.
För att förhindra återinsjuknande har jag i denna situation begärt polishandräckning
för återförande av patienten till sjukhuset för återintagning.
När polisen uppsökt patienten för att återföra henne till sjukhuset har
sjukvårdspersonal medföljt. Inför hotet att återföras till sjukhuset för åter -

191

intagning har patienten emottagit injektionen i sitt eget hem. Därmed har
behovet av återintagning undanröjts och polisen har inte behövt verkställa
återförandet till sjukhuset. Uppgifterna i S. brev att polisen orsakat henne
fysiskt och psykiskt lidande och misshandel är enl. min mening ogrundade.
Medföljande sjukvårdspersonal som känner patienten väl har berättat för
mig att proceduren avlöpt mycket lugnt, smidigt och utan våld. Patienten
har utan fysiskt motstånd mottagit injektionen.

Alternativet till ovan beskrivna förfarande skulle ha varit ett vanligare,
att polisen på egen hand hämtat patienten med det våld som nöden kräver
och fört patienten till sjukhuset. Efter återintagning kan patienten fa sin
injektion och därefter återigen försöksutskrivas. Att med våld föras från
sitt hem av poliser torde dock enl. de flestas bedömning innebära större
obehag än att i hemmet utan våld få den injektion som hon ändock senare
skulle få på sjukhuset.

Vidare inhämtades yttrande från socialstyrelsen som uppgav i huvudsak
följande.

Frågan i ärendet gäller den medicinering S. erhållit i sin bostad. S. var
vid detta tillfälle utskriven på försök enligt 19 § LSPV. 1 samband med
sådan utskrivning får patient åläggas att iakttaga särskilda föreskrifter.
Sådana kan enligt 3 § tillämpningskungörelsen (1966:585) till LSPV bl. a.
avse föreskrifter om medicinering. Vad gäller användandet av tvång vid
LSPV-vård finns en allmän tvångsbestämmelse i 13 § samt bestämmelser
om polishandräckning i 35 §.

13 § LSPV gäller enligt sin lydelse endast den som är intagen på sjukhus.
Bestämmelsen kan således inte användas utanför sjukhuset beträffande
den som är försöksutskriven för att genomföra t. ex. en föreskrift om
medicinering. Kan en försöksutskrivning inte genomföras som planerat
kan patienten enligt 20 § återintas. Kommer patienten därvid inte självmant
tillbaka till sjukhuset kan patienten hämtas med hjälp av polishandräckning
enligt 35 §. Beslut om återintagning liksom om polishandräckning
fattas av överläkaren eller annan läkare vid sjukhuset.

Av handlingarna i ärendet framgår att S. i vart fall vid besöken den 28
januari och 12 februari motsatte sig medicineringen. Denna uppges dock ha
skett utan våld och utan fysiskt motstånd från patienten. Om medicineringen
skett tvångsvis saknas emellertid stöd härför i LSPV. Omständigheterna
synes inte heller ha varit sådana att en sådan nödsituation som anges i
24 kap. 4 § brottsbalken förelegat. Vid bedömningen av vad som förevarit
måste dock särskild hänsyn tas till de föreliggande faktiska förhållandena.
S. hade tidigare vid flera tillfällen blivit återintagen på grund av att hon inte
skött föreskrifterna om medicinering. I några fall hade dessa återintagningar
skett tvångsvis med hjälp av polis. Sådana åtgärder — ehuru i och för sig
nödvändiga — kan innebära allvarliga terapeutiska olägenheter och försvåra
ett förtroendefullt samarbete med patienten i den fortsatta rehabiliteringen.
Vid de nu aktuella tillfällena hade sjukhuset försökt undvika en
återintagning som skulle allvarligt försvåra den pågående rehabiliteringen.
En sådan åtgärd skulle dessutom innebära ett avsevärt större tvång än den
företagna medicineringen.

Socialstyrelsen finner således att för det fall medicineringen vid de
angivna tillfällena lämnats tvångsvis detta inte överensstämt med LSPV:s
bestämmelser. Syftet med åtgärderna har dock varit att hjälpa patienten

192

och att undvika det ingripande tvång som en återintagning utgör och som
man tidigare också tvingats vidta. Detta liksom det förhållandet att det här
var fråga om en för sjukhuset väl känd patient gör att styrelsen anser att
fog inte finns för en mer allvarlig kritik av vad som förevarit.

Slutligen får påpekas att enligt handlingarna i ärendet har den ansvarige
överläkaren vid besöken den 28 januari, 12 februari och 4 mars begärt
handräckning enligt 35 § LSPV för återförande till sjukhuset av S. För
sådan begäran beträffande den som är försöksutskriven bör först beslut om
återintagning enligt 20 § ha fattats. Av handlingarna framgår inte om så
skett. Var avsikten endast att få polisens eventuella hjälp vid hembesöken
borde 35 § inte ha tillämpats.

Slutligen hördes polismästaren i polisdistriktet och en kriminalinspektör
i samma distrikt per telefon. Kriminalinspektören uppgav bl. a. följande. S.
vägrade medfölja polismännen vid en hämtning. För att undvika våld
avbröts förrättningen. Efter kontakt med sjukhuset beslöts att personal
därifrån skulle ge injektionen i S:s bostad. Polis har därvid medföljt, främst
för att skydda sjukhuspersonalen. Det kan dock ha hänt att någon polisman
hållit i S:s ben vid injiceringen, eftersom hon då varit mer eller mindre
våldsam. Polismännen har inte fått några direktiv.

Polismästaren uppgav bl. a. att han ansåg att polisen med stöd av 2 §
polisinstruktionen och 35 § LSPV borde kunna lämna handräckning om
sjukvårdspersonal utförde behandlingen i S:s bostad. En förutsättning
härför var dock att överläkaren först fattade beslut om sådan behandling i
bostaden.

BEDÖMNING

Vid ärendets avgörande den 4 oktober 1982 anförde JO Sverne följande.

I 2 kap. 6 § regeringsformen (RF) stadgas att vaije medborgare är
gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Undantag
från denna princip får enligt 2 kap. 12 § RF göras endast i de fall som
anges i lag eller i annan författning, som utfärdats efter bemyndigande i lag
enligt vissa i grundlagen angivna förutsättningar. Att utan samtycke ge en
person en injektion är att anse som sådant kroppsligt ingrepp som anges i
2:6 RF.

Enligt 13 § LSPV får emellertid den som är intagen på sjukhus med stöd
av LSPV underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med vården. Med stöd av denna bestämmelse kan en enligt LSPV
omhändertagen patient på sjukhuset även mot sin vilja få för vården
nödvändig behandling. Däremot ger bestämmelsen inte stöd för att tvångsvis
genomföra viss behandling utanför sjukhuset. Från sjukhusets sida har
man alltså inte rätt att påtvinga en försöksutskriven patient viss behandling
i dennes hem.

Polishandräckning enligt 35 § LSPV kan lämnas på begäran av överläkaren,
sedan beslut meddelats om återtagning under utskrivning på försök.

193

Redan av vad som tidigare sagts följer att handräckning däremot inte kan
lagligen lämnas för att ge patient medicin i dennes bostad.

Såväl överläkaren som polismästaren har alltså handlat klart lagstridigt,
överläkaren när han begärde polishandräckning för att injiceringen av S.
skulle kunna ske i hennes bostad och polismästaren genom att beordra
handräckning. Ett sådant lagöverskridande är i och för sig allvarligt. Emellertid
föreligger även vissa förmildrande omständigheter. Av överläkarens
och polismästarens uppgifter framgår sålunda att de ansett det av dem
valda förfarandet vara för S. fördelaktigare och mer humant än en hämtning.
En hämtning av S. med våld till sjukhuset skulle enligt vad de
uppgivit ha varit mycket mer uppslitande för S. och ha orsakat stor
uppståndelse. Även om dessa omständigheter inte kan rättfärdiga överläkarens
och polismästarens handlande, anser jag dem dock vara av sådan
art att jag ej bör gå vidare i saken. Jag stannar därför vid en erinran om
vikten av att — innan tvångsåtgärder vidtas — de lagliga förutsättningarna
härför noga prövas.

I de delar som rör polisens befattning med ärendet har jag samrått med
JO Anders Wigelius som svarar för tillsynen över polisväsendet.

Behörighet för vårdchef att besluta om inskrivning i vårdhem

(Dnr 2362-1982)

Vid JO:s inspektion av omsorgsstyrelsen i Norrbottens läns landsting
iakttogs att vårdchefen i två fall — avseende D.K., född 1923, och P-A. K.,
född 1940 - fattat beslut om inskrivning i vårdhem enligt 35 § omsorgslagen
och att det saknades uppgift om de inskrivnas inställning till åtgärden.

Med anledning härav tog JO Sverne vid inspektionstillfället upp frågan
om behörigheten för vårdchefen att fatta beslut enligt 35 § omsorgslagen
om intagning i vårdhem. I detta sammanhang granskades 36 § omsorgslagen,
som har följande lydelse.

Om inskrivning i vårdhem beslutar vårdchefen efter samråd med
överläkaren hos omsorgsstyrelsen och, när det gäller specialvårdhem,
med vårdhemmets föreståndare.

Om inskrivning i specialsjukhus beslutar överläkaren vid sjukhuset.

På begäran av vårdchefen, överläkaren hos omsorgsstyrelsen, föreståndaren
för specialvårdhemmet eller överläkaren vid specialsjukhuset
eller när vårdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde,
om han fyllt 15 år, icke är ense med den som enligt
första eller andra stycket äger besluta, prövas dock frågan av beslutsnämnd
för psykiskt utvecklingsstörda. Därvid prövas fråga om inskrivning
i specialvårdhem eller specialsjukhus av beslutsnämnd i den
landstingskommun, där inrättningen är belägen.

13 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr 1

194

Vårdchefen förklarade att man inom landstinget tolkat bestämmelserna i
36 § omsorgslagen så att det räckte om endera av vårdnadshavaren, förmyndaren
eller den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 15 år, var ense
med vårdchefen för att denne skulle få fatta beslut om inskrivning.

Sedan inspektionen avslutats lät JO till protokollet anteckna följande.

Landstingets tolkning av 36 § omsorgslagen är inte riktig. I förevarande
fall rörde det sig dessutom om inskrivning enligt 35 § omsorgslagen
oberoende av samtycke.

Ärendet remitteras till omsorgsstyrelsen för dels yttrande, dels en
redogörelse över vilka åtgärder som vidtagits med anledning av vad
som vid inspektionen iakttagits rörande de omnämnda fallen.

Omsorgsstyrelsen uppgav i sitt yttrande bl. a. Omedelbart behov av
inskrivning hade uppstått i båda fallen. Bestämmelserna i omsorgslagen
hade tolkats så att inskrivning enligt 35 § omsorgslagen kunde beslutas av
vårdchefen om förmyndaren samtyckt till åtgärden.

Av protokoll från beslutsnämnden framgick att nämnden den 10 oktober
1982 efter framställning av vårdchefen beslutat att D.K. och P-A. K. skulle
vara inskrivna på vårdhem enligt 35 § omsorgslagen.

Vid ärendets avgörande den 20 maj 1983 anförde JO Sverne följande.

Som jag uttalade redan i inspektionsprotokollet är omsorgsstyrelsens
tolkning av 36 § omsorgslagen felaktig. Vårdchefen är således inte behörig
att själv besluta om inskrivning enligt 35 § omsorgslagen när någondera av
vårdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde, om
han fyllt 15 år, inte är ense med vårdchefen om inskrivningen. Eftersom
vårdchefen efter inspektionen hänskjutit frågan om inskrivning av D.K.
och P-A. K. till beslutsnämnden för prövning, utgår jag ifrån att omsorgsstyrelsen
numera kommit till insikt härom. Med hänsyn härtill och till det
förhållandet att den beslutade vården var klart påkallad anser jag mig
kunna stanna vid en erinran om vikten av att bestämmelserna om frihetsberövanden
tillämpas på ett korrekt sätt.

Rätt för sjukhus att avvisa patients ombud

(Dnr 617-1981)

ANMÄLAN

I klagomål till JO uppgav ombud för en patient bl. a. att de av läkare
nekats kontakta sin huvudman K. oaktat fullmakt förelåg. K. vårdades på
Lillhagens sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (LSPV).

195

UTREDNING

I yttrande hit från Lillhagens sjukhus uppgavs att ombuden informerats
om att den medicinska behandlingen påbörjats, att patienten hade behov
av lugn och att besök av denna art i detta skede av behandlingen allvarligt
kunde äventyra patientens tillstånd och utsikt till snabb bättring. Vidare
uppgavs att med hänsyn till ombudens uppträdande skulle ändamålet med
K:s vård motverkas om besöket kom till stånd och att K. och dennes
syster vid upprepade tillfällen förgäves försökt få tillbaka fullmakten.

Föredraganden hos JO talade med K. per telefon. Denne förklarade att
han inte ville diskutera saken och att han helst såg att ärendet ”lades ned”.

Vidare begärdes utredning och yttrande från socialstyrelsen, främst över
frågan om de medicinska förutsättningarna att hindra ombud för LSPVpatient
att träffa sin huvudman. Socialstyrelsen anförde bl. a. följande.

I ärendet har socialstyrelsen inhämtat upplysningar från överläkarna
Erik Kjell Eriksson och Per Fredriksen.

Vid kontakt per telefon med Fredriksen framkom att han den dag K.
intogs varit bakjour. Fredriksen träffade också K samma dag. Enligt Fredriksen
kunde K:s medicinska tillstånd betecknas som gränspsykostiskt. K.
var uppenbarligen i behov av psykiatrisk vård. Det var vid det tillfället
svårt att få klarhet i K:s egna önskemål beträffande vården. Efter samtalet
med Fredriksen motsatte sig dock K. inte intagningen. Samma kväll ringde
K:s ombud flera gånger till Fredriksen. De uppgav sig vara juridiska
ombud för patienten och ville ha ut honom. De hävdade att intagningen var
onödig och att det i stället var fråga om en familjekonflikt. Ombuden
hade uppträtt hotfullt mot Fredriksen och inte betett sig på det sätt
som kan krävas av ombud.

Eriksson har per telefon upplyst att han från Fredriksen och överläkaren
Anders Forsman vilka var bakjour vid K:s intagning fått upplysningar om
att K:s ombud betett sig olämpligt. Patientens tillstånd var sådant att det
under vårdens inledningsskede var nödvändigt att patienten inte stördes.
På det sätt ombuden betett sig i samband med intagningen skulle det
äventyra ändamålet med vården om de fick träffa K. För att trots detta
möjliggöra en kontakt mellan patienten och ombuden erbjöd Eriksson
dessa att låta den kontakten ombesörjas av en advokat. Kostnaden härför
skulle sjukhuset stå för. Förslaget accepterades emellertid inte. Så snart
K:s tillstånd förbättrats fick Eriksson av denne besked om att K. inte
längre önskade ha kvar ombuden. Detta besked hade Eriksson dock erhållit
efter det nu angivna samtalet med K:s ombud.

Eriksson vägrade några dagar efter intagningen ombuden att träffa K.
Avslaget grundade han på de uppgifter han erhållit från Fredriksen om hur
ombuden betett sig tidigare och de krav på lugn och ro som patientens
tillstånd krävde. Enligt Eriksson hade ombuden betett sig så oskickligt att
de kunde avvisas. K. vårdades vid detta tillfälle enligt LSPV. I 13 § LSPV
anges att patienten bl. a. får underkastas det tvång som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller
omgivningen. Denna bestämmelse medger ”alla från medicinsk synpunkt

196

befogade vårdåtgärder” (jfr SOU 1964:40 s. 291). Bestämmelsen kan
således användas för t. ex. ett förbud för patienten att ta emot besök.
Förutsättningen härför är självfallet att besöket skulle allvarligt störa ändamålet
med vården.

Vid en sammantagen bedömning av vad som framkommit i ärendet
finnér socialstyrelsen den berörda personalens agerande förståeligt. Uppenbart
är att patientens intressen inte kommit till skada. Styrelsen vill
sålunda inte uttala någon kritik mot personalens åtgärder.

BEDÖMNING

Vid ärendets avgörande den 29 september 1982 anförde JO Sverne
följande.

Det är givetvis av mycket stor vikt, att den som tvångsvis omhändertagits
för sluten psykiatrisk vård har möjlighet att anlita ombud såväl för att
— om han så önskar — få en prövning av omhändertagandet till stånd som
för att fa hjälp med andra frågor, som uppkommit med anledning av
omhändertagandet. Den omhändertagne bör också — om inte särskilda
skäl lägger hinder i vägen - så snart som möjligt efter omhändertagandet
få sammanträffa med sitt ombud. Sådana särskilda skäl kan vara att den
omhändertagnes tillstånd är sådant att han av medicinska skäl inte får
störas av annan än vårdpersonal. Att det i sådant fall är möjligt att begränsa
den omhändertagnes kontakter med yttervärlden framgår av 13 §
LSPV.

Emellertid måste enligt min mening stor restriktivitet iakttas då det
gäller att helt avskära den omhändertagne från yttervärlden. För att så
skall få ske krävs - i ett fall som detta - att det är uppenbart påkallat av
medicinska skäl. Besöksförbudet och förbud mot kontakt med personer
utanför vårdinrättningen får vidare i sådana fall ej vidhållas längre tid än
som är oundgängligen nödvändigt ur vårdsynpunkt.

Med hänsyn till vikten av att dessa principer upprätthålls inhämtade jag i
förevarande ärende yttrandet från socialstyrelsen om medicinska förutsättningar
förelegat att hindra ombuden från att träffa eller på annat sätt ha
kontakt med K. vid de angivna tillfällena. Eftersom socialstyrelsen ansett
sig böra godtaga de skäl som av de ansvariga läkarna åberopats för att
vägra ombuden kontakt med K., anser jag mig ej ha anledning att gå vidare
i saken. Jag har därvid även beaktat att K., när hans tillstånd förbättrats,
själv avböjt kontakt med ombuden.

Även om jag alltså inte driver saken vidare i detta ärende kommer jag
emellertid i fortsättningen att ha min uppmärksamhet riktad på denna fråga
och jag avser att vid kommande inspektioner av psykiatriska kliniker ta
upp frågan till diskussion med vederbörande klinikchef.

197

Läkares skyldighet anteckna intagningsbeslut i journal

(Dnr 404-1983)

Enligt 9 § 1 st. lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV) skall överläkaren, om intagning sker enligt 8 § LSPV, efter undersökning
av patienten snarast möjligt och senast åttonde dagen efter dagen
för intagningen pröva om vård kan beredas patienten med stöd av LSPV.
Vidare stadgas i 2 § tillämpningskungörelsen till LSPV att överläkaren
skall tillse att bl. a. beslut enligt 9 § LSPV antecknas i journalen. Slutligen
stadgas i 10 § 7 allmänna läkarinstruktionen att överläkaren ansvarar för
att journalen förs i den omfattning det behövs.

I ett klagoärende konstaterades att någon anteckning om prövning enligt
9 § LSPV ej gjorts i patientjournalen inom elva dagar, räknat från dagen
för beslutet.

Vid ärendets avgörande den 8 maj 1983 anförde JO Sverne bl. a. följande.

Journal skall föras fortlöpande. Det saknas dock direkta bestämmelser
om när föreskrivna och eljest erforderliga uppgifter skall antecknas i journalen.
För läkaren torde den medicinska vården av patienten framstå som
den primära arbetsuppgiften. Administrativa uppgifter av olika slag får
således vika för patientens behov av medicinska insatser. Det är följaktligen
ofrånkomligt, att i vissa fall en viss tidsutdräkt måste förekomma innan
en uppgift, som skall antecknas i journalen, slutligen införs där. Under
mellantiden finns uppgifterna i allmänhet ändå tillgängliga i form av dikterade
band eller liknande. Det ligger dock i sakens natur att relevanta
uppgifter utan onödigt dröjsmål skall föras in i journal.

När det gäller tvångsvården kan dessa arbetsmetoder inte alltid godtas.
En tvångsintagning på sjukhus är ett långtgående ingrepp i den enskildes
fri- och rättigheter. Ett beslut om sådan intagning bör därför omedelbart
dokumenteras. Detta är givetvis av betydelse i första hand för patienten.
Det finns emellertid även skäl att erinra om att beslutet enligt bestämmelserna
i 7 kap. 2 § 2 sekretesslagen är offentligt, vilket innebär att envar har
rätt att ta del av det. Detta undantag från sjukvårdssekretessen har tillkommit
för att rätten till insyn beträffande tvångsåtgärderna har bedömts vara
viktigare än den omhändertagnes sekretesskydd. Från rättssäkerhetssynpunkt
är det således ett oavvisligt krav att beslut om frihetsberövande
åtgärder omgående antecknas i journalen.

Enligt min mening skall således beslut, som rör intagning och utskrivning
av patient som vårdas med stöd av LSPV, omedelbart antecknas i
journalen. En sådan ordning kan normalt inte medföra några problem;
anteckningen görs för hand i härför avsett utrymme i journalöversikten.
Skulle journalen inte finnas tillgänglig vid beslutstillfallet, får beslutet
antecknas på annat sätt, exempelvis i en särskild handling för sådana
uppgifter och som förvaras på överläkarens expedition. Journalen får
därefter kompletteras när den åter blir tillgänglig.

198

I detta fall har beslutet inte antecknats vid beslutstillfallet och inte heller
när journalen återkom till kliniken 11 dagar senare, då den kopierades för
min räkning.

Överläkaren har således inte fört journalen på ett godtagbart sätt i här
aktuellt avseende. Jag låter det emellertid bero med detta konstaterande.
Jag förutsätter dock att överläkaren fortsättningsvis beaktar mina uttalanden.

Disciplinansvar för överläkare som brustit i sin skyldighet att visa
patient omsorg och respekt

(Dnr 1027-1982)

Förevarande fall - vari justitieombudsmannen väckt fråga om disciplinpåföljd
för överläkaren P., - refereras här genom återgivande av hälsooch
sjukvårdens ansvarsnämnds beslut den 18 april 1983. Beslutet, som i
allt väsentligt redovisar JO:s utredning och ståndpunkt i ärendet har i
huvudsak följande innehåll.

1 Bakgrund

I skrivelse till JO den 30 mars 1982 anförde patienten S. klagomål mot P.
för det denne vid ett tillfälle uppträtt olämpligt mot honom. S. uppgav:
Efter att under en permission den 20-21 mars från Varbergs lasaretts
psykiatriska klinik, där S. då var inskriven som patient, ha förtärt sprit och
sedan personalen vid hans återkomst till kliniken påtalat att han luktade
sprit, hade han på kvällen den 22 mars på kallelse begivit sig till P:s
tjänsterum. Då denne inte befann sig där hade han gått till sjukhusets kafé,
dit senare också P. kommit och slagit sig ner vid hans bord med kaffe och
bakelse. P. hade talat med honom om hans alkoholförtäring och tillhållit
honom att låta sig behandlas med antabus. I annat fall skulle han skrivas ut
till annat sjukhus. Då S. därvid svarat: ”Du kan köra fram bilen direkt och
sedan kan du dra åt helvete” hade P. kallat honom för ”din jävel” och
kastat en bakelse i ansiktet på honom, vilken sedan fallit ned på tröjan och
åstadkommit en fläck på denna.

P. har i yttrande till JO anfört: S. hade kommit igång bra med sin
rehabilitering på kliniken och situationen hade för dennes del verkat hoppfull.
Han hade dock ständigt hyst en ängslan för att S. skulle återfalla i
spritmissbruk. Vid ronden den 22 mars hade framkommit att S. under
helgen varit berusad och uppträtt hotfullt. Personalen hade ansett att han
borde tala med S. om det inträffade. Sedan det uppgavs att S. begivit sig till
sjukhusets kafé, hade han gått dit och efter att han inhandlat kaffe och en
mjuk kaka, hade han satt sig vid S:s bord och börjat samtala med denne.
Därvid hade han uppgett att S. måste för att få stanna kvar på kliniken

199

underkasta sig medicinering, såsom antabus. Då S. blankt nekat till allt
samarbete, hade han känt stark irritation. S. hade vid tillfallet knappast
varit tillgänglig för verbal kommunikation. I besvikelse och vredesmod
över S:s sätt att reagera hade han rest sig och kastat sin kaka i golvet.
Kakan hade hamnat på golvet och han hade inte något minne av att den
träffat S. eller fläckat dennes kläder. Han mindes inte heller att han skulle
ha kallat S. för djävul.

Vid förhör som hölls med P. av tjänsteman vid JO:s expedition har
denne uppgivit, att han slängt en kaka mot S., att den kunde ha träffat S.
men att den med säkerhet inte gjort det och att han kunde ha sagt något om
att ”du är då en djävul” eller något liknande.

2 Parternas ståndpunkter vid ansvarsnämnden
Justitieombudsmannen (JO) Tor Sverne har i skrivelse den 24 september

1982. med stöd av 6 § lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen,
anmält P. till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för att
denne åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten.

1 yttrande till nämnden har P. förklarat sig minnas att han vid ifrågavarande
tillfälle i kaféet kastat en bit rulltårta i golvet och att han säkert visste
att rulltårtan inte träffat S. eller berört dennes kläder samt att det torde
stämma att han sedan yttrat till denne ”du är ju en djävel.”

3 Ansvarsnämndens bedömning

Utredningen får anses visa att P. vid ifrågavarande tillfälle i sjukhusets
kafé under samtal med patienten brusat upp och kastat en kaka eller
bakelse mot patienten som uttryck för besvikelse eller irritation han kände
beträffande denne. Mot P:s bestridande kan det dock inte anses tillförlitligen
styrkt att bakverket träffat patienten.

P. har vidgått att han i samband härmed fällt ett yttrande till patienten av
ovan angivet slag.

4 Ansvarsnämndens beslut

På grund av det anförda finnér ansvarsnämnden att P. brustit i sin
skyldighet att visa patient omsorg och respekt i sådan mån att han ej kan
undgå ansvar. Nämnden tilldelar honom därför erinran.

Ansvarsnämndens beslut har vunnit laga kraft.

200

Fråga om LSPV''-patient under pågående försöksutskrivning kan
återvända frivilligt till sjukhuset utan att försöksutskrivningen upphör (2340-1982

och 2341-1982)

I ett vid inspektion upptaget ärende anförde JO Sveme i beslut den 2 maj
1983 följande.

Bestämmelser om utskrivning och utskrivning på försök finns i 16—19 §§
LSPV. I normalfallet beslutar överläkaren härom. Beträffande bl. a. den
som under inflytande av psykisk sjukdom begått brott mot annans personliga
säkerhet för vilket åtal inte väckts, s.k. O-fall, är det emellertid
utskrivningsnämnden som beslutar.

Enligt 20 § LSPV kan patient som är utskriven på försök återintas för
vård på sjukhuset, om förhållandena påkallar det. Beslut härom fattas av
överläkaren eller, efter delegation, av annan läkare på sjukhuset. Återintas
patient enligt bestämmelserna i 20 § LSPV, upphävs den beviljade försöksutskrivningen
och eventuellt kvarstående tid av den tidigare beviljade
försöksutskrivningen bortfaller således. Detta gäller oavsett om nämnden
eller överläkaren beslutat om försöksutskrivningen. Skall patienten efter
återintagning ånyo lämna sjukhuset, krävs därför ett nytt beslut därom.

Uppkommer fråga om ny utskrivning av O-fallsrubricerad patient, som
återintagits med stöd av 20 § LSPV, krävs ett nytt beslut av utskrivningsnämnden.
Vill överläkaren att en sådan patient skall utskrivas på försök,
har överläkaren att hänvända sig till utskrivningsnämnden i enlighet med
bestämmelserna i 17 § tredje stycket LSPV. Nämnden kan inte delegera
beslutanderätten i denna fråga.

1 ärendet har aktualiserats frågan om en patient under pågående försöksutskrivning
kan återvända frivilligt till sjukhuset för vård utan att den
beviljade försöksutskrivningen upphör. Formellt föreligger inget hinder
mot att en patient under pågående försöksutskrivning skrivs in för sluten
vård på sjukhuset enligt den frivilliga vårdformen. Att så kan ske för
somatiska vårdbehov är uppenbart. Det kan emellertid även vara fråga om
olika psykiska besvär, som i och för sig kan kräva kortvarig sjukhusvård
utan att förutsättningarna för utskrivning på försök därför upphör.

Om intagning kan äga rum utan att återintagning enligt 20 § LSPV
behöver komma till stånd, är en fråga för överläkaren att ta ställning till i
vaije enskilt fall. Finner läkaren att det föreligger ett vårdbehov som
lämpligen bör tillgodoses på sjukhuset, men att förutsättningarna för den
beviljade försöksutskrivningen ändå kvarstår, kan patienten tas in under
den frivilliga vårdformen. I annat fall får patienten återintas enligt bestämmelserna
i 20 § LSPV. Ett återintagningsbeslut enligt 20 § LSPV kan fattas

1 Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

201

även efter det patienten gått in frivilligt på sjukhuset, om patientens tillstånd
försämras.

I föreliggande ärende har det på journalkappan i härför avsett utrymme
antecknats att S. återintagits den 7 mars 1982 och utskrivits på försök den 5
april 1982. Inne i journalen har det den 1 april 1982 efter rond med
överläkare B. antecknats ”På perm, ev FU på måndag”. Journalen torde
inte kunna tolkas på annat sätt än att beslut om återintagning och därefter
ny utskrivning på försök meddelats i enlighet med bestämmelserna i
LSPV. Med utgångspunkt från journalen gäller alltså att B., efter beslut
om återintagning enligt 20 § LSPV, meddelat S. utskrivning på försök i
strid mot bestämmelsen i 17 § 2 st LSPV att frågan skall hänskjutas till
utskrivningsnämnden.

B. har i sitt yttrande hit uppgivit att hon ansett S. vara frivilligt ingången
på sjukhuset och att försöksutskrivningen bestått. För min del anser jag
dock den aktuella vårdtiden, ungefär en månad, vara för lång för att
försöksutskrivningen rimligen skulle ha kunnat bestå. Om S. ändå skulle
ha ansetts vara frivilligt intagen, har emellertid journalen fått en felaktig
utformning i dessa hänseenden. Journalen är inte ett internt arbetsmaterial
för läkaren själv. Den har betydelse i första hand för patienten. Den skall
vidare kunna användas som underlag för tillsynsmyndigheternas bedömning
av den vård och behandling patienten erhållit. Journalen skall även
kunna användas som underlag vid behandling för vilken annan läkare
svarar. Särskilt viktigt är detta i sådana fall där den sistnämnde inte haft
möjlighet att kontakta den läkare som ansvarar för journalen, t. ex. en
jourläkare vid ett akut jourfall. Däijämte har utskrivningsnämnderna och
psykiatriska nämnden behov av journalerna för bedömning av frågor rörande
patienter som vårdas enligt LSPV.

Om en LSPV-patient tas in för sluten vård enligt bestämmelserna i
hälso- och sjukvårdslagen (HSL) måste detta förhållande framgå av journalen.
Att anteckna en sådan intagning som återintagning enligt LSPV på
journalomslaget är således felaktigt och vilseledande. Det korrekta måste
vara att där anteckna åtgärden som en intagning viss dag enligt HSL.
Vidare måste beslutande läkare motivera varför intagning sker enligt HSL.

Handläggningen av detta ärende är sålunda bristfällig i flera avseenden.
B.:s åtgärder har emellertid inte medfört någon rättsförlust för S. Utskrivningsnämnden
har uppenbarligen heller inte haft någon invändning i sak
mot B.:s utskrivning av S. Jag vidtar därför ingen ytterligare åtgärd i
saken. Jag förutsätter dock att verksamheten fortsättningsvis bedrivs i
enlighet med mina nu gjorda uttalanden.

202

Förutsättningarna för sjukhus att obducera avliden mot anhörigs
vilja

(Dnr 179-1983)

I klagomål till JO uppgav modern till en kvinna som avlidit på sjukhus att
docenten H. vid sjukhuset låtit obducera dottern, trots att anhöriga motsatt
sig detta.

Utredning företogs varvid yttrande avgavs av direktionen för sjukhuset
och socialstyrelsen.

Vid ärendets avgörande den 4 februari 1983 anförde JO Sverne följande.

Bestämmelser om obduktion, som inte innefattar rättsmedicinsk undersökning,
finns i obduktionslagen (1975:191). De bestämmelser som är
aktuella här finns i 2-4 §§ och har följande lydelse.

2 § Obduktion får företagas om den avlidne under sin livstid skriftligen
har medgivit detta.

3 § Saknas medgivande som avses i 2 §, får obduktion företagas om
det behövs för att orsaken till dödsfallet skall kunna fastställas eller
viktig upplysning angående sjukdoms beskaffenhet erhållas. Är dödsorsaken
känd får dock obduktion icke äga rum, om den avlidne eller
nära anhörig till honom har uttalat sig emot det eller åtgärden eljest
kan antagas stå i strid med den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning.

4 § I fall som avses i 3 § skall, där det kan ske och icke särskilda skäl
talar emot, nära anhörig till den avlidne underrättas om obduktionen
innan denna äger rum.

Är dödsorsaken känd får obduktion icke påbörjas förrän skälig tid
förflutit efter underrättelsen.

Obduktion får således företas även mot nära anhörigs vilja om dödsorsaken
är okänd.

Till ledning för tillämpningen av obduktionslagen har socialstyrelsen
utfärdat anvisningar (MF 1975:123). Beträffande tolkningen av frågan om
dödsorsaken är okänd sägs följande i anvisningarna.

När det gäller att bedöma om dödsorsaken är känd eller inte bör
observeras att för utfärdande av dödsbevis fordras att åtminstone
sannolik dödsorsak kan anges (jämför socialstyrelsens cirkulär med
råd och anvisningar angående dödsbevis (MF 1971:24) och begravningskungörelsen
(MF 1963:127)). I de fall detta inte är möjligt är
dödsorsaken att anse som okänd och principen är att obduktion då
skall göras. Detsamma gäller då sannolikheten för en viss dödsorsak
blir mindre på grund av att det föreligger särskilda omständigheter.
Om t. ex. i ett visst fall den kliniska bilden väl talar för en viss diagnos
som dödsorsak men sannolikheten härav kan ifrågasättas på grund av
förekomsten eller avsaknaden av vissa symtom, är obduktion motiverad.
Överhuvudtaget är det från sjukvårdens synpunkt angeläget att

203

obduktion görs så snart en s. k. sannolikhetsdiagnos ifrågasätts. Detta
intresse sammanfaller oftast med de anhörigas intresse av att få veta
den verkliga dödsorsaken. Huvudprincipen är dock att obduktion
skall göras endast i de fall det är sakligt motiverat.

Från sjukhusets sida har man bedömt att dödsorsaken var okänd. Socialstyrelsen
har inte funnit skäl ifrågasätta denna bedömning.

Frågan om dödsorsaken skall anses vara känd eller okänd är främst en
medicinsk bedömning. Vad som framkommit vid utredningen ger mig inte
anledning anta att sjukhusets bedömning skulle ha varit felaktig. Det kan
därför inte riktas någon kritik mot sjukhuset för att obduktionen genomfördes.

Av utredningen framgår att de anhöriga aldrig underrättades om att
obduktion skulle företas. H. har uppgivit att han av hänsyn till de anhöriga
underlät att underrätta dem om obduktionen.

Av 4 § obduktionslagen följer att underrättelse kan underlåtas om särskilda
skäl därtill föreligger. Som särskilda skäl kan enligt socialstyrelsens
nyssnämnda anvisningar gälla bl. a. att man vill skona de anhörigas känslor.
Utredningen ger inte vid handen att H. skulle ha saknat fog för sitt
ställningstagande.

Jag vill emellertid för egen del framhålla att det finns anledning utnyttja
nämnda undantagsregel med stor restriktivitet. Även om en underrättelse
kan framstå som en ytterligare belastning för de anhöriga, ifrågasätter jag
om det inte i det långa loppet ändå är bättre att underrätta de anhöriga.
Härigenom undanröjs misstankar om att man på sjukhuset vidtar olika
åtgärder utan de anhörigas vetskap.

Slutligen anser jag mig böra understryka vikten av att de anhöriga vid
förfrågan får en korrekt information rörande förutsättningarna för obduktion.
Av utredningen framgår att de anhöriga i detta fall trott sig kunna
förhindra en obduktion genom att motsätta sig denna. H. har inte tagit dem
ur denna villfarelse, sannolikt för att bespara dem den påfrestning en
diskussion om obduktionen kunnat medföra. Även om H. ansett sig ha haft
beaktansvärda skäl att inte ytterligare betunga de anhöriga i en svår situation,
anser jag det ändå vara självklart att H. skulle ha upplyst de anhöriga
om rätt förhållande.

Jäv för ordförande i utskrivningsnämnd

(Dnr 2364-1982)

I protokoll som upprättats med anledning av JO Svernes inspektion av
utskrivningsnämnden för Gällivare och Kiruna kommuner i juni 1982 antecknades
vid samtal med nämndens ordförande, rådmannen Bertil Bodén

bl. a.

Vid nämnden förekom ibland ärenden rörande patient, som av domstol

204

överlämnats till sluten psykiatrisk vård och där nämndens ordförande i
egenskap av domare deltagit i domstolens påföljdsbeslut. Ibland skedde
därvid ett byte av ordförande i nämnden men vid sjukdom och semester
kunde denna lösning inte alltid tillgripas. Det vore därför enligt Bodén
värdefullt om JO kunde uttala sig om i vilken utsträckning jäv kunde anses
gälla i dessa ärenden och hur länge jäv kunde anses föreligga.

Sedan inspektionen avslutats beslöt JO Sverne att inhämta yttrande i
frågan från psykiatriska nämnden.

Psykiatriska nämnden anförde bl. a. följande.

Enligt 29 § lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV) gäller om jäv mot ledamot av utskrivningsnämnd bl. a.
bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare. Aktuella i
detta fall är bestämmelserna i 4 kap. 13 § 7., 8. och 9. enligt vilka domare
är jävig att handlägga mål:

7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut,
som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom
skiljeman tagit befattning därmed;

8. om han i saken som rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part
eller vittnat eller varit sakkunnig;

9. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba
förtroendet till hans opartiskhet i målet.

Frågan om jäv för ledamot av utskrivningsnämnd har berörts i förarbetena
till LSPV. I betänkandet (SOU 1964:40) Mentalsjukvårdslag anförs
följande (s. 357).

För annan ledamot av utskrivningsnämnd än sjukvårdsläkaren ävensom
för sinnessjuknämndens ledamöter gäller samma jäv som i fråga om domare.
En bestämmelse av samma innehål, avseende samtliga ledamöter av
sjukhusnämnd och mentalsjuknämnden, har upptagits i kommitténs förslag
(6 § tredje stycket). Bestämmelsen torde i främsta hand vara av betydelse
då ledamot av sjukhusnämnd medverkat till att intagning på mentalsjukhus
i visst fall kommit till stånd. Att sådan ledamot icke bör befatta sig med
klagomål över intagningen eller taga ställning till en framställning om
utskrivning, som göres i nära samband med intagningen, ligger i sakens
natur. Även eljest kan emellertid förhållandena vara sådana, att ledamoten
bör avstå från att taga befattning med frågan om den intagnes utskrivning.
Kommittén vill i detta hänseende särskilt hänvisa till det moment i rättegångsbalkens
jävsbestämmelser, enligt vilket domare är jävig att handlägga
mål, om särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet i målet. I enlighet härmed bör ledamot av sjukhusnämnd
avhålla sig från att deltaga i prövningen av ärende, om risk föreligger
för att misstankar om bristande objektivitet därigenom kan uppkomma
hos den intagne eller annan.

I propositionen (1966:53) framfördes ingen invändning mot det nu anförda
(jfr s. 208).

I 4 kap. 13 § 7. och 8. rättegångsbalken talas om ”saken”. Frågan är då
om deltagande i den rättegång som leder till LSPV-vård för en viss patient
är samma ”sak” som de ärenden rörande patienten som en utskrivningsnämnd
har att ta befattning med. Det är härvid att märka att påföljden
överlämnande till sluten psykiatrisk vård i sig inte omfattar vården som
sådan utan endast själva överlämnandehandlingen. När patienten väl inta -

205

gits på sjukhuset gäller för honom samma regler i fråga om vårdförutsättningar
m. m. som för övriga patienter. Enda undantaget är att utskrivningsnämnden
i stället för överläkaren beslutar i första instans om patientens
vistelse på egen hand utanför sjukhuset. Kvarhållningsreglerna för dessa
patienter skall inte tolkas strängare än för andra patienter. Det är det
medicinska vårdbehovet som ytterst skall avgöra vårdtidens längd, inte
enbart en viss begången brottslig gärning (se a prop. s. 183 och s. 194-195
jämfört med SOU 1964:40 s. 309).

Påföljden avser att patienten skall beredas psykiatrisk vård. De närmare
detaljerna om hur vården skall beredas kan däremot inte anses ingå i
påföljden. När det gäller de beslut utskrivningsnämnden skall fatta får först
konstateras att det inte blir aktuellt för nämnden att pröva intagningen,
eftersom intagningen enligt 12 § LSPV inte kan överklagas. Beslut om
tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet (permission) avser
åtgärder som vidtas inom ramen för vården och kan därför knappast anses
höra till domstolens beslut. Detsamma torde också gälla utskrivning på
försök, som är ett led i vården av patienten (a prop. s. 197). Vad nu sagts
gäller också beslut om delegering till överläkaren av beslut om permission
och beslut om särskilda villkor vid permission och utskrivning på försök.

Det är däremot mer tveksamt om ett beslut om utskrivning urjävssynpunkt
kan behandlas på detta sätt. Även om påföljden formellt sett endast
är själva överlämnandehandlingen är dock avsikten med domen att någon
bereds psykiatrisk vård. I ett ärende om utskrivning kort tid efter domen
får sålunda en jävssituation anses föreligga. Vad gäller ett utskrivningsärende
längre tid efter intagningen hänvisas till det följande.

Jäv kan också följa av 4 kap. 13 § 9. rättegångsbalken. Denna bestämmelse
får anses medföra att — även om formellt sett jäv jämlikt 7. eller 8.
samma paragraf enligt redovisningen ovan inte skulle föreligga — ledamoten
i allmänhet inte bör ta befattning med ärendet, om det har gått kortare
tid efter handläggningen i rätten (jämför vad ovan anges i SOU 1964:40 om
utskrivning ”i nära samband med intagningen”). Självfallet måste här
hänsyn också tas till förhållandena i det enskilda fallet. Har t. ex. i domskälen
uttalats att patienten behöver längre tids vård i slutna former är det
uppenbart att jäv föreligger för domaren som ledamot i utskrivningsnämnden
i ett ärende om försöksutskrivning som behandlats i vart fall inte lång
tid efter intagningen. 1 andra fall där brottet är av mindre allvarlig art får
jävsituationen anses upphöra relativt tidigt.

Sammanfattningsvis finnér psykiatriska nämnden vid beaktande av jävsgrunderna
i 4 kap. 13 § 7. och 8. å ena sidan och 9. å andra sidan att i andra
ärenden än beslut om utskrivning torde jävssituationen, såvida inte särskilda
skäl föreligger, upphöra efter relativt kort tid. I vissa fall, t. ex. vid ett
beslut om permission för att patienten skall kunna närvara vid en viktig
familjeangelägenhet, kan situationen vara sådan att jäv överhuvudtaget
inte är aktuellt. När det gäller ett ärende om utskrivning får frågan om jäv
bedömas efter hur lång tid som förflutit från intagningen. Denna tid blir
beroende av förhållandena i det enskilda fallet.

Vad nu sagts om ledamot som varit domare eller deltagit i rättspsykiatrisk!
utlåtande gäller också — om än inte i lika hög grad - för ledamot som
såsom domare deltagit i häktningsförhandling eller såsom läkare utfärdat
intyg enligt 7§ lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål i den
rättegång som föranlett intagningen på sjukhuset.

Självfallet skall en ledamot avhålla sig från att deltaga i ett ärende om
risk föreligger för att misstankar om bristande objektivitet hos honom kan

206

uppkomma. Vid behandlingen av en jävsfråga för rättspsykiater, som är
ledamot i utskrivningsnämnd, har socialutskottet uttalat att man bör utse
ett tillräckligt stort antal suppleanter för ledamöterna (SOU 1976/77:5 s.
6). 28 § tredje stycket LSPV innehåller heller ingen begränsning av antalet
suppleanter. Detta har dock inte beaktats i de ersättningsregler som finns
för suppleanter för ordföranden (LAU 81 nr 1; bif.). Enligt dessa är det
sammanlagda årsarvodet för sådana suppleanter begränsat till 2582 kronor,
oavsett hur många suppleanter som finns lorordnade. Enligt uppgift är
dessa ersättningsregler, som upphör att gälla vid det kommande årsskiftet,
föremål för översyn. En kopia av detta yttrande har därför tillställts statens
arbetsgivarverk.

Vid ärendets avgörande den 9 juni 1983 anförde JO Svente följande.

För ledamot och suppleant i utskrivningsnämnd (f. ö. även för ledamot
och suppleant i beslutsnämnd och psykiatriska nämnden) gäller enligt 29 §
LSPV (och 18 § omsorgslagen [1967:940J) bestämmelserna om jäv i 4 kap.
rättegångsbalken (RB). De bestämmelser som är av intresse i detta sammanhang
återfinns i 4 kap. 13 § 7. och 9. Det sägs där att domare är jävig
handlägga mål

dels om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat
beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller
såsom skiljeman tagit befattning därmed (7.);

dels om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att
rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet (9.).

När rätten med stöd av 31 kap. 3§ brottsbalken (BrB) överlämnar en
tilltalad till sluten psykiatrisk vård, tar rätten ställning även till vårdbehovet.
Vårdbehovet är ju en förutsättning för att ett överlämnande överhuvudtaget
skall komma till stånd. Frågan om vårdbehov föreligger eller inte
uppkommer även i utskrivningsnämnden, när ett ärende rörande utskrivning
av en av domstol till sluten psykiatrisk vård överlämnad patient blir
aktuellt. För min del är jag därför närmast böjd för att anse en ordförande i
utskrivningsnämnd, vilken tidigare deltagit i rättens påföljdsbeslut, vara på
grund av bestämmelserna i 4 kap. 13 § 7. RB förhindrad att delta i nämndens
prövning av fråga om vården bör fortgå eller ej. Denna ståndpunkt
synes f. ö. delas av JK (se Bertil Wennergren: Lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall /1974/ s. 133).

Även om man inte skulle anse bestämmelsen i 4 kap. 13 § 7. RB tillämplig
anser jag emellertid att jäv i ovan nämnda situation föreligger enligt 9. i
samma paragraf. Den omständigheten att ordföranden i utskrivningsnämnden
tidigare som domare deltagit i beslut att överlämna vederbörande till
sluten psykiatrisk vård är nämligen enligt min mening ägnad att rubba
förtroendet till hans opartiskhet, då det gäller att bedöma frågan hur länge
vården skall fortgå. Jag har också svårt att tro att patienten kan känna sig
opartiskt bedömd om utskrivningsfrågan skall avgöras av samma person
som ”dömt” honom till den slutna vården.

Vidare anser jag sistnämnda synpunkter kunna anläggas även på frågor

207

rörande prövning av om patienten bör beviljas utsträckt frigång eller permission
(jfr också i denna fråga vad som anförts i Wennergrens ovan
nämnda bok).

Sammanfattningsvis får jag således anföra att jag finner den domare,
som deltagit i beslut att överlämna en person till sluten psykiatrisk vård,
vara av jäv förhindrad att deltaga i ärenden som rör prövning av om samma
person bör beviljas lättnader i den slutna vården.

I sammanhanget förtjänar nämnas att situationen ej är densamma beträffande
ordförande i övervakningsnämnd. Då det gäller sådan ordförande
skall nämligen enligt uttryckligt stadgande i 37 kap. 5 § BrB jäv ej anses
föreligga även om han i rätten fattat beslut som rör saken.

Vissa övriga ärenden

Skyldighet för utskrivningsnämnd att lämna besvärshänvisning när särskilda
villkor föreskrivits i samband med utskrivning pä försök
(Dnr 2351-1981)

Vid inspektion av en utskrivningsnämnd konstaterades att nämnden inte
lämnat besvärshänvisning när villkor av olika slag föreskrivits för patient
som fått bifall på sin begäran om utskrivning på försök.

Vid ärendets avgörande den 6 oktober 1982 anförde JO Sverne följande.

Av 22 § LSPV följer att utskrivningsnämndens beslut rörande bl. a.
särskilda föreskrifter i samband med utskrivning på försök får överklagas
till psykiatriska nämnden. Vidare följer av 18 8 förvaltningslagen att patienten
skall underrättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet,
om det är uppenbart att det gått honom emot.

Oavsett vad nämnden uppgivit om patienternas inställning till de olika
villkor, som brukar föreskrivas vid utskrivning på försök, anser jag att
beslut med villkor som i något avseende begränsar patientens rörelsefrihet,
måste anses gå honom emot. Då nämnden förklarat att besvärshänvisning
hädanefter skall lämnas i dessa beslut ser jag ingen anledning till ytterligare
uttalanden från min sida i saken.

Skyldighet för utskrivningsnämnd att lämna patient skriftlig underrättelse
om beslut som rör patienten
(Dnr 392-1983)

I klagomål till JO anförde en patient att utskrivningsnämnden inte lämnat
honom skriftligt besked i ett ärende som rörde honom.

I yttrande till JO förklarade utskrivningsnämnden att överläkaren vid
sammanträdet rörande patienten återkallat sin tidigare framställning om

208

utskrivning av patienten och att patienten i enlighet med nämndens praxis
endast fått muntligt besked om att nämnden avskrivit ärendet.

Vid ärendets avgörande den 25 mars 1983 anförde JO Sverne följande.

Enligt 5 § instruktionen för utskrivningsnämndema skall utskrivningsnämnds
beslut utan dröjsmål skriftligen delges bl. a. den beslutet avser.
Skyldigheten att lämna skriftlig underrättelse till patienten rörande nämndens
beslut är ovillkorlig och kan inte ersättas med muntligt besked. Detta
gäller även avskrivningsbeslut. Nämnden har således förfarit felaktigt genom
att inte lämna patienten skriftligt besked rörande det aktuella beslutet.
Jag förutsätter att utskrivningsnämnden ändrar sin hittillsvarande praxis
och fortsättningsvis tillämpar 5 § instruktionen för utskrivningsnämndema
på ett korrekt sätt.

Skyldighet för sjukhus att sända JO begärd journal
(Dnr 3040-1981)

På förekommen anledning anförde JO Sverne i beslut den 6 oktober 1982
bl. a. följande.

Det kan självfallet inte riktas någon kritik mot sjukhuset för att patienten
underrättas om att journalen utlämnas. Jag utgår därvid ifrån att något
medicinskt hinder häremot ej föreligger (jfr 7 kap. 3 § sekretesslagen). Jag
ifrågasätter däremot lämpligheten av att vid rekvisition från myndighet
som har en ovillkorlig rätt att ta del av journal använda en sådan blankett
som sjukhuset har för ändamålet. Enligt min mening är blanketten genom
sin utformning olämplig för dessa fall. Patienten kan bl. a. få intrycket att
han under alla omständigheter måste besvara underrättelsen från sjukhuset.
Min allvarligaste invändning mot användningen av blanketten i nu
nämnda fall är dock att rekvisitionen synes bli liggande på sjukhuset tills
svar inkommit från patienten. Det naturliga måste vara att sända en underrättelse
till patienten samtidigt som den rekvirerade journalen expedieras
till myndigheten. Med en sådan ordning fördröjs heller inte handläggningen
hos myndigheten.

209

Socialförsäkring

Handläggning hos försäkringskassa av ett arbetsskadeärende. Fråga
om föredragningsrutiner och om kommunicering av förtroendeläkares
yttrande. Dessutom fråga bl. a. om kommunicering av föredragandes
förslag till beslut

(Dnr 1538-1981)

I ett brev till JO anhölls att JO skulle pröva kassans handläggning av ett
arbetsskadeärende angående T.

Försäkringskassans handlingar i ärendet infordrades. Av en hos kassan
förd journal framgick att kassan hört sin förtroendeläkare i ärendet. På
kassans frågor, dels om beskrivna arbetsuppgifter/arbetsmiljö kunde utlösa
de aktuella sjukdomsbesvären, dels om samband föreligger mellan eventuell
skadlig inverkan och besvären, antecknade förtroendeläkaren följande.
”Pat har en grundsjukdom som ej har något samband med aktuellt
arbete. Skälen är av medicinsk natur - konstitutionella svagheter i ledbrosk
etc.”

Efter remiss från JO anförde kassan bl. a. följande.

Förtroendeläkare tillför inte ärendet någon ytterligare medicinsk dokumentation
utan är att betrakta som föredragandens medicinske rådgivare i
samband med utredningen och förslag till beslut.

Förtroendeläkarens bedömningar medtages inte i den föredragningspromemoria
som upprättats och delges delegationen före beslut i ärendet.

Vid kommunicering delges den försäkrade föredragningspromemoria
jämte de i PM angivna bilagor.

Föredragandens förslag till beslut är vid kommuniceringstillfället inte
påfört promemorian. Kassan delger den försäkrade endast det utredningsmaterial
som utgör underlag för delegationens beslut. Pensionsdelegationen
med däri ingående läkarledamöter prövar självständigt föredragandens
förslag till beslut utan att ha tagit del av förtroendeläkarens råd och
bedömning.

I det aktuella ärendet har T. delgivits de handlingar som legat till grund
för beslutet, läkarutlåtanden och utredningspromemoria.

Härefter remitterades ärendet till riksförsäkringsverket som i ett yttrande
anförde bl. a. följande.

Vissa försäkringskassor anger i föredragningspromemorian förtroendeläkarens
uppfattning i någon väsentlig medicinsk fråga, t. ex. beträffande
sambandet mellan skadlig inverkan och den försäkrades skada. En sådan
uppgift kan naturligtvis vara av stort värde för pensionsdelegationens
ledamöter och påverka det beslut som delegationen fattar. Här kan dock
påpekas att av delegationens ledamöter är två läkare, varför för ärendet
avgörande och självständiga medicinska överväganden görs i delegatio14
Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr I

210

nen. Riksförsäkringsverket har inte föreskrivit eller ens rekommenderat
att uppgifter om förtroendeläkarens bedömning skall tas in i föredragningspromemorian.
Förtroendeläkarens bedömning utgör ett inslag i utredningsarbetet
och är till hjälp för utredare och föredragande tjänstemän, när
dessa skall ta ställning till vilket beslut som skall föreslås i ärendet.

Riksförsäkringsverket menar således i likhet med försäkringskassan att
förtroendeläkaren står till förfogande för föredraganden som medicinsk
rådgivare. Det är pensionsdelegationen alternativt annan tjänsteman än
förtroendeläkaren som avgör om skadan skall anses som arbetsskada.

Riksförsäkringsverket har funnit att vissa fördelar står att vinna med en
kommunicering också av förslaget till beslut. Om den försäkrade vid
kommuniceringen i ett arbetsskadeärende inte delges förslaget till beslut,
får antagas att han i många fall uppfattar att innehållet i det delgivna
materialet ger tillräckligt stöd för hans sak och att det leder till ett gynnsamt
beslut. Läkarutlåtande och beskrivning av arbetsförhållanden osv.
torde ofta kunna uppfattas som starkt talande för den försäkrades uppfattning
om skadan som en arbetsskada. Om dessutom föredragandens förslag
till beslut delges den försäkrade förstår denna att uppgifterna i beslutsunderlaget
kan medföra ett beslut i för honom ogynnsam riktning, i vart fall
att risken är stor att beslutet till viss del går honom emot. I den situationen
kan den försäkrade eventuellt skaffa fram ytterligare material att lägga till
beslutsunderlaget eller kan han för kassan peka på omständigheter som
förbisetts eller undervärderats. Det är från alla synpunkter bättre att komplettering
av beslutsunderlaget sker inför den första prövningen i kassan än
inför omprövning i kassan eller, efter besvär, i försäkringsrätten.

Det är dock klart att kommunicering av förslag till beslut också kan
innebära nackdelar. Den försäkrade kan uppfatta ärendet som avgjort och
inleda en ”besvärsprocess” innan beslutet ännu är fattat. Detta borde
dock kunna undvikas om av kommuniceringsskrivelsen klart framgår att
ärendet inte är avgjort, utan att kommuniceringen endast gäller ett förslag
till beslut. Därigenom bör sådana händelser inte inträffa, som kan leda till
rättsosäkerhet eller rättsförluster för den enskilde.

Mycket talar således för att förslag till beslut borde kommuniceras med
den försäkrade. Som ovan nämnts har riksförsäkringsverket inte anmodat
eller rekommenderat försäkringskassorna att förfara på detta vis. Verket
har på konferenser med kassorna framfört att kassorna i denna fråga själva
får avgöra. Handläggningen varierar därför mellan kassorna.

Försäkringskassorna har att självständigt tillämpa förvaltningslagens bestämmelser
men med hänsyn till de fördelar som står att vinna med
delgivning av förslag till beslut överväger riksförsäkringsverket att rekommendera
försäkringskassorna att i lämplig form kommunicera även förslag
till beslut.

JO Sveme anförde i beslut den 14 september 1982 bl. a. följande.

Försäkringskassan och riksförsäkringsverket har i sina yttranden till JO
redogjort för förtroendeläkarens roll vid handläggningen av ärenden hos
kassan. Verket menar i likhet med kassan att förtroendeläkaren står till
förfogande för föredraganden som medicinsk rådgivare. Förtroendeläkarens
insatser bör - om jag har förstått vad kassan och verket anfört rätt -

211

tillmätas betydelse mera för utredningsarbetet än för beslutsfattandet.
Kassan anför t. o. m. att pensionsdelegationen med däri ingående läkarledamöter
självständigt prövar föredragandens förslag till beslut utan att ha
tagit del av förtroendeläkarens råd och bedömning. Detta innebär såvitt jag
kan förstå att föredraganden inte har som rutin att redovisa ett i ärendet
eventuellt föreliggande yttrande av en förtroendeläkare för pensionsdelegationen
vid föredragningen av ärendet.

För egen del får jag i denna fråga anföra följande.

Naturligtvis kan vaije befattning som en förtroendeläkare tar med ett
ärende inte tillmätas samma betydelse. Men om en förtroendeläkare avger
ett yttrande - och med ett yttrande avser jag en bedömning angående
förhållanden som är av betydelse för frågan om rätt till ersättning föreligger
- kan jag inte förstå hur man kan anse yttrandet så betydelselöst att det
inte behöver bringas till pensionsdelegationens kännedom. Jag utgår i
stället ifrån att de läkare som ingår i delegationen - liksom övriga ledamöter
— bör vara intresserade av att få ta del av yttrandet. Det kan ju vara
till hjälp för dem i deras bedömning. Att frånhända sig möjligheten till
sådan hjälp anser jag mycket märkligt.

Denna fråga bör emellertid inte bedömas enbart utifrån det intresse som
pensionsdelegationen kan antas ha av att få ta del av yttrandet. Man bör
även se på de uppgifter som förtroendeläkaren har på kassan. Denne har,
enligt 18 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring i lagrummets
lydelse fr. o. m. den 1 juli 1982, bl. a. till uppgift att biträda kassan i frågor
som kräver medicinsk sakkunskap. I kassan ingår pensionsdelegationen.
Det får alltså antas vara förutsatt, att förtroendeläkarens biträde även kan
avse pensionsdelegationen. Detta talar ytterligare för att man inte bör
underlåta att redovisa förtroendeläkarens yttrande för pensionsdelegationen.
Det bör också noteras att förtroendeläkaren ofta torde vara specialist
på den sjukdom som den försäkrade lider av. Enligt vad verket anför i
ett yttrande hit i ett annat ärende här (angående jäv hos förtroendeläkare
vid Värmlands läns allmänna försäkringskassa - dnr 1805-1981) strävar
man på kassorna efter att anställa förtroendeläkare på centralkontoret med
specialisering inom olika områden. Om det i detta ärende förhåller sig på
det viset — vilket kassans uppgifter talar för - att föredraganden inte har
redogjort för förtroendeläkarens yttrande för pensionsdelegationen måste
enligt min mening föredragningen anses uppenbart bristfällig. Jag får anmoda
kassan att snarast ändra sina föredragningsrutiner i detta hänseende.

Härefter övergår jag till att behandla frågan om kommunicering med den
försäkrade av förtroendeläkarens yttrande.

I 15 § förvaltningslagen (1971:290) föreskrivs att ärende inte får avgöras
utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det som
tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att
yttra sig över det. Myndigheten får dock i vissa fall avgöra ärendet utan att
så skett bl. a. om åtgärderna är uppenbart obehövliga.

212

Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen (FL) anknyter till bestämmelserna
i 14 § FL om aktinsyn. Däri anförs att sökande, klagande eller annan
part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet med de begränsningar
som följer av 14 kap. 5§ sekretesslagen (1980:100). Bertil Wennergren
anför i sin bok Handläggning, utgiven 1977, följande (s. 58) angående vad
som avses med uttrycket ”det som tillförts ärendet”. (Jfr även JO:s
ämbetsberättelse 1975 s. 479.)

Med det som tillförts ärendet åsyftas utredningsmaterialet i ärendet.
En föredragningspromemoria, som utöver rättslig utredning endast
innehåller en sammanställning av befintligt utredningsmaterial
och inte ger utredningen något nytt material, hör inte till ”det som
tillförts ärendet”. Det gör inte heller förslag eller utkast till beslut eller
annat liknande hjälpmaterial för arbetet hos myndigheten. Däremot är
en värderings- eller annan utredningspromemoria att hänföra till det
som tillförts ärendet. Detsamma gäller tjänsteanteckningar om muntliga
upplysningar, iakttagelser vid syn o. d.

Av vad jag tidigare har anfört framgår att jag anser att ett av en förtroendeläkare
avgivet yttrande — oavsett om det rör sig om ett yttrande som har
avgetts i ett ärende som avgörs i pensionsdelegationen eller i ett ärende
som avgörs av en enskild tjänsteman - måste anses som ett utredningsmaterial
i ärendet. Jag anser alltså att likaväl som en inom en myndighet
upprättad värderings- eller annan utredningspromemoria är att hänföra till
det som tillförts ärendet är också ett av en förtroendeläkare avgivet yttrande
- vilket enligt verkets yttrande hit skriftligen bör dokumenteras i akten
— att hänföra dit. Jag får också framhålla att jag har svårt att förstå varför
man bör göra någon skillnad mellan ett av en utomstående medicinskt
sakkunnig avgivet yttrande och ett av en förtroendeläkare avgivet yttrande.
I det förra fallet torde ingen ifrågasätta att kommunicering skall ske,
såvida inte någon undantagsregel i 15 § FL är tillämplig.

Kassan anser — såvitt jag kan förstå — att kommunicering inte behöver
ske av en förtroendeläkares yttrande. Denna uppfattning delar jag alltså
inte. Kassan bör alltså även se över sina kommuniceringsrutiner, så att de
bringas i överensstämmelse med förvaltningslagens regler. Det förefaller
lämpligast att ta med yttrandet i den föredragningspromemoria som upprättas
inför föredragningen. På så sätt kan den försäkrade få del av yttrandet
vid kommuniceringen av promemorian med honom. Om yttrandet tas
med i promemorian bringas det också till pensionsdelegationens kännedom
på ett lämpligt sätt.

Som tidigare nämnts får en myndighet avgöra ett ärende utan att kommunicering
skett bl. a. om åtgärden är uppenbart obehövlig. Denna undantagsregel
är tillämplig främst i de fall då myndighetens avgörande i alla
avseenden kan bedömas gå i gynnande riktning för parten. Om detta är
förhållandet i ett ärende hos kassan, behöver alltså inte ett i ärendet
eventuellt föreliggande yttrande av en förtroendeläkare delges den försäk -

213

rade. Jag kan i detta fall inte finna att kassan har haft något stöd för att inte
kommunicera förtroendeläkarens yttrande med T. Handläggningen av
ärendet är alltså bristfällig i detta avseende.

T. har numera tagit del av förtroendeläkarens yttrande. Han har, om så
ej redan skett, möjlighet att hos försäkringsrätten bemöta yttrandet.. Jag
anser mig därför inte behöva vidta ytterligare åtgärd i denna del av ärendet.

En fråga som också uppkommit i detta ärende är om en föredragandes
förslag till beslut bör kommuniceras med den försäkrade, innan ärendet
avgörs i pensionsdelegationen. Jag får i denna fråga anföra följande.

Ett förslag till beslut utgör — som Wennergren framhåller i sin bok
Handläggning - inte något som tillförts ärendet. Någon skyldighet att
kommunicera förslaget föreligger alltså inte enligt 15 § FL. Man kan naturligtvis
hävda den ståndpunkten att man bör nöja sig med att konstatera
detta och inte gå vidare i saken. Jag har emellertid för egen del funnit att
denna fråga bör tas upp till prövning, främst med hänsyn till det intresse
som den enskilde kan ha av att kommunicering sker. Man bör också
komma ihåg att förvaltningslagen endast anger en minimistandard för
handläggningen av förvaltningsärenden.

Riksförsäkringsverket har i sitt yttrande funnit att vissa fördelar står att
vinna med en kommunicering av förslaget till beslut. Verket redogör för
dessa fördelar. Verket redovisar också nackdelar med en sådan rutin. Vad
verket anför i denna fråga instämmer jag helt i. Jag anser således liksom
verket att de fördelar som står att vinna med kommunicering av förslaget
överväger nackdelarna. Verket anför att man överväger att rekommendera
kassorna att i lämplig form kommunicera föredragandens förslag till beslut.
En sådan rekommendation har - enligt vad jag har inhämtat - lämnats vid
en konferens som verket nyligen har hållit med bl. a. avdelningscheferna
vid kassornas utredningsavdelningar. Det är enligt min mening angeläget
att denna rekommendation följs. Därigenom undviker man också en mellan
kassorna varierande praxis i detta avseende.

Jäv för förtroendeläkare vid försäkringskassa

(Dnr 1805-1981)

BAKGRUND

Av handlingarna hos Värmlands läns allmänna försäkringskassa angående
P. framgick att P. uppbar sjukpenning fr. o. m. den 11 oktober 1977
på grund av ryggbesvär. I ärendet hade införskaffats två läkarutlåtanden
bl. a. av överläkaren Sella Strandquist.

Därjämte hade kassan föranstaltat om undersökning av P. på ortopediska
kliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad. Sedan överläkaren Åke

214

Boström vid kliniken undersökt P., utfärdade han den 9 januari 1979 ett
läkarutlåtande. Utlåtandet utfärdades på den blankett som är avsedd att
användas bl. a. i ärenden om arbetsvärd och förtidspension. Boström hade
inte haft någon kännedom om P. innan undersökningen utfördes. I utlåtandet
anfördes följande.

Diagnos: Lumbago chron (kronisk ryggsjukdom)

Till dessa besvär räknar patienten upp en mängd från lungbesvär till följd
av exposition för olika gifter till fotbesvär över hand-, buk-, knä- och
höftbesvär, där ingendera eller ens sammantaget innebär nedsättning av
arbetsförmågan. Patienten framhåller dock ihärdigt att han inte kan återgå
till sitt tidigare arbete och det är svårt att argumentera eftersom jag inte vet
exakt vad det innebär.

Vidare anförde Boström i utlåtandet bl. a. följande angående P:s inställning
till kontakt med arbetsvärden.

Patienten skall givetvis till arbete. Jag delar dr Strandquists uppfattning
att det rimliga vore att arbetsgivaren ställde upp, och finner det anmärkningsvärt
att intet arbete skulle kunna erbjudas som patienten kan ta. Hans
förmåga att erhålla och behålla ett arbete synes ju inte uttalat reducerad.

I ett beslut den 14 mars 1979 meddelade kassan att sjukpenning inte
skulle utbetals fr. om. dagen efter den då P. mottagit beslutet. P. överklagade
detta beslut till försäkringsrätten för Mellansverige. Kassan avvisade
genom ett beslut den 12 juni 1979 besvären som för sent anförda.

I juni 1980 inkom till kassan en ansökan om förtidspension (sjukbidrag)
från P. I ansökan uppgav P. att han lider av rygg- och andningsbesvär samt
kärlkramp. P. hänvisade till ett den 2 juni 1980 av företagsläkaren utfärdat
läkarutlåtande. Företagsläkaren ansåg enligt utlåtandet att det var tveksamt
om P. efter medicinsk behandling skulle kunna utföra sitt vanliga
arbete eller annat liknande arbete.

Den 2 juli 1980 sjukanmäldes P. hos kassan. Därvid hänvisades till det av
företagsläkaren utfärdade utlåtandet.

Ärendet föredrogs hos kassan för förtroendeläkaren Åke Boström, dvs.
samma läkare som utfärdat utlåtandet den 9 januari 1979. Boström anförde
enligt anteckning i handlingarna följande: ”1 detta ärende föreligger inga
objektiva medicinska hållpunkter för vare sig sjukpenning eller pension.
Jag förordar avslag p. g.a. att arbetsförmågan ej kan anses nedsatt med
minst hälften.”

Företagsläkaren tog därpå kontakt med kassan. Han ansåg att det var fel
att Boström bedömt ärendet, då denne tidigare utfärdat ett läkarutlåtande
på patienten i fråga.

Handläggaren av ärendet på kassan diskuterade samma dag ärendet med
en avdelningschef. Denne ansåg inte att det fanns något formellt fel i
handläggningen av ärendet. Boström diskuterade därefter per telefon åren -

215

det med företagsläkaren. Man enades om att ärendet inte borde bedömas
av någon annan förtroendeläkare.

I augusti 1980 föredrogs ärendet återigen för Boström med anledning av
inkomna erinringar. Boström ansåg inte att dessa föranledde någon ändring
av hans tidigare ställningstagande.

Kassan beslöt den 26 augusti 1980 att inte utge sjukpenning med anledning
av det den 2 juli 1980 anmälda sjukdomsfallet. Detta beslut överklagade
P. till försäkringsrätten för Mellansverige. Kassan beslöt den 13
oktober 1981 att utge helt sjukbidrag till P. Riksförsäkringsverket överklagade
beslutet till försäkringsrätten. Försäkringsrätten meddelade dom i
målen den 24 september 1982.

UTREDNING

Ärendet remitterades till riksförsäkringsverket för synpunkter på frågan
om Boström med hänsyn till det utlåtande rörande P. som han på kassans
begäran avgivit i sin egenskap av överläkare på ortopediska kliniken vid
Centralsjukhuset i Karlstad borde ansetts jävig att senare uttala sig om P. i
sin egenskap av förtroendeläkare hos kassan. I promemorian angavs att
verket borde avge sitt yttrande efter att ha hört kassan.

Kassan anförde bl. a. följande.

Förutsättningen för att förtroendeläkarinstitutionen skall fungera på avsett
sätt är att förtroendeläkarnas oväld inte blir satt ifråga.

I det aktuella fallet anser vi inte den omständigheten att Boström 1 ''/2 år
före P:s pensionsansökan utfärdat ett läkarutlåtande ”ägnad att rubba
förtroendet till hans opartiskhet i ärendet”. Tvärtom bör det ur bedömningssynpunkt
vara en tillgång med den ytterligare kunskap om P. som
Boström fick vid sin undersökning av honom.

Alternativet skulle ha varit att någon av de övriga förtroendeläkarna
med helt annan specialistinriktning rådfrågats. Kassan skulle alltså i sådant
fall medvetet avhänt sig möjligheten att konsultera den för uppdraget mest
kompetente, vilket verkar absurt. Det kan erinras om att förtroendeläkare
knutits även till lokalkontor på mindre orter, där läkarurvalet är begränsat.

Kassan anser inte att Boström i sin egenskap av förtroendeläkare i det
aktuella ärendet varit jävig i den mening som anges i 4 § förvaltningslagen.

Riksförsäkringsverket anförde bl. a. följande.

Förtroendeläkarens roll som medicinsk konsult innebär bland annat att
han skall hjälpa försäkringskassans tjänstemän att bedöma inkomna läkarintyg.
Det är emellertid viktigt att i detta sammanhang betona att förtroendeläkarens
roll enbart är rådgivande. Beslutsfunktionen åvilar försäkringskassans
tjänstemän, eller i de fall det är fråga om pensionsbeslut med
medicinska bedömningar, en till kassan knuten pensionsdelegation. Förtroendeläkaren
fattar således aldrig själv beslut i en försäkringsfråga. Han
fungerar inte heller som föredragande vid avgörandet.

216

De speciella jävsgrunderna i 4 § p. 1-4 förvaltningslagen är inte tillämpliga
i detta fall utan jävsfrågan får bedömas enligt punkt 5 i samma paragraf.
Den här aktuella situationen har dock vissa likheter med den som
regleras i p. 3, s. k. tvåinstansjäv. Uttalandena om denna jävsgrund i
förarbetena till förvaltningslagen kan därför vara till viss ledning för bedömningen
av den nu aktuella frågan.

Det anges bl. a. att det inte torde vara vare sig nödvändigt eller lämpligt
att från varje form av handläggning hos en högre instans utesluta envar
som tagit befattning med sakens avgörande i lägre instanser. Skedde detta
skulle bland annat de s. k. länsstyrelseexpertema - nykterhetsvårdskonsulent,
läns läkare, länsarkitekt med flera — bli förhindrade att avge yttranden
hos länsstyrelsen i ärenden angående saker med vilka de tagit befattning
på det kommunala planet. Detta skulle vara en olämplig och opraktisk
ordning, eftersom kommunerna i många fall inte har några andra experter
att vända sig till. För att en förutsättningslös och objektiv slutlig handläggning
skall kunna erhållas synes det tillräckligt att tvåinstansjävet begränsas
till att gälla den som har ställning såsom beslutande eller föredragande hos
den högre instansen. För andra handläggare än sistnämnda utgör en tidigare
befattning med ett ärende hos underinstansen inte ett generellt hinder
att delta i handläggningen hos överinstansen. I vissa fall torde det dock
vara olämpligt. Dessa får då bedömas enligt generalklausulen i p. 5.

Det är enligt riksförsäkringsverkets mening inte rimligt att ifrågasätta
läkarens objektivitet och opartiskhet i de fall han som förtroendeläkare hos
försäkringskassan medverkar i ett ärende i vilket han själv utfärdat ett
läkarintyg. Man måste utgå från att läkaren som förtroendeläkare iakttar
samma objektivitet och opartiskhet som han skall göra exempelvis i sin roll
som intygsutfärdande läkare. Mot bakgrund av det anförda anser riksförsäkringsverket
att förtroendeläkaren inte generellt är förhindrad att delta i
handläggningen av ett försäkringsärende i vilket han i egenskap av behandlande
läkare utfärdat intyg. I vissa situationer är det dock inte lämpligt att
han deltar i handläggningen, utan kassan får konsultera annan förtroendeläkare.
Det kan t. ex. gälla fall där patienten haft erinringar mot den
behandlande läkarens åtgärder eller mot det läkarintyg han utfärdat.

Riksförsäkringsverket anser sålunda inte att enbart den omständigheten
att Boström utfärdat ett av de läkarintyg, som ligger till grund för bedömningen
av P:s rätt till ersättning från den allmänna försäkringen, kan anses
ägnad att rubba förtroendet till Boströms opartiskhet.

BEDÖMNING

JO Sverne anförde i beslut den 26 oktober 1982 bl. a. följande.

Som riksförsäkringsveket framhåller är de speciella jävsgrunderna i 4 §
p. 1 -4 förvaltningslagen (FL) inte tillämpliga i detta fall utan jävsfrågan får
bedömas enligt p. 5 samma paragraf. Vad som skall prövas är alltså om
s. k. delikatessjäv föreligger. Med hänsyn till regelns allmänna formulering
är det inte möjligt att uttömmande ange vilka fall som går in under denna.
Bl. a. får med ledning av denna klausul bedömas fall, där den handläggande
av en eller annan anledning är engagerad i saken på ett sådant sätt att
misstanke lätt kan uppkomma om att det brister i förutsättningarna för en
opartisk bedömning.

217

Av betydelse för bedömningen av jävsfrågan är givetvis vilken roll
förtroendeläkaren har på kassan. I detta hänseende kan anföras följande.

Enligt 18 kap. 12 § lagen om allmän försäkring (AFL), i lagrummets
lydelse fr. o. m. den 1 juli 1982, skall i den allmänna försäkringskassan
finnas en eller flera förtroendeläkare. Dessa har bl. a. att biträda kassan i
frågor som kräver medicinsk sakkunskap.

Vid bedömningen av förtroendeläkarens roll är det liksom vid bedömningen
av andra faktorer i detta sammanhang nödvändigt att markera att
det inte går att dra generella slutsatser. Man kan alltså inte påstå att
förtroendeläkaren alltid spelar en lika betydelsfull roll oavsett på vilket sätt
han biträder kassan. Som framgår av en befattningsbeskrivning som riksförsäkringsverket
har utfärdat, har förtroendeläkaren uppgifter av skiftande
karaktär. Om man tar det exemplet att kassan skall avgöra om sjukpenning
skall utgå. får förtroendeläkaren i regel anses spela en mycket betydelsefull
roll. Ett sådant ärende avgörs av en enskild tjänsteman. Denne
saknar vanligtvis medicinska kunskaper och det får därför anses naturligt
att tjänstemannen i mycket stor utsträckning förlitar sig på och följer den
bedömning som förtroendeläkaren gör. Även i ärenden som avgörs i pensionsdelegationen
kan eventuellt biträde av en förtroendeläkare vara av
icke oväsentlig betydelse för ärendets avgörande. I vart fall kan utredningsåtgärder,
som vidtas på förslag av förtroendeläkare få stor betydelse
för utgången i ärendet.

Med hänsyn till detta torde förtroendeläkaren - då han i ärenden av
bl. a. detta slag - lämnar sitt biträde i regel få anses ingå i den personkrets
som 4 § FL rör. Visserligen talas där om den ”sorn har att handlägga
ärende”. I det betänkande som utarbetades av den arbetsgrupp inom
justitiedepartementet som framlade förslaget till förvaltningslagen (SOU
1968:27, s. 130) anförs emellertid att den personkrets, för vilken jävsbestämmelserna
bör gälla, bör lämpligen vara så vid att den innesluter alla
dem som tar befattning med ett förvaltningsärende på sådant sätt att de kan
tänkas inverka på ärendets utgång .

Riksförsäkringsverket anför att den här aktuella situationen har vissa
likheter med den som regleras i 4 § p. 3 FL dvs. tvåinstansjävet. Enligt
verket kan uttalanden om denna jävsgrund i förarbetena till förvaltningslagen
(SOU 1968:27 s. 132, prop. 1971:30 s. 342 och 356) vara till viss
ledning för bedömningen av den nu aktuella frågan. Jag får för egen del
anföra följande.

Såtillvida föreligger mellan detta fall och den situation som regleras i
tvåinstansjävet den likheten att Boström vid två tillfällen på olika myndigheter
har uttalat sig om P:s arbetsförmåga ur medicinsk synpunkt. Man
kan naturligtvis fråga sig varför detta inte skulle anses tillåtet, då tvåinstansjäv
inte anses föreligga om en s. k. länsstyrelseexpert, som avgett
yttrande hos en kommun, deltar i handläggningen hos den överordnade
instansen. Man måste emellertid hålla i minnet att även om tvåinstansjäv

218

inte föreligger kan det vara olämpligt att experten deltar i handläggningen
hos den överordnade myndigheten. Det återstår nämligen att beakta frågan
om s. k. delikatessjäv kan anses föreligga. Dessutom bör markeras att
Boström i detta fall har gjort mer än att hos två myndigheter yttra sig över
P:s arbetsförmåga. Han har först utfärdat ett omfattande läkarutlåtande på
ett formulär som är avsett att användas i ärenden om bl. a. förtidspension.
Han har därigenom aktivt kommit att bidra till utredningen i ärendena.
Detta utlåtande har han senare som förtroendeläkare satts att bedöma
tillsammans med annat i ärendena föreliggande material — främst andra
läkarutlåtanden. I sammanhanget bör också beaktas att P. redan genom
sitt överklagande av kassans beslut den 14 mars 1979 får anses ha haft
erinringar mot Boströms utlåtande. I Trygve Hellners kommentar till förvaltningslagen
(andra upplagan s. 77 f) nämns som exempel på fall som kan
grunda jäv enligt 4 § p. 5 FL att tjänsteman som avgett en inspektionsrapport,
varöver part yttrat sig, också deltar i beslut med anledning av rapporten.
Enligt min mening ligger det närmare till hands att jämföra med denna
situation än att jämföra med det fall som tvåinstansjävet avser.

Jag ser för egen del ingen anledning att i detta fall inta annan ståndpunkt
än att Boström omfattas av den personkrets som 4 § FL rör. Nästa fråga
blir då om han engagerat sig i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan
uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning.
Jag vill då först upprepa vad jag tidigare har sagt, nämligen att i sådana här
ärenden får intresset av opartiskhet anses mycket starkt. Såvitt kan förstås
av vad kassan anfört måste kassan också ha varit medveten om att Boströms
sakkunskap kunde få stor betydelse för kassans handläggning och
beslut. Jag konstaterar vidare att Boström i sitt läkarutlåtande har gjort
flera uttalanden, som kan väcka misstanke om bristande objektivitet från
hans sida. Boström anför bl. a. att ”Patienten skall givetvis till arbete” och
att ”Hans förmåga att erhålla och behålla ett arbete synes ju inte uttalat
reducerad”. Visserligen har utlåtandet utfärdats nästan ett och ett halvt år
före den tidpunkt, då ansökan om förtidspension kom in till kassan och
sjukanmälan gjordes. Men de besvär som åberopats tycks i stort sett vara
desamma som de som var aktuella dä Boström undersökte P. Jag kan mot
bakgrund av vad jag nu har anfört och även tidigare i ärendet har framhållit
inte finna annat än att förutsättningarna för att s. k. delikatessjäv skall
anses föreligga får anses uppfyllda. Boström borde alltså enligt min mening
inte ha deltagit i handläggningen av ärendena ifråga.

Med anledning av vad riksförsäkringsverket har anfört om att det enligt
verkets mening inte är rimligt att ifrågasätta läkarens objektivitet och
opartiskhet i de fall han som förtroendeläkare medverkar i ett ärende i
vilket han själv utfärdat läkarintyg vill jag tillägga följande.

Man måste enligt verket utgå från att läkaren som förtroendeläkare
iakttar samma objektivitet och opartiskhet som han skall göra exempelvis i
sin roll som intygsutfardande läkare. Självfallet finns det ingen anledning

219

att utgå från annat än att läkaren försöker iaktta samma objektivitet och
opartiskhet oavsett i vilken egenskap han uppträder. Men om läkaren
uppträder i dubbla roller måste det ändå enligt min mening i regel anses
utgöra tillräcklig anledning för kassan att pröva om jäv föreligger. Som
verket anför är ju tanken bakom delikatessjävet att man bör avhålla sig
från att egagera sig i ett ärende redan därför att misstanke kan uppkomma
att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning. Om verket
anser att man bör begränsa prövningen av jävsfrågan till mer uppenbara
fall t. ex. då den försäkrade har uttalat sitt missnöje med läkaren är jag
alltså inte beredd att godta detta. Större försiktighet i denna fråga är enligt
min mening på sin plats.

220

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m. m.

Även under detta verksamhetsår har JO i ett flertal ärenden haft att ta
ställning till frågor om JO:s tillsynskompetens.

I ett ärende anfördes klagomål mot prästmötesberedningen i Uppsala
ärkestift och ärkestiftets församlings- och pastoratsförbund i deras egenskap
av arrangörer av det provval, som ägde rum i januari 1983 inför
ärkebiskopsvalet. Anmälaren åberopade en tidningsartikel, i vilken framhölls
att arrangörerna av provvalet förutsatte att överläggningen före själva
omröstningen skulle hållas internt. Anmälaren ansåg att det stred mot
offentlighetsprincipen att hålla ett slutet möte. JO Nilsson anförde följande.

JO har enligt lagen med instruktion för justitieombudsmännen tillsyn
över

• statliga och kommunala myndigheter

• tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter, och

• person som innehar tjänst eller uppdrag som är förenad med myndighetsutövning,
såvitt avser den utövningen.

Prästmöte är en sammankomst för ett stifts präster, hållet inför biskopen
vart sjätte år. Prästmötet kan i viss mån sägas vara ett legalt organ med
förankring i bestämmelser i 25 kap. 1686 års kyrkolag och i en förordning
av den 7 mars 1855. På prästmötet förekommer normalt bl.a., utöver
gudstjänster, en redogörelse av biskopen för de kyrkliga förhållandena i
stiftet, en disputation över en avhandling, motioner och uttalanden i olika
frågor beträffande den kyrkliga verksamheten. Enligt 3 § 2 mom. lagen om
domkapitel skall val av prästerlig ledamot i domkapitel och suppleant för
sådan äga rum på prästmöte inför biskopen som valförrättare. Prästmöte
kan således ses som en institution med myndighetsutövning i detta speciella
hänseende. På ett prästmöte brukar utses en prästmötesberedning
med uppgift att bereda de ärenden som skall förekomma på nästa möte. Ett
provval regleras inte av bestämmelserna i lagen om biskopsval (SFS
1963:633) och biskopsvalsförordningen (1965:486) utan brukar äga rum på
privat initiativ som en förberedelse till det ordinarie valet för att pejla
stämningen inför detta och för att söka uppnå enighet beträffande kandidaterna.
Detta framgår också av den åberopade tidningsartikeln på så sätt att
arrangörerna av provvalet till artikelförfattaren uttalat att de önskar ett
talrikt deltagande i provvalet så att detta kan ge ett representativt utslag för
ärkestiftets inställning och därigenom motverka en onödig röstsplittring
inom stiftet och även vara till hjälp för de olika domkapitlens val.

Visserligen har prästmötesberedningen utsetts av en institution med viss
myndighetsutövande funktion. Beredningen själv har dock inga sådana
funktioner och i det aktuella fallet har beredningen dessutom påtagit sig
rollen som arrangör i ett provvalsförfarande som inte regleras av lagstift -

221

ning. Beredningen faller således utanför JO:s tillsyn. Inte heller ärkestiftets
församlings- och pastoratsförbund faller under JO:s tillsyn.

Jag vill dessutom framhålla att JO normalt inte prövar något eller gör
några uttalanden beträffande något som ännu inte inträffat utan ligger i
framtiden. Som antyds av tidningsartikeln är det deltagarna i provvalet
som har att fatta beslut om huruvida diskussionerna före själva omröstningen
skall ske inför stängda dörrar eller inte.

En anmälan med kritik mot styrelsen för den svenska utlandsskolan i
Berlin med anledning av vad som förevarit i samband med tillsättningar av
några lärartjänster vid skolan upptogs inte till prövning i sak. I JO Holstads
beslut uttalades följande.

Den första fråga jag har att ta ställning till är om skolstyrelsen står under
min tillsyn. Under JO:s tillsyn står nämligen bara statliga och kommunala
myndigheter, befattningshavare vid sådana myndigheter och andra som
innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning.

De svenska utlandsskoloma är privata skolor men erhåller statsunderstöd
enligt förordningen (1978:591) om statsbidrag till svensk undervisning
i utlandet. Förordningen innehåller bestämmelser om styrelse och lärare
m. m. Man kan emellertid inte av förekomsten av dessa bestämmelser dra
slutsatsen att skolornas styrelser är att anse som myndigheter.

Det har visserligen vid ett par tillfällen föreslagits att lärartjänsterna vid
utlandsskoloma skulle utformas som statliga anställningar (SOU 1966:55
och SOU 1977:21). Dessa förslag har dock inte antagits. Tvärtom framhölls
i förarbetena till den nu gällande förordningen (prop. 1977/78:100
bilaga 12 p. C 12) att det är fråga om privata anställningar. Mot bakgrund
av detta kan skolstyrelsernas beslut i jjänstetillsättningsärenden inte heller
anses utgöra myndighetsutövning. Jag kan i detta sammanhang också
hänvisa till att det krävs stöd i lag för att överlämna myndighetsutövning
till enskilda och att något sådant stöd inte Finns för dessa fall.

Slutsatsen blir alltså att styrelsen för utlandsskolan i Berlin inte står
under min tillsyn. Jag är alltså förhindrad att gå in på en prövning av det
som Era klagomål rör. Detta hindrar däremot inte att styrelsens åtgärder
beaktas vid skolans ansökningar om statsbidrag. Ni har ju också gjort
tillsynsmyndigheten, skolöverstyrelsen, uppmärksam på vad som skett.

JO har ofta att ta ställning till anmälningar mot allmänna domstolar och
förvaltningsdomstolar. Sådana anmälningar innehåller ofta kritik mot domar.
Domstolarna står givetvis under JO:s tillsyn, men innehållet i sådana
klagomål föranleder ofta JO att göra uttalanden angående i vilken omfattning
JO går in i prövning i bedömningsfrågor. Som exempel kan nämnas
följande fall, där en dom av arbetsdomstolen kritiserades. JO Holstad
uttalade följande.

Till att börja med vill jag helt kort beröra några principer för JO:s
granskning av domstolarnas verksamhet. Som bekant kan JO inte upphäva
eller ändra domstolarnas domar eller beslut. I princip har dock JO rätt att
granska avgörandena och att uttala sin mening om dem. Men sedan lång tid
har JO av både principiella och praktiska skäl varit återhållsam med

222

uttalanden angående bedömningar i domar och beslut. Det gäller framförallt
bevisvärderingsfrågor men även rättsliga frågor. När JO har uttalat sig
angående domstolars verksamhet har det oftast gällt deras tillämpning av
gällande förfaranderegler. Vad som nu sagts om återhållsamhet gäller i
synnerhet beträffande avgöranden av landets högsta domstolar, av vilka
arbetsdomstolen är en.

Det nu sagda utesluter i och för sig inte initiativ från JO:s sida med
anledning av domstolarnas rättstillämpning. Ett exempel på ett sådant
ingripande, som Ni själv nämner, är den framställning som JO gjorde med
anledning av arbetsdomstolens ställningstaganden i en serie domar i mitten
av 1940-talet. Men det sagda utgör ändå en begränsning och den innebär att
JO inte uttalar sig annat än i fall där rättstillämpningen framstår som
uppenbart oriktig.

God man enligt samäganderättslagen och advokat, som hade förordnats
som bouppteckningsförrättare och skiftesman i bodelningsärende står inte
under JO:s tillsyn.

Klagomål mot stiftelser, föreningar, förbund, politiska och fackliga
organisationer och deras funktionärer m.fl. har inte prövats i sak med
hänvisning till att de inte omfattas av JO:s tillsyn. Som exempel kan
nämnas Stiftelsen Samhällsföretag och AWEBE-industrier, Samhällsföretagsgruppen,
Utvecklingsfonden i Norrbottens län, Svenska Institutet,
Svenska Filminstitutet, Kursverksamheten vid Göteborgs universitet, Judiska
församlingen i Stockholm, pastor i Filadelfiakyrkan, Stiftelsen Göteborgs
studenthem, Stiftelsen Studenthem i Uppsala, Stiftelsen Styrelsebostäder
i Örebro, Stiftelsen Telgebostäder, Stiftelsen Haningehem, Trafikförsäkringsföreningen,
Riksföreningen mot cancer, Kalmar läns slakterier
(SCAN) ek. för., HSB:s bostadsrättsförening Tallberget i Tranås, Z-trafik
(kommunalförbund för kollektivtrafik i Jämtlands län), Lärarnas Riksförbund,
Svenska Gruvindustriarbetarförbundet, Svenska Metallindustriarbetarförbundet,
Svenska Elektrikerförbundet Avd 1, LO:s Rättsskydd och
ordförande i socialdemokratisk kyrkofullmäktiggrupp. I det sistnämnda
fallet uttalade JO Nilsson följande.

Ordförandeskapet i en politisk fullmäktigegrupp är ingen offentlig befattning;
gruppen är inget offentligrättsligt organ. Som JO kan jag inte uttala
mig om privatpersoners eller privata gruppers agerande. - Är det så att Ni
anser att dessa personer har handlat i sina egenskaper av ledamöter i
fullmäktige så blir resultatet ur min synpunkt detsamma; jag är förhindrad
att ingripa. De beslutande kommunala församlingarna och deras ledamöter
står inte under JO:s tillsyn. Jag kan med andra ord inte uttala mig om
kyrkofullmäktiges eller enskilda ledamöters av kyrkofullmäktige handlande
i saken.

Klagomål mot statliga eller kommunala aktiebolag har förekommit i stor
utsträckning men avvisats utan prövning i sak. (Endast under en förutsättning
kan ett aktiebolag åtminstone i begränsad omfattning stå under JO:s
tillsyn, nämligen om bolaget innehar ett uppdrag, varmed följer myndig -

223

hetsutövning — tillsynen gäller då denna verksamhet). Klagomål har således
avvisats mot Domänföretagen AB, Svenska Tobaks AB, Penninglotteriet
AB, Svensk kärnbränsleförsörjning AB, Forsmarks Kraftgrupp AB,
Göteborgs stads Parkerings AB, Göteborgs stads Bostads AB, Malmö
kommunala Bostads AB och Gislavedshus AB. Klagomål mot privata
aktiebolag, banker, sparbanker och försäkringsbolag m. fl. har också avvisats
med hänvisning till att de inte står under JO:s tillsyn. Som exempel
kan nämnas klagomål mot Bevaknings AB Securitas, AB Landskronaindustrins
Hälsovårdscentral, Pressens Morgontjänst, Inkassocentralen i
Göteborg AB, Inkasso-Service Juridisk Byrå AB, Inter-Conto AB, Sveriges
Geologiska AB i Luleå och AB Trav och Galopp.

Läkemedelsinformationsrådet står inte heller under JO:s tillsyn. Rådet
utgör ett samarbetsorgan på läkemedelsinformationens område enligt avtal
mellan företrädare för svenska staten, Apoteksbolaget AB, Läkemedelsindustriföreningen
(LIF) och Representantföreningen för utländska farmacevtiska
industrier (RUFI). Likaså har klagomål avvisats mot Fogdhyttans
vårdhem i Filipstad (enskilt vårdhem under tillsyn av länsstyrelsen).

Klagomål mot en tjänsteman vid amerikanska ambassaden i Stockholm
har avvisats under hänvisning till att utländska myndigheter och tjänstemän
inte står under JO:s tillsyn.

I klagomål begärs ofta att JO skall ta ställning till lämplighets- och
bedömningsfrågor, något som JO dock sällan gör - vilket f. ö. framgår av
det ovan relaterade fallet där klaganden kritiserade en dom av arbetsdomstolen.

Ytterligare några exempel på JO:s ställningstaganden i detta hänseende
lämnas i det följande.

I ett ärende, där anmälaren inte beviljats anstånd med militärtjänstgöring
och hos JO framhållit bl. a. att värnpliktsnämndens beslutsmeningar bestod
av standardfraser, som inte var ägnade att ge intryck av att de
sökande fick en personlig och rättvis bedömning av sina ansökningar,
uttalade JO Holstad följande.

Klagomålen i denna del aktualiserar en begränsning som gäller för JO:s
tillsynsverksamhet. Det är i och för sig en uppgift för JO att granska
myndigheternas beslut och uttala sig om huruvida de strider mot lag eller
annan författning eller av annat skäl är felaktiga eller olämpliga. Men detta
innebär inte att JO skall överpröva besluten på samma sätt som en besvärsmyndighet.
I praxis brukar JO kritisera myndigheternas bedömningar i
sakfrågor bara i fall då det rör sig om flagranta felbedömningar. När det
gäller bedömningar som väsentligen rör frågor om skälighet eller lämplighet
och i rena bevisvärderingsfrågor har utrymmet för kritik från JO:s sida
ansetts vara särskilt begränsat. Jag har prövat klagomålen från dessa
utgångspunkter.

En klagande begärde JO:s granskning av handläggningen av ett ärende
angående tillsättning av en tjänst som kulturassistent i en kommun. JO

224

Holstad fann i sitt beslut inte tillräcklig anledning att inleda någon utredning
angående tjänstetillsättningen och uttalade följande:

Ert missnöje med tjänstetillsättningsbeslutet grundas tydligen främst på
den värdering av de sökandes meriter som gjorts vid tillsättningen. Det
förhåller sig emellertid så att arbetsgivare, däribland även kommuner, i
allmänhet har en ganska vidsträckt frihet att själva uppställa behörighetskrav
för olika befattningar och att välja mellan olika sökande. De krav som
en myndighet uppställer måste dock alltid vara sakligt grundade och vid
bedömningen av olika sökande måste saklighet och opartiskhet iakttas. En
arbetsgivares möjligheter att välja mellan olika sökande kan dessutom vara
begränsade genom arbetsrättslig lagstiftning och kollektivavtal.

Av det Ni nu skriver kan emellertid inte utläsas att några av de regler
som gäller för tjänstetillsättningar skulle ha åsidosatts. En annan sak är att
det naturligtvis ändå kan finnas utrymme för olika uppfattningar om vem
som borde ha fått en viss tjänst. Men då är man inne på lämplighets- och
skälighetsbedömningar av ett slag som JO normalt inte går in på.

Två elever vid en vårdhögskola hade av betygskollegiet vid skolan
rekommenderats att avbryta sina studier. Eleverna ifrågasatte i sin JOanmälan
om det var rimligt av betygskollegiet att komma med en sådan
rekommendation. JO Holstad svarade:

JO:s uppgift är enligt regeringsformen att i enlighet med instruktion som
riksdagen beslutar utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet
av lagar och andra författningar. Det är således i första hand rättstillämpningen
som JO bör granska och uttala sig om. När det gäller lämplighetsfrågor
är det förutsatt att JO skall vara återhållsam med uttalanden. Främst
mot denna bakgrund föranleder Er anmälan inte någon åtgärd från min
sida.

En skoldirektör hade kritiserats av en skolstyrelse för ett tjänsteyttrande,
som han lagt fram i ett ärende. Han begärde JO:s uttalande om det
var vedertaget i praxis att utdela sådan kritik eller om förfarandet borde
anses som olämpligt. JO Holstad svarade i detta fall på följande sätt.

JO:s tillsyn är väsentligen inriktad på att granska om de offentliga
myndigheterna i sin verksamhet följer lagar och andra författningar.
Granskningen har alltså karaktären av en rättslig kontroll och det är därför
förutsatt att JO iakttar återhållsamhet i frågor som rör lämplighet. Det skall
tilläggas att tillsynen över kommunal verksamhet enligt gällande instruktion
i viss mån är begränsad av hänsyn till den kommunala självstyrelsen.
Mot denna bakgrund har jag inte funnit skäl att inleda någon undersökning
i saken med anledning av det Ni skriver.

225

Offentlighet och sekretess m.m.

Utlämnande från socalstyrelsen av försäljnings- och förbrukningsstatistik
över enskilda medicinska preparat

(Dnr 788-1981)

BAKGRUND

Läkemedelsindustriföreningen, LIF, är branschorganisation för de tillverkande
och forskande svenska läkemedelsföretagen.

RUFI, Representantföreningen för Utländska Farmaceutiska Industrier,
är branschorganisation för de utländska forskande läkemedelsföretag som
bedriver verksamhet i Sverige.

Till LIF och RUFI är bl. a. Läkemedelsstatistik AB (LSAB) knutet.
Detta bolag förser LIF:s och RUFI:s medlemsföretag med marknadsinformation
och upprättar statistik över försäljningen av läkemedel i Sverige.
Kvartalsvis utger bolaget ”Swedish Drng Märket” (SDM), som innehåller
uppgifter om försäljningen av farmaceutiska specialiteter i Sverige.

Mellan LSAB och socialstyrelsen har 1976 träffats avtal om att socialstyrelsen
kvartalsvis utan kostnad skall erhålla två exemplar av SDM till
läkemedelsavdelningen.

ANMÄLAN

I sin anmälan till JO uppgav Mats Nilsson huvudsakligen följande.
Läkemedelsbranschen ställer som krav för att lämna uppgifter till LSAB
att allmänhet och massmedier inte får tillgång till statistik som gäller
enskilda preparat. I det avtal som träffats mellan socialstyrelsens läkemedelsavdelning
och LSAB heter det visserligen att man äger att utan medgivande
av LSAB offentliggöra data ur det erhållna statistikmaterialet i
direkt eller bearbetad form. I en promemoria som upprättats hos socialstyrelsen
den 7 februari 1977 förklaras emellertid att ”försäljningsuppgifter
rörande enskild farmaceutisk specialitet faller under sekretesslagen och
lämnas därför inte ut om inte berört företag lämnat samtycke till utlämnandet”.

På grund av läkemedelsföretagens ovilja att ge allmänheten insyn i
försäljningssiffrorna har detta under lång tid hindrat all information till
såväl allmänhet som massmedier om försäljning och förbrukning av enskilda
medicinska preparat. Sedan en tid har emellertid de svenskägda läkemedelsföretagen
medgett att statistiken för deras preparat generellt får
lämnas ut. Men utländska företag vägrar fortfarande detta. Handlingarna
undanhålls härigenom offentligheten. Det finns inget skäl att anta att en
15 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 1

226

total offenlighet skulle medföra skada vare sig för ett enskilt företag eller
för branschen. Man kan inte åberopa att det rör sig om ”företagshemligheter”
eller konkurrenshänsyn, eftersom samtliga läkemedelsföretag har tillgång
till den regelbundet utkommande statistiksamlingen SDM och därmed
till samtliga kollegors och konkurrenters detaljerade försäljningssiffror.

Sekretesskyddet tillämpas endast gentemot massmedier och allmänhet.
Eftersom man hemlighåller dessa uppgifter försvåras eller omöjliggörs en
fri och angelägen information och debatt på läkemedelsområdet. Vidare
åläggs medicinska och farmakologiska forskare att inte sprida vidare information
om enskilda preparat såsom dessa återfinns i SDM och myndigheternas
material. Företagen har härigenom försett all information på området
med en effektiv ”tvångströja”. Detta innebär ett allvarligt hot mot
offentlighetsprincipen och informationsfriheten.

Avslutningsvis begärde Nilsson att JO skulle granska om socialstyrelsen
tolkat offentlighetsprincipen och sekretesslagen på ett riktigt sätt.

UTREDNING

Med anledning av anmälan begärdes yttrande från socialstyrelsen. I
remissvaret uppgav socialstyrelsen att avtalet mellan LSAB och socialstyrelsen
innehåller en paragraf, i vilken socialstyrelsen förbundit sig att inte
utan LSAB:s medgivande ta initiativ till offentliggörande av det erhållna
statistikmaterialet i direkt eller bearbetad form. Avtalet som i kopia är
vidfogat remissvaret är daterat den 11 maj 1976.

Vidare förklarade socialstyrelsen att det var av mycket stor vikt för
styrelsen att ha tillgång till SDM i arbetet med den fortlöpande kontrollen
av läkemedlen. I anslutning härtill anförde styrelsen följande.

Tillgång till uppgifterna i SDM är en förutsättning för att socialstyrelsen
skall kunna genomföra studier av konsumtionen, dvs. försäljningen och
användningen i riket av läkemedel. Sådana studier är nödvändiga för
socialstyrelsens tillsynsverksamhet på biverkningsområdet, en verksamhet
som styrelsen ser som en av läkemedelsavdelningens viktigaste funktioner.
Även för avdelningens informationsaktiviteter spelar SDM en stor
roll när det gäller att upprätthålla ett ändamålsenligt läkemedelsanvändande.
Utan sådana uppgifter skulle avdelningen ha mycket begränsade
möjligheter att påverka läkares förskrivningsvanor eller patienters följsamhet
till givna ordinationer.

Det är riktigt som Nilsson uppger i sin anmälan, att LIF under hand
lämnat generellt samtycke till att samtliga uppgifter i SDM rörande svenska
läkemedelsföretags produkter får offentliggöras. Motsvarande medgivande
har inte lämnats från RUFI, som hävdar att utländska läkemedelsföretag
skulle kunna dra fördel av att få kännedom om t. ex. visst preparats
marknadsandel. En sådan kunskap skulle, enligt RUFI, kunna möjliggöra
för företag som ännu inte etablerat sig i Sverige att introducera läkemedel i
kommersiellt intressanta sektorer, något som i sin tur skulle kunna leda till
ekonomiskt men för de redan etablerade företagen.

227

Vidare har Nilsson åberopat att samtliga läkemedelsföretag har tillgång
till uppgifterna i SDM. Detta är inte helt korrekt, då det finns vissa i
Sverige verksamma företag som inte abonnerar på SDM. Vidare finns det
många utländska företag som för närvarande inte är etablerade på den
svenska marknaden.

Det bör vidare upplysas att i huvudsak all information om försäljning
inom skilda läkemedelsgrupper är offentlig även när det gäller RUFI:s
sortiment. Det är således endast beträffande enskilda specialiteter som
restriktioner gäller. I huvudsak betyder detta att i det närmaste all försäljning
kan redovisas offentligt men aggregerat till en viss farmakologisk
grupp av läkemedel. Från epidemiologisk synpunkt är det oftast en helt
tillfredsställande information.

Styrelsen upplyste även att Nilsson inte gett in någon skriftlig ansökan
till socialstyrelsen om att få del av uppgifter i SDM.

Styrelsen anförde vidare följande.

Vid den skadebedömning som socialstyrelsen skall göra då styrelsen har
att ta ställning till en begäran om utlämnande av uppgifter ur SDM skall det
raka skaderekvisitet tillämpas. SDM innehåller detaljerade försäljningsuppgifter
beträffande enskilda farmaceutiska specialiteter. Huruvida sådana
uppgifter är av den arten att ett utlämnande typiskt sett kan skada
berört läkemedelsföretags affärs- eller driftförhållande är svårt för socialstyrelsen
att bedöma i vart enskilt fall. Dock har socialstyrelsen inte funnit
något skäl att ifrågasätta RUFI:s bedömning härvidlag. Läkemedelsföretagens
val av nya marknader är sannolikt en komplicerad beslutsprocess, där
givetvis en marknadsanalys av något slag utförs. Styrelsen kan förstå att
läkemedelsföretagen i Sverige ogärna tillhandahåller sådana analyser till
nya konkurrenter. Ett annat problem i sammanhanget är att om dessa
handlingar förklaras vara offentliga, kommer, enligt framför allt RUFI:s
bedömning, vissa företag att dra sig ur denna gemensamma statistikpublikation
genom att förbjuda grosshandeln att utlämna leveranssiffror. Därmed
skulle systemets värde som informationskälla väsentligt reduceras
eller helt raseras. Detta skulle betyda att läkemedelskontrollen förlorar ett
av de mest värdefulla instrumenten för övervakningen av läkemedelskonsumtionen.

Socialstyrelsen vill slutligen påpeka att styrelsen i många fall efter samtycke
från berörd industri eller på egen hand med hänvisning till institutet
”det allmännas intresse” i den före den 1 januari 1981 gällande sekretesslagstiftningen
undanröjt sekretessen i fall då seriösa vetenskapliga frågeställningar
eller medicinska säkerhetsproblem förelegat.

Avslutningsvis konstaterade socialstyrelsen följande. Det är av mycket
stort värde för den statliga läkemedelskontrollen att ha tillgång till uppgifterna
i SDM. Sekretess gäller endast för uppgifter beträffande enskild
farmaceutisk specialitet medan uppgifter om grupper av läkemedel redovisas
öppet, vilket normalt är tillräckligt för den som önskar analysera
läkemedelskonsumtionen. Sekretessbestämmelserna möjliggör att lämna
ut uppgifter ur SDM för seriös forskning. Socialstyrelsen har inte anledning
eller underlag att göra annan bedömning än RUFI. nämligen att ett

228

utlämnande av uppgifterna i SDM typiskt sett kan skada berört läkemedelsföretags
affärs- eller driftförhållande.

Nilsson yttrade sig över remissvaret och utvecklade där närmare sina
synpunkter varför han ansåg att socialstyrelsen handlade felaktigt. Vidare
uppgav Nilsson att det i socialstyrelsens remissvar åberopade avtalet,
varigenom socialstyrelsen skulle ha förbundit sig att iaktta sekretess beträffande
uppgifter i SDM, ersatts av ett nytt avtal den 5 april 1977. Nilsson
vidfogade kopia av detta avtal. I § 4 i detta avtal anges följande. Angående
handlingarnas och bandkopiornas offentlighet gäller vad som i sekretesslagen
stadgas. Socialstyrelsen äger dock utan medgivande av LSAB

offentliggöra data över det erhållna statistikmaterialet i direkt eller bearbetad
form.

Med anledning av sistnämnda upplysning begärdes kompletterande yttrande
från socialstyrelsen. Som svar översände styrelsen en protokollsanteckning
till förevarande paragraf. Protokollsanteckningen var daterad
1979-09-13.1 denna protokollsanteckning uppges bl. a. följande. "Diagnos/
förskrivningsdata rörande farmaceutiska specialiteter tillförs läkemedelsavdelningen
som ett led i specialitetskontrollen. Uppgifterna faller härmed
under sekretesslagen. Utlämnande av uppgifter får alltså ske endast under

iakttagande av sekretesslagens bestämmelser. Uppgifter angående

diagnos/förskrivning rörande enskild farmaceutisk specialitet faller under
sekretesslagen och lämnas därför inte ut om inte berört företag lämnat
samtycke till utlämnande.”

Styrelsen avgav vidare särskilt yttrande angående tolkningen av § 4 i
ifrågavarande avtal och anförde därvid följande. Första meningen i paragrafen
säger endast att dåvarande sekretessregler var tillämpliga på den
information som ingår i SDM och att frågan om dess offentliggörande
således skall prövas i vart enskilt fall. Andra meningen tolkas så att om
socialstyrelsen finnér att uppgift kan utlämnas utan hinder av sekretessreglerna
får styrelsen göra detta utan något särskilt medgivande i det enskilda
fallet. Styrelsen är medveten om att den andra meningen egentligen är
överflödig men formuleringen bör ses mot bakgrund av att avtalstexten
huvudsakligen är utformad av Läkemedelsstatistik AB, som sannolikt sett
frågan från andra grunder. Det kan inte heller uteslutas att avtalet följer en
standardmall som används för enskilda läkemedelsföretag.

BEDÖMNING

Vid ärendets avgörande den 24 november 1982 anförde JO Sverne följande.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas att vaije medborgare till
främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall ha rätt
att ta del av allmänna handlingar. Av 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
framgår att rätten att ta del av allmänna handlingar endast får begränsas

229

om det är påkallat med hänsyn till vissa i lagrummet angivna intressen. I
detta sammanhang är 6. i paragrafen av intresse. Där framgår att rätten att
ta del av allmänna handlingar får begränsas om det är påkallat med hänsyn
till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden.

Begränsningen av rätten att ta del av allmänna handlingar skall anges
noga i bestämmelse i särskild lag. Detta har skett i sekretesslagen
(1980:100, omtryckt 1980: 880). Med stöd av 2 kap. 6. tryckfrihetsförordningen
har i sekretesslagen tagits in ett kapitel om sekretess med hänsyn
främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden.(8 kap.). I 6 § i
detta kapitel föreskrivs att sekretess gäller, i den utsträckning regeringen
föreskriver det, i statlig myndigehets verksamhet, som består i utredning,
planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet
med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet
i övrigt, för uppgift om enskilds affärs- eller driftsförhållanden, uppfinningar
eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider
skada om uppgiften röjs. Med stöd av detta lagrum har regeringen i 2 §
bilagan 39. sekretessförordningen (1980:657) meddelat sekretess beträffande
uppgifter som avses i 8 kap. 6 § sekretesslagen såvitt gäller tillsyn
enligt läkemedelsförordningen (1962:701).

Nilssons anmälan gäller möjligheten att få del av den från LSAB till
socialstyrelsen överlämnade läkemedelsstatistiken. Denna statistik utgör
allmän handling, då den förvaras hos socialstyrelsen. Huruvida statistikmaterialet
och uppgifter ur detta skall och får lämnas ut från socialstyrelsen
måste därför bedömas med utgångspunkt från bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
och sekretesslagen.

Socialstyrelsen har träffat avtal med läkemedelsindustrin i fråga om
utlämnande av statistikmaterialet. Självfallet får medborgarnas grundlagsfästa
rätt att ta del av allmänna handlingar inte inskränkas genom avtal
mellan myndigheter och enskilda industriföretag. De i detta ärende åberopade
avtalen saknar alltså rättsverkan i den mån de skulle avse inskränkning
i socialstyrelsens lagliga skyldighet att utlämna allmänna handlingar.
Avtal med sådan innebörd får varken socialstyrelsen eller annan myndighet
ingå.

Jag konstaterar alltså att frågan om statistikmaterialet får lämnas ut eller
inte skall prövas enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och
sekretesslagen. Av 8 kap. 6 § sekretesslagen och 2 § sekretessförordningen
framgår ätt uppgifter av det slag det här är fråga om är sekretesskyddade
”om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs”.
Det rör sig här således om ett s.k. rakt skaderekvisit, dvs. en svag
sekretess. I den till grund för sekretesslagen liggande propositionen (1979/
80:2) sägs härom följande. Det raka skaderekvisitet innebär att tillämpande
myndighet kan göra sin bedömning inom ganska vida ramar. Avsikten
är att skadebedömningen i dessa fall i huvudsak skall kunna göras med
utgångspunkt i själva uppgiften. Det innebär att frågan huruvida sekretess

230

gäller eller inte i första hand inte behöver knytas till en skadebedömning i
det enskilda fallet. Avgörande bör istället vara om uppgiften som sådan är
av den arten att ett utlämnande typiskt sett kan vara ägnat att medföra
skada för det intresse som skall skyddas genom bestämmelsen. Genom
detta förfarande vinner man den fördelen att man sällan behöver frångå
den till offentlighetsprincipen hörande grundsatsen att den som begär en
uppgift hos myndigheten inte skall behöva legitimera sig och tala om varför
han vill ta del av en viss uppgift.

Det raka skaderekvisitet innebär således att sekretess föreligger endast
om det kan antas att uppgiftens röjande medför skada för det företag
uppgiften rör. Däremot kan man inte, såsom socialstyrelsen synes mena,
tolka sekretesslagens bestämmelser så att det raka skaderekvisitet skulle
innebära ett en uppgift, som till sin art är sådan att ett utlämnande normalt
skule vara till skada för det sekretesskyddade intresset, skall hemlighållas
utan prövning.

Såvitt framgår av de i detta ärende lämnade uppgifterna anser de utländska
läkemedelsföretag, som är organiserade i RUFI, att det skulle vara
till skada för det enskilda läkemedelsföretaget om statistikuppgifterna lämnades
ut. Jag anser därför inte att det finns skäl kritisera socialstyrelsen för
att man där haft den uppfattningen att uppgifterna är av sådan art att de
inte utan vidare kan lämnas ut.

Om någon begär att få ta del av uppgifter, har man således att utgå ifrån
bestämmelserna i 8 kap. 6 § sekretesslagen och 2 § sekretessförordningen.
Detta innebär att socialstyrelsen, när uppgifterna begärs utlämnade, då
måste ta ställning till om uppgifter får lämnas ut eller inte med hänsyn till
de i nämnda paragrafer intagna sekretessbestämmelserna. Omständigheter
vid bedömning av sådan fråga kan förutom uppgifternas art och innehåll
vara vem som begär att få tal del av dem och syftet med begäran. Vid
prövningen torde det även ibland vara av värde att ta kontakt med det
enskilda läkemedelsföretag, som berörs av uppgiften, för att få reda på hur
detta ställer sig till ett eventuellt utlämnande. Den slutliga prövningen av
om uppgifterna skall vara sekretesskyddade ankommer dock på socialstyrelsen.

Jag vill i detta sammanhang även peka på möjligheterna att lämna ut
uppgifter med förbehåll. I 14 kap. 9 § första stycket sekretesslagen stadgas
härom följande. Finner myndighet att sådan risk för skada, men eller
annan olägenhet, som enligt bestämmelse om sekretess utgör hinder att
lämna uppgifter till enskild, kan undanröjas genom förbehåll som inskränker
den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, skall
myndigheten uppställa sådant förbehåll när uppgiften lämnas till honom.

I andra stycket sägs vidare följande.

Samtycker enskild till att uppgift, för vilken sekretess gäller till skydd
för honom själv, lämnas till annan enskild endast under förutsättning att
förbehåll som anges i första stycket uppställs, skall myndigheten uppställa
förbehållet när uppgiften lämnas ut.

231

Av 14 kap. 9 § sekretesslagen framgår således att en myndighet får och
skall lämna ut en i och för sig sekretesskyddad uppgift, om myndigheten
genom uppställande av förbehåll kan undanröja risk för att skada uppstår
genom utlämnandet.

För egen del anser jag mot bakgrund av i detta ärende framkomna
upplysningar att mycket tyder på att statistikmaterialet kan lämnas ut. Jag
ingår dock inte i någon prövning av detta eftersom det är en fråga som vid
ett vägrat utlämnande skall prövas av domstol i den ordning som föreskrivs
i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.

Enligt tryckfrihetsförordningens regler skall den som vill ta del av allmänna
handlingar göra framställning härom hos den myndighet där handlingarna
förvaras, dvs. i detta fall socialstyrelsen. Skulle socialstyrelsen
vägra lämna ut handlingarna kan sökanden överklaga styrelsens beslut hos
kammarrätten och vidare hos regeringsrätten.

Såvitt framgår av handlingarna i detta ärende har Nilsson inte gjort
någon sådan framställning till socialstyrelsen. Om Nilsson vill ha ut handlingarna,
måste han därför göra en framställning härom till socialstyrelsen
och om styrelsen avslår hans framställning anföra besvär hos kammarrätten.
Härigenom kan den i ärendet väckta frågan prövas enligt den i tryckfrihetsförordningen
och sekretesslagen föreskrivna ordningen.

Fråga om anteckningar om intagen vid rättspsykiatrisk klinik varit
allmänna handlingar eller ej. Tillika fråga om innehållet i handlingarna
var sekretesskyddat även gentemot patienten själv

(Dnr 3130-1981)

ANMÄLAN

H., som vid tiden för anmälan, vistades vid statens rättspsykiatriska
klinik i Stockholm, uppgav i sin anmälan till JO bl. a. följande. Han hade
hittat en pärm med anteckningar som gjorts av personalen vid rättspsykiatriska
kliniken. Beträffande honom var bl. a. antecknat att han var en sjuk
person. Han hade begärt att få läsa allt vad personalen skrivit om honom
men fått till svar att det inte fanns några uppgifter om honom. Han krävde
nu att få läsa vad personalen skrivit om honom samt att personalen rättade
de felaktiga uppgifter om honom som stod i pärmen.

UTREDNING

Med anledning av anmälan begärdes yttrande från statens rättspsykiatriska
klinik i Stockholm. I remissvaret uppgavs bl. a. följande. H. har fått
ta del av det rättspsykiatriska utlåtande som avfattats om honom. Detta är
den viktigaste psykiatriska handlingen som upprättats vid kliniken och det

232

enda som lämnar kliniken och som är en sammanfattande bedömning av
hans psykiska tillstånd. Utöver utlåtandet finns på kliniken en del arbetsmaterial.
dels anteckningar på avdelningen, vilka främst tjänat som underlag
för kommunikation mellan avdelningspersonal i samband med byte av
arbetspass, dels anteckningar från klinikens terapiavdelning, vilka tjänar
samma syfte. Det rör sig om interna meddelanden mellan personal av
samma kategori. Förslag om att H. skulle få ta del av rubricerade anteckningar
har mötts av starka protester från såväl avdelnings- som terapipersonal.
Med hänsyn härtill och till H:s labila psyke hade dessa anteckningar
ännu ej utlämnats.

Av kompletterande upplysningar från kliniken framgick vidare följande.

Förutom själva den rättspsykiatriska undersökningen fördes vid kliniken
tre olika sorters anteckningar.

Karatorsanteckningar förs till stöd för minnet dels i det kurativa arbetet
dels som underlag för undersökningen. De är avsedda endast för kuratorn
och sparas i allmänhet inte. Vaije kurator har sin egen metod för anteckningarna.

Beträffande ärendet H. tog kuratorn en kopia av dagboksbladet, där
vissa data framgick, och skrev en del anteckningar på detta. Anteckningarna
beträffande H. har sparats på grund av att H. inte släppte kontakten
med kliniken.

Avdelningsanteckningar. På avdelningarna förs s.k. avdelningsanteckningar.
Dessa förs i en bunden bok eller pärm. De förs i löpande följd för
varje dag. Sedan boken eller pärmen var fulltecknad omhändertogs den för
arkivering. Avdelningsanteckningarna förs beträffande samtliga patienter
på avdelningen och innehåller sådant som anses vara viktigt att anteckna.
Detta innebär att uppgifter om olika patienter är svåra att skilja åt om
någon av patienterna ber att få läsa anteckningarna om sig.

Terapianteckningar. En gång vaije vecka hölls avdelningskonferens och
man gick då igenom och diskuterade de olika patienterna. Vid konferensen
var en företrädare för terapiavdelningen närvarande. Denna förde anteckningar
som var av betydelse för terapiavdelningen i syfte att delge den
övriga personalen som arbetade där. Det gällde framförallt uppgifter om
hur olika patienter skulle bemötas och om deras tillstånd. Anteckningarna
sparades aldrig efter det att patienten lämnat kliniken. Anteckningarna låg
inte till grund för den rättspsykiatriska undersökningen. Efter ärendet med
H. hade klinikledningen bestämt att några särskilda anteckningar på terapiavdelningen
inte skulle föras.

Beträffande ärendet H. upplystes vidare följande. H. hade av misstag
kommit att ta del av den pärm på terapiavdelningen där anteckningar om
patienter fanns. Personalen var ovillig att lämna ut anteckningarna eftersom
detta kunde leda till svårigheter i kontakter med patienterna. Beträffande
H. var man rädd för trakasserier från hans sida.

Det framkom vidare att terapianteckningar rörande H. sparats på klini -

233

ken. Vid en granskning av terapianteckningama framkom att där återfanns
de uppgifter vilka H. nämnt i sin anmälan till JO.

BEDÖMNING

Vid ärendets avgörande den 8 september 1982 anförde JO Sverne följande.

Förutom rättspsykiatriska utlåtandet, vilket H. tagit del av, har - såvitt
nu är i fråga - vid statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm förts
anteckningar om honom i tre olika typer av handlingar nämligen avdelningsanteckningar,
kuratorsanteckningar och anteckningar på terapiavdelningen.

Avgörande vid bedömning av H:s rätt att ta del av de anteckningar som
förts om honom blir frågan om nämnda anteckningar är allmänna handlingar
eller inte.

Av 2 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen framgår att journal samt sådant
register eller annan förteckning som förs löpande är upprättad och därmed
allmän handling, när handlingen har färdigställts för anteckning eller införing.
De avdelningsanteckningar som förs vid statens rättspsykiatriska
klinik i Stockholm faller under begreppet journal eller annan förteckning
som förs fortlöpande. Av nyssnämnda lagregel framgår att avdelningsanteckningarna
blir allmänna handlingar så fort pärmen färdigställts för anteckning
eller införing. Enligt min mening råder alltså ingen tvekan om att
avdelningsanteckningarna är allmänna handlingar.

Mera diskutabel är frågan om de anteckningar som förs hos kurator och
på terapiavdelningen är allmänna eller inte.

Vad först gäller kuratorsanteckningarnä vill jag säga följande. Gäller det
anteckningar som förs av kurator som tillfälligt stöd för minnet, anser jag
att de kan bedömas som privata minnesanteckningar. De faller därför inte
in under begreppet allmänna handlingar. Om anteckningarna förs i ordnad
form och sparas för längre tid än de behövs för en aktuell åtgärd, är de
däremot att anse som allmänna handlingar och bör då likställas med
journalanteckningar. Mot bakgrund av vad som upplysts om förandet av
anteckningar hos kuratorerna vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm
kommer jag till den slutsatsen att de i de flesta fall måste anses som
allmänna handlingar. Såvitt gäller de anteckningar som förts om H. har
dessa bevarats vid kliniken. Därmed har handlingen med anteckningarna
utan tvekan blivit allmän handling.

Vad sedan gäller de anteckningar som förts vid terapiavdelningen har i
ärendet upplysts att anteckningarna förts för att ge information till personalen
vid terapiavdelningen angående patienternas tillstånd etc. De har
således inte förts av någon tjänsteman som privata anteckningar till stöd
för hans minne utan för att hållas tillgängliga för personalen vid avdelningen.
Därmed bör de enligt min mening anses som allmänna handlingar och

234

jämställas med de tidigare nämnda avdelningsanteckningarna. I likhet med
kuratorsanteckningarna har de om H. vid terapiavdelningen förda anteckningarna
sparats. Även dessa anteckningar har därmed otvivelaktigt blivit
allmänna handlingar.

De olika handlingar som diskuterats är således enligt min bedömning
allmänna handlingar. Det bör dock understrykas att de är sekretesskyddade
enligt bestämmelserna i 7 kap. 1 § sekretesslagen. Det är här fråga om
sekretess som gäller till skydd för den enskilde patienten. Av 14 kap. 4 §
framgår att sådan sekretess inte gäller i förhållande till den enskilde patienten
själv, om ej annat särskilt angetts i sekretesslagen. Beträffande patients
rätt att ta del av sekretesskyddade sjukvårdshandlingar har meddelats
undantag i 7 kap. 3 och 6 §§ sekretesslagen. Sålunda föreskrivs i 7 kap. 3 §
att sekretessen också gäller i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande
själv ifråga om uppgift om hans hälsotillstånd, om det med hänsyn
till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att
uppgiften inte lämnas till honom. I 7 kap. 6 § sägs vidare att sekretess
gäller inom hälso- och sjukvården för anmälan eller annan utsaga av
enskild om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om
det kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort anmälan eller
avgett utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat
allvarligt men om uppgiften röjs. Det bör dock i sammanhanget understrykas
att sekretessen endast gäller för anmälan eller annan utsaga av enskild.
Av upplysningarna från statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm framgår
att man inte velat lämna ut ifrågavarande anteckningar till H. därför att
man ansett att det förelegat risk för repressalier mot personalen, om han
fick del av anteckningarna. Det bör då understrykas att detta inte utgör
någon laglig grund för att vägra H. att ta del av anteckningarna, eftersom
sekretessen i 7 kap. 6 § icke gäller sådan anmälan eller utsaga som gjorts
av en offentlig funktionär i tjänsten.

Sammanfattningsvis finner jag således att de anteckningar H. begärt att
få del av är allmänna handlingar och att han inte kan förvägras att ta del av
dessa. Det ankommer emellertid inte på JO att besluta om utlämnande av
allmänna handlingar. Enligt tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen
ankommer detta på den myndighet som förvarar handlingarna, dvs. i detta
fall statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm. Kliniken bör därför nu ta
ställning till H:s begäran om att få ta del av anteckningarna. Skulle kliniken
vägra lämna ut dem, föreligger skyldighet att lämna ett skriftligt avslagsbeslut
med motivering och besvärshänvisning till kammarrätten i Stockholm.
H. kan sedan överklaga ett sådant beslut hos kammarrätten och om
även denna skulle avslå hans begäran hos regeringsrätten.

Beträffande de i detta beslut diskuterade avdelningsanteckningarna vill
jag slutligen framhålla följande. Dessa förs i löpande följd och gäller olika
patienter. H. har inte rätt att ta del av andra anteckningar än dem som rör
honom själv, eftersom de är sekretesskyddade. Vid utlämnande av avdel -

235

ningsanteckningar till honom måste därför de anteckningar som rör honom
särskiljas. Detta kan praktiskt göras på det sättet att övriga anteckningar
täcks över och berörda sidor i pärmen fotokopieras.

Utlämnande av uppgifter från sjukhus till rättspsykiatrisk klinik

(Dnr 1600-1981)

ANMÄLAN

I anmälan till JO uppgav X. bl. a. följande. Då hennes make satt häktad
på Hall hade en läkare beställt och erhållit hennes sjukjournal från Danderyds
sjukhus till Huddinge sjukhus. Syftet var att visa att det var hon och
inte hennes make som var sjuk. Det var emellertid fel att lämna ut hennes
journal, eftersom denna var sekretessbelagd.

UTREDNING

Klinikchefen vid psykiatriska kliniken vid Danderyds sjukhus anförde
med anledning av anmälan bl. a. följande.

Som framgår av den i vår journal befintliga rekvisitionen från Rättspsykiatriska
kliniken, vilken bifogas i kopia, var begäran väl motiverad: Undersökningsläkaren
behövde få klarhet i om den undersöktes uppgifter
angående hemförhållanden var sanna eller inte. En upplysning om det
verkliga förhållandet var enligt min uppfattning legitim, då man för förklaring
av brottsligt beteende alltid har stort behov av att klarlägga sociala
förhållanden.

Jag anser det uppenbart att men inte kunnat uppstå för X. genom att
journal angående henne utlämnats från psykiatriska kliniken vid Danderyds
sjukhus till erfaren läkare vid Rättspsykiatriska kliniken i Huddinge.

Förvaltningsdirektören vid hälso- och sjukvårdsnämnden, nordöstra förvaltningsområdet,
anförde för sin del att förvaltningsområdesledningen
ansåg att utan medgivande av hustrun skulle hennes journalhandlingar inte
ha utlämnats och beklagade att så har skett.

Sjukvårdsdirektören slutligen förklarade att ett missförstånd uppstått
vid utlämnandet av den aktuella journalen och att förvaltningen beklagade
att detta inträffat och skulle verka i syfte att förhindra en upprepning.

BEDÖMNING

JO Sverne anförde i beslut den 9 augusti 1982 följande.

Patientjournaler inom den offentliga sjukvården omfattas av sekretess
enligt bestämmelserna i 7 kap. 1 § sekretesslagen. Där stadgas bl. a. följande.
Sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgifter om en -

236

skilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står
klart att uppgiften kan röjås utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Uppgifter av detta slag i en patientjournal får således
inte lämnas ut om det inte ”står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men”.

Av 14 kap. 1 § första stycket sekretesslagen framgår att sekretessen inte
hindrar att uppgift lämnas till annan myndighet om uppgiftsskyldighet
följer av lag eller förordning. I 10 § lagen (1966: 301 ändrad 1981:988) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål finns en bestämmelse om uppgiftsskyldighet.
Där stadgas att från en verksamhet där sekretess gäller
enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen skall utan hinder av sekretess lämnas ut
sådana uppgifter om en misstänkt som behövs för en rättspsykiatrisk
undersökning. Som bestämmelsen i 10 § utformats framgår dock att sekretessen
endast viker såvitt gäller uppgifter om den misstänkte. Vill man
ha uppgifter, såsom i detta fall, om den misstänktes anhöriga, får man
alltså finna sig i att den läkare, hos vilken detta begärs, gör en skadeprövning
eller begär att samtycke skall inhämtas från den som berörs av
uppgiften.

Klinikchefen har i sitt yttrande hävdat att det var uppenbart att men inte
kunnat uppstå för X. genom att en journal angående henne utlämnades från
psykiatriska kliniken vid Danderyds sjukhus till en ”erfaren läkare vid
rättspsykiatriska kliniken i Huddinge”.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att frågan om det uppstår ”men”
eller inte skall bedömas utifrån den enskildes egen uppfattning om hur han
eller hon uppfattar situationen. Uppgifter får, som tidigare nämnts, inte
lämnas ut utan att ”det står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men”. Med hänsyn till omständigheterna
i detta ärende anser jag inte att klinikchefen haft fog för sin
uppfattning att det var ”uppenbart att men inte kunnat uppstå för X”.
Något samtycke till att journalen utlämnats har uppenbarligen heller inte
förelegat.

Som framgår av vad jag tidigare sagt gäller uppgiftsskyldigheten endast
uppgifter som rör den misstänkte. Skall man lämna ut uppgifter om t. ex.
en anhörig fordras således antingen att det står klart att men inte kan
uppkomma för den uppgiften gäller eller dennes närstående eller också att
samtycke föreligger. I detta ärende har inte förelegat någon av dessa
förutsättningar som gäller för utlämnande av sekretesskyddade uppgifter
inom hälso- och sjukvården. Jag finner således att det var fel att lämna ut
X:s journal till rättspsykiatriska kliniken.

Det rör sig här emellertid om nya bestämmelser som utan tvekan kan
föranleda tolkningssvårigheter. Med hänsyn härtill och till sjukvårdsdirektörens
uppgift om att förvaltningen skall vidta åtgärder för att förhindra ett
upprepande anser jag mig inte ha anledning till vidare ingripande utan låter
bero vid de uttalanden jag nu gjort.

237

Utlämnande av sjukjournaler för forskning

(Dnr 1280-1982)

I en anmälan hit upplyste överläkaren Bengt Åkerblad att han den 7 april
1982 hos direktionen för centrallasarettet i Västerås begärt att få del av
vissa sjukjournaler från centrallasarettets rehabiliteringsklirrik men att direktionen
icke tagit upp hans begäran till prövning vid sitt senaste sammanträde
den 27 april. Åkerblad uppgav vidare att han från landstingskansliet
fått upplysning om att direktionen icke heller i framtiden avsåg att
ta upp hans ärende till prövning.

JO Sverne anförde i beslut den 9 augusti 1982 följande.

Av i ärendet inhämtade upplysningar framgår att Åkerblad tidigare för
socialstyrelsens räkning utfört utredningsuppdrag avseende undersökning
av rehabiliteringseffekten på vissa patienter vid rehabiliteringskliniken i
Västerås men att detta uppdrag numera upphört.

Mot denna bakgrund anser jag att Åkerblads begäran att få ta del av
sjukjournalema får bedömas enligt de bestämmelser som gäller för enskild
persons rätt att få del av sjukjournaler. Detta regleras av bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen. Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen
gäller sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men. Härav framgår således att patientjournaler inte får lämnas ut om
det inte ”står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men”. För att sjukjournaler skall kunna utlämnas
till enskild forskare måste således krävas att den som lämnar ut uppgiften
är övertygad om att detta inte kan lända den enskilde patienten eller någon
honom närstående till men. Detta gäller för övrigt i princip även vid
utlämnande för forskning hos offentlig myndighet.

Vid prövningen av om uppgifterna skall lämnas ut bör hänsyn bl. a. tas
till hur många personer, som får ta del av de sekretessbelagda uppgifterna.
Vidare måste beaktas om det kan bli fråga om s. k. personintervjuer och
under vilka former detta i så fall skall ske. För utlämnande bör vidare
krävas att garanti ges för att - om uppgifterna skall publiceras — detta sker
i sådan form, att personer som berörs av uppgifterna eller deras närstående
ej kan identifieras. Undantag härifrån kan endast ske med den enskildes
samtycke. Slutligen bör också tillses att uppgifterna förvaras på sådant sätt
att de ej blir åtkomliga för obehöriga. Om uppgifterna lämnas till enskild
forskare bör regelmässigt förbehåll med stöd av 14 kap. 9 § sekretesslagen
ges om i vilken utsträckning och på vad sätt uppgifterna får användas.

Frågan om Åkerblads rätt att få ta del av de av honom efterfrågade
sjukjournalerna måste således prövas av hälso- och sjukvårdsstyrelsen
mot bakgrund av bestämmelserna i 7 kap. 1 § sekretesslagen. Enligt bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen kan Åkerblad

238

hos kammarrätten överklaga ett beslut från hälso- och sjukvårdsstyrelsen,
som helt eller delvis innebär avslag på hans begäran. Ett sådant beslut skall
förses med motivering för avslaget och besvärshänvisning. Över kammarrättens
beslut, om detta innebär avslag, kan besvär föras hos regeringsrätten.

Frågan om handlingar får lämnas ut eller inte skall enligt bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen prövas av den myndighet
som förvarar handlingarna och i sista hand av kammarrätten och regeringsrätten.
Det ankommer således inte på JO att besluta om de av Åkerblad
efterfrågade journalerna skall lämnas ut eller inte. Jag vill dock i sammanhanget
erinra om att tryckfrihetsförordningens regler innebär att en begäran
att fa ta del av allmän handling skall avgöras skyndsamt.

Angående krav på medgivande från patienter vid utlämnande av
deras sjukjournal

(Dnr 2705-1982)

Med anledning av en skrivelse från en läkare angående vilka krav som
kunde ställas på fullmakt från patienter vid utlämnande av journalhandlingar
inom hälso- och sjukvården uttalade JO Sverne i beslut den 15 december
1982 följande.

Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess inom hälso- och sjukvården
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men.

Innehållet i en sjukjournal är i de allra flesta fall sådant att det är
sekretesskyddat enligt bestämmelserna i 7 kap. 1 § sekretesslagen.

Av 14 kap. 4 § sekretesslagen följer emellertid att sekretess till skydd för
patienten inte gäller i förhållande till honom själv och att den helt eller
delvis kan efterges av honom. Härifrån gäller dock vissa i sekretesslagen
angivna undantag. De bestämmelser av sådant slag som är av intresse på
hälso- och sjukvårdens område är 7 kap. 3 och 6 §§ sekretesslagen. 17 kap.
3 § stadgas att sekretessen inom hälso- och sjukvården gäller också i
förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande själv ifråga om uppgift
om hans hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården
eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom.
I 7 kap. 6 § sägs att sekretess inom hälso- och sjukvården gäller för
anmälan eller annan utsaga av enskild om någons hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det kan antas att fara uppkommer för att den
som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller någon närstående utsätts
för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. I sådant fall kan
handlingarna enligt 14 kap. 5 § sekretesslagen undantagsvis hemlighållas

239

även för den som är sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende
hos domstol eller annan myndighet.

Som nyss sagts gäller dock sekretessen i de flesta fall inte mot patienten
själv och den kan efterges av honom. Härav följer att patienten kan låta
någon annan person ta del av journalhandlingar som rör honom. Något
krav på att patienten först själv tar del av sin journal har ej uppställts i
sekretesslagen. För att en myndighet som har vården om joumalhandlingarna
skall vara säker på att den som åberopar patientens medgivande att fä
ta del av journalen verkligen har sådant medgivande krävs som regel att
vederbörande kan förete skriftlig fullmakt från patienten. Det bör dock
framhållas att sekretesslagen inte innehåller några formföreskrifter i detta
hänseende.

Skulle sekretess gälla även mot patienten själv enligt sekretesslagen 7
kap. 3 och 6 §§, får frågan om handlingarna kan lämnas ut till ett befullmäktiga!
ombud bedömas efter prövning i det enskilda fallet. Av intresse
blir då särskilt bestämmelsen i 14 kap. 9 § sekretesslagen. Där stadgas
följande. Finner myndighet att sådan risk för skada, men eller annan
olägenhet, som enligt bestämmelse om sekretess utgör hinder att lämna
uppgifter till enskild, kan undanröjas genom förbehåll som inskränker den
enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, skall myndigheten
uppställa sådant förbehåll när uppgiften lämnas ut.

Av 14 kap. 10 § andra stycket framgår emellertid vidare följande. Rör
det sig om någon som är ombud för sökande, klagande eller annan part i
mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet får förbehållet inte
innebära förbud mot att utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att
lämna muntlig uppgift till part, ställföreträdare, ombud eller biträde. Härav
framgår således att det i viss utsträckning är omöjligt att uppställa ett
förbehåll som innebär förbud för ett ombud att lämna upplysningar ur en
sekretessbelagd handling till sin huvudman. Huruvida myndigheten i sådant
fall skall lämna ut uppgifter till ett ombud blir beroende av en prövning
av omständigheterna i det enskilda fallet och då särskilt vilket förtroende
myndigheten hyser för ombudets omdöme.

Sjukvårdspersonals rätt att meddela sig med massmedierna

(Dnr 3237-1981)

ANMÄLAN

I en anmälan till JO uppgavs huvudsakligen följande. Sjukvårdspersonalen
vid ett sjukhem för långvårdspatienter i Göteborg upptäckte vid bäddning
åt en patient att denne fått mask i infekterade sår på foten. Orsaken till
denna vanvård var den ständigt fortgående nedskärningen av personalen
vid sjukvårdsinrättningar i Göteborg. Man hade där sedan länge varnat för

240

de medicinska följderna av personalnedskärningar och det som inträffade
var en bekräftelse på vad man befarat. Personalen fann därför nödvändigt
att vända sig till massmedierna och informera om det inträffade. Detta
skulle naturligtvis ske utan att några detaljer om patienten nämndes.

När sjukhemsledningen fick reda på personalens avsikt att vända sig till
massmedierna försökte den på alla sätt stoppa personalen från att lämna
uppgifter till massmedierna för publicering. Sjukhemsledningen hotade
bl. a. med att de som avslöjade något skulle få vidkännas "juridiska påföljder”,
eftersom ett avslöjande av det inträffade enligt sjukhemsledningens
mening skulle strida mot sjukvårdssekretessen. Sjukhemsledningens
hotelser fick bl. a. till följd att personalen inte vågade yttra sig för reportrar
från lokalradion i Göteborg.

UTREDNING

Direktionen för öppen vård och långtidssjukvård i Göteborgs sjukvårdsförvaltning
anförde i yttrande över anmälan huvudsakligen följande.

Sjukhemmets föreståndare hade hos sjukvårdsförvaltningens juridiska
avdelning begärt utredning huruvida brott mot tystnadsplikten förekommit.
Tre av de anställda vid sjukhemmet hade för föreståndaren påtalat att
mask befunnits föreligga i ett sår på benet hos en patient. Orsaken härtill
hade angivits vara den, att politikerna skurit ned personalstyrkan så att
personalen inte hade tid att fullgöra sina omvårdnadsuppgifter och mask
uppstår då hos patienterna.

De anställda hade vidare uttalat, att om de inte fick en lokal att hålla
presskonferens i skulle de ändock "gå till massmedia”.

En ytterligare anledning till föreståndarens kontakt med juridiska avdelningen
var utgivningen av nr 81 av tidningen Proletären.

En förvaltningsjurist konstaterade, att de uppgifter som förekommit i
tidningen Proletären ej kunde hänföras till någon viss patient, varför misstanke
om brott ej förelåg. Därefter beslöts att ärendet ej skulle föranleda
sjukvårdsförvaltningens vidare åtgärd.

Enligt sekretesslagen är huvudregeln inom sjukvården att sekretess
råder om enskilds personliga förhållanden och denna sekretess är så stark
att det ej finns utrymme för s. k. meddelarfrihet till massmedia. Lämnande
av sekretessbelagda uppgifter kan därför komma att leda till ansvar för
brott mot tystnadsplikt. Lämnas sådana uppgifter finns också legal rätt för
sjukhusledningen att bedriva efterforskningar. Den omständigheten att
föreståndaren - dessutom på uppdrag av klinikchefen - begärt utredning
hos förvaltningens juridiska avdelning kan självfallet ej anses som "hot om
juridiska påföljder”.

Fråga uppkommer då om sjukhusledningen lagt ”munkavle” på de
anställda. Utredningen har entydigt visat att så ej varit fallet.

241

BEDÖMNING

JO Sveme anförde i beslut den 9 augusti 1982 följande.

Enligt grundlag äger envar och då även personal hos en myndighet,
såsom i detta fall inom den offentliga sjukvården, rätt att straffritt lämna ut
uppgifter till massmedierna för publicering. Denna s.k. meddelarfrihet
ingår som ett led i offentlighetsprincipen. Endast i sådana fall som särskilt
anges i tryckfrihetsförordningen eller sekretesslagen tar sekretessen över
meddelarfrihete n.

Inom hälso- och sjukvården råder sekretess såvitt gäller patienternas
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men. Denna sekretess är så stark att den tar över meddelarfriheten.

Det är således förbjudet för personalen vid en offentlig sjukvårdsinrättning
att informera massmedierna om enskildas hälsotillstånd.

För att sekretess skall råda fordras att det rör ”enskilds” hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden. Detta innebär att uppgiften skall gå att
härleda till en viss enskild patient. Gäller det däremot frågor av allmän
karaktär vid en sjukvårdsinrättning t. ex. personalpolitik, budget etc. råder
full meddelarfrihet. Vidare råder full frihet att informera om själva sjukvården
så länge man inte kommer in på enskilda fall. Läkare och andra som är
verksamma inom den offentliga sjukvården har således rätt att i sådana
frågor fritt informera press, radio och TV.

Såvitt framgår av uppgifterna i detta ärende var det aldrig fråga om annat
än att personalen skulle för massmedierna offentliggöra uppgifter utan att
dessa skulle kunna härledas till någon viss patient. Under sådana förhållanden
gällde meddelarfriheten fullt ut. En myndighet kan inte - då meddelarfrihet
råder — förbjuda personalen att meddela sig med massmedierna.
Detta är en grundläggande demokratisk regel som inte får kringskäras.

Jag konstaterar således att personalen vid sjukhemmet hade full rätt att
informera massmedierna om påstådda hygieniska brister i vården så länge
uppgifterna inte gick att härleda till en enskild patient. Jag vill tillägga att i
en situation, där det finns fog för kritik mot myndigheten, det många
gånger kan vara angeläget att personalen låter detta komma till offentlig
kännedom, givetvis under förutsättning att man inte bryter några sekretessregler.

Såvitt framgår av utredningen i detta ärende har sjukhemsledningen inte
förbjudit personalen att vända sig till massmedierna eller hotat med några
repressalier. Däremot har man från sjukhemmets ledning begärt utredning
från Göteborgs sjukvårdsförvaltning, huruvida personalen hade rätt att
göra uttalanden av den art det här gällde. Av remissvaret att döma har
sjukvårdsförvaltningen sedan underrättat sjukhemmets ledning om att det
inte förelåg något brott mot sekretessbestämmelserna.

Jag finnér därför inte stöd för misstanke att sjukhemsledningen lagt

16 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr 1

242

”munkavel” på personalen. Däremot framstår det i efterhand som onödigt
att företa någon utredning om eventuellt sekretessbrott skulle föreligga,
eftersom det inte gällde uppgifter som gick att hänföra till en enskild
patient.

Vad slutligen gäller personalens rätt att hålla presskonferens inom sjukhemmets
lokaler kan jag inte finna grund för kritik mot sjukvårdsledningen
för att man inte velat ställa lokaler till förfogande.

Om sekretessen vid insamling och publicering av informationsmaterial
i sjukvården m. m.

(Dnr 487-1982)

Sjukvårdsförvaltningen i Göteborg har framställt ett bildband/diaserie
”Alkohol och fosterskador”. Bildbandet är framställt under våren 1980.
Det utlånades huvudsakligen till sådana personer som skall syssla med
information angående farorna för användande av alkohol under graviditet.
Låntagarna utgjordes i huvudsak av lärare vid gymnasieskolor, vårdskolor
och universitet samt studiecirkelledare.

Större delen av bildbandet skildrar en tonårspojke som är utvecklingsstörd.
Av bildbandet framgår att detta beror på att modern missbrukat
alkohol under graviditeten.

Bandet innehåller även intervjuer med pojkens fosterföräldrar, läkare
m.fl. Vidare visas bilder av utvecklingsstörda spädbarn, vars mödrar
uppges ha missbrukat alkohol under graviditeten.

Till följd av kritik från flera håll har sjukvårdsförvaltningen beslutat att
inte längre låna ut informationsmaterialet för visning.

I anmälan till JO uppgav styrelsen för RSMH-G bl. a. följande. Kritik
mot bildbandet har framförts bl. a. från föreningen för utvecklingsstörda
barn och från socialstyrelsen. Även anhöriga, vårdpersonal, läkare m.fl.
har reagerat negativt på materialet. Det ger en mycket skev bild av sambandet
mellan alkohol- och fosterskador, en fråga som i dagens samhälle
måste betraktas som ytterligt viktig. Bildserien är beklämmande dålig och
håller mycket låg kvalitet. Den presenterar mycket lättsinniga och subjektiva
värderingar och saknar bärande sakargumentation. Den är att betrakta
som skräckpropaganda och har till effekt att man framkallar skuldkänslor
och ångest hos de drabbade.

Vidare ifrågasätts i anmälan om sekretesslagens regler har åsidosatts.
Förutom den utvecklingsstörde tonårspojken är minst två av spädbarnen,
som uppges ha fosterskador till följd av moderns missbruk under graviditeten,
mycket lätt igenkännliga. Mot bakgrund härav begärs att JO skall
undersöka huruvida tillstånd för publicering inhämtats från barnens föräldrar.

243

Med anledning av anmälan inhämtades upplysningar från sjukvårdsförvaltningen
i Göteborg. JO Sverne besökte även sjukvårdsförvaltningen
och inhämtade upplysningar från informationschefen Gösta Carlson och
informationssekreteraren Lennart Wiman samt såg det anmälda bildbandet.
Därvid uppgavs att samtliga föräldrar tillfrågats och lämnat medgivande
till att bilder av deras barn visats på bandet. 1 vissa fall var föräldrarna
avlidna. Då hade förmyndaren tillfrågats.

BEDÖMNING

JO Sverne uttalade vid ärendets avgörande den 22 december 1982 följande.

Det föreligger stort behov av informationsmaterial, som varnar för riskerna
för att gravida kvinnor missbrukar alkohol. Jag vill i detta sammanhang
erinra om socialutskottets utlåtande (SoU 1979/80:44) vari utskottet
bl. a. uttalade-att man måste överväga alla möjligheter att minska antal och
omfattning på skador på barn, som innebär att de föds med allvarliga
handikapp till föjd av moderns missbruk av alkohol under graviditeten.
Detta ställde enligt utskottet krav på bl. a. särskild utbildning av berörd
personal.

Jag vill därför inledningsvis slå fast att det finns starka skäl att framställa
informationsmaterial i det ämne som tagits upp i bildbandet. Huruvida det
av sjukvårdsförvaltningen i Göteborg framställda bildbandet är till innehåll
och framställning lämpligt utformat är emellertid en bedömningsfråga, till
vilken jag inte har anledning ta ställning. Vad jag prövar med anledning av
RSMH-G:s anmälan är om sjukvårdsförvaltningen i något avseende åsidosatt
sekretesslagens bestämmelser genom att framställa och för visning
tillhandahålla bildbandet.

Av utredningen i detta ärende framgår att bildbandet framställdes under
våren 1980. Den som närmast varit ansvarig för framställningen av bandet
har uppgett att han inhämtat samtycke från vederbörande vårdnadshavare,
men att han inte skaffat något skriftligt samtycke. I ärendet har inte
framkommit något som har vederlagt denna uppgift. RSMH-G har visserligen
i sina skrivelser hit gjort gällande att det inte i alla fall förelegat
samtycke från vårdnadshavaren. Föreningen har emellertid inte namngett
dem som inte skulle ha lämnat medgivande och ingen av vårdnadshavarna
har själv framträtt i ärendet. Vidare har Carlson upplyst att ingen av
vårdnadshavarna hört av sig till sjukvårdsförvaltningen. Jag kan därför
inte finna att företagen utredning visar att det finns grund ifrågasätta
sjukvårdsförvaltningens uppgift att tillstånd inhämtats genom muntligt
samtycke från berörda vårdnadshavare.

Carlson har vidare upplyst att bildbandet numera indragits av sjukvårdsförvaltningen
med anledning av de klagomål som från skilda håll framförts
mot detta. Jag finner därför ej anledning vidare uppehålla mig vid sekre -

244

tessfrågan såvitt gäller det anmälda bandet. I stället vill jag ge några
principiella synpunkter på hur man från myndigheternas sida bör förfara
med avseende på framställning av liknande informationsmaterial.

Jag vill då först erinra om att uppgifter rörande enskilda personer inom
hälso- och sjukvården är sekretesskyddade enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen.
Där stadgas följande. Sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för
uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Av paragrafen framgår vidare att samma
sekretess gäller inom omsorgsverksamheten. För socialtjänstens del finns
sekretessregler med motsvarande innehåll intagna i 7 kap. 4 § sekretesslagen.
Begreppet ”enskilds personliga förhållanden” skall i detta sammanhang
tolkas mycket vidsträckt och avser i princip alla uppgifter som kan
härledas till en identifierbar person. Om det visas bilder som anger att en
person vårdats eller vistats på sjukhus är detta i princip ett röjande av
”enskilds personliga förhållanden”. Av paragrafen framgår vidare att uppgift
av sådant slag endast får röjas, om det står klart att uppgiftens röjande
inte kan medföra men för den person som avses eller någon honom närstående.
Att bilder av ett barn visas i informationsmaterial som detta kan
helt säkert vara till men för barnet och framförallt dess nära anhöriga. Det
bör i detta sammanhang framhållas att innebörden av begreppet ”men”
skall ses utifrån den enskildes synpunkt och inte utifrån myndighetens
värderingar. Jag vill därför inledningsvis slå fast att ett utlämnande av
bilder på patienter inom omsorgsverksamheten eller sjukvården eller på
klienter inom socialtjänsten i princip innebär ett röjande av sekretesskyddade
uppgifter.

Av 14 kap. 4 § sekretesslagen framgår emellertid att, då fråga är om
sekretess till skydd för enskild, sekretessen kan helt eller delvis efterges av
den enskilde. Då det gäller mindre barn och barn som är förståndsmässigt
utvecklingsstörda, kan de naturligen ej själva ta ställning till frågan om
sekretessen kan efterges. De kan med andra ord inte ge något rättsligt
samtycke. Det blir då endast barnets vårdnadshavare som kan lämna ett
eventuellt samtycke. Om den myndighet som framställt informationsmaterialet
överväger att göra ett material som innehåller bilder eller uppgifter
som är sekretesskyddade, måste därför vårdnadshavarens samtycke inhämtas
för att man skall få visa materialet för utomstående. Det är då
viktigt att vederbörande myndighet noga tar reda på vem som är legal
vårdnadshavare för barnet och inte nöjer sig med samtycke från fosterföräldrar
eller andra företrädare för barnet som kan vara lättare att ia kontakt
med. Är båda föräldrarna vårdnadshavare måste bägges samtycke inhämtas.
Gäller det ett barn som uppnått sådan ålder och mognad att det själv
kan ta ställning till frågan om samtycke, skall såväl barnets som
vårdnadshavarens samtycke inhämtas. Det finns i detta sammanhang inte
någon i lag fastslagen åldersgräns. Emellertid bör man, om det gäller barn

245

med normal förståndsutveckling som kommit upp i tonåren, utgå från att
även barnets samtycke skall inhämtas.

Eftersom det här är fråga om något som onekligen innebär ett mycket
kraftigt intrång i en enskild människas integritet bör de personer, vars barn
avses medverka i informationsmaterialet, noga informeras om gällande
sekretessregler och om hur informationsmaterialet skall användas. Om det
är praktiskt möjligt bör de först få se det färdigställda materialet, innan de
ombeds att slutligt ta ställning till om de vill gå med på att det visas.

Som framgår av vad som nu sagts krävs det en omfattande information
till dem som förutsätts medverka i informationsmaterialet eller vars samtycke
krävs för att det skall få visas. Detta kan enligt min mening ge
anledning till ett närmare samarbete från myndighetens sida med berörda
enskilda personer och de organisationer som företräder deras intressen, då
informationsmaterialet framställs.

Jag vill slutligen framhålla att det enligt sekretesslagen inte krävs något
skriftligt samtycke. För att undvika framtida kritik mot att samtycke inte
lämnats och för att skydda dem som arbetat med att framställa materialet
mot obefogade klagomål, finns det enligt min mening skäl att inhämta
samtycket i skriftlig form eller åtminstone att föra anteckningar om när och
hur samtycket inhämtats.

Åsidosättande av sekretess vid inventering av medicinlistor som upprättas
vid en av socialnämnd driven socialmedicinsk behandlingscentrai (Dnr

668-1981)

Av den i ärendet inhämtade utredningen framgår bl. a. följande. Under
socialnämnden i Nässjö finns en socialmedicinsk behandlingscentrai
(SMB). Administrativt hör den under socialförvaltningens vård- och behandlingsavdelning.
Vid SMB finns en arvodesanställd läkare och två
deltidsanställda sjuksköterskor. Vid tiden för anmälan fanns ytterligare en
medarbetare vid SMB-centralen, Åke Wennerhag. Det hade förekommit
antydningar om missbruk i fråga om utdelning av tabletter från SMBcentralen.
Avdelningschefen vid socialförvaltningens vård- och behandlingsavdelning,
Åke Uppström, gav Wennerhag i uppdrag att göra en
inventering av tablettåtgången. Uppström beordrade Wennerhag att till
socialförvaltningen ta över de särskilda medicinlistor för vaije patient som
fördes vid SMB-centralen. På socialförvaltningen hade förutom Wennerhag
själv även Uppström och sociala centralnämndens vice ordförande
tagit del av medicinlistorna. Med anledning av anmälan från länsläkaren
om misstanke om felaktig utdelning av tabletter hade företagits polisutredning.
Förundersökningen hade sedermera nedlagts.

246

Flera patienter vid SMB-centralen anmälde därefter socialförvaltningen
för felaktig handläggning av ärendet och protesterade mot att uppgifter om
dem på detta sätt kommit till obehöriga personers kännedom och att
handlingar om dem förvarades på socialförvaltningen.

Med anledning av anmälan begärdes upplysningar från socialförvaltningen
i Nässjö kommun vari bl. a. anfördes detta.

Den socialmedicinska behandlingscentralen (SMB-C) har som målsättning
att så långt möjligt rehabilitera personer med alkoholproblem genom
poliklinisk behandling med medicinskt och psykoterapeutiskt innehåll jämte
socialkurativa insatser. SMB-C är en enhet under behandlings- och
utredningsavdelningen. Gäster som besöker SMB-C registreras ej i förvaltningens
socialregister. Personalen på SMB-C för i vissa fall interna journaler
över gästerna. Vid sidan av dessa journaler förs medicinkurvor av resp.
tjänstgörande sjuksköterska. På dessa kurvor registreras endast medicinordinationerna
samt hur ofta resp. gäst erhåller medicinen.

Efter diverse rykten om att läkarens ordinationer ej följs beslöts att
något måste göras för att se om dessa rykten hade någon grund. En första
granskning skedde av läkemedelsrekvisitionerna. På dessa framgår endast
vilken och hur mycket medicin som beställts och när beställningen gjorts.
Misstankar framkom att rekvisitionerna ändrats i efterhand så att beställningen
av medicin flerdubblats utan läkarens vetskap.

Telefonkontakt togs med den ansvarige läkaren som ansåg att ”saken
borde kontrolleras”. En av de anställda vid SMB-C fick i uppgift att räkna
hur många tabletter som ordinerats och jämföra med gjorda beställningar.

BEDÖMNING

JO Sverne uttalade vid ärendets avgörande den 28 april 1983 följande.

De medicinlistor som hämtats från SMB-centralen till socialförvaltningen
innehöll uppgifter om enskilda patienters medicinförbrukning. De omfattades
därmed av bestämmelserna i 7 kap. 1 § sekretesslagen om sekretess
inom hälso- och sjukvården. Där framgår att inom hälso- och sjukvården
gäller sekretess för uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden. Sådana uppgifter får inte lämnas ut om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Frågan om den enskilde lider men eller inte skall
bedömas från dennes egen uppfattning. Av anmälan hit framgår klart att
patienterna vid SMB-centralen ansett att det var till men för dem att
ifrågavarande uppgifter om dem överförts till socialförvaltningen. Jag finner
således att innehållet i medicinlistorna omfattades av sekretess enligt 7
kap. 1 § sekretesslagen.

Sekretessen mellan olika myndigheter och självständiga verksamhetsgrenar
inom samma myndighet var tidigare huvudsakligen oreglerad. Den
1 januari 1981 trädde den nya sekretesslagen (1980:100) i kraft. Av 1 kap.

3 § sekretesslagen framgår att sekretess inte blott gäller mot enskilda
personer utan även mot andra myndigheter. Sekretess gäller också i förhål -

247

landet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet, när de är
att betrakta som självständiga i förhållande till varandra.

SMB-centralen är en verksamhetsgren inom socialnämnden (tidigare
sociala centralnämnden) och inte någon från denna skild myndighet. Den i
ärendet uppkomna frågan gäller således om det stod i strid mot sekretesslagens
bestämmelser att överföra medicinlistorna från SMB-centralen till
socialförvaltningen därför att SMB-centralen var en från socialförvaltningen
i övrigt självständig verksamhetsgren.

Vid sekretesslagens tillkomst gjordes inte några motivuttalanden som
kunde tjäna till närmare vägledning i vilken utsträckning olika verksamhetsgrenar
inom en socialförvaltning var att anse som självständiga i sekretesslagens
mening. I en proposition (1981/82:186) om ändring i sekretesslagen
m.m. har emellertid gjorts vissa uttalanden till belysning av den nu
aktuella frågan. Uttalandena som lämnats utan erinran av riksdagen innehåller
såvitt nu är ifråga följande. Inom förvaltningen under en socialnämnd
eller inom en förvaltning som är gemensam för flera nämnder lär
mera sällan förekomma en organisatorisk uppdelning på olika verksamhetsgrenar
med skilda slag av verksamheter, som avses i 1 kap. 3 § sekretesslagen.
Om en sådan uppdelning inte finns, kan sekretessbelagda uppgifter
i princip lämnas fritt inom förvaltningen. Som exempel på att självständiga
verksamhetsgrenar i sekretesslagens mening ändå förekommer
inom en förvaltning, kan nämnas de fall då hälso- och sjukvårdsverksamhet
bedrivs inom ramen för socialtjänsten. Detta är fallet vid de alkoholpolikliniker
som socialnämnden är huvudman för.

Mot bakgrund av bestämmelserna i 1 kap. 3 § sekretesslagen och de nu
redovisade uttalandena angående denna bestämmelses tillämpning såvitt
gäller verksamheten inom en socialförvaltning, kan man konstatera att det
stred mot sekretesslagens bestämmelser, då man från socialförvaltningens
sida hämtade in uppgifter om enskilda patienter från SMB-centralen.

Här måste dock beaktas att det rörde sig om tillämpning av en lag, som
nyss trätt i kraft samt att det, såvitt nu är i fråga, vid den aktuella
tidpunkten inte fanns några vägledande uttalanden angående lagens rätta
tillämpning. Jag finner därför inte skäl att gå vidare i saken utan låter bero
med nu gjorda uttalanden.

Fråga om anonymitetsskydd för anmälare inom socialtjänsten

(Dnr 726-1982)

I ett brev som kom socialförvaltningen i Vallentuna kommun tillhanda
den 19 februari 1982 begärde E.R. att få en kopia av en anmälan enligt 71 §
socialtjänstlagen (SoL) som förelåg gentemot honom och hans familj.
Kopian skulle återge anmälan i dess helhet. Ingenting fick enligt brevet

248

vara uteslutet, vilket innebar att anmälarens namn klart och tydligt skulle
återges.

Socialnämndens socialutskott beslöt den 23 februari 1982 ”att anonymitetsskydd
skall gälla för anmälaren av misstänkt barnmisshandel hos familjen
R. enligt 7 kap. 6§ sekretesslagen”. Anmälaren hade enligt anteckning
i protokollet begärt anonymitetsskydd på grund av risk för våld eller annat
allvarligt men.

E.R. begärde i sina klagomål JO:s prövning av nämndens handläggning.

I remissvar anförde socialnämnden i Vallentuna kommun bl. a. att
nämndens socialutskott enhälligt hade beslutat om anonymitetsskydd.

JO Sverne anförde i ett beslut som meddelades den 3 september 1982
bl.a. följande.

Som regel gäller inte sekretess inom socialtjänsten gentemot en klient.
Tvärtom bör den enskilde enligt 52 § SoL hållas underrättad om de journalanteckningar
och andra anteckningar som förs om honom. Helt undantagslös
har emellertid denna regel om öppenhet mot klienten inte kunnat göras.
Man kan med stöd av 7 kap. 6 § SekrL för en klient hemlighålla uppgifter
angående honom, om det finns skäl befara att den som lämnat uppgifterna
utsätts för obehag i mera påtaglig form. Det får alltså inte vara fråga om
vilket obetydligt obehag som helst utan det skall vara fara för våld eller
allvarligt men. Till allvarligt men räknas t. ex. telefonterror. Bestämmelsen
om skydd för anmälare och uppgiftslämnare innebär inte att man från
socialtjänstens sida rutinmässigt kan utlova anonymitet. Den innebär å
andra sidan inte heller att man kan vägra ta emot anonyma anmälningar.
Även dessa måste prövas. Det ligger emellertid i sakens natur att uppgifter
som hålls hemliga för den enskilde och som denne alltså inte får tillfälle att
bemöta inte kan tillmätas nämnvärt bevisvärde. Uppgifterna får i sådant
fall, om de förefaller välgrundade, närmast betydelse som en anledning för
nämnden att påbölja en utredning om saken.

Det är inte anmälaren eller uppgiftslämnaren som bestämmer om sekretess
skall gälla, sedan han väl framträtt med sitt namn. Även om han begär
att få vara anonym är det lagt på vederbörande myndighet att pröva frågan
och besluta i denna.

I detta ärende har en anmälan mot E.R. angående misstänkt barnmisshandel
gjorts till socialförvaltningen. I protokoll från socialnämndens socialutskotts
sammanträde den 23 februari 1982 har uppgivits att E.R.
begärt att få kopia av anmälan samt att anmälaren begärt anonymitetsskydd
på grund av risk för våld eller annat allvarligt men. Socialutskottet
slog i sitt beslut fast att anonymitetsskydd skulle gälla för anmälaren av
misstänkt barnmisshandel hos familjen R. enligt 7 kap. 6§ SekrL.

Vilka omständigheter som föranlett bedömningen att anonymiteten skulle
behållas har inte helt framkommit i JO-ärendet. Protokollets avfattning
ger närmast intryck av att utskottet grundat sitt beslut på det faktum att
anmälaren begärt att få vara anonym.

249

E.R. har överklagat beslutet till kammarrätt och regeringsrätt. Kammarrätten
anför i sin dom den 1 juni 1982 att ”eftersom socialutskottet haft fog
för sitt beslut att under åberopande av 7 kap. 6§ sekretesslagen vägra
lämna ut de uteslutna delarna av den ifrågavarande handlingen lämnar
kammarrätten besvären utan bifall”. Målet ligger nu hos regeringsrätten.
Eftersom sakfrågan alltså ännu inte är slutligt avgjord finnér jag inte skäl
att ytterligare utreda vilka skäl socialutskottet kan ha haft för sitt beslut.
Jag nöjer mig med att understryka vikten av att den officialprövning som
SekrL förutsätter i fråga om anonymitetsskydd för anmälare och uppgiftslämnare
också kommer till stånd och dokumenteras i beslutet.

1 dom den 2 september 1982 undanröjde regeringsrätten kammarrättens
dom med motivering att utredningen i målet inte gav stöd för antagande att
E.R. om han får veta vem som har gjort ifrågavarande anmälan, kommer
att utsätta denne eller någon honom närstående för repressalier av mera
allvarligt slag.

Vägran att lämna ut uppgift om barns vistelseort till vårdnadshavare

(Dnr 2960-1982)

JO Sverne anförde på förekommen anledning i beslut den 24 januari 1983
följande.

Enligt 7 kap. 4§ sekretesslagen gäller sekretess inom socialtjänsten för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men.

K. E. kan med stöd av denna bestämmelse kräva att uppgift om hennes
vistelseort hålls hemlig för mannen.

Däremot är sekretessbestämmelsen i och för sig inte tillämplig i fråga om
hennes barn. Så länge även A.E. är vårdnadshavare för barnet har han i
princip rätt att få reda på var barnet finns. Först genom ett beslut cm
omedelbart omhändertagande eller om vård enligt lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) eller genom beslut varigenom
vårdnaden anförtros modern ensam — vilket kan ske även interimistiskt —
upphävs denna rätt.

Även om vårdnadshavare i princip har rätt att få veta var hans barn
vistas, kan dock undantagsvis sådana omständigheter föreligga att uppgiften
om vistelseorten ej lämnas ut. Sådan nödsituation kan vara för handen
om det gäller att avvälja fara för någons liv eller hälsa. Av allt att döma har
en sådan situation ansetts föreligga i detta fall. Något skäl för ingripande
från min sida finns därför ej.

250

Utlämnande av handlingar i tjänstetillsättningsärende. Tillika fråga
om skyldighet förelegat att lämna ut handlingar under lunchrast

(Dnr 1330-1982)

I en anmälan till JO uppgav B. att han hade besökt personalavdelningen
vid Hässleholms sjukhus för att undersöka vilka som sökt en tjänst som
förste assistent samt för att kontrollera att hans egna ansökningshandlingar
i ärendet var kompletta. Han vägrades emellertid detta. Personalchefen
förklarade att sammanställningen ännu inte gjorts och att ansökningstiden
ännu inte gått ut. Personalchefen förklarade vidare att B. inte fick se
handlingarna förrän ansökningstiden gått ut, vilket var i enlighet med
gällande rutiner.

Med anledning av anmälan begärdes utredning och yttrande från distriktsstyrelsen
för sjukhuset i Hässleholm. Som svar på remissen överlämnades
ett av personalchefen upprättat yttrande, vari uppgavs bl. a.
följande.

B. hade kommit in på personalavdelningens lunchrum och meddelat att
han ville ta del av samtliga inkomna ansökningshandlingar till den utannonserade
tjänsten.

Personalchefen hade som ansvarig för avdelningen att tillmötesgå dylika
förfrågningar under expeditionstid. I det aktuella fallet hade hon emellertid
måltidsrast, som enligt upplysningsskyltar rörande expeditionstider varade
till kl. 13.00.

Hon hade därför upplyst B. dels att han åtnjöt rast och att denna varade
till kl. 13.00, dels ock att samtliga handlingar rörande tjänsten troligen inte
hade inkommit enär ansökningstiden ej hade gått ut samt att en sammanställning
rörande tjänsten då ej hade upprättats.

I beslut den 8 september 1982 uttalade JO Sverne bl. a. följande.

I tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser om allmänna handlingars
offentlighet. En handling är allmän om den förvaras hos myndighet och
antingen kommit in dit eller upprättats där. Till myndigheten inkomna
ansökningshandlingar och därvid fogade bilagor är således allmänna handlingar.
Allmänna handlingar är i allmänhet offentliga men kan i vissa fall
vara sekretesskyddade. Handlingar i ärenden rörande tjänstetillsättning
hos en myndighet är alltid offentliga.

En allmän handling, som är offentlig, skall på begäran utlämnas genast
eller så snart det är möjligt. B. hade således rätt att ta del av samtliga till
sjukvårdsförvaltningen inkomna handlingar i tillsättningsärendet. Den omständigheten
att ansökningstiden ännu inte gått ut saknar i detta sammanhang
all betydelse. I uttrycket ”så snart det är möjligt” ligger att tillfälligt
hinder kan föreligga för handlings utlämnande. Myndighet anses emellertid
skyldig behandla begäran att få ta del av allmän handling även om framställningen
inte görs under expeditionstid, under förutsättning att betydande
hinder inte möter (se JO:s ämbetsberättelse 1966 s. 362). Däremot anses

251

inte föreligga skyldighet för befattningshavare vid myndighet att utanför
arbetstid stå till förfogande med utlämnande av handlingar (se JO:s ämbetsberättelse
1966 s. 363). Med hänsyn till att personalchefen - enligt vad
som upplysts - hade lunchrast, när B. begärde att få ta del av handlingarna,
anser jag ej att hon då var skyldig stå till förfogande för detta.

Vad sedan gäller den i ärendet omnämnda sammanställningen av ansökningarna
var detta inte någon inkommen handling. En handling av denna
typ blir i princip inte upprättad och därmed allmän förrän ärendet avslutats
hos myndigheten. Någon rätt för B. att få ta del av den vid sjukvårdsförvaltningen
upprättade sammanställningen fanns således inte vid den tidpunkt
anmälan avser.

Meddelarskydd och pressmeddelande

(Dnr 2629-1981)

Ett bolag anmälde konsumentverket (KV) till JO och påstod att verket
hade förvanskat resultatet av en lackskyddstest i ett pressmeddelande.

JO Nilsson gjorde i sitt beslut den 17 augusti 1982 i ärendet vissa
uttalanden om förhållandet mellan meddelarskydd och pressmeddelande.
Han sade i detta avsnitt följande:

3.1 KV, meddelarskyddet och pressmeddelandet

Tryckfrihet betyder bl. a. rätt för var och en att lämna vilka meddelanden
som helst för införande i tryckt skrift. I 1 kap. 1 § 3:e stycket tryckfrihetsförordningen
(TF) heter det att det står var och en

— fritt att. i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet,
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för
offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan som är att
anse som upphovsman till framställning i skriften, till skriftens
utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna
eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra
meddelanden till periodiska skrifter.

Bestämmelsen innebär att meddelaren med vissa undantag1 inte behöver
ansvara för sådana uppgifter som lämnas till en författare, en tidnings
redaktion eller annan i syfte att de skall offentliggöras (= göras tillgängliga
för allmänheten) och det även om uppgifterna skulle vara falska, ärekränkande
eller på annat sätt oriktiga eller lagstridiga. Om uppgifterna verkligen
också publiceras är utan betydelse; ansvarsfriheten finns där ändå.
Detta är det s. k. meddelarskyddet.

För att efter denna utläggning återvända till KV:s pressmeddelande
skulle det med hänvisning till 1 kap. 1 § kunna sägas att detta var avsett för

1 Undantagen gäller dem som har tystnadsplikt; se 7 kap. 3 § TF.

252

pressen och som sådant tillförsäkrat skydd enligt TF. Detta skulle i sin tur
innebära att jag är skyldig att avstå från att gå in på någon granskning eller
bedömning av uppgifterna eller meddelandets riktighet. En sådan invändning
— som, det vill jag särskilt betona, inte har gjorts i detta ärende —
håller emellertid enligt min mening inte. Vad TF syftar till är att skydda
den eller dem som förser bl. a. pressen med uppgifter som den kanske
annars inte skulle ha fått till förfång för allmänhetens insyn i t. ex. en
myndighets verksamhet, inte att öppna en möjlighet för myndigheter att
via TF komma undan den granskning och insyn som författningen förutsätter.
Det skulle inte vara rimligt om en myndighet skulle kunna undgå sitt
direkta ansvar för sina beslut eller åtgärder genom att ge dem formen av ett
pressmeddelande till exempelvis tidningarna. När en uppgift går ut via en
myndighets informationsavdelning eller i annan organiserad form kan det
som jag ser det inte bli fråga om något meddelarskydd. När publicering
sker på det sättet får myndigheten som sådan alltså finna sig i att uppgifterna
- förutom att ev. kunna angripas på rättslig väg - ger anledning till
en utredning från JO:s sida. Det är ju för övrigt så att den omständigheten
att ett budskap rubriceras som ”pressmeddelande”, ”pressrelease” eller
någon annan sammansättning med ”press” som förled inte med nödvändighet
betyder att det är avsett exklusivt för medierna. De är inte sällan
avsedda för en vidare spridning än så.

Yttrandefrihet och konkurrensbegränsning

(Dnr 13-1981)

1 en anmälan till JO mot näringsfrihetsombudsmannen (NO) ifrågasatte
Sal. Nisell om NO i ett ärende mot Ångermanlands mejeriförening (ÅM)
och två ärenden mot Nedre Norrlands Producentförening (NNP). samtliga
gällande konkurrensbegränsning, agerat i överensstämmelse med regeringsformens
yttrandefrihetsregler respektive meddelat ett interimistiskt
beslut utan att ha stöd i lag för en sådan åtgärd. - NO, som yttrade sig
efter remiss, menade att någon anmärkning inte kunde riktas mot det sätt
på vilket NO hade agerat eller beslutat i de aktuella ärendena.

JO Nilsson meddelade beslut i ärendet den 4 november 1982. Hans
uttalanden i bedömningsavsnittet återges här.

5 BEDÖMNING

5.1 Inledning

I sin anmälan hit begär Nisell att JO skall uttala sig om lagligheten av
vissa åtgärder som näringsfrihetsombudsmannen (NO) vidtagit mot två
mejeriföreningar i ärenden om konkurrensbegränsning. Dels ifrågasätter
Nisell grundlagsenligheten av NO:s begäran om föreningarnas medverkan
för att få personal och styrelseledamöter att avstå från att uttala sig om och

253

till dem som har anmält utträde ur föreningarna. Dels hävdar han att NO
fattat ett interimistiskt beslut utan stöd av lag. - NO anser sig i båda de
ifrågasatta hänseendena ha agerat helt inom lagstiftningens råmärken och i
enlighet med dess anda och syften.

Innan jag gör min bedömning av just detta ärende vill jag något redogöra
för grundlagens, dvs. regeringsformens, yttrandefrihetsreglering och de
aktuella bestämmelserna i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning i näringslivet (= konkurrensbegränsningslagen -KBL) och sambandet mellan dessa två lagstiftningsområden.

5.2 Den aktuella lagstiftningen

5.2.1 Regeringsformen (RF)

Vaije svensk är enligt regeringsformen gentemot det allmänna1 tillförsäkrad
ett antal grundläggande fri- och rättigheter.2 En av friheterna är
yttrandefriheten. Den definieras i 2 kap. 1 § som

- frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar
samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. -Uttryckt på ett något annorlunda sätt förbjuder alltså RF de offentliga
organen att ”sätta munkavle” på medborgarna vare sig det sker direkt
genom fysiskt tvång eller indirekt genom att handlingar kriminaliseras,
dvs. att det följer straff eller annan sanktion om de företas. Men förbudet
är inte absolut; friheterna får begränsas i vissa fall. Yttrandefriheten får
sålunda inskränkas av omsorg om vissa särskilt angivna intressen3; begränsningarna
kräver lagform, dvs. beslut av riksdagen i den ordning som
RF ställer upp för lagstiftning av denna karaktär.

Vad som nu har sagts gäller yttrandefriheten i allmänhet. Den ytterst
betydelsefulla del av yttrandefriheten som består i rätten att utan några av
myndighet eller annat allmänt organ i förväg utlagda hinder utgiva skrifter
(tryckfriheten) har fått sin egen reglering i tryckfrihetsförordningen (TF).
Denna grundlag reglerar exklusivt och fullständigt yttranden och uttalanden
som görs i eller till tryckta skrifter. Jag skall inte här vidare uppehålla
mig vid hur de två slagen av yttrandefrihet förhåller sig till varandra. Jag
nöjer mig med att konstatera att det har antagits att RF: s yttrandefrihetsbegrepp
är något vidare än det som TF använder sig av.

1 Med ”det allmänna” avses i detta sammanhang dels de offentliga verkställighetsorganen
- i första rummet regeringen, domstolar och andra myndigheter - dels de
normgivande organen - riksdag, regeringen och andra myndigheter med rätt att
meddela föreskrifter - när de beslutar om sådana offentligrättsliga föreskrifter som
är betungande för de enskilda (se prop. 1975/76: 209, s. 86 och 140).

2 Utlänning är i de hänseenden som är aktuella här likställd med svenska medborgare
om inte annat är särskilt föreskrivet.

3 De intressena är enligt 2 kap. 13 § "rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän
ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och
beivrandet av brott”. Vidare får ”friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas.
1 övrigt får begränsningar av yttrandefriheten ske endast om särskilt viktiga skäl
föranleder det”.

254

Att TF uttömmande reglerar yttrandefriheten i tryckt skrift (= tryckfriheten)
visar sig bl. a. i det förhållandet att TF inte bara definierar vad
tryckfriheten är och ger regler för hur de rättigheter och skyldigheter som
den för med sig skall hanteras; TF talar också om vilka sanktioner som
drabbar den som bryter mot dessa regler och hur ansvaret processuellt
skall utkrävas. RF saknar helt bestämmelser av detta senare slag.

5.2.2 Konkurrensbegränsningslagen (KBL)

KBL:s syfte är att ”främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens
inom näringslivet”.

KBL är till en del en förbudslag, till en del en förhandlingslag. Den
förbjuder dels bruttopriser4, dels anbudskarteller5. Den som olovligen —
dvs. utan marknadsdomstolens medgivande — bryter mot någotdera förbudet
döms till böter eller — i grova fall — till fängelse. För åtal krävs
medgivande av NO.

Det finns emellertid även andra företeelser som inte — liksom bruttopris
och anbudskarteller — anses vara skadliga från konkurrenssynpunkt i alla
lägen men som i en viss bestämd marknadssituation kan vara det. Monopol,
oligopol och liknande ting kan påverka prisbildningen på ett otillbörligt
sätt och därför vara skadliga; karteller kan hämma verkningsförmågan
inom näringslivet; leveransvägran och prisdiskriminering är exempel på
företeelser som försvårar eller hindrar annans näringsutövning och som
därför inte kan tolereras ur konkurrenssynpunkt. Skadliga konkurrensbegränsningar
av detta och liknande slag6 skall marknadsdomstolen söka få
bort genom förhandlingar. Initiativet till sådana förhandlingar är det NO:s
sak att ta; beslutar NO att inte begära förhandling så får ”företagare som
omedelbart beröres av konkurrensbegränsningen” göra det.

5.2.3 KBL och yttrandefriheten enligt RF

Det är förutsatt att yttrandefriheten skall kunna begränsas när särskilt
viktiga skäl motiverar det. Men alla yttranden som inte omfattas av en
uttrycklig begränsningsregel är inte ”tillåtna”. Det finns yttranden som
definitionsmässigt anses falla utanför det område som RF vill skydda.
Exempel på sådana uttalanden är de som innefattar olaga hot eller som
utgör led i ett bedrägeri. När man kriminaliserar dessa och andra brott där
vilseledande, hot, övertalning eller andra yttranden ingår som en brottsförutsättning
är det med andra ord inte fråga om någon begränsning av
yttrandefriheten enligt RF.

4 Ett företag i ett tidigare distributionsled bestämmer vilket pris ett företag i ett
senare led skall ta ut.

5 Företagen bestämmer sinsemellan vilka anbud som skall ges.

6 1 detta ärende förekommer begreppet outsiderbekämpning" för att beteckna en
konkurrensbegränsande åtgärd som består i att en sammanslutning av företagare
”bekämpar" företag som står utanför sammanslutningen.

255

Yttrandefriheten sådan som den definieras i RF har alltså sina gränser.
De gränserna är inte dragna en gång för alla; de kan ändras - låt vara
enbart på vissa sektorer och i särskilt föreskrivna former. Om sedan
sådana gränsändringar klassas som definitionsmässiga preciseringar av
begreppet eller som undantag från yttrandefriheten som princip är ur de
berördas synpunkt skäligen ointressant: när de väl är gjorda existerar
ingen reell skillnad de båda ”alternativen” emellan.

”Näringsverksamhet” är en sådan sektor där yttrandefrihetens gränser
kan tänkas ändras, dvs. - i andra termer — där yttrandefriheten kan
begränsas. Vilket eller vilka intressen som i det sammanhanget anses så
viktiga att yttrandefriheten bör få vika är det inte så alldeles lätt att säga.
Så mycket kan emellertid utläsas av förarbetena7 att ”uttalanden av
opinionsbildningskaraktär” inte får drabbas av några inskränkningar; när
det gäller yttranden av kommersiell reklamkaraktär är begränsningsmöjligheterna
avsevärt större, måhända i princip obegränsade8.

Föremålet för regleringen i KBL är obestridligen ”näringsverksamhet”
om än i en speciell variant. KBL betecknar som ”skadlig konkurrensbegränsning”
ett antal aktiviteter som ofta - om inte alltid - förutsätter att
en person träder i muntlig kontakt med en annan för att förmå denne att
göra eller avstå att göra något. Den frågan inställer sig då om ett ingripande
enligt KBL mot en sådan aktivitet då också är ett angrepp på yttrandefriheten
eller — om man så vill - om KBL innebär en begränsning av yttrandefriheten.
Om svaret på den frågan blir ”ja” blir nästa fråga om den
begränsningen är tillåten eller inte enligt 2 kap. 13 § RF. Svaret på den
första grundläggande frågan beror — har det sagts9 — på tyngden av den
eller de sanktioner som kan komma i fråga i det aktuella fallet.

KBL innehåller ”sanktioner” av tre slag: förbud, förhandling och vite. I
det övervägande antalet fall där yttrandefriheten är så att säga involverad i
ett konkurrensbegränsningsärende, blir förhandling den ”sanktion” som
kan komma i fråga. Den sanktionen kan i sig knappast sägas vara så
ingripande att man ”bör tala om en inskränkning i grundlagens mening”.
Frågan är emellertid om inte även andra aspekter måste vägas in när man
ser på förhandlingen ur sanktionssynpunkt. Kommer inte redan NO och
vederbörande näringsidkare till en uppgörelse och en förhandling i marknadsdomstolen
sker, så hör det till de absoluta sällsyntheterna att man inte
där når en överenskommelse. Skälen härför är säkert flera. Men risken
(eller om man så vill hotet) att få negativ publicitet i press och andra media

7 Se SOU 1975:75, s. 204; prop. 1975/76:209, s. 109 och KU 1975/76:56.

8 Jfr NJA 1977:755: Rådande rättsuppfattning får anses vara, att ingripanden

med stöd av marknadsföringslagen mot meddelande i tryckt skrift kan ske utan
hinder av tryckfrihetsförordningens bestämmelser, när fråga är om meddelanden av
rent kommersiell natur.

9 Se 1973 års fri- och rättighetsutredning i SOU 1975:75, s. 291.

256

bidrar helt visst till resultatet10. Jag menar därför att sanktionen förhandling
i realiteten är betydligt mer ingripande än det vid en ytlig bedömning
kan förefalla.

För egen del menar jag att det inte kan vara rimligt eller lämpligt att söka
svaret på den ställda frågan med den metod som fri- och rättighetsutredning
tänker sig. Uttalanden som görs för att förmå någon att t. ex. avstå
från en affärsförbindelse till förmån för en annan har - vågar jag påstå -nära nog undantagslöst till syfte att förbättra den senares marknadsposition
på bekostnad av den förres; syftet är om man så vill kommersiellt. Jag
har svårt att se någon saklig skillnad mellan uttalanden av det slaget och
sådana yttranden i tryckt skrift som betecknas som kommersiell reklam.
Dessa senare faller utanför TF:s skyddsområde. Då bör även enligt min
mening de förra anses ligga utanför RF:s. Att NO utan hinder av RF:s
bestämmelser kan angripa uttalanden i konkurrensbegränsningsärenden
beror - om jag formulerar min uppfattning något annorlunda - alltså helt
enkelt på att sådana uttalanden inte tillhör kretsen av uttalanden som RF är
avsedd att skydda. Med den inställningen kan jag lämna den andra, tidigare
ställda frågan.

5.3 Det aktuella ärendet

5.3.1 NO och mejeriföreningarna

När NO ingriper mot ett företag (företagare) och begär att man skall
upphöra med outsiderbekämpning genom övertalning eller påtryckning så
är detta alltså enligt min mening inget angrepp på företagarens (eller hans
behöriga företrädares) grundlagsgaranterade yttrandefrihet. Hade den anmälan
som jag nu har att ta ställning till gällt ingripanden direkt mot de två
mejeriföreningarna hade jag alltså kunnat lämna den med det konstaterande
som jag nyss gjorde. Men saken är något mer komplicerad. När Nisell
(anmälaren) vill ha NO:s åtgärder bedömda från yttrandefrihetssynpunkt
är det dessa faktiska åtgärder som bedömningen skall avse;

• NO:s förfrågan om Ångermanlands mejeriförening (ÅM) var beredd att
medverka till att ”ÅM:s personal och styrelseledamöter upphör med att
söka påverka ... att avstå från affärsförbindelse” med ett företag som
konkurrerade med ÅM (NO dnr 411/80)

• NO:s begäran om besked om Nedre Norrlands Producentförening
(NNP) ville bekräfta att företrädare för NNP skulle upphöra med att söka
förmå lantbrukare att bryta ingångna leveransavtal med ett företag som
konkurrerade med NNP (NO dnr 424/80)

• NO:s hemställan om ”omgående” utfästelse från NNP att dess personal
och styrelseledamöter skulle avhålla sig från att söka påverka lantbrukare
att ”ge upp önskemålet att få leverera mjölk” till ett av NNP:s konkurrentföretag
(NO dnr 343/80).

10 Se Stina Holmberg, Mot monopolisering? s. 167 ff.

257

Bakom NO:s initiativ låg - för att upprepa vad som redan har sagts —
att han hade fått sin uppmärksamhet riktad på viss enligt hans uppfattning
konkurrensbegränsande verksamhet som utövades av anställda och enskilda
styrelseledamöter i föreningarna. I de brev som han skrev till föreningarna
görs gällande att ”AM:s ... handlande måste anses innebära en
påtryckningsåtgärd av typ outsiderbekämpning” resp. ”en åtgärd av förevarande
slag av en företrädare (= styrelseledamot) för ett regionalt monopolföretag
såsom NNP får anses innebära en från allmän synpunkt otillbörlig
påtryckning som konkurrensrättsligt kan karaktäriseras som outsiderbekämpning”.

Endast företag/företagare omfattas av KBL. Den verksamhet som NO
hade uppmärksammat - och som av rapporterna att döma onekligen
framstod som i sig diskutabel från konkurrensbegränsningssynpunkt -hade bedrivits, inte av företagen eller behöriga företrädare för dessa utan
av andra personer som var och en stod utanför föreningarnas direkta
ledning. Det var därför i och för sig naturligt och rimligt att NO vände sig
till de båda företag i vilkas intresse dessa enskilda personer uppenbarligen
ansåg sig verka; skulle han kunna få ett stopp på den konkurrensbegräiv
sande kampanj som enligt vad han ansåg pågick så var det till ”syvende
och sist” föreningarnas medverkan som det berodde på! De brev som NO
tillställde föreningarna fick emellertid enligt min bedömning en, på detta
inledande skede alltför uppfordrande och ”aggressiv” formulering och jag
kan förstå om föreningarna uppfattade vad NO där sade mera som krav
som de förutsattes tillmötesgå än som en begäran om upplysningar och
medverkan. Samtidigt så måste jag också tillstå att deras reaktion även
mot den bakgrunden förefaller väl stingslig och onyanserad. Men nu åter
till sakfrågan: När NO går ut och begär att t. ex. en producentförening eller
en formellt behörig företrädare för föreningen skall upphöra med en aktivitet
som NO menar utgör obehöriga påtryckningar i konkurrensbegränsande
syfte, så har — om jag nu skall upprepa mig själv - NO som jag ser
det inte kränkt eller sökt kränka vederbörandes yttrandefrihet. Att NO
begär föreningarnas medverkan att få andra att upphöra med ett visst
förfarande som NO anser intolerabelt från konkurrenssynpunkt kan inte
bedömas på annat sätt: om någon stämpling mot dessa andras yttrandefrihet
kan det alltså inte vara fråga.

Med detta anser jag mig ha till alla delar besvarat första delen av Nisells
anmälan.

5.3.2 NO och det ”interimistiska” beslutet

1 sitt brev den 9 december 1980 till NNP (ärende dnr 343/80) vill NO att
NNP skall utfästa sig att se till att dess personal och styrelseledamöter —
intill dess saken slutligt hade prövats av NO alternativt marknadsdomstolen
- ”anständigtvis” skulle avhålla sig från att söka påverka ett antal
lantbrukare att ge upp önskemålet om att få leverera mjölk till en annan
17 Riksdagen I98J/84. 2 sand. Nr l

258

förening än NNP. Nisell har i sin anmälan - om jag förstått honom rätt -velat tolka NO:s begäran som ett interimistiskt beslut och har framhållit att
det saknar stöd i lag.

Jag kan personligen inte hjälpa att jag tycker att det är en i sak ganska
rimlig begäran som NO har framställt: om ett visst agerande ifrågasätts
från konkurrensbegränsningssynpunkt så förefaller det mig naturligt att
den vars agerande sätts i fråga om möjligt avstår från att agera på det
ifrågasatta sättet till dess att agerandet behandlats och bedömts enligt
KBL:s regler. Jag tycker alltså att NO:s brev den 9 december 1980 ger
uttryck för en princip för umgänget mellan NO och de företag han övervakar
som jag kan ställa mig bakom. Men jag kan inte heller i fråga om det här
brevet låta bli att säga att jag tycker att brevet håller en onödigt skarp och
provocerande ton som — förefaller det mig - knappast bäddar för de
samförståndslösningar som KBL är avsedd att åstadkomma i förhandlingsfallen.
Men att någon skulle uppfatta brevet som ett interimistiskt beslut
tycker jag är ganska svårbegripligt, särskilt om denne någon är något så när
hemmastadd i KBL:s uppbyggnad och regelverk.

Handlingar i ett personalärende har vid ett ”stormöte” delats ut till
de anställda vid en myndighet. Brott mot tystnadsplikt har inte
ansetts föreligga men detta sätt att handlägga ett personalärende har
kritiserats

(Dnr 2533-1982)

I ett brev som kom in till JO den 29 september 1982 riktade I. L., som är
anställd vid landsarkivet i Visby, kritik mot att vissa handlingar rörande
henne dels utdelats på ett ”stormöte” på landsarkivet dels sänts till ett
antal personer utanför arkivet.

Till klagobrevet fanns fogade de handlingar som skulle ha delats ut vid
”stormötet”. Det var en skrivelse från en tjänsteman vid landsarkivet,
arkivarien Tryggve Siltberg, till arkivet. Till den skrivelsen fanns fogade 17
bilagor. Sikbergs skrivelse var avsedd att bilda underlag för beslut rörande
I.L:s tjänstgöring i landsarkivet. Bilagorna 1-5 innehåller ”viss skriftlig
dokumentation” om misstämning som rådde hos personalen. Bilagorna 6-11 är skriftliga intyg från personer som tidigare haft med I. L. att göra
angående hennes uppträdande under tjänstgöringen i landsarkivet. Samma
ämne berörs i bilagorna 12-13, som är utdrag ur brev från en tidigare
arkivarie i landsarkivet. Bilagorna 14-17 är kopior av promemorior som
upprättats inom landsarkivet och som innehåller anteckningar från personalsamtal
som hållits med bl. a. I.L. Bland de handlingar som skulle ha
utdelats finns slutligen en av landsarkivarien Sten Körner den 19 maj 1981
upprättad promemoria, PM 44, med rubriken ”landsarkivets åtgärder vad
gäller vissa personalförhållanden”. Gemensamt för handlingarna är att de

259

med något undantag ger en negativ bild av I. L:s personlighet och uppträdande
gentemot andra personer på arbetsplatsen.

Till klagoskriften var också fogad en den 20 maj 1981 dagtecknad skrivelse
från Siltberg till sju personer utanför arkivet. Det rörde sig om
personer som lämnat uppgifter om I. L. till Siltberg. I skrivelsen meddelade
Siltberg att han för kännedom översände kopior av dels sin egen
skrivelse till landsarkivet beträffande I. L. dels landsarkivets PM 44 angående
åtgärder.

Efter remiss avgav landsarkivet yttrande till JO. Där bekräftades att
handlingarna i fråga utdelades till de närvarande vid ett ”allmänt möte” i
landsarkivet den 19 maj 1981 och att handlingarna påföljande dag sändes
till ett antal personer som inte var närvarande vid mötet. Vidare framgick
av yttrandet att landsarkivet ansåg att det var fråga om ett omplaceringsärende
samt att landsarkivet ”belade ... handlingarna med sekretess”.

I yttrandet lämnade Körner också en ingående redogörelse för de åtgärder
han vidtagit i personalärendet sedan han tillträtt sin befattning som
chef för arkivet i februari 1975. Bl. a. hade en omorganisation av arkivet
gjorts, personalsamtal förts med de berörda och I. L. hade flyttats till en
ftlialbyggnad. Körner uppgav också att personalens missnöje med I. L. och
hans anmärkningar mot henne måste ha varit kända för henne. Det kunde
därför inte ha varit någon överraskning för henne att Körner beslöt sig för
att ta upp ärendet på stormötet. Sådana möten har förekommit alltsedan
Körner blev chef för arkivet och vid dessa har man tagit upp frågor av mer
allmänt intresse. Före stormötet gick Körner igenom materialet med I. L.
De förhållanden som berördes i handlingarna var också allmänt kända i
landsarkivet. Landsarkivet lämnade handlingarna bara till dem som var
närvarande vid stormötet och som även berördes av innehållet i handlingarna.
Sikbergs skrivelse i ärendet jämte tillhörande dokumentation föredrogs
vid stormötet. Personalorganisationerna har också deltagit i diskussioner
i syfte att finna en vettig lösning på detta svåra problem.

Mot bakgrund av innehållet i 7 kap. 11 § tredje stycket sekretesslagen
(1980:100) fann JO att det kunde misstänkas att brott mot tystnadsplikt
enligt 20 kap. 3 § brottsbalken begåtts genom utdelandet av handlingarna
och genom utsändandet av dessa. JO begärde därför i skrivelse den 13
december 1982 till länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län att han
skulle verkställa erforderlig förundersökning.

Förundersökning utfördes och protokoll över förundersökningen inkom
tillsammans med ett yttrande från tf länsåklagaren Bernt Adamsson. Yttrandet
innehöll följande.

I enlighet med Er framställning 1982-12-13 (diarienummer 2533-1982) har
förundersökning inletts i anledning av misstanke om brott mot tystnadsplikt
genom utdelandet av handlingar i omplaceringsärende och genom
utsändandet av dessa.

260

Under förundersökningen har två personer - landsarkivarie Sten
Körner och arkivarie Tryggve Siltberg - hörts som misstänkta.

Med överlämnande av förundersökningsprotokoll över verkställd förundersökning
och med återställande av Er akt i ärendet får jag för egen del
anföra följande.

Sedan Kömer misslyckats att lösa vissa samarbetssvårigheter mellan
I.L. och annan personal på hennes arbetsplats på landsarkivet i Visby,
beslöt Körner att kalla till stormöte med personalen på landsarkivet den 19
maj 1981.

Siltberg har redan den 18 maj 1981 till Körner överlämnat brev från
tidigare anställda och annat material angående samarbetssvårigheterna
med I.L. som han införskaffat utom tjänsten. Sikbergs insamlade brev
diarieförs enligt Körner den 19 maj 1981 innan stormötet. Vid stormötet
den 19 maj 1981 utdelades de av Siltberg insamlade breven i kopia jämte ett
av Kömer upprättat PM 44 daterad den 19 maj 1981, till ett tjugotal
personer. I detta PM (sid. 8) finns det enligt landsarkivets uppfattning två
huvudalternativ vad gäller förflyttning av I. L. Som första alternativ föreslås
att I. L. om hon inte på eget initiativ lämnar sin tjänst, omplaceras till
annan statlig myndighet på Gotland. I andra hand föreslås oförändrad
anställningsform i landsarkivet. Av i polisutredningen hörda personer
framgår att Kömer inte lämnat några förbehåll angående de utlämnade
handlingarna. Kömer har i sitt yttrande till Justitieombudsmannen den 13
oktober 1982 (sid. 6) förklarat att landsarkivet belade de anförda handlingarna
i sitt ämbetsarkiv med sekretess. Körner har sålunda känt till bestämmelserna
om sekretess för enskilda personliga förhållanden som hänför sig
till ärende om omplacering. På objektiva grunder kan Körner åtalas för
brott mot tystnadsplikten enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Som förklaring eller som förmildrande omständigheter kan emellertid
följande åberopas.

Vid polisförhör med Kömer och i PM 17 daterad den 18 februari 1982
(sid. 7) har Körner förklarat att han inte uppfattat denna speciella juridiska
betydelsen av begreppet omplacering som avser person till andra arbetsuppgifter,
till annan enhet inom organisationen eller till annan myndighet.
Vid stormötet har — enligt vad som framkommit i utredningen — endast
handlagts alternativet med flyttning av I. L. till annan lokal i Visby med
bibehållandet av hennes tidigare arbetsuppgifter.

Det kvarstår dock att alternativet med I.L:s omplacering till annan
statlig myndighet varit ett alternativ i det av Körner utdelade PM 44.

Körner har i vart fall varit oaktsam då han lämnat de uppgifter angående
I. L:s personliga förhållanden som hänfört sig till ärende om omplacering.
Uppgifterna som lämnats kan antas ha varit till men för I. L.

I 20 kap. 3 § brottsbalken stadgas att i ringa fall skall ej fällas till ansvar
om gärningen begåtts av oaktsamhet. Enligt Prop. 1979/80:2 del A sid. 404
kan en omständighet av betydelse vara vilken uppgift som röjts och vilken
skada detta har medfört.

Enligt utredningen har genom Körners handlande endast deltagarna på
stormötet tagit del av de berörda handlingarna. Dessa kände redan till de
berörda misshälligheterna på arbetsplatsen.

Sammanfattningsvis finnér jag att Körner har handlat oaktsamt men att
oaktsamheten kan bedömas som ringa.

Vad beträffar Siltberg har denne utsänt ett exemplar av sin inlaga med de
olika utsagorna och PM till dem utom verket som skrivit inlägg om I. L:s
uppträdande först den 20 maj 1981 sedan Körner den 19 maj offentliggjort

261

handlingarna vid stormötet. Vid polisförhör den 11 januari 1983 (sid. 31)
har Siltberg uppgivit att han inte uppfattar ärendet som ett omplaceringsärende
när han ingav inlagan och heller inte uppfattat handlingarna i målet
som sekretessbelagda.

Sammanfattningsvis finnér jag att det varit Kömers skyldighet att såsom
chef för landsarkivet sekretessbelägga de aktuella handlingarna och meddela
detta till Siltberg. Någon brottslig oaktsamhet finner jag ej kunna ligga
Siltberg till last.

Körner och Siltberg bereddes tillfälle att yttra sig och avgav också
yttranden. Kömer har i sitt yttrande uttalat att det förelåg en överenskommelse
mellan honom och ordförandena i de båda lokala fackliga organisationerna
om att ärendet skulle tas upp på stormötet. De båda ordförandena
har också avgett ett yttrande. I detta ger de Körner stöd för hans sätt att
handlägga ärendet.

I beslut den 25 maj 1983 uttalade JO Holstad följande.

Klagomålen avser i första hand att vissa handlingar delats ut på ett
stormöte på landsarkivet och sedan också sänts till ett antal personer
utanför myndigheten. En första fråga är om de som svarat för dessa
åtgärder därigenom gjort sig skyldiga till brott mot tystnadsplikt.

De bestämmelser som i första hand är av intresse återfinns i 1 kap. 2 §
och 7 kap. 11 § andra och tredje styckena sekretesslagen samt 20 kap. 3 §
brottsbalken.

I 1 kap. 2 § sekretesslagen anges att uppgift för vilken sekretess gäller
enligt den lagen inte får röjas för enskild i andra fall än som anges i lagen
eller i lag eller förordning som lagen hänvisar till. I 7 kap. 11 § andra
stycket sekretesslagen föreskrivs att sekretess gäller i en myndighets personalsociala
verksamhet för andra uppgifter om enskilds personliga förhållanden
än sådana som nämns i paragrafens första stycke om det kan antas
att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften
röjs. Enligt paragrafens tredje stycke gäller sekretess också i en myndighets
personaladministrativa verksamhet i övrigt för sådan uppgift om enskilds
personliga förhållanden som hänför sig till ärende om omplacering
av anställd. Även här förutsätts för sekretess att det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. I 20
kap. 3 § brottsbalken föreskrivs straff bl. a. för den som röjer uppgift som
han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning. Bestämmelsen
gäller både muntligt uppgiftslämnande och utlämnande av allmänna
handlingar.

De handlingar som klagomålen avser innehåller uppgifter som är hänförliga
till landsarkivets personaladministrativa verksamhet och som rör
I. L:s personliga förhållanden. Det kan diskuteras om uppgifterna skall
anses hänförliga till ett ärende om omplacering eller enbart till myndighetens
personalsociala verksamhet. Det ligger dock närmast till hands att
anse dem hänförliga till ett ärende om omplacering.

262

Även om uppgifterna till stor del får antas ha varit kända för dem som de
lämnats eller sänts till måste det antas att I. L. lidit visst men av utdelningen
respektive utsändandet.

När det gäller åtgärden att dela ut handlingarna på stormötet den 19 maj
1981 måste man emellertid fråga sig om uppgifterna i handlingarna därigenom
röjdes för någon enskild. De berörda handlingarna delades ju såvitt
framkommit ut endast till personer som var anställda på landsarkivet och
just därför att de var anställda där. I sekretesslagens förarbeten har inte
närmare berörts hur en befattningshavare hos en myndighet skall tillämpa
sekretessreglerna i förhållande till sina arbetskamrater. Det torde emellertid
vara klart att en befattningshavare inte har någon obegränsad frihet att
lämna uppgifter som omfattas av sekretess till sina arbetskamrater. Å
andra sidan är det tydligt att sekretesslagen inte heller kan utgör ett hinder
mot att en handläggare rådfrågar andra befattningshavare om ett ärende,
åtminstone inte om detta objektivt sett framstår som försvarbart. Och
uppenbarligen måste uppgifter fritt kunna lämnas till dem som på ett eller
annat sätt deltar i beredandet och avgörandet av ett ärende. (Se Corell
m.fl. Sekretesslagen s. 88).

Mot denna bakgrund och då Kömer uppenbarligen sett personalärendets
behandling på stormötet som ett led i handläggningen av ärendet anser jag
mig inte kunna göra gällande att uppgifterna i handlingarna genom utdelningen
röjdes för enskilda. Jag anser alltså inte styrkt att Körner begick
brott mot tystnadsplikt genom att låta dela ut handlingarna. En annan sak
är att jag menar att Körner valde en i hög grad olämplig form för handläggning
av personalärendet. Till den saken återkommer jag i det följande.

De aktuella handlingarna sändes den 20 maj 1981 till ett antal personer
som hade varit men inte längre var anställda på landsarkivet. Det är tydligt
att uppgifterna därigenom röjdes för enskilda personer. Det var Siltberg
som stod för utsändandet. Han har till sitt fredande anfört att de handlingar
han sände ut var kopior av hans egna handlingar och att han därför skulle
ha haft rätt att göra på det sätt han gjorde. Här nöjer jag mig med att
konstatera att utsändandet avsåg förutom Siltbergs egen skrivelse till
landsarkivet även handlingar som otvivelaktigt upprättats inom landsarkivet.

Siltberg röjde alltså uppgifter som han enligt lag var pliktig att hemlighålla.
Utredningen ger inte belägg för att det skedde uppsåtligen. Han får i
stället antas ha misstagit sig beträffande sekretessregleringens innehåll.
Därigenom gjorde han sig skyldig till oaktsamt brott.

I ringa fall av oaktsamhet skall det inte dömas till ansvar. I Siltbergs fall
har jag stannat för att bedöma gärningen som ringa. Jag har då beaktat
bl. a. att Siltberg skickade ut handlingarna först efter det att hans chef gett
dem en viss spridning.

Jag har alltså kommit fram till att åtal för brott mot tystnadsplikt inte
skall väckas vare sig mot Körner eller Siltberg.

263

Innan jag lämnar frågan om brott mot tystnadsplikt vill jag dröja något
vid vad Körner under utredningens gång skrivit angående sekretessfrågan.
Han har gett uttryck för tanken att den som på en myndighets vägnar fattar
beslut om att lämna ut en handling inte personligen skulle kunna ställas till
ansvar för beslutet. Han har också anhållit om JO:s klarläggande på den
punkten. Beträffande den frågan vill jag bara hänvisa till vad jag har sagt i
det föregående angående innebörden av 20 kap. 3§ brottsbalken. Det är
alltså inget tvivel om att en befattningshavare som i strid med en sekretessregel
beslutar att lämna ut en allmän behandling i princip kan dömas för
brott mot tystnadsplikt.

Vad Körner skrivit under utredningens gång tyder också på att han
föreställer sig att sekretess inte gäller förrän vederbörande myndighet
fattat ett beslut i den frågan. Även på denna punkt är hans uppfattning
oriktig. Sekretess gäller direkt på grund av sekretesslagens regler.

När det gäller Körners handläggning av personalärendet får utredningen
anses visa att det under en lång tid förekommit samarbetsproblem och
motsättningar inom landsarkivet. Från myndighetens sida har man ansett
att problemen berott på I.L:s sätt att förhålla sig till arbetskamraterna.
Som chef för myndigheten har Körner haft inte bara rätt utan också enligt 5
och 7§§ allmänna verksstadgan (1965:600) skyldighet att ingripa för att
söka komma till rätta med problemen. Att han vidtagit åtgärder kan därför
inte kritiseras. Klagomålen aktualiserar emellertid frågan om det var försvarligt
att på det sätt som skedde den 19 maj 1981 dela ut de aktuella
handlingarna till I. L. och övrig personal för en genomgång på ett stormöte
samma dag angående samarbetsproblemen.

För min del anser jag den vidtagna åtgärden i hög grad olämplig. Om
man utpekar en arbetstagare som orsak till uppkomna problem och tar upp
problemen till behandling vid ett stormöte ligger det nära till hands att den
utpekade upplever situationen som att han eller hon ställs till svars inför
sina arbetskamrater för sina handlingar. Intrycket förstärks givetvis om
man som i detta fall ställer samman ett skriftligt material med negativa
uppgifter om personen i fråga och sedan delar ut det.

Man måste också fråga sig vad en behandling på ett stormöte skulle syfta
till. De beslut som kan komma att fattas i personalärendet måste ju fattas
av myndigheten som sådan i den ordning som finns föreskriven i instruktionen
för myndigheten. Beslutsfattandet kan alltså inte överlåtas på stormötet.
Och ätt man genom att behandla personalärenden av detta slag på
stormöten skulle främja relationerna mellan arbetstagarna förefaller högst
osannolikt. Detta sätt att handskas med ett personalärende kan också
uppfattas som en påtryckning för att få en misshaglig arbetstagare att
formellt frivilligt lämna sin anställning.

Jag är alltså starkt kritisk till Körners åtgärd att låta dela ut de berörda
handlingarna för en genomgång på ett stormöte med all myndighetens
personal.

264

Körner har i sina yttranden hit begärt att jag skall belysa hur landsarkivet
skall kunna lösa de föreliggande personalproblemen. Jag får konstatera
att det inte är JO:s uppgift att tillhandagå med råd i sådana frågor. Däremot
finns det en särskild myndighet, nämligen statens arbetsgivarverk, som har
till uppgift att bl. a. svara för sådan information och rådgivning som myndigheterna
behöver i sin egenskap av arbetsgivare. Det kan tilläggas att
verket också gett ut cirkulär som behandlar frågor om sekretess i personalärenden.

265

Taxering, uppbörd och exekution

1. ALLMÄNT

FELAKTIGA SKATTEKRAV - SYNPUNKTER PÅ NÅGRA VIKTIGA ADB-RUTINER
I SKATTEUPPBÖRD OCH INDRIVNINGSVERKSAMHET

(Dnr 3489-1982)

I ett beslut den 30 december 1982 behandlade JO Nilsson problemen
kring felaktiga skattekrav och lade synpunkter på skattemyndigheternas
och kronofogdemyndigheternas uppbörds- och indrivningsverksamhet
och de ADB-rutiner som där används. I ett
förord till beslutet uttalade JO bl.a. detta.

Beslutet bygger på ett antal anmälningar som jag har fått ta
emot och på uppgifter och iakttagelser som jag har fått och
kunnat göra vid besök hos bl.a. de berörda myndigheterna. Detta
betyder - å ena sidan - att underlaget är smalt och orepresentativt
i den meningen att det inte beaktar att det här gäller landets
i särklass största bokföringssystem där miljontals transaktioner
noteras och behandlas snabbt, säkert och effektivt men
där något ibland, om än sällan, går snett. Men den valda uppläggningen
betyder - å andra sidan - att beslutet speglar ett
antal människors upplevelser av och uppfattning om systemet.
Beslutet ser systemet underifrån, inte från beslutsfattarnas
eller systemkonstruktörernas mer upphöjda utkikspost. Ser man
systemet därifrån kan det - helt visst med fog - hävdas att det
är på alla punkter snabbare, säkrare och effektivare än gårdagens.
Det skulle kanske ha kunnat vara ännu mera överlägset det
tidigare om de som administrerar det hade fått längre tid till
förberedelser och/eller mer resurser till driften.

I det följande återges inledningen och slutorden till beslutet.
Övriga avsnitt och bilagor har inte tagits med här.

266

1 VAD SAKEN GÄLLER

Iréne 0. fick kvarskatt ett år. Hennes arbetsgivare gjorde avdrag på lönen
och betalade in kvarskatten under året därpå helt enligt reglerna. Situationen
var lika vanlig som okomplicerad - eller borde ha varit det! Men
efter några månader fick Iréne 0. ett brev från kronofogden där hon krävdes
på skatten. Iréne 0. tog itu med saken och talade med sin arbetsgivare och
med myndigheterna - och trodde att allt hade ordnat upp sig. Men det hade
det inte! Några veckor senare fick hon ett nytt brev från kronofogden där
tonen hade skärpts. Det var nu fråga om utmätning hemma hos henne den 9
november kl. 8-1J.

Så här kan verkligheten se ut. Iréne 0. skrev hit till JO om sina bekymmer.
Det har också andra gjort. Det är deras problem som är utgångspunkten för
det som jag skall säga i detta beslut om oberättigade skattekrav.

Iréne 0:s kvarskatt är ett av de ca en halv miljon skattekrav som kronofogden
årligen har att driva in. Det är samtidigt.ett av de 8.000 -10.000 fall som har restförts trots att skatten har betalats i rätt tid
eller innan kronofogden kopplades in.

Kreditupplysningsföretagen köper uppgifter från skattemyndigheterna om
vissa restförda skatter. Ett av de ledande kreditupplysningsföretagen
lämnar årligen ca en miljon kreditupplysningar. I dessa upplysningar, liksom
i företagens register, finns alltså åtskilliga anmärkningar om skattekrav
som inte borde finnas där - av den enkla anledningen att skatten
betalats i rätt tid.

Det här är inget nytt problem. Folk har även förut krävts på skatter som
de har betalt. Men problemet har fått en ny dimension därför att hanteringen
numera både på skatte- och exekutionssidan alltmer datoriseras. Det
ger naturligtvis upphov till nya problem för de myndigheter som skall
sköta systemen. Den maskinella hanteringen som sådan leder till tekniska
och rättsliga problem.

För Iréne 0. och andra som har drabbats av oberättigade skattekrav är den
tekniska förklaLringen till varför de felaktigt krävs på skatt ganska likgiltig.
De hair svårt att förstå varför det skall behöva ta så lång tid

267

och kräva så mycket medverkan från deras sida för att rätta till något
som aldrig borde ha gått snett. Vad det för dem ytterst gäller är om myndigheterna
kan leva upp till det lika naturliga som berättigade kravet på
en god förvaltningsstandard. Även i ett enskilt fall skall medborgaren
kunna räkna med att möta en kompetent och serviceinriktad myndighet. Man
måste rimligen kunna utgå från att det datorstöd som myndigheterna i ökande
utsträckning numera har fått skall - vid sidan av att öka effektiviteten -göra det lättare för dem att leva upp till en sådan standard.

I anmälningarna hit om oberättigade skattekrav har jag kunnat se missnöje,
oro och indignation hos de enskilda.

Låt mig redan här peka på två saker som kommer igen i flera anmälningar

• när anmälaren har påtalat ett felaktigt krav har han inte mötts med
den rätta viljan hos tjänstemännen att hjälpa till så att felet
rättas

• anmälaren är orolig för att drabbas av en grundlös betalningsanmärkning
vid kreditupplysning om honom.

Jag har valt att redovisa mina allmänna synpunkter på problemen kring
oberättigade skattekrav i detta samlingsbeslut. De enskilda ärenden som
har varit utgångspunkt för mina överväganden har avgjorts särskilt.

3.5 Slutord

Min genomgång av felkällorna (avsnitt 3*1) har följts av en bedömning som
har gällt det planerade påminnelseförfarandet (3-2), myndigheternas utrednings-
och serviceskyldighet (3.3) och rättelserutinema (3*4). Mina
kritiska påpekanden och allmänna slutsatser av denna bedömning har redovisats
avslutningsvis under vart och ett av delavsnitten 3.2-3.4. Jag hänvisar
till dessa sammanfattningar.

Framställningen har belysts av ett flertal enskilda ärenden och min bedömning
av dessa fall. Flera av dessa ärenden har fordrat omfattande och komplicerade
utredningar av rättsliga och administrativa frågor. I många av
dessa ärenden har jag kritiserat myndigheter och tjänstemän för olika fel
som bestått i att de enskildas berättigade invändningar mot skattekrav inte

268

har tagits på allvar eller lett till en snabb utredning och rättelse. Först
genom detaljanalysen av dessa ärenden har också vissa generella brister,
som annars sannolikt inte skulle ha kommit fram i ljuset, kunnat tas upp
till behandling. Jag tänker då i första hand på bristerna i rättelserutinema,
som datainspektionens och RSV:s arbetsgrupp nu skall ta itu med.

Jag skall avsluta ärendet med ytterligare några allmänna synpunkter på
ämnet.

Uppbördssystemet fungerar i det.alldeles övervägande antalet fall utan
problem och kan också antas komma att utvecklas vidare så att antalet felaktiga
restföringar kan minskas. Vad jag har sysslat med i detta beslut är
dels situationer där enskilda har kommit i kläm - på grund av egna eller
andras, inte minst myndigheters fel och misstag - dels några särskilda
punkter där det administrativa systemet inte förefaller vara lämpligt eller
fullt utvecklat.

De olika ärendena, som jag här har .behandlat på grund av anmälningar hit,
får i huvudsak tala för sig själva. Den som tar del av dem måste hålla med
om att administrativa ADB-system av det slag som REX representerar inte
kan eller bör värderas uteslutande från rent system - eller rationalitetstekniska
synpunkter. Varje sådant system måste också bedömas utifrån den
enskilde medborgarens eller tjänstemannens individuella utgångspunkter. Det
får inte bli så att vi för att nå effektivitet i ett tekniskt-administrativt
system för behandlingen av den stora huvudparten av ärendena bortser från
de- enskilda situationer som varken systemet som sådant eller de som skall
sköta det klarar av. Att göra det skulle innebära att man accepterade en
syn på rättssäkerheten i förvaltningen som jag inte tror är den som statsmakterna
har. För att här återknyta till Irene 0.:s fall, som nämndes i
avsnitt 1, och till ärendet om Jarl von Kantzow, se bilaga 3, betyder det
jag nu har sagt att statsmakterna måste garantera den enskilde medborgare,
som sköter sina förpliktelser på föreskrivet eller rekommenderat sätt, en
korrekt behandling så att inte oförutsedda skadeverkningar uppkommer.

Lika viktig sorn en i stort väl fungerande kreditupplysningsverksamhet år
för vårt ekonomiska liv, lika viktigt är att enskilda personers framtida
ekonomi inte drabbas av sådana felaktigheter som kan leda till t.ex. att

269

en person vägras kredit eller får den för sent i ett avgörande investeringsskede
eller med andra ord åsamkas ekonomiska skador som kan vara svåra för
att inte säga omöjliga att reparera eller mäta storleken av. Hur viktig
denna synpunkt är illustreras också av följande.

Tid sidan av att uppgifterna i myndigheternas register om restförda skatter
läggs till grund för kreditupplysningsföretagens register om betalningsanmärkningar
har en ny form av samhällelig kontroll under de senaste åren vuxit
fram i praxis. Jag tänker på det s.k. Stockholmssystemet för kontroll av
att upphandling av framför allt kommunala tjänster sköts i sådana former
att det är seriösa näringsidkare som får uppdragen. I det sammanhanget används
framför allt kronofogdemyndigheterna, men också i någon mån länsstyrelser
och lokala skattemyndigheter, som upplysningskällor för kommunerna
innan anbud antas. Den här typen av kontroll har ansetts mycket effektiv.
Riksdagen har nyligen under hösten ställt sig bakom de förändringar av upphandlingsförordningen
i syfte att skärpa kontrollen av anbudsgivare som regeringen
redovisat i en proposition som har föregåtts av ett utredningsförslag
(se Skattekontroll av leverantörer till stat och kommun, Ds B 1982:1, prop.
1982/83:53* K-T7 1982/83:23 och riksdagens beslut den 17 december 1982).
Departementschefen har i propositionen sagt att han räknar med att kommunoch
landstingsförbunden kommer att ändra sina normalreglementen för upphandling
på samma sätt.

Det blir givetvis med en sådan ordning viktigt att det finns ett skydd mot
att sådana uppgifter om skattekrav mot anbudsgivarén som är oriktiga eller
missvisande inte läggs till grund för bedömningen i upphandlingsärendet.
Annars finns risken för att en anbudsgivare diskvalificeras
på grund av oriktig eller ofullständig information från en myndighet. I den
nämnda utredningspromemorian har det också föreslagits att anbudsgivarén
skall få tillfälle att yttra sig över inhämtade uppgifter, se s. 68. Jag
ser detta som en viktig sak. Problematiken har också skymtat fram i ett
av de ärenden som jag här har behandlat, se i bilaga 3 Jan Hellstadius
som i sitt yrke är beroende av att få kommunala uppdrag.

De typer av skatteuppgifter som kreditupplysningsföretagen skaffar in av
skattemyndigheterna gäller i första hand enskilda näringsidkare eller företag
eller personer anknutna till företag. Löntagarna är inte en grupp vars
skaiteförhållanden man är primärt intresserad av - uppgifter om kvarskatt
tas t.ex. inte längre in i ragistren. Kreditupplysningsföre -

270

tagen skaffar sig däremot uppgifter om bl.a. restförd preliminär B-skatt frän
myndigheterna just för att sättet som en företagare sköter sin B-skatt på
kan ge en belysning av hans ekonomi. Men också fria yrkesutövare, som kulturarbetare,
och enskilda personer, som har en förmögenhet, kan ha sin
skattskyldighet ordnad så att de skall betala B-skatt och uppgifter om
skattekrav mot dem kommer därmed in i kreditupplysningsregistren.

Jag har hört berättas om en 87-årig dam som har fått Veira med om detta.

Hon har sådana förhållanden att hon betalar preliminär B-skatt. Vid ett
tillfälle blev hon sjuk och lades in på sjukhus. Under sjukdomen betalade
hon inte in sin B-skatt för en termin i rätt tid utan först sedan hon fått
ett krav från kronofogdemyndigheten, då beloppet betalades omgående. När
hon blivit frisk igen och flyttat hem ville hon hyra en färg-TV. TV-affären
tog en rutinmässig kreditupplysning på henne, fick besked om den restförda
skatten och ville inte gå med på att hyra ut någon TV till henne. Först
efter 14 dagar fick hon förklaringen till denna vägran då en kopia av den
kreditupplysning som affären tagit nådde henne från kreditupplysningsföretaget.

Kanske kan hennes fall redas upp om hon kontaktar kreditupplysningsföretaget.
Jag har av samtal med företrädare för den branschen förstått att man
där lyssnar på de enskildas förklaringar om t.ex. laga förfall på grund av
sjukdom och tar bort uppgifter som efter utredning visar sig inte höra
hemma i registret. Men fallet visar ändå på hur orimlig situationen kan
bli för individen och säger också något om hur trubbigt våra förfinade
system kan fungera.

Bl uppgift om en restförd skatt ligger kvar i kreditupplysningsföretagens
register i flera år. Det är inte alltid den enskilde får kännedom om att uppgiften
finns i registret. Om uppgiften lämnas ut när en kreditupplysning
begärts får han reda på den genom att kreditupplysningsföretaget enligt
reglerna skall skicka honom en kopia av upplysningen. Så länge någon upplysning
inte begärs vet han däremot inget om betalningsanmärkningen. Av
vad jag har sagt i avsnitt 3-4 och i bilaga 3 framgår att betalningsanmärkningen
- även om den saknar grund och även om det bakomliggande felaktigt
restförda skattebeloppet strukits hos myndigheten genom en rättelse - ändå
kan stå kvar hos kreditupplysningsföretaget. Det finns därför en risk för
att fel som härrör från t.ex. uppbördsarbetet 1980, då åtskilliga fel och
brister förekom, ligger kvar i kreditupplysningsregistren ytterligare en
bit in på 1980-talet. Detta gäller också de fel från delar av 1981 och 1982

271

sorn ligger kvar på grund av att RSV inte informerade skatte- och kronofogdemyndigheter
om att rättelse skulle aviseras också till ett nytt kreditupplysningsföret
ag.

Det bör beaktas att det blir svårare för både den enskilde, myndigheterna
och kreditupplysningsföretagen att reda ut den här typen av fel ju längre
tiden går. Den enskilde kan ju på sikt ha mycket svårt att hålla reda på
om han för länge sedan betalade i rätt tid och på rätt sätt. Det kan också
vara svårt för honom att veta till vilken instans han skall vända sig för
att få rättelse. I sådana här fall måste det ställas mycket höga krav på
myndigheterna när det gäller att snabbt utreda saken. Jag har förutsatt
att datainspektionen och RSV tar sig an bl.a. de här frågorna i sitt gemensamma
översynsarbete.

Det kan inte utan vidare begäras av den enskilde att han eller hon vet hur
man skall förhålla sig i varje situation av de slag som här har behandlats.
Inte ens de tjänstemän som har i uppgift att hantera uppbörds- och indrivningssystemen
tycks ju alltid ha den insikt(eller vilja?) sorn behövs för att
förebygga fel eller rätta till det som har gått snett.

Är det stora systemet generellt sett för sofistikerat och opersonligt för
att tjänstemännen skall kunna bära upp det så att de här enstaka allvarliga
felen inte kan förhindras? Eller är felen uttryck för s.k. barnsjukdomar
hos ett ADB-system? Hur blir det i så fall när REX-systemet skall
tas i drift i de många län där det ännu inte har införts?

I ett par ärenden under de senaste åren och i detta ärende har den genomgripande
datoriseringen som pågår inom uppbörds- och exekutionsväsendet
kommit att uppmärksammas i JO:s arbete. I ärendena har nya rättsliga och
administrativa problem aktualiserats. Inom ramen för J0:s verksamhet måste
studi er av denna typ av naturliga, skäl avgränsas rätt snävt. Några generella
utvärderingar kan det inte bli fråga om. Men en kontrollinstans av JO:s
typ måste bidra med synpunkter på den här utvecklingen även om dessa kan
bli något spridda och kanske ibland närmast tangera det självklara. Det
viktiga är, som jag inledningsvis saide, att JO betonar kravet på att myndigheterna
lever upp till en god förvaltningsstandard i traditionell mening
även när tekniken förändras. Låt mig avsluta detta ärende med att peka på
några problem och tendenser som jag tycker mig ha mött i detta arbete och
som bör ha en viss allmängiltighet när myndighetsutövningen alltmer tar

272

hjälp av eller omstöps genom ADB-tekniken. Det jag tar upp får också bli
en belysning av de frågor som jag nyss ställde.

En första punkt gäller myndighetsbegrep£et_. Datoriseringen av förvaltningen
ställer fördelningen av uppgifter och ansvar för besluten under diskussion.

I stället för att en viss tjänsteman prövar och beslutar i ett visst ärende
och har ett ansvar för detta kommer besluten att i praktiken bygga på
tidigare utfört programmeringsarbete på en generell och mera abstrakt nivå.

I ett ärende (se JO 1982/83 s. 388) behandlade jag bl.a. frågan om vilken
prövning en kronofogdemyndighet bör göra av de exekutionstitlar (= kravhandlingar)
som den får in för verkställighet. I det ärendet förklarade den
verkställande kronofogdemyndigheten att den inte kunde ta på sig något
ansvar för att den prövningen inte gjordes i det aktuella fallet mot bakgrund
av att inregistreringen av målen på RSV:s uppdrag utfördes centralt
av en annan kronofogdemyndighet (= REX-myndigheten). Jag uttalade bl.a.
detta.

Ansvaret för prövningen ligger på den verkställande kronofogdemyndigheten.
Det är följaktligen inte acceptabelt med en sådan ordning att
den myndigheten i praktiken saknar möjlighet att göra denna prövning;
det är detsamma som att myndigheten inte kan ta ansvaret för sin egen
verksamhet. RSV bör därför som systemet nu är reglerat se till att
kronofogdemyndigheterna får den möjligheten. Alternativet är att föra
in en positiv bestämmelse som lägger ansvaret för prövningen på REXmyndigheten.
- Jag inser fuller väl de komplikationer som ett system
med att skicka handlingar mellan myndigheterna skulle innebära särskilt
om riksdagen bestämmer sig för att REX-systemet skall byggas
ut till att omfatta samtliga kronofogdemyndigheter. Dessa omständigheter
talar onekligen med betydande tyngd för det senare alternativet
.

Också i det här aktuella ärendet ges flera illustrationer till de oklarheter
om ansvarsfördelningen myndigheterna emellan som kan råda när ADB har kommit
in i bilden. Hos bl.a. kronofogdemyndigheten i Göteborg har
man inte haft insikt om sitt medansvar för att rätta fel i myndighetens
register, se bilaga 3- Ett annat, närmast absurt fall, som illustrerar vad
jag närmast vill beteckna som rena ansvars- eller beslutsanarkin, gäller
den person som felaktigt avkrävdes 38 kr. i restavgift. I kravärendet var
två kronofogdemyndigheter involverade. Men när beloppet till sist skulle

273

återbetalas till den enskilde var det en tredje kronofogdemyndighet som
aldrig haft med personen eller kravet att göra som kom att sköta den saken.
Orsaken till detta har jag utrett särskilt, se bilaga 2 s. 93 °oh 99-

lii andra punkt gäller den passivitet med att undersöka och rätta fel som
här har belysts och som kan bero på bristande kunskaper eller - vad värre är
- bristande vilja hos tjänstemännen. Jag har i ett annat ärende (JO 1981/

82 s. 354) uttalat mig om problemet på detta sätt.

Ingen ifrågasätter att ett datorbaserat system av REX-typ har sina avgjorda
fördelar och förtjänster: det är i förhållande till tidigare i
huvudsak manuella system bl.a. snabbare och tillförlitligare i sina
bearbetningar och - förhoppningsvis - på längre sikt billigare. Men
det finns onekligen risker med ett tekniskt så avancerat system.En risk
är att systemet uppfattas som tillförlitligare och säkrare än vad
det i själva verket är.Systemet är egentligen - mycket förenklat uttryckt
- inte tillförlitligare i sina olika delar än den tjänsteman
som försett det med uppgifter i just aktuell del. Bi annan risk är
att den enskilde tjänstemannen som skall dra nytta av systemet s.a.s.
passivt kryper bakom det och skyller fel och ofullständigheter på
maskinen i stället för att ta det ansvar som han ändå har.

Det är viktigt att myndigheternas personal är medveten om dessa risker
och att man snabbt och tveklöst från myndigheternas sida söker rätta
till de fel som aldrig helt kan undgås.

Just det ärendet belyser tydligt vilka svårigheter en enskild person kan
ställas inför om en felaktig inregistrering i ett datasystem av REX-typ
äger rum. I ärendet uppkom felet därför att ett oriktigt kommando hade
an ''vänts i samband med inregistreringen av en viss åtgärd. Detta utlöste
olika åtgärder på indrivningsplanet (utskrift av kravhandlingar etc). Det
gick så långt som till att en förrättning om utmätning av den enskildes
bostadsfastighet sattes ut innan denne efter upprepade invändningar skriftligen
och muntligen lyckades få chefen hos kronofogdemyndigheten att inse
att myndighetens åtgärder vilade på ett registreringsfel.

Låt mig, mera i förbigående, tillägga att den aktuella kronofogdemyndigheten
nu också har ådragit sig kritik för att den rutinmässigt och utan stöd
i bestämmelserna har satt ut utmätningsfcrrättningar i fast egendom,

18 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr 1

274

se bilaga 2 s. 122.

En tredje punkt gäller betydelsen av en integrerad hantering, dvs. att
den personal som utvecklar nya rutiner i datasystem eller står för någon
annan delfunktion, t.ex. att lämna ut uppgifter till andra med stöd av
offentlighetsprincipen (s.k.serviceverksamhet) verkligen sätter sig in i
kringliggande rutiner även om dessa råkar falla under ett annat datasystem
eller fortfarande är manuella. Oklarheterna kring det nya påminnelseförfarandet
och problemen kring rättelserutinema, som jag tidigare har behandlat,
synes mig åtminstone till viss del bero just på en sådan bristande
överblick. I manuellt styrda förfaranden kan sådana svagheter ofta botas
genom att tjänstemännen tar egna initiativ under den aktuella ärendehandläggningen.
Samverkande eller enskilda datasystem blir lock inte bättre eller
effektivare än sin svagaste länk. Den utgörs inte sällan av de tjänstemän
som till vardags skall betjäna dem och som inte-alltid ser problemet, inte
Vågar ta itu med det eller hoppas att det är någon annan som skall göra det.

Qi fjärde och mera JO-intem punkt gäller JO£s_tillsynsroll_. Den påverkas av
och måste utformas och definieras med beaktande av en lång rad tekniska
och rättsliga faktorer. Eh viktig sådan är självklart det myndighets begrepp
med vilket man arbetar. &i annan faktor som man inte kan gå förbi i det
här sammanhanget är lagen med instruktion för justitieombudsmännen där det
i 8 § sägs att JO inte bör ingripa mot lägre befattningshavare utan självständiga
befogenheter, om det inte är påkallat av särskilda skäl. Det har
slagit mig att de fel och brister som förekommer just i ärenden där myndigheterna
använder ADB inte- sällan beror på försummelser som har begåtts av
personal i den kategori som riksdagen bestämt att JO i normalfallet inte
skall ingripa mot. Inte heller reglerna i brottsbalken om brotten myndighetsmissbruk
och vårdslös myndighetsutövning synes särskilt väl avpassade för
den nya situation som datoriseringen av förvaltningen medför. Jag tror dock
inte att det finns behov av utökade befogenheter att utkräva ett ansvar just
av dessa befattningshavare. Men det nya i situationen är att JO i fortsättningen
helt säker kommer att ställas inför frågan om man inte måste tillämpa
en strängare syn på det ansvar som vilar på cheferna för myndigheternas
olika funktioner och dem som utvecklar och underhåller ADB-systemen för
att verksamheten sköts på en korrekt sätt. Jag tror att det kan vara
lämpligt att överväga ansvarssysternets utformning sett mot denna bakgrund i
samband med JO-utredningens kommande arbete och när statsmakterna tar
ställning till tjänsteansvarskommitténs nu aviserade betänkande.

275

Jag överlämnar detta beslut, förutom till de enskilda och de myndigheter
som direkt berörts av det, även till vissa andra myndigheter, kommittéer
och institutioner. För att understryka den vikt som jag har fäst vid de
frågor som här har behandlats och för att bidra till att sprida kunskap
om de aktuella arbetsuppgifterna skickar jag också beslutet till landets
samtliga länsstyrelser, lokala skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter.

Ärendet är med dessa uttalanden slutbehandlat.

276

2 . TAXERING OCH UPPBÖRD

FASTIGHETSTAXERING - synpunkter för kommande år1
(Dnr 1438-1983)

JO Nilsson meddelade den 2 juni 1983 ett beslut med synpunkter
på fastighetstaxering. Beslutet har denna lydelse:

1 VAD DETTA BESLUT HANDLAR OM

Det var en gång - så skulle jag kunna börja den berättelse som
nu följer. Det är en saga men med en högst påtaglig förankring
i verkligheten. Det som händer i den hade kunnat hända - och
hända vem som helst.

Familjerna Berg och Dal hade båda fått tag på var sin tomt på
ömse sidor om Lotteri vägen i en stad någonstans i Mellansverige!
a De hade likadana önskemål när det gällde husens utseende
och utrustning. Ingen av dem ville ha ett vanligt färdigmonterat
hus. De gick alltså samman och anlitade en arkitekt.
Denne ritade två praktiskt taget identiska hus. På så sätt
blev det lite billigare för dem än om de skulle ha anlitat var
sin arkitekt.

1 Bilagorna till beslutet har uteslutits här. Hänvisningar
till bilagor och sidor i dessa står dock kvar.

1a Exemplet bygger på gällande riktvärdekarta för Västerås och
på gällande riktvärdetabeller. Från kartan har valts två i
stort sett likvärdiga tomter på var sin sida om en bred
gata. I verkligheten är de två tomterna redan bebyggda med
var sin villafastighet. Eventuella andra likheter med verkligheten
är helt oavsiktliga. För förklaring av termerna
riktvärdekarta, riktvärdetabeller, standardpoäng etc se
bil aga 1.

277

Fru Berg hade strax före byggstarten fått ärva en vacker
soffgrupp. Den var som gjord för ett burspråk tyckte hon om
detta hade varit något större än det som arkitekten hade
ritat. Hon bad därför arkitekten göra burspråket ungefär en
meter bredare än vad Born från början var tänkt. Detta
ordnades lätt och ändringen blev inte särskilt dyr eftersom
den gjordes så tidigt. För Dals behov var den ursprungliga
storleken på burspråket tillräcklig. - 1 övrigt var husen
identiska om man undantar att man självfallet valde olika
tapeter och färger för att sätta sin egen personliga prägel
på sina hus. Fru Berg ville till exempel ha gult sanitetsporslin
till det bruna kaklet i badrummet, medan fru Dal
nöjde sig med vitt sanitetsporslin mot det bruna kaklet.

Familjerna var lyckliga när husen var klara och tidpunkten
för inflyttning närmade sig. Dals hann precis få allt klart
för inflyttning i mitten av december 1979 och de fick således
fira julen i sitt nya hem. Bergs fick ge sig till tåls något.
Deras hus skulle vara klart tre veckor senare, men jul- och
nyårshelgen kom emellan och de kunde inte flytta in förrän i
mitten av januari 1980.

Det hade alltså byggts två hus. De som passerade förbi på
gatan uppfattade dem som "likadana": två tilltalande
enplansvillor med burspråk ut mot trädgården. Den som fick
titta in i husen kunde konstatera att de båda hade trivsamma
gillestugor i källaren.

Här familjerna jämförde sluträkningarna på sina hus visade
det sig också att de hade kostat i det allra närmaste lika
mycket.

Månaderna gick och båda våra familjer fick deklarationsblanketter
för den allmänna fastighetstaxeringen 1981. Man fyllde
i dem efter anvisningarna. Det var förstås lite knepigt, men
man lyckades göra rätt till sist. Bergs hade förstås helst
velat slippa att få en extra standardpoäng för det gula
sanitetsporslinet i badrummet, men det kunde väl ändå inte
spela så stor roll menade de.

278

Fastighetstaxeringsnämndens grundbeslut damp ner i brevlådan
i april 1981. Faunil jerna satte sig ner och jämförde sina beslut.
Först konstaterade man att Dals tomt hade fått ett
taxeringsvärde på 120 000 kronor, medan 140 000 kronor bedömts
vara det rätta värdet på Bergs tomt. Det var ju bara
det att de hade betalt lika mycket för marken när de köpte
den.

För bygg--adema noterade man som väntat att det gula sani tetsporslinet

hade gett Bergs en standardpoäng mer än vad

Dals fått - 25 resp. 24 poäng. Sedan fanns det något sorn

hette ålder. Där stod det "79" i Dals papper och "80" i

Bergs. I rutan för yta stod 155 m för Dals hus och

156 m på Bergs - tacka det större burspråket för det!

Datan hade också skrivit att man tillämpat tabell “S 300/80”
för Dals och "S 340/85" för Bergs. Dals hus hade fått
byggnadsvärdet 395 000 kronor, medan Bergs hus hade taxerats
till 535 000 kronor. Det skilde alltså 160 000 kronor mellan
de båda fastigheternas totala taxeringsvärden.

Bergs och Dals begärde båda att fastighetstaxeringsnämnden
skulle ompröva besluten. Men någon ändring blev det inte. De
gick vidare till länsrätten. Länsrätten kunde bara konstatera
att taxeringen skett enligt gällande föreskrifter och anvisningar.
Någon anpassning av taxeringarna till det faktum att
tomterna och husen var praktiskt taget identiska gjorde länsrätten
därför inte.

Vad innebar nu dessa taxeringsvärden rent praktiskt för
familjerna? Ja, så länge de hade de höga lånen på husen blev
det inte någon förmögenhetsskatt i alla fall. Men vid
inkomsttaxeringarna skulle Bergs ta upp en beräknad intäkt i
självdeklarationen 1982 på sammanlagt 19 500 kronor, medan
Dals kom undan med 11 600 kronor.

Bergs intäkt blir alltså 7 900 kronor högre. Med en marginalskatt
på 65 % får Bergs alltså betala 5 135 kronor mer i
skatt än Dals, och detta upprepar sig även kommande år.

279

Den tänkta millimeterrättvisan blev flera decimeter fel...

Om vi ändrar förutsättningarna och tänker oss att bida husen
blev klara i november respektive december 1979, hade standardpoängen
23 respektive 24 och minskar bida husens yta med
en kvadratmeter och later husen ligga på samma sida av gatan
- vad händer då? Jo, di blir taxeringsvärdena lika höga för
bida husen.

Detta var alltså ingen sann berättelse ur livet - men det
kunde som sagt ha varit det och därför ger den en av förklaringarna
till att senaste allmänna fastighetstaxeringen 1981
blev si - lit mig kalla det - omdiskuterad främst när det
gäller taxeringen av smihus.

Allmän fastighetstaxering är något som i nuvarande ordning
"drabbar" enskilda och myndigheter ungefär vart femte ir. Att
bidra till att underlätta genomförandet av nästa taxering är
en väsentlig avBikt med detta beslut - en annan är att lämna
ett bidrag till det pågående arbetet på en nyordning.

Jag har följt 1981 års allmänna fastighetstaxering sedan
förberedelserna började på allvar 1980. Mina studier har
gällt främst fastighetstaxeringsnämndernas arbete.

En given utgångspunkt för mig har självklart varit de anmälningar
från enskilda sorn jag har fått ta emot. Naturligtvis
har det materialet inte en bredd och sammansättning Born
berättigar till några generella omdömen om fastighetstaxeringen,
allra minst kvaliteten på det materiella utfallet.

Men de illustrerar på ett förträffligt sätt problem och
svårig- heter som kan uppkomma för de enskilda och för den
delen - också för myndigheterna. Detta - i förening med det
jag i övrigt har noterat från debatten kring 1981 års
fastighetstaxering - har fått mig att ställa några mer
principiellt anlagda frågor kring fastighetstaxeringssystemet

280

• Reglerna för fastighetstaxeringen läggs fast av riksdag,
regering, riksskatteverk och länsstyrelser
(skattecheferna). Har fördelningen av styrmedlen mellan
dessa («= föreskrifter, anvisningar, rAd) varit
lämpligt avvägd? Har man vid fastighetstaxeringen
gatt för långt i detaljstyrning?

e Har fastighetsägarna fått en lämpligt utformad information
för att kunna fullgöra den deklarationsplikt
som reglerna lägger pA dem? Har uppgiftskraven varit
för lAngtgAende?

e Har fastighetstaxeringsnämnderna kunnat leva upp till
de krav pA kvalitet i utredningsarbetet som fastighetsägarna
med hänsyn till den omfattande uppgiftsplikten
rimligen har haft rätt att ställa?

e Har de tillämpande myndigheterna bAde formellt och i
praktiken fAtt tillräckligt utrymme för skälighetsbedömningar
för att de skall ha en rimlig chans att
hamna rätt i det enskilda fallet eller - med andra
ord - har fastighetstaxeringsnämnderna varit för
lAsta till tabellvärden i sitt arbete?

1 det följande redovisar jag först i avsnitt 2 de regler och
rutiner sorn gäller för de enskildas och myndigheternas arbete
med fastighetstaxeringen m.m. I avsnitt 3 utvecklar jag närmare
mina synpunkter. Dessa illustrerar jag med mina beslut i
de enskilda ärenden som finns lagda som bilagor till detta
beslut. Till sist följer i avsnitt 4 ett slutord som ocksA
kan läsas om en sammanfattning av avsnitt 3.

2 KORT OM ARBETET MED FASTIGHETSTAXERINGEN

I detta avsnitt redogörs för dels de förutsättningar som i
olika hänseenden har gällt för 1981 Ars allmänna fastighetstaxering
(avsnitt 2.1), dels nAgra väsentliga ekonomiska effekter
som fastighetstaxeringen kan ha för en fastighetsägare
(avsnitt 2.2). ~ Avsnittet uteslutet här.

281

3 BEDÖMNING

3.1 Inledning

Allmänna fastighetstaxeringar genomförs vanligtvis med 5 års
mellanrum. Den senaste skulle "egentligen" ha genomförts 1980
men "försenades" ett år enligt riksdagens beslut. Trots senareläggningen
fick förberedelsearbetet forceras och ännu i
dess slutskede väcktes förslag till riksdagen om att taxeringen
skulle uppskjutas ytterligare ett år.

Det författningsmässiga underlaget för 1981 års taxering hade
tagits fram av 1976 års fastighetstaxeringskommitté. Det nya
regelkomplex som blev resultatet av dess arbete betydde framför
allt en anpassning av lagstiftningen till den nya regeringsformen
och dess normgivningssystem. Anpassningen kan
sägas ha inneburit att fastighetstaxeringen kom att styras av
utomordentligt detaljerade värderingsregler för de olika
typerna av fastigheter. Dessa s.k. värderingsmodeller innebar
övergången till en_teoretiskt sett mycket sofistikerad
taxeringsmetodik; en given förutsättning för den övergången
var ett mycket omfattande datorstöd.

Fastighetstaxeringen vållade tidvis en livlig debatt i massmedia.
Den debatten kom i huvudsak att handla om informationsutställningen
i maj 1980, uppgiftskraven sådana de preciserades
i deklarationsblanketten, felaktigheter i informationen
till allmänheten, förseningar i taxeringens genomförande
på grund av problem med datorprogrammen och den förlängning
av hela taxeringen och av besvärstider som blev en
följd av detta etc. Diskussionerna om vad fastighetstaxeringen
skulle komma att betyda för de olika slagen av fastigheter
gällde främst småhusen och några speciella fastighetskategorier
som fritidshus och arrendetomter i skärgårdsområdena.
Ett stort antal fastighetsägare (= drygt 90 000) överklagade
fastighetstaxeringsnämndernas beslut till länsrätterna.
Det kan tilläggas att myndigheterna hade räknat med och
planerat för ett något större antal överklaganden.

282

Min "saga" fran inledningen om de två villorna som fick taxeringsvärden
som skilde sig åt med 160 000 kronor ger många av
problemen med den här fastighetstaxeringen i blixtbelysning.
"Sagan" får tala för sig själv. Här skall jag, som jag redan
har antytt, begränsa mig till en mer principiellt anlagd
granskning av taxeringen av småhus. De anmälningar i saken
som jag fått ta emot har också så gott som uteslutande gällt
den fastighetskategorin.

Det blir också en granskning som har sin givna utgångspunkt i
de delar av förfarandet som de enskilda reagerade mot och
fann svårbegripliga. Jag kommer alltså att mera syssla med
information, standardpoäng, det praktiska genomförandet och
sådana saker. Jag går däremot inte så mycket in på de bakomliggande
generella övervägandena och lösningarna.

3.2 Inslag i 1981 års allmänna fastighetstaxering i prin cipiell

belysning

3.2.1 Centralstyrningen

1975 års allmänna fastighetstaxering reglerades av några få,
kortfattade lagbestämmelser och ett mycket omfattande paket
av anvisningar utfärdade av RSV. Att tillämpa den ordningen
också vid 1981 års taxering bedömdes som oförenligt med regeringsformens
regler om normgivningsmakten (8 kap.). De reglerna
ledde till att ramarna och de grundläggande principerna
för värderingsmodellerna angavs i lag, medan regleringen i
övrigt - efter delegation - fick utformas av regeringen. I en
omfattande fastighetstaxeringsförordning vidaredelegerade
regeringen till RSV och länsstyrelserna att meddela ytterligare
föreskrifter. Det blev RSV:s uppgift att i föreskriftens
form bl.a. precisera de olika värdefaktorerna med klassindelning
och utforma riktvärdekartor och riktvärdetabeller.
Själva riktvärdena, däremot, kom enligt riksdagens beslut att
meddelas i form av anvisningar, dvs. de blev inte bindande
för de tillämpande myndigheterna.

283

Bakom den ordning, sorn här har beskrivits i sina huvuddrag,
ligger en analys av de krav som regeringsformens regler om
normgivningsmakten ställer på den formella utformningen av
fastighetstaxeringen. Resultatet av den analysen blev att
taxeringsförfarandet kom att författningsregleras i en
utsträckning som tidigare inte varit bruklig. Situationen kan
- om man så vill - beskrivas så att genomförandet av taxeringen
kom att styras mera av generellt verkande föreskrifter
än av anvisningar? på så sätt begränsades taxeringsmyndigheternas
och även domstolarnas manöverutrymme i praktiken
högst väsentligt. Det är dock enligt min mening inte klart
och entydigt att det var i alla delar konstitutionellt nödvändigt
att formalisera genomförandet på sätt och i den
utsträckning som skedde - det saknas inte goda argument för
ett mindre normbundet system. Det kan väl inte ha varit så
att det hårt datoriserade genomförandet krävde en stel och i
princip undantagslös reglering och att man därför ansåg sig
vara tvungen att göra "en konstitutionell dygd av en teknisk
nödvändighet"?

Här skall bara tilläggas att den uppgift som lades på RSV
inte var lätt. Den innebar utarbetande av ett komplex av
föreskrifter, anvisningar, administrativa rutiner, datorprogram,
deklarationsblanketter, informationsmaterial och
beslutsblanketter m.m. Detta arbete försvårades av att tiden
blev knapp: statsmakterna tog sina beslut om, lagstiftningen
strax före årsskiftet 1979/801 Det kan på goda grunder antas
att åtskilliga problem i rättstillämpningen och i det praktiska
arbetet nog skulle ha kunnat undvikas om mer tid hade
ställts till förfogande. Som det blev nu har jag intrycket av
att RSV gick för långt i att besluta föreskrifter för att
styra fastighetstaxeringen och dess detaljer.

3.2.2 Utställningarna

Det föreskrevs i författningarna att olika intressegrupper
och allmänheten skulle ges tillfälle att komma in med synpunkter
redan under förberedelsearbetet. I maj 1980 ordnades
utställningar för det ändamålet. Det var en i sig god idé.

284

Men information är svårt och allmänheten kom att missuppfatta
syftet med utställningarna. Man trodde att det med hjälp av
utställningsmaterialet gick att direkt räkna ut det egna
taxeringsvärdet. Utställningsmaterialet var svårbegripligt
och på sina håll också ofullständigt; den direkta vägledning
som allmänheten hade behövt för att ha en rimlig chans att
kunna tillgodogöra sig materialet saknades eller var otillräcklig.
De skriftliga synpunkter som lämnades in tog främst
sikte på enskilda fastigheters förhållanden - synpunkter som
i detta skede av fastighetstaxeringen inte var av primärt
intresse. Jag är visserligen ingen expert på informationsförmedling
men jag är övertygad om att det är en mycket svår,
för att inte säga omöjlig, uppgift att på det här sättet
lämna en vettig och begriplig information om något så komplicerat
och detaljerat som 1981 års allmänna fastighetstaxering.
Endast om fastighetstaxeringsförfarandet förenklas avsevärt
kan informationsinsatser av den här typen bli ett
meningsfullt inslag i den informationsdrive som alltid måste
till inför ett så omfattande och för den enskilde så viktigt
företag som en allmän fastighetstaxering.

3.2.3 Synpunkter på föreskrifterna

RSV hade tagit fram ett batteri av föreskrifter. Fastighetsägarna
konfronterades med regleringen redan vid utställningarna.
De fick sedan lära sig att hantera de här föreskrifterna
när de skulle fylla i deklarationsblanketten och
ta del av informationsmaterialet. Att fylla i deklarationsblanketten
blev inte lätt. Den skilde sig från blanketten vid
föregående allmänna fastighetstaxering. En del av frågorna
var helt nya. Uppmätningarna skulle äga rum enligt nya regler.
Medan man vid 1975 års fastighetstaxering t.ex. hade
intresserat sig för antalet badrum i ett småhus, gällde frågan
nu enbart om det fanns eller inte fanns en sådan facilitet
i huset. När fastighetsägaren satte sig ned för att
deklarera sitt fastighetsinnehav hade han eller hon en ganska
så besvärlig uppgift framför sig. Vetskapen om att fastighetstaxeringsvärdena
på många håll skulle komma att höjas
avsevärt gjorde inte arbetet precis muntrare.

285

En av stötestenarna blev mätningen av husets storlek. Riksdagsbeslutet
innebar i den delen att nya mätregler med utgångspunkt
i en ny antagen svensk mätstandard skulle tillämpas.
RSV lyckades inte - det måste konstateras - med uppgiften
att på ett korrekt och lämpligt sätt göra fullt klart för
allmänheten och fastighetstaxeringsnämnderna vilka regler som
fanns om mätningen, hur den skulle göras och hur storleken av
ytorna hos ett småhus skulle redovisas i deklarationen. Jag
har tidigare utförligt behandlat denna informationsmiss i ett
särskilt beslut och kan därför nöja mig med att hänvisa till
detta (se bilaga 10). Jag försöker där illustrera hur normgivningsproblemet
och det komplicerade förloppet att översätta
en svensk mätstandard till föreskrifter, deklarationsblanketter
och informationsbroschyrer kan te sig. Den redovisningen
har sitt givna intresse även inför framtida fastighetstaxeringar.

Vid sidan av mätreglerna kom den största uppmärksamheten och
kritiken främst att gälla de 19 frågorna om byggnadens
standard. Diskussionen gällde särskilt dessa fyra frågor.

Badrumsinredning

Badrum med mosaik på väggarna eller med
färgad inredning (kakel och sanitetsporslin) -

ja Q

nej Q

Köksinredning

Kök med snickerier i trä (t.ex.
ädelträ eller massiv furu)

"ej Q

Innertak

Minst hälften av den sammanlagda
takytan (för bostadsrum och kök)
i trä (t.ex. panel av gran, furu)

286

Golv

Minst hälften av den sammanlagda
golvytan (för bostadsrum och kök)

i trä (t.ex. parkett, lamell, furu) ja □

nej Q

Det är inte alldeles uppenbart vilka urvalskriterier sorn
använts när dessa och de andra frågorna ställts samman. Jag
föreställer mig att man har sökt få med sådant som fastighetsköpare
ofta frågar efter respektive fäster sig vid när de
överväger att köpa ett hus. Men de komponei,ter som förutsatts
ge en bild av standarden verkar i vissa delar som inte helt
jämförbara. Den faktiska standardskillnaden mellan att sakna
indraget vatten och att ha färgat kakel och sanitetsporslin i
badrummet måste - om komponenterna skall jämföras - rimligen
vara större än 1 poäng)

RSV har valt konkreta frågor med konkreta exempel på olika
material som verkar standardhöjande. Jag tror att uppläggningen
av deklarationsblanketten på den här punkten medförde
att fastighetsägarna kom att ifrågasätta inte bara standardavsnittet
i blanketten utan även fastighetstaxeringen som
sådan.

De "värderingar" som låg bakom frågorna blev ju också föremål
för diskussion i riksdagen under pågående fastighetstaxering.
Frågan om "sträffbeskattningen” av trä som inredningsmaterial
kom t.ex. att uppmärksammas i flera motioner i riksdagen. När
skatteutskottet (SkU 1980/81:42 s. 21-22) behandlade
motionerna sade man bl.a.:

De riktvärden som kritiseras i motionerna och skrivelsen
tas fram av värderingsexpertis i samverkan med
fastighetstaxeringsnämnderna och allmänheten. Det
bygger normalt på den bästa utredningen av fastigheternas
marknadsvärden som går att få fram bos underlag
för värderingen. Naturligtvis kan oriktiga beräkningar
förekomma. Av den anledningen har riktvärdena
meddelats i anvisningsform och inte i form av bindande
föreskrifter. Betydelsen av trä- och andra inred -

287

ningsdetaljer sorn värdefaktorer vid fastighetstaxeringen
får naturligtvis inte överdrivas. Genom att
riktvärdena meddelas i anvisningsform är fastighetstaxeringsinsatserna
oförhindrade att i varje enskilt
ärende eller mål pröva riktigheten av anvisningen och
avgöra om den skall tillämpas eller frångås. Härtill
kommer att den skattskyldige har möjlighet att i
deklarationen ange om exempelvis trätak eller trägolv
inte håller normal standard och därför inte bör föranleda
högre poäng.

Också den "Baga" som utgör inledningen till detta beslut
illustrerar vilken betydelse RSV:s sätt att fråga har haft.
Själv kan jag omöjligen förstå varför frågan om t.ex. köksinredning
ställts på ett sådant sätt att snickerier i trä
ansetts värdeförhöjande medan mycket dyrbara och exklusiva
inredningar i t.ex. plastlaminat inte har ansetts ha den
effekten. Det finns fler sådana exempel men jag skall inte
här dra upp dem. Jag skall'' bara knyta an till teknikdiskussionen
och - något hädiskt måhända - ställa denna frågat
Kan det ledaB i bevis att utfallet hade blivit ett annat
mindre rättvisande om de 19 frågorna om standard ersatts av
denna enda

- Har Ert hus en utrustningsstandard som med hänsyn
till deBs ålder kan betecknas som

- hög

- normal

- låg

- undermålig?

Avvikelser från normalalternativet bör motiveras/exemplifieras
.

3.2.4 Fastighetsägarnas möte med fastighetstaxeringsnämnderna Fastighetsägarna

hade att lämna mycket detaljerade uppgifter.
Det var i en del avseenden oklart hur underlaget för uppgifterna
skulle tas fram; flera av de frågor som skulle besvaras
väckte irritation redan genom att de ställdes.

288

Man kan ställa sig frågan: levde myndigheterna å sin sida upp
till de krav på kvalitet och flexibilitet - i sitt umgänge
med fastighetsägarna under utrednings- och beslutsförfarandet
- som fastighetsägarna hade rätt att ställa? Annorlunda
uttryckt: - Läste och behandlade myndigheterna fastighetsägarnas
synpunkter och påpekanden på ett objektivt och
seriöst sätt? - Följde myndigheterna reglerna i bl.a. förvaltningslagen
om kommunicering, beslutsmotivering etc. vid
sin behandling av deklarationerna?

Den första - den materiella - delen av frågan tar jag upp
här; den andra - den formella - diskuterar jag i avsnitt 3.3.

Fastighetstaxeringsnämnderna styrdes som sagt i sitt arbete
av föreskrifter och i mindre utsträckning av anvisningar.
Föreskrifterna gick mycket långt i detalj och fordrade en
omfattande redovisning inför den databearbetning som utgjorde
- kan man säga - fastighetstaxeringens hjärtpunkt (och
achilleshäli). De flesta fastighetstaxeringsnämndsordförandena
var fullt sysselsatta med att göra deklarationsuppgifterna
registrerbara. Tiden räckte på många håll inte till för
några mer "vidlyftiga individuella turer". Men, om den nu
gjorde det, vilka formella möjligheter hade taxeringsnämnden
att gå ifrån det framräknade värdet om omständigheterna antydde
att det skulle vara riktigt att göra det? Fastighetsägaren
kunde ju ha lämnat särskilda upplysningar om förhållanden
på fastigheten som det fanns all anledning att överväga.
Som skatteutskottet sagt i det nyes citerade uttalandet
så hade nämnden möjlighet att gå ifrån det satta riktvärdet
men detta fordrade givetvis att det kommit fram någon utredning
om att beräkningarna inte skulle vara riktiga i det aktuella
området eller vad gäller den aktuella typen av fastighet.
Den möjligheten tror jag att det var ovanligt att nämnderna
begagnade sig av. Men de hade också en annan möjlighet.
De kunde justera riktvärdet för s.k. säregna förhållanden.

När skatteutskottet i sitt uttalande talar om att en skattskyldig
i deklarationen kan ange om exempelvis trätak eller
trägolv inte håller normal standard och därför inte bör för -

289

anleda högre poäng Sr det, föreställer jag mig, den möjligheten
som man har i tankarna. Hen också befogenheten att göra
justering för säregna förhallanden var noggrannt styrd av
RSV. 1 RSV:s föreskrifter beskrevs ett antal situationer där
sådan justering kunde ske och angavs särskilda justeringskoder
i siffror som skulle användas när en sådan justering
hade skett. Men en justering förutsatte betydande avvikelser
från det antagna riktvärdet. Få är nog de fastighetsägare som
hade framgång i sina försök att övertyga sin nämnd om att det
egna huset i något hänseende avvek ''''nedåt" från tabellens
hus. Denna restriktivitet när det gäller att korrigera riktvärdet
utgör som jag ser det en avgörande svaghet i denna
fastighetstaxering.

Fastighetstaxeringsnämndens möjligheter att själv göra en
helhetsvärdering av fastigheten med poängberäkningen som ett
hjälpmedel och med utrymme för att klassa om fastigheten
fanns vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. 1981 kom man
i stället, mycket genom RSV:s åtgärder, att binda upp sig
kring en mycket stel värderingsmodell samtidigt sorn behovet
av flexibilitet kom att uppfattas som så mycket större,
eftersom modellen gick så mycket i detalj.

En olycklig konsekvens av detta förhållande blev att åtskilliga
fastighetsägare fick en känsla av att det inte spelade
någon som helst roll vad de sade. Myndigheterna tog ändå inte
någon hänsyn till det. Den stela utformning taxeringen fick
gör det motiverat att fråga sig om myndigheterna givits
egentliga möjligheter till sådana hänsynstaganden. Inte bara
taxeringsnämnderna utan också domstolarna har vid 1981 års
fastighetstaxering vid besvärsprövningen kommit att bli låsta
i en utsträckning som förefaller stötande. Besvärsprövningen
kommer i mångå fall endast att innebära en mekanisk kontroll
av uppgifterna i en riktvärdetabell. För att domstolen skall
komma ifrån de meddelade föreskrifterna krävs att dessa i en
lagprövning enligt regeringsformens regler inte anses tilllämpliga.
Anvisningarna om riktvärden och annat får domstolen
däremot gå ifrån. De är inte bindande. Men det fordras regelmässigt
utförlig utredning för att något sådant skall kunna

19 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr I

290

bli aktuellt. Detta medför i ein tur att besvärsrätten som en
möjlighet att uppnå materiell rättvisa för en del kan komma
att framstå eller uppfattas som en illusion. Vad det kan betyda
för förtroendet för domstolarna (liksom för andra myndigheter!)
krävs det inte stora mått av fantasi för att föreställa
sig.

3.3 Utrednings- och beslutsförfarandet

- synpunkter på det praktiska taxeringsarbetet

I detta avsnitt behandlar jag närmare frågan om hur fastighetstaxeringsnämnderna
i sitt praktiska arbete levde upp till
de krav på kvalitet i utredningsarbetet och omprövningsförfarandet
m.m. som fastighetsägarna med hänsyn till den omfattande
uppgiftsplikten rimligen hade rätt att ställa. Avsnittet
bygger helt på anmälningarna hit.

3.3.1 Det allmänna utredningsansvaret

Jag har sett exempel på att fastighetstaxeringsnämnden när
den fattar sitt grundbeslut utgår ifrån vissa sakförhållanden,
som inte överensstämmer med deklarationen, i stället för
att försöka utreda hur det faktiskt förhåller.sig. Det har
också visat sig att nämnden därefter trots erinringar från
fastighetsägaren stått fast vid sitt beslut, fortfarande utan
att kontrollera faktiska förhållanden, låt mig här peka på
dessa fall.

• Fastighetstaxeringsnämnden beslutade, utan föregående
kontakt med fastighetsägaren, att göra ett tillägg
till taxeringsvärdet med 20 000 kr. för sjöutsikt. I
deklarationen hade ägaren varken kryssat för "egen
strand" eller "avståndet från tomtgräns till strand
är mindre än 100 m“. I erinringar hävdade fastighetsägaren
bestämt att det inte fanns någon sjöutsikt.
Utan att utreda frågan i samband med omprövningen
vidhöll nämnden sitt beslut (bilaga 11, s. 76).

291

• Fastighetsägaren hade i deklarationen glömt att sätta
ett kryss i någon av rutorna för “ja" eller "nej" på
frågan om minst hälften av innertaken var i trä; detta
hade betydelse för att bestämma standardpoängen.
Utan att ta reda på hur det förhöll sig utgick fastighetstaxeringsnämnden
ifrån att svaret var "ja" och
gav honom en standardpoäng på den punkten. Fastighetsägaren
lämnade erinringar till nämnden om denna
poäng. Vid omprövningen tog nämnden bort poängen
ifråga men lade i stället till en poäng för sanitet
utan föregående kommunikation med ägaren. Med detta
förblev totala antalet standardpoäng liksom taxeringsvärdet
oförändrat (bilaga 12, s. 81).

Så här får det självfallet inte gå till. Det förhåller sig
visserligen så att fastighetstaxeringslagen inte har bestämmelser
som ålägger fastighetstaxeringsnämnderna någon utredningsskyldighet.
Men att den principen ändå gäller följer
redan av den grundläggande regeln i 1 kap. 9 § regeringsformen
(RF) med kravet på “Baklighet och opartiskhet" i
myndighetsutövningen och av det utflöde av denna regel sorn
den s.k. officialprincipen utgör i förvaltningsförfarandet.
Att officialprincipen gäller hos förvaltningsdomstolarna följer
direkt av förvaltningsprocesslagen (8 §). Taxeringsnämnderna
för inkomst- och förmögenhetstaxeringarna har genom
speciallagstiftning ålagts utredningsskyldighet i 65 § taxeringslagen.

Förvaltningslagen reglerar bara vissa delar av utredningsförfarandet
som kommunikation och remisser. Viss vägledning i
formella frågor (t.ex. angående komplettering med underskrift
av handling) ges myndigheterna i 8 § lagen. Frågan om
det är myndigheten eller den enskilde som ansvarar för att
ärendet blir tillfredsställande utrett regleras däremot inte
i förvaltningslagen. Förarbetena ger inte heller mycket vägledning
på den här punkten. Med den officialprincip som förvaltningsförfarandet
bygger på blir det myndigheten som har
det yttersta ansvaret för att ärendet blir tillräckligt utrett
.

292

Det år ju för övrigt helt orimligt att ställa så höga krav på
fastighetsågarna sorn man faktiskt gör, om inte fastighetstaxeringsnämnderna
i sin tur tar till vara det material
och de uppgifter som hämtats in huvudsakligen från fastighetsägarna.
Anmälningarna hit har visat sådana brister i utrednings
för farandet hos fastighetstaxeringsnämnderna som det
finns anledning att söka motverka genom olika åtgärder inför
kommande taxeringar, oavsett om dessa sker enligt hittillsvarande
regelsystem eller enligt ett s.k. rullande system.

I speciallagstiftningen berörs ofta myndigheternas utredningsansvar.
Ett exempel är, som tidigare nämnts, 65 § taxeringslagen
som reglerar de vanliga taxeringsnämndernas utredningsskyldighet.
Departementschefen framhöll i propositionen
med förslag till bestämmelsen att "taxeringsnämnden självfallet
skall tillse att de frågor som uppkommer vid deklarationsgranskningen
blir utredda i den utsträckning som behövs
och är möjliga att åstadkomma" (prop. 1977/76:181 s. 216).
Taxeringsnämndernas skyldighet att utreda och kommunicera
måste ses mot bakgrund av den övergripande bestämmelsen om
kommunikationsplikt i 15 § förvaltningslagen. Där föreskrivs
det att en part alltid har rätt att få ta del av utredningsmaterial
som annan har tillfört ärendet (om det inte är
uppenbart obehövligt).

Förvaltningsrättsutredningen (FRU) har i sitt delbetänkande
(SOU 1981:46) Ändringar i förvaltningslagen föreslagit att
principen om utredningsansvar kodifieras med en regel i förvaltningslagen
med i huvudsak sanna avfattning sorn den i förvaltningsprocesslagen.
Till närmare utveckling av förslaget
har FRU anfört bl.a. följande.

En förutsättning för att riktiga beslut skall kunna
fattas av myndigheterna är att den utredning som
läggs till grund för beslutet är tillräckligt omfattande
och allsidig. I annat fall kan inte heller de
krav på saklighet i den offentliga verksamheten som
ställs upp i RF tillgodoses. Myndigheterna måste
verka för att varje ärende blir så utrett som behövs

293

för att ett materiellt riktigt beslut skall kunna
fattas. Utredningsansvaret innefattar dessutom ett
ansvar för att utredningen bedrivs på ett ändamålsenligt
sätt. Myndigheten skall alitsa bedöma vem som
lämpligen bör skaffa fram den utredning som behövs
samt, om parten bör göra det, anvisa honom hur det
bör ske. Utredningen måste vidare bedrivas tillräckligt
snabbt och på ett sätt som inte vållar enskilda
eller andra onödiga olägenheter.

Vad FRU här har sagt belyser enligt min mening innebörden av
redan gällande rätt. Låt mig här erinra om att det i utredningsansvaret
ligger att fastighetstaxeringsnämnden skall,
innan ett ärende avgörs, informera fastighetsägaren om det
som har tillförts ärendet av annan än honom själv. Den regeln
följer direkt av 15 § förvaltningslagen. Till den regeln
återkommer jag i avsnitt 3.3.2.

Fastighetstaxeringsnämnen har givetvis skyldighet att utreda
ärendena såväl innan grundbeslutet fattas som senare vid
omprövningen efter erinringar från fastighetsägaren eller när
det finns andra skäl till det än fastighetsägarens erinringar

Det är alltså klart att även en fastighetstaxeringsnämnd
måste utreda ett ärende "i den utsträckning som dess beskaffenhet
kräver". Den skyldigheten bör i tydlighetens och konsekvensens
intresse skrivas in i fastighetstaxeringslagen.

Att utforma bestämmelsen och att planera in den i lagen bör
bli en uppgift för fastighetstaxeringskommittén.

3.3.2 Kommunicering

Jag har sagt det tidigare men det förtjänar att upprepas:
kommunikationsregeln i 15 § förvaltningslagen är en hörnpelare
för handläggningen av förvaltningsärenden med inslag av
myndighetsutövning. Regeln innebär att myndigheten innan ett
ärende avgörs skall informera parten om det sorn tillförts
ärendet av annan än honom själv och tillfälle beredas honom
att yttra Big över det, om detta inte är uppenbart obehövligt

294

Förvaltningslagen kompletteras med bestämmelsen i 65 § taxeringslagen
när det gäller förfarandet i de vanliga taxeringsnämnderna.
Där sägs det att taxeringsnämnden skall se till
att utredning görs och att den skattskyldige får tillfälle
att yttra sig när det behövs för nämndens beslut. Eftersom en
motsvarande regel saknas när det gäller fastighetstaxeringsnämnderna,
regleras dessa nämnders kommuniceringsskyldighet
helt av 15 § förvaltningslagen.

Det måste, såvitt jag förstår, vara endast i särfall som en
fastighetstaxeringsnämnd kan tillämpa undantagsregeln om att
kommunicering är uppenbart obehövlig. Ja, jag skulle vilja gå
Bå långt som att säga att jag har mycket svårt att föreställa
mig fall där nämnden skulle kunna avstå från att låta fastighetsägaren
ta del av och yttra sig över uppgifter som tillförts
ärendet från tredje man eller genom myndigheternas försorg.

Bland anmälningarna hit finns exempel på fastighetstaxeringsnämnder
som har haft tillgång till. uppgifter som inte kommit
från fastighetsägaren men vilka inte har kommunicerats med
denne före beslut. En sådan kommunicering skall inte behöva
ta vare sig mycket tid eller arbete. Ett enkelt telefonsamtal
är ofta tillräckligt för att snabbt få fastighetsägarens syn
på de uppgifter nämnden fått tillgång till. De eventuella
missförstånd och oklarheter sos uppstått i de ärenden som
anmälts hit och som lett till överklaganden hos länsrätten
hade därför enkelt kunnat klaras av redan i fastighetstaxeringsnämnden
vilket hade varit till fördel för alla inblanda O de

parter'' Låt mig kort sammanfatta de fallen:

e Fastighetstaxeringsnämnden hade under omprövningsperioden
utan fastighetsägarens vetskap "besiktigat
dennes villafastighet". Nämnden hade dock tagit fel

2 En av anmälningarna hit har föranlett mig att väcka åtal
mot en taxeringsnämndsordförande huvudsakligen på grund
av att han hade underlåtit kommunikation med
fastighetsägaren före beslut (bilaga 13).

295

på fastighet. Det var grannens fastighet man tittat
på och bl.a. funnit en swimmingpool. Utan att underrätta
ägaren om iakttagelserna utgick nämnden ifrån
att deklarationen var felaktig och taxerade honom
bl.a. för grannens swimmingpool (bilaga 13 s. 90).

e Fastighetstaxeringsnämnden hade av några radhusägare
i ett område hört att husen i området skulle vara
exteriört lika. Nämnden utgick därför ifrån att en
annan radhusägare hade lämnat felaktiga uppgifter i
sin deklaration avseende standardpoängen för fasad.
Utan föregående kommunikation med denne fastighetsägare
omprövade nämnden på eget initiativ sitt grundbeslut
och höjde taxeringsvärdet (bilaga 14 s. 98).

• Fastighetstaxeringsnämnden hade under omprövningsperioden,
utan erinringar från fastighetsägaren,
funnit att nämndens grundbeslut avseende en hyresfastighet
inte var riktigt. Nämnden inhämtade därför
upplysningar från förre ägaren och från fastighetsbildningsmyndigheten.
Utan föregående kommunikation
med fastighetsägaren beslutade nämnden av en rad
olika skäl att höja taxeringsvärdet från 500 000 kr.
till 800 000 kr. (bilaga 15 s. 101).

3.3.3 Besiktning

En fastighet får besiktigas vid taxering om fastighetstaxeringsnämndens
ordförande eller tjänsteman som biträder nämnden
kommer överens med fastighetsägaren om Bådan besiktning
(18 kap 8 § fastighetstaxeringBlagen). Hur det kan gå till om
regeln om "överenskommelse" inte iakttas visar också det fall
sorn jag redogjorde för i det förra avsnittet, där besiktningen
skedde utan ägarens vetskap och alltså i strid med
gällande bestämmelser. Det visade sig först sedan ägaren fått
omprövningsbeslutet att nämnden hade tittat på grannens villa
(bilaga 13 s. 90).

296

Det bör tilläggas att 18 kap 8 § fastighetstaxeringslagen
inte uttömmande reglerar besiktningsmöjligheterna. Länsrätten
kan på framställning av nämnden besluta om besiktning även i
andra fall än sådana som avses i 8 §. Denna regel - som återfinns
i 18 kap 29 § nämnda lag - gäller fr.o.m. den 20 maj
1981 och tillämpades första gången vid den allmänna fastighetstaxeringen
1981.

3.3.4 Personlig inställelse

En fastighetsägare har en ovillkorlig rätt att företräda inför
fastighetstaxeringsnämnden för att meddela upplysningar
till ledning för taxering av fastigheten (20 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen)
. Det är dock viktigt att påpeka att i
rätten att "meddela upplysningar" ligger, inte en rätt för
fastighetsägaren att utförligt argumentera eller plädera för
sin sak utan endast en rätt att presentera faktiska upplysningar
till ledning för taxeringen av en fastighet.

Jag vill i det här sammanhanget stryka under hur viktigt det
är att fastighetstaxeringsnämnderna dokumenterar och för ordnade
anteckningar om vad fastighetsägaren säger (16 § förvaltningslagen)
.

I den här frågan vill jag hänvisa till detta fall.

• En fastighetsägare hade skriftligen hos faBtighftstaxeringsnämnden
begärt personlig inställelse i samband
med att han lämnade erinringar. Nämnden omprövade
dock grundbeslutet utan att ägaren fick tillfälle
att inställa sig inför nämnden (bilaga 16 s. 106).

3.3.5 Beslutsmotiveringarna

17 § förvaltningslagen föreskriver att beslut "varigenom myndighet
avgör ärende, skall innehålla de skäl sorn bestämt utgången".
Skälen får dock utelämnas helt eller delvis bl.a. om
beslutet inte går part emot eller det av annan orsak är
"uppenbart obehövligt" att upplysa om skälen.

297

Förvaltningslagen gäller handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndighet.
Har i lag eller författning som beslutats av
regeringen eller riksdagen meddelats bestämmelse som avviker
från förvaltningslagen gäller dock den bestämmelsen. I den
omfattande speciallagstiftning, som reglerar förvaltningsmyndigheternas
verksamhet, finns bara i viss begränsad
utsträckning bestämmelser om motivering av beslut liksom i
fråga om handläggningsförfarandet i övrigt. Detta förhållande
leder alltså till att den "supplerande'''' bestämmelsen i 17 §
förvaltningslagen ofta blir tillämplig. Det bör här påpekas''
att det förhållandet att det i 20 kap. 12 § fastighetstaxeringslagen
finns utförliga regler om vad som skall redovisas
i fastighetstaxeringsnämndens beslut inte innebär att fastighetstaxeringsnämnden
friskrivits från skyldigheten att iaktta
förvaltningslagens motiveringskrav.

JO har tidigare berört frågan hur utförligt de maskinellt
framställda underrättelserna behöver redovisa fastighetstaxeringsnämndens
beslut, se JO:s ämbetsberättelse 1977/78
s. 292. JO konstaterade där att de klagomål som kommit in
visat att systemet méd de datamässigt framställda underrättelser
som använts vid 1975 års fastighetstaxering varit
alltför stelt för att tillgodose samtliga fastighetsägares
behov av - och rätt till - motivering.

1976 års fastighetstaxeringskommitté3 förordade maskinellt
framställda underrättelser men menade samtidigt att kompletterande
uppgifter i vissa fall borde lämnas utöver dem som
framställts maskinellt, t.ex. en motivering av hur eventuella
säregna förhållanden hade bedömts. Kommittén ansåg att det
i regel skulle bli aktuellt med en särskild motivering först
vid beslut efter erinringar från fastighetsägaren men uteslöt
inte att en sådan kunde behövas i underrättelse om det första
beslutet, dvs. vad som här tidigare har kallats "grundbeslutet".
När det gäller underrättelse om ett omprövat beslut
borde det enligt kommittén ibland vara lämpligt att nämnden
med hänsyn till vad som hade anförts i erinringar lämnade

3 Se SOU 1979:32; s. 857

298

kompletterande uppgifter utöver dem som kan framställas

datamässigt. Kommittén ansåg vidare att nämnden, då den

kompletterade den maskinellt framställda underrättelsen med

särskilda beslutsgrunder, borde underrätta fastighetsägaren

om dessa särskilda grunder samtidigt som man tillställde

honom eller henne den maskinellt framställda underrättelsen.

Samma rutiner borde då tillämpas som vid underrättelse om

skiljaktig mening. - Statsmakterna hade inga invändningar mot

kommitténs förslag i denna del. Departementschefen ansåg att

flera standardmotiveringar borde skapas och att särskilda

motiveringar skulle sändas separat i större utsträckning än
4

tidigare.

En allmän fastighetstaxering är en extrem massärendeprocess.
Alla fastighetsägare skall få en underrättelse om grundbeslutet.
Det säger sig självt att utrymmet för mer "individualiserade"
beslut i ett sådant förfarande blir mycket begränsat.
Endast den fastighetsägare som för fram omständigheter redan
i deklarationen som antyder eller pekar på att förhållandena
är "säregna" för fastigheten bör kunna kräva en särskild
motivering redan i grundbeslutet. Annorlunda förhåller det
sig med omprövningsbesluten. De är visserligen många de
också, men den omständigheten får inte tas till intäkt för
nämnden att bemöta en fastighetsägare - som t.ex. gjort sig
mödan att utförligt argumentera för sin sak eller rent av
lagt fram en egen utredning - med en förprogrammerad standardformulering
utan tillräcklig referens till det enskilda
fallet (exempel på standardtexter, se bilaga 22). Och även om
flertalet av de omprövningsfall som nämnden har att ta ställning
till inte kräver individualiserade motiveringar av nyss
antytt slag så har fastighetsägaren rätt att begära att nämnden
åtminstone gör sig den mödan att man söker finna den
standard formulering som passar in på det enskilda fallet.

Svar av "goddag-yxskaft-typen" får definitivt inte förekomma.

Även om fastighetstaxeringsnämnden - av skäl som jag nyss
redovisade - inte rimligen kan vara skyldig att lämna en
särskild motivering till grundbesluten annat än i vissa spe -

4 Prop. 1979/80:40 s. 180, SkU 1979/80:17, rskr. 121

299

cielia fall så bör det erinras om att det inte var förbjudet
att göra det. Och det hade självklart varit utmärkt om den
möjligheten också hade utnyttjats flitigare fin vad som blev
fallet. Det ansträngda arbetsläget är naturligtvis den
nfirma6te förklaringen till att det blev så. Men säkert har
den omständigheten att fastighetstaxeringsnämnderna egentligen
inte fick något incitament för att alls lämna motiveringar
till grundbesluten spelat en roll. En brist i systemet
med underrättelse om grundbeslutet var dessutom att det inte
särskilt markerades i underrättelsen om nämnden avvikit från
uppgifterna i deklarationen.

Några exempel på de av RSV till omprövningsbesluten utformade
standardtexterna finns med som bilaga till detta beslut
(bilaga 22 s. 136). Länsstyrelserna kunde även utforma egna
standardtexter till dataprogrammet. Det bör nämnas att fastighet8taxeringsnfimnderna
inte getts möjlighet att kombinera
flera standardtexter utan att gå över till att använda det
rent manuella förfarandet.

Sammanfattningsvis vill jag beträffande beslutsmotiveringarna
säga detta. Det gäller för nämnderna att välja rätt text om
de skall använda standardtexterna. Motiveringsskyldigheten
får en nämnd inte slarva ifrån sig bara för att man fått
mallar till hjälp i sitt arbete. Motiveringen måste självklart
anpassas till förhållandena i det enskilda fallet;
standardformuleringarna får inte användas urskiljningslöst.
sådana duger Säkert i de flesta fallen, men där de inte gör
det måste de ersättas med individuellt utformade motiveringar.

Jag skall här hänvisa till några ärenden där beslutsmotiveringarna
varit dåliga och ibland även helt obefintliga.

• I sin fastighetsdeklaration hade en villaägare under
Särskilda upplysningar åberopat att säregna förhållanden
förelåg och hänvisat till bilagor. Bilagorna
utgjordes av utlåtanden från Värderingsinstitutet
m.m. Även i erinringar mot grundbeslutet hänvisade

300

ägaren till bilagorna. I grundbeslutet bemötte nämnden
över huvud taget inte vad ägaren hade anfört.

Till omprövningsbeslutet, i vilket nämnden inte fann
skäl att ändra sitt tidigare beslut, lämnades en
“motivering" enligt standardtext som var helt intetsägande
(bilaga 17 s. 110).

e En fastighetsägare hade lämnat erinringar till nämnden
bl.a. på grund av att han i grundbeslutet hade
fått en standardpoäng för innertak. Nämnden tog bort
poängen vid omprövningen men lade utan ägarens vetskap
i stället till en poäng för sanitet. I beslutsmotiveringen
enligt en standardtext uppgavs att den
felaktiga uppgiften ändrats i enlighet med erinringarna
men att uppgiften saknade betydelse för
taxeringsvärdet. Endast vid en jämförelse av sifferkolumnerna
i de båda besluten kan man utläsa att en
poäng lagts till för sanitet (bilaga 12 s. 81).

e Fastighetsägaren hade lämnat erinringar mot nämndens
grundbeslut angående bostadsyta och biutrymmesyta.

Vid omprövningen ändrade nämnden visserligen ytans
storlek. Trots att ytan inte ändrades till vad
fastighetsägaren uppgivit lämnades den motiveringen
enligt standardtext att felaktig uppgift ändrats i
enlighet med vad Born nämnts i erinringarna. Uppgiften,
uppgavs det vidare, saknar betydelse för taxeringsvärdet
(bilaga 16 s. 106).

• En fastighetsägare hade lämnat erinringar till nämnden
bl.a. med anledning av att han i grundbeslutet
hade fått ett tillägg till taxeringsvärdet för sjöutsikt.
Den i omprövningsbeslutet lämnade motiveringen
var en av RSV utarbetad standardtext som inte alls
passade som en tillräcklig motivering till nämndens
beslut att bl.a. inte göra ändring beträffande detta
tillägg (bilaga 11 s. 76).

301

• I sina erinringar mot grundbealutet hade en fastighetsegare
som “PS" skrivit "Angående ålder se bifogade
protokoll”. Vid omprövningen ändrade nämnden inte
värdeåret enligt protokollet och lämnade inte heller
någon motivering på den punkten. Nämndens ordförande
har förklarat att man inte ansett ägarens “PS“ som
något annat än en upplysning och att nämndens motivering
enligt hennes mening var både riktig och tillräckligt
fullständig (bilaga 18 s. 115).

• Fastighetstaxeringsnämnden hade med en standardtext
motiverat omprövningsbeslutet med att nämnden bedömt
att de förhållanden som nämnts i erinringarna inte
påverkar fastighetens marknadsvärde så mycket att en
justering av taxeringsvärdet bör ske. I erinringarna
hade ägaren förutom synpunkter på husets skick framhållit
att bostadsytan var 114 m2 och inte 116 m2

som angivits i grundbeslutet. Nämnden ändrade inte
2

till 114 m i sifferkolumnen och ägaren fick inte
heller den förklaringen som fanns nämligen att två
m mindre total yta inte påverkade taxeringsvärdet,

därför att man i de båda fallen stannade inom samma

ytintervall, 126 - 135 m , för storlek i tabellen
(bilaga 19 s. 119) .

• I sin deklaration hade fastighetsägaren redovisat att
nybyggnadsåret var 1975. Fastighetstaxeringsnämnden
följde den i grundbeslutet. I erinringar uppgav fastighetsägaren
att fastighetens nybyggnadsår var 1974
och inte 1975. I erinringarna uppgav han även beträffande
fastighetens skick att fönstren var rötskadade
m.m. Omprövningsbeslutet motiverades med en standardtext
som inte lämnade någon sorn helst förklaring
till varför nybyggnadsåret inte kunde ändras till
1974 (bilaga 20 s. 122).

302

3.3.6 Omprövningsförfarandet

Ett beslut om fastighetstaxering skall omprövas när fastighetsägaren
kommer med erinringar eller det annars finns skäl
för det, t.ex. om nya fakta dykt upp och fastighetsägaren
fått tillfälle att kommentera dem. Nytt beslut fick inte tas
efter den 5 juni 1981.

Fastighetsägarens erinringar mot grundbeslutet - som skulle
vara fattat senast den 31 januari 1981 och underrättelse om
det utsänd senast den 15 april 1981 - skulle vara avgivna
till fastighetstaxeringsnämndens ordförande senast den 11 maj
1981.

I praktiken blev det, vad jag förstår, inte tal om mer än en
omprövning. Vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen sker
taxeringen kontinuerligt under en längre period och de skattskyldiga
får underrättelser om avvikelser från deklarationerna
vartefter taxeringsnämnderna fattar beslut. Omprövning kan
därför ske flera gånger under taxeringsperioden. Vid fastighetstaxeringen
däremot har man i praktiken - förmodligen
p.g.a. teknikens krav - två taxeringsperioder, en för arbetet
med grundbesluten och en omprövningsperiod.

Jag har bland anmälningarna hit sett ett exempel på hur fastighetstaxeringsnämnden
vid omprövning med anledning av erinringar
från fastighetsägaren hade beslutat höja
taxeringsvärdet trots att ägaren yrkat nedsättning av det i
grundbeslutet bestämda värdet (se bilaga 13). Fastighetstaxeringsnämnderna
måste vara restriktiva med att på eget
initiativ utnyttja omprövningsrätten, så bör ske endast då
nya fakta i ärendet kommit till efter det att grundbeslutet
fattats och fastighetsägaren fått möjlighet att ge sina
synpunkter på dem. Om nämnden i andra fall senare konstaterar
brister i sitt eget grundbeslut bör den normala ordningen
vara att ärendet inte omprövas utan lämnas över till länsstyrelsen
för eftergranskning (se bilaga 15). Handläggningen får
inte vara sådan att den ger fastighetsägarna intryck av att,
om de begär omprövning av någon anledning, så blir deras fas -

303

tighetsdeklaration föremål för en extra granskning i nämnden
i alla avseenden - en granskning sorn aldrig kommit till stånd
om de inte velat tillvarata sin rätt.

3.4 En processrättslig fråga

Fastighetsägare som var missnöjda med fastighetstaxeringenämndens
beslut kunde överklaga beslutet till länsrätten
senast den 30 september 1981. Under vissa förutsättningar kan
besvär i särskild ordning anföras senare. Även taxeringsintendenten
och kommunen har besvärsrätt.

Jag har stött på en processuell fråga som jag tycker borde
lösas med en uttrycklig bestämmelse i lag. I en anmälan hit
uppkom frågan om en delägare i en samägd fastighet kan
besvära sig över ett beslut om fastighetstaxering eller om
alla delägarna måste besvära sig gemensamt. I beslutet i det
ärendet redovisar jag mina synpunkter på frågan om det föreligger
“nödvändig processgemenskap". Beslutet i det ärendet
finns med som bilaga 21 till detta beslut.

4 SLUTORD

En fastighetstaxering är en viktig händelse för både fastighetsägarna
och det allmänna. Taxeringsvärdet spelar en
väsentlig roll i olika skattemässiga sammanhang och i det
ekonomiska livet i övrigt. Dess funktion ställer krav på
kvaliteten i arbetet.

Sedd ur statsmakternas mer övergripande perspektiv kom 1981
års allmänna fastighetstaxering att leda till ett i stora
drag jämnt och rättvisande resultat. Byter man perspektiv och
ser taxeringen från de enskilda fastighetsägarnas synpunkt
blir bedömningen delvis en annan. Den kom att av många uppfattas
som ett opersonligt excercerande med kända data och
lämnade uppgifter i ett fåfängt försök att uppnå millimeterrättvisa
bl.a. vad gäller något så individuellt som bostäder.
Med min “saga" i avsnitt 1 har jag försökt visa hur det
kan gå med den rättvisan.

304

Vid 1961 ars fastighetstaxering krävde skattemyndigheterna
betydligt fler och delvis andra uppgifter av fastighetsägarna
än vid tidigare taxeringar. Det räcker med att här påminna om
de 19 frågorna om småhusstandard. En så här pasB detaljerad
uppgiftsplikt för den enskilde måste rimligen motsvaras av
att myndigheterna behandlar materialet med objektivitet och
exakthet. Det måste alltså bli en balans mellan uppgiftskravet
på den enskilde och det resultat som myndigheterna
åstadkommer.

I det här beslutet med bilagor har jag försökt att belysa det
balansproblemet när det gäller både regelsystemets utformning
och rättstillämpningen i materiellt och formellt hänseende.
Mitt syfte med beslutet är främst att ge ett konstruktivt
bidrag till diskussionen om hur framtida fastighetstaxeringar
bör läggas upp. Det syftet utesluter dock inte att jag redovisar
en del kritik mot både systemet som sådant och enskilda
funktionärer. Vad jag vänder mig mot kan sammanfattas på
detta sätt:

e Det är varken konstitutionellt nödvändigt eller praktiskt
lämpligt att författningsstyra fastighetstaxeringen
i så stor utsträckning Born blev fallet. Den
uppläggningen tillsammans med den genomgripande och
för övrigt inte helt väl fungerande datastyrningen av
taxeringen resulterade i ett låst och med detaljerade
föreskrifter för hårt uppbundet system för värderingen
av fastigheterna (avsnitt 3.2.1).

e Det är nödvändigt att avsevärt förenkla fastighetstaxeringen
om informationsinsatser av typ fastighetstaxeringsutställningen
skall bli meningsfulla (avsnitt
3.2.2).

e Den för taxeringen så grundläggande ytmätningen av
småhus måste utformas så att fastighetsägarna kan få
ett korrekt underlag för hur mätningarna och hur
redovisningen av dessa skall gå till (avsnitt 3.2.3).

305

• Systemet med de 19 frågorna (färgat kakel i badrummet
m.m.) måste bestämt ifrågasättas. Några av frågorna
var dåligt valda och utformade. Man frågade om vissa
mycket skilda saker men poängsatte svaren som om
dessa saker var jämförbara från standardsynpunkt

(avsnitt 3.2.3).

• Den stela, detaljerade utformningen av taxeringen
medförde att utrymmet för fastighetstaxeringsnämnder
och domstolar att ta hänsyn till förhållandena i det
enskilda fallet blev för begränsat. Åtskilliga fastighetsägare
som lagt ned mycket arbete på att ge
myndigheterna en riktig bild av fastigheten har nog
erfarit att det varit svårt att få något som helst
gehör för sina synpunkter (avsnitt 3.2.4).

• I bl.a. förvaltningslagen och fastighetstaxeringslagen
finns regler om utrednings- och beslutsförfarandet
(kommunicering, besiktning, beslutsmotivering
m.m.). Där har det brustit på åtskilliga håll. I
ett avsnitt behandlar jag vilka krav som måste
ställas på fastighetstaxeringsnämnderna när det
gäller det formella förfarandet. Mina synpunkter
illustreras med ett antal enskilda fall. I ett ärende
som gäller bl.a. underlåtenheten att kommunicera
iakttagelser vid en "besiktning", har jag väckt åtal
för vårdslös myndighetsutövning. I övrigt behandlas
särskilt tekniken med maskinellt framställda standardmotiveringar
(avsnitt 3.3).

Aven om det nu finns planer på att utforma framtida fastighetstaxeringar
efter en helt ny modell, s.k. rullande taxering,
tror jag att åtskilligt av det som jag har sagt i detta
beslut om 1981 års allmänna fastighetstaxering och dess praktiska
genomförande kan ha sitt intresse. Låt mig här sluta
med att nämna att riksdagens skatteutskott har uttalat ett
önskemål om att man gör ändringar av systemet i förenklande
riktning (SkU 1981/82:42 s. 22 och 1981/82:39 s. 10). Om inte
annat så är detta beslut en god illustration till det berättigade
i det önskemålet.

20 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr I

306

DISCIPLINANSVAR FÖR FÖGDERISEKRETERARE SOM FÖRFARIT
FELAKTIGT I SIN EGENSKAP AV FÖREDRAGANDE I TAXERINGSNÄMND Dnr

3201-1981; JO:s beslut 1982-10-14
1 BAKGRUND OCH UTREDNING

J. - anmälaren i ärendet - och hans hustru hade vid
1981 års taxering använt sig av den möjlighet att uppnå
skattefrihet för räntebidragen som lagstiftningen
t.o.m. 1981 års taxering erbjöd. Hustrun hade ensam
lagfart på deras villafastighet, medan mannen var betalningsskyldig
för lånen. J. gjorde följaktligen i
sin självdeklaration samtliga ränteavdrag för räntekostnaderna
på lånen i fastigheten i förvärvskällan
kapital. Någon avräkning av räntebidragen skulle alltså
inte ske enligt då gällande regler. J. hade i en
bilaga till sin deklaration utförligt redogjort för
makarnas dispositioner med hänvisning till tillämpliga
bestämmelser i kommunalskattelagen. I bilagan hade han
också hänvisat till de nya bestämmelserna som skulle
gälla fr.o.m. 1982 års taxering och övergångsbestämmelserna
till dem.

I slutet av augusti 1981 fick J. en av föredraganden
i taxeringsnämnden fögderisekreteraren N.N. undertecknad,
den 28 augusti 1981 daterad, underrättelse
om avvikelse från självdeklaration med denna lydelse

Syftet med räntebidrag är att täcka räntekostnaden
vid nyproduktion av bostäder. Taxeringsnämnden
anser att räntebidraget bör följa lånen
och ej fastigheten. Oavsett vad som sägs i kommunalskattelagen
(som f.ö. är under omarbetning
på denna punkt) torde det få anses såsom mycket
obilligt om en familj enbart genom juridiska
transaktioner skulle kunna tillskansa sig icke
oväsentliga ekonomiska fördelar jämfört med t.ex.
övriga villaägare. + 11 384 kr

307

Sedan J. per telefon hade tagit kontakt med taxeringsnämndsordföranden
B. fick han en ny underrättelse
daterad den 31 augusti 1981 om avvikelse från självdeklaration
enligt vilken J. taxerats i enlighet med
avgiven deklaration.

Därefter utredde N.N. - på taxeringsnämndens uppdrag
- om det inte var möjligt att angripa J.:s ränteavdrag
på en annan grund. När det inte visade sig vara en
framkomlig väg skickade han den 1 oktober följande
meddelande till J.

Jag ger mig. Hade tänkt gå på bifogade meddelande
från Riksskatteverket men eftersom Spintab inte
är en förening utan ett AB så går det inte.

Tycker dock att det är synnerligen osmakligt att
endast de grupper i samhället som genom sin utbildning
och sitt yrke borde haft större ansvarskänsla
utnyttjar den här luckan.

Hälsningar

N.N.

I ärendet företogs utredning som omfattade bl.a. förhör
med N.N., B. och ledamoten av taxeringsnämnden S.

2 JO:S BEDÖMNING

I sitt beslut i ärendet anförde JO Nilsson bl.a. detta.

Det åligger en föredragande i taxeringsnämnd att
utreda deklarationerna och föredra dem så fullständigt
i taxeringsnämnden att nämnden kan göra
en självständig bedömning av den skattskyldiges
skatterättsliga situation och på den grunden
fatta ett beslut om taxering. Föredraganden har
inte någon beslutanderätt beträffande taxeringarna.
I hans uppgifter ingår emellertid att i en
underrättelse om avvikelse från självdeklaration
för den skattskyldige redovisa taxeringsnämndens
beslut och skälen till det.

Av N.N.:s berättelse framgår att han inför sammanträdet
med taxeringsnämnden i början av juli 1981
inte hade gått igenom J.:s deklaration på ett
sådant sätt att han förstod att J.:s fall skiljde
sig från de "räntebidrags fall“ nämnden tidigare

308

hade tagit ställning till. Förhören med B. och S
visar också att han inte redovisat J.:s deklarationer
på ett sådant sätt att nämnden själv haft
möjlighet att upptäcka att man nu hade en "ny”
skatterättslig situation framför sig när det
gällde beskattning av räntebidrag.

Varken B. eller S. uppfattade alltså vad N.N.
hade att säga om J.:s deklaration som en föredragning
för beslut, därtill var bristerna både
i utredning och föredragning av deklarationen
alltför tydliga. N.N.:s påstående att "föredragningen"
resulterat i ett beslut om J.:s deklaration
kan därför knappast vara annat än en efterhand
skonstruktion.

N.N.:s underlåtenhet att inte ge taxeringsnämnden
en fullständig föredragning av J.:s deklaration
och hans åtgärd att sända ut underrättelsen utan
att det fanns något beslut från nämnden blir särskilt
allvarlig, eftersom han - som bl.a. underrättelsens
utformning visar - i hela sitt agerande
har styrts av sin privata uppfattning om vad
som var moraliskt rätt. N.N. har inte heller velat
besinna sig och inse att han gjort fel när J.
reagerade på beslutet och fick det undanröjt. I
stället har han - sedan det efter ytterligare
utredning visat sig att det inte gått att angripa
J.:s konstruktion på annan grund - bl.a. i ett
meddelande låtit J. förstå hur "synnerligen
osmakligt" N.N. tyckte det var "att endast de
grupper i samhället som genom sin utbildning och
sitt yrke borde haft större ansvarskänsla utnyttjar
den här luckan".

N.N. har - enligt min bestämda uppfattning - genom
sitt agerande uppsåtligen brustit mot vad som
ålegat honom som föredragande i taxeringsnämnden
både gentemot nämnden och gentemot den skattskyldige.
Hans fel kan inte anses ringa.

JO fann att N.N. gjort sig skyldig till tjänsteförseelse
enligt 10 kap. 1 S lagen (1976:600) om offentlig
anställning och anmälde hos länsstyrelsen i Malmöhus
län frågan om disciplinärt ansvar för N.N.

309

3 LÄNSSTYRELSENS BEDÖMNING

Länsstyrelsen anförde i sitt beslut den 18 januari
1983 bl.a. detta.

Av den gjorda utredningen framgår att N.N. - i
sin egenskap av granskare och föredragande i
- - - andra taxeringsdistrikt vid 1981 års taxering
- genom sitt agerande i visst taxeringsärende
uppsåtligen brustit mot vad som ålegat
honom som föredragande i nämnden både gentemot
nämnden och gentemot den skattskyldige. Han har
därvid gjort följande fel i det aktuella ärendet.

Den av N.N. till den skattskyldige utsända
underrättelsen om avvikelse från självdeklaration
1981-08-28 angående beskattning av
s k räntebidrag föregicks inte av fullständig
föredragning.och beslut i taxeringsnämnden.

Av underrättelsen om avvikelse 1981-08-28
får anses framgå att N.N. känt till rättsläget
i den aktuella beskattningsfrågan. Trots
det har N.N. i avvikelsen och i ett meddelande
till den skattskyldige 1981-10-01 givit
uttryck åt sin privata uppfattning om vad
som är moraliskt rätt i beskattningsfrågan.
Såväl avvikelsen som meddelandet har delvis
utformats som en olämplig tillrättavisning
av den skattskyldige.

Vidare bör noteras, att taxeringsnämnden vid den
slutliga handläggningen av taxeringsärendet åsatt
taxeringen enligt deklarationen.

N.N. har i sak inte haft något ytterligare att
tillägga och han har beklagat det inträffade.

Han framhåller att det var" fråga om ett olycksfall
i arbetet och att det skedde under en period,
som var hektisk för honom såväl i tjänsten som
privat.

Länsstyrelsen finner, att N.N. genom sitt handlande
åsidosatt vad som ålegat honom i hans anställning
och att felen ej kan anses ringa.

Länsstyrelsen tilldelar N.N. varning enligt 10

kap 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Länsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

310

VISSA ÖVRIGA ÄRENDEN

anstånd med att lämna självdeklaration
(Dnr 1 104-1983)

En person, M.V., anmälde lokala skattemyndigheten i — - -för att hon inte hade fått det anstånd med att lämna självdeklaration
som hon hade ansökt om. Förhållandena var i korthet
dessa. Lokala skattemyndigheten tog den 7 februari 1983 emot
en anhållan om anstånd. Av den framgick bl.a. att M.V. tillhörde
den kategori skattskyldiga som enligt lag Eår deklarera
senast den 31 mars, att hon bodde i Indien och planerade ett
besök i Sverige i mitten av april, att hon behövde ett stort
antal olika deklarationsblanketter, att hon menade att postgången
var osäker, och att hon ville ha anstånd till den 1 maj
1983. Lokala skattemyndigheten gav henne anstånd till den
18 april.

I sitt beslut den 21 juni 1983 hänvisade JO Nilsson till bl.a.
bestämmelsen i 34 § 2 mom taxeringslagen och riksskatteverkets
anvisningar (RSV Dt 1980:29) om anståndsgivningen där verket
säger bl.a. detta.

• Exempel på godtagbara skäl är att den deklarationsskyldige
befinner sig på resa eller på grund av arbetsförhållandena
är förhindrad besöka hemorten under den tid deklarationen
skall upprättas (sjömän, fiskare, resemontör er, skogsarbetare,
personal i FN-tjänst utomlands m.fl.). För kortvarig
semesterresa (inom eller utom riket) bör anstånd
inte medges.

Slutligen hänvisade JO till de anvisningar för anståndsgivningen
som skattechefen i länet hade lämnat. I sin bedömning
av ärendet uttalade JO bl.a. följande.

Myndigheten har försvarat sin åtgärd med att man följt skattechefens
anvisningar. Jag har följande att säga om lokala skatte
myndighetens behandling av ärendet. Det är visserligen så att
anståndsärendena skall prövas i en restriktiv anda och att
anvisningar och riktlinjer för arbetet i normalfallet skall
följas. Trots detta reagerar jag kraftigt mot lokala skattemyndighetens
ogina behandling av M.V. Lokala skattemyndigheten
har inte med ett ord i sitt yttrande hit försökt att närmare
förklara eller ursäkta sitt ställningstagande utan enbart hänvisat
till skattechefens anvisningar. I det här fallet synes
myndigheten ha givit endast 18 dagars anstånd för deklaranten.
Det bör beaktas att deklaranten hade givit in ansökan om
anstånd i god tid, att det anfördes klara och tydliga skäl i
hennes ansökan, att valet av den tidpunkt till vilket hon
ville ha anstånd var väl motiverat, att tidpunkten inte kan
synas vara tilltagen i överkant i förhåll ande till de angivna
skälen och att M.V. behövde ett stort antal olika deklarationsblanketter
för att kunna deklarera. Jag anser att lokala skatte
myndigheten skulle ha följt hennes ansökan och inte prutat på

311

den på det sätt som skett. En så pass restriktiv hållning som
lokala skattemyndigheten har intagit i det här fallet är.alltså
enligt min uppfattning, särskilt som beslut av denna art
inte är överklagbara, helt oacceptabel. - - -

Jag konstaterar sammanfattningsvis att lokala skattemyndigheten
inte kan undgå kritik för sin behandling av anståndsärendet.
Jag ser det som mycket viktigt att deklaranter som av
sin anståndsansökan att döma intar en seriös och ambitiös attityd
till fullgörande av sin deklarationsplikt också blir föremål
för en inställning från myndigheternas sida som, även med
beaktande av de restriktivitetskrav som gäller, kan betraktas
som rimlig och hygglig. Jag utgår från att förseningsavgift
inte blir aktuell i M.V.:s fall.

FELAKTIG ANMANING ATT DEKLARERA MÄSTE ÄTERKALLAS
(Dnr 1848-1982, 2280-1982)

I två ärenden har JO Nilsson behandlat situationer där skriftlig
anmaning enligt 36 § taxeringslagen att lämna självdeklaration
skickats ut felaktigt; i det ena fallet till en enstaka
skattskyldig och i det andra till ca 600 personer. Besluten i
ärendena överlämnades till bl.a. riksskatteverket.

JO anförde i sitt beslut den 20 december 1982 i det första
fallet bl.a. detta.

En anmaning att deklarera är ett förvaltningsbeslut till
vilket är knutet vissa betydelsefulla rättsverkningar. Om
en skattskyldig underlåter att följa en anmaning kan det
försätta honom i ett väsentligt försämrat bevisläge i en
taxeringsprocess och det kan leda till att han påförs
skattetillägg eller förseningsavgift. Med hänsyn till den
betydelse som en anmaning får i skilda hänseenden har det
ansetts nödvändigt att noga reglera både behörigheten att
anmana och förfarandet vid anmaning. Behörigheten att anmana
har reglerats på så sätt att ju mer ingripande eller
omfattande krav som anmaningen ställer på enskilda skattskyldiga
eller uppgiftspliktiga desto högre upp på myndighets-
eller tjänstemannanivån har behörigheten lagts. Det
framgår av innehållet i 51 § taxeringslagen.

Vad sedan gäller frågan om taxeringsnämnden borde ha återkallat
anmaningen - - - vill jag säga detta. Den som får
en anmaning att deklarera är skyldig att lämna deklaration.
Detta gäller även om han eller hon inte själv anser
sig vara deklarationsskyldig. Detta finns också angivet
som upplysning på den anmaning som den skattskyldige får.
En anmaning att deklarera innebär alltså en absolut skyldighet
för den skattskyldige att lämna deklaration. Man
har alltså att utgå ifrån att denne kommer att följa anmaningen
med det besvär det kan medföra för honom. Mot
denna bakgrund anser jag att det måste höra till god ordning
att den tjänsteman eller myndighet som utfärdat en

312

anmaning genast själv skall se till att den skattskyldige
får en återkallelse när skälet till anmaningen förfallit.
Det är alltså inte tillräckligt att så som skett i det
här fallet via en tjänsteman hos en annan myndighet muntligen
framföra att anmaningen återkallats.

I det andra ärendet, som togs upp efter en artikel i Dagens

Nyheter (DN), anförde JO i sitt beslut den 19 maj 1983 bl.a.

detta.

Ärendet gäller varför hundratals deklaranter i Täby fögderi
1982 fick skriftlig anmaning att deklarera trots att
de redan gjort det. Det grundläggande felet var tydligen
att de aktuella deklarationerna i databasen registrerades
för sent.eller med andra ord vid en tidpunkt då anmaningsblanketterna
redan hade framställts. En tjänsteman som
ställs inför uppgiften att expediera 1 100 stycken anmaningar
att deklarera i ett distrikt och som vet att det
normala antalet anmaningar där brukar vara ca 600 stycken
undrar nog vad som har hänt. Den tjänsteman som utfärdade
anmaningarna var dock ny. Detta kan förklara varför denne
inte reagerade. Av lokala skattemyndighetens yttrande hit
framgår emellertid också att myndigheten i det här fallet
inte följde riksskatteverkets fältrutin T1LF01, som föreskriver
att kontroll skall göras i skattedatabasen om
deklaration registrerats eller inte innan anmaningen
skickas ut. Så skedde alltså inte vad gäller de här
aktuella utbo-deklarationerna. Det är anmärkningsvärt att
den kontrollen inte gjordes. Hade den gjorts hade ju 600
skattskyldiga inte felaktigt blivit anmanade att deklarera.

Frågan måste nu ställas vad lokala skattemyndigheten borde
ha gjort i det uppkomna läget med de felaktigt utfärdade
anmaningarna. Enligt DN-artikeln skall fögderiet ha funderat
på att skicka ut ett brev till de aktuella deklaranterna.
Det blev dock inte av.

Lokala skattemyndigheten har i sitt yttrande hit sagt, att
myndigheten relativt lätt hade kunnat kontrollera utsända
anmaningar och underrätta felaktigt anmanade deklaranter.
Myndigheten hade uppenbarligen en annan uppfattning vid
den aktuella tidpunkten. Då bedömde myndigheten tydligen
det som alltför personalkrävande att skicka ut återkallelser
av anmaningarna.

Jag har detta att säga om saken. Den som får en anmaning
att deklarera är skyldig att lämna deklaration. Detta
gäller även om man inte själv anser sig deklarationsskyldig.
Myndighetens anmaning kan av mottagaren, som ju vet
med sig att han redan har lämnat en deklaration, uppfattas
som om den deklarationen inte kommit fram till myndigheten.
Deklaranten kan då av anmaningen komma att förmås
att avge ytterligare en deklaration eller att ringa eller
skriva till lokala skattemyndigheten och fråga om saken.

Det hör till god ordning att den tjänsteman eller myndighet
som har utfärdat anmaningen genast själv skall se
till att deklaranten får en återkallelse när det visar sig
att anmaningen aldrig borde ha skickats ut eller skälet

313

för anmaningen förfallit. Lokala skattemyndigheten skulle
därför enligt min mening ha meddelat dem som blivit anmanade
och återkallat anmaningarna. Den rådande personalsituationen
kan inte anses ha utgjort skäl för att underlåta
detta särskilt som det tydligen kunnat genomföras
ganska lätt. Om sådana åtgärder hade vidtagits snabbt
skulle ju också myndigheten ha besparats en del arbete
med att svara på telefonsamtal etc.

Lokala skattemyndigheten har alltså underlåtit att följa
gällande rutiner för arbetet med att registrera och kontrollera
deklarationerna och, sedan, vid ett fel som
drabbat hundratals skattskyldiga, inte brytt sig om att
vidta rättelseåtgärder. Jag ser allvarligt på händelser
av detta slag. De bidrar förvisso inte till att stärka
allmänhetens förtroende för myndigheterna och deras
arbetssätt. Det är länsstyrelsens och lokala skattemyndighetens
sak att se till och verka för att fel av detta
slag inte skall inträffa och om de ändå gör det att de
rättas så snabbt och säkert som möjligt. Med den kritik
som ligger i det nu sagda avslutar jag ärendet.

CHIKANERANDE UPPLYSNING OM DEN SKATTSKYLDIGES SKULDER VID
TAXERINGSNÄMNDSSAMMANTRÄDE

(Dnr 70-1982)

En person, N., anmälde att en taxeringsnämndsordförande, V.,
vid ett sammanträde med taxeringsnämnden, där N. personligen
hade inställt sig, hade berättat att N. hade en skatteskuld
hos kronofogdemyndigheten. V. yttrade sig i saken. JO Nilsson
uttalade i sitt beslut den 20 december 1982 detta.

Det är riktigt som V. säger att uppgifter om restförda
skatteskulder hos kronofogdemyndighet inte är sekretessbelagda.
Detta innebär bl.a. att de inte omfattas av
någon tystnadsplikt. Men samtidigt måste en funktionär
handskas med sådana här uppgifter med omdöme. Det borde
ju för vem som helst vara självklart att en skattskyldig
kan uppleva det som obehagligt att på sätt som har skett
i det här fallet få en fråga om han har betalat sina
skatteskulder. Man bör alltså som taxeringsfunktionär
först göra klart för sig om det är nödvändigt att konfrontera
den skattskyldige med en sådan uppgift. I det
här fallet har V. själv sagt att uppgiften saknade betydelse
för N.:s taxering. Jag delar V.:s uppfattning och
kan därför omöjligen förstå varför han alls skaffade in
den. Jag förstår också att N. uppfattat situationen som
chikanerande. V. kan inte undgå kritik för sitt agerande.

314

FELAKTIG SAMBESKATTNING MED GRANNFRUN
(Dnr 1291-1981)

En herr Ekelund anmälde till JO att han vid både 1979 och 1980
års taxeringar blivit felaktigt sambeskattad med sin grannfru,
fru Eberhardt. Ekelund tyckte att det var olustigt att uppgifter
om hans ekonomi på så sätt kom ut till andra. Saken utreddes,
bl.a. inhämtades yttrande från riksskatteverket. Utredningen
visade bl.a. detta.

Makarna Ekelunds och Eberhardts deklarationer 1979 hade
sorterats precis intill varandra. Makarna Ekelund uppgav
vid 1979 års taxering att de varit gifta och sammanboende
med varandra. Trots detta hade någon handläggare fyllt i
en ruta på sidan 1 i herr Ekelunds deklaration "sambesk.
med" med det personnummer som fru Eberhardt har. På samma
sätt fylldes fru Eberhardts deklaration i med herr Ekelunds
personnummer. Dessa felaktigheter har observerats av handläggaren,
som därefter suddat ut noteringarna. (Ändringarna
syns fortfarande genom tydliga fördjupningar i papperet)
. Rättelsen blev dock inte korrekt genomförd, utan
datan registrerade fru Eberhardt som sambeskattad med
herr Ekelund. Fru Ekelund stod dock kvar som också hon
sambeskattad med herr Ekelund. Herr Eberhardt registrerades
som sambeskattad med sin hustru, medan hon stod som
sambeskattad med herr Ekelund. Felen uppdagades och rättades
till av den lokala skattemyndigheten genom en s.k.
självrättelse enligt 72 a S taxeringslagen.

Vid 1980 års taxering hade felet smugit sig in på berörda
personers taxeringsavier. Taxeringsnämnden har dock inte
detta år observerat dessa fel, utan även för detta år har
man fått rätta det hela med s.k. självrättelse. De fel
som förekommit har till viss del påverkat de inblandade
personernas beskattning.

I sitt beslut i ärendet den 16 september 1982 uttalade JO
Nilsson bl.a. detta.

Utredningen i ärendet visar att "grundfelet" förmodligen
beror på ett oförklarligt misstag, som när det upptäcktes
rättades, men rättades på ett sätt som inte fick datan
att reagera på det sätt man avsett. Hade berörd tjänsteman
i stället läst - och förstått - riksskatteverkets anvisningar
om beslutsredovisning hade säkerligen det hela
rättats till utan att någon av de berörda enskilda någonsin
fått kännedom om att felen uppkommit. Nu blev det
tyvärr inte så. Det inträffade är ett bra exempel på hur
riskabelt det kan bli när tekniken blir så pass invecklad
att de personer som tillsätts för att bedöma skattefrågor
inte klarar av att redovisa sina beslut på ett sätt som
godtas av den dator som ju skall vara till stöd och hjälp
i taxeringsarbetet.

Det inträffade felet har också fått datorn att reagera
med att- producera en notering på s.k. glugglista, en handling
där bl.a. "underligheter" noteras. Det framgår inte

315

av handlingarna om det var på grund av glugglistan eller
efter kontakt från Ekelunds sida som felen rättades till.
Klart är att rutinerna är sådana att felen bör upptäckas
av myndigheterna, och åtgärdas utan alltför stora insatser
från de enskilda.

Vad som kan tyckas något märkligt är dock att rättelsen
inte kom med på taxeringsavin för året därefter, taxeringsåret
1980. Rättelsen beslöts den 19 mars 1980 (1979 års
taxering) och taxeringsavin för 1980 års taxering skrevs
ut den 29 april 1980 för makarna Ekelund, och den 12 maj
1980 för makarna Eberhardt. Med facit i hand kan man ju
också tycka att myndigheten efter rättelsebeslutet borde
ha lagt in en kopia av beslutet i deklarationshandlingarna
1980, för att de skulle fungera som en "signal" till det
årets taxeringsnämnd att göra en noggrannare granskning
av de uppgifter som fanns.

Några datakontroller utöver dem som redan idag finns inlagda
i systemet kan enligt riksskatteverket inte försvaras.
De kostar både pengar och personalinsatser. Som
jag förstått det hela bör de inte heller behövas, då
gluggliste-systemet skall vara tillräckligt.

Att felen inte sedan upptäcktes vid granskningen av 1980
års deklarationer är också beklagligt. Den ordförande som
handlade taxeringen 1980 har antagligen brustit i sina
åligganden. - - -

Avslutningsvis har jag all förståelse för att Ekelund
känner olust inför det inträffade. Förhoppningsvis har
dock inte grannsämjan försämrats genom det inträffade.
Ärendet ger en allvarlig påminnelse om svårigheterna med
datorstödet. Detta kräver nämligen mycket mer av en taxeringsnämnd
än bara goda kunskaper i den svenska skatterätten
- man måste också behärska en speciell teknik för
att de beslut man fattar skall slå igenom. Min erfarenhet
är dock att beslutsredovisningarna fungerar i det stora
hela. Något liknande fall till detta har jag inte heller
hört talas om tidigare. Men i andra fall förekommer det
till och från att beslutsredovisningarna brister och då
ofta får åtskilliga följdverkningar, och det kan inte nog
påpekas vikten av att myndigheterna verkligen ställer upp
och gör sitt bästa för att rättelsen sker snabbt och
korrekt, och blir genomförd i "alla led". Skulle fall som
detta upprepas får jag naturligtvis då ta upp frågan på
nytt och överväga om något bör ändras i rutinerna.

Till sist kan man göra det konstaterandet att datan är
betydligt "fördomsfriare" än både lagstiftare och de flesta
männi skor i den accepterar uppenbarligen månggiftet.

316

FRÅGOR OM TAXERINGSINTENDENTS PROCESSFÖRING
(Dnr 2977-1980)

I ett ärende klagade den skattskyldige» B.» över taxeringsintendenten
S.:s processföring. Förhållandena var i korthet
dessa. Kammarrätten hade i en dom mot taxeringsintendenten
S.:s avstyrkan medgivit B. avdrag för kostnader för arbetsrum
vid ett års taxering. S. ansökte inte om prövningstillstånd
hos regeringsrätten och domen vann laga kraft. Sedan vägras B.
avdraget för senare års taxering och S. avstyrker bifall till
avdraget i yttrande till länsrätten över B.:s besvär.

JO Nilsson lämnade i sitt beslut i ärendet den 27 september
1982 en utförlig redogörelse för sakförhållandena och behandlade
vidare den principiella frågan: Binder överinstansens
beslut i en sakfråga taxeringsintendentens ställningstagande
i samma sakfråga ett senare år? JO hänvisade därvid till tidigare
JO-uttalanden (JO 1972 s. 375 och 1977/78 s. 305 beträffande
taxeringsnämnd och 1966 s. 626 beträffande taxeringsintendent).
JO Nilsson menade att den allmänna syn som framgick av
JO-uttalandet från 1966 i allt väsentligt fortfarande stod
sig. JO underströk i beslutet vikten av att taxeringsintendenterna
aktivt verkade för prejudikatbildningen på skattelagstiftningens
område och uttalade att det hade varit bra om S.
hade ansökt om prövningstillstånd i det aktuella fallet. Slutligen
gick JO in på frågan om S.:s behandling av B.:s besvär
i senare mål om samma avdrag och uttalade bl.a. detta.

När en taxeringsintendent, i likhet med S.» i en sådan
här situation i ett nytt mål om samma person och enligt
hans uppfattning samma sak finner att han vill vidhålla
den uppfattning som han haft i ett tidigare mål och som
kammarrätten då underkänt uppkommer enligt min mening
följande fråga: Bör taxeringsintendenten själv driva
målet eller bör han överlämna det till sin närmaste överordnade
chef? Jag anser för min del att starka skäl talar
för det senare alternativet. Om S. nu fann att han inte
kunde följa kammarrättens dom vid handläggningen av de
mål som uppkommit för följande års taxeringar så borde han
ha överlämnat ärendet till skattechefen. Denne hade sedan
kunnat göra sin självständiga bedömning av saken. Aven om
man på taxeringsområdet inte har någon reglering av överprövning
i fråga om taxeringsintendenternas processföring
anser jag att en sådan ordning framstår som naturlig. Den
kan också sägas ligga inbyggd i bestämmelserna i 3 och 14
SS taxeringslagen.

317

HANDLÄGGNING AV JÄVSINVÄNDNING MOT TAXERINGSINTENDENT
(Dnr 2799-1982)

I ett beslut den 23 juni 1983 behandlade JO Nilsson handläggningen
av en skattskyldigs yrkande hos länsrätten att taxeringsintendenten
borde skiljas från målet p.g.a. jäv. JO konstaterade
bl.a. att länsrätten i avsaknad av någon uttrycklig
bestämmelse lagligen inte kunde skilja en taxeringsintendent
från ett mål och att det ankom på länsstyrelsen att pröva
frågan.

VILANDEFÖRKLARING AV MÅL OM BERÄKNING AV STATLIG INKOMSTSKATT
FÖR ACKUMULERAD INKOMST

(Dnr 3271-1980)

I ett beslut den 15 april 1983 behandlade JO Nilsson vissa
regler i lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst. En länsrätt hade felaktigt vilandeförklarat
ett mål om sådan skatteberäkning när det aktuella
årets taxering (dvs. taxeringen för det beskattningsår då inkomsten
åtnjutits) låg under prövning, medan bestämmelsen om
vilandeförklaring endast gäller mål där något tidigare års
taxering som inverkar på skatteberäkningen inte vunnit laga
kraft. JO ifrågasatte också lämpligheten av regeln om vilandeförklaring
och överlämnade beslutet till finansdepartementet.

BRISTANDE KREDITERING AV PRELIMINÄR A-SKATT FÖR SKATTSKYLDIG
BOSATT UTOM RIKET M.M.

(Dnr 59-1982, 49-1983)

Personer, som är bosatta utomlands men som är skattskyldiga
här i landet för t.ex. tjänsteinkomster som pension etc., taxeras
av en särskild taxeringsnämnd, taxeringsnämnden i det för
riket gemensamma distriktet (GD). Arbetet med dessa skattskyldigas
taxeringar och andra skattefrågor sköts i huvudsak av
lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi och dess GDkontor.
För taxering och uppbörd beträffande de här aktuella
skattskyldiga sker all registrering inte med personnumret utan
med användande av ett särskilt registreringsnummer, GD-numret
som består av sex siffror, alltid inledda med 30, och efter ett
streck fyra ytterligare siffror, t.ex. 302090-8558. I flera
ärenden hos JO under senare år har uppmärksammats fall där
kontrolluppgifter, avräkning av preliminär A-skatt, taxering
och slutskattedebitering blivit felaktiga med påföljd att
skattskyldiga utomlands varit tvungna att göra skattereklamationer
eller begära taxeringsändringar. I ett fall (dnr 999-1983) deklarerade den skattskyldige sin inkomst på vanligt
sätt och angav sitt GD-nummer. Han taxerades med stöd av
deklarationen men blev också skönstaxerad för delvis samma
inkomst,då under sitt personnummer. Bakgrunden till dubbeltaxeringen
var att arbetsgivaren lämnat kontrolluppgift med
arbetstagarens personnummer angivet.

318

JO Nilsson tog - med utgångspunkt från ett fall sorn rörde

1981 års taxering för en person, G. - i ett beslut den 5 juli

1982 upp rutinerna för kreditering av preliminär skatt för
skattskyldiga registrerade i GD och uttalade bl.a. detta.

Slutligen behandlar jag det fel som medfört att G. inte
blev tillgodoräknad någon preliminär skatt från en av sina
arbetsgivare. Stockholms läns landsting. Bakgrunden till
det felet är att arbetsgivaren - landstinget - redovisat
G.:s personnummer och inte hans s.k. GD-nr på kontrolluppgiften.
Detta har lett till att den preliminära skatten
inte har kunnat krediterats G. automatiskt. Beloppet har
i stället fallit ut på en s.k. balanslista där det senare
har återfunnits av lokala skattemyndigheten, troligen på
grund av G.:s egen reklamation.

Det s.k. GD-numret eller särskilt registreringsnummer för
fysiska personer som inte har hemortskommun i riket finns
reglerat i en författning, kungörelsen (1967:497) om vissa
register hos folkbokföringsmyndighet över fastigheter och
skattskyldiga m.fl. Skattsedel för preliminär A-skatt utfärdas
i dessa fall av lokala skattemyndigheten i Stockholm.
Som nummer på skattsedeln anges det särskilda registreringsnumret.
Arbetsgivaren är sedan enligt 78 § uppbördslagen
skyldig att ha sin bokföring ordnad så att,
om han fått se skattsedeln, bl.a. numret på skattsedeln
framgår. Tanken bakom uppbördssystemet är sedan att arbetsgivaren
i sin kontrolluppgift som ligger till grund för
krediteringen av preliminär skatt och som används för
taxeringen skall ange detta särskilda registreringsnummer.
Om arbetsgivaren då i stället anger personnumret kan
svårigheter uppkomma att identifiera den skattskyldige,
eftersom det inte finns något datamässigt hänvisningsregister
för fall där skattsedeln utfärdats med särskilt
registreringsnummer och skatten redovisats efter personnummer.
Det finns ett personnamnsregister hos lokala
skattemyndighetens GD-kontor som dock kan anlitas.

Även om avsikten är att arbetsgivaren skall använda det
särskilda registreringsnumret vid skatteredovisningen har
detta inte särskilt påpekats i informationsbroschyren om
källskatten. Något lagstöd för att så skall ske finns
inte heller - i 37 § 2 mom åttonde stycket taxeringslagen
talas bara om personnummer, organisationsnummer och särskilt
redovisning snummer inte om särskilt registreringsnummer.
Med dagens regler är arbetsgivaren alltså inte
tvungen att ange det sist nämnda numret i kontrolluppgiften
.

Jag har - - - förstått att lokala skattemyndigheten i åtskilliga
fall har haft avsevärda svårigheter att se till
att de här aktuella skattskyldiga som har magnetbandsredovisande
arbetsgivare får sin preliminära skatt tillgodoräknad.
Antalet skattereklamationer har varit stort.

319

Av myndighetens remissvar framgår att man har tagit upp
saken med RFV. Jag har förstått att man i fråga om den
"arbetsgivaren" lyckats nå en lösning. Problemen kvarstår
dock i fråga om andra arbetsgivare, bl.a. Stockholms läns
landsting, som myndigheten numera har kontaktat i saken.

Låt mig nu sammanfatta. Lokala skattemyndigheten har ett
ansvar för att preliminärskatten blir riktigt krediterad.

I det ligger en skyldighet för myndigheten att bearbeta
•balanslistorna. I det här ärendet har det visat sig att
rutinerna för kreditering av skatt som inbetalts av främst
magnetbandsredovisande arbetsgivare för personer som tilldelats
GD-nr inte är tillförlitliga. Saken har inte behandlats
och reglerats i lag i samband med att det nya
uppbördssystemet togs av riksdagen 1979. Informationen
till arbetsgivarna har inte varit tillräcklig men måste
också ses mot bakgrund av innehållet i lagstiftningen på
området. Lokala skattemyndigheten har tydligen inte tillgång
till sådana register att man själv i dagsläget med
tillgängliga resurser och använda metoder hittat felen.
Detta är givetvis en mycket otillfredsställande situation.

Även vid personen G.:s taxering 1982 uppkom av andra orsaker
precis samma krediteringsfel. JO Nilsson utredde även den
saken och uttalade i sitt beslut i det ärendet den 15 februari
1983 bl.a. detta.

Vad gäller den preliminärskatt som Stockholms läns landsting
dragit på G.:s lön och som inte tillgodoräknats G.
på skattsedeln för slutlig skatt har utredningen visat
detta. Landstinget gav in en rättad kontrolluppgift med
angivande av G.:s s.k. GD-nummer i maj 1982. Den ändrade
kontrolluppgiften blev föremål för åtgärder hos lokala
skattemyndigheten. I samband med beredningen för den
datamässiga behandlingen av rättelsen inträffade ett fel.
Felet uppkom när de datamaskinellt producerade listorna
över ej krediterade kontrolluppgifter skulle fördelas på
olika arbetsenheter inom lokala skattemyndighetens arbetsgivarenhet.
För att hänföra den aktuella listan till rätt
arbetsgrupp angavs landstingets organisationsnummer med
rött på listan. Detta gjordes på en plats på listan i
omedelbar anslutning till det särskilda redovisningsnummer
som landstinget tilldelats för skatteredovisningen beträffande
G. och vissa andra anställda. Landstingets organisationsnummer
kom att felaktigt inregistreras hos länsstyrelsens
dataenhet i stället för det särskilda redovisningsnumret.
Det ledde till att G.:s skattepost kom att
tas upp på en lista över s.k. avvisade kontrolluppgiftsrättelser.
När den listan togs fram hade underlaget för
skattelängden upprättats. Lokala skattemyndigheten skickade
G. ett kortfattat meddelande den 3 december 1982 om
att lokala skattemyndigheten skulle komma att göra en omräkning
av skatten och meddela G. resultatet senare.

- Vid mitt samtal med företrädarna för lokala skattemyndigheten
fick jag besked om att den med rött gjorda anteckningen
aldrig skulle ha gjorts på listan. Man menade
att interna hjälpanteckningar av den typen i stället, om
de gjordes, fick göras på en lös lapp eller på ett helt
annat ställe på listan:

320

I samband med mitt besök hos lokala skattemyndigheten fick
jag nu information om att man från den 1 januari 1983
tillämpar en ny rutin som innebär att det blivit möjligt
att använda sig av ett nytt hänvisningsregister där det
finns möjlighet att göra sökningar mellan en persons
personnummer, i den mån det är känt, och det särskilda
GD-numret. Den rutinen bör ha stor betydelse för att här
åstadkomma förbättrade förhållanden.

SKATTEAVDRAG PÄ SEMESTERMEDEL FÖR ARBETSTAGARE INOM BLECK- OCH
PLÅTSLAGERIBRANSCHEN

(Dnr 3152-1980)

Dåvarande centrala uppbördsnämnden (CUN) meddelade 1947 en
förklaring om verkställande av löneavdrag för preliminär
A-skatt för anställda inom bleck- och plåtslageribranschen
på utbetald lön och avsatta semestermedel. I ett beslut den 7
april 1983 diskuterade JO Nilsson förklaringen sedd i relation
till bestämmelserna i 41 § kommunalskattelagen om rätt beskattningsår
och rekommenderade riksskatteverket att se över
frågan. JO sade avslutningsvis.

Jag vill också erinra om att den i och för sig bindande
förklaringen av CUN endast gäller sättet för uttagande
av preliminär skatt. Vilket år semesterlönen skall
taxeras avgörs av taxeringsnämnden och i sista hand av
skattedomstolarna. Dessa myndigheter är vid sina ställningstaganden
i den frågan inte bundna av CUN:s förklaring.

321

3. EXEKUTION

ÅTERLÄMNANDE AV SÄKERHET, SEDAN ANSTÅND BEVILJATS MED BETALNING
AV SKATTER

(Dnr 2849-1981)

Gäldenären G. har lämnat en revers och en företagsinteckning
till kronofogdemyndigheten i Eskilstuna distrikt som säkerhet
för skattefordringar. Kronofogdemyndigheten har i samband därmed
gett G. visst uppskov med betalningen av skatteskulderna.
Den lokala skattemyndigheten har sedan medgett G. anstånd
enligt 49 S uppbördslagen med betalningen av en del av skatterna.
G. ville då ha tillbaka av kronofogdemyndigheten så mycket
av säkerheten som svarade mot det belopp med vars betalning
han hade fått anstånd av lokala skattemyndigheten. Kronofogdemyndigheten
vägrade.

G. klagade hos JO. Kronofogdemyndigheten och riksskatteverket
yttrade sig.

JO Nilsson anförde i beslut den 31 maj 1983 i bedömningsdelen
bl.a. detta.

Ett beslut om anstånd med inbetalning av skatt har ingen
konstitutiv effekt när det gäller den säkerhet som tidigare
kan ha ställts hos kronofogdemyndigheten för skattens
betalning, dvs. ett anstånd med betalningen - helt eller
delvis - av restförd skatt leder inte i sig till att
ställd säkerhet skall återlämnas i motsvarande mån. Om
något återlämnande skall ske får avgöras mot bakgrund av
förhållandena i det enskilda fallet. Att kronofogdemyndigheten
i det här fallet inte ansåg sig kunna tillmötesgå
G.:s begäran är inte något som jag kan klandra den för.

Jag avslutar ärendet med det påpekandet att kronofogdemyndighetens
beslut att vägra att lämna åter den ställda
säkerheten rimligen bör kunna överklagas (jfr HD:s beslut
1982-11-26, SÖ 2950).

UTDELNING I KONKURS FÖR SKATTER NÄR LOKAL SKATTEMYNDIGHET HAR
MEDDELAT ANSTÅND MED BETALNINGEN AV DESSA

(Dnr 2094-1981)

Sedan gäldenären S. hade försatts i konkurs har lokala skattemyndigheten
meddelat anstånd med betalningen av vissa skattefordringar
i väntan på att det besvärsmål som S. hade väckt
hade avgjorts. Kronofogdemyndigheten i Östersunds distrikt hade
lyft utdelning i konkursen trots anståndet och reserverat medlen
i väntan på att besvärsmål et avgjordes.

S. ifrågasatte i anmälan till JO om det var riktigt att kronofogdemyndigheten
uppbar utdelning för de skatter för vilka
anstånd hade beviljats.

21 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr I

322

Kronofogdemyndigheten och riksskatteverket yttrade sig efter
remi ss.

Riksskatteverket svarade sammanfattningsvis att "någon anmärkning
inte kan riktas mot konkursdomarens, kronofogdemyndighetens
eller tillsynsmyndighetens handlande i samband med avslutande
av S.:s konkurs".

JO Nilsson förklarade sig i sitt beslut den 31 maj 1983 inte
ha någon annan uppfattning än riksskatteverket i denna fråga.

323

Utbildning

Censur av film som skildrar narkotikamissbruk

(Dnr 3002-1981)

I fråga om offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning) gäller
förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m. m. Enligt 2 § i förordningen får vid biografföreställning ej
förevisas film som inte dessförinnan godkänts av statens biografbyrå.
Enligt 3 § 1 mom. förordningen får biografbyrån ej godkänna film eller del
av film, vars förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras,
och det sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt
upphetsande eller förleda till brott.

Statens biogratbyrå har godkänt filmerna Cheech & Chongs nästa film
och Cheech & Chongs Sköna drömmar för visning.

Sedan det centrala samarbetsorganet mellan barnavård - polis och
skola i Stockholm tillskrivit statens biografbyrå och framhållit att det i
filmen Cheech & Chongs Sköna drömmar förekommer scener som kan
bidra till att skapa en positiv atittyd till narkotika har vederbörande filmbolag
självt beslutat att filmen inte vidare skulle visas.

1 en anmälan till JO gjordes gällande att statens biografbyrå misskött sin
granskning av filmerna Cheech & Chongs nästa film och Cheech & Chongs
Sköna drömmar och inte följt de åligganden som gäller för byrån enligt
bestämmelserna i förordningen med särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m. m.

Med anledning av anmälan begärdes yttrande från statens biografbyrå.

Byrån svarade följande.

Hos JO har påtalats statens biografbyrås behandling av filmerna
”Cheech och Chongs nästa film” samt ”Sköna drömmar”. Filmerna innehåller
scener med narkotika.

Innan byrån berör filmerna önskar den ta upp frågan om film och
narkotika samt byråns arbete härvidlag ur en mera principiell synvinkel.

Under det senaste året har narkotikaanvändning blivit allt vanligare på
film. Användning och även innehav härav är i Sverige förbjudet och belagt
med straff. Det är ett starkt samhälleligt intresse att så långt möjligt
förhindra användning och spridning av narkotika. Filmen har, vilket är
allmänt omvittnat, en stark genomslagskraft och därmed även betydlig
attitydpåverkande effekt. I de bestämmelser (biografförordr.ingen SFS
1959:348) som gäller för byråns arbete heter det bl. a. att byrån skall
inskrida om vad som visas kan förleda till brott. Det syntes därför naturligt
för byrån, då som tidigare sagts narkotika blev allt vanligare på film, att
närmare överväga om och i vad mån byrån skulle inskrida mot scener av
angivet slag, dvs. om dessa kunde ”förleda” till användning av narkotika
och därmed till ”brott”. Byrån fann att risk härför kunde uppkomma samt

324

beslöt att inskridande vid behov borde göras. Så har också skett i några
fall. Det skall också nämnas att, när det gäller barn (publik under 15 år),
scener icke tillåts där det framgår att det handlar om narkotika; dylika
scener klipps eller också barnförbjuds filmen.

Från många håll har röster höjts mot att narkotikaanvändning visas på
film och i en del fall har gjorts gällande att dylikt överhuvud icke skulle få
visas. Något sådant är med nuvarande lagstiftning enligt byråns mening
uteslutet. Förordningen förutsätter att vid granskning hänsyn tages till det
sätt varpå händelserna skildras och det sammanhang vari de förekommer.
Scen eller scener med narkotika av betydelse för filmens handling kan
därmed näppeligen uteslutas, lika litet som byrån klipper kraftigt våld
såsom ”förråande” om detta haren motsvarande betydelse.

Även om byrån sålunda har en grund - regeln förleda till brott - som
gör det möjligt att ingripa i förevarande fall måste denna grund betraktas
som ett mycket trubbigt instrument. Byrån ställs inför ett problem som är
icke bara juridiskt utan på samma gång estetiskt och även socialmedicinskt.
Liknande problem kan uppstå även i andra fall, dock enligt byråns
mening icke så påtagligt. Regelns ”trubbighet” framträder i än högre grad
om man betänker att mängder av annat som visas på film i och för sig -akut eller på sikt - kan förleda till brott; exempel finns. En sträng och
konsekvent tillämpning av nämnda regel skulle därför i och för sig kunna
innebära att mycket litet av vad som idag visas på film kunde godkännas.
Dessbättre sker icke detta och har heller icke skett. I förarbetena till
biografförordningen heter det ang. ifrågavarande regel att vad som borde
förhindras var visning av scener som innebar uppfordran till efterföljd i
lagbrott eller som undervisade i brottstekniska detaljer. Byrån har tolkat
bestämmelsen såsom avseende brottsinstruktiva bilder eller scenföljder.
Praxis har härvidlag präglats av återhållsamhet. När biografbyrån överhuvud
ingriper mot filmer rör det sig i allt väsentligt om våld av underhållningsbetonad
och sadistisk karaktär.

Å andra sidan — och nu tar byrån medvetet till i överkant - kan man
icke frigöra sig från tanken att även i framtiden andra ting, vilka man av en
eller annan väsentlig anledning icke anser bör visas på film, kan bli aktuella;
man pekar då återigen på den möjlighet byrån har att inskrida med
stöd av regeln ”förleda till brott”. En sådan utveckling kan leda till verklig
filmcensur, vilket är något helt annat än den s. a. s. mentalhygieniska
verksamhet byrån idag utövar

Slutsatsen av det sagda kan enligt byråns mening bliva följande. Om det
allmänna, vad gäller filmen, i framtiden vill skydda sig mot något speciellt
och allmän rättsuppfattning icke anses räcka till härför bör speciella bestämmelser
i ämnet utfärdas (jfr barnpornografilagstiftningen) och icke
inskridande ske med stöd av en så allmänt hållen regel som ”förleda till
brott”. Icke minst viktigt är att en dylik anordning ger anledning till
särskilda överväganden i vatje aktuellt fall.

Vad slutligen angår de hos JO särskilt påtalade filmerna ”Cheech och
Chongs nästa film” och ”Sköna drömmar” är att säga att vederbörande
censorer vid granskningen av dem icke ansett att ett förevisande av dem
strider mot reglerna för byråns arbete.

JO Sverne, vilken under ärendets utredning även sett filmen Cheech &
Chongs Sköna drömmar, uttalade vid ärendets avgörande den 16 november
1982 följande.

325

Den allmänna filmcensuren inrättades i böljan av detta århundrade.
Reglerna har vid olika tillfallen varit föremål för översyn. Frågan om
filmcensurens bibehållande var föremål för övervägande av 1949 års filmkommitté,
som därvid diskuterade de olika grunderna för censuren. Enligt
kommitténs uppfattning borde filmcensuren vara huvudsakligen mentalhygieniskt
inriktad. Kommittén förklarade att censuren främst borde ingripa
mot sadistiska och nedbrytande inslag och mot direkt brottsinstruktiva
scener samt scener som uppmanar till lagstridig handling. Kommittén
uttalade att i sistnämnda avseende självfallet inte avsågs varje skildring av
brott eller lagstridig handling, utan endast sådana scener, som innebär en
uppfordran till efterföljd av lagbrott eller som undervisar i brottstekniska
detaljer.

Av propositionen (1954:116) om anslag till statens biografbyrå m. m.,
vilken godtogs av riksdagen, framgår att statsmakterna i huvudsak delat de
uppfattningar som framförts av kommittén angående de principiella grunderna
för filmcensuren.

Vidare kan i detta sammanhang åberopas vad yttrandefrihetsutredningen
anfört rörande filmcensuren i sitt delbetänkande (1979:49) Grundlagsskyddad
yttrandefrihet. Där sägs bl. a. följande.

Bara i ytterst få fall under de senaste decennierna har andra censurgrunder
tillämpats än ”förråande” och ”skadligt upphetsande”.
Grunden ”förleda till brott” har restriktivt och sporadiskt tillämpats
. på direkt brottsinstruktiva filmavsnitt och den har då vanligen använts
i förening med de båda nyssnämnda gnmderna eller en av dem.

Ingripanden med stöd av censurgrunderna "förråande” och "skadligt
upphetsande” riktas mot grov brutalitet, destruktivitet, råhet och
sadism.

Vad som föranleder totalförbud eller klippning är t. ex. långvariga,
råa slagsmål med inslag av grymhet och blodsutgjutelse, detaljerade
eller utdragna skildringar av grymhet mot människor eller djur, olika
former av tortyr, närgångna skildringar av avrättningar eller avancerade
skräckscener med dödshot, mord, dråp eller självmord.

Filmen Cheech & Chongs Sköna drömmar skildrar i betydande utsträckning
bruk av narkotika utan att detta stämplas som missbruk. Det sker
heller inte något avståndstagande från bruket av narkotika utan tvärtom
beskrivs narkotikamissbruket på ett mycket lättsinnigt sätt. I detta ärende
uppkommer då frågan om biografbyrån haft skäl att helt eller delvis vägra
godkännande av filmen på grund av det sätt varpå bruket av narkotika
skildras och det sammanhang vari detta förekommer.

Biografbyrån har i sitt remissvar utförligt redovisat byråns praxis i fråga
om tillämpning av 3 § 1 mom. förordningen med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m.m. Enligt min mening står denna praxis i
överensstämmelse med de uttalanden som gjorts vid tillkomsten av reglerna
om filmcensuren. Biografbyråns godkännande för visning av filmerna

326

Cheech & Chongs nästa film och Cheech & Chongs Sköna drömmar har
uppenbarligen legat inom ramen för den praxis, som byrån haft. Eftersom
denna praxis enligt min mening överensstämmer med lagstiftarens intentioner
finner jag inte något skäl rikta kritik mot biografbyrån för dess
godkännande av filmerna.

Anmälan väcker emellertid även frågan om det behövs möjligheter till
kraftigare ingripande mot filmer, som skildrar narkotikamissbruk utan att
ta avstånd från sådant missbruk. Vid övervägande av denna fråga måste
man då i första hand konstatera att filmcensuren innebär en inskränkning i
yttrandefriheten. Enligt regeringsformen får inskränkning i yttrandefriheten
endast ske genom lag, vars stiftande kräver ett särskilt kvalificerat
förfarande (se 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen). Om man vill
ingripa mot filmer som skildrar narkotika, kan man därför enligt min
mening inte åstadkomma detta genom en strängare praxis inom ramen för
gällande lagstiftning. Ett sådant förfarande skulle strida mot regeringsformens
grundläggande principer om skydd för yttrandefriheten.

Skäl kan i och för sig anföras för att man skall ha möjligheter till
strängare censuringripande mot filmer som handlar om narkotika. Om man
vill åstadkomma något sådant, kan detta alltså enligt min mening endast
ske genom lagstiftning.

Frågan om filmcensuren är föremål för övervägande av yttrandefrihetsutredningen
(Direktiv Ju 1977:10), som har till uppgift att utreda frågan om
en ny yttrandefrihetsgrundlag. Jag översänder därför kopia av mitt beslut
till utredningen för kännedom.

Skolmyndighets skyldighet att ge sökande till tjänst tillfälle komplettera
ansökan; tillika fråga om jäv vid tillsättningsbeslut

(Dnr 552-1982)

ANMÄLAN
I ärendet är bl. a. följande upplyst.

Inför höstterminen 1981 anmälde skolstyrelsen i Vaggeryds kommun en
tjänst som lärare i textilslöjd ledig till ansökan. Tjänsten, som omfattade
dels 15 veckotimmar vid Fågelforsskolan i Skillingaryd och dels 7 veckotimmar
vid Hjortsjöskolan i Vaggeryd, utannonserades i den s.k. lärarlistan,
en publikation utgiven av arbetsmarknadsverket. En annons med
likalydande text infördes i ett internt personalblad, som tillställdes lärarna
inom Skillingaryds rektorsområde.

Maud Stråth hade under vårterminen 1981 tjänstgjort som timlärare vid
Fågelforsskolan. I slutet av terminen tog hon kontakt med studierektorn
vid Fågelforsskolan för att höra efter om det fanns några textillärartimmar

327

lediga under höstterminen. Stråth har uppgett att hon av studierektorn fick
veta att 14 veckotimmar var lediga vid Fågelforsskolan och att det fanns
fler timmar att få i Vaggeryds rektorsområde. Stråth, som ansåg att de 14
timmarna vid Fågelforsskolan passade henne bra, skrev då en ansökan
rörande dessa timmar och inlämnade den på skolexpeditionen. Ansökan
hade följande lydelse: ”Härmed söker jag tjänsten som textillärare i Skillingaryds
Ro på 14 timmar.”

Den 1 juli 1981 sammanträdde skolchefen och rektorerna inom kommunen
för att fatta beslut om den aktuella tjänsten innan skolchefen gick
på semester. Då endast en behörig sökande hade anmält sig till tjänsten
beslöts att denne skulle förordnas. För det fall den behörige läraren skulle
tacka nej till tjänsten bestämdes att övriga sökande skulle rangordnas. Tre
icke behöriga lärare hade anmält sig som sökande, nämligen förutom
Stråth även Monica Svenzon och Birgitta Ottosson. Det konstaterades vid
sammanträdet att Stråth endast hade sökt en del av den ledigkungjorda
tjänsten och att Stråth av den anledningen inte kunde betraktas som
sökande. För det fall den behörige läraren återkallade sin ansökan beslöts
därför att Monica Svenzon skulle förordnas på tjänsten före Birgitta Ottosson.

Under skolchefens semester tjänstgjorde Birgitta Ottossons make, studierektorn
Ingvar Ottosson, som skolchef. Sedan den behörige läraren
tackat nej till tjänsten, förordnade Ingvar Ottosson med stöd av delegationsbeslut
Monica Svenzon på tjänsten den 27 juli 1981.

I anmälan till JO begärde Maud Stråth att JO skulle granska skolmyndigheternas
handläggning av tillsättningsärendet. Stråth ställde därvid
bl. a. frågan om inte skolledningen enligt förvaltningslagen eller eljest var
skyldig att på något sätt underrätta henne om att hennes ansökan inte
skulle komma att beaktas vid ärendets avgörande och vidare om inte
skolledningen borde ha berett henne tillfälle att komplettera sin ansökan.
Stråth begärde även att JO skulle pröva huruvida Ingvar Ottosson var jävig
att fatta beslut i tillsättningsärendet med hänsyn till att han var gift med en
av sökandena.

UTREDNING

I ärendet infordrades yttrande av bl. a. skolöverstyrelsen, som anförde
följande.

Till en böljan kan konstateras, att tjänsten lediganmälts på ett riktigt
sätt, och att skriftlig information dessutom meddelats Stråth. Det är vidare
klarlagt att Stråth även erhållit muntlig information från skolledningen vid
Fågelforsskolan. Trots detta framgår det tydligt av ordvalet i Stråths
ansökan, att hon inte till fullo förstått vad tjänsten omfattat. Enligt SÖ:s
mening har vid beslutstillfället inte förelegat tillräcklig klarhet om vad
Stråth avsett med sin ansökan. Vederbörande handläggare borde ha satt

328

sig i förbindelse med Stråth och klargjort att ansökan för att kunna beaktas
ijiåste avse såväl timmarna vid Fågelforsskolan som vid Hjortsjöskolan
och därvid fordrat ett klargörande besked från Stråth. Detta förfaringssätt
ter sig desto naturligare då Stråth liksom medsökandena var väl kända för
skolstyrelsen. För det fall det inte hade varit möjligt att fa kontakt med
Stråth hade skolstyrelsen enligt SÖ:s mening bort betrakta henne som
sökande. SÖ vill i detta sammanhang påpeka, att ett tillsättningsärende,
varom nu är fråga, inte är att anse som avgjort förrän den sökande som
antagits till tjänsten godtagit det erbjudna förordnandet. SÖ finnér således
klagomålen i denna del befogade.

SÖ övergår härefter till att närmare belysa jävsfrågan.

Av handlingarna framgår, att Ottosson, som tillförordnad skolchef, med
stöd av ett delegationsbeslut förordnade Monica Svenzon på tjänsten.
Såsom tidigare nämnts hade riktlinjerna för tjänstetillsättningen fastlagts
vid ovannämnda sammanträde mellan skolchefen och rektorerna. Ottossons
beslut synes endast ha bestått i att han fattade beslut i enlighet med
dessa riktlinjer och inte gjort någon egen prövning av ärendet. Trots att
Ottosson formellt sett fattat ett beslut, torde detta beslut i praktiken endast
vara att betrakta som en verkställighetsåtgärd. SÖ vill också påpeka att det
är angeläget för såväl skolledningen som den enskilde läraren, att beslut i
tillsättningsärenden fattas i så god tid som möjligt före terminsstarten.

Med hänsyn till dessa omständigheter finner SÖ det försvarligt, att
Ottosson fattade det nu aktuella tillsättningsbeslutet. I konsekvens härmed
borde dock anslag samt underrättelse till övriga sökande skett omedelbart i
anslutning till att Svenzon förordnades.

Enligt SÖ:s mening har inte Stråth på grund av jävsfrågan lidit någon
rättsförlust. Här bör även påpekas, att verkan av jäv i detta ärende även
bedömts av besvärsmyndigheten länsskolnämnden.

SÖ finner därför, att ärendet inte i denna del bör föranleda någon JO:s
åtgärd.

BEDÖMNING

JO Sverne uttalade vid ärendets avgörande den 3 december 1982 följande.

I 8 § förvaltningslagen finns regler som behandlar det fallet att en ansökningshandling
från någon som saken angår är ofullständig. Kan bristen
avhjälpas på ett enkelt sätt skall myndigheten i sådant fall vägleda den
sökande, om det behövs för att denne skall kunna ta till vara sin rätt. En
ansökan får således inte avvisas eller lämnas utan avseende om inte sökanden
först har beretts tillfälle att komplettera ansökan men underlåtit detta.
Bestämmelsen, som ger uttryck för det tillmötesgående och den serviceanda
som allmänt skall känneteckna en förvaltningsmyndighet, har till
syfte att garantera rättsskyddet åt sökanden vid handläggningen av hans
ärende.

Som skolöverstyrelsen har framhållit framgår det tydligt av Stråths
ansökan att hon inte var införstådd med att den tjänst hon hade sökt också

329

omfattade 7 veckotimmar vid Hjortsjöskolan i Vaggeryd. I den situationen
borde skolledningen givetvis ha kontaktat Stråth och berett henne tillfälle
att komplettera ansökan. Kontakten hade lämpligen kunnat tas helt formlöst
eller genom att Stråth hade förelagts att inom viss tid avhjälpa bristen
vid äventyr att hennes ansökan annars inte skulle upptas till prövning.
Skolledningens passivitet i detta hänseende, som alltså medförde att
Stråths ansökan inte alls kom att beaktas vid tjänstetillsättningen, strider
mot 8 § förvaltningslagen.

När det sedan gäller jävsfrågan vill jag till en böljan framhålla att
förvaltningslagens jävsregler inte endast gäller för den som fattar beslut i
ett ärende. Jävsreglerna är tillämpliga även på den som bereder ärendet
eller eljest deltar i ärendets handläggning, såsom föredragande eller i annan
egenskap. Den omständigheten att Ottosson fattade beslut i tjänstetillsättningsärendet
i enlighet med riktlinjer som tidigare hade fastlagts vid
sammanträdet den 1 juli utesluter således i och för sig inte att ett jävsförhållande
kan ha förelegat.

I 4 § punkt 1 förvaltningslagen föreskrivs bl. a. att den som har att
handlägga ett ärende är jävig ”om saken angår honom själv eller hans
make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående.” Med
hänsyn till denna bestämmelse har Ottosson, som var gift med sökanden
Birgitta Ottosson, otvivelaktigt varit jävig att handlägga tjänstetillsättningsärendet.
Att Birgitta Ottosson inte förordnades på tjänsten ändrar
inte den bedömningen. Jävsbestämmelsen syftar nämligen inte endast till
att förhindra att felaktiga eller partiska beslut fattas i ärendet utan även till
att undanröja varje misstanke om att det brister i förutsättningarna för en
opartisk bedömning. Jag kommer alltså till slutsatsen att jävsbestämmelserna
i förvaltningslagen inte har iakttagits, när tjänstetillsättningsärende!
handlades av skolledningen.

Som framgår av det anförda har jag funnit allvarliga brister i skolledningens
handläggning av tjänstetillsättningsärendet. Jag anser mig emellertid
kunna utgå från att åsidosättandet av dessa grundläggande regler i förvaltningslagen
inte skall komma att upprepas. Mot den bakgrunden anser jag
mig inte behöva gå vidare i saken utan avslutar ärendet med den kritik som
ligger i det anförda.

Fråga om tillämpning av 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning
m. m.

(Dnr 1100-1981)

1 ett brev påtalade S. bl. a. att länsskolnämnden i Stockholms län hade
fattat beslut i ett disciplinärende utan att dessförinnan ha berett de av
beslutet berörda lärarna möjlighet att yttra sig i ärendet. Enligt S. stred

330

länsskolnämndens handläggning av ärendet mot bestämmelserna i 14 kap.
1 § lagen om offentlig anställning.

Av handlingarna i ärendet framgick bl. a.

Under läsåret 1979/80 vägrade vissa lärare vid en skola i Södertälje att
delta i flera olika konferenser som rektorn vid skolan hade kallat till.
Anledningen härtill synes främst ha varit den uppfattning som då rådde
bland lärarna angående förhållandet mellan medbestämmandelagen och
skolförordningen. Lärarna, av vilka de flesta var fackligt organiserade
inom Lärarnas Riksförbund, ansåg att vissa ärenden som behandlades på
de olika konferenserna i stället borde tas upp till förhandling enligt medbestämmandelagen.
Av det skälet uteblev lärarna från konferenserna eller
vägrade att utöva sin rösträtt vid dessa när sådana ärenden behandlades.

Vid sammanträde den 21 april 1980 beslöt skolstyrelsen att lämna över
ärendet om lärarnas vägran att delta i konferenser till länsskolnämnden.
Skolstyrelsen hemställde att länsskolnämnden prövade frågan om disciplinansvar
för de berörda lärarna.

Lärarna deltog i de av rektorn sammankallade personalkonferenserna
under höstterminen 1980.

Sedan länsskolnämnden tagit kontakt med Lärarnas Riksförbund i ärendet
meddelade nämnden den 10 mars 1981 beslut vari - efter en redogörelse
för gällande bestämmelser och föreskrifter — anfördes följande.

Vad som framkommit i ärendet får anses ge vid handen att de av
skolstyrelsen påtalade misshälligheterna till avgörande del beror på vissa
lärares uppfattning i formella frågor om t. ex. förhållandet mellan medbestämmandelagen
och skolförordningen, vilket fått till följd att dessa lärare
uteblivit från konferenser till vilka de haft skyldighet att infinna sig.

Som ovan framgått har emellertid lärarna infunnit sig till de av rektor
under hösten 1980 sammankallade konferenserna.

Länsskolnämnden förutsätter att berörda lärare i fortsättningen rättar
sig efter här återgivna bestämmelser i skolförordningen.

Med hänsyn till det anförda finner länsskolnämnden att ärendet för
närvarande inte skall föranleda någon vidare åtgärd från nämndens sida.

Länsskolnämnden uppdrar åt skolstyrelsen att på lämpligt sätt underrätta
lärarna vid Wasaskolan om innehållet i detta beslut.

Länsskolnämnden anförde i remissyttrande över klagomålen i huvudsak
följande.

Efter företagen utredning i ärendet gjorde nämnden den bedömningen
att det med hänsyn till omständigheterna inte kunde bli aktuellt att tilldela
lärarna disciplinpåföljd. Vid sådant förhållande beslöt nämnden att inte
inleda något disciplinförfarande utan att i stället lämna ärendet utan åtgärd
tills vidare. Nämnden ansåg sig emellertid föranlåten att i beslutet göra
vissa allmänna uttalanden i anledning av de oklarheter, hänförliga till
frågor kring personalkonferenserna, som uppenbarligen förelåg vid skolan.

331

JO Sverrie anförde i beslut den 11 augusti 1982 följande.

När fråga om disciplinansvar uppkommer hos den beslutande myndigheten
skall arbetstagaren enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning
genom skriftlig anmaning beredas tillfälle att yttra sig över vad som har
anförts mot honom. Någon närmare anvisning om när fråga om disciplinansvar
skall anses ha uppkommit och således skyldighet att utfärda anmaning
föreligger ger bestämmelsen inte. I regel förhåller det sig så att viss
förberedande utredning föregår den formella handläggningen av disciplinärendet.
Det ankommer då ofta på någon högre befattningshavare vid
myndigheten att verkställa denna utredning liksom att svara för övriga
förberedande åtgärder i ärendet. Om det kan antas att den rapporterade
tjänsteförseelsen inte kommer att leda till disciplinpåföljd, kan den beslutande
myndigheten under detta beredande skede av handläggningen också
avskriva ärendet. En förutsättning härför är dock att anmaning till arbetstagaren
inte har blivit utfärdad (se JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 475).

När det gäller det nu aktuella ärendet godtar jag länsskolnämndens
uppgift att något disciplinförfarande aldrig inleddes mot de berörda lärarna
med anledning av skolstyrelsens anmälan. Jag anser följaktligen att nämnden
handlade helt korrekt när den inte utfärdade någon anmaning till
lärarna att yttra sig i saken. Länsskolnämndens handläggning av ärendet
kan i detta avseende således inte anses strida mot bestämmelsen i 14 kap.

1 § lagen om offentlig anställning.

Däremot finns det enligt min uppfattning anledning att ställa sig kritisk
till det sätt varpå länsskolnämnden har utformat sitt beslut i ärendet.

Till en början kan anmärkas att nämnden, när den nu avsåg att inte
inleda något disciplinförfarande mot lärarna, slutgiltigt borde ha avskrivit
ärendet från all vidare handläggning. Så hår emellertid inte skett. I beslutet
anges i stället att ärendet ”för närvarande” inte föranleder någon vidare
åtgärd från nämndens sida. Detta är enligt min mening otillfredsställande.
Mot bakgrund av vad nämnden sammantaget anför i beslutet ger formuleringen
närmast intryck av att nämndens ställningstagande till frågan om
disciplinär bestraffning inte är slutgiltigt, utan villkoras av att lärarna
fortsättningsvis deltar i de konferenser som rektor kallar till. Några sådana
”villkorade” beslut bör enligt min mening inte förekomma i ärenden
rörande disciplinansvar; antingen inleder myndigheten ett disciplinförfarande
i enlighet med bestämmelserna i lagen om offentlig anställning eller
också avskriver man ärendet från vidare handläggning.

Utan att gå in på enskildheter i beslutet kan vidare rent allmänt sägas om
beslutsmotiveringen att den närmast framstår som en tillrättavisning av
lärarna. Nämnden anger sålunda avslutningsvis att den förutsätter att
berörda lärare i fortsättningen rättar sig efter i beslutet återgivna bestämmelser
i skolförordningen.

Enligt min mening bör ett avskrivningsbeslut, såvitt gäller beslutsmotiveringen,
inte innehålla annat än de skäl varpå myndigheten grundar sitt

332

ställningstagande att inte inleda disciplinärt förfarande. Tillrättavisningar
eller liknande uttalanden från beslutsmyndigheten anser jag inte bör förekomma
i det sammanhanget. Skälet till det är givetvis att den arbetstagare
som berörs av tillrättavisningen inte har haft möjlighet att bemöta anklagelserna.
En annan sak är, att länsskolnämnden som tillsynsmyndighet är
oförhindrad att uttala synpunkter på hur bestämmelserna rörande personalkonferenser
i skolförordningen skall tolkas och tillämpas. Detta bör
emellertid, om synpunkterna inte ligger till grund för beslutet att avskriva
disciplinärendet, ske i annan ordning än genom att de intas i detta beslut.

Fråga om rektors beslut rörande gymnasieelevers ledighet från skolarbetet
för enskilda angelägenheter kan överprövas; tillika fråga om
förvaltningslagen är tillämplig på sådana ärenden

(Dnr 1341-1982)

I 9 kap. 54 § första stycket skolförordningen föreskrivs följande.

Behöver elev ledighet från skolarbetet för enskilda angelägenheter,
får klassföreståndaren bevilja sådan ledighet för högst tre dagar i följd
och sammanlagt högst sex dagar för läsår, om ej annat följer av andra
stycket. Rektor får bevilja elev ledighet för enskilda angelägenheter
för tid som rektor bestämmer.

Rektor vid S:t Lars skola i Linköping avslog genom beslut den 16 mars
1982 ansökningar från två gymnasieelever rörande ledighet från skolarbetet
för enskilda angelägenheter. En av de berörda elevernas föräldrar skrev
då - som ombud för eleverna - till skolstyrelsen och begärde att styrelsen
skulle ompröva rektors beslut och därvid bevilja eleverna den sökta ledigheten.
Genom beslut den 7 april 1982 uttalade skolstyrelsen att den inte
hade formella/juridiska möjligheter att ompröva rektors beslut som fattats
med stöd av skolförordningen.

I en skrivelse till JO hemställde skolstyrelsen om JO:s prövning av
riktigheten i det uttalande som skolstyrelsen gjort i sitt ovan angivna
beslut.

Remissyttrande i saken inhämtades från skolöverstyrelsen (SÖ).

SÖ uttalade i sitt remissyttrande att en skolstyrelse inte har befogenhet
att överpröva sådana rektorsbeslut som meddelats med stöd av skolförordningen.
SÖ hänvisade bl. a. till att beslut av här aktuellt slag inte omnämns
i 19 kap. skolförordningen, som uttömmande reglerar de beslut enligt
skolförordningen som kan överklagas. Vidare hänvisade SÖ till ett uttalande
i en underbilaga till propositionen om försöksverksamhet med lokala
organ för specialreglerad förvaltning i kommunerna (prop. 1979/80:54 s.
172 ff), där det konstateras att frågor om ledighet för gymnasieelever
handläggs på högst rektorsnivå.

333

I beslut den 7 juni 1983 uttalade JO Sverne följande.

I likhet med SÖ anser jag att det av besvärsreglerna i 19 kap. skolförordningen
följer att ett beslut av rektor enligt 9 kap. 54 § skolförordningen inte
får överklagas genom förvaltningsbesvär.

Ett sådant beslut får inte heller överklagas genom kommunalbesvär. Här
är nämligen inte fråga om ett beslut som rektor fattat med stöd av delegation
i kommunallagens mening utan med stöd av en direkt i författning
meddelad föreskrift (se kommunalbesvärskommitténs betänkande, SOU
1982:41 s. 85).

Fråga uppkommer slutligen om skolstyrelsen, såsom i princip överordnad
myndighet, skulle ha rätt att formlöst ompröva ett rektorsbeslut av det
slag som det här är fråga om.

Någon generell befogenhet för överordnade myndigheter att utom ramen
för besvärsinstitutet ändra lägre myndigheters beslut finns inte inom
svensk förvaltning. I princip måste det finnas ett uttryckligt författningsstöd
för att en sådan befogenhet skall föreligga. I skolförfattningarna finns
emellertid inte någon föreskrift som ger en skolstyrelse denna befogenhet i
fråga om beslut av här aktuellt slag.

Sammanfattningsvis får jag således som min mening uttala att en skolstyrelse
inte har befogenhet att ompröva ett beslut som en rektor har fattat
med stöd av 9 kap. 54 § skolförordningen.

Jag vill i det här sammanhanget tillägga att mitt ovan förda resonemang
inte utan vidare kan föras över på motsvarande bestämmelse för elever i
grundskolan, dvs. 6 kap. 25 § skolförordningen. I denna bestämmelse sägs
nämligen bl. a. att fråga om ledighet från skolarbetet för elever för enskilda
angelägenheter prövas av klassföreståndaren, rektor eller skolstyrelsen.
För klassföreståndare och rektor gäller därvid vissa i författningsrummet
angivna inskränkningar.

Slutligen vill jag beröra en fråga som inte tas upp i skolstyrelsens
hemställan hit men som berörts i SÖ:s remissyttrande, nämligen om förvaltningslagen
är tillämplig på rektors handläggning av ärenden som rör
elevers ledighetsansökningar. SÖ har stannat för uppfattningen att förvaltningslagen
inte är direkt tillämplig på beslut som fattats av rektor med stöd
av skolförordningen.

Själv vill jag helt kort säga att jag anser att förvaltningslagen i princip är
tillämplig på ärenden av nyss angivet slag. Det är ju fråga om att för enskild
bestämma om en förmån/rättighet. Jag anser mig ha stöd för min uppfattning
av ett uttalande i förarbetena till förvaltningslagen (prop. 1971:30 del
2 s. 323).

334

Vissa övriga ärenden

I flera sammanhang har uppmärksammats att skolledare och tjänstemän
vid skolförvaltningar många gånger har bristfälliga kunskaper om framför
allt de administrativa författningsbestämmelser som gäller för skolväsendet.
Som exempel härpå kan nämnas följande av JO Sveme avgjorda
ärenden.

Avstängning och avskedande av lärare
(dnr 2737-1981)

I beslut den 24 september 1982 konstaterade JO att en rektor och en
skolstyrelse beslutat avstänga respektive avskeda en lärare på grund av
misskötsamhet, trots att det av 18 kap. 11 § skolförordningen klart framgår
att det ankommer på länsskolnämnden att besluta i sådana frågor.

Förflyttning av elev
(dnr 2292-1981)

Den 30 september 1982 meddelade JO beslut i ett ärende, vari han fann
att en klasskonferens överskridit sin befogenhet. Klasskonferensen hade
beslutat att förflytta en elev från en skolenhet till en annan mot elevens och
vårdnadshavarens vilja. En studierektor verkställde sedermera beslutet.
Förflyttningen skedde då eleven skulle bölja i årskurs nio och föranleddes
av att denne skolkat från skolgången.

Vederbörande skolstyrelse uppgav i remissyttrande till JO att klasskonferensens
beslut hade grundats på 3 kap. 6 § 2. skolförordningen som har

följande lydelse. ”Arbetsenhetskonferensen handlägger frågor om

elevernas skolgång, studiesituation, utveckling, uppförande och ordning i
den mån sådan fråga ej ankommer på elevvårdskonferensen.” Enligt 9 § i
samma kapitel gäller i förekommande fall motsvarande bestämmelse för
klasskonferens.

JO uttalade följande i denna fråga.

Det ligger i sakens natur att nyss nämnda bestämmelse endast ger en
klasskonferens rätt att fatta beslut som inskränker sig till att beröra klassen
i fråga. Motsvarande synsätt gäller givetvis för arbetsenhetskonferens och
arbetsenhet. I förevarande fall har klasskonferensens beslut berört annan
skolenhet, som dessutom tillhörde annat rektorsområde. Klasskonferensen
har därför överskridit sin befogenhet när den - under viss förutsättning
- beslutade att förflytta eleven.

Inte heller studierektorn har, i egenskap av ansvarig skolledare, haft
någon författningsenlig rätt att besluta om förflyttning av en elev från en
skolenhet till en annan. I avsaknad av skolstyrelsens bemyndigande i
delegationsreglemente eller särskilt beslut, hade det enligt 2 kap. 9 § a)
skollagen ankommit på skolstyrelsen att besluta om eventuellt byte av
skolenhet för eleven.

335

I sitt yttrande till JO åberopade skolstyrelsen 6 kap. 29 § skolförordningen
som stöd för studierektorns verkställighetsbeslut.

JO uttalade i huvudsak följande i denna del av ärendet.

Av 2 kap. 21 § skolförordningen framgår bl. a. att eleverna skall fördelas
på skolenheter med hänsyn till vad som är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt
och till vad som krävs för att effektivt utnyttja lokaler och
andra utbildningsresurser. Något utrymme för att härvidlag ta hänsyn till
elevs bristande skötsamhet under skolgången finns inte. Det av skolstyrelsen
åberopade författningsrummet 6 kap. 29 § skolförordningen - som
handlar om åtgärder för elevs tillrättaförande - är därför inte relevant i det
här sammanhanget.

Hantering av allmänna handlingar
(dnr 2343-1981)

I samband med handläggningen av ett ärende angående klagomål mot en
rektor för underlåtenhet att svara på brev från en förälder, uppmärksammades
hanteringen av allmänna handlingar på ifrågavarande rektorsexpedition.
Av utredningen i klagoärendet framgick bl. a. att föräldern i fråga
hade skrivit två brev till rektorn i ett ärende som rörde kvarstannande i
skolan beträffande klagandens son. Ingetdera av breven, som båda utgjorde
allmänna handlingar, hade vare sig registrerats eller arkiverats på skolan.
Även i övrigt framkom i ärendet omständigheter som föranledde JO att
uttala att det uppenbarligen hade rått otillfredsställande förhållanden på
rektorsexpeditionen i fråga om handhavandet av allmänna handlingar.

JO yttrade bl. a. följande i sitt beslut i ärendet den 20 september 1982.

Jag vill erinra om att det i den från den 1 januari 1981 gällande sekretesslagen
finns en särskild bestämmelse, 15 kap. 1 §, enligt vilken en myndighet
i princip är skyldig att registrera allmänna handlingar. Registreringsskyldighet
föreligger dock inte beträffande allmänna handlingar vilka uppenbarligen
är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. Till sist
nämnda kategori av handlingar hör exempelvis pressklipp, cirkulär och
reklamtryck, som bara indirekt eller i ringa mån rör myndighetens verksamhet.
Vidare får registrering underlåtas om handlingarna hålls så ordnade
att det utan svårighet kan fastställas om handling har kommit in eller
upprättats. Detta undantag från registreringsskyldigheten gäller dock inte
för allmänna handlingar som omfattas av sekretess.

336

Byggnads- och planväsendet

Fråga om en byggnadsnämnd i ett visst fall har anledning att avvakta
andra myndigheters beslut innan nämnden vidtar åtgärd enligt lagen
om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

(Dnr 1589-1982)

Vid inspektion av byggnadsnämnden i Karlstads kommun i april 1982
antecknades till protokollet bl. a.

Vid byggnadsnämndens sammanträde den 9 oktober 1981, §340, behandlades
en skrivelse från stadsarkitektkontoret angående olovligt byggande
på fastigheten Arviken 1:46, Nyed. Byggnadsnämnden beslöt att
påföra byggherren Å. N. en byggnadsavgift på 500 kronor samt att hos
allmänne åklagaren begära att åtal skulle väckas mot N. för fastställelse av
tilläggsavgift.

Lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m. m. utgår ifrån den målsättningen att byggande och andra åtgärder som
vidtagits i strid mot gällande bestämmelser skall antingen rättas till eller
förklaras tillåtliga så snart som möjligt. Med hänvisning till detta beslöt JO
Holstad att inhämta upplysningar från byggnadsnämnden angående ärendets
vidare utveckling.

Efter remiss avgav byggnadsnämnden följande yttrande.

Byggnadsnämnden avslog den 28 juni 1977, § 461, en framställning av Å.
N. om byggnadslov för nybyggnad av fritidshus på fastigheten. Byggnadsnämnden
beslöt den 9 oktober 1981, § 340, att påföra byggherren Å. N. en
byggnadsavgift på 500 kronor; samt att hos allmänne åklagaren begära att
åtal väcks mot A. N. för fastställelse av tilläggsavgift.

Över detta beslut anförde N. besvär och nämnden avsfyrkte bifall härtill
den 18 december 1981, §419. Länsstyrelsen har ej avgjort besvären. Sedan
ärendet överlämnats till allmänne åklagaren har utredningsmannen i början
av 1982 begärt och erhållit komplettering härav. Allmänne åklagaren har ej
beslutat i ärendet.

Stadsarkitektkontoret har, i avvaktan på länsstyrelsens och allmänne
åklagarens beslut, ej föreslagit byggnadsnämnden vidtaga åtgärd beträffande
byggnadens avlägsnande.

I beslut den 27 september 1982 uttalade JO Holstad följande.

Byggnadsnämnden tycks anse att man i ett fall som detta inte skall ta
upp frågan om att ingripa för att åstadkomma rättelse förrän ett beslut om
byggnadsavgift vunnit laga kraft och vederbörande åklagare beslutat i
frågan om tilläggsavgift. Jag vill därför framhålla att den omständigheten
att ett beslut om byggnadsavgift här överklagats och att vederbörande
åklagare ännu inte har tagit ställning till frågan om tilläggsavgift inte

337

hindrar att byggnadsnämnden prövar frågan om ingripande för att åstadkomma
rättelse. Däremot måste en ordning av det slag som har tillämpats
här ofta komma i konflikt med målsättningen att denna typ av ärenden
skall handläggas utan dröjsmål. Om besvär över ett beslut om byggnadsavgift
fullföljs till högsta instans, kan ju - med nämndens synsätt - åtskillig
tid förflyta från det nämnden får vetskap om att gällande bestämmelser om
byggnadslov har åsidosatts till dess nämnden behandlar frågan om rättelse.

Enligt min mening hade byggnadsnämnden alltså bort pröva avgiftsfrågan
och frågan om ingripande för att åstadkomma rättelse i ett sammanhang.
Härmed hade vunnits inte bara att frågan om rättelse hade behandlats
av nämnden utan dröjsmål utan också att de båda frågorna hade
kunnat prövas samtidigt av vederbörande besvärsinstanser.

Fråga om en byggnadsnämnd vid tillämpning av 39 § tredje stycket
byggnadsstadgan kan lägga bestyret med att sköta kommuniceringen
med ägare av grannfastigheter på den som söker byggnadslov

(Dnr 1589-1982)

Vid inspektion hos byggnadsnämnden i Karlstads kommun i april 1982
uppmärksammades bl. a. att stadsbyggnadskontoret i ett ärende som gällde
en ansökan om byggnadslov för nybyggnad av ett enfamiljshus på fastigheten
Torp Östra 1:314 hade tillskrivit sökandena enligt följande.

Innan ovanstående byggnadslovsärende kan upptas till behandling erfordras
skriftligt yttrande från fastighetsägaren på Torp Östra 1:143 eftersom
garaget/förrådet har placerats mindre än 4,5 meter från deras gräns (0
meter).

Till inspektionsprotokollet antecknades bl. a. följande. Av 39 § andra
stycket byggnadsstadgan framgår att det vid val av plats för byggnad skall,
där annat inte är föreskrivet, iakttas bl. a. att byggnad, som inte sammanbyggs
eller kan förväntas komma att sammanbyggas med byggnad på
granntomt, inte får läggas närmare gränsen än 4,5 meter. Enligt tredje
stycket samma paragraf äger byggnadsnämnden medge undantag från bestämmelsen
om det finns påkallat av särskilda skäl och kan ske utan men
för granne eller fara för sundhet, brandsäkerhet eller trafiksäkerhet och
utan att ett lämpligt bebyggande av området försvåras. Om åtgärden kan
inverka på förhållandena på angränsande tomt, skall dess ägare höras i
saken.

Att ägare av granntomt skall höras i saken kan rimligtvis inte innebära
att det måste föreligga ett yttrande av granne för att ärendet skall kunna tas
upp till behandling utan det måste vara tillräckligt att grannen har fått
tillfälle att avge ett yttrande. Om han sedan inte vill begagna sig härav är
22 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr 1

338

byggnadsnämnden oförhindrad att avgöra ärendet. Normalt torde det också
ankomma på byggnadsnämnden att som ett led i ärendets beredning
själv svara för kommunikationen med en granne och inte lägga detta bestyr
på sökanden.

JO Holstad beslöt att med anledning av det som antecknats inhämta
yttrande från byggnadsnämnden.

Efter remiss svarade byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden eftersträvar att ha en så kort handläggningstid som
möjligt för byggnadslovsärendena. En förutsättning för detta är att ärendena
är kompletta inför nämndens behandling. Saknas yttrande av granne i
fall som detta vid ärendets behandling hos nämnden händer det att nämnden
vill ha utrett varför grannen inte har yttrat sig. Följaktligen beslutar
nämnden då att återremmittera ärendet till stadsarkitektkontoret för ytterligare
utredning eller så bordläggs ärendet.

Ett beslut att bordlägga eller återremmittera ärendet innebär att sakprövningen
försenas minst 14 dagar. Handläggande tjänstemän upplyser
därför de byggnadslovssökande om att ärenden av förevarande slag kan
handläggas snabbare om yttrande av granne bifogas ansökningen.

I det nu aktuella ärendet har stadsarkitektkontorets skrivelse fått en
olycklig formulering men nämnden är övertygad om att underrättelsen har
avsett att vara till hjälp för de sökande. Nämnden anser att man även i
framtiden bör upplysa om att handläggningen förenklas om yttranden
bifogas ansökan. Informationen får dock inte lämnas så att det är oklart för
sökanden vad som gäller.

I beslut den 12 december 1982 uttalade JO Holstad bl. a. följande.

Såsom framhållits i protokollet kan bestämmelsen i 39 § tredje stycket
byggnadsstadgan att ägare av angränsande tomt i vissa fall skall höras i
saken rimligtvis inte innebära att det måste föreligga ett yttrande av denne
för att ärendet skall kunna tas upp till behandling. Det måste alltså vara
tillräckligt att grannen har fått tillfälle att avge ett yttrande. Innehållet i
stadsbyggnadskontorets skrivelse var således något vilseledande.

Vad som har förekommit aktualiserar också frågan om byggnadsnämnden
kan lägga bestyret med att sköta kommuniceringen med ägare av
grannfastigheter på den som söker byggnadslov. Beträffande den frågan
kan till en början slås fast att ansvaret för att kommunicering sker alltid
vilar på byggnadsnämnden. Men detta hindrar inte att det många gånger
kan vara lämpligt att sökanden försöker skaffa fram godkännande av
berörda grannar. Är grannarna positiva, kan ju en sådan ordning förkorta
handläggningstiden. Men givetvis kan sökanden inte mot sin vilja åläggas
att ombesöija kontakten med berörda grannar. Och skulle det visa sig att
en granne är negativ till det tillämnade byggnadsföretaget och ärendet
således framstår som tvistigt är det alltid myndighetens dvs. byggnadsnämndens
sak att bereda vederbörande tillfälle att yttra sig och att bestämma
den tid inom vilken detta skall ske.

Innehållet i byggnadsnämndens yttrande tyder på att man i huvudsak

339

delar de synpunkter jag här har framfört. Jag ser därför inte någon anledning
till ytterligare uttalanden från min sida.

Fråga om en byggnadsnämnd i ett visst fall hade bort ta ut avgift för
sin befattning med en förhandsförfrågan rörande möjligheten att
bebygga en fastighet

(Dnr 3324-1981)

JO Holstad meddelade den 15 november 1982 följande beslut.
KLAGOMÅL

I en anmälan till JO skrev Anthi Manninen bl. a. På hösten 1979 skrev
han ett brev till Vaxholms kommun för att få veta vilka regler som gällde
vid ett eventuellt bebyggande av hans hustrus tomt Tynningö 1:687. Eftersom
han inte är sakkunnig i fråga om handläggningen av ett byggnadslovsärende
gjorde han det misstaget att i brevet kalla ärendet förhandsförfrågan.
I december 1979 fick han ett brev från en byggnadsinspektör med ett
kort svar om vilka regler som gällde för byggande av fritidshus och om
giltighetstiden för förhandsförfrågan om byggnadslov. Eftersom han i sitt
brev till kommunen hade skrivit att avsikten inte var att starta något
husbygge inom några giltighetstider överhuvudtaget fick han tillfälle att
inkomma med yttrande om ärendet önskades bli behandlat. Kort därefter
skrev Manninen att det inte fanns anledning att få ärendet behandlat och
han trodde att ärendet därmed var avskrivet. Men av någon anledning har
detta inte noterats och han har hamnat i något som måste fullföljas. Han
har vid flera telefonkontakter under årets lopp förklarat att han inte har
någon avsikt att söka ett byggnadslov och att han vill att ärendet skall
avskrivas. Detta har försenats till hösten 1981 och han har då debiterats
275 kr. Hade han haft möjlighet att ringa till kommunen i stället för att
skriva ett brev hade det inte blivit någon kostnad och han ifrågasätter den
gjorda debiteringen.

Till anmälan har Manninen fogat kopior av byggnadsinspektörens brev
den 4 december 1979 och av ett beslut av byggnadsnämnden den 13
oktober 1981 att avskriva ärendet. Brevet har följande innehåll.

Ni har till byggnadsnämnden inlämnat en förhandsförfrågan ang. bebyggande
av fastigheten med ett fritidshus om 80 m2 och ett uthus om 30 m2.
De regler som för närvarande gäller är följande:

Enligt av kommunen antagen kommunöversikt får fritidshus om högst 60
m2 våningsyta och fristående uthus om högst 30 m2 våningsyta uppföras.

Med anledning av att leveransen tydligen ej kan ske inom 3 år får vi
meddela att ett förhandsbesked från byggnadsnämnden är giltigt i 7 månader
och att meddelat byggnadslov måste påbörjas inom 2 år.

340

Ni lämnas härmed tillfälle att inkomma med yttrande om ärendet önskas
behandlat i nämnden.

Beslutet har följande lydelse.

Begäran om förhandsbesked om byggnadslov för fritidshus och uthus
har inkommit till byggnadsnämnden 1979-11-26.

Sökanden har i brev daterat 1981-09-07 återtagit begäran om förhandsbesked.

Byggnadsnämnden beslutar
att avskriva ärendet och

att notera att avgift enligt gällande byggnadslovstaxa skall tas ut med 275
kronor.

UTREDNING

Efter remiss har byggnadsnämnden avgett följande yttrande.

Kirsti Manninen inkom 1979-11-26 med en till byggnadsnämnden ställd
ansökan om förhandsbesked beträffande möjligheterna att erhålla byggnadslov
för bebyggande av fastigheten Tynningö 1:687 på visst sätt.

Av ansökningen framgick att önskad hustyp hade tre års leveranstid.
Med vetskap om att byggnadsnämnden för detta utomplansområde regelmässigt
begränsade giltighetstiden för s. k. förhandsbesked till 7 månader
skrev byggnadsnämndens handläggare, byggnadsinspektören för det aktuella
distriktet, ett svarsbrev till sökanden 1979-12-04.1 brevet informerades
sökanden om kommunöversiktens riktlinjer i fråga om husstorlekar
och om giltighetstiderna för förhandsbesked respektive byggnadslov. Sökanden
lämnades vidare tillfälle att inkomma med besked om ärendet
kunde avföras eller önskades behandlat av byggnadsnämnden.

Något besked har därefter ej kommit byggnadsnämnden tillhanda förrän
handläggaren vid genomgång av oavslutade ärenden påmint sökanden per
telefon 1981-09-01. Skriftlig återkallelse inkom därefter från sökanden
1981-09-10.

Enligt beslut av byggnadsnämnden 1981-10-13, § 1077/81, påfördes sökanden
i samband med ärendets avskrivande från vidare handläggning
avgift enligt den byggnadslovstaxa som gällde vid tidpunkten för återkallelsen.
Taxan har beslutats av kommunfullmäktige med stöd av 8 § byggnadsstadgan.

I skriften till justitieombudsmannen uppger klaganden, Antti Manninen,
att ansökningen om förhandsbesked skriftligen återkallats av honom kort
tid efter det att han tillskrivits av byggnadsinspektören. Någon sådan
återkallelse har emellertid ej kommit byggnadsnämnden tillhanda.

Antti Manninen uppger vidare att han vid flera telefonkontakter ”under
årets lopp” muntligen återkallat ansökningen. Någon sådan muntlig återkallelse
eller uppgift om telefonsamtal har ej antecknats av handläggande
personal.

Det kan i sammanhanget noteras att avgift för handläggning av s.k.
förhandsbesked ursprungligen infördes i kommunens byggnadslovstaxa
genom beslut av kommunfullmäktige 1979-09-24. Avsikten härmed var att
till en mindre del avgiftsfinansiera den för kommunen ofta kostnadskrävande
utredningen i denna typ av ärenden.

341

Den i yttrandet nämnda ansökningen av Kirsti Manninen har följande
lydelse.

Förhands besked om byggnadslov för fritidshus på Tynningö 1:687.

Undertecknad önskar få förhandsbesked om Vi kan uppföra fritidshus
med total byggyta max 80 kvm för huvudbyggnad och 20 kvm förråd på
tomten Tynningö 1:687.

Vi har för avsikt att beställa hus av timmer med 3-års leverans tid och
därför önskar få enkel förhands besked för att kunna skriva under
leverans kontrakt så snart som möjligt. Fastigheten kommer endast vara
sommar bostad, utan vatten och avlopp.

Återkallelsen från Kirsti Manninen är ställd till byggnadsinspektören
och innehåller följande.

Tynningö 1:687.

Enl. telefon samtal med Er, den 1.9.1981.

På grund av att väg bygget till området på Tynningö har ej kommit i
gång, avskriver Vi ärendet för tillfället och Vi gör ingen förhands fråga.

Sedan nämnden avgett sitt yttrande har en promemoria med följande
innehåll upprättats inom ombudsmannaexpeditionen.

Från byggnadsnämnden har införskaffats ett exemplar av gällande
(fr. o.m. den 1 juli 1981) byggnadslovstaxa med kommentarer. I taxans
tabell 1 redovisas under grupp 10 vissa ärenden som är avgiftsfria. En av
dessa ärendetyper är ”Svar på förhandsförfrågan som ej behandlats av
byggnadsnämnden”. I kommentarerna har under rubriken ”Förhandsbesked”
anförts bl. a.

Lämnande av förhandsbesked i byggnadslovsärende är inte reglerat
i byggnadslagstiftningen men kan i det fall beskedet kan lämnas av
tjänsteman anses vara hänförligt till byggnadsnämndens allmänna rådgivnings-
och upplysningsverksamhet enligt 1 § byggnadsstadgan. Beskedet
bör i sådant fall vara avgiftsfritt. Om däremot byggnadsnämndens
prövning av en förhandsförfrågan påkallats erfordras regelmässigt
tidskrävande utredning och handläggning varför avgift i detta fall
skall utgå.

I det förevarande ärendet har Kirsti Manninens förhandsförfrågan besvarats
av en tjänsteman och hon har i samband därmed lämnats tillfälle att
inkomma méd yttrande om ärendet önskades behandlat i nämnden. Det
svar som Kirsti Manninen fick bestod enbart av allmänna upplysningar
som i och för sig lika gärna kunde ha lämnats vid besvarandet av en
förfrågan per telefon. Kirsti Manninen har sedermera efter påminnelser
från vederbörande handläggare i brev tilt denne skrivit att hon "avskriver”
ärendet för tillfället och ”gör ingen förhands fråga”. Kirsti Manninen har
således inte påkallat någon prövning av byggnadsnämnden och någon
prövning i sak av ärendet har inte heller gjorts av nämnden.

342

Byggnadsnämnden bör genom remiss anmodas att inkomma med yttrande
om anledningen till att man mot bakgrund av de nu redovisade förhållandena
har ansett att avgift skulle utgå.

Efter remiss har nämnden yttrat sig över promemorian på följande sätt.

Enligt 8 § byggnadsstadgan får kommun med stöd av byggnadslovstaxan
ta ut avgift med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga
kostnad för åtgärden.

Förutsättningen för byggnadslovstaxans konstruktion är sålunda en
schablonmässighet där ärendetypen i första hand är avgörande för avgiftsuttaget
i högre grad än speciella omständigheter i det enskilda ärendet.

Den aktuella förhandsförfrågningen beträffande Tynningö 1:687 avsåg
möjligheterna att erhålla dispens från rådande tätbebyggelseförbud för
bebyggande av fastigheten.

Dispensfrågor av detta slag kan ej slutligt bedömas av tjänsteman utan
måste prövas av byggnadsnämnden.

Enligt byggnadslovstaxans principer skall avgift därmed utgå även om
ärendet - som här, på grund av sökandens återkallelse - ej kommit att bli
föremål för byggnadsnämndens prövning i sakfrågan.

Att byggnadslovstaxan utarbetats med avsikt att tillämpas på detta sätt
framgår av taxans tabell 1 under grupp 8, där avgift stadgas för återkallad
ansökan även om endast registrering skett. Av tabellens text framgår att
denna debiteringsgrund gäller ”även förhandsförfrågan”.

Vid kommande översyn av byggnadslovstaxan bör taxans kommentar
förtydligas i dessa avseenden.

Anthi Manninen har fått del av utredningen.

BEDÖMNING

Klagomålen gäller i huvudsak att byggnadsnämnden begärde 275 kronor
för handläggningen av Kirsti Manninens förhandsförfrågan. Nämnden har
som grund för debiteringen hänvisat till den byggnadslovstaxa som fullmäktige
i kommunen beslutat.

Bestämmelser som ger en byggnadsnämnd möjlighet att ta betalt för
arbetet med en förhandsförfrågan finns i 8 § byggnadsstadgan (1959:612).
Någon annan bestämmelse i lag eller annan författning som skulle kunna
läggas till grund för nämndens krav i detta fall torde inte finnas. Bestämmelserna
i 8 § har följande lydelse.

Av den som hos byggnadsnämnden gör en framställning, vilken
föranleder upprättande av nybyggnadskarta, ritningsgranskning, besiktning
eller annan tids- eller kostnadskrävande åtgärd eller framställning
av arkivbeständig handling, får kommunen taga ut avgift med
högst det belopp som motiverar kommunens genomsnittliga kostnad
för åtgärden.

Grunder för beräkning av avgift som avses i första stycket anges i
taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

343

Det torde vara mot bakgrund av bestämmelserna i 8 § som fullmäktige
fastställt den i ärendet åberopade taxan.

Avgörande för frågan om kravet var berättigat eller inte är i första hand
innehållet i 8 §. Man har med andra ord anledning att först fråga sig om
Kirsti Manninens framställning föranledde någon åtgärd av det slag sorn
avses i 8 §. Endast i fall då någon sådan åtgärd förekommit får nämligen
debitering ske. Avfattningen av en byggnadslovstaxa kan inte förändra
rättsläget i det avseendet.

Den tillgängliga utredningen tyder inte på att någon åtgärd som avses i
8 § vidtogs. Nämnden har inte heller påstått att detta skedde. Därtill
kommer att det svar som lämnades i byggnadsinspektörens brev till Kirsti
Manninen den 4 december 1979 enbart bestod av allmänna upplysningar
som i och för sig lika gärna kunde ha lämnats vid besvarandet av en
förfrågan per telefon. Mot denna bakgrund ligger det enligt min mening
närmast till hands att anse att upplysningarna lämnades inom ramen för
den service som nämnden enligt 1 § byggnadsstadgan är skyldig att lämna
allmänheten utan avgift. Utredningen talar alltså starkt för att debiteringen
inte hade bort göras.

Med denna bedömning saknar jag anledning att gå närmare in på en
tolkning av taxan på den aktuella punkten. Men jag vill ändå inskjuta några
rader om den frågan. Det är visserligen riktigt att det av texten under grupp
8 i taxans tabell 1 framgår att det är avsett att debitering skall ske vid
återkallade förhandsförfrågningar. Men å andra sidan framgår det av texten
under grupp 10 i samma tabell att ”svar på förhand sförfrågan som ej
behandlats av nämnden”, är avgiftsfritt. Jag nöjer mig här med att konstatera
att taxan inte ger något entydigt svar beträffande fall av det aktuella
slaget.

Visserligen kan endast allmän domstol slutligt bestämma om Kirsti
Manninen är skyldig att betala den debiterade avgiften. Jag förutsätter
emellertid att nämnden nu överväger om man skall vidhålla kravet. Vidare
förutsätter jag att nämnden hos behörig instans väcker frågan om inte
taxan bör ses över mot bakgrund av de synpunkter som har redovisats i det
föregående.

Underlåtenhet av byggnadsnämnd att iaktta bestämmelser i 56 §
byggnadsstadgan om handläggning av ärenden som rör byggnadslov
för byggnadsföretag med arbetslokal eller personalrum för verksamhet
vari arbetstagare skall användas till arbete för arbetsgivares
räkning
(Dnr 1578-1982)

Vid inspektion i april 1982 av byggnadsnämnden i Arvika kommun
antecknades till protokollet bl. a.

344

1981-11-11, § 703. Dispens och byggnadslov för om- och tillbyggnad av
affärshus (Stjärnhallen i Arvika AB).

I ärendet hade utlåtande inhämtats från yrkesinspektionen. Av utlåtandet
framgick inte att ett skyddsombud, en skyddskommitté eller organisation
som företräder arbetstagarna hade fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget.
JO beslöt inhämta yttrande från byggnadsnämnden om anledningen
till att byggnadslov ändå hade beviljats (jfr. 56 § 1 mom. andra
stycket byggnadsstadgan).

Efter remiss svarade byggnadsnämnden.

Det har i handläggningen av ärendet inom stadsarkitektkontoret brustit i
uppmärksamheten. I byggnadsnämndens beslut borde ha erinrats om skyldigheten
att göra anmälan enligt 1 § andra stycket arbetsmiljöförordningen.

Det i protokollet omnämnda utlåtandet från yrkesinspektionen, vilket
hade avgetts till byggherren den 2 november 1981, har följande lydelse.

Utlåtande

1. Yrkesinspektionen har inga erinringar mot den föreslagna tillbyggnaden
som sådan.

2. För slutligt utlåtande skall ritningar som utvisar detaljplanering av
lokalernas användande inkl. värme- och ventilationsanläggning insändas
till yrkesinspektionen för granskning.

Handlingarna behålles tills vidare.

JO Holstad uttalade i beslut den 17 november 1982.

Enligt 56 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan får byggnadslov för
ett byggnadsföretag, som avser arbetslokal eller personalrum för verksamhet
vari arbetstagare skall användas till arbete för arbetsgivares räkning,
beviljas endast om det föreligger ett utlåtande från yrkesinspektionen och
det av detta framgår att ett skyddsombud, en skyddskommitté eller en
organisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över
byggnadsföretaget. Denna regel gäller dock endast om det är känt för
vilket slag av verksamhet arbetslokalen är avsedd. Om det i ett utlåtande
från yrkesinspektionen har angetts att den prövning i arbetarskyddshänseende
som behövs inte har kunnat göras, skall enligt 56 § 1 mom. tredje
stycket byggnadsstadgan beslut om byggnadslov innehålla en erinran om
skyldigheten att göra anmälan enligt 1 § andra stycket arbetsmiljöförordningen.

Jag utgår från att det vid byggnadsnämndens prövning av byggnadslovsärendet
var känt för vilket slag av verksamhet den tillämnade arbetslokalen
var avsedd. Från den utgångspunkten kan konstateras att det var fel av
nämnden att meddela byggnadslov när det inte av utlåtandet från yrkesinspektionen
framgick att ett skyddsombud, en skyddskommitté eller en
organisation som företräder arbetstagarna hade fått tillfälle att yttra sig

345

över byggnadsföretaget. Nämnden hade i stället bort avvakta yrkesinspektionens
slutliga utlåtande i saken. 1 det utlåtandet skulle enligt gällande
regler ha angetts om tillfälle till yttrande lämnats i enlighet med det sagda
(17 § arbetsmiljöförordningen).

Det följer av vad jag nu har sagt att byggnadsnämnden i det här fallet inte
hade kunnat meddela byggnadslov med en erinran om skyldigheten att
göra anmälan enligt 1 § andra stycket arbetsmiljöförordningen. För att en
sådan ordning skall kunna tillämpas krävs att det i ett utlåtande från
yrkesinspektionen har angetts att den prövning i arbetarskyddshänseende
som behövs inte har kunnat göras. Sådana förklaringar från yrkesinspektionen
är avsedda att förekomma i fall då det vid tiden för byggnadslovsprövningen
är ovisst för vilket slags verksamhet arbetslokalerna skall
användas.

Jag utgår från att nämnden fortsättningsvis tillämpar de aktuella bestämmelserna
i byggnadsstadgan med större omsorg. Det rör sig ju här om
viktiga bestämmelser som bl. a. syftar till att garantera arbetstagarna möjligheter
att påverka sin arbetsmiljö.

En byggnadsnämnd har gjort gällande att nämnden på grund av s. k.
litispendens skulle vara förhindrad att pröva ett ärende om dispens
och byggnadslov för ett bostadshus innan ett lantmäteriärende rörande
avstyckning av en tomtplats för byggnadsföretaget har blivit slutligt
avgjord
(Dnr 2710-1982)

JO Holstad meddelade den 11 mars 1983 följande beslut.1
BAKGRUND

Den 11 februari 1981 avslog byggnadsnämnden i Vetlanda kommun en
ansökan av Jan Loberg och Eva Malmgren om byggnadslov för att få
uppföra ett enbostadshus på fastigheten Rösa Frälsegård 4:5. Nämnden
åberopade som skäl för sitt beslut att utomplansbestämmelser gällde för
området, att nybyggnaden var hänförlig till tätbebyggelse och att ytterligare
bebyggelse inte borde komma till stånd utan föregående planläggning.
Klagandena anförde besvär över nämndens beslut hos länsstyrelsen i
Jönköpings län. Den 19 maj 1982 meddelade länsstyrelsen beslut med
anledning av besvären. I beslutet är inledningsvis antecknat att nämnden
till följd av ett beslut av länsstyrelsen den 10 november 1976 har de

1 Beslutet återges här i beskuret skick.

346

befogenheter att medge avvikelser från nybyggnadsförbud och annan reglering
av byggandet som avses i 67 § 2 mom. byggnadsstadgan. Därefter
anför länsstyrelsen bl. a. följande.

Med hänsyn till arten och omfattningen av den prövning som föregått det
överklagade beslutet prövar länsstyrelsen besvären såsom avseende enbart
frågan om dispens från rådande nybyggnadsförbud (se nedan).

Den tilltänkta byggnadsplatsen är belägen cirka 1,3 kilometer från samhället
Sjunnen och cirka tre kilometer från samhället Skede. För området
gäller utomplansbestämmelser. Platsen avser mark som i kommunöversikt
för Vetlanda kommun, antagen av kommunfullmäktige den 16 mars 1977,
är betecknad med G, varmed avses områden där endast byggnadslagstiftningens
generella regler gäller. Kommunöversikten anger att det inom
dessa områden finns landskapstyper och bebyggelsemönster av skiftande
karaktär och att här endast gäller byggnadslagstiftningens generella regler
för att hävda detaljplanekravet och för att bedöma lämpligheten av enstaka
byggnader utanför detaljplan. Platsen för den tilltänkta byggnaden är vidare
belägen cirka 700 meter från gränsen för ett område med byggnadsplan,
som fastställts av länsstyrelsen den 12 maj 1975.

Till stöd för sin talan har klaganden anfört bl. a. följande: Jan Loberg har
schaktningsfirma. Maskinerna kräver stor plats. Efter arbetstidens slut
utförs ofta reparationer och servicearbeten. Han har oregelbundna arbetstider
och kan inte bo nära annan bebyggelse eftersom maskinerna bullrar
och stör. För närvarande bor klagandena i anslutning till gårdsbyggnader
på Rösa Frälsegård. Verksamheten kräver nu större utrymme. Den föreslagna
tomtplatsen kommer inte att försvåra en framtida planläggning.
Vatten-, avlopps- och utfartsfrågorna kan lösas och eventuella framtida
behov av skolskjutsar medför inga ökade kostnader för kommunen, då
sådana transporter redan är ordnade för området. Markägaren är villig att
upplåta det aktuella markområdet. Den avsedda tomtplatsen används inte i
jordbruksdriften, pga. att marken där är stenig, bergig och jordmånen är
dålig. Av gammal hävd finns en utfart. Den har alltid använts som utfart
och som anslutning till åkern. Det råder god sikt 300-400 meter åt båda
håll. Stadsarkitekten och byggnadsnämndens ordförande har tillsammans
med klagandena besökt området. Någon annan tomtplats har emellertid
inte kunnat uppbringas.

Byggnadsföretaget måste anses innefatta tätbebyggelse. Ny sådan bebyggelse
får enligt 56 § 1 mom. fjärde stycket byggnadsstadgan inte medges
utanför detaljplanelagt område, såvida det inte är fråga om antingen nybyggnad
för tillgodoseende av jordbrukets, skogsskötselns, fiskets eller
därmed järmförligt behov eller om sådan tätbebyggelse av mindre omfattning
varom stadgas i 5 § byggnadsstadgan, dvs. sådan tätbebyggelse av
mindre omfattning som kan lämplighetsprövas i samband med ansökan om
byggnadslov. Endast om särskilda skäl föreligger får undantag från detta
nybyggnadsförbud medges enligt 67 § 1 mom. byggnadsstadgan.

Avsikten med byggnadsföretaget kan inte anses vara att tillgodose någon
av sagda näringars behov. Byggnadsföretaget kan heller inte anses utgöra
tätbebyggelse av mindre omfattning. Den omständigheten att en rörelse
som den ifrågavarande inte bör förläggas alltför nära bostadshus tillsammans
med klagandenas berättigade krav på en bostad i anslutning till den
plats där verksamheten bedrivs utgör dock enligt länsstyrelsens mening ett
särskilt skäl att medge undantag från tätbebyggelseförbudet. Länsstyrelsen
anser vidare att byggnaden med hänsyn till sitt läge inte kommer att

347

försvåra den framtida markanvändningen i området på sådant sätt att
dispens bör vägras. Med hänsyn härtill finnér länsstyrelsen att dispens från
tätbebyggelse bör kunna lämnas.

Med bifall till besvären undanröjer länsstyrelsen det överklagade beslutet
och visar ärendet åter till byggnadsnämnden för ny handläggning.

KLAGOMÅL

I ett brev som kom till JO den 12 oktober 1982 framför Jan Loberg och
Eva Malmgren missnöje med att byggnadsnämnden trots länsstyrelsens
beslut den 19 maj 1982 inte har meddelat något beslut om dispens och
byggnadslov.

UTREDNING

Efter remiss har byggnadsnämnden avgett följande yttrande.

Överlantmätaren i länet har i skrivelse till länets byggnadsnämnder 1975-08-14 tagit upp frågan om samverkan mellan byggnadsnämnderna och
fastighetsbildningsmyndigheterna (bil.). Han har därvid föreslagit att
fastighetsbildningsmyndigheten skall avvakta byggnadsnämndens beslut i
de ärenden där nämnden anser att ansökan strider mot de lagar och
förordningar som nämnden skall bevaka. I de fall där fastighetsbildningsmyndigheten
anser att hinder föreligger mot fastighetsbildning och det är
uppenbart att fastighetsbildning skall ske bör byggnadsnämnden avvakta
fastighetsbildningsmyndighetens beslut i frågan. På så sätt undvikes att
sökanden får två motstridiga beslut i samma ärende.

Länsstyrelsen har i beslut 1982-05-19 funnit att dispens från tätbebyggelseförbudet
bör kunna lämnas och visat ärendet åter till byggnadsnämnden
för ny handläggning.

Länsstyrelsen har inte utnyttjat sin möjlighet att själv lämna dispens från
tätbebyggelseförbudet.

Överlantmätaren Lars-Eric Nettermark har anfört skiljaktig mening
över länssstyrelsens beslut.

Lantbruksnämnden i Jönköpings län har i skrivelse till överlantmätarmyndigheten
avstyrkt ifrågasatt avstyckning.

Vi har tillsammans med sökanden diskuterat andra lämpligare lokaliseringar
i området. Sökanden har dock ej accepterat dessa.

Vi tror, liksom lantbruksnämnden, att man med lite god vilja kan hitta en
lämpligare lokalisering i området.

Fastighetsbildningsmyndigheten har vid samråd med byggnadsnämnden
förklarat att det var sannolikt att en ansökan om avstyckning ej skulle
kunna medges, då fastighetsbildningen inte torde uppfylla villkoren i 3 kap.
fastighetsbildningslagen. Byggnadsnämnden beslöt därför avvakta fastighetsbildningsmyndighetens
beslut innan ytterligare åtgärder t. ex. hörande
av ägarna till angränsande fastigheter vidtogs.

Efter ansökan från fastighetsägaren beslöt fastighetsbildningsmyndigheten
1982-09-01 att inställa förrättningen. Besvär över beslutet har anförts.
Byggnadsnämnden anser sig förhindrad att ta upp dispens- och byggnadslovsärendet
till behandling innan fastighetsbildningsfrågan avgjorts genom
lagakraftvunnet beslut (litispendens).

348

BEDÖMNING

Länsstyrelsen har i sitt beslut den 19 maj 1982 funnit att dispens från
tätbebyggelseförbudet bör kunna lämnas. I konsekvens med detta har
länsstyrelsen bifallit klagandenas besvär och undanröjt byggnadsnämndens
beslut den 11 februari 1981 och visat ärendet åter till nämnden för ny
handläggning. I och för sig hade länsstyrelsen givetvis själv kunnat meddela
den ifrågavarande dispensen. Men det finns inte skäl att kritisera länsstyrelsen
för att den valde att återförvisa ärendet till nämnden. Under alla
omständigheter ålåg det ju nämnden att ta upp ärendet på nytt för beslut
beträffande byggnadslov.

Byggnadsnämnden överklagade inte länsstyrelsens beslut men har ändå
underlåtit att företa det återförvisade ärendet till ny handläggning. Nämnden
tycks mena att den omständigheten att frågan om fastighetsbildning
ännu inte har blivit slutligt avgjord medför att det föreligger s. k. litispendens
och att nämnden av det skälet skulle vara förhindrad att behandla det
ifrågavarande dispens- och byggnadslovsärendet.

Beträffande den frågan vill jag framhålla detta. Det är visserligen så att
de bedömningar som skall göras i fastighetsbildningsärenden i viktiga
avseenden är mycket lika eller desamma som de som blir aktuella i ärenden
enligt byggnadslagstiftningen av det nu aktuella slaget. Och vidare är det
givet att det av flera skäl är angeläget att prövningen i de olika ärendetyperna
samordnas så att resultaten om möjligt blir överensstämmande. Det
är emellertid ofrånkomligt att den prövning som skall göras på ömse håll
inte avser samma sak. Det måste också beaktas att det är fråga om olika
slags myndigheter som har att tillämpa olika rättsregler. Mot den bakgrunden
är det inte möjligt att upprätthålla någon princip om att en byggnadsnämnd
skulle vara bunden av en fastighetsbildningsmyndighets bedömning
i fall av det slag som det här gäller. Det kan tilläggas att det inte finns några
föreskrifter i lag eller annan författning som ger stöd för ett antagande om
en sådan bundenhet. En följd av det sagda är att en pågående prövning hos
en fastighetsbildningsmyndighet inte utgör något hinder för en byggnadsnämnd
att pröva sitt ärende.

Det sagda hindrar givetvis inte att det ibland kan vara lämpligt att
byggnadsnämnden avvaktar utgången av ett pågående fastighetsbildningsärende
innan man beslutar ifråga om tillstånd enligt byggnadslagstiftningen.
Det är ju som jag redan har framhållit angeläget att prövningen av
fastighetsbildningsfrågan och frågan om tillstånd enligt byggnadslagstiftning
samordnas. Men en förutsättning för att byggnadsnämnden skall
kunna låta sitt ärende vila — annat än en mycket kort tid — är att sökanden
uttryckligen godtar detta. Om han inte gör det, har byggnadsnämnden att
pröva sitt ärende utan att avvakta utgången i fastighetsbildningsärendet.

I det nu aktuella fallet har klagandena uttryckligen förklarat att de
önskar att byggnadsnämnden skall snarast till ny behandling ta upp det av

349

länsstyrelsen återförvisade ärendet om dispens och byggnadslov. Av det
sagda framgår att byggnadsnämnden har varit skyldig att göra detta. I
sammanhanget kan tilläggas att länsstyrelsens beslut torde vara bindande
på det sättet att nämnden inte kan meddela ett nytt avslagsbeslut i dispensfrågan
på de grunder som redan prövats av länsstyrelsen (se Westerberg,
Allmän förvaltningsrätt, andra upplagan, s. 142).

Sammanfattningsvis konstaterar jag att byggnadsnämnden har gjort fel
genom att avvakta utgången i fastighetsbildningsärendet. Jag förutsätter
emellertid att nämnden nu utan ytterligare dröjsmål tar upp ärendet om
dispens och byggnadslov till prövning. Några ytterligare åtgärder från min
sida är därför inte påkallade.

Byggnadsnämnden har därefter den 10 maj 1983 med hänvisning till JO:s
beslut prövat det ifrågavarande ärendet om dispens och byggnadslov.

350

Arbetsmarknaden

Kritik mot en länsarbetsnämnd för underlåtenhet att tillämpa förvaltningslagens
bestämmelser vid behandlingen av en ansökan om
arbetsmarknadsutbildning

(Dnr 2238-1981) .

I brev till JO framförde makarna S. klagomål mot bl. a. arbetsförmedlingen
i Södertälje och länsarbetsnämnden i Stockholms län. Makarnas
klagomål gick i huvudsak ut på att de berörda myndigheterna inte hade
lämnat mannen (H.S.) den hjälp som han önskat. De uppgav också att
arbetsförmedlingen vägrade att ta emot dem och att H.S. därför den 1
september 1981 på eget initiativ lämnat in en ansökan om arbetsmarknadsutbildning
till länsarbetsnämnden i Jönköpings län. Ansökan avsåg en kurs
i Jönköping för utbildning till reparationsskomakare.

Av de handlingar som fogades till klagomålen framgick att länsarbetsnämnden
i Jönköpings län hade sänt ansökan till arbetsförmedlingen i
Södertälje för ställningstagande och att ansökan därifrån hade sänts vidare
till länsarbetsnämnden i Stockholms län utan någon åtgärd. Länsarbetsnämnden
i Stockholms län hade därefter i brev till H.S. den 14 september
1981 meddelat att man bedömt ansökan som ogiltig. Makarna ifrågasatte
om länsarbetsnämndens i Stockholms län beslut var lagligt.

Arbetsmarknadsstyrelsen yttrade efter remiss bl. a. följande.

Vidare framhåller S. att han ansökt om arbetsmarknadsutbildning till
skomakare och att ansökan var ofullständig p. g. a. att förmedlingstjänstemän
vägrat träffa honom. Arbetsförmedlingen, Lars Arvidsson, säger att
S. inte har nämnt skomakarutbildning på senare tid. Däremot har förmedlingen
fått brev 81 08 26 angående textilutbildning inom Tillskärarakademin.

S. klagar också över att länsarbetsnämnden förklarat hans ansökan om
arbetsmarknadsutbildning för ogiltig. En ansökan om arbetsmarknadsutbildning
behandlas inte om det inte föreligger yttrande från förmedlingen. I
detta fall kunde S. ha upplysts om att han borde besöka förmedlingen för
att få till stånd en formellt riktig ansökan.

Därefter remitterades ärendet på nytt till AMS, denna gång med hänvisning
till en inom JO-ämbetet upprättad promemoria som innehåller bl. a.
följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen har utfärdat föreskrifter och anvisningar rörande
handläggningen av ärenden om arbetsmarknadsutbildning (AMU).
Av dessa framgår bl. a. följande. AMU skall prövas och planeras i samråd
med arbetsförmedlingen (AMSFS 1980:5 p. 1.1.) Avsikten med samråds -

351

kravet är att arbetsförmedlingen skall beredas tillfälle att pröva dels möjligheterna
för sökanden att få ett lämpligt stadigvarande arbete utan utbildning
och dels inriktningen och omfattningen av en eventuell utbildning med
hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden och den sökandes förutsättningar
(AMS-handboken 07.20 A 4). Ansökan om arbetsmarknadsutbildning
skall göras skriftligen av den sökande på blankett AMS UB 2203
”Ansökan om arbetsmarknadsutbildning”. (AMSFS 1980:5 p. 4.1.) På
blankettens första sida skall den övre delen fyllas i av sökanden. Tjänsteman
vid arbetsförmedlingen skall vara sökanden behjälplig vid angivandet
av kursbenämning och läroplansnummer för sökt utbildning vid AMUcenter.
På den nedre delen av första sidan finns plats för arbetsförmedlingens/länsarbetsnämndens
beslut. Sidan är således en kombinerad ansökning-
och besluthandling (AMS-handboken 07.50.10 A 1). När det gäller
AMU-kurser med gruppintagning skall beslut fattas av länsarbetsnämnden
i utbildningslänet. I de fall arbetsförmedlingen på hemorten avstyrker en
ansökan om utbildning i annat län av arbetsmarknadsskäl skall dock beslut
om avslag fattas av länsarbetsnämnden i hemlänet. (AMS-handboken
01.40 s. 5).

Remissvaret ger inte svar på följande frågor.

1. Varför vidarebefordrade arbetsförmedlingen i Södertälje (hemorten)
ansökan utan åtgärd?

2. Varför sändes den till länsarbetsnämnden i Stockholms län? Ankom det
på länsarbetsnämnden i Stockholms län eller på länsarbetsnämnden i Jönköpings
län att besluta i saken?

3. Vilka skäl förelåg att förklara ansökan ogiltig och att underlåta prövning
i sak?

4. Vidtog länsarbetsnämnden några åtgärder för att avhjälpa eventuella
brister i ansökan? (jfr förvaltningslagen 8 §)

5. Varför lämnade länsarbetsnämnden inte någon besvärshänvisning? (Jfr
förvaltningslagen 11 § och 18 § 2 p.)

I ett brev som kom hit den 16 februari 1982 har H.S. framfört ytterligare
klagomål mot arbetsförmedlingen i Södertälje. Av de handlingar H.S. fogat
till klagomålen framgår att en ansökan från honom om bristyrkesutbildning
med kursstart den 22 mars 1982 kommit till länsarbetsnämnden i Stockholms
län den 12 februari 1982. Länsarbetsnämnden tycks ha återsänt
ansökan till H.S. samma dag med ett missiv med bl. a. följande innehåll.

Ansökningstiden för barnskötarutbildningen gick ut den 2 febr. 82. Er
ansökan återsändes.

Arbetsmarknadsstyrelsen har föreskrivit att arbetsmarknadsutbildning i
regel inte får beviljas om ansökan ingetts efter det att utbildningen påbörjats
och att ansökan i intet fall får bifallas om den ingetts sedan utbildningen
avslutats. (AMSFS 1980: 5 p. 1.3 och 1.4.) Någon ytterligare föreskrift
om tid inom vilken ansökan skall göras tycks inte finnas. Länsarbetsnämnden
tycks ha ansett den ifrågavarande ansökan för sent inkommen. Länsarbetsnämndens
hantering av ansökan ger därför anledning till följande
frågor.

1. Vilken norm har nämnden stött sig på om ansökan ansetts för sent
inkommen för att upptas till prövning?

2. Föreligger någon inskränkning i rätten att anföra besvär mot ett beslut
av länsarbetsnämnden av ovan angivna innebörd?

352

3. Om någon inskränkning i besvärsrätten inte föreligger; varför har länsarbetsnämnden
inte lämnat någon besvärshänvisning?

4. Har ansökan hanterats enligt på länsarbetsnämnden gällande rutiner?

Efter att ha hört länsarbetsnämnden i Stockholms län lämnade AMS
följande svar på den sista remissen.

1. Arbetsförmedlingen i Södertälje visste inte hur H.S. hade kommit över
ansökningsblanketten. Den hade inte delats ut till honom av förmedlingen.

H.S. hade fyllt i en del av blanketten, som var avsedd för förmedlingens
anteckningar. Förmedlingen blev av dessa skäl osäker. Att förmedlingen
översände blanketten utan noteringar får uppfattas så att man ville ha
länsarbetsnämndens råd i ärendet.

2. Det ankom i detta fall på länsarbetsnämnden i Stockholms län att
besluta. (Det framgår nämligen i ärendet att förmedlingens intention var att
avstyrka ansökan.)

3—4. Länsarbetsnämnden ansåg att ansökan var ogiltig, eftersom den
tillkommit utan förmedlingens medverkan. Några åtgärder för att komplettera
ansökan gjordes inte.

5. Länsarbetsnämnden uppfattade inte sitt meddelande till H.S. att ansökan
var ogiltig som ett formellt avslag och lämnade därför ingen besvärshänvisning.

1. Länsarbetsnämnderna fastställer av administrativa skäl en sista ansökningsdag
till barnskötarekurs och andra kurser med gruppintagning. Tiden
mellan sista ansökningsdag och kursstart använder länsarbetsnämnden till
komplettering och beredning av ansökningarna samt uttagningssammanträden.
S:s ansökan till barnskötarekurs har således handlagts enligt praxis.

2-4. Det saknas f. n. uttryckliga anvisningar om hur denna typ av för sent
inkomna ansökningar skall handläggas men S:s ansökan har också i detta
avseende handlagts enligt praxis.

Styrelsen vill slutligen framhålla, att en annan formell handläggning av
detta ärende inte torde inneburit någon förändring i sak.

Vid ärendets avgörande den 7 april 1983 uttalade JO Holstad följande.

Till bedömning föreligger i huvudsak tre frågor. För det första har
klagandena gjort gällande att tjänstemän vid arbetsförmedlingen i Södertälje
på olika sätt visat bristande vilja att hjälpa H.S. De andra frågorna rör
handläggningen av två ansökningar om arbetsmarknadsutbildning, den ena
avseende skomakarutbildning och den andra barnskötarutbildning.

Beträffande den första frågan nöjer jag mig med att konstatera att utredningen
inte ger belägg för att H.S. inte skulle ha fått den hjälp som
förmedlingens resurser medgivit. Någon anledning till kritik mot tjänstemän
vid förmedlingen har jag inte funnit i denna del.

När det gäller H.S:s ansökan om skomakarutbildning visar utredningen i
huvudsak följande. Han gav in en ansökan om sådan utbildning till länsarbetsnämnden
i Jönköpings län. Därifrån skickades ansökan till arbetsför -

353

medlingen i Södertälje. Efter en underhandskontakt med länsarbetsnämnden
i Stockholms län vidarebefordrade förmedlingen ansökan dit. Länsarbetsnämnden
i Stockholm meddelade H.S. att man ansåg ansökan ogiltig.
Skälet angavs vara att ansökan hade tillkommit utan förmedlingens medverkan.
Några åtgärder för att komplettera ansökan vidtogs inte. Meddelandet
om att ansökan ansågs ogiltig var inte försett med någon besvärshänvisning.

Enligt 13 a § arbetsmarknadskungörelsen är ett av villkoren för arbetsmarknadsutbildning
att den utbildningssökande söker arbete genom arbetsförmedlingen
och att förmedlingen därvid finnér utbildningen vara
ägnad att medföra stadigvarande arbete som inte kan komma till stånd utan
utbildningen. Om detta villkor inte är uppfyllt kan en ansökan lämnas utan
bifall. Men enbart den omständigheten att något skriftligt yttrande från
förmedlingen inte föreligger räcker inte för ett negativt beslut. I ett sådant
fall måste åtgärder vidtas för att komplettera ärendet. Av 8 § förvaltningslagen
följer -nämligen en skyldighet att verka för att en komplettering
kommer till stånd. Först sedan komplettering skett och sökanden eventuellt
fått del av vad som tillförts ärendet (se 15 § förvaltningslagen) kan ett
beslut i sakfrågan meddelas. Något utrymme för att anse en ansökan ogiltig
och att avstå från att behandla den i sak av sådana skäl som att förmedlingen
inte yttrat sig eller att man inte vet varifrån sökanden fått sin blankett
eller liknande finns givetvis inte. Om ett beslut går sökanden emot - och
det gör det om det inte innebär bifall - skall skälen för beslutet anges.
Vidare skall besvärshänvisning lämnas, dock inte i det undantagsfall som
avses i 28 § arbetsmarknadskungörelsen.

Mot bakgrund av det sagda står det klart att det inte finns anledning att
rikta kritik mot länsarbetsnämnden i Jönköpings län för att den sände
ansökan till arbetsförmedlingen i Södertälje för komplettering. Vid förmedlingen
gjorde man tydligen den bedömning som länsarbetsnämnden i
Jönköpings län efterfrågat. Därefter vidarebefordrade man ärendet till
behörig länsarbetsnämnd, i detta fall länsarbetsnämnden i Stockholm eftersom
förmedlingen ansåg att ansökan borde avslås. Tillräcklig anledning
till kritik mot förmedlingen har jag inte funnit. Däremot ger handläggningen
vid länsarbetsnämnden i Stockholm anledning till invändningar. Enligt
min mening hade nämnden först bort komplettera ärendet med ett skriftligt
yttrande från förmedlingen. Med den inställning till saken som nämnden
tydligen hade — att sakliga förutsättningar för bifall inte förelåg - hade
handläggningen sedan bort utmynna i ett beslut om avslag. Beslutet hade
bort förses med skäl och besvärshänvisning. Eftersom H.S. inte kan antas
ha lidit någon rättsförlust till följd av handläggningen ser jag emellertid
ingen anledning till vidare uttalanden från min sida i denna del.

När det sedan gäller ansökan till barnskötarutbildningen visar utredningen
i huvudsak följande. H.S:s ansökan kom in till länsarbetsnämnden efter
det att den utsatta ansökningstiden utgått men innan utbildningen påbör23
Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 1

354

jäts. Länsarbetsnämnden återsände ansökan till H.S. med hänvisning till
att ansökningstiden hade utgått. Något formellt beslut med besvärshänvisning
fattades inte.

Här har jag inte funnit utredningen ge tillräckligt underlag för någon
kritik beträffande handläggningen. Men jag vill framhålla detta. Den som
ansöker om utbildning är i princip berättigad till ett formellt beslut med
anledning av ansökan. Detta gäller även om ansökan kommit in efter en
bestämd sista ansökningsdag. Går beslutet sökanden emot - och det gör
det som jag redan har nämnt om det inte innebär bifall - skall det innehålla
skälen för beslutet. Och besvärshänvisning skall lämnas såvida inte möjligheten
att klaga på beslutet är utesluten enligt den tidigare nämnda bestämmelsen
i 28 § arbetsmarknadskungörelsen.

Någon anledning att i övrigt kommentera klagomålen har jag inte funnit.

(Dnr 1316, 1317 och 1318-1982)

JO Holstad meddelade den 27 maj 1983 följande beslut.

BAKGRUND

Vid inspektion av yrkesinspektionen i Karlstads distrikt gjordes stickprovsvis
en genomgång av bl. a. vissa yrkesinspektörers s. k. förfalloregister
och vissa s. k. arbetsställeakter. Med anledning av iakttagelser som då
gjordes upptogs tre ärenden.

1316-1982

I detta ärende gjordes i inspektionsprotokollet anteckningar angående
iakttagelser vid genomgång av yrkesinspektören G:s förfalloregister. G.
hade i fyra inspektionsmeddelanden anvisat olika företag att låta revisionsbesiktiga
tryckkärl. Det framgick inte att besiktningar skulle ha skett och
inte heller att polisanmälan gjorts. Avslutningsvis antecknades i protokollet
i denna del följande.

Innehållet i de ifrågavarande inspektionsmeddelandena ger anledning till
antagande att skyldighet att låta utföra anvisade besiktningar förelegat för
företagen. Besiktningsskyldigheten torde ha varit straffsanktionerad. Yrkesinspektionen
skall därför anmodas att redogöra för situationen i de fyra
fallen och att yttra sig över handläggningen av dem. Yrkesinspektionen bör

355

därvid beakta arbetarskyddsstyrelsens tjänstemeddelande 1980-01-08,
ADL 1980:1, rörande polisanmälan m.m. I den mån omständigheterna i
berörda ärenden motiverar det bör yrkesinspektionen redogöra för sin
policy i frågor om anmälan av misstanke om brott till polismyndighet.

1317-1982

I detta ärende gjordes i inspektionsprotokollet anteckningar med anledning
av vissa anteckningar i en arbetsställeakt. Det framgick att företaget
redan i november 1977 anvisats att företa vissa åtgärder med en maskin.
Men ännu i oktober 1981 hade dessa åtgärder inte utförts. Det antecknades
att yttrande skulle inhämtas från yrkesinspektionen angående handläggningen
av detta ärende.

1318-1982

Även i detta ärende gjordes i inspektionsprotokollet anteckningar med
anledning av innehållet i en arbetsställeakt. Det framgick att företaget
redan i februari 1976 anvisats att företa åtgärder beträffande en verkstadslokal.
Ännu i september 1980 syntes åtgärderna dock inte ha vidtagits.
Även beträffande detta fall beslöts att yttrande angående handläggningen
skulle inhämtas från yrkesinspektionen.

UTREDNINGEN

Yrkesinspektionen har yttrat sig i de tre ärendena.

(Yttrandena, som innehöll utförliga redogörelser för vad som hade förevarit
i de enskilda fallen, är här uteslutna. Här återges endast några rader
av vad yrkesinspektionen i ett av ärendena (dnr 1316-1982) uttalade under
rubriken yrkesinspektionens policy i frågor om anmälan av misstanke om
brott till polismyndighet.)

Distriktschefen skall i vissa fall själv ta ställning till om polisanmälan
skall göras. Då det därvid är fråga om misstanke om brott mot brottsbalken
och polismyndighet påböijat utredning görs inte polisanmälan. - Det bör
här påpekas att polisutredning kan ha påbörjats genom att yrkesinspektör
som kallats till olycksplats ringt upp polisen och påtalat vad som inträffat.
— I övriga fall där fråga om polisanmälan skall avgöras av distriktschefen
sker sådan anmälan då misstanke om brott kan anses föreligga och brottet
inte framstår som bagatellartat.

Vid fall av underlåten besiktning där besiktningsskyldigheten täcks av
direkt straffsanktionerade föreskrifter är dock huvudregeln att polisanmälan
inte görs. Ärendet - i vilket inspektionsmeddelande med anvisning om
besiktning kan ha utfärdats under den tidigare handläggningen - tas i
stället upp som fråga om meddelande av förbud. Sådana förbud har medde -

356

lats med villkor att föreskriven besiktning skall utföras och att besiktningsobjektet
därvid skall ha blivit godkänt. Beroende av ifrågavarande besiktningsobjekts
skick har förbud meddelats med omedelbar verkan eller med
tidsfrist.

BEDÖMNING

1316-1982

Av utredningen framgår bl. a. att det förelåg en straffsanktionerad skyldighet
för företagen att låta besiktiga tryckkärlen i fråga samt att denna
skyldighet åsidosattes trots att yrkesinspektören gjort företagen uppmärksamma
på skyldigheten. Vid min inspektion hade i ett par av fallen omkring
två år förflutit från det att yrkesinspektören först uppmärksammat att
besiktning hade underlåtits. Enligt det berörda tjänstemeddelandet åligger
det tjänsteman i vars tillsynsverksamhet misstanke uppkommer om brott
som har samband med arbetet att anmäla detta till distriktschefen.

I dessa fall underlät G. att göra en sådan anmälan. Något godtagbart stöd
för underlåtenheten har inte framkommit.

Huruvida anmälan till polismyndighet borde ha gjorts i de nu aktuella
fallen vill jag på den nu föreliggande utredningen inte uttala mig om. Jag
har inte heller ansett det påkallat att driva utredningen vidare i denna del.
Däremot vill jag från mer allmänna utgångspunkter något kommentera vad
yrkesinspektionen anfört om sin policy i fråga om anmälan till polismyndighet.

I yttrandet har uttalats att huvudregeln är att polisanmälan inte görs vid
fall av underlåten besiktning där besiktningsskyldigheten täcks av direkt
straffsanktionerade föreskrifter. I sådana fall tar man i stället upp frågan
om att meddela förbud mot användandet. Sådana förbud har meddelats att
gälla omedelbart eller efter en viss tidsfrist.

När det gäller överträdelser av föreskrifter, som innebär att användandet
utan att besiktning skett är straffbelagt, kan den nu angivna ordningen
inte godtas. Sådana föreskrifter innebär ju att det redan föreligger ett
förbud mot användandet. I allmänhet torde det därför i dessa fall vara
onödigt att yrkesinspektionen meddelar ett särskilt förbud (se Gullberg
m. fl. Arbetsmiljölagen s. 196). Och om det undantagsvis skulle vara lämpligt
att yrkesinspektionen ändå ingriper med förbud, bör förbudet alltid
gälla omedelbart. Ett förbud med tidsfrist måste nämligen uppfattas som
att yrkesinspektionen tillåter användandet trots att det redan på grund av
arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter föreligger ett förbud mot användandet.
Det torde inte vara avsett att yrkesinspektionen skall ha en sådan
möjlighet.

Enligt min mening bör alltså huvudregeln vara den att yrkesinspektionen
inte meddelar något förbud när det är fråga om överträdelser av redan
straffsanktionerade förbud mot användandet och om ett förbud undantags -

357

vis meddelas bör detta gälla omedelbart. Jag menar också att överträdelser
av detta slag bör anmälas till polismyndighet, om det inte finns särskilda
skäl som talar emot det.

1317-1982

Utredningen visar bl. a. att företaget i fråga trots upprepade anvisningar
och påminnelser underlåtit att ”förskydda” en maskin. Närmare fem år
förflöt från den första inspektionen till dess man kunde konstatera att
åtgärden vidtagits. Enligt arbetsordningen åligger det tjänsteman att i ett
fall som detta anmäla ärendet till distriktschefen, som har att överväga
vilka ytterligare åtgärder som skall vidtas. Någon sådan anmälan har inte
gjorts i detta fall. Uppenbarligen hade detta bort ske. Yrkesinspektören J.
är ansvarig för felet.

1318-1982

Utredningen visar även i detta fall att anvisningar i inspektionsmeddelanden
inte följts av företaget i fråga. Det ålåg därför yrkesinspektören att
anmäla ärendet till distriktschefen för att denna skulle kunna överväga
vilka åtgärder som skulle vidtas. Någon sådan anmälan gjordes inte. Även
i detta fall handlade alltså J. fel.

Avslutande synpunkter

I alla tre ärendena har fel begåtts av yrkesinspektörerna. För de fel de
begått kan de inte undgå kritik. Jag har dock inte funnit det påkallat att
därutöver vidta några åtgärder mot dem. Denna bedömning har jag gjort
mot bakgrund av att det inte finns anledning att anta annat än att yrkesinspektörerna
fortsättningsvis kommer att följa gällande bestämmelser. Det
har inte heller framkommit något som tyder på att de begångna felen skulle
ha medverkat till att några allvarliga risker uppkommit i de enskilda fallen.

Även om felen i de nu berörda enskilda fallen alltså inte bör leda till
någon påföljd för yrkesinspektörerna vill jag understryka att brister av det
slag som framkommit i dessa ärenden kan få allvarliga återverkningar på
yrkesinspektionens verksamhet och anseende. Det är givetvis olyckligt om
man kan få ett intryck av att från arbetsmiljösynpunkt otillfredsställande
förhållanden kan bestå år efter år trots att yrkesinspektionen känner till
förhållandena. Det är därför av stor vikt att verksamma åtgärder vidtas
betydligt tidigare än som skett i de nu aktuella fallen. Mot den bakgrunden
är det bra att yrkesinspektionen nu inte bara vidtagit åtgärder i de aktuella
ärendena utan också förbättrat både informationen till sina tjänstemän och
bevakningen av att gällande regler följs.

358

Uttalanden angående arbetsmarknadsverkets anvisningar angående
tillhandahållande av kopior av allmänna handlingar samt kritik mot
en arbetsförmedling och en länsarbetsnämnd för handläggningen av
en begäran om sådana kopior

(Dnr 305-1982)

JO Holstad meddelade den 27 december 1982 följande beslut.

KLAGOMÅLEN

I ett brev till JO klagar Yvonne Nilsson på arbetsförmedlingen i Malmö
för att förmedlingen underlåtit att skicka henne kopior av vissa handlingar
som hon begärt första gången i augusti månad 1981 och som hon redan
betalt 48 kr. för.

UTREDNINGEN

Efter remiss har arbetsförmedlingens distriktskontor i Malmö avgivit
följande yttrande.

Första tjänsteanteckning om N:s önskemål att få ta del av sina handlingar
är daterad den 7 dec. 1981. Denna datum begärde N. vid telefonsamtal
med Stina Jacobsson (N:s handläggare på arbetsförmedlingen) att få ta del
av de handlingar, som legat till grund för beslutet om lönebidrag. N.
rekommenderades, att vid besök på arbetsförmedlingen, ta del av handlingarna
och välja ut de handlingar hon önskade kopior av. Hon förkastade
förslaget men lovade återkomma med en precisering av vilka handlingar
och uppgifter hon önskade.

Den 8 dec. 1981 inkom till distriktskontorets kansli i rek. försändelse en
skriftlig begäran från N. om att fa kopia av ”den undersökning, som ligger
till grund för min placering som partiellt arbetsför”. Eftersom personnummer
saknades kunde ärendet inte identifieras, varför N. tillskrevs och
uppmanades meddela personnummer.

Den 29 dec. 1981 inkom på nytt rek. försändelse till distriktskontorets
kansli vari N. meddelade personnummer och på nytt begärde att få kopior
på sina handlingar. (Bil. 1)

Den 7 jan. 1982 tillskrevs N. med rekommendation att ta del av handlingarna
på arbetsförmedlingen. N. informerades samtidigt om att kopior var
förenat med kostnader för N.

Anledningen till att kopior inte omedelbart översändes till N., efter det
att ärendet identifierats, var osäkerheten om huruvida N. informerats om
kostnadsfrågan med tanke på det relativt stora antalet sidor, som ärendet
omfattade.

Den 12 jan. 1982 meddelade N. till Stina Jacobsson, att hon trots kostnaderna
önskade kopior av handlingarna i ärendet.

359

Samma dag överlämnade distriktskontorets kansli kopior av handlingarna
tillsammans med missivskrivelse (Bil. 2) till länsarbetsnämndens kassaavdelning
för expedition enligt gällande rutiner.

Beträffande Länsarbetsnämndens handläggning hänvisas till bilagda redogörelse
från Länsarbetsnämnden. (Bil. 3)

Sammanfattning av handläggningen vid Arbetsförmedlingen i Malmö
N. har vid två tillfällen rekommenderats ta del av sina handlingar på
arbetsförmedlingen för att därvid välja ut de handlingar, som hon kunde
anse vara av betydelse. Vid det andra tillfället har hon informerats om
kostnadsaspekten vid kopiering.

Distriktskontorets kansli kunde först den 29 dec. 1981 identifiera ärendet,
varefter informationen om kostnaderna för kopior lämnades.

Omedelbart efter det att N. meddelat att hon trots kostnaderna önskade
kopior överlämnades handlingarna till Länsarbetsnämnden för expedition.

Tiden mellan identifiering och arbetsförmedlingens slutliga handläggning
av ärendet, 29 dec. 1981-12 jan. 1982, förklaras dels med mellanliggande
skriftväxling dels med mellanliggande helgdagar.

Den i yttrandet omnämnda redogörelsen från länsarbetsnämnden innehåller
följande.

Administrativa avdelningens ekonomisektion erhöll 1982-01-12 kopior
av berörda handlingar från arbetsförmedlingen i Malmö och 1982-01-13
översändes ett inbetalningskort utställt på 48 kronor till Yvonne Nilsson.

1982-01-15 erhöll länsarbetsnämnden nämnda belopp insatt på sitt postgirokonto.
Denna inkomst bokfördes dock inte i system S förrän 1982-02-01
varefter handlingarna utskickades i rekommenderat brev.

Den ovan beskrivna handläggningen överensstämmer inte med de föreskrifter
som AMS har utgivit för denna typ av ärenden. Enligt AMShandboken
28.30.15 skulle kopiorna expedierats till den sökande mot
postförskott och således varit vederbörande tillhanda så snart försändelsen
lösts ut från posten. Länsarbetsnämnden beklagar det inträffade som enligt
företagen utredning har sin förklaring i en onormalt stor arbetsbelastning
på ekonomisektionen.

Länsarbetsnämnden finnér det vara av synnerlig vikt att ärenden av
denna typ expedieras skyndsamt och har därför vidtagit följande åtgärder.

— En genomgång av gällande handläggningsföreskrifter har genomförts
inom ekonomisektionen, varvid berörd personal har uppmärksammats
på vikten av skyndsam expediering av dessa ärenden.

— Ett lan-meddelande med kompletterande föreskrifter till AMS-handboken
20.30.15 är under utgivning. Meddelandet riktar sig till samtliga
personalkategorier i länet.

— Nuvarande handläggningsföreskrifter medför enligt länsarbetsnämndens
mening onödig byråkrati genom att alla expeditioner av detta slag
måste passera nämndens ekonomisektion. Nämnden avser därför begära
hos AMS att föreskrifterna i AMS-handboken 20.30.15 ändras så att
det i fortsättningen blir möjligt att expediera kopior av handlingar mot
avgift direkt från förmedlingskontoren i länet.

Yvonne Nilsson har sedan hon fått del av vad distriktskontoret och
länsarbetsnämnden anfört vidhållit och vidareutvecklat sin kritik.

360

BEDÖMNING

Grundläggande regler om rätten att ta del av allmänna handlingar finns i
2 kap. 12-14 §§ tryckfrihetsförordningen. I 12 § första stycket föreskrivs
bl. a. att en allmän handling som får lämnas ut, på begäran genast eller så
snart det är möjligt skall tillhandahållas på stället och utan avgift. Bestämmelsen
innebär bl. a. att sökanden alltid har rätt att fa ut handlingen utan
dröjsmål. Normalt skall den lämnas ut genast. Men ibland måste myndigheten
ha ett visst rådrum för att fa fram handlingen eller att fundera på om
den får lämnas ut. I sådana fall kan någon eller några dagars väntan få
godtas.

I 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen regleras rätten att mot avgift få
avskrifter eller kopior av handlingarna. Enligt huvudregeln har den som
vill ta del av en allmän handling rätt att mot fastställd avgift fa en avskrift
eller en kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. För detta fall
finns det f. n. ingen uttrycklig föreskrift om skyndsamhet. Men det ligger i
sakens natur att ett krav på skyndsamhet gäller även här. Det kan tilläggas
att en uttrycklig föreskrift nyligen har antagits av riksdagen och träder i
kraft den 1 januari 1983.

I det nu föreliggande fallet ger utredningen inte klart besked om när
Yvonne Nilsson första gången begärde att fa ut kopior av handlingar från
arbetsförmedlingen. Jag har emellertid inte funnit anledning att utreda den
saken ytterligare. Ty även om man utgår från att någon framställning inte
gjordes förrän vid det första datum som nämns i arbetsförmedlingens
yttrande, den 7 december 1981, står det helt klart att det dröjde oacceptabelt
lång tid, omkring två månader, innan hon fick kopiorna.

Utredningen visar att det finns flera orsaker till att det dröjt så länge
innan Yvonne Nilsson fatt kopiorna. Redan den ordning som tillämpas
inom arbetsmarknadsverket för utlämnande av kopior av bl. a. arbetsförmedlingens
handlingar orsakar en viss tidsutdräkt; till den saken återkommer
jag. Men dröjsmålet har främst sin grund i handläggningen på arbetsförmedlingens
distriktskontor och på länsarbetsnämnden.

När det gäller distriktskontoret kan konstateras att det förflöt i vart fall
mer än en månad från det att framställningen gjordes till dess handläggningen
där var klar. Uppenbarligen är den tiden långt ifrån godtagbar.
Även om man inte kan lasta distriktskontoret för hela tidsåtgången är det
tydligt att handläggningen var alltför passiv och långsam. I synnerhet gäller
detta tiden efter det man fått kännedom om Yvonne Nilssons personnummer.

Handläggningen vid länsarbetsnämnden har uppenbarligen varit direkt
felaktig, eftersom man avvikit från AMS anvisningar. Enligt anvisningarna
skulle kopiorna ha tillställts Yvonne Nilsson mot postförskott. Men detta
skedde inte. Man skickade henne i stället ett inbetalningskort och först
sedan denna betalning bokförts skickade man ut kopiorna till henne. Den

361

skrivelse som tillställdes Yvonne Nilsson tillsammans med inbetalningskortet
är en standardiserad blankett. Man får det intrycket att det inte var
någon enstaka avvikelse från AMS anvisningar utan att länsarbetsnämnden
genomgående har använts samma förfaringssätt i sådana här sammanhang.

Sammantaget har handläggningen av Yvonne Nilssons framställning
skötts mycket illa. Det finns alltså anledning att se allvarligt på det inträffade.

Jag har övervägt att driva utredningen vidare för att klarlägga vilka
befattningshavare som bär ansvaret för handläggningen. Jag nöjer mig
emellertid såvitt gäller arbetsförmedlingens distriktskontor och länsarbetsnämnden
med den kritik som ligger i det redan sagda. Skälen för detta är
bl. a. att distriktskontorets handlande förestavats av en viss omtanke om
Yvonne Nilsson och att länsarbetsnämnden redan vidtagit åtgärder för att
få till stånd en bättre ordning.

Jag återgår nu till AMS anvisningar rörande tillhandahållande av kopior
av handlingar som finns hos bl. a. arbetsförmedlingen. Anvisningarna innebär
att kopiorna alltid måste skickas via länsarbetsnämnden. Detta anses
tydligen ge vissa administrativa fördelar. Men det är också tydligt att
systemet har nackdelar. Det innebär en viss tidsutdräkt och ökar riskerna
för att kopiorna på grund av fel av olika slag kommer sökanden tillhanda
med fördröjning. Enligt min mening finns det skäl att överväga ändrade
rutiner. Otvivelaktigt är det mycket som talar för en ordning som innebär
att arbetsförmedlingen - som ju framställer kopiorna och har direkt kontakt
med den som vill ha dem - direkt kan lämna ut begärda kopior. Med
hänvisning till det sagda kommer jag att överlämna ett exemplar av detta
beslut till AMS. Jag förutsätter att AMS återkommer med besked angående
sina överväganden i denna fråga.

Sedan beslutet meddelats inkom den 6 mars 1983 en skrivelse till JO från
AMS. Skrivelsen innehöll bl. a. följande.

Antalet ärenden avseende utlämnande av handlingar mot expeditionsavgift
har varit och är mycket lågt vilket gjort att ett begränsat antal stämpelkassör
inrättats inom arbetsmarknadsverket. De föreskrifter som riksrevisionsverket
utfärdat för hanteringen av stämpelkassör m. m. kräver enligt
styrelsens mening alltför stor resursförbrukning i förhållande till det fåtal
ärenden som förekommer. Styrelsen har därför hitintills låtit länsarbetsnämnderna
sköta expeditionen av handlingar från arbetsförmedlingen vilket
fördröjt utlämnandet med en eller högst två dagar.

Styrelsen har emellertid numera ändrat föreskrifterna så att stämpelkassa
får inrättas på förmedlingskontor. Det innebär att arbetsförmedlingarna
nu torde kunna uppfylla kravet på en skyndsam behandling av utlämnandeärendena.

362

Övrigt

Kritik mot trafiksäkerhetsverket för den praxis som verket tillämpat
när det gällt avgifter för förnyelse av körkort och som inneburit att
avgift felaktigt uttagits två gånger i vissa fall
(Dnr 1761-1981)

I ett brev till JO hemställde Harriet Johansson om utredning av ett
ärende rörande avgift för förnyelse av körkort. Hon anförde i huvudsak
följande. Genom att hon ingått äktenskap har hennes efternamn ändrats.
Hon hette tidigare Jansson. Med anledning av namnändringen ansökte hon
om förnyelse av körkort. Hon skaffade erforderliga handlingar som hon
lämnade in på posten och senare betalade hon in en avgift på 80 kr.
Därefter fick hon dock ett brev enligt vilket beställningen makulerats.
Någon förklaring till denna åtgärd gavs inte i brevet. På postkontoret
kunde man inte heller förklara detta. Någon dag senare fick hon ett nytt
inbetalningskort på 80 kr. På postkontoret hade man då vid telefonsamtal
med trafiksäkerhetsverket fått veta ”att det blivit fel första gången och då
blir enda lösningen att betala 80:— ytterligare en gång”. Handlingarna
skulle ha makulerats av misstag. Någon ny ansökan har inte krävts utan
endast en ytterligare avgift.

Efter remiss avgav trafiksäkerhetsverket yttrande över klagomålen. Yttrandet
utelämnas här. Därefter upprättades en promemoria inom ombudsmannaexpeditionen.
Promemorian, som remitterades till verket, innehöll
följande.

Harriet Johansson har hemställt om utredning av ett ärende angående
förnyelse av körkort. Hon ansökte med anledning av namnbyte om förnyelse
av körkort. Vid två tillfallen tillställdes hon körkortsunderlag. Vid
båda tillfällena avkrävdes hon en avgift på 80 kr. Anledningen till att hon
tillställdes två körkortsunderlag var att den avsedda namnändringen inte
gjorts i det första underlaget. Såvitt framgår av utredningen tillverkades
endast ett körkort. I vart fall har endast ett körkort tillhandahållits.

Trafiksäkerhetsverket har i remissvar hävdat följande. Det är fråga om
ett nytt ärende när ett nytt körkortsunderlag måste tas fram. Ny avgift tas
alltid ut vid omproduktion om orsaken är att någon uppgift på körkortet
inte är korrekt. Av rent praktiska skäl underlåter man att hävda den första
avgiften om felet upptäcks innan körkortsinnehavaren undertecknat underlaget
och betalat avgiften. Verket hänvisar också till ett av justitiekanslem
avgjort skaderegleringsärende.

Regler om avgifter på detta område finns i förordningen (1976:648) med
taxa för trafiksäkerhetsverket. I förordningen föreskrivs att för förrättning
eller åtgärd utgår avgift med belopp som anges i en bilaga. I bilagan anges
under rubriken utfärdande av körkort bl. a. avgifter för förnyelse av körkort.

363

Verkets uppfattning — sådan den framgår av remisssvaret — synes alltså
närmast vara att framtagandet av körkortsunderlag är avgiftsbelagd. Av
taxan kan dock inte utläsas att i detta fall annat än utfärdandet av körkort
är avgiftsbelagd. Mot bakgrund härav och omständigheterna i Harriet
Johanssons ärende kan det ifrågasättas om verket haft någon grund för att
avkräva Harriet Johansson mer än en avgift. Det kan tilläggas att det av
justitiekanslern prövade ärendet avsåg en annan situation. Där hade ett
körkort med felaktiga uppgifter utfärdats och tillhandahållits.

Trafiksäkerhets verket svarade i ett nytt yttrande följande.

Av till ärendet fogade handlingar och av uppgifter från trafiksäkerhetsverkets
kontor i Strängnäs, varifrån bland annat utfärdande av körkort
äger rum, framgår att länsstyrelsen i Hallands län den 22 maj 1981 genom
registrering i centrala körkortsregistret initierat att nytt körkortsunderlag
jämte postinbetalningskort utsändes till Harriet Johansson. Detta körkortsunderlag
var emellertid felaktigt så till vida att någon ändring av
hennes efternamn inte skett. Denna felaktighet upptäckte vare sig Harriet
Johansson eller posttjänstemannen, som vid den indentitetskontroll som
skall ske i samband med avlämnande av foto, underskrift av underlaget
och betalning, accepterade att en identitetshandling utställd i efternamnet
Jansson undertecknades med namnet Johansson. Vid den kontroll som
hitintills alltid skett innan den slutliga körkortshandlingen tillverkas, upptäckte
trafiksäkerhetsverkets personal det felaktiga förhållandet. Tillverkningsprocessen
stoppades och enligt tillämpade rutiner underrättades Harriet
Johansson om förhållandet genom det brev som bifogats till hennes
skrivelse. Samtidigt ändrades namnuppgifterna i centrala körkortsregistret
och dessutom initierades utsändande av nya handlingar, körkortsunderlag
och postinbetalningskort - 80 kronor - till Harriet Johansson. Efter en tid
återkom det senast utsända men ej utlösta körkortsunderlaget till verkets
kontor i Strängnäs där det makulerades. Harriet Johansson har därefter
inte helft någon kontakt med Strängnäskontoret, men av centrala körkortsregistret
framgår, att länsstyrelsen i Hallands län återigen har initierat
utsändande av körkortshandlingar till Harriet Johansson den 16 december
1981 och att detta körkort sedermera har utfärdats och utlämnats till
henne. Hon har därvid erlagt 80 kronor för det senast utfärdade körkortet,
och har således betalat föreskriven avgift två gånger.

Under beaktande av vad som anförts i justitieombudsmannens remitterade
promemoria vad avser verkets grund för uttagande av avgift, kommer
verket att omgående till Harriet Johansson återbetala 80 kronor.

I beslut den 27 april 1982 uttalade JO Holstad följande.

Klagomålen avser trafiksäkerhetsverkets åtgärd att ta ut avgift två
gånger när först ett felaktigt och därefter ett riktigt körkortsunderlag framtagits
men endast det senare underlaget använts för att framställa ett
körkort.

Regler om avgifter på trafiksäkerhetsverkets område finns i förordningen
(1972:648) med taxa för trafiksäkerhets verket. I förordningen föreskrivs
att för förrättning eller åtgärd som utförs av verket utgår avgift med
belopp som anges i en till förordningen fogad avgiftslista. I listan anges - i

364

den lydelse som är tillämplig sedan den 1 januari 1981 - under rubriken
utfärdande av körkort bl. a. avgiften för förnyelse av körkort.

Dessa bestämmelser ger enligt min mening inte stöd för att ta ut avgift
mer än en gång när som i Harriet Johanssons fall endast ett körkort
utfärdats. Jag har förstått verkets senaste yttrande så att verket numera
delar den uppfattningen. Det finns därför inte anledning för mig att närmare
uppehålla mig vid den frågan. Jag noterar också att verket numera
förklarat sig berett att till Harriet Johansson återbetala 80 kr. Det finns
därför inte heller anledning för mig att särskilt uppehålla mig vid hennes
fall.

Efter ändringar i körkortsförordningen gäller numera vid namnbyte att
förnyelse av körkortet inte kräver någon ansökan. När det nya namnet tas
in i registret skall ett nytt körkort utfärdas. Det nya namnet kommer då att
automatiskt tas upp i körkortsunderlaget. Fel av just det slag som Harriet
Johansson drabbats av torde därigenom undvikas. Men jag har förstått
verkets uttalanden så att det förekommer andra typer av fel som med
nuvarande rutiner kan leda till att avgift tas ut två gånger trots att endast
ett körkort utfärdas. Detta kan givetvis inte godtas. Jag tar för givet att
verket fortsättningsvis inte kommer att ta ut dubbla avgifter i sådana fall.
Och i den mån felaktiga avgiftsuttag redan har förekommit utgår jag från
att verket nu överväger vilka förutsättningar som finns att rätta till felen.
Jag förutsätter också att verket i sinom tid underrättar mig om vilka
åtgärder man har vidtagit med anledning av det skedda. Från dessa utgångspunkter
nöjer jag mig med den kritik mot verkets praxis som ligger i
det sagda.

Med dessa besked avslutar jag ärendet här.

Sedan beslutet meddelats inkom den 17 mars 1983 en skrivelse från
trafiksäkerhetsverket, som innehöll bl. a. följande.

Efter förslag från verket har regeringen genom SFS 1982:1001 föreskrivit
om ändring i avgiftslistan till förordningen (1972:648) med taxa för
trafiksäkerhetsverket. Härigenom har bl. a. begreppet färdigställande av
körkbrtsunderlag införts i avgiftslistan som grund för uttag av avgiften i
stället för utfärdande av körkort. Det nya begreppet passar bättre till en
rationell uppbördsrutin.

Med stöd av 5 § förordningen med taxa för TSV har verket i regler om
avgift för körkort och förarprov föreskrivit om förskottsbetalning av dessa
avgifter samt om återbetalning av tidigare erlagd avgift vid fall av utskrift
av flera körkortsunderlag i samma körkortsärende. Kopia av reglerna
bifogas.

Vidare har anvisningarna om hur körkortssökande skall förfara vid
felaktighet i fråga om person- eller körkortsuppgifter omarbetats och givits
en mera framträdande plats på den avi om körkort som sökanden erhåller
inför postbesöket.

365

Verket har även undersökt förutsättningarna för utredning av förekomsten
av felaktiga avgiftsuttag i andra liknande ärenden. Därvid har framkommit
att det inte är möjligt att identifiera något av de enskilda ärenden
av liknande slag som kan ha förekommit under tidigare år utan att känna
till personens namn och adress eller personnummer. Detta beror på att
dessa ärenden behandlats som rutinärenden i anslutning till respektive
körkorisunderlag. Utan en total genomgång av alla avgiftsbetalningar med
personidentifiering och i de fall två eller flera tidsmässigt näraliggande
betalningar gjorts av samma person dessutom en särskild undersökning av
om betalningarna avsett samma utfärdade körkort är det inte möjligt att i
efterhand ex officio rätta de felaktigheter som kan ha förekommit. Om
rättelse initieras av den som anser sig ha blivit felaktigt debiterad har
verket emellertid goda möjligheter att utreda frågan och rätta eventuella
felaktigheter.

Kritik mot statens järnvägar för underlåtenhet att iaktta bestämmelserna
i kungörelsen (1973:1210) om försäljning av övertalig eller
kasserad materiel och inventarier

(Dnr 1113-1981)

JO Holstad meddelade den 16 november 1982 följande beslut1.
BAKGRUND

På en fastighet i Bispgården inom Sundsvalls bandistrikt hade SJ tidigare
ett bostadshus, betecknat som hus 9 D. I januari 1981 försåldes vissa
inredningsdetaljer från huset. Skälet till detta var att huset skulle rivas.
Förfarandet vid försäljningen vållade missnöje bland de SJ-anställda i
Bispgården. De ansåg att försäljningen inte gått till på ett riktigt sätt. Den
19 januari 1981 skrev de till chefen för Sundsvalls bandistrikt. De framhöll
att de inte känt till försäljningen och att de ville ha samma möjligheter som
personer i chefsställning att köpa detaljer från huset. Distriktschefen svarade
i brev den 27 januari 1981 bl. a. att det inte finns några särskilda
bestämmelser om hur försäljningar av detta slag skall gå till men att den
normala rutinen är att rivningen bekantgörs på lämpligt sätt och att försäljningen
sker efter anbud eller enligt någon prislista. Avsikten med detta
enkla förfarande var enligt distriktschefen att undvika onödig administration.
I det aktuella fallet syntes dock informationen till personalen inte ha
varit helt tillfredsställande, vilket distriktschefen beklagade. Han ansåg
dock inte någon särskild åtgärd från hans sida motiverad.

1 Beslutet återges här i beskuret skick.

366

KLAGOMÅLEN

I ett brev till JO har Arne Andersson, som är anställd vid SJ, begärt en
utredning av om fel begåtts i samband med rivningen av huset i Bispgården
och försäljningen av inredningsdetaljer från detta. Han har framhållit att
något anbudsförfarande inte tillämpats och att det enligt distriktschefen
inte fanns något rivningsbeslut. Andersson har vidare ifrågasatt om det är
riktigt att tillämpa ett förfarande som innebär att ”cheferna kan roffa åt sig
utan någon möjlighet för underställd personal att få köpa något”.

Till klagoskriften är fogade dels den ovan nämnda skriftväxlingen mellan
personalen och distriktschefen dels tidningsurklipp som handlar om vissa
händelser i samband med rivningen.

Andersson har senare kompletterat sin klagoskrift med en lista på priser
på de detaljer som fanns att köpa från huset. Enligt listan kostade diskbänkar
15 kr/st., toalettstolar och ytterdörrar 10 kr/st., tvättställ och innerdörrar
5 kr/st., samt fönster 25 kr/st. Golvplank kostade 4-6 kr/m2. På listan
finns också en den 29 april 1981 gjord anteckning om att det fortfarande
finns mycket ”sorn det går att ta rätt på” samt att man kunde kontakta
undertecknaren, L. Svensson, för köp.

UTREDNINGEN

Efter remiss har yttranden avgetts av SJ och riksrevisionsverket. Först
har SJ, centralförvaltningen, yttrat följande genom chefen för banavdelningen,
R. Enberg.

När det gäller övertaliga byggnader är det normala att anbud tas in från
rivningsfirmor som ombesöijer rivning. I vissa fall sker sådan genom SJ
egen försorg. Detta är i allmänhet fallet när objekten är ointressanta för
anbudsgivare. Det aktuella huset är ett sådant fall. Dessutom tillkom att ett
hydroforrum i källaren skulle bevaras.

Det har på vissa håll utbildats en praxis att man utan större formaliteter
försäljer vissa detaljer.

Försäljningen tillkännages genom anslag i första hand i personallokaler
etc. som används av SJ personal. I detta fall synes informationen varit
bristfällig vilket bandistriktschefen i brev 1981-01-27 beklagat.

SJ anser det aktuella fallet vara av liten dimension men avser att styra
upp förfaringssättet vid dylika mindre försäljningar genom kompletterande
direktiv.

Redogörelser för innehållet i yttranden från andra befattningshavare vid
SJ m. m. har här utelämnats. Därefter har SJ yttrat sig på nytt, denna gång
mot bakgrund av innehållet i följande promemoria som upprättats inom
JO-expeditionen.

Enligt 8§ instruktionen för SJ får SJ bl. a. försälja lös egendom som är
obehövlig, försliten eller icke längre användbar för sitt ändamål. Även

367

andra författningar angående försäljning finns. Enligt kungörelsen
(1973:1210) om försäljning av övertalig eller kasserad materiel och inventarier
skall affärsmässighet tillämpas vid försäljning. Sådan försäljning som
avses i kungörelsen skall ske genom FFV Allmateriel Aktiebolag. Efter
samråd med detta bolag får dock i vissa fall avyttring ske i annan ordning.

Av den föreliggande utredningen framgår inte om SJ ansett den sistnämnda
förordningen vara tillämplig på försäljningar av det slag som
aktualiserats i detta ärende. Det framgår inte heller om SJ i så fall haft
sådant samråd som förordningen föreskriver. Mot den bakgrunden bör SJ,
Centralförvaltningen, anmodas att yttra sig i ärendet.

Det nya yttrandet som också avgetts av Enberg innehåller följande.

SFS 1973:1210 är inte tillämplig vid det slag av försäljningar som avses i
detta ärende. De är alltför små för att ett mera omständligt förfarande skall
kunna användas.

I detta ärende har samråd ej ägt rum med förenade fabriksverken.

SJ har dock ett utvecklat system med förenade fabriksverken när det
gäller t. ex. försäljning av övertaliga bilar, maskiner m. m.

Som tidigare nämnts arbetar SJ med nya föreskrifter (SJF 522.0 -övertaliga objekt). Arbetet härmed avses påskyndas.

Riksrevisionsverket har därefter i sitt yttrande anfört följande.

Den ledande principen vid försäljning, liksom vid upphandling av materiel
för statsverkets räkning, är affärsmässighet. Bestämmelser finns i
kungörelsen (1973:1210) om försäljning av övertalig eller kasserad materiel
och inventarier. Dessa bestämmelser är generellt utformade och avses,
som framgår av 4§, även tillämpas av affärsverken. I 8 § instruktionen för
SJ återfinns ett sedan instruktionens meddelande oförändrat bemyndigande
att försälja övertalig eller kasserad materiel och inventarier. Detta
bemyndigande skulle kunna åberopas till stöd för ett självständigt agerande.
I praktiken tillämpas dock den i kungörelsen 1973:1210 föreskrivna
försäljningssamordningen i stor utsträckning av bl. a. affärsmässiga skäl.

I ärendet redovisade omständigheter föranleder i och för sig bedömningen
att en försäljning under hand på platsen genom den lokala förvaltningens
försorg varit lämplig från affärsmässig synpunkt. I sådana fall talar
dock såväl affärsmässiga skäl som objektivitetsskäl för att försäljningen
bör föregås av en med hänsyn till affärens omfattning lämplig allmän
informationsinsats. En sådan information bör även inriktas mot tänkbara
spekulanter utanför den egna organisationen.

RRV noterar att SJ numera arbetar med föreskrifter angående försäljning
av övertaliga objekt för likartade fall. Beträffande innehållet förutsätter
verket att samråd äger rum med FFV Allmateriel Aktiebolag.

Slutligen har SJ yttrat sig över ännu en promemoria som upprättats inom
ombudsmannaexpeditionen. Promemorian innehåller följande.

SJ har inte ansett de särskilda reglerna om försäljning av övertalig eller
kasserad materiel tillämpliga i det aktuella fallet. RRV har uppgivit att 8 §
instruktionen för SJ skulle kunna åberopas till stöd för ett självständigt

368

handlande från SJ:s sida. Det finns emellertid anledning att ifrågsätta om
en sådan uppfattning är riktig. Instruktionen klargör endast att SJ har rätt
att sälja. Hur försäljningen skall gå till regleras däremot i de särskilda
bestämmelserna om försäljning. Det finns därför ingen motsättning mellan
dessa regler.

Det nu sagda och innehållet i övrigt i RRV:s yttrande ger anledning att
anmoda SJ att inkomma med nytt yttrande i ärendet.

Denna gång har SJ genom Enberg anfört följande.

SJ anser ej att det finns någon motsättning mellan de särskilda bestämmelserna
om försäljning och reglerna i SJ instruktion.

SJ avser att med förenade fabriksverken ta upp frågan om försäljning av
mindre poster av kasserad materiel, som i detta fall, för en generell lösning
av samrådsfrågan. Vi delar således RRV uppfattning att våra föreskrifter
uppgörs i samråd med förenade fabriksverken.

I övrigt har SJ nu inget att tillägga.

BEDÖMNING

Klagomålen gäller bl. a. att SJ inte skulle ha iakttagit gällande regler för
försäljning av SJ tillhörig egendom. De regler som är av intresse finns i
instruktionen (1965:843, omtryckt 1975:1064) för statens järnvägar och
kungörelsen (1973:1210) om försäljning av övertalig eller kasserad materiel
och inventarier.

Enligt 8 § instruktionen får SJ bl. a. försälja lös egendom som är obehövlig.
försliten eller inte längre användbar för sitt ändamål. Instruktionen
innehåller inga föreskrifter om hur försäljningen skall gå till. I 1973 års
kungörelse finns däremot sådana föreskrifter. Som vägledande princip
fastslås att affärsmässighet skall tillämpas vid sådan försäljning som avses i
kungörelsen. Vidare föreskrivs att försäljning skall ske genom FFV Allmateriel
Aktiebolag. Myndigheterna får dock, efter samråd med detta bolag,
besluta om avyttring i annan ordning när det gäller materiel eller inventarier
av ringa värde eller när det annars bedöms ändamålsenligt och ekonomiskt
fördelaktigt för statsverket.

Under utredningen har SJ, åtminstone till en början, hävdat att kungörelsen
om hur försäljning skall ske inte skulle vara tillämplig på försäljningar
av det slag som avses i detta ärende. Skälet till detta skulle vara att
försäljningarna är "alltför små” för att förfarandet enligt kungörelsen
skulle kunna användas. Det är emellertid tydligt att denna ståndpunkt är
felaktig. Något undantag för mindre försäljningar görs inte i kungörelsen.
Tvärtom är det i kungörelsen förutsatt att försäljningar kan vara av begränsad
omfattning. Och för sådana fall har anvisats en möjlighet att tillämpa
ett förenklat förfarande.

Det kan alltså konstateras att kungörelsen var tillämplig på den kritiserade
försäljningen. En första fråga är mot den bakgrunden om SJ vid

369

handläggningen av försäljningen åsidosatte kungörelsens krav på affärsmässighet.
Avgörande när det gäller den frågan är naturligtvis om den
försålda materielen såldes för billigt eller inte. För att priserna var för låga
talar bl. a. de anställdas reaktion på det inträffade. Den nu föreliggande
utredningen ger emellertid inte tillräckligt stöd för ett påstående om att
priserna kunde och borde ha satts högre än som skedde. Jag bedömer det
inte heller som troligt att en fortsatt utredning skulle ge ökad klarhet på den
punkten. Jag lämnar därför med det sagda frågan om affärsmässighet
iakttogs vid försäljningen.

När det gäller förfarandet vid försäljningen framgår det av kungörelsens
bestämmelser att SJ skulle ha antingen överlämnat handhavandet av försäljningen
till FFV Allmateriel Aktiebolag eller samrått med detta bolag
innan försäljningen skedde i annan ordning. Utredningen visar att SJ inte
iakttog kungörelsens bestämmelser i detta hänseende. Därigenom handlade
man alltså fel.

Andersson har särskilt klagat på att alla anställda inte fick samma
möjligheter att köpa något i samband med rivningen av det aktuella huset. I
och för sig har anställda vid statliga myndigheter inte — vid sidan av sina
löneförmåner — någon särskild rätt att göra billiga inköp vid försäljningar
av den typ det här gäller. Men det är ändå viktigt att myndigheterna, när
försäljning till de anställda skall äga rum, ser till att information om
försäljningen lämnas på ett tillfredsställande sätt. Även om utredningen
inte ger tillräckliga belägg för att handläggningen i detta fall styrts av
ovidkommande syften är det tydligt att de anställda inte informerades i
tillräcklig omfattning. Även på den punkten ger alltså handläggningen
anledning till invändningar.

Jag har övervägt att driva utredningen vidare för att närmare klarlägga
ansvaret för handläggningen. Men att man åsidosatte kungörelsens regler
tycks ha berott på en även på högre nivåer inom SJ spridd missuppfattning;
man utgick från att det inte fanns några regler om förfarandet vid försäljning.
Numera torde man dock ha klart för sig vilka regler som gäller. Jag
har också anledning att anta att man i framtiden kommer att rätta sig efter
dessa regler och även följa de riktlinjer som riksrevisionsverket angett i sitt
yttrande. Mot denna bakgrund har jag stannat för att inte driva utredningen
vidare. Jag vill dock framhålla vikten av att man iakttar gällande bestämmelser
i sådana här sammanhang; därigenom torde man bl. a. kunna förebygga
att det uppstår misstankar om otillbörligheter i samband med försäljningar.

24 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 1

370

Handläggningen av ofullständiga ansökningar om avställning av fordon.
Fråga om tillämpade handläggningsrutiner uppfyller förvaltningslagens
krav och om bilregisterkungörelsen innehåller bestämmelser
som avviker från den lagen

(Dnr 811-1981)

JO Holstad meddelade den 10 december 1982 följande beslut.
KLAGOMÅLEN

I ett brev, som kom till JO den 19 mars 1981, skriver Ove Nilsson bl. a.
följande. Den 12 januari 1979 ansökte han hos länsstyrelsen om avställning
av en vespa. Han uppmanades därefter att komplettera sin ansökan med
kontrollmärke, vilket han också gjorde. Men märket kom förmodligen
bort. Nilsson har därför krävts på 2500 kr. i försäkringspremier. Fordonet
har varit obrukbart sedan november 1979. Nilsson ber mot bakgrund av
det sagda att JO skall undersöka om han behandlats riktigt.

UTREDNING

Med anledning av vad som anförts i klagomålen har upplysningar infordrats
från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen har
svarat följande.

Av Nilsson företedd kopia på registreringsbevis framgår att registreringsbevis
med markering om önskad avställning inkom den 12 januari
1979 till länsstyrelsen i Örebro. Vidare framgår det av såväl beviset som av
utdrag ur transaktionsregistret att komplettering begärts med kontrollmärke
eftersom detta saknades för att anmälan skulle vara fullständig. I
samband med att komplettering begärdes har handläggande länsstyrelse
sannolikt och enligt gällande praxis sänt registreringsbeviset åter till Nilsson.
Den delen bör lämpligen länsstyrelsen i Örebro län lämna upplysning
om.

Att registreringsbeviset har sänts åter framgår även av att Nilsson har
kopierat beviset med länsstyrelsens i Örebro län stämpel på. Till länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har den 27 januari 1981 från Nilsson
inkommit kopia av samma bevis. I detta fall är även bevisets adressida
med postens stämpel kopierad. Det är inte troligt att Nilsson har kopierat
beviset i böljan av 1979 för att spara på kopian som kvitto på insänd
handling. Det är snarare sannolikt att Nilsson har behållit beviset i sitt
förvar och således inte har fullföljt sin anmälan.

Nilsson har uppgett att han avsänt ett kontrollmärke i trasigt skick men
inte nämnt till vilken länsstyrelse. Naturligast är dock att sända något till
den som begärt en uppgift.

Möjlighet finns att som udda transaktion notera i bilregistret att kontrollmärke
inlämnats till länsstyrelse. Uppgift om märke i retur finns inte
noterat för här aktuellt fordon.

I skrivelse, som inkom till länsstyrelsen den 27 januari 1981, har Nilsson
påtalat förhållandet med avställningsanmälan. Till skrivelsen var fogat

371

tidigare nämnd kopia av registreringsbeviset. Länsstyrelsen har i beslut
den 23 mars 1981 avgjort det ärendet.

Yttrande har dessutom inhämtats från registeravdelningen vid trafiksäkerhetsverket
över bl. a. frågan varför något beslut inte meddelats med
anledning av Nilssons ansökan om avställning i januari 1979. Trafiksäkerhetsverket
har i sitt svar anfört följande.

Yttrandet skall enligt remissen bl. a. avse frågan varför länsstyrelsen
inte fattat något beslut med anledning av Nilssons ansökan om avställning i
januari 1979. I det aktuella fallet kan verket i s^k inte tillföra något utöver
vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän uppgivit i sitt yttrande. Handläggningen
av detta slag av ärenden skiljer sig något de olika länsstyrelserna
emellan och därför kompliceras utredningen i detta fall av att ärendet
har handlagts av flera länsstyrelser. Trafiksäkerhetsverket har inte några
bättre möjligheter att utreda ett visst fall än vad länsstyrelsen har. Verket
vill dock framhålla det anmärkningsvärda i att inte någon uppgift gått att få
fram som bekräftar att ett kontrollmärke, såsom Nilsson uppger, har
lämnats in till länsstyrelse. För sin del utgår verket från att ett inlämnande
skulle ha medfört någon form av reaktion från den länsstyrelse som tog
emot det, självfallet under förutsättning att det registreringsnummer som
fanns tryckt på märket gick att avläsa.

Bestämmelser om begäran om avställning finns i 34 § bilregisterkungörelsen.
Av andra stycket framgår det, att, om ett giltigt kontrollmärke finns
för fordonet, en anmälan om avställning inte anses gjord förrän till länsstyrelsen
har givits in den registreringsskylt på vilken kontrollmärket är
anbringat, eller ett intyg att märket har förstörts eller märket om detta är i
sådant skick att det utan svårighet gick att läsa.

I de fall inte något enligt de angivna alternativen givits in tillsammans
med en begäran om avställning är det lätt för länsstyrelsen att konstatera
att någon anmälan inte är gjord. Därvid torde länsstyrelsen endera kunna
avvisa ärendet eller bereda sökanden tillfälle att komplettera begäran.

I det aktuella fallet är det möjligt att länsstyrelsen i Örebro län ansett sig
ha meddelat ett avvisningsbeslut eftersom man sänt tillbaka registreringsbeviset.
Sannolikt dock utan att beslutet uppfyllt förvaltningsrättsliga
krav.

Ett avvisningsbeslut, i samband med vilket sökanden blir upplyst om att
han omedelbart kan komma in med en ny begäran och vad som behövs för
att fordonet skall kunna avställas, torde i ärenden av det aktuella slaget
fylla samma funktion som en begäran om komplettering. Med hänsyn till
ärendenas karaktär och mångfald samt till de nuvarande, starkt standardiserade
handläggningsrutiner som gäller för bilregistreringsområdet, medför
det avsevärda fördelar från handläggningssynpunkt att använda
nämnda förfarande mot att inte skilja sig från ärendet och begära komplettering.
Genom att ett avvisningsbeslut medför att en ny begäran om avställning
måste inges kommer samtliga handlingar som skall beaktas in
samtidigt till länsstyrelsen.

Därigenom uppnås de bästa förutsättningar för en säker hantering av
ärendena. Bland annat undviks risken att olika handlingar kommer till
olika länsstyrelser, något som kan ha skett just i det nu aktuella fallet.
Även från rättssäkerhetspunkt synes således ett avvisningsbeslut vara att
föredra.

372

Om en begäran avvisas på grund av att någon anmälan inte kan anses
gjord torde länsstyrelsen ha att meddela besvärshänvisning. Enligt trafiksäkerhetsverkets
mening fyller en besvärshänvisning i nu berörda fall
ingen som helst funktion. Tvärtom torde en besvärshänvisning kunna ge
upphov till missförstånd. Sökanden kan besvära sig istället för ge in en ny
begäran i tron att han därigenom kan får fordonet avställt. Detta medför
emellertid endast att det tar längre tid att få fordonet avställt, vilket kan
föra med sig onödiga kostnader för vägtrafikskatt och trafikförsäkring.

Det synes således ändock mest ändamålsenligt att länsstyrelsen skiljer
sig från ifrågavarande slag av avställningsärenden genom ett avvisningsbeslut
och att därvid genom upplysningar klart framgår vad som krävs för
att fordonet skall kunna avställas.

Från länsstyrelsen i Örebro län har också införskaffats ett exemplar av
den blankett som numera skickas ut till fordonsägare som begär avställning
av fordon men inte samtidigt inger kontrollmärke, skylt eller intyg. Blanketten,
som utformats av länsstyrelsernas organisationsnämnd, fogas till
detta beslut som bilaga.1

BEDÖMNING

Frågan om avställning av Nilssons fordon hanterades av två länsstyrelser.
Först togs den upp i januari 1979 av länsstyrelsen i Örebro län men det
förfarandet ledde inte till någon avställning. Sedan behandlades frågan av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Handläggningen där ledde till att
fordonet avställdes från och med januari 1981.

Någon anledning att anta att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
gjorde sig skyldig till något fel föreligger inte. När det gäller handläggningen
hos länsstyrelsen i Örebro län medger utredningen inga säkra slutsatser
angående vad som förekom. Men något belägg för att förhållandena var
sådana att avställning hade bort ske föreligger inte. Och jag har inte funnit
det meningsfullt att driva utredningen vidare i den delen. Den utredning
som finns visar emellertid att ärenden angående avställning av fordon
åtmistone vid en del länsstyrelser handläggs på ett sätt som från förvaltningsrättslig
synpunkt framstår som tveksamt. Med hänvisning till det
sagda lämnar jag Nilssons fall för att i stället ta upp handläggningen av
avställningsärenden från mer allmänna utgångspunkter.

En fordonsägare som vill ha sitt fordon avställt kan göra en framställning
om detta genom att göra en markering på registreringsbevisets rapportdel
och därefter underteckna och sända rapportdelen till vederbörande länsstyrelse.
Samtidigt skall han sända in det för fordonet gällande kontrollmärket
eller ett intyg om att detta förstörts. För det fall att han inte gör det
tillämpar åtminstone vissa länsstyrelser tydligen en praxis som i huvudsak
innebär följande. Den insända handlingen sänds tillbaka till fordonsägaren

1 Bilagan har utelämnats här.

373

tillsammans med en begäran om komplettering. För detta ändamål används
en av länsstyrelsernas organisationsnämnd framställd blankett, vars
innehåll framgår av bilagan till detta beslut. Fordonsägaren förväntas
sedan skicka in registreringsbevisets rapportdel ännu en gång och dä
tillsammans med kontrollmärket eller intyg om att detta förstörts. Om
fordonsägaren inte vidtar någon sådan åtgärd gör inte heller länsstyrelsen
någonting. Ärendet betraktas tydligen från länsstyrelsens sida som avslutat.

Den blankett som sänds ut till fordonsägarna ger närmast det intrycket
att länsstyrelsen begär en komplettering i ett inte avslutat ärende. Särskilt
rubriken, begäran om komplettering, är ägnad att ge ett sådant intryck.
Och det framgår inte uttryckligen att länsstyrelsen inte kommer att vidta
någon ytterligare åtgärd, om inte fordonsägaren återkommer med sin begäran
om avställning. Den faktiska innebörden av länsstyrelsens åtgärd i
denna situation är emellertid att länsstyrelsen skiljer sig från ärendet;
återkommer fordonsägaren med sin framställning uppkommer ett nytt
ärende. Huruvida man vill beteckna länsstyrelsens åtgärd att skilja sig från
ärendet som ett avslags-, avskrivnings- eller avvisningsbeslut är åtminstone
från praktisk synpunkt av mindre betydelse. Men det är tydligt att
länsstyrelsen skiljer sig från ärendet utan att fordonsägaren uppnått vad
han åsyftat med sin framställning. Länsstyrelsen meddelar alltså ett beslut
som uppenbarligen går sökanden emot. Någon besvärshänvisning innehåller
blanketten inte.

Enligt 18§ förvaltningslagen (1971:290) skall sökande, klagande eller
annan part underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör
ärende, om det inte är uppenbart obehövligt. Och är det uppenbart att
beslutet går honom emot, skall besvärshänvisning lämnas. Förvaltningslagen
är dock inte alltid tillämplig. Finns det i lag eller författning som
beslutats av regeringen eller riksdagen bestämmelser som avviker från
förvaltningslagen gäller dessa bestämmelser.

Mot den nu angivna bakgrunden finns det anledning att gå in på reglerna
om avställning av motorfordon. De återfinns i 34 § bilregisterkungörelsen
(1972: 599).

Närmast före den 1 januari 1980 innehöll paragrafen bl. a. följande.

Anmäler fordonsägare till länsstyrelse i samband med fordonets
registrering eller senare att han under viss tid ej kommer att bruka
fordonet eller kommer att bruka det endast på sätt som är tillåtet i
fråga om avställt fordon, skall fordonet avställas.

Har kontrollmärke utlämnats för fordonet och har giltighetstiden
för märket ej utgått, anses anmälan om avställning ej gjord i vederbörlig
ordning förrän till länsstyrelsen har givits in den registreringsskylt
på vilket märket är anbringat eller intyg att kontrollmärket har förstörts
eller kontrollmärket om det är i sådant skick att det utan
svårigheter går att läsa. Vad nu sagts gäller dock ej i fråga om fordon
som har avhänts ägaren genom brott och ej har påträffats därefter.

374

Från och med den 1 januari 1980 innehåller paragrafen bl. a. följande.

Ett fordon skall avställas också om ägaren begär det. Om ett giltigt
kontrollmärke finns för fordonet anses en anmälan om avställning inte
gjord förrän till länsstyrelsen har givits in den registreringsskylt på
vilken märket är anbringat, eller intyg att märket förstörts, eller
märket, om detta är i sådant skick att det utan svårighet går att läsa.

Ett fordon som fråntagits ägaren genom brott och inte har anträffats
därefter får dock avställas även om registreringsskylt, intyg eller
kontrollmärke inte har givits in.

Det kan tilläggas att länsstyrelsens beslut rörande avställning kan överklagas
till vederbörande kammarrätt. Detta framgår av 94 §.

Syftet med bestämmelserna i 34 § torde i första hand vara att förhindra
att avställda fordon är försedda med kontrollmärke. Man har säkerligen
också med bestämmelserna velat reglera den tidpunkt från vilken avställningen
skall anses gälla (jfr 35 § bilregisterkungörelsen, se även 60§).
Ordalydelsen ger emellertid i och för sig möjlighet till en mer långtgående
tolkning; anmälan skall överhuvudtaget inte anses inkommen om den inte
åtföljs av kontrollmärket eller intyg om att märket förstörts. Något krav på
handläggning i vanlig ordning skulle därmed inte föreligga; det skulle alltså
vara möjligt att underlåta att underrätta sökanden om innehållet i beslutet
och att meddela besvärshänvisning.

För egen del betvivlar jag att den nu berörda långtgående tolkningen av
bestämmelserna verkligen har varit avsedd. En sådan ordning avviker
nämligen på ett markant sätt från vad som i övrigt gäller inom förvaltningen.
Mycket talar alltså för att gällande regelsystem kräver både att länsstyrelsen
tydligt klargör för fordonsägaren att man skiljer sig från ärendet och
att besvärshänvisning meddelas.

Även om jag alltså menar att det är högst tveksamt om den ordning som
tillämpas är förenlig med gällande regelsystem anser jag mig med hänsyn
bl. a. till bestämmelsernas utformning inte kunna kritisera länsstyrelserna
för denna praxis. Det är enligt min mening inte uteslutet att den ordning
som tillämpas är avsedd och att den är förenad med betydande praktiska
fördelar; den sistnämnda aspekten saknar jag underlag att bedöma. Men
cm den tillämpade ordningen skulle vara avsedd borde författningsstödet
för den komma till tydligt uttryck. Uttryckliga föreskrifter borde i så fall
meddelas om hur länsstyrelserna skall förfara med ofullständiga anmälningar
om avställning och om att besvärshänvisning inte behöver meddelas.
Vidare borde informationen till fordonsägarna förbättras. Av den
blankett man använder borde sålunda klart framgå att ärendet från länsstyrelsens
sida anses som avslutat samt att länsstyrelsen inte utan ytterligare
initiativ från fordonsägarens sida kommer att vidare befatta sig med frågan
om avställning av fordonet. Samma behov av föreskrifter och information
kan f. ö. föreligga beträffande avregistrering av fordon (se särskilt 60§
bilregisterförordningen).

375

Med hänsyn till att jag funnit att den nu tillämpade ordningen för handläggningen
av anmälningar om avställningar är diskutabel och att det
eventuellt kan föreligga ett behov av ändring i gällande regler översänder
jag kopior av detta beslut till chefen för kommunikationsdepartementet
och till länsstyrelsernas organisationsnämnd.

Fråga om interimistiskt beslut kan meddelas i ärende enligt 64 §
lagen om handel med drycker

(Dnr 975-1981)

Länsstyrelsen i Kalmar län meddelade den 20 augusti 1980 AB Kalmar
Stadshotells konkursbo tillstånd att på Stadshotellet i Kalmar till allmänheten
servera alla slag av alkoholhaltiga drycker. Serveringen fick ske i
särskilt angivna lokalutrymmen, bl. a. i en serveringslokal ”Kavaljeren”.
Den 27 januari 1981 fattade länsstyrelsen ett beslut som innehåller bl. a.
följande.

Av utredningen i ärendet och vad som i övrigt förekommit finner länsstyrelsen
framgå att förutsättningarna för tillståndets meddelande inte
längre gäller beträffande servering kvällstid på Kavaljeren. Med hänsyn till
omfattningen av de olägenheter som förevarit samt till serveringens inriktning
kvällstid på i största utsträckning enbart dryckesförsäljning beslutar
länsstyrelsen — i avvaktan på slutligt beslut i ärendet — att tills vidare
återkalla tillståndet i vad detsamma avser servering av alla slag av alkoholdrycker
alla dagar till 02.00 på Kavaljeren.

I följd härav får i Kavaljeren enbart serveras öl (klass II).

Länsstyrelsens beslut länder enligt 67 § lagen om handel med drycker
(LHD) omedelbart till efterrättelse.

Beslutet är undertecknat av bl. a. länsassessom Lennart Hobert. AB
Kalmar Stadshotells konkursbo överklagade, genom sin förvaltare, advokaten
Edgren, beslutet till socialstyrelsen. Hos länsstyrelsen fortsatte utredningen.
I ärendet begärdes yttrande från sociala centralnämnden, polisstyrelsen
och länsnykterhetsnämnden. Konkursboet lämnades tillfälle att
inkomma med uppgift om verksamhetens fortsatta omfattning och inriktning.
Edgren svarade i en skrivelse som kom in till länsstyrelsen den 2
mars 1981. Yttrandena från sociala centralnämnden, polisstyrelsen och
länsnykterhetsnämnden kom in till länsstyrelsen i månadsskiftet februarimars.
Dessa yttranden sändes den 3 mars till Edgren, som lämnades
tillfälle att komma in med påminnelser. I en skrivelse som kom in till
länsstyrelsen den 18 mars begärde Edgren "att frågan om utskänkning
prövas omgående och att tidigare framställning om utskänkning till kl.
23.00 måtte bifallas”. Den 26 mars återkallade Edgren sin begäran om
omprövning av beslutet. Länsstyrelsen avskrev ärendet den 27 mars. Den

376

1 april beslöt länsstyrelsen att överföra tillståndet att servera alkoholdrycker
till den person som övertagit rörelsen med tillträde den 1 april.
Med hänvisning till att verksamheten övergått i ny regi beslöt socialstyrelsen
den 10 april att lämna Edgrens besvär utan åtgärd.

KLAGOMÅL

I en anmälan till JO gjorde konkursboets förvaltare, advokaten Göran
Edgren gällande att länsassessorn Lennart Hobert hos länsstyrelsen felaktigt
tagit ett s. k. interimistiskt beslut utan att dessförinnan låta konkursförvaltningen
yttra sig över den ifrågasatta åtgärden.

UTREDNING

Efter remiss yttrade länsstyrelsen bl. a. följande.

Vid tillkomsten av nu gällande lagstiftning har förutsatts att länsstyrelsens
handläggare, när de utövar tillsyn enligt 69 § lagen (1977:293) om
handel med drycker, i första hand skall lita till individuell information
under fortlöpande informella kontakter med rättighetshavare, föreståndare
och andra företrädare för serveringsrörelserna. Som framgår av den upprättade
promemorian har flera sådana informella kontakter förevarit mellan
konkursförvaltaren och förste byråsekreteraren Ingalill Nyman (den
tjänsteman vid länsstyrelsen som var föredragande i ärendet; JO:s anm.)
Detta har ävenledes verifierats av advokat Edgren. Det kan således icke ha
varit advokaten Edgren obekant, att det enligt länsstyrelsens förmenande
förelåg allvarliga brister vid serveringens bedrivande i restaurang Kavaljeren,
och att dessa påkallade åtgärder från restaurangens sida. Vid förnyad
inspektion den 23 januari 1981 konstaterades att någon ändring till det
bättre ej ägt rum. Länsstyrelsen hade därför att vidtaga åtgärder i enlighet
med lagstiftningen.

Med hänsyn till åtgärdens syfte att förhindra att missförhållandena förvärrades
ytterligare kan ej med fog göras gällande att konkursförvaltaren
bort beredas tillfälle att formellt yttra sig över den ifrågasatta åtgärden.

Formell delgivning har därför, såsom advokat Edgren uppgivit, skett
först i samband med länsstyrelsens interimistiska beslut.

Länsstyrelsen kan således icke finna att det finns fog för de av advokat
Edgren framförda anmärkningarna mot de av Hobert vidtagna åtgärderna.

Den i remissvaret åberopade promemorian är upprättad av Hobert. Däri
framhölls bl. a.

Redan före konkursen hade allvarliga brister kunnat konstateras vid
serveringens bedrivande. Då advokat Edgren övertog ansvaret för verksamheten
gjordes han genom byråsekreterare Ingalill Nyman uppmärksam
på att serveringen i Kavaljeren fortsättningsvis måste ha till sin primära
uppgift att tillhandahålla lagad mat samt att verksamheten måste bedrivas
på sådant sätt att ordning, nykterhet och trevnad upprätthölls. Länsstyrelsens
handläggare av alkoholärenden hade därefter ett flertal kontakter med

377

Edgren då det visat sig att Kavaljeren endast hade öppet under kvällstid
och att serveringen av alkoholdrycker dominerade.

I en inspektionspromemoria, dagtecknad den 17 november 1980, konstaterar
byråsekreterare Kurt Wreimer, att en omfattande servering av starköl
förekom i Kavaljeren. Endast ett fåtal gäster beställde mat. I förhållande
till dryckesförsäljningen var matandelen mycket ringa. Gästerna var till
övervägande delen ungdomar. Liknande iakttagelser gjordes av assistenten
Torsten Johansson vid länsnykterhetsnämnden i samband med kontrollbesök
den 15 november 1980.

Till länsstyrelsen inkomna kvartalsuppgifter gav också en mycket
oroande bild av utvecklingen.

Ehuru ovan angivna förhållanden påtalats för tillståndshavaren av byråsekreterare
Ingalill Nyman kunde vid en förnyad inspektion den 23 januari
1981 konstateras, att någon ändring till det bättre ej ägt rum.

Mot bakgrund av vad sålunda framkommit fann undertecknad, att länsstyrelsen
nu måste ingripa med kraftfulla åtgärder för att stävja missförhållandena.
Det syntes härvid vara angeläget, att handla så snabbt som
möjligt för att hindra att förhållandena förvärrades ytterligare vid veckoslutet
i samband med månadsskiftet januari-februari. Med hänsyn till
åtgärdens syfte och då missförhållandena tidigare påtalats för konkursförvaltaren
av Ingalill Nyman, fanns det i detta läge ej någon anledning att i
förväg ta ytterligare kontakt med konkursförvaltaren.

I en kommentar till länsstyrelsens yttrande anförde Edgren bl. a.

Jag gör alltjämt gällande, att Hobert lämpligen borde tagit någon form av
underhandskontakt med undertecknad, antingen genom personligt samtal,
personligt besök, telefonsamtal eller lämpligen genom skriftligt föreläggande
med möjlighet att inkomma med synpunkter innan det interimistiska
beslutet togs. Om särskilda omständigheter förelegat på så sätt, att allvarliga
konkreta anmärkningar framställts eller en akut händelse inträffat skall
självfallet interimistiskt beslut meddelas. Såvitt framgår av det tämligen
omfattande material som såväl länsstyrelsen som socialstyrelsen förfogar
över är i allt väsentligt anmärkningen att hänföra till tid före konkursutbrottet.

De informella telefonsamtal som förevarit mellan undertecknad och
Inga-Lill Nyman har icke av mig på något som helst sätt uppfattats som
anmärkningar eller som anmodan att vidta åtgärder eller inneburit anmärkningar.

I anledning av en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria
infordrades yttrande från socialstyrelsen angående möjligheten att
med stöd av lagen om handel med drycker fatta interimistiskt beslut om
återkallelse av tillstånd att servera alkohol.

Socialstyrelsen svarade i huvudsak följande.

Ingripande enligt 64 § lagen om handel med drycker (LHD) kan avse
återkallelse av tillstånd, antingen helt eller begränsat till visst slag av

378

drycker. Om tillfredsställande förhållanden kan åstadkommas utan sådan
ingripande åtgärd, får varning eller särskilda föreskrifter meddelas. Särskilda
föreskrifter kan avse t. ex. serveringstider, serveringslokaler eller
servering vid vissa tillfällen, t. ex. inte under dans.

Indragning av tillstånd (eller visst dryckesslag) är alltid definitiv. Den
kan varken vara interimistisk eller begränsad till viss tid. Vid meddelande
av föreskrifter är emellertid förhållandet ett annat. Länsstyrelsen kan
bedöma att möjligheter finns att frågan på längre sikt, som följd av överläggningar
eller genom att förhållandena ändras, kan få en tillfredsställande
lösning. I så fall kan föreskriften tidsbegränsas eller göras interimistisk i
den meningen att länsstyrelsen utfäster sig att på eget initiativ längre fram
pröva frågan.

Om länsstyrelsen i förväg gör den bedömningen att det för ordningens
upprätthållande för visst tillfälle är påkallat att generellt förbjuda eller
inskränka försäljning av alkoholdrycker, kan förbud med stöd av 66 §
andra stycket meddelas. Är förhållandena i ett enskilt fall emellertid sådana
att länsstyrelsen kan konstatera missförhållanden eller överträdelse
av meddelat tillstånd, kan föreskrift med stöd av 64 § ges i form av ett
tidsbegränsat förbud att helt eller delvis sälja alkoholdrycker. Det skall då
vara fråga om att det är möjligt, med hänsyn till förhållandena vid föreskriftens
meddelande, att försäljning i överensstämmelse med tillståndets
innehåll kan återupptas vid tidsperiodens slut. 1 annat fall skall definitiv
återkallelse ske. En sådan föreskrift är också av mindre ingripande art än
en definitiv återkallelse. Uppenbarligen kan en sådan föreskrift inte ges för
annat än en mycket begränsad period.

Beslut om tidsbegränsad eller ”interimistisk” föreskrift kan givetvis
liksom vaije annat beslut av länsstyrelsen enligt LHD överklagas till
socialstyrelsen enligt 68 §.

Avsikten med bestämmelserna i 64 § är inte att åstadkomma en reaktion,
som svarar mot en begången förseelse, utan att på bästa sätt skydda
samhället mot skadeverkningar av dåligt skött alkoholförsäljning. Det förutsätts
i LHD:s förarbeten att missförhållanden undanröjs snabbt och med
kraft (se prop 1976/77:108 s. 50 f). Vid vaije form av åtgärd enligt 64 §
måste självfallet sakförhållandena vara tillräckligt utredda och kriterierna
för åtgärden uppfyllda.

Det bör uppmärksammas att länsstyrelsen när som helst kan fatta ett
nytt beslut beträffande en föreskrift och också beträffande en föreskrift i
form av en tidsbegränsad återkallelse. Vid en slutgiltig återkallelse av
serveringstillstånd måste däremot frågan om framtida servering av alkoholdrycker
i restaurangen behandlas som om det gällde en nyetablering,
dvs. en ansökan måste bl. a. remitteras enligt föreskrifterna i 60 §.

Det är väsentligt att administrativ åtgärd kan väljas med hänsyn till
omständigheterna. Möjligheten att i ett läge, där kriterierna för återkallelse
av en försäljningsrätt är uppfyllda, i undantagsfall kunna välja en temporär
lösning är inte bara ändamålsenlig utan även smidig från tillståndshavarens
synpunkt därigenom att den definitiva lösningen kan övervägas utan ny
omgång med ansökan och obligatoriskt remissförfarande som erfarenhetsmässigt
i sämsta fall tar drygt ett halvår.

Som framgår av det anförda anser socialstyrelsen att temporära åtgärder
i form av en föreskrift mot tillstånd att sälja alkoholdrycker i vissa fall kan
meddelas med stöd av 64 § LHD.

I nu aktuellt fall ingrep länsstyrelsen mot verksamheten i en viss lokal.
Serveringsrätten i övriga delar av rörelsen berördes inte av beslutet. Loka -

379

len i fråga kunde - med hänsyn till den verksamhet som bedrevs där - inte
längre bedömas som lämplig serveringslokal för starkare dryck än öl.
Tekniskt sett var därför åtgärden en föreskrift med innebörden att tillståndet
att servera spritdrycker, vin och starköl inte längre skulle omfatta den
aktuella lokalen. Att beslutet gjordes ”interimistiskt” innebar - enligt vad
ovan sagts — att länsstyrelsen utfäste sig att längre fram ex officio ta upp
frågan om föreskriften.

Socialstyrelsen vill avslutningsvis nämna att styrelsen i samband med en
planerad översyn av allmänna råd till LHD (SOSFS(S) 1979:71) avser att
införa förtydliganden till 64 § som överensstämmer med vad som här har
anförts.

JO:S BEDÖMNING

JO Holstad anförde i beslut den 10 februari 1978 bl. a. följande.

Som framgår av det föregående beslöt länsstyrelsen vid tillfället ”i
avvaktan på slutligt beslut i ärendet” att tills vidare återkalla det aktuella
tillståndet såvitt avsåg ”Kavaljeren”. Beslutet har rubriken ”Åtgärd enligt
64 § lagen om handel med drycker”.

Klagomålen tar bl. a. sikte på att länsstyrelsen vid tillfallet fattade ett
s. k. interimistiskt beslut utan att dessförinnan ha låtit konkursförvaltningen
ta del av viss utredning och yttra sig över den ifrågasatta åtgärden. Det
skall här inskjutas att man med ett interimistiskt beslut vanligen menar ett
provisoriskt beslut i själva saken. Ett karaktäristiskt drag för ett sådant
beslut är att det meddelas innan ärendet kan företas till ett slutligt avgörande.

Lagen om handel med drycker innehåller inga regler om kommunikation
av utredningsmaterial. I sådana frågor är man därför hänvisad till bestämmelserna
i 15 § förvaltningslagen. Enligt huvudregeln där får ett ärende
inte avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om
det som har tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle har
beretts honom att yttra sig över det. Regeln är inte undantagslös. I paragrafen
anges fyra typsituationer där ärende får avgöras utan att kommunikation
har skett. Ett av dessa undantag från kommunikationsplikten är om
ärendets avgörande inte kan uppskjutas.

Den i 15 § föreskrivna kommunikationsskyldigheten gäller bara med
tanke på slutliga beslut. Bestämmelsen gäller alltså inte formellt beträffande
t. ex. interimistiska beslut. Avsaknaden av en direkt tillämplig föreskrift
innebär i och för sig inte att en myndighet i alla situationer kan underlåta
att kommunicera innan man träffar ett interimistiskt beslut. Men myndigheten
har här en större frihet vid bedömningen av om kommunikation skall
ske.

Det är mot den nu angivna bakgrunden av intresse att klargöra om
beslutet den 27 januari 1981 var att anse som ett avgörande av ärendet eller
ett interimistiskt beslut. Utslagsgivande vid den bedömningen är inte hur
länsstyrelsen valde att avfatta sitt beslut utan om det överhuvudtaget är

380

möjligt att fatta ett interimistiskt beslut om att återkalla ett tillstånd av det
aktuella slaget.

Givetvis kan det inte komma i fråga att meddela beslut av det här slaget
utan stöd i författning. Föreskrifter i ämnet torde i princip kunna meddelas
endast genom lag (jfr 8 kap. 3 § regeringsformen). Bestämmelserna i 64 §
lagen om handel med drycker hade vid tiden för länsstyrelsens beslut
följande lydelse.

Föranleder sådan försäljning av alkoholdrycker som äger rum med
tillstånd enligt denna lag olägenheter i fråga om ordning, nykterhet
och trevnad eller iakttages ej bestämmelserna i denna lag eller med
stöd därav meddelade föreskrifter, skall tillståndsmyndigheten återkalla
tillståndet eller begränsa det till att avse viss eller vissa drycker.
Finns anledning antaga att tillfredsställande förhållanden kan åstadkommas
utan att så ingripande åtgärd vidtages, får tillståndshavaren i
stället meddelas varning eller särskilda föreskrifter.

Första stycket äger motsvarande tillämpning om de förutsättningar
som gäller för meddelande av tillstånd ej längre föreligger.

1 ärende enligt första eller andra stycket kan godkännande av föreståndare
eller ersättare för föreståndare återkallas.

Uppenbarligen innehåller dessa bestämmelser ingen antydan om att
interimistiska beslut skulle vara möjliga. Inte heller innehåller lagen i
övrigt - eller för den delen någon annan författning - några bestämmelser
som ger stöd för att meddela sådana beslut i ärenden av detta slag. Och i
förarbetena till lagen finns ingenting sagt i ämnet. Av de skäl jag nu har
nämnt torde beslutet den 27 januari 1981 få betraktas som ett avgörande av
saken, dvs. inte som ett interimistiskt beslut i egentlig mening.

Innebörden av det sagda är alltså att bestämmelserna om kommunikation
i 15 § förvaltningslagen var formellt tillämpliga vid beslutstillfället.
Kommunikation kunde sålunda underlåtas endast om något av de fyra
undantagsfall som anges i paragrafen förelåg. Som nämnts är ett av dessa
undantagsfall den situationen att ärendets avgörande inte kan uppskjutas.
Övriga tre fall saknar intresse här.

Av utredningen i ärendet framgår att länsstyrelsen innan beslutet meddelades
hade haft vissa kontakter med företrädare för serveringsrörelsen.
Kontakter hade också förekommit mellan Edgren och en tjänsteman hos
länsstyrelsen. Såvitt framgår av utredningen hade emellertid Edgren inte
fått del av den promemoria som upprättades med anledning av inspektionen
av Kavaljeren den 23 januari 1981. Han hade följaktligen inte beretts
tillfälle att yttra sig över allt utredningsmaterial före länsstyrelsens beslut.
Hobert har i sin promemoria framhållit att det var angeläget att handla så
snabbt som möjligt för att hindra att förhållandena förvärrades ytterligare
vid veckoslutet i samband med månadsskiftet januari-februari. Vidare har
han anfört att det med hänsyn till åtgärdens syfte och då missförhållandena
tidigare påtalats för Edgren inte fanns någon anledning att i förväg ta
ytterligare kontakt med denne.

381

Utredningen medger enligt min mening inga helt säkra slutsatser angående
frågan om ärendets avgörande inte kunde uppskjutas. Jag vill
därför inte göra gällande någon bestämd mening i den frågan. Däremot
anser jag det klart att länsstyrelsen före beslutet åtminstone borde ha
försökt bereda Edgren möjlighet att muntligen — t. ex. per telefon -kommentera förhållandena i restaurang Kavaljeren såsom de uppfattades
av länsstyrelsen, främst vad som hade iakttagits vid inspektionen den 23
januari. Det rörde sig ju om en mycket ingripande åtgärd. I detta hänseende
anser jag att handläggningen inte kan undgå kritik.

Kritik mot bostadsstyrelsen för den praxis som tillämpats inom styrelsen
vid bedömningen av när handlingar skall anses inkomna enligt
7 § andra stycket förvaltningslagen

(Dnr 1137-1981)

JO Holstad meddelade den 10 mars 1983 följande beslut.

BAKGRUND

Förmedlingsorganet i Finspångs kommun beslutade den 10 september
1980 att av Inger Holmström återkräva bostadsbidrag som hon skulle ha
fått utan att vara berättigad därtill. Inger Holmström anförde besvär över
beslutet hos länsbostadsnämnden i Östergötlands län som i beslut den 19
december 1980 lämnade besvären utan bifall. Hon besvärade sig även över
det beslutet. Eftersom hon delgavs beslutet den 31 december 1980 skulle
hennes besvärsskrift ha kommit in till bostadsstyrelsen senast den 20
januari 1981. Hennes skrift inkomststämplades dock på styrelsen först den
21 januari 1981. Bostadsstyrelsen beslutade den 14 februari 1981 att inte ta
upp besvären till prövning. Man hänvisade till att de kommit in efter
besvärstidens utgång.

Kommunen ansökte sedan om betalningsföreläggande. Inger Holmström
bestred betalningsskyldighet och saken prövades av allmän domstol.
Domstolen ansåg i likhet med bl. a. förmedlingsorganet att Inger Holmström
var att anse som sammanboende med en man och att hon inte varit
berättigad till så högt bostadsbidrag som hon uppburit. I dom den 15
december 1981 bifölls därför kravet på återbetalning.

KLAGOMÅLEN

I ett brev till JO har Inger Holmström uttalat sitt missnöje med återkravet
men också skrivit bl. a. att myndigheterna inte vill behandla hennes
besvär. Till klagoskriften är fogade en del handlingar i ärendet. Av en

382

handling framgår att Inger Holmström menar att hon skulle ha skickat
besvärshandlingen till bostadsstyrelsen den 19 januari 1981 och att den
skulle ha kommit in till bostadsstyrelsen i rätt tid.

UTREDNINGEN

Ärendet har remitterats till bostadsstyrelsen för yttrande angående frågan
i vad mån bestämmelsen i 7 § andra stycket förvaltningslagen tillämpats.

I 7 § förvaltningslagen föreskrivs bl. a. följande.

Handling anses ha kommit in till myndighet den dag då handlingen
eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten,
anlänt till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till handa.
Underrättas myndighet särskilt om att telegram till myndigheten anlänt
till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när
underrättelsen nått behörig tjänsteman.

Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats
i myndighetens lokal eller avskilts för myndigheten på postanstalt,
anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig
tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.

I sitt yttrande skriver bostadsstyrelsen.

Bostadsstyrelsens rutiner för posthämtning är sådana att posten hämtas
på postanstalten efter det att dagens post avskiljts för styrelsen. Om
expressbrev kommer till postanstalten efter denna tidpunkt underrättas
myndigheten om detta för att brevet skall få rätt ankomststämpel.

Samtliga handlingar som avlämnas på styrelsen under arbetstid registreras
den dag de inkommit. Någon möjlighet att avlämna handling i brevlåda
eller motsvarande efter arbetstidens slut finns inte på bostadsstyrelsen.

Med hänvisning till vad ovan anförts finner bostadsstyrelsen att 7 § 2 st.
förvaltningslagen inte är tillämplig i det ifrågasatta besvärsärendet.

Bostadsstyrelsen hyr postbox vid postkontoret Stockholm 7. Ärendet
har därför remitterats till postkontoret Stockholm 7 för yttrande angående
postkontorets rutiner för uppsortering av post. I remisskrivelsen anges att
det av yttrandet bör framgå om det är möjligt att Inger Holmströms
besvärsskrivelse till bostadsstyrelsen - som är inkomststämplad hos bostadsstyrelsen
den 21 januari 1981 - har avskilts på postkontoret för bostadsstyrelsens
räkning redan den 20 januari.

Med anledning av remissen har postkontoret skrivit bl. a. följande.

Post adresserad till mottagare som hyr postbox vid postkontoret Stockholm
7 kommer till postkontoret MrF med ett tiotal transportturer under
dagen. Första transportturen kommer kl. 05.45. Sista transportturen kommer
kl. 20.35.

383

Ankommen post sorteras in i postboxarna fortlöpande från kl. 6.0 och
fram till omkring kl. 14 samt från omkring kl. 18 och fram till dess att all
ankommen post sorterats in i boxarna, dvs. i allmänhet någon gång mellan
kl. 21-22. Post som kommer till postkontoret mellan kl. 14-18, en transporttur
med endast ett mindre antal försändelser, sorteras tillsammans
med kvällsposten från omkring kl. 18 och till arbetets slut.

Postkontorets boxavdelning hålls tillgänglig för boxinnehavarna M-F
7.0-19.0 samt L 7.0-14.0.

Vad gäller försändelsen innehållande den åberopade besvärsskrivelsen
så är det, på grund av att kuvertet saknar poststämpel, inte möjligt att
avgöra när försändelsen har sorterats in i Bostadsstyrelsens postbox. Om
försändelsen postats 81-01-19 före kl. 20.30 så borde den — enligt de
postförbindelser som då fanns — ha kommit till postkontoret Stockholm 7
och sorterats in i Bostadsstyrelsens postbox på morgonen eller förmiddagen
1981-01-20. Har försändelsen postats 1981-01-19 efter kl 20.30 eller
påföljande dag så har den kommit till postkontoret Stockholm 7 och
sorterats in i Bostadsstyrelsens postbox först 1981-01-21.

Ärendet har därefter på nytt remitterats till bostadsstyrelsen för yttrande,
denna gång med hänvisning till innehållet i en promemoria som upprättats
inom JO-expeditionen. 1 promemorian är bl. a. följande antecknat.

Från bostadsstyrelsen har man under hand uppgivit att posten hämtas
till styrelsen en gång per dag och att detta sker omkring kl. 15.45. Av det
yttrande som avgivits av postkontoret Stockholm 7 framgår att post sorteras
in i postboxarna även efter denna tidpunkt. Det kan alltså inträffa att
det bland den post som hämtas av styrelsen en viss dag Finns brev som
avskilts för styrelsen redan föregående dag. Mot den bakgrunden bör
uppgift infordras angående frågan om man inom styrelsen vidtar några
åtgärder för att undersöka om besvärsinlagor som anländer någon dag efter
besvärstidens utgång ändå skall anses inkomna i rätt tid enligt 7 § andra
stycket förvaltningslagen.

Med anledning av remissen har bostadsstyrelsen svarat följande.

Post till styrelsen hämtas varje arbetsdag kl. 08.40, en tid som valts med
hänsyn till att dagens post då normalt kommit till postkontoret Stockholm
7 och avskilts för styrelsens räkning. Är posten eller del därav av någon
anledning försenad, töms facket ytterligare någon gång under förmiddagen.
På eftermiddagen töms facket trettio minuter före tjänstetidens slut,
sålunda kl. 16.10 eller, under maj-augusti kl. 15.30. Vid denna tömning är
postmängden ringa eller ingen alls.

Enligt meddelande från postmästaren upphör schemalagd sortering av
dagens post kl. 14.00. En transporttur med mycket liten postmängd kommer
till postkontoret omkring kl. 15.00. Dessa försändelser tas om hand
med början kl. 18.00, sålunda efter tjänstetidens slut hos bostadsstyrelsen.
Enligt postmästarens mening är denna sortering att anse som ett påbörjande
av posthanteringen för nästa dag.

Vid postkontoret Stockholm 2 prövas för kammarrätten ett system, där
försenad post på eftermiddagen fram till kl. 18.00 buntas för kundens
räkning. Postmästaren vid postkontoret Stockholm 7 avstyrker ett motsva -

384

rande förfarande för sitt kontor. Från kl. 14.00 är tjänstgörande personal
avdelad för andra uppgifter än sortering. Postmängden är också regelmässigt
för liten för att motivera ett särskilt förfarande för myndigheter och
motsvarande.

Enligt styrelsens mening saknas anledning att vidtaga särskilda åtgärder
beträffande sådana försändelser som avskiljs för styrelsens räkning efter
kl. 18.00.

Under utredningen har också på ombudsmannaexpeditionen funnits tillgängliga
länsbostadsnämndens akt i besvärsärendet samt en kopia av tingsrättens
dom i det aktuella målet.

Under utredningen har jag vidare i samband med en inspektion vid
bostadsstyrelsen haft ett samtal med generaldirektören Bengt Johansson
och byråchefen Krister Orrell angående styrelsens handläggning av besvärsärenden
där besvärshandlingen kommit in till styrelsen dagen efter
det att besvärstiden utgått. Det framkom då bl. a. följande. Inom styrelsen
har man sedan länge rutinmässigt ansett besvärshandlingar vara för sent
inkomna när de hämtats på posten och inkomststämplats dagen efter
besvärstidens utgång. Några särskilda åtgärder för att utreda om besvärsinlagan
på grund av bestämmelserna i 7§ förvaltningslagen skall anses
inkommen i rätt tid har man inte vidtagit. Under år 1982 har man emellertid
börjat ta vara på kuverten i dessa fall. Under år 1982 förekom det i 21
bostadsbidragsärenden att besvärshandlingen anlände till styrelsen en dag
för sent. 1 samtliga dessa fall avvisades besvären.

Akterna i de 21 nämnda ärendena har lånats in från respektive länsbostadsnämnder
och granskats på ombudsmannaexpeditionen.

BEDÖMNING

Enligt 12 § förvaltningslagen skall en besvärshandling tillställas den
myndighet som har att pröva besvären. Handlingen skall ha kommit in till
myndigheten inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av
beslutet. I 7 § förvaltningslagen finns det en särskild regel som tar sikte på
det fallet att handlingen anländer till myndigheten någon dag för sent. Kan
det antas att handlingen eller en avi om handlingen en viss dag avlämnats i
myndighetens lokal eller avskilts för myndigheten på en postanstalt, anses
den enligt den särskilda regeln ha kommit in den dagen, om den kommit
behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.

Av utredningen framgår bl. a. följande. Inger Holmström överklagade
ett beslut av länsbostadsnämnden genom besvär hos bostadsstyrelsen.
Sista dag för henne att komma in med sin besvärshandling var den 20
januari 1981. Hon har uppgett att hon postade försändelsen den 19 januari
1981 och att den enligt hennes mening kommit in i rätt tid. Besvärsskrivelsen
stämplades på bostadsstyrelsen''som inkommen den 21 januari 1981.
Det kuvert som handlingen var innesluten i saknade poststämpel. Styrel -

385

sen, som hade och alltjämt har postbox, avvisade besvären såsom för sent
inkomna. Detta skedde utan att några särskilda utredningsåtgärder vidtagits.
På detta sätt har bostadsstyrelsen rutinmässigt gått till väga i besvärsärenden
där besvärshandlingen inkomststämplats dagen efter sista
dagen för anförande av besvär. Frågan är om bostadsstyrelsens handläggning
av besvärsärenden som inkomststämplats dagen efter fullföljdstidens
utgång stått i överensstämmelse med 7 § förvaltningslagen.

Regeln i 7 § fick i huvudsak sin nuvarande utformning redan vid förvaltningslagens
tillkomst. Men där det nu står ”avskilts för myndighet på
postanstalt” stod det ursprungligen ”funnits tillgänglig för myndighet på
postanstalt”. Denna jämkning i ordalagen gjordes år 1973. Förarbetena till
förvaltningslagen (prop. 1971:30) och till den senare företagna ändringen
(prop. 1973:30) är belysande för frågan hur 7 § skall tillämpas.

Av uttalandena i 1971 års proposition är det numera främst uttalandena
angående beviskravet som är av intresse. Departementschefen uttalade
angående postbefordrad handling bl. a. följande (s. 370 f.).

Även när det gäller att avgöra huruvida en handling viss dag funnits
tillgänglig för myndighet på postanstalt bör beviskravet sättas lågt. Det bör
vara tillräckligt att det med hänsyn till förefintliga uppgifter om t. ex. dag
för försändelsens poststämpling, försening av postgången och rutiner vid
insortering av försändelser i postfack och postboxar inte framstår som
osannolikt att handlingen viss dag funnits tillgänglig för myndigheten på
postanstalt. Med ett så utformat beviskrav torde det knappast vålla myndigheterna
några nämnvärda svårigheter att avgöra om en handling skall
anses ha kommit in inom föreskriven tid eller ej. Den nu föreslagna
bestämmelsen medför däremot att viss försiktighet bör iakttas av myndigheten
vid utfärdande av lagakraftbevis beträffande överklagbara beslut.
För undvikande av misstag torde i allmänhet sådant bevis böra utfärdas
först dagen efter den arbetsdag som närmast följer på dagen för besvärstidens
utgång (jfr även 12 § tredje stycket andra punkten).

Initiativet till 1973 års ändring i 7 § förvaltningslagen kom från lagrådet.
Till lagrådet hade remitterats ett förslag till ändring av motsvarande bestämmelse
i rättegångsbalken. Även i det förslaget användes uttrycket
”funnits tillgänglig”. Och i remissen till lagrådet uttalade departementschefen
efter en hänvisning till 1971 års proposition bl. a. följande (s. 80 f).

För att det skall kunna antas att handling eller avi har funnits tillgänglig
för rätten på postanstalt viss dag fordras att det inte är osannolikt att
handlingen eller avin den dagen blivit tillgänglig för myndigheten i den
meningen att den då blivit insorterad i rättens postbox eller postfack. Det
avgörande är således inte tidpunkten för handlingens eller avins ankomst
till postanstalten utan tidpunkten för insorteringen i postboxen eller postfacket.
Däremot bör det inte tillmätas någon betydelse huruvida vid insorteringsögonblicket
domstolen faktiskt ägde tillträde eller ej till den lokal
där postboxen eller postfacket finns.

25 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 1

386

Lagrådet menade att uttalandena i remissen inte syntes ha full täckning i
lagtexten. Lagrådet uttalade vidare bl. a. följande (s. 117).

Enligt lagrådets mening kan emellertid lagtextens krav på att handlingen
skall antagas ha funnits tillgänglig på postanstalten inte rimligen innebära
annat än att det skulle ha varit möjligt för rätten att före dagens utgång,
dvs. före klockan 24, hämta handlingen på postanstalten. Detta torde inte
någonstans vara fullt möjligt. Postfack lär inte vara tillgängliga på andra
tider än när postanstalten är öppen och postbox torde i allmänhet kunna
åtkommas endast under begränsad del av dygnet, låt vara större än den
postanstalten är öppen.

Försändelse som sorteras in i fack eller box på sådan tid att den inte den
dagen kan åtkommas av mottagaren, kan ej anses tillgänglig för denna
förrän nästa dag. Pågår sortering av post efter det att post sista gången på
dagen hämtats av mottagaren — vilket med hänsyn till regler om arbetstid
m. m. ofta sker åtskillig tid innan postanstalten stängs eller tillgången till
boxen avskäres - och kan man inte komma överens med postanstalten om
märkning av sådan post, är det i många fall inte praktiskt möjligt att nästa
dag avgöra om en försändelse dagen innan funnits tillgänglig för mottagaren
på postanstalten i den mening varom här är fråga. Vissa slutsatser
kan dock ofta dragas av poststämpelns datum.

Vad lagrådet uttalade föranledde sedan den ändring som gjordes år 1973
i förvaltningslagens lagtext. Lagtexten bringades alltså i överensstämmelse
med de uttalanden som departementschefen gjort.

Mot bakgrund av de återgivna uttalandena i förarbetena kan till att bölja
med konstateras att bestämmelsen ifråga har den innebörden att en myndighet,
som har postbox eller fack och som får in en viss handling första
arbetsdagen efter den dag då handlingen senast skulle ha kommit in, alltid
måste göra en prövning av om handlingen ändå skall anses ha kommit in i
rätt tid. Klart är också att försändelser skall anses avskilda för myndigheten
när försändelserna sorterats in i myndighetens fack eller box. Detta
gäller även om insorteringen sker vid en tid på dygnet då myndigheten
redan sista gången för dagen hämtat sin post och även om insorteringen
sker så sent på dygnet att försändelsen faktiskt inte blir åtkomlig för
myndigheten samma dygn. Det avgörande är alltså om försändelsen sorterats
in i myndighetens box eller fack före kl. 24.00. Vidare är det tydligt
uttalat att beviskravet skall ställas lågt. Det torde vara tillräckligt att det
inte framstår som osannolikt att handlingen avskilts den dag då den senast
skulle ha kommit in.

Av förarbetena framgår också att en korrekt tillämpning av 7 § andra
stycket förvaltningslagen förutsätter att besvärsmyndigheten vidtar vissa
åtgärder för att skaffa sig ett tillförlitligt beslutsunderlag. Jag vill här i
korthet nämna något om vilka åtgärder som kan vara lämpliga när som i
detta fall post sorteras in i myndighetens box eller fack även efter den
tidpunkt på dagen då myndigheten sista gången för dagen hämtar post.

387

Det säkraste underlaget för avgörandet av frågan om när en handling
avskilts för myndigheten kan man få genom överenskommelse med postverket
om hanteringen av myndighetens post. Åtminstone vissa myndigheter
har träffat sådana överenskommelser. De innebär att all post som
insorteras i myndighetens box eller fack en viss dag efter den tidpunkt då
myndigheten sista gången för dagen hämtar post buntas och märks med
insorteringsdatum. På så sätt uppkommer ingen tveksamhet om när berörda
handlingar avskilts.

Emellertid torde inte alla myndigheter kunna få till stånd eller ens ha
behov av sådana särskilda arrangemang. Man är då hänvisad till andra
lösningar. Naturligt nog är det endast den post som finns i myndighetens
box eller fack vid första hämtningen en viss dag som kan vålla tveksamhet.
Post som återfinns där vid senare hämtningar kan ju inte antas ha insorterats
föregående dag. Det kan därför vara lämpligt att på något sätt hålla isär
post som hämtas vid olika tillfällen under en och samma dag. Spar man
sedan kuverten kan man i allmänhet göra en ganska säker bedömning även
av den post som hämtas vid myndighetens första posthämtning för dagen.

Försändelser som postats en viss dag på annan ort än den där myndigheten
har sin box eller sitt fack torde i allmänhet inte kunna ha avskilts för
myndigheten på vederbörande postanstalt samma dag. Beträffande andra
försändelser - dvs. försändelser som postats någon dag tidigare än den
dag då handlingen senast skulle vara inkommen och försändelser som
postats på samma ort den dag då handlingen senast skulle vara inne - kan
det däremot i allmänhet inte sägas vara osannolikt att de avskilts vid en
sådan tidpunkt att de skall anses inkomna i rätt tid.

Bedömningen kan naturligtvis kompliceras av olika omständigheter.
Försändelser kan ha postats på orter varifrån post normalt inte befordras
till myndighetens ort inom sådan tidsrymd som det ovanstående förutsätter.
Eller det kan vara känt att postgången försenats vid ett visst tillfälle.
Även i sådana fall måste bedömning göras av omständigheterna och vid
den bedömningen är det viktigt att komma ihåg det låga beviskrav som
lagen ställer upp.

Mot bakgrund av det sagda framstår den praxis som bostadsstyrelsen
säger sig ha tillämpat som i hög grad anmärkningsvärd. Man harju enligt
egen uppgift utan någon närmare undersökning avvisat de besvär som
anlänt en dag för sent. Det är högst förvånande att detta kunnat förekomma
hos en central myndighet som handlägger många besvärsärenden. En
avgörande anledning tycks ha varit en felaktig uppfattning om i vilken
utsträckning för sent anlända handlingar kan ha avskilts i rätt t''d.

Man har givetvis anledning att fråga sig vilken betydelse bostadsstyrelsen
praxis haft i de enskilda ärendena.

När det gäller Inger Holmströms fall är omständigheterna speciella
främst genom att försändelsen saknade poststämpel. Det kan därför inte
med bestämdhet påstås att avvisningsbeslutet var oriktigt. Hon har dessutom
fått till stånd en prövning av sin sak inför domstol.

388

Som jag tidigare har nämnt har jag låtit undersöka vissa bostadsbidragsärenden
som kom in till bostadsstyrelsen under år 1982. Undersökningen
avsåg samtliga 21 fall där besvärshandlingen anlände till styrelsen
en dag för sent. Det visade sig att talan avvisades i alla 21 fallen. Men
endast i två av dessa fall ger innehållet i akterna anledning att anta att
avvisningsbesluten kan vara felaktiga. Och i dessa två fall tyder ingenting
på att de överklagade besluten skulle ha varit felaktiga. Det finns alltså inte
underlag för att påstå att någon enskild under den undersökta perioden
skulle ha gått miste om bidrag på grund av bostadsstyrelsens handlande.

Jag har övervägt att driva utredningen vidare för att klarlägga frågan om
ansvar för de fel som kan ha gjorts under årens lopp. Jag har emellertid
stannat för att inte göra det. Jag har då beaktat bl. a. att parterna i de
ärenden jag undersökt inte kan antas ha lidit någon rättsförlust och att det
inte är troligt att man genom fortsatta utredningsåtgärder skulle kunna
påvisa rättsförluster i andra fall. Men jag har också tagit hänsyn till att
styrelsen under hand förklarat att man nu avser att införa en ordning som
överensstämmer med de riktlinjer jag har dragit upp i det föregående.

Någon anledning till ytterligare åtgärder från min sida har jag inte funnit.

Myndighets befogenhet att i ett ärende om bostadsbidrag företaga
besiktning av ett hus för att kontrollera om bidragstagaren har sin
bostad där

(Dnr 3529-1981, 894-1982)

I ett brev, som kom till JO den 29 december 1981, gjorde M. F. anmälan
mot B. som är fastighetskamrer i Vellinge kommun, för olaga husrannsakan,
falsk angivelse och myndighetsmissbruk. Brevet innehöll i huvudsak
följande. M. F. är legitimerad sjuksköterska men är f. n. tjänstledig på
grund av universitetsstudier. Sedan 1974 hyr hon ett hus i Falsterbo av sin
mor. Hon betalar hyra vaije månad enligt ett hyreskontrakt. Kontrakt och
hyreskvitton har skickats in till kommunen. Den 23 juni 1980 trängde B. in
i huset utan tillstånd. Vid tillfallet var hon själv inte hemma men modern
vistades i bostaden. Dagen efter blev hon uppringd av B. som ansåg att hon
inte använde bostaden. Hon svarade att hon bodde i sin bostad. Han
meddelade henne att hon skulle anmälas till åtal om hon inte betalade
tillbaka sitt bostadsbidrag för åren 1974-1980 (14850 kr.). Hon betalade
inte in några pengar och något senare anmälde B. henne för bedrägeri men
den 1 juli 1981 meddelade åklagaren att åtal inte skulle väckas. Hennes
bostadsbidrag drogs in i juli 1980. Både hon och hennes mor har fått
besked från kommunen och taxeringsmyndigheten att bostadsbidraget inte
påverkades av om hon hade ett rum på studieorten. Hon har hela tiden
varit mantalsskriven i kommunen och har allt sitt bohag där.

M. F. begärde också skadestånd.

389

I ett brev som kom in till JO den 24 mars 1982 kritiserade G. F. - mor till
M. F. — B. för hans agerande i ärendet. Hon instämde i huvudsak i
dotterns klagomål och hemställde att även kommunstyrelsens handlande
skulle prövas av JO.

Ärendet remitterades till B. för yttrande. Med anledning av remissen
uppgav B. bl. a. följande.

Såsom fastighetskamrer är jag ansvarig tjänsteman för kommunens förmedlingsorgan,
organiserat på tekniska kontoret, administrativa avdelningen.
Förmedlingsorganet har bl. a. till uppgift att pröva och utbetala
bostadsbidrag, ävensom kontrollera tidigare utbetalda bidrag. Kommunstyrelsen
utgör Vellinge kommuns förmedlingsorgan.

Kommunstyrelsen har 1974-10-17 med ändring 1979-04-11 samt 1980-06-12 beslutat delegera beslutanderätten i ärenden rörande statliga och statskommunala
bostadsbidrag till fastighetskamrer med fastighetsassistent
som ersättare. Vidare har kommunstyrelsen 1978-03-16 beslutat att uppdra
åt tekniska kontorets administrativa avdelning att anmäla flagranta fall av
misstänkt bedrägeri med statskommunala bostadsbidrag till polismyndigheten.

Socialförvaltningen i kommunen meddelade under 1980 tekniska kontoret
sin misstanke att M F ej bodde på uppgiven adress.

Då tekniska kontoret konstaterade att F uppbar bostadsbidrag med
denna adress igångsattes en noggrannare undersökning.

Den 23 juni 1980 åkte jag tillsammans med soc. stud. H för att bese F:s
bostad. Väl framme ser vi en kvinna i fastighetens trädgård varför vi går in
i trädgården, presenterar oss och vårt ärende. Jag överlämnar även mitt
kommunala ID-kort. På frågan om vi får titta i huset svarar kvinnan, som
då presenterat sig som fm F, mor till M F och ägarinna till huset, att det
gick bra.

Besöket på platsen samt den vidare undersökningen stärkte misstanken
att F ej bodde på fastigheten året runt. För att få klarhet i förhållandet
kontaktade jag M F den 24 juni 1980 per telefon. Jag meddelade henne att
vi misstänkte att hon ej bodde på fastigheten året runt och bad om förklaring
på en rad punkter. F meddelade mig emellertid att hon ej behövde
svara på några frågor. Jag klargjorde då att om vi ej fick godtagbara
förklaringar skulle vi besluta om återkrav av de utbetalda bostadsbidragen
samt eventuellt även göra anmälan om bedrägeri.

Undersökningen fullföljdes vilket resulterade i att jag enligt delegationsbeslut
nr 270/80 fattade beslut om återbetalning av bostadsbidrag för perioden
1974-1980.

Dessutom kontaktades Länsbostadsnämnd och Åklagarmyndighet båda
i Malmö för diskussion om och hur anmälan för bedrägeri skulle göras.
Anmälan om bedrägeri gjordes 1980-07-08.

Åklagarmyndigheten beslöt 1981-07-01 att ej väcka åtal p. g. a. bristande
bevisning. Kommunen har 1982.01.19 anhållit om överprövning av ovannämnda
beslut.

Kommunstyrelsen i Vellinge kommun uttalade i beslut den 11 februari
1982 bl. a. att B. handlat helt i enlighet med föreliggande instruktion och
uppdrag.

390

M. F. anmälde i ett brev den 19 december 1981 till åklagarmyndigheten i
Malmö åklagardistrikt B. för ”olaga husrannsakan”, falsk angivelse och
myndighetsmissbruk. Brevet har i stort sett samma lydelse som hennes
klagoskrift till JO.

Genom beslut den 31 mars 1982 lade åklagaren ner förundersökningen
beträffande hemfridsbrott då brott inte kunde styrkas. Förundersökningen
beträffande falsk angivelse och myndighetsmissbruk lades ner då B:s
handlande inte ansågs utgöra brott.

Av handlingarna i ärendet avseende ifrågasatt bedrägeri av M. F. framgår
att åklagaren den 18 juni 1981 beslöt att inte väcka åtal på grund av
bristande bevisning. B. begärde överprövning av beslutet hos överåklagaren.
Den 1 mars 1982 beslöt överåklagaren att inte göra ändring i åklagarens
beslut.

Förmedlingsorganet i kommunen beslöt den 24 juni 1980 att återkräva
M. F. på för mycket utbetalt bostadstillägg och bostadsbidrag för tiden
1974-1980 (14850 kr). Beslutet överklagades av M. F. till länsbostadsnämnden
i Malmöhus län. Den 9 juni 1982 beslöt länsbostadsnämnden att
inte göra ändring i förmedlingsorganets beslut. Den 22 oktober 1982 lämnade
bostadsstyrelsen M. F:s besvär över beslutet utan bifall.

Vid ärendets avgörande den 14 juni 1983 anförde JO Holstad följande.

Förmedlingsorganets beslut om återkrav har prövats och fastställts såväl
av länsbostadsnämnden som av bostadsstyrelsen, som är högsta instans i
sådana frågor. Den föreliggande utredningen motiverar inte att jag kommenterar
återkravsbeslutet i sak.

Däremot har jag funnit skäl att uppehålla mig något vid klagomålen
angående B:s besök på fastigheten i juni 1980. Jag skall först nämna något
om de rättsliga förutsättningarna för att en myndighet i ett ärende om
bostadsbidrag i utredningssyfte låter besiktiga den berörda bostaden. Denna
fråga har f. ö. tidigare behandlats av JO Karl-Erik Uhlin i ett beslut år
1978 (se JO:s ämbetsberättelse 1979/80 s. 489).

Grundläggande bestämmelser om bostadsbidrag finns i förordningen
(1976:262) om statskommunala bostadsbidrag till barnfamiljer m. fl.
(SK.BB) och förordningen (1976:263) om statliga bostadsbidrag till barnfamiljer
(SBB). I 6§ SKBB i dess lydelse före den 1 januari 1980 föreskrevs
till en böljan att bostadsbidrag skulle utgå till familj eller ensamstående
som har egen bostad. Därefter gavs i paragrafen bestämmelser om reducering
av den bostadskostnad som skall läggas till grund för bestämmande av
bostadsbidrag. Reducering kunde sålunda ske med hänsyn till att bostaden
disponerades av inneboende, att bostadskostnaden var oskäligt hög eller
väsentligt högre än vad som kunde anses svara mot bidragstagarens och
hans familjs behov. Tredje stycket i paragrafen hade följande lydelse:
”Förmedlingsorganet skall låta besiktiga bostaden om det är nödvändigt.”
En liknande bestämmelse fanns i SKBB:s ”företrädare”, kungörelsen

391

(1973: 379) om statskommunala bostadstillägg. I övrigt fanns det före den 1
januari 1980 inga föreskrifter i SKBB eller SBB om besiktning i bostadsbidragsärenden.
Genom förordningen (1979: 228) upphävdes i 6 § SKBB dels
bestämmelserna om reducering på grund av för hög bostadskostnad och
dels tredje stycket om besiktning. Denna ändring trädde i kraft den 1
januari 1980. Någon ny regel om besiktning har därefter inte införts.

Det kan alltså konstateras att det sedan den I januari 1980 inte finns
några regler vare sig i SKBB eller SBB om besiktning i bostadsbidragsärenden.
Det kan tilläggas att några sådana regler inte finns på annat håll
heller. Frågan är om myndigheterna trots det har rätt att kräva att få utföra
besiktning i bostadsbidragsärenden.

Till en böljan kan konstateras att någon befogenhet för myndigheterna
att tvångsvis genomföra en besiktning inte finns. Man kan alltså inte
begära polishandräckning och någon botes- eller vitessanktion finns inte.
Vad frågan närmare bestämt gäller är därför om myndigheterna trots att
regler saknas får anmoda en bidragssökande att låta sin bostad besiktigas.
Svaret är att något uttryckligt rättsligt förbud mot en sådan åtgärd inte
finns. Däremot talar enligt min mening starka skäl mot att myndigheterna
gör på det sättet.

För det första är det här fråga om en åtgärd som allmänt sett ger
anledning till starka betänkligheter med hänsyn till den enskildes integritet.
I sammanhanget vill jag erinra om reglerna i 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen.
Enligt 6§ är varje medborgare skyddad mot bl. a. husrannsakan
och liknande intrång och enligt 12 § får det skyddet i princip begränsas
endast genom lag. Visserligen torde dessa grundlagsregler inte vara
tillämpliga i detta sammanhang. Men de överväganden som ligger bakom
dem är uppenbarligen av intresse även här.

För det andra har - som framgår av det föregående — besiktning varit
uttryckligen medgiven bara i ett särskilt fall, nämligen det som tidigare
angavs i 6 § SKBB. Redan detta tyder givetvis på att det vid förordningens
tillkomst avsågs att besiktning skulle ske enbart i det reglerade fallet. När
nu den berörda bestämmelsen numera har upphävts ligger det uppenbarligen
nära till hands att anta att syftet var att besiktning inte längre skulle
komma till stånd i bostadsbidragsärenden över huvud taget.

Det kan tilläggas att ingenting i förarbetena till regelsystemet antyder att
besiktning har förutsatts komma till stånd i andra fall än det som tidigare
angavs i 6§ SKBB.

Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att myndigheterna inte bör
använda besiktning som utredningsmetod i bostadsbidragsärenden. Enligt
min mening bör en sådan åtgärd få vidtas endast om uttryckligt stöd i
författning föreligger. Skulle det föreligga ett praktiskt behov av att få
utföra besiktning i bostadsbidragsärenden bör därför övervägas om bestämmelser
i ämnet bör införas.

Vad beträffar B:s handlande i det aktuella fallet anser jag på grund av det

392

sagda att någon besiktning av fastigheten överhuvudtaget inte hade bort
göras. •

När det sedan gäller de närmare omständigheterna vid tillfället ger
utredningen inte belägg för att G. F. motsatte sig besöket. Däremot är det
klarlagt att B. utförde besiktningen utan M. F:s medgivande och trots att
hon inte var närvarande. Detta var enligt min mening i och för sig olämpligt.

Beträffande M. F:s påståenden om brott från B:s sida delar jag de
slutsatser som åklagarmyndigheten kommit fram till. Jag finnér därför inte
anledning att gå vidare med ärendet.

Vad M. F. och G. F. i övrigt har anfört föranleder inget uttalande från
min sida. Jag vill endast tillägga att JO inte har befogenhet att pröva
yrkanden om skadestånd.

Fråga om jäv för en tjänsteman hos en lantbruksnämnd i ett ärende
om tillstånd till matjordstäkt

(Dnr 851-1982)

JO Holstad meddelade den 4 februari 1983 följande beslut.

BAKGRUND OCH KLAGOMÅL

Enligt 3§ lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark (skötsellagen)
skall jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga
omständigheter är lämplig för jordbruksproduktion brukas så att markens
produktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt. I 4 § första
stycket föreskrivs bl. a. att jordbruksmark som avses i 3 § inte får tas ur
jordbruksproduktion utan tillstånd. 14 § andra stycket föreskrivs att det på
jordbruksmark som är lämplig för jordbruksproduktion inte utan tillstånd
får ske täkt av matjord för annat ändamål än markinnehavarens husbehov.
Enligt 5 § får tillstånd enligt 4 § lämnas endast när marken på grund av
särskilda omständigheter inte bör behållas för jordbruksproduktion.

I beslut den 13 november 1980 avslog lantbruksnämnden med stöd av 3
och 5§§ skötsellagen en ansökan från Öhman om tillstånd att genom
matjordstäkt ta en del av ett visst åkerskifte på fastigheten Årbyn 6: 25 i
Råneå socken, Luleå kommun, ur jordbruksproduktion. Beslutet motiverades
med att den berörda jordbruksmarken med hänsyn till läge, beskaffenhet
och övriga omständigheter var lämplig för jordbruksproduktion och
att några särskilda omständigheter för att ta marken ur jordbruksproduktion
inte förelåg. Öhman överklagade beslutet till lantbruksstyrelsen men
besvären lämnades utan bifall. Öhman besvärade sig sedan till regeringen.
I beslut den 28 januari 1982 avslog regeringen dessa besvär.

393

I ett brev, som kom till JO den 19 mars 1982, gör Öhman gällande bl. a.
att den tjänsteman, assistenten Bengt Johansson, som handlade ärendet
hos lantbruksnämnden lämnade felaktiga uppgifter och utelämnade viktiga
fakta vid föredragningen i nämnden och senare i skrivelser till lantbruksstyrelsen.
Dessa felaktigheter har enligt Öhman lett till att ärendet vid
behandlingen i lantbruksnämnden, lantbruksstyrelsen och jordbruksdepartementet
har fått ett för honom ogynnsamt förlopp.

UTREDNING

Med anledning av klagomålen har jordbruksdepartementets akt i ärendet
(dnr 2159/81) lånats in till ombudsmannaexpeditionen. Efter granskning av
handlingarna i akten har yttrande inhämtats från lantbruksnämnden i enlighet
med en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria med
bl. a. följande innehåll.

Jordbruksdepartementets akt (2159/81) har lånats in till ombudsmannaexpeditionen.
Av handlingarna i akten framgår bl. a. följande. Lantbruksnämnden
har i beslut den 13 november 1980 avslagit Öhmans ansökan.
Beslutet har motiverats bl. a. med att den berörda jordbruksmarken
med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig
för jordbruksproduktion. I yttrande till lantbruksstyrelsen har nämnden
utvecklat skälen för sitt avslagsbeslut och anfört bl. a. att två till det
aktuella området närliggande enheter har starkt behov av utökad åkerareal.
Öhman har i skrivelse till lantbruksstyrelsen gjort gällande att ägarna
till en av dessa närliggande enheter är broder och brorson till Johansson.
Vid ärendets handläggning i lantbruksnämnden har Johansson varit föredragande.

Lantbruksnämnden bör efter hörande av Johansson avge yttrande huruvida
Johansson varit jävig vid sin befattning med ärendet.

I sitt yttrande har lantbruksnämnden efter hörande av Johansson anfört
bl. a. följande.

Assistent Bengt Johansson är broder till ägaren av Årbyn 74:1, Ingemar
Johansson, som numera tillsammans med en son, äger och brukar ovannämnda
fastighet som omfattar ca 24 ha åker. 272 ha produktiv skog med
andel i gemensamhetsskog. På fastigheten bedrivs mjölkproduktion med
ca 20 kor. Årbyn 74: 1 har sedan 1974 - efter förvärv av lantbruksnämnden
- ett åkerskifte i rå med det aktuella åkerskiftet tillhörande Årbyn 6:25.
En utfartsväg från grustäkt går dock i rågången mellan dessa skiften. Från
området är det ca 1 km efter allmän landsväg till brukningscentrat på
Årbyn 74: 1.

I september 1980 inlämnade Arne Öhman ansökan om matjordstäkt till
länsstyrelsen på åkerområdet . Samtidigt påböljades hopkörning av

394

matjord. Undertecknad Birger Hedlin överlämnade ärendet för handläggning
till assistent Bengt Johansson, som har Råneå socken som arbetsområde.

Hedlin har följt ärendet med hävdeförhållandena på Öhmans fastighet
hela tiden och har också i samband med bedömningen av hävdekravet med
de olika handläggarna ansett att detta krav måste upprätthållas. Denna
åsikt har delats av handläggarna. Eftersom ärendet enbart avsåg hävdeförhållandet
på Årbyn 6:25 och därför ej direkt berörde Ingemar Johanssons
fastighet reflekterade Hedlin inte över att eventuellt jävsförhållande kunde
föreligga.

Vid bedömning av jävsförhållande bör också följande fakta kunna beaktas.

1. Hävdefrågan på Årbyn 6:25 har varit aktuell från och med år 1970.

2. Olika och andra handläggare än Bengt Johansson har tidigare utrett
ärendena.

3. Lantbruksnämnden har redan 1971 vägrat nedläggning av det nu
aktuella området.

4. Före 1974 ägde Ingemar Johansson ingen åker i området.

5. Undertecknad avdelningsdirektör Hedlin har hela tiden följt hävdeärendet
och ansett att hävdekravet skall upprätthållas.

6. Undertecknad Hedlin har till Öhman framfört förslag om försäljning
av åkern. Öhman har dock endast velat diskutera byten som lantbruksnämnden
tidigare inte kunnat godta. Senaste bytesförslaget är
ännu ej behandlat. Öhman har dock genomgående menat att det nu
aktuella skiftet ej kommer att försäljas och därför ej heller kan komma
att ägas av Ingemar Johansson.

Kommentarer till Arne Öhmans skrivelse

Arne Öhman påstår att Bengt Johansson lämnat felaktiga uppgifter eller
utelämnat fakta vid ärendets handläggning.

Vid föredragning är det självklart att strävan är att lämna tillräckliga och
väsentliga fakta för ärendets bedömning. Alla detaljer kan normalt inte
redovisas och är inte heller alltid kända av föredraganden. I detta fall har
ärendet berört förhållanden som varit behandlade av lantbruksnämnden
vid flera tillfallen sedan 1970. Några väsentliga fakta kan inte bedömas
vara förbisedda. En felaktig uppgift har konstaterats i lantbruksnämndens
yttrande 1981-01-23 till lantbruksstyrelsen. Det står att området hade 1980-08-20 besiktigats av assistent Bengt Johansson tillsammans med Arne
Öhman. Uppgiften måste vara en felskrivning. Som framgår av Öhmans
egen redovisning påbörjades täkten 1980-09-12 och besiktningen av Johansson
och Öhman skedde 1980-10-10.

Då Öhman 1975 fick föreläggande om hävdeförbättring handlades ärendet
av assistent Gunnar Nyblom.

Med hänsyn således till att ägandeförhållandena på grannfastighetema ej
påverkat lantbruksnämndens prövning av hävdeärendena vare sig tidigare
eller i det nu aktuella fallet gör lantbruksnämnden den bedömningen att
Bengt Johansson inte varit jävig vid handläggningen av ärendet.

Öhman har kommenterat remissvaret.

395

BEDÖMNING

Ärendet rör bl. a. frågan om assistenten hos lantbruksnämnden Bengt
Johansson på grund av jäv inte hade bort delta i handläggningen av Öhmans
ärende enligt skötsellagen.

I 4 och 5§§ förvaltningslagen finns regler om jäv. Enligt 4§ första
stycket punkt 1 är den som har att handlägga ett ärende jävig om saken
angår honom själv eller hans maka, föräldrar, barn eller syskon eller annan
honom närstående eller ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig
nytta eller skada för honom själv eller någon honom närstående. Enligt
samma stycke punkt 5 är han dessutom jävig om ”eljest särskild omständighet
föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i
ärendet”.

Enligt 4§ andra stycket bortses från jäv när frågan om opartiskhet
uppenbarligen saknar betydelse. Den typ av ärenden som åsyftas med
bestämmelsen är sådana ärenden som inte kräver några överväganden av
den art att fråga om partiskhet eller opartiskhet kan uppkomma (prop.
1971:30 s. 343 f). Som exempel kan nämnas service- och registreringsärenden
av rutinbetonat slag.

15 § första stycket föreskrivs bl. a. att den som är jävig inte får handlägga
ärendet. Vidare föreskrivs i andra stycket att den som känner till någon
omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom självmant skall ge det
till känna.

Lantbruksnämnden uttalar i sitt yttrande att man gör den bedömningen
att Johansson inte var jävig vid handläggningen av ärendet. Som skäl för
sin ståndpunkt anför nämnden att ägandeförhållandena på grannfastigheterna
inte påverkat nämndens prövning av hävdeärendena vare sig tidigare
eller i det nu aktuella fallet.

För min del konstaterar jag till en böljan att Johansson var föredragande
vid handläggningen av Öhmans ärende i lantbruksnämnden. Vidare medverkade
han i egenskap av föredragande när nämnden yttrade sig i saken
till lantbruksstyrelsen.

Det är vidare utrett att nämnden avslog Öhmans ansökan med motiveringen
att den berörda jordbruksmarken var lämplig för jordbruksproduktion.
Därefter utveckade nämnden sin ståndpunkt i yttranden till lantbruksstyrelsen.
Man framhöll då bl. a. att två fastigheter, en angränsande
och en närliggande, hade starkt behov av utökad åkerareal. Den angränsande
fastigheten ägdes av en bror och en brorson till Johansson.

Otvivelaktigt har man anledning att ställa sig frågan om inte Johansson
under de nu angivna omständigheterna var jävig enligt 4 § första stycket
punkt 1. För min del vill jag emellertid inte göra gällande att jäv enligt den
punkten förelåg. Saken kan nämligen enligt min mening inte anses ha
angått Johanssons båda närstående på det sätt som förutsätts för att jäv
skall inträda. Och den nytta som beslutet kunde medföra för dem var inte
heller av den beskaffenhet som krävs enligt punkt 1. Däremot är det enligt

396

min mening klart att Johansson var jävig enligt 4§ första stycket punkt 5.
Otvivelaktigt måste Johanssons släktskap med ägarna av den berörda
fastigheten ha varit ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i
ärendet.

Som framgår av vad som sagts i det föregående om innebörden av 4 §
andra stycket förelåg inte någon möjlighet att bortse från jävet med stöd av
den bestämmelsen. Det var alltså fel av Johansson att delta i handläggningen
av det aktuella ärendet. Det är förvånande att varken nämnden elier
Johansson har insett detta.

Utredningen ger emellertid inte någon anledning att anta att Johansson
tog några ovidkommande hänsyn vid sin befattning med ärendet. Jag går
därför inte vidare i jävsfrågan. Jag nöjer mig med att understryka att det för
allmänhetens förtroende för en myndighet är av stor vikt att myndigheten
noga iakttar gällande jävsregler.

Vad gäller Öhmans klagomål i övrigt mot handläggningen av det aktuella
ärendet har jag vid min genomgång av handlingarna inte funnit något som
ger mig tillräcklig anledning att gå vidare.

Fråga om jäv för ledamöter i en länsstyrelses styrelse i ett ärende om
yttrande över ansökan om bearbetningskoncession för torv

(Dnr 2954-1981)

JO Holstad anförde i ett beslut som meddelades den 30 juni 1983 bl. a.
följande.

BAKGRUND

Den 12 januari 1981 inregistrerades ett av Vilhelmina kommun, Storumans
kommun och Umeå Värmeverk AB gemensamt bildat aktiebolag
med firman Norrhedens Torv och Flis Aktiebolag. Kommunerna och
Umeå Värmeverk AB ingick vardera med lika aktiebelopp, 100000 kr.
Bolaget skulle enligt bolagsordningen främja energiförsörjningen och vidareutveckla
användningen av inhemska bränslen genom att främst inom
Storumans och Vilhelmina kommuner producera, vidareförädla och bedriva
handel med inhemska bränslen samt idka därmed sammanhängande
verksamhet.

Genom en ansökan, som är dagtecknad den 27 februari 1981 och som
ingavs till statens industriverk, ansökte kommunerna och Umeå Värmeverk
AB hos regeringen om koncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndigheter.
Ansökan avsåg rätt att bearbeta en fyndighet av torv för energiändamål.
Den omfattade fyra områden inom ett sammanhängande myrkomplex
beläget vid Norrheden i Storumans och Vilhelmina kommuner.

397

Sedan statens industriverk anmodat länsstyrelsen i Västerbottens län att
avge yttrande över ansökningen tillstyrkte länsstyrelsen i yttrande den 27
april 1981 bifall till koncessionen. 1 beslutet som fattades av styrelsen
deltog bl. a. kommunalråden Yngve Lauritz, Vilhelmina kommun och Torsten
W. Persson, Umeå kommun.

Regeringen beslöt den 17 december 1981 att med vissa av industriverket
föreslagna villkor och föreskrifter bevilja de sökta bearbetningskoncessionerna.

KLAGOMÅL

I klagomål till JO anförde B. E. Nordenström bl. a. följande.

Beslut i Norrhedenärendet fattades av Länsstyrelsen, där Yngve Lauritz
och Torsten W. Persson deltog. Båda i sina respektive kommuner starkt
involverade i Norrhedens Torv och Flis AB. Av många med mig upplevs
deras deltagande vid beslutet 81.04.27 som stötande. Kan de verkligen på
ett tillfredsställande sätt ha fullgjort sina delar i myndighetsutövningen?
Lauritz har dessutom genom uttalanden för mig dokumenterat sig, som en
person dvs. myndighetsperson, som saknar förutsättningar att respektera
motstående intressen i detta ärende.

UTREDNING

Klagomålen remitterades till länsstyrelsen samt, sedan länsstyrelsen
avgivit yttrande, till Lauritz och Persson. Länsstyrelsen anförde i yttrandet
bl. a. följande.

Som framgår av protokollet deltog i beslutet bl. a. kommunalråden Yngve
Lauritz (Vilhelmina kommun) och Torsten W. Persson (Umeå kommun),
båda ordinarie ledamöter i länsstyrelsens styrelse. Reservation anfördes
av föredraganden och vederbörande enhetschef. I övrigt var beslutet
enhälligt i styrelsen.

Ärendet avser en bearbetningskoncession för torv enligt lagen om vissa
mineralfyndigheter (1974: 890). Länsstyrelsen har att i sådant ärende avge
yttrande till industriverket (SIND), som i sin tur med sitt yttrande överlämnar
det till regeringen för beslut.

Sökande är enligt ansökningen (daterad 1981-02-27) Storumans kommun,
Vilhelmina kommun och Umeå Värmeverk AB (bil. 3). Omnämnas
bör att dessa tre intressenter redan dessförinnan den 12 januari 1981 i
patentverket registrerat företaget Norrhedens Torv och Flis AB med säte i
Vilhelmina (bil. 4). Kommunerna och Umeå Värmeverk AB ingår vardera
med lika aktiebelopp, 100000 kr. Det är bolaget som är huvudman för
verksamheten. Att bolaget inte står för den aktuella ansökningen har av
dess chef förklarats med att tidigare ansökan hos SIND om undersökningskoncession
(ej remissbehandlad i länsstyrelsen) gjorts av kommunerna och
Umeå Värmeverk AB före bolagsbildningen. Ärendet hade böljat på så
sätt och SIND hade rekommenderat att de ursprungliga sökandena skulle
stå bakom även ansökningen om bearbetningskoncession.

398

Mot den redovisade bakgrunden och vad ytterligare nedan anförts bedöms
jävsfrågan utifrån följande punkter i 4 § förvaltningslagen.

4 § 3) För kommunala förtroendemän i länsstyrelsens styrelse gäller
ibland det s. k. tvåinstansjävet. Ärendet rör emellertid i detta fall vare sig
överklagande, underställning eller tillsyn. Ifrågavarande jävsgrund är därför
inte tillämplig.

4 § 2) berör bl. a. ställföreträdaijävet. Begreppet tolkas här på samma
sätt som motsvarande jävsbestämmelse i rättegångsbalken. Som ställföreträdare
för kommun anges där ”ledamot av nämnd eller styrelse, som
handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör”.

Yngve Lauritz är ordförande i kommunstyrelsen i Vilhelmina kommun.
Lauritz var också aktietecknare för kommunen, när Norrhedens Torv och
Flis AB bildades. Lauritz är alltså ställföreträdare för Vilhelmina kommun,
som är en av sökandena. Den aktuella jävsregeln synes därför tillämplig.

Torsten W. Persson är ordförande i kommunstyrelsen i Umeå kommun.
Beträffande sökanden Umeå Värmeverk AB har följande inhämtats av
stadsjuristen Bo Johansson, Umeå: ”AB Umeå Värmeverk var ett av
Umeå kommun helägt bolag. I och med elverksförvaltningens överförande
till värmeverket den 1 juli 1981 ändrades bolagets firma till AB Umeå
Energiverk. Bolaget är fortfarande helägt av kommunen. Torsten W. Persson
hade ingen funktion i AB Umeå Värmeverk. I AB Umeå Energiverk är
han för närvarande kommunens ombud på bolagets bolagsstämmor. I
samband med att man planerade bildandet av Norrhedens Torv och Flis
AB hemställde värmeverket bl. a. om kommunalfullmäktiges tillstånd till
att engagera sig i bolagets bildande och köpa 1/3 av aktierna. Vid sammanträde
den 26 januari 1981, § 16, beslutade kommunfullmäktige att lämna sitt
godkännande och medgav att värmeverkets styrelse utsåg aktietecknare
vid bolagets bildande och ombud vid det nybildade bolagets bolagsstämma.
Värmeverkets styrelse utsåg sedermera Torsten W. Persson till
aktietecknare och ombud. Uppdragen genomfördes den 19 mars 1981.
Kommunens representant i styrelsen för Norrhedens Torv och Flis AB är
energiverkschefen Karl-Erik Lind.”

Perssons engagemang i AB Umeå Energiverk och vid bildandet av
Norrhedens Torv och Flis AB synes inte konstituera ställföreträdaijäv.

4 § 5) Däremot kan ifrågasättas om inte Perssons uppdrag i kommunen
och det intresse som kommunen har i bolaget ändå kan påverka hans
opartiskhet. Det kan därför vara fråga om en situation där regeln om s. k.
delikatessjäv är tillämplig.

Ytterligare får länsstyrelsen tillägga. Frågan om jäv var inte uppe vid
ärendets behandling i styrelsen. Det anmäldes alltså inte av vederbörande
själv (5§ förvaltningslagen). Inte heller togs det upp av ordföranden,
landshövding Sven Johansson. Normalt fungerar jävsbestämmelserna vid
styrelsens sammanträden. Att de inte kom upp i detta fall kan möjligen till
viss del förklaras med att ärendet i själva sakbehandlingen var stort och
komplicerat och att procedurfrågan därför kom i bakgrunden. Vidare diskuterades
hela tiden i bolagets namn som ju var och är huvudman för den
sökta verksamheten. Förekommande jäv påverkade inte utgången av ärendet.

Länsstyrelsen vill avslutningsvis framhålla att den är helt medveten om
vikten av att jävsreglerna iakttas. Det torde också kunna hävdas att så
rutinmässigt sker vid sammanträdena med länsstyrelsens styrelse.

399

Lauritz anförde följande.

Vid ärendets behandling i länsstyrelsens lekmannastyrelse uppstod det
för mig ej någon tanke på att kommunen skulle kunna dra ekonomisk
fördel av ett tillstyrkande till koncession. Ärendet avser fråga om bearbetningskoncession
enl. lagen om vissa mineralfyndigheter, i grundprincipen
för den lagen gäller så vitt undertecknad kan förstå ingen ekonomisk fördel
för sökanden, utom ger den endast vissa förutsättningar till uppgörelse
med berörda markägare.

Det åligger koncessionsinnehavaren att i första hand förhandla med
berörda markägare om skälig ersättning för intrång på marken och ersättning
för i detta fall torv från vederbörandes mark. Kan uppgörelse ej
träffas ankommer det, så vitt det är mig bekant för sökanden att vända sig
till Bergmästareämbetet, som skall avgöra frågan utifrån opartisk sakkunnig
bedömningsgrund.

Förefinns den uppfattningen att lagen om mineralfyndigheter skulle vara
ekonomiskt gynnsam för sökanden, utöver att den reglerar allmännyttiga
ändamål, kan undertecknad ej motsätta sig att visst jävsförhållande föreligger.

När det gäller intressejäv så skulle enl. klaganden, undertecknad ha så
stort intresse av frågan att jag skulle sakna förutsättningar att lägga objektiva
synsätt på frågan, mot detta vill jag anföra följande.

Det är uppenbart att jag som förtroendeman i kommunen har ett stort
intresse för sysselsättningsfrågorna i våra bygder och ett klart intresse av
att söka alternativa former för energi.

Att detta intresse skulle vara så stort att objektiviteten överskuggas
bestrides på det bestämdaste. Vilhelmina kommun har i tidigare frågor haft
att ta ställning till stora frågor av liknande karaktär, vattenkraft och gruvhantering,
i de fallen har man i allt väsentligt kunnat förena exploateringsoch
naturvårdsintressen utan att infekterade debatter har uppstått, i dessa
frågor har jag aktivt deltagit i överväganden och förslag till beslut.

Som en personlig kommentar vill jag gärna anföra en lekmannamässig
reflektion. Skulle JO enligt denna anmälan, som jag betraktar som relativt
långsökt finna att jäv föreligger kan det finnas anledning att fundera över
hur man som förtroendeman i alla lägen där man söker driva utvecklingen i
kommun framåt skall kunna undvika att komma i jävsituation.

Det ligger i varje förtroendemans intresse att tillvarata den egna bygdens
intressen. Som en följd av detta söker de olika kommunerna att få med
representanter i Länsstyrelse, Lantbruksnämnd, Regional Utvecklingsfond,
Länsbostadsnämnd, Landsting m. m. Direkt och indirekt finns alltid
ärenden där den egna kommunens angelägenheter beröres, att i dessa
situationer alltid kunna göra bedömningar om vad som kan anses vara av
ekonomiskt eller starkt egenintresse enligt andra människors eller myndigheters
synsätt, är vid en snäv tolkning av förvaltningslagen mycket svår
att leva upp till.

Avslutningsvis vill jag anföra att jag självfallet är uppmärksam på och
medveten om att respektera förvaltningslagen, men att det i detta ärende ej
bör finnas grund för en jävförklaring utan att man måhända måste göra en
långtgående juridisk analys av kopplingen till ekonomisk eller annan jävssituation.

400

Persson anförde följande.

Bestämmelserna i länsstyrelseinstruktionen att det bland ledamöterna
och suppleanterna i länsstyrelsens styrelse bör finnas personer med landstings-
och kommunal erfarenhet har medfört att det i styrelsen i Västerbotten
sitter flera personer som är politiskt aktiva i länets kommuner, några av
dem kommunala förtroendemän i ledande ställning. Ärenden i styrelsen
berör ofta på ett eller annat sätt en eller flera av de kommuner som finns
”representerade”. Vissa beslut kan till och med samtidigt påverka samtliga
kommuner. 1 dessa sammanhang har givetvis jävsfrågor diskuterats.
Det största problemet uppkommer då en eller flera kommuner endast i
ringa omfattning eller indirekt på något sätt kan påverkas av länsstyrelsens
beslut. Att i sådana sammanhang driva frågan om delikatessjäv alltför långt
skulle kunna medföra svårigheter för styrelsen att fullgöra ålagda uppgifter.

Vid tidpunkten för länsstyrelsens nu aktuella sammanträde ägdes 1/3 av
aktierna i Norrhedens Torv och Flis AB av dåvarande Umeå Värmeverk.
Detta bolag var i sin tur helägt av Umeå kommun. Värmeverksbolaget
hade till uppgift att äga och förvalta ett värmeverk med sopförbränningsanläggning,
att producera värme, att distribuera och försälja den producerade
värmen till fastigheter och abonnenter inom Umeå kommun. Jag hade vid
den aktuella tiden inte något uppdrag i AB Umeå Värmeverk.

Kommunen kan således knappast påstås ha något bestämmande inflytande
över Norrhedens Torv och Flis AB utan sambandet måste mera
anses vara av formell natur. Av den anledningen och med hänsyn till den
ovan redovisade uppfattningen ansåg jag att mina uppdrag som kommunalråd
och kommunstyrelsens ordförande i Umeå kommun inte utgjorde
hinder mot att jag deltog i beslutet. Jäv ifrågasattes ej heller av någon av de
övriga närvarande.

Det uppdrag jag erhöll av styrelsen i AB Umeå Värmeverk vid bildandet
av Norrhedens Torv och Flis AB var endast av tillfällig och formell natur
och enbart detta faktum kan knappast anses medföra att jag var jävig vid
beslutstillfället.

Slutligen vill jag parentetiskt påpeka, med anledning av länsstyrelsens
yttrande i ärendet, att kommunen ej har någon representant i Norrhedens
Torv och Flis AB. Karl-Erik Lind representerar AB Umeå Energiverk.

Nordenström kommenterade i ytterligare ett brev Lauritz’ och Perssons
yttranden.

Vilhelmina kommun överlämnade på begäran kopior av tre olika beslut
som kommunen träffat i saken. Ett av besluten är träffat den 7 juli 1980 av
kommunstyrelsens arbetsutskott och avser att inge ansökan om undersökningskoncession.
Övriga två är meddelade av kommunfullmäktige den 6
oktober och den 28 november 1980 och gäller bildande av ett utvecklingsbolag
för torv och flistillgångar resp. val av Lauritz till kommunens ombud
vid bolagsstämma med Norrhedens Torv och Flis AB. Det framgår av
handlingarna att Lauritz deltog i besluten den 7 juli och den 6 oktober 1980.

Umeå kommun överlämnade på begäran bl. a. en kopia av kommunfullmäktiges
beslut den 26 januari 1981. Genom beslutet, i vilket Persson
deltog, godkändes bl. a. ett preliminärt träffat konsortialavtal med tillhö -

401

rande bolagsordning mellan Storumans och Vilhelmina kommuner samt
AB Umeå Värmeverk angående bildande av Norrhedens Torv och Flis
Aktiebolag.

BEDÖMNING

Bestämmelser om när någon skall anses jävig att handlägga ett ärende
finns i 4 § förvaltningslagen. I 4 § första stycket 1. har tre jäv styper
sammanförts: sakägar-, intresse- och släktskapsjäv. Sakägarjäv föreligger
om saken angår den som har att handlägga ett ärende. Kan ärendets utgång
väntas medföra synnerlig nytta eller skada för handläggaren, föreligger
intressejäv. Släktskapsjäv slutligen föreligger då ärendet angår handläggarens
make. föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående.
Punkt 2 omfattar de fall då den som handlägger ärende eller någon honom
närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som
kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång (ställföreträdarjäv).
Tvåinstansjäv föreligger enligt punkt 3 om en handläggare i högre
instans tagit viss närmare angiven befattning med saken redan i lägre
instans. Ombuds- eller biträdejäv enligt punkt 4 föreligger om den som har
att handlägga ärende i saken fört talan som ombud eller mot ersättning
biträtt någon.

I 4 § första stycket 5. slutligen finns en allmänt avfattad bestämmelse
som avser sådana jävssituationer (grannlagenhets- eller delikatessjäv) som
inte täcks av övriga jävsgrunder. Den som har att handlägga ett ärende är
enligt denna punkt jävig om annars någon särskild omständighet föreligger
som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet. Med
ledning av denna punkt får enligt förarbetena bedömas t. ex. sådana fall,
där någon är uppenbar vän eller ovän med eller ekonomiskt beroende av
part eller intressent eller direkt lyder under honom, liksom fall då den
handläggande är engagerad i saken på ett sådant sätt att misstanke lätt kan
uppkomma om att det brister i förutsättningarna för en objektiv bedömning
(jfr prop. 1971:30 s. 343, 356).

Enligt 4 § andra stycket skall man bortse från jäv när frågan om opartiskhet
uppenbarligen saknar betydelse.

I det aktuella fallet var det fråga om en ansökan om bearbetningskoncession
för torv för energiutvinning. Sökande var Storumans kommun. Vilhelmina
kommun och Umeå Värmeverk AB. Bearbetningskoncession ger
koncessionsinnehavarén rätt att inom koncessionsområdet undersöka, bearbeta
och tillgodogöra sig det ämne som omfattas av koncessionen.
Koncessionerad verksamhet är också underkastad annan lagstiftning om
användning av mark och vatten. Som exempel kan nämnas att enligt 18 §
naturvårdslagen täkt av torv för annat ändamål än markägarens husbehov
inte får ske utan länsstyrelsens tillstånd. Bestämmelser om koncession
finns i lagen (1974: 890) och förordningen (1974: 893) om vissa mineralfyn26
Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr l

402

digheter. Fram till den 1 juli 1982 prövades fråga om bearbetningskoncession
av regeringen. Ansökan ingavs till statens industriverk som hade att
tillföra ärendet den utredning som kunde anses påkallad. Sålunda skulle
yttrande alltid inhämtas från bl. a. länsstyrelsen. Avsikten med bestämmelserna
är uppenbarligen att redan i koncessionsärendet ge underlag för en
allmän bedömning av de motstående intressen som kan föreligga. En viktig
del i den bedömningen utgör avvägningen mellan intresset av torvutvinning
och naturvårdsintresset.

Såvitt avser Lauritz’ deltagande i beslutet har länsstyrelsen i sitt yttrande
hit ansett regeln i 4 § första stycket 2. om s. k. ställföreträdaijäv tillämplig.
Man framhåller att Lauritz är ordförande i kommunstyrelsen i Vilhelmina.
I sammanhanget hänvisar man till motsvarande bestämmelse i rättegångsbalken.

Det bör i sammanhanget framhållas att den bestämmelse i rättegångsbalken
som reglerar ställföreträdaijävet, 4 kap. 13 § 4, också föreskriver jäv
för vissa andra handläggare. Sålunda föreskrivs jäv också för den som är
ledamot av styrelse för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller
annan sådan inrättning, som är part, eller, då kommun eller annan sådan
menighet är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen
av den angelägenhet målet rör. Bakgrunden till denna skillnad är att
en så omfattande jävsgrund som den i 4 kap. 13 § 4 rättegångsbalken vid
lagens tillkomst inte ansågs lämplig för förvaltningens del. Av förarbetena
till lagen framgår emellertid att jäv enligt 4 § första stycket 5 kan komma
ifråga för de särskilda handläggargrupper utöver ställföreträdare som
anges i bestämmelsen i rättegångsbalken (jfr prop. 1971:30 s. 341 och 356).

Frågan vem som i det enskilda fallet är att betrakta som ställföreträdare
för den juridiska personen får avgöras med ledning av de regler som gäller
för just den typen av juridisk person. När det gäller ställföreträdarskap för
kommun kan till en böljan konstateras att generella regler i ämnet saknas.
Såvitt avser rätt att företräda kommun inför domstol har kommunstyrelsen
tillagts en allmän processbehörighet genom 3 kap. 1 § andra stycket 5.
kommunallagen. Enligt denna bestämmelse åligger det styrelsen att själv
eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden i den mån
detta inte på grund av lag eller annan författning eller fullmäktiges beslut
ankommer på någon annan. Även andra kommunala nämnder kan enligt
specialförfattningar ha egen processbehörighet (så t. ex. socialnämnd enligt
39 § socialtjänstlagen). I dessa fall företräds kommunen således av
flera personer gemensamt.

Under förarbetena till kommunallagen diskuterades en allmän regel om
behörighet för kommunstyrelsens ordförande att företräda kommunen i
alla typer av mål. En sådan regel ansågs dock vara principiellt betänklig
och få konsekvenser som var svåra att överblicka (prop. 1975/76:187 sid.
460). Däremot har ordföranden i kommunstyrelsen i särskilda fall tillagts
en särställning. Han är sålunda enligt 3 kap. 11 § andra stycket kommunal -

403

lagen behörig att ta emot delgivning. Den omständigheten att en kommunstyrelseordförande
i vissa fall kan företräda kommunen medför emellertid
enligt min mening inte att han generellt vid tillämpning av förvaltningslagens
jävsbestämmelser skall anses som kommunens ställföreträdare (jfr
Kaijser i Kommunallagarna II, 5:e uppl., sid. 470).

Mot bakgrund av det sagda anser jag inte att Lauritz var jävig enligt
föreskriften i förvaltningslagen om ställföreträdarjäv. Det återstår då att ta
ställning till om Lauritz var jävig enligt regeln i 4 § första stycket 5
förvaltningslagen om delikatessjäv. Även frågan om Persson på grund av
jäv var förhindrad att deltaga i länsstyrelsens beslut är att bedöma enligt
den regeln. Frågan är alltså om det förelåg någon särskild omständighet
som var ägnad att rubba förtroendet för Lauritz’ och Perssons opartiskhet i
ärendet.

Till en böljan kan konstateras att det i ett antal olika statliga myndigheters
styrelser ingår förtroendemän från olika kommuner. Naturligtvis kan
det ofta inträffa att dessa myndigheter har att fatta beslut som på mer eller
mindre ingripande sätt berör någon förtroendemans egen kommun. Frågan
om förtroendemannen i ett sådant fall är jävig beror naturligt nog främst på
vilken befattning han tidigare tagit med saken men också på hur beslutet
berör kommunen.

När det gäller det nu aktuella fallet är det i viss mån förståeligt om
jävsfrågan inte aktualiserades vid handläggningen i länsstyrelsen. Initiativet
till den aktuella verksamheten hade kommit bl. a. från länsstyrelsen
själv. Och koncessionsansökningen hade tillkommit efter samråd mellan
länsstyrelsen och de berörda kommunerna. Man måste också beakta att
länsstyrelsens uppgift endast var att yttra sig i koncessionsärendet, inte att
avgöra det.

Å andra sidan är det utrett att både Lauritz och Persson redan innan de
deltog i länsstyrelsens beslut hade befattat sig med förberedande åtgärder
som rörde den planerade verksamheten. Beträffande Lauritz framgår av
utredningen bl. a. att han hade deltagit i Vilhelmina kommuns beslut att
inge ansökan om undersökningskoncession och att bilda det utvecklingsbolag
som skulle sköta verksamheten. Och i fråga om Persson framgår att
han hade deltagit i Umeå kommuns beslut att bilda det aktuella bolaget och
att han även i övrigt haft en viss befattning med bolagets bildande. De nu
berörda omständigheterna var enligt min mening ägnade att rubba förtroendet
för Lauritz’ och Perssons opartiskhet i ärendet. Jag anser alltså att
de inte borde ha deltagit i länsstyrelsens beslut.

Till sist vill jag framhålla att frågan om jäv förelåg vid tillfället får anses
ha varit i viss mån svårbedömd. Det är emellertid av väsentlig betydelse
för allmänhetens förtroende för de beslutande organen att reglerna om jäv
iakttas. Mot den bakgrunden kan det många gånger finnas anledning för
den som överväger om han är jävig att tolka jävsreglerna förhållandevis
vidsträckt.

404

Frågor om handläggningsordning och nämnders sammansättning vid
besvarandet av remisser från statliga tillsynsorgan. Kritik i ett fall
mot landstingskommuns sjukvårdsstyrelses handläggning av en remiss
från socialstyrelsen (I) och i ett annat fall mot kommuns byggnadsnämnds
handläggning av en remiss från JO (II)

(Dnr 98-1982 och 748-1982)

Falll

I en skrivelse till JO hemställde Arne Jernström att JO skulle granska de
rutiner som tillämpades när man fattade beslut inom sjukvårdsstyrelsen i
Jönköpings läns landstingskommun.

I skrivelsen hänvisade han framför allt till ett ärende som gällde landstingskommunens
kostnadsansvar för patienter på ett enskilt vårdhem.
Jernström anmärkte huvudsakligen att en remiss från socialstyrelsen till
sjukvårdsstyrelsen i ärendet besvarats med en handling som tillkommit
utan sjukvårdsstyrelsens vetskap.

I ett infordrat yttrande anförde sjukvårdsstyrelsen bl. a. följande.

Styrelsens svar på denna remiss grundar sig på beslut 1981-02-26, §36.
Av beslutet framgår att styrelsen bl. a. under förutsättning av att förvaltningsutskottet
beslutar anvisa tilläggsanslag om 5000000 kronor för vård
av långvarigt sjuka på enskilda vårdhem, beslutat fastställa vårdplatsantalet
för vård vid enskilda sjukhem till i genomsnitt 550 platser samt att
kostnadsansvaret för patienter från landstingsområdet som av socialpsykiatriska
avdelningen placerats på Tallerödshemmet snarast skall upphöra
att gälla.

Beslutet fattades enhälligt och av protokollet framgår att ledamoten
Arne Jernström bl. a. var närvarande.

Landstinget beslöt i maj månad på förslag av förvaltningsutskottet att
anvisa begärda 5 milj. kronor, varför villkoren i styrelsens beslut 81-02-26
därmed ävenledes hade uppfyllts.

Frågan var ånyo uppe till behandling i sjukvårdsstyrelsen 1981-06-25,
§ 127, i samband med att det s. k. genomförandesekretariatet erhöll i uppdrag
att uppta överläggningar med berörda kommuner inom länet ang.
avveckling av landstingets ekonomiska engagemang i Tallerödshemmet.
Vid detta sammanträde var även ledamoten Arne Jernström närvarande.

Det svar som avgavs på socialstyrelsens remiss avvek ej i några delar
från styrelsens ställningstagande i februari månad att säga upp vårdplatserna
vid Tallerödshemmet, varför det måste betraktas som en verkställighetshandling.
I enlighet med socialstyrelsens begäran införskaffades
ävenledes yttrande från Rudkilde, vilket bilades. Någon kommentar till
detta avgavs ej i skrivelsen. I svaret konstateras enbart att styrelsen
givetvis inte genom beslutet i februari månad avsåg att frångå vad som
fastlägges i sjukvårdslagens 3:e paragraf om vårdansvaret. Vidare framgår
att enligt styrelsens bestämda uppfattning är landstinget behörigt att besluta
om vilka vårdplatser som erfordras och som skall utnyttjas för att
uppfylla vad som fastlägges i lagen.

Skrivelsen till socialstyrelsen, jämte bilaga, har anmälts för sjukvårdsstyrelsen
vid dess sammanträde 1981-10-15, §188. Till skrivelsen har bilagts
överläkare Rudkildes yttrande.

405

Socialstyrelsens svar jämte tillhörande bilagor har anmälts i sjukvårdsstyrelsen
1981-11-19, §228.

Till styrelsens sammanträde sammanställs regelmässigt en lista avseende
anmälningsärenden. Denna upptar åtskilliga ärenden vilka framgår av
listorna för styrelsens sammanträde 1981-10-15 och 1981-11-19. De ärenden
som bedömes som viktiga utsändes med övriga handlingar. Övriga
ärenden finns tillgängliga på sjukvårdsavdelningen. Det hela är sålunda en
”subjektiv” bedömning av vilka ärenden som är av vikt.

Då styrelsens inställning i nu aktuellt ärende fastlades 1981-02-26, har
detta ej bedömts vara av sådan karaktär och vikt att det erfordras ett nytt
ställningstagande i styrelsen ej heller att handläggningen ''i ärendet borde
distribueras till sjukvårdsstyrelsens ledamöter. Styrelsen finner sålunda ej
att någon felaktig handläggning skett.

Förutom att principbeslut finns i februari månad har ärendet anmälts för
sjukvårdsstyrelsen vid två tillfallen. Vid inget av dessa tillfällen har någon
erinran gjorts mot den handläggning som ägt rum. Handläggningen ansluter
sig till tidigare tillämpad praxis.

I beslut den 16 juni 1983 anförde JO Holstad, såvitt här är i fråga,
följande.

Den nu aktuella anmälningen rör handläggningen av ett remissärende.
Ärendet väcktes hos landstingskommunens sjukvårdsstyrelse genom en
skrivelse från socialstyrelsen av den 2 juli 1981. Socialstyrelsen, som har
att utöva tillsyn över landstingskommunernas hälso- och sjukvård (se
numera 18 § hälso- och sjukvårdslagen, SFS 1982:763), begärde i skrivelsen
att sjukvårdsstyrelsen skulle avge ett yttrande i vissa närmare angivna
hänseenden om en patientgrupp som berördes av vissa förändringar inom
sjukvårdsadministrationen.

Beträffande handläggningen av remissärendet är upplyst att remissen
besvarades på sjukvårdsstyrelsens vägnar av ordföranden och en tjänsteman,
dock utan att remissen som sådan dessförinnan behandlats vid något
sammanträde med hela sjukvårdsstyrelsen. I sitt yttrande hit har sjukvårdsstyrelsen
hänvisat till att remissvaret inte i några delar avvek från det
ställningstagande som styrelsen tidigare gjort i själva sakfrågan och att
svaret därför skulle betraktas som en ”verkställighetshandling”. Ytterligare
har anförts bl. a. att skrivelsen till socialstyrelsen anmäldes för styrelsen
vid ett senare sammanträde.

För min del konstaterar jag att det här rör sig om ett ärende där tillsynsmyndigheten
begärde ett yttrande från sjukvårdsstyrelsen. Något skäl att
inte behandla ärendet som ett särskilt ärende har inte framkommit. Svaret
på remissen hade därför bort beslutas i enlighet med kommunallagens
regler för beslutsfattande. Något beslut av sjukvårdsstyrelsen att delegera
beslutanderätten i ärenden av detta slag förelåg uppenbarligen inte. En
sådan delegation skulle f. ö. harmonisera mindre väl med gällande lag.
Ärendet hade alltså bort avgöras av sjukvårdsstyrelsen i dess helhet.
Handläggningen av remissärendet ger därför anledning till invändningar.

406

Fall II

I en gemensam skrivelse från Kurt Jonsson och Gerhard Miksche anförde
de klagomål huvudsakligen mot byggnadsnämnden i Nynäshamns
kommun angående bristande tillsyn över byggnadsarbete. Ärendet remitterades
till byggnadsnämnden för yttrande i vad klagomålen avsåg nämnden.
Remissen besvarades av nämndens arbetsutskott. Sedan klagandena
kommit in med erinringar mot yttrandet upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria, vari anfördes bl. a. följande.

Anmälan remitterades den 23 mars 1982 till byggnadsnämnden för yttrande
i vad klagomålen avsåg byggnadsnämnden. Byggnadsnämnden beslöt
den 23 april 1982, §93, att ge byggnadsnämndens arbetsutskott i
uppdrag att inge yttrande till JO. Remissen besvarades sedan av arbetsutskottet
den 7 maj 1982, §267.

Genom ny remiss bör byggnadsnämnden anmodas att själv avge yttrande
i ärendet. Yttrandet bör också innefatta de erinringar som klagandena
har ingivit hit den 15 juni 1982. I yttrandet bör byggnadsnämnden vidare
uppge anledningen till och den rättsliga grunden för byggnadsnämndens
delegationsbeslut den 23 april 1982.

Under hänvisning till innehållet i promemorian infordrades genom ny
remiss yttrande från byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden svarade i frågan om byggnadsnämndens handläggning
av remissen följande.

Remissen inkom under senare delen av mars och behandlades av arbetsutskottet
82-04-09. Remissen skulle besvaras senast 82-05-10. Därvid begärdes
en redogörelse från förvaltningen inför byggnadsnämndens sammanträde
82-04-23. Något förslag till yttrande upprättades inte, eftersom
den sakliga redogörelsen för den formella och administrativa hanteringen
rimligen måste innehålla uppgifter som tidigare var okända för nämnden.

Byggnadsnämnden ägnade frågan en ingående behandling, varvid särskilt
hanteringen av handlingar etc. och tidigare bedömningar i sakfrågan
granskades. Vidare diskuterades vilka huvudpunkter som borde tas upp i
yttrande. Slutligen gavs ett uppdrag till förvaltningen att utforma ett förslag
till yttrande och till arbetsutskottet att slutligt behandla detta vid
sammanträde 82-05-07.

Något hinder att delegera byggnadsnämndens beslutsrätt föreligger inte
enligt kommunallagen och byggnadslagen - med vissa angivna undantag.
Detta ärende kan enligt byggnadsnämndens mening inte hänföras till något
av dessa. Därtill kommer att nämnden utförligt diskuterat ärendet, att full
enighet rått inom nämnden samt att arbetsutskottet kan fatta beslut endast
om alla de tre ledamöterna är överens.

I beslut den 30 juni 1983 yttrade JO Holstad, såvitt här är i fråga,
följande.

Beträffande byggnadsnämndens handläggning av JO-remissen den 23
mars 1982 kan följande sägas. Av 3 § byggnadsstadgan jämförd med 3 kap.

407

12 § andra stycket kommunallagen framgår att byggnadsnämnd, om kommunfullmäktige
beslutar det, får uppdra åt bl. a. särskild avdelning bestående
av ledamöter eller suppleanter i nämnden att på nämndens vägnar
besluta i viss grupp av ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i reglemente
eller särskilt beslut. Framställning eller yttrande till fullmäktige
liksom yttrande med anledning av överklagande av nämndens beslut får
dock beslutas endast av nämnden samfällt.

För att beslut skall få meddelas med stöd av delegation från byggnadsnämnden
fordras sålunda för det första att kommunfullmäktige har beslutat
att nämnden skall få delegera viss beslutanderätt. Vidare krävs att nämnden
därefter med stöd av fullmäktigebeslutet har beslutat om delegation.
Och beträffande både fullmäktiges och nämndens beslut gäller att de måste
avse en grupp av ärenden, inte bara ett enstaka ärende.

Jag har tagit del av de beslut rörande delegation av byggnadsnämndens
beslutanderätt som kommunfullmäktige i Nynäshamn har meddelat och
som är av intresse i detta ärende. Dessa beslut, som är meddelade den 26
september 1978 och den 26 februari 1980, berättigar inte nämnden att
överlämna till sitt arbetsutskott att besvara remisser från JO. Redan av det
skälet var det fel av nämnden att lämna i uppdrag åt arbetsutskottet att
besvara den aktuella JO-remissen. Men det var fel också därför att uppdraget
tydligen inte avsåg någon grupp av ärenden utan bara ett enda ärende.
F. ö. kan givetvis både principiella och praktiska invändningar resas mot
att en remiss från JO till en kommunal nämnd inte besvaras av nämnden
samfällt.

(Dnr 606-1982)

BAKGRUND

Den 15 februari 1982 omhändertog polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt
M. enligt 8 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM). Beslutet underställdes länsrättens prövning den 16 februari 1982.

I en skrivelse, som kom in till länsrätten den 22 februari 1982, meddelade
socialförvaltningen i Stockholm att man inte hade för avsikt att ansöka om
vård enligt LVM.

Länsrätten beslöt den 23 februari 1982 att inte fastställa det underställda
beslutet.

408

KLAGOMÅLEN

M. uppger i klagomålen bl. a. följande.

Han omhändertogs av polisen i Stockholm den 15 februari 1982 och
överfördes till vårdanstalten Östfora den 19 februari. Den 25 februari
delgavs han länsrättens beslut. Föreståndaren vid Östfora hade inte fatt
någon underrättelse om beslutet utan fick del av det genom M. Detta
innebar att M. utan laga grund hölls kvar två dagar på anstalten. M. begär
att JO skall utreda ärendet till förekommande av framtida misstag av
sådant slag.

UTREDNING

Med anledning av klagomålen har yttrande infordrats från länsrätten i
Stockholms län.

1 fråga om de faktiska omständigheterna har länsrätten hänvisat till en av
rådmannen Margarethe Sundelin upprättad promemoria. I promemorian
uppger Margarethe Sundelin, som handlade målet som ordförande, bl. a.
följande.

Handläggningen av länsrättens mål 0409-82/42

Ärendets gång framgår i huvuddrag av beslutet den 23 februari 1982.
Därutöver kan upplysas att målet kom in till länsrätten den 16 februari
1982, att offentligt biträde förordnades för M. samma dag, att föreläggande
för M. att svara i målet inom två dagar från det han fatt del av handlingarna
också utskickades till polismyndigheten samma dag för delgivning med M.,
att polismyndigheten den 19 februari 1982 per telefon meddelade att M.
överförts till Östforaanstalten och att polismyndigheten då ombads att
express och med lördagsutdelning översända delgivningshandlingarna till
Östfora. M. delgavs handlingarna den 20 februari 1982. Då han ej lämnat
sitt offentliga biträde fullmakt att föra hans talan, ansåg sig länsrätten inte
böra fastställa omhändertagandet förrän hans yttrandetid gått ut. Som
framgår av länsrättens beslut inkom den 22 februari 1982 från Stockholms
socialförvaltning en skrivelse till länsrätten, i vilken det uppgavs att man ej
hade för avsikt att för närvarande ansöka om vård enligt LVM för M.
Skrivelsen nådde vederbörande avdelning inom länsrätten den 23 februari
1982. och beslut fattades samma dag om att inte fastställa det underställda
beslutet. Länsrättens beslut expedierades den 23 februari 1982 med post
till M., hans offentliga biträde, den underställande myndigheten och socialförvaltningen.

Det kan tilläggas att det av handlingarna i ärendet framgår att nämnden
inte fann skäl för vård enligt LVM sedan M. förklarart sig villig att undergå
frivillig vård.

I det yttrande, som beslutats av lagmannen Åke Lundberg i närvaro av
chefen för länsrättens förvaltningsavdelning chefsrådmannen Curt Weidling
och Margarethe Sundelin, anför länsrätten bl. a. följande.

409

Länsrätten vill till en början konstatera att målet handlagts på ett sätt
som lett till att M. varit berövad friheten längre än som varit nödvändigt
och finnér detta ytterst beklagligt.

Den nya socialtjänstlagstiftningen trädde i kraft vid årsskiftet. Bl. a. de
mål som föranleds av denna lagstiftning handläggs inom länsrätten på en
specialavdelning för förvaltningsmål. De handläggningsfrågor och andra
frågor som föranleddes av den nya lagstiftningen har fortlöpande behandlats
vid regelbundna rotelchefsmöten inom denna avdelning. Erfarenheterna
därav har lett fram till handläggningspromemorior som efter överarbetning
är avsedda att ingå i länsrättens samlade målbehandlingsföreskrifter.

1. Varför meddelades inte beslut i ärendet senast inom fyra dagar från det
omhändertagandebeslutet underställdes länsrätten?

Denna fråga är enligt länsrättens uppfattning den största och principiellt
viktigaste.

Rätten skall enligt 9 § andra stycket LVM så snart det kan ske och
senast inom fyra dagar från det att omhändertagandebeslutet underställdes
rätten pröva om omhändertagandet skall bestå. Om det inte finns skäl för
omhändertagande skall rätten genast upphäva beslutet.

Samtidigt stadgas i 10 § förvaltningsprocesslagen att handling varigenom
mål anhängiggörs och det som hör till handlingen skall tillställas motpart
eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Mottagaren skall föreläggas att
yttra sig inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
Underrättelse behövs ej bl. a. om det är uppenbart att talan ej kan bifallas
eller att underrättelse är onödig (jfr i och för sig 2 § förvaltningsprocesslagen).

Länsrätten förutsätter till en början att avsikten vid tillkomsten av LVM
inte varit annan än att kommunikationsregeln i förvaltningsprocesslagen
skall tillämpas på underställningar av omedelbara omhändertaganden enligt
LVM (jfr lagrådets yttrande i prop. 1981/82:8 sid. 115-116) men att
man vid tillkomsten av LVM utgått från att detta skulle hinnas med under
en fyradagarsfrist.

Erfarenheten visar emellertid att detta inte bara med hänsyn till mellankommande
helger och helgdagar alltid är möjligt ens i normalfallet. Länsrätten
utgår då från att regeln skall tillämpas även i situationer när den
omhändertagne finns på annan ort än länsrätten, då anlitande av den
allmänna posten synes vara det enda praktiskt möjliga för påbjudna kommunikationsåtgärder.
Länsrätten anser för övrigt att anlitande av den
allmänna posten åtminstone som regel måste anses försvarligt även inom
samma ort. - Några timmars frist för genomgång av handlingarna, eftertanke,
uppsättande av beslut och beslutsjustering m. m. torde också kunna
begäras.

Den lagkonflikt, som i vart fall ligger försvinnande nära i en situation då
den omhändertagne som i det aktuella fallet flyttats från polisens lokaler
till någon anstalt och rätten inte blivit informerad därom, är inte behandlad
i förarbetena till LVM.

Problemet uppstår inte om länsrätten redan när det underställda beslutet
kommer in finner att det inte finns skäl för omhändertagande. Länsrätten
kan i dessa fall skrida till beslut utan kommunikation med stöd av undantagsregeln
i 10 § förvaltningsprocesslagen.

410

Länsrätten anser det emellertid vare sig rimligt eller lämpligt att fastställa
ett underställt beslut utan att den omhändertagne beretts tillfälle att yttra
sig. Den undantagslösa fyradagarsregeln bör enligt länsrättens uppfattning
ses i belysning till en böljan av att länsrätten redan när det underställda
beslutet kommer in prövar om saken är sådan att det inte finns skäl för
omhändertagande. Avvaktandet av ett yttrande från den omhändertagne
kan därför närmast ses som en åtgärd i dennes eget intresse i den meningen
att vederbörande bereds tillfälle att anföra de skäl han eller hon kan vilja
åberopa mot ett fastställelsebeslut.

Tili bilden hör måhända också att brådskan, som länsrätten återkommer
till i det följande, inte är lika stor senare under handläggningen. Under
tiden för prövningen av det underställda beslutet pågår som regel förberedelsearbetet
för ansökan om vård. Totaltiden fram till länsrättens prövning
av vårdfrågan torde därför i allmänhet i praktiken inte behöva bli förlängd
även om det underställda beslutet slutligt prövas på den femte eller sjätte
dagen.

En livlig diskussion råder inom länsrättsorganisationen huruvida omhändertagandefrågan
och vårdfrågan skall ses som ett gemensamt eller två
skilda mål. Det vill synas som om den som betraktar omhändertagandefrågan
som ett särskilt mål får ännu större svårigheter att ta upp saken på nytt
sedan ”målet” en gång avgjorts.

2. Varför meddelades inte länsrättens beslut den 22 februari då socialförvaltningens
skrivelse kom in?

Det framstår med rätta som upprörande, när förutsättningar för fortsatt
omhändertagande inte längre förelåg och i all synnerhet som fyradagarfristen
utgick denna dag, att inte länsrättens beslut meddelades samma dag
som socialförvaltningens skrivelse kom in.

Även om postmängden denna dag var osedvanligt stor med anledning av
att sluttidpunkten för de skattskyldigas besvärstid närmade sig (förutom
skrivelser i pågående mål inkom ca 300 nya mål) har ändå all inkommande
post öppnats och genomgåtts på länsrättens registreringsenhet. Därvid
hade innehållet i ifrågavarande handling bort uppmärksammas och föranleda
att handlingen omedelbart överlämnats till vederbörande rotel.

Det har vid upprepade tillfällen framhållits för personalen på registreringsenheten
att brådskande handlingar omedelbart måste lämnas till vederbörande
rotel. Den som inte förstår innehållet i en handling har direktiv
att omedelbart lämna handlingen till sin förman.

Mål bl. a. om omhändertagande enligt LVM behandlas enligt länsrättens
arbetsordning som jourmål. Även detta hade bort föranleda personalen på
registreringsenheten att iaktta större skyndsamhet.

Med anledning av det inträffade har nya påpekanden gjorts till personalen
på registreringsenheten. Någon kritik i denna del bör rimligen inte falla
på rotelpersonalen.

Det kan inte rimligen begäras av domare eller handläggare att de skall
springa omkring på registreringsenheten och själva efterforska eventuellt
inkomna handlingar eller mål, i vart fall inte handlingar av en typ som inte
kan förutses.

411

3. Varför underrättades inte anstalten per telegram eller telefon om länsrättens
beslut att inte fastställa det underställda beslutet?

Domstols skyldigheter i fråga om underrättelser och meddelanden är i
allmänhet tydligt och uttömmande reglerat i lag eller förordning.

När det gäller LVM finns emellertid inte någon särskild föreskrift som
särreglerar domstolens skyldigheter i fråga om underrättelse vare sig om
bifallande eller ogillande av underställd omhändertagandefråga.

Lika lite som i fråga om ett förordnande av allmän domstol att anhållen
eller häktad omedelbart skall friges, borde heller behövas någon särskild
föreskrift om att polismyndigheten eller anstalten genast skall underrättas
genom telegram eller telefon, när en länsrätt upphäver ett beslut om
omedelbart omhändertagande.

Saken har emellertid uppenbarligen inte under tiden omedelbart efter
LVM:s ikraftträdande på alla håll uppfattats som självklar med tanke på att
socialstyrelsen ansett sig böra sända ut en cirkulärskrivelse till länsrätterna
i frågan. Problemen är sannolikt enklare att hantera för en domare som har
erfarenhet av tillämpningen av reglerna om anhållande och häktning än för
en domare som saknar sådan erfarenhet.

Oklarheten har drabbat M. Detta är som tidigare framhållits djupt att
beklaga. Någon oklarhet föreligger emellertid numera inte inom denna
länsrätt, sannolikt inte heller på annat håll inom länsrättsorganisationen.
Frågan kan för denna länsrätts del anses löst genom en av de tidigare
omförmälda handläggningspromemoriorna.

Länsrätten vill ta tillfället i akt att fästa JO:s uppmärksamhet på en
annan, måhända inte mindre väsentlig, närliggande fråga.

Tidsfrister finns i LVM bl. a. i fråga om ingivande av ansökan och
senaste tidpunkt för muntlig förhandling. Någon annan föreskrift i fråga
om tid för fortsatt handläggning av målet eller för meddelande och expedierande
av dom än den allmänna regeln att målen skall handläggas skyndsamt
finns däremot inte.

Enligt föreskrift i länsrättsinstruktionen skall dom meddelas senast fyra
veckor från den dag föredragningen avslutades eller från dag för muntlig
förhandling.

Domen eller beslutet skall därefter enligt expeditionskungörelsen hållas
tillgänglig/t så snart som möjligt eller, om avkunnande skett vid förhandling,
inom en vecka från avkunnandet. Någon frist inom vilken domen eller
beslutet skall skickas till part synes inte finnas.

Vad nu sagts skall inte uppfattas så att länsrätten inte för sin del iakttar
anbefalld största möjliga skyndsamhet.

Det vill synas som om den oprecisa regleringen av målets fortsatta
handläggning och av tiden för meddelande och expedierande av dom
rimmar mindre väl med de noggrant angivna och korta fristerna för ansökan
och muntlig förhandling (jfr t. ex. vad som gäller om anhållna och
häktade).

Det aktuella målet kan också ge anledning till en del funderingar om vad
som gäller eller bör gälla för socialnämndens handläggning av ansökningsfrågan,
särskilt i ett fall när någon har blivit omhändertagen enligt LVM.

Enligt 5 § LVM skall t. v. socialnämnden ansöka om vård enligt LVM.
Man kan då fråga sig i vilken utsträckning prövningen huruvida ansökan
om vård skall ges in till länsrätten, sedan utredning av denna fråga igångsatts,
skall ligga på nämnden själv, ordföranden eller någon ledamot respektive
i vilken utsträckning t. ex. en socialassistent skall anses ha behö -

412

righet att "skriva av” frågan. Det är i vart fall inte självklart att t. ex. en
socialassistent, sedan ett omhändertagandebeslut fattats eller efter underställning
blivit fastställt, skall anses ha kompetens att på socialnämndens
vägnar besluta att ansökan om vård enligt LVM inte skall göras. Nämnden
kanske då inte ens får veta att någon varit omhändertagen med stöd av
LVM.

Föreståndaren vid Allmänna vårdanstalten Östfora har under hand uppgett
att M. den 19 februari 1982 skrevs in med stöd av 8 § LVM, att han den
25 februari skrevs ut igen och att han därefter bereddes frivillig vård på
anstalten undertiden den 24juni-15 juli 1982.

BEDÖMNING

JO Holstad anförde i beslut den 12 januari 1983 bl. a.

Länsrätten har i sitt yttrande till JO tagit upp olika problem som möter
vid handläggningen av mål enligt LVM. I det följande redovisar jag först
min syn på dessa problem. Därefter behandlar jag M:s klagomål.

1 Handläggningen vid socialnämnden

1.1 Ansökan om vård enligt LVM

Länsrätten tar upp frågan om det — sedan utredning om omhändertagande
för vård inletts - alltid ankommer på socialnämnden att ta ställning
till om en ansökan om vård skall göras eller inte eller om t. ex. en tjänsteman
vid förvaltningen på egen hand kan besluta att en ansökan om vård
inte skail göras.

Beträffande den frågan vill jag anföra följande.

Enligt en övergångsbestämmelse till LVM skall socialnämnden fram till
den 1 januari 1984 fullgöra vissa uppgifter som ankommer på länsstyrelsen,
bl. a. de som anges i 5§ LVM. Av denna övergångsbestämmelse och 5§
LVM följer att nämnden skall utreda om det finns skäl att bereda någon
vård enligt lagen. Anses sådana skäl föreligga, skall nämnden ansöka om
vård.

Har det vid den utredning som utförts vid socialförvaltningen framkommit
omständigheter som talar för vård enligt LVM, ankommer det därför
på den ansvarige tjänstemannen att se till att nämnden bereds tillfälle att
pröva frågan om ansökan skall göras i enlighet med reglerna i 5 §. Detta
innebär bl. a. att det är en uppgift för nämnden att pröva ansökningsfrågan
i sådana fall där beslut om omedelbart omhändertagande har fattats.

Då beslutanderätten i ansökningsfrågor sålunda tillkommer nämnden,
får det anses ankomma på nämnden att även besluta i frågor om återkallelse
av redan gjorda ansökningar.

Vad som har sagts nu gäller frågan om när ett ärende om vård enligt
LVM i princip skall prövas av nämnden. Denna fråga måste skiljas från

413

frågan om en tjänstemans eller ledamots rätt att efter delegation besluta i
nämndens ställe. Regler om delegation finns i övergångsbestämmelserna
till LVM. Av punkt 2 andra stycket följer att uppdrag att besluta på
socialnämndens vägnar inte får avse ansökan om vård enligt 5§. Kan
nämndens beslut om att ansöka om vård inte meddelas inom den tid som
anges i 10 § LVM, får dock ansökan göras av ordföranden eller av någon
annan ledamot som nämnden har förordnat. Som framgår av det sagda är
det endast i mål där beslut om omedelbart omhändertagande har fattats
som möjlighet föreligger för ordförande eller annan ledamot av nämnden
att besluta i ansökningsfrågan. Det torde emellertid inte föreligga något
hinder mot att socialnämnden delegerar rätten att besluta om återkallelse
av en hos rätten gjord ansökan om vård.

2 Handläggningen i länsrätt

2.1 Skall ett underställt beslut om omedelbart omhändertagande tas upp
som särskilt mål i länsrätten

Länsrätten akutaliserar också frågan om ett särskilt mål skall läggas upp
med anledning av ett underställt beslut om omedelbart omhändertagande.

Beträffande den frågan vill jag erinra om att domstolsverket den 22 mars
1982 kompletterade de dagbokföringsanvisningar för bl. a. länsrätten i
Stockholms län som utfärdades den 17 december 1981 (DVFS 1981:57). I
samband med kompletteringen uttalade verket bl. a. följande.

Bland de länsrätter som yttrat sig i frågan har inte rått full enighet i fråga
om LVU-målen. Ett par länsrätter har förespråkat att beslut om fastställelse
av ett omedelbart omhändertagande skall anses som ett slutligt beslut
(eller dom) i ett särskilt mål. Andra länsrätter har däremot ansett att
fastställelsebeslut skall betraktas som ett icke slutligt beslut i målet om
vård. I fråga om LVM-målen har så gott som samtliga hörda länsrätter
biträtt domstolsverkets uppfattning att fastställelsebeslut bör betraktas
som ett icke slutligt beslut i målet om vård. — Domstolsverket har i den nu
fastställda ändringen av dagbokföringsanvisningarna (DVFS 1982: 14) utgått
från att de båda måltyperna bör betraktas på samma sätt. Med utgångspunkt
från att ansökan om vård enligt respektive lagstiftning utgör
huvudsaken har därvid ansetts att fastställelsebeslut, liksom beslut om
förordnande av offentligt biträde, i princip skall betraktas som icke slutliga
beslut i målet om vård.

2.2 Handläggningstiden i underställningsärenden

Länsrätten uppehåller sig i sitt yttrande till JO vid konflikten mellan å
ena sidan den korta tidsfristen för prövning av ett underställt beslut om
omedelbart omhändertagande enligt LVM och å andra sidan förvaltningsprocesslagens
(FPL) krav på kommunikation med part.

414

Länsrätten skall enligt 9 § andra stycket LVM så snart det kan ske och
senast inom fyra dagar från det att beslutet om omhändertagande underställdes
rätten, pröva om omhändertagandet skall bestå. Lagen medger
inte något undantag från den regeln.

I det lagförslag som remitterades till lagrådet hade en handläggningstid
om två dagar angetts. Lagrådet framhöll emellertid vid sin granskning av
förslaget att denna handläggningstid med hänsyn till de regler som i övrigt
gällde för förfarandet framstod som orimligt kort. På lagrådets förslag
ändrades tiden slutligen till fyra dagar.

De regler som lagrådet avsåg torde vara bestämmelserna i 10 § FPL. För
rättens handläggning av ett underställt ärende gäller sålunda enligt 10 §
första stycket FPL att en handling varigenom underställning sker skall
tillställas den omhändertagne och att denne skall föreläggas att svara inom
viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.

Emellertid behövs enligt 10 § andra stycket inte någon underrättelse
enligt första stycket

1 om det är uppenbart att talan inte kan bifallas eller att underrättelse är
onödig eller

2 om det kan befaras att underrättelse avsevärt skulle försvåra genomförandet
av beslut i målet.

Den i punkt 1 angivna regeln torde i de underställningsärenden som det
är fråga om här kunna tillämpas endast när det står klart för rätten att det
underställda beslutet inte skall fastställas.

Punkt 2 inrymmer enligt sin ordalydelse två typfall. Det ena utmärks av
att förhandsinformation till parten måste undvikas, eftersom han annars
kan verka på ett sådant sätt att beslutet inte får avsedd effekt. Det andra
kännetecknas av att tidsåtgången för underrättelseförfarandet framstår
som oförenlig med de intressen som beslutet skall främja.

I de mål som det är fråga om nu är missbrukaren omhändertagen för vård
vid den tidpunkt då kommunicering övervägs. Mot den bakgrunden torde
inte heller undantagsregeln i punkt 2 kunna tillämpas.

Av det sagda framgår att rätten i sådana underställningsmål, där det kan
komma ifråga att fastställa det underställda beslutet, alltid bör tillämpa
huvudregeln i 10 § FPL.

Länsrätten för i sammanhanget ett resonemang som utgår från att rätten
eventuellt kan meddela beslut i frågan om omhändertagande i avvaktan på
att kommunikation sker. Till detta vill jag endast göra den kommentaren
att lagstiftningen inte lämnar utrymme för några sådana interimistiska
förordnanden (se 28 § FPL).

Jag är medveten om att den snäva tidsfristen enligt 9§ andra stycket
LVM kan leda till svårigheter när FPL:s krav på kommunikation skall
uppfyllas. För att tidsfristen skall kunna hållas måste rätten iaktta utomordentlig
skyndsamhet vid underrättelse till part. I regel kan det finnas skäl
för rätten att ta kontakt med den polismyndighet som har verkställt omhän -

415

dertagandet för att få kännedom om var missbrukaren har intagits för vård.
Är missbrukaren intagen för vård på en institution kan det vara lämpligt att
han får del av handlingarna genom föreståndarens försorg.

Det har från rättssäkerhetssynpunkt framstått som angeläget att ett
beslut om omedelbart omhändertagande prövas av rätten så snart som
möjligt. Men frågan om rättssäkerheten har även en annan dimension. Det
kan från rättssäkerhetssynpunkt ifrågasättas om tidsfristen för rättens
handläggning ger missbrukaren ett rimligt rådrum för att avge yttrande till
rätten. Missbrukarens möjlighet att ta i anspråk rätten till offentligt biträde
i underställningsmålet blir med den föreskrivna tidsfristen också synnerligen
begränsad.

Socialberedningen skall följa tillämpningen av LVM och komma med
förslag om de ändringar i lagen som kan visa sig påkallade. Jag vill fasta
beredningens uppmärksamhet på de svårigheter som kan möta vid tillämpningen
av lagens ovillkorliga bestämmelse om handläggningstiden för underställningsmål.
Jag översänder därför en kopia av mitt beslut till beredningen.

2.3 Tid för fortsatt förhandling i mål enligt LVM och för meddelande och
expediering av dom

Enligt 21 § LVM skall mål enligt lagen prövas skyndsamt. I mål om
beredande av vård där missbrukaren är omhändertagen enligt 8§, skall
länsrätten företa målet till avgörande inom en vecka från den dag då
ansökan om vård kom in. Länsrätten får förlänga den tiden om det behövs
ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det
nödvändigt.

Regeln i 21 § innebär inte ett krav på att målet måste avgöras inom den
föreskrivna tiden. Förhandlingen bör som regel påbörjas men får om det är
nödvändigt fortsätta senare, även efter den angivna veckans utgång om det
behövs. Finner rätten att en fortsatt förhandling är nödvändig skall rätten
hålla en sådan förhandling så snart hindret för ett omedelbart avgörande
har bortfallit (jfr Allmänna råd från socialstyrelsen 1982:6). Med hänsyn
till de krav på skyndsamhet som i övrigt gäller har någon särskild regel om
detta inte ansetts påkallad.

Som länrätten har framhållit i sitt yttrande föreligger utöver de föreskrifter
som finns i länsrättsinstruktionen och expeditionskungörelsen inga
särskilda bestämmelser om tid för meddelande och expediering av dom i
mål enligt LVM. Länsrätten anser att detta överensstämmer mindre väl
med de noggrant angivna och korta fristerna för ansökan och för muntlig
förhandling i sådana mål.

Jag vill i anslutning härtill nämna att behovet av en särskild föreskrift
angående när dom senast skulle meddelas diskuterades vid tillkomsten av
LVM. Några remissinstanser hade föreslagit att det skulle anges i LVM

416

inom vilken tid dom i mål enligt lagen skulle vara meddelad. Departementschefen
fann emellertid att det var tillräckligt med den allmänna
regeln om skyndsamhet i 21 § första stycket. Departementschefen tilläde
att det rimliga borde höra till undantagen att beslut i mål av den här typen
inte kunde meddelas i nära anslutning till förhandlingen.

Även när det gäller tid för expediering av dom får det med hänsyn till
målens beskaffenhet anses åvila rätten att iaktta största skyndsamhet. Inte
heller i detta hänseende har någon särskild föreskrift ansetts påkallad.

Jag finnér f. n. ingen anledning att vidta några åtgärder med anledning av
vad länsrätten har anfört beträffande de nu berörda frågorna. Jag kommer
emellertid att vid kommande besök på länsrätterna uppmärksamma hur
reglerna tillämpas.

2.4 Rättens skyldighet att lämna underrättelse i mål om omedelbart omhändertagande Som

framgår av följande avsnitt (3) har länsrätten underlåtit att underrätta
den institution där M. var intagen om att det underställda beslutet inte
fastställdes.

Rättens beslut att inte fastställa ett underställt beslut om omedelbart
omhändertagande eller att med stöd av 10 § LVM upphäva ett beslut om
omedelbart omhändertagande gäller omedelbart. Det innebär att någon
grund för vård mot den enskildes vilja inte längre föreligger. Det är därför
enligt min mening uppenbart att rätten omedelbart bör underrätta den som
bär ansvaret för vården om sitt beslut.

Osäkerhet tycks ändå ha rått i fråga om rättens skyldigheter härvidlag. I
ett brev till landets länsrätter i februari 1982 anförde socialstyrelsen följande.

Socialstyrelsen har uppmärksammat att det varit vissa problem med kommunicering
av länsrättsbeslut som upphäver omedelbart omhändertagande.
Om socialnämnden i ett sådant fall föranstaltat om vård på 11 § hem
i avvaktan på länsrättens prövning är det med hänsyn till rättssäkerheten
angeläget att såväl institutionen som socialnämnden omedelbart underrättas.
För att utesluta dröjsmål i dessa ärenden får socialstyrelsen därför
anhålla att institutionerna underrättas genom telegram till föreståndaren.

Det kan tilläggas att styrelsen senare tagit upp saken i sina Allmänna råd
(1982:6).

Då någon oklarhet i fråga om länsrättens skyldighet att lämna underrättelse
inte längre föreligger ser jag inget skäl att uppehålla mig vidare vid
denna fråga.

417

3 Handläggningen av det ärende som klagomålen avser

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt omhändertog den 15 februari
1982 M. enligt 8§ LVM. Beslutet underställdes länsrättens prövning den
16 februari 1982. Det ålåg enligt 9§ LVM länsrätten att — med beaktande
av bestämmelserna i lagen om beräkning av lagstadgad tid - pröva målet
senast den 22 februari 1982.

M. hade delgivits handlingarna i målet den 20 februari 1982. Han hade
förelagts att svara i målet senast den 22 februari.

Av den till länsrätten den 22 februari från socialförvaltningen inkomna
skriften framgick att skäl för fortsatt omhändertagande inte längre förelåg.
Den inkomna handlingen hade såväl med hänsyn till ärendets art som till
handlingens innehåll omedelbart bort tillställas den som skulle besluta i
ärendet. Det dröjde emellertid till påföljande dag innan handlingen kom
beslutsfattaren till handa.

Det hade enligt min mening ankommit på den som var ansvarig för
målets handläggning att den 22 februari, som utgjorde sista dag för prövning
av det underställda beslutet, göra sig underrättad om någon handling i
målet hade kommit in till rätten. Samtidigt är det tydligt att den inkomna
handlingen omedelbart hade bort vidarebefordras till ansvarig handläggare.
Utredningen visar att handläggningen var bristfällig i båda dessa hänseenden.

Länsrätten fastställde inte det underställda beslutet. Det hade därför
ålegat länsrätten, som kände till att M. var intagen för vård vid vårdanstalten
Östfora att genast underrätta institutionen om beslutet. Länsrätten kan
givetvis inte undgå kritik för att den inte gjorde det.

Vid bedömningen av det skedda måste beaktas att LVM vid den aktuella
tidpunkten hade gällt under kort tid. Vidare har länsrätten, som i sitt
yttrande djupt beklagat det inträffade, numera vidtagit vissa åtgärder för
att förebygga liknande fel. Mot den nu angivna bakgrunden finnér jag att
vidare uttalanden från min sida inte är påkallade.

Myndigheters service och undantag från telefonkön

(Dnr 488-1983)

Till riksdagens ombudsmannaexpedition ringde en person och berättade
att han hade ringt till lokala skattemyndigheten i ett fögderi. Det var dock
upptaget och han kunde inte komma fram till myndighetens växel. Han
vände sig till televerkets telefonkö och fick då reda på att abonnenten hade
undanbett sig förmedling av samtal genom telefonkön.

Saken utreddes genom upplysningar från televerket. Det kom fram bl. a.
att en del myndigheter undanbett sig samtal genom förmedling av telefonkön
och att det för abonnenter med s. k. direktval av tekniska skäl inte var
27 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr I

418

möjligt med förmedling av samtal genom telefonkön. Det kom fram att två
lokala skattemyndigheter hade begärt och fått undantag från telefonkön.
Dessa båda myndigheter lämnade upplysningar om orsakerna till detta.

I sitt beslut i ärendet den 21 juni 1983 uttalade JO Nilsson bl. a. detta.

I de här båda fallen har de åtgärder som de lokala skattemyndigheterna
vidtagit sagts ha haft till syfte att förbättra telefonservicen. Lokala skattemyndigheten
i fögderi har sagt att man hade velat undvika att

telefonisterna gick in och störde pågående samtal; lokala skattemyndigheten
i fögderi har sagt att abonnenterna hade blivit irriterade när de

fått betala för telefonkön bara för att komma fram till växeln och finna att
de inte kunnat nå någon tjänsteman som kunnat lämna dem upplysningar
av önskat slag.

Utan att vilja kritisera den eller de tjänstemän på respektive myndigheter
som begärde undantagande från telefonkön måste jag konstatera att den
åtgärden var både missriktad och olämplig oavsett vilka motiv som föranledde
den. Den var missriktad, därför att den inte rent faktiskt är ägnad att
underlätta förhållandena för vare sig myndigheten eller de abonnenter som
söker myndigheten. Den var olämplig, därför att den framstår som ett
uttryck för en oginhet och en bristande servicevilja som definitivt inte är
förenlig med de principer som bär upp serviceförordningen och allmänna
verksstadgan. - Med detta konstaterande lämnar jag de nu aktuella myndigheternas
åtgärder och går över till några mera allmänna synpunkter på
myndigheterna och deras telefonservice.

En begäran om att bli undantagen från telefonkösystemet kan uppenbarligen
göras helt formlöst och beviljas utan närmare prövning från televerkets
sida. Inte heller uppföljningen från verket om undantagande från
telefonkö skall kvarstå sker annat än formlöst. Eftersom detta är en rent
kommersiell tjänst från televerkets sida är förfarandet - även om det kan
förefalla väl formlöst - inte något som jag anser att jag bör kommentera
ytterligare. Den formlösheten i förfarandet måste göra det både viktigt och
angeläget för en verksledning att hålla sig underrättad om standarden på
och omfattningen av myndighetens telefonservice - den bidrar ju i väsentlig
mån till att forma allmänhetens uppfattning om myndigheten. Den
lärdomen bör alla myndigheter kunna dra av det ärende sorn här har
redovisats.

Telefonkön är ett verksamt medel för att skapa ordning och rättvisa
bland dem som vid ett givet tillfälle vill komma i kontakt med en myndighet
vars ”svarsresurser” är begränsade. Telefonkömöjligheten bör alltså användas.
Denna rekommendation står sig även i medvetande om att den inte
löser det ”missnöjesproblem” som kan uppstå om den uppringande med
anlitande av telefonkön når fram till myndighetens växel men därefter inte
kan kopplas till någon tjänsteman som kan lämna den önskade upplysningen.
1 det fallet utgår ju avgiften för telefonkön. Det goda får emellertid inte

419

bli det bästas fiende. Kan en myndighet inte ordna det så - och det inser
jag väl att flera i varje fall periodvis inte kan — att växeltelefonisten själv
eller någon särskild inrättad informationsservice hos myndigheten aktivt
söker ta reda på mera konkret vad den uppringande önskar och erbjuder
sig att be en ansvarig tjänsteman att själv ringa upp den personen vid ett
annat och för båda parter lämpligare tillfälle, så får man söka andra sätt att
förebygga missnöjet än genom att avstå från de fördelar som telefonkösystemet
allmänt sett har.

Beslutet lämnades för kännedom över till bl. a. civildepartementet och
några centrala ämbetsverk.

Vissa iakttagelser vid granskningen av förvaltningsdomstolar

Om muntlig förhandling i mål vid länsrätt om vård enligt lagen om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) m. m.

(Dnr 1277-1982)

I ett beslut den 10 januari 1983 anförde JO Holstad bl. a. följande med
anledning av klagomål mot en länsrätts handläggning av ett mål enligt
LVM.

Enligt 22 § LVM skall rätten i mål om beredande av vård enligt LVM
hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt. Anledning
att underlåta muntlig förhandling kan enligt uttalande i propositionen
föreligga om missbrukaren har medgivit ansökan och själv begär att få
slippa inställa sig, eller om saken ändå bedöms som uppenbar. Av 22 §
andra stycket följer dock att muntlig förhandling alltid skall hållas om
någon part begär det.

Det var för rätten känt att G. inte samtyckte till vård enligt LVM och att
den behövliga vården enligt G:s uppfattning kunde ges i frivilliga former
enligt socialtjänstlagen. Av länsrättens dom framgår vidare att G. ansett att
utredningen gav en för negativ bild av honom och att den i vissa avseenden
var direkt felaktig.

Jag kan mot den angivna bakgrunden inte dela rättens bedömning att
saken var i den meningen uppenbar att grund för att underlåta muntlig
förhandling förelåg.

Av 42 § rättshjälpslagen föijer att rättshjälp genom offentligt biträde skall
beviljas i bl. a. mål om omedelbart omhändertagande och om beredande av
vård enligt LVM, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Det
råder således en stark presumtion för att ett behov av rättshjälp föreligger i
sådana mål. Detta innebär dock inte att rättshjälp alltid skall beviljas.
Anledning att bevilja rättshjälp föreligger t. ex. inte när det redan från

420

början står klart att ansökan om vård inte kommer att bifallas. Den situationen
kan även föreligga att behovet av vård framstår som så uppenbart
att rättshjälp därför får anses obehövlig (se vidare Allmänna råd från
socialstyrelsen 1982:6).

Socialnämnden bör när så är möjligt och lämpligt informera missbrukare
om möjligheten att erhålla rättshjälp genom offentligt biträde. En sådan
underrättelse bör också lämnas av länsrätten i samband med den underrättelse
som skall lämnas enligt 10 § förvaltningsprocesslagen.

Frågan om offentligt biträde bör prövas så snart som möjligt av länsrätten.
Detta är nödvändigt inte minst mot bakgrund av de snäva tidsfrister
som gäller för handläggningen i länsrätten av mål om vård av den som är
omhändertagen enligt 8 § LVM. Detta innebär att det i regel är lämpligt att
rätten redan när beslut om omedelbart omhändertagande underställs rättens
prövning prövar behovet av rättshjälp genom offentligt biträde. Ett
telefonsamtal med den omhändertagne kan ofta ge det kompletterande
underlag som kan behövas för den prövningen.

Om domares skyldighet att inställa sig på sin arbetsplats
(Dnr 1586-1982)

1 ett klagoärende som rörde bl. a. dröjsmål av en kammarrätt med att
vidarebefordra en besvärsinlaga till rätt instans, framhöll berörda domare
att de för att kunna sända över besvärshandlingen viss dag hade varit
tvungna att samlas till en extra session den dagen. Mot den bakgrunden
uttalade JO Holstad bl. a. följande.

Självfallet är det utan vaije betydelse för bedömningen av referentens
ansvar för handläggningen om den aktuella veckodagen normalt var sessionsfri
eller inte.

Det är visserligen så att större delen av domarkåren till följd av gällande
avtal är undantagen från den arbetstidsreglering som gäller för andra
arbetstagare inom den statliga sektorn. Men detta innebär givetvis inte att
berörda domare under dagar som vanligen är sessionsfria har någon ovillkorlig
rätt att inte inställa sig på arbetsplatsen. Domarna måste anses vara
skyldiga att uppehålla sig på arbetsplatsen och där utföra arbetsuppgifter i
den utsträckning som behövs för arbetets behöriga gång. Detta innebär
bl. a. att det torde åligga varje domare som är i tjänst att inställa sig på sin
arbetsplats om det behövs för att domstolen skall kunna fatta beslut som
inte kan eller bör uppskjutas. Att parter och andra drabbas av rättsförluster
till följd av att de tjänstgörande domarna inte finns på plats kan givetvis
inte tolereras.

421

Bilaga I

Personalorganisationen

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Ulf Hagström
Byråchefen Carl Carlsson Norström
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Marja Regner
Byråchefen Johan Hirschfeldt
Byråchefen Anders Thunved
Byråchefen Dan Fernqvist
Byråchefen Sven Bötjeson
Avdelningsdirektören Tore Samuelsson
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Bengt Carlsson (tji.)

Avdelningsdirektören Lars Kinnander
Byrådirektören Birgitta Hallström

Som föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1982/83
tjänstgjort:

Kammarrättsfiskalen Olle Stenman (t.o.m. 31 januari 1982), kammarrättsassessorn
Olof Hedberg, kammarrättsassessorn Christina Bergenstrand
(t.o.m. 31 mars 1983), kronofogden Birgitta Stenberg, kammarrättsfiskalen
Thomas Öberg (t. o. m. 9 september 1982), kammarrättsassessorn
Birgitta Wahling Bexhed (fr. o. m. 1 oktober 1982), kammarrättsassessorn
Mats Clementz (fr. o.m. 1 januari 1983), kammaråklagaren Birgit
Thunved. hovrättsassessorn Lars Hesser, byrådirektören i kriminalvårdsstyrelsen
Ulla Björkman (t.o.m. 14 januari 1983), hovrättsassessorn Ulf
Lindgren, hovrättsassessorn Sten Pålsson, hovrättsfiskalen Severin Blomstrand,
hovrättsassessorn Håkan Rustand (fr.o.m. 1 januari 1983), kammarrättsassessorn
Björne Sjökvist (t.o.m. 28 februari 1983), kammarrättsassessorn
Ulf Ljungström (t.o.m. 31 oktober 1982), kammarrättsassessorn
Johan Lengquist (t.o.m. 21 november 1982), hovrättsassessorn
Hans Tocklin, hovrättsassessorn Magnus Eriksson (fr.o.m. 1 november
1982), hovrättsfiskalen Fredrik von Arnold (fr.o.m. 28 mars 1983), hovrättsassessorn
Lennart Morard (fr.o.m. 1 april 1983), försäkringsrättsassessorn
Arne Edström, hovrättsassessorn Göran Ewerlöf, kammarrättsassessorn
Christer Garpenlid, byrådirektören i socialstyrelsen Christer
Sjöstedt och kammarrättsfiskalen Ingrid Uggla.

422

Bilaga 2

Förteckning

över de ärenden, som varit anhängiga hos regeringen under tiden den 1 juli
1982-den 30 juni 1983 genom skrivelser från justitieombudsmännen före
den I juli 1982

1. 1982 den 11 januari (nr 1904/1980).

angående ändringar i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt bl. a.
rörande reglerna om anstånd med och indrivning respektive restitution
av skatt

Framställningen har föranlett ändring (SFS 1983:384) i lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt.

2. 1982 den 16 april (nr 968/1981).

angående ändring i lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör svenska kyrkan så att kravet på mantalsskrivning
i riket för att få skattelindring slopas
Framställningen är under beredning i finansdepartementet.

423

Bilaga 3

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1976/77—1983/84

Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967-1975/76 finns
fogat såsom bilaga 3 till ämbetsberättelsen 1975/76 och har även tryckts
separat. I ingressen till detta register har lämnats upplysningar om register
till tidigare ämbetsberättelser.

Ackord, se Kommunicering.

Affischering, se Tryckfrihet.

Aktiebolag, betydelsen av att aktiebolag anmäler fullständig adress till
aktiebolagsregistret, 76/77:289.

Allemansrätt, se Strandskydd.

Allmän advokatbyrå, vägrad konsultation, 80/81: 134.

Allmän försäkring, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80:304; - villkor för rätt till sjukpenning vid eventuellt
kommande sjukdomsfall, 81/82:261; — fråga om tid för utbetalning av
sjukpenning. 81/82:275; - tillämpningen av den s.k. officialprövningsprincipen
vid handläggningen av ett arbetsskadeärende, 82/83:212; -kommunicering av förtroendeläkares yttrande och föredragandes förslag
till beslut, 83/84:209; — jäv för förtroendeläkare vid försäkringskassa,
83/84:213; - social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa
om utbetalning av enskilds pension till nämnden, 83/84:162; - se
även Allmänna handlingar, Kommunicering, Motivering av beslut.

Allmän ordningsstadga, se Grustäkt.

Allmän sammankomst, upplösning av allmän sammankomst, 83/84:85.

Allmänna handlingar

Fråga om handling är allmän eller ej: fråga om planskiss i
stadsplaneärende hos byggnadsnämnd - upprättad av en utomstående
arkitekt - kunde anses utarbetad inom myndigheten och därmed t. v.
endast ha karaktär av arbetsmaterial; tillika fråga om tillämplighet av 8 §
sekretesslagen, 77/78: 255; - förteckning över kommunala trafikvakter,
vilken av Stockholms gatukontor tillställts polisen, har ansetts vara
allmän handling, varur uppgift på begäran bort lämnas till allmänheten,
77/78:259; - fråga om handling var att anse som upprättad, 77/78:271,
81/82:284; - promemoria vid försvarsstaben har med hänsyn till omständigheterna
ej ansetts som allmän handling, 78/79:224; - fråga om
memorialanteckningar och koncept till dom är allmänna handlingar, 77/
78:272; - till myndighet ingivet utkast till avtal är att anse som inkommen
och därmed allmän handling, 79/80: 366; — brev till kommunalråd,
80/81:361; — polisutredning ej allmän handling förrän förundersökningsprotokollet
färdigställts, 80/81:122; — hälsovårdskontors tjänsteutlåtan -

424

den till hälsovårdsnämnd, 81/82:284; - handling hos socialstyrelsen, 82/
83:232; - anteckningar om intagen vid rättspsykiatrisk klinik, 83/
84:231.

Fråga om utlämnande av allmän handling: förfarandet när
någon vill ta del av offentliga handlingar som förvaras i lokal dit allmänheten
ej har tillträde; besökande har fått ta del av handlingar ute på gatan
och fotograferats oaktat han önskat vara anonym. Framställning till
regeringen om klargörande bestämmelser, vilka bl. a. inskärper att den
som vill ta del av offentliga handlingar inte behöver uppge sitt namn, 77/
78: 250, 253; — den som önskar ta del av offentlig handling får ej avkrävas
sitt namn eller tvingas underteckna en beställning, 78/79:212; -utlämnande av uppgifter ur värdepostbok, när dessa delvis ansetts sekretesskyddade,
79/80:384; - inkommen post bör diarieföras och vara
åtkomlig även om adressaten ej hinner ta befattning med posten, 77/
78: 270; — om diarieföring av en rapport om luftförorening, 79/80:377; -hantering av allmänna handlingar på rektorsexpedition, 83/84: 335; -bevakning av post, som rörde tjänsten och var ställd till tjänsteman, som
var på semester, 78/79:222; — öppnande av post ställd till namngiven
tjänsteman, 82/83:248; - ordningen för prövning av framställning om att
utfå allmän handling, 77/78:273; - rutinerna vid utlämnande av allmänna
handlingar, 79/80:355, 364, 367; - till myndighet inkommen
framställning, som återkallas, får inte återsändas eller förstöras, inte
heller strykas ur diariet, 79/80:361; - myndighet ej skyldig bedriva
arkivforskning för att kunna utlämna allmän handling, 78/79:214; —
socialförvaltnings skyldighet att lämna ut namn- och adressuppgifter ur
daghemskö, 80/81: 357; - handläggning av begäran att få del av författningstext,
80/81:372; — begäran att få del av handlingar som sänts för
mikrofilmning, 81/82:282; - dröjsmål med utlämnande av allmän handling
från sjukhus, 81/82:296; - skyldighet för sjukhus att sända JO
begärd journal, 83/84: 208; - vägran att lämna ut uppgift om anställds
lön, 81/82:297; - fråga om kopior av allmänna handlingar tillhandahållits
med erforderlig skyndsamhet, 82/83:32; - möjligheterna för en på
kriminalvårdsanstalt intagen person att få ta del av allmänna handlingar,
82/83: 135; - på kriminalvårdsanstalt intagen persons rätt att mot stadgad
avgift få kopior av beslut, 83/84:136; - överlämnande av journalhandlingar
från sjukhus till företagsläkare, 82/83:224; — utlämnande av
sjukjournal från försäkringskassa till läkare, 82/83:247; — villkor vid
utlämnande av allmän handling, 82/83:247; - utlämnande av uppgifter
angående patients hälsotillstånd från sjukhus till massmedia, 82/83:248;
— uttalanden angående arbetsmarknadsverkets anvisningar angående
tillhandahållande av kopior av allmänna handlingar samt kritik mot en
arbetsförmedling och en länsarbetsnämnd för handläggningen av en
begäran om sådana kopior, 83/84:358; - utlämnande av personuppgifter
om nämndemän, 83/84: 38; - utlämnande från socialstyrelsen av försäljnings-
och förbrukningsstatistik över enskilda medicinska preparat, 83/
84:225; — utlämnande av uppgifter från sjukhus till rättspsykiatrisk
klinik, 83/84:235; — utlämnande av sjukjournaler för forskning, 83/
84:237; - angående krav på medgivande från patienter vid utlämnande
av deras sjukjournal, 83/84:238; - utlämnande av handlingar i tjänstetillsättningsärende
under lunchrast, 83/84:250.

425

Fråga om sekretess för allmän handling: omfattningen av socialregistersekretessen;
tillika fråga om dröjsmål med svar på framställning
att utfå handlingar, 78/79:216; - sekretess för handlingar i ärende
om stöd för lokal landsbygdstrafik, 78/79:330; - fråga om skyldighet för
länsstyrelse att för vederbörande uppge namnet på den som anmält
honom för förment underlåtenhet att erlägga mervärdeskatt, 77/78:265;
- länsstyrelses skyldighet att lämna uppgift ur personaviregister, 78/
79:220; - utlämnande av adressuppgift ur länsstyrelses personregister,
79/80:370; - felaktig sekretessbeläggning gentemot skattskyldig. 79/
80:452; - fråga om rätt för god man för alkoholmissbrukare att från
socialförvaltning få del av uppgifter om huvudmannen, 81/82:239; —
utlämnande av uppgifter från socialförvaltning till försäkringskassa i
arbetsskadeärende, 81/82:271; — försäkringskassas möjlighet att hemlighålla
läkarintyg för patient, 81/82:289; — utlämnande av adressuppgifter
rörande klienter från socialförvaltning till delgivningsman, 81/82:292; -myndighets skyldighet att lämna ut telefonnummer till tjänstemans bostad,
81/82:295; - taxeringsnämnds tillgång till uppgifter om socialhjälpsbelopp,
81/82:309; - den nya sekretesslagens inverkan på sjukhusens
kontakter med polis och anhöriga, 82/83:227; - sekretesskyddet
för yttrande i ärende hos JO, 82/83:230; - sekretess inom kriminalvården,
82/83:124; - registrering av deklarationer hos privat dataföretag,
82/83:238, 337; — om sekretessen vid insamling och publicering av
informationsmaterial i sjukvården m. m., 83/84:242; — åsidosättande av
sekretess vid inventering av medicintester som upprättas vid en av
socialnämnd driven socialmedicinsk behandlingsenhet, 83/84:245; —
fråga om anonymitetsskydd för anmälare inom socialtjänsten, 83/
84:247; - vägran att lämna ut uppgift om barns vistelseort till vårdnadshavare,
83/84:249; - se även Meddelarfrihet, Tystnadsplikt.

Övriga frågor: yttrande över justitiedepartementets PM med förslag till
ny sekretesslag m. m. ”Handlingssekretess och tystnadsplikt”, 78/
79:501; — yttrande över justitiedepartementets PM Sekretesskydd och
informationsbehov — Vissa frågor om sekretesslagens tillämpning inom
hälso- och sjukvården och socialtjänsten m. m., 82/83:242.

Se även Kriminalvård, Meddelarfrihet, Videoteknik. Jfr Domstolshandlingar.

Allmänt häkte, se Anhållen, Häkte.

Almöbron. se Polismyndighet.

Amorteringsplan, i utsökningsmål, 82/83:343; - frångående av överenskommelse
om avbetalning av restförd skatt i utsökningsmål, 82/83:354.

Anhållande, kritik mot anhållningsbeslut, 77/78: 83; — skyndsamhetskravet
i 24 kap. 8 § RB, 79/80: lil; — disciplinansvar för åklagare i anledning av
beslut om anhållande av två otillräckligt identifierade personer, 79/
80: 23; — anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; — åklagares
prövning av frågor om anhållande i den misstänktes utevaro och om
åtgärder när beslut därom har verkställts, 83/84:56; — se även Förundersökning,
Tvångsmedel.

426

Anhållen, anhållen har inte fått salva mot klåda, och ej heller filt och
toalettartiklar under vistelse i specialcell på allmänt häkte, 80/81:128; —
underlåtenhet att hämta anhållens medicin, 80/81:128.

Anhörig, se Underrättelser.

Anmaning, fråga om tillämpning av 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning,
83/84:329; — se även Taxeringsnämnd (Anmaning).

Anmälningsskyldighet, se Barnavård.

Anonym anmälan, se Husrannsakan, Polismyndighet.

Anonymitetsskydd, se Barnavård, Kriminalvård, Tryckfrihet.

Anstaltsplacering. se Kriminalvård.

Anstånd, se Indrivning, Konkurs, Taxeringsnämnd (Anstånd med att lämna
självdeklaration), Uppbörd (Anstånd med inbetalning av skatt).

Anvisningar, se Taxeringsnämnd (Övrigt).

Arbetsgivaransvar, se Uppbörd (Arbetsgivaransvar m.m.).

Arbetskonflikt. fråga om ansvar för tjänsteman som deltar i vild strejk, 81/
82: 206.

Arbetslöshetskassa, dröjsmål i ersättningsärende och fråga om skyldighet
för kassa att registrera inkomna handlingar, 81/82:269.

Arbetsmarknaden, disciplinära åtgärder mot en distriktschef och en byrådirektör
vid en yrkesinspektion för bl. a. dröjsmål med expediering av
yrkesinspektionsnämndens beslut om åtalsanmälningar m.m., 82/
83:402; - fråga om i vilken utsträckning en yrkesinspektion bör göra
anmälan till polismyndighet när en arbetsgivare överträtt straffsanktionerade
föreskrifter som meddelats av arbetarskyddsstyrelsen och om
uppföljningen av tillsynsärenden, 83/84:354; - se även Allmänna handlingar,
Förvaltningslagen.

Arbetsmarknadsstöd, bristande samordning av förmåner vid sjukdom och
arbetslöshet, 79/80: 304; - försäkringskassa har utbetalat kontant stöd
till socialförvaltning oaktat fullmakt därtill har återkallats, 81/82:266.

Arbetstvist, se JO, Kommunalbesvär.

Arkiv, se Disciplinmål, Videoteknik.

Arrest, förvaring i arrest av person som hämtats till förhör för att höras
som vittne i en förundersökning m. m., 83/84:60.

Arvsskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83:337.

Auditör, framställning till regeringen om auditörers ansvarsförhållanden,
80/81:178.

427

Avbetalningsköp, framställning angående vissa kostnader i ärenden om
återtagande av avbetalningsgods, 76/77:216; — fråga om förutsättningar
förelegat för återtagande av avbetalningsgods; betydelsen av delbetalning
från köparens sida, 76/77:222. Jfr Konsumentkreditlagen.

Avgift, se Byggnadslov, Expeditionskungörelsen. Körkort.

Avhysning, av tredje man, 82/83: 355; - samarbetet mellan kronofogde och
sociala myndigheter vid avhysningar, 82/83: 364: - se även Delgivning.
Vräkning.

Avkunnande, se Dom.

Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, länsbostadsnämnd har utan sakprövning
avskrivit besvärsärende vid utebliven komplettering. 78/
79:492; — fråga om myndighets rätt att utan sakprövning skilja sig från
ärende rörande ansökan om visst tillstånd, 79/80:331; - stadsarkitekt
har utan sakprövning avfört ärende om tillstånd till byggnadsföretag då
sökanden inte yttrat sig över kommunicerad skrivelse; inte heller har
han underrättat sökanden härom, 79/80:466; - tingsrätts avvisning av
talan i ett hänskjutet mål om betalningsföreläggande, 82/83:25; - se
även Rättegångskostnad, Utmätning.

Avstängning, från kommunal tjänst, 80/81:451; — se även Skolan.

Avvisning, se Rättshjälp, Utlänning.

Bandspelare, vid förhör under förundersökning bör dold bandinspelning
inte få förekomma, 79/80: 359.

Bankinspektionen, se Tillsyn.

Barnbidrag, under tjänstgöring utomlands som FN-observatör, 80/81:344;
- se även Bidragsförskott.

Bebyggelse, se Strandskydd.

Belöning, fråga om belöningar för upplysningar från allmänheten till företrädare
för polisväsendet, 83/84:76.

Berusad, tillämpning av lagen om omhändertagande av berusade personer,
(LOB), 78/79:72, 82/83:90; - omhändertagande av berusad i annan
persons bostad, 79/80:132; - läkarundersökning och tillsyn av omhändertagen
enligt LOB, 80/81:127; - insulin åt diabetiker, 79/80:134, 81/
82:88; - registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av
betydelse för körkortsprövning, 79/80:259; - för tidig frigivning av
omhändertagen, 82/83:74; - diabetiker som omhändertagits på grund av
berusning avled efter förvaring i polisarrest, 82/83:82; - fråga om läkarundersökning
av person som omhändertagits med stöd av LOB, 83/
84:103; — se även Underrättelse.

Besiktning, se Bostadsbidrag, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning.

428

Beslag, frågor om beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar
från person som gripits för brott, 77/78:90; — utlämnande av beslagtagen
egendom, 77/78:128; — beslag vid frikännande dom, 78/79:28; — se även
Husrannsakan. Jfr Visitering,

Besvär, se Fullföljd av talan, Service.

Besök, se Kriminalvård.

Betalningsföreläggande, handläggning av bl. a. mål om betalningsföreläggande,
80/81:42, 80/81: 115, 81/82:50; — delgivning av betalningsföreläggande,
80/81:53; - se även Expeditionskungörelsen, Utmätning.

Betalningssäkring, ifrågasatt tillämpning i utsökningsmål av lagen om betalningssäkring
för skatter, tullar och avgifter, 82/83:343.

Betyg, tolkning av militära betygsbestämmelser, 77/78:163.

Bevisning, tillåtande av åberopad bevisning, 80/81:57.

Bevissäkring, se Taxeringskontroll.

Bidragsförskott, tillvägagångssätt vid återkrav; betydelsen av att beslut om
bidragsförskott delges den underhållsskyldige, 77/78:218; - motivering
vid avstyrkan av kraveftergift beträffande bidragsförskott, 76/77:146: -kvittning av försäkringskassas fordran för utgivet bidragsförskott mot
allmänt barnbidrag, 79/80:308; — begynnelsetiden för bidragsförskott
skall beräknas med utgångspunkt från den månad då rätt till bidragsförskott
inträtt, 79/80: 310; — försäkringskassas handläggning av ärende om
indrivning av obetalda underhållsbidrag för utgivna bidragsförskott, 81/
82:263; - fråga bl. a. om underrättelse till den underhållsskyldige och
om beslutsmotivering, 82/83:208; - verkan av ett mellan föräldrarna
ingånget avtal, 82/83:209; — verkan av domstols bedömningar i underhållsfrågan,
82/83:211.

Bilregister, se Fordon.

Bisyssla, fråga om lämpligheten av att militär chef innehar styrelseuppdrag
i enskilt företag, 79/80: 145. Jfr Taxeringsnämnd (Övrigt).

Blankett, datering i blanketter, 81/82:325.

Bordläggning, se Handläggning.

Boskillnad, tingsrätts åtgärder när bodelningshandling har ingivits, 81/
82:49.

Bostadsbidrag, uppskjuten prövning av åberopad inkomstminskning; komplettering
begärd, trots att det av återförvisningsbeslut framgick hur den
bidragsgrundande inkomsten bestämts, 79/80:326; — myndighets befogenhet
att låta besiktiga bostad för att utreda om man och kvinna
sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden, 79/80:489; — besiktning
av hus för kontroll av bidragstagares bostadsförhållanden, 83/
84:388.

429

Bostadslån, dröjsmål med förberedande åtgärd vid handläggning av bostadslåneärende,
77/78:414.

Boutredning, se Socialtjänstlagen (Övrigt).

Brevgranskning, se Kriminalvård.

Brottmål, redovisning av viss utredning i brottmål, 76/77:94; - dröjsmål
med handläggning av brottmål, 77/78:55; - formerna för hörande av
rättsläkare i brottmålsrättegång, 82/83:20; - se även Översättning.

Byggnadsavgift, fråga om uttagande av byggnadsavgift enligt 5 § 1. lagen
om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., 79/80:470.

Byggnadsförbud, införande av nybyggnadsförbud för att motverka att områden,
avsedda för fritidsbebyggelse, tas i anspråk för icke planerat
permanentboende; riktlinjer för dispensgivning, 79/80:473; - som förutsättning
för dispens från bl. a. nybyggnadsförbud i avvaktan på stadsplan
har uppställts att byggnadslovssökande undertecknar avtal med
villkor angående marköverlåtelse och betalning av framtida gatukostnader.
Frågor om de olika villkorens förenlighet med byggnadslagstiftningen
och dess syften, 82/83:385; — se även Fullföljd av talan.

Byggnadslov, ofullständig ansökan om byggnadslov till byggnadsföretag,
som omfattas av det allmänna tätbebyggelseförbudet, bör ej handläggas
som begäran om förhandsbesked utan som ansökan om dispens därest
företedda handlingar utgör tillräckligt underlag för dispensprövning, 77/
78:325; - fråga om rättsenligheten av ett system, varigenom införts en
form av köpeskillingskontroll i samband med handläggning av ärenden
om byggnadstillstånd för icke statligt belånade bostadshus, 77/78:371; —
kritik mot byggnadsnämnd för att byggnadsföretag meddelats byggnadslov,
som stred mot byggnadsplan utan att dispensprövning dessförinnan
ägt rum. Kritik jämväl mot beslutets utformning, 80/81:457; - byggnadsnämnds
handläggning av ärenden rörande tillstånd att anordna båtbryggor,
81/82:376; — fråga om sökanden kan åläggas bestyret att sköta
kommunicering med ägare till grannfastigheter, 83/84:337; — fråga om
uttagande av avgift vid förhandsförfrågan, 83/84: 339; - underlåtenhet
att iaktta bestämmelser i 56 § byggnadsstadgan i fråga om yttrande från
yrkesinspektionen, 83/84:343; - fråga om litispendens i byggnadslovsärende,
när avstyckningsärende ej var slutligt avgjort, 83/84:345; - se
även Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, Byggnadsavgift, Olovligt
byggande.

Byggnadsplan, se Fullföljd av talan.

Camping, se Strandskydd.

Censur, se Filmcensur.

Daghem, se Barnavård, Socialtjänstlagen.

Data, se Allmänna handlingar, Efterlysning, Införsel, REX-systemet,
Uppbörd (Indrivning av skatt).

430

Datering, se Blankett.

Delegation, iakttagandet av delegationsregler i barnavårdsärende, 78/
79:130, 81/82: 167; - kritik mot kriminalvårdsnämnden för handläggningen
av ärende, vari beslutanderätten i fråga om frigivningspermission
delegerats till övervakningsnämnd. Fråga om innebörden av att delegation
återkallas, 82/83:130; — se även Kommunal kompetens, Taxeringsnämnd
(Beslutsförfarandet).

Delgivning, genom uniformerad polisman, 77/78:137; - av förundersökningsmaterial,
78/79:63; - olämpligt bedrivna delgivningsförsök i skatteärende.
Fråga om innebörden av surrogatdelgivning, 78/79:312; - av
nybyggnadsförbud, 78/79:386, 79/80:473; — beslut om körkortsåterkallelse
skall delges körkortshavaren personligen även om denne har ombud,
78/79:449; - underrättelse om beslut innefattande föreläggande
enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.
bör ske genom delgivning, 80/81:469; - partsdelgivning i avhysningsmål,
81/82: 343; — delgivning enligt 12 § delgivningslagen har skett med
den söktes hustru, meddelande om delgivning har också sänts till hustrun,
83/84:50; - se även Betalningsföreläggande, Rättegångsbalken,
Svarsfrist.

Demonstrationer, omhändertagande av demonstrationsplakat, 77/78:93; -barnstugepersonals deltagande i demonstrationer på arbetstid, 81/
82: 207; - se även Ålidhem.

Deposition, se Polismyndighet.

Diabetiker, se Berusad.

Diarieföring, se Allmänna handlingar.

Disciplinansvar, se Anhållande, Dom, Domstolshandlingar, Läkare, Militär
övning, Tvångsmedel.

Disciplinbot, ändring av bestämmelse om disciplinbots storlek samt nedsättning
av disciplinbot som ålagts värnpliktig, 78/79:100.

Disciplinmål, felaktigt åläggande av straff i disciplinmål, 77/78:151; -myndighets sammansättning vid avgörande av disciplinärende, vari anmaning
enligt 14 kap. 1 § lagen om offentlig anställning utfärdats, 79/
80:454; — tillämpningen i disciplinmål av stadgandet om undanhållande,
80/81: 178, 81/82:149; - undanröjande av beslut i disciplinmål, 80/
81:174; - handläggning av mål rörande trafikskador, 81/82:155; - arkivering
av kontrollkort i disciplinmål, 81/82:152; - utredning i disciplinmål
av frågor om uppsåt vid misstanke om undanhållande, 83/84:137; —
se även Ersättningsmål, Kommunicering, Militärt straffregister, Värnpliktig.
Jfr Avstängning, JO, Kriminalvård, Tillrättavisning.

Djur, avlivning av hund, 78/79:61; - hälsovårdsnämnds tillvägagångssätt
vid avlivning av katter som vållar sanitära problem, 78/79:458; — frågan
om lagligheten och lämpligheten av att juridisk person förordnas som
tillsynsman enligt djurskyddslagen, 80/81:487.

431

Dokumentation, se Barnavård, Tjänstetillsättning, Upphandling, Vårdnad
om barn.

Dom, frångående av beslut om dom och förordnande om fortsatt handläggning,
77/78:121; — avfattning av dom i förenklad form, 77/78:122; -dom i förenklad form när 33 kap. 2§ brottsbalken tillämpats beträffande
påföljden, 83/84:43; - dom har åsatts nytt datum för att fullföljdsinlaga
skulle kunna upptas som i rätt tid inkommen, 78/79:34; - tolkning av
dom rörande handikappersättning, 78/79:452; - disciplinansvar för domare
som underlåtit att meddela dom i vårdnadsmål, 80/81:17; - fråga
om avkunnande av dom vid särskilt utsatt sammanträde, 82/83:27; - se
även Beslag, Förvaltningsprocess, Ränta, Rättegångsbalken, Rättelse,
Översättning.

Domsbevis, bristande noggrannhet vid utfärdande av domsbevis, 79/
80:104, 81/82:18; — felaktigt domsbevis, 80/81:112; - underlåtenhet att
utfärda domsbevis, 82/83:27.

Domstolsförhandlingar, felaktigt föreläggande för part att inkomma med
läkarintyg, 77/78:120; - framställning angående skydd för allmän ordning
och säkerhet vid domstolsförhandlingar, 76/77:26; - legitimationskontroll
vid domstolsförhandling, 76/77:28; - se även Dom, Förvaltningsprocess,
Vittne, Vittnesförhör.

Domstolshandlingar, disciplinansvar för domare som kastat bort vissa av
part ingivna handlingar i ett expropriationsmål, 79/80:18.

Domstolsverket, se Rättshjälp.

Domstolsärende, tingsrätts handläggning av vårdnadsärenden, 77/78:124;
— se även Service.

Dop, fråga om prästs skyldighet att på föräldrars begäran döpa barn, 79/
80:482.

Dröjsmål, se Allmänna handlingar, Bostadslån, Brottmål, Handläggning,
Införsel, Omsorgsvård, Rättegångsbalken, Tjänstetillsättning, Åtal.

Dödsbo, se Taxeringsprocess (Besvärsrätt m. m.), Socialtjänstlagen (Övrigt).

Dödsfall, se Kriminalvård, Polismyndighet.

Ed, se Konkurs, Vittne, Vittnesförhör.

Efterlysning, undersökning om en person är efterlyst, när polisens dataterminal
är ur funktion, 79/80:139.

Entledigande, i fall där anställd, som beskyllts för brott mot tystnadsplikt,
själv sagt upp sig har JO rekommenderat att myndigheten låter den
anställde tänka över sin situation och tala med företrädare för facket
innan uppsägningen accepteras, 77/78:313.

432

Ersättning, försvarets civilförvaltnings handläggning av ärenden om ersättning
tili värnpliktiga som skadats under militärtjänstgöring, 78/79:93; -handikappersättning till blind med ledarhund, 78/79:452.

Ersättningsmål, motivering av beslut i ersättningsmål, 77/78: 158; - handläggning
av mål rörande trafikskador, 81/82:155; — ansvar för förkommen
materiel, 83/84:143.

Exekutiv auktion, vid exekutiv auktion å andel i kommanditbolag skall
iakttagas reglerna om försäljning av utmätt rättighet, 76/77:225; - medtagande
av nyttjanderätt (jakträtt) i sakägarförteckning, 81/82:345; - se
även Kungörelse, Utsökningsmål.

Exekutionstitel, rutiner i REX-systemet för granskning av exekutionstitel,
82/83: 366; - se även Handräckning.

Expeditionskungörelsen, återbetalning av del av avgift som erlagts vid
ansökan om betalningsföreläggande sedan ansökan avvisats, 80/81:114.

Faderskap, se Barnavård, Socialtjänstlagen.

Fastighetstaxering, se Taxeringsnämnd (Fastighetstaxering).

Filmcensur, förutsättningar för att förbjuda inslag om narkotika, 83/84:323.

Firma, länsstyrelses granskningsskyldighet vid firmaregistrering, 78/
79:468.

Flyttningsanmälan, handläggning av flyttningsanmälan från omyndigförklarad,
76/77:2%; — flyttningsanmälan såvitt gäller barn under frånskilda
föräldrars gemensamma vårdnad, 82/83:338.

Flyttningslagen, tillämpning av lagen (1967:420) om flyttning av fordon, 77/
78: 276.

Folkbokföringen, omfattningen av folkbokföringsmyndighets prövning av
anmälan om utflyttning från riket, 77/78:398; - felaktig mantalsskrivning;
— yttrande från den enskilde inhämtades inte, 81/82:327; - felaktiga
grunder för att ifrågasätta beslut om ändrad kyrkobokföring, 81/
82:333; - kommuniceringsrutiner i folkbokföringsmål, 82/83:338; - se
även Flyttningsanmälan.

Folk- och bostadsräkning, kritik av information beträffande äkta makars
uppgiftslämnande vid folk- och bostadsräkningen 1975, 77/78:405.

Fordon, kontroll av fordon, 78/79:60, 79/80:127. Avställning av fordon, 83/
84: 370.

Fotokonfrontation, genomförande och redovisning av, 76/77: 114; - förfarandet
vid, 78/79:61, 79/80:126, 83/84:67; — mer än en konfrontation
mellan samma parter bör undvikas, 79/80:124.

Fotokopiering, tillåtligheten i att fotokopiera privata handlingar som påträffats
vid husrannsakan, 82/83:42.

433

Fribiljettsförmån, se Otillbörlig belöning.

Frigång, se Kriminalvård.

Frihetsberövad, Frihetsberövande, redovisning av frihetsberövande. 78/
79:61, 81/82:48; - se även Häktad, Kriminalvård, Visitering.

Fritid, sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid, 77/78:153.

Fullföljd av talan, fråga om skyldighet för SJ att meddela besvärshänvisning
i vissa fall, 77/78:410; — fullföljdshänvisning eller lagakraftbevis i
ärenden hos länsstyrelse om fastställelse av byggnadsplan och stadsplan
och om upphävande av strandskydd. Tolkning av fullföljdsförbudet i
150 § byggnadslagen, 78/79:383, 389; - utgångspunkt för beräkning av
besvärstid vid klagan över nybyggnadsförbud, 78/79: 386; - fråga om
hälsovårdsnämnd, som meddelat föreläggande rörande anskaffning av
sopkärl, får meddela förnyat föreläggande, denna gång vid vite, innan
besvär över det första prövats, 78/79:495; - besvär över beslut att ej ge
tillstånd till inköp enligt lagen om försäljning av teknisk sprit m. m., 79/
80: 331; — information om tid för fullföljd av talan mot dom, 81/82:45; -socialförvaltnings åtgärder med inkomna handlingar som har innefattat
besvär, 81/82:169; - kritik mot länsstyrelse för att den inte har berett
klaganden tillfälle att utveckla grunderna för sin talan i ett besvärsärende,
82/83:439; - besvärshänvisning ej lämnad när utskrivningsnämnd
meddelat villkor, 83/84:207; - se även Barnavård, Dom, Fordon,
Handläggning, Kommunalbesvär.

Fullmakt, se Arbetsmarknadsstöd, Redovisning.

Fängsel, användningen av, 79/80: 94, 129; se Häktad.

Förhör, politisk åskådning behöver ej uppges vid förhör, 79/80:62; -bristande hänsyn till minderårig, vars föräldrar tagits i förhör, 79/80:529;
- person, som införts för utredning om rattonykterhetsbrott, ej samtidigt
hörd om andra brott, 80/81:124; - konceptanteckningar från förhör,
80/81: 126; — se även Anhållande, Polismyndighet. Jfr Vittne, Vittnesförhör.

Förlikning, se Protokoll.

Förläggning, beskaffenheten av förläggningslokaler, 77/78; 162.

Förmyndare, legal förmyndares befattning upphör i och med att barnet blir
myndigt; särskilt beslut härom ej erforderligt, 79/80:105; - uttalanden
med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81: 20; - tingsrätt
bör inte utan närmare prövning till förmyndare eller god man förordna
person som redan innehar ett större antal sådana uppdrag, 82/83:31; -se även Barnavård.

Förmån, se Polismyndighet (deposition av konst; rabatt i kiosk).

Förpassning, se Polismyndighet.

28 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 1

434

Förseningsavgift, se Sanktion$avgifter.

Försäkringsrätt, se Förvaltningsprocess, Socialförsäkring.

Försäljning, försäljning av övertalig eller kasserad materiel och inventarier,
83/84:365.

Förtroendenämnd, överlämnande av klagomål till, 81/82:258.

Förundersökning, i kopplerifall, 77/78:80; - skyldighet att inleda förundersökning,
79/80:58; - kritik av förundersökning mot vårdare på kriminalvårdsanstalt
vilken anhållits och häktats som misstänkt för att ha fört in
narkotika på anstalten, 80/81:59; - omständigheter som talat till den
misstänktes förmån har ej tillräckligt beaktats, 80/81:79; - nedläggning
av förundersökning mot utländsk medborgare som ej finns kvar i riket,
80/81:117; - handläggning av förundersökning angående brott av polisman,
81/82:65; - tillvägagångssätt vid konfrontation, 82/83:105; -hämtning till förhör, underrättelse om anledningen därtill m.m., 82/
83: 54; — beslutande myndighet vid avbrytande av förundersökning, 82/
83: 104; — se även Allmänna handlingar. Arrest, Bandspelare, Brottmål,
Delgivning, Fotokonfrontation, Förhör, Husrannsakan, Personlig integritet,
Polismyndighet, Taxeringskontroll, Tryckfrihet.

Förvaltningslagen, fråga om ansökan till tjänst kommit in i tid som avses i

7 §, 80/81:446; - tillämpning av 7§, 83/84:381; - vägledningsplikt enligt

8 § i massärenden hos intagningsnämnd 78/79:397; — i besvärsärende
hos länsbostadsnämnd, 78/79:492; - i tillståndsärende hos riksskatteverkets
alkoholbyrå, 79/80:331; - tillämpningen av 17 § i ärende om
återanställning hos hovrätt, 80/81:455; — självrättelse enligt 19 § av
beslut i tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; - fråga om förvaltningslagen
är tillämplig i ärende om avstängning från tjänst, vilket kan överklagas
genom kommunalbesvär, 80/81:451; - underlåtenhet att tillämpa
förvaltningslagens bestämmelser vid behandling av en ansökan om arbetsmarknadsutbildning,
83/84:350; - se även Barnavård, Byggnadslov,
Fordon, Fullföljd av talan, Jäv, Motivering av beslut, Myndighetsutövning
mot enskild, Skolan, Svarsfrist, Taxeringsnämnd.

Förvaltningsprocess, muntlig förhandling i förvaltningsdomstol, 81/82:298;
- handläggning i länsrätt av mål om verkställighet av umgängesrätt, 81/
82:241; — kommunikationsrutiner i kammarrätt, 81/82:317; - rättelse
av dom och redovisning av skiljaktig mening, 81/82: 318; - dröjsmål hos
försäkringsrätt med handläggning av mål angående sjukpenning, 81/
82:259; - dröjsmål i en länsrätt vid prövning av underställt beslut om
omedelbart omhändertagande enligt 8 § lagen om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM) samt andra frågor rörande handläggningen av mål enligt
den lagen, 83/84:407; - muntlig förhandling i mål vid länsrätt om vård
enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), 83/84:419; -domares skyldighet att inställa sig på sin arbetsplats under sessionsfri
dag, 83/84:420; - se även Kommunalbesvär, Taxeringsprocess.

FörvandlingsstralT, se Straffverkställighet.

435

Förvar, verkställighet av beslut om tagande i förvar, 79/80: 167; - offentligt
biträde åt två förvarstagna utlänningar har vägrats använda telefon
på ett häkte, 82/83:149; - se även Sjukvård.

Förvisning, bristfällig förberedelse vid försök att verkställa förvisningsdom,
77/78: 110.

Gatumusik, se Polismyndighet.

Gemensam vårdnad, se Flyttningsanmälan.

God man, avveckling av godmanskap, 79/80:106; — interimistiskt förordnande
av god man för en person utan att denne fått tillfälle att yttra sig,
82/83:29; - handläggning av ärenden om förordnande av god man enligt
18 kap. 3 § föräldrabalken, 82/83:30; - se även Allmänna handlingar,
Förmyndare, Redovisning, Överförmyndare.

Gripande, på sjukhus av misstänkt, 78/79: 56; — se även Anhållande.

Grundlagarna, yttranden över 1973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande
”Medborgerliga fri- och rättigheter; regeringsformen”. 76/
77:298.

Grustäkt, barnolycksfall i ett grustag har aktualiserat tillämpningen av
vissa föreskrifter i allmänna ordningsstadgan och av vissa anvisningar,
79/80: 507.

Gåva, se Kommunal kompetens.

Gåvoskatt, förslag till vissa lagändringar, 82/83:337.

Handelsbolag, se Indrivning, Uppbörd (Arbetsgivaransvar m. m.).

Handikappersättning, se Ersättning.

Handläggning, fråga om tjänsteman, som enligt ett statligt verks interna
föreskrifter skall ”delta i beslutet” i visst ärende, vilket avgörs av
verkschefen, är skyldig att närvara personligen vid föredragningen inför
verkschefen, 79/80:322; - felaktig handläggning i länsstyrelse av ärende
angående förordnande av revisorer i ekonomisk förening, 77/78:389; —
dröjsmål vid länsstyrelses handläggning av ärende om besvär över tidsbegränsat
byggnadslov, 78/79: 390; - i mål om omhändertagande för
utredning bör länsrättens sakprövning ske skyndsamt, 79/80:281; -handläggning av ärende om körkortsåterkallelse, 78/79:469; - fråga om
länsstyrelse i ärende om anläggande av skjutbana borde ha hört angränsande
kommun i annat län; tillika fråga om handläggningstid, 79/80: 328;
- länsbostadsnämnds handläggning av besvärsärende rörande bostadsbidrag
(dröjsmål, underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
78/79:492; - felaktig handläggning i riksskatteverkets alkoholbyrå
av visst tillståndsärende (underlåten sakprövning, utebliven besvärshänvisning),
79/80:331; — statlig myndighet har remitterat utredningar
till kommun för yttrande. Remisserna har besvarats av kommunstyrelsen,
ej kommunfullmäktige. Fråga om riktigheten härav, 76/

436

77:265; - fråga om tjänstemans skyldighet att mottaga och utkvittera
skrivelser ställda till honom under myndighetens adress, 77/78:412; -bevakning av bortovarande tjänstemans post, 78/79:222; — öppnande av
post ställd till namngiven tjänsteman, 82/83:248; - brister i skolstyrelses
posthämtnings- och sorteringsrutiner, 80/81:446; - myndighets skyldighet
att besvara brev, 80/81:455; - byggnadsnämnd är skyldig att behandla
begäran från fastighetsägare om ingripande mot byggnadsåtgärder
på grannfastighet, 80/81:468; - handläggning av ärende rörande
tillämpningen av lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m.m., 80/81:469; - kommunal fritidsnämnd har anordnat filmförevisning
för minderåriga i strid mot bestämmelserna i ”biografförordningen”
(1959:348). Kritik häremot, 80/81:496; - socialhjälpsärende
har bordlagts utan att tid för slutlig prövning angetts, vilket medfört att
slutligt beslut i ärendet inte har meddelats, 81/82:231; - skolkontors
handläggning av begäran från försäkringskassa om s. k. förstadagsintyg,
82/83:382; - handläggningsordning och nämnders sammansättning vid
besvarandet av remisser från statliga tillsynsorgan, 83/84:404; - se även
Avskrivningsbeslut, Avvisningsbeslut, Barnavård, Bidragsförskott,
Bostadsbidrag, Byggnadslov, Disciplinmål, Domstolsärende, Ersättning,
Ersättningsmål, Flyttningsanmälan, Fordon, Förvaltningsprocess,
God man, Häktningsförhandling, Inskrivningsmyndighet, JO, Offentligt
biträde, Service, Socialtjänstlagen, Svarsfrist, Taxeringsnämnd, Tjänstetillsättning,
Tystnadsplikt, Upphandling, Utlänning, Vapenvägrare,
Värnpliktig.

Handräckning, kritik mot länsstyrelse för handräckning enligt 191 § UL för
flyttad bils återställande till ägaren, 77/78:276; - förutsättningar för
handräckning enligt 191 § UL för återtagande av presenningar hos tredje
man; fråga bl.a. om ny exekutionstitel, riktad mot tredje man, erfordrats,
och om inte förrättningen i vart fall bort inställas och underrättelse
tillställas tredje man, 79/80:388; - handräckning utan täckning i
exekutionsurkund, 82/83:377; - enligt 94 § BvL, 81/82: 172; - handräckning
på kriminalvårdsanstalt, 82/83:373; - se även Konsumentkreditlagen.

Hastighetskontroll, se Polismyndighet.

Helikopter, se Polismyndighet.

Hemförlovning, beslut om hemförlovning med retroaktiv verkan, 80/
81:174.

Hemvärnet, utnyttjande av hemvärnspersonal för bevakning av militära
förråd m. m., 81/82: 125.

Hittegods, se Polismyndighet.

Hot mot krigsman, se Missfirmelse mot krigsman.

Hund, se Polismyndighet.

Hundskatt, hundskattekontroll, 82/83:339.

437

Husrannsakan, för eftersökande av efterlyst person. 76/77:112; - i personbils
motor- och bagageutrymmen efter anonym anmälan om förmodat
stöldgods i bilen; protokoll över åtgärden ej upprättat. 77/78: 129; -felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel för beslagtagande
av pass, 79/80:48; - polismans köp av föremål som påträffats under
husrannsakan, 81/82:99; - hos konkursförvaltare, 82/83:39; - beslag
eller ”fortsatt husrannsakan”, 82/83:42; - se även Provokation, Taxeringskontroll.
Tvångsmedel, Utlänning.

Häktad, åklagares rätt att vägra häktad motta besök vid kollusionsfara, 78/
79:40; — tillhandahållande av skrivmaterial åt häktad, 78/79:69; - stöd
och hjälp åt frihetsberövad, 79/80: 137; - förvaring av häktad som undergått
rättspsykiatrisk undersökning, 78/79:117; — vägran att bistå
häktad med införskaffande av röstkort, 80/81: 261; - prövning om besök
hos häktad skall vara bevakat, 81/82:117; — häktad i ett mål harfelaktigt
frigivits efter dom i annat mål, 81/82: 18: - spännbältesläggning, behörighet
att fatta beslut om sådan åtgärd, 82/83: 147; — häktads anonymitetsskydd,
83/84:132; - offentlig försvarares tillträde till allmänt häkte
på kvällstid, 83/84:134.

Häkte, förhållandena på allmänna häktet i Stockholm, 79/80: 170; — se
även Barnavård, Förvar, Häktad, Kriminalvård, Straffverkställighet.

Häktning, se Förundersökning, Tvångsmedel.

Häktningsförhandling, handläggningen vid häktningsförhandling i mål om

våldförande m.m., 83/84:19.

Häktningstid, avräkning av, 76/77:40, 77/78:60.

Hälsovård, förutsättningar för hälsovårdsnämnds ingripande mot slamavskiljare
avsedd för BDT-vatten, 78/79:465; - hälsovårdsnämnds skyldighet
att i förväg underrätta fastighetsägare om inspektion av uthyrd
lägenhet, 82/83:442; — se även Djur, Fullföljd av talan. Tystnadsplikt.

Hämtning, felbedömningar av åklagare vid bruk av tvångsmedel, 79/80:48;
- värnpliktig har efterspanats för hämtning till värnpliktstjänstgöring
trots anmält laga förfall, 80/81:168; - se även Arrest, Förundersökning,
Polismyndighet.

Identitetskontroll, se Polismyndighet.

Illojal maktanvändning, kommunal taxeringsrevisors åtgärder vid taxeringskontroll,
82/83:250. Se även Byggnadsförbud, Tjänstetillsättning.

Immunitet, se Riksåklagaren.

Indrivning, kronofogdemyndighets indrivningsåtgärder beträffande skattskyldig
som blivit dubbeltaxerad och besvärat sig häröver samt betalat
den skatt som debiterats med anledning av den ena taxeringen, 76/
77: 220; — upprepade indrivningsåtgärder trots att anstånd med inbetalning
av skatt tidigare beviljats, 81/82: 348; - indrivning av skatter m. m.
trots att uppskov lämnats enligt amorteringsplan, 82/83:343; - indriv -

438

ning av skatt hos delägare i handelsbolag, 82/83:366; — oberättigade
skattekrav och ADB-rutiner m.m., 83/84:265; - se även Konkurs,
Säkerhet för skattefordringar, Uppbörd (Indrivning av skatt).

Information, se Fullföljd av talan, Pension, Service, Tryckfrihet.

Införsel, framställning angående ändring i 15 § andra stycket införsellagen,
76/77:211; - dröjsmål vid införsel (löneutbetalning via dator), 78/
79:233, 82/83:375; redovisning av underhållsbidrag som innehållits genom
införsel har fördröjts till följd av arbetsgivares datautbetalningsrutiner,
79/80: 399; - fråga om förrättningsman i ett införselmål får fråga
gäldenärs grannar om dennes personliga förhållanden. 80/81:381.

Inhibition, förfarandet vid beslut om inhibition i brådskande fall, 77/
78:415; - se även Taxeringsprocess, Utmätning.

Inkomstbringande åtgärder, myndighets befogenhet att vidta inkomstbringande
åtgärder (medverka vid medaljutgivning), 76/77: 292.

Inskrivningsmyndighet, inskrivningsärende har formlöst återsänts till ingivaren.
81/82:52; - anmälan till inskrivningsmyndighet enligt 19 kap.
20 § jordabalken. 82/83: 29; — vilandeförklaring av ansökan om inteckning
i avsaknad av samtycke av f. d. make, 83/84:32; se även Tingsnotarie.

Insulin, se Berusad.

Inteckning, se Inskrivningsmyndighet.

Integritet, se Personlig integritet.

Interimistiskt beslut, fråga om interimistiskt beslut kan meddelas i ärende
enligt 64 8 lagen om handel med drycker. 83/84: 375; — se även Vårdnad
om barn.

Invandrare, se Val.

Jakt, försöksverksamhet med samordnad älgjakt. Naturvårdverkets
tillämpning av reglerna om registrering av älgjaktsområde, 78/79:497.

JO, tillsynskompetens 76/77:205, 76/77:263 (taxering). 77/78:242, 78/
79: 193, 79/80:315, 80/81:353, 81/82:280, 82/83:221. 83/84:220; - omfattningen
av JO:s prövning av riktigheten i sak av beslut i disciplinärende,
78/79: 370; - utrymmet för JO:s ingripande i arbetstvist inom den
offentliga sektorn, 78/79: 377; - JO:s prövning av kommuns ansvar för
tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/80: 268; - begäran om disciplinåtgärd
mot kommunal befattningshavare när kommunen redan upptagit
och sedermera avgjort eget ärende om disciplinåtgärd, 79/80:456; -vissa klagomål har överlämnats till förtroendenämnderna i landstingen.
81/82:258: - byggnadsnämnds handläggning av remiss från JO, 83/
84:404.

Jämkning, se Uppbörd (Jämkning, skatteavdrag m. m.).

439

Jäv, i tjänstetillsättningsärende!!, 79/80:320, 83/84:326; - sakkunnig i
ärende hos medicinalväsendets ansvarsnämnd, 81/82:254; - jäv vid
taxeringsrevision, 82/83:250; — fråga om jäv enligt förvaltningslagen i
kriminalvårdsärende, 82/83: 119; - handläggning av jävsinvändning mot
taxeringsintendent, 83/84:317; - fråga om jäv för tjänsteman hos lantbruksnämnd,
83/84:392; - fråga om jäv för ledamöter i styrelsen för en
länsstyrelse, 83/84:396; - jäv för ordförande i utskrivningsnämnd, 83/
84: 203; - se även Allmän försäkring. Barnavård, Polismyndighet, Rättegångsbalken.
Jfr Taxeringsnämnd (Övrigt).

Kallelse, se Rättegångsbalken.

Kamratförtryck, ifrågasatt kamratförtryck m. m. inom sjövärnskåren, 80/
81:205.

Kollekt, åtal mot kyrkoherde för underlåtenhet att pålysa och upptaga
föreskrivna kollekter, 77/78: 347.

Kollektiv utskrivning, se Psykiatrisk vård.

Kommunalbesvär, lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig
arbetsgivares beslut är tillämplig också när talan skulle ha förts
genom kommunalbesvär, 79/80:458; - anmodan att ange de omständigheter
på vilka kommunalbesvär grundas; åtgärdens förenlighet med
kommunalbesvärsprocessens särdrag betr. principerna för processledning,
81/82: 393; - se även Förvaltningslagen.

Kommunal kompetens, fråga om befogenhet för kommun att i ärende om
statsbidrag till lokal landsbygdstrafik låta kommunalt bussbolag från
konkurrerande enskilda trafikföretag ta emot sådana uppgifter om deras
affärsförhållanden som skulle ha varit hemliga om handlingarna förvarats
hos en myndighet, 78/79:330; - skolstyrelses befogenhet att till
avgående studierektor såsom minnesgåva överlåta vissa tavlor utgörande
inventarier i skolbyggnader, 78/79: 336.

Kommunal självstyrelse, se Handläggning.

Kommunal taxeringsrevisor, se Taxeringskontroll.

Kommunicering, underlåten kommunicering i disciplinärende, 78/79:370;

- i ärende om avstängning från kommunal tjänst, 80/81: 451; - i arbetsskadeärende,
81/82:271; - i ackordsärende hos länsstyrelse, 81/82:323;

- med tredje man i avhysningsärende, 82/83:355; — se även Allmän
försäkring, Barnavård, Byggnadslov, Folkbokföring, Interimistiskt beslut,
Pensionsgrundande inkomst, Renskötsel, Svarsfrist, Taxeringsnämnd
(Utredningsförfarandet), Taxeringsprocess, Upphandling, Utsökningsmål.

Konceptanteckningar, se Förhör.

Konfrontation, se Fotokonfrontation, Förundersökning, Polismyndighet.

Konkurrensbegränsning, se Yttrandefrihet.

440

Konkurs, anteckningar om tillägg och ändringar vid genomgång av konkursbouppteckning,
anteckningarna bör läsas upp för gäldenären före
edsavläggelsen, 79/80:107: - utdelning i konkurs för skatter, när lokal
skattemyndighet meddelat anstånd med betalning av dem, 83/84: 321; -se även Delgivning.

Konst, se Polismyndighet.

Konsultation, se Allmän advokatbyrå.

Konsumentkreditlagen. återtagande av gods som påstås ha sålts till oskäligt
högt pris, 81/82: 359; - materiella invändningar mot handräckning, 82/

83: 375.

Koppleri, se Förundersökning.

Kreditköp, se Konsumentkreditlagen.

Kreditupplysning, rättelserutiner beträffande oberättigade skattekrav, 83/

84:265.

Kriminalvård, våldsanvändning på kriminalvårdsanstalt, 76/77: 125, 82/
83: 143: - dödsfall på kriminalvårdsanstalt, 82/83:122: - klagomål från
fackligt håll angående uteblivna åtgärder inför befarat rymningsförsök,
77/78: 165; - beviljande av särskild korttidspermission för intagen, 77/
78:172; - förutsättningar för beviljande av korttidspermission, 82/
83:110. 83/84:108; - avvikande under bevakad permission från anstalt,
77/78:182; - brister vid planering av beledsagad permission, 83/84:108;

- permission i samband med strejk bland intagna på kriminalvårdsanstalter.
78/79:108; - förutsättningar för permission, 78/79:111, 80/
81: 233; - uttalande om viss kvalifikationstid för permission, 78/79:122;

- transportpermission, 79/80:209; - permission och anstaltsplacering,
80/81:225; — formerna för bevakning när intagen besöker advokat, 83/
84:133; - intagens rätt till telefonsamtal med advokat, 76/77:129, 77/
78: 194; — med kriminalvårdsstyrelsen m.fl., 81/82: 112; — kostnad för
telefonsamtal till JO. 78/79: 126; - intagens rätt att mot stadgad avgift få
kopior av beslut, 83/84:136; - intagens rätt till samtal med styresman
eller annan tjänsteman, 77/78:192; - anonymitetsskydd för intagen, 77/
78: 194. 79/80:211; - avbrytande av besök hos intagen, 78/79: 125; —
avvisande av besökande, 77/78:193, 82/83:141; - brevgranskning vid
kriminalvårdsanstalt, 76/77:131, 77/78:191, 78/79:120, 80/81:255, 81/
82: lil, 82/83:140; — tillämpningen av bestämmelserna om disciplinär
bestraffning av intagen, 76/77:134; - fråga om disciplinär bestraffning
av intagen för försenad återkomst efter permission, 78/79:121; - fråga
om polisanmälan från kriminalvårdsanstalt rörande där förövat brott, 77/
78:195: - intagna har disciplinärt bestraffats för gärning som polisanmälts,
81/82: 105; - i beslut om disciplinär bestraffning har tagits in även
beslut om att den intagne inte skulle få delta i fritidsverksamhet utom
anstalten. 82/83:142; - handläggning av disciplinärenden vid kriminalvårdsanstalt,
83/84:131; - utformningen av beslut om disciplinär bestraffning,
83/84:131; - besvärshänvisning i disciplinärende på kriminalvårdsanstalt,
76/77:138; - ”missnöjesförklaring”, 77/78:191; - behandlingen
av intagen i anledning av dennes klädsel, 78/79:115: - en -

441

rumsplacering enligt 20 § kriminalvårdslagen, 79/80:200; - utredning i
ärende om enrumsplacering, 81/82:110; - placering av intagen i avskildhet
(23 § kriminalvårdslagen), 80/81:251; - spännbältesläggning. 79/
80:205; - enrumsplacering enligt 50 8 kriminalvårdslagen, 78/79: 124,
79/80:205, 80/81:253; - placering i s.k. hårdisoleringscell utan normal
utrustning, 80/81:255; — åtgärder för att förhindra våldshandlingar mellan
intagna, 82/83:145; - kollektivbestraffning. 81/82:109: - klädsel
under transport, 81/82: 114; — bristfällig utredning i disciplinärende, 81/
82:115; - placering av intagen på häkte i avvaktan på beslut om ny
anstaltsplacering, 81/82: 115; — fråga om intagen som överförts till sjukhus
får vistas i hemmet nattetid, 78/79: 122; - kritik mot beviljande av
frigång. 79/80: 198: - kriminalvårdstjänstemans skyldighet att uppge sitt
namn, 79/80:211; — kränkande yttrande om intagen 82/83:146; - läkare
ej tillfrågad om antialkoholbehandling av intagen före permission, 80/
81:257; - sjukvårdare har ordinerat penicillin åt intagen, 80/81:257; -dröjsmål med att besvara framställningar från intagen, 80/81:258; -dröjsmål med att vidarebefordra intagens passansökan, 80/81:260; -otillräckligt ingripande mot villkorligt frigiven. Kritik mot skyddskonsulent
och övervakningsnämnd, 80/81:242; - deltagande i fritidsverksamhet
utom anstalt vid sjukskrivning, 80/81:250; - otillräckliga åtgärder
med anledning av anmälan om tillgreppsbrott i tjänsten, 83/84:118; — se
även Allmänna handlingar, Anhållen, Delegation, Förundersökning,
Handräckning, Häktad, Jäv, Straffverkställighet, Studiemedel, Utmätning,
Visitering, Översättning.

Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, gränsdragningen mellan kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, 79/80:194; - kroppsvisitation i samband med
polismäns kontroll av bilförare. 82/83:57; - se även Varusmugglingslagen,
Visitering.

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande, åtal mot kyrkoherde för kränkande
uttalande under högmässopredikan, 77/78: 347; - se även Kriminalvård,
Läkare.

Kungörelse, kostnad för kungörelse å bortovarande eller okänd arvinge,
78/79:54; - omfattningen av annonsering enligt kungörandelagen vid
exekutiv försäljning av fast egendom, 82/83:375.

Kvarstad, se Beslag, Utmätning.

Kvittning, se Bidragsförskott.

Kyrka, möjlighet att få disponera kyrka för förrättning i svenska kyrkans
ordning får inte göras beroende av om den kallade prästen är man eller
kvinna, 78/79:462.

Kyrkobokföring, se Folkbokföring.

Körkort, föreläggande enligt 48 § körkortskungörelsen i ärende rörande
s. k. villkorat körkort, 77/78:392; - trafiksäkerhetsverkets krav att förrättningsavgift
för förnyat körkortsprov skall vara inbetald senast en
vecka före omprövningen, 76/77: 286; - omfattningen av social centralnämnds
uppgiftsskyldighet i samband med personutredning i körkorts -

442

ärenden, 79/80:259; - socialnämnds skyldighet att avge yttrande i körkortsärende,
82/83; 193; - avgift vid förnyelse av körkort, 83/84: 362; —
se även Delgivning, Handläggning, Polismyndighet.

Laga förfall, se Hämtning, Taxeringsnämnd (Anstånd med att lämna självdeklaration).

Laga kraft, se Fullföljd av talan.

Lagfart, kontroll av lagfartsförhållanden inför utmätning av fastighet, 82/

83:377.

Lagsökning, handläggning av lagsökningsmål. 76/77:108, 78/79:38, 80/
81:42, 80/81: 115. 81/82:51.

Legitimation, se Polismyndighet, Trafikvakt.

Litispendens. se Byggnadslov, Fullföljd av talan.

Läkare, disciplinär åtgärd mot läkare för olämpligt skrivsätt i remiss, 78/
79:180; - för åsidosättande av föreskrifter för klinisk prövning av oregistrerade
läkemedel, 78/79:182; — förtroendeläkare vid försäkringskassa
har utformat begäran till andra läkare om upplysningar om en
försäkrad på olämpligt sätt, 81/82:271; — disciplinär åtgärd mot läkare
som brustit i sin skyldighet att visa patient omsorg och respekt, 83/
84:198.

Läkarintyg, jfr Domstolsförhandlingar.

Läkarundersökning, se Berusad.

Läkarvård, fråga om värnpliktig vägrats läkarvård, 79/80:158.

Läkemedel, se Läkare.

Maktmissbruk, se Illojal maktanvändning.

Mantalsskrivning, se Folkbokföring.

Medbestämmandelagen, redogörelse för JO:s iakttagelser från lagens första
giltighetstid, 78/79:377; — se även Upphandling.

Meddelarfrihet, beslut från hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, 82/
83:237; - meddelarskydd och pressmeddelande, 83/84:251; - sjukvårdspersonals
rätt att meddela sig med massmedierna, 83/84:239.

Medicin, se Anhållen, Kriminalvård.

Mervärdeskatt, kompensation har felaktigt utbetalats för mervärdeskatt på
bostadsbyggande. Fråga om återbetalningsskyldighet för mottagaren 76/
77:280; - se även Taxeringskontroll.

Militära rätts vårdskungörelsen, förteckning enligt 55 §, 79/80:169, se även
Disciplinmål.

443

Militär övning, disciplinär åtgärd mot major och fänrik för tjänstefel vid
anordnande av orienteringslöpning inom område där skarpskjutning pågick,
79/80: 143; - militär medverkan i civil verksamhet. 82/83: 156: - se
även Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, Värnpliktig.

Militärt straffregister, anteckningar i militärt straffregister. 83/84: 144.

Mijjöskydd. länsstyrelses skyldighet att samråda med kommun enligt 26 §
miljöskyddslagen rörande anläggande av skjutbana, 79/80:328: - länsstyrelses
tillämpning av villkor uppställt i beslut av koncessionsnämnden
för miljöskydd, 79/80:497.

Missbruk av förmanskap, åtal mot löjtnant, 76/77: 117, och mot fänrik, 82/
83:151, för missbruk av förmanskap.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 77/78:138: - åtal mot kapten för
hot mot krigsman och missfirmelse mot krigsman, 81/82:118.

Misshandel, se Polismyndighet.

Morjärvsfallet, 77/78:62.

Motivering av beslut, motivering vid avstyrkan av kraveftergift beträffande
bidragsförskott, 76/77:146; - underlåten motivering av hälsovårdsnämnd
i avslagsbeslut i dispensärende, 77/78:409; — bristfällig motivering
av beslut i arbetsskadeärende, 81/82:276; — beslut om avslag på
ansökan om statligt utgivningsstöd, 82/83: 378; - underlåten motivering
i avslagsbeslut angående befrielse från skolgång, 82/83:379; - se även
Ersättningsmål, Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet), Vapenfri tjänst,
Värnpliktig.

Mullvaden, se Polismyndighet.

Muntlig förhandling, se Förvaltningsprocess.

Mutbrott, åtal mot hemsamariter, 82/83:162. 83/84:146.

Myndighetsutövning mot enskild, fråga om upphandling innefattar myndighetsutövning
mot enskild i förvaltningslagens mening, 79/80: 334; -upplåtelser och dispositioner inom statens egendomsförvaltande verksamhet,
79/80:514; — avgränsningen av begreppet, se åtal mot kommunal
taxeringsrevisor, 82/83: 250.

Målsägande, hörande av målsägande i mål angående rån, 77/78:123; —
underrättelse till målsägande om enskilt anspråk, 79/80:108; - se även
Ränta.

Namn. handläggning av ärende om barns namnbyte, 80/81:116.

Naturvårdslagen, se Strandskydd.

Nullitet, hos tjänstetillsättningsbeslut. 80/81:433.

444

Nyttjanderätt, se Exekutiv auktion.

Nåd, betydelse av nådeansökan vid avsedd förpassning för straffverkställighet.
77/78: 106.

Nöjdförklaring, framställning angående nöjdförklaring vid ovillkorlig dom
och skyddstillsyn, 76/77: 19; — se även Dom, Kriminalvård.

Obduktion, förutsättningarna att obducera mot anhörigs vilja, 83/84: 202.

Offentlig försvarare, entledigande av, 80/81:57.

Offentligt biträde, för barn i mål om samhällsvård, 78/79: 175; — handläggning
av ansökan hos socialförvaltning och länsrätt, 82/83:188.

Olovligt byggande, fråga om en byggnadsnämnd i ett visst fall har anledning
att avvakta andra myndigheters beslut innan nämnden vidtar åtgärd
enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.,

83/84: 336.

Olämpligt uppträdande, av socialsekreterare vid handläggning av socialhjälpsärende,
81/82:234.

Ombud, rätt för sjukhus att avvisa patientombud, 83/84:194; — se även
Delgivning.

Omprövning, se Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, dröjsmål med utskrivning av elev
från särskola, 79/80:302; — kravet på samtycke vid inskrivning enligt
34 § omsorgslagen, 80/81:319; — användningen av tvångsmedel inom
omsorgs vården, 80/81:323; - försöksinskrivning i särskola, 80/81:329;
- behörighet för vårdchef att besluta om inskrivning i vårdhem, 83/
84:193.

Omyndig. Omyndighetsförklaring, se Flyttningsanmälan, Utmätning.

Opartiskhet, vikten av att befattningshavare i allmän tjänst förhåller sig så
att anledning till misstro inte uppkommer om hans integritet och opartiskhet,
78/79:472.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 77/78:138: - disciplinär
åtgärd mot kapten för oskickligt beteende, 80/81:136; - disciplinär åtgärd
mot kompanichef för oskickligt beteende och tjänstefel, 80/81:138.

Otillbörlig belöning, systemet med fria eller rabatterade biljetter för resor
med bl.a. SAS, 78/79:344, 79/80:57; - fråga om lämpligheten av att
tjänsteman i statligt verk låtit bjuda sig på förtäring av företag som
verket anlitat, 78/79:353.

Parkering, se Flyttningslagen, Handräckning.

Partsdelgivning, se Delgivning, Rättegångsbalken.

445

Partsinsyn, se Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Pass, länsstyrelse har vid utfärdande av pass ej ägt att, utöver expeditionsavgift,
uttaga särskild ersättning för visst översättningsarbete, 77/
78: 396; - se även Husrannsakan.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, information om hur statlig pension beräknats, 79/80:464.

Pensionsgrundande inkomst, fullgörande av kommuniceringsskyldighet,
79/80:435.

Permission, se Barnavård, Kriminalvård, Ungdomsvårdsskola.

Personalärenden, se Skadestånd.

Personförväxling, se Utmätning, Utsökningsmål.

Personlig integritet, yttrande över utredningens om telefonavlyssning betänkande
”Telefonavlyssning”, 76/77:321; - integritetskränkande undervisningsformer
i psykologiundervisningen vid socialhögskola, 78/
79:474; — besiktning i bostadsbidragsärenden för kontroll av enskildas
sammanlevandeförhållanden, 79/80:489; - se även Införsel, Nykterhetsvård,
Opartiskhet, Videoteknik, Åsiktsfrihet.

Polisanmälan, se Arbetsmarknaden, Barnavård, Kriminalvård.

Polisinstruktionen, se Berusad.

Polismyndighet, transport av skadad person med polishelikopter, 76/
77:104; - frihetsberövad har under busstransport till polisstation fått
sitta på golvet, 76/77:116, 79/80:98; - klagomål mot polis angående
förfarande vid dödsfall, 76/77:110; — dödsfall i polisarrest, 77/78:134; -utredning om skador som omhändertagen åsamkats i polisarrest, 81/
82:77; - hastighetskontroller med radar, 77/78:97; - förfarandet vid
hastighetskontroll, 80/81:130; — landning med polishelikopter på parkeringsplats
i bebyggt område, 77/78:106; — handhavande av ärende angående
förpassning för verkställighet av fängelsestraff, 77/78:106; —
handläggning av hittegodsärenden, 77/78:115, 132, 83/84: 83; — ingripande
mot bussförare efter anonym anmälan om misstänkt onykterhet, 77/
78:131; - polisrazzia har företagits i fel lokal, 77/78:131; - utlåning av
s.k. spaningsfoto på misstänkt, 77/78:127; - utredning i anledning av
ansökan om anställning som vaktman, 77/78:137; - anteckningar om
medicin till den som är omhändertagen av polisen, 77/78:137; - mindre
tillfredsställande identitetskontroll hos polismyndighet, 76/77:113; —
medtagande av person till polisstation för identitetskontroll, 80/81:121;
— anhållande efter bristfällig identifiering, 79/80:114; - polismans skyldighet
att uppge sitt namn, 78/79:69; - kritik mot att polisman inte
legitimerat sig, 79/80:98; - jourhavande befäl skyldig att uppge namn på
polismän som vidtagit ingripande, 77/78:135; - polismän i tjänst skall
kunna styrka sin identitet, 77/78:136; - utredning av polisanmälan från
omhändertagen om att polisen bestulit honom på pengar, 78/79:66; -

446

försäljning av förverkade vapen till polisman, 78/79:74; — efterlysning
av mentalsjukhuspatient, 78/79:76; — obehörig inblandning i ärende som
handläggs av annan polisman, 78/79:77; - åtgärder för fastställande av
underårigs ålder, 79/80:94; — förhör med polismän och anordnande av
konfrontation efter anmälan om övergrepp mot enskild, 79/80:121; —
kontroll av körkort och fordon, 79/80:127; — tjänstefri polismans möjlighet
att frivilligt ingripa utanför det egna distriktet, 79/80:131; - bristfällig
bevakning av utredning som remitterats till annan polismyndighet, 79/
80:118; — fallet Mullvaden (insättande av polisrytteri, biträde med
vräkning m.m.), 80/81:68; - felaktig hämtning av yngling till förhör.
Ynglingen borde ha erbjudits skjuts hem, 80/81:88; - privat deposition
av konst i polishus, 80/81:97; - uppställning av löslöpande hund, 80/
81:104; - jäv för polisman, 80/81:118; - onödiga motsättningar mellan
förälder, som förlorat en dotter i en trafikolycka, och polisen som utrett
olyckan, 80/81:122; - synpunkter på polisingripande mot två minderåriga
flickor, 80/81:131; - polisman har erhållit rabatt i kiosk, 80/81:133; —
åtal mot polisman för misshandel, 81/82:53, 55; — ifrågasatt dröjsmål
med avspärrningar i samband med att Almöbron raserades, 81/82:68; -underlåtenhet att ingripa mot störande gatumusik, 81/82:91; — polisens
biträde med transport, 81/82:95; — polisens åtgärder vid handräckning
enligt BvL, 81/82:172; - vakthavande befäl har lämnat polisstationen
under tid då han varit i tjänst, 82/83:79; - kroppsvisitation m.m. i
samband med kontroll av bilförare, 82/83:57; - polismans åtgärd för att
stoppa motorcyklist och vakthavande befäls ansvar för ledningen av
förföljande och efterföljande, 82/83:64; — oriktigt omhändertagande av
bil, 82/83:71; — utfärdande av riktlinjer för beviljande av tillstånd till
torgmöten, 82/83:95; - förflyttning av polismän till annan tjänstgöringsort
av disciplinära skäl, 82/83:100; — rättelse av felaktiga parkeringsanmärkningar,
82/83:107; — polismäns användande av skjutvapen vid gripande,
82/83:107; - polismän har tagit fram sina tjänstevapen dels i
samband med personell husrannsakan, dels vid ingripande mot en för
olovlig körning och rattfylleri misstänkt person, 83/84:97; - bristande
organisation vid efterspaning av försvunnet barn, 83/84:79; - fråga i
ärende angående påstådd misshandel från polismans sida om vakthavande
befäls ansvar för övervakning i samband med avvisitering och
insättande i arrest av omhändertagen person, 83/84:95; — polismäns
åtgärder till förhindrande av fortsatt olovlig körning, 83/84:99; — polisens
biträde åt enskild vid avhämtande av tillhörigheter i föräldrahemmet,
83/84:101; — sjukhuspersonal biträdd av polis vid tvångsmedicinering
i bostad, 83/84:190; — se även Allmän sammankomst, Anhållen,
Arrest, Barnavård, Belöning, Berusad, Beslag, Delgivning, Demonstrationer,
Djur, Efterlysning, Fordon, Fotokonfrontation, Fotokopiering,
Frihetsberövad, Frihetsberövande, Förhör, Förundersökning, Förvisning,
Gripande, Husrannsakan, Häktad, Provokation, Rättsmedicinsk
undersökning, Tillfälligt omhändertagande, Underrättelse, Utlänning,
Valuta, Vapentillstånd, Visitering, Översättning.

Polisregister, se Tillfälligt omhändertagande.

Politisk information, se Skolan.

Politisk åskådning, se Förhör, Tjänstetillsättning, Åsiktsfrihet.

447

Prejudikat, 80/81: 496.

Prioritering, se Utsökningsmål.

Processledning, se Kommunalbesvär.

Protokoll, protokollföring m. m. när rätten stadfäster förlikning, 83/84:39.

Provokation, polisman har under husrannsakan företagit åtgärd som ansetts
böra bedömas på ungefär samma sätt som provokation, 77/78:101;

- fråga om provokation till brott, 77/78:126.

Prästämbete, se Dop, Kyrka.

Psykiatrisk vård, åtal mot överläkare för beviljande av frigång för person,
som varit att bedöma som farlig för annans personliga säkerhet, 76/
77:156; - kollektiv utskrivning av patienter, 79/80:298; - försöksutskrivning
av avviken patient, 82/83:198; - rätt för läkare att översända
fotokopia av patients brev till polismyndighet, 80/81: 337; - granskning
av brev till patient på sjukhus för psykiatrisk vård, 80/81:332; — intagning
på sjukhus med stöd av LSPV. Principer för journalföring, 80/
81:334; - intagning på sjukhus trots att vårdintyg var ogiltigt, 82/83:196;

- fråga om försöksutskrivning består när LSPV-patient frivilligt återvänder
till sjukhus, 83/84:200; - skyldighet anteckna intagningsbeslut i
journal, 83/84:197; - sjukhuspersonal har med biträde av polis medicinera!
patient i dennes bostad oaktat patienten motsatt sig detta, 83/
84: 190; - kroppsvisitering av kvinnlig patient på sjukhus för psykiatrisk
vård, 80/81:343; — utskrivningsnämndernas verksamhet, 80/81:340, 81/
82:256; - se även Ombud, Sjukvård, Videoteknik.

Rabatt, se Polismyndighet.

Rabatterad biljett, se Otillbörlig belöning.

Radionämnden, dess arbetsformer, 77/78:413.

Redovisning, fråga om kommun, som haft fullmakt att sköta en alkoholmissbrukares
ekonomi haft att lämna redovisning till en god man även
för tiden före dennes förordnande, 81/82:239.

Registrering av handling, se Arbetslöshetskassa.

Remiss, se Utsökningsmål.

Renskötsel, lantbruksnämnds åtgärder vid bristfällig renskötsel i koncessionssameby,
78/79:483; — omfattningen av myndighets skyldighet att
höra samerna vid nyttjanderättsupplåtelser m. m. inom renskötselns
åretruntmarker, 79/80:514.

Reseförbud, 76/77:108.

Rese- och traktamentsersättning, behandling hos statens vattenfallsverk av
reseräkningar. 76/77:277.

448

Reservationsbesvär, kritik mot länsstyrelse för att den inte har berett klaganden
tillfälle att utveckla grunderna för sin talan i ett besvärsärende,
82/83:439.

Reservationsrätt, fråga om personlig närvaro vid beslutstillfället är en
förutsättning för utövande av statstjänstemans rätt att reservera sig mot
verkslednings beslut, 79/80: 322.

REX-systemet, ett fel vid inregistrering i REX har inte rättats trots flera
påpekanden från gäldenären, 81/82:348; - oberättigade skattekrav och
ADB-rutiner för rättelse m.m., 83/84:265; - se även Exekutionstitel,
Indrivning, Uppbörd.

Riksåklagaren, fråga om immunitet för främmande ubåt, som trängt in på
svenskt territorium, och för dess besättning, 82/83:34.

Rymning, se Kriminalvård.

Ränta, angivande av ränta i brottmålsdom, 79/80:104; — ränteyrkande när
åklagare framställer enskilt anspråk för målsägande, 79/80:110.

Rättegångsbalken, fråga om jäv och handläggning av sådan fråga, 80/
81:108; - part har på posten löst ut kallelse till förhandling. Mottagningsbeviset
kom dock i retur till rätten utan att vara underskrivet.
Förhandlingen inställdes, 80/81:109; - tilltalad för sent delgiven tilläggsstämning,
80/81:111; - förfarandet vid partsdelgivning, 81/82:51; -kontroll av ställföreträdares behörighet, 81/82:50; — dröjsmål med utfärdande
av stämning, 82/83:24; - tingsrätt har meddelat dom utan att ha
utfärdat stämning, 82/83:25; - se även Bevisning, Brottmål, Fullföljd av
talan, Offentlig försvarare, Rättelse, Service, Tvistemål.

Rättegångskostnad, mål har avskrivits utan att biträde enligt rättshjälpslagen
tillfrågats angående kostnadsyrkande, 76/77:105.

Rättelse, av beslut i tjänstetillsättningsärende, 80/81:440; - av dom i
tvistemål, 81/82:46, 82/83:26; - av dom i brottmål, 81/82:46, 83/84:44;

- se även REX-systemet. Jfr Service, Självrättelse, Uppbörd (Indrivning
av skatt).

Rättshjälp, underlaget för bedömning av ansökan om rättshjälp, 77/78:126;

- anmälan om behov av rättshjälp i ärende om avvisning, 81/82:103.

Rättshjälpsnämnd, beslutsunderlag för jämkning av rättshjälpsavgift, 83/
84:35; - rättshjälpssökandes närvaro vid rättshjälpsnämnds sammanträde,
83/84:51; — se även Rättshjälp.

Rättsläkare, se Brottmål.

Rättsmedicinsk undersökning, underrättelse till anhöriga, 79/80:140.

Rättspsykiatriska undersökningar, se Häktad.

Röstkort, se Kriminalvård.

449

Sakkunniga, se Brottmål, Tjänstetillsättning.

Sakägarförteckning, se Exekutiv auktion.

Sanktionsavgifter, yttrande över skattetilläggsutredningens betänkande
(SOU 1977:6), 77/78:436; - delgivning av anmaning såsom förutsättning
för påförande av dubbel förseningsavgift vid underlåtenhet att avlämna
arbetsgivaruppgift, 76/77:249; - tillämpningen av reglerna beträffande
sanktionsavgifter. Oriktiga skattetillägg i ett flertal fall, 79/80:436; -utredningsansvaret i ärende om skattetillägg, 81/82:315; - kryssmarkering
av rutan för skattetillägg/förseningsavgift, 82/83:298.

Sekretess, se Allmänna handlingar, Tystnadsplikt.

Service, myndigheternas upplysningsservice; får mottagningstiden inskränkas?,
81/82:396; - fråga om skyldighet att lämna part upplysning
om skälen i ett av tingsrätt tidigare avkunnat men ännu inte utskrivet och
undertecknat beslut, 82/83:28; - myndigheterna och deras informations-
och serviceverksamhet, 82/83:217; - beriktigande av felaktig
information om besvärstid, 82/83: 338; - allmänna verkstadgans krav på
öppethållande vid statliga myndigheter, 82/83:434; - telefonservice hos
myndighet, 83/84:417; - vikten av att myndigheterna lämnar tydliga
besked på förfrågningar från allmänheten, 83/84:49; - jfr Taxeringsnämnd
(Fastighetstaxering).

Sjukhusområde, rätt för sjukhusledning att avvisa journalister från sjukhusområde,
82/83:203.

Sjukpenning, se Allmän försäkring.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
80/81:138.

Sjukvård, sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort, 76/
77:165; — utlämnande av förvarstagen patient från sjukhus för verkställighet
av utvisning, 76/77:183; - socialstyrelsens befogenhet att ingripa
mot läkares användning av akupunktur, 76/77:193; - nedlagt åtal mot
läkare för vållande till annans död, 77/78:233; - befogenheten för läkare
på socialpsykiatrisk avdelning vid sjukhus att på eget initiativ företa
undersökning av vårdtagare på ålderdomshem m. m., 77/78:235; - omhänderhavandet
av utskriven patients tillhörigheter, 77/78:240; - fråga
om sjukhus har rätt att omhänderta patients tillhörigheter vid permission
eller frigång, 78/79:189; - barnavårdsnämnds bestämmanderätt om permission
m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80: 278; - förhållanden
på en långvårdsklinik - fråga bl. a. om sjukvårdsstyrelses ansvar för
läkarsituationen, 81/82:250; - underlåtenhet att underrätta anhörig när
patient avlidit på sjukhus, 81/82:253; — sjukhus’ ansvar för persedel som
överlämnats i sjukhusets förvar, 81/82:255; - innehållande av patients
medel för betalning av vårdavgift, 82/83:198; - socialstyrelsens tillämpning
av abortlagen, 82/83:204; - se även Obduktion, Ombud. Psykiatrisk
vård.

Sjukvårdare, se Kriminalvård.

29 Riksdagen 1983184. 2 saini. Nr I

450

Självrättelse, se Förvaltningslagen, Förvaltningsprocess, Utmätning. Jfr
Rättelse.

Skadestånd, yttrande över budgetdepartementets rapport ”Myndigheters
skadeståndsansvar i vissa personalärenden m.m.”, 78/79:517.

Skatt, se Arvsskatt, Gåvoskatt, Flundskatt, Mervärdeskatt, Taxeringskontroll.
Taxeringsnämnd, Taxeringsprocess, Uppbörd, Vägtrafikskatt.

Skattebrott, se Taxeringskontroll.

Skatteprocess, se Förvaltningsprocess, Taxeringsprocess.

Skattetillägg, se Sanktionsavgifter.

Skiljaktig mening, se Förvaltningsprocess, Reservationsrätt.

Skjutning, se Militärövning, Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder.

Skogsvård, skogsvårdsstyrelse kan icke bemyndiga länsjägmästaren att
utfärda slutligt avverkningsförbud, 76/77:284.

Skolan, fråga om lämpligheten av gymnasieelevers besök på pornografisk
föreställning som ett led i undervisningen i socialkunskap, 77/78: 327; -vägrad upplåtelse av tryckeriresurser för framställning av skoltidning
med ifrågasatt pornografiskt innehåll, 77/78:332; - felaktigt förfarande
av rektor att omhänderta stencilerat material, som framställts av en
lärare för undervisning på mellanstadiet i grundskolan, 77/78:338; -ansvaret för tillsyn över elever på skolgård omfattar också tid före och
efter själva skoldagen, 77/78: 344; - visitation av elevskåp, 78/79: 396; —
skyldighet för skolstyrelse och barnavårdsnämnd att samarbeta och
ingripa när ordningen i skola störs, 78/79:391; — lärare får inte okritiskt
följa ”beslut” vid föräldramöte angående behandling av elever, 81/
82: 368; — avgift får inte tas ut för den frivilliga musikundervisningen i
grundskolan, 81/82:367; — fråga om förälders/vårdnadshavares samtycke
för beviljande av ledighet åt myndig elev, 81/82: 366; - politisk
information till elever under skoltid, 81/82:370; - fråga om rektors
beslut rörande gymnasieelevers ledighet från skolarbetet för enskilda
angelägenheter kan överprövas; tillika fråga om förvaltningslagen är
tillämplig på sådana ärenden, 83/84:332; - behörigt organ vid beslut om
avstängning och avskedande av lärare, 83/84: 334; - förflyttning av elev
mellan skolenheter, 83/84: 334; - hantering av allmänna handlingar på
rektorsexpedition, 83/84:335; — Jfr Kommunal kompetens.

Skyddskonsulent, se Kriminalvård.

Skönstaxering, se Taxeringsnämnd (Beslutsförfarandet).

Socialförsäkring, yttrande över betänkandet ”Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol”
(SOU J976:53), 77/78:427; — över socialutredningens
betänkande ”Socialtjänst och socialförsäkringstillägg” (SOU
1977:40), 78/79:503; — se även Allmän försäkring, Arbetsmarknadsstöd.
Bidragsförskott, Ersättning, Förvaltningsprocess, Uppbörd
(Jämkning, skatteavdrag m. m.).

451

Socialtjänst

Äldre lagstiftning

Barnavård

Kommunens ansvar: otillräckliga resurser för utredningar, 78/79:167,
80/81:313; - kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen,
79/80:268; — fråga om vilken kommun som har tillsyn över övervakning,
78/79:177; — skyldighet att fullfölja utredning i ärende om ingripande
sedan barnet har lämnat kommunen, 80/81: 264.

Nämnden: befogenhet för ledamot av barnavårdsnämnd att agera i ett
enskilt ärende, 78/79:163, 80/81: 268; - muntligt förhör inför social centralnämnd
och enskild ledamots yttranderätt vid sådant förhör, 77/
78:216; — rätt att bli hörd inför nämnden, 80/81:276; -jävför ledamöter
i social distriktsnämnd, 80/81: 268: - fråga om god man för underårig på
grund av jäv har varit förhindrad att delta i beslut av arbetsutskott vid
social distriktsnämnd, 80/81:274; - underlåtenhet att lämna besvärshänvisning
och felaktig sådan, 81/82:168; — jäv för ledamot av social centralnämnd,
sluten omröstning och avgivande av reservation, 81/82:201.

Utredning: utredningsskyldighet enligt BvL vid övergrepp mot barn,
78/79:130; - fråga om underlåtenhet av socialförvaltning att ingripa vid
misstänkt barnmisshandel, 77/78:196, 78/79:130, 144; - kraven på barnavårdsutredning
när barn utsatts för incestbrott; även fråga om uppföljning
av sådant ärende, 79/80:219; - barnavårdsnämnds ansvar för utredning
om faderskap till barn, 79/80:310; - utredning och uppföljning
vid s.k. hemma-hos-terapi, 78/79:171; — vid utredning och åtgärder
måste också beaktas situationen för barnets syskon, 78/79:144, 169, 79/
80:219; - barnavårdsutredning måste genomföras skyndsamt oavsett
om förebyggande åtgärder vidtas, 78/79:144. 167; - kravet på skyndsamhet
vid barnavårdsutredning, 80/81:289, 82/83:168; - handläggningstider
i vårdnadsärenden, 82/83:189; - omotiverade uttalanden i
barnavårdsutredning, 78/79:173; - dokumentation av uppgifter i barnavårdsärende,
78/79:130; - fråga hur en barnavårdsutredning bör sammanställas,
79/80:273; - anmälares anonymitet, 78/79:178; - uppgiftslämnares
anonymitet, 79/80: 275; - fråga om utredning och kommunikation,
80/81:276; — otillräcklig utredning, underlåten kommunicering,
felaktigt beslut och andra handläggningsbrister, 81/82:158; - bristfällig
utredning i ärende om omplacering av fosterbarn, 81/82:161.

Omhändertagande för utredning: en 18 månader gammal pojke
har lämnats ensam i nära ett dygn; fråga om han bort omhändertagas för
utredning, 79/80:271.

Förebyggande åtgärder: barnavårdsnämnds hjälp- och stödåtgärder
beträffande unga lagöverträdare, 76/77: U0; — fosterhemsplacering med
stöd av 26 § 1 BvL, 80/81:289.

Omhändertagande för samhällsvård: förhållandet i barnmisshandelsfall
mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 29 S BvL
och placering utom hemmet i form av förebyggande åtgärd enligt 26 §
BvL, 78/79:127; - fråga om föräldrars förändrade livssyn och religiösa

452

inriktning kan utgöra grund för att omhänderta barn, 78/79:152: — handläggning
av ärende angående omhändertagande för samhällsvård, bl. a.
fråga om samtycke till beslut om samhällsvård, 80/81:276; - socialförvaltnings
handläggning av ärende rörande utländska barn som saknat
familjerättslig anknytning i Sverige; frågor bl. a. om skyldighet att omhänderta
barnen för samhällsvård och om att anmäla behovet av förmyndare
och vårdnadshavare (31 § första st. och 9 § tredje st. BvL), 79/
80: 250; — förutsättningar för samhällsvård enligt 31 § andra st. BvL, 78/
79:174; - hämtning i Finland av ett för samhällsvård omhändertaget
barn, 82/83:173.

Nämndens ansvar för vården: barnavårdsnämnds bestämmanderätt
om permission m. m. för barn på barnpsykiatrisk klinik, 79/80:278.

Samhällsvårdens upphörande: villkorligt upphörande av samhällsvård,
78/79:159, 177, 79/80:230; - prövning av begäran om upphörande
av samhällsvård, 79/80:272; - fråga om när samhällsvård skall
upphöra, 80/81:294; - fråga bl. a. om tillämpningen av 50 § BvL, 82/

83:165.

Fosterbarnsvård: omplacering av fosterbarn, 77/78:211, 81/82:161; —
som fosterbarnsinspektör bör ej utses en anonym innehavare av viss
tjänst, 79/80:278; - fosterhemsplacering med stöd av 26 § 1 BvL, 80/
81:289.

Yttrande till annan myndighet: av domstol begärd barnavårdsutredning
får inte avstanna enbart på parts uppgift att vårdnadsfrågan inte
längre är aktuell, 78/79:169; - långsam handläggning av ärende angående
yttrande till domstol i vårdnadsmål, 78/79:167, 80/81:313, 81/
82:201; - skyldighet att självmant underrätta tingsrätt om omständigheter
av betydelse vid prövning av vårdnadsärende, 80/81: 294.

Anmälningsplikt: skyldighet att göra polisanmälan om övergrepp mot
barn, 78/79:130, 81/82:195.

Samverkan: samarbete mellan socialförvaltning och polis, 77/78:206.

Barnomsorgslagen: förlust av plats i förskolekö när förfrågan från
kommunal myndighet inte besvarats, 76/77:148; — beslut av social centralnämnd
att stänga daghem och fritidshem under personalens studiedagar,
80/81:308.

Öv rigt: polisingripande vid anmäld barnmisshandel, 76/77:100; — socialförvaltnings
registrering av barn som varit vittne till men ej misstänkt för
brott, 77/78:207; — förvaring av barn och unga i häkte och andra frågor
som rör tillämpningen av 94 § BvL, 81/82:172; — åtal mot hemsamariter
för mutbrott, 82/83: 162, 83/84: 146.

Se även Delegation, Domstolsärende, Handläggning, Offentligt biträde.
Skolan, Socialförsäkring, Ungdomsvårdsskola, Vittne, Vittnesförhör.
Jfr Tryckfrihet.

453

Nykterhetsvård, omhändertagande av rusdrycker på vård- och rehabiliteringshemmet
Skarpnäcksgården, 76/77:150; - registrering av nykterhetsanmärkningar
av betydelse för körkortsprövning, 79/80:259: -tvångsmedicinering på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, 80/81: 299; -bristfällig handläggning av nykterhetsvårdsärende, 81/82:208: - underlåtenhet
att vidta hjälpåtgärder för alkoholmissbrukare, 81/82:210: - se
även Allmänna handlingar. Redovisning.

Socialhjälp, fråga om socialhjälp eller utbetalning av pensionsmedel, 77/
78:221; — socialnämnds ansvar för att socialhjälpsbehov tillgodoses. 77/
78:230; — socialhjälp till förbättring av bostad, 77/78:232; - felaktigt
återkrav av socialhjälp, 77/78:223; - socialhjälpsnormer endast vägledande
vid bedömning av socialhjälpsbehov, 78/79:166; - utredning i
socialhjälpsärende. 81/82:236: - fråga om rätten till socialhjälp får göras
villkorad, 82/83:179; - taxeringsnämnds tillgång till uppgift om socialhjälpsbelopp,
81/82:309; - se även Videoteknik.

Socialvård, kommuns ansvar för tillämpningen av vårdlagstiftningen, 79/
80:268.

Ny lagstiftning

Socialtjänstlagen (SoL)

Handläggning av ärende: socialnämnds skyldighet att avge yttrande
i körkortsärenden, 82/83:193; - fråga bl. a. om parts rätt att närvara vid
socialnämndens sammanträde, 83/84:177; - utdragen handläggning i ett
faderskapsärende, 83/84:187; - lämpligheten av att socialförvaltning
inhämtar utdrag ur polisregistret i vårdnads- och umgängesrättsärenden,
83/84:186; - kommunicering av adoptionsutredning med part. 83/
84:187; - handläggning vid socialnämnd av ärenden angående rätt att
inneha skjutvapen, 83/84:188.

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU), rätt för offentligt biträde att närvara vid socialnämnds handläggning
av ärende enligt LVU, 83/84:180; — socialnämnds skyldighet att
pröva behovet av fortsatt vård, 83/84:184.

Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), en person som
har omhändertagits av polismyndighet med stöd av 8§ LVM har fått
kvarstanna hos polisen i 17 dagar - fråga om tillämpningen av 12 §
LVM, 83/84:172; - läkarundersökning i mål om vård enligt LVM, 83/
84:174; - se även Förvaltningsprocess.

Omsorger, om äldre människor: bristfälliga insatser inom äldreomsorgen,
83/84:150.

Rätten till bistånd: avstängning från socialförvaltning, 83/84:161; —
en socialnämnd har utgett bistånd för betalning av en skuld som har
uppkommit vid köp av narkotika - tillämpningen av 6§ socialtjänstlagen
83/84: 169.

Övrigt: social distriktsnämnds framställning till allmän försäkringskassa
om utbetalning av enskilds pension till nämnden, 83/84:162; - bristfällig
handläggning av ett boutredningsärende, 83/84:181; - daghems roll i en

454

umgängesrättstvist, 83/84: 186; - anonymitetsskydd för anmälare, 83/
84: 247; - vägran att lämna ut uppgift om barns vistelseort till vårdnadshavare.
83/84:249.

Stadsplan, se Byggnadsförbud, Fullföljd av talan.

Stiftelse, frågor om tillsynen över stiftelser som förvaltas av länsstyrelse
och om förvaltningens överförande till kammarkollegiet, 78/79:482.

Straff, betydelsen av att kommande lagstiftning medför att åtalad gärning
blir straffri, 77/78:55.

Strafföreläggande, utfärdande av. 81/82:98.

Straffmätning, fängelse kan inte ådömas för kortare tid än en månad. 78/

79: 54.

Straffverkställighet, verkställighet av förvandlingsstraff, 79/80:197; — fråga
om nytt föreläggande om inställelse vid kriminalvårdsanstalt bör utfärdas
i fall där verkställigheten fått anstå under längre tid, 82/83:138: —
dröjsmål med överföring av intagen från häkte till kriminalvårdsanstalt,
82/83:139; - felaktigt föreläggande om straffverkställighet när åtal ogillats
har lett till införpassning på allmänt häkte, 83/84: 126.

Strandskydd, avskrift av länsstyrelses beslut om upphävande av strandskydd
bör tillställas naturvårdsverket. 78/79: 389: - lämpligheten av att
länsstyrelse använder sina befogenheter enligt naturvårdslagen för att
motverka husvagnscamping inom strandskyddsområde, 80/81:479: - se
även Fullföljd av talan.

Strejk, se Arbetskonflikt.

Studiemedel, framställning till regeringen angående rätt till studiemedel för
intagna i kriminalvårdsanstalt, 81/82:373: — höjning av procenttal för
skulduppräkningen för återbetalningspliktiga studiemedel. 82/83:380.

Stämning, se Rättegångsbalken.

Svarsfrist, bör svarsfrist i lösbrev från myndighet anges i ett visst antal
dagar eller till ett visst bestämt slutdatum. 81/82: 319.

Syn. se Taxeringskontroll.

Säkerhet för skattefordringar. tillämpningen av lagen om säkerhet för
skattefordringar m.m.. 82/83:343; - återlämnande av säkerhet sedan
anstånd beviljats med betalning av skatter, 83/84: 321.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, säkerhetsföreskrifter för pansarfordon.
78/79:80: - fråga om gällande säkerhetsbestämmelser iakttagits
vid stridsskjutning, 78/79: 87, 80/81: 200; - brister i tillämpningen av
säkerhetsföreskrifter vid KA 1, 80/81: 162; - se även Domstolsförhandlingar.

455

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg;
fråga om åsiktsregistrering m. m., 76/77:49; - samarbete mellan svensk
och västtysk säkerhetspolis. 78/79:44.

Särskola, se Omsorgs vård.

Taxering, se Sanktionsavgifter, Taxeringskontroll, Taxeringsnämnd.
Taxeringsprocess. - Jfr Allmänna handlingar.

Taxeringskontroll, taxeringskontroll, taxerings- och skatterevision, bevissäkring
m. m. - en översikt av JO-uttalanden på området, med sökordsregister,
82/83:300: - åtal mot kommunal taxeringsrevisor. 82/83:250.
Jfr Allmänna handlingar. Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Taxeringsnämnd

Anstånd med att lämna självdeklaration: sjukdom är laga
förfall och som sådant grund för anstånd med att avlämna självdeklaration;
fråga om förfarandet då sjukdomen fortgår ännu vid taxeringsperiodens
slut, 79/80:447, 80/81:427; — vägrat anstånd, 83/84:310.

Anmaning: innehållet i deklarationsanmaning, 79/80:450; - felaktig
anmaning att deklarera måste återkallas, 83/84: 311.

Beredning av deklarationer: felaktig komplettering hos lokal skattemyndighet
av ofullständig kontrolluppgift, 80/81:411; - beredning av
E-deklarationer, 82/83:280; - registrering av deklarationer hos privat
dataföretag, 82/83:238: - felaktig sambeskattning med grannfrun, 83/
84:314.

Utredningsförfarandet (kommunikation, partsinsyn,
personlig inställelse, tolk): bristande underrättelse om ifrågasatt
avvikelse från självdeklaration m. m., 76/77:262, 77/78:306, 78/
79:317, 79/80:440; — skattskyldigs begäran om förklaring av en ifrågasatt
avvikelse kan inte jämställas med svar på avvikelsen, 78/79: 321; -bedömning av kontrollmaterial, 77/78:307; - taxeringsfunktionär har
ansett sig förhindrad ta del av räkenskapsmaterial som erbjudits av den
skattskyldige, 78/79:320; - brister i utredningsförfarandet hos taxeringsnämnder,
79/80:443, 80/81: 387, 411, 416, 82/83:270; - utnyttjande
av uppgifter från utomstående vid taxering, 78/79:318; - förfrågningar
till utomstående i taxeringsnämndens arbete, 82/83:271; — utformningen
av frågor till den skattskyldige. 82/83:276; - kommunicering och partsinsyn
i samband med omprövningsförfarandet, 82/83:281; - skattskyldigs
rätt att ta del av rättsutredning i taxeringsärende, 82/83: 296; - tolk
och översättare hos taxeringsnämnden, 82/83: 294; jfr Taxeringskontroll;
- underlåtenhet att utreda lätt kontrollerbara påståenden från den skattskyldige,
78/79:325; — samråd mellan taxeringsnämnder, 82/83:297; -skattskyldig vägrad att företräda inför taxeringsnämnd, 80/81:415; -chikanerande upplysning om den skattskyldiges skulder vid taxeringsnämndssammanträde,
83/84: 313; — taxeringsnämndsordförande har i en
deklaration inlagt ett tidningsurklipp med en bild av deklaranten - som
begärt skattelindring på grund av sjukdom - spelande golf. Kritik av
taxeringsnämndsordförandens åtgärd och av lokala skattemyndighetens
vägran att ge deklaranten begärd fotokopia av bilden m. m., 76/77:236.

456

Beslutsförfarandet (bevisvärdering, skönstaxering):
taxeringsnämnd har utan vägande skäl misstrott den skattskyldiges uppgifter.
78/79: 320; - obestyrkt påstående från ledamot i taxeringsnämnd
har lagts till grund för taxering utan att den skattskyldige dessförinnan
fått ordentlig möjlighet att bemöta påståendet; fråga om en taxeringsfunktionärs
trovärdighet utan vidare kan anses större än deklarantens,
79/80:427; - skattskyldig som haft vissa avdragsgilla kostnader har helt
vägrats avdrag för dessa sedan begärt intyg från arbetsgivaren uteblivit,
78/79: 322; - betydelsen av att taxeringsnämnd och skattedomstol klargör
om ett frångående av självdeklaration grundar sig på en skönsuppskattning
enligt 21 § taxeringslagen eller endast innefattar ett rättande av
oriktig uppgift: jfr reglerna om skattetillägg. 76/77:228: — skönstaxering,
taxeringsnämnds tillgång till uppgift om socialhjälpsbelopp. 81/82: 309.

Beslutsförfarandet (mot i v e ri ngs kra v e t, beslutsunderrättelse.
omprövning): bristfällig motivering, 77/78:304, 79/
80:442. 80/81: 387, 82/83: 282: - feltaxering och underlåtenhet att utsända
beslutsunderrättelse, 80/81:417; - omprövningsförfarandet. 82/
83:285.

Beslutsförfarandet (övriga formella frågor): disciplinansvar
för föredragande i taxeringsnämnd som bl. a. utformat en beslutsunderrättelse
som en olämplig tillrättavisning av den skattskyldige. 83/84: 306;
— beslutsförhet. 77/78: 308; — taxeringsnämndsordförandes behörighet
att fatta beslut ensam. 80/81:419, 82/83:292; - lämplig tidpunkt för
taxeringsnämndens sista sammanträde, 80/81:415; - underrättelser mellan
taxeringsnämnder, 82/83:297.

Fastighetstaxering: 1975 års fastighetstaxering: otillfredsställande
beslutsmotivering i vissa fall, 77/78:288; - när får senast beslut om
fastighetstaxering fattas, 81/82: 314; — riksskatteverkets information om
deklaration av småhus inför 1981 års allmänna fastighetstaxering, 82/
83:337; - synpunkter på 1981 års allmänna fastighetstaxering, 83/
84: 276.

Övrigt: jävsfrågor och bisysslor i taxeringsarbetet, 80/81:426; - jäv i
taxeringsnämnd; hjälp åt skattskyldiga att deklarera, 82/83:287; - tillgång
till hjälpmedel vid taxeringsarbetet, 78/79:319; - beskattning av
förmån av fria flygresor med bl. a. SAS, 78/79: 344, 80/81:420; - yttrande
över RS-projektets delrapport 1976:1, ”Rationalisering av skatteadministrationen",
77/78:417; — erfarenheterna från 1979 års taxering av
den nya taxeringsorganisationen, 80/81:387; — erfarenheterna av taxering
i första instans 1980—82, 82/83:269; — misstag från taxeringsmyndighetens
sida bör rättas snabbt och inte först sedan den skattskyldige
vänt sig till JO. 76/77:254; - riksskatteverkets befogenhet att utfärda
anvisningar, 81/82: 323.

T axeringsprocess

Besvärsrätt, behörighet m. m.: tillämpningen av 76 § tredje st.
taxeringslagen. Fråga om förtäckta reservationsbesvär, 78/79: 324; -skrift från skattskyldig med klagomål över taxering har ej vidarebefordrats
från lokal skattemyndighet till länsskatterätten, 79/80:433; - behö -

457

righet att företräda dödsbo i taxeringsmål, 81/82:317; - handläggning av
jävsinvändning mot taxeringsintendent, 83/84: 317.

Processledning, kommunicering m.m.: utformning av föreläggande
för klagande att fullständiga besvärsinlaga, 76/77:263: - samordning
vid behandling av taxeringsärenden som rör samma person eller sak
eller på annat sätt har något inbördes samband, 79/80:446: - inhibitionsyrkande
i taxeringsmål har inte uppmärksammats, 80/81:428: - kommunikationsrutiner
i skattemål, 81/82: 317; - länsrättens handläggningsrutiner,
82/83:326; - skattskyldigs begäran om muntlig förhandling med
vissa vittnesförhör har avslagits av länsskatterätt som samtidigt bifallit
intendentens eftertaxeringsframställning med motivering att den skattskyldige
inte kunnat styrka sina påståenden, 79/80:422.

Taxeringsintendentens uppgifter: befogenheten att granska deklarationer
för skattskyldiga, som anfört besvär till länsskatterätt över
sin taxering, 76/77:246; - taxeringsintendents skyldighet att svara på
den skattskyldiges yttrande i taxeringsmål, 80/81:429; - synpunkter på
taxeringsintendentens uppgifter, 82/83:324; - taxeringsintendents behandling
av en skattskyldigs besvär hos länsrätten (periodiskt understöd
eller underhåll till icke hemmavarande barn), 82/83:327; - frågor om
taxeringsintendentens processföring, 83/84: 316.

Eftert axe ring : tid för framställning om eftertaxering har försuttits
oaktat utredning i form av revisionspromemoria varit klar i god tid före
fristens utgång, 79/80:407; - olägenheter på grund av tidsnöd i vissa
eftertaxeringsmål, 78/79:323.

Övrigt: vilandeförklaring av mål om beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, 83/84:317; - beslutsredovisning (A- och Biinkomst)
hos länsrätt, 82/83: 329; - underlåtenhet att påföra förseningsavgift
bör skiljas från eftergift av sådan avgift, 77/78: 309; - formerna för
expediering av länsskatterätts beslut, 76/77:256; - JO:s synpunkter på
skatteprocessen, 82/83: 323. Jfr Delgivning, Förvaltningsprocess.

Taxeringsrevision, se Taxeringskontroll.

Taxeringsvite, se Taxeringskontroll.

Tillfälligt omhändertagande, omhändertagande enligt 3 § LTO i ett fall av
djurplågeri, 77/78:134; - prövning om omhändertagande enligt 3 § LTO
skall bestå och om förutsättningar för frigivning förelegat, 77/78:133; -ingripande enligt 3 § LTO får ej registreras hos polisen om det avsett
ordningsstörande beteende, 78/79:48; — gripande och överförande till
allmänt häkte av den som omhändertagits med stöd av 3 § LTO, 78/
79:58; - registrering hos sociala myndigheter av omhändertaganden av
betydelse för körkortsprövning, 79/80: 259; - polisman har tagit fram
sitt tjänstevapen vid omhändertagande, 81/82:100; - tillämpningen i
vissa fall av LTO, 82/83:90; — se även Ålidhem.

Tillrättavisning, fråga om utegångsförbud omfattar även lunchtid och annan
tid som ej är fritid, 77/78:156; - bestämmande av tillrättavisning i
nära anslutning till värnpliktigs utryckning, 83/84: 145.

458

Tillsyn, över fondkommissionärer och banker m. m., 78/79: 399. Jfr Stiftelse.
- Se även Berusad, Djur.

Tingsnotarie, prövning av tingsnotaries lämplighet att mottaga förordnande
enligt tingsrättsinstruktionen, 80/81:47; — kritik mot att inskrivningsärende
handlagts av tingsnotarie, 83/84: 32.

Tjänstebrev, jfr Handläggning.

Tjänstefel, åtal mot överste för underlåtenhet att hänskjuta mål till åklagare,
82/83: 151; — åtal för, se Tystnadsplikt.

Tjänstetillsättning, fråga om dokumentation av muntliga upplysningar i
tjänstetillsättningsärenden, 76/77:268. 78/79:366, 80/81:456; - redovisning
inför skolstyrelse av upplysningar i tjänstetillsättningsärende, 80/
81:456; - fråga om hänsynstagande till sökandes alkoholvanor vid bedömande
av hans lämplighet, 77/78: 317; — fråga om oriktiga betygsjämförelser
i sakkunnigutlåtanden. Tillika fråga om illojal maktanvändning
(personförföljelse) i tjänstetillsättningsärenden vid universitet (Helmersfallet),
78/79:357; — den omständigheten att en person figurerat i pressen
i samband med en terroristrättegång ej godtagbart skäl mot att
återanställa henne i telefonväxeln vid ett sjukhus, 78/79:372; — myndighet
får inte låta utfråga sökanden till tjänst om deras politiska uppfattning,
79/80:459; - fråga om ansökan om tjänst kommit in i rätt tid, 80/
81:446; - underrättelse om tillsättning av tjänst, 77/78:322, 79/80:463,
80/81:446; - dröjsmål med handläggningen av besvärsärende om tillsättning
av tidsbegränsad tjänst, 79/80:465; — handläggning i försvarsdepartementet
av ärende angående tillsättning av tjänst, 80/81:155; —
frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut, 80/81:433, 436, 440;

— skolmyndighets skyldighet ge sökande till tjänst tillfälle komplettera
ansökan, fråga om jäv vid tillsättningsbeslut, 83/84: 326; - se även
Allmänna handlingar. Förvaltningslagen, Jäv.

Tjänstgöringsintyg, utformningen av tjänstgöringsintyg för värnpliktiga,
79/80: 154.

Tjänstledighet, ändring i lärares ledighetsansökan, 82/83:383.

Tolk, se Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Trafikvakt, skyldighet för trafikvakt att på fråga uppge sitt namn, 77/
78: 259.

Tredje man, se Avhysning, Utmätning.

Tryckfrihet, förbud mot uppsättande av vissa tryckta bilder i logement har
ansetts inte strida mot tryckfrihetsförordningen, 78/79:101; — förbud
mot försäljning av skrifter inom marinens skolor och övriga förband, 78/
79: 103; - affischering på daghem och barnavårdscentraler, 79/80:217;

— utfrågning vid förundersökning och i rättegång av förläggare om vem
som författat en under pseudonym utgiven tryckt skrift, 79/80:344; —
inskränkning i rätten att sprida information inom myndighet, 81/82:287.

459

Tull. tillämpningen av 36 § tullagen. 78/79: 528.

Tunnelbana, utrymning av vänthall, 79/80: 94.

Tvistemål, svaranden har ej fått tillfälle att svara innan målet avgjordes
genom tredskodom, 80/81:35; - svaranden har ej fått anstånd med att
ange grunderna för sitt bestridande, 80/81:39; - handläggning av bl. a.
tvistemål om mindre värden, 80/81:42; - bristfällig handläggning av mål
om parkeringsavgift, 80/81:47; - information om tid för fullföljd av talan
mot dom, 81/82:45; - vilandeförklaring i indispositivt mål, 81/82:25; —
personlig inställelse vid muntlig förberedelse i mål om underhållsbidrag,
83/84:40; — se även Avvisningsbeslut, Rättegångsbalken, Vårdnad om
barn.

Tvångsmedel, befogenheten av beslutade tvångsåtgärder mot advokat som
misstänkts för brott; fråga om disciplinär påföljd för åklagare och domare,
77/78: 19; — se även Anhållande, Beslag, Husrannsakan, Häktad,
Hämtning, Kroppsvisitation, Kroppsbesiktning, Taxeringskontroll.

Tystnadsplikt, yttrande över tystnadspliktskommitténs betänkande "Tystnadsplikt
och yttrandefrihet”, 76/77:307; — omfattningen av tystnadsplikten
inom socialvårdsområdet, 77/78:263; - tystnadsplikt i ärende
om utseende av kommunal barndagvårdare, 77/78:275; - ledamot av
styrelsen för ett av riksbankens avdelningskontor har obehörigen överlämnat
vissa sekretesskyddade handlingar till länsstyrelsen. Åtal för
brott mot tystnadsplikt, alternativt tjänstefel, 78/79:200; - åtal mot
ordförande i social centralnämnd för brott mot tystnadsplikt. 79/80:340;
- tystnadsplikt i införselmål, 80/81: 381; - tystnadsplikt och handlingssekretess
i hälsovårdsärende rörande djurhållning m.m.. 80/81:473; -för kurator vid socialmedicinsk klinik, 82/83:226; - handlingar i ett
personalärende har vid ett "stormöte" delats ut till de anställda vid en
myndighet, 83/84:258.

Umgängesrätt, se Förvaltningsprocess, Vårdnad om barn.

Undanhållande, se Disciplinmål.

Underrättelse, till anhörig om omhändertagande, 78/79:68, 80/81: 130: -om beslut i socialhjälpsärende, 81/82:234: - skyldighet för utskrivningsnämnd
att lämna patient skriftlig underrättelse, 83/84:207; - se även
Handräckning, Målsägande, Rättsmedicinsk undersökning, Tjänstetillsättning,
Utmätning.

Undertryckande av urkund, se Tvångsmedel.

Undervisning, se Personlig integritet, Utbildning.

Ungdomsvårdsskola, otillåten permission för elev som intagits för observation
på ungdomsvårdsskola, 79/80:213; — användningen av specialavdelning
för "öppna” elever; även fråga om permission och beräkning av
maximal vistelsetid, 79/80: 241; — vägran att ta emot elever som inställts
genom polisens försorg, 81/82: 172.

460

Uppbörd

Debitering av skatt : bristande kreditering av preliminär A-skatt för
skattskyldig bosatt utom riket m. m., 83/84:317; - fråga om preliminär
taxering och debitering av preliminär B-skatt kan ske efter utgången av
löpande inkomstår, 78/79:328; - B-skattekontroll. 82/83:340; - frågor
om debitering och betalning av tilläggspensionsavgift, 79/80:449; -handläggning av begäran om debiteringsrättelse i fråga om församlingsskatt,
79/80:431; — kravet på mantalsskrivning för lindring av församlingsskatt.
82/83: 338.

Jämkning, skatteavdrag m. m.: ansökan om jämkning av skatteavdrag
på lön bör behandlas skyndsamt. Göres ansökan långt före inkomstårets
början kan dock hinder möta häremot, 76/77:253; - olikartad
bedömning av sökandes förmögenhetsförhållanden i ärenden om
nedsättning av skatteavdrag på grund av existensminimum, 79/80:434;
- avdrag för preliminär skatt på folkpension och sjukpenning, 82/
83: 335; — skatteavdrag på semestermedel, 83/84:320.

Anstånd med inbetalning av skatt: lokal skattemyndighet har
meddelat ”interimistiskt beslut” i ärende om anstånd med skattebetalning,
78/79:327; — fråga om skattskyldigs dödsfall kan anses utgöra
grund för anstånd med skattebetalning, 79/80:430; - anstånd med inbetalning
av skatt, 81/82:320 och 348, 82/83:324, 336; — skall inbetald
kvarskatt återbetalas när anstånd sedan medges, 82/83:334*, — se även
Konkurs.

Indrivning av skatt: oriktiga skattekrav har drabbat enskild på grund
av ett flertal felaktigheter från myndigheternas sida. Myndigheterna har
visat olämplig attityd mot den skattskyldige, när denne sökt rättelse.
Ändring enligt datalagen av felaktig registeruppgift, 79/80:409. Se vidare
Indrivning.

Arbetsgivaransvar m.m.: lokal skattemyndighet har i visst fall jämlikt
75 § uppbördslagen fastställt att arbetsgivare är jämte arbetstagaren
betalningsansvarig för visst belopp som bort innehållas av lönen som
preliminär skatt. Fråga om arbetstagaren äger besvära sig över beslutet,
76/77:239, 77/78:293; - arbetsgivare har ansökt om betalningsföreläggande
mot arbetstagare i stället för att återkräva ett skattebelopp i den
ordning som stadgas i 76 § uppbördslagen. Kritik av en statlig myndighet
för dess handläggning i egenskap av arbetsgivare, 80/81:431; - vem är
arbetsgivare i uppbördslagens mening: anställningsmyndigheten (FOA)
eller löneutbetalningsmyndigheten (FCF), 82/83:333; rutinerna för upprättande
av granskningsrapport och indrivningshandlingar beträffande
handelsbolag, 82/83:336, 366.

Besvärsreglerna: både länsskatterätten och länsstyrelsen har ansett
sig vara förhindrade att pröva besvär i uppbördsmål, 80/81:429.

Uppgiftsplikt. se Taxeringskontroll. Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Upphandling, dokumentation och kommunicering av muntliga upplysningar
i upphandlingsärende, 79/80:334; - handläggning av upphandlings -

461

ärende betr. tidpunkten för anbudsprövningen, övergång från sluten
upphandling till förhandlingsupphandling m.m., 81/82:380; - tillämpning
av upphandlingsförordningen vid upphandling av entreprenad som
omfattas av myndighets förhandlingsskyldighet enligt 38 § medbestämmandelagen,
82/83:431.

Uppsägning, se Entledigande.

Utbildning, linjenämnds rätt att ändra i kursplan, 82/83:381, se Värnpliktig Utegångsförbud,

se Tillrättavisning.

Utlämning, felaktigt förfarande vid begäran om utlämning, 78/79:55; —
hämtning i Finland av ett för samhälls vård omhändertaget barn, 82/
83: 173.

Utlänning, avvisning av, 79/80:135, 83/84:92; — polisens inre utlänningskontroll,
81/82: 101; - handläggning vid polismyndighet av ärende angående
avvisning av person som sökt politisk asyl, 83/84:88; - polisens
befattning med den inre utlänningskontrollen; fråga om tillåtligheten av
husrannsakan, 83/84:105; — se även Barnavård, Förundersökning, Förvar,
Rättshjälp, Översättning.

Utmätning, utmätt gods har sålts på exekutiv auktion trots att överexekutor
beslutat om inhibition, 78/79:230; - underrättelse enligt 59 § utsökningslagen,
78/79:235, 79/80:402; - svårtydd underrättelse om sökt
utmätning; återvinning i mål om betalningsföreläggande efter utmätning,
81/82:361; — förutsättningar för pantbrevsutmätning, 78/79:238; — utmätning
och kvarstad av belopp påträffat i intagens bostadsrum på
kriminalvårdsanstalt, 80/81:261; - intagens möjlighet att närvara vid
utmätningsförrättning på kriminalvårdsanstalt, 82/83:373; — löneutmätning,
80/81:373; - utmätning hos fel person, 80/81:375; — av egendom
som påstås tillhöra tredje man, 80/81:375, 82/83:376; - hos omyndig,
80/81:383; - självrättelse av utmätning, 80/81: 379; - utmätning av
fordrans kapitalbelopp har fått vila i avbidan på komplettering betr.
räntesatsen; kritik häremot liksom mot kompletteringen och redovisningen
av utsökningsmålet, 81/82: 334; - sättet för återlämnande till
gäldenär av utmätt gods sedan utmätningen hävts, 81/82:365; - förutsättningarna
för verkställighet av enskild vägsamfällighets debiteringslängd,
81/82:339; — utmätning och säkerställande av högre skattebelopp
än som var restfört, som säkerhet för ännu inte restförda skattefordringar,
82/83:343; - se även Indrivning, Införsel, Lagfart, Utsökningsmål.

Utredning, myndighets utredningsansvar (länsstyrelses handläggning av
kilometerskatteärende), 77/78:310; - se även Barnavård, Brottmål, Disciplinmål,
Kriminalvård, Polismyndighet, Socialhjälp, Taxeringskontroll,
Taxeringsnämnd (Utredningsförfarandet).

Utskrivning, se Omsorgsvård, Psykiatrisk vård.

462

Utskrivningsnämnd, iakttagelser vid inspektion, 80/81:340, 81/82:256; -skyldighet att lämna besvärshänvisning, 83/84:207; - skyldighet att
lämna skriftlig underrättelse, 83/84:207; - jäv för ordförande, 83/
84:203.

Utsökningsmål, personförväxling i utsökningsmål hos kronofogdemyndighet,
78/79:236; - kommunikation med borgenär; tillika fråga om
inhämtande av yttrande från kronofogde vid besvär över utmätning, 78/
79:237; - dubbla exekutiva åtgärder hos kronofogdemyndighet, 78/
79:239; - talan mot överexekutors beslut vid anstånd med försäljning av
fastighet, 78/79:241; - avskrivning av små belopp i allmänt utsökningsmål,
81/82: 357; - prioriteringen mellan enskilda och allmänna mål, 81/
82:365; - felaktig rådgivning, 82/83:374; - insamlande av uppgifter om
enskild person, 82/83: 375; — se även Amorteringsplan.

Val, kritik av informationsbroschyr för invandrare, utarbetad av invandrarverket
inför valen 1976, 77/78:363; — fråga om politiskt parti vid
beställning av valsedlar är skyldigt uppge kandidaternas personnummer
och om länsstyrelses förfarande då sådan uppgift saknats, 78/79:442.

Valuta, handläggning hos polis och åklagare av ärende rörande försök till
valutasmuggling, 77/78:64.

Vapenfri tjänst, yttrande över 1973 års vapenfriutrednings betänkande
”Rätten till vapenfri tjänst”, 77/78:430; — vapenfria tjänstepliktigas
tjänstgöring vid Karlstads flygplats, 80/81:216; — motivering av beslut
om avslag på ansökan om vapenfri tjänst, 80/81: 158.

Vapentillstånd, frågor vid omhändertagande av vapen och återkallelse av
vapenlicens, 76/77:109; — handläggning vid socialnämnd av ärenden
angående rätt att inneha skjutvapen, 83/84:188.

Vapenvägrare, felaktiga inkallelser och bestraffningar av vapenvägrare, 76/
77:122, 77/78:160, 79/80:151; — klagomål mot åtgärder vidtagna av
regemente och domstol samt polis- och åklagarmyndigheter för skyndsam
handläggning av mål mot vapenvägrare, 77/78:144; — värnpliktigs
vapenvägran bör inte föranleda att den värnpliktige tillfrågas om han
tillhör vapenvägrarorganisation eller politisk förening, 76/77:122.

Varusmugglingslagen, fråga om tillämpningen av 19 §; särskilt skyldigheten
att föra protokoll och utfärda bevis om kroppsvisitation, 79/80:502.

Verkställighet, se Straffverkställighet.

Videoteknik, användning av videoteknik i den psykiatriska sjukvården, 79/
80:285; - inom socialvården, 82/83:179.

Visitering, frihetsberövads rätt att kontrollera medel som omhändertas vid
avvisitering, 78/79:64; - utlämnande av egendom som omhändertagits
vid avvisitering, 78/79:65; — visitation på kriminalvårdsanstalt. Samarbete
mellan kriminalvård och polis, 79/80:182; - se även Kroppsvisitation,
Kroppsbesiktning, Polismyndighet, Skolan, Varusmugglingslagen.

463

Vite, se Fullföljd av talan, Taxeringskontroll.

Vittne, Vittnesförhör, ordförande i tingsrätt har efter huvudförhandlings
slut haft telefonkontakt med vittne som hörts vid förhandlingen, 76/
77: 107; - vittnesförhör under ed i länsrätt i mål om omhändertagande
för samhällsvård; även fråga om vittnen erinrats om innehållet i 36 kap. 3
och 6 §§ RB, 79/80:282. Se Arrest, Brottmål.

Vräkning, tillämpningen av regeln i 193 § 2 mom. andra punkten UL om
utsträckt anstånd med vräkning, 79/80:396; - vräkningen från Hässelby
familjehotells restaurangmatsal, 82/83:355; — se även Polismyndighet,
Tredje man.

Våldförande, se Häktningsförhandling.

Vårdare, se Förundersökning.

Vårdnad om barn, tingsrätt har förbjudit vårdnadshavare att föra barnen
från Sverige, 81/82:48; — hörande av barn vid tingsrätt i mål om vårdnad
och umgängesrätt samt vissa andra handläggningsfrågor, 81/82:25; -utredning i vårdnadsmål när föräldrarna är ense, 81/82: 38; — interimistiskt
beslut av domstol i vårdnadsfråga har grundats pä oredovisade
underhandsuppgifter, 83/84:30; - se även Gemensam vårdnad, Socialtjänstlagen.

Vägtrafikskatt, myndighet har opåkallat tagit upp frågan om eventuellt
straffansvar i samband med upplysningar till enskild om innehållet i
vissa vägtrafikskatteregler, 79/80:451; - se även Utredning, Taxeringskontroll.

Värnpliktig, kompletterande utbildning av värnpliktiga, 80/81:212; motivering
av beslut i ärende om anstånd med värnpliktstjänstgöring, 81/
82: 132; — handläggning av ärende om ändrad uttagning för värnpliktsutbildning,
81/82:138; — värnpliktiga vid kustjägarskolan har skadats i
samband med jägarmarsch, 81/82: 144; — kommendering av värnpliktig
och utövande av bestraffningsrätt i disciplinmål, 81/82:146; se även
Fritid, Hämtning, Läkarvård, Tjänstgöringsintyg.

Yttrandefrihet, militär befattningshavares rätt att lämna upplysningar till
massmedierna, 77/78:267; - rätten för forskare vid Sveriges geologiska
undersökning (SGU) att fritt meddela sig med pressen, 79/80:385; —
öppet brev rörande uppmärksammad skatteaffär från taxeringsintendenten
i målet (Bergman-affären), 78/79:242; - presskonferens anordnad av
riksskatteverket i Bergman-affären, 78/79:242; — yttrandefrihet och
konkurrensbegränsning, 83/84: 252.

Åklagare, skyldighet att även taga fram omständigheter som talar till
tilitalads förmån, 77/78:123; - underrättelse till underårigs ställföreträdare
om möjligheten att föra skadeståndstalan genom åklagare, 81/
82:99; - se även Anhållande, Förundersökning, Häktad, Riksåklagaren,
Strafföreläggande, Utlämning, Valuta.

Ålderdomshem, se Sjukvård.

464

Ålidhem, granskning av polisens åtgärder vid demonstrationer m. m. i
anledning av skolbygge, 79/80:64.

Åsiktsfrihet, skyddet för enskilds åsiktsfrihet vid kontroll i ärende om
kommunalt bidrag till ungdomsorganisation, 77/78:386; — uppgift om
deltagare har ställts som villkor för kommunalt bidrag till verksamhet,
som har bedrivits av politisk ungdomsorganisation, 79/80:375. Jfr Förhör,
Tjänstetillsättning.

Åsiktsregistrering, se Säkerhetspolisen.

Åtal, dröjsmål med väckande av åtal, 77/78:55.

Åtalsanmälan, jfr Taxeringskontroll.

Återanställning, se Tjänstetillsättning.

Återbetalning, se Expeditionskungörelsen.

Återtagande, se Avbetalningsköp, Konsumentkreditlagen.

Återvinning, se Utmätning.

Ändring av beslut, se Självrättelse, Tjänstetillsättning.

Överförmyndare, rättens inspektion hos överförmyndaren, 79/80: 107; —
uttalanden med anknytning till förmynderskapslagstiftningen, 80/81:20;
- överförmyndares utredningsskyldighet i ärende om förordnande av
god man enligt 18 kap. 3§ föräldrabalken, 83/84:53.

Översättning, av handlingar på främmande språk, 78/79:78; — av brottmålsdom
till främmande språk, 82/83: 137; — jfr Tolk.

Övervakningsnämnd, se Kriminalvård.

465

Bilaga 4

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN
Report for the period July I, 1982 to June 30, 1983
Summary in English

Holders of the office of Parliamentary Ombudsmen during the current
period havé been Mr Per-Erik Nilsson, Mr Anders Wigelius, Mr Sigvard
Holstad and Mr Tor Sverne.

Mr Nilsson, who is also Administrative Director of the Office, is in
charge of matters concerning taxation cases and the execution of judgments.
He also deals with matters of principle of political interest, e.g.
cases concerning general elections. Mr Wigelius supervises the courts of
justiee, the public prosecutors, the police and the prisons. Mr Holstad
supervises the armed forces, education and all matters concerning civil
administration not supervised by other Ombudsmen. Mr Sverne supervises
the field of social welfare, public health and social insurance.

During the current period 3846 new cases were registered with the
Ombudsmen; 3688 of them were complaints received and 133 were cases
initiated by the Ombudsmen themselves on the basis of information contained
in newspaper articles, observations made during inspections or on
other grounds. The remaining cases related to organizational matters.

It should be noted that the schedule shows cases completed during the
period, not all complaints lodged.

The following are some of the cases dealt with by the Ombudsmen.

Schedule of cases initiated by Ilie Ombudsmen and finislied during the period July 1, 1982-June 30, 1983

Activity concerned Result

Closed Admonitions Prosecutions Proposals Total

without or other or discipli- to Parlia final

criticism nary procee- mern or the

criticism dings Government

Courts 2 3 I h

Public prosecutors I I

Police authorilies 5 2

Armed forces 2 2

Prison administration I I 2

Social welfare 2 26 2X

Medical care 8 17 25

Execution 3 4

Taxation 13 13

Miscellaneous II 20 31

Total 32 89 I 122

30 Riksdttgen 1983184. 2 sami. Nr I

466

Schedute of complaint cases finished during the period July I, 1982—June 30, 1983

Activily concerned	Dismissed Referred without to other investi- agencies gation or State organs	No criti- Admoni-cism after tions or investiga- other tion criticism	Prosecu-tions or discipli-nary pro-ceedings	Proposals to Parlia- Total ment or the Gov-ernment
Courts	... 118	1	215	28	1	363
Public prosecutors	49	5	74	9		137
Police	101	4	207	61	5	378
Armed forces	31		14	6		51
Prison administration	48	3	203	12		266
Social welfare	69	3	223	48	1	344
Medical care	. . 105	13	126	16	1	261
Social insurance	83		64	21		168
Labour märket etc	31		19	2		52
Plänning	39		42	12		93
Execution	II		67	12		90
Local government	76		26	11	1	114
Communications	91	5	39	10		145
Taxation	... 173	37	144	89	2	445
Education, culture,
State Church	53	1	30	15	1	100
Agriculture, environmental
management, public health ...	54		56	10	1	121
Civil service	76		31	18		125
Publicity of official
documents	23	2	30	12		67
Miscellaneous	77		77	38		192
Complaints outside
jurisdiction and
complaints of obscure
meaning	110					110
Total	... 1418	74	1687	430	13	3 622

Ordinary courts of law

In the present Annual Report Ombudsman Wigelius has presented the
entire contents of a statement in response to several complaints against the
trial of a case at the Norrköping District Court which attracted much
attention, the prosecutor having requested detention of two members of an
English football team as being suspected of sexual assault upon a 19-yearold
girl. The application for a detention order had been rejected. The
complaints were directed mainly against the fact that the court had decided
to institute examination of the plaintiff, an unusual measure in a hearing on
a detention issue, and it was asserted that she had been subjected to
unnecessary strain. The Ombudsman, however, found no reason for criticism
of the court. - In another statement reproduced in its entirety the
Ombudsman directed criticism against a district court judge for having,
without recording the fact, of his own accord called for additions to the
investigation in a case of custody of children before an interim decision
had been notified. Among other cases reported in this section may be

467

mentioned a couple in which the Ombudsman found reason to emphasize
the importance of public authorities giving distinct replies to enquiries
from the general public.

The penal system

By reason of an event which attracted much attention, when a prison
inmäte on furlough and his attendant warder who had been under the
influence of alcohol were involved in a serious traffic accident. Ombudsman
Wigelius - as in the preceding year - dealt in quite considerable
detail with the conditions for granting of brief furlough. He directed very
serious criticism against the administration of a prison for the way in which
the object for and the time of furlough were decided upon.

A prison warder, L., wrote to the Ombudsman and stated that among
the prison staff there occurred thefts of lood from inmates and cheating in
the payment for meais provided by the employer. L., who was particular
that the prison staff should set a good example, had reported the conditions
to the prison administration. The latter, however, had merely issued
a message to the staff with a warning of disciplinary action. The effect of
this had been only temporary. L. himself had been subjected to pestering
by colleagues. He had then requested that the National Prison and Probation
Board should take action against the unsatisfactory state of affairs.
After some investigation, however, the Board had left the matter to be
dealt with by the prison administration. The particulars in L.’s report were
largely confirmed by the Ombudsman’s investigation. In his statement,
which is reproduced in its entirety in the present Annual Report, he
emphasized that L.’s complaints related to crime such as theft, petty theft
or fraudulent conduct and not solely disciplinary oflences. On the suspicion
of criminal conduct by employees a report should havé been made to
the police. The Ombudsman denoted the attitude of the prison administration
to what had occurred as surprisingly palliative and belittling and found
the neglect of the Board to take action to be reprehensible.

Among other points under the heading of the penal system statements
havé been made concerning the protection of anonymity of a detainee. the
forms for surveillance of inmates on visits to a lawyer, and the right for
defence council to meet a detained client in the evening.

The police force

In his supervision of the police force Ombudsman Wigelius has had
reason to consider whether the poiice in Gothenburg had the right to put a
stop to a pop concert on a large sports-ground. The reasons for the police
intervention had been that, after complaints from people living nearby, the
arranger of the concert had not obeyed a police order to lower the sound
volume and that the concert had continued later in the evening thån had
been anticipated. The Swedish conslitution ensures to every citizen free -

468

dom of assembly, i. e. freedom to arrange and attend a meeting for information,
expression of opinion or other similar purpose, or for presentation
ofan artistic performance. The freedom of assembly may be restricted by
law, but only out of regard for, among other tnings, order and safety at the
meeting. According to the law regulating questions of public meetings the
police may disperse a meeting if it causes “serious disorder”. Ombudsman
Wigelius stated that he had difficulty in seeing how noise from a pop
concert could occasion police intervention for other reason thån the occurrence
of manifest criminal behaviour, e.g. molestation. This had not been
so at the concert. Even if the noise had been disturbing, Wigelius considered
it manifest that no serious disorder had occurred. He stated, furthermore.
that failure by the arranger to observe the police directions could not
in itself constitute a legal ground for dispersing the meeting.

In a number of cases during the year Ombudsman Wigelius has dealt
with matters of police application of the aliens legislation. The present
Annual Report contains three cases of this kind. One of them concerned a
Polish Citizen who had been returned to Poland after having come to
Sweden hidden on board a timber barge. The reason was stated to be that
the man had not applied for political asylum but said he had come to
Sweden on economic grounds. After discovering that the man had told the
police that he would probably be sentenced to imprisonment if he returned
to Poland, Wigelius stated that this should havé been recognized as an
assertion of political persecution in his native country. The police should
therefore havé referred the matter to the National Immigration and Nationalization
Board. In another case Ombudsman Wigelius criticized a police
authority for having, without sufficient reason, taken into charge a Bolivian
citizen who had applied for political asylum in Sweden and kept him in
custody for severa! days. Serious criticism was also directed in one case
against policemen for having, without lawful reason, subjected the rooms
of alien citizens to search in the general object of discovering whether
there existed there any aliens without permit to reside in Sweden.

Responsibility of conscripts for missing equipment

At an inspection of an infantry regiment in September 1982 Ombudsman
Holstad discussed with representatives of the conscripts and with the
regimental command, among other matters, various procedural questions
which arose as a result of losses of equipment among the conscripts. By
reason of the discussion Ombudsman Holstad entered in the minutes the
lollowing statement.

“Losses of equipment during the training of conscripts are manifestly
lurge. Losses olten occur among desirable materials such as wind jackets,
shirts, compasses, etc. For the conscript to be held liable “special reasons”
are required having regard to the nature of the action, the status of
the conscript, the interest of the injured party and other circumstances. In

469

the individual case the result of an examination of the question of indemnification
is naturally for the most part that the loss should be borne by the
State.

“The losses thus involve costs for the state, but also lead to shortages of
equipment. In wartime such shortages may cause difficulties for soldiers to
perform their tasks and affect their chances of survival. Care and supervision
of equipment entrusted to them are therefore an important element in
their training. Regulations exist, furthermore. as to how equipment shall
be maintained and kept. The main gist of these regulations is that desirable
equipment shall be kept in a specified place under supervision or locked
up. In many cases undoubtedly the loss of equipment is due to neglect that
is to be judged as a breach of official duty (Penal Code 21:18). It may be
added that the question of criminal liability and reprimand shall be judged
independently of that of indemnification.

“It appears doubtful whether the practice adopted in the regiment is in
keeping with the foregoing remarks. On the one hand it seems that to a
fairly large extent conscripts reimburse missing equipment. Admittedly
this is done voluntarily in most cases. But, of course, the high frequency of
payments appears dubious all the same. On the other hand it is manifestly
uncommon that disciplinary punishment or reprimand occur for carelessness
or negligence with missing equipment.

“I havé not found sufficient reason to investigate in greater detail the
application of existing rules in the regiment. I assume that, in the sequel,
what I havé now stated about the implication of the rules will receive
attention.”

Care of the elderly

In a complaint to the Ombudsman a policeman in Malmö stated that in
the course of his duties he had noticed that an elderly couple had been
locked into their dwelling at the instigation of the social and medical
services in Malmö. This was done in order to prevent the couple, both of
whom were in a confused state of mind, from leaving their dwelling and so
coming to harm.

The Ombudsman’s investigation showed that the 80-year-old couple,
who suffered from senile dementia with increasing state of confusion, had
been kept löcked up to prevent mainly the husband from leaving the
dwelling. The staff of the home care service and of the social home help
service, who regularly visited the couple, had keys to their flat. After these
visits the couple were locked in again.

The social welfare committee and the director of the medical services
declared in their reports on the case that, as soon as it was known what had
occurred, all staff had been informed that patients should not be kept
locked up. The reports pointed out at the same time that the object of the

470

measure was to enable the couple to remain in their own home during their
lifetime.

Severa! physicians. however, stated that the keeping of persons behind
locked doors was a regular occurrence and that locking into a person’s
own dwelling was a form of care which functioned well and was humanitarian
and practical. One physician declared that the choice between locking
into the home under the care of loving relatives and admission to a mental
hospital appeared an easy one. Medical. psychological and humanitarian
considerations were in his opinion considerably more weighty thån the. in
this case. "imaginary aspects of security afforded by the law”.

By reason of these statements Ombudsman Sverne called attention in
his decision to the rights and decisions guaranteed to one and all under the
constitution. Every Citizen is protected under the constitution against
deprivation and other restrictions of liberty. This protection can only be
restricted with the authority of law. To ailow “practical reasons” to take
the place of the constitutional support postulated for restriction of liberty
may. of course. not occur.

Sverne continued:

“To cite humanitarian reasons appears even more objectionable. It is
difficult to see the humanity in keeping confused elderly persons iocked
into their flat without constant supervision and with the manifest risk of
injury that this incurs.

“Those who consider that locking up in the home should be an alternative
form of care proceed from faulty premises also in other respects. The
question is simplified to that of locking into the home. on the one hand.
and. on the other, separation of a married couple for care in the destructive
environment that care of the mentally diseased is stated to offer.

“The reasoning presents a view of care of the elderly as being devoid of
resources. as having no alternative forms. The discussion should instead
be conducted on the basis of how the available resources for care of the
elderly and in the medical services can better be utilized to meet the need
for care of these elderly persons in a State of senile dementia. The discussion
should also relate to how the organization should be changed so as
better to respond to the need for supervision of these elderly persons.

“The statements in the reports express a lack of understanding of the
need for coordination between care services. They show. too, that the
resources for care of the elderly are felt to be all too limited.”

After Ombudsman Sverne had pronounced his decision, he visited
Malmö for conversation with representatives of the social and medical
services. In that conversation the opinion was unanimous that the locking
up of elderly persons in need of care should in no case occur without the
authority of law.

471

A social welfare committee has given permission for payment of a
debt incurred for purchase of drugs — application of § 6 of the Social
Services Act

According to §6 of the Social Services Act the individual is entitled to
assistance from a social welfare committee for his sustenance and the
conduct of his life in other respects if his needs cannot be met by other
means.

On 23 February 1982 an evening paper had an article headed “Local
council pays a girl’s drng debt”. The article States that a giri (N.N.) had
approached the District 4 Social Welfare Committee in November 1981 to
get money for settlement of a drng debt. When her request was to be
considered by the Committee, the officials had the view that the local
counciFs money should not be used for settlement of debts incurred
through drng abuse. The Committee nevertheless decided to give the girl
the money, as it did not wish to impair her chances of rehabilitation.

By reason of the newspaper article the Ombudsman received several
complaints. One complainant asked that the Ombudsman should investigate
whether the politicians and officials who had dealt with the case had
acted properly. As trade in drugs is unlawful it must be unlawful, in the
complainant’s opinion, to pay compensation out of public funds to a
person who has sold a drng.

The Committee declared in its statement that the right to assistance was
not tied to any special cause, stated in the Act, of the need for help.
According to the Committee there was no hindrance to the grant of
assistance in a case such as this. The National Board of Health and
Welfare, whose opinion was obtained in the matter, found no reason to
direct any criticism against the Committee.

The investigation made by Ombudsman Sverne showed that the applicant
for assistance, N.N., had in the purchase of drugs incurred a debt to
the seller. Officials of the social services had lent N.N. money to pay off a
part of the debt. The Committee had thereafter decided to grant assistance
to N.N. to enable her to pay back what she had borrowed. In Sverne’s
opinion the Committee had thereby accepted that a debt due to sale of
drugs could constitute a basis for assistance. Ombudsman Sverne went on
to say:

“A social welfare committee shall give an individual the assistance he
needs for his sustenance and for conduct of his life in other respects if his
needs cannot be met by other means. The Social Services Act contains no
detailed regulations governing the choice of measure to be adopted. The
freedom allowed by the Act is, however, not unlimited.

“The sale and possession of drugs is punishable. The debt in question
arose in conjunction with such criminal action. The payment of a drng debt
is admittedly not a criminal act under the Narcotic Drugs Act. But it
appears highly improper that the freedom to grant assistance allowed by

the Social Services Act be used to settle a debt which originally arose due
to sale of drugs. A measure which in fact implies support for criminal
activity cannot be accepted."

Forcible medication of patient in the home

A woman had been committed to hospital. She was discharged on trial
with the instruction to visit the hospital every 14th day for injection of a
certain medicine. As she failed to follow the instruction, she was visited in
her home by a police officer and staff from the hospital, who gave her the
prescribed medicine.

The matter was reported to Ombudsman Sverne who, after investigation.
made the following statement.

“Under the provisions of the constitution every Citizen is protected
against forcible bodily encroachment by a public authority. Exceptions
from this rule may be made only in cases specified in law or other statute
issued by authority of the law in accordance with particular conditions
stated in the constitution. The giving of an injection to a person without his
consent is to be regarded as bodily encroachment as envisaged in the
constitution.

“Under the provisions of the Act on Psychiatric Treatment in Detention
in Certain Cases (LSPV) a person admitted to hospital may be subjected to
the compulsion necessary having regard to the purpose of the treatment. A
committed patient may therefore, while in hospital, be given the necessary
treatment against his will. The provisions of the Act do not, however, give
support to the compulsory application of such treatment outside hospital.

“In the present case, therefore, both the medical service and the police
dearly acted contrary to the law when the patient was injected in her home
with police assistance.”

Right for hospital to reject patienfs attorney

A patient committed to hospital under the Act on Provision of Psychiatric
Treatment in Detention in Certain Cases (LSPV) had issued a power of
attorney to two persons to act on his behalf. The latter complained to the
Ombudsman that they had been refused permission to contact their principal
by physicians at the hospital.

Ombudsman Sverne, after investigating the case, made the following
statement.

“It is of great importance that a person compulsorily taken in charge for
psychiatric treatment in detention is enabled to employ the services of an
attorney both for review of the grounds for detention and for assistance in
other matters arising therefrom. A detainee should therefore as soon as
possible be enabled to meet his attorney unless special reasons dictate
otherwise. Special reasons for denying this permission may be that the
detainee’s state is such that, on medical grounds, he should not be dis -

473

turbed. It is evident from LSPV that in such cases it is permissibie to limit
the patient’s contact with the outer world. But great restrictivity must be
observed as regards entire severance of a detained patient from the outer
world. This may be done only if manifestly called foron medical grounds.”

Right of medical staff to communicate with the mass media

The staff of a nursing home for the chronically ill discovered. when
making up a patient’s bed, that he had worms in infected sores on the foot.
The reason for this want of proper care was stated to be the cutting down
of staff at the medical establishments in the area. The nursing home staff
therefore intended to inform the mass media about the occurrence, but
without naming the patient in question.

In a report to the Ombudsman it was stated that the nursing home
management, on hearing of the staff s intention to inform the mass media,
had attempted to stop them from doing so. The management had, among
other things. threatened to bring “legal action”.

After investigation Ombudsman Sverne made the following statement.

“Under the constitution every individual, including a civil servant, as in
this case in the public medical services, has the right freely to deliver
information to the mass media for publication. This so-called freedom of
communication to the press is an element in the principle of publicity. Only
in cases specified in the Freedom of the Press Act or the Official Secrets
Act does confidentiality hold sway över freedom of communication to the
press.

“In the health and medical services the state of health or other personal
circumstances of a patient are treated as confidential unless particulars can
dearly be revealed without detriment to the patient or to anyone closely
related to him. This rule is so strict that it holds sway över freedom of
communication to the press. It is thus forbidden for the staff of a public
medical establishment to inform the mass media about the state of health
of individual patients.

“For confidentiality to govern, it must be a matter of the state of health
or other personal circumstances of an “individual”, i.e. that the information
shall be traceable to an individual patient. If, on the other hand, the
question is of a general character relating to a medical establishment. there
is full freedom of communication to the press. Full freedom thus exists to
inform about the actual medical service provided that nothing is revealed
about individual cases. Physicians and others in the public medical services
thus havé the right freely to inform press, radio and TV on such
matters.

“From the investigation of the case it is evident that it was never a
matter of anything else thån that the staff should notify the mass media of
facts without relevance to any particular patient. Under such conditions
there was full right of communication to the press. A public authority

474

cannot — when freedom of communication to the press prevails — forbid
the staff to exercise this right. This is a fundamental democratic rule which
must not be curtailed.”

The fields of taxation and enforcement

During the financial year Ombudsman Nilsson has made a series of
inspections of fiscal and police authorities in Haparanda — a town on the
frontier to Finland. At the same time Finland''s Ombudsman. Jorma S.
Aalto, inspected corresponding authorities in Torneå - the neighbouring
Finnish frontier town. Nilsson and his colleagues participated on severa!
occasions in Aalto''s inspections in Torneå, and correspondingly the Swedish
authorities were visited by Aalto and his colleagues. One object of
these coordinated inspections was to investigate the special circumstances
applying to two frontier areas with very extensive cooperation.

Traditional kinds of inspection of public authorities havé occurred on a
very much smaller scale thån in previous years. This was due chiefly to a
new element in the supervisory work. The Ombudsman’s work on supervision
of the taxation and enforcement services, as of the work of the
ordinary administrative courts on tax cases, has been concentrated to
special subsectors of the work of these authorities, in the form of so-called
projects. These projects havé been initiated by individual reports, observations
in the course of inspection, or by the desire to gain an idea of how
certain legislation functions in the light of the general requirements of
uniformity and effectiveness in application. An important and natura! step
in this work is inspections of public authorities. Less formal visits to public
authorities, etc. also occur in this connection. When projects havé been
completed. their results havé been presented in special resolutions with

the common title “The Ombudsman on ”. The following projects

havé so far been completed:

— Experience of 1979 tax assessment (Tax assessment in the Computer åge
— points of view for coming years, etc.)

— The slow tax process — some points of view and suggestions

— Individual before general cases? - points of view as to how heavily
hurdened enforcement offices can assign priorities

— Erroneous tax demands — points of view conceming some important
ADP routines in tax collection and recovery

— Property tax assessment — points of view for coming years.

The last two projects were completed during this financial year.

Next on the list is an account of investigations concerning the new task
of the enforcement offices to act as supervisory authority in bankruptcy
and, secondly, of the language in which local government records are
written and of the demands of the public to be able to understand the
contents of records. One investigation started during the year has concerned
the work of enforcement offices on executive sale of property.

475

The two projects completed this year havé both related to a high degree
to questions of the use of computers in administration.

The latter of the two projects consists of an evaluation of the 1981
general property tax assessment. According to the present rule this assessment
is made every fifth year; the entire procedure is, however. under
investigation by a government commission. The procedure is strictly
adapted to various ADP routines. In his statement the Ombudsman adopts
points of view based on several individual reports. His statement has been
delivered to the investigating commission. His points of view relate to the
present system of rules, with all too detailed and rigid regulations issued by
the Board of Inland Revenue, and to the practical work of tax assessment
with its investigation and decision procedure.

The former project consists of a perusal of certain problems in the
systems for tax collection and recovery. Here, again, the point of departure
was a number of individual reports to the Ombudsman. Perusal of the
problem required very detailed studies of the system of rules and the
routines adopted. The persistent problem for the complainants afflicted
with erroneous tax demands was the difficulty in getting the authorities to
investigate the matter and, when errors had been found, to rectify them.
The Ombudsman''s report shows that the ADP-based registers at the enforcement
ofTices for tax recovery do not havé fully developed routines for
handling and notifying corrections and that, in some cases observed, the
staff did not havé the knowledge needed for making corrections. In accordance
with the principle of publicity the particulars in the registers are
accessible to all. They are purchased in the form of ADP tape recordings
by the major credit information agencies and used in the credit information
service över which the Data Inspection Böard has the supervision. In some
cases the Ombudsman observed that credit information about entrepreneurs
was incorrect because the collection and recovery authority had not
observed its investigational and service obligations. The Ombudsman’s
report also contained both general and detailed points of view concerning,
for instance, the requirements of the Data Privacy Protection Act with
regard to corrections and concerning the correction routines of the authorities.

In other instances as well the Ombudsman has had to consider ADP
routines. Such instances havé been, forexample, wrong joint taxation with
a neighbouring woman, wrong assessments and wrong crediting of tax
owing to the system of a special registration number — instead of identity
number — for certain persons resident abroad, and correction routines
when hundreds of persons havé been directed to submit an income tax
return although they had already done so.

Finally it may be mentioned that in one instance Ombudsman Nilsson
took the initiative to disciplinary measures under the Civil Service Act. An
internal revenue secretary was administered an admonition on the ground

476

that, as examiner at a tax assessment board, he had among other things, in
a communication to a taxpayer, given expression to his private opinion
concerning the moral right of a taxpayer who acted in a manner permitted
hy legislation in a taxation question. This had occurred in the form of an
improper reprimand of the taxpayer.

Crificism of the Swedish railways (SJ) for failure to observe existing
rules governing the sale of superfluous or scrapped equipment

On a property in a district in northem Sweden SJ earlier had a dwellinghouse.
In January 1981 certain furnishings from the house were sold since
the house was to be demolished. The procedure for the sale caused
discontent among the local SJ employees. They considered that the sale
had not been made in the proper manner. They said that they had not
known of the sale and that they should havé the same opportunity as
persons in executive positions to purchase items from the house.

In a letter to the Ombudsman an employee, A., of SJ requested an
investigation as to whether a fault had been committed in connection with
the demolition of the house at Bispgården and with the sale of its furnishings.
He stated, among other things, that no tendering procedure had been
adopted. He also questioned whether it was right to adopt a procedure
which allowed “the bosses to grab things for themselves without any
possibility for subordinates to buy anything”.

Ombudsman Holstad investigated the matter by requesting statements
from the persons concerned at SJ and from the National Audit Bureau. He
thereafter made the following pronouncement.

“The complaints relate, among other things, to non-observance by SJ of
the rules for sale of its property. The rules of interest exist in the Instruction
to Swedish Railways and in the Order governing sale of superfluous or
scrapped equipment, furniture and fittings.

“According to §8 of the Instruction SJ may sell movable estate that is
unneeded, worn out or no longer usable for its purpose. The Instruction
contains no directions as to how the sale shall be made. Such directions,
however, exist in the Order of 1973. As guiding principle it is established
that business practice shall be followed in such sales as are envisaged in
the Order. It is also stipulated that sales shall be made through FFV
Allmateriel Aktiebolag. After consultation with this company, however,
agencies may decide on other form of sale in the case of equipment,
furniture or fittings of little value or when it is otherwise judged appropriate
and economically advantageous to the Treasury.

“In the course of the investigation SJ, at least initially, maintained that
the Order as to how sales should be effected was not applicable to sales of
the kind concerned in this case. The reason given was that the sales were
“altogether too small” for the procedure according to the Order to be
used. But this standpoint is dearly erroneous. The Order makes no excep -

477

tion for minor sales. On the contrary it is assumed in the Order that sales
may be of limited scale. And for such cases it indicates a possibility of
adopting a simplified procedure.

“It may thus be recognized that the Order was applicable to the criticized
sale. A first question then is whether, in its handling of the sale, SJ
disregarded the Order’s requirement of observance of business principles.
The investigation, howe ver, does not give sufficient support for an assertion
that the prices could or should havé been set higher thån was done.

“As regards the procedure for the sale it appears from the provisions of
the Order that SJ should either havé entrusted the handling of the sale to
FFV Allmateriel Aktiebolag or consulted with that company before the
sale was made by other means. The investigation shows that SJ did not
observe the provisions of the Order in this respect and thus acted wrongly.

“The employee, A., complained especially that all employees were not
given the same opportunity of purchase in connection with the demolition
of the house. In point of fact employees of government agencies possess
no special right - apart from their salary emoluments — to make cheap
purchases at sales of this type. But it is nevertheless important that
agencies, when a sale to employees is to occur, ensure that information
about the sale is given in a satisfactory manner. Even if the investigation
does not provide sufficient evidence that the procedure adopted in this
case was of an improper nature, it is manifest that the employees were not
informed to a sufficient extent. In this respect as well, accordingly, the
procedure is subject to objection.”

Ombudsman Holstad pointed out finally, among other things, the importance
of agencies observing current regulations in such contexts. They
would then preclude suspicion of improprieties in connection with sales.
He found no reason for further measures against the officials concerned.

The question whether inspection may be made in housing allowance
issues

According to special government statutes State and national-local authority
housing allowances are payable to certain families or single persons
with their own dwelling. In December 1981 a female university student
who had received a housing allowance for several years made a complaint
to the Ombudsman. She was dissatisfied, among other reasons, with the
fact that the officia! who dealt with the matter of her allowance at the
authority concerned had inspected the place where she lived. The object of
the inspection was said to be to discover whether she actually lived there.

On the question whether the authority is empowered to make inspections
for rulings in housing allowance issues Ombudsman Holstad made
the following statement.

“Regulations governing housing allowances exist in the Ordinance

478

(1976: 262) on national-local authority housing allowances for families with
children, etc (SKBB) and the Ordinance (1976:263) on state housing
allowances for families with children (SBB). In § 6 of SKBB, in its wording
prior to 1 January 1980, it was initially specified that a housing allowance
should be payable to families or single persons with their own dweiling.
Regulations followed concerning reduction of the housing cost on which
the determination of the housing allowance shall be based. A reduction
could thus be made in the event that the dweiling was used by lodgers, that
the housing cost was unreasonbly high or considerably above what might
be considered to correspond to the needs of the recipient and his family.
The third paragraph read as follows: “The agency shall arrange for inspection
of the dweiling if necessary.” A similar regulation existed in SKBB’s
“forerunner”, the Order (1973:379) on national-local authority housing
allowances. Otherwise, prior to 1 January 1980, there was no regulation in
SKBB or SBB concerning inspection in conjunction with housing
allowances. The Ordinance (1979:228) annulled the provisions of § 6 of
SKBB relating to reduction due to too high housing cost, as well as the
third paragraph concerning inspection. This amendment entered into force
on 1 January 1980. No new rule concerning inspection has since been
introduced. *

“It may thus be established that since 1 January 1980 there has been no
rule either in SKBB or SBB concerning inspection in conjunction with
housing allowances. It may be added that no such rules exist elsewhere
either. The question is whether, nonetheless, the authorities are entitled to
demand to make an inspection in such cases.

"It may be stated initially that no powers of compulsory inspection
exist. An authority can thus not request police assistance, nor is there any
sanction by fine. The question at issue in fact, therefore, is whether,
notwithstanding the absence of rules, the authorities may instruct an
applicant to allow his dweiling to be inspected. The answer is that no
express legal prohibition against such a measure exists. In my opinion, on
the other hand, there are strong reasons against the adoption of such a
procedure.

“In the first place this is a matter of a measure which, in general, gives
reason for grave apprehension having regard to individual privacy. In this
context I wish to call attention to the rules in chap. 2, §§ 6 and 12, of the
Constitution Act. Under § 6 every Citizen is protected against housevisitation
and similar encroachment and under § 12 this protection may be
restricted oniy by law. These constitutional rules would admittedly not
seem to be applicable in this context. But the considerations underlying
them are manifestly of interest in this case as well.

"In the second place — as appears from the foregoing account — inspection
has been expressly permitted only in one special case, namely that
earlier specified in § 6 of SKBB. This very fact indicates, of course, that at

479

the time of publication of the Ordinance the intention was that inspection
should take place only in the specified case. Now, when the provision
concerned has been annulled, it is manifestly natura! to assume that the
object was that inspection should no longer take place at all in housing
allowance issues.

“In the light of the foregoing remarks I consider that the authorities
should not use inspection as method of investigation in housing allowance
cases. In my opinion such a measure should be taken only if expressly
authorized by law.”

In the light of the foregoing remarks Ombudsman Holstad stated that the
inspection should not havé been made. He did not, however, find the
circumstances to warrant special measures against the official concerned.