Regeringens proposition

1983/84:92

om avtalsvillkor mellan näringsidkare;

beslutad den 15 december 1983.

Regeringen föreslår riksdagen atl anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoli ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Den nya lagen innebär atl en näringsidkare som har ställt upp ett oskäligt villkor när han ingår eller avser att ingå avtal med en annan näringsidkare kan förbjudas av marknadsdomstolen att i fortsättningen använda villkoret i liknande fall. Vid bedömningen av om ell avtalsvillkor är atl anse som oskäligt skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen slällning i avtalsförhållandet. Genom detta markeras alt lagen i första hand syftar fill att stärka de mindre företagarnas ställning.

Ansökan om förbud hos marknadsdomstolen får göras av en sammanslutning av näringsidkare eller av en enskild näringsidkare mot vilken det aktuella avtalsvillkoret har ställts upp. Elt förbud av marknadsdomstolen kan förenas med vite.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 92

Prop. 1983/84:92

Prop. 1983/84:92 2

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Om ett villkor, som en näringsidkare ställer upp när han ingår eller avser
att ingå avtal med en annan näringsidkare, är att anse som oskäligt mot
denne, kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i fortsättningen
ställa upp samma eller väsenfiigen samma villkor i liknande fall. Ett sådant
förbud kan också riktas mot någon som är anställd hos näringsidkaren eller
mot någon annan som handlar på dennes vägnar.

Första stycket gäller inte villkor i verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

2 § "Vid bedömningen av om ett avtalsvillkor är att anse som oskäligt skall
särskild hänsyn tas fill behovet av skydd för den sorn intar en underlägsen
slällning i avtalsförhållandet.

Förbud skall meddelas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

3 § Frågor om förbud tas upp efter ansökan. Sådan ansökan får göras endast av en sammanslutning av näringsidkare eller av en enskild näringsidkare mol vilken det aktuella avtalsvillkoret har ställts upp.

4 § Beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på nytt, om ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl föranleder det.

5 § Förbud skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av åklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor'

dels att i 6 § ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen".

dels all lagens rubrik skall ändras till Lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

' Senaste lydelse av 6 § 1973:878

lagens rubrik 1973:878.

4§

Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De tvä övriga ledamöterna för sådana ärenden skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor skall ha särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamölerna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och lönlagarintressen.

Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning och avtalsvillkor mellan näringsidkare skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De två övriga ledamöterna för sådana årenden skall ha särskild insikt i näringslivels förhållanden. Ledamoten för ärenden om marknadsföring och avtalsvillkor / konsumentförhållanden skall ha särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna fär ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och lönlagarintressen. För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en

eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild

ledamot gäller även ersättare.

1 Lagen omtryckt 1982:1225.

Prop. 1983/84:92 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

Marknadsdomstolen är beslutsför, när ordföranden och fyra andra ledamöter är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och lönlagarintressen deltaga.

Av de särskilda ledamölerna del- Av de särskilda ledamöterna del-

tager vid handläggning av ärende om tager vid handläggning av ärenden
konkurrensbegränsning endast de om konkurrensbegränsning eller av-
som utsetts för sådana ärenden och talsvillkor mellan näringsidkare en-
vid handläggning av ärende om dast de som har utsetts för sådana
marknadsföring eller oskäliga av- ärenden och vid handläggning av
talsvillkor endast den som utsetts för ärenden om marknadsföring eller
sådna ärenden. avtalsvillkor i konsumentförhållan-

den endast den som har utsetts för sådana ärenden.

Om förhandling som avses i 4 eller 5 § konkurrenslagen (1982:729) finns särskilda föreskrifter i 14 §.

Ordföranden kan ensam pä domstolens vägnar företaga förberedande åtgärd och pröva fråga om avskrivning av ärende.

11 §
För konkurrensbegränsningsfrå- För konkurrensbegränsningsfrå-

gor finns en näringsfrihetsombuds- gor finns en näringsfrihetsombudsman och för frågor om marknadsfö- man och för frågor om marknadsföring och frågor om oskäliga avtals- ring och frågor om avtalsvillkor / villkor en konsumenlombudsman. konsumentförhållanden en konsu-

menlombudsman. Ombudsman utses av regeringen för viss tid och skall vara lagkunnig.

13 §
Ansökan som avses i 17 § konkur- Ansökan som avses i 17 § konkur
renslagen (1982:729) görs skriftli- renslagen (1982:729) görs skriftli
gen. Detsamma gäller ansökan om gen. Detsamma gäller ansökan om
förbud eller åläggande enligt förbud eller åläggande enligt 2 §§
2-§§ marknadsföringslagen marknadsföringslagen (1975:1418),
(1975:1418) eller 1§ lagen Inlagen (1971:112) om avtalsvillkor
(1971:112) om förbud mot oskäliga i konsumentförhållanden eller 1§
avtalsvillkor. Av ansökningen skall lagen (1984:000) om avtalsvidkor
framgå de skäl på vilka ansökningen mellan näringsidkare. Av ansök-
grundas och den utredning sökanden ningen skall framgå de skäl på vilka
åberopar. ansökningen grundas och den utred
ning sökanden åberopar.

15 §

Ärende får avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt 15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller Fråga om förbud, åläggande eller

tillstånd enligt 18 § konkurrenslagen fillstånd enligt 18 § konkurrenslagen (1982:729), förbud enhgt 21 § sam- (1982:729), förbud enligl 21 § samma lag eller förbud eller åläggande ma lag eller förbud eller åläggande

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkallelse av tillstånd, som avses där, får inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkallelsen avser fått tillfälle atl yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan.

20 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas part eller annan, sker det genom delgivning.

Delgivning av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföreläggande enligt konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418) eller lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvidkor, får inte ske enligt 12 § delgivningslagen (1970:428), med mindre anledning förekommer atl den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

Delgivning av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföreläggande enligt konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112) om avtalsvidkor i konsumentförhållanden eller lagen (1984:000) om avtalsvidkor mellan näringsidkare, får inte ske enligt 12 § delgivningslagen (1970:428), om det inte finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Prop. 1983/84:92 6

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1983-05-26

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss om avtalsvillkor mellan näringsidkare

1 Inledning

Konsumentköpsutredningen (1977:13),' som tillsattes år 1977 för atl se över lagstiftningen om konsumentköp, fick år 1978 i uppdrag att ocksä undersöka hur en utvidgning av konsumenternas rättigheter påverkar förhållandet mellan olika led på näringsidkarsidan och att göra en översyn av de mindre företagens rättsliga ställning. Utredningen redovisade denna del av sitt uppdrag genom att i juni 1981 avlämna betänkandet (SOU 1981:31) Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som-bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts i jusfitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 1586-81).

Beträffande nuvarande förhållanden samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Under lagstiftningsärendets beredning har justitiedepartementet i januari 1983 hållit en hearing med förelrädare för näringslivets branschorganisationer för att fä synpunkter på frågan om behovet av lagstiftning om avtalsvillkor mellan näringsidkare.

Samråd har även skett med justitiedepartementen i de andra nordiska länderna.

' Justitierådet Anders Knutsson, ordförande, samt riksdagsledamöterna Ingegärd Fraenkel och Anna Lisa Lewén-Eliasson.

Prop. 1983/84:92 7

2 Allmän motivering 2.1 Behovet av lagstiftning

I början av 1970-talet igångsattes ett omfattande lagstiftningsarbete i syfte atl förbättra konsumenternas rättsskydd. Utgångspunkten för den lagstiftning som detta arbete hittills resulterat i har varit att konsumenten typiskt sett är den svagare parten i förhållande till den näringsidkare som är hans eller hennes motpart och att konsumentens ställning därför måsle stärkas för att man skall få en bättre jämvikt i förhållandet mellan parterna. Lagsfiftningen har med denna utgångspunkt i allmänhet begränsats lill att gälla avtalsförhållanden mellan konsumenter och näringsidkare.

Elt av de första exemplen på denna lagstiftning är lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Enligt den lagen kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare att i avtal med konsumenter använda villkor som med hänsyn till omständigheterna är att anse som oskäliga mot konsumenterna. "Vid tillkomsten av denna lag diskuterades om inte lagen borde gälla även fall då en näringsidkare utsätts för oskäliga avtalsvillkor av en annan näringsidkare som har utnyttjat ett ekonomiskt övertag för att få igenom dessa villkor. Tanken på alt göra lagen tilllämplig även på sådana fall avvisades vid detta tillfälle. Samtidigt uttalades dock att det kunde bli aktuellt att ta upp frågan om en utvidgning av lagens tillämpningsområde till förnyad prövning sedan lagen hade varit i kraft någon tid och en bedömning av frågan kunde göras i belysning av vunna erfarenheter (prop. 1971:15 s. 68).

I samband med att 1971 års avtalsvillkorslag år 1976 gjordes tillämplig på avlal om fasl egendom återkom marknadsdomstolen till frågan om inte lagen kunde gälla även avtalsvillkor som används vid erbjudanden till näringsidkare. Också vid det tillfället ansågs lagen emellerfid, åtminstone tills vidare, böra gälla enbart i förhållanden mellan näringsidkare och konsumenter (prop. 1976/77:110 s 28 f och 33).

Frågan om de mindre näringsidkarnas, särskilt detaljisters och servicegivares, ställning i förhällande till andra näringsidkare togs upp i en riksdagsmotion år 1978 (mot. 1977/78:1476). Med anledning av denna motion ullalade riksdagen att frågan borde utredas i lämpligt sammanhang i syfte att förstärka de mindre företagens rättsliga ställning (LU 1977/78:30, rskr 372). Denna uppgift lades därefter, som inledningsvis nämnts, på konsumentköpsutredningen.

För att bilda sig en uppfattning om behovet av lagstiftning i della avseende har utredningen granskat ett förhållandevis stort antal standardavtal av det slag som används när avlal ingås mellan näringsidkare. Utredningen har också haft överläggningar med olika näringsidkarorganisationer om dessa avtal. Denna genomgång har enligt ulredningen gett vid handen att standardavtalen innehåller åtskilliga villkor som kan betraktas som oskäliga eller vars tillämpning åtminstone i vissa situationer kan leda till oskäliga resultat. Enligt utredningen är det önskvärt alt sådana villkor i första hand

Prop. 1983/84:92 8

utmönstras vid förhandlingar mellan berörda parter. Utredningen anser dock att man inte helt kan lita till frivilliga lösningar utan att det också behövs särskild lagstiftning om förbud mot oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare. Utredningen har därför lagt fram förslag lill en sådan lag. Två av utredningens sakkunniga har dock i ett särskilt yttrande tagit avstånd från tanken på lagstiftning.

Enligt den föreslagna lagen skall en näringsidkare, som har använt ett oskäligt villkor vid erbjudande av avtal med en annan näringsidkare, kunna förbjudas av marknadsdomstolen att använda villkoret i liknande fall i framtiden. "Vid bedömningen av om elt avtalsvillkor är att anse som oskäligt skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Genom detta markeras alt lagen i första hand syftar lill atl stärka de mindre förelagarnas ställning.

Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande hos remissinstanserna. Förslaget tillstyrks av Sveriges köpmannaförbund och SHIO-Familjeföretagen, liksom av andra organisationer som representerar de mindre och medelstora företagen. Även konsumentverket, LO och TCO är positiva till förslaget. Det avstyrks däremot av Sveriges industriförbund, Sveriges grossislförbund, Kooperativa förbundet. Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Bilindustriföreningen, liksom av hovrätten för Västra Sverige, kommerskollegium och förelrädare för handelskamrarna. En tveksam inställning redovisas av marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen och Sveriges advokatsamfund.

Såväl under utredningens arbete som under remissbehandlingen har framkommit att de standardavtal som används inom näringslivet innehåller en del villkor som kan leda till oskäliga resullal. Vid den hearing som justitiedepartementet anordnade i januari 1983 med företrädare för näringslivets branschorganisationer (se avsnitt 1) rådde allmän enighet om att oskäliga villkor bör mönstras ut. Vad frågan gäller är emellertid om sådana villkor kan upphävas eller motverkas enbart genom förhandlingar mellan berörda organisationer eller om det dessutom behövs särskild lagstiftning.

De organisationer som motsatt sig lagstiftning har framhållit alt det inte finns några exempel på fall där fillämpningen av ett avtal har lett fill stötande resultat i praktiken. Detta skulle enligl dessa organisafioner tala för att del inte finns något behov av nya lagregler som förbjuder användningen av oskäliga villkor, utan all del är lillräckligt att frågan om upphävande av sådana villkor tas upp vid de branschvisa förhandlingar som redan hålls i dag. Mot detta resonemang kan dock invändas att det nuvarande förhandlingsförfarandet knappast har varit tillräckligt effektivt, eftersom de villkor som kan leda till oskäliga resultat trots allt finns kvar. Risken för att dessa villkor tolkas och tillämpas på ett sådant sått att de drabbar den part som har en underlägsen ställning i avtalsförhållandet kan vidare befaras öka ju mer ansträngd den ekonomiska situationen är för företagen.

Självfallet är det önskvärt att oskäliga villkor så långt möjligt utmönstras

Prop. 1983/84:92 9

vid förhandlingar. Delta utgör dock inte något avgörande skäl mol atl låta den underlägsne parten skyddas av lagstiftning i detta hänseende. En sädan lagstiftning lägger ju inle hinder i vägen för förhandlingslösningar utan fungerar endast som en yttersta utväg för det fall att en godtagbar uppgörelse inle kan nås på frivillig väg.

Jag kan alltså inte se att en lagstiftning som förbjuder användningen av oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare skulle utgöra någon olägenhet för den del av näringsUvet som är beredd att avstå från att tillämpa sådana villkor. Det bör samfidigt beaktas atl en lagstiftning av detta innehåll är den enda möjlighel som står till buds för alt ingripa mot näringsidkare som inte har denna inslällning. Enligt min mening är det bara dessa näringsidkare som har någol all förlora på en sådan lagstiftning. Det är också framför allt för dessa fall som lagstiftningen kan fylla en viktig funktion.

Det är vidare viktigt att de kostnader och andra bördor som i takt med ett ökat konsumentskydd läggs på näringslivet fördelas rättvist mellan olika led på näringsidkarsidan. Om näringsidkare i detaljhandelsledet får svara för kostnader som rätteligen borde drabba leverantörer eller fillverkare, minskar givetvis detaljisternas intresse av att klara ut sina mellanhavanden med konsumenterna. En förutsättning för att konsumentpolitiska reformer skall fungera är därför att de inle skapar en obalans mellan olika led inom näringslivel. Del är alltså även ett konsumentintresse att detaljistföretagen har ett rimhgt rättsskydd i förhållande till de bakre leden i distributionskedjan. Också frän denna synpunkt kan en lagstiftning om förbud mot oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare vara betydelsefull.

En invändning som under remissbehandlingen har framförts mot nya lagregler med denna inriktning är att redan de möjligheter som framför allt 36 § avtalslagen ger är tillräckliga för att komma till rätta med förekommande missförhållanden. Enligt 36 § avtalslagen kan ett avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende av allmän domstol, om villkoret är oskäligt. Bestämmelsen är emellertid inriktad på individuella fall, och man kan alltså inte på samma säll som med en lag efler modell av 1971 års avtalsvillkorslag motverka oskäliga avtalsvillkor mera generellt. Vidare är det bara villkor i redan ingångna avtal som kan angripas med stöd av 36 § avtalslagen. Det innebär att sädana villkor som har ställts upp av en part ulan all accepteras av motparten inle kan motverkas den vägen. Härtill kommer alt enskilda företag i allmänhet kan antas vara obenägna att föra en process vid allmän domstol, bl.a. därför att processen i det flerinstansförfarande som därvid råder kan bli både tidsödande och kostsam. Det skydd som 36 § avtalslagen ger mot oskäliga avtalsvillkor är alltså inte tillräckligl. På konsumentområdet har man inte heller ansett sig kunna undvara den kompletterande närings-rättsliga lagsfiftning om förbud mot sådana villkor som 1971 års avtalsvillkorslag innebär.

En annan invändning som har riktats mot utredningens förslag fill en näringsrättslig reglering av oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare är att

Prop. 1983/84:92 10

det kan vara svårt alt avgöra när det föreligger elt avtalsvillkor av delta slag. Motsvarande problem kan emellertid redan nu uppkomma vid fillämpningen av 1971 års avlalsvillkorslag. Jag kan visserligen hålla med om att oskälighetsbedömningen delvis är av annan art når det gäller förhållandet mellan näringsidkare. Svårigheten att avgöra när elt avtalsvillkor är att anse som oskäligt mot en näringsidkare bör dock inte överdrivas. De anvisningar som utredningen har lämnat för tillämpningen ger enligt min mening god ledning. De redovisas närmare i specialmoliveringen.

Sammanfattningsvis anser jag att särskilda lagregler bör införas om förbud mot oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare. Dessa regler bör som ett komplement till 36 § avtalslagen tas in i en lag av näringsrättsligt slag. Lagen bör lämpligen kallas lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Samtidigt bör 1971 års avlalsvillkorslag, för att undvika sammanblandning, döpas om till lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

Utredningen har övervägt om det finns anledning att komplettera den nya lagen med särskilda civilrättsliga regler som ger detaljhandlare m.fl. ett bättre skydd mol näringsidkare i bakre led. Utredningen har emellertid inte ansett att förslag fill sådana regler bör läggas fram i denna etapp av utredningsarbetet. Denna uppfattning har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Också jag anser atl frågan om införande av sådana regler bör anstå.

1 det följande avser jag atl behandla frågorna om

tillämpningsområdet för en ny lagstiftning i avsnitt 2.2,

beslutande myndighet i avsnitt 2.3,

talerätt i avsnitt 2.4,

ikraftträdande m.m. i avsnitt 2.5, och

resursfrågor i avsnitt 2.6.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

2.2 Tillämpningsområdet för en ny lagstiftning

Enligt ulredningens förslag skall den nya lagen gälla alla förekommande avtalstyper av förmögenhelsrättsligt slag. Remissinstanserna har genomgående lämnat delta förslag utan erinran.

Enligt min mening bör den nya lagen - i likhet med 1971 års avtalsvillkorslag - avse villkor som näringsidkare använder vid erbjudande av varor, tjänster eller andra nytligheter. Tillämpningsområdet bör dock göras ännu mer vidsträckt och inte bara ta sikte på den situationen att det år den näringsidkare som är säljare e.d. som använder elt oskäligt villkor. Det kan nämligen också förekomma att det är köparen etc. som är den starkare parten och som ställer upp villkoren för köpet. Lagen bör därför gälla vare sig det är den ena eller den andra parten som använder sig av ett oskäligt villkor.

Prop. 1983/84:92 Ii

Inom näringslivet förekommer utöver rena avlal om köp, tjänster m.m. även olika typer av vad som kan kallas blandade avtal. Det kan gälla avlal som innefattar ett ömsesidigt utbyte av varor, tjänster, rättigheter m.m. Etl exempel på detta är de återförsäljaravtal som förekommer inom bilbranschen. Vid denna typ av avtal förekommer ofta standardkontrakt. Också de blandade avtalen bör därför omfattas av den nya lagen.

Sammanfattningsvis anser jag liksom utredningen att lagen bör omfatta alla typer av förmögenhetsrättsliga avlal.

Utredningen har vidare föreslagit att lagen skall gälla endast i förhållandet mellan näringsidkare inbördes. Också detta förslag har i allmänhet lämnats ulan erinran under remissbehandlingen. Några remissinstanser, bl.a. konsumentverket och allmänna reklamafionsnämnden, framhåller dock all en sådan avgränsning medför att vissa kategorier kommer alt ställas utan skydd både enligt den nya lagen och enligt 1971 års avtalsvillkorslag.

Av vad jag tidigare har sagt framgår att syftet med den nya lagen framför allt är att skydda småföretagare mot oskäliga avtalsvillkor som andra näringsidkare ställer upp. Bl.a. med hänsyn till svårigheten alt ge en klar och entydig definition av begreppet småföretagare bör lagen visserligen, som ulredningen har funnit, rent formellt gälla villkor som är oskäliga mot näringsidkare i allmänhel, vare sig de är småföretagare eller ej. Vid bedömningen av om etl avtalsvillkor är all anse som oskäligt bör dock särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Som utredningen har föreslagit bör detta markeras genom en sårskild föreskrift i lagen.

Frågan är emellertid om man bör stanna vid en reglering som enbart tar sikte pä förhällandet mellan näringsidkare inbördes eller om man bör låta lagen gälla även till förmån för vissa andra kategorier som inte heller de skyddas av 1971 års avtalsvillkorslag. Ett exempel som har nämnts under remissbehandlingen är ideella föreningar i den mån de inte bedriver näringsverksamhet. Utvidgas tillämpningsområdet till andra än näringsidkare, kan det dock bli nödvändigt att i vissa hänseenden föra in särskilda regler för dessa andra kategorier. Enligt min mening bör man inte utan starka skäl komplicera den nya lagen genom olika särbestämmelser av detta slag. Det praktiska behovet av elt utvidgat tillämpningsområde torde inte heller vara särskilt stort. Jag anser därför liksom utredningen att lagen inte bör gälla när avtalsvillkor uppställs mot andra än näringsidkare.

Utredningen har inte ansett del behövligt att låta lagen gälla avtalsvillkor som används av statliga eller kommunala organ i andra sammanhang än där dessa driver näringsverksamhet. Lagen skulle alltså inte gälla exempelvis vid upphandling för försvaret, sjukvården, undervisningsväsendet eller den offentliga förvaltningen i övrigt i den män det inte är fräga om näringsverksamhet (jfr prop. 1979/80:119 s. 187 ff). Två av utredningens sakkunniga anser emellertid att lagen bör omfatta alla avtalsvillkor som används av statliga myndigheter och andra offentliga organ. Under remissbehandlingen

Prop. 1983/84:92 12

har också näringsfrihelsombudsmannen ifrågasatt om inle lagen bör kunna tillämpas på avtalsvillkor som används av offentliga organ vid upphandlingsverksamhet.

När upphandling sker för offentliga ändamål kan situationen ibland vara densamma som när upphandlingen utgör ett led i näringsverksamhet som bedrivs av offentliga organ. Jag har därför i och för sig förståelse för önskemålet att den nya lagen skall gälla även avtalsvillkor som uppställs vid upphandling för offentliga ändamål. I brist på utredningsunderlag är jag dock inte f.n. beredd att låta lagen omfatta sådana avtalsvillkor.

Enligt utredningen bör den nya lagen innehålla samma undantag som de som f.n. finns i 1971 års avtalsvillkorslag. Dessa undantag gäller villkor som används i verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspekfionen. Mofivet till undantagen är att dessa myndigheter utövar viss granskning av de avtalsvillkor som används av företag som står under deras fillsyn. Utredningen anser det naturligt att kontrollen och övervakningen också när det gäller den nya lagen anförtros åt de nämnda tillsynsmyndigheterna. Denna uppfattning har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Frågan vilken myndighet som skall svara för granskningen och prövningen av sådana avtalsvillkor inom bank- och försäkringsområdet som används i konsumentförhållanden har nyligen behandlats av riksdagen, som ansåg att denna avtalsvillkorsgranskning borde utföras av bankinspektionen och försäkringsinspekfionen inom resp. tillsynsområde (se prop. 1982/83:51, NU 16, rskr 95).

När det gäller granskningen och prövningen av bankers och försäkringsbolags villkor i avtal mellan näringsidkare bör enligt min mening samma regler gälla som på konsumentområdet. Som utredningen har föreslagil bör därför även i den nya lagen undanlag göras för villkor som används av företag vilka står under tillsyn av bankinspeklionen eller försäkringsinspekfionen.

2.3 Beslutande myndighet

Uppgiften att besluta om förbud enligt den nya lagen skall enligt utredningens förslag ankomma på marknadsdomstolen. Detta förslag har lämnats ulan erinran under remissbehandlingen. Också jag anser atl del är naturligt att denna uppgift läggs pä marknadsdomstolen, som redan prövar ärenden enligt 1971 års avtalsvillkorslag, marknadsföringslagen (1975:1418) och konkurrenslagen (1982:729).

Enligt lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. (ändrad senast 1982:731) beslår domstolen sedan den 1 januari 1983 av en ordförande, en vice ordförande, fyra särskilda ledamöter och sex andra ledamöter. Av de särskilda ledamöterna deltar tre i ärenden om konkurrensbegränsning och en i ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna för ärenden om konkur-

Prop. 1983/84:92 13

rensbegränsning skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De två övriga särskilda ledamöterna för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Den särskilda ledamoten för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor skall ha särskild insikt i konsumentfrågor. Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare för konsument- och lönlagarintressen och tre bland företrädare för företagarintressen. Av dessa ledamöter deltar vid handläggningen av varje ärende lika många från vardera intressegruppen.

Enligt utredningen bör domstolen i ärenden enligt den nya lagen ha samma sammansättning som vid prövning av ärenden om konkurrensbegränsning. Det innebär att del endast är den särskilda ledamoten för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor som inte deltar. Två av utredningens sakkunniga anser att inte heller de ledamöter som företråder konsument-och lönlagarintressen bör delta i marknadsdomstolens handläggning av nu aktuella ärenden. Denna uppfattning delas av några remissinstanser, bl.a. hovrätten för Västra Sverige. I övrigt har utredningens förslag emellertid fillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

För egen del anser jag det angeläget att de ledamöter som företräder konsument- och lönlagarintressen ges möjlighet att påverka bedömningen även av ärenden om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Som jag tidigare har nämnt ligger det också i konsumenternas intresse att detaljister och hantverkare har ett rimligt rättsskydd i förhållande till de bakre leden i distributionskedjan. Liksom i alla andra ärenden inför marknadsdomstolen bör alltså de ledamöter som företräder konsument- och lönlagarinlressen della i ärenden om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Vid handläggningen av dessa ärenden bör domstolen i övrigt ha samm.a sammansättning som vid prövning av ärenden enligt konkurrenslagen. Regler om detta bör tas in i lagen om marknadsdomstol m.m.

2.4 Talerätt

Enligt 1971 års avlalsvillkorslag förs talan vid marknadsdomstolen om oskäliga avtalsvillkor i första hand av konsumentombudsmannen. Givetvis bör denne dock inte ges talerätt enligt den nya lagen. Däremot skulle det kunna övervägas alt låta någon annan myndighet föra talan enligt denna lag. Den som i så fall ligger närmast lill hands är näringsfrihetsombudsmannen. Denna tanke har emellertid avvisats av utredningen, liksom av näringsfrihetsombudsmannen själv under remissbehandlingen. Inte heller någon annan remissinstans har förordat en lösning av detta slag. För egen del har jag inte någon avvikande åsikt i denna fråga.

Enligt utredningens förslag bör ansökan om förbud enligt den nya lagen i stället kunna göras av en sammanslutning av näringsidkare eller av en enskild näringsidkare som erbjuds att sluta avtal på det villkor som det är fråga om. Två av utredningens sakkunniga anser att en förutsättning för att en

r* Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 92

Prop. 1983/84:92 14

sammanslutning av näringsidkare skall få föra talan bör vara att sammanslutningen eller dess medlemmar berörs av avtalet. Remissinstanserna har emellertid med några undantag lämnat ulredningens förslag i denna del utan erinran.

Som jag tidigare har framhållit bör problemen med oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare i första hand lösas förhandlingsvägen. Dessa förhandlingar förs nalurligen av den näringsidkare mot vilken det aktuella villkoret har uppställts eller av den näringsidkarorganisation som han lillhör. Om förhandlingarna inte leder till någon uppgörelse bör - som utredningen har föreslagit - både näringsidkaren själv och hans organisation ha möjlighet att ansöka hos marknadsdomstolen om förbud för motparten i avtalet att i fortsättningen ställa upp det aktuella villkoret.

Frågan är emellertid om man i enlighet med ulredningens förslag bör gä längre och låta varje sammanslutning av näringsidkare få talerätt, alltså oberoende av om det aktuella villkoret har ställts upp mot någon medlem i organisationen. Under remissbehandlingen har hovrätten för Västra Sverige och Lantbrukarnas riksförbund ställt sig kritiska lill att en branschorganisation som inte har någon som helst anknytning till ett avtalsförhållande skulle få föra talan. För egen del anser jag emellertid att en branschorganisation bör ha talerätt även när elt utomstående företag i branschen har utsatts för ett villkor som enligt organisationen över huvud taget inte bör förekomma. Atl en sådan talerätt skulle komma att missbrukas behöver man enligt min mening knappast befara. Varje sammanslutning av näringsidkare bör därför ha talerätt i fråga om avtalsvillkor som en näringsidkare har ställt upp mot en annan näringsidkare.

2.5 Ikraftträdande m.m.

Innan den nya lagen börjar tillämpas måste näringslivets organisationer få skälig tid atl dels se över villkoren i de standardavtal som förekommer f.n., dels informera om den nya lagstiftningen. Med hänsyn till dessa förhållanden bör lagen träda i kraft först den 1 juli 1984.

I likhet med utredningen anser jag att några särskilda övergångsbeslämmelser inte är nödvändiga.

2.6 Resursfrågor

Genom den nya lagen tillförs marknadsdomstolen en ny uppgift, nämligen att pröva villkor i avtal mellan näringsidkare. Enligt min mening finns det anledning att räkna med atl förekommande problem i stor utsträckning kommer alt lösas genom förhandlingar mellan berörda parter eller deras organisationer. Man kan därför på goda grunder utgå från att antalet ärenden som förs lill marknadsdomstolen enligt den nya lagen blir mindre än antalet ärenden som har förts dit enligt 1971 års avlalsvillkorslag, dvs. i genomsnitt

Prop. 1983/84:92 15

fem per år. Som marknadsdomstolen själv har förklarat i sitt remissyttrande behöver domstolen på grund därav inle någon förstärkning för att klara de nya ärendena.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

2. lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor,

3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.'

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare

1§

Om ett villkor, som en näringsidkare ställer upp när han ingår eller avser alt ingå avtal med en annan näringsidkare, är att anse som oskäligt mot denne, kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i fortsättningen ställa upp samma eller väsentligen samma villkor i liknande fall. Ett sådant förbud kan också riktas mot någon som är anställd hos näringsidkaren eller mot någon annan som handlar på dennes vägnar.

Första slyckel gäller inle villkor i verksamhet som slår under fillsyn av bankinspeklionen eller försäkringsinspeklionen.

(Jfr 1 och 2 §§ i utredningens förslag) Första stycket

Lagen gäller endasl avtalsvillkor som uppställs på den svenska marknaden. Villkor som svenska företag ställer upp mot företag i andra länder kan alltså inte prövas enligt lagen. Däremot är lagen i princip tillämplig på villkor som elt företag i utlandet ställer upp mol svenska företag. I allmänhel är det dock inle möjligl atl använda några tvångsmedel för att upprätthålla ett förbud.

Med näringsidkare avses - liksom i 1971 års avtalsvillkorslag och i annan konsumenlrältslig lagstiftning - en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Det krävs inte att verksamheten drivs i privaträttslig form eller i vinstsyfte. Detta innebär bl.a. att

' Bilagan har uteslutits här. Förslagel är likalydande med det som är fogat till propositionen.

Prop. 1983/84:92 16

bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ som bedriver näringsverksamhet. Däremot blir lagen inte tillämplig på villkor i avtal som träffas med t.ex. en ideell förening och inte har samband med någon av föreningen bedriven näringsverksamhet. Inte heller gäller lagen avtalsvillkor som konsumenter ställer upp mot näringsidkare.

Del har inte uttryckligen angetts i lagtexten att näringsidkarens handlande skall ligga inom ramen för hans yrkesmässiga verksamhet. Att en sådan avgränsning åsyftas torde ändå vara fullt klarl. Om en näringsidkare exempelvis köper varor huvudsakligen för enskilt bruk, gäller lagen alltså inte. Han är då alt betrakta som konsument, och konsumentlagstiftningen blir i stället tillämplig. Enbart det förhållandet att näringsidkaren har tänkt sig att någon gång ocksä använda varan för enskilt bruk hindrar dock inte att lagen kan åberopas. Som exempel kan nämnas del fallet att en taxiägare avser att använda en inköpt taxibil för privat bruk de dagar den inte är i yrkesmässig trafik. Avtalet om köpet av laxibilen får då anses huvudsakligen ha träffats i hans yrkesmässiga verksamhet.

Vid avtal om arbetsprestafion kan förhållandena vara sådana att parterna -trots att de i avtalet formellt uppträder som två näringsidkare - i själva verket bör betraktas som arbetsgivare och anställd. Lagen blir då inte fillämplig på avtalet. Beträffande gränsdragningen mellan arbetstagare och näringsidkare kan hänvisas till utredningens betänkande (s. 63-66).

Lagen är, liksom 1971 års avlalsvillkorslag, tillämplig på avtal om tillhandahållande av varor, tjänster eller andra nyttigheter. Som exempel kan nämnas avtal om försäljning av varor, om reparationer och service, om byggnadsentreprenader och om transporter. Andra exempel är avlal om leasing och annan uthyrning av lös egendom. Lagen gäller också vid upplåtelse av nyttjanderått till fast egendom. Detta innebår bl.a. att lagen omfaltar hyres- och arrendeavtal. Alt lagen gäller alla dessa typer av avtal överensstämmer med vad som gäller enligt 1971 års avtalsvillkorslag.

Lagen gäller - till skillnad från 1971 års avtalsvillkorslag - inte bara då ett avtalsvillkor ställs upp av den part som erbjuder en vara, tjänst eller annan nyttighet utan även då villkoret ställs upp av den part som vill förvärva en nyttighet. Lagen gäller alltså l.ex. villkor som en detaljhandlare använder vid inköp av varor från tillverkare eller grossister, liksom villkor i avtal med underentreprenörer och fristående konsulter. Andra exempel på fall där lagen kan bli tillämplig är avtal om agentur eller ensamförsäljningsrätt samt förlagsavtal och licensavtal.

För att lagen skall bli fillämplig krävs att det oskäliga villkoret har tagils in i ett avtal mellan näringsidkare eller i vart fall att villkoret har ställts upp av en näringsidkare mot en annan näringsidkare. Villkoret behöver alltså inte ha accepterats av den andre näringsidkaren. Det räcker dock inte att villkoret bara har förts på tal vid avtalsförhandlingar mellan parterna, utan det krävs att någon av parterna har påkallat att villkoret tas in i avtalet mellan dem.

Prop. 1983/84:92 17

Under remissbehandlingen har den tanken förts fram att en organisafion, som i förhandlingar med en annan organisation om oskäliga avtalsvillkor inte lyckas komma till ett fillfredsställande resultat, bör ha möjlighet atl påkalla prövning inför marknadsdomstolen inte bara av använda utan även av planerade villkor. En liknande tanke fördes fram vid fillkomsten av 1971 års avtalsvillkorslag. Från näringslivets sida sades det då vara ett önskemål atl kunna på förhand få elt auktoritativt besked om huruvida etl vissl avtalsvillkor var oskäligt eller ej (se prop. 1971:15 s. 77 ff). Detta önskemål avvisades vid det tillfället, och det finns inte anledning att i detta sammanhang införa en sådan möjlighet till en prövning utan någon anknytning till en konkret situation. Det kan nämnas att rättegängsutredningen (Ju 1977:06) enligt meddelade tilläggsdirekfiv (Dir 1981:47) har till uppgifi att överväga om någon form av lagförklaringsinstitut bör inrättas i svensk rätt. Om elt sådant insfitut anses böra införas, kan det bli aktuellt att pröva även den nu berörda frågan.

Prövningen av om ett villkor är oskäligt ankommer på marknadsdomstolen. Frågor om marknadsdomstolens sammansättning m.m. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). När det gäller själva oskälighels-bedömningen kan hänvisas fill specialmotiveringen till 2§.

Elt förbud av marknadsdomstolen skall gå ut på att näringsidkaren inte i fortsättningen får använda "samma eller väsentligen samma villkor". Om näringsidkaren fortsätter att använda ett villkor som liknar det förbjudna villkoret, skall del ske en prövning av om del föreligger en väsentlig överensstämmelse mellan villkoren. Denna prövning skall inte göras med utgångspunkt i en formell jämförelse av villkorens språkliga utformning. Det avgörande är i stället om det nya villkoret i fråga om sina rättsliga och ekonomiska verkningar är att anse som identiskt eller likvärdigt med det förbjudna villkoret. Om förbudel har grundats på atl elt villkor har utformats eller presenterats på ett vilseledande sått, fär jämförelsen gå ut på att undersöka om det nya villkoret kan antas ha väsentligen samma vilseledande effekt som det förbjudna villkoret.

Ett förbud av marknadsdomstolen gäller bara när villkoret används "i liknande fall". Det innebär att förbudets verkan begränsas till sådana situafioner som är likvärdiga med den som domstolen har prövat. Någon överträdelse av förbudel behöver alltså inte föreligga, om näringsidkaren använder det aktuella villkoret vid försäljning av ett annat slags vara än som avses med förbudet. Har domstolen prövat en försäljning av en fabriksny vara, är förbudet inte heller utan vidare tillämpligt vid försäljning av begagnade varor av samma slag. Avser förbudet användning av etl vissl villkor vid försäljning av en standardvara, gäller det i princip inte vid försäljning av en vara som har tillverkats efler köparens speciella önskemål. En annan omständighet som kan föranleda att en förnyad användning av villkoret inte faller under förbudel är alt priset på varan har sänkts. Huruvida en prissänkning skall ha sådan effekt beror dock på vad slags villkor del är

Prop. 1983/84:92 18

fråga om och framför allt på om marknadsdomstolen har tillmätt prissättningen betydelse vid oskälighetsbedömningen (se specialmotiveringen till 2 §). Men även om så har varit fallet, kan naturligtvis inte en obetydhg prissänkning utan vidare medföra att näringsidkaren kan använda det förbjudna villkoret.

En omständighet som har stor betydelse vid bedömningen av om ett villkor är oskäligt gäller motpartens ställning. Som framgår av 2 § skall särskild hänsyn tas fill behovet av skydd för den näringsidkare som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas om inte marknadsdomstolen bör begränsa sitt förbud att gälla i förhållande till vissa näringsidkare.

Vid tillämpningen av 1971 års avtalsvillkorslag uppkommer knappast detta problem. Ett villkor som typiskt sett är oskäligt i en näringsidkares avtal med konsumenter bör kunna förbjudas generellt, trots att många individuella konsumenter kanske har sådana insikter och sådan ekonomisk ställning att de inte har behov av det skydd förbudet innebär. 1 stor utsträckning torde man visserligen kunna handla på samma sätt även när det gäller näringsidkare. I vissa fall kan dock villkorets skälighet vara att bedöma på olika sätt beroende på motpartens förhållanden. Det är då önskvärt att marknadsdomstolen på ett tydligare sätt än genom en hänvisning till "liknande fall" anger förbudets räckvidd. Del bör ofta vara möjligt att göra sådana preciseringar. Ett förbud mot villkor som ålägger en återförsäljare att själv avhjälpa fel på sålda varor kan exempelvis begränsas till återförsäljare som inte har egen reparationsverkstad, och ett förbud mot villkor som ger en leverantör stor frihet vid val av leveranstidpunkt kan begränsas fill dem som levererar varor av säsongbetonad karaktär. På motsvarande sätt kan ett förbud mot villkor som starkt förkortar reklamationsliden begränsas lill varor som är avsedda att säljas vidare till konsumenter.

Etl förbud av marknadsdomstolen enligt lagen riktas formellt bara mot den näringsidkare som har varit svarandepart i förfarandet inför domstolen. Det ligger emellertid i sakens natur att förbudet reellt sett får effekt också i förhållande lill andra näringsidkare som får kännedom om det. Dessa måste normalt anse det lämpligast atl i framfiden avhälla sig från att använda samma villkor. I all synnerhet gäller detta om talan har förts av en näringsidkarorganisation i en fråga av större principiellt intresse.

Ett förbud av marknadsdomstolen kan riktas inte bara mot näringsidkaren själv utan också mot den som är anställd hos näringsidkaren eller i övrigt handlar på dennes vägnar. Denna möjlighel att rikta ett förbud mot annan än näringsidkaren själv överensstämmer med vad som gäller enligt 1971 års avtalsvillkorslag och marknadsföringslagen.

Bestämmelsen torde ha begränsad praktisk betydelse. Endast i undanlagsfall - närmast när del annars inle är möjligl att fä till stånd ell effektivt förbud - kan det vara motiverat att rikta ett förbud mot en anställd eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar. Som exempel på fall där etl sådani

Prop. 1983/84:92 19

förbud kan komma i fråga kan nämnas att ett utländskt företag bedriver försäljning här i landet genom representanter som inte driver självständig rörelse utan är direki anställda i det utländska företagel. Det kan då vara praktiskt - och kanske den enda möjligheten att ge ett förbud effekt - att rikta förbudet mot den anställde. Tänkbart är också att det kan uppkomma behov av att rikta förbud mot en anställd platsförsäljare som självständigt börjar använda avtalsvillkor vars skälighet kan sättas i fräga. Bestämmelsen ger också utrymme för att rikta förbud mot den som förmedlar ett erbjudande från någon annan (jfr 1 § andra stycket i 1971 års avtalsvillkorslag).

Enhgt 1971 års avlalsvillkorslag kan marknadsdomstolen, när det finns särskilda skäl, meddela inierimislisklförbud för fiden till dess atl ett slutligt beslut föreligger. Delsamma gäller enligt marknadsföringslagen. I förarbetena lill den lagen har uttalats alt det knappast blir aktuellt alt meddela ett interimistiskt förbud i andra fall än dä konsumentombudsmannen är sökande i ärendet. När det gäller tillämpningsområdet för den nu aktuella lagen torde det knappast finnas anledning att meddela ett interimistiskt förbud. Någon sädan möjlighet har därför inte införts.

Andra stycket

Bestämmelsen överensslämmer med 2 § i 1971 års avtalsvillkorslag. Inom bank- och försäkringsområdena finns särskilda tillsynsmyndigheter som bl.a. skall kontrollera de avtalsvillkor som används inom resp. myndighets fillsynsområde.

2§

Vid bedömningen av om elt avtalsvillkor är att anse som oskäligt skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen slällning i avtalsförhållandet.

Förbud skall meddelas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

(Jfr 1 § andra stycket i utredningens förslag) Första stycket

Det är knappast möjligt eller ens lämpligt att försöka ge några delaljan-visningar om och när ett visst villkor skall bedömas som oskäligt. Vid fillkomsten av 1971 års avtalsvillkorslag var man också mycket återhållsam med preciserade uttalanden om skälighelen hos olika villkor som används i avtal mellan näringsidkare och konsumenter. När del gäller avtal mellan näringsidkare inbördes finns det anledning att vara än mer försiktig, eftersom förhållandena är mera mångskiftande än vid avtal mellan näringsidkare och konsumenter. I det följande lämnas dock vissa allmänna synpunkter på de olika omständigheter som bör beaktas vid bedömningen av om ett

Prop. 1983/84:92 20

avtalsvillkor är oskäligt eller inte.

Bedömningen skall ta sikle på om etl villkor typiskt sett är otillbörligt mot sådana motparter i förhållande fill vilka det är avsett alt användas. Det är en sådan typbedömning som måste ligga till grund för varje konkret förbudsbeslut. Syftet är framför allt att man skall kunna ingripa mot villkor av standardkaraktär, särskilt sådana som förekommer i avtalsformulär med vidsträckt användning.

Marknadsdomstolen skall enligt lagen pröva innehållet i ett vissl villkor som ingår i etl avtal. Vid bedömningen av det speciella villkorets skälighet skall emellertid hänsyn tas till samtliga omständigheter. Varje villkor måste prövas i sitt sammanhang med övriga villkor i avtalet. En följd av delta är att ett och samma villkor kan vara att anse som oskäligt i etl visst avtal, medan det bör godtas i ett annat avtal där nackdelarna med villkoret uppvägs av fördelar i andra avseenden. Vissa villkor kan dock vara atl anse som i så hög grad oskäliga att de över huvud taget inte kan' godtas i elt sådani avtalsförhållande som det är fråga om, oavsett avtalets innehåll i övrigt.

Vid bedömningen av enskilda villkors skälighet är priset en av de omständigheter som skall beaktas som elt led i totalbedömningen. Till skillnad från vad som gäller enligl 1971 års avlalsvillkorslag innehåller lagtexten dock inte någon särskild anvisning om alt oskälighelsbedömningen skall ske med beaktande av vederlaget. En sådan utformning passar inte för alla de typer av avtalssituationer som de nya reglerna skall kunna tillämpas på. Det bör vidare framhållas alt det inle är meningen att dessa regler skall kunna användas som ett medel för priskoniroll eller för att fillförsäkra näringsidkare vissa skäliga ekonomiska marginaler.

Om etl villkor, som det från sakliga synpunkter kanske inte finns något att erinra mot, utformas på ett sätt som är ägnal att vilseleda motparten - utan att det dock är fråga om någol svikligt förfarande från näringsidkarens sida - kan detta medföra atl villkoret i sin aktuella utformning stämplas som oskäligt och att dess fortsatta användning förbjuds.

En omständighet som bör kunna föranleda förbud mot ett avtalsvillkor är vidare atl villkoret strider mot tvingande lagregler. Sådana villkor kan visserhgen alltid åsidosättas med stöd av den tvingande lagregeln och kan sålunda sägas i princip sakna rättslig betydelse. Det är emellertid inle säkert att detta slår klart för den enskilda parten. Det måste därför anses angeläget att villkor av detta slag helt utmönstras ur avtalen.

Bedömningen av om ett villkor kan anses oskäligt bör i övrigt ske med utgångspunkt i en jämförelse med de verkningar som skulle följa av gällande dispositiva rättsregler. Motsvarar villkoret vad som följer av dispositiv rätt kan del i allmänhet inte bli fråga om att bedöma det som oskäligt. Å andra sidan är det inte givet alt ett villkor som avviker från en disposiliv regel skall anses som oskäligt enbart på den grunden. Särskilt när del gäller förhållandet mellan näringsidkare måste man lämna parterna ganska vida ramar inom vilka de kan finna egna lösningar.

Prop. 1983/84:92 21

När det gäller alt bedöma hur stora avvikelser frän dispositiva lagregler som kan accepteras måsle man vidare beakta atl dessa regler inle alltid på ett fillfredsställande sätt fyller de krav som det moderna näringslivets förhållanden ställer. I många fall är det högst legitimt att parterna reglerar sina mellanhavanden på etl annat sätt. Vid prövningen av avtalsvillkor mellan näringsidkare kan del därför finnas anledning att beakta vad som i allmänhet gäller inom formulärrätten, liksom naturligtvis eventuellt förekommande handelsbruk. Särskilt kan av parternas branschorganisationer gemensamt utarbetade standardavtal, s.k. agreed documents, tjäna lill ledning. Avtalsformulär som har utarbetats i samråd mellan representafiva organisationer på ömse sidor får i regel anses utgöra en godtagbar avvägning. Del kan inte annat än i undantagsfall bli fråga om att stämpla villkor i ett sådani formulär som oskäliga.

En omständighet av särskild betydelse för oskälighetsbedömningen är slutligen styrkeförhållandet mellan de olika avtalsparterna. Ett väsentligl syfte med den föreslagna lagen är att förstärka rättsskyddet för de mindre näringsidkarna. I lagtexten har därför uttryckligen angetts att särskild hänsyn skall tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Som exempel kan nämnas att den ena parten är ett leverantörsföretag med marknadsdominerande ställning, medan motparten är en lokal detaljhandlare med ringa omsättning. Ett annat exempel är att den ena parten är ett stort industriförelag, medan motparten är en liten verkstad som tillverkar vissa detaljer för del siörre företagets produktion. I vissa siluationer kan den ena parten för sin fortsatta existens vara starkt beroende av motparten, exempelvis en återförsäljare som har specialiserat sig på försäljning av och service på en viss leverantörs produkter eller en underentreprenör som har inrättat sin verksamhet efter en viss uppdragsgivares behov. Somliga näringsidkare kan sägas inta en ställning som i myckel påminner om vanliga konsumenters. Vid prövningen enligt lagen bör man givetvis beakta atl de har ungefär samma behov som konsumenter av skydd mot oskäliga avtalsvillkor.

En aspekt av betydelse är att den ena parten på grund av tvingande konsumentskyddsregler kan vara förhindrad att föra de bördor som avtalet ålägger honom vidare fill konsumenten. Detta kan leda fill att man bör se strängare på exempelvis friskrivningsklausuler i avtal mellan näringsidkare när det gäller varor som är avsedda för konsumentmarknaden än när det gäller produkter av annat slag.

Andra stycket

En förutsättning för att ett förbud skall kunna meddelas är att det är påkallat från allmän synpunkt. Det skall alltså kunna antas att ett visst avlal eller ett vissl villkor kommer att användas under liknande omständigheter också mol andra näringsidkare. Om del inte finns skäl för ett sådant

Prop. 1983/84:92 22

antagande bör marknadsdomstolen, under hänvisning till att ett förbud inte behövs från allmän synpunkt, lämna talan utan bifall utan att gå in på någon skälighetsbedömning. Del sagda innebär atl den nya lagen, liksom 1971 års avtalsvillkorslag, i första hand tar sikte på villkor i formulärrättens standardavtal. Även klausuler som inte har denna karaktär kan emellertid komma under marknadsdomstolens prövning, om de faktiskt kan väntas bli använda i andra liknande avtal. Den part som önskar få skäligheten av ett rent individuellt utformat villkor prövad får däremot ta upp saken vid allmän domstol enligt 36 § avtalslagen. Detsamma gäller f.ö. om en part vill få ett redan ingånget avtal av standardkaraktär jämkat. Den nya lagen ger ju, liksom 1971 års avtalsvillkorslag, endast möjlighet atl för framtiden förbjuda användning av ett visst villkor.

Ett avtalsvillkor kan ibland vara att bedöma både som oskäligt mot motparten och som skadligt från konkurrenssynpunkt. Del finns inte heller något som hindrar att näringsfrihetsombudsmannen med slöd av konkurrenslagen (1982:729) för talan vid marknadsdomstolen för atl få prövat om villkoret snedvrider konkurrensen genom atl gynna vissa näringsidkare och missgynna andra, samtidigt som den näringsidkare mot vilken villkoret har ställts upp eller en näringsidkarorganisation med stöd av den nya lagen för lalan vid marknadsdomstolen för att få prövat om villkoret är oskäligt mot denne näringsidkare. Finner domstolen att det i första hand rör sig om en fråga om konkurrensbegränsning, kan del dock medföra att ett förbud enligt den nya lagen inte kan anses påkallat från allmän synpunkt.

3§

Frågor om förbud tas upp efter ansökan. Sådan ansökan får göras endast av en sammanslutning av näringsidkare eller av en enskild näringsidkare mot vilken del aktuella avtalsvillkoret har ställts upp.

(Jfr 3 § i utredningens förslag)

Talan inför marknadsdomstolen får föras av en sammanslutning av näringsidkare. Det gäller inte några särskilda krav på att en näringslivsorganisation skall vara representativ eller i övrigt ha särskilda kvalifikationer för att få föra talan. Sedan ett flertal år har olika organisationer inom näringslivet arbetat på att få fram för båda parter acceptabla villkor i standardavtal. Det finns därför all anledning anta att dessa organisafioner är väl skickade att själva bevaka utvecklingen och även föra talan inför marknadsdomstolen i de fall parterna inte kan komma överens förhandlingsvägen. Det krävs inle alt någon medlem i organisationen har erbjudils alt ingå avtal på det aktuella villkoret, och det måste inte heller vara fråga om organisationens normala verksamhetsområde. I stället har varje sammanslutning av näringsidkare talerätt.

Prop. 1983/84:92 23

Samma rätt att föra talan som organisationerna har en enskild näringsidkare mot vilken det aktuella villkoret har ställts upp. Denna talerätl är formellt inte subsidiär till organisationernas talerätt. Det kan emellertid antas atl den i prakfiken kommer atl utövas främst när den organisation näringsidkaren tillhör har vägrat att föra talan i ett särskilt fall eller när näringsidkaren är oorganiserad.

Lagen ger inle enskilda konkurrenter till näringsidkare som använder ensidiga eller på annal sätt oskäliga avtalsvillkor någon talerätl.

4§

Beslut i fråga om förbud hindrar inte att samma fråga prövas på nylt, om ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl föranleder det.

(Jfr 4 § i utredningens förslag)

Paragrafen, som motsvarar 4 § i 1971 års avtalsvillkorslag, ger marknadsdomstolen viss möjlighet att ompröva beslul i fråga om förbud. Ett beslut av domstolen vinner alltså inte rättskraft i den meningen all domstolen skulle vara förhindrad att la upp den fråga som har avgjorts genom beslutet till ny prövning. Detta torde överensstämma med allmänna förvaltningsrättsliga principer (SOU 1964:27 s. 478). Har ett förbud meddelats, kan sålunda i princip den som berörs av förbudel när som helst hemställa hos marknadsdomstolen att det upphävs.

5§

Förbud skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av åklagare.

(Jfr 1 § första stycket och 4 § i utredningens förslag)

Första stycket

Ett förbud av marknadsdomstolen att använda ett visst villkor bör i allmänhet förenas med vite. Marknadsdomstolen kan dock underiåla att sätta ut vite, om detta av särskilda skål är obehövligt. Så kan l.ex. vara fallel om sökanden avstår från atl yrka vite och del finns grundad anledning att räkna med att den näringsidkare som har velat använda villkoret avstår från att göra det i fortsättningen.

1 sammanhanget bör erinras om alt slaten enligt allmänna principer inte kan föreläggas vite (jfr 9 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken).

Prop. 1983/84:92 24

Andra stycket

Bestämmelsen motsvarar 7 § i 1971 års avtalsvillkorslag. Till skillnad från vad som gäller enligt den lagen fär åklagaren enligt den aktuella bestämmelsen väcka talan om utdömande av vite även om någon anmälan härom inte har gjorts. I praktiken blir det dock knappast aktuellt för åklagaren att vidta några åtgärder annat än om en överträdelse har påtalats av den som har ansökt om förbudet eller av någon annan som berörs av överträdelsen. Om åklagaren efter en sådan anmälan konstaterar att en överträdelse av förbudel har ägt rum, får han i princip anses vara skyldig att väcka talan. Något utrymme för en enskild part att föra talan om utdömande av vite ges inte.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

I enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) har några särskilda övergångsbestämmelser inte meddelats. Det innebär all elt förbud enligt lagen kan grundas på etl erbjudande att ingå avtal som har gjorts före lagens ikraftträdande. Det kan dock förutsättas att denna möjlighel kommer att utnyttjas bara i fall då det finns grundad anledning befara att näringsidkaren kommer att tillämpa det oskäliga avtalsvillkoret även efter lagens ikraftträdande.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor

I enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1) har rubriken till 1971 års avlalsvillkorslag ändrats för att undvika sammanblandning med den nya lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) skall marknadsdomstolen pröva ärenden om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Detta medför vissa ändringar i lagen om marknadsdomstol m.m. Domstolens utökade verksamhetsområde kräver en ändring i 1 §. Vidare har reglerna i 3, 4 och 9 §§ om domstolens sammansättning ändrats på så sätt att domstolen vid prövning av frågor om oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare skall ha samma sammansättning som i ärenden enligt konkurrenslagen. I 11, 13, 15 och 20 §§ har slutligen hänvisningar till 1971 års

Prop. 1983/84:92 25

avtalsvillkorslag anpassats till den lagens nya rubrik samt hänvisningar i förekommande fall gjorts åven till den nya lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Dessutom har en del språkliga justeringar gjorts utan någon ändring i sak.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämlas över förslagen till

1. lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

2. lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor,

3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1983/84:92 26

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1983-09-26

Närvarande: f.d. regeringsrådet Lidbeck, regeringsrådet Brink, justitierådet Heuman.

Enligl lagrådet den 13 juni 1983 fillhandakommel utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 26 maj 1983 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

2. lagom ändringi lagen (1971:112) omförbud mot oskäliga avtalsvillkor,

3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bertil

Ekdahl. Förslagen föranleder följande yttranden av lagrådet:

Förslaget till lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare

Beträffande tillämpningsområdet för den föreslagna lagen har i remissprotokollet förordats, att lagen ej skall omfatta avtalsvillkor som uppställs vid upphandling för offentliga ändamål. Departementschefen har uttalat förståelse för det under utredningsarbetet framförda önskemålet att den nya lagen skulle gälla också dessa avtalsvillkor. I brist på utredningsunderlag har emellertid departementschefen förklarat sig inle f.n. vara beredd att låta lagen omfatta sådana avtalsvillkor.

Enligt lagrådets mening bör av likformighetsskäl en lagstiftning om förstärkt skydd mot oskäliga avtalsvillkor göras tillämplig inom i princip alla områden där avtal om sådana villkor kan ifrågakomma. För att man skall utesluta ett visst område bör det ha dokumenterats eller åtminstone gjorts sannolikt atl på det området inle finns någol behov av lagstiftning. Det av departementschefen förordade tillämpningsområdet ansluter sig till konsu-mentköpsutredningens förslag. Utredningens majoritet har ansett sig kunna utgå från att statliga och kommunala myndigheter i sin upphandling undviker att tillämpa oskäliga avtalsvillkor. Två av utredningens sakkunniga har utifrån sina erfarenheter anmält en annan uppfattning och majoritetens bedömning har under remissbehandlingen satts i fräga av bl.a. riksrevisionsverket och näringsfrihetsombudsmannen. Redan med hänsyn till det nu anförda ställer sig lagrådet tveksamt till riktigheten i att begränsa fillämp-ningsområdet på sätt som skett.

Härtill kommer att den valda begränsningen kan befaras medföra

Prop. 1983/84:92 27

fillämpningssvårigheter. När upphandling sker av stat och kommun kommer lagen att gälla endasl när upphandlingen utgör ett led i näringsverksamhet. Utanför lagen faller däremot avtalsvillkor som används av statliga eller kommunala organ i andra sammanhang än när dessa driver näringsverksamhet.

En verksamhet som innebär myndighetsutövning torde som regel inte samtidigt kunna betraktas som näringsverksamhet och omvänt. Men det är-såsom framhållits i prop. 1979/80:119 s. 187 - inte säkert all del går att dra en klar gräns i detta avseende. Det kan därför uppstå tvekan huruvida ett avtalsvillkors skälighet kan prövas av marknadsdomstolen enligl denna lag eller ej.

Upphandling för bl.a. sjukvård torde i många kommuner ske genom för ändamålet särskilt bildade företag l.ex. förelag som bedrivs i akfiebolags-form. Etl sådant förelag är att betrakta som näringsidkare och dess upphandling ulgör ett led i en näringsverksamhet. I kommuner där upphandling för samma ändamål ombesörjs direkt av ett kommunens organ kan det däremot vara fråga om upphandling för offentligt ändamål. Det torde ligga nära till hands att kommunerna, oavsett i vilken form de bedriver upphandling, uppställer samma villkor mot säljaren. Ett oskäligt villkor som uppställts skulle alltså i den förstnämnda situationen kunna förbjudas av marknadsdomstolen medan i det andra fallet möjligheten att angripa samma villkor skulle vara att den enskilde näringsidkaren i efterhand med åberopande av 36 § avtalslagen väcker talan vid allmän domstol. En sådan ordning är mindre lämplig. Det kan i sammanhanget framhållas atl möjligheterna att kommunalbesvärsvägen komma till rätta med oskäliga avtalsvillkor är myckel begränsade.

Del nu anförda utgör enligt lagrådets mening anledning att låta den nya lagen gälla även avtalsvillkor som uppställs vid upphandling för offentliga ändamål. En regel om detta bör därför tas upp i lagen. Detta kan lämpligen ske genom att i 1 § mellan första och andra styckena förs in ett nytt stycke av följande lydelse: "Första stycket gäller även villkor som ställs upp mot näringsidkare vid upphandling för offentliga ändamål."

Lagrådet har i övrigt inget att erinra mot förslagel.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.

Prop. 1983/84:92 28

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-12-15

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om avtalsvillkor mellan näringsidkare

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

2. lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor,

3. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har föreslagit alt den nya lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare görs generellt tillämplig på avtalsvillkor som ställs upp vid upphandling för offentliga ändamål. Som har framhållits i lagrådsremissen har det dock inte närmare utretts vad detta skulle få för praktiska konsekvenser. Jag är därför inte f.n. beredd att låta lagen gälla upphandling för statens eller kommuners räkning i andra fall än när upphandlingen utgör ett led i näringsverksamhet. Det kan filläggas att den offentliga upphandlingen redan sker under insyn och kontroll från det allmännas sida och att de principer som den föreslagna lagen vilar på naturligtvis kan förutsättas få genomslag vid sådan upphandling, även om lagen inte görs direkt tillämplig i andra fall än när fråga är om näringsverksamhet.

I övrigt har lagrådet lämnat de remitterade förslagen utan erinran.

• Beslul om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanlräde den 26 maj 1983.

Prop. 1983/84:92 30

Bdaga I

Sammanfattning av utredningens betänkande

Under det senaste decenniet har konsumenternas slällning förbättrats genom såväl civilrättslig som näringsrättslig lagsfiftning. Vid sidan av den allmänna köplagen har införts en särskild konsumentköplag. Denna innehåller regler om vissa minimirättigheter som alllid skall tillkomma konsumenter vid köp av varor från näringsidkare och som alltså inte kan avtalas bort. Särskilda lagar gäller till konsumenternas skydd vid försäljning i hemmen och vid försäljning på kredit. Som exempel på näringsrättslig lagstifining kan nämnas lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). Enligt denna lag kan en näringsidkare förbjudas vid vite all i avtal med konsumenter använda ett villkor som han tidigare använt men som med hänsyn till vederiagel och övriga omständigheter är att anse som oskäligt mot konsumenten. Sådani förbud meddelas av marknadsdomstolen, i vilken förutom jurister och experter ingår företrädare för näringshvet saml för konsumenter och löntagare.

Konsumentköpsutredningen har tillsalts för alt se över lagstiftningen om konsumentköp. Genom tilläggsdirektiv har vi fått i uppdrag alt utreda frågan om hur en utvidgning av konsumenternas rätfigheter påverkar förhållandet mellan olika led på näringsidkarsidan och göra en översyn angående de mindre företagens rättsliga slällning. Bakgrunden härtill är bl.a. att det har gjorts gällande att konsumentskyddslagstiftningen ofta leder till att näringsidkare i detaljhandelsledel drabbas av kostnader som de inte kan föra tillbaka på sina leverantörer. Vi har ansett det lämpligt att redovisa denna del av vårt utredningsuppdrag i ett första delbetänkande.

Enligl direktiven bör vi närmare undersöka i vilken utsträckning det finns ett påtagligt behov av nya rättsregler näringsidkare emellan. För att bilda oss en uppfattning härom har vi granskat och diskuterat ett relativt stort antal standardavtal samt inhämtat synpunkter från och haft överläggningar med olika näringsidkarorganisationer.

De standardavtal vi behandlat är sådana som används när avtal ingås mellan näringsidkare. Flertalet av avtalen är avsedda att användas när varor köps för vidareförsäljning. Genomgången har visat att del i formulären förekommer åtskilliga villkor som kan betraktas som oskäliga eller vilkas tillämpning åtminstone i vissa situationer kan leda till oskäliga resultat.

Det är önskvärt att man kan komma till rätta med oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare. Detta har betydelse inte bara för de drabbade näringsidkarna utan också från konsumentsynpunkt. Förutsättningarna för alt man med liden skall kunna ytterligare stärka konsumenternas ställning förbättras, om sådana reformer kan genomföras utan att det går ut över mellanleden. Inte heller i övrigt är det likgiltigt föi konsumenterna hur

råltsförhållandena mellan olika näringsidkargrupper är ordnade; detaljisternas inställning lill konsumenternas reklamationer påverkas rimligen av de möjligheter detaljisterna har att föra kraven vidare bakåt.

Det råder slor enighet inom näringslivet om att oskäliga avtalsvillkor bör motverkas, och näringslivels organisationer har också förklarat sig vilja ägna dessa frågor ökad uppmärksamhet. Vi ser myckel positivt på detta och anser det önskvärt att problemen i första hand kan lösas förhandlingsvägen. Vi har emellertid kommit till den uppfattningen att man inte hell bör lita till frivilliga lösningar utan också bör övervåga särskild lagstiftning på området. Vi har härvid fäst stor vikt vid de synpunkter som förts fram från företrädare för detaljhandeln och hantverksbranscherna.

Ett förstärkt skydd mot oskäliga avtalsvillkor kan givetvis uppnås genom tvingande civilrällsliga bestämmelser, som närmare reglerar parternas rättigheter och skyldigheter. Detta skulle emellertid innebära all man begränsar avtalsfriheten i relationer mellan näringsidkare. En sådan ordning bör inte komma i fräga i andra fall än dä det gäller att motverka avtalsvillkor som under alla omständigheter måsle betraktas som oskäliga.

En allmän möjlighet att ingripa mot oskäliga avtalsvillkor finns f.n. i 36 § avtalslagen, som föreskriver att ett villkor i ett ingånget avtal kan jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt. Vi anser att denna regel bör kompletteras med en näringsrällslig lagstiftning, som gör det möjligt atl för framtiden förbjuda fortsatt användning av elt villkor som har bedömts som oskäligt. På konsumentområdet finns redan en sädan lagstiftning, avtalsvillkorslagen. En särskild fördel med lagsfiftning av denna arl är atl man vid tillämpningen kan ta hänsyn till växlande förhållanden inom olika branscher, företagstyper m.m.

I enlighet med det anförda lägger vi fram förslag till en lag om förbud mol oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare. Lagen har utformats efter mönster av avtalsvillkorslagen. Vi har inte funnit det lämpligt att arbeta in regler om avtal mellan näringsidkare i denna lag. Detta beror dels på alt reglerna på många punkter bör utformas på annat sätt, dels på att bedömningen av villkoren bör ske efter delvis olika principer beroende pä om motparten är en konsument eller en näringsidkare.

Enligt den föreslagna lagen skall marknadsdomstolen kunna förbjuda en näringsidkare, som har använt etl oskäligt villkor vid erbjudande av avtal med en annan näringsidkare, att använda samma eller väsentligen samma villkor i liknande fall i framtiden. Lagen skall kunna fillämpas både mot den som är säljare och mot den som är köpare. Den skall gälla inte bara vid köpeavtal utan också vid avtal om tjänster, exempelvis underentreprenad, och andra typer av avtal som förekommer inom näringslivet. Undantag görs dock för verksamhet som står under fillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Vid bedömningen av om ett villkor är oskäligt skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhål-

Prop. 1983/84:92 32

landet. Härigenom markeras att lagen i första hand syftar till att stärka de mindre företagarnas rättsskydd. Domstolen har emellerfid vid sin prövning att utgå från typiska situationer, medan rent individuella förhållanden inle skall beaklas. Förbud enligl den föreslagna lagen skall i första hand gälla villkor som används i standardavtal. En part som vill uppnå rättelse i en konkret tvist kommer liksom nu atl få vända sig till allmän domstol och kan därvid åberopa jämkningsbeslämmelsen i 36 § avtalslagen.

Rätt att ansöka om förbud hos marknadsdomstolen skall tillkomma dels sammanslutningar av näringsidkare dels enskilda näringsidkare som erbjuds att sluta avtal på de villkor som det är fräga om. Däremot föreslås inte någon myndighet få befogenhet att göra ansökan om förbud.

När marknadsdomstolen meddelar ett förbud skall den i regel också bestämma ett vite. Om näringsidkaren överträder förbudet kan allmän domstol döma honom att betala vitet.

Med hänsyn till organisationernas vilja att försöka få till stånd frivilliga uppgörelser räknar vi med att antalet fall som förs under marknadsdomstolens prövning blir ganska ringa. Någon förstärkning av domstolens organisation torde därför inte behövas.

Vi har övervägt om det finns anledning att komplettera den näringsrättsliga lagstiftning vi föreslår med särskilda civilrättsliga regler för atl stärka de mindre förelagarnas rättsskydd och ge detaljhandlare m.fl. elt bättre skydd mot de bakre leden. I filläggsdirekfiven anges några olika vägar för att nå ett sådant resultat. Ett uppslag är att ge konsumenterna ökade möjligheter alt vända sig med krav direkt mot de bakre leden, exempelvis när en inköpt vara har visat sig felaktig. Detta skulle kunna ha ett värde från konsumentsynpunkt men skulle knappast få någon större betydelse när del gäller att stärka detaljisternas slällning. Med hänsyn härtill och till all den närmare utformningen av eventuella lagregler har nära samband med den del av vårt utredningsuppdrag som återstår lägger vi inle fram något förslag lill sådana regler nu. Vi har inte heller lagit fasta pä en annan i direkfiven antydd möjlighet att stärka detaljisternas ställning, nämligen atl genom tvingande regler ge dem rätt att återföra sitt ansvar mot konsumenterna på bakre led. Allmänna regler av sådan innebörd skulle enligt vår mening utgöra ett alltför långtgående ingrepp i avtalsfriheten. Slutligen har vi också avvisat tanken att i lagstiftningen likställa vissa grupper av näringsidkare med konsumenter och därigenom ge dem samma skydd som dessa. Vi föreslår alltså i detta sammanhang inte några ändringar i den civilrättsliga lagsfiftningen.

Prop. 1983/84:92 33

Bilaga 2

Utredningens lagförslag

1 Förslag till

Lag om förbud mot oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Om en näringsidkare vid erbjudande av avlal med en annan näringsidkare
använder elt villkor, som är atl anse som oskäligt mot den andra parten, kan
marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall
använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbudet skall förenas med
ett vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt.

Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Förbud skall meddelas endast om det behövs från allmän synpunkt.

Ett förbud kan meddelas även den som är anställd hos näringsidkaren eller någon annan som handlar på dennes vägnar.

2 § Denna lag gäller inte villkor som används i verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

3 § Frågor om förbud tas upp efter ansökan. En sädan ansökan får göras av en sammanslutning av näringsidkare eller av en enskild näringsidkare som erbjuds atl sluta avtal på det villkor som del är fråga om.

4 § Ett beslut i fråga om förbud hindrar inte atl samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller någol annat särskilt skäl föranleder det.

5 § Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av åklagare.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1983/84:92 34

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor'

dels att lagens rubrik skall ändras till Lag om förbud mot oskäliga villkor i avtal med konsumenter,

dels att i 6 § ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen".

Denna lag träder i kraft den

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. att I, 3, 4, 9, II, 13, 14, 15 och 20 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild insikt i näringslivels förhållanden och ledamoten för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och lönlagarintressen.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning m.m. skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om marknadsföring m.m. särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument-och lönlagarintressen.

Fråga om förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418) eller 5§ lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan prövas utan sammanträde enligl 14 § första stycket. Sådant förbud eller åläggande får dock ej meddelas utan alt den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det icke finns anledning antaga att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Fräga om förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:1418) dier 5§ lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga villkor i avtal med konsumenter kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket. Sådant förbud eller åläggande får dock ej meddelas utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Prop. 1983/84:92 39

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Västra Sverige, riksrevisionsverket, kommerskollegium, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen, konsumentverket, allmänna reklamationsnämnden, statens industriverk, kommissionslagskommittén (Ju 1978:10), Landsfingsförbundet, Landsorganisafionen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation/Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Kooperafiva förbundet. Lantbrukarnas riksförbund. Svenska handelskammarförbundel, Sveriges advokatsamfund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Bilindustriföreningen, Motorbranschens riksförbund, Svenska företagares riksförbund.

SHIO-Familjeföretagen har bifogat ett yttrande av Elektriska installatörsorganisationen.

Kommerskollegium har bifogat yttranden av handelskamrarna i Stockholm och Malmö.

Juridiska fakultelsnämnden vid Stockholms universitet har utan att redovisa något eget ställningstagande översänt dels ett gemensamt yttrande av professorerna Ulf Bernitz och Jan Hellner, dels ett yttrande av professorn Lars Hjerner.

Yttranden har dessutom inkommit från Petroleumhandelns riksförbund och Finansbolagens förening.

Prop. 1983/84:92 40

Innehåll.......................................................................... sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ....... 1

Propositionens lagförslag ............................................ ....... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26 maj 1983 .. 6

1 Inledning ................................................................ ....... 6

2 Allmän motivering..................................................... ....... 7

2.1 Behovet av lagstifining .................................. ....... 7

2.2 Tillämpningsområdet för en ny lagstiftning ...... 10

2.3 Beslutande myndighet ................................... ..... 12

2.4 Talerätt ......................................................... ..... 13

2.5 Ikraftträdande m.m.......................................... ..... 14

2.6 Resursfrågor ................................................. ..... 14

3 Upprättade lagförslag ............................................. ..... 15

4 Specialmotivering...................................................... 15

4.1 Förslaget till lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare 15

4.2 Förslagel till lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud

mot oskäliga avtalsvillkor ............................... 24

4.3................................................................... Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m..................................... 24

5 Hemställan ............................................................. 25

6 Beslul........................................................................ 25

Utdrag av lagrådets protokoll den 26 september 1983 ......... 26

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 december 1983 28

Bilaga 1 Sammanfattning av utredningens betänkande 30

Bilaga 2 Utredningens lagförslag ................................. 33

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna.................. 39