Prop. 1983/84:90 3

Bilaga 1

BOSTADSDEPARTEMENTET Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1983-12-15

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Anmälan till proposition om ändrade former för Hnansiering av bostadslån m.m.

1. Inledning

Den statliga bostadslångivningen omfattar i huvudsak ny- och ombyggnad av hus till den del de innehåller bostäder och sädana lokaler för boendeservice som betjänar etl bostadsområde samt i vissa fall även förvärv av sådana hus.

Bostadslånet är ett långfristigt fastighetslån som lämnas sedan huset är färdigställt. Det ersätter tillsammans med fastighetslån från den allmänna lånemarknaden i princip de byggnadskrediter som lämnas under själva byggnadstiden. För fastighetslän (bottenlån) från den allmänna lånemarknaden till bostadssektorn svarar i dag i huvudsak tre kreditinstitutioner -stadshypoteksinstiiutionen. Svensk bostadsfinansiering aktiebolag BOFAB och Sparbankernas inteckningsaktiebolag (Spinlab), de s. k. botten-låneinstituten.

Bostadslåneverksamheten handhas av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna och kommunerna. Uppgiftsfördelningen är i korthet följande. Kommunerna tar emot och granskar ansökningar om bostadslån saml vidarebefordrar därefter handlingarna till länsbostadsnämnden. Nämnden prövar ansökningarna, beslutar om lån och om utbetalning av lån samt förvallar utestående lån. Bostadsstyrelsen sköter utbetalningarna av lån och aviseringarna av ränta och amortering på utestående lån.

I prop. 1978/79: 165 om den svenska kapitalmarknaden behandlades vissa frågor om bostadsbyggandets finansiering. Finansutskottet (FiU 1979/80:8) anslöt sig i princip till uppfattningen att det nuvarande finansieringssystemet på bostadssektorn borde behållas men ansåg alt möjligheterna till vissa rationaliseringar i administrationen av bostadsfinansieringssystemet borde ses över. Därvid kunde enligt utskotiet också övervägas om de statliga bostadslånen skulle kunna överföras till bottenlåneinstituten, så att dessa kom atl svara för hela den långfristiga finansiering som är knuten till låneunderlaget för bostadslän. Någon ändring i formerna för bygg-

Prop. 1983/84:90 4

nadskreditgivningen ansåg utskottet inte borde göras. En minoritet (s) inom finansutskottet anslöt sig däremot lill civilutskottets mening som den hade kommit till uttryck i etl yttrande till finansutskollel. I della yttrande begärdes hos regeringen en ytterligare konkretisering av de administrativa och organisatoriska övervägandena i syfte all nä fram lill en alternativ lösning med tolalfinansiering av bostadsbyggandel. Riksdagen beslöt i enlighet med den uppfattning som majoriteten i finansutskottet redovisade (rskr 1979/80:59).

Med stöd av regeringens bemyndigande den 16 oktober 1980 tillkallades en utredare' (Bo 1980:04) för all göra den av riksdagen begärda översynen. Utredaren, som antog namnet bostadslånekommittén, lade i december 1981 fram sitt betänkande (SOU 1981: 104) Statliga län eller kreditgarantier.

Utredarens huvuduppgift var all undersöka förutsättningarna för och möjligheterna till att föra över de statliga bostadslånen lill bottenlåneinsti-tulen genom atl ersätta den statliga långivningen med ett kredilgaranlisys-tem. Undersökningen gjordes frän administrativa utgångspunkter. Utredningsmannen behandlade de ändringar som inträffar för låntagaren, bostadsverket och kommunerna i elt kredilgarantisystem och kom därvid fram till alt nackdelarna är siörre än fördelarna för låntagarna och bostadsverket. Dessutom skulle statsverkets intäktsborlfall bli betydande. Mot denna bakgrund avstyrkte utredningsmannen tanken på att införa ett kreditgarantisystem.

En sammanfattning av ulredningsbetänkandet i denna del bör fogas till protokollet i delta ärende som underhllaga I.

Belänkandet har remissbehandlats. Yttrande har avgetls av statisliska centralbyrån, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, konjunkturin-stitiitel, statskontoret, riksrevisionsverkel, bosladsstyrelsen, 1980 års kreditpoiitiska utredning (E 1980:03), fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontorel. Svenska kommunförbundet, Slockholms kommun, Göteborgs kommun. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Konungariket Sveriges sladshypolekskassa. Svensk bostadsfinansiering aktiebolag BOFAB, Sparbankernas inteckningsaktiebolag (Spinlab), Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Post- och kredilbanken PK-banken, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Allmänna pensionsfonden -första, andra och tredje fondstyrelserna, Svenska byggnadsarbetareförbundet. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund. Svenska riksbyggen förening u.p.a., HSB:s riksförbund ek. för.. Sveriges

' l.aiuisiinusiadol Bn)rR. Eriksson.

Prop. 1983/84:90 5

allmännyttiga bostadsföretag (SABO). Sveriges villaägareförbund. Näringslivets byggnadsdelegation (NBD) och Svenska bankmannaförbundet.

Bostadsstyrelsen har bifogat yttranden från samtliga länsbostadsnämnder. PK-banken har förklarat alt den delar synpunkterna i yttrandet från Svenska bankföreningen. SAF har i sill yttrande hänvisat lill yttrandet från NBD.

Remissinstansernas inställning till utredningsmannens slutsatser i fräga om atl föra över bostadslånen lill bottenlåneinstilulen och all införa elt kredilgarantisystem är starkt splittrad. Endast en minoritet bland remissinstanserna har uttalat sig klart för en sådan omläggning. Många instanser har uttalat sig för ytterligare analyser och utredningar om former för finansiering av bostadslånen. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet i detta ärende som underhllaga 2.

Utredningsmannen har bl.a. pekat på behovet av vissa ändringar i amorteringsvillkoren om bostadslån skall finansieras med hjälp av bostadsobligationer. En promemoria om ändring av amorteringsvillkoren för det statliga bostadslånet lill hyres- och bostadsrätlshus har utarbetats inom delegationen (In 1967: 30) för bostadsfinansiering (DFB). Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som iinderhilaga 3.

2. Föredragandens överväganden

Jag berörde bostadslånekommitléns förslag vid min anmälan till förra årets budgetproposition (prop. 1982/83: 100 bil. 13) och anförde med hänvisning till remissutfallet alt frågan om finansieringen av de statliga lånen borde övervägas från delvis nya utgångspunkter och atl överväganden behövs i flera frågor innan slutlig ställning las. Jag anförde också att delegationen för bostadsfinansiering kommer att utarbeta underlag för sådana ställningstaganden. Så har skett. Jag vill därför nu återkomma till frågan.

Enligt vad jag har erfarit har arbetet i delegationen följt två olika linjer. Dels har delegationen haft överläggningar med bottenlåneinstiluten, dvs. stadshypoteksinstitutionen. Spinlab och BOFAB, om institutens syn på kostnader för administrationen och kreditrisker i ett kredilgarantisystem. Dels har delegationen undersökt förutsättningarna för atl finansiera bostadslänen utanför statsbudgeten på annat sätt än genom bottenläneinstitu-ten. Därvid har delegationen övervägt utformningen av ett särskilt av staten ägt kreditinstitut med uppgift atl på den prioriterade kreditmarknaden låna upp de medel som behövs för att finansiera en bostadslångivning under i övrigt oförändrade former.

Delegationen har emellertid inte haft lill uppgift alt la ställning till lämpligheten av vare sig elt kredilgarantisystem eller etl kreditinstitut med de uppgifter som jag nu har nämnt. Några förslag i denna fråga har därför inte presenterats från delegationens sida.

Prop. 1983/84:90 6

Syftet bakom det utredningsarbete som hittills har bedrivits i frågan är atl avlasta statsbudgeten utgifterna för den nuvarande bostadslångivningen. Utredningsarbetet visar på i princip två lösningar. Den ena är att överföra den statliga bostadslångivningen till bottenlåneinslituten. Den andra är att behålla nuvarande system men lägga upplåningen av de medel som behövs för utlåningen utanför statsbudgeten.

Delegationen för bostadsfinansiering har, som jag nyss nämnde, i sina kontakter med bottenläneinslituten begärt uppgifter om vilka ersättningar instituten önskar tillgodogöra sig för administration av lån mot statliga kreditgarantier. Frågan ställdes mot bakgrund av att bostadslänekommit-tén för sin del hade funnit att institutens ersättningsanspråk utgjorde ett hinder mot att övergå till ett kreditgarantisystem. Förfrågan har avsett ett kreditgarantisystem där bostadsverkel beslutar om räntebidrag, en uppgift som enligt min mening inte kan överlåtas på instituten.

Bottenlåneinslituten har i elt gemensami svar till delegationen i princip förklarat sig beredda atl genomföra ett kreditgarantisystem i fråga om nya lån till i huvudsak oförändrade kostnader för lånlagarna och oförändrade intäkter för slaten, jämfört med nuvarande system. Effekterna på statens kostnader blir bl.a. beroende på de villkor under vilka den befintliga lånestocken kan överföras till instituten. Institutens ersättningskrav för garantilån ligger lägre än deras kostnader enligt bostadslånekommitléns bedömning och är så konstruerat att de totala ersättningarna minskar allt efter som antalet garantilån ökar. Med hänsyn härtill gör jag bedömningen att institutens ersättningskrav inte kan anses vara ett hinder mol att föra över den statliga bostadslångivningen till instituten. Del finns emellertid andra skäl som talar mol en sådan överföring.

Ett grundläggande skäl rör frågan om den övergripande strukturen på den framtida bostadskredilmarknaden. En överföring av bostadslånen till bostadsinstituten innebär en strukturell förändring av marknaden. Förutsättningarna i detta avseende har enligt min mening förändrats radikalt lill följd av riksdagens beslut med anledning av regeringens förslag om finansiering av underhåll m.m. i bostadsbeståndet (prop. 1983/84:40 bil. 9. BoU 11, rskr 63). Riksdagens beslut förutsätter att lån för underhäll, reparationer och energisparande upptas genom bostadsinstituten pä den oprioriterade kreditmarknaden, dvs. stadshypoteksinstitutionen, Gigab, Sigab, Svensk Fasiighetskredit AB, Agro Kredit, PK kredit, SPAFI och tomträttskassorna i Stockholm och Göteborg. Beslutet innebär bl.a. att den statliga utlåningen till energisparande upphör och att motsvarande upplåning överförs från den prioriterade till den oprioriterade kreditmarknaden. Ett slorl ansvar läggs således på instituten på den oprioriterade kreditmarknaden. Endast genom institutens egen försorg kan den nya finansieringsformen fungera smidigt.

Enligt min mening är det både nödvändigl och lämpligt att i ökad utsträckning utnyttja instituten på den oprioriterade kreditmarknaden för av

Prop. 1983/84:90 7

samhället förutsatt bostadskreditgivning men då i första hand för kreditgivning för delvis nya ändamål, där utlåningen är av mera kortfristig karaktär och där en sådan lösning bör väljas med hänsyn till förutsättningarna för upplåningen, konkurrensförhållandena mellan instituten och statens möjligheter att styra långivningen.

Förhållandena är enligl min mening andra när det gäller finansieringen av nybyggnad och ombyggnad av bostäder. Åtgärdernas omfattning är i väsentliga delar en följd av samhällets standardkrav. Regler för bostadslån och ränlebidrag är av avgörande betydelse både för byggande och för boende. De åtgärder som genomförs med stöd av bostadslån har normalt en lång varaktighet. Under sådana förutsättningar är det viktigt att staten får möjligheter alt direki styra utlåningen. En oförändrad ordning när det gäller utlåning till långfristiga åtgärder bör eftersträvas. I praktiken har staten genom bostadslångivningen styrt också bottenlångivningens inriktning och omfattning. Enligt min mening bör staten behålla denna roll bl. a. med hänsyn till åtgärdernas genomgripande karaklär och med hänsyn till de betydande subventioner av direkt och indirekt karaktär som nybyggnad och ombyggnad förutsätter. En stailig styrning bör således ske genom en fortsatt stailig utlåning till långfristiga åtgärder. En indirekt styrning, t. ex. genom villkor för kreditgarantier, kan enligt min mening ha brister i fråga om effektivitet och även orsaka administrativa problem i samband med kontrollen av uppställda villkor. Jag anser att inte heller förhållandena i övrigt på kreditmarknaden talar för ändrade läneformer. Lån till nybyggnad och ombyggnad kommer inte under överskådlig fid atl kräva en ökande andel av den priorilerade kreditmarknaden.

Vad jag har anfört innebär alltså alt en delvis ny institutionell struktur etableras när det gäller bostadskrediter. Instituten på den oprioriterade marknaden bör svara för en i huvudsak oreglerad kreditgivning till relativt kortfristiga åtgärder, medan staten tillsammans med bottenlåneinstituten, liksom hittills, bör ha etl direkt ansvar för län till långfristiga åtgärder.

Den nuvarande rollfördelningen mellan slaten och de tre bottenläneinslituten bör således inte ändras. Uppdelningen mellan bostadslän och botten-län medför en endast begränsad administrativ belastning för låntagarna, samtidigt som uppdelningen år kreditpolitiskt lämplig. Lån i bostadslånets riskläge kan inte utan förändringar i övrigt finansieras genom en upplåning på de villkor som gäller för bottenläneinstitutens upplåning på den priorilerade kreditmarknaden. Någon s. k. fullständig finansiering bör alltså inte genomföras, varken genom slaten eller genom bottenlåneinstituten. De marginella administrativa fördelar som eventuellt skulle uppkomma i ett sådant system saknar betydelse i förhållande till de kreditpoiitiska svårigheterna och lill de betydande störningar som skulle bli följden av ändrade institutionella förhållanden. Det gäller oavsett i vilken riktning som förändringarna skulle gå. Jag är dock i princip positiv till nya kreditformer som kan utvecklas inom bottenlåneinstituten som ett konkurrensmedel på

Prop. 1983/84:90 8

marknaden. Etl exempel pä en sådan verksamhel är försök atl integrera byggnadskrediler och botlenlän.

Jag vill tillägga att även vid nuvarande rollfördelning är det möjligt att uppnå administrativa förenklingar för låntagaren. Bosladsstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 tagit upp frågan om s.k. netloavisering, dvs. alt räntebidrag för bollenlån betalas ut till bottenlåneinstilulen som sedan aviserar låntagaren lånekostnader med avdrag för räntebidrag. Jag avser atl återkomma till denna fräga vid min anmälan till budgetpropositionen för budgetåret 1984/85.

Vad jag har anfört om den institutionella strukturen i fråga om utlåning innebär dock inle att även formerna för upplåningen bör bestå i alla avseenden.

I remissyttrandena över bostadslånekommitléns belänkande har många remissinstanser ställt sig bakom huvudtanken i direktiven till kommittén, nämligen att föra bort bostadslånen från statsbudgeten. Riksbanksfullmäktige framhåller l.ex. att det finns starka kreditpolitiska skäl att föra över statens utlåning till kapitalmarknaden. Bl. a. skulle likviditetsslyrningen av samhällsekonomin underlättas om toppfinansieringen av bostadsbyggandet skedde mol upplåning genom bostadsobligationer i stället för statspapper, som är mer likvida. Fullmäktige i riksgäldskontorel framhåller att internationella jämförelser av budgetunderskott skulle bli mer rättvisande, då det i andra länder inte är vanligt att redovisa långivning över statsbudgeten. Enligl fullmäktige vore del en fördel om budgetunderskottet kunde redovisas mer enligt internationell praxis vid presentation av Sverige som låntagare utomlands.

De ekonomisk-politiska fördelar med att föra bort bostadslånen från statsbudgeten somjag nu har nämnt kan utan tvivel uppnås inom ramen för elt system med kreditgarantier till bottenlåneinstiluten. Som har framgått i del föregående är jag av fiera skäl dock inte beredd alt biträda en sådan lösning. Dessulom har riksdagen (CU 1982/83:26, rskr 246) som sin mening gett regeringen till känna att etl förslag om finansiering av bostadslånen utanför statsbudgeten kan och bör utgå från att länsbostadsnämndernas decentraliserade kapacitet bör kunna utnyttjas i samma omfaltning som f. n. Enligl riksdagen är det förenat med mindre komplikationer med ett administrativt system som i allt väsentligt bygger på vad som f. n. gäller än att inrätta en ordning som delvis innebär att en i stort sett väl fungerande administration måste ändras i inle ringa omfattning samtidigt som nya administrativa rutiner måste tillföras bottenlåneinstituten och förmodligen ocksä nya resurser. Jag delar denna uppfattning. Efler samråd med chefen för finansdepartementet har jag därför funnit att det bör skapas elt särskilt statsägt kreditinstitut med uppgift att låna upp medel som behövs för utlåning genom bostadsverket. Bostadsverkets organ bör sköta låneprövningen och förvaltningen av lån för kreditinstilutets räkning. Med en sådan lösning behöver man inte. som jag strax skall återkomma till. ändra de

Prop. 1983/84:90 9

nuvarande läneadministrativa rutinerna mer än marginellt. Det sistnämnda innebär också att bostadsverkets kompetens i fråga om låneförvaltning kan utnyttjas även fortsättningsvis. Jag vill särskilt erinra om vad bosladslåne-kommittén har anfört om nackdelarna med att skilja hanteringen av beslut om bostadslån från uppgifter att förvalta lån och om värdel av atl även framdeles ta lill vara de kunskaper om långivningen som bostadsverket har byggt upp genom åren.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag att ett statsägt kreditinstitut inrättas för finansiering av lån till bostadsbyggandet.

Kredttinstitutets uppgifter samt ansvarsfördelningen gentemot bostadsverket m. m.

Det statsägda kreditinstitutets uppgift blir att med hjälp av bostadsverkets organ ansvara för den långivning till bostadsbyggandel som staten över statsbudgeten hittills har svarat för. Detta innebär att institutet skall tillhandahålla lån för ny- eller ombyggnad av hus som innehåller bostadslägenheter och sådana lokaler för boendeservice som betjänar ett bostadsområde samt till förvärv av sädana hus i vissa fall. Speciella lån, såsom förbättringslän till äldre och handikappade och ränte- och amorleringsfria tilläggslån för ombyggnad av bostadshus, bör däremot inte omfattas av institutets verksamhet.

Av syftet med institutets verksamhet följer också att någon särskild subvenlionering inte skall ske genom institutets försorg. Utlåningsräntan bör, som jag strax skall återkomma till, bestämmas i huvudsak enligt samma regler som gäller i fråga om bottenläneinstitutens utlåning. Ansvaret för räntesubventionering till bostadssektorn ligger därmed kvar på staten.

En utgångspunkt för den föreslagna uppläggningen är, som har framgått i det föregående, att bostadsverkets resurse.-- och kompetens i fråga om utlåning och förvaltning av lån skall utnyttjas även framgent. En annan utgångspunkt är att den nya ordningen skall innebära så få ändringar som möjligt i nuvarande rutiner för utlåning och administration. Härav följer bl.a. att institutels reella huvuduppgift blir att ombesörja upplåningen av medel på kreditmarknaden. Institutet bör därvid i kreditpolitiskt hänseende bedömas på i princip samma sätt som bottenlåneinsfituten. Institutets upplåning bör således omfattas av l.ex. riksbankens emissionskontroll. Upplåningsbehovet bör vidare beaktas vid de åriiga överiäggningar som delegationen för bostadsfinansiering och riksbanken har med placerarna på kapitalmarknaden.

Institutets befattning med utlåning bör begränsas fill att ställa de medel som behövs för utbetalning lill lånemyndigheternas förfogande. Själva utlåningsverksamheten samt förvaltningen av utestående lån bör handhas av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna på uppdrag av institutet och för dess räkning. Influtna räntor och amorteringar redovisas lill institutet. ti Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 90

Prop. 1983/84:90 10

Utlåningen bör ske enligt de grunder och riktlinjer som statsmakterna bestämmer. Institutet bör i sin verksamhet också i övrigt vara underkastad de allmänna riktlinjer för bostadspolitik och kredilpolilik som statsmakterna anger. Härav följer bl. a. att långivningens omfattning vid behov skall kunna oeslämmas av ramar som fastställs av statsmakterna.

Vissa frågor om finansieringsverksamheten

Det nya kreditinstitutets kapitalanskaffning förutsätts ske huvudsakligen genom utgivande av obligationer. En utgångspunkt för förslaget all inrälla ett särskilt kreditinstitut är också att lånekostnaderna för den enskilde inte skall öka. Obligationsvillkoren förutsätts därför i huvudsak vara desamma som för sådana obligationer som emitteras av de tre bottenlåneinslituten. Med de förutsättningar som f. n. gäller innebär det att köp och innehav av det nya institutets obligationer kommer att få räknas som prioriterade placeringar vid tillämpnings- och likviditetskrav. Det skulle vidare innebära att det nya institutets obligationer emitteras till vid tidpunkten gällande räntor för långa statslån. Det skulle också innebära atl institutets obligationer löper pä 20 är med automatisk juslering av ränlan till rådande ränteläge vart femte är och att de amorteras enligt en annuiteisplan. Självfallet kan dessa villkor förändras över tiden. Jag återkommer senare till frågan om amortering av lämnade lån.

Några placerare bland remissinslanserna har tagit upp frågan om mera marknadsmässiga villkor för obligationslån inom bostadssektorn. För egen del förutsätter jag, somjag nyss har varit inne på, atl de nya obligationslånen kommer atl ges i huvudsak samma villkor som de bosladsobliga-lioner som emitteras av de nuvarande bosiadsinslituten. Om de nya obligationerna skulle få bättre villkor, sett från placerarnas synpunkt, skulle försäljningen av nuvarande bosladsobligationer försvåras. En allmän räntehöjning på långfristiga fån skulle kunna bli följden.

Utlåningsverksamhelen förutsätts kunna ske enligt i huvudsak samma regler som nu gäller i fråga om bostadslän, dvs. enligt reglerna i bostadsfinansieringsförordningen m.fl. författningar samt bostadsstyrelsens anvisningar till dessa författningar. Som tidigare har nämnts skall bosladsstyrelsen och länsbostadsnämnderna ansvara för långivningen och för förvaltningen av utestående län. I förutsättningarna för förslaget ingår också alt statsmakterna även i fortsättningen styr låneverksamheten på samma sätt som nu.

Det nya sätt för kapitalanskaffning, som mitt förslag innebär, framtvingar dock vissa ändringar i de lånevillkor som gäller för bostadslån. En sådan ändring gäller reglerna om s. k. uppskjuten amortering som nu tillämpas i fråga om län för nybyggnad av hyres- och bostadsrältshus. Reglerna innebår all älerbelalningen av länet inle påbörjas förrän den garanterade räntan i ränlebidragssyslemcl för bostadslän och underliggande kredit har nått marknadsränian på lånen. Som bostadslånekommittén framhöll kan inte

Prop. 1983/84:90 11

denna metod lämpligen behällas i ell system för kapitalanskaffning som bygger på atl etl särskilt kreditinstitut svarar för verksamheten. Med hänsyn tiil kreditinstitutets rörelseresultat bör amorleringsplanerna för lämnade län inle alltför mycket avvika från amorteringsplanerna för upptagna län. I den inledningsvis redovisade promemorian från delegationen för bostadsfinansiering om ändring av del statliga bostadslånet till hyres-och bostadsrättshus föreslås alt den nuvarande metoden ersätts med fem års amorteringsfrihel och därefter återbetalning på 35 år i form av åriiga annuiteter beräknade efler 8% ränla. Av de i promemorian redovisade beräkningarna framgår atl det föreslagna systemet inte medför någon ökning av kapitalutgifterna under de första fem åren jämfört med nuvarande system och att den totala ökningen av kapitalutgifterna per år i övrigt blir måttlig. Vidare framgår att förslaget gör del möjligt att ha någol snabbare amortering på de nya obligationslänen än pä de obligationslån som finansierar nuvarande bottenlån.

Mol bakgrund av del anförda biträder jag förslaget i promemorian. Om finansieringen av bostadslånen flyttas från statsbudgeten på det sätt som jag har föreslagit, bör nuvarande metod med uppskjuten amortering överges såvitt gäller nya lån. I stället bör för sådana lån gälla fem års amorteringsfrihel samt därefter en äterbetalningstid av 35 är. Återbetalningen bör ske i form av årliga annuiteter beräknade efter 8% ränla och en amorteringstid om 35 år. Metoden med s.k. falsk annuitet bör tillämpas, dvs. lilläggsränta debiteras om den faktiska låneräntan överstiger 8%. Del bör observeras all lånets formella löplid kan avvika från den föreslagna återbe-lalningsplanen på grund av att upplåningsvillkoren i den delen styr uilå-ningsvillkoren. Motsvarande förhållanden gäller redan för bottenlån, som normalt omsätts efler 20 år även om amorleringsplanen förutsätter en längre löplid.

En annan ändring som bör göras gäller sätlel att bestämma ränlan för del lån som skall ersätta bostadslånet. Den nuvarande metoden atl bestämma räntesatsen för länet för ell kalenderår i sänder bör enligt min mening inte behållas. 1 stället bör, i likhet med vad som lillåmpas i fråga om bollenlån, räntan på länet bestämmas med utgångspunkt i räntan på obligationslänet med ett påslag för all läcka insiilulels administrationskostnader m. m. Om räniepåslaget bestäms till oförändrat 0,25 procentenheter, vilket jag förordar, innebär förslaget sett från låntagarens synpunkt ingen annan förändring än alt räntan på topplånet blir bunden under lika lång tid som räntan på bottenlånet.

Prop. 1983/84:90 13

Underbilaga I

Sammanfattning av bostadslånekommitténs betänkande (SOU 1981:104) Statliga lån eller kreditgarantier

Kommitténs uppgift har varit atl undersöka förutsättningarna för och möjligheterna lill att föra över de statliga bostadslånen till bostadsinstituten.

Bakgrund

Bostadsbyggandet finansieras i allt väsentligt genom byggnadskrediter under byggnadstiden och genom långfristiga lån när fastigheten färdigställts. Den långfristiga långivningen sker genom avlyft av byggnadskrediterna, dels i huvudsak till bostadsinstiluien, dels till bostadsverkel. Instituten och slaten är för sin långfristiga upplåning beroende av kapitalmarknaden.

Bostadsinstitutens upplåning på den prioriterade sektorn sker mot bosladsobligationer. Obligationerna placeras i huvudsak på den organiserade marknaden, dvs. hos allmänna pensionsfonden, försäkringsbolagen och bankerna. År 1980 placerades på denna marknad obligationer till ett värde av ca 13000 milj.kr. Medel för utbetalning av de statliga lånen erhålls genom atl riksdagen årligen beslutar om anslag på statsbudgeten för de olika låneformerna. Under budgetåret 1980/81 utbetalades ca 7000 milj. kr. i bostadslån till ny- och ombyggnad.

Om ett kreditgarantisystem införs kommer de statliga bostadslånen alt lyftas bort från statsbudgeten. Kommitténs huvudsakliga uppgift har varit att undersöka hur ett kreditgarantisystem kan utformas samt vilka för- och nackdelar del innebär för låntagare, långivare m. fl.

Utformningen av ett kredilgarantisystem

Utformningen av ett kredilgarantisystem kan sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Ansökan om kreditgaranti behandlas och bereds pä samma sätt som en låneansökan i nuvarande bostadsfinansieringssystem. Förändringen inträffar först när det gäller uppgifter avseende utbetalning och förvaltning av de lån för vilka kreditgarantin gäller. Dessa uppgifter övertas i princip av bostadsinstituten. Garantin ges formen av proprieborgen. Storleken av det lån garantin gäller bestäms på grundval av ett låneunderlag som länsbostadsnämnden fastställer. Nämnden fastställer också ett pantvärde som avgör säkerhetens förmånsrättsläge. Den undre gränsen för kreditgarantilänel ligger i normalfallet vid 70% av pantvärdel. I detta sammanhang noteras alt möjligheterna till s. k. fördjupning bör finnas även i ett kreditgarantisystem men att brist på medel inte bör kunna åberopas som skäl för fördjupning.

Kommittén har också haft att överväga om bottenlån och garantilån skall läggas samman till elt s. k. enhetslån men kommit till den uppfattningen att det såvitt gäller utlåningen år lämpligast att ha en konslruktion med två lån bl.a. av följande skäl. Även i ett kreditgarantisystem finns två ansvarstagare nämligen bottenlångivaren och staten. Eftersom olika villkor gäller för bottenlänet och det län som omfattas av kreditgarantin är det nödvändigt att ha två lån. Två lån medger att ett av dem kan förändras utan att låneförutsättningarna för del andra behöver förändras. Statsmakterna kan av bostadspolitiska skäl vilja ändra villkoren för garanlilänet. Ytlerii-

Prop. 1983/84:90 14

gare skäl för två lån är all bollenlänel och garanlilänet inte sällan kan komma alt betalas ut vid olika tidpunkter.

Kommittén har funnit att stadshypoteksinstitutionen. Spinlab och BOFAB redan vid övergången till etl kreditgarantisystem skall medverka i garantilångivningen. Därutöver bör kretsen av långivare för län för vilka staten ställer garanti bestämmas av riksbanken.

Kreditgarantin lämnas under villkor att långivaren förvallar utlämnat lån under bankmässiga former och därvid beaktar statens intresse som garanti-givare. Enligt kommitténs uppfattning är det möjligt att med vissa undantag "översälta" den nuvarande bostadsfinansieringsförordningen till en förordning om kreditgaranti.

Beträffande vissa frågor föreslås förändringar i förhållande lill dagens syslem. Bl. a. kan nämnas att förskott på bostadslån bör ersättas av bygg-nadskrediliv. Dessa kreditiv bör liksom f. n. lämnas av affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker. En del av kreditivgivningen bör dock kunna kanaliseras via bosiadsinslituten. Vidare bör bostadsinstituten kunna anförtros uppgiften att godkänna en ny fastighetsägare som låntagare. Viss förändring av handläggningen beträffande den statliga och kommunala köpeskillingskonlrollen föreslås också i syfle att förenkla hanteringen och avlasta länsbostadsnämnderna.

Beträffande beräkning och utbetalning av räntebidragen i etl kreditgarantisystem bör följande ordning i princip kunna tillämpas. Räntebidraget beräknas av det bostadsinstilut som beviljat botlenlånet och tillgodoförs låntagaren vid avisering av botlenlånet och garantilånet. Räntekostnaderna aviseras sålunda netto för båda lånen.

Del anförs ocksä i betänkandet att samtliga nu aktuella läneformer som administreras av bostadsverkel kan ha formen av garantilän.

Upplåningen i ett kredilgarantisystem

Det konstateras i betänkandet att det även beträffande upplåningen är lämpligast att ha elt system med två lån - ett obligationslån för boltenfi-nansieringen och ett för garantilånens finansiering. Samordningen mellan utlämnade lån och upptagna lån är av betydelse för bostadsinstituten. Det torde sålunda inte vara möjligt att för hyres- och bostadsrättshus behålla det nuvarande systemet med uppskjuten amortering eftersom amorterings-planerna för lämnade lån inte alltför mycket bör avvika från amorteringsplanerna för upptagna lån.

I ell kredilgarantisystem är del betydelsefullt att upplåningen kan säkras ulan större problem. Den relativt kraftiga ökningen av den prioriterade mängden bosladsobligationer skall genomföras samtidigt som den totala mängden prioriterade placeringar ökar av andra orsaker.

Ett särskilt problem uppkommer som hänger samman med tidpunkten för när räntebidragen börjar ulgå. I vissa fall ulgår f. n. delta bidrag från dagen för bostadslånets utbetalning. I ett kreditgarantisystem blir räntebidragens storlek i dessa fall sålunda beroende av när bostadsinstituten kan betala ut garanlilänet. En någorlunda jämn takt i institutens upplåning är därför av betydelse. Denna takl är i sin lur beroende av placerarnas agerande.

Låneadministrativa kostnader och intäkter 1 elt kredilgarantisystem

Instituten har beräknat sina merkostnader för utlåningen i ell kredilg.i-ranlisyslem till ca 14 milj, kr. år fem. Utifrån en bedömning all instituten skall få dessa merkostnader läckta har inom kommillén gjorts följande

Prop. 1983/84:90 15

beräkningar. En utgångspunkt har varit en årlig antagen volym om 102000 garantilän varav 46500 utan bottenlån.

För garantilän med bottenlän har beräknats att någon utbetalningskostnad utöver vad som i dag utgår inte blir erforderlig. För garantilån utan bottenlån har utbetalningskostnaden salts till 150 kr. per lån. Aviserings-kostnaderna har salts till 30 kr. per lån och år. Utbetalnings- och avise-ringskostnaderna har multiplicerats med den ovan antagna volymen. Detta ger en intäkt är fem om ca 15.7 milj. kr., dvs. instituten får täckning för sina redovisade merkostnader - ca 14 milj.kr. - delta år. Något räntepålägg för alt täcka utlåningskostnaderna behövs därför inte.

För att täcka kostnaderna för upplåningen har ansetts alt det kan vara rimligt alt instituten ges ett räntepålägg om högst 0,05 procentenheter på lån med tioårig löptid. Vid en ärlig långivning om ca 7000 milj. kr. ger 0,05 procentenheter ca 17 milj.kr. år fem. Statsverkets uteblivna inläkler år fem kan beräknas till ca 200 milj.kr. främst beroende på alt slalen i nuvarande finansieringssystem betalar ränta pä statsobligationerna helårsvis men erhåller ränta frän låntagarna halvårsvis.

Förvaltningen av redan bevilfade bostadslån m. m.

Från samhällsekonomisk synpunkt kan det inte vara rationellt med två låneförvaltande organ om ett kreditgarantisystem införs. Dessutom fär ett av dem - bostadsverket - arbeta med en krympande volym. Kommittén har därför bl.a. prövat om inte bostadsinstiluien efter en relativt kort övergångsperiod skulle kunna förvalta större delen av bostadsverkets lånestock. Denna prövning har resulterat i alt ca 900000 lån med en omfattning av ca 57000 milj. kr. som beräknas finnas i verkets lånestock vid halvårsskiftet 1983 las över för förvaltning av instituten.

Det har ansetts lämpligast alt instituten - åtminstone till en början - lar hand om denna låneslock som elt rent förvaltningsuppdrag. Ca 200000 lån med ell totalt belopp av ca 12000 milj. kr. skulle av olika skäl inte komma ifråga för överflyttning.

Överväganden och förslag

Utredningsmannen har den uppfattningen att de frågor kommittén haft att pröva skall analyseras utifrån administrativa utgångspunkter.

Eftersom del i kommitténs direktiv förutsätts, att även i ett kreditgarantisystem upplåningen skall ske på den prioriterade kreditmarknaden kan del frän samhällsekonomisk synpunkt inte spela någon större roll om finansieringen av bostadsbyggandet sker genom upplåning mot bostadsobligationer.

Utredningsmannen har behandlat de förändringar som inträffar för låntagaren, bostadsverkel och kommunerna i ett kreditgarantisystem och därvid kommit till följande uppfattning. Fördelen för låntagaren är främst att han fär sill lånebehov inom låneunderlaget täckt hos en och samma långivare. Nackdelarna är en centralisering i förvaltningsskedet och en minskad öppenhet genlemol låntagarna.

För bostadsverket kan del vara en fördel att de låneförvaltande uppgifterna flyttas från verket. Därmed torde verket mera odelat kunna ägna,sig åt frågor som hänger samman med beslut om lån och andra frågor av bostadspolitisk natur. Emellertid är det betydande nackdelar förenade med att skilja beslutshanleringen från förvaltningsuppgiften. Dessutom anför utredningsmannen att statsmakterna har större möjligheter alt via bostadsverket genomföra beslutade bostadspolitiska förändringar av låneförutsätt-

Prop. 1983/84:90 17

Underbilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena'

1. Utredningsmannens uppfattning all nackdelarna med ett garantilånesys-lem är siörre än fördelarna delas av försäkringsinspektionen, statskontoret, bostadsstyrelsen, samtliga länsbostadsnämnder, Stockholms kommun, Göteborgs kommun, LO, TCO, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Hyresgästernas riksförbund. Svenska riksbyggen, HSB och SABO. Flera av dessa remissinstanser anser dock att det behövs ytterligare utredning av frågorna före ett slutligt ställningstagande.

1.1 Försäkringsinspektionen. Inspektionen har begränsat sin bedömning
till frågan om en överföring av de statliga bostadslånen till bostadsinstilu
ien och införandel av ett statligt garantisystem där staten lämnar garanti
för de enskilda krediterna. Inspektionen ansluter sig i dessa delar till
utredningsmannens uppfattning. Innan slutlig ställning tas till eventuella
ändringar av nuvarande ordning bör enligt inspekfionens mening en analys
av effekterna göras.

1.2 Statskontoret. Vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av ett garan-
filånesystem måste enligt statskontorets mening, mot bakgrund av det
rådande finansiella läget, den största uppmärksamhet i dagsläget riktas
mot de budgetmässiga verkningar som uppstår vid förändringar i den
offentliga sektorns uppgifter. Den minskade intäkt för statsverkets del som
uppstår vid en övergång till ett garantilånesystem måste enligt statskon
toret tillmätas avgörande vikt även om denna effekt till stor del är oavhäng
ig av bostadsverket och dess administration av låneärenden.

Statskontoret är också tveksamt till i vilken utsträckning den redovisade personalbesparingen om 235 personer inom bostadsverket kan realiseras. Eftersom bostadsinstitutens nyrekryteringsbehov är väsentligt lägre än den personal som friställs hos bostadsverket är det troligt att överföringstakten mera måste styras av personalsociala krav än av rationella krav och besparingen därmed skjutas framåt i tiden.

Mot bl. a. denna bakgrund delar statskontoret utredarens uppfattning att ett garantilånesystem inte bör införas. Huvudskålen till dessa ställningstagande är enligt statskontoret

- att de administrativa kostnaderna även på sikt synes bli något högre i etl sådant system,

- att förändringen påverkar statsbudgeten negativt,

- att administrationen i flera avseenden skulle bli mera komplicerad på grund av att uppgifterna i det system som har utretts splittras upp på flera organisationer.

1.3 Bostadsstyrelsen. Bosladsstyrelsen anser att ett kreditgarantisystem i
och för sig är möjligt att konstruera. Styrelsen anser också att kommittén
presenterat ett system som är så rationellt utformat som möjligt.

' Sammanställningen utgör en sammanfallning av yttrandena såvill avser frågan om för- och nackdelar med ett kredilgarantisystem och vissa därmed sammanhängande frågor.

n Riksdagen 1983/84. I .saml. Nr 90

Prop. 1983/84:90 18

Samtidigt gör dock styrelsen en rad påpekanden beiräffande förutsättningar m. m. för all övergå till ell sådant system. En absolul förulsällning för den av kommittén konstruerade krediigarantimodellen är enligl styrelsens mening atl medel tillförs systemet i den takt som utlåningen erfordrar. Kan inle medel för utlåning garanteras i erforderlig takt är enbart detta förhållande, enligt styrelsens uppfallning, diskvalificerande för idén med kredilgarantisystem. I nuvarande system erhålls uppskjuten amortering för de statliga lånen under det att obligationsupplåning i elt kredilgarantisystem förutsätter amortering frän början. Om dessa problem inle kan lösas innebär del ökade boendekostnader. Della är enligt bostadsslyrelsens mening inte bostadspolitiskt acceptabelt. En höjning av subventionsnivån skulle bli nödvändig.

Kommitténs utgångspunkt för ell kredilgarantisystem, atl kontakterna mellan bostadsverkel och bosiadsinslituten måste begränsas sä myckel som möjligt, är riktig. Principen om klart åtskilda arbetsuppgifter bryts emellertid både vid övertagande av lån och vid bevakning och skyddande av garanlilån. Enligl slyrelsen kommer på båda dessa punkter all krävas omfattande kontakter mellan bostadsverket och instituten. I fråga om administrationen av räntebidragen kommer del ocksä att behövas kontakter mellan bosiadsinslituten.

Den klara gränsdragningen mellan bostadsverkets och bosladsinslitutens kompetensområden, som förutsatts av kommittén och som dessutom krävs för ett garantisyslems effektivitet, kan således inle upprätthållas på flera punkter, när en granskning vidtar av delaljruliner och avgränsning mellan berörda institut och myndigheier. De detaljfrågor som återstår att lösa berör även de till övervägande del sådana områden. Den grundläggande förutsättningen atl ett kredilgarantisystem över huvud taget kan bli ett effektivt administrativt system måsle därt'ör enligt styrelsen allvariigt ifrågasättas.

Bosladsstyrelsen finner för övrigt inte alt de förändringar kommillén föreslår beiräffande del exekutiva förfarandet skulle medföra en rationellare ordning. Snarare befarar styrelsen att konstruktionen vid ett kredilgarantisystem ger ökade förlustrisker och en mer komplicerad handläggning.

Bosladsinslitutens uppgivna intäkisbehov för alt ulföra skisserade åtaganden jämfört med bostadsverkels reella kostnader för samma uppgifter, tyder också på att kreditgarantisystemet inte kan mäta sig med nuvarande syslem ur raiionalitetssynpunkl.

Bostadssiyrelsen anser ocksä alt den lid som kommillén har angelt för införandet av etl kredilgarantisystem, ett år, är alltför kort. Arbelel med framlagande av dalasystem, blanketter, instruktioner och utbildningsmaterial samt införande av nya rutiner och genomförande av utbildning kommer speciellt för instituten att bli synnerligen arbetskrävande. En realistisk loiallid lorde, även om insliluten inledningsvis kan slödja sig på bosladsstyrelsen befintliga datasystem, vara minst dubbla den föreslagna liden, dvs. ca tvä lill tre år.

Bosladsstyrelsen pekar vidare på några nackdelar för låntagaren med elt kredilgaranlisysiem. Ett införande av ett sådant system innebär alt för huvuddelen av den aktuella verksamhetsvolymen kommer en synnerligen kraftig centralisering att genomföras. I siällel för att som nu ha regionala organ med kännedom om lokala förhållanden lill sitt bistånd kommer huvuddelen av låntagarna att vara hänvisade lill större, administrativt beiydligi mer komplicerade organ, geografiskt placerade i Stockholm.

Prop. 1983/84:90 19

Detta innebär för låntagarna att direktkontakt med långivaren i praktiken är utesluten och att all kommunikation får ske telefon- eller brevledes. Vid etl kredilgarantisystem kommer dessulom information om förutsättningar för lånebeslul alt finnas pä ell ställe och övrig information pä elt annat. Betecknande för skillnaderna i synsättet pä medborgarnas informationsmöjligheter är också myndigheternas beroende av offentlighetsprincipen och bankväsendels princip om banksekretess. Konflikien mellan dessa ivå synsäll blir i ett kredilgarantisystem akut och regler för informationsplikt måsle skapas.

Bosladsstyrelsen pekar också på frågan hur låntagaren skall kunna få bostadsinstitutens beslut och beräkningar överprövade i elt kredilgarantisystem. Etl eventuellt slopande av denna överprövningsrätt kan enligt styrelsens mening inte godtas eftersom delta inte tillgodoser de rätissäker-heiskrav som den enskilde måste kunna ställa i dessa sammanhang.

Vidare kan elt kredilgarantisystem komma all leda lill fördyringar för länlagarna. Utmärkande för alla försvårande förhållanden beträfl"ande möjligheterna att få information är atl del medför kosinadsfördyringar för lånlagarna. Slyrelsen bedömer också atl bostadsinslituiens förvaltnings-och ulbetalningskoslnader vid etl kredilgarantisystem inle kan nå ned lill den nivå som nuvarande system har och kan förväntas få efter ett utbyggt dalorslöd.

Elt genomförande av ell kredilgarantisystem torde även komma alt begränsa eller t.o.m. utesluta bostadspolitiskt inriktade regeländringar beträffande utlämnade lån. Skapande av låneregler hänger nära samman med och påverkar molsvarande rutiner för utbetalning och förvaltning. Slyrelsen försöker i dag all konlinuerligl påverka länereglernas utformning så atl dessa inte i onödan skapar problem vid den fortsatta handläggningen, vid utbetalning och vid förvaltning. En svårighet därvid är all med den korta tid som oftast står till förfogande bedöma lånereglernas konsekvenser för senare skeden i processen. I elt kredilgarantisystem kommer erfarenheterna av hur lånereglerna påverkar processen alt vara splittrade på flera organisationer. Inrättande av samrådskommitlér m.m. kommer inte atl kunna i avgörande grad påverka bilden, främst på grund av tidsaspekten. Den enda lösningen torde vara all slalsmaklerna kraftigt begränsar ändringarna i regelsystemet och kombinerar della med väl tilltagen lid för samråd med bosladssiyrelsen och insliluten.

Även vid beviljandet av nya lån måste regeländringar vara beslutade i god tid före ikraftträdandet. Del är inle prakliskt möjligl all inom ramen för ett kredilgarantisystem uppnå samma möjligheter lill snabbt genomförande av förändringar. Slyrelsen vill som praktiska exempel framföra erfarenheterna av energisparstödet och ombyggnadslångivningen som har krävt snabba och effektiva insatser såväl på beslutsfattande som förvaltning.

I likhei med utredningsmannen och av skäl som styrelsen ovan har anfört finner bosladsstyrelsen atl bostadspolitiska, adminislraliva och koslnadsmässiga skäl talar mot en ändring av nuvarande syslem till etl kreditgarantisystem. Styrelsen avslyrker därför införandel av ett sådant system.

Under alla omständigheter måste före etl ställningstagande till ett kreditgarantisystem en ytterligare belysning ske av alternativ form för upplåning av krediter till bostadssektorn saml eventuell fullständig finansiering. Styrelsen vill i sammanhanget erinra om de synpunkter som framfördes i styrelsens yttrande över käpitalmarknadsulredningens betänkande.

Av länsbostadsnämndernas yttranden framgår att samtliga länsbostadsnämnder har varit eniga om att ell kreditgarantisystem inte bör införas.

Prop. 1983/84:90 20

1.4 Stockholms kommun. Del har alltid varit så atl den som har haft
makten över pengarna efter egel gottfinnande har kunnat bestämma exem
pelvis när, hur mycket och till vem pengar till byggande skall lånas ut. Man
kan också se den statliga långivningen ur ett likställdhetsperspektiv. Låne
reglerna är offentliga och lånebeslut kan prövas i förvaltningsrätlslig ord
ning. Olika lånesökanden garanteras därigenom, så långt det överhuvudta
get är möjligt, en likformig behandling av lånemyndigheterna.

Stockholms kommun har kommit lill den ståndpunkten, att det finns många nackdelar, både administrativa och koslnadsmässiga, med alt överföra hanteringen av de statliga bostadslånen till de olika icke offentliga låneinstituten, men med en statlig kreditgaranti. Dessa svårigheter får ej underskattas.

En lösning som ej närmare belysts av utredningen kan vara, att ett enda nybildat låneinstitut, vars verksamhet genom ägande eller på annat sätt kan regleras av staten, bildas för handhavandet av bostadslånen. Detta skulle kunna skötas effektivt med etl minimum av byråkrati. Det vore också av stort värde om den totala finansieringen av bostadsbyggandet kunde skötas av delta enda institut.

Detta skulle innebära atl de farhågor om orättvis ärendebehandling, som skulle kunna uppstå om många olika kreditinstitut skulle få ansvaret för lån lill bostadsbyggandet, kunde avfärdas. Stockholms kommun anser därför att ett alternativ med endast etl låneinstitut, som har i uppdrag att totalt finansiera bostadsbyggandet, bör utredas vidare.

1.5 Göteborgs kommun. Göteborgs kommunstyrelse ansluter sig till utred
ningens mening att det inte är lämpligt att införa ett system med kreditga
rantier.

Kommunstyrelsen vill framhålla all möjligheterna lill besparingar för kommunens del är begränsade. Den genomgång och kontroll av säkerhels-handlingar som erfordras för kommunens borgensteckning har samordnats med kommunens arbetsuppgifter för bostadslånens utbetalning. I ett system med kreditgarantier skulle vissa av de sist nämnda arbetsuppgifterna kunna överföras lill bostadsinstiluien. Den eventuella personalbesparing som skulle följa härav, kan dock inte göras med mindre än all kommunens borgensteckning för byggnadskreditiv upphör.

En eventuell övergång till kreditgaranti i stället för statliga lån får inte leda till att bottenlånedelen utbetalas senare än vad som nu är fallet. Tvärtom bör ansträngningar göras för minskade väntetider för utbetalning av den statliga lånedelen.

1.6 LO. LO delar utredarens uppfattning atl elt kreditgarantisystem som
ersättning för nuvarande direkta statliga utlåning över statsbudgeten med
förvaltning inom bostadsverket inte bör genomföras.

De av utredaren verkställda detaljulredningarna pekar både på vissa fördelar och nackdelar med en reform. Någon nämnvärd administrativ förenkling kan knappast uppnås. Delta utesluter dock inte alt den nuvarande ordningen i vissa avseenden kan rationaliseras.

En av nackdelarna med en omläggning till kreditgarantisystem är de problem som uppstår om statliga subventioner skulle handläggas av icke slalliga organ. Slaten har här ett mer påtagligt intresse att åstadkomma upplåning på billigaste sätt, något som inte utan vidare gäller för andra kreditinstitut än statliga.

Prop. 1983/84:90 21

1.7 TCO. TCO tillstyrker utredningens förslag att ett kreditgarantisystem
inte bör införas. Utredningen pekar på en rad nackdelar för den enskilde
och för samhället om man omvandlar de statliga lånen till garantilån och
överflyttar förvaltningen av lånen till instituten. Bl.a. skulle det innebära
en centralisering och minskad öppenhet gentemot låntagarna samt minska
de möjligheter för samhället att genomföra beslutade förändringar av låne
förutsättningarna. Intäktsbortfallet för staten skulle bli betydande.

1.8 Svenska byggnadsarbetareförbundet. Kommittén har främst diskute
rat de administrativa konsekvenserna av en övergång till elt kredilgaranti
system. Förbundet vill även påpeka risken för oönskade effekter på kredit
marknaden vid en eventuell övergång. En sådan förutsätter, även om den
inte förändrar volymen av prioriterade krediter, ett utökat behov att emit
tera bostadsobligationer. Samtidigt minskar behovet att emittera statspap
per av olika slag. Därmed lättar i och för sig trycket på statsbudgetens
underskott. Enligt förbundet måste man emellertid ha klart för sig atl ett
budgetunderskott som används för alt finansiera bostadsbyggandet är av
en annan och ofariigare karaktär än det underskott som används för att
finansiera löpande konsumfion. Att emittera bosladsobligationer utgör
enligt förbundet dessutom en avsevärt stelare, mindre flexibel form av
upplåning som är av mer långfristig natur. Villkoren är svåra alt förändra
från tid till annan. Den statliga upplåningen är mer flexibel och kan föränd
ras med hänsyn till situationen. Den består av långa och korta statsobliga-
Uoner, av skattkammarväxlar och annan kort upplåning.

De nämnda omständigheterna gör att förbundet, i likhet med utredningsmannen, inte förordar en övergång från statliga bostadslån till stafiiga garanterade lån lämnade av bostadsinsfituten.

Förbundet beklagar avslutningsvis ännu en gång att man från statsmakternas sida inte är intresserad av att lösa bostadsfinansieringen genom en stafiig totalfinansiering. En sådan lösning skulle enligt förbundet ge en rationell och samhällsekonomiskt fördelaktig hantering av långivningen. Vidare torde man kunna få till stånd en lugnare byggprocess som inte skulle störas av tillfällig oro på kredilmarknaden. Genom att eliminera dessa osäkerhetsmoment beträffande tillgång till krediter, störningar i upphandlingen torde en totalfinansiering även kunna bidra till att begränsa byggnadskostnaderna.

1.9 Hyresgästernas riksförbund. Förbundet anser atl utredaren, inom ra
men för sina direkfiv, har gjort en väl avvägd bedömning av för- och
nackdelar med en överföring av de stafiiga bostadslånen fill bostadsinstitu
ten. Förbundet delar utredarens uppfattning alt det inte är lämpligt att
införa ett kreditgarantisystem. Förutom atl ett sådant system, som framgår
av betänkandet, inte skulle ge några större administrativa vinster, skulle
det medföra betydande nackdelar för låntagarna, bostadsverket och stats
makterna.

I direktiven fill bostadslånekommittén anförs den i propositionen om den svenska kapitalmarknaden redovisade uppfattningen att några direkta vinster totalt sett av att övergå till en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet inte torde föreligga — en uppfattning som riksdagen har anslutit sig till. Förbundet anser att detta är beklagligt inte minst därför att resultatet av kommitténs arbete i många stycken talar för en övergång till en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet.

Prop. 1983/84:90 22

1.10 Svenska riksbyggen. Riksbyggen delar i allt väsentligt de synpunkter och rekommendationer som bostadslånekommittén har redovisai. Den samordning av långivning och låneadministration, som skulle kunna uppnås om den stafiiga långivningen till bostadsbyggandet ersattes av kreditgarantier i den form som beskrivs i betänkandet skulle kanske medföra en hel del rafionaliseringsvinster i förhållande till nuvarande ordning. Som framhålls i betänkandet blir dock kostnaderna för ett sådant system betydande. Som låntagare har Riksbyggen självfallet inget intresse av att ta på sig en merkostnad även om detta skulle innebära vissa besparingar för statsverket.

1.11 HSB. Bostadslånekommittén har kommit till slutsatsen alt nackdelarna med ett kreditgarantisystem är större än fördelarna. HSB delar denna uppfattning. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det, enligt kommittén, betydelselöst om finansieringen av bostadsbyggandet sker genom upplåning mot bostadsobligationer och statspapper eller enbart genom upplåning mot bostadsobligationer. Etl införande av kreditgaranlisystemet skulle enbart medföra en siffermässig förändring av statsbudgeten utan att därvid frigöra några ytterligare resurser fill bostadsprodukfionen.

Det övergripande ansvaret för bostadsfinansieringen åvilar regering och riksdag. Etl införande av kreditgarantisystemet kan innebära alt detta politiska ansvar fördunklas, vilket ur bostadspolitiska synpunkter inte är önskvärt.

En förändring av bostadsfinansieringen genom införande av kreditgaranlisystemet medför, enligt kommittén, etl betydande intäktsbortfall för statsverket medan kostnadsminskningen blir närmast negligerbar. Detta talar också emot att ett kreditgaranfisystem införs.

1.12 SABO. SABO delar i huvudsak utredningsmannens ställningstagan
den och menar att den genomgång av finansieringssystemets administra
tion som nu har genomförts utgör en god grund för förbättringar inom
nuvarande systems ramar. SABO förutsätter därvid

dels att bostadsverket genomför nödvändiga rationaliseringar,

dels att statsmakterna vid behov ställer resurser till förfogande för att

dessa rafionaliseringar skall kunna genomföras inom överskådlig tid. En väl fungerande administration på bostadsfinansieringsområdet är en

av förutsättningarna för en väl fungerande bostadspolitik.

2. Införande av etl garantilånesystem förordas av riksrevisionsverket. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, BOFAB, Spinlab, Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund, NBD och Svenska bankmannaförbundet. Vissa av dessa instanser förordar etl garantilånesystem under förutsättning att villkoren för bostadsobligationer blir bättre än f.n.

2.1 Riksrevisionsverkel. RRV har bedömt föreliggande förslag angående formerna för statens medverkan i bostadsfinansieringen med utgångspunkt från bl. a. sin nyligen gjorda granskning av bl. a. bostadsverkets låneverksamhet och från tidigare genomförd förvaltningsrevision avseende andra områden av bostadsverkets verksamhet.

Prop. 1983/84:90 23

Enligt RRV redovisar kommittén flera skäl som talar för införandet av ett kreditgaranfisystem. Som exempel nämner RRV särskilt - att en viss samhällsekonomisk besparing uppnås,

- att låntagaren kan täcka sitt lånebehov hos en och samma långivare,

- att låntagaren i ungefar hälften av fallen får lägre kostnader,

— att bostadsverket får bättre förutsättningar att ägna sig åt frågor av bostadspolitisk karaktär,

— atl det dubbelarbete som nu utförs vid förmedlingsorganen och länsbostadsnämnderna lill stora delar kan undvikas.

RRV anser vidare att statsverkets uteblivna intäkter enligl kommitténs beräkningar utgör en närmast fiktiv post. De korrigeringar som enligt RRV: s mening måste göras i beräkningarna torde förstärka kommitténs egen slutsats att ett garantilånesystem innebär samhällsekonomiska besparingar.

RRV delar inte heller kommitténs uppfattning i fråga om effekterna av en "centralisering"av låneförvaltningen. Två av instituten, Spinlab och BOFAB, agerar via vanligt bankkontor och de finns således representerade på flera platser i varje län. Hypoteksföreningarna, som svarar för ungefär hälften av bostadsinstitutens utlåning, är uppbyggda på regional basis. Härtill kommer att det bör vara en fördel för låntagaren att behöva vända sig till endast en långivare.

Vad nu sagts samt RRV: s samlade bedömning av bostadsverket och av bostadsslyrelsens i olika sammanhang anförda svårigheter att med givna eller minskade resurser förena uppgifter av mera övergripande bostadspolitisk karaktär med en alltmer omfattande låneverksamhet och de krav som kan ställas på en effekfivt fungerande kreditinrättning talar enligt RRV: s mening för atl organisatoriskt särskilja dessa båda typer av uppgifter. RRV vill därför förorda att ett kreditgarantisystem införs. Ett sådant system bör enligt verkets mening kunna utformas så att det uppfyller även de bostadssociala mål som gäller för det statliga kredilstödet.

2.2 Konungariket Sveriges sladshypolekskassa. Stadshypolek anser att utredningsmannen har visat att ett kredilgarantisystem kan utformas utan att några komplikationer behöver uppstå. Administrativt skulle ett sådant system vara betydligt enklare än det nuvarande med uppdelning på bollenlån och bostadslån. De finansiella och andra resurser som finns hos bostadsinstituten är den bästa grunden för ett kredilgarantisystem. Likaså skulle den kunskap som stadshypoteks tjänstemän genom åren förvärvat om de olika problem som kan uppkomma i samband med låneulbetalning och låneförvaltning vara en värdefull tillgång inte minst för låntagarna.

Utredningsmannen har likväl inte ansett sig böra förorda en övergång till ett kredilgarantisystem. De skäl han härvid åberopar är emellertid enligt stadshypoteks mening inte bärande.

I fråga om de låneadministraliva kostnaderna och intäkterna avseende utlåningen i ett kredilgarantisystem har stadshypolek funnit att utredningsmannens överväganden inte ger en riktig bild av förhållandena. Utredningen innefattar inte någon beräkning av kommunernas kostnader. Det framgår dock i andra sammanhang i utredningen att kommunemas insatser i bostadslånegivningen är betydande, samt att t.o.m. visst dubbelarbete förekommer. Detta innebär vidare enligt stadshypolek att den kostnadsjämförelse som gjoits mellan nuvarande och framtida kostnader inte är rättvisande. Beträffande de nuvarande kostnaderna gäller således att en slor del av de kostnader som instituten inräknat för sin del, för bostadsver-

Prop. 1983/84:90 24

kets del motsvaras av kostnader som i praktiken bärs av kommunerna. I fråga om de framtida kostnaderna bygger institutens i ulredningen redovisade bedömning av dessa på en skissad administrativ ordning, som skulle minska kommunemas arbete med låneutbetalningar jämfört med nuläget.

Det kan även konstateras att uppskattningen av initialkostnaderna för instituten har medtagits i kostnadsjämförelsen. Motsvarande kostnader för utbyggandet av ett administrativt system inom bostadsverket, något som utredningsmannen påvisat vara erforderligt om inte ett garantilånesystem införs, har inte tagits med.

Stadshypolek anser vidare att den beräkning av statens intäktsbortfall vid övergång till ett kreditgarantisystem som gjorts, är utförd på ytteriigt summariska grunder. Den tar inte hänsyn till komplexiteten i statens upplåning samt förhållandet att det finns skilda räntebindningsregler mellan upp- och utlåning etc. Väsentligt är också vid en omläggning till ett garantisystem att en enhetlig ändring av ränteterminerna i upplåningen kan regleras på olika sätt. Stadshypolek anser således alt utredningsmannens bedömning i denna del inte är relevant.

Sammanfattningsvis ger en korrekt analys av kostnads- och intäktsproblematiken enligt stadshypoteks mening resultatet att ett kredilgarantisystem skulle vara ekonomiskt fördelaktigare än det nuvarande systemet. Från låneadministrativ synpunkt blir således slutsatsen att skäl finns för ett ställningstagande till förmån för ett kreditgarantisystem.

2.3 BOFAB och Spintab. De båda bolagens uppfattning är, för det första, att ett kredilgarantisystem får anses ha beiydande fördelar framför nuvarande hantering av de statliga bostadslånen och, för det andra, att ett sådant system kan utformas utan att några komplikationer behöver uppstå. Administrativt skulle systemet vara betydligt enklare än den nuvarande uppdelningen på bottenlån och bostadslån. Det är därför bolagen är positiva till att, i den ordning utredningen skisserat, överta ansvaret för utbetalning och förvaltning av statligt garanterade bostadslån. Bolagen anser var för sig att det med den kapacitet som de nu har eller kan komma att bygga upp utan svårigheter kan klara de vidgade uppgifterna i ett garantisystem, allt givetvis under förutsättning att de erhåller full kostnadstäckning för sådana nya åtaganden. De resurser som nu finns hos bostadsinsfituten skulle väl tas till vara i ett kreditgarantisystem. Likaså skulle den kunskap om långivning och om de olika problem som kan uppkomma i samband med låneutbetalning och under förvaltningsskedet som företagets tjänstemän genom åren förvärvat vara en värdefull tillgång inte minst för låntagarna.

I fråga om de låneadministrativa kostnadema och intäkterna avseende utlåningen i ett kreditgarantisystem har bolagen funnit att utredningens överväganden inte ger en riktig bild av förhållandena. Enligt deras mening skulle ett kreditgarantisystem vara ekonomiskt fördelaktigare - totalt sett -än det nuvarande systemet. Betydande fördelar skulle uppstå för låntagarna. Vidare skulle besparingar kunna göras hos bostadsverket och hos kommunerna.

Bolagen är också av den uppfattningen att bostadspolitiska aspekter kan beaktas lika väl i ett kreditgarantisystem som i det nuvarande systemet.

Utredningsmannen har inte haft att ta ställning till de kapilalmarknads-mässiga aspekterna. Flera av de synpunkter på finansieringsförhållandena, som han ändå anför, har de båda bolagen emellertid funnit anledning alt bemöta. Fördelarna med en utbrytning av bostadslånen ur statsbudgeten

Prop. 1983/84:90 25

påvisas enligt dem i den lill betänkandet fogade bilagan 2, som har utarbetats av riksbankdirektören Erik Karlsson och byråsekreleraren Eva Ud-dén-Jondal.

BOFAB och Spintab anser sålunda - i motsats till utredningsmannen - att fördelarna med ett kreditgarantisystem är siörre för samhället och för låntagarna än de eventuella nackdelar som kan finnas.

2.4 Svenska hankföreningen. Bankföreningen anser för sin del att det vid en diskussion om bostadsfinansieringssystemets framtid är av stor vikt att man tar hänsyn till både rationaliseringseffekter och effekter för kredit-och finanspolitik. Bostadssektorn tar så stora resurser att det är nödvändigt både för samhällsekonomin i stort och för kreditmarknaden att bostadsfinansieringen utformas på ett rationellt och ändamålsenligt sätt.

Vad gäller rationaliseringseffekter m. m. har enligl bankföreningens uppfattning utredningsmannen

- underskattat bostadsslyrelsens, lånsbostadsnämndernas, kommunernas, kreditinstitutens och låntagarnas kostnader för det arbete - ibland dubbelarbete — som sammanhänger med den nuvarande statliga bostadslångivningen,

- underskattat de kostnadsbesparingar som skulle kunna göras på skilda håll i samband med en överföring av bostadslånen till bostadsinstituten,

- gjort en ofullständig och vilseledande beräkning som underiag för påståendet om "statens intäktsbortfall" vid en överföring,

- underskattat kompetensen, erfarenheterna och effektiviteten i bostadsinstituten,

- missuppfattat och/eller överdrivit vissa påstådda negativa effekter för låntagarna vid en överföring; exempelvis påstås att en "centralisering i utbetalnings- och förvaltningsskedet" skulle inträffa till nackdel för låntagarna, trots all det verkliga förhållandet är att alla bankkontor runt om i landet deltar i handläggningen av bostadsinstitutens långivning -dvs. motsatsen lill centralisering,

- överdrivit svårigheterna att i ett nytt system genomföra förändringar i bostadspolitiken.

Bankföreningen har således i många väsentliga avseenden motsatt uppfattning mot utredningsmannen och anser kort uttryckt att han har överdrivit eventuella nackdelar och underskattat fördelarna vid en överföring av bostadslånen. Speciellt uppehåller sig bankföreningen vid diskussionen om möjligheterna till kostnadsbesparingar och anser bl.a. att bostadsverket i ett nytl syslem skulle kunna helt eller delvis befrias även från arbetsuppgifter som utredningsmannen har utgått från skall ligga där.

Beiräffande de kreditpolitiska och finanspolitiska effekterna anser bankföreningen att en överföring av bostadslånen är viktig genom att den minskar del statliga budgetunderskottet och därigenom underlättar likviditetsslyrningen i ekonomin. Statsbudgeten blir mer överblickbar och bättre förutsättningar skapas för en effektiv finanspolitik. Vidare skulle man, såsom också framhålls i bilagan, minska risken för missvisande jämförelser mellan den svenska statens budgetunderskott och andra länders.

Bankföreningen anser sammanfattningsvis att en överföring av bostadslånen från bostadsverket lill bostadsinstituten skulle medföra större fördelar än nackdelar både för låntagaren, kredilmarknaden och det offentliga. Bankföreningen är därför positiv till en sådan förändring.

Prop. 1983/84:90 26

2.5 Svenska sparbanksföreningen. Sparbanksföreningen understryker vik
ten av atl förslaget om överilyllning av de statliga bostadslånen till bo
stadsinsfituten prövas i ett vidare samhällsekonomiskt perspektiv än ut
ifrån de administrativa utgångspunkter kommittén haft för sina förslag.

I bilaga 2 till betänkandet redogör riksbanksdirektören Erik Karisson och byråsekreteraren Eva Uddén-Jondal för effekterna på kreditmarknaden och statsbudgeten av ett kreditgarantisystem för bostadsfinansieringen. Föreningen delar i allt väsentligt deras bedömningar. Med den nuvarande samhällsekonomiska utvecklingen med stora och växande statliga budgetunderskott saml negaliv bytesbalans kommer alll starkare påfrestningar på kreditmarknadens prioriteringssystem med stor sannolikhet alt leda till förändrade former och villkor för såväl statsupplåningen som den långfristiga bostadsfinansieringen. En överföring av de statliga bostadslånen lill bostadsinstituten skulle medföra en klarare fördelning av upplåningen för bostadsändamål å ena sidan och för statens utgifter och investeringar å andra sidan. En sådan fördelning skapar bättre förutsättningar för att såväl kreditpolitiken som finanspolitiken kan göras mer flexibel och effektivare.

Kommittén fäster betydande vikt vid den kalkyl som visar ett intäktsbortfall för staten vid en övergång till kreditgarantisystem. Kalkylen är enligt föreningens uppfattning dels ofullständig vad avser de totala kostnaderna i den offentliga sektorn (exempelvis är kommunernas kostnadsminskningar inte medräknade), dels utgår den från gällande räntevillkor och upplåningsformer. Endast marginella förändringar i utlånings- och upplåningsvillkoren medför atl kalkylen inte längre blir relevant.

Föreningen anser vidare att rationaliseringsmöjligheterna i bostadsverket och i kommunerna vid införande av ett kredilgarantisystem är underskattade i betänkandet. Större besparingar bör således på sikt vara möjliga i den offentliga sektorn.

Sparbanksföreningen vill också starkare än kommittén lägga vikt vid de rationaliseringsvinster som uppstår vad avser upplåning, utlåning, lånehantering, utbetalning av räntebidragen etc. Därtill kommer uppenbara fördelar för låntagaren att få sitt lånebehov täckt hos en och samma långivare och dessutom i vissa fall till lägre låneadministraliva kostnader.

Mot bakgrund av den pågående samhällsekonomiska utvecklingen och de krav den ställer på en flexibel och effektiv kredit- och finanspolitik och med hänsyn fill de rationaliseringsvinster som kan åstadkommas i den lolala lånehanleringen tillstyrker sparbanksföreningen införande av ett kredilgarantisystem efter i huvudsak de riktlinjer kommittén redovisar.

Sparbanksföreningen hänvisar vidare till det av Spintab avgivna yttrandet, i vilkel sparbanksföreningen instämmer.

2.6 Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Bostadslåne
kommitténs utredning avser främst de tekniska och administrativa frågor
som aktualiseras vid en överflyttning av den statliga bostadslånegivningen
från statsbudgeten till bostadsinstituten. Förbundet och Folksam, i det
följande benämnda försäkringsbolagen, har i dessa avseenden inga kom
mentarer till utredningsmaterialet eller till kommitténs förslag.

Vad gäller de kreditmarknadstekniska effekterna av en omläggning av systemet vill försäkringsbolagen dock framföra följande. Som påpekas i bilaga 2 fill betänkandet ändrar utflyttningen av de statliga bostadslånen fill bostadsinstituten inte i sig självt omfattningen av volymen prioriterade krediter. Med hänsyn till lånevillkorens utformning och den för lånen

Prop. 1983/84:90 27

gällande säkerheten är det emellertid inte likgiltigt vem som emitterar obligationerna — staten eller bostadsinstituten. I fråga om lånevillkoren är det av synnerligen stor vikl alt de emitterade bostadsobligationerna får en marknadsmässig utformning. Detta ärf. n. ej fallet vare sig i fråga om ränta eller i fräga om löptid. Bosladsobligationerna måsle få sådana villkor atl de av marknaden uppfattas som likvärdiga med statsobligationerna. Det kan här framhållas atl med del stora statliga upplåningsbehovet, som kräver att man finner obligationsköpare även utanför den institutionella kapitalmarknaden, kommer det säkerligen alt tvingas fram etl läge där statsobligationerna får marknadsanpassade villkor. Det är då naturligt att bostadsobligationerna följer denna utveckling varigenom man kommer bort från den osunda företeelse som ligger i atl försäkringssparandet tvingas subventionera bostadskostnaderna. Erforderiiga subventioner skulle komma att slussas rätt väg från statens skatteinkomster och över statsbudgeten.

Under förutsättning av atl bostadsobligationerna ges marknadsmässiga villkor i enlighet med de linjer som framförts ovan är försäkringsbolagen beredda tillstyrka att de statliga bostadslånen överföres till bosiadsinslituten. Mot bakgrund av vad som anförts i bostadsinstitutens remissyttranden i detta ärende finns anledning anta att en sådan omläggning skulle medföra påtagliga administrativa fördelar.

2.7 Sveriges fastighetsägareförbund. Förbundet tillstyrker en övergång till
det av kommittén redovisade garantilånesyslemet. Förbundet begränsar
sill yttrande lill några punkter och hänvisar för övrigt till det yttrande som
avgivits av NBD.

Ur den enskilde fastighetsägarens/låntagarens synpunkt innebär en övergång till ett garantilånesystem en förenkling, eftersom det innebär att låntagaren aviseras från endast en långivare i motsats till vad som sker nu.

Genom det föreslagna kreditgarantisyslemet skulle man enligt förbundet också kunna få ett förenklat administrativt förfarande för låntagaren/fastighetsägarna. Förbundet anser all det också är positivt, om bostadsfinansieringen i större utsträckning förs över till de enskilda bosiadsinslituten.

Bland de ytterligare fördelar som ett kreditgarantisystem innebär nämner förbundet

- att låntagaren, om systemet införs, endast behöver vända sig till sitt lokala bankkontor, om han behöver råd eller svara på frågor i ett kreditärende,

- alt i de fall räntebidrag skall utgå, beräknas räntebidraget av det bostadsinstilut som beviljat bottenlånet. Räntebidraget tillgodoförs vid avisering av bottenlånet och garantilånet. Den totala räntekostnaden aviseras alltså netto,

- alt etl kreditgarantisystem ger vidareulvecklingsmöjligheter som kan innebära administrativa fördelar även för långivarna. Förbundet vill här peka på atl bosiadsinslituten säkerligen kan klara kreditsäkerhetsbedömningen för det totala lånet, vilkel skulle innebära att den statliga kreditgarantin ej skulle behöva föregås av ytterligare en kreditbedömning.

2.8 Sveriges villaägareförbund. Enligt förbundet har utredningsmannen
inte på etl riktigt sätt beaktat de kostnader vid handläggningen inom
kommunerna som kan inbesparas vid övergång till ett garantilånesystem.
Med hänsyn härtill och med hänsyn till förbimdets inslällning att lånefor-
mema på sikt bör ändras i riktning mol partiellt reala lån och förenklas,
anser förbundet att övervägande skäl talar för ett garantilånesystem.

Prop. 1983/84:90 28

2.9 NBD. Enligt delegationens uppfattning måste synpunkterna från de sakkunniga inom riksbanken CJfr ulredningens bilaga 2) om elt garantisyslems funktioner på lånemarknaden tillmätas stor betydelse. Att likviditets-påspädning genom statliga budgetunderskott kan begränsas genom upplåning på länemarknaden i form av bostadsobligationer är etl viktigt bidrag till ansträngningarna atl nå bättre samhällsekonomisk balans. Denna aspekt har i dagens situation ensam så stor självständig betydelse, att den enligt delegationens uppfattning väl motiverar en övergång till garantisystem.

I diskussionerna om etl garantilånesystem betonas att övergången från statlig långivning till finansiering på lånemarknaden inte mbbar förutsättningen att erforderligt kreditutrymme skall ställas till bostadsproduktionens förfogande. Sammanhängande härmed skulle således del nuvarande prioriteringssystemet för bl. a. bostadsobligationer beslå.

Prioriteringssystemet behövs inle för att garantera bostäders finansiering på lånemarknaden om bostadsobligationer ges marknadsmässig förräntning. Principfrågan är om anpassning skall få ske till marknadsmässig förräntning eller inte på bostadsobligationer.

Den aktuella diskussionen idag om ATP-systemets framtid har pekat på farorna med den låga förräntning som fonderna har fått genom sina stora engagemang just i bostadsobligationer. Den sociala vinningen med en sådan situation år diskutabel. Från samhällsekonomisk synpunkt betyder subventionssystemet återigen som förut sagts en nackdel för strävandena att uppnå en bättre samhällsekonomisk balans.

Delegationen anser vidare att utredningen har haft ett mycket snävt perspekiiv i sin bedömning av möjliga administrativa rationaliseringsvinster med kredilgarantisystem. Inte heller utredningens överväganden i fråga om det begränsade synfält man lagt till grund för sin diskussion är invändningsfria. T. ex. har utredningen bortsett från alt ett garantisystem betyder administrativa lättnader också inom de kommunala förmedlingsorganen, inte bara hos bosladsstyrelsen och länsbostadsnämnderna. Vidare förefaller del som ett tankefel när utredningen drar in intäktsbortfall med 200 milj. kr. per år för staten i dess nuvarande lånerörelse i diskussionerna om resultaten av administrativa förändringar i lånesystemel. Statens intäkter i lånehanteringen - i detta fall genom debilering av lånlagarna med en annan periodicitet än ränteterminerna för statens inlåning, dvs. en bättre effektivitetsränta — hör knappast hemma i en diskussion om administrativ effektivitet. 1 stället får statens intäkter i detta fall närmast kopplas till kostnaderna för subventionssystemet som sådant — närmast då som en avdragspost, vilken något begränsar subventionskostnaderna.

Enligt delegationens uppfattning är således redan det av ulredningen diskuterade förslaget förenat med sådana administrativa fördelar att det bör genomföras.

Vidare har utredningen av allt att döma förväxlat bostadsinstitulens centrala administrativa uppgifter med behandling av lånekunder som har sin lokala kontakt med banksystemets alla lokala kontor i landet. Atl lånekunderna kan hålla sig till sina ordinarie bankförbindelser med ett vittförgrenat nät av lokalkontor i landel ger tvärtom smidiga kontakter på det lokala planet.

Ännu väsentligare är emellertid att etl kreditgarantisystem ger möjlighet till mycket mer omfattande administrativa förenklingar om det vidareutvecklas.

Prop. 1983/84:90 29

I sin diskussion har utredningen utgått ifrån att en offentlig garanlipröv-ning måste finnas med låneansökningar hos förmedlingsorgan, länsbostadsnämnd osv. Enligt delegationens mening är denna dubbelprövning inom lånesystemet för att medge garantier inte någon nödvändighet. Garantins omfattning i förhållande till belånings värde osv. bör kunna bedömas med väl så stor aktsamhet och erfarenhet av reguljära kreditinstitutioner på kreditmarknaden som av offentliga organ. Bedömningen av ga-ranlilånens säkerhetsläge torde därför i princip kunna överiämnas till kreditinstitut. Därmed frigörs kommunal och statlig administration från låneförmedling och lånehanttring, som ger upphov till avsevärda besparingar.

Mol en sådan lösning kan invändas atl staten med kreditgarantilån tar en ekonomisk risk som skulle kunna hanteras utan tillräcklig varsamhet av kreditinstituten vid prövning av olika engagemang. Åven om det förefaller mindre troligt med en sådan utveckling, skulle den risk som undantagsvis finns kunna mötas t. ex. genom möjlighel för staten att regressvis få garan-libelalning åter från kreditinstitut om delta brustit i omsorg.

Omfattningen slutligen av statens åtaganden årligen i fråga om kreditgarantier borde kunna fastställas av regering och riksdag.

Delegationen tillstyrker sammanfattningsvis införandet av ett garantilånesystem för bostadslånegivningen. Enligt delegationen kan både samhällsekonomiska och administrativa fördelar uppnås med en sådan reform. Delegationen anser också att prioriteringssystemet bör avskaffas och att elt garantilånesystem kan vidareutvecklas så att den offentliga låneadministrationen begränsas ytterligare.

2.10 Svenska bankmannaförbundet. Utredningsmannen har enligt förbundets uppfallning skisserat en modell för kreditgarantisystem som är fullt genomförbar. För låntagaren är det vidare en klar fördel atl ha med en långivare att göra, vilken dessutom har ett mycket brett kontaktnät med allmänheten (alla bankkontor kan stå till förfogande för upplysningar och service). Det är ostridigt att den personal, som finns i bankerna och i bostadsinstituten, har en fullgod kompetens vad avser låenutbetalning och låneförvaltning.

Förbundet anser också att de förändringar som ett kreditgarantisystem skulle medföra för bostadsinstituten faller väl inom ramen för deras verksamhel. Instituten har eller bygger f. n. upp nya datasystem som efter viss lid kan hantera de nya lånen. De nya uppgifterna skulle gagna sysselsättning och arbetsinnehåll för anslällda inom kreditväsendet.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna konstaterar förbundet bl. a. alt det i belänkandet inle presenteras någon fullständig kalkyl och de beräkningar över de olika alternativens ekonomiska konsekvenser, som ställs upp, år ofullkomliga.

Förbundet förordar etl system med kreditgarantier administrerat av bosiadsinslituten.

3. Följande remissinstanser har avstått från att ta direkt ställning till frågan om en övergång till ett garantilånesystem, nämligen bankinspektionen, konjunkturinstitutet, kreditpolitiska utredningen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret. Svenska kommunförbundet, Sveriges föreningsbankers förbund och Allmänna pensionsfondens första, andra och Iredje fondslyrelser. Flera av dessa instanser anser att frågan om finansiering av bostadslånen måste utredas och analyseras ytterligare.

Prop. 1983/84:90 30

3.1 Bankinspektionen. Utredningen har gällt den gamla frågan om att överföra de statliga bostadslånen till bostadsinstituten och införa ett garantisystem genom vilket staten lämnar garanti (borgen) för de enskilda krediterna. Därmed kvarstår beslutsfunktionen hos de statliga organen.

Den här ifrågavarande lånehanteringen är i bankmässig mening enkel och standardiserad. Del är inte såsom eljest kan vara fallet fråga om att utnyttja sädana expertfunktioner eller speciella erfarenheter som i andra sammanhang kan åberopas för överförande av statlig långivning lill kreditinstituten. En komplicerande faktor är här snarare tillämpningen av de författningar som reglerar del i olika former utgående bostadspolitiska kreditstödet och som också kan kräva åtgärder beträffande redan beviljade lån. De fördelar som ligger i all både det statliga lånet och botlenlånet förvaltas på samma ställe reduceras av de skilda beslutsvägarna. Den stora lånestocken - 1981-06-30 uppgående till närmare 890000 st lån på sammanlagl belopp av 55,4 miljarder kr. - och därav följande masshaniering av data ger naturligtvis goda förutsättningar för rationellt utnyttjande av ADB inom bostadsverket. Det finns anledning anta att rationaliseringspotentialen härvidlag är betydande.

Väsentligt i sammanhanget är naturligtvis den ekonomiska innebörden av ifrågasatt omläggning. De verkliga ekonomiska effekterna av elt garantisystem framgår dock inte av utredningens kalkyler med tillräcklig klarhet för alt en adekvat kostnadsjämförelse mellan nuvarande ordning och ett garantisystem skall vara möjlig. Såsom en negativ faktor för statsverket vid en omläggning framhålls att inlåktsbortfallet blir stort. Den beräkningen kan diskuteras. Bl.a. kan behöva beaktas att den statliga upplåningen sker i olika former utan att specialdeslinalion sker till bostadsfinansiering och att även ränteläget påverkar kalkylen.

En omläggning enligt vad som föreslagils innebär att den prioriterade bosladsupplåningen skulle öka med omkring 50% per år, vilket i nuläget gör ca 7000 milj. kr. för ett år. Att formen för medelsanskaffning ändras från upplåning av staten lill bostadsobligationer är enligt utredningen inte hell problemfritt. För att garantera ett erforderligt jämnt medelstillflöde torde kvartalsmässiga kvotkrav på placerarna bli nödvändiga. Vidare blir kravet på samordning av villkoren för upplåning och utlåning starkare i bostadsinstituten än vad som är erforderligt vid statlig långivning och upplåning. Det blir också enligt utredningen fråga om att till de statliga subventionerade lånen destinera en särskild för detta ändamål gjord upplåning. Av det sagda torde följa att bostadslängivningen med den kraftiga volymtillväxt som skulle ske kan bli mer känslig för störningar pä kapitalmarknaden än vad som nu är fallet, även om statens upplåning kan minskas i motsvarande mån.

Utifrån det anförda och på basis av det redovisade utredningsmaterialet - särskilt de ekonomiska beräkningarna - kan inspektionen inle finna avgörande skäl för den ifrågasatta omläggningen. Delta utesluter dock inte enligt inspektionen att bedömningen skulle bli annorlunda om även stats-budgetskäl beaktades. Utredningen har inle haft att beakta sådana skäl och inte heller inspektionen anser sig böra gå in härpå. Inte heller är del uteslutet att en revision av utredningens ekonomiska kalkyler skulle leda till en annan bedömning än den utredningen gjort. Vissa beräkningar tyder nämligen på att utredningens kalkyler kan ifrågasättas på flera punkter.

Prop. 1983/84:90 31

3.2 Konjunkiurinsiitutet. Institutet anser att om omläggning av bostadsfi
nansieringen enligt de diskuterade riktlinjerna sannolikt kan ge vissa admi
nistrativa fördelar. Själva finansieringssystemet bör emellertid inte i och
för sig ha någon inverkan på utformningen av bostadspolitiken och möjlig
heterna att tillgodose de kredilanspråk den ställer. Det viktiga är att staten
har åtagit sig svara för att bostadsfinansieringen tillgodoses, något som ju
inte är aktuellt all ändra på. I prakfiken är det dock så alt utformningen av
de administrativa sysiemen har viss betydelse för politikens genomföran
de. Det kan exempelvis visa sig svårare att utan tidsfördröjning tillgodose
kreditanspråk om man för över stafiig upplåning till kreditinstituten. Speci
ellt vid den kraftiga Ullväxt av de totala anspråken på kreditmarknaden
som kan väntas, kan del länkas bli en förskjutning av tyngdpunkten från de
bostadspolitiska aspekterna till de kreditmarknadsmässiga, vilket i prakti
ken skulle kunna medföra all bostadslångivningen blir mer känslig för
störningar på kapitalmarknaden.

Kommittén har emellertid inte haft i uppdrag att beakta kredilmarknads-aspekter eller effekter på budgeten och statsupplåningen. Institutet anser att även sådana bedömningar måste in i bilden vid ett ställningslagande och finner därför inle skäl alt på grundval av den nu föreliggande utredningen ta någon bestämd ställning till frågan om en omläggning av bostadslånegivningen. Institutet begränsar sig till att lämna synpunkter pä några mera avgränsade problem.

Institutet pekar därvid bl.a. på att kommittén vid kalkyleringen av de låneadministrativa kostnaderna i de olika systemen inte har behandlat effekterna av sådana rationaliseringar utan endast har räknat på kostnaderna vid nuvarande rutiner. Detta anser institutet vara en brist, och del gör det svårare alt la ställning till en omläggning, särskilt som rationaliseringsåtgärderna är så aktuella.

Institutet pekar också på att f.n. finns en viss ryckighet i medelsflödet till bosiadsinslituten delvis beroende på atl ränteförväntningar påverkar bankers och försäkringsbolags teckningar av bostadsobligationer. Detta problem accentueras i ett kreditgarantisystem, då bosiadsinslituten måste emittera betydligt mer bostadsobligationer i och med att den avsevärda del av den stafiiga upplåningen som f. n. överföres till bostadssektorn inte längre kommer att vara disponibel för bostadsfinansiering. Såsom kommittén påpekar blir därför en jämn emissionstakt för bostadsobligationer än " mera angelägen i ett garantisyslem.

Däremot vill institutet ifrågasätta om ett kredilgarantisystem skulle behöva innebära nackdelar för låntagarna till följd av ökad centralisering i utbetalnings- och förvaltningsskedet. Såväl Spintab som Sladshypolekskassan har kontakter med låntagarna genom sparbanker resp. stadshypoteksföreningar på det regionala och lokala planet. Vad gäller BOFAB har detta institut visserligen inte någon lokal representation men låneärendena förmedlas i allmänhet av den bank som svarat för byggnadskrediterna.

3.3 Kredilpoldiska ulredningen. Det hävdas i betänkandet alt eftersom
upplåningen även i etl kreditgarantisystem skall ske på den prioriterade
kreditmarknaden, kan del från samhällsekonomisk synpunkt inte spela
någon roll om finansieringen av bostadsbyggandet sker genom upplåning
mot bostadsobligationer och stalspapper eller enbart genom upplåning mol
bostadsobligationer. Kreditpolitiska utredningen delar helt denna uppfatt
ning. Båda alternativen ställer samma lolala krav på låneresurser. Från
kreditpolitisk synpunkt är skillnaden mellan alternativen i princip obefinl-

Prop. 1983/84:90 32

lig, eftersom bostads- och statsobligationer i alla kreditpolitiska sammanhang, l.ex. beräkningen av likviditets- och placeringskvoler enligl lagen om kreditpoiitiska medel, behandlas lika. Slutsatsen blir därför all utifrån samhällsekonomiska och kreditpoiitiska bedömningsgrunder är de två alternativen för bostadsfinansiering i slort setl likvärdiga. Ett kredilgarantisystem kan emellertid sägas ha den fördelen gentemot nuvarande system att det gör det lättare för medborgarna att förstå hur bostadsfinansieringen går till och inse konsekvenserna av bostadspolitiken.

Skillnaderna ligger som också påpekas i betänkandet på det administrativa planet. Här kommer utredaren fram till att kostnaderna för det nya finansieringssystemet snarast skulle överstiga kostnaderna för det system vi har idag. Slutsatsen blir då att en övergång till det nya systemet inte kan rekommenderas. En närmare bedömning av utredningens kalkyler vad gäller de administrativa kostnaderna i de två alternativen ligger utanför den kreditpolitiska utredningens kompetens. Utredningen påpekar dock att den upplever kommitténs resultat vad gäller de administrativa kostnaderna som något förvånande, eftersom en övergång till det nya skisserade finansieringssystemet måste innebära en minskning av det dubbelarbete som rimligen sker idag, då varje låneobjekt handhas av två i stort sett oberoende institutioner.

3.4 Fullmäktige i riksbanken. Fullmäktige framhåller för sin del att det finns starka kreditpolitiska skäl all föra över statens utlåning till kapitalmarknaden. Utredningen har emellertid inte haft i uppdrag atl beakta kreditmarknadsaspekler eller effekler på budgeten och statsupplåningen. Enligt direktiven har uppgiften ej heller omfattat att föreslå ändringar i det nuvarande bostadsfinansieringssystemet. Fullmäktige finner ej anledning att la ställning till utredningens förslag utan kompletterande utredningar där analysen även innefattar här nämnda aspekter. Fullmäktige vill dock anföra en del synpunkter som bör beaktas i sådana kompletterande utredningar.

Fullmäktige pekar därvid bl. a. pä att statens utlåning driver upp statens upplåningsbehov. Den totala statsupplåningen är nu så omfattande atl del är av stor vikt att begränsa denna. Delta är angeläget, även om bostadssektorns upplåningsbehov på kapitalmarknaden samtidigt ökar lika mycket.

En utflyttning av statens utlåning reducerar budgetunderskottet i motsvarande mån. Detta kan synas vara en rent bokföringsmässig åtgärd. Självfallet har en sådan budgetförstärkning inte samma innebörd som en neddragning av statens övriga utgifter. Det finns dock flera skäl varför en sådan utflyttning kan förbättra kapitalmarknadens funktionssätt.

Ett skäl är att varje sektor av ekonomin bör svara för sin egen upplåning. Man får då en samlad bild av sektorns kapitalmarknadsanspråk. Som det nu är ersätts sektorns kapitalmarknadsbehov till väsentlig del av statsupplåning. Inom varje sektor är del lättare atl mobilisera långfristigt kapital. Det är angeläget atl på sikt vidga bostadssektorns upplåning till placerare utanför banker och försäkringsinstitutioner där placeringarna sker med hjälp av placeringsplikt. Erfarenheterna av den oprioriterade fastighetskre-ditgivningen som riksbanken initierade år 1980 visar att det går att låna betydande belopp utanför den organiserade kreditmarknaden.

Elt annat skäl är att det skapas möjligheter att bättre förvalta utlåningsportföljen. En central uppgift är att öka återflödet av krediter, vilkel kan användas till ny utlåning. Detta sker genom rimliga amorteringslider. Det kan också ske genom atl tidigare prioriterade lån överförs till den opriori-

Prop. 1983/84:90 33

terade sektorn. När det gäller prioriterade bostadslån i gamla fastigheter kan det vara naturligt att vid refinansieringen i samband med överlåtelser ersätta de prioriterade lånen med oprioriterade lån. I synnerhet bör detta kunna ske vid överlåtelser av äldre villor med små kvarvarande prioriterade lån. De prioriterade lånen borde i princip inte behöva ligga kvar efter det räntesubventionen upphört.

Ytterligare ett skäl att flytta ut bostadskreditgivningen från budgeten är att det ger möjlighet till betydande förenklingar. Låntagarna kan erhålla en avi varav framgår de samlade räntesubventionerna och de amorteringskrav som gäller för lånen. I nuvarande system är det praktiskt taget omöjligt för flertalet låntagare att förstå innebörden av subventionssystemet. Därigenom kan de inte heller utan stora svårigheter få en uppfattning om de framtida kostnadema för lånen, vilket allmänt ökar osäkerheten på fastighetsmarknaden.

3.5 Fullmäktige i riksgäldskontorel. Fullmäktige anser det fullt möjligt för
statsmakterna att skaffa sig betryggande garantier för att kunna genomföra
önskade bostadspolitiska förändringar även om lånen förvaltas av bostads
instituten. Fullmäkfige finner inte heller det som utredaren har anfört om
att statsverkets inkomstbortfall skulle bli betydande vara något avgörande
argument.

En fördel med att bryta ut bostadslångivningen ur statsbudgeten, skulle vara att bostadssektorns anspråk på kapitalmarknaden klart kan överblickas. Vidare blir internafionella jämförelser av budgetunderskottet mera rättvisande, då det i andra länder ej är vanligt att redovisa långivning över statsbudgeten. Vid presentation av Sverige som låntagare utomlands vore det en fördel om budgetunderskottet kunde redovisas mer i enlighet med intemationell praxis.

Fullmäktige ser positivt på en överflyttning av bostadslånen från staten fill bostadsinsfituten men vill ändock inte nu ta ställning i frågan. Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har frågan analyserats framför allt från administrativa utgångspunkter. Enligt fullmäktiges mening borde frågan ha analyserats även ur kreditmarknadssynpunkt samt effekterna på statsbudgeten och statsupplåningen ha utretts. Detta har emellertid enligt direktiven inte ingått i utredningens arbete. Fullmäktige vill därför rekommendera att utredningens förslag överarbetas därvid nu angivna aspekter blir föremål för utredning.

3.6 Svenska kommunförbundet. Kommunförbundets styrelse anser att det för kommunemas del torde sakna betydelse om låneförvaltningen ligger på kreditinstituten eller länsbostadsnämnden. Om besluten om lån och bidrag däremot i huvudsak förs över till kommunerna synes det olämpligt att behålla de låneförvaltande uppgifterna hos bosladsstyrelsen och länsbo-stadsnämndema. I ett system med en decentraliserad beslutanderätt blir det nödvändigt att pröva ett system med kreditgarantier.

3.7 Sveriges föreningsbankers förbund. Som kommittén har anfört rymmer frågan om ett eventuellt fillskapande av ett garanfisystem som ersättning för nuvarande statliga bostadslån, stora problem som kommittén inte haft i uppdrag att utreda. Förbundet anser att det inte är möjligt att ta ställning fill denna fråga enbart på basis av kommitténs analyser av tekniskt administrativa konsekvenser av ett garantisystem. En bredare och mer fördjupad analys erfordras. Denna bör framför allt avse effekterna på kreditmarkna-

Prop. 1983/84:90 34

den. Statsbudgetmässiga skäl talar givetvis för att de statliga bostadslånen lyfts bort från statsbudgeten och överförs till kreditmarknaden. Men vad blir effekterna för t. ex. bankerna av en fördubbling av förvärven av bostadsobligationer? Delta innebär i och för sig inte att bankernas totala obligationsköp behöver öka. Frågan är emellertid om en väsentligt ökad volym bostadsobligationer kommer att medföra en successiv förändring av villkoren för dessa obligationer i form av dels förkortade löptider, dels högre räntor. Om så blir fallel, vad blir konsekvenserna för låntagarna -och vad blir konsekvenserna på sikt när det gäller omfattningen av de statliga subventionerna till bostadsbyggandet?

Förbundet föreslår således att en förnyad utredning görs med uppgift att snarast möjligt belysa frågan ur ell bredare perspektiv. I del sammanhanget kan det finnas anledning att ytterligare belysa de tekniskt-administrativa aspekterna av elt garantisystem. Med hänsyn till vad förbundet under hand inhämtat om bosladsinslitutens synpunkter om kommitténs kostnads- och inläktsberäkningar såvitt gäller ett garantisystem, är förbundet för sin del inte övertygat om att de totala administrativa kostnaderna för ett garantisystem blir högre än med nuvarande system. Det förefaller, enligt förbundets mening, vara mera sannolikt atl de totala kostnaderna på sikt skulle bli lägre om uppgifter överförs från statliga myndigheter till flera företag som verkar på en konkurrensmarknad; låt vara att bostadslånemarknaden genom subventioner och prioriteringssystem inte kan jämföras med en "normal" marknad.

3.8 Allmänna pensionsfonden. Den konsolideringseffekt på kreditmarknaden som synes vara den primära effekten av elt garantilånesystem kan från kreditpolitisk synpunkt framstå som en fördel om värdepappersstockens likvidilelsgrad därigenom minskar. Från andra synpunkter kan samma effekt lika väl ses som ett problem. Den ökade belastningen på kapitalmarknaden som följer av reformen skulle öka stockningsproblemen på marknaden. Vilken av de båda effekterna som ur kreditpolitisk synvinkel skall anses ta överhanden framstår för fondstyrelserna som en öppen fråga. Mot bakgrund av de långsiktiga perspektiven för allmänna pensionsfondens utveckling framstår kraven på placering i bostadsobligationer lill dagens villkor avgjort som ett problem redan utan den nivåhöjning på förvärven som ett garantilånesystem skulle medföra.

Spänningarna inom prioriteringssystemet kommer atl öka successivt och aktualiserar enligl fondstyrelsernas mening frågan om bostadsobliga-tionernas traditionella konstruktion är mogen för en revidering och åtminstone någon anpassning till villkoren för andra upplåningsinstrument på kapitalmarknaden. I en bilaga till betänkandet ifrågasätts också om prioriteringssystemet för bostadslån kan bibehållas på sikt. Utan att nu ta ställning till denna fråga vill fondstyrelserna framhålla att redan en uppmjukning av villkoren för bostadsobligationer synes förutsätta att det stafiiga räntegaranfisystemet omkonstrueras för att skydda staten från okontrollerade subventionskostnader. Räntegarantin skulle därvid få konstrueras som en subvention upp till en viss ränla, i motsats Ull dagens subvention över en viss räntenivå.

Sammanfattningsvis anser fondstyrelserna att den kreditpolitiska effeklen av en övergång till garantilån kan ses som en nackdel lika väl som en fördel och ur allmänna pensionsfondens synvinkel på de förutsättningar som angivits avgjort som en belastning. Humvida en samlad bedömning av reformen, inbegripet de administrativa och koslnadsmässiga effekterna,

Prop. 1983/84:90 36

Underbilaga 3

Promemoria om ändring av det statliga bostadslånet till hyres- och bostadsrättshus utarbetad inom delegationen (In 1967:30) för bostadsfinansiering

1. Problemet

Det statliga lånet lill hyres- och bostadsrätlshus löper f. n. utan amortering tills räntebidrag upphör atl utgå. Detta innebär vid nuvarande marknadsränta och regler för garanterad ränta att någon amortering inte sker förrän 40 år efter det att lånet lämnats.

Ifrågavarande lånekonstmktion är märklig, särskilt som det är fråga om ett topplån. Förslitning och annan värdeminskning på ett hus kan leda till att inteckningssäkerheterna inte ger täckning för lånet.

Under 1981 fördes en livlig diskussion om att överföra den statliga bostadslångivningen till bostadsinstituten. Bostadslånekommittén utredde denna fråga ur tekniska och administrativa aspekter (SOU 1981:104). Utredningen, som avstyrkte en omläggning, framhöll att här ifrågavarande lån måste omformas, om instituten skall kunna ta hand om den statliga bostadslängivningen .

Allmänt gäller att en omformning av lånet är nödvändig så snart långivningen i fråga skall finansieras på annat sätt än genom medel från statsbudgeten. I det fall institut skall låna upp medlen för utlåningen, måste det föreligga en långt bättre överensstämmelse mellan amorteringsplanema på utlåningen och upplåningen än vad som kan åstadkommas med nuvarande lånekonstmktion. Det är inte möjligt att låna medel, på vilka amorteringarna påbörjas först 40 år efter det att medlen lånats upp.

Därest det statliga bostadslånet till hyres- och bostadsrättslägenheter inte skall finansieras medelst staUiga budgetmedel utan genom upplåning av institut måste således lånets amorteringsplan ändras. Utöver nyssnämnda kongmensskäl finns det fidigare nämnda skälet om risken för inteckningssäkerhetens successiva försvagning. Institutet måste arbeta på ett privalekonomiskt försvarbart sätt.

En förkortning av amorteringstiden för ifrågavarande statliga bostadslån medför en höjning av kapitalutgifterna. Det bör undersökas hur mycket kapitalutgifterna ökar vid olika förändringar av amorteringsplanerna. Omvänt gäller naturligtvis att en bild bör erhållas av hur räntesubventionerna behöver ökas för att kapitalutgifterna inte skall öka vid olika förändringar av amorteringsplanerna.

De statliga bostadslånen till nya egnahem och ombyggnad liksom diverse andra statliga lån för bostadsfinansiering har amorteringsplaner som möjliggör upplåning med fillfredsställande amorteringslakl. Det föreligger således inte något behov av ändring av amorteringsplanerna för dessa lån.

För institutets upplåning för finansiering av alla slag av stafiiga bostadslån måste - efter en omläggning av det statliga bostadslånet så att det amorteras på rimligt sätt - ett gemensamt obligationslån utformas som är möjligt att placera. Förslag till sådant obligationslån presenteras nedan under punkt 3.

Prop. 1983/84:90 37

2. Några allernativ till del statliga bostadslånet lill hyres- och bostadsrättshus

Vid här eftersträvad omläggning av det statliga bostadslånet är utgångspunkterna följande.

De statliga bostadslånen till nya egnahem och ombyggnader liksom vissa andra statliga lån för bostadsfinansiering har som nyss nämnts amorteringsplaner sorii möjliggör upplåning med tillfredsställande amorterings-takt. Dessa amorteringsplaner motsvarar amorteringsplanen för ett annui-tetslån vid räntesatsen 8 % med erläggande av amorteringar och räntor två gånger per år under 30 år. För dessa lån föreslås inte någon ändring men de hör likväl till bilden eftersom också de skall finansieras av det tilltänkta obligafionslånet.

De statliga bostadslånen till nybyggda hyres- och bostadsrätlshus har som framhållits däremot ingen bestämd amorteringsplan. Ett sådant lån är amorteringsfritt tiUs den garanterade räntesatsen applicerad på det urspmngliga nominella skuldbeloppet i fasfigheten (botlenlän plus statliga bostadslån) ger ett belopp som översfiger den totala räntekostnaden för bottenlån och statligt bostadslån. Den överskjutande delen blir amortering på det statliga bostadslånet. Detta lån skall ändras.

Bottenlån lämnas av institut och i vissa fall även andra långivare till belopp motsvarande 70% av låneunderlaget för såväl hyres- och bostadsrättshus som egnahem. Stafiigt bostadslån ulgår till belopp motsvarande resterande 30% av låneunderlaget till hyresfastigheter med allmännytfiga bostadsföretag som byggherrar. För bostadsrättsfasfigheter är den slalliga låneandelen 29%. För hyresfastigheter med privata bostadsföretag som byggherrar är den 22 %. För egnahem är den 25 %.

Räntesatsen på bottenlån är f.n. 12,95%'. Räntesatsen på statliga bostadslån är 13%. Den garanterade räntesatsen på lån till hyres- och bostadsrättshus är f.n. 3,0% första året och trappas därefter upp med 0,25 procentenheter per år tills marknadsräntan uppnås. Den garanterade räntesatsen på lån till egnahem är f. n. 5,5 % första året och trappas därefter upp med 0,5 procentenheter per år tills marknadsräntan uppnås.

Många alternafiv har prövats för att finna en amorteringsplan för det statliga bostadslånet till hyres- och bostadsrättshus som sammanvägd med amorteringsplanerna på andra stafiiga bostadslån ger en amorteringsplan för ell obligationslån, vars obligationer går att sälja. Fyra alternativ redovisas här. Som framgår av det följande bedöms alternativ 3 som lämpligast.

1. Falskt annuitetslån 30 år med 8 % ränta.

2. Serielån 40 år (något lägre amorteringslakl än i alternativ 1).

3. Amorteringsfritt lån i 5 år, därefter falskt annuitetslån 35 år med 8% ränta. Sammanlagd amorteringsplan 40 år.

4. Amorteringsfritt lån i 10 år, därefter falskt annuitetslån 30 år med 8% ränta. Sammanlagd amorteringsplan 40 år.

Var och en av ovanstående amorteringsplaner ger i kombination med den gemensamma amorteringsplanen för övriga lån för bostadsfinansiering (falskt annuitetslån med 8 % ränta och 30 års amorteringstid) underiag för upplåning med tillfredsställande amorteringslakl. De erbjuder dock en del olikheter.

' Ränteuppgifterna hänför sig lill tiden omedelbart före räntesänkningen i januari 1983.

Prop. 1983/84:90 38

Introduktionen av ett nytt system underiätlas om amorleringsplanen för det nya lånet inte får högre kapitalutgift vid nuvarande räntebidrag under de första fem åren än vad fallet är i nuvarande system. Detta krav uppfylls av alternativen 3 och 4 men inle av alternativen 1 och 2. För att kravet skall uppfyllas även vid tillämpning av alternativen 1 och 2 krävs en nedjusiering av de garanterade räntesatserna, dvs. en ökad subventionsgrad de första åren.

Som nämnts gäller f. n. att den garanterade räntesatsen för statligt belånade hyres- och bostadsrättshus är 3,0% för första året och att upptrapp-ning sker med 0,25 procentenheter per år. I allernativ 1 och 2 har den garanterade räntan under de första tre åren reducerats för alt motverka en ökning av kapitalutgifterna. 1 de fyra alternativen har följande system för garanterade räntesatser prövats.

1. 2,75%, 2,95% och 3,15% de första tre åren. Därefter upptrappning med 0,25 procentenheter per år.

2. 2,9%, 3,1 % och 3,3% de första tre åren. Därefter upptrappning med 0,25 procentenheter per år.

3. Samma system som i dag, dvs. 3,0% det första året och därefter upptrappning med 0,25 procentenheter per år.

4. Samma system som i dag; jfr. alternativ 3.

Beräkningar av olika slag har gjorts för de fyra alternativen. Resultaten redovisas i detalj i ett antal tabeller. De har utnyttjats för bedömning av vilken lösning som bäst svarar mot uppställda krav rörande kapitalutgifter, räntebidrag, skuldutveckling och möjligheter atl forma en säljbar obligation för finansiering av de statliga bostadslånen totalt. Ett par tabeller har dragits fram och bifogals lill detta dokument (tabell 1 och 2). Ur deras innehåll må här följande nämnas.

Kapitalutgifterna efter räntebidrag är såsom framgår av tabell 1 högre i alternafiv I än i det nuvarande systemet fr.o.m. andra halvåret år 5. Alternafiv 2 medför högre kapitalutgifter för låntagaren fr.o.m. andra halvåret år 8. I alternativ 3 är de högre fr. o. m. första halvåret år 6 och i alternaliv 4 fr. o. m. första halvåret år 11.

Räntebidragen är såsom framgår av tabell 2 i detta dokument högre i alternativ 1 än i det nuvarande systemet under de första åtta åren. Därefter blir det lägre årliga ränlebidrag. Allernativ 2 medför högre räntebidrag än i nuvarande system under de första tio åren. Därefter blir del lägre årliga räntebidrag. Alternaliv 3 innebär samma årliga räntebidrag som i nuvarande syslem under de första fem åren. Under del sjätte blir de lägre. I alternativ 4 börjar räntebidragens minskning år 11.

Hur låneskulden utvecklas vid amorteringar enligt alternativen 1-3 liksom för det nuvarande lånet (ingen amortering alls under 30 år) framgår av fig. la-1 b. På fig. Ib observeras den snabba nedgången av skuldbeloppet under åren 20-40 för alternativen 1 och 3.

%
		Nuvaran(je
nn-		system

80-
50-		-N,.
40-		■v.
20-	• Au 1	'\ AU 3
		N
	----------- ,----------- ------	----------------	—

Anm. Alternaliv 2. som avser serielån. har inle lagils med efleisom amorleringsplan på serielAn efler 20 år inte existerar.

Utvecklingen av del lolala skuldbeloppet, dvs, inklusive skulden på bollenlånen, enligt alternativen 1 och 3 saml enligt det nuvarande systemet framgår av fig, 2. De lolala kapilalulgiflerna enligl alternativ 3 redovisas i fig. 3 tillsammans med de lolala kapitalutgifterna enligt nuvarande system.

Prop. 1983/84:90 41

3. Obligationslån för finansiering av stadiga bostadslån eller motsvarande lån

I föregående avsnitt har fyra alternativ redovisats beträffande amorte-ringsvillkor för lån som skulle kunna ersätta nuvarande statliga bostadslån till hyres- och bostadsrättshus. Dessutom har konstaterats att de statliga bostadslånen till egnahem liksom diverse andra statliga lån för bostadsfinansiering (ombyggnadslån för flerbostadshus och småhus) har amorteringsplaner som möjliggör upplåning med tillfredsställande amorteringslakt.

Det blir således fråga om fyra alternativa amorteringsplaner för det obligationslån som skall finansiera ifrågavarande utlåning. Pä obligationslånet skall räntor och amorteringar betalas två gånger om året precis som nu sker på de obligationslån som finansierar bottenlånen. Räntan antas bli densamma som på sistnämnda slag av obligationslån, dvs. för närvarande 12,75%. Även utlåningsräntan antas bli oförändrad, 13%. De siffror som här förts in, som bl.a. innebär en räntemarginal på 0,25 procentenheter, har förts in på tekniska grunder. Del har gällt att komma underfund med systemets funktionssätt. I systemet ingående räntemarginal har intet att skaffa med lämplig ersättning till eventuella institut eller till bostadsverket under det nya systemet.

År 1981 beviljades statliga bostadslån för ca 7 miljarder kronor. Av denna summa gällde 44,5% nyproduktion av hyres- och bostadsrättshus. Resterande 55,5% gällde således nyproduktion av egnahem, ombyggnad av flerbostadshus och ombyggnad av småhus m. m.

Vid försök till utformning av en amorteringsplan för obligationslån för finansiering av de statliga bostadslånen har lån till nyproduktion av hyres-och bostadsrättshus fått vikten 0,445 och öviiga lån (med den gemensamma egenskapen 30-årig falsk annuitet och 8% ränta) fått vikten 0,555. Mindre förskjutningar i dessa andelar påverkar inle slutsatserna.

De fyra alternativen har prövats ingående.

I fig. 4 visas skuldutvecklingen på ett obligationslån, byggt på alternativ 3 för hyres- och bostadsrättshus och på den vanliga amorteringsplanen för övriga lån. I figuren visas också skuldulvecklingen på det obligationslån som i dag finansierar institutens bottenlån. Skuldutvecklingen för de båda lånen redovisas för 20 år.

Fig. 4 Obligationslån för Onansiering av nuvarande bottenlån och för föreslagen toppbelåning — skuldbeloppets utveckling

100

Prop. 1983/84:90 42

Som framgår av figuren blir det fråga om en inte obetydligt snabbare skuldminskning enligt förslaget till obligafion än för de nuvarande bostadsobligationerna. För tiden efter 20 år har inga beräkningar rörande obligationen gjorts, men på gmnd av den snabba amorteringslakl, som det utlämnade lånet enligt altemativ 3 då har, kan en obligafion med snabb amorteringslakl utformas också för den tiden.

Om andelen hyres- och bostadsrättshus skulle bli större än 1981 blir skillnaden mindre mellan amorteringarna på den nya obligationen och den nuvarande bostadsobligationen. Kurvorna i fig. 4 ger dock vid handen att det finns ganska gott utrymme för justering av amorterings villkoren för de nya bostadsobligationerna utan alt villkoren blir sämre från långivarnas synpunkt för de nuvarande bostadsobligationerna.

Det är således klart att amorteringslakten blir något snabbare för det obligationslån som avses finansiera topplånen till bostadsbyggandet än för det som i dag finansierar bottenlånen till delta byggande. Denna egenskap hos obligationslånet för toppfinansieringen gör detta lån mera lättsålt. Fömtsättningen är dock att en lika god säkerhet finns för detta obligationslån som för det obligationslån som finansierar bottenlånen.

Om ett institut enbart ägnar sig åt utlåning av här ifrågavarande slag kan säkerhetsfrågan ordnas på många sätt. Det kan ske t. ex. genom att tillföra institutet ett stort aktiekapital eller genom att skapa garantifond. Det är inte nödvändigt med statliga garantier för lån, vare sig i fråga om upplåningen eller utlåningen.

Frågan om säkerheten är mer komplicerad om den nu statliga topplångivningen skall handhas av bostadsinsfituten, som då skulle få en blandad verksamhet. Det aktiekapital och de fonder, som ett insfitut har, utgör tillsammans med erhållna inteckningar säkerhet för institutets hela upplåning. Att av institutens ägare kräva att de skall förstärka aktiekapitalet eller på annat sätt göra instituten mer solida för att de åtar sig att ge topplån, är knappast en framkomlig väg. Frågan kan inte heller lösas genom att låta slaten tillskjuta aktiekapital eller garantifond som specifik säkerhet för lopplån. Institutens hela aktiekapital och alla fonder står som säkerhet för insfitutens totala skuld.

I fråga om Industrikredit och Lantbmkskredit har säkerhetsfrågan lösts på ett annat sätt. Staten har fillskjutit aktiekapital som står bakom all utlåning. Instituten har blivit halvstatliga.

Hämtöver torde det inte finnas någon annan möjlighet att klara säkerhetsfrågan än att ordna statlig garanti för varje enskilt lån som lämnas. En sådan metod innebär att staten åtar sig att lån för lån bära uppkomna förluster. I det system, som diskuterades i bostadslånekommittén, skulle säkerheten ordnas på detta sätt.

Prop. 1983/84:90 43

Tabell I Kapitalutgifter efter räntebidrag i nybyggda hyres- och bostadsrältshus

Halvår	Nuvarande system	All 1	All 2	Alt 3	All 4
1	1524	1 525	1522	1524	1524
2	1 525	1531	1526	1 525	1525
3	1652	1639	1631	1652	1652
4	1654	1646	16.36	1654	16.54
5	1782 .	1754	1741	1782	1782
6	1784	1762	1746	1784	1784
7	1911	1 895	1876	1911	1911
8	1914	1904	1882	1914	1914
9	2041	2 039	2014	2041	2041
10	2044	2049	2020	2 044	2 044
11	2 173	2 184	2 152	2 255	2 173
12	2 175	2 195	2159	2 261	2 175
13	2 304	2331	2 292	2 393	2 304
14	2,308	2 343	2 30 i	2401	2 308
15	2437	2481	2 435	2 5.'14	2437
16	2442	2 494	2444	2 542	2442
17	2 571	2633	2 579	2 676	2 571
18	2576	2647	2589	2 685	2 576
19	2707	2 787	2 726	2820	2 707
20	2713	2803	2 738	2 8.10	2713
21	2 844	2945	2 875	2966	2970
22	2851	2963	2 889	29"?8	2982
23	2983	3 107	3028	3115	3 119
24	3 991	3 126	3 043	3 128	3 132
25	3 123	3271	3 183	3 266	3 271
26	3 132	3 293	3201	3 281	3 286
27	3 266	3441	3 343	3421	3 426
28	3 277	3466	3 363	3 437	3 443
29	3412	3 615	3 508	3 579	3 585
30	3 424	3 642	3 530	3 598	3 604
31	3 561	3 795	3 677	3 742	3 748
32	3 575	3 825	3 702	3 762	3 769
33	3714	3981	3 852	3909	3915
34	3 729	4014	3 880	3932	3 939
35	3 870	4 173	4034	4081	4088
36	3 888	4210	4064	4 107	4115
37	4031	4 374	4 223	4 260	4 268
38	4051	4414	4 257	4 289	4 296
39	4 198	4 582	4419	4445	4453
40	4221	4 628	4 459	4 478	4 486

Prop. 1983/84:90 44

Tabell 2 Räntebidrag i nybyggda hyres- och bostadsrättshus

Halvar	Nuvarande syslem	All 1	All 2	All 3	All 4
1	4 982	5 107	5 033	4982	4982
-t	4 981	5 098	5 028	4981	4981
3	4 854	4 987	4922	4 854	4 8.54
4	4 853	4 977	4917	4 853	4 853
5	4 725	4 866	4812	4 725	4 725
6	4 723	4 854	4 806	4 723	4 723
7	4 596	4717	4 675	4 596	4 596
8	4 594	4 705	4 669	4.594	4 594
9	4 467	4 566	4 536	4 467	4 467
10	4 464	4 552	4 529	4 464	4 464
11	4 335	4412	4 396	4 335	4 335
12	4 333	4 396	4 388	4 328	4 333
13	4 204	4 256	4 2.54	4 194	4 204
14	4 201	4 240	4 244	4 184	4 201
15	4 073	4 097	4 110	4 049	4 073
16	4 068	4 079	4 100	4 039	4 068
17	3 940	3 935	3 964	3 903	3 940
18	3 935	3 915	3 952	3 892	3 935
19	3 804	3 769	3814	3 755	3 804
20	3 799	3 748	3 801	3 743	3 799
21	3 669	3 600	3 663	3 604	3 669
TT	3 662	3 575	3 648	3 590	3 654
23	3 531	3 425	3 508 .	3 450	3 514
24	3 524	3 400	3 491	3 435	3 499
25 ■	3 393	3 247	3 349	3 293	3 357
26	1384	3 218	3 331	3 276	3 339
27	3 250	3 061	3 186	3 133	3 196
28	3241	3 030	3 165	3114	3 176
29	3 106	2 872	3019	2969	3031
30	3 096	2 837	2 995	2 947	3009
31	2 959	2 674	2 846	2 799	2861
32	2 947	2 636	2819	2 776	2 837
33	2 809	2470	2 667	2 626	2 686
34	2 796	2 428	2 638	2 600	2659
35	2 656	2 259	2 482	2 447	2 506
36	2 6.39	2211	2449	2417	2 476
37	2 498	2 037	2 288	2 260	2319
38	2480	1986	2 252	2 227	2 285
39	2 335	1806	2087	2 067	2 125
40	2 314	1738	2 045	2 030	2 087

Prop. 1983/84:90 46

Den utformning av institutets upplåningsrätt, somjag har förordat, medför att dess behov av egel kapital som garanti för ingångna förpliktelser blir begränsat. Jag förordar att institutet får ett aktiekapital på 50 milj. kr.

Säkerheten för obligationsupplåningen kommer i stor utsträckning att gmndas på den statliga garantiförbindelsen. Närmare bestämmelser om när garantifonden får tas i anspråk bör tas in i bolagsordningen och utformas så att bolaget fortlöpande kan infria sina förbindelser gentemot obligationsinnehavarna.

Det statsägda kreditinstitutet bör ges vissa möjligheter att anskaffa medel även på andra sätt än genom obligationslån. Institutet bör således för tillfälliga behov kunna ta upp reverslån och begagna sig av kredit i räkning. Institutet bör även kunna ge ut förlagsbevis eller reverser med förlagsklausul. Sådana skuldförbindelser medför rätt till betalning först efter institutets övriga borgenärer.

Organisation m.m.

Det föreslagna institutet bör drivas som ett av staten helägt aktiebolag och få ställning av kreditakfiebolag enligt 1 § lagen (1963:76) om. kreditaktiebolag. Av detta följer bl. a. att närmare regler för institutets verksamhet och organisation kommer att anges i bolagsordningen. Denna skall enligt 2§ lagen om kreditaktiebolag godkännas av regeringen.

Som aktiebolag kommer insfitutet i och för sig att få en självständig ställning. Detta hindrar inte att bolaget i sin verksamhet skall följa av statsmaktema utfärdade rikfiinjer för bostadspolitiken och kreditpolitiken i enlighet med vad chefen för bostadsdepartementet anfört. En erinran om detta bör tas in i bolagsordningen.

I princip bör bolagel eftersträva en tillfredsställande förräntning av det egna kapitalet. Något krav på aktieutdelning bör emellertid inte ställas, i vart fall inte i inledningsskedet. Det räntepåslag om 0,25 procentenheter som bolaget, enligt vad chefen för bostadsdepartementet har förordat, skall få ta ut, bör fill den del det inte behövs för att täcka institutets egna kostnader användas för att bygga upp reserver för förlusttäckning. Med hänsyn till såväl statens intresse som placerarnas berättigade krav på en minimering av förlustrisker bör bolaget, med denna uppläggning och med en årlig utlåning om åtta miljarder kr., vid uigången av det femte verksamhetsåret ha reserverat sammanlagt inemot 300 milj. kr., kapitalinkomsterna på beloppet oräknade. I detta sammanhang kan nämnas att förlusterna på de statliga bostadslånen under budgetåret 1982/83 uppgick till cirka 2,5 milj. kr. på en lånestock på omkring 60 miljarder kr.

Som framgått av vad chefen för bostadsdepartementet anfört skall bolagets verksamhel koncentreras till upplåningssidan. Upplånade medel skall av bolaget lånas ut i enlighet med de lånebeslut som fattas av länsbostads-nämndema. Dessa nämnder och bostadsstyrelsen skall liksom tidigare handha ufiåningen och förvalta lånen. Detta innebär bl.a. att bostadsver-

Prop. 1983/84:90 47

kets organ svarar för alla ålgärder som har samband med lånebesluten samt aviseringar och erforderliga åtgärder för indrivning av bolagets fordringar på låntagarna. Bostadsverkets organ företräder vidare bolaget vid rättegång i anledning av bolagets fordran på låntagare och bevakar bolagets rätt vid exekutiva förfaranden. Några förändringar är inte avsedda vad gäller befogenheterna för bostadsverkels organ att avskriva och efterge fordran på bostadslån. Låntagarens möjlighet att föra talan mot beslut rörande bostadslån kvarstår.

Den avgränsning av kreditaktiebolagets verksamhet som följer av vad jag nu har anfört skall anges i bolagsordningen. Bolagets verksamhet kommer följakfiigen att i alll väsenfiigt vara koncentrerad till upplåningssidan. Det ankommer inte på bolagets ledning att gå in i enskilda låneärenden eller på annat sätt styra den långivning och förvaltning av lån som bostadsverkets organ svarar för i enlighet med gällande författningar och anvisningar av bostadsstyrelsen. Av detta följer en motsvarande begränsning av bolagsorganens ansvar. Ansvaret kommer att omfatta upplåningsverksamhet, utlåning i enlighet med länsbostadsnämndernas beslut samt kontroll av bostadsverkets redovisning fill bolaget. Vidare är bolagsorganen ansvariga för bolagets egen redovisning. Den avgränsning av bolagets verksamhet som har gjorts begränsar i motsvarande mån revisorernas granskningsområde och den tillsyn över kreditaktiebolaget som bankinspektionen skall utöva.

Institutets ledning skall i enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser utövas av en slyrelse och en verkställande direktör. Bestämmelser om styrelsens storlek och sammansättning samt formerna för tillsättandet får anges i bolagsordningen.

Utformningen av organisationen i övrigt bör ankomma pä styrelsen och verkställande direktören. Med de uppgifter institutet avses få kommer behovet av personella resurser att bli litet.

Genomförandet m.m.

Bolaget bör inrättas under är 1984. Övergången lill den nya finansieringsordningen bör dock, med hänsyn till behovet av visst ytterligare förberedelsearbete, såsom kapitalanskaffning m.m., ske först fr.o.m. budgetåret 1985/86.

Övergången bör gä till så atl bolaget från och med den 1 juli 1985 svarar för de medel som behövs för utbetalning av bostadslån. Detta bör gälla även i fråga om sådana lån som har beviljals före nämnda dag men som då ännu inte är utbetalade. Jag har i denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Även för tillämpningen av de i det föregående föreslagna nya amorteringsvillkoren i fråga om län för nybyggnad av flerbostadshus bör tidpunkten för lånels utbetalning vara avgörande. De nya villkoren bör således tillämpas i alla ärenden i vilka lånet utbetalas från och med den 1 juli 1985.

	i
5,0-
4.5- 4,0-		Alt 3 _-"
3.5- 3,0- 2.5 -		Nuvarande system
2,0
1 5-
1,0-
0.5-
	1 1 1 : 5 10 15	20