Regeringens proposition

1983/84:68

om vissa avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande, m. m.;

beslutad den 4 november 1983.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs förslag fram om en ändring av bestämmelserna om avdrag för ökade levnadskostnader. Ändringen rör vissa skattskyldiga som är anställda vid företag inom byggnads- och anläggningsbranschen. Enligt nu rådande ordning medges normalt inte avdrag för ökade levnadskostnader med belopp motsvarande uppburet traktamente under längre tid än två är vid arbete pä samma anläggningsarbetsplats utanför den vanliga verksamhetsorten. I propositionen föresläs att de även efter tväärsperio-den skall medges avdrag för ökade levnadskostnader enligt likartade principer. Bestämmelsen föreslås gälla under etl övergångsskede och tillämpas endast vid 1984 och 1985 års taxeringar.

En annan fräga som tas upp i propositionen gäller avdraget för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats när bil används i tjänsten. Det föreslås ett förtydligande av de krav som gäller för att sådant avdrag skall medges. Förslaget innebär även en viss uppmjukning av vad som följer enligt nu gällande regler. De nya reglerna föresläs i huvudsak bli tillämpliga första gängen vid 1984 års taxering. Samtidigt föreslås viss ändring av beräkningsgrunderna för avdraget för bilkostnader vid resor mellan bostad och arbetsplats. Denna ändring föreslås tillämpas fr.o.m. 1985 års laxering.

Vidare föreslås en teknisk ändring i fråga om avdrag för skyddsutrustning och skyddskläder fr. o. m. 1984 års taxering.

Slutligen föresläs en bestämmelse om att vattenföroreningsavgift enligl lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg skall anses utgöra en icke avdragsgill kostnad. 1 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 68

Prop. 1983/84:68

Prop. 1983/84:68 2

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20§ samt punkterna 3. 4 och 5 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Atl koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 S 3 mom.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skaltskyldig ulgelt som gäva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vill växande bär och svampar lill den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 S;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skatlskyldige själv eller andre maken eller av den skatlskyldiges barn som ej fyllt 16 är;

ränta pä den skatlskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972: 435) om överlastavgifl:

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligt 99 a S utlänningslagen (1980:376);

avgift enligl 26 S arbetstidslagen (1982:673);

straffavgift enligt 8 kap. 7 S tredje stycket rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare år betalningsskyldig enligt 75 S uppbördslagen (1953: 272) eller för vilkel betalningsskyldighet föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligl lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighel beträffande vissa uppdragsersåttningar;

avgift enligl lagen (1976: 206) om felparkeringsavgifi;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268):

vattenföroreningsavglfl enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

ränta pä lånat kapital lill den del räntan läcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av tinvisningarna till 24 §;

kapitalförhrsl m. m. i vidare mån än som får ske enligl 36S.

(Se vidare anvisningarna.)

' .Son;isrc lydcKc I9S2: 1208.

Anvisningar

fill 33 § 3.' Har skaltskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt alt åtnjuta avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som den skattskyldige kan hava fått vidkännas på den grund, att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort, säsom för hotellrum, ökad kostnad för föda o. s. v. Därest i tjänst, som avses i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 32 §, anvisats särskild ersättning för kostnaderna, får avdrag dock icke äga rum. Hava jämlikt 25 § första stycket 3) taxeringslagen traktamentser-sättningar och andra ersättningar icke upptagits såsom intäkt, må ej heller de emot ersättningarna svarande kostnaderna avdragas.

1 första stycket avsedd ökning i levnadskostnaden skall, där den skattskyldige icke visar större ökning, anses hava uppgått till ett belopp motsvarande den ersättning som av arbetsgivaren utgivits för kostnadens täckande (traktamente), dock högst till belopp som i enlighet med vad nedan i detta stycke sägs motsvarar största normala ökning i levnadskostnaden. Riksskatteverket fastställer för varje kalenderår ett belopp (normalbelopp) motsvarande största normala ökning i levnadskostnaden för ett dygn. Har resan varit förenad med övernattning skall den anses hava varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar. Har resan ägt rum utan samband med övernattning skall såsom största normala ökning i levnadskostnaden räknas: fyra tiondels normalbelopp, när förrättningen varat mer än tio timmar i följd, samt två tiondels normalbelopp, när förrättningen eljest varat mer än fyra timmar i följd. Omfaltar vistelse pä en och samma ort längre tid än 15 dygn i följd, skall frän och med det sextonde dygnet säsom största normala ökning i levnadskostnaden räknas sex tiondelar av normalbeloppet. Vill skattskyldig visa att kostnadsökningen i en och samma tjänst varit större än avdrag som

1 första stycket avsedd ökning i levnadskostnaden skall, där den skattskyldige icke visar större ökning, anses hava uppgått till ett belopp motsvarande den ersättning som av arbetsgivaren utgivits för kostnadens täckande (traktamente), dock högst till belopp som i enlighet med vad nedan i detta stycke sägs motsvarar största normala ökning i levnadskostnaden. Riksskatteverket fastställer för varje kalenderår ett belopp (normalbelopp) motsvarande största normala ökning i levnadskostnaden för ett dygn. Har resan varil förenad med övernattning skall den anses hava varat det antal dygn som motsvarar antalet övernattningar. Har resan ägt rum ulan samband med övernattning skall såsom största normala ökning i levnadskostnaden räknas: fyra tiondels normalbelopp, när förrättningen varat mer än tio timmar i följd, samt tvä tiondels normalbelopp, når förrättningen eljest varat mer än fyra timmar i följd. Omfattar vistelse på en och samma ort längre tid än 15 dygn i följd, skall frän och med det sextonde dygnet säsom största normala ökning i levnadskostnaden räknas sex tiondelar av normalbeloppet. Vid 1984 och 1985 års laxeringar skall för skaltskyldig som under anställning vid företag Inom

Prop. 1983/84:68

Nuvarande lydelse

beräknats i enlighet med vad nu sagts, skall ulredningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda tjänst under beskattningsåret: dock att i fråga om avdrag för ökning i levnadskostnaden från och med del sextonde dygnet i följd pä en och samma ort eller under förrättning ä utrikes ort levnadskostnadsökningen må beräknas för varje förrättning för sig.

Föreslagen lydelse

byggnads- och anläggningsbranschen fortlöpande haft sin arbetsplats förlagd till en och samma ort utan för den vanliga verksamhelsor-ten under längre lid än två år för tid därefter såsom största normala ökning i levnadskostnaden anses etl belopp motsvarande den del av normalbeloppet som avser kost vid förrättning som pågått längre tid än 15 dygn ökat med faktisk koslnad för logi på arbetsorten. Vill skattskyldig visa atl kostnadsökningen i en och samma tjänst varil siörre än avdrag som beräknats i enlighel med vad nu sagts, skall ut-r-edningen avse hans samtliga förrättningar i nämnda tjänst under beskallningsärel: dock alt i fräga om avdrag för ökning i levnadskostnaden från och med det sextonde dygnet i följd pä en och samma ort eller under förrättning å utrikes ort levnadskostnadsökningen mä beräknas för varje förr"ättning för sig.

Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet enbart på den grund, att den skattskyldige har sill arbele på annan ort än den, där han har sin bostad. Har den skatlskyldige bosatt sig på annan ort än den, där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbele, som skall ulföras på annan ort än den, där han är bosatt, är avdr-ag i regel icke medgivet. Avdrag medgives dock för det fall. att anställningen avser endast en kortare tid eller skall bedrivas ä flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen kan ifrågasättas, atl den skallskyldige skall avflytta till den ort, där arbetet skall utföras.

Oavsett vad i nästföregående stycke sågs äger skallskyldig, som pä grund av sitt arbele bosatt sig pä annan ort än den där hans familj är bosalt, därest det med avseende på makes förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa familjebostad eller annan därmed jämförlig omständighet icke skäligen kan ifrågasättas, att familjen skall avflytta till den skatlskyldiges bostadsort, åtnjuta avdrag för den ökning i levnadskostnaden som föranledes av den skilda bosättningen. Om båda makarna äro berättigade lill sådant avdrag, skall, där makarna ej överenskommit om annan fördelning, del sammanlagda avdraget tillkomma dem med hälften var. Vad här sagts skall, såvitt avser makar, icke äga tillämpning i fall som 15252 mom. sägs.

4.' Även för del fall, atl skaltskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är berättigad lill avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, dår denna varit

" .Scn:isrL' Ivdelse 1981:.41.

Om avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbetsplats uppgår till minst fem kilometer och det klart franigär att användandet av egen bil för resa till och frän arbetsplatsen regelmässigt medför en tidsvinst pä minst tvä timmar i jämförelse med allmänt kommunikationsmedel medges avdrag för kostnader för resa med egen bil. Avdragel skall bestämmas enligt schablon pä grundval av genomsnittliga kostnader för mindre bil och med hänsyn lill både de kostnader, som är direkt beroende av körd vägsträcka (milbundna kostnader), och övriga kostnader för bilen (års-bundna kostnader). De års bundna kostnaderna skall fördelas mellan körning. som avser resor tdl och från arbetsplatsen, och annan körning på grundval av en beräkning av genomsnittliga årliga körsträckor för de båda slagen av körning. Den andel av de årsbundna kostnaderna som belöper på resor till och från arbetsplatsen skall för mil räknat motsvara det belopp, som behövs för att den skattsk-yldl-ge skall erhålla fullt avdrag för nämnda andel av kostnaderna, när den sammanlagda årliga körsträckan för resor till och från ar-hetsplatsen molsvarar den schablonmässigt beräknade genomsnittliga körsträckan för sådana resor. För körsträcka därutöver skall avdraget avse endast de milbundna kostnaderna. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer för varje taxeringsår föreskrifter för beräkningen av avdrag i dessa fall.

För skattskyldig som regelmässigt använder bil 1 tjänsten eller som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakad alt använda bil tillämpas inte bestämmelserna i andra stycket. Delsamma

Om avståndet mellan den skallskyldiges bostad och arbetsplats irppgår till minsl fem kilometer och det klart framgår att användandet av egen bil för resa till och från arbetsplatsen regelmässigt medför en tidsvinst pä minst tvä limmar i jämförelse med allmänt kommunikationsmedel medges avdrag för kostnader för resa med egen bil. Sådant avdrag medges också om den skatlskyldige använder bilen i tjänsten under minst 60 dagar för. år räknat för de dagar som bilen används 1 tfänsten. Om bilen används 1 tjänsten under minst 160 dagar för år räknat medges avdrag under alla de dagar som bilen används för resor mellan bostad och arbetsplats. Användning i tjänsten beaktas dock endast om den uppgår till minst 300 mil för år räknat. Avdraget skall bestämmas enligt schablon på grundval av genomsnittliga kostnader för mindre bil och med hänsyn till de kostnader, som är direkt beroende av körd vägsträcka (milbundna kostnader). Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer för varje taxeringsår föreskrifter för beräkningen av avdrag i dessa fall.

För skaltskyldig som pä grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakad atl använda bil tillämpas inle bestämmelserna i andra stycket. Detsamma gäller skattskyldig som är tvungen atl använda

5." Vid 1979-1983 års taxeringar gäller följande.

Avdrag medgives skattskyldig för kostnader för skyddsutrustning och skyddskläder som har varit nödvändiga för arbetets fullgörande. Med skyddsutrustning avses bland annat hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd och skodon med stål-hätta. Med skyddskläder avses sådana kläder, som har särskilda skyddsegenskaper mot frätande ämnen, mekaniska skador eller mot väta, värme eller kyla som i huvudsak har andra orsaker än klimatförhållandena.

Skattskyldig som på grund av sitt arbete har haft icke oväsentliga kostnader utöver del normala för andra arbetskläder än sådana som avses 1 andra stycket är i anledning härav berättigad lill avdrag med 300 kronor för år räknat. Avdrag medgives endast om de ökade kostnaderna beror på att arbetskläderna på grund av arbetets beskaffenhet utsattes för starkt slitage, kraftig nedsmutsning eller annars förbrukas osedvanligt snabbt.

Riksskatteverket fastställer årligen förteckning över yrkesgrupper som kan anses ha kostnader enligl iredfe stycket.

5. Avdrag medgives skattskyldig för kostnader för skyddsutrustning och skyddsklåder som har varit nödvändiga för arbetets fullgörande. Med skyddsutrustning avses bland annat hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd och skodon med stäl-hätta. Med skyddskläder avses sådana kläder, som har särskilda skyddsegenskaper mot frätande ämnen, mekaniska skador eller mot väta, värme eller kyla som i huviid-sak har andra orsaker än klimatförhållandena.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984 och tillämpas såvitt gäller 20 S och bestämmelsen om beräkning av kostnader för resa med egen bil i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 33 § första gången vid 1985 års taxering och i övrigt första gången vid 1984 års taxering. De nya bestämmelserna i sistnämnda lagrum om beräkning av kostnader för resa med egen bil tillämpas dock inte i den mån del förhållandet att årsbundna kostnader inte längre beaktas leder till att milkostnader beräknas med lägre belopp än vid 1984 års taxering. 1 fråga om resor som har företagils före ikraftträdandet tillämpas inte den nya bestämmelsen i punkt 4 andra stycket fjärde meningen om bilen har använts i tjänsten minst 160 dagar för år räknat.

Senaste lydelse 1981:999.

Prop. 1983/84:68

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-11-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Feldt, Leijon, Peterson. Bodström, Holmberg

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om vissa avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande, m. m.

I Inledning

Möjlighet för skattskyldig att erhålla avdrag för ökade levnadskostnader enligl den schablonregel som får tillämpas vid tjänsteresa bortfaller i regel efter tvä års arbete på samma ort utanför den vanliga verksamhetsorten. Från organisationer, som företräder anställda inom byggnads- och anläggningsbranschen, har inkommit framställningar om att denna tidsmässiga begränsning för tillämpning av schablonregeln slopas för deras del. Jag avser atl i det följande behandla denna fräga.

Med anledning av de tillämpningssvårigheter som uppkommit beträffande bestämmelsen om avdrag för kostnader för bil vid resor mellan bostad och arbetsplats när bilen används i tjänsten ämnar jag ta upp även denna fråga. Jag behandlar i det sammanhanget även frågan om grunderna för beräkning av de avdragsgilla bilkostnaderna vid resor mellan bostad och arbetsplats.

Jag föreslär vidare ett förtydligande av bestämmelserna om avdrag för skyddsutrustning och skyddskläder.

Slutligen tar jag upp frågan om hur den nya ekonomiska sanktion, benämnd vattenföroreningsavgift, som infördes är 1983, bör behandlas i skattehänseende.

2 Avdrag för ökade levnadskostnader för anställda inom byggnads-och anläggningsbranschen

En allmän förutsättning för rätt till avdrag för ökning av levnadskostnaderna är, atl den skattskyldige skall ha företagit resa i tjänsten utom den

Prop. 1983/84:68 8

vanliga verksamhetsorten. Bestämmelsen finns i punkt 3 första stycket av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1982:370), KL. Med vanlig verksamhetsort avses i princip den anställdes tjänsteställe.

Vissa arbetstagare saknar dock tjänsteställe. Detta gäller bl. a. anställda inom byggnads- och anläggningsbranschen. För dem anses bostadsorten normalt utgöra den vanliga verksamhetsorten. De får alltså rätt lill avdrag vid tjänsteresor som företas utanför bostadsorten. Avdraget får beräknas enligt en schablonregel (punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 33 § KL), som innebär att avdrag kan medges med belopp motsvarande uppburet traktamente, dock högst det normalbelopp som riksskatteverket (RSV) fastställer varje år. I den praktiska tillämpningen av denna avdragsregel har en tidsmässig begränsning av regeln kommil att gälla. I anvisningar som utfärdats av RSV sägs sålunda, att avdrag såsom för tjänsteresa i regel inte bör medges om den anställde fortlöpande haft sin arbetsplats pä en och samma ort under längre tid än tvä år, den s. k. tvåärsregeln. Arbetsplatsen anses då ha blivit den anställdes vanliga verksamhetsort.

För tid efter tvåårsperiodens utgång bedöms rätten till avdrag för merutgifter enligt andra regler. Dessa innebär undanlag frän principen att avdrag inte medges för levnadskostnader på den vanliga verksamhetsorten eller för att skattskyldig tagit anställning utanför sin bostadsort. Undantagen gäller för relativt kortvariga anställningar utanför bostadsorten och fall av s. k. dubbel bosättning för makar (punkt 3 tredje och fjärde styckena av anvisningarna till 33 § KL). Vid beräkning av avdraget utgår man i princip från de verkliga merkostnaderna. Såvitt gäller andra kostnader än för bostad förekommer dock i den praktiska tillämpningen en viss schablonisering.

Organisationer, som representerar anställda inom byggnads- och anläggningsbranschen, har gjort framställningar om att schablonregeln vid tjänsteresa skall få tillämpas åven efter tvåärsperiodens utgång för anställda inom de nämnda branscherna. Som skäl härför har åberopats att kostnadssituationen för de byggnads- och anläggningsanställda inte förändras tvärt efter en viss lidpunkt utan fastmer är tämligen konstant under hela den tid som anläggningsarbetet pågår. Vidare har man pekat pä bl.a. de problem med bevisning som uppkommer för de skattskyldiga vid övergängen frän en schabloniserad metod för beskattning lill etl system som innebår att varje avdragspost måste särredovisas och verifieras. Som typiska anläggningsarbetsplatser har nämnts bl.a. kraftverksbyggen. Arbetet med att uppföra sädana anläggningar har sagts i allmänhet pågå mellan tvä och fem år. Det har uppgetts att del inte finns någon reell möjlighet till fast bosättning pä arbetsorten för vare sig den skattskyldige eller hans familj. Som exempel på kostnader som uppkommer på arbetsorten har nämnts avgift för uppställningsplats för husvagn, samt hyra eller avskrivningskostnad för denna, kostfördyring och diverse småutgifter.

Traktamentsbeskattningssakkunniga (B 1978:02) - numera förmänsbe-

Prop. 1983/84:68 9

skattningskommittén -- har i sitt betänkande (SOU 1983:3) Skatteregler om traktamenten m. rri. lämnat förslag i fråga om avdrag för ökade levnadskostnader som innebär skärpning av tillämpningen av beslämmelserna om schablonavdrag. Beredningen i regeringskansliet av traklamenlsbeskalt-ningssakkunnigas förslag är ännu inle slutförd.

Enligt min mening talar mycket för att reglerna om avdrag för ökade levnadskostnader för framtiden bör bygga på en mer restriktiv bedömning. I avvaktan på ett närmare ställningstagande finner jag det med hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för den ovan beskrivna kategorien av anställda inom byggnads- och anläggningsbranschen påkallat atl i någon mån mildra de effekter som en strikt tillämpning av gällande regler skulle innebära för deras del. De bör därför även efter tvåärsperiodens utgång under ett övergångsskede medges avdrag med dels belopp motsvarande faktiska utgifter för logi på arbetsorten, dels ock visst belopp för övriga kostnader. Sistnämnda belopp bör motsvara vad som enligt föreskrifter från RSV medges för ökade utgifter för kost vid förrättning som pågått längre tid än 15 dygn (s. k. längtidsförrätining). Bestämmelserna bör tas in i punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 33 § KL. De bör träda i kraft den 1 januari 1984. Tillämpnitigen av dem bör begränsas till att gälla endast i fråga om 1984 och 1985 års taxeringar.

3 Avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats

3.1 Avdrag på grund av användning av bil i tjänsten

1 skattelagstiftningen finns sedan länge en allmän bestämmelse om att skattskyldig kan medges avdrag för skäliga kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats (punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL). Avdrag medges dock efter en lagändringar 1981 (prop. 1980/81: 118 bil. 2, SkU 44, rskr 285, SFS 1981:341) bara för den del av kostnaderna som överstiger 1000 kr. under beskattningsåret. Denna begränsning gäller för alla skattskyldiga.

Det finns även andra inskränkningar i avdragsrätten. Detta gäller bl.a. när avdraget avser kostnader för resor med egen bil. För att avdrag skall medges för sådana kostnader krävs atl del skall vara ett visst minsta avstånd mellan bostaden och arbetsplatsen och alt man skall göra en viss tidsvinst vid resor med bil jämfört med om resorna företas med allmänna kommunikationsmedel. Dessa inskränkningar gäller dock inte för l.ex. skattskyldiga som pä grund av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakade att använda bil för sina resor. De gäller heller inte för skattskyldig som regelmässigt använder bil i tjänsten. Avdrag medges således i dessa fall oavsett avstånd och tidsvinst.

Det har under lång tid ankommit på RSV att utfärda föreskrifter och

Prop. 1983/84:68 10

anvisningar angående avdragsberäkningen. När bestämmelserna ändrades är 1981 skrevs de krav som gäller för att avdrag för bilresor skall medges in i lagtexten i siörre utsträckning än som tidigare varit fallet. Delta gällde förutom kraven på tidsvinst och avstånd för att avdrag för bilkostnader skall komma i fråga även del ovan nämnda fallet atl bilen regelmässigt används i tjänsten. Bestämmelsen om avdragsrätt i den sistnämnda situationen logs in i tredje stycket av punkt 4 av anvisningarna till 33 S KL. Tillämpningen av den blev aktuell första gängen vid 1983 års taxering.

Trots att begreppel regelmässigt funnits i rättstillämpningen redan innan del skrevs in i lagen har osäkerhet uppkommit om hur begreppet skall tolkas. Enligt en rekommendation frän en arbetsgrupp med företrädare för RSV och länsstyrelserna lill de olika länens skattechefer inför 1983 års taxering skulle med regelmässig användning i tjänsten förstås att bilen används minsl 160 dagar i tjänsten av årets genomsnittligen 220-230 arbetsdagar. Denna rekommendation har ifrågasatts. Den har inte heller tillämpats fullt ut vid taxeringen utan bedömningen har skiftat i olika delar av landel. I sammanhanget har bl. a. åberopats ett avgörande av regeringsrätten (regeringsrättens årsbok RÅ 1980 1:72) enligt vilkel 79 dagars användning av bil i tjänsten under totalt 219 arbetsdagar per är inle ansetts vara regelmässig.

Med hånsyn till den olikartade tillämpningen av lagstiftningen finner jag del påkallat med elt förtydligande av bestämmelsen. Enligl min mening bör detta lämpligen ske genom att det i lagtexten preciseras hur många dagar som en bil bör användas i tjänsten för att man pä den grunden skall kunna godkänna avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats. Med en sådan utformning av bestämmelsen kan begreppet regelmässigt utgå. Jag föreslär således, all skaltskyldig som använder bil i tjänsten under minst 60 dagar per är och därvid kör minst 300 mil i tjänsten skall fä avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats under de dagar som bilen används i tjänsten. Används bilen i slor omfattning, under minst 160 dagar per år, bör av förenklingsskäl avdrag medges under alla de dagar som bilen används för resor mellan bostaden och arbetsplatsen. Även i detta fall bör dock en förutsättning för avdrag vara att körsträckan uppgår till 300 mil. En sådan reglering får enligt min mening i de flesta fall anses innebära en sådan uppmjukning av nuvarande regler att bestämmelsen kan tillämpas första gången redan i fråga om 1983 års inkomster (1984 års taxering). Den nya 300-milsgränsen bör dock inte tillämpas förrän vid 1985 års taxering när bil används minst 160 dagar i tjänsten.

Det bör tilläggas, att man vid beräkning av det antal dagar som skattskyldig använt bil i tjänsten skall ta hänsyn till om det varit praktiskt möjligt att använda bilen hela eller endast del av året. Som exempel pä omständigheter som kan föranleda att man godtar även färre anlal dagar än de ovan angivna kan nämnas att den skattskyldige pä grund av sjukdom, militär-

Prop. 1983/84:68 11

tjänstgöring, utlandsvistelse eller liknande varil förhindrad att arbeta hela året eller att anställning varat endast del av året.

3.2 Bilavdragets storlek

Jag vill även la upp en fråga som gäller beräkningen av de avdragsgilla kostnaderna vid resor med bil mellan bostad och arbetsplats. Enligl nu gällande bestämmelser (punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 33 S KL) tas hänsyn till både kostnader som är direki beroende av körd vägsträcka - milbundna eller rörliga kostnader - och övriga kostnader -årsbundna eller fasta kostnader. Avdrag för fasta kostnader hänförs därvid till en begränsad körsträcka. Fasta kostnader är bl. a. kostnader för inköp av bil. för skatt och försäkring samt för garage. Bland de rörliga kostnaderna återfinns bl.a. kostnader för bensin och för reparation och underhäll.

RSV utfärdar föreskrifter för den närmare beräkningen av avdraget. Enligt dessa medges avdrag för såväl fasta som röriiga kostnader för varje körd mil t.o.m. 1 000 mil och för körsträckor därutöver endasl för rörliga kostnader. Enligt RSV:s beräkningar inför 1984 års taxering uppskattas de fasta kostnaderna per mil till 4:05 kr. och de rörliga kostnaderna lill 6:18 kr. Avdraget har därför fastställts till 10:20 kr. per mil för de första I 000 milen och 6:20 kr. per mil för resor därutöver.

Frågan om en begränsning av bilavdragets storlek har diskuterats i flera olika sammanhang under de senaste åren såväl i utredningssammanhang som vid skilda tillfällen i riksdagen. Diskussionen har främst rört den del av avdraget som utgörs av fasta kostnader. Det har ifrågasatts om inte dessa kostnader nästan uteslutande borde anses uigöra privata levnadskostnader. Det har nämligen hållits för troligt att de flesla skattskyldiga med avdrag för kostnader för bilresor mellan bostad och arbetsplats skulle innehaft bil även om de inte använt den för resor till och frän arbetsplatsen.

Också jag är av den uppfattningen att enskilda personer normalt torde anskaffa bil för i huvudsak privat bruk. Det år vid sådant förhällande föga rimligt att utgifter för bilens fasta kostnader skall beaktas genom avdrag vid inkomsttaxeringen. Jag finner det därför befogal alt man vid beräkning av avdraget för bilresor beaktar endast rörliga kostnader. En sådan förändring med omedelbar verkan skulle dock få alltför kraftig effekt. Begränsningen bör därför ske successivt. Under en övergångsperiod bör således avdrag i viss mån även medges för fasta kostnader. Detta kan lämpligen ske genom att avdraget per mil för körsträckor t. o. m. I 000 mil läses vid högst den nivå som gäller härför vid 1984 års taxering (10:20 kr./mil) sä länge inte de av RSV beräknade rörliga kostnaderna per mil överstiger della belopp.

Bestämmelser om de nya beräkningsgrunderna bör tas in i punkl 4 andra stycket av anvisningarna till 33 § KL och i övergångsbestämmelser lill det stadgandet. De bör tillämpas första gången i fräga om 1985 års taxering.

Prop. 1983/84:68 12

Det bör avslutningsvis framhållas, all de nämnda beslämmelserna ultryckligen lar sikle endast på skattskyldiga vilka som grund för avdrag åberopar all de bor på visst avstånd frän arbetsplatsen och att de gör viss tidsvinst vid bilresor jämfört med resor med allmänna kommunikationsmedel. Enligt RSV:s anvisningar bör dock samma principer för beräkning av avdragel gälla för skaltskyldig som åberopar användning i tjänsten som grund för avdrag. En viss omredigering av bestämmelsen bör ske så atl detta klart framgår även av lagtexten. För skattskyldig som använder bilen för resor mellan bostad och arbetsplats pä grund av ålder, sjukdom eller handikapp gäller liksom hittills atl avdrag får medges med den del av de faktiska, lolala bilkostnaderna under året, som belöper på körningar till och frän arbetsplatsen.

4 Avdrag för kostnader för vissa arbetskläder

Ulan uttrycklig lagreglering har sedan länge skyddsutrustning och skyddskläder som en anställd behöver för sitt arbete i viss utsträckning likställts med arbetsredskap och fält dras av vid inkomsttaxeringen. Rätten till avdrag reglerades i lag är 1975 (prop. 1975:86, SkU 28, rskr 193. SFS 1975: 332). Bestämmelsen togs in i en ny punkt 5 av anvisningarna lill 33 § KL. Som exempel pä vad som ulgör skyddsutrustning nämns hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd och skor med stålhäita. Med skyddskläder menas sådana kläder, som har särskilda skyddsegenskaper mol frätande ämnen, mekaniska skador eller mot väta, värme eller kyla som i huvudsak har andra orsaker än klimatförhållandena. Kostnader för skyddsutrustning och skyddskläder är fullt ut avdragsgilla.

Samtidigt infördes elt tidsbegränsat schablonavdrag för andra arbetskläder. När det infördes var avsikten att det endast skulle gälla vid 1976— 1978 års taxeringar. Sedermera har det förlängts vid tvä tillfällen (prop. 1978/ 79: .50 bil. 2, SkU 19, rskr 107. SFS 1978: 913 samt prop. 1981/82: 30 bil. 4, SkU 8, rskr 14. SFS 1981:999). Den senaste föriängningen gäller t.o.m. 1983 års laxering.

Som skål för tidsbegränsningen anfördes att kostnader för den nämnda typen av arbetskläder inte i första hand borde beaktas genom regler om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen utan att frågan om kompensation för sädana kostnader i stället borde lösas avtalsvägen.

Därefter har som en förenklingsätgärd genom lagstiftning år 1982 (prop. 1981/82: 197, SkU 60, rskr 391, SFS 1982:421) införts en bestämmelse i 33 § 2 mom. KL om schablonavdrag från intäkt av tjänst på 1 000 kr. Denna bestämmelse gäller fr.o.m. 1984 års taxering. Avdraget omfattar alla kostnader som är avdragsgilla i förvärvskällan tjänst utom kostnader för resor lill och frän arbeiet samt resekostnader och ökade levnadskostnader vid tjänsteresa eller dubbel bosättning. Det hittillsvarande schablonavdraget för arbetskläder har således uppgått i det nya avdragel. Jag finner

Prop. 1983/84:68 13

med hånsyn härtill och vad ovan anförts inle någon anledning all ytterligare förlänga giltigheten av _detla avdrag. Delta ligger också i linje med önskemålet att förenkla beskattningen av löntagare för atl underlätta den begränsning av deklarationsskyldigheten som skatleförenklingskommit-téns (B 1982:03) arbete syftar till. Ett visst samband finns också till arbetet inom förmänsbeskattningskommittén (B 1978:02).

1 fräga om skyddsutrustning och skyddskläder var avsikten inle all avdragsrällen, som förelåg redan tidigare, åtminstone i viss utsträckning, skulle tidsbegränsas. Lagbestämmelsen fick emellertid en sådan utformning att den inte ger klart uttryck för detta. För atl undanröja denna oklarhet bör lagrummet ändras sä att det klart framgår atl avdragsrätl även i framtiden föreligger för kostnad för skyddsutrustning och skyddskläder. Avdragsrätten får betydelse endast i de fall då arbetsgivaren inte - säsom normalt är fallet - tillhandahåller sådan utrustning.

Vad jag nu anfört föranleder ändring av punkl 5 av anvisningarna lill 33 § KL. De nya reglerna bör tillämpas fr.o. m. 1984 års taxering.

5 Övrigt

Genom lagstiftning år 1983 infördes med verkan frän den I januari 1984 en ny ekonomisk sanktion mot olagliga utsläpp av olja frän fartyg (prop. 1982/83:87, JoU 29, rskr 255, SFS 1983:463). Avgiften benämndes vattenföroreningsavgift. Bestämmelser om den togs in i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Avgiftens behandling i skattehänseende berördes i prop. 1982/83:87. Därvid uttalades all avgiften inle borde vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Som skäl härför angavs, att avgiften skall utgå dä del föreligger ekonomiska motiv för del olaga utsläppet men även i sådana fall då vinning inte har uppstått, l.ex. vid överfyllning av tankar i hamn. Vidare hänvisades till att avgiften i del särskilda fallet i princip inte skall molsvara en eventuell ekonomisk fördel av en överträdelse av lagen. Lagreglering kom dock inle lill slånd i det sammanhangel. Elt tillägg bör nu i enlighet med del anförda göras i 20 § KL om alt vattenföroreningsavgifl utgör en icke avdragsgill omkostnad vid beräkning av inkomst frän särskild förvärvskälla. Den nya bestämmelsen bör träda i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års laxering.

6 Upprättat lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättals förslag till lag om ändring i kommunalskatlelagen (1928: 370).

Del är angeläget att förslaget kan föreläggas riksdagen ulan dröjsmål. Jag anser därtor att lagrådets yttrande inle bör inhämlas.