Prop. 1983/84:50

Regeringens proposition

1983/84:50

om löntagarfonder;

beslutad den 4 november 1983.

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga Innehåll

I propositionen föresläs all fem nya fondslyrelser, benämnda lönlagar-fondstyrelser, inrättas inom ramen för allmänna pensionsfonden. Styrelsernas uppgift blir att förvalta en del av den allmänna pensionsfondens medel.

Lönlagarfondstyrelserna, var och en beslående av nio ledamöter och fyra suppleanter, tillsätts av regeringen. Av ledamöterna skall minst fem företräda lönlagarintressen. Styrelsernas sammansättning skall återspegla en regional förankring. Styrelserna skall vara av varandra oberoende och var och en ha eget kansli.

Enligl förslagel skall lönlagarfondstyrelserna i första hand placera pensionsmedlen på aktiemarknaden. Möjlighet skapas dock för fondstyrelserna att tillskjuta riskkapital även lill ekonomiska föreningar.

De fem lönlagarfondstyrelserna skall enligl propositionen dela lika på de medel som inflyter dels från vinstdelning (inkl. den tillfälliga vinslskallen), dels från en särskild del av tilläggspensionsavgifien. Denna avgift höjs därför fr. o. m. år 1984 med 0,2 procentenheter. För varje styrelse finns etl övre tak för medelstilldelningen. Takel är för år 1984 salt lill 400 milj. kr. och justeras sedan upp med 20000 basbelopp, molsvarande f.n. ca 400 milj. kr., varje år fram t. o. m. år 1990.

Lönlagarfondstyrelserna skall varje är överföra avkaslning pä del förvallade kapitalel lill de pensionsutbetalande fondstyrelserna (första -tredje styrelserna). Avkastningen skall motsvara 3% real förräntning, vilkel innebär all löntagarfondstyrelserna skall överföra 3% räknat på det förvaltade kapitalel sedan detta uppräknats med hänsyn lill inflationen. I Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga A

Prop. 1983/84:50 2

En lönlagarfondslyrelse får inle förvärva aktier i etl börsnoterat aktiebolag om förvärvet medför alt fonden får ell röstinflytande i bolaget som uppgår lill 8% eller mer.

Om de lokala fackliga organisationerna i ett aktiebolag begär det, skall en lönlagarfondslyrelse till organisationerna överföra 50% av rösträtten för de aktier i bolaget som styrelsen förvaltar.

De tre pensionsutbetalande fondstyrelserna får enligl förslagel i uppgift alt ärligen göra en sammanställning av lönlagarfondslyrelsernas verksamhet. Riksförsäkringsverket och riksrevisionsverket åläggs alt var för sig göra en utvärdering.

Den föreslagna vinstdelningen är utformad som en särskild skatt och omfattar aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter. Underiagel för vinstdelningsskalten beräknas för varje förelag för sig och bestäms av taxeringsnämnden i samband med den åriiga inkomsttaxeringen.

Vid beräkningen av underlaget för vinstdelningsskalten tas hänsyn lill inflationen. Avdrag medges för årets inkomstskatt och för avsättning lill investeringsfond men inte för ökning av lagerreserv och liknande reserveringar.

I propositionen föreslås atl mindre vinster skall undantas från vinstdelningen. Vid fastställande av underlaget för vinstdelningen medges därför ett avdrag (fribelopp) på antingen 500000 kr. eller 6% av förelagels lönesumma. Företaget får självt välja mellan del fasta och del lönebaserade fribeloppel. Närslående företag, l.ex. förelag som tillhör samma koncern, betraktas som ett företag vid beräkning av det fasta fribeloppet.

Vinstdelningsskalten utgör 20% av underlaget. Skatten är avdragsgill vid nästa års inkomsttaxering.

De föreslagna reglerna om löntagarfonderna skall i princip träda i kraft den I januari 1984. Vinstdelningsskallen kommer enligt förslagel alt las ut fr. o.m. 1985 års taxering eller - såvitt gäller företag med brutna räkenskapsår - fr. o. m. 1986 års taxering.

Prop. 1983/84:50 3

1 Förslag till

Lag om vinstdelningsskatt

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska spar
banker och svenska ömsesidiga skadeförsäkringsanstaller skall erlägga
vinstdelningsskalt enligt denna lag. Skall skall dock inte erläggas av livför
säkringsanstalter och inle heller av bostadsföretag som avses i 24 § 3 mom.
kommunalskatlelagen (1928; 370) eller av företag som avses i 53 § I mom.
första stycket d nämnda lag.

Skallen lillfaller slalen och förs till allmänna pensionsfonden.

2 § Vinstdelningsskalten är 20 procent av vinsldelningsunderlaget. Della
underlag är förelagets reala vinst till den del vinsten överstiger fribeloppel.

Fribeloppel är 6 procent av förelagets lönekostnader (lönebaserat fribelopp) eller - om företagel så önskar - 500000 kronor (fasl fribelopp). Förelag mellan vilka intressegemenskap råder (moder- och dotterföretag eller förelag under i huvudsak gemensam ledning) får dock tillsammans tillgodoräknas högst etl fasl fribelopp. Del fasta fribeloppet skall i första hand tillgodoräknas del företag inom gruppen som har den största reala vinslen såvida inte yrkande framställs om atl fördelningen skall ske pä annat sätt. Har det lönebaserade fribeloppet utnyttjats bortfaller rätlen till fast fribelopp för övriga förelag inom gruppen.

Med real vinst avses förelagets nominella resultat sedan detta minskals med inflalionsavdrag för företagels inventarier, byggnader, markanläggningar och lager enligl 4 och 5 §§ samt justerats med hänsyn till inflationseffekter på förelagels monetära tillgångar och skulder enligl 6 §.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall, såvitt gäller företag som redovisar inkomst av handelsbolag, hänsyn tas till så stor andel av handelsbolagets lönekostnader, tillgångar och skulder som motsvarar företagets andel av handelsbolagets inkomst.

3 § Det nominella resultatet är företagels beskattningsbara inkomst eller
beräknade förlust vid laxeringen lill stailig inkomstskatt sedan delta be
lopp minskals med beskattningsårets inkomstskall samt, i den mån in
komsten eller förlusten påverkats av nedan angivna poster,

1. ökats med påförd kommunalskatt.

2. minskals med restituerad, avkortad eller avskriven kommunalskatt,

3. ökats med avdrag för tidigare års förlust,

4. ökats med avdrag för aklieuldelning,

5. ökats med invesieringsavdrag, särskilt forskningsavdrag och exportkreditavdrag,

6. ökats med belopp varmed lagerreserv, resullaluljämningsfond eller annan liknande reserv ökal samt

7. minskats med belopp varmed lagerreserv, resullaluljämningsfond eller annan liknande reserv minskal.

Med beskattningsårels inkomslskall avses summan av 32 procent av förelagels till statlig inkomslskall beskattningsbara inkomst och 30 procent av förelagels lill kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst.

4 § Inflalionsavdraget för invenlarier är inventariernas skatlemässiga

Prop. 1983/84:50 4

restvärde vid beskattningsårets ingång multiplicerat med del enligt 7 § fastställda inflalionslalel för beskattningsåret. Med invenlarier avses till-gängar som behandlas enligl bestämmelserna i punkterna 3-6 av anvisningarna lill 29 § kommunalskallelagen (1928: 370).

Inflalionsavdraget för byggnader ulgör skillnaden mellan reall beräknade värdeminsknings- och utrangeringsavdrag och de avdrag för byggnader som förelaget tillgodoräknats enligt punkterna 3 och 6 av anvisningarna till 22 §, punkterna 2 a och 4 av anvisningarna lill 25 § och punkt 7 av anvisningarna lill 29 § kommunalskatlelagen.

Inflationsavdraget för markanläggningar utgör skillnaden mellan realt beräknade värdeminsknings- och utrangeringsavdrag och de avdrag för markanläggningar som företagel lillgodoräknals enligt punkterna 4 och 6 av anvisningarna till 22 § och punkt 16 av anvisningarna lill 29 § kommunalskattelagen.

De reala avdragen beräknas genom att tillgodoräknade avdrag multipliceras med det enligt 7 § faslställda omräkningstalet avseende del beskattningsår då byggnaden eller markanläggningen anskaffades.

Inflalionsavdrag enligt denna paragraf medges inte i fråga om egendom som ulgör omsältningslillgäng i rörelse.

5 § Inflalionsavdraget för lager utgör lagrets värde vid beskattningsårets
ingång multiplicerat med beskattningsårets inflationstal. Med lagrets värde
avses del belopp varmed lagret och liknande omsättningstillgångar tagils
upp i räkenskaperna före avsättning till lagerreserv och liknande reserv.

Inflalionsavdrag enligl första slyckel medges inte i fråga om lager av obligationer, lånefordringar och andra monetära tillgångar. Sädana tillgångar skall, oavsett om de utgör omsättningslillgångar eller inle, beaktas vid tillämpningen av 6 §.

6 § Vid beräkning av den reala vinsten skall del nominella resultatet

1. ökas med etl belopp motsvarande förelagels monetära skulder vid beskattningsårels ingång multiplicerat med beskattningsårets inflaiionslal och

2. minskas med ett belopp motsvarande förelagels monetära tillgångar vid beskattningsårels ingång multiplicerat med beskattningsårets inflaiionslal.

De monelära skulderna är

1. växel-, leverantörs- och skalleskulder,

2. upplupna kostnader och förulbelalda intäkter,

3. förskott från kunder,

4. avsättningar lill pensioner,

5. avsättningar till investeringsfond enligl lagen (1979:609) om allmän investeringsfond och annan liknande fond saml

6. övriga skulder.

Som monelära skulder räknas belopp som under beskaltningsårel ulskif-lals till företagels ägare. De monelära tillgångarna är

1. kassa- och banktillgodohavanden,

2. obligationer, lånefordringar och liknande tillgångar,

3. växelfordringar och kundfordringar,

4. förulbelalda kostnader och upplupna inläkler,

5. förskott lill leverantörer,

6. värdel av inle färdigställda byggnader, markanläggningar och invenlarier som inle ulgör omsällningsiillgångar i rörelse samt

Prop. 1983/84:50 5

7. övriga fordringar.

Som monelära tillgångar räknas beskattningsårets nominella resultat om det är positivt samt vad förelaget uppburit under beskattningsåret för aktier som ulgelts i samband med ökning av förelagets aktiekapital. Råder intressegemenskap mellan ett företag som erlagt betalning för utgivna aktier och det förelag som ökat sill akliekapilal skall del erlagda beloppet dock inte räknas som monetär tillgäng. Vad nu sagts om vad som uppburits vid ökning äv aktiekapital gäller också i fråga om ökning av insatskapital i ekonomisk förening.

De monetära skulderna får inte tas upp till lägre värde och de monelära lillgångarna får inle tas upp lill högre värde än vad de tagits upp till vid räkenskapsårets ingång.

7 § Med beskattningsårets inflaiionslal avses del tal som uttrycker den
allmänna prisutvecklingen sedan föregående år. Omräkningstalet anger
förhållandet mellan beskaltningsärels prisläge och prisläget under tidigare
beskattningsår.

Beräkningen av den allmänna prisutvecklingen skall göras med ledning av en på konsumentprisindex grundad indexserie. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer årligen inflationstal och omräkningstal.

Vid beräkning av inflationstal och omräkningstal skall även ell brutet räkenskapsår anses sammanfalla med året närmast före laxeringsåret. Omfattar beskattningsåret annan lid än lolv månader eller laxeras förelaget för mer än ett beskattningsår skall dock inflationstalet justeras sä atl del per månad motsvarar en tolftedel av del för helår faslställda talet. Motsvarande justering skall göras vid beräkning av fast fribelopp.

8 § Vinstdelningsunderlaget avrundas nedåt lill helt tusental kronor.
Vinstdelningsskalt utgår i helt antal kronor, varvid örelal bortfaller.
Beteckningar som används i kommunalskallelagen (1928: 370) och lagen

(1947:576) om stailig inkomslskall har samma betydelse i denna lag om inte annat anges eller framgår av sammanhanget.

9 § Ett förelag som enligl I § skall eriägga vinstdelningsskall är skyldigt
atl i sin självdeklaration lämna uppgifter till ledning för beräkning av
vinstdelningsunderlag. Uppgifterna skall lämnas på blankell enligl formu
lär som fastslälls av riksskatleverket.

10 S Beslämmelserna i taxeringslagen (1956:623) om taxering för in
komst och förmögenhet skall gälla i fråga om bestämmande av vinsldel-
ningsunderiaget. Bestämmelserna om särskilda avgifter i nämnda lag skal!
dock inle tillämpas. Ändras taxeringen till statlig inkomstskatt genom dom
av länsrätt, kammarrätt eller regeringsrätten skall domstolen även besluta
om den ändring av vinstdelningsunderlaget som föranleds härav.

I fråga om debilering och uppbörd av skatten gäller beslämmelserna i uppbördslagen (1953:272). Vidare tillämpas 51 § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter på vinstdelningsskallen. Riksförsäkringsverket får dock som förskott lillgodoföra sig 70 procent av summan av den vinstdelningsskatt som kan beräknas bli

Nuvarande lydelse

1 Vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse enligt kommunalskatlelagen (1928: 370) och lagen (1947; 576) om statlig inkomstskatt har svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening och svensk sparbank rätt till avdrag enligt denna lag för belopp som i räkenskaperna har avsatts till allmän investeringsfond. Sparbank får i balansräkningen ta upp allmän investeringsfond under benämningen investeringskonto.

Föreslagen lydelse

Vid beräkning av nettointäkt av fastighet eller av rörelse enligt kommunalskatlelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomslskall har svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening, svensk sparbank och svensk ömsesidig skadeförsäkringsanstall rätt lill avdrag enligl denna lag för belopp som i räkenskaperna har avsalls lill allmän investeringsfond. Sparbank får i balansräkningen ta upp allmän investeringsfond under benämningen investeringskonlo.

Bostadsföretag som avses i 24 § 3 mom. kommunalskatlelagen kan inte få avdrag för avsättning till investeringsfond. Etl företag kan för visst beskattningsår inte få avdrag för avsättning till allmän investeringsfond i mer än en förvärvskälla.

4 §3 Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk kan besluta atl allmän investeringsfond skall eller får tas i anspråk för ändamål som avses i 5 § första stycket. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk kan vidare besluta att belopp som framdeles avsätts till allmän investeringsfond får tas i anspråk. Beslut som nu sagts får avse endast den tid och skall förses med de villkor i övrigt som läget på arbetsmarknaden eller andra förhållanden motiverar. Beslut kan gälla samtliga företag, företag av viss beskaffenhet eller visst eller vissa förelag.

Allmän investeringsfond som har avsalls i viss förvärvskälla får las i anspråk i samma förvärvskälla eller i annan förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet och rörelse. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens

Allmän investeringsfond som har avsatts i viss förvärvskälla får las i anspråk i samma förvärvskälla eller i annan förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet och rörelse. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens

' Senaste lydelse av 16 § 1983:668. - Senaste lydelse 1981:299. ' Senasle lydelse 1983: 668,

/ mom. Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänförs

1) intäkt som skaltskyldig haft av annan förvärvskälla än förut har nämnts och som inte heller utgör intäkt av kapital,

2) sådan lotterivinsl som inte är frikallad från beskattning enligt 19 §,

3) resfiluerade, avkortade eller avskrivna egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, som inte utgör inläkt av jordbruksfastighet eller rörelse, i den mån avdrag har medgelts för avgifterna, och

4) vinst - i den omfattning som anges i 2-4 mom. - genom icke yrkesmässig avyttring (realisationsvinst).

3) restituerade, avkortade eller avskrivna egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, som inle ulgör intäkt av jordbruksfastighet eller rörelse, i den män avdrag har medgelts för avgifterna,

4) restituerad, avkortad eller avskriven vinstdelningsskatt i den mån avdrag har medgelts för skallen, och

5) vinst - i den omfattning som anges i 2-4 mom. - genom icke yrkesmässig avyttring (realisationsvinst).

Har sådan fusion mellan aktiebolag eller föreningar ägt rum, som avses i 28 § 3 mom., skall restituerad, avkortad eller avskriven skatt, som enligl vad ovan sagts skulle ha utgjort skattepliktig intäkt för dotterbolaget eller den överlåtande föreningen, uigöra skattepliktig intäkt för moderbolaget eller den övertagande föreningen. Vad nu sagts skall äga molsvarande tillämpning vid fusion mellan sparbanker enligl 78 § lagen (1955:416) om sparbanker samt då etl bankaktiebolags hela bankrörelse övertagils av ett annat bankbolag eller ett försäkringsbolags hela försäkringsbestånd övertagits av ett annat försäkringsbolag och beloppet i fråga icke uppgetts till beskattning hos del överlåtande bolaget.

Senaste lydelse 1981: 1150,

1) avdrag för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinsl,

2) avdrag inle får göras för underskott av fastighet eller rörelse i utlandet,

3) avdrag inle får göras för underskott pä grund av avskrivning av skepp eller luftfartyg eller på köpekontrakt, som avser sådan tillgång, i vidare män än som följer av 46 § I mom. kommunalskallelagen (1928: 370),

4) avdrag inte får göras för underskott i den mån hänsyn lill del har tagils vid beräkning av sjömansskatt.

Skaltskyldig, som har varit bosalt här i riket under hela beskattningsåret eller del av detta, får avdrag för periodiskt understöd, egenavgifter, försäkringspremier m. m. i den omfattning som anges i 46 § 2 mom. kommunalskallelagen.

Nuvarande lydelse

1 m om. Från sammanlagda beloppel av den skattskyldiges inkomster frän olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag göras för underskott i förvärvskälla. Vidare får annan skattskyldig än fysisk person, dödsbo och familjestiftelse avdrag för allmän kommunalskatt som har påförts den skatlskyldige under året före laxeringsåret. I fråga om underskott i förvärvskälla iakttas atl

4 §

Föreslagen lydelse

1 mom. Frän sammanlagda be;-loppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §, avdrag göras för underskott i förvärvskälla. Vidare får annan skaltskyldig än fysisk person, dödsbo och familjestiftelse avdrag för allmän kommunalskall och vinstdelningsskatt som har påförls den skallskyldige under året före laxeringsåret. I fråga om underskott i förvärvskälla iakttas all

Prop. 1983/84:50 14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

(1946:324) om skogsvårdsavgift;

alt hyreshusavgift uträknas enligt bestämmelserna i lagen (1982:1194) om hyreshusavgift;

atl kommunal inkomstskatt debileras med belopp som har uträknats av lokal skatiemyndighel i det fögderi där beskattningsorten är belägen;

alt egenavgifter debileras med alt egenavgifter enligt lagen
ledning av bestämmelserna i lagen (1981:691) om socialavgifter debi-
(1981: 691) om socialavgifter oc/j på teras på grundval av uppgifter om
grundval av uppgifter om försäk- försäkringsförhållanden som läm-
ringsförhållanden som lämnas av nas av den allmänna försäkrings-
den allmänna försäkringskassan, kassan, varvid örelal bortfaller;
varvid öretal bortfaller; samt saml

att i I § nämnd annuitet eller, om skaltskyldig har all eriägga flera annuiteter, summan av dessa påförs i helt anlal kronor, varvid öretal bortfaller.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984 och tillämpas första gängen i fråga om preliminär skatt för år 1984 saml slutlig skatt på grundval av 1985 års taxering.

Prop. 1983/84:50 15

6 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Hängenom föreskrivs att 22 § I mom. och 68 § taxeringslagen (1956:623)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 § / mom.- Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annal följer av stadgandet i 3 mom., skyldiga alt ulan anmaning lill ledning för egen laxering avlämna deklaration (självdeklaration), nämligen:

1) aktiebolag, ekonomisk för- D aktiebolag, ekononiisk för
ening och aktiefond ävensom sådan "'"8; 'P'"-bonk, ömsesidig skade-
sliftelse, fond eller inrättning som försåkrmgsanstalt och aktiefond
har lill huvudsakligt ändamål alt ävensom sådan stiftelse, fond eller
tillgodose viss familjs, vissa fa- •nrättnmg som har till huvudsakligt
miljers eller beslämda personers ändamål att tillgodose viss familjs,
ekonomiska intressen, ' f"''j ."''', bestämda per-

soners ekonomiska intressen,

2) annan juridisk person, om dess brutloinläkler av en eller flera förvärvskällor under beskattningsåret uppgått lill sammanlagt minst 100 kronor,

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor under beskattningsåret uppgått, om han varit här i riket bosall under hela beskallningsärel och under denna lid icke erlagt sjömansskatl, lill sam-manlagt minsl 6000 kronor och eljest lill sammanlagt minst 100 kronor.

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art som anges i 3 § I mom. lagen (1947:577) om slallig förmögenhetsskatt, vid beskaltningsärels utgång haft ett värde överstigande 400000 kronor eller, såvitt angår sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda lag, 25000 kronor, samt

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garanlibelopp för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet av fysisk eller Vid bedömandet av fysisk eller
juridisk persons deklarationsskyl- juridisk persons deklarationsskyl
dighet enligt punkterna 2)-4) skall dighel enligl punkterna 2)-4) skall
hänsyn icke lagas lill sådan inkomst hänsyn icke lagas lill sådan inkomst
eller förmögenhet, för vilken den eller förmögenhet, för vilken den
fysiska eller juridiska personen icke fysiska eller juridiska personen icke
är skallskyldig enligl kommunal- är skaltskyldig enligt kommunal
skallelagen, lagen om statlig in- skattelagen (1928:370), lagen
komstskall eller lagen om stailig (1947:576) om statlig inkomstskatt
förmögenhetsskall. eller lagen om slallig förmögenhets
skatt.

Hava makar, som ingått akten- //o/makar, som ingått äktenskap

skåp före ingången av beskattnings- före ingången av beskattningsåret

året och levt tillsammans under och levt tillsammans under större

' Lagen omtryckt 1971:399.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 773.

- Senasle lydelse 1981: 1003.

Prop. 1983/84:50 16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

siörre delen därav, var för sig haft delen därav, var för sig haft in-
inkomst eller förmögenhet, skall komst eller förmögenhel, skall var-
vardera makens deklaralionsskyl- dera makens deklarationsskyl
dighet bedömas med hänsyn lill ma- dighel bedömas med hänsyn lill ma
karnas och boets sammanlagda in- kärnas sammanlagda inkomst och
komst och förmögenhel. förmögenhet.

Skall skattskyldig enligt lagen om slallig förmögenhetsskatt laxeras för förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas vid deklarationsskyldighetens bedömande.

Vid tillämpning av vad i första stycket vid 3) är stadgat, skall svensk medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos utländsk makt, svensk permanent delegation hos mellanslatlig organisation eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens, delegationens eller konsulatets betjäning och som pä grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, anses ha varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons make saml barn under 18 år, om de har varit svenska medborgare och har boll hos honom. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatels betjäning och som icke varit svensk medborgare, sä ock sådan persons make, barn under 18 år och enskilda tjänare, om de har bott hos honom och icke har varit svenska medborgare, anses däremot vid tillämpningen av vad i första stycket vid 3) är stadgat icke ha varit här i riket bosatta.

I fråga om deklarationsskyldighet för dödsbo efler skaltskyldig, som har avlidit under beskaltningsårel, skall tillämpas vad som skulle ha gällt för den avlidne.

68 §■'

Av taxeringsnämnd beslutade taxeringar skall för varje skallskyldig införas i skallelängd.

I skaltelängden anlecknas särskilt

dels i avseende på statlig inkomstskatt inkomst av olika förvärvskällor med angivande tillika i fråga om skattskyldiga som avses i 11 § 3 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt huruvida inkomsten ulgör A-inkomsl eller B-inkomsl, medgiyel avdrag för underskott i förvärvskälla, sammanräknad nelloinkomsl (summan av inkomsterna av olika förvärvskällor, minskad med avdrag för underskott), medgivna allmänna avdrag som inte avser underskott i förvärvskälla, taxerad och beskattningsbar inkomst saml räntetillägg och underlag för tilläggsbelopp,

dels beskattningsbar inkomst enligl 2 § lagen (1958:295) om sjömansskall och enligt 1 § 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning samt del antal perioder om trettio dagar för vilka den skatlskyldige har uppburit sådan inkomst under beskattningsåret, samt sjömansskattenämndens beslut om jämkning enligt 12 § 4 mom. lagen om sjömansskatt,

dels i avseende på kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar inkomst,

dels beslut i övrigt, som avser förulsällning för avdrag enligl 48 S 2 och 3 mom. kommunalskallelagen (1928: 370) eller för skattereduktion enligt 2 § 4 mom. uppbördslagen (1953: 272),

-' Senaste lydelse 1983:444,

Prop. 1983/84:50 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dels beslut, som avser förulsällning för skattereduktion enligt 2 S lagen (1978:423) om skallelättnader för vissa sparformer,

dels beslut om avräkning av utländsk skall eller tillämpning av progressionsbestämmelser enligt avtal för undvikande av dubbelbeskattning,

dels uppgift om underlag, varpå skogsvårdsavgifi skall beräknas,

dels uppgift om underiag, varpå hyreshusavgifi skall beräknas,

dels vinstdelningsunderlag,

dels skattepliktig och beskattningsbar förmögenhel, om skall skall utgå enligt 11 § lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskall.

Uppgår den enligl lagen om slallig inkomstskatt beräknade taxerade inkomsten till minsl 6000 kronor för ensamstående och till sammanlagt minst 6000 kronor för makar, som varit gifta vid ingången av beskattningsåret och under detta år levt tillsammans, skall den beräknade laxerade inkomsten införas, även om beskattningsbar inkomst icke uppkommer.

Skattelängden skall underskrivas av lokal skattemyndighet. Den skall därefter såvitt gäller den ärliga taxeringen anses innefatta taxeringsnämndens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års laxering.

2 Riksdagen 1983/84. / .saml. Nr 50. Bilaga A

Prop. 1983/84:50 18

7 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att I § skatlebrollslagen (1971:69) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §' Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligl

1.    lagen (1908:128) om bevill-    1, lagen (1908:128) om bevill
ningsavgifter för särskilda förmåner ningsavgifier för särskilda förmåner
och rälligheter, förordningen             och rättigheter, förordningen
(1927:321) om skall vid ulskiftning (1927:321) om skall vid ulskiftning
av aktiebolags tillgångar, kommu- av aktiebolags tillgångar, kommu
nalskallelagen (1928:370), förord- nalskatlelagen (1928:370), förord
ningen (1933:395) om ersättnings- ningen (1933:395) om ersättnings
skatt, lagen (1941:416) om arvs- skall, lagen (1941:416) om arvs
skall och gåvoskatt, lagen                      skall och gåvoskali, lagen
(1946: 324) om skogsvårdsavgifi, la- (1946:324) om skogsvårdsavgifi, la
gen (1947:576) om slallig inkomst- gen (1947:576) om statlig inkomst
skatt, lagen (1947:577) om stat- skatt, lagen (1947:577) om stat
lig förmögenhetsskall, lagen               lig förmögenhetsskall, lagen
(1958:295) om sjömansskatt, lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen
(1982: 1194) om hyreshusavgift, la- (1982:1194) om hyreshusavgift, la
gen (1983:219) om tillfällig vinst- gen (1983:219) om tillfällig vinst
skalt,                                    skall, lagen (1983:000) om vinstdel
ningsskalt.

2. lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskall, lagen (1961:372) om bensinskall, lagen (1961:394) om tobaksskatt, stämpelskatlelagen (1964:308), lagen (1968:430) om mervärdeskatt, lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1973: 37) om avgift på vissa dryckesförpackningar, väglrafikskaltelagen (1973:601), lagen (1973: 1216) om särskild avgift för oljeprodukter, bilskrotningslagen (1975:343). lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskall på motorfordon, lagen (1978: 144) om skatt på vissa resor, lagen (1982:691) om skall på vissa kassetiband. lagen (1982: 1200) om skall pä videobandspelare, lagen (1982: 1201) om skall pä viss elektrisk kraft,

3. lagen (1981:691) om socialavgifter.

Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande skall som avses i uppbördslagen (1953:272).

Lagen tillämpas inte om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull och inte heller beiräffande reslavgift. skattetillägg eller liknande avgift.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984.

Senasle lydelse 1983:220.

Prop. 1983/84:50 19

8 Förslag till

Lag med reglemente för allmänna pensionsfonden

Härigenom föreskrivs följande.

I Inledande bestämmelse

1 § De penningmedel, som enligl 4 kap. 3 § lagen (1981:691) om social
avgifter, 1 § lagen (1983:219) om tillfällig vinstskall saml I § lagen
(1983:000) om vinstdelningsskatt skall ingå till allmänna pensionsfonden,
skall förvaltas av nio styrelser, nämligen försla-ljärde fondstyrelserna
saml försla-femle lönlagarfondstyrelserna.

Bestämmelser om första-tredje fondstyrelserna finns i 2-25 §§ samt om fjärde fondstyrelsen och lönlagarfondstyrelserna i 26-43 §§.

II Första—tredje fondstyrelserna

Medelstilldelning

2 § Riksförsäkringsverket skall varje är överföra

1. lill förslå fondstyrelsens förvaltning lilläggspensionsavgifter som erläggs av slalen, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter saml av bolag, föreningar och stiftelser, i vilka stålen, kommuner eller därmed jämföriiga samfälligheter har ett bestämmande inflytande,

2. lill andra fondstyrelsens förvaltning lilläggspensionsavgifter som erläggs av andra arbetsgivare än som har nämnts under 1 och som debiterats på grundval av etl avgiftsunderlag som överstiger 225 gånger det basbelopp som gäller enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

3. lill tredje fondstyrelsens förvaltning övriga lilläggspensionsavgifter samt

4. lill varje fondslyrelses förvaltning en tredjedel av vinstskallen och av vinstdelningsskalten.

Vad som sägs i första stycket I -4 gäller med den begränsning som följer av beslämmelserna i 26 och 27 §S om fjärde fondstyrelsens och lönlagarfondslyrelsernas räll all rekvirera medel hos riksförsäkringsverket.

Till varje fondslyrelses förvaltning skall också hänföras avkastningen av de medel som styrelsen förvaltar.

Pensionsutbetalningar m.m.

3 § Pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra utgifter av
seende försäkringen för tilläggspension skall, i den mån andra medel inte
slår lill förfogande, betalas genom tillskott som riksförsäkringsverket er-
häller från fondstyrelserna. De medel som behövs för ell kalenderår skall
tillskjutas av varje fondstyrelse i förhållande till de avgifter som under det
närmast föregående året har överförts till dess förvaltning.

Varje fondstyrelse skall med de medel som den förvaltar belala kostnaderna för dess verksamhet och för revision av dess förvaltning.

Organisation

4 § Varje fondstyrelse skall bestå av nio ledamöter, som förordnas av
regeringen. Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter förslag av sammanslutningar, som företräder kommunerna och landstingskommunerna, och tre efler förslag av rikssammanslulningar av arbetstagare.

Prop. 1983/84:50 20

i andra fondstyrelsen tre efler förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, en efler förslag av sammanslutningar som företräder konsumentkooperationen och fyra efler förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare samt

i tredje fondstyrelsen tvä efler förslag av rikssammanslulningar av arbetsgivare, fyra efler förslag av rikssammanslulningar av arbetstagare och två efler förslag av sammanslutningar som företräder personer vilka erlägger egenavgifter för tilläggspension.

Om förslag inle avges, förordnar regeringen ledamöter ändå.

För varje ledamot utses i samma ordning en suppleant.

Ledamöter och suppleanter skall vara myndiga och här i riket bosatta svenska medborgare.

5 § Ledamöter och suppleanter förordnas för tiden intill dess balansräk
ning har fastställts under tredje året efter det dä förordnandet meddelades.

Regeringen får entlediga en ledamot eller suppleant även om den lid för vilken han är förordnad inte har gått ut.

Om en ledamot eller suppleant entledigas eller avlider eller om hans uppdrag av annat skäl upphör under den lid för vilken han förordnals, skall för den återstående tiden i hans ställe en ny ledamot respektive suppleant förordnas i den ordning som anges i 4 §.

6 § Av de utan förslag utsedda ledamöterna i första fondstyrelsen förordnar regeringen en till ordförande. I andra och tredje fondstyrelserna skall den utan förslag utsedde ledamoten vara ordförande. Varje fondstyrelse väljer inom sig vice ordförande.

7 § En fondstyrelse sammanträder på kallelse av ordföranden. Styrelsen skall också kallas samman om en ledamot begär del.

Styrelsen är beslulför om de närvarande vid sammanträdet är fler än hälften av antalet ledamöter. Ell ärende får dock inte tas upp lill behandling om inle såvitt möjligt samtliga ledamöter eller, vid förfall för någon av dem, en suppleant för denne har fått tillfälle all della i ärendets behandling.

Som styrelsens beslut gäller den mening som de flesta förenar sig om. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsrösl.

Vid styrelsesammanträden skall protokoll föras. Om någon ledamot i samband med beslulel anmäler skiljaktig mening, skall denna anlecknas i protokollet.

8 § Varje fondstyrelse får uppdra äi enskilda ledamöter eller tjänstemän
hos styrelsen atl var för sig eller två eller flera i förening avgöra ärenden
som annars ankommer på styrelsens egen prövning. Del åligger styrelsen
all meddela föreskrifter om den befogenhet som ell sådant uppdrag med
för. Om uppdraget avser beviljande av lån skall grunderna för långivningen
fastställas.

Uppdrag enligt första stycket får när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av sådant uppdrag får styrelsen själv avgöra ärenden av varje slag.

9 § Fondstyrelsen får anställa de tjänstemän som behövs saml bestämma
deras löner och övriga anställningsvillkor.

10 § Regeringen bestämmer arvoden och andra ersättningar lill leda
möter och suppleanter i fondstyrelserna.

Prop. 1983/84:50 21

Förvaltning

11 § Fondstyrelserna skall, inom ramen för vad som är förenligl med den
allmänna ekonomiska politiken och med beaktande av kreditmarknadens
funktionssätt, förvalta anförtrodda medel pä sådant sätt all de blir lill
största möjliga gagn för försäkringen för tilläggspension.

Fondmedlen skall placeras så att kraven på god avkastning, tillfredsställande betalningsberedskap och betryggande säkerhet tillgodoses.

12 § Varje fondstyrelse får placera de medel som styrelsen förvaltar

1. i obligationer utfärdade av staten, kommuner eller därmed jämföriiga
samfälligheter, Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan. Svenska skeppshypo
tekskassan eller Skeppsfartens sekundäriånekassa eller av kreditaktiebo
lag som slår under lillsyn av bankinspektionen,

2. i obligationer garanterade av staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter,

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser som har offentligen utbjudits av svenska bankaktiebolag, Sveriges invesleringsbank aktiebolag eller Nordiska invesleringsbanken med undantag av konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning och sådana obligationer med längre löptid än etl år, som har utfärdals av bankaktiebolag, sparbanker eller cenlralkassor för jordbrukskredit,

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av slalen, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter, riksbanken, bankaktiebolag, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit eller andra kreditinrättningar som regeringen godkänner, eller av bolag, föreningar eller stiftelser som i 2 S första stycket I sägs, såvida slalen, en kommun eller en därmed jämförlig samfäl-lighel har iklätt sig borgen för förbindelserna,

5. i skuldförbindelser utfärdade av en annan fondstyrelse saml

6. i fordringar hos kreditinrättningar i enlighet med bestämmelserna om ålerlån.

13 8 Om det behövs för en tillfredsställande betalningsberedskap eller för alt tillgodose kravet på ändamålsenlig förvaltning får fondmedel placeras hos riksbanken, annan bank eller postgirot.

14 § Om del är uppenbart alt allmänna pensionsfonden annars skulle lida en avsevärd föriust får en fondstyrelse, i avsikt atl skydda en fordran, på offentlig auktion eller fondbörs köpa in egendom som är utmätt eller pantsalt för fordringen eller överta egendom som betalning för fordringen. Egendom som förvärvals på detta sätt skall avyttras sä snart det är lämpligt och senast då del kan ske ulan förlust.

15 8 För att tillgodose ett tillfälligt penningbehov får varje fondstyrelse ta upp kredit hos en kreditinrättning eller hos en annan fondstyrelse.

16 8 Fondstyrelsernas räkenskapsår är kalenderår.

Varje fondstyrelse skall före den 1 februari varje år redovisa för sin förvaltning under föregående räkenskapsår genom alt lämna förvaltningsberättelse med resultaträkning samt balansräkning avseende ställningen vid årets utgång.

I balansräkningen skall tillgångarna tas upp till anskaffningskostnaden.

Prop. 1983/84:50 22

En osäker fordran skall dock tas upp lill del belopp som kan beräknas komma att inflyta. En värdelös fordran får inte tas upp som tillgång.

17 8 Första-lredje fondstyrelserna skall årligen gemensamt göra en
sammanställning av övriga fondstyrelsers verksamhetsberättelser. Sam
manställningen skall överlämnas till regeringen före den I april året efler
räkenskapsåret.

Alertån

18 § Riksbanken, bankaktiebolag, sparbanker, cenlralkassor för jord
brukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank. Svenska skeppshypoteks
kassan och andra kreditinrättningar som regeringen godkänner får varje år
mol bevis om fullgjord avgiflsbetalning bevilja den som erlagt avgift lill
försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962; 381) om allmän försäk
ring ålerlån. Delta får ske med högst hälften av de avgifter som eriagis

1. under del närmast föregående året eller

2. under de fem närmast föregående åren, i den män avgiftsbelalningar-
na inte redan utnyttjats som underiag för äterlån.

Ålerlån får inle beviljas, om lånebeloppet skulle understiga femiioiusen kronor. Ålerlån enligt första stycket 2 får uppgå lill högst femhundratusen kronor.

19 8 En kreditinrättning, som har lämnat ålerlån enligt 18 §, får i sam
band därmed till molsvarande belopp erhålla lån från en fondstyrelse.
Lånet skall lämnas av den fondstyrelse som enligt 2 § har att förvalla de
avgifter eller siörre delen av de avgifter för vilka ålerlånet beviljats. De lån
som kreditinrättningar erhåller under etl kalenderår på grund av ålerlån till
kommuner och landstingskommuner får uppgå lill sammanlagt högst ett
hundra miljoner kronor.

Räntesatsen för lån frän fondstyrelser lill kreditinrättningar enligl första stycket skall motsvara räntesatsen för det senasle i Sverige utgivna långfristiga statsobligationslånet, om inle regeringen har fastställt en annan räntesats. Räntesatsen för lånet skall omprövas vart femte år under dess löptid. En fondstyrelse och en kreditinrättning kan komma överens om att den nya räntesatsen skall gälla även för övriga lån vilkas räntesats skall omprövas under samma kalenderår.

20 8 Amortering skall varje år göras på äterlån, som inte i sin helhet
återbetalas inom ett år frän utlämnandet. Varje amortering skall göras med
minsl en tiondedel eller, såvitt avser ålerlån som beviljats med högre
belopp än hälften av närmast föregående års avgifter, minst en femtonde-
del av lånesumman.

Del län som en kreditinrättning erhållit från en fondstyrelse enligl 19 § skall återbetalas i samma takt som åleriånet. Återbetalningen får dock inle ske långsammare än som föreskrivits i villkoren för äterlånel. Har ett åieriän sagts upp till betalning får kreditinrättningens lån hos fondstyrelsen ändå, till den del del motsvarar obetald återiåneskuld, återbetalas på de villkor som gällde före uppsägningen.

Om långivaren och låntagaren är överens får ett äterlån överföras till en annan kreditinrättning som har rätt att bevilja sådana län.

Revision

21 § För varje fondstyrelse förordnar regeringen fyra revisorer all grans
ka styrelsens förvaltning. Av revisorerna utses en pä förslag av bankin-

Prop. 1983/84:50 23

speklionen och två efter samråd med de sammanslutningar som enligl 4 § får föreslå ledamöter i fondstyrelsen. De revisorer som utses utan samråd skall vara gemensamma.

Den revisor som utsetts ulan förslag eller samråd skall som ordförande leda revisionen.

Revisorerna får vid fullgörandet av sitt uppdrag anlita biträde.

22 8 Revisorerna förordnas för tiden intill dess balansräkning har fast-
siällts nästa gång.

Regeringen får entlediga en revisor, även om den tid för vilken han blivit utsedd inle har gått ut.

Om en revisor entledigas eller avlider eller om hans uppdrag av annal skäl upphör under den tid för vilken han blivit utsedd, skall för den återstående tiden en ny revisor förordnas i hans ställe.

23 8 Regeringen beslutar om arvoden Och andra ersättningar lill revisorerna.

24 § För varje kalenderår skall revisorerna avge en revisionsberättelse, som skall överlämnas till fondstyrelsen inom en månad efler det alt förvaltningsberättelsen enligl 16 § har kommit revisorerna till hända.

Revisionsberättelsen skall innehålla en redogörelse för omfattningen och resultatet av revisorernas granskning och inventering av de under styrelsens förvaltning stående lillgångarna saml uppgift om anmärkning föreligger mol förvaltningsberättelsen med resultaträkning, mol balansräkningen, mot fondstyrelsens bokföring eller i övrigt mol fondstyrelsens förvaltning. Om del föreligger anledning till anmärkning skall den anges i revisionsberättelsen. Revisorerna får också meddela de erinringar i berättelsen som de anser påkallade.

En revisor som är av skiljaktig mening eller i övrigt finner särskilt uttalande påkallat får ange delta i revisionsberättelsen, om han inte avger en särskild sådan berättelse.

25 § Sedan revisionsberättelsen har kommit fondstyrelsen till hända,
skall styrelsen genast överlämna förvaltningsberättelsen och revisionsbe
rättelsen till regeringen, som före den I maj samma år skall avgöra frågan
om fastställelse av balansräkningen.

III Fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna

Medelstilldelning

26 8 Riksförsäkringsverket skall lill fjärde fondstyrelsens förvaltning
överföra de medel, som styrelsen rekvirerar hos verket. Medlen avräknas
på de medel som belöper på första, andra och tredje fondstyrelserna i
förhållande till kapitalbehållningarna enligt dessa styrelsers balansräk
ningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående år.

Till fondstyrelsens förvaltning skall också, med den begränsning som följer av 28 §, hänföras avkastningen av de medel som styrelsen förvaltar.

De medel som överförs till fondstyrelsens förvaltning får uppgå lill högst I 850 miljoner kronor.

27 § Riksförsäkringsverket skall till varje lönlagarfondstyrelses förvall-
ning överföra de medel som styrelsen rekvirerar hos verket. Medlen avräk-

Prop. 1983/84:50 24

nas på de medel som riksförsäkringsverket enligt 2 § första stycket 1 -4 skall överföra till första, andra och tredje fondstyrelserna med lika fördelning mellan dessa styrelser.

Till en lönlagarfondstyrelses förvaltning får överföras dels en femtedel av vinslskallen och av vinstdelningsskalten, dels av lilläggspensionsavgif-terna ett belopp molsvarande 0,04 enheter av procentsatsen för uttag av tilläggspensionsavgifi. Summan av de medel som överförs till en lönlagarfondstyrelses förvaltning får dock inte överskrida den medelsram som anges i fjärde stycket.

Till varje löntagarfondstyrelses förvaltning skall också, med den begränsning som följer av 28 §, hänföras avkastningen av de medel som styrelsen förvallar.

För varje lönlagarfondslyrelse är medelsramen 400 miljoner kronor år 1984 och ökar därefter årligen till och med år 1990 med ett belopp molsvarande 20000 basbelopp för respektive år enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Avkastning m. m.

28 § Fjärde fondstyrelsen och lönlagarfondstyrelserna skall varje år före
utgången av maj månad lill första, andra och tredje fondstyrelsernas för
valtning överföra en avkaslning för närmast föregående räkenskapsår be
räknad till tre procent av nuvärdet av förvaltade medel. Med nuvärdet av
förvaltade medel avses summan av de medel som styrelsen intill räken
skapsårets slut rekvirerat hos riksförsäkringsverket, omräknad efter de
förändringar av konsumentprisindex som skett från det medlen tillställdes
styrelsen och fram till räkenskapsårets slut.

För medel som en fondstyrelse förvallat under endast en del av räkenskapsåret skall den enligl första stycket beräknade avkastningen minskas i motsvarande mån.

Avkastningen från fjärde fondstyrelsen skall fördelas mellan första, andra och tredje fondstyrelserna i förhållande till de avräkningar som har skett enligt 26 § första stycket lill och med det år som avkastningen avser. Avkastningen från lönlagarfondstyrelserna skall fördelas lika mellan första, andra och tredje fondstyrelserna.

29 8 Envar av fjärde fondstyrelsen och lönlagarfondstyrelserna skall
med de medel som styrelsen förvallar belala kostnaderna för dess verk
samhet och för revisionen av dess förvaltning.

Organisation

30 § Fjärde fondstyrelsen skall bestå av tolv ledamöter som förordnas av
regeringen. Av ledamöterna utses tvä efler förslag av sammanslutningar
som företräder kommunerna, tre efler förslag av rikssammanslutningar av
arbetsgivare och fem efter förslag av rikssammanslulningar av arbetstaga
re.

Om förslag inte avges, förordnar regeringen ledamöter ändå. För varje ledamot utses i samma ordning en suppleant. Ledamöter och suppleanter skall vara myndiga och här i riket bosalla svenska medborgare.

31 8 Varje löntagarfondstyrelse skall bestå av nio ledamöter. För leda
möterna skall finnas fyra suppleanter.

Regeringen förordnar ledamöter och suppleanter.

Prop. 1983/84:50 25

Ledamöter och suppleanter skall vara myndiga och bosatta här i riket. Av ledamöterna skall minsl fem och av suppleanterna minst tvä företräda lönlagarintressen. Vid utseendet av ledamöter och suppleanter skall det tillses att löntagarfondslyrelserna fåren regional anknytning.

32 8 Ledamöter och suppleanter i fjärde fondstyrelsen förordnas för
liden intill dess balansräkning har fastställts under tredje året efter del dä
förordnandet meddelades.

Ledamöter och suppleanter i löntagarfondslyrelserna förordnas för liden infill dess balansräkning har faslslällls under året efter del då förordnandel meddelades.

Om en ledamol eller suppleanl entledigas eller avlider eller om hans uppdrag av annat skäl upphör under den lid för vilken han blivit förordnad, skall för den återstående liden i hans ställe en ny ledamot respektive suppleant förordnas i den ordning som anges i 30 och 31 8§.

33 § Av de utan förslag utsedda ledamöterna i fjärde fondstyrelsen för
ordnar regeringen en till ordförande och en till vice ordförande.

För varje lönlagarfondslyrelse förordnär regeringen av ledamöterna en lill ordförande och en till vice ordförande.

Förvaltning

34 § Fondstyrelserna skall, inom ramen för vad som gagnar försäkringen
för tilläggspension och är förenligt med den allmänna ekonomiska polifiken
samt med beaktande av kredilmarknadens funktionssätt, förvalla anför
trodda medel genom placeringar på riskkapilalmarknaden. Placeringarna
skall syfta till all förbättra riskkapitalförsörjningen till gagn för svensk
produktion och sysselsättning.

Fondmedlen skall placeras så alt kraven pä god avkaslning, långsiktighet och riskspridning tillgodoses.

35 8 Fjärde fondstyrelsen får placera de medel som styrelsen förvaltar

1. i aklier i svenska aktiebolag med undanlag av aktiebolag som driver bank- eller försäkringsrörelse,

2. i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utfärdals av aktiebolag som avses i I saml

3. i aktier i utländska aktiebolag saml i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utfärdats av utländska aktiebolag.

Fondstyrelsen får inte förvärva värdepapper enligt första stycket 3 i sådan omfattning atl värdepapperens sammanlagda värde kommer atl översliga en procent av värdet av de medel som styrelsen förvallar.

36 § En lönlagarfondslyrelse får placera de medel som styrelsen förval
lar

1. i aktier i svenska aktiebolag,

2. i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt Ull nyteckning som har utfärdats av aktiebolag som avses i I saml

3. som riskkapital i svenska ekonomiska föreningar.

37 8 Fjärde fondstyrelsen får inte förvärva mer än tio procent av aktierna
i ett aktiebolag, om aktierna är inregistrerade vid Stockholms fondbörs.
Har aktierna olika röstvärde, får fondstyrelsen inte förvärva siörre anlal än

Prop. 1983/84:50 26

att röstetalet för aktierna ulgör högst tio procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget.

En lönlagarfondslyrelse får inte förvärva så många vid fondbörsen inregistrerade aklier i ett aktiebolag alt dessa uppgår till åtta procent eller mer av samtliga aklier i bolagel eller, om aktierna har olika röstvärde, alt röstetalet för aktierna uppgår lill åtta procent eller mer av röstetalet för samtliga aktier i bolaget.

38 8 En löntagarfondstyrelse skall på begäran av en lokal facklig organi
sation vid ell aktiebolag i vilket fondstyrelsen har förvärvat aklier eller, om
bolaget ingår som moderbolag i en koncern, dess svenska dotterbolag
överlåta ät organisationen atl för högst ett är i sänder utöva rösträtt för
hälften av aktiernas röstetal.

Om flera lokala fackliga organisationer vid ett bolag eller inom en koncern begär att få utöva rösträtt för aktier skall löntagarfondstyrelsen överlåta ät organisationerna att var för sig för högst ett år i sänder utöva rösträtt för sammanlagt hälften av aktiernas röstetal. Styrelsen skall därvid fördela rösträtten i enlighet med vad som överenskommits mellan organisationerna. Om någon överenskommelse inte har träffals, skall styrelsen fördela rösträtten med ledning av det antal medlemmar i respektive organisation som är anställda i bolaget och dess svenska dotterbolag.

39 § Om del behövs för en tillfredsställande betalningsberedskap eller
för all tillgodose kravet på ändamålsenlig förvaltning får fondmedel pla
ceras hos riksbanken, annan bank eller postgirot. I samma syfte får fond
medel placeras i sialsskuldväxlar, skattkammarväxlar, bankcertifikal och
förelagscertifikat.

Revision

40 § För Qärde fondstyrelsen förordnar regeringen fyra revisorer atl
granska styrelsens förvaltning. Av revisorerna utses en på förslag av
bankinspektionen och två efter samråd med de sammanslutningar som
enligl 30 § får föreslå ledamöter i fondstyrelsen.

Om ordförande och om rätt att anlita biträde gäller vad som föreskrivs i 21 §.

41 8 För varje lönlagarfondslyrelse förordnar regeringen tre revisorer atl
granska styrelsens förvaltning. Av revisorerna ulses en på förslag av
bankinspeklionen. Revisorer får vara gemensamma för fjärde fondstyrel
sen och en eller flera löntagarfondstyrelser.

För varje lönlagarfondslyrelse utser regeringen en av de ulan förslag utsedda revisorerna att som ordförande leda revisionen.

42 8 Riksförsäkringsverket och riksrevisionsverket skall årligen avge ut
låtande över fjärde fondstyrelsens och löntagarfondstyrelsernas förvalt
ning av medel. Utlåtandena skall överlämnas lill regeringen före den I april
året efter räkenskapsåret.

Gemensamma bestämmelser

43 8 Föreskrifterna i 5 8 andra slyckel, 7-10 och 14-16 §§ samt 22-
25 §§ gäller också i fråga om fjärde fondstyrelsen och löntagarfondslyrel
serna.

Prop. 1983/84:50 27

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Genom lagen upphävs reglementet (1959; 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

2. Om det i lag eller annan författning hänvisas lill en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i lagen (1983:000) med reglemente för allmänna pensionsfonden, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3. I samband med att regeringen utser ledamöter och suppleanter i en löntagarfondstyrelse beslämmer regeringen vid vilken lidpunkt under år 1984 som styrelsen skall starta sin verksamhet.

4. I fråga om äterlån, som avser avgifter betalda före den I januari 1978 eller som har beviljats före den 1 januari 1980, och lån till kreditinrättning som har beviljat äterlånel gäller fortfarande 14-16 8§ reglementel (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning i sin närmast före den I januari 1980 gällande lydelse. I fråga om lån som kredilinrällning har erhållit enligt nu angivna 15 8 första stycket får dock avtal träffas om tillämpning av 19 8 andra stycket i den nya lagen.

5. I fråga om sådana lån från en fondstyrelse till en kreditinrättning, som hänför sig till ålerlån beviljade före den 11 april 1981, gäller fortfarande 15 8 andra stycket första meningen reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning i sin närmast före den 1 april 1981 gällande lydelse.

6. I andra fall än som avses i 4 och 5 gäller beslämmelserna i den nya lagen i fråga om ålerlån och lån lill kreditinrättning på grund av ålerlån som har beviljals eller sökts före ikraftträdandet.

7. Summan av de medel som enligl 27 § andra slyckel första meningen får överföras lill en löntagarfondstyrelses förvaltning skall för är 1984 minskas med ett belopp om 20 miljoner kronor.

8. Bestämmelserna i 28 § skall tillämpas första gången för räkenskapsåret 1984.

9. Vid tillämpningen av 28 § skall de medel som tidigare överförts till fjärde fondstyrelsens förvaltning beräknas lill etl nuvärde för augusti 1983 av 3 042 miljoner kronor.

10. Innehar fjärde fondstyrelsen den 1 januari 1984 aktier i något eller
några aktiebolag utöver vad som medges i 37 §, får fondstyrelsen även i
fortsättningen inneha högst samma andel av aktierna.

Prop. 1983/84:50 29

10 Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs alt 9 kap. 2 och 3 §8 aktiebolagslagen (1975: 1385)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 28 Akfieägares rätt vid bolagsslämma utövas av aktieägaren personligen eller genom ombud med skriftlig, daglecknad fullmakt. Fullmakt gäller högst ell är frän utfärdandet. Aktieägare kan vid bolagsslämma medföra ett biträde.

Innehar i enlighet med reglemen- Om två eller fiera styrelser i all-

tet (1959:293) angående allmänna manna pensionsfonden förvaltar
pensionsfondens förvaltning fiärde aktier i ett visst aktiebolag får varje
fondstyrelsen aktier i visst aktiebo- styrelse för sig utöva rösträtt för de
lag, får efter fondstyrelsens bemyn- aktier styrelsen förvaltar. En fond-
digande rösträtt för aktieinnehavet styrelse får för högst ell år i sänder
utövas genom ett eller fiera ombud, överlåta åt en eller fiera fackliga
som föreslagits av facklig organisa- organisationer med medlemmar
tion med medlemmar anställda hos anställda hos bolagel och, om bo
bolaget, laget är moderbolag i en koncern,

hos dess dotterbolag atl varför sig utöva rösträtt för aklier som styrelsen förvaltar.

Ingen kan rösta för egna och andras aklier för sammanlagt mer än en femtedel av de på stämman företrädda aktierna, om ej annat följer av bolagsordningen.

Aktieägare får icke själv eller genom ombud rösta i fråga om

1. talan mol honom.

2. hans befrielse frän skadeståndsansvar eller annan förpliktelse gentemot bolagel, eller

3. talan eller befrielse som avses i 1 och 2 beiräffande annan, om aktieägaren i frågan barett väsentligt intresse som kan strida mot bolagets.

Bestämmelserna i första och andra styckena om aktieägare äger molsvarande tillämpning på ombud för aktieägare.

Om två eller flera styrelser i allmänna pensionsfonden förvaltar aktier i ett visst aktiebolag, anses varje styrelse för sig som aktieägare vid tillämpning av första och tredje styckena.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Lagen omtryckt 1982:739.

Prop. 1983/84:50

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-06

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och stalsråden I, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin. Dahl. R. Carlsson. Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Feldt Lagrådsremiss om löntagarfonder

1 Inledning

Ulredningen (Fi 1975:03) om lönlagarna och kapitaltillväxten avslutade sitt arbete med en slutrapport (SOU 1981:44). Rapporten innehöll inte något färdigt förslag lill löntagarfonder. Vid sidan av slutrapporten överlämnade utredningen ell antal expertrapporter, där frågor med anknytning lill löntagarfonder behandlades.

I slulel av år 1982 tillkallades en expertgrupp (B 1982:08) med uppdrag all utarbeta ett förslag lill vinstdelning. Gruppen, som antog namnet vinsl-delningsgruppen', lade i maj 1983 fram belänkandel (Ds Fi 1983: 13) En modell för vinsldelning. Sammanfaltningen och förfaltningsförslagen i belänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1 och 2.

Vidare tillkallades en expertgrupp (Fi 1983:01) med uppgift atl arbeta fram underlag för en placeringspolitik för löntagarfonder. Gruppen, som antog namnet placeringsulredningen", avlämnade i juni 1983 belänkandel (SOU 1983:44) Kapitalplaceringar på aktiemarknaden. Sammanfattningen i betänkandet och ell däri inlaget underlag för placeringsreglemente bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3 och 4.

Vissa frågor angående löntagarfondernas organisation m,m, samt vissa ändringar i reglementet angående AP-fondens förvaltning har behandlats i

' Ledamöter: fil, kand, Per-Olof Edin. ordförande, direktören Anders Althin, ekonomen Dan Andersson, departementsrådet Stig von Bahr. aukl. rev. Hans Eden-hammar, aukt. rev. Lars Jernberg, utredningssekreteraren Clas Nykvist och skatle-direktören Olle Roos.

" Ledamöter: riksbankschefen Bengt Dennis, ordförande, docenten Villy Bergström, fil. kand. Per-Olof Edin. direktören Nils-Axel Frisk, ekonomen Anna Hedborg. l:e ombudsmannen Lennart Lundgren, direktören Sten Wikander och direktören Björn Wolrath.

Prop. 1983/84:50 32

en interdepartemenlal arbelsgrupp, fondgruppen. Gruppen har redovisat sina överväganden i promemorian (Ds Fi 1983:20) Löntagarfonder i ATP-systemel, Sammanfaltningen och författningsförslagen i promemorian bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 5 och 6.

Betänkandena och promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena såvitt angår betänkandet En modell för vinsldelning bör fogas lill protokollet i della ärende som bilaga 7. Vinstdelningsgruppens betänkande bygger pä förslag som framlagls av realbeskaltningsutredningen (B 1978:07) i betänkandet (SOU 1982; 1) Real beskattning. Även detta belänkande har remissbehandlats. Med hänsyn till detta bör - såvitt gäller inflalionskorrigerad företagsbeskattning - en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena i dessa delar fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8.

En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena såvitt avser belänkandel Kapitalplaceringar på aktiemarknaden och promemorian Löntagarfonder i ATP-syslemet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9.

2 Allmän motivering

2.1 Bakgrund och utgångspunkter

2.1.1 Inledning

Som framgått av vad jag nyss anfört har löntagarfondsfrågan varit föremål för omfattande diskussion och åtskilliga utredningar under de senasle åren, Pä grundval av överiämnade betänkanden, remissvaren samt de överläggningar om löntagarfonder som regeringen haft med de. politiska partierna och vissa andra organisationer har föreliggande förslag om löntagarfonder i ATP-syslemet arbetats fram. Del innebär i korthet alt fem lönlagarfondslyrelser inrällas inom ATP-syslemet, De medel som dessa fondstyrelser skall förvalla kommer från en speciell vinstdelningsskalt och från en lönebaserad avgift. Medlen skall användas lill all köpa aklier i svenska företag, och avkastningen skall tillföras ATP-systemet, Placeringarna skall vara sådana atl de ger längsikligl god avkastning. En lönlagarfondstyrelses rösträtt i etl börsnoterat förelag skall vara lägre än 8%' av det lolala röstetalet. Regeringen utser fondstyrelserna, i vilka en majorilel av ledamöterna bör ha förankring pä löntagarsidan.

Jag övergår nu till alt närmare redogöra för förslagel och övervägandena bakom del, I de frågor som har samband med ATP-syslemel har förslagel utarbetats i samråd med chefen för socialdepartementet.

' Fil. kand. Per-Olof Edin samt statssekreterarna Sture Korpi och Ulf Larsson.

Prop. 1983/84:50 33

2.1.2 Ekonomisk bakgrund

Under de sista åren av 1960-lalet och i början av 1970-lalet försämrades den inlernalionella ekonomiska situationen i flera avseenden. Det stabiliserande systemet med fasta växelkurser löstes upp. Inflationstakten tredubblades. Oljekrisen orsakade kraftiga balansrubbningar i betalningsströmmarna mellan länder och ländergrupper. Tillväxttakten i produktion och inlernalionell handel sjönk dramaliskt.

Som en följd av dessa förändringar uppstod svåra slruklurella problem i flertalet länders ekonomier. Arbetslösheten ökade från 2-3% för OECD-området som helhet under 1960-lalel lill en nivå av f. n. ca 10%.

Till en början betraktades störningarna av mänga som konjunklurbe-tingade eller som en följd av en serie olyckliga omständigheter - oljekriserna, inflalionsfinansieringen av Vietnamkriget, etc. - som råkat sammanfalla i tiden. Efterhand som problemen visade sig inte bara kvarstå ulan t. o. m. fördjupas har del blivit uppenbart all orsakerna måste sökas i mer djupliggande faktorer, som har all göra med de olika ekonomiernas själva funktionssätt och då framför allt pris- och koslnadsbildningen.

I hög grad har intresset därvid kommit alt fokuseras pä det stabiliseringspoliUska problemet, dvs. hur den ekonomiska politiken skall utformas för att del skall bli möjligt atl förena en lugn kostnads- och prisutveckling med låg arbetslöshet.

Många länder har i dag stora underskott i bytesbalansen och nästan alla har lågt kapacitetsutnyttjande i sin ekonomi. En återställd balans förutsätter en betydande tillväxt i industrisektorn och en hög vinstnivå i industriföretagen. Kraven på höjd lönsamhet för industriell produktion förslärks av alt sparandeunderskotl och inflation höjt lönsamhelen i finansiella placeringar.

Samtidigt har under 1960- och 1970-talen löntagarnas andel av det samlade produktionsresultatet ökat och de samlade marginaleffekterna i beskattningen höjts. En sådan utveckling riskerar emellertid all verka allmänt försvagande pä de ekonomiska drivkrafterna och riskerar därmed all yilerligare urholka tillväxten. Den gör det också svårare all öka lönsamhelen i näringslivet lill den erforderliga nivån och ställer därför den ekonomiska politiken inför svårare problem än tidigare.

Det stabiliseringspolitiska problemet är alltså i dag mer konflikifyllt och mer komplicerat än del var under den snabba tillväxtens epok, tidigare under efterkrigstiden - och det kräver därför också, enligl min mening, nya medel för alt lösas. Kortfattat gäller uppgiften alt förena en stigande vinstnivå med en rättvis fördelning, en lugn pris- och kostnadsutveckling och en låg arbetslöshet.

Den internationella utvecklingen under det senasle decenniet kan ses som ett uttryck för en gradvis kapitulation inför den allt svårare stabiliseringspolitiska uppgiften - och som en ovilja att pröva nya medel för alt lösa upp motsättningarna i politiken. 3 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga A

Prop. 1983/84:50 34

Denna kapitulation kan schematiskt sägas äga rum i tre steg. I ett första skede koncentreras politiken mer och mer pä all få upp vinsterna och samtidigt hälla tillbaka lönekostnaderna. I nästa skede uppges ambitionerna vad gäller arbelslöshelen och fördelningen; dessa får bli vad de blir när man skall skapa bästa möjliga förulsällningar för låga kostnader och höga vinster. 1 del tredje skedet används aktivt en hög arbetslöshet som medel för all få acceplans för höga vinster och låga löneökningar. Med några få undanlag befinner sig samtliga OECD-länder i olika faser av denna utveckling.

Jag anser del vara ulomordenlligl angelägel atl undvika all också Sverige skulle slå in pä en utveckling, där den logiska slutstationen är atl arbetslösheten används som ett vapen mot inflationen. Del skulle skapa en växande arbetslöshet, med all den sociala misär och del konfrontationskli-mal som följer med en sådan. Del skulle slå sönder hela den samförstånds-anda, som tidigare under så många decennier varit en bidragande orsak till vårt välstånd. Och del skulle medföra ett lågt kapacitetsutnyttjande med omfattande kapilalförslörelse, vilket skulle innebära etl väldigt slöseri med resurser.

Del är därför nödvändigt all vi griper oss an uppgiften atl med nya medel lösa upp den stabiliseringspolitiska konflikten och finner vägar all göra en omfattande vinstökning förenlig med en jämn fördelning och en lugn kostnadsstegring. Del är desto mer nödvändigt som vi i Sverige har färska erfarenheter av de problem som kan inträffa, då delta misslyckas. För svenskt vidkommande blev ju återverkningarna av den inlernalionella ekonomiska krisen i många avseenden kraftigare än för flertalet andra länder. Delta berodde i första hand på tre faktorer.

- Eftersom Sverige är särskilt beroende av importerad olja fick oljeprishöjningarna starka negativa effekter på byiesbalansen,

- Den försämrade tillväxlen och den svaga efterfrågeutvecklingen i den inlernalionella ekonomin slog särskilt hårt mol de industriella basnäringarna. Eftersom Sverige hade stora delar av sin produktion inom sektorerna gruv-, stål- och varvsindustri blev återverkningarna här kraftigare än i flerlalel andra industriländer, I ell läge då industrin borde ha växt med 5-10% för att klara de höjda oljepriserna, drabbades vi av en utslagning av ungefär samma storleksordning.

- Den goda vinslkonjunkluren åren 1973 och 1974 förde med sig en mycket snabb löneglidning under åren 1974 och 1975. Det löneavtal som ingicks år 1975, höjningar av arbetsgivaravgiften och den svenska kronans koppling till den stigande D-marken bidrog ytterligare lill atl försämra den svenska industrins konkurrensläge. Delta resulterade i stora förluster av marknadsandelar, lägre kapacitetsutnyttjande och en långsammare produktivitelstillväxl - vilket i sin lur höjde de relativa kostnaderna ytteriigare.

Våra problem förstärktes och fördjupades således kraftigt av svårighe-

Prop. 1983/84:50 35

terna all lösa den slabiliseringspoliliska konflikten under 1970-talel. Då vi nu äter igen slår inför en situation dä vinsterna i näringslivet stiger, denna gång till följd bl.a. av den kraftiga konkurrenskraflförstärkning som gavs av devalveringen i oktober 1982, är det av synnerlig vikt all inte pris- och kostnadsslegringen i värt land på nytt skjuter fart så atl devalveringens effekter omintetgörs och vi hamnar i en ny kostnadskris med skadliga verkningar på bytesbalans och sysselsättning.

För all undvika en sådan utveckling, i denna konjunkturfas likaväl som på längre sikt, bör enligt min mening åtgärder vidtas som motverkar alt vinsluppgången medför en ytterligare koncentration av makt och ägande i näringslivet. I stället är uppgiften alt sprida maklen och ägandet, så all fler görs delaktiga i förmögenhetstillväxten. Härigenom skapas förulsällningar för lägre koslnadsstegringar och siörre tillväxt, samtidigt som kravet på en rällvis fördelning inle eftersatts, utan tvärtom skärps. Härigenom lindras den slabiliseringspoliliska konflikten avsevärt, och förutsättningar skapas för en stabil och sysselsättningsbefrämjande ekonomisk tillväxt.

Della är den avgörande och grundläggande motiveringen lill all regeringen lägger fram förslagel om löntagarfonder. Det är också della motiv som pä olika sätt återkommit i debatten om fonderna, såväl i Sverige som i omvärlden. Innan jag övergår lill en närmare beskrivning av det föreliggande fondförslaget kan det därför finnas anledning all kort beröra löntagarfondsfrågans utveckling, såväl internationellt som i Sverige.

2.1.3 Löntagarfondsfrågans utveckling

Utländska förslag

Den svenska debatten kring löntagarfondsfrägan kom i gång ganska sent jämfört med flera andra länder. Så startade debatten i Västtyskland för 30 år sedan, i Nederiänderna kom det första genomarbetade förslagel år 1964 och i Danmark framlades del första lagförslaget år 1973.

Den extremt snabba ökningen och koncentralionen av företagsförmö-genheter i Västtyskland efter andra världskriget utgör grogrunden för den lyska politiska debatten kring löntagarfonder. Ett stort anlal förslag lill övergripande fondsyslem har redovisats från kyrkan, fackföreningsrörelsen, politiska partier, statliga utredningar och enskilda forskare. Debatten ledde är 1974 till ett regeringsförslag, som innehöll ett övergripande fondsyslem baserat pä en obligatorisk delning av vinster överstigande 400000 DM. Systemet var lönlagarslyrt och löntagarna kunde individuellt disponera vinstandelarna efter en spärrlid på sju är.

Förslaget kom emellertid aldrig atl genomföras, eftersom regeringen inle ansåg sig ha tillräckligt slarkt politiskt stöd för förslaget. Därefter har löntagarfondsfrågan varit mindre aktuell i den tyska debatten. Vid sin kongress 1978 krävde dock tyska LO atl man skulle skapa ell fondsystem genom kollektivavtal.

Prop. 1983/84:50 36

I Nederländerna har sedan år 1976 inle mindre än fem regeringsförslag framlagts. Del senaste förslagel lades fram av en borgerlig koalitionsregering 1978 och byggde pä en obligatorisk övervinsldelning i samtliga aktiebolag med en vinst överstigande lOOOOO gulden (ca 200000 kr.). Övervinst definierades som den del av vinsten efter skall som återstod efter det atl egenkapilalel erhållit en avkastning motsvarande räntan på stalspapper plus två procents riskpremie. Vinstandelen utgjorde 24% av övervinslen (här fanns dock en del begränsningsregler).

I princip halva vinstandelen skulle reserveras för företagens egna anställda i form av individuella andelar som utbetalades efter en viss spärrlid. Den andra hälften av vinstandelen skulle disponeras av en fond som hade karaktären av en offenlligrätlslig juridisk person. Fondstyrelsen skulle ha 20 ledamöter varav 12 utsedda av löntagarorganisationerna och 8 av regeringen. Fondens syfle skulle vara all förbättra pensionssystemet. Inte heller detta förslag kom alt genomföras.

I Danmark kom det första regeringsförslagei år 1973. Målsättningen var "atl säkra lönlagarnas medägande, medbestämmande och medinflytande i näringslivet, uppnå en jämnare fördelning av förmögenheter och inkomster" och "nödvändigheten av en ökad kapitalbildning". Systemet skulle finansieras av en arbetsgivaravgift. Denna skulle inbetalas lill en central löntagardominerad fond delvis i form av aktier, delvis kontant. Inflytandet via fondens aktieinnehav skulle i sin helhet utövas av lönlagarna i resp. förelag. Efler sju år skulle den enskilde löntagaren disponera sin vinstandel.

Den socialdemokratiska minoritetsregeringen fick dock inte tillräckligl slöd för förslagel i det danska folketingel. Efler delta har LO och socialdemokraterna i Danmark etl flertal gånger aktualiserat löntagarfondsfrägan och flera förslag har framlagts. Grunddragen från 1973 års förslag finns kvar men en obligatorisk vinsldelning har tillkommit och fondfrågan har än hårdare kommit all knytas lill lönepolitiken.

I den danska inkomstpolitiska uppgörelsen är 1976 ingick ett beslut om alt delvis frysa inne vissa, tidigare konlanl utbetalda, s.k. dyrtidslillägg. Avsättningar gjordes under perioden 1977-1979. Fr.o.m. år 1980 förvaltas medlen av en särskild fond - Lönmodlagernes Dyrlidsfond. Löntagarnas andel utbetalas vid pensionering. Fondens tillgångar uppgår lill ca 10 miljarder danska kronor varav ca en femtedel är placerade i aklier. I fondens styrelse är löntagarrepresentanterna i majoritet.

I Frankrike har debatten kring löntagarnas delaktighet i företagens kapi-laltillväxt sill ursprung främst i de Gaulles idé om en medelväg mellan kapitalism och socialism. Debatten har en betydligt mer konservaliv och individuell anknytning än i flerlalel andra länder. Del kan dock noteras alt man redan år 1967 genomförde en obligatorisk vinsldelning som inneburit atl ca en tiondel av den beskattningsbara vinslen inbetalas till fonder. Efter fem är kan den enskilde löntagaren själv disponera pengarna.

Prop. 1983/84:50 37

Inom EG har frågorna om löntagarinflytande och löntagarägande behandlats i flera sammanhang. Det mesl utförliga dokumentet finns i en rapport från EG-kommissionen är 1979. Utan all framställa några egentliga rekommendationer redovisar man olika meloder för vinstdelning, fondbildning och överföring av aklier lill lönlagarna.

Kommissionen uttalar dock atl de anställdas medverkan i förelagens kapitalbildning är ett effektivt medel för all nå etl av de grundläggande målen - en rättvisare förmögenhelsspridning. På medellång sikt anser kommissionen alt en icke inflationsdrivande finansiering av investeringarna är nödvändig för en ekonomisk återhämtning och för atl en tillfredsställande investeringsnivå åter skall nås. Begär man av arbetstagarna all de skall acceptera relalivi måttliga lönehöjningar så att förelagen får utrymme all rekonstruera sitt kapital, borde detta enligt kommissionen åtföljas av en löntagarmedverkan i denna kapitalbildning.

Svenska förslag t. o. m. ur 1976

I Sverige startade löntagarfondsdebatten på allvar i och med att Rudolf Meidner i augusti 1975 presenterade boken Löntagarfonder. Långt dessförinnan hade dock problemen kring kapitalförmögenhets- och lönebildningen lagils upp lill diskussion i olika sammanhang.

Så hade l,ex. Per Edvin Sköld, finansminister 1949-1955, i millen pä 50-talel lanserar ell förslag om "de anställdas kollektiva förelagssparande". Förslagels huvudsyften var atl skapa bättre förutsättningar för en lönepolitisk återhållsamhet, atl ge löntagarna etl inflytande i företagen och all trygga framstegslakten.

Folkpartiet hade i slulel av 1940-talet i en riksdagsmotion föreslagit en utredning av "olika syslem av meddelägarskap och vinstandelssyslem". Partiet lade också under 1950- och 1960-lalen flera motioner med liknande syften och motiv.

Vid 1974 års riksdag presenterade folkpartiet en motion om "lagsladgad räll för lönlagarna till andel i förelagens kapilallillväxi". Motionen anger tvä modeller, nämligen vinstandelssyslem och lönlagarsparande. Målen är en jämnare förmögenhelsspridning, förskjutning av makten från traditionella ägarinlressen och motverkande av stailig och enskild maktkoncentration inom den svenska ekonomin. Motionen har principiellt intresse framför allt därigenom atl den traditionella, företagsbundna vinslandelslinjen överges. I stället skisseras "ell decentraliserat system av fonder med betydande frihet för lönlagarna all välja mellan olika fonder". 1 motionen föreslås en utredning för alt behandla bl.a. systemets omfattning och effekter på lönebildning och inflationsutveckling.

Folkpartiet log åter upp frågan i Hagaöverläggningen om den ekonomiska politiken i maj 1974, dvs. samlidigl som den stora vinstuppgången i det svenska näringslivet log sin början. Socialdemokralerna och folkpartiet enades om all tillsätta en utredning. Direktiven lill ulredningen om lönta-

Prop. 1983/84:50 38

garna och kapitalbildningen (löniagarfondsutredningen) utarbetades av regeringen efler samråd med folkparliel. Ulredningen tillsattes i januari 1975.

Inom LO har löntagarfondstanken i första hand sin upprinnelse i lönepolitiska överväganden. Inför LO-kongressen är 1961 avlämnades en rapport författad av LO; s ekonomer med titeln Samordnad lönepolitik. I rapporten framhålls atl höga vinster utgör ell starkt oroselement i lönebildningsprocessen. "Påfrestningarna på den solidariska lönepolitiken blir övermäktiga och resultatet blir löneglidningar, kompensationskrav och snedvridningar av lönerelationerna".

I rapporten föreslås all branschrationaliseringsfonder skall inrättas. Sådana fonder bör enligt rapporten kunna förena "såväl en önskan om kapitalbildning utan förmögenhetstillväxt för enskilda som behovet av en branschvis bedriven aktiv strukturpolitik". Fondernas finansiering skulle bli en fråga i löneförhandlingarna. "Den solidariska lönepolitiken försätter löntagarna i bärkraftiga företag och branscher ofta i del läget, alt de tvingas avstå från en annars möjlig lönehöjning". Hellre än atl löntagarna lar ut della löneutrymme borde förelagarna acceptera fonder för atl "bevara vinstmedel ål branschen" samtidigt som lönlagarna undgår "den solidariska lönepolitikens konsekvenser för förmögenhetsulvecklingen". Finansieringen synes således inle bara drabba lönerna ulan åtminstone delvis även vinsterna.

Därmed kan, framhålls del i rapporten, branschfonderna också sägas utgöra etl komplement lill den solidariska lönepolitiken. LO-kongressen fattade dock inle några beslul med anledning av de förslag som framfördes i rapporten.

I den lönepolitiska rapporten lill 1971 års LO-kongress behandlades äter frågan om fondbildningen som etl medel alt underlätta den solidariska lönepolitiken och motverka förmögenhelskonceniration.

Till denna kongress framlades också några motioner av speciellt intresse för diskussionen om fonder. Flera motioner pekar på det fördelningspoliliska problemet att den solidariska lönepolitiken gynnar ägarna lill högpro-dukliva förelag. I motionerna föreslås en progressiv företagsbeskattning för atl la del av övervinsterna i dessa företag. En motion aktualiserar också branschfondsidén. Bland motiven antyds ökal inflytande för löntagarna och en kapitalförsörjning i fördelningspolitiskt mer acceptabla former.

Metallinduslriarbetareförbundet lade fram en egen motion, i vilken framhålls behovet av ökade industriinvesteringar. I motionen kritiseras den rådande förmögenhetsbildningen och maktkoncentrationen. Vidare pekas på AP-fonderna, som borde ha större frihet all placera pengar i aktier. Motionen tar också upp branschfondsidén och olika fondförslag, som utarbetats i Danmark och Västtyskland. Det sägs all del mäsle vara angeläget att undersöka "hur man kan åstadkomma ökade resurser för investeringar, utan all delta får negativa effekter för förmögenhelsfördel-ningen".

Prop. 1983/84:50 39

Kongressen ansåg alt förslagen om all inrätta branschfonder eller fonder i andra former för kapitalbildning genom lönlagarnas sparande hade ell så beiydande intresse atl del borde bli föremål för utredning. Utredningsuppdraget gick lill Rudolf Meidner, som i augusti 1975 presenterade sin bok Löntagarfonder, vilken senare omarbetades lill en rapport lill 1976 års LO-kongress.

Rapporten "Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder" som förelades 1976 års LO-kongress anger tre mål för fonderna:

1. Slödja den solidariska lönepolitiken.

2. Motverka den koncentration av förmögenhet och därmed makt som följer med industrins självfinansiering.

3. Genom medägande stärka det löntagarinflytande som har sin huvudsakliga grund i arbelsrättsreformerna.

Kongressen underströk också särskilt etl antal grundläggande krav på ett fondsyslem:

1. Löntagarna kan få del i kapitaltillväxten bara om kapitalet stannar kvar i produktionsprocessen.

2. Lönlagarnas delaktighet i kapitaltillväxten skall knytas till företagens vinster.

3. Renodlat företagsbunden fondbildning kan inte accepteras.

4. Fonderna måste bygga på ett kollektivt ägande och ge ell starkt lokalt inflytande över fondkapitalet.

Kongressen anslöt sig lill dessa mäl och grundprinciper, men konstaterade också alt många problem var olösta. Man tog därför inle ställning lill något konkret löntagarfondsförslag.

TCO hade också kongress i juni 1976. Till den förelåg en kongressrapport med titeln Lönlagarkapilal, utarbetad av TCO: s samhällsekonomiska arbetsgrupp. Rapporten anges i huvudsak ha "karaktär av delrapport och diskussionsmaterial".

TCO-rapporten innehåller inle något detaljerat förslag lill hur fondsystem ska utformas, men anger tre krav som väsentliga.

- Systemet bör medverka till att en lillfredssläilande kapilalbildning upp-rätlhålls, ulan all oacceplabla fördelningspoliliska effekler uppslår.

- Systemet får inle komma i konflikt med principen om lika lön för lika arbete.

- Systemet får inle rubba de fackliga organisationernas roll som företrädare för lönlagarinlressel.

Mot bakgrund av dessa krav avvisas företagsanknutna system både med och utan individuella andelar. I rapporten diskuteras också kollektiva (här använd i betydelsen övergripande) fonder och redovisas skäl för och emot individuella andelar. Något ställningstagande görs inte. Fonderna sägs kunna finansieras genom vinstbaserade eller lönesummebaserade avgifter. Vinstdelning anses vara att föredra med hänsyn till förmögenhetsfördel-

Prop. 1983/84:50 40

ningen och det outnyttjade löneökningsutrymmet, lönesummebaserade avgifter med hänsyn lill kapitalbildningen. Rapporten tänker sig "ett någorlunda decentraliserat syslem med ganska många fonder", som inte är alltför nära knutna lill de fackliga organisationerna.

Kongressen godkände rapporten som underlag för det fortsalla utredningsarbetet om löntagarfonder inom TCO.

Hösten 1974 lillsaite Industriförbundet och SAF en arbetsgrupp med uppgift atl studera frågor som rörde vinst- och kapiialdelning i näringslivet. Gruppen avlämnade våren 1976 en rapport med titeln "Företagsvinster. Kapitalförsörjning. Löntagarfonder" (den Waldenslrömska rapporten).

Waldenströmska rapporten har inle officiellt behandlats av Industriförbundet eller SAF. Vid SAF-kongressen hösten 1977 hänvisade emellertid SAF: s verkställande direktör Curl-Sleffan Giesecke lill Waldenström-rapporten i sill inledningsanförande och kongressen antog ell uttalande som i mycket ansluter sig lill den Waldenslrömska rapporten. Uttalandet fastslog bl. a. följande principer för åtgärder som ska göra löntagarna delaktiga i förelagsägandet.

1. De skall öka tillgången på riskvilligt kapital lill näringslivet.

2. De skall befrämja ett decentraliserat enskilt ägande och lönlagarnas personliga förmögenhetsbildning.

3. De skall bidra lill all utveckla en effektivt fungerande marknad för riskvilligt kapital.

4. De bör kunna tillämpas över stora sektorer av näringslivet och arbetsmarknaden.

5. De bör underiättas genom ramlagstiftning, som lämnar beiydande valfrihet åt arbetsmarknadsorganisationer, företag och enskilda anställda.

Det centrala inslaget i den Waldenslrömska rapporten är spridandel av aktieägandel. Inrältandet av fonder eller andra typer av finansieringsinstitut är i della sammanhang främst en praktisk fråga med syfle dels att administrera sparandel och aktieplaceringarna, dels atl möjliggöra ett reellt ägarinflylande.

Utvecklingen efter år 1976

Löntagarfondsfrågan kom efter år 1976 alltmer alt präglas av den svaga industriella utvecklingen och del allt mer försämrade sparandet i vårt land. Nellosparandel har därefter fallit ytteriigare, vilkel innebär atl vi dragit pä oss etl slorl bytesbalansunderskoll gentemot omvärlden. Del vikliga slabiliseringspoliliska målet all trygga sparande och kapitalbildning har därför sedan millen av 1970-talet varit etl framlrädande inslag i diskussionen om löntagarfonder.

Inom TCO bedrevs ett intensivt utredningsarbete efler kongressen år 1976. Hösten 1977 publicerades studiehäftet Löntagarfonder ur TCO-per-spektiv och i februari 1978 debattskriften Löntagarfonder ur TCO-perspek-tiv. Dessa skrifter kan betraktas som underlag för den kongressrapport

Prop. 1983/84:50 41

som lades fram i augusti 1978 med titeln Lönlagarkapilal genom fonder -ett principförslag, som behandlades vid TCO-kongressen i juni 1979.

Rapporten ansluter sig lill de motiv, som framförs i 1976 års kongressrapport, men betonar ytterligare målet all irygga kapitalbildningen.

Efter della har TCO kommit atl inta en alltmer neutral inställning i löntagarfondsfrågan, delvis beroende pä alt de olika medlemsförbunden intagit skilda ståndpunkter. På TCO-kongressen år 1982 behandlades frågan och ånyo godtogs vissa principiella riktlinjer och principer, i huvudsak överensstämmande med fidigare kongressers beslut. Men slutsaisen blev ändock atl TCO skulle verka varken för eller emot införandet av lönlagar-fonder.

SACO/SR utarbetade inför sin kongress år 1979 en rapport med titeln "Löntagarfonder?". Rapporten anger atl del finns skäl all både stimulera det frivilliga individuella sparandel och skapa former för kollektivt sparande. För del kollekliva sparandel föresläs samhällsfonder, som finansieras genom en extra mervärdeskall eller löneavgift. Fonderna bör placera pengarna efter "marknadsmässiga bedömningar". Med utgångspunkt frän etl samhällsekonomiskt effektivitetsbegrepp bör en modifiering av ett företagsekonomiskt synsätt göras pä tvä punkter, risktagande och långsik-lighel. Fonderna bör vara fristående och av begränsad storlek. Minst tre fonder bör inrättas från början. Fondernas styrelser bör utses av regeringen och ha en stark minoriteisrepresentalion för lönlagarna. De bör inle delegera rösträtten i företagen till det lokala facket. Beiräffande individuell anknytning anses valet stå mellan individuella andelar eller ingen individuell anknytning alls. Valet beror bl. a. på i vilken utsträckning.staten stimulerar det individuella sparandet.

Rapporten behandlades vid SACO/SR: s kongress hösten 1979. Kongressen tog inte ställning till några principer för hur löntagarfonder borde utformas men godkände rapporten som underlag för organisationens forlsatla agerande i löntagarfondsfrågan.

Folkpartiet lade år 1978 fram en debatlpromemoria om löntagarfonder. Den behandlades vid folkpartiets landsmöte hösten 1978. I partistyrelsens yttrande över promemorian och etl anlal motioner om löntagarfonder fastslås vissa riktlinjer för etl liberalt fondsyslem.

1. Fonderna bör vara övergripande och inle företagsanknulna.

2. Fonderna bör finansieras främst genom lönebaserade eller mervärde-baserade avgifter för alt öka sparandel och kapitalbildningen.

3. En kompletterande övervinstdelning i de siörre företagen bör övervägas av fördelningspoliliska skäl. Betalningen bör inle ske genom tvångs-emitterade aktier.

4. Medlen bör samlas i etl anlal konkurrerande fonder på nationell nivå med olika sammansättning ("medborgarfonder").

5. Fonderna skall ha individuella andelar och eftersträva bästa möjliga långsikliga avkaslning på sina placeringar. De skall inte ha några särskilda näringspolitiska uppgifter.

Prop. 1983/84:50 42

Centerpartiet har inle utformat något program för löntagarfonder. I en partimolion till riksdagen (1978/79: 115) diskuteras lämpliga former för de anställda att bidra till det egna förelagets kapitalförsörjning. Det kan ske genom alt de anställda bildar ekonomiska föreningar. De anställda blir därigenom delägare i de företag där de arbetar. Denna form av löntagar-kooperalion finansieras genom löntagarnas sparande. Medlen spärras i minst fem år.

Moderata samlingspartiet har varil slarkt kritiskt mot tanken på löntagarfonder och har i stället förordat stimulanser av frivilligt sparande. En arbetsgrupp inom partiet framlade våren 1978 etl 10-punklsprogram för ökad kapitalbildning och ett spritt enskill ägande. Programmet betonar vikten av privat ägande, fri konkurrens och en social marknadsekonomi. Del kräver ökad lönsamhet i näringslivet och etl spritt ägande.

Under de första åren på 1980-talet kon folkpartiet och centerpartiet all inta en alltmer negativ inställning lill lönlagarfonder. I 1982 års valrörelse redovisade de ire borgerliga riksdagspartierna en gemensam och närmast kompromisslös negativ inställning till löntagartbnder.

Denna tilltagande polarisering i fondfrägan var också huvudorsaken lill all löntagarfondsutredningen avsluiade sitt arbele på våren 1981 utan alt ha kunnat fullgöra sill utredningsuppdrag. Utredningen lyckades aldrig ena sig om ett gemensamt principbetänkande. Det bör emellertid framhållas att det tiotal delbetänkanden som ulredningen överiämnal lill regeringen varil av stor betydelse för det fortsatta utredningsarbetet. Detsamma gäller en av utredningens sekretariat bearbetad version av det centrala sjätte kapitlet i fondutredningens aldrig fullbordade principbetänkande, "Principfrågor för fondmodeller". Denna version publicerades av utredningens sista ordförande, Berndt Öhman, under sommaren 1981.

Där redovisades bl.a. vilka finansiella krav som måste uppfyllas för alt få lill stånd en utveckling mot samhällsekonomisk balans i Sverige. Det framgick därvid att om man på en och samma gäng skulle återställa näringslivets soliditet till nivån i början pä 1970-lalet och få till stånd den nödvändiga kapacitetsutbyggnaden enbart genom lillskoll av internt genererade vinstmedel skulle det krävas en real räntabilitet pä eget kapital på inle mindre än 12% per är. Det är emellertid, konstaterade man, förenat med problem all åstadkomma och varaktigt bibehålla en sådan hög lönsamhet:

Del är osannolikt alt en sådan förskjutning av fördelningen av produktionsresultatet skulle kunna komma till stånd och bli bestående någon längre tid. Den skulle också slå i strid med allmänt accepterade fördelningsmål. Erfarenheterna från mitten av 1970-talet visar också - här finns dock olika tolkningar inom kommittén - all en kraftig vinsluppgäng kan få etl genomslag i lönebildningen, vilkel verkar deslabiliserande pä den ekonomiska utvecklingen.

Prop. 1983/84:50 43

Utredningen studerade därför också möjligheten atl skapa de finansiella förulsällningarna för den nödvändiga kapacilelsutbyggnaden genom en kombination av internt genererade vinstmedel och nyemissioner. Dessa undersökningar visade, alt del vid en ökning av den reala räntabiliteten lill 5-6% - dvs. i stort sett en tredubbling i förhållande till 1970-lalel -föreligger ell mycket omfattande behov av nyemissioner; drygt 4 miljarder kr. per år under 1980-lalet. Det skall jämföras med att nyemissionerna under 1970-ialet sammanlagl uppgick lill ca 5 miljarder kr. (allt ullryckt i 1979 års priser). Del krävs således en avsevärt ökad tillgäng pä externt riskkapital. Och sekretariatet kommenterade:

Under de senaste årtiondena har en rad reformer genomförts i syfte att öka sparande och realkapitalbildning, bidra med riskkapital lill näringslivel saml bredda inflytandet i näringslivet. Dessa ålgärder har i större eller mindre utsträckning medverkat till all uppnå de för ulredningens uppdrag angivna målen. Det står emellertid, mot bakgrund av (970-ta)ets erfarenheter och med insikt om de svårigheter som präglar 1980-lalet, klart att nya medel krävs för alt få till stånd en fördelningspolitiskt acceptabel tillväxt-och slabiliseringspoliiik.

Diskussionen om behovel av ökal sparande och kapilalbildning avsatte också resultat i socialdemokraternas behandling av löntagarfondsfrågan . vid 1978 års kongress. Där antogs vissa mål och grundläggande principer, som överensstämde med dem som anlagils av LO-kongressen år 1976. Dock tillfogades ell nytt mål, nämligen atl löntagarfonderna skulle medverka lill all öka sparandel och kapitalbildningen.

Partikongressen förelades också ell förslag angående lönlagarfondernas konslruktion. Förslaget godtogs emellertid inte. I stället fick partistyrelsen i uppdrag att tillsammans med LO utreda löntagarfondsfrågan vidare och förelägga 1981 års partikongress ett nylt förslag. Eli sådant förslag lades fram i rapporten Arbelarrörelsen och lönlagarfonderna. 1 rapporten anges fem motiv för att införa etl fondsystem:

1, Lönlagarfonderna skall slödja den solidariska lönepolitiken och bidra
lill en rimlig lönekosinadsutveckling.

2, Fonderna skall bidra till en jämnare förmögenhetsfördelning,

3, Fonderna skall genom medägande stärka löniagarinflytandet,

4, Fonderna skall förbättra,kapitalbildningen,

5, Fonderna skall stärka ATP-systemet,

Det nytillkomna sistnämnda motivet angavs bero på alt pensionsfondernas avtagande betydelse för den totala kapitalmarknaden var en väsentlig förklaring till ekonomins sparandeproblem, och att AP-fonden under 1980-talet behöver ytteriigare tillskott av kollektivt sparande. Vidare ulgör pensionssystemet det ur administrativ synpunkt enklaste sätlel alt återföra den kapitalavkastning som uppkommer inom löniagarfondsyslemet lill lönlagarna. Rapportens slutsats var därför "att såväl ekonomiska, admini-

Prop. 1983/84:50 44

strativa och politiska skäl talar för att koppla ihop etl framlida löntagar-fondsyslem med del befintliga ATP-syslemel, Del är vår övertygelse att bägge systemen kommer alt tjäna på en sådan ihopkoppling".

Kongressen godkände rapporten ulan att fatta något bindande beslut angående den exakta utformningen av ell fondsystem. Del beslul som fattades av kongressen på grundval av rapporten framgår av ett särskilt uttalande om lönlagarfonderna, Utlalandel innehöll bl.a, följande:

Ett system för vinsldelning fillämpas i alla aktiebolag, som redovisar vinst över en viss nivå. En lönebaserad avgift las ut, varigenom lönlagarna avstår frän en del av det framlida löneutrymmet.

Det kapital som därmed skapas tillförs löntagarfonderna. Fondernas kapital satsas genom aktieköp i näringslivel för industrins utbyggnad och utveckling. Kapitalinsatserna skall ske i livskraftiga företag. Fondernas kapital måste således ge en normal avkastning.

Lönlagarfonderna ska ägas gemensamt. Fonderna ska ha en decentraliserad förvaltning och en bred demokratisk bas, som ger största möjliga spridning av inflytandet i del ekonomiska livet. En del av ägarinflylande! skall direkt utövas av de anställda i de företag där fondernas kapital arbetar.

Kongressen ger vidare partiledningen i nära samarbete med fackföreningsrörelsen ett beiydande handlingsutrymme, när del gäller den tekniska utformningen och lidsplanen för genomförandel av löntagarfonderna. Öppenhet måste visas i dessa frågor och hänsyn kunna tas lill andra uppfattningar.

Fondfrågan efter regeringsskiftet

Den socialdemokratiska regering som tillträdde hösten 1982 lade -vilket jag strax kommer all utveckla närmare - med kraft om den ekonomiska politiken i syfte atl öka konkurrenskraften i näringslivet och stärka investeringar, sysselsällning och produktion. Bl.a. genom den 16-procentiga devalveringens effekter stiger nu lönsamheten kraftigt inom industrin. Härigenom skärps än en gång det slabiliseringspolifiska problemet att förena stegrade vinster och ökad egenfinansiering av företagen med en lugn pris- och koslnadsulveckling. Regeringen har därför ägnal stor uppmärksamhet åt de frågor som utgjort utgångspunkten för hela den intensiva debatten om löntagarfonder. Strävan har varit atl finna en praktisk och fungerande lösning pä det stabiliseringspolitiska problemet, vilken pä en och samma gång uppfyller partikongressens beslul och kan få bredast möjliga politiska anslutning.

Den första uppgiften blev atl ulforma etl förslag lill en tillfällig vinsldelning avseende aktiebolagens vinster under år 1983. Denna är utformad som en 20-procentig skatt på utdelningarna.

Under vintern 1982/83 tillsatte regeringen två expertgrupper. Den ena, vinstdelningsgruppen, hade i uppgift alt utforma etl förslag lill permanent

Prop. 1983/84:50 45

vinstdelning. Gruppen lade fram sitt betänkande (Ds Fi 1983; 13) En modell för vinstdelning i början av maj 1983. Förslagel innebar i sina huvuddrag följande:

- Systemet omfattar aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstaller.

- Underiagel för vinstdelningen beräknas för varje förelag för sig och bestäms av taxeringsnämnden i samband med den ärliga inkomsttaxeringen.

- Vid beräkning av underlaget medges avdrag för årets inkomstskatt och för avsättning lill investeringsfond men inte för ökning av lagerreserv och liknande reserveringar.

- Vid beräkningen av underiagel las hänsyn till inflationen.

-Mindre vinster undantas genom etl fribelopp på antingen 500000 kr. eller 6% av lönesumman.

- Vinstdelningsskalten är 20% av underlaget.

- Vinstdelningsskalten är avdragsgill vid nästa års inkomsttaxering.

Den andra expertgruppen, placeringsutredningen, hade i uppdrag all utarbeta ett underiag för placeringspolilik för lönlagarfonderna. Belänkandel (SOU 1983:44) Kapilalplaceringar på akliemarknaden offentliggjordes i slutet av juni 1983. Ulredningen föreslär där all placeraren åläggs all uppfylla ett reall avkastningskrav pä tilldelade medel setl över en längre lid. För atl ge tyngd ål kravet skall dessutom placeraren varje år till sin uppdragsgivare belala in ell belopp, svarande mot 3% av de tilldelade medlen. Avkastningskravels konslruktion innebär alt placeraren bör fästa siörre vikl vid långsiklig uldelningslillväxi än kortsiktig värdeslegring.

I en inlerdeparlemenlal arbetsgrupp, fondgruppen, behandlades samtidigt vissa frågor angående löntagarfondernas organisation. Resultatet av della arbele redovisades också i slulel av juni 1983 i form av promemorian (Ds Fi 1983:20) Lönlagarfonder i ATP-syslemet. Huvuddragen i promemorian var följande:

- För alt ge goda planeringsförutsättningar bör en lagstiftning om löntagarfonder utformas sä all reformens utveckling kan överblickas för en rimligt läng period. Denna lidsperiod bör sträcka sig fram t.o.m. år 1990.

- Fem löntagarfonder inrättas under är 1984. Varje löntagarfond får karaktären av en självständig styrelse inom AP-fonden.

- Lönlagarfondernas styrelser tillsätts av regeringen. Av ledamöterna skall en majoritet företräda lönlagarintressen. Styrelsernas sammansäll-ning skall ålerspegla en regional förankring.

- Lönlagarfonderna skall vara av varandra oberoende, sinsemellan själv-siändiga och var och en ha egel kansli.

- Löntagarfondernas uppgift blir all förvalta pensionsmedel, i första hand genom placeringar på aktiemarknaden. Möjlighet skapas dock också för fonderna att tillskjuta riskkapital till ekonomiska föreningar.

Prop. 1983/84:50 46

- Placeringarna skall göras i svenska företag och ha det grundläggande syftet all förbättra riskkapilalförsörjningen lill gagn för svensk produktion och sysselsättning,

- De fem fonderna delar lika pä de medel som inflyter dels från vinstdelning, dels från en särskild del av ATP-avgifien, Ett övre tak för medelstilldelningen till varje fond är salt lill 400 milj. kr. för år 1984.

- Lönlagarfonderna skall varje år överföra avkaslning pä det förvaltade kapitalel lill de pensionsutbetalande AP-fondstyrelserna. Enligt placeringsutredningens belänkande skall denna avkastningsnivä motsvara 3% real förräntning.

- Det ankommer på varje enskild fond alt själv avgöra när och hur stor del av medelsramen som skall utnyttjas.

- Löntagarfonderna och fjärde fondstyrelsen får inte tillsammans inneha så stort ägarinflylande i etl förelag att del medför förelagaransvar. Del samlade röstetalet i AP-fonden får därför inle i något förelag uppgå lill 50% eller däröver.

- Om de lokala fackliga organisationerna i etl företag begär del, skall löntagarfonderna lill organisationerna överföra 50% av rösträtten för sina aktieinnehav i företagel.

- De tre pensionsutbelalande fondstyrelserna får i uppgift all ärligen göra en sammanslällning och utvärdering av lönlagarfondernas verksamhet.

Somjag tidigare har nämnt har de tre rapporterna remissbehandlats. Jag återkommer senare till hur remissbehandlingen utfallit och vilka förändringar i de olika förslagen som bör föranledas därav,

I enlighet med utfästelser av socialdemokratiska partiet i valrörelsen 1982 inbjöd regeringen sensommaren 1983 lill överläggningarom löntagarfonder och andra frågor som rörde näringslivets utveckling. Inbjudna var oppositionspartierna och näringslivs- ocn löntagarorganisalioner. Det huvudsakliga syftet var alt undersöka möjligheterna all nå breda lösningar i fondfrägan och andra frågor av betydelse för näringslivels och den svenska ekonomins utveckling.

Fem av de tjugoen inbjudna organisationerna avböjde alt della i överläggningarna. Eftersom dessa organisationer representerade industrin och handeln, innebar detta att en stor del av näringslivet ställde sig utanför. De tre borgerliga riksdagspartierna meddelade redan på förhand atl de inte var beredda all diskutera huvudämnet på överläggningarna. Dessa överiäggningar blev därför av begränsad betydelse för den fortsatta handläggningen av fondfrägan.

Härmed har jag redovisat fondfrågans utveckling och de ekonomiska problem, som slälll den på dagordningen. Jag övergår nu lill de allmänna överväganden, som enligl min mening bör ligga till grund för ett ställningstagande lill lönlagarfonder.

Prop. 1983/84:50 47

2.1.4 Allmänna överväganden

Regeringen har under del gångna året koncentrerat sitt arbele på atl bryta krisförloppet i den svenska ekonomin. En rad ekonomisk-politiska åtgärder har vidtagits. Dessa åtgärder har utformats i syfle all genom förstärkt sysselsättning och ökad produktion angripa ire grundläggande problem.

- Den samlade produktionen understiger den samlade förbrukningen. Della kommer till uttryck i underskollel i våra utrikes affärer. Den otillfredsställande produktionsutvecklingen under senare år förklarar i betydande ulsiräckning även underskottet i statsbudgeten.

- Investeringsverksamheten för att utveckla, producera och försälja varor och tjänster motsvarar inte vad som krävs för atl häva denna obalans.

- Den otillfredsställande produktionsutvecklingen under senare år har lett till ett lågt kapacilelsuinyltjande i näringslivel. Del föreligger ett samband mellan problemet med den svaga produktionen och problemen med de sviktande investeringarna. Sålunda torde en varaktig investerings-uppgång vara möjlig atl uppnå först sedan kapacileien bällre ulnyltjas i redan existerande produktionsanläggningar.

Dessa tre grundproblem hade förblivit olösta under en längre tid. Den allvarligaste konsekvensen härav är alt arbetslösheten ökat. Full sysselsättning är etl övergripande mäl för den ekonomiska politiken. Men arbele ål alla kan bli en realitet enbart om den grundläggande balansen i ekonomin återupprättas. Skall detta kunna ske utan all sysselsättningsläget dessförinnan ytteriigare förvärras måste de nuvarande obalanserna hävas genom ökad produktion.

Till problemet med ökad arbetslöshet skulle komma ytteriigare svårigheter om man nu underlät atl gripa sig an de grundläggande bristerna i den svenska ekonomin. Särskilt allvarliga skulle konsekvenserna bli inom de sociala trygghetssystemen. Dessa bärsju ytterst upp av vår produktion. Under senare tid har särskilt ATP-syslemel och dess direkta beroende av produktionens utveckling uppmärksammals.

Regeringen inledde det ekonomiska rekonstruktionsarbetet med en rad åtgärder under hösten 1982 i syfte atl höja kapacitetsulnylljandet i näringslivel. Genom devalveringen förbättrades förutsällningarna för avsältning av svenska varor och tjänsier såväl pä export som inom landet i konkurrens med utländska producenter. Vidare genomfördes ett omfattande investeringsprogram med tyngdpunkten i energiförsörjning, byggande och transportväsende, samtidigt som åtgärder sattes in mot arbetslösheten.

Samtidigt präglades det budgetarbete som utmynnade i regeringens budgetförslag av stor stramhet. Den snabba urholkningen av statsfinanserna har stoppats upp; budgelunderskoltet kommer under innevarande budgetär atl minska, för första gången sedan mitten av 1970-talet.

Sammantaget utgjorde dessa åtgärder under hösten och vintern 1982/83

Prop. 1983/84:50 48

det första steget i arbetet med atl rekonstruera den svenska ekonomin. Detta steg kännetecknades av att produktion, investering och sysselsällning priorilerades framför konsumtion. Allt delta skedde i del ullryckliga syftet alt höja kapacilelsulnyttjandei i ekonomin och därmed jämna vägen för en varaktig produktions- och investeringsökning.

Våra möjligheter atl uppnå detta mål är först och främst beroende av vår förmåga alt vidmakthålla de förbättrade förulsällningar för en industriell expansion som uppnåtts genom regeringens inledande åtgärder. Della avgörs i betydande utsträckning av den fortsatta kostnadsutvecklingen. Därför inriktas rekonstruktionsarbetets andra steg. vilket inleddes våren 1983, på atl bryta senare års snabba inflation. Så har regeringen antagit målet atl under loppet av år 1984 halvera inflationen. I detta syfte har också ett omfattande program för inflationsbekämpning presenterats, innehållande åtgärder för att hålla tillbaka kostnadsslegringarna. bryta inflationsförväntningarna och förhindra en inflationsdrivande utveckling av budgetunderskottet.

Med dessa båda steg jämnas vägen mot det primära målet för de ekonomisk-politiska ansträngningarna - en varaktig tillväxt av sysselsättning, produktion och export.

Förutom en tillfredsställande kostnads- och lönsamhetsutveckling måste ytterligare två förutsättningar vara uppfyllda om en sådan varaktig industriell tillväxt skall kunna säkerställas:

—Såväl de nödvändiga bördorna och uppoffringarna som de positiva resultaten av gjorda satsningar måste fördelas rättvist mellan olika medbor-gargrupper. Endast en rättvis fördelning kan skapa en anda av delaktighet och gemensamt ansvar, där hela folket får visa sitt engagemang i uppgiften alt stärka svenskt näringsliv.

—En varaktig industriell tillväxt förutsätter ett stabilt utbud av riskvilligt investeringskapital. Huvuddelen av kapitalet bör ha en långsiktig inriktning, ha ell nationellt ursprung samt riktas mot de produktiva och utvecklingsbara delarna av svenskt näringsliv.

Fördelningspolitiken och kapitalbildningen har alltså avgörande betydelse i arbetet med atl rekonstruera den svenska ekonomin. Det finns dock också ett starkt och delvis konflikifyllt inbördes beroende mellan dessa. En industriell tillväxt förutsätter en god lönsamhet. Regeringens insatser under hösten och vintern 1982/83 och en förhållandevis låg uppgång av lönekostnaderna har gjort atl denna nu är uppnådd. Men devalveringens negativa konsekvenser för reallönerna och den starkt positiva effekten på företagsvinsterna och aktiekurserna innebär påfrestningar på fördelningspolitiken. Snabba vinstökningar innebär inle bara fördelningsproblem mellan löntagare och kapitalägare ulan kan också lätt skapa inslabila förhållanden för lönebildningen och påfrestningar pä solidariteten mellan olika löntagargrupper. Sådana konflikter och inslabila förhållanden riskerar atl

Prop. 1983/84:50 49

undergräva de hittills uppnådda resultaten. Därför spelar ålgärder för all göra lönlagarna delaktiga i företagens vinster en viktig roll i regeringens strävanden all överbrygga motsättningarna och ge lönlagarna goda förulsällningar alt medverka till en återhållsam koslnadsulveckling.

I della sammanhang är det löntagarfondernas väsentligaste uppgift att medverka till atl skapa en fördelningspolitiskt acceptabel tillväxt- och slabiliseringspoliiik.

- Lönlagarfonderna kan medverka lill att minska de fördelningspoliliska motsättningarna och därmed ge löntagarnas organisationer bättre förutsättningar att medverka lill att bevara en hög lönsamhet i näringslivet.

- Fonderna kan, i första hand genom sin vinsldelning, bidra till atl bryta den onda cirkel som består i atl höga vinster alllid tenderar all följas av kraftig löneglidning vilket i sin tur leder till högre inflation och försämrad tillväxlkrafl.

- Fondernas inträde pä akliemarknaden kan motverka att en höjd efterfrågan pä riskkapital verkar uppressande på kapilalavkaslningskravel vilkel skulle hämma förelagens expansionsförmåga.

- Fonderna innebär all lönlagarna ges ell direkt ansvar för riskkapitalets användning och allokering samtidigt som de får del i framtida vinster och ett ökal inflytande i företagen. Detta bör kunna medverka till en utveckling som kan överbrygga vissa av de starka motsättningar som i dag finns mellan kapital och arbele.

Mol bakgrund av vad som här redovisats bör etl system med löntagarfonder införas. Flera remissinslanser har starkt ifrågasatt såväl lönlagarfondernas grundläggande mäl som deras förmåga lill all bidra till atl uppnå dessa mål. Som framgått av del anförda är del dock min beslämda mening all lönlagarfonderna är en nödvändig del av regeringens politik för all ålerföra Sveriges ekonomi till en balans som präglas av rättvisa och stabilitet. Jag anser atl fondsystemet i allt väsentligt bör byggas upp pä del säll som angells i de tre remissbehandlade delförslagen.

Etl skäl för alt knyta lönlagarfonderna till ATP-sysiemel är atl fonderna därigenom utnyttjar en befintlig organisation som är beprövad och väl etablerad. En sådan konstruktion innebär vidare atl fondsystemet får en nära anknytning till löntagarna och deras ekonomiska intressen samtidigt som systemet är neutralt i den meningen atl del inle gynnar vissa grupper av lönlagarc framför andra. Ett annal vikligl skäl är att del innebär en finansiell förstärkning av ATP-systemet genom all alla de medel som förvallas av löntagarfonderna i sin slutliga användning helt kommer att användas för pensionsutbelalningar. Del övervägande anlalel remissinstanser är också av uppfattningen att löntagarfondernas knytning lill ATP-syslemel ulgör en stabiliserande faktor,

Lönlagarfonderna bör finansieras av dels en vinsldelning, dels en särskild ATP-avgifi, Vinstdelningen bör få karaktären av en särskild vinst-

4 Riksdagen 1983/84. 1 .saml. Nr 50. Bilaga A

Prop. 1983/84:50 50

skall. Den bör utformas så atl den bidrar lill en räiivisare fördelning av förmögenhelstillväxten och en ökad samhällsekonomisk stabilitet genom en dämpning av löneglidningen och avtalskraven. Dess utformning bör vidare vara sådan all den får en så begränsad effekt som möjligt pä förelagens kapitalkostnad. Inte minst av det senare skälet bör vinstdelningen utformas som en delning av vinst över en viss nivå - en övervinstdelning. Vinstdelningen bör vidare grundas på ell reall vinslbe-grepp.

Några remissinstanser har ifrågasatt del lämpliga i att vinstdelningsskalten skall betalas även av ekonomiska föreningar och sparbanker. Jag återkommer i del följande lill denna problematik (avsnitt 2.2.2),

Frän skattemyndigheternas sida har anförts atl den föreslagna vinstdelningen på etl olyckligt sätt komplicerar ett redan synnerligen invecklat skattesystem. Jag kan lill en del instämma i detta. En ny skall innebär oundvikligen ett merarbete för skalleadminisirationen och de skattskyldiga. Jag vill dock erinra om att vinstdelningsgruppen i valet mellan å ena sidan en enkel lösning och å andra sidan en materiellt riktigare men svårtillämpad lösning ofta prioriterat enkelheten. Min avsikt är också all under del närmaste året återkomma med förslag som leder lill förenklingar av företagsbeskattningen. En viktig fråga i det sammanhanget är laxeringen lill kommunal inkomslskall av juridiska personer. Min uppfattning är sammanfattningsvis alt de administrativa problemen inle kan anses uigöra ett hinder mot all införa löntagarfonder,

Lönlagarfondernas placeringskapaciiel bör avgöras främst mot bakgrund av näringslivets behov av externt riskvilligt kapital. Som framgår av del tidigare citerade kapitlet frän den statliga löntagarfondsulredningens arbele kan induslrins nyemissionsbehov komma alt uppgå till 3.5-4 miljarder kr. per år under 1980-talet. I dagens penningvärde svarar del mol ca 5 miljarder kr.

Under 1970-talet uppgick nyemissionerna till ca en halv miljard kr. per år. Utbudet av riskvilligt kapital måste alltså höjas kraftigt under innevarande decennium. Olika former av skattestimuleral sparande kan förväntas lämna ett väsentligl bidrag. Brutto har skatlefondsparandet tillfört aktiemarknaden ca 2 miljarder kr. under vari och ett av de senaste åren. Nettoeffekten blir dock avsevärt lägre dels beroende på atl denna typ av sparsystem medför ett visst bortfall av hushällens direklinvesteringar pä aktiemarknaden, dels beroende på atl tidigare års insättningar börjar betalas ut år 1985, Som en följd av den exceptionellt kraftiga kursuppgången på den svenska akliemarknaden har också kapital från andra håll strömmat lill marknaden under de senaste åren. Till stor utsträckning kommer det frän utländska kapilalplacerare och de svenska börsförelagen själva, vilka påtagligt ökat sitt ägande i varandra. Den senare företeelsen innebär inle något egentligt nytillskott av riskvilligt kapital och nivån på de utländska placeringarna måste förväntas sjunka i takt med alt kursutvecklingen stabiliseras.

Prop. 1983/84:50 51

Mot denna bakgrund synes del rimligt all lönlagarfondernas placerings-kapacitet blir av storleksordningen 2 miljarder kr. per är. Även med detta tillskoll blir del nödvändigt alt den svenska akliemarknaden också för andra kapitalplacerare framstår som mer attraktiv under resten av 1980-lalet än vad den gjorde under 1970-talel.

Enligl fondgruppens förslag måste AP-fondens samlade röstetal i ett börsnoterat företag understiga 50%. Åtskilliga remissinstanser har påpekat, atl del är svårt atl se hur denna regel skall tillämpas i praktiken om de olika fondstyrelserna skall vara självständiga och oberoende av varandra. Mol bakgrund av denna kritik anser jag all envar av lönlagarfondernas röstetal i etl visst börsnoterat förelag bör begränsas lill 8%. Jag återkommer i det följande med en närmare redogörelse i denna fråga (avsnitt 2.3.7).

När del gäller fondernas placeringspolilik vill jag också framhålla, all förvärven i första hand bör avse företag med produktionskaraklär. När det gäller de stora, börsnoterade företagen bör placeringarna huvudsakligen göras i form av aktieförvärv direki i dessa företag. Vad gäller kapiialenga-gemang i de mindre och medelstora företagen torde det däremot i många fall vara mest ändamålsenligt alt gå via investmeniförelag av typ tillväxtföretag, veniure-capitalföretag o.d. Enligt min mening kan fjärde fondstyrelsens placeringsprinciper i dessa avseenden Ijäna som vägledning.

Fonderna skall i sin kapitalförvaltning syfta lill god avkaslning. långsik-lighel och riskspridning. De bör åläggas elt kapilalavkaslningskrav som är rimligt avvägt både i förhållande till riskkapitalmarknadens funktionssäil och lill samhällsekonomiska överväganden. Elt treprocentigt reall avkastningskrav synes väl avvägt. Motsvarande avkastningskrav bör i fortsättningen också gälla för den fjärde AP-fondstyrelsens medelsförvaltning.

1 likhet med den ordning som gäller för ATP-systemet i övrigt bör löntagarfondernas styrelser ulses av regeringen. En majorilel av styrelsen bör ha sin huvudsakliga förankring på löntagarsidan genom engagemang i facklig organisation eller på annat säll.

I detta sammanhang vill jag också framhålla, atl jag tillstyrker fondgruppens förslag atl en del av den rösträtt som tillkommer lönlagartbndsiyrel-serna bör kunna överföras till de lokala fackliga organisationerna i berörda förelag. Delta är ägnal all stärka de anställdas inflytande och ytterligare decentralisera ägarinflytandet.

Mänga remissinslanser har instämt i del önskvärda i att lönlagarfondsre-formen ges en klar avgränsning i tiden och atl de regler som skall gälla besiäms sä att reformen kan överblickas för en rimligt läng period. Endast därigenom får näringsliv, löntagarorganisationer och allmänhet goda planeringsförutsättningar.

Mol denna bakgrund vill jag anföra följande. Förslaget om löntgarfonder bör sättas in i tvä sammanhang. Det ena är arbetet all föra Sverige ur den ekonomiska krisen - etl arbete som enligt min mening kommer att ta siörre delen av 1980-ialel i anspråk. För all fonderna skall kunna medverka

Prop. 1983/84:50 52

i delta arbete är det rimligt alt systemets regler och lolala omfallning läggs fast för resten av 1980-talet, Därmed ges samhälle och näringsliv även fullständigt kunskapsunderlag i delta avseende för sin planering.

Det andra sammanhanget är strävandena atl skapa mer av delaktighet och löntagarinflytande i det ekonomiska livet och atl motverka privat makt- och förmögenhelskonceniration, dvs, de mål som brukar sammanfattas i begreppet ekonomisk demokrati. Dessa mål kan inte uppnås genom en enda åtgärd. De kräver samverkande insalser och ålgärder inom en rad olika områden - beskattningen, sysselsättnings- och utbildningspolitiken, medbestämmandeavtal osv. Del är inte heller enbart fråga om samhällsåt-gärder. Delaktighet och medinflytande för alla grupper i näringslivet förutsätter i hög grad förändringar inne i förelagen och på de enskilda arbetsplatserna - förändringar som bara kan åstadkommas av anställda och arbetsgivare i samverkan.

Förslaget om löntagarfonder avser alt på en väsentlig punkt komplettera denna utveckling. Genom atl möjligheter öppnas för löntagarna all även bli delägare i företagen, kan de fä insyn i och inflylande över hur de finansielll strategiska besluten utformas av aktieägarna och hur företagens styrelser ulses. Samfidigt får de även delaktighet i ägaransvaret, framför allt ägarens roll som övervakare av atl företagens ekonomi är god och lönsamheten tillfredsställande.

Med hänsyn till all demokratiseringen av del ekonomiska livet sker pä olika vägar ter det sig rikligl all lönlagarnas inflytande via ägandet blir klart avgränsat. Del bör ta sig uttryck i alt löntagarnas ägarengagemenl i varje enskilt företag begränsas. Men det leder också till slulsalsen atl löntagarfondernas totala omfattning begränsas på det säll som föreslås av fondgruppen. Deras utbyggnad skall således vara avslutad i och med alt de år 1990 uppnått den avsedda volymen.

Fondgruppen föreslog vidare alt löntagarfondernas verksamhet åriigen bör utvärderas av det gemensamma kansliet för de tre pensionsutbetalande fondstyrelserna. Jag bedömer alt en utvärdering kan bli av stort värde för fondsystemet. Med hänsyn till de synpunkler som framkommit vid remissbehandlingen synes dock vissa förändringar motiverade. Jag ålerkommer senare till frågan om hur utvärderingen bör anordnas (avsnitt 2.3.8).

Slutligen vill jag här beröra tvä frågeställningar, som inte föranlett några konkreta förslag i delta sammanhang.

Det har i lönlagarfondsdebatten, bl.a. frän småföreiagshåll. hävdals att de mindre förelagen får vara med och finansiera fondsystemet - främst via den förhöjda ATP-avgiften - men all de inle får del av del riskkapital som fonderna placerar pä aktiemarknaden. I del sammanhanget måste framhållas att den förhöjda ATP-avgiften, genom avräkning i löneförhandlingarna, kommer att "bekostas" av löntagarna. Genom löntagarfondernas koppling lill ATP-syslemet tillgodogörs alla löntagare, inkl. de som är anställda i de mindre företagen, dessa medel. Vidare kommer det atl vara väl förenligt

Prop. 1983/84:50 53

med lönlagarfondernas uppgifter att inle bara använda sina medel för förvärv av aktier i börsnoterade förelag ulan också alt i olika former delta i atl förbättra riskkapitalförsörjningen för mindre och medelstora företag. Delta kan ske både genom direki engagemang i dessa förelag eller genom engagemang i s.k. tillväxtföretag, venture-capiial-föreiag eller andra typer av förelag med inriktning mot riskkapitalmarknaden för icke börsnoterade företag.

Trots delta anser jag, som i denna fråga samrått med chefen för induslri-departementel, att det finns skäl att överväga en ordning där en del av fondmedlen i särskilda former kan kanaliseras till småföreiagssektorn. Detta skulle kunna ske genom alt elt belopp i slorieksordningen 100 milj. kr. avsätts till en särskild fond knuten lill Investeringsbanken. Dessa medel kunde sedan i olika finansiella former tillföras småföreiagssektorn. Syftet skulle vara att dels stimulera tillkomsten av investmentbolag typ Tillväxiinvesl dels atl bidra med olika typer av mer riskvilliga län typ villkorslän, royaltylån etc. Om det senare skulle visa sig behövligt kunde den angivna medelsramen höjas i viss omfattning.

Något förslag framläggs inle i detta sammanhang men del finns anledning att återkomma lill denna fråga i sådan lid all förslag kan föreläggas riksdagen under våren 1984.

När del gäller det sätt, på vilkel ledamölerna i fondernas slyrelser skall utses, har jag i det föregående föreslagit att fondernas styrelse skall utses genom beslul av regeringen. Detta bör gälla l.v.

Mot bakgrund av de tankar som bär upp del förslag somjag nu presenterar finns del starka skäl atl utse ledamölerna i fondernas styrande organ genom direkta val. I så fall borde ell direklvalssyslem omfaiia även allmänna pensionsfondens nuvarande fyra styrelser. Anordnandet av sådana val inrymmer emellertid åtskilliga principiella frågor som måste belysas innan slutlig ställning kan tas. De vallekniska problem som kan vara förknippade med elt sådant syslem måste också prövas.

Jag anser att det bör uppdras ål en särskild utredning atl överväga den nu behandlade frågan. Denna utredning bör arbeta i nära samråd med riksskatleverket, som är central valmyndighet. Ulredningen bör få i uppdrag att överväga olika lösningar på frågan om fondens demokratiska förankring.

Jag kommer inom kort alt för regeringen anmäla frågan om direktiv lill en sådan ulredning. Jag vill emellertid redan nu förutskicka all ulredningen bör få i uppgift atl överväga direktval också till de nuvarande försla-Qärde fondstyrelserna.

2.1.5 Avslutning

Innan jag övergår lill en mer teknisk genomgång av de olika komponenterna i fondförslagel vill jag framhålla några synpunkter av övergripande art.

Prop. 1983/84:50 54

Debatten om lönlagarfonder har i slor ulsiräckning handlat om fondernas eventuella effekler pä den samhällsordning och del ekonomiska syslem vi i dag har. Framför allt har därvid under senare lid framförts uppfattningen alt löntagarfonder innebär atl marknadsekonomin skulle komma att successivt ersättas med en planekonomi. 1 förlängningen har t.o.m. utmålats farhågor för ell cenlralslyrt byråkraliserat samhälle som rent av skulle innebära risker för den politiska demokratin.

Som framgår av den tidigare och även av den följande redogörelsen för lönlagarfondsförslaget delar jag inle de nu återgivna synpunkterna.

En angreppslinje i debatten har varit all hävda att lönlagarfonderna skulle komma att utvecklas lill den hell dominerande ägargruppen i de svenska börsförelagen. Huvudargumentet härvidlag är alt en ägare eller en grupp av ägare kan i praktiken nä en hell dominerande ställning i ell förelag redan vid aktieinnehav som understiger 10- 15%, Denna argumentering finns företrädd i flera av remissvaren.

Som exempel pä denna typ av dominans har ofta nämnts Marcus Wal-lenbergs ställning i flera av de stora svenska industriföretagen där hans familjs ägarinflylande var relativt begränsat men hans dominerande ställning oomstridd. I detta sammanhang är dock att märka att Marcus Wallen-bergs position i dessa företag väsentligen grundade sig pä det breda och unikt stora förtroende som tillkom honom från andra ägare och ägargrupper. Han kunde alltså i normalfallet påräkna etl så slort slöd från andra ägare all han kunde vinna anslutning för sin uppfattning. 1 några uppmärksammade fall frän 1970-lalel visade det sig också att, när den breda uppslutningen frän andra ägare uteblev, hans renodlade ägarposition var otillräcklig för all pä egen hand dominera besluten.

Från de senaste tio åren har vi också en lång rad exempel på hur röstmässigt mycket starka ägare eller ägargrupper misslyckats med all uppnå den eftersträvade dominerande ställningen. I flertalet fall har det då handlat om röslinflylande i storleksordning 25% och däröver.

Lönlagarfonderna kommer när de nått sin maximala storlek all sammanlagt inneha 5-10% i de svenska börsnoterade företagen. Förvisso bör delta innebära en ägarposition som ger dem möjlighel alt uppfylla en väsentlig roll som delägare i många av de svenska produktionsföretagen. Det är också min överlygelse atl de pä sikt kommer alt vinna elt allmänt förtroende och all de på elt aktivt sätt kommer alt ta ansvar för, och medverka till atl utveckla del svenska näringslivel. De ska dock inle, och de instruktioner och den medelsram som de tilldelas omöjliggör, alt de ens kommer i närheten av all kunna dominera över alla övriga ägare. Därför mäsle löntagarfonderna la sitt ansvar och utöva sin ägarroll i samverkan med andra ägare och ägargrupper.

En annan angreppslinje har varit all utmåla löntagarfondsreformen som elt hoi mot marknadsekonomin.

Prop. 1983/84:50 55

I detta sammanhang vill jag först göra klart att jag anser all det allvarii-gasle hotet mol marknadsekonomin är del som finns inbyggt i marknadsekonomins eget sätt atl fungera, nämligen marknadskrafternas oförmåga alt la sociala och mänskliga hänsyn. Denna inneboende konflikt har inte minsl under 1970-talet kommit klart lill uttryck också i vårt samhälle.

Om enbart marknadskrafterna hade fått fälla utslagen under senare delen av 1970-talet skulle de ha raderat ut alla svenska storvarv, så gott som hela vår stålindustri och gruvnäring samt stora delar av massa- och pappersindustrin. Massarbetslöshet, sociala och regionalpolitiska katastrofer skulle ha blivit följden. I del lägel blev även de borgeriiga regeringarna, trots deras ofta uttalade förtröstan pä marknadssystemels ofelbarhet, tvungna alt gä in och omintetgöra marknadens brutala utslag. Förstatligande av företag och utbetalningar av flera tiotals miljarder kr. i förlusttäckningsbidrag var de instrument som i första hand användes. Detta utgjorde sä allvarliga ingrepp i marknadsekonomin att många av landels ledande ekonomiska bedömare började tala om atl politikerna höll på atl förstöra vårt ekonomiska system.

Detta exempel - och liknande från andra delar av Västeuropa - visar med all tydlighet atl hotel mol marknadssystemet inte kommer från de krafter som vill anpassa marknadsekonomin så atl den fungerar med större hänsyn till sociala och mänskliga värden. Tvärtom - etl aktivt och oförtrutet reformarbete för att mildra de negativa effekterna av och tygla de destruktiva inslagen i marknadsekonomin är en förutsättning för dess överlevnad. En ekonomi som är helt dominerad av otyglade marknadskrafter kommer i längden inle all överleva i ett samhälle med politisk demokrati.

Å andra sidan tycks det också uppenbart all en ekonomi som inte inbegriper de grundläggande marknadsekonomiska funktionerna även den är oförenlig med en politisk demokrati av vår typ, Inle minsl ulgör de östeuropeiska ekonomierna talande bevis för detta.

Det är i längden alltså nödvändigt, trots de inneboende konflikterna, att slå vakt om såväl elt målmedvetet hävdande av de mänskliga och sociala värdena som de grundläggande marknadsekonomiska funktionerna. Denna "samlevnad" var också en av de bärande tankarna bakom utvecklingen av den svenska biandekonomin under de årtionden dä socialdemokratin innehade det politiska huvudansvaret.

Enligl min mening är del i delta perspektiv som man bör bedöma frågan om lönlagarfonderna och marknadsekonomin.

I all den utsträckning som lönlagarfonderna kan medverka lill atl minska de fördelningspoliliska konflikterna kommer den också all stärka mark-nadssystemels ställning.

I all den utsträckning de kan motverka maktkoncentrationen och göra nya grupper delaktiga i de ekonomiska besluten blir effekten densamma.

I all den utsträckning de kan bredda förståelse för en sund och rationell

Prop. 1983/84:50 56

kapilalanvändning, öka utbudet och mångfalden på riskkapilalmarknaden saml motverka spekulation och stärka näringslivels inriktning mol produktion och sysselsättning kommer utvecklingen mol en till människornas krav anpassad marknadsekonomi alt förslärkas.

Men lönlagarfonderna förutsätter också ell marknadssyslem. Ulan en öppen och livaklig marknad för riskkapital skulle de inte kunna fungera. I en cenlralstyrd ekonomi eller i en ekonomi med extremt utvecklat korsvis ägande skulle löntagarfonderna inte ha någon plats eller fylla någon funktion.

Lönlagarfonder är etl säll atl bygga vidare pä välfärdssamhället i en svär tid, då nya fördelningspoliliska och slabiliseringspoliliska ansatser fordras för att möta problemen. Löntagarfonder är elt säll att stärka den grundläggande intressegemenskap som så länge funnits i vårt land när del gäller synen pä arbete, produktion och sparande. Därför är införandet av lönlagarfonder en reform i traditionell, socialdemokratisk och reformistisk anda.

2.2 Vinstdelningen

2.2.1 Inledning

Vinstdelningsgruppens förslag innebär i sina huvuddrag atl svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska sparbanker och svenska ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter — med vissa undantag -skall betala en vinstdelningsavgifl molsvarande 20% av den reala vinsten till den del denna översfiger en viss nivå.

Remissinstanserna har i allmänhet inle framfört några principiella invändningar mol den föreslagna utformningen av elt vinsidelningssystem. Däremot har kritik och synpunkter av huvudsakligen teknisk natur anförts på olika punkter.

Enligt min mening bör vinstdelningen i allt väsentligt utformas i enlighel med vinsldelningsgruppens förslag. Jag kommer dock all föreslå ell anlal justeringar, främst med hänsyn till vad som framförts under remissbehandlingen. Jag avser i det följande alt försl ta upp grunddragen i systemet och därefter behandla vissa särskilda frågor.

Redan inledningsvis vill jag ta upp en terminologisk fråga. Vinstdelningsgruppen har använt beteckningen vinstdelningsavgifl. Under remissbehandlingen har framförts alt vinstdelningsskalt är en rikligare benämning. Jag kan instämma i atl det statsrällsligt är fråga om en skatt. I och för sig förekommer det i viss utsträckning atl beteckningen avgift används om vad som rätteligen är en skatt. Jag anser emellertid att beteckningen skatt bör användas här. I fortsättningen kommer jag att genomgående använda uttrycket vinstdelningsskatt, således även när jag lalar om vinsldelningsgruppens förslag.

Prop. 1983/84:50 57

2.2.2 Grunddragen i vinstdelningen Berörda förelagsformer

Enligt vinsldelningsgruppens förslag omfattas svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska sparbanker och svenska ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter av vinsldelningssystemet. Undantagna är dock livförsäkringsbolag, allmännyttiga bostadsförelag, bostadsrättsföreningar och förelag som är befriade frän statlig inkomslskall.

Från remissinstanserna har önskemål framförts om såväl inskränkning som utvidgning av kretsen av berörda förelag. I det förra hänseendet har föreslagits atl kooperativa föreningar, sparbanker och ömsesidiga försäkringsbolag inle skall omfattas av vinstdelningen. I några remissyttranden har å andra sidan det berättigade i att undanta ideella föreningar, stiftelser, allmännyttiga bostadsförelag samt näringsliknande statlig och kommunal verksamhet ifrågasatts.

En given utgångspunkt är enligt min mening att aktiebolagen skall omfattas av vinsldelningssystemet och delta har inte heller ifrågasatts av remissinstanserna. Beiräffande undanlag för vissa speciella aktiebolag återkommer jag i det följande. Invändningar har i allmänhet inte heller riktats mot alt verksamhet som bedrivs av enskild person i direktägd form eller genom handelsbolag eller av familjestiftelse lämnas utanför vinstdelningen. Anledningen till atl sä sker är atl verksamheten redan enligt nuvarande regler träffas av progressiv beskattning.

När det sedan gäller atl bedöma övriga förelagsformer finns del olika aspekter atl beakta. Bland dessa är konkurrensneutralitet, möjligheten alt ta emot koncernbidrag från förelag som omfattas av vinstdelningen och möjligheten alt använda sig av investeringsfondssystemet. Avsikten är alt koncernbidragen och investeringsfonderna skall kunna användas för resul-tatuljämning mellan koncernförelag och olika beskattningsår.

Från alla dessa utgångspunkter är det uppenbart atl de ekonomiska föreningarna bör omfattas av vinstdelningen. Av hänsyn till konkurrensneutraliteten bör även sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsbolag omfatlas. De senare kan f. n. inle använda investeringsfondssysiemet. En sådan möjlighet bör nu öppnas för dem. Motsvarande bör gälla aktiebolag och ekonomiska föreningar som innehar konventionellt taxerade fastigheter.

En ekonomisk förening är i beskattningshänseende all anse som kooperativ om den är öppen och i sina angelägenheter tillämpar lika röstrält. De kooperativa föreningarna har inget vinstsyfte i traditionell mening. Det kan sålunda inle hävdas att överskottet i deras verksamhet förstärker den privata makt- och förmögenhetskoncentralionen. Med hänsyn lill detta kan del i och för sig sättas i fråga om inte kooperativa föreningar borde undantas från vinstdelningen. Mot elt undanlag av detta slag lalar dock vad jag nyss anfört om konkurrensneutralitet, koncernbidrag och investe-

Prop. 1983/84:50 58

ringsfondssyslemet. Det finns också anledning att betona all en kooperativ förening kan minska underiagel för vinstdelning genom atl - i form av återbäring eller efteriikvider - dela ut sitt överskoll lill medlemmarna. Föreningen har nämligen full avdragsrätl för s.k. kooperativ utdelning. Statsrådet R. Carisson kommer senare denna dag all föreslå regeringen alt lagrådels yttrande inhämtas över ett förslag om kooperationens kapitalförsörjning. Enligt detta förslag skall en kooperativ förening fä avdrag även för utdelning på inbetalda insatser. Till skillnad mot vad som gäller i fråga om aktiebolag bör dessa uldelningsavdrag inte återföras vid vinstdelningen Gfr avsnitt 4.1).

Vid bedömningen av om kooperativa föreningar skall omfatlas av vinstdelningen bör vidare beaktas all såväl AP-fondens Qärde fondstyrelse som löntagarfondernas slyrelser kommer att ges möjlighet alt placera vinsldel-ningsmedel i kooperativa förelag (avsnitt 2.3.7). Det kan mot den bakgrunden inte anses orimligt atl de - åtminstone formellt - får bidra lill systemets finansiering. Tillräckliga skäl att undanta de kooperativa förelagen föreligger därför enligl min uppfattning inte.

Vid remissbehandlingen har anförts att investmeniförelag och andra förvaltningsförelag, dvs. förelag som uteslutande eller sä gott som uteslutande förvallar värdepapper e.d., intar en särställning vid bedömningen av kretsen av skattesubjekt. Förvaltningsföretagen kan nämligen varken lämna eller ta emot koncernbidrag och inte heller utnyttja investeringsfonds-systemet. Eftersom de inte själva bedriver någon egentlig näringsverksam-hel skulle det mol den angivna bakgrunden kunna hävdas alt de inle borde ingå i vinsldelningssystemet. En sådan lösning skulle dock vara förenad med väsentliga problem, eftersom karaktären av förvaltningsförelag inle nödvändigtvis är varaklig. Vidare förekommer värdepappersförvaltning även hos bolag som är rörelsedrivande, vilket skulle kunna medföra ojämnheter i beskaltningen. Förvaltningsföretagen bör därför ingå i systemet. Jag vill dock påpeka alt detta i många fall kommer all sakna praktisk betydelse eftersom vinstdelningens konslruktion medför att de normalt inte kommer att påföras någon skatt.

Ideella föreningar och stiftelser bedriver i vissa fall näringsverksamhet. De skiljer sig emellertid i åtskilliga hänseenden från de tidigare behandlade associationsformerna. Många av dem är i större eller mindre omfallning befriade från inkomstskatt. Deras verksamhet är inle inriktad på all främja enskildas ekonomiska intressen. I siällel skall resulialel av verksamheten användas för ett i stadgarna angivet - ofta allmännyttigt - ändamål. Mol bl.a. denna bakgrund finns det inle skäl all la med ideella föreningar och stiftelser i vinstdelningen. Verksamhet som bedrivs av stal och kommun direki bör av liknande skäl lämnas utanför vinstdelningen. Däremot saknas del anledning alt undanta aktiebolag endasl av den anledningen all aktierna ägs av staten eller av en kommun.

Vinsldelningsgruppen har föreslagit att livförsäkringsanstalter och all-

Prop. 1983/84:50 59

männyltiga bostadsföretag, liksom bostadsrättsföreningar o.d., inle skall omfattas av vinstdelningen. Gruppen motiverar detta med de speciella skalleregler som gäller för dessa förelag. Jag delar gruppens uppfallning på denna punkt. Vad särskilt gäller bostadsföretagen får undantagandel från vinsldelningsskali vägas in vid bostadspolitiska bedömningar. Även vissa andra juridiska personer bör enligt min mening lämnas utanför vinstdelningen, nämligen häradsallmänningar och andra juridiska personer som förvallar samfälligheter samt sådana bolag som är befriade från all annan inkomstskatt än kommunal inkomstskatt på faslighetsinkomster. Till sistnämnda kategori förelag hör Svenska Penninglotteriet AB och AB Tipstjänst.

Principerna för vinstberäkningen

Vinsldelningsgruppens förslag innebär all vinstdelningen grundas på företagets reala vinst. Denna beräknas med utgångspunkt i företagets statligt beskattningsbara inkomst genom att denna justeras i två hänseenden.

Försl omvandlas den beskattningsbara inkomsten till elt mer verkligt nominellt resultat. Detta sker genom alt avdrag för påförd kommunalskatt, förlustavdrag och s.k. stimulansavdrag återförs. Vidare återförs avsältning fill lagerreserv o.d. (vilkel blir en minuspost om reserven har minskat). Slutligen dras årets inkomslskall av.

Det nominella resultatet omvandlas sedan till ell reall resultat. Ett avdrag för årets inflation görs pä ingående lager, maskiner och andra invenlarier, monetära lillgångar (kassa, banktillgodohavanden, fordringar), årets nominella vinst och nyemitterat kapital. Vidare får avdrag göras för extra inflationsavskrivning på byggnader och markanläggningar. Elt tillägg görs för årets inflation pä ingående skulder (inkl. investeringsfond).

Flerlalel remissinstanser som yttrat sig i frågan anser atl del i och för sig är en fördel atl elt realt vinstbegrepp kommer lill användning. Från åtskilliga håll understryks dock de praktiska problemen. Det anförs också alt inflationsredovisning är en omdiskuterad fråga i många länder, atl någon enighet om metoderna inte uppnåtts och all den föreslagna metoden inte anknyter lill någon av dem som används. Den föreslagna metoden för inflationsjustering av fordringar och skulder anses emellertid i och för sig bällre än den som realbeskaltningsutredningen föreslog. Enligt realbe-skatlningsutredningens förslag skall en räntebetalning delas upp i en infla-lionskompensalionsdel och en realräntedel, varav endasl den senare påverkar beskattningsunderiaget. Förslaget innebär att fordringar ulan ränta eller med ränla understigande inflationstakten inte påverkar beskattningsunderiaget.

För egen del vill jag anföra följande.

Med hänsyn till vinstdelningens inriktning pä vinster över en viss nivå är del givetvis angelägel att använda elt vinstmått som så långt del är möjligt speglar del faktiska ekonomiska resultatet av företagels verksamhet.

Prop. 1983/84:50 60

Detta innebär till en början all sådana avdrag som i slimulanssyfte medges vid sidan av egentliga kostnadsavdrag inle bör få minska beskattningsunderlaget. Sådana avdrag är t.ex. investeringsavdrag och avdrag för utdelning på aktier. Inte heller bör skatteunderlaget få påverkas av resul-taireglerande ålgärder såsom lagernedskrivning. Eftersom vinstdelningen endasl bör avse den del av vinsten som återstår efter bolagsskall bör däremot avdrag fä göras för den pä beskattningsåret belöpande inkomstskatten.

Den nominella inkomstbeskattningen innebär all i viss utsträckning sådana vinster som inte är verkliga utan enbart en följd av inflationen träffas av beskattning. Detta motverkas till en del av möjligheten atl bilda obeskattade reserver. Å andra sidan innebär de reala inslag som finns i realisafionsvinstbeskatlningen alt verkliga vinster på belånade fasligheter kan undgå beskattning.

Enligt min mening bör ett realt vinstbegrepp ligga till grund för vinstdelningen. Vid den närmare utformningen måste här som i andra sammanhang en avvägning ske mellan principiella och praktiska överväganden.

Denna problematik illustreras redan av elt grundläggande spörsmål om tekniken. En principiellt riktig och lättbegriplig metod är nämligen att utgå från det egna kapitalel i företaget (sedan hänsyn har tagits till utdelningar och tillskott). I den män vinsten är större än vad som krävs för atl bibehålla del egna kapitalets reala värde föreligger en real vinst.

I praktiken möter emellertid en sådan beräkning åtskilliga problem. Som vinstdelningsgruppen framhållit bör en sådan jämförelse baseras på in- och utgående balansräkningar i vilka alla tillgångar och förpliktelser har tagits upp till sill marknadsvärde på balansdagen, omräknat till samma penningvärde. Att upprätta sådana balansräkningar är emellertid förenat med stora praktiska och principiella problem. De beräknade reala värdena kan inle användas i förelagels årsbokslut, eftersom lillgångar normalt inte får tas upp till högre belopp än anskaffningsvärdet. All grunda beräkningen på en real balansräkning av delta slag innebär vidare alt man inte gör någon skillnad mellan realiserad och orealiserad värdestegring, något som strider mol vedertagna beskattningsprinciper.

Del är därför - som såväl vinstdelningsgruppen som realbeskaltningsutredningen funnit - nödvändigt att utgå från det nominella resultatel och därefter göra de justeringar som föranleds av ändringar i penningvärdet.

När det gäller byggnader, invenlarier och lager överensstämmer i allt väsentligl realbeskaltningsutredningens och vinstdelningsgruppens meloder för inflalionsjuslering.

I den nominella inkomstbeskattningen dras utgifter för anskaffande av byggnader av genom värdeminskningsavdrag, vilka sammantagna motsvarar anskaffnings värdel fördelal på byggnadens beräknade livslängd. Vid en livslängd på tjugo år medges alltså avdrag som om 5% av byggnaden "förbrukades" varje är. I ett reall system bör i stället varje års resultat

Prop. 1983/84:50 61

belastas med ett belopp som motsvarar vad det skulle kosta all återställa den "förbrukade" delen. Värdeminskningsavdragen bör alltså beräknas på återanskaffningsvärdet. Vid en justering av det nominella resultatet innebär detta att ett extra värdeminskningsavdrag (inflationsavdrag) medges med skillnaden mellan etl reall och etl nominellt beräknat värdeminskningsavdrag. Återanskaffningsvärdet bör enligl min mening antas motsvara anskaffningsvärdet uppräknat efler förändringarna i det allmänna prisläget.

Motsvarande bör i princip gälla för maskiner och andra inventarier. Här tillämpas emellertid vid inkomstbeskattningen etl annal syslem för värdeminskningsavdrag. Detta innebär att avskrivning sker kollektivt för samtliga invenlarier. Vidare sker avskrivning i betydligt snabbare takt än för byggnader. Delta innebär all den för byggnader föreslagna metoden inle är lämplig. I siällel bör del exlra värdeminskningsavdragel beräknas på del skatlemässiga restvärdet på inventarierna (den oavskrivna delen) vid årets ingång och del senasle årets inflation. Jämfört med den för byggnader föreslagna metoden innebär det en viss tidigareläggning av inflalionsavdraget.

Om ell lager som har inköpls vid en viss tidpunkt ökar i värde i takt med inflationen, uppkommer vid en försäljning en nominell vinst. Någon real vinst har emellertid inte uppkommit. Som vinsldelningsgruppen funnit krävs därför en inflationsjustering genom ett avdrag beräknat pä lagrets värde och förändringen i penningvärdet.

När del gäller behandlingen av fordringar (inkl. kassa, bankmedel m.m.) och skulder föreligger en beiydande skillnad mellan realbeskaltningsutredningens och vinstdelningsgruppens förslag.

Realbeskaltningsutredningens förslag innebär - som tidigare nämnts -att räntor delas upp i en inflalionskompensation och en realränta. Endast den senare är avdragsgill/skallepliklig. Dock föreslås inle någon beskattning hos utgivaren resp. avdragsrätl hos mollagaren vid negativ realränta (vid fordringar ulan ränla eller med ränta understigande inflationen). Ulredningen motiverar detta med atl en beskattning av negativa realräntor — vilken frän teoretisk synpunkt är riktig - skulle välla alltför stora problem vid exempelvis ränlelösa län inom hushållssektorn.

Vinsldelningsgruppens förslag innebär alt man beräknar ett inflationsavdrag pä fordringar och etl inflationslillägg på skulderna. Så länge positiv realränta utgår kan della sägas bara vara en annan teknik alt återlägga den icke avdragsgilla/ej skattepliktiga infialionskompensationsdelen i den nominella räntan. Man uppnår emellertid en konsekvent behandling också av ränlelösa eller lågförräntade fordringar/skulder.

Vid remissbehandlingen har från åtskilliga håll kritik riktats mot realbeskaltningsutredningens förslag i detta hänseende. Bl.a. har man pekat pä att uppdelningen i inflalionskompensation och realränta är administrativt besvärlig och alt det bristande hänsynstagandet till negativa realräntor kan

Prop. 1983/84:50 62

ge utrymme för manipulationer, exempelvis genom atl monelära tillgångar placeras i lager över bokslutstillfällena.

Enligt min mening är den metod som vinsldelningsgruppen anvisal överlägsen realbeskaltningsutredningens modell. Etl avdrag bör alltså beräknas på grundval av fordringarna vid årets början och inflationen under det senaste året saml elt tillägg pä grundval av skulderna och inflationen. Som vinstdelningsgruppen föreslagit bör nominell vinst för året räknas som en fordran, liksom nyemitterat kapital, medan däremot utskiftat kapital behandlas som en skuld. Detta förslag är främst avsetl alt gagna expanderande förelag.

Under remissbehandlingen har uttalats alt inflationstillägget för skulder innebär en beskallning av icke realiserade vinster. Resonemanget synes vara baseral på uppfattningen all inflationslillägget på en skuld inle motsvaras av någon "verklig" intäkt. Låntagaren skulle därför kunna bli tvungen all låna pengar för all belala sin skatt.

För egen del vill jag först konstatera atl det nu återgivna resonemanget saknar fog såvitt gäller skulder med ränta överstigande inflationstakten, I dessa fall är det bara fråga om alt korrigera del redan medgivna ränteavdraget lill etl realt avdrag. Enligt min mening är emellertid resonemanget inte heller hållbart i fråga om ränlelösa län eller lån med låg ränla. Den verkliga innebörden av elt räntelösl lån i inflalionslider är att låntagaren får en del av sin skuld efterskänkt. Jag kan inte finna annat än atl denna skuldminskning ulgör en realiserad inkomst för låntagaren.

Av vad jag nu anfört följer att inflationslillägget pä skulder inte skall sammanblandas med beskattning av värdestegringsvinster. En sådan beskattning kan, om den riktar sig mol egendom som fortfarande är i den skatlskyldiges ägo, otvivelaktigt komma i strid med realisalionskrileriet. I underiagel för vinstdelningen finns dock inte några orealiserade värdesteg-ringsvinsier.

Med hänsyn lill de begränsningar som föreligger i den nominella beskattningen vid avyttring av fast egendom och aktier samt till att utdelning på aklier i viss omfattning är skattefri bör någon infiationskorrigering inte ske på grundval av mark och aklier som inle ulgör lagertillgångar.

Fribelopp — skattesats — avdragsrätl

Som nyss nämnts lar vinsldelningen sikle pä vinsler över en viss "normalnivå", vilket innebär att den reala vinsten skall delas upp i en normalvinst och en övervinst. Vinsldelningsgruppen har som beteckning för norrnalvinslen använt termen fribelopp och föreslagit all underiagel för vinstdelningsskalten skall utgöras av den reala vinslen minskal med etl fribelopp, motsvarande 6% av förelagels lönesumma eller 500000 kr. Skallen föresläs uppgå lill 20% av underiagel och vara avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Flera remissinslanser har uttalat atl fribeloppet bör beräknas med ut-

Prop. 1983/84:50 63

gångspunkt i företagels egna kapital eller alt en sådan beräkning i vart fall bör få ske alternativt. Frän något håll har anförts att det lönebaserade fribeloppet synes väl högt. Beträffande skattesatsen har frän ett par håll anförts att den synes otillräcklig i vart fall om vinstdelningsskallen är avdragsgill, något som också ifrågasatts. Åtskilliga remissinstanser, som i och för sig anser sig kunna godta förslaget, påpekar att systemet bör bli föremål för utvärdering.

För egen del får jag anföra följande.

Som vinsldelningsgruppen och flera remissinslanser har uftalat kan det egna kapitalet sägas utgöra en naturiig utgångspunkt för att beräkna en normalvinst. Man stöter emellertid här på samma svårigheter som vid försök att beräkna det reala resultatet som den reala ökningen av det egna kapitalel. En sådan melod är inte genomförbar. Inte heller är det - som gruppen funnit - en användbar metod all grunda korrigeringarna på ell högre procenttal än den verkliga inflationen. Detta skulle nämligen i vissa fall kunna öka det reala resultatel i stället för all la undan en del därav.

I direktiven nämns som en tänkbar beräkningsgrund förädlingsvärdet i förelaget, dvs. löner, räntor och vinst. Atl faslslälla ränlenetiot ger upphov lill beiydande svårigheter. Till detta kommer atl den dominerande delen av förädlingsvärdet normalt består av löner. Som vinstdelningsgruppen funnit lalar därför övervägande skäl för att beräkna fribeloppel med utgångspunkt endasl i lönesumman. Den i och för sig tilltalande lösningen all knyta fribeloppel lill anlalel anslällda bör av praktiska skäl inle komma i fråga.

Den valda konstruktionen innebär en fördel för sysselsätlningsintensiva förelag medan andra drag i systemet - all avdrag för avsältningar lill investeringsfond inte återförs och alt inkomstbeskattningens generösa avskrivningsregler för inventarier godtas - gynnar expansiva förelag. Sädana förelag som inle tillhör någon av dessa kategorier kommer däremot alt belastas i högre grad.

Vinsldelningsgruppen har grundat sitt förslag till fribelopp - 6% av lönesumman - på all lönesumman och del egna kapilalet i industrisektorn uppgår till ungefär lika stora belopp och att de börsnoterade industriföretagens utdelningar ryms inom denna ram. Genom den reala beräkningen och fribeloppet blir således vinsldelning för ell genomsnitlsföretag aktuell försl sedan förelagels reala kapacitel bevarats och aktiemarknadens utdelningskrav har kunnat tillgodoses. Enligl min mening innebär detta en rimlig avvägning.

Av administrativa skäl är det påkallat atl vinsler under ell visst lak hell undanlas frän vinstdelningen genom ell fasl fribelopp. Jag kan ansluta mig lill det föreslagna beloppet 500000 kr.

Frågan om skaltesalsenoch avdragsrällen för vinstdelningsskalten mäsle enligl min mening ses i ell sammanhang. Jag finner vinstdelningsgruppens förslag väl avvägda.

Prop. 1983/84:50 64

Som vissa remissinslanser anfört är del naturiigt atl ett nytl syslem kan behöva bli föremål för en utvärdering och förnyad prövning efter någon lid, varvid de vunna erfarenhelerna kan föranleda jämkningar i reglerna.

2.2.3 Särskilda frågor Koncernfrågor m.m.

Vinstdelningsgruppen har föreslagit alt företag mellan vilka intressegemenskap råder skall tillgodoräknas högst etl fast fribelopp. Härmed avses moder- och dotterföretag eller förelag under i huvudsak gemensam ledning.

I flera remissyttranden har påpekats svårigheterna all avgöra när intressegemenskap föreligger. Vidare har önskemål framställts om siörre möjligheter till vinstutjämning inom koncerner än reglerna om koncernbidrag medger. Slutligen har framhållits atl särskilda komplikationer uppkommer när elt aktiebolag är delägare i ett handelsbolag.

Det är uppenbart alt del fasta fribeloppet om 500000 kr. - i avsaknad av någon form av koncernregel - skulle innebära alt del blev fördelaktigt atl dela upp verksamheten pä formellt fristående företag. En regel som tar sikte på företag som ingår i en grupp är därför nödvändig. Vinstdelningsgruppens förslag anknyter lill det inlressegemenskapsbegrepp som f. n. används vid bl. a. lagervärdering. Jag anser delta vara en lämplig lösning.

Inom inkomstskaltesystemet lilläls genom reglerna om koncernbidrag under vissa förulsällningar en uljämning av vinsterna inom koncernen. Dessa regler bör som vinsldelningsgruppen föreslagil fä verkan även inom vinstdelningssysiemet. Det skulle i vissa fall också kunna vara till fördel för företagen alt kunna lämna koncernbidrag i särskild ordning för vinsl-delningsskallens del. Båda de lösningar som är länkbara - atl göra en gemensam beräkning av skatteunderlaget och all tillåta särskilda koncernbidrag i vinsldelningssystemet - skulle emellertid medföra sädana administrativa komplikationer all de mäsle avvisas.

När det gäller handelsbolag bör som jag tidigare anfört handelsbolag med endasl enskilda personer som delägare lämnas utanför vinstdelningen. När det däremot gäller handelsbolag där någon av delägarna är elt aktiebolag eller annal företag som omfatlas av vinsldelningssystemet är della inte möjligt. Om l.ex. flera aktiebolag bildar etl handelsbolag för genomförandet av ell projekl, bör naturligtvis deras vinst pä denna verksamhet medräknas vid vinsldelningen.

Delägarskap i elt handelsbolag kan ha olika inriktning. 1 det nyss nämnda exemplet är det fråga om all bedriva den normala verksamheten i samarbete med etl eller flera andra förelag. I andra fall kan del närmast vara fråga om en kapitalplacering. Någon skarp gräns mellan de olika formerna torde inte kunna dras. En enhetlig behandling är därför nödvändig.

Prop. 1983/84:50 65

En handelsbolag ulgör en självständig juridisk person med egen inkomst och egna lillgångar och skulder. Handelsbolaget är emellertid inte något skallesubjekt utan dess verksamhet beskattas hos de olika delägarna på ungefär samma säll som om de själva hade bedrivil verksamheten i fråga. I den beskattningsbara inkomsten hos etl aktiebolag eller en ekonomisk förening ingår således eventuell inkomst som förelaget erhållit i egenskap av delägare i etl handelsbolag. Handelsbolagets inkomst kommer därigenom automatiskt atl ingå i underiagel för vinsldelningen. De ålerföringar som skall ske av vissa avdrag och reserveringar skall grundas även på förhållandena i handelsbolaget.

Som påpekats av några remissinstanser har vinstdelningsgruppen inte närmare diskuterat hur del lönebaserade fribeloppel och inflationskorrigeringarna skall beräknas för företag som är delägare i handelsbolag. Vad gäller fribeloppet bör enligl min mening en delägare få tillgodoräkna sig den del av handelsbolagets lönekostnader som belöper pä den egna andelen av handelsbolagets resultat. Ett aktiebolag som tar upp 25% av etl handelsbolags inkomst eller förlust i sin deklaration bör alltså - vid beräkning av det lönebaserade fribeloppel - fä inräkna 25% av handelsbolagels lönekostnader.

Den nu redovisade principen bör tillämpas även vid inflationskorrigeringen. Förelaget bör således få den på resultalandelen belöpande delen av elt inflationsavdrag baseral på handelsbolagets byggnader, inventarier och monetära tillgångar och etl inflationslillägg baseral på dess skulder.

Internationella frågor

Vinstdelningsgruppen har inle föreslagit några särskilda regler för förelag som bedriver verksamhet såväl i Sverige som ullandel eller koncerner som består av företag såväl i Sverige som i utlandet.

Vid remissbehandlingen har del framhållits all del i fråga om koncerner i praktiken finns myckel begränsade möjligheter all ingripa mol överförande av vinsler mellan Sverige och ullandel genom oriklig prissättning. Frågan om behandlingen av svenska förelag med verksamhet i utlandet har också tagils upp i något yttrande.

Verksamhet i flera länder kan ske i olika former. Ell svenskt aktiebolag kan driva verksamhet utomlands antingen direkt eller genom etl i del landet bildal dotterbolag. Vilket alternativ som väljs kan naturligtvis bero pä olika faktorer. Det kan dock vara naturligt att anla alt del vanligaste är alt verksamheten drivs direki av del svenska bolagel, dvs. i filialform, om del rör sig om ell lidsbegränsal engagemang l.ex. inom byggnads- eller anläggningsområdet. Motsvarande kan gälla när verksamheten är av ringa omfallning. Avser företaget atl anskaffa en fabriksanläggning inom tillverkningsindustrin eller bygga upp en permanent försäljningsorganisation torde detta oftare ske genom bildande av en särskild - i det landet hemmahörande - juridisk person (dotterföretag). 5 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 50. Bilaga A

Prop. 1983/84:50 66

Mol denna bakgrund framstår den gränsdragning som vinsldelningsgruppens belänkande innebär, nämligen att vinstdelningen får omfatta svenska aktiebolag m.m. oavsett om de driver verksamhet i Sverige eller utomlands, som en rimlig avvägning. Omvänt gäller all verksamhel som utländska juridiska personer bedriver i Sverige omfattas av vinstdelningen endast om den bedrivs genom ell svenskl dotterföretag.

I inkomslskattelagstiftningen och dubbelbeskattningsavtalen finns regler som ger möjligheter lill ingripanden mot oriktig prissättning inom koncerner. Mol denna bakgrund kan jag inte dela den bedömning som vissa remissinstanser gör av riskerna för att skatteunderlaget skall nedbringas genom sådana ålgärder. Härtill kommer all skattebelastningen pä bolagsinkomster på många häll utomlands kommer atl vara väl så hög som i Sverige även efler införandel av vinstdelningsskatten.

Återstår så alt la ställning lill om den skatlemässiga behandlingen av inkomst från utlandet bör påverka underiagel för vinstdelningen. I vinstdelningsgruppens förslag är den slalligl beskattningsbara inkomsten även i dessa fall utgångspunkt för beräkningen av underiagel för vinsldelningen. Gruppen diskuterar inte närmare om underiagel bör justeras om förelagets inkomst 1. ex. beskattas också i utlandet.

Elt svenskt företag är enligt svenska interna skatteregler skattskyldigl för all inkomst oavsett om den intjänats i Sverige eller utomlands. Del förhållandet all utländsk inkomst, l.ex. vinst från entreprenad i ullandel eller räntor eller royaliy frän ullandel, beskattas även i ursprungslandet inverkar således i princip inte på den svenska laxeringen. Det är emellertid givet atl en generell internationell dubbelbeskatlning av della slag skulle försvåra handel och annat ekonomiskt samarbete mellan olika länder. Regelsystem har därför införts i syfle all undvika eller lindra dubbelbe-skatlningen. Tre huvudmetoder kommer därvid lill användning, nämligen credil of lax-metoden, exempt-meloden och omkoslnadsmetoden. För ell svenskt förelag innebär credil of lax-metoden atl den utländska skatt som belöper på den utländska inkomsten får räknas av mot företagels svenska inkomstskall. Vid tillämpning av exempt-meloden undanlas den utländska inkomsten från beskallning i Sverige, Är omkoslnadsmeloden tillämplig behandlas den utländska skallen som en driftkostnad vid inkomsttaxeringen i Sverige.

Ett svenskl förelag kan begära avräkning (credil) för utländsk skall med stöd av antingen regler i dubbelbeskattningsavtal eller interna svenska skalleregler. Skalteavräkningen påverkar inle laxeringen, utan företagel laxeras statligt och kommunalt för såväl svenska som utländska inkomster. Vid debiteringen avräknas dock eventuell utländsk skatt frän den statliga inkomstskatten och - om statsskatten är lägre än den utländska skatten - från den kommunala inkomstskatten.

Exempt-meloden förekommer i två varianter. Vid den ena ("ordinarie exempl") skall den i utlandet bedrivna verksamheten inte taxeras i Sveri-

Prop. 1983/84:50 67

ge. Förelaget måste därför i sin självdeklaration eliminera samtliga (i årsredovisningen medtagna) intäkter och kostnader som hänför sig till utlandsverksamheten. Den beskattningsbara inkomsten kommer därigenom atl spegla endasl den svenska verksamheten. Vid den andra varianten ("alternativ exempl") laxeras förelaget i Sverige även för den utomlands bedrivna verksamheten. Den på den sammanlagda inkomsten beräknade skallen sätts ned med den del därav som belöper på den utländska inkomsten.

Vid tillämpning av omkoslnadsmetoden taxeras den utländska inkomsten både i utlandet och Sverige. Vid taxeringen i Sverige är dock den utländska skatten avdragsgill. Avdraget eliminerar inte dubbelbeskattningen men innebär en viss lindring i denna.

Är credil of lax-metoden tillämplig kommer således förelagels till stailig inkomstskatt beskattningsbara inkomst att grundas på all inkomst som företagel haft oavsett om verksamheten bedrivits i Sverige eller i ullandel. Lindras dubbelbeskallning genom omkoslnadsmetoden ingår den utländska inkomsten efler skall i den beskattningsbara inkomsten. Skall "ordinarie exempl" tillämpas påverkar den utländska verksamheten över huvud laget inte laxeringen i Sverige. Vid "alternativ exempl" ingår den utländska inkomsten i den beskattningsbara inkomsten på samma sätt som vid credil of lax.

Av del anförda följer atl - såvida underiagel för vinsldelningen baseras på den beskattningsbara inkomsten - vinstdelningsskatten normall blir siörre om den internationella dubbelbeskattningen undviks genom credil of lax-metoden än om omkoslnadsmeloden eller - i synnerhet - den ordinarie exempt-meloden används. Enligt min mening kan det dock inte komma i fråga att justera företagets beskattningsbara inkomster i syfte att eliminera skillnader hos olika metoder för undvikande av dubbelbeskatlning. En sådan ordning skulle i alltför hög grad komplicera vinsldelningssystemet. Till delta kommer all den utländska inkomst, som kan bli föremål för dubbelbeskattning, normalt ulgör en myckel liten del av förelagets totala inkomst. Jag anser därför atl den beskattningsbara inkomsten skall utgöra utgångspunkt för vinsldelningen oavsett vilken melod för undvikande av dubbelbeskallning som tillämpats. Likaså bör inflationskorrigeringarna baseras på företagets samtliga tillgångar och skulder och hela årsvinst även om en viss del av dessa poster kan anses hänförlig lill verksamhel som förelaget bedriver utomlands.

Vinstdelningsskatlen bör i dubbelbeskattningssammanhang anses som en statlig inkomstskall. Fråga uppkommer om i vad mån vinstdelningsskatten skall få bli föremål för avräkning mol utländska skatter. Enligt min uppfattning bör sådan avräkning medges endast med slöd av dubbelbeskattningsavtal. De interna avräkningsreglerna bör liksom f.n. enbart ta sikle pä den "vanliga" slatsskallen och kommunalskatten. Nedsättning av vinstdelningsskatten lill följd av ell dubbelbeskattningsavtal som bygger

Prop. 1983/84:50 68

pä "alternativ exempl" bör likaledes tillåtas bara om vinstdelningsskallen omfattas av avtalet.

Beskattningsårets inkomstskatt

Underlaget för vinstdelningen skall minskas med den inkomslskall som belöper pä beskattningsåret. I normalfallet torde detta avdrag kunna beräknas utan större svårigheter. Problem kan dock uppkomma om företaget bedriver verksamhet på olika ställen i landet eller i ullandel. I sistnämnda fall måste, som påpekats i några remissyttranden, ställning tas lill i vad mån utländsk skatt skall beaktas vid beräkningen av skatteavdraget. En ytteriigare fråga som måste lösas i delta sammanhang är vilka regler som skall gälla om den av företaget deklarerade inkomsten ändras av taxeringsmyndigheterna.

Vad gäller företag med verksamhel på olika slällen inom Sverige kan till en början konstateras all den taxeringsnämnd som svarar för den statliga laxeringen i regel också taxerar förelaget kommunalt i samtliga kommuner i hemortslänel. Den statliga och kommunala inkomstskatt som följer av dessa taxeringar torde därför vara relativt enkel att fastställa. Större förelag bedriver emellertid ofta verksamhel i flera län. En riklig beräkning av kommunalskattens storiek måste dä grundas på den beskattningsbara inkomstens fördelning pä olika kommuner (och eventuellt församlingar) och den exakta kommunala skattesatsen (inkl. landstings- och församlingsskall) på varje ort. En sådan beräkning ger dock enligl min mening upphov lill ell merarbete som inle står i rimlig proportion till behovet av precision. Av praktiska skäl bör därför kommunalskaiteavdraget beräknas på grundval av en antagen kommunal skattesats av 30%. Ett företag vars beskattningsbara inkomst uppgår till I milj.kr. bör alltså - oavsett faktisk skattesats - vid beräkningen av underlaget för vinstdelningen få avdrag för kommunalskatt med 300000 kr.

Jag är medveten om atl mitt nu redovisade förslag kan lyckas otillbörligt gynna förelag med verksamhel i lågskattekommuner. Avdraget för kommunalskatt kan då överstiga den kommunalskall som företaget verkligen betalar. Med tanke bl. a. på att skattesatsen för vinslskallen endasl är 20% synes dock, som nyss antytts, denna effekt försumbar. Förslagel kan också ses som provisorium till dess frågan om den kommunala taxeringen av juridiska personer får sin definitiva lösning.

Det av vinstdelningsgruppen föreslagna avdraget för beskattningsårets inkomslskall avser endasl svensk inkomslskall. Denna begränsning skulle leda lill elt omoliveral lågi avdrag i de fall då förelagels svenska inkomstskatt nedsatts genom avräkning av utländsk skall. Den omsländighelen atl svensk inkomstskatt "bytts ut" mot utländsk skatt bör rimligen inte höja vinstdelningsunderlaget. Vid beräkningen av detta underlag bör man alltså även i avräkningsfallen utgå från att företaget har atl betala full statlig och kommunal inkomstskatt.

Prop. 1983/84:50 69

Regeringen aviserade i våras en sänkning av den statliga skattesatsen för bl.a. aktiebolag från nuvarande 40% lill 32%. Om detta förslag genomförs får samtliga företag som omfatlas av vinstdelningen 32% som skattesals vid den statliga laxeringen. Med hänsyn till delta och till vad jag nyss anfört om avdraget för kommunal inkomslskall kan avdraget för beskattningsårets inkomstskatt bestämmas till summan av 32% av företagets till slallig inkomstskatt beskattningsbara inkomst och 30% av förelagels lill kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst (i en eller flera kommuner). Avdragsberäkningen påverkas inte av den faktiska kommunala skallesatsen eller av förekomsten av utländska skaller.

Det underiag för vinsldelning som företaget redovisar för taxeringsnämnden är självfallet baseral på bl.a. det skatteavdrag som följer av företagels deklarerade statligt och kommunalt beskattningsbara inkomster. Det är emellertid inte säkert alt inkomstskatledeklaralionen godtas. Varje avvikelse frän deklarationen kan i sin tur påverka såväl utgångspunkten för beräkning av vinsldelningsunderlaget (den statligt beskattningsbara inkomsten) som skatteavdraget. Anlag exempelvis atl laxerings-nämnden vägrar förelaget avdrag för viss representation. Ändringen medför en höjning av både den statliga och den kommunala laxeringen med 10000 kr. Höjningen ökar den statligt beskattningsbara inkomsten med lOOOO kr. samfidigt som skatteavdraget blir (62% av lOOOO =) 6200 kr. större. Underiagel för vinsldelningen skall därtor höjas med (10000 - 6200 = ) 3 800 kr. Vid fastställande av underiagel måste taxeringsnämnden således beakta samtliga under taxeringsperioden gjorda avvikelser på in-komslskallesidan.

Förelagels inkomsttaxering kan ändras även efter del att taxeringsnämnden avslutal sitt arbete. Även i sådana fall är del nödvändigt all besluta om konsekvensändringar för vinstdelningsskattens del. Ändringen bör komma lill slånd samtidigt som laxeringsändringen. För alt garantera della bör skatledomslolarna ges behörighet atl även ulan särskilt yrkande besluta om den ändring i vinsldelningsunderlaget som direkt föranleds av en höjning eller sänkning av förelagels inkomsttaxering.

Resultatutjämning mellan åren

Vinstdelningsgruppen har ansett alt investeringsfondssysiemet och möjligheten atl variera avskrivningarna på invenlarier bör utgöra det huvudsakliga ulrymmet för résullalutjämning i vinstdelningssyslemel.

I ålskilliga remissyttranden har anförts att de föreslagna möjlighelerna är. otillräckliga, särskilt för vissa typer av företag.

Som vinstdelningsgruppen funnit är det inte möjligt atl låta förlustavdragen vid inkomstbeskattningen få verkan även vid beräkning av underiagel för vinstdelningsskalt. Delta underlag grundas nämligen på företagels re-sullal även om della är negativt, Ell beaktande av år då underiagel under-sliger fribeloppet skulle därför förutsätta en särskild föriustutjämning inom

Prop. 1983/84:50 70

vinsldelningssystemet. En sådan ordning kan av administrativa skäl inte komma i fråga.

Inte heller de andra varianter som vinstdelningsgruppen pekat på, nämligen all införa någon form för förskjutning av en del av underlaget för skallen eller alt medge restitution av vinstdelningsskalt, erbjuder en framkomlig väg.

Reglerna för avskrivning av inventarier får allmänt sett sägas ge etl betydande utrymme för resultalreglering. Ännu siörre möjligheter i detta hänseende erbjuder investeringsfondssysiemet som tillåter avsättning med upp lill 50% av årsvinsten (före avsättningen och före skatt). Jag anser därför atl något system därutöver för résullalutjämning vid vinsldelningen inle är påkallat. Som vinstdelningsgruppen föreslagil bör emellertid möjlighet lill investeringsfondsavsällningar i sammanhanget öppnas för fasfig-hetsförelagen och ömsesidiga skadeförsäkringsbolag, vilka nu är uteslutna från fondsystemet. Med hänsyn till särskilda regler för inkomstbeskattningen som gäller för investmeniförelag och andra förvaltningsföretag bör emellertid systemet inte utvidgas till atl omfatta dessa förelagskategorier.

Administrativa frågor

Vinsldelningsgruppen har föreslagil atl underiagel för vinstdelningsskalten skall bestämmas av taxeringsnämnden och alt skallen skall uppbäras i samma ordning som inkomstskatten.

Remissinstanserna har inte haft några invändningar häremot men invänt all sanklionssystemel (skattetillägg och förseningsavgift) inte är avpassat för vinstdelningsskalten. I sammanhanget har också framhållits att den nya skallen komplicerar ell redan besvärligt skattesystem och innebär en administrativ belastning.

Enligt min mening är del från administrativa synpunkler en lämplig ordning alt förfarandet i fråga om vinstdelningsskatlen sä nära som möjligt anknyter lill inkomsttaxeringen. Det är givelvis oundvikligt all en ny skatt - oavsett hur den utformas - medför merarbete. Genom den nära anslutningen lill ett befintligt förfarande och genom att adminislraliva hänsyn har tagits vid utformningen av skatten sä långt delta har varil möjligt synes dock detta merarbete bli av rimlig omfattning.

Beträffande det skatteadministralivä sanklionssystemel kan jag hysa förståelse för remissinstansernas invändningar. Behovel av atl tillämpa reglerna om skattetillägg måste också bedömas som begränsat eftersom de belopp, som skall ligga till grund för vinstdelningen, väsentligen hämtas från uppgifter som lämnas redan för inkomstbeskattningen. Åtminstone inledningsvis anser jag därför atl reglerna om skattetillägg och förseningsavgift inle behöver göras tillämpliga på vinstdelningsskalten. Jag vill emellertid i sammanhanget påpeka all ell motsvarande undantag inte bör göras i fråga om mer kvalificerade former av oriktigt uppgiftslämnande. Skatte-brotlslagen (1971:69) bör därför göras tillämplig även på vinstdelningsskalten.

Prop. 1983/84:50 71

2.3 Organisationen

2.3.1 AP-fondens tillkomst och juridiska status

AP-fonden bildades i samband med att lagstiftningen om allmän tilläggspensionering genomfördes är 1959. Bestämmelser om AP-fonden finns i reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning (APR) och i 4 kap. 3§ lagen (1981:691) om socialavgifter. Enligt sistnämnda bestämmelse skall ATP-avgifterna föras lill AP-fonden, med vars lillgångar kostnaderna för ATP skall täckas.

Pensionssystemet har karaktären av. etl fördelningssystem, dvs. varje års utgifter för pensionerna skall i princip bestridas med årets avgiftsuttag. Enligl förarbetena (prop. 1958: 55 resp. 1959: 100) skall dock avgiftsuttagen vara sä avvägda alt de utöver finansieringen av de löpande pensionsulbe-lalningarna också kan leda till en betydande fonduppbyggnad. Syftel med fonden är dels atl klara tillfälliga påfrestningar i pensionssystemet, dels alt möjliggöra en ökad kapitalbildning i samhället.

Förvaltningen av fonden uppdrogs från början åt tre fondslyrelser benämnda första, andra och tredje fondstyrelserna. Efler riksdagsbeslut är 1973 inrättades, i samband med atl AP-fonden fick rätt atl placera medel i aklier, fjärde fondstyrelsen fr. o. m. år 1974.

Till sin rättsliga karaktär är AP-fonden en särskild institution vars organisation och verksamhet är exklusivt reglerad i APR. I konstitutionellt hänseende utgör AP-fondens lillgångar statliga medel som i lag avsalls lill särskild förvaltning (jfr 9 kap. 8 8 regeringsformen). Della sammanhänger med att ATP-avgifterna trots beteckningen avgifter får anses ha karaktär av skatt och att förvaltningen av medlen är offentligrällsligt reglerad. Fondens tillgångar får användas endast pä del sätt som föreskrivs i APR och de kan inle las i anspråk av staten för något annal ändamål än som anges där. Fonden företräds utåt av resp. fondstyrelse såvitt avser de medel som styrelsen förvaltar. Styrelserna kan i viss ordning delegera beslutanderätten till enskilda ledamöter eller hos styrelserna anslällda tjänstemän.

2.3.2 AP-fondens reglemente

I APR finns bestämmelser om AP-fondens förvaltning.

Fonden förvaltas av fyra styrelser. Första, andra och tredje fondstyrelserna har var och en nio och fjärde fondstyrelsen tolv ledamöter och lika många suppleanter. De förordnas av regeringen för en lid av tre är, delvis efter förslag av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. I reglementet finns för varje fondstyrelse angivet hur mänga ledamöter som skall föreslås av vardera sidan. Föreskrifter om vilka organisationer som har förslagsrätt ges i kungörelsen (1973:504) om förslag pä ledamöter i styrelserna för allmänna pensionfonden, m. m.

För första-tredje fondstyrelserna finns elt gemensamt kansli, som förestås av en för dessa styrelser gemensam verkställande direktör. Fjärde fondstyrelsen har ett eget kansli och egen verkställande direktör.

Prop. 1983/84:50 72

Riksförsäkringsverket (RFV) uppbär de avgifter som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och lagen om socialavgifter skall betalas av arbetsgivare och försäkrade för atl bekosta ATP. Medlen överförs till AP-fonden enligt föreskrifterna i 2 8 APR.

Till första fondstyrelsens förvaltning förs lilläggspensionsavgifter som erläggs av arbetsgivare inom den offentliga sektorn samt av bolag och andra associationer i vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfäl-lighel har etl bestämmande inflylande.

Till andra fondstyrelsens förvaltning förs tilläggspensionsavgifter som erläggs av större förelag inom den enskilda sektorn.

Till tredje fondstyrelsens förvaltning överförs övriga lilläggspensionsavgifter.

För fjärde fondstyrelsens del finns inga regler om direki överföring av avgifterna. I stället gäller all fjärde fondstyrelsen får rekvirera medel hos RFV efter hand som behov uppstår. Det belopp som styrelsen får rekvirera har höjts efler hand och uppgår f.n. lill 1850 milj. kr. Totalt har fjärde fondstyrelsen rekvirerat ca 2840 milj. kr. omräknat i årets penningvärde (1983), dvs. i genomsnitt ca 320 milj. kr. per är.

De medel som fjärde fondstyrelsen rekvirerar belastar proportionellt första-tredje fondstyrelserna med ledning av behållningen enligl senaste balansräkning.

Till resp. fondslyrelses förvaltning förs också avkastningen på de förvaltade medlen. För fjärde fondstyrelsen gäller dock att 80% av avkastningen skall överföras lill de övriga fondstyrelsernas förvaltning och fördelas dem emellan efter samma grunder som gäller vid Qärde fondstyrelsens rekvisition av medel från RFV.

Pensionsutbetalningar och kostnader för RFV:s och försäkringskassornas administration av tilläggspensioneringen skall läckas av de tre första fondstyrelserna i proportion lill deras kapitalbehållning vid utgången av närmast föregående år.

1 11 § APR anges de allmänna krav som ställs pä fondstyrelsernas förvaltning av medel. Styrelserna skall, inom ramen för vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken och med beakiande av kredilmarknadens funktionssätt, förvalta AP-fonden på elt sådant sätt atl den blir lill största möjliga gagn för ATP-försäkringen. Placeringen av fondmedel skall bl.a. tillgodose kraven på god avkaslning och tillfredsställande betalningsberedskap samt riskbegränsning.

Vid årsskiftet 1982/1983 förvallade första-tredje fondstyrelserna 195 miljarder kr. Kapitalförvaltningen avser dels obligationer (ca 75%). dels förlags- och reverslån (ca 20%), huvudsakligen till kommuner, landsting och ett antal s.k. mellanhandsinstitut. Härutöver refinansierar första-lredje fondstyrelserna de äterlån hos bankerna som en arbetsgivare kan beviljas på grund av inbetalningar av ATP-avgifter. Av del förvaltade kapitalel har 2/3 gäll lill staten, komrriunerna och bostadssektorn, 1/4 lill

Prop. 1983/84:50 73

det industriella näringslivet och återstoden till kraftverksbyggande och till lantbruk.

Fjärde fondstyrelsen får placera medel i aktier i svenska aktiebolag med undantag av banker och försäkringsbolag saml i konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning utgivna av svenska aktiebolag med angivna undanlag.

Det samlade värdel av fjärde fondstyrelsens värdepapperstillgångar uppgick vid senasle årsskiftet lill 3654 milj. kr. (värderade lill aktuellt marknadsvärde). Därlill kan läggas nettovärdel av likvida lillgångar på drygt 200 milj. kr. Värdel på fondens aktieportfölj svarar i grova drag mot 2,5% av del samlade börsvärdel.

Regeringen förordnar för varje fondstyrelse fyra revisorer atl granska förvaltningen. Två av revisorerna ulses efter samråd med de organisationer som äger rätt all föreslå ledamöter i fondstyrelsen och en på förslag av bankinspektionen.

Sedan revisionsberättelsen avgivils skall fondstyrelsen överlämna denna tillsammans med förvaltningsberättelse, resultaträkning samt balansräkning till regeringen som har all avgöra frågan om fastställande av balansräkningen. Något förfarande där ansvarsfrihet för förvaltningen beviljas fondstyrelserna förekommer alltså inte.

2.3.3 Lönlagarfondslyrelser i ATP-systemet

Fondgruppens förslag innebär alt löntagarfonderna ingår i AP-fonden och ges formen av särskilda fondslyrelser.

Remissinstanserna har ganska genomgående slälll sig positiva till den valda konstruktionen. RFV uttrycker tveksamhet huruvida löntagarfondstyrelsernas förvallade medel verkligen skall ingå som fullvärdig del i AP-fondens förmögenhet.

För egen del vill jag anföra följande.

Etl av de grundläggande motiven bakom tillskapandet av lönlagarfonder är atl förslärka löniagarinflytandet i näringslivel genom medägande. En naturiig utgångspunkt vid valet av förvaltningssystem för fondmedlen är därför alt de organ som anförtros förvaltningen av medlen får en nära anknytning till lönlagarna. Systemet bör vara neutralt i den meningen aft del inte gynnar vissa grupper av löntagare framför andra: De nyä organen bör också på elt smidigt säll och ulan onödiga störningar kunna infogas bland andra kapilalförvaltande organ på marknaden.

Etl annal motiv för alt införa lönlagarfonder är alt dessa kan bidra lill en förstärkning av ATP-syslemel, som kommit all urholkas lill följd av utvecklingen på 1970-talel.

Mot denna bakgrund ter det sig naturiigt all i första hand söka utnyttja del system som redan finns för förvaltningen av avgifterna lill allmän tilläggspension, dvs. AP-fonden. En sådan lösning ger också möjlighet till en viss flexibilitet i aktieplaceringarnas volym. Medel som inle tas i an-

Prop. 1983/84:50 74

språk av löntagarfondslyrelserna kan nämligen förvaltas inom andra delar av ATP-syslemel. Därtill kommer att den tillfälliga vinslskallen enligl redan tidigare fattade beslut skall föras till AP-fonden.

Knyts lönlagarfonderna lill ATP-syslemet kan avkastningen på löniagar-fondskapitalel användas för framtida pensionsutbetalningar. Behovet av atl finansiera dessa genom alt yilerligare belasta företagens lönekostnader minskar därmed i motsvarande grad. Genom en sådan koppling till pen-sionsutbelalningarna anknyts löntagarfonderna till den enskilde löntagarens ekonomi.

Vid elt inlemmande av löntagarfonderna i ATP-systemet ges dessa en organisatorisk form som är väl beprövad. De kan vidare ges en självständig ställning samtidigt som de inordnas under statsmakternas lagstiftande myndighet. Goda skäl talar således för alt löntagarfonderna knyts lill AP-fonden och ges formen av särskilda fondstyrelser. Därmed kommer alla medel som flyter in till AP-fonden all i sin slutliga användning kunna nyttjas för pensionsutbelalningar. I ekonomiskt avseende innebär en sådan konslruktion en förstärkning av ATP-syslemel. De av lönlagarfondstyrelserna förvaltade medlen utgör en fullvärdig del av AP-fondens samlade förmögenhel. I första hand kommer detta till uttryck genom atl fonderings-behovet på första-tredje fondstyrelsernas område minskar i samma mån som fonderingen ökar pä löntagarfondstyrelsernas område.

2.3.4 Reformens låsning i tiden

Fondgruppens förslag innebär alt lönlagarfondslyrelsernas rätt all rekvirera medel för sin förvaltning låses till en period av sju år, dvs. fram t. o. m. år 1990.

Flertalet av de remissinstanser som har berört frågan har inga invändningar mol förslaget.

I likhet med vad som gäller för fiärde fondstyrelsen bör ett övre lak sältas för löntagarfondstyrelsernas årliga kapitalförsörjning. Frågan om hur lång den period under vilken fondstyrelserna skall tilldelas medel bör vara hänger naturligtvis intimt samman med hur slor den ärliga kapilallill-delningen blir. Denna fråga kommer alt behandlas närmare i nästa avsnitt.

Somjag pekat pä tidigare (avsnitt 2.1.4) bör - för atl ge goda planeringsförutsättningar för näringsliv, kapitalmarknad, lönlagarnas organisationer och allmänhet - lagstiftningen enligt min mening utformas så atl utvecklingen för löntagarfondstyrelserna någorlunda säkert kan överblickas för en längre period.

Mol bakgrund av reformens klara koppling - genom jönebildning och kapitalmarknad - lill de nuvarande strukturella problemen i svensk ekonomi bör perioden vara så pass lång atl den ger utrymme för en rekonstruktion och anpassning av vår ekonomi.

Den av fondgruppen föreslagna kapilalförsörjningsperioden får frän dessa synpunkler anses vara väl avvägd.

Prop. 1983/84:50 75

2.3.5 Kapitalförsörjning

Fondgruppens förslag innebär alt löntagarfondstyrelserna tillförs medel från två håll nämligen dels genom vinstdelning (inkl. den tillfälliga vinstskatten), dels genom en särskild del av tilläggspensionsavgifien.

Åtskilliga remissinstanser har ifrågasatt om vinstdelningen kan fylla den avsedda funktionen atl bidra lill en bättre riskkapilalförsörjning och återhållsamhet i lönekraven. Andra remissinslanser har bedömt vinstdelningen som ell ulomordenlligl centralt inslag i systemet.

För egen del får jag anföra följande.

Etl av syftena med vinstdelning genom löntagarfonder är alt skapa förutsättningar för en lönepolitisk återhållsamhet. Vinster måste finnas för atl näringslivel skall fungera och kunna investera för sysselsättning och tillväxt. Somjag tidigare redovisat är del min beslämda uppfattning all en stabil och god lönsamhet kan förenas med en lugn och stabil löneutveckling enbart om lönlagarna får delaktighet i de vinster som skapas och delaktighet i hur dessa vinster skall användas. Därmed kan lönlagarna medverka till all vinsterna används till produktiva investeringar.

Genom vinstdelningen får löntagarna kompensation för sin återhållsamhet. De medel som flyter in till AP-fonden genom vinsldelning bör ställas lill lönlagarfondslyrelsernas förfogande.

De beräkningar som gjorts av vinsldelningsgruppen visar alt vinstdelningen sedd över en längre tidsperiod kan komma att i genomsnitt inbringa 1,5-2 miljarder kr. pei är.

Motivet för atl i systemet inbegripa också en lönebaserad avgift är atl även lönlagarna - genom molsvarande avräkning i löneförhandlingarna -skall bidra till en ökad kapitalbildning.- Fondstyrelserna får härigenom en medelstilldelning som inte är sä konjunkturkänslig som vinstdelningen.

Fondgruppens förslag om att 0,2 procentenheter av tilläggspensionsavgiften skall gå till lönlagarfondstyrelserna bör godtagas. Som följd av detta bör tilläggspensionsavgifien höjas med motsvarande 0,2 procentenheter fr.o.m. 1984. Jag kan också godta gruppens förslag om att avgiften inte bör överstiga 0,5 procentenheter under perioden fram t. o. m. år 1990. De årliga avgifter till AP-fonden som kan överföras lill lönlagarfondstyrelserna skulle därmed komma atl bli av storleksordningen 2-2,5 miljarder kr. För del första året, 1984, skulle summan dock stanna vid ca 1,5 miljarder kr.

Även om osäkerhet kan råda både om börseris samlade värdetillväxt fram t.o.m. år 1990 och om den andel av lönlagarfondslyrelsernas.placeringar som kommer att riktas mol börsförelagen, kan man utgå från atl styrelsernas samlade ägarandel i börsföretagen kommer atl undersliga 10%.

Såsom fondgruppen föreslagil bör, som garanti för atl placeringskapaci-leten häller sig inom den angivna ramen, redan nu läggas fasl ett övre tak för överföring av medel till löntagarfondstyrelserna. En sådan medelsram

Prop. 1983/84:50 76

bör konstrueras så all om de ackumulerade inkomsterna från vinstdelning och den särskilda ATP-avgiften överstiger en placeringskapaciiel på 2-2.5 miljarder kr. under elt är får inle lönlagarfondstyrelserna förfoga över de medel som överstiger sistnämnda belopp. Dessa bör i stället förvaltas av första-lredje fondstyrelserna.

Konstruktionen innebär också att en fondstyrelse kan, om den under ett eller ell par års tid bedömer konjunkturerna vara mindre goda för placering av fondmedel i värdepapper, begränsa sina rekvisitioner av medel och något eller några är senare ta i anspråk den på detta sätt dittills outnyttjade delen av medelsramen.

Medelsramarna bör såsom fondgruppen föreslagil bestämmas för var och en av löntagarfondstyrelserna. Om man utgår frän atl antalet fondstyrelser blir fem (jfr avsnitt 2.3.6) bör vid en total kapilalförsörjningsnivä om 2-2,5 miljarder kr. per är medelsramen sättas lill 400 milj. kr. för kalenderåret 1984. Under vart och etl av de följande åren fram t.o.m. 1990 bör medelsramen höjas med ett belopp motsvarande 20000 basbelopp. Beräkningen får göras med ledning av aktuellt basbelopp för det år höjningen avser (basbeloppet för 1983 är 19400 kr.). Den totala medelsramen för placeringarna åren 1984-1990 skulle alltså bli 400 milj. kr. plus sex gånger 20000 basbelopp.

Var och en av de fem löntagarfondslyrelserna skall maximalt kunna lyfta en femtedel av influtna vinstdelningsmedel och medel frän den särskilda ATP-avgiften. Delta gäller dock bara om beloppel ligger inom medelsramen. Utformningen av det avkastningskrav som föreslås gälla för en lönlagarfondslyrelse gör vidare all styrelsen, oavsett rätlen all rekvirera medel, alllid måste pröva om det finns placeringsalternaliv som med rimlig säkerhet kan bedömas uppfylla avkastningskravet,

2.3.6 Antalet löntagarfondstyrelser

Fondgruppens förslag innebär alt fem lönlagarfondslyrelser inrättas inom AP-fonden.

Remissinstanserna har inle ifrågasatt det föreslagna antalet lönlagarfondslyrelser. Däremot har ett par remissinstanser ifrågasatt om en uppdelning av verksamheten pä skilda styrelser verkligen medför någon decentraliserad förvaltning.

Jag har redan tidigare föreslagil alt det kapital som tillförs AP-fonden i form av tillfällig vinstskalt, vinstdelningsskatl och särskild del av ATP-avgiften skall förvallas av särskilda lönlagarfondslyrelser. När del gäller att bedöma hur mänga fondstyrelser som lämpligen bör inrättas för förvaltningen av medlen bör följande omständigheter beaktas.

Kravet pä en decentraliserad förvaltning och etl spritt inflytande måste tillgodoses. En fondslyrelses kapacitet bör inte bli så slor, vare sig när det gäller årliga nyplaceringar eller tolall innehav, all del finns risk för all den kommer att spela en alltför dominerande roll på akliemarknaden. Å andra

Prop. 1983/84:50 77

sidan bör den vara sä pass slor all den ger underlag för en effektiv förvaltning.

Viss ledning vid bedömningen av den övre slorleksgränsen kan hämtas från erfarenheterna av fiärde fondstyrelsens verksamhel. Några negativa effekler för aktiemarknadens funktionssätt lill följd av fondens placeringar har inle kunnat påvisas. Räknat i dagens penningvärde har Qärde fondstyrelsen i genomsnitt nyplacerat ca 320 milj. kr, per är pä akliemarknaden. Efler nio års verksamhet förvallar fonden aktier lill ell marknadsvärde molsvarande 2,5% av det lolala börsvärdel. Omräknat till nuvarande börsvärde motsvarar del en årlig placeringsvolym på drygt 500 milj. kr.

En rimlig ulgängspunkl är all varje lönlagarfondslyrelse skall ha en placeringsvolym som ungefärligen molsvarar fjärde fondstyrelsens. Med hänsyn lill den antagna ärliga nivån på kapitallillförseln om 2-2,5 miljarder kr. bör då antalet fonder vara fem eller sex. För min del kan jag godta fondgruppens förslag om atl fem fonder inrättas.

Såsom tidigare redovisats ulgör AP-fonden en särskild institution. Löntagarfondslyrelserna får samma ställning inom fonden som övriga fondslyrelser. En grundläggande tanke med att tillskapa flera separata lönlagarfondslyrelser är emellertid all de som riskkapitalplacerare och som aktie-förvaltare skall vara av varandra oberoende och sinsemellan självständiga. Varje styrelse bör i konsekvens härmed ha ell eget kansli. För all varje lönlagarfondslyrelse skall kunna uppträda som en ägare i samband med utövande av rösträtt för förvaltade aktier föreslås en ändring i aktiebolagslagen. Jag återkommer lill denna fråga i etl senare avsnitt.

2.3.7 Placering av medel 2.3.7.1 Lönlagarfondstyrelserna

Enligt placeringsulredningens förslag skall en lönlagarfondslyrelse få placera de medel som styrelsen förvallar i aklier i svenska aktiebolag samt i sådana konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med opilionsrätt till nyteckning som har utfärdats av sådana aktiebolag. Enligt förslaget bör i reglementet anges de allmänna krav som skall ställas på förvaltningen av tilldelade medel, nämligen alt förvaltningen skall syfta till god avkaslning, långsiklighel och riskspridning. Placeringsutredningen har närmare redovisat sin syn på hur dessa allmänna krav bör tolkas.

Fondgruppen har föreslagit elt en lönlagarfondslyrelse också skall kunna placera medel som riskkapital i ekonomisk förening.

Remissinstanserna har genomgående varil positiva lill den föreslagna placeringsinriklningen. Några remissinstanser har dock framhållit all placeringsutredningens resonemang kring fondstyrelsernas möjligheter all göra omplaceringar mellan olika aklier är alltför begränsade, vilket kan vara negativt både för fondernas ekonomiska resultat och marknadens funktionssätt. Någon remissinstans uttrycker också tveksamhet om lämpligheten av atl öppna möjlighel för placering av medel som riskkapital i

Prop. 1983/84:50 78

ekonomisk förening. Från sparbankernas sida krävs att fondstyrelserna skall få möjlighet atl investera riskkapital i sparbankerna.

Jag delar remissinstansernas positiva inslällning och anser för min del all placeringsutredningens synpunkter bör kunna vara lill god vägledning för lönlagarfondstyrelserna när dessa utformar sin placeringspolilik. På lönlagarfondslyrelsernas medelsförvallning bör alltså såsom placeringsutredningen föreslagit ställas krav på god avkastning, långsiklighel och riskspridning. Verksamheten bör inriktas pä aktieköp i svenska företag till gagn för svensk produkfion och sysselsättning. Löntagarfondslyrelserna bör emellertid också kunna medverka till en förbättrad riskkapilalförsörjning i kooperativa företag. Statsrådet R. Carlsson kommer atl senare denna dag lägga fram förslag lill lagstiftning om kooperationens kapitalför-söijning. Del kan även finnas anledning atl öppna en möjlighel för fondstyrelserna att göra någon form av riskkapitallillskotl till sparbankerna. Den frågan får emellertid tas upp i ell senare sammanhang. Vad gäller frågan om fondstyrelsernas möjligheter atl göra omplaceringar mellan olika aktier delar jag remissinstansernas bedömning, alt fondstyrelserna måste ges förulsällningar för ett ekonomiskt och marknadsmässigt riktigt agerande. Jag anser därför att fondstyrelserna bör ha elt något större handlingsutrymme än det placeringsutredningen dragit upp. De riktlinjer som enligt min mening bör gälla framgår av specialmoliveringen till 34 8 i del nya reglementet. Dessa ändrar dock inte den huvudsakliga placeringsinriktningen all aktieförvärven skall ske med sikte på etl mera varaktigt innehav.

Placeringsulredningens förslag lill placeringsregler för löntagarfondslyrelserna bör godtas med endasl etl tillägg som gör placeringar i kooperativa förelag möjliga.

2.3,7,2 Fjärde fondstyrelsen

Fondgruppens förslag innebär atl fjärde fondstyrelsens placeringsmöj-ligheler utvidgas till alt omfatta aktier i utländska bolag samt sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som utfärdals av utländska bolag, allt till ett värde av högst 1 % av de av styrelsen förvaltade medlen.

De flesta av de remissinslanser som berört frågan anser att det är bra eller i varje fall rimligt all det öppnas en möjlighet för fjärde fondstyrelsen all i begränsad omfallning placera medel i utländska aktier. Fjärde fondstyrelsen vill för sin del alt möjligheten vidgas ytterligare.

För egen del anser jag alt del - även om syftet med såväl fiärde fondstyrelsens som lönlagarfondslyrelsernas verksamhel är atl slödja svenskl näringsliv med riskkapital - kan finnas skäl all för en inslitulion av den storlek som fjärde fondstyrelsen nu uppnåtl medge ett litet, tekniskt betingat innehav av utländska aktier. Bl.a, lalar den omständigheten atl riksbanken numera godkänt några utländska företag för inlroduklion pä

Prop. 1983/84:50 79

den svenska börsen härför. Möjligheten alt förvärva utländska aktier kan även bidra lill en förbättrad information om utvecklingen på den internationella marknaden. Det finns dock starka skäl all vara återhållsam här och jag delar därför fondgruppens bedömning alt 1 % av hela det av fondstyrelsen förvaltade kapitalel är en lämplig nivå pä innehavet av utländska värdepapper.

Enligt min mening finns del inte lillräckligt starka skäl all medge löntagarfondslyrelserna rätt alt förvärva utländska aklier,

2,3,7,3 Särskilda placeringsregler

Fondgruppen har föreslagit atl den begränsning lill 10% av röstetalet, som nu gäller för Qärde fondstyrelsens aktieförvärv upphävs och ersäits med en begränsningsregel innebärande atl AP-fondens samlade aktieinnehav i ett företag måste understiga 50%, Därmed skulle en gemensam begränsningsregel komma att gälla för löntagarfondslyrelserna och fjärde fondstyrelsen.

Fondgruppen har också föreslagil alt fjärde fondstyrelsen medges ytterligare alternativ för placering av likvida medel samt att molsvarande regel skall gälla även för lönlagarfondstyrelserna.

Flera av remissinstanserna påtalar att en gemensam begränsningsregel för de sex aktieförvallande fondstyrelserna kan komma alt medföra en viss samordning mellan de olika fondstyrelserna. Detta skulle strida mol den grundläggande tanken alt styrelserna skall vara sinsemellan oberoende och självständiga menar remissinstanserna. I många remissvar påtalas också alt även aktieinnehav som avsevärt undersliger 50% av röstetalet kan medföra förelagaransvar.

De föreslagna reglerna för fondstyrelsernas likvida placeringar godtas dock av remissinstanserna.

För egen del vill jag anföra följande. Syftet bakom den nuvarande begränsningsregeln för fiärde fondstyrelsen och den av fondgruppen föreslagna regeln är väsentligen alt förhindra all institutioner av den typ som de aktieförvallande fondstyrelserna representerar får elt aktieinnehav som är så stort att de kan tvingas ta på sig etl förelagaransvar. Jag delar bedömningen att fondstyrelserna inte skall la på sig förelagaransvar. Med delta bör i första hand förstås all fondstyrelserna inle skall påta sig elt fortlöpande huvudansvar för något företags förvaltning. Däremot bör fondstyrelserna la på sig ett för denna typ av aktieägare normalt delägaransvar, vilkel bl.a. innebär att de tillsammans med andra ägare bör ange målsättningen för förelagen och verka för att företagen har väl fungerande ledningsorgan.

Å andra sidan finns del, vilkel placeringsulredningen framhållit, en risk för all varje typ av begränsningsregler som maximerar aklieinnehavel i ell visst företag får störande effekler på aktiemarknaden. Om en sådan begränsningsregel även omfattar aklier som inle är inregistrerade pä fondbör-

Prop. 1983/84:50 80

sen kan den, vilket betonas av fjärde fondstyrelsen, i många fall hindra ändamålsenliga satsningar av riskkapital i utvecklingsbara mindre företag.

Jag finner för egen del atl övervägande skäl talar för att fjärde fondstyrelsen och löntagarfondslyrelserna åläggs begränsningsregler som maximerar aktieinnehavet i varje enskill börsnoterat företag. För alt fullt ut bevara styrelsernas oberoende och självständighet bör dock begränsningsreglerna inte få den gemensamma utformning som fondgruppen föreslagil utan gälla separat för var och en av fondstyrelserna. Härvidlag bör för Qärde fondstyrelsens del nuvarande begränsning lill 10% av röstetalet kvarstå saml för var och en av löntagarfondstyrelserna gälla att innehavet inle får motsvara 8% eller mer av röstetalet. I fråga om förelag som inle är börsnoterade bör ingen motsvarande begränsning finnas.

En placerare pä riskkapilalmarknaden har alltid behov av en viss likviditet i form av banktillgodohavanden o.d. Marknaden för likvida medel har under de senaste åren utvecklats snabbi. Del finns därför skäl alt medge fondstyrelserna all placera medel också i statsskuldväxlar, skattkammarväxlar, bank- och förelagscertifikat. De likvida medlen bör dock inte vara siörre än vad som motiveras av behovet i den ordinarie verksamheten med riskkapitalplaceringar.

2.3.7.4 Avkastningskravet

Placeringsutredningen föreslår atl fjärde fondstyrelsen och lönlagar-fondslyrelserna skall till första-lredje fondstyrelserna ärligen överföra en avkaslning motsvarande 3% av nuvärdet av de medel som styrelsen förvaltar.

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. Några anser dock atl avkastningskravet är för högt.

För egen del vill jag anföra följande.

Avkastningskravet bör fixeras mot bakgrund av de bedömningar man i dag kan göra av den långsiktiga framtida tillväxttakten i svensk ekonomi. Denna bestäms i sin lur av arbetskraftstillväxlen och den tekniska utvecklingen. Det av utredningen föreslagna avkastningskravet baserar sig på ulredningens bedömningar av dessa olika faktorer. För min del är jag beredd all acceptera vad ulredningen kommil fram lill i denna fråga.

2.3.8 Infiytande

2.3.8.1 Lönlagarfondslyrelsernas sammansälining

Varje löntagarfondstyrelse bör enligt fondgruppens förslag bestå av ordförande, vice ordförande och sju övriga ledamöter. Regeringen föreslås utse samtliga ledamöter för ell år i lägel. Av ledamölerna skall minsl fem företräda lönlagarintressen. För dessa fem skall finnas minst två suppleanter. För ordförande och vice ordförande skall liksom för övriga två ledamöter finnas en suppleanl. Remissinstanserna har ingen erinran mol det föreslagna antalet ledamöter i fondstyrelserna. Några remissinstanser an-

Prop. 1983/84:50 81

ser dock att antalet löntagarrepresentanter bör begränsas. Ell par remissinslanser föredrar en treårig mandatlid. Del har också påpekats atl något krav på svenskt medborgarskap inte uppställs när del gäller ledamölerna i lönlagarfondstyrelserna.

För egen del vill jag anföra följande.

En löntagarfondstyrelse bör ses som ett organ för alt bevaka lönlagarnas intressen av en sund ekonomisk utveckling, full sysselsättning och elt ökat inflytande genom medägande i företagen. Därför bör en majoritet av ledamöterna ha förankring pä löntagarsidan. Självfallet är del dock värdefullt om del i styrelserna också ingår personer med erfarenheter frän näringsliv och kapitalmarknad. En uttrycklig regel härom anser jag inle böra uppställas. Inte heller anser jag atl det bör uppställas krav på svenskl medborgarskap för att vara ledamot i en löntagarfondstyrelse. En här bosatt utländsk medborgare bör inle uieslängas frän möjligheten all representera löntagar-intressena i en lönlagarfondslyrelse.

Ledamöter och suppleanter i en lönlagarfondslyrelse bör ulses av regeringen. Regeringen bör kunna påverka styrelsens sammansättning varje år. Därför bör mandatperioden för ledamöter och suppleanter bara vara etl år. Frågan om direktval till lönlagarfondslyrelse har berörts tidigare.

2.3.8.2 Regional anknytning

Fondgruppen har föreslagit all lönlagarfondstyrelserna ges en regional anknytning som skall komma till uttryck i rekryteringen av ledamöter och suppleanter i styrelserna.

Flera av remissinstanserna har påtalat att innebörden av fondgruppens förslag i detta avseende är diffus och svårtolkad.

För egen del vill jag anföra följande. I syfle all sprida inflytande bör löntagarfondslyrelserna ges en decentraliserad förvaltning. I reglementet, bör därför slås fasl atl lönlagarfondslyrelsens regionala inriktning skall komma lill uttryck i rekryteringen av styrelseledamöter. Detta innebär dock inle atl fondstyrelserna skall tilldelas etl regionalpolitiskt ansvar eller alt kapitalplaceringarna skall begränsas lill vissa regioner.

Däremot innebär den föreslagna regeln att varje löntagarfondstyrelse genom sin personsammansättning skall ges en klar förankring i en geografiskt sammanhållen region. Ledamöter och suppleanter i en styrelse bör alltså genom bosättning eller på annal säll ha anknytning till den geografiska regionen.

Någon form.ell eller slrikl geografisk avgränsning av de fem regionerna är inte nödvändig. En region bör dock omfatta norra Sverige. Mellansverige bör indelas i tvä regioner saml västra och södra Sverige i var sin region.

Frågan om kansliernas geografiska lokalisering får avgöras av resp. fondstyrelse mot bakgrund av vad som kan bedömas som praktiskt möjligt och i övrigt lämpligt. Det framstår dock som önskvärt att åtminstone pä några års sikt uppnå en, även i della avseende, decenlraliserad förvalining. 6 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga A

Prop. 1983/84:50 82

2.3.8.3 Överföring av rösträtt

Fondgruppen har föreslagit atl rösträilen för hälften av de aklier som en lönlagarfondslyrelse förvaltar, skall överföras till den lokala fackliga organisationen. Detta bör enligl förslagel ske pä begäran av den fackliga organisationen. Finns det flera fackliga organisationer som begär atl fä utöva röslräll bör rätlen på visst säll fördelas mellan organisationerna.

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt fondgruppens förslag. Någon remissinstans har pekat på risken för målkonflikter genom att de anställdas organisationer har andra intressen i företagel än löntagarfond-styrelsen. I övrigt har vissa juridiskt tekniska invändningar gjorts.

Jag får för min del anföra följande.

Lönlagarfondslyrelsernas formella inflylande i porlföljbolagen utövas liksom för andra aktieägare på bolagsstämma. Frågan om löntagarfondstyrelserna bör låta sig representeras i styrelserna för bolag där de har beiydande aktieposter bör avgöras av varje lönlagarfondslyrelse för sig med ledning bl. a. av de erfarenheter som fjärde fondstyrelsen gjort. En del av den rösträtt som aktier och andra ägarandelar ger bör kunna överföras till de lokala fackliga organisationerna i berörda företag. Om berörda lokala fackliga organisationer begär del bör därför löntagarfondslyrelserna överföra 50% av rösträtten för aktierna i varje bolag. En sådan fördelning av rösträtten är ägnad alt ytteriigare decentralisera ägarinflytandet och stärka de anställdas inflylande. Del är i och för sig länkbart att de anställdas representanter röstar på ell annal sätt än löntagarfondslyrelsen i en konkret fråga. Vid röstningen l.ex. i frågor om styrelsesammansättning och bolagets ledning är de inle bundna av lönlagarfondslyrelsens önskemål. I regel torde emellertid de anställdas och lönlagarfondslyrelsens intressen rörande förelaget komma all sammanfalla. Jag återkommer i specialmoliveringen till vissa särskilda frågor om överföring av rösträtt,

2.3.8.4 Utvärderingen

Enligl fondgruppens förslag bör löntagarfondernas förvaltning av pensionsmedel en gång per år ulvärderas av första-tredje AP-fondstyrelserna,

Flerlalel remissinslanser instämmer i fondgruppens bedömning i delta avseende. Vissa invändningar har dock framförts, RFV anför sålunda alt en sådan utvärdering i praktiken kommer att grundas pä vissa kriterier och en jämförelse mellan de fem olika lönlagarfondernas verksamhel. Detta skulle kunna leda till en alltför långtgående anpassning från löntagarfondernas sida vilkel i sin tur skulle minska ulrymmet för självständigt agerande. Några remissinslanser hävdar också alt del är mindre lämpligt all låta en del av AP-fonden utvärdera och granska en annan del av fonden.

För egen del vill jag anföra följande, Lönlagarfondslyrelsernas förvaltning av pensionsmedel bör såsom fondgruppen föreslagit fortlöpande bli föremål för en utomstående granskning och offentlig debatt. Jag anser

Prop. 1983/84:50 83

dock all "det är mindre lämpligt alt som fondgruppen föreslagit låta en sådan utvärdering göras av första-lredje fondstyrelserna. Styrelserna inom AP-fonden är i övrigt helt sidoordnade och den föreslagna ordningen skulle kunna tolkas som att några styrelser skall utöva huvudmannaskap över de övriga. Det finns därför skäl atl begränsa de pensionsutbelalande fondstyrelsernas uppgift lill all upprätta en sammanställning av de fem fondstyrelsernas verksamhetsberättelser.

Även om jag inte finner atl riskerna för atl en granskning skulle leda till ell alltför homogent uppträdande från lönlagarfondslyrelsernas sida skulle vara oroväckande stora, finns det dock skäl att följa riksförsäkringsverkets förslag att garantera en smula pluralism i utvärderingen. Därför bör riksrevisionsverkel och riksförsäkringsverket få i uppdrag att var för sig göra en årlig utvärdering av lönlagarfondslyrelsernas verksamhet. Utvärderingen bör göras med ulgängspunkl i pensionssystemets intresse av en trygg avkaslning på del av lönlagarfonderna förvallade kapitalet samt en god tillväxt i ekonomin. Utvärderingen bör även innefatta fjärde fondstyrelsens verksamhet.

3 Upprättade lagförslag

I enlighel med del anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag lill

1. lag om vinstdelningsskatl,

2. lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928; 370).

4. lag om ändring i lagen (1947:576) om stailig inkomstskatt.

5. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

6. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

7. lag om ändring i skatlebrottslagen (1971:69),

8. lag med reglemente för allmänna pensionsfonden,

9. lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
10; lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385),

II, lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av avgift under åren 1980— 1984 lill försäkringen för tilläggspension.

Förslagen under 8, 9 och 11 har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet och förslaget under 10 i samråd med chefen för justitiedepartementet.

Den under 8 föreslagna lagen ersätter det nu gällande reglementet (1959: 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning. Del nya reglementel är lill sill sakliga innehåll i stora delar oförändrat. De ändringar som har gjorts i del nya reglementel sammanhänger i slorl med regleringen av löntagarfonderna i ATP-syslemel. Därjämte föreslås vissa ändrade regler för tjärde fondstyrelsen. Lagens innehåll är i och för sig inte av sådan

Prop. 1983/84:50 84

karaktär att lagrådels yttrande bör inhämtas enligl 18 kap. 8 8 regeringsformen. Eftersom sådant yllrande skall inhämlas över huvuddelen av lagstiftningen om löntagarfonder synes det likväl lämpligt alt lagrådet granskar också detta lagförslag. Granskningen bör dock företrädesvis avse 17, 27, 28, 31 saml 34-39 8§. Lagförslagen under 9 och 11 är av så enkel beskaffenhet alt lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Förslagen bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga lOK

4 Specialmotivering

4.1 Lagen om vinstdelningsskatt

l§

Svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska sparbanker och svenska ömsesidiga skadeförsäkringsanstaller skall erlägga vinstdelningsskatl enligt denna lag. Skall skall dock inte eriäggas av livförsäkringsanstalter och inte heller av bostadsföretag som avses i 24 8 3 mom. kommunalskatlelagen (1928: 370) eller av företag som avses i 53 8 I mom. första stycket d nämnda lag.

Skallen lillfaller stalenoch förs lill allmänna pensionsfonden.

I första stycket anges vilka företag som omfattas av vinstdelningen. Gränsdragningen har i allt väsentligt behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2), Här skall bara nämnas att undantagen avser, förutom livfö.-säkringsbolag, sådana äkta bostadsförelag som schabloniaxeras enligt 248 3 mom. kommunalskallelagen (1928:370), KL, och förelag som avses i 53 8 I mom. första slyckel d KL. De förra utgörs av bostadsrättsföreningar o.d. samt allmännyttiga bostadsföretag. I det senare lagrummet upptas dels en lång rad inslilulioner som är sädana juridiska personer som över huvud laget inte omfatlas av vinstdelningen, dels några aktiebolag av speciell karaktär, nämligen Bokbranschens Finansieringsinstitut AB, Svenska Penninglotteriet AB och AB Tipsljänst.

I vinstdelningsgruppens förslag fanns i andra slyckel intaget bestämmelsen om avdragsrällen vid taxeringen lill inkomslskall. Några remissinslanser har anfört att bestämmelser härom har sin plats i KL. Jag delar denna åsikt, särskilt som avdragsrätten måste förenas med skattskyldighet för restituerad vinstdelningsskalt något som lämpligen bör regleras i KL. I andra slyckel bör i stället tas in en föreskrift om att skatten tillfaller staten och förs lill allmänna pensionsfonden.

' 1 bilagan har lagförslagen under 2-7. 9 och 11 uteslutits. De är likalydande med dem som är fogade lill propositionen.

Prop. 1983/84:50 85

2§

Vinstdelningsskatten är 20 procent av underlaget. Vinstdelningsunderlaget är företagets reala vinst till den del vinslen överstiger fribeloppet.

Fribeloppel är 6 procent av företagets lönekostnader (lönebaserat fribelopp) eller - om företagel så önskar - 500000 kronor (fasl fribelopp). Förelag mellan vilka intressegemenskap råder (moder- och dotterföretag eller företag under i huvudsak gemensam ledning) får dock tillsammans tillgodoräknas högst etl fast fribelopp. Det fasta fribeloppet skall i första hand tillgodoräknas det förelag inom gruppen som har den största reala vinslen såvida inte yrkande framställs om alt fördelningen skall ske pä annat säll. Har del lönebaserade fribeloppet utnyttjats bortfaller rätten till fast fribelopp för övriga företag inom gruppen.

Med real vinst avses företagels nominella resullal sedan detta minskats med inflalionsavdrag för förelagels invenlarier, byggnader, markanläggningar och lager enligt 4 och 5 §§ saml justerats med hänsyn till inflations-effekter pä företagels monetära lillgångar och skulder enligt 6§.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall, såvitt gäller företag som redovisar inkomst av handelsbolag, hänsyn tas lill sä stor andelav handelsbolagets lönekostnader, tillgångar och skulder som molsvarar företagets andel av handelsbolagels inkomst.

Skattesatsen anges i första stycket.Vid en jämförelse mellan vinstdelningen och inkomstbeskattningen måste hållas i minnet dels att vinstdelningsskalten beräknas pä ett underlag som avviker frän inkomstskattens, dels atl inkomstskatten är avdragsgill vid beräkning av. underlaget, dels ock att vinstdelningsskatlen är avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

Det principiella samspelet mellan vinsldelning och inkomstbeskallning kan belysas med ell exempel. Om etl aktiebolag varje år har en beskattningsbar inkomst lill kommunal inkomstskall med 100 och lill stailig inkomstskatt med 70 (efter kommunalskalleavdrag molsvarande 30% av 100) blir inkomstskatten (30% av 100 -h 32% av 70 =) 52,4. Jag utgår då från den av mig tidigare aviserade nya skattesatsen för aktiebolagen. I vinsldelningssystemet blir vinstdelningsskallen - med bortseende frän andra korrigeringar än återföringen av kommunalskaiteavdraget - 8,7 och inkomstskatten minskar till 47,8 enligl följande. Kommunalt beskattningsbar inkomst minskarmed 8,7 till 91,3, varvid kommunalskatten minskar till 27,4. Statligt beskattningsbar inkomst blir (100 - 8,7 -27,4 =) 63,9, varvid den statliga skatten minskar till 20,4. Inkomstskatten blir således totalt 47,8. Underiagel för vinstdelningsskalt blir (63,9 + 27,4 - 47,8 =) 43,5 och vinstdelningsskatlen således (20% av 43,5 =) 8,7.

Andra stycket innehåller bestämmelserna om fribeloppet. Della kan beräknas antingen som en del av företagels lönekostnad (lönebaserat fribelopp) eller som etl fasl krontalsbelopp (fasl fribelopp). Vilkel fribelopp som är förmånligast för företaget beror givetvis på storleken av lönekostnaden. Begreppet lönekostnad används här i samma betydelse som vid beräkning av avsältning till resullaluljämningsfond (41 d § KL), Som påpe-kals vid remissbehandlingen omfaltar begreppet enbart kontant lön och inte naturaförmåner.

Prop. 1983/84:50 86

För ett företag som tillhör en företagsgrupp gäller vissa begränsningar i fråga om möjligheten alt utnyttja del fasta fribeloppel. Rätten lill fasl fribelopp bortfaller således helt sä snart något förelag inom gruppen tillgodogör sig det lönebaserade fribeloppel. Vidare gäller all de förelag som lillhör gruppen får tillgodoräkna sig sammanlagl högst ett fast fribelopp. Nu nämnda regler avser all hindra att en uppdelning av verksamheten pä flera formellt fristående förelag medför otillbörliga skattelättnader.

Om förelagen inom en koncern väljer atl tillämpa det fasta i stället för . del lönebaserade fribeloppet får de själva bestämma hur detta skall fördelas. Framställs inget yrkande beträffande fördelningen skall fribeloppel i första hand tillgodoräknas del förelag som har den största reala vinslen. Kan hela beloppel inle utnyttjas får återstoden tillgodoräknas det företag som har näst störst vinst osv.

Med förelag som tillhör samma grupp avses moder- och dotterföretag och andra företag under i huvudsak gemensam ledning. Molsvarande uttryck finns i 57§ 3 mom, och punkt 2 sjunde och elfte styckena av anvisningarna till 41 § KL samt i 4§ lagen (1973:421) om särskilt forskningsavdrag vid taxeringen lill statlig inkomstskatt, Förulom företag som ingår i samma koncern hör hit s,k, oäkta koncerner, t, ex, aktiebolag som ägs av samme fysiske person. Det saknar i detta sammanhang betydelse om det föreligger något samband mellan den typ av verksamheter som bolagen bedriver.

Under remissbehandlingen har Sveriges föreningsbankers förbund tagit upp frågan hur en organisation av den typ föreningsbanksrörelsen utgör skall bedömas i detta avseende. Organisationen beslår av lokala föreningsbanker (kooperativa föreningar) anslutna till regionala föreningsbanker som i sin lur bildar förbundet. Enligt förbundets mening måste varje förening inom en organisation av detta slag anses utgöra en självständig enhet och någon gemensam beräkning av fribelopp följaktligen inte ske. Jag delar denna bedömning.

Det lönebaserade fribeloppet påverkas liksom det reala resultatet i princip inte av förändringar i penningvärdet, Värdel av elt fribelopp i kronor minskar däremot i takt med inflationen. Från teoretisk synpunkt borde därför även det fasta fribeloppel uttryckas i reala termer, t, ex, som ett visst antal basbelopp. En sådan ordning framstår dock som opraktisk. Del fasta fribeloppel har därför inte kopplats lill något index men jag anser att beloppel vid behov bör höjas så atl del behåller sill reala värde.

Tredje stycket innehåller en allmän definilionav begreppel real vinsl. Med förelagels reala vinsl avses sålunda del nominella resultatet sedan detta minskats med inflalionsavdrag avseende anläggnings- och omsällningsiillgångar enligl 4 och 5 8§ saml justerats med hänsyn till inflationsef-fekler på företagets monelära kapital enligt 6 8, Hur del nominella resultatet beräknas framgår av 3 8,

fjärde stycket har tagits in en regel om beräkningen när ett förelag som

Prop. 1983/84:50 87

skall belala vinstdelningsskatl är delägare i etl handelsbolag. Förelagels andel av handelsbolagels inkomst (i förekommande, fall underskott) ingår automatiskt i företagets beskattningsbara inkomst och de justeringar som skall göras av denna inkomst enligt 3 § omfattar genom paragrafens utformning även vad som är all hänföra lill handelsbolagel. Beiräffande fribelopp, inflalionsavdrag på lager, byggnader, markanläggningar och inventarier samt justering med hänsyn till inflationens inverkan pä företagets monetära lillgångar och skulder behövs däremot en särskild fördelningsregel för atl också handelsbolagets lönekostnader, lillgångar och skulder skall kunna beaktas. Fördelningsregeln innebär att företagels andel i handelsbolagets inkomst är avgörande vid beräkningen av fribelopp och inflalionsavdrag.

3§

Det nominella resultatet är företagels beskattningsbara inkomst eller beräknade förlust vid taxeringen till slallig inkomslskall sedan delta belopp minskats med beskattningsårets inkomstskatt samt. i den män inkomsten eller förlusten påverkats av nedan apgivna poster,

1. ökats med påförd kommunalskatt,

2. minskats med restituerad, avkortad eller avskriven kommunalskatt,

3. ökats med avdrag för tidigare års förlust,

4. ökats med avdrag för aktieutdelning,

5. ökats med investeringsavdrag, särskilt forskningsavdrag och exportkreditavdrag,

6. ökats med belopp varmed lagerreserv, resultatutjämningsfond eller annan liknande reserv ökal samt

7. minskals med belopp varmed lagerreserv, resullaluljämningsfond eller annan liknande reserv minskal.

Med beskattningsårets inkomstskatt avses summan av 32 procent av förelagels till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst och 30 procent av förelagets till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst.

Utgångspunkten för beräkning av vinsldelningsunderlaget är den beskattningsbara inkomsten vid laxeringen lill stailig inkomstskatt. Syftet med justeringen i 3 8 är alt förvandla denna inkomst sä alt den bällre överensstämmer med del inkomstbelopp som i verkligheten tillfaller företagets ägare. För att åstadkomma detta krävs en läng rad korrigeringar.

Den vanliga inkomsttaxeringen mynnar ut i alt företagels statligt och kommunalt beskattningsbara inkomster fastslälls. Vid den statliga taxeringen medges avdrag för den kommunalskatt som påförls företaget under året före taxeringsåret. Ett aktiebolag erlägger f. n. statlig inkomslskall med 40% av den beskattningsbara inkomsten (flerlalel ekonomiska föreningar med 32%). Regeringen har tidigare aviserat en sänkning av bolagens skattesats, vilken skulle innebära att samtliga företag som omfatlas av vinstdelningen får 32% som skattesats. Den kommunala inkomstskatten uppgår i genomsnitt till omkring 30% av den kommunalt beskattningsbara inkomsten.

Prop. 1983/84:50 88

Den inkomslskall som belöper på visst år är avdragsgill vid beräkningen av underiagel för vinstdelningen för samma år. Avgörande för ägarnas förmögenhetsökning är ju vinsten efler - och inte före - inkomstskatt. I inledningen a\ första stycket anges alt förelagets beskattningsbara inkomst eller beräknade föriust skall minskas med beskattningsårets inkomstskatt.

Till skillnad mot vad som gäller vid inkomstbeskattningen kan del vid vinstdelningen bli nödvändigt alt beräkna hur slor förlusten är. Vid denna beräkning skall inkomstbeskattningens allmänna regler tillämpas. Något avdrag för statlig inkomstskall kan givetvis inte förekomma i förlustfallen men inget hindrar att förelaget samtidigt beskattas kommunall, l.ex. för garantibelopp. I en sådan situation blir utgångspunkten för de fortsatta korrigeringarna summan av tvä negativa poster (förlusten och kommunalskatten). Om exempelvis föriuslen är 100 och kommunalskallen 42 blir startpunkten minus 142.

Eftersom den pä beskattningsåret belöpande kommunalskatten här dras av redan under del löpande året bör evenluelh avdrag för tidigare års kommunalskatt återföras lill beskattning vid beräkning av underiagel för vinstdelningen. I annat fall skulle samma kommunalskatt bli avdragsgill tvä gånger. I första stycket punkt I anges därför att vid inkomstbeskattningen medgett avdrag för tidigare års kommunalskall skall återföras vid beräkningen av företagels nominella resultat. I konsekvens med detta anges i första stycket 2 aXX underiagel för vinsldelningen skall minskas med tidigare påförd kommunalskall som återbetalats lill förelaget eller som avskrivits e.d.

Somjag framhållit tidigare bör. vinsldelningen baseras uteslutande på förhållandena under del löpande året. Någon rätt lill avdrag för tidigare års föriusler e.d. skall inte förekomma. Mol denna bakgrund föreskrivs i första stycket punkt 3 att den beskattningsbara inkomsten skall ökas med eventuellt avdrag enligt lagen (1960:63) om rätt till föriustutjämning vid taxering för inkomst. Förlustavdrag vid inkomstbeskattningen påverkar alltså inle underlaget för vinstdelningen.

I vinstdelningssystemet skall i princip avdrag ske endast för verkliga kostnader. Avdrag för aktieutdelning skall således inte medges. Enligl första stycket punkt 4 skall därför eventuella avdrag enligl lagen (1967:94) om avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning (Annell-avdrag) tilläggas vid beräkning av beskattningsunderiaget. Delsamma gäller avdrag enligt lagen (1982:336) om avdrag för utdelning på icke börsnoterade aktier. Något tillägg görs däremot inle för ekonomiska föreningars uldelningsavdrag (jfr avsnitt 2.2.2). Även andra typer av s.k. stimulansavdrag, l.ex. investeringsavdrag och extra avdrag för forskning och utveckling skall, som framgår av första stycket punkt 5, i förekommande fall äteriäg-gas vid beräkningen av underlaget för vinsldelningen.

Som framhållits i del föregående bör utgångspunkten för beräkning av vinstdelningsskatlen vara företagets verkliga vinsl. Skattens storlek bör

Prop. 1983/84:50 89

därför i princip inte påverkas av bokslulsdisposilioner. Har dessa minskat den statligt beskattningsbara inkomsten bör avdraget återföras. Har de ökat den beskattningsbara inkomsten bör underlaget för vinstdelningen minskas i motsvarande män.

I enlighel med delta anges i första stycket punkterna 6 och 7 att avsättningar till lagerreserv, resultatutjämningsfond och liknande "fria" reserver skall återföras vid beräkning av underlaget för vinsldelningen. Upplösning av de fria reserverna medför å andra sidan alt underlaget skall minskas i motsvarande män. Med lagerreserv avses skillnaden mellan lagrets anskaffningsvärde eller - om det verkliga värdet pä balansdagen är lägre - lagrets verkliga värde och del bokförda värdel. Denna skillnad skall enligt 14 8 tredje stycket bokföringslagen (1976: 125) redovisas som en lagerreserv.

En nedjusiering av lagrets värde som är nödvändig med hänsyn lill konstaterad värdenedgång på balansdagen har inte karaktär av en konsolidering. Avdrag för inkurans som häller sig inom ramen för inkomstbeskattningens regler bör inte heller återföras vid beräkningen av underlaget för vinstdelningen.

De allmänna reglerna om lagernedskrivning gäller inte i fråga om lager av värdepapper och fastigheter. Enligt punkt 3 av anvisningarna lill 4l-§ KL får lager av värdepapper inle las upp till lägre belopp än vad som med hänsyn till risk för prisfall m.m. framstår som skäligt. Fastigheter får normalt tas upp till lägst 85% av anskaffningsvärdet.

Riksskatteverket (RSV) har meddelat anvisningar om värdering av bankers, finansbolags och försäkring.sförelags lager av lånefordringar, obligationer m.m. (senast RSV Dl 1982; 29). I dessa anvisningar anges exempelvis atl en bank får ta upp svenska obligationer fill lägst 85 % av antingen marknadsvärdet på balansdagen eller anskaffningsvärdet. En aktiepost i ett visst bolag får tas upp lägst till anskaffningsvärdet eller till 60% av marknadsvärdet på balansdagen. Lånefordringar - dvs. utlåning lill allmänheten - får enligt anvisningarna skrivas ned med högst 4,5% av beviljat belopp.

De av RSV anvisade yärdeniväerna innehåller inslag av såväl konsolidering som företagsekonomiskt motiverade reserveringar för framlida förlustrisker. Någon enkel metod alt dela upp det lolala nedskrivningsbelop-pel i en konsolideringsdel och en del avseende framlida förlustrisker finns dock inle. Vinsldelningsgruppen ansåg det av bl. a. praktiska skäl nödvändigt att behandla hela reserveringen på etl enhetligt sätt och alt hela reserveringen borde återföras med hänsyn lill all konsolideringsdelen torde vara långt siörre än förlustriskdelen. Om företagel kunde visa att en upplösning av hela eller viss del av nedskrivningen skulle strida mot god redovisningssed borde denna del av nedskrivningen dock inte återföras. Företagsekonomiskt nödvändiga reserveringar skulle således godtas både vid inkomstbeskattningen och vinstdelningen. Delta synsätt borde enligt

Prop. 1983/84:50 90

vinstdelningsgruppen tillämpas också beiräffande resérveringar avseende fasligheter.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om bankers m.fl. innehav av fordringar, obligationer m.m. Härvid framhålls atl företagsekonomiskt motiverade nedskrivningsbehov föreligger beträffande fordringar, valutor och obligationer m.m., inle minsl pä grund av de hastiga värdeförändringar på obligationer som kan inträda på grund av förändringar i ränteläget. Vidare uttalas all reserveringar för s.k. länderrisker i sin helhet bör godtas.

Med den angivna utgångspunkten all företagsekonomiskt nödvändiga reserveringar skall godtas kan man enligl min mening inle ange som en huvudprincip alt hela nedskrivningen på dessa slag av tillgångar alltid måste återföras, om inte särskild ulredning förebringas. I stället torde en viss schablonisering vara nödvändig. Del får ankomma på RSV att lämna anvisningar för vilken reservering som normalt kan godtas vid vinstdelningen. Jag kan också ansluta mig till uppfattningen att avsättning för s.k. länderrisker i enlighet med bankinspektionens anvisningar måste bedömas som företagsekonomiskt motiverade.

Beträffande försäkringsanstalterna har anförts atl avsättningar lill utjämningsfond och säkerhetsreserv bör anses som sädana företagsekonomiskt motiverade reserveringar som inte bör återföras. Jag kan ansluta mig till denna åsikt.

I fråga om lagerfasligheler kan jag ansluta mig till vinstdelningsgruppens uttalande att hela nedskrivningen normall bör återföras.

Som en fri reservering behandlas vidare del belopp varmed pågående arbeten skrivits ned enligt punkt 3 a av anvisningarna lill 41 § KL. Enligt denna anvisningspunkt får sådana pågående arbeten som utförs lill fast pris i byggnads-, hantverks- eller anläggningsrörelse normalt las upp till belopp motsvarande 85% av de direkta kostnaderna. Nedskrivning får alltså ske med belopp motsvarande samtliga indirekta kostnader och 15% av de direkta kostnaderna. Återföringen bör här avse sistnämnda del av reserveringen, om inle belopp molsvarande även indirekla kostnader redovisas som en obeskattad reserv i bokslutet. Härigenom kvarstår elt visst reser-veringsutrymme och uppnås stora praktiska fördelar. Någon återföring bör dock inte äga rum om förelagd kan styrka alt nedskrivningen varil nödvändig för alt uppfylla kravet pä god redovisningssed. Till de fria reserverna hör också, som tidigare nämnts, avsältning till resullaluljämningsfond enligl 41 d § KL, I motsats till vinstdelningsgruppen anser jag att som en sådan reserv också bör anses avsättning till inlernvinslkonlo enligl punkt 15 av anvisningarna till 29 § KL,

1 detta sammanhang kan slutligen påpekas atl en vid vinstdelningen godtagen "reservering" för exempelvis inkurans eller förlustrisker bör behandlas som skuld - och inle som lagerreserv - vid inflationskorrigeringen (jfr 6 8 andra stycket), Avdragsrällen vid vinsldelningen motsvaras således av etl inflationslillägg.

Prop. 1983/84:50 91

Vid remissbehandlingen har tagits upp frågan om avskrivning på skeppskontrakt. Jag vill i anledning härav påpeka atl del med hänsyn till utformningen av reglerna om kontraklsnedskrivning och kontraklsavskrivning inte finns anledning all göra någon särskild återföring vid beräkning av underlaget för vinstdelningsskall. I vad mån företagels åtgärd är befogad får prövas vid inkomstbeskallningen.

Det kan förekomma att en i bokslutet gjord reservering inte godtas vid inkomstbeskallningen. Ett lager har exempelvis tagits upp lill lägre värde än som är lillåtet eller en avsättning för framtida utgifter har ansetts utgöra en konsolidering. Någon särskild åtgärd för alt återföra en sådan reservering krävs inle vid vinstdelningen, eftersom detta har skett redan vid inkomstbeskattningen.

Flertalet förelag redovisar skillnaden mellan kalkylmässiga och bokfö-ringsmässiga avskrivningar på invenlarier och andra anläggningstillgångar som en bokslutsdisposition. Någon fast redovisningspraxis finns dock inte på detta område. Med hänsyn bl.a. till detta skall eventuella över- eller underavskrivningar godtas vid beräkning av underlaget för vinsldelningen. Inle heller delta föranleder någon särskild åtgärd vid beräkning av underlag för vinstdelningsskatt utan denna grundas helt på bedömningen vid inkomstbeskattningen.

Som anförts i den allmänna motiveringen skall avsättningar till investeringsfonder inle återföras. vid beräkning av vinstdelningsunderlaget. Inte heller skall någon återläggning ske av koncernbidrag.

Vid sidan av investeringsfonder finns det andra "bundna" fonder. Med bundna fonder avses i första hand fondavsättningar som är kombinerade med inbetalning på konton hos riksbanken, således förulom de allmänna investeringsfonderna l.ex. vinslfonder och särskilda investeringsfonder. Som bundna fonder räknas vidare tidsbegränsade avsältningar som kan komma i fråga endast under särskilda omständigheter, l. ex. fartygsfonder, fonder för äteranskaffning av fastighet och eldsvådefonder. Den omständigheten att den statligt beskattningsbara inkomsten påverkats av avsältning lill eller ulnylljande av någon av nu nämnda fonder föranleder inle någon korrigering vid beräkning av underlaget för vinstdelningsskalten.

I samband med alt ett förlustföretag tas över av en ny ägargrupp -exempelvis av företagels anslällda - kan det hända atl den tidigare ägaren lämnar etl engångsbidrag för atl läcka befarade föriusler under de när-maste åren. Någon möjlighel för mottagaren atl fördela etl sådant bidrag på flera är föreligger normall inte ulan förelaget torde - om bidraget över huvud taget är skattepliktigt - omedelbart beskattas för detta. Följden kan bli alt företagel träffas av vinstdelningsskalt trots att lönsamhelen sett över en längre period är relativt måttlig.

Vinstdelningsgruppen har övervägt atl införa särskilda regler för att hindra vinstdelning i dessa speciella situationer. Mot bakgrund av de nya regler som under våren beslutats av riksdagen (prop. 1982/83:94. SkU .44,

Prop. 1983/84:50 92

rskr 281, SFS 1983:311) har den dock ansett atl delta inte kan anses påkallat. De nya reglerna innebär all elt företag har rätt lill omedelbart avdrag för bidrag som utan villkor lämnas lill en regional utvecklingsfond medan bidrag från utvecklingsfonden lill den slutlige mottagaren behandlas enligt reglerna för stafiiga näringsbidrag. Genom alt slussa föriusltäckningsbidrag över utvecklingsfonden kan del givande företagel få omedelbart avdrag samtidigt som bidraget skattemässigt delas upp pä flera är hos mottagaren. Jag delar vinstdelningsgruppens uppfattning all specialbestämmelser för aklieägarlillskotl av delta slag inte är nödvändiga.

De korrigeringar som företas enligl 3 8 avser, som framgått av det anförda, förutom inkomstskatt endast poster som påverkat storleken av den beskattningsbara inkomsten. Hänsyn tas inte lill skattefria inkomster eller till utgifter som inte är avdragsgilla. Delta innebär bl.a. att realisationsvinster och stafiiga bidrag undgår, vinstdelningsskatl i samma utsträckning som de undgår inkomstskatt. Kostnader som inte är avdragsgilla, l.ex. vissa regislreringsavgifier och representationskostnader, kan å andra sidan träffas av både inkomstskatt och vinstdelningsskatt. Del finns anledning all utgå från att intäkter och kostnader av delta slag i regel är av underordnad betydelse. Att utforma särskilda - konsekvent reala - regler för vinstdelningen av exempelvis realisationsvinster torde f.ö. vara uleslu-tel av praktiska skäl.

Andra stycket innehåller en definition av det i första slyckel använda uttrycket beskattningsårets inkomstskatt. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) bygger avdragsberäkningen på att den aviserade sänkningen av skattesatsen för den statliga inkomstskatten för aktiebolag m.fl. från 40% till 32% genomförs. Avdraget för kommunalskatt beräknas schablonmässigt på grundval av en antagen kommunal skattesats om 30%. Skatteavdragets storlek påverkas inte av förekomsten av uiländska inkomster eller utländsk skatt.

4§

Inflalionsavdraget för invenlarier är inventariernas skatlemässiga restvärde vid beskattningsårets ingång multiplicerat med beskattningsårels inflaiionslal. Med invenlarier avses tillgångar som behandlas enligt bestämmelserna i punkterna 3-6 av anvisningarna lill 29 8 kommunalskatlelagen (1928:370).

Inflalionsavdraget för byggnader utgör skillnaden mellan reall beräknade värdeminsknings- och utrangeringsavdrag och de avdrag för byggnader som företaget tillgodoräknats enligt punkterna 3 och 6 av anvisningarna till 22 8, punkterna 2 a och 4 av anvisningarna till 25 § och punkt 7 av anvisningarna till 298 kommunalskattelagen.

Inflalionsavdraget för markanläggningar ulgör skillnaden mellan realt beräknade värdeminsknings- och utrangeringsavdrag och de avdrag för markanläggningar som förelaget tillgodoräknats enligt punkterna 4 och 6 av anvisningarna till 22 8 och punkt 16 av anvisningarna till 29 8 kommunal- ' skattelagen.

De reala avdragen beräknas genom alt tillgodoräknade avdrag räknas

Prop. 1983/84:50 93

om med hänsyn till prisutvecklingen från del beskattningsår dä byggnaden eller markanläggningen anskaffades.

Inflalionsavdrag enligt denna paragraf medges inle i fråga om egendom som utgör omsättningstillgång i rörelse.

I 4-7 8§ ges bestämmelser om hur den enligl 3 § beräknade nominella vinslen eller förlusten skall förvandlas till etl reall resultat. 4 och 5 8§ innehåller bestämmelser om inflalionsavdrag på anläggningar och lager. De monelära lillgångarna och skulderna behandlas i 6 8 och i 7 § ges särskilda regler för förelag med brutna räkenskapsår.

Av 4 § första stycket framgår alt inflalionsavdraget för inventarier ulgör inventariernas skatlemässiga restvärde vid beskattningsårets ingång multiplicerat med beskattningsårets inflalionstal. Inflalionstalet uttrycker penningvärdets förändring mellan beskattningsåret och året dessförinnan.

Den melod som valts för beräkning av inflalionsavdraget för inventarier överensstämmer hell med den melod som realbeskaltningsutredningen föreslagil. Några egentliga praktiska problem torde inte uppslå. Del vid inkomslbeskaltningen medgivna värdeminskningsavdragel behöver inle återföras ulan inflalionsavdraget medges vid sidan av del ordinarie avdraget.

Med invenlarier avses inle bara maskiner och andra fysiska lillgångar ulan också l. ex. patenträller och andra lidsbegränsade immaleriella rälligheter. Hil hör även hyresrälter, goodwill, aktiverade etableringsulgifler o.d. I anledning av vad som framförts vid remissbehandlingen om att förslagel innebär en olikformig behandling av bosladsrätl och hyresräll eftersom endasl den senare får ligga till grund för inflationsavdrag vill jag påpeka alt en motsvarande skillnad föreligger vid inkomslbeskaltningen. Skillnaden grundar sig pä atl som invenlarier behandlas lidsbegränsade rättigheter, vilket bostadsrätt inle är. Den omständigheten alt vissa inventarier - l.ex. dyrbara konstföremål - i praxis har undantagils frän rällen lill värdeminskningsavdrag.vid inkomsttaxeringen hindrar i och för sig inle att inflationsavdrag kan komma i fråga. En förutsättning är dock att tillgängen har ställning av etl inventarium i näringsverksamheten. Vid en eventuell försäljning skall alltså vederiagel inle beskattas enligt realisa-lionsvinstreglerna utan tas upp som löpande inkomst. Inflationsavdrag medges däremot inle för beställda men inle levererade inventarier. För sädana beställningar kan i stället vid förskottsbetalning reglerna i 68 om monetärt kapital bli tillämpliga.

Vad gäller byggnader och andra tillgångar som skrivs av enligl plan skall värdeminskningsavdragen vid bestämningen av den reala vinslen uppräknas sä alt de i fast penningvärde tillsammans motsvarar tillgångens anskaffningsvärde. Detta sker enklast genom all det vid inkomstbeskattningen medgivna värdeminskningsavdraget räknas om med hänsyn till förändringarna i del allmänna prislägel under innehavstiden. Eftersom företaget tillgodoräknas nominella värdeminskningsavdrag vid inkomstbeskattning-

Prop. 1983/84:50 94

en blir den reala korrigeringen skillnaden mellan del reala och det nominella avdraget. Detta anges i andra-fjärde styckena.

Omräkningen avser förändringar i penningvärdet mellan tidigare år och del aktuella året. Förändringar under det löpande året beaktas inle. Något inflationsavdrag kan således inle komma i fråga del år en byggnad eller en markanläggning anskaffas.

Med en byggnads anskaffningsvärde avses i allmänhet företagels utgifter för byggnaden. Detta gäller oavsett om företaget självt uppfört'byggnaden eller om den förvärvats i färdigt skick tillsammans med marken. Har investeringsfond eller statsbidrag tagits i anspråk för anskaffningen, räknas som anskaffningsvärde skillnaden mellan den verkliga utgiften och del ianspråktagna beloppet. Motsvarande gäller om en byggnad skrivits av mol exempelvis en eldsvädefond.

Vid inkomstbeskallningen inträder rällen till avdrag för värdeminskning vid den tidpunkt då en byggnad eller markanläggning är färdigställd, Molsvarande gäller beträffande inventarier som förelaget självt tillverkar. Något inflationsavdrag enligt 4 8 kan därför inte medges för värdel av en anläggning som vid beskattningsårets ingång är påbörjad men inte färdigställd. 1 stället behandlas värdel av anläggningar under uppförande som en monetär tillgäng (jfr 6 8 fjärde stycket punkt 6).

Den som förvärvat en byggnad eller markanläggning genom arv, gåva eller annal benefikl fång sätts, vad avser värdeminskningsavdrag vid inkomstbeskattningen, i samma ställning som den föregående innehavaren. Förvärvet påverkar alltså inle de äriiga avdragens storlek. Även vid uppräkningen av anskaffningsvärdet bör fastigheten anses ha oavbrutet innehafts av en och samme ägare. Någon ullrycklig föreskrift om delta har inte ansetts nödvändig.

Byggnader utgör ibland lager i rörelse, Inflalionskorrigeringen sker i sädana fall enligt beslämmelserna i 5 8. Om inflalionsavdrag skulle medges också enligt förevarande paragraf skulle förelaget fä ell omotiverat dubbelavdrag. \ femte stycket föreskrivs därför all paragrafens bestämmelser inte tillämpas i fråga om egendom som ulgör lager i rörelse.

Genom atl inflalionsavdraget bygger på vid inkomstbeskattningen medgivna värdeminskningsavdrag kommer KL: s regler rörande den skatlemässiga behandlingen av byggnader och markanläggningar alt få verkan även vid vinsldelningen. Av della följer bl.a. all såväl primäravdrag som reguljära värdeminskningsavdrag kan ge upphov lill inflationsavdrag. Vidare kan nämnas all vid inkomstbeskattningen omedelbart avdragsgilla utgifter för en byggnad eller markanläggning också är avdragsgilla i vinsldelningssystemet. Något behov av reala korrigeringar föreligger därför inte i fråga om byggnader och markanläggningar som är avsedda atl användas endast ett fåtal år.

Teoretiskt sett borde även skogsavdrag och avdrag för substansminskning (punkterna 7-9 av anvisningarna lill 22 § samt punkt 10 av anvisning-

Prop. 1983/84:50 95

arna till 25 § och punkt 8 av anvisningarna lill 29 8 KL) räknas om med hänsyn till förändringarna i penningvärdet från anskaffningstidpunkten lill avdragslillfället. Av olika skäl framförs emellertid inte några förslag i den riktningen. Vad gäller skogsavdragen kan mol en indexuppräkning framhållas alt avdragens reala värde sakligt sett bör minska med innehavslidens längd. Ju längre tid företaget ägt fasligheten desto större del av avverkningarna kan nämligen anses hänförliga till avkaslning och inle till kapital-uttag. Beiräffande avdraget för substansminskning lalar starka praktiska skäl i förening med att avdragsbeloppen ofta ligger på en förhållandevis låg nivå mot en indexuppräkning.

5§

Inflationsavdraget för lager utgör lagrets värde vid beskaltningsärels ingång mullipliceral med beskallningsärets inflaiionslal. Med lagrets värde avses det belopp varmed lagret och liknande omsättningslillgångar tagils upp i räkenskaperna före avsältning lill lagerreserv och liknande reserv.

Inflationsavdrag enligl första slyckel medges inle i fråga om lager av obligationer, lånefordringar och andra monetära tillgångar. Sådana tillgångar skall, oavsett om de ulgör omsällningsiillgångar eller inle, beaktas vid tillämpningen av 6 §.

\ första stycket anges atl inflalionsavdraget för lager utgör produkten av lagervärdet och beskattningsårets inflaiionslal. Till skillnad mol vad realbeskaltningsutredningen föreslagit skall avdraget beräknas på grundval av det bokförda värdet före eventuell nedskrivning (alltså före avsättning till lagerreserv men efter inkuransavdrag). Skillnaden hänger samman med atl vinstdelningen bygger pä resultatel före lagernedskrivning medan realbeskaltningsutredningen godtar all nedskrivning som är förenlig med KL; s regler. Pågående arbeten som ulgör omsättningslillgångar behandlas här -liksom vid tillämpning av 3 8 första stycket punkterna 6 och 7 — på samma säll som lager.

Andra stycket innehåller elt undantag frän rällen till inflationsavdrag för omsättningstillgångar. Undanlaget gäller lager av obligationer, lånefordringar och liknande monetära tillgångar. Av systematiska skäl behandlas samtliga monetära tillgångar och skulder i 6 8. Eftersom samma inflalionstal används i 5 och 688 har delta dock inle någon materiell betydelse.

Det bör betonas alt aktier inte räknas som monetära lillgångar. Etl förelag som bedriver handel med värdepapper får alltså grunda inflations-avdraget enligt 5 8 pä värdel av aktierna men inte pä värdet av l.ex. obligationerna. Obligationerna beaktas i stället vid tillämpning av 6 §.

6§

Vid beräkning av den reala vinslen skall det nominella resultatet

1. ökas med ell belopp motsvarande förelagels monetära skulder vid

beskattningsårets ingång multiplicerat med beskallningsårels inflaiionslal

och

Prop. 1983/84:50 96

2. minskas med ett belopp molsvarande företagels monetära lillgångar vid beskattningsårets ingång mullipliceral med beskattningsårets inflaiionslal.

De monetära skulderna är

1. växel-, leverantörs-och skalleskulder,

2. upplupna kostnader och förulbelalda intäkter,

3. förskott från kunder,

4. avsatt till pensioner,

5. avsättningar till investeringsfond enligt lagen (1979:609) om allmän investeringsfond och annan liknande fond samt

6. övriga skulder.

Som monetära skulder räknas belopp som under beskattningsåret utskiftats till företagets ägare. De monelära tillgångarna är

1. kassa-och banktillgodohavanden,

2. obligationer, lånefordringar och liknande lillgångar,

3. växelfordringar och kundfordringar,

4. förulbelalda kostnader och upplupna intäkter,

5. förskott till leverantörer,

6. värdet av inte färdigställda byggnader, markanläggningar och inventarier som inte ulgör omsättningstillgångar i rörelse samt

7. övriga fordringar.

Som monetära tillgångar räknas beskattningsårets nominella resultat om det är positivt samt vad förelaget uppburit under beskattningsåret för aktier som ulgelts i samband med ökning av förelagels akliekapilal. Råder intressegemenskap mellan ell företag som erlagt betalning för utgivna aktier och det företag som ökat sitt akliekapilal skall det erlagda beloppet dock inle räknas som monelär tillgäng. Vad nu sagts om vad som uppburils vid ökning av aktiekapital gäller också i fråga om ökning av insatskapital i ekonomisk förening.

De monetära skulderna får inle las upp lill lägre värde och de monelära lillgångarna får inle tas upp lill högre värde än vad de tagits upp till vid räkenskapsårets ingång.

Som diskuterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) kan den reala transformeringen av del monelära kapilalet utföras på två olika sätt. Den ena metoden, som valls av realbeskaltningsutredningen, är att dela upp samtliga räntor i en real del och en inflalionsdel. Endasl den reala delen av räntan är skaltepliklig resp. avdragsgill. Storleken av fordringar och skulder pä balansdagen saknar i princip betydelse.

Med tillämpning av realbeskaltningsutredningens metod las inle hänsyn till negativa realräntor, dvs, till räntor som understiger inflationen. Den som fåll låna ränlefrill beskallas alltså inle för denna förmån och långivaren får inte något avdrag för sin av infiationen föranledda förlust, Della måste, åtminstone om man endast ser lill beskattning av näringsverksamhet, betecknas som en nackdel. En annan nackdel med den av utredningen förordade metoden är all den förutsätter en individuell behandling av varje räntebärande län. Del kan bli myckel arbetskrävande alt dela upp samtliga ränteutbetalningar under ell år i en realräntedel och en inflationsdel.

Den andra metoden för behandling av del monelära kapitalel är att utgå

Prop. 1983/84:50 97

från slorleken på företagets tillgångar och skulder i stället för räntorna. Även denna melod har vissa svagheter, t, ex, svårigheten atl med säkerhet avgöra hur stora tillgångarna och skulderna är vid en given tidpunkt. Av skäl som redovisats i det föregående har emellertid denna s.k, balansmetod ansetts lämpligast för vinstdelningens vidkommande. Balansmetoden kan sägas bygga på antagandet att de i balansräkningen upptagna lillgångarna och skulderna på ett tillförlitligt sätt speglar företagets finansiella situation under hela året.

Mot bakgrund av det anförda anges i första stycket punkt 1 att som lilläggspost i vinstdelningssystemet skall redovisas ett belopp motsvarande produkten av företagets monelära skulder och inflalionstalet. Tilläggsposten representerar - i förening med det fulla avdraget för räntekostnaderna - den inflationsvinst som företaget gjort på sina skulder. I konsekvens med detta skall det nominella resultatel er\\ig\. första stycket punkt 2 minskas med produkten av de monelära tillgångarna och inflalionstalet.

De i andra stycket uppräknade skuldposterna torde inte föranleda några större gränsdragningsproblem. All avsättning lill investeringsfonder och liknande fond — till skillnad från fria obeskattade reserver - tagits med beror på alt avsättningen minskat underiagel för beräkning av vinstdelningsskatlen (jfr 3 8). En annan behandling av fondavsättningen skulle vidare göra det mindre attraktivt att ta fonden i anspråk för investeringar. Om fonden inte skulle räknas in bland de monetära skulderna skulle nämligen fondutnyttjandet öka företagets monetära underskott (eller minska del monetära överskottet). En sådan inlåsningseffekl har ansells olämplig.

Som skulder räknas inte reserver som inte ansetts avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Poster av della slag skall behandlas som eget kapital.

I konsekvens med atl belopp som under beskattningsåret betalats för nyemitterade aktier skall räknas som monetär tillgång föreskrivs i tredje stycket alt utskiftat belopp skall räknas som monelär skuld. Avgörande för skuldberäkningen är hur slort belopp som faktiskt skiftals ut under räkenskapsåret.

1 fiärde stycket anges vad som avses med monetära tillgångar. Beräkningen av slorleken av dessa poster hänför sig till förhållandena vid räkenskapsårets ingång. Detta överensstämmer med vad som gäller i fråga om inflationsavdrag för anläggningar och lager.

Vad gäller de poster som återfinns i fiärde stycket punkterna 1-3 torde några gränsdragningsproblem knappast behöva uppkomma. Till banktillgodohavanden hör bl.a. medel pä spärrkonto för investeringsfond hos riksbanken. Som redan framgått skall inflationskorrigeringen för pågående arbeten ske enligt 5 8 och inle enligt 6§.

Fjärde stycket punkt 4 gäller förulbelalda kostnader och upplupna intäkter. Som förulbelalda kostnader räknas exempelvis den del av en av företaget gjord förskottsbetalning avseende hyra eller ränta som hänför sig 7 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 50. Bilaga A

Prop. 1983/84:50 98

till tiden efter del ifrågavarande räkenskapsårets utgång. Upplupen intäkt kan sägas avse det motsatta fallet, nämligen alt förelaget självt är faslig-helsägare eller längivare och hyran resp. ränlan betalas i efterskott.

Posten i fiärde stycket punkt 5, förskoll lill leverantörer, avser såväl förskott för varor och tjänster som förskott i samband med förvärv av anläggningstillgångar. Della innebär all förskott avseende invenlarier, som ännu inle levererats vid balansdagen, eller avseende byggnader, som vid denna tidpunkt ännu inte är färdigställda, kommer att redovisas som fordran. Som monetär tillgång skall likaså er\\igt. Jjärde stycket punkt 6 behandlas värdet av anläggningar - byggnader, markanläggningar och invenlarier - som är under uppförande eller tillverkning i egen regi och inle ulgör omsättningstillgångar i rörelse (jfr kommentaren till 4 8).

Den i fiärde stycket punkt 7 angivna posten övriga fordringar kan avse både långfristiga och kortfristiga fordringar och län lill såväl utomstående som företagel närslående personer.

För atl gynna förelag med '!tel egel kapital men hög lönsamhet föreskrivs i femte stycket atl bes .'ittningsårels nominella vinst skall räknas som en monetär tillgång. Med nominell vinst avses den statligt beskattningsbara inkomsten efler korrigeringar enligl 3 8 (om resultatel blir positivt). Som monelär tillgäng skall vidare räknas vad som under beskattningsåret inbetalats för nyemitterade aktier. Avsikten är att främja anskaffningen av riskvilligt kapital. Någon anledning atl premiera överflyllning av kapital frän etl förelag till ett annal inom samma företagsgrupp föreligger dock inte. Av denna anledning beaktas inte vederlag för nyemitterade aktier som erlagts av l.ex. etl moderbolag. Det är därvid tillräckligl alt intressegemenskap föreligger antingen före eller efter ökningen av aktiekapitalet. Molsvarande gäller också vid ökning av insatskapitalet i en ekonomisk förening.

Del är givet att värderingen av tillgångar och skulder kan ge upphov till skilda meningar. Fordringar kan vara ivistiga och del kan också vara osäkert om gäldenären har förmåga alt infria sin förbindelse. Vad gäller balansräkningens passivsida gäller det givetvis atl först skilja mellan verkliga skuldposter och poster som har karaktär av eget kapital (vinstdispositioner). Därefter måste skäligheten i värderingen av skuldposternas storlek bedömas. Värderingsproblem kan uppkomma exempelvis vid beräkning av Ivistiga skulder, skulder i utländsk valuta och den på året belöpande inkomstskatten.

Enligt sjätte slyckel får skulder inte las upp till lägre värde och tillgångar inte till högre värde än vad de tagits upp till vid räkenskapsårets ingång. Den ingående balansräkningen, vilken för företag som inte påbörjat sin verksamhet under räkenskapsåret motsvarar det föregående årets utgående balansräkning, blir alltså avgörande för värderingen. Denna värderingsregel är i hög grad ägnad att motverka en felaktig värdering av de monetära posterna. En alltför hög värdering av en fordran eller en för låg

Prop. 1983/84:50 99

värdering av en skuld leder normall lill att den beskattningsbara inkomsten ökar.

I detta sammanhang bör också erinras om att en ökning av de monetära tillgångarna genom försäljning av l.ex. lagertillgångar inte medför alt underlaget för vinstdelningen minskar. Avdragsbeloppet enligt 6§ är lika stort som det avdrag som går förlorat vid tillämpning av 5§. Nu nämnda omständigheter i förening med alt del är lillgångarna och skulderna vid räkenskapsårels ingång som är avgörande för bedömningen gör atl risken för manipulativa åtgärder måste betecknas som förhållandevis liten.

7§

Med beskattningsårets inflaiionslal avses det tal som uttrycker den allmänna prisutvecklingen sedan föregående är.

Vid beräkning av omräkningstal och inflalionstal skall även etl brutet räkenskapsår anses sammanfalla med året närmast före taxeringsåret. Omfaltar beskattningsåret annan tid än tolv månader eller laxeras förelaget för mer än ett beskattningsår skall dock inflationstalet justeras så att det per månad motsvarar en tolftedel av del för helår fastställda talet. Molsvarande justering skall göras vid beräkning av fast fribelopp.

I första stycket anges att inflationstalet uttrycker förändringen i det allmänna prisläget mellan beskattningsåret och det närmast föregående året.

Den i andra stycket omnämnda indexserien överensstämmer med den indexserie som ligger till grund för beräkning av realisationsvinst vid fastighetsförsäljningar. Omräkningstalen i indexserien fastställs ärligen i augusti månad av RSV. Omräkningstalet för det aktuella året (är n) sätts fill 1,00. Omräkningstalen för fidigare år beräknas som kvoten mellan å ena sidan konsumentprisindex för juli månad år n och å andra sidan genomsnittligt konsumentprisindex för samtliga månader under det tidigare året.

I syfte att förenkla beräkningen av inflationsavdrag m.m. föreskrivs i tredje stycket att samtliga beskattningsår som är föremål för bedömning vid etl visst års taxering skall anses sammanfalla med kalenderåret närmast före taxeringsåret. Omfaltar företagets räkenskapsår längre period än tolv månader skall dock inflationstal och fast fribelopp justeras uppåt så atl de per månad motsvarar en tolftedel av de för helår fastställda talen. Vid kortare räkenskapsår än tolv månader skall inflalionstalet och fribeloppet justeras nedåt på samma sätt.

8§

Vinstdelningsunderlaget avrundas nedåt till helt tusental kronor. Vinstdelningsskatt utgår i hell anlal kronor, varvid örelal bortfaller. Beleckningar som används i kommunalskallelagen (1928: 370) och lagen

Prop. 1983/84:50 100

(1947:576) om slallig inkomslskall har samma betydelse i denna lag om inle annal anges eller framgår av sammanhängd.

första och andra styckena ges regler om avrundning av vinsldelningsunderlaget och skallen.

Med hänsyn till kopplingen mellan inkomstbeskattningen och vinsldelningen är det givet att reglerna om vinstdelningsskalten i terminologiskt hänseende knyter an till beteckningarna i KL och lagen om statlig inkomslskall. En bestämmelse härom har tagils in i tredje stycket.

9 och 10 §§

98 Ett företag som enligl I § skall erlägga vinsldelningsskali är skyldigt alt i sin självdeklaration lämna uppgifter till ledning för beräkning av vinstdelningsunderlag. Uppgifterna skall lämnas på blankell enligl formulär som fastställs av riksskatleverket.

10 § Bestämmelserna i taxeringslagen (1956:623) om laxering för inkomst och förmögenhel skall gälla i fråga om bestämmande av vinsldelningsunderlaget. Beslämmelserna om särskilda avgifter i nämnda lag skall dock inte tillämpas. Ändras taxeringen lill statlig inkomstskall genom dom av länsrätt, kammarrätt eller regeringsrätten skall domstolen även besluta om den ändring av vinstdelningsunderlaget som föranleds av detta.

I fråga om debitering och uppbörd av skallen gäller beslämmelserna i uppbördslagen (1953:272). Vidare fillämpas 51 8 lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligl lagen (1981:691) om socialavgifter på vinstdelningsskalten. Dock får riksförsäkringsverket varje år som förskoll lillgodoföra sig 70 procent av summan av den vinstdelningsskalt som kan beräknas bli debiterad under året. Riksskatleverket skall före utgången av juli månad lämna riksförsäkringsverket uppgift om den beräknade skatten.

Underlaget för vinstdelningsskalten bör fastställas i anslutning till inkomstbeskattningen i första instans, närmare bestämt av den taxeringsnämnd som handhar företagets taxering lill stailig inkomstskatt. Med hänsyn till de många korrigeringar som måste göras för alt förvandla den slalligl beskattningsbara inkomsten lill vinstdelningsunderlag är det nödvändigt att företaget lämnar sina vinstdelningsuppgifter på en särskild, av RSV fastställd blankett. Exempelvis måste i den allmänna självdeklara-fionen lämnas uppgift om företagets sammanlagda beskattningsbara inkomst vid taxeringen till kommunal inkomstskatt, även om denna laxering skall ske på annan ort. Blanketten bör kunna utformas så atl företag med reala resultat som klart understiger fribeloppel inte skall behöva utföra samtliga korrigeringar. För etl stort antal företag torde det sålunda vara möjligt alt snabbt slå fast atl den beskattningsbara inkomsten ökad med slimulansavdrag, bokslutsdispositioner o.d. samt inflationstillägg för monelära skulder är mindre än fribeloppel. I dessa fall saknas anledning all beräkna slorieken av inflalionsavdragen avseende företagels olika tillgångar.

Genom hänvisningen lill taxeringslagens (1956:623) regler blir de bestämmelser om t. ex. besvär och eftertaxering, som gäller beiräffande den

Prop. 1983/84:50 101

statliga inkomstskallen, tillämpliga även i fråga om vinstdelningsskallen. I likhei med några remissinslanser anser jag. som fidigare framhållils, däremot all de skatteadministralivä sanktionsätgärderna inle är utformade sä all de utan ändringar kan tillämpas på vinstdelningsskalten. Reglerna om t. ex. skailelillägg skall alltså inte gälla i fråga om felaktiga eller ofullständiga uppgifter rörande underiagel för vinstdelningsskalten. Vidare regleras skyldigheten för skattedomslol alt i samband med ändring av taxeringen till slallig inkomstskatt göra en följdändring i fråga om vinstdelningsunderlaget.

Vinstdelningsskalten bör debiteras och betalas enligt uppbördslagens (1953:272) regler. Vinstdelningsskatlen för ell visst år kommer därmed att ingå i den slutliga skall som påförs företagel året därpå. Överföringen lill AP-fonden bör ske på samma sätt som i fråga om tilläggspensionsavgifter som uppbärs i form av egenavgifter. Enligt dessa regler får riksförsäkringsverket varje är lillgodoföra sig de under föregående år debiterade avgifterna. Här bör emellertid verket ges rätt att uppbära ett förskott för att inte en alltför stor förskjulning skall ske av medelslillförseln. Denna räll bör avse en viss andel av den skall som på grundval av de i deklarationerna lämnade uppgifterna kan beräknas bli påförd under året. Andelen kan lämpligen bestämmas till 70%. En någorlunda lillföriillig beräkning bör kunna göras före utgången av juli månad.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års laxering. Därvid iakttas följande.

1. Lagen tillämpas inle vid laxering för beskattningsår som har börjat före ikraflträdandd.

2. Vid omräkning enligl 4 8 skall byggnader och markanläggningar, som anskaffats före ingången av är 1973, anses anskaffade är 1973.

Vinstdelningssystemet är avsett atl börja tillämpas vid 1985 års taxering. För företag med kalenderåret som räkenskapsår kommer alltså de föreslagna reglerna att gälla på det räkenskapsår som börjar den I januari 1984.

För förelag med brutna räkenskapsår skall vinstdelningsskalten inte tillämpas vid 1985 års laxering. Den skall fillämpas i fråga om räkenskapsår som börjar den 1 januari 1984 eller senare.

Vid beräkning av reala avdrag på byggnader och markanläggningar skall anskaffningsvärdena räknas upp med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen under innehavstiden. I del sammanhängd mäsle ställiping tas lill i vad män anskaffningsvärden, som hänför sig lill tid före ikraftträdandet, skall fä räknas upp. Med hänsyn till bl. a. den omläggning av avskrivningsreglerna för byggnader som slutfördes år 1972 synes det lämpligt att påbörja uppräkningen tidigast år 1973. Byggnader som anskaffats dessförinnan skall således anses anskaffade nämnda år.

Prop. 1983/84:50 102

4.2 Ändringarna i lagen om allmän investeringsfond

I§

Vid beräkning av nettointäkt av fastighet eller av rörelse enligl kommunalskattelagen (1928: 370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt har svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening, svensk sparbank och svensk ömsesidig skadeförsäkringsanstall räll lill avdrag enligl denna lag för belopp som i räkenskaperna har avsatts till allmän investeringsfond. Sparbank får i balansräkningen la upp allmän investeringsfond under benämningen investeringskonto.

Bostadsföretag som avses i 24 § 3 mom. kommunalskattelagen kan inte få avdrag för avsältning till investeringsfond.

Ett företag kan för visst beskattningsår inte få avdrag för avsättning till allmän investeringsfond i mer än en förvärvskälla.

Genom ändringarna i första stycket har tiiöjlighden all ulnyllja fondsystemet utvidgats i två hänseenden. För del första har kravet på aU avsättningen måste göras i förvärvskälla tillhörande inkomsislagen rörelse eller jordbruksfastighet slopats. Enligt förslaget godtas fondavsättningar även vid beräkning av inkomst av annan fastighet. För del andra har ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter tagits med i kretsen av fondsubjekt (jfr I 8 lagen om vinstdelningsskalt).

Bostadsförelag som schabloniaxeras enligt 24 83 mom. KL omfattas enligt I § lagen om vinstdelningsskatl inle av vinsldelningen. Schablontaxeringen torde vidare i sig utesluta möjligheten lill avdrag för avsättning till investeringsfond. I tydlighetens intresse har dock i del nya andra stycket införts en regel om att fondsystemet inte får utnyttjas av de schablontaxerade bostadsföretagen.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att vinstdelningsskalten vid fillämpning av 2 § lagen om allmän investeringsfond ulgör en allmän svensk skatt. Vid beräkning av den justerade årsvinsten skall således vinstdelningsskalten behandlas på samma sätt som den nuvarande inkomstskallen.

4§

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk kan besluta alt allmän investeringsfond skall eller får tas i anspråk för ändamål som avses i 5 8 första stycket. Regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, statens industriverk kan vidare besluta atl belopp som framdeles avsätts till allmän investeringsfond får tas i anspråk. Beslut som nu sagts får avse endasl den fid och skall förses med de villkor i övrigt som läget på arbetsmarknaden eller andra förhållanden motiverar. Beslut kan gälla samtliga förelag, företag av viss beskaffenhet eller visst eller vissa företag.

Allmän investeringsfond som har avsatts i viss förvärvskälla får tas i anspråk i samma förvärvskälla eller i annan förvärvskälla inom inkomsislagen jordbruksfastighet och rörelse. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk kan dock, om särskilda skäl föreligger, medge att allmän investeringsfond tas i anspråk i annan förvärvskälla än nu sagts.

Prop. 1983/84:50 103

Företag, som ansöker om att ta allmän investeringsfond i anspråk, skall ha berell berörda arbetstagarorganisationer tillfälle att avge yttrande över ansökningen. Saknas sådana organisationer, skall i stället de anställda på lämpligt sätt beredas tillfälle atl avge yttrande. Yttrandena skall fogas till ansökningen.

F.n. godtas avsättning fill investeringsfond endast i förvärvskällor som tillhör inkomstslagen jordbruksfastighet eller rörelse. En fond som avsalls i rörelse kan utan särskilt medgivande tas i anspråk för investeringar i jordbruk och vice versa. För atl ett företag, som bedriver exempelvis både rörelse och fastighetsförvaltning, skall få utnyttja sin fond i den faslighels-förvallande verksamheten fordras emellertid ett speciellt tillstånd.

I del föregående har föreslagits alt investeringsfond skall få avsättas även vid beräkning av nettointäkt av annan fastighet (18). Av andra stycket framgår atl en sådan fond får las i anspråk ulan särskilt medgivande i den egna förvärvskällan eller - om företaget dessutom bedriver rörelse eller jordbruk - i förvärvskälla inom något av dessa inkomstslag. I likhet med vad som nu gäller bör det emellertid krävas ett speciellt lillsländ för all en rörelse eller jordbruksfond skall fä utnyttjas i fastighetsförvaltning. Detsamma bör gälla om en fastighetsfond skall utnyttjas i annan förvärvskälla inom inkomstslaget annan fastighet.

Till undvikande av missförstånd bör framhållas atl det förhällandet alt etl speciellt tillstånd inte är nödvändigt för att få utnyttja en faslighetsfond i rörelse eller jordbruk inte innebår att fonden alltid kan användas inom den egna förvärvskällan. En grundförutsällning för alll ianspråklagande är givetvis att det föreligger ett individuellt eller allmänt beslut om fondfri-släpp eller all förelaget kan begagna sig av den s.k. fria sektorn (9§ första slyckel). Det får ankomma på regeringen alt bedöma om de fasiighelsför-valtande företagens fonder skall vara frisläppta på samma villkor som de fonder som avsatts i rörelse eller jordbruk.

4.3 Ändringarna i kommunalskattelagen

35§ I mom.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänförs

1) intäkt som skattskyldig haft av annan förvärvskälla än förut har nämnts och som inle heller utgör intäkt av kapital,

2) sådan lotterivinsl som inte är frikallad från beskattning enligl 19 8,

3) restituerade, avkortade eller avskrivna egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, som inte utgör intäkt av jordbruksfastighet eller rörelse, i den mån avdrag har medgelts för avgifterna,

4) restituerad, avkortad eller avskriven vinstdelningsskalt i den mån avdrag har medgelts för skatten, och

5) vinst - i den omfattning som anges i 2-4 mom. - genom icke yrkesmässig avyttring (realisationsvinst).

Har sådan fusion mellan aktiebolag eller föreningar ägt rum, som avses i 28§ 3 mom., skall restituerad, avkortad eller avskriven skatt som enligt vad ovan sagts skulle ha utgjort skattepliktig intäkt för dotterbolaget eller

Prop. 1983/84:50 104

den överlåtande föreningen, utgöra skattepliktig intäkt för moderbolaget eller den överlagande föreningen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid fusion mellan sparbanker enligt 78§ lagen (1955:416) om sparbanker samt då ett bankaktiebolags hela bankrörelse övertagils av elt annat bankbolag eller ett försäkringsbolags hela försäkringsbestånd övertagits av etl annat försäkringsbolag och beloppet ifråga icke uppgetts lill beskattning hos det överlåtande bolaget.

Eftersom påförd vinstdelningsskall skall vara avdragsgill vid inkomslbeskaltningen måste naturiiglvis vinstdelningsskalt som återbetalas eller avkortas uigöra en intäkt. Bestämmelserna härom har intagits i 35 § I mom. som redan innehåller molsvarande bestämmelser i fråga om egenavgifter. Genom en hänvisning i 28 lagen (1947; 576) om stailig inkomstskatt. SIL, blir regeln automatiskt tillämplig också vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Någon motsvarighet till den regel som finns i sistnämnda lagrum i fråga om kommunal inkomstskatt behövs alliså inle. Eftersom avdraget skall ske i form av ett allmänt avdrag (jfr 468 5 mom.) skall återbäringen tas upp som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

På samma sätt som gäller beträffande restituerad kommunalskatt vid laxeringen till slallig inkomslskall övergår vid fusion skatteplikten pä moderbolaget resp. den övertagande föreningen.

46 § 5 mom.

I hemortskommunen får skaltskyldig göra avdrag för vinstdelningsskalt som har påförts den skattskyldige under året före laxeringsåret. Bestämmelserna 14 mom. gäller också ifråga om sådant avdrag.

Har sådan fusion mellan aktiebolag eller föreningar ägt rum. som avses i 28§ 3 mom., äger moderbolaget eller den övertagande föreningen åtnjuta avdrag för sådan bolagets eller den överlåtande föreningens skatt som skulle ha varit avdragsgill för dotterbolaget eller den överlåtande föreningen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid fusion mellan sparbanker enligt 78§ lagen (1955:416) om sparbanker samt då elt bankaktiebolags hela bankrörelse övertagils av etl annat bankboiag eller ett försäkringsbolags hela försäkringsbestånd övertagits av etl annat försäkringsbolag och det överlåtande bolagel avslår från att yrka avdraget i fråga.

Vinstdelningsgruppens förslag innebar alt avdraget för vinstdelningsskatl skulle ske i den förvärvskälla till vilken skatten hänförde sig.

Flera remissinstanser har anfört all detta skulle innebära en onödig komplikation i laxeringsarbetd och all avdragel bör ha formen av elt allmänt avdrag.

Enligt min mening talar starka praktiska skäl för all ge avdraget formen av ell allmänt avdrag på samma sätt som del nuvarande kommunalskatteavdraget vid taxeringen till statlig inkomstskall. Bestämmelsen härom har tagits in i ett nytt moment i 46 §. Avdraget skall liksom andra allmänna avdrag i första hand medges i hemortskommunen och i andra hand i annan kommun där den skatlskyldige har inkomst. Eftersom regleringen av de allmänna avdragen sker separat för den statliga och den kommunala inkomstbeskattningen får regeln verkan bara för den senare.

Prop. 1983/84:50 105

På samma sätt som i fråga om kommunalskaiteavdraget vid laxeringen till slallig inkomstskatt bör - med hänsyn till att avdragel erhålls vid taxeringen året efter det taxeringsår då skallen påförls - avdragsrällen övergå lill det övertagande företaget vid fusion o.d.

4.4 Ändringarna i lagen om statlig inkomstskatt

4 § 1 mom.

Från sammanlagda beloppel av den skatlskyldiges inkomster från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 8, avdrag göras för underskott i förvärvskälla. Vidare får annan skaltskyldig än fysisk person, dödsbo och familjestiftelse avdrag för allmän kommunalskall och vinstdelningsskalt som har påförts den skatlskyldige under året före taxeringsåret, I fråga om underskott av förvärvskälla iakttas att

1) avdrag för realisalionsförlusl får göras endast från realisationsvinst eller lollerivinsl,

2) avdrag inte får göras för underskoll av fastighet eller rörelse i ullan-del,

3) avdrag inle får göras för underskott på grund av avskrivning av skepp eller luftfartyg eller på köpekontrakt, som avser sådan tillgäng, i vidare mån än som följer av 46 8 I mom. kommunalskatlelagen (1928:370).

4) avdrag inle får göras för underskott i den mån hänsyn lill del har lagils vid beräkning av sjömansskall.

Skallskyldig, som har varil bosatt här i riket under hela beskaltningsårel eller del av delta, får avdrag för periodiskt understöd, egenavgifter. försäkringspremier m.m. i den omfattning som anges i 46 8 2 mom. kommunalskallelagen.

Har sådan fusion mellan aktiebolag eller föreningar ägt rum, som avses i 28 8 3 mom. kommunalskallelagen. äger moderbolaget eller den överlagande föreningen åtnjuta avdrag för sådan dotterbolagels eller den överlä-. lande föreningens skall, vilken enligl första slyckel skulle ha varil avdragsgill för dotterbolaget eller den överlåtande föreningen. Vad nu sagts skall äga molsvarande tillämpning vid fusion mellan sparbanker enligt 78 8 lagen (1955:416) om sparbanker samt då ett bankaktiebolags hela bankrörelse övertagits av ett annat bankbolag eller ett försäkringsbolags hela försäkringsbestånd övertagils av ett annat försäkringsbolag och del överlätande bolaget avslår frän att yrka avdraget i fråga.

All avdrag icke är medgivet för underskott som uppkommit före eller i samband med vissa företagsöveriåtelser framgår av punkt 6 av anvisningarna lill 208 kommunalskallelagen.

Beiräffande den slalliga inkomstbeskallningen ansluter utformningen av regeln om avdrag för vinstdelningsskatten till nuvarande regel om avdrag för kommunal inkomslskall. I övrigt är ändringen av paragrafen av formell karaktär.

Prop. 1983/84:50 106

4.5 Ändringarna i uppbördslagen m.m.

I §

Med skall förstås i denna lag, om inle annat anges, statlig inkomstskatt, slallig förmögenhetsskatt, utskiflningsskall, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, skogsvårdsavgifi, vinstdelningsskatt, egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, hyreshusavgifi, skaltelillägg och förseningsavgift enligt taxeringslagen (1956:623) saml annuitet på avdikningslän.

Regeringen får; om särskilda omständigheter föranleder del, föreskriva atl i samband med uppbörden av skall skall uppbäras även andra avgifter än sådana som anges i första stycket. Har sådan föreskrift meddelats skall, om inte annat anges, vad i denna lag stadgas angående skall tillämpas beiräffande den avgift som avses med föreskriften.

Som framhållits i del föregående bör vinstdelningsskallen betalas i den ordning som gäller för den statliga inkomslskallen. De i första stycket uppräknade skatterna och avgifterna har därför kompletterats med vinstdelningsskalten.

3 § I mom.

I den omfattning nedan anges skall skaltskyldig betala preliminär skall med belopp, vilkel så nära som möjligt kan antas motsvara i den slutliga skallen ingående stailig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, vinstdelningsskalt, egenavgifter, kommunal inkomstskatt, skogsvårdsavgift och hyreshusavgift.

Företagens preliminärskalt för ell visst år baseras normall på den senast kända debiteringen av slutlig skall (skallen hänför sig till inkomsten tvä är tidigare). Ingår vinstdelningsskalt i den slutliga skallen synes det motiverat att delta avspeglas också vid debiteringen av preliminär skatt. Vinstdelningsskatlen har därför lagils med bland de skatter och avgifter som utgör underlag för den preliminära skallen.

27 § I mom.

Vid debilering av slutlig skall skall iakttas:

all kommunal inkomslskall ulräknas med ledning av den skattesals som för inkomståret gäller i beskattningsorten;

alt kommunal inkomstskatt uträknas i en post, varvid skattebeloppet vid örelal över 50 avrundas uppåt och vid annal örelal avrundas nedåt till helt krontal;

all kommunal inkomstskatt debileras med belopp som har uträknats av lokal skatiemyndighel i det fögderi där beskaltningsorten är belägen;

atl egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter debiteras pä grundval av uppgifter om försäkringsförhållanden som har lämnats av den allmänna försäkringskassan, varvid öretal bortfaller; samt

atl i 18 nämnd annuitet eller, om skallskyldig har alt eriägga flera annuiteter, summan av dessa påförs i hell anlal kronor, varvid öretal bortfaller.

Prop. 1983/84:50 107

Paragrafen innehåller vissa regler om vad som skall iakttas vid debilering av slutlig skall. Vinsldelningsgruppen har föreslagit att den komplet-leras med en hänvisning fill lagen om vinsldelningsskali saml en föreskrift om avrundning av skallen till hell krontal.

Vid remissbehandlingen har invänts all en sådan hänvisning är onödig och alt avrundningsregeln bör ges i lagen om vinstdelningsskatl.

Del är självklart alt de regler som gäller för vinstdelningsskatlen skall iakttas vid debitering av skatten. Jag kan därför hälla med om atl den föreslagna hänvisningen inle är nödvändig, Avrundningsregeln bör då las in i lagen om vinstdelningsskalt. Av systematiska skäl har därför också befinlliga erinringar av samma arl rörande skogsvårdsavgift, hyreshusavgifi och egenavgifter lagils bort ur lagrummet,

4.6 Ändringarna I taxeringslagen

22 § 1 mom.

Nedannämnda skattskyldiga äro. där ej annal följer av stadgandet i 3 mom., skyldiga atl ulan anmaning till ledning för egen laxering avlämna deklaration (självdeklaration), nämligen:

1) aktiebolag, ekonomisk förening, sparbank, ömsesidig skadeförsäkringsanstalt och aktiefond, ävensom sådan stiftelse, fond eller inrällning som har lill huvudsakligt ändamål all tillgodose viss familjs, vissa familjers eller beslämda personers ekonomiska intressen,

2) annan juridisk person, om dess brutloinläkler av en eller flera förvärvskällor under beskallningsärel uppgått till sammanlagl minst 100 kronor,

3) fysisk person, vilkens brutloinläkler av en eller flera förvärvskällor under beskaltningsårel uppgått, om han varit här i riket bosatt under hela beskaltningsårel och under denna lid icke erlagt sjömansskatt, till sammanlagt minsl 6000 kronor och eljest lill sammanlagl minst 100 kronor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den arl som anges i 3 8 I mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, vid beskallningsårels ulgäng haft ell värde översligande 400000 kronor eller, såvill angår sådan juridisk person som avses 168 1 mom b) nämnda lag, 25000 kronor, saml

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibelopp för fastighet skall upptagas såsom skaltepliklig inkomst.

Vid bedömandet av fysisk eller juridisk persons deklarationsskyldighet enligt punkterna 2)-4) skall hänsyn icke tagas lill sådan inkomst eller förmögenhel, för vilken den fysiska eller juridiska personen icke är skalle-pliktig enligt kommunalskallelagen (1928:370), lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt eller lagen om statlig förmögenhetsskatt.

Har makar, som ingått äktenskap före ingången av beskallningsärel och levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med hänsyn till makarnas sammanlagda inkomst och förmögenhel.

Skall skattskyldig enligt lagen om statlig förmögenhetsskatt laxeras för förmögenhet som lillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill lagas vid deklarationsskyldighetens bedömande.

Prop. 1983/84:50 108

Vid tillämpning av vad i första slyckel vid 3) är stadgal. skall svensk medborgare, som under beskallningsärel tillhört svensk beskickning hos ulländsk makt. svensk permanent delegation hos mellanslatlig organisation eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens, delegationens eller konsulatets betjäning och som pä grund av sin tjänst varil bosatt utomlands, anses ha varil bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons make samt barn under 18 är. om de har varit svenska medborgare och har bott hos honom. Person, som under beskallningsärel tillhön främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatels betjäning och som icke varil svensk medborgare, sä ock sådan persons make. barn under 18 år och enskilda tjänare, om de har bott hos honom och icke har varit svenska medborgare, anses däremot vid tillämpningen av vad i första stycket vid 3) är sladgal icke ha varil här i riket bosatta.

1 fråga om deklarationsskyldighet för dödsbo efler skaltskyldig som har avlidit under beskallningsärel, skall tillämpas vad som skulle ha gällt för den avlidne.

Enligt 98 lagen om vinstdelningsskalt skall företagel i sin allmänna självdeklaration lämna de uppgifter som behövs för fastställande av underlaget. Därvid förutsätts atl förelaget är deklarationsskyldigl och så är i praktiken också fallet. Enligl taxeringslagen är emellertid inte deklara-tionspliklen absolul för alla de juridiska personer som vinsldelningen omfattar. Absolut deklaralionsplikl föreligger för aktiebolag och ekonomiska föreningar. För övriga av vinsldelningen omfattade juridiska personer — sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsbolag - föreligger deklarationsplikt om bruttoinkomsterna uppgår till minsl 100 kr. eller garantibelopp skall las upp som inkomst. Detta innebär naturligtvis atl sådana juridiska personer i praktiken blir deklarationsskyldiga. Emellertid bör den ovillkorliga deklarationsskyldigheten också formellt utsträckas lill alt gälla dem. Övriga ändringar är av redaktionell arl.

68 §

Av taxeringsnämnd beslutade taxeringar skall för varje skaltskyldig införas i skallelängd,

I skaltelängden anlecknas särskill

dels i avseende på stailig inkomstskatt inkomst av olika förvärvskällor med angivande tillika i fråga om skallskyldiga som avses i 11 8 3 mom, lagen (1947:576) om slallig inkomstskatt huruvida inkomsten utgör A-inkomst eller B-inkomsl. medgivet avdrag för underskoll i förvärvskälla, sammanräknad nettoinkomst (summan av inkomsterna av olika förvärvskällor, minskad med avdrag för underskott), medgivna allmänna avdrag som inte avser underskott i förvärvskälla, taxerad och beskattningsbar inkomst saml ränletillägg och underlag för tilläggsbelopp.

dels beskattningsbar inkomst enligl 2 8 lagen (1958:295) om sjömansskatt och enligl I 8 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning samt det anlal perioder om trettio dagar för vilka den skatlskyldige har uppburit sådan inkomst under beskallningsärel, saml sjömansskattenämndens beslut om jämkning enligt 12 8 4 mom. lagen om sjömansskall,

dels i avseende pä kommunal inkomstskall laxerad och beskattningsbar inkomst.

Prop. 1983/84:50 109

dels beslul i övrigt, som avser förutsättning för avdrag enligl 48 § 2 och 3 mom. kommunalskatlelagen (1928:370) eller för skaltereduktion enligl 2S 4 mom. uppbördslagen (1953:272),

dels beslul, som avser förutsättning för skattereduktion enligl 2S lagen (1978:423) om skattelättnader för vissa sparformer,

dels beslul om avräkning av utländsk skall eller fillämpning av progres-sionsbeslämmelser enligl avtal för undvikande av dubbelbeskattning,

dels uppgift om underlag, varpå skogsvårdsavgift skall beräknas,

dels uppgift om underlag, varpå hyreshusavgifi skall beräknas,

dels vinstdelningsundertag.

dels skattepliktig och beskattningsbar förmögenhet, om skall skall utgå enligl 11 8 lagen (1947:577) om stailig förmögenhetsskatt.

Uppgår den enligl lagen om stailig inkomslskall beräknade laxerade inkomsten lill minst 6000 kronor för ensamslående och lill sammanlagt minsl 6000 kronor för makar, som varil gifta vid ingången av beskattningsåret och under detta är levt tillsammans, skall den beräknade laxerade inkomsten införas, även om beskattningsbar inkomst icke uppkommer.

Skaltelängden skall underskrivas av lokal skaltemyndighet. Den skall därefter såvill gäller den ärliga taxeringen anses innefatta taxeringsnämndens beslul.

Ändringen i paragrafen föranleds av all underlaget för vinstdelningsskalt skall beslutas av taxeringsnämnden och beslutet anlecknas i skattelängden.

4.7 Ändringen i skattebrottslagen

l§ Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt

1. lagen (1908: 128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, förordningen (1927:321) om skall vid ulskiftning av aktiebolags lillgångar, kommunalskallelagen (1928:370), förordningen (1933:395) om ersättningsskatt, lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, lagen (1946:324) om skogsvårdsavgifi, lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, lagen (1958:295) om sjömansskatl, lagen (1982:1194) om hyreshusavgift, lagen (1983:219) om tillfällig vinstskalt, tagen (1983:000) om vinstdelningsskalt,

2. lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskall, lagen (1961:372) om bensinskall, lagen (1961:394) om lo-baksskall, slämpelskallelagen (1964:308), lagen (1968:430) om mervärdeskatt, lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skall på spel, lagen (1973: 37) om avgift på vissa dryckesförpackningar, väglrafikskaltelagen (1973:601), lagen (1973: 1216) om särskild avgift för oljeprodukler, bilskrotningslagen (1975:343). lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskatt på moloriordon. lagen (1978: 144) om skatt pä vissa resor, lagen (1982:691) om skall på vissa kassetiband, lagen (1982: 1200) om skall på videobandspelaie. lagen (1982; 1201) om skatt på viss elektrisk kraft,

3. lagen (1981:691) om socialavgifter.

Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkomnKinde skall som avses i uppbördslagen (1953; 272).

Prop. 1983/84:50 110

Lagen tillämpas inte om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull och inte heller beträffande reslavgift, skaltelillägg eller liknande avgift.

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) bör reglerna om skalletillägg och förseningsavgift åtminstone inledningsvis inle göras lill-lämpliga pä vinstdelningsskalten. Däremot bör reglerna i skatlebrollslagen för mera kvalificerade former av oriktigt uppgiftslämnande bli tillämpliga på den nya skallen. Skallen har därför införts i paragrafen.

4.8 Lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden

Regleringen av löntagarfonder i ATP-syslemet medför sädana ingripande ändringar i APR att del har ansetts befogal atl hell arbeta om reglementet. Denna omarbetning har gjorts i samråd med chefen för socialdepartementet.

För att åstadkomma större överskädlighel har det nya reglementet delats in i tre skilda avdelningar. Avdelning 1 (I §) innehåller en inledande bestämmelse. I avdelning II (2-25 8S) har de regler som gäller första-lredje fondstyrelserna samlats. Avdelning 111 (26-42 §8) innehåller bestämmelser för fjärde fondstyrelsen och löntagarfondslyrelserna jämte en hänvisning till vissa av beslämmelserna för första-lredje fondstyrelserna vilka bestämmelser skall gälla också för de förstnämnda styrelserna. Den nya lagen benämns "lag med reglemente för allmänna pensionsfonden".

Det avgörande skälet för atl systematisera reglementeis bestämmelser på säll som beskrivits nu är de olikartade regler som gäller för första-tredje fondstyrelserna å ena sidan saml Ijärde fondstyrelsen och löntagarfondslyrelserna ä den andra.

Vid omarbdningen av reglemenld har språket i äldre bestämmelser moderniserats. Vissa paragrafer har också ändrats redaktionelll. Bl.a. har de lagregler i avdelning II som tog sikte på Ijärde fondstyrelsen brutits ut för att bilda självständiga paragrafer i avdelning 111. Vidare har beteckningen vinst- och förluslräkning på elt par ställen ersatts av beteckningen resullalräkning.

1 anslutning lill specialmoliveringen lämnas en sammanslällning med hänvisningar mellan lagrummen i lagförslaget och reglementet i nu gällande lydelse.

I det följande kommenteras i huvudsak bara de lagrum som undergått någon saklig ändring i förhällande lill gällande rätt eller som är helt nya.

1§

De penningmedel, som enligl 4 kap. 3 8 lagen (1981:691) om socialavgifter, 18 lagen (1983:219) om tillfällig vinstskalt samt I S lagen (1983:000) om vinstdelningsskall skall ingå till allmänna pensionsfonden, skall förvallas av nio slyrelser, nämligen första—fjärde fondstyrelserna saml försla-femle löntagarfondslyrelserna.

Prop. 1983/84:50 111

Bestämmelser om första-tredje fondstyrelserna finns i 2-25 88 saml om fjärde fondstyrelsen och löntagarfondslyrelserna i 26-42 88.

Denna paragraf har sin motsvarighet i I 8 gällande lag. Det har inle ansetts erforderligt att i reglementet ge de olika löntagarfondslyrelserna annan särskiljande beteckning än första—femte lönlagarfondstyrelserna. Detta bör dock inte hindra att de olika styrelserna därutöver antar benämningar som gör det lättare alt särskilja och identifiera de olika lönlagarfondstyrelserna.

Bestämmelserna om medelsramen för fjärde fondstyrelsens förvaltning harflytlats från 18 fill 268.

I ell nylt andra stycke anges vilka bestämmelser i reglementel som har avseende på försla-tredje fondstyrelserna och vilka som rör fjärde fondstyrelsen och löntagarfondslyrelserna.

2§

Riksförsäkringsverket skall varje år överföra

1. till första fondstyrelsens förvaltning lilläggspensionsavgifter som erläggs av Slalen, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter saml av bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter har etl bestämmande inflylande,

2. till andra fondstyrelsens förvaltning lilläggspensionsavgifter som erläggs av andra arbetsgivare än som har nämnts under I och som debiterats på grundval av ett avgiftsunderlag som överstiger 225 gånger del basbelopp som gäller enligt lagen (1962; 381) om allmän försäkring,

3. till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga tilläggspensionsavgifter saml

4. till varje fondstyrelses förvaltning en tredjedel av vinstskallemedlen och vinsldelningsskatterna.

Vad som sägs i första stycket I -4 gäller med den begränsning som följer av bestämmelserna i 26 och 27 8§ om fjärde fondstyrelsens och lönlagarfondslyrelsernas rätt att rekvirera medel hos riksförsäkringsverket.

Till varje fondslyrelses förvaltning skall också hänföras avkastningen av de medel som styrelsen förvallar.

Denna paragraf motsvarar 2 8 gällande lag, Beslämmelserna där om överföring av medel lill fjärde fondstyrelsen och om avkastningen av de av fjärde fondstyrelsen förvallade medlen har förts över till 26 resp, 28 8. I paragrafens första stycke har tillagts en punkt 4. Vidare har som ett nytl andra stycke införts en hänvisning till den begränsning av medelstilldelningen som kan följa av Qärde fondstyrelsens och lönlagarfondslyrelsernas räll atl rekvirera medel hos riksförsäkringsverket.

5§

Ledamöter och suppleanter förordnas för tiden intill dess balansräkning har faslslällls under tredje året efler det då förordnandet meddelades.

Regeringen får entlediga en ledamot eller suppleanl även om den tid för vilken han är förordnad inte har gått ut.

Om en ledamot eller suppleant entledigas eller avlider eller om hans

Prop. 1983/84:50 112

uppdrag av annal skäl upphör under den tid för vilken han förordnals, skall för den återstående tiden i hans ställe en ny ledamot respektive suppleanl förordnas i den ordning som anges i 4 8.

Denna paragraf har sin motsvarighet i 58 i nu gällande lag.

Tillägget i sista stycket syftar bl. a. på det fall att uppdraget som ledamol eller suppleant i en fondstyrelse förfallit pä grund av att ledamoten eller suppleanten inle längre är kyrkobokförd här i riket.

13 §

Om del behövs för en tillfredsställande belalningsberedskap eller för alt tillgodose kravet på ändamålsenlig förvaltning far fondmedel placeras hos riksbanken, annan bank eller postgirot.

Beslämmelserna i denna paragraf är överförda från 12 8 i nu gällande lag. Liksom tidigare kan medel placeras på bank eller på postgiro. 1 denna del föreslås den ändringen all placering kan ske även i andra banker än bankaktiebolag, dvs. även i sparbanker och föreningsbanker. Som regel skall det dock vara fråga om relalivi kortvariga placeringar.

För fjärde fondstyrelsen och löntagart'ondstyrelserna föreslås vissa ytterligare placeringsmöjligheler (jfr 39 8).

17 §

Försla-tredje fondstyrelserna skall årligen gemensamt göra en sammanställning av övriga fondstyrelsers verksamhelsberältelser.

Riksförsäkringsverket och riksrevisionsverket skall årligen avge utlåtande över fjärde fondstyrelsens och lönlagarfondslyrelsernas förvaltning av medel.

Sammanställningen och utlåtandena skall överlämnas til! regeringen före den 1 april året efter räkenskapsåret.

Denna paragraf har ingen motsvarighet i det nuvaiande reglementet. Enligl paragrafen har det ålagts försla-tredje fondstyrelserna atl årligen gemensamt göra en sammanslällning av fjärde fondstyrelsens och lönlagarfondslyrelsernas verksamhelsberältelser.

Del finns skäl all låta någon utomstående instans göra en utvärdering av dessa fondslyrelsers verksamhel. Därior har riksförsäkringsverket och riksrevisionsverkel ålagts all avge utlåtanden över styrelsernas förvaltning av fondmedlen. Utlåtandena får göras pä basis av styrelsernas verksamhelsberältelser.

22 §

Revisorerna förordnas för liden intill dess balansiäkning har fastställts nästa gång.

Regeringen får entlediga en revisor, även om den tid lör vilken han blivit utsedd inle har gått ut.

Om en revisor entledigas eller avlider eller om hans uppdrag av annal skäl upphör under den tid för vilken han blivit utsedd, skall för den älersläende liden en ny revisor löroidnas i hans ställe.

Prop. 1983/84:50 113

I paragrafens tredje stycke har tillagts att en ny revisor skall förordnas också då en revisors uppdrag upphör av annal skäl än genom all han entledigas eller avlider. Därmed när man överensstämmelse med de bestämmelser som enligt 5 8 gäller i fråga om ledamol eller suppleant i fondstyrelse.

26 §

Riksförsäkringsverket skall till fjärde fondstyrelsens förvaltning överföra de medel, som styrelsen rekvirerar hos verket. Medlen avräknas på de medel som belöper pä första, andra och tredje fondstyrelserna i förhällande till kapitalbehäl/ningarna enligt dessa styrelsers balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående är.

Till fondstyrelsens förvaltning skall också, med den begränsning som följer av 28 8, hänföras avkastningen av de medel som styrelsen förvallar.

De medel som överförs till fondstyrelsens förvaltning får uppgå till högsl I 850 miljoner kronor.

I denna paragraf finns regler om fjärde fondslyrelsens medelsförsörjning. Första stycket molsvarar nu gällande 2 8 första stycket 4. Andra stycket har sin motsvarighet i 2 8 andra stycket och tredje stycket motsvarar I 8 sista meningen.

Ingen ändring föreslås i fråga om ijärde fondstyrelsens möjligheter alt rekvirera medel från riksförsäkringsverket och det avräkningsförfarande som därvid tillämpas i förhållande lill första-tredje fondstyrelserna.

Av andra stycket framgår att till fondstyrelsens förvaltning skall hänföras också avkastningen av de medel som styrelsen förvaltar. Hänvisningen lill 28 8 avser bestämmelserna om skyldighet för fondstyrelsen atl överföra en pä visst sätt beräknad avkaslning till första—tredje fondstyrelserna.

27§

Riksförsäkringsverket skall till varje löntagarfondstyrelses förvaltning överföra de medel som styrelsen rekvirerar hos verket. Medlen avräknas på de medel som belöper pä första, andra och tredje fondstyrelserna med lika fördelning mellan dessa styrelser.

Till en lönlagarfondstyrelses förvaltning får överföras dels en femtedel av vinslskallen och av vinstdelningsskalten, dels av filläggspensionsavgif-terna ett belopp molsvarande 0,04 enheter av procentsatsen för uttag av filläggspensionsavgift. Summan av de medel som överförs till en löntagarfondstyrelses förvaltning får dock inte överskrida den medelsram som anges i fjärde stycket.

Till varje löntagarfondstyrelses förvaltning skall också, med den begränsning som följer av 28§; hänföras avkastningen av de medel som styrelsen förvaltar.

För varje löntagarfondstyrelse är medelsramen 400 miljoner kronor år 1984 och ökar därefter åriigen till och med år 1990 med etl belopp motsvarande 20000 basbelopp för respektive år enligt lagen (1962; 381) om allmän försäkring.

I denna paragraf finns bestämmelser om riksförsäkringsverkets överföring av medel lill lönlagarfondslyrelsernas förvaltning. 8 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga A

Prop. 1983/84:50 114

För lönlagarfondstyrelserna föresläs ell förfarande som i huvudsak överensstämmer med del som nu fillämpas av fiärde fondstyrelsen. En lönlagarfondslyrelse skall alltså, i den takt som styrelsen har behov av medel för förvärv av värdepapper, rekvirera medel hos riksförsäkringsverket. Beloppel som en lönlagarfondslyrelse rekvirerar avräknas pä de medel som riksförsäkringsverket enligt 2 8 första stycket 1-4 skall överföra lill första-tredje fondstyrelserna med lika fördelning mellan dessa tre styrelser.

En lönlagarfondstyrelses rätt alt rekvirera medel hos riksförsäkringsverket är dock begränsad på visst sätt. Den första begränsningen är bestämd så alt var och en av de fem löntagarfondstyrelserna får rekvirera dels en femtedel av vinslskallen och vinstdelningsskatlen, dels en summa molsvarande 0,04 enheter av procentsatsen för uttag av lilläggspensionsavgifl, vilken procentsats för 1984 (SFS 1981:700) ulgör 9,80 procent av det avgiftsunderiag som anges i 3-5 8§ lagen (1981:691) om socialavgifter.

Denna räll är inle periodicerad pä något sätt. En fondstyrelse kan alltså, om den under etl eller elt par års tid bedömer konjunkturerna vara mindre goda för placering av fondmedel i värdepapper, begränsa sina rekvisitioner hos riksförsäkringsverket och något eller några är senare rekvirera den dittills outnyttjade andelen av vinstdelningsskalten m.m.

Den del av en löntagarfondstyrelses kvoi som inte rekvireras överförs tillsammans med avgifterna i övrigt till försla-tredje fondstyrelserna. Om löntagarfondslyrelsen senare vill rekvirera den "reserverade" andelen tillgår del i praktiken sä alt man hos riksförsäkringsverket delvis tar i anspråk lilläggspensionsavgifter som inte ingår i den för löntagarfondslyrelserna då avsedda kvoten. Någon återföring från försla-tredje fondstyrelserna skall alltså inle behöva äga rum.

En fondstyrelses rätt att rekvirera medel av kvoten av vinstdelningsskatl m.m. beräknas endast nominellt. Reserverade medel räknas alltså inle upp efler basbeloppels förändringar efler den tidpunki då fondstyrelsen fäll rätt alt rekvirera medlen i fråga. Inte heller beräknas någon ränta eller molsvarande för denna tid. Hur stora belopp en löntagarfondstyrelse får rekvirera frän riksförsäkringsverket blir beroende av vad som flyter in i form av vinstskalt, vinstdelningsskalt och tilläggspensionsavgifter.

Av tredje stycket framgår atl till resp. lönlagarfondstyrelses förvaltning skall hänföras också avkastningen av de medel som styrelsen förvallar. Hänvisningen till 288 avser bestämmelserna om skyldighet för löntagarfondstyrelsen alt överföra en pä visst sätt beräknad avkastning till första-tredje fondstyrelserna.

I paragrafens fjärde stycke ges också en yttersta gräns för hur mycket medel som kan överföras till en lönlagarfondstyrelses förvaltning. En styrelse får för 1984 inte rekvirera mer än 400milj. kr. Varje är fr.o.m. 1985 t.o.m. 1990 ökas medelsramen med en summa motsvarande 20000 basbelopp för resp. är. Detta innebär att medelsramen 1985 för varje

Prop. 1983/84:50 115

lönlagarfondslyrelse blir 400 milj. kr. -I- 20000 gånger del för 1985 beslämda basbeloppet. Under 1986 blir medelsramen 1985 års ram -h 20000 gånger det för år 1986 beslämda basbeloppet osv. Denna ärliga ökning av medelsramen upphör med år 1990. Den totala medelsramen för placeringarna åren 1984-1990 blir alltså400milj. kr. -I- sex gånger 20000 basbelopp. Det förhällandet att någon lönlagarfondslyrelse dröjer över etl årsskifte med att ulnyllja en del av medelsramen föranleder inle någon juslering av ramen även om basbeloppei förändrats. Den medelsram som här har redovisats kommer att få praktisk betydelse endasl om summan av lönlagarfondslyrelsens andel av vinstskalt, vinstdelningsskall och lilläggspensionsavgifter överstiger medelsramen.

Det ligger i sakens natur atl riksförsäkringsverket skall kontrollera all en lönlagarfondslyrelse inte rekvirerar medel utöver sin kvot resp. medelsram.

28§

Fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna skall varje är före utgången av maj månad till första, andra och tredje fondstyrelsernas förvaltning överföra en avkaslning för närmast föregående räkenskapsår beräknad lill tre procent av nuvärdet av förvaltade medel. Med nuvärdet av förvallade medel avses summan av de medel som styrelsen intill räkenskapsårets slut rekvirerat hos riksförsäkringsverket, omräknad efler de förändringar av konsumentprisindex som skett från del medlen tillställdes styrelsen och fram till räkenskapsårets slut.

För medel som en fondstyrelse förvaltat under endast en del av räkenskapsåret skall den enligt första stycket beräknade avkastningen minskas i molsvarande män.

Avkastningen från fjärde fondstyrelsen skall fördelas mellan första, andra och tredje fondstyrelserna i förhällande till de avräkningar som har skett enligl 268 första stycket till och med del år som avkastningen avser. Avkastningen från lönlagarfondstyrelserna skall fördelas lika mellan första, andra och tredje fondstyrelserna.

I denna paragraf anges avkastningskravet på fjärde fondstyrelsen och lönlagarfondstyrelserna. Den anknytning till faktisk avkastning som nu tillämpas för Qärde fondstyrelsen har övergivits (jfr 2 8 andra slyckel nu gällande lydelse). I stället bestäms kravet på avkastning så atl fjärde fondstyrelsen och löntagarfondslyrelserna skall till första-lredje fondstyrelserna årligen överföra 3% av nuvärdet av de medel som styrelsen förvallar. Överföringen skall ske före maj månads utgång. Avkaslning beräknas på de medel som styrelsen förvallade vid utgången av senaste räkenskapsåret (= kalenderåret, jfr 42 och 16 §8). Beräkningen av nuvärdet går till så att varje rekvirerat belopp justeras efter förändringar i konsumentprisindex. Omräkningen sker efler förändringarna i index från den kalendermånad dä beloppet rekvirerades till räkenskapsårets sista månad.

Om en styrelse förvaltat medel under endast en del av räkenskapsåret skall, enligt andra stycket, avkastning beräknas endast för denna del.

Prop. 1983/84:50 116

Denna regel avser alltså uteslutande medel som rekvirerats under det senast förflutna räkenskapsåret. Avkastning bör beräknas frän den dag som styrelsen mottagit medlen för förvaltning. Vid beräkning av avkastningen görs inga avdrag för kostnader för styrelsens verksamhet.

Avkastningen från fjärde fondstyrelsen fördelas mellan försla-tredje fondstyrelserna i förhållande lill de avräkningar som skett vid överföring av medel lill fjärde fondstyrelsen. Dessa bestämmelser som överförts frän 2 8 andra stycket är i sak oförändrade. Avkastningen från löntagarfondstyrelserna fördelas lika mellan första-lredje fondstyrelserna.

Av förvallningsberätlelserna för fjärde fondstyrelsen och löntagarfondslyrelserna kommer all framgå vilkel belopp som resp. slyrelse skall överföra till första-lredje fondstyrelserna som avkaslning. I berättelserna bör även lämnas en kort redovisning av de beräkningar som lagts till grund för avkastningen, dvs. beräkningarna av nuvärdet av rekvirerade medel.

I förvaltningsberättelserna bör förutom en marknadsvärdering av de tillgångar som styrelserna förvaltar också redovisas en reall beräknad uldelningslillväxi. Vidare bör lämnas de uppgifter i övrigt som kan tjäna lill ledning vid bedömning av det ekonomiska resultatet, sett i förhållande lill det reala och långsiktiga avkastningskrav som Ijärde fondstyrelsen och lönlagarfondstyrelserna enligl förslaget skall uppfylla.

Enligt 16 8 tredje stycket APR skall de lillgångar som en slyrelse förvallar las upp lill anskaffningsvärdet i balansräkningen. Denna form för redovisning är mindre väl anpassad lill del avkastningskrav som här föresläs. På sikt bör därför en redovisningsteknik som är bättre anpassad lill della krav utvecklas. Nu föreslås einellertid inga ändringar i de värderingsprinciper som enligl 16 § tredje stycket APR skall tillämpas.

29 §

Envar av fjärde fondstyrelsen och löntagarfondslyrelserna skall med de medel som styrelsen förvallar betala kostnaderna för dess verksamhel och för revisionen av dess förvaltning.

Bestämmelserna i denna paragraf har såvitt avser fjärde fondstyrelsen hämtats frän 3 8 andra stycket. Motsvarande bestämmelser föresläs införda för löntagarfondslyrelserna.

30 §

Fjärde fondstyrelsen skall beslå av tolv ledamöter som förordnas av regeringen. Av ledamöterna utses tvä efler förslag av sammanslutningar som företräder kommunerna, tre efler förslag av rikssammanslulningar av arbetsgivare och fem efter förslag av rikssammanslulningar av arbetstagare.

Om förslag inte avges, förordnar regeringen ledamöter ändå.

För varje ledamot utses i samma ordning en suppleanl.

Ledamöter och suppleanter skall vara myndiga och här i riket bosatta svenska medborgare.

Bestämmelserna i denna paragraf har ulan saklig ändring flyttals över från 4 8.

Prop. 1983/84:50 117

31 §

Varje lönlagarfondslyrelse skall beslå av nio ledamöter. För ledamöterna skall finnas fyra suppleanter.

Regeringen förordnar ledamöter och suppleanter.

Ledamöter och suppleanter skall vara myndiga och bosatta här i riket. Av ledamöterna skall minst fem och av suppleanterna minst två företräda lönlagarinlressen. Vid ulseendel av ledamöter och suppleanter skall det tillses att löntagarfondslyrelserna får en regional anknytning.

Reglerna om en lönlagarfondstyrelses sammansättning avviker i vissa avseenden från vad som gäller för första-fjärde fondstyrelserna. Regeringen förordnar, liksom i fråga om dessa, ledamöter och suppleanter. Något i förfalining reglerar förslagsförfarande, som gäller för de övriga fondstyrelserna, har däremot inte ansetts erforderligt i fråga om lönlagarfondstyrelserna.

Ledamöter och suppleanter i en lönlagartbndslyrelse skall liksom i övriga styrelser vara myndiga, här i riket bosalla personer. Kravet på bosättning är uppfyllt om personen i fråga är kyrkobokförd här i riket. Bosäll-ningskravet är utformat som ell behörighetsvillkor. Så snart en ledamol eller suppleant inle längre är kyrkobokförd i Sverige förfaller uppdraget.

Det har till skillnad frän vad som gäller för övriga styrelser inte ställts upp något krav pä all ledamöter och suppleanler i en lönlagarfondslyrelse skall vara svenska medborgare.

Minsl fem av ledamöterna och minsl tvä av suppleanterna skall företräda lönlagarinlressen genom engagemang i en facklig organisation eller på annal sätt.

I sista stycket föreskrivs atl det vid utseendet av ledamöter och suppleanter skall tillses att löntagarfondstyrelserna får en regional anknytning. Denna skall således komma lill ulryck i rekryteringen av ledamöter och suppleanler i slyrelserna. Den regionala anknylningen innebär däremot inle atl styrelsens placeringar skall vara begränsade till eller särskilt inriktade på aktier i förelag inom en viss region. Den närmare innebörden av kravet på regional anknytning har berörts i avsnitt 2.3.8.2.

Suppleanterna är inte personliga. Det bör ankomma på ordföranden att bestämma i vilken ordning de skall kallas in. Om möjligt börden suppleanl som kallas in representera samma intressegrupp som den ledamot han ersätter.

32 §

Ledamöter och suppleanter i fjärde fondstyrelsen förordnas för tiden intill dess balansräkning har fastställts under tredje året efler del då förordnandet meddelades.

Ledamöter och suppleanter i löntagarfondstyrelserna förordnas för tiden intill dess balansräkning har faslslällls under året efter del då förordnandel meddelades.

Om en ledamol eller suppleanl entledigas eller avlider eller om hans uppdrag av annat skäl upphör under den tid för vilken han blivit förordnad.

Prop. 1983/84:50 118

skall för den återstående tiden i hans ställe en ny ledamot respektive suppleant förordnas i den ordning som anges i 30 och 31 8§.

Beslämmelserna i paragrafens första stycke är hämtade från 5 8. Mandattiden för ledamöter och suppleanter i fjärde fondstyrelsen är liksom i försla-tredje fondstyrelserna tre år. För löntagarfondstyrelserna skall mandattiden vara ett år. Bestämmelser om detta har tagits in i andra stycket. Mandatperioden sträcker sig frän det att förordnandet ges och lill dess alt balansräkning har faslslällls året efler förordnandel.

Bestämmelserna i tredje stycket överensslämmer med dem som enligt 5 8 tredje stycket gäller för första-tredje fondstyrelserna.

33 §

Av de utan förslag utsedda ledamölerna i fjärde fondstyrelsen förordnar regeringen en till ordförande och en lill vice ordförande.

För varje lönlagarfondslyrelse förordnar regeringen av ledamölerna en lill ordförande och en lill vice ordförande.

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser som utan saklig ändring hämtats från 6 8 gällande lag.

34 §

Fondstyrelserna skall, inom ramen för vad som gagnar försäkringen för tilläggspension och är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken saml med beakiande av kredilmarknadens funktionssätt, förvalta anförtrodda medel genom placeringar pä riskkapitalmarknaden. Placeringarna skall syfta lill all förbättra riskkapitalförsörjningen till gagn för svensk produktion och sysselsällning.

Fondmedlen skall placeras sä atl kraven pä god avkastning, långsiklighel och riskspridning tillgodoses.

I denna paragraf anges de grundläggande principerna för fondslyrelser-nas placering av fondmedel.

Fondstyrelsernas uppgift anges här vara att förvalta pensionsmedel genom placeringar pä riskkapilalmarknaden. För fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna har formulerats placeringsförutsätlningar, som delvis avviker frän vad som hittills gällt för fjärde fondstyrelsen. Krav på tillfredsställande betalningsberedskap har ansells inle behöva ultryckligen anges, eftersom något direki ansvar för pensionsutbetalningarna inte åvilar dessa styrelser.

För atl understryka att styrelsernas verksamhet inte skall inriktas på kortsiktiga placeringar av spekulativ natur, har det i paragrafen förts in etl krav pä långsiklighel. Detta krav bör naturligtvis inte hindra en styrelse från att i ell särskill fall avyttra en aktiepost redan efter en kort tids innehav, om omständigheterna motiverar en försäljning. Förvärven skall emellertid normall ske med sikte på ett mera varaktigt innehav.

Fjärde fondstyrelsens och löntagarfondstyrelsernas placeringar kan i det

Prop. 1983/84:50 119

enskilda fallet innebära en betydande ekonomisk risk. Placeringar av den karaktären fördelas emellertid på elt flertal företag. Del har mol denna bakgrund ansetts riktigare atl beskriva den bakomliggande principen som ell krav på riskspridning än att, som f.n., uttrycka den som en riskbegränsning.

De allmänna principer för fjärde fondstyrelsens och löntagarfondstyrelsernas placering av fondmedel som här har angivits överensstämmer med vad placeringsutredningen föreslagit.

35 §

Fjärde fondstyrelsen får placera de medel som styrelsen förvallar

1. i aktier i svenska aktiebolag med undantag av aktiebolag som driver bank- eller försäkringsrörelse,

2. i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utfärdals av aktiebolag som avses i 1 samt

3. i aktier i utländska aktiebolag samt i sädana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt lill nyteckning som har utfärdats av utländska aktiebolag.

Fondstyrelsen får inte förvärva värdepapper enligl första stycket 3 i sådan omfaltning att värdepapperens sammanlagda värde kommer alt överstiga en procent av värdet av de medel som styrelsen förvaltar.

I denna paragraf finns bestämmelser om fjärde fondslyrelsens placering av fondmedel. Första stycket I och 2 har överförts oförändrade från 12 8 andra stycket.

För ijärde fondstyrelsen öppnas möjlighel alt placera en mindre del, högsl 1 %, av de medel styrelsen förvaltar i sädana aktier, konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utgivits av utländskt aktiebolag. För atl fjärde fondstyrelsen skall fä göra placeringar enligt förevarande punkt kan naturiiglvis inle krävas, alt den juridiska person som emitterat värdepapperen i fråga exakt motsvarar ell akfiebolag enligt aktiebolagslagen eller att värdepapperen juridiskt sett är helt likvärdiga med svenska aklier och skuldebrev av här angivna slag. Det bör vara tillräckligt att fråga är om den utländska motsvarigheten till de svenska företeelserna.

Vid tillämpningen av denna begränsningsregel beräknas, i överensstämmelse med de principer som enligt 168 gäller för fondstyrelsernas redovisning, värdet av förvaltade medel och utländska värdepapper efter anskaffningskostnaden.

36§

En löntagarfondstyrelse får placera de medel som styrelsen förvallar

1. i aktier i svenska aktiebolag,

2. i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utfärdats av aktiebolag som avses i I samt

3. som riskkapital i ekonomiska föreningar.

Prop. 1983/84:50 120

Liksom fjärde fondstyrelsen får en lönlagarfondslyrelse placera de medel som styrelsen förvaltar i aktier i svenskl aktiebolag och i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utfärdats av svenskt aktiebolag. För löntagarfondslyrelserna görs inget undantag för aktiebolag som driver bank- eller försäkringsrörelse. Däremot får en lönlagarfondslyrelse inle placera medel i utländska aktier eller motsvarande.

Enligl förslagel ges löntagarfondslyrelserna också möjlighel alt placera fondmedel som riskkapital i ekonomiska föreningar. Statsrådet R. Carisson kommer senare denna dag alt föreslå all en ny form av riskkapital, förlagsinsatser, skall kunna tillföras en ekonomisk förening. Som bevis för sådana kapitaltillskott skall utfärdas föriagsandelsbevis. Förlagsinsatser skall kunna göras av andra än medlemmar i föreningen. Fråga är om insalser som har en ställning mellan medlemskapiialet och del lånade kapitalel.

37 §

Fjärde fondstyrelsen får inle förvärva mer än tio procent av aktierna i etl aktiebolag, om aktierna är inregistrerade vid Stockholms fondbörs. Har aktierna olika röstvärde, får fondstyrelsen inte förvärva större anlal än atl röstetalet för aktierna utgör högst tio procent av röstetalet för samtliga aklier i bolagel.

En löntagarfondstyrelse får inle förvärva så många vid fondbörsen inre-gislreriide aklier i ell aktiebolag alt dessa uppgår till åtta procent eller mer av samtliga aktier i bolaget eller, om aktierna har olika röstvärde, all röstetalet för aktierna uppgår till åtta procent eller mer av rösldalel för samtliga aklier i bolaget.

1 paragrafen anges de begränsningar av fondstyrelsernas placering i aklier i elt och samma börsnoterade företag, som gjorts i syfte atl begränsa AP-fondens inflylande. Begränsningen gäller separat för var och en av fondstyrelserna. För fiärde fondstyrelsen gäller samma procentsats som f.n. Däremot skall begränsningen i forlsällningen endast omfatta aktier som är inregistrerade vid fondbörsen. Såväl fjärde fondstyrelsen som löntagarfondslyrelserna får således fritt förvärva andra aktier. Reglernas syfte är att undvika alt styrelserna får elt sä slorl aktieinnehav all del ger vad man brukar bdeckna förelagaransvar (jfr avsniii 2.3.7.3). Reglerna lar sikte på situationen vid förvärvet. Skulle en fondstyrelse ha förvärvat fler icke börsregistrerade aktier i ell bolag än som molsvarar den i paragrafen angivna begränsningen och bolagets aklier därefter bli börsregistrerade, behöver fondstyrelsen inle sälja överskjutande aktier.

38 §

En lönlagarfondslyrelse skall pä begäran av en lokal facklig organisafion vid ell aktiebolag i vilkel fondstyrelsen har förvärvat aktier och, om bolaget ingår som moderbolag i en koncern, dess svenska dotterbolag bemyndiga företrädare för organisationen att utöva rösträtt för hälften av aktierna.

Prop. 1983/84:50 121

Om flera lokala fackliga organisationer vid elt bolag eller inom en koncern begär atl få utöva rösträtt för aktier skall löntagarfondslyrelsen bemyndiga företrädare för organisationerna atl utöva röslräll för sammanlagt hälften av aktierna. Styrelsen skall därvid fördela rösträtten i enlighet med vad som överenskommits mellan organisationerna. Om någon överenskommelse inle har träffats, skall styrelsen fördela rösträtten med ledning av del antal medlemmar i respektive organisation som är anslällda i bolaget och dess svenska dotterbolag.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om överföring av rösträtt frän lönlagarfondstyrelserna till lokal facklig organisation vid bolag där löntagarfondstyrelserna har aklier. Ingår bolagel i en koncern skall reglerna tillämpas också i fråga om bolagels svenska dotterbolag. För fjärde fondstyrelsen som f. n. inle har någon skyldighet atl överföra rösträtt föresläs ingen ändring i delta avseende. Beiräffande koncernbegreppet se 1 kap. 2 8 aktiebolagslagen (1975: 1385).

Med lokal facklig organisation avses sådan sammanslutning av arbetstagare som anges i 6 8 andra slyckel lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, dvs. sammanslutning av arbetstagare som har ställning av part i lokal förhandling med arbetsgivaren.

Rösträilen överförs genom all löntagarfondstyrelsen befullmäkligar företrädare för resp. fackliga organisation att utöva rösträtten. Av 9 kap. 2 8 första stycket aktiebolagslagen (1975: 1385) följer atl löntagarfondslyrelsen skall utfärda en skriftlig, daglecknad fullmakt för sådan företrädare. Enligl samma lagrum gäller fullmakten högst ell år frän utfärdandet. Inför varje ordinarie bolagsslämma mäsle löntagarfondslyrelsen således utfärda ny fullmakt.

Eftersom löntagarfondslyrelsen uttryckligen åläggs att överföra hälften av rösträtten, får en fullmakt om överföring anses vara i princip oåterkallelig för den tid fullmakten gäller. Inom svensk aktiebolagsräti gäller sedan länge den s.k. odelbarhdsprincipen. Denna innebär bl.a. att de med en aktie förenade olika rättigheterna inte kan på etl definitivt sätt skiljas från varandra (se prop. 1975: 103 s. 290). Den röstrält som tillkommer en aktieägare får således inle överlåtas separat. Däremot kan det inle anses strida mot odelbarhdsprincipen all en fondstyrelse enligt bestämmelserna i denna paragraf för över hälften av rösträtten för en aktiepost till lokal facklig organisation. Beslämmelserna innebär endasl etl sätt atl för högst ell är ät gången fördela det med aklieposlen förenade ägarinflylandel inom löntagarkolleklivel.

Endasl om en fullmakt fäll ell felaktigt innehåll eller den person som utsetts att företräda en facklig organisation efter utfärdandel upphört all fördräda organisalionen eller i andra liknande fall bör fullmakten kunna återkallas. Skulle löntagarfondstyrelsen överiåla sina aktier på tredje man, förfaller givelvis fullmakten.

Enligl aktiebolagslagen är huvudregeln all en aktieägare inte kan fördela rösträtten för sill aktieinnehav på flera ombud. Elt undantag gäller f. n. i

Prop. 1983/84:50 122

fråga om Qärde fondslyrelsens aktieinnehav (9kap. 2 8 tredje stycket aktiebolagslagen). Som framgår av avsnitt 4.10 föreslås detta undanlag bli utvidgat också till löntagarfondstyrelserna.

39 §

Om det behövs för en tillfredsställande betalningsberedskap eller för att tillgodose kravet på ändamålsenlig förvaltning får fondmedel placeras hos riksbanken, annan bank eller postgirot. I samma syfte får fondmedel placeras i statsskuldväxlar, skattkammarväxlar, bankcertifikal och förelagscertifikat.

Beslämmelserna i paragrafens första mening överensslämmer med dem som enligt lagförslagets 13 8 skall gälla för första-tredje fondstyrelserna. Härutöver skall fjärde fondstyrelsen och löntagarfondslyrelserna ha möjlighet att placera fondmedel i kortfristiga papper av vissa slag, nämligen statsskuldväxlar, skattkammarväxlar, bankcerfifikal och fördagscertifi-kal.

40 §

För Qärde fondstyrelsen förordnar regeringen fyra revisorer atl granska styrelsens förvaltning. Av revisorerna ulses en pä förslag av bankinspektionen och tvä efter samråd med de sammanslutningar, som enligt 30 § får föreslå ledamöter i fondstyrelsen.

Om ordförande och om räll alt anlita biträde gäller vad som föreskrivs i 21 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om revisorer i Qärde fondstyrelsen har hämtats frän 19 och 21 §8 i reglementets nu gällande lydelse.

I sak innebär bestämmelserna endast den ändringen att fjärde fondstyrelsens revisorer inte ska vara gemensamma med första-tredje fondstyrelsernas. Detta motsvarar vad som nu gäller i praktiken. Fjärde fondstyrelsen har alltsedan sin tillkomst haft egna revisorer. Däremot ger 40 8 utrymme för alt göra vissa revisorer gemensamma för Qärde fondstyrelsen och en eller flera löntagarfondstyrelser.

41 §

För varje löntagarfondstyrelse förordnar regeringen tre revisorer att granska styrelsens förvaltning. Av revisorerna ulses en på förslag av bankinspektionen. Revisorer får vara gemensamma för fjärde fondstyrelsen och en eller flera löntagarfondstyrelser.

För varje löntagarfondstyrelse utser regeringen en av de utan förslag utsedda revisorerna att som ordförande leda revisionen.

I denna paragraf ges bestämmelser om förordnande av revisorer för löntagarfondstyrelser och om utseende av ordförande.

För en löntagarfondstyrelse har det till skillnad mot vad som gäller för första-tredje fondstyrelserna bedömts vara tillräckligt med tre revisorer. Revisorerna förordnas av regeringen, en av dem efter förslag av bankinspektionen. Om det bedöms vara lämpligt, får revisorer utses gemensamt för fjärde fondstyrelsen och en eller flera löntagarfondstyrelser.

Prop. 1983/84:50 123

42§

Föreskrifterna i 5 8 andra stycket, 7-10 och 14-1688 saml 22-258§ gäller också i fråga om fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna.

Vissa bestämmelser om första-lredje fondstyrelserna skall enligl förslagel gälla också i fråga om fjärde fondstyrelsen samt löntagarfondslyrelserna. Detta gäller reglerna i 5 8 andra stycket och 7-1088 som har avseende pä organisationen, 14-16 88 om förvaltningen samt beslämmelserna om revisionen i 22—25 8§. Genom hänvisningen i 42 8 blir dessa regler tillämpliga också på fjärde fondslyrelsen och lönlagarfondstyrelserna.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Genom lagen upphävs reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

2. Om del i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i lagen (1983:000) med reglemente för allmänna pensionsfonden, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3. I samband med atl regeringen utser ledamöter och suppleanter i en löntagarfondstyrelse bestämmer regeringen vid vilken tidpunkt under är 1984 som styrelsen skall starta sin verksamhet.

4. I fråga om ålerlån, som avser avgifter betalda före den I januari 1978 eller som har beviljats före den I januari 1980, och län till kreditinrättning som har beviljat återlänet gäller fortfarande I4-I68§ reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning i sin närmast före den 1 januari 1980 gällande lydelse. I fråga om lån som kreditinrättning har erhållit enligl nu angivna 15 8 första stycket får dock avtal träffas om tillämpning av 198 andra stycket i den nya lagen.

5. 1 fråga om sådana lån frän en fondstyrelse till en kreditinrättning, som hänför sig till ålerlån beviljade före den 11 april 1981, gäller fortfarande 15 8 andra stycket första meningen reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning i sin närmast före den 1 april 1981 gällande lydelse.

6. I andra fall än som avses i 4 och 5 gäller bestämmelserna i den nya lagen i fråga om äterlån och lån lill kreditinrättning på grund av äterlån som har beviljats eller sökls före ikraftträdandet.

7. Summan av de medel som enligt 27 8 andra stycket första meningen får överföras till en löntagarfondstyrelses förvaltning skall för år 1984 minskas med ell belopp om 20 miljoner kronor.

8. Bestämmelserna i 28 8 skall tillämpas första gången för räkenskapsåret 1984.

9. Vid tillämpningen av 28 8 skall de medel som tidigare överförts till fjärde fondslyrelsens förvaltning beräknas lill ett nuvärde för augusti 1983 av 3042 miljoner kronor.

10. Innehar fjärde fondslyrelsen den I januari 1984 aktier i något eller
några aktiebolag utöver vad som medges i 37 8, får fondstyrelsen även i
fortsättningen inneha högst samma andel av aktierna.

Som närmare redovisats i ett tidigare avsnitt är avsikten att lagstiftningen om löntagarfondstyrelser skall kunna träda i kraft vid årsskiftet 1983/84.

Prop. 1983/84:50 124

Av hänsyn bl.a. till lönlagarfondslyrelsernas kapitalförsörjning kan det finnas skäl atl successivt låta styrelserna börja sin verksamhet. Det har därtor enligt punkten 3 överlämnats åt regeringen all i samband med att ledamöter och suppleanler i resp. styrelse utses också bestämma vid vilken lidpunkt under år 1984 som slyrelsen skall börja sin verksamhel.

Beslämmelserna i punkterna 4-6 rör åieriän. De som finns i 4 och 5 molsvarar nu gällande övergångsbeslämmelser som införts i samband med tidigare gjorda ändringar i APR (SFS 1979: 1056 och 1981: 182).

Enligl punkten 7 begränsas en lönlagarfondstyrelses rätt all rekvirera medel under år 1984 genom att etl belopp om 20 milj. kr. skall avräknas från summan av de medel som anges i 27 § andra slyckel första meningen. Den direkta effekten av detta är all dessa medel, sammanlagl 100 milj. kr., l.v. förvaltas av första-lredje fondstyrelserna. Syftet är all reservera dessa medel för särskilda insatser för de mindre och medelstora förelagen i enlighel med vad som sägs i avsnitt 2.1.4. Della syfte kan uppnås genom en ändring i lagen om tillfällig vinstskalt, som innebär alt beloppet i stället för atl föras till AP-fonden förs till Sveriges Investeringsbank AB. Frågan om en sådan lagändring får tas upp i elt senare sammanhang.

Av punkten 8 följer alt bestämmelserna om överiorande av avkaslning i 28 8 tillämpas första gången för räkenskapsåret 1984. Oavsett atl lagen träder i kraft den I januari 1984, skall fjärde fondslyrelsen för räkenskapsåret 1983 överföra avkastning till första-tredje fondstyrelserna enligl nu gällande bestämmelser.

Enligl punkten 9 skall för de medel som Qärde fondstyrelsen tidigare rekvirerat beräknas etl särskilt ingångsvärde. Della har beräknats för augusti månad 1983. Utgångspunkten för denna beräkning är en indexuppräkning enligl samma principer som föreslagils för den framlida förvaltningen. Den praktiska innebörden av denna övergångsregel är alt vid framlida beräkningar av överföring av avkastning från fjärde fondslyrelsen enligt 28 § skall de tidigare överförda medlen anses motsvara en överföring i augusti månad 1983 pä 3 042 milj. kr.

Övergångsbestämmelsen i punkten 10 molsvarar en nu gällande över-gängsbestämmelse (SFS 1979; 1056).

Prop. 1983/84:50		125
Lagförslaget	Reglementel enligt dess nu gällande lydelse
1 § motsvarar	1 §
2 § delvis	2 8
38	3§
4 § delvis	4§
5§	58
6 8 delvis	68
7-10 88	7-10 8§
11 §	11 8
12 8	12 8 första slyckel
13 8	12 8 tredje slyckel
14 8	13 §
15 8	17 8
16 8	18 8
17 §	-
18 8	148
19 8	15 8
20 §	16 8
21 §	19 § och 21 8
22 §	20 8
23 8	22 8
24 8	23 §
25 8	24 8
26 8	2 8 delvis
27 8	-
28 8	2 8 andra slyckel delvis
29 8	3 8 andra stycket delvis
30 8	4 § delvis
31 8	-
32 8	58
33 8	6 8 delvis
34 8	11 8 delvis
35 §	12 8 andra stycket delvis
36 8	—
37 §	-
38 8	-
39 8	12 8 tredje slyckel delvis
40 8	19 och 21 8§ delvis
41 §	—
42 8	—

4.9 Ändringen i lagen om allmän försäkring

19 kap.

3a§

Försäkringen för tilläggspension finansieras, förutom genom avgifter som avses i I 8, av vinstskatt enligl lagen (1983:219) om tillfällig vinslskatl samt vinstdelningsskatt enligt lagen (1983:000) om vinstdelningsskatl.

Prop. 1983/84:50 126

Enligt en hänvisning i 19 kap. I 8 lagen (1962; 381) om allmän försäkring finansieras försäkringen för tilläggspension enligl föreskrifter i lagen (1981:691) om socialavgifter. Av en ny paragraf, 19kap. 3a8, framgår atl försäkringen för tilläggspension förutom genom lilläggspensionsavgifter också finansieras av vinstskalt och vinstdelningsskalt.

4.10 Ändringarna i aktiebolagslagen

Som angivits i den allmänna motiveringen utgår förslaget från alt envar av fjärde fondslyrelsen och löntagarfondstyrelserna från akliebolagsrätts-1ig synpunkt skall kunna uppträda som en självständig ägare av de aktier som styrelsen förvallar. För den skull föresläs ändringar i 9 kap. 2 och 3 §8 aktiebolagslagen.

9 kap.

2§

Aktieägares rätt vid bolagsstämma utövas av aktieägaren personligen eller genom ombud med skriftlig, daglecknad fullmakt. Fullmakt gäller högst elt år frän utfärdandet.

Aktieägare kan vid bolagsstämma medföra ett biträde.

Om tvä eller flera styrelser i allmänna pensionsfonden förvallar aklier i ell visst aktiebolag får varje styrelse för sig utöva rösträtt för de aktier styrelsen förvaltar. En fondstyrelse får bemyndiga ett eller flera ombud, som föreslagits av en facklig organisation med medlemmar anslällda hos bolagel och, om bolagel är moderbolag i en koncern, hos dess dotterbolag att utöva rösträtt för de aktier styrelsen förvaltar.

Det är en huvudprincip i akliebolagsrätten att en aktieägare inle får fördela rösträtten för sill aktieinnehav på flera ombud eller molsvarande ulan måste rösta enhetligt för sitt aktieinnehav.

Om fjärde fondstyrelsen och en eller flera av löntagarfondstyrelserna förvaltar aktier i samma bolag är det en ägare, AP-fonden, till samtliga aklier. Det föreslagna tillägget i 9 kap. 2 8 tredje stycket aktiebolagslagen gör del möjligt för varje styrelse atl utöva röstrält för de aktier styrelsen förvaltar. Styrelserna kan naturligtvis då också rösta på olika sätt.

Vidare föreslås en ändring i samma stycke av innebörd atl en lönlagarfondslyrelse, i likhei med fjärde fondslyrelsen, skall kunna bemyndiga etl eller flera ombud, som har föreslagils av facklig organisafion med medlemmar anslällda hos bolaget eller inom koncernen, alt utöva rösträtt för fondens aktier. De närmare reglerna för sådan överföring av rösträtt har redovisats i avsnitt 4.8, mofiveringen till 38 8 APR.

3§

Ingen kan rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de på stämman företrädda aktierna, om ej annat följer av bolagsordningen.

Prop. 1983/84:50 127

Aktieägare får icke själv eller genom ombud rösta i fråga om

1. talan mot honom,

2. hans befrielse frän skadeståndsansvar eller annan förpliktelse gentemot bolaget, eller

3. talan eller befrielse som avses i I och 2 beträffande annan, om aktieägaren i frågan har ett väsentligt intresse som kan strida mot bolagets.

Bestämmelserna i första och andra styckena om aktieägare äger molsvarande tillämpning på ombud för aktieägare.

Innehar i enlighet med lagen (1983:000) med reglemente för allmänna pensionsfonden flera fondstyrelser aktier i ett visst akfiebolag, anses varje fondstyrelse som aktieägare vid tillämpningen av första och tredje styckena.

Enligt denna paragraf får ingen pä bolagsstämma rösta för flera aktier, egna och andras, än som svarar mol en femtedel av de på stämman företrädda aktierna, om inte något annat följer av bolagsordningen. Regeln gäller för aktieägarna och ombud för dem. Vid tillämpningen av regeln skall inle AP-fondens totala innehav av aklier räknas som en enhet i de fall där flera fondstyrelser förvaltar aktier i bolagel utan var och en av styrelserna skall betraktas som en särskild akfieägare och varje styrelses innehav som en enhet. Det kan ifrågasättas om inte detta följer redan av den ändring som föreslås i närmast föregående paragraf. För atl undanröja varje tvekan har dock en uttrycklig bestämmelse av angivna innebörd förts in som ett nytt ijärde stycke i förevarande paragraf.

För en fondstyrelse som delegerar rösträtt enligt beslämmelserna i 9 kap. 2 8 tredje stycket andra meningen aktiebolagslagen eller 38 8 lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden gäller självfallet förbudet i förevarande paragraf att rösta för mer än 20% av de på stämman företrädda aktierna.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om vinstdelningsskatt,

2. lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

4. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

5. lag om ändring i uppbördslagen (1953; 272),

6. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

7. lag om ändring i skattebrottslagen (I971:69),

8. lag med reglemente för allmänna pensionsfonden såvitt avser 17, 27, 28, 31 saml 34-39 8§,

9. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975; 1385).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1983/84:50 128

Bilaga 10 De remitterade förslagen

1 Förslag till

Lag om vinstdelningsskatt

Härigenom föreskrivs följande

1 8 Svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska spar
banker och svenska ömsesidiga skadeförsäkringsanstaller skall erlägga
vinstdelningsskalt enligt denna lag. Skatt skall dock inle erläggas av livför
säkringsanstalter och inle heller av bostadsföretag som avses i 24 8 3 mom.
kommunalskatlelagen (1928: 370) eller av förelag som avses i 53 8 1 mom.
första stycket d nämnda lag.

Skatten tillfaller staten och förs till allmänna pensionsfonden.

2 8 Vinstdelningsskallen är 20 procent av underlaget. Vinsldelningsun
derlaget är företagels reala vinst lill den del vinslen överstiger fribeloppet.

Fribeloppel är 6 procent av företagets lönekostnader (lönebaserat fribelopp) eller - om företaget sä önskar - 500000 kronor (fast fribelopp). Företag mellan vilka intressegemenskap råder (moder- och dotterförelag eller företag under i huvudsak gemensam ledning) får dock tillsammans tillgodoräknas högst ell fasl fribelopp. Del fasta fribeloppet skall i första hand tillgodoräknas del företag inom gruppen som har den största reala vinsten såvida inte yrkande framställs om att fördelningen skall ske på annat sätt. Har det lönebaserade fribeloppet utnyttjats bortfaller rätten lill fasl fribelopp för övriga förelag inom gruppen.

Med real vinst avses förelagels nominella resultat sedan detta minskats med inflationsavdrag för företagels inventarier, byggnader, markanläggningar och lager enligl 4 och 5 88 samt justerats med hänsyn till inflations-effekter pä företagels monetära tillgångar och skulder enligt 6 §.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall, såvitt gäller företag som redovisar inkomst av handelsbolag, hänsyn tas till sä slor andel av handelsbolagels lönekoslnader, lillgångar och skulder som molsvarar förelagels andel av handelsbolagels inkomst.

3 8 Det nominella resultatet är förelagels beskattningsbara inkomst eller
beräknade förlust vid taxeringen lill statlig inkomstskatt sedan delta be
lopp minskals med beskattningsårets inkomstskatt samt, i den mån in
komsten eller föriuslen påverkats av nedan angivna poster,

1. ökats med påförd kommunalskatt,

2. minskats med restituerad, avkortad eller avskriven kommunalskatt,

3. ökats med avdrag för tidigare års förlust,

4. ökats med avdrag för aktieutdelning.

5. ökats med invesieringsavdrag, särskilt forskningsavdrag och exportkreditavdrag,

6. ökats med belopp varmed lagerreserv, resultatutjämningsfond eller annan liknande reserv ökal saml

7. minskats med belopp varmed lagerreserv, resullaluljämningsfond eller annan liknande reserv minskal.

Med beskattningsårets inkomstskatt avses summan av 32 procent av

Prop. 1983/84:50 129

företagets lill slallig inkomstskatt beskattningsbara inkomst och 30 procent av företagets till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomst.

4 8 Inflalionsavdraget för inventarier är inventariernas skatlemässiga
restvärde, vid beskattningsårets ingång multiplicerat med beskaltningsärels
inflationstal. Med inventarier avses tillgångar som behandlas enligl be
stämmelserna i punkterna 3-6 av anvisningarna lill 29 8 kommunalskalle
lagen (1928; 370).

Inflalionsavdraget för byggnader utgör skillnaden mellan realt beräknade värdeminsknings- och utrangeringsavdrag och de avdrag för byggnader som företagel tillgodoräknats enligt punkterna 3 och 6 av anvisningarna till 22 §, punkterna 2 a och 4 av anvisningarna till 25 8 och punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskallelagen.

Inflalionsavdragd för markanläggningar ulgör skillnaden mellan realt beräknade värdeminsknings- och utrangeringsavdrag och de avdrag för markanläggningar som förelaget tillgodoräknats enligl punkterna 4 och 6 av anvisningarna till 22 8 och punkt 16 av anvisningarna till 29 § kommunalskatlelagen.

De reala avdragen beräknas genom att tillgodoräknade avdrag räknas om med hänsyn till prisutvecklingen frän det beskattningsår dä byggnaden eller markanläggningen anskaffades.

Inflationsavdrag enligt denna paragraf medges inle i fråga om egendom som utgör omsättningstillgång i rörelse.

5 8 Inflationsavdraget för lager utgör lagrets värde vid beskaltningsärels
ingång multiplicerat med beskattningsårets inflationstal. Med lagrets värde
avses det belopp varmed lagret och liknande omsättningstillgångar tagits
upp i räkenskaperna före avsältning lill lagerreserv och liknande reserv.

Inflationsavdrag enligt första stycket medges inte i fråga om lager av obligationer, lånefordringar och andra monetära tillgångar. Sädana tillgångar skall, oavsett om de utgör omsällningsiillgångar eller inte, beaktas vid tillämpningen av 6 8.

6 § Vid beräkning av den reala vinsten skall det nominella resultatet

1. ökas med ett belopp molsvarande företagels monelära skulder vid beskallningsårels ingång mullipliceral med beskallningsårels inflaiionslal och

2. minskas med ell belopp molsvarande förelagels monelära lillgångar vid beskaltningsärels ingång multiplicerat med beskattningsårets inflationstal.

De monetära skulderna är

1. växel-, leverantörs- och skatteskulder,

2. upplupna kostnader och förulbelalda inläkler,

3. förskott från kunder,

4. avsatt lill pensioner,

5. avsättningar lill investeringsfond enligt lagen (1979:609) om allmän investeringsfond och annan liknande fond samt

6. övriga skulder.

Som monetära skulder räknas belopp som under beskattningsåret utskiftats till företagets ägare. De monetära tillgångarna är I. kassa- och banktillgodohavanden,

9 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 50. Bilaga A

Prop. 1983/84:50 130

2. obligationer, lånefordringar och liknande tillgångar,

3. växelfordringar och kundfordringar.

4. förulbelalda kostnader och upplupna intäkter.

5. förskott till leverantörer,

6. värdel av inle färdigställda byggnader, markanläggningar och invenlarier som inte ulgör omsällningsiillgångar i rörelse saml

7. övriga fordringar.

Som monetära lillgångar räknas beskattningsårets nominella resultat om det är positivt saml vad förelaget uppburit under beskallningsärel för aktier som ulgetls i samband med ökning av fördagets aktiekapital. Råder intressegemenskap mellan ett förelag som eriagl betalning för utgivna aktier och det företag som ökal sitt aktiekapital skall det erlagda beloppet dock inte räknas som monetär tillgäng. Vad nu sagts om vad som uppburits vid ökning av aktiekapital gäller också i fråga om ökning av insatskapital i ekonomisk förening.

De monetära skulderna får inte tas upp till lägre värde och de monetära tillgångarna får inte las upp till högre värde än vad de tagils upp till vid räkenskapsårets ingång,

7 8 Med beskattningsårets inflalionstal avses det tal som uttrycker den
allmänna prisutvecklingen sedan föregående år.

Vid beräkning av omräkningstal och inflaiionslal skall även elt brutet räkenskapsår anses sammanfalla med året närmast före laxeringsärd. Omfattar beskattningsåret annan tid än tolv månader eller laxeras förelaget för mer än elt beskattningsår skall dock inflalionstalet justeras sä all del per månad molsvarar en lolfledel av del för helår faslställda talet. Molsvarande juslering skall göras vid beräkning av fasl fribelopp.

8 8 Vinsldelningsunderlaget avrundas nedåt till hell tusental kronor.
Vinstdelningsskalt utgår i hell antal kronor, varvid öretal bortfaller.
Beteckningar som används i kommunalskallelagen (1928: 370) och lagen

(1947:576) om statlig inkomstskatt har samma betydelse i denna lag om inte annat anges eller framgår av sammanhanget.

9 8 Ett fördag som enligl I 8 skall erlägga vinstdelningsskalt är skyldigt
all i sin självdeklaration lämna uppgifter till ledning för beräkning av
vinsldelningsunderlag. Uppgifterna skall lämnas på blankett enligt formu
lär som fastslälls av riksskalteverkel.

10 8 Beslämmelserna i taxeringslagen (I956:6i23) om taxering för in
komst och förmögenhet skall gälla i fråga om bestämmande av vinsldel
ningsunderlaget. Bestämmelserna om särskilda avgifter i nämnda lag skall
dock inte tillämpas. Ändras taxeringen till slallig inkomstskatt genom dom
av länsrätt, kammarrätt eller regeringsrätten skall domstolen även besluta
om den ändring av vinsldelningsunderlaget som föranleds av detta.

I fråga om debitering och uppbörd av skatten gäller bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272). Vidare tillämpas 51 8 lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter på vinstdelningsskatlen. Dock får riksförsäkringsverket varje år som förskoll lillgo-

Prop. 1983/84:50 132

8 Förslag till

Lag med reglemente för allmänna pensionsfonden

Härigenom föreskrivs följande.

I Inledande bestämmelse

1 8 De penningmedel, som enligt 4 kap. 3 8 lagen (1981:691) om social
avgifter, I 8 lagen (1983:219) om tillfällig vinstskalt saml I 8 lagen
(1983:000) om vinstdelningsskatl skall ingå till allmänna pensionsfonden,
skall förvallas av nio styrelser, nämligen första-fjärde fondstyrelserna
saml första-femle löntagarfondslyrelserna.

Bestämmelser öm försla-tredje fondstyrelserna finns i 2-25 8§ samt om fjärde fondslyrelsen och lönlagarfondstyrelserna i 26-42 8§.

II Första—tredje fondstyrelserna

Medelstilldelning

2 8 Riksförsäkringsverket skall varje är överföra

1. till första fondstyrelsens förvaltning lilläggspensionsavgifter som erläggs av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt av bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter har ett bestämmande inflytande,

3. till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga lilläggspensionsavgifter saml

4. lill varje fondstyrelses förvaltning en tredjedel av vinstskallemedlen och vinsldelningsskatterna.

Vad som sägs i första stycket I -4 gäller med den begränsning som följer av bestämmelserna i 26 och 27 8§ om Qärde fondstyrelsens och löntagarfondstyrelsernas rätt alt rekvirera medel hos riksförsäkringsverket.

Till varje fondstyrelses förvaltning skall också hänföras avkastningen av de medel som styrelsen förvaltar.

Pensionsutbetalningar m.m.

3 § Pensionsutbelalningar, förvaltningskostnader och andra utgifter av
seende försäkringen för tilläggspension skall, i den mån andra medel inte
står till förfogande, betalas genom tillskoll som riksförsäkringsverket er
håller från fondstyrelserna. De medel som behövs för ell kalenderår skall
tillskjutas av varje fondstyrelse i förhällande till de avgifter som under det
närmast föregående året har överförts lill dess förvaltning.

Varje fondstyrelse skall med de medel som den förvallar belala kostnaderna för dess verksamhet och för revision av dess förvaltning.

Organisation

4 § Varje fondslyrelse skall beslå av nio ledamöter, som förordnas av
regeringen. Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter förslag av sammanslutningar, som företräder kommunerna och landstingskommunerna, och tre efler förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare.

Prop. 1983/84:50 133

i andra fondstyrelsen tre efter förslag av rikssammanslulningar av arbetsgivare, en efler förslag av sammanslutningar som företräder konsumentkooperationen och fyra efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare samt

i tredje fondstyrelsen två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, fyra efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare och tvä efter förslag av sammanslutningar som företräder personer vilka erlägger egenavgifter för tilläggspension.

Om förslag inle avges, förordnar regeringen ledamöter ändå.

För varje ledamot utses i samma ordning en suppleant.

Ledamöter och suppleanler skall vara myndiga och här i riket bosatta svenska medborgare.

5 8 Ledamöter och suppleanler förordnas för liden inlill dess balansräk
ning har faslslällls under tredje året efler del dä förordnandet meddelades.

Regeringen får entlediga en ledamol eller suppleanl även om den tid för vilken han är förordnad inte har gått ut.

Om en ledamot eller suppleanl entledigas eller avlider eller om hans uppdrag av annat skäl upphör under den lid för vilken han förordnats, skall för den återstående tiden i hans ställe en ny ledamol respektive suppleanl förordnas i den ordning som anges 14 8.

6 § Av de ulan förslag ulsedda ledamöterna i första fondstyrelsen förordnar regeringen en till ordförande. I andra och tredje fondstyrelserna skall den ulan förslag utsedde ledamoten vara ordförande. Varje fondstyrelse väljer inom sig vice ordförande.

7 8 En fondslyrelse sammanträder på kallelse av ordföranden. Slyrelsen skall också kallas samman om en ledamot begär det.

Styrelsen är beslulför om de närvarande vid sammanträdet är fler än hälften av antalet ledamöter. Ett ärende får dock inte las upp lill behandling om inle såvitt möjligt samtliga ledamöter eller, vid förfall för någon av dem, en suppleant för denne har fått tillfälle atl delta i ärendets behandling.

Som styrelsens beslut gäller den mening som de flesta förenar sig om. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

Vid styrelsesammanträden skall protokoll föras. Om någon ledamot i samband med beslutet anmäler skiljaktig mening, skall denna anlecknas i protokollet.

8 8 Varje fondslyrelse får uppdra åt enskilda ledamöter eller tjänstemän
hos slyrelsen all var för sig eller ivå eller flera i förening avgöra ärenden
som annars ankommer på styrelsens egen prövning. Det åligger slyrelsen
att meddela föreskrifter om den befogenhet som ell sädanl uppdrag med
för. Om uppdraget avser beviljande av län skall grunderna för långivningen
faslslällas.

Uppdrag enligl första stycket får när som helst återkallas eller inskränkas. Ulan hinder av sådant uppdrag får styrelsen själv avgöra ärenden av varje slag.

9 § Fondstyrelsen får anställa de tjänstemän som behövs samt bestämma
deras löner och övriga anställningsvillkor.

10 8 Regeringen bestämmer arvoden och andra ersättningar lill leda
möter och suppleanler i fondstyrelserna.

Prop. 1983/84:50 134

Förvaltning

11 8 Fondstyrelserna skall, inom ramen för vad som är förenligl med den
allmänna ekonomiska politiken och med beaktande av kreditmarknadens
funktionssätt, förvalta anförtrodda medel på sådant sätt atl de blir till
största möjliga gagn för försäkringen för tilläggspension.

Fondmedlen skall placeras sä alt kraven pä god avkastning, tillfredsställande betalningsberedskap och betryggande säkerhet tillgodoses.

12 § Varje fondstyrelse får placera de medel som slyrelsen förvallar

1, i obligationer utfärdade av staten, kommuner eller därmed jämförliga
samfälligheter, Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges
sladshypolekskassa. Svenska bostadskreditkassan. Svenska skeppshypo
tekskassan eller Skeppsfartens sekundäriånekassa eller av kredilaktiebo
lag som slår under lillsyn av bankinspektionen,

2, i obligationer garanterade av staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter,

3, i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser som har offentligen utbjudits av svenska bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska invesleringsbanken med undanlag av konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning och sädana obligationer med längre löptid än ett år, som har utfärdals av bankaktiebolag, sparbanker eller centralkassor för jordbrukskredil,

4, i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter, riksbanken, bankaktiebolag, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit eller andra kreditinrättningar som regeringen godkänner, eller av bolag, föreningar eller stiftelser som i 2 8 första stycket I sägs, såvida staten, en kommun eller en därmed jämförlig samfäl-lighet har iklätt sig borgen för förbindelserna,

5, i skuldförbindelser utfärdade av en annan fondstyrelse saml

6, i fordringar hos kreditinrättningar i enlighet med beslämmelserna om äterlån.

13 8 Om det behövs för en tillfredsställande betalningsberedskap eller för atl tillgodose kravet på ändamålsenlig förvaltning får fondmedel placeras hos riksbanken, annan bank eller postgirot.

14 8 Om del är uppenbart att allmänna pensionsfonden annars skulle lida en avsevärd förlust får en fondslyrelse, i avsikt att skydda en fordran, pä offentlig auktion eller fondbörs köpa in egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen eller överta egendom som betalning för fordringen. Egendom som förvärvals på della sätt skall avyttras sä snart del är lämpligt och senast dä det kan ske utan förlust.

15 8 För atl tillgodose ett tillfälligt penningbehov får varje fondstyrelse ta upp kredit hos en kreditinrättning eller hos en annan fondstyrelse.

16 8 Fondstyrelsernas räkenskapsår är kalenderår.

Varje fondslyrelse skall före den I februari varje år redovisa för sin förvaltning under föregående räkenskapsår genom all lämna förvaltningsberättelse med resultaträkning samt balansräkning avseende ställningen vid årets utgång.

Prop. 1983/84:50 135

I balansräkningen skall lillgångarna las upp till anskaffningskostnaden. En osäker fordran skall dock tas upp lill del belopp som kan beräknas komma all inflyta. En värdelös fordran får inte tas upp som tillgång.

17 § Första-tredje fondstyrelserna skall ärligen gemensamt göra en
sammanställning av övriga fondstyrelsers verksamhetsberättelser.

Riksförsäkringsverket och riksrevisionsverkel skall årligen avge utlålan-de över fjärde fondslyrelsens och lönlagarfondslyrelsernas förvaltning av medel.

Sammanställningen och utlåtandena skall överlämnas till regeringen före den 1 april året efler räkenskapsåret.

Äterlån

18 8 Riksbanken, bankaktiebolag, sparbanker, cenlralkassor för jord
brukskredit, Sveriges allmänna hypoleksbank. Svenska skeppshypoteks
kassan och andra kreditinrättningar som regeringen godkänner får varje år
mol bevis om fullgjord avgiflsbetalning bevilja den som erlagt avgift till
försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962: 381) om allmän försäk
ring äterlån. Detta får ske med högst hälften av de avgifter som erlagts

1. under det närmast föregående året eller

2. under de fem närmast föregående åren, i den mån avgiftsbdalningar-na inle redan ulnylljats som underlag för åieriän.

Ålerlån får inle beviljas, om lånebeloppet skulle undersliga femtiolusen kronor. Ålerlån enligl första stycket 2 får uppgå till högst femhundralusen kronor.

19 8 En kreditinrättning, som har lämnat äterlån enligt 18 8, får i sam
band därmed till molsvarande belopp erhålla lån frän en fondstyrelse.
Lånet skall lämnas av den fondslyrelse som enligt 2 8 har att förvalta de
avgifter eller siörre delen av de avgifter för vilka ålerlånet beviljals. De lån
som kreditinrättningar erhåller under elt kalenderår på grund av äterlån lill
kommuner och landstingskommuner får uppgå till sammanlagt högst ett
hundra miljoner kronor.

Räntesatsen för lån från fondslyrelser lill kreditinrättningar enligl första slyckel skall molsvara räntesatsen för del senaste i Sverige utgivna långfristiga stalsobligationslånet, om inle regeringen har fastställt en annan räntesats. Räntesatsen för lånet skall omprövas vart femte är under dess löptid. En fondslyrelse och en kreditinrättning kan komma överens om att den nya räntesatsen skall gälla även för övriga lån vilkas räntesats skall omprövas under samma kalenderår.

20 8 Amortering skall varje är göras på åieriän, som inte i sin helhet
återbetalas inom ett år från utlämnandet. Varje amortering skall göras med
minsl en tiondedel eller, såvitt avser ålerlån som beviljats med högre
belopp än hälften av närmast föregående års avgifter, minst en femtonde
del av länesumman.

Det län som en kreditinrättning erhållit från en fondslyrelse enligl 19 8 skall ålerbelalas i samma takt som ålerlånet. Återbetalningen får dock inle ske långsammare än som föreskrivits i villkoren för äterlånel. Har ell äleriån sagts upp till betalning får kreditinrättningens län hos fondslyrelsen ändå, till den del det molsvarar obetald återiåneskuld, återbetalas pä de villkor som gällde före uppsägningen.

Om längivaren och låntagaren är överens får etl äterlån överföras till en annan kreditinrättning som har rätt att bevilja sädana län.

Prop. 1983/84:50 136

Revision

21 8 För varje fondslyrelse förordnar regeringen fyra revisorer atl grans
ka styrelsens förvaltning. Av revisorerna ulses en på förslag av bankin
speklionen och Ivå efler samråd med de sammansluiningar som enligl 4 8
får föreslå ledamöter i fondslyrelsen. De revisorer som ulses utan samråd
skall vara gemensamma.

Den revisor som utsetts utan förslag eller samråd skall som ordförande leda revisionen. Revisorerna får vid fullgörandet av sill uppdrag anlila biträde.

22 § Revisorerna förordnas för liden inlill dess balansräkning har fasl
slällls nästa gäng.

Regeringen får entlediga en revisor, även om den lid för vilken han blivit utsedd inte har gått ul.

Om en revisor entledigas eller avlider eller om hans uppdrag av annat skäl upphör under den tid för vilken han blivit utsedd, skall för den återstående tiden en ny revisor förordnas i hans ställe.

23 § Regeringen beslutar om arvoden och andra ersättningar till revisorerna.

24 8 För varje kalenderår skall revisorerna avge en revisionsberättelse, som skall överiämnas till fondslyrelsen inom en månad efter det alt förvaltningsberättelsen enligt 16 8 har kommit revisorerna till hända.

Revisionsberättelsen skall innehålla en redogörelse för omfattningen och resulialel av revisorernas granskning och inventering av de under styrelsens förvaltning slående tillgångarna samt uppgift om anmärkning föreligger mot förvaltningsberättelsen med resultaträkning, mot balansräkningen, mot fondstyrelsens bokföring eller i övrigt mot fondstyrelsens förvaltning. Om del föreligger anledning till anmärkning skall den anges i revisionsberättelsen. Revisorerna får också meddela de erinringar i berättelsen som de anser påkallade.

En revisor som är av skiljaktig mening eller i övrigt finner särskill uttalande påkallat får ange detta i revisionsberättelsen, om han inle avger en särskild sådan berättelse.

25 § Sedan revisionsberättelsen har kommit fondslyrelsen lill banda,
skall slyrelsen genast överlämna förvaltningsberättelsen och revisionsbe
rättelsen lill regeringen, som före den I maj samma är skall avgöra frågan
om fastställelse av balansräkningen.

III Fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna

Medelstilldelning

26 § Riksförsäkringsverket skall till fjärde fondstyrelsens förvaltning
överföra de medel, som styrelsen rekvirerar hos verket. Medlen avräknas
på de medel som belöper på första, andra och tredje fondstyrelserna i
förhällande till kapitalbehållningarna enligt dessa styrelsers balansräk
ningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående är.

Till fondslyrelsens förvaltning skall också, med den begränsning som följer av 28 8, hänföras avkastningen av de medel som slyrelsen förvaltar.

De medel som överförs till fondstyrelsens förvaltning får uppgå till högsl 1 850 miljoner kronor.

Prop. 1983/84:50 137

27 § Riksförsäkringsverket skall till varje lönlagarfondstyrelses förvalt
ning överföra de medel som styrelsen rekvirerar hos verket. Medlen avräk
nas pä de medel som belöper pä första, andra och tredje fondstyrelserna
med lika fördelning mellan dessa slyrelser.

Till en lönlagarfondslyrelses förvalining får överföras dels en femtedel av vinstskatten och av vinstdelningsskatlen, dels av lilläggspensionsavgif-terna ett belopp motsvarande 0,04 enheter av procentsatsen för uttag av filläggspensionsavgift. Summan av de medel som överförs till en lönlagarfondstyrelses förvaltning får dock inte överskrida den medelsram som anges i Qärde stycket.

Till varje lönlagarfondslyrelses förvaltning skall också, med den begränsning som följer av 28 8, hänföras avkastningen av de medel som slyrelsen förvaltar.

För varje lönlagarfondslyrelse är medelsramen 400 miljoner kronor år 1984 och ökar därefter årligen till och med år 1990 med ell belopp motsvarande 20000 basbelopp för respektive år enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Avkastning m. m.

28 8 Fjärde fondslyrelsen och lönlagarfondstyrelserna skall varje är före
utgången av maj månad till första, andra och tredje fondstyrelsernas för
valtning överföra en avkastning för närmast föregående räkenskapsår be
räknad lill tre procent av nuvärdet av förvaltade medel. Med nuvärdet av
förvallade medel avses summan av de medel som styrelsen inlill räken
skapsårels slut rekvirerat hos riksförsäkringsverket, omräknad efter de
förändringar av konsumentprisindex som skett från del medlen tillställdes
slyrelsen och fram till räkenskapsårets slut.

För medel som en fondstyrelse förvallat under endasl en del av räkenskapsåret skall den enligt första stycket beräknade avkastningen minskas i motsvarande män.

Avkastningen från Qärde fondstyrelsen skall fördelas mellan första, andra och tredje fondstyrelserna i förhällande till de avräkningar som har skett enligt 26 8 första stycket lill och med del är som avkastningen avser. Avkastningen från löntagarfondstyrelserna skall fördelas lika mellan första, andra och tredje fondstyrelserna.

29 § Envar av ijärde fondslyrelsen och löntagarfondstyrelserna skall
med de medel sorn slyrelsen förvallar belala kostnaderna för dess verk
samhet och för revisionen av dess förvaltning.

Organisation

30 8 Fjärde fondstyrelsen skall bestå av tolv ledamöter som förordnas av
regeringen. Av ledamölerna ulses tvä efter förslag av sammanslutningar
som företräder kommunerna, tre efter förslag av rikssammanslutningar av
arbetsgivare och fem efler förslag av rikssammanslulningar av arbetstaga
re.

Om förslag inle avges, förordnar regeringen ledamöler ändå. För varje ledamot utses i samma ordning en suppleanl. Ledamöler och suppleanter skall vara myndiga och här i riket bosatta svenska medborgare.

31 8 Varje lönlagarfondslyrelse skall beslå av nio ledamöter. För leda
mölerna skall finnas fyra suppleanler.

Prop. 1983/84:50 138

Regeringen förordnar ledamöler och suppleanler.

Ledamöler och suppleanter skall vara myndiga och bosalla här i riket. Av ledamöterna skall minst fem och av suppleanterna minsl två företräda lönlagarintressen. Vid utseendet av ledamöter och suppleanter skall det tillses att löntagarfondslyrelserna får en regional anknytning.

32 8 Ledamöter och suppleanler i fjärde fondslyrelsen förordnas för
liden inlill dess balansräkning har fastställts under tredje året efter det då
förordnandet meddelades.

Ledamöler och suppleanler i lönlagarfondstyrelserna förordnas för liden inlill dess balansräkning har faslslällls under året efter det dä förordnandet meddelades.

Om en ledamol eller suppleant entledigas eller avlider eller om hans uppdrag av annat skäl upphör under den tid för vilken han blivit förordnad, skall för den återstående liden i hans ställe en ny ledamot respektive suppleanl forordnas i den ordning som anges i 30 och 31 88.

33 8 Av de ulan förslag ulsedda ledamölerna i fjärde fondstyrelsen för
ordnar regeringen en lill ordförande och en till vice ordförande.

För varje löntagarfondstyrelse förordnar regeringen av ledamölerna en till ordförande och en lill vice ordförande.

Förvaltning

34 8 Fondstyrelserna skall, inom ramen för vad som gagnar försäkringen
för tilläggspension och är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken
samt med beaktande av kreditmarknadens funktionssätt, förvalla anför
trodda medel genom placeringar på riskkapilalmarknaden. Placeringarna
skall syfta lill alt förbättra riskkapitalförsörjningen lill gagn för svensk
produktion och sysselsällning.

Fondmedlen skall placeras så all kraven på god avkaslning, långsiklighel och riskspridning tillgodoses.

35 8 Fjärde fondslyrelsen får placera de medel som styrelsen förvallar

1, i aktier i svenska aktiebolag med undanlag av aktiebolag som driver bank- eller försäkringsrörelse,

2, i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utfärdats av aktiebolag som avses i 1 samt

3, i aklier i utländska aktiebolag samt i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utfärdats av utländska aktiebolag,

Fondslyrelsen får inte förvärva värdepapper enligt förslå stycket 3 i sådan omfallning alt värdepapperens sammanlagda värde kommer atl översliga en procent av värdel av de medel som slyrelsen förvaltar,

36 8 En lönlagarfondslyrelse får placera de medel som styrelsen förval
lar

1, i aktier i svenska aktiebolag,

2, i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med op-lionsräll lill nyteckning som har utfärdats av aktiebolag som avses i I samt

3, som riskkapital i ekonomiska föreningar,

37 8 Fjärde fondstyrelsen får inte förvärva mer än tio procent av aktierna
i ett aktiebolag, om aktierna är inregistrerade vid Stockholms fondbörs.

Prop. 1983/84:50 139

Har aktierna olika röstvärde, får fondslyrelsen inle förvärva större anlal än atl rösldalel för aktierna ulgör högsl tio procent av röstetalet för samtliga aklier i bolagel.

En lönlagarfondslyrelse får inle förvärva så många vid fondbörsen inregistrerade aklier i ell aktiebolag alt dessa uppgår till åtta procent eller mer av samtliga aktier i bolagel eller, om aktierna har olika röstvärde, att röstetalet för aktierna uppgår till älta procent eller mer av röstetalet för samtliga aklier i bolaget,

38 8 En löntagarfondstyrelse skall pä begäran av en lokal facklig organi
sation vid dl aktiebolag i vilket fondslyrelsen har förvärvat aklier och, om
bolaget ingår som moderbolag i en koncern, dess svenska dotterbolag
bemyndiga företrädare för organisalionen all ulöva röslrätl för hälften av
aktierna.

Om flera lokala fackliga organisationer vid ell bolag eller inom en koncern begär alt fä ulöva röstrält för aktier skall löntagarfondslyrelsen bemyndiga företrädare för organisationerna atl ulöva röstrält för sammanlagt hälften av aktierna. Slyrelsen skall därvid fördela röslrällen i enlighel med vad som överenskommits mellan organisationerna. Om någon överenskommelse inle har träffats, skall styrelsen fördela röslrällen med ledning av del antal medlemmar i respektive organisation som är anslällda i bolaget och dess svenska dotterbolag.

39 8 Om det behövs för en tillfredsställande betalningsberedskap eller
för atl tillgodose kravet på ändamålsenlig förvaltning får fondmedel pla
ceras hos riksbanken, annan bank eller postgirot. 1 samma syfle får fond
medel placeras i sialsskuldväxlar, skattkammarväxlar, bankcertifikal och
förelagscertifikat.

Revision

40 8 För fjärde fondstyrelsen förordnar regeringen fyra revisorer att
granska styrelsens förvaltning. Av revisorerna ulses en på förslag av
bankinspektionen och två efter samråd med de sammanslutningar som
enligt 30 8 får föreslå ledamöler i fondstyrelsen.

Om ordförande och om rätt att anlita biträde gäller vad som föreskrivs i 21 8,

41 8 För varje lönlagarfondslyrelse förordnar regeringen tre revisorer att
granska styrelsens förvaltning. Av revisorerna utses en på förslag av
bankinspektionen. Revisorer får vara gemensamma för fjärde fondstyrel
sen och en eller flera lönlagarfondslyrelser.

För varje lönlagarfondslyrelse utser regeringen en av de utan förslag utsedda revisorerna att som ordförande leda revisionen.

Gemensamma bestämmelser

42 8 Föreskrifterna i 5 8 andra slyckel, 7-10 och 14-16 88 samt 22-
25 8§ gäller också i fråga om fiärde fondslyrelsen och lönlagarfondstyrel
serna.

1, Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1984. Genom lagen upphävs
reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

2. Om del i lag eller annan förfalining hänvisas lill en föreskrift som har

Prop. 1983/84:50 140

ersatts genom en bestämmelse i lagen (1983:000) med reglemente för allmänna pensionsfonden, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3, I samband med alt regeringen utser ledamöter och suppleanler i en lönlagarfondslyrelse beslämmer regeringen vid vilken lidpunkt under år 1984 som slyrelsen skall starta sin verksamhet,

4, I fråga om åieriän, som avser avgifter betalda före den 1 januari 1978 eller som har beviljals före den I januari 1980, och län lill kredilinrällning som har beviljat äterlånel gäller fortfarande 14-16 8§ reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning i sin närmast före den 1 januari 1980 gällande lydelse, I fråga om län som kredilinrällning har erhållit enligl nu angivna 15 8 första stycket får dock avtal träffas om tillämpning av 19 8 andra stycket i den nya lagen,

5, I fråga om sådana lån från en fondstyrelse lill en kreditinrättning, som hänför sig till äterlån beviljade före den 11 april 1981, gäller fortfarande 15 8 andra stycket första meningen reglementel (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning i sin närmast före den I april 1981 gällande lydelse,

6, I andra fall än som avses i 4 och 5 gäller beslämmelserna i den nya lagen i fråga om äterlån och lån lill kredilinrällning på grund av ålerlån som har beviljals eller sökls före ikraftträdandet,

7, Summan av de medel som enligt 27 8 andra stycket första meningen får överföras lill en löntagarfondstyrelses förvaltning skall för år 1984 minskas med ett belopp om 20 miljoner kronor.

8, Bestämmelserna i 28 8 skall tillämpas första gången för räkenskapsåret 1984,

9, Vid tillämpningen av 28 8 skall de medel som tidigare överförts till fiärde fondslyrelsens förvaltning beräknas till etl nuvärde för augusti 1983 av 3042 miljoner kronor.

10, Innehar fjärde fondslyrelsen den i januari 1984 aktier i något eller
några aktiebolag utöver vad som medges i 37 §, får fondstyrelsen även i
fortsättningen inneha högst samma andel av aktierna.

Prop. 1983/84:50 141

10 Förslag till

Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Härigenom föreskrivs alt 9 kap. 2 och 3 8§ aktiebolagslagen (1975; 1385)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 28 Aktieägares rätt vid bolagsstämma utövas av aktieägaren personligen eller genom ombud med skriftlig, daglecknad fullmakt. Fullmakt gäller högst elt år från utfärdandet. Aktieägare kan vid bolagsslämma medföra elt biträde.

Innehar i enlighet med reglemen- Om två eller fiera slyrelser i all-

tet (1959:293) angående allmänna manna pensionsfonden förvaltar
pensionsfondens förvalining fjärde aktier i elt visst aktiebolag får varje
fondstyrelsen aktier i visst aktiebo- styrelse för sig utöva rösträtt för de
lag. får efler fondstyrelsens bemyn- aktier slyrelsen förvaltar. En fond-
digande rösträtt för aktieinnehavet slyrelse får bemyndiga elt eller fie-
ulövas genom etl eller fiera ombud. ra ombud, som föreslagits av en
som föreslagits av facklig organisa- facklig organisation med medlem-
lion med medlemmar anställda hos mar anställda hos bolaget och, om
bolagel. bolagel är moderbolag i en kon-

cern, hos dess dotterbolag atl ulöva röstrält för de aktier styrelsen förvaltar.

Ingen kan rösta för egna och andras aktier för sammanlagl mer än en femtedel av de på stämman företrädda aktierna, om ej annal följer av bolagsordningen.

Aktieägare får icke själv eller genom ombud rösta i fråga om

1. talan mot honom,

2. hans befrielse frän skadeståndsansvar eller annan förpliktelse gentemot bolagel, eller

3. talan eller befrielse som avses i I och 2 beträffande annan, om aktieägaren i frågan har elt väsentligl intresse som kan strida mot bolagels.

Bestämmelserna i första och andra styckena om aktieägare äger molsvarande tillämpning på ombud för aktieägare.

Innehar i enlighet med lagen (1983:000) med reglemente för allmänna pensionsfonden fiera fondstyrelser aklier i ett visst aktiebolag, anses varje fondslyrelse som aktieägare vid tillämpningen av första och tredje styckena.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Lagen omtryckt 1982: 739.

Prop. 1983/84:50 142

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1983-11-03

Närvarande: f.d. regeringsrådet Lidbeck, regeringsrådet Brink, justiiierå-del Heuman.

Enligt lagrådet den 13 oktober 1983 lillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 6 oktober 1983 har regeringen på hemställan av chefen för finansdeparlemenlel statsrådet Feldl beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om vinstdelningsskatt,

2. lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

4. lag om ändring i lagen (1947:576) om stailig inkomslskall,

5. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

6. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

7. lag om ändring i skatlebrollslagen (1971:69),

8. lag med reglemente för allmänna pensionsfonden såvitt avser 17, 27, 28,31 samt34-398§,

9. lagom ändring i akliebolagslagen (1975:1385).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Stig von Bahr och hovrättsassessorn Ulla Lundquist. Förslagen föranleder följande yllrande av lagrådet:

Allmänt

De remitterade förslagen ingår i ell komplex av lagförslag om införande av s.k. löntagarfonder. Sammanfattningsvis innebär förslagen atl fem lönlagarfondslyrelser inrättas för atl förvalla en del av allmänna pensionsfondens medel. Denna del härrör dels från den lillfälliga vinstskall som utgår enligt lagen (1983:219) om tillfällig vinstskalt dels frän en ny skatt, kallad vinstdelningsskatt; även en viss del av den lilläggspensionsavgifl som arbetsgivarna betalar ställs under lönlagarfondslyrelsernas förvaltning. Vinstdelningsskalten eriäggs av aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker och ömsesidiga försäkringsanstalter. Underlagd för vinstdelningsskatten beräknas för varje företag för sig och besiäms av taxeringsnämnden i samband med den årliga taxeringen. Vinstdelningsunderlaget är förelagets reala vinsl. Härmed förstås det nominella resultatet beräknat på visst sätt och justerat med hänsyn till inflationen. Vinstdelningsskatten ulgör 20 procent av underiagel. Mindre vinsler är undantagna från vinsldelningsskali. Vissa gränser är salta för hur myckel en löntagarfondslyr-

Prop. 1983/84:50 143

else får förvalta. Medelsramen är 400 miljoner kronor år 1984 och den ökar därefter årligen lill och med år 1990 med ell lika slort belopp i fast penningvärde. Lönlagarfondstyrelserna får placera tilldelade medel i aktier eller som riskkapital i ekonomiska föreningar. För placering i aklier gäller en viss begränsning. Sålunda får en lönlagarfondslyrelse inle förvärva så mänga aktier i ell vid fondbörsen registrerat aktiebolag alt de uppgår till älta procent av samtliga aktiers röstvärde. Det åligger löntagarfondslyrelserna atl årligen lill de pensionsutbelalande fondstyrelserna, dvs. till första - tredje fondstyrelserna, överföra en avkastning på del förvaltade kapitalel motsvarande tre procent real förräntning. Löntagarfondslyrelserna tillsätts av regeringen. Av en lönlagarfondslyrelses nio ledamöler och fyra suppleanter skall minst fem ledamöter och av suppleanterna minsl två företräda lönlagarintressen. Även pä annal sätt är löntagarnas inflylande lillgodosdl. Sålunda skall pä begäran av en lokal facklig organisation vid ett förelag vari en lönlagarfondslyrelse har aktier styrelsen bemyndiga företrädare för organisationen att utöva rösträtt för hälften av styrelsens aktier i bolaget.

Såsom anlyils i del föregående har inle samtliga lagförslag remitterats lill lagrådel. Remissen omfaltar förslagel om vinstdelningsskatl och därav föranledda förslag till ändring i olika skatterätlsliga lagar (1-7). Den omfattar vidare vissa paragrafer i förslaget (8) till lag med reglemente för allmänna pensionsfonden (APR). I dessa paragrafer regleras i huvudsak riksförsäkringsverkets skyldighet att till lönlagarfondstyrelserna överföra de medel slyrelserna rekvirerar, begränsningar i medelstilldelningen, det avkastningskrav som gäller i fråga om förvaltade medel, styrelsernas organisation och placeringen av förvallade medel. Slutligen omfattar remissen förslag (9) lill ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) föranledd av all lönlagarfondstyrelserna och lokala fackliga organisationer kan komma atl ulöva röstrält vid bolagsslämma. Däremot har förslag till grundläggande bestämmelser om pensionsmedlens användning och förvaltning inte underställts lagrådet. Här åsyftas förslagel atl i lagen (1962:381) om allmän försäkring införa en ny paragraf, 19 kap. 3 a§, vari föreskrivs alt försäkringen för tilläggspension finansieras, förutom genom lilläggspensionsavgifter, av den tillfälliga vinstskatten och vinstdelningsskatten. Vidare härtill lagrådet ej heller remitterats I 8 i förslaget till APR, etl lagrum som får anses ge den grundläggande bestämmelsen om löntagarfondstyrelsernas rätt atl delta i förvaltningen av pensionsmedlen. Med hänsyn lill del nära sambandet mellan de remitterade förslagen och de enligl det anförda icke remitterade delarna anser sig lagrådet böra vid sin granskning la upp frågor om vinst-skattemedlens användning och förvaltning även såvill gäller delar som formellt inte har underställts lagrådet.

Löntagarfondsfrägan har under de senasle åren ställ i centrum för den politiska debatten i värt land. Även i andra västeuropeiska länder har frågan diskuterats. Kännetecknande för debatten i Sverige har varit djup-

Prop. 1983/84:50 144

gående motsättningar mellan förespråkare för elt fondsyslem och motslån-dare lill systemet. Motsättningar har räll mellan de politiska partierna saml mellan näringslivels företrädare och de fackliga organisationerna och även inom dessa organisationer. Bland de politiska partierna är del främst det socialdemokratiska och bland fackets organisationer främst LO som drivit frågan. I januari 1975 tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet etl anlal sakkunniga med uppdrag alt utreda frågor om löntagarfonder, den s.k. löntagarfondsutredningen. Denna avslutade sitt arbele på våren 1981 utan all ha kunnat fullgöra sill utredningsuppdrag. Vid socialdemokratiska partikongressen 1981 förelåg en av partistyrelsen och LO gemensamt utarbetad rapport "Arbelarrörelsen och lönlagarfonderna". I denna rapport angavs fem motiv för etl fondsyslem. Fonderna skulle 1. slödja den solidariska lönepolitiken och bidra fill en rimlig lönekostnadsutveckling, 2. bidra lill en jämnare förmögenhetsfördelning, 3. genom medägande stärka löniagarinflytandet, 4. förbättra kapitalbildningen och 5. stärka ATP-systemet. Kongressen godkände rapporten och framlade i etl särskilt uttalande vissa synpunkter på hur ett löntagarfondsystem borde utformas. Sedan socialdemokraterna övertagit regeringsansvaret pä hösten 1982, påbörjades etl utredningsarbete för alt uppfylla partikongressens beslul från föregående år. Två expertgrupper tillkallades, vinsldelningsgruppen med uppgift att ulforma ett förslag till permanent vinstdelning och placeringsutredningen med uppdrag att utarbeta etl underlag för placeringspolitik för löntagarfonder. Vinstdelningsgruppen lade i början av maj 1983 fram sitt belänkande (Ds Fi 1983:13) "En modell för vinsldelning". Placeringsutredningen offentliggjorde i slutet av juni 1983 sitt betänkande "Kapilalplaceringar pä akliemarknaden" (SOU 1983:44). En inlerdeparlemenlal arbelsgrupp, fondgruppen, redovisade likaledes i slulel av juni 1983 i en av gruppen utarbetad promemoria (Ds Fi 1983:20) "Löntagarfonder i ATP-syslemet" sitt uppdrag att föreslå ett system med löntagarfonder inom den allmänna pensionsfonden. Vinsldelningsgruppens, placeringsutredningens och fondgruppens förslag bygger pä partikongressens beslut 1981 och ligger lill grund för de till lagrådet remitterade förslagen. De tre utredningarna har avsetl tekniska frågor och de har inte varil förutsättningslösa i den meningen atl de sakkunniga haft att ta ställning till frågan om etl löniagar-fondsyslem bör införas eller inte. Vinsldelningsgruppens arbete har remissbehandlats för sig och placeringsutredningens och fondgruppens gemensamt. Flera remissinslanser har hörts om endasl delar av förslagen. Myndigheter och sammanslutningar har således inle varit i tillfälle atl yttra sig över etl förutsällningslöst utarbetat och samlat förslag till lönlagarfonder. Från flera häll har detta kritiserats och man har även anmärkt all remisstiden varit för kort. Också lagrådet ställer sig kritiskt till alt en fråga av så stor principiell betydelse och med sä kontroversiella inslag beretts på säll som skett. Lagrådets granskning skall avse bl.a. om förslagen är så utformade atl lagarna kan antagas tillgodose angivna syften. Som elt

Prop. 1983/84:50 145

väsentligt sådant syfte framhåller departementschefen löntagarfondernas roll när det gäller att skapa förutsättningar för en ekonomisk stabilisering ägnad att förena en lugn kostnads- och prisutveckling med låg arbetslöshet. Lagrådet har vidare atl granska de problem som kan uppstå vid tillämpningen av underställda förslag bl.a. förslagens inverkan på företagens ekonomi och kapitalförsörjning. Det sätt på vilket utredningsarbetet och remissbehandlingen skett försvårar för lagrådet atl fullgöra dessa granskningsuppgifter.

I några remissyttranden har satts i fråga om förslagen är grundlagsenliga och om de står i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden. I det sistnämnda hänseendet torde åsyftas den konvention som Sverige biträtt genom ratificering av tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 (SÖ 1953:26) till konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Enligt protokollets artikel I skall envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom lämnas okränkt och må ingen berövas sin egendom annal än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser. De remissinstanser som tagit upp frågan om de föreliggande förslagens författningsenlighet har inte utvecklat saken närmare. Vad man synes vilja sätta i fråga är om vår rättsordning tillåter all medel förs över från vissa företag för att användas av löntagardominerade organ i löntagarkollektivets intresse. Lagrådet vill för sin del anföra följande. Medlen las ul av företagen genom statliga skatter fastställda i den ordning regeringsformen föreskriver dvs. genom lag; även tilläggspensionsavgiflerna torde fä anses vara skatter. Skatterna är specialdeslinerade till den allmänna pensionsfonden. Regeringsformen innehåller inga bestämmelser om begränsning av de ändamål för vilka statlig skatt får las ut. Om användningen av statens medel bestämmer riksdagen och huvudregeln är all detta sker genom budgetreglering. Emellertid medger 9 kap. 2 8 regeringsformen alt statsmedel får tas i anspråk för bestämda ändamål vid sidan av budgetregleringen. Specialdeslinalion av statsinkomster är visserligen under avveckling och riksdagen (FiU l979/80:4y) har framhållit atl ny specialdeslinalion inte bör införas. Det möter likväl inte något konstitutionellt hinder att specialdes-tinera skatter. Inte heller föreligger något hinder att statens medel ställs lill förfogande för organ i vilka en viss grupp av medborgare har tillförsäkrats ett avgörande inflytande. Enligt lagrådets mening kan sålunda någon erinran mot del föreslagna löniagarfondsyslemet inte göras från grundlagsenlig synpunkt. Likaledes finner lagrådet att förslaget inte strider mol våra internationella åtaganden. Kravet i artikel 1 av del ovannämnda tilläggsprotokollet att etl sådant ingripande som avses i artikeln måste ha sin grund i "det allmännas intresse" får anses uppfyllt i och med atl medlen tillfaller den allmänna pensionsfonden och förvaltas av offentligrällsligt reglerade organ. Det förhållandet att lagförslagen har även andra syften såsom att stärka löniagarinflytandet i näringslivet synes inle böra leda till en annan bedömning. 10 Riksdagen 1983/84. t saml. Nr 50. Bilaga A

Prop. 1983/84:50 146

Förslaget till lag om vinstdelningsskatt

En viktig nyhet i delta förslag är att vinsldelningen skall grundas på företagens reala vinst. Den föreslagna principen för vinstberäkning innebär kort uttryckt följande. Utgångspunkten är företagets beskattningsbara inkomst vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Detta belopp ändras därefter i två steg. I det första steget omvandlas beloppet till ett mer verkligt nominellt resultat. Detta sker genom alt beloppet ä ena sidan minskas med beskattningsårets inkomstskatt och å andra sidan ökas med påförd kommunalskatt, förlustavdrag och s.k. stimulansavdrag. Vidare skall förändringar i lagerreserv o.d. beaktas. Avsältning lill lagerreserv skall återföras medan avdrag skall ske om reserven har minskat. Syftel med dessa justeringar är alt förvandla den till slallig inkomslskall beskattningsbara inkomsten sä alt den bättre överensslämmer med det inkomstbelopp som verkligen tillfaller ägaren. I del andra stegel omvandlas del sålunda framtagna nominella beloppet lill etl reall resultat. Härvid görs etl mot årets inflation svarande avdrag på bl.a. lager, byggnader, inventarier, monetära tillgångar och årets vinst. Tillägg skall göras för årets inflaiionseffekter pä ingående skulder. Avdrag och tillägg beräknas med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen under föregående är. Delta sker med ledning av en på konsumentprisindex uträknad indexserie. De uppgifter, som sålunda skall ligga till grund för vinstdelningsskatlen, avses företagen skola lämna på en särskild blankell. Denna blankett skall som bilaga fogas till förelagets årliga deklaration. Uppgifternas riktighet skall omfattas av den på deklarationen avgivna försäkringen.

En övergång till en beskattning av den reala vinsten hos förelag är inte bara frän principiell utan också frän praktisk synpunkt av stor betydelse. Tanken bakom vinstdelningen är alt den ärliga vinsten över en viss nivå skall träffas av vinstdelningsskallen. Det har också uttryckts så atl del är företag som ge - verkliga övervinster som skall omfattas av vinstdelningen. Med delta syfle är del naturligt atl vinsldelningsskatlens underlag bör spegla det verkliga resultatet av företagets verksamhet.

Införandet av ett nytl syslem för beskattning är emellertid förenat med adminislraliva besvär och är belungande för berörda skallskyldiga. Departementschefen berör i lagrådsremissen endast den administrativa belastningen. Redovisningen från förelagen lill skattemyndigheterna avses, som tidigare nämnts, skola ske genom all uppgifter lämnas i en bilaga till företagens åriiga självdeklaration (se Ds Fi 1983:13 s. 115 0. Bilagan torde kunna ges en sådan utformning att del stora fierlalet förelag, vilka med hänsyn till reglerna om fribelopp ej kommer atl erlägga vinstdelningsskalt, endast behöver lämna ett begränsat antal, tämligen lätt framtagna uppgifter. Enligt vad som upplysts vid föredragningen inför lagrådel kan antalet skattskyldiga förelag beräknas komma alt uppgå till cirka 5000. Hiinill kominer ytterligare 5000-10000 företag som har verksamhel av

Prop. 1983/84:50 147

sådan omfaltning alt de måste lämna fullständiga uppgifter för att deras skattskyldighet skall kunna kontrolleras. I allt torde det finnas ca 175000 aktiebolag. Det är alltså förhållandevis få företag som behöver lämna mer omfattande upplysningar och vilkas uppgifter måste närmare granskas av skattemyndigheterna. Det är emellertid inte endast uppgiflslämnandet och granskningen som är betungande. De praktiska tillämpningssvärigheterna med en real vinstbeskattning vid sidan av nu gällande beskattningsregler ligger också däri alt företagen samtidigt måste ta hånsyn till flera olika beskattningsmodeller. Det är därför beklagligt att delta lagsfiflningsärende ansetts vara sä brådskande att frågan om den kommunala beskattningen av bolag inle kunnat tas upp i förevarande sammanhang utan att lösningen av denna fråga måst anslå. Företagen kommer alltså att behöva beakta tre olika modeller för beskattning, nämligen en beträffande statlig inkomstskatt, en för den kommunala beskattningen och nu ytteriigare en för vinstdelningsskatlen. Härigenom kompliceras arbetet med bokföring och bokslut och försvåras skatteplaneringen för berörda förelag. Detta kommer alt medföra inle oväsentligt ökade kostnader för många förelag. Vid en samlad bedömning kan emellertid enligt lagrådets mening de nu påtalade olägenheterna inle anses vara av sådan styrka alt man bör avstå från den reala vinstbeskatlningen. Lagrådet har därför ingen erinran mot atl ett sådant system läggs lill grund för bestämmande av vinstdelningsskatl. Den utformning som reglerna härom föreslås få synes också godtagbar. Det torde - såsom deparlemenlschefen anfört - vara naturiigt om efter någon tids erfarenhet förslagets olika detaljer tas upp till förnyad prövning.

Förslaget till lag med reglemente för allmänna pensionsfonden

De fem nya fondstyrelser som föreslås inrättade för atl förvalla de medel i allmänna pensionsfonden som härrör från bl.a. vinstdelningsskalten skall enligt förslaget benämnas lönlagarfondslyrelser. Benämningen leder närmast tanken till att del är fråga om styrelser för lönlagarfonder. Eftersom del inle finns några särskilda lönlagarfonder - ordet förekommer överhuvudtagel inte i lagförslagen - skulle det kunna hävdas att benämningen är oegenllig. Avsikten torde emellertid ha varit alt genom benämningen markera att de fem nya fondstyrelserna har en sammansättning som domineras av personer som företräder lönlagarintressen. Ordet lönlagarfondslyrelse är då sammansatt av leden "lönlagar" och "fondslyrelse". Lagrådel, som förutsätter atl ordet skall förstås på nu angivet sätt, har intet alt erinra mol den föreslagna benämningen.

Förslagel lill APR ställer inle upp något krav pä alt ledamöter och suppleanter i en lönlagarfondslyrelse skall vara svenska medborgare. Del kan ifrågasättas om förslaget i denna del - som motiveras med all en här bosall ulländsk medborgare inte bör uteslängas frän möjligheten all representera lönlagarintressena i en sådan slyrelse - är förenligl med bestäm-

Prop. 1983/84:50 148

melserna i II kap. 9 8 tredje slyckel regeringsformen. I della grundlagsstadgande föreskrivs bl.a. att endast den som är svensk medborgare får inneha uppdrag såsom ledamot av styrelse i myndighet som lyder omedelbart under riksdagen eller regeringen.

Grundlagssladgandd ulgör undanlag frän huvudregeln all utlänning är likställd med svensk medborgare i fråga om möjlighelerna att erhålla tjänst eller uppdrag hos staten eller kommun. Undanlaget har motiverats främst av hänsyn till rikets säkerhet och av önskemålet atl beslut som rör enskildas rättsliga ställning skall fattas av svenska medborgare (prop. 1973:90 s. 404 O- Allmänna pensionsfonden är en unikt utformad institution. Även om fondens förvaltande organ, fondstyrelserna, skulle anses ingå i den statliga förvaltningsorganisationen, låter sig styrelserna inle jämställas med de förvaltningsmyndigheter som anges i grundlagssladgandd. De motiv som enligl det anförda bär upp stadgandet, lalar också emot all delta skulle vara tillämpligt på fondstyrelserna. Grundlagssladgandd torde därför inte hindra all också utländska medborgare ulses lill ledamöter i en löntagarfondstyrelse.

Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

Inrättandet av löntagarfondstyrelser föranleder enligl lagrådsremissen vissa ändringar i akliebolagslagen. Den rättsliga utgångspunkten är -fastän den ej kommit lill alldeles klarl ullryck vare sig i nägol förfallningsförslag eller i departementschefens uttalanden - atl allmänna pensionsfonden är ägare fill samtliga aklier som fjärde fondslyrelsen och löntagarfondstyrelserna förvaltar men alt varje fondslyrelse beiräffande sina aktier är alt anse som ställföreträdare för allmänna pensionsfonden. Envar fondstyrelse torde själv skola uppbära utdelningar - och bli regislrerad hos VPC - för sina aklier. Detta är tekniskt nödvändigt med hänsyn till alt varje fondstyrelse själv skall förvalta, förränta och redovisa de medel styrelsen tilldelats. Också dä del gäller den med aktier förenade rösträtten skall enligt förslagel varje fondslyrelse för sig utöva denna rätt på bolagsstämman. Varje fondstyrelse lär vidare fä frågerält vid bolagsstämma (9 kap. 12 8 akliebolagslagen) och äga föra talan mol bolaget angående beslut vid bolagsslämma (9 kap. 17 8). Också eljest när aktiebolagslagen talar om aktieägare torde därmed böra förstås inte allmänna pensionsfonden ulan den fondslyrelse som förvaltar aktuella aklier; som exempel kan nämnas aktieägares räll all få minoritelsrevisor utsedd enligl 10 kap. I 8. Mot konstruktionen all varje fondstyrelse skall i aktiebolagslagens mening betraktas som ägare till de aktier styrelsen förvallar har lagrådet ej någon erinran. I 9 kap. 2 8 tredje stycket aktiebolagslagen används uttrycket atl Ijärde fondslyrelsen "innehar" aklier. Med hänsyn lill atl det är allmänna pensionsfonden som formellt är ägare till fondstyrelsernas lillgångar är det nu föreslagna uttrycket all styrelserna "förvaltar" aktier att föredra.

Prop. 1983/84:50 149

För närvarande gäller atl fjärde fondslyrelsen får bemyndiga en facklig organisation med medlemmar anslällda i etl aktiebolag vari slyrelsen innehar aklier att utöva rösträtt för aklieinnehavel (9 kap. 2 8 tredje stycket aktiebolagslagen). Bemyndigandet sker genom skriftlig, daglecknad fullmakt som gäller för högsl dl år i sänder (9 kap. 2 8 första stycket). Enligl 38 8 förslagel till APR är en löntagarfondstyrelse skyldig alt efter begäran överiåla rösträtten för hälften av sina aklier pä en eller i förekommande fall flera lokala fackliga organisationer vid aktiebolag vari fondslyrelsen har aklier. För övriga aktier får lönlagarfondstyrelserna enligl förslagel överlåta röslrällen på samma säll som gäller för fjärde fondslyrelsen. Enligl vad som upplysts inför lagrådet har fjärde fondstyrelsen i betydande utsträckning överlåtit rösträtt för sina aklier lill fackliga organisationer. Härvid har fjärde fondstyrelsen inle ansett sig böra ge instruktioner för hur de fackliga organisationerna skall rösta. När lönlagarfondstyrelserna nu ges samma befogenhet för de aktier, som inte omfatlas av 388 förslaget till APR, innebär detta att de fackliga organisationerna kan få ell större inflylande än vad som direkt framgår av departementschefens uttalande i den allmänna motiveringen under avsnill 2.3.8.3 om överföring av rösträtt. Eftersom de fackliga organisationerna inte blir bundna av styrelsernas instruktioner utan självständigt utövar den rösträtt som överlätils lill dem är det missvisande all säga att en fondslyrelse bemyndigar ombud att utöva rösträtten. Vad det i själva verket är fråga om är atl en fondslyrelse avhänder sig rösträtten för aktierna och överlåter den på den eller de fackliga organisationerna. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Med del bdraktelsesält som här anlagts blir bestämmelserna i 2 8 första stycket om fullmakt och fullmaktens tidsbegränsning ej tillämpliga. Det krävs därför en särskild bestämmelse för alt ange att överlåtelsen ej är definitiv. Bestämmelsen synes lämpligen kunna utformas sä att överlåtelsen avser rösträttens utövande för ett är i taget. Däremot behövs i aktiebolagslagen inte ytterligare föreskrifter om överlåtelse av rösträtt. I den män sådana föreskrifter fordras har de sin plats i APR. Lagrådet föreslår atl 9 kap. 28 tredje stycket andra meningen ges följande lydelse.

En fondstyrelse får för högst ett är i sänder överlåta åt en eller flera fackliga organisationer att var för sig ulöva röstrält för aklier som slyrelsen förvaltar.

Enligt 9 kap. 3 8 akliebolagslagen får vid en bolagsstämma ingen rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de pä stämman företrädda aktierna. Avsikten med regeln är atl öka rnöjligheten för aktieägare med mindre aktieinnehav atl pä stämman göra sig gällande mol de siörre aktieägarna. Regeln är dispositiv. En bolagsordning kan således innehålla avvikelse från bestämmelser om röstmaximum. Röst-maximum kan dä sällas högre eller lägre än vad lagen föreskriver. I ett nytt fjärde stycke föreslås nu del undanlag frän röstkvolsregeln alt varje fondslyrelse skall anses som en aktieägare för sig. Delta medför alt den röst-

Prop. 1983/84:50 150

rätlsbegränsning som eljest skulle gälla för allmänna pensionsfonden som sådan kommer att avse varje fondslyrelse. Någon närmare motivering härför har inle gells i lagrådsremissen. Mol bakgrund av regelns syfte all skydda mindre aktieägare är ändringen sakligt sett tveksam. Vad som föreslagils är dock en naturlig konsekvens av fondstyrelsernas självständiga ställning. Lagrådet anser därför att regeln kan accepteras.

Vid beräkning av röstkvot kan lillämpningssvärigheler uppslå om en fondstyrelse själv röstar för en del av sina aktier medan rösträtten för återstoden utövas av flera fackliga organisationer. I sådant fall torde rösträttsbegränsning böra bestämmas proportionellt först mellan styrelsen och de fackliga organisationerna och sedan mellan organisationerna inbördes.

Bestämmelser om jäv vid röstning pä bolagsstämma finns i 9 kap. 3 8 andra stycket aktiebolagslagen. Enligt lagrådsremissen föreslås den utvidgningen av jävsregeln atl det röslförbud som gäller för aktieägare skall smitta av sig sä att, om en fondslyrelse är jävig, röstrält inte heller får utövas för övriga styrelsers aktier. Även om förslaget i denna del innebär en avvikelse från grundsynen att varje fondstyrelse är atl betrakta som självständig aktieägare, finner lagrådel stadgandet sakligt motiverat. Del bör emellertid redaktionellt överarbetas så all det bättre stämmer överens med den föreslagna lydelsen av 9 kap. 2 8 sista slyckel. Lagrådet förordar följande formulering.

Om två eller flera styrelser i allmänna pensionsfonden förvaltar aklier i ett visst aktiebolag, anses varje styrelse för sig som aktieägare vid tillämpning av första och tredje styckena.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas ulan erinran.

I redaktionellt hänseende har lagrådet utöver vad som tidigare angells föreslagit vissa ändringar i de remitterade lagtexterna.

Prop. 1983/84:50 151

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-11-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och slalsråden Feldt, Leijon, Peterson, Bodström, Holmberg

Föredragande: slalsrädd Feldl

Proposition om löntagarfonder

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag lill

1. lag om vinstdelningsskall,

2. lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,

3. lag om ändring i kommunalskatlelagen (1928:370),

4. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomslskall,

5. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

6. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

7. lag om ändring i skatlebrollslagen (1971 ;69),

8. lag med reglemente för allmänna pensionsfonden såvitt avser 17, 27, 28, 31 samt 34-39 88,

9. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

1 De remitterade förslagen

Allmänna synpunkter

Lagrådet har riktal vissa anmärkningar mol det sätt varpå ärendet beretts. För det första kritiseras att de utredningar som ligger till grund för lagrådsremissen inte varit förutsättningslösa i den meningen att de sakkunniga haft alt ta ställning till om dt löntagarfondsystem bör införas eller inle. För del andra riktar lagrådet kritik mot alt remissinstanserna inte varil i lillfälle att yttra sig över ett samlat förslag till löntagarfonder och för det tredje synes lagrådet instämma i flera remissinstansers uppfattning att remisstiden varil alltför kort.

För egen del vill jag med anledning av dessa synpunkter anföra följande.

Frågan om löntagarfonder har under de senaste tio åren varil föremål för en intensiv debatt och ett omfattande utredningsarbete. En stor statlig utredning arbetade under sex år och presenterade elt tiotal delbdänkan-

' Beslul om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 6 oktober 1983.

Prop. 1983/84:50 152

den. Samtliga större näringslivs- och löntagarorganisationer har behandlat frågan i rapporter, på kongresser, i studiecirklar och i rådslag. Många av landets mest framstående vetenskapsmän bland ekonomer, sociologer, statsvetare och jurister har bidragit med vetenskapliga avhandlingar och en lång rad av debattinlägg. Det torde i själva verket vara få, om ens någon ekonomisk politisk fråga, som blivit föremål för en så omfattande och förutsättningslös prövning och debatt som frågan om löntagarfonder.

Jag delar inle heller lagrådets uppfattning rörande brislen pä samlat förslag vid remissbehandlingen. Fondgruppens rapport "Löntagarfonder i ATP-systemet" innehåller ell komplett förslag till etl löntagarfondsyslem. Vad gäller den närmare motiveringen för och utformningen av systemets finansiering hänvisas i rapporten till den tidigare remitterade rapporten "En modell för vinstdelning". När remissinstanserna hade atl ta ställning till fondgruppens förslag kunde de göra det med utgångspunkt i ett fullständigt och i detalj utformat lagförslag. Delta bekräftas också av att åtskilliga remissinslanser till mycket stor del uppehåller sig vid övergripande synpunkter avseende löniagarfondsyslemet som helhet. I flera remissvar, bl.a. LO;s och SAF:s, fastslås också explicit att man kunnat ta ställning till ett sammanlagd förslag till löntagarfonder.

Vad beträffar remisstidens längd är jag ense med lagrådet all det hade varit önskvärt med en något längre remisstid. Å andra sidan vill jag erinra om atl löntagarfonderna ulgör en väsentlig del i den samlade ekonomiska politiken för atl rekonstruera och stabilisera den svenska ekonomin. En längre remisslid skulle ha medfört en ettårig försening av löntagarfondsreformen vilket allvariigt kunde ha försvagat denna politik. Mot bakgrund av den både långa och intensiva debatt- och utredningsperiod som föregått förslagel är min slutsals atl den valda remisstiden - omkring tre månader — kan betecknas som godtagbar.

Vinsldelningen

Lagrådet har i sitt yttrande inte framfört någon erinran mot den föreslagna lagen om vinstdelningsskatl eller de därav föranledda ändringar i annan lagstiftning på skatteområdet (lagarna 1-7 i del remitterade förslaget). Enligt min mening finns del inte heller någon anledning att frångå de remitterade lagförslagen. Jag föreslår dock - i anslutning till synpunkter som under hand framförts av lagrådet - atl 2 8 första stycket, 68 andra stycket 4 saml 10 8 första och andra styckena lagen om vinstdelningsskall justeras i språkligt hänseende. I förtydligande syfte bör vidare en uttrycklig definition av begreppet omräkningstal tas in i 78 första slyckel. Della föranleder i sin tur vissa redaktionella ändringar i 4 8 första och fjärde styckena samt 7 8 andra och tredje styckena. För alt undanröja missförstånd vill jag slutligen påpeka att regeln i 8 8 andra stycket om avrundning av öretal blir tillämplig endast om vinstdelningsskatlen skall räknas av mot utländsk skall.

Prop. 1983/84:50 153

Förslaget lill lag med reglemente för allmänna pensionsfonden (APR)

I anslutning lill vad lagrådet har anfört om fondstyrelsernas ställning i förhällande lill den statliga förvaltningsorganisationen vill jag påpeka all den personal som behövs i löntagarfondstyrelsernas kanslier arbelsrältsligl kommer alt inta samma ställning som AP-fondens övriga anslällda. Del innebär bl.a. att arbets- och anställningsvillkoren fastställs ulan medverkan av någon slallig myndighet.

Jag föreslär - med anledning av påpekanden som lagrådet gjort - att vissa ändringar av redaktionell art görs i APR. Sålunda bör bl.a. den ändringen göras all till en ny paragraf. 42 8. överförs beslämmelserna i 17§ om all riksförsäkringsverket och riksrevisionsverkel ärligen skall avge utlåtande över fjärde fondslyrelsens och lönlagarfondslyrelsernas förvalining av medel och au utlåtandena skall överlämnas lill regeringen. Till följd härav bör 42 8 i det remitterade förslagel betecknas som 43 8. Vidare bör som en konsekvens av lagrådets förslag beträffande 9 kap. 2 8 aktiebolagslagen - vilkel förslag jag. som jag strax återkommer lill, anser böra godtas - vissa ändringar fördas i 38 8 APR.

Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen 9 kap. 28

Som lagrådet anfört är den rättsliga utgångspunkten all AP-fonden är ägare till samtliga aktier som fjärde fondstyrelsen och lönlagarfondstyrelserna skall förvalta, men atl varje fondslyrelse är all anse som ställföreträdare för AP-fonden såvitt avser de aktier slyrelsen förvallar. Jag har samma principiella uppfattning som lagrådel om hur fondstyrelserna därför bör betraktas i olika akliebolagsrättsliga sammanhang. I de fall där det är nödvändigt för att en fondstyrelse skall kunna uppträda som självständig ställföreträdare för AP-fonden bör styrelsen således betraktas som aktieägare.

Jag kan instämma i vad lagrådel har anfört om överförande av rösträtt på fackliga organisationer och biträder lagrådets förslag lill lydelse av tredje stycket andra meningen. Begränsningen lill fackliga organisationer som har medlemmar anställda vid bolaget eller dess dotterbolag bör dock kvarstå.

9 kap. 3 8

Även om 9 kap. 2 8 tredje stycket andra meningen ges den av lagrådet föreslagna lydelsen, skall fortfarande gälla all en fondslyrelse, som har överlåtit rösträtt pä fackliga organisationer, inte får tillsammans med organisationerna rösta för mer än en femtedel av de på bolagsstämman företrädda aktierna. Jag delar lagrådets uppfallning om hur en rösträttsbegränsning bör göras om en fondstyrelse själv röstar för en de) av sina aktier och flera organisationer utövar rösträtten för återstoden.

Prop. 1983/84:50 154

Om en fondstyrelse är jävig enligl andra slyckel förevarande paragraf, kommer enligt förslaget även andra fondslyrelser som förvallar aklier i del berörda bolagel alt vara jäviga. Lagrådet har ingen invändning mot en sådan regel men menar all den knappast är följdriktig, om varje fondslyrelse i övrigt är all betrakta som aktieägare. Även om jag som framgått delar lagrådets principiella uppfattning om hur fondstyrelserna aktiebo-lagsrältsligl är atl betrakta, anser jag att detta synsäll inle är oförenligt med att jävsregeln tillämpas i den angivna situationen. En sådan tillämpning är enligt min mening motiverad av att de lillgångar som de olika fondstyrelserna förvallar lillhör en gemensam förmögenhetsmassa.

Jag föreslår slutligen all del nya stycket i paragrafen omformuleras på det sätt lagrådet förordat.

2 Övriga lagförslag

I lagrädsremissen upptas - förulom de lill lagrådet remitterade förslagen och resterande del av förslaget till lag med reglemente för allmänna pensionsfonden - förslag till

10. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

11. lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av avgift under åren 1980-1984 lill försäkringen för allmän tilläggspension.

Även dessa förslag bör nu föreläggas riksdagen.

3 Hemställan

Jag hemställer all regeringen föreslär riksdagen all anla

dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar och resterande del av förslagel lill lag med reglemente för allmänna pensionsfonden, dels övriga lagförslag.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen atl anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1983/84:50 155

Innehåll

Propositionen .................................................................. I

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ..... I

Lagförslag .............. ...................................................... 3;

). Lag om vinstdelningsskalt ......................................... .... 3

2, Lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond , 7

3, Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928; 370) 9

4, Lag om ändring i lagen (1947:576) om slallig inkomstskatt II

5, Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272) '............ 13

6, Lag om ändring i taxeringslagen (1956: 623) ........... 15

7, Lag om ändring i skatlebrottslagen (1971:69) ........... 18

8, Lag med reglemente för allmänna pensionsfonden ., 19

9, Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring 28

10,.................................................................................... Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385) 29

11, Lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av
avgift under åren 1980- 1984 lill försäkringen för tilläggspension, 30

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 6 oktober 1983 31

1 Inledning ...................................................................... 31

2 Allmän motivering ....................................................... 32

2.1 Bakgrund och utgångspunkter ............................... 32

2,l,r Inledning ........................................................ 32

2.1.2 Ekonomisk bakgrund .................................... 33

2.1.3 Löntagarfondsfrågans utveckling .................. 35

2.1.4 Allmänna överväganden .............................. ... 47

2.1.5 Avslutning ..................................................... 53

2.2 Vinsldelningen ...................................................... 56

2.2.1 Inledning ....................................................... 56

2.2.2 Grunddragen i vinsldelningen .................. ,, , 57

2.2.3 Särskilda frågor ............................................ 64

2.3 Organisalionen ..................................................... 71

2.3.1 AP-fondens tillkomst och juridiska slalus ..... ... 71

2.3.2 AP-fondens reglemente ................................ 71

2.3.3 Lönlagarfondslyrelser i ATP-systemet .......... ... 73

2.3.4 Reformens låsning i tiden ............................ ... 74

2.3.5 Kapitalförsörjning .......................................... 75

2.3.6 Antalet lönlagarfondslyrelser ....................... 76

2.3.7 Placering av medel ...................................... ... 77

2.3.7.1 Löntagarfondslyrelserna....................... ... 77

2.3.7.2 Fjärde fondslyrelsen ........................... 78

2.3.7.3 Särskilda placeringsregler .................. 79

2.3.7.4 Avkastningskravel ............................. 80

2.3.8........................................................................ Inflytande 80

2.3.8.1 Löntagartondslyrelsernas sammansättning ,,, 80

2.3.8.2 Regional anknytning ........................... 81

2.3.8.3 Överföring av rösträtt .......................... 82

2.3.8.4 Utvärderingen .................................... 82

3 Upprättade lagförslag .................................................. 83

4 Specialmotivering ........................................................ 84

4.1 Lagen om vinstdelningsskalt ................................ 84

4.2 Ändringarna i lagen om allmän investeringsfond .. 102

4.3 Ändringarna i kommunalskallelagen .................... 103

4.4 Ändringarna i lagen om slallig inkomstskatt ........... . 105

4.5 Ändringarna i uppbördslagen m.m.......................... 106

Prop. 1983/84:50 156

4.6 Ändringarna i taxeringslagen ............................... . 107

4.7 Ändringen i skatlebrollslagen ............................. 109

4.8 Lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden 110

4.9 Ändringen i lagen om allmän försäkring ............... . 125

4.10 Ändringarna i akfiebolagslagen .......................... . 126

5 Hemställan ................................................................... . 127

6 Beslut............................................................................. . 127

Bilaga 10 De remitterade förslagen ........................... . 128

Utdrag av lagrådets protokoll den 3 november 1983 .. . 142

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 4 november 1983 151

Noistedts Tryckeri, Stockholm 1983

Prop. 1983/84:50

Bilaga 1

SAMMANFATTNING AV VINSTDELNINGSGRUPPENS BETÄNKANDE (DS FI 1983:13)

Vi har haft till uppgift att utarbeta en modell för delning av vinster över en viss nivå.

Vårt arbete har i första hand inriktats på att bestämma det underlag som vinstdelningen skall beräknas på. våra slutsatser bör vara av intresse vid utformningen av både frivilliga och obligatoriska system för vinstdelning.

Direktiven tar sikte på ett obligatoriskt vinst-' delningssystem. Vi har funnit att ett sådant system bör omfatta aktiebolag, ekonomiska föreningar, sparbanker och ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter. Underlaget för vinstdelningen bör bestämmas av taxeringsnämnden i samband med den årliga inkomsttaxeringen.

Vi menar att det vinstmått som används i vinstdelningssystemet skall spegla det "verkliga" resultatet av verksamheten efter det att inkomstskatten är betald. Vi har dock ansett det rimligt att företagen får göra avsättning till investeringsfond innan vinstdelningsberäkningen görs.

Vinstdelningen skall endast träffa vinster över en viss nivå. I vårt förslag undantas därför mindre vinster genom ett fribelopp. Fribeloppet är antingen 500 000 kr. eller 6 % av den utbetalda lönesumman. Företaget får alltså välja mellan det fasta och det lönebaserade fribeloppet. 1 det här sammanhanget betraktas närstående företag (inom en koncern e.d.) som ett företag.

1 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50

Den principiella uppbyggnaden" av vinstdelningsunderlaget är alltså

"Verklig vinst"

.'/. avsättning till investeringsfond

./. årets skattekostnad

./. fribelopp____________

= vinstdelningsunderlag

Vi har utgått från att vinstdelningsavgiften skall vara 20 % av underlaget och att avgiften skall vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

För att komma fram till företagets "verkliga ' vinst" föreslår vi en beräkning i två steg. I det första steget definierasett nominellt resultat. I det andra steget rensar vi detta resultat från inflationseffekter och kommer.fram till ett realt resultat.

De £öj:sta_ste£e 2_ nomiriellt. £S£U_ltt_

Utgångspunkten för vinstberäkningen är företagets deklaration. Av praktiska skäl är det inte möjligt att utgå från företagets vinst före skatte-mässiga avdrag. Därför måste man starta med den statligt beskattningsbara inkomsten och lägga till de poster som skall ingå i det nominella resultatet. Följande justeringar görs:

-I- Kommunalskatteavdraget. Företagen får vid den statliga taxeringen dra av fjolårets kommunalskatt. Denna avdragspost skall återläggas.

-I- Förlustavdrag. Detta avdrag. hänför sig till tidigare års förluster.

Prop. 1983/84:50

+ stimulansavdrag. Dessa avdrag medges vid taxeringen och syftar till att stimulera företagens investeringar, forskning och anskaffning av riskkapital (investerings-, forsknings-, exportkredit- samt s.k. Annellavdrag och avdrag för aktieutdelning i icke börsnoterade företag).

+ Förändring av lagerresérv o.d. Företagen medges under vissa förutsättningar avdrag för ökning av sin lagerreserv. Även sådana avdrag skall återläggas. I konsekvens härmed får företaget dra ifrån eventuell minskning av lagerreserven, på samma sätt behandlas förändringar av liknande reserver, t.ex. resultatutjämningsfond.

Som nämnts återläggs däremot inte avsättning till investeringsfond (och andra liknande fonder).

Det aj\åra_ £t£g£t_-_r£alt_r£sijltat.

Vinster mäts normalt i nominella termer. Inflationens verkningar beaktas inte. Vårt förslag bygger på att endast reala vinster skall bli föremål för vinstdelning., Detta förutsätter att den nominella vinsten kan räknas om till en real vinst. Omräkningen tar sikte på lager, anläggningar (byggnader, markanläggningar, maskiner och inventarier), monetära tillgångar (kassa, banktillgodohavanden, fordringar) samt skulder.

Av praktiska skäl görs omräkningen enligt vissa schabloner. I flertalet fall är dessa schabloner fördelaktiga för företaget.

Prop. 1983/84:50

böljande justeringar skall göras.

Lager. I ett realt vinstdelningssystem bör en försäljning av lagertillgångar inte träffas av avgift om värdet av lagret bara har ökat i takt med inflationen. Därför medges ett avdrag som svarar mot årets inflationseffekt på det ingående lagrets värde (inkl. lagerreserv).

Anläggningar. Med ett realt synsätt blir avskrivningar som beräknas på historiska anskaffningsvärden för små. Därför medges ett extra avdrag som gör att de sammantagna avskrivningarna svarar mot återanskaffningsvärdet. För inventarier (inkl. maskiner) är avdraget schablonmässigt beräknat som årets inflationseffekt på det ingående värdet av inventarier.

Monetära tillgångar. I en inflationsekonomi är 100 kr. i kassan inte lika mycket värda i slutet av året som i början. Företagen får alltså en real urholkning av sina monetära tillgångar. Därför medges ett avdrag som svarar mot årets inflationseffekt på de ingående monetära tillgångarna (årets nyemissioner och positivt nominellt resultat räknas också in i de monetära tillgångarna).

Skulder. Vid inflation är en skuld på 100 kr. vid årets slut mindre betungande än vid årets början. Därför skall årets inflationseffekt på de ingående skulderna läggas till.

Prop. 1983/84:50

Behandirig_aissa £P£ca_lp£obl£m_

Vi har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om vinstutjämning mellan olika år och mellan olika företag inom samma koncern. De administrativa skälen talar enligt vår uppfattning starkt mot att införa några särskilda utjämningsregler. Vi, har därför avstått från nya regler av detta slag. I stället har vi tagit fasta på vissa av de möjligheter till utjämning som finns i dagens inkomstskattesystem. I vår modell godtas avsättningar till investeringsfond. Det avsatta beloppet skall alltså inte återföras vid beräkning av avgiftsunderlaget. Detsamma gäller för s.k. överavskrivningar på inve'htarier. Genom att utnyttja investeringsfondssystemet och variera inventarieavskrivningarna kan företagen i stor utsträckning jämna ut vinsterna över åren. Önskemålen om utjämning inom koncerner tillgodoses i huvudsak genom att skattereglerna om koncernbidrag accepteras också i vinstdelningssystemet.

I direktiven har förutsatts att särskild hänsyn skall tas till expanderande företag med liten kapitalbas. De expanderande företagens intressen tillgodoses också på flera sätt i förslaget. Det fasta fribeloppet om 500 000 kr. är betydelsefullt liksom möjligheten att nedbringa underlaget för vinstdelningen genom investeringsfondsavsättningar och överavskrivningar på inventarier. Det kan också nämnas att inflationskorrigeringen för inventarier har fått en generös utformning och att årets nominella resultat får räknas med vid inflationskorrigeringen för monetära tillgångar.

Prop. 1983/84:50

Deri £r£ki£k£ haritrneii

Det medför naturligtvis problem att introducera ett realt vinstmått. Även om principerna bakom förslaget omfattas av de flesta kan förslaget uppfattas som "annorlunda".

I sina detaljer kan förslaget framstå som svårtillgängligt. Vi har dock försökt utforma reglerna så att den praktiska hanteringen inte skall leda till ett omfattande merarbete för företagen och skatteadministrationen.

Den omständigheten att det kan vara svårt att förstå tekniken för att räkna om det nominella resultatet behöver inte innebära att själva utförandet av inflationskorrigeringarna är besvärligt. Av det tiotal justeringsposter som normalt blir aktuella kan ungefär hälften hämtas direkt ur deklarationen. Flertalet av de övriga kan fås genom att multiplicera en siffra i bokslutet med det för året gällande inflationstalet. Därtill kommer att byggnadsavskrivningarna i deklarationen skall räknas upp med index. Enligt vårt blankettförslag behöver dock flertalet företag inte utföra denna korrigering.

Vi har bedömt att vinstdelningsberäkningen i nästan alla små och medelstora företag skall kunna utföras inom en tidsram om 10 minuter -1 timme.

Vi har också bett riksskatteverket att överslagsvis beräkna belastningen för skatteadministrationen. Enligt beräkningarna kommer ungefär 15

Prop. 1983/84:50 9

Bilaga 2 VittaiDELWlNGSGRUPENS FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1 Förslag till

Lag om vinstdelningsavgift

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening, svensk

sparbank och svensk ömsesidig skadeförsäkringsanstalt skall erlägga vinstdelningsavgift enligt denna lag. Avgift skall dock inte erläggas av livförsäkringsanstalt och inte heller av bostadsföretag som avses i 24, § 3 mom. kommunalskattelagen (1928:370) eller av företag som enligt 53 § 1 mom. första stycket d nämnda lag är skattskyldiga endast för inkomst av fastighet.

Vinstdelningsavgift som påförts ett företag året före taxeringsåret är avdragsgill vid taxeringen till statlig och -. kommunal inkomstskatt.'

2_ § Vinstdelningsavgiften är 20 procent av avgiftsunder
laget. Avgiftsunderlaget är företagets reala vinst till den
del vinsten överstiger fribeloppet.

Fribeloppet är 6 procent av företagets lönekostnader eller - om företaget så önskar - 500 000 kronor (fast fribelopp). Företag mellan vilka intressegemenskap råder (moder- och dotterföretag eller, företag under i huvudsak gemensara ledning) får dock tillsammans tillgodoräknas högst ett fast fribelopp. Det fasta fribeloppet skall i första hand tillgodoräknas det företag inom gruppen som har den största reala vinsten såvida inte yrkande framställs om att fördelningen skall ske på annat sätt.. Har det lönebaserade fribeloppet, utnyttjats bortfaller rätten till fast fribelopp för övriga företag inom. gruppen.

Med real vinst avses företagets nominella resultat sedan detta minskats med inflationsavdrag för företagets byggnader,' markanläggningar, inventarier och lager samt justerats med

Prop. 1983/84:50 10

hänsyn till inflationseffekter på företagets monetära tillgångar och skulder.

3_ § Det nominella resultatet är företagets beskattningsbara

inkomst eller beräknade förlust vid taxeringen till statlig inkomstskatt sedan detta belopp minskats med beskattningsårets inkomstskatt samt, i den mån inkomsten eller förlusten påverkats av nedan angivna poster,

1. ökats med påförd kommunalskatt,

2. minskats med restituerad, avkortad eller avskriven"kommunalskatt,

3. ökats med avdrag för tidigare års förlust,

4. ökats med avdrag för aktieutdelning,

5. ökats med investeringsavdrag, särskilt forskningsavdrag och exportkreditavdrag,

6. ökats med belopp varmed lagerreserv, resultatutjämningsfond eller annan liknande reserv ökat samt

7. minskats med belopp varmed lagerreserv, resultatutjämningsfond eller annan liknande reserv minskat.

Med beskattningsårets inkomstskatt avses företagets statliga och kommunala inkomstskatt för beskattningsåret.

4_ § Inflationsavdraget för inventarier är inventariernas

skattemässiga restvärde vid beskattningsårets ingång multiplicerat med beskattningsårets' inflationstal. Med inventarier avses tillgångar som behandlas enligt bestämmelserna i punkterna 3-6 av anvisningarna till 29 § kommunal skattelagen (1928:370).

Inflationsavdraget för byggnader utgör skillnaden mellan realt beräknade värdeminsknings- och utrangeringsavdrag och de avdrag för byggnader som företaget tillgodoräknats enligt punkt 3 av anvisningarna till 22 §, punkterna 2 a och 4 av anvisningarna till 25 § och punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. Vid beräkning av de reala avdragen skall byggnadens anskaffningsvärde och - i förekommande fall - tidigare medgivna avdrag räknas om med hänsyn till den

Prop. 1983/84:50 II

allmänna prisutvecklingen från det beskattningsår då byggnaden anskaffades.

Inflationsavdrag för markanläggningar utgör skillnaden mellan realt beräknade avdrag och de avdrag för markanläggningar som företaget tillgodoräknats enligt punkt 4 av anvisningarna till 22 § och punkt 16 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. Vid beräkning av de reala avdragen skall anläggningens anskaffningsvärde och - i förekommande fall -tidigare medgivna avdrag räknas om med hänsyn till" den allmänna prisutvecklingen från det beskattningsår då anläggningen anskaffades.

Inflationsavdrag enligt denna paragraf medges inte i fråga om egendom som utgör omsättningstillgång i rörelse.

Kommunalskattelagens regler om avdrag för byggnader och markanläggningar gäller, i den mån annat inte uttryckligen föreskrivits, vid beräkning av reala avdrag för dessa tillgångar.

5_ § Inflationsavdraget för lager utgör lagrets värde vid

beskattningsårets ingång multiplicerat med beskattningsårets inflationstal. Med lagrets värde avses det belopp varmed lagret och liknande omsättningstillgångar tagits upp i räkenskaperna före avsättning till lagerreserv och liknande reserv.

Inflationsavdrag enligt första stycket medges inte i fråga om lager av obligationer, lånefordringar och andra monetära tillgångar. Sådana tillgångar skall, oavsett om de utgör omsättningstillgångar eller inte, beaktas vid tillämpningen av 6 § .

6 § Vid beräkning av den reala vinsten skall det nominella

resultatet

1. ökas med ett belopp motsvarande företagets monetära skulder vid beskattningsårets ingång multiplicerat med beskattningsårets inflationstal och

2. minskas med ett belopp motsvarande företagets nonetrre

Prop. 1983/84:50 12

tillgångar vid beskattningsårets ingång multiplicerat med beskattningsårets inflationstal. De monetära skulderna är

1. växel-, leverantörs- och skatteskulder,

2. upplupna kostnader och förutbetalda intäkter,

3. förskott från kunder, 4- avsatt till pensioner,

5. avsättningar till investeringsfond.enligt lagen (1979:609) om allmän investeringsfond och annan liknande fond samt

6. övriga skulder.

Som monetär skuld räknas belopp som under beskattningsåret utskiftats till företagets ägare. De monetära tillgångarna är

1. kassa- och banktillgodohavanden,

2. obligationer, lånefordringar och liknande tillgångar,

3. växelfordringar och kundfordringar,

4. förutbetalda kostnader och upplupna intäkter,

5. förskott till leverantörer,

6. värdet av inte färdigställda byggnader, markanläggningar och inventarier samt

7. övriga fordringar.

som monetär tillgång räknas beskattningsårets nominella resultat, om det är positivt samt vad företaget uppburit under beskattningsåret för aktier som utgetts i samband med ökning av företagets aktiekapital. Råder intressegemenskap mellan ett företag som erlagt betalning för utgivna aktier och det företag som ökat sitt aktiekapital skall det erlagda beloppet dock inte räknas som monetär tillgång.

De monetära skulderna får inte tas upp till lägre värde och de monetära tillgångarna får inte tas upp till högre värde än vad de tagits upp vid räkenskapsårets ingång.

7 § Beräkningen av den allmänna prisutvecklingen sker med ledning av en på konsumentprisindex grundad indexserie. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer faststäl-

Prop. 1983/84:50 13

ler årligen omräkningstal enligt 4 § och inflationstal enligt
5 och 6 •§§. ■• •- • " ■

Vid beräkning av omräkningstal och inflationstal skall även ett brutet räkenskapsår anses sammanfalla med året närmast före taxeringsåret. Omfattar beskattningsåret annan tid än tolv månader eller taxeras företaget för mer än ett beskattningsår skall dock inflationstalet justeras så att det per månad motsvarar en tolftedel av det för helår fastställda talet. Motsvarande justering skall göras vid beräkning av fast grundavdrag.

8_ § Beteckningar som används i kommunalskattelagen (1928: ■

370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt har samma betydelse i denna lag om inte annat anges eller framgår av sammanhanget.

9_ § Ett företag är skyldigt att i sin självdeklaration lämna

uppgifter till ledning för beräkning av vinstdelningsavgift. Uppgifterna skall lämnas på blankett enligt formulär som fastställs av riksskatteverket.

10 § Bestämmelserna i taxeringslagen (1956:623) om taxering för inkomst och förmögenhet skall gälla i fråga om underlaget ■för vinstdelningsavgiften. I fråga om debitering och uppbörd av avgiften gäller bestämmelserna i uppbördslagen (1953: 272).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års" taxering. Därvid iakttas följande.

1. I fråga om företag vars räkenskapsår till ledning för 1985 års taxering börjar tidigare än den 1 september 1983, skall lagen tillämpas från och med 1986 års taxering.

2. Vid omräkning enligt 4 § skall byggnader och markanläggningar, som anskaffats före ingången av år 1973, anses anskaffade år 1973.

Prop. 1983/84:50 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §2

Avdrag för avsättning till allmän investeringsfond medges med högst hälften av den justerade årsvinsten. Med justerad årsvinst avses årsvinsten enligt fastställd balansräkning sedan årsvinsten, i den mån den påverkats av nedan angivna poster,

a)      ökats med erlagda eller        a) ökats med erlagd eller
beräknade allmänna svenska        beräknad allmän svensk skatt
skatter,                                                       eller avgift enligt lagen

(1983:000) om vinstdelningsavgift,

b) ökats med belopp som har avsatts till allmän investeringsfond och annan liknande fond,

c) ökats med belopp som har donerats till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål,

d) minskats med restituerade d) minskats med restituerad
allmänna svenska skatter, allmän svensk skatt eller

vinstdelningsvgift,

e) minskats med belopp som enligt 6 § har återförts från lager-
investeringskonto jämte tillägg på sådant belopp samt

f) justerats med belopp som har föranlett ändring av årsvinsten
på grund av överföring av allmän investeringsfonid enligt 13 §.

Kar belopp på lagerinvesteringskonto återförts till beskattning medges, utöver vad som följer av första stycket, avdrag för avsättning till allmän investeringsfond med högst belopp som svarar mot det återförda beloppet, i förekommande fall ökat med tillägg på det återförda beloppet.

4 §3

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk kan besluta att allmän investeringsfond skall eller får

■2senaste lydelse 1981:299. Lydelse enligt prop. 1982/83:113.

Allmän investeringsfond som har avsätts i viss förvärvskälla får tas i anspråk i samma förvärvskälla eller i annan förvärvskälla inom inkomstslagen jordbruksfastighet och rörelse. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk kan dock, om särskilda skäl föreligger, medge att allmän investeringsfond tas i anspråk i förvärvskälla i inkomstslaget annan

tas i anspråk för ändamål som avses i 5 § första stycket. Rege
ringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk
kan vidare besluta att belopp som framdeles avsätts till allmän
investeringsfond får tas i anspråk. Beslut som nu sagts får avse
endast den tid och skall förses med de villkor i övrigt som läget
på arbetsmarknaden eller andra förhållanden motiverar. Beslut kan
gälla samtliga företag, företag av viss beskaffenhet eller visst
eller vissa företag. ■ •

Allmän investeringsfond som har avsatts i viss förvärvskälla får tas i anspråk i samma förvärvskälla eller i annan förvärvskälla inom inkomstslagen .jordbruksfastighet och rörelse. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk kan dock, om särskilda skäl föreligger, medge att allmän investeringsfond tas i anspråk i annan förvärvskälla än nu sagts.

fastighet.

Företag, som ansöker om att ta allmän investeringsfond i anspråk, skall ha berett berörda arbetstagarorganisationer tillfälle att avge yttrande över ansökningen. Saknas sådana organisationer, skall i stället de anställda på lämpligt sätt beredas tillfälle att avge yttrande. Yttrandena skall fogas till ansökningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas dock i fråga om räkenskapsår som påbörjats före den 1 september 1983.

Med skatt förstås i denna lag, om inte annat anges, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftnings-skatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, skogsvårdsavgift, egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, hyreshusavgift, skattetillägg och förseningsavgift enligt taxeringslagen (1956:623) samt annuitet på avdikningslån.

Med skatt förstås i denna lag, om inte annat anges, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftnings-skatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, skogsvårdsavgift, avgift enligt lagen (1983:000) om vinstdelningsavgift, egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, hyreshusavgift, skattetillägg och förseningsavgift enligt taxeringslagen (1956:623) samt annuitet på avdikningslån. Regeringen får, om särskilda omständigheter föranleder det, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt skall uppbäras även andra avgifter än sådana som anges i första stycket. Har sådan föreskrift meddelats skall, om inte annat anges, vad i denna lag "stadgas angående skatt tillämpas beträffande den avgift som avses med föreskriften.

Lagen omtryckt 1972:75.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771,

2senaste lydelse 1982:1196.

2 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 - 21

Bilaga 3

SAMMANFATTNING AV PLACERINGSUTREDNINGENS BETÄNKANDE (SOU 1983:44)

Placeringsutredningen har haft två huvuduppgifter. För det första skall utredningen analysera utformningen av det avkastningskrav, som utifrån kan åläggas en institutionell placerare på aktiemarknaden. För det andra har utredningen haft som uppgift att ge ett underlag till riktlinjer för placeringspolitiken.

Kapitel 1

I kapitel 1 fastlägger utredningen i anslutning till direktiven en del kompletterande förutsättningar för sitt arbete. Utredningen tar dock inte ställning för eller emot ett system med fonder utan ser sin diskussion av avkastningskrav och riktlinjer för placeringspolitiken som rent teknisk. Det ankommer på andra att göra den politiska värderingen av ett fondsystem.

Som en första förutsättning antas placeringsvolymen hos en enskild placerare vara liten i förhållande till marknadens storlek. Förutsättningen innebär att den enskilde placeraren inte ensam kan påverka den allmänna kursutvecklingen på aktiemarknaden.

Mellan placeringspolitiken och den organisatoriska utformningen av ett eventuellt fondsystem finns ett ömsesidigt samband. Utredningen har i denna fråga som en förutsättning antagit att uppdraget till den enskilde placeraren kan härledas ur intresset för en långsiktigt god avkastning. Förutsättningen innebär att ekonomisk till-

Prop. 1983/84:50 22

växt antas vara ett centralt mål för placerarens huvudmän.

I utredningens direktiv förutsätts den insti-tutionelle placeraren ha en evig placeringshorisont. Utredningen tolkar detta som att de medel som ursprungligen placerats på aktiemarknaden skall stanna där, men där aktieportföljens utseende kan variera över tiden. Vidare antas den evige placeraren skilja sig från övriga aktörer på aktiemarknaden genom att man har ett mer långsiktigt perspektiv vid såväl ny- som omplaceringar. Denna långsiktighet antas innebära att den evige placeraren i högre grad än andra skall se till den långsiktiga utdelningstillväxten och mindre till värdetillväxten i ett kortare tidsperspektiv.

Direktiven talar entydigt för att utredningen skall begränsa sin analys till rollen som kapitalplacerare. Placerarens ägarroll analyseras ej.

I enlighet med direktiven koncentrerar utredningen sitt intresse på avkastningen som placeringskriterium. Innebörden för placeringspolitiken av kompletterande kriterier behandlas ej. Det ligger också utanför utredningens uppdrag att analysera den samhällsekonomiska innebörden i en eventuell sektorsavgränsning av placeringarna.

Utredningen förutsätter slutligen, utifrån ett grundläggande krav på marknadsmässighet i aktieplaceringarna, att placeraren har möjlighet att i

Prop. 1983/84:50 23

ett mer kortsiktigt tidsperspektiv hålla vissa medel i likvid form.

Kapitel 2

I kapitel 2 behandlar utredningen olika modeller för det avkastningskrav, som huvudmännen skall ställa på den institutionelle placeraren. Ett avkastningskrav uttrycker principiellt enskilda individers, individgruppers eller hela samhällets värdering av inkomster i dag jämfört med inkomster i framtiden. Avkastningskraven på aktiemark naden manifesteras i normala fall för aktieförvaltare och företag dels genom köp- och sälj-beslut på marknaden, dels genom att olika ägargrupper meddelar sina krav genom "direkta uttalanden" på bolagsstämmor, genom styrelserepresentation och vid andra kontakter med företagsledningarna. Den första metoden — genom köp- och säljbeslut — är därvid det vanliga sättet för ägarna att signalera sina krav på avkastning.

Genom köp- och säljbeslut kan ägarna påverka aktieförvaltande institutioner genom att förnya eller att ta tillbaka uppdraget. Med denna förutsättning finns inget direkt behov av något utifrån formaliserat placeringsreglemente med kvantitativt preciserade avkastningskrav.

För den typ av placerare utredningen behandlar är inte ovanstående förutsättning uppfylld. Utredningen antar här att placerarens huvudmän på kort

Prop. 1983/84:50 24

sikt endast i begränsad omfattning — eller inte alls -- kommer att låta kapitaltilldelningen bli beroende av resultatet av placeringsverksamheten. Därigenom uppstår behov av placeringsreglementen och preciserade avkastningskrav.

För att nivåmässigt kunna fixera ett avkastningskrav i reala termer väljer utredningen en samhällsekonomisk utgångspunkt. Över längre tidsperioder under de senaste 100 åren har funnits en god överensstämmelse mellan räntenivån -- mätt som den långa realräntan — och tillväxttakten i den svenska ekonomin.

Denna observation sätts i relation till vissa resultat i modern, ekonomisk forskning, där man inom ramen för visserligen starkt förenklade modeller visat att välfärden i samhället tenderar att bli den största möjliga då det råder en överensstämmelse mellan realränta och tillväxttakt i ekonomin. Denna s.k. "gyllene regel" ger ytterligare en utgångspunkt för att nivåmässigt fixera ett avkastningskrav.

I enlighet med den "gyllene regeln" bör avkastningskravet fixeras mot bakgrund av de bedömningar man i dag kan göra av den långsiktiga framtida tillväxttakten i svensk ekonomi. Den senare är i sin tur bestämd av arbetskraftstillväxten och den tekniska utvecklingen. Utredningen föreslår efter att ha gjort bedömningar av dessa faktorer att placeraren åläggs ett realt avkastningskrav om 3 %.

Prop. 1983/84:50 25

För ovanstående nivå på avkastningskravet talar även den genomgång, som utredningen gjort av de' avkastningskrav som kapitalplacerande institutioner som fjärde AP-fonden, Skandia och SPP arbetar med.

Enligt direktiven skall utredningen pröva en koppling av avkastningskravet till.en eller annan obligationsränta. Utredningen avvisar emellertid en sådan koppling. Visserligen kan under ideala förhållanden realräntan på långa obligationer komma att överensstämma med den långsiktiga tillväxttakten i ekonomin. Dessa ideala förhållanden är emellertid inte för handen, bl.a. beroende på trögheter i ränteanpassningen vid varierande inflationstakter. Den reala obligationsräntan utgör därför en dålig mätare på det reala avkastningskrav, som man enligt den "gyllene regeln" skall ställa på en kapitalplacerare.

Utredningen föreslår i .stället följande, mer direkta lösning. De medel placeraren tilldelas omräknas löpande med förändringen i konsumentprisindex. På dessa inflationsjusterade medel ställs ett avkastningskrav om 3 %.

Utredningen föreslår att ovanstående reala avkastningskrav utformas som ett flödeskrav, som ett krav på betalningar till huvudmännen. Placeraren skall varje år till huvudmännen inleverera ett belopp, svarande mot 3 % av det inflations-justerade kapitalet.

Prop. 1983/84:50 26

Enligt utredningen kan det reala avkastningskravets utforrraiing som ett flödeskrav motiveras ur styrsynpunkt. Ett krav på placeraren att årli-'" gen leverera in en i reala termer definierad avkastning till huvudmännen bör bli ett väsentligt inslag i de senares övervakning och granskning av placeraren. Det är därvid av stor vikt att det fixerade flödeskravet tillämpas konsekvent, särskilt om medelstilldelningen 'enbart i begränsad omfattning kommer att bli resultatberoende.

En förändring av det reala avkastningskravet om 3 I bör vidtas först om det framkommer avgörande indikationer på att de långsiktiga tillväxtbetingelserna förändrats i en eller annan riktning.

Utredningen framhåller avslutningsvis i kapitel 2 — utan att föreslå några rutiner — att redovisningen av placerarens resultat måste utformas på ett enkelt och enhetligt sätt. Därigenom ges förutsättningar för en bred diskussion, där resultaten för olika placerare kan jämföras. Man bör därvid söka finna metoder, som tillåter jämförelser över längre tidsperioder. Resultatet ett enstaka år — mätt genom totalavkastningen på gjorda placeringar -- för en långsiktig placerare, kan inte tillmätas någon större vikt, då detta starkt kan påverkas av kortsiktiga kursförändringar på aktiemarknaden.

Prop. 1983/84:50 27

Kapitel 3

Utredningen behandlar i kapitel 3 placeringspolitiska riktlinjer för en långsiktig placerare på aktiemarknaden. De rekommendationer utredningen ger är därvid av ett förhållandevis allmänt slag. Detta beror på att huvudmännen i ett reglemente enbart kan arige vissa förutsättningar för placeringsverksamheten, dels i form av ett avkastningskrav, dels genom allmänna anvisningar vad gäller bedömningar av företag och de risker som är förbundna med aktieplaceringar.

Utredningen anser inte att det finns några enkla tumregler som kan tillämpas, varken nar det gäller att översätta det externa avkastningskravet till ett internt krav, som skall användas i den löpande placeringsverksamheten, eller när det gäller värderingen av företag. Det åligger den enskilde placeraren att genom egna bedömningar av företag och branscher aktivt inhämta sådan information att man kan uppfylla placeringsreglementets bestämmelser.

Utredningen redovisar olika metoder att värdera företag. För en långsiktig placerare är det naturligt att utnyttja sådana värderingsmodeller, som tar hänsyn till företagens långsiktiga utdelningstillväxt. Dessa modeller har visserligen en del svagheter, men de kan vara användbara hjälpmedel, när placeraren jämför sin egen värdering

Prop. 1983/84:50 28

av ett visst företag med den övriga marknadens bedömningar.

Utredningen redovisar vidare vissa allmänna principer för riskbedömningar, där huvudslutsatsen är att placeraren i sitt val av aktier måste bedöma, inte enbart den osäkerhet, som är förknippad med ett enskilt företags framtida utdelningsströmmar. Han måste därutöver ta hänsyn till hur den totala risken -- osäkerheten i den framtida avkastningen på placerarens samlade tillgångar — påverkas av att man förvärvar en viss aktie. De riskpremier, som placeraren skall arbeta med, kommer därvid att variera beroende på vilken typ av företag det är fråga om.

Enligt utredningens mening får det yttre kravet om 3 % uppfattas som ett minimikrav. I normalfallet skall den förväntade avkastningen på en aktieplacering överstiga detta minimikrav. I det fall placeraren bedömer det totala riskinnehållet i sina samlade tillgångar som för stort, kan placeringar med en lägre avkastning än det externa kravet medges om den totala risken därmed reduceras. Så kan ske om placeraren förvärvar aktier, på vilka avkastningen på lång sikt kan förväntas variera "mot" avkastningen på övriga aktier. Det bör dock noteras att i praktiken är möjligheten att finna sådana "motkonjunkturella" placeringar starkt begränsade.

Utredningen anser det motiverat att man i ett placeringsreglemente anger ett allmänt krav på riskspridning. I praktiken kan placeraren upp-

Prop. 1983/84:50 ~ 29

fylla detta krav på olika sätt, exempelvis genom att sprida aktieinnehavet på olika branscher. Det är emellertid inte meningsfullt att söka ange metoder för detta i ett reglemente.

Utredningen har vidare diskuterat på vilket sätt en långsiktig placerare i sitt beteende kan komma ' att avvika från övriga aktörer på marknaden. Enligt utredningen bör kravet på långsiktighet tolkas soru att teknisk'!: motiverade värdeförändringar på aktier och tillfälliga justeringar av lönsamhets förväntningar inte skall motivera omplaceringar. Detta utesluter inte' att en långsiktig placerare gör korta omplaceringar under förutsättning att de senare svarar mot de bedömningar man gör av företagens långsiktiga utdelningstillväxt.

Utredningen utgår från att placeraren skall ha rätt att hålla vissa medel i likvid form. Ett tvång att omedelbart placera tilldelade medel i aktier kan leda till oönskade tekniska effekter på kurserna, som därmed kan komma att variera på ett sätt som inte svarar mot företagens långsiktiga utvecklingsmöjligheter.

Utredningen menar i detta sammanhang att det å andra sidan inte är önskvärt att placeraren försätts i situationer, där man tvingas till en mycket omfattande likviditetsförvaltning. Detta kan inträffa under perioder, när man bedömer det omöjligt att uppfylla det yttre avkastningskravet genom placeringar i aktier. Utredningen föreslår därför att huvudmännen i stället för automatisk

Prop. 1983/84:50 30

tilldelning av medel ger placeraren rätt att efter egna bedömningar och inom en viss ram rekvirera medel.

Om tilldelningen utformas som en rekvisitionsrätt kommer likviditeten att ligga på en nivå, som svarar mot placerarens behov. Detta behov bestäms av kravet att årligen inleverera medel till huvudmännen och av att man måste ha en.viss placeringsberedskap. Utredningen anser här att det inte finns något behov av att kvantitativt reglera likviditetens omfattning; tvärtom skulle sådana regler kunna leda till stelheter och negativa effekter på kursbildningen.

Utredningen anser vidare att placeraren bör ha relativt vida möjligheter när det gäller vilka typer av likvida placeringar som skall göras.

Avslutningsvis noterar U'tredningen att även om . den enskilde placeraren är liten i förhållande till hela aktiemarknadens storlek och även om kravet på riskspridning är uppfyllt, kan placeraren i princip bli stor ägare i ett enstaka företag. Som tidigare har framhållits har utredningen i enlighet med direktiven valt att inte analysera placerarens ägarroll. Utan att frångå denna förutsättning markerar utredningen att förekomsten av begränsningsregler, vad gäller aktieinnehavet i enskilda företag, i vissa lägen kan ge upphov till icke önskvärda aktiemarknadsreaktioner. I likhet med kvantitativa regleringar av likviditeten kan begränsningar av aktieinnehavet leda till stelheter och negativa effekter på kursbildningen.

Prop. 1983/84:50 31

Bilaga 4

APPENDIX Underlag för ett placeringsreglemente

våra förslag till avkastningskrav och placeringspolitiska riktlinjer utgör ett underlag för det placeringsreglemente som skall gälla för den institutionelle placeraren. Vi redovisar i detta appendix — utan att ge något förslag till lagtext -- de punkter, som bör ingå i ett sådant' reglemente.

Som en första punkt skall anges att fondstyrelsen skall förvärva aktier i svenska aktiebolag. I detta sammanhang skall även markeras att man har rätt att förvärva sådana finansiella tillgångar, som är närbesläktade med aktier, exempelvis konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt.

För det andra skall i reglementet anges de allmänna krav som skall ställas på förvaltningen av tilldelade medel", nämligen att förvaltningen skall syfta till god avkastning, långsiktighet och riskspridning.

Med hänvisning till ovanstående allmänna krav skall placerarens rätt att rekvirera tilldelade medel anges. Här skall även inkluderas rätten att disponera avkastningen på tilldelade medel (se dock nästa punkt).

Som en fjärde punkt i reglementet skall ingå det årliga kravet på inbetalning av en del av avkastningen till huvudmännen. Detta kan formuleras som ett krav att inleverera ett belopp, svarande mot 3 % av de vid olika tidpunkter rekvirerade medlen, justerade på visst sätt. Vid beräkningen av

Prop. 1983/84:50 33

Bilaga 5

SAMMANFATTNING AV FONDGRUPPENS BETÄNKANDE (Ds Fi 1983:20)

Vissa frågor angående löntagarfonderis organisation har behandlats i en interdepartemental arbetsgrupp. Uppdraget har varit att utarbeta ett förslag till ett system av löntagarfonder inom den allmänna pensionsfondens (AP-fondens) ram. Gruppen har också haft att överväga vissa ändringar i reglementet för AP-fonden såvitt angår fjärde fondstyrelsen. Resultatet av gruppens överväganden redovisas i denna promemoria. I tillämpliga delar har förslag från placeringsutredningens betänkande inarbetats.

Nedan återges huvuddragen i promemorian.

För att ge goda planeringsförutsättningar för näringsliv, löntagarorganisationer och allmänhet bör en lagstiftning an löntagarfonder utformas så att reformens utveckling kan överblickas för en rimligt lång period. Denna tidsperiod bör sträcka sig fram t.o.m. 1990.

Fem löntagarfonder irirättas under 1984.' Varje löntagarfond - får i likhet med t.ex. fjärde fondstyrelsen - karaktären av en självständig styrelse inom AP-fonden.

Löntagarfondernas styrelser, var och en bestående av nio ledamöter och fyra suppleanter, tillsätts av regeringen. Av ledamöterna skall minst fem företräda löntagarintressen. Styrelsernas samnansättning skall återspegla en regional förankring.

Löntagarfonderna skall vara av varandra oberoende, sinsemellan självständiga'och var och en ha eget kansli.

Löntagarfondernas uppgift blir att förvalta pensionsmedel, i första hand genom placeringar på aktiemarknaden. Möjlighet skapas dock också för fonderna att tillskjuta riskkapital till ekonomiska föreningar. 3 Riksdagen 1983/84. I .saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 34

Placeringarna skall göras i svenska företag och ha det grundläggande syftet att förbättra riskkapitalförsörjningen till gagn för svensk produktion och sysselsättning.

De fem löntagarfonderna delar lika på de medel som inflyter dels från vinstdelning (inkl. den tillfälliga vinstskatten) dels från en särskild del av ATP-avgiften. För varje fond finns dock ett övre tak för medelstilldelningen. Taket är för 1984 satt till 400 milj. kr. och justeras sedan upp med 20 000 basbeloj, motsvarande f.n. cirka 400 milj. kr., varje år fram till och med 1990.

Löntagarfonderna skall varje år överföra avkastning på det förvaltade kapitalet till de pensionsutbetalande AP-fondstyrelserna (första-tredje styrelserna). Enligt placeringsutredningens betänkande skall denna avkastningsnivå motsvara 3% real förräntning. Det innebär att löntagarfonderna skall överföra 3% räknat på det förvaltade kapitalet sedan detta uppjusterats med hänsyn till inflationen.

Mot bakgrund av detta både långsiktiga och strikta förränt-ningskrav ankcimier det pä varje enskild fond att själv avgöra när och hur stor del av medelsramen san skall utnyttjas.

Genom denna konstruktion kan pensionssystemet tillföras en långsiktig och stabil inkonst. Samtidigt ger den en god ekonomisk stadga åt löntagarfondernas placeringsverksamhet.

Löntagarfonderna och fjärde fondstyrelsen får inte tillsammans inneha så stort ägarinflytande i ett företag att det medför företagaransvar. Det samlade aktieinnehavet i AP-fonden får därför inte i något företag uppgå till 50% eller däröver.

Om de lokala fackliga organisationer i ett företag begär det, skall löntagarfonderna till organisationerna överföra 50% av rösträtten för sina aktieirmehav i företaget.

• 2§

Riksförsäkringsverket skall överföra

1. 'till första fondstyrelsens förvaltning tilläggspensionsavgifter, son erläggs av staten, kaimuner och därmed jämförliga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten,, koiinun eller därmed jämförlig sarafällighet har ett bestänmande inflytande;

2. till andra fondstyrelsens förvaltning tJ.lläggspensions-a'vgifter, son erläggs av andra arbetsgivare än under 1 sägs, vilka för det år san avgifterna avser debiteras avgifter på grundval av ett avgiftsunderlag son överstiger ett gränsbelopp motsvarande 225 gånger det basbelopp san gäller enligt lagen (1962:381) an allmän försäkring;

3. till 'tredje fondstyrelsens förvaltning övriga tilläggspen-sicnsavgifter; samt

1. till första fondstyrelsens förvaltning dels tilläggspensionsavgifter, san erläggs av staten, koimuner och därrted jämförliga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, konmun eller dämed jämförlig samfällighet har ett bestänmande inflytande, dels en tredjedel av vinst- skattemedlen och vinstdelnings-avgifterna;

2. till andra fondstyrelsens förvaltning dels tilläggspensionsavgifter, san erläggs av andra arbetsgi'vare än under 1 sägs, vilka för det år san avgifterna avser debiteras a'vgifter på gnmdval av ett avgiftsunderlag son överstiger ett gränsbelopp motsvarande 225 gånger det bas-belcpp son gäller enligt lagen (1962:381) an allmän försäkring, dels en tredjedel av vinstskattemedlen och 'vins'tdelnings-avgiftema;

3. till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga tilläggspensionsavgifter samt en tredjedel av vinstskattemedlen och •vins tdelningsavgif tema;

Prop, 1983/84:50 40

2 a §

Till fjärde fondstyrelsens förvaltning får överföras högst 1 850 miljoner kronor.

Till en löntaqarfondstyrelses förvaltning får överföras dels.en femtedel av vinstskattemedlen och vinstdel-ningsavqiftema, dels av tilläggspen-sionsavgiftema ett belopp motsvarande 0,04 enheter av procentsatsen för uttag av tilläggspensionsavgift. Sunman av de rredel som överförs till en lön-tagarfondst'yrelses förvaltning får dock inte överskrida den medelsram son anges i tredje stycket..

För varje lönliagarfondstyrelse är medelsramen för år 1984 400 miljoner kronor och ökar därefter årligen till och ired år 1990 med ett belopp motsvarande 20 000 basbelopp för respektive år enligt lagen (1962:381) an allmän försäJcring.

2 b §

Fjärde fondstyrelsen och löntagar-fondstyrelsema skall varje år före utgången av maj månad till första, andra och tredje fondstyrelsemas förval-tning överföra en avkastning beräknad till tre procent av nuvärdet av förvaltade medel. Med nuvärdet av förvaltade medel avses sunman av de medel som styrelsen intill räkenskapsårets slut rekvirerat hos riksförsäkringsverket, onräknad efter de förändringar av kon.qumentprisindex

I varje löntagarfondstyrelse förordnar regeringen bland ledanötema en till ordförande och en till vice ord-förande.

1. Fondstyrelserna skall, inan ramen för vad som är förenligt med den allmänna ekonaniska politiken och med beakt:ande av kreditmarknadens funktionssätt, förvalta allmänna pensionsfonden på sådant sätt att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för tilläggspension. Placeringen av fondmedlen skall tillgodose kraven på god avkastning och tillfredsställande betalningsberedskap. I fråga om de medel son första, andra och tredje fondstyrelserna förvaltar skall placeringen även tillgodose kravet på betiryggande säkerhet och i fråga an de medel san fjärde fondst-yrelsen förvaltar kravet på riskbegränsning.

Fondstyrelserna skall, inan ramen för vad san är förenligt med den allmänna ekonaniska politiken och msd beaktande av kreditmarknadens funktionssätt, förvalta allmänna pensionsfonden på sådant sätt att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för tilläggspension.

De fondmedel son förvaltas av första, andra och tjedje fondstyrelserna skall placeras så att kraven på god avkastning, tillfredsställande betalnings-beredskap och betryggande säkerhet till-godoses.

De fondmedel son förvaltas av fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyre1-sema skall placeras så att kraven på god avkastning, långsiktighet och riskspridning tillgodoses.

Prop. 1983/84:50 44

12 §

Envar av första, andra och tredje fondstyrelserna må placera de under styrelsens förvaltning stående medlen.

1. i obligationer utfärdade av staten, konmun eller därmed jämförlig samfällighet, Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges S'tadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan eller Skeppsfartens sekundäriånekassa eller av kreditaktiebolag, san enligt vad däran finnnes stadgat står under tillsyn av bankinspektionen ;

2. i obligationer garanterade av staten, komnun eller därmed jämförlig samhällighet;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska investéringsbanken med undantag av konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning och sådana obligationer med längre löptid än ett år, san ha utfärdats av bankaktiebolag, sparbank eller centiralkassa för jordbrukskredit ;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, konmun eller därmed jämförlig samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller annan kreditinrät'tning, son regeringen godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse son 2 § första stycket 1 sägs. såvida staten, konmun eller därmed jämförlig samfällighet iklätt sig borgen för förbindelserna;

5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse; samt

6. i fordran hos kreditinrättning i enlighet med vad nedan är stadgat om återlån.

Senaste lydelse 1979:1056.

Prop. 1983/84:50 46

3. i aktier i utländskt bolag samt i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utfärdats av utländskt bolag.

Fjärde fondstyrelsen får inte mot vederlag förvärva värdepapper enligt första stycket 3 i sådan onfattning att värdet av sådana värdepapper därigenan känner att överstiga en procent av värdet av de medel san styrelsen förvaltar.

12 b §

En löntagarfondst'yrelse får placera de nedel san styrelsen förvaltar 1■ i aktier i svenskt aktiebolag;

2. i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utfärdats av aktiebolag san avses i 1; samt

3. san riskkapital i ekonomisk förening.

12 c §

Om det behövs för en tillfredsställande betalningsberedskap eller för att tillgodose kravet på en ändamålsenlig förvaltning får fondmedel stå inne hos riksbanken, annan bank eller postgirot. I samma syfte får fondmedel placeras i statsskuldväxlar, skattkanmarväxlar, bankcertifikat och företagscertif ikat.

Prop. 1983/84:50 52

TCuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

3 §

Ingen kan rösta för egna och andras aktier för sa-nranlagt irvar än

en femtedel av de på stä-Tnn företrädda aktierna, om ej annat följer

av bolagsordningen.

W;tieägare får icke själv eller gencm ombud rösta i fråga cm

1. talan mot honcm,

2. hans befrielse från skadeståndsansvar eller annan föi-pliktelse genteinot bolaget, eller

3. talan eller befrielse som avses i 1 och 2 beträffande annan, cm attieägaren i frågan har ett väsentligt intresse som kan strida mot bolagets.

Eestaimslsema i första och andra styckena cm al;tieägare äger rcot-svarande tillä-ining på oribud för aJctieägare.

Innehar, i. enlighet med regle-rrvBntet (1959:293) angående all-

männa pensionsfondens förvaltning flera fondstyrelser aktier i visst alctiebolaq, anses varje fondstyrelse sat aktieägare vid tillämpningen av förstia och tredje styckena.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1983/84:50 53

Bilaga 7

Remissammanställning avseende vinstdelningsgruppens betänkande (Ds Fi 1983:13)

1 Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet (Ds Fi 1983: 13). En modell för vinstdelning avgetts av riksbanken, kammarrätten i Stockholm, bokföringsnämnden (BFN), kommerskollegium, bankinspeklionen, försäkringsinspektionen, allmänna pensionsfondens Qärde fondstyrelse, riksskalteverkel (RSV), allmänna ombudet för mellankommunala mål, stålens industriverk (SIND), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Västerbottens län, Beklädnadsarbetarnas förbund. Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR). Finansbolagens förening, Folksam, Föreningen Auktoriserade revisorer (FAR), Handels-anställdas förbund. Hyresgästernas riksförbund. Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Näringslivets byggnadsdelegation (NBD), Post-och kredilbanken (PK-banken), Skogsindustriernas samarbetsutskott (SISU), Statsanställdas förbund, Slatstjänstemannaförbundet (ST), Stiftelsen Aktiefrämjandet, Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen. Svenska byggnadsarbetareförbundet. Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Svenska fab-riksarbetareförbundel. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska gruvindustriarbetareförbundet, Svenska handelskammarförbundel. Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF), Svenska kommunalarbetareförbundet. Svenska kommunförbundet. Svenska kraftverksföreningen. Svenska livsmedelsarbetareförbundet, Svenska metallinduslriarbetareför-bundel, Svenska pappersindustriarbetareförbundet. Svenska revisorsamfundet SRS, Svenska skogsarbelareförbundel, Svenska sparbanksföreningen. Svenska transportarbetareförbundei. Svenska iräindustriarbela-reförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges aktiesparares riksförbund. Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation (SBC), Sverige civilingenjörsförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisalion-Familje-företagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges industriförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund (TOR). Yttranden har också kommil in från Elof Hansson AB, Fastighets AB Hufvudstaden, FTF:are mot fonder, Försäkringsljänstemannaförbun-dei (FTF), HTF:are för fondomröslning, Kommunaltjänstemäns rikskom-millé för fondomröslning, SIF:are mot fonder, ST-medlemmar för

Prop. 1983/84:50 54

fondomröslning. Svenska bankmannaförbundet. Svenska penninglotteriet AB, Sveriges finansanalytikers förening, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, TCO:are för fondomröstning och AB Trav och Galopp. Stiftelsen Aktiefrämjandet har avgelt ett gemensamt yttrande över vinstdelningsbetänkandet samt betänkandena Kapitalplaceringar på aktiemarknaden (SOU 1983:44) och Löntagarfonder i ATP-systemet (Ds Fi 1983:20). Företagareförbundet, SFR har - utan att avge eget yttrande -presenterat en av förbundet gjord kortfattad redovisning av remissvaren.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från LO-distriktet i Skåne, SAF:s regionkontor i Malmö och Skånes handelskammare. Kommerskollegium har bifogat yttranden från Stockholms och Skånes handelskammare. Skogsindustriernas samarbetsutskott (SISU) har hänvisat till vad som anförts i yttrandet från Sveriges industriförbund. Sveriges redareförening har anslutit sig till det yttrande som avgetts av SAF.

2 Remissinstansernas huvudsakliga inställning

Av fullmäktige i riksbanken tillstyrker tre ledamöter vinstdelningssystemet medan tre avslyrker och en ledamol avstår från att yttra sig.

Kammarrätten i Stockholm anser atl väsentliga frågor har lämnats outredda eller getts en otillräcklig belysning i betänkandet. Kammarrätten framhåller all den föreslagna modellen kräver synnerligen invecklade beräkningar och alt den kommer att slå särskill mot vissa kategorier av företag. Enligt kammarrätten synes gränsen mellan vad som skall anses som "övervinst" och "normalvinst" vara alldeles för lågt beselämd,

BFN finner del olämpligt att i en speciallagstiftning reglera vinstberäkningen vid inflation så länge inte god sed vid inflationsredovisning har hunnit etableras varken internationellt eller nationellt.

Bankinspektionen påpekar att kreditinstitutens verksamhet är beroende av alt eget kapital kan genereras av institutet självt genom en tillfredsställande vinstutveckling.

Försäkringsinspektionen anser det inte motiverat att låta en lag om vinstdelningsavgift omfatta också skadeförsäkringsbolagen.

Kommerskollegium framhåller att vinstdelningsavgiften är liktydig med en skärpning av en internationellt sett hög skattesats vad gäller företagsvinster. Den internationella konkurrensförmågan kan därför enligl kollegiet komma att påverkas negativt.

Allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse anser det ytterst vanskligt att bedöma vilka effekler förslaget kan få på avkastningskraven för investeringar, omfattningen och inriktning av dessa, organisations- och ägandefrågor, valet av finansieringsformer etc.

/?,S'V (majoriteten) erinrar om de kommittédirektiv i vilka det sägs att del är nödvändigt att bestämmelser och administrativa rutiner på skatteområ-

Prop. 1983/84:50 55

del inle utvecklas i en från konlrollsynpunkl komplicerande riktning. Enligt RSV verkar vinstdelningsgruppens förslag i motsatt riktning. RSV ifrågasätter därför om del är lämpligt alt ytterligare tynga ett redan synnerligen komplicerat skattesystem med en detaljreglering av den förelagna arten.

Allmänna ombudet för mellankommunala mål anför att vinstdelningsgruppens förslag ger uttryck för ett precisionskrav vad gäller beräkningen av företagsvinst som synes orealistiskt. Från skatteadministrativ synpunkt är del enligt allmänna ombudet oacceptabelt att vid sidan av ett fungerande nettovinstbeskattningssystem införa ytterligare ett. Allmänna ombudet avstyrker förslaget i den i betänkandet givna utformningen.

Enligt SIND förefaller i rådande situation för svensk industri - med stora förnyelsebehov i kapitalstrukturen under 1980-talet - en vinsldelning av del aktuella slaget i princip medföra en konkurrenskrafthämmande effekt.

Statskontoret framhåller att effekterna på lönekostnads- och prisnivån inte har utretts och atl förstaget ökar förelagsbeskattningens komplexitet.

RRV anser atl vinstdelningsavgiflen inte kan ses isolerad från övriga skatte- och avgiftssystem. I detta perspektiv blir avgiften enligl RRV en faktor som ytterligare ökar komplexiteten i ett redan komplext regelsystem. RRV anser också att resursbehovet för administrering av vinsldelningen har underskattats.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förslaget går stick i stäv med strävandena alt förenkla beskattningen. Underlaget för en vinstdelning bör enligt länsstyrelsen bestämmas enligt en enklare modell.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att de administrativa problemen har underskattats. Länsstyrelsen (majoriteten) tillstyrker dock att ett vinstdelningssystem införs i huvudsaklig överensstämmelse med gruppens förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att gruppen betydligt underskattat de resurser som krävs för att klara den nya arbetsuppgiften.

SACO/SR beklagar att vinstdelningsförslagets effekter på investerings-utveckling m. m. inte har analyserats. SACO/SR är kritisk till den form av solidarisk lönepolitik som tillämpas av LO och tar särskilt avstånd frän en permanent, obligatorisk och kollektiv vinstdelning som etl komplement till denna lönebildningsmodell. Enligt SACO/SR minskar vinstdelningen räntabilitetsskillnaderna mellan företagen och hämmar därmed den dynamik som är en förutsättning för den solidariska lönepolitiken. SACO/SR anför vidare alt det vällovliga syftel att ta hänsyn till inflationens effekter har gjort vinstberäkningen så komplicerad alt det måste anses mycket svårt atl i förväg bedöma resultatets totala skattebelastning och därmed bruttoav-kaslningskravet. SACO/SR avvisar förslaget. Sveriges civilingenjörsför-' bund framhåller riskerna för samhällsekonomiskt negativa effekler och avstyrker på det bestämdaste det föreslagna systemet och införandet av kollektiva löntagarfonder.

Prop. 1983/84:50 56

Finansbolagens förening anser att förslaget har en näst intill skissartad karaktär och uppenbara brister. Föreningen avslyrker från både principiella och praktiska synpunkter förslaget i dess helhet.

Folksam ifrågasätter om några egentliga övervinster kan uppslå i sådana bolag där det finns etl reellt och avgörande konsumentinflytande såsom i vissa skadeförsäkringsbolag och sparbanker.

FAR anser att förslaget har negativa effekter från både företagsekonomiska och redovisningsteknisk synvinkel liksom skattemässiga och tekniska brister. FAR avstyrker bestämt alt förslagel genomförs.

Hyresgästernas riksförbund konstaterar att förslaget inte kommer att få någon inverkan på hyresnivån och tillstyrker förslaget.

KF anser att det skulle ha varit möjligt att lägga fram ett enklare och sannolikt mer ändamålsenligt förslag om gruppen inte prioriterat en anpassning till det nu gällande administrativa systemet. Om förslaget läggs till grund för lagstiftning förutsätter KF att en översyn sker då konsekvenserna av lagstiftningen kan överblickas. KF förutsätter vidare att den kooperativa företagsformens särart och arbetsformer beaktas och respekteras.

LO anser att behovet av en obligatorisk vinstdelning är stort. LO framhåller atl det ur stabiliseringspolitisk synvinkel är angeläget all lönlagarnas lönekrav kan hållas på en nominellt låg nivå. För att dessa låga lönekrav inle skall innebära orimliga fördelningseffekter mellan löntagare och kapitalägare måste enligt LO vinster över en viss nivå i näringslivet delas. Den tekniska konstruktion som gruppen presenterat anser LO väl genomarbetad. Förslaget i sin helhet motsvarar enligt LO i allt väsentligt de krav som kan ställas på en fungerande modell för vinstdelning. LO anser dock alt den måste betraktas som generös för företagen. Det kan sålunda ifrågasättas om inte del lönebaserade fribeloppel borde vara lägre än 6% eftersom uldelningskravet i många branscher ligger under denna nivå. LO tillstyrker förslaget och förutsätter att vinstdelningen bildar ena stommen i fungerande löntagarfonder som kan införas vid årsskiftet 1983/84, LO anser all en utvärdering av modellens effektivitet bör göras efler en tid.

Liknande synpunkter återfinns i yttrandena från LO-förbunden. Några förbund framhåller särskild vissa frågor. Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att fribeloppet rent principiellt borde knytas till det egna kapitalet. Enligt Svenska pappersindustriarbetareförbundet riskerar det lönebaserade fribeloppet att i någon mån minska vinstdelningens stabiliseringspolitiska effekt. Förbundet tillägger dock att det finns skäl atl tro atl löneglidningen är störst i de kapitalinlensiva företagen. Svenska livsmedelsarbetareförbundet anser att det ligger närmare till hands alt höja uttagsprocenten än att sänka fribeloppet om avgifterna skulle bli för små. Enligt Svenska skogsarbetareförbundet bör avgiften inte vara avdragsgill eftersom uldelningskravet klaras ändå. Svenska transportarbetareförbundet anser också att avgiften inte skall vara avdragsgill eller - alternativt -alt uttagsprocenten skall höjas så atl effekten blir densamma. Enligt Svens-

Prop. 1983/84:50 57

ka fabriksarbetareförbundets bedömning blir vinstandelen i många företag utan betydelse. Förbundet förutsätter därför att modellen vid utvärderingen modifieras så att mer substantiella vinstandelar kan tas ut. Svenska metallindustriarbetareförbundel konstaterar att de svenska företagens skattefördel gentemot utlandet kommer att bestå även efter del att vinstdelningen genomförts och att det är önskvärt att så blir fallet. Det blir dock enligt förbundet nödvändigt att öka kontrollen av internationellt verksamma företag för atl förhindra obehöriga vinstöverföringar till utlandet.

Landstingsförbundet (majoriteten) ställer sig positiv lill atl elt vinsidelningssystem införs. Förbundet förutsätter att skalteunderiaget för juridiska personer kommer att återställas i tidigare gällande omfattning och att landsting och kommuner får kompensation också för det skattebortfall som följer om vinstdelningsmodellen genomförs.

LRF, som tar avstånd från det löntagarfondssyslem som de tre utredningarna sammantaget mynnar ut i, finner det anmärkningsvärt att vinsl-delningsförslaget också omfattar företagsformen ekonomisk förening.

NBD framhåller att det beskattnings- eller avgiftssystem, som aktualiseras genom vinstdelningsförslaget, kan komma att bli föremål för granskning enligt Europakonventionen. Följden blir enligt NBD en långvarig osäkerhet om rättsläget i frågor av största ekonomiska räckvidd för landet.

PK-banken anser att konstruktionen av fribeloppet generellt sett missgynnar bankerna ganska kraftigt eftersom relationen kapital-arbete är annorlunda i bankerna än inom svenskt näringsliv i övrigt.

Svensk industriförening anser att vinsldelningsförslaget borde öka risken för löneglidning i högvinstföretagjämfört med ell system med frivilliga (skatlesubventionerade) överenskommelser med motsvarande syfte. Föreningen motsätter sig bestämt den föreslagna vinstdelningen och varje form av kollektiva löntagarfonder.

SAF anför att den föreslagna skatten från företagens horisont innebär en extra pålaga och alt den därför kan ha enbart negativa effekter på förelagens verksamhet. Avsevärt allvarligare än skattens kortsiktiga effekter är enligt SAF den långsiktiga effekten av löntagarfondernas införande. SAF avvisar kategoriskt den föreslagna skatten liksom övriga komponenter till kollektiva löntagarfonder.

Svenska bankföreningen anser att de föreslagna tekniska lösningarna skulle medföra skadliga effekter på kreditväsendet och svensk ekonomi om de oföränrade tillämpades på bankerna.

SBEF avstyrker bestämt förslaget om vinstdelning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund, som framhåller all de företagsekonomiska och samhällsekonomiska konsekvenserna inte har utretts, avslyrker förslaget i dess helhet.

Svenska handelskammarförbundel finner det anmärkningsvärt att ett så ofullständigt betänkande lagts till grund för remissbehandling. Förbundet avstyrker förslaget.

Prop. 1983/84:50 58

Svenska kommunförbundet (majoriteten) avstår från att yttra sig.

Svenska kraftverksföreningen motsätter sig hell förslagels genomförande.

Svenska revisorsamfundet SRS anser att förslagel strider mot hittills tillämpade principer inom redovisningen och avstyrker att förslaget i dess nuvarande utformning läggs till grund för lagstiftning.

Svenska sparbanksföreningen finner det helt orimligt att sparbanker skulle omfatlas av ett vinstdelningssystem.

Sveriges advokatsamfund anser att vid etl begränsat införande av en real beskattning skulle ett redan komplicerat beskattningssystem ytterligare kompliceras. Enligt samfundet kan ett vinsidelningssystem enligl den föreslagna modellen försvåra den angelägna uppgiften alt reformera företagsbeskattningen i stort. Samfundet avslyrker all förslaget läggs lill grund för lagstiftning.

Sveriges aktiesparares riksförbund anser att både teoretiska och praktiska skäl lalar för all vinstdelningen skulle hämma och inte främja tillväxlen. Förslagel bör enligt förbundet inte genomföras.

SALF hänvisar till kongressutlalanden enligt vilka någon form av kollektiv kapilalbildning är nödvändig för att trygga framtida investeringsbehov, SALF framhåller att kongresserna inte har varit beredda att ta ställning till formerna för kapitalförvaltningen, hur pengarna skall användas eller om det bör finnas någon form av vinstdelning som underlag för den kollektiva kaptialbildningen. Eftersom det med hänsyn till den korta remisstiden inte har varit möjligt för styrelsen att föra upp vinstdelningsgruppens förslag lill behandling i representantskapel och i frånvaro av ett fullständigt förslag lill vinstdelningssystem avstår SALF från att yttra sig,

SBC avstyrker att ett obligatoriskt vinstdelningssystem införs för ekonomiska föreningar,

Sveriges fastighetsägareförbund anför att ett system med löntagarfonder är ägnal att leda till successivt högre hyror men alt den allvarligaste konsekvensen är all incitamentet för långsiktiga åtgärder i förvaltningen kommer alt minska. Förbundet avvisar helt förslaget till vinstdelning,

Sveriges finansanalytikers förening anser att en så komplicerad fråga som ett nytt system för företagsbeskattning inte kan avgöras på basis av en så begränsad utredning som den föreliggande,

Sveriges föreningsbankers förbund år särskilt orolig för vilka konsekvenser elt genomförande av förslagel skulle få på nyföretagande i Sverige, Förbundet avstyrker en generell vinsldelning i svenska förelag. Förbundet anser vidare att det finns starka skäl för att - om ett vinstdelnings-system ändå införs - undanta föreningsbanker och andra ekonomiska föreningar.

Sveriges grossislförbund anför att förslaget från förbundels utgångspunkt är helt oacceptabelt. Förbundet avvisar förslagel till vinstdelning,

SHIO-Familjeföretagen anser att förslaget till vinstdelningssystem är

Prop. 1983/84:50 59

extremt krångligt och att systemet skulle leda till omfattande arbete på småföretagen, SHIO-Familjeföretagen avvisar kategoriskt varje förslag som syftar til) att genom skatter och avgifter eller på annat sätt överföra företagen lill fackligt eller politiskt styrda kollektiva fonder,-

Sveriges industriförbund finner inte anledning att i detalj granska de idéer som framförs i betänkandet eftersom syftel bakom förslaget enbart är att säkerställa en finansiering av kollektiva löntagarfonder. Enligt förbundet leder förslaget i sig, genom att det är fråga om en ytterligare höjning av skattetrycket, till försvagad investeringsvilja och företagaranda,

Sveriges köpmannaförbund finner ingen anledning diskutera de tekniska aspekterna i betänkandet. Förbundet avvisar betänkandet i sin helhet och varje annan form att via skatter och avgifter successivt föra över dominerande ägarinlressen i svenskt näringsliv till kollektivt ägda fonder,

TOR anser att ett redan nu oerhört svårtillgängligt skatte- och avgiftssystem skulle förvärras avsevärt om förslaget genomfördes. Förbundet anser vidare att belastningen på skatteadministrationen skulle bli väsentligl större än som framgår av betänkandet.

TCO, HTF och SKTF avstår från att yttra sig med hänvisning till atl erforderiig remisstid inte har medgelts. FTF redogör för resultatet av en medlemsomröslning i fondfrågan år 1982. ST fillstyrker all förslaget genomförs. Svenska bankmannaförbundet avstyrker förslaget. SIF avstyrker förslaget för det fall att vinsldelningsmodellen skulle användas i elt löntagarfondssystem.

3 Allmänt om vinstdelning och löntagarfonder

Allmänna uttalanden om vinstdelning och löntagarfonder har gjorts av i första hand arbetslagar- och näringslivsorganisalioner. Till dem som yttrat sig hör också statskontoret, som anför:

I vinstdelningsulredningen är det uttalade syftet att åstadkomma en lägre kostnadsnivå i.det svenska näringslivet genom en lägre löneökning. (Andra motiv som anförts i samband med lönlagarfonder är inte aktuella vid en isolerad bedömning av vinstdelningsförslaget.) Utredningen har inte analyserat detta syfte och heller inte ändamålsenligheten i det förslag lill vinstdelning som man lägger fram. I stället tycks man ta för givet att en vinstdelning skall leda fill en lägre kostnadsnivå för svenskt näringsliv.

Till att börja med förtjänar det att påpekas att det inle är konstnadsnivån enbart som är av betydelse för näringslivets tillväxt, för exporten och sysselsättningen. För exporten är prisnivån av avgörande betydelse. Även om vinstdelningen bidrar till en lägre kostnadsnivå genom lägre löneökningar är det inte säkert att också prisnivån blir lägre. Företagen kan för att . behålla räntabiliteten på sitt kapital komma alt höja priserna så att nettoeffekten t.o.m. kan bli höjda priser. Detta beror på hur vinstdelningen utformas. Exempelvis kan i en situation med starkt skuldsatta företag och

Prop. 1983/84:50 60

en snabb inflation den föreslagna vinstdelningen leda till högre priser än företagen eljest skulle tagit ut genom att den beskattar den inflationsvinst som företagen gör pä sina skulder.

Vidare kan det ifrågsätlas om vinstdelning faktiskt leder till dämpade lönekrav. Forskning inom området ger inget stöd för en sådan uppfallning. Nuvarande ståndpunkt synes närmast vara atl lönerna inte bestäms av vinsterna i företagen utan av andra förhållanden, l.ex. det allmänna läget på arbetsmarknaden. Indirekt kan förstås lönerna påverkas av vinsterna genom atl vinsterna påverkar läget på arbetsmarknaden, men att minska löneökningarna genom att öka arbetslösheten torde inte vara vad ulredningen åsyftar.

Eftersom ulredningens syfte är atl åstadkomma lägre löneökningar borde detta ha prövats förutsättningslöst. Det finns flera olika förslag i ekonomisk debatt och litteratur på hur lägre löneökningar skall förenas med en hög sysselsättning. Ett förslag som framförts är alt lägga en skatt på löneökningen, som kan öka med löneökningens storlek och t. o. m. kan resultera i en lägre lön efter skatt än före löneökningen. Elt alternativ som ligger nära till hands för vinstdelningsutredningen att undersöka är en andel i vinsten för företagets anställda: om de anställda håller tillbaka sina lönekrav ges de andel i vinsten, som då ökar i motsvarande män, och som genom att fonderas (och eventuellt undantas från dubbelbeskattning) kan ges en högre avkastning än om den tas ut i lön.

Det är också mycket möjligt all de indragningar av "övervinster" som gjorts från gång till annan är etl verkningsfullare medel för att hålla tillbaka löneökningar än en permanent vinstdelning, oavsett dess utformning. Tillfälliga indragningar av "övervinster" kan kanske undvika att driva upp företagens avkastningskrav och därigenom undvika en höjning av prisnivån.

SACO/SR anför:

Av del numera presenterade förslaget till "Lönlagarfonder i ATP-systemet" framgår all vinstdelningen tillsammans med ökade ATP-avgifter skall finansiera uppbyggnaden av ett fondsyslem. SACO/SR har på sin kongress 1982 avvisat de förslag till löntagarfonder som tidigare framförts av LO/SAP och som haft stora likheter med det nu framlagda förslaget.

Bakgrunden till denna negativa inställning är bl.a. att de presenterade förslagen hotar de fackliga organisationernas renodlade partsställning genom att facket ges ägaransvar över näringslivet. Enligt SACO/SR finns det således ingen anledning att införa den föreslagna modellen för vinstdelning i syfte att finansiera löntagarfonderna. Organisastionen kommer atl utveckla kritiken mot fondförslaget i svaret över remissen "Löntagarfonder i ATP-systemet".

Enligt utredningens direktiv har vinstdelningen till syfte att motverka kraftig löneglidning och således uigöra ett stöd för den av LO utformade "solidariska lönepolitiken". SACO/SR är kritiskt lill den form av solidarisk lönepolitik som tillämpas av LO och tar särskilt avstånd från det statiska synsätt som vill göra permanent, obligatorisk och kollektiv vinstdelning till ett komplement till denna lönebildningsmodell.

Även om syftet är att förstärka den solidariska lönepolitiken menar SACO/SR att det är en felsyn att tro att detta mål främjas av permanent

Prop. 1983/84:50 61

vinsldelning enligt utredningens förslag. För alt en positiv löneutveckling skall uppnås måste den solidariska lönepolitiken verka så att lågproduktiva företag med låg lönebetalningsförmåga successivt slås ut och ersätts av företag med högre produktivitet och lönebetalningsförmåga. För en sådan fungerande dynamik i näringslivet krävs incitament för risktagande och nysatsningar. En vinstdelning minskar räntabilitetsskillnaderna mellan företagen och motverkar en positiv utveckling av näringslivet. Därmed hämmas den dynamik som är en förutsättning för den solidariska lönepolitiken.

Vidare saknas belägg för att permanent vinstdelning skulle minska löneglidningen. Särskilt måste detta ifrågasättas när vinstdelningen saknar direkt anknytning till löntagarna i det enskilda företaget.

SACO/SR anser alt lönepolitiken skall verka röriighetsfrämjande i syfte att stimulera uppkomsten av framgångsrika företag med hög lönebelal-ningsförmåga. För delta krävs ekonomiska incitament för såväl företag som för löntagare. Den solidariska lönepolitikens motstånd mot löneglidning och decentraliserade löneförhandlingar gör det inte attraktivt för individen atl flytta till högproduktiva företag. Den obligatoriska vinstdelningen, som till sin natur är en extra beskattning av de framgångsrika och vinstgivande företagen, bromsar näringslivets utveckling. Sammantaget menar alltså SACO/SR att den solidariska lönepolitiken och vinstdelningen verkar i oönskad riktning. Organisationen avvisar bestämt obligatorisk och kollektiv vinstdelning som ett permanent inslag i lönebildningen.

Sveriges civilingenjörsförbund anför:

Del föreslagna vinsdelningssystemet saknar förutsättningar att skapa ökad arbetsmotivation hos de anställa, då systemet är kollektivt och därmed ingen hänsyn las till individuella eller till av grupp utförda prestationer inom ell företag. Systemet ger ingen anledning att tro på framlida lugnare avtalsrörelser och en mer dämpad kostnadsutveckling, då sambandet mellan hög lönsamhet och hög löneglidning på intet sätt är säkrat.

Hela den teoretiska grunden för kolletivl ägda och kollektivt förvaltade fonder, uppbyggda genom vinstdelning och lönesummebaserade avgifter är felaktig. Smärre förändringar, såsom begränsade anpassningar och smakligare argument, påverkar inte detta faktum.

LO anför:

Enligt LO:s uppfattning finns det tre syften med vinstdelning. De är för det första atl stödja den solidariska lönepolitiken. Genom den solidariska lönepolitiken uppstår i vissa företag ett outtaget löneutrymme i form av höga vinster, eftersom lönerna inte anpassas efter bärkraften i dessa företag. För det andra är del önskvärt med vinstdelning ur stabiliseringspolitisk synvinkel, eftersom lönlagarna därigenom kan godta en återhållsam löneutveckling. För det tredje har vinstdelning betydelse för lönlagarnas delaktighet i företagens förmögenhetsuppbyggnad.

LO menar atl dessa skäl gör det angelägel all införa en obligatorisk vinstdelning.

Prop. 1983/84:50 62

Sammanfattningsvis menar LO att behovel av en obligatorisk vinstdelning är stort. Ur stabiliseringspolitisk synvinkel är det angeläget att löntagarnas lönekrav kan hållas på en nominellt låg nivå. För all dessa låga lönekrav inle skall innebära orimliga fördelningseffekter mellan löntagare och kapitalägare måste vinster över en viss nivå i näringslivet delas. Det innebär-en möjlighel för löntagarna atl vara återhållsamma i sina lönekrav.

Införandet av elt system med vinstdelning är angeläget. Del är dessutom vikligl att det införs redan vid årsskiftet. Med tanke på de mycket stora . vinstuppgångar som förväntas inom näringslivel under innevarande år lill följd av bl,a, devalveringarna av den svenska kronan kan lönekraven förväntas bli stora under nästa år om inte elt fungerande vinstdelningssystem införs,

LO-förbunden uttalar sig ulan undanlag för etl system med obligatorisk vinstdelning.

Beklädnadsarbetarnas förbund anför:

Förulom de av fackföreningsrörelsen traditionellt framförda fördelnings-aspekterna är del, speciellt i rådande ekonomiska läge, viktigt att ur stabiliseringspolitisk aspekt komplettera den solidariska lönepolitiken med ett obligatoriskt vinstdelningssystem,

Handelsanställdas förbund anför:

1 enlighet med sina direktiv har utredningsgruppen utarbetat elt förslag till vinstdelning utöver en viss nivå och med sikte på en obligatorisk lösning. Förslaget är genomgående av teknisk natur, Enligl förbundels mening måste del dock ses i det vidare sammanhang som löntagarnas andel i och inflytande över kapitalbildningen innebär. Förbundet utgår ifrån alt regeringen avser att ge löntagarfondsfrågan en samlad lösning och all det föreliggande förslagel är ell led däri.

Från denna utgångspunkt stödjer förbundet förslagets grundläggande principer.

Statsanställdas förbund anför:

Frågan om vinstdelning och därmed om ökade förutsättningar för löntagarnas delaktighet i kapitalbildningen bedömer Statsanställdas förbund vara av stor betydelse för den ekonomiska politiken. Ett vinstdelningssystem, utformat på ett riktigt sätt, kan utgöra elt värdefullt slöd för den solidariska lönepolitiken. Det kan bidraga lill en önskvärd stabiliseringspolitisk utveckling genom att viss del av vinsterna i företagen (övervinster) överföres till fonder i vilka lönlagarna har inflytande. Därigenom kan de centrala avtalen hållas på en lägre nivå och löntagarna kan acceptera en mer återhållsam löneutveckling. Förbundets uppfattning är också atl vinsidelningssystem kan bidraga lill att löneglidningen i de mest vinstgivande företagen kan minskas, varvid en väsentlig fördel uppstår för de löntagarkollektiv som har starka och väl motiverade skäl för att ha följsamhet i

Prop. 1983/84:50 63

löneutvecklingen med löntagargrupperna inom den vinstgivande sektorn av näringslivet. Förbundet bedömer detta som ett viktigt inslag i den solidariska lönepolitiken och som ett verksamt medel för all bedriva avtalsrörelserna under de kommande åren.

Svenska byggnadsarbetareförbundet anför:

Trots att det således ligger utom ramen för betänkandet vill förbundet ändå inledningsvis deklarera sin principiellt positiva inställning till införandet av ett obligatoriskt system för delning av övervinster inom företagssektorn. Ett sådant system kan, enligt förbundets mening, få stor stabiliserings- och fördelningspolitisk betydelse i framtiden.

Svenska fabriksarbetareförbundet anför:

Svenska fabriksarbetareförbundet förutsätter alt föreliggande betänkande skall läggas till grund för införandet av ett vinstdelningssystem för finansiering av löntagarfonder.

Vi menar också, i likhet med vad som framhålls i direktiven till denna utredning, att vinsldelningen är av central betydelse för den ekonomiska politiken och ett slöd för den solidariska lönepolitiken.

Vidare vet vi all våra medlemmar och deras organisationer ute i förelagen visar ett aktivt intresse att delta i utformningen av företagens och arbetsplatsernas framlid. En förutsättning för att detta deltagande skall få en reell innebörd är att löntagarna blir delaktiga i kapitalbildningen.

Svenska fabriksarbetareförbundet vill med dessa argument betona vikten av alt frågan om vinstdelning som en del i ett system med löntagarfonder får en snar lösning.

Svenska gruvindustriarbetareförbundel anför:

Enligl förbundets uppfattning måste vinstdelning ses som etl led i den framtida ekonomiska politiken i syfte att skapa sysselsättning, trygga välfärden samt utveckla den ekonomiska demokratin.

Vinstdelning måste också bli ett stöd för den solidariska lönepolitiken som genom sin utformning innebär atl större vinsler uppslår i vissa företag, eftersom lönerna inte anpassas efter bärkraften i dessa förelag.

Ur stabiliseringspolitisk synvinkel är vinstdelning önskvärd eftersom lönlagarna kan acceptera en långsammare löneutveckling om en viss del av vinsten går till alt bygga ut och utveckla industrin och därigenom skapa livskraftiga företag.

Väsentligt är också att löntagarna blir delaktiga i företagens förmögen-helsuppbyggnad och-får elt ökat inflytande i näringslivet.

Införandet av ett system med vinstdelning får ses som angeläget. Det är dessutom viktigt atl det införes redan från årsskiftet. Med tanke på de stora vinstuppgångar som förväntas inom näringslivet under innevarande år, får vinstdelning ses som .ett nödvändigt inslag i kommande avtalsrörelse.

Prop. 1983/84:50 64

Svenska kommunalarbetareförbundet anför:

Kommunalarbetareförbundet anser att behovet av en obligatorisk vinstdelning är stort och akut av flera skäl,

I takt med att vinstandelen inom industrin ökar på löneandelens bekostnad, blir vinstdelning en allt viktigare åtgärd ur stabiliseringspolitisk synvinkel. Enligt uppgifter från Konjunkturinstitutet har vinsternas andel av industrins förädlingsvärde ökat från ca 5% 1977 till preliminärt ca 20% 1983. Lönens andel har i stället minskal från 84% lill ca 69%. Löntagarna har tagit sitt ansvar för landets ekonomi genom avtalsuppgörelser på en så låg nivå att de lett till reallönesänkningar för stora grupper av löntagare. För att löntagarna skall kunna godta en återhållsam löneutveckling, trots att vinsterna inom industrin ökar, krävs nu alt lönlagarna får del i företagens förmögenhetsuppbyggnad och ett ökat inflytande i näringslivet. Detta kan uppnås genom införandel av vinsldelning, som utgör en av grundpelarna i de kommande löntagarfonderna. Då kan vinsldelningen också komma atl utgöra etl betydelsefullt stöd ål den solidariska lönepolitiken, som ju innebär att lönerna inte anpassas till bärkraften i respektive företag. De höga vinster som uppslår i framgångsrika företag, lill följd av bl. a. outnyttjat löneutrymme, kan nu till en del komma löntagarna till godo genom vinstdelning.

Svenska livsmedelsarbelareförbundel anför:

Enligt Livs uppfattning är det centrala motivet för övervinstdelning att motsättningarna mellan tillväxtpolitiska och fördelningspolitiska krav kan överbryggas. Sedan slutet på 70-lalet har vinsternas andel av överskotten ökal mycket kraftigt på lönernas bekostnad. En vinstandel i den nuvarande slorieksordningen är enligt Livs helt oacceptabel om övervinstdelning inte införs. Övervinstdelning överbrygger motsättningen mellan industriföretagens behov av riskvilligt kapital, acceptabel soliditets- och räntabilitetsnivå och fackliga krav på solidarisk lönepolitik saml all klyftor i inkomst-och förmögenhetsfördelning ej ökar. Övervinstdelning skall således stödja den solidariska lönepolitiken (eftersom outtaget löneutrymme i form av högre vinster i vissa företag delas kollektivt), slödja tillväxten (eftersom löntagarna kan godta en återhållsam löneutveckling) samt ge löntagarna delaktighet i företagens förmögenhetsuppbyggnad (varigenom vinsterna inte på samma sätt innebär ökade orättvisor i inkomst- och förmögenhetsfördelning).

Svenska metallindustriarbetareförbundet anför:

Den svenska ekonomin måste stärkas. Ett viktigt led i denna process är en fortlöpande utbyggnad av den svenska industrin. För detta ändamål krävs bl. a. att induslrins vinster tilläts ligga på tillräckligt hög nivå. Löntagarna tvingas då till en fortsatt återhållsam löneutveckling. Genom den solidariska lönepolitiken uppstår härvid mycket höga vinster i vissa företag. En vinstdelning som också ger löntagarna delaktighet i denna förmögenhetsuppbyggnad utgör ett stöd för den solidariska lönepolitiken och kan medverka till atl löneutvecklingen hålls på en samhällsekonomiskt rimlig nivå.

Prop. 1983/84:50 65

Av dessa skäl anser Metall det angeläget att införa obligatorisk vinstdelning.

Svenska pappersindustriarbeiareförhundet anför:

Förbundet har i olika sammanhang framfört uppfattningen att ett vinstdelningssystem är en nödvändig del i en ekonomisk politik för att klara Sveriges ekonomiska problem.

Svenska skogsarbelareförbundel anför:

Enligt Skogsarbetareförbundels uppfattning är det angeläget atl nu genomföra någon form av vinsldelning. Devalveringen och ökad efterfrågan på industrins produkter kommer atl medföra ökade vinster inom vissa branscher och företag. Detta skulle kunna medföra problem genom ojämn löneutveckling och åtföljande svårigheter alt hålla nere inflationen på en rimlig nivå. Vinstdelning och fonderade medel kan även spela en positiv roll beträffande kapitalförsörjningen. Avkastningen kan användas för gemensamma behov, l.ex. att bidra till att trygga pensionerna. Ett slutligt förslag om vinstdelning bör därför utformas så, att det kan ingå i en långsiktig lösning.

Svenska transportarbetäreförhundet anför:

Såsom dock departementschefen anger i direktiven är bakgrunden lill vinsidelningsdebalten fackföreningsrörelsens svårigheter att bedriva en solidarisk lönepolitik. Svårigheterna har främst varit att finna sådana lönenivåer som tillfredsställer dels rimliga fördelningspolitiska målsättningar samtidigt som dessa skulle vara förenliga med en samhällsekonomi utan inflation. Sätts de mest vinstgivande företagens lönebetalningsförmåga som riklkarl vid löneförhandlingarna löper man risk att slå ut de sämst ställda företagen. A andra sidan blir det helt otillfredsställande ur fördelningspolitisk synpunkt att låta lågvinstföretägen vara löneledande efter;-som det därmed uppstår oacceplabla övervinster i de mer bärkraftiga företagen.

Enligt Svenska Transportarbetareförbundet är det viktigt all hålla detta grundläggande motiv klart för sig inför konstruktionen av elt vinstdelnings-system. Den angivna målsättningen kan nämligen inle uppnås med individuella företagsvisa vinsidelningssystem. Den fördelningspolitiska effekten kan endast uppnås genom kollektiva lösningar.

Svenska träindustriarbetareförhundet anför:

Förbundet ser del som mycket angeläget att elt obligatoriskt vinsidelningssystem införs. Ett fungerande vinstdelningssystem kommer atl få en stor betydelse som stöd och komplement till den solidariska lönepolitiken, vilken förbundet är en mycket stark förespråkare för. Genom att löntagarna i ett vinsidelningssystem tillförsäkras del i industrins förmögenhetsuppbyggnad kan en lugnare löneutveckling förutses. Delta är även av betydelse för regeringens möjligheter alt föra en framgångsrik slabiliseringspoliiik för att sanera den svenska ekonomin. 5 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 66

SALF motiverar sill beslut att inte yttra sig över förslaget, SALF anför:

Vinstdelningsgruppens förslag omfattar således endast en begränsad del av elt framtida vinstdelningssystem. Det finns i dag inga officiella förslag om l.ex. vinstavgiftens storlek, vilket eller vilka organ som skall förvalta de influtna beloppen eller vad vinstavgifierna skall användas till. Företrädare för regeringen har dock uttalat all förslag i dessa delar kommer atl redovisas under sommaren eller i början av hösten 1983.

SALF anser alt det är omöjligt alt la ställning lill en del av elt framtida vinsidelningssystem utan att veta hur hela systemet är tänkt att se ut. Endast om regeringen hade redovisat ett fullständigt förslag till vinstdelningssystem hade SALF kunnat yttra sig över förslaget.

Av bl.a. uttalanden från regeringsföreträdare framgår att vinstdelningsgruppens förslag är avsett att ingå i någon form av "löntagarfondssystem". Frågan om löntagarfonder har behandlats av SALFs kongresser 1978 och 1982. De båda kongresserna har uttalat att man anser att någon form av kollektiv kapitalbildning är nödvändig för atl Irygga framtida investeringsbehov. Däremot har kongresserna inte varit beredda att ta ställning till formerna för kapitalförvaltningen, hur pengarna skall användas eller om det bör finnas någon form av vinstdelning som underiag för den kollektiva kapitalbildningen. Det har inom SALF hela tiden funnits en betydande enighet om att SALF inle borde ta ställning i dessa frågor innnan etl officiellt förslag redovisats. Vid 1982 års kongress anförde förbundsstyrelsens föredragande alt frågan om löntagarfonder var av den karaktären att styrelsen förutsatte att ett ställningstagande från SALF måste behandlas av förbundets representantskap.

Med den korta remisstiden har det inte varit möjligt för styrelsen att föra upp vinstdelningsgruppens förslag till behandling i representantskapel. Också av delta skäl anser förbundsstyrelsen att det inte är möjligt för SALF att yttra sig över vinsldelningsgruppens förslag.

Försl om regeringen lämnar ett samlat förstag till vinsidelningssystem/ löntagarfondssystem kan förbundsstyrelsen föra upp frågan för ställningstagande i representantskapel. Med den tidsplan som har antytts av regeringsföreträdare kan delta ske tidigast i slutet av hösten 1983.

TCO avstår från att yttra sig med hänvisning lill att erforderlig remisstid inle har medgelts. Bland TCO-förbunden är bilden inte entydig.

FTF anför:

FTF:s förbundsstyrelse har beslutat alt som eget remissyttrande endast avlämna en hänvisning till en inom vårt förbund 1982 kongressbeslulad och genomförd medlemsomröstning i den övergripande löntagarfondsfrågan.

Vår remissyttring tar således här inte sikte på de tekniska aspekterna i vinstdelningsmodellen. Om däremot modellen skulle vara att se som en integrerad del i etl kommande system med kollekljva löntagarfonder, vill vi således redan här vidareförmedia den majöriletssyn våra medlemmar avlämnat i nämnda omröstning, genom alt redovisa röstningsresullalet. (Vi har ca 92 % av samtliga försäkringstjänslemän i landet organiserade i vårt förbund.)

Prop. 1983/84:50 67

Frågeställning: Om svaranden var för eller emot införandet'av kollektiva löntagarfonder utan individuellt ägda andelar eller tillgodohavanden (alt. svar vet e/eller avstår).

Resulialnoteringar Av förbundets 15707 medlemmar inkom svar från 12072 st. (76,9%). Svarsfördelningen blev följande.

För Emot Vet ej Avstår EJ godkända

11,7% 70,0% 8,5% 9,0% 0,8%

Omröstningen ifråga genomfördes under sommarpérioden 21 juni-15 augusti 1982.

HTF anför:

I anslutning lill 1982 års HTF- respektive TCO-kongress fördes en omfattande och stundtals motsättningsfull diskussion om den så kallade löntagarfondsfrågan i förbundets mediemsled. Motsättningarna kanaliserades till HTF-kongressen som dock på ett beundransvärt sätt kunde samla ombuden till ett enhälligt ställningstagande, nämligen

att förbundet skall ta ställning i den så kallade fondfrågan försl sedan förslag kommit från berört departement, samt att förslaget i fråga skall underställas förbundets regionala och lokala enheter för en bred beredning före elt slutligt ställningstagande.

Då vi erhöll betänkandet den 11 maj för all svara redan den 10 augusti blev alla praktiska möjligheter för åsyftad bred remisshantering inom förbundet spolierade. Förespråkare för lönlagarfonder talar om fondernas medverkan till en fördjupad demokrati i allmänhet och ekonomisk demokrati i synnerhet. Vi beklagar att vi av departementet inte givits möjlighet att behandla detta demokratiska ämne i demokratisk ordning.

Handelstjänstemannaförbundet (HTF) får härmed meddela att det mot bakgrund av ovanstående avslår från att yttra sig över betänkandet "En modell för vinstdelning".

ST anför:

ST uttalade sig på sin extra kongress 1981 för införande av lönlagarfonder i Sverige. Systemet ska, enligt ST, leda lill ett löntagarinflytande i övergripande företagsledningsfrågor. Genom att utforma ett system övergripande (ej l.ex. branschvis eller förelagsvis) uppnås bl.a. att de offentligt anställda löntagarna blir delaktiga av inflytandet. Individuella andelar ska inte förekomma i systemet. Systemet ska underlätta kapitalbildningen, framför allt genom atl tillförsäkra industriföretagen ägarkapital.

Svenska bankmannaförbundet anför:

Förbundet har alltsedan 1975 deltagit i TCO:s utredningsarbete kring frågor om löntagarfonder och vinstdelningssystem. Förbundet har också genomfört egna utredningar, ett par medlemsenkäter och remisser till samtliga avdelningar, dels inför förbundets kongress 1979, dels inför TCO:s kongress 1982. Grundat på medlemmarnas uttryckta uppfattningar

Prop. 1983/84:50 68

och dessa avdelningsremisser har- förbundet till TCO:s kongress 1982 motionerat om

alt TCO inte verkar för kollekliva löntagarfonder

att TCO på andra sätt främjar ålgärder för tryggad sysselsättning och ekonomisk tillväxt genom produktiva investeringar och en väl fungerande kapitalmarknad.

Enligt beslut såväl vid förbundets kongress 1979 och 1981, som också bekräftats vid kongressen 1983, skall förbundet verka för företagsvisa vinstdelningssystem med individuella andelar för samtliga medlemmar inom förbundet. Kongressbesluten förutsätter således alt vinstmedlen disponeras företagsvis och därmed medverkar till att förstärka de anställdas inflytande i det egna företagel och ger de anställda direkt delaktighet i företagens ekonomiska resultat.

Med hänvisning lill dessa beslut från förbundets högsta beslutande organ får Svenska Bankmannaförbundet avstyrka att lagstiftningsåtgärder vidtas för ett obligatoriskt vinsidelningssystem som läggs till grund för kollektiva löntagarfonder.

SIF anför:

Enligt SlF:s mening kan dock förslaget inte bedömas enbart till sin tekniska natur, utan måste ses i samband med löntagarfonder. Denna fråga har tidigare behandlats inom SIF, senast vid vår kongress 1981. Förbundsstyrelsen konstaterade då att medlemmarna avvisat löntagarfonder som ett sätt att bl.a. öka kapilalbildning saml atl slödja den solidariska lönepolitiken. Kongressen beslutade att SIF inte skall verka för införandet av löntagarfonder.

SKTF anför.

SKTF tillhör de förbund inom TCO sam aktivt deltagit i diskussionerna kring den framtida kapitalbildningen och lönlagarnas inflytande över denna. Detta har skett utifrån övertygelsen om att kapitalbildningsfrågorna är ett gemensamt intresse för anställda i privat och offentlig tjänst. Som offentliganställda har vi ett intresse av att medverka till att trygga kapitalförsörjningen för bl.a, industrin. Förbundet har också vidgat perspektivet genom att ta upp en diskussion om etl medborgarinflytande över ell framtida fondsystem,

SKTF har med olika åtgärder vidgat debatten och aktiverat medlemmarna i fondfrågan, bl. a. i ett nära samarbete med TCO.

Som ett av medlemsförbunden i TCO har SKTF också hemställt om en förlängning av den marginella remisstid som departementet medgett för betänkandet. För SKTF:s vidkommande var hemställan seriöst avsedd.

SKTF har att som förbund verksamt i den offentliga sektorn tillvarata medlemmarnas samfällda intressen i förhållande till statsmakterna. Det låter sig svårligen göras om medlemmarnas uppfattning inte kan komma till uttryck i centrala demokratifrågor.

Förbundet har vid de båda senaste kongresserna, 1976 och 1980, haft frågan om löntagarfonder uppe till behandling, utan atl fatta något avgörande beslut för eller emot ett införande av fonder.

Vid senaste kongressen, 1980, beslutade 296 förtroendevalda ombud alt

Prop. 1983/84:50 69

ytterligare fördjupa den principiella diskussionen om fonder. Den uppfattning som då kom till uttryck var att ett slutligt beslut i fondfrågan måste grundas på en bred politisk och facklig enighet. Frågan om ett framtida fondsystem är av den karaktären att den inte bör beslutas med knappa politiska majoriteter. I det sarnmanhanget, hävdade SKTF:s förbundsstyrelse, bör SKTF och tjänstemannarörelsen i övrigt, kunna spela én konstruktiv roll för att få lill stånd samlade lösningar i denna för löntagarna och samhället centrala framtidsfråga.

Del beslut som kongressen, SKTF:s högsta beslutande organ, fattade 1980, gäller tills dess att medlemmarna fått möjlighel att ta del av, sätta sig in i och ta ställning lill en samlad fondlösning. Det har inle varit möjligt på den korta remisstid som slätt till förfogande att föra ut enskildheter i fondförslaget till en sådan bred medlemsdebati att SKTF:s ställningstagande också är ett uttryck för medlemmarnas uppfattning.

Av det skälet avstår SKTF från att yttra sig över förslagel lill vinstdelningsmodell.

TCO:are för fondomröstning tar - liksom medlemsgrupper inom vissa TCO-förbund - avstånd från ett obligatoriskt vinstdelningssystem. TCO-arna anför:

Inom TCO har under nu drygt lO-talel år frågan om löntagarfonder behandlats. Oftast har frågan diskuterats som "kollektiv kapitalbildning", utan alt ordet löntagarfonder har nämnts. Detta eftersom begreppet löntagarfonder varit så känsligt för en stor majoritet av de enskilda medlemmar som genorii TCO:s olika förbund utgör den 1 miljon tjänstemän som har TCO som huvudorganisation.

Trots ett intensivt utredningsarbete och försök att via rådslag och studiecirklar intressera de enskilda medlemmarna inom TCO för löntagarfonderna har detta misslyckats. Genom olika medlemsaktiviteter har det blivit klart för såväl enskilda förbund som TCO centralt atl de enskilda tjänstemännen - en rhycket klar majoritet, dvs. tre av fyra - inle vill ha kollektiva löntagarfonder.

TCO:s ledning har därför successivt tvingats till reträtt i löntagarfonds-frågan. Vid den senaste kongressen, sommaren 1982, antogs ett antal krav på framtida kapitalbildning, men samtidigt betonades att detta inte får tolkas som ett ställningstagande till förmån för kollekliva löntagarfonder.

Kongressen beslöt vidare att TCO inte skall medverka lill utformningen av eventuella lönlagarfonder. Däremot skall organisationen ta ställning till förslag från regeringen, när sådana föreligger och går ut på remiss. ,

Trots detta har TCO låtit sig representeras i två av de löntagarfondsutredningar som regeringen låtit arbeta fram under det senaste året, inklusive den som detta remissvar gäller. Detta förfarande från TCO-styrelsens sida står i strid mol fattat kongressbeslut, vilkel naturligtvis upplevs negativt av de enskilda medlemmarna,

TCO:s slyrelse har däremot avstått från att yttra sig över löntagarfonds-utredningarna. Även delta innebär ett avsteg från fattat kongressbeslut sommaren 1982,

Den egentliga anledningen till atl TCO-slyrelsen inte yttrar sig över löntagarfondsförslagen är uppenbart att man har en annan uppfattning än medlemsmajoriteten. Tre av fyra medlemmar säger nämligen etl bestämt nej till kollekliva löntagarfonder.

Prop. 1983/84:50 70

Eftersom TCO-slyrelsen i löntagartbndsfrågan inle företräder den stora majoriteten enskilda medlemmars uppfattning får vi - undertecknade TCO:are för fondomröstning - genom detta remissvar redovisa vad TCO:s stora tjänstemannagrupper anser i fondfrågan.

Grunden för värt remissvar är alla de diskussioner som förts i enskilda tjänstemannaklubbar, vad som kommil fram genom företagna enkäter saml alla redovisade opinionsundersökningar. Allt delta visar alt minst 70-80% av TCO:s enskilda medlemmar är emot kollektiva lönlagarfonder. Enbart ungefär 10% är positivt inställda. Resten vet inte.

För att ytterligare dokumentera att vi verkligen talar å en stor majoritet av TCO:s I miljon enskilda medlemmars vägnar vill vi hänvisa lill remissyttrandena från såväl Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF), som Försäkringstjänsiemannaförbundet (FTF).

Inom SIF fattades i november 1978 ett kongressbeslut till förmån för kollektiva löntagarfonder. Efter en medlemsrevolt revs detta beslut upp. Ca 600 SlF-klubbar genomförde därefter medlemsenkäter som visade att drygt 80% av medlemmarna är emot kollekliva löntagarfonder. SIF-styrel-sen har nu i sill remissvar till regeringen - på etl föredömligt sätt -avstyrkt löntagarfonderna, vilket också klart överensslämmer med medlemsmajoritetens uppfattning. Det är atl märka att SIF utgör nästan tredjedelan av TCO.

Det enda förbund som genomfört en total medlemsomröstning är För-säkringsljänstemannaförbundet, FTF. Den omröstningen visar att bland försäkringstjänstemännen är 70% emot kollektiva löntagarfonder och 11,7% är för. Siffrorna finns i FTF:s remissvar.

Synpunkter på lönlagarfonder och vinsldelning

De nedan redovisade synpunkterna är grundade på det resonemang som förevarit i klubbar och bland grupper som inom tjänstemannarörelsen, TCO, diskuterat löntagarfondsfrägan. Synpunkterna omfattas av en slor majoritet tjänstemän inom TCO.

Ända sedan det industriella genombrottet i vårt land för drygt 100 år sedan har näringslivet präglats "av en strukturomvandling. Ny teknik och nya produkter saml nya företag har trängt ut gamla. De nya områdena av näringslivet har som regel både varit mer expansiva och haft en högre lönsamhet än gamla och tillbakagäende. Därigenom har arbetskraft och kapital lockats till nya områden. Nettoresultatet har blivit en höjd levnadsstandard för alla i samhället.

De företag som gått i spetsen för utvecklingen har ofta baserats på innovationer. Dessa nysatsningar har i början varit riskfyllda, men om de lyckats, givit förelagen en stark ställning på marknaden, vilket i sin lur möjliggjort goda priser med åtföljande höga vinster, som dock endasl varat temporärt. Såväl konkurrenter, som de anställda i företaget och företagets leverantörer har efter en tid sett till att de fåll del av "innovalionsvins-terna". Delta innebär att man successivt "ätit upp" de goda vinster som innovationerna fört med sig. Endast företag som successivt har kunnat fortsätta med nya innovationer på gamla eller nya områden har kunnat beslå med en lönsamhet väsentligl över genomsnittet.

Förelag med hög vinstnivå, har därigenom uppnåtl en stark finansiell ställning. De har därför spelat en mycket positiv och dynamisk roll i det svenska näringslivels utveckling.

Vad skulle ha hänt med SKF, Separator, AGA m.fl, förelag om del i

Prop. 198.3/84:50 71

början på 1900-talet funnits ett obligatoriskt vinstdelningssystem? Om man från dessa framgångsrika företag, som tog stora risker, hade tagit bort just den del, eller åtminstone viss del, av de vinstmedel man utnyttjade för sin framtida utveckling?

I stället för att införa en obligatorisk vinstdelning, som egentligen är att karakterisera som en vinstskatt, borde staten underlätta frivilliga och företagsanknutna vinstdelningssystem. Dessa system har helt andra egenskaper än ett obligatoriskt system. De frivilliga systemen blir avpassade efter respektive företags förhållanden och ger de anställda en del i det resultat som företaget - med de anställdas medverkan - kan skapa. Vi tycker att det är riktigt att man i ett sådant system ställer vissa krav beträffande konsolidering, avkastning på investerat kapital etc. innan vinstdelning sker. Vinstdelarna bör dessutom, förutom att de ägs av de anställda enskilt, vara inlösbara inom.en icke alltför lång period eller försäljningsbara.

Eftersom vi än en gång nödgas framföra åsikter utanför det officiella TCO vill vi härmed å TCO-medlemmarnas vägnar på det bestämdaste yrka avslag på det konkreta förslaget till vinsidelningssystem och på förslag lill kollektiva löntagarfonder i vilka den föreslagna vinstdelningen avses ingå.

Givetvis reagerar vi mot den nuvarande ägar- och maktkoncentrationen i det svenska näringslivet. Vi vill emellertid slå fast att införande av ett löntagarfondssystem på intet sätt är något botemedel härvidlag. Ett löntagarfondssystem, så som det skisserats, innebär otvivelaktigt en väsentligt högre grad av maktkoncentration än den nuvarande. Det är emellertid nödvändigt att på andra vägar lösa härmed sammanhängande problem, t. ex. genom en utbyggnad av de befinlliga företagsvisa vinstdelningssystemen.

Vi vill slutligen med största allvar betona hur djupt olyckligt det vore om regeringen går vidare med en proposition till riksdagen med förslag om införande av kollektiva löntagarfonder. Det skulle i så fall ske trots ett kompakt motstånd bland landets drygt I miljon tjänstemän.

Ett system med löntagarfonder avvisas av de övriga remissinslanser som berör frågan. LRF anför:

I etl uttalande från riksförbundsslämman 1982 log LRF klart avstånd till det då föreliggande LO/SAP-förslaget till löntagarfonder och det ekonomiska system detta skulle medföra.

Lika bestämt avvisar LRF det löntagarfondssystem som ovanstående tre utredningar sammantaget mynnar ut i.

Fonderna skulle på kort tid bli en dominerande ägare av svenskt näringsliv. På lång sikt skulle ägande och inflytande över företagsamheten i Sverige centraliseras och koncentreras i den grad att vårt nuvarande ekonomiska system i grunden skulle förändras. LRF vill som representant för ett stort antal enskilda företagare i stället verka för ett mångfacetterat näringsliv med ett decentraliserat och spritt ägande, där den kooperativa företagsformen utgör en vital form, bland flera, av företagande.

Prop. 1983/84:50 72

Stiftelsen Akiiefrämjandet anför:

Riskkapitalmotivet

När löntagarfondstanken ursprungligen lanserades fanns i näringslivet
ett stort behov av riskkapital, som inte kunde tillgodoses av akliemarkna
den. Anledningen var, att aktieplaceringar inte var konkurrenskraftiga
gentemot andra mindre produktiva placeringsformer. Aktiesparandet var
hårt pressat av en diskriminerande dubbelbeskattning, näringslivets lön
samhet var låg och de svenska börsföretagen värderades bara lill 40% av
sitt substansvärde. Under 70-talet tillfördes börsföretagen bara 100-800
milj. kr./år genom nyemissioner. Företagen tvingades till extern upplåning,
som fördyrade och minskade investeringarna samt sänkte soliditeten till en
farligt låg nivå. . ,

1 den miljön kan man förstå att tanken på löntagarfonder väcktes som etl alternativ till tvångssparande och statsbidrag till näringslivet.

Men i dag är situationen helt annorlunda. Genom förbättrad lönsamhet i företagen, sämre utveckling för alternativa, mindre samhällsnytliga placeringar och en lindring av dubbelbeskattningen för småsparare har aktiemarknaden skjutit fart och kan nu gott och väl tillgodose riskkapitalbehovet. Aktieindex har ökat från 100 är 1976 till nära 500, Företagen värderas lill 80-90% av sitt substansvärde. Nyemissionerna m.m. var 1981 2,1 miljarder kr., 1982 3,2 miljarder kr. och i år nära 6 miljarder kr., - rekord varje år.

Slutsatsen härav är alt löntagarfonder inte är nödvändiga för riskkapitalbildningen.

Förelagens kostnader

Ett motiv för lönlagarfonder sägs vara alt de verkar återhållande på lönekoslnadsutvecklingen och kan därmed förbättra förelagens lönsamhet.

Erfarenheterna från AP-syslemet visar att det är mycket osäkert, knappast ens sannolikt, atl fonderna verkligen får denna effekt. Vinstdelningsskatten ökar samtidigt förelagens kostnader.

Ca 60% av lönekostnaderna går till direkta skatter hos den enskilde och till arbetsgivaravgifter. Vid sjunkande reallöner har staten hittills höjt skatte- och avgiftssatserna för att minst kunna bibehålla sina inkomster!

Det är osäkert hur de svenska dotterföretagens kostnader i ullandel påverkas av anställdas och fackliga organisationers reaktioner på det svenska fackets ianspråklagande av den samlade vinsten.

Effekter på aktiesparandet

Det är oklart vilken effekt lönlagarfonderna får på börsutvecklingen. Fastän de inte tillför marknaden nytl riskkapital kommer de,tydligen att uppträda på marknaden på ett sätt som liknar andra aktiefonder och därmed åtminstone på kort sikt verka kursdrivande.

Genom att fonderna finansieras med skatter från förelagen kan företagens utdelningskapacitet minska, vilket är kurspressande. Den totala ut-delningskatten blir i trippelbeskattning över 80%.

Det är svårt att bedöma de utländska placerarnas reaktioner. De svarar nu för en betydande del av aktiemarknaden (8% av ägandet, 15% av börsens friska kapital och ca hälften av årets nyemissioner i Sverige och utlandet).

Prop. 1983/84:50 73

Det är risk för att vi får färre börsintroduktioner och därmed fortsatt brist på aktier, fortsatt ägarkoncentration i icke börsnoterade förelag och sämre soliditet i dessa.

En del företag kan rent av välja atl flytta verksamhet och kapitalförsörjning utorhlands. Ett exempel härpå är Datatronic, som är ell högtekno-logiskt och expansivt förelag av den typ vi behöver i Sverige, men som drabbas särskilt hårt av vinstskatten.

Slutsats

Det är svårt atl förstå både. de rationella och politiska motiven för löntagarfonder; Inget av de angivna skälen tillgodoses av förslaget. Om det finns andra, som vi och allmänheten inte känner till, måste dessa klargöras.

Fortsalla stimulanser av hushållens sparande i aktier och utveckling av företagens egna vinstdelningssystem och spridning av aktier till anställda vore betydligt bättre. Då tillförs näringslivet verkligen nytt riskvilligt kapital (skatlefondsparandet ger lika mycket som lönlagarfonderna, 2 miljarder kr,/år). Maktkoncentrationen minskar. Det är ett sparande om vars värde det råder stor enighet i motsats till den nationella splittring som löntagarfonderna skapar. Och det är ett sparande som gör bättre nytta i hushållens plånböcker och i samhällsekonomin än år efter år av reallönesänkningar.

Svensk industriförening anför:

Föreningen betvivlar atl elt vinsidelningssystem av föreslagen typ på något sätt skulle motverka risken för löneglidning, enär de anställda i högvinstföretagen inte skulle erhålla någon egen del av "övervinsten". Enligt föreningens mening utgör de vinstandelssystem som många företag själva byggt upp ett betydligt bättre alternativ. Genom sådana system får de anslällda privat del i företagets vinst och stimuleras därigenom till ökade insatser. Både stora och små företag tillämpar redan nu med gott resultat sådana system. Ett uppmärksammat fall i delta hänseende utgör Svenska Handelsbanken. Det är i SHB inle ovanligt atl vanliga banktjänstemän med lång anställningstid kan ha lillgångar på upp till lOOOOO kr. i företaget. Efterföljare av format har varit Åkerman och Volvo. Det är uppenbart att för anställda i sådana företag har den privata förmögenhetstillväxten ett marknadsvärde som gör anställning i dessa företag attraktiv trots liten skillnad i kontantlön i jämförelse med andra företag. Det är t. o. m. sannolikt alt det med hänsyn till marginalskatterna finns önskemål hos ålskilliga anslällda om lägre konlantlöneökningar mot motsvarande ökning av del i företagets tillgångar. Ett konsekvent stabiliseringspolitiskt program borde således stimulera ökning av anställdas ägande i de företag de arbetar genom skatteförmåner både för den enskilde och för de företag som använder del av vinsten för att subventionera anställdas förvärv av' aktier/delbevis/konvertibla skuldebrev. I detta sammanhang torde det vara ganska ointressant hur man.definierar vinsten eftersom det näppeligen kän laboreras med olika vinstbegrepp för olika kategorier ägare. Föreningen vill med ovanslående resonemang som bakgrund visa att det viktigaste argumentet för vinstdelning som regeringen anfört och som legat till grund för utredningsgruppens arbele inte är relevant. Vinstdelning enligt utredningsgruppens förslag minskar visserligen den redovisade vinsten men de lönsammaste företagen är fortfarande lönsammare än andra och de anställda i dessa har ingen personlig glädje av en ökad vinstskalt. Utrednings-

Prop. 1983/84:50 74

gruppens förslag borde således öka risken för löneglidning i högvinstföretagen jämfört med vad ett system med frivilliga (skatlesubventionerade) överenskommelser med motsvarande syfte skulle få.

Inom föreningen finns ett flertal framtidsbranscher inom vilka morgondagens stora förelag torde återfinnas. Bland dessa branscher bör speciellt elektronikindustrin nämnas. För att dessa företag skall kunna utvecklas i snabb takt krävs mycket god lönsamhet som möjliggör stora investeringar och snabb uppbyggnad av eget kapital. Dessa förutsättningar försämras avsevärt om det föreslagna vinstdelningssystemet genomföres. Dessutom strider detta vinstdelningssystem med ty åtföljande löntagarfonder mot principen för den entreprenöranda som är oundgängligen nödvändig om ett litet kunskapsintensivt och leknikbaserat företag skall kunna växa ut till ett större företag. Denna fråga är fundamental enär en förbättring av återväx-ten av industriföretagen inom alla branscher är absolut nödvändig på längre sikt.

Ett införande av löntagarfonder skulle medföra ökad maktkoncentration, minskat nyföretagande och försämrad utveckling av befintliga före-, tag, flykt till utlandet av ny teknologi och riskvilligt kapital samt en principiell förändring innebärande en övergång till ett socialistiskt planhushållningssystem.

SAF anför:

Tekniken inte det väsentliga

Under årens lopp har ett antal tekniska varianter på löntagarfonder presenterats. Det centrala är emellertid inle de tekniska detaljerna för löntagarfondsskatter, inle heller den organisatoriska utformningen av de fackliga eller politiska institutionerna som skall inrättas eller vilken teknisk metod de skall använda för att ta över ägandet i företagen. Ur principiell synpunkt är även hastigheten i processen av underordnad betydelse. Om det tar 5, 10 eller 20 år innan de fackliga eller politiska makthavarna blivit den helt dominerande ägaren i näringslivet ändrar inte själva huvudfrågan: Skall Sveriges näringsliv gradvis socialiseras?

Denna principiella huvudfråga - dvs. om en sådan utveckling över huvud taget är önskvärd - är enligt SAF:s mening den helt avgörande i frågan om ett eventuellt införande av kollektiva löntagarfonder i Sverige.

Enskilt ägande drivkraften i framåtskridande

Grundtankarna i alla hittillsvarande löntagarfondsförslag är oförenliga med ett expansivt och framgångsrikt näringsliv. Det går inte att via skäller på företagen successivt föra över ägandet och makten från nuvarande hundratusentals privata ägare till några kollekliva fackliga eller statliga organ och samtidigt tro att det ekonomiska framåtskridandet skall kunna bestå. Det är de många privata initiativen och det enskilda risktagandet som är grunden för företagens verksamhet och källan till välstånd och framåtskridande. Det enskilda ägandet är drivkraften i den ekonomiska utvecklingen.

I den debatt som förts kring kollektiva lönlagarfonder har förespråkarna aldrig på allvar hävdat att fonderna själva skall skapa företag och företagsamhet, affärsidéer, sysselsättning och försäljning. I stället skall dessa fackliga eller politiska institutioner ta över vad andra har skapat och byggt

Prop. 1983/84:50 75

upp. Att låta en sådan ägargrupp bli allt mer dominerande i det svenska näringslivet skulle vara förödande.

Avsevärt allvarligare än skattens kortsiktiga finansiella effekter är emellertid den långsiktiga effekten av löntagarfondernas införande. Om löntagarfondsförslagen genomförs, betyder det att statsmakterna inleder en process i syfte atl socialisera näringslivet. Detta är en ödesfräga för svenskt näringsliv med förödande effekter för alla företag oavsett i vilken form verksamheten bedrivs.

SBEF anför:

Införande av kollektiva löntagarfonder skulle - med utgångspunkt från föreliggande förslag - på sikt leda till att ägarkontrollen i mänga större svenska företag övergår till fackligt-politiskt kontrollerade fonder. Enligt SBEF:s mening är detta inte förenligt med en fungerande marknadsekonomi.

Enligl all erfarenhet leder socialisering till försämrad industriutveckling genom att viljan till investeringar och-nyföretagande minskar. Vidare försämras möjligheterna till internationell handel och samarbete. Ett system med kollektiva löntagarfonder skulle därför enligt SBEF:s uppfattning få genomgripande negativa effekter för den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Förutsättningarna för ökad sysselsättning och tillväxt skulle starkt försämras.

De argument för löntagarfonder som framförts i debatten att fonderna skulle bidra till försörjning av riskvilligt kapital och till återhållsamhet i lönekraven har vid närmare granskning visat sig ohållbara.

Svenska handelskammarförbundel anför:

Enligt Handelskammarförbundel bör därför förslaget bedömas i sitt rätta sammanhang, dvs. som en löntagarfondsskatt. Denna skatt skall finansiera någon form av övergripände fackliga eller politiska fonders successiva övertagande av ägande i de i dag privata företagen. Företagen skall således genom löntagarfondsskalten betala sin egen socialisering.

I sammanhanget bör understrykas att den centrala frågeställningen inle är de tekniska detaljerna för löntagarfondsskatter, inte heller den organisatoriska utformningen av de fackliga eller politiska institutionerna som skall inrättas eller vilken teknisk metod de skall använda för att ta över ägandet i företagen. Huvudfrågan är och förblir om Sveriges näringsliv skall gradvis socialiseras genom införandel av löntagarfonder.

Det enskilda ägandet och initiativkraften har varil en förutsättning för vår industriella utveckling och därmed vår ekonomiska standard. Samma förutsättningar måste gälla om vi i framtiden skall kunna bibehålla och utveckla vår levnadsstandard.

Genom den beslutade skatteomläggningen har möjligheterna för enskilt ägande och inflytande redan väsentligt försämrats. Löntagarfondsförslaget är ytterligare ell steg för att kraftigt minska det enskilda ägandet och inflytandet till förmån för politiska och fackliga intressen. En sådan utveckling blir förödande för vårt näringslivs effektivitet och konkurrenskraft. Därför måste i hela folkets intresse förslagen om kollektiva löntagarfonder, innebärande en successiv socialisering av näringslivet, med kraft avvisas.

Prop. 1983/84:50 76

Svenska sparbanksföreningen anför:

Den övergripande frågan om löntagarfonder har sin grund i politiska överväganden om fördelningspolitikens inriktning och om ägarinflylande i näringslivet. Sparbankerna är förankrade i nära nog samtliga intressegrupper i samhället och har att företräda medborgarna i förstå hand i deras egenskap av sparare oavsett politisk åsikt. Det är däremot inte sparbankernas uppgift alt ta ställning i politiska spörsmål av så genomgripande natur som det här är fråga om. Föreningen yttrar sig därför endasl om själva utformningen av det framlagda förslagel till vinstdelning.

Sveriges aktiesparares riksförbund anför:

Direktiven ■

Direktiven anger som mål att en statlig vinstdelning skall skapa "förulsällningar" för ökad sysselsättning och tillväxt inom ekonomin.

Det är en omöjlig målsättning. Ekonomisk tillväxt sker genom atf företag och företagare investerar. De investerar om de får behålla vinstöverskott i rörelsen, som en bas för nya satsningar. Minskar man överskotten genom föreslagna vinstavgifter, minskas automatiskt också investeringarna.

Därmed faller utredningens grundval samman. En statlig vinstdelning skulle minska Sveriges ekonomiska tillväxtmöjlighet, inte öka den.

Officiell bekräftelse

Den som vill ha en sakkunnig och mer "officiell" bekräftelse på det nyss sagda kan läsa den särskilda statliga expertrapporten i ämnet av ekon. dr Anders Kristoffersson. Den visar att om man inför vinstdelning höjs kapitalkostnaderna i företagens investeringskalkyler. Slutsatsen är (med rapportens kursivering):

"Anpassningen mot del nya jämviktsläget sker i delta fall genom en neddragning av investeringarna".

(SOU !98l:79s. 53)

Det synes sålunda ostridigt alt en statlig vinstdelning motverkar målet att skapa en ekonomisk tillväxt i den svenska ekonomin.

K. O. Feldts brasklapp

Finansministern anger naturiiglvis inte ovanstående i klartext i sina direktiv. Men indirekt betonar han detsamma genom att ange SOU 1981:79 som ett av utredningens viktigaste faktaunderlag. Vidare erkänner han detta när han skriver att en vinstdelning "bör vara konstruerad så atl den i så stor utsträckning som möjligt undviker att verka höjande på lönsamhetskravet för industriella investeringar''.

Aktiespararna tolkar skrivningarna som en brasklapp från finansministern. Som ekonom vet denne att en stailig vinstdelning är skadlig för tillväxten. Men av politiska skäl, främst påtryckning från LO-ledningen, synes han ha varit nödd och tvungen att tillsätta denna utredning.

Lägre lönekrav räddar

För att i någon mån komma runt den generella vinstdelningens ogynnsamma inverkan, anger direktiven att löneökningarna kanske kan bli så mycket lägre att företagen kompenseras.

Prop. 1983/84:50 77

Skall denna kompensalion ge tillväxteffekl, måste det röra sig om en överkompensation - dvs. löntagarna måste avstå mer i pengar räknat än vad företagen får avstå i vinslavgifter. Annars uppkommer ingen tillväxt.

Även detta är etl omöjligt mål. För det första är de löntagarfonder som vinsldelningen skall ingå i, en impopulär "reform" hos såväl lönlagarna som hela folkel. Det ligger i sakens natur atl löntagarna därför inte kan förväntas avstå, som en ringa erkänsla för att det införs fonder som de inle vill ha.

Vidare har landets främste arbelsmarknadsexpert, professor Gösta Rehn, ifrågasatt om inte högre skatter på vinsterna gör företagen mindre måna om att hålla tillbaka lönekraven. Om man försvagar vinstmotivet kan det alltså öka risken för alltför höga löner samt att företagen försöker "krympa sig ur krisen" istället för att expandera.

Slutligen skriver Berndt Öhman, tidigare ordförande i löntagarfondsutredningen och särskilt nämnd i direktiven:

"Att en vinstdelning skulle leda till större löneåterhållsamhet än vinstdelningen ger, förefaller osannolikt, för att inte säga absurt".

(Statsvetenskaplig Tidskrift 1/83 s. 59)

Slutsatser ■ , ,

Regeringen känner sig uppenbarligen pressad att genomföra vinstdelning som en grund för kollektiva lönlagarfonder, emot folkopinionen och en samlad ekonomisk expertis.

Med ett så negativt utgångsläge är regeringens enda hopp att de fackliga ledningarna - som ju är pådrivande part i fondfrågan - skall hålla tillbaka sina medlemmars lönekrav så kraftigt att det inte bara ersätter företagens vinstdelningskostnad utan dessutom ger förelagen en lillväxtbefrämjande "kapitaltillförsel", genom sänkt löneandel av produktionsresultatet.

Något sådant löfte har LO dock inte gett. Tvärtom sade Stig Malm den 7 juni 1983 om ulredningens förslag till vinstdelning, att denna "måste höjas om den skall få någon återhållande effekt i avtalsrörelsen". LO-chefen har vidare kungjort atl man redan 1984 kommer ätt "begära och också ta ut 11%" medan regeringens mål samtidigt är atf nedbringa inflationen lill fyra procent.

Aktiespararnas slutsatser är följande:

• Både teoretiska och praktiska skäl lalar för alt vinstdelningen skulle hämma och inte främja tillväxten,

• Därför bör förslaget inte genomföras.

• Istället bör regeringen stimulera en ökning av det personliga sparandet och aktieägandel i de breda befolkningsgrupperna. Detta skulle dels ge en verklig kapitaltillförsel och dels en ökad förståelse för industrin och dess tillväxlproblern. Direkt personligt ägande skapar engagemang, vilket inte kan sägas om avlägsna kollektiva löntagarfonder.

Sveriges fastighetsägareförbund anför:

Enligt förbundets uppfattning innebär ett genomförande av kollekliva löntagarfonder atl fackliga och/eller politiska institutioner kommer att successivt ta över makten i ett stort antal svenska företag. Löntagarfonderna tillför inte näringslivet något nytt kapital utan innebär endast en omfördelning av medel och makt genom uttagande av vinsldelningsav-gifter. Dessa avgifter har karaktären av en ny skatt där den reella beskattningsrätten ligger hos löntagarfonderna.

Prop. 1983/84:50 78

Sveriges grossislförbund anför:

Vi hävdar att ett införande av löntagarfonder allvariigt skulle skada den samhällsekonomiska utvecklingen och på sikt leda till ell planekonomiski samhällssystem. Del är endast genom att satsa på marknadsekonomi och fri företagsamhet som vi kan skapa förutsättningar för fortsatt välståndsutveckling i vårt land.

SHIO-Familjeföretagen anför:

Den föreslagna vinsldelningen eller egentligare "löntagarfondsskatten" skall utgöra en finansieringskälla i det s. k. löntagarfondssystem som regeringen nu beslutat att stegvis genomföra. Systemet innebär att ägarstrukturen i de enskilda företagen successivt förändras i riktning mot ett kollektivt "löntagarägande". Företagen skall genom fondskatten finansiera sin egen socialisering.

SHIO-Familjeföretagen, som företräder över 50000 mindre och medelstora företag inom enskilt näringsliv, lar bestämt avstånd från en sådan stegvis genomförd socialisering av företagen. Den strider helt mol organisationens målsättning alt verka för fri enskild företagsamhet grundad på marknadshushållningens principer genom atl slå vakt om ekonomisk frihet, enskild äganderätt och rättssäkerhet.

Sveriges industriförbund anför:

Förbundet finner inte någon anledning att i detalj granska de idéer som framförts i betänkandet eftersom syftet bakom förslagen enbart är att säkerställa en finansiering av kollektiva löntagarfonder. Från förbundets sida har vid en mängd tillfällen framhållits att ett införande av dylika fonder allvariigt skulle skada induslrins utveckling och framtidsmöjligheter i vårt land. Alla de påståenden som framförts om atl kollektiva löntagarfonder skulle gynna industrins utveckling, exempelvis vad gäller försörjningen med riskkapital eller återhållsamhet i lönekraven, har vid närmare granskning visat sig ohållbara. Kvar slår nu endast alt det är frågan om att genom en ökad beskattning - ovanpå den rekordhöga nivå vi redan har i landet - successivt i kollektiv ägo överföra en stor del av det privata näringslivet.

Förbundet har till syfte att främja den svenska industrins produktions-och produktivitetsutveckling. Förbundet är därför positivt till olika ägarformer, förutsatt att dessa fritt och på lika villkor får konkurrera på den svenska och de internationella marknaderna. Men en socialisering även om den genomförs gradvis strider självfallet mot förbundels uppfattning om vad som är gynnsamt för industrins utveckling. Enligl all den förelagskunskap som finns samlad inom förbundet, enligt all internationell erfarenhet och enligt en slor mängd ekonomiska utredningar leder en socialisering till kraftigt försämrad induslriutveckling och svåra ekonomiska problem i det land som beträder denna väg. Investeringsviljan går ner, nyföretagandel minskar, skickliga företagare lämnar landet och - inte minst och hittills förbisett i debatten - det blir svårare att samarbeta med ledande utländska företag.

Prop. 1983/84:50 79

Sveriges välstånd vilar nämligen i hög grad på internationeHhandel och internationellt samarbete. Hälften av den svenska indutriproduktionen går i dag pä export. Svenska företag har ett omfattande samarbete med utländska företag, något som är nödvändigt för etl litet land med högt kostnadsläge, om det vill bevara sin konkurrenskraft. Del vore då ytterst olyckligt om detta samarbete och en fortsatt utveckling härav skulle försvåras, och sannolikt i många fall upphöra som följd av att Sverige beträdde en väg som ter sig främmande för övriga västliga industriländer. Risk finns att utländska företag får den uppfattningen atl svenska företag inte längre leds av principen att vara effektiva enheter utan av andra principer, exempelvis sysselsättningspolitiska eller regionalpolitiska. Sverige har inte råd att genom en socialiseringspolitik äventyra företagens internationella samarbete.

Mot den angivna bakgrunden vill Industriförbundet bestämt avvisa tanken att kollekfiva löntagarfonder skulle införas i Sverige. Det finns då ingen anledning att heller diskutera och än mindre genomföra ett vinstdelningsförslag som är en del i en skadlig helhet och som dessutom i sig, genom att det är fråga om en ytteriigare höjning av skattetrycket, försvagar investeringsvilja och företagaranda.

Ett genomförande av kollektiva löntagarfonder skulle splittra landet och leda till en djup klyfta mellan regeringen och industrin. Det är motsatsen till vad som behövs för att Sverige skall kunna komma ur sina ekonomiska problem.

Sveriges köpmannaförbund anför:

Förbundet tar avstånd från alt vårt nuvarande ekonomisk-politiska system omvandlas i riktning mot elt korporativt samhälle med en ägarkon-centerad näringslivsstruktur.

Rubricerade belänkande ser vi som elt första steg mot en sådan utveckling. Det står således hell i strid med Sveriges Köpmannaförbunds övergripande målsättning och hela grundtanken avvisas med bestämdhet från förbundet.

Sveriges Köpmannaförbund avvisar rubricerade betänkande i sin helhet och varje annan form atl via skatter och avgifter successivt föra över dominerande ägarinlressen i svenskt näringsliv till kollektivt ägda fonder.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför:

Handelskammaren har under de senaste åren. vid ett flertal tillfällen, påvisat den myckel negativa inställning till varje förslag om införande av kollektiva löntagarfonder, som finns hos företagen inom regionen.

Tidigare i år har denna negativa inställning redovisats lill resp. länsstyrelse i samband med utarbetandet av s. k. regionala industriprogram för Östergötlands och Södermanlands län. Härvid framkom att regionens industriföretag upplever hotel om införande av kollekliva löntagarfonder som det absolut främsta hindret för expansion.

Prop. 1983/84:50 80

4 Vinstdelningsförslaget

4.1 Allmänna synpunkter

Kammarrätten i Stockholm anför:

Ett redan alldeles för invecklat och oöverskådligt skatte- och avgiftssystem kommer alt ytterligare avsevärt kompliceras. Vidare kommer dubbel-beskallningseffekterna inom aktiebolagssektorn att förstärkas. Detta strider mot de tendenser som annars på senare tid har gett sig till känna.

Om det aktuella förslaget genomförs, kommer betydande medel att tas ifrån de drabbade företagen, särskilt de kapitalintensiva. Deras'investeringsförmåga beskärs. Risk föreligger även att deras investeringsvilja reduceras. En följd av den föreslagna ordningen måste också bli att ägandet av de berörda företagen blir mindre attraktivt. Därmed torde det också bli svårare alt få fram friskt kapital genom nyemissioner. Över huvud torde intresset för placering i aktier att minska. Det är beklagligt att gruppen inle har analyserat dessa frågor liksom hur det samlade skatte- och avgifistryc-ket för de berörda delarna av näringslivet kommer att te sig, om förslaget genomförs.

Avslutningsvis kan framhållas alt systemet är så invecklat atl det måste bli utomordentligt svårt för det enskilda företagel att med tillräcklig säkerhet beräkna effekterna av avgiften, bl.a. till följd av att denna och utgående inkomstskatter får ömsesidigt dras av mol varandra.

Kommerskollegium anför:

En från kollegiets utgångspunkter central fråga är vilken inverkan vinstdelningsavgiften skulle kunna få på utvecklingen av del svenska näringslivets internationella konkurrensförmåga. Belänkandet saknar emellertid hell underlag och analyser för bedömning i detta hänseende liksom för allmänna ekonomiska och samhällsekonomiska bedömningar över huvud laget. Vinstdelningsavgiflen är liklydig med enskärpning av en internationellt sett hög skattesats ifråga om företagsvinster. Även om omfattningen inle kan anges får man räkna med en negativ inverkan på utvecklingen av den internationella konkurrensförmågan. Benägenheten till etableringar i Sverige torde komma att påverkas. Särskilt torde detta gälla satsningar i nya högteknologiska industrier med högt risktagande.

Ä5 V anför:

Statsmakterna har i direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående kontroll och förénklingsfrågor vid reformer på skatteområdet (Dir 1982:27) uttalat, att del är nödvändigt atl bestämmelser och administrativa rutiner inte utvecklas i en från konlrollsynpunkl komplicerande riktning. Vinsldelningsgruppens förslag verkar i rakt motsatt riktning, RSV vill ifrågasätta om del är lämpligt all ytterligare tynga etl redan synnerligen komplicerat skattesystem med en detaljreglering av den föreslagna arten.

Prop. 1983/84:50 81

Ledamoten Helmers.i RSV:s styrelse anför:

Företagsskatteberedningen föreslog att nuvarande bolagsbeskattning borde ersättas med en enhetlig statlig bolagsskatt. Därtill kunde knytas regler för fördelning av uppburen skatt mellan stat och kommun om så önskades. Avsikten med delta förslag var atl åstadkomma en förenkling för såväl de skattskyldiga som skatteadministrationen. Förutsättningarna för att använda bolagsskatten som samhällsekonomiskt styrmedel i varierande konjunkturlägen skulle därjämte något förbättras. Finansministern har i proposition om kommunalekonomiska frågor inför är 1984 meddelat sin avsikt att tillsätta en utredning för atl slopa den kommunala beskattningen av bolagsinkomsler. Som ledamot av beredningen stödde jag förslaget att avskaffa den kommunala beskattningen av bolagsinkomster och att införa en enhetlig statlig bolagsskatt. Något rimligt skäl för varierande skattesatser för bolagsbeskaitningen kan nämligen inte anföras. Det nu framlagda förslaget innebär alt två statliga bolagsskatter med olika skattebas, tillskapas. Ett sådant syslem avvisar jag bestämt. Avvägningen och samordningen ifråga om skattesatser med den ordinarie bolagsskatten är ej heller utredd. Skattesatsen för den progressiva bolagsskatten är dessutom helt godtyckligt vald.

En progressiv bolagsskatt har diskuterats vid tidigare tillfällen men avvisats senast av företagsskatteberedningen. Docenten B-C Ysander har i sin bilaga ifrågasatt de samhällsekonomiska fördelarna med en progressiv bolagsskatt. Erfarenheten från andra länder visar därjämte alt progressiva system leder till en mängd tekniska komplikationer betungande för såväl bolagen som administrationen. Denna erfarenhet finns dokumenterad och det hade varit på sin plats att gruppen salt sig in i och diskuterat frågan. Några bärande skäl för en progressiv bolagsskatt har inte anförts och torde ej heller kunna anföras varför införandet av en sådan skatteform av-styrkes.

I förslaget har man godtyckligt valt en.progressionsleknik. Syftel atl definiera en vinst utöver normal vinst har inte uppnåtts. Professor Sven-Erik Johansson har i sin bilaga fört etl resonemang om hur en sådan vinst skulle kunna definieras. Gruppen har inte redoviast någon diskussion av hans tankegångar. I stället för atl uttryckligen ange att det är lagtekniskt omöjligt atl formulera ett övervinslbegrepp har gruppen valt tystnaden och gripit en definition ur luften.

Någon samhällsekonomisk analys av verkningarna av den valda progressivitelen och dubbla bolagsskatter har gruppen inte redovisat. Det är en tradition att söka utforma företagsbeskattningen så neutralt som möjligt och att till ett sådant syslem knyta särskilda stimulanser för att Uppnå önskad tillväxt. Förslagel bryter helt mol denna inriktning. Vad angår de företagsekonomiska konsekvenserna av den nu föreslagna skatten kombinerad med ordinarie bolagsskatt har dessa ej heller belysts. Här hade erfordrats en genomgång av verkningarna för olika branscher under skilda konjunkturförutsättningar. Det dubbla systemet får effekter som är helt olika för l.ex. kapitalintensiva industriföretag, snabbi växande industriföretag, serviceföretag, banker etc. Ingen redovisning av förväntade verkningar har skett i det remitterade betänkandet. Huruvida förändringarna är önskvärda eller inte har gruppen således ej kunnat diskutera. Endast räkneexempel på skatteutfallet har angivits.

6 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 82

Ej heller har gruppen studerat kostnaderna för egel kapital efter skatt, en. för bedömningen helt avgörande effekt. Investeringskalkylerna kompliceras också i hög grad av två bolagsskatter med olika bas och blir därför mycket osäkra.

Gruppen har ej heller diskuterat syftet med och effekterna av nuvarande reserveringsmöjligheter. Företagsskatteberedningen gjorde här ingående analyser. Några sådana förekommer inle i det avgivna betänkandet som underlag för föreslagna ändringar. Ej heller har gruppen studerat t. ex. de föreslagna begränsningarna i varulagervärderingsreglerna för särskilt konjunkturutsatta sektorer av industrin, l.ex. skogsindustrin. Hur blir effekterna för nystartade och snabbt expanderade företag? Ingen utredning presenteras. Gruppen har över huvud taget ej utnyttjat de erfarenheter från allmänna skalleberedningen och förelägsskatleberedningen av hur utredningsarbete på bolagsbeskattningens område bör bedrivas.

Ökad skattebelastning och oklara verkningar av systemet torde inte stimulera till utländska direklinvesteringar i Sverige. För den teknologiska utvecklingen är sådana investeringar av avgörande betydelse för vårt land.

Bolagsbeskattningen är en mycket viktig del av skattesystemet. Förslag till ändringar måste vara väl underbyggda och de samhälls- och företagsekonomiska effekterna belysta. För långsiktigt planerad näringsverksamhet fordras klarhet och stabilitet i systemet. Det är beklagligt att gruppen inte visat prov på insikt härom.

Allmänna ombudet för mellankommunala mål anför:

Resultatet har blivit ett teoretiskt elegant men för den praktiska handläggningen oerhört komplicerat system.

Delvis beror komplikationerna på att företagsskattesystemet i sig är ytterst komplicerat - det är vissa av dessa komplikationer som rensas bort i förslagel. Företagsbeskattningssyslemet har dock utvecklats successivt under lång lid och bygger på och har påverkal och påverkats av ett regelsystem i bokförings- och aktiebolagslag m. m. som också utvecklats under lång tid. Kunskapen om förelagsbeskattningen är därför god både hos företagen och skattemyndigheterna. 1 stort sett fungerar systemet friktionsfritt - i vart fall gäller detta de siörre företag som vinstdelningsförslaget är inriktat mol. En betydelsefull omständighet härvidlag är säkerligen de generösa reserveringsregler som företagsbeskattningssyslemet inbegriper - och som bidrar till att göra systemet så komplicerat. Många skatteprocesser rörande mera dubiösa eller rent av felaktiga reserveringar har säkerligen undvikits härigenom, även om tillämpningen varit oenhetlig. Fr.o, m, 1984 års taxering gäller att taxeringsnämnd i normalfall skall bortse från felaktiga periodiseringar om "rätt" resultat ändå kunnat åstadkommas med t, ex, ökad lagernedskrivning. Det tämligen schablonartade sättet att fastställa rörelseinkomst får därmed lagstöd.

Mot denna utveckling kontrasterar expertgruppens förslag som kräver en exakt inkomstbestämning. Detta kommer alt göra granskningen tyngre och processföringen svårare. Eftersom del handlar om övervinsldelning blir - anförs det i kommittédirektiven - systemet mycket känsligt även för mindre vinslöverflyttningar lill utländska koncernföretag. Detta gäller säkerligen också för vinslöverföringar mellan beskattningsår - allra helst som systemet inte tillåter föriustutjämning.

Prop. 1983/84:50 83

Även om vinstberäkningen enligt den föreslagna lagen är tekniskt betydligt enklare än kommunalskattelagens behöver därför inle tillämpningen bli enklare. Härtill kommer att systemen används parallellt och integrerade i varandra. Även den enkla vinstberäkningen för vinstdelningen skapar då tekniska komplikationer, felkällor och merarbete.

Förslaget innebär ett djupt och omfattande ingrepp i det gällande systemet, varför det är ytterst svårt att bilda sig en uppfattning om förslagets alla konsekvenser och vilka anpassningsåtgärder det kan framkalla. Med hänsyn härtill och lill att avgiften har karaktär av skatt - om än specialdes-linerad - genom att den tas ut på ett underlag som liknar underlaget för en vinstskatt samt beräknas i samband med inkomsttaxeringen, ter det sig från skatteadministrativ synpunkt rimligare och avsevärt enklare att höja bolagsskatten med erforderligt belopp. För att i någon mån tillgodose direktivens krav på alt avgiften inte skall verka höjande på lönsamhetskravet för industriella investeringar kunde en inflalionskompensation byggas in i investeringsfondssystemet. Skatte- och avgiftsbelastningen för ett litet företag som finansierar sin industriella expansion genom att utnyttja investeringsfondssystemet kan hållas nere. Vidare skulle också systemets kon-junkturpåverkande effekt i största allmänhet ökas. Jag får erinra om att förelägsskatleberedningen i sitt slutbetänkande Beskattning av företag (SOU 1977:86, s. 401-403) diskuterade möjligheterna att införa en sådan konstruktion. Beredningen avstod dock av principiella och praktiska skäl från att framföra något förslag. De principiella skälen äger inte längre relevans. Jämfört med vinstdelningsgruppens förslag lill inflalionsjuslering ter sig de praktiska problemen helt obetydliga.

Slutligen vill jag erinra om det direktiv (1982: 27) som utgått till samtliga kommittéer och utredare angående kontroll och förenklingsfrågor vid reformer på skatteområdet, enligt vilket det är nödvändigt att bestämmelser och administrativa rutiner inte utvecklas i en från kontrollsynpunkt komplicerande riktning. Jag instämmer till fullo häri. Kraftfulla tag måste med hänsyn till såväl allmänheten och företagen som skatteadministrationen las för atl förenkla och schablonisera beskatiningssystemet. Vinstdelningsgruppens förslag kommer att göra skattesystemet avsevärt mera krångligt och svåröverskådligt och står därmed i direkt motsättning till de ovannämnda direktiven. Lönsamheten av olika former av sofistikerad skatteplanering eller skatteflykt kan befaras öka. Samtidigt utgör - såvitt jag kan se - avgiften ingenting annat än en tilläggsskatt på vinster över "normal" nivå. Som framgår av en till betänkandet fogad expertrapport är normal-vinsien dock knappast ett entydigt begrepp.

Vinstdelningsgruppens förslag ger uttryck för ett precisionskrav vad gäller beräkningen av företagsvinst som synes orealistiskt. Från skatteadministrativ synpunkt är det oacceptabelt att vid sidan av ett fungerande nettovinstbeskattningssystem införa ytterligare elt. Jag avstyrker därför förslaget i den i betänkandet givna utformningen.

SIND anför:

I direktiven till gruppen sägs alt en övervinsldelning bör konstrueras så alt den i så slor utsträckning som möjligt undviker atl verka höjande på lönsamhetskravet för industriella investeringar. Detta är enligt industriverket en nyckelfråga. Del råder ingen tvekan om atl minskade vinslulsikter

Prop. 1983/84:50 84

får en hämmande verkan på företagens investeringar, Etl flertal utredningar inom industriverket och på andra håll visar att det är lönsamheten och marknadsutsikterna som är de avgörande faktorerna bakom en investering i industrin. Även om man försöker undvika sådana effekler genom att undandra en viss normal avkastning från vinstdelning motsvarande en normal vinst torde systemet få en effekt i invesleringshämmande riktning, om än marginell. Stöd för denna uppfattning kan också hämtas i rapporten (Ds Fi 1983: 14) från experten Bengt-Christer Ysander.

I rådande situation för svensk industri, med stora förnyelsebehov i kapitalstrukturen under 80-talet, förefaller således en vinstdelning av aktuellt slag i princip medföra en konkurrenskrafthämmande effekt. SIND förordar därför del nuvarande systemet med proportionell vinslskatl framför den progressiva som den föreslagna vinstdelningsmodellen innebär.

Allmänna pensionsfondens fiärde fondslyrelse anför:

Varje skattesystem påverkar företagens ekonomiska dispositioner. Beskattningen är en så betydelsefull parameter i många beslut att den blir en integrerande del i den ekonomiska planeringsprocessen. Det är alltså inte så alt skatten utgör enbart en restpost (som sedan kan påverkas av vissa bokslutsdispositioner) och att problemet att beräkna och kontrollera skatten är en väsentlig fråga, även om delta medför komplikationer och därmed ökande kostnader. Den viktigaste frågan är vilka effekter det nu aktuella förslaget får på sådana viktiga områden som avkastningskraven för investeringar, omfattningen och inriktningen av dessa, organisations-och ägandefrågor, valet av finansieringsformer etc. Förelagens investeringar baseras på förväntningar om en framtida kostnads- och intäklsut-veckling. Avkastningskraven för investeringar kommer alt påverkas av om företagen förväntar sig att lönekostnadsutvecklingen på sikt faktiskt påverkas av införandet av ett vinsidelningssystem, Fondslyrelsen finner det yiierstvanskligt alt bedöma dessa förhållanden, som inte alls behandlas i utredningen,

I fråga om det lönebaserade fribelopp (motsvarande en "normalvinstnivå") med vilket företagens reala resultat skall minskas vid bestämningen av underlaget för vinstdelningsavgiften påpekar ulredningen all företag som varken är investerings- eller sysselsätlningsintensiva i särskild mån kommer alt drabbas av vinstdelningen. Ulredningen nämner finansiella förelag och fastighetsförvaltande företag som lypföretag av detta slag. Fondstyrelsen vill framhålla att också medelstora och större högteknologiska företag, som kan komma alt spela slor roll för landets framtida industriella struktur, riskerar att hamna i denna kategori.

Statskontoret anför:

Inte heller i det av utredningen angivna syftet - atl dela en real vinst -är modellen konsekvent. Fribeloppen är godtyckligt konstruerade, överavskrivningar tillåts, avsättningar till investeringsfond och koncernbidrag reducerar skatten, beskattningsårels nominella vinst räknas som monetär tillgång, realisationsvinster och statliga bidrag undgår vinstdelning. Detta är exempel på avsteg från syftet att dela den reala vinsten.

Läggs härtill atl denna reala beskattning bara berör en mindre del av bolagsbeskattningen, som i övrigt inte tar hänsyn till om vinsterna är reala eller bara nominella, att de nya beskattningsreglerna medför elt merarbete

Prop. 1983/84:50 85

i företag och myndigheter, alt nya tolkningsproblem vid beskattningen uppstår och att nya skatleflyktsvägar kommer att prövas av företagen är statskontorels slutsats att om nya skatteintäkter från förelagen eftersträvas detta kan åstadkommas på ett enklare vis. Detta kan exempelvis ske genom att bolagsskatten höjs eller genom en höjd arbetsgivaravgift. En höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften med en procentenhet ger lika stora intäkter som vinstdelningsavgiften kan beräknas ge.

Statskontoret vill avslutningsvis lägga några skatterättsliga synpunkter på förslaget. Så som vinstdelningen är konstruerad slår den hårdare mot kapitalintensiva företag än arbetsintensiva, liksom den slår hårdare mot företag med varierande än jämn vinstnivå och mol fristående företag än företag ingående i en koncern. Enskilda firmor och handelsbolag gynnas jämfört med bolag. Detta bereder dels elt rättviseproblem, dels effekler på förelagsstrukturen, som utredningen ej behandlat.

Eftersom beloppet är så litet - 2-3 miljarder kronor - förefaller det omotiverat att införa två helt nya beskattningsprinciper: real och progressiv beskattning av bolagsvinster. Hellre än atl införa ytterligare principer för bolagsbeskattningen borde denna ses över i sin helhet. En rad problem med den nuvarande bolagsskatten finns, bl.a. dess inflationskänslighet, dubbelbeskattning via hushållsskatten, gynnande av institutionella ägare, olikheter beträffande olika kapitalföremål och olika finansieringsformer. Förenklingar bör eftersträvas i stället för alt öka företagsbeskattningens komplexitet.

Sammanfattningsvis anser statskontoret att vinsldelningsförslagets effekter på lönekostnads- och prisnivån, liksom alternativa förslags effekler i dessa avseenden ej utretts, att realbeskattningen är inkonsekvenl och bereder nya skatterättsliga problem och effekter vilka ej utretts samt att om syftet reduceras till att erhålla större skatteintäkter från företagen detta kan åstadkommas på enklare vis.

RRV anför:

Den nuvarande företagsbeskattningens (netlovinstbeskatlningen) regelsystem måste anses vara omfattande och komplext. Hanteringskostnaderna för såväl skattskyldiga som berörda myndigheter är höga, Vinsldelningsmodellen är uppbyggd efter principen om real beskattning och vilar på den nominalistiska företagsbeskattningens regelsystem, Vinsldelningsmodellen i kombination med en bibehållen företagsbeskattning innebär alt vinstdelningsavgift skall utgå vid sidan av den vanliga inkomstskatten. Tillkommande regler för vinstdelning, konsekvensändringar i befintliga författningar samt blandningen av real och nominalislisk beskattning innebär enligt RRVrs mening att det samlade regelsystemet blir än mer komplext. Framtida förenklingar och förändringar i företagsbeskattningens regelsystem innebär dessulom att den grund på vilken vinstdelningsmodellen vilar ändras. Motsvarande förhållande uppstår om realbeskaltningsutredningens förslag till real beskattning genomförs.

Vinstdelningsmodellen bör enligt RRV:s mening vidare ses mot bakgrund av de åtgärder som kan bli aktuella att vidta för finansiering av ett fortsatt genomförande av inkomslskaltereformen inom hushållssektorn. Att införa den föreslagna vinstdelningsmodellen samtidigt med en produktionsfaktorskatt (enligt brultoskattekommitténs förslag) och med en bibehållen företagsbeskattning skulle medföra atl företagssektorn omfattas av

Prop. 1983/84:50 86

tre olika skattesystem (nettovinstbeskalining. vinstdelningsavgift, proms) jämsides med arbetsgivaravgifts- och mervärdeskatlesystemen. Hanteringskostnaderna för och regejkomplexiteten i etl sådant sammanlaget skalle- och avgiftssystem blir enligt RRV:s mening beiydande.

RRV anser sammanfattningsvis atl den föreslagna vinsldelningsmodellen inte kan ses isolerad från övriga skatte- och avgiftssystem. Sett i detta perspektiv blir enligt RRV:s mening vinstdelningsmodellen en faktor som ytterligare ökar komplexiteten i etl redan nu komplext regelsystem. En sådan utveckling bidrar inte till att åstadkomma den förenkling som enligt RRV;s mening bör eftersträvas även inom skatte- och avgiftssystemen för företagssektorn.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Det är en allmän uppfattning atl vårt skattesystem är mycket komplicerat. Under senare år har framförts starka önskemål om förenklingar. Regeringen har 1980 i direktiv till samtliga kommittéer uttalat alt ändringsförslag bör vara så utformade att de kan genomföras inom ramen för oförändrade resurser. Sedan ungefär ett år tillbaka arbetar en särskild kommitté med att utarbeta förslag som skall radikalt förenkla både beskatl-ningsförfarandet och skalteprocessen. Vinstdelningsgruppens förslag går stick i stäv med dessa tankegångar.

I och för sig kan inget invändas mot själva principen alt ge inkomstskatten en utformning så att inflationens inverkan på skatteunderlaget elimineras. Vad som i första hand skulle vara av intresse att motverka med en infiationskorrigering av skatteunderlaget är emellertid den betydande förmögenhetsomfördelning mellan låntagare och långivare som nuvarande skattesystem automatiskt ger upphov till. Sätts åtgärder in enbart inom företagssektorn ställer det sig emellertid helt annorlunda. För förelagens del skulle visserligen - allt annal lika - möjlighelerna att behålla produk-tionskapacileterna öka. Nu har emellertid detta inle setts som något större problem eftersom reserveringsreglerna är så gynnsamma all de, åtminstone till viss del. kan sägas beakta inflationens verkningar. Inte minsl gäller detta i ell internationellt perspektiv. Något uttalat önskemål om att i särskild ordning få korrigera beskattningsunderlaget för inflationen har därför knappast funnits ens från företagarhåll. Anledningen är kanhända atl man är medveten om den komplexitet i regelsystemet det skulle medföra, något som för övrigt framkommit vid de diskussioner som pågått och fortfarande pågår beträffande möjligheterna all i civillagsiiflningen införa regler som leder fram till ett inflationskorrigeral årsbokslut.

Mol bakgrund av dessa förhållanden - förenklingsslrävanden saml elt befintligt företagsbeskattningssystem där inflationskompensation redan finns inbyggd — vore det olyckligt om det fördes in ytterligare ett regelsystem bara för atl ta ut den extraskatt som vinstdelningsavgiflen utgör. Årsresultatet skulle då behöva beräknas på tre olika sätt - ett enligt civilrättslig lagstiftning och två enligt olika skattelagar. Det säger sig självt att en sådan utveckling inte är särskill eftersträvansvärd.

Att det nu föreliggande förslaget inte är någon tilltalande lösning kan ses även från en annan utgångspunkt. Här har under lång lid byggts upp elt företagsbeskattningssystem, som trots sina många regler, fungerar tämligen väl. Vid sidan härav skulle dä införas elt system som "sopar bort" de från tillväxlsynpunkt viktigaste reglerna samtidigt som de ersätts med en helt annan konstruktion. Länsstyrelsen är väl medveten om att vinstdel-

Prop. 1983/84:50 87

ningsgruppens uppgift varil att finna en mera renodlad vinst att lägga lill grund för avgiftsuttag än vad nuvarande företagsbeskattningssyslem ger. Samtidigt ifrågasätter länsstyrelsen om exaktheten och rättvisan företagen emellan blir så mycket större.

En annan sorts kritik som kan riktas mol förslaget är att det medför etl "stelbent" system. Vinsldelningsavgiftens karaktär av definitiv kostnad, avsaknaden av reserveringsulrymme samt inverkan av det aktuella årets skattebelastning på avgiftsunderlaget medför all korrigeringar av felaktigheter leder till en mängd följdändringar. Fördelen med nuvarande syslem är alt åtgärder av det slaget många gånger kan företas utan att beskattningsunderlaget ändras, en möjlighet som genom nytillkomna regler ökar vid 1984 års taxering.

Med hänsyn till det syfte uttaget av vinstdelningsavgift har borde det också rimligen vara ett önskemål att olika intressenter i företaget på ett någorlunda enkelt sätt skall kunna konstatera vad uttaget kan länkas bli eller hur det beräknats. Inte minsl torde de anställda ha ell sådant intresse. I stället för att krångla till beräkningarna bör även av det skälet enkelhet eftersträvas. Länsstyrelsen vill här erinra om det s. k. PLAN-projektels förslag om förtryckta räkenskapsuldrag för att kunna förbättra skattekontrollen. Större enhetlighet i den redovisning som lämnas av förelagen är alltså vad som behövs.

Inflationsavdraget utgör ett definitivt kostnadsavdrag. Det är därför viktigt att det blir en ordentlig kontroll av underlaget. Men från skattemyndigheternas sida måste man fråga sig om det över huvud taget "lönar sig" alt använda resurser för denna sorts kontroll. I såväl taxerings- som revisionsarbetet måste ställas vissa krav på effektivitet både avseende intäktskontroll och kontroll av avdrag. Ett av effektivitetsmåtten är givetvis de skattemedel som kan förväntas inflyta till statskassan som en följd av kontrollen. Detta påverkas av den skattskyldiges marginalskatt, som vanligen är 60-80%. Även aktiebolagen kan inrymmas i detta skikt.

En kontroll av underlaget för inflationsavdraget liksom det i samband med skattereformen införda underlaget för tilläggsbelopp innebär att marginalskatter på 5-15% är aktuella. Skatten på tilläggsbeloppet utgör 5-15% ovanför den s.k. brytpunkten och inflationsavdraget kan även det, med hänsyn till den förväntade penningvärdeutvecklingen, antas ha ett "värde" som ligger ungefär inom samma latitud. Ett för högt underlag på l.ex. lOOOOO kr. vid 8% inflation medför ett oberättigat inflationsavdrag på 8000 kr. och en skattevinsl med 5000-6000 kr.

Med den kännedom som finns om oredovisade inkomster och andra oegenlligheter - den dolda sektorn har beräknats medföra ett årligt bortfall av skatteunderlag med 20-30 miljarder kr. - och som från marginalskattesynpunkt är betydligt intressantare skulle en strikt effektivitetstill-lämpning antagligen medföra att inflationsavdraget blir obetydligt kontrollerat. Ändå skulle man förmodligen, inte minst inledningsvis, vara tvingad att utöva en viss kontroll, något som då kan sägas gå ul över betydligt angelägnare uppgifter.

Från denna mera renodlade kontrollsynpunkt kommer således inflationskorrigeringen att medföra en klar försämring. Skattekontrollen blir totalt sett mindre effektiv. Till detta kommer den ökade komplexitet i själva regelsystemet som denna ytterligare dimension innebär.

Sammanfattningsvis är länsstyrelsen av den uppfattningen att förslaget medför onödigt mycket krångel för att "träffa" den s.k. övervinsten och

Prop. 1983/84:50 88

därmed kunna ta ut den extra skallen. Länsstyrelsen avstyrker därför att ytterligare etl företagsbeskattningssystem införs. Om beslul fattas om vinsldelning föreslår länsstyrelsen i stället att de regler som gäller innevarande år för uttag av vinstskatt behålls. Företag som lämnat utdelning kan sägas ha goda vinster, i vart fall över en längre tidsperiod. Med utdelningen som underiag bör rimligen också avgiftssuttaget alt tillföras fonderna bli jämnare. Ett annat alternativ, som länsstyrelsen vill peka på, är att helt enkelt höja bolagsskatten. Det bör ge i slorl sett samma resultat som atl först justera upp underlaget och sedan ta ut en särskild skatt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Utredningens målsättning att genom inflationskorrigering åstadkomma ett rättvisande vinstbegrepp, har resulterat i ett komplicerat regelverk, som trots sina detaljbestämmelser inte utesluter möjligheter för företagen atl genom olika åtgärder skapa fördelar ur vinstdelningssynpunkt. Härmed åsyftas åtgärder, som är fullt lagliga i inkomstskattehänseende.

SACO/SR anför:

Organisationen beklagar att utredningen inte har analyserat vinstdelningsförslagets effekter för näringslivel i allmänhet och för investeringsuivecklingen i synnerhet. Inte heller har utredningen analyserat de nya incitament och möjligheter till för samhället och företagen suboptimal skatteplanering som kan uppstå om vinstdelningen genomförs. Avsaknaden av konsekvensanalys begränsar ytteriigare möjligheterna att bedöma modellen som sådan.

Det är svårt att frigöra sig från misstanken att den snäva tidsramen är etl svepskäl till att slippa genomföra en sakligt och ekonomiskt motiverad kartläggning av förslagets effekter.

Sammanfattningsvis avvisar SACO/SR den föreslagna vinstdelningsmodellen både som finansieringskälla till lönlagarfonder och som nytt permanent inslag i lönebildningen. Om obligatorisk vinstdelning trots detta kommer att införas anser SACO/SR atl förslagel bör revideras på avgörande punkter.

Finansbolagens förening anför:

Såsom förslaget är utformat har avgiften tekniskt setl karaktären av en skatt som leder till en skärpning av bolagsskatten. I följd av att ett realt vinstbegrepp ligger till grund för vinstdelningsavgiften innebär denna att en i praktiken progressiv bolagsskatt delvis återinföres. Den progressiva aktiebolagsskatten avskaffades av en enig riksdag år 1938 och tanken på införandet av en sådan skatt avvisades senast av en enig företagsskatteberedning i slutet av 1970-talel.

Vare sig erfarenheterna av den progressiva aktiebolagsbekattningen eller expertrapporten "Proportionell eller progressiv vinstbeskatlning" behandlas av gruppen. Föreningen finner detta vara en brist i utredningen.

Gruppen anser att en fundamental fråga är vad som skall räknas som övervinst. Det är i princip denna vinsl, som skall bli föremål för vinstdelningsavgift.

Prop. 1983/84:50 89

Expertrapporten "Begreppet normal vinst" pekar på några grundläggande teoretiska begrepp och samband, vilka är avsedda att ge vägledning • vid en praktisk utformning av system för övervinstdelning. Gruppen vare sig behandlar eller beaktar expertgruppens resultat.

Ett införande av en real vinstbeskatlning medför att företagsbeskattningen kommer att innehålla såväl nominella som reala principer, vilket kommer att medföra en ökad skatteplanering.

Vinstdelningsgruppen föreslår en avgift på 20% av avgiftsunderiagel.

Föreningen saknar utredningens underlag för att kunna bedöma huruvida avgiften bör bestämmas till denna storiek. Emellertid kan konstateras alt en sådan avgift skulle innebära en betydande skärpning av företagsbeskattningen!

FAR anför:

Ulredningen har genomförts under en ofattbart kort tid med hänsyn till att ämnet är komplext och mångfacetterat och att ett helt nytt system föreslås. Förslaget berör hela det svenska näringslivet. Av omständigheterna har förslaget kommit att präglas av en pragmatisk syn på uppgiften. Utredningen har måst tillgripa vissa schablonlösningar och synes på flera punkter överförenkla och nedtona svårigheter och negativa effekter. Motiveringarna är genomgående knapphändiga och analyserna är på flera områden i del närmaste obefintliga. Utredningen synes även ha varit låst av de detaljerade direktiven, vilket fått till följd att en mer allsidig belysning av ämnet ej genomförts.

Som nämnts har modellen utformats så alt den kan likställas med en progressiv vinstskatt. Utredningen har noterat att progressivitelen skapar särskilda problem, men har ändock inte närmare analyserat frågan. På uppdrag av utredningsgruppen har docent Bengt Christer Ysander undersökt huruvida en progressiv vinstskattning är att föredra framför en proportionell. Yttrandet synes inte ha behandlats av utredningen. Frågan har även prövats av flera skatteutredningar och har i.samtliga fall avvisats. Eftersom uttaget blir en kostnad i företaget finns det skäl att anta att den kommer att få negativa effekler på investeringar, effektivitet och sysselsättning i industrin. Detbör även särskilt observeras atl avgiften i första hand kommer att drabba de lyckosamma företagen med utvecklingsmöjligheter och låg kapitalbindning. I högteknologiska och utvecklingsföretag krävs goda vinster för att kunna finansiera den expansion som kan bli möjlig om man lyckas. Denna typ av företag har istället behov av att fä uppskjuta beskattning genom ex.vis avsättning till fonder för marknadsinvesteringar och utvecklingsinsatser och andra åtgärder för att förstärka soliditeten i ett expansionsskede. Meloder för skatteberäkningar och redovisningskonventioner bör inle tillåtas få styrningseffekter som verkar hindrande på drivkraften bakom företagens utveckling.

Svenskt näringsliv är i hög grad internationellt. En progressiv vinstskatt kan antagas försvåra kommunikation, kapitialanskaffning öch nyetablering.

I ett realvinstskatlesystem blir beräkningsproblemen sannolikt stora. FAR ifrågasätter därför om inte den negativa effekten av ett nominellt syslem lättare och säkrare skulle kunna begränsas genom speciella avdrag

Prop. 1983/84:50 90

och uppskjutning av beskattningen i huvudsak inom ramen för nuvarande system med särskilda ned- och avskrivningsmöjligheter.

Redan införandel av ell realbeskatlningssystem är i och för sig en sä genomgripande förändring av skattesystemet, att detta först borde fullständigt utredas innan man överväger att införa en övervinslbeskattning baserad på reala termer.

Utredningen har som nämnts ej behandlat det i direktiven angivna villkoret, att i så stor utsträckning som möjligt undvika att effekten resulterar i en höjning av lönsamhetskravet på investeringar. FAR finner att det framlagda förslaget genom sin komplexitet skapar osäkerhet i kalkylsituationen och att det i flertalet fall kan antagas komma att verka höjande på avkastningskravet.

Företagen kommer också atl få avsätta ytterligare resurser för skatteplanering.

Nuvarande skattesystem medger som bekant vissa konsolideringsmöjligheter genom lagernedskrivningar, accelererade avskrivningar på anläggningar etc. Dessa möjligheter har fått för industrins utveckling mycket gynnsamma effekler, och borde bibehållas även i ett nytt system.

En vinstdelning i någon mening förutsätter att begreppet normal vinsl kan definieras. Utredningens förslag innehåller dock ingen definition, men avvisar den naturliga utgångspunkten att utgå från avkastning på eget kapital med att det medför praktiska svårigheter. Istället väljs etl på andra grunder definierat s.k. fribelopp, vilket då skulle fylla samma funktion som normal vinst. Professor Sven-Erik Johansson har på utredningens uppdrag avgivit ell särskill utlåtande om begreppet normal vinsl. Någon diskussion av Johanssons tankegångar redovisas ej i förslaget. Johansson har framhållit att den traditionella redovisningen innehåller ofullkomligheter liksom att kunskapen om aktiemarknadens reala avkastningskrav är begränsad i synnerhet för individuella företags aktier. Johansson finner ingen bättre definition av normal vinsl än det pris förelaget måste betala för alt trygga försörjningen av riskkapitalet. Johansson finner vidare att vinst och räntabilitetskrav då helst bör mätas i reala termer enligt någon form av inflalionsredovisning. Johansson illustrerar också hur "normal vinst" kan härledas från den räntabilitet på det egna kapitalel som motsvarar aktiemarknadens avkastningskrav.

Utredningen har också (s. 40) konstaterat alt det vore naturligt atl definiera fribeloppel (normalvinslen) utifrån räntabilitelskrav på eget kapital. Med hänvisning till svårigheterna atl beräkna den reala förmögenhetsökningen mellan två bokslutstillfällen finner utredningen dock att övervägande skäl talar emot att bestämma fribeloppet som en andel av företagets egna kapital. Utredningen finner istället att en "lämplig avvägning" nås genom att fribeloppet besiäms som 6% av lönesumman. Detta motiveras bl. a. med alt lönesumman i industrisektorn motsvarar redovisat eget kapital.

FAR finner all utredningen således i realiteten kommit fram till att den valda modellen möter så allvarliga praktiska hinder att den inle kan införas i ett lagstadga! system. Utredningen har konstaterat att real vinst bör beräknas som förändring i den reala förmögenheten men att della är svårt atl göra. Modellen begränsas därför till partiella omräkningar av den nominella vinslen. Dessutom finner utredningen att den mest naturiiga definitionen av normalvinst av praktiska skäl inte kan användas därför att man vall att utgå från reala termer. Vid motiveringen av den valda definitionen av fribeloppet görs däremot omotiverat jämförelser mellan det reala resultatet och det nominella redovisade egna kapilalet.

Prop. 1983/84:50 91

FAR finner att utredningens förslag av angivna skäl inte kan göra anspråk på att vara en modell för beräkning av övervinster.

En grundläggande fråga som inte berörts av ulredningen är att normalvinst definierad utifrån elt finansiellt synsätt måste vara individuell för varje företag, varför varje form av generellt definierat mått inte kan bli helt neutralt mellan företag och företagsformer.

Eftersom utredningen som nämnts på etl tidigt stadium konstaterar att real förmögenhel inte praktiskt sett kan beräknas med rimlig säkerhet och arbetsinsats hade utredningen bort överväga att definiera övervinsten utifrån nominella mått. Därigenom skulle även en bättre överensstämmelse med företagens tillämpade mått uppnås. Vid en modell baserad på nominella mått finns det skäl atl ytteriigare överväga behovet av utrymme för konsolidering så att skattebetalningarna inle inkräktar på förelagens kapacitet eller hindrar en önskvärd expansion. Samma grundinställning präglar de skärpta restriktionerna för utdelning i 1975 års aktiebolagslag 12 kap. 2§. Som exempel på ålgärder som redan nu borde kunna vidtagas i detta syfte vill FAR peka på att mol denna bakgrund avskrivningarna på själva industribyggnaderna är omotiverat begränsade (3-5%). Inventarierna kan som bekant avskrivas med 30%. Ofta är anläggningen ju en företagsekonomisk enhet, exempelvis i processindustrin.

FAR anser vidare alt förslaget kommer atl få ogynnsamma styrningseffekter på koncernstruktur, organisation, handlande och redovisning. Utöver vad som anförts ovan vill vi bl.a. peka på att den progressiva vinslskallen kopplad med nuvarande inkomslskatteregler kan komma att styra verksamhet och resultat till utlandet och anknytningen av fribeloppet enbart lill lönesumman kommer att verka hindrande för naturlig samverkan i exempel serviceföretag och hindrar naturlig specialisering och in-hyrning av tjänster. Som nämnts kommer avgifter att främst drabba kapitalinlensiva företag med låg lönesumma och lyckosamma utvecklingsföretag. Förslaget missgynnar exempelvis företag som lägger ul tillverkningen på legobasis eller lill ett delägt företag i jämförelse med all driva tillverkningen i egen regi. Avgiften kan sänkas exempelvis genom sammanslagning med låglönsamma och löneinlensiva förelag. Förslaget skulle också komma att styra tillämpade redovisningsprinciper, exempelvis aktivering av utgifter.

Förslagel komplicerar det rådande redan komplicerade skattesystemet och det är som nämnts inle neutralt mellan företag med olika organisation och struktur och mellan företag som drivs i olika företagsformer. Effekterna blir olika för olika branscher, och företag med varierande soliditet och kapitalbindning i anläggningar. De förelagsekonomiska konsekvenserna härav har inte belysts av utredningen.

Hyresgästernas riksförbund anför:

Den väsentliga frågan ur hyresgästernas synpunkt är huruvida förslaget kommer att få någon inverkan på hyresnivån. Gruppen har föreslagit att vinstdelnirigsavgift ej skall eriäggas av bostadsföretag som avses i 24 § 3 mom. kommunalskattelagen. Därmed kommer de allmännyttiga bostadsföretagen, som är hyresledande, inte att omfattas av vinstdelningen. Hyresgästernas Riksförbund kan därför konstatera att förslaget inle kommer att få någon inverkan på hyresnivån.

Prop. 1983/84:50 92

KF anför:

Vinstdelningsgruppen synes i sina resonemang ha varit bunden till de gällande reglerna för att beräkna inkomstskatten för aktiebolag och jämförbara juridiska personer. Detta förhållande har medfört att förslaget i realiteten endasl innebär en höjning av inkomstskatten för juridiska personer samt att denna höjning sker med tillämpning av nya och än mer komplicerade regler. Motsvarande effekt som förslaget ger torde kunna ha åstadkommils med väsentligt enklare regler. Enligt KF:s mening skulle det ha varil möjligt att lägga fram elt förslag som var enklare och sannolikt mer ändamålsenligt, om vinstdelningsgruppen inte prioriterat en anpassning till det nu gällande administrafiva systemet.

LO anför:

All använda den beskattningsbara inkomsten som utgångspunkt för beräkningarna innebär en mycket gynnsam behandling av förelagen. Företagen har därigenom goda möjligheter till bokslutsdispositioner utöver lagerreservering (som således inte är avdragsgill). Företagen har möjlighet till företagsekonomiskt ej motiverade överavskrivningar på inventarier och maskiner samt avsättningar till investeringsfond. Praktiskt sett torde ingen annan utgångspunkt än den beskattningsbara inkomsten kunna användas för beräkningen av vinstdelningsavgiften. Det skulle föra med sig ett alltför omfattande lagkomplex, med definitioner som inte anslöt sig till någon befintlig lagreglering, om man skulle använda sig av en annan bas för beräkningarna. Det är enligt LO:s mening att beklaga att detta inle är möjligt.

Det är viktigt alt vinstdelningen inte innebär några svårigheter för snabbt växande företag med liten kapitalbas. Systemet bör också undanta småföretag från vinstdelningen.

Vinstdelningsgruppen har, för det första, löst della genom att föreslå ett väl tilltaget fribelopp om 500000 kronor som undantas från vinstdelning. Därigenom berörs ytterst få företag med färre än 20 anställda. Även av övriga företag kommer en minoritet att behöva betala vinstdelningsavgift, med utgångspunkt i den vinstnivå som rådde 1980. Del nominella fribeloppel gör det dessutom administrativt betydligt enklare att hantera vinstdelningen eftersom det blir ett väsentligt färre antal företag som blir aktuella för vinstdelning. Det innebär också en väsentlig förenkling för förelagen som i normalfallet inte behöver göra någon omfattande beräkning av underlaget för vinstdelning. Sakligt setl innebär det nominella fribeloppet inte något stort bortfall av vinstdelningsavgifler.

LO anser det värdefullt att ett sådant nominellt fribelopp finns med i vinstdelningsmodellen. De 500000 kronor som gruppen föreslagit är en rimlig nivå på fribeloppet.

För det andra har gruppen föreslagit att årets nominella vinst får infla-tionsuppräknas, vilket framför allt innebär fördelar för expanderande företag med god lönsamhet.

För det tredje innebär möjligheten för förelagen all undanta avsättningarna till investeringsfonder o.d. möjligheter för expanderande företag att undandra vinster från vinstdelningsavgift.

Totalt sett är detta väl grundade avdragsmöjligheter som är särskilt

Prop. 1983/84:50 93

anpassade till småföretag och expanderande företag. Det är rimligt atl modellen för vinstdelning innehåller sådana avdragsmöjligheter. LO vill därför tillstyrka dessa möjligheter till avdrag innan vinstdelningsunderlaget fastslälls.

Vinsldelningsgruppen föreslår att vinstdelningsavgiflen bestäms till 20% av det underlag som räknats fram genom inflationsuppräkning, fribelopp etc. Det utgör ingalunda en för stor del av den reala vinsten över fribeloppet. Vinstdelningsavgiften är förmånligt behandlad genom att den är avdragsgill vid nästa års inkomsttaxering.

LO accepterar det föreslagna lönebaserade fribeloppet och den föreslagna vinstdelningsavgiften. Del finns emellertid anledning att utvärdera modellens effektivitet efter en lid. Det kan vid detta lillfälle utvärderas om modellen är tillräckligl effektiv. Utvärderingen motiveras av att det är svårt att bedöma hur stor vinstdelningen kommer att bli på grund av de många möjligheter till avdrag som finns i modellen.

Det förslag som presenteras från vinstdelningsgruppen motsvarar i allt väsentligt de krav som kan ställas på en fungerande modell för vinstdelning. Den måste dock betraktas som generös för företagen. LO vill därför att en utvärdering av modellens effektivitet görs efler en tid.

Beklädnadsarbetarnas förbund anför:

Vinstdelningsavgiften föreslås bli bestämd till 20% av det underiag som räknats fram genom inflationsjusteringen, fribelopp etc. Det ulgör ingalunda en för stor del av den reala vinsten över fribeloppet. Vinstdelningsavgiflen är dessutom förmånligt behandlad genom att den är avdragsgill vid nästa års inkomsttaxering.

Trots den generösa behandlingen av företagen kan Beklädnadsarbetarnas förbund godta den föreskrivna vinstdelningsavgiflen och de föreslagna fribeloppen. Enligt vår uppfattning finns det dock anledning att utvärdera modellen efler en tid. Då det bl.a. är svårt alt uppskatta hur en från företagets sida ändrad bokslutspolitik kan komma att påverka storleken av vinsldelningsavgifterna bör modellens effektivitet bli föremål för utvärdering.

Beklädnadsarbetarnas förbund anser att vinstdelningsgruppens förslag i slort är väl avvägt när det gäller olika intressenters krav på etl vinstdelningssystem och kan med hänvisning till ovanstående tillstyrka förslaget.

Handelsanställdas förbund anser att förslaget har gått företagsamheten tillmötes i olika avseenden. Förbundet anför:

Inom förbundets verksamhetsområde får den presenterade konstruktionen en begränsad räckvidd. Vi finner ingen anledning alt i nuvarande situation och inom ramen för förslaget yrka på ändringar ifrån dylika utgångspunkter. Vi är dock medvetna om all företagsinspirerade vinstdelningssystem diskuteras även inom handeln. Företagens intresse för sådana syslem ser vi som ett tecken på atl förutsättningar för obligatorisk vinstdelning kan finnas i större omfattning även inom handeln. Regeringen bör följa utvecklingen härvidlag och anpassa det obligatoriska vinstdelningsförslaget till sådana ändrade förutsättningar.

Prop. 1983/84:50 94

Statsanställdas förbund anför:

Den föreslagna modellen anser förbundet från sina utgångspunkter vara väl genomarbetad och förbundet anser samtidigt att den inte medför några negativa konsekvenser för företagen. De fribelopp som diskuteras och den vinstdelningsavgift som föreslås bedömer förbundet som lämpliga i ingångsskedet. Förbundet kan också ansluta sig lill de förslag som har presenterats innebärande alt en utvärdering av systemets effektivitet och ekonomiska betydelse kommer till stånd en tid efter det atl systemet varit i funktion.

Svenska byggnadsarbetareförbundet ställer sig bakom det i betänkandet presenterade förslaget. Enligt förbundet är del sannolikt att det i framtiden kan bli önskvärt att förbättra systemets effektivitet i vissa avseenden.

Svenska fabriksarbetareförbundet anför:

Vinstdelningsgruppen har i bilaga till sitt betänkande gjort schablonberäkningar av vinstdelningen i moderbolagen i åtta stora koncerner.

Av dessa beräkningar framgår att löntagarnas vinstandel i samtliga fall blir blygsam - som högst 9% av resullal före bokslutsdispositioner. I fyra av fallen varierar på motsvarande sätt vinstandelen mellan O och 3%.

Schablonmässiga beräkningar av moderbolag i koncerner som på molsvarande sätt har gjorts av Svenska Fabriksarbetareförbundet uppvisar en likartad bild. Beräkningarna är gjorda på bokslut där inga särskilda dispositioner gjorts av företagen för att minska avgiftsunderiagel.

Svenska Fabriksarbetareförbundet finner, mot denna bakgrund, att det finns risk för atl vinstandelen i många företag blir utan betydelse. Vi förutsätter därför att vinstdelningsmodellen, i samband med utvärdering, modifieras så all mer substantiella vinstandelar kan las ut.

Som framgått ovan är Svenska Fabriksarbetareförbundel positivt till fribelopp för konsolidering av småförelag. Likaså anser förbundet atl personalintensiva förelag skall stödjas, såsom utredarna föreslagit. Vi menar dock, i motsats lill vinstdelningsgruppen, att börsföretagens utdel-ningspolilik och hänsyn till administrativa bördor för myndigheterna inle skall vara avgörande för hur många förelag systemet skall omfatta.

Svenska kommunalarbetareförbundet har inget att erinra mot förslaget. Förbundet anser det dock nödvändigt alt utvärdera modellen efter en tid.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet anför:

Oavsett vilket resultatbegrepp man använder måste det också förutsättas atl den stora kreativitet som företagen visat i skatteplaneringssammanhang uppstår även här. Man måste emellertid räkna med att detta fenomen kan komma att innebära alt systemet med vinstdelning blir väsentligt fördelaktigare för företagen än vad vinstdelningsgruppens beräkningar visar. I så fall undergrävs på sikt vinstdelningens syften.

Prop. 1983/84:50 95

Vinstdelningsgruppen föreslår att vinstdelningsavgiften bestäms till 20% av reala vinslen efter avdrag för fribelopp. Denna vinstdelningsavgift är i sig också avdragsgill vid nästa års inkomsttaxering, den verkliga kostnaden för företagen blir därigenorii väsentligt lägre eller knappa 10% av den framräknade övervinslen. Svenska Livsmedelsarbetareförbundet har inget att invända mot förslaget i denna del. Skulle emellertid den totala effekten av de olika stegens förmånliga beräkningssätt innebära atl vinstdelningsavgiften blir så låg att den bör höjas är det enligl Livs mening att föredra att höja vinstdelningsavgiftens procentuella nivå framför att sänka fribeloppet eller frångå principerna bakom beräkningen av nominellt och realt resultat.

Vinstdelningsgruppens förslag är sammantaget positivt ur flera aspekter, små företag undantas i stort sett från vinsldelning, produktiva investeringar gynnas i jämförelse med improduktiva placeringar, sysselsättningsintensiv verksamhel får en förmånlig behandling. Detta innebär emellertid att stora producerande företag även vid beloppsmässigt mycket stora nominella vinster kommer att eriägga mycket begränsade vinstdelningsavgifter, vilket kan visa sig vara en nackdel ur stabiliseringssynpunkl. Detta kan också innebära problem ur facklig synvinkel då stora medlemsgrupper är anställda i dessa företag.

Livsmedelsindustrin kännetecknas av små företag och höga löneandelar varför endast företag med verkliga övervinster kommer att beröras. Detta är enligt Svenska Livsmedelsarbelareförbundel en riktig utformning av modellen för vinstdelning.

Svenska metallindustriarbelareförbundet anser del nödvändigt alt noga följa utvecklingen inom internationellt verksamma företag.

Svenska pappersindustriarbetareförbundet anför:

Med tanke på de kraftigt ökade vinster devalveringen inneburit är det nödvändigt att ett definitivt förslag till vinsldelning kan antas av riksdagen i höst. Förbundet ser därför mycket positivt på att vinsldelningsgruppen så snabbt kunnat ta fram ett hållbart förslag till en permanent vinstdelning.

Förslagel innebär att praktiskt taget inga mindre företag kommer alt beröras av vinstdelningen. Förbundet är positivt till detta.

Svenska skogsarbelareförbundel anför:

Del förslag som presenteras från vinsldelningsgruppen motsvarar i allt väsentligt de krav som kan ställas på en fungerande modell för vinstdelning. Vi anser dock att förslaget om att avgiften ska vara avdragsgill tar ned den reella vinstdelningen till en nivå som blir alltför låg. I hittills förda diskussioner har vi förutsatt att vinsldelningen ska ligga på en real nivå av 20%.

Svenska transportarbetareförbundet anför:

Förslaget torde beröra cirka 5 000 förelag i landet. Genom atl medge ett särskilt avdrag på 500000 kr. alternativt 6% av lönesumman faller nämligen de flesta små företagen utanför systemet. Förslaget kommer därför

Prop. 1983/84:50 96

inte att komplicera redovisningen för småföretagare vilka bl.a. är talrikt förekommande inom vårt förbunds avtalsområden.

Det framräknade avgiftsunderlaget är enligt förbundet generöst beräknat gentemot ägarna. Framförallt gäller detta genlemol företag som avsatt medel för investeringar. Vinstdelningsavgiften är lågt satt till 20%.

Förbundet vill dock framföra kritik mot att modellen förutsätter att vinstdelningsavgiften är avdragsgill vid nästa års inkomsttaxering. Därmed kommer densamma att minska bolagens skatt påföljande år. Detta måste rimligtvis medföra ett lägre skatteunderiag för kommuner, landsting och stat. Förbundet finner det inle motiverat att underiätta den nuvarande skattenivån för företagen. Rimligtvis måste de uteblivna skatteinkomsterna för samhället ersättas på annal vis. En skattereduktion för förelagen torde innebära ökade skatter för löntagarna. Därför kan anföras alt vinstdelningsavgiften i realiteten inte är så stor som 20% utan endast drygt hälften av uttagningsprocenten. Förbundet finner detta omotiverat och föreslår att denna avdragsmöjlighet mot bolagsskatten borttages eller att vinstdelningsprocenten justeras på sådant vis att den reellt uppgår till 20%.

Elt förslag om vinstdelning innebär nödvändigtvis all företagen kommer att disponera sina bokslut på elt nytt sätt. Det är först efter en tid som man kan få en bild av modellens praktiska konsekvenser. Med hänsyn till förslagets försiktiga utformning torde det dock inte vara någon fara att praktiskt pröva detsamma och efter en lid låta analysera dess konsekvenser.

Svenska träindustriarbetareförbundel anser atl modellen i flera avseenden - bl. a. vad gäller avdragsrällen för avgiften vid inkomsttaxeringen -är relativt förmånlig för företagen. Enligt förbundet bör framför alll det nominella fribeloppet få betydelse inom förbundets branscher eftersom företagen i allmänhet är förhållandevis små. Förbundet anser vidare att det finns skäl att utvärdera modellens effektivitet efler en tid.

Landstingsförbundet (majoriteten) anför:

Enligt direktiven lill expertgruppen gör ett system för vinstdelning det möjligt för löntagarna och deras organisationer att godta en återhållsam löneutveckling. Vinsldelningen kan därmed bidra till atl de centrala löneavtalen kan hållas pa en måttlig nivå. Vidare minskar risken för kraftig löneglidning i de mest vinstgivande företagen. Genom vinstdelningen skapas enligt direktiven på detta sätt förutsättningar för ökad sysselsättning och tillväxt inom den svenska industrin. Om dessa förväntningar infrias kommer det enligt styrelsens bedömning att få positiva effekler även för löneutvecklingen inom den kommunala sektorn.

PK-banken anför:

Enligt försläget skulle 6% av lönesumman räknas som s.k. fribelopp, vilkel innebär alt del avdrages från vinstdelningsunderlaget. Generellt sett missgynnar en sådan regel bankerna ganska kraftigt beroende på att relationen kapital-personal är annorlunda i bankerna än inom svenskt näringsliv i övrigt (personalandelen betydligt lägre i bankerna).

Prop. 1983/84:50 97

ST anser att modellen är överlägsen andra kända system och tillstyrker förslaget.

Stiftelsen akiiefrämjandet anför:

Vinstdelningsskalten är så konstruerad att den belastar arbetskraftsintensiva företag mindre än l.ex. finans- och fastighetsföretag, men också forskningsintensiva, högteknologiska, handels- och marknadsföringsinrik-tade företag och företag rned långsiktiga och omfattande investeringsprocesser. Detta motsvarar inte den verklighet varunder svenska företag nu och framöver måste utvecklas.

5AF anför:

Den nu aktuella löntagarfondsskatten har helt missvisande rubricerats som "en modell för vinstdelning". Skatteförslaget har hastats fram på några få månader. Konsekvenserna för företagen har inte i något avseende beaktats.

Från företagens horisont innebär den föreslagna skatten en extra pålaga. Den kan därför enbart ha negativa verkningar på företagens verksamhet.

Svenska bankföreningen anför:

Bankföreningen vill framhålla alt den föreslagna skatten — och särskilt den för bl.a. bankerna diskriminerande konstruktionen - skulle medföra en ytterligare försämring av bankernas soliditet, dvs. eget kapital i förhållande till skulder eller balansomslutning.

Bankernas soliditet har kontinuerligt sjunkit under senare år. De väsentligaste orsakerna till delta är den höga inflationen och statens stora budgetunderskott. Dessa faktorer har kraftigt expanderat bankernas balansomslutning på flertalet poster utom just eget kapital. För atl hålla soliditeten oförändrad trots inflation och budgetunderskott krävs atl del egna kapitalet ökar i motsvarande grad. Affärsbankerna har sedan 70-lalet gjort betydande avsättningar till eget kapital och värderegleringskonlon och dessutom erhållit närmare 1,5 miljarder kronor i nytl kapital från ägarna men har trots detta inte kunnat motverka en sjunkande soliditet; en sådan utveckling kan, om den fortgår, medföra negativa konsekvenser för främst företagens internationella handel och utlandsfinansiering.

Bankernas soliditet är mycket viktig dels som säkerhet för allmänhetens insättningar, dels i samband med bankernas utlandsrörelse och upplåning utomlands. Under senare år har de svenska affärsbankerna aktivt medverkat i den för Sveriges ekonomi nödvändiga utlandsupplåningen och finansieringen av svensk export. Det är härvid av stor betydelse att de svenska bankerna är välkonsoliderade, eftersom de är utsatta för en ständig granskning av utländska långivare. Ett lands kreditvärdighel påverkas av hur utlandet bedömer dess bankers kreditvärdighet.

Bankföreningen anser sammanfattningsvis atl de av expertgruppen föreslagna tekniska lösningarna, om de oförändrade tillämpades på bankerna, skulle medföra skadliga effekler på kreditväsendet och på svensk ekonomi.

7 Riksdagen 1983/84. I .saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 98

SBEF anför:

Inledningsvis må framhållas atl förslaget om vinsldelning är invecklat och förenat med ett antal komplicerade beräkningar. Såväl företag som beskattningsmyndigheter kommer att få ägna mycket tid åt beräkning av vinstdelningsunderlaget om förslaget genomföres, inte minst på grund av atl systemet inle knyter an till principerna för gällande skalleregler.

Vinstdelningsavgiften skall enligt förslaget utgå med 20% av ett företags reala vinst. De beräkningar som gjorts för ett antal byggföretag tyder på all avgiften kommer att uppgå till stora belopp. För de byggföretag som har fler än 1000 anställda torde avgiften - beräknad på 1982 års resultat -komma att uppgå till ca 250 milj. kr. Anledningen till den höga belastningen står närmast att finna i det monetära tillägget. Byggnads- och anläggningsföretag arbetar traditionellt med en låg egenkapitalandel och hög skuldsättning. Ett byggföretags skuldsida domineras normalt av två poster dels fastighetslån dels fakturering avseende icke avslutade pågående arbeten. Sammantaget uppgår dessa två poster till stora belopp vilkel som nämnts innebär att tillägget blir betydande. Generellt torde man kunna säga att företag med låg soliditet missgynnas av förslaget.

Om förslaget genomförs kommer entreprenadföretagens möjligheter att bygga upp ett större eget kapital att starkt försämras. Detta är allvariigt eftersom etl av målen för många byggföretag är alt förbättra soliditeten. En god soliditet är etl villkor för risklagande inte minsl på utlandsmarknaden. Om entreprenadföretagens soliditet försämras minskar möjligheterna till utlandsuppdrag eftersom förelag med låg soliditet som regel inte ens ges tillfälle att delta i anbudsgivningen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:

Det framlagda förslaget till vinstdelning leder i själva verket till att det skapas två sinsemellan olika bolagsskatter med hell skild skattebas. Detta är principiellt ej acceptabelt. De ekonomiska konsekvenserna härav är otillräckligt utredda, såväl på del företagsekonomiska som på det samhällsekonomiska planet. Vidare har utredningsgruppen ej klart definierat vad som är "normal vinst" och "övervinst". - Redan av dessa skäl avstyrks förslaget i sin helhet.

Svenska handelskammarförbundel anför:

Del remitterade betänkandet "En modell för vinstdelning" är ett beställningsarbete. Argumenteringen är genomgående knapphändig och betänkandet avviker negativt från den vanligtvis höga utredningstekniska standard som betänkanden för remissbehandling brukar hålla. Handelskammarförbundel finner del anmärkningsvärt att ett så ofullständigt betänkande lagts till grund för remissbehandling.

Rubriceringen av betänkandet är helt missvisande. Förslaget innebär en ny form för beskattning av aktiebolagens vinster. Skatten är avsedd att utgå vid sidan av den ordinarie bolagsskatten.

Belänkandet kännetecknas som nämnts genomgående av allvarliga brister. Bl.a. har konsekvenserna för företagen inte alls beaktats. Här skall endasl några exempel anföras.

Prop. 1983/84:50 99

Någon samhällsekonomisk analys av verkningarna av den valda progressivitelen och dubbla bolagsskatter har gruppen inte redovisat. Inle heller har någon avvägning och samordning mellan de båda skatterna utretts eller de förelagsekonomiska konsekvenserna av den nu föreslagna skallen kombinerad med ordinarie bolagsskatt. Det dubbla systemet får effekter som är helt olika för l.ex. kapitalintensiva industriförelag, serviceföretag, banker etc. Ingen redovisning av förväntade verkningar har skett i det remitterade betänkandet.

Enligt förslagel skall statliga och kommunala aktiebolag omfattas av systemet, däremot inte sådan verksamhel som bedrivs direkt av stat eller kommun. Detta innebär bland annal alt de serviceföretag som konkurrerar med den offentliga egen-regi-verksamheten får ett försämrat konkurrensläge. Detta förhållande, som direkt påverkar sysselsättningen inom servicesektorn, diskuteras överhuvudtaget inte i utredningen.

De internationella effekterna av etl dubbelt bolagsskatlesystem har gruppen överhuvudtaget inte berört. Den viktiga frågan om vilka dubbelbeskattningsavtal som omfattar en skatt av den föreslagna typen har ej behandlats. Gruppen har undvikit frågan hur ökad skattebelastning och oklara verkningar av systemet påverkar utländska investeringar i Sverige. För den teknologiska utvecklingen är ju sådana investeringar av avgörande betydelse för vårt land. Enligt Handelskammarförbundets bedömning kommer förslaget om det genomförs få mycket allvarliga sysselsättningseffekter. Svenska och internationella s. k. högleknologiska företag kommer alt undvika Sverige med minskad sysselsättning som direkt följd. Mot lönlagarfondernas skadliga konsekvenser skall ställas de många och mycket förmånliga incentives denna typ av företag erbjuds i andra industriländer.

SIF anför:

SIF anser att utredningsförslaget jämfört med nu kända system för vinstdelning är intressant. Fördelen med real vinstdelning är, till skillnad frän flera andra modeller, bl.a. att vinsterna definieras på ett sådant sätt att produktionskapaciteten inle urholkas vid inflation.

Den nu presenterade modellen från vinstdelningsgruppen är så utformad att den efler vissa modifieringar skulle kunna ingå i avtal mellan löntagare och arbetsgivare på olika nivåer. Modellen bör kunna utgöra ett intressant alternativ för dem som önskar införa vinstdelning.

Svenska kraftverksföreningen anför:

För kraftförelagen skulle ett genomförande av förslaget få konsekvenser som icke har berörts i betänkandet. Ett genomförande av förslaget skulle bl.a. kunna innebära alt det internationellt sett välkända s.k. svenska systemet för produktion och distribution av elkraft med både konkurrens och samarbete mellan statliga, kommunala och privata företag slås sönder. Genom att de statliga och kommunala företagen undantages från vinstdelningen får dessa en avgörande konkurrensfördel jämfört med de privata företagen. För kraftföretagen gäller vidare att dessa i särskild hög grad uppvisar stora svängningar i resultatet som nödvändiggör konsolidering under goda år. Härvidlag åberopas vad som anförts i reservation av herrar

Prop. 1983/84:50 100

Althin och Nilsson. För de ytterst kapitalintensiva kraftföretagen gäller dessutom atl de föreslagna fribeloppen - fasl belopp om 500 kkr. alternativt 6% av lönesumman - är helt orimliga. Det kan i sammanhanget förtjäna nämnas atl den till kapitalet hänförbara vinstförmågan för närvarande mäts med hjälp av garantibeloppet (2 %av taxeringsvärdet) och att delta förfarande innebär en god approximation.

Sveriges advokatsamfund anför:

Utredningen har enligt sina direktiv haft att utarbeta en teknisk modell för delning av företags vinster över en viss nivå. Eftersom behovel av vinstdelning i direktiven anges vara av central betydelse för den ekonomiska politiken, finns ingen anledning att granska det framlagda förslaget från andra utgångspunkter är att det skall ingå som ett led i etl obligatoriskt vinstdelningssyslem. Mot denna bakgrund och med hänsyn till det framlagda förslagels konstruktion kan sarnfundel inte finna annat än atl en vinstdelningsavgift i realiteten för berörda företag kommer att innebära en ny form av beskattning. De tröskeleffekter som uppstår till följd av bestämmelserna om fribelopp gör emellertid att beskattningen inte får den likformighet som eljest eftersträvas i skattesystemet. Risken för snedvriden konkurrens och behovet av kontrollåtgärder från del allmännas sida torde därigenom bli betydande.

För atl bestämma underiagel för vinstdelningsavgiften föreslår utredningen ett realt vinstmått, vilket dock inle är konsekvent genomfört i alla hänseenden. Därmed skulle införas ett för skatteområdet helt nylt vinstbegrepp. Samfundet har i sitt yttrande över realskalteutredningens betänkande tagit avstånd från införandet av realbeskatlning, bl.a. med hänsyn till att ett redan alltför komplext beskattnirigssystem därigenom ytterligare kompliceras. Även vid ett begränsat införande av etl sådant system kvarstår denna kritik. Ell vinstdelningssystem enligl den föreslagna modellan kan dessutom förväntas försvåra den angelägna uppgiften atl reformera företagsbeskattningen i stort.

Två skilda syslem med samtidig tillämpning, etl nominalisliskt och ett realt, kan dessulom förutses leda till en omfattande skatteplanering. Nästa steg i utvecklingen riskerar därför bli en utvidgning av området för tillämpningen av lagen (1980:865) mot skatteflykt.

Sveriges aktiesparares riksförbund anför:

Utredningen borde ha tagit fasta pä dessa tydliga varningar och begärt att först få klarlägga en vinstdelnings skadlighel för ekonomin. Ledamoten Anders Althin och sakkunnige Göran Nilsson har gjort så och i sin reservation hårt kritiserat utredningen.

Men majoriteten i utredningen avstår helt från atl ta ställning till om statlig vinstdelning är skadlig för landets ekonomi eller ej. Den rättfärdigar sig själv genom en inledande brasklapp, där man säger att uppdraget var "rent tekniskt" och att man "inte haft atl ta ställning till om vinstdelningssystem bör införas eller ej".

Det finns ingen lag som tvingar en utredning alt fullfölja ett uppdrag som man misstänker är skadligt för landets ekonomi. Aktiespararna finner det därt'ör betänkligt om viktiga politiska beslut drivs fram i en "brasklappprocess". Istället behövs kurage alt stå för en egen åsikt grundad på sakliga skäl.

Prop. 1983/84:50 101

Sveriges civilingenjörsförbund anför:

Systerhet, som egentligen är ett förslag till progressiv beskattning av företag, lar inte hänsyn till konsolideringsbehov, ej heller till konjunkturmässiga eller andra variationer i avkastningen. Delta kommer atl påverka förelagens handlande så att företagens och koncernernas organisatoriska uppbyggnad blir skattemässigt anpassad och inle affärmässigl. Vidare kommer företagens risktagande att dämpas och därmed även deras innova-tiva verksamheter. Systemet bestraffar högteknologiska och konkurrenskraftiga förelag med ett ökat skattetryck.

Vilka totala effekter som uppstår vid.införandel av det föreslagna vinst-systemet har inte analyserats av ulredningen. Den snäva tidsramen förefaller vara ett ypperligt svepskäl till att slippa genomföra en sakligt och ekonomiskt motiverad kartläggning.

Det torde, trots frånvaron av analys i betänkandet, stå klart alt riskerna för samhällsekonomiskt negativa effekter är stora och att systemet motverkar strävandena att nå en ekonomi i balans.

Sveriges fastighetsägareförbund anför:

Ett system med löntagarfonder kommer för fastighetsförvaltningens del innebära att konkurrensläget successivt kommer att försämras. Detta kommer att leda till successivt högre hyror.

Den allvarligaste konsekvensen av löntagarfonderna är emellertid att incitamentet för långsikliga åtgärder i förvaltningen kommer att försvinna. Ombyggnads- och reparationsverksamhelen kommer att minska med därav följande negativa konsekvenser för såväl sysselsättningen inom byggsektorn som för fastighetsbeståndets skick.

Sveriges finansanalytikers förening anför:

Föreningen vill börja med ett konstaterande. Den belastning av företagens vinster som vinstdelningsgruppen föreslår är en ny företagsskatt. I alla sammanhang där föreningens medlemmar försöker bedöma förelagens vinster är det vinst efter skatt som är av intresse och i dessa kalkyler kommer givetvis en ev vinstdelningsavgift att hanteras på i princip samma sätt som nuvarande skatter. Detsamma torde gälla även i de interna kalkyler som utföres i företagen för atl avgöra lönsamheten av övervägda investeringar. Det kan vara anledning'alt framhålla denna självklarhet eftersom det ibland i debatten framkommer ett önsketänkande att vinstdelningsavgiften inte avräknas i externa och interna lönsamhetsbedömningar.

Föreningen behandlar således vinsldelningsgruppens förslag som ett förslag till en ny form av företagsbeskattning. Del nya förslaget innebär ett försök att utforma skattesystemet så att endast de reala vinsterna beskattas. Föreningen bejakar denna inriktning men vill framhålla att ett system med en real beskattning, en nominell inkomstbeskattning och därutöver lönebaserade avgifter innehåller i vart fall en variant för myckel. Föreningens uppfattning är att en så komplicerad fråga som nytt system för företagsbeskattning inte kan avgöras på basis av en så begränsad utredning som den föreliggande. En jämförelse med del tidigare utredningsarbetet rörande företagsbeskattning är tankeväckande.

Prop. 1983/84:50 102

En avgörande förutsättning för atl finansanalytikern skall kunna lyckas i sin verksamhet är alt han kan göra rikliga prognoser över företagens vinstutveckling. Det som räknas här är vinsten efler skatt. SFF har under hela den tid man varit verksam ägnat sig åt all förbättra företagens information för att därigenom underiätta för analytikerna att göra prognoser. Vi noterar att vinstdelningsgruppen fäster stort avseende vid atl undertaget för vinstdelningsavgifter är mycket enkelt all faslslälla. Del talas om beräkningstider på upp till någon kvart. Detta må vara riktigt. Det bortser dock från att en extern bedömare helt torde sakna möjligheter att bedöma en eventuell vinstdelnings storlek. Ur en allmänekonomisk synvinkel är delta mycket olyckligt. Del innebär att vinstdelningsavgiflen kommer att uppfattas som något som drabbar vissa företag tämligen slumpmässigt.

Föreningen vill också framhålla att om utredningen möjligen menar att den angivna kvarten i beräkningstid är elt mått på det totala räknearbetet som den nya skatten kommer att förorsaka så är man fullständigt orealistisk. Det blir naturligtvis ett avsevärt merarbete inom företagen innan det formella bokslutet. Investeringskalkyler och ekonomiska överväganden kommer att kompliceras högsl avsevärt av de parallella skattesystemen. Och externa bedömare kommer att få ägna långt mer än en kvart åt tämligen osäkra försök att bedöma den nya skatten.

Vinstdelningsavgiflen är inte neutral

Vinstdelningsavgiflen kan ses som en form av en progressiv bolagsskatt. För- och nackdelar med progressiva bolagsskatter hai diskuterats utförligt i den skatieleoretiska litteraturen och också i en bilaga till ulredningen, dock utan att sätta några spår i själva betänkandet.

En effekt är att projekt med hög risk kommer atl påverkas mer än "säkra" projekt. Detta är allvarligt eftersom många andra mekanismer försvårar ett genomförande av denna typ av projekt som ändå i många fall är de som är väsentligast för den framlida industriella basen. Den nya skatten kan emellertid påverka rangordningen mellan olika invesieringsal-lernativ också bortsett från riskproblematiken. Det är en följd av alt den beräkningsmodell som utredningen föreslår gynnar vissa typer av företag och missgynnar andra.

Exempel pä gynnade företag är de som har stora maskininvesleringar saml höga lönekostnader i förhållande till eget kapital. Missgynnade förelag är främst de som har en stor andel fastigheter bland sina tillgångar. I det senare fallet kan man lätt hamna i den paradoxala situationen att ett företag tvingas erlägga vinstdelningsavgift trots all man redovisar förlust.

Ur aktiemarknadssynvinkel är detta olyckligt. Under senare år har kunnat förmärkas en viss tendens lill specialisering l.ex, vad gäller fastighetsförvaltning. Genom att fastigheter har tagils över av specialistföretag har produktiviteten kunnat ökas till gagn för hela näringslivet. Vinstdelningsavgiften kan verka i motsatt riktning. Det blir nu lönsamt att slå ihop förelag i olika branscher där etl överskott i det ena kan kvittas mot ett underskott i ett annal. Man riskerar alltså samgående mellan företag som enbart är skattemässigt betingade.

Lönsamhetskravei höjes

I utredningens direktiv anges all övervinstdelningen ",,, bör vara konstruerad så att den i så stor utsträckning som möjligt undviker alt verka

Prop. 1983/84:50 103

höjande på lönsamhetskravet för industriella investeringar". Föreningen finner det anmärkningsvärt att denna frågeställning över huvud laget inte behandlats av utredningen. Alla investeringsbedömningar innehåller osäkerhetsmoment. Lockelsen är att få en "övernormal" vinst (i bemärkelsen alt företagels förräntningskrav överträffas). Inträffar detta syftar det nya systemet till en exlra beskattning av morolen — övervinsten. Uppenbarligen kommer detta att höja lönsamhetskravet.

Eftersträvas en mer direkt koppling till löntagarnas uppoffringar bör ett skattesystem kunna konstrueras som baseras på den svenska löneutvecklingen i förhållande till utvecklingen inom konkurrentländer l.ex. Västtyskland.

Sveriges föreningsbankers förbund anför:

SFF vill inledningsvis deklarera att SFF bestämt avstyrker en lagstiftning grundad på vinstdelningsgruppens förslag. Ulan att närmare gå in på den politiskt kontroversiella frågan om lämpligheten av en vinstdelning i svenska företag kan SFF konstatera att gruppens förslag i särskilt hög grad drabbar l.ex. banker och försäkringsbolag. SFF ansluter sig lill den reservation som ledamoten Althin gjort med instämmande av sakkunnige Nilsson. Det är även SFF:s uppfattning atl vinsldelningsgruppens förslag inte kan betraktas på annat sätt än som en skärpning och komplicering av gällande bolagsbeskaltning. SFF är särskilt orolig för vilka konsekvenser ett genomförande av förslaget skulle få på nyföretagandel i Sverige.

I reservationen anförs starka skäl för atl förslaget förkastas. SFF ansluter sig till de anförda skälen och vill i likhet med reservanterna avråda från en generell vinstdelning i form av skärpt bolagsskatt som i sin tur avses utgöra grunden för ett kollektivt löntagarfondssystem.

Enligl ulredningen kommer endasl en relativt liten del av aktiebolagen och jämförbara skattesubjekt - kanske 5000 - alt erlägga vinstdelnings-avgifter emedan i princip alla företag, ca 175000, kommer att drabbas av mer komplicerade deklarations- och taxeringsförfaranden. SFF anser att det inte är samhällsekonomiskt försvarligt att införa en lagstiftning som innebär högre administrativa kostnader för samtliga företag trots atl syftet i själva verket är att skärpa bolagsskatten endast för 3-4% av företagen. Del är knappast en sådan lagstiftning som bidrar till att förbättra de svenska förelagens konkurrenskraft.

Sveriges grossistförbund anför:

Förslaget är från vår utgångspunkt helt oacceptabelt, och vi instämmer i ledamoten Althins reservation och hans beslämda avståndstagande från majoritetens förslag.

SHIO-Familjeföretagen anför:

Det är uppenbart att en löntagarfondsskatt och elt löntagarfondssystem inte är den ordination svenskl näringsliv behöver för alt gå stärkt ur den ekonomiska krisen. Löntagarfondsskalten medför att avkastningen på det

Prop. 1983/84:50 104

egna kapitalet sjunker. Eftersom sambandet mellan lönsamhet och sysselsättningsutveckling är mycket starkt innebär det att sysselsättningen minskar.

Som redan tidigare visats i en expertrapport till den s. k. löntagarfondsutredningen ger en löntagarfondsskatt ökade kapitalkostnader, som i sin lur medför skärpta krav på investeringars lönsamhet. Det medför alt etl mindre antal investeringsobjekt än tidigare blir tillräckligt lönsamma för att bli genomförda. Företagen anpassar sig till ökade kapitalkostnader genom att minska sina investeringar jämfört med en utveckling utan löntagarfondsskatt.

Anpassningen till en ny mindre investeringsvolym kan antas ske genom en neddragning av nyinvesteringarna och särskilt drabba de mest osäkra och riskfyllda projekten, vilket betyder att risktagandet kommer atl minska liksom satsningar på forsknings- och utvecklingsarbete. Vinstdelning ger också minskad likviditet och företagen kan därför av rent finansiella skäl komma atl hålla investeringarna nere.

Företagsskatteberedningen har i sitt belänkande (SOU 1977:86) diskuterat möjligheten av atl införa en progressiv bolagsskatt (s. 434) och därvid kommit fram till alt denna skatteform inte borde införas. Utredningen har inte närmare berört de argument som därvid lalar emot en progressiv bolagsskatt eller i övrigt på något sätt visat fördelar eller könsekvenser av en sådan bolagsskall. Ej heller synes de på vinstdelningsgruppens begäran framtagna expertuttalandena (t. ex. B. C. Ysander) ha beaktats.

Förslaget till införandel av en ny vinstskatt har framtagils på rekordtiden fem månader och genomgående är materialet helt otillfredsställande för en bedömning av effekterna av en ny skall på kort och lång sikt. Förutom några räkneexempel saknas helt analyser och redogörelser för hur vinstdelningsgruppen bedömt olika alternativ.

Många av de frågor som aktualiserats genom delta lagförslag har tidigare
behandlats av förelagsbeskaltningsutredningen och pä flera punkter strider
del förelagda lagförslaget mot de synpunkter som där redovisats (jfr SOU
1976:86). -

Särskilda svårigheter, och helt outredda skattekonsekvenser, ligga klart i det faktum att ett nytt realt beskattningsunderlag gälla för vinslskallen medan all övrig beskattning tar fasta på nominellt beskattningsunderlag. Såsom ledamöterna Althin och Nilsson påpekar kan dessa dubbla system lätt leda till icke samhälls-Zförelagsekonomiskt motiverade uppdelningar eller sammanslagningar av verksamheter i företagen.

Vilka ytteriigare positiva återverkningar som avses med del föreslagna "reala synsättet" (avslutande synpunkter s. 53) framgår ej.

Enligt vår mening bör införandet av ett realt beskattningsunderlag anstå till dess frågan löses i ett större sammanhang och där effekterna av och ev. fördelar/nackdelar med ett sådant system har undersökts närmare.

TOR anför:

Redan det gällande skatte- och avgiftssystemet är oerhört svårtillgäng-' ligt. Ell genomförande av förslagel innebär enligt TOR:s uppfallning att detta förhållande förvärras avsevärt. Förbundet hänvisar här till sitt yttrande över realbeskaltningsutredningens betänkande om real beskattning.

Prop. 1983/84:50 105

rCO anför:

Då erforderlig remisstid ej medgivits avstår TCO från att yttra sig i rubricerade ärende.

TCO :are för fondomröslning anför:

Enligt det föreliggande förslaget till vinstdelning är det just dessa mest framgångsrika företag som skall drabbas av den så kallade vinstdelningen. Enligl utredningen skall pengarna i princip gå till förstklassiga expansiva företag, dvs. i stort sett samma företag som släppt till pengarna. Varför skall pengarna gå denna rundgång?

Genom en av delutredningarna i den tidigare statliga löntagarfondsutredningen, genomförd av Anders Kristoffersson, påvisas att investeringskostnaderna ökar i samband med vinstdelning. Det betyder — allt annat lika — alt kostnaderna ökar för investeringar om en vinstdelning genomförs. Vi tycker inte att man bör genomföra åtgärder som ökar kostnaderna för investeringarna. Istället borde åtgärder vidtagas för att minska svårigheterna att sätta igång investeringar - l.ex. genom alt minska kapitalkostnaderna.

Dessutom frågar vi oss varför man skall la vinstmedel ifrån företag för att använda dessa pengar till att köpa aktier från befintliga aktieägare. Genom ett sådant förfarande tillförs inte företagen en enda ny krona i riskkapital, utan istället sker en dränering av kapital från företaget.

Som ett skäl lill vinstdelning och löntagarfonder sägs att man vill stödja den solidariska lönepolitiken. Om inte vinstdelning införs kommer det att bli ett "katlrakande" lönemässigt i de vinstrika företagen. Det är möjligt att i framtiden löneutvecklingen vid sidan av gällande kollektivavtal kommer att öka mer i höglönsamma än i mindre lönsamma förelag. Erfarenheten hittills visar emellertid att det inte nödvändigtvis finns något samband mellan löneglidning och vinstnivå i företagen. Till yttermera visso har regeringens löntagarfondsutredare, P, O. Edin, i en studie för den Meid-nerska utredningen påvisat att det inte finns något sådant samband. Avgörande för löneglidning torde istället i första hand vara brist på kompetent arbetskraft. Även ordföranden i den förra löntagarfondsutredningen Berndt Öhman har i sin doktorsavhandling gjort bedömningen att något samband mellan löneglidning och vinstnivå inte föreligger.

4.2 Företagskretsen

Beklädnadsarbeiarnas förbund tillstyrker att vinstdelningen träffar den grupp av företagsformer som gruppen föreslagit. Svenska gruvindustriar-beiareförbundet framhåller viklen av att systemet också omfattar statliga aktiebolag. Kammarrätten i Stockholm anser det naturligt atl undanlag görs för verksamhet som bedrivs av fysiska personer i enskild firma, enkelt bolag eller handelsbolag, eftersom inkomster av sådan verksamhet redan är föremål för progressiv beskattning. Kammarrätten anför vidare:

Enligt förslaget undantas emellertid också ideella föreningar, stiftelser, samfälligheter och vissa aktiebolag, liksom stat och kommun när verksam-

Prop. 1983/84:50 106

heten ej bedrivs i aktiebolagsform. Detta begränsar kraftigt kretsen av avgiftsskyldiga och belastar därmed i praktiken ytterligare den del av näringslivet som blir avgiftsskyldigt. Del kan sättas i fråga om undantag verkligen är befogade i denna stora omfattning. Detta gäller särskilt i den mån verksamheten bedrivs under likartade former som inom den avgifts-drabbade sektorn.

Ledamoten HelmersJ RSV:s slyrelse anför:

Skattskyldighetens utformning har inte närmare analyserats från konkurrenssynpunkt. Så har t. ex. stailig och kommunal verksamhet i konkurrens med det privata näringslivet ej diskuterats. Ej heller har koncernbegreppet inom den offentligt ägda bolagssektorn med verk som moderföretag behandlats.

AB Trav och Galopp anför:

Enligl ATG:s mening bör i första hand gälla att eventuella beslut om vinstdelning ej blir tillämpliga på ATG.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Gruppen föreslår att ideella föreningar och stiftelser skall vara undantagna från vinstdelningsavgift. Sannolikt har man då haft de "skattefria" föreningarna i tankarna. Dessa föreningar är endast skattskyldiga om de har inkomster från faslighet eller rörelse och dessa inkomster inte i tillräcklig omfattning används för den allmännyttiga verksamheten.

På senare tid har det förekommit alt ideella föreningar drivit affärsmässig verksamhet i sådan omfattning att föreningen mist sin skaltefrihet. Det är taxeringsnämnden, som varje år tar ställning till om en förening uppfyller kraven för skattebefrielse eller ej.

Undanlaget för föreningar bör enligl länsstyrelsens uppfattning begränsas lill alt gälla föreningar, som är hänförliga till 53 § I mom. e KL och som ej blir beskattade för inkomst.

De kooperativa organisationerna ifrågasätter förslaget att ekonomiska föreningar skall omfattas av vinstdelningssystemet.

KF anför:

KF vill försl framhålla atl vinslbegreppet i utredningens mening icke är applicerbart på kooperativa föreningar, vilka har till uppgift alt stödja sina medlemmars ekonomi som konsumenter eller producenter och således icke söker avkaslning på kapitalel, dvs. vinst. KF önskar i detta avseende hänvisa lill det omfattande utredningsarbete som utförts av den statliga kooperationsutredningen.

Därest förslaget lägges till grund för lagstiftning förutsätter KF att till-lämpningen av lagstiftningen blir föremål för uppmärksamhet av den lagstiftande myndigheten och att erforderlig översyn sker då konsekvenserna av lagstiftningen kan överblickas. KF förutsätter vidare att den kooperativa företagsformens särart och arbetsformer beaktas och respekteras.

Prop. 1983/84:50 107

LRF anför:

LRF finner det angeläget att fästa uppmärksamheten på den kooperativa ägandeformens särart. Denna bygger på ett spritt ägande som är individuellt och frivilligt. Målet för verksamheten är atl tillförsäkra medlemmarna största möjliga nytta av medlemskapet. Den avsättningstrygghet lantbrukskooperationen bereder sina medlemmar är av grundläggande betydelse för Sveriges bönders ställning som fria företagare inom nuvarande samhällsekonomiska system. Samtidigt får de ett gemensamt inflylande pä marknaden.

Det kooperativa förelaget har en demokratisk uppbyggnad. Inflytandet är kopplat till medlemskapet och inte till ägarkapilalet. Ett inflytande från en löntagarfond över det kooperativa förelagets mål och verksamhel, via ett eventuellt ägarkapital, är således ej möjligt och skulle stå i strid med kooperationens grundläggande principer.

LRF finner det ytterligare angeläget att poänglera all kooperationen saknar vinstsyfte i traditionell mening. Det nettoresultat som ett lantbruks-kooperativt förelag redovisar innehålls lill fullo inom företaget som ett kollektivt ägt kapital för att trygga en framlida rationell verksamhet till gagn för såväl befintliga och kommande medlemmar som anställda samt ytterst även för konsumenterna. Någon form äv utdelning på ägarnas/ medlemmarnas insatskapital förekommer således ej. Medlemmen får inle heller del av värdetillväxten i egenkapilalel. Det stadgemässigt individuella insatskapitalet återfås till nominellt inbetalt värde. Nettoresultatet i ett lanlbrukskooperativt företag utgör alltså till etthundra procent en konsolidering.

Under den mångåriga debatten om lönlagarfonder har från vissa håll stora likheter förmenats finnas mellan uppbyggnaden av eget kapital inom lantbrukskooperationen och uppbyggandet av föreslagna lönlagarfonder. LRF lar bestämt avstånd från en sådan uppfattning. Anslutningen till lantbrukskooperationen är individuell och frivillig, även om målet, medlemsnyttan, kommer såväl den enskilde medlemmen som hela bondekåren tilldel.

LRF:s synpunkter på "En modell för vinstdelning''

LRF finner det anmärkningsvärt alt föreliggande förslag även omfattar företagsformen ekonomisk förening. Vinstdelningsgruppen har uppenbarligen ej beaktat den kooperativa förelagsformens särart och avviker därigenom från de tankegångar som förts fram både i LO/SAP-rapporten "Arbelarrörelsen och löntagarfonderna" och i olika rapporter från "Ulredningen om löntagarna och kapitaltillväxten".

LRF delar ej vinsldelningsgruppens synpunkt alt möjligheten för ekonomiska föreningar, i likhet med aktiebolag, att utnyttja investeringsfondssystemet är skäl nog för att omfattas av kollektiv vinsldelning. Av väsentligt större betydelse är de skillnader mellan aktiebolag och kooperativa föreningar som redovisats ovan vad gäller ägarspridning, inflylande, kapitalavkastning och vinstsyfte.

LRF vill i detta sammanhang hänvisa lill det sjätte kapitlet av "Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten", som utredningen ej kunde enas om, men som publicerats av ulredningens huvudsekreterare Berndt Öhman, med följande citat:

"Grundläggande organisations- och fördelningsprinciper innebär således, all kooperativa företagsformer saknar vinstsyfte i kapitalassociativ

Prop. 1983/84:50 108

mening. Dessa principer utesluter också uppkomsten av elt koncentrerat

ägande till kooperativa företagsformers kapital och kapitaltillväxt. Delta

talar för att kooperativa företagsformer inte bör omfattas av ett vinstba-

serat avgiftsuttag."

Ett ytterligare skäl till att kooperationen bör undantas från kollektiv vinstdelning är avsaknandet av möjligheter att slussa tillbaka kapitalet i form av riskkapital till föreningarna. Enligl lagen om ekonomiska föreningar kan enbart medlemmen tillskjuta ägarkapital i kooperativa föreningar. Eftersom även de vinstdelningsavgifter som härrör från kooperativa företag i första hand kommer att gå till aktieköp i börsföretag skulle kooperationens ställning gentemot aktiebolag ytteriigare försämras.

I kooperationsutredningen föreslås införandet av B-insatser i kooperativa föreningar. Om möjligheten till B-insalser införs skulle dessa i och för sig vara en möjlig placeringsform för löntagarfondsmedel. Då emellertid B-insatserna varken skulle vara berättigade till inflytande eller värdetillväxt torde kravet på avkastning i form av ränta bli myckel högt. Det skulle med andra ord bli en synnerligen dyr form av ägarkapital för föreningen jämfört med om vinstmedlen kvarhållits som fonderingar inom föreningen.

Den kooperativa företagsformen möjliggör för föreningarna atl sänka nettoresultaten genom att höja medlemsbetalningarna, och därigenom minska eller undgå vinstbeskattningen. Denna utveckling är inte osannolik om de kooperativa företagen kommer att ortifatlas av den kollektiva vinstdelningen. På sikt skulle det emellertid vara mycket allvariigt för lanl-brukskooperationen då möjligheterna till konsolidering därigenom försämras.

De "vinsler" som skulle komma ifråga för en kollektiv vinstdelning stannar idag till fullo kvar inom lantbrukskooperationen som en konsolidering inför framtida verksamhet och investeringar, LRF konstaterar därmed att vinstdelningsavgiften skulle innebära en avtappning av riskkapital och en försämrad konsolidering. Detta skulle, tyärl emot uttalade intentioner, medföra försämrade möjligheter lill utveckling och tillväxt samt på sikt uigöra ett hot mot verksamhetens omfattning och sysselsättningen.

SBC anför:

Däremot kommer det föreslagna obligatoriska vinsldelningssystemet alt omfatta ekonomiska föreningar, dvs. även SBC. Det sägs i och för sig i utredningen att endast en mindre grupp företag med s.k: "övervinster" skall beröras av vinstdelningsavgiften. Med hänsyn till sin begränsade storiek borde SBC vara ett typexempel på etl företag där sådan avgift aldrig borde bli aktuell.

Beräkningarna visar att om det nu föreslagna vinstdelningssystemet hade tillämpats de senaste åren hade avgiften blivit noll för SBC. Relalivi litet skulle dock ha behövts för att även SBC hade blivit berörd av denna exlra beskattning.

Detta beror på två förhållanden. För del första är vår byggnadsverksamhet mycket konjunkturkänslig. Detta gör att år med goda resultat omväxlar med år med sämre resultat. För det andra ger inte ulredningens förslag fillräckliga möjligheter till vinstutjämning mellan åren.

Den vanliga beskattningen av ekonomiska föreningar ger möjligheter till resultatutjämning för konjunkturkänsliga företag, vilket kan användas för att stärka föreningens soliditet på sikt. Vinstdelningsgruppens förslag atl

Prop. 1983/84:50 109

inte tillåta resultatutjämning är olyckligt och motverkar den strävan till förbättrad soliditet som alla kooperativa serviceföretag oavsett arbetsområde strävar efter. SBC anser att det borde ha varit mer angeläget för statsmakterna alt överväga på vilka sätt kapitalbildningen inom den kooperativa servicesektorn skall kunna underlättas och inle försvåras som det nu aktuella förslaget gör.

Den föreslagna vinstdelningsavgiften kan på ett annat sätt få mindre lyckliga följder för konsument- och producentkooperativa företag. Om avsikten är att de medel som samlas ihop med hjälp av vinstdelningsavgiften skall återföras till företagen som ägarkapital, råkar de förelag som i kooperativ form ägs av sina medlemmar ut för en konkurrensnackdel. Det är nämligen inte möjligt för företag av SBC:s typ att ha andra än medlemmarna som delägare.

Av ovannämnda skäl avstyrker SBC vinsldelningsgruppens förslag atl ekonomiska föreningar skall omfattas av det obligatoriska vinstdelningssystemet. SBC avstår därför från atl kommentera flertalet av de mer detaljerade förslagen ti/1 beräkning av vinstdelningsavgifl.

Sammanfattningsvis avstyrker SBC att etl obligatoriskt vinstdelningssystem införs för ekonomiska föreningar. Om statsmakterna ändå väljer att låta ekonomiska föreningar omfattas av etl sådant syslem bör bättre möjligheter lill résullalutjämning införas än vad som föreslås i betänkandet.

Handelsanställdas förbund företräder en aiinan uppfattning. Förbundet anför:

I den tidigare löntagarfondsdebatten har också uttryckts betänkligheter över atl olika företagsformer - främst då aktiebolag och ekonomiska föreningar - skulle komma atl behandlas olika i elt vinsidelningssystem. Gruppens förslag undanröjer all kritik härvidlag, eftersom vinstdelningen skall omfatta båda dessa förelagsformer. Detta är helt i överensstämmelse med förbundets ståndpunkt i den tidigare debatten,

Sveriges föreningshankers förbund anför:

SFF anser att del därutöver finns starka skäl för att - om ett vinsidelningssystem ändå införs - göra undantag för ekonomiska föreningar.

Tanken på löntagarfonder syftar bl. a. till att motverka ägar- och därmed maktkoncentrationen i svenskt näringsliv. SFF anser att den kooperativa idén bl.a. bygger på principerna om ett decentraliserat ägande," där överskottet i verksamheten går tillbaka till medlemmarna i form av återbäring, dvs. i praktiken en form av vinstdelning. Föreningsbanksrörelsen är en folkrörelsepräglad demokratisk organisation där jämlikt inflytande och lika fördelning av överskottet bör uppfylla högt ställda krav i fråga om ekonomisk demokrati. SFF anser därför alt föreningsbankerna - och övriga ekonomiska föreningar — skall hållas utanför resonemangen om vinstdelning och i föriängningen löntagarfonder.

Enligt SFF:s mening bör vinstdelningsavgiften under alla förhållanden inte avse ekonomiska föreningar om inte de satsningar som i framtiden kan bli aktuella i ett löntagarfondssystem även kan omfatta insatser i ekonomiska föreningar. SFF är i och för sig medvetet om att vinstdelningsgruppen inte haft i uppdrag att lämna förslag till hur eventuella vinsldelningsav-

Prop. 1983/84:50 110

gifter skall användas. SFF anser emellertid att frågan om användningen av medlen är i hög grad relevant när det gäller atl ta ställning till vilka förelag som vinsldelningsavgifterna skall omfatta. SFF går därför in på denna fråga.

Fullt klart är att eventuella löntagarfonder skulle komma atl satsa medel på förvärv av aktier, främst i börsnoterade företag och företag som inregistrerats på den s.k. OTC-marknaden. Även andra typer av placeringar torde kunna bli aktuella om de är förenliga med de avkastningskrav som kommer att uppställas.

Det synes emellertid vara myckel osäkert om lönlagarfonder kommer atl satsa pengar i form av insatser i ekonomiska föreningar. Visserligen kommer eventuellt - om kooperationsutredningens förslag om införande av s. k. B-insatser i ekonomiska föreningar realiseras - formella möjligheter härtill att öppnas.

Däremot är det mycket tveksamt om B-insatser kommer att användas i någon större ulsiräckning av de ekonomiska föreningarna med hänsyn till att det blir fråga om en dyrbar finansieringsform; räntan torde bli hög med hänsyn till alt B-insatser är riskkapital ulan egentligt inflytande och utan värdetillväxt. Med hänsyn härtill finns det - enligl SFF:s mening -anledning att förmoda att lönlagarfonder inte kan förväntas salsa pengar i nämnvärd utsträckning i ekonomiska föreningar. Mot denna bakgrund anser SFF att det inte kan vara rättvist all de ekonomiska föreningarna skall bidra - genom att tvångsanslutas till ett vinstdelningssystem - till löntagarfonders förvärv av aktier. Detta skulle innebära en systematisk resursöverföring från en företagsform lill en annan. Detta avstyrker SFF bestämt.

Bankernas ställning i vinstdelningssystemet behandlas i ytterligare två yttranden.

Bankinspektionen anför:

Förslaget avses få tillämpning även på bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker (jordbrukskassor). Bankinspektionen vill här peka på en av lagstiftning betingad skillnad mellan kreditinstituten å ena sidan och företag i allmänhet å andra sidan, nämligen den i lag föreskrivna skyldigheten för kreditinstituten alt av säkerhetsskäl ha eget kapital i en omfattning som är relaterad lill placeringarnas storlek och beskaffenhet eller lill storleken av upplåningen. Verksamheten är beroende av att eget kapital kan genereras av institutet självt genom en tillfredsställande vinstutveckling. Sparbankerna är hell hänvisade till denna form för kapitalökning. Med å ena sidan inflationens inverkan på volymutvecklingen och å andra sidan ell eget kapital som i reala termer kontinuerligt minskar är utvecklingen för kreditinstituten inte problemfri när det gäller att vidmakthålla den erforderiiga konsolideringsgraden. Detta kan bl. a. få effekten att rörelseutvecklingen hämmas och att verksamhetens struktur förändras så att placeringsinriktningen måste ske till förmån för placeringar som säkerhetsmässigt är av det slaget att de kräver mindre kapitaltäckning. Detta minskar möjligheterna att ge företagskrediter med sådant inslag av risk av de kräver en högre grad av täckning. Inspektionen har velat fästa uppmärksamheten på delta förhållande.

95	9
98	10
13	6
8	II
36	16
9	15
5	20
0,6	2

Svenska Handelsbanken

Post- och Kreditbanken, PKbanken

Götabanken

Östgötabanken

Första Sparbanken

Sparbanken Malmöhus

Lundabygdens Sparbank

Mälarprovinsernas Föreningsbank

Institutens belastning av vinstdelningsavgiften reduceras av att avgiften är avdragsgill vid laxeringen.

Svenska sparbanksföreningen anför:

Expertgruppen föreslär att vinstdelningssystemet skall omfatta svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening, svensk sparbank och svensk ömsesidig skadeförsäkringsanstalt. Motiven till att vissa företagsformer skall omfattas av systemet kan synas naturliga mot bakgrund av syftel med vinstdelning. Några sådana motiv när det gäller sparbankerna finns dock inte. Detsamma kan för övrigt gälla för ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter och vissa kooperativa företag. Utöver den fördelningspolitiska frågan som ligger bakom hela förslaget, anger expertgruppen som enda skäl för att sparbankerna skall ingå i systemet önskemålet om konkurrensneutralitet gentemot ekonomiska föreningar (föreningsbankerna) och aktiebolag (affärsbankerna).

Sparbanksföreningen finner det helt orimligt att sparbankerna skulle omfattas av elt vinstdelningssystem. Till grund för denna uppfattning ligger följande.

Förekomsten av banker med olika företagsformer och ägargrupperingar utgör en viktig förutsättning för en sund konkurrens på bankmarknaden. Bankrörelse drivs i aktiebolag med både privat och statligt ägande, i kooperativ form genom ekonomiska föreningar samt i sparbanker utan enskilt vinstintresse och ägande. De olika företagsformerna har sina för-och nackdelar. Den från 1968 samordnade banklagstiftningen syftar till att banker med olika.företagsform skall konkurrera fullt ut utifrån sina förutsättningar.

Genom sparbankernas specifika företagsform med avsaknad av enskilt vinstintresse har del fördelningspolitiska skälet att inkludera sparbankerna i ell vinstdelningssyslem ingen bäring. Företagsvinsterna kan aldrig bli föremål för utdelning eller ge annan förmögenhetstillväxt hos några enskilda ägare. Möjligheter att erhålla tillskott av riskkapital från ägare eller externa intressenter fmns inte. Vinsterna används för konsolidering av sparbanker-

Prop. 1983/84:50 112

na. Del kan erinras om alt avsaknaden av enskilt vinstintresse utgör just motivet till alt expertgruppen föreslår atl ideella föreningar och stiftelser som bedriver näringsverksamhet inte skall omfatlas av vinstdelningssystemet.

Sparbankernas vinster har inte varit av sådan storlek att man kan tala om övervinster. Tvärtom har marginalen mellan, det i sparbankslagen ställda kravet på eget kapital och det faktiska egna kapitalet successivt minskat.

I ett utbyggt löntagarfondsystem är avsikten att inbetalda avgifter skall återgå till näringslivet genom aktieförvärv m. m. Om sparbankerna skulle omfattas av systemet medför detta att sparbankernas "övervinster" skulle via särskilda fonder kunna investeras i form av riskkapital i konkurrerande företag. Däremot kan det med gällande regler inte bli fråga om att enskilda sparbanker erhåller tillskott av eget kapital från dessa fonder. I de utredningar i frågan som nu är föremål för remissbehandling föreslås inte heller några ändringar i dessa regler. Förslaget till vinstdelning innebär för sparbankerna raka motsatsen lill konkurrensneutralitet.

Sparbanker och andra företag som arbetar i en förelagsform som utesluter enskill vinstintresse måste givelvis tillåtas utnyttja de fördelar som följer av den valda företagsformen och inte, med hänvisning till konkurrensneutralitet, tvingas arbeta under förhållanden där enbart företagsformens nackdelar gör sig gällande.

Föreningen vill även fästa uppmärksamheten på ett problem som skulle uppstå i sparbanksrörelsen om systemet omfattade sparbankerna. I enlighet med förslagels utformning skulle - något schablonmässigt uttryckt -små sparbanker helt undgå vinstdelningsavgift, stora sparbanker få "full" avgift och ett mellanskikt skulle relativt sett få successivt höjd avgift med ökad sparbanksstoriek. Denna effekt skulle försvåra en fortgående strukturrationalisering i sparbanksrörelsen på ett sätt som knappast kan ha varit avsikten med förslaget.

Sparbanksföreningen finner förslaget om en modell för vinsldelning vara för sparbankernas del grundat på felaktiga premisser. Vinster i sparbankerna medför inga fördelningspolitiska problem. Det kan inte heller vara rimligt att, under åberopande av konkurrensneutralitet, lill nackdel för sparbankerna genomföra ett system där sparbankernas bidrag till vinstdelningsfonder skulle kunna användas för kapitaltillskott till och med lill sparbankerna konkurrerande banker.

Från försäkringshåll kommenteras förslaget att skadeförsäkringsbolag skall omfattas av vinsldelningen.

Försäkringsinspektionen anför:

Övervinstproblematiken har mycket ringa aktualitet på della område. Prissättningen av de svenska skadeförsäkringsbolagens produkter på den svenska marknaden måste nämligen bestämmas (avvägas) med hänsyn till försäkringsrörelselagens grundläggande principer om soliditet och skälighet saml under påverkan av konkurrens mellan ett stort antal företag, svenska och utländska.

Som framgått av vad som anförts ovan är möjlighelerna till några övervinster i Sverige små för de svenska skadeförsäkringsbolagen på grund av

Prop. 1983/84:50 113

skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen och konkurrensen. Flertalet svenska skadeförsäkringsbolag är vidare ömsesidiga bolag utan andra vinstintressen än vad som erfordras för att säkerställa företaget och dess förpliktelser med hänsyn till solidilelsprincipens krav. Av skadeförsäkringsaktiebolagen ägs ett flertal av ömsesidiga moderbolag varför privata vinstintressen saknas även i sådana aktiebolag. Aktiebolagsformen har i dessa fall valts av speciella praktiska skäl. Privata aktieägareintressen med sedvanliga marknadsmässiga krav på avkastning återfinns på skadeförsäkringens område i ett litet antal svenska bolag, varav f, n, tre är börsnoterade. Dessa bolag har lill följd av att utdelningar och fondemissioner finansieras med beskattade vinstmedel en i förhållande till affärsvolymen högre skattebelastning än övriga skadeförsäkringsbolag. För att tillgodose aklieägarintresset måste aktiebolag av sistnämnda art eftersträva alt kunna redovisa beskattningsbara vinster som är tillräckliga för att finansiera de nämnda företagsekonomiska kostnaderna. De bolag i vilka det inte finns några privata vinstintressen har därför en viss kostnadsfördel i konkurrensen. Denna kostnadsfördel torde förstärkas om till den nuvarande bolagsskatten kommer en vinsldelningsavgift enligl ulredningens modell, eftersom därvid underiagel beräknas med utgångspunkt från den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten, I detta sammanhang bör också uppmärksammas att om utredningens förslag genomförs på det här ifrågavarande området de utländska försäkringsföretagen som driver skadeförsäkring i Sverige och inle omfattas av förslaget skulle få en inle avsedd kostnadsfördel i konkurrensen på den svenska marknaden. Oavsett bolagsform kan tillkomsten av ny vinstdelningsavgift bedömas komma att innebära en kostnadsökning för vissa bolag och en viss ylleriigare belastning på premierna för skadeförsäkring om skadeförsäkringsbolagen skulle omfattas av den av utredningen föreslagna lagen om vinstdelningsavgifl.

Enligt försäkringsinspektionens mening är det angelägel all i göriigaste mån begränsa all onödig belastning av skadeförsäkringspremierna. Inspektionen anser del inte motiverat eller eljest behövligt att de svenska skadeförsäkringsbolagen oavsett företagsform skulle omfattas av en ev, lag om vinstfördelningsavgift eftersom ev. "övervinster" i huvudsak går tillbaka till försäkringstagarna i form av återbäring eller kommer försäkringslagarna fillgodo genom premiesänkning eller en senareläggning av en eljest nödvändig premiehöjning.

Folksam anför:

Det faktum atl gruppen i sill betänkande har vall atl utgå från den beskattningsbara inkomsten och i så hög grad anpassa sig till de gällande reglerna på skatteområdet har gjort alt det föreslagna vinstdelningssystemet till formen myckel liknar en förhöjd inkomstskatt, I skattelagstiftningen har man beaktat skadeförsäkringsbolagens behov av konsolidering och resultatflukluationerna har kunnat utjämnas. Skadeförsäkringsrörelse bedriven inom ramen för i skattelagstiftningen godkända gränser har ej blivit föremål för annan inkomstbeskattning är fastighetsskatt. I detta sammanhang kan erinras om att skadeförsäkringsbolagen på annat sätt än via beskattning bidrar lill finansieringen av samhällsekonomin. En slor del av bolagens placeringar styrs av riksbankens placeringsregler till samhällssektorn med en lägre avkastning än den marknadsmässiga som följd. Enligl Folksams mening kommer den ökade belastning som vinstdelningen skulle innebära främst alt drabba försäkringslagarna i form av premiehöjningar.

8 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 114

Folksam anser för övrigt att det kan ifrågasättas om några egentliga övervinster kan uppstå i sådana ömsesidiga bolag'där det finns ett reellt och avgörande konsumentinflytande såsom i vissa skadeförsäkringsbolag och sparbanker.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:

Riksförbundet vill framhålla aU skadeförsäkringsbolag inle i samma utsträckning som företag i andra branscher kan utnyttja koncernbidrags-rejglerna för att utjämna resultat mellan olika slags rörelser; Försäkringsbolag får enligt lagen om försäkringsrörelse i princip inte äga andra företag än sådana som driver försäkringsrörelse eller därtill anknuten rörelse, såsom fastighetsbolag och företag som driver skadeförebyggande eller skadeav-hjälpande verksamhel. Det är således endasl fråga om delar av en och samma verksamhel som förvaltas av olika bolag i en försäkringskoncern, - I sammanhanget bör påpekas att del enligt kommunalskallelagens nuva- . rande utformning ej är möjligt för ömsesidiga försäkringsbolag som är moderbolag atl motta koncernbidrag.

Inte heller investeringsfondssystemet är särskilt användbart för skadeförsäkringsbolag som inle i så slor utsträckning investerar i byggnader och maskiner. Det är i stort setl endast vid uppförande av huvudkontor eller inköp av dalamaskiner som försäkringsbolag kan utnyttja investerings-fondsavsältning.

Skadeförsäkringsverksamheten kan, främst beroende på ojämnheter i skadeutvecklingen, ett år eller en: följd av år uppvisa överskott, medan nästföljande år kan visa betydande underskott. Ett enskilt år är därför i regel för kort tid för att avgöra om "normal vinst" föreligger, Skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen som innebär atl premien skall vara skäligt avvägd med hänsyn till den risk försäkringen skall täcka och de omkostnader försäkringen har är i sig en garanti för att "övervinst" inle uppkommer i skadeförsäkring,

1 ömsesidiga försäkringsbolag finns inga andra vinstintressen än vad som erfordras för atl uppfylla bolagens förpliktelser med hänsyn till soliditels-principen i lagen om försäkringsrörelse. Konkurrensen mellan ömsesidiga försäkringsbolag och aktiebolag och del förhållandet all aktiebolag måste finansiera utdelning och fondemissioner med beskattade medel borgar för atl vinster som kan karakteriseras som "övervinster" ej heller uppkommer hos försäkringsaktiebolag.

Konsoliderings- och soliditetskraven enligt försäkringsrörelselagen gör atl bolagen måste avsätta medel för atl kunna garanlera atl försäkringsför-pliklelserna uppfylls oavsett vilka skatter och pålagor som läggs på bolagen, Eri vinsldelningsavgift enligt förslaget skulle därför utgöra en kostnadspost som direkt skulle bli premiehöjande.

En vinsldelningsavgift för svenska skadeförsäkringsbolag skulle skapa ojämlikheler i konkurrensen mellan svenska och utländska skadeförsäkringsbolag genom den ökade koslnadsbelastningen på de svenska bolagen. Svenska försäkringstagare kan därigenom komma atl i siörre utsträckning vända sig lill utländska bolag.

Till detta kommer att ett av syftena med ett vinstdelningssyslem, nämligen att motverka de genom devalveringens effekter ökande vinsterna i näringslivet och de därmed sammanhängande ökade lönekraven, saknar relevans för försäkringsbolag. Den svenska rörelsen får endasl negativa

Prop. 1983/84:50 115

verkningar av devalveringen genom dess inflationseffekter. I den utländska rörelsen blir verkningarna inte heller särskilt positiva genom att möjligheterna att hålla tillgångar i utländsk valuta är i viss mån begränsade för bolagen.

Av vad som ovan anförts följer att skadeförsäkringsbolag ej bör omfattas av vinsldelning enligl det framlagda förslaget.

SBEF anför:

Vinstdelningsförslaget omfattar i princip alla aktiebolag och ekonomiska föreningar. Avgift skall däremot inle erläggas av bl. a. fysiska personer och s. k. allmännyttiga bostadsföretag. Beträffande de allmännyttiga bostadsföretagen konstaterar utredningen alt dessa företag endast undanlagsvis torde ha reala vinster som överstiger del s. k. fribeloppet (6 % av lönesumman eller 500000 kr) och att de bl.a. på grund härav bör undantas från vinstdelning. Enligt SBEF:s beräkningar skulle emellertid många allmännyttiga bostadsförelag komma alt få beiydande "reala vinster" - och därmed höga vinstdelningsavgifter - om de omfattades av förslaget. Anledningen härtill är företagens höga skuldsältningsgrad. Det monetära tilllägget, dvs. inflationstalet multiplicerat med monetära skulder, skulle för många företag sannolikt överstiga summan av monetärt avdrag, inflationsavdrag och underskott vid inkomsttaxeringen.

Om förslaget genomförs kommer sålunda de privata fastighetsbolagen att ytterligare missgynnas i beskattningshänseende i förhållande lill de allmännyttiga bostadsföretagen. I betänkandet sägs visserligen att bostads-kommittén skall beakta alt inte samtliga bostadsföretag omfattas av vinstdelning men hur detta skall ske anges inte närmare.

Vidare är avgiften inle konkurrensneulral mellan olika förvaltningsformer inom den enskilda fastighetsförvaltningen.

NBD anför:

Frågan har remitterats till flera huvudmän inom Byggnadsdelegationen. Vi vill här hänvisa till del avståndstagande till förslagets innehåll, som framförts av våra huvudmän. Förslaget kommer att få en omvälvande inverkan på svensk företagsamhet. Detta gäller inle minst för företag inom byggnads- och bostadssektorn. Vi vill i delta sammanhang också hänvisa till remissvaret från Svenska Byggnadsentreprenörföreningen, som påpekar, att förslaget även kommer att snedvrida konkurrenssituationen ytterligare mellan de kommunala s.k. allmännyttiga bostadsföretagen och den enskilda sektorns företag.

Sveriges fastighetsägareförbund anför:

Vinstdelningsgruppens förslag innebär att avgiften kommer att drabba en del av dem som bedriver privat fastighetsförvaltning genom juridisk person. Avgiften försämrar därmed konkurrensneutraliteten mellan olika typer av fastighetsförvaltning.

De allmänhyttiga bostadsföretagen ska, enligt förslaget, inte omfattas av vinstdelningssystemet. Som motiv för detta anförs (betänkandet s, 56) atl dessa "endast undantagsvis torde få reala vinster som överstiger fribelop-

Prop. 1983/84:50 116

pel". Vinstdelningsgruppen har inte redovisat några fakta som styrker dess uppfattning. Enligt min mening är detta felaktigt och en utredning bör ta fram material som redovisar de verkliga förhållandena.

Ett genomförande av förslaget i denna del innebär att konkurrensneutraliteten ytterligare försämras till de privata fastighetsbolagens nackdel. Den vidarebefordran av problemet lill den bostadspolitiska kommillén som gruppen gör, är ej tillfredsställande.

Svenska kraftverksföreningen anser atl ett undanlagande av statliga och kommunala kraftföretag skulle ge dessa företag en avgörande konkurrensfördel (jfr avsnitt 4.1).

AB Trav och Galopp anför:

Förslaget till vinstdelning synes över huvud taget ej böra tillämpas på ett företag av ATG:s karaktär.

ATG har lill uppgift att genom anslag och olika former av internskalor fördela inflytande totomedel inom trav- och galoppsporien. ATG har samtidigt ett huvudansvar för den ekonomiska stabiliteten för den samlade sporten och har för del ändamålet bland annat givits särskilda fonderingsmöjligheler. Den eventuella vinst som redovisas av bolagel är ej ett uttryck för en faktisk vinst för trav- och galoppsporten totalt, utan resultatet av en försiktighets- och konsolideringspolilik, som innebär all ej samtliga intäkter under ett givet år omedelbart leder lill anslag på motsvarande belopp till trav- och galoppsporlens organisationer. Jämför kommentar till ATG:s resultat i bilagda årsredovisning för 1982 s. 16!

ATG vill även peka på att man redan i betänkandet uttryckligen undantagit Svenska Penninglotteriet AB och AB Tipstjänst från förslagets bestämmelser, delvis pä samma grunder som även kan sägas gälla för ATG.

Förvaltningsföretagens situation berörs i tre yttranden.

Ledamoten Helmers i RSV:s slyrelse anför:

Något skäl har ej åberopats för skattskyldighet för investmentbolagen. Snarare har gruppen argumenterat emot skatlskyldigheten för denna typ av företag. Investmentbolagens plats i företagsstrukturen motiverar deras undantagande. Del bör ske genom ell ultryckligt stadgande.

FAR anför:

I kommentarerna till § I på s. 55 anges att kretsen av skattskyldiga bör begränsas lill företag som kan ge och ta emot koncernbidrag eller utnyttja investeringsfondssysiemet. Ulredningen har särskill observerat att fastighetsförvaltande företag för närvarande ej kan utnyttja fondsystemet och har föreslagit en lagändring. Däremot behandlas inte s.k. förvallningsbo-lag som varken kan utnyttja koncernbidrag eller investeringsfonder. Med hänsyn bl.a. till inveslmentförelagens speciella karaktär och då förslaget bygger på att kedjebeskattning ej skall förekomma har FAR utgått ifrån att denna typ av förelag skall undanlas från beskattning. Ett klart uttalande i lagtext bör därvid dock göras. Behovel av särskilda definitioner för att fastställa gränserna måste dock övervägas.

Prop. 1983/84:50 117

Svenska bankföreningen anför:

De tekniska lösningar som föreslås är ej heller avpassade för de speciella förhållanden som kännetecknar andra finansiella företag än banker. Ett inlemmande av exempelvis förvallningsbolagen i systemet skulle innebära dels att resultat, som lill beiydande del härrör från icke inflationsrensade realisationsvinster, skulle läggas lill grund för beskattning, dels all utjämning mellan vinst- och förlustår varken kunde ske genom koncernbidrag eller investeringsfondsavsättningar. Genomföres utredningens förslag måste effekten bli en betydande inlåsningseffekl för investmentbolagens aktieportföljer; därmed hämmas dessa företags aktiva insatser för näringslivets strukturomvandling (som i andra sammanhang motiverat en skailemässig särbehandling).

4.3 Den reala vinstberäkningen

Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan anser atl det i och för sig är en fördel alt elt realt vinslbegrepp kommer till användning. Samtidigt understryks de praktiska problemen och det angelägna i atl man beaktar utvecklingen på inflalionsredovisningsområdet.

Kammarrätten i Stockholm anför;

Som har angetts i det föregående ställer sig kammarrätten positiv till atl den eventuella avgiften skall utgå efter det verkliga resultatel, rensal från inflaiionseffekter. Beräkningarna av "nominellt resultat", "real vinst" samt "monetära skulder och lillgångar" torde dock i de enskilda fallen komma alt visa sig bli betydligt svårare än vad lagtexten låter förmoda.

BFN anför:

Kommitténs förslag till modell för vinstdelning uppfattas av BFN såsom en beräkningsleknisk modell för att på speciell blankett räkna fram avgiftsgrundande vinsl vid sidan av företagens bokföring. Den därvid framräknade avgiften är enligt nämnden att betrakta som skatt och bör redovis-ningsmässigt behandlas som sådan. Den praktiska tillämpningen av kommitténs förslag kommer sålunda enligt BFN:s mening att påverka företagens löpande bokföring och årsbokslut på samma sätt som den nuvarande inkomstskatten. Några rent redovisningsmässiga svårigheter föreligger inte vid ett genomförande av kommitténs förslag.

Från principiell redovisningssynpunkl innehåller emellertid betänkandet värderingsregler och beräkningsnormer för vinstbegreppet vilka både redovisnings- och skattemässigt avviker från hittills tillämpade principer; ett konstaterande som kommittén också gör i sitt betänkande (s, 36). BFN som ser som sin främsta uppgift atl främja utvecklingen av god redovisningssed i företagens redovisning vill med anledning härav göra några principiella kommentarer.

Att rensa företagens resultat från inflatoriska effekter är elt problem som engagerar redovisningsexperter världen över. Internationell och nationell uppslutning kring en viss modell som beslutsunderlag saknas dock forlfa-

Prop. 1983/84:50 118

rande beroende på olika uppfattningar både vad avser tekniska lösningar och värdet av inflaiionskorrigerade rapporter, vilket även konstaterades i realbeskaltningskommitténs belänkande "Real beskattning" (SOU 1982; 1). Gemensamt för olika modeller är dock att genom relevanta om-räkningsfaktorer söka uppnå rättvisande resullal. Nämnden finner inle atl kommitténs förslag söker anpassning till pågående utvecklingsarbete på detta område. Det vore olyckligt om svensk praxis när del gäller inflalionskorrigerad redovisning skulle komma alt styras av de regler som framlagls i förslaget, speciellt om den internationella utvecklingen skulle gå i annan riktning.

Frågan om atl beräkna och beskatta elt realt resultat behandlas också i realbeskaltningskommitténs belänkande "Real beskattning". BFN konstaterar att väsentliga olikheter finns i normerna för beräkning av vinst i de båda modellerna. BFN verkar för utvecklingen av god redovisningssed och därmed sammanhängande stringent rapportering via exempelvis nyckeltal såsom soliditet, skuldsältningsgrad, räntabilitet pä egel kapital m. fl. Ett rimligt krav för alt uppnå denna stringens i rapporteringen bör därmed vara alt utifrån företagsekonomiska grunder också definiera vad som kan anses vara övervinst.

En samordning av värderings- och beräkningsprinciper är nödvändig för alt skapa förtroende för så grundläggande principändringar som ligger i att beskalla respektive avgiftsbelägga reala resultat. Utredningen saknar exempelvis en principdiskussion om effekter och syfte med nuvarande resul-tatregleringsmöjligheter via nedskrivning av lager och avsättning lill resullaluljämningsfond. Gemensamma normer medverkar till en - inte minsl från samhällets synpunkt - önskad harmonisering och förenkling av företagens ekonomiska rapportering,

BFN finner det tilltalande alt man i enlighet med utredningens förslag söker delvis eliminera beskattning av orealiserade vinster, BFN anser det emellertid olämpligt atl nu i en speciallagstiftning reglera vinstberäkning vid inflation så länge inte god sed vid inflalionsredovisning har hunnit etableras varken internationellt eller nationellt,

RSV anför:

Vid inkomstbeskattningen ulgör endast realiserade vinsler beskattningsunderlag. Vinstdelningsavgiften kommer däremot atl i vissa fall kunna las ut även på orealiserade inflationsvinsier. Detta kan t,ex, gälla förvaltningsbolag med låg självfinansiering. En möjlighet alt undvika elt sådant resultat, som skulle strida mol skatleförmägeprincipen, är all maximera lilläggel för monelära skulder lill summan av medgivna inflalionsavdrag,

Vinsldelningsgruppens förslag till inflalionskorrigering av monetära tillgångar och skulder är enligl RSVs mening mer överskådligt än det som realbeskaltningsutredningen presenterade, RSV vill dock bestämt motsätta sig atl de båda systemen tillämpas samlidigl.

Allmänna pensionsfondens fiärde fondstyrelse anför:

Fondstyrelsen vill principiellt uttala atl ett system för real företagsbeskattning medför avsevärda fördelar. Del är angelägel alt fiktiva "vinster" i företagen inte blir föremål för beskattning. En övergång lill real beskall-

Prop. 1983/84:50 119

ning är emellertid en utomordentligt komplicerad fråga, som får vittgående återverkningar på företagens redovisnings-, planerings- och kalkylsystem.

Allmänna ombudet för mellankommunala mål anför:

Förutom omräkningen av det nominella resultatet skall omräkning för inflationseffekter göras. Här bygger expertgruppen på del förslag som utarbetades av realbeskaltningsutredningen, Riksskatteverket avgav yttrande över utredningens belänkande Real beskattning (SOU 1982:1-3) den 16 juni 1983. Jag delar de synpunkler som däri anfördes angående real beskattning inom företagssektorn. Expertgruppens förslag är enligl min mening bättre än realbeskaltningsutredningens i det avseendet alt inflationseffekten på monetära tillgångar och skulder beaktas genom inflations-omräkningar av balansposterna i stället för - som realbeskaltningsutredningen föreslog - genom justering av ränteintäkterna och räntekostnaderna. Därmed uppnår man ett mera enhetligt förfarande för inflationskorrigeringen: nyssnämnda tillgångar och skulder samt varulager och invenlarier - inklusive immateriella avskrivningsbara tillgångar - behandlas på samma sätt vilket minskar risken för otillbörliga transaktioner eller balanspostklassificeringar. Endast byggnader och markanläggningar behandlas särskilt genom omräkning av värdeminskningsavdragen. Hell utanför står aktier som inte är omsättningstillgång saml mark. Det är dock svårt atl se hur en sådan ordning skall kunna samordnas med ett systern för inflations-justerad beskattning av hushållssektorn. Att i ell eventuellt framtida system med real beskattning ha två skilda inflationskorrigeringar för monetära tillgångar och skulder samtidigt - en för beskattningen och en för vinstdelningen - är helt oacceptabelt.

Finansbolagens förening anför:

Gruppen konstaterar alt företagen gör vinster på inflationen och anger att man vid utformningen av en vinsldelningsmodell bör undvika atl förstärka de snedvridande effekter som inflationen ger upphov lill. Som enda exempel anför gruppen företag med lånefinansierade fastigheter som påstås göra stora vinster utan atl träffas av någon nämnvärd beskattning.

Om förslagel införes kommer detta all medföra att endast de företag som omfattas av förslaget drabbas under det att andra fastighelsägande förelag undantages. Enligl föreningens mening borde gruppen karllagt inflationsproblemaliken och belyst konsekvenserna i slort. Gruppens underlag är inle tillräckligt för en tillämpning av ett realt vinstbegrepp.

Med vissa avvikelser stöder sig gruppen härvid på realbeskaltningsutredningens belänkande "Real beskallning". Sedan gruppens belänkande publicerats har realbeskaltningsutredningens betänkande remissbehandlats. En praktiskt laget enig uppfattning bland remissinstanserna torde vara att ulredningens betänkande ej kan läggas till grund för införandet av en real beskattning.

Det förefaller därför föreningen främmande att införa ett realt system till grund för en vinstdelning.

Gruppen konstaterar att det kommer atl uppstå svårigheter vid beräkningen av de monetära lillgångarna och skulderna.

Prop. 1983/84:50 120

Emellertid omtalas ej vilka svårigheter som avses, varför föreningen saknar underlag all behandla denna fråga, som torde vara av särskild betydelse för kreditinstituten, däribland finansbolagen.

Gruppen framhåller att det reala synsättet och det reala vinstmåttet kan få positiva återverkningar helt vid sidan av vinstdelningssyslemel.

I betänkandet saknar föreningen en redogörelse för vilka positiva återverkningar gruppen avser.

Gruppen säger sig vara medveten om all modellen för reall vinstmått kan framstå som annorlunda och i sina detaljer svårbegriplig.

Föreningen, som instämmer häri, finner också att utredningsförslaget också är svårtillgängligt och då även från tekniska utgångspunkter.

FAR anför:

FAR har i ett särskilt remissyttrande beträffande realvinslskatteutred-ningens förslag ställt sig positiv till etl beskattningssystem baseral på reala resultat och inkomster, men avstyrkte med hänsyn till den ökade komplexiteten att förslagel genomfördes. FAR gör samma bedömning beträffande della förslag. Med hänsyn till att det nu rör sig om dubbla system, av vilket del ena innehåller ett progressivt inslag, finner FAR skälen atl avstyrka förslaget vara ännu starkare.

En beskattning och redovisning byggd på en inflaiionsjuslerad vinsl är som nämnts både teoretiskt och affärsmässigt tilltalande. Emellertid medför etl sådant system många praktiska problem - gränsdragningar, behov av tolkning, värderingsfrågor, styrningseffekter etc. Enhetliga normer och principer för vinstberäkningen föreligger ej heller ännu.

Utredningen har förtjänstfullt fäst uppmärksamheten på all ett skattesystem måste neutralisera inflationens effekter för att inte skattebetalningarna skall finansielll försvåra företagens kapacitetsbevarande och verka hindrande på företagens utveckling. FAR anser dock att utredningen bort pröva om inte det uttalade målet att neutralisera inflationens effekter lättare hade kunnat uppnås och utan de påtalade negativa effekterna med utgångspunkt från ell nominellt redovisat resultat. Redan nuvarande system ger möjligheter till bokslulsdisposilioner som i viss mån neutraliserar inflationseffekterna samtidigt som konsolideringsbehovet tillgodoses.

FAR påvisar dock att redan i nuvarande skattesystem finns behov av att utvidga möjlighelerna att neutralisera inflationens effekter.

Skattesystemen och dess effekter måste förstås och kunna bedömas av företagen och deras intressenter. En omfattande utbildningsinsats skulle krävas om detta mål skulle tillgodoses i rimlig utsträckning efler etl införande av utredningens förslag.

Utredningen konstaterar alt av praktiska skäl ett syslem som innefattar en beräkning av ett riktigt realt resultat inte kan införas. FAR delar denna uppfattning. De förenklingar och partiella schablonmässiga lösningar som nu valts har dock enligt FARs mening lett lill alt förslaget inte kan göra anspråk på att leda fill beräkning av etl reall resultat.

Erforderliga beräkningar görs vid sidan av redovisningen och förslagel innefattar således inga direkta redovisningsproblem. Däremot kommer förslagel alt påverka redovisningen på samma sätt som den nuvarande inkomstskatten. Eftersom tillämpade redovisningsprinciper och organisation av verksamheten kan påverka slorleken av vinslskallen och margi-

Prop. 1983/84:50 121

nella förändringar får särskild tyngd genom progressivitelen kan styrningseffekterna på redovisningen bli betydande. Dessulom införs nya värderingsprinciper och värderingsnormer som strider mol gällande principer. Förslaget kan få ogynnsamma effekter på redovisningspraxis och kommer att försvåra utveckling och införande av enhetliga principer. Genom alt underlaget beräknas med utgångspunkt från beskattningsbar vinsl kommer företagsekonomiskt motiverade värderingsprinciper och metoder inle att bli beaktade i alla avseenden.

Förslaget leder till att orealiserade vinster inräknas i beräkningsunderlaget, vilket dels strider mot grundläggande redovisningsprinciper, dels får ej avsedda eller önskade praktiska effekter. Uppräkning av skulderna samtidigt som vissa anläggningstillgångar, exempelvis skog, vattenkraft, aktier och andelar ej blir inflationsjusterade kan för vissa företag, även industriföretag, leda till att de tvingas öka upplåningen för atl kunna belala vinstskatt, inkomstskatt och rimlig utdelning vid bibehållen kapacitet. Det finns t. o. m. företag som skulle tvingas betala hela den redovisade vinsten före bokslulsdisposilioner som vinslskatl och inkomstskatt.

Utredningen har inle sökt anpassa förslaget till den pågående utvecklingen beträffande inflalionsredovisning. För företaget och dess intressenter blir det förvillande om i skallelagstiftningen införs vinstberäkningsmodeller som avviker från intern och extern redovisning och från företagets egna metoder för att finansiellt beakta inflationens effekter.

Innan en allmänt accepterad metod för inflationsredovisning utvecklats nationellt och internationellt vore det olämpligt att nu i en speciallagstiftning bestämma meloder för beräkning av elt inflationskorrigeral resultat.

Såsom framgår av analyser av börsföretagens årsredovisningar använder förelagen nominella ränlabililetsmått externt och internt inom företagen. Dessa mått har då framräknals så att de även skapar förutsättningar för kapacitetsbevarande i inflationstider. Ett fåtal förelag (exempelvis Philips) har fullständig inflationsredovisning vars syfte i första hand är alt styra enskilda dotterbolags agerande och för kalkyländamål. Alla företag, även mindre företag, torde dock vara medvetna om inflationens effekler och beaktar dessa i kalkyler och finansiell planering genom partiella justeringar. De flesta börsföretag lämnar i årsredovisningen kompletterande partiell information om inflationens effekter.

Utredningens antagande all inflationens verkningar normalt inle beaktas (s. 9) är således inle helt korrekt. Förslagel kan inte heller antas i nämnvärd utsträckning positivt bidra till företagens handlande.

Företagsbeskattningen i Sverige grundas på av företagen enligl civillagsiiflningen upprättad redovisning med tillämpning av god redovisningssed. Den grundläggande tankegången bakom bokföringslagen synes vara att offentliga redovisningar skall användas för skilda ändamål; i första hand för internt bruk, men även för externt bruk och som underlag för beskattning. Denna redovisning blir dessutom föremål för revision. Del finns många praktiska skäl varför della system är att föredra framför syslem i andra länder med flera sidoordnade redovisningar. För anslällda och andra intressenter är del angeläget att all rapportering och information baseras på samma underiag, vilket generellt sett ökar trovärdigheten hos redovisningen.

Inflalionsredovisning har varit föremål för en intensiv debatt intérnatio-

Prop. 1983/84:50 122

nellt och nationellt sedan början av 70-talet. Många olika modeller och kombinationer har presenterats av revisorsorganisationer och företag. FAR har presenterat ett utkast medflera alternativa beräkningsmodeller. Det finns inte anledning tro att enighet om en viss modell kan uppnås inom de närmaste åren. Åsiktsskillnaderna är i huvudsak naturliga följder av två faktorer. För det första är syftet med redovisningen olika (inflalionskorrigeringen kan å ena sidan ta som utgångspunkt att kapitalets köpkraft skall bevaras eller å andra sidan att företagels kapacitet skall bevaras; finansanalytikerna vill exempelvis bestämma företagens utdelningsförmåga, medan förelagsledningen i första hand vill styra förelagens resursanvändning och prissättning. För del andra las hänsyn i större eller mindre ulslrätk-ning lill praktiska mätproblem.

I England, där man kommil längst, är offentlig inflalionsredovisning obligatorisk, men för närvarande under stark debatt. I USA skall börsföretagen m.fl. lämna tilläggsinformation enligt två metoder. Det är dock intressant att notera att företagen tillråds alt ej nedsummera till ett realt resultat för att ej förvilla läsaren. I Sverige belyser etl relativt slort antal företag inflationseffekterna i årsredovisningen. Tendensen under senare år synes dock vara att frångå omfattande siffermässiga redogörelser och kalkyler lill förmån för en mer pedagogisk övergripande redogörelse för effekterna av inflationen, särskilt finansiellt. FAR har publicerat utkast till rekommendation om hur tilläggsinformationen bör utformas. Den anknyter i många avseenden lill den amerikanska rekommendationen.

Det framlagda förslaget till beräkning av realt resullal överensslämmer inte med någon publicerad modell för inflationsredovisning.

För att förslaget till vinstskalt skall kunna tillgodose angivna syften krävs i första hand att beräkningarna förstås och accepteras av inblandade intressenter även om beräkningarna sker vid sidan av redovisningen. Förslaget är komplext och kräver omfattande företagsekonomiska kunskaper för all förslås. De beräkningstekniska förenklingarna förstärker snarast kravet på läsarens insikt och kunskaper för atl bedöma effekterna. Kalkylen enligt förslaget kommer inte atl överensstämma med vare sig den offentliga redovisningen eller interna rapporter för planeringsändamål. Ur redovisningssynvinkel vore det ytterst olyckligt om de grundläggande motiven för redovisningen enligl bokföringslagen skulle rubbas.

Svenskt näringsliv är i hög grad internationellt inriktad. På senare år har svenska förelag i allt större utsträckning sökt finansieringskällor utomlands. De utländska investeringarna i svenska börsföretag har även ökal snabbt liksom svenska förelags investeringar utomlands. Förelagen måste därför anpassa den offentliga rapporteringen till internationell standard. Etl exempel härpå är redovisningen av uppskjuten skall, vars behandling är föremål för särskilda överväganden. En progressiv vinslskatl skulle ytteriigare försvåra anpassningen till internationellt accepterade principer.

LO anför:

Vinstdelningen har utformats som en real beskattning, vilket är ett nylt element i svensk beskattning. Det förebådar ett viktigt nytänkande inom företagsbeskattningens område. Även om den reala beskattningen är tekniskt avancerad så är principerna bakom enkla. Liksom vid fastighetsbeskattning så minskar skulderna med inflationen, medan ägaren behöver elt tillskott för all behålla sin kassa, lager och medel för att förnya sina anläggningstillgångar till de högre priser som följer med inflationen.

Prop. 1983/84:50 123

Det reala resultatet nås genom att årets inflationstal multiplicerat med vissa lillgångar samt en extra inflalionsavskrivning på byggnader och markanläggningar dras från det nominella resultatet och årets inflalionstal multiplicerat med skulderna vid årets början läggs till resultatet.

LO har inget att invända mot att man i detta sammanhang använder sig av denna reala beräkning.

Den tekniska konstruktion som gruppen presenterat anser LO vara väl genomarbetad. I början kommer många företagare atl uppleva den som ovanlig. På sikt torde del endast vara en fördel att den information som las fram om företagens vinster baserar sig på en real beräkning. Det är inte oväsentligt atl det reala beräkningssättet medför alt företagare och även de anställda måste börja bedöma företagens reala vinstnivå och inte bara den nominella.

Beklädimdsarbelarnas förbund, Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska livsmedelsarbetareförbundei har inga invändningar mot att man i della sammanhang använder en real vinstberäkning. Svenska fabriksarbetareförbundel godtar också den reala beräkningen. Svenska skogsindustriarbetareförbundel tillstyrker beräkningsmetoden.

Svenska revisorsamfundet SRS anför;

Andra väsentliga aspekter vad gäller civilrällsliga värderingsregler ävensom beräkningsnormer för framräknande av vinsten leder till icke acceptabla resultat, vilket gruppen själv observerat (bl.a. på s. 36 i betänkandet). Förslagel innebär att en partiellt inflationsrensad vinsl lägges till grund för avgiftsberäkningen. Realbeskaltningsutredningen har i sitt belänkande varit inne på likartade tankegångar men har stött på hårt motstånd på bl. a. nämnda punkt. En allmänt internationellt accepterad modell för inflationsrensning av resultatredovisningen saknas fortfarande, men arbete på att ta fram en sådan pågår. Ell införande av beskattning enligt den modell som gruppen föreslår innebär enligt samfundets mening ell föregripande av vad olika forskningsinsatser på området kan komma fram till. Till detta konstaterar gruppen på s. 37 i belänkandet att man vad gäller inflationskorrigeringen för monetära tillgångar och skulder på ett mer grundläggande sätt skiljer sig från realbeskaltningsutredningens förslag. Enligt samfundets mening måste hela inflationsredovisnihgspröblematiken lösas på en och samma gång, så atl olika modeller och beräkningsnormer i del praktiska arbetet ute i företagen undvikes.

Del framlagda förslagel kommer för vissa företag att innebära, att orealiserade vinsler blir föremål för beskattning. För värderingen av tillgångarna i företagens bokslut lämnar bokföringslagen grundläggande regler. Dessa värderingsregler bildar också utgångspunkt för värderingen av tillgångar i beskattningshänseende, där huvudregeln är att den värdesättning som skett i bokslutet skall ligga till grund även för beskattningen. Framtagande till beskattning av orealiserade vinster strider mot hittills allmänt accepterade principer.

Prop. 1983/84:50 124

Sveriges fastighetsägareförbund anför;

1 betänkandet hänvisas på ett flertal ställen till realbeskaltningsutredningens förslag "Real beskattning" (SOU 1982:1). Vinsldelningsförslagets inflalionskorrigering föreslås ske på etl likartat sätt som det vilkel föreslagits av realbeskaltningsutredningen.

Fastighetsägareförbundet har i remissyttrandet över delta förslag avvisat detsamma eftersom förslaget inte kan anses genomförbart på grund av elt flertal allvarliga brister. Denna syn på saken är också tillämplig på vinstdelningsgruppens förslag och jag hänvisar därför till vad som anförts i förbundels yttrande över realbeskaltningsutredningens betänkande.

Bland de poster som ingår i del som gruppen kalla monetärt tillägg finns inräknat den inflationsvinst som ett företag har gjort på sina skulder. Det är mycket tveksamt om detta är någon vinst eftersom det beror på vad det upplånade kapitalet använts lill. Problemet har tagils upp i realbeskaltningsutredningens betänkande. Det är enligt min uppfattning mycket tveksamt om det fastighetsbolag som lånar upp kapital för att vidtaga t. ex. underhållsåtgärder därigenom kan göra en inflationsvinsl.

Delta innebär också, somjag uppfattar det att man bryter mol principen atl skatt ska erläggas först då tillgången realiseras och det därmed uppkommer ett beskattningsunderlag och en betalningsförmåga.

Sveriges finansanalytikers förening anför:

En generell princip i skattelagstiftningen är att enbart realiserade vinster skall göras föremål för beskattning. Etl undantag är i viss mån förmögenhetsbeskattningen. Symptomatiskt är atl just denna skatt utsatts för myckel hård kritik. Som en följd av denna har långtgående lättnader genomförts vad gäller icke börsnoterade förelag.

Med den utformning som modellen till vinsldelning getts bryter man nu mot denna grundprincip också vid inkomstbeskattning. För fastigheter utgår man således från att företagen gör en vinst som motsvarar inflationen. Bortsett ifrån atl denna förutsättning ofta inte är uppfylld - för det stora flertalet byggnader i industriell verksamhet finns det således knappast anledning att räkna med någon värdeslegring över huvud laget — kan den medföra att förelag drabbas av stora likvidiletspåfreslningar.

Vad gäller lagerinvesteringar innebär förslaget alt företag vars lagerpris-ulveckling överstiger inflationstakten belastas med en vinsldelningsavgift trots att lagervärdeförändringen inte skapat något underlag för all betala vare sig utdelning eller skatt om inte förelaget ökar sin upplåning.

Föreningen anser att det finns anledning att överväga en förändring av nuvarande företagsbeskattning i riktning mol en real beskattning. Ett nytt syslem bör emellertid ersätta och inte läggas ovanpå det nuvarande systemet. En sådan övergång kräver emellertid mer djupgående studier än vad som förståeligt nog varit möjligt under den korta tid vinstdelningsgruppen arbetat.

Prop. 1983/84:50 125

SHIO-Familjeföretagen anför:

Genom atl utgångspunkten är den statliga beskattningsbara inkomsten kommer i underlaget att ingå även realisationsvinster avseende l.ex. fastigheter och aktier. Härigenom kommer vinster - även genom inflation -fullt ut alt ingå i underlaget för sålda fastigheter och aktier som innehafts mindre än 4 resp. 2 år. Vad vinstdelningsutredningen anfört härom, bl.a. praktiska svårigheter, är klarl otillfredsställande mot bakgrund av övriga svårigheter för bestämmande av ett realt beskattningsunderiag.

TOR anför:

TOR delar vinstdelningsgruppens uppfattning all det bör vara ett realt vinstbegrepp som läggs till grund för avgiften.

TCO:are för fondomröstning anför;

Vad gäller själva vinstdelningslekniken - så är en real beskattning i sig själv tillfredsställande. Däremot är det föreslagna systemet alldeles för krångligt. Skulle företagen drabbas av två parallella vinstbegrepp - ell nominellt och elt reellt - så kommer della atl kräva oerhört stora insatser av såväl företagens egna tjänstemän, som av skattemyndigheterna.

4.4 Fribeloppet

Ett anlal remissinstanser kommenterar det lönebaserade fribeloppet.

RSV anför;

Den föreslagna regeln om att koncernbolag får utnyttja endast ell fribelopp om 500000 kr. lalar mot koncernbildning, medan de nuvarande reglerna i punkt 2 och 3 av anvisningarna till 43 § kommunalskatlelagen (KL) talar för ell koncernförhållande. Genom den föreslagna fribeloppsregeln tillskapas således en svår valsituation för de företag som ingår i eller avser att bilda koncerner.

Statskontoret anser att konstruktionen av fribeloppel är inkonsekvenl om syftel är att uppnå en rättvisande real beskattning. Statskontoret anför;

Real vinst i ulredningens bemärkelse är inte relaterad tilldet investerade kapilalet. Del är förvånande med tanke på att vinstdelningen i såväl den allmänna diskussionen som i direktiven handlat om hur "övervinster" skall delas. Båda expertrapporterna utgår också från alt problemet gäller att dela vinster över en viss, rimlig avkastningsnivå. Sven-Erik Johansson anger 6% real avkastning på aktier som en ganska rimlig sådan nivå. Vinsler över denna nivå skulle kunna betraktas som "övervinster"' eller "rents" i Bengt-Christer Ysanders terminologi. Del är beskattningen av dessa "övervinster", som i princip kan göras neutral i fråga om investeringsbeslut och som med direktivens ord "undviker all verka höjande på lönsamhetskravei för industriella investeringar". Direktiven syftar på den-

Prop. 1983/84:50 126

na punkt till alt förhindra att utformningen av vinsldelningen leder till höjda priser. Della har utredningen helt förbigått. Fribeloppen är dels ett fast (som dock förutsätts inflationsuppräknas), dels etl som är 6% av lönesumman i det enskilda företaget. I förhållande till det egna kapitalel medför detta fribelopp helt olika avkaslning beroende på om förelaget är kapital- eller arbetsinlensivt. Beroende på inflationen betyder del också hell olika real avkaslning. Om priserna ligger stilla kan det motsvara ca 6% real avkastning på del egna kapitalet (som uppges vara ungefär lika stort som lönesumman i industrin). Om priserna stiger sjunker den reala avkastningen i molsvarande mån. Om syftel är atl uppnå en rättvisande real beskattning är denna konstruktion inkonsekvenl.

Svenska bankföreningen anför:

En av anledningarna till atl bankerna skulle diskrimineras av den föreslagna skallekonstruktionen är utformningen av det s. k. fribeloppet - 6% av lönesumman (alternativt 500000 kr.). I betänkandet sägs att konstruktionen av fribeloppel approximativt motsvarar en lika stor andel av det egna kapitalet i industrisektorn i genomsnitt.

Bankföreningen vill framhålla all i banksektorn korresponderar lönesumman inte på motsvarande sätt med det egna kapitalet. Bankföreningen anser det därför inte rimligt att fribeloppet endast skulle få beräknas som en andel av lönesumman. Ett fribelopp måste få utformas så att det förhåller sig neutralt till de i verksamheten ingående produktionsfaktorerna - arbetskraft och kapital, I direktiven lill utredningen nämndes alt man vid beräkningen kunde utgå från avkastningen på eget kapital. Bankföreningen vill anknyta till detta synsätt: en justering av bankernas bokförda egel kapital vore lätt att göra eftersom banklagen innehåller regler om hur stor del av värderegleringskontona som får likställas med eget kapital i säkerhetshänseende.

Finansbolagens förening anför:

I betänkandet konstateras atl den reala vinsten måste delas upp i en normalvinsl (fribelopp) och en övervinst.

Gränsen för fribeloppet är enligt föreningens mening alltför lågt salt och missgynnar förelag med låga lönekostnader men med höga kapitalkostnader, till vilken grupp förelag bl. a. banker och finansbolag hör.

På s. 43 konstaterar vinstdelningsgruppen att företag som varken är investerings- eller sysselsätlningsintensiva i särskilt grad kommer att påverkas av vinstdelningen. Finansiella förelag, bl.a. banker och finansbolag, kommer således att påverkas i högre grad än andra företag.

Föreningen kan inte förstå annat än alt förslaget kommer atl medföra ökade svårigheter för kreditinstituten att uppfylla de kapilalkrav söm enligt särskilda lagar gäller för insliluten till skillnad från vad soni är fallet beträffande andra förelag än finansiella.

För finansbolag gäller atl kapitalkravet beräknas på del egna kapitalet vilkel medför alt finansbolagens verksamhet är beroende av att finansbolagen själva kan bygga upp det egna kapital som med stöd av en tillfredsställande vinstutveckling erfordras. Genom att finansbolagen typiskt sett lar betydligt större risker än andra kreditinstitut, vars placeringar måste ta hänsyn till insättarnas skydd, kräver finansbolagens verksamhel relativt setl högre vinster än vad som är fallet för andra kreditinstitut.

Prop. 1983/84:50 127

Om förslaget om vinstdelning införes medför detta att finansbolagens inriktning kan komma att förändras mot finansieringstjänsler med etl inslag av lägre risk än vad som f. n. är fallet. En sådan utveckling leder i sin tur till att de mindre och medelstora företagen, som är finansbolagens huvudsakliga kundkrets, erhåller en minskad tillgång lill riskvilligt kapital, bl. a. för investeringar. Som bekant tillhandahåller finansbolagen årligen ca 6-7 miljarder kr. för investeringar i leasingobjekl, avbetalningsobjekt m. m. Finansbolagen är den största externa finansieringskällan för investeringar.

Förslagel tar ej hänsyn lill vikten och nödvändigheten av riskvilligt kapital och alt avkastningen på kapilalet, som en ersättning för risktagande, är oundgänglig. Förelag med förhållandevis högt kapitalrisktagande, som t. ex. finansbolag, missgynnas därför kraftigt av förslagel. Del hade varit konsekvent och logiskt att arbeta med lönesumma alternativt eget kapital som bas för en normalvinst (fribelopp).

Gruppen anger vidare atl en lämplig avvägning beträffande fribeloppet nås om della bestäms till 6% av den kontant utbetalda lönesumman (alternativt fribelopp är 500000 kr.). Detta enär lönesumman och det egna kapitalet uppgår till ungefär lika stora belopp i industrisektorn.

Emellertid är inte delta förhållandet hos finansbolagen. I följd av kapi-lalkravet motsvaras inte lönesumman av det egna kapitalel, varför förslaget missgynnar finansbolagen.

Mot ovanstående bakgrund anser föreningen att vinstdelningsgruppen i otillräcklig grad utrett och belyst vinstdelningens konsekvenser för kreditinstituten och deras kunder.

FastighetsAB Hufvudstaden föreslåren alternativregel. Bolaget anför:

Hufvudstaden ger ungefär samma avkaslning (15%) före skatt på lolala tillgångar som erfordras inom indstrisektorn.

Det fastighetsförvaltande bolagets avsevärt mycket lägre omsättningshastighet (fakturering i % av tillgångar) kompenseras av att vinsten är en högre andel av (den lägre) faktureringen. Några "övervinster" jämfört med industrin finns ej. Förvaltningsbolagels samhällsfunktion atl bygga, bygga om, underhålla och förvalta bostads-, kontors-, affärs- och industrifastigheter är inle mindre viktig än tillverkningsindustrins. Skäl saknas att behandla förvaltningsbolagei annorlunda och hårdare vid beräkning av fri beloppet.

Vi äskar därför att en allernativregel för beräkning av fribeloppel införs, som behandlar kapitalintensiva företag mera neutralt i förhållande lill sysselsättningsintensiva företag. Alternativet kan förslagsvis vara ett fribelopp pä 6% av eget kapital, vilket anknyter till ulredningens ovan nämnda resonemang om alt 6% på lönesumman i industrisektorn motsvarar i genomsnitt 6% av det egna kapitalet, och alt de börsnoterade industriföretagens utdelningar ryms inom denna ram. Då regeln skulle utgöra ett valfritt alternativ är det rimligt att i enkelhetens namn med egel kapital avse synligt och beskattat egel kapital i den ingående balansräkningen.

Några remissinstanser har synpunkter på storleken av fribeloppet.

Prop. 1983/84:50 128

Kammarrätten i Stockholm anför:

Gränsen mellan vad som skall anses som "övervinst" och "normalvinst" synes vara alldeles för lågt bestämd för att man normalt med fog skall kunna tala om "övervinst" beträffande den del som ligger ovanför strecket. Branscher, som har stora kapitalkostnader men är föga löneintensiva (1. ex. kraft- och fastighetsförvallningsförelagen), kommer atl drabbas myckel hårt.

LO anför;

Förslagel om ett fribelopp motsvarande 6% av lönesumman motiveras av all det motsvarar börsföretagens utdelningskrav och utgör motsvarande andel av industrins eget kapital. Det lönebaserade fribeloppet får för industrins del till följd att endasl vinster över en real nivå på 6% delas.

Det kan emellertid konstateras att uldelningskravet varierar starkt mellan olika branscher. Fribeloppet ställt i relation lill utdelningarna i företagen varierar kraftigt. I branscher med relativt sett låga lönekostnader innebär fribeloppet ingen täckning för utdelningarna. För handeln däremot utgör fribeloppet en väsentligt mycket större summa än utdelningarna. Även inom verkstadsindustrin och järn-, stål- och metallbranscherna ulgör fribeloppel en överkompensation i förhållande till uldelningskravet, enligt gruppens egna beräkningar av börsbolagens utdelningar och lönesummor. Utifrån dessa beräkningar kan del ifrågasättas om det föreslagna fribeloppel inte är någon procentenhet för stort.

Handelsanställdas förbund anför:

För större företag kommer fribeloppet atl utgöra 6% av lönesumman, förutsatt alt detta belopp blir större än 500000 kronor. Det är givet - vilket utredningsgruppen framhåller - att konstruktionen ger fördelar åt arbels-kraftsinlensiva företag. Gruppens undersökningar visar också atl inom handeln är de beräknade fribeloppen väsentligt större än utdelningarna till aktieägarna. Utdelningarna kommer knappast att hämmas genom den föreslagna övervinstdelningen. Förbundet har den bestämda uppfattningen all branschrepresentanternas tidigare uttryckta farhågor för följderna av ett vinstdelningssystem genom det nu aktuella förslaget framstår som ogrundade.

Svenska byggnadsarbetareförbundet anför;

Beträffande det variabla fribeloppet anser förbundet, på rent principiella grunder, att det vore bättre atl knyta delta till slorleken på det egna kapitalet. De mycket kraftiga branschvisa variationerna i förhållandet lönesumma/eget kapital, innebär att fribeloppet kommer alt få myckel olika "vikt" inom skilda branscher. Den "premie" som därigenom ges åt sys-selsältningsintensiva företag är visserligen i princip positiv. Del bör dock i framtiden utvärderas om den i det föreslagna systemet är, lill sin storlek, skälig. Inom byggnadsindustrin kommer l.ex. del lönebaserade fribeloppet i genomsnitt att med mycket bred marginal översliga uidelningsansprå-ken på del egna kapitalet. Inom andra branscher såsom t. ex. viss processindustri kommer det lönebaserade fribeloppet alt markant undersliga ul-delningskraven.

Prop. 1983/84:50 129

4,5 Vinstutjämning mellan olika år

Åtskilliga remissinstanser anser atl modellen inte ger tillräckliga möjligheter till vinstutjämning mellan olika år.

Kammarrätten i Stockholm anför:

I förslaget avvisas tankeri på vinstutjämning mellan olika år. Detta kommer att slå särskill mot förelag som har stora resullalsvängningar och hindra dem från en nödvändig konsolidering under de goda åren (jfr reservation av Anders Althin och Göran Nilsson, s. 99). Det resonemang som förs till stöd för förslaget i denna del är föga övertygande. Av skäl som anges (s. 100 och 106 f) i Althins och Nilssons samt i Lars Jernbergs reservationer är sålunda investeringsfonderna elt trubbigt - och otillräckligt - instrument när det gäller att komma till rätta med problemet. I den mån det av praktiska och administrativa skäl verkligen anses omöjligt att skapa särskilda vinstuijämningsregler inom området bör det i allt fall gå att minska olägenheterna genom att vid beräkningen av underlaget godta de lagernedskrivningar, avsältningar till resullatutjämningsfonder m.m. som är tillåtna vid inkomsttaxeringen. En sådan ordning skulle för övrigt öka enhetligheten inom det samlade skatte- och avgiftssystemet saml därmed göra tillämpningen av den här aktuella regleringen mindre svår.

Kommerskollegium anför;

Ur exportsynpunkt bör beaktas att förlustutjämning inte skall medges inom vinstdelningssystemet. Till skillnad från beskattningen skall i detta avseende varje redovisningsår behandlas för sig. Kännetecknande för exportavsättningen är att den är långt mer utsatt för konjunkturväxlingar än hemmamarknadsavsättningen. Vidare kräver exportsatsningen - på nya marknader eller av nya produkter - ofta en lång och förlustbringande inarbetningsperiod innan kostnadstäckning erhålles. Varken konjunktur-betingade förluster eller förluster vid nysatsningar får avräknas mot avgiftspliktiga resultat andra år. Frånvaron av förlustutjämning i det föreslag-, na systemet kan inte ha annat än negativ effekt ur exportsynpunkl.

Ledamoten Helmers i RSV:s slyrelse anför;

Gruppen har visserligen berört vinstutjämning över tiden men inte presenterat någon lösning utan hänvisat lill investeringsfonderna som har ett helt annat syfte. En bolagsskatt ulan föriustutjämning kan inte godtas.

SACO/SR anför;

Utan att i detalj behandla den föreslagna modellen till vinstdelning vill SACO/SR ändå påpeka att förslaget tar alltför liten hänsyn till företagens behov av résullalutjämning över liden. Särskilt gäller detta de mesl konjunkturberoende branscherna som kan uppvisa stora resultatvariationer under en konjunkturcykel.

9 Riksdagen 1983/84. I .saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 130

Finansbolagens förening anför:

Enligl vinstdelningsgruppens rubr.- betänkande skall resullatreglerande åtgärder av typ lagernedskrivning, investeringsavdrag och andra s. k. stimulansavdrag som förekommer i inkomstbeskattningen inte få nedbringa vinsten. Vidare får tidigare års föriustavdrag inte avräknas mol etl års uppkomna vinster.

Förslagel innebär i denna del etl avsteg från gällande skatteregler innebärande minskade möjligheter för förelagen att investera och bygga upp egna reserver under goda tider. Vikten av alt bibehålla möjligheterna atl kunna investera och kunna ta i anspråk egna reserver torde understrykas av erfarenheterna från de senaste fem-sex årens ekonomiska utveckling.

På grund av att de administrativa problemen - vilka anges ej - skulle bli beiydande, anser gruppen all det inte bör komma ifråga atl införa föriuslut-jämningsregler som tar sikte på enbart vinsldelningssystemet.

Med hänsyn tagen till företagens behov av nödvändig konsolidering under vinstår för alt kunna möta föriustår och i följd av avgifternas karaktär av vinstdelning finner föreningen - från förslagels egna utgångspunkter - det anmärkningsvärt att förlustutjämning ej medges.

FAR anför:

Utredningen har föreslagit att vinstskatten skall beräknas för varje år och har av administrativa skäl inle skapat särskilda möjligheter för utjämning mellan åren. Ej heller medges föriustutjämning. FAR delar inte ulredningens uppfattning att möjlighelerna att förändra avskrivning på inventarier mellan åren och att göra avsättning till investeringsfonden är tillräckliga. De i nuvarande skattesystemet effektivaste resultatregulalorerna är avsättningar till varulagerreserv och resullaluljämningsfond, vilka inle får utnyttjas enligl förslagel. Ulredningen har inte observerat alt avsättning till investeringsfonder tillkommit av andra skäl och att företagens utnyttjande betingas mera av förelagens investeringsplaner. Lagstiftaren har också tagit avstånd från att använda investeringsfonder i rent resultatutjämnings-syfte genom att strafftillägg utgår vid obehörigt utnyttjande för annat än investeringar. Avsättning till investeringsfonder görs inle endast för att utjämna resultat mellan olika år och får inte samma effekt eftersom den begränsas till del av vinsten och har dessutom nackdelen all avsättningen leder till likviditetsavtappning genom föreskriven inbetalning lill Riksbanken. Varulagerreservavsättningen har ju inga motsvarande begränsningar. Skilda regler leder till svåra planeringsproblem eftersom företagen kommer att söka begränsa de totala skallekostnaderna. Av dessa skäl och för att undvika ogynnsamma styrningseffekter på handlande och redovisning anser FAR att andra möjligheter lill utjämning över åren måste ingå i ell förslag.

Vinstskatten blir avdragsgill som kostnad i företagel, men året efter inkomståret. Vid fluktuerande resultat kan detta medföra att vinslskallen inle kommer att avräknas i de fall den ingår i föriustavdrag, vilka ju ej får dras av i vinstskattekalkylen. FAR anser att möjligheterna att medge särskill föriustavdrag bör omprövas.

Prop. 1983/84:50 131

KF anför:

Därest syftet varit ett annal än att endast höja inkomstskatten för de aktuella juridiska personerna, kan ifrågasättas om räkenskapsåret eller beskattningsåret utgör en lämplig period för avgiftsuttaget. I många företag varierar resultatel mellan olika år av skilda skäl högst väsentligl. KF delar inle gruppens uppfattning att överavskrivningar på maskiner och inventarier samt avsältningar till investeringsfonder ulgör tillräcktiga instrument för resultatutjämning mellan åren. Enligt KF:s uppfattning borde vinstdelningsgruppen ha ägnal frågan om möjlighet till résullalutjämning mellan goda och dåliga år en siörre uppmärksamhel.

SBEF anför:

Vinstdelningsavgift skall beräknas för varje räkenskapsår för sig. Någon utjämning mellan olika år skall enligl förslaget inte tillåtas. Som skäl härtill anges i utredningen att del skulle bli för administrativt betungande all skapa särskilda "uljämningsregler". Vidare hänvisar utredningen lill att gällande skatteregler medger möjligheter lill vinstutjämning mellan olika år. Utredningen syftar främst på investeringsfondsavsällningar och avskrivningsregler för invenlarier.

Entreprenadföretagens resultat varierar ofta mellan olika år. Anledningen härtill är att pågående arbeten resultalavräknas när slutlig ekonomisk uppgörelse träffas med beställaren. Vissa år kan ett stort antal projekt bli föremål för resullatavräkning medan resullatavräkningsgraden andra år kan bli låg. I vissa fall kan det inträffa all rörelseresultatet blir negativt om del är större förlustarbelen som skall avräknas. Situationen blir densamma om ett förelag har få pågående projekl och inte något av dem skall resultat-avräknas under beskattningsåret men resultatel belastas med årets allmänna förvaltningskostnader.

Ovanstående innebär att vinsldelningsunderlaget kan bli positivt elt år och negativt nästa år, allt beroende på resullatavräkningsgraden.

För att komma till rätta med dessa problem hänvisas som nämnts till investeringsfondsavsällningar och avskrivningsregler. Dessa möjligheter till vinstreglering är emellertid slarkt begränsade för entreprenadföretagens del. Anledningen är att entreprenadföretagens invenlariebeslånd som regel ulgör en relalivi liten del av de totala tillgångarna (4-6%) varför avskrivningsmöjligheterna totalt sett är begränsade. Vidare är byggföretagens möjligheter atl ta i anspråk investeringsfonder också starkt begränsad, eftersom fonderna inte får användas för investeringar i fastigheter som utgör lagertillgångar. Enligt huvudregeln i KL anses ett byggföretags fastigheter alllid som lagerlillgångar. Byggföretags enda användningsområde för investeringsfonder är sålunda i stort sett inventarieanskaffning. Med hänsyn till alt dessa anskaffningar är relativt små kommer fonderna i praktiken inle alt kunna tas i anspråk. De av utredningen redovisade resultalutjämningsmöjlighelerna kan alltså i mycket begränsad omfattning användas av entreprenadföretag.

Sveriges fastighetsägareförbund anför:

Fastighetsägareförbundet har i ell flertal remissyttranden framfört att frågan om skattefria avsättningar till någon form av resullaiutjämnings-former bör utredas. Kravet på en allsidig utredning i delta ämne vidhålls men det är positivt all frågan ändå väckts i vinstdelningsgruppens förslag.

Prop. 1983/84:50 132

SHIO-Familjeföretagen anför:

Elt system som inle beaktar tidigare års förluster i någon form är ett helt främmande inslag i vår bolagsbeskattning och är hell oacceptabelt.

De möjligheter som anvisas för résullalutjämning är främst utnyttjade av de allmänna investeringsfonderna där förslag också framläggs att dessa -just för möjlighelerna till résullalutjämning - skall utsträckas lill all omfatta även nya grupper l.ex. fastighetsförvaltande bolag. Företagsskatteberedningen diskuterar i sitt betänkande (s. 407ff) olika möjligheter till konsolidering och resultatutjämning och kommer därvid fram lill atl nyttjandet av investeringsfonder - "särskilt om inte annan möjlighet lill fri reservering ges" — är olämpliga i delta avseende. Investeringsfonderna har tillkommit för helt andra ändamål och utnyttjandet härav torde i mycket hög grad betingas av företagens investeringsplaner och därmed sammanhängande kostnads-/likvidiletskalkyler. Ur konsolideringssynpunki har fondanvändandet även nackdelen (till skillnad från l.ex. reservering i lagerreserven) att företagel tappas på likvida medel genom insättning lill riksbanken. Lagstiftningen har vidare klart tagit avstånd från användandet av fonderna för annat ändamål genom all föreskriva (11 och 12 §§ lag om allmän investeringsfond) om slrafftillägg om 20% för obehörigt utnyttjande för annat än investeringar (5 §).

Vad vinstdelningsgruppen föreslår om möjligheter för résullalutjämning är enligt vår mening helt otillräckligt och direkt felaktigt utformat.

4.6 Koncernfrågor

Frågan om vinstutjämning inom koncerner utvecklas i några yttranden.

FAR anför:

FAR har i andra sammanhang efterlyst en ulredning av en beskallning i princip baserad på koncernens resultat mol bakgrund bl. a. av att nuvarande system är komplicerade. Genom förslagets progressiva karaktär skärps behovet av vinstutjämning i koncerner. Förslaget utgår från beskattningen av individuella förelag ulan all anvisa enklare meloder för atl underlälla utjämning inom koncerner. Förslaget i dess nuvarande form kan ytterligare förhindra en rationell koncernuppbyggnad och skapa onödigt arbete för företag och myndigheter.

Utredningen anser att frågan fått en tillfredsställande lösning genom atl koncernbidrag enligt nuvarande skattesystem tillätes. Härvid synes utredningen dock bl.a. ha bortsett från atl många företag med nuvarande syslem inte kan ge eller ta koncernbidrag och alt samma förelag inle kan både ge och ta koncernbidrag.

För koncernbidrag krävs bl. a. ett ägande om lägst 90%, medan ett bolag enligt huvudregeln blir dotterbolag redan vid en ägarandel om 51 %. Den egendomliga situationen kan alltså uppkomma alt koncernbidrag inle kan utnyttjas för vinslöverföring, men bolaget utgör dotterbolag och omfatlas således ändå av begränsningarna ifråga om fribelopp i §2.

Det bör vidare särskilt framhållas atl organisationen av en koncern primärt inle bör styras utifrån skatlemässiga skäl ulan för all uppnå en rationell organisation. Vinstöverföringar inom koncernen görs ofta utifrån

Prop. 1983/84:50 133

andra utgångspunkter än rent skattemässiga. Förslaget kommer att ytterligare skärpa konflikten mellan organisatoriska och skatlemässiga motiv för transaktioner och åtgärder,

SBEF anför:

Förslaget innebär sålunda att organisationen inom en koncern kommer alt vara avgörande för avgiftens storlek. Koncernbolag med t, ex, slort varulager och inventariebestånd kommer förmodligen alt p.g.a. inflationsavdrag få etl lågt vinstdelningsunderlag medan andra bolag inom koncernen kan komma atl få elt högt underiag. Förelag som t. ex. har fastighetsförvaltning i ell bolag och byggnadsrörelse i annat kommer atl träffas av avgiften annorlunda än om de båda verksamheterna drivits av samma företag. Utredningen framhåller visserligen att det är möjligt att genom koncernbidrag utjämna avgiftsunderiagel mellan olika bolag i en koncern. För att avdrag för koncernbidrag skall få göras vid inkomsttaxeringen krävs dock att ett anlal förutsättningar enligl punkt 3 av anvisningarna lill 43 § KL är uppfyllda. Vidare får t. ex. fastighetsförvaltande fåmansföretag inte avdrag för koncernbidrag ulan dispens från riksskatleverket. Sker vinstutjämning via koncernbidrag kan också oönskade effekter uppkomma vid den kommunala beskattningen. Koncernbidragsreglerna torde sålunda inte ge tillräckliga möjligheter till vinstutjämning mellan olika bolag i en koncern vid beräkning av vinsldelningsunderlaget.

Åtskilliga remissinstanser pekar på svårigheterna att ingripa mot felaktig prissättning mellan svenska och utländska koncernbolag.

Kommerskollegium anför;

Enligt betänkandet skall vinstdelningen avse verksamhet i Sverige. I koncerner med verksamhel utomlands skall den utländska verksamheten inte medtas vid beräkningen av underiagel. Utredningen är medveten om att della kan medföra atl koncerner med verksamhet i Sverige och utomlands kan komma att tillämpa andra priser än från varandra oberoende företag skulle ha gjort. Utredningen hänvisar lill att en skärpning skett av den lagstiftning som ger visst utrymme att ingripa när det antas atl företagsvinster undandras beskattning i Sverige.

Del svenska marknadsekonomiska systemet bygger på att företagen eftersträvar bästa möjliga nettoresultat. Delta innebär bl.a. all de genom möjliga omdispositioner reagerar på ändringar i beskattning och avgiftsbeläggning. De av utredningen befarade dispositionerna avseende ulländsk verksamhet bör ses i detta perspektiv.

Det framgår inte av ulredningen i vilken omfattning vinstdelningsavgifterna beräknas härröra från företag med verksamhet i ullandel. Del kan dock tas för givet att en mycket dominerande del sammantaget skulle komma att härröra från svenska multinationella företag och förelag med försäljningsbolag utomlands samt från utländska koncernermed verksamhet i Sverige. Uppenbarligen är det en mycket beiydande andel som skulle ha incitament och möjlighet lill ändrad internprissättning.

Kollegiet har att på ett visst område övervaka prissättning och prisutveckling för svenska företags leveranser både inom- och utomlands. Erfarenheterna av denna verksamhet, som endasl avser leveranser till obero-

Prop. 1983/84:50 134

ende köpare, är sådana all kollegiet hyser slarkt tvivel på alt annal än mycket flagranta och helt uppenbara fall av här åsyftade omdispositioner kan uppdagas. Med hänsyn till den flexibilitet som av rent affärsmässiga skäl måste gälla i prissättningsfrågor torde förändringar inom ramen för denna flexibilitet medföra beiydande minskningar i avgiftsunderlaget, eftersom uppenbarligen stora försäljningsvolymer är berörda. Atl genom myndighetskontroll bemästra detta torde vara ogöriigt och skulle för övrigt kräva en rigorös kontroll och medföra betydande godtycke vid bedömning av vad som är affärsmässigt resp. avgiftsbetingat. Del bör även uppmärksammas atl ulredningen vid sin hänvisning till lagstiftningen om ingripande mot alt företagsvinster undandras beskattning i Sverige synes ha förbisett atl utdelningsinkomster från utlandet och försäljningsintäkter behandlas lika i inkomstbeskattningen - om inte annat gäller enligt dubbelbeskattningsavtal - medan uldelningsinkomslerna inte skall ingå vid beräkning av underlaget för vinstdelningsavgift. Den av utredningen gjorda hänvisningen lill nämnda lagstiftning är således mera av formell än reell innebörd.

RSV anför:

Vinsldelningsgruppen anser all risken för att vinsler inom en koncern som driver verksamhel både i Sverige och i utlandet systematiskt skulle redovisas till för låga belopp i Sverige är begränsad. Erfarenheten visar dock atl många företag planerar för att med skattefria utdelningar från utländska bolag täcka den vinst som erfordras för att lämna utdelning och göra önskvärda fonderingar i Sverige. Lönsamheten av en sådan vinslför-delning inom koncernen ökar med förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Genom bestämmelserna i 43 § I mom. KL har skattemyndigheterna getts möjlighet alt ingripa mot felaktig prissättning vid affärer mellan svenska och utländska förelag med någon form av intressegemenskap. Denna lagstiftning är hittills i ringa utsträckning prövad i praktiken. Atl det är fråga om elt känsligt område framgår direkt av anvisningen till lagtexten, där del heter att man skall iaktta särskild försiktighet i bedömningen av affärer mellan svenska moder- och utländska dotterbolag. Det är också ytterst få fall, som aktualiserats på grund av 43 § 1 mom. KL men sannolikt kommer vinstdelningsavgiften atl påtagligt öka bestämmelsens betydelse.

Utredningar kring frågor om eventuella fel vid prissättningen vid utlandsaffärer måste göras genom revisioner - revisioner, som i många fall kan behöva utföras i utlandet. Dessa utredningar måste påbörjas i taxeringsarbetet men sannolikt kommer de sällan att kunna slutföras i della arbete, utan de måste föras vidare genom skatleprocesser.

Svenska fabriksarbetareförbundet anför;

Vinstdelningsmodellen föreslås omfatta svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening, sparbank och ömsesidig skadeförsäkringsanstalt.

Sålunda undantas bl. a. svenska förelags utländska dotterbolag. Svenska Fabriksarbetareförbundet är medvetet om alt problem av bl.a. juridisk och administrativ art kan vara förknippade med att låta de nämnda bolagen ingå i systemet. Vi vill dock framhålla risken för atl vinster härigenom undandras vinstdelningsavgift. Detta kan ske genom prissättning, vilket

Prop. 1983/84:50 135

utredarna själva påpekar. Det kan också ske genom ökad utlandsetablering av företagens verksamhet.

Svenska melallindustriarbetareförbundel anför;

Metall har förståelse för all vinstdelningsgruppen i övrigt inte föreslår någon speciell behandling av koncerner. Del är, enligt Metalls mening, ändå angeläget att något ytterligare beröra problemen med internationella företag. Ett sådant problem rör företagens totala skattebelastning. Sverige torde f. n. ha ett av de mest liberala företagsbeskattningssystemen i väri-den. (Åtminstone om man ser till i-länderna). Detta anför också vinsldelningsgruppen som ett skäl lill att någon risk för "skatteflykt" genom att lägga större delar av koncernvinsterna utomlands, knappast föreligger. Frågan är emellertid hur denna skattejämförelse ter sig efler införandel av en vinstdelningsavgifl. Del är, enligt Metalls uppfattning, viktigt atl denna skattefördel för svenska företag - särskill vad gäller investerings- och expansionsinriktade sådana - så långt möjligt bibehålls: Metall anser atl de fribelopp som föreslås lika väl som avgiftens storlek är i god överensstämmelse med en sådan inriktning.

Detta hindrar inte att internationellt verksamma företag kan tänkas vilja utnyttja möjligheterna till vinstöverföringar utomlands i högre grad än i dag. Det är Metalls uppfattning att vinstdelningsgruppen väl lättvindigt går förbi delta problem. Vinstöverföring kan nämligen ske också på andra sätt än genom avräkningspriserna på produkterna mellan svenska och utländska bolag. Ett sätt är att öka utflyttningen av tjänster av olika slag där svårigheterna är mycket stora att korrekt bedöma marknadsvärdet.

Metall anser det nödvändigt att utvecklingen inom internationellt verksamma förelag noga följs, och vill understryka behovet av en ökad kontroll av interna transaktioner i sådana företag. Metall utgår ifrån att en sådan prioritering kan ske inom ramen för skatte- och taxeringsmyndigheternas nuvarande resurser.

4.7 Statsrmansiella effekter m. m.

I några yttranden diskuteras vinstdelningens direkta ekonomiska effekter.

Statskontoret anför;

Statskontoret finner det anmärkningsvärt all de slalsfinansiella effekterna inle belysts. Genom att avgiften är avdragsgill vid beskattningen kommer större delen av avgiften att finansieras genom mindre skatteintäkter i såväl stat som kommun. Om därtill löneökningarna skulle bli lägre skulle intäkterna från arbetsgivaravgifter och inkomstskatt också minska. Mot bakgrund av de stora ansträngningar som görs all minska det statliga budgetunderskottet är det förvånande att ell förslag som kan medföra en försämring av den statliga budgeten med belopp runt en miljard inte utretts i detta avseende.

Prop. 1983/84:50 136

RRV anför:

RRV har inga invändningar mot de bearbetningar och beräkningar i och för sig som utförts av vinsldelningsmodellen med utgångspunkt i SCBs finansstatistik. Resultaten av beräkningarna är emellertid, såsom påpekas i betänkandet, behäftade med osäkerhet. Denna osäkerhet beror bl. a. på att finansstatistiken omfattar enbart ickefinansiella aktiebolag och innehåller endast bokslutsdata. Osäkerheten om vinstdelningsmodellens ekonomiska effekter förstärks enligt RRVs mening av att beräkningar utförts endast för räkenskapsår som slutar 1980.

RRV är medvetet om svårigheterna att utifrån resultat av beräkningar på historiskt material, visa vilka framlida ekonomiska effekter en genomförd vinstdelningsmodell kan ge vad gäller storleken på vinstdelningsavgifterna och det skaltebortfall för stat och kommun som följer av avdragsrätt för avgiften vid inkomsttaxeringen. Det är, som också framhålls i betänkandet, svårt att med någon säkerhet bedöma företagens framlida vinstutveckling. Därtill kommer svårigheter atl uppskatta de ekonomiska effekterna av företagens anpassning till vinstdelningsmodellens regler i form av bl. a. ändrad bokslutspolilik. Beräkningar av vinstdelningsmodellens effekler för en period omfattande flera räkenskapsår bör emellertid enligl RRVs mening i vart fall kunna ge etl av underlagen för en bedömning av vinstdelningsmodellens finansieringsbild och statsfinansiella konsekvenser i form av skattebortfall.

SHIO-Familjeföretagen anför:

Avslutningsvis bör påpekas att för de fall vinstskalt skall eriäggas och företaget - om det går med vinst påföljande år - äger rätt till avdrag som driftkostnad för erlagd skall, detta innebär att underlaget för och uttaget av statlig och kommunal skatt minskar med 50-60% av vinslskaltens belopp. Inte minst för många kommuner kan detta innebära ett svårt avbräck. Vinstdelningsgruppen har inte velat göra några prognoser för hur stora belopp som kommer att erläggas i form av vinstskatt, men preliminära beräkningar tyder på "beiydande skattebelastning" för företagen med nu föreslagna skattesatser. Genom att det allmänna kommer att lill en del finansiera den nya skatten - genom uteblivna bolagsskatter - och delta i en tid då det uttryckligen uttalas från politiker atl någon minskning av nuvarande skatteuttag totalt sett inte kan förväntas, torde vinstskatteför-slaget kunna leda till ökad beskattning på andra områden. Förslaget får därmed en helt annan allmängiltig omfattning och torde komma att beröra alla medborgare och inte "bara" de ca 175000 företag som nämns i betänkandet.

Landstingsförbundet (majoriteten) anför;

Riksdagen har tidigare för 1982 beslutat att skatteunderlaget från juridiska personer begränsades till 80% för samtliga kommuntyper. Under våren 1982 fattade riksdagen beslut om ytterligare indragningar, vilket för landstingskommunerna innebar all skatteunderlaget reduceras lill 0% under 1983. Denna indragning behålls även under 1984 enligt proposition 1982/ 83:90. Situationen inför 1985 är ännu oklar.

Landstingsförbundet har vid flera tillfällen krävt en fullständig återföring av skatteunderlaget från juridiska personer.

Prop. 1983/84:50 137

Nu aktuella ekonomiska kalkyler visar på en kraftig försämring av den finansiella situationen för landstingen med stora underskott, särskilt för år 1985 och de därefter följande åren.

Det är därför angeläget alt landstingen återfår skatteunderlaget från juridiska personer som betyder 2,5—3 miljarder kronor i föriorade skatteinkomster per år.

Den föreslagna modellen för vinsldelning kommer atl negativt påverka del kommunala skatteunderlaget främst därigenom atl avdragsrätten för vinstdelningsavgifterna leder till minskad kommunal inkomstskatt för juridiska personer.

Vidare kan ökade avsättningar till investeringsfond väntas bli en följd om den föreslagna vinstdelningsmodellen genomförs eftersom fondavsättning enligt förslagel tillåts reducera vinsldelningsunderlaget.

Avsältning till investeringsfond innebär en skattekredil genom del omedelbara avdraget. När fonden utnyttjas för olika typer av investeringar anses dessa omedelbart avskrivna och värdeminskningsavdrag medges därför inle under tillgångarnas normala avskrivningstid. Åven om avsättningen och utnyttjandet av investeringsfond inte leder till atl skatteunderlaget blir lägre innebär lidsförskjutningen av beskattningen en svår belastning för kommunernas och landstingens ekonomi. Dessulom föreslås avsättning till investeringsfond utvidgas till all gälla även för fastighetsförvaltande företag och för ömsesidiga skadeförsäkringsanstalter.

I den mån avsättningar lill investeringsfond prioriteras framför lagernedskrivning kan dock underiagel för inkomstskatten komma alt öka och en del av skattebortfallet las igen den vägen enligt utredningsgruppen. Eftersom förändringar i lagerreserv återförs till beskattning enligt den föreslagna vinstdelningsmodellen, kan dock större lagernedskrivningar förväntas inför en övergång till elt vinstdelningssystem och skulle då orsaka ett bortfall av skatteunderiag.

Storieken av vinstdelningsavgiflen har beräknats av Statistiska Centralbyrån (SCB) på grundval av förhållandena inkomståret 1980 med tillämpning av reglerna i förslaget till vinsldelningsmodell och för fribelopp hänförda lill delta år.

Enligt SCB fanns 1980 ca 3 400 övervinstföretag med en vinstdelningsavgift på totalt I 364 milj. kr. (se tabell 2 i betänkandet). Vid ett avgiftsuttag av 20% motsvarar delta ett avgiftsunderlag på ca 7 miljarder kronor. Eftersom vinstdelningsavgiften föreslagits vara avdragsgill vid laxering till statlig och kommunal inkomstskatt och den totala bolagsskatten är ca 58%, innebär detta ett bortfall av skatteinkomster på ca 800 milj. kr., varav ca 410 milj. kr. för kommuner och landsting.

Styrelsen förutsätter att skatteunderlaget för juridiska personer kommer alt återställas i tidigare gällande obegränsad omfattning samt att även skallebortfall lill följd av det föreslagna vinstdelningssystemet kompenseras till landsting och kommunerom vinstdelningsmodellen genomförs.

Prop. 1983/84:50 138

4.8 Statsrättsliga frågor m. m.

Åtskilliga remissinstanser - bl.a. kammarrätten i Stockholm och RSV - framhåller att vinstdelningsavgiften rätteligen skall ses som en skatt.

Ledamoten Helmers i RSV:s styrelse anför:

Förslaget innebär en ny form för beskallning av aktiebolagens vinster. Skatten är avsedd att utgå vid sidan om den ordinarie bolagsskatten. Vinstdelningsgruppen har uppenbarligen inte fäst avseende vid den grundlagsenliga skillnaden mellan avgift och skatt. Jag använder i fortsättningen det adekvata uttrycket skatt. Gruppen har också förbisett atl en lagtext på skatterättens område måste innehålla en bestämmelse all skallen skall erläggas till staten (kommunal beskattning är det ej fråga om). Riksdagens lagstiftningsmakt omfattar inte elt förslag till "skattelag" som det gruppen framlagt.

Sveriges finansanalytikers förening anför:

Den föreslagna nya skatten är avsedd att vara specialdestinerad till förvärv av kollektivt ägda aklier. Med få undantag undviks i del svenska skattesystemet sådan specialdestinering. Föreningen anser all med den lösa koppling som den föreslagna skatten har till löntagarnas uppoffring är en specialdestinering omotiverad. Genomförs skatteförslagel bör det förstärka statsbudgetens inkomstsida vars utgiftssida sedan får belastas för de fondanslag för aktieförvärv som i avvägning med andra ändamål anses motiverade,

I några remissyttranden diskuteras om vinsldelningen är förenlig med Sveriges internationella åtaganden.

Finansbolagens förening anför:

Enbart vissa företag skall omfattas av skyldigheten att belala en avgift och bland dessa förelag skall avgiften utgå endasl under förutsättning att en vinst av viss storiek uppnås.

Föreningen ifrågasätter om en sådan avgift - mot vilken f, ö, ej svarar någon prestation från mottagaren av avgiften lill den som betalar densamma eller lill den avgiften avser - därmed är förenlig med regeringsformen eller dess grunder och de konventioner som Sverige ingått eller med de förutsättningar för näringsverksamhet som traditionellt råder.

En omständighet som understryker vad föreningen nyss sagt är förhållandet atl vinstdelningsavgiften enligt betänkandet "Löntagarfonder i ATP-systemet" ej är avsedd att komma samtliga ATP-berättigade till godo ulan endast löntagare, trots att en del av den nuvarande tilläggspensioneringsavgiften, som betalas av alla företag och arbetsgivare för alla arbetsin-komsttagare och inte endast löntagare, skall överföras till löntagarfonderna. Visserligen skall avkastningen från löntagarfonderna tillfalla AP-fonden men endast till viss del och löntagarfondernas kapital överföres ej. Föreningen återkommer till denna fråga i sill remissyttrande över belänkandet om löntagarfonderna.

Prop. 1983/84:50 139

NBD anför:

Näringslivels Byggnadsdelegation har haft särskild anledning följa den kritik, som riktats mot Sverige för bristande respekt för egendomsskyddets principer genom missbruk av expropriationstillstånd och byggnadsförbud (Case of Sporrong and Lönnroth, dom den 23 september 1982, Publica-tions of the European Court of Human Rights, Series A, No 52). Missbruk av expropriationsinstrumenl har således betraktats som så oförenliga med medborgarskyddet i Europakonventionen, att rättelse krävs av förhållandena i Sverige. Användning av skatter eller avgifter i syfte att på förelagens egen bekostnad förändra förelagsägandet till förmån för vissa gruppintressen i samhället utgör ett hittills okänt bruk av gängse beskattnings-och avgiflsinslrument, som kan betraktas som etl missbruk. Beskattningsåtgärder inryms på samma sätt som användning av expropriationsinstrumenl i de frågor, som kan bli föremål för granskning och kontroll enligt Europakonventionen (jfr 1952 års tilläggsprotokoll Artikel 1). De beskattnings- eller avgiftssystem, som nu aktualiseras, kan således bli föremål för en sådan granskning, vilket leder till en långvarig osäkerhet om rättsläget i frågor av största ekonomisk räckvidd för landet. Detta gör atl en grundlig belysning av de föreslagna metoderna och deras samlade konsekvenser från konstitutionell synpunkt synes nödvändig. Expertgruppen har ej alls analyserat dessa problem.

Delegationen vill särskilt betona dessa centrala rättsfrågor, som måste få en grundlig belysning i särskild utredning, innan statsmakterna tar ställning till utredningsförslaget.

Sveriges fastighetsägareförbund anför:

I utredningen saknas en granskning av förslaget ur konstitutionell synvinkel. Detta är en allvariig brist bl.a. med hänsyn lill att Sverige 1982 fälldes av Europadomstolen. Det är viktigt att denna fråga utreds grundligt.

Förhållandet till våra dubbelbeskattningsavtal tas också upp.

Ledamoten Helmers i RSV:s slyrelse anför:

De internationella effekterna av ell dubbelt bolagsskattesystem har gruppen över huvud taget inle berört. Den viktiga frågan om vilka dubbelbeskattningsavtal, som omfattar en skall av den föreslagna typen har ej behandlats.

Allmänna ombudet för mellankommunala mål anför;

Vad beträffar den tillfälliga vinslskalten (SFS 1983:219) som avsågs att avlösas av den nu föreslagna avgiften anfördes i propositionen (s. 12) att del var "osannolikt att vinstskalt" skulle komma att las i anspråk för avräkning av utländska skatter, eftersom denna beräknades på ett annal underlag än den vanliga inkomstskatten. Underiagel för vinstdelningsavgiflen liknar påfallande underiagel för en nettovinstskatt. Beteckningen avgift och dess specialdestinering samt frånvaro av uttrycklig bestämmelse

Prop. 1983/84:50 140

eller hänvisning i detta avseende lill kommunalskattelagen talar dock för att utländsk skall enligt den föreslagna lagtexten inte kan avräknas från avgiften. Denna fråga måste klarläggas uttryckligen i propositionen.

4.9 Administrativa frågor

En vanlig uppfattning bland remissinstanserna är att gruppen underskattat de resurser som behövs för att administrera vinstdelningen.

Kammarrätten i Stockholm anför;

Vinstdelningsgruppens förslag innebär att synnerligen invecklade beräkningar måste göras (jfr t. ex. gruppens egna uttalanden s. 61 och 80) för alt man skall komma fram till om skyldighet atl utge avgift föreligger och hur stor avgiften i så fall blir. Dessa beräkningar måste utföras inle endasl av dem som verkligen har all eriägga avgiften ulan till viss del av alla presumtivt avgiftsskyldiga. Det föreslagna systemet knyter inle an till principerna för någon av de existerande skatterna, något som ytterligare ökar tillämpningssvårigheterna.

Det sagda gäller med avseende på både dem som kan bli betalningsskyldiga och skattemyndigheterna. De senare är, trots avsevärda resursförstärkningar, redan alltför tyngda för att i tillräcklig utsträckning bedriva offensiv verksamhet. Riksskatteverkets beräkning av resursbehovet (s. 13) synes orealistisk, eftersom den bygger på all cirka 5000 företag kommer att påforas avgift och därmed tycks förbise atl kontrollen med avseende på möjlig avgiftsskyldighel måste avse långt flera företag (jfr reservationen av Althin och Nilsson, s. 102). För näringslivets del kommer belastningen inte endast alt ge sig till känna med avseende på avgiftsberäkningen ulan hela bokföringsarbetel kommer att tyngas.

Kommerskollegium anför;

Ur revisionssynpunkt synes inle själva beräkningen av avgiftsunderlaget med utgångspunkt från den statligt beskattningsbara inkomsten komma att medföra några speciella problem. Posterna är relativt lätt tillgängliga och delvis av schablonmässig natur. I mindre företag som saknar speciell redovisningspersonal kan dock det tekniska förfarandet te sig svårförståeligt och medföra behov av insats från revisor.

RSV anför:

RSV har inget atl erinra mol de gjorda beräkningarna, men vill betona vikten av atl också informationsbehovet tillgodoses. Kostnader för information är svåra alt beräkna. En viss ledning kan dock i delta fall hämtas från erfarenheterna av den lillfälliga vinstskallen, som liknar vinstdelningsavgiften, men som berör ett färre antal skattskyldiga. För den lillfälliga vinstskatlen har kostnaderna i detta hänseende beräknats till ca 200000 kr.

Prop. 1983/84:50 141

Ledamoten Helmers i RSV:s styrelse anför;

Gruppen framhåller att bolagens ökade deklarationsskyldighet skulle bli myckel litet belastande. Man har tydligen utgått ifrån att den som fyller i en deklarationsblankett och intygar att den är upprättad på heder och samvete inle behöver ha någon insikt i den ifrågavarande skattelagstiftningen. Vad gruppen säger om det administrativa merarbetel är därför inle ens värt ett bemötande. Införs den s,k, staketmodellen för jordbrukare, rörelseidkare och handelsbolag ökar antalet deklaralionsskyldiga enormt.

Allmänna ombudet för mellankommunala mål anför:

Allmänna ombudet för mellankommunala mål (AO) representerar det allmänna i ärenden rörande inkomsttaxering m. m. för s. k. mellankom-munalt skattskyldiga, dvs. skattskyldiga som har verksamhet i flera län. Till denna kategori hör de allra flesta börsnoterade och andra storföretag jämte dotterbolag. Genom de begränsningsregler som föreslås i 2 § i den nya lagen torde vinstdelningsavgift endast i relativt få fall komma att bli aktuell för förelag eller koncerner utanför denna grupp. Samtidigt kan det antas att avgifter kommer att tas ut från en stor del av de mellankommunala företagen om totalt 10000- 15000 stycken. Kommittén har räknat med ca 5000 företag. Sannolikt inrymmer denna grupp de företag med de mest komplicerade deklarationerna. Handläggningen av den nya lagen kommer därför att koncentreras till AO och mellankommunala skatterätten liksom till de taxeringsnämnder till vilka det mellankommunala taxeringsmateria-lel sammanförs i respektive län och hos dessa myndigheter i hög grad påverka arbetsbetingelserna.

Regeringen har i direktiv (1980: 20) till samtliga kommittéer och utredare angående finansiering av reformer uttalat alt utgångspunkten skall vara atl alla förslag som läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Som inledningsvis anförts kommer ett genomförande av vinstdelningsgruppens förslag att i myckel hög grad påverka arbetsbetingelserna för AO. Atl handläggningen koncentreras till en eller elt fåtal myndigheter kan givetvis ses som en fördel; myndigheten kan snabbt tillägna sig det nya rättsområdet och tillämpningen blir likformig. Det är dock med hänsyn till förslagets osedvanligt komplicerade karaktär otänkbart alt det skall kunna genomföras utan resursförstärkningar för AO: Kommittén har beräknat resursålgången lill 15 man-år. Beräkningen synes avse endasl arbetet i samband med den löpande taxeringen. Konsekvenserna för besvärsförfarandel har inte beaktats. Det är därvid all beakta att varje yrkande och beslut rörande inkomsttaxeringen kommer att kräva ett särskilt yrkande och beslul rörande underiagel för vinstdelningsavgiften. Del är således inte enbart fråga om resursåtgång för ett besvärsförfarande rörande endasl det särskilda avgifts-underiagets beräkning. Med hänsyn till det betydligt striktare synsätt som karakteriserar denna beräkning jämfört med inkomstberäkningen för taxeringen kan, som ovan framhållils, bestämmandet av underiagel för avgiften bli särskill resurskrävande.

Prop. 1983/84:50 142

RRV anför:

Riksskatteverket har på gruppens uppdrag överslagsvis beräknat kostnaderna för skattemyndigheternas årliga granskning av vinstdelningsdekla-rationerna till ca 15 personår. Beräkningarna bygger bl. a. på atl ca 200000 förelag blir skyldiga att lämna deklaration och att ca 5 000 företag påförs vinstdelningsavgift.

Närmare underiag för beräkningarna redovisas inle i betänkandet. Enligl RRV:s bedömning är emellertid den beräknade årskostnaden om ca 15 personår en underskattning av resursbehovet för skattemyndigheternas granskning och kontroll av deklarationerna. RRV:s bedömning bygger på verkets erfarenheter från bl. a. förvaltningsrevision inom det skatteadministralivä området. Erfarenheterna visar att underskattningar av resursbehov för genomförandet av reformer m. m. varil mer regel än undantag. För en sådan bedömning talar även att man, så långt framgår av belänkandet, inte medräknat kostnader för myndigheternas övriga arbete vid sidan av granskningsarbetet, l.ex. med uppbörden av vinstdelningsavgifterna. Eftersom uppbörden av avgifterna föreslås ske enligt reglerna i uppbördslagen, kan vinstfluklualionerm.m. leda lill ansökningar om jämkning av den preliminära debileringen vilka skall behandlas av skattemyndigheterna. Härull kommer kostnader för utbildning av tjänstemän, information och service till skattskyldiga samt kostnader för administration av besvär över påförda avgifter i första instans.

RRV anser sammanfattningsvis att resursbehovet för administrering av den föreslagna vinstdelningsmodellen är underskattat.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Det föreslagna regelsystemet skulle leda till ett betydande merarbete. Inte minst gäller del för Stockholms län, där en mycket slor del av de berörda förelagen, och särskilt koncernledande företag, finns. Gruppen har antagit alt del skulle behövas 15 årsarbetskrafter för att klara av nytillkommande arbetsuppgifter. Länsstyrelsen anser att beräkningen, som för övrigt torde avse enbart arbetet i taxeringsnämnd, är betydligt i underkant. För- och efteraibete i form av dalaregislrering, besvärshanle-ring osv. synes inte ha medräknats. Dessulom förmodar länsstyrelsen atl beräkningen gjorts utifrån det statiska betraktelsesältel att så och så många ytterligare konirollmoment, beräkningar, skrivelser osv. tar viss tid som sedan uppräknats lill s. k. manår. Man bortser då helt från de föriusler i effektivitet som förorsakas av att regelkomplexet totalt sett blir mycket större och således för den enskilde befattningshavaren betydligt svårare att hålla reda på. Det hela skulle kunna uttryckas så att del inte finns något linjärt samband mellan ökad komplexitet i regelsystemet och antalet handläggare. Blir systemet mer och mer oöverblickbart ökar givetvis även riskerna för att deklaranterna skall göra fel.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

De administrativa problemen vid ett genomförande av det föreslagna vinsldelningssystemet är enligl länsstyrelsens mening underskattade. Riksskatteverket har översiktligt beräknat resursåtgången för den behövliga påbyggnaden av den årliga laxeringen till 15 manår. Det framgår inte

Prop. 1983/84:50 143

alls hur resursbehovet har beräknats men det synes länsstyrelsen vara tilltaget i underkant. Gruppen har förutsatt att handläggarna vid taxeringen undantagslöst skall kunna föra över uppgifter från företagens bokslut lill en sammanslällning för beräkning av vinstdelningsavgifler. Uppgifterna för taxeringen och underlaget för vinsldelningsavgifterna finns visserligen i samma räkenskaper men uppgifterna används inle och kontrolleras inte på samma sätt vid de olika momenten.

Avslutningsvis vill länsstyrelsen framhålla, att enligt länsstyrelsens mening gruppen har underskattat de administrativa problem, som kan uppstå vid den praktiska hanteringen av gruppens förslag. Vid elt realiserande av förslaget i nuvarande utformning kommer - i varje fall under en ganska lång genomförandeperiod - kvalificerade utredningsresurser vid skatteförvaltningarna och skattedomstolarna alt krävas för att klargöra rältstolk-ning och fastställa praxis inom det nya lagstiftningsområdet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Utredningen anser att resursbehovet kan beräknas lill 15 manår. Hur denna beräkning gjorts framgår inte. Del bör dock framhållas att tiden för granskning av de deklarationer som här blir aktuella, i regel på grund av bl.a. deklaralionsanstånd, är begränsad till månaderna juni-oktober, varav minst en månad är semestermånad. I detta sammanhang bör framhållas det merarbete som uppkommer därigenom att deklarationerna i många fall är bristfälliga och ofullständiga vad beträffar bilagor, räkenskapsuldrag, förvaltnings- och revisionsberättelser. Härtill kommer den utökning av antalet kontrollåtgärder som förorsakas av reglerna om vinstdelningsavgiften. Vid beräkning av resursbehovet får man inte heller bortse ifrån de skattskyldigas behov av information.

Länsstyrelsen anser att utredningen betydligt underskattat de resurser som krävs för att klara av den nya arbetsuppgiften. Utredningens beräkning (15 manår) kommer att medföra att endasl de allra största länen tillföres resursförstärkning. Med hänsyn bl.a. till merarbetet i de tjänste-mannagranskande taxeringsnämnderna samt utbildnings- och informationsverksamhet erfordras även för ett län av Västerbottens storlek resursförstärkning med i vart fall en befattningshavare.

SACO/SR anför;

Del vällovliga syftet all la hänsyn till inflationen och beräkna ett "rättvist" vinstdelningsunderlag har vidare gjort modellen så komplicerad att det måste anses mycket svårt att i förväg bedöma resultatels totala skattebelastning och därmed bruttoavkaslningskravet. Utredningen underskattar de problem som är förknippade med dessa beräkningar.

Slutligen är det naturligtvis ofrånkomligt att ett införande av särskild vinstdelning (extra företagsbeskattning) kräver en svällande skattebyrå-krali som i sig är oönskad.

Finansbolagens förening anför;

Gruppens förslag innebär att synnerligen invecklade beräkningar måste göras av den skatlskyldige för alt denne skall kunna konstatera huruvida

Prop. 1983/84:50 144

skyldighet atl utge avgift föreligger eller ej och, om skyldighet föreligger, hur stor avgiften i sådant fall blir. Gruppen konstaterar också på olika ställen i betänkandet att de korrigeringar som av den skattskyldige måste göras för aft förvandla den statligt beskattningsbara inkomsten till vinstdelningsunderlag är så många att en särskilt fastställd blankett måste användas.

Även om blanketten förenklar deklarationsskyldigheten för den skattskyldige är det föreningens mening att den skattskyldige blanketten förutan utan större svårigheter skall kunna begripa avgiftssystemet och under året göra de beräkningar som erfordras för konstaterande av huruvida avgiftsskyldighet föreligger.

Utredningen beräknar all ca 5000 företag kommer all påföras vinsldelningsavgift.

Avsevärt fler företag måste emellertid kontrollera huruvida avgiftsskyldighel föreligger eller ej. Reservanten Althin uppskattar antalet till ca 175000. Enligt föreningens mening är vinsldelningssystemet så invecklat och svårtillgängligt att det måste bli mycket svårt för flertalet av dessa ca 175 000 företag att med tillräcklig säkerhet kunna beräkna avgiften i och för avgörande huruvida deklarationsskyldighet föreligger.

FAR anför;

FAR anser som nämnts att utredningen underskattat den administrativa belastningen på förelag och skalleadministration av ett nytl system. Även om avgift inte kommer att utgå under ett visst år måste förelagen för skatteplaneringen göra kalkyler och provdeklarationer. Vidare anser FAR som nämnts atl möjligheter till uljämning mellan åren måste skapas, vilket sannolikt leder lill att deklarationer måste upprättas varje år. Belastningen på skatteadministrationen förefaller underskattad. Det är i stora delar fråga om ell helt nytt regelsystem som kommer atl kräva lolkningsanvisningar och leda till prövningar i högre instans.

KF anför:

Del får hållas som sannolikt, att det föreslagna sättet att beräkna avgiftsunderlaget saml de nya begrepp som förslaget innehåller kommer att medföra många tolkningsproblem, vars lösningar förutsätter domstols medverkan. Den ordinarie taxeringsprocessen blir onödigtvis belastad och rättsosäkerheten kommer för såväl myndigheter som skattskyldiga atl beslå under en lång tid framöver.

Landstingsförbundet (majoriteten) anför:

Beräkningen av vinstdelningsavgiften sker i många steg och är relalivi komplicerad. Den skall ske samordnat med taxeringsarbetet i övrigt. Styrelsen vill därför peka på den risk för förseningar i laxeringsarbetet som föreligger om det föreslagna vinstdelningssyslemel förverkligas. Eftersom beräkning av skatteunderlagets utveckling är en viktig komponent i det kommunala budgetarbetet är det angeläget att åtgärder i så fall vidtas för att undvika sådana förseningar.

Prop. 1983/84:50 145

SHIO-Familjeföretagen anför:

Det är extremt krångligt och torde kunna överblickas endast av den som har ett avancerat kunnande i redovisning och skatteregler. Förslaget tvingar omkring 175000 småföretag att i en särskild deklaration göra ett slort anlal räkneoperalioner för att beräkna eventuell fondskall som sedan skall kontrolleras av myndigheterna. Del vittnar om närmast total brist på kännedom om och förståelse för förhållandena i småföretagen.

Vinstdelningsulredningen anger förhoppningsfullt alt tidsåtgången skall kunna klaras på 10 min. —1 tim. i alla små och medelstora företag. Enligl vår bedömning är delta helt orealistiskt inte minst med beakiande av den ytterligare tidsåtgång som kan förväntas uppstå vid skriftväxling med taxeringsnämnden eller motsvarande. Utredningen har utgått ifrån att taxeringsnämnderna — i princip utifrån nuvarande skatteregler - utan allt för betungande arbetsinsats skall fastställa underiagel för vinstskatlen. Emellertid skiljer sig de nu föreslagna beskattningsreglerna i flera avseenden från vad som allmänt gäller för fastställandet av beskattningsbar inkomst.

TOR anför:

För både de företag som kan omfattas av avgiftsskyldighet som skattemyndigheterna kommer förslaget att leda till betydande tillämpningssvå-righeler. Alt få klarhet i om någon avgiftsskyldighet föreligger eller inte kräver all en rad invecklade beräkningar måste utföras. Även förelag som aldrig kan komma i fråga för avgift måste lämna vissa uppgifter som skall granskas av skattemyndigheterna.

Den lill följd av förslaget ökade belastningen för skalleadminisirationen som redovisas är enligt TOR;s uppfattning alltför lågt beräknad. Det kan framhållas all man l.ex. inte synes ha beaktat de processkostnader som kommer atl följa och inte heller kostnaderna för den kontroll som måste ske utöver deklarationsgranskningen.

5 Lagtexten

5.1 Lagen om vinstdelningsavgift

Några remissinstanser gör allmänna uttalanden om den föreslagna lagtexten.

Kammarrätten i Stockholm anför;

Med tanke på betänkandets skissartade karaktär finner kammarrätten att det inte är meningsfullt att göra någon detaljgenomgång av förfatlningsförslagen. En översiktlig granskning tyder dock på atl de är i stort sett godtagbara från lagleknisk synpunkt. Motiven är däremot utomordentligt knapphändiga. 10 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 146

Finansbolagens förening anför:

Med hänsyn tagen till förslagets uppenbara brister, den ofullständiga ulredningen och förslagets alltför schematiska karaktär, finner föreningen det inte vara meningsfullt att göra en närmare granskning av författningsförslagen.

FAR anför:

Förslaget är också oklart på flera punkter, vilka kan kräva justeringar i lagtexten. Exempelvis bör observeras att särskilda skatteregler gäller för överföring av anläggningstillgångar inom en koncern, behandlingen av leasade tillgångar under leasingtiden och vid avbrytande kräver särskilda anvisningar.

I det följande redovisas remissynpunkterna paragrafvis.

I §

Förslagel all vinstdelningsavgiften skall vara avdragsgill med ett års fördröjning berörs i fyra yttranden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

I massmedia har återgivits innehållet i några redan nu avgivna remissyttranden. Därav framgår alt man ifrågasätter rätten till avdrag för rubricerad avgift. Utan atl ta ställning lill om avdrag skall medges eller ej vill länsstyrelsen i sammanhanget peka på alt om avdrag inte medges skulle detta betydligt minska taxeringsnämndernas och överinstansernas kontroll- och beskattningsåtgärder.

FAR anför:

Utredningen synes ha förbisett atl beräknad vinstskalt måste skuldföras och ingå i redovisade kostnader vinståret. Del förefaller leda till svår-överblickbara konsekvenser om avdrag för vinstskatt erhålles först året därefter.

Svenska revisorsamfundel SRS anför:

Företagens bokföring kommer vid ett genomförande av förslaget att beröras på så sätt att vinstdelningsavgiften - så som beräkningsmodellen är uppbyggd - belastar resultatet med ett års förskjutning. Gruppen har varit medveten om delta men på s. 52 i belänkandet anfört, att avdragsrällen av praktiska skäl måste förskjutas ett år. En konsekvens av delta synes vara att skuldföring av beloppet inte kan ske i det bokslut som ligger lill grund för avgiftsberäkningen, ulan belastar resultatet enligt "kontantprin-cipen" försl påföljande år. Detta får till följd atl de företag som kommer atl belastas med vinstdelningsavgift visar felaktigt bokslut (för hög vinst och för låg skuldredovisning). Delta är inte förenligt med vad som utbildats i redovisningspraxis och som ulgör god redovisningssed.

Prop. 1983/84:50 147

TOR anför:

Enligt förslaget skall beskattningsårels inkomstskatt påverka inkomstunderlaget. Vidare skall den vinstdelningsavgifl som påförts ett företag elt år vara avdragsgill vid laxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt året därpå. Det kommer att innebära elt väsentligt merarbete för taxeringsnämnderna att beräkna beskattningsårels inkomstskatt. Med den konstruktion som valts kommer en senare ändring av ett års taxering att medföra alt det årets vinstdelningsavgift ändras vilken i sin tur har påverkat följande års taxeringar osv.

TOR förordar att den påförda avgiften får dras av som etl allmänt avdrag i stället för att belasta den eller de förvärvskällor som föranlett avgiften. Andra remissinstanser har samma uppfattning.

;?5Vanför:

Vinsldelningsgruppen har i sin specialmolivering (s. 57 ö) uttalat all vinstdelningsavgiflen skall belasta den eller de förvärvskällor som åstadkommit de inkomster som utlöst vinstdelningen. RSV anser att detta inte framgår av den föreslagna lagtexten. Dessulom skulle en sådan regel ytterligare komplicera såväl deklarations- som granskningsarbetet. Den skulle också kunna leda till alt avgiften i många fall inte blev avdragsgill på grund av atl förvärvskällan inte finns kvar. RSV föreslår därför att vinstdelningsavgiflen får dras av som ell allmänt avdrag.

Allmänna ombudet för mellankommunala mål anför;

Jag delar expertgruppens bedömning atl det är praktiskt svårt atl medge avdraget redan vid taxeringen för det aktuella inkomståret. Della vore dock från systematisk synpunkt att föredra.

Däremot vänder jag mig mot atl avgiften skall dras av inom de förvärvskällor som åstadkommil de inkomster som utlöst vinstdelningen. Delta medför en helt onödig komplicering. De företag, som tillhör den grupp som kommer att påföras vinstdelningsavgifl, har i mycket stor utsträckning omfattande löpande verksamhel uppdelad på flera förvärvskällor och inkomstslag; de är ofta delägare i handelsbolag - vinstandelar därav torde inte vara exkluderade från vinstdelningssystemet — eller konsortier m, m,; de har realisationsvinster osv. Att dela upp en avgift som påförts på grund av inkomster av alla dessa olika verksamhetsgrenar vore ytterst komplicerande och hell onödigl — i vissa fall omöjligt: vid påföljande års laxering föreligger kanske inte motsvarande förvärvskälla, t, ex, vid realisationsvinst. Del måste vara tillräckligt atl avdraget medges som elt allmänt avdrag, dvs, som kommunalskaiteavdraget.

Allmänna ombudet framhåller - liksom RSV - atl regeln om i vilken ordning avgiften är avdragsgill synes höra hemma i kommunalskattelagen.

Prop. 1983/84:50 148

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

1 kommentaren lill I § (s. 57) anges atl vinstdelningsavgiften skall belasta den eller de förvärvskällor som åstadkommit de inkomster som ullöst vinstdelningen. Eftersom del är vanligt atl de berörda företagen har ett flertal förvärvskällor kan del bli fråga om omfattande beräkningar. Vidare kan t,ex. en förvärvskälla ha upphört. Medges avdragel för avgiften i stället som allmänt avdrag bortfaller dessa komplikationer.

2 §

Allmänna pensionsfondens fjärde fondslyrelse och SHIO-Familjeföretagen anser atl fribeloppet i kronor bör vara indexanknutet och inte avse ett fasl belopp. SHIO-Familjeföretagen anför:

Som vinstgruppen även påpekar (s. 60) bör naturligtvis fribeloppet uttryckas i reala former, särskilt i en lag som i övrigt gör anspråk på att definiera realvinsi. Alt med etl i övrigt invecklat och diffust lagförslag, avfärda ett .realt fribelopp - som t. ex. produkten av x antal basbelopp -såsom alltför komplicerat tycks oss verklighetsfrämmande.

SHIO-Familjeföretagen anför vidare;

En direkt felaktighet/felskrivning förekommer även i kommentaren till 2 § vari uttalas: "Begreppel lönekostnad används här i samma betydelse som vid beräkning av avsättning till resultatuljämningsfond (41 d § KL). Fråga är sålunda om kontantlön och naturaförmåner i form av kost, bostad eller bil."

I nämnda 41 § d andra stycket kommunalskallelagen (KL) anges emellertid alt med lön avses endast sädana ersättningar i pengar som anges i 2 kap. 7 § lag om sociala avgifter. Departementschefen uttalar vidare i prop. 1978/79:210 s. 97 atl värdet av naturaförmåner ej skall ligga lill grund för avsättningen till resultatutjämningsfond.

RSV anför:

I specialmotiveringen sägs atl begreppet lönekostnad i andra stycket skall ha samma betydelse som vid beräkning av avsättning till resultatutjämningsfond. Detta skulle innebära atl endast konlanl lön men däremot inte naturaförmåner skall beaktas (jfr 41 d § andra stycket KL och prop. 1978/79:210 s. 95-97).

Från administrativt håll förs fram synpunkter på utformningen av det lönebaserade fribeloppet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Gruppen föreslår att fribeloppel knyts lill "den kontant utbetalda lönesumman" vilken skall beräknas på samma sätt som gäller för avsättning till resullaluljämningsfond. Ett företags lönesumma framgår inte direkt som en post i bokföringen utan består ofta av flera olika delposter exempelvis

Prop. 1983/84:50 149

direkta löner, provisioner, tantiem och olika förmåner. Intresset från företagens sida all räkna in så mycket som möjligt i denna post är självfallet större när fribeloppet skall beräknas än vid avsättning till resultatuljämningsfond. I det förra fallet är det fråga om en definitiv avgiftsbefrielse medan del i det senare gäller en tillfällig skattekredit. Vid taxeringen kan handläggarna bli tvingade att utreda differenser mellan uppgifterna i deklarationen och uppgiften för beräkning av vinstdelningsavgiflen. I vissa fall kan man tvingas ta fram material, som inte normalt granskas vid taxeringen, exempelvis underlaget för arbetsgivareavgifterna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför;

I utredningen har angells att lönesumman skall utgöras av kontant lön och naturaförmåner i form av kost, bostad eller bil. En kontroll av lönesumman uträknad på detta sätt torde i många fall bli nödvändig eftersom risk annars föreligger all andra löneförmåner inräknats.

Bl.a. länsstyrelsen i Stockholms län diskuterar begreppet "intressegemenskap" som används i paragrafen. Länsstyrelsen anför:

Enligt 2 § skall företag mellan vilka intressegemenskap råder få tillgodoräkna sig högst elt fast fribelopp. Nuvarande registreringssystem är inte så uppbyggt att denna krets av företag utan vidare kan föras samman. Då även s. k. oäkta koncerner är berörda kan knappast heller ett heltäckande system upprättas. Det skulle i så fall, inte minst för att hållas ä jour, behövas ett omfattande uppgiftslämnande från företagens sida. Skall en meningsfull kontroll kunna utövas måste preciseras vilka företag som skall "fångas in".

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Liknande problem kommer all uppstå när det gäller att reda ut mellan vilka företag intressegemenskap råder. De bestämmelser i 41 tj KL, som gruppens förslag knyter an till, gäller varulagervärdering, en fråga om skattekredil medan fribeloppel vid vinstdelningsavgiften avser en definitiv skattebefrielse. I det senare fallet måste incitamentet för atl vidta undandragande åtgärder vara betydligt större än i det förra. Även här är lagstiftningen oprövad och genom skatleprocesser måste man klarlägga hur man l.ex. skall ställa sig till när en verksamhet delvis överlåtes på make, sammanboende, barn, släktingar eller när delägare i etl bolag splittrar upp detta i olika grenar, inköp - tillverkning - försäljning, med olika ägare för resp. gren.

Allmänna ombudet för mellankommunala mål anför;

Endast elt fast fribelopp skall få tillgodoräknas en grupp av "företag mellan vilka intressegemenskap råder (moder- och dotterföretag eller förelag under i huvudsak gemensam ledning)", Della begrepp har använts på ett par slällen i kommunalskatlelagen dels för atl förhindra missbruk av reserveringsregler (punkt 2 anvisningarna till 41 §), dels för kommunal omfördelning vid skev prissättning mellan närstående föietag (57 § 3

Prop. 1983/84:50 150

mom,). Dessutom förekommer det i forskningsavdragslagen (SFS 1973:421), Tillämpningen av bestämmelserna i kommunalskatlelagen synes inle hittills ha vållat några större svårigheter. Deras tillämpning medför dock relativt harmlösa effekter för förelagen. Bestämmelserna i 41 § kommunalskattelagen trädde också i kraft så sent som vid 1981 års laxering. De är således ännu tämligen oprövade. Bestämmelsen i forskningsavdragslagen har trätt i kraft fr. o. m. 1983 års taxering.

Till skillnad från reglerna i kommunalskallelagen leder tillämpningen av bestämmelsen i vinsldelningsavgiflslagen till en definitiv kostnad eller definitiv avgiflsreduktion för det aktuella året. Räckvidden av bestämmelsens innebörd blir därför betydligt mer betydelsefull än i de fall den hittills använts. Det är angeläget att - om lagtexten inle kan preciseras mera -det av propositionen klarare framgår vilken räckvidd bestämmelsen skall ha.

Sveriges föreningshankers förbund anför:

SFF anser alt den i lagförslaget givna - från kommunalskattelagen hämtade - definitionen av företagsgrupp innebär atl de lokala föreningsbankerna i delta avseende skall beräknas som helt självständiga juridiska personer vilka envar får möjlighet att tillgodoräkna sig ell fribelopp. Följande synpunkter kan åberopas,

Föreningsbanksrörelsen är en kooperativ bankrörelse uppbyggd i tre led. Juridiskt självständiga lokala föreningsbanker (totalt 399 st) är anslutna till tolv regionala föreningsbanker som i sin tur bildar och är ensamma medlemmar i SFF. Organisationen är inle en koncern ulan en federation.

Genom lag (lagen om jordbrukskasserörelsen - JKL - SFS 1956:216) och stadgar har SFF och de regionala föreningsbankerna tillerkänts rätt och skyldighet att i viss utsträckning styra och påverka de lokala föreningsbankernas verksamhel. Huvudskälet härtill är att de lokala föreningsbankerna inte har egen inlåningsrätl. denna ligger i respektive regional föreningsbank. Av denna anledning ligger ansvaret för att lagens kapi-laltäckningsregler uppfylls på de regionala föreningsbankerna. Delta medför i sin tur att de regionala föreningsbankerna måste ha möjlighet atl - på olika i JKL noggrant specificerade säll - kunna styra verksamheten i mera generella termer. Detta innebär emellertid inte att de regionala föreningsbankerna har möjlighet att i detalj styra verksamheten. I många väsentliga frågor har de endast en rådgivande funktion till de lokala föreningsbankerna, vars styrelser och - ytterst - stämmor härden yttersta beslutsrätten. Detta är ju i och för sig självklart eftersom det är fråga om en kooperativ organisation.

I sammanhanget skall noteras att verksamheten i föreningsbanksrörelsen är i högsta grad decentraliserad. Som exempel kan nämnas atl det är de lokala föreningsbankerna som står för den helt övervägande delen av utlåningen. Varje föreningsbank fattar självständiga beslut i kreditfrågor.

1 vissa lägen krävs godkännande från den regionala föreningsbanken, men - och detta är väsentligl - denna kan inte påbjuda en lokal föreningsbank att bevilja en kredit. Av lagen och stadgarna framgår andra exempel som visar i vilka fall regionala föreningsbanker kan styra anslutna lokala föreningsbanker. Sammanfattningsvis torde det - »nligt SFFs mening -inte råda någon tvekan om atl det visserligen råder en stark intressegemenskap mellan en regional föreningsbank och anslutna lokala föreningsbanker men att de lokala föreningsbankerna inte kan anses stå under en

Prop. 1983/84:50 151

sådan ledning från den regionala föreningsbankens sida som åsyftas i den föreslagna lagtexten i 2§ andra stycket. SFF utgår således ifrån att - om förslagel leder till lagstiftning - samtliga lokala och regionala föreningsbanker får rätt till det s. k. fribeloppet.

Elt ytterligare stöd för SFFs uppfattning - oavsett tolkningen av den föreslagna lagtexten — är att syftet med fribeloppet anges vara alt undanta småföretagen från vinstdelningen.

Med hänsyn till att föreningsbanksrörelsen åren bankrörelse med tyngdpunkt på de små lokala föreningsbankernas verksamhet synes det helt förenligl med angivna syfte att låta varje lokal föreningsbank tillgodogöra sig fribeloppet.

PK-banken tar upp sin speciella situation. Banken anför;

För PKbanken innebär det framlagda förslaget en speciell belastning beroende på all banken är konstruerad på ett annorlunda säll än de andra bankerna. Av det anlal människor, som arbetar för PKbanken, är bara ca hälften anställda i PKbanken, medan den andra hälften är anställd i Postverket. Postverket ombesörjer nämligen för PKbankens räkning såväl kassarörelse som viss reskontrabokföring med vidhängande service. Denna organisationsstruktur är helt i överensstämmelse med statsmakternas intentioner vid bankens bildande 1974. Den ersättning, som PKbanken därvid har alt erlägga till Postverket, regleras enligt särskill avtal mellan PKbanken och Postverket. Kostnaderna uppgick till 625 milj. kr. för år 1982. Till följd av PKbankens samarbete med Postverket är PKbankens antal anställda - och därmed lönekostnaderna - relativt små i relation till storleken på bankens rörelse. Bankens lönekostnader uppgick lill 295 milj. kr. år 1982 all jämföra med 674 milj. kr. för S-E-Banken och 508 milj. kr. för Svenska Handelsbanken. Baserat på enbart bankens egna lönekostnader skulle det föreslagna fribeloppet uppgå till 18 milj. kr. för PKbanken år 1982 jämfört med 40 milj. kr. för SEB och 30 milj. kr. för SHB.

För att inte det föreslagna vinstdelningssystemet skall få negativa effekter för PKbanken i jämförelse med andra banker och konkurrens på lika villkor kunna upprätthållas bör banken vid fastställande av fribeloppel få tillgodoräkna sig de lönekoslnader som ingår i ersättningen till Postverket. Dessa lönekostnader uppgick lill ca 290 milj. kr. år 1982, dvs. ungefär lika myckel som bankens egna lönekostnader. Om dessa lönekostnader adderas till bankens egna lönekostnader för 1982 uppgår de totala lönekostnaderna lill 585 milj. kr. och fribeloppet skulle öka till 35 milj. kr.

Om inte banken får tillgodoräkna sig löneandelen i ersättningen till Postverket uppstår den märkliga situationen all PKbanken tvingas betala en relativt större andel av sin vinsl i vinsldelningsavgift än vad SEB och SHB måste göra, trots alt PKbankens räntabilitet är lägre än SEB:s och SHB:s. Delta strider - som vi uppfattar saken - mol tankegångarna bakom vinstdelningsförslaget. Vi hemställer om att de speciella relationer, som råder mellan PKbanken och Postverket, får beaktas vid beräkningen av fribeloppet.

I två yttranden framhålls att lagtexten inte anpassats till del fallet att den avgiftsskyldige är delägare i ett handelsbolag.

Prop. 1983/84:50 152

SBEF anför:

Ett annat problem som synes uppkomma vid omräkningen gäller inkomster från handelsbolag (kommanditbolag). Inkomster från sådana bolag skall enligt 53 §2 mom.. KL hänföras till delägarna. Detta innebär att handelsbolagsinkomsten ingår i del delägande förelagets beskattningsbara inkomst och den medräknas sålunda i vinstdelningsunderlaget. Av förslaget framgår emellertid inte hur hänsyn skall tas lill handelsbolagels inkomst, tillgångar och skulder vid omräkningen.

Elof Hansson AB anför:

Elof Hanssonkoncernen, med Elof Hansson AB, Göteborg, såsom moderbolag, är en koncern som bedriver internationell, handel med i största ulsiräckning svenska produkter. Omsättningen uppgick 1982 lill ca 3,1 miljarder kr. och andelen försäljning utanför Sverige var 78,1 %.

Kärnan i koncernen utgörs av handelsbolaget Elof Hansson. Detta bildades 1897 och har sedan dess successivt utvecklats till att i dag omfatta drygt 410 anställda, en omsättning på ca 2,1 miljarder kr. och en balansomslutning på ca 850 milj. kr. Under mycket lång tid har de anställda i bolaget tagit del av resultatet genom individuellt tantiem och bonus.

Handelsbolagel har två bolagsmän vilka utgörs av Elof Hansson AB som innehar 73/90 av andelarna i handelsbolaget medan Bo-Elof Hansson innehar resterande 17/90. Aktierna i Elof Hansson AB ägs till 100% av Bo-Elof Hansson. Sedan lång lid har det efter vinsldelning kvarvarande ekonomiska resultatet av verksamheten i handelsbolaget fördelals mellan bolagsmännen i relation lill andelarna. Handelsbolagets verksamhet konsolideras i Elof Hanssonkoncernen och handelsbolagets resultat beskattas av respektive bolagsman.

Moderbolaget Elof Hansson AB driver ingen annan rörelse än som bolagsman i handelsbolaget Elof Hansson och antalet anslällda är för närvarande två.

Koncernens struktur- innebär att moderbolagels resultaträkning

huvudsakligen omfattar en inkomst som utgör 73/90 av handelsbolagets resultat. Moderbolaget kan således sägas uigöra en integrerad del av handelsbolaget och ej en självständig operativ enhet.

Del synes i vinsldelningsgruppens utredning oklart huruvida bolagsmannen Elof Hansson AB skall omfattas av vinsldelningsgruppens förslag, eller ej. Denna fråga är av central och väsentlig betydelse för koncernen och måste i elt slutligt förslag klargöras.

Om en bolagsman i den juridiska formen av ett aktiebolag anses omfattas av förslaget måste i vissa frågor betydande klargöranden läggas lill förslaget.

Enligt vinsldelningsgruppens förslag skall på resultatet i moderbolaget göras en beräkning av vinstdelningsunderiagel. Vinsldelningsgruppen har emellertid inte beaktat den speciella situation som en koncernstruktur innehållande ell handelsbolag med beiydande verksamhel innebär.

I vinsldelningsgruppens förslag skall de till bolaget och dess resullal relalerade lillgångarna och skulderna ingå som komponenter i en beräkning av eft s. k. realt resullal.

Resultatet i moderbolaget, som således huvudsakligen utgörs av moderbolagets andel av resultatet i handelsbolaget Elof Hansson, har naturiiglvis medfört uppkomsten av omfattande skuldsättning och betydande rörelse-

Prop. 1983/84:50 153

tillgångar. Såsom vinsldelningsgruppens nuvarande förslag utformats kan moderbolaget emellertid inte genomföra den föreslagna beräkningen då de till resultatet av handelsbolagets verksamhet knutna lillgångarna och skulderna enligt lag och praxis endast redovisas i handelsbolagel och således ej i moderbolagets balansräkning. Härigenom kan den föreslagna indexjusteringen ej heller göras och en betydelsefull del av förslaget och argumenten för det uteblir. Det kan nämnas som exempel all de monilära tillgångarna i handelsbolaget Elof Hansson är betydande och 1982 uppgick till ca 670 milj. kr.

Ytterligare en följd av förslagels nuvarande utformning är alt del avdrag om 6% på lönesumman som föreslagils i ulredningen med nuvarande förslag ej kan utnyttjas av moderbolaget, då personalen är anställd i handelsbolagel, där också verksamheten drivs. Föreslagen vinsldelning av moderbolagels vinst, som således i princip ärca 80% av den av handelsbolaget upparbetade vinsten, synes i förslaget ej ge utrymme för en juslering med löneschablonen trots att moderbolagets resultat ju åstadkommits av de anställda i handelsbolaget och att därigenom ovannämnda reduktion borde vara välbetänkt i moderbolaget. För Elof Hansson utgör löneschablonen beiydande belopp.

Koncernens struktur är sedan många år väl inarbetad och har tillsammans med motiverade medarbetare lett till en positiv utveckling och lönsamhet för Elof Hanssonkoncernen. Ledningen har inga planer på att ändra existerande koncernstruktur, varför ovanstående frågeställningar måste ytterligare belysas och utredas.

3§

Reduceringen av det nominella resultatet med beskattningsårets inkomstskatt behandlas i flera yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Enligt 3 § skall korrigering göras för beskattningsårets inkomstskall. Del kan låta enkelt men får betydande återverkningar vid alla ändringar av taxeringen, inte minst när flera kommuner är inblandade. I enkelhetens intresse borde korrigering i stället kunna ske med den skatt som påverkat resultatet. Skall den av vinstdelningsgruppen föreslagna metoden användas bör i vart fall, såsom aviserats, en enhetlig skattesats för aktiebolag samtidigt införas och kommunalbeskaltningen således slopas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Vid framräknandet av det nominella resultatet skall den statligt beskattningsbara inkomsten minskas med bland annat inkomstårets beräknade skatt statligt och kommunall. Uppgiften om årets beräknade skatt torde inle framgå av Skatters - Konto, som i de flesla fall inrymmer även andra skatter än stailig och kommunal skatt. Det torde därför i många fall bli nödvändigt att begära specifikation av korrigeringsposler för skatter. Vid denna kontroll uppkommicr även problem med den kommunala utdebiteringen för förelag med vinster inom flera olika kommuner. Härtill kommer de ändringar som måste göras av avgiftsunderlaget sedan laxeringsänd-ringar skett i skattedomstolarna. Och denna uppföljning kan tydligen inte begränsas till de företag som har att erlägga vinstdelningsavgift utan måste

Prop. 1983/84:50 154

ulföras för alla de cirka 200000 företag som avses bli skyldiga atl redovisa underlag för avgiften. Uppföljningen kommer att medföra elt inle obetydligt merarbete för beskattningsmyndigheterna.

/?5 V anför:

Enligt förslagel skall underlaget påverkas av beskattningsårels inkomstskatt. RSV vill i detta sammanhang framhålla att varje ändring av taxeringen - även om inte de poster som skall beaktas vid vinstdelningen berörs -medför atl underlaget för vinstdelningsavgift måste räknas om på grund av atl skattekostnaden ändras. Delta leder lill ett väsentligt merarbete, inte minsl då den skattskyldige har förvärvskälla i flera kommuner. Förfarandet kan dock underlättas betydligt om utbotaxeringen avskaffas fr.o.m. 1985 års laxering (se RSV:s rapport 1983: 10 "Slopad utbotaxering").

Även för taxeringsnämnderna (TN) uppstår ett väsentligt merarbete på grund av atl beskattningsårets inkomstskatt skall beaktas. F. n. saknar det betydelse om en skattskyldig har avsatt fel belopp lill skatter, eftersom skattekostnaden skall återföras i deklarationen. Vid beräkningen av underlaget för vinstdelningsavgiften måste alltså avstämning ske med den skattskyldiges beräkning av inkomstskatten. En differens mellan den skattskyldiges och TN:s beräkningar medför att skriftväxling måste ske. TN:s arbete med atl beräkna skallen kan underlättas om det på laxeringsavin anges den skatt som belöper på den i deklarationen angivna inkomsten. Om någon avvikelse från deklarationen sker eller om avräkning av utländsk skatt skall göras - vilket är relativt vanligt hos de nu aktuella skattskyldiga - kan dock det på laxeringsavin angivna skattebeloppet inte användas av TN.

RSV ställer sig frågande till uttalandet på s. 68 ö i betänkandet. Såvitt RSV förslår måste den beräknade skatten så nära som möjligt stämma med den slutliga för att underlaget alls skall kunna fastställas av TN. När skattsedeln utfärdas harTN;s verksamhet upphört.

Som framgår av det sagda kommer beräkningen av beskattningsårets inkomstskatt all ta stora resurser i anspråk. En administrativt enklare lösning vore all undvika avdraget för beskattningsårets skatt och i stället sänka den föreslagna avgiften. RSV har dock inte beräknat vilka ekonomiska effekter för de skattskyldiga delta skulle få i förhållande till vinstdelningsgruppens förslag.

Allmänna ombudet för mellankommunala mål diskuterar frågan utförligt. Allmänna ombudet anför:

Vid beräkning av den nominella vinsten skall underlaget minskas med "beskattningsårets inkomstskatt". Detta begrepp förtydligas i paragrafens andra stycke som "företagets statliga och kommunala inkomstskatt för beskattningsåret". Bestämmelsen får ses mol bakgrund av atl skall inte utgör vid inkomsttaxeringen avdragsgill kostnad. Det skall den vara vid beräkningen av vinsldelningsunderlaget. Med den föreslagna lydelsen av lagtexten skall emellertid reduktion ske också oavsett om eller med vilket belopp skallen belastat det bokföringsmässiga resultatet. Del belopp som kostnadsförts under beskattningsåret kan emellertid avvika från "skatten för beskattningsåret": skaller kan bokföras över avräkningskonton, tillkommande skaller kan påföras eller återbetalning av skaller kan ske flera

Prop. 1983/84:50 155

år efter beskattningsåret sedan taxeringarna prövats i flera domslolsin-stanser osv. Har koncernbidrag mottagils tillkommer ytteriigare komplikationer. Har bidragsgivaren och bidragsmoltagaren verksamheter i skilda kommuner och är verksamheterna sä arlskilda alt olika förvärvskällor anses föreligga, skall mottagaren taxeras "brutto" för bidraget i givarens kommun utan rätt till avdrag för ev. förlust i den egna rörelsen. En sådan taxeringsåtgärd får inte företas av taxeringsnämnd utan skall ske efter framställning av skattechef hos skattedomslol. "Skallen för beskattningsåret" kan i ett sådant fall inle räknas fram från beskattningsbar inkomst.

Beräkningen av "skatten för beskattningsåret" kan således av flera skäl bli komplicerad. Företaget skulle tvingas upprätta en särskild beräkning av denna, vilken skattemyndigheterna måste granska särskilt. Det synes mig lämpligare att reducera underlaget med den bolagsskallekostnad som netto belastat resultatet, dvs. i regel del belopp som tilläggs i deklarationen för inkomsttaxeringen. Restituerade skatter eller upplösning av för stora skattereserveringar bör höja underlaget. Givelvis måste grundlösa skatteberäkningar och reserveringar för framtida skaller kunna underkännas. Från inkomsttaxeringssynpunkt saknar det betydelse hur skattekostnaderna beräknas - de är ändå inte avdragsgilla. Vid avgiftsunderlagsberäkningar blir del däremot betydelsefullt. Av praktiska skäl måste ändå bokförd skattekostnad vara att föredra. I regel är också beräkningarna korrekta. Det enkla sambandet bokförd skallekostnad = beskattningsbar inkomst x skattesats föreligger däremot ofta inte.

En särskild fråga i detta sammanhang är behandlingen av utländska skatter. Finns dubbelbeskattningsavtal med det främmande landet är kost-nadsförd utländsk skatt inte avdragsgill. Är avtalet av credil-lyp reduceras de svenska skatterna helt eller delvis med den utländska. Jag ser ingen principiell anledning till att en ulländsk skatt i ett sådant fall inle skall få reducera vinstdelningsunderlaget. Däremot kan man ifrågasätta om avdrag skall få ske för tänkt skall vid s. k. matching credil. Avgörande för den bedömningen synes vara hur man ställer sig lill frågan om vinstdelningsavgiften skall bedömas som en skall och kunna tas i anspråk för avräkning av utländska skaller.

Föreligger ett exemptavial skall varken den utländska inkomsten (minus eventuella kostnader) eller den utländska skatten påverka det svenska beskattningsunderiaget. I ett sådant fall torde den utländska skatten inle få dras av vid beräkningen av underlaget för vinstdelningsavgiflen eftersom den utländska inkomsten inte skall ingå. I och för sig kan man väl ifrågasätta om den utländska "exemplade" inkomsten inte borde ingå i vinsldelningsunderlaget, eftersom uteslutandet av den utländska inkomsten närmast är av deklaralionsteknisk natur. Tekniskt sett ingår inkomsten inle i den beskattningsbara inkomsten. En olikformighet skulle uppkomma beträffande vinsldelningen av en ulländsk inkomst beroende på vilken teknik som valts för lindring av dubbelbeskatlning av inkomsten.

Problemet med de utländska skatterna är emellertid större än så. De svenska och utländska beskattningsåren och inkomslberäkningsmetoderna skiljer sig ofta åt. Utländska skatter kan påföras preliminärt i förhand eller långt i efterhand. Huruvida dubbelbeskattningen skall lindras genom exempl- eller creditmetod behöver ofta inte utredas samma år som den utländska inkomsten redovisas.

Om utländska "exemplade" inkomster las med i underlaget för vinsldelning kan alla utländska skatter som inle är avdragsgilla behandlas som svenska skatter. Del synes i så fall mesl praktiskt att underlaget för

Prop. 1983/84:50 156

vinsldelningsavgift reduceras med resp. ökas med icke avdragsgilla svenska och utländska skatter som bokförts så att resultatet påverkats.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Enligt utredningens direktiv skall vinstdelningen endast avse vinsler, som genererats i Sverige. Gruppens förslag går dock längre och i vissa fall kan även vinster, som hänför sig till utlandet bli avgiflsbelagda. Det blir förhållandet när ell svenskt företag driver en filial i utlandet och dubbelbeskattningsavtalet mellan länderna är av typen credil of tax.

I dessa fall taxeras hela verksamheten i Sverige för den gemensamma vinsten varefter den skatt, som erlagts i utlandet räknas av vid debiteringen. Gruppens förslag fungerar däremot vid avtal med exempt-metoden.

SBEF anför:

Enligt utredningsdirektiven skall en utgångspunkt för vinstdelningssystemet vara att detta skall avse vinsler från verksamhet i Sverige. I betänkandet sägs att detta inte bör medföra några problem eftersom vinstberäkningen skall göras för varje företagsenhet och att vinster från utländska koncernföretag därför inte kommer att ingå i vinstdelningsunderiagel. Uttalandet är måhända giltigt för många företag inom den fasta industrin men definitivt inle för entreprenadföretag.

I dag är ett 20-tal svenska byggnads- och anläggningsföretag verksamma i utlandet. Dessa entreprenadföretag arbetar under myckel speciella betingelser. Sålunda har dessa förelag som regel inte några fasta anläggningar i utlandet utan de arbetar mer eller mindre tillfälligt på olika platser och i olika länder. Den verksamhet som svenska entreprenadföretag driver i utlandet kan därför vanligtvis inte ske genom utländska dotterbolag utan utlandsverksamheten bedrivs vanligen som en filial till den svenska rörelsen. Delta innebär att resultatet av utlandsverksamheten redovisas i samma förvärvskälla som den "svenska" byggnadsrörelsen, vilkel i sin tur leder till alt eventuella vinster av utlandsverksamheten kommer atl -oaktal vad som sägs i direktiven - träffas av vinstdelningsavgift. Lönsamhelen vid ullandsuppdrag kommer därför att försämras. Med hänsyn till den svaga lönsamheten på den svenska byggmarknaden är varje försämring av lönsamheten vid utlandsverksamhet allvarlig. En mycket negativ konsekvens blir därför att avgiften måste inkalkyleras redan vid anbudsstadiet vilket försämrar svenska entreprenadförelags konkurrensläge på den internationella byggmarknaden.

Återföringen av förlustavdrag (första stycket 3) berörs i några yttranden.

RSV anför:

Föriustavdrag skall öka underlaget för vinstdelningsavgifl. Härigenom kommer utnyttjandet av ett förlustavdrag inte att få det värde förelaget hade anledning att räkna med då förlusten uppkom.

1 detta sammanhang vill RSV även peka på att företagsskatteberedningen i sill betänkande "Beskallning av företag" (SOU 1977:86 s. 507) föreslog att det skattemässiga restvärdet på en byggnad skall få kvarstå oförändrat om en skattskyldig avstår från att yrka värdeminskningsavdrag.

Prop. 1983/84:50 157

Beredningen ansåg det nämligen inte rimligt all förbudel mol förskjutning av avdraget skall medföra att etl företag går miste om avdrag för en del av anskaffningsvärdet för en byggnad eller markanläggning som används i rörelsen. I prop. 1980/81:68 s. 122 anförde budgetministern att det torde vara mycket sällsynt att värdeminskningsavdrag inte kan utnyttjas vid vare sig den löpande taxeringen eller i form av förlustavdrag. Beredningens förslag hade därför enligt budgetministern knappast någon ekonomisk betydelse för de skattskyldiga.

Sistnämnda uttalande har inte längre giltighet om förslagel om vinsldelningsavgift genomförs.

SHIO-Familjeföretagen anför:

I betänkandet s. 45 anges all ev. förlustavdrag skall återföras i vinsldelningssystemet och därvid anges; "Detta hänger samman med att förlusten i detta system beaktas under del år den inträffar. Underlaget för vinstdelningen beräknas nämligen på verksamhetens resultat (plus eller minus) ..." Denna skrivning är enligt vår mening helt missvisande. Om ett företag efler justeringar inte uppnått en real vinst på 499 900 och/eller verksamheten därvid de facto gått med förlust på 10, 100 eller 1000 (jfr förslag till arbelsblankelt) kommer detta inle att påverka vinstskattens storlek, eftersom denna aldrig kan bli mindre än O kr. Den valda metoden all låta ett års vinstskalt vara avdragsgill som driftskostnad nästa år leder ju till att etl företag som vartannat är går med vinsl resp. förlust aldrig kan avräkna ett års vinslskatl kommande år, enär vinslskallen ingår i företagets förlustavdrag som lämnas obeaktade.

Eftersom grunden för beräkning av underlaget utgörs av den statliga beskattningsbara inkomsten för vars fastställande ändå krävs atl taxeringsnämnden harlagit ställning till yrkade förlustavdrag — är framförda synpunkter på svårigheterna med och arbetsbelastningen för taxeringsnämnderna överdrivna. Atl införa beskattning på "övervinst" om än bristfälligt real sådan - utan atl la hänsyn till förluster i tiden kommer att mycket försvåra kapitalbildningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Utredningen gör gällande alt - i de flesla fall - högsl etl tiotal justeringsposter blir aktuella och att ungefär hälften av dem kan hämtas direkt ur deklarationen. Fråga uppkommer då i vilken omfattning räkenskapsutdragets uppgifter skall kontrolleras. Som exempel kan nämnas det fall atl ett förelag under ett förlustår underlåter att göra nedskrivning på osäkra fordringar eller avstår från alt yrka avdrag för framtida garantiutgifler. Åtgärderna påverkar inle skatten ett efterföljande vinstår men väl avgiftsunderlaget, eftersom förlustavdrag skall tilläggas den laxerade inkomsten i vinsldelningssystemet.

Återföringen av ökning resp, minskning av lagerreserv (första stycket 6 och 7) tas upp i flera yttranden, 1 allmänhet gäller yttrandena särskilda typer av reserveringar, RSV tar dock upp en allmän fråga av övergångska-raklär. RSV anför:

Prop. 1983/84:50 158

Vid beräkning av avgiftsunderlaget skall hänsyn vidare bl.a. tas till ökning resp. minskning av lagerreserv. Detta kan leda till all företag i det bokslut som ligger till grund för 1984 års taxering ökar sin lagerreserv på elt säll som inle motiveras av annat än skatteskäl.

RSV fortsätter:

Nedskrivning på skeppskontrakt utnyttjas erfarenhetsmässigt mestadels som en bokslutsdisposition och inte för atl göra reserveringar för verkliga prisfall på kontrakten. RSV utgår från att också dessa nedskrivningar skall beaktas enligl 3 § första stycket 6.

SHIO-Familjeföretagen anför;

Exempelvis skall gjorda lagerreserveringar återföras till beskattning även om dessa helt faller inom ramen för vad som godtas vid den "ordinarie" taxeringen. I betänkandet (s. 64) anges dock alt vid fastställandet av underlaget för vinstskatten skall dock sådana nedskrivningar godtas som betingas av förelagsekonomiska skäl eller eljest enligt god redovisningssed. Förelägsskatleberedningen utpekar (bl. a. s. 522 ff) flera fall där reserveringar på företagsekonomiska eller redovisningstekniska grunder talar för mera långtgående reserveringsmöjligheter än vad som kan godtas ur skattesynpunkt.

Detta förhållande torde medföra alt taxeringsnämnderna och företagen i myckel högre grad än hilfills kommer att indras i tvister om värdet på lager, fordringar, pågående arbeten m.m. utan att ha allmängiltiga och erkända regler all falla tillbaka på.

SBEF anför:

Som nämndes ovan skall den beskattningsbara inkomsten bl.a. ökas med belopp varmed lagerreserv, resullaluljämningsfond eller annan liknande reserv t. ex. för förlustrisker i pågående arbeten ökat. I betänkandet sägs dock att företagsekonomiskt nödvändiga reserveringar bör godtas -och sålunda inte återläggas - vid beräkning av vinstdelningsunderiagel.

Reserveringen för föriustrisker i pågående arbeten innehåller enligt utredningen inslag av såväl konsolidering som reservering för påräkneliga föriustrisker. Uttalandet är möjligen giltigt beiräffande de reserveringsregler som gällde t. o. m. taxeringsåret 1983. Fr. o. m. 1984 års taxering har emellertid nedskrivningsmöjligheterna för förlustrisker i pågående arbeten försämrats. Nedskrivning får ske med 15% av nedlagda direkta kostnader mot tidigare 20%. Vidare har definitionen av direkta kostnader i riksskal-leverkels anvisningar ändrats vilket ytterligare verkar i skärpande riktning. Med hänsyn lill atl risklagandet är stort vid alla entreprenadarbeten - inle minsl i utlandet - torde 15% av direkta kostnader närmast vara att anse som en "verklig förluslriskreserv" och inte som en "konsolideringsreserv".

Om inte hela föriuslriskreserven skulle anses som företagsekonomiskt motiverad torde den av utredningen föreslagna uppdelningen inle vara möjlig att göra i praktiken.

Prop. 1983/84:50 159

Bankinspektionen anför;

Avsättningar till vissa reserver skall enligl utredningsförslaget i sin helhet återföras vid beräkningen av underlaget för vinstdelningen. Utredningen anser att samma bör gälla i fråga om kreditinstitutens reserver för värdereglering. Denna värdereglering lar sikte på såväl förlustrisker som allmän konsolidering. Ulredningen anser att önskvärdheten av enhetlighet stöder dess förslag. Dock skall företagsekonomiska reserveringar kunna godtas. Inspektionen vill förutskicka all detta kan komma atl visa sig nödvändigt när det gäller kreditinstitutens avsättningar för värdereglering av fordringar, valutor och obligationer. Reserveringar för s. k. länderrisker bör i sin helhet godtas enligt inspektionens uppfattning.

Det synes inspektionen inte hell klart hur man skall uppfatta vad ulredningen på s. 63 i betänkandet anför om lagerreserv när fråga är om värde-regleringskonto för obligationer. Inspektionen anser att såsom reserv skall anses differensen mellan obligationers marknadsvärde och nettobokfö-ringsvärde. Vad som här är intressant är alltså utvecklingen år från år av denna differens. Såvitt gäller banker bör uppmärksammas behovet av reserver som här avses också med hänsyn till de hastiga och oförutsedda värdeförändringar som kan inträda på grund av förändringar i räntelägel. Härtill kommer - såsom hävdats i olika sammanhang - atl avyttring av obligationer från bankers sida i någon mera betydande omfattning knappast är möjlig på grund av den press på obligationskurserna som delta skulle innebära.

Att jämställa bankernas reserveringar med lagerreserv är med hänsyn till del anförda inte helt relevant.

Inspektionen utgår från att det i förekommande fall blir skallemyndigheterna som skall vägleda kreditinstituten och andra företag under inspektionens tillsyn, när det gäller den föreslagna lagstiftningens tillämpning, liksom också utöva kontroll över denna. Därvid bör samråd ske med inspektionen.

Svenska bankföreningen anför;

En annan för bankerna speciell effekt av den föreslagna beräkningsmetodiken beror på att avsättningar till vissa reserver för förlustrisker och allmän konsolidering skall återföras lill skatteunderlaget. Expertgruppen anser dock att företagsekonomiskt betingade reserveringar skall kunna godtas. Bankföreningen vill framhålla att detta kan komma all visa sig nödvändigt när det gäller bankernas avsättningar för värdereglering av fordringar, valutor och obligationer saml reserveringar för s. k. länderrisker.

Finansbolagens förening anför:

På s. 64 nämner gruppen RSV:s anvisningar om värdering av bankernas, finansbolagens och försäkringsföretagens lager av lånefordringar, obligationer m. m. Gruppen anger alt de av RSV anvisade värdenivåerna innehåller inslag av såväl konsolidering som företagsekonomiskt motiverade reserveringar för framtida förlustrisker. Vidare säger gruppen att det inte finns någon enkel metod att dela upp det totala nedskrivningsbeloppet i en

Prop. 1983/84:50 160

konsolideringsdel och del avseende framtida förlustrisker. Av praktiska skäl anser gruppen det nödvändigt att behandla hela reserveringen på ett enhetligt sätt och föreslår att hela reserveringen skall återföras till beskattning. Gruppens förslag bygger på uppfattningen att reserveringens konsolideringsdel torde vara långt siörre än förlustriskdelen.

Föreningen menar atl denna uppfattning inte har fog för sig. Gruppen beaktar inte, dels atl den angivna nedskrivningsprocenten på 4,5% är betydligt lägre i vissa fall beroende på hur underiagel beräknas enligt anvisningarna, dels att förlusterna under senare år ökat och beräknas fortsätta öka som en följd av senare års ekonomiska utveckling.

Det senare förhållandet var f. ö. skälet lill att anvisningarna omarbetades och nedskrivningsmöjligheterna förbättrades.

Föreningen delar således inle gruppens uppfattning atl konsolideringsdelen torde vara långt större än förlustriskdelen. Det finns f.ö. anledning påpeka all nedskrivningsmöjligheterna i dess helhet tillkommit för att svara mot en förlustrisk, som endast av praktiska skäl schematiserats i anvisningarna.

Föreningen menar att gruppen i otillräcklig grad utrett och belyst frågan om nedskrivningarna och konsekvenserna för kreditinstituten om gruppens förslag följes.

Försäkringsinspektionen anför;

Skadeförsäkringen kännetecknas av stora kastningar i riskförloppet, stor osäkerhet i värderingen av de försäkringstekniska skulderna vilken lill slor del måste grundas på uppskattningar samt betydande tröghet i anpassningen av priserna till förändringar i kostnadsutvecklingen. Till följd härav brukar de redovisade resultaten fluktuera cykliskt. Efter etl antal dåliga år brukar följa elt antal tillfredsställande år. Del enskilda året är i flertalet försäkringsgrenar en alltför kort period för alt möjliggöra en bedömning av om den redovisade vinsten kan anses vara i någon mening normal eller inte.

Med hänsyn till här ovan nämnda omständigheter har vid utformningen av regelsystemet för den nuvarande företagsbeskattningen de svenska skadeförsäkringsbolagen medgivils möjligheter att göra vissa skattefria reservavsättningar för att kunna möta solidilelsprincipens krav, dvs. att förpliktelserna skall kunna infrias. De svenska skadeförsäkringsbolagen har sålunda sedan länge haft möjlighet att skattefrill göra vissa avsättningar fill utjämningsfond enligl kommunalskaftelagen (KL) samt att förstärka de enligt ovan uppskattade försäkringstekniska skulderna med vissa säkerhetstillägg enligt en av försäkringsinspeklionen fastställd normalplan. Till följd av från och med räkenskapsåret 1983 ändrade redovisningsföreskrifter kommer säkerhetstilläggen fortsättningsvis att särredovisas under benämningen säkerhetsreserv. Enligl försäkringsinspeklionens mening utgör dessa reserveringar till utjämningsfond enl KL och till säkerhetsreserv sådana företagsekonomiskt nödvändiga reserveringar som enligt utredningen bör godtas både vid inkomsttaxeringen och vinstdelningen - om en sådan kommer lill slånd för skadeförsäkringsbolagens del. I sammanhanget bör framhållas atl vissa begränsningar gäller för avsättningsmöjligheterna vad gäller utjämningsfond och säkerhetsreserv.

Prop. 1983/84:50 , 161

Folksam anför;

Om likväl skadeförsäkringsbolagen kommer att omfattas av vinsldelningssystemet bör i ett par avseenden, enligt Folksams mening, hänsyn tas till verksamhetens speciella art vid beräkningen av underlaget för vinstdelning.

En av målsättningarna för gruppens vinstdelningssystem är atl i stabiliserande syfte minska utrymmet för löneglidning vid starka vinsiuppgångar. Mot bakgrund av della har gruppen ansett att vinstdelning bör ske del år vinsten uppstår ulan annat än mycket begränsade möjligheter till vinslöverföringar mellan olika år.

Folksam anser att det inte är möjligt alt utifrån elt års resultat för l.ex. ett skadeförsäkringsbolag bedöma om övervinst föreligger. Resultaten i skadeförsäkrings verksamhet varierar från år till år beroende på den oförui-sebara skadefrekvensen. En ökad skadefrekvens i kombination med en snabb inflationsökning kan på ett drastiskt sätt försämra resultaten från etl år till etl annat.

På grund av försäkringsavtalens konslruktion kan försäkringsbolagen nämligen inte anpassa sina intäkter i samma snabba takt. Det tar i regel två år innan full effekt av en premiehöjning uppnås. Till följd av denna eftersläpning har skadeförsäkringsbolagens resultat varierat cykliskt.

Enligt gruppens förslag skall skattemässiga avdrag såsom bl.a. förlustavdrag, avsättningar till varulagerreserv och andra därmed jämförbara reserver återföras vid vinstdelning. Resultatutjämning skall enligt förslaget endast kunna ske inom de ramar som över- resp. underavskrivningar på inventarier medger samt genom avsättning till investeringsfond.

De möjligheter som investeringsfonden ger till vinstutjämning är för skadeförsäkringsbolagen otillräcklig. Mot bakgrund av detta bör enligt Folksams mening utjämningsfond och avsältning till skaderegleringsreserv vara alt anse som företagsekonomiskt nödvändiga reserveringar inför framtida förlustrisker och som sådana accepteras vid beräkning av underlaget för vinstdelning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför;

Utöver de nämnda allmänna argumenten mot förslaget vill riksförbundet visa på en rad tekniska oklarheter i förslaget beträffande tillämpningen på skadeförsäkringsverksamhet av själva metoden för framräkning av vinsldelningsunderlaget.

Vid framräkning av den nominella vinslen skall enligt förslaget företagets beskattningsbara inkomst enligt den statliga taxeringen korrigeras med ett antal poster. Bl.a. skall avsältningar till lagerreserv, resullaluljämningsfond och liknande "fria" reserver återioras vid beräkning av underlaget för vinstdelning.

Den lagerreserv som finns hos skadeförsäkringsbolag är värderegle-ringsreserven. 1 anslutning härtill framhåller ulredningen att den innehåller såväl konsolidering som företagsekonomiskt motiverade reserveringar för framtida förlustrisker. Del sistnämnda slaget av reserveringar skall enligl utredningen godkännas både vid inkomsttaxeringen och vinsldelningen och skall i princip ej återföras. Enligt riksförbundets uppfattning är värde-regleringsreserven i allt väsentligt just en företagsekonomiskt motiverad reservering för framtida förlustrisker i form av prisfall på sådana värde-

11 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 162

handlingar som bolagen köper för atl förränta och säkerställa bolagens medel. Avsättningar till denna reserv bör därför ej återföras,

Samma resonemang bör vara tillämpligt på säkerhetsreserven i ett skadeförsäkringsbolag. Denna består av de säkerhetstillägg med vilka de försäkringstekniska skulderna får förslärkas i enlighet med en av försäkringsinspektionen fastställd s. k. normalplan. Säkerhetsreserven är en gar-dering mol felvärdering av de försäkringstekniska skulderna som lill övervägande del avser ännu ej inträffade, anmälda eller slutreglerade skador för vilka premier erhållits i förskott. Säkerhetsreserven utgör därmed en företagsekonomiskt motiverad reservering och avsättningen till den bör ej återföras.

Utjämningsfonden som ell skadeförsäkringsbolag under vissa förhållanden kan göra avsättning till kan enligt riksförbundels mening ej anses vara en "fri" fond. Den får endasl tas i anspråk för att täcka förlust på själva försäkringsrörelsen.

Eftersom försäkringsbolag lill skillnad mot företag i andra branscher i regel inle har något stort eget kapital måste en viss uppbyggnad ske av de nämnda reserverna för atl säkerställa bolagens förpliktelser mot försäkringstagarna. Utvecklingen har visat att behovel av sådana reserver är stort. Senast i mitten av 70-talel inträffade en försämring i skadeutvecklingen som kraftigt minskade bolagens soliditet.

Inte heller den återbäring som kan avsättas i ett skadeförsäkringsbolag vid gynnsamt skaderesuliat får betraktas som en sådan bokslutsdisposition som skall återföras. Återbäringen är medel som tillkommer försäkringstagarna på grund av att skadeutfallet blivit gynnsammare än väntat.

AB Trav och Galopp anför:

1 andra hand bör åtminstone gälla att avsättningar som görs till särskild fond (hästsporlens fond) enligt 2 § lag 1973 om avdrag vid inkomsttaxeringen för avgift till ATG m.m. (SFS 1973:443) - liksom betänkandets förslag om avsättning till investeringsfond - godtas som faktisk kostnad och alltså inle återförs vid beräkning av avgiftsunderiagel.

4-6 §§

I några yttranden framhålls att taxeringsmyndigheterna kommer all få ta ställning till värderingsfrågor om vinstdelningsavgiften införs.

RSV anför.

Rent allmänt kan det sägas att rätlen att göra inflationsavdrag kan medföra ett intresse hos de skattskyldiga all övervärdera en tillgång. Detta har inte tidigare varit aktuellt i skattesammanhang, varför granskningen nu kommer att få utökas väsentligt för att kontrollera att värderingen är riktig.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

1 fråga om 5 § kan den reflexionen göras att såväl skatt som vinstdelningsavgift reduceras om varuleverans uppskjuts till efter årsskiftet. Över huvud tagei blir det av intresse all värdera tillgångar högt. Även här ökar således konlrollbehovet.

Prop. 1983/84:50 163

TOR anför:

TOR vill också peka på alt värderingen av tillgångar och skulder kan bli besvärlig och ge upphov lill en rad tvister som vi inte har någon motsvarighet till idag.

Allmänna ombudet för mellankommunala mål tar upp sambandet mellan vinsldelningen och inkomsttaxeringen. Allmänna ombudet anför:

Inflalionsavdraget för monetära tillgångar och skulder, invenlarier och lager beräknas på ingående balansvärden. Beiräffande inventarier används uttrycket "skattemässigt restvärde". Oavsett slag av balanspost torde inflationsjusteringar avses göras på det vid beskaltningen godtagna värdel. Ett enhetligt uttryck bör användas i lagtexten. 1 annal fall bör det uttryckligen klargöras i molivtexlen att det är vid taxeringen godtagna värden som avses.

Den föreslagna inflationsjusteringsmetoden för nu nämnda poster torde vara någorlunda enkel att tillämpa i normalfallet. Konstateras felaktigheter i redovisningen uppkommer dock genast stora praktiska problem. Ett yrkande om höjning av taxeringen på grund av att en tillgång tagits upp för lågt leder lill en inflationsredukiion av underlaget för vinstdelningsavgift. Svårigheterna förstärks av atl reduktionen skall iakttas först vid påföljande års laxering eftersom inflationsjusteringen beräknas - i och för sig med rätta - på ingående balansvärden. Om en tillgång tas upp med för lågt eller en reservering med för högt belopp i utgående balans för år 1 och detta klart framgår av deklarationen kan den situationen uppkomma att inflationsavdrag kan yrkas år 2 på ett högre - korrekt - tillgångsvärde eller inflationslillägg på ett lägre - korrekt - skuldvärde än som bestämt inkomsttaxeringen år I, Rättelse av inkomsttaxeringarna kan då på grund av eftertaxeringsreglerna eller andra praktiska skäl inte alltid ske. Inflationsjusteringen bör därför alltid baseras på del vid taxeringen godtagna balansvärdet. Problemet med flerårsyrkanden kvarstår dock.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Har tillgångar och/eller skulder tagits upp till felaktigt belopp år I och delta upptäcks vid l.ex. revision år 2 skall, enligt förslaget, justeringen göras år 2. Etl inflalionsavdrag kan således komma all göras på ett högre underlag än vad som tagits upp vid inkomsttaxeringen. Samtidigt kanske det på grund av de processuella reglerna är för sent att ändra inkomsttaxeringen. Den vid taxeringen godtagna balansräkningen bör därför alltid ligga till grund för inflationsjusteringen.

SBEF pekar på en annan konsekvens av att de ingående värdena tas lill utgångspunkt vid inflationsomräkningen. SBEF anför:

Inflationsavdraget för inventarier och lager skall enligt förslaget göras pä resp. tillgångs värde vid beskallningsårels ingång. Genom all avdraget knyts lill beskattningsårets ingång kan sirukiurförändringar m.m. inom bl.a. koncerner komma att försvåras. Det är nämligen inte ovanligt all verksamheter i samband med omorganisationer och liknande överförs från

Prop. 1983/84:50 164

etl bolag till ett annat under löpande beskattningsår. I sådana fall kommer inflationsavdraget inle att kunna utnyttjas av del övertagande företaget. Motsvarande svårigheter uppkommer när nya verksamheter startas under beskattningsåret i redan befintliga bolag.

SHIO-Familjeföretagen anför:

Den valda metoden att inflationsskyddet skall grundas på tillgångar och skulder vid årets ingång torde i många fall klart diskriminera nystartade och starkt expansiva företag - även med beaktande av fribeloppet och att nominell vinst skall inräknas bland monetära tillgångar.

Inflationsomräkningen av byggnader och markanläggningar kommenteras i några yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför;

Inflationsavdraget för byggnader skall enligt 4 § göras för varje byggnad för sig. De företag det gäller har ofta ett stort anlal byggnader. Det leder till omfattande beräkningar och kontrollarbete. Ett mera schablonmässigt förfarande borde kunna godtas.

Allmänna ombudet för mellankommunala mål anför:

Beträffande byggnader och markanläggningar kan inflationsomräkningen - även i normala fall - bli ytterst komplicerad. De företag som tillhör den kategori som kommer att få betala vinsldelningsavgift har i regel ett stort antal fastigheter. Det är inte ovanligt med lO-tals avskrivningsbilagor. I många fall har byggnaderna byggts till upprepade gånger, varför avskrivningsplanen kan omfatta åtskilliga poster. Det sammanlagda antalet poster som skall inflationsomräknas kan i sådana fall uppgå lill flera hundra eller kanske över tusen. Inflationsomräkningen kommer därför att bli myckel omständlig, granskningen komplicerad och tröstlös samtidigt som risken för felräkningar eller andra rent tekniska fel är stor.

TOR anför:

De inflalionskorrigeringar som måste ulföras kommer alt ställa lill stora problem, särskilt inledningsvis. Defta gäller framför allt beträffande fastigheterna. Arbetet med inflationskorrigeringen och granskningen av uppgifterna för ett företag som har ett stort antal fastigheter torde bli mycket krävande.

RS V påpekar att hyresrätter och bostadsrätter behandlas olika enligl den föreslagna modellen. RSV anför;

Den omsländighelen att inflalionsavdrag enligt förslaget får göras för invenlarier kan medföra att upplåtelseformen för ett företags rörelselokal får slor betydelse. Till invenlarier räknas nämligen hyresrälter men där-

Prop. 1983/84:50 165

emot inle bostadsrätter. Det kan sannolikt uppfattas som att beskattningen är olikformig, i all synnerhet om realisationsvinstbeskattningen av bostadsrätter blir evig.

RSV fortsätter;

I andra och tredje styckena används uttrycket "realt beräknade -avdrag" ulan att denna term har blivit definierad. Den sista meningen i resp. stycke har inte getts en formulering som gör anspråk på att uttömmande definiera uttrycket.

FastighetsAB Hufvudstaden anför;

För att lagen inte genom bristande konkurrensneutralitet skall få till följd att långsiktigt förvallande bolag övergår till mera kortsikfigl rörelsedrivande/handlande, föreslår vi att fastigheter som är anläggningstillgångar vid inflationsjusteringen behandlas lika med fastigheter som är omsättningstillgångar enligt § 5.

SBEF anför;

Inflalionsavdraget för lagertillgångar skall enligt förslaget utgöras av det belopp varmed lagret tagits upp i räkenskaperna (före nedskrivning) multiplicerat med beskattningsårets inflationstal. Inflationsavdraget gäller även. fastigheter som utgör lagertillgångar.

Del framgår inte av förslaget hur värdeminskningsavdrag avseende bl. a. byggnader och markanläggningar skall inverka på underlaget för inflationsavdraget för fastigheter som utgör lagertillgångar. Avdraget bör dock beräknas med utgångspunkt från en fastighets ursprungliga anskaffningsvärde i likhei med vad som gäller vid beräkning av nedskrivning vid inkomsttaxeringen.

SBEF fortsätter;

Av förslaget framgår inte heller helt klart att aktier och andelar som utgör lagertillgångar bör medräknas i det lagervärde på vilket inflalionsavdraget skall beräknas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför;

Gruppen har föreslagit att aktieinnehav inte skall grunda någon rätt till inflationsavdrag och motiverat detta med att utdelning på organisationsaktier är skattefri och att en försäljning av kapitalplaceringsakfier inflations-korrigeras vid en realisation.

En tredje grupp aktier, lageraktier, intar en mellanställning. Utdelningen från dessa är inte skattefri och försäljning av dem skall redovisas som inkomst av rörelse. Detta innebär att intäkterna från lageraktier har påverkat ett företags vinst och därigenom påverkar avgiftsunderlaget.

Problemet kan lätt rättas till, antingen genom att utdelning på lageraktier får räknas av från avgiftsunderiagel eller genom att aktieinnehavet får grunda rätt till inflationsavdrag.

Prop. 1983/84:50 166

FAR anför;

I lagtexten. § 6, innefattar uppräkningen över tillgångar som omfattas av inflationskorrigering överhuvudtaget inte aktier och andelar. 1 kommentarerna anges bl.a. att aklier i dotterbolag inte skall omfattas av inflationskorrigeringen med hänsyn till att utdelningen är skattefri. Vidare anges att kapitalptaceringsaklier (utan närmare definition) inte berörs av inflations-korrigeringarna direkt i detta fall med motiveringen att beskaltningen av sådana tillgångar i huvudsak är real. Argumenten för att undanta de skilda aktieslagen är således olika och förvirrande. Delta synes hänga samman med att en logisk självklar lösning inte finns eftersom två skilda skattesystem blandas. Utredningen synes ha förbisett atl företag kan inneha aklier och andelar av organisatoriska skäl, ulan att avkastningen inle är skattefri. Ett särskilt problem som ej behandlats är vidare att aktiernas karaktär kan förändras under året. Det angivna motivet för all undanta aktier i dotterbolag har underordnad praktisk betydelse. Utdelningar från dotterbolag är ofta ytterst begränsade bl.a. därför alt överföring av obeskattade vinsler sker genom koncernbidrag.

RSV anför:

I kommentaren lill detta lagrum (s. 73) säger vinstdelningsgruppen atl den omständigheten att lager av aktier behandlas enligt reglerna i 5 § och lager av obligationer m.m. behandlas enligt reglerna i 6 § inte har någon materiell betydelse, eftersom samma inflalionstal används i båda fatlen. För atl detta skall vara riktigt förutsätts del att lillgångarna enligt 6 § Ijärde stycket 2 tas upp till det bokförda värdet och inte värderas på något annat sätt.

Det framgår inle av den föreslagna lydelsen av 5 § eller av specialmoliveringen hur avgränsningen av begreppel aktier skall ske. Det bör klargöras hur l.ex. konvertibla skuldebrev och andelar i aktiefonder skall behandlas.

RSV vilt också peka på att problem kan uppslå när del gäller att avgöra hur stort inkuransavdrag som skall göras. Det kan uppstå fall där skattskyldiga inte önskar utnyttja maximalt avdrag för att på så sätt få ett högre inflalionsavdrag för tager.

Svenska sparbanksföreningen anför:

Avslutningsvis vitt Sparbanksföreningen peka på en teknisk fråga som är oklart redovisad i betänkandet. Det gäller behandlingen av bankers reserveringar för obligationsinnehavet vid beräkningen av avgiften. Det bör beaktas att förändringar i ränteläget radikalt kan ändra obligalionsportföt-jens verkliga värde. Bankers obligationsinnehav har karaktär av anläggningstillgång i den meningen atl någon nettominskning av betydelse inle kan äga rum i praktiken. Sparbanksföreningen anser att mol bakgrund av dels det fasta innehavet, dels att hastiga - ibland temporära - förändringar i portföljens verktiga värde inträffar, bör portföljens anskaffningsvärde i stället få användas generellt vid inflationskorrigeringen av tillgångarna. Därigenom undviks fluktuationer i avgiftsuttaget som är beroende av ränteförändringar och kan ge mycket slumpartade effekter. Som exempel kan nämnas att betydande skillnader i avgiftsuttag äger rum enligt utrednings-

Prop. 1983/84:50 167

förslaget om en ränteförändring sker de sista dagarna i december eller de första dagarna i januari beroende på att inflationskorrigeringen för del aktuella året beräknas på "verktiga" värden den 1 januari. Inflalionskorrigeringen grundad på anskaffningsvärdet skulle däremot inte ge någon skillnad i avgiftsuttaget före och efter ränteändringen.

I två yttranden diskuteras tolkningen av begreppet "monetär skuld".

RSV anför

Fråga om vad som är att hänföra till skuld kan medföra problem. På s. 77 m har som exempel härpå nämnts verkliga skuldposter och poster som har karaktär av eget kapital.

Genom en nyligen genomförd ändring av 5 § lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt (se SFS 1983: 312) har del klarlagts att avdrag i förmögenhetsskattesammanhang medges för skuld på statliga stöd med villkoriig återbetalningsskytdighet. Härigenom har skattereglerna bringats i överensstämmelse med bokföringsreglerna (se Bokföringsnämndens anvisning beträffande redovisning av statliga stöd, BFN: 11). Ett motsvarande tån med villkoriig återbetalningsskyldighet (l.ex. ett vinstandelstån) som lämnats av ett privat rättssubjekt (t. ex. ett s. k. venture-företag), torde inte få dras av som skuld vid förmögenhetsberäkning. Det torde inte heller få bokföras som en skuld, utan bör närmast vara att jämställa med aktieägartillskoll. Detta innebär att sinsemellan likartade företeelser (statliga villkorstån resp. vinstandelslån) behandlas på skilda sätt. Resultatet kan möjligen bli att vinstdelningsavgifl påförs i det ena faltet men inte i det andra.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför:

Riksförbundet förutsätter att de försäkringstekniska skulderna inte till någon del kan anses vara en monetär skuld som skall beaktas i detta sammanhang. Skuldposten utgör en uppskattning av värdet av åtagandet gentemot försäkringslagarna att utge kommande skadeersättningar. Dessa skall betalas med utgångspunkt från de vid betatningstillfället gällande värdet. Ersättningsbeloppen följer således inflationens utveckling och någon anledning till korrigering av skuldposten med hänsyn till inflationens inverkan finns inte.

Behandlingen av förskott och pågående arbeten tas upp i två andra yttranden.

SBEF anför;

Genom att fakturering avseende icke avslutade uppdrag skall medräknas i det belopp på vilket det monetära tillägget beräknas kan vissa skevheter uppkomma. Det är t. ex. inte ovanligt att entreprenörer erhåller förskott från beställaren t. ex. vid utlandsuppdrag. Tillägget beräknas då på förskottsbeloppet. Det är endast om entreprenören placerar pengarna i sådana tillgångar, som berättigar till monetärt avdrag, som tillägget kan elimineras. Placeras förskottet t. ex. i aktier erhålls inte något mot tillägget

Prop. 1983/84:50 168

svarande avdrag. Det kan vidare ifrågasättas om entreprenören kan sägas göra någon "inflationsvinst" på de fakturerade beloppen.

SBC anför:

SBC utgår ifrån att nedlagda kostnader för pågående, men inle fakturerade arbeten hos byggföretag får beaktas vid beräkningen av det monetära avdraget. Detta framgår indirekt, genom att de motsvarande förskotten från kunder får beaktas vid beräkningen av det s. k. monetära tillägget. Frågan är dock inte särskilt tydligt behandlad från utredningens sida. Med hänsyn till den betydelse tikabehandting i delta avseende av pågående arbeten och förskott från kunder har för bl.a. SBC är den påtalade oklarheten olycklig.

SBC anför vidare:

Avsikten är förmodligen atl ökningar av insatskapitalet i ekonomiska föreningar skall tikabehandtas med nyemissioner av aktier vad gäller del s. k, monetära avdraget. Den föreslagna 6 § är dock, om den bokstavsiol-kas. utformad så atl ekonomiska föreningar skulle behandlas sämre än aktiebolag.

Allmänna ombudet för mellankommunala mål anför:

Vid intressegemenskap skall belopp som erlagts för nyemitterat aktiekapital inte räknas som monetär tittgång. Begreppet intressegemenskap är ytterst vagt och olämpligt för ett syfte som detta (jfr vad ovan sagts beiräffande fribeloppel enligt 2 §). Det får antas att intressegemenskapen avser förhållandet före emissionen, eftersom intressegemenskap måste anses föreligga efler emissionen redan på grund av ell relativt sett titel aktieinnehav. Men gäller della även i del fall etl frislående bolag efter en riktad nyemission blir huvudsakligen ägt av etl aktiebotag? En riktad nyemission kan ju också finansieras med i tecknarförelagel nyemitterade medel. Dubbet kompensation uppkommer dä. Inflalionskompensationen bör inskränkas titt sådana nyemitterade aktier som tecknats och efter viss minsta tid fortfarande innehas av fysiska personer.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför;

6 S 2 st. bör förtydligas. Riktade emissioner har under senare år ökal. Därvid kan den situationen uppslå att intressegemenskap inte råder före emissionen men vät efter. Skatt i ett sådant fall del före emissionen erlagda beloppet räknas som monetär tillgång eller ej? Detta bör klargöras i lagtexten.

7 S

Åtskilliga remissinstanser har synpunkter på fastställandet av index för omräkningstal och inflalionstal.

Prop. 1983/84:50 169

RSV anför

Enligl förslaget är avgiften 20% av avgiftsunderiagel. Underlaget är beroende av beskattningsårets inflationstal. Indirekt blir avgiften därför beroende av förhållanden som inle är kända vid beskattningsårets ingång och knappast ens vid dess utgång. Detta kan medföra svårigheter för de skattskyldiga att planera sin verksamhet.

En annan principiell fråga som RSV vill peka pä. är att konsumentprisindex skall användas som grund för omräkningstal och inflationstat, trots att inflationen beiräffande vissa slag av tillgångar (1. ex. fastigheter) kan vara negativ.

Ledamoten Helmers i RSV:s styrelse anför:

Den justering som förordas för alt uppnå en real bestämning av beskattningsunderlaget bygger på konsumentprisindex i Sverige, Valet av index är inte givet för alt rätt belysa den reala vinsten för t, ex. den svenska internationellt orienterade industrin. Någon principdiskussion har gruppen inte fört på denna punkt.

Länsstyrelsen i Malniöhus län anför:

Enligl förslaget styrs inflationsavdraget för olika tillgångar av inflations-talet för beskattningsåret. Det innebär att ett företag, som har vinst och tillgångar i utlandet, får hela sitt inflalionsavdrag beräknat efter den svenska inflationen. I de fall där inflationen i Sverige är större än i utlandet är detta självfallet lill fördel för företaget. Det omvända förhållandet är förmodligen vanligare. Åtskilliga länder där svenska företag har stora investeringar har under senare årtionden haft en mycket hög inflation, t. ex. tänderna i Sydamerika. De svenska företag, vars vinster härrör från sådana länder, kommer då i ett sämre läge än rent inhemska företag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför;

Det kan ifrågasättas om KPI ger ett rättvisande resultat inbördes mellan olika företag, eftersom KPI är ett grovt genomsnitt inom vilket relativa priser kan variera kraftigt. Dessulom påverkas KPI av indirekla skatter och subventioner.

Vidare kommer beträffande företag som har vinst och tillgångar i utlandet, den svenska inflationen att styra korrigeringen oavsett orri den utländska inflationen är större eller mindre.

Finansbolagens förening anför:

I likhet med reatbeskattningsutredningen anser gruppen att inflationskorrigering skatt ske med stöd av konsumentprisindex. Vare sig utredningen eller gruppen utreder närmare lämpligheten av att använda konsumentprisindex. En brist med detta index anses t. ex. vara att detsamma i följd av tekniska ofuttkomligheter vid tillämpningen vanligen tigger en etter

Prop. 1983/84:50 170

flera procentenheter högre än den verkliga inflationstakten. En annan brist är förhållandet att konsumentprisindex ulgör elt medeltal av indexulveek-lingen för flera olika varu- och tjänslegrupper, varför medeltalet ej är representativt för alla branscher mellan vilka stora skillnader kan föreligga.

Svenska bankföreningen anför:

Expertgruppen förestår att vinslunderiaget skall inflationsrensas genom att hänsyn las titt beskattningsårets "inflationstal". Utredningen glider här i stort setl helt förbi de problem som är förenade med att applicera schablonmässiga index för att beriikna en inflationsrensad vinst. Bankföreningen har utvecklat synpunkler på cletla i sitt remissvar på SOU 1982: t "Real beskattning", I fråga om fysiska personers inkomster kan man måhända utgå från att dessa huvudsakligen skall konsumeras och därmed kan inflationsrensas med hjälp av konsumentprisindex. Företagen påverkas dock av inflationen på ett betydligt mera varierat och komplext sätt. Det är därför inte möjligt alt med rimliga krav på rättvisa och likformighet använda schabloner eller enhetligt index för inflationsrensning. Därtill anser Bankföreningen att det för vissa företag eller branscher skutte kunna vara lämpligare att få välja att använda genomsnillet av inflationstalen under en längre lidsperiod, varigenom en jämnare utveckling skulle erhållas.

Svenska hyggnadsarbetareförhundet anför;

När det gäller den reala vinstberäkningen vill förbundet dock framföra det önskvärda i att arbeta för en successiv förbättring av det statistiska underiag som krävs för att, på elt rättvisande sätt, deflatera de olika posterna i företagets resullalräkning. I betänkandet föreslås konsumentprisindex (KPI) som genomgående deflator. I framtiden vore det dock en fördel om del 1. ex. för beräkningen av reala avskrivningar på maskiner och byggnader, vore möjligt att konstruera deflatorer som mer direkt speglar prisutvecklingen på dessa objekt. I avvaktan på en sådan förbättring av den officiella prisstatistiken torde det dock, enligt förbundets mening, vara tillfyllest atl använda KPI som genomgående deflator.

SHIO-Familjeföretagen anför:

Den justering som förordas för att uppnå ett realt beskattningsunderlag bygger på konsumentprisindex. Vi ställer oss tveksamma till om detta index rätt återspeglar ett inflalionsskyddat eget kapital för olika företag verksamma på hemma-/exporlmarknaden eller företag inom vitt skilda branscher, detaljhandel, råvaru-Zmassa, banker etc.

10 §

Kammarrätten i Stockholm tillstyrker - liksom övriga remissinstanser som yttrat sig i frågan - att uppgiften att beräkna undertaget för avgiften läggs på taxeringsmyndigheterna. Kammarrätten anför vidare:

Prop. 1983/84:50 171

Domstolen vill dock understryka alt del exempelvis inle är godtagbart om taxeringstagens regler om skattetillägg och eftertaxering görs tillämpliga (s, 80) utan atl det dessförinnan noggrant har klarlagts vilka effekterna blir. Bl, a, kan bestämmelserna om skattetillägg komma att slå alltför hårt när del gäller ett för de avgiftsskyldiga så .svårtillämpat system som det föreslagna.

RSV anför:

Genom hänvisningen lill taxeringslagen (TL) blir även beslämmelserna om skattetillägg tillämpliga på vinstdelningsavgiflen. RSV ifrågasätter om det är möjligt att applicera TL;s skattetilläggsregler på denna avgift. Beslämmelserna i 116 a-t §§ TL är utformade främst med sikte på atl etl visst belopp har undanhållits från taxering. De torde därför knappast gå att direkt tillämpa på underlag för vinstdelningsavgifl. Resultatet skulle i mänga fall kunna bli att skattetillägg påfördes.två gånger på samma underlag. RSV anser att de nämnda paragraferna i TL bör undanlas från vinstdelningsavgiftens tillämpningsområde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför;

Betänkandet har tagits fram under stor tidspress vitkel medfört atl många detaljproblem är olösta. Bl. a. har effekterna av alt taxeringslagens bestämmelser om skattetillägg blir tillämpliga även på vinstdelningsavgiflen inte berörts.

KF anför;

Vinstdelningsgruppen borde enligt KF:s mening ha ägnat förfarandereg-terna samma uppmärksamhet som de materiella bestämmelserna.

TOR anför:

I betänkandet saknas en närmare redogörelse för de konsekvenser som förslaget innebär i formellt hänseende. Det är en allvarlig brist. Vad händer l.ex, om etl företags laxering sänks efter process och företagel inte har fört talan även beträffande avgiftsundertaget. Tiden för extraordinära besvär kanske har gått till ända. Kan avgiftsunderlaget sättas ned i en sådan situation?

TOR slätter sig även frågande till hur reglerna om eftertaxering och skattetillägg skall tillämpas i avgiflssammanhang: Det är väsentligt att de formella frågorna diskuteras i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Prop. 1983/84:50 172

5.2 Övrig lagstiftning

RSV anför

Ändringarna i uppbördslagen m.m.

3 § t mom.

Enligt förslaget skatt vinstdelningsavgiflen beaktas vid beräkning av preliminär skatt. Juridiska personer betalar B-skatt.

Preliminär B-skatt kan debiteras enligt två metoder. Den vanliga, schablonmetoden, innebär alt B-skatt för etl visst inkomstår beräknas till 120% av föregående års slutliga skatt (13 § uppbördstagen, UBL). Vinstdelningsgruppen har inte förestagit någon ändring av detta, vilket får till följd att vinstdelningsavgiflen vid schabtondebitering kommer att påverka den preliminära B-skatten först vid inkomståret 1986. B-skatlerna för inkomståren 1984 och 1985 grundar sig nämligen på den sluttiga skatten enligt 1983 resp. 1984 års taxeringar, då någon vinsldelningsavgift inte las ul.

Om B-skatt däremot debiteras med ledning av preliminär taxering (13 § andra stycket UBL) kommer vinstdelningsavgiflen alt ingå i den preliminära skatten redan från inkomståret 1984.

RSV vill med det sagda peka på all schablonmetoden kan leda till ett underuttag av preliminär B-skatt för inkomståren 1984 och 1985.

27 S t mom.

RSV vill erinra om alt 27 § I mom. aldrig har varit avsedd att reglera hur skatt skatt debiteras. Sådana bestämmelser skatt finnas i den tag som reglerar varje skatt. Ursprungligen (SFS 1953; 272) fanns det i 27 § 1 mom. UBL bestämmelser om de rörliga skatterna och regler om skatter enligt flera lagar, som vid debiteringen skulle stås samman i en enda post. Då skogsvärdsavgiften ändrades från en rörlig skall till en fast skatt markerade man detta genom en ändring i 27 § I mom. i stället för att ta bort bestämmelsen, vilket hade varit logiskt. Senare har hyreshusavgiften också kommit in i nämnda moment. När nu vinstdelningsavgiften föreslås inlagd i momentet bryter man ännu en gång mot den ursprungliga principen. RSV föreslär att vinstdelningsavgiften utesluts ur 27 § 1 mom. eftersom det i förslaget titt lag om vinstdelningsavgift klart framgår hur den skall debiteras.

Vinstdelningsgruppen har också föreslagil en bestämmelse i 27 § 1 mom. att örelal skall bortfalla. Som allmän regel gäller att bestämmelser om öretatsavrundning skall finnas i varje tag som reglerar skatt (se t. ex. 10 b § lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt). De nuvarande bestämmelserna i 27 § 1 mom. om öretatsavrundning gäller bara för de fall då flera skatter (kommunalskatt i mer än en kommun) etter avgifter debiteras i en gemensam post. RSV förestår därför att bestämmelsen om öretatsavrundning flyttas till lagen om vinstdelningsavgift.

49 §

Vinsldelningsgruppen har inte föreslagil någon ändring av reglerna i 49 § om anstånd med betalning av skatt.

Anstånd kan medges bl.a. vid besvär över taxering. I förslaget titt lag om vinstdelningsavgift använder man inte begreppel "taxering" utan begreppen "avgiftsunderlag" (2 §) och "underlaget för vinstdelningsavgif-

Prop. 1983/84:50 175

Bilaga 8

Remissammanställning avseende realbeskattningsutred-ningens förslag om inflalionskorrigerad företagsbeskattning

1 Remissinstanserna

Uttalanden i de frågor som nu är aktuella har gjorts av kammarrätten i Stockholm, bokföringsnämnden (BFN), kommerskollegium, allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse, riksskatleverket (RSV), länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Finansbolagens förening. Föreningen Auktoriserade revisorer (FAR), Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Lantbrukarnas skattedelegation (LSD), Näringslivets skattedelegation (NSD) och Sparbankernas Inteckningsaktiebolag (Spinlab). Det av LSD upprättade yttrandet har åberopats av Lantbrukarnas riksförbund och det av NSD upprättade av Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska bankföreningen. Svenska handelskammarförbundel, Sveriges industriförbund och Sveriges redareförbund.

2 Behandlingen av fordringar och skulder

Kammarrätten i Stockholm, som inte har någon erinran mot förstaget såvitt avser behandlingen av ränta på reallån, uttalar beträffande hushållssektorn att en exakt beräkning av det slag som förestås är att föredra från principiell synpunkt men ifrågasätter om den är praktiskt genomförbar. Kammarrätten anför:

Svårigheter när det gäller alt göra en korrekt uppdelning ger sig särskilt till känna i de fall då räntefoten ändras och amorteringar görs under samma beskattningsår. När det gäller in- och utlåning hos kreditinstitut anser utredningen att det är nödvändigt att den skattskyldige får hjälp av della med erforderliga beräkningar. Efter en kortfattad redogörelse för uppläggningen och administrationen av olika bankkonton drar utredningen härvid slutsatsen att det blir tekniskt möjligt atl åstadkomma en materiellt riktig uppdelning. Även om utredningen skulle ha gjort en korrekt bedömning av kreditinstitutens möjligheter att medverka, har den skisserade ordningen påtagliga nackdelar från de enskildas synpunkt. Bankkunder m.fl. torde i normalfallet inte ha tillräckliga insikter för att förstå eller kontrollera beräkningarna. De blir således tvungna att helt föriita sig på de uppgifter som kreditinstitutet lämnar. Mot denna bakgrund framstår del som nödvändigt att se över nuvarande sanklionssystem. Det kan l.ex. inte vara rimligt att påföra den enskilde skattetillägg om del framkommer att de beräkningar som kreditinstitutet har gjort är felaktiga.

När det gäller annan in- och utlåning än den som förmedlas av kreditinstituten har utredningen i stort sett förbigått frågan om hur problemen skall

Prop. 1983/84:50 176

lösas. Utredningen antar att antingen kapitalet eller räntefonlen "normalt" är konstant i fråga om privallån. Det torde dock inte vara ovanligt med privata amorteringslån som löper med en ränta som är rörtig i den meningen att den följer t.éx. det officiella diskontot. Det är nödvändigt att klarlägga hur beräkningarna skall genomföras i dessa och liknande fatt. En närmare analys kan visa att beräknings- och kontrottsvårighelerna blir avsevärda inom den privata sektorn. Om så skulle vara fattet, finns det anledning att överväga om inte någon form av schabtonmetod trots allt är att föredra framför den exakta beräkning som utredningen har förordat.

I ett konsekvent utformat realt beskattningssystem bör även s. k. negativ realränta beaktas. Detta kan i princip ske antingen vid den löpande beskattningen eller som ett led i kapitalvinstbeskaltningen. Utredningen har stannat för att föreslå en ordning som innebär att de negativa realräntorna inte får några skattekonsekvenser. De argument som utredningen har anfört för denna ståndpunkt förefaller i och för sig bärande. Det går dock inte att komma ifrån att del är én påtaglig brist i det förestagna systemet att regler saknas som tillåter att negativa kapitalräntor beaktas.

Beträffande företagssektorn anför kammarrätten:

Utredningen anför två huvudalternativ för behandlingen av fordringar och skulder. Det ena innebär alt avdragsrätten för ränta - på samma sätt som inom hushåtlssektorn - begränsas till den del som utgör realränta. Enligt det andra skulle inflationsavdrag medges för fordringar - och kanske även för andra monetära tillgångar - varvid hänsyn skulle tas titt den inflationsvinst som företaget gör på skuldsidan. Med hänsyn till önskemålet om en likabehandting av företags- och hushåttsseklorerna har utredningen stannat för det förra alternativet. Även kammarrätten anser att goda skäl talar för en sådan likabehandting. En nackdel med denna lösning är dock att inflafionens verkningar på leveranlörsskutder och kundfordringar - vilka normalt löper utan ränta — inte kommer all beaktas. Detta är ett exempel på olägenheten av att negativa kapitalräntor inte beaktas inom det föreslagna systemet.

Det bör tilläggas att frågan om behandlingen av fordringar och skulder kan komma i ett annat läge om statsmakterna skulle, i enlighet med den s. k. vinstdelningsgruppens förslag, komplettera det nuvarande i princip nominalistiska systemet med en vinstdelningsavgift som baseras på real vinst.

Angående kapitalvinstbeskattningen av fordringar och skulder anför kammarrätten;

När det gäller kapitalvinstbeskaltningen har utredningen i fråga om fordringar funnit att valet närmast står mellan en fult och en avskaffad beskattning av realisationsvinster. Skäl har anförts både för och emot de bägge alternativen. Utredningen har stannat för att förorda fult beskattning, eftersom detta har bedömts vara mest konsekvent och rättvist. Kammarrätten delar denna uppfattning. En särskild fördel är att nuvarande skillnader mellan löpande beskattning och kapitatvinstbeskattning utjämnas. Detta bör vara ägnat att motverka vissa former av skatteflyktsar-rangemäng.

Prop. 1983/84:50 177

Kapitalvinstbeskaltningen bör i princip omfatta också skuldsidan. Effekterna av en kapitalvinstbeskattning av låntagare måste dock ytterligare analyseras. Som exempel kan nämnas att en konsekvens av förslaget är att ackordsvinsler blir generellt skattepliktiga. En sådan ordning torde äventyra hela ackordsinstitutet, vilket skulle vara djupt olyckligt särskilt med tanke på att ackord ofta gör det möjligt att efter en sanering låta en i och för sig livskraftig rörelse föras vidare. En annan konsekvens är atl skattskyldighet kommer att föreligga i konkurs. Ulredningen har visserligen påpekat atl det i konkursfallen uppkommer särskilda problem. Men det rör sig här, både i ackords- och konkurssituationen, om så väsentliga svårigheter att de måste penetreras och lösas innan slutlig ställning tas till huvudförslaget.

BFN anför;

Kommitténs förslag lill inflationsavdrag innebär naturligtvis en schablonberäkning. Praktiska skäl utesluter en alltför sofistikerad beräkning av real vinst. Enligt BFN:s bedömning har kommillén gjort en rimtig avvägning mellan exakthet och enkelhet. På en punkt anser dock BFN att kommittén kunde valt en enklare lösning. Del gäller inflationsvinster och -föriusler på fordringar och skulder. För hushållssektorn anser kommittén att inflationsavdrag för fordran skatt beräknas som den del av ränteintäkten som motsvarar inflationen. Om ränteintäkten understiger inflationen skatt underskottet ej tas upp som beskattningsbar intäkt. För att få ett konsekvent system föreslås motsvarande gälla för förelagssektorn. Räntefria fordringar och skulder skulle alltså ej påverka beräkningen av real vinst. Det alternativ till den valda metoden som kommittén diskuterar innebär att de nominella räntorna ingår i resultatet men atl ett särskilt inflationsavdrag får göras motsvarande inflationen gånger fordringarna medan motsvarande tillägg görs för inflationen gånger skulderna. Denna senare modell har enligl BFN:s bedömning fördelar vid företagsbeskattningen. Principiellt är det rimligt alt utgå från aU s. k. räntefria fordringar och skulder kan medföra finansiella intäkter och kostnader, även om dessa inte visar sig i en uttrycklig räntesals. Villkor beiräffande pris och finansiella poster är delvis utbytbara vid en affärsöverenskommelse.

Den senare modellen är också administrativt enklare. Den kräver inle -till skillnad från kommitténs förslag — någon individuell beräkning av inflalionsavdraget respektive -tillägget post för post utan beräkningen kan l.ex. ske på basis av totala fordringar och skulder vid l.ex. ingången av året. Vidare finns det risk för atl den av kommillén föreslagna metoden ger upphov till manipulationer i form av alt krediter som i realiteten löper med ränta formellt ges formen av räntefria krediter. Det blir också lönsamt atf köpa sig varulager - som medför inflationsavdrag - mol formellt räntefria leverantörskrediter som inle föranleder molsvarande tillägg.

RSV anför

Principen att endast den reala räntan är avdiagsgitl resp. skattepliktig kan i sig synas enkel. De skattskyldigas förmögenhelsredovisning av reala lån kan dock bli besvärlig. Nya blanketter måste utformas där det ges utrymme all redovisa lånebeloppet vid årets ingång, under beskattningsåret gjorda amorteringar, inflalionstalet för beskattningsåret samt skuldbe-12 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 178

loppet vid årets slut. Om amortering dessutom sker även under löpande beskattningsår, får redovisningen utvidgas så all inflalionstalet beräknas månadsvis, RSV befarar atl många skattskyldiga kommer all få myckel svårt att klara av detta. Det torde inte heller gå att förena med önskemålet alt avskaffa deklarationsskyldigheten för ett slort antal löntagare.

För kontrollorganisalionen kommer granskningen av de skattskyldigas redovisning av reala lån därför att ta åtskillig tid i anspråk.

Utredningen anser att om en viss del av en nominell ränla utbetalas årligen och en viss del utbetalas försl vid en senare lidpunkt, så skall i första hand den del som utbetalas åriigen anses uigöra realränta. Detta synsätt stämmer dock inte överens med de föreslagna anvisningarna till 19 § kommunalskatlelagen (KL). Enligt den föreslagna tagtexten är det i första hand inflafionskompensationen som skall räknas av från den avtalade räntesatsen. Det som därefter eventuellt återstår skall anses vara real ränta. Det skulle möjligen kunna hävdas att med "den avtalade räntesal-sen" enligt anvisningarna till 19 § KL avses såväl det belopp som utbetalas åriigen som det belopp som utbetalas vid en senare tipunkt.

RSV ifrågasätter om det är förenligt med beskattningsprinciperna att i skattelagstiftningen använda sig av begreppel "avtalad ränta". Beskatl-ningskonsekvenserna är ju knutna till betalning (kontantprincipen) eller uppkomsten av skuld (bokföringsmässig redovisning).

Även när det gäller de skattskyldigas redovisning av penninglån kommer förfarandet all kompliceras. Till hjälp för uppdelning av räntor i real ränta och inflationsdel måste en särskild blankett utformas. När det gäller tån mellan privatpersoner kan det bli svårt för dessa atl rätt beräkna hur stor realräntan är. I dessa fall blir det därför än viktigare än i dag att underrättelse sker mellan taxeringsnämnderna. Även andra skäl talar för att granskningsresurserna kommer att behöva ökas. RSV har dessutom svårt att se att skattskyldiga med skuld etter fordran på ell penninglån skutte kunna slippa atl avge självdeklaration, vilkel är huvudsyftet med del utredningsarbete som skatteförenklingskommittén nu utför.

Utredningen säger på s. 161 i betänkandet alt en effekt av att låntagare kapitalvinstbeskatlas blir att gätdenärer blir skattskyldiga för ackordsvinster. Vilka problem detta skulle leda till är givetvis svårt all förutse. RSV befarar dock att det för den som har beviljats ackord kan leda titt en sådan skattebelastning att han trots alll blir tvungen atl gå i konkurs i samband med atl skatten skall drivas in, alternativt kan konstruktionen leda till s. k. kedjeackord.

RSV delar utredningens uppfallning att ett beakiande av negativa realräntor vid beskattningen skulle bryta för mycket mol det konventionella länkandet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Vad som kanske främst innebär problem är valet av melod för atl eliminera inflationsvinsier och inflalionsföriuster på monetära lillgångar och skulder. En ränla föreslås uppdelad i två delar, en icke skattepliktig och icke avdragsgill del som utgör kompensation för inflationen samt en skattepliktig och avdragsgill realräntedet. Som utredningen anför bör detta rent tekniskt inte medföra nämnvärda bekymmer för penninginstituten. Betydande svårigheter uppkommer emellertid när det gäller aft få till stånd ett enhetligt beräkningssätt i fråga om alla lån som tigger utanför de

Prop. 1983/84:50 179

etablerade kredilföretagen. I vart fall från konlrollsynpunkl är problemet i det närmaste oöverstigligt.

Vad gäller företagssektorn kan pekas på att olika korrigeringsmetoder för balansposler resp. resuliaiposter lätt leder till anpassningar som ger obehöriga skaitevinsier. Det blir en strävan att inför balansdagen omvandla monetära lillgångar till bl. a. lager och på så sätt få dubbel inflationskompensation. En lämpligare melod skulle då vara atl basera inflationskorrigeringen på de monetära tillgångarna och skulderna och inte på räntorna. Någon helt bra metod är emellertid inte heller delta eftersom det kan vara svårt att avgöra hur stora lillgångarna och skulderna är vid en given tidpunkt.

En annan aspekt på ränteuppdelningen är att teverantörskrediter och prissättning kommer i etl annat läge. Vid försäljning på kredit lill den skattefria sektorn, bl.a, stat och kommun, liksom till konsument blir det intressant att påföra ränta eller höja ränian.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Ränta skall enligt ulredningens förslag vid beskattningen uppdelas i två delar. En del utgör kompensation för penningvärdets fall (inflationskompensation) och därmed icke skattepliktig inläkt för långivaren resp. icke avdragsgill kostnad för låntagaren. Den andra delen utgör ränla i egentlig mening (realränta) och därmed skattepliktig intäkt resp. avdragsgill kostnad.

Inflationen skall beräknas med ledning av ell index vilket fastställes vid slutet av varje år på grundval av konsumentprisindex för tiden oktober-oktober. För banktillgodohavanden som varil oförändrade under ett helt är torde beräkningarna av inflalionskompensation och realränta vara relativt lätt all utföra. Har tillgodohavanden på bankkontot ändrats under året blir emellertid beräkningarna mera komplicerade. Inflalionskompensationen och realräntan skall då beräknas på grundval av inflationen under den tid tillgodohavanden varil innesiående på bankkontot. Ulredningen föreslår att inflationskompensationen för kortare perioder än etl år skall beräknas - inle med ledning av inflalionstal faslställda på mänadsbasis - uiun på grundval av den genomsnittliga inflationen under etl år. Om inflationen vid årets slut exempelvis faslställes lill 12% skall inflationen under var och en av månaderna januari-december anses ha varil en procent. Inflationen kan variera mycket under etl år. Den var under år 1978 7,36%- eller genomsnittligt 0,6% per månad men inflationen var i januari så hög som 2,10% och i mars så låg som 0,04%'. En person som hade medel på banken innesiående endast under januari 1978 skulle med ulredningens förslag till beräkning av inflalionskompensation bli föga tillgodosedd för penningvärdets fall medan den som hade banktillgodohavanden enbart under mars månad skulle bli alltför väl kompenserad för inflationen. Vid stora variationer i inflationen under ett år ger utredningens förslag till beräkning av inflalionskompensationen sålunda ell otillfredsställande resultat. På så sätt beräknad inflationskompensation kan vid län mellan närstående personer saml mellan aktieägare och deras aktiebolag leda lill skatteflyktsåigärder. Lånetransaktioner mellan närstående personer kan i efterhand hänföras till månader med låg eller ingen inflation.

Föran taxeringsnämnderna skall ha möjlighel all kontrollera atl riiniein-komsl resp. ränteavdrag vid län mellan privatpersoner är rikliga måste de

Prop. 1983/84:50 180

skattskyldiga i självdeklarationerna uppgiva vilken lid under ell år fordran resp. skulden avser.

Frågan hur uppdelning i realränta och inflalionskompensation skall ske vid förskottsbetalning av räntor har ulredningen inte behandlat. Inflationen för de år förskottsräntorna avser, är inte känd vid deklarationstillfället och därför uppkommer problemet vilket inflationstal som skall användas för att beräkna realräntan.

Enligt utredningens förslag skall negativa realräntor inte få medföra några skattekonsekvenser alls. Negativa realräntor bör få kvittas mol positiva realräntor under samma beskattningsår. Vissa bankkonton har låg ränta för belopp understigande exempelvis 5000 kr. och högre ränta för tillgodohavanden därutöver. På sådana konton skulle negativ realränta på de lägre beloppen automatiskt komma att kvittas mot positiv realränta på de högre beloppen. Sådan kvittning skulle däremot inte kunna ske om banktillgodohavanden var uppdelade på två bankkonton, elt konto med låg behållning för löpande utgifter och ett konto med större behållning för långsiktigt sparande.

Räntor inom företagssektorn skall enligl utredningen behandlas på samma sätt som inom hushållssektorn. Avdrag för skuldräntor skall således endast medgivas för den reala ränlan, medan den del av räntan, som utgör inflationskompensation, inte är avdragsgill.

Om en rörelseidkare finansierar en ny fabriksanläggning med lån äger han rätt aktivera skuldräntorna under uppbyggnadsskedet. Räntorna kommer således att ingå i anskaffningskostnaden för anläggningen. När fabriken sedan är färdigbyggd och anläggningen skall avskrivas genom årliga värdeminskningsavdrag, kommer räntan att ingå i avskrivningsunderiaget och därmed bli avdragsgill. Endast realräntan och inte den del av räntan, som ulgör inflalionskompensation, bör därvid få ingå i avskrivningsunderlaget men det är oklart om en sådan tolkning har stöd i förfatlningsförsla-get.

Finansbolagens förening anför:

Ulredningen lar det för givet att kreditinstituten skall åläggas en skyldig-hel atl upplysa låntagaren om en uppdelning av erlagda räntor på realränta och kompensalion för inflation. På grund av skattesystemets komplicerade natur och den allt mer ökande uppgiftsskyldigheien, som åläggs bl.a, kreditinstituten, kommer denna att öka kostnaderna för kreditinstituten med höjda räntor och avgifter för kunderna som följd.

För finansbolagen uppstår därvid särskilda komplikationer i följd av att finansbolagen för sina finansieringstjänster befingar sig en ersättning för såväl kapitalkostnader för krediten som i finansieringstjänsten integrerad service utan möjligheter till en uppdelning, som skulle erfordras, om en real beskattning införes.

Föreningen Auktoriserade revisorer anser att beskattningen av realränta bör utredas ylleriigare, eftersom rättviseskäl talar för att införa avdragsrätl.

Prop. 1983/84:50 181

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa anför:

Vad försl gäller själva de reala skattereglerna, så vill kassastyrelsen pä
vissa punkter ifrågasätta utredningens förslag i fråga om ränlebeskattning-
en. Utredningens förslag innebär att nominell ränla för varje enskilt län
skall delas upp i en realräntedel och en del som motsvarar inflalionskom
pensation. Endast realräntan skall vara skattepliktig resp. avdragsgill och
om realräntan skulle visa sig vara negaliv anser ulredningen att den inle
skall föranleda några som helst beskattningskonsekvenser. Kassastyrelsen
vill för sin del hävda att en sådan uppdelning av räntan län för lån torde
komma att medföra betydligt mer omfattande praktiskt arbete än
utredningen antyder. För skattskyldiga med många olika lån - och typiskt
naturiiglvis för företag som driver penningrörelse - måste det vara angelä
gel alt i stället få tillämpa någon metod som behandlar lånestocken som en
helhet. Inte minsl är den konsekvensen av utredningens förslag stötande
alt en skaltskyldig som tvingats acceptera en negativ real avkaslning på
vissa placeringar samtidigt skall beskattas fullt ut pä den positiva avkast
ning han kan ha. på andra placeringar. Etl minimikrav måste vara alt en
neitoberäkning görs i fråga om samtliga räntebärande placeringar (och
lån).-----

När det gäller beskattningen i företagssektorn har kassastyrelsen noterat atl den s. k. vinstdelningsgruppen i sin rapport (Ds Fi 1983; 13) har förordat en annan teknik för inflalionsjuslering av företagsresultatet, som lämnar räntebeskattningen oförändrad och som i stället i princip innebär att inflalionsavdrag medges för urholkningen av det egna kapitalet. En sådan metod synes onekligen lättare att tillämpa än den av realbeskaltningsutredningen föreslagna, samtidigt som den ger den önskvärda utjämningen över länestocken som helhet. Det kan också nämnas att man på detta sätt skulle kunna undvika vissa svårigheter som eljest skulle ligga i att exakt avgöra vad som skall anses vara ränta resp. annan kreditkostnad. Från kassans verksamhetsområde kan man l.ex. peka på det s.k. förvaltnings- och fondbidraget, vilket f. n. uttas i form av ett påslag på utlåningsränlorna.

Kassastyrelsen är medveten om att det är svårare att tillämpa en be-skatlningsmetod av detta slag för fysiska personer än för företag som är skattskyldiga. '

En uljämning mellan positiva och negativa realräntor borde kunna ske mellan fordringar och skulder till banker och kreditmarknadsinstitut eller via dessa emitterade kapitalmarknadsinstrument. Av kontrollskäl skulle därvid endast rena privatlån exkluderas från ränteutjämningsberäkningarna och behandlas enligt utredningens förslag.

En näraliggande punkt där utredningens förslag ter sig problematiskt gäller behandlingen av obligationer eller andra räntebärande fordringar som inte förvärvats till pari. Utredningens ståndpunkt är här att ingen hänsyn bör tas till sådana omständigheter vid bedömningen av vad som är en real ränteavkastning och vad som endast är inflationskompensation. Kassaslyrelsen har för sin del svårt att tro att en så uppenbart felaktig skailemässig behandling inte skulle ge upphov till besvärande effekler i ett fungerande system. Utredningens argument om vikten av att bibehålla symmelri mellan obligationens utgivare och innehavare i fråga om realräntans storlek synes också bygga på en felsyn. Eftersom den ursprunglige obligationsinnehavarens vinst eller förlust vid avyttringen har beaktats skattemässigt kräver symmelrin tvärt om att andrahandsinnehavarens ränta beräknas med hänsyn till detta.

Prop. 1983/84:50 182

På en fungerande obligationsmarknad, där köp och försäljningar sker i slor omfattning, har kursrörelser en viktig funktion för anpassningen av ränteläget. Ränlebeskaltningen måste utgå från della och får inte utformas så att den försvårar marknadens funktion. Det förtjänar också att påpekas att en alternativ inflalionskorrigering av det slag kassastyrelsen förespråkat för förelagens del skulle ge en automatisk lösning av delta problem.

LSD anför;

En viktig fråga är vad som menas med ränla och som därmed skall omfattas av real beskattning. I sak är arrende, hyra. leasing och lomträttsavgäld till stor del likställt med ränta.

Om marknadskrafterna inte är följsamma beträffande denna grupp kan snedvridningseffekler uppkomma. Såvitt delegationen kunnat finna har utredningen över huvud tagel inte berört detta spörsmål. Delegationen finner del nödvändigt att frågan analyseras noga.

Företagsskallereglerna och övriga skatteregler griper in i varandra på ett komplicerat säll. Delegationen har därför uppfattningen att det inte är möjligt att göra så långtgående ingrepp som utredningen föreslår utan att göra en total översyn av hur olika skatteregler påverkar varandra.

Utredningen har funnit det inte vara praktiskt möjligt att lösa frågan med s.k. negativ realränta, dvs. ränta som understiger inflationen. I och med atl negaliv realränta inte skall föranleda någon åtgärd har en lucka lämnats i uppbyggnaden av det föreslagna systemet. Det kan antas att denna lucka kommer att utnyttjas av skattskyldiga för att uppnå skattefördelar. Ett imporlförelag kan t. ex. betala etl högt pris för en vara och som kompensalion erhålla ett räntefritt lån av den utländske leverantören.

NSD anser att utredningens ståndpunkt att negativa realräntor inte får några skatlemässiga konsekvenser principiellt problematisk, eftersom del därigenom skapas en assymetri som öppnar möjlighel lill vissa improduktiva skattedispositioner.

Spinlab anför:

Vid beskattning av penninglån skall, enligt ulredningens förslag, den nominella ränlan delas upp i två delar, realränta och inflalionskompensation, för varje enskill lån. Endasl realräntan blir skattepliktig resp. avdragsgill vid den åriiga beskattningen.

Delta skulle resultera i ett omfattande merarbete hos Spinlab vid framtagning och behandling, lån för lån, av erforderiiga uppgifter. En annan anmärkningsvärd effekt skulle uppstå för kreditinstitut och andra som driver penningrörelse. Dessa företag skulle beskallningsmässigt behandlas olika beroende på sammansättningen av deras upp- och utlåning.

Följande förenklade exempel åskådliggör olikheterna. Inflationen an-tages vara 10%. Tre företag har vardera 10 Mkr. i upplåning och 10 Mkr. i utlåning till en genomsnittlig ränta av 10% resp. 10.2% saml har följande sammansättning:

Prop. 1983/84:50 183

Skattepliktig (-f)
Upplåning Utlåning Avdragsgill (-)

Företag 1 lOMkr. 10.0%> 10 Mkr. 10,2% -1-20000 kr.

Föreiag2 5 Mkr. 9,5% 5 Mkr. 10,2% -l-lOOOOkr.

5Mkr. 10,5% 5 Mkr, 10,2% -flOOOOkr,

-25 000 kr.
Företag 3 5 Mkr. 10,0% 5 Mkr. 9,7% 0 kr.

5Mkr. 10,0% 5Mkr. 10,7% 4-35000kr.

Företag 1, 2 och 3 skall beskattas för 20000 kr., O kr. resp. 35000 kr., dessulom har företag 2 en outnyttjad avdragsgill ränta på 5000 kr. Vid andra kombinationer och/eller större belopp kan betydligt kraftigare skev-heler uppstå.

3 Behandlingen av aktier

Kammarrätten i Stockholm anför:

Utredningen har ställt upp två huvudalternativ för beskattning av aktieutdelning, nämligen att beskatta utdelningen som en nominell ränta eller att likställa den med realränta. Endast det reala synsättet låter sig enligt utredningen förenas med ett avräkningssystem av det slag som förekommer inom EG-omrädet. Detta argument har kanske f. n. inte samma aktualitet som tidigare. Andra skäl lalar emellertid också för det reala synsättet. Lika med utredningen anser kammarrätten därför att ett sådant system är att föredra.

Det reala synsättet förutsätter att vid realisationsvinstbeskattningen aktiernas anskaffningsvärden indexuppräknas. Denna uppräkning vållar avsevärda tekniska problem. Det blir sålunda nödvändigt att göra väsentliga ingrepp i nuvarande system för beskattning av aktievinster. Utredningen har inte gått närmare in på frågan eftersom den faller inom kapitalvinstkommitténs uppdrag. Resultatet av denna kommittés arbete måste därför avvaktas innan det är möjligt atl bedöma om det i praktiken är möjligt att tillämpa det reala synsättet vid beskattning av aktieutdelning.

Allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse anför;

I fråga om aktiebeskallningen vill fondslyrelsen understryka önskemålet om största möjliga skattemässiga neutralitet mellan olika kapilal-placeringsalternativ. Frågan om ett realt beskattningssystem måste därför specialutredas med hänsyn till sina effekter på placerarnas preferenser. Fondstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att kapitalvinstkommittén f.n. arbetar med frågor som berör detta område. Det av realbeskaltningsutredningen förordade alternativet för akfiebeskaltning - av utredningen benämnt realräntesynsättet - synes rent tekniskt vara att föredra framför alternativet nominalräntesynsätt med hänsyn till att inlåsningseffekterna i aktiehandeln torde bli mindre.

Prop. 1983/84:50 184

RSV anför

Också utredningens förslag till aktiebeskattning kommer, som utredningen påpekar, att medföra svårigheter. Realisationsvinstberäkningen kommer visseriigen att innefatta en indexuppräkning som inte kan sägas vara mer komplicerad än den beräkning som görs enligt de nuvarande reglerna. Däremot uppkommer problem bl. a. vid delavyttringar, i synnerhet om aktierna förvärvats genom benefikt fång och/eller vid nyemission. Som utredningen framför kan den enda praktiska lösningen bli etl åriigt fastställande av värdena, vilket ytterligare tynger beskatlningsförfarandet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför;

Enligt utredningens förslag skall utdelning på aktier likställas med realränta och beskattas hell hos mottagaren. Eftersom inflationen inte beaktas vid den löpande beskattningen av aktieutdelningar, skall det i stället ske vid beräkning av skattepliktig vinst vid försäljning av aktier. Anskaffningskostnader för aktier skall indexuppräknas och endast skillnaden mellan försäljningspriset och det indexuppräknade anskaffningsvärdet skall upptagas lill beskattning. Uppkommer förlust skall den vara avdragsgill mot annan realisationsvinst.

Direktavkastningen på aklier är f. n. endast några procent, vilket vid realbeskatlning och reallån skulle komma att motsvara realränta. Att utdelning skall jämställas med realränta och att aktieägare skall kompenseras för inflationen vid försäljning av aktier synes därför vara riktigt.

Enligl författningsförslaget skall samma regler gälla för nya aktier (innehavda mindre än två år) och äldre aktier (innehavda mer än två år). För äldre aklier kan förslaget komma atl innebära en skärpning av realisationsvinstbeskattningen. Vid 10% åriig inflation och 100% värdestegring på aktierna skulle 60% av realisationsvinsten bli skattefri försl efter fem år mol nuvarande två år. För aktier som innehafts två år men inle tre år (över två årsskiften) skulle den åriiga inflationen behöva uppgå till omkring 25% för alt beskattningen skall bli densamma som enligt nu gällande regler vid 100% värdeslegring på aktierna. Införande av realbeskatlning motiverar inle någon skärpning av beskattningen vid aktieförsäljningar. För all realbeskattningen inle skall få sådana verkningar bör schablonavdraget (3 000 kr-avdraget) höjas.

Om anskaffningskostnaden för aktier skall indexuppräknas på sätt ulredningen föreslagit kan en aktieägare inte beräkna skattepliktig vinst eller avdragsgill förlust på en aktieförsäljning förrän vid årets slut då index fastställts. Det måste vara en olägenhet för aktieägare att inte kunna fastställa den skattepliktiga vinsten eller avdragsgilla föriuslen vid tidpunkten för aktieavyttringen. Planering av kvittningsaffärer försvåras.

Enligt nuvarande regler gäller för börsnoterade aktier som innehafts mer än två år att anskaffningskostnaden alltid får upptagas till hälften av vad som erhållits vid avyttringen av aktierna. Denna hjälpregel kvarstår i utredningens förslag och skulle därför komma att gälla även vid kortlidsaf-färer med aktier. Regeln tillkom för att underiätta för aktieägare att beräkna den skattepliktiga vinsten i de fall det var svårt alt utreda anskaffningskostnaden för äldre aktier. Sådana motiv saknas för atl få tillämpa denna hjälpregel vid korta aktieinnehav och regeln torde i vissa fall kunna leda till helt orimliga beskattningskonsekvenser. Vid inlroduklion på börsen av

Prop. 1983/84:50 185

nya eftertraktade aktier kan börskursen stiga avsevärt inom några dagar. I sådana fall vore det obefogat atl få tillämpa hjälpregeln, eftersom de redan gynnade aktieägare som tilldelats en börsposl skulle kunna bli ytterligare favoriserade vid beskattningen genom att tillämpa hjälpregeln. Vid kortsiktiga aktieaffärer bör liksom hittills det verkliga anskaffningsvärdet för aktierna ligga till grund för vinstberäkningen.

Vid vinstberäkningen gäller enligt nuvarande bestämmelser atl som anskaffningskostnad för äldre aktier skall i regel anses den genomsnittliga anskaffningskostnaden för samtliga aktier av samma slag som de avyttrade. Enligt ulredningens förslag skulle denna regel komma att gälla även yngre aktier. Bestämmelsen har vållat stora problem vid försäljning av teckningsrätter och delbevis och om den skall tillämpas även vid korttids-affärer torde problemen bli ännu mycket siörre. Att beräkna genomsnittliga anskaffningskostnaden vid varje korttidsaffär torde komma atl vålla stora bekymmer även om försäljning av teckningsrätter ej förekommit under innehavstiden.

Utredningen påpekar att realisationsvinster torde bli sällsynta. Detta antagande kan endast vara riktigt för aktier som innehafts under en längre tid. För aktier som en person i dag ägt omkring tio år skulle kanske inle uppkomma någon skattepliktig realisationsvinst vid försäljning, eftersom generalindex för aktier och konsumentprisindex har stigit ungefär lika mycket sedan 1973. Men från år 1980 tills nu har generalindex stigit betydligt mer än konsumentprisindex. Aktier som inköpts är 1980 och säljs i dag skulle i normalfallet leda till hög realisationsvinst även om anskaffningsvärdet får indexuppräknas med konsumentprisindex.

En person som köper en aktiepost i januari och säljer denna i december samma år synes med utredningens förslag inte få lillgodoföra sig någon indexuppräkning av anskaffningskostnaden. Om han däremot köper aktierna i december och säljer dem i januari påföljande år torde han få indexuppräkna aktiernas anskaffningskostnad. Liknande regler gäller nu vid beräkning av skattepliktig realisationsvinst vid fastighetsförsäljningar men eftersom aktier vanligen omsattes på kortare lid än fastigheter kommer regeln att föranleda flera och större orättvisor vid aktieförsäljningar än vid fastighetsförsäljningar. Regeln kan komma att medföra inlåsningseffekter, dvs. att aktieägare uppskjuter en planerad aktieförsäljning tills efler ett årsskifte.

4 Internationella frågor

Kommerskollegiet anför:

Etl centralt moment i betänkandet är förslaget att inflationens verkningar skall beaktas vid beskattningen på samma sätt inom företagssektorn som inom hushållssektorn när det gäller fordringar och skulder. Detta innebär bl.a. atl räntor på kapital som används i rörelsen tas upp till beskattning endasl i den mån de utgör realränta, dvs. utgår enligt högre räntesats än det på visst sätt beräknade inflalionstalet. På motsvarande sätt får avdrag från bruttointäkten göras endast för realräntan. S. k. negaliv realränta beaktas inte.

I betänkandet understryker man att dessa grundelement i förslaget bl. a. får till effekt att inflationsverkningar på leveranlörsskulder och företags-

Prop. 1983/84:50 186

fordringar inte kommer att beaktas eftersom dessa skulder och fordringar normalt är räntefria. Genomförs förslaget räknar man emellertid med alt sådana företag som har avsevärda kundfordringar i framtiden kommer alt betinga sig ränta och sålunda tillgodogöra sig skattefrihet för dessa ränteinkomster. Utredningen tror för sin del inte att den nackdel det kan innebära atl förelagen genom beskattningen förmås uppträda på ett annat sätt än de normalt anser vara företagsekonomiskt motiverat uppväger de fördelar förslagel i övrigt medför.

Kollegiet delar denna synpunkt när det gäller kundfordringar i handel mellan inhemska företag. En obeskattad ränteintäkt i ett företag torde då komma atl motsvaras av en icke avdragsberättigad räntekostnad i ett annal företag.

Annorlunda blir situationen när kundfordringen avser ett företag i utlandet. Det svenska företaget borde då ha etl avsevärt intresse av alt dela upp sina kundfordringar på sådant sätt att räntor på betalningskredilen redovisas separat och inle som nu inkalkyleras i priset. För att räntedelen skall bli så stor som möjligt torde dessulom kredittiderna komma att genomsnittligt föriängas, Leverantörskrediler som avser skulder till utlandet förblir givelvis som nu formellt räntefria.

Detta förhållande nar beaktats av utredningen, men endast i vad avser relationerna i koncernförhållanden. Man menar att förslaget i denna del kan innebära en fördel för koncernen som sådan eftersom det svenska moderbolaget kan tillgodogöra sig en skattefri ränla på den kredit som beviljas del utländska dotterbolaget för varuleveranser och därigenom sänka varans försäljningspris.

Enligt kollegiets mening är det förvånande att utredningen inte behandlat dessa spörsmål mera ingående. Vad den anfört om koncernförhållanden torde i och för sig vara riktigt. Däremot har den förbisett och underskattat effekterna på utrikeshandeln och därmed förknippade betalningar. Till en del sammanhänger dessa effekter med s. k. koncernförhållanden men de har också en beiydande räckvidd därutöver.

På exportsidan får man beträffande kundfordringar avseende oberoende företag vid övergång till real beskattning räkna med följande effekter

- debilering av ränta i fall där betalningsanstånd lämnats men ränta inte debiterats särskilt

- övergång till kredit i fall där kredit inte lämnats tidigare

- förlängning av kredit-tiderna.

Mot del anförda - exkl. den förstnämnda punkten - kan anföras att de exporterande företagen måste finansiera ökad kreditgivning och därigenom ådrar sig en mot skattefria intäkten svarande kostnad, som inte är avdragsgill. Denna invändning gäller dock endast om finansieringen sker i Sverige. Många exportföretag har emellertid dotterbolag utomlands, inte minsl försäljningsbolag, genom vilka finansieringen kan ske med avdragsgill ränta. Det är också enkelt att etablera dotterbolag enbart för att få del av skatteförmånen, t.ex. genom atl driva befintliga försäljningskontor utomlands i bolagsform eller uppdra åt agenter att administrera ett dotterbolag.

Vid import kommer givetvis betalningar liksom nu normalt alt redovisas brutto, dvs. räntan för i varje fall korta krediter inräknas i priset och förbli avdragsgill. Vid längre krediter eriäggs emellertid ofta särskild ränta, och denna torde sannolikt också komma atl bakas in i priset, då övergången till real beskattning gör detta förmånligt.

Det är mycket svårt att ens uppskatta utnyttjandet av dessa möjligheter

Prop. 1983/84:50 187

vid export och import. Incitamenten kan dock vara starka. Vid sådana inflationsnivåer som rått det senaste decenniet ger en månads kredit en icke skattepliktig inkomst, som motsvarar ca 1 %■ av försäljningssumman.

Enligt utredningsförslaget skulle ovan nämnda förfaranden vara fullt legala. Det torde också vara ogörligt atl etablera regler mot sådana förfaranden och tillse alt de efterleves.

Effekterna på de utrikes betalningarna bör enligl kollegiets mening inte negligeras. Man får räkna med en särskild effekt i inledningsskedet, främst till följd av incitamentet att förlänga krediter vid export. En mera beslående effekt kan uppkomma av all köpare vid export och säljare vid import kan betinga sig del av den skattevinsl som den svenske kontrahenten gör under förutsättning att den utländske medverkar därtill.

Förslagel om real beskattning står ifråga om den formella konstruktionen knappast i överensstämmelse med Sveriges handelspolitiska åtaganden. Enligt GATT:s artikel XVI som handlar om subventioner och den s.k. subventionskoden om tolkningen av art. XVI som antogs vid den senaste förhandlingsomgången i GATT, skall subventioner av alla slag notifieras. Subventioner får inte heller användas på så sätt att de kan förorsaka eller hota att förorsaka skador på andra länders intressen, dvs. i realiteten skapa fördelar i handeln på ett annat lands bekostnad. Enligt arl. XVI; 4 är vidare exportsubventioner för industrivaror absolut förbjudna. Som exempel på vad detta förbud innebär nämns bl.a. befrielse i samband med export från direkta skatter såsom inkomstskatter m.m, på juridiska och fysiska personer eller särskilda avdrag m,m, vid beräkning av den skattepliktiga inkomsten. Formellt innebär förslagel alt de svenska företagen erhåller en skattefavör när de lämnar kredit vid export. Med hänsyn till företagsbeskattningens nivå får denna favör eller skattesubvention anges till lägst 5% vid en inflation på 10%, Om den nu föreslagna realbeskattningen av räntor leder till faktiska skaitevinsier för exportföretag är det mot bakgrund av GATT-ålagandena sålunda inle uteslutet atl något annal land kan påtala detta såsom en förbjuden exportsubvention. Denna risk bör enligt kollegiets mening beaktas vid den fortsatta bedömningen av utredningens förslag.

RSV anför

Utredningen konstaterar alt det är önskvärt att nya skatteprinciper, som introduceras i Sverige, går att förena med de skatleavtal Sverige har med andra stater, framför allt på grund av den omfattande och tidskrävande procedur det innebär att ändra ett sådant avtal. Ulredningen har då utgått från de bilaterala skatleavtal Sverige hittills ingått. RSV vill tillägga alt, om - vilket torde vara nära förestående - ett multinordiskl skatleavtal kommer till slånd, ändringar i etl sådant avtal kommer att bli än mer komplicerade och tidskrävande.

Vidare pekar utredningen på den effekt ett moderbolags lån till etl utländskt dotterbolag kan få. Dotterbolaget får fullt avdrag för den eriagda räntan medan moderbolaget endast skattar för den del av räntan som överstiger inflationen. Däremot beskattas moderbolaget fullt ut för försäljningsintäkten vid försäljning av varor till dotterbolaget. Moderbolaget kan därför frestas att sänka priset på varan och i stället betinga sig en normalt inle förekommande ränla på varukredit. Ulredningen anser inte att det ligger någon fara i elt sådant förfarande så länge det rör sig om en verklig kreditkostnad. På detta sätt kommer staten emellertid enligl RSV;s

Prop. 1983/84:50 188

uppfattning helt säkert alt medverka till en hel del från belalningssynpunkt onödiga lånekonstruktioner. Enda syftet med en varukredit i detta sammanhang torde för det svenska bolagel vara alt uppnå de skatlemässiga förmåner ett Våneförhållande kan ge bolaget. Enligt RSV;s uppfattning är det ur principiell synpunkt felaktigt att på delta sätt med hjälp av skalleregler styra företagens transaktioner. RSV har inte tagit ställning till om lagen (1980:865) mot skatteflykt kan bli tillämplig på sådana transaktioner. RSV vill peka på ett av utredningen i delta sammanhang inte behandlat område, nämligen prissättningsfrågor. Såväl Sverige som andra länder har mer och mer uppmärksammat och sett del som ett problem att bolag i olika länder, men inom samma koncern, genom felaktig prissättning på varor så atl säga lämnar koncernbidrag över gränserna i resultatutjämnande syfte. Ett ensidigt införande av real beskattning i Sverige med möjlighet för koncernbolag att av skattemässiga skäl sänka försäljningspriset på varor för atl i stället betinga sig ränla på varukredit kan medföra risk för en oriktig prissättning.

Länsstyrelsen i Stockholm län anför all avsaknaden av reciprocitet vid beskattningen leder lill ändrade förutsättningar också i internationell handel och all sänkta priser och i stället ränla på leverantörskrediter, inte minst vid försäljning till utländskt koncernbolag, kan förväntas bli en konsekvens.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför;

Utredningen diskuterar frågan om ränta på fordringar och skulder mellan svenskt moderbolag och utländskt dotterbolag. Om ränta är helt avdragsgill i dotterbolagels hemland men moderbolaget endasl är skattskyldigl för realränta i Sverige skulle moderbolaget skattemässigt vinna på att sänka försäljningspriset och i stället uttaga ränta på leverantörskredil lill dotterbolaget. Samma skattemässiga fördelar torde kunna uppnås inom en koncern genom att det utländska dotterbolaget finansieras genom lån från moderbolaget i stället för genom aktiekapital. Det utländska dotterbolaget skulle då få fullt avdrag för räntan lill det svenska moderbolaget, som endast skulle skatta för realräntan. För utländska moderbolag skulle det däremot bli gynnsammare alt finansiera dotterbolag i Sverige genom ökning av aktiekapital i stället för lånefinansiering.

Om svenskt företag driver verksamhet såsom filial i ullandel kommer vid tax credit-metoden inkomsten av filialen att beskattas enligt den reala förelagsbeskattningens principer i Sverige. Att indexuppräkna utländska anläggningstillgångars anskaffningsvärden och medge inflalionsavdrag på grundval av inflationen i Sverige synes i sådana fall märkligt, eftersom inflationen i det land filialen är belägen kan vara helt annorlunda än i Sverige.

Finansbolagens förening anför:

Utredningen konstaterar att det för förelagsbeskattningens del inte föreligger några skäl att låta den bristande reciprocitelen i långivarens och låntagarens beskattning medföra några särregler för behandlingen av räntor, som betalas till utländska långivare.

Prop. 1983/84:50 189

Föreningen anser det emellertid vara viktigt, atl reciprocitet i möjligaste utsträckning upprätihålles i en värld som kännetecknas av en ökad internationalisering och därmed av ett ökat behov till en anpassning av olika länders rättsliga system i och för ett underlättande av affärstransaktioner över gränserna.

5 Övriga frågor

Kammarrätten i Stockholm har inte några egentliga invändningar mol de tekniska lösningar som ulredningen anvisar i fråga om inflalionsavdrag och reala värdeminskningsavdrag men anser att frågan om underlaget för inflalionsavdraget synes böra övervägas ytterligare, eftersom de skäl som utredningen har anfört till stöd för att avdraget skall baseras på lagrets nedskrivna värde inle förefaller hell övertygande. Vidare understryker kammarrätten att utredningen har avstått från all försöka utarbeta någon metod för inflationsskydd av bl. a. skogstillgångar och anser atl den frågan måste lösas med avseende på de olika aktuella tillgångsslagen, om en övergång till ett generellt reall beskattningssystem på allvar skulle övervägas.

RSV anför

Förslaget innebär att bokslutstidpunkten kommer att få en ökad betydelse. Exempelvis kommer kontrollproblem att uppkomma vad gäller bokslutstransaktioner som syftar till att överföra monetära och andra icke inflalionsskyddade tillgångar till sådana tillgångar, för vilka inflalionsavdrag medges enligl föreslagna schablonregler. Delta gäller exempelvis transaktioner med varulager över bokslutstidpunkten. Transaktionerna kan också ske mellan personer och företag, som slår varandra nära eller av annan anledning befinner sig i intressegemenskap. Redan i dag föreligger beiydande svårigheter att kontrollera hithörande transaktioner. Förslaget innebär i del avseendet en ytteriigare belastning för skallekontrollen. Del kan också ifrågasättas om inte denna typ av transaktioner i sig kan verka i prishöjande riktning på "reala" lillgångar, vilkel alltså skulle motverka förslagets grundläggande syfte.

Förslaget medför vidare att skattemyndigheterna kommer all slällas inför delvis nya och annorlunda problemställningar än vad som hittills har varit fallet. Exempelvis kommer skattemyndigheterna atl behöva ta ställning till frågan om en tillgång är för högt värderad eller inte. Skatlerätlsligt har denna fråga hittills varil av underordnad betydelse.

Skallekontrollen kommer även i övrigt att ställas inför problem som hittills inle har haft någon praktisk betydelse. Detta gäller exempelvis den föreslagna metoden för atl inflationsjustera räntebetalningarna. Frågan gäller dels vad som kan anses utgöra ränta i det enskilda fallet, dels den praktiska tillämpningen och kontrollen. Ell exempel på detta är att leasing och köp kan komma att kombineras för all uppnå skattemässiga fördelar.

Utredningen har föreslagit all inflalionsjuslering får ske utifrån lagrets nettovärde, dvs. exklusive varulagerreserven. På liknande sätt behandlas

Prop. 1983/84:50 190

inventarier och maskiner saml övriga tillgångar. Till grund för inflalionsavdraget skall ligga det skattemässiga restvärdet. Det bör framhållas all de konsolideringsåtgärder som kan vidtas genom varulagernedskrivning och avskrivning på anläggningstillgångar endasl är några av de möjligheter som står still buds när det gäller resultalreglering inom företagssektorn. Företagens möjligheter atl utnyttja olika slag av resullatreglerande åtgärder får en avgörande betydelse för inflationsavdragets storlek. Dessa möjligheter varierar från företag till förelag, varför risk föreligger för alt inflations-avdraget medför en olikformig behandling av företagen.

Ulredningen har inle heller berört frågan om skatlekredilernas behandling i det reala systemet. Frågan gäller exempelvis beskattningen av avkastning pä skogskonto, investeringskonlo o. d.

Om elt förelag har möjligheter all ytterligare skriva ned varulagret eller på annal sätt öka reserveringsutrymmet har skaltemyndigheterna hittills kunnat i huvudsak underlåta en närmare granskning av de enskilda balansposterna. Förslaget innebär att kontrollen måste inriktas på samtliga tillgångsposter.

En hithörande fråga gäller tillgångsposter, vilkas värde i huvudsak består av aktiverade kostnader. Detta gäller exempelvis varor under tillverkning, patenträtter o.d. 1 regel har dessa slag av tillgångar inle medfört några problem vid den praktiska tillämpningen. Förslagel medför däremot att det blir nödvändigt all granska företagens kostnadsredovisning på ett annat och mer komplicerat sätt än vad som hittills har varit fallet.

Vissa lillgångar intar en särställning, t, ex, pågående arbeten, lageraktier o, d. Utredningen har inte närmare berört behandlingen av sådana tillgångar. En annan komplikation som utredningen inle heller har berört gäller omsättningsfasligheler. Förslaget innebär atl fastigheter kan komma att inflationsjusteras två gånger, dels i inkomstslaget rörelse, dels i inkomstslaget annan fastighet.

Rent allmänt torde förslagel medföra ökade problem i fråga om gränsdragning mellan olika tillgängsslag. Sådana problem uppkommer framför alll vid överiåtelse av fastighet och vid överlåtelse av rörelse. En minst lika svär lillämpningsfråga gäller gränsdragningen mellan rörelsetillgångar och privata lillgångar. Förslaget medför att dylika problem kommer att öka i omfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför;

Varulager

Utredningen föreslår att rörelseidkare vid beskattning av rörelseinkomst skall medges elt särskilt inflalionsavdrag. Härigenom kommer kostnaden för sålda varor att beräknas i samma penningvärde som intäkten för sålda varor. Inflationsavdraget skall vara lika med den ingående balansen pä varukontol (efter avdrag för nedskrivning) multiplicerad med inflationstalet för beskattningsåret.

Utredningen har diskuterat frågan om undertaget för beräkning av inflalionsavdraget skall vara det ingående varulagrets värde före eller efter nedskrivning och ansett del mesl motiverat att beräkning av inflationsavdraget skall ske med ledning av del nedskrivna värdel. Om ulredningens förslag på denna punkt lägges till grund för lagstiftning kan det medföra att det blir fördelaktigare för rörelseidkare att avsätta till resultatutjämningsfond än att nedskriva varulagret maximall till 40% av anskaffningsvärdet. Sker avsättning till resultalutjämningsfond begränsas rätlen lill lagerned-

Prop. 1983/84:50 191

skrivning till 55% av anskaffningsvärdet. Det synes ej vara räll atl inflationsavdragets storlek skall vara beroende av vilken konsolideringsmetod som förelaget tillämpar. Därför bör inflationsavdraget beräknas på anskaffningsvärdet och inte pä det bokförda värdet av varulagret. Härigenom skulle rörelseidkare bli fullt kompenserade för penningvärdets fall genom inflationsavdraget, vilket inte skulle ske om underlaget för avdraget utgjorde det bokförda värdel.

Inflalionsavdraget för varulager torde få stor betydelse för byggmästares "smittade" fasligheter. Dessa utgör varulager i byggmästares rörelser och inflationsavdrag skall således medges för varje år som sådan fastighet innehas. Härigenom kommer den skattemässiga skillnaden mellan fastigheter, som utgör omsättningstillgångar (varulager), och anläggningstillgångar i byggnadsrörelse att bli mindre än med nuvarande bestämmelser.

Maskiner och inventarier

Vid beräkning av värdeminskningsavdrag för inventarier, på vilka plan-enlig avskrivning tillämpas (exempelvis värmepannor i hyreshus), skall avskrivningsunderlaget årligen omräknas med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen. För inventarier, vilka nedskrives enligt reglerna för rä-kenskapsenlig avskrivning (exempelvis maskiner i rörelse) skall i stället årligen medgivas ett inflationsavdrag vid beskaltningen. Avdraget skall utgöra inventariernas skatlemässiga restvärde vid beskattningsårets ingång mulfiplicerat med inflationstalet för året närmast före taxeringsåret.

Avdrag för värdeminskning på maskiner och inventarier kan förekomma i inkomstslaget tjänst till exempel för handelsresandes personbilar. Inkomstslaget tjänst omfattas inte av ulredningens förslag till realbeskatlning, varför indexuppräkning av avskrivningsunderlaget för sådana invenlarier ej skulle få ske. Det finns ingen anledning alt undantaga inventarier i inkomstslaget tjänst, som avskrives enligt planenlig melod, från indexuppräkning.

Byggnader

Kompensation för inflationen skall ske genom att avskrivningsunderla-gei årligen uppräknas med inflalionstalet för beskattningsåret.

Vid avyttring av fastigheter skall liksom hittills både anskaffningskostnaden och de medgivna värdeminskningsavdragen räknas upp med index vid beräkning av skattepliktig realisationsvinst. Värdeminskningsavdragen skall indexuppräknas även om de undersliger 3000 kr., vilkel innebär en skärpning av realisationsbeskattningen jämfört med nuvarande regler.

Utredningen har diskuterat frågan från vilket år anskaffningskostnaden för byggnader skall få indexuppräknas. Indexuppräkning kan antingen ske från det år byggnaden förvärvades eller från det år realbeskatlning införes. Ulredningen föreslår uppräkning från anskaffningsårei men dock högst under tio år från det år realbeskatlning införes.

Varulager får inte uppräknas för år före del år realbeskatlning införes även om varorna anskaffats för flera år sedan. Delsamma gäller för inventarier. Därför kan det ifrågasättas om byggnaders anskaffningskostnad skall få uppräknas annat än fr. o. m. år då realbeskatlning införes. I varulager kan ingå byggnader, som är omsättningstillgångar i byggnadsrörelse, och för dessa skall inga retroaktiva inflationsavdrag medges. Med hänsyn härtill synes anskaffningskostnader för byggnader, som är anläggningstillgångar, inle få indexuppräknas för tid då realbeskatlning ej gällde.

Prop. 1983/84:50 192

Brutet räkenskapsår

Samma indexial skall användas av alla rörelseidkare oberoende av räkenskapsårets omfallning. 1 tider med stigande inflation kommer rörelseidkare med brutet räkenskapsår att gynnas av denna bestämmelse. I tider med fallande inflation kommer dessa rörelseidkare att missgynnas. På längre sikt torde dessa skillnader utjämnas varför indexuppräkning bör kunna ske med ledning av inflalionstalet för året närmast före taxeringsåret.

Om en rörelseidkare på grund av omläggning av räkenskapsåret skall åsälias två taxeringar samma laxeringsår kommer han enligt utredningens förslag all medgivas dubbla inflationsavdrag för varulager och inventarier. Likaså kommer avskrivningsunderlaget för byggnader att indexuppräknas två gånger med samma inflationstal. Utredningen har inle beaktat detta förhållande. Inflalionsavdrag och indexuppräkning för inventarier och byggnader bör korrigeras med hänsyn lill räkenskapsårets längd. I annat fall kan omläggning av räkenskapsår leda till för stora orättvisor mellan rörelseidkare.

Särskilda skattesubjekt

Under denna rubrik behandlar utredningen kortfattat hur realbeskattningen skulle påverka beskattningen av företag i vissa branscher.

Skillnaden mellan beskattningen vid yrkesmässigt och inte yrkesmässigt bedriven verksamhet kommer i vissa branscher att bli mindre än nu om realbeskatlning införes. Den som exempelvis driver handel med aktier beskattas nu för hela vinsten vid försäljning av aktier oberoende av innehavstiden. Vid realbeskatlning kommer han all kompenseras för inflationen genom årliga inflationsavdrag på varulagret (= aktierna), varigenom endasl den reala vinsten beskattas. En privatperson som säljer sina aktier kompenseras för inflationen genom indexuppräkning av anskaffningskostnaden och blir likaså beskattad för hela den reala vinsten. På samma sätt blir en byggmästare, som säljer en "smittad" fastighet, och en privatperson, som säljer en villafasiighet, båda beskattade för hela den reala vinsten.

All beskatta icke yrkesmässig verksamhet lika hårt som yrkesmässig verksamhel är ett stort avsteg från sedan länge gällande principer i svensk skattelagstiftning. Inkomster vid avyttring av lillgångar, som privatpersoner innehaft under längre tid, har alltid beskattats lägre än rörelseinkomster. Att ändra på detta förhållande för att realbeskatlning införes är inte motiverat.

Föreningen Auktoriserade revisorer uttalar att det kan diskuteras om inflalionskorrigering skall göras på varulagrets bruttovärde eller på dess nettovärde efter avdrag för lagerreserv.

Prop. 1983/84:50 193

Bilaga 9

Remissammanställning avseende fondgruppens promemoria och placeringsutredningens betänkande

1 Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över dels den interdepariementala fondgruppens promemoria (Ds Fi 1983:20) Löntagartbnder i ATP-systemet och dels placeringsutredningens betänkande (SOU 1983:44) Kapitalplaceringar på aktiemarknaden avgetts av fullmäktige i riksbanken, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Stockholm (fondgruppen), kommerskollegium (placeringsutredningen), riksförsäkringsverket (RFV), allmänna pensionsfonden, Qärde fondstyrelsen, bankinspektionen, riksskatteverket (RSV), Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Finansbolagens förening, Folksam (fondgruppen). Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (fondgruppen). Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska fondhandlareföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund (fondgruppen) och Svenska sparbanksföreningen. Yttrande har också kommit in från Svensk induslriförening, Sveriges aktiesparares riksförbund, Sveriges finansanalytikers förening (placeringsutredningen), Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och indu-slriorganisation Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges industriförbund samt Sveriges värdepappersfonders förening (placeringsutredningen). Stiftelsen Aktiefrämjandet har avgelt ett gemensamt yttrande över fondgruppens promemoria, placeringsutredningen och betänkandet (Ds Fi 1983; 13) En modell för vinstdelning.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från Stockholms och Skånes handelskammare. LO har bifogat yttranden från Beklädnadsarbeiarnas förbund. Svenska fabriksarbetareförbundel, Fastigheisanställdas förbund, Handelsanställdas förbund. Svenska kommunalarbetareförbundet. Svenska lantarbetareförbundel. Svenska pappersindustriarbetareförbundet. Statsanställdas förbund. Svenska transportarbetareförbundei samt Svenska träindustriarbetareförbundet.

2 Allmänt om löntagarfonder

Allmänna uttalanden om löntagarfonder har gjorts av i första hand arbetslagar- och näringslivsorganisationer. Till dem som yttrat sig hör ocksåfullmäktige i riksbanken (majoriteten), som anför;

13 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 194

Motiv för löntagarfonder

Frågan om införande av löntagarfonder förankrade i svensk lagstiftning har varit föremål för intensiv debatt.under det senasle decenniet. Motiven för löntagarfonder kan koncentrerat uttryckas i fyra punkter.

1. All underlätta den solidariska lönepolitiken.

2. Att motverka den privata makt- och förmögenhetskoncentrationen.

3. Att förstärka löniagarinflytandet i näringslivet.

4. Atl öka sparandel och kapitalbildningen i Sverige i syfte all skapa förutsättningar för en industriell expansion.

Fullmäktige finner för sin del de i dessa punkter angivna målsättningarna välgrundade och uttalar i huvudsak sin anslutning till de föreslagna åtgärderna. Lönlagarfonderna kan spela en väsentlig roll i en utveckling som medverkar till såväl önskvärt sparande som sparandets inriktning på industriell expansion.

Fullmäktiges positiva inställning fill införande av löntagarfonder i den föreslagna försikliga utformning, som förslaget fått, dikteras bl. a. av medvetandet om den alltför stora koncentrationen av ägandet i svenskt näringsliv. Det är knappast förenligt med den allmänna uppfattningen i ett demokratiskt samhälle att ägandet av produktionsmedlen är koncentrerat till ett fåtal händer, många gånger med anonyma ägare och ägare bosatta utanför landets gränser. Ett bredare medborgarinflytande och ägande i den för den enskilde och för folkhushållet så avgörande frågan om svenskt näringsliv och dess utveckling är klart motiverat. Det torde föreligga en allmän anslutning härtill, även om uppfattningarna om formerna härför är delade. Enligt fullmäktiges mening kan tillkomsten av löntagarfonder positivt medverka till elt bredare och mera demokratiskt ägande i svenskt näringsliv.

Mol lydelsen aw fullmäktiges i riksbanken yttrande reserverade sig tre ledamöter. Ledamöterna anför i sin reservation sammanfattningsvis följande;

Som anfördes i den borgerliga reservationen mot fullmäktiges remissyttrande beträffande belänkandet En modell för vinsldelning (Ds Fi 1983: 13), bör ett löntagarfondssystem inte införas.

Etl genomförande av fondförslagen skulle innebära att de första stegen tas mol ett socialistiskt samhälle byggt på planhushållningens principer. Det innebär ett övergivande av del ekonomiska system, som givit oss den kanske högsta levnadsstandarden i världen. Det innebär också ett hot mot fortsatt ekonomiskt framåtskridande och mot en långsiktig trygg sysselsättning.

Uppbygganden av ett fondsystem som så småningom blir dominerande ägare av det svenska näringslivel innebären maktkoncentration av ett slag som hittills inte förekommit i Sverige. Det kommer atl leda lill ökad centralisering och byråkralisering av det svenska samhället.

Kammarrätten i Stockholm anför:

Kammarrätten har tidigare riktal kritik mol de förslag som den s.k. vinsldelningsgruppen framlagt i sill betänkande (Ds Fi 1983: 13) En modell

Prop. 1983/84:50 195

för vinsldelning. Vad som har tillkommit genom den nya remissen föranleder inte domstolen att modifiera denna ståndpunkt.

Det måste tyvärr konstateras all del remitterade förslagel, i likhet med vinstdelningsgruppens betänkande, är knapphändigt eller, på en del punkter, inte alls motiverat. Som exempel i sist angivet hänseende kan nämnas vilka kriterier som skall gälla med avseende på regionaliseringen (s. 68) liksom för valet av löntagarrepresentanter i fondstyrelserna (s. 77) och motiven för avvikelsen från vad som gäller i de nuvarande fondstyrelserna i fråga om villkoren för valbarhet (s. 77). Bedömningen av förslagel kompliceras också av att det under remisstidens lopp från regeringshåll har gjorts uttalanden som delvis synes ha medfört att förslagen redan har blivit överspelade. 1 första hand tänker kammarrätten härvid på hur fondstyrelserna skall utses i elt något längre perspektiv.

I yttrandet över vinstdelningsgruppens betänkande angav kammarrätten all så som den däri föreslagna avgiften konlruerats den i praktiken inle har någonting alt göra med den delning av vinsten mellan anslällda och ägare, vilken omtalats i direktiven för utredningen, ulan är en ny skall på företagen. Även om medlen, så som har föreslagits i promemorian, specialdeslineras lill den allmänna pensionsfonden (AP-fonden) ändrar detta inte bedömningen (jfr promemorian s. 41 sista st.).

Med hänsyn till kammarrättens nyss redovisade inställning i fråga om fondernas natur finner domstolen benämningen "löntagarfonder" mindre adekvat.

Försäkringsinspektionen har avstått från all yttra sig. En styrelseledamot är skiljaktig och anförde

"Vad som för försäkringslagarna och pensionärerna är av centralt intresse är hur den tänkta nyordningen kommer att påverka näringslivets effektivitet och konkurrenskraft på kort sikt. Möjligheterna atl säkra pensionernas realvärde är nämligen, oavsett finansieringsformerna, främst beroende av ett lönsamt, expansivt och produktivt näringsliv. Utredarna har inte berört denna vitala fråga om förslagens konsekvenser för näringslivets utveckling och effektivitet.

Det är min bestämda uppfallning all, om förslagen genomföres, dynamiken och framslegsiaklen i näringslivel kommer att avta och successivt minska vår internationella konkurrenskraft."

Stockholms handelskammare anför:

Ifrågavarande utredningar jämte betänkandet "En modell för vinstdelning" (Ds Fi 1983: 13) utgör sammantagna förslaget om löntagarfonder, som totalt avvisas av ett enigt näringsliv.

Den centrala frågan när det gäller löntagarfonder är om del svenska näringslivel skall socialiseras. Vid sidan härav är frågor om fondernas tekniska och administrativa utformning.av underordnad betydelse, Enligl Stockholms Handelskammare saknas därior anledning all i detalj granska de remitterade förslagen.

Prop. 1983/84:50 196

Skånes handelskammare anför:

Handelskammaren har tidigare bestämt avvisat den modell för vinstdelning som föreslogs i betänkande Ds Fi 1983: 13 eftersom denna i det övergripande perspektivet utgör ell led i införandet av kollekliva löntagarfonder. Av samma skäl avvisar Handelskammaren de förslag som framläggs i nu remitterade utredningar.

Finansbolagens förening anför;

Betänkandet "Löntagarfonder i ATP-systemet" innehåller förslag om införande av löntagarfonder och lagstiftning som bl. a. reglerar dessa.

Förslagel om atl införa löntagarfonder är en mycket kontroversiell fråga och som är av stor betydelse för samtliga landets medborgare - ej endasl löntagare - och näringslivet. Såväl rådande samhällssystem som samhällsekonomi kommer all påverkas om löntagarfonderna införes. Del är därför av avgörande betydelse att denna fråga blir föremål för sedvanlig utförlig utredning och remissbehandling i åtminstone den omfattning och på det sätt, som är regel för andra ärenden av lika stor eller mindre vikt än förevarande remissärende. Emellertid har denna ordning inte följts i förevarande ärende.

Det framlagda förslaget saknar praktiskt taget helt en förutsättningslös ulredning - de föreslagna fondernas inverkan på samhällsekonomi, investeringar, marknadsekonomi m. m. Behovet av löntagarfonderna har ej heller utretts.

I betänkandet redovisas endast huvudpunkterna i en rapport "Arbelarrörelsen och löntagarfonderna" som förelades 1981 års socialdemokratiska partikongress.

Denna redovisning är icke tillräckligl utredningsmaterial för ett avgörande huruvida löntagarfonder skall införas eller icke.

Redan på grund av den mycket bristfälliga utredningen avslyrker föreningen förslaget om införandet av löntagarfonder.

2. Redovisade motiv i rapporten "Arbetarrörelsen och löntagarfonderna"

I rubr. rapport som således utgör utredningens enda underlag för förslaget om införandet av löntagarfonder redovisas ett anlal motiv för att införa etl löntagarfondsyslem. Några av dessa motiv skall här kommenteras.

• Löntagarfonderna skall stödja den solidariska lönepolitiken och bidra till
en rimlig lönekostnadsutveckling.

Föreningen finner det osannolikt atl lönlagarfondernas aktieköp skulle få en sådan effekt i följd av att löntagarna skulle framställa lägre lönekrav än om löntagarfonderna icke fanns.

Enligt föreningens mening är löntagarfonderna allt för långt ifrån ett individuellt ägande för alt denna effekt möjligen skulle bli följden annal än övergångsvis. Det samhällsekonomiska utrymmet och näringslivets ekonomiska förutsättningar i kombination med löntagarnas krav är sannolikt de faktorer som kommer att bestämma löneutvecklingen.

I betänkandet finns inget som helst underlagsmaterial som utvisar eller gör del sannolikt att fonderna skulle komma att bidra till en rimlig koslnadsulveckling.

• Fonderna skall bidra till en jämnare förmögenhetsfördelning.

Enligt rapporten förutsätts lönlagarfonderna bidra till en jämnare förmögenhetsfördelning mellan löntagarna och aktieägare jämte höginkomsttagare.

Prop. 1983/84:50 197

Genom att lönlagarfondernas inköp skall finansieras bl. a. av en skattehöjning och då löntagarfonderna är kollektiva bidrar fonderna inte till en jämnare förmögenhetsfördelning mellan löntagare och aktieägare jämte höginkomsttagare. Jämnare förmögenhelsfördelning mellan dessa grupper synes endast kunna uppnås genom ett indivuellt baserat system.

Föreningen kan inte finna att utredningen visar att fonderna bidrar lill en jämnare förmögenhetsfördelning mellan angivna grupper.

• Fonderna skall genom medägande stärka löniagarinflytandet.
Förslaget till lagtext betr. löntagarfonder har inarbetats i reglementet

ang. Allmänna pensionsfondens förvaltning. Fem löntagarfonder föresläs och varje fondstyrelse får inte mot vederlag förvärva aktier i ett bolag om Allmänna pensionsfonden genom förvärvet blir ägare till hälften eller mer av aktierna eller, om aktierna har olika röstvärde, aktier motsvarande hälften eller mer av röstetalet av samtliga aktier.

Motiveringen bakom begränsningsregeln är enligt vad som sägs i betänkandet alt aktieinnehavet i enskilda företag inte skall bli så stort att fonderna tvingas ta på sig ett förelagaransvar.

Föreningen finner det emellertid uppenbart att begränsningsregeln kommer alt medföra just det som regeln avser att förhindra. Det torde vara väl känt atl en betydligt mindre andel är tillräcklig för ett avgörande inflytande i ett aktiebolag och därigenom uppstår det förelagaransvar som man påstår sig vilja undvika.

Motsägelsen mellan förslaget och vad man påstår sig vilja uppnå enligt betänkandet understryker föreningens påstående att frågan om löntagarfonderna i rubr. betänkande är mycket bristfälligt utredd.

• Fonderna skall förbättra kapitalbildningen

Föreningen konstaterar endast att senare års utveckling klart utvisar att projekl som har förutsättningar att bli lönsamma eller som redan är lönsamma alltid kan finansieras inom ramen för nuvarande marknadsekonomi.

Genom att lönlagarfonderna innebär en förändring av marknadsekonomin kommer löntagarfonderna i stället att motverka den framtida tillgången på riskkapital. Löntagarfonderna kommer också att negativt påverka kapitaltillgången i de mest effektiva och expansiva företagen med den bästa lönsamheten genom att det är dessa företag som kommer alt åläggas en vinsldelningsavgift.

• Fonderna skall stärka ATP-systemet

I princip är ATP-systemet uppbyggt så att ett års pensioner skall täckas av samma års pensionsavgifter. AP-fondens syfte är endast att vara en utjämningsfond. Avgörande för ATP-systemets funktion är således avgiftsunderiagel som i sin tur påverkas av hur produktionen i landet utvecklas.

I betänkandet föreslås alt löntagarfonderna skall erlägga 3% i real avkastning lill ATP-systemet. Detta tillskott torde ej medföra annal än en mycket obetydlig förstärkning av ATP-systemet.

I stället riskerar löntagarfonderna att minska produktion, sysselsättning och expansion i det svenska näringslivet varigenom avgiftsunderlaget begränsas och ATP-systemet försvagas.

Föreningen anser således att de motiv som anförs för ett införande av löntagarfonder saknar tillräcklig underbyggnad eller ej är godtagbara. Även mot denna bakgrund avstyrker föreningen förslaget.

I föreningens remissvar över vinstdelningsgruppens betänkande konstaterade föreningen att enbart vissa företag skulle omfattas av skyldigheten att betala en vinstdelningsavgift och att bland dessa företag skulle avgiften utgå endasl under förutsättning att en vinst av viss storlek uppnåddes.

Prop. 1983/84:50 198

Föreningen ifrågasatte om en sådan avgift - mol vilkel f.ö. ej svarar någon prestation från mottagaren av avgiften lill den som betalar densamma eller till den avgiften avser - därmed vara förenlig med regeringsformen eller dess grunder och de konventioner som Sverige ingått eller med de förutsättningar för näringsverksamhet som traditionellt råder.

En omständighet som understryker vad föreningen där angav är förhållandet alt vinstdelningsavgiften enligt betänkandet "Lönlagarfonder i ATP-systemet" ej är avsedd atl komma samtliga ATP-berättigade tillgodo utan endast löntagare, trots att en del av den nuvarande tilläggspensioneringsavgiften . som betalas av alla företag och arbetsgivare för alla arbelsin-komsttagare och inte endast löntagare, skall överföras till löntagarfonderna. Visserligen skall avkaslning från lönlagarfonderna tillfalla AP-fonden men endast till viss del och löntagarfondernas kapital överföres ej.

Föreningen finner denna konsekvens av förslaget ytterst betänklig och även på grund härav avstyrker föreningen förslaget i dess helhet.

LO anför:

/, LOs motiv för löntagarfonder

Intresset för löntagarfonder och den kollektiva kapitalbildningen har hos Landsorganisationen vuxit fram ur den sedan decennier tillämpade lönepolitiken. Den solidariska lönepolitiken leder lill atl övervinster skapas i vissa företag. Detta medför en exlra stor förmögenhetsökning för ägarna av dessa företag. Problemet aktualiserades i en lönepolitisk rapport lill LOs kongress 1971. I den slogs fasl atl en alltför stor och stigande kapitalandel i vissa förelag borde kunna undvikas: "bl. a. för all förhindra löneexplosioner av okontrollerad karaktär eller för att förhindra aft den solidariska lönepolitiken överges är det nödvändigt med någon form av "vinstkorrigering", inte endasl för varje bransch utan för varje förelag."

Vid LO-kongressen 1976 ställde sig organisationen bakom tre mål för löntagarfonder i samband med att rapporten "Kollektiv kapilalbildning genom löntagarfonder" behandlades.

De tre målen var "ätt stödja den solidariska lönepolitiken, att motverka den koncentration av förmögenhel och därmed makt som följer med industrins självfinansiering och att genom medägande stärka det löntagarinflytande, som har sin huvudsakliga grund i arbelsrättsreformerna."

Till LO-kongressen 1981 förelåg en rapport med förslag lill konslruktion av löntagarfonder med ytterligare ett mål: "att bidra till ell ökat kollektivt sparande för produktiva investeringar i industrin." Kongressen fastställde de fyra målen som grund för del fortsatta arbetet med lönlagarfonder och konstaterade att frågan om den organisatoriska uppbyggnaden och tekniska konstruktionen tagit ett stort steg framåt även om den inte bundits i detalj.

De målsättningar Landsorganisationen har för lönlagarfonderna torde vara sådana alt de omfattas av de flesta människor. Den solidariska lönepolitikens innebörd, all alla människor oavsett vilken bransch eller vilkel företag de arbetar i. ska ha lika lön för likvärdigt arbete, accepteras av de flesla. De allra flesta instämmer också i att förmögenheten, alldeles särskilt den som utgörs av produktionskapital, är alldeles för koncentrerad. Det innebär att makten över näringslivet är koncentrerad till alltför fä ägare. Del råder bred samstämmighet om att investeringstakten i svensk ekonomi är för låg, vilket bl. a. medför att del skapas alltför få sysselsättningstillfällen inom industrin.

De motiv som LO har för införande av löntagarfonder omfattas av en

Prop. 1983/84:50 199

stor majoritet av organisationens medlemmar och har vid ell flertal tillfällen lagts fast. Del är genuint folkliga krav som arbete, rättvisa, trygghet och inflytande som ulgör grunden för förslagel om löntagarfonder.

De krav som LO har på lönlagarfonder medför att organisalionen endast kan acceptera en kollektiv form. Andel-i-vinst och liknande system motverkar de mål LO har. Därför måste sådana lösningar avvisas. De är oförenliga med den solidariska lönepolitiken genom att lönebildningen skulle påverkas av det enskilda företagets resullal och därigenom leda lill ökade klyftor.

Mot bakgrund av LOs mål bör fonderna finanserias både genom en viss andel av lönesumman och en delning av vinsten.

De mål som LO fastställt på kongresser och som har en bred förankring inom fackföreningsrörelsen, ligger alltjämt fasl och medför att Landsorganisationen uttalar sig för kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder.

Genom arbetarrörelsens seger i 1982 års val skapades parlamentariska förutsättningar att nå en positiv lösning av frågan om löntagarfonder. LO ser med tillfredsställelse att regeringen verkat med den skyndsamhet som varit möjlig och att del nu finns etl konkret och färdigt förslag till uppbyggnad och organisation av löntagarfonder. Det är viktigt att förslaget bildar underiag för en proposition som gör att lönlagarfonderna kan börja verka redan 1984.

2. Behovet av löntagarfonder 1984

Vinsterna i svenskt näringsliv är på väg uppåt, bl. a. som en följd av den svenska devalveringen på hösten 1982. Enligl Konjunkturinstitutets rapport från april 1983 kommer näringslivets driftsöverskott atl stiga med 16 miljarder eller med ca 32 procent från föregående år. Delårsrapporler från företagen tyder pä en mycket kraftig vinstuppgång i storföretagen. Till en del är denna vinstförbätlring nödvändig eftersom vinstnivån i näringslivet tidigare varit alltför låg.

Vinstuppgången innebär emellertid också att berättigade krav på stora löneökningar kommer att ställas av löntagarna. Under en följd av år har reallönen för flertalet arbetare sjunkit. Den tendensen måste brytas och ersättas av en löneutveckling med positiva reala resultat. Löntagarna eftersträvar lika litet som arbetsgivare och samhälle, en explosiv och inflatorisk löneutveckling. Risken för en sådan löneexplosion kommer 1984 atl vara stor om inle en vinsldelning genomförs av den omfattning som föreslås i rapporten "En modell för vinstdelning". lett tidigare remissvar har LO godkänt denna modell. Det är LOs mening att det inte går att göra avkall på någon del av modellen om nästa års avtalsrörelse ska kunna genomföras med det lugn som vanligen kännetecknar svensk arbetsmarknad.

Vinsterna bidrar, genom den sneda fördelningen av ägandet till en fortsatt skev fördelning av inkomster och förmögenheter. Om LO avstår från löneökningar måste organisationens medlemmar dels göras delaktiga i förmögenhetsökningen i näringslivet, dels veta att vinsterna används för produktiva investeringar. Så har inte varit fallet med en stor del av de vinster som företagen hittills har åstadkommit. Investeringarna kommer enligt de senasle prognoserna att minska även för 1983, trots en betydande vinsluppgäng.

Även om de centrala löneavtalen skulle hälla en låg nivå innebär stora vinstökningar en stor risk för löneexplosion i de lokala löneförhandlingarna. Det är väsentligt att man inför de lokala förhandlingarna vet att en del

Prop. 1983/84:50 200

av företagets vinster används till investeringar med lönlagarkontroll. Därmed ökar möjlighelerna all undvika höga lönekrav i de vinstrika industriföretagen. Sådana lönekrav riskerar att antingen slå sönder den solidariska lönepolitiken eller att spridas lill övriga sektorer av arbetsmarknaden.

Ägandet av svenskt näringsliv är koncentrerat. Trots betydande förändringar av ägandet under senare år, har småspararna inte ökat sin andel av börsaktierna. I en rapport till den statliga löntagarfondsutredningen konstaterades att "ökat institutionellt ägande och förstärkt ägarkoncentration tycks alltså ha gått hand i hand." Statistiken över ägandet, även i börsföretag är bristfällig. Av kända uppgifter framgår dock entydigt att hushållens aktieägande sjunkit dramatiskt, från strax under 50 procent av börsvärdet 1975 lill ca en tredjedel 1981. Siffrorna för 1982 indikeraratt hushätlsägan-det sjunkit ytterligare, till ca 30 procent. Denna förändring har skett samtidigt som staten subventionerat hushållens aktiesparande i s. k. aktie-sparfonder på ett fördelningsmässigt utmanande och stalsfinansiellt urholkande sätt.

I stället är det de institutionella ägarna som stärker sill inflytande över de svenska storföretagen. Det korsvisa ägandet mellan olika företag och försäkringsbolagens ägande ökar. Bara mellan 1975 och 1981 ökade det institutionella ägandet av börsaktierna frän strax under hälften till 63 procent. Ökningen har även därefter fortsatt med en dramatisk hastighet.

Det är inte hushållen som är alternafivet till ett ökat löntagarinflytande över svenska börsnoterade företag. Det är i stället en fortsatt instilutionali-sering som medför att verkställande direktörer och företagsledningarna i företagen får en allt större makt över sina och många andra företag. Inte ens med mycket stora subventioner har det gått all öka hushållens aktieägande, än mindre deras inflytande.

Många av de institutioner som i dag förstärker sill ägande är passiva ägare som inle utövar sin ägarroll. Andra uppvisar betydligt större intresse för kortsiktiga finansiella transaktioner än för produktion och sysselsättning. Som en motvikt lill de anonyma institutionerna på aktiemarknaden behövs därför ägare som har legitimitet hos en stor grupp medborgare. Genom sin ställning i produktionslivet och sin numerär kan lönlagarna som ägargrupp utgöra denna motvikt. Löntagarna skulle som ägargrupp ha som främsta intresse att utveckla näringslivet för all förstärka produktionen och skapa sysselsällning.

Löntagarnas inflytande över näringslivet är i dag begränsat. Lagen om slyrelserepresentalion och medbestämmandelagen ger i första hand insyn i verksamheten och medför därmed också alt en betydande kompetens byggs upp inom löntagargruppen. Det inflytande som arbetsrättslagstifl-ningen hittills har gett har varit ett inflytande i företagen, men inte över dess verksamhet och inriktning. Arbetsrätten måste därför kompletteras med ell inflytande för löntagarna också över det kapital som bildas i näringslivet. Löntagarfonder år ett sådant komplement.

Svensk ekonomi 1983 är fortfarande i kris. Industriinvesteringarna har alltsedan 1975 sjunkit i stort sett kontinuerligt och var 1982 på en nivå som motsvarade endast 60 procent av 1975 års reala nivå. Konjunklurrappor-terna lyder på all investeringarna kommer att sjunka även under 1983. Som tidigare nämnts är det ett starkt löntagarintresse att investeringarna i svenskl näringsliv ökar. Endast därigenom kan sysselsättningen främjas. Lönlagarfonderna kan, genom att deras kapital ska investeras i aklier i svenska företag, bidra till att öka investeringarna i näringslivet. Därigenom

Prop. 1983/84:50 201

kan också löntagarfonder medverka till sysselsättningsfrämjande investeringar.

Löntagarfonderna kommer att ge löntagarna etl ägande. Ägandet i storföretagen innebär också makt. Det är viktigt att se makt i en vid mening. Fonderna kommer alt innebära all lönlagarna får lite mer makt och kapitalisterna lite mindre. Inflytandet kommer att gå till den grupp i produktionsprocessen som har minst inflytande. Men det gäller att ha perspektiv på det inflytande som fonderna kommer att kunna ge. Det blir trots allt begränsat till sin omfattning. Del motsvarar t.o.m. 1990 sannolikt mindre än 10 procent av börsvärdel. Börsföretagen svarar för ungefär en tredjedel av sysselsättningen i svenskt näringsliv.

Ett fondsystem kommer framför allt på lite längre sikt atl kunna bidra lill en ökning av lönlagarnas välfärd på olika sätt. Löntagarfonderna kommer alt stärka möjligheterna att upprätthålla sysselsättningen och minska arbetslösheten. De kommer alt ge lönlagarna kontroll över en del av kapitalet. Ägare med bredare målsättningar än högsta möjliga vinst kommer in i näringslivet. Del är genom ökad produktion som löntagarnas konsumtionsförmåga kan öka och löntagarfonderna utgör ett stöd för en sådan utveckling. Fonderna som ägare kommer sannolikt att ha en positiv inslällning till arbetsplatsdemokrati, varför löntagarnas förmåga att hävda sina krav på inflytande över den egna arbetsplatsen kommer att kunna tillgodoses bättre.

Löntagarfonderna kommer att bidra till att minska förmögenhetskoncentrationen. Det medför att löntagarnas kollektiva förmögenhel växer och att löntagarna blir delaktiga i den förmögenhetstillväxt som sker genom företagens vinster. Delaktigheten i vinsterna kommer lill stånd dels genom den årliga vinstdelningen, dels genom avkastningen på fondernas växande aktieinnehav.

Det har i olika sammanhang förts en debatt om löntagarägande innebär att facket hamnar i en dubbel roll, både som ägare och som den intressent som tillvaratar de anställdas intressen. Del förtjänar i detta sammanhang framhållas att löntagarna kan ha olika perspektiv och intressen i etl företag. De lokala fackliga organisationerna kan vid sidan av sina lönekrav förväntas ha som främsta intresse att trygga sysselsättningen i det egna förelaget. Ett mer övergripande löntagarintresse i l.ex. en löntagarfond kan ibland innebära att andra avvägningar måste göras för att uppnå t. ex. regional utveckling eller bidrag till hela löntagarkollektivets samlade välfärd. Det är angeläget att dessa olika intressen skiljs åt, personmässigt och organisatoriskt, så att den traditionella fackliga rollen kan bibehållas.

I den allmänna debatten hävdas ofta att små och medelstora förelag ska bli föremål för löntagarfondernas ägande.. Folkpartiet hävdar l.ex. i sin broschyr mot löntagarfonder att dessa genom sill hot om kollektivisering av ägandet skrämmer människor från att starta företag.

LO finner del motiverat att mot denna bakgrund kommentera de små företagens villkor i ett system med löntagarfonder. De företag där löntagarfonder kommer att kunna bli delägare är de där det finns aktier till salu. Det går alltså aldrig att tvinga någon att sälja sitt företag. Enligl LOs mening finns motiv för ett löntagarägande i första hand i de stora företagen, främst de börsnoterade aktiebolagen. Det finns enligt LOs mening, nu eller i framtiden, inte något motiv att på samma sätt förändra ägandet av de mindre och medelstora företagen. Den effektivaste skötseln över dessa företag utövas i allmänhet av de nuvarande ägarna. Detta innebär inte att

Prop. 1983/84:50 202

löntagarfonderna inle ska kunna vara delägare i ell litet företag - om ägaren så önskar. Privat småföretagsamhel är viktig för ekonomins dynamik. De privatägda små och medelstora företagen utgör ett väsentligt inslag i näringslivel och ger ett stort bidrag lill vår välfärd. Goda villkor för privata små och medelstora företag är därför nödvändigt för ekonomins tillväxt. Löntagarfonder ska alltså inte uppfattas som ett hot mot småföretagandet.

Genom atl fonderna kommer att stimulera den ekonomiska aktiviteten i landet gagnas också småföretagen. Lönlagarfonderna kommer alt ha ett intresse av att utveckla svensk produktion och sysselsättning. Som underleverantörer kommer konkurrenskraftiga svenska småföretag att ha en fördel av all del finns ägare till storföretagen som har sådana intressen. Genom sin riskkapilalförsörjning kan också löntagarfonderna medverka lill att vissa småföretag inle blir uppköpta av storföretagen, elt öde som drabbar en stor del av småföretagen.

Lönlagarfonderna kommer inte atl omvandla Sveriges ekonomiska system. Fonderna kommer snarare att stärka marknadsekonomin. Genom att ylleriigare fem placerare kommer in på aktiemarknaden ökar konkurrensen och därmed förstärks marknadsfunktionen.

Beklädnadsarbeiarnas förhund anför:

Beklädnadsarbetarnas förbund är positivt till löntagarfonderna som princip och ser med tillfredsställelse att frågan nu närmar sig ett ikraftträdande.

Fackföreningsrörelsens mål med löntagarfonder är alt; stödja den solidariska lönepolitiken; motverka den privata makt- och förmögenhetskoncentralionen; stärka löniagarinflytandet som har sin huvudsakliga grund i arbetsrättsreformerna; öka sparandel och kapitalbildningen i samhället. Dessa mål har formulerats utifrån fackföreningsrörelsens verklighetsuppfattning och kritik av brister i samhällsutvecklingen. Brister som kanske har större aktualitet i nuvarande polifiskt/ekonomiska läge än vad som tidigare varit fallet.

Löntagarna har under ett antal år fått vidkännas minskningar i reallöneutveckling. Vinstutvecklingen i näringslivet är kraftigt stigande och ännu finns det inte tecken på aft dessa vinstmedel till övervägande del används till investeringar i produktionskapital. Beklädnadsarbetarnas förbund menar atl löntagarfonder är ett medel som måste införas om inle fördelningsfrågorna ska bli ohanterbara på kort sikt. Etl snart införande av löntagarfonder bör också innebära större sannolikhet atl den relativa förbättring av svensk industris konkurrenskraft som är märkbar, och som delvis kommil beklädnadsindustrin till del, kan säkras långsiktigt.

Sven.ska fabriksarbetareförbundel tillstyrker förslaget men anser inte att det finns anledning atl på förhand begränsa fondernas andel av det samlade börsvärdel genom aft ftlldelningen av medel till löntagarfonderna skall upphöra 1990.

Fasiighetsanställdas förbund tillstyrker förslaget men förklarar att del hade vänlat sig ett mer långtgående förslag, för att uppnå målsättningen om ekonomisk demokrati.

Handelsanställdas förbund förklarar att förbundet sluter upp bakom de presenterade förslagen.

Prop. 1983/84:50 203

Svenska kommunalarbetareförbundet anför:

Frågan om införande av lönlagarfonder har debatlerals och utrelis under en lång följd av år. Parallelll med della har olika former av individuella vinstdelningssystem vuxit fram i speciellt vinstgivande förelag. Sådana lösningar måste avvisas eftersom de delvis motverkar de mål som fastställts för kollektiva löntagarfonder senast av LO-kongressen 1981. nämligen att:

• stödja den solidariska lönepolitiken

• motverka den koncentration av förmögenhel och därmed makt som följer med industrins självfinansiering

• genom medägande stärka löniagarinflytandet

• bidra till ett ökat kollektivt sparande för produktiva investeringar i industrin

Utvecklingen pä mänga fler områden än det ovan nämnda gör det angeläget att löntagarfonderna verkligen kommer lill stånd inom en myckel snar framtid.

Förbundet förutsätter att fonderna kommer igång under 1984 som utlovats. Helafondsyslemet bör dock utvärderas kontinuerligt. Vi vill speciellt peka på reglerna för vinstdelning, formerna för hur fondslyrelseledamö-terna utses samt reglerna om begränsning av aktieinnehavet i enskilda företag. Utvärderingen av dessa regler kan inle vänta till efter 1990.

Svenska lantarbetareförbundel anför:

Förbundet bifaller i slort sett utkastet till LO:s yttrande till löntagarfondförslaget. De tre målen som LO ställde sig bakom vid kongressen 1976, atl stödja den solidariska lönepolitiken, alt motverka förmögenhetskoncentration och att genom medägande stärka löniagarinflytandet är hell i överensstämmelse med förbundets uppfattning.

Förbundet är åven av den uppfattningen att ökade investeringar i industrin på sikt också kan skapa flera arbetstillfällen inom förbundets avtalsområden.

Vidare är förbundets mening den att om inle förslaget lill vinstdelning genomförs snabbt är risken för en löneexplosion i 1984 års avtalsrörelse oerhört stor. Detta skulle ytterligare öka löneklyftan mellan förbundets medlemmar och egentlig industri.

Svenska pappersindustriarbetareförbundet anför;

Förbundet ser med stor tillfredsställelse hur regeringen så snabbt kunnat få fram etl hållbart konkret förslag till lönlagarfonder. Det är nu nödvändigt all de första löntagarfonderna kan börja verka fr. o.m. 1984. All ylleriigare fördröja elt beslul skulle utgöra etl allvarligt hot mot regeringens ekonomiska politik och därmed den svenska industrins nyvunna konkurrenskraft.

Under 1970-talet utgjorde vinstutvecklingen i skogsindustrin något av en tändhatt för den kostnadsexplosion som då skedde. Vi utgår från alt regeringen vidtar de ålgärder som är nödvändiga för att undvika etl upprepande.

Statsanställdas förbund som ansluter sig till arbetsgruppens förslag om införande av lönlagarfonder framhåller kraftigt nödvändigheten av att förslaget nu blir föremål för ett så snabbt beslut som möjligt. Förbundet finner den föreslagna begränsningen av systemet till 1990 riklig. Under åren fram till den lidpunkten menar förbundet att sådana erfarenheter bör ha erhållits

Prop. 1983/84:50 204

vilka kan uigöra grund för utformningen av etl löntagarfondssyslem i framtiden.

Svenska träindustriarbetareförbundet tillstyrker förslagel och framhåller atl löntagarfonder bör införas från årsskiftet 1983/84, Hur man i en framtid ska gå vidare och ytterligare utveckla systemet får - menar förbundet - noga prövas då de nu föreslagna fem fondernas verksamhet kan utvärderas 1990,

Svenska transportarbetareförbundet anför:

Om löntagarna visar återhållsamhet i sina lönekrav, så hörde tillerkännas rätten alt få vara med och dela vinsten där särskilt stora vinster uppstår. Så enkelt vill förbundet uttrycka motiven bakom löntagarfonderna. Tankegången härleds ur det faktum atl förmögenhetstillväxt kommer inte enbart ur kapital utan också ur arbete, I botten är det alltså ett fördelningsproblem.

Den solidariska lönepolitiken har två ben. Dels förutsätter den lika lön för likvärdigt arbele. Dels ligger i densamma en strävan lill uljämning mellan hög- och låglönegrupper. Det är uppenbart att en sådan lönepolitisk ambition är svår atl genomföra. Det hänger samman med att vissa branscher har förutsättningar att betala högre löner medan andra branscher lider under lönetryckel. Del är en självklarhet att en facklig rörelse måste eftersträva atl främst hjälpa de sämst ställda. Avvägningen av lönekraven blir mot denna bakgrund en grannlaga uppgift. För höga lönekrav kan leda lill inflation som endast urholkar reallönerna eller skapar en arbetslöshet inom svaga branscher, alltför låga lönekrav skapar en orättvis förmögenhetstillväxt för kapitalägare. Det är för att underlätta denna avvägning av lönekraven som löntagarfondernas vinstdelning kan komma atl bli ett värdefullt instrument inte bara för lönlagarnas jämlikhetssträvanden utan också för balansen i hela samhällsekonomin. Förbundet har framfört dessa synpunkter i sitt remissvar om vinstdelningsmodellen.

Av vad som här sagts framgår del klart atl förelagsvisa och individuella vinstdelningssystem inte kan lösa detta jämlikhetsproblem. Snarare har sådana syslem en tendens att vidga löneklyftorna. Problemet är tvärtom atl finna en sådan lösning alt alla löntagare kommer i åtnjutande av övervinsterna. Detta kan endasl uppnås genom ett kollektivt system. Enligt den vinstdelningsmodell som föreslås i löntagarfondssystemel kommer cirka 5000 företag alt debileras vinstdelningsavgift. Genom att föra avgiften lill ATP-syslemet blir alla löntagare delaktiga av vinstdelningen och fondernas avkastning. Löntagare i små företag eller i icke särskilt vinslrika företag har därför i lika hög grad anledning att välkomna löntagarfonder som anslällda i stora och vinstrika företag. I hög grad kännetecknas transportbranschen av småföretagsamhel och förbundet noterar därför med tillfredsställelse att trots denna struktur kommer våra medlemmar att benyltas av löntagarfonderna. Den föreslagna modellen har alltså inte i första hand med makt att göra utan är ett instrument för rättvis fördelning.

Sammanfattningsvis vill förbundet meddela att förbundet tagit del av utredningens förslag men inte funnit anledning att framföra erinringar. Den lill tonlägel högt uppskruvade politiska debatten som fondförslaget orsakat, står inte i proportion till förslagets omfattning eller konsekvenser. Därför bör förslaget genomföras.

7"CO avstår från att yttra sig med hänvisning till att den remisstid som gäller för betänkandena inte skapar några reella förutsättningar för TCO

Prop. 1983/84:50 205

och TCO-förbunden att föra ut frågan till en bred medlemsdiskussion inför ett ställningstagande. TCO framför därutöver följande allmänna synpunkter i frågan:

Det beslut i kapitalbildningsfrågorna som fattades av TCOs kongress 1982 innebär att TCO skall sträva efter atl finna tillfredsställande fackliga lösningar på fyra områden:

att kapitalbildningen tryggas

att löntagarinflytande i övergripande företagsledningsfrågor stärks

att möjligheterna alt föra en mer framgångsrik solidarisk lönepolitik förbättras

att kapitaltillväxten sker i fördelningsmässigt acceptabla former.

Besluten vid 1982 års kongress har alltjämt samma aktualitet. TCO är därvid inle bunden till vissa beslämda medel för all uppnå dessa må! utan är öppen för att diskutera alternativa vägar och lösningar. För TCO är det också naturligt att eftersträva en så bred facklig och politisk enighet som möjligt kring de åtgärder som vidtas,

TCO-kongressen beslöt samtidigt atl avstå från all ta ställning till huruvida löntagarfonder bör införas eller ej. Detta motiveras i styrelsens yttrande över motionerna till kongressen bl. a. enligt följande:

"Att en fråga är föremål för delade meningar mellan de politiska partierna anses normalt inte utgöra hinder för TCO atl från fackliga utgångspunkter ta ställning till frågan. När det gäller löntagartbndsfrågan råder emellertid för tillfället en djupgående partipolitisk polarisering. Mot den bakgrunden bedömer styrelsen det nu klart olämpligt att föreslå kongressen förorda antingen att löntagarfonder införs eller atl löntagarfonder inte införs. Såsom händelserna nu utvecklats är det enligt styrelsens mening nu nödvändigt atl avvakta medborgarnas i allmänt val uttryckta vilja".

De förhoppningar som förelåg vid TCOs kongress om alt den starka polarisering kring kapilalbildningsfrågorna i den allmänna debatten skulle avla efter valet har inte infriats. Tvärtom har utvecklingen av debatten efler valet närmast ytterligare försvårat en konstruktiv dialog kring dessa frågor.

TCO:are för fondomröslning anför:

TCO speglar inte medlemsopinionen i fondfrägan

Egentligen är del ett alldeles för väl känt faktum atl en stor majoritet av TCO-kolleklivets enskilda medlemmar är motståndare till lönlagarfonder för au här behöva påpekas. Alla opinionsmätningar, liksom lOO-lals ar-beisplatsvis förelagna medlemsomröstningar, visar att högsl 10-20% av tjänstemännen är positiva lill löntagarfonder. Tyvärr vägrar de fackliga ledarna inom TCO atl efterkomma de allt bredare kraven bland de enskilda medlemmarna på en medlemsomröstning i fondfrågan. Man accepterar inte ens enkäter för alt pejla medlemsopinionen!

Under etl flertal år har TCO-ledningen försökt atl få TCO som organisation och medlemsförbundens enskilda medlemmar, att ställa upp bakom de idéer på vilka de kollekliva löntagarfonderna baseras. Detta har helt misslyckats. Företagna opinionsmätningar visar atl 70-80% är bestämt emot löntagarfonder. Andelen fondanhängare har beskrivit en minskande trend. Dessulom är de som önskar löntagartbnder ljumma i sitt engagemang.

I detta sammanhang bör påpekas att det enda av TCOs förbund som genomfört en medlemsomröstning är Försäkringsijänstemannaförbundel. Där blev resultatet 70% mot fonder och knappt 12% för fonder. Spontana enkäter i lokala enheter inom andra förbund visar samma storleksordning.

Prop. 1983/84:50 206

I ICOs största förbund. Svenska Industritjänstemannaförbundet, med nästan 300000 medlemmar har en noiabel utveckling ägt rum. 1978 beslöt SIFs kongress efter förslag från förbundsstyrelsen atl sluta upp bakom kollektiva lönlagarfonder. Omedelbart därefter startade en betydande medlemsaktivitet, i samband med all kongressbeslutet skulle förankras, och yttrande inhämtades från samtliga avdelningar i SIF. Resultatet var all över 600 klubbar svarade, som regel efter medlemsomröstningar eller enkäter, och däribland samtliga sloravdelningar. Resultatet var alt 82 % av SIF-medlemmarna sade nej. Svenska Industritjänstemannaförbundet har därefter varil tvunget alt ändra sin uppfattning, från alt ha varil positivt till fonder säger nu SIF bestämt nej.

' Trots del överväldigande motståndet mol löntagartbnder, som på olika sätt kommil fram inom TCO-förbunden, har de beslutande representanterna ännu inte accepterat detta faktum. Del torde vara förklaringen lill att TCO-ledningen nu nonchalerar de enskilda medlemmarnas krav på medlemsomröstning. Det kan också vara förklaringen lill varför TCO-ledningen nu väljer atl inte besvara de presenterade löniagarfondsförsla-gen.

Även om det ifråga om de aktuella löntagarfondsförslagen här nedan framförs tekniska och andra synpunkler, vilka i och för sig borde vara tillräckligt vägande för att regeringen inle skall gå vidare med förslagel lill riksdagen, så är del ovan utvecklade kompakta motståndet från Sveriges tjänstemän mol kollekliva löntagartbnder det avgjort starkaste argumentet vi har atl framföra. Vi utgår ifrån all regeringen inle, emot landets tjänstemän, vill införa etl kollektivt löntagarfondssyslem.

Det är en helt absurd tanke alt Sveriges Riksdag skulle kunna besluta om löntagartonder tvärt emot den deklarerade viljan hos en så betydande del av löntagarna som Sveriges en och en kvarts miljon tjänstemän utgör. Detta vore etl beslut som skulle gå emot den sanna demokratins innersta mening. Med största säkerhet kommer ett sådant beslut atl medföra en kraftig ökning av politikerföruklet hos Sveriges folk.

Det framlagda fondförslagel utgör egentligen endast en bearbetning av kongressmaterial från LO och SAPs kongresser. För oss framstår utredningarna som klara besiällningsarbeten, där hänsyn inte tagits lill saklighet och relevans. Således har utredningarna på intet sätt behandlat vilka alternativa lösningar det finns på de problem som fonderna sägs lösa,

• Vilka olika sätt finns det alt stimulera sparandet och öka kapitalbildning
en? Detta finns inte undersökt,

® Vilka olika meloder finns del för atl förbättra maktbalansen i näringslivet? Denna fråga är inte heller undersökt,

• Vilka faktorer påverkar den solidariska lönepolitiken? Denna fråga är heller inte undersökt,

• Vilka åtgärder finns det för att öka investeringsnivån i företagen? Denna fråga är heller inte undersökt.

« Vilka är konsekvenserna av del lagda förslaget? Den frågan finns inte heller behandlad.

• Naturligtvis är inte konsekvenserna av alternativ till fonderna belysta,
eftersom alternativen överhuvudtaget inte är presenterade.

Som ett skäl för all införa löntagarfonder har den solidariska lönepolitiken angivils. Denna princip för lönebildning har på senare tid blivit mycket omstridd. Turerna i 1983 års lönerörelse talar sitt tydliga språk. Det är besynnerligt om man begär att staten genom lagstiftning med sin makt skall

Prop. 1983/84:50 207

ställa upp bakom vad endast en av arbetsmarknadens parter tycker i denna fråga. Det råder dessutom.bland de svenska löntagarna inle någon siörre enighet om den solidariska lönepolitiken. Ännu märkligare är alt regeringen tydligen är beredd att byta samhällsekonomiskt syslem under förespeglingen att detta skulle komma att underlätta avtalsrörelsen under de närmaste åren.

Varför skulle lönekraven bli mindre därför att ett löntagarfondssyslem grundat på vinstdelning införs? LOs under sommaren 1983 aviserade krav inför 1984 års lönerörelse talar däremot. För övrigt är det anmärkningsvärt hur eft fondsystem, som i många sammanhang framställs som litet och harmlöst, skulle kunna få så starka och psykologiska verkningar att stora grupper av löntagare avstår från att kräva löneökningar.

Det framhålls i olika sammanhang att det föreslagna fondsystemet är begränsat och "ofarligt". Mot detta resonemang vill vi på det bestämdaste invända. Det är nämligen tillräckligt stort för att inom elt fåtal år bli största aktieägaren i landet.

Genom införande av löntagarfonder erhålls etl och samma instrument såväl för finansiering av fonderna som för maktutövning via dessa. Genom fondsystemet läggs grunden till en statskapitalism styrd av en icke paria-menlariskl vald facklig organisation. Vi är medvetna om alt del är LO-ledningen som eftersträvar denna makt.

Det föreslagna fondsystemet bidrar inte till att trygga kapitalförsörjningen. Vinstdelning innebär endast omflyttning av kapital, inte någon nybildning. Pengar tas nämligen från förelagen. Efter avdrag för administrationskostnaderna i fondsystemet placeras medlen sedan i form av riskvilligt kapital. Vad man åstadkommer med vinstdelning är således all man minskar tillgången på kapital.

Att knyta lönlagarfonderna lill ATP-systemel är del nya förslaget. Troligen har en kombination av statsrättsliga och taktiska överväganden lett fram fill detta förslag. Det är lättare all via pensionssystemet utveckla ett fondsyslem då man slipper la hänsyn till eventuella begränsningar som grundlagen föreskriver. Vidare kan det vara taktiskt att förespegla svenska folket att löntagarfonder har med pensionen atl göra.

Fondernas bidrag till ATP-systemel är emellertid nästan försumbart. Beräkningar visar på mellan 0,5 och 0,7 procent av de lolala utbetalningarna som en möjlig avkaslning från fondsystemet till pensionerna.

Från SAPs och LOs sida har man hela liden framfört alt fonderna skulle öka löntagarnas inflytande. Så är inte fallet. Vi enskilda löntagare kommer inle att få något ökat inflytande genom fondernas verksamhel. Makten kommer, enligt det nu föreliggande förslaget, att ligga i händerna på 45 av regeringen utsedda personer, varav en majoritet skall komma från fackföreningsrörelsen.

Vi enskilda medlemmar inom TCO-förbunden vet hur utomordentligt svårt det är att få en facklig organisations ledning att ta hänsyn lill sina enskilda medlemmar. Vi har tvingats till revolter såväl inom enskilda förbund som inom TCO. Trots detta, och trots att medlemsmajoriteten är klart emot lönlagarfonder, respekterar de flesta fackliga ledarna inle detta. De företräder istället sina egna personliga intressen, vilket måste betecknas som ett missbruk av den representativa demokratin. På samma sätt skulle det också fungera i ell löntagarfondssyslem.

Prop. 1983/84:50 208

Avslutning

Till sist vill vi ännu en gång fästa regeringens uppmärksamhet på att TCO-ledningen inle på ett riktigt sätt uttrycker de enskilda medlemmarnas uppfattning i denna för vårt lands framtid så viktiga fråga om kollekliva lönlagarfonder. Eftersom TCO:are för fondomröstning, enligl opinionsundersökningar, medlemsomrösiningar och enkäter är representativ för en klar majoritet av de enskilda medlemmarna, får vi hemställa alt detta vårt yttrande ges den betydenhet som en miljon löntagare i vårt land representerar.

Under hänvisning lill det ovan anförda får vi å medlemsopinionens vägnar på det bestämdaste yrka avslag på del föreliggande förslaget lill ett kollektivt löntagarfondssyslem som det framgår av de tre delutredningarna "En modell för vinsldelning", "Kapilalplaceringar på akliemarknaden" och "Löniagaribnder i ATP-syslemel".

SACO/SR anför;

SACO/SR har på den senaste kongressen i november 1982 klart avvisat införandet av kollekliva löntagarfonder enligt tidigare framförda förslag från LO/SAP. Det nu föreliggande förslaget innehåller inte några principiellt avgörande skillnader som motiverar ell ändrat ställningstagande. SACO/SR avvisar därför också förslaget "Lönlagarfonder i ATP-systemet". SACO/SR anser det svårförenligt med de traditionella fackliga uppdragen att de fackliga organisationerna skall engagera sig också som ägare och förvaltare av produktionskapitalet.

Mot bakgrund av del senasle decenniets omfattande debatt om fondernas systemförändrande karaktär är del lindrigt uttryckt nonchalant atl del slutgiltiga fondförslaget presenteras utan vare sig seriösa motiveringar eller någon som helst analys av dess verkningar för den svenska ekonomin.

Det riskvilliga kapitalets roll i ekonomin

Eftersom löntagarfondsförslaget innebär insamling av kapilal för placeringar i näringslivet är del väsentligt att som utgångspunkt diskutera det riskvilliga kapitalels roll i ekonomin. SACO/SR anser att de långsiktiga målen om elt näringsliv med hög lönebelalningsförmåga, trygg sysselsättning och god arbetsmiljö skall vara styrande för del riskvilliga kapitalets lolala omfattning och användning. För att uppnå dessa mål är det nödvändigt att det riskvilliga kapitalel placeras där det på längre sikt gör störst nytta. Det innebär medverkan till strukturrationaliseringar i näringslivet och främjande av rörligheten på arbetsmarknaden. Det innebär också ett aktivt och engagerat ägaransvar i näringslivet.

Motiven bakom förslagen om kollektiva löntagarfonder

Motiven till kollektiva löntagarfonder har genom åren varit många och varierande. SACO/SR ger i det följande sin syn på de huvudmotiv som har framförts av LO/SAP och som citerats i finansdepartementets promemoria.

''Förstärkt löntagarinflytande i näringslivet"

Syftet att stärka löntagarnas inflytande i näringslivet är vällovligt, men SACO/SR menar att tvångssparande i kollektiva fonder utan individuellt infiytande är fel väg.

Prop. 1983/84:50 209

Fonderna bäddar för interna intressekonflikter i de fackliga organisationer vars representanter i fondstyrelserna är ålagda atl följa det reglemente som anges av placeringsutredningen. Enligt reglementet är styrelsens uppgift främst alt garanlera en långsiktigt hög avkastning på det placerade riskkapitalet. Fondstyrelserna skall ta ett aktivt ägaransvar samtidigt som 50 procent av rösträtten skall överföras till de lokala fackliga organisationerna i elt förelag om dessa så begär.

Det är uppenbart att de nödvändiga långsiktiga strukturrationaliseringar som fondstyrelserna skall medverka till ofta strider mot det mer kortsiktiga lokala fackliga intresset all rädda jobben. Risken finns att löntagarna i del nedläggningshotande företaget upplever sig "överkörda" av sina egna fackliga företrädare i fondstyrelserna.

Få löntagare torde i praktiken uppleva ett ökat inflytande i näringslivel genom att deras egna fackliga företrädare tar över traditionella kapitalägar-intressen i fondstyrelserna. Det gäller särskilt som löntagarnas majoritets-inflytande i fondstyrelserna skall utövas av sammanlagt 25 av regeringen handplockade företrädare för lönlagarintressen. Till skillnad från vad som gäller för fjärde AP-fonden får de löntagarorganisationer som skall representeras i fondstyrelserna inte ens nominera sina egna kandidater. Del kan därför med rätta ifrågasättas vem dessa ledamöter skall representera och vilken roll de egentligen skall spela.

Om den i systemet inbyggda intressekonflikten leder till splittring och försvagning av de fackliga organisationerna kan resultatet bli att löntagarnas inflytande snarare minskar än ökar.

Vad händer om fondstyrelserna i praktiken inte klarar av alt följa reglementets krav om långsiktigt hög avkastning utan i stället faller undan för röstslarka lokala opinioner som vill rädda jobben? Eftersom fonderna får automatisk kapitalpåfyllnad oavsett resultatet kan det bli svårt främst för de fackliga företrädarna att slå emot starka opinioner. Om fondstyrelserna i ett senare skede skall utses i allmänna val minskar knappast risken för undfallenhel. Det långsiktiga resultatel kan då bli lägre inkomster och minskad sysselsätlningstrygghet.

Den majoritet av löntagarna som har ett intresse av att deras uteblivna löneökningar används där de på längre sikt gör störst nytta saknar dessutom helt möjlighel alt dra sig ur finansieringen av systemet.

SACO/SR anser att löntagarnas inflytande i näringslivet främst skall knytas till de enskilda företagen och arbetsplatserna och tillgodoses den arbetsrättsliga vägen och via förhandlingar. Detta inflytande kan med fördel kombineras med direki ägarinflylande genom frivilliga företagsanknulna aktiefonder med individuella andelar.

SACO/SR har vidare i yttrandet över förslaget lill "Allemanssparandet" (Ds Fi 1983: 15) förespråkat en breddad huvudmannakrets och större frihet för de s. k. kapitalsparfonderna. Det öppnar möjlighel för fackliga organisationer som så önskar atl genom frivilligt sparande bygga upp aktiefonder med profilerade ändamål, l.ex. för all uppnå ökat löntagarinflytande. Sådana fonder skiljer sig från de föreslagna lönlagarfonderna genom all medlemmarna kan ställa direkta krav på avkastningen eller på annan måluppfyllelse samtidigt som de har fullständig frihet all lämna den fond som inte arbetar i enlighet med deras intressen.

En annan väg till direki löntagarinflytande är arbetskooperativa förelag. Under förutsättning alt kapitalförsörjningsfrågorna kan få en tillfredsställande lösning bör den pågående försöksverksamheten inom detta område resultera i alt löntagarägda företag vinner ökad spridning. Kapitalsparlbn-

14 Riksdagen 1983/81. I saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 210

derna inom ramen för allemanssparandet bör kunna utnyttjas för nybildning av och övergång till löntagarägda företag.

"Slödför den solidariska lönepolitiken"

Den föreslagna vinstdelningen antas fungera stödjande för den solidari
ska lönepolitiken. SACO/SR är kritisk till den form av solidarisk lönepoli
tik som tillämpas av LO och tar särskill avstånd från det statiska synsätt
som vill göra permanent, obligatorisk och kollektiv vinstdelning till ett
komplement till denna lönebildningsmodell. SACO/SR har utvecklat kriti
ken mot den solidariska lönepolitiken och vinsldelningsförslaget i

remissyttrandet över "En modell för vinstdelning" (Ds Fi 1983:13).

' 'Förbättrad kapitalbildning''

Om löntagarfonderna långsiktigt skall resultera i ökad kapitalbildning fordras att fondstyrelserna är effektivare i sin allokering av riskvilligt kapital än övriga alternativa placerare. Utredningen gör inget seriöst försök alt styrka atl så skulle vara fallet. SACO/SR anser all flera faktorer talar i motsatt riktning.

Organisationen ifrågasätter om den anonymiserade och kollekliva kapitalförvaltning som fonderna representerar är förenlig med det engagemang och det ansvarstagande som är nödvändigt för att pengarna skall placeras där de gör största möjliga nytta. Avsaknaden av individuell anknytning kan tillsammans med de automatiska kapitalpåfyllnaderna resultera i elt svagt ägarengagemang.

Det faktum att majoriteten i fondstyrelserna skall utgöras av företrädare för lönlagarintressen är knappast i sig en garanti för effektivare kapitalförvaltning än vad professionella placerare kan åstadkomma. Om lönlagarfonderna å andra sidan skulle visa sig vara klart effektivare kapilalförval-tare än andra finns det naturligtvis ingen anledning alt begränsa deras verksamhet i enlighel med förslaget.

' 'Jämnare förmögenhetsfördelning''

SACO/SR anser del angelägel atl bredda ägandet över näringslivel. Frågan är om löntagarna i allmänhet upplever att en jämnare förmögenhetsfördelning erhålls genom att de årligen får avslå 600 miljoner kronor i uteblivna löner som tillsammans med vinstdelningsavgiflen skall placeras på börsen via fem kollektiva fonder.

SACO/SR anser i stället att ökad ägarspridning skall uppnås genom frivilligt och individuellt delägande i näringslivel. Detta kan med fördel kombineras med olika slag av fonder inom ramen för ett skatlesubventio-neral akliesparande. Om man på delta säll vill stimulera hushållens aktieägande bör inte den extra stimulansen för akliesparande som finns i det s.k. skaltesparandet tas bort.

Sammanfattningsvis anser SACO/SR att "Löntagarfonder i ATP-systemet" är ett missriktat och dåligt förslag till lösning av de problem som officiellt anförs som motiv för fonderna.

SAF anför.

Tillsammans med den tidigare framlagda promemorian om löniagar-fondsskatlens konstruktion utgör de tre stencilerna sammantaget tekniska beskrivningar av hur "löntagarfonder" skall utformas. Däremot förs i materialet ingen diskussion om de samlade effekterna eller någon seriös

Prop. 1983/84:50 211

diskussion om huruvida medlet lönlagarfonder svarar mol de mål som uppställts.

SAF finner det föga meningsfullt all diskutera de tekniska detaljfrågorna i de olika delarna innan själva kärnan och huvudtanken i löntagarfondsförslaget berörts.

Ända sedan 1975 har alla löntagarfondsförslag haft samma principiella innebörd. De har bestått av tre grundläggande delar;

I. Löntagarfondsskatt på företagen. En extra vinstskatt på förelagen,

ibland kombinerad med en extra löneskatt, II, Centrala fackliga eller politiska fonder. Löntagarfondsskalten tillförs centrala fonder kontrollerade av fackliga företrädare eller politiker. III, Successiv socialisering. Löntagarfondernas resurser skall användas för etl successivt övertagande av ägande och makt i de i dag privata förelagen.

Sammantaget innebär detta atl de svenska företagen via i första hand en särskild vinstskatt skall finansiera fackliga och politiska organs successiva socialisering av de privata svenska företagen. Den avgörande frågan i lönlagarfondsdebatten är om detta är rimligt, önskvärt och leder lill en för landet positiv utveckling.

I remissmaterialet finns ingen antydan lill en förutsättningslös diskussion av mål och medel. Ingen prövning görs om löntagarfonder är elt lämpligt medel för de mål som sätts upp eller vilka negativa effekter förslagel får. Ingen som helst diskussion förs heller om alternativa ekonomisk-politiska medels effekter i relevanta avseenden.

Remissunderlaget saknar därför en reell motivering för de förslag som framställs. Utredarna har utgått från atl lönlagarfonder skall införas och ansett det överflödigt att diskutera lämpligheten av detta. Detta är en för .svenskt utredningsväsende unikt bristfällig produkt som gjorts till beslutsunderlag för en av de viktigaste samhällsfrågorna någonsin i Sverige. Del är svårt atl undgå misstanken alt bristen på seriös analys av förslaget till löntagarfonder sammanhänger med att en sådan skulle visa alt löntagarfonder bör undvikas i Sverige,

Vidare hänvisar SAF lill SAF:s, SHIO-Familjeföretagens och Sveriges industriförbunds särskilda yttrande i den statliga ulredningen "Löntagarna och kapitaltillväxten" och anför:

I remissunderlaget saknas hell en analys av lönlagarfondernas samlade konsekvenser. Förslaget berör allvarligt ekonomiska betingelser och långsikliga politiska förutsättningar för fri företagsamhet i Sverige. Det är ytterst märkligt atl frågan om hur företagen påverkas och kan väntas reagera på införandet av löntagarfonder över huvud laget inle tycks intressera lagstiftaren. Denna avgörande fråga har över huvud tagel inle berörts i något av de offentliga material som LO-SAP eller departemenispromcmo-riorna redovisar.

Trots allt är det företagen som är de närmast berörda. De skall dels betala själva processen via extra skatter och dels bli föremål för socialiseringen.

Sysselsättning och välstånd i Sverige baseras på företagens niöjligheier. vilja och engagemang att ständigt skapa och utveckla produkter, produktion och marknader.

De svenska företagarnas dom över löntagarfondstanken är enhällig och massiv. Löntagarfonderna skadar företagens möjligheter att skapa sysselsättning och välstånd i Sverige. Dessutom leder den principiella innebor-

Prop. 1983/84:50 212

den liksom det sätt på vilket man försöker driva igenom förslaget till att även vilja och engagemang i många fall försvagas för att helhjärtat satsa på produktivt skapande i Sverige. Redan hotet om löntagarfonder har skadat näringslivets utveckling.

Extra vinstskatter skulle, som redovisats i en expertpromemoria till den statliga löntagarfondsutredningen, negativt påverka företagens investeringar, utbyggnad och riskfyllda långsiktiga satsningar. Del är de mest lönsamma företagen som svarar för sysselsättningsökningen. Del är just dessa som anses skall betala fondernas uppbyggnad. Förslaget ökar därför arbetslösheten.

Ännu allvarligare är att om principen om socialiseringsskatt på företagen till fackliga eller politiska organ knäsätts, har företagsklimatet i Sverige i ett slag allvarligt försämrats. Mycket av skapande, nyföretagande och satsningar i näringslivet skulle hämmas eller förflyttas till för privat näringsliv mer gynnsamt klimat.

Sammantaget blir konsekvensen av löntagarfonderna att företagens långsikliga investeringar, satsningar på nya produkter, nya produktionsanläggningar och nya marknader allvariigt hämmas i Sverige. Produktion och sysselsättning kommer i betydande grad all reduceras i jämförelse med om löntagarfonderna lades åt sidan.

SAF ser det också som mycket beklagligt att relationerna mellan statsmakten och näringslivet under lång lid kommer alt allvarligt skadas om löntagarfonderna genomdrivs. Ansvaret för denna konfrontation måste helt läggas på den som framlägger ett sådant i grunden utmanande förslag som hotar själva existensen av ett fritt näringsliv. Delta kommer att försvåra samverkan på andra områden där gemensamma insalser behövs för att föra Sverige ur krisen.

Vår kritik av löntagarfondsförslaget gäller förslagets principiella innebörd. Så länge denna avgörande kärna — successiv socialisering av företagen via avgifter som företagen själva måste belala lill fackliga och politiska institutioner — finns kvar, är det inte meningsfullt alt gä in och diskutera de tekniska oformligheter som finns i de nuvarande förslagen. Inte heller hastigheten i socialiseringsprocessen är avgörande för företagens och SAFs inställning.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis finner SAF:

atl någon analys av om lönlagarfonder bör införas eller ej inte finns i remissunderiaget. Ej heller någon som helst mål-medel analys

att någon analys av löntagarfondsförslagets effekter på företagens utveckling och agerande och därmed de samhällsekonomiska konsekvenserna inle gjorts

att en sådan analys skulle visa att företagens investeringar, produktion och sysselsättning och särskill långsiktiga riskfyllda satsningar på produktion i Sverige allvarligt hämmas av förslagel

atl löntagarfondsförslaget innebär att de svenska företagen tvingas betala en extra socialiseringsskatt för sin egen socialisering till fackliga eller politiska institutioner

att lönlagarfonderna därmed är en provokation mot det privata näringslivel

att etl genomförande av löntagarfonder för lång tid kommer att förstöra samhällsklimatet i Sverige och skapa destruktiva strider i en tid då samarbete är nödvändigt för att förbättra landets ekonomi.

Prop. 1983/84:50 213

Vädjan

SAF vill därför avslutningsvis vädja till regeringen att inte genomdriva de ur avgörande synpunkter destruktiva löntagarfonderna mot elt enat näringsliv. Denna vädjan borde vara lätt atl efterkomma, eftersom en majorilel av såväl Sveriges medborgare som löntagare är emot införandet av löntagarfonder. Ett undanröjande av löntagarfondshotet är i dag den viktigaste ekonomiska åtgärden för att ge Sverige en ljusare framtid.

Svenska bankföreningen anför; Bristfälligt beslutsunderlag

Av de olika utredningar som numera föreligger i löntagarfondsfrägan får betänkandet "Löntagarfonder i ATP-systemet" anses vara huvudförslaget; först däri föreslås införande av sådana fonder och lagstiftning härom.

Bankföreningen konstaterar att det i denna för samhällsekonomin och det rådande samhällssystemet så betydelsefulla fråga saknas en förutsättningslös analys av behovet, innebörden och följderna av löntagarfonder, l.ex. sådana fonders betydelse för stabiliseringspolitik, investeringsverksamhet, maktförskjutning och marknadsekonomin. Betänkandets referat av arbetarrörelsens motiv för löntagarfonder är inte en sådan utförlig analys som ämnets vikt oundgängligen kräver. Bankföreningen avstyrker redan på grund härav de nu föreliggande förslagen.

Synpunkter på anförda motiv för löntagarfonder

Bankföreningen finner anledning att särskilt beröra några av de angivna motiven för löntagarfonder.

Det är enligt bankföreningens mening uppenbart att löntagarfonder inte kan motiveras av behovet att förbättra kapitalbildningen. De senaste årens utveckling visar klart att andra, enklare ålgärder inom det rådande marknadsekonomiska systemet är fullt tillräckliga.

Att stärka ATP-systemet är ett annat anfört motiv. Rimliga beräkningar visar att de belopp som från löntagarfondernas avkastning kan tillföras AP-fonden är obetydliga inom ramen för den allmänna pensionens fördelningssystem. För en så ingripande ändring i det ekonomiska systemet som löntagarfonder skulle innebära är därför det nämnda motivet helt otillräckligt.

Enligt bankföreningens uppfallning kan ett vinstdelningssystem ha positiv effekt för samhällsekonomin endast om det befrämjar produktiviteten i företagen. En förutsättning härför är att systemet är individuellt baserat, så atl de som arbetar i företagen får möjlighet alt som individer bli delaktiga i de goda resultat de skapar och som grupp erbjuds praktiska vägar att utöva ägaransvar i de företag där de arbetar. System, som fyller dessa krav och som därigenom skiljer sig principiellt från obligatoriska kollektiva system, finns redan i Sverige och nya är under utvecklande. De är också bättre än kollektiva fonder ägnade att tillgodose intresset av jämnare förmögenhetsfördelning. Det är enligt bankföreningen en brist att ingen av de föreliggande utredningarna har utvärderat de frivilliga vinstandelsystemen. Att genomföra löntagarfondssystem som inte fyller de angivna kraven skulle, anser bankföreningen, bryta sönder det marknadsekonomiska systemet i Sverige.

Andra motiv uttrycks så att löntagarfonderna skall stödja den solidariska lönepolitiken samt bidra till en rimlig lönekostnadsutveckling och en jämnare förmögenhetsfördelning. Dessa mål förutsätts bli uppnådda genom

Prop. 1983/84:50 214

den s.k. vinstdelning, genom vilken löntagarfonderna föreslås bli finansierade.

Förslagel lill vinsldelning torde grundas på en förment motsättning mellan tillväxlpolitiska och fördelningspolitiska mål saml på en föreställning att löneglidning och lönekrav skulle minska om vinstdelning införs. Om behovet av tillväxt och om återhållsam löneutveckling som förutsättning härför råder enighet. Bankföreningen finner det på intet sätt bevisat eller ens gjort sannolikt att vinstdelning i kollekliva former skulle medföra minskade löneanspråk. Tillväxlen gynnas bäst om resurserna fördelas efter marknadsmässiga grunder. Därigenom garanteras all lönsamheten blir av avgörande betydelse vid resursanvändningen. God lönsamhet är garantin för etl allmänt ökat välstånd i samhället.

Bankföreningen finner sålunda alt de anförda motiven för löntagarfonder inle är godtagbara, eftersom de antingen saknar bärkraft eller syftar till mäl som skulle vara lill skada för den tillväxt som kan åstadkommas endast i en marknadsekonomi. Även av dessa skäl avstyrker bankföreningen därför förslagen.

Sammanfattning

De framförda förslagen avstyrkes, eftersom bankföreningen finner dels att analysen av behovet, innebörden och konsekvenserna av löntagarfonder är bristfällig, dels alt de anförda motiven för löntagarfonder inte är godtagbara.

Svenska fondhandlarföreningen. som avstyrker fondgruppens förslag. instämmer i del av Svenska bankföreningen lämnade remissvaret. Föreningen framhåller dels att analysen av behovel, innebörden och konsekvenserna av löntagarfonder är bristfällig, dels alt de anförda motiven för lönlagarfonder inte är godtagbara. Vad gäWer placeringsulredningens förslag anför föreningen följande;

Föreningen har uppfattningen att denna utredning hell förbigår de fundamentala samhällsekonomiska frågorna, Ulredningen diskuterar enbart tekniska frågor som enligl vår uppfattning är mindre intressanta så länge man inte har diskuterat löntagarfondsystemet.

Utredningen har inte heller givits möjlighet all genomföra några mer djupgående analyser. Därlill har tiden varil alltför knapp. Vår slutsats blir därför atl de framförda förslagen ej kan ligga till grund för lagstiftningsåtgärder.

Med tillfredsställelse konstaterar vi atl ulredningen ställer ell avkasl-ningskrav mall i ekonomiska termer.

Svenska sparbanksföreningen anför:

Den övergripande frågan om löntagarfonder har sin grund i politiska överväganden om fördelningspolitikens inriktning och om ägarinflylande i näringslivet. Sparbankerna är förankrade i nära nog samtliga intressegrupper i samhället och har att företräda medborgarna i första hand i deras egenskap av sparare oavsett politisk åsikt. Det är däremot inle sparbankernas uppgift atl ta ställning i politiska spörsmål av så genomgripande natur som det här är fråga om. Föreningen yttrar sig därför endasl om själva utformningen av de framlagda förslagen.

I remissvaret över vinstdelningsmodellen deklarerade föreningen sin bestämda uppfattning att det är helt orimligt atl sparbankerna skulle omfal-

Prop. 1983/84:50 215

tas av ett vinstdelningssystem och i vidare mening av ett löntagarfondsystem. Det bakomliggande fördelningspolitiska motivet till lönlagarfonder har ingen bärkraft när det gäller sparbankerna. Genom sin specifika företagsform kan företagsvinster aldrig bli föremål för utdelning eller ge annan förmögenhetstillväxt hos enskilda ägare. Vinsterna används för konsolidering av sparbankerna. Något ägarinflylande kan inle heller utövas i sparbankerna.

Svenska industriföreningen anför;

I remissyttrande över vinsldelning.sgruppens belänkande "En model! för vinstdelning". Ds Fi 1983; 13, har föreningen angivit sin principiella inställning till kollekliva löntagarfonder. Denna principiella uppfaftning gäller även del nu föreliggande förslagel avseende löntagarfonder i ATP-systemet och kapitalplaceringen på aktiemarknaden. Föreningen intar således en totalt negativ attityd till de framlagda förslagen och avvisar bestämt varje form av kollekliva lönlagarfonder.

Med den nu angivna inställningen och de principiella skäl härför som tidigare redovisats av föreningen, anser föreningen det icke vara meningsfullt alt ingå i någon närmare diskussion beträffande den praktiska utformningen av förslaget.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför;

Huvudsyftet med inrättande av lönlagarfonder anges vara dels att de skall utgöra etl slöd för ATP-systemet, dels därigenom förbättra riskkapitalförsörjningen till gagn för svensk produktion och sysselsättning.

Vad angår det stöd till ATP-systemet som inrättandet av löntagarfonder skulle innebära har detta inte den karaktären att det inte skulle kunna åstadkommas med nu gällande teknik beträffande avgiftsuttag och förvaltning av allmänna pensionsfondens medel. Att löntagarfonder skulle behöva inrällas som stöd för ATP-systemet är alltså inte elt bärande argument för dessa fonder.

I promemorian anges (sid. 52) alt "avkastningen på löntagarfondskapitalet kan användas för framlida pensionsutbetalningar. Därmed minskar i motsvarande grad behovet atl finansiera dessa med ytterligare belastning av lönekostnaden i företagen.!Genom en sådan koppling till pensionsutbetalningarna anknyts löntagarfonderna lill den enskilda löntagarens ekonomi."

Det ligger inte inbyggt i förslaget att kostnaderna för ATP-systemet över tiden skulle bli mindre om de täcks av ATP-avgifter eller genom vinstdelning. Däremot skulle en omfördelning av koslnadsbelastningen ske om vinsldelning infördes, eftersom bidrag till ATP-systemet skulle komma att övervältras från mindre framgångsrika företag till den produktiva och vinstgivande delen av näringslivet,

Beiräffande anknytningen till den enskilde löntagarens ekonomi är denna naturiiglvis från teoretisk synpunkt riktig. Den enskilde medborgaren kommer dock säkerligen att känna lika begränsad anknytning till löntagarfonderna som man hittills gjort lill Allmänna Pensionsfonden - eller till den svenska statsskulden trots de för den enskilde meningslösa uträkningar som då och då sker för atl visa varje medborgares andel i denna statsskuld.

Det andra angivna syftet med fondernas inrättande, att förbättra näringslivels riskkapilalförsörjning, skulle enligt riksförbundets uppfattning inte heller komma att uppfyllas pä ett sådant sätt att det aren bärande grund för

Prop. 1983/84:50 216

förslaget. Förelag skulle tvingas avstå medel, som kunde uigöra underiag för produktions- och arbetsfrämjande investeringar i dessa företag, till allmänna fonder, vilka skall distribuera riskkapital till näringslivet i stort. En grundtanke synes vara alt detta riskkapital skall tillföras "de produktiva och utvecklingsbara delarna av svenskt näringsliv" (ur statsministerns inbjudan 1983-08-21 till överiäggningar om löntagarfonder m.m.). Riskkapitalet borde därför i största utsträckning återföras till just de företag som genom vinstdelning bidragit till löntagarfondernas uppbyggnad. Medlen skulle alltså föras fram och tillbaka mellan företag och fonder men på vägen skulle äganderätten till företagen i molsvarande mån ha övergått till fonderna. Endast i den mån man avser det tillskott till fonderna som utgörs av den särskilda delen av ATP-avgiften som kommer från den offentliga sektorn skulle man kunna - åtminstone teoretiskt - tala om tillskott av riskkapital. Delta får emellertid i det större sammanhanget mera ses som en bokföringsfråga. Resultatet av löntagarfondernas bildande skulle sålunda knappast bli en fråga om försörjning med riskkapital utan om överflyttande av äganderätt.

I promemorian framhålles atl genom löntagarfonderna skall löntagarnas inflytande ökas ulan att dock något förelagaransvar skall finnas. Denna uppseendeväckande målsättning anser man sig kunna uppnå genom att fondernas sammanlagda aktieinnehav i ett och samma aktiebolag måste understiga 50% av röstetalet. Här måste uppenbarligen arbetsgruppen ha likställt begreppen "förelagaransvar" och "majoritetsägande". Om detta skulle vara rikfigt skulle det tydligen vara så att i det stora flertalet i Sverige börsnoterade aktiebolag det inte finns någon ägare med företagsansvar.

De i promemorian förda resonemangen om aktieägande, inflytande och
förelagaransvar strider helt mot den syn på dessa ting som hiftills ansefts
nauriig i hela västväriden. Här behöver endasl citeras vad kapitalmark-
nadsulredningen anförde i sill betänkande "Kapitalmarknaden i svensk
ekonomi" (SOU 1978: 11) i anslutning lill förslag om all höja gränsen för
försäkringsbolags fillätna aktieinnehav i ett och samma aktiebolag från 5
till 10% av röstetalet. Ulredningen framhöll bl.a.: "Med större aktieinne
hav följer ett aktivt ägaransvar. En förutsättning är därför en vilja

och kompelens hos försäkringsbolagen att påta sig ett sådant ansvar".

Vad kapitalmarknadsutredningen anfört ger klart vid handen atl man räknar med ett aktivt engagemang från aktieägarnas sida och alt detta engagemang får betydelse vid hell andra, lägre ägarandelar än dem som namnes i promemorian. Att så är fallet är ju i själva verket också allmänt bekant. Härmed kommer även i en helt annan belysning den uppgift som anges i promemorian, nämligen att fonderna fram till 1990 kan komma upp lill nivån 13-I4%' av del samlade börsvärdet. I stället för. att, som i promemorian, man försöker ge intryck av alt delta är en förhållandevis marginell del av aktiemarknaden måste konstateras atl det är en mycket ansenlig del av börsvärdet som skulle ge ett dominerande inflytande i många aktiebolag och som även borde medföra ett stort ansvar. Ett ägande i näringslivet som genom redan i förväg deklarerade intentioner skulle innebära inflylande utan ansvar kan inte accepteras av förelagen och bör ej heller kunna godtas av löntagarna. För försäkringsbolagen som aktieplacerare måste det uppfattas som högsl negativt alt bland övriga delägare i aktiebolag återfinna sådana med omfattande röslrätl men ulan det engagemang som bör förväntas av större aktieägare.

Över huvud laget anser riksförbundet att det bör vara angelägel alt

Prop. 1983/84:50 217

bredda och fördjupa engagemanget och intresset för svenskt näringsliv hos allmänheten och inte minst hos företagens anslällda i former som skapar en så nära anknytning mellan aktieägare och förelag som är möjligt.

Riksförbundet avslyrker med hänvisning till vad ovan anförts förslagel om införande av löntagarfonder och saknar därior anledning atl nu ta ställning lill belänkandet "Kapilalplaceringar på aktiemarknaden". Detta betänkande bör hellre bli föremål för övervägande i annal sammanhang där marknadsmässiga kapitalplaceringsfrågor blir aktuella.

Folksam anför:

Arbetsgruppens förslag ska ses mot bakgrunden av bl.a. senare års diskussioner kring önskvärdheten att förstärka löniagarinflytandet i näringslivet och därmed motverka den makt- och förmögenhetskoncentration som i dag föreligger. Andra motiv som arbetsgruppen anger är behovet all öka sparandel och kapitalbildningen i vårt land saml alt förslärka ATP-syslemel.

En breddning av ägandet och ökat ekonomiskt inflylande ligger i linje med kooperationens syften. Från Folksams sida har vi inga principiella invändningar mol en ökad demokratisering inom näringslivet. Som kooperativt försäkringsföretag anser vi del naturligt och ur demokratisk synpunkt angeläget att kooperationen fortsätter alt utvecklas och ges elt rimligt stöd från samhällets sida. Med denna principiella inslällning hävdar vi att del därför vore konsekvent all lämna kooperationen utanför fondsyslem vars främsta syfte är alt motverka makt- och förmögenhetskoncentra-tion.

De medel som fonderna är tänkta förfoga över kommer från den beslutade lillfälliga vinslskallen, föreslagen modell för vinstdelning och genom en särskild ATP-avgifl. Merparten av pengarna beräknas komma från vinstdelningssyslemel. Folksam har i tidigare yttrande till Finansdepartementet över betänkandet - En modell för vinstdelning (DsFi 1983: 13) - framfört kritiska synpunkter på förslagets effekler och tillämpning på skadeförsäkringsområdet. Vi har dels anfört principiella invändningar, dels visat på de praktiska svårigheter som uppslår. Enligl vår mening kan förslaget om vinsldelning inte tillämpas på kooperativ verksamhet och ömsesidiga skadeförsäkringsbolag. Något vinstmoliv av det slag som privatägda förelag har existerar inle. De överskoll som bildas i kooperativ verksamhel kan ingen enskild medlem tillgodogöra sig. De används istället för atl trygga den framtida verksamheten eller för alt ge bästa möjliga utbyte av medlemskapet.

En annan viktig synpunkt att beakta är att resultaten inom försäkringsområdet varierar kraftigt från år lill år beroende på den oförulsebara skadefrekvensen. Försäkringsverksamhelens struktur är sådan. Det är därför enligt vår mening inte möjligt att utifrån ett års resultat bedöma om "övervinst" föreligger. Vid en sådan bedömning måste avsältningar till utjämningsfond och säkerhetsreserver beaktas.

I sammanhanget finner vi det också naturligt att peka på att försäkringsbolagen redan i dag bidrar lill finansieringen av samhällsekonomin. Den största delen av bolagens placeringar styrs av riksbankens placeringsregler till samhällssektorer med som regel sämre avkastning än den som kan uppnås på mera marknadsmässiga placeringar.

Invändningar mot vinstdelningsförslagets tillämpning på försäkringsområdet av principiellt samma karaktär som de vi redovisat ovan har framförts från flera andra håll, bl. a. från försäkringsinspektionen.

Prop. 1983/84:50 218

Svenska föreningshankers förbund anför:

SFF har den 10 augusti 1983 avgelt remissyttrande över betänkandet "En modell för vinstdelning". Trots alt detta belänkande i princip endast innehöll tekniska aspekter på olika vinsldelningsmodeller lämnade SFF redan i del remissärendel sin principiella syn på löntagarfonder. SFF avslyrker således generellt införande av lönlagarfonder i Sverige. Om sådana skulle införas motsätter sig SFF att de ekonomiska föreningarna omfattas av kollektiva löntagarfonder. Om, trots detta, även ekonomiska föreningar skulle bli aktuella för vinstdelning till ett kollektivt löntagarfondssyslem, förordar SFF alt lokala och regionala föreningsbanker ej sammanräknas vid uttagandel av vinstdelningsavgifler. SFF vill beträffande det ovan nämnda hänvisa till sitt tidigare avgivna remissyttrande.

Mot denna bakgrund avstår SFF från alt avge synpunkter på nu aktuella betänkanden bortsett från att SFF i och för sig inle har någon erinran mot den allmänna rekommendation som placeringsutredningen framfört, nämligen alt placerarna åläggs ell realt avkastningskrav på tre procent.

Sveriges grossislförbund anför;

I vårt yttrande 1983-06-29 över vinstdelningsgruppens belänkande "En modell för vinstdelning" framhöll vi, all förslagel till lag om vinstdelnings-avgift ulgör etl led i regeringens planer på att införa löntagarfonder. Eftersom vi på det bestämdaste tar avstånd från dessa planer, saknade vi anledning all granska förslaget som sådant. Vi avvisade mot denna bakgrund förslaget om vinstdelningsavgifl.

Situationen är densamma i fråga om föreliggande betänkanden. Dessa behandlar rent tekniska frågor och berör inte frågan om löntagarfonder som sådan. Ingen analys görs av förslagets effekter på förelagsklimatet, vilka enligt vår mening blir betydande. Ett införande av lönlagarfonder skulle allvarligt skada den samhällsekonomiska utvecklingen i vårt land.

Enligt rapporten skall de föreslagna fonderna innebära en förstärkning av ATP-syslemet. Sä tillvida torde det vara riktigt atl de medel som enligl förslagel skall inflyta till AP-fonden kommer alt användas för pensionsän-damäl. Viktigare är dock alt löntagarfonderna får en negativ effekt på tillväxlen i vår ekonomi och därigenom försvagar underlaget för ATP-systemel. Vi delar därför inte uppfattningen att lönlagarfonderna skulle förstärka pensionssystemet.

Vi avvisar sålunda kategoriskt föreliggande förslag och vi vädjar till regeringen att avstå frän alt framlägga förslag om kollektiva löntagarfonder.

SHIO-Familjeföretagen anför;

De nu aktuella förslagen ingår i del s. k. löntagarfondsyslem, som regeringen beslutat alt genomföra. Det har senast bekräftats i den inför riksmötet den 4 oktober 1983 framlagda regeringsdeklarationen.

SHIO-Familjeföretagen, som företräder över 50000 mindre och medelstora företag inom enskilt näringsliv, tar bestämt avstånd från den stegvis genomförda socialisering av företagen, som det s.k. löntagarfondssystemet innebär. Organisationen har enligt sina stadgar, sitt näringspolifiska program och beslut av organisafionens kongress som målsättning att verka för fri enskild företagsamhet, grundad på marknadshushållningens principer, ekonomisk frihet, enskild äganderätt och rättssäkerhet. Organisationen tar därför kategoriskt avstånd från varje förslag som syftar till att genom beslut i riksdagen och genom skatter och avgifter eller på annat sätt

Prop. 1983/84:50 219

överföra ägandet i förelagen till fackligt eller politiskt styrda kollektiva fonder.

Organisationen har redan framfört dessa synpunkter i sitt remissyttrande 1983-08-09 över "En modell för vinstutdelning" (DsFi 1983; 13). Denna övertygelse förtjänar emellertid ånyo att upprepas.

Det föreslagna systemet med löntagarfonder påslås innebära en förstärkning av ATP-systemel. Påståendet underbyggs emellertid inte av någon analys av förslagets ekonomiska innebörd och verkningar.

Avgörande för effekten på ATP-systemet är självfallet vilka följder lönlagarfonderna får på ekonomins tillväxt.

Som organisalionen påtalade redan i remissyttrandet över "En modell för vinsldelning" är det uppenbart att det föreslagna löntagarfondssystemel inle är den ordination svenskt näringsliv behöver för alt gå stärkt ur den ekonomiska krisen. Den föreslagna löntagarfondsskalten medför att avkastningen på det egna kapitalel sjunker och atl sysselsättningen och investeringarna som en följd därav minskar.

Det "tillskott" som avkastningen av fondmedel - med etl statiskt betraktelsesätt — skulle innebära för ATP-systemel är marginellt i förhållande till pensionsutbetalningarna. Det skulle i själva verket understiga en procent av utbetalningarna.

Elt av huvudmoliven för fonderna är att införandet av dessa skall leda till återhållsamhet i fråga om löneökningar. Om delta - mol all förmodan - skulle bli följden, skulle systemet leda till lägre löner och därmed till lägre ATP, eftersom ATP är ett fördelningssystem och pensionerna lill viss del bestäms av tidigare inkomster.

SHIO-Familjeföretagen vill vidare kraftigt påtala atl analyser helt saknas om hur förslagen kan komma alt påverka företagsklimatet, företagens investeringar, nyföretagandel, expansionsmöjligheterna och sysselsättningen inom näringslivet, inle minst i de mindre och medelstora företagen. Det saknas vidare någon som helst analys av vad som skulle hända om systemet skulle byggas ul och fonderna skulle bli dominerande ägare i börsföretagen och delägare i mänga andra företag. Följaktligen har inte heller analyserats riskerna för att småförelagen och deras anslällda skall komma i kläm när makten och ägandet över storföretagen koncentreras till en och samma ägare, de kollektiva fonderna. Inte heller har någonstans analyserats effekterna av övergängen från ell konsumenlstyrt lill ell alll mer producentstyrt näringsliv.

Redan med nu föreslagen uppläggning skulle makt- och ägarkoncentra-lionen bli betydande under perioden fram lill 1990. Med en i utredningen uppskattad årlig kapilaltillförsel av 2 miljarder kronor och en andel av börsvärdet 1990 av slorleken 13 ä 14% skulle fonderna utgöra den särklas-sigl största aktieägaren och dominerande ägaren i flertalet mer betydande större företag. Som jämförelse kan nämnas alt den tjärde AP-fonden med sina årliga aktieköp om i genomsnitt 170 miljoner kronor sedan 1974 och en sammanlagd fondförmögenhet på cirka 6 miljarder kronor redan är den näst störste aktieägaren med nära 3% av del samlade börsvärdet.

Kapilalplaceringsutredningsutredningen har i sitt betänkande undvikit flera av de mera kontroversiella frågorna. Det gäller bland annat risken för bristande marknadsmässighet vid placeringar och frågan om hur fonderna skall agera som ägare i företagen. Beträffande placeringsverksamheten kan konstateras att det inte i första hand är en fråga om utformning av direktiv och instruktioner som garanterar att fonderna blir effektiva kapilalförval-tare. Del är i stället en fråga om vilka intressen som styr fondernas

Prop. 1983/84:50 220

handlande. Fackligt styrda fonder tillgodoser självfallet i första hand fackliga intressen. Som argument för fonderna brukar som bekant anföras, alt "de skall uppträda annorlunda än andra kapitalägare". De skall ge förelagen "elt nylt uppdrag" atl bevaka bl.a. arbetsmiljö och lokala lönlagarintressen. Vilka garantier finns l.ex. mol att olika gruppintressen utövar påtryckningar på fonderna atl beakta särintressen, som inte ingår i fondernas egentliga uppdrag? Kommer fonderna i praktiken att kunna avstå ifrån alt gynna den "egna" regionens företag? I LO-80-rapporlen framhålls bl. a. just att löntagarfonderna ger "lönlagarna i varje län ett direkt ansvar för alt "deras del" av näringslivel får sin kapitalförsörjning tryggad". Hur detta går ihop med föreslagen i betänkande diskuteras inte.

Frågan om hur den för ATP-systemel och löntagarfondssystemel gemensamma placeringsbegränsningen rent praktiskt skall gå till och hur den över huvud tagel skall kunna förenas med kravet att fondstyrelserna var för sig skall vara självständiga och oberoende behandlas inte alls i belänkandel.

Förslaget all de första tre fondstyrelserna skall avge utlåtande om de övriga fondstyrelsernas förvaltning av sina medel är principiellt tveksamt. Deras kompelens för uppgiften kan dessutom starkt ifrågasättas, eftersom de över huvud tagel inte sysslar med aktieplaceringar.

SHIO-Familjeföretagen avvisar sammanfattningsvis kategoriskt utredningens förslag, som syftar till att genom skatter och avgifter överföra företagen till fackligt eller politiskt styrda kollektiva fonder.

Sveriges industriförbund anför:

Sveriges Industriförbund har genom remiss av den 5 juli 1983 ombetts uttala sig om betänkandena "Lönlagarfonder i ATP-systemet" respektive "Kapitalplaceringar på aktiemarknaden". Förbundet vill med anledning härav framföra följande:

Den svenska ekonomin har i tio år kännetecknats av låg tillväxt och en påfallande stor balansbrist. I varje program för att åter få balans i ekonomin måste industrin stå i centrum. Industrins såväl produktion som produktionskapacitet är i dag för liten för att vara förenlig med ett bibehållande av vår levnadsstandard och för att åstadkomma jämvikt i bytesbalansen. Det krävs en varaktig förbättring både i företagens lönsamhetsförväntningar och i det allmänna företagsklimatet för att en ökning av industrisektorn i vårt land ska komma fill stånd.

I delta perspektiv ler sig förslagen om löntagarfonder enligt de framlagda betänkandena som obegripliga produkter. Dessa sägs vara grundläggande inslag i ett krisprogram samtidigt som de innebär

- höjd kostnadsnivå för företagen.

- en ytterst påtaglig risk för en kapitalmarknad med systematisk felfördelning av resurserna.

- etl successivt övertagande av ägande och makt i företagen.

Det är uppenbariigen fråga om förslag som syftar till en grundlig syslem-förändring i vår ekonomi i riktning mot ett socialistiskt system. Det finns inom den privatägda industrin ett kompakt och entydigt motstånd mot löntagarfonder, vilket manifesterats på ett flertal sätt. Förbundet har redan i sill remissvar på betänkandet "En modell för vinstdelning" framfört sin negativa syn på alla förslag om kollektiva löntagarfonder och vill i fråga om de nu framlagda betänkandena hänvisa till detta remissvar vad gäller de övergripande synpunkterna.

Det är anmärkningsvärt att förslagen till kollekfiva löntagarfonder inte är

Prop. 1983/84:50 221

baserade pä någon grundlig ekonomisk analys av fondernas effekler på varu- och kapitalmarknaderna saml på induslrins effektivitet och utveckling. I stället framföres ett antal teser, vilka i många fall antingen direkt strider mot erfarenheter eller indirekt bygger på antaganden av mycket tvivelaktig natur. Sålunda sägs att fonderna ska hålla nere lönekostnaderna. Erfarenheten från bl. a. höjningar av arbetsgivaravgifterna ger inget belägg för att så blir fallet. I LOs rapport "Arbelarrörelsen och löntagarfonderna" hävdas att löntagarfondernas inträde på aktiemarknaden sänker avkastningskraven på investeringarna varvid fler investeringsprojekt blir genomförda. Man glömmer då helt all nämna alt de ökade skatterna på förelagen höjer avkastningskraven på investeringarna före skatt och därför i stället begränsar investeringsviljan. Härtill kommer den allmänna försämring av investeringsklimatet som uppkommer.

Med hänsyn till de övergripande synpunkterna blir utredningar om delproblem vid fondernas organisation och medlens förvaltning ganska meningslösa. Det är visserligen intressant konstalera att Placeringsutredningen förordar ett realt avkastningskrav - utformat som elt flödeskrav - på 3 procent för fonderna. Men innebörden av en sådan rekommendation blir ganska meningslös om den svenska ekonomin efter lönlagarfondernas införande inte ger motsvarande tillväxt.

Industriförbundet finner det alltså inte meningsfullt att närmare gå in på en diskussion av fondförslagels delutredningar ulan vädjar till regeringen att inte anta fondförslaget mot etl enat näringsliv. Vad vi nu behöver för alt komma till rätta med våra problem är samarbete, inte splittring, som ett genomförande av fondförslagel obönhörligen leder lill.

Sveriges värdepappersfonders förening liksom Sveriges finansanalytikers förening har begränsat sig till all yttra sig över placeringsutredningens betänkande. Därvid framför Sveriges värdepappersfonders förening följande allmänna synpunkter på betänkandet;

Enligt direktiven skall utredningen försöka ge svar på frågan hur en "evig och skattebefriad" placerare skall värdera aktier. En annan uppgift är alt analysera metoder för riskbedömningar. Vidare skall olika modeller för avkastningskrav behandlas.

Det är ingen lätt uppgift direktiven ålägger utredarna. Inom det aktuella området pågår en omfattande vetenskaplig verksamhet som kontinuerligt utvecklas. Redan att sammanfatta denna är en stor uppgift. Alt sedan härifrån härleda praktiska svar pä de olika frågorna för att ge en meningsfull vägledning i fondernas förvaltning är kanske en alltför svår uppgift.

Utredningen har vinnlagt sig om en vetenskaplig framtoning som ganska bjärt bryter mot de slutliga resultaten. Inte alltid är det lätt att förstå resonemangen som från teoretiska utgångspunkter leder fram till konkreta resultat. Diskussionen kring den "gyllene regeln" är ett gott exempel på en halsbrytande färd från abstrakt modell till praktisk verklighet.

Utredningen har så småningom reducerat direktivens allmänna uppgifter till tvä huvuduppgifter.

1 Analysera utformningen av ett avkastningskrav.

2 Riktlinjer för placeringspolitiken.

Punkten 1 leder fram till atl fonder bör avkasta 3 procent reall. Punkten 2 leder fram till ett verbalt utformat placeringsreglemente med konventionell utformning.

Prop. 1983/84:50 222

Sveriges finansanalytikers förening anför;

Del är frestande att karaktärisera belänkandet som en pseudoutredning. Den innehåller elt tämligen omfattande teoretiskt utredningsmaterial som emellertid är av liten relevans för konkreta ställningstaganden. Utredningens slutsatser förefaller snarare bygga på de praktiska erfarenheterna hos de ledamöler som arbetar med kapilalplaceringsfrågor och delvis spegla vad dessa ledamöter anser skulle vara lämpligt i den egna verksamheten.

Pseudokaraktären gäller också del förhållandet alt det ingenstans i de tre utredningar, som skall utgöra grunden för regeringens proposition i lönta-gartrågan, finns någon sammanhängande diskussion av löntagarfondssystemets långsiktiga effekter på svensk ekonomi och samhällsstruktur. Föreliggande ulredning värjer sig för sådana svårigheter med det neutrala uttrycket "placeraren". Och man går så långt i sin beredvillighet atl acceptera direktivens avgränsningar att man inte ens berör hur fondfinansieringen påverkar den samhällsekonomiska målsättning som utgör basen för det avkastningskrav utredningen framlägger.

Sveriges aktiesparares riksförbund anför:

Fondförslagels grundmotiv

Att ensidigt koncentrera sig pä tekniska detaljer när ett nytl genomgripande förslag presenteras, ger mycket litet. Tage Erlander brukade när han var statsminister och mötte nya politiska idéer ställa sig själv två nyckelfrågor; "För vem?", resp. "I vems intresse?" Endasl på så säll ansåg han sig ha en chans all förstå förslagets innebörd och syften.

Om vi på så sätt söker klarlägga löntagarfondernas bakomliggande intressen är redan förslagets historiska framväxt talande: Lönlagarfondernas mest karakteristiska drag är i själva verket deras ensidigt fackliga bakgrund.

Tanken på kollekliva löntagarfonder väcktes 1970-71 inom LO. Den utreddes därefter internt i LO. Första fondförslagel antogs 1976 av en kongress i LO. Under åren därefter har frågan hållils politiskt aktuell genom kampanjer och påtryckningar från LO. Det nu framlagda regeringsbetänkandet är signerat av Per-Olof Edin, frän LO.

Om man alltså så långt kan se all huvudintressenten är LO, kan man i elt andra steg finna alt idén inte väckts "underifrån" inom LO och sedan vandrat uppåt. Även framträdande LO-represenianter bekräftar offentligen atl del är toppen inom LO som har drivit frågan "uppifrån och ner", dock ulan all vinna de vanliga medlemmarnas förståelse eller slöd i någon siörre utsträckning.

Om man alltså kan konstalera att löntagarfondernas huvudintressent är den centrala LO-toppen, får man därigenom en god förklaring till det faktum atl förslagel endast uppfyller ell enda av sina angivna syften, nämligen alt skapa ett dominerande "löntagar-" (dvs. fackligt) inflylande över svenskt näringsliv.

Del överskuggande fondmotivet är alltså att skapa en central facklig fondmakt över vårt lands privata företag. Detta döljs språkligt genom att man, med LOs egen terminologi, talar om "löntagare" i stället för "fackföreningsrörelsen". Men del måste vara ur denna huvildsakliga synvinkel som föreliggande förslag skall bedömas.

Aktiespararna vill vidare konstalera all del angivna fondmotivet också fick formell sanktion av LO vid kongressen i september 1981. Då godkändes nämligen LOs egen framtidsplan ("LO 80-rapporlen", Tidens förlag)

Prop. 1983/84:50 223

som under rubriken "lönlagarfonder" presenterar den önskade framliden i följande tre steg:

1. "Om löntagarfonderna snabbt blir en dominerande ägare i elt begränsat
anlal förelag ..."

2. "På längre sikt, när löntagarna nått en stark ställning i flerlalel stora förelag ..."

3. "I ett ännu längre perspektiv, då löntagarna genom fonderna är den dominerande ägarkategorin ..."

Att en organisation sätter som mål atl bli "den dominerande ägarkategorin" i ett helt lands näringsliv är anmärkningsvärt. Därtill kommer att LO redan idag har ett synnerligen stort inflytande på en mängd områden i det svenska samhället. LO har lagsladgad representation i många offentliga organ. LO har stort inflylande över landels största politiska parti. Genom lönerörelserna har LO en avgörande inverkan på huruvida en regerings ekonomiska politik skall bli en framgång eller ett misslyckande.

Aktiespararna anser att om den fackliga rörelsen utöver etl redan nu så stort inflytande också tillåts förvärva den dominerande ägarmaklen över näringslivet, kommer vårt svenska samhälle att föriora sitt balanssystem. En sådan väldig ansamling av central makt hos en enda part är synnerligen skadlig för vårt land.

Vid bedömning av del framlagda betänkandet är denna aspekt knappast oviktig. Att fondernas dominans dessulom sannolikt uppnås på kort tid, framgår av del senare avsnittet "Fondernas övertagandetakt".

Ny maktstruktur i Sverige

I den ekonomiska politiken har det hittills funnits ell slags naturlig funktionsuppdelning mellan facket och regeringen.

Facket har ansvarat för att inte driva sina lönekrav så långt, alt det uppslår kostnadskris och arbetslöshet.

Under denna förutsättning har regeringen i sin tur ansvarat för att söka skapa full sysselsättning. Om facket inte fullgjort sin "del", har regeringens enda alternativ varit atl genom arbetslöshet hålla tillbaka lönehöjningar.

Vad som däremot nu framförs av LO i fondfrågan innebär att facket inle längre vill åla sig atl hålla lönekraven rimliga för alt undvika ekonomisk kris, om inte riksdagen dessutom ger vika för fackets önskan om kollektiva löntagarfonder. Det betyder i princip all LO nu "höjer priset" för sin medverkan till ekonomisk stabilitet. Man begär att av skattemedel få disponera 2 miljarder varje år, för atl därigenom via fonderna kunna köpa sig till en dominerande ägarposition över hela näringslivet.

Med andra ord använder organisalionen LO sin redan nu stora makt till att skaffa sig ytterligare avgörande makt av permanent karaktär.

Aktiespararna måste bestämt motsätta sig att man pä detta sätt ger en part monopolställning som ägare av näringslivel. Vi är principiellt emot all maktkoncentration, från vilket håll den än kommer - privat, stafiigt eller fackligt.

Att monopolmakt generellt är fariig och skadlig visar erfarenheter från en mängd områden. Landet och medborgarna kommer inte att gynnas av alt man skapar en sådan maktkoncentration. Vi kan inte finna något exempel på företag där elt kollektivt ägande visat sig mer framgångsrikt än enskilt ägande i fri konkurrens.

Att genom riksdagsbeslut skapa en monopolartad maktstruktur i Sverige är en ödesfråga för landet.

Prop. 1983/84:50 224

Alternativet till fonder

Hela den inriktning mol ägarkoncentration som präglat fondfrågan inom LO och också tillåtils prägla regeringens betänkande, måste vändas. I stället för all ytterligare koncentrera förelagsägandet i kollektiva löntagarfonder, bör man gå i motsatt riktning och radikalt sprida ut ägandet bland alla medborgare.

Det kan göras genom att dels upphäva dagens diskriminerande akliebe-skallning så atl det produktiva akliesparandet blir attraktivt för breda grupper, och dels utreda hur man aktivt kan stimulera del folkliga aktie-ägandet och dess inflytande.

Detta är alternativet till de kollektiva lönlagarfonderna. Det stöds av en förkrossande stark folkopinion enligl de många opinionsundersökningar som gjorts, medan tanken på kollektiva löntagarfonder möts av en spontan folklig motvilja.

Aktiespararna finner det upprörande att regeringen uppenbariigen önskar "straffskatla" bort de förelagsvisa vinstdelningssystem som införts frivilligt och vunnit stor popularitet. Vid l.ex. Åkermans Verkstad har man framgångsrikt under 37 år bedrivit vinstdelning och ägarspridning, ulan atl behöva belala arbetsgivaravgifter för vinstdelningsbeloppet till de anslällda. Men nu drabbas plötsligen Åkermans, Volvo, Handelsbanken och andra progressiva företag av en 40 procent fördyring av de vinstdelningssyslem som de anställda vill ha.

Aktiespararna vill vidare peka på atl fackels agerande för atl få makt genom löntagartbnder sannolikt bidragit till allmänhetens starkt ändrade inslällning till fackets allmänna inflylande i samhället. 1 18 SIFO- och IMU-undersökningar har sedan 1975 ställts följande raka fråga:

"Tycker Du att fackföreningsrörelsen nu har för myckel, för litet eller lagom makt i Sverige?"

Vid den första mätningen 1975 låg andelen som ansåg fackels makt för stor i jämnhöjd med andelen som ansåg fackets makt för liten - 22 resp. 23 procent. Men under åren av häftig debatt om fackliga fonder 1976-83 har andelarna successivt skiljl sig från varandra allt mera. Vid den senaste undersökningen våren 1983 var del inte mindre än 44 procent av svenska folket som ansåg att facket nu har för mycket makt i Sverige, medan endast 9 procent ansåg all fackels makt nu är för liten i landet.

Detta ger ytterligare en viktig aspekt på fondförslaget, som ju föreslår att sammanlagt 25 fackliga representanter skall behärska majoriteten i samtliga 5 löntagarfonders styrelser! Della innebär all man går rakt emot en slor och starkt växande opinion som anser att fackföreningsrörelsen redan nu härför slor makt i samhället.

I stället borde regeringen ha utrett och framlagt förslag till alt sprida ägande och inflytande till så många som möjligt.

Slutsatser

Aktiespararna konstaterar att betänkandets lönlagarfondsförslag skapar en samhällsskadlig rnaktkoncentration. Vinstdelningen till fonderna minskar näringslivets investeringar och ökar därmed arbetslösheten. Påståendet att lönlagarfondernas tillskott till ATP tryggar pensionerna är osanning, då det i bästa tänkbara fall inte ens täcker en hundradedel av pensionsutbetalningarna. Dessutom avses de nya löntagarfonderna minska de egentliga pensionsfondernas volym i framtiden. Ett fackligt centralstyre av näringslivet har inget stöd i folkopinionen och de fackliga organisationerna har hittills inte visat någon större förmåga alt sköta egna företag med

Prop. 1983/84:50 225

framgång. Avsikterna alt fonderna skall bli "den dominerande ägarkategorin" framgår klart av LOs egna texter i "LO 80-rapporten", antagen av LO-kongressen 1981. Denna dominerande centralstyrning av den svenska företagsamheten kommer sannolikt att uppnås långt tidigare än betänkandets kalkyl anger. Därmed är den skadliga maktkoncentrationen näraliggande i tiden.

Aktiespararna uppmanar regeringen alt slopa heta fondförslaget. I stället bör regeringen satsa på sådana åtgärder som har stöd av folkmajoriteten, nämligen att bredda det enskilda förelagsägandet starkt, bekämpa den ekonomiska krisen och stimulera industrin att öka sina investeringar för att suga upp den nuvarande allvarliga arbetslösheten. Detta är lösningar som kan skapa samförstånd och gynna Sverige. Löntagarfonderna skapar splittring i Sverige och skadar ekonomin.

Stiftelsen Akiiefrämjandet, som begränsar sina synpunkter främst till förslagens principiella betydelse för just riskkapitalbildningen och aktiesparandets omfattning, anför;

Riskkapitalmotivet

När löntagarfondstanken ursprungligen lanserades fanns i näringslivet ett stort behov av riskkapital, som inte kunde tillgodoses av aktiemarknaden. Anledningen var att aktieplaceringar inte var konkurrenskraftiga gentemot andra mindre produktiva placeringsformer. Aktiesparandet var hårt pressat av en diskriminerande dubbelbeskattning, näringslivets lönsamhet var låg och de svenska börsföretagen värderades bara till 40% av sitt substansvärde. Under 70-talet tillfördes börsförelagen bara 100-800 mkr/år genom nyemissioner. Företagen tvingades till extern upplåning, som fördyrade och minskade investeringarna samt sänkte soliditeten till en fariigt låg nivå.

I den miljön kan man förstå att tanken på löntagarfonder väcktes som ett alternativ till tvångssparande och statsbidrag till näringslivet.

Men i dag är situationen helt annorlunda. Genom förbättrad lönsamhet i företagen, sämre utveckling för alternativa, mindre samhällsnytliga placeringar och en lindring av dubbelbeskattningen för småsparare har aktiemarknaden skjutit fart och kan nu gott och väl tillgodose riskkapitalbehovet. Aktieindex har ökat från 100 år 1976 lill nära 500. Förelagen värderas till 80-90% av sitt substansvärde. Nyemissionerna m.m. var 1981 2,1 miljarder kr. 1982 3,2 miljarder och i år nära 6 miljarder kr. - rekord varje år.

Slutsatsen härav är att löntagartbnder inte är nödvändiga för riskkapitalbildningen.

Fondfinansieringen

Löntagarfonder skall till stor del finansieras genom beskattning av det näringsliv vars verksamhet fonderna skall slödja. Det är svårt att förstå alt kapitaltillgången därigenom ökar.

Därtill kommer atl löntagarfonderna är skattebefriade, vilket innebär en ökad kostnad för samhället på 600 mkr/år jämfört med enskilt skatlefond-sparande.

Vinstdelningsskalten är så konstruerad att den belastar arbelskraftsin-tensiva företag mindre än t. ex. finans- och fastigheisföretag, men också forskningsintensiva, högteknologiska, handels- och marknadsföringsinrik-tade företag och företag med långsiktiga och omfattande investeringspro-

15 Riksdagen 1983/84. 1 .saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 226

cesser. Detta motsvarar inte den verklighet varunder svenska företag nu och framöver måste utvecklas.

Företagens kostnader

Ett motiv för lönlagarfonder sägs vara att de verkar återhållande på lönekostnadsutvecklingen och kan därmed förbättra företagens lönsamhet.

Erfarenheterna från AP-systemet visar att det är mycket osäkert, knappast ens sannolikt, att fonderna verkligen får denna effekt. Vinstdelningsskatten ökar samtidigt företagens kostnader.

Det är osäkert hur de svenska dotterföretagens kostnader i utlandet påverkas av anställdas och fackliga organisationers reaktioner på det svenska fackets ianspråklagande av den samlade vinsten.

Effekter på aktiesparandet

Det är oklart vilken effekt löntagarfonderna får på börsutvecklingen. Fastän de inte tillför marknaden nytt riskkapital kommer de tydligen att uppträda på marknaden på ett sätt som liknar andra aktiefonder och därmed åtminstone på kort sikt verka kursdrivande.

Genom att fonderna finansieras med skaller från företagen kan företagens utdelningskapacitet minska, vilket är kurspressande. Den totala utdelningsskatten blir i trippelbeskattning över 80%.

Det är risk för att vi får färre börsintroduktioner och därmed fortsatt brist på aktier, fortsatt ägarkoncentration i icke börsnoterade företag och sämre soliditet i dessa.

En del företag kan rent av välja att flytta verksamhet och kapitalförsörjning utomlands. Etl exempel härpå är Datatronic, som är ett högtekno-logiskt och expansivt företag av den typ vi behöver i Sverige, men som drabbas särskilt hårt av vinstskatlen.

Slutsals

Del är svårt att förstå både de rationella och politiska motiven för löntagarfonder. Inget av de angivna skälen fillgodoses av förslaget. Om det finns andra, som vi och allmänheten inte känner till, måste dessa klargöras.

Fortsatta stimulanser av hushållens sparande i aktier och utveckling av företagens egna vinstdelningssystem och spridning av aktier till anställda vore betydligt bättre. Då tillförs näringslivet verkligen nytt riskvilligt kapital (skatlefondsparandet ger lika mycket som löntagarfonderna, 2 miljarder kr/år). Maktkoncentrationen minskar. Det är ett sparande om vars värde det råder stor enighet i motsats till den nationella splittring som lönlagarfonderna skapar. Och det är ett sparande som gör bättre nytta i hushållens plånböcker och i samhällsekonomin än år efter år av reallönesänkningar.

Förslaget till löntagarfonder bör icke genomföras.

Prop. 1983/84:50 227

KF anför:

Löntagarfondsfrågan har sedan många år tillbaka dominerat den politiska debatten i landet. Det är en fråga som i hög grad har engagerat de politiska partierna och organisationerna i samhället och motsättningarna har under senare år skärpts. KF vill å sin sida som sin allmänna inställning deklarera att KF inte ställer sig avvisande till tanken på löntagarfonder som uttryck för ambitionen att bredda ägande och inflytande i det ekonomiska livet. I konsumentkooperationen finns idag ett betydande kollektivt kapital uppbyggt, som förvaltas i demokratiska former. KF är dock inle berett att, på grundval av det hittills framlagda materialet ta ställning till om ett löntagarfondsystem, med den tekniska utformning som föreslås i de aktuella utredningarna, bör införas eller ej. Därtill är den analys som görs av konsekvenserna av de framlagda förslagen till vinstdelning, fondernas organisation och arbetssätt m. m. alltför knapphändig.

KF är således av den uppfattningen att en fortsatt demokratisering av ägandet inom svenskt näringsliv är av värde. Principiellt menar KF att kooperativa lösningar bör eftersträvas då sådana är möjliga. Kooperationen är nämligen, enligt KFs uppfattning, den enda i verklig mening demokratiska företagsformen som genom åren visat sin förmåga att driva och utveckla företag inom skilda branscher. KF vill därtill, i konsekvens med det sistnämnda, bestämt hävda att kooperationen skall lämnas utanför varje löntagarfondsystem, som har till huvudmålsättning att motverka den privata makt- och förmögenhetskoncentrationen. Som skäl för detta kan bl.a. följande anföras. Inom kooperationen äger inte någon förmögenhets-och ägandekoncentration till ett fåtal rum. Ingen enskild kan tillgodogöra sig den värdetillväxt som sker inom en kooperativ verksamhet. En utträdande medlem har endast rätt att få tillbaka del nominella belopp han eller hon en gång satt in i verksamheten. Kapitalbildningen inom kooperationen är således till sin karaktär av kollektiv art. Det finns inte något samband mellan ägande/kapitalinsats och inflytande. Detta finns bl.a. uttryckt i en av konsumentkooperationens grundsatser på så sätt att makten inom kooperationen inte bygger på ägandet ulan på principen "en medlem - en röst".

I fråga om inflytandet från de anställda/löntagarna menar KF vidare, att den kooperativa företagsformens uppbyggnad och ändamål medför vikliga principiella begränsningar. Inom kooperationen måste således medlems-kollektivet ha det avgörande inflytandet i alla beslut som gäller verksamhetens mål och inriktning, om företagsformen skall kunna betecknas som kooperativ. Det faktum alt vissa verksamheter inom kooperationen av juridiska och praktiska skäl bedrivs i bolagsform ändrar inle på della. Enligt KFs uppfattning bör därför de anställdas berättigade krav på inflytande, med hänsyn till den kooperativa företagsformens särart, tillgodoses genom arbetsrättslagstiftningen som skapar rättigheter grundade på arbetet.

Elt annat skäl till att kooperationen inte bör omfattas av etl löntagarfondsystem är att man inom kooperativ verksamhel inle tillämpar det övriga näringslivets vinstbegrepp. I sitt remissvar på förslaget till vinstdelning, som förutsattes omfatta även ekonomiska föreningar, framhöll KF, att "vinstbegreppet i utredningens mening inte är applicerbart på kooperativa föreningar, vilka har till uppgift alt slödja sina medlemmars ekonomi som konsumenter eller producenter och således inte söker avkastning på kapitalet, dvs. vinst". I stället för att ha vinsimaximering för ägarna som mål arbetar kooperationen för alt löpande tillförsäkra sina

Prop. 1983/84:50 228

medlemmar största möjliga ekonomiska utbyte av medlemskapet. Det överskott som elt kooperativt företag skapar kvarstannar antingen i företaget som kollektivt ägt kapital för att trygga verksamhetens fortbestånd eller återbäres till medlemmarna i förhållande lill deras dellagande i verksamheten. Någon värdetillväxt på insatt kapital kommer, som bl.a. påpekats ovan, inte enskilda till del. KF förutsatte också i sill svar att, om utredningens förslag lades till grund för lagstiftning, "den kooperativa företagsformens särart och arbetsformer beaktas och respekteras".

KF vill i detta sammanhang också erinra om att kooperationen i diskussionerna om löntagarfonder - ända fram till det nu föreliggande förslaget - förutsatts helt stå utanför löniagarfondsyslemet, detta just med hänsyn till företagsformens speciella karaktär. Sålunda talas t. ex. så sent som i del särskilda uttalande om lönlagarfonder, som den socialdemokratiska partikongressen gjorde år 1981, endast om aktiebolagen som föremål för vinstdelning och löntagarfonder.

LRF anför;

LRF har i sill remissvar till "En modell för vinstdelning, DsFi 1983: 13" tagit klart avstånd från ett system med löntagarfonder.

LRF vill särskilt hänvisa lill de invändningar som framförts rörande vinstdelning för kooperativa företag. Kooperationen saknar vinstsyfte i traditionell mening och arbetar efter den strikt demokratiska principen en medlem - en röst, vilkel inte ger ägarkapilalinflylande. Inom lantbruksko-operalionen går hela nettoresultatet till konsolidering, vilken skulle försämras vid en vinstdelning.

I departementsutredningen anges att huvudinriktningen för löntagartbn-derna är aktieplaceringar. Dessa skall normall ge en bättre avkaslning än de tre första fondstyrelsernas placeringar, vilka huvudsakligen avser obligationer. Fonderna bör enligl utredningen dock ges möjligheter lill placering i B-insatser, eller förlagsandelar, för atl därmed bidra till en förbättrad riskkapitalförsörjning även av kooperativa förelag.

En förutsättning härför är all väntad proposition på Kooperationsulred-ningens huvudbetänkande kommer att föreslå införandel av förlagsandelar, som emellertid inte är förbundna med någon rösträtt, då del strider mol kooperativa principer. LRF bedömer atl om kooperativa företag tas med i vinstdelningssystem, inom löntagarfondernas ram, så kommer intresset från fonderna att skaffa föriagsandelar att vara starkt begränsat, då de inte är förbundna med något egentligt inflylande.

Fondernas intresse för föriagsandelar kan emellertid skapas genom-en hög räntenivå på dessa andelar. Det blir då ett dyrt sätt för föreningarna atl skaffa riskkapital jämfört med den för aktiebolag normala formen av riskkapitalökning - nyemission.

En första utgångspunkt i arbetet med att konstruera löntagarfondssy-sterh har varit de motiv som anges i rapporten "Arbetarrörelsen och löntagarfonderna" saml de uttalanden beträffande löntagarfonder som antogs av den socialdemokratiska partikongressen 1981. De i dessa dokument uppställda målsättningarna om inflytande för löntagarna i näringslivet år långtgående och är ej uppfyllda vid den av deparlementsutredningen valda tidpunkten - 1990 - som slut för en försöksperiod. Några ställningstaganden om vad som efter föreslagen periods slut kan ske ges överhuvud taget inte.

Enligl utredningens förslag skall lönlagarfonderna delvis finansieras av en ATP-avgifl på inledningsvis 0,2% som kan höjas till 0,5%. Den del av

Prop. 1983/84:50 229

ATP-avgiften som skall falla på löntagarfonderna uppges fastställas i samband med bestämmandet av det lolala utgiflsutlagel. Det blir då den samlade fondbildningen inom ATP, som bestämmer avgiftsuttagen och deras fördelning.

En höjd ATP-avgifl berör inle endast samtliga löntagare utan även egna företagare inklusive samtliga lantbrukare. Ändring av ATP-avgifter för lantbrukare och anställda i lantbruket och lantbrukskooperationen kommer att innebära höjda kostnader i etl redan lönsamhetsmässigt pressat svenskt lantbruk. En sådan kostnadsökning kommer att leda till höjda livsmedelspriser för Sveriges konsumenter.

3 Löntagarfonder i ATP-systemet

RFV anför:

ATP-systemet administreras av riksförsäkringsverket och försäkringskassorna medan fonderade medel förvaltas av AP-fonden. Någon sammanhållen ekonomisk analys av ATP-systemets utveckling sker för närvarande ej under avgiftsperioderna. Dock redovisar såväl verket som AP-fonden periodiskt ett omfattande statistiskt material. Behovet av fortlöpande analyser har ej varit påtagligt under uppbyggnadsliden då fondens storlek i förhållande till pensionsutbetalningarna varit mycket betydande. När nu ATP-systemet successivt närmar sig ett fullfunktionsstadium ökar behovet av fortlöpande ekonomiska analyser.

Det nu lämnade förslaget om lönlagarfonder inom ATP-systemet innebär en överföring av vissa medel från arbetsgivare lill särskilda fonder -löntagarfonder - med en överföring av avkastningsmedel från löntagarfonderna till pensionssystemet. Intentionerna med fonderna som långsiktiga placerare talar för att dessa fondmedel ej är avsedda att utgöra buffertkapital, vilket också framgår av 11 § i förslagel till reglemente. En beskrivning av löntagarfonderna som en del i ATP-systemet tar alltså sikte enbart på dispositionen av löntagarfondernas avkastning.

Eftersom socialavgifterna och delar av medel till löntagarfonderna tas från samma källa kan denna bristande integrering skapa problem vid avvägningen av erforderligt avgiftsuttag. 1 en situation då medel måste tas från AP-fonden för att klara pensionsutbetalningarna har det betydelse att lönlagarfondernas och 4:e fondstyrelsens medel (utöver den fastställda avkastningen) inte kan disponeras för detta ändamål. Detta faktum måste beaktas vid fördelning av erforderligt avgiftsuttag mellan å ena sidan I :a-3;e fondstyrelserna och å andra sidan 4:e fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna.

I promemorian anförs (sid 52) att "alla medel som inflyter till löntagarfonderna i sin slutliga användning helt kommer att användas för pensionsutbetalningar" och att de medel som förvaltas av löntagarfonderna får "samma funktion i ATP-systemet" som de medel som förvaltas av l;a-3:e fondstyrelserna. Utifrån dessa uttalanden bör närmare övervägas vilket av de refererade och i promemorian framförda synsätten som skall gälla. Det kan nu hävdas att löntagarfonderna i likhet med 4:e fondstyrelsen enligt förslagets förutsättningar kommer att disponera kapital av blygsam storlek i förhållande till l:a-3;e fondstyrelsernas kapital och att den påtalade distinktionen därför inte har någon prakfisk betydelse. Ett sådant resonemang måste emellertid då ta sin utgångspunkt i att löntagarfondernas betydelse för ATP-systemet allmänt sett är av blygsam omfattning.

Prop. 1983/84:50 230

I promemorian framhålls att avkastningen av löntagarfondskapitalet skall användas för framtida ATP-pensionsutbetalningar.

Pensionsutbetalningarna inom ATP beräknas under perioden 1984-1990 sammanlagt öka med 68 miljarder kr jämfört med 1983 (1983 års priser) under förutsättning att de utbetalade beloppen helt följer prisutvecklingen. Löntagarfondernas överföring till l:a—3;e fondstyrelserna kan under denna period beräknas uppgå till ca 2 miljarder kr enligt givna förutsättningar'. Det övriga behovet på 66 miljarder (97%) måste sålunda - i enlighet med verkets förslag till avgiftsuttag - i stort sett tillgodoses genom höjningar av de ÅTP-avgifter vilka tillfaller l:a-3:e fondstyrelserna.

Om förslaget om löntagarfonder är avsett att vara i full funktion är 1990 kommer det 3%-iga avkastningskravet årligen att ge ATP-systemet ett tillskott på knappt 0,5 mdr kr (under förutsättning bl.a. att fondernas faktiska avkastning kommer att uppgå till exakt 3%) i 1983 års priser.

Tabell ATP-pensioner i 1983 års priser samt löntagarfondernas tillskott, i procent av pensionsbeloppen

År ATP-pensioner. Löntagarfonders

Mdr kr tillskott. %

1990 49,5 1,0

2000 64,7 0.8

2010 84.2 0,6

Källa: RFV:s regeringsskrivelse om ATP, 1982-12-16, huvudalternativet (oförändrad reallön).

Som synes är lönlagarfondernas tillskott till försäkringens finansiering från början marginell och blir dessutom relativt sett allt mindre på längre sikt,

RFV anför i frågan om kommande förslag om utgiftsutlag till ATP

följande;

Verket vill erinra om att vid utgången av år 1987 skall etl förslag avges om avgiftsuttag lill ATP för perioden fram t.o.m. 1994 i enlighet med föreskrifterna i lagen om allmän försäkring (19 kap 4 §). Verket har anmält sin avsikt att "utveckla sin analysmodell för att erhålla en koppling till samhällsekonomiska modeller och för att på ett mer ingående säll kunna innefatta fonden i sina överväganden" (verkets regeringsskrivelse 1982-12-16 sid 2). Verket vill i detta sammanhang referera lill specialmoliveringen till 32 § i lagförslaget om försäkring för allmän tilläggspension framlagd i Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959:

"Bestämmandet av procentsatsen för avgiftsuttaget blir givetvis beroende på överväganden rörande väntade pensionsutbetalningar och andra utgifter, erforderlig föndering, avgiftsunderlag m.m. Det synes böra ankomma på pensionsmyndigheten - givetvis med anlitande av den expertis från annat håll som må finnas behövlig - att innan procentsatsen fastställes uppgöra en prognos rörande dessa omständigheter för den period, för vilken beslut om avgiftsprocenten skall fattas, och att på grundval därav avgiva förslag beträffande ullagets storlek".

Verket måste i samband med förslag om ATP-uttaget i fortsättningen göra en avvägning som också tar hänsyn till sambandet mellan löntagarfondstyrelserna och l;a-3;e fondstyrelserna.

Prop. 1983/84:50 231

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför;

Löntagarfondstyrelsernas uppgift, sådan den angetts i lagtexten, är densamma som för övriga fondstyrelser inom AP-fonden, nämligen att "förvalta allmänna pensionsfonden på sådant sätt att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för tilläggspension".

Att förslaget om att införa löntagarfonder även har andra syften än det i lagtext redovisade framgår av promemorian. Enligt denna skall lönlagarfondstyrelserna göra sina placeringar i svenska företag "med grundläggande syfte att förbättra riskkapitalförsörjningen till gagn för svensk produktion och sysselsättning" (s. 62). Inom ramen för de givna riktlinjerna för förvaltningen skall styrelserna vidare (s. 66) "ses som ett organ för att bevaka löntagarnas intressen av en sund ekonomisk utveckling, full sysselsättning och ett ökat inflytande via medägande i företagen".

Angivna syften och målsättningar finns redan i motiven fill gällande lagstiftning på området. Syftet med införandet av den fjärde fondstyrelsen angavs nämligen (prop. 1973:97) vara att "tillföra företagen mera eget kapital till gagn för industriell expansion och ökad sysselsättning" (s. 65) och att ge samhället och löntagarna, genom sina representanter i fondledningen, del av ägarinflytandet över företagen (s. 64). Tanken bakom införandet av möjligheten för fjärde fondstyrelsen att delegera rösträtten för sina aktier i olika företag till anställda i företagen (9 kap. 2 § tredje stycket aktiebolagslagen) var att ytterligare förstärka arbetstagarnas inflytande över företagens organisation och verksamhet (prop. 1973; 168 s. 22).

Vid fjärde fondstyrelsens tillkomst poängterade man i förarbetena fondens uppgift som huvudsakligen kapitalplacerande institution. Samhällets och löntagarnas inflytande över företagen via representationen i fonderna angavs komplettera denna fondens ursprungliga uppgift (prop. 1973:97 s. 64). Fondens främsta uppgift som kapitalplacerare poängterades ytterligare i samband med införandet av tioprocentsregeln i 12a § APR (prop. 1978/ 79:165 s. 126) samtidigt som det konstaterades att AP-fondens ställning som kapitalplacerande institution knappast kan förenas med mycket långtgående engagemang i visst eller vissa företag. Fondstyrelsen rekommenderades därför att inte utnyttja "det relativt vida utrymme som en spärr om 10% ger ... till att skapa en mängd situationer där fjärde fondslyrelsen blir engagerad aktivt i företags skötsel" (s. 127).

Förslaget till löntagarfonder går ut på att dessa ska tjäna även andra syften än rent kapitalplacerande. Genom att inordna fonderna under AP-fonden skulle denna få en ny ställning. Arbetsgruppen har förbigått denna förändring av AP-fondens karaktär. De föreslagna reglerna är endast jämkningar av gällande reglemente för AP-fonden. Den kapitalplacerande funktionen framstår därmed, oriktig, alltjämt som den väsentliga. Härigenom har löntagarfondsystemet blivit bristfälligt analyserat och endast i ringa utsträckning reglerat.

Den bristfälliga analysen framgår särskilt tydligt - varom mer nedan -av förslaget rörande begränsning av fondens akfieinnehav och regeln rörande bemyndigande för företrädare för lokal facklig organisation att utöva rösträtt.

Den pensionsmedelsförvaltande funktionen blir betonad på ett sätt som inte överensstämmer med vad förslaget innebär, eller kan innebära. Den bildar ett slags ram, inom vilken löntagarfondsystemets andra syften kan förverkligas. Vilken omfattning och betydelse dessa kommer att få kan inte bedömas av förslaget utan beror av hur de enskilda fondstyrelserna och de lokala fackliga organisationerna ser på sin uppgift.

Prop. 1983/84:50 232

Förändringen av AP-fondens karaktär har även betydelse för frågan om fondens rättsliga status. Denna är, som hovrätten närmare utvecklar nedan, ingalunda klar. Det är, med hänsyn till den stora samhällsreform det är fråga om, inte godtagbart aft en så väsentlig fråga lämnas öppen.

På anförda skäl och pä de skäl hovrätten i det följande ytteriigare anför anser hovrätten sig inte kunna fillstyrka förslaget i dess föreliggande skick.

Ett av motiven för att samordna löntagarfonderna med AP-fonden anges vara (s. 52) att löntagarfonderna därmed "ges en juridisk status och statsrättslig ställning som är beprövad och väl etablerad". Samtidigt konstaterar emellertid arbetsgruppen (s. 42) att frågan, om AP-fondens tillgångar skall betraktas som statens tillgångar eller ej, alltjämt är öppen. Avsikten vid AP-fondens tillkomst var att den skulle vara en fristående institution och inte utgöra del av statens förmögenhet (s. 39). Detta kom inte till uttryck i lagtext men har senare bekräftats i skatterättsliga sammanhang. Vid grundlagens tillkomst ansågs dock fondens tillgångar ingå bland statens.

De medel som hittills förvaltats av fonden har i väsentliga avseenden jämställts med skatter och folkpensionsavgifter och har betraktats som "allmänna medel" (prop. 1973:97 s. 36). De medel som huvudsakligen kommer att förvaltas av löntagarfondstyrelserna, vinstdelningsavgifterna, kan måhända inte lika självklart jämställas med skatt. Möjligt är att just karaktären av dessa medel får en avgörande betydelse för frågan om fondens ställning i förhållande till det allmänna och till enskilda. Även den ovan nämnda förändringen av fondens ställning påverkar bilden. Inte minst mot bakgrund av det korta tidsperspektivet, föreslagna sju år, är det av betydelse att klargöra vart de fonderade medlen hör. I detta sammanhang aktualiseras även löntagarfondernas författningsenlighet, vilken satts i fråga. Den har överhuvudtaget inte berörts i promemorian. Hovrätten, som saknar resurser att närmare analysera frågan, vill framhålla det angelägna i att den utreds.

Inle heller de nio fondstyrelsernas inbördes förhållande är entydigt. Fondstyrelserna sägs i promemorian (s. 42) vara självständiga och oberoende. AP-fonden sägs samtidigt (s. 60) formellt utgöra ett enda rättssubjekt med en samlad förmögenhet varför, enligt arbetsgruppen, en reglering krävs för att varje styrelse i aktiebolagslagens mening skall betraktas som en ägare. Den föreslagna regleringen i 9 kap. 2 § och 3 S aktiebolagslagen berör emellertid endast fondstyrelsernas ställning utåt, nämligen vid utövande av rösträtt på bolagsstämma. Regleringen lär inte påverka fondens status i andra avseenden, vilket också bekräftas av den föreslagna regleringen i 12 d § (50-procentsregeln) där fonden anges vara ägare till de aktier respektive fondstyrelse förvärvar. Trots detta anser arbetsgruppen att den "utomstående granskningen" (s. 67) kan fullgöras av de tre första styrelserna inom fonden.

Kammarrätten i Stockholm anför;

Om de aktuella fonderna skulle införas, har kammarrätten inte någon invändning mot att de knyts till AP-fonden så som har föreslagits i promemorian. Med en sådan lösning är det naturiigt att fondförvaltning o. 1. så långt möjligt får en enhetlig reglering för alla de fondstyrelser som är knutna eller knyts till AP-fonden.

Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) tillstyrker den föreslagna samordningen mellan de nuvarande AP-fonderna och de föreslagna fem lönta-garfondermi.

Prop. 1983/84:50 233

Bankinspektionen anför:

Det synes i och för sig rationellt med den organisatoriska anslutning till AP-fonden som föreslås. De föreslagna löntagarfondsstyrelserna får en ställning som nära anknyter till vad som för närvarande gäller för fjärde fondstyrelsen.

Beklädnadsarbetarnas förhund anför:

Beklädnadsarbetarnas förbund anser arbetsgruppens motiv väl underbyggda (löntagarfonderna ges en juridisk status och statsrättslig ställning som är beprövad och väl etablerad, avkastningen på löntagarfondskapitalet medverkar till framtida pensionsutbelalningar, medlen utnyttjas effektivt) och kan biträda den del av förslaget liksom det föreslagna antalet.

Beklädnadsarbetarnas förbund anser vidare all knytningen til! AP-fonden också indirekt innebär en förtroendeförklaring för detta systems funktionsförmåga, som ej är oviktig för närvarande.

Svenska fabriksarbetareförhundet anför att det ställer sig bakom tanken att koppla samman löntagarfonderna med AP-fonden då man härigenom bidrar till att lö.sa finansieringen av framtida pensionsutbetalningar.

Svenska transportarbetareförbundei anför:

Pensionsreformen medförde en gång en uppslitande strid. Trots detta säger sig samtliga partier idag vilja värna om densamma. Det borde alltså finnas en omfattande uppslutning bakom reformen och därmed alla skäl atl trygga dess framtid. Mot denna bakgrund är det en väl funnen konstruktion att förena löntagarfonderna med ATP-systemet och låta vinsldelningen och fondernas avkastning stödja pensionerna.

5y» CO/5/? anför:

' 'Stärka A TP-systemet"

Eftersom det framtida avgiftsuttaget till hela ATP-systemet bör fastställas i ett sammanhang är det rimligt att anta att den del av avgiften som går till löntagarfonderna samtidigt tar i anspråk utrymme för den del som går till första, andra och tredje fondstyrelserna. Dessa förlorar då en avgiftsinkomst som 1990 kan beräknas uppgå till ca 2,5 miljarder kronor.

I stället får de tillgodoräkna sig löntagarfondernas åriiga inbetalningar på 3 procent av det inflationsuppräknade kapitalel. Eftersom denna inbetalning 1990 kan uppskattas till ca 750 miljoner kronor innebär detta en negativ flödeseffekt för de tre första fondstyrelserna på ca 1,8 miljarder kronor.

Om de kollektiva löntagarfonderna i ett vidare perspektiv kan sägas bidra till att stärka ATP-systemet beror på om de kan medverka till en ökad ekonomisk tillväxt för hela ekonomin jämfört med vad som annars skulle varit fallet. Departementspromemorian gör dock inget försök att analysera effekterna på den ekonomiska tillväxten. Som framgått ovan hyser SACO/SR starka tvivel på att fonderna skulle medverka till ökad tillväxt och därmed stärka ATP-systemet.

Sveriges aktiesparares riksförbund anför:

I betänkandets fondförslag och än mer i den allmänna propagandan för detta söker man skapa intrycket att löntagarfonderna kommer att trygga

Prop. 1983/84:50 234

det vacklande ATP-systemet. Detta är en osanning och vi finner det slötande att i elt regeringsbelänkande finna sådant som l.ex. på sidan 52: "Avkastningen på löntagarfondskapitalet kan användas för framtida pensionsutbetalningar. Därmed minskar i motsvarande grad behovet att finansiera dessa med ytterligare belastning av lönekostnaden i företagen. Genom en sådan koppling till pensionsulbetalningarna anknyts löntagarfonderna lill den enskilde löntagarens ekonomi." I Dagens Nyheter gjordes den 15 juli 1983 en beräkning av hur stor del av pensionsulbetalningarna 1984-90 som kommer att täckas av löntagarfonderna - om dessa får maximal tilldelning av kapital 2,5 miljarder per år, och om dessa lyckas uppnå den målsatta 3 procents reala avkastningen på kapitalet.

Beräkningen visar att löntagarfonderna dä inle kommer att läcka mer än 7,6 lusendedelar av pensionsulbetalningarna.

När pensionstillskottet alltså ulgör mindre än en hundradedel måste vi beteckna det som häpnadsväckande att betänkandet betonar saken och t.o.m. skapar ett intryck av att detta försumbara belopp skulle upplevas som något slags individuell andel av den enskilde löntagaren!

Det är mer rättvisande alt säga att löntagarfonderna kommer att ta kapitcdutrymme från det egentliga pensionssystemet. På sid. 56 i betänkan-del nämns att Ijärde AP-fonden "kan bedömas" minska sina nyplaceringar framöver.

Fjärde AP-fonden är den enda av AP-fonderna som lyckats undvika värdeförluster. När betänkandet använder orden "kan bedömas", är det inte något ödesbestämt, utan ett uttryck för politisk vilja; man vill gynna de nya löntagarfonderna vid kapitaltilldelningen, på bekostnad av de egenfiiga pensionsfonderna. Detta gör det ännu mer stötande att låtsas som om man ville skydda pensionärernas intressen.

Talet om atl löntagarfonderna skulle trygga pensionerna är, som Dagens Nyheter uttryckte det, "en bluff'.

4 Reformens låsning i tiden

Kammarrätten i Stockholm anför;

Kammarrätten har inte av promemorian kunnat utläsa det närmare syftet med att "löntagarfondsreformens utveckling" skall låsas till perioden fram till och med 1990. Om vad som åsyftas är att det vid den tidpunkten skall göras en utvärdering och ett nytt ställningstagande i fråga om fondernas existens, föreligger inte någon invändning från kammarrättens sida. Del är dock beklagligt att det inte alls diskuteras vilka handlingsalternativ som kan bli aktuella för tiden därefter. Detta är inte ägnat att underlätta "en rekonstruktion och anpassning av vår ekonomi" (promemorian s. 53).

Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) anför att reformen bör redan från starten kunna överblickas för en rimligt lång period, av de sakkunniga fixerad fram till början av 90-talet.

LO anför:

Förslaget innebär att löntagarfonderna kommer att tillföras kapital fram till 1990. Fonderna kommer som fidigare nämnts maximalt att tillföras 20000 basbelopp per är och fond fram till detta år. Med placeringar på

Prop. 1983/84:50 235

börsen och med det börsvärde som för närvarande gäller kommer fonderna alt äga en marginell del av börskapitalet.

LO anser det rimligt att löntagarfondernas regler läggs fast för en tillräckligt lång tidshorisont. Det är viktigt att inte ändra spelreglerna ofta. Fram till 1990 kommer värdefulla erfarenheter att ha gjorts. LO har tidigare krävt alt den modell för vinstdelning som tidigare remissbehandlats ska utvärderas efter en tid. Det är praktiskt alt detta görs i samband med att hela organisationen för löntagarfonder diskuteras 1990. I jämförelse med andra ägargrupper kommer löntagarfonderna att äga en liten andel vid denna tidpunkt.

LO menar också att en rad andra åtgärder för att förbättra börsens funktion bör vidtagas. Även om åtgärdernas motiv är oberoende av löntagarfondernas introduktion bör de helst genomföras i samband med att löntagarfonderna börjar sin verksamhet. För det första är det angeläget att börsaktier med olika röstvärden inte får ges ut i framtiden. För det andra bör nya och bättre regler för insiders förehavanden utarbetas. För det tredje bör statistiken över aktieägandel förbättras, så att SCBs finansstali-stik ger en överblick av aktieägandets förändring. En allmän översyn av vad som brukar kallas börsetik bör göras.

6, Utgångspunkter för fortsatt arbete med den ekonomiska demokratin

Lönlagarfonderna kommer i sin nuvarande utformning att verka fram till 1990. Det finns då anledning att göra en bred analys av vad fonderna har betytt för den svenska ekonomin. Om fonderna har varit lyckosamma, ekonomiskt och genom bidrag till svensk produktion och sysselsättning, finns anledning att bygga vidare på systemet med löntagarfonder. LO utgår från att de erfarenheter som då görs är positiva men är beredda att förutsättningslöst pröva sin inställning till fonderna. Det bör inför ingången till nästa decennium studeras vilka effekter fonderna haft på lönepolitik och stabiliseringspolitik, fördelningen av inflytande och förmögenheter samt deras bidrag till produktion och sysselsättning.

Det finns efter 1990, om erfarenheterna är positiva, anledning att diskutera organisationsformer för fonderna, antalet fonder, hur stora dessa ska vara etc. Det är enligl LOs uppfattning viktigt att fonderna var för sig inte blir alltför stora. Framför allt är det väsentligt att det vid en eventuell vidareutveckling av fonderna blir direkta val bland löntagarna till löntagarfondernas styrelser.

Under åren fram lill 1990 kommer löntagarna att vinna en betydande kompetens och kunskap som ägare. Löntagarfonderna måste om de ska bli ett effektivt medel för ekonomisk demokrati innebära en mobilisering av löntagarnas samlade kunskaper och erfarenheter. Löntagarfonder ska vara något som berör alla enskilda löntagare. Därför är det bl.a. viktigt att så många löntagare som möjligt kan få nytta av den kunskap som arbetet med fonderna kommer att ge.

LO finner det också angeläget att påpeka att ekonomisk demokrati inte bara är löntagarfonder. Det behövs betydligt fler åtgärder för att stärka den ekonomiska demokratin. Det kan l.ex. vara lämpligt att staten äger delar av näringslivet på ett mer offensivt sätt än man gör för närvarande. Den kooperativa rörelsen måste stärkas och inte som idag diskrimineras i skatte- och kapitalbildningshänseende. Kooperation utgör ett viktigt inslag i den ekonomiska demokratin. Kooperativt löntagarägda företag kan i vissa fall vara en lämplig metod att stärka löntagarens inflytande.

LO vill poängtera att organi-sationen är för ett pluralistiskt ägande. Etl

Prop. 1983/84:50 236

system med lönlagarfonder, i kombination med andra ägarformer såväl privata som kollektiva, innebär verklig mångfald i ägandet. Det står i kontrast till den koncentration av ägandet som för närvarande råder.

Men det är också viktigt att utveckla inflytandet i det dagliga arbetslivet. Detta kan främst ske i anslutning till arbetsrältslagstiftningen som fick sin huvudsakliga utformning under 1970-talet. Mycket har hänt under de år som lagarna varit i kraft. De har inneburit att löntagarna lärt sig åtskilligt om de företag där de är verksamma och att facket behandlas med en ny respekt. Den besvikelse som finns hos en del löntagare härrör sig främst från det faktum att lagarna varit i kraft i en konjunkturnedgång då det fackliga arbetet främst handlat om företagsnedläggningar, omlokalisering-ar och driftsinskränkningar. Successivt kan dock kunskaperna öka och löntagarna sätta kraft bakom egna idéer och förslag. Med stöd av lagar och avtal måste fler bli aktiva i demokratiseringsprocessen. Med kunskaper och egna förslag på lösningar och fler aktiva människor kan löntagarna fä verkligt inflytande i det dagliga arbetslivet genom arbetsrättsliga lagar och avtal.

Delta inflytande är varken etl alternativ eller en konkurrent till del ägarinflylande som löntagarfonder kan ge. De olika inflylandeformerna kan i stället betinga och komplettera varandra. Inflytandet över det dagliga arbetslivet kan inte ersättas med inflytande över den övergripande ekonomin. I anslutning till den medbestämmandelag som antogs 1976 har LO träffat avtal med sina motparter. Det är emellertid viktigt att inse att detta arbete endast är i sitt inledningsskede. En vidareutveckling är naturiig.

Beklädnadsarbetarnas förbund anför:

Arbetsgruppen föreslår att löntagarfonder inrättas under 1984 och att de låses i sin utformning t. o. m. 1990.

Beklädnadsarbetarnas förbund instämmer i förslaget, då vi anser det rimligt att spelreglerna inte ändras alltför ofta. Olika parter får med denna läsning möjlighet till acceptabla planeringsförutsättningar. Enligt vår uppfattning finns det anledning att efter denna period utvärdera reformen. Att löntagarfondsreformen låses tidsmässigt och att vi förespråkar en utvärdering efter 1990 innebär inte att en kontinueriig bevakning är onödig. Tvärtom finns all anledning att systematiskt följa effekterna av reformen. Denna utvärdering bör alltså få ett vidare uppdrag än den åriiga sammanställning av fondernas verksamhetsberättelser m.m. som arbetsgruppen föreslår ska ges första/tredje fondstyrelsen.

Svenska fabriksarbetareförbundel anför:

Utredningen föreslår att tilldelningen av medel till löntagarfonderna skall upphöra 1990. Fondernas andel av börsvärdet beräknas understiga 14 procent. Siffran 8 procent av dagens börsvärde anges som riktmärke. Svenska Fabriksarbetareförbundet anser att begränsningar på förhand av detta slag inte överensstämmer med de villkor som gäller för merparten övriga placerare pä börsen.

Sveriges aktiesparares riksförbund anför:

I betänkandet finns en beräkning som utmynnar i förmodandet att löntagarfondernas andel av börsvärdet 1990 kommer att uppgå till ca 8 procent.

Denna beräkning består av två faktorer - hur mycket pengar fonderna tillförs, dividerat med det totala börsvärdet.

Prop. 1983/84:50 237

Den första faktorn är väl säkerställd i betänkandet. Varje löntagarfond skall kunna rekvirera elt belopp motsvarande 20000 basbelopp per år, hur börsen än utvecklar sig. Fonderna får alltså en garanterad, inflationsjus-terad tillförsel av medel.

Den andra faktorn, börsens totala värde, beror däremot på en rad ekonomiska och psykologiska faktorer som ingen lag kan skydda. Det är en svår sak att bedöma börsens värde år 1990, och inte så enkelt som i betänkandet där man förutsätter att värdet ökar med inflationen.

De stora hoten mot en god värdeuiveckling ligger i regeringens eget handlande. Kommer man atl införa nya skatter på aktieägandel? I så fall sänks börskurserna och fonderna får starkt ökade möjligheter att snabbt köpa upp större aktieposter.

Kommer regeringen att aktualisera tvångsvisa nyemissioner såsom i tidigare löntagarfondsförslag? Sådana emissionstvång innebär att de viktiga företagsbesluten fattas över företagets och styrelsens huvuden, vilket är eri definition på planekonomi. Sker sådana beslut om ett företag torde ledningen där avgå. En misstro mot företagets framtid uppstår bland aktieägarna, vilket sänker aktiekursen och underlättar fondernas insteg ytterligare.

Sannolikt kommer löntagarfonderna inte alt fördela sina aktieköp jämnt över alla börsens förelag, utan koncentrera sina inköp på vissa. Förvärvar fonderna aktier i investmeniförelag med stora innehav av andra företags aklier, kommer fondernas inflytande att mångdubblas mycket snabbt.

Om fonderna koncentrerar sig på att uppnå en stark ställning i rörelsedrivande bolag, skapar detta en osäkerhet bland övriga aktieägare som sannolikt leder till utförsäljning, kurssänkning och snabbare fondöverlagande av företagen.

Man frågar sig då huruvida de aktieägare som likviderar sina innehav av detta skäl, kommer att återinvestera sina pengar i andra förelags aktier. Det ter sig osannolikt, eftersom ingen kan vela i vilka företag de fackliga fonderna härnäst ämnar söka uppnå dominans. Alla svenska aktier kommer att upplevas som riskfyllda.

Följden är att den svenska aktiebörsen kan drabbas av en kedjereaktion av utförsäljningar. Delta är av stort allmänt intresse och inte bara en fråga för aktieägarna - ty resultatet kommer då att bli alt lönlagartönderna når sin avsedda dominerande ställning som näringslivets ägare långt tidigare än betänkandets kalkyl om 8 procent visar.

Helt bortsett från ovanstående kan konstateras atl det måste utlösa kraftiga reaktioner, när man med lagens kraft skall "tränga in" en ny och mycket stor part i marknaden, en part som marknaden i övrigt saknar förtroende för såsom ägare av företag.

5 Kapitalförsörjning

Sedan RFV lämnat sina synpunkler pä det föreslagna avkastningskravet (se avsnitt 8) anför verket följande:

Konstruktionen med etl givet avkastningskrav aktualiserar ett antal viktiga frågor.

1 den händelse avkastningskravet inte kan klaras och då löntagarfonderna enligt förslaget ändock skall åläggas att till l;a-3;e fondstyrelserna

Prop. 1983/84:50 238

inleverera 3% av rekvirerat inflationsjuslerat kapital (förvaltningskostnader obeaktat) kan följande inträffa:

- Löntagarfonderna rekvirerar mindre belopp än fastställd medelsram tillåter. Detta får - såsom förslaget utformats - lill följd att l:a-3:e fondstyrelserna åläggs atl förvalla resterande medel inom medelsramen utan att någon garanti finns för att dessa medel skall avkasta 3% till ATP-systemet. I verkligheten blir l:a-3;e fondstyrelsernas handlingsfrihet beträffande dessa medel slarkt begränsad eftersom motsvarande belopp alltid måste finnas tillgängliga för lyftning utöver vad som behövs för löpande pensionsutbetalningar. Att detta krav kan mötas genom att man tar av löpande influtna avgifter är irrelevant i sammanhanget.

- Löntagarfonderna rekvirerar belopp enligt medelsram. Löntagarfondkapitalet urholkas därmed successivt. Om en sådan urholkning skall undvikas leder delta till att medelstilldelningen måste höjas och att avkastningskraven troligen därigenom måste sänkas. Såsom reglementet (2 b §) utformats innebär nämligen beräkningen av nuvärdet av förvaltade medel att en eventuellt höjd medelstilldelning leder till successivt högre faktiska reala avkastningskrav.

En eventuell höjning av medelstilldelningen måste ske genom all lönlagarfonderna erhåller

• en större andel av den fastställda ATP-avgiften, vilket innebär motsvarande mindre andel till l:a-3;e fondstyrelserna

• större del av avgiftsunderiagel för vinstdelning eller möjligen

• ökade ATP-avgifter genom att det samlade ATP-avgiftsutlagel höjs i molsvarande mån.

Detta visar på ett nära och ömsesidigt beroende mellan löntagarfonderna, övriga AP-fonden och pensionsavgiftsuttagets nivå. I promemorian görs inte någon analys av effekterna av att avkastningskraven eventuellt inte klaras.

Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) anför;

Kapitaluppsamlingen till fonderna föreslås ske dels genom vinstavsättning efter angivna regler, dels genom uttag av en lönebaserad avgift. Fullmäktige accepterar de föreslagna metoderna för medelsuppsamlingen.

Beträffande vinstdelningen vill fullmäktige framföra följande synpunkt.

Förslaget om en vinstdelningsavgift om 20% med mindre vinsler undantagna genom ett fribelopp är väl avvägt. Med de föreslagna beräkningsgrunderna torde erforderlig hänsyn ha tagits till företagens legitima intresse av att behålla en så stor del av företagens vinsl som kan motiveras från intresset av sund företagsamhet.

Kapitaluppsamlingen för startåret 1984 i de fem fonderna föreslås vara 2000 miljoner (400 miljonerx5). Summan förefaller rimligt anpassad till de givna förutsättningarna. Den föreslagna ökningstakten på 20000 basbelopp per år och fond fram till och med 1990 har fullmäktige ingen erinran emot.

LO anför;

Expertgruppen föreslår att fonderna (i expertgruppens rapport Den institutionella placeraren) ska tilldelas kapital efter rekvisition. Med den anknytning till pensionssystemet som löntagarfonderna föreslås få kommer rekvisitionen att ske hos de tre pensionsutbetalande AP-fonderna.

LO anser alt detta är en smidig form för tilldelningen av medel lill löntagarfonderna. Den gör det möjligt för fonderna alt själva bestämma när

Prop, 1983/84:50 239

man ska rekvirera kapital till dess att situationen på aktiemarknaden gör det lämpligt att placera kapitalet i aktier.

Kapitaltillförseln har maximerats till 20000 basbelopp per år och fond, vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 400 miljoner kronor. Del innebär att löntagarfonderna årligen kommer att kunna investera maximalt 2 miljarder kronor på aktiemarknaden. Denna nivå innebär att löntagarfonderna var för sig får ett rimligt stort kapital, vilket utan problem borde kunna placeras på aktiemarknaden.

LO har tidigare utvecklat motiven för en vinstdelning och nöjer sig här endast med att konstatera att en sådan är viktig för att stödja stabiliserings-politiken och den solidariska lönepolitiken. LO anser att det är rimligt att fonderna också finansieras genom en höjning av ATP-avgiften. Denna finansieringsform är bl.a. viktig för att de offentliganställda ska känna ansvar för och delaktighet i den industriella utbyggnaden. ATP-avgiften utgör löntagarnas del av finansieringen till löntagarfonderna. LO anser att avgiften ska räknas av från tillgängligt utrymme i kommande löneförhandlingar.

Beklädnadsarbetarnas förbund anför:

Beklädnadsarbetarnas förbund har tidigare yttrat sig över förslaget till vinstdelning och då i positiv riktning. Vad gäller höjningen av ATP-avgifter kan den anses rimlig. Genom att denna avgift avses avräknas i kommande löneförhandlingar får den betraktas som löntagarnas del av finansieringen. Sammantaget beräknas de åriiga avgifterna till ATP-fonden som kan överföras till löntagarfonderna bli av slorieksordningen 2-2,5 miljarder kronor. För perioden fram t.o.m. 1990 blir detta sammanlagt 14-17 miljarder kronor vilket motsvarar ca 8 procent av dagens samlade börsvärde. Någon dominant ägargrupp kan således löntagarfonderna inte bli.

Beklädnadsarbetarnas förbund anser att det är en rimlig medelstilldelning i detta skede.

Enligt förslaget ska respektive löntagarfond tilldelas medel efter rekvisition. Därmed kan fonderna efter egen bedömning av situationen på aktiemarknad m.m. variera sina rekvisitioner av medel. Medelsramen för respektive fond föreslås bli 400 milj. kr. för kalenderåret 1984 och för vart och ett av de följande åren höjs medelsramen med ett belopp motsvarande 20000 basbelopp.

Konstruktionen medför att ej rekvirerade medel förvallas av AP-fonden. Därmed förstärks ATP-systemet och kapitalet utnyttjas effektivt.

Svenska fabriksarbetareförbundet anför:

Utredningen föreslår att löntagarfonderna skall finansieras med, förutom vinstdelningsavgift, en lönebaserad avgift utformad som en ATP-avgift. För 1984 föreslås denna bli 0,2 procent eller ca 600 miljoner kronor. Fram till 1990 bör avgiften inte överstiga 0,5 procent. Svenska Fabriksarbetareförbundet utgår från att den lönebaserade avgiften blir ett komplement till vinstdelningsavgiften, inte en ersättning för denna. Vi har i fidigare yttrande framhållit att många stora företag hell kan undgå vinstdelningsavgift.

Svenska Fabriksarbetareförbundel anser det lämpligt atl under ett uppbyggnadsskede förse löntagarfonderna med ett eget kapital för att möta de risker som är förbundna med aktiemarknaden.

Prop. 1983/84:50 240

Svenska transportarbetareförbundei anför:

Enligt utredningen är delta ej tillräckligt utan det blir behövligt med en ylleriigare förstärkning av ATP-systemel. Detta föreslår utredningen låta sig göras genom en höjning av tilläggspensionsavgifien med 0,2-0,5% vilka belopp skall tillföras pensionssystemet via löntagarfonderna. Avgiften, som drabbar alla förelag, skall enligt utredningen avräknas på löneutrymmet. Därmed blir densamma i själva verket löntagarnas bidrag till en förstärkning av pensionerna. Eftersom denna princip gäller även för tidigare pensionsfinansiering finner förbundet delta rimligt även denna gång.

6 Antalet fondstyrelser

Kammarrätten i Stockholm anför;

Enligt förslaget skall förvaltningen delas upp pä fem av varandra oberoende och sinsemellan självständiga fonder. Därmed skulle bl.a. vinnas alt ingen fond "riskerar att spela en alltför dominerande roll på aktiemarknaden".

En uppdelning av detta slag är önskvärd av flera skäl. Utöver vad som har anförts i den delen i promemorian kan framhållas alt en sådan ordning ger förutsättningar för konkurrens, vilken i sin tur underlättar bedömningen av hur pass framgångsrika de olika slyrelserna är i sitt arbete.

Effekten av uppdelningen bör dock ej överdrivas. Kvar står nämligen under alla förhållanden att fonderna har en gemensam ägare och att styrelserna i deras helhet utses av ett och samma organ, dvs. regeringen. Som köpare av aktier kan de olika fonderna visserligen kanske både vara och komma att betraktas som oberoende av varandra. Men när det gäller utövandet av inflytandet som aktieägare i fråga om bolagets skötsel är det svårt att tro att de kommer att betraktas på detta sätt.

Bankinspeklionen anför:

Uppdelningen i fem fondstyrelser har motiverats av att man velat undvika en koncentration som ger fonderna en alltför dominerande roll på aktiemarknaden (s. 59). Med beaktande av att "fjärde AP-fonden" haren årlig placeringsvolym på drygt 500 milj. kr. i nuvarande börsvärde anser utredningen rimligt atl de fem löntagarfonderna vardera får en genomsnittlig årlig nyplaceringskapacitet som inte väsentligt överstiger 400 milj. kr.

Inspektionen måste för sin del ifrågasätta om graden av dominans på aktiemarknaden kan bedömas med hänsyn till eqvar fonds volym i förhållande till "fjärde AP-fonden". I avgörande grad kommer fonderna att operera på samma aktiemarknad, med samma målsättning, och med inriktning i väsentliga delar på samma placeringsobjekt. Gemensam placering och samverkan blir också nödvändigt. Den föreslagna begränsningen totalt sett av placeringar i ett och samma förelag tar sålunda sikte på de fem fondernas sammanlagda aktieinnehav. Viktigt i detta sammanhang är också att enligt förslaget en majoritet av ledamöterna i envar löntagarfondstyrelse skall företräda lönlagarintressen. Dessa ledamöter kommer atl rekryteras från de fackliga organisationerna vilket på sitt sätt konstituerar en gemenskap.

Inspektionen konstaterar utifrån det sagda att löntagarfonderna trots den föreslagna decentraliseringen får den roll på aktiemarknaden som motsvaras av fondernas tillsammanslagna nyplaceringar och aktieinnehav.

Prop. 1983/84:50 24 1

En uppdelning av verksamheten på fem fondstyrelser kan i nu behandlade hänseende endast få marginell betydelse.

LO anför:

Arbetsgruppen föreslår att det bildas fem löntagarfonder inom ATP-syslemet. Löntagarfonderna ska ha till uppgift alt köpa aktier i svenska företag, konvertibla skuldebrev eller tillhandahålla riskkapital i ekonomiska föreningar. Fonderna ska sinsemellan vara oberoende och fristående.

LO anser det angeläget att antalet löntagartbnder inte blir för litet vilket kan leda lill alltför stor koncentration på marknaden. I linje med denna ståndpunkt finner LO det angelägel att fonderna kan agera självständigt och oberoende.

7 Placeringen av medel

7.1 Huvudlinjerna

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar i anslutning till sina synpunkter på fondernas regionala anknytning (se avsnitt 10) att bristen på klargörande uttalanden om gränsdragningen rnellan de olika fondstyrelsernas verksamhet gör det omöjligt att bedöma organisationernas lämplighet. Det ligger - enligt hovrätten - nära till hands att överväga alternativa uppdelningar — t. ex. efter branscher. Hovrätten anför vidare;

Fjärde fondstyrelsen anser, såsom framgår av s. 3 bilagan till promemorian, att de räntebärande depositionsbevisen omfattas av nu gällande reglementes formulering "innestå hos bankaktiebolag". Arbetsgruppen har emellertid (s. 63) tagit med dessa som exempel på nya placeringsalternativ som kunde övervägas. De räntebärande depositionsbevisen ingår därefter inte i de ytterligare alternativ för likvida placeringar som arbetsgruppen föreslår i 12c §. Fråga är om arbetsgruppen därmed avser att underkänna fjärde fondstyrelsens tolkning av formuleringen "innestå hos bankaktiebolag".

Del är enligt hovrättens mening tvivelaktigt att, såsom föreslås i 12 b §, nu öppna formella möjligheter för lönlagarfondslyrelse all placera medel som riskkapital i ekonomisk förening. Någon möjlighet att idag bedöma lämpligheten av ell sädanl placeringsalternativ föreligger inte.

Kammarrätten i Stockholm anför:

Fonderna skall bl.a. få möjlighet att placera medel i ekonomiska föreningar (promemorian s. 62, 65). Eftersom det inte konkret anges vilka former av placeringar det skall röra sig om, är det inte möjligt att i detta sammanhang uttala sig om förslaget är godtagbart exempelvis från risksynpunkt.

I promemorian föreslås (s. 63) atl en mindre del av fjärde AP-fondens medel skall få placeras i utländska företag. Därmed bryts principen att fondmedlen skall användas för att främja svenskt näringsliv. Det undandrar sig kammarrättens bedömning om de skäl som fondslyrelsen har anfört till stöd för den föreslagna ordningen är tillräckligt bärande.

16 Riksdagen 1983/81. I saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 242

Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) anför:

De medel som ställs till lönlagarfondernas förfogande bör hell disponeras för insatser i utbyggnaden av svenskt näringsliv via fondernas aktieinnehav. Placeringarna bör ske med sikte på alt rimlig avkastning erhålles. Fullmäktige vill understryka att löntagarfonderna vid placeringen av medlen - inom ramen för avkastningskravet - skall eftersträva en bred spridning av aktieinnehavet varigenom också riskuljämning uppnås.

Förslaget om att avkastningskravet bör harmoniera med den reala tillväxten i samhällsekonomin på sikt förefaller vara en lämplig målsättning. Placeringsutredningen har i sitt betänkande föreslagit regler för avkastningskravet och redovisat förslag om placeringspolitiken. Fullmäktige finner dessa förslag väl avvägda och tillstyrker för sin del desamma. Kravet på 3% real avkastning, renodlad från inflalionseffekten, torde tvinga fram den omsorg i placeringen som är förutsättningen för en sund kapitalförvaltning. Att en avkastning på 3% slussas vidare till första, andra och tredje AP-fonderna och förstärker dessa skapar den förbindelse mellan löntagarfonderna och den enskilde försäkringstagaren som är önskvärd.

Fullmäktige tillstyrker-- de förslag till förändringar i nuvarande

placeringsbestämmelser för AP-fonderna som redovisas i betänkandet Löntagarfonder i ATP-systemet.

Bankinspektionen anför:

Utredningen framhåller att det är viktigt att aktiemarknaden kan förmedla riskkapital till företagen och upprätthålla en efterfrågan på aklier. En av lägre efterfrågan på aktier följande låg marknadsvärdering av aklier får, menar utredningen, en invesleringshämmande effekt. Inspektionen delar denna uppfattning.

Det är dock en öppen fråga om fondernas inrättande får den avsedda positiva effekten på börsvärdena och marknaden totalt sett. Mol den efterfrågan på aktier som fonderna representerar får bl. a. vägas del förhållandet alt många företags förutsättningar för tillväxt med användande av eget kapital samt för utdelning reduceras. Fondernas tillkomst medför att vinstskapande företag med förutsättningar att ytterligare utvecklas får se dessa förutsättningar reducerade till förmån för företag som inle i samma utsträckning har dylika förulsällningar. Med tanke på sammansättningen av fondstyrelserna kan man inte helt förutse hur dessa kommer att lösa konflikter mellan sysselsättningspolitiska och företagsekonomiska intressen. Vilka samhällsekonomiska och företagsekonomiska effekter som fonderna kommer att medföra framstår därför som ovisst.

Till grund för placeringsverksamhelen avses ligga den i särskilt betänkande presenterade utredningen Kapitalplaceringar pä aktiemarknaden. I denna diskuteras placeringspolitiken för sådana institutionella placerare som löntagarfonder. Dessa riktlinjer finner inspekfionen i huvudsak väl avvägda. Systemets förutsättningar att verka på sätt som avsetts står och faller med alt riktlinjerna verkligen följs.

De riktlinjer som dras upp utesluter givetvis inte att vissa placeringar kan vara mer riskbetonade än andra. En enskild placering får bedömas med hänsyn till portföljens sammansättning i övrigt, och del talas om riskpremier som kan få betalas. Utredningen torde därmed avse att avkastningskravet skall vara något högre än normalt vid engagemang med större risk, dvs. en riskpremie skulle läggas till den normala avkastningen. Om man därmed avser, atl fonderna inte skall gå in på riskfyllda placeringar.

Prop. 1983/84:50 243

om dessa inte samtidigt innebär större vinstmöjligheter än som är normalt, finns det inle något att invända häremot. Men man är också inne på en princip som brukar tillämpas vid kreditgivning. Räntans storlek relateras till risktagandet. Det förefaller tveksamt om ett sådant betraktelsesätt är till fullo tillämpligt vid placering i aktier. Inte sällan ligger nämligen risken främst däri att osäkerhet råder om företaget kan bli lönsamt och om det alltså har möjligheter att de närmaste åren eller på sikt få ens normal avkastning.

Det bör vidare framhållas, att placeringsutredningens riktlinjer inte synes ge så stor vägledning i de enskilda fallen. Inspektionen uppfattar emellertid utredningens resonemang så all en riskspridning skall ske och alt bedömningarna i de enskilda fallen skall ske med hänsyn till tänkbara alternativa placeringar i stort sett efter de grunder som i dag tillämpas av institutionella placerare. Detta finner inspektionen välbetänkt. Avsikten kan inte vara att fondverksamheten skall vara etl medel i sysselsättningspolitiken i den meningen att den med hänsyn till regionala intressen skall genom sina insatser stödja företag som av olika skäl inte kan drivas tillräckligl lönsamt eller är utvecklingsbara. Frågan är emellertid om fondstyrelserna får sådan sammansättning att den kan stå emot opinioner från arbeistagarhåll, lokalt, regionalt eller på riksplanet.

Inspektionen ser positivt på förslagel att den tjärde fondstyrelsen i begränsad omfattning skall få placera i utländska aktier och vissa utländska skuldebrev (17a 8).

Alhnänna pensionsfonden, fjärde fondslyrelsen, som i sitt remissvar diskuterar fondgruppens och placeringsutredningens förslag enbart med utgångspunkt från dess egen situation anför:

I kapitel 1 i betänkandet redovisas direktiven och vissa förutsättningar för utredningens arbete. Dessa kan sammanfallas i följande punkter:

1. Utredningen behandlar institulionelta aktieplacerare med evig placeringshorisont.

2. Dessa placerare arbetar utifrån etl givet kapilalavkaslningskrav.

3. Det grundläggande placeringskriteriet för dess institutioner skall vara avkastningen.

4. Placeraren är skattebefriad.

5. Placeringsvolymen hos varje institution antas vara liten i förhållande till marknadens storlek.

Innebörden av begreppen "evig placeringshorisont" respektive "evig placerare" synes vara att medel som en gång placerats på aktiemarknaden skall stanna där men att aktieportföljens utseende kan variera över tiden. En operationell tolkning av denna definition skulle kunna vara atl det totala anskaffningsvärdet av portföljen inte får minska.

Fondstyrelsens uppfattning är atl den typ av institution det här är fråga om måste ges större frihet vad gäller fördelningen av fondkapitalet mellan aktier och den enda alternativa placeringsformen, likvida medel. Om institutionen gör en allmän marknadsbedömning och därvid kommer fram till att aktiekurserna i ett långsiktigt perspektiv ler sig för höga måste fördelningen mellan aktier och likvida medel kunna varieras inom rimliga gränser.

Utredningen förutsätter vidare atl den evige placeraren i högre grad än andra placerare skall se till utdelningsliltväxten på tång sikt och mindre titt

Prop. 1983/84:50 244

värdetillväxten i ett kortare tidsperspektiv. Enligt fondstyrelsens uppfattning är del naturiigt alt denna typ av institution arbetar med värderingar av företag baserade på en långsiktig bedömning av företagets resultatutveckling, som i sin tur utgör grunden för utdelningsliltväxten. Innebörden av delta är att om marknaden l.ex. på grund av tekniska faktorer sätter ett värde på elt företag som ligger lägre än den evige placerarens värdering kan del vara naturligt att köpa aktien. Om å andra sidan aktien blir övervärderad ter det sig naturligt atl avveckla en del av innehavet. Den evige placerarens långsiklighel bör alltså tolkas så att aktievärderingar skall ske på basis av en långsiktig bedömning av företagets framtida utveckling. Det blir då också naturiigt för placeraren att göra omplaceringar om förväntningarna om företagets framtida utveckling förändras.

Riktlinjer för placeringspoliliken

Utredningen anser att om kurserna fluktuerar beroende på tekniska faktorer skall sådana fluktuationer inte beaktas av den evige placeraren. Denna uppfattning är enligt fondstyrelsen tveksam. Ett aktivt agerande i marknaden i sädana situationer gör marknaden mer effektiv. Dessutom bör institutionen ta tillvara den möjlighet till ökad avkastning som ett sådant beteende skulle kunna innebära.

Utredningen säger vidare att "kortsiktiga värdeförändringar hos enskilda aklier inte skall motivera omplaceringar" utan att "omplaceringar mellan olika aklier är motiverade först när placeraren efter fundamentala analyser av företagens utvecklingsmöjligheter har anledning att revidera sina prognoser om den framlida uldelningslillväxten". Samma resonemang som fördes ovan vad gäller tekniska faktorer gäller enligt fondstyrelsen även här. Om aktiekursen t. ex. har stigit 30% över den kurs som vid gällande prognos uppfyller avkastningskravet måste det vara naturligt att minska innehavet. Om kursen sedan faller tillbaka, kan institutionen köpa tillbaka aktien och har därigenom uppnått etl totalt sett bättre resultat.

Vidare säger utredningen alt placeraren skall bortse från sådana lönsam-helsförändringar som har kortsiktiga orsaker. Om l.ex. marknaden reagerar på dessa kortsiktiga förändringar, t. ex. om kursen på en aktie omotiverat går ned vid en tillfällig resultalnedgång, är del naturligt för institutionen att gå in och köpa aktier i förelaget.

Redovisning

Ulredningen föreslår alt uppgift om det indexuppräknade grundkapitalet bör redovisas i anslutning lill balansräkningen och att fondkapitalet skall redovisas till marknadsvärden. Resultaträkningen föreslås inkludera, förulom utdelningar och räntor, inte bara realiserade utan också orealiserade kursvinster och kursförluster. Fondstyrelsen ansluter sig till vad utredningen anfört, men vill understryka att metoden för resultatberäkning ytterligare ökar angelägenheten av en belysning som möjliggör långsiktiga jämförelser.

1 specialmotiveringen till 11 S förslaget till fondreglemenle gör arbetsgruppen vissa uttalanden om innebörden av ett i paragrafen infört krav på långsiklighel i fondförvaltningen. Fondstyrelsen finner det angeläget att den långsiktiga institutionella placerarens roll på aktiemarknaden klar-göres och hänvisar på denna punkt lill sitt denna dag angivna yttrande över placeringsulredningens belänkande "Kapilalplaceringar i aktiemarknaden" (SOU 1983:44).

Förslaget till fondreglementet innehåller i 12a-12e §§ mer detaljerade regler för fondstyrelsernas placering av fondmedel. Fondstyrelsen finner det tillfredsställande att förslaget - i 12a § - tillmötesgår styrelsens önskemål om möjlighet att i viss omfaltning placera fondmedel i utländska värdepapper. Gränsen för sädana placeringar har emellertid av arbetsgruppen satts till en procent av fondkapitalet mot av styrelsen föreslagna tvä procent. Halveringen av det önskvärda utrymmet för placeringar i utländska värdepapper innebär långtgående begränsningar, inle minst mot bakgrunden av att aktierna i ett växande antal utländska företag blir föremål för notering på Stockholms fondbörs. För att fonden skall kunna göra meningsfulla placeringar i sådana förelag och möjligheten till placeringar i utländska värdepapper i övrigt skall tillgodose de syften fondstyrelsen angivit i sin skrivelse den 7 april 1983 till statsrådet och chefen för finansdepartementet föreslår fondstyrelsen att utländska värdepapper som är noterade på Stockholms fondbörs inte skall omfatlas av begränsningsregeln i 12a §, sista stycket.

Reglerna i 12c § för placering av likvida medel finner fondstyrelsen tillfredsställande. I anslutning till specialmotiveringen till denna paragraf vill fondstyrelsen dock påpeka att kravet på en tillfredsställande betalningsberedskap också gäller en aktieförvaltande fond (för att ha ett handlingsutrymme för placeringar, för att fillgodose ett flödeskrav etc), även om denna inte har något direkt ansvar för pensionsutbetalningarna.

Kommerskollegiet har inga invändningar beträffande den av placeringsutredningen föreslagna placeringspolitiken.

LO anför:

Löntagarfonderna ges vida ramar enligt det placeringsreglemente som föreslås. I stort omfattar reglementet enbart kraven alt kapitalet ska placeras i aktier i svenska företag eller liknande riskkapital samt att det ska ge tillräcklig avkastning. Fonderna ska också kortsiktigt ges möjligheter att förvalta kapital i likvida former och några begränsningar beträffande likviditetens omfattning föreslås inte.

LO tillstyrker att löntagarfonderna ges vida ramar inom vilka de kan verka och göra sin aktieplaceringar. Det är av värde atl fonderna ges så stor frihet som möjligt. Med den löntagarmajoritet i fondernas styrelser som föreslås kommer intresset för långsiktiga investeringar med inriktning på produktion och sysselsättning att garanteras. Avkastningskravet är därvid att betrakta som en restriktion, där fonderna därutöver kommer att ha frihet att tillgodose andra viktiga mål med investeringar.

Löntagarfonderna kommer att vara verksamma på den marknad där det tillhandahälls riskvilligt kapital. Det aren marknad som varit och alltjämt blir mer och mer koncentrerad. Löntagarfonderna kommer att stärka marknadsfunktionen genom att flera placerare kommer in som kan konkurrera med andra på marknaden.

Löntagarfonderna kommer också atl fä en roll som ägare i företagen. Fonderna kommer inledningsvis troligen att agera försiktigt med riskspridning som modell. Längre fram är det inte otänkbart att man kommer att agera mer strategiskt och använda sin kapacitet som ägare på det sättet. Löntagarfonderna ska utöva en aktiv ägarroll som innebär att man försöker utnyttja det inflytande som ägandet innebär.

Prop. 1983/84:50 246

Löntagarna i fondernas styrelser kommer successivt all växa in i den roll som delta uppdrag innebär. Det är emellertid viktigt alt redan från början slå fast alt löntagarfondernas huvuduppgift ska vara att främja svensk produktion och sysselsättning. Utifrån detta ska fonderna agera och avkastningskravet ska ses som en restriktion för alt framtvinga en långsiktig marknadsanpassning. En tillräcklig avkastning är nödvändig, men det är produktion och sysselsättning som är målet.

Det uppdrag som löntagarfonderna i vid mening därmed har är att förena effektivitet och demokrati. De får inte eftersätta något av dessa uppdrag -löntagarna förväntar sig att löntagarfonderna ska agera sä att de främjar effektivitet i produktionen och därmed stärker välfärden, men också demokratin och därmed ger möjlighet till inflytande.

Lönlagarfonderna kommer, med det avkastningskrav som fonderna åläggs, inte att kunna göra kapitalsatsningar av subvenlionskaraktär. Behovel av statlig arbetsmarknads- och näringspolitik kommer alltjämt att finnas. Lönlagarfonder ersätter inte sädana politiska insatser, pä annat sätt än att fonderna kan bidra till en allmänt sett förbättrad konkurrenssituation för näringslivet, vilket minskar behovet av politiska insalser på ovan nämnda områden. Däremot är det viktigt atl inse att nedläggningar av företag alltjämt kommer att vara ett nödvändigt inslag i näringslivets utveckling.

Beklädnadsarbeiarnas förbund anför;

När det gäller frågan om hur löntagarfonderna ska använda sina medel, dvs placeringspolitiken, har en av regeringen särskild utsedd expertgrupp (placeringsutredningen) lämnat förslag som beaktats av arbetsgruppen. Enligt det föreslagna placeringsreglementel ska medlen placeras sä att kraven pä god avkastning, långsiktighet och riskspridning tillgodoses. Löntagarfonderna föreslås få vida ramar för sina placeringar. Kraven som ställs är att placeringen får ske i svenska aktier, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt till nyteckning i svenska aktier och som riskkapital i ekonomiska föreningar. Arbetsgruppen slår dessulom fasl all placeringarna ska göras i svenska företag med grundläggande syfte att förbättra riskkapitalförsörjningen till gagn för svensk produktion och sysselsättning.

Beklädnadsarbetarnas förbund anser atl det är positivt atl fondstyrelserna på detta sätt ges tämligen vida ramar och menar att förslaget till fondstyrelsesammansättning (nio ledamöler varav minsl fem ska företräda lönlagarinlressel) borgar för all kravet på placeringarna uppfylls. Med den majoritet för löntagarintresset som förslagel innebär bör långsikliga placeringar som befrämjar svensk produktion och sysselsättning komma till stånd.

I detta sammanhang kan del vara värt att peka pä etl område som både en löpande och slutlig utvärdering bör titta på. nämligen eventuell benägenhet att dels nybildade företag undviker aktiebolagsformen och istället föredrar exempelvis handelsbolaget som form, dels alt befintliga aktiebolag ombildas. Allt i syfle att s.a.s. falla utanför systemet.

Svenska kommunalarbetareförbundet framhåller att kravet på den tre-procentiga reala avkastningen skall inlevereras varje år kan under de första åren leda till att fonderna blir onödigt försikliga i sina placeringar. Del är därför lämpligt att det medges en viss flexibilitet vad gäller tidpunkterna

Prop. 1983/84:50 247

för fondernas inbetalningar åtminstone under inledningsskedet. Förbundet stödjer vidare fondgruppens förslag att fonderna också bör ges möjlighet alt tillskjuta kapital till ekonomiska föreningar för att kunna medverka till en förbättrad riskkapitalförsörjning i t. ex. kooperativa företag.

SACO/SR, som konstaterar att placeringsutredningen har gjort en rent teknisk genomgång av kriterier för kapitalplaceringar pä aktiemarknaden, har inget att invända mot dess slutsatser och rekommendationer.

Svenska fondhandlarföreningen anför: Riktlinjer för placeringspoliliken

I kapitel 3 behandlar utredningen frågor som mer direkt gäller placerarens beteende. I ett första avsnitt når man den föga oväntade slutsatsen att aktieförvaltning inte kan ske genom köp efler en entydig rangordning av individuella aktier. Detta för över till en redogörelse för en del av den s. k. portföljvalsteorin som avser avvägning mellan risk och förväntad avkastning. Om dessa avsnitt är inle mycket att säga. De mynnar inte heller ut i några direkta ställningstaganden.

Efterföljande avsnitt gäller likviditetsförvaltning hos placeraren. Föreningen bejakar utredningens ståndpunkt atl inte föreslå rigida likviditetsregler för placeraren och att vad gäller fondernas medelstilldelning föreslå ett rekvisitionssystem motsvarande det som nu gäller för 4;e AP-fonden.

I kapitlet behandlas också den evige skattebefriade placerarens beteende på aktiemarknaden och hur detta kan skilja sig från övriga aktörers. Här har utredningen ett dilemma. Å ena sidan vill man uppenbarligen betona långsiktigheten och frånvaron av spekulativa inslag i placeringspolitiken. Å andra sidan vill man inte ge ett intryck av en helt rigid politik.

Utredningen konstaterar således att:

"... kortsiktiga värdeförändringar hos enskilda aktier inte skall motivera omplaceringar."

Varför inte det? Om man verkligen "vet" att kursen på XYZ som nu

stigit till 100 kommer att gå ned till 80 och en månad därefter åter gå till

100 förefaller det både ur marknadseffektiviteissynpunkl och med hänsyn till fondens utveckling .lämpligt att sälja och köpa tillbaka.

"... omplaceringar ... är motiverade ... försl när placeraren har anledning revidera sina prognoser om den framtida utvecklingstillväxten."

Varför det? Om kursen på XYZ gått upp 50% utan att placeraren

anser sig ha anledning revidera utdelningsprognosen borde det finnas en

attraktiv alternativ placering.

"Placeraren skall kunna företa korta omplaceringar då kursfluktuationen framstår som omotiverade med tanke pä långsiktiga utvecklingsmöjligheter."

Detta motsäger egentligen de båda föregående citaten.

Föreningen anser att det är en fruktlös verksamhet att försöka definiera ett antal typfall och där föreskriva det ena eller andra beteendet. I appendix anger utredningen att ett fondreglemente bör innehålla en formulering "... att förvaltningen skall syfta till god avkastning, långsiktighet och riskspridning." Föreningen anser inte att diskussionen i kapitel 3 innebär någon användbar precisering av denna allmänna formulering.

Prop. 1983/84:50 248

Svenska sparbanksföreningen anför:

I ett Utbyggt löntagarfondsystem är avsikten alt inbetalda avgifter skall återgå till näringslivet genom aktieförvärv m.m. Om sparbankerna skulle omfattas av systemet medför detta att sparbankerna bidrar lill att bygga upp fonderna men kan aldrig med gällande regler få del av fondernas placeringar. I de utredningar som nu remissbehandlas föreslås inte heller några ändringar i dessa regler.

Om regeringen i proposition föreslår införande av löntagarfonder och i systemet inkluderar sparbankerna - mot sparbanksföreningens bestämda uppfattning - är det ett grundläggande krav från sparbankernas sida att möjligheter öppnas för fonderna att investera riskkapital i sparbankerna. Det skulle vara en orimlig situation att sparbankerna som enda företagstyp bidrog till uppbyggnad av fonderna men aldrig kunde bli föremål för fondernas investeringar.

Sammanfattningsvis anser sparbanksföreningen att det varken av fördelningspolitiska motiv eller med hänvisning till ägarinflylande finns skäl att inkludera sparbankerna i ett löntagarfondsyslem. Skulle regeringen likväl i proposition föreslå att sparbankerna omfattas av systemet är det elt grundläggande krav från sparbankernas sida att fondernas placeringsregler medger investeringar i enskild sparbank. Nägol ägarinflylande kan därvid inte komma ifråga av associationsrällsliga skäl.

Folksam anför:

Enligt arbetsgruppen ska de föreslagna löntagarfondernas uppgift vara alt förvalta pensionsmedel i första hand genom placeringar på akliemarknaden. Möjligheten att även placera medel inom l.ex. den kooperativa sektorn antyds men arbetsgruppen lägger inga konkreta förslag. Om arbetsgruppens förslag läggs till grund för lagstiftning kan del leda till betydande konkurrensproblem för kooperationen. I etl sådant läge är del nödvändigt all fondernas placeringsregler medger investeringar även inom den kooperativa sektorn. Rent generellt gäller alt kooperationens kapilal-bildningsproblem måste beaktas och ges en lösning som innebär att de nuvarande nackdelarna i detta avseende gentemot andra företagsformer rättas till.

Allmänna pensionsfonden, fjärde fondslyrelsen, har i en propå lill Finansdepartementet framfört önskemål om modifiering av gällande placeringsregler. Vi delar fondstyrelsens majoritets uppfattning när det gäller önskvärdheten alt kunna göra placeringar även i utländska värdepapper samt möjligheter att öka insatserna i icke börsnoterade förelag.

I sammanhanget finner vi del lämpligt föreslå att nuvarande placeringsregler i lagen om försäkringsrörelse ses över. Paragraf 336 i lagen begränsar t. ex. försäkringsbolagens rätt alt äga aktier i elt och samma företag lill 5% av röstvärdet. Denna rätt borde kunna utsträckas.

Försäkringsbolagens kapitalplacering är som regel av långsiktig karaktär vilket är av betydelse inte minst för mindre, icke börsnoterade förelag som i dag är betjänta av att få tillgäng till riskvilligt kapital. I § 274 stadgas all aklier ej får läggas som säkerhet för försäkringsbolagens formella åtaganden gentemot försäkringstagarna.

Detta är frågor som vi anser bör bli föremål för närmare utredning.

Prop. 1983/84:50 249

Sveriges värdepappersfonders förening anför:

Utredningens andra slutprodukt är ett förslag lill etl placeringsreglemente. Om detta är inte mycket att säga. En lång diskussion leder fram till ett förslag som inte är originellt eller kontroversiellt i något avseende. Framför allt gäller detta instruktionens centrala punkt, nämligen att förvaltningen skall syfta till "god avkastning, långsiklighel och riskspridning". Det är svårt att inte instämma i detta. Endast vad avser de reala 3 procenten torde förslaget avvika från vad som är normall i liknande sammanhang.

Pä flera ställen i betänkandet spårar man uppfattningen att den här typen av fond skulle komma att skilja sig från övriga aktörer på den svenska aktiemarknaden genom sin extrema långsiktighet. Samtidigt inser man att kravet pä långsiktighet inte utesluter atl vissa omplaceringar mäsle bli nödvändiga och placeringar ibland till och med kan bli korta.

Placeringsbeslut måste fattas mot bakgrund av en framtid fylld av osäkerhet. Felbedömningar är givetvis oundvikliga. Möjligheter måste alltid finnas att fatta korrigerande beslut utan att bli beskylld för att inte vara långsiktig. I detta avseende kan inte den här typen av fond komma att uppträda annorlunda än de flesta andra institutionella placerare.

Sveriges finan.sanalytikers förening anför:

I kapitel 3 behandlar utredningen frågor som mer direkt gäller placerarens beteende. Man tycker sig därvid finna principiella olikheter mellan beslutssituationen vid val mellan reala investeringar och beslutssituationen för en finansiell placerare. I utredningen hävdas alt det måste föreligga oberoende mellan enstaka projekt för att man skall "... kunna tillämpa kapitalkostnaden som beslutskriterium". Utan närmare argumentering tycks man anse att denna förutsättning är uppfylld för reala men ej för finansiella placeringar. Utredningen har här dubbelt fel. Det är svårt att gissa varifrån man fått föreställningen om oberoendekravet. Redan i början av 60-talet formulerades investeringsvalet i form av elt s. k. linjärprogram-meringsproblem. Det gällde att vid en viss kapitalkostnad maximera det diskonterade värdet av ett investeringsprogram med beaktande av en mängd (linjära) beroendeförhållanden såsom l.ex. utnyttjande av begränsad lokalyta, arbetskraft av visst slag eller begränsade finansiella resurser under olika perioder. Vid mer komplicerade beroendeförhållanden blir själva lösningsförfarandet av ett invesleringsplaneringsproblem mer komplicerat men della innebär inte att kriteriet atl maximera nuvärdet vid given kapitalkostnad ej kan tillämpas.

Om man inför den realistiska förutsättningen att beslutsfattaren inte med fullständig säkerhet vet utfallet av övervägda investeringsalternativ finns en massa av teoretiska ansatser. En sådan, som utredningen tycks fästa vikt vid, innebär att i målfunktionen ingår inte bara förväntat nuvärde utan även variansen (ett spridningsmått för avkastningen). Ett planeringsproblem av detta slag blir svårare att lösa men kapitalkostnaden ingår på i princip samma sätt som i enklare modeller.

Det andra avsnittet i kapitel 3 gäller likviditetsförvaltning hos placeraren. Föreningen bejakar utredningens ståndpunkt att inte föreslå rigida likviditetsregler för placeraren och att vad gäller fondernas medelstilldelning föreslå ett rekvisitionssystem motsvarande det som nu gäller för 4:e AP-fonden.

I kapitlet behandlas också den evige, skattebefriade, placerarens beleende på aktiemarknaden och hur detta kan skilja sig från övriga aktörers. Här

Prop. 1983/84:50 250

har ulredningen etl dilemma. Å ena sidan vill man uppenbarligen betona långsiktigheten och frånvaron av spekulativa inslag i placeringspolitiken. Å andra sidan vill man inte ge etl intryck av en helt rigid politik.

Föreningen anser att det är en fruktlös verksamhet att försöka definiera etl antal typfall där omplaceringar är motiverade. I appendix anger utredningen alt ett fondreglemente bör innehålla en formulering "... att förvaltningen skall syfta till god avkastning, långsiktighet och riskspridning". Föreningen anser inte att utläggningen i kapitel 3 innebär någon användbar precisering av denna allmänna formulering.

Sveriges aktiesparares riksförbund anför;

Etl mål för löntagarfonderna uppges vara att tillföra näringslivet kapital. Men det kapital som fonderna skall använda för aktieköp tas ut i form av avgifter från del näringsliv som skulle gynnas.

Genom vinst- och löneavgifter berövas företagen möjligheten att kvar-hålla vinstmedel för framtida investeringar. Vad fonderna gör är alltså att "förvandla" förelagens investeringsmedel till fondernas pengar för aktieköp på börsen. Till stor del kommer förvärven att avse redan utelöpande aktier. Effekten blir då att köpa ut nuvarande ägare, utan att pengarna någonsin återförs till företagen igen.

Motivet för en så konstig konstruktion kan knappast vara något annat än att överta och koncentrera makten över näringslivet i facklig hand - med förbrukande av den viktigaste expansionsfaktorn för ekonomiskt tillfrisknande i Sverige, de kvarhällna vinstmedlen.

På sina håll hävdas att det egentligen är "löntagarnas pengar" som tas ut till fonderna. Genom löneålerhållsamhet skulle dessa nämligen hålla företagen skadeslösa för fondavgiflerna.

Denna förklaring håller dock inte när man ser närmare på LOs löften eller LOs praktiska handlande inför 1984 års lönerörelse.

LOs löfte om återhållsamhet gäller nämligen endast den lilla del av fondavgiflerna som tas ut såsom en löneavgift - ca 600 miljoner kronor till en början. Den stora delen av fonduppbyggnaden kommer från företagens vinstavgifter och uppskattas i betänkandet till ca 2000 miljoner per år. För denna del ullovar LO ingen kompension genom löneålerhållsamhet. Den skall drabba förelagen.

Detta bekräftas i en Expressintervju den 14 augusti 1983, där LOs ordförande Stig Malm får frågan om hans medlemmar verkligen vill avslå lön för fondernas skull;

"Del ska dom inte göra heller. Det här har inget med löneökningsutrymmet atl göra."

Med tanke på regeringens uttalade önskemål om att få ner inflationen till 4 procent, är det slutligen svårt att spåra någon praktisk löneåterhållsamhet i LOs aktuella agerande. Stig Malm deklarerade i elt offentligt tal den 17 juli 1983 inför avtalsrörelsen för 1984:

"Vi kommer att bli tvungna att begära, och också ta ut, 11 procent

nästa år."

(SvD 18/7 1983)

Detta visar att fonderna icke bidrar till att hjälpa Sverige ur sina ekonomiska balansproblem.

Fondmål: Investeringar och sysselsättning

Såsom fondmål anges vidare att öka näringslivets investeringar och minska arbetslösheten.

Prop. 1983/84:50 251

Det som ger näringslivet medel och mod atl ta beslut om riskfyllda utbyggnadsinvesteringar är tryggheten av att ha haft en uthålligt god lönsamhet och samlade, kvarhällna vinstmedel. Om man lar av vinstmedlen lill löntagarfonderna berövas de framgångsrika företagen följaktligen medel och mod för beslut om utbyggnader. Investeringsviljan sänks.

För den som vill ha vetenskapligt bevis, finns den statliga fondutredningens expertrapport "Löntagarfonders finansiering och incidens". Där slås fast all vinstavgifter till löntagarfonder höjer företagens kapitalkostnad, vilkel har följande effekt;

"Anpassningen mot det nya jämviktsläget sker i delta fall genom en

neddragning av investeringarna."

(SOU 1981:79 sid 53)

Löntagarfonderna dämpar alltså ovedersägligen investeringarna i Sverige. Detta minskar sysselsättningen. Vill regeringen bekämpa arbetslösheten bör den avstå från att införa löntagarfonder och i stället se över de faktorer som missgynnar användningen av mänsklig arbetskraft, l.ex. nuvarande arbetsgivaravgifter.

Stiftelsen Aktiefrämjandet anför;

Förslaget lill placeringsmodell är väl genomarbetat. Avkastningskravet är mycket ambitiöst, men inte alltför lätt atl tillgodose. Vinstdelningsskalten minskar också avkastningsmöjligheterna.

Vinstdelningsskatten drabbar även företag med låg soliditet och stort kapitalbehov, men skall med tanke på avkastningskravet placeras i företag med god lönsamhet, oftast sådana med bra soliditet.

KF anför;

Slutligen vill KF fästa uppmärksamheten på ett problem som hänger samman med kooperationens möjligheter alt i framtiden konkurrera med övriga delar av näringslivet om riskkapital från löntagarfonderna, om sådana införs.

Antag att löntagarfonder av den typ som nu är aktuell inrättas och antag att kooperationen, trots det som anförts ovan,' inlemmas i löntagarfond-systemet. I överensstämmelse med sina placeringsregler har fonderna då att arbeta för att maximera värdetillväxten i respektive fond. Eftersom fonderna inte kan påräkna någon värdestegring på belopp som placeras i ekonomiska föreningar, måste de i stället ställa krav på relativt hög direktavkastning pä sådana placeringar jämfört med l.ex. placeringar i börsnoterade aktier. Risken är då uppenbar att kravet på direktavkastning måste ställas så högt att denna finansieringsform blir alltför dyr och därmed oekonomisk att utnyttja för de kooperativa föreningarna. KF vill med detta mycket starkt framhålla vikten av att kooperationen, om den tvingas till avsättningar för ett löntagarfondsyslem, också måste ha möjligheter att på den kooperativa företagsformens villkor få del av fondernas resurser på ett sätt som är neutralt ur konkurrenssynpunkt. I annat fall får löntagarfondsystemet en snedvridande effekt i fråga om försörjningen med riskkapital som blir till nackdel för kooperationen. En av huvudfrågorna för Kooperationsutredningen har ju varit att underiätta uppbyggnaden av eget kapital i de kooperativa företagen. Det vore självfallet ytterst olyckligt om ett införande av löntagarfonder skulle leda till motsatsen.

Jfr avsnitt 2.

Prop. 1983/84:50 252

7.2 Begränsningsregeln

RFV:s och hovrättens över Skåne och Blekinge synpunkter beträffande begränsningsregeln finns återgivna under avsnitt 10(12dS).

Kammarrätten i Stockholm anför:

I promemorian föresläs vidare att AP-fondens - inklusive de här aktuella fonderna - samlade aktieinnehav i ett företag måste understiga 50%. Därmed skulle vinnas alt fondens innehav av aktier i företaget inte blir sä slort alt den

"tvingas ta på sig etl förelagaransvar" (promemorian s. 65. 82).

Det är en brist i rapporten alt ingen som helst analys förekommer av vad förelagaransvaret innebär och när det får anses inträda. Oavsett hur det förhåller sig i det hänseendet är det emellertid klart atl i praktiken elt ägaransvar ger sig lill känna och i stor utsträckning utövas vid innehav av väsentligt lägre andel av aktierna än 50%,

Om fonden har så stor andel som 49% av aktierna i ett börsnoterat företag är det för övrigt praktiskt uteslutet att del kan finnas någon annan aktieägargrupp med motsvarande andelstal. Om inte fonden då utövar sitt ägarinflylande föreligger risk för att ett sådant över huvud taget inte ger sig lill känna i företaget. Delta är en klar nackdel, eftersom därmed elt väsentligt moment för företagels framgångsrika skötsel kommer att saknas. Med det anförda har kammarrätten velat antyda att den föreslagna begränsningsregeln är otillräcklig om det angivna syftet skall uppnås beträffande börsnoterade företag.

Aktieinnehav av den storieksordning som regeln tillåter möjliggör otvivelaktigt ett avgörande inflytande i sädana företag. Detta gäller så mycket mera som envar av fonderna enligt rapporten skall få uppträda som ett självständigt rättssubjekt. Därmed urholkas nämligen värdet av de begränsningsregler som finns i fråga om högsta tillåtna röstetal vid bolagsstämma. Redan ett tak vid 25 % torde ofta fä den effekt som sagts nyss men ger åtminstone ett reellt utrymme för likvärdiga grupper.

I fråga om icke börsnoterade aktiebolag kan praktiska skäl tala för att takel sätts högre (jfr allmänna pensionsfondens skrivelse den 7 april 1983, s. 4 tredje stycket i bil. till promemorian).

Sedan kammarrätten diskuterat vissa frågor om inflytandet över fonderna anför domstolen följande;

I sammanhanget kan pekas på att enligt huvudregeln i 9 kap. 3§ första stycket aktiebolagslagen (1975:1385) högsta tillåtna röstetal för en röstande vid bolagsstämma är en femtedel av de på stämman företrädda aktierna. Enligt promemorian (s. 86 f) skall varje fondstyrelse få utöva rösträtt för sift akfieinnehav i eft bolag. Därmed urholkas i viss mån begränsningsregeln.

Varje fondstyrelse skall vidare på begäran vara skyldig att avstå rösträtten för hälften av sitt aktieinnehav till arbetstagarorganisation/er i bolaget. Det måste förutsättas att vad som härvid åsyftas är 50% av den rösträtt som med hänsyn till befintliga begränsningsregler får utövas, dvs. att inte fondstyrelsen och löntagarorganisationerna i sin tur i aktuellt hänseende skall betraktas som från varandra fristående rättssubjekt med den ytteriigare urholkning av begränsningsregeln som det skulle innebära.

Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) tillstyrker den föreslagna begränsningsregeln och likaså att lagstiftningen utformas så att den ger goda placeringsförutsättningar för alla berörda parter.

Prop. 1983/84:50 253

Allmänna pensionsfonden, fjärde fondstyrelsen anför;

Fondstyrelsen konstaterar att reglementets I2b§ medger de föreslagna löntagarfonderna att placera medel i bl. a. alla svenska aktiebolag utan den begränsning (undantagande av aktiebolag, som driver bank- eller försäkringsrörelse) som gäller för fjärde AP-fonden. Fondstyrelsen anser att erfarenheterna av fjärde AP-fondens snart tioåriga verksamhet inte givit fog för de farhågor som på sin tid föranledde införandet av begränsningsregeln (som fonden f. ö. torde vara ensam om bland institutionella placerare) och att regeln är omotiverad. Fondstyrelsen föreslår därför att undantagandet av bank- och försäkringsaktiebolag i 12a§ I stycket slopas.

Enligt reglementsförslaget 12 a § slopas den begränsningsreget för placeringar i ett och samma företag, som nu gäller för Ijärde AP-fonden. I stället innehåller I2d§ en bestämmelse som begränsar fjärde AP-fondens och de föreslagna löntagarfondernas sammanlagda placeringar i etl företag. Fondstyrelsen finner denna regel utomordentligt vansklig att tillämpa i praktiken. Belänkandel behandlar över huvud laget inte denna fråga, som med hänsyn till att de enskilda fondstyrelserna skall vara självständiga och oberoende av varandra ter sig mycket svårlöst. I ett medelstort börsbolag kan placeringarna snabbi närma sig gränsvärdet. Vem skall kontrollera alt gränsen inte överskrides? Vem avgör vilken fond. eller vilka fonder som skall få öka sina placeringar till dess gränsen nåtts? Hur skall en fond bedöma en placering i ett konvertibelt skuldebrev, som vid placeringstillfället varken ger aktiekapital- eller röslrättsandel? Fondstyrelsen hänvisar beträffande begränsningen av fjärde AP-fondens engagemang i ett företag till sin tidigare nämnda skrivelse den 7 april 1983 med bifogad reservation. Därest en begränsningsbestämmelse som rör fjärde AP-fondens placeringar befinnes erforderlig i fondreglementel, är tekniskt sett en regel av nuvarande slag, dvs. en för fonden gällande procentsats klart att föredra framför en regel avseende flera fonders sarnmanlagda placeringar. Fondstyrelsen avslyrker sålunda den i I2d § intagna bestämmelsen.

LO anför:

Löntagarfonderna kommer tillsammans med Fjärde AP-fonden inte atl få äga över hälften av aktiekapitalet i ell och samma företag.

LO har i och för sig ingen förståelse varför löntagarfonderna ska ha någon begränsning av sitt aktieägande i ell enskilt företag. Ingen privat aktieägarkategori har någon sådan. Det gör också att fonderna inte kan agera sä självständigt och fristående som elt marknadsekonomiskt inriktat resonemang borde motivera.

Beklädnadsarbetarnas förbund anför;

Arbetsgruppen föreslår en övre gräns för hur stor andel av aktierna en fondstyrelse tillsammans med Ijärde AP-fonden får äga i ett och samma bolag. Gränsen föreslås bli 49 procent av aktierna eller om aktierna har olika röstvärde, molsvarande andel av röstetalet för samtliga aktier. Huvudmotivet bakom denna gräns sägs vara att löntagarfonden eller fjärde AP-fonden inte ska tvingas att ta på sig förelagaransvar i etl särskilt företag.

Mot bakgrund av all fonderna sammantaget under perioden fram t. o. m. 1990 kommer att disponera medel som maximalt utnyttjade kan komma att äga ca 8 procent av börskapitalet och att placeringarna bör spridas kommer

Prop. 1983/84:50 254

begränsningsregeln knappast att få någon praktisk funktion. Beklädnadsarbetarnas förbund ställer sig, trots delta, undrande över varför denna restriktion åläggs just löntagarfonder och fjärde AP-fonden. Har regeln å andra sidan ett pedagogiskt värde, såtillvida atl den rycker undan förutsättningarna för skrämselpropaganda och/eller missförstånd vad gäller fondernas syfle må det vara hänt.

I detta sammanhang förtjänar det att påpekas en sak. 1 den allmänna debatten framstår det inte sällan som att löntagarna - och då speciellt i kollekliv form - vid ett eventuellt aktieägande också direkt får inflytande i bolagens styrelser och därmed företagens skötsel. Att det är vid bolagsstämman styrelsen ulses och att det är den relativa majoriteten som bestämmer är uppenbarligen dåligt känt. Det finns med andra ord ett informationsbehov här som bör uppmärksammas.

5 venska fabriksarbetareförbundel anför:

Utredningen föreslår vidare att fondernas aktieinnehav i enskilt bolag inte får uppgå till 50 procent med motiveringen alt fonden inte får överta förelagaransvaret.

Svenska Fabriksarbetareförbundel anser att fonden oberoende av sin andels storlek skall utöva ett aktivt och positivt ägaransvar, men att den skall överlåta förelagaransvaret under alla omständigheter på styrelse och anställda i företaget.

Svenska kommunalarbetareförbundet anför:

Förbundet ställer sig tveksamt till att sälla en begränsning för storieken på fondernas aktieägande i ett enskilt förelag. Någon sådan begränsning finns inte för någon privat aktieägarkategori. Placeringsutredningen antyder att sådana begränsningsregler kan komma att skapa problem på aktiemarknaden. Förbundet anser att löntagarfonderna skall vara aktiva aktieägare som tar det ansvar som ägandet medför för att företagen sköts på ett kompetent och professionellt sätt. Det finns dessutom inget som säger att gränsen för ägaransvar går vid just 50 procents aktieinnehav. Det anses generellt att ett långt mindre aktieinnehav i de flesta fall måste medföra ett ägaransvar.

Svenska pappersindustriarbeiareförbundet anför;

De fem löntagarfonderna skall enligt förslaget agera självständigt. Det finns alla skäl att tro alt så också kommer att ske. Avkastningskraven och sättet att föreslå och utse styrelseledamöter utgöra garantier för detta. Alt i del lägel bestämma att fonderna sammantaget inte skall få äga 50 procent eller mer av ett bolags aktier är olyckligt. En sådan bestämmelse kommer att sakna betydelse när det gäller börsnoterade företag av det enkla skälet att fonderna, enligt förslaget, fullt utbyggda 1990 inte kommer atl äga mer än cirka 8—10 procent av det totala börskapitalet. Förbundet instämmer helt i placeringsutredningens konstaterande att maximeringsregler för en ägare är marknadsstörande och därför bör avvisas.

För familjeföretag skulle en bestämmelse av detta slag i vissa fall kunna utgöra ett hinder för att lönlagarfonderna skulle kunna gå in med en minoritetspost. Även om det inte finns någon anledning att löntagarfonderna skall köpa upp hela familjeföretag så måste den möjligheten finnas i ett senare läge för att fonderna skall kunna vara en intressant minoritetsägare. I ett familjeföretag kan ägarskiften snabbt bli aktuella. 1 det läget är

Prop. 1983/84:50 255

det angeläget att alla möjligheter är öppna så att en ny effektiv ägarkonstel-lation kan komma till stånd.

Vill man föra en positiv småföretagspolitik är det angeläget att familjeföretagen har flera alternativ lill hands vid ägarförändringar än atl köpas upp av investmentbolag och vissa stora industriföretag. Olägenheten av maximeringsregler för en speciell kategori ägare har visat sig när det gäller Företagskapital AB. Problemen att få in en minoritetsägare är tillräckligt stora utan restriktioner.

Det viktigaste skälet mot maximeringsregler är dock alt en sådan regel -visserligen helt felaktigt - kan komma alt uppfattas som om lönlagartönderna skall betraktas som en ägare.

Som vi ovan nämnt saknar maximeringsregeln praktisk betydelse för fondernas ägande när det gäller börsföretag där huvuddelen av fondernas kapital kommer att placeras.

Med tanke på de enorma missuppfattningar som sprids om lönlagarfondernas framtida agerande är det dock viktigt att inte minsta skäl ges till missuppfattningar om löntagarfondernas sinsemellan självständiga ställning.

Som skäl för en röstbegränsning har angetts att utan en sådan skulle de lokala fackliga organisationerna få en alltför stor del av rösterna på bolagsstämman och della därmed kunna leda till etl lokalt lönlagarstyre. Förbundet bedömer denna risk som synnerligen liten då fonden är suverän alt kunna sälja sina aktier och därmed ta ifrån de lokala facken deras röstinflytande på bolagsstämman. Dessutom har ju fonderna ett begränsat kapital, vilkel de lokala organisationerna kommer att vara medvetna om.

Om det ändå anses nödvändigt att begränsa det lokala löniagarinflytandet så skall begränsningen gälla det lokala löniagarinflytandet och inte ske indirekt via en ägarmaximering för fonderna sammantaget.

SACO/SR framhåller att det är en stor brist att vare sig placeringsutredningen eller fondgruppen analyserat den ägarroll som är ofrånkomlig för kapitalplacerare och anför vidare;

Den distinktion som görs i "Löntagarfonder i ATP-syslemet" mellan ägaransvar och förelagaransvar vid gränsen 50 procent av del samlade aktieinnehavet saknar dessulom stöd i den praktiska verkligheten. Om löntagarfonderna helt skall kunna undandra sig förelagaransvar bör gränsen sättas betydligt lägre.

När väl kriterierna för löntagarfondernas placeringspolitik och kapitalavkastning har definierats såsom i placeringsulredningen måste man fråga sig vilken styrelsesammansättning som ger störst förutsättningar att fylla kraven. Ingen av utredningarna diskuterar fondstyrelsernas sammansättning utifrån denna utgångspunkt. SACO/SR är inte övertygad om att det föreliggande förslaget är det mest lämpade ur denna synpunkt.

Svenska bankföreningen anför;

Bakom löntagarfondsmotivet att stärka löniagarinflytandet sägs del ligga en strävan att "luckra upp och sprida ut en makt som har blivit ensidig och koncentrerad".

Bankföreningen vill i detta ämne starkt betona att den föreslagna begränsningen till 49,9% av löntagarfondernas och Qärde AP-fondens samlade aktieinnehav i ett företag är helt oförenlig med uttalandet i huvudbe-tänkandel att fonderna inte får ha så stort ägarinflylande i ett förelag alt del

Prop. 1983/84:50 256

medför förelagaransvar. Del är ju väl känt - och i andra sammanhang ofta åberopat - att en betydligt mindre andel är tillräcklig för att möjliggöra ett avgörande inflytande. Den föreslagna gränsen 49,9% är därför, såvitt bankföreningen förstår, ägnad att leda just till del man säger sig vilja undvika, nämligen ensidig och koncentrerad makt, vilken dessutom till väsentlig del skulle komma att utövas av fackligt och politiskt utsedda personer.

Den motsägelse, som sålunda i denna del finns inbyggd i förslaget, kan ses i samband med det förhållandet att i inget av de båda förslagen finns någon analys av fondernas ägarroll i de förelag där de skulle ha betydande aktieposter. I huvudbetänkandet sägs endast att ansvaret för denna bedömning åvilar löntagarfondens styrelse. Bankföreningen anser självklart att så viktiga frågor som dessa inte kan förbigås vid statsmakternas ställningstagande i löntagarfondsfrågan. Sådant som förslaget nu ligger ger det utrymme för en förändring av ägarinflytandet i en riktning motsatt den som karaktäriseras av professionell företagsverksamhet i en marknadsekono-

Stiftelsen Akiiefrämjandet anför:

Fondernas ägande skall, för att som del sägs undgå ägaransvar, begränsas till mindre än hälften i företagen. Det är en orimlig tanke. Ingen som äger aktier undgår ansvar för sitt ägande. I de flesta börsföretag är några få procent tillräckligt för att ägandet skall bli betydelsefullt.

LRF anför;

LRF finner utredningens ställningstagande i fråga om inflytande och förelagaransvar mycket oklara. Ett förelagaransvar anses inte uppkomma förrän det samlade aktieinnehavet i ett enskilt företag överstiger 50%. LRF vill framhålla att ett aktieinnehav under 50% kan innebära kontroll över ett förelag lill följd av stor spridning av aktierna. Mindre aktieägare" bevistar sällan eller aldrig bolagsstämmor och utnyttjar därmed inle sin rösträtt. En förutsättning är givetvis alt rösträtten ej är graderad eller på annat sätt begränsad. Löntagarfonderna kan sammantagna snabbt bli den största ägaren i ett flertal stora börsnoterade aktiebolag. Även bortsett från delta kan fonderna ej undandra sig etl ägaransvar i form av medansvar för företagels skötsel. Genom att utredningen lämnar ansvaret för eventuell representation i berörda bolags styrelser helt till respektive löntagarfonds-styrelse, ger man intryck av att lönlagarfonderna enbart skulle deltaga i en transaktionsekonomi.

SHIO-Familjeföretagen anför;

Vad härefter beträffar utredningens förslag om ändring i §12 a i AP-fondens reglemente, vari stadgas att fjärde AP-fonden inte får inneha mer än 10% av aktierna, eller om aktierna har olika röstvärde, mer än 10% av rösträtten i bolaget, får organisationen anföra följande.

Vi anser för vår del att den generella 10% gräns som anges i § 12a skall kvarstå men kan tillstyrka ett tillägg i huvudsak i enlighet med vad som föreslogs i kapitalmarknadsutredningen 1978, förslagsvis enligt följande lydelse:

"Föreligga särskilda skäl må regeringen på framställning av fondens styrelse och VD och i samråd med berört företag medge undantag från förbudet i första stycket."

Prop. 1983/84:50 257

Genom en dispensregel i princip i enlighet med vad ovan sagts undan-röjes de svårigheter som fonden i dag har när det gäller engagemang i mindre och medelstora förelag utan att huvudprinciperna för fondens engagemang ändras.

8 Avkastningskravet

RFV anför:

Fråga om realt avkastningskrav

I placeringsutredningen uppställs ett realt avkastningskrav (dvs. sedan inflationsjustering skett) på 3% för "en institutionell placerare som agerar långsiktigt på aktiemarknaden". Detta avkastningskrav grundas på en så kallad "gyllene regel". Denna regel säger att på lång sikt bör realränta och tillväxttakt i ekonomin överensstämma för att välfärden i samhället skall bli den största möjliga. Utredningen konstaterar dock alt denna regel bygger på antaganden som empiriskt är svåra all säkerställa. Ulredningen utgår dock från att tillväxttakten i Sverige under lång tid framåt i genomsnitt bör bli 3%.

Aktier, obligationer och andra typer av kapitalplaceringar kan under olika tidsperioder ge olika stor avkastning. Särskill i en ekonomi som i likhet med den svenska befinner sig i kraftig obalans kan denna obalans genom olika politiska och ekonomiska åtgärder påverka faktisk avkaslning avsevärt. Avkastningen kan därmed (och även av andra orsaker) komma alt fluktuera mellan olika år. I och med att det nuvarande ekonomiska läget troligen kommer att prägla utvecklingen under återstoden av 1980-talel, dvs. den period varunder man enligt förslagel skall kunna överblicka reformen, kan ifrågasättas om den gyllene regeln verkligen då kommer att vara gällande ens som teoretisk princip.

Nedanstående tabell visar utvecklingen av bruttonationalprodukten (BNP) 1880-1982 i fasta priser. Valet av baspriser vid beräkningen har viss inverkan på resultaten. Vidare redovisas utveckligen av befolkningen i aktiv ålder (ca 15-65 år under huvuddelen av perioden och 16-64 år fr. o.m. 1976).

Tabell Årlig procentuell ökning av

Period	BNP	Befolkning i	BNP per
		aktiv ålder	capita
1880-1890	2,0	0,0	2,0
1890-1900	3,9	0,7	3,2
1900-1910	3,6	0,8	2,8
1910-1923	1,0	1,1	-0,1
1923-1929	4,2	0,9	3,3
1929-1939	3,0	1,0	2,0
1939-1946	1,8	0,5	1,3
1946-1955	3,7	0,3	3,4
1955-1960	3,4	0,6	2,8
1960-1965	5,2	0,9	4,3
1965-1970	4,1	0,6	3,5
1970-1975	2,7	0,0	2,7
1975-1980	1,3	-0,5'	1,8
1980-1982	-0,4	0,4	-0,8
1880-1982	2,9	0,6	2,3

Källa: 1880-1946: Olof Lindahl, Some Resulls of an Investigalion of the Gross Domestic Producl of Sweden, (Ur "Förkorlad Arbetstid" (SOU 1956:20),) 1946-1982: Beräkningar av Konjunkturinslilutet (ur olika källor),

' Pensionsålderssänkning den 1 juli 1976,

17 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 258

Tabellen ger vid handen dels alt utvecklingen varil oregelbunden dels att tillväxttakten genomsnittligt varit nedåtgående de senaste 20 åren dels att tillväxlen per capita varit mindre än den lolala BNP-lillväxten,

En förklaring till de fallande tillväxtsiffrorna kan vara atl det torde bli alll svårare atl utifrån en allt högre produktionsnivå uppnå en viss procentuell tillväxt. Resonemanget kan illustreras kalkylmässigt i nedanstående tabell där den absoluta produktionstillväxten uttrycks i mdr kr, (fasta priser) under anlagande om en ärlig ökningstakt om 3%-.

Tabell Produktionstillväxt i mdr kr. (1982 års priser) för vissa år under antagande om årlig tillväxttakt om 3%. Utgångspunkt: Sveriges BNP 1982 620,7 mdr kr. (enligt konjunkturläget, april 1983)

Ar	Produklionslillvä.xl för
	angivet år, mdr kr.
1983	18.6
1990	23,6
2000	31,7
2010	42.6

För att år 2010 uppnå samma procentuella tillväxttakt som år 1983 måste alltså den absoluta produktionstillväxten mer än fördubblas - och delta under en period då man har alt emotse en stagnerande befolkningsutveckling i aktiva åldrar (se nedanstående tabell).

Statistiska centralbyråns (SCB) senaste befolkningsprognos saml riksförsäkringsverkets (RFV) beräkning (enligt ATP-prognosen 1982) av antal personer med inkomst ger följande procentuella utveckling under de närmaste 30 åren (verkets antalsprognos bygger på all kvinnorna i ökad ulsiräckning kan beredas plats på arbetsmarknaden samt på att nuvarande trend beiräffande förtidspensioneringar fortsätter);

Tabell

Ärlig procentuell utveckling av anlal med inkomst i

befolkningen i ålder 16-64 år ålder 16-64 år (RFV)

(SCB)

Prop. 1983/84:50 259

här erinras alt verket i skrivelse till regeringen om avgiftsuttag till .ATP (1982-12-16) utgått från följande grundantaganden i sitt huvudalternativ:

Ärlig proientiicll iilvcckling

Period

BNP

realränta (obligalionsriinla)

1983-89' 1990-2030

1 -1.5

+ 0 -1-0.5

' Genomsniu av två ekonomiska alternaliv.

Diskrepansen mellan ränla och BNP (I procentenhet) sattes efter underhandskontakter med dåvarande ekonomidepartemenict.

Allmänna pensionsfonden, fjärde fondstyrelsen anför;

Utredningen förordar etl externt, realt avkastningskrav om 3% och ett flödeskrav av innebörd atl ett belopp motsvarande 3% på det med konsumentprisindex uppräknade fondkapitalet varje år skall inbetalas till första-tredje fondstyrelserna,

Enligl fondslyrelsens uppfattning är detta förslag bättre än nu gällande flödeskrav. 80% av fondens rörelseresultat, och ligger på en väl avvägd nivå. Det är neutralt till sin innebörd så atl placeringar kan göras med sikle just på den långsiktiga avkastningen.

Den evige placerarens portfölj kommer att spridas på ett relalivi slorl anlal förelag. I en slumpmässigl vald aktieportfölj kommer avkastningen före förvaltningskostnader att över en något längre period väl ansluta sig lill marknadens avkastning. Under kortare perioder kan däremot utfallet avvika relalivi kraftigt. En annan relevant måttstock för att bedöma placerarnas ulfall är att göra en jämförelse mellan totalavkastningen i portföljen och totalavkastningen i marknaden, dvs. en mätning där utfallet järn-föres med marknadsförutsättningarna.

Arbetsgruppen föreslår att den hittillsvarande bestämmelsen i 2 § fond-reglementet atl fyra femtedelar av fjärde AP-fondens nettoavkaslning åriigen överföres till första-tredje fondstyrelserna ersattes med elt krav på överföring av etl belopp motsvarande tre procent av nuvärdet av förvaltade medel. Fondstyrelsen finner det rimligt all ell flödeskrav relateras till storieken av de av styrelsen förvaltade medlen och anser det uppställda kravet - tre procent i reala termer - väl avvägt.

Kommerskollegiet anför:

Kollegiet delar utredningens uppfattning att ett på förhand formulerat avkastningskrav är att föredra framför ett betalningskrav, innebärande att viss procent av realiserad vinst skall inlevereras till systemet. Det senare skulle kunna få den snedvridande effekten att placeringarna styrs huvudsakligen till värdestegringspapper, vilket kanske inte ger högsta avkastning på lång sikt. Kollegiet delar också uppfattningen atl avkastningskravet bör uttryckas i reala termer och att detta tekniskt bör ske genom atl det tilldelade kapitalet justeras på grundval av den faktiska inflationen.

Prop. 1983/84:50 260

LO anför;

Gruppen har också haft all utforma elt avkastningskrav på de placeringar som fonderna gör. Kravet har utformats i reala termer. Gruppen har gjort en särskild studie angående den lämpliga slorleken på den reala avkastningen. Del visar sig alt det historiskt har funnits en "gyllene regel" för kapitalavkastningen. Denna bör för atl välfärden ska utvecklas optimalt vara i nivå med den kapitaltillväxt som sker i samhället och som i sin tur är i nivå med den ekonomiska tillväxlen. Gruppen har konstaterat alt den för en lång tid har legat på ca tre procent. Gruppen räknar också för framtiden med samma nivå varav den tekniska utvecklingen svarar för tvä procent och befolkningstillväxten för en procent.

LO konstaterar all del finns en stabil ekonomisk empirisk grund för detta kapitalavkastningskrav och har inget att invända mot alt statsmakterna på detta sätt lägger fasl den samhällsekonomiskt motiverade avkasl-ningsnivån. Kravet på lönlagarfonderna att nä avkastning på sina placeringar motverkar att fonderna gör investeringar i förelag där en lönsam framlid saknas.

Den reala avkastningen kommer atl beräknas så alt del tilldelade kapitalet hos fonderna räknas upp med inflationen, varefter tre procent av den uppräknade summan ska levereras in till AP-fonderna. Leverans av avkastningen ska ske varje år. •

LO har inget att invända mot den tekniska beräkningen av avkastningen. Inleveransen av den reala avkastningen varje är kan, särskilt i inledningen, emellertid leda till problem för lönlagarfondernas placeringspolitik. Det kan inledningsvis betyda att fonderna blir onödigl försiktiga i sina aktieplaceringar. Det borde enligt LOs mening vara möjligt att åstadkomma någon form av periodiseringar av fondernas inbetalningar. Utformningen bör ta sikte på all verkligen gynna långsiktiga placeringar men med bibehållet realt avkastningskrav.

Beklädnadsarbetarnas förbund anför;

Placeringsutredningen har också haft uppdraget att utforma avkastningskrav på de medel löntagarfonderna förvaltar. Expertgruppen har gjort en särskild studie för att få fram den lämpliga storleken på avkastningen för en planerare som agerar långsiktigt. Den nivå som expertgruppen förordar att avkastningskravet fixeras vid är 3 procent realt. Som grund för denna nivåfixering anger expertgruppen dels att tillväxten under de senasle 100 åren har uppgått till ca 3 procent, dels alt nivån i stort svarar mot den som kapitalplacerande institutioner som l.ex. fjärde AP-fonden, Skandia och SPP arbetar med. För löntagarfondernas del innebär kravet, som också arbetsgruppen för fram, att fonderna varje år ska leverera ett belopp till AP-fonden, svarande mot 3 procent av de inflationsjusterade tilldelade medlen. Utöver detta krav på avkastning och årlig inleverans finns också del totala avkastningskravet som ska uppfyllas över en längre tidsperiod. Med totalt avkastningskrav avses att tilldelade medel, utöver avkastningskravet ska växa med förändringen i konsumentprisindex. Detta för att tilldelade medel ska hållas värdesäkert.

Avkastningskravet kommer att fungera som en yttre ram inom vilken löntagarfonden ska uppfylla det grundläggande syftet med placeringarna (att placera långsiktigt för att befrämja svensk produktion och sysselsättning). Beklädnadsarbetarnas förbund anser det också lämpligt alt en norm fastställs pä detta sätt. Vid första påseende kan dock kravet om en årlig inleverans av en real avkastning om 3 procent synas alltför sträng och

Prop. 1983/84:50 261

verka hämmande vid valet av placeringsobjekl. I och för sig medger den längre periodiseringen av totala avkastningskravet atl en fond kortsiktigt kan tära på kapitalel för alt "balansera" en något lägre real avkastning än de 3 procenten men detta är ingen önskvärd utveckling. Därför vore del önskvärt att kravet på en real avkastning om 3 procent gäller en period om förslagsvis två eller tre är, vilket skulle ge fonderna elt siörre handlingsutrymme.

Ett ytteriigare argument för att i inledningsstadiet tillåta en något lägre real avkaslning än de föreslagna tre procenten, är atl detta troligen påskyndar investeringsviljan, vilket vore positivt i nuvarande ekonomiska läge.

Svenska fondhandlareföreningen anför:

Ulredningens sätt atl resonera är i enkelhet följande: (1) Vi anser alt det är bra för Sveriges ekonomiska utveckling om de investeringar som före skatt realt avkastar 3% kommer till genomförande. (2) Därför anser vi att placeraren bör åläggas elt avkastningskrav på 3%. Utredningen utvecklar en del argument för den första ståndpunkten. Den andra satsen tycks man däremot betrakta som självklar.

Det är bra med 3%o - investeringar

Uppfattningen atl det är bra alt genomföra investeringar som realt avkastar 3 % bygger på en studie av Willy Bergström.

Slutsatsen av Bergströms studie blir även efter dessa reflexioner atl "offentliga fonder kan bidraga till samhällsekonomisk effekfivitel" genom att närma kapitalräntan till vad som anges av Den gyllene regeln" eller de modifikationer av den som är nödvändiga med hänsyn till just de störningar i marknadssystemet som här nämnts".

Till detta vill Föreningen göra följande kommentarer;

(a) Det sker aldrig någon bedömning av vilka modifikationer som erfordras. Eftersom störningarna är ytterst beiydande i ett samhälle med den svenska skattenivån skulle dessa modifikationer kunna vara mycket stora.

(b) Ulredningen tycks anse att kapitalräntan nu är högre än 3 procentnivån. (Man framlägger emellertid egentligen inte några argument härför.) Det är således önskvärt att sänka räntan. Den enda mekanism genom vilken fonderna kän medverka till delta är högre aktiekurser. Det förutsattes således att fonderna blir så stora alt de blir kurshö-jande.

(c) De föreslagna fonderna är avsedda atl i övervägande grad finansieras med en ny förelagsskatt (vinstdelning). Denna finansiering innebär vid oförändrat avkastningskrav efter skatt att företagen i sina investeringskalkyler måste ställa högre krav på avkastningen/öre skatt. De föreslagna fonderna måste således först kompensera denna höjning av avkastningskravet. Detta diskuteras inte av utredningen och är också sväranalyserat. Klart är emellertid att medan den negativa effekten omedelbart kommer att ingå i företagens övervägande av investeringar kommer effekten av en ev. kurshöjning att först på längre sikt beaktas i företagens kapitalkostnader.

(d) Man kan knappast underiåla alt göra den reflexionen att liksom
många av de förslag som framlagts i löntagarfondssammanhang är
också detta ett förslag som utgår från ett medel - löntagarfonder -
och söker ett mål - en gyllene kapitalränta. Om man ställer sig frågan
hur staten skall påverka investeringsvolymen i riktning mot den gylle
ne expansionsväg utredningen förespråkar så anmäler sig åtskilliga

Prop. 1983/84:50 262

alternativ. För det första kan konstateras all del kärva budgetläget innebär alt investeringar måste avvisas inom det statliga verksamhetsområdet trots alt de ger mer än 3 procent realt, Etl exempel på detta är väg- och transportinvesteringar. Med inriktning på privata investeringar är rimligen en skallelindring mer effekliv och den form av skaliefondsparande, som nu skall upphöra, har oslridigl visat sin effekt, (e) Ulredningen härleder sitt avkastningskrav ur dala om den svenska ekonomin i ett hundraårsperspektiv. Väsentlig vikt tillmätes den svenska arbetskraftens betydelse och den tekniska utvecklingen i Sverige. Men ur den synvinkeln som här är relevant är de företag som är registrerade på Stockholms Fondbörs inte svenska utan internationella. De börsnoterade verkstadsföretagen hade 1981 72%' av sin försäljning på utlandsmarknaderna. Av deras anställda var 45% anställda utomlands. För hela gruppen av (icke finansiella) börsföretag var molsvarande tal 63% resp. 41 %. Antag atl fonderna skulle komma alt höja börskurserna med 10% (och sänka kapitalräntan med 10% l.ex, från 3.3% lill 3%) vad säger att detta skulle öka företagens investeringar i Sverige. Samtidigt införesju en extra skatt på avkastningen från svenska investeringar. Hela resonemanget kring gyllene vägen och avkastningskravet bygger på en felaktig föreställning om de svenska börsföretagen.

Är placerarens avkastningskrav av betydelse?

Föreningens slutsats av utredningens resonemang är att tillkommande fonder genom aktieköp får en kurshöjande effekt och därmed en tendens lill sänkning av kapitalräntan. Det är däremot inte säkert atl denna tendens upphäver den motsatta effekten av vinstdelningsskatlen och ev. försämring av investeringsviljan som ett löntagarfondsystem i sig ev. kan medföra.

Frågan är emellertid om del för denna positiva marknadseffekt spelar någon roll om avkastningskravet för fonderna sätts till 3, 4. 5 ... procent. Föreningen är beredd atl svara nej på den frågan. Utredningen förefaller ha en något teoretisk uppfattning om hur en aktieportfölj förvallas.

Fondernas betydelse för kapitalräntan ligger enligt Föreningens uppfattning i deras köp/försäljning på marknaden och inte i något avkastningskrav. Däremot spelar givetvis kravet på att inleverera vissa medel en roll eftersom del direkt påverkar fondernas storlek (ulredningen lycks ha precis motsatt uppfallning nämligen alt flödeskravel inte är särskilt intressant i förhållande lill avkastningskravet).

Elt krav på atl vissa medel skall inlevereras har säkeriigen också den effekten att fondförvaltarna i högre grad än eljest känner ell tryck att få en bra avkaslning på fonden. Della tryck skulle enligt Föreningen förslärkas om medelstilldelningen också påverkades av hur väl fonden förvaltats, l.ex, i jämförelse med privata aktiefonder.

Sveriges värdepappersfonders förening anför:

Avkastningskruv

Fonden förutsätts vara en evig aktieplacerare. Andra placeringsalternaliv skall ej förekomma. I detta avseende skiljer sig fonden från SPP och Skandia, tvä institutioner som ofta får tjäna som exempel i utredningen.

Del är viktigt atl notera denna skillnad för den ger omedelbart upphov lill frågan: "I vilkel syfte skall avkastningskravet uppställas?"

Prop. 1983/84:50 263

För kapitalplacerare som SPP och Skandia är del självklart att ett avkastningskrav måste formuleras för att kapitalströmmarna skall kunna styras till de olika alternativ som finns, t. ex. aktier, obligationer, fasligheter etc.

I den typ av fond som ulredningen diskuterar är denna styrfunktion inle aktuell. Fonden skall placera i aktier. En viss likviditet skall kunna hållas men denna förutsätts vara begränsad eller temporär.

Man kan tänka sig att avkastningskravet skulle kunna fungera som en styrmekanism vad gäller tillflödei av nya pengar lill fonden. Klarar fonden inte kravet kommer heller inga nya pengar, går det myckel bra kanske tillflödei blir extra slort. Det är ju på detta sätt en väl fungerande riskkapitalmarknad arbetar.

Någon sådan funktion tänker sig emellertid inte utredningen. På kort och medellång sikt skall tillflödet vara oberoende av placeringsresulialet.

Elt annat sätt atl belysa det centrala i frågan om avkastningskravets syfle är all ställa frågan: "Vad händer om fonden inte når det uppställda avkastningskravet?"

Enligt utredningen skall 3 procent av del reala kapitalel utbetalas varje år. Även om fondens placeringar skulle ge en dålig avkaslning kan den fortsätta alt betala de 3 procenten i decennier. Fonden lär sakta på kapilalet men i del stora hela händer ingenting om kravet inte nås.

Frågan om vad som händer om avkastningskravet inte nås är högsl befogad. Under perioden 1976-1980 var kursutvecklingen på den svenska aktiemarknaden mycket svag. Den reala avkastningen var negativ (jfr 4;e AP-fondens utveckling). Omvänt har utvecklingen därefter under tre års tid varit starkt positiv. Ställer man upp specifika avkastningskrav måste man vara beredd på att det verkliga utfallet under långa perioder kan komma att avvika från kravet även om man når det på myckel läng sikt.

Nära sammanhängande med avkastningskravet är frågan om "perfor-mance"-måil, resullatredovisning.

Ulredningen konslalerar all "redovisningen av placerarnas resullal måste utformas på ell enkelt och enhetligt säll. Därigenom ges förutsättningar för en bred diskussion där resultaten för olika placerare kan jämföras".

Vi vill gärna instämma i della konstaterande. Denna möjlighet till jämförelser är sannolikt av siörre betydelse än nivån på ett eventuellt avkastningskrav,

Ulredningen tycks avvisa tanken på en eventuell koppling mellan måluppfyllelse (pertormance) och tilldelning av nytt kapital. Enligt Föreningens uppfattning borde denna tanke ha diskuterats grundligare.

Risk

Frågan om avkastningskrav hänger också nära samman med riskbegreppet. I utredningen berörs också detta område närmare.

Här skall bara konstateras att såväl när del gäller "performance" och avkastningskrav är det nödvändigt att föra in riskbegreppet i diskussionen. Hur detta bör göras är sedan en fråga för sig.

Utredningen diskuterar svårigheterna alt mäta risk med kvantitativa mått. Beräkningar grundade pä historiska dala år alltid behäftade med slor osäkerhet,

I all praktisk porlföljförvaltning måste alllid etl betydande inslag av kvalitativ riskbedömning förekomma.

Prop. 1983/84:50 264

Sveriges finansanalytikers förening anför;

Utredningens sätt all resonera är i enkelhet följande: (1) Det är bra för Sveriges ekonomiska utveckling om de investeringar som före skatt realt avkastar 3% kommer till genomförande. (2) Därför bör "placeraren" åläggas ett realt avkastningskrav på 3%. Utredningen utvecklar en del argument för den första siåndpunklen. Den andra saisen lycks man där-emol belrakia som självklar.

Uppfattningen alt det är bra att genomföra investeringar som realt avkastar 3% bygger pä en studie av Willy Bergström. Efter att ha givit en trevlig exposé över ränteteori och teoretisk tillväxlieori anser Bergström att "Den kapitalkostnad som skall åläggas offentliga fonder på kapitalmarknaden bör vara 3% och reflektera summan av arbetskraftens tillväxt samt den tekniska utvecklingen, de s.k. fundamentala tillväxlbeiingel-serna". Därefter gör Bergström den "reflexionen" alt den effektiva resursfördelning, som 3-procenlkravei bygger på, störs av många imperfek-fioner bl.a. skaller. Detta föranleder emellertid inte några konkreta ställningstaganden eller någon försiktighet vad gäller formuleringen av avkastningskravet.

Slutsatsen blir även efler dessa reflexioner all "offentliga fonder kan bidraga till samhällsekonomisk effektivitet genom att närma kapitalräntan fill vad som anges av Den gyllene regeln efter de modifikationer av den som är nödvändig med hänsyn till just de störningar i marknadssystemet som här nämnts".

Till detta vill SFF göra följande kommentarer:

(a) Det sker aldrig någon bedömning av vilka modifikationer som erfordras. Eftersom störningarna är ytterst betydande i ett samhälle med den svenska skattenivån skulle dessa modifikationer kunna vara mycket stora.

(b) Ulredningen lycks anse att kapitalräntan nu är högre än den goda 3-procentnivån. (Man framlägger emellertid egentligen inte några argument härför.) Det är således önskvärt att sänka räntan. Den enda mekanism genom vilken fonderna kan medverka till detta är högre aktiekurser. Det förutsattes således alt fonderna blir så stora au de blir kurshöjande. Å andra sidan har i vart fall en ledamot i ulredningen uttalat att börskurserna nu är för höga för alt "placeraren" skulle kunna uppfylla sitt avkastningskrav på 3%. Med andra ord signalerar börsen nu en lägre kapitalkostnad än vad ulredningen anser lämplig. En slutsats av detta skulle kunna vara att det i varie fall inte nu finns behov av en ny "placerare" på marknaden.

(c) De föreslagna fonderna är avsedda att i övervägande grad finansieras med en ny företagsskatt (vinstdelning). Denna finansiering innebär vid oförändrat avkastningskrav efter skatt alt företagen i sina investeringskalkyler mäsle ställa högre krav pä avkaslningenyöre skall. De föreslagna fonderna måsle således först kompensera denna höjning av avkastningskravet. Delta diskuteras inte av utredningen och är också sväranalyserat. Klart är emellertid all medan den negativa effekten omedelbart kommer att ingå i förelagens bedömningar av övervägda investeringar kommer effekten av en ev. kurshöjning alt först på längre sikt påverka företagens kapitalkostnader.

(d) Ulredningen härieder sitt avkastningskrav ur dala om den svenska
ekonomin i etl hundraårsperspekliv. Väsentlig vikt tillmätes den
svenska arbetskraftens förändring och den tekniska utvecklingen i
Sverige. Men ur den synvinkeln som här är relevant är de förelag som

Prop. 1983/84:50 265

är registrerade på Stockholms Fondbörs inte svenska ulan internationella. De börsnoterade verkstadsföretagen hade 1981 72% av sin försäljning på utlandsmarknaderna. Av deras anslällda var 45% anställda utomlands. För hela gruppen av (icke finansiella) börsförelag var molsvarande tal 63 % resp. 41 %-.

Vad säger alt en höjning av börskurserna och därmed en sänkning av kapitalkostnaderna skulle öka företagens investeringar i Sverige? Samtidigt införes ju en extra skatt på avkastningen från svenska investeringar. Hela resonemanget kring den gyllene vägen och avkastningskravet bygger på den felaktiga föreställningen att de svenska börsföretagen väsentiigen har arbetsställen enbart i Sverige, (e) Man kan knappast underlåta atl göra den reflexionen alt liksom många av de förslag som framlagts i löntagarfondssammanhang utgår också detta från ett medel — löntagarfonder - och söker etl mål - en gyllene kapitalränta. Om man ställer sig frågan hur staten skall påverka investeringsvolymen i riktning mot den nivå som enligl utredningens bedömning svarar mol "den gyllene expansionsvägen" så anmäler sig åtskilliga alternativ. För det första kan konstateras atl det kärva budgetläget innebär alt investeringar måste avvisas inom det statliga verksamhetsområdet trots att de ger mer än 3 procent reall. Ell exempel på della är väg- och iransporlinvesleringar. Om man eflerslrävaren höjning av investeringsnivån i den privata sektorn vore den naturliga utgångspunkten all överväga möjligheter lilj lindring i den skatt som nu enligt utredningens eget konstaterande "... driver in åtskilliga kilar mellan den avkastning hushällen erhåller efter skatt vid kapitalinvesteringar och den räntabilitet på marginalen realkapita-let tjänar i produktionen".

År placerarens avkastningskrav av betydelse?

Föreningens slutsats av föregående resonemang är atl tillkommande fonder genom aktieköp får en kurshöjande effekt och därmed en tendens till sänkning av kapitalräntan. Det är däremot inte säkert all denna lendens upphäver den molsalla effeklen av vinsldelningsskallen och ev. försämring av invesleringsviljan som etl löntagarfondsyslem i sig ev. kan medföra. Frågan är emellertid om det för denna positiva marknadseffeki spelar någon roll om avkastningskravel för fonderna sätts till 3, 4, 5 ... procent. Föreningen är beredd att svara nej på den frågan. Ulredningen förefaller ha en något teoretisk uppfattning om hur en aktieportfölj förvaltas.

(a) Det framskymtar att man ser 3% som elt salisfieringsmål. Uppnår man detta är man nöjd och behöver inte ge sig in på ett alternativ med högre avkaslning. Men detta är en feltolkning som inte kan vara förenlig med den gyllene expansionsvägen. Kravet bör teoretiskt ses så all placeraren skall maximera det väntade nuvärdet av sina placeringar vid en real diskonleringsränta på 3%.

(b) Frågan om del spelar någon roll med ell krav på 3 % i stället, för etl på l.ex. 5% skall ses mot bakgrund av en tänkt placeringssitualion där olika aktieportföljer jämförs och en anses ha högsl nuvärde vid 3% och en annan vid 5%. Sä formulerat är det uppenbart all osäkerheten om företagens vinstutveckling är så slor att det blir närmast löjeväc-kande att på allvar ta upp en diskussion om kravet skall vara 3% eller något annal tal inom elt ganska slorl intervall.

(c) Fondernas betydelse för kapitalräntan ligger således enligl föreningens uppfattning i deras köp/försäljning på marknaden och inle i något

18 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 50. Bilaga B

Prop. 1983/84:50 266

avkastningskrav. Däremot spelar givetvis kravet på alt inleverera vissa medel en roll eftersom det direkt påverkar fondernas storlek (utredningen tycks ha precis motsatt uppfattning nämligen atl flödeskravet inte är särskilt intressant i förhållande till avkastningskravet). Ett krav på atl vissa medel skall inlevereras har säkerligen också den effekten att fondförvaltarna i högre grad än eljest känner elt tryck att få en bra avkastning pä fonden. Detta tryck skulle förstärkas om medelstilldelningen också påverkades av hur väl fonden förvaltats. Föreningen anser atl del är viktigt med ett flödeskrav och anser atl detta snarast bör ställas högre än 3% i vart fall om inle medelstilldelningen kopplas till fondförvaltningens framgång.

Sveriges aktiesparares riksförbund anför;

Utan att närmare gå in på de bakomliggande nationalekonomiska resonemangen, konstaterar Aktiespararna att den valda avkastningsnivån förefaller rimlig.

Tyvärr måste vi konstalera, att betänkandet inle alls diskuterar frågan hur detta avkastningskrav ska kunna upprätthållas. Det är en allvarlig brist.

Betänkandet avser löntagarfonder, även om detta inte sägs i klartext. Lönlagarfondernas konslruktion kommer att ha stor betydelse för möjligheterna att upprätthälla elt bestämt avkastningskrav. En utredning om avkastningskrav blir därför meningslös om man inte analyserar hur avkastningskravet skall kunna upprätthållas inom föreslagna konstruktioner.

Av flera olika skäl kommer det att bli svårt för staten, som fondernas huvudman, att få fonderna att nå upp till avkastningskravel. 1/ Enligt vad som påpekas i betänkandet, bör avkastningskravet inte ses kortsiktigt, utan över en längre tidsperiod, kanske mer än tio år. Del innebär en avsevärd uppmjukning av kravet. De fonder som misslyckas i sina placeringar kommer att kunna ursäkta sig med att de har "längre perspektiv" än övriga marknaden. 2/ Fondernas tillflöde av nytt kapital är inte pä något sätt kopplat till ett uppfyllande av avkastningskravet. Löntagarfonderna blir på delta sätt befriade från den press att prestera bra avkastning som gäller för exempelvis investmentbolag och aktiefonder. En dåligt skött fond kommer alt tilldelas lika mycket pengar som en skickligt skött fond. 3/ Löntagarfondernas styrelser kommer atl enligt förslag beslå av fackliga och politiska företrädare med regional förankring. Dessa styrelseledamöter kommer med all rimlig sannolikhet all vara mer intresserade av bygdens arbetstillfällen än av ell teoretiskt avkastningskrav. De kommer att satsa större eller mindre delar av fondernas tillgångar i regional-polifiska stödinsatser, vilka regelmässigt ger dålig avkaslning. Dessa tre punkter sammantaget gör det mycket svårt för statsmakterna att på något verksamt sätt få fonderna att verkligen uppfylla ställda avkastningskrav.

Aktiespararna finner det sannolikt, atl löntagarfonder av föreslagen modell inte kommer att styras av det uppställda avkastningskravet. Vi anser därför, atl det är meningslöst att alltför mycket i detalj diskutera dessa avkastningskrav.

Prop. 1983/84:50 267

9 Inflytande

RFV anför:

I promemorian föreslås att de pensionsutbelalande fondstyrelserna åriigen bör utvärdera löntagarfbndernas - och 4:e fondstyrelsens - place-ringsverksamhet. I promemorians sammanfattning anges dock att "det gemensamma kansliet" skall göra denna utvärdering. En viktig skillnad torde föreligga mellan dessa alternativ.

Ett utvärderings- och granskhingssystem av den innebörd som nu föreslås måsle i praktiken grundas på vissa kriterier och principer, för alt en meningsfull utvärdering och jämförelse mellan de 5 olika löntagartbnder-nas verksamhet och andra placerares verksamhel skall kunna ske. Delta kan leda till en anpassning från fondernas sida, vilket i sin tur minskar utrymmet för ett självständigt agerande. En sådan utveckling slår i motsats till det resonemang som placeringsutredningen och arbetsgruppen för, beträffande önskvärdheten av en sådan självständighet. Dessa negativa effekter blir naturtigtvis kraftigare ju mer rigoröst granskningen utvecklas. Allt detta talar i första hand för alt utvärderingen inte bör ske på sätt som nu föresläs eller - i andra hand - att flera instanser än I :a-3:e fondstyrelserna åläggs en kontroll av löntagarfondernas verksamhel. 1 del senare alternativet torde riksrevisionsverket (RRV) och RFV vara två myndigheter som lämpligen bör bli aktuella.

En annan faktor som bör uppmärksammas när löntagarfbndernas sjiilv-ständighet diskuteras är den gemensamma begränsningsregeln för aktieinnehavet i ett visst bolag. Det synes uppenbart att detta kommer au fordra en samverkan som går utöver elt passivt summerande av de olika fondstyrelsernas innehav.

I del föreliggande förslaget formuleras beiydande avkastningskrav på lönlagarfonderna vars kapilal år 1990 kan komma att uppgå till ca 15 miljarder kr (i 1983 års priser) ulan en diskussion av vad som skulle kunna anses vara en rimlig riktpunkt för l;a-3:e fondstyrelsernas avkastning. För närvarande disponerar dessa styrelser 200 miljarder kr.

De resonemang som förs i promemorian kunde motivera en molsvarande utvärdering av de tre första fondstyrelsernas placeringsverksamhei.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Arbelsgruppen belönar (s. 66) au del finns etl klart intresse av att även personer från l.ex. företagarsidan ingår i fondens styrelse och au det, utöver personer med förankring på löntagarsidan, bör finnas platser för personer med annan bakgrund, insikter och ert"arenheter vad gäller nii-ringsliv och kapitalmarknad. Arbetsgruppen anför inga skäl lill varför man likväl öppnar möjlighel att låta samtliga ledamöter i styrelsen ha anknytning lill löntagarsidan.

Prop. 1983/84:50 268

Kammarrätten i Stockholm anför;

Rörande sammansättningen av styrelserna talar vägande skäl för alt olika allmänna intressen och arbetsmarknadsorganisationerna är företrädda. Mot bakgrund av kammarrättens uppfattning all den avgift som skall finansiera de nya fonderna i prakfiken inle är någon form av vinsldelning mellan lönlagare och ägare ulan en skall måsle dock sällas i fråga om lönlagarintressena verkligen bör ges majoritet i de nya fondstyrelserna. Över huvud taget är det svårt att finna tillräckliga motiv till att de nya styrelserna skall utses efter andra kriterier än de nuvarande fondstyrelserna (jfr promemorian s. 42 f).

Med hänsyn lill att aktieplacering och aktieförvaltning (inklusive utövande av ägarinflylande) kräver betydande ekonomiska insikter och annan specialkunskap är det allmänt sett angeläget att slyrelserna ges en sådan sammansälining all insikter av det slaget kommer att finnas företrädda, inte endast på kansliplanel, utan också i tillräcklig utsträckning i den ansvariga styrelsen. Med hänsyn till de stora aktieinnehav som fonderna kommer au besitta skulle en annan ordning kunna få olyckliga återverkningar på näringslivet.

Enligt förslaget skall ledamöterna i de nya styrelserna utses för ett år i sänder. Ledamöterna i de nuvarande fondstyrelserna utses däremot för tre år. Kammarrätten kan inte finna all något bärande skäl har anförts för den föreslagna avvikelsen. Den längre mandatperioden är i viss mån ägnad atl markera ledamöternas självständighet och därför att föredra.

I reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning (APR) anges" hur de nuvarande styrelserna skall vara sammansaUa och ledamölerna nomineras. Vad som skall gälla i aktuellt hänseende med avseende på de nya fonderna bör författningsregleras på molsvarande sätt.

Fondstyrelserna skall enligt promemorian (s. 66, 77) ha en regional sammansättning vilken skall komma lill uttryck i rekryteringen av ledamöter. Det antyds emellertid inle vilka kriterier som skall styra denna regionalisering. Frågan bör övervägas och eventuellt även författningsregleras.

I APR anges bl.a. att ledamöter och suppleanter i styrelserna skall vara svenska medborgare. Enligt promemorian (s. 77) skall motsvarande krav inle gälla för de nya slyrelserna. Något motiv för avvikelsen har inle anförts. Kammarrätten förordar att lika regler får gälla i aktuellt hänseende i fråga om alla fondstyrelserna inom APs ram.

Det kan från principiell synpunkt te sig överraskande atl svenska medborgare, som arbetar i svenska företag utomlands, inle skall kunna ingå i fondstyrelserna. Praktiska skäl talar dock för en sådan ordning.

Del är värdefullt alt de pensionsutbelalande fondstyrelserna varje år skall utvärdera och redovisa placeringsverksamheten (jfr promemorian s. 67). Därmed ges praktisk möjlighet till insyn och en offentlig debatt om denna verksamhet. Utvärderingen bör även avse styrelsernas utövande av ägaransvar, l.ex. i form av styrelserepresentation i bolag eller aktioner i

Prop. 1983/84:50 269

särskilda frågor på bolagsstämmor. En insyn i sådana frågor synes nämligen också angelägen.

Kammartätten finner tanken på att de pensionsutbetalande fondstyrelserna skulle få något slags sanklionsinstrument mot de nya fondstyrelserna främmande (jfr promemorian s. 68). Om en fondslyrelse inle sköler sill uppdrag, synes den naturiiga reaktionen vara att slyrelsen byts ut.

Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) tillstyrker förslaget att därest de lokala fackliga organisationerna i ett företag begär det, skall fonderna lill dessa överföra 50% av rösträtten för aktieinnehavet i företaget.

Fullmäktige framför vidare följande synpunkter beträffande löntagarfondernas organisation:

Av styrelsens nio ledamöter, som enligt förslaget skall ulses av regeringen, skall fem företräda lönlagarinlressel, varvid önskvärdheten av regional anknytning bör beaktas. Det uttalas vidare atl ett klart intresse föreligger att även näringslivet och företagarsidan har en direktrepresentation i fondernas styrelse. Mandattiden för styrelsens ledamöter begränsas enligt förslaget till ett år.

Fullmäktige vill föreslå den ändringen att mandattiden förlängs till tre år för såväl ledamöter som suppleanter. Därigenom uppnås en bättre kontinuitet och sammanhållning i såväl den allmänna placeringspolitiken som hanteringen av det enskilda fallet. Även med längre mandatperioder än ett år kan styrelsen partiellt förnyas varje år, varvid man förenar kontinuiteten med förnyelse i fondstyrelserna.

Vidare bör bland de fyra icke löntagarrepresentanterna i styrelsen ingå någon med kommunal erfarenhet; delta med hänsyn till det starka beroende och samband som föreligger mellan näringslivets expansion och den kommunala utbyggnaden på olika samhällsområden.

Allmänna pensionsfonden, fjärde fondstyrelsen anför:

I en ny 18a § föreslås att första, andra och tredje fondstyrelserna årligen skall göra en sammanställning av fjärde fondstyrelsens och löntagarfondstyrelsernas verksamhetsberättelser samt avge utlåtande över dessa styrelsers förvaltning av medel. En sammanställning av samtliga fondstyrelsers (alltså inklusive första—tredje fondstyrelserna) verksamhet kan vara önskvärd för att ge en samlad överblick över ATP-systemet, Fjärde fondslyrelsen finner det däremot principiellt felaktigt att vissa fondstyrelser avger yttrande över andra fondstyrelsers förvaltning. Ansvaret för att - som anförts i specialmotiveringen lill denna paragraf - pensionsåtagandena på sikt tryggas måste rimligen ligga hos regering och riksdag, som anförtrott olika fondstyrelser atl i enlighet med reglementet självständigt förvalta olika delar av allmänna pensionsfonden. Till denna principiella invändning mot förslaget kan fogas ett ifrågasättande av första—tredje fondstyrelsernas möjligheter att individuellt eller i samråd avge meningsfyllda yttranden över en förvaltningsverksamhet som i väsentliga avseenden skiljer sig från dessa styrelsers egna verksamhet.

Bankinspektionen anför:

I betänkandet sägs (s. 68) att det bör kunna övervägas att senare tilldela de pensionsutbetalande fondstyrelserna något slags direkt sanktionsinstrument, l.ex. innebärande att de pensionsutbelalande fondstyrelserna ge-

Prop. 1983/84:50 270

nom gemensamt beslut skulle kunna 1. v. stoppa ytterligare medelsöverföringar till löntagarfond som allvarligt åsidosatt placeringsreglementets intentioner. En bestämmelse av sådant slag är enligt inspektionens uppfattning ett viktigt inslag i regelsystemet. Den bör därför införas redan från början. Man bör dock vara medveten om svårigheterna alt. på grundval av redovisade riktlinjer, i enskilda fall avgöra om placering innebär åsidosättande av intentionerna bakom placeringsreglementel.

LO anför;

Löntagarfondernas slyrelser föreslås bestå av nio ledamöler varav minsl fem ska företräda löntagarintresset. Styrelsernas ledamöter skall utses av regeringen. Slyrelserna och därigenom fonderna, föresläs få en regional förankring.

Det är rimligt all fondernas styrelser får en löntagarmajoritet och uttrycket minst fem innebär att fler kan representera löntagarintresset. LO förordar en utökad löntagarrepresenlalion i fondernas slyrelser. Likaså är förslaget om fondernas regionala förankring välgrundat. Fonderna blir dock oförhindrade att satsa sitt kapital utan regionala begränsningar.

LO anser atl styrelseledamöter under en övergångsperiod kan utses av regeringen men kan i längden inte acceptera en sådan form. LO vill istället förorda atl slyrelsernas ledamöler på sikt ulses i direkta val bland löntagarna och anser därför alt regeringen bör tillsälta en utredning som får till uppgift alt förbereda valproceduren till löntagarfondernas styrelser.

Under den övergångsperiod slyrelserna ulses av regeringen måste löntagarrepresentanterna nomineras av löntagarnas organisationer. Nomineringen av styrelseledamöter kan ske på samma sätt som till Fjärde AP-fonden.

Det inflytande som lönlagarfonderna får genom sina köp av aklier ska delas mellan fonden och den lokala fackliga organisalionen i det företag där fonden har köpt sina aktier.

LO finner denna delning av inflytande väl avvägd. Den ger fonden det avgörande inflytandet genom möjligheten all sälja aklieposlen. Del är emellertid fullt logiskt att den lokala fackliga organisationen ges ett betydande inflytande över aktieägandets röstrält. Metoden är redan beprövad i Fjärde AP-fondens agerande. Den förenar kraven pä både lokall och övegripande löntagarinflytande,

Beklädnadsarbeiarnas förbund anför;

Arbetsgruppen föreslår under rubriken inflytande att respektive fond får en styrelse om nio personer varav minst fem ska företräda löntagarintresset och atl fyra suppleanter utses. Dessutom ska fonderna utrustas med kanslifunklion. I rekryteringen av styrelseledamöter ska fondens regionala inriktning komma lill uttryck. Därmed uppnås syftet en decentraliserad förvaltning. Ledamöler och suppleanter utses av regering och mandatperioden föreslås bli elt år.

Beklädnadsarbetarnas förbund anser med tanke på tidsperspektivet all det är rimligt alt fondstyrelsernas ledamöler inledningsvis ulses av regeringen men i längden är denna metod inle atl föredra. Att på sikt utse ledamölerna i direkta val är atl rekommendera och hur della val ska gå lill bör vara etl uppdrag för en av regeringen snarast tillsalt ulredning. Alt arbelsgruppen slår fast att en majorilel av fondstyrelsen ska företräda löntagarintresset är bra liksom att styrelsens sammansättning får en regional prägel. Den avkastningsnorm som föreslås plus atl kapitalplaceringen

Prop. 1983/84:50 271

ej begränsas till vissa regioner bör vara nog för atl förhindra all fonderna "åtar sig" ett regionalpolitiskt ansvar.

När det gäller utövandet av den röstrält som följer av fondernas placeringar föreslås, att om den lokala fackliga organisafionen vid det bolag som en fond äger aktier i så begär, ska de erhålla hälften av rösträtten.

Beklädnadsarbetarnas förbund anser att denna rättighet för de lokala fackliga organisationerna ger dessa möjlighet till ett vidgat inflytande vilket är rimligt. I detta sammanhang finner vi att arbetsgruppens förslag lill ändringar i aktiebolagslagen i syfte att skapa större klarhet i frågan om rösträtten är väl grundade. Beklädnadsarbetarnas förbund anser också att det hade varil bra om arbetsgruppen även sett över och lagt förslag om att del i framliden inte ska vara möjligt att ge ut aktier med olika röstvärde. Vi menar att åtgärder i denna riktning bör tas.

Svenska fabriksarbetareförbundel anför;

För att ytterligare accentuera fondernas regionala anknytning anser vi det befogat att förlägga kanslierna till de regioner varifrån styrelserna rekryteras.

Svenska Fabriksarbetareförbundet anser det också vara angeläget att fondstyrelsernas sammansättning blir sådan atl frågor som är viktiga för industriförbunden med kraft kan drivas.

Utredningen föreslår att 50 procent av fondstyrelsens röstinnehav i ett bolag skall kunna överföras till den lokala fackliga organisationen när denna så begär. Förbundet har ingen erinran mot detta.

Svenska kommunalarbetareförbundet anför:

Kommunalarbetareförbundet anser beträffande fondernas styrelseledamöter att dessa under en övergångsperiod kan utses av regeringen. En sådan regel kan dock inte accepteras i längden. Regeringen bör snarast tillsätta en ulredning med uppgift all skyndsamt utreda och föreslå formerna för hur styrelseledamöterna kan utses genom direkta val bland lönlagarna. Därför bör man inte binda sig vid att fondstyrelserna för hela perioden fram t. o. m. 1990 skall utses av regeringen. Vi betraktar det som självklart atl löntagarrepresentanterna under övergångsperioden nomineras av löntagarorganisationerna.

Det ligger i sakens natur att löntagarna får majoritet i fondstyrelserna. Därför tillstyrker vi utredningens förslag att minst fem av de nio styrelseledamöterna skall företräda lönlagarintressen.

SACO/SR påpekar att inte i någon av utredningarna behandlas frågan vad som händer om löntagarfonderna misslyckas med att uppfylla det långsikliga avkastningskravet och de kortsiktiga inbetalningarna.

Svenska sparbanksföreningen anför:

Gällande lagstiftning vad avser kapitaltillskott till sparbanker tillåter dels bildande av garanfifond, dels upptagande av förlagslån. Ingen av dessa former ger kapitalägaren något inflytande i sparbanken.

För att sparbankerna skall omfattas av systemet fordras dels att fondernas placeringsregler medger investeringar av riskkapital i sparbank i ovanstående former, dels att undantag görs för sparbankerna vad gäller det grundläggande kravet på ägarinflylande, eftersom sådant inflylande inte kan komma ifråga i sparbankernas företagsform.

Prop. 1983/84:50 272

Sveriges aktiesparares riksförbund anför:

Ägarkoncentrationen i näringslivet minskar naturiiglvis inte genom atl ägandet koncentreras till en handfull fackligt kollektiva fonder. Tvärtom skapas i dessa centrala fonder en makthierarki, och det lär bli svårare alt nå de 25 högsta fackliga styresmännen i fondsamhällets näringsliv än t. o. m. gångna tiders kapitalister.

Vill man bekämpa ägarkoncentrationen bör samhället i stället komplettera den nuvarande utjämning som bedrivs "uppifrån" mot stora inkomster och förmögenheter genom skattepolitiken, med en förmögenhets//pp-hyggande politik, riktad mol de breda folkgrupperna.

Till skillnad från vissa andra länder har myckel litet gjorts i denna riktning, för all l.ex. ge lönlagarna lockande möjligheter lill ell eget ägande i l.ex. aktier. I stället har kombinationen av skaller och inflation skapat en direkt diskriminering av ett breddal aktieägande. Som nämnts har regeringen alldeles nyligen gått ett steg vidare på denna diskrimine-ringsväg genom alt belägga frivilliga vinstdelningssyslem med arbetsgivareavgifter.

Ett komplement lill en förmögenhetsuppbyggande politik måsle vara aU också utreda de små aktieägarnas direkta och indirekla möjligheter till information och inflytande. Inte heller här har regeringen ännu tagit några initiativ.

Stiftelsen Aktiefrämjondet anför:

Det är demokratiskt betänkligt att det är osäkert vem som blir maktul-övare i de fem fonderna. Är det staten, som sköter finansieringen och utser styrelserna, eller är del de fackliga organisationerna, som dominerar styrelserna?

Löntagarfonderna kommer sannolikt bara alt köpa aktier i elt hundratal av landets hundratusentals företag. Aktier i flera privata, kooperativa och statliga storföretag är inte tillgängliga på marknaden.

För många börsföretag innebär dock fonderna atl nya ägarinlressen skall göra sig gällande. Del är svårl atl inse att del innebär en maktspridning.

Statens och de fackliga organisationernas makt är i dag inle obetydlig. Staten är redan en av de största institutionella placerarna på aktiemarknaden. De fackliga organisationerna är också betydande kapilalförvaltare, fastän man hittills valt mindre produktiva placeringsformer än aklier. Både slalen och facket har ett för västerlandet ovanligt slorl politiskt och ekonomiskt inflytande. De fem lönlagarfonderna innebär därför en maktkoncentration.

Fastän antalet aktie- och fondsparare har fördubblats till 1,2 miljoner sedan mitten av 70-talet. har deras andel av aktiekapitalet minskat från 50 till 30%. I stället är det främst stora institutioner, investmentbolag, försäkringsbolag och statliga organ som har ökat.

En kraftig ökning av det enskilda aktieägandets andel skulle medföra maklspridning. men i stället har staten sedan årsskiftet genomfört eller aviserat flera skatteskärpningar, som motverkar detta. Den rekordhöga skattenivån på småsparande i aklier motiveras med att samhället inte har råd med mindre. Skaltenivån på institutionella placeringar är betydligt lägre. Lönlagartönderna blir helt skattebefriade.

LRF anför:

LRF finner atl en klar målkonflikt kan uppstå genom att 50% av rösträtten för löntagarfondernas aktieinnehav kan överföras lill de lokala fackliga

Prop. 1983/84:50 273

organisationerna. Med en sådan fördelning torde fara finnas all fondernas aklieplacering får en permaiienl karaklär, oberoende äv berört förelags framtidsutsikter, lönsamhet etc. Genom delegering av rösträtt får de lokala fackliga sammanslutningarna ett markerat inflylande i företag, utöver vad som i dag gäller. LRF anser det tveksamt om de anställdas organisationer sedan accepterar att förlora della inflytande, genom att fonderna säljer ut sitt aktieinnehav i berört företag. Målkonflikt uppkommer genom att sys- selsätlningsskäl, som kortsiktigt är av primärt intresse för förelagels anställda, kan sättas före långsikliga lönsamhetsmål. Della kan leda till alt naturiiga och erforderliga förändringar av industristrukturen försväras och därmed risk uppslår för avtagande ekonomisk tillväxt. En analys av denna målkonflikt saknas helt i departementsutredningen.

10 Lagtexten

Några remissinslanser gör allmänna uttalanden om den föreslagna lagtexten.

RFV anför:

Verket vill för sin del - såsom den interdepariementala arbetsgruppen själv ifrågasätter - rekommendera alt hela reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning omarbetas med hänsyn till de föreslagna ändringarnas och tilläggens omfaltning. Därigenom kan reglementet få en bättre redaktionell utformning ulan paragrafer med bok-slavsbeteckningar.

Kammarrätten i Stockholm anför;

Kammarrätten har inte någon invändning riiot de författningslekniska lösningarna i förslagel. Det är dock önskvärt att 2a § andra och tredje styckena i förslagel till lag om ändring i APR förtydligas så att därav klart framgår att fråga genomgående är om de belopp som under aktuellt och tidigare år totalt överförs eller har överförts till fondstyrelsens förvaltning. Vidare bör det i 2b § anges att indexuppräkningen av förvaltade medel skall ske med utgångspunkt frän den dag då beloppet rekvirerats (jfr promemorian s. 75). Andra stycket i I § böi*lämpligen inarbetas i 4a §. -

I § ' ■

RFV anför:

Beträffande löntagarfondstyrelsernas regionala anknytning anges inte i förfaltningsförslagel (I §) vad som konstituerar sådan anknytning. I specialmotiveringen sägs att placeringarna inle skall vara begränsade lill eller inriklade på aktier i företag inom en viss region. Enligt den föreslagna 4a § 3 st. skall ledamöter och suppleanter utses med beaktande av lönlagarfondslyrelsernas regionala anknytning. Av den allmänna motiveringen framgår all lönlagarfondslyrelsernas regionala inriktning skall komma till uttryck i rekryteringen av styrelseledamöter och att syftet med detta är att åstadkomma en decenti"aliserad förvaltning. Hur detta syfte med någon grad av säkerhet skall näs med den föreslagna författningstexten och dess molivutlalanden framstår som oklart.

Prop. 1983/84:50 27*4

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Den reella innebörden av löntagarfondernas regionala anknytning kan inte utläsas, vare sig av lagtext eller uttalanden i promemorian. I denna anges endast vad den regionala anknytningen inle innebäf. Del är anmärkningsvärt att del slälls elt krav på regional anknytning utan atl skälen härför anges. Om man tänkt sig att de olika fondstyrelserna skulle konceri-Irera sin verksamhel till viss del av landet hade det vant befogat att tala om en regional anknytning. Så är emellertid inte avsikten. Förslagel kan inte förstås på annal sätt än att ledamöterna i de olika styrelserna skall utses med regional anknytning. Detta är något annat än all verksamheten har regional anknytning. Enligthovrällens mening är bestämmelsen i 1 Sandra stycket vilseledande, eftersom den saknar reell innebörd. Det räcker att reglera styrelseledamölernas regionala anknytning i 4a §.

2 8

RFV anför:

I 2 § lagförslaget anges alt riksförsäkringsverket skall överföra till de tre första fondstyrelserna förutom lilläggspensionsavgifter även vinstskattemedel och vinstdelningsavgifler. Vidare skall verket efter rekvisition till var och en av de fem löntagarfondslyrelserna överföra medel av nyss nämnt slag i avräkning på de tre första fondslyrelsernai

I specialmotivering till 2a S föreslås dessutom atl del bör åligga verket att kontrollera att en lönlagarfondslyrelse inte rekvirerar medel utöver sm kvot resp, medelsram.

Några praktiska eller andra svårigheter torde inte uppkomma i anslutning till dessa nya arbetsuppgifter.

I2d § RFV anför;

I den föreslagna 12 d S reglementet anges att en fondstyrelse inte mot vederiag får förvärva aktier i etl och samma bolag i sådan omfattning, att AP-fonden drabbas av s. k. förelagaransvar. Om aktier skulle förvärvas genom gåva eller testamente (vilket inte torde kunna helt uteslutas) gäller tydligen inte denna begränsning. Detta är en förändring mol vad som nu gäller enligt 12a §, där det talas om innehav av akfier oavsett hur de förvärvats och inte omförvärv mot vederlag.

Vidare förefaller terminologin i förslagets I2d § något oklar. I författningsförslaget i övrigt används beteckningarna fondstyrelse och löntagarfondstyrelse med olika innebörd, men i I2d § talas endast om fondstyrelse. Delta skulle kunna tolkas som alt lönlagarfondstyrelserna inte omfattas av begränsningsregeln. I klarhetens intresse borde ordet löntagarfondstyrelse tas in i I2d §. Detsamma gäller förslagel till ändring av 2 § 2 st.; där ordet fondslyrelse på samma sätt synes avse både fondstyrelse och löntagarfondstyrelse.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Arbetsgruppen har i specialmotiveringen till I2d § angelt att syftet med 50-procentsregeln är "atl begränsa AP-fondens inflytande"'och ''att undvika all styrelserna får ell så stort aktieinnehav att det ger vad man brukar beteckna som förelagaransvar." Detta är anmärkningsvärt. Redan ett aktieinnehav omfattande tio procent av röstetalet kan, lill följd av spridningen av aktieinnehavet i övrigt, innebära ett betydande ägarinflylande (se

Prop. 1983/84:50 - 275

exempelvis SOU 1978: 11 s. 486); Med ökat inflytande följer även ökat ägaransvar, vilket också förutsatls i tidigare lagslifthing på området (prop. 1978/79; 165 s. 127, jfr även SOU 1978:11 s, 486. 545 ff). Denna koppling har inle berörls av arbetsgruppen. Att den samtidigt äVeh räknat med betydande aktieinnehav i företagen framgår bl.a, av utlalandel (s. 67) rörande frågan om fonderna ska låta sig representeras i slyrelserna för bolag "där man har betydande aktieposter". Arbetsgruppens ovan ah-givna uttalanden framstår mol bakgrund härav söm svårförståeliga. De återfinns inle heller i den allmänna motiveringen. Denna gei- istället snarast intryck av alt arbetsgruppen fäst avseende vid argument som lalar mot en begränsningsregel överhuvudlaget. -AP-fondens huvudsakligen kapitalplacerande funktion förutsätter att förelagaransvaret begränsas. Della innebär samlidigl ell begränsal ägarinflylande. Önskemålet atl vidga inflytandet via medägande i förelagen står därmed i motsatsställning till den huvudsakliga funktion AP-fonden i dag har. Genom förslaget atl infoga löntagarfonderna under AP-fonden - innebärande således att endast den pensionsmedelsförvaltande funktionen reglerats - har denna konflikt inte kommit i dagen och utgör samtidigt en förklaring lill den ovan redovisade oklarheten.

Lagtexten i I2d § återspeglar inte vad arbetsgruppen enligl promemorian avsett därmed, nämligen att begränsa AP-fondens samlade aktieinnehav i ett företag. Den föreslagna lagtexten skulle, genom att den lalar om "mot vederiag förvärva", inte hindra förvärv som fonden kan komma atl göra utan att lämna vederiag härför. Därigenom skulle fondens innehav kunna komma att överstiga även den angivna gränsen om 50 proceril. Samma lagtexlkonstruktion har för övrigt, tydligen också utan avsikt, I2a § andra stycket.

I2e S

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför;

Regeln om att rösträtten för hälften av aktierna skall överföras ftå företrädare för lokal facklig organisation får en helt annan innebörd än den liknande regel som idag återfinns i 9 kap. 2 § aktiebolagslagen. Betydelsen härav har inte analyserats. Sålunda är regeln obligatorisk och given fullmakt blir därmed, såsom arbetsgruppen anfeer (s. 83), oåterkallelig. Det idag gällande splitlringsförbudet. innebärande att aktierätten i princip är odelbar, sätts därmed ur spel såvitt gäller fondens aktieri Skälet bakom splittringsförbudet har angells vara att del för bolaget och aktieägare ansetts vara i allmänhet fördelaktigast att endast den som har ekonomiskt intresse i bolaget kan påverka dess förvaltning (Nia(; Svensk associationsrätt i huvuddrag, 1976, s. 61). De möjligheter som idag finns att rösta genom ombud anses inte strida mot splittringsförbudet eftersom fullmakten, enligt avtalslagens regler, när som helst kan återkallas och genom atl utövandet av rösträtten därigenom alltid sker för aktieägarens räkning och i hans namn (Nial a. a. s. 63). Inte heller i detta sammanhang har kopplingen mellan ägarinflylande och ägaransvar berörts. Således hade den frågan bort analyseras, nämligen vilken betydelse för ägaransvaret ett obligatoriskt och oåterkalleligt överlämnande av rösträtten, och därmed möjligheten till inflytande, får. Genom att fondstyrelse kan ge fullmakt åt flera ombud föreligger möjlighet för ombuden att företräda olika åsikter och således rösta på olika sätt (Rodhe i SvJT 1975 s. 74). Del kan inte generellt antas atl de olika fackliga organisationernas intressen sammanfaller nied löntagarfondstyrelsens.

Prop. 1983/84:50 276

Den fjärde fondslyrelsen får genom den nu gällande möjligheten alt överföra rösträtten på flera ombud vid samma bolagsslämma inte kringgå bestämmelsen i 9 kap. 3 § första slyckel akliebolagslagen som förbjuder röstande atl ulöva rösträtt för mer än 20 procent av de vid stämman företrädda aktierna (Kedner-Roos; Akliebolagslagen del I, 1982, s. 197. Rodhe i SvJT 1975 s. 74). Arbelsgruppen har inte behandlat frågan om hur regeln ska tillämpas när rösträtten överförts på flera ombud som företräder olika uppfattningar. Med hänsyn till alt fullmakten föreslås bli oåterkallelig krävs en reglering härav.

Ansvaret för bedömningen av frågan om -löntagarfonderna bör låta sig representeras i styrelserna för bolag där man har beiydande aktieposter föreslås (s. 67) åvila respektive lönlagarfondslyrelse. I vad mån motsvarande ansvar åvilar de fackliga organisationernas företrädare sedan fullmakt givils har inte berörts.

19 S

Bankinspektionen anför:

I reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning föreskrivs för närvarande (19 §) att de revisorer som utan visst samråd ulses för första-fjärde fondstyrelserna skaM. om inga skäl talar däremot, vara gemensamma för första-fjärde fondstyrelserna. I prop. 1973:97 (s. 72) angående fjärde fondstyrelsens inrättande har emellertid departementschefen uttalat att ingen av revisorerna för fjärde fondstyrelsen skall vara revisor också för övriga delfonder. I praxis har regeringen följt detta uttalande. Inspektionen ifrågasätter om inle den ifrågavarande bestämmelsen borde omformuleras i överensstämmelse med rådande praxis.

Prop. 1983/84:50 277

Innehåll Sid

Bilaga I Sammanfattning av vinstdelningsgruppens belänkande

(DsFi 1983:13) ............................................. ..... I

Bilaga 2 Vinstdelningsgruppens förfallningsförslag 9

Bilaga 3 Sammanfallning av placeringsulredningens betänkande

(SOU 1983:44) .............................................. .. 21

Bilaga 4 Appendix. Underiag för elt placeringsreglemente 31

Bilaga 5 Sammanfattning av fondgruppens betänkande (Ds Fi

1983:20) ...................................................... 33

Bilaga 6 Fondgruppens lagförslag .......................... 37

Bilaga 7 Remissammanställning avseende vinstdelningsgruppens

betänkande (Ds Fi 1983: 13) ...................... 53

1 Remissinstanserna ................................... 53

2 Remissinstansernas huvudsakliga inställning 54

3 Allmänt om vinstdelning och löntagarfonder 59

4 Vinsldelningsförslaget ............................... .. 80

4.1 Allmänna synpunkter ........................... 80

4.2 Företagskretsen .................................. 105

4.3 Den reala vinstberäkningen ................. 117

4.4 Fribeloppel ........................................... 125

4.5 Vinstutjämning mellan olika år ............. 129

4.6 Koncernfrågor ...................................... 132

4.7 Slalsfinansiella effekter m. m................... . 135

4.8 Sialsrättsliga frågor m.m.......................... . 138

4.9 Administrativa frågor ............................ 140

5 Lagtexten .................................................. 145

5.1 Lagen om vinstdelningsavgift .............. 145

5.2 Övrig lagstiftning ................................. 172

Bilaga 8 Remissammanställning avseende realbeskaltningsutred
ningens förslag om inflalionskorrigerad företagsbe
skattning ...................................................... 175

1 Remissinstanserna ................................. 175

2 Behandlingen av fordringar och skulder ... . 175

3 Behandlingen av aktier ............................. 183

4 Internationella frågor .............................. . 185

5 Övriga frågor ........................................... . 189

Bilaga 9 Remissammansiällnmg avseende fondgruppens prome
moria och placeringsutredningens betänkande 193

1 Remissinstanserna ................................. 193

2 Allmänt om löntagarfonder ...................... . 193

3 Löntagarfonder i ATP-systemel ................. 229

4 Reformens låsning i liden ........................ '. 234

5 Kapitalförsörjning ..................................... . 237

6 Antalet fondstyrelser ............................... 240

7 Placeringen av medel .............................. 241

7.1 Huvudlinjerna ...................................... . 241

7.2 Begränsningsregeln ........................... . 252

8 Avkastningskravet....................................... 257

9 Inflytande ................................................ 267

10 Lagtexten ............................................... . 273

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983

1982-1990	0,2
1990-2000	0,1
2000-2010	-0.1