Prop. 1983/84:43 Regeringens proposition

1983/84:43

om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpoiitiska medel;

beslutad den 20 oktober 1983.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs att giltighetstiden för lagen (1974:922) om kreditpoiitiska medel förlängs med tre år, dvs. till utgången av år 1986.

1 Riksdagen 1983/84. 1 .saml. Nr 43

Prop. 1983/84:43

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-20

Närvarande: stalministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg.

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

1 Inledning

Lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975. Giltighetstiden begränsades till tre år, dvs. till utgången av år 1977. Lagens giltighetstid har sedan förlängts vid tre tillfällen, senast lill utgången av år 1983 (prop. 1981/82:42, FiU 12, rskr 80, SFS 1981; 1334).

I skrivelse den 22 september 1983 har fullmäktige i riksbanken hemställt om ytterligare tre års förlängning av lagens giltighetstid, dvs. förlängning till utgången av år 1986. Skrivelsen bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av bankinspektionen, försäkringsinspektionen. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Post- och Kreditbanken, PKbanken, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam och Finansbolagens förening.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam (försäkringsbolagen) har avgett ett gemensamt yttrande.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Prop. 1983/84:43 4

2 Föredragandens överväganden

Lagen om kreditpoiitiska medel utgör den förfatlningsmässiga grundvalen för den kreditpolitiska regleringen. Den ger regeringen befogenhet att på framställning av riksbanksfullmäkfige förordna att riksbanken får använda olika kreditpolitiska medel. Sådant förordnande får meddelas, om det behövs för att uppnå de mäl som statsmakterna har fastställt för riksbankens penningpolitiska verksamhet. En redogörelse för lagens innehåll bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagen om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975. Giltighetstiden begränsades på förslag av riksdagens finansutskott till tre år. Utskottet ansåg att riksdagen därefter borde få tillfälle att ta ställning lill den kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och utformning mot bakgrund av de erfarenheter som man efler hand vann. Lagens giltighetstid har därefter förlängts vid tre tillfällen, senast genom beslut av riksdagen hösten 1981 med två år dvs. till utgången av år 1983 (prop. 1981/82:42, FiU 12, rskr 80, SFS 1981:1334). Förlängningen skedde med tvä år med hänvisning till att den kreditpolitiska utredningens (E 1980:03) betänkande förväntades årsskiftet 1982/83.

Den kreditpoiitiska utredningen redovisade sina bedömningar och förslag i belänkandet (SOU 1982:52) En effektivare kreditpolitik.

Utredningen förordade bl. a. att den framtida kreditpolitiken skall bedrivas med marknadskonforma medel. Utredningen ansåg därvid alt etl kassakrav med pä visst sätt utvidgat tillämpningsområde skall anses vara marknadskonformt. Utredningen accepterade också att andra regleringar skall få tillgripas i akuta krissituationer. En huvudtanke i utredningsförslaget är att en period med ej marknadskonform reglering alllid skall vara tidsbegränsad och alltid efterföljas av en minst lika lång period helt utan regleringsinslag (s. k. vita perioder). Utredningen har utformat sina förslag sä atl det skall finnas möjligheter att ingripa med alla kreditpoiitiska medel mot bl. a. alla typer av kreditinstitut och även mot sådana institut som kan tänkas uppstå i framliden. Utvidgningen skulle ske för atl effektivisera kreditpolifiken i akuta krissituationer och för att i möjligaste mån undvika snedvridningar av konkurrenssituationen.

Utredningens förslag har remissbehandlats. Utredningens huvudförslag om lagreglerade vita perioder har fått ett blandat mottagande. Frän näringslivets och bankernas sida är man i stort sett positivt inställd till en mer marknadskonform politik och till utredningens principiella lösning. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten), bankinspektionen m.fl. myndigheter liksom sparbanksföreningen och flertalet löntagarorganisationer har en skeptisk inställning till möjligheterna att bedriva en renodlad marknadskonform politik. Lagreglering av vita perioder avvisas helt.

Riksbanksfullmäktige har i sin nu aktuella skrivelse till regeringen hemställt atl giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel skall föriängas

Prop. 1983/84:43 5

till utgången av år 1986. Fullmäktige anför att del allvariiga ekonomiska läge som Sverige befinner sig i, med betydande balansbrisler, har lett till att flera av de kreditpolitiska medel som regleras i den kreditpoiitiska lagstiftningen har kommit att utnyttjas. Några mer påtagliga förbättringar i de grundläggande balansbristerna under de närmaste åren är knappast att räkna med. Även med en fast och målmedveten ekonomisk politik kommer det att ta tid innan balansbristerna är undanröjda. Enligt fullmäktiges mening kommer del därför även under kommande är alt visa sig vara erforderligt att utnyttja bestämmelser i den kreditpolitiska lagstiftningen.

Med hänvisning till den kreditpoiitiska utredningens betänkande En effektivare kreditpolitik framhåller fullmäktige atl det finns goda skäl att se över den kreditpoiitiska lagstiftningen. Det förslag som utredningen presenterat kan dock inte helt ligga till grund för sådana ändringar och en ny kreditpolitisk lagstiftning bör bli föremål för en mer omfattande lagteknisk värdering. Enligt fullmäktiges mening finns del därför inte tillräckliga skäl att nu vidta smärre förändringar.

Remissinstanserna, med undantag av försäkringsbolagen, har godtagit att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel föriängs. Bankföreningen och Finansbolagens förening anser dock att förlängning endast bör ske med den tid som oundgängligen behövs för att genomföra i huvudsak den kreditpolitiska utredningens förslag. PKbanken anser att en treårig förlängning är onödigt lång.

För egen del får jag anföra följande.

Balansproblemen i den svenska ekonomin är fortfarande betydande. Trots att åtgärder vidtas för att förbättra situationen kommer underskottet i statsbudgeten under de närmaste åren alt ligga kvar på en hög nivå. Bytesbalansen kan samtidigt väntas bli påtagligt förbättrad bl. a. som ett resultat av den 16-procentiga devalveringen av den svenska kronan i oktober 1982. Som en följd av detta kommer statens uppläningsbehov på den inhemska kreditmarknaden att ytterligare öka.

För att en alltför snabb likvidisering av budgetunderskottet skall undvikas är det av avgörande betydelse att en betydande del av upplåningen sker hos allmänheten. Detta innebär en viss press uppåt på räntenivån. Bankernas expansion måste samtidigt hållas inom de ramar som är förenliga med en framgångsrik inflationsbekämpning. Ökar likviditeten i ekonomin snabbt, finns det risk inte bara för att en varakfig nedgång i inflationstakten omöjliggörs utan också att ett oönskat kapitalutflöde uppstår.

De fortsatt stora budgetunderskotten i förening med behovel att hålla tillbaka bankernas kreditexpansion gör att de kreditpolifiska medlen behöver utnyttjas också i fortsättningen. I likhet med riksbanksfullmäkfige och de flesta remissinstanserna anser jag därför att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel bör förlängas.. Föriängningen bör enligt min mening avse tre är, dvs. tiden t. o. m. utgången av år 1986.

Den kreditpolitiska utredningens huvudförslag, införandet av lagreglera-

Prop. 1983/84:43 6

de vita perioder, anser jag inle genomförbart, inte minst mol bakgrund av de betydande obalanser som fortfarande präglar svensk ekonomi. Utredningens förslag i övrigt, som delvis avser förändringar av teknisk natur, kan dock komma att aktualiseras senare. Del finns i och för sig inget som hindrar atl detta sker under perioden fram till är 1986. Det finns skäl alt samordna frågan om ändringar i den kreditpolitiska lagstiftningen med den översyn av valutaregleringen, som valutakommillén (E 1977:03) har i uppdrag all utföra.

Det förtjänar i detta sammanhang också att påpekas atl den kreditpolitiska lagen är en beredskapslag som bara skall användas när den kreditpoiitiska situationen sä kräver. Lagstiftningen utgör således inte något hinder för en utveckling mot en i och för sig önskvärd marknadskonform politik.

Den föreslagna lagen är av sä enkel beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

3 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen all anta inom finansdeparlemenlel upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen all anta del förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1983/84:43 7

1983-09-22 Bilaga I

Sveriges riksbank

Till Finansdepartementet

Giltighetstiden för lagen (1974:922) om kreditpoiitiska medel går ut den 31 december 1983. Med anledning härav vill fullmäktige i riksbanken nu ta upp frågan om förlängning av lagen m. m.

1 Förlängning av den kreditpolitiska lagstiftningen

Det allvariiga ekonomiska läge som Sverige befinner sig i, med betydande balansbrister, har lett lill atl flera av de kreditpoiitiska medel som regleras av den kreditpoiitiska lagstiftningen har kommit att utnyttjas. Några mer påtagliga förbättringar i de grundläggande balansbristerna under de närmaste åren är knappast att räkna med. Även med en fast och målmedveten ekonomisk politik kommer det att ta tid innan balansbris-lerna är undanröjda. Enligt fullmäktiges mening kommer det därför även under kommande år att visa sig vara erforderligt att utnyttja bestämmelser i den kreditpolifiska lagsfiftningen.

Hösten 1982 avlämnade den kreditpoiitiska utredningen sill belänkande En effektivare kreditpolitik (SOU 1982:52). Som fullmäktige framhöll i sitt remissvar finns det goda skäl att se över den kreditpolitiska lagstiftningen. Det förslag som utredningen presenterat kan dock inte helt ligga till grund för en sådan ändring. I sitt remissvar pekade fullmäktige på några punkter där ändringar kunde vidtas. En ny kreditpolitisk lagstiftning bör emellertid, som fullmäktige framhöll i sitt remissvar, bli föremål för en mer omfattande lagteknisk värdering. Enligt fullmäktiges mening finns det därför inte tillräckliga skäl för att nu vidta smärre ändringar för att senare vidta någon större revision.

Prop. 1983/84:43 9

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena

Remissinstanserna, med undanlag för försäkringsbolagen, har lämnat framställningen om förlängning utan erinran. Svenska bankföreningen och Finansbolagens förening anser dock atl lagen bara bör förlängas den lid som oundgängligen behövs för ell genomförande av den kreditpoiitiska utredningens förslag med beaktande av de synpunkler som framförts av dem över denna. Sveriges föreningsbankers förbund och PKbanken anser all en treårig förlängningsperiod är onödigt läng.

Ur remissyttrandena återges därutöver följande; .

Bankinspektionen: Inspektionen kan inle underiåla atl ge uttryck för sina farhågor beträffande följderna av den mångåriga utveckling som.innebär all en allt siörre del av bankernas tillgångar finns i räntebundna obligationer, vilka förvärv finansieras med icke räntebunden inlåning, bl.a. specialinlåning.

Bankinspektionen hälsar med tillfredsställelse all man i riksbanken är medveten om denna problematik. Avskaffandet av likviditetskvoterna är att se mot den bakgrunden. I samma syfte verkar införandet av statsskuld-växlar och uppläggningen av det nya allemanssparandet.

För all pä längre sikt en sund utveckling av bankväsendet skall främjas är det angeläget atl de nämnda åtgärderna fullföljs och helst kompletteras med ytteriigare åtgärder i samma syfle.

Försäkringsinspeklionen: Under tider med placeringsplikt och räntereglering har effekterna för försäkringsbolagen varit alt bolagens möjligheter att förränta försäkringslagarnas medel på för dessa mest gynnsamma sätt begränsats. Inspektionen anser emellertid att en kreditpolitisk lagstiftning som tillämpas endasl då synnerliga skäl så kräver måste accepteras.

Svenska hankföreningen: I yttrande 1983-04-11 över den kreditpoiitiska utredningens belänkande "En effektivare kreditpolitik" tillstyrkte bankföreningen övergäng till en s. k. marknadskonform kredilpolilik. Bankföreningen föreslog vidare avsevärda ändringar i förhållande lill såväl den gällande som den av ulredningen föreslagna kreditpolifiska lagstiftningen. Bankföreningens ändringsförslag innebar dels avskaffande av vissa nuvarande kreditpoiitiska medel, nämligen placeringskrav, räntereglering och emissionskontroll, dels skärpta villkor för myndigheternas tillämpning av de medel som skulle bestå i en ny lag, dels införande av viss besvärsrätt.

Bankföreningen vidhåller den principiella syn på de kreditpolitiska medel som sålunda kom lill ullryck i remissyttrandet. Föreningen anser därför alt utredningens förslag, med beaktande av bankföreningens yttrande, utan dröjsmål bör leda lill lagstiftning. Härför krävs inle tre år och lagen bör diirför förlängas endasl den lid som oundgängligen behövs för ny laiisiiftnine.

Prop. 1983/84:43 10

En förutsättning för fortsatt giltighetstid för den nuvarande kreditpolitiska lagen är enligt bankföreningen dock att den verkligen tillämpas i överensstämmelse med lagens bokstav och motiv. Som bankföreningen i bl.a. yttrandet över kreditpolitiska utredningens betänkande påpekat har så inle i alla delar varit fallet. Riksbanksfullmäktiges beslut under år 1983 alt avskaffa ränteregleringen och likviditetskravet vill bankföreningen uppfatta som ell steg i rätt riktning.

Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF): SFF har i sitt remissyttrande över den kreditpolitiska kommitténs betänkande "En effektivare kredilpolilik" i princip tillstyrkt övergång till en s.k. marknadskonform kreditpolitik. Utan atl någon lagändring skett har riksbanken därefter, och särskilt under den senaste tiden, vidtagit åtgärder som markerar inriktningen på en i viss mån ny kreditpolitik, bl.a. genom att användningen av likviditetskraven upphört. Även den kreditpolifiska kommittén ansåg att likviditetskraven borde utmönstras som styrmedel (och ersättas med placeringskrav). SFF har däremot hävdat att likviditetskraven har vissa fördelar som styrmedel jämfört med andra medel men har - i det läge som nu uppkommit - inte motsatt sig den nya ordningen.

Post- och Kreditbanken, PKbanken: PKbanken har i yttrande över den kreditpoiitiska utredningens betänkande tillstyrkt en övergång till den mera marknadskonforma kredilpolilik som där föresläs och har med tillfredsställelse noterat att riksbanken i linje med dessa förslag har slopat ränteregleringen och likviditetskraven.

Den av riksbanken begärda förlängningen av nu tillämpad lagstiftning innebär däremot en fortsättning av nuvarande, mera direkt reglerande, politik. PKbanken har förståelse för att det staUiga budgetunderskottet och den fortfarande höga inflationstakten gör det svårt att åstadkomma en snabb omläggning av kreditpolitiken i enlighet med den kreditpolifiska utredningens förslag. PKbanken vill därför inte motsätta sig den föriäng-ning av giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel som kan krävas för att denna önskvärda omställning skall kunna göras. Däremot finner banken atl en treårig förlängning av gällande lagstiftning är en onödigt lång period och närmast ägnad att försena en angelägen reformpolitik på kreditmarknadsområdet.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam: Försäkringsbolagen har i tidigare sammanhang då fråga varit om förlängning av giltighetsfi-den för lagen om kreditpolitiska medel och om förordnande om allmän placeringsplikt och räntereglering för försäkringsbolag motsatt sig lagen som sådan och dess tillämpning.

Skälet är försäkringsbolagens uppfattning att regleringar på kreditmarknaden är av ondo såväl för samhällsekonomin, genom att obalanser i ekonomin bevaras, som för försäkringssparandet. Klarhet har därtill ännu inte skapats om bostadsobligationernas bonitet. Detta problem har försäkringsbolagen framhållit för regeringen senast i skrivelse 1983-06-21.

Prop. 1983/84:43 11

Av ovan och tidigare angivna skäl och då ålgärder ej vidtagits som tillgodoser behovet av garanti för bostadsobligationernas infriande kan försäkringsbolagen omöjligt godta en fortsatt tillämpning av lagen om kreditpoiitiska medel.

Finansbolagens förening: 1 sitt remissvar över den kreditpoiitiska utredningens betänkande "En effektivare kredilpolilik" framförde föreningen stark kritik mot lagen om kreditpolitiska medel och tillämpningen av denna. Föreningen förordade alt nuvarande kreditpolitiska lagstiftning skulle upphävas och att någon ny kreditpolitisk lagstiftning icke skulle införas samt att marknadskonform kredilpolilik skulle fillämpas.

Som en följd av denna inställning skulle konsekvensen bjuda alt föreningen nu helt avvisade riksbanksfullmäktiges hemställan. Enär lagstiftningsarbetet med anledning av den kreditpolitiska utredningens belänkande ännu ej är färdigt, vill emellertid föreningen inte motsätta sig en förlängning, men menar att den nuvarande lagstiftningen inle bör föriängas med längre lid än vad som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till det nämnda lagstiftningsarbetet.

Prop. 1983/84:43 12

Bilaga 3

Lagen om kreditpolitiska medel

Lagen om kreditpoiitiska medel (prop. 1974: 168) aren fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhet atl på framställning av fullmäktige i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel. Förutsättningen för sådant förordnande är att det behövs för all uppnå de mål som har fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet (3 § första stycket).

De kreditpolitiska medlen enligt lagen är likviditetskrav, kassakrav, ulläningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering (I §). Ulläningsreglering, allmän och särskild placeringsplikl samt räntereglering är alt anse som extraordinära medel. Förordnande om något av dessa medel får nämligen meddelas endasl om synnerliga skäl föreligger (3 § andra stycket).

Förordnande om kreditpolitiskt medel kan avse etl eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstilut eller annat kreditinstitut (4 § första stycket). Förordnande om emissionskontroll eller räntereglering kan avse även annan än kreditinstitut. I lagen räknas som bankinstitut bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Med försäkringsinstilut avses AP-fonden och försäkringsföretag med svensk koncession. Kreditinstitut i lagens mening är vid sidan om bankinstituten och försäkrings-instituten jordbrukskassa, kreditaktiebolag, finansbolag enligt lagen (1980; 2) om finansbolag, landshypoleks- och stadshypoleksinstitutionerna samt Svenska skeppshypotekskassan (2 §').

Om regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskt medel ankommer det på riksbanken atl svara för de föreskrifter som behövs för användningen (5 §). Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskt medel lill ett eller flera slag av institut, undanta visst institut, om särskilda skäl föreligger, och utfärda olika föreskrifter för skilda institut (6§).

I lagen anges den närmare innebörden av de olika kreditpoiitiska medlen. Likviditetskrav kan endast träffa bankinstitut. Med likviditetskrav avses all bankinstitutets likvida medel vid viss lidpunkt skall uppgå lill ett belopp som motsvarar viss andel - högst 55% — av institutets förbindelser med de avdrag och undantag som riksbanken anger (7 och 8 §§'). Har regeringen förordnat om likviditetskrav, skall riksbanken i sina föreskrifter ange vid vilken tidpunkt kravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten), kravets storiek uttryckt i procent, vilka tillgångar som får räknas som likvida medel, vilka skulder som därvid skall dras av samt vilka skulder och andra förbindelser som får undantas vid beräkning av förbindelserna. I lagen anges särskilt att skattkammarväxlar, obligationer och andra förbindelser som staten har utfärdat skall räknas som likvida medel. Det föreskrivs också att som likvida medel skall räknas dels obligafioner som har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, och som avser kreditgivning till främjandet av jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens långsiktiga utveckling, dels sådana obligationer som har utfärdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan eller kre-dilaktiebolag och som avser kreditgivning för nyproduktion av bosläder eller, i den män statligt bostadslän utgår, för annat byggande (9§').

' Senaste lydelse 1980: 1095. = Senaste lydelse 1982: 1258. Senaste lydelse 1983: 587 (med ikraftträdande den 1 januari 1984).

Prop. 1983/84:43 13

I fråga om beräkningen av de likvida tillgångarna gäller en specialregel för sådana bankaktiebolag som Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank. Deras förbindelser utgörs huvudsakligen av inlåning från en särskild grupp av bankinstitul, dvs. sparbanker resp. cenlralkassor för jordbrukskredil. Sådan inlåning skall dras av från summan av de likvida medlen endasl i den mån tillgodohavande hos sparbank resp. centralkassa har tagils upp som likvida medel. För de nämnda båda bankerna kan riksbanken emellertid föreskriva högre likviditetskrav än det annars gällande maximitalet 55% (10 §).

Liksom likviditetskrav är kassakrav ett medel som kan användas endast mot bankinstituten. Syftet är alt förmå bankerna att hålla viss del av kassamedlen bundna på räkning i riksbanken eller som inneliggande kassa. Bankinstituts medel på checkräkning i riksbanken jämte så stor del av inneliggande kassa som riksbanken medger skall vid viss tidpunkt uppgå till ett belopp som motsvarar viss andel, högst 15%, av bankens förbindelser med de undantag som riksbanken anger. Meddelas förordnande om kassakrav skall riksbanken ange när kassakravet skall vara uppfyllt (be-räkningslidpunkten), det procenttal som skall gälla och i vad mån inneliggande kassa får medräknas och undantag från förbindelserna får göras (11-13 §§).

Ulläningsreglering innebär atl ett högsta belopp fastställs för bankernas utlåning. Utlåningsreglering kan numera också gälla utlåning frän finansbolagen. Regleringen kan avse inle bara utlämnade lån utan också beviljade men ännu inte utlämnade (disponerade) lån. Med lån jämställs likvider för fordringar som finansbolag förvärvar för alt medverka till finansiering. Även garantiförbindelser kan omfatlas av ulläningsreglering till den del de är knutna till kreditgivning. Vidare kan ett högsta belopp fastställas för värdet av lös egendom, som finansbolag för alt medverka lill finansiering upplåter till nyttjande (leasingobjekl) sedan ett förordnande om.utlåningsreglering trätt i kraft. Krediter till särskilda ändamål kan undantas. Det s.k. utlåningstakel kan enligt prop. 1974; 168 (s. 196) bestämmas som en kvotdel av kreditvolymens storlek vid en viss tidigare tidpunkt. Det kan också bestämmas på grund av ett genomsnitt av utlåningsvolymen under viss lid eller på annat sätt. Riksbanken skall sålunda för viss tidpunkt (beräkningslidpunklen) eller för viss tidsperiod (beräkningsperioden) fastställa maximibelopp i förhållande till lånens eller garantiförbindelsernas storlek eller leasingobjeklets värde vid viss tidpunkt eller pä annat sätt. Utlåningstaket kan bestämmas olika för utlåning, garantiförbindelser eller leasingobjekt lill olika ändamål (14-16 §§'').

Emissionskontroll innebär alt andra obligationer än de som utges av bankinstitul och har en löptid på högst ett är, föriagsbevis och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får ges ut av annan än riksgäldskontoret, om inte riksbanken ger tillstånd till det. Denna kontroll omfattar både kreditinstitut och andra utom riksgäldskontoret, vars emissioner av statsobligationer alltså faller utanför kontrollen. Emissionskontroll kan också avse andra skuldebrev som kreditinslilui ger ut. Här undantas dock inlåning på motböcker i bank och i övrigt inlåning på räkning frän allmänheten. Emissionskontrollen kan avse såväl emissionernas volym som räntesatser och andra villkor. Riksbanken anger vilka slag av värdepapper som inte får ges ut utan tillstånd och från vilken lidpunkt ett förordnande om emissionskontroll gäller (17'' och 18 §§).

" Senaste lydelse av 14-16 §§ 1980: 522. ' Senaste Ivdelse ;979: 1055.

Prop. 1983/84:43 14

Syftet med etl förordnande om allmän placeringsplikl år att tillgodose behovet av långfristig kredit ål slalen eller för bostadsbyggandel. Förordnande om allmän placeringsplikl kan avse bank- och försäkringsinstilut. Del innebär krav på insliluten att en viss andel av den ökning, som deras lolala placeringar undergår under viss lidsperiod (beräkningsperioden), skall beslå av prioriterade placeringar. När del gäller bankerna kan ökningen av de prioriterade placeringarna i stället bestämmas som en andel av institutets lolala placeringar. Riksbanken beslämmer vilka placeringar som skall anses priorilerade och hur underiagel för placeringsplikten skall beräknas (19-21 §§).

Förordnande om särskild placeringsplikl kan meddelas för alt tillgodose kreditbehovet för bostadsbyggandet under byggnadslid, s. k. byggnadskre-dil. Med särskild placeringsplikt avses skyldighet för bankinstitul all lämna byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsprojekt. Endast sädana projekt kommer i fråga för vilka utgår eller kommer all utgå statligt bostadslån. En ytterligare förutsättning är att det finns kommunal borgen för projektet. Riksbanken anger vilket eller vilka bankinstitul som skall lämna byggnadskredit för visst byggnadsföretag (22-24 §§). Riksbanken förutsätts enligt prop. 1974:168 (s. 177 och 200) vid denna fördelning samräda med bostadsmyndigheterna och med bankerna och deras organisationer.

Räntereglering innebär att högsta eller lägsta ränta fastställs för inlåning eller alt högsta ränta fastställs för utlåning. Förordnandet kan avse samtliga kreditinstitut utom finansbolag. Inlåningsränlorna kan dessutom regleras för annan som driver inlåning pä räkning av det slag bank allmänt begagnar. Ränta som bestäms i särskild ordning eller som beräknas enligt särskilda bestämmelser berörs inte av förordnande om räntereglering. Med ränta likställs varje annan gottgörelse som utgör ersättning vid penninglån. Riksbanken får bestämma olika räntor för skilda slag av in- eller utlåning (2.5''-27 §§).

Lagen om kreditpolitiska medel innehåller vidare bestämmelser om uppgiftsskyldighet. Kreditinstitut skall efter anmodan av riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditpolitiskt medel behöver användas eller för att tillämpa meddelat förordnande. Även annan som kan omfatlas av förordnande om räntereglering har motsvarande uppgiftsskyldighet. Riksbanken får föreskriva atl uppgift om ränteändring skall lämnas senast 15 dagar före ändringen (28 S).

Lagen innehåller också bestämmelser om särskild avgift för den som åsidosätter föreskrift som har meddelats med stöd av förordnande enligt lagen. Slutligen finns bestämmelser om straff i vissa fall för den som i samband med fullgörande av uppgiftsskyldighet lämnar oriktig uppgift och en bestämmelse om att talan inte får föras mot riksbankens beslut enligt lagen.

'' Senasle lydelse av 25 S 1980:522.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983