Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1983/84:40

om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.;

beslutad den 20 oktober 1983.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas beräkningar över den svenska ekonomins ut­veckling för åren 1983 och 1984.

Bedömningen av statsfinansernas utveckling ger vid handen att budget­förstärkande åtgärder måste vidtas. Stabiliseringspolitiska motiv talar för att detta bör ske snarast möjligt.

Regeringen föreslår därför nu åtgärder som innefattar såväl utgiftsned­skärningar som avgifts- och skattehöjningar. Till den alldeles övervägande delen är det fråga om åtgärder med långsiktig verkan på statsbudgeten. Sammantaget leder åtgärderna till en förbättring av budgetsaldot med ca 7 miljarder kr. räknat för helt år. Härtill kommer viss minskad belastning inom socialförsäkringssektorn. Åtgärderna har vägts samman så att de direkta effekterna på sysselsättningen blir obetydliga och så att de bättre ställda grupperna får vara med och bära krispolitikens bördor. Särskilda åtgärder föreslås för att förbättra läget för de mest utsatta grupperna.

I propositionen föreslås vidare åtgärder som syftar till att bryta eller dämpa automatiken i utgiftsökningarna. Detta sker i enlighet med det synsätt som regeringen gav uttryck för i kompletteringspropositionen i våras och som bl. a. innebär att olika indexbundna utgifter anpassas till regeringens inflationsmål om 4 % för är 1984.

1   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40


Prop. 1983/84:40


 


Prop. 1983/84:40                                                      2

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1983-10-20

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peter­son, Andersson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsråden Feldt, Bodström, Thunborg, Andersson, Bo­ström, Hjelm-Wallén, Göransson, Lundkvist, Leijon, Gustafsson, Peter­son, Dahl

Proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Feldt anför:

1    Den ekonomiska politikens inriktning

I kompletteringspropositionen i våras redovisades den utveckling av statsbudgeten som, under givna förutsättningar, var att vänta under åren framöver. Kalkylerna pekade mot en mycket kraftig ökning av budgetun­derskottet redan budgetåret 1984/85. Regeringens mening var att en sådan utveckling var oacceptabel. Riksdagen delade regeringens uppfattning.

Vi kan nu se framåt mot en förstärkning av den internationella konjunk­turen och av den inhemska efterfrågan. Därmed aktualiseras tidpunkten för de budgetpolitiska åtgärder som redan i våras ansågs oundvikliga. För att få full effekt under år 1984 måste beslut tas av riksdagen i höst.

Regeringen har nyligen förelagt riksdagen förslag om ytterligare för­stärkning av de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Som klargjordes i propositionen (1983/84:26) måste de föreslagna åtgärderna finansieras. Även med tanke härpå är det angeläget att de budgetförstärkande åtgärder­na träder i kraft snarast möjligt.

Problemen i den svenska ekonomin är så djupgående att det kommer att ta läng tid att lösa dem. Vad som emellertid kan konstateras ett år efter det att politiken lades om är att det finns betydande styrka och växtkraft i den svenska ekonomin. Vi är på väg att snabbare än man haft anledning vänta sig hejda nedgången i produktion, investeringar och sysselsättning och vända den till en uppgång. Därmed har en god grund lagts för att gä vidare i uppbyggnadsarbetet.


 


Prop. 1983/84:40                                                      3

Genom att som första åtgärd efter tillträdet devalvera den svenska kronan med 16% angrep regeringen på samma gång de kort- och långsik­tiga problemen. Valutautflödet upphörde och vändes i ett valutainflöde. Det svenska näringslivets konkurrenskraft förbättrades kraftigt i ett slag och därmed hade en första förutsättning skapats för att bryta den negativa utvecklingen i den svenska ekonomin och lägga en grund för en uthållig expansion. Att en devalvering av denna storleksordning var nödvändig torde för svenska folket ha klargjort lägets allvar.

Devalveringen och de ekonomisk-politiska åtgärder som vidtogs kort därefter - bl. a. inom sysselsättnings-, investerings- och fördelningspoliti­ken - utgjorde ett första steg i krispolitiken. Detta syftade till att öka kapacitetsutnyttjandet i ekonomin, motverka en ökad arbetslöshet och •genom att fördela bördorna rättvist ge krispolitiken en bred förankring bland medborgarna. I kompletteringspropositionen i våras klargjorde rege­ringen att det var dags att ta ett andra steg genom att snabbt och varaktigt nedbringa inflationen. Det är endast genom att etablera en inflationstakt på samma låga nivå som hos våra viktigare konkurrentländer, som det är möjligt att bibehålla den konkurrenskraft som uppnåtts genom devalve­ringen och som är nödvändig för att föra vårt land ur den ekonomiska krisen.

Regeringens ekonomisk-politiska strategi har tre grundläggande ut­gångspunkter.

1    Stabila förutsättningar måste råda för att åstadkomma en långsiktig
expansion, av produktion, investeringar och sysselsättning. Den konkur­
rensutsatta sektorn i svensk ekonomi - hit hör de delar av industrin och de
tjänsteproducerande näringarna som konkurrerar med utländska produ­
center på såväl exportmarknaden som hemmamarknaden - måste utgöra
motorn i en sådan utveckling. Detta kräver bl. a. att kostnadsläget förblir
gynnsamt och att lönsamheten är god, inte minst i jämförelse med finan­
siella och mera improduktiva verksamheter.

En framgångsrik expansion i den konkurrensutsatta sektorn bidrar inte bara till att stärka sysselsättningen i denna sektor. Den skapar också ekonomiska resurser för att finansiera den offentliga sektorns verksamhet och är därmed av avgörande betydelse såväl för den sociala välfärden som för sysselsättningen i stort. Det är endast genom en stabil expansion av den konkurrensutsatta sektorn som det blir möjligt att eliminera underskottet i bytesbalansen och samtidigt upprätthålla full sysselsättning och ett högt resursutnyttjande i den svenska ekonomin.

2    Ett växande budgetunderskott innebär ett hot mot en framgångsrik
stabilisering av pris-och kostnadsutvecklingen.

Underskottet är möjligt att finansiera utan stora svårigheter så länge anspråken från andra sektorer i ekonomin är små. När emellertid i en uppgångsfas investeringar och konsumtion ökar måste statens upplåning begränsas för att inte inflationen skall ta ny fart och räntorna drivas i


 


Prop. 1983/84:40                                                      4

höjden. Om det sker drivs nämligen kostnaderna upp och investeringsupp­gången inom industrin bryts. Denna senare är nödvändig för att förbättra utsikterna för ekonomisk tillväxt i framtiden, för höjda reallöner och bevarad välfärd.

I en uppgångsfas av det slag vi nu står inför måste såväl privat som offentlig konsumtion hållas stram.

3 Denna strategi, med väl avvägda inslag av såväl expansion som åtstramning, ställer särskilt stora krav på fördelningspolitiken. De uppoff­ringar som blir nödvändiga för det svenska folket måste fördelas efter bärkraft. De svagaste grupperna måste skyddas samtidigt som de bättre ställda grupperna får ta på sig en större del av bördorna. Det kan dock inte undvikas, att det stora flertalet av medborgarna får känna av krispolitikens bördor. Kraven på en rättvis fördelningspolitik utgår inte bara från en moralisk övertygelse, utan bygger också på förvissningen att krispolitiken endast kan bli framgångsrik om den får stöd från breda folkgrupper.

En huvuduppgift i fördelningspolitiken är att stärka sysselsättningen. De expansiva inslagen i krispolitiken innebär också att förutsättningar ges för att successivt skapa nya arbetstillfällen och återgå till full sysselsättning. Härtill kommer de mycket omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder som har vidtagits det senaste året för att kortsiktigt motverka arbetslöshe­ten.

Regeringens bestämda föresats att bekämpa inflationen bygger inte minst på övertygelsen om att en låg inflation är en nödvändig förutsättning för att stärka sysselsättningen. Härtill kommer att en lägre inflation i sig innebär en viktig fördelningspolitisk vinning, eftersom den höga inflation vårt land haft i många år medför en kraftig och fortgående omfördelning mellan olika grupper i samhället på ett sätt som ökar de ekonomiska klyftorna. Kampen mot arbetslösheten och mot inflationen är därför tvä av de viktigaste insatser som kan göras just för att åstadkomma ökad rättvisa. Dessa måste givetvis kompletteras med andra åtgärder som, inom ramen för den nödvändiga strama finanspolitiken, omfördelar resurser till gagn för de mest utsatta grupperna.

Det är denna kombination av expansiva och åtstramande inslag - att vi båda skall arbeta och spara oss ur krisen och samtidigt hävda kraven på fördelningspolitisk rättvisa — som utgör kärnan i vad som har kallats den tredje vägen.

Utvecklingen i den svenska ekonomin hittills i år är på några punkter klart mera positiv än väntat. Prisökningarna har blivit lägre än beräknat och kommer för 1983 att begränsas till ca 9%, vilket kan jämföras med tidigare bedömningar om II ä 12%. Detta är en anmärkningsvärd framgång med tanke på de priseffekter som övergångsvis följer av devalveringen och av de höjningar av vissa indirekta skatter som tidigare vidtagits. Det finns samtidigt anledning att varna för att vissa priseffekter av devalveringen kan kvarstå in på nästa år, inte minst med tanke på att en del utländska


 


Prop. 1983/84:40                                                      5

producenter som exporterar till Sverige valt att tillfälligt hålla nere sina priser och sänka sina vinstmarginaler för att kunna fortsätta konkurrera med svenska produkter.

Genom att prisökningarna i år blivit lägre än väntat, här reallönerna och andra inkomster för hushållen utvecklats mera gynnsamt än vad som tidigare allmänt förmodades. Hushållens sparande beräknas öka markant i förhållande till den rekordlåga nivån 1982.

Det svenska näringslivet har reagerat snabbt och påtagligt efter den konkurrenskraftsförbättring som skett genom devalveringen. Industripro­duktionen har sedan bottenläget i augusti 1982 ökat med omkring 6%. Kapacitetsutnyttjandet i industrin har ökat, även om det alltjämt är förhål­landevis lågt. Genom en ökad orderingång, särskilt från exportmarknaden, har förutsättningar skapats för en fortsatt produktionsuppgång. Särskilt gynnsamt har exporten utvecklats. Under första halvåret 1983 har export­volymen ökat med ca 10% jämfört med samma period 1982. Denna ökning återspeglar endast till en mindre del uppgången i världsekonomin - som än så länge varit ganska svag — och beror främst på att det förbättrade konkurrensläget gjort det möjligt för svenska producenter att återvinna en del av de marknadsandelar som tidigare gått föriorade. Eftersom samtidigt importvolymen i är närmast synes stagnera, blir resultatet att underskottet i bytesbalansen kan nedbringas väsentligt.

Läget på arbetsmarknaden är alltjämt kärvt. Trots att sysselsättningen ökat i år, vilket inneburit att den nedgång i sysselsättningen som ägde rum 1981-1982 brutits, så har samtidigt arbetslösheten ökat. Utan de massiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vidtagits det senaste året, skulle emellertid arbetslösheten i dag ha varit avsevärt större. Vissa av de åtgär­der som vidtagits, inkl. de förslag som regeringen nyligen lagt fram, har dessutom ännu inte hunnit få effekt. De bör medföra att sysselsättningssi­tuationen framöver förbättras. .Det är redan nu. möjligt att se positiva tecken rörande industrisysselsättningen och det finns sammantaget goda förutsättningar för att arbetslösheten skall kunna minska under loppet av nästa år.

En ljuspunkt i den ekonomiska bilden är vidare att kommunernas och landstingens finansiella situation år 1984, totalt sett, förefaller att bli vä­sentligt starkare än vad som tidigare fanns anledning att befara. Bl. a. som följd härav blir det möjligt att hålla den kommunala utdebiteringshöjningen på en mycket låg nivå nästa år.

Tillväxten i år i den svenska ekonomin blir förhållandevis måttlig. Utri­keshandeln svarar för ett kraftigt positivt bidrag, medan å andra sidan den inhemska efterfrågan minskar något. De bedömningar som nu kan göras pekar mot en delvis annan situation nästa är. Utrikeshandeln väntas svara för en viss fortsatt expansion. Visserligen blir de ytterligare marknadsan­delsvinster som devalveringen kan ge 1984 mindre än i år, men å andra sidan är det troligt att draghjälpen från den internationella konjunkturupp­gången blir mera påtaglig.


 


Prop. 1983/84:40                                                                    6

I fråga om den inhemska efterfrågan är det troligt att det nästa år sker en omsvängning i positiv riktning för såväl privat konsumtion som investe­ringar och lager. Genom denna uppgång i den svenska ekonomin, under­stödd av det internationella uppsvinget, är det uppenbart att tiden nu är mogen för att strama åt finanspolitiken. Det är uttryck för gammal god konjunkturteori att den ekonomiska politiken bör vara mera expansiv i konjunkturnedgångar och mera restriktiv i konjunkturuppgångar. De all­varliga misstagen från konjunkturuppgången 1978-1979 får inte upprepas. Då lades den ekonomiska politiken om i mera expansiv riktning samtidigt som konjunkturen vände uppåt. De negativa verkningarna av denna felak­tiga stabiliseringspolitik blev under de följande åren mycket stora i form av snabbt stigande underskott i den offentliga sektorn och i bytesbalansen, accelererande inflation, växande arbetslöshet och upprepade valutakriser.

Behovet av finanspolitisk åtstramning framträder också utifrån den fi­nansiella situationen i den svenska ekonomin. Det har hittills varit förhål­landevis lätt att finansiera det stora statliga budgetunderskottet. En del av finansieringen har kunnat ske genom utlandsupplåning och de likviditets­drivande effekterna av detta har dämpats genom bytesbalansunderskottet. Samtidigt har företagssektorn kunnat svara för en betydande utlåning till den offentliga sektorn, eftersom den låga investeringsnivån medfört bety­dande finansiella överskott. Nästa år blir emellertid bilden delvis en annan. Underskottet i bytesbalansen, och därmed nettoupplåningen från utlandet, väntas minska ytterligare. Samtidigt leder en investeringsuppgång till att företagens finansiella överskott kan bli mindre. Detta gör det nödvändigt både att begränsa budgetunderskottet och att finna nya möjligheter att finansiera budgetunderskottet utanför banksektorn, dvs. på ett sätt som inte verkar inflationsdrivande.

Att åter uppnå full sysselsättning är nu liksom tidigare det övergripande målet för regeringens ekonomiska politik. Hela den ekonomisk-politiska strategin syftar ytterst till detta. För att möta de kortsiktiga sysselsätt­ningsproblemen har regeringen nyligen föreslagit ytterligare arbetsmark­nadspolitiska åtgärder. Hit hör bl. a. förslaget till s. k. ungdomslag, nyrek­ryteringsbidrag till industrin, åtgärder för att stimulera redan anställda till vidareutbildning samtidigt som arbetslösa därmed kan beredas sysselsätt­ning samt ytterligare åtgärder för att minska byggarbetslösheten. Av bety­delse för sysselsättningen är vidare det s. k. ROT-programmet, som syftar till en angelägen upprustning av bostadsbeståndet. Regeringen kommer att noga följa den fortsatta utvecklingen på arbetsmarknaden för att vid behov ingripa med ytterligare åtgärder.

De sysselsättningsfrämjande åtgärder som har föreslagits måste finansie­ras pä ett ansvarsfullt sätt. Om detta inte sker, litan budgetunderskottet tilläts öka ytterligare, undergrävs i själva verket de framtida möjligheterna att värna sysselsättningen på grund av de negativa verkningar som då uppstår i form av ökande inflation och en press uppåt på räntorna. Det är


 


Prop. 1983/84:40                                                                    7

därför nödvändigt att nu anvisa hur finansieringen skall ske. De stabilise­ringspolitiska skäl som jag tidigare berört talar också för att finanspolitiska åtgärder vidtas i så god tid, att de hinner fä effekt år 1984.

I det följande föreslås därför nu en rad åtgärder som syftar till att begränsa utgiftsökningarna och förstärka inkomsterna. Det blir därvid ofrånkomligt med ingrepp som innebär direkta nedskärningar av statsutgif­terna och även vissa skattehöjningar. Härtill kommer att en rad åtgärder föreslås som syftar till att bryta eller dämpa automatiken i utgiftsökning­arna. Detta sker i enlighet med det synsätt som regeringen gav uttryck för i kompletteringspropositionen i våras och som bl. a. innebär att olika index­bundna utgifter anpassas till regeringens inflationsmål på 4% för är 1984.

I det följande kommer att föresläs att devalveringseffekten på priserna räknas av när basbeloppet skall justeras upp fr. o. m. är 1984. Avräkningen med 4% motsvarar den beräknade devalveringseffekten på konsument­prisindex fram t. o. m. utgången av år 1983.

De budgetförstärkande åtgärder som föreslås innefattar såväl utgifts-nedskärningar som avgifts- och skattehöjningar. Till den alldeles övervä­gande delen är det fråga om åtgärder med långsiktig verkan pä statsbudge­ten. Sammantaget leder åtgärderna till en förbättring av budgetsaldot med ca 7 miljarder kr. räknat för helt år. Härtill kommer viss minskad belast­ning inom socialförsäkringssektorn. Åtgärderna har vägts samman så att de direkta effekterna på sysselsättningen blir obetydliga och så att de bättre ställda grupperna får vara med och bära krispolitikens bördor. Särskilda åtgärder föresläs för att förbättra läget för de mest utsatta grup­perna.

Arbetet med förslaget till statsbudget för budgetåret 1984/85 pågår f n. i regeringskansliet. Det är ännu för tidigt att fastställa hur budgeten kommer att se ut för nästa budgetår och hur stort budgetunderskottet därmed blir. Såvitt jag nu kan bedöma, finns det emellertid goda möjligheter att budget­underskottet för kalenderåret 1984, med de åtgärder som nu föreslås och en i övrigt stram utgiftspolitik, kommer att stanna på ca 90 miljarder kr., dvs. ungefar nominellt oförändrad nivå. Detta iiinebär ett realt sett minskat underskott. Underskottets andel av BNP beräknas sjunka från 12,5% av BNP år 1983 till 12% år 1984.

Devalveringen har, i kombination med förhållandevis måttliga löneavtal för 1983, i hög grad bidragit till att förbättra de svenska företagens vinster och vinstutsikter. Detta har på ett närmast dramatiskt sätt återspeglats i de kraftigt stigande börskurserna. Denna utveckling är till stor del positiv, eftersom det undanröjt en tidigare rådande undervärdering av de svenska börsföretagen och gjort det möjligt att åstadkomma mycket omfattande nyemissioner och nyintroduktioner i år. Härigenom skapas också förut­sättningar för att investeringarna sä småningom kan börja öka i näringsli­vet.

Samtidigt har denna utveckling inrymt betydande problem. Vinsterna av


 


Prop. 1983/84:40                                                                    8

börsuppgången har, på grund av det synnerligen ojämnt fördelade aktie-ägandet, till stor del hamnat hos en liten grupp redan tidigare välbärgade människor. Vidare har aktiemarknaden utmärkts av spekulation och en rad andra osunda företeelser, som varit särskilt iögonenfallande med hänsyn till den viktigare och mera uppmärksammade roll som aktiemarknaden numera spelar.

Det är inte minst mot denna bakgrund som vissa av de föreslagna åtgärderna skall ses. Även från näringslivets synpunkt bör det vara en fördel, om den kraftiga vinstuppgången kombineras med åtgärder som gör den fördelningspolitiskt acceptabel och därmed också förbättrar utsikterna för att lönsamhetsförbättringen blir bestående. Beträffande spelreglerna på börsen har jag inhämtat att börsstyrelsen ser över dessa regler i syfte att nä en självsanering på aktiemarknaden. Jag har vidare erfarit att värdepap-persmarknadskommittén inom kort kommer att lägga ett betänkande med en del förslag på detta område. Med bl. a. detta betänkande som underiag, bör det vara möjligt att vidta erforderiiga lagstiftningsåtgärder våren 1984.

Det är vidare nödvändigt att även pä sikt säkerställa ett erforderligt utbud av riskkapital till näringslivet. Genom det förslag till löntagarfonder, som regeringen inom kort lägger fram, kommer ett väsentligt bidrag att ges till riskkapitalförsörjningen under återstoden av 1980-talet. Det förslag till allemanssparande som lagts fram (prop. 1983/84: 30) kommer att genom en av de två ingående sparformerna möjliggöra ett individuellt aktiesparande via s.k. kapitalsparfonder. Såväl löntagarfonderna som kapitalsparfon-derna erbjuder dessutom möjligheter att förse kooperationen med riskkapi­tal.

För att säkerställa att regeringens inflationsmål om 4% för nästa år uppnås är det av utslagsgivande betydelse att de nominella löneökningarna nästa år kan hållas på en låg nivå. Endast härigenom blir det möjligt att bevara den förbättrade konkurrenskraft som devalveringen medfört och som i sin tur är en nödvändig förutsättning för att regeringens produktions­expansiva strategi skall lyckas. En fortsatt hög inflationstakt skulle fä mycket allvarliga konsekvenser för landets ekonomi och leda till att de ekonomiska obalanserna förvärrades. För att värna sysselsättning och välfärd och komma ifrån beroendet av utlandslån måste inflationen ofrån­komligen nedbringas påtagligt. Sedan regeringens inflationsmål för år 1984 formulerades i våras, har inflationstakten i våra viktigaste konkurrent­länder avtagit ytterligare. Härigenom skärps kraven på en beslutsam kamp mot inflationen i värt land.

Regeringen har genom en rad åtgärder försökt underlätta för arbets­marknadens parter att sluta avtal på en låg nominell nivå. Hit hör de olika åtgärder som vidtagits för att skapa ökad fördelningspolitisk rättvisa. Värt förslag till löntagarfonder syftar till att skapa ökad delaktighet för lönta­garna och att i någon mån överbrygga den konflikt som alltid finns mellan kraven pä gynnsamma betingelser för ekonomisk tillväxt och kraven på


 


Prop. 1983/84:40                                                     9

social rättvisa. Det ligger i hög grad i arbetsmarknadens parters intresse att medverka till att nedbringa inflationen. Lägre nominella löneökningar ska­par bättre förutsättningar för en ökning av reallönerna än om priser och löner tillåts öka i samma snabba takt som tidigare.

Regeringen har vidare sökt bidra till en lägre lönekostnadsökning år 1984 genom att föreslå en annan finansiering av skattereformens andra steg -som gäller år 1984 - än den som ursprungligen överenskoms med center­partiet och folkpartiet. Regeringen fann det av flera skäl fördelaktigare att finansiera sänkningarna av inkomstskatten år 1984 med höjda energiskat­ter i stället för att höja arbetsgivaravgifterna eller införa en produktionsfak­torskatt. Ett viktigt skäl var att höjda energiskatter inte får samma kost­nadsdrivande effekt som höjda skatter pä produktionen. Det visade sig emellertid inte möjligt att vid riksdagens behandling i våras vinna uppslut­ning bakom mer än en del av de föreslagna energiskattehöjningarna. Det återstår ett finansieringsbehov om 1.4 miljarder kr. för att fullt ut finansiera den beslutade skattesänkningen.

De bedömningar som nu kan göras av den svenska ekonomins utveck­ling år 1984, och som jag senare kommer att redovisa mera utföriigt, innebär i flera avseenden en positiv utveckling. Arbetslösheten bör kunna minskas, investeringarna ökar efter flera års kraftig minskning och ned­gången i den privata konsumtionen brytas. I industrin kan förutses en fortsatt markant produktionsökning, ett höjt kapacitetsutnyttjande och en vändning uppåt av investeringar och sysselsättning. Situationen i kommu­nerna ser betydligt mera gynnsam ut än tidigare. Överskottet i utrikeshan­deln kan förväntas öka ytteriigare, vilket möjliggör en fortsatt minskning av underskottet i bytesbalansen. Den ekonomiska tillväxten kan nästa år väntas bli icke obetydlig.

Regeringen är fast besluten att konsekvent följa sin ekonomisk-politiska strategi för att föra landet ur den ekonomiska krisen. Regeringen kan dock inte ensam klara denna svåra uppgift. Det är nödvändigt att alla grupper i samhället medverkar för att politiken skall bli framgångsrik.

Det är regeringens fasta föresats att förena kampen mot inflationen med en kamp mot arbetslösheten och en strävan att slå vakt om den sociala välfärden och en rättvis fördelning av levnadsstandarden. Det är vår över­tygelse att det endast är med en ekonomi som är i balans och har utveck­lingskraft som det är möjligt att upprätthälla full sysselsättning, social trygghet och ekonomisk rättvisa.

2   Den internationella utvecklingen

Under år 1983 har en återhämtning inletts i OECD-området frän den djupaste och mest utdragna lågkonjunkturen sedan andra världskriget. I Förenta Staterna inleddes en uppgång redan före årsskiftet 1982-1983 och


 


Prop. 1983/84:40                                                                   10

den amerikanska ekonomin har under våren och sommaren utvecklats mycket starkt. Bruttonationalprodukten ökade mycket snabbt under andra kvartalet och tillväxten bedöms ha varit fortsatt stark även under tredje kvartalet. Även i Japan och de flesta västeuropeiska länder har den ekono­miska aktiviteten ökat under första halvåret är 1983. Framför allt i Västeu­ropa har dock uppgången hittills varit svag.

Inflationen har fortsatt att sjunka och är nu nere i en årstakt om ca 5 % i OECD-området i sin helhet. I de större länderna har man lyckats ned­bringa inflationen ytterligare. Förbundsrepubliken Tyskland har nu en inflationstakt på omkring 3 % och i Förenta Staterna och Japan är den ännu lägre.

Den sjunkande inflationen i de större OECD-länderna har bidragit till att förstärka realinkomsterna. Då samtidigt sparandet har minskat, har den privata konsumtionen ökat markant. Därutöver har aktivitetsuppgången förstärkts av en omsvängning av lagerinvesteringarna.

Arbetslösheten har gått ned något i Förenta Staterna men har fortsatt att stiga i Västeuropa, där nu 19 miljoner människor går utan arbete.

Den kraftiga uppgången i den ekonomiska aktiviteten i Förenta Staterna är i stor utsträckning en följd av den ekonomiska politikens omläggning under det senaste året. Under år 1981 genomfördes en kraftig penningpoli-tisk åtstramning med snabbt ökande arbetslöshet och sjunkande investe­ringar som följd. De skattelättnader och ökande försvarsutgifter som ut­gjort viktiga inslag i Reaganadministrationens politiska program har lett till stora och växande budgetunderskott som i förening med en restriktiv penningpolitik varit orsaken till det höga ränteläget i och utanför Förenta Staterna. Penningpolitiken har dock under det senaste året givits en mer expansiv utformning. Den nominella räntan har härigenom kunnat ned­bringas frän dess tidigare extremt höga nivå. Den ligger dock kvar på en nivå som innebär en historiskt sett mycket hög realränta. Den aktivitets­uppgång som ägt rum under 1983 får därför ses som ett resultat av att såväl finans- som penningpolitiken lagts om i expansiv riktning.

Återhämtningen i Förenta Staterna har gett utslag i ökad sysselsättning och arbetslösheten har sedan årsskiftet minskat något, från den nivå på nästan 11 % som blev följden av den utdragna recessionen.

I de större västeuropeiska länderna har finanspolitiken förblivit restrik­tiv, vilket bidragit till att hålla tillbaka den ekonomiska aktiviteten. I Förbundsrepubliken Tyskland beräknas bruttonationalprodukten ha ökat med drygt 2% i årstakt under första halvåret 1983, en tillväxt som främst burits upp av den privata konsumtionen och bostadbyggandet. I Storbri­tannien har tillväxten under första halvåret varit större än väntat och även där har den privata konsumtionen lämnat de största bidragen till efterfrå-geökningen. Även en lageruppbyggnad och en viss investerings- och ex­portökning har bidragit till en BNP-tillväxt som beräknas ha uppgått till ca 3% i årstakt under första halvåret. Aktiviteten tycks dock ha dämpats de


\


 


Prop. 1983/84:40                                                                   11

senaste månaderna. I Frankrike har aktiviteten hållits tillbaka av. den ekonomiska politiken som givits en starkt restriktiv inriktning i syfte att begränsa underskotten i bytesbalansen och den statliga budgeten.

Den japanska ekonomin har inte drabbats lika hårt av lågkonjunkturen som andra länder och en tillväxttakt om ca 3% har kunnat upprätthållas under de senaste två åren. Under det första halvåret i är hardock den interna efterfrågan utvecklats svagt; Samtidigt har exporttillväxten hållits tillbaka av en svag världshandel och av de handelsrestriktioner som nu riktas mot japansk export.

Den uppgång som inletts i OECD-området kan förväntas fortsätta under återstoden av år 1983 och under är 1984 men uppgången kan i fråga om styrka komma att variera betydligt mellan länderna. I Förenta Staterna kommer sannolikt den nuvarande mycket starka tillväxten att dämpas mot slutet av år 1983, bl. a. till följd av att realräntan ligger kvar på en hög nivå. Om inga ytterligare räntehöjningar inträffar bör dock en tillväxttakt i den amerikanska ekonomin om ca 4% kunna bibehållas under år 1984.

I Västeuropa förutsätts exporten under år 1984 lämna ett successivt allt större bidrag till tillväxten, samtidigt som den inhemska efterfrågan sanno­likt förblir svag. Tillväxten i bruttonationalprodukten kommer knappast att överstiga 1,5 % för året i genomsnitt. 1 Förbundsrepubliken Tyskland antas en ökande export också medföra ökade industriinvesteringar. För Västeu ropa i övrigt torde emellertid ett fortsatt lågt kapacitetsutnyttjande och höga realräntor hälla tillbaka investeringsutvecklingen. Den tillväxt som förutses i Västeuropa kommer på sin höjd att kunna hejda en vidare ökning av den extremt höga arbetslösheten.

I Japan förutses en förbättrad exporttillväxt under år 1984 liksom en viss förstärkning av den interna efterfrågan. Tillväxten väntas öka från omkring 3 % i år till drygt 3.5% nästa år.

Tillväxten i OECD-området totalt beräknas bli drygt 2% år 1983 och ca 3% år 1984. Dessa bedömningar är emellertid osäkra pä flera punkter. Detta gäller inte minst hur den ekonomiska politiken kommer att utformas. Det kan inte uteslutas att finansieringen av de stora och växande ameri­kanska budgetunderskotten ånyo driver upp räntan i Förenta Staterna när kreditefterfrägan frän näringslivet åter ökar. Följden skulle bl. a; bli en ytteriigare dämpning av uppgången i industriländerna med negativa konse­kvenser för investeringsutvecklingen och sysselsättningen. Vidare skulle en anpassning av växelkurserna till underliggande ekonomiska förhållan­den försväras. Skuidproblemen skulle förvärras för mänga u-länder och tvinga dem till hårda anpassningsåtgärder med ytterligare efterfrågebortfall i världsekonomin som följd.

Även utan ytterligare räntehöjningar är den finansiella utvecklingen problematisk. Det är alltjämt ovisst huruvida finansiella resurser under det närmaste året kommer att kunna göras tillgängliga för skuldtyngda länder i tillräcklig utsträckning för att klara deras akuta betalningsproblem. Oviss-


 


Prop. 1983/84:40                                                     12

heten gäller både omfattningen av de privata bankernas utlåning och utlå­ningskapaciteten hos internationella organisationer som Internationella valutafonden och Världsbanken.

Stor osäkerhet råder också om växelkursutvecklingen och i synnerhet dollarns utveckling. De växande underskotten i Förenta Staternas handels-och bytesbalans talar å ena sidan för en sjunkande dollarkurs. En fortsatt hög eller höjd räntenivå i Förenta Staterna och fortsatt politisk oro i världen kan å andra sidan innebära att dollarkursen hålls uppe.

Ett påtagligt hot mot en stabil återhämtning av väridsekonomin kommer från de starka inslagen av protektionism som gjort sig gällande under senare tid. En rad olika ingrepp, ofta av öppet GATT-stridig natur, har vidtagits för att begränsa konkurrensen i såväl kris- som tillväxtbranscher. I den mån denna utveckling inte bryts kan väridshandeln och därmed produktionsuppgången bromsas upp.

I fråga om oljeprisutvecklingen har osäkerheten minskat något. De olje-producerande länderna har lyckats anpassa sitt utbud, av olja till den rådande låga efterfrågan, vilket gjort att oljepriset i stort sett legat fast. Den lediga produktionskapaciteten är omfattande och lagren är fortfarande så stora att det torde vara rimligt att räkna med fortsatt prisstabilitet. Krigstillstånd eller avspärrningar kan dock snabbt förändra bilden.

Det finns således anledning att sätta vissa frågetecken för hur bestående den inledda återhämtningen är. Det är därför utomordentligt viktigt att den ekonomiska politiken i industriländerna nu inriktas på att säkra en kraftig och stabil uppgång. För att detta skall kunna uppnås krävs att en bättre internationell samordning av politiken kommer till stånd och att varje land vid utformningen av sin ekonomiska politik tar vederbörlig hänsyn fill dess verkningar på andra länder. Uppenbart är att en bättre avvägning mellan finans- och penningpolitiken i Förenta Staterna skulle kunna åstadkomma en rimligare ränte- och växelkursutveckling och därmed bidra till att upp­gången förstärks och stabiliseras. Länder som har en låg inflation och en stark bytesbalans bör också kunna ha ett utrymme för en mindre restriktiv ekonomisk politik och därmed främja en ökad tillväxt. Med en lägre ränta och förbättrade tillväxtutsikter skulle två viktiga villkor vara uppfyllda för att den investeringsuppgång skall komma till stånd som måste ta vid om återhämtningen skall bli bestående.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   13

Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder 1982-1984

Årlig procentuell förändring

1982         1983         1984

1,9

3 1/2

4 1/2

3,0 1,1

3 1

3 1/2 2

1,9

0

0

1,2

21/2

2

3,1

1 1/2

1

1,3

1 1/2

3 1/4

0,6

1 1/4

0

0,6

1

3

0,5

3/4

13/4

Förenta Staterna

Japan

Förbundsrepubliken

Tyskland Frankrike Storbritannien Danmark Finland Norge Sverige

OECD - Europa
OECD totalt
                             -0,4           21/4

3   Den svenska ekonomin

Utvecklingen under år 1983

Läget för den svenska industrin har förbättrats under år 1983. Orderin­gång och produktion har ökat. Produktionsökningen beror väsentligen på en god exportkonjunktur, men även orderingången från hemmamarknaden har förbättrats. Framgångarna på exportrriarknaderna förklaras till en del av den allmänt förbättrade internationella konjunkturen men huvudsakli­gen av den svenska industrins väsentligt förbättrade konkurrensläge.

Den snabba exporttillväxten har medfört att handelsbalansen utvecklats betydligt gynnsammare än väntat. Från årsskiftet t. o. m. september visar handelsbalansen ett överskott om drygt 9 miljarder kr. Det bör dock noteras att den gynnsamma handelsbalansutvecklingen delvis är av tillfäl­lig natur. Exporten av råvaror, fartyg och petroleumprodukter har sålunda ökat betydligt snabbare än övriga varor. Denna utveckling kommer antag­ligen inte att hälla i sig framöver. Det är rimligt att räkna med en mer dämpad export av dessa varor, samtidigt som importen på nytt tar fart i takt med att den inhemska eftertrågan ökar.

Även om den gynnsamma exportutvecklingen delvis kan förklaras av tillfälliga faktorer, har exporten av bearbetade varor, som svarar för ca 75%avden totala varuexporten, likväl utvecklats gynnsamt under år 1983. Svensk industri har gjort betydande marknadsandelsvinster. Dessa andels­vinster kan i huvudsak återföras på devalveringen i oktober 1982, som gjort det möjligt för svenska företag att sänka sina relativa exportpriser och att även i andra avseenden stärka sin konkurrensposition. Andelsvinsterna innebär emellertid att endast en del av de stora andelsförluster som svensk industri gjorde på 1970-talet nu har återtagits.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   14

För bytesbalansen som helhet förutses etl underskott år 1983 på 9,5 miljarder kr., vilket innebär ungefär en halvering av det underskott som förutsågs i kompletteringspropositionen i våras, (tabell 3).

Även om orderingång och produktion vänt uppåt, tar det avsevärd tid innan en motsvarande uppgång kan noteras i industrisysselsättning och investeringar. Normalt får man räkna med att det tar åtminstone ett år från det att industriproduktionen börjar öka till dess alt sysselsättningen ökar. Mot bakgrund av den långdragna konjunkturavmattning som rått har många företag en avsevärd ledig kapacitet som först måste utnyttjas innan man nyanställer personal och bygger ut kapaciteten. Vissa positiva tecken för industrisysselsättningen kan emellertid redan nu noteras. Nedgången i sysselsättningen har bromsats upp och antalet varsel om personalinskränk­ningar ligger på en klart lägre nivå än i fjol.

Konsumentprisstegringen ligger mätt över de senaste tolv månaderna på drygt 9%. Även om detta pä sikt är en alldeles för snabb prisstegring innebär den ändock en lägre ökningstakt än vad som förutsågs enligt de prognoser som presenterats tidigare. Devalveringens genomslag pä im­portpriserna och de höjningar av indirekta skatter som skett förklarar till en del varför prisstegrihgslakten fortfarande ligger över omväridens.

Den inhemska efterfrågeutvecklingen har varit svagare än vad som förutspäddes i våras, främst till följd av alt minskningen i den privata konsumtionen och lagerneddragningen tycks bli kraftigare än väntat. Mel­lan första halvåret 1982 och första halvåret 1983 sjönk den privata konsum­tionen med närmare 3%. Mot bakgrund av den uppskattning som kan göras av hushållens inkomster under samma period, tyder det på en mar­kerad uppgång i hushållens sparande. För helåret 1983 förutses den privata konsumtionen minska med ca 2%.

Även investeringsuivecklingen har blivit svagare än väntat, det gäller såväl näringslivets fasta investeringar som bosladsinvesteringarna. Inves­teringarna i forskning, utveckling och marknadsföring har dock legat på en hög nivå. Utvecklingen av den offentliga konsumtionen ligger emellertid i linje med prognoserna. Av den kommunala konsumtionsökningen pä drygt 2,5% förklaras ca 1,5 procentenheter av ökade beredskapsarbeten och huvudmannaskapsförändringar.  •

Arbetsmarknadslägel har varit kärvt under år 1983. Antalet sysselsatta har visserligen ökat, men samtidigt har antalet personer i arbetskraften ökat, varför arbetslösheten har legat på en hög nivå. Mot bakgrund av de åtgärder som vidtagits bör emellertid en förbättring ske mot slutet av året.

Sveriges ekonomi år 1984

Den utblick mot är 1984 som jag nu skall redogöra för är en preliminär bedömning av den ekonomiska utvecklingen nästa år. 1 budgetproposi­tionen år 1984 kommer jag all redovisa en mer fullständig prognos.


 


Prop. 1983/84:40                                                    15

Det bör under nästa år vara möjligt att uppnå en relativt god tillväxt i den svenska ekonomin. Investeringsverksamheten bör komma igång och en viss ökning ske av den privata konsumtionen. Till följd av en fortsatt god exportutveckling bör vidare bytesbalansunderskottei kunna reduceras yt­terligare. Under loppet av år 1984 bör också sysselsättningsläget kunna förbättras.

Möjligheterna att nå denna ljusare ekonomiska utveckling beror emeller­tid på om pris- och kostnadsstegringarna kan hållas tillbaka så att konkur­renskraften bevaras.

I kompletteringspropositionen redovisades kalkyler över den svenska ekonomins utveckling 1983-1985 vid olika löne- och prisstegringstakter. Även om dylika beräkningar naturligtvis alltid innehåller ett mått av osä­kerhet var slutsatsen entydig. Endast en låg pris- och lönestegringstakt gör det möjligt att på sikt hävda den ekonomiska politikens centrala mål.

Mot den bakgrunden har jag kalkylmässigt för nästa år antagit en löne­kostnadsökning om totalt 6%. En lönekoslnadsökning av denna storieks-ordning bör göra det möjligt att få ner inflationen till nivån 4% under loppet av 1984. Vidare skulle denna kostnadsökning göra det möjligt för företagen att hålla sina relativa exportpriser oförändrade och därmed kun­na göra ytterligare andelsvinster på såväl export- som på hemmamarkna­derna.

Vad gäller utrikeshandeln väntas marknaden för bearbetade varor växa med 4-5% i volym. Med det anlagande jag gjort om den interna kostnads­utvecklingen och företagens prissättningsbeleende bör en exportiillväxt för bearbetade varor om 7-8% vara möjlig. För den totala exporten av varor och tjänster väntas en volymtillväxt om 5—6%. Den goda exportut­vecklingen i kombination med att importen förutses öka relativt måttligt, trots en markerad ökning av den inhemska efterfrågan, medför en fortsatt förbättring av bytesbalansen.

Bruttoinvesteringarna förutses efter flera års minskningar öka något i volym. Industriproduktionen värnas öka med 5-6% i volym. Den ökning av kapacitetsutnyttjandet som noterats i år bör således fortsätta. Samtidigt har också företagens lönsamhet kraftigt förbättrats. Detta bör sammanta­get leda till att industrin börjar bygga ut kapaciteten nästa är. För lagerin­vesteringarnas del förutses en kraftig omsvängning mellan år 1983 och år 1984. I takt med att efterfrågan och produktion stiger, ökar också företa­gens behov att bygga upp såväl insats- som färdigvarulager.

Även den privata konsumtionen bör kunna öka något 1984. Den gynn­samma prisutveckling som kart uppnäs vid den löneökning som antagits medför att hushållens reala inkomster kan väntas öka nästa år. Vid denna bedömning har hänsyn tagits till de budgetförstärkande åtgärder som nu föreslås.

När det gäller den offentliga sektorn väntas denna sammantaget fortsätta att öka i volym 1984. Den statliga konsumtionen väntas minska något. En


 


Prop. 1983/84:40                                                     16

grundkalkyl för den kommunala sektorn pekar mot en volymökning på 1,3%. I min bedömning har jag emellertid också tagit hänsyn till den sysselsättningsökning som kan väntas när verksamheten med s.k. ung­domslag kommer igång.

Angående kommunernas ekonomiska läge vill jag framhålla att det är ljusare än vad tidigare bedömningar pekade på. De kommunala bokslut för år 1982 som nu föreligger visar på en konsolidering för den kommunala sektorn. Preliminära kalkyler för år 1984 visar ett gynnsamt finansiellt läge under förutsättning att kostnadsutvecklingen kan hållas nere. En syssel­sättningsökning kan också förutses och kommunalskattehöjningarna synes bli mycket begränsade.

Jag vill i detta sammanhang nämna att jag inom kort kommer att ta ' initiativ till överläggningar med representanter för kommuner och lands­ting om den kommunalekonomiska utvecklingen de närmaste åren.

Sammantaget bedömer jag att den totala produktionen, BNP, kan väntas öka med ca 3% nästa år. Även vid en förhållandevis god produktivitetstill­växt bör därför det underiiggande sysselsättningsläget förbättras. Denna bedömning stämmer också med den bild som framkommer i länsarbets­nämndernas rapporter.

Industrisysselsättningen bör efter flera år av kraftiga minskningar kunna öka. Den privata tjänstesektorn, med närmare 1,5 miljoner sysselsatta och därmed den sysselsättningsmässigt mest betydande sektorn i samhällseko­nomin, väntas fortsätta att expandera relativt kraftigt. Kommunerna vän­tas, som nämnts, fortsätta att öka sysselsättningen.

Lägger man därtill effekter av de sysselsättningsåtgärder som regeringen nyligen föreslagit riksdagen bör arbetslösheten, trots ett ökande arbets­kraftsutbud, kunna minska påtagligt under nästa är.

Vad gäller den finansiella utvecklingen i ekonomin, vill jag framhålla att den centrala uppgiften för penning- och kreditpolitiken förblir att begränsa den likviditetsökning i näringslivet som budgetunderskotten ger upphov till. En betydande del av statens upplåningsbehov måste således täckas utanför banksystemet i företag och hushåll.

Statens upplåning har blivit så stor att en allt större del måste ske på marknaden utanför banker och försäkringsinstitut och villkoren måste anpassas därefter. Den svenska penningmarknaden har utvecklats snabbt och staten kommer även i fortsättningen att vara en mycket stor låntagare på marknaden. Åtgärder har även vidtagits för att öka hushållens andel av budgetunderskottens finansiering och för att åstadkomma längre löptider för statsupplåningen. Här bör särskilt nämnas de förändringar som gjorts för att bredda marknaden för premieobligationer, introduktion av stats­skuldväxlar med 24 månaders löptid samt introduktionen av oprioriterade statsobligationer, riksobligationer, med en löptid på 3 Vj år och mer. Regeringen har vidare föreslagit ett nytt sparsystem för hushållen, del s. k. allemansparandet, som avses bli infört den 1 april nästa år och som då skall


 


Prop. 1983/84:40


17


ersätta skattesparandet. Den ena av de båda sparformer som föreslås ingå i allemanssparandet, det s.k. rikssparkontona, är utformade så att hushäl­lens sparande kanaliseras via bankerna till riksgäldskontoret och därmed bidrar till att täcka en - låt vara mindre - del av statsupplåningen.

Trots den bytesbalansförbättring som förutses för nästa år, kommer alltjämt stora krav att ställas pä den statliga utlandsupplåningen. Det kommer vidare alltfort att krävas ett relativt högt ränteläge i Sverige så att en god balans i de privata kapitalrörelserna kan upprätthållas.

Tabell 2

Försörjningsbalans 1982-1984

 

 

1982

Procent

uell volym-

 

Milj. kr.

förändring

 

 

 

1982

1983

1984

BNP

623 927

0,6

1,0

2.8

Import, varor och tjänster

208134

4,6

-0,2

4.5

Tillgäng

832061

1.5

0,7

3,2

Bruttoinvesteringar

117 236

-  1.9

-4,1

0,5

Näringslivet

52559

- 4,7

-6.1

6.0

därav: industri

16901

-17,3

-5,0

8.0

Statliga myndigheter och affärsverk

15 344

13,9

3,9

-2,0

Kommuner

22 305

- 4.3

-1.5

-2,1

Bostäder

27028

-  1,8

-7.0

-6,1

Lagerinvestering'

-6025

0.0

-0,3

1,6

Privat konsumtion

332970

1,1

-2.0

0.5

Offentlig konsumtion

185 256

0,8

1.2

0,9

därav: statlig

54093

- 3.2

-2,5

-1.5

kommunal

131163

2,5

2,7

1,9

Inhemsk efterfrågan

629437

0,5

-1,8

2,3

Export, varor och tjänster

202624

4,7

8,4

5,6

Användning

832061

1,5

0,7

3,2

Lageromslag i förhällande till föregående års BNP.


Tabell 3

Handels- och bytesbalans 1982-

Miljarder kr.


1984


 


1982


1983


1984


 


Export av varor, fob Import av varor, cif

Handelsbalans

Tjänstebalans inkl. korrigeringspost

Transfereringsbalans

Bytesbalans


 

168,1 173,8

207 199

228 217

- 5.7

8

11

0,2

■2.5

5

-16,7

-20

-21

-22.2

- 9,5

- 5


2    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40


 


Prop. 1983/84:40                                                     18

4   Politik för full sysselsättning och låg inflation

Regeringen har i en rad sammanhang, bl. a. i kompletteringsproposi­tionen i våras, framhållit att det är av avgörande betydelse för våra möjlig­heter att lösa de ekonomiska problemen att den inflationsutveckling, som präglat de senaste tio åren, bryts. En lägre prisstegringstakt är nödvändig för att den förbättring av det svenska näringslivets konkurrenskraft, som åstadkoms genom Qolärets devalvering och den åtföljande omläggningen av den ekonomiska politiken, inte skall urgröpas.

Effekterna av olika prisstegringstakter i den svenska ekonomin under de närmaste åren belystes utföriigt i en särskild bilaga till årets komplette­ringsproposition (Svensk ekonomi 1984 och 1985, bilaga 1.2 till prop. 1982/ 83: 150). Slutsatserna av den analysen är att en fortsatt snabb inflationsut­veckling via ett kraftigt höjt nominellt kostnadsläge skulle leda till att svensk produktion ånyo börjar tappa marknadsandelar på både export-och hemmamarknaderna.

En snabbare kostnadsstegring skulle även kraftigt undergräva kommu­nernas möjlighet att expandera sin verksamhet och därmed öka sin syssel­sättning, eftersom deras inkomster under åren 1984 och 1985 i stort sett redan är givna av skatteutfallet åren 1982 och 1983. Därtill skulle pensionä­rernas disponibla inkomster under år 1984 reduceras avsevärt mer vid en högre inflation, eftersom uppräkningen av basbeloppet för år 1984 är given. Den svagare inkomstutvecklingen för hushållen, som skulle bli följden av en högre inflation, skulle medföra en sämre utveckling även för den privata konsumtionen. Med en försvagning av efterfrågan från såväl den inhemska ekonomin som den internationella marknaden skulle pro­duktionen utvecklas mycket svagt och en ökning av arbetslösheten därmed bli oundviklig.

Vid en lägre nominell kostnadsutveckling men med antagande om sam­ma reala timlöneutveckling blir den ekonomiska utvecklingen avsevärt mera positiv. Vid de antaganden som gjorts i detta scenario med förhållan­devis låga pris- och lönekostnadsökningar bevaras det svenska konkur­renskraftsläget, den svenska varu- och tjänsteproduktionen expanderar på såväl export- som hemmamarknaderna och skapar via ett ökat kapacitets­utnyttjande underlag för den nödvändiga investeringsökningen.

En lägre kostnadsutveckling ger utrymme för en större sysselsättnings­volym i den kommunala sektorn. Pensionärernas högre realt disponibla inkomster i kombination med en högre real lönesumma skapar utrymme för en starkare konsumtionsutveckling. Den totala produktionen blir högre och ger underlag för en starkare sysselsättningsutveckling. Genom den lägre inflationstakten skapas därmed förutsättningar att reducera arbets­lösheten och återupprätta den fulla sysselsättningen. Detta mål uppnås samtidigt som bytesbalansen förbättras långsiktigt.

De samband, som i denna analys klarlagts mellan inflation och syssel-


 


Prop. 1983/84:40                                                     19

sättning, visar att en procentenhets högre inflationstakt under de båda närmaste åren leder till en sysselsättningsnivä som år 1985 är 15000— 20000 personer lägre än vad som annars skulle ha varit fallet. Vid de strukturella obalanser som kännetecknar den svenska ekonomin blir där­med en sänkning av inflationstakten det viktigaste medlet för att uppnå det övergripande målet om full sysselsättning. En sä låg inflationstakt som möjligt är bl. a. av detta skäl ett viktigt inslag i en framgångsrik fördelnings­politik.

Regeringen angav i kompletteringspropositionen sin strategi för att be­kämpa inflationen. Eftersom inflationen är ett sammansatt fenomen med en rad olika drivkrafter är det nödvändigt att utforma en anti-inflationspoli-tik som verkar samtidigt på flera plan.

Av avgörande betydelse frän inflationssynpunkt är den inhemska kost­nadsutvecklingen. 1983 års avtalsrörelse innebar att löntagarna acceptera­de devalveringen och inte kompenserade sig för den reallöneminskning som är nödvändig om devalveringen skall bli framgångsrik. Flera faktorer bör inför 1984 års avtalsrörelse verka i positiv riktning frän prisstabilise-ringssynpunkt. Sänkning av inkomstskatten gör det möjligt att uppnå en given real löneökning efter skatt vid lägre nominella bruttolöneökningar. Avtalen för år 1983 innehåller inga prisklausuler och det s. k. överhänget torde bli av måttlig storlek.

För att mot/erka JTaskhalsar i produktionen och bristande flexibilitet har regeringen nyligen förelagt riksdagen en rad förslag om arbetsmarknadspo­litiska åtgärder. Ett viktigt inslag i detta åtgärdspaket är ett nytt system för stöd till industrins nyrekrytering av arbetskraft samt åtgärder för att stimu­lera redan anställda till vidareutbildning. Genom dessa åtgärder bör bristen på arbetskraft, och i synnerhet yrkesutbildad arbetskraft, komma att lind­ras och en stabil expansion inom industrin underlättas.

Under innevarande år gäller ett system med obligatoriska fondavsätt­ningar av 20% av årsvinsten enligt lagen (1982:1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto. Detta system bidrar till att dämpa inflations­trycket och stimulera investeringarna inom näringslivet. Systemet bör därför förlängas till att gälla även 1984 års vinster. Regeringen har också aviserat förslag till omläggning av bolagsskatten i syfte att minska inlås­ningseffekterna och öka kapitalets rörlighet mellan olika företag. Beträf­fande virkesutbudet ligger skogsavverkningen pä en sådan nivå att skogs­industrins behov av virke tillgodoses. För att motverka att den situation i fråga om råvarubrist som under konjunkturuppgången 1979-1980 blev en restriktion för produktion och export ånyo uppkommer måste åtgärder vidtas. Ett arbete med den inriktningen pågår inom regeringskansliet.

Ett annat viktigt inslag i kampen mot inflationen är att bryta de rådande inflationsförväntningarna. En betydande roll när det gäller att skapa och förstärka inflationsförväntningar spelas av det utbredda tillämpandet olika av index, där prissättningen kopplas till den historiska inflationen. Som jag

I


 


Prop. 1983/84:40                                                    20

framhöll i kompletteringspropositionen kan indexering ses som ett försök att skydda den aktuella inkomstkällan från urholkning på grund av inflatio­nen. Den kan därvid spela en viktig social roll när det gäller att skydda särskilt utsatta grupper, som inte själva kan påverka sina inkomster. Men samtidigt tenderar en utbredd användning av indexering att driva på pris-och lönespiralen. Särskilt problematiskt från inflationssynpunkt är det när inflationstakten, som nu är fallet, bromsas in. Då kommer tillämpandet av indexeringsklausuler, som bygger på en högre historisk inflationstakt, att bidra till att bevara inflationsförväntningarna och inflationstrycket.

Med tanke på att inflationstakten i våra viktigaste konkurrentländer nedbringats till mellan 3 och 5% fastslog regeringen i kompletteringspro­positionen att ett rimligt mål borde vara att nedbringa den svenska infla­tionstakten till nivån 4% under år 1984. För att påverka inflationsförvänt­ningarna borde vidare de indexeringar och andra slag av priskompensa­tion, som kan påverkas, år 1984 begränsas till den förutsatta inflationsni-vån, dvs. till 4%. Jag återkommer till detta i det följande.

När det gäller indexeringar utanför statsbudgeten angavs i komplette­ringspropositionen att regeringen bör uppdra åt statens pris- och kartell­nämnd (SPK) att verka för att användningen av prisindexklausuler vid försäljning av varor och tjänster begränsas. Uppdraget skall redovisas i en lägesrapport senast den 1 november 1983. Jag har under hand erfarit att SPK genomfört kartläggnings- och analysfaserna i uppdraget. Därvid har det framkommit att det pä vissa områden ibland är nödvändigt att tillämpa indexerad prissättning, om företagen skall kunna ha en rimlig ekonomisk planering. Detta kan gälla t. ex. större entreprenader som utförs under en längre tid. Analysen har emellertid också påvisat exempel på index­tillämpning utan sådana motiv eller där den tillämpade indexen har en mindre lämplig konstruktion. Det finns sålunda exempel på tillämpning av konsumentprisindex i fall där denna index har ringa samband med kost­nads- och efterfrågeutvecklingen inom ett område.

I detta sammanhang kan noteras att betydelsefulla bidrag till att bryta inflationsförväntningarna gjorts av andra institutioner i ekonomin än sta­ten. Således har kommunerna i sitt budgetarbete till övervägande del planerat för en kostnadsutveckling som är förenlig med det av regeringen uppsatta inflationsmålet.

Vidare är det hyresavtal som nyligen slutits mellan de allmännyttiga bostadsföretagen och hyresgästernas riksförbund, så utformat att höjning­en av den del av hyran som bestäms av kostnadskomponenter över vilka parterna kan råda - dvs. det som inte är uppvärmnings- och kapitalkost­nader - begränsas till den mälsatta inflationstakten.

Ytterligare ett viktigt steg för att påverka inflationsförväntningarna bör vara att de statliga affärsverkens taxesättning utformas sä att den aktivt bidrar till att det uppställda målet kan nås. Enligt vad jag erfarit planeras inte någon allmän höjning av televerkets taxor under år 1984. För de övriga


 


Prop. 1983/84:40                                                     21

affärsverken bör som riktpunkt gälla att taxehöjningarna under är 1984 begränsas till 4%. För statens vattenfalls verk och sjöfartsverket har nästa års taxehöjningar redan fastlagts inom denna ram. En sådan prispolitik kommer att dels direkt via sina effekter på konsumentprisindex bidra till att dämpa inflationstrycket, dels indirekt - via affärsverkens upphandling — påverka prissättningen.

Av avgörande betydelse för våra möjligheter att nedbringa inflationstak­ten är slutligen att budgetunderskottets utveckling bringas under kontroll. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

5   Fördelningspolitiken

Det är en icke ovanlig uppfattning att i tider av kris och krisbekämpning måste fördelningspolitiken få stå tillbaka. Den viktigaste uppgiften är, hävdas det, att driva upp tillväxten, och fördelningen av inkomster och förmögenheter får dä tillåtas bli mer ojämn.

Ett sådant synsätt är både orättfärdigt och felaktigt i sak. Tvärtom blir en jämn fördelning av våra resurser speciellt viktig just i kristider. En fördelning av inkomster och förmögenheter som upplevs som orättvis av de breda folkgrupperna blir ett hinder för den breda uppslutning som är nödvändig för att ta landet ur den ekonomiska krisen med bibehållen social sammanhållning och stabilitet. Om den förda politiken skulle lägga krisens och krisbekämpningens bördor på vissa grupper, medan andra får tillgodo­göra sig de positiva resultaten skulle den försvåra politikens genomslag och dess möjlighet att vinna bred uppslutning. En sådan krispolitik är därför destruktiv och motverkar våra möjligheter att gemensamt arbeta oss ur krisen.

Fördelningspolitiken måste sålunda ges särskild prioritet i regeringens strategi mot den ekonomiska krisen. Framför allt är det därvidlag två uppgifter som måste stå i centrum, nämligen kampen mot arbetslösheten och kampen mot inflationen.

En låg arbetslöshet och en låg inflation är två av de viktigaste förutsätt­ningarna för en jämnare och mer rättvis fördelning av våra tillgångar. Arbetslösheten förändrar en människas hela livssituation till det sämre, såväl när det gäller materiell standard som välbefinnande i vidare mening. Den allra viktigaste fördelningspolitiska insats som kan göras är därför att driva en ekonomisk politik som skapar förutsättningar för en stabil syssel­sättningsuppgång. För detta krävs, som jag redan framhållit, en' lägre prisstegringstakt.

En låg inflation är således viktig ur fördelningspolitisk synvinkel, efter­som den bidrar till att återskapa full sysselsättning. Men en lägre inflation har också direkta positiva verkningar på fördelningen; Långsammare pris­ökningar gynnar löntagare med fasta löner, småsparare och hushåll utan 3    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 40


 


Prop. 1983/84:40                                                     22

realsäkrade fasta tillgångar - dvs. just de grupper som föriorat på 1970-talets snabba inflation. Olika beräkningar visar att inflationen årligen om­fördelat tiotals miljarder kronor till låntagare och innehavare av aktier och fast egendom.

Den ekonomiska politik som nu bedrivs, och vars huvudmål just är att minska arbetslösheten och sänka inflationen, är således i sig ett väsentligt fördelningspolitiskt instrument. Men politiken, och då framför allt det nödvändiga i att befästa devalveringens konkurrenskraftsförstärkande ef­fekter, medför ofrånkomligen att konsumtionsutrymmet i ett inledande skede blir starkt begränsat. Detta gör ytteriigare åtgärder, direkt inriktade pä att fördela krisens bördor efter bärkraft, nödvändiga.

I detta syfte har den socialdemokratiska regeringen byggt under den ekonomiska politiken med en rad fördelningspolitiska åtgärder, vilka dels innebär att de välbärgade får bidra till krispolitiken, dels att de svagaste gruppernas läge förbättras.

Sålunda skärptes arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna i Qol. Särskil­da punktskatter på vissa umbärliga varor, såsom videoutrustning, har införts. Värdet av avdragsrätten för underskott i inkomstbeskattningen har begränsats för höginkomsttagarna. Skattereduktionen vid utdelning på svenska börspapper har slopats. Skattereduktionen vid skattesparandet har minskats.

Barnbidragen har höjts. Särskilda höjningar har genomförts av de s.k. flerbarnsUlläggen. Bostadsbidragen har höjts.

De fyra fördelningspolitiskt motiverade vallöftena har infriats: beslutet om att införa karensdagar i sjukförsäkringen har rivits upp, försämringen av arbetslöshetsförsäkringen har avvärjts, värdesäkrade pensioner har återställts liksom statsbidragsnivån inom barnomsorgen.

Arbetsmarknadspolitiken har fått kraftigt ökade resurser. En rad direkta åtgärder har satts in för att hålla uppe sysselsättningen till dess den för­stärkta konkurrenskraften ger utslag i höjt kapacitetsutnyttjande och en spontan förbättring av arbetsmarknadsläget. Antalet personer i bered­skapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning har ökat. Bara ökningen av insatserna vad gäller beredskapsarbeten har givit lOOOO årsarbeten 1983. Speciella åtgärder har satts in för att under en femårsperiod skajia förbätt­rade förutsättningar för produktion och sysselsättning i Norrbotten. Bygg-sysselsättningen har stimulerats genom investeringsprogram och tidigare-läggning av stadiga byggnadsprojekt. Ett program för att understödja tidi-gareläggning av rekrytering till fasta tjänster i kommuner och landsting har igångsatts, liksom'en kampanj för att understödja tidigareläggning av indu­strins rekrytering och därigenom vidga flaskhalsarna på arbetsmarknaden. Särskilda insatser har genomförts mot ungdomsarbetslösheten. Ett stort antal ungdomsplatser för 16-17-åringar har inrättats. Kommunerna skall vidare, enligt förslag från regeringen (prop. 1983/84:26), erbjuda 18-19-åriga ungdomar som inte kan få arbete pä den öppna marknaden särskilda


 


Prop. 1983/84:40                                                    23

arbeten i s. k. ungdomslag. Ett skydd mot utförsäkring ur arbetslöshets­kassorna införs, vilket innebär att den som är under 60 år och riskerar att bli utförsäkrad erbjuds beredskapsarbete.

Sammanlagt satsades under regeringens första år ca 30 miljarder kr. i närings- och sysselsättningspolitiska åtgärder. Dessa har verksamt bidragit till att begränsa arbetslösheten, och de bör - tillsammans med den väntade Ullväxten i ekonomin - medverka till att den öppna arbetslösheten under det kommande året går ned från dagens höga nivå. Antalet sysselsatta växer i är, och väntas öka påtagligt nästa år.

Regeringen har också vidtagit åtgärder för att förhindra att de stigande vinsterna i näringslivet medför en ytterligare stegring av makt- och förmö­genhetskoncentrationen. En särskild utdelningsskatt om 20% av utdelade " medel har införts för år 1983, och regeringen kommer inom kort att lägga fram förslag om ett system för vinstdelning och löntagarfonder. Syftet är att göra flera delaktiga i förmögenhetstillväxten. Det är motiverat av rent fördelningspolitiska skäl, men också av stabiliseringspoliUska. Härigenom skapas förutsättningar för att den kraftiga vinstuppgången inte drar med sig snabbt stigande kostnader och kompensationskrav som skulle riskera att eliminera devalveringens positiva effekter på vår internafionella konkur­renskraft.

Det är således en både aktiv och omfattande fördelningspolitik som bedrivits sedan regeringsskiftet. Regeringen måste nu gå vidare på den vägen. Särskild hänsyn måste även framgent tas till de fördelningspolitiska aspekterna av de ekonomisk-politiska åtgärderna, inte minst då det gäller saneringen av statsfinanserna. Detta gäller såväl skatte- och avgiftshöj­ningar som utgiftsnedskärningar och omprioriteringar.

Som jag Udigare framhållit är det nu av största vikt att begränsa under­skottet i statsfinanserna. Eftersom automatiken i den offentliga utgiftsök­ningen är utomordentligt stark, innebär den uppgiften ofrånkomligen att vissa nedskärningar av existerande program och åtaganden måste genom­föras. Jag kommer att i nästa avsnitt, om budgetpolitiken, närmare redovi­sa de åtgärder i denna riktning som regeringen nu bör föreslå.

Utgiftsnedskärningarna och inkomstförstärkningarna bör utformas så att negativa sysselsättningseffekter sä långt möjligt undviks. Detta innebär i fråga om utgiftsnedskärningarna att olika typer av transfereringar i första hand bör komma i fråga.

Jag vill understryka att de fördelningspolitiska aspekterna, i enlighet med vad jag här redovisat, måste vara av avgörande betydelse vid utfor­mandet av åtgärderna. En viktig aspekt är härvid att i möjligaste mån skapa utrymme för omfördelningar till svagare grupper.

Detta är möjligt inte minst inom pensionärskollektivet, som ju utgör en stor grupp hushåll med mycket varierande inkomst- och levnadsförhållan­den. Därför finns utrymme för exempelvis ett ökat mått av inkomstpröv­ning för vissa pensionsförmåner. Generella förmåner, som det s.k. till-


 


Prop. 1983/84:40                                                                   24

läggsbeloppet till basbeloppet, kan omvandlas till mera riktade åtgärder till förmån för de sämst ställda pensionärerna och för de handikappade.

Livsmedelssubventionerna är en typ av transfereringar som enligt sam­stämmiga undersökningsresultat har en begränsad fördelningspolitisk ef­fekt. Särskilt gäller detta de delar av subventionerna som inte avser mjölk. Subventionerna på kött, fläsk och ost bör därför avvecklas.

Även på bostadsområdet kan en viss ytterligare neddragning av de generella subventionerna genomföras. Detta ger också utrymme för en förbättring av stödet till barnfamiljerna med låga inkomster via en höjning av bostadsbidraget).

Genom denna typ av medvetet valda utgiftsnedskärningar kan de nega­tiva fördelningspolitiska effekterna minimeras och vissa positiva effekter uppnås.

Säkerställandet av att de välbeställda grupperna får bära sin del av krispolitikens bördor måste främst ske genom skattepolitiska åtgärder. De förslag som kommer att framläggas pä detta område har i stor utsträckning valts från denna utgångspunkt.

6   Budgetpolitiken

Ett dominerande långsiktigt problem inom den ekonomiska politiken är att sparandet i den svenska ekonomin har sjunkit dramatiskt sedan mitten av 1970-talet. Det är genom en hög sparkvot i ekonomin - den del av nationalinkomsten som avsätts till investeringar och nettoexport - som vi lägger grunden för en god framtida inkomstutveckling. För att tillväxten och därmed den fulla sysselsättningen och den sociala välfärden skall kunna tryggas på sikt måste en klart högre nivå på sparandet återupprättas.

Nedgången i sparandet sedan mitten av 1970-talet sammanhänger direkt med den snabba ökningen av det statliga budgetunderskottet. När utveck­lingen nu skall vändas och ett högre sparande åter uppnås måste först konstateras att detta sparande måste förverkligas inom den inhemska ekonomin, eftersom bytesbalansunderskottet snabbt bör avvecklas inom de närmaste åren. I den inhemska ekonomin är ett ökat sparande att förvänta hos hushållen, men inte av den storleksordningen att det kan balansera de ökningar av statsskulden som skulle följa av de budgetunder­skott som framkommit i vårens långtidsbudget. Inom den icke-finansiella företagssektorn ökar sparandet kraftigt under innevarande och nästa år i takt med att lönsamheten stiger, samtidigt som investeringarna ännu inte ökar i någon större omfattning. Så snart investeringarna åter börjar öka begränsas emellertid företagssektorns sparande. Långsiktigt måste därför ett förbättrat sparande väsentligen åstadkommas inom den offentliga sek­torn och då i första hand genom en begränsning av det statliga budgetun­derskottet.


 


Prop. 1983/84:40                                                    25

Att på nytt uppnå en mera balanserad statsfinansiell situation är därmed en av den ekonomiska politikens viktigaste uppgifter. En rad andra mål för politiken kan infrias endast om vi lyckas härmed. Problemet kan inte lösas annat än i ett mera långsiktigt perspektiv, men måste börja angripas redan nu.

För detta talar inte minst stabiliseringspolitiska skäl. Jag påtalade redan inledningsvis de negativa verkningarna av den felaktiga stabiliseringspoliti­ken åren 1978-1979, då den ekonomiska politiken lades om i mera expan­siv riktning samtidigt som konjunkturen vände uppåt. Dessa misstag får inte upprepas. Det är också en självklarhet att när den långsiktiga uppgif­ten är att förbättra det offentliga sparandet, så bör särskilda ansträngningar i denna riktning sättas in under perioder av god tillväxt i övriga delar av ekonomin. Enbart på det sättet kan statsfinanserna förbättras utan nega­tiva effekter på sysselsättning och social välfärd. Som visats i det föregåen­de kommer år 1984 rimligen att bli ett är med god tillväxt i den totala efterfrågan. Därför bör åtgärder för att stärka statsbudgeten aktualiseras redan nu.

Åtgärder av detta slag är också ett viktigt led i kampen mot inflationen. Konflikten mellan budgetunderskottet och prisstabiliseringsmålet uppstår i huvudsak när underskottet skall finansieras. Denna finansiering kan ske på fyra sätt - i riksbanken, i affärsbankerna, hos allmänheten (företagen, försäkringsbolagen och hushållen) samt i utlandet. En finansiering av budgetunderskottet i banksektorn medför en ökning av likviditeten i eko­nomin som, i den mån den under längre tid överstiger produktionsökning­arna, inte kan undgå att öka inflationstrycket och risken för valutautflöde. Likviditetsökningen, och de problem den medför, blir större ju större andel av upplåningen som äger rum i riksbanken. En finansiering av underskottet hos allmänheten går att förena med god prisstabilitet och låga räntor om ett tillräckligt stort sparande finns att mobilisera inom den privata sektorn. Om denna lösning inte kan genomföras blir det nödvändigt att pressa upp räntenivån för att öka statspapperens attraktionskraft som placeringar för allmänheten. Detta leder i sig till en inflationsimpuls pä kort sikt. På längre sikt minskas investeringat"na jämfört med vad som annars skulle ha blivit fallet. Detta reducerar den framtida produktionskapacite­ten, tillväxtmöjligheterna och sysselsättningen samt försvagar ekonomins utbudssida, vilket ökar inflationsriskerna på längre sikt.

Om budgetunderskottet finansieras i utlandet innebär detta i sig att likviditeten ökar i ekonomin. Denna.likviditetsökning motverkas givetvis om ekonomin uppvisar motsvarande bytesbalansunderskott som verkar likviditetsdränerande. Men under en period då ekonomin successivt skall gå mot extern jämvikt - vilket är regeringens mål -begränsas också gradvis möjligheterna att finansiera budgetunderskottet utomlands utan att ekonomin likvidiseras ytterligare. Den långtidsbudget som presenterades i vårens kompletteringsproposi-


 


Prop. 1983/84:40                                                                   26

tion visar att utan aktiva åtgärder för att stärka statsfinanserna, kommer dessa att fortsätta att försämras. Därför är sådana åtgärder nödvändiga. Som jag framhållit talar stabiliseringspolitiska skäl för att vissa åtgärder måste sättas in som ger effekt redan under loppet av år 1984. Härtill kommer att vissa regelförändringar av administrativa eller andra skäl bör göras vid kalenderårsskiftet. Andra åtgärder bör av planeringsskäl aviseras vid en så tidig fidpunkt som möjligt. Slutligen finns behov av att redan under innevarande budgetår finansiera den av regeringen nyligen föreslag­na förstärkningen av de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Detta betyder att, även om den samlade bedömningen av budgetpolitiken och övriga delar av den ekonomiska politiken inte kan göras förrän i den kommande budgetpropositionen, förslag redan nu bör läggas fram om vissa utgifts­nedskärningar och skattehöjningar. Jag återkommer i det följande till en översiktlig redogörelse för de åtgärder som nu föreslås i syfte att stärka statsfinanserna.

En annan viktig aspekt på budgetpolitiken är de ansträngningar att begränsa automatiken i utgiftsökningarna som förutskickades i vårens kompletteringsproposition. Även till dessa återkommer jag i det följande.

De förslag som nu läggs fram eller som senare kan komma att presente­ras i budgetpropositionen måste, som framhölls i regeringsförklaringen, beröra områden som av mänga upplevs som angelägna och därför blir kännbara för medborgarna. Detta är ofrånkomligt. En politik inriktad på att komma till rätta med så grundläggande obalanser i vår ekonomi som de nuvarande kan inte undgå att bli kännbar för i princip alla grupper i samhället. Samtidigt bör det stå klart för alla att det enbart är genom en återgång till en balanserad ekonomisk utveckling som den fulla sysselsätt­ningen och medborgarnas sociala trygghet och välfärd långsiktigt kan värnas. Det krav som medborgarna har rätt att ställa är att dessa bördor fördelas rättvist. Detta är också vägledande för regeringens politik.

Åtgärder för att begränsa utgiftsautomatiken. Regeringens mål är att bringa ned den svenska inflationstakten till den nivå som allmänt föreligger i våra viktigare konkurrentländer.

I det föregående har jag redogjort för vikten av att bryta inflationsför­väntningarna. Ett medel för detta är att begränsa de indexeringar som i så hög grad styr utgiftsutvecklingen i statsbudgeten. Jag vill dessutom fram­hålla att det, särskilt i ett skede av snabbt avtagande inflationstakt, också finns starka budgetpolitiska skäl för att begränsa automatiken i utgiftsök­ningarna.

En sänkt inflationstakt ger snabbt utslag på budgetens inkomstsida ge­nom att skatteunderlaget i nominella termer får en långsammare tillväxt. Med hittillsvarande starka bindningar på utgiftssidan till historisk infla­tionstakt dröjer det däremot åtminstone något år innan en lägre inflations­takt ger utslag i form av en långsammare ökningstakt av statsutgifterna, räknat i löpande priser. Därtill kommer att en sänkt inflationstakt inte


 


Prop. 1983/84:40                                                     27

omedelbart kan förväntas leda till motsvarande sänkning av den nominella räntenivån.

Sammantaget innebär detta att de positiva effekterna på statsbudgeten av en lägre inflationstakt uppträder först på någon sikt. På kort sikt kan en lägre inflafionstakt, trots dess positiva effekter på den ekonomiska utveck­lingen i stort, faktiskt innebära att budgetunderskottet tenderar att öka. Därför är det av stor vikt att just i en situation av snabbt sjunkande inflation sätta in åtgärder för att sä långt möjligt förhindra att den tidigare höga inflationstakten automatiskt länkas vidare till statsbudgetens utgifts­sida.

Jag ämnar nu kort redogöra för de förslag som läggs fram för att begrän­sa utgiftsautomatiken. I detta sammanhang bör påpekas att regeringen redan tidigare lagt fram ett flertal förslag i syfte att bryta den princip om kompensation för historisk inflation som tidigare utgjort grund för anslags­uppräkningen. Som exempel pä detta kan nämnas de åtgärder som föresla­gits i fråga om statsbidragen till barnomsorgen och social hemhjälp samt beträffande ersättningar till sjukvårdshuvudmännen.

Chefen för försvarsdepartementet kommer att föreslå att omräkningen från planenngs- till genomförandeprisläge av utgiftsramarna för militärt försvar och civilförsvar sker genom att försvarsprisindex (FPI) under år 1984 ersätts av ett index som följer FPI upp till nivån 4% och - om FPI ökar mera - ligger kvar pä denna nivå. Motsvarande lösning föreslås för priskompensationen i fråga om skyddsrumsbyggande.

Som regeringen framhöll i vårens kompletteringsproposition står åtagan­dena gentemot pensionärerna fast. Regeringen angav att pensionerna för år 1984 sålunda kommer att fastställas med hänsyn till prisutvecklingen under år 1983 med avdrag för den priseffekt som följer av devalveringen den 8 oktober 1982. I sammanhanget konstaterades att detta, såvitt då kunde bedömas, innebar att ökningen av basbeloppet för år 1984 tämligen nära skulle komma att följa den förutsatta prisökningen. De av regeringen gjorda uttalandena föranledde inte någon erinran från riksdagen.

Som chefen för socialdepartementet senare kommer att redovisa, bör pensionerna vara värdesäkrade även i fortsättningen. Liksom beträffande andra grupper i samhället är det dock nödvändigt att kompensation inte ges för devalveringens prishöjande effekter. Chefen för socialdepartementet kommer i sitt anförande att i detalj redogöra för sina ställningstaganden. Jag skall emellertid här i korthet redogöra för huvuddragen i förslagen.

Basbeloppet för år 1984 kommer enligt förslaget att beräknas med ut­gångspunkt i hur det allmänna prisläget utvecklats mellan november 1982 och november 1983, men med avräkning av den del av prisstegringen som är föranledd av devalveringen. Denna devalveringseffekt uppgår enligt konjunkturinstitutets beräkningar till 4% t.o.m. år 1983. Detta kommer, såvitt nu kan bedömas, att leda till en uppräkning av pensionsförmåner m. m. för år 1984 som står i nära överensstämmelse med det uppsatta målet för prisutvecklingen under nämnda år.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   28

Denna beräkning av basbeloppet påverkar också andra utgiftsområden än pensioner, såsom bidragsförskott och studiemedel.

För år 1983 infördes ett extra tillägg till basbeloppet på 300 kr. vid beräkning av pensioner, studiemedel m. m. Tilläggsbeloppet avsågs utgöra en kompensation för att basbeloppet numera endast räknas upp en gång per år. Nivån 300 kr. var motiverad av att kompensation skall ges för en genomsnittlig prisökning strax under 6%. Den nu mälsatta prisstegringen för år 1984 om ca 4% skulle motsvara ett tilläggsbelopp om 200 kr. Medel motsvarande ett generellt tilläggsbelopp till basbeloppet om 200 kr. före­slås nu i stället omfördelas till förmån för de sämst ställda pensionsgrup­perna och till handikappade. Detta innebär att tilläggsbeloppet avskaflas.

Inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde föreslås i fråga om studiemedel att tilläggsbeloppet omvandlas till en höjning av den basbe­loppsanknutna nivån.

Statsrådet Göransson kommer att föreslå en begränsning av den automa­tiska kostnadskompensationen för Sveriges Radio AB.

1 direktiven till 1983 års livsmedelskommitté angav regeringen bl. a. att de automatiskt verkande reglerna inom jordbruksregleringen särskilt skul­le belysas. Kommittén har avlämnat betänkandet (Ds Jo 1983:10) "1983 års livsmedelskommitté. Vissa jordbrukspolitiska förtursfrägor". I betän­kandet behandlas automatiken i prisregleringssystemet. Frågan kommer att beredas inom regeringen inför ställningstagandet till ett nytt jordbruks­avtal från den 1 juli 1984.

Chefen för bostadsdepartementet kommer att redovisa vissa åtgärder i syfte att begränsa kostnadsökningarna inom bostadsbyggandet. Förslagen innebär bl. a. att uppräkningen av den s. k. tidskoefficienten begränsas till högst 4% under år 1984. Vidare föreslås vissa förändringar inom tidskoef-ficientsystemet, så att den historiska inflationen inte förs över till kom­mande perioder. Tidskoefficienten används främst för att anpassa läneun­deriaget för det låneberättigade bostadsbyggandet till aktuellt kostnads­läge. Genom tidskoefficienten påverkas statens utgifter för bostadslån och räntebidrag.

Även vad gäller prisomräkningen av de statliga myndigheternas anslag för budgetåret 1984/85 kommer den prishöjande effekten av devalveringen den 8 oktober 1982 att räknas av. Detta innebär att myndigheternas ökade omkostnader under budgetåret 1984/85 nära kommer att ansluta till nivån 4%'. Vidare kommer uppräkningen av de lokalhyror som debiteras de statliga myndigheterna att genomföras i huvudsak enligt principerna i det hyresavtal som nyligen slutits mellan de allmännyttiga bostadsföretagen och Hyresgästernas Riksförbund.

Jag vill här även peka på den stora betydelse som den offentliga sektorns prissättning har pä den framtida prisutvecklingen. I enlighet med vad jag redovisat i det föregående bör taxesättningen inom de statliga affärsverken ske efter sädana principer att den ger ett aktivt bidrag till möjligheterna att nä det mål för inflationsbekämpningen som regeringen uppställt.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   29

Åtgärder för alt stärka statsbudgeten. Som jag framhållit i det föregående bör förslag om åtgärder för att stärka budgeten redan nu föreläggas riksda­gen. Sådana åtgärder kommer att läggas fram av berörda statsråd.

En viktig utgångspunkt för valet av åtgärder har varit att sådana åtgärder som har en direkt negativ påverkan på sysselsättningen i möjligaste mån skall undvikas. Kombinationen av utgiftsnedskärningar och inkomstför­stärkningar har vidare utformats sä att förslagen sammantaget står i över­ensstämmelse med regeringens fördelningspolitiska strävanden. Jag över­går härmed till en översiktlig redogörelse för förslagen om iitgiftsbegrän-sande åtgärder.

För det internationella utvecklingssamarbetet föreslår chefen för utri­kesdepartementet för budgetåret 1984/85 att biståndet skall inrymmas inom en i förhållande till budgetåret 1983/84 oförändrad medelsram. Samti­digt förordas en inriktning av verksamheten sorri innebär att biståndets kvalitet och effektivitet sätts i förgrunden.

Inom försvarsdepartementets verksamhetsområde läggs förslag fram om utgiftsbegränsningar som berör civilförsvaret och det ekonomiska försva­ret. Mot bakgrund av den nuvarande ekonomiska situationen vad gäller det militära försvaret har detta område undantagits från utgiftsnedskärningar.

Inom det civila försvaret kommer att föreslås att skyddsrumsbyggandet, främst i villaområden, begränsas. Vad beträffar det ekonomiska försvaret har behoven av beredskapsiagring setts över, vilket resulterat i vissa begränsningar bl. a. i fråga om lagringen av gasbensin.

Inom det socialpolitiska orrirådet kommer att föresläs flera olika åtgär­der. Samtliga åtgärder kännetecknas av att de fördelningspolitiska aspek­terna givits stor tyngd. På pensionsområdet har utgångspunkten varit att ingen enskild skall få en sänkning av nu utgående pensionsförmåner. Förslag läggs fram om att skärpa inkomstprövningen av hustrutillägget. I fråga om pensionstillskotten kommer att övervägas möjligheterna att av­räkna dessa även mot andra inkomster än ATP. 1 sammanhanget.böräven erinras om den omfördelning till de sämst ställda pensionärsgrupperna som görs genom att det extra tillägget till basbeloppet tas bort och ersätts med fördelningspolitiskt motiverade, riktade insatser.

Vidare bör noteras att omvandlingen av tilläggsbeloppet innebär att bruttopensionsnivån i princip åter kommer att avgöra pensionens storlek för dem som har statlig eller kommunal kompletteringspension.

1 fråga om sjukförsäkringen kommer att föreslås bl. a. att åtgärder vidtas för att minska samhällets kostnader för läkemedel samt att patientavgif­terna höjs både för läkemedel och för läkarbesök. Det finns i det samman­hanget anledning att erinra om att högskostnadsskyddet begränsar patien­tens kostnadshöjningar. Åtgärder kommer vidare att föreslås beträffande reglerna för sjukpenning under utlandsvistelse samt ersättningen från sjuk­försäkringen till sjukvårdshuvudmännen för barn- och ungdomstandvår­den.


 


Prop. 1983/84:40                                                     30

För grundskolans del kommer att föreslås vissa begränsningar av stats­bidragen för vikarier och viss icke undervisningsbunden verksamhet. Vad avser gymnasieskolan föreslås en fortsatt timreduktion för mindre väl fyllda grupper kombinerat med en viss återföring av resurser för att mildra effekterna i kvalitativt hänseende. Det blir därmed möjligt att ompröva ordningen med lärarlösa lektioner.

Inom studiestödsområdet föreslås - som jag tidigare nämnt - ändrade regler för studiehjälp, som även ger ett utrymme för omfördelningar för att förstärka de selektiva inslagen i studiehjälpen. Genom slopande av studie­medlens bidragsdel och genom ett återinförande av en begränsad make­prövning i studiemedelssystemet uppnås betydande besparingar på sikt. Detta gör det möjligt att genomföra en real höjning av det totala studieme­delsbeloppet per studerande.

Omfattningen av vissa utbildningar inom högskolan är inte anpassad till den nuvarande och förväntade arbetsmarknadssituationen. Det är därför arbetsmarknadsmässigt angeläget att nu minska kapaciteten inom dessa utbildningar. Den mest ändamålsenliga lösningen härvidlag är en nedlägg­ning av hela organisationen för läkarutbildning, tandläkarutbildning, för-skollärarutbildning eller fritidspedagogutbildning på vissa orter.

Inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde kommer att föreslås införande eller utökning av vissa miljöavgifter. Avgiften skall ses som ett inslag i strävan att motverka miljöförstörelse. Samtidigt stärks statsbudge­ten.

Chefen för jordbruksdepartementet kommer att föreslå regeringen att subventionerna på kött, fläsk och ost slopas. Denna minskning av subven­tionerna bör av statsfinansiella skäl träda i kraft så snart det är administra­tivt möjligt.

Ett borttagande av subventionerna påverkar priserna. Minskade sub­ventioner i enlighet med förslaget från chefen för jordbruksdepartementet beräknas höja konsumentprisindex med ca 0,3 procentenheter förutsatt att handeln behåller sina öresmarginaler oförändrade när subventionerna upp­hör. En minskning av subventionerna medför ingen direkt kostnadshöjning inom handeln. Det är därför enligt min mening rimligt att utgå från att marginalerna inte utökas. Jag tänker senare föreslå regeringen att uppdra åt statens pris- och kartellnämnd att särskilt följa denna fråga.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område har regeringen tidigare lämnat förslag till riksdagen om att de enskilda beredskapsarbetena skall ersättas av s. k. rekryteringsplatser. Samtidigt minskas subventionsnivån från 75% till 50% av lönekostnaden, vilket leder till minskade statliga utgifter per arbetstillfälle. Senare kommer arbetsmarknadsministern att föreslå bl. a. att omställningsbidraget vid lokala sysselsättningskriser skall avskaffas.

Inom bostadsdepartementets område kommer bl. a. att föreslås att de s. k. retroaktiva räntebidrag som hänför sig till tiden mellan husets färdig-


 


Prop. 1983/84:40                                                                   31

ställande och utbetalningen av bostadslånet tas bort och vad gäller hyres-och bostadsrätter ersätts med lån. Därutöver aviseras åtgärder för att utjämna belastningen mellan olika kategorier av boende och för att förstär­ka statsinkomsterna. Dessa åtgärder i syfle att begränsa underskottet i statsbudgeten har kompletterats med vissa fördelningspolitiskt betingade åtgärder. Förslag läggs om att bostadsbidragen skall höjas den 1 april 1984. Dessutom framläggs ett program för att förbättra bostadsbeståndet.

Inom industridepartementets område pågår en översyn av det löpande oljelagringsprogrammet. Det står redan nit klart att det totala lagringsmälet för oljeprodukter inom det ekonomiska försvaret kan sänkas som följd av den minskade oljekonsumtionen. Detta möjliggör betydande begränsning­ar i utgifterna för inköp av oljeprodukter för beredskapslagringsändamål. Dessutom avskaffas eller minskas ett antal av de stöd som finns inom industridepartementets övriga verksamhetsområde.

Av stor betydelse för att långsiktigt stärka statsbudgeten är en inriktning av den ekonomiska politiken som syftar till att främja produktionstillväx­ten. Därmed kommer ett ökat skatteunderiag att successivt medföra högre statsinkomster.

1 det sammanhanget spelar en riktig utformning av företagsbeskattning­en en väsentlig roll. I årets reviderade finansplan tog jag upp frågan om en omläggning av företagsbeskattningen. I en därefter utarbetad departe­ mentspromemoria har föreslagits bl. a. att utrymmet för lagernedskrivning begränsas från 60% till 50% av lagrets värde och att den statliga bolags­skattesatsen sänks frän 40% till den nivå som gäller för flertalet ekonomis­ka föreningar, dvs. till 32%. Promemorian innehåller också ett förslag om att den 20 procentiga inbetalningsskyldigheten på särskilt investerings­konto skall avse även 1984 års vinster. En förlängning av systemet med obligatoriska fondavsättningar är enligt min mening angelägen att genom­föra i syfte att stimulera företagens investeringar under i första hand år 1985.

Även övriga nämnda förslag i promemorian bör enligt min mening ge­nomföras. Jag avser att senare idag återkomma till dessa frågor.

I det sammanhanget finns det anledning att ta upp ytterligare en fråga, nämligen det extra avdraget för kostnader för forskning och utveckling. Det har från många håll satts i fråga om detta avdrag har någon egentlig effekt på företagens FoU-verksamhet eller deras benägenhet att förvärva forskningsresultat utifrån. Till detta kommer att regelsystemet är synnerli­gen komplicerat och svårt att kontrollera. Det särskilda FoU-avdraget bör därför avskaffas fr. o. m. år 1984. Hänsyn till detta bör tas vid bedömning­en av storleken av anslagen till forskning m. m.

Även om sålunda skatteintäkternas ökning väsentligen måste åstadkom­mas genom en ökad tillväxt i ekonomin är det nödvändigt att, vid sidan av utgiftsnedskärningar, genomföra vissa skattehöjningar, för att nu uppnå en erforderiig förstärkning av statsbudgeten.


 


Prop. 1983/84:40                                                     32

Försäljningsskatten på motorfordon höjdes senast år 1973. Dess andel av fordonets pris har sedan dess sjunkit kraftigt. Jag återkommer senare med en redogörelse till den närmare utformningen av förslaget om en höjning av denna skatt.

Vidare kan nämnas att regeringen beslutat att inhämta lagrådets yttrande över förslag om ändrade regler för beskattningen av realisationsvinster på bostadsrätter. Förslaget innebär bl. a. att sådana vinster skall vara skatte­pliktiga oavsett innehavslidens längd. En omläggning av beskattningen i enlighet med förslaget medför en angelägen modernisering av reglerna pä detta beskattningsomräde och en anpassning till vad som sedan länge gällt i fråga om vinster på aktier och fastigheter.

Av alkoholpolitiska skäl är det nu motiverat att höja skattesatserna på de alkoholhaltiga dryckerna. En dylik skattehöjning medför endast en mindre ökning av statistikinkomsterna eftersom konsumtionen långsiktigt avtar. Även skatten på tobak föreslås stiga.

Den ekonomiska utvecklingen som följt efter devalveringen har innebu­rit att förmögenhetsvärdena på vissa tillgångar stigit på ett dramatiskt sätt. Det är inte acceptabelt att denna värdestegring skall komma endast en begränsad grupp i samhället till godo. Skäl talar för att en del av denna förmögenhetsökning dras in till samhället. Mot den bakgrunden anser jag det påkallat med en tillfällig höjning av förmögenhetsskatten vid 1984 års taxering. Jag redogör senare mera ingående för förslaget.

Sammantaget innebär förslagen till utgiftsbegränsningar och inkomstför­stärkningar att statsbudgeten förbättras med ca 7 miljarder kr. räknat för helt budgetår och jämfört med beräkningarna i vårens långtidsbudget. Dessutom leder förslagen till en minskad belastning inom socialförsäk­ringssektorn.

Beräkningarna av statsbudgetens inkomster och utgifter samt saldo för budgetåret 1984/85 kommer på sedvanligt sätt att presenteras i budgetpro­positionen i januari.

Det står dock klart redan nu att prövningen av statens utgifter för budgetåret 1984/85 måste bli utomordentligt stram. Ytterligare förstärk­ningar av budgeten, utöver vad som nu föreslås, måste med all sannolikhet genomföras. De allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som angavs i kom­pletteringspropositionen och som riksdagen har ställt sig bakom gäller i oförändrad omfattning.

Statsråden Bodström, Thunborg, Andersson, Boström, Feldt, Hjelm-Wallén, Göransson, Lundkvist, Leijon, Gustafsson, Peterson och Dahl utvecklar härefter närmare de ekonomisk-politiska åtgärder som hör till vederbörande ansvarsområde. Anförandena redovisas i underprotokollen för resp. departement.


 


Prop. 1983/84:40                                                              33

7   Hemställan

1

Finansministern avslutar:

Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att regeringen i en gemensam proposition

1.   godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som jag har förordat,

2.   förelägger riksdagen vad de olika föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

8   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un­derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna I -10.


 


Prop. 1983/84:40                                                               34

Innehållsförteckning                                                Sid

1   Den ekonomiska politikens inriktning  ....................     2

2   Den internationella utvecklingen   ........................     9

3   Den svenska ekonomin       ................................    13

4   Politik för full sysselsättning och låg inflation   ....... .. 18

5   Fördelningspolitiken  .......................................... .. 21

6   Budgetpolitiken   .............................................. .. 24

7   Hemställan   .................................................... .. 33

8   Beslut    ......................................................... .. 33

Bilaga   I  Utrikesdepartementets verksamhetsområde

Bilaga  2 Försvarsdepartementets verksamhetsområde

Bilaga  3 Socialdepartementets verksamhetsområde

Bilaga  4 Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

Bilaga  5 Finansdepartementets verksamhetsområde

Bilaga 6 Utbildningsdepartementets verksamhetsområde

Bilaga  7 Jordbruksdepartementets verksamhetsområde

Bilaga 8 Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde

Bilaga  9 Bostadsdepartementets verksamhetsområde

Bilaga  10 Industridepartementets verksamhetsområde

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983


 


Prop. 1983/84:40________________ Bilaga 1

Utrikesdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1983/84:40                                                                  1

Bilaga I

Utdrag
UTRIKESDEPARTEMENTET
                      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande: statsrådet Bodström

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER    INOM    UTRIKESDEPARTEMENTETS    VERKSAM­HETSOMRÅDE

Utglftsbegränsande åtgärder rörande internationellt utvecklingssamarbete

Med hänsyn till de utgiftsbegränsningar som är nödvändiga för att bud­getunderskottet skall kunna hållas inom en rimlig ram finner jag det inte möjligt att höja biståndsanslagen i takt med nationalinkomstens utveckling och föreslår att biståndet 1984/85 bibehålles vid den nuvarande nivån. 6595000000 kr.

En sådan åtgärd innebär att biståndsvolymen inte längre kommer att motsvara I % av bruttonationalinkomsten. Också efter en sådan begräns­ning kommer dock det svenska biståndet att ligga på en mycket hög nivå internationellt sett. Åtgärden får betecknas som tillfällig. Så snart som den ekonomiska situationen medger det bör I %-målet åter kunna uppnås.

Jag är övertygad om att de negativa återverkningarna för mottagarlän­derna av nedskärningen kan dämpas genom att biståndets kvalitet och effektivitet förbättras. Biståndet skall inriktas på de fattiga människorna i de fattiga länderna. Outnyttjade medel av 1982/83 års anslag kan användas för att tillgodose behoven av ökade resurser för vissa ändamål. Ingen nedskärning av katastrofbiståndet eller det humanitära biståndet behöver äga rum.

Ambitionen att på sikt höja biståndsanslagen i syfte att åter uppnå I %-nivån och avsikten att förbättra biståndets kvalitet och effektivitet betyder att biståndspolitiken ligger fast i sina huvuddrag.

Jag avser att i budgetpropositionen återkomma till biståndsanslagens storlek och fördelning pä ändamål och där närmare utveckla innebörden av den föreslagna utgiftsbegränsningen. 1     Ri/


 


Prop. 1983/84:40                                                      2

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad som här anförts om utglftsbegränsande åtgärder rörande internationellt utvecklingssamarbete.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983


 


 


 


 


 


Prop. 1983/84:40_______________ Bilaga 2

Försvarsdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1983/84:40

Bilaga 2

Utdrag
FÖRSVARSDEPARTEMENTET
             PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande: statsrådet Thunborg

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER INOM FÖRSVARSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

1    Inledning

Chefen för finansdepartementet har tidigare denna dag redovisat målet för regeringens budgetpolitik. Det innebär bl. a. att inflationen under år 1984 inte får överstiga 4 % och att åtgärder måste vidtas som i motsvarande mån begränsar de automatiska utgiftsökningarna på statsbudgeten. För att minska budgetunderskottet förutsätts också vissa utglftsbegränsande åt­gärder.

Mot bakgrund av denna allmänna inriktning redovisar jag i det följande förslag till åtgärder inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.

2    Begränsning av automatiska utgiftsökningar

De försvarsutgifter som i enlighet med 1982 års försvarsbeslut räknas upp med särskilda index är utgifterna för det militära försvaret och civilför­svaret som i statsbudgeten för budgetåret 1983/84 har tagits upp med sammanlagt ca 21 350 milj. kr. inkl. beräknade prisregleringsmedel.

Systemet för priskompensation av det militära försvaret och civilförsva­ret grundar sig - utom vad gäller skyddsrumsbyggandet - på ett särskilt index, försvarsprisindex (FPI). För skyddsrumsbyggandet används netto­prisindex (NPI). Indexet utgör grunden för dels den äriiga omräkningen av de ekonomiska ramarna för den kommande femårsperioden från etl plane­ringsprisläge till nästa, dels omräkningen av utgiftsramarna för ett visst budgetär från planeringsprisläget till det prisläge som råder när verksamhe­ten genomförs. Omräkningen av de ekonomiska ramarna fastställs av 1    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 40. Bilaga 2


 


Prop. 1983/84:40                                                                     2

riksdagen efter förslag av regeringen, medan omräkningen av utgiftsra­marna görs av regeringen med stöd av riksdagens bemyndigande.

Jag vill särskilt framhålla den betydelse som det har för stabiliteten i försvarsplaneringen och i statsmakternas långsiktiga försvarsbeslut att utnyttja ett i sin tillämpning och till sina verkningar förutsägbart system för priskompensation av försvarsutgifterna. Under normala förhållanden bör därför förändringar inte göras i prisregleringssystemets principiella upp­byggnad under löpande försvarsbeslutsperiod. Samtidigt är det, som che­fen för finansdepartementet anför, viktigt att bryta de inflationsförvänt­ningar som kan finnas inbyggda i svensk ekonomi inom en rad verksam­hetsområden. Mot denna bakgrund är jag därför beredd att för år 1984 förorda att priskompensalionen av utgiftsramarna för det militära försvaret och civilförsvaret begränsas till högst den förutsatta inflationsnivån, dvs. till 4%.

Automatikbegränsningen av försvarsutgifterna under är 1984 bör utfor­mas så att den bara berör omräkningen av utgiftsramarna frän planerings­prisläget till det prisläge som råder när verksamheten genomförs. Den bör vidare utformas så att FPI under år 1984 ersätts av ett index som följer FPI upp till nivån 4 % och - om FPI ökar mera - ligger kvar på denna nivå. En sådan utformning innebär att begränsningen inte slår igenom från början av år 1984.

De utbetalningar som görs för skyddsrum under år 1984 föranleds av åtaganden som gjorts flera år tidigare med stöd av de bemyndiganden som riksdagen lämnat härför. Ersättningen för att anordna skyddsrum skall enligt skyddsrumsförordningen (1980: 144) anpassas till prisutvecklingen med hjälp av den tidskoefficient som regeringen genom särskilda beslut fastställer enligt 8 § andra stycket förordningen (1978:384) om beräkning av låneunderlag och pantvärde för bostadslän. Chefen för bostadsdeparte­mentet kommer senare denna dag att anmäla de åtgärder regeringen avser att vidta för att begränsa de automatiska utgiftsökningarna inom bostads­lånesystemet. De åtgärder som redovisas beträffande tidskoeffecienten bör äga tillämpning vid beräkning av ersättningen för att anordna skydds­rum. Härigenom kan även automatikbegränsningen av skyddsrumsutgif­terna utformas sä att NPI under är 1984 ersätts av ett index som följer NPI upp till nivån 4 % och — om NPI ökar mer — ligger kvar pä denna nivå.

3    Utglftsbegränsande åtgärder

Inom försvarsdepartementet pågår i. n. en budgetberedning på basis av myndigheternas anslagsframställningar och överbefälhavarens program-plan för budgetåren 1984/85- 1988/89. När det gäller det militära försvaret vill jag erinra om de besparingar som redan gjorts, bl. a. den ramsänkning som beslutades av riksdagen i mars, samt om det starka rationaliserings-


 


Prop. 1983/84:40                                                                    3

tryck som ålades det militära försvaret i 1982 års försvarsbeslut. Överbe­fälhavaren har vidare i sin programplan anmält att betydande ekonomiska problem uppstått. Utan att kunna ange den exakta omfattningen av dessa ekonomiska problem är det emellertid redan nu klart att de är mycket stora och att konsekvenserna för planeringen inom försvaret kommer att bli betydande. Det är inte enbart den fredsmässiga verksamheten utan även materielanskaffningen och byggverksamheten som kommer att beröras, om det militära försvarets verksamhet skall kunna anpassas till de ekono­miska ramar som nu gäller. Mot denna bakgrund kan jag inte förorda ytterligare begränsningar av den ekonomiska ramen för denna del av totalförsvaret.

1982 års försvarsbeslut innebar vissa ambitionshöjningar inom civilför­svaret och det ekonomiska försvaret. Med hänsyn till det rådande sam­hällsekonomiska och statsfinansiella läget kan inte dessa genomföras i den omfattning som tidigare planerats för budgetåret 1984/85. För civilförsva­ret innebär detta följande.

Enligt 1982 års försvarsbeslut skall den årliga bemyndigandetilldelning-en för skyddsrum bl. a. ge täckning för byggande av skyddsrum i takt med den förväntade nyproduktionen av byggnader och anläggningar i skydds­rumsorterna. Vidare anges att en hårdare styrning av skyddsrumsbyggan­det till riskområden bör vara möjlig. Ett system med skyddsplaner kommer att införas. Skyddsplanerna kommer att upprättas av kommunerna med början under hösten 1984. Den riskanalys som ingår som ett led i skydds-planearbetet kommer att leda till en revidering av de skyddsrumsplaner som nu ligger till grund för byggande av skyddsrum i skyddsrumsorterna, varvid undantag kommer att göras frän kravet på skyddsrumsbyggande för vissa lågriskområden. Detta kommer att leda till minskningar av behoven av skyddsrum, främst i villaområden.

Mot denna bakgrund har regeringen beslutat att i budgetpropositionen för budgetåret 1984/85 i utglftsbegränsande syfte föreslå en minskning av de bemyndiganden som begärs av civilförsvarsstyrelsen för skyddsrum med sammanlagt 272 milj. kr.

Civilförsvarsstyrelsen har hemställt om 200 milj. kr. i bemyndiganden på anslaget Civilförsvar: Skyddsrum på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1983/84. Dessa bemyndiganden är avsedda att utnyttjas för att anordna skyddsrum i samband med nybyggnad av framför allt garage i redan befintliga villaområden där del råder stor brist på skyddsrums­platser. Av samma skäl som jag redovisat tidigare avser jag inte att föreslå regeringen att hemställa hos riksdagen att dessa bemyndiganden lämnas.

En konsekvent genomförd begränsning av skyddsrumsbyggandet med hänsyn till en snävare riskbedömning går inte att genomföra förrän skydds­planerna har upprättats. De begränsningar som regeringen nu föreslär i fråga om bemyndigandetilldelningen leder emellertid i avvaktan härpå till att några nya skyddsrum i småhusområden inte kommer att beställas vare


 


Prop. 1983/84:40                                                                    4

sig under resten av innevarande budgetår eller nästa budgetår. Samtidigt kan dock konstateras att vissa områden med småhusbebyggelse även i fortsättningen kommer att behöva förses med skyddsrurn med hänsyn till att de ligger i högriskomräden. Även vid en begränsad resurstilldelning kan skyddsrum i dessa områden behöva prioriteras före skyddsrum i vissa områden med flerfamiljshus och industrilokaler.

Begränsningen av bemyndigandetilldelningen för budgetåret 1984/85 medför också att den planerade moderniseringen av ett antal stora och medelstora s.k. befolkningsskyddsrum får uppskjutas. 1 övrigt räknar jag med att den bemyndigandetilldelning för skyddsrum som jag kommer att förorda i budgetpropositionen för budgetåret 1984/85 skall vara tillräcklig för att det skall bli möjligt att bygga skyddsrum i stort sett i takt med nyproduktionen av anläggningar och byggnader och för att därutöver byg­ga ett antal skyddsrum utan samband med sådan, nyproduktion för att avhjälpa en del av de allvarligaste bristerna pä skyddsrumsplatser i de största städernas inneromräden.

För det ekonomiska försvaret föreslås vissa begränsningar bl. a. i fråga om lagringen av gasbensin för budgetåret 1984/85.

Gasbensin är utgångsvara för framställning av plastprodukter och ett flertal andra viktiga kemiska produkter. Försörjningen med gasbensin har därför stor betydelse för bl.a. hälso- och sjukvårdsområdet och förpack­ningsindustrin. Nästan all gasbensin som används i den svenska petroke­miska industrin importeras f. n.

Riksdagen beslöt våren 1982 om en utökad beredskapslagring av gasben­sin för fredskris- och avspärrningssituationer (prop. 1981/82: 102 bil. 3, FöU 18, rskr 374). Beslutet innebar att lOOOOO m' skulle inlagras vart och ett av budgetåren 1982/83 -1985/86 och 55000 m- budgetåret 1986/87, dvs. totalt 455000 m". För ändamålet har riksdagen för budgetåren 1982/83 och 1983/84 beviljat 139 resp. 160 milj. kr. Överstyrelsen för ekonomiskt för­svar (ÖEF) har för budgetåret 1984/85 föreslagit att 140,7 milj. kr. anslås.

Jag har inhämtat att det inom ÖEF f. n. pågår en översyn av försörj­ningsplanerna för det petrokemiska området. Översynen går bl. a. ut på att behovsbedömningarna revideras med hänsyn till den nya inriktningen av ekonomiskt försvar enligt 1982 års totalförsvarsbeslut.

Denna nya inriktning innebär en prioritering av de oundgängliga beho­ven inom försörjningsområdena livsmedel, beklädnad, värme, hälso- och sjukvård samt härför erforderiiga stödfunktioner. I ÖEF:s översyn kom­mer hänsyn vidare att tas till de förbättrade möjligheterna att framstäl­la gasbensin inom landet, främst genom tillkomsten av den katalytiska crackern hos Scanraff

ÖEF:s reviderade försörjningsplan kommer att utgöra en del av underla­get för utredningen rörande översyn av det löpande oljelagringsprogram­met m.m. (Dir. 1982:54. 1982:99 och 1983:52) som i början av år 1984


 


Prop. 1983/84:40                                                      5

kommer att lämna förslag till reviderat mål för bl. a. beredskapslagring av gasbensin.

Mot bakgrund av vad jag här har anfört bör utredningens rapport avvak­tas innan förslag lämnas till riksdagen om tilldelning av ytterligare medel för beredskapslagring av gasbensin. Jag räknar härvid inte med att någon inlagring blir aktuell för budgetåret 1984/85.

Statsrådet Dahl kommer senare att anmäla frågan om begränsning av oljelagringsprogrammet.

I ÖEF:s anslagsframställning för budgetåret 1984/85 redovisas reserva­tioner pä anslag under fjärde huvudtiteln. Den alldeles övervägande delen av dessa medel är bundna genom bl. a. avtal med företag. Jag bedömer emellertid att 4 milj. kr. inom programmet Beklädnad m. m. och 7 milj. kr. inom delprogrammet Kemiska produkter m.m. under budgetåret 1984/85 skulle kunna utnyttjas för annan verksamhet under anslaget än som ur­sprungligen avsetts. Behovet av anslagsmedel kan härigenom minskas med motsvarande belopp.

För omsättning av beredskapslagrade varor erfordras ett visst rörelseka­pital, s.k. deponerade medel. I enlighet med den inriktning av defekono-miska försvaret som angavs i 1982 års försvarsbeslut genomför ÖEF f. n. en betydande omstrukturering av beredskapslagret. Mot bakgrund av att vissa av de försålda varorna ännu inte hunnit ersättas genom nyinköp är de deponerade medlen hos ÖEF för tillfället relativt stora. Temporärt bör därför enligt min mening en del av dessa medel kunna utnyttjas för andra ändamål. Jag förordar att 24 milj. kr. av de deponerade medlen på bekläd­nads- och kemiprogrammen för budgetåret 1984/85 omfördelas till industri­ella åtgärder och åtgärder som förstärker handlingsberedskapen. Behovet av anslagsmedel för budgetåret 1984/85 kan härigenom minskas med sam­ma belopp.

Regeringen har vidare beslutat att även andra utglftsbegränsande åtgär­der skall vidtas i syfte att minska medelsbehoven för budgetåret 1984/85 med ytteriigare 23 milj. kr. Fördelningen av detta belopp mellan civilför­svar utom skyddsrum och anslag inom övriga delar av det civila totalför­svaret kommer att fastställas i det fortsatta budgetarbetet.

4   Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.   godkänna den inriktning jag har förordat i fråga om begränsning av de automatiska ökningarna av utgiftsramarna för det militära försvaret och civilförsvaret under är 1984,

2.   godkänna de utglftsbegränsande åtgärder inom försvarsdeparte­mentets verksamhetsområde som jag har föreslagit.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983


 


 


 


Prop. 1983/84:40__________________ Bilaga 3

Socialdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1983/84:40

Bilaga 3

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET
                 PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande: statsrådet Andersson

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER INOM SOCIALDEPARTEMENTETS VERKSAMHETS­OMRÅDE

Inledning

I kompletteringspropositionen våren 1983 (prop. 1982/83: 150 bil. 1) re­dovisades olika åtgärder som syftar till att begränsa kostnadsutvecklingen för staten och socialförsäkringssektorn. Därvid anmäldes att det på det socialpolitiska området inletts ett översynsarbete som gäller såväl det statliga stödet till kommuner och landsting som vissa förmåner till enskil­da. Jag kommer i det följande att redovisa några resultat av detta översyns­arbete.

Den svenska socialpolitiken skall även i fortsättningen i sina huvuddrag bygga på generella åtgärder och vara en socialpolitik för hela folkel. En socialpolitik för vilken alla medborgare känner ansvar är den bästa grun­den för en riktig fördelningspolitik och för att svaga och utsatta grupper skyddas.

Som framhållits i den nyligen avgivna regeringsförklaringen måste den hårda budgetprövning, som tvingas fram av den ekonomiska krisen, ofrån­komligen beröra områden som av många upplevs som angelägna och därför blir kännbara för medborgarna. Stor vikt måste därför fästas vid att förslagen utformas så att krisens bördor blir rättvist fördelade.

I det följande kommer jag först att redovisa förslag om att devalvering­ens prishöjande effekt skall räknas av vid fastställandet av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Vidare kommer jag att föreslå att det särskilda tilläggsbeloppet omvandlas fr. o. m. år 1984. Därefter kommer jag att redovisa ett antal förslag till utglftsbegränsande åtgärder inom pen­sions- och sjukförsäkringsbmrådet som utgör resultat av det i komplette­ringspropositionen nämnda översynsarbetet. Dessa förslag avser bl. a. 1    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 40. Bilaga 3


 


Prop. 1983/84:40                                                      2

skärpta inkomstprövningsregler för hustrutillägg. Förslagen är utformade så att de inte skall leda till en sänkning av nu utgående pension. På sjukförsäkringens område innefattar mitt förslag olika åtgärder för be­gränsning av läkemedelskostnaderna, justeringar av patientavgifterna inom den öppna sjukvården och reglerna för sjukpenning under utlandsvis­telse samt av försäkringsersättningen till landstingens barn- och ungdoms­tandvård.

Jag räknar med att riksförsäkringsverket i samarbete med försäkrings­kassorna kommer att svara för att de försäkrade får erforderlig information i samband med att de nya reglerna träder i kraft.

Sammantaget beräknas de kostnadsbegränsande åtgärderna inom social-departemenjtets ansvarsområde innebära en begränsning av statens och socialförsäkringssektorns utgifter med ca 240 milj. kr. under innevarande budgetår och 950 milj. kr. under budgetåret 1984/85. När hänsyn tas till skatteeffekterna kan besparingseffekterna beräknas till ca 125 milj. kr. resp. 690 milj. kr. Besparingseffekten ökar ytterligare under de följande åren. Till de nämnda beloppen kommer avräkningen av devalveringens priseffekt som innebär en begränsning av utgifterna inom socialförsäkring­en med drygt 2900 milj. kr. under budgetåret 1984/85.

1    Grunderna för beräkning av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring samt omvandling av det särskilda tilläggsbeloppet

1.1 Bakgrund

Beräkningen av pensioner och andra förmåner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring görs med ledning av ett basbelopp som fastställs av regeringen enligt i lagen givna grunder. Folkpensionsförmåner, ATP m. m. utgår med vissa procentandelar av basbeloppet. Även ett stort antal förmå­ner utanför nämnda lag beräknas på grundval av detta basbelopp. Syftet med att anknyta socialförsäkringsförmånerna till basbeloppet är att dessa förmåner därmed automatiskt värdesäkras.

Reglerna för beräkning av basbeloppet finns i I kap. 6 § lagen om allmän försäkring. Fram till år 1981 fastställdes basbeloppet för varje månad på grundval av konsumentprisindex två månader före den månad basbeloppet avsåg att gälla. Basbeloppet ändrades när prisindex hade förändrats med minst 3% sedan närmast föregående ändring av basbeloppet.

På förslag av den borgerliga regeringen beslöt riksdagen hösten 1980 om ändring av beräkningsgrunderna vid fastställande av basbeloppet (prop. 1980/81:20, SfU 14, rskr 84). Ändringen innebar att man vid beräkningen av förändringar i det allmänna prisläget inte längre tog hänsyn till indirekta skatter, tullar, avgifter och ändringar i energipriser samt att tillägg gjordes för subventioner. De ändrade reglerna tillämpades första gången vid fast­ställande av basbeloppet för januari 1981.


 


Prop. 1983/84:40                                                                    3

Fr. o. m. den I januari 1982 fastställs basbeloppet en gång per år i stället för varje månad under året (prop. 1981/82:50, SfU 6, rskr 85). Basbeloppet räknas nu fram genom en jämförelse mellan det tal som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i november året före det år som basbeloppet avser och prisläget i juni 1980.

Riksdagens beslut hösten 1980 att införa nya grunder för beräkning av basbeloppet skulle ha inneburit en långsiktig systematisk urholkning av värdesäkringen av pensioner och andra förmåner som beräknas med led­ning av basbeloppet.

På förslag av den nya socialdemokratiska regeringen beslöt riksdagen hösten 1982 att de ursprungliga grunderna för beräkning av basbeloppet skall återställas (prop. 1982/83:55, SfU 13, rskr 101). I enlighet med riks­dagens beslut har basbeloppet för år 1983 fastställts med tillämpning av de under år 1982 gällande reglerna. Återgången till de ursprungliga reglerna för beräkning av basbeloppet skall ske vid bestämmandet av basbeloppet för år 1984, dvs. basbeloppet kommer då att beräknas med ledning av förändringar i konsumentprisindex under är 1983. Som jag strax återkom­mer till förutsattes dock att särskilda regler skulle gälla för avräkning av priseffekterna av 1982 års devalvering.

Basbeloppet för år 1983 uppgår Ull 19400 kr.

Basbeloppet skall även fortsättningsvis fastställas för kalenderår på grundval av prisutvecklingen under föregående år. För att ge viss kompen­sation för prisökningar under året beslöt riksdagen på regeringens förslag i nyssnämnda proposition om en extra höjning av pensionsbeloppen för år 1983. Höjningen fick formen av ett särskilt tilläggsbelopp på 300 kr. till basbeloppet. Det innebär att det fastställda basbeloppet höjs med 300 kr. vid beräkning av pensionsförmåner och därmed jämförliga ersättningar som betalas ut frän den allmänna försäkringen m. m. under år 1983.

1.2 Effekten av 1982 års devalvering

De prisförändringar som följer av devalveringen av den svenska kronan i oktober 1982 kommer att påverka basbeloppet och därmed pensioner m.m. fr.o.m. år 1984. I samband med devalveringsbeslutet framhölls alt en förutsättning för att devalveringen skulle få avsedd effekt är att olika grupper inte utverkar kompensation för de prisökningar på importvaror m. m. som devalveringen leder till.

I anslutning till regeringens förslag hösten 1982 om återställande av de ursprungliga värdesäkringsreglerna (prop. 1982/83:55) förklarade företrä­dare för Pensionärernas Riksorganisation och Sveriges Folkpensionärers Riksförbund som sin mening att pensionärerna är beredda att medverka i saneringen av Sveriges ekonomi. De förklarade sig därvid beredda att i den svåra krissituation som Sverige befinner sig i göra samma uppoffringar som andra grupper förutsätts göra, nämligen att avstå frän kompensation för sådana prisstegringar som föranleds av devalveringen.


 


Prop. 1983/84:40                                                      4

Regeringen beslöt den 22 juni 1983 att ge konjunkturinstitutet i uppdrag att i samråd med statens pris- och kartellnämnd uppskatta den totala priseffekten av devalveringen på konsumentprisindex.

I skrivelse den 22 augusti 1983 har konjunkturinstitutet redovisat sin beräkning av devalveringseffekten. Av rapporten framgår att den totala effekten på konsumentprisindex av 1982 års devalvering kan beräknas till 5,6%. Denna priseffekt beräknas slå igenom successivt med 1,4% vid utgången av år 1982, 2,6% under år 1983 och resterande 1,6% efter år 1983.

1.3 Reglerna för beräkning av basbeloppet för kommande år

Som jag framhöll vid min anmälan av proposition 1982/83:55 hösten 1982 är det mycket tillfredsställande att företrädare för pensionärsorgani­sationerna har markerat sin vilja att medverka i återuppbyggnaden av Sveriges ekonomi genom att avstå frän kompensation för den del av prisstegringarna som föranleds av devalveringen.

Under innevarande år har jag haft överläggningar med företrädare för Pensionärernas Riksorganisation, Sveriges Folkpensionärers Riksförbund och Handikappförbundens Centralkommitté i syfte att klariägga pä vilket sätt devalveringens prishöjande verkan skall neutraliseras fr. o. m. är 1984. De undersökningar som gjorts i anslutning till dessa överläggningar har givit vid handen att neutraliseringen av devalveringseffekten bör göras genom att basbeloppet inte räknas upp med den del av prishöjningarna som kan härledas till devalveringen av den svenska kronan.

Företrädarna för organisationerna har vid överläggningarna upprepat sina tidigare uttalanden att pensionärerna är beredda att i en svår tid göra samma uppoffringar som andra grupper, dvs. avstå från kompensation för devalveringens priseffekter. Man har också accepterat den tekniska for­men för avräkningen av denna priseffekt samtidigt som man anfört syn­punkter på dess materiella innehåll.

Mot denna bakgrund föreslär jag att basbeloppet fr. o. m. år 1984 beräk­nas genom en jämförelse mellan å ena sidan, det allmänna prisläget i november 1982 och å andra sidan prisläget i november året före det som basbeloppet avser, med avräkning för den del av prisstegringen som är föranledd av devalveringen. Som jag nyss redovisat beräknas denna deval­veringseffekt på prisutvecklingen uppgå till 4% vid slutet av år 1983. Vid fastställandet av basbeloppet för är 1984 bör denna priseffekt avräknas frän den allmänna prisutvecklingen. Någon ytterligare avräkning av den priseffekt på 1,6 %, som enligt konjunkturinstitutet beräknas komma att slå igenom på priserna under år 1984, bör enligt min mening inte aktualiseras. Som jag framhöll vid min anmälan av nyssnämnda proposition hösten 1982 avser avräkningen en extraordinär engångsåtgärd som inte i övrigt får inverkan på värdesäkringen av socialförsäkringsförmånerna. Efter avräk-


 


Prop. 1983/84:40                                                      5

ningen av devalveringseffekten genomförs värdesäkringen av pensioner och andra förmåner fullt ut enligt de politiska åtaganden som gjordes förra hösten.

Jag har vid mina överväganden om devalveringseffekten utgått från att avräkningen även omfattar de offentliganställdas avtalspensioner. Jag har därvid samrått med chefen för civildepartementet.

Möjligheterna att i framtiden kompensera för avräkningen av devalve­ringseffekten blir beroende av hur snabbt den ekonomiska krisen i landet kan avhjälpas. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag om att en parlamentarisk utredning skall tillsättas för att göra en översyn av vissa frågor inom det allmänna pensionssystemet. En av uppgifterna för denna utredning bör vara att - mot bakgrund av de diskus­sioner som periodvis förekommit - se över det nuvarande värdesäkrings-systemets utformning. Därmed kommer man också in på frågan om pen­sionärernas möjligheter att få del av kommande standardökningar i sam­hället.

I årets reviderade finansplan har regeringen aviserat olika åtgärder för att begränsa prisutvecklingen fr. o. m. år 1984 till högst 4% per är (prop: 1982/83:150, FiU 50, rskr 392). Åtgärderna innebär bl. a. att uppräkningen av indexstyrda utgifter skall begränsas till 4%. Som anfördes i nämnda proposition kan höjningen av basbeloppet för år 1984 genom avräkningen av devalveringseffekten beräknas komma att tämligen nära ansluta till den avsedda begränsningen av utgiftsuppräkningarna. Med utgångspunkt i re­geringens mål för en begränsad prisutveckling under år 1984 och avräk­ningen av devalveringseffekten vid fastställande av basbeloppet anser jag därför att några ytterligare åtgärder f. n. inte är påkallade när det gäller utgiftsautomatiken inom socialförsäkringsområdet.

Mitt förslag om återgång till tidigare beräkningsgrunder för basbeloppet med avräkning av devalveringseffekten t. o. m. år 1983 föranleder ändring av 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

1.4 Omvandling av det särskilda tilläggsbeloppet till basbeloppet

Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om storleken och utformningen av det extra tillägget till basbeloppet vid beräkningen av pensionsförmåner m. m. Beloppet avser som tidigare nämnts att ge viss kompensation för prisstegringar under året.

Det extra tillägget pä 300 kr. till basbeloppet för år 1983 beräknades vid en genomsnittlig prishöjning strax under 6% per år motsvara eflekterna av äldre bestämmelser om att basbeloppet fastställdes för varje månad och förändrades dä den allmänna prisnivån stigit eller minskat med minst 3%.

Mot bakgrund av nyssnämnda inriktning på att begränsa inflationstakten till högst 4% per år finner jag det vara motiverat att storleken pä tilläggsbe­loppet justeras sä att det motsvarar kompensationsbehovet vid en inflation på 4% under året. Tilläggsbeloppet skulle då bli 200 kr.


 


Prop. 1983/84:40                                                      6

Vid de tidigare nämnda överiäggningarna har de deltagande organisatio­nerna hävdat att vid genomförande av åtgärder såsom avräkning av deval­veringseffekten m. m. måste under alla förhållanden de svagaste grupperna skyddas. Handikappförbundens centralkommitté (HCK) har i en särskild skrivelse preciserat sin uppfattning i denna fråga. HCK anser att en utlägg­ning av ett särskilt tilläggsbelopp pä 200 kr. för år 1984 inte är förenlig med en rättvis fördelning av tillgängliga resurser. Tillgängliga medel bör enligt HCK fördelas genom höjning av pensionstillskott och handikappersätt­ning.

Liksom pensionärs- och handikapporganisationerna anser jag det ange­läget att tillgängliga samhällsresurser fördelas pä sådant sätt att man värnar om de svagaste grupperna. Personer med pensionsförmåner utöver folk­pension och pensionstillskott får del av skattesänkningarna under åren 1983 och 1984 genom skattereformen (prop. 1981/82: 197, SkU 60, rskr 391). Dessa uppgår i vissa fall till betydande belopp. Jag finner därför att mycket talar för en omfördelning av de medel som tilläggsbeloppet 200 kr. representerar. En sådan omfördelning bör inriktas på att förstärka det ekonomiska grundskyddet för de ekonomiskt svagaste grupperna bland handikappade och äldre.

I enlighet med denna inriktning föreslär jag att det särskilda tilläggsbe­loppet till basbeloppet fr.o.m. är 1984 omvandlas till extra uppräkningar av folkpensionens grundnivå, pensionstillskotten och handikappersätt­ningarna. Folkpensionens grundnivå bör därvid höjas från 95 till 96% av basbeloppet för en ensam ålders-, förtids- eller änkepensionär och från 77,5 till 78,5% av basbeloppet för var och en av två pensionsberättigade makar. Vidare bör pensionstillskottet för ålderspensionärer och änkor höjas från 47 till 48% av basbeloppet. För den som är förtidspensionär bör pensionstillskottet höjas från 92 till 96% av basbeloppet. Därmed återställs den relation som gällde före den 1 juli 1982, nämligen att fullt pensionstill­skott till den som har förtidspension är dubbelt så stort som pensionstill­skottet till ålderspension. Höjningen av pensionstillskottet för förtidspen­sionärer innebär motsvarande ökning för den som uppbär vårdbidrag för svårt handikappat barn. Handikappersättningen, som utgår för att täcka särskilda hjälpbehov och merutgifter på grund av handikapp, bör höjas med två procentenheter sä att ersättning utgår med 34, 50 eller 65% av basbeloppet alltefter hjälpbehovets omfattning och merutgifternas storlek. Den del av vårdbidraget som utgör ersättning för merkostnader bör höjas på motsvarande sätt. Såvitt gäller handikappersättningar som löper vid ikraftträdandet bör höjningen slå igenom utan att någon omprövning av ersättningsrätten behövs. Motsvarande bör gälla för den del av löpande vårdbidrag som utgör ersättning för merkostnader.

Resultatet för de enskilda pensionärerna av den här föreslagna omfördel­ningen tillsammans med höjningen av basbeloppet för är 1984 kan belysas genom följande exempel. Därvid har beräkningsmässigt antagits ett basbe­lopp pä 20 300 kr. för år 1984, vilket innebär en ökning av konsumentprisin­dex med 8,6% och med avdrag för devalveringseffekten 4%.


 


Prop. 1983/84:40

 

 

Pensionsbelopp 1983

Omvandling av

Avgår tilläggs­belopp

tilläggsbeloppet (200 kr.)

Tillkommer höjd grundpension och pensionstillskott

Sammanlagd pensionshöjning 1984 (inkl. basbelopps-höjning)

Ogift ålderspensionär utan ATP

27974

284

406

1258

Makar (ålderspensio­närer ) utan ATP

49053

498

812

2 306

Ogift förtidspensionär utan ATP

36839

374

1015

2 137

Ogift ålderspensionär med genomsnittlig ATP (1,2751 bb)

43 834

445

203

1539

Ogift ålderspensionär med maximal ATP

95 545

970

203

3113

Kostnaderna för de här föreslagna förmänshöjningarna motsvarar i hu­vudsak kostnaderna inom den allmänna försäkringen för ett tilläggsbelopp av 200 kr. sedan hänsyn tagits till skatteeffekterna. Förslagen innebär dock en omfördelning av kostnaderna inom den allmänna försäkringens ram från tilläggspensioneringen till folkpensioneringen.

Vad jag här anfört föranleder dels upphävande av lagen (1982:1232) om tilläggsbelopp vid beräkning av pensionsförmåner m. m., dels ändring av 6 kap. 2S, 7 kap. 4§, 8 kap. 4§, 9 kap. 3 och 4§§ lagen (1962:381) om allmän försäkring samt 2 och 2 a §§ lagen (1969:205) om pensionstillskott.

2   Inkomstprövningsreglerna för hustrutillägg

2.1 Gällande regler

Hustrutillägget är en inkomstprövad särskild folkpensionsförmån. Reg­lerna för detta finns i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.

Hustrun till den som uppbär folkpension i form av ålderspension eller förtidspension har rätt till hustrutillägg under förutsättning att hon har fyllt 60 år och själv inte uppbär sådan folkpension samt att makarna varit gifta i minst fem år. När särskilda skäl föreligger kan hustrutillägg utgå även om hustrun inte fyllt 60 år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägg utgår för tid före den månad då hustrun fyller 65 är.

Hustrutillägget kan i princip ses som ett fillägg till mannens folkpension ' eftersom del förutsätter att mannen uppbär sådan pension. Hustrutillägget är dock konstruerat som en fristående pensionsförmån som tillkommer hustrun och betalas ut direkt fill henne. Detta innebär bl. a. att de i lagen om allmän försäkring angivna allmänna förutsättningarna för rätt till folk­pension måste vara uppfyllda även med avseende pä hustrun.


 


Prop. 1983/84:40                                                      8

Maximibeloppet för hustrutillägg motsvarar f. n. 107% av basbeloppet, vilket utgör skillnaden mellan ä ena sidan sammanlagda årsbeloppet av folkpension i form av hel ålderspension till två makar jämte pensionstill­skott samt å andra sidan sådan pension till ensamstående jämte pensions­tillskott. För år 1983 innebär detta att högsta möjliga huslrutillägg utgör 21080 kr.

Hustrutillägget är underkastat inkomstprövning enligt samma regler som för kommunalt bostadstillägg till folkpension (KBT). I huvudsak innebär dessa regler att hustrutillägget minskas med de inkomster som hustrun och hennes make har vid sidan av folkpension och eventuellt pensionstillskott i den män sidoinkomsten överstiger 750 kr. per år för vardera maken. Minskningen görs med en tredjedel av inkomsten därutöver.

För makar beräknas vid inkomstprövningen vardera makens inkomst utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst och värdet av förmö­genhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet. Föreligger rätt till både hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas vid inkomstprövning­en försl bostadstillägget och därefter hustrutillägget.

Verkningarna av inkomstprövningen framgår av följande tablå med ex­empel på hustrutitläggets storlek år 1983 vid olika sidoinkomsler för ma­karna. Beräkningen utgår från antagandet alt kommunall bostadstillägg före inkomstavdrag utgör maximalt 5000 kr. per år för hustrun (10000 kr./ år för makarna gemensamt).

Hustrutilläggets storlek vid olika sidoinkomsler för makarna

Årsinkomst för makarna   Hustrutillägg efler          KBT till hustru

gemensamt vid sidan av   avdrag för inkomst       efter avdrag

pensionen och hustru-                                         för inkomst

tillägget*

0-1500

(59053)

21080

16 500

(70553)

21080

31 500

(80553)

21080

50 000

(95 970)

17 996

70000

(112 641)

14 667

80000

(120940)

12 966

90000

(129 303)

11 329

94 700

(133 220)

10.546

100000

(137 636)

9662

115 800

(150803)

7 029

140000

(167974)

2996

150000

(177 974)

1329

157970

(185 944)

1

5 000 2 500 O O O O O . O O O O O O

* Siffrorna inom parentes anger makarnas gemensamma inkomst inkl. mannens folkpension och pensionstillskott eller tilläggspension motsvarande pensionstill­skott.

Som framgår av tablån är - under angivna förutsättningar - huslrutill-lägget helt borlreduceral först vid en sammanlagd årsinkomst av ca 158000 kr. vid sidan av folkpensionen. Inräknas mannens ålderspension uppgår makarnas årsinkomst till närmare 186000 kr. innan hustrulillägget helt har


 


Prop. 1983/84:40                                                      9

reducerats bort. Om mannen uppbär förtidspension är hustrulillägget helt bortreducerat först vid en sammanlagd årsinkomst av ca 194800 kr.

År 1963 utbetalades hustrutillägg till 40700 kvinnor. I oktober 1983 utgår 51 772 sädana tillägg. Medelårsbeloppet för utgående hustrutillägg har sti­git från 0,37 basbelopp år 1963 till 0,76 basbelopp i oktober 1983, dvs. medelårsbeloppet i fasta priser har under perioden mer än fördubblats.

Av de hustrutillägg som utbetalas i oktober 1983 utgår 7 140 eller ca 14% med oreducerat belopp medan resten, 44632, har reducerats genom in­komstprövningen. Utgifterna för hustrutillägg beräknas för budgetåret 1983/84 uppgå till 950 milj. kr.

Pensionskommittén har i sitt betänkande Familjepension (SOU 1981:61-62) föreslagit att hustrutillägget skall börja avvecklas i samband med att en reformering genomförs av éfterlevandepensioneringen. Jag återkommer inom kort till regeringen i denna fråga. Redan nu vill jag dock föreslå en skärpning av nuvarande regler för inkomstprövningen av hustru­tillägg.

2.2 Skärpta regler för inkomstprövning

Reglerna för inkomstprövning av hustrutillägg medför att delta tillägg numera kan utbetalas också i de fall där det inte kan sägas finnas ett manifesterat behov därav. Som framgår av den föregående redogörelsen kan hustrutillägg utgå även vid höga sidoinkomster. Detta innebär att hustrutillägget utges även i fall då makarnas inkomster överstiger den inkomst som i många fall tvä förvärvsarbetande kan erhålla genom arbete på heltid.

Dessa effekter beror bl. a. på alt årsbeloppet för hustrutillägg har ökat markant de senaste åren till följd av basbeloppets höjning och utbyggnaden av pensionstillskotten. Också beloppen för KBT, som reduceras före hust­rulillägget, har stigit väsentligt. Dessutom sänktes reduklionsfaktorn år 1975 från tidigare hälften av sidoinkomsten till en tredjedel härav, något som inneburit en betydligt långsammare avtrappning av KBT och hustru­tillägg.

För att förhindra att hustrutillägg fortsättningsvis betalas ut i situationer där del är uppenbart att det inte är motiverat med ett stöd av detta slag föreslär jag att reduktionsfaktorn vid inkomstprövningen av hustrutillägg höjs från nuvarande en tredjedel av sidoinkomsten till 60% av denna. När det gäller de kommunala bostadstilläggen bör den nuvarande reduktions­faktorn behållas.

De ändrade reglerna innebär att hustrulillägget i det tidigare exemplet är helt borlreduceral när makarnas gemensamma inkomster - pensionen inkluderad — uppgår till ca 130000 kr.

Ändringen bör träda i kraft den 1 januari 1984. Den bör avse nybeviljade och i princip även hustrutillägg som utgår vid ikraftträdandet. För sist-tl    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 3


 


Prop. 1983/84:40                                                     10

nämnda hustrutillägg bör dock gälla en övergångsregel som innebär att ändringen av reduktionsfaktorn inte får leda till minskning av det utgående beloppet. Den som uppbär hustrutillägg för december 1983 bör således garanteras att hustrutillägget inte till följd av den skärpta inkomstprövning­en kommer att utgå med lägre belopp än i december 1983. Hustrulilläggets storiek kan dock påverkas av att andra förhållanden ändras. Det är själv­fallet inte meningen att den som får en ökning av sidoinkomsten eller en sänkning av bostadskostnaden skall få behålla del hustrutillägg som utgick när reglerna trädde i kraft. Vid sådant förhållande bör en ny garantinivå räknas fram med tillämpning av den tidigare reduktionsfaktorn. Beräkning­en skall därvid göras som om de ändrade förhållandena inträffat i decem­ber 1983. Garantinivån bör inte höjas vid ändringar av basbeloppet.

Den föreslagna höjningen av reduktionsfaktorn medför alt folkpensions­utgifterna vid full effekt reduceras med ca 250 milj. kr. per år. För budget­året 1983/84 beräknas utgiftsbegränsningen till 30 milj. kr. och för budget­året 1984/85 till 110 milj. kr.

Förslaget föranleder ändring i 4§ lagen (1962:392) om huslrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.

3 Andra åtgärder för att begränsa kostnadsutvecklingen inom pen­sionsområdet

3.1 Reformering av efterlevandepensioneringen

Pensionskommittén lade år 1981 fram förslag om en omfattande refor­mering av efterlevandepensioneringen. Förslaget innebär alt efterlevande-förmånerna i ökad grad inriktas på efterlevande barn. Nuvarande änkepen­sionering ersätts av tidsbegränsade och mera behovsinriklade pensionsför­måner till vuxna efterlevande, lika för män och kvinnor. Övergångsregler införs som bl. a. innebär att de som är över en viss ålder eller redan har änkepension inte berörs av de nya reglerna. Omläggningen innebär att de fortgående kostnadsökningar som följer med de nuvarande reglerna för änkepension bryts och på längre sikt följs av kraftiga kostnadsminskning­ar.

Jag avser att inom kort återkomma med förslag till proposition till riksdagen om en reformering av éfterlevandepensioneringen på grundval av pensionskommitténs belänkande och de remissyttranden som kommit

3.2 Samordning av pensionstillskott med andra inkomster än ATP

Pensionstillskotten utgör en komplettering till folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller änkepension till pensionärer som inte har ATP eller som har låg ATP. Tillskottet utgår med samma belopp för ogift som för gift pensionär.


 


Prop. 1983/84:40                                                               11

Förär 1983 utgör pensionstillskottet till ålders- och änkepension 47% av basbeloppet medan pensionstillskottet till hel förtidspension utgör 92% av basbeloppet. Jag har under avsnitt 1.4 föreslagit en viss förstärkning av pensionstillskotten.

I januari 1983 utgick pensionstillskott till ca 845000 pensionärer. Av dessa beräknas ca 170000 eller 20% få tillskott med oreducerat belopp. För budgetåret 1983/84 beräknas utgifterna för pensionstillskotten uppgå fill ca 6700 milj. kr.

Pensionstillskotten har till syfte att fylla ut pensionen upp till en viss garantinivå för den som saknar ATP eller har låg ATP. Därför avräknas tillskottet mot utgående ATP-pension krona mot krona. Däremot görs ingen avräkning på tillskottet mot annan pension eller annat slag av in­komst.

Att pensionstillskottet på detta sätt räknas av helt mot ATP medan ingen som helst avräkning sker mot andra inkomster i form av tjänstepension, kapitalinkomster etc. är inte invändningsfritl. I det nu aktuella samhälls­ekonomiska läget måste noga övervägas om de förmåner som utbetalas är anpassade till den behovssitualion som föreligger. Enligt min mening finns del därvid anledning all närmare överväga möjligheterna till och konse­kvenserna av en avräkning på pensionstillskotten mot även andra inkoms­ter än ATP. En genomgång av hithörande frågor har påbörjats inom social­departementet och jag avser att återkomma till regeringen i dessa frågor. Eftersom dessa frågor har nära samband med hur pensionsförmånerna beskattas bör genomgängen även omfatta de särskilda skatteregler som gäller för dem som uppbär folkpension.

4   Begränsning av läkemedelskostnader m. m.

4.1 Gällande regler

Den allmänna sjukförsäkringen innefattar också regler för ersättning för läkemedelskostnader. Enligt lagen (1981:49) om begränsning av läkeme­delskostnader m. m. är den enskildes förmåner i fråga om läkemedel upp­delade i tre olika ersättningsformer nämligen prisnedsatta läkemedel, kost­nadsfria läkemedel samt ett generellt skydd för höga sammanlagda kostna­der för läkemedel och sjukvård. Dessutom reglerar lagen rätt till prisned-sättning för vissa livsmedel och födelsekonlrollerande medel saml kost­nadsfria förbrukningsartiklar vid vissa sjukdomar.

Kostnadsfria läkemedel och förbrukningsartiklar är som benämningen anger helt kostnadsfria för patienten. De läkemedel och förbrukningsartik­lar som är kostnadsfria framgår av en särskild förordning (1981:353) resp. en särskild kungörelse (1972: 189), där även anges den sjukdom eller del motsvarande tillstånd som kostnadsfriheten förutsätter.

Övriga läkemedel och vissa livsmedel saml födelsekonlrollerande medel


 


Prop. 1983/84:40                                                     12

berättigar till rabatt av hela kostnaden över 60 kr. och halva kostnaden mellan 20 och 60 kr. Den försäkrades kostnad är alltså maximerad till 40 kr.

Högkostnadsskyddet är ett samordnat skydd mot höga kostnader för såväl läkemedel som läkarbesök och sjukvårdande behandlingar. Patienten har ett s.k. 15-kort vari läkarbesök m.m. stämplas och som efter 15 markeringar ger rätt till befrielse frän patientavgift under återstoden av en tolvmånadersperiod räknat från första besöket/inköpet.

Sjukförsäkringens utgifter för läkemedel under år 1982 uppgick till totalt 2919 milj. kr. Detta innebar en ökning frän år 1981 med 516 milj. kr. eller 21,5%.

Riksrevisionsverkel har genomfört en förvaltningsrevision av socialsty­relsens och riksförsäkringsverkets uppföljning av läkemedelskostnaderna saml verkens utvärdering av effekterna av läkemedelsförmånerna samt förskrivningsreglerna.

Resultatet av revisionen har redovisats i en särskild rapport, av vilken framgår att samhällets kostnader för läkemedel har ökat i snabb takt under 1970-lalet. Sjukförsäkringens utgifter för läkemedelsersättning har fyr-dubblats mellan åren 1970 och 1980 medan läkemedelskostnaderna inom den slutna sjukvården har tredubblats. Den andel patienterna själva svarar för har under denna lid knappt fördubblats.

4.2 Åtgärder för att begränsa kostnadsutvecklingen

4.2.1 Vidtagna åtgärder

Det samhällsekonomiska läget gör det nödvändigt att noga undersöka alla möjligheter till utgiftsbegränsningar. Riksrevisionsverket har i sin revi­sionsrapport pekat på den kraftiga ökningen av sjukförsäkringens läkeme­delskostnader. Medan sjukförsäkringens kostnader för såväl olika sjuk­vårdsförmåner som de direkta sjukpenningutgifterna stabiliserats och ten­derar att minska har kostnadsutvecklingen inom läkemedelsområdet vida överstigit prisindex. Till detta kommer att riksrevisionsverkel i sin rapport påvisat betydande regionala variationer i försäljiiingen av läkemedel.

Regeringen uppdrog den 12 december 1982 åt socialstyrelsen och riks­försäkringsverket att, efler samråd med riksrevisionsverket, redovisa de åtgärder som verken vidtagit eller avser att vidta med anledning av riks­revisionsverkets rapport. Verken skulle vidare lämna förslag till sådana ändringar i lagar och förordningar som aktualiseras genom rapporten. De kostnadsändringar som åtgärderna beräknas medföra skulle också redovi­sas.

Av den redovisning som verken har lämnat till regeringen i februari 1983 framgår bl. a. att verken har påböijat ett utvecklingsarbete som tar sikte på åtgärder för att begränsa kostnaderna för läkemedel. Utvecklingsarbetet innefattar bl. a. följande projekt:


 


Prop. 1983/84:40                                                     13

1.    Uppföljning av förskrivningsregler och förmånssystem. Projektet avser att belysa effekterna av nuvarande förskrivningsregler och förmånssy­stem samt lämna förslag till förändringar för att motverka onödiga förskrivningar, förenkla administrationen och begränsa samhällets läke­medelskostnader.

2.    Förändrad läkemedelshantering m.m. vid olika typer av värd och boende för äldre. Syftet med projektet är att utreda behov och möjlighe­ter till förändringar i såväl läkemedelshanteringen som regelsystemet för dessa grupper. På så sätt hoppas man kunna minska kassalionen och åstadkomma förenklingar i administrationen.

3.    Studier genomförs för att förklara skillnader i regional läkemedelsför­skrivning. I delta sammanhang skall också belysas vilka ekonomiska och medicinska effekter de lokala terapitradilionerna medför.

4.    Effektivisering av läkemedelskommittéernas verksamhet. Kommit­téerna är i allmänhet knutna till större sjukhus med uppgift att vara rådgivande i frågor som rör sjukvårdsinrättningens läkemedelsförsörj­ning. Projektet syftar bl. a. till att stimulera till ökat samarbete med primärvården, där större delen av läkemedelsförskrivningen sker.

I avvaktan på resultatet av det mera övergripande projektarbetet har dock verken funnit skäl att med anledning av regeringens uppdrag och pä grundval av vad som framkommit i riksrevisionsverkets revisionsrapport samt verkens egna erfarenheter ange vissa avgränsade åtgärder som på kort sikt kan begränsa statens kostnader för läkemedel. Dessa åtgärder går huvudsakligen ut pä att göra vissa omfördelningar mellan patientandel och försäkringens andel ulan att ändra läkemedelsförmånens grundkonstruk-fion. Vidare pekas pä att man utan vidare utredning bör kunna begränsa rabatteringen av vissa vitaminer och mineralpreparat.

Vitamin- och mineralpreparat som kosttillskott

Enligt lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader m.m. gäller reglerna om prisnedsätlning eller kostnadsbefrielse endast läkeme­del som förskrivs på grund av sjukdom. Trots detta förekommer en omfat­tande receptförskrivning av vitamin- och mineralpreparat som komplette­ring av matens normala halt av vitaminer (kostfillskolt). Enligt riksförsäk­ringsverket och socialstyrelsen beräknas försäkringens kostnader för detta till ca 40 milj. kr. per år. Härtill kommer förskrivningen av vitaminer på direkt medicinska grunder.

Mot denna bakgrund gav regeringen den 24 mars 1983 socialstyrelsen i uppdrag att göra en översyn av gällande medicinska indikationer för för­skrivning av vitamin- och mineralpreparat. Socialstyrelsen har i sin redo­visning av uppdraget uppgivit att egentligt medicinskt betingade vitamin­bristtillstånd är sällsynta i vårt land. Det finns därför normalt inte behov av att utöver en balanserad kost filiföra vitaminer för att förhindra bristtill­stånd. Socialstyrelsen har därför under våren 1983 informerat samtliga


 


Prop. 1983/84:40                                                                   14

läkare om i vilka situationer vitamin- och mineralpreparat är rabattberätti-gade.

Om de informationsinsatser som nu genomförs av socialstyrelsen får full effekt beräknar verken att försäkringens utgifter för ifrågavarande preparat korrimer alt minska med ca 40 milj. kr. per år.

4.2.2 Fortsatt inriktning Ny recepthlankett m.m.

Utöver de utvecklingsprojekt som jag har nämnt under punkt 4.2.1 redovisade verken en pågående utvärdering av en försöksverksamhet med en ny receptblankett. Huvudsyftet med att införa den nya blanketten är att förhindra en onödig upplagring av läkemedel i hemmen. Detta skall ske genom alt läkarna med hjälp av blankettens utformning åläggs all ange med vilka intervall läkemedlen får utlämnas frän apotek. Avsikten är att den nya blanketten skall införas över hela landet fr.o.m. våren 1984. Enligt socialstyrelsens bedömning kommer denna åtgärd att innebära alt olämplig upplagring av läkemedel i hemmen minskar. Vidare torde blankellens utformning innebära alt problemen med returiäkemedel reduceras, vilket innebär minskade kostnader för samhället.

Socialstyrelsen redovisar alt enligt gjorda undersökningar om hur läke­medel används kan det antas att 6-18% av förskriven och uttagen medicin inte har använts. Den totala försäljningen av läkemedel år 1982 uppgick till 4,5 miljarder kr. varav 2,9 miljarder föll på sjukförsäkringen. Jag bedömer därför det rimligt att uppskatta kostnadsminskningen för sjukförsäkringen på grund av den nya receptblanketlen till ca 50 milj. kr. per år. Denna kostnadsminskning är således möjlig all uppnå även med en begränsad effekt av den nya blanketten kombinerad med en aktiv informationsinsats till läkarkåren.

Därutöver bör större minskningar av sjukförsäkringens utgifter för läke­medel vara möjliga att uppnå med utgångspunkt från de projekt socialsty­relsen och riksförsäkringsverket har påbörjat. Verken bör därför få rege­ringens uppdrag att med utgångspunkt från projekten senast den I april 1984 redovisa möjliga åtgärder för att reducera läkemedelskostnaderna med minst 100 milj. kr. under budgetåret 1984/85.

Jag har i denna fråga haft samråd med statsrådet Sigurdsen.

4,2.3 Patientavgiften vid läkemedelsinköp

Patientavgiften höjdes senast den 1 januari 1981. Sedan dess har försäk­ringens kostnader för läkemedelsförmånerna ökat med 25,5%. Konsu­mentprisindex har under samma lid ökat med 19,7%. Mot bakgrund av del samhällsekonomiska lägel anser jag del nödvändigfatt anpassa patientav­gifternas nivå till prisutvecklingen.

Jag föreslår att den maximala patientavgiften höjs med 10 kr. till 50 kr. per läkemedelsinköp fr. o.m. den I januari 1984. Prisnedsätlningen för


 


Prop. 1983/84:40                                                     15

berörda läkemedel bör därvid ske med hälften av det belopp som över­stiger 20 kr. och med hela det belopp som överstiger 80 kr. De höjda patientavgifterna beräknas minska sjukförsäkringens kostnader med ca 100 milj. kr. om året.

Telefonförskrivning av läkemedel

Enligt nu gällande regler kan recept på läkemedel också meddelas apote­ket per telefon. År 1980 utgjorde dessa telefonrecept ca 13% av det totala antalet recept. Apoteken tar idag en extra avgift på 5 kr. för varje telefon-förskrivet läkemedel. Avgiften läggs pä slutsumman för det aktuella recep­tet och i den mån denna överstiger 20 kr. svarar därmed sjukförsäkringen för hälften av avgiften och om slutsumman överstiger 60 kr. svarar försäk­ringen för hela avgiften.

Expedieringen av telefonrecept innebär en administrativ belastning för apoteken. Jag anser det rimligt all kunden får svara för den administrativa merkostnaden för telefonrecept även i de fall läkemedelskostnaden över­stiger den högsta ordinarie patientavgiften. Möjligheten att fä läkemedel utlämnade på ett sådant recept innebär bl. a. att kunden besparas utgiften för ett läkarbesök.

Mot denna bakgrund föreslär jag att den särskilda expeditionsavgiften för telefonförskrivna läkemedel inte skall räknas in vid beräkning av läke­medelsrabatten. Därmed beräknas sjukförsäkringens kostnader minska med ca 12 milj. kr. om året.

Vad jag här anfört om höjda avgifter samt kostnaden för telefonrecept föranleder en ändring av 3 § lagen (1981:49) om begränsning av läkeme­delskostnader m. m.

5    Avgifter inom den öppna sjukvården

5.1 Gällande regler

Sjukvårdsutgifterna i vårt samhälle finansieras i huvudsak av sjukvårds­huvudmännen, sjukförsäkringen och patienterna, som svarar för var sin del av kostnaderna. Av dessa tre finansieringskällor har sjukvårdshuvud­männen och sjukförsäkringen svarat för huvuddelen av kostnaderna. Pati­enterna har sedan enhetliga patientavgifter infördes svarat för en mindre del av kostnaderna.

Sjukförsäkringens ersättningsregler för öppen sjukvård innebär att pafi-enten vid läkarbesök betalar en enhetlig avgift på högst 40 kr. per besök i offentlig värd och vanligen 45 kr. per besök hos privatprakfiserande vård­givare. Försäkringskassan betalar sedan en försäkringsersättning till sjuk­vårdshuvudmannen resp. läkaren.

Motsvarande ersättningsregler gäller för sjukvårdande behandling som ulförts av annan personal än läkare. Patientavgiften är därvid högst 20 kr.


 


Prop. 1983/84:40                                                     16

per besök inom offentlig vård och 25 kr. per besök hos privatpraktiserande sjukgymnast.

Högkostnadsskyddet för vård och läkemedelskostnader gäller gemen­samt för lakar- och tandläkarordinerade läkemedel saml för läkarvård och sjukvärdande behandling i privat och offentlig öppen värd. Det innebär i princip att en person sedan han gjort 15 besök/inköp blir befriad från ytterligare patientavgifter under återstoden av en tolvmånadersperiod räk­nat från första besöket/inköpet.

5.2 Överväganden

Angelägenheten av att begränsa de offentliga utgifterna gör del enligt min mening nödvändigt att genomföra vissa höjningar av de patientavgifter som tillämpas inom sjukvården. Del finns också skäl att anpassa patientav­gifterna för läkarbesök till den avgiftsnivå jag har föreslagit för läkemedels­inköp. Mot denna bakgrund föreslår jag därför alt avgiften för besök hos privatpraktiserande läkare bestäms till högst 50 kr. fr.o.m. den I januari 1984 och till högst 55 kr. fr. o. m. den I januari 1985. På motsvarande sätt bör avgiften för besök hos privatpraktiserande sjukgymnast bestämmas till högst 30 kr. fr. o. m. den I januari 1984. Jag förutsätter vidare att i samband med fastställande av sjukförsäkringens ersättningar till sjukvårdshuvud­männen för år 1985 en anpassning av patientavgifterna inom den offentliga sjukvården kommer att ske med hänsyn till dessa avgiftshöjningar och all ersättningen från sjukförsäkringen därvid justeras ned i motsvarande mån.

Effekten för den enskilde av höjningarna av patientavgifterna begränsas av det existerande skyddet mot höga sammanlagda vård- och läkemedels­kostnader.

Ändringarna i patientavgifterna beräknas innebära en begränsning av utgifterna för sjukförsäkringen med ca 250 milj. kr. för helt år. För budget­året 1984/85 beräknas utgiflsbegränsningen till 132 milj. kr.

Det ankommer på regeringen att besluta om här berörda patientavgifter. Jag avser alt senare under hösten återkomma till regeringen med förslag till förordning avseende avgifterna under år 1984.

6   Reglerna för sjukpenning under utlandsvistelse

Enligt bestämmelserna i lagen om allmän försäkring utgår sjukpenning vid sjukdom som nedsätter den försäkrades arbetsförmåga med minst hälften. Till den som insjuknar utomlands utges sjukpenning enligt samma regler som om han insjuknat i Sverige. Sjukpenningen kan dras in eller sättas ned om en som är sjuk reser till utlandet utan försäkringskassans medgivande. Sådant medgivande lämnas vanligen om resan inte försvårar tillfrisknandet eller negativt påverkar möjligheterna till rehabilitering.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   17

Vid bedömning av rätten till sjukpenning utomlands möter försäkrings­kassorna betydande svårigheter. Möjligheterna till en effektiv sjukkontroll är mycket begränsade. Läkare i andra länder saknar i allmänhet kunskaper om den svenska sjukförsäkringen och dess villkor om nedsättning av arbetsförmågan. Läkarintyg utfärdade av sädana läkare har därför begrän­sat bevisvärde. Till följd av utredningssvärigheterna innebär handläggning­en av denna typ av ärenden administrativt sett avsevärt större insatser frän försäkringskassans sida än övriga sjukpenningärenden. Delta avspeglar sig även i försäkringsdomslolarnas handläggning av sjukförsäkringsmål. En oproportioneriigt stor andel av dessa utgörs av mål angående sjukpenning under utlandsvistelse.

Jag vill nämna alt rätten till ersättning för sjukvårdskostnader utom riket upphävdes vid utgången av år 1982 av den tidigare regeringen. Som skäl för denna åtgärd angavs att de administrativa kostnaderna var betydande. Frågan angavs fä en bättre lösning genom konventioner och privata försäk­ringar. I fråga om kortare vistelser utomlands uppgavs resenärerna dessut­om regelmässigt förse sig med en reseförsäkring. Jag anser att likartade skäl kan anföras för att förändra reglerna för sjukpenning under utlandsvis­telse.

Mot denna bakgrund föreslår jag därför alt sjukpenning endast utbetalas under vistelse i Sverige. Frän denna regel måste emellertid undantag göras för personer som insjuknar medan de vistas utomlands för arbete som utsända av svenska arbetsgivare och är sjukpenningförsäkrade i Sverige.

Dessutom bör undantag göras för personer som är sjuka och med försäk­ringskassans medgivande reser utomlands. I dessa fall har ju insjuknandet skett här i landet och behövlig utredning kan göras före avresan. Motsva­rande bör gälla för personer som uppbär sjukpenning under rehabilitering med stöd av 3 kap. 8 § lagen om allmän försäkring. Jag vill emellertid betona alt försäkringskassan måste ha möjlighet att göra den medicinska bedömning som skall ligga till grund för medgivandet. Denna måste omfat­ta å ena sidan sjukdomen och dess inverkan på arbetsförmågan och å andra sidan frågan om utlandsvistelsen försvårar tillfrisknandet eller möjligheter­na till rehabilitering resp. främjar rehabilitering. Detta förutsätter som huvudregel att medgivande begärs i så god tid som möjligt, normalt minst en vecka före avresan, för att möjliggöra bl. a. kontakt med föriroendelä-karen. I brådskande fall bör givetvis medgivande kunna ges med kortare varsel om nöjaktig utredning ändå kan åstadkommas.

Medgivandet bör kunna förenas med föreskrifter om exempelvis giltig­hetstid, färdsätt och skyldighet att komma in med nytt läkarintyg, i den mån sådana föreskrifter är påkallade från medicinsk synpunkt.

Av 20 kap. 15 § lagen om allmän försäkring följer också att bestämmel­ser i en av Sverige ratificerad konvention tar över lagens regler. De konventioner om social trygghet som Sverige slutit innehåller vanligen bestämmelser om att förmåner skall utbetalas även vid vistelse i den eller de andra fördragsslutande staterna.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   18

Mitt förslag beräknas minska försäkringens kostnader med ca 10 milj. kr. om året.

Vad jag här anfört om sjukpenning under utlandsvistelse föranleder en ändring av 3 kap. 15 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Som en följdändring till de nya reglerna om medgivande från försäkringskassan bör den hittillsvarande regeln i 3 kap. 17 § första stycket b) samtidigt upphä­vas.

Med hänsyn till de tillämpningssvårigheter som redovisats finns det anledning att överväga en skärpning av reglerna om bevisningen i fråga om sjukdomsfall som inträffar utomlands och undersöka andra möjligheter att förbättra förfarandet även i konventionsfallen. Detta bör diskuteras i över­läggningar med de länder som Sverige har ingått konventioner med. Jag vill påpeka att kravet på medgivande från försäkringskassan för att en person som är sjuk eller under rehabilitering skall kunna resa utomlands med bibehållen rätt till sjukpenning kommer all gälla även i konventionsfall, såvida inte annat följer av konventionen.

7    Ersättningen till landstingen för barn- och ungdomstandvård

I samband med all tandvårdsförsäkringen genomfördes efter beslut av 1973 års riksdag ålades landstingskommunerna värdansvaret för alla barn och ungdomar upp till 19 års ålder. Tandvården för dessa åldersgrupper skulle vara avgiftsfri genom folktandvårdens försorg. Övergångsvis gällde vissa undantag från vårdskyldigheten för barn under 6 år och ungdomar fr. o. m. 17 års ålder.

För alt möjliggöra för alla landsting alt, oavsett utgångsläge, till oföränd­rade kostnader fullständigt bygga ut barn- och ungdomstandvården har alltsedan tandvårdsreformen utgått en särskild ersättning till tandvårdshu­vudmännen. Sådan ersättning utgick för är 1982 med 500 kr. för varje fullständigt behandlat barn i åldern 3-6 är och med 1 000 kr. för barn och ungdom i åldern 7-19 år. Från denna ersättning drogs etl belopp som motsvarade de kostnader landstinget hade för barntandvård före tand­vårdsreformen.

Ersättningen är så utformad att fullständig behandling måste erbjudas under en tolvmånadersperiod för all maximal ersättning skall utgå. Enligt odonlologisk expertis kan behandlingsintervallen utsträckas till 18 måna­der utan all barnets tandhälsa äventyras. Pä så sätt kan resurser frigöras. Ersättningen var vidare avsedd alt i huvudsak utgöra ett stöd för landsting­en under ett uppbyggnadsskede. Under år 1982 uppnåddes en situation då samtliga landsting kunde uppfylla sitt ansvar för barn- och ungdomstand­vården. Denna måste alltså betraktas som färdigutbyggd.

Mot denna bakgrund anser jag därför att utrymme finns för en neddrag­ning av försäkringens ersättning för barn- och ungdomstandvården. Ned-


 


Prop. 1983/84:40                                                                   19

dragningen bör enligt min mening uppgå till 200 milj. kr. per år räknat frän den I juli 1984. Därmed kommer försäkringens utgifter att reduceras med detta belopp redan under budgetåret 1984/85. Jag avser att senare åter­komma till regeringen i denna fråga.

8    Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att antaga inom socialdepartementet upprät­tade förslag till

1.    lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

2.    lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott.

3.    lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommu­nall bostadstillägg till folkpension.

4.    lag om upphävande av lagen (1982: 1232) om tilläggsbelopp till basbeloppet vid beräkning av pensionsförmåner m. m.,

5.    lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedels­kostnader m. m..

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om övriga kostnadsbesparande åtgärder avseende den allmänna föi-säkringen.


 


Prop. 1983/84:40


20 Bilaga 3.1


1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att I kap. 6 8, 3 kap. 15 och 17 §§, 6 kap. 2 §, 7 kap. 4 S, 8 kap. 4 § samt 9 kap. 3 och 4 §S lagen (1962:381) om allmän försäkring' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


kap.

Inom den allmänna försäkringen skall de beräkningar, som anges i denna lag, göras med anknytning till ett basbelopp.


Basbeloppet fastställs av rege­ringen för varje är och utgör 15400 kronor multiplicerat med det tal (jämförelsetal) som anger förhållan­det mellan det allmänna prisläget i november året före det som basbe­loppet avser och prislägel / Juni 1980. Därvid skall / enlighet med föreskrifter som meddelas av rege­ringen för tid efter oktober 1980 för­ändringarna i det allmänna prislä­get beräknas med bortseende från indirekta skatter, tullar, avgifter och ändringar i energipriser samt med tillägg för subventioner. Bas­beloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.


Basbeloppet fastställs av rege­ringen för varje är och utgör 19400 kronor multiplicerat med det tal (jämförelsetal) som anger förhällan­det mellan det allmänna prisläget i november året före del som basbe­loppet avser och prisläget i novem­ber 1982. Därvid skall bortses från de prisförändringar som intill ut­gången av år 1983 följer av deval­veringen av den svenska kronan i oktober 1982. Basbeloppet avrun­das till närmaste hundratal kronor.


 


I Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade

a)    fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår militär grundutbildning för kvinnor;

b)   är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om värd av unga med stöd av I § andra stycket 2 eller tredje stycket sagda lag;

c)    är häktad eller intagen i kri­minalvård sanstalt;


kap.

5 §

Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade

a)    fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår militär grundutbildning för kvinnor;

b)   är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av I § andra stycket 2 eller tredje stycket sagda lag;

c)    är häktad eller intagen i kri­minalvårdsanstalt;


Lagen omtryckt 1982: 120.


 


Prop. 1983/84:40

Nuvarande lydelse

d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på del allmännas be­kostnad.

Föreslagen lydelse

d)    i annat fall än under b) eller c)
sagts av annan orsak än sjukdom
tagits om hand på del allmännas be­
kostnad;

e)    vistas utomlands i annat fall
än då den försäkrade insjuknar me­
dan han utför arbete som utsänd av
en arbetsgivare med verksamhet
här i riket eller .som sjöman anställd
på svenskt handelsfartyg eller un­
der sjukdom eller i fall som avses i
8 § andra stycket reser till utlandet
med försäkringskassans medgivan­
de.

För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för värd eller boende enligt socialtjänstlagen (1 980:620) som ger vård och behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen minskas pä det sätt som framgår av 4 § andra stycket.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

17 § Sjukpenning må indragas eller skäligen nedsättas, om försäkrad

a)   vägrar att mottaga besök av person, som av den allmänna försäkrings­kassan erhållit uppdrag att verkställa sjukkontroll;

b)  under sjukdom ändrar vistel-     b) under sjukdom ändrar vistel­seort utan all underrätta den all- seorl utan att underrätta den all­männa försäkringskassan därom el-     manna försäkringskassan.

ler avreser till utlandet, där ej kas­san medgivit att sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

c)    utan giltigt skäl underlåter att på sätt stadgas i 6 S första stycket,
anmäla sådan ändring i sina inkomstförhällanden, som är av betydelse för
rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek.

Angående nedsättning eller indragning i andra fall av ersättning som här avses stadgas i 20 kap. 3 §.

) kap.

2 §


Ålderspension utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket samt 3 och 4 §§ sägs, för år räknat nittio­fem procent eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtids­pension eller äger rätt till pension enligt 1 § första stycket, sjuttiosju och en halv procent av basbelop­pet. Åtnjuter maken enligt 7 kap.


Ålderspension utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket samt 3 och 4 §§ sägs, för år räknat nittio­sex procent eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förlids-pension eller äger sätt till pension enligt I 8 första stycket, sjuttioåtta och en halv procent av basbelop­pet. Åtnjuter maken enligt 7 kap.


 


Prop. 1983/84:40

Förestagen lydelse

2 S andra eller tredje stycket två tredjedelar av hel förtidspension el­ler halv förtidspension, utgår dock ålderspension i förra fallet med åt-tiojyra och en tredjedels och i sena­re fallet med åttiosju och enjjärde-dels procent av basbeloppet.

Nuvarande lydelse

2 § andra eller tredje stycket två tredjedelar av hel förtidspension el­ler halv förtidspension, utgår dock ålderspension i förra fallet med åt-liotre och en tredjedels och i senare fallet med åttiosex och en fjärde­dels procent av basbeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med månad, varunder den försäkrade fyller sextiofem år, skall pensionen minskas med fem tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingång­en av den inånad varunder den försäkrade fyller sexiiofem år. Om pen­sionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pen­sionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå Ibiflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade upp­nådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit tilläggspension i form av ålderspension eller icke varit berättigad till folkpension.


Hel förtidspension utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, för är räknat nittiosex eller, för gift försäkrad vars make åtnju­ter folkpension i form av ålderspen­sion eller förtidspension eller äger rätt till pension enligt 6 kap. I S första stycket, sjuttioåtta och en halv procent av basbeloppet. Åt­njuta båda makarna förtidspension och är pensionen för endera eller båda sådan som i 2 § andra eller tredje stycket sägs, skall dock vid beräkning av pension hel förtids­pension utgöra, om tvä tredjedelar av hel förtidspension utgår till and­ra maken, åttiofyra och en tredje­dels och, om halv förtidspension ut­går till denne, åttio.sju och en fjär­dedels procent av basbeloppet.

7 kap 4 § Hel förtidspension utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, för är räknat nittiofem eller, för gift försäkrad vars make åtnju­ter folkpension i form av ålderspen­sion eller förtidspension eller äger rätt till pension enligt 6 kap. I S första stycket, sjuttiosju och en halv procent av basbeloppet. Åt­njuta båda makarna förtidspension och är pensionen för endera eller båda sådan som i 2 § andra eller tredje stycket sägs, skall dock vid beräkning av pension hel förtids­pension utgöra, om två tredjedelar av hel förtidspension utgår till and­ra maken, åttiotre och en tredjedels och, om halv förtidspension utgår till denne, åttiosex och en fjärde­dels procent av basbeloppet.


Om förtidspension utgår för lid efler del all ålderspension med stöd av 6 kap. 3 § upphört att utgå. skall förtidspensionen minskas med motsvaran­de tillämpning av bestämmelserna i 6 kap. 3 och 4 §§.

8 kap.
4 §
Änkepension utgör, där ej annat
     Änkepension utgör, där ej annat

följer av vad nedan sägs, för år räk-     följer av vad nedan sägs, för år räk-


 


Prop. 1983/84:40                                                                   23

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

nat nittiofem procent av basbelop-     nat nittiosex procent av basbelop­
pet,
                                             pel.

Utgår änkepension med tillämpning av I § första stycket b) och hade den pensionsberättigade ej fyllt femtio år vid mannens död eller vid den tid­punkt, som avses i 1 § andra stycket, minskas pensionen med en femtondel för varje år, varmed antalet år som den pensionsberättigade fyllt vid mannens död eller vid nämnda lidpunkt understiger femtio.

Om änkepension utgår för tid efter det att ålderspension med stöd av 6 kap. 3 § upphört att utgå, skall änkepensionen minskas med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 6 kap. 3 och 4 §S.

9 kap.

3 §=

Alltefter hjälpbehovels omfalt-    Alltefter hjälpbehovels omfatt­
ning eller merutgifternas storlek ut-
ning eller merutgifternas storiek ut­
gör handikappersättning för år räk-
gör handikappersättning för år räk­
nat iejrrio/re, rr/oår/o £'//er//-e/;/o-
nat sextiofem, femtio eller trettio­
två procent av basbeloppet.
        fyra procent av basbeloppet.

Handikappersättning kan begränsas till viss lid. Behovet av handikapp­ersättning skall omprövas i samband med beslut om förtidspension och då den försäkrade tillerkännes ålderspension enligt denna lag.

Handikappersättning till försäk- Handikappersättning till försäk­
rad som är blind utgör för tid före
  rad som är blind utgör för tid före
den månad, dä hel ålderspension el-
  den månad, dä hel ålderspension el­
ler hel förtidspension enligt denna
      ler hel förtidspension enligt denna
lag börjar utgå, för år räknat sex-
lag börjar utgå, för år räknat sextio-
tiotre procent av basbeloppet. För
      yi-w procent av basbeloppet. Förtid
lid därefter utgör ersättningen tret-
    därefter utgör ersättningen trettio-
tiotvå procent av basbeloppet om ej
   fyra procent av basbeloppet om ej
stödbehovet ger anledning till högre
   stödbehovet ger anledning till högre
ersättning.
                                 ersättning.

Handikappersättning till försäk- Handikappersättning till försäk­
rad som är döv eller gravt hörsel-
rad som är döv eller gravt hörsel­
skadad utgör trettiotvå procent av
     skadad utgör trettiofyra procent av
basbeloppet om ej stödbehovet ger
   basbeloppet om ej stödbehovet ger
anledning till högre ersättning.
  anledning till högre ersättning.

9 kap.

4 §'

Försäkrad förälder äger för värd av barn som ej fyllt sexton är rätt till vårdbidrag om barnet på grund av sjudkom, psykiskt utvecklingsstör­ning eller annat handikapp under minst sex månader är i behov av särskild tillsyn och vård. Vid bedömningen av rätt till värdbidrag skall även beaktas sädana merkostnader som uppkommer på grund av barnets sjukdom eller handikapp. Vårdar föräldern fiera handikappade barn som ej fyllt sexton år grundas bedömningen av rätten till vårdbidrag på del sammanlagda beho­vet av tillsyn och vård saml merkostnadernas omfattning.

- Senaste lydelse 1982:231. ■'Senaste lydelse 1982: 778


 


Prop. 1983/84:40                                                                   24

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Vårdbidrag utgår allt efler tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merkostnadernas storlek med belopp motsvarande hel eller halv förlids-pension till ensamstående jämte pensionstillskott som svarar mot pen­sionen.

Av vårdbidraget kan en viss angiven del bestämmas som ersättning för merkostnader. Denna ersättning bestäms till följande procent av basbelop­pet:

15% om merkostnaderna uppgår 17% om merkostnaderna uppgår
till 15 men inte i2% av basbelop-
till 17 men inte 34%i av basbelop­
pet;
                                                                                     pel;

32% om merkostnaderna uppgår 34 %i om merkostnaderna uppgår

till 32 men inte 48%,;                               till 34 men inte 50%;

48%o om merkostnaderna uppgår 50%> om merkostnaderna uppgår

till 48 men inte 6i%;                                  till 50 men inte 65%;

6J% om merkostnaderna uppgår 65%, om merkostnaderna uppgår

till 63%> eller däröver.                           till 65%/ eller däröver.

Vårdbidraget kan begränsas till viss tid. Behovet av bidrag skall omprö­vas minst vart annat år, om del inte finns skäl för omprövning med längre mellanrum.

Om föräldern tillfälligt är förhindrad att vårda barnet utgår vårdbidrag under sådant avbrott som varar högst sex månader. Föreligger särskilda skäl kan vårdbidrag utgå även under ett avbrott som varar ytterligare högst sex månader.

1.    Denna lag träder i kraft den I januari 1984. Äldre bestämmelser gäller för tid före ikraftträdandet.

2.    Bestämmelserna i I kap. 6 § i dess nya lydelse skall tillämpas första gången vid fastställandet av basbeloppet för år 1984.

3.    För den som vid ikraftträdandet uppbär vårdbidrag enligt 9 kap. 4 S med ersättning för merkostnader bestämd till 15, 32, 48 eller 63 procent av basbeloppet skall, så länge som behovet av vårdbidrag inte har omprövats på annan grund, ersättningen för dessa kostnader därefter utgöra 17, 34, 50 respektive 65 procent av basbeloppet.

4.    För den som vistas utomlands med rätt till sjukpenning vid ikraftträ­dandet tillämpas de nya bestämmelserna i 3 kap. 15 S inte under den pågående sjukperioden.


 


Prop. 1983/84:40                                                                25

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott

Härigenom föreskrivs alt 2 och 2 a SS lagen (1969:205) om pensionstill­skott skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

2S'
Pensionstillskottet till ålderspen-
   Pensionstillskottet till ålderspen­
sion eller änkepension är fyrtiosju
sion eller änkepension in fyrtioåtta
procent av basbeloppet enligt I
procent av basbeloppet enligt 1
kap. 6S lagen (1962:381) om all-
   kap. 6§ lagen (1962:381) om all­
män försäkring, om inte annat följer
    män försäkring, om inte annat följer
av bestämmelserna i andra och
av bestämmelserna i andra och
tredje styckena.
                         tredje styckena.

För den som har börjat att ta ut sin ålderspension tidigare eller senare än den månad under vilken han fyller sextiofem är är pensionstillskottet det belopp som framkommer om det i första stycket angivna procenttalet minskas eller ökas i motsvarande mån som pensionen skall minskas eller ökas enligt 6 kap. lagen om allmän försäkring.

Pensionstillskottet till änkepension, som enligt 8 kap. 4 S andra eller tredje stycket lagen om allmän försäkring betalas ut med minskat belopp, är det belopp som framkommer om det i första stycket angivna procentta­let minskas i motsvarande mån. Pensionstillskottet till halv ålderspension är hälften av det pensionstillskott som angivits i första eller andra stycket.

2 a                                                                                         S=
Pensionstillskottet till förtidspen-
Pensionstillskottet till förtidspen­
sion är nittiotvå procent av basbe-
sion år nittiosex procent av basbe­
loppet enligt I kap. 6 S lagen
      loppet enligt 1 kap. 6 S lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
(1962:381) om allmän försäkring,
om inte annat följer av beslämmel-
öm inte annat följer av bestämmel­
serna i andra stycket.
                             serna i andra stycket.

För den som har två tredjedelar av hel förtidspension eller halv förtids­pension är pensionstillskottet motsvarande andel av det pensionstillskott som anges i första stycket. För den som får förtidspension för lid efler det att ålderspension upphört att betalas ut enligt 6 kap. 3 S lagen om allmän försäkring skall pensionstillskottet minskas i motsvarande män som för­tidspensionen minskas enligt 7 kap. 4 S andra stycket lagen om allmän försäkring.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för lid före ikraftträdandet.

Senaste Ivdelse 1982: 230. Senaste Ivdelse 1982:230.


 


Prop. 1983/84:40                                                               26

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg till folkpension

Härigenom föreskrivs all 4S lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4 §2
Huslrutillägg och kommunall bo-   Huslrutillägg   minskas  med  tre

stadstillägg minskas med en tredje- femtedelar och kommunalt bo-
del av den del av den pensionsbe- stadstillägg med en tredjedel av den
rälligades årsinkomst som över- del av den pensionsberättigades
stiger 750 kronor för den som är gift årsinkomst som överstiger 750 kro-
och I 000 kronor för annan.
        nor för den som är gift och 1000

kronor för annan.

Minskning skall, där rätt till såväl huslrutillägg som kommunalt bostads­tillägg föreligger, göras försl ä bostadstillägget och därefter å hustrutilläg-gel.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande för lid före ikraftträdandet.

2.    För den som vid ikraftträdandet uppbär huslrutillägg skall tillägget
fortsättningsvis utgå med en garanlinivä som motsvarar det belopp som
utgick för december 1983. Om ändrade förhållanden medför att huslrulill-
lägget skulle minskas vid tillämpning av de äldre bestämmelserna skall
garanlinivån dock sänkas till delta lägre belopp.

Lagen omtryckt 1976: 1014. Senaste lydelse 1980: 1037.


 


Prop. 1983/84:40                                                               27

4    Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1982:1232) om tilläggsbelopp till

basbeloppet vid beräkning av pensionsförmåner m. m.

Härigenom föreskrivs att lagen (1982: 1232) om tilläggsbelopp till basbe­loppet vid beräkning av pensionsförmåner m. m. skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984. Den upphävda lagen skall dock tillämpas i fråga om beräkning av pensionsförmåner m. m. för lid före ikraftträdandet.


 


Prop. 1983/84:40                                                               28

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 S lagen (1981:49) om begränsning av läkeme­delskostnader, m. m. skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvar(U]de lydelse

I andra fall än som avses i 2 S skall det fastställda priset för samti­digt på grund av sjukdoin förskriv­na och inköpta läkemedel sättas ned med hälften av det belopp som överstiger 20 kronor och hela det belopp som överstiger 60 kronor. Om en förskrivning är avsedd att expedieras mer än en gång, gäller nedsätlningen köpesumman vid varje avsett expeditionstillfälle.

Föreslagen lydelse

3 §

I andra fall än som avses i 2 S skall det fastställda priset för samti­digt på grund av sjukdom förskriv­na och inköpta läkemedel sättas ned med hälften av det belopp som överstiger 20 kronor och hela det belopp som överstiger 80 kronor. Om en förskrivning är avsedd att expedieras mer än en gång, gäller nedsätlningen köpesumman vid varje avsett expeditionslillfälle. Vid beräkning av prisnedsättningen be­aktas inte den avgift som kan ha uttagits för expedition av telefon­förskrivna läkemedel.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas även när skyddsläkemedel i annat fall än som avses i 2 § andra stycket förskrivs till havande eller ammande kvinna eller till barn.

Från prisnedsätlning enligt denna paragraf kan regeringen undanta ett visst läkemedel eller en viss grupp av läkemedel som avses i första stycket.


Denna lag träder i kraft den I januari 1984.


Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983


 


Prop. 1983/84:40_______________ Bilaga 4

Kommunikations­departementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1983/84:40                                                      1

Bilaga 4

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande: statsrådet Boström

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER INOM KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

D. Järnvägar

D 1. Statens järnvägar. Som planeringsram för statens järnvägars (SJ) långsiktiga investeringsverksamhet har genom 1980 års struklurplan för SJ (prop. 1980/81:20, TU 6, rskr 101) lagts fast en i reala termer genomsnittlig årlig ökning av den totala investeringsvolymen vid SJ på 5% per år under en femårsperiod. Femårsperioden avslutas i och med budgetåret 1985/86. För innevarande budgetår uppgår SJ:s investeringsram till 2016 milj. kr. För budgetåret 1984/85 har SJ begärt en investeringsram på 2 330 milj. kr. Jag bedömer det nödvändigt med över liden fortsall hög investerings­nivå i järnvägstrafiken för all SJ skall kunna uppnå de ekonomiska mål som statsmakterna ställt upp för verksamheten och för alt SJ skall kunna tillhandahålla ett järnvägsnät med den kvalitet och omfattning som stats­makterna år 1979 lagt fast från trafikpolitiska utgångspunkter. På senare lid har SJ utöver utökade ordinarie invesleringsanslag fått betydande belopp för lidigarelagda investeringar m.m. i sysselsättningsfrämjande syfte. Se­dan hösten 1982 har på delta sätt anvisats nära 450 milj: kr. Med hänsyn härfill och till behovet av att begränsa utgifterna pä statsbudgeten bedömer jag dock f n. del nödvändigt att sänka investeringsnivån. Jag har härvid räknat med en neddragning av investeringsramen för budgetåret 1984/85 med netto 200 milj. kr. Härvid har beaktats behovet av statliga insatser på 100 milj. kr. i enlighet med den uppgörelse som nyligen träffals mellan Stockholms läns landsting, SJ och staten beträffande lokaltågstrafiken i Stockholmsregionen. Jag avser all återkomma till riksdagen senare denna dag med en särskild proposition som rör avtalet samt i budgetproposi-

1    Riksdagen 1983/84. I .saml. Nr 40. Bilaga 4


 


Prop. 1983/84:40                                                                     2

tionen vad gäller förutsättningen för och effekterna av den av mig nu förordade neddragningen av SJ:s investeringsram. Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört i det föregående om SJ:s investering­ar.

H. Telekommunikationer

Hl. Teleanläggningar m.m. 1 årets kompletteringsproposition (prop. 1982/83: 150. bil. I. s. 71) anmälde finansministern att en arbetsgrupp inom regeringskansliet säg över vissa frågor som rör finansieringen av telever­kets investeringar och formerna för statsmakternas styrning av televerket. Som ett resultat av denna översyn har televerket lagt fram ett förslag till treärsplan för perioden 1984/85-1986/87. Jag avser att återkomma i bud­getpropositionen med förslag till ställningstaganden med anledning av treärsplanen. Redan nu vill jag i samråd med finansministern anmäla att jag därvid kommer alt föreslå åtgärder som medför en förstärkning av stats­budgeten med ca 300 milj. kr. fr. o. m. budgetåret 1984/85. Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört i det föregående om finansieringen av televerkets verksamhet.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983


 


Prop. 1983/84:40__________________ Bilaga 5

Finansdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Bilaga 5

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET
                 PROTOKOLL

1983-10-20

Föredragande: statsrådet Feldt

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ATGÅRDER INOM FINANSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETS­OMRÅDE

1    Inledning

I del föregående har lämnats en redogörelse för del ekonomiska lägel och de olika inslagen i det ekonomisk-politiska program som nu läggs fram. Jag skall nu la upp den närmare utformningen av åtgärderna på beskatl-ningsområdet. Del är fråga om en tillfällig höjning av förmögenhetsskatten och en höjning av försäljningsskatten på motorfordon. Vidare tar jag upp tekniska följdändringar till de förslag chefen för socialdepartementet har lagt fram i fråga om utformningen av folkpensionerna.

2   Förmögenhetsbeskattningen

Förmögenhetsskatt utgår enligt lagen (1947:577) om statlig förmögen­hetsskatt, SFL. Förmögenhetsskatten för fysiska personer tas ut enligt en progressiv skatteskala med en viss procent av den beskattningsbara förmö­genheten. Förmögenheler som understiger 400000 kr. är fria från skatt. Del lägsta förmögenhetsskatleskiktet är 400000-600000 kr. och där är skatteuttaget 1,5%. Det högsta skatteuttaget är 3% och träffar förmögen-helsdelar som översfiger I 800000 kr; (11 § I mom. SFL). Makar och vissa med makar jämställda sammanboende liksom föräldrar och hemmavaran­de barn under 18 år sambeskatlas (12 S I mom. SFL).

Vissa juridiska personer - dock ej aktiebolag och ekonomiska förening­ar - är också skyldiga att betala förmögenhetsskatt (6 S I mom. SFL). Dödsbon, familjestiftelser m.fi. beskattas därvid enligt samma skala som fysiska personer. Vissa samfund, föreningar och andra juridiska personer betalar i stället en proportionell skall på 1.5"/(h, av sin beskattningsbara förmögenhet. 1    Riksdagen 1983/84. I .saml. Nr 40. Bilaga 5


 


Prop. 1983/84:40                                                                    2

Nuvarande skatteskala kom till genom lagstiftning förra hösten (prop. 1982/83: 50 bil. 2. SkU 15, rskr 106, SFS 1982: 1190), som etl led i regering­ens ekonomisk-politiska åtgärder. Skatteuttaget höjdes då i alla skikten med 0,5 procentenheter. För att bl. a. motverka effekterna av de höjda taxeringsvärdena vid 1981 års allmänna fastighetstaxering hade skatteutta­get tidigare sänkts kraftigt.

Av skäl som jag tidigare har redovisat bör nu en tillfällig skärpning av förmögenhetsbeskattningen genomföras. Skärpningen bör främst träffa alla nu skattepliktiga förmögenheter som innehas av fysiska personer och andra progressivt beskattade skattskyldiga. Jag föreslär att skatteuttaget genomgående höjs med en procentenhet i alla skikten i skalan vid 1984 års taxering. Därutöver anser jag det befogal att sänka gränsen för skaltefri­het. Som jag tidigare har nämnt är förmögenheter som understiger 400000 kr. f. n. undantagna från beskattning. Jag föreslår att skatlepliktsgränsen sänks till 300000 kr. och att skatteuttaget i det nya lägsta skiktet mellan 300000 kr. och 400000 kr. sätts till 1%. Förslaget medför en ökning av skatteintäkterna med drygt 900 milj. kr.

Skärpningen av skatteuttaget skall som jag tidigare nämnt enbart gälla vid 1984 års taxering. Därefter kommer således nu gällande skatteskala alt fillämpas. Reglerna för 1984 års taxering bör tas in i en särskild lag.

3    Försäljningsskatt på motorfordon

Försäljningsskatt på personbilar, lätta lastbilar och bussar samt på mo­torcyklar utgår enligt lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon. Försäljningsskatten utgår för personbilar med en Ijänstevikl av mer än 400 kg, för bussar med en totalvikt av högst 3000 kg, för lastbilar med skåpka-rosseri och med en total vikt av högst 3000 kg och för motorcyklar oavsett vikten.

Skatten beräknas för samtliga fordonstyper efter tjänsteviklen.

För personbilar, lastbilar och bussar är skallen 2 kr. 30 öre per kg, med ett tillägg av 190 kr. per varje fullt femtiotal kg varmed tjänsteviklen överstiger I 600 kg.

För motorcyklar tas skallen ut efler 4 olika viklklasser, med en skatt varierande mellan 420 kr. och I 400 kr.

Försäljningsskatten, före den I april 1978 omsättningsskatten pä motor­fordon, var ursprungligen beräknad så att skatten schablonmässigt skulle motsvara ca 12% av fordonens försäljningsvärde. Den senaste generella höjningen skedde är 1973, varvid skatten i genomsnitt kom att utgöra ca 11 % av fordonens pris i detaljhandeln.

Prisökningarna på motorfordon sedan år 1973 har medfört all försälj­ningsskattens del av priset på nya fordon har sjunkit väsentligt. För vanliga typer av personbilar utgör försäljningsskatten nu omkring 4-6%. För


 


Prop. 1983/84:40                                                      3

vissa lyxbilar och sportbilar kan skatteandelen vara ändå lägre, ner till omkring 1 %. För motorcyklar är försäljningsskattens del av priset ofta endast ca 3 % eller ändå lägre.

Mot bakgrund av den nu angivna utvecklingen anser jag att del nu är motiverat med en generell höjning av försäljningsskatten. Det kan inte nu komma i fråga att göra höjningen så stor att den ursprungliga nivån åter­ställs. Enligt min mening är en lämplig avvägning att skatten nu höjs med 40% för personbilarna och de lätta lastbilar och bussar för vilka försälj­ningsskatt tas ut. För motorcyklar bör höjningen vara något större mot bakgrund av att försäljningsskatten för dessa nu är mycket låg i förhållande till deras pris i handeln. Jag förordar att höjningen för dessa fordon be­stäms till ca 60%.

Den förordade höjningen av försäljningsskatten kan beräknas medföra en ökning av statens intäkter med ca 230 milj. kr. per år vid oförändrad försäljningsvolym.

Höjningen bör genomföras från den I januari 1984.

4   Folkpensionärernas skattelättnader

Chefen för socialdepartementet har i det föregående föreslagit vissa ändrade regler beträffande beräkning av pensioner och andra förmåner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Förslaget innebär bl. a. att folkpensionens grundnivå höjs.

De sålunda föreslagna ändringarna nödvändiggör vissa förändringar be­träffande reglerna om extra avdrag för folkpensionärer. Ändringarna är uteslutande av teknisk natur. Sådana ändringar bör också göras i reglerna om folkpensionärernas deklarationsplikt. Jag vill först nämna alt reglerna om extra avdrag för ålderspensionärer i huvudsak är utformade enligt den principen all den folkpensionär som endast uppbär grundförmåner, dvs. ålderspension jämte ett pensionstillskott, skall medges så stort extra av­drag att någon skatt inte skall påföras. Vid stigande inkomst avlrappas del extra avdraget successivt. Även innehav av skattepliktig förmögenhet kan påverka storieken av avdraget i fråga. Grunderna för beräkning av det extra avdraget föreslås inte i något avseende förändrade.

Pensionsförmånerna för år 1983 har beräknats med utgångspunkt i det för året gällande basbeloppet ökat med 300 kr. För all upprätthålla den ovan nämnda principen om full skattefrihet för de folkpensionärer som endast uppbär grundförmåner föreslår jag all det extra avdraget vid 1984 års taxering beräknas med utgångspunkt i det för år 1983 gällande basbe­loppet ökat med 300 kr. Motsvarande ändring behövs i reglerna om dekla­rationsplikt.

ti    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 5


 


Prop. 1983/84:40

5    Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om Ullfällig höjning av den statliga förmögenhetsskatten,

2.    lag om ändring i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon,

3.    lag om ändring i kommunalskatlelagen (1928:370),

4.    lag om ändring i taxeringslagen (1956:623).

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 5.1.

Lagförslagen avser främst procentsatser, belopp m. m. och är således av den beskaffenheten att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Med hänsyn härtill och till ärendets brådskande natur anser jag all lagrådets yttrande över förslagen inte bör inhämtas.

6   Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen.


 


Prop. 1983/84:40                                                                5

Underbilaga 5.1

1    Förslag till

Lag om tillfällig höjning av den statliga förmögenhetsskatten

Härigenom föreskrivs följande.

Vid 1984 års taxering skall, i stället för vad som sägs i 10 § första stycket och 11 § 1 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, gälla

dels att fysiska personer, dödsbon, utländska bolag och i 10 S I mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt angivna familjestiftelser inte skall betala statlig förmögenhetsskatt, om den beskattningsbara förmögenheten inte överstiger 300000 kr.,

dels att den statliga förmögenhetsskatten för de nämnda skattskyldiga skall utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten inte överstiger 400000 kr.: en procent av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som över­stiger 300000 kr.;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 400000 men inte 600000 kr.: I 000 kr. för 400000 kr. och 2,5% av återsto­den;

600000 men inte 800000 kr.: 6000 kr. för 600000 kr. och 3 % av återstoden; 800000 men inte 1800000 kr.:  12000 kr. för 800000 kr. och 3,5% av återstoden; 1 800000 kr.: 47000 kr. för 1 80000 kr. och 4% av återstoden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har kommit ut frän trycket i Svensk författningssamling.


 


Prop. 1983/84:40                                                                 6

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfor­don

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Skatten utgår för personbil, buss och lastbil med 2 kronor och 30 öre per kilogram ijänstevikt. Överstiger tjänsteviklen I 600 kilogram, utgår ytterligare skatt med 290 kronor för varje fullt femtiotal kilogram var­med tjänstevikten överstiger I 600 kilogram. Skatten beräknas till helt tiotal kronor så att överskjutande krontal bortfaller.

Skatten utgår för motorcykel med 420 kronor om tjänstevikten ej överstiger 75 kilogram, med 550 kronor om tjänstevikten är högre men ej överstiger 160 kilogram, med 840 kronor om tjänsteviklen är högre än 160 kilogram men ej över­stiger 210 kilogram, samt i annat fall med 1400 kronor.



Föreslagen lydelse

Skatten utgår för personbil, buss och lastbil med 3 kronor och 20 öre per kilogram tjänstevikt. Överstiger tjänstevikten I 600 kilogram, utgår ytterligare skatt med 400 kronor för varje fullt femtiotal kilogram var­med tjänsleviken överstiger 1600 kilogram. Skatten beräknas till heh tiotal kronor så att överskjutande krontal bortfaller.

Skatten utgår för motorcykel med 670 kronor om tjänstevikten inte överstiger 75 kilogram, med 880 kronor om tjänste vikten är hög­re men inte överstiger 160 kilo­gram, med 1350 kronor om tjänste­vikten är högre än 160 kilogram men inte överstiger 210 kilogram, saml i annat fall med 2240 kronor.


Denna lag träder i kraft den I januari 1984.


 


Prop. 1983/84:40

3   Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att punkt 2 av anvisningarna till 50 S kommunal skallelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Anvisningar

fill 50 §


2.' Vid bedömningen av om skattskyldigs inkomst till icke obetydlig del utgjorts av folkpension iakttages följande. Som folkpension räknas icke barnpension eller vårdbidrag. Den omständigheten alt folkpension under etl beskattningsår utgått med ett ringa belopp t. ex. till följd av att folkpen­sionen icke åtnjutits under hela året, utgör icke hinder mot att medgiva den skattskyldige avdrag. Avgörande för bedömningen i detta fall är huruvida folkpensionen, om den utgått i full utsträckning, utgjort en icke obetydlig del av inkomsten. Som folkpension behandlas även tilläggspension i den mån den enligt lagen om pensionstillskott föranlett avräkning av pensions­tillskott.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer närma­re föreskrifter för avdragsberäkningen enligt nedan angivna grunder.

Avdraget skall i första hand be-    Avdraget skall i första hand be-

stämmas med hänsyn till storleken     stämmas med hänsyn till storleken

av den skattskyldiges taxerade in­komst enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Överstiger denna inkomst inte visst högsta be­lopp, skall avdraget beräknas till vad som behövs för att den skatl-skyldige inte skall påföras högre statligt beskattningsbar inkomst än 7500 kronor. Detta högsta inkomst­belopp motsvarar taxerad inkomst för skattskyldig som under beskatt­ningsåret inte haft annan inkomst än ålderspension enligt 6 kap. 2 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring och pensionstill­skott enligt 2 § lagen om pensions­tillskott samt åtnjutit avdrag endast med 100 kronor enligt 33 § 2 mom. första stycket. För gift skattskyl­dig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, beräknas del högsta inkomstbeloppet med ut­gångspunkt från en pension utgö­rande 77,5 procent av basbeloppet.


av den skattskyldiges taxerade in­komst enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Överstiger denna inkomst inte visst högsta be­lopp, skall avdraget beräknas till vad som behövs för att den skatt­skyldige inte skall påföras högre statligt beskattningsbar inkomst än 7500 kronor. Detta högsta inkomst­belopp motsvarar taxerad inkomst för skattskyldig som under beskatt­ningsåret inte haft annan inkomst än ålderspension enligt 6 kap. 2 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring och pensionstill­skott enligt 2 § lagen om pensions­tillskott samt åtnjutit avdrag endast med 100 kronor enligt 33 § 2 mom. andra stycket. För gift skattskyl­dig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär folkpension, beräknas det högsta inkomstbeloppet med ut­gångspunkt från en pension utgö­rande 78,5 procent av basbeloppet.


' Senaste lydelse 1981:999.


 


Prop. 1983/84:40                                          *          8

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

För övriga skattskyldiga beräknas    För övriga skattskyldiga beräknas
det med utgångspunkt från en pen-
det med utgångspunkt från en pen­
sion utgörande 95 procent av bas-
  sion utgörande 96 procent av bas­
beloppet. Sistnämnda beräknings-
   beloppet. Sistnämnda beräknings­
grund gäller också om gift skatt-
    grund gäller också om gift skatt­
skyldig under viss del av beskatt-
   skyldig under viss del av beskatt­
ningsåret uppburit folkpension med
  ningsåret uppburit folkpension med
belopp som tillkommer gift vars
       belopp som tillkommer gift vars
make uppbär folkpension, och un-
   make uppbär folkpension, och un­
der återstoden av året uppburit
      der återstoden av året uppburit
folkpension med belopp som till-
      folkpension med belopp som till­
kommer gift vars make saknar folk-
kommer gift vars make saknar folk­
pension,
                             pension.

Om skatlskyldigs statligt taxerade inkomst överstiger det högsta in­komstbeloppet enligt föregående stycke, reduceras avdraget med belopp motsvarande 66 2/3 procent av laxerad inkomst mellan det belopp vid vilket högsta extra avdrag utgår och ett belopp som är 3 basenheter större, med 40 procent av taxerad inkomst inom ett därpå följande inkomstskikl av 1,5 basenheters bredd och med 33 1/3 procent av taxerad inkomst därutöver.

Det avdrag som beräknas med hänsyn till skattskyldigs statligt taxerade inkomst jämkas, om värdet av skatteplikfig förmögenhet överstiger 90000 kronor. Om förmögenhetsvärdel överstiger 150000 kronor, skall avdrag inte medges. Fastighet, som avses i 24 § 2 mom., saml sådan bostadsbygg­nad med tillhörande tomt på jordbruksfastighet, som används som bostad av den skattskyldige, skall inräknas i förmögenhetsvärdet med belopp som motsvarar 1/10 av skillnaden mellan fastighetens respektive bostadsbygg­nadens och tomtens taxeringsvärde året före taxeringsåret och lånat kapi­tal, som nedlagts i fastigheten respektive i bostadsbyggnaden och tomten i den män skillnaden inte överstiger 250000 kronor. Är skillnaden större beräknas värdet till 25000 kronor jämte den del av skillnaden som över­stiger 2500(X) kronor. Vid beräkning av hur stort lånat kapital som lagts ner i bostadsbyggnaden och tomten, skall pä dessa anses belöpa sä stor del av låneskulderna i förvärvskällan som byggnadens och tomtmarkens taxe­ringsvärde utgör av det sammanlagda värdet av tillgångarna i förvärvskäl­lan inklusive byggnaden och tomtmarken. Har den skattskyldige eller hans make flera sådana fasligheter, som avses här, gäller bestämmelserna en­dast för en fastighet och då i första hand för fastighet som utgör stadigva­rande bostad för den skatlskyldige.

Här ovan angivna grunder för avdragsberäkningen får frångås, när sär­skilda omständigheter föranleda det.

Vid beräkning av avdrag för gift skaltskyldig iakttages bestämmelserna i 52 § 1 mom. sista stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års taxering. Vidare skall vid 1984 års taxering beräkningen av extra avdrag ske med utgångspunkt i del för år 1983 gällande basbeloppet ökat med 300 kronor.


 


Prop1983/84:40

4   Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 22 § 3 mom. taxeringslagen (1956:623)' skall ha nedan angivna lydelse.


22 §

Nuvarande lydelse

3 mom.' Skattskyldig, som upp­burit folkpension, är med undantag som anges i andra stycket skyldig att utan anmaning avlämna själv­deklaration endast om hans brutto­intäkt av en eller flera förvärvskäl­lor under året varit större än belopp motsvarande intäkten för skattskyl­dig, som under beskattningsåret inte haft annan intäkt än ålderspen­sion enligt 6 kap. 2 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäk­ring och pensionstillskott enligt 2 § lagen (1969:205) om pensionstill­skott. För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make upp­bär folkpension, beräknas intäkten med utgångspunkt från en pension utgörande 77,5 procent av basbe­loppet. För övriga skattskyldiga be­räknas intäkten med utgångspunkt från en pension utgörande 95 pro­cent av basbeloppet. Sistnämnda beräkningsgrund gäller också för gift skattskyldig som under viss del av beskattningsåret uppburit folk­pension med belopp som tillkom­mer gift vars make uppbär folkpen­sion, och under återstoden av året uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make sak­nar folkpension. Med folkpension avses folkpension i form av ålders­pension, förtidspension, änkepen­sion och hustrutillägg. Som folk­pension räknas inte barnpension el­ler vårdbidrag.


Föreslagen lydelse

3 mom. Skattskyldig, som upp­burit folkpension, är med undantag som anges i andra stycket skyldig att utan anmaning avlämna själv­deklaration endast om hans brutto-inläkt av en eller flera förvärvskäl­lor under året varit större än belopp motsvarande intäkten för skallskyl­dig, som under beskattningsåret inte haft annan intäkt än ålderspen­sion enligt 6 kap. 2 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäk­ring och pensionstillskott enligt 2 § lagen (1969:205) om pensionstill­skott. För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make upp­bär folkpension, beräknas intäkten med utgångspunkt från en pension utgörande 78,5 procent av basbe­loppet. För övriga skattskyldiga be­räknas intäkten med utgångspunkt från en pension utgörande 96 pro­cent av basbeloppet. Sistnämnda beräkningsgrund gäller också för gift skattskyldig som under viss del av beskattningsåret uppburit folk­pension med belopp som tillkom­mer gift vars make uppbär folkpen­sion, och under återstoden av året uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make sak­nar folkpension. Med folkpension avses folkpension i form av ålders­pension, förtidspension, änkepen­sion och hustrutillägg. Som folk­pension räknas inte barnpension el­ler vårdbidrag.


' Lagen omtryckt 1971:399.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1975: 773. - Senaste lydelse 1981: 1003.


 


Prop. 1983/84:40                                                     10

Bestämmelserna i första stycket gäller inte om den skatlskyldiges make är skyldig alt utan anmaning avlämna självdeklaration, om den skattskyldi­ge har varit bosatt i riket endast en del av beskattningsåret eller om garantibelopp för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för honom. Bestämmelsen gäller inte heller i fråga om ogift skaltskyldig om hans skattepliktiga förmögenhetstillgångar överstiger 90000 kronor och i fråga om gift skattskyldig om makarnas gemensamma skattepliktiga förmö­genhetstillgångar överstiger 180000 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas första gången vid 1985 års taxering. Vidare skall vid 1984 års taxering beräkningen ske med utgångspunkt i det för 1983 gällande basbeloppet ökat med 300 kro­nor.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983


 


Prop. 1983/84:40__________________ Bilaga 6

Utbildningsdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1983/84:40                                                      1

Bilaga 6

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET         Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén såvitt avser punkterna I och 4-10; statsrådet Göransson såvitt avser punkterna 2 och 3

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

ÅTGÄRDER INOM UTBILDNINGSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

[1] Inledning

Min anmälan av detta avsnitt sker efter samråd med statsrådet Ingvar Carisson och statsrådet Göransson.

Under de närmaste åren inträffar en kraftig minskning av antalet elever i grundskolan som redan den innebär betydande svårigheter för den skolor­ganisation som har byggts upp. Vidare ställs stora krav på insatser också inom utbildningsdepartementets område för att motverka ungdomsarbets­lösheten. Inom högskolan måste antalet utbildningsplatser hållas uppe med hänsyn till ungdomspuckeln samtidigt som kvalitet i utbildning och forsk­ning är av vital betydelse för samhällsutvecklingen. Brister i studiestöds-systemet har i växande utsträckning fått social snedrekrytering, långa studietider och studieavbrott som följder. Jag har med detta velat peka pä några faktorer som är av betydelse som bakgrund när utgiftsbegränsande åtgärder nu måste vidtas också inoin utbildningsdepartementets område.

Inom grundskolan föreslås åtgärder som inte i första hand påverkar den reguljära undervisningen, nämligen begränsningar av statsbidragen för vi­karier och för viss icke undervisningsbunden verksamhet.

För gymnasieskolans del kombineras i förslaget en fortsatt limreduktion för mindre väl fyllda grupper med en viss återföring av resurser för att mildra effekterna i kvalitativt hänseende. Det blir också möjligt alt om­pröva ordningen med lärarlösa lektioner.

Inom studiestödsområdet föresläs vissa ändrade regler för studiehjälp som även ger etl utrymme för omfördelningar för att förslärka de selektiva inslagen i studiehjälpen. Genom slopande av studiemedlens bidragsdel och 1    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 40. Bilaga 6


 


Prop. 1983/84:40                                                      2

genom ett återinförande av en begränsad makeprövning i studiemedelssy­stemet uppnäs stora besparingar på sikt, vilka gör det möjligt att nu genomföra en realhöjning av det totala studiemedelsbeloppel.

Inom högskolan föreslås vissa minskningar av utbildningskapaciteten som även längsikligl bedöms som arbetsmarknadsmässigt motiverade. För att uppnå största möjliga ekonomiska effekt föresläs därvid en nedläggning av hela organisationen för resp. läkarutbildning, tandläkarutbildning samt förskollärarutbildning och fritidspedagogutbildning på vissa orter.

Pä massmedieområdet föreslås att en besparing las ut på Sveriges Ra­dio-koncernen som helhet samtidigt som ulbildningsprogramverksamheten övergår från att vara anslagsfinansierad till att bli avgiftsfinansierad.

I fråga om begränsning av utgiflsautomatiken behandlas i föreliggande förslag medelsanvisningen för Sveriges Radio-koncernen och anslagen för studiemedel.

C.    Massmedier m. m.

[2] Radio och television

Utgiftsbegränsningar på Sveriges Radios område

Riksdagsbeslutet år 1978 med anledning av propositionen (1977/78:91 KrU 24, rskr 337) om radions och televisionens fortsatta verksamhet m. m. innebar en omorganisering av Sveriges Radio i ett moderbolag och fyra dotterbolag: Sveriges Riksradio AB (SRAB), Sveriges Television AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB (UR). Utbild­ningsradion och utlandsprogrammen inom riksradion finansieras med skat­temedel, övriga bolags verksamhet finansieras med avgiftsmedel. Kostna­derna för den avgiftsfinansierade verksamheten uppgår i dag till drygt 2 miljarder kr. Den skattefinansierade utbildningsradions verksamhet kostar ca 120 milj. kr.

Riksdagsbeslutet år 1978 innebar också omfattande reformkrav för SRAB:s räkning, med en regional utbyggnad som det mest kostnadskrä­vande inslaget. För att ge koncernen goda plaheringsförutsättningar an­gavs i budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 12) ambitionen att ärligen anvisa SRAB en reformram motsvarande 2,3% av medelstilldel­ningen för liden fram till 1988/89, dä reformprogrammet skulle vara genom­fört.

Sedan budgetåret 1981/82 har SRAB även ålagts att genomföra åriiga rationaliseringar motsvarande 2 %; Härutöver finansierade företaget ge­nom ytteriigare rationaliseringar budgetåret 1982/83 kraftiga kostnadsök­ningar fill följd av devalveringen av den svenska kronan hösten 1982.

SRAB-koncernens rationaliserings- och planeringsförmåga har satts på prov. Koncernen har reagerat med en förbättrad planering, ett ökat kost-


 


Prop. 1983/84:40                                                      3

nadsmedvetande och för den närmaste treårsperioden aviserat påtagliga nedskärningar i ralionaliseringssyfle. Åtgärderna har kunnat genomföras utan att företagen frångått åtaganden i de avtal som slutits mellan staten och SRAB-koncernens bolag i enlighet med riksdagsbeslutet år 1978.

Med hänsyn till det myckel ansträngda samhällsekonomiska läget krävs ytterligare besparingar även på SRAB:s område. För koncernen som hel­het föreslär jag en besparing pä 50 milj. kr. för budgetåret 1985/86.

En sådan besparing är i förhållande till koncernens totala omslutning relativt liten och bör kunna genomföras inom ramen för nuvarande ambi-Uoner. Emellertid är jag införstådd med att företaget kan se problem i att till alla delar fullgöra sitt uppdrag enligt avtalen med staten och finna det fördelaktigare att genomföra besparingarna i anslutning till en avialsänd-ring. Nuvarande avtal gäller t.o.m. den 30 juni 1986. Regeringen bör därför vara beredd all ta upp överläggningar med SRAB om avtalsändring­ar i den mån det behövs för besparingens genomförande.

När det gäller besparingens inriktning vill jag för min del, efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet, aktualisera frågan om en föränd­ring av UR:s verksamhet och finansiering. En sådan kan göras genom att sammanföra den skattefinansierade utbildningsradioverksamheten med den avgiftsfinansierade, vilket bör kunna medge rationaliseringar och be­sparingar. Även den totala ambitionsnivån när det gäller utbildnings- och därmed jämförbara program bör kunna omprövas. Den avsedda föränd­ringen bör övervägas senast i anslutning till en ny avtalsperiod men kan tidigareläggas med hänsyn till det besparingskrav som nu ställs på SRAB-koncernen. Innan jag går närmare in pä mina förslag vill jag ge en kort bakgrundsbeskrivning när det gäller UR.

Riktlinjerna för UR:s verksamhet fastställdes av riksdagen hösten 1976 (prop. 1975/76:110, UbU 1976/77:8, rskr 46). Beslutet hade föregåtts av flera års försöksverksamhet och en långvarig debatt om UR:s ansvarsom­råde, organisation och ställning i förhållande till samhällets insatser på utbildningsområdet i stort och i förhållande till Sveriges Radio. I TRU-kommitténs betänkande och i propositionen om utbildningsradion före­slogs alt UR pä grund av sin speciella ställning som en del av den samlade utbildningspolitiken skulle utgöra etl självständigt företag.

Riksdagsbeslutet innebar all denna princip frångicks och att UR i stället fick en ställning som dotterbolag till del dåvarande Sveriges Radio-förela­get. Samtidigt gavs UR ett snävare arbetsområde än det i propositionen förordade, bl. a. när del gäller förlagsverksamhet som inte är direkt knuten till programmen och när del gäller samfinansieringsprojekt. Vidare begrän­sades UR:s möjligheter att genomföra beställningsprojekt i form av pro­gram som inte i första hand är avsedda att etersändas.

Till följd av den ökade tillgången pä bandspelare för såväl radioprogram som TV-program har UR:s utbud av skolprogram i allt högre grad kommit att användas vid andra tillfällen än sändningstillfället. Etersändningen


 


Prop. 1983/84:40                                                                    4

fungerar i dag framför allt som distribution till AV-centraler. Utnyttjandet av programmen är ojämnt och kommunerna har relativt stora kostnader för bandning av programmen.

Frågan om distributionen av UR:s program har behandlats upprepade gånger i samband med medelstilldelning. I 1982 års budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 12, s. 550-551) uttalar föredraganden bl. a. föl­jande:

Då det bl. a. gäller skolprogrammen - i viss mån med undantag för grund­skolans lågstadium - används i huvudsak bandade program som spelas upp pä bandspelare. Bandningen sker oftast i regionala eller lokala AV-centraler. som utrustats med inspelningsapparatur och som har personal avdelad för att sköta densamma och för att distribuera programmen till skolorna inom AV-centralens verksamhetsområde. Del finns enligt min mening skäl att ifrågasätta om denna verksamhet är rationell. Det är ofta svårt att uppnå tillräckligt god kvalitet hos de bandupptagningar som görs på detta sätt. AV-centralernas personal tvingas också anpassa sina arbets­tider till de sändningslillfällen som av skilda skäl är lämpliga för elersänd-ningarna.

Enligt min mening finns det anledning all överväga om inte skolprogram­men på sikt i större omfattning borde distribueras direkt från UR till användarna eller AV-centralerna i bandad form. Denna fråga kräver emel­lertid ytterligare överväganden. Som ett led i dessa överväganden bör emellerfid UR redan nu undersöka intresset hos kommuner och andra berörda ulbiidningsanordnare av att i ökad utsträckning, mot en avgift, erhålla färdigbandade program. Avgiften bör därvid sättas så att den mot­svarar UR:s kostnader för bandning och administrativa kostnader för distribution och övrig hantering av banden. För kommunernas del skulle kostnaden för att på dessa villkor erhålla de bandade programmen ställas mot den inbesparing som pä kort och lång sikt kan uppnås genom att man kan upphöra med den inspelningsverksamhet som nu äger rum vid AV-centralerna.

I årets budgetproposition (prop. 1982/83: 100 bil. 10 s. 562-563) under­strök chefen för utbildningsdepartementet all del är viktigt att UR erbjuder skilda distributionsformer för programmen.

UR:s produktion bör enligt min mening kunna delas upp i två olika typer av produktion, dels läromedelsproduktion pä kassett eller i tryckt form, dels programproduktion för etersändning. Den senare programformen bör bli en naturlig del av koncernens ordinarie programverksamhet och t. ex. omfatta nuvarande barnprogram och program av allmänt folkbildande karaktär.

Den etersända produktionen, som även i dag till en del är avsedd att vara ett inslag i det allmänna programutbudet, bör således integreras med den avgiftsfinansierade verksamheten. Detta innebär ett större ansvar för TV-bolagel och riksradion och i viss mån lokalradion all värna om att del i fortsättningen kommer alt finnas en naturiig andel folkbildande program i det ordinarie utbudet.

Ekonomiskt kommer detta all innebära en viss ökning av kostnaderna lorden avgiftsfinansierade verksamheten, samtidigt som medelsanvisning-


 


Prop, 1983/84:40                                                      5

en över statsbudgeten för UR:s del upphör. Om det samordnas med besparingskravet på 50 milj. kr. innebär det att belastningen på rundradio­fonden ökar med ca 70 milj. kr.

Jag har i det föregående anfört att den föreslagna besparingen på 50 milj. kr. för budgetåret 1985/86 kan komma all föranleda krav från Sveriges Radio-koncernen på justering av de nu gällande avtalsförpliktelserna. Ef­ter samråd med företrädare för koncernen avser jag därför att senare föreslå regeringen att SRAB ges i uppdrag att senast den I september 1984 redovisa ett förslag till utformningen av verksamheten med angivna ekono­miska förutsättningar och att i förslaget övervägs om den här diskuterade förändringen av UR:s uppdrag och finansiering bör tidigareläggas med hänsyn lill det besparingskrav som nu ställs på koncernen.

Riksdagen beslöt på förslag i budgetpropositionen 1982 (prop. 1981/82:100 bil. 12, KrU 18. rskr 201) att bevilja en engångsanvisning av 35 milj. kr. för utrustning av nya lokaler för bl. a. radio- och TV-produktion. Beloppet skulle få användas efter medgivande av regeringen. Av engångs-anvisningen har f. n. sammanlagt 10,8 milj. kr. disponerats. UR har nyligen hos regeringen gjort framställning om att få utnyttja älersläende del, 24,2 milj. kr., av beloppet för investeringar i TV-produktionslokalerna i Stock­sund.

Med hänsyn till vad jag nyss har föreslagit bör några ytteriigare investe­ringar för UR:s egen TV-produktion inte göras. Den återstående delen .av engängsanvisningen bör därför hållas inne och betraktas som en besparing.

Begränsning av automatiska kostnadsökningar

De ekonomisk-politiska åtgärder som chefen för finansdepartementet tidigare denna dag har redovisat innebär bl. a. en begränsning av automa­tiskt verkande koslnadskompensation under år 1984. Denna princip kom­mer även alt tillämpas på medelstilldelningen för den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten.

SRAB kompenseras sedan budgetåret 1978/79 för kostnadsökningar en­ligt ett automatiskt verkande system som för innevarande budgetär består av ett kombinerat pris- och löneindex, där prisökningsdelen f. n. är knuten till basbeloppsindex (BBI). Den indexanknutna koslnadskompensationen infördes för SRAB:s del för alt möjliggöra en rationell planering. Företaget har som jag tidigare har anfört ålagts att genomföra ett reformprogram, inom en angiven reformperiod och reformram. Detta ställer stora krav på förelagets planeringsförmåga. Rationaliseringskraven innebär vidare all förelaget behöver kunna planera sin verksamhet enligt kända förutsätt­ningar.

Ett avsteg från denna princip innebär vissa svårigheter för SR.'\B. Med hansyn till den stora betydelse som en begränsning av de automatiska prisökningarna har för statsfinanserna i sin helhet, bör dock begränsningen gälla även SRAB för kalenderåret 1984.


 


Prop. 1983/84:40                                                      6

Jag redovisar i det följande mitt förslag till begränsning av kostnadsök­ningsautomatiken för SRAB:s utgifter saml vissa förslag om ändrad pris-ökningskompensafion fr. o.m. I januari 1984.

Genom riksdagsbeslut med anledning av förslagen i budgetpropositionen 1983 (prop. 1982/83:100 bil. 10. KrU21, rskr 235) filldelades SRAB 1607600000 kr. för sin verksamhet under budgetåret 1983/84. Vidare bemyndigades regeringen att frånräkna ett belopp motsvarande effekten av 1982 års devalvering på BBI. Detta belopp fastställdes till 17600000 kr., vilket innebär en medelstilldelning fill SRAB för budgetåret 1983/84 om 1 590000000 kr. i genomsnittligt prisläge 1981/82. Kompensation för pris­ökningarna enligt BBI beräknas pä 40% av delta belopp. Mitt förslag innebär för budgetåret 1983/84 att prisökningskompensationen beräknas enligt nuvarande regler t.o.m. den 31 december 1983. Beräkningen av prisökningskompensafionen fr.o.m. 1 januari 1984 bör baseras på konsu­mentprisindex med effekterna av livsmedels- och boendekostnader frän-räknade. Vidare skall, från samma tidpunkt, den kompensation till SRAB som är knuten till prisutvecklingen begränsas fill 4% för kalenderåret 1984. För SRAB:s del bör kompensationen utgå enligt den faktiska kostnadsök­ningen upp till 4%. Därefter skall ingen ytterligare kompensation för eventuella prisstegringar utgå under resten av kalenderåret. Om prisök­ningen för denna period understiger 4% bör kompensationen för SRAB:s del motsvara den faktiska ökningen.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att

1.      godkänna vad jag har förordat om inriktningen av de framtida
besparingsåtgärderna inom Sveriges Radio-koncernen och förbe­
redelserna härför.

2.   godkänna vad jag har förordat om alt inga ytterligare investering­ar görs för Sveriges Utbildningsradios egen TV-produktion med stöd av den för budgetåret 1982/83 beviljade engängsanvisningen,

3.   bemyndiga regeringen att beräkna kompensation för kostnadsök­ningar för den avgiftsfinansierade verksamheten inom Sveriges. Radio-koncernen på det sätt som jag har förordat.

D. Skolväsendet

[3] D 11. Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Statsbidraget till kommunerna för driften av grundskolor består såvitt avser förstärkningsresurser av två delar. Bidrag motsvarande kostnaden för 0,5194 veckolimmar per elev utgår till kostnader för insatser för under­visning, medan bidrag motsvarande 0.1248 veckotimmar per elev utgår till kostnader för andra särskilda insatser under skoldagen samt kostnader för planeringsrådel.


 


Prop. 1983/84:40                                                      7

Den icke-undervisningsbundna delen av förstärkningsresursen används i huvudsak till fria aktiviteter, syo, frivillig musik, ökad personaltäthet i hemkunskapsmoment pä lågstadiet, maskinskrivning saml skolpersona­lens besök hos eleverna under den praktiska arbetslivsorienleringen (PRAO).

För förstärkningsresursen gäller att bidraget utgår med ett visst belopp per veckotimme (veckotimpris). Veckolimpriset fastställs årligen av rege­ringen på grundval av den genomsnittliga lönekostnaden för lärarledd undervisning i grundskolan. I det löneläge som kan antas komma att gälla för redovisningsåret 1983/84 motsvarar veckotimpriset en månadslön för en heUidsanställd om ca 8500 kr. Den personal som har hand om den största delen av ifrågavarande verksamhet har ett löneläge som betydligt understiger nämnda lön. Detta gäller bl. a. fritidspedagoger, fritidsledare och syokonsulenter. Även lärare i hemkunskap, musik och maskinskriv­ning har normalt lägre lön.

I denna bemärkelse kan alltså kommunerna sägas få etl statsbidrag för den icke-undervisningsbundna delen av förstärkningsresursen som över­sfiger de faktiska lönekostnaderna. Kommunerna kan också i inte obetyd­lig utsträckning själva påverka kostnaderna genom att välja mer eller mindre "dyr" personal för delar av verksamheten. Verksamhetens omfatt­ning kan också påverkas beroende på vilken organisafion som kommunen beslutar sig för.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört förordar jag att ett särskilt veckotim­pris införs för den icke-undervisningsbundna delen av förstärkningsresur­sen. Detta veckotimpris bör sättas 15% lägre än det som gäller för för­stärkningsresursen i övrigt, vilket motsvarar en månadslön för en heltids­anställd om ca 7225 kr.

Det är ofta inte naturligt att mäta volymen på den verksamhet som finansieras med den icke-undervisningsbundna delen av. förstärkningsre­sursen i form av veckotimmar. För kommunen är det i praktiken naturli­gare att betrakta denna del av statsbidraget till grundskolan som en total­summa som kan disponeras för en viss verksamhet. I många fall utgår kommunen från att bidraget skall läcka de totala kostnaderna för verksam­heten. Även denna del av statsbidraget har dock beräknats med samma utgångspunkt som för grundskolans statsbidrag i övrigt, dvs. att en kom­mun själv skall svara för en viss del också av lönekostnader. Normalt kan denna "kommunandel" av kostnaderna beräknas till 10-15%.

Den långsiktiga besparingseffekten till följd av mitt förslag beräknar jag till 106milj.kr. per år. Det särskilda veckotimpriset bör gälla fr.o.m. redovisningsåret 1984/85. Genom statsbidragssystemets konstruktion skul­le effekt på statsbudgeten normalt uppstå först budgetåret 1985/86. För att besparingseffekt skall inträffa redan budgetåret 1984/85 bör hänsyn tas till det särskilda veckofimpriset redan vid utbetalning av förskott på statsbi­draget under detta budgetår.


 


Prop. 1983/84:40                                                                    8

Fr. o. m. höstterminen 1982 genomfördes ett i viss mån förändrat sätt att hanlera vikarialssituationerna i grundskolan. Tidigare anställdes normalt alltid en vikarie när en lärare hade förfall. Efter förslag i 1982 års budget­proposition (prop. 1981/82:100 bil. 12, s. 268, UbU 17, rskr 232) fick skolan efler rektors bedömning möjlighet att avstå frän all anlita vikarie de tvä första dagarna av en lärares frånvaro. Genom denna förändring fick skolstyrelserna och skolorna möjlighet lill ett mer flexibelt och därmed effektivare utnyttjande av en betydande del av den resurs som använts för korttidsvikarier. Statsbidragsmässigt kom detta till uttryck på sä sätt att 104 milj. kr. överfördes från tilläggsbidraget till förstärkningsresursens undervisningsbundna del. Summan svarade mot vad som preliminärt upp­skattades vara bidragskostnaderna för korttidsvikarier under de två första dagarna av lärares frånvaro. Skolöverstyrelsen (SÖ) fick samtidigt i upp­drag att undersöka huruvida ytterligare resurser avseende korltidsvikarier kunde föras över från tilläggsbidraget till förstärkningsresursen.

SÖ anmäler i anslagsframställningen för budgetåret 1984/85 att kostna­derna för de två första dagarnas frånvaro satts för lågt. För att täcka de faktiska stalsbidragsberältigade kostnaderna skulle överföringen ha upp­gått lill 213 milj. kr.

Mot bakgrund av det statsfinansiella läget bör ytterligare medel avseen­de de två första vikariedagarna inte föras över till förstärkningsresursen. Jag förordar i stället alt tilläggsbidraget till kommunerna minskas med skillnaden mellan den överföring som borde ha gjorts enligt SÖ:s beräk­ningar och den faktiska överföringen. Detta ger en minskad kostnad på 161 milj. kr. räknat i antaget kostnadsläge för redovisningsäret 1983/84 och med beaktande av kostnaderna för lönekostnadspålägg och bidrag lill sociala avgifter. För att effekt på statsbudgeten skall uppslå redan budget­året 1984/85 bör i enlighet med vad jag har föreslagit i det föregående delta påverka utbetalningen av förskott under.detla budgetår.

Kommunerna får med mitt förstag en minskning av statsbidraget till korltidsvikarier i en storieksordning som svarar mot en av de båda första frånvarodagarna för lärare. Under de frånvarodagar som del härigenom inte blir möjligt all anställa lärare får verksamheten ordnas på annat sätt. Naturligast synes det mig vara alt det sker inom ramen för arbetsenheten, dvs. att lärarna inom arbetsenheten tar på sig det gemensamma ansvaret för eleverna i arbetsenheten och därigenom kan lösa tillfälliga problem som uppstår då någon i arbetslaget är frånvarande under kortare tid. Del är vidare numera ganska vanligt att skolledarna fullgör sin undervisningsskyl­dighet som vikarier. Ett flexibelt användande av befintliga resurser för undervisning kan också bidra till alt minska behovet av korttidsvikarier och därmed också minska de negativa konsekvenserna av den föreslagna begränsningen av resurserna för korttidsvikarier. Även skolans övriga personal kan i vissa fall användas.

Jag vill betona att bortfallet av vikarieresurser inte behöver fördelas lika


 


Prop. 1983/84:40                                                      9

för alla elever. Det kan finnas anledning att ta särskild hänsyn till vissa grupper av elever, exempelvis de yngsta. Bedömningen måste här grunda sig på de lokala förutsättningarna.

Enligt nuvarande bestämmelser är det som tidigare nätnnts rektor som beslutar om i vad mån vikarie skall anställas de första två dagarna av en ledighet. Jag vill i detta sammanhang anmäla att jag avser att återkomma till regeringen med förslag till ändrade bestämmelser härvidlag, så att skolstyrelsen får avgöra hur verksamheten skall bedrivas under de två första frånvarodagarna.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.         godkänna vad jag förordat om särskilt veckotimpris för den icke-
undervisningsbundna delen av f
örstärkningsresursen,

2.         godkänna vad jag förordat om förskott på bidrag till lorstärk-
ningsresursen f
ör redovisningsåret 1984/85.

3. godkänna vad jag förordat om minskning av tilläggsbidraget.

4.         godkänna vad jag förordat om förskott på tilläggsbidrag för redo­
visnings
året 1984/85.

[4] D 18. Bidrag till driften av gymnasieskolor

Gymnasieskolan står inför ett reformskede. Gymnasieutredningens (U 1976:10) huvudbetänkande (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola har remissbehandlats. Inom regeringskansliet bereds en principproposition om ett förnyelsearbete inom gymnasieskolan. Jag räknar med att proposi­tionen skall kunna föreläggas riksdagen i böljan av nästa år.

1 detta läge finner jag det särskilt svårt att göra mer omfattande bespa­ringar inom gymnasieskolan. Statens utgifter måste dock begränsas även på detta område. Det blir då nödvändigt att noga pröva de besparingsmöj­ligheter som skolöverstyrelsen (SÖ) redovisat.

SÖ förordar i första hand en modell, i vilken tiden för elevernas skriftliga prov avräknas från lärarnas tjänstgöring. Med hänsyn till sambandet med gällande kollektivavtal och förutsättningarna för detta är jag emellertid inte beredd att nu förorda ett genomförande av SÖ:s förslag.

Möjligt är däremot att bygga ut ett redan fungerande system, som enligt SÖ kan ge märkbara kostnadsminskningar - nämligen timreduktion i förhållande till gruppstorlek. Jag kommer nu närmast att presentera ett förslag om sådan reduktion.

Enligt skolförordningen anordnas normalt en undervisningsgrupp för vaije påbörjat 30-tal elever i ett ämne. Oin i ett sådant ämne det totala antalet elever i årskursen vid skolan är lägre än 12. skall antalet veckotim­mar enligt timplanen minskas enligt förordningen (1982: 40) om timreduk-tioner i gymnasieskolan vid låga elevtal. Systemet med timreduktioner innebär att timtalet minskas med ca 20%. när det totala antalet elever är M    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 6

Råncisc: S. 9. efter rad 17 Tillkommer: visningsårel 1984/8.S.


 


Prop. 1983/84:40


10


8— 11 eller, i latin och grekiska. 5-8. Timreduktionssystemet omfattar inte yrkesämnen och andra ämnen som har delningstalet 16.

Jag anser att systemet med timreduktion bör byggas ut till att omfatta även intervallen 12- 17 och 18-23 elever. Därvid bör reduktion göras med ca 15 resp. 10%. Latin och grekiska bör även i det utbyggda systemet ges en särställning motsvarande den som gäller i dag. På samma sätt som latin och grekiska bör även de andra ""små" språken behandlas, som enligt milt förslag i det följande också bör få starta med 5 elever. Jag skall återkomma till detta.

Ämnen med delningstalet 16 bör liksom tidigare undantas.

Som jag tidigare nämnde innebär det nuvarande systemet att det är det totala antalet elever som är avgörande för om reduktion skall göras. Man ser således inte till möjliga eller faktiska gruppstorlekar i fall där det totala antalet elever något överstiger 30. Enligt min mening bör man i samband med utbyggnaden modifiera principen och göra det över hela linjen. Avgö­rande för om reduktion skall göras, när det totala antalet elever överstiger delningstalet 30. bör vara hur stora grupper som framkommer vid jämnast möjliga fördelning av eleverna på det antal grupper som följer av detta delningstal. Om t. ex. det totala antalet elever är 32. kan två grupper om vardera 16 elever bildas. Timreduktion bör då göras med 15% för båda grupperna. Om skolan vill fördela eleverna på ett annat sätt, måste den se till att vaije grupp får det antal timmar den skall ha med hänsyn till sin faktiska storlek. Om de efter den schablonmässiga reduceringen åter­stående timmarna för båda grupperna tillsammans inte räcker, får skolan la i anspråk resurstimmar i förslärkningsresursen.

Milt förslag innebär alltså en utbyggnad och en utjämning av systemet, så alt resurserna i större utsträckning än hittills anpassas till varierande gruppstorlekar:


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

100

 

 

 

90

 

 

85

80

8

II

12

17

18

 

23

24

 

30


%


En sådan utbyggnad av systemet som jag här föreslagit bör innebära ett ekonomiskt incitament till att fylla grupper sä väl som möjligt, vilket måste anses nödvändigt för att uppnå en bättre resurshushållning. Systemet innebär samtidigt en fortsatt färdriktning mot ett mer elevrelaterat statsbi­dragssystem för gymnasieskolan. Jag vill i detta sammanhang anmäla att statskontoret nyligen redovisat ett uppdrag om ett nytt statsbidragssystem


 


Prop. 1983/84:40                                                     11

för gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Redovisningen inne­håller för gymnasieskolans del tvä modeller med inslag av elevrelaterade bidrag. Rapporten remissbehandlas f. n.

SÖ har med hänvisning fill bl. a. internationaliseringssträvandena före­slagit en sänkning av starttalet från nu 8 till 5 elever för fem mindre vanliga nybörjarspråk (finska, italienska, kinesiska, portugisiska och ryska).

SÖ:s förslag på denna punkt bör genomföras i samband med det system med timreduktioner som jag föreslagit.

Enligt SÖ kan ett omfattande utredningsarbete behövas om vilka timre­duktioner som är möjliga i olika ämnen. För egen del utgår jag från att inte några reduktioner kommer att göras på ett sådant sätt att de intentioner som ligger bakom lim- och kursplaner äventyras. Jag räknar med att närmare bedömningar i dessa frågor bäst görs lokalt och utifrån de aktuella förutsättningarna, såsom redan i dag kan ske inom ramen för den friare resursanvändningen. Ur denna kan tas resurstimmar för att undvika en limreduktion som i det enskilda fallet framstår som olämplig. För alt en sådan lokal bedömning skall kunna bli möjlig, när nu reduktionsgraden ökar, behövs en särskild återföringsresurs. Denna kan då fungera som ett komplement till den nu för vatje skola varierande reguljära förstärknings­resursen. Detta är enligt min mening nödvändigt främst med tanke på situationen i glesbygd.

Återföringsresursen bör anges i ett visst antal lärartimmar som kom­muner och skolenheter kan tilldelas som extra resursfimmar, dvs. ett tillskott till de resurstimmar som finns enligt redan gällande regler.

Det totala antalet lärartimmar i återf"öringsresursen bör räknas fram med hänsyn till hur stor del av besparingen som bör återföras. Jag återkommer strax till detta. Det bör få ankomma på SÖ all fördela timmarna i åter­föringsresursen mellan länsskolnämnderna, vilka sedan i sin lur får fördela timmarna mellan de kommuner och skolenheter som är i särskilt behov av extra resurser.

Mina förslag bör genomföras fr.o.m. budgetåret 1984/85. Genom limre­duktioner vid grupper upp t. o. m. 23 elever sparas ca 115 milj. kr. Av delta belopp bör ca 40 milj. kr. tas i anspråk i samband med en omprövning av ordningen med självstudielimmar eller s.k. lärarlösa lektioner pä de teore­tiska linjerna. Jag återkommer till detta i mina förslag lill budgetproposi­tionen 1984. Av resterande indragna ca 75 milj. kr. bör 20% - ca 15 milj. kr. - ställas till lokal disposition som en återföringsresurs i anslutning till systemet med timreduktioner. 60 milj. kr. utgör därmed den direkta besparing som jag nu är beredd att förorda för gymnasieskolans del.

De två riksinternatskolorna och de fyra skolor som omfattas av privat­skolförordningen (1967:270) anordnar utbildning enligt läroplan för gymna­sieskolan. De får därvid statsbidrag enligt i huvudsak samma regler som gäller för gymnasieskolan. Mina förslag för gymnasieskolan om timreduk­tioner, lägre starttal för undervisning i vissa språk och extra resurstimmar


 


Prop. 1983/84:40                                                     12

bör därför i princip gälla även motsvarande utbildning vid riksinternatsko­lorna och de fyra andra skolorna. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.       godkänna mitt förslag om utbyggnad av systemet med timreduk­
tioner,

2.  godkänna mitt förslag om lägsta antal elever för att undervisning i vissa språk skall få starta,

3.  godkänna mitt förslag om en särskild återföringsresurs i form av extra resurslimmar i anslutning till systemet med timreduktioner.

Högskola och forskning

[5] E 6. Utbildning för vårdyrken och E 7. Utbildning för undervisningsyr­ken

Allmänt

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har i sin anslagsframställning lagt fram underlag för en tillämpning av huvudförslaget inom högskolan. UHÄ gör den bedömningen, att en allmän uttunning av verksamheten måste avvisas. Ämbetet anger tvä andra handlingslinjer, efler vilka ned­skärningar skulle kunna genomföras. Den ena innebär att högskolans nu­varande struktur behålls och att besparingar genomförs i form av all dimensioneringen minskas pä en rad utbildningslinjer. Den andra hand­lingslinjen utgår från alt all verksamhet på en ort eller all verksamhet inom etl visst område vid en högskoleenhet läggs ned. UHÄ finner för sin del att ingen av handlingslinjerna kan renodlas men att ett nedskärningsprogram av anbefalld storlek måste innehålla betydande inslag av den senare meto­den.

Jag delar UHÄ:s uppfattning alt besparingar inom högskolan i delta sammahang måste inriktas på att mer omfattande verksamheter på en ort begränsas eller helt läggs ned. Om man ser till de ekonomiska betingelser under vilka hela högskolan bäst skall kunna utvecklas i nuvarande statsfi­nansiella läge är denna handlingslinje enligt min mening inte bara försvar­bar ulan hell nödvändig.

Vad jag nu har sagt gäller metoden för de besparingar som måste göras också inom högskolan. Inom vilka områden minskningen skall göras måste avgöras i första hand utifrån långsiktiga bedömningar av utvecklingen på arbetsmarknaden inom de berörda områdena. Jag delar UHÄ:s bedömning att utbildningar inom del tekniska och naturvetenskapliga området bör undantas frän kapaciletsminskningar. Däremot bör vissa utbildningar som i första hand leder till sysselsättning inom den offentliga sektorn komma i fråga för de minskningar som är aktuella. I det följande redovisar jag min bedömning av arbetsmarknaden för var och en av de utbildningslinjer som enligt mina förslag bör få etl minskat antal platser.


 


Prop. 1983/84:40                                                     13

Vid min sammanvägning av arbetsmarknadsförhållanden och andra be-sparingsförutsältningar har jag stannat för att nu förorda förhållandevis kraftiga nedskärningar av utbildningskapaciteten för fyra allmänna utbild­ningslinjer, nämligen läkarlinjen, tandläkarlinjen, fritidspedagoglinjen och förskollärarlinjen. Jag förordar vidare i enlighet med vad jag nyss har anfört att besparingarna genomförs på ett sådant sätt att berörda utbild­ningar läggs ned på vissa orter. Enligt inin bedömning måste besparingarna genomföras med böljan budgetåret 1984/85. Jag räknar med att, om mina förslag i det följande godkänns, den sammanlagda besparingen uppgår lill ca 70 milj. kr., fördelade över sex ä sju budgetår. Beloppet gäller bespa­ringar under utbildningsdepartementels huvudtitel; därtill kommer i fråga om läkarutbildningen sådana under socialdepartementets huvudtitel.

Inom såväl del medicinska som det odontologiska området finns det ett starkt samband mellan utbildning och forskning. Det är därför naturligt att också organisationen för forskning och forskarutbildning berörs av de förändringar jag föreslår för den grundläggande utbildningen.

Jag utgår från att sådana forskningsresurser som är helt knutna till den grundläggande utbildningen skall dras in. Därutöver anser jag det inte ändamålsenligt att på sikt bevara en statlig organisation för medicinsk resp. odonlologisk forskning på de orter där jag föreslär att motsvarande grundutbildning avvecklas. Etl planeringsarbete bör därför inledas med sikte på att finna former för en successiv avveckling också av berörd forskning och forskarutbildning och för ett inordnande av den i annan befintlig organisation. I vissa fall kan det finnas samband med annan forskningsverksamhet vid samma högskoleenhet som gör det naturiigt att åstadkomma en samordning med den. I övrigt bör i första hand övervägas en omfördelning av resurser inom del medicinska resp. det odontologiska området till andra berörda högskoleenheter, men det bör också vara möj­ligt att fördela om resurser från dessa områden till andra forskningsområ­den inom högskolan.

En utgångspunkt för de avvägningar som måste göras bör vara dels de insatser som berörda institutioner och forskargrupper i Malmö resp. Göte­borg gjort och gör, dels de resurser inom motsvarande områden som redan finns pä andra orter, dels slutligen de samlade behoven av förstärkningar inom olika fakulteter och ämnesområden.

Under alla förhållanden måste garantier skapas för att forskningsverk­samhet som i dag är livaktig kan fortleva, om än i ändrad miljö, och inte måste avbrytas annat än som följd av naturlig avgång bland professorer och annan forskningsledande personal.

Jag har tidigare angivit att den sammanlagda besparingen under sex å sju budgetår blir ca 70 milj. kr. vid bifall till de förslag som jag strax kommer att redovisa mer i detalj. I fråga om medelsberäkningen för budgetåret 1984/85 avser jag att återkomma med förslag till regeringen i 1984 års budgetproposition.


 


Prop. 1983/84:40                                                     14

Jag avser vidare all återkomma fill regeringen med förslag alt uppdra åt UHÄ att i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1985/86 redovisa dels en plan för minskningen under olika anslag för hela avveck­lingsperioden, dels ett underlag för ställningstaganden till hur de berörda forskningsresurserna skall inordnas i den samlade forskningsorganisa­tionen i enlighet med vad jag anfört i det föregående.

Jag har samrått med statsrådet Sigurdsen i fråga om de förslag som rör utbildningen på lakar- och tandläkariinjerna.

Läkarlinjen

Underlag för att bedöma läkarlinjens dimensionering har successivt presenterats för socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning. Un­deriag för redovisningarna arbetas fram inom projektet Hälso- och sjukvår­den inför 90-lalet (HS 90). Även Sveriges läkarförbund har publicerat prognoser rörande den framtida läkararbetsmarknaden. Antalet yrkes­verksamma läkare har i det närmaste fördubblats under 1970-talet. Fram till år 2000 beräknas antalet läkare öka från 19000 år 1980 till 33 300.

Prognoserna tyder på att etl läkaröverskolt inom många specialiteter kan bli verklighet inom en snar framtid. Med anledning härav föreslog dåvarande regeringen att planeringsramen för läkarlinjen skulle minskas med 90 platser från 1026 till 936 platser budgetåret 1982/83. Riksdagen ansåg sig emellertid inte ha tillräckligt underlag för ett sådant beslut vid denna fidpunkt (prop 1981/82: 100, UbU 20, rskr 248). I etl delprojekt inom HS 90 avsåg man nämligen att våren 1983 presentera ytteriigare prognoser vad gäller den långsiktiga efterfrågan pä läkararbelskraft.

Mot bakgrund härav anförde jag i 1983 års budgetproposition att jag avsåg att lill nästa riksmöte återkomma med en samlad prövning av läkar­linjens dimensionering. Dessvärre föreligger inte det ytteriigare prognos­material från HS 90-arbetet som planerats föreligga vid denna tidpunkt. Jag vill stryka under att del krävs lång framförhållning när del gäller all bedöma dimensioneringen av läkariinjen. Det tar minst sju och ett halvt år innan en ändrad utbildningsdimensionering ger effekt pä arbetsmarknaden. Ett beslut om ändrat antal platser på läkarlinjen påverkar således tillgång­en pä läkare först åren efter 1992.

Erfarenheterna visar alt del är svårt att göra hållbara prognoser bl. a. på vårdområdet. Prognoserna är beroende dels av befolkningens faktiska behov av medicinsk värd, dels av landets totala ekonomiska utveckling och av vilket ekonomiskt utrymme sjukvårdshuvudmännen kommer att disponera för hälso- och sjukvärden. Enligt min uppfattning måste åtgärder redan nu vidtas för att minska riskerna för etl läkaröverskolt.

Mot denna bakgrund anser jag att det är motiverat all planeringsramen för läkariinjen minskas med 90 platser budgelårel 1984/85.

UHÄ föreslår i sin anslagsframställning för budgelårel 1984/85 att en


 


Prop. 1983/84:40                                                                   15

sådan minskning bör genomföras vid karolinska institutet i likhet med vad som föreslogs i 1982 års budgetproposition.

Enligt min mening gäller i frågan om valet av ort för en minskning i dag delvis andra förutsättningar än för två år sedan. Jag får här erinra om vad jag nyss har anfört om behovel av att få ut största möjliga spareffekt av aktuella kapacitetsminskningar. Detta uppnås genom att, där så är möjligt, hela verksamheten inom en utbildning på en ort läggs ned. Mot denna bakgrund förordar jag att antalet nyböijarplatser på läkarlinjen vid univer-silelet i Lund minskas med 90 platser - frän 190 till 100 - fr.o.m. budgetåret 1984/85. Minskningen bör i princip genomföras så att den kliniska utbildningen vid Malmö Allmänna Sjukhus läggs ned. Enligt gäl­lande läkarutbildningsavtal utgår till Malmö kommun ca 55 milj. kr. per är som ersättning för läkarutbildning och medicinsk forskning vid nämnda sjukhus. Mitt förslag syftar till att motsvarande ersättning inte längre skall utgå. Den närmare fördelningen av resurser på berörda sjukhus i Lund och Malmö bör dock kunna bli föremål för särskilda överläggningar mellan universitetet och de båda sjukvårdshuvudmännen. Därvid bör regionsjuk­vårdens speciella krav beaktas. Jag räknar med att resultatet av eventuella sådana överläggningar skall ingå som etl underiag för den avvecklingsplan som jag nyss har aviserat.

Jag är medveten om att ett förverkligande av det förslag som jag nu lägger fram bidrar till en mindre väl avvägd geografisk fördelning av den samlade utbildningskapaciteten på läkariinjen. Jag vill därför redan nu klargöra att eventuella fortsatta minskningar av antalet platser på läkarlin­jen enligt min mening bör koncentreras till mellan-Sverige.

Vid bifall till mina förslag rörande läkarutbildningen uppgår besparingen under utbildningsdepartementets huvudtitel avseende hela avvecklingspe­rioden lill ca 20 milj. kr.

Tandläkarlinjen m.m.

Det framtida tandvårdsbehovet och dimensioneringen av tandvårdsper­sonal, främst tandläkare och tandhygienister, har utretts under de senaste åren.

Tandvärdspersonalutredningen lade fram sin slutrapport i juni 1979. Socialstyrelsen har därefter reviderat bedömningarna av den långsiktiga fillgången och efterfrågan på tandvårdspersonal med utgångspunkt i denna rapport. Våren 1982 presenterade 1978 års tandvårdsutredning sitt betän­kande (SOU 1982:4) Tandvården under 80-talet.

Ett överskott av tandläkare finns redan i nuläget. Effekterna härav kan märkas på arbetsmarknaden. Köerna ull folktandvården har i dag i stort sett försvunnit. Med nuvarande prognostiserad efterfrågan på tandläkare inom folktandvården beräknas att 100-175 nylegifimerade tandläkare vid årsskiftet 1983-1984 inte kommer att kunna beredas anställning i folktand­vården.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   16

Riksdag och regering har, i takt med all prognosmalerialel om tillgäng och efterfrågan på tandvårdspersonal presenterats, vidtagit åtgärder för att motverka ett överskott på landläkare. I Stockholm minskades utbildnings­kapaciteten på tandläkarlinjen med 100 platser genom riksdagens beslut år 1979" om nedläggning av karolinska institutets enhet vid Holländargatan. Samtidigt beslutades om en uppbyggnad av tandläkarutbildningen i Urneä med sikte på 100 nybörjarplatser per är. Planeringsramen för landläkarlin­jen minskades vidare budgetåret 1982/83 från 420 platser lill 380 platser genom att antalet nybörjarplatser i Malmö minskades till 60 platser. Samti­digt markerades all en ulbyggnad från 80 platser till de planerade 100 vid universitetet i Umeå skulle anstå tills en samlad bedömning av tandläkarut­bildningens dimensionering med anledning av tandvärdsulredningens för­slag kunde göras.

UHÄ föreslär i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 all plane­ringsramen för tandläkariinjen minskas. Ämbetet utgår i sina förslag från alt odonlologisk grundutbildning och forskning även fortsättningsvis skall bedrivas vid fyra högskoleenheter. Ämbetet menar att de samhällsekono­miska konsekvenserna av en total nedläggning av hela verksamheten på området vid en högskoleenhet kräver en mer ingående analys än vad man har kunnat presentera i detta sammanhang, även om en sådan nedläggning teoretiskt medför en större ekonomisk besparing.

Mol bakgrund härav förordar UHÄ att kapacitelsminskningen sprids pä flera enheter. Ämbetet föreslår för budgelårel 1984/85 tre olika alternativ för en sådan minskning. I första hand förordas att en kapacitetsminskning görs vid universitetet i Göteborg - med 40 alternativt 60 nybörjarplatser. Därutöver aktualiserar UHÄ en minskning vid universitetet i Umeå med 20 platser.

Samtliga remissinstanser har i yttranden över 1978 års tandvårdsulred-nings förslag förordat att antalet platser på tandläkarlinjen minskas. Av yttrandena framgår vidare alt flera landstingskommuner genom ett effek­tivt utnyttjande av de samlade resurserna kan ge en god tandhälsa med endast marginella utbyggnader av tandvården. Statsrådet Sigurdsen avser att föreslå regeringen att senare under delta riksmöte lägga fram en propo­sition om den framtida tandvården i Sverige.

Tandhälsan har blivit bättre, särskilt hos barn och ungdom. Fortfarande finns dock otillfredsställda tandvårdsbehov t.ex. hos handikappade och äldre. Mot bakgrund av dagens samhällsekonomiska läge bör dessa behov tillgodoses genom en omfördelning av tillgängliga resurser. Del är därför naturligt att nu aktualisera en minskning av de samlade resurserna för landläkarutbildning. På längre sikt kan man inte heller räkna med all landvården kommer all få la i anspråk en större del av samhällsresurserna än f. n.

Den rådande arbetsmarknadssituationen och prognosmaterialet i fråga om den framlida efterfrågan på landläkare har övertygat mig om att antalet


 


Prop. 1983/84:40                                                                   17

utbildningsplatser måste minskas kraftigare än vad UHÄ föreslår. Med hänsyn till vad jag tidigare har anfört aktualiseras därmed i första hand nedläggning av utbildningen på en av de fyra berörda orterna.

Vid bedömningen av på vilken ort landläkarutbildningen bör läggas ner har jag utgått från kravet på en god geografisk balans av fördelningen av de samlade resurserna saml från omfattningen av den nödvändiga kapacitels­minskningen. Jag förordar mot denna bakgrund alt tandläkarutbildningen vid universitetet i Göteborg avvecklas fr. o. m. budgetåret 1984/85. Som en följd av delta kommer också den statliga landsköterskeulbildning som f. n. bedrivs i anslutning lill denna tandläkarutbildning att avvecklas.

Jag vill i delta sammanhang erinra om all riksdagen vid 1978/79 års riksmöte har beslutat all den landvård som stålen bedriver i anslutning till odonlologisk utbildning och forskning skall föras över lill kommunalt/ landstingskommunall huvudmannaskap (prop. 1978/79:41, UbU 23, rskr 205). Som en följd av detta beslut har regeringen år 1979 uppdragit åt statens förhandlingsnämnd att förhandla i denna fråga, bl.a. om inord­nande av specialistutbildningen för landläkare i folktandvårdsorganisa­tionen.

Planeringsramen för landläkarlinjen minskas enligt mitt förslag med 120 platser lill 260 platser (Stockholm 120, Malmö 60, Umeå 80) budgetåret 1984/85. Denna dimensionering innebär enligt socialstyrelsens prognoser att antalet yrkesverksamma landläkare kommer alt bli ca 400 fler år 2000 jämfört med år 1985.

Jag förordar vidare all den planerade utbyggnaden med ytterligare 20 platser vid universitetet i Umeå - frän 80 till 100 - inte förverkligas. Planeringen i Umeå bör inriktas på att finna ett lämpligt alternativt utnytt­jande av de disponibla lokalerna.

Vid bifall lill mina förslag rörande tandläkarutbildningen uppgår bespa­ringen avseende hela avveckiingsperioden till ca 30 milj. kr.

Förskollärar- och fritidspedagoglinjerna

Jag övergår nu till all behandla högskoleutbildning inom barnomsorgs-området.

Planeringsramarna är innevarande budgetår för fritidspedagoglinjen 1 078 och för förskollärarlinjen 3492 nybörjarplatser. Ramarna har sänkts de senaste åren. Budgelårel 1981/82 var antalet nybörjarplatser pä fritids­pedagoglinjen 1 302 och på förskollärariinjen 4614.

UHÄ föreslär för budgetåret 1984/85 en minskning med 12 platser på fritidspedagoglinjen. För förskollärariinjen föreslås en minskning med 240 platser fördelad på åtta av de 19 högskoleenheter utbildningen bedrivs vid.

Såväl i frilidspedagogkåren som i förskollärarkåren har de senaste åren uppstått en betydande arbetslöshet. Vid del senaste mättillfället, i juli 1983, var drygt 700 fritidspedagoger och drygt 3 100 förskollärare anmälda som kvarstående sökande vid månadens slut. Enligt min mening motiverar


 


Prop. 1983/84:40                                                                   18

också den utveckling som kan förutses pä arbetsmarknaden alt planerings­ramarna minskas med fler platser än vad UHÄ föreslår.

Vissa högskoleenheter har de senaste åren prövat en ökad samverkan mellan barnomsorgs- och klasslärarutbildningarna. Jag anser att det är angelägel att sådana strävanden kan fortsätta och utvecklas ytterligare. Minskningen av planeringsramarna för barnomsorgsutbildningarna bör därför i första hand göras vid enheter där klasslärarulbildning inte finns. Jag erinrar också om vad jag tidigare har anfört om skälen för all förverkli­ga minskningen genom en avveckling av ulbildningarna i fråga på vissa orter.

Mol denna bakgrund förordar jag all fritidspedagog- och förskollärariin-jerna vid dels universitetet i Uppsala, dels högskolan i Borås avvecklas fr. o. m. den I juli 1984. Dessutom förordar jag all utbildningen av förskol­lärare i Visby, vilken anordnas av högskolan för lärarutbildning i Stock­holm, läggs ner. Planeringsramarna minskas därmed enligt mina förslag för fritidspedagoglinjen med 120 platser - 90 i Uppsala och 30 i Borås - och för förskollärariinjen med 354 platser - r/4 i Uppsala, 120 i Borås och 60 i Visby. Jag beräknar besparingen avseende hela avvecklingsperioden till ca 20 milj. kr.

Med hänvisning till vad jag har anfört under anslagen E 6. Utbildning för vårdyrken och E 7. Utbildning för undervisningsyrken hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har förordat i fråga om minskningar av plane­ringsramar för lakar-, tandläkar-, förskollärar- och frilidspeda-goglinjerna.

F.    Vuxenutbildning

[6] Fl. Sveriges Utbildningsradio Aktiebolag

Jag erinrar här om vad statsrådet Göransson anfört i del föregående om besparingar på Sveriges Radios område med särskild inriktning på Utbild­ningsradions verksamhet.

[7] F 4. Bidrag till kommunal vuxenutbildning m. m.

För kommunal vuxenutbildning (komvux) utgår f. n. ett schablontillägg till kommun som anordnar sådan utbildning. Schablontilläggel utgår för kostnader inom komvux för stödundervisning, studiehandledning, studie-och yrkesorientering saml kostnader som kommunen finner skäl att åtaga sig för annan studie- och yrkesorientering för vuxna. Till grund för beräk­ningen av schablonlillägget ligger det högsta antalet lektioner enligt fim-planerna för de kurser som kommunen faktiskt anordnat. Schablontilläg-gels storlek beräknas utifrån en viss procent av timarvodet enligt en viss


 


Prop. 1983/84:40                                                                   19

beteckning, en viss arvodesgrupp och en viss ålderstilläggsklass. Denna procentsats är nu för grundskolan 25, för gymnasieskolkurser i allmänna ämnen 13, för särskilda yrkesinriklade kurser 13 samt för grundutbildning för vuxna 15. Även arvodesgrupper och ålderstilläggsklasser varierar.

En minskning av statens utgifter för komvux bör kunna göras genom att samma procentsats och arvodesbelopp används vid beräkning av scha­blontilläggets storlek för kurser på de olika nivåerna. Delta får också ses som ett led i förenklingen av statsbidragssystemet för komvux. Schablon-tillägget är en totalresurs som kommunerna kan använda helt fritt efler lokala behov inom ramen för angivna ändamål. Jag föreslår mol denna bakgrund alt schablonlilläggets storlek för samtliga kurser i komvux fr.o.m. den 1 juli 1984 fastställs till 15% av ett limaravode som motsvarar det som nu utgår för grundskolkurser. Härigenom uppkommer en utgifts­minskning pä ca 10 milj. kr.

Jag hemställer all regeringen föreslär riksdagen

all godkänna vad jag här har förordat om schablonlilläggets storlek.

[8] F 7. Bidrag till driften av folkhögskolor m. m.

Statsbidraget till folkhögskolor, som innevarande budgetär uppgår till ca 405 milj. kr., består till ca 94% av etl allmänt bidrag.

En minskning av statens utgifter för folkhögskolan bör enligt min mening kunna göras genom förändringar i del allmänna bidraget. Huvuddelen av della utgår i form av ett schablonbidrag som beräknas utifrån följande formel: antalet elevveckor x koefficienten 0,0037 x lärarlön inkl. sociala avgifter enligt lönegrad L 12:4. Genom att sänka koefficienten 0,0037 lill 0,0036, dvs. med ca 2,7%, när man en utgiftsminskning på ca 10,5 milj. kr. jämfört med vad som budgeterats för innevarande budgetär. Samma resul­tat skulle kunna nås genom att minska den totala undervisningsvolymen med samma procentsats, något som skulle reducera antalet statsbidrags-berättigade elevveckor med ca 19000. Jag finner det dock angelägel att folkhögskolans totala undervisningsvolym inte minskas jämfört med vad som lagts fast för innevarande budgetår, dvs. totalt 700000 bidragsberälti-gade elevveckor. Jag förordar mol denna bakgrund en minskning av koeffi­cienten lill 0,0036 fr.o.m. den I juli 1984. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad min företrädare anförde beträffande möjligheten för sko­lans styrelse att pä lämpligaste sätf disponera bidraget (prop. 1981/82:100 bil. 12 s. 585, UbU 12, rskr 191). Jag avser att i anslutning härtill föreslå regeringen all de nuvarande bestämmelserna i folkhögskoleförordningen (1977:551) om en lärartäthet av i genomsnitt 2,15 lärartimmar per elev­vecka ändras fr. o. m. den I juli 1984, så all lärartätheten inte skall behöva uppgå till mer än 2,10 lärartimmar per elevvecka. Motsvarande förändring


 


Prop. 1983/84:40                                                                   20

bör göras vid omräkning av tjänstgöringstimmar i studiecirkelarbete till elevveckor enligt 84 S folkhögskoleförordningen (1977:551). Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag här har förordat om schablonbidraget till folkhögskolor.

G.    STUDIESTÖD

[9J G 3. Studiehjälp m. m.

Från detta anslag utgår bl.a. studiehjälp i form av återbetalningspliktiga studiemedel. Sludiehjälpsberälligade elever som fyllt 18 är kan få återbe-lalningspliktiga studiemedel med ett belopp som tillsammans med studiebi­drag och eventuella andra förmåner motsvarar studiemedlen för högskole­studerande. Villkoret för att få studiemedel i denna omfattning är att den studerande har brutil sambandet med föräldrarnas ekonomi och stadigva­rande har annan bostad än föräldrarna eller att den studerande är gift. Uppgifterna skall för ogifta studerande styrkas av föräldrarna. I dessa fall beaktas endast den studerandes egna ekonomiska förhållanden vid bedöm­ningen av behovel av älerbetalningspliktiga studiemedel.

Jag föreslår nu avsevärda inskränkningar av möjligheterna alt fä älerbe­talningspliktiga studiemedel utan prövning mot föräldraekonomin. Jag är medveten om att delta kan kritiseras frän principiella utgångspunkter. Möjligheterna att inom studiehjälpssyslemet få studiemedel prövade ei

Mitt förslag innebär att särbehandlingen upphör när det gäller sådana studerande i åldern 18-20 är som önskar bli betraktade som fristående från föräldrarna i ekonomiskt avseende och som flyttat hemifrån. Jag förordar således att behovet av studiemedel fr.o.m. den I juli 1984 regelmässigt skall prövas mot föräldrarnas ekonomi. Den högsta lånesumman blir -liksom hittills dä det gäller återbetalningspliktiga studiemedel prövad mot föräldraekonomin för denna åldersgrupp - lOOOO kr./år. Högre belopp bör


 


Prop. 1983/84:40                                                    21

liksom hittills kunna utgå om den studerande har vårdnad om barn eller är underhälls,skyldig mot barn eller om synnerliga skäl föreligger.

Endast om förhållandena i föräldrahemmet är sådana att en brytning med föräldraekonomin av särskilda skäl är nödvändig, bör den studeran­des behov av återbetalningspliktiga studiemedel kunna prövas utan hänsyn till föräldrarnas ekonomi då det gäller elever i åldern 18-20 är. Sådana särskilda skäl kan t. ex. vara sociala förhållanden i hemmet som innebär svåra belastningar på familjerelationerna eller det förhållandel att den studerande under en längre period förvärvsarbetat och haft egen bostad. Som ett särskilt skäl bör övergångsvis också kunna räknas det faktum att den studerande uppbär återbetalningspliktiga studiemedel prövade mot egen ekonomi enligt de regler som nu gäller. Detta bör dock inte gälla för studerande som beviljas sädana studiemedel för första gången för vårter­minen 1984. Studiemedel bör kunna utgå med högst etl belopp som tillsam­mans med studiebidrag och eventuella andra förmåner motsvarar studie­medel för högskolestuderande. I de fall den studerande är gift skall makens/makans ekonomiska förhållanden beaktas i den omfallning jag senare denna dag kommer att föreslå för studiemedel. Dä del gäller gifta studerande över 18 är kommer mina förslag således att innebära alt ma­kens/makans ekonomi i likhet med i dag beaktas vad gäller rätten för den studerande att uppbära tilläggen enligt gällande regler i 3 kap. studieslöds-lagen (1973:349) och 3 kap. studiestödsförordningen (1973:418). Därut­över kommer hänsyn till makens/makans ekonomi även alt las då det gäller behovet av återbetalningspliktiga studiemedel i enlighet med de förslag jag i dag lämnar för studiemedel enligt 4 kap. sludieslödslagen och 4 kap. studieslödsförordningen.

De åtgärder jag här har föreslagit beräknas innebära en minskad belast­ning av statsbudgeten med ca 100 milj. kr. för budgetåret 1984/85. Jag avser att senare återkomma ined förslag som innebär att ca 50 milj. kr. av dessa medel tas i anspråk för ökade selektiva insatser i studiehjälpssyste­met.

Studiehjälp utgår också bl. a. i form av inkomstpröval tillägg till stude­rande som fyllt 17 år. Tillägget kan ses soin en fortsättning på det statliga bostadsbidraget och är samordnat med detta då del gäller månadsbelopp och reduktionsregler.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag all föreslå alt det statliga bostadsbidraget fr.o.m. den I april 1984 höjs med 300 kr. per år, vilket innebär att det kommer att utgå med högst 265 kr. per barn och månad. För att samordningen mellan det inkomstprövade tillägget inom studiehjälpen och det statliga bostadsbidraget skall kunna bibehållas i avvaktan på de eventuella förändringar av de selektiva inslagen i studie­hjälpen som jag nyss har aviserat, föreslår jag att tillägget vid samma lidpunkt höjs till samma högsta månadsbelopp. Vidare föreslår jag alt den nedre gränsen för rätt till oreducerat tillägg för ensamstående föräldrar


 


Prop. 1983/84:40                                                                   22

höjs från 33000 kr. per år lill 35000 kr. per år och för makar från 41 000 kr. per år till 43000 kr. per år. Jag föreslår också alt den gräns där en högre reduktionslakt av tillägget inträder höjs från 62000 kr. per år till 65000 kr. per år. Kostnaderna för dessa ändringar beräknar jag för innevarande budgetär lill ca 1 milj. kr. Jag beräknar alt dessa kostnader kan läckas inom ramen för det anslag som har upptagits för Studiehjälp m.m. i 1983 års, budgetproposition.

Det förslag jag nu lagt fram om ändrade regler för älerbetalningspliktiga studiemedel för 18-20-åringar kräver ändringar i 3 kap. 12 § studiestödsla­gen (1973:349). Förslaget bör träda i kraft den 1 juli 1984. Förslaget om höjning av det inkomstprövade tillägget kräver ändring av 3 kap. 10 § sludieslödslagen. Förslaget bör som jag nämnt träda i kraft den I april 1984. Jag återkommer med förslag till ändring i studiestödslagen under avsnittet Studiemedel m. m.

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har förordat om inkomslgränser för del in­komstprövade tillägget.

[13] G 4. Studiemedel m. m.

Förändring i beräkning av studiemedel

Studiemedel för högskolestuderande och för äldre elever i andra skol­former består av studiebidrag och återbetalningspliktiga studiemedel. Återbelalningspliktiga studiemedel återfinns också i studiehjälpssyslemet och i vuxenstudiestöden. Studiemedel beviljas med högst 7,89% av basbe­loppet för en heltidsstuderande under en studieperiod om femton dagar. För etl niomånaders läsår blir det sammantaget 142% av basbeloppet för en heltidsstuderande och 71% för en deltidsstuderande. Studiemedlens totalbelopp är således uttryckt i procent av basbeloppet, vilket också gäller övriga belopp på beviljningssidan, liksom alla inkomst- och avgiflsgränser såväl pä beviljningssidan som pä äterbetalningssidan. De återbetalnings-pliktiga studiemedlen är räntefria men räknas upp med ett s. k. reglerings­tal varje år såvida delta tal är lägre än konsumentprisindex. Regleringsta­let, som höjdes den 1 januari 1980, är f. n. 4,2 %. Närmare bestämmelser återfinns i sludieslödslagen (1973:349) och i studieslödsförordningen (1973:418).

Efter förslag i prop. 1982/83: 55 om upphävande av beslutet om karens­dagar m.m. infördes den 1 januari 1983 ett särskilt tilläggsbelopp till basbeloppet, avsett att tillämpas i fråga om studiemedel som beräknades med ledning av basbeloppet för år 1983. De närmare bestämmelserna togs in i en särskild lag. Lag om tilläggsbelopp till basbeloppet vid beräkning av studiemedel (1982:1243).

Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag föreslagit nya regler för beräkning av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Samtidigt


 


Prop. 1983/84:40                                                                   23

föreslås att lagen om tilläggsbelopp för pensionsförmåner m. m. upphävs. Som en följd av dessa förändringar bör även lagen om tilläggsbelopp för beräkning av studiemedel upphävas. Således bör studiemedlen fortsätt­ningsvis beräknas enbart med utgångspunkt i basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

För att kompensera sludiemedelstagarna för borttagandet av tilläggsbe­loppet föreslår jag en höjning av studiemedlens totalbelopp frän 142 till 143.5 %av basbeloppet eller lill 7.97% för en studieperiod om 15 dagar för heltidsstuderande och 30 dagar för deltidsstuderande. Den föreslagna höj­ningen bör gälla under första halvåret 1984. Jag återkommer i det följande till vad som bör gälla för liden därefter. Nu nämnda förslag kräver över­gångsvis ändringar i 4 kap. 13 och 24 §S sludieslödslagen (1973: 349).

Reformer genom omprioriteringar inom studiemedelsområdet

Studiemedlen beslår av studiebidrag, återbelalningspliktiga studiemedel saml i vissa fall resekostnadsersältning. De som har barn under 16 år kan få etl barntillägg som i sin helhet är återbetalningspliktigt. Studerande som har inkomst eller förmögenhet som överstiger vissa beloppsgränser, s. k. fribelopp, får ett reducerat studiemedelsbelopp. För gifta eller samman­boende personer tas inte hänsyn lill makes/sammanboendes ekonomi. Någon prövning görs inte heller med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förhållanden.

Vid heltidsstudier om nio månader utgör i dag studiemedlen exkl. barn­tillägg och resekostnadsersältning högst 27 978 kr.. varav 25 800 kr. beslår av återbelalningspliktiga studiemedel och 2 178 kr. av ett bidrag.

Studiemedlen utgör ofta en studerandes enda eller huvudsakliga in­komstkälla. Avsikten är all studiemedlen för studerande som saknar egen förmögenhet eller inkomst skall möjliggöra studier på heltid. Genom an­knytningen till basbeloppet har de studerande garanterats en kompensa­tion för prisutvecklingen. Däremot hårde inte fäll del av den slandardsleg-ring som onekligen har ägt rum sedan studiemedelssystemet infördes vid millen av 1960-talet.

Under senare år har studieavbrotten ökat i omfattning och genom-strömningslaklen vid universitet och högskolor har sjunkit. Dessutom pekar resultat från olika undersökningar på en ökad social selektion vad gäller rekryteringen lill högre utbildning. Studiemedelsbeloppels storlek kan enligt min mening lill stor del förklara dessa negativa effekter. Cen­trala studieslödsnämnden har i sin anslagsframställning inför budgetåret 1984/85 föreslagit all siudiemedlen skall höjas till 145% av basbeloppet. Jag anser det i detta läge vara synnerligen angelägel att söka skapa uirym-me för en rejäl höjning av studiemedlen. Med hänsyn lill del statsfinan­siella läget är det emellertid inte möjligt alt göra della på annat sätt än genom omprioriteringar.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   24

För att skapa utrymme för en höjning av studiemedlen föreslär jag följande besparingar, nämligen dels ett återinförande av behovsprövningen i förhållande till makes/makas inkomst och förmögenhet vid beviljning av studiemedel, dels ett borttagande av bidragsdelen i studiemedlen.

Då studiemedelssystemet infördes vid millen av 1960-talet innefattade behovsprövningsreglernaatt hänsyn skulle tas till makes/makas ekonomis­ka förhållanden. Den s. k. makeprövningen avskaffades helt fr. o. m. bud­getåret 1980/81 (prop. 1979/80: 100 bil. 12. SfU 12. rskr 199). I en socialde­mokratisk partimolion yrkades avslag på förslaget. 1 motionen anfördes bl. a. att förslaget var till fördel bara för en mycket begränsad studerande­grupp. Även om jämställdhetsskäl kunde anföras till förmån för förslaget måste man enligt motionen la hänsyn till att det lades fram i en budget som innebar flera försämringar för dem med väsentligt säinre villkor än den grupp det här var fråga om.

Jag anser all motsvarande argument gäller i dag. När regeringen nu lägger fram förslag om betydande besparingar över hela statsbudgetens område och när ett obestridligt behov föreligger av att höja studiemedels­beloppet för de allra fiesia studerande, så kan man inte bortse från alt den vars make har en god inkomst och en viss förmögenhet faktiskt har en gynnsammare ekonomisk situation än den studerande i allmänhet. Jag föreslär således att behovsprövning mot makes/makas ekonomi ålerinförs vid beviljande av studiemedel.

Behovsprövningen bör utformas på följande sätt. Studiemedlen för en termin bör reduceras med 40% av den del av makes/tnukas inkomst som överstiger två basbelopp under ett kalenderhalvår. Denna s. k. fribelopps-gräns om två basbelopp bör höjas med ett halvt basbelopp för varje barn som har rätt till barnbidrag, förlängt barnbidrag eller studiehjälp under förutsättning alt barnet tillhör föräldrarnas ekonomi. Mitt förslag innebär att studiemedlen börjar reduceras vid en årsinkomst av ca 80000 kr. hos maken om makarna inte har barn som uppfyller de ovan nämnda kraven och vid ca 100000 kr. om makarna har etl barn som uppfyller kraven. Om inkomsten överstiger ca 150000 kr. resp. 170000 kr. utgår inga studieme­del alls. Samma reduceringsregler bör gälla såväl hel- som deltidsstuderan­de.

Hänsynstagande lill makes/makas förmögenhet bör göras på sä sätt alt studiemedlen för en termin bör reduceras med 20% av den del av makar­nas sammanlagda förmögenhet som överstiger nio basbelopp.

Det är skäligt att den som har bedrivit studier enligt nu rådande regler får tillfälle all övergångsvis under läsåren 1984/85 och 198.S/86. fortsätta dem utan makeprövning. Studierna måste dock ha påbörjats senast höstter­minen 1983. För dem som bedriver studier även efter utgången av vårter­minen 1986 bör dispens kunna medges i vissa fall.

Besparingen kommer enligt mitt förslag att nå full effekt först under budgelårel 1986/87 och beräknas då uppgå till ca 90 milj. kr. i minskat


 


Prop. 1983/84:40                                                                   25

utflöde av studiemedel. För budgetåren 1984/85 och 1985/86 beräknar jag besparingen lill 40 milj. kr. resp. 60 milj. kr.

I etl läge när bidraget uppgår till mindre än 8% av del totala studieme­delsbeloppel är del knappast möjligt alt hävda alt del har den rekryterings-stimulerande effekt som ursprungligen avsågs. Jag föreslär därför all stu­diebidraget tas bort och all studiemedlen i sin helhet blir återbelalnings­pliktiga fr.o.m. höstterminen 1984.

Enligt de beräkningar som centrala studieslödsnämnden har gjort för budgetåret 1984/85 skulle statens kostnader för studiebidrag komma all uppgå lill drygt 300 milj. kr. Genom all bidragsdelen omvandlas till återbe­lalningspliktiga studiemedel kan sialens utgifter redan nämnda budgetär minskas med ca 25 milj. kr. pä grund av alt vissa studerande endast utnyttjar bidragsdelen. Av de återstående ca 275 milj. kr. kommer en större del på sikt alt återbetalas lill statskassan.

De förändringar av studiemedlens konstruktion som jag har föreslagit kräver vissa ändringar i studiestödslagen. Jag tar i del följande upp förslag lill sådana ändringar. Dock vill jag redan nu anmäla all den föreslagna ändringen av studiemedlens konstruktion kan komma alt medföra behov av ytterligare tekniska ändringar i sludieslödslagen. Jag avser att i sä fall återkomma med förslag lill sådana ändringar.

Genom att införa prövning mol makes/makas inkomst och förmögenhet vid beviljning av studiemedel samt genom all omvandla studiebidraget lill återbelalningspliktiga studiemedel får man ett tillräckligt stort reformul-rymme för all höja siudiemedlen. Jag föreslär nu en uppräkning av studie­medlens totalbelopp lill 148% av basbeloppet fr. o. m. budgetåret 1984/85. Denna höjning motsvarar 8,22% av basbeloppet för en studieperiod om 15 dagar för heltidsstuderande och 30 dagar för deltidsstuderande. Milt för­slag leder till att studiemedlen ökar med ca I 200 kr. per läsår. Därutöver höjs studiemedelsbeloppel med ungefär lika mycket på grund av ändrat basbelopp.

De förslag jag nu lagt fram om ett återinförande av prövning mol makes/ makas inkomst och förmögenhet vid beviljning av studiemedel, om etl borttagande av studiebidragsdelen i studiemedlen och om höjning av stu­diemedlens totalbelopp kräver dels att 4 kap. 24 § sludieslödslagen (1973: 349) upphävs, dels alt I kap. 3 S och 4 kap. 12, 13, 17, 19,21, 25, 41 och 42 §S sludieslödslagen ändras, dels att två nya paragrafer. 4 kap. 38 och 39 >)§, förs in i lagen. Förändringarna i beräkningen av studiemedel kräver som jag nämnde all lagen (1982: 1243) om tilläggsbelopp lill basbe­loppet vid beräkning av studiemedel upphävs. Undertiden den I januari-den I juli 1984 bör, somjag också har föreslagit tidigare, studiemedlen utgå med 143.5% av basbeloppet. Detta kräver övergångsvis ändringar i 4 kap. 13 och 24 §§ sludieslödslagen. Av laglekniska skäl bör ändringarna av dessa paragrafer träda i kraft den I januari 1984.

Jag vill erinra om all jag under anslaget Studiehjälp lagt fram förslag om


 


I


Prop. 1983/84:40                                                                   26

vissa ändrade regler som kräver alt 3 kap. 10 och 12 §§ Sludieslödslagen ändras.

Etl förslag lill lag om upphävande av lagen (1982:1243) om tilläggsbe­lopp till basbeloppet vid beräkning av studiemedel och ett förslag till ändringar i studiestödslagen har upprättats inom utbildningsdepartementet och bör fogas till detta protokoll som bilaga 6.1.

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.   lag om upphävande av lagen (1982: 1243) om tilläggsbelopp till basbeloppet vid beräkning av studiemedel,

2.   lag om ändring i studiestödslagen (1973:349).

Vissa konsekvenser av mina förslag på studiestödsområdet

De förslag somjag här har lagt fram innebär betydande administrativa förändringar. Jag räknar därför med alt en del personella och systemmäs­siga insatser måste göras, i första hand vid centrala studiestödsnämnden och all ekonomiska resurser härför måste ställas lill myndighetens förfo­gande. Jag avser alt senare återkomma till denna fråga. Förslagen kan också ge mig anledning att återkomma med vissa preciseringar i budget­propositionen.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   27

Bilaga 6.1

1. Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1982:1243) om tilläggsbelopp till basbeloppet vid beräkning av studiemedel

Härigenom föreskrivs all lagen (1982: 1243) om tilläggsbelopp lill basbe­loppet vid beräkning av studiemedel skall upphöra all gälla vid utgången av år 1983.

Den upphävda lagen skall dock fortfarande tillämpas när beslut fattas om studiemedel som avser tid före upphörandel.

2. Förslag till

Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)

Härigenom föreskrivs i fråga om sludieslödslagen (1973: 349)'

dels att 4 kap. 24 § skall upphöra all gälla,

delsan I kap. 3§, 3 kap. 10 och 12S§ saml 4 kap. 13, 17, 19, 21,25,41 och 42 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 kap. 38 och 39 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

I kap.

Studiemedel består av studiebi-
Studiemedel består av återbetal-

t/ra och älerbetalningspliktiga stu-     ningspliktiga studiemedel och rese-diemedel    samt    resekostnadser-     kostnadsersättning, sättning.

3 kap.

Inkomstpröval tillägg utgår med Inkomstpröval tillägg utgår med

högst 240 kronor i månaden.      högst 265 kronor i månaden.

Närmare bestämmelser om inkomstpröval tillägg meddelas av regering­en.

12 § Återbelalningspliktiga studiemedel kan beviljas studerande som är i behov av studiehjälp utöver dem som han fäll med stöd av övriga bestäm­melser om studiehjälp.

Vid bedömandet av behovet av  Vid bedömandet av behovet av

Lagen omtryckt 1981:579.

Senaste lydelse av 4 kap. 24 S 1982: 266.

Senaste lydelse 1982:345.

' Senaste lydelse 1982:266.


 


Prop. 1983/84:40

I Nuvarande lydelse

återbetalningspliktiga   studiemedel skall beaktas

1.    den studerandes och hans för­
äldrars ekonomiska förhållanden
lill och med den månad under vil­
ken den studerande fyller 18 år,

2.   den studerandes och hans för­äldrars ekonomiska förhållanden från och med månaden efter den under vilken han fyller 18 år, om han inte har brutit sambandet med föräldraekonomin.

3.   den studerandes ekonomiska förhållanden från och med måiui-den efter den under vilken han fyller 18 är, om han brutit samban­det med föräldraekonomin enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser.

För studerande som avses i and­ra stycket I och 2 och som är gift beaktas hans makes ekonomiska förhållanden i stället för hans för­äldrars.


28

Föreslagen lydelse

återbelalningspliktiga studiemedel skall Jör studerande som är ogift den studerandes och hans föräld­rars ekonomiska förhållanden be­aktas.

Om det föreligger särskilda skäl och den studerande har brutit sam­bandet med föräldraekonomin, får dock, från och med månaden efter den under vilken den studerande fyller 18 år. hänsyn tas enbart till den studerandes ekonomiska för­hållanden.

Vid bedömandet av behovet av återbetalningspliktiga studiemedel skall för studerande som är gift den studerandes och hans makes eko­nomiska förhållanden beaktas. Närmare bestämmelser härom skall meddelas av regeringen.


4 kap. 13 §'


Studiemedel utgår med 7,89 pro­cent av basbeloppet för varje hel. sammanhängande tidsperiod för vilken den studerande har rätt lill studiemedel. Tidsperioden skall omfatta för heltidsstuderande 15 och för deltidsstuderande 30 dagar.


Studiemedel utgår med 8,22 pro­cent av basbeloppet för varje hel, sammanhängande tidsperiod för vilken den studerande har rätt till studiemedel. Tidsperioden skall omfatta för heltidsstuderande 15 och för deltidsstuderande 30 dagar.


 


Vad som sägs i första stycket gäller endast om ej annat följer av 14. 17. 19. 22 eller 25 §.


16,


17 §


Utöver vad som följer av 16 § minskas det belopp som enligt 13 § första stycket och 14 § utgår lill hel­tidsstuderande för varje hel. sam-


Utöver vad som följer av 16 § minskas det belopp som enligt 13 § första stycket och 14 § utgår till hel­tidsstuderande för varje hel, sam-


" Senaste lydelse 1982:266.


 


Prop. 1983/84:40

Nuvarande lydelse

manhängande tidsperiod om 15 da­gar med en fyrtiofemtedel av den del av den studerandes förmögen­het som.överstiger sex gånger bas­beloppet.

29

Föreslagen lydelse

manhängande tidsperiod om 15 da­gar med

1.  en fyrliofemtedel av den del av den studerandes förmögenhet som överstiger sex gånger basbeloppet, eller

2.  om den studerande är gift och lever tillsammans med maken, en fyrtiofemtedel av den del av makar­nas sammanlagda förmögenhet som överstiger nio gånger basbe­loppet.

Om den studerande är gift och lever tillsammans med maken, minskas det belopp som enligt 13 § första stycket och 14 § utgår för varje hel. sammanhängande tids­period om 15 dagar dessutom med två fyrtiofemtedelar av den del av makens inkomst under kalender­halvåret som överstiger två basbe­lopp (fribeloppsgränsen).

Om den studerande har vårdna­den om barn under 16 år höjs fribe­loppsgränsen med ett halvt basbe­lopp för varje barn och kalender­halvår. Med sådana barn skall jäm­ställas barn som stadigvarande sammanbor med den studerande och som fyjlt 16 år samt bedriver studier som ger rätt till förlängt barnbidrag enligt 2 kap. eller stu­diehjälp enligt 3 kap.

Om den studerande är gift men inte lever tillsammans med maken, tillämpas första stycket 2 samt and­ra och tredje styckena i den mån detta följer av bestämmelser som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av cen­trala studiestödsnämnden.

19 f För deltidsstuderande minskas det belopp som utgår för etl kalender­halvår enligt 13 § första stycket och 14 § för varje hel. sammanhängande tidsperiod om 30 dagar med en niondel av den del av den studerandes inkomst under kalenderhalvåret som överstiger nedan, för skilda perioder angivna delar av basbeloppet, nämligen

' Senaste lydelse 1983:272.


 


lägst   5

Utöver vad som följer av första stycket minskas del belopp som en­ligt 13 § första stycket och 14 § ut­går till deltidsstuderande för varje hel, sammanhängande tidsperiod om 30 dagar med två fyrtiofemtede­lar av den del av den studerandes förmögenhet som överstiger sex gånger basbeloppet.


Prop. 1983/84:40

Nuvarande lydelse

Antal hela, sammanhängande tidspe­rioder om 30 dagar för vilka studieme­del skall utgå under kalenderhalvåret 1

30

Föreslagen lydelse

Del av basbeloppet 160 procent 150 procent 140 procent 130 procent 120 procent

Utöver vad som följer av första stycket minskas del belopp som en­ligt 13 § första stycket och 14 § ut­går till deltidsstuderande för varje hel, sammanhängande lidsperiod om 30 dagar med

/. två fyrtiofemtedelar av den del av den studerandes förmögenhet som överstiger sex gånger basbe­loppet, eller

2. um den studerande är gift och lever tillsammans med maken, två fy'rliofemtedelar av den del av ma­karnas sammanlagda förmögenhet som överstiger nio gånger basbe­loppet.

Om den studerande är gift och lever tillsammans med maken, minskas del belopp som utgår en­ligt 13 § första stycket och 14 § för varje hel, sammanhängande tids­period om 30 dagar medfy'rafy'rtio-femtedelar av den del av makens inkomst under kalenderhalvåret som överstiger två basbelopp (fri­beloppsgränsen).

Om den studerande har vårdna­den om barn under 16 år höjsjribe-loppsgränsen med ett halvt basbe­lopp per barn och kalenderhalvår. Med sådana barn skall jämställas barn som stadigvarande samman­bor med den studerande och som fy'llt 16 år samt bedriver studier som ger rätt till förlängt barnbidrag enligt 2 kap. eller studiehjälp enligt 3 kap.

Om den studerande är gift men inte lever tillsammans med maken, tillämpas första stycket 2 saml and­ra och tredje styckena i den mån detta följer av bestämmelse som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av cen­trala studiestödsnämnden.


 


Prop. 1983/84:40

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


31


21 §


Som den studerandes inkomst under kalenderhalvåret enligt 16 och 19 §§ räknas den inkomst som han kan antagas komma att åtnjuta under kalenderhalvåret. Värdet av naturaförmåner fastställs av rege­ringen. Doktorandstipendium, stat­ligt eller stalskommunalt bostadsbi­drag, allmänt barnbidrag och annat studiestöd enligt denna lag än lim­studiestöd, inkomslbidrag och vux­enstudiebidrag räknas icke som in­komst.

Som den studerandes inkomst under kalenderhalvåret enligt 16 och 19 §§ räknas den inkomst som han kan antagas komma att åtnjuta under kalenderhalvåret. Värdet av naturförmåner fastställs av rege­ringen. Statligt eller stalskommu­nalt bostadsbidrag, allmänt barnbi­drag och annat studiestöd enligt denna lag än limstudiestöd, in­komstbidrag och vuxenstudiebi­drag räknas icke som inkomst.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas även vid beräkning av makes inkomst ifall som anges i 17 och 19 §§.

Med förmögenhet förstås i 17 och 19 §§ skattepliktig förmögenhet enligt lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.

25 §


Studerande, som till följd av be­stämmelserna i 16, 17, 19 och 21 §§ eller bestämmelse som avses i 22 § ej är berättigad till studiemedel, kan dock få återbetalningspliktiga stu­diemedel om synnerliga skäl före­ligger.

Om synnerliga skäl föreligger, får studiemedel utgå med högre belopp än som följer av 10, 13, 14, 16, 17, 19 och 21 §§ eller bestämmelse som avses i 22 §. Det överskjutande be­loppet utgår i form av återbetal­ningspliktiga studiemedel.

38


Studerande, som till följd av be­stämmelserna i 16, 17, 19 och 21 §§ eller bestämmelse som avses i 22 § inte är berättigad till studiemedel, kan dock fä sådana om synnerliga skäl föreligger.

Om synnerliga skäl föreligger, får studiemedel utgå med högre belopp än som följer av 10, 13, 14, 16, 17, 19 och 21 §§ eller bestämmelse som avses i 22 §.


Bestämmelserna i detta kapitel om studerande som är gifta skall tillämpas endast om äktenskapet ingåtts senast under kalenderhalv­året närmast före det för vilket stu­diemedel skall utgå.

'' Förutvarande 38 § upphävd genom 1980: 282.


 


Prop. 1983/84:40

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

39 §'

Bestämmelserna i detta kapitel som gäller studerande som är gifta, med utidantag av 17 § fjärde stycket och 19 § femte stycket, till-lämpas även på den som utan alt vara gift lever tillsammans med nå­gon med vilken han tidigare har va­rit gift eller med vilken han gemen­samt har eller har haft barn.

41        §

Studiebidrag och återbetalnings-     Återbelalningspliktiga siudieme-

plikliga studiemedel enligt detta ka-   del enligt detta kapitel samt barn-

pitel saml barntillägg vid tillämp-         tilllägg vid tillämpning av 40 S av-

ning av 40 § avrundas lill hell krön-    rundas till helt krontal vid örelal

tal vid öretal under 50 nedåt och vid  under 50 nedåt och vid annat öretal

annat öretal uppåt.                   uppåt.

42        §

För den som under ett kalender- För den som under ett kalender­
halvår ej är berättigad till mer än
halvår inte är berättigad till mer
fem procent av basbeloppet i stu-
än fem procent av basbeloppet i
diebidrag och återbetalningsplik-
älerbetalningspliktiga studiemedel
tiga studiemedel bortfaller rätten
bortfaller rätten till sådant studie-
till sådant studiestöd.
                                                       stöd.

1.   Denna lag träder i kraft såvitt avser 4 kap. 13 och 24 §§ den 1 januari
1984, 3 kap. 10 § den 1 april 1984 och i övrigt den 1 juli 1984.

2.    För studier under första kalenderhalvåret 1984 skall studiemedel
enligt 4 kap. 13 § dock utgå med 7,97% av basbeloppet för varje hel
tidsperiod. Vid beräkningen av studiemedlen skall bestämmelserna i 4 kap.
24 § tillämpas. Därvid skall studiebidraget dock minskas endast om studie­
medlen utgår med lägre belopp än 7,97% av basbeloppet.

3.  Har i beslut om studiemedel för tid, som hett eller delvis infaller under första kalenderhalvåret 1984, studiemedlen beräknats utgå med 7,89% av basbeloppet för varje hellidsperiod, har den studerande rätt till studiebi­drag och återbetalningspliktiga studiemedel för första halvåret 1984 med de belopp som skulle ha utgått om bestämmelserna under punkt 2 hade tillämpats.

4.  För studerande, vilka före utgången av år 1983 har uppburit studie­medel enligt 4 kap. för vissa studier och som fortsätter dessa studier efter den 1 juli 1984, får studiemedel beräknas utan hänsyn till de nya bestäm­melserna i 4 kap. om prövning mot makes ekonomi. Närmare bestämmel­ser om vilka studerande detta skall gälla, skall meddelas av regeringen eller av myndighet som regeringen utser.

' Förutvarande 39 § upphävd genom 1980: 282.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983


 


Prop. 1983/84; 40____________ Bilaga 7

Jordbruksdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1983/84:40                                                                I

Bilaga 7

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET
            PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

ÅTGÄRDER INOM JORDBRUKSDEPARTEMENTETS VERKSAM­HETSOMRÅDE

Jordbrukets rationalisering m. m.

[1] Markförvärv för jordbrukets rationalisering. Under anslaget anvisas medel till jordfonden. Fonden används för att finansiera lantbruksnämn­dernas köp av mark i samband med yttre rationalisering inom jordbruk och skogsbruk.

Jordfonden uppgick vid ingången av budgetåret 1983/84 till 367186000 kr. Lantbruksslyrelsen disponerar för jordfondsändamål dessutom en rör­lig kredit hos riksgäldskontoret på 25 milj. kr. t. o. m. den 30 juni 1985.

Härutöver har till lantbruksstyrelsens förfogande ställts en särskild rör­lig kredit för större förvärv av mark som utbjudits till försäljning huvudsak­ligen från olika skogsföretag (prop. 1978/79:101, JoU 17, rskr 166). För år 1984 uppgår krediten till 150 miljr kr. och skall enligt riksdagens beslut successivt avvecklas (prop. 1982/83:100 bil. 11, JoU 24, rskr 204). Mark som därvid försäljs skall i första hand erbjudas domänverket. Pä de medel som tas i anspråk utgår ränta efter räntefot som fastställs av riksgäldskon­toret. Räntekostnaderna belastar anslaget Bidrag till jordbrukets rationali­sering, m. m.

Försäljningen av skogsmark har skett i sådan takt att kreditbehovet vid utgången av år 1983 bedöms väsentligt understiga 150 milj. kr. Med hänvis­ning till bl.a. behovet av utgiftsbegränsningar i statsbudgeten och den positiva försäljningsutvecklingen för ifrågavarande skogsmark bör enligt min mening krediten nu kunna minskas kraftigt. Samtidigt bör krediten löpa på budgetår i stället som f. n. per kalenderår.

Enligt min mening borde det vara möjligt att frän lantbruksstyrelsens sida påskynda vidareförsäljningen av ifrågavarande skogsmark i en sådan I    Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 40. Bilaga 7


 


Prop. 1983/84:40                                                      2

takt att en rörlig kredit pä 75 milj. kr. är tillräcklig för budgetåret 1984/85. För helt budgetår räknat innebär detta en besparing med 10-11 milj. kr. i räntekostnader. Jag avser att återkomma till frågan i min anmälan till budgetpropositionen 1984.

Jordbruksprisreglering

Som nämndes i den reviderade finansplanen våren 1983 har regeringen tillsalt en särskild livsmedelspolitisk utredning (Jo 1983:01) med uppgift att bl. a. undersöka förutsättningarna för att dämpa prisutvecklingen på jord­bruksprodukter och samtidigt se över formerna för det nuvarande prisreg­leringssystemet. I det sammanhanget skall också överproduktionen av vissa jordbruksprodukter analyseras och åtgärder till förändringar framläg­gas. Den automatiska kostnadskompensation som i dag utgår till jordbru­karna i form av automatiskt verkande index skall också granskas. Kommit­tén skall undersöka förutsättningarna för att finna andra former för pris-kompensation än de i dag gällande. Kommillén skall också framlägga föi"slag lill sådana förändringar av prisregleringssystemet all jordbruket garanteras visst pris endast för den kvantitet livsmedel som behövs för konsumtion inom landet och för att uppfylla de olika åtaganden vi som nation gjort i det internationella samarbetet. Kommitténs arbete beräknas vara avslutat inom en tvåårsperiod. Kommillén har nyligen presenterat förslag lill tre alternativa lösningar i fråga om formerna för överläggningar­na om jordbrukets koslnadskompensation (Ds Jo 1983: 10) för tiden efter den 1 juli 1984. Kommitténs förslag remissbehandlas f. n. Jag kommer senare all föreslå regeringen all lägga fram en särskild proposition i frågan under innevarande riksmöte.

[2] Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Livsmedelssubven­tioner utgår f. n. på konsumtionsmjölk, ost, kött och fläsk till etl samman­lagt belopp av ca 3 300 milj. kr. beräknat utifrån konsumtionen under budgelårel 1982/83. Härav avser ca 2450 milj. kr. konsumlionsmjölk, ca 270 milj. kr. ost, ca 480 milj. kr. kött och ca 100 milj. kr. fläsk. Utöver dessa direkta subventioner på produkter utgår av budgetmedel 435 milj. kr. lill låginkomstsatsning m. m. inom jordbruket samt 65 milj. kr. som ersätt­ning för införselavgiftsmedel utanför fördelningsplanen. Av del sist­nämnda beloppet används 55 milj. kr. för sänkning av partipriset på kon­sumtionsmjölk och 10 milj. kr. för pristillägg för får- och lammkött. De totala livsmedelssubventionerna uppgår därmed lill ca 3 800 milj. kr. De budgetmedel som utgår, belastar förslagsanslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukels område under nionde huvudtiteln. Subvenlionseffekten (exkl. låginkomstsatsning m. m.) pä konsumentpri-


 


Prop. 1983/84:40                                                                     3

sel vid oförändrade öresmarginaler i handeln utgör för mjölk ca 2:10 kr. per liter", för ost ca 3:20 kr. per kg, för styckat nötkött ca 5:60 kr. per kg och för styckat fläsk ca 0:60 kr. per kg.

Chefen för finansdepartementet har tidigare denna dag redovisat beho­vet av utgiflsbegränsningar på statsbudgeten. Del är av vikt att dessa begränsningar får effekt sä snart som möjligt. Begränsningar i livsmedels­subventionerna kan beslutas av regeringen. Jag kommer inom kort att föreslå regeringen att subvenfionerna pä kött, fläsk och ost hell las bort fr. o. m. den I december 1983. Jag kommer i mitt förslag även all inräkna den del av pristillägget på får- och lammkött som bestrids från statsbudge­ten. Totalt beräknar jag en minskad utgift av ca 850 milj. kr. beräknat på helår under anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukels område. Be­lastningen på anslaget kan till följd av den minskade subventioneringen beräknas minska med ca 500 milj. kr. för innevarande budgetår.

[3] Administration av permanent skördeskadeskydd m. m. Under detta an­slag bekostas verksamhet som avser de objektiva skördeuppskattningarna, skördeskadeskyddets tekniska administration, lantbrukets företagsregister och därmed samordnad statistikproduktion samt den jordbruksekono­miska undersökningen.

På statsbudgeten för innevarande budgetår har anvisats etl förslagsan­slag av 37964000 kr. för administration av permanent skördeskadeskydd m.m. Härav utgör 20,8 milj. kr. medel för de objektiva skördeuppskalt-ningarna och 4 milj. kr. medel för skördeskadeskyddets tekniska admini­stration. De objektiva skördeuppskattningarna används förutom för skördeskadeskyddel även för den löpande statislikproduklionen på jord­brukels område.

För alt bestrida ersättningarna för skördeskador finns en särskild skör­deskadefond som förvaltas av statens jordbruksnämnd. Fonden tillförs medel dels av staten från anslaget Bidrag lill permanent skördeskadeskydd (prop. 1961:94, JoU 22, rskr 227), dels från jordbruket genom kollektivt erlagda avgifter. Härutöver tillförs fonden räntan på fondmedlen. För budgetåren 1982/83 och 1983/84 har inga statsmedel anvisats lill fonden. Jordbruket har därvid inte heller tillfört fonden några medel. Fondens behållning är f. n. ca 566 milj. kr. Räntan beräknas för år 1983 uppgå lill ca 60 milj. kr.

I promemorian (Ds Jo 1983:8) Skördeskadeförsäkring har lagts fram förslag rörande skördeskadeskyddets framtida utformning. Promemorian har remissbehandlats. I avvaktan på all regeringen tar ställning i denna fråga förordar jag i syfte att nedbringa statsutgifterna för nästa budgetår alt kostnaderna för skördeskadeskyddets administration bestrids med medel ur skördeskadefonden. Jag avser att återkomma till frågan i min anmälan till budgetpropositionen 1984.


 


Prop. 1983/84:40                                                      4

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen

all godkänna vad jag har anfört om finansieringen av skördeskade­skyddets administration för budgetåret 1984/85.

Skogsbruk

[4] Skogsvårdsavgiften. Enligt lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgifl (änd­rad senast 1982:239) erläggs skogsvårdsavgift av den som vid taxering till kommunal inkomstskatt har beskattats för garanlibelopp avseende jord­bruksfastighet som åsatts delvärdel skogsbruksvärde. Avgiften påförs vid debitering av skatt. Den uppgår f. n. till 5,5 %o av skogsbruksvärdel. Fr. o. m. 1984 års taxering skall enligt den senaste ändringen i lagen avgif­ten tas ut med 5 "/oo. Debilerad avgift är avdragsgill i förvärvskällan.

Avgiftsmedlen redovisas på inkomstsidan i statsbudgeten. Med nuva­rande sammanlagda taxeringsvärde skulle årets taxering ge ca 308 milj. kr. i skogsvårdsavgifter och nästa års taxering ca 280 milj. kr.

Enligt principer som är godkända av riksdagen skall skogsvärdsavgifls-medlen användas för sådana ändamål som är till nytta för skogsbruket som sådant eller på sådant sätt all alla skogsbrukare kan få ta del av dem. Som exempel på användningsområden har angells forsknings- och utvecklings­arbete, information, utredningsarbete, översiktliga skogsinvenleringar, bi­drag som är tillgängliga för alla skogsägare m. m. Någon formell avräkning av utgifter mol avgiftsmedlen görs inte. Inte heller förutsätts någon exakt redovisning av hur medlen används. Under de senare åren har dock flera reformer direkt angells vara finansierade av skogsvårdsavgiftsmedel, t. ex. vissa särskilda skogsvårdsbidrag i Norrlands inland, s.k. klenvirkesbi-drag, stöd vid avveckling av glesa skogar och extra avdrag vid inkomsl-taxeringen.

Av min redogörelse för skogsvårdsavgiflens användningsområden fram­går alt avgiften betraktas som skogsägarnas bidrag till de allmänna insat­serna i vid mening för det svenska skogsbruket. För de allra flesla skogs­ägare i landet är skogsvårdsavgiften av begränsad ekonomisk betydelse. Avgiften är avdragsgill i förvärvskällan.

Eftersom vissa delar av de statliga bidragen till skogsbruket fortfarande inte finansieras med skogsvårdsavgiftsmedel, föreslår jag alt skogsvårds-avgiften höjs från 5 %o av skogsbruksvärdet lill 8 'Voo. En sådan höjning motsvarar brutto knappt 170 milj. kr. och svarar ungefär mot den del av bidragen lill skogsbruket som inte är avgiftsfinansierad f. n. Höjningen bör göras fr.o.m. den I juli 1984. Detta innebär all avgiften vid 1985 års taxering bör uppgå till 6,5 %o.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet upprättals förslag till lag om ändring i lagen (1946: 324) om skogsvårdsav­gift. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 7.1.


 


Prop. 1983/84:40                                                      5

Med hänsyn till arten av den fråga som berörs av lagförslaget och dess okomplicerade utformning är det enligt min mening inte motiverat alt inhämta lagrådets yttrande över det.

Pä statsbudgeten för innevarande budgetår har under rubriken Bidrag till skogsvård m.m. anvisats ett förslagsanslag av 300 milj. kr. Vidare har tagits upp en sammanlagd ram av 361 milj. kr. för bidrag lill skogsvård m.m. Härav har 195 milj. kr. avsatts för bidrag till skogsodling efter avverkning av lågproducerande skogar.

Skogsstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 angelt att programmet för avveckling av glesa skogar av olika skäl kan begränsas något. Jag bedömer att en nedräkning av bidragsramen med 10 milj. kr. är möjlig. Därmed begränsas statsutgifterna. Jag har för avsikt att återkomma till frågan i min anmälan till budgetpropositionen 1984.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1946:324) om skogs­vård savgifl.

Service och kontroll

[5] Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Anslaget är avsett för kostnader och ersättningar i samband med bekämpande av eller beredskap mot smittsamma sjukdomar.

Jag vill i detta sammanhang ta upp vissa frågor om statens utgifter för all bekämpa salmonella hos husdjur.

Riksdagen antog under våren 1983 (prop. 1982/83:172, JoU 37, rskr 404) en ny lag om bekämpande av salmonella hos djur. Lagen träder i kraft den I januari 1984. Den viktigaste nyheten är alt alla som yrkesmässigt driver verksamhet för uppfödning av Qäderfä lill slakt blir skyldiga att låta kon­trollera djuren med avseende pä salmonella.

Som framgår av nyss nämnda proposition med förslag till lag om bekäm­pande av salmonella hos djur är staten inte lagligen skyldig att svara för kostnader eller förluster som drabbar djurägare vid myndighelsingripande med slöd av salmonellalagstiflningen. Ersättningsreglerna syftar i första hand till all i skälig omfaltning mildra de ekonomiska konsekvenserna som en salmonellainfektion kan innebära för de enskilda djurägarna. I proposi­tionen anmälde jag att jag avsäg all låta se över ersättningsbestämmel­serna. Jag framhöll därvid att det är rimligt all bestämmelserna ändras sä att staten får bära en mindre andel av kostnaderna för salmonellabekämp-ningen än f. n. Denna uppfattning delades av riksdagen. Jag återkommer nu lill denna fråga.


 


Prop. 1983/84:40                                                      6

Statens kostnader för salmonellabekämpandet de senaste åren framgår av nedan­stående sammanställning (1000-tal kr.)

 

 

1980/81

1981/82

1982/83

Ersättning till djurägare;

 

 

 

För nedslaktade djur

2182

3 757

1 174

För andra kostnader,  smittrengöring, er-

 

 

 

sättning för driftsförluster m. m.

4 260

9611

4706

Summa ersättning till djurägare

6442

13368

5880

Ersättning lill veterinärer

270

322

231

Ersättning till veterinärmedicinska labora-

 

 

 

torier

5 002

4 870

3 677

Bidrag till veterinärmedicinska laboratorier

 

 

 

för vissa obduktioner/salmonellaundersök-

 

 

 

ningar

4497

5573

6443

Summa

16211

24133

16231

En reduktion av statens kostnader för salmonellabekämpningen bör enligt min mening åstadkommas genom att utgifterna för ersättningen till djurägarna och bidraget till veterinärmedicinska laboratorier skärs ned.

De produktionsinriktningar som relativt sett förorsakar staten de största kostnaderna är uppfödning av slaktkyckling och specialiserad slaktnölpro-duktion.

Jag har inhämtat att det för slaktkyckling- och specialiserad slaktnötpro-duktion finns möjligheter all erbjuda tillräckligt försäkringsskydd för de kostnader och förluster som nu ersätts av staten. Det krävs dock att de besättningar som skall försäkras ansluts lill en hälsokontroll. Vad gäller slaktkycklingsbesättningar finns en hälsokontroll redan anordnad i lant­bruksstyrelsens regi. I fråga om slaktnötsbesättningar finns långt fram­skridna planer på alt införa en organiserad hälsokontroll för vilken Sveri­ges slakleriförbund avser att stå som huvudman. Därigenom kommer landels ca 600 besättningar för specialiserad nötkötlproduklion alt kunna anslutas till en hälsokontroll.

Del aktuella försäkringsskyddet förutsätts frän teknisk utgångspunkt kunna genomföras fr. o. m. den 1 juli 1984.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört bör ersättning av statliga medel för nedslaktade djur, andra kostnader och driftförluster framdeles inte utgå till djurägare för vars produktion det finns möjligheter att ordna ett tillräck­ligt försäkringsskydd lill rimliga kostnader. Jag anser att den förutsättning­en föreligger fr.o.m. den 1 juli 1984 i fråga om slaklkycklings- och slakt-nötsproduktionen. Undantag bör göras för de minsta besättningarna. För övrig djurhållning beträffande vilka krav på försäkring f. n. inte kan ställas bör ersättning från staten lämnas också i fortsättningen. Den nuvarande ersättningsnivån bör emellertid sänkas så att högst 70% av de aktuella kostnaderna och förlusterna täcks med statsmedel. För riksdagens infor­mation vill jag nämna att jag senare ämnar föreslå regeringen att meddela föreskrifter med i huvudsak del innehåll för vilket jag nu redogjort. Före-


 


Prop. 1983/84:40                                                      7

skrifterna bör träda i kraft den I juli 1984. För ersättning med anledning av bekämpningsätgärder som vidtas dessförinnan bör nuvarande regler gälla.

Med de nu förordade ersättningsprinciperna bör statens kostnader för ersättning till djurägare minska med 2/3 jämfört med nuvarande ordning. Besparingseffekten kan beräknas uppgå till 5-10 milj. kr. per år.

Statligt bidrag utgår f. n. till veterinärmedicinska laboratorier för den sjukdomsövervakning - främst vad gäller salmonellainfektion - som nor-malobduklionerna utgör vid dessa laboratorier. Storleken av bidragen framgår av tidigare redovisad sammanställning. Salmonellaundersökningar av slaktkycklingar i samband med den frivilliga salmonellakontrollen sva­rar för över 90% av bidragsbeloppen.

Genom den nya lagen om bekämpande av salmonella hos djur blir salmonellakonlroll obligatorisk i slaktkycklingsbesättningar. I samband härmed bör djurägarna i fortsättningen fä stå för kostnaderna för laborato­rieundersökningarna i samband med denna obligatoriska kontroll.

För riksdagens information vill jag nämna alt jag ämnar föreslå regering­en att besluta om ändrade regler för bidrag till veterinärmedicinska labora­torier med denna inriktning. De nya reglerna bör träda ikraft den 1 juli 1984. Statens kostnader för bidrag till veterinärmedicinska laboratorier bör härigenom kunna minskas med 5 milj. kr. per år.

Sammantaget bör de åtgärder somjag nu har redovisat innebära minska­de kostnader med ca 15 milj. kr. i förhållande till de senaste årens anslags­belastningar. Jag har för avsikt att återkomma lill anslagsfrågan i min anmälan lill budgetpropositionen 1984.

Miljövård

[6] Stöd till miljöskyddsteknik, m. m. Från anslaget utgår bidrag till anlägg­ningar för utprovning av nya tekniska metoder inom miljöskyddsområdet liksom, under vissa förutsättningar, bidrag för återvinning av eller annan behandling av avfall, m. m.

Förevarande bidrag tillkom i samband med all de generella statsbidragen till byggande av kommunala avloppsreningsverk upphörde med utgången av budgetåret 1980/81. Efterfrågan på bidrag har emellertid inte varit av den omfattningen som tidigare antagits. Anslaget bör därför kunna mins­kas med 23 milj. kr. från 63 lill 40 milj. kr. fr. o. m. bugelåret 1984/85.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

alt godkänna vad jag har förordat om en minskning av anslaget Stöd lill miljöskyddsteknik, m. m.


 


Prop. 1983/84:40                                                                8

Avgifter på miljövårdsområdet

Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen (ML), om grustäktsavgift samt om miljöavgift pä bekämpnings- och handelsgödselmedel.

Förslag om införande av avgifter för att läcka myndigheternas kostnader för prövning och tillsyn enligt ML har lagts fram av miljökostnadsutred­ningen i betänkandet (SOU 1978:43) Miljökostnader. Förslaget har remiss­behandlats och en sammanställning av remissyttrandena har redovisats för riksdagen i prop. 1980/81:92 om'ändring i miljöskyddslagen (1969:387). I enlighet med miljökostnadsutredningens förslag uppdrog regeringen i juni 1979 åt statens naturvårdsverk att närmare utforma ett system för avgifter enligt ML. I den nämnda propositionen förutskickades att frågan om prövnings- och tillsynsavgifler skulle komma att tas upp pä nytt när natur­vårdsverkets utredningsuppdrag slutförts.

Naturvårdsverket har slutligt redovisat sitt uppdrag i etl i juni 1982 överlämnat förslag till avgiftssystem. Förslaget har remissbehandlats. En sammanfattning av förslaget och remissyttrandena bör fogas till protokol­let i detta ärende som underbilaga 7.2.

Frågor som rör läktverksamheten behandlades senast i prop. 1981/ 82:220 om ändring i naturvårdslagen (1964:822). De i anledning av propo­sitionen beslutade lagändringarna innebär bl. a. att den som söker täkltill-sländ kan åläggas att lägga fram en utredning om behovet av takten och att den som driver läkt- eller slenkrossrörelse kan åläggas att lämna de upp­gifter om verksamheten som behövs för nalurvårdsplaneringen. För att förbättra länsstyrelsens beslutsunderlag skall vidare regionala inventering­ar av berg, sten, grus och sand genomföras. Vad beträffar täkttillsynen skall denna i fortsättningen kunna överläs av en kommunal nämnd efter frivilligt åtagande av kommunen.

Till grund för den nämnda propositionen ligger de förslag som nalur-vårdskommitlén har lagt fram i sitt slutbetänkande (SOU 1979:14) Natur­vård och täktverksamhet. Enligt kommitténs förslag bör samhällets kost­nader för tillsynen över läktverksamheten och för de regionala invente­ringarna täckas genom att en särskild avgift las ut av den som innehar täktlillstånd. I propositionen förklarade föredraganden alt han delade kom­mitténs uppfattning. Utformningen av en sådan avgift borde emellertid först övervägas av naturvårdsverket i anslutning till verkets utredningsar­bete om prövnings- och tillsynsavgifler på miljöskyddsområdet. Natur­värdsverket överlämnade sitt förslag i frågan den I mars 1983. Förslaget har remissbehandlats. En sammanställning av förslaget och remissyttran­dena bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 7.3.


 


Prop. 1983/84:40                                                                 9

[7] Avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen. Miljöskyddsla­gen (ML) har till syfte att förebygga vattenförorening, luftförorening, buller och andra miljöstörningar från fast egendom. Lagens tillåtlighets-regler anger vilka krav som skall uppfyllas för all en miljöfariig verksamhet skall få bedrivas. För vissa miljöstörande verksamheter krävs tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd eller av länsstyrelsen. Vilka verksam­heter som omfattas av denna förprövningsplikt och vilken myndighet som skall svara för prövningen framgår av bestämmelserna i miljöskyddsför­ordningen (MF).

Den centrala tillsynen av miljöfariig verksamhet utövas av naturvärds­verket medan länsstyrelsen svarar för den löpande tillsynen inom länet. Länsstyrelsen kan överlåta tillsynsansvar ät en hälsovårdsnämnd under förutsättning att kommunen i fråga frivilligt ålar sig all la över ansvaret.

Det av naturvårdsverket lämnade förslaget till avgiftssystem innebär i huvudsak följande. Skyldigheten att betala avgift föreslås gälla företag och anläggningar som är förprövningspliktiga enligt bestämmelserna i MF. Del totala antalet sådana företag och anläggningar uppskattas till ca 14000. En tvådelad, differentierad avgift föreslås. Den ena delen utgörs av en pröv­ningsavgift som tas ut i samband med att koncessionsnämnden eller läns­styrelsen prövar frågor om tillstånd till helt ny eller ändrad verksamhet, frågor om ändrade villkor och villkorsfrägor som skjutits upp. Prövnings­avgiften skall täcka länsstyrelsernas och naturvårdsverkets kostnader i samband med prövningen och finansiera verksamheten vid koncessions­nämnden. Avgiften föreslås utgå med schablonbelopp enligt en klassindel­ning som innebär att avgiftens storlek blir beroende av dels vilken typ av verksamhet det är fråga om, dels huruvida prövningen avser en helt ny anläggning eller mer eller mindre omfattande ändringar av verksamheten vid en befintlig anläggning. Avgiftens andra del är en årlig avgift som skall täcka kostnaderna för tillsyn samt undersöknings- och utredningsverksam­het med direkt anknytning till prövningen och tillsynen enligt ML. Det föreslagna avgiftsuttaget skall göra det möjligt att förstärka tillsynen. Även årsavgiften skall utgå med schablonbelopp vars storlek blir beroende på typ av företag. Från skyldigheten att betala årsavgiften undantas vissa av de verksamheter som är förprövningspliktiga enligt MF. Det gäller bl. a. djurhållningsanläggningar.

Enligt förslaget skall prövningsmyndigheterna, dvs. koncessionsnämn­den och länsstyrelsen, administrera prövningsavgiflen. Årsavgiften för tillsynen förutsätter ett register över avgiflsplikliga förelag. Ett sådant register är under uppbyggnad genom det ADB-system för information frän tillsynsverksamheten (MI-OI) som länsstyrelserna svarar för. Registrering­en av avgiftspliktiga företag skall alltså enligt förslaget skötas av länssty­relsen medan naturvårdsverket skall svara för uppbörden av årsavgiften.


 


Prop. 1983/84:40                                                     10

Förslaget har mött kritik från remissinstanserna. Bl.a. hävdas att en avgiftsfinansiering kan inverka negativt på det samarbete som nu präglar miljöskyddsarbetet. Flera remissinstanser finner förslaget organisatoriskt svårhanterligt.

Prövning och fillsyn enligt ML är en viktig del i en akfiv miljöpolitik. Kostnaderna vid berörda myndigheter för denna kontrollverksamhet är stora, ca 100 milj. kr. per år. Det är rimligt att dessa kostnader betalas av dem som utövar den verksamhet som kontrolleras. Samtidigt är del angelä­get att etl avgiftssystem utformas så all miljövårdsarbetet kan bedrivas så rationellt och effektivt som möjligt och så att negativa följder undviks. Enligt min mening bör detta kunna åstadkommas. Likaså bör de övriga problem som remissinstanserna påtalat i allt väsentligt kunna bemästras. Jag återkommer lill den frågan i del följande. Jag förordar att det införs ett avgiftssystem som innebär alt sädana kostnader som hänför sig fill myndig­heternas arbete med prövning och lillsyn enligt ML betalas av den verk­samhet som förorsakar arbetet.

För egen del ansluter jag mig lill den avvägning naturvårdsverket har gjort vad gäller de kostnader som skall finansieras med avgifter. Utgångs­punkten bör vara att avgifterna skall läcka koncessionsnämndens, länssty­relsernas och naturvårdsverkets kostnader i samband med prövningen enligt ML liksom kostnaderna för myndigheternas lillsyn. Vidare bör avgifterna finansiera kostnaderna för sädana undersökningar vid natur­vårdsverket som behövs som underlag för prövning och tillsyn. Jag beräk­nar att den kostnad som sålunda skall finansieras med avgifter uppgår till ca 105 milj. kr. i 1983 års pris- och löneläge. Avgiftsnivån bör omprövas åriigen.

Del har i olika sammanhang påtalats all resurserna för tillsynen enligt ML inte svarar mot de krav som ställs. Flera remissinstanser har tagit upp denna fråga. Det är enligt min mening angeläget att lillsynsresurserna stärks. Jag återkommer till denna fråga i min anmälan lill budgetproposi­tionen 1984.

Den möjlighet som numera föreligger enligt ML för kommuner att ta över tillsynsuppgifter har hittills utnyttjats i mycket ringa utsträckning. Det är angeläget att kommunerna kan ta en större del av tillsynsarbetet. Kommunernas möjligheter härvidlag bör i betydande grad öka när kostna­derna kan täckas genom avgifter.

Enligt min mening bör man välja en form för avgiftsuttag som innebär all man så långt möjligt upprätthåller sambandet mellan avgiftens storlek och kostnaden för myndighetens arbete med prövning och lillsyn i varje enskill fall. Detta kräver vissa modifieringar av naturvårdsverkels förslag. I stället för de föreslagna schablonavgifierna anser jag att avgifterna bör så långt möjligt utgå i förhållande till den tid som åtgår för hantering av de enskilda ärendena. Vid såväl prövning som tillsyn bör timkostnaden debiteras för den lid som läggs ned pä ärendet vid koncessionsnämnden och länsstyrel-


 


Prop. 1983/84:40                                                     11

sen. Somjag tidigare anfört är det angeläget att i största möjliga utsträck­ning begränsa riskerna för alt ett avgiftssystem får negativa miljövärdsef-fekter. Det är därvid viktigt att systemet ges sådan utformning att kon­takter mellan företag och myndigheter inte motverkas. Vidare bör konces­sionsnämnden och länsstyrelserna kunna nedsätta eller efterge avgiften om särskilda skäl föreligger. Av vad jag nu har anfört framgår också all jag anser alt avgifterna skall administreras av koncessionsnämnden och läns­styrelserna. I de fall länsstyrelsen efter åtagande av en kommun överlåtit åt miljö- och hälsoskyddsnämnden att utöva tillsyn bör avgift tas ut enligt samma grunder som för länsstyrelsens tillsyn.

Riksrevisionsverkel, länsstyrelsens organisationsnämnd och natur­vårdsverket bör få i uppdrag all närmare ulforma avgiftstaxan.

Skyldigheten all betala avgifter för prövning och tillsyn enligt ML bör gälla frän den 1 juli 1984. Regeringen bör hos riksdagen begära bemyndi­gande alt besluta om sädana avgifter i enlighet med vad jag nu har anfört.'

[8] Täktavgifter. Enligt naturvårdslagen (NVL) krävs länsstyrelsens till­stånd för läkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter. Tillständsplikten gäller inte läkt för markinnehavarnas husbehov och inte heller läkt i vattenområde om tillstånd till takten lämnats enligt vattenlagen (1918:523) eller fordras enligt lagen (1966:324) om kontinenlalsockeln. Som villkor för läkllillstånd kan krävas en läktplan och att sökanden ställer säkerhet för de åtgärder som behövs för att motverka skada pä naturmiljön. Tillsyn enligt NVL utövas i första hand av länsstyrelsen.

Naturvärdsverkets förslag till avgiftssystem avseende läktverksamheten innebär i huvudsak följande. Skyldigheten att betala avgift föresläs omfatta alla takter för vilka det krävs tillstånd enligt NVL. Frågan om avgift för torvtäkt bör emellertid enligt verket behandlas i särskild ordning. Det totala antalet takter med gällande tillstånd uppgår till ca 8 100. Huvuddelen av dessa, ca 6600, är grus- och sandtäkler. Knappt 500 är ler- och mal-jordstäkter och återstoden är lorvtäkter. Täktavgifien föreslås konstruerad som en årlig avgift bestående av en fast och en rörlig del. Den fasta delen skall vara lika för alla takter och utgöras av etl ärsbelopp av 500 kr. Den rörliga delen görs beroende av produktionens storlek genom att avgiften bestäms lill etl visst öretal per ton material som tas ur takten. De olika täkttyperna indelas i tre klasser. Klassindelningen görs med hänsyn till vilken arbetsinsats som normalt krävs för tillståndsprövning och tillsyn och lill kostnaderna för inventeringarna. Täklavgifterna skall läcka kostna­derna för prövning och tillsyn, myndigheternas utredningar, riktlinjer och information, hushållningsplanering och grusarkiv saml administration och uppbyggnad av avgiftssystemet.

För all administrera den föreslagna avgiften krävs etl register över avgiftspliktiga anläggningar. Ett sådant register behövs även för uppgifts-skyldigheten enligt NVL. Länsstyrelsen föresläs bli ansvarig för register-


 


Prop. 1983/84:40                                                     12

hållningen. Till grund för bestämmande av avgiften skall täklinnehavaren vara skyldig all vaije år deklarera den mängd material som tagits ur takten. Deklarationsskyldigheten kan samordnas med uppgiftsskyldigheten enligt NVL. Avgiften skall betalas in när deklarationen lämnas. Riksskatteverket skall svara för uppbörden av avgiften.

Huvuddelen av remissinstanserna är positiva lill att en täktavgifl las ut. I flera yttranden påpekas dock alt ett administrativt enklare system bör väljas. Systemet med årliga deklarationer har kritiserats och behovet av en central uppbördsmyndighet har ifrågasatts.

Enligt min mening bör en täktavgifl nu införas för all därigenom finansi­era samhällets kostnader för prövning och lillsyn av läktverksamheten.

Avgifterna bör täcka nalurvårdsverkels och länsstyrelsernas kostnader för prövningen av lillståndsärenden och tillsyn över takterna liksom kost­naderna för grusinventering och för administration av avgiftssystemet. De kostnader som sålunda bör finansieras genom avgifter kan nu beräknas lill ca 16 milj. kr. per år.

Del är väsentligt att etl avgiftssystem ges en så enkel utformning som möjligt. Jag anser all systemet med ärliga deklarationer som skall granskas och läggas lill grund för avgiftsbeslut skulle bli alltför tungrott. I stället bör avgiften för vaije ny läkt bestämmas genom etl enda avgiftsbeslut som fallas i samband med tillståndsprövningen. Avgiftens storlek bör göras beroende av den mängd material som totalt får las ut ur takten och följaktligen utgå med visst öretal per lon tillsländsgivel material. Ett sy­stem med avgifisklasser bör tillämpas i huvudsak i enlighet med nalur­vårdsverkels förslag och stora avgifter bör få periodiceras över etl antal år. Med hänsyn lill alt kostnader uppkommer också för tillsyn av sådana takter som finns vid avgiftssystemels införande, bör en avgift tas ut även för dessa. Avgiften bör beräknas med hänsyn lill antalet år som brytningen får ske enligt täkttillslåndel efler del att avgiftssystemet införts. Täklavgif­terna, som bör kunna nedsättas eller efterges om del finns särskilda skäl, bör administreras av länsstyrelsen.

Jag delar naturvärdsverkets uppfattning att frågan om avgift på lorv­täkter bör utredas vidare.

Avgiftsskyldigheten bör gälla frän den I juli 1984. Regeringen bör hos riksdagen begära bemyndigande alt besluta om täktavgifter i enlighet med vad jag nu har anfört.

[9] Miljöavgift på bekämpningsmedel och handelsgödsel. Användningen av kemiska bekämpningsmedel är omfattande inom såväl jord- och skogsbru­ket som inom delar av industrin. Främst inom jordbruket används också stora mängder handelsgödsel. Pä olika områden har negativa miljöeffekter av kemikalieanvändningen kunnat konstateras. Från miljösynpunkt är det därför viktigt att användningen av såväl bekämpningsmedel som handels­gödsel kan minskas.


 


Prop. 1983/84:40                                                     13

Sedan den 1 juli 1982 utgår en avgift på handelsgödsel som används inom jordbruket. Avgiften tas ut med slöd av lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område. Under regleringsårel 1982/83 utlogs en avgift mot­svarande 7% av handelsgödselns pris. Den 1 juli 1983 höjdes handelsgöd­selavgiften lill ca 12%. Intäkterna används inom jordbruksprisregleringen och kommer därmed jordbruket till godo. Den kostnadsökning som avgif­ten innebär belastar därför inte livsmedelspriserna. Den del av de samlade avgifterna som av administrativa skäl tas ut av skogsbruket, trädgårdsnä­ringen och andra förbrukare återförs lill dessa.

När det gäller bekämpningsmedel las f. n. ut en begränsad avgift som täcker en del av kostnaderna för produktkonlrollnämndens arbete med registrering av bekämpningsmedel. Avgiften är uppdelad på en fast en­gångsavgift som f. n. uppgår till 5000 kr. per medel och en årlig avgift som f. n. uppgår lill 2200 kr. för varje medel. De sammanlagda årliga avgifterna uppgår lill drygt 1,5 milj. kr.

För att uppnå en frän miljösynpunkt nödvändig minskad användning av bekämpningsmedel och handelsgödsel bör en särskild miljöavgift på dessa produkter införas fr. o. m. den I juli 1984.

Avgiften bör belasta all användning av handelsgödsel och samtliga slag av bekämpningsmedel. Med hänsyn lill att avgiftens syfte är att av miljö­skäl minska användningen av dessa medel bör den kostnad den medför för förbrukarna inte få utgöra skäl för kompensation genom höjda konsument­priser. Till skillnad från nuvarande handelsgödselavgifl bör den nu före­slagna avgiften inte heller återföras till jordbruksprisregleringen. Inte hel­ler bör någon återbetalning av avgiflsinläklerna ske till skogsbruket, träd­gårdsnäringen eller andra förbrukare av dessa medel.

Avgiften på handelsgödsel bör motsvara 5% av försäljningsvärdet. När del gäller bekämpningsmedel bör avgiften utgå med 4 kr. per kg verksam substans. Enligt min mening bör en sådan avgift fä den effekt som jag nämnt i del föregående. Jag har därför vid beräkningen av de medel som inflyter tagit hänsyn lill en beräknad minskad användning som en konse­kvens av avgiften. Jag beräknar att statsbudgeten genom avgiften tillförs ca 120 milj. kr.

Avgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel måste regleras i lag. Utgångspunkten bör därvid vara att avgiften skall tas ut av tillverkare och importörer av sädana medel.

Jag ämnar senare föreslå regeringen att till riksdagen lägga fram förslag om behövliga lagbestämmelser.


 


Prop. 1983/84:40                                                               14

I

Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.      bemyndiga regeringen att besluta föreskrifter om avgift för kost­
nader i samband med tillståndsprövning och tillsyn enligt miljö­
skyddslagen i enlighet med vad jag har förordat i det föregående
samt medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet alt
meddela bestämmelser om sädana avgift,

2.      bemyndiga regeringen alt besluta föreskrifter om täktavgifl i
enlighet med vad jag har förordat i det föregående samt medge
att regeringen överiåter åt förvaltningsmyndighet att meddela
bestämmelser om sådan avgift.


 


Prop. 1983/84:40                                                     15

Underbilaga 7.1 Förslag till Lag om ändring i lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1946:324) om skogsvårdsavgifi' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

I                                                                           §'
Den, för vilken vid taxering lill
Den, för vilken vid taxering till
kommunal inkomstskatt såsom
kommunal inkomstskatt såsom
skattepliktig inkomst upptagits ga-
skattepliktig inkomst upptagils ga­
rantibelopp för jordbruksfastighet,
ranlibelopp för jordbruksfastighet,
som vid fastighetstaxering åsatts
som vid faslighelsiaxering äsalls
delvärdel skogsbruksvärde, skall
delvärdet skogsbruksvärde, skall
betala skogsvårdsavgift. Avgiften
betala skogsvårdsavgifi. Avgiften
utgör för vaije beskattningsår fem
utgör för varje beskattningsår åtta
promille av skogsbruksvärdel.
promille av skogsbruksvärdel.

Har garantibeloppel jämkats enligt 47 § själle stycket kommunalskatte­lagen (1928: 370), skall också underlaget för beräkning av skogsvårdsavgift jämkas.

Skogsvårdsavgifi utgår i helt antal kronor. Avgiftsbeloppet avrundas vid öretal över femtio uppåt och vid annat öretal nedåt till närmaste hela krontal.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift på grund av 1984 och tidigare års taxering. I fråga om 1985 års taxering utgör promillelalet 6,5. Omfattar beskattnings­året lid före den I juli 1983 får avgiften vid 1985 års taxering dock inte beräknas till högre belopp än som följer av äldre bestämmelser.

' Senasle lydelse av lagens rubrik 1975: 185.  Senaste lydelse 1982: 239.


 


Prop. 1983/84:40                                                     16

Underbilaga 7.2

Sammanfattning av statens naturvårdsverks redovisning av uppdrag rörande avgifter på prövning och tillsyn en­ligt miljöskyddslagen

Del är ett stort antal fabriker och andra inrättningar som berörs av prövningen och tillsynen enligt miljöskyddslagen. Utredningen har upp­skattat att det finns ca 14000 anläggningar vars verksamhet är förpröv-ningspliktig enligt lagen.

Knappt en tredjedel av anläggningarna eller ungefär 4000 hör till indu­strin eller energiproduktionen. Bland övriga större grupper av anläggning­ar märks ca 2000 avloppsreningsverk och avfallsbehandlingsanläggningar, ca 4000 skjutbanor och skjutfäll samt ca 1 500 djurhållningsantäggningar.

Självfallet påverkar praktiskt taget samtliga industrianläggningar natur­miljön i något avseende även om alla inte är förprövningspliktiga. Också inoni andra näringar kan miljöstörningar i viss utsträckning härröra från anläggningar som inte är prövningspliktiga. Risken för allvariiga miljöstör­ningar frän en enskild anläggning är dock normall sett störst för de anlägg­ningar som är förprövningskyldiga.

Koncessionsnämnden, naturvårdsverket och länsstyrelserna svarar för huvudparten av arbetet med prövning och lillsyn enligt miljöskyddslagen. De sammanlagda kostnaderna för prövning och lillsyn vid dessa myndighe­ter uppgick för budgetåret 1981/1982 lill ca 120 milj.kr. Kostnaderna förde­lades pä följande sätt

milj. kr.

-    prövning av anläggningar      37

-    tillsyn av anläggningar          19

-    projekt och utredningar        14

-    undersökningsverksamhet     27

-    särskilda undersökningar 2 -forskning       22

T2T

Projekt och utredningar omfattar utarbetandet av råd och riktlinjer samt branschutredningar, branschöversikter och andra utredningar som direkt ligger lill grund för prövningen och tillsynen.

Undersökningsverksamhet avser arbete vid nalurvårdsverkels laborato­rier. Del gäller cenlrallaboraioriefunkiionen, dvs. att utarbeta melodanvis-ningar, medverka i siandardiseringsarbete, genomföra inlerkalibreringar etc Det gäller också förprövnings- och tillsynsärenden samt undersök­ningar med anknytning lill prövningen och lillsynen.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   17

Forskning avser den miljöskyddsinriklade forskning som finansieras med medel från naturvårdsverkets forskningsanslag medan särskilda un­dersökningar avser de miljöskyddsinriklade undersökningar som finansie­ras med medel frän verkets särskilda undersökningsanslag.

Vid klassificeringen har exkluderats verksamhet som gäller andra delar av miljövården, t. ex. naturvård och produktkontroll. Inte heller har med-lagits projekt där syftet främst är att följa miljöutvecklingen i stort eller ge underlag för samhällets planering av miljövården. I många fall har del naturligtvis varit svårt all dra gränser. Särskilt gäller detta forskning och undersökningar.

Kostnadsunderlag

Prövning och lillsyn av anläggningar måste ingå i underlaget för avgiften. Projekt och utredningar har nära anknytning lill prövningen och lillsynen och bör också las med i koslnadsunderlagel. Om man t. ex. lar fram riktlinjer för miljöskyddet i en viss bransch underlättar detta del fortsätta arbetet med prövning och lillsyn.

I den första utredningsetappen pekade naturvårdsverket på problemen med att entydigt avgränsa den forskning och undersökningsverksamhet som ulnyltjas vid prövning och lillsyn enligt miljöskyddslagen.

Man möter de svåraste problemen när man skall avgränsa forskning och särskilda undersökningar. I mänga fall kan t. ex. resultaten från ett projekt vara av intresse både för miljöskyddsarbetet och produktkonlrollarbetet. Nalurvårdsverkels forskning utgör vidare endast en del av samhällets forskning för miljöskydd. Om verkets miljöskyddsinriklade forskning skul­le avgiflsfinansieras borde man överväga att även avgiftsfinansiera t. ex. statens bidrag lill IVL och den miljövårdstekniska forskningen vid STU. Del vore olyckligt att avgiftsfinansiera endast en del av miljöskyddsforsk­ningen. Utredningen anser mot denna bakgrund alt man inte skall avgifts­finansiera den miljöskyddsinriklade forskning som finansieras över forsk­ningsanslaget. Man bör inte heller avgiftsfinansiera de undersökningar som finansieras över det särskilda undersökningsanslaget.

Merparten av den undersökningsverksamhet som bedrivs vid natur­vårdsverkets forskningsavdelning, främst laboratorierna, har anknytning lill prövningen och lillsynen enligt miljöskyddslagen.

Avgiftens utformning

Syftet med miljöskyddsulredningens förslag om en prövnings- och till­synsavgift - som ligger till grund för uppdraget till naturvårdsverket - är att få en utsträckt tillämpning av principen om förorenarens kostnadsan­svar. Som redovisades efter första etappen har naturvårdsverket sett det som en huvuduppgift alt finna en rimlig balans mellan kravet på förorena-2    Riksdagen 1983/84. 1 samt. Nr 40. Bilaga 7


 


Prop. 1983/84:40                                                                   18

rens kostnadsansvar och kravet på att systemet inte skall bli för krångligt och dyrt att administrera. Med en långtgående differentiering av avgiften och en avgiftsplikl som omfattar en mycket vid krets av företag m. fl. kan administrationskostnaderna bli oacceptabelt höga. Förenklingar eller be­gränsningar av avgiftsplikten kan å andra sidan inte drivas så långt att man helt släpper kopplingen till principen om förorenarens kostnadsansvar. Systemet blir då ointressant eftersom ett syfte var att fä en utsträckt tillämpning av just denna princip.

En nära anknytning lill principen om förorenarens kostnadsansvar kan uppnås om avgiften för varje ärende eller åtgärd relateras till den tid som gäll åt i det enskilda fallet. Ett sådant syslem skulle dock enligt naturvårds­verkets åsikt sannolikt försämra samarbetet mellan företag och myndighe­ter, särskilt när det gäller tillsynen. Tidskrivning i varje enskill fall skulle dessutom vara administrativt betungande. Naturvårdsverket avvisade där­för - i likhet med miljökostnadsutredningen - tidsrelaterade avgifter av detta slag efter den första utredningsetappen. Verket inriktade i stället utredningsarbetet pä syslem som bygger pä i förväg faslställda avgifter för olika myndighetsprestalioner.

Ulredningen har - som föreskrivs i direktiven — gått vidare enligt de linjer som drogs upp efter den första etappen.

Avgiflsförslaget är baserat pä en tvådelad avgift, dvs. dels en avgift vid prövningstillfällel, dels en årlig avgift för tillsyn, projekt och utredningar samt undersökningar. Som etl andra alternativ kan man tänka sig enbart en årlig avgift.

Vissa förelag har täta kontakter med prövningsmyndigheterna. I andra fall går del lång lid mellan varje nytt tillstånd eller ändring av tillslåndel. Utredningen anser därför att ett system med en prövnings- och en tillsyns­avgift blir mer rättvist.

Ett tvådelat system ger också en mer preslationsrelaterad taxa. Vid prövningstillfällel får förelagen betala för en konkret prestation från myn­digheternas sida. Inom myndigheterna får man anledning att följa hur prövningskostnaderna utvecklas jämfört med övriga kostnader.

Som etl andra alternativ redovisas fallet med enbart årsavgift. Ett sådant system blir enklare genom att man slipper hantera prövningsavgiften. Det blir dock mindre prestationsrelaterat och mindre rättvist när det gäller förhållandet mellan förelag som ofta resp. mer sällan prövar sin verksam­het.

Avgiftsplikten bör begränsas till förprövningspliktiga verksamheter.

För vissa sådana verksamheter där tillsynen är enkel och huvuddelen av myndigheternas arbete gäller prövningen kan det vara befogat att slopa den årliga avgiften. Djurhållningsanläggningar m. m., motorsport- och bil­provningsbanor samt skjutbanor föreslås undantagna från åriig avgift. Del totala antalet anläggningar som skall betala årsavgift blir då ca 8400.

En prövnings- och tillsynsavgift bör differentieras efter typ av verksam-


 


Prop. 1983/84:40                                                                   19

het. Prövningsavgiflen bör dessutom göras beroende av om det gäller ny prövning eller ändring av befintlig verksamhet.

I det nuvarande prövningssystemet skall sådana verksamheter som ty­piskt sett kan antas medföra de allvarligaste störningarna för miljön prövas av koncessionsnämnden. För verksamheter som normalt sett medför mindre allvarliga störningar krävs tillstånd av länsstyrelsen.

Vid utformningen av prövnings- och tillsynsavgiften bör man knyta an lill den uppdelning av prövningen mellan koncessionsnämnden och läns­styrelsen som finns i lagstiftningen. Avgiften bör sättas högre för de verksamheter som prövas av koncessionsnämnden och lägre för de verk­samheter som prövas av länsstyrelsen.

Tre avgifisklasser har bildats inom koncessionsnämndslistan och två inom länsslyrelselistan.

Vid avgiflsklassindelningen har man så långt som möjligt utgått från den indelning i verksamheter som finns i miljöskyddsförordningen. I några fall har dock verksamheter fått underindelas.

En prövningsavgift bör - förutom av typen av verksamhet — vara beroende av hur omfattande ändring av verksamheten det gäller.

Resursbehov för framtida prövning och tillsyn

Denna utredning har för merparten av myndigheternas verksamhet ut­gått frän förhållandena under budgetåret 1981/82 när de kostnader beräk­nats som skall täckas av avgiften. När del gäller fillsynen enligt miljö­skyddslagen har utredningen dock utgått från att tillsynen må.ste förslär­kas.

I flera utredningar, bl. a. miljöskyddsulredningen, har man framhållit alt tillsynen enligt miljöskyddslagen har allvariiga brister och att tillsynsor-ganisalionen måste effektiviseras och förstärkas.

Vissa förstärkningar har genomförts vid naturvårdsverket och länssty­relserna. Sedan den 1 juli 1981 gäller vidare att kommunerna frivilligt kan ta över tillsynsansvar i miljöskyddsfrägor.

För att man skall få en tillsyn över avgiftspliktiga anläggningar på den önskade nivån behöver tillsynen förstärkas med ca 30 milj. kr. Förstärk­ningen bör främst avse kommunernas arbele med tillsyn enligt miljö­skyddslagen. Utredningen har räknat med alt naturvårdsverket och läns­styrelserna skall arbeta med i huvudsak oförändrade resurser. Om mycket få kommuner går in i tillsynen i vissa län kan det dock bli aktuellt att förslärka länsstyrelsernas resurser där.

Avgiftsfinansiering/skattefinansiering

Eftersom avgiflsplikten begränsas till förprövningspliktiga anläggningar måste man ta ställning till hur tillsynen över den - normalt mindre störan-


 


Prop. 1983/84:40


20


de - verksamhet som inte är förprövningspliklig skall finansieras. Vi föreslår alt sådant myndighelsarbete som gäller icke avgiftspliktiga anlägg­ningar även fortsättningsvis skall finansieras med skattemedel.

Hälsovårdsnämnderna har redan i dag möjligheter att ingripa mot miljö­farlig verksamhet enligt hälsovårdsstadgan. Vi har räknat med att hälso­vårdsnämndernas lillsyn över de förprövningspliktiga anläggningar som beläggs med årsavgift skall finansieras med avgiftsmedel. Tillsynen över övriga anläggningar bör kommunerna däremot få finansiera med skalleme­del på samma sätt som de hittills finansierat lillsynen enligt hälsovårds­stadgan.

De kostnader som - inkl. förstärkningen av tillsynen - skall finansieras med avgiftsmedel resp. skattemedel visas i följande tabell. När del gäller kostnader som skall skattefinansieras har vi endast uppskattat de statliga myndigheternas kostnader.

Kostnader för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen som skall finansieras med avgiftsmedel resp. skattemedel, milj. kr.

 

Verksamhet Kostnad

Kostn som

Kostn som

Total

 

skall

skall

kostnad

 

täckas av

skattefi-

 

 

avgift

nansieras

 

Prövning av anläggningar

37

_

37

Tillsyn av anläggningar

47,3

1,6

48.9

Projekt och utredningar

12,1

1,4

13.5

Undersökningsverksamhet

13,4

13,4

26,8

Särskilda undersökningar

 

2,4

2,4

Forskning

 

22,1

22,1

Totalt

109,8

40,9

150,7

Finansiering av kommunal tillsyn

Utredningen förordar ett system med en enhetlig statligt bestämd avgift.

Avräkningen till kommunerna kan ske geriom att kommunen får en viss procent av den ärliga avgiften för varje anläggning den har tillsyn över. Den del av avgiften som går till kommunen skall svara mot del direkta tillsynsarbetets andel av de kostnader som skall täckas av årsavgiften. Med de förulsällningar om avgiftsfinansieringens omfaltning, förstärkning av lillsynen etc. som ulredningen räknat med skulle 50% av årsavgiften för en anläggning föras över till kommunen i de fall hälsovårdsnämnden lar över lillsynen.

Under alla förhållanden måste man reglera vem som skall sköta tillsynen enligt miljöskyddslagen över icke avgiftspliktiga anläggningar.

Avgiftsnivå

Utredningen har räknat med 200 beslut per år i tillsländsärende vid koncessionsnämnden och 700 per år vid länsstyrelserna. Beslutens fördel-


 


Prop. 1983/84:40


21


ning pä nya tillstånd, väsentliga ändringar och icke-väsenlliga ändringar m. m. har skattals med utgångspunkt i motsvarande fördelningar för åren 1980 och 1981.

Prövningsavgiflens storlek under dessa förutsättningar visas i tabell nedan.

Prövningsavgift i olika avgiftsklasser vid olika typ av prövning, kr.

 

Lista

Typ av

Icke-väsent-

Väsentlig

Tillstånd

och av-

prov-

1ig ändring.

ändring

 

giftsklass

nmg

villkorsänd­ring m. m.

 

 

Länsstyrelsel

listan:

 

 

 

 

Låg

3400

10200

13 600

 

Hög

8500

25 500

34000

Koncessionsnämndslistan:

 

 

 

 

Låg

17000

51000

68000

 

Mellan

51000

153 000

204 000

 

Hög

85 000

255 000

340000

Det bör betonas att de angivna avgiftsbeloppen är osäkra. Del har varit svårt att få en god uppskattning av det normala antalet prövningsärenden eftersom del gått så kort period sedan miljöskyddslagen ändrades den I juli 1981. Beloppen i tabellen ger därför inte någon exakt skattning av avgifts­nivån utan endast en uppfattning om den ungefärliga storleken på avgiften.

Årsavgiftens storlek är beroende av hur myckel som skall finansieras genom avgiften. Beloppen i tabellen ger även i detta fall endast en uppfatt­ning om den ungefärliga avgiftsnivån. Del beror på att ulredningen har osäkra uppskattningar av antalet anläggningar i vissa verksamheter samt alt även vissa kostnader - främst avseende länsstyrelserna - är osäkra.

Årsavgift i olika avgiftsklasser vid olika omfattning av avgiftsfinansieringen, kr.

 

 

Tillsyn,

(l)plus

(2) plus

(3) plus    .

 

projekt

förstärkt

undersök-

provnmgs-

 

och ut-

tillsyn

nings-

kostn., dvs.

 

red.

 

verksam-het

samtliga kostnader

 

(1)

(2) •

(3)'-

(4)

Länsstyrelselistan:

 

 

 

 

Låg

1 100

2 200

2 700

4 100

Hög

.2750

5 500

6750

10250

Koncessionsnämndslistan:

 

 

 

Låg

5 500

11000

13 500

20500

Mellan

16500

33 000

40500

61500

Hög

27 500

55 000

67 500

102500

Utredningen förordar att arbetet med en förstärkt tillsyn av anläggning­ar, projekt och utredningar saml undersökningsverksamhel skall finansie­ras med avgift. Forskning och undersökningar som finaniseras över del särskilda undersökningsanslagel skall dock fortfarande skalletlnansieras.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   22

Avgiftsbeloppen svarar då mot kolumn 3 i tabellen. De avgiftsbelopp som anges i kolumn 4 svarar mot det det fall då man slopar prövningsavgiften och tar ut samtliga kostnader exkl. kostnaderna för forskning och särskilda undersökningar via årsavgiften.

Organisation

Regering och riksdag bör besluta om verksamhetens omfattning vid berörda statliga myndigheter. Avgiftstaxan bör fastställas av regeringen på förslag av naturvårdsverket.

Avgiften bör sättas så att avgiftsintäkterna normalt svarar mot kostna­derna för myndigheternas arbele med avgiftspliktiga anläggningar.

Man kan använda en enkel manuell rutin för att hantera prövningsavgif­ten.

Utredningen föreslär att prövningsmyndigheten får administrera pröv­ningsavgiften. Det blir för koncessionsnämndens del fråga om att la ut avgift för ca 200 beslut per år. Vid länsstyrelserna blir del fråga om att ta ut avgift för i genomsnitt ca 30 beslut per länsstyrelse.

För att man skall kunna ta ut en årlig avgift måste man skapa ett register över samtliga avgiflsplikliga anläggningar. Ml-OI-systemel bör utnyttjas för registrering av sådana anläggningar.

Effekter av avgiftssystemet

Utredningen har beräknat att kostnader på totalt ca 37 milj. kr. skall täckas av prövningsavgift och ca 73 milj. kr. av årsavgift. Huvuddelen av årsavgiften faller på industri, jordbruk och andra näringar. Kommunala anläggningar skulle betala årsavgifter till ett belopp av ca II milj. kr.

Genom avgiften belastar man producenter och konsumenter av varor vars produktion ger upphov till miljöproblem. Man ger incitament att minska tillverkningen av denna typ av varor i förhållande till andra. De direkta styreffekterna i form av ändrad tillverkning kan dock väntas bli obetydliga eftersom avgiftens belopp är så litet i förhållande till omsätt­ningen i de berörda verksamheterna.

Utredningen har föreslagit att hälsovårdsnämnderna skall tillföras av­giftsinkomster som svarar mot deras insatser i tillsynen över avgiftspliktiga anläggningar. Hälsovårdsnämnderna får då incitament att gä in i tillsynsar­betet om de kan sköta tillsynen till en kostnad som svarar mot deras andel av avgiftsintäkten.

Alternativt kan man tänka sig en direkt uppgörelse mellan staten och kommunerna om vilket tillsynsansvar kommunerna skall ha. Man kan då föra över medel till kommunerna på ett mer schablonmässigt sätt.

En prövnings- och tillsynsavgift ger en samlad finansiering av myndighe­ternas arbete med prövning och tillsyn. Avgiftsfinansieringen gör del nöd-


 


Prop. 1983/84:40                                                     23

vändigt för myndigheterna att följa kostnaderna och de prestationer som görs inom miljöskyddsarbetet mer aktivt än i dag. Man kommer all få en samlad kostnadsuppföljning för naturvårdsverket, koncessionsnämnden och länsstyrelserna.

Den utbyggnad av MI-01-systemet som statsmakterna beslutat om kom­mer alt innebära att miljöstörande anläggningar registreras av länsstyrel­sen. Om man inför en avgift kommer Ml-OI-systemet alt utnyttjas som underlag för avgiften. Detta kommer att ställa höga ki-av på registrets tillförlitlighet och aktualitet, något som kommer att vara gynnsamt också för det egentliga tillsynsarbetet.

Mol dessa positiva effekter på myndighelsarbetet får man ställa arbetet med att administrera avgiften.

Det har från många håll uttryckts farhågor för att en avgift skall försämra samarbetet mellan myndigheter och företag. Utredningen menar att det avgörande inte är frågan om avgiftsbelägging eller ej ulan hur en eventuell avgift utformas. Utredningen har avvisat ett system med tidsrelaterade avgifter bl. a. därför att kontakterna mellan förelag och myndigheter inte bör avgiflsbeläggas. Några hinder för ett företag som t. ex. hade problem med sin miljöskyddsutruslning eller ville diskutera nya lösningar alt la kontakt med tillsynsmyndigheten bör inte skapas.


 


Prop. 1983/84:40                                                                24

Remissammanställning; Avgift på prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen (SNV pm 1576)

1    Remissförfarandet

Yttranden har avgetts av statskontoret, riksrevisionsverket, riksskalte-verket, koncessionsnämnden för miljöskydd, arbetarskyddsstyrelsen, sta­tens industriverk, länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kro­nobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hal­lands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands samt Norrbot-lens län, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorgani-salion - Familjeföretagen, Svenska kommunförbundet. Lantbrukarnas riksförbund. Kooperativa förbundet. Svenska kraftverksföreningen. Svenska värmeverksföreningen. Svenska renhållningsföreningen. Svenska naturskyddsföreningen.

Vidare har yllrande ingivits av hälsovårdsgruppen i Fyrkanten, Svenska hälsovårdsljänstemannaförbundel samt Handelskammaren i Gävle.

2    Allmänna utgångspunkter

Utgångspunkten för naturvårdsverkets förslag är en vidare tillämpning av principen om förorenarens kostnadsansvar vad gäller prövnings- och tillsynsmyndigheternas kostnader.

Statskontoret: Om man vill överföra kostnaden för den aktuella tillsyns­verksamheten (beräknad lill ca 120 milj. kr.) från staten till "användarna", bör en vägledande princip vara all della skall ske pä ett så administrativt lätthanterligt och så litet kostnadskrävande sätt som möjligt. Samtidigt måste rimliga rällvisekrav tillgodoses. Enligt slatskonlorets bedömning uppfyller det föreliggande förslaget med en prövningsavgift och årsavgifter för tillsyn på ett godtagbart sätt dessa kriterier och bör därför genomföras. Avgifterna bör fastställas i samråd med riksrevisionsverkel.

Koncessionsnämnden:--- bekräftar,  såvitt  koncessionsnämnden

kan finna, nämndens uppfattning, alt syftet med den s. k. polluler pay-principen ej kommer all tillgodoses med en avgiftsbeläggning av prövning och tillsyn av miljöfarlig verksamhet, som producerar varor och tjänster för hemmamarknaden. Även naturvårdsverket anser tydligen att det ej är "förorenaren" som slutligen drabbas av kostnaderna för myndighetsarbe-lel ulan i stället konsumenterna av nämnda varor och tjänster samt all konsumenterna beträffande ifrågavarande produkter ej har någon möjlig­het att byta ut dessa mot andra. Vid en jämförelse mellan del nuvarande


 


Prop. 1983/84:40                                                                   25

systemet med betalning av myndighetsverksamheten via skallsedeln och ett syslem med betalning av motsvarande verksamhet vid inköp av "miljö­farliga produkter" bör dessutom framhållas alt medborgare med sämre betalningsförmåga vid sistnämnda betalningssystem kommer att drabbas hårdare än medborgare med bättre betalningsförmåga.

Även om man förkastar polluler pay-pi;incipen som teoretisk grundval för införande av ett avgiftssystem och enbart håller sig lill principen alt statliga och kommunala myndigheter sä långt del är möjligt skall täcka sina kostnader genom avgifter bör resultatet bli detsamma, nämligen alt pröv­nings- och tillsynskostnaden kommer all föras över till konsumenterna, varvid de som har den sämsta köpkraften kommer alt drabbas hårdast.

----- Vid överväganden rörande skyddsåtgärder i lillståndsärenden

som gäller verksamheter med export av produkter pä ullandel inträffar ej sällan att företagarna pekar på den fördyring av produkterna som åtgärder­na kommer att medföra - en fördyring som konkurrenter i länder med annan miljölagstiftning eller mildare tillämpning av sådan lagstiftning ej har att räkna med. Med små inläklsmarginaler kan en sådan fördyring, i vart fall för mindre verksamheter, bli betungande. Kommer därtill att läggas prövnings- och tillsynsavgifter kan man riskera att bördan i vissa fall blir övermäktig.

----- kan ett avgiftssystem enligt föreslagen modell allvarligt äventyra

det samarbete mellan industri och motstående intressen som i väsentlig mån bidragit fill de framsteg som gjorts på miljöområdet sedan slutet av 1960-talet. Detta skulle vara mycket olyckligt. På goda grunder kan nämli­gen antagas alt ett gott samarbete på nämnda område mellan industriul-övare, myndigheter och andra kommer all få en alltmer ökad betydelse framdeles med tanke dels på det minskade utrymmet för miljöskyddsåt­gärder i etl kärvare ekonomiskt läge för den svenska exportindustrin och dels på de betydande kostnaderna för sådana åtgärder som kan förutses sedan del s. k. grovsaneringsskedel inom miljövärden har passerats.

Genomföres naturvårdsverkets förslag till avgiftssystem kan man räkna med all industriföretag och andra som drabbas av avgifter kommer all se över sina "egenkostnader" och sträva efter alt såvitt möjligt minska dessa i en utsträckning som svarar mot avgifterna. Delta kommer all medföra mera arbele för myndigheterna — särskilt den del av myndighetsarbetet som avser tillsynen av miljöfariig verksamhet - och föranleda krav på ökade resurser.

Statens industriverk:-- Naturvårdsverkets avgiftsförslag är dock

helt uppbyggt för att täcka myndigheternas kostnader. Eventuella styr­ningseffekter på föroreningar synes inte ha påverkat utformningen av avgiftsförslaget. Avgiftsförslaget utgör således inte etl uttryck för föränd­rade miljöpolitiska ambitioner eller nya miljöpolitiska styrmedel utan bör snarast ses som en finansieringsform för viss myndighetsutövning.

Det förefaller emellertid rimligt att anta att omfattningen av myndighets-


 


Prop. 1983/84:40                                                                   26

arbetet i stort är proportionellt mot graden av miljöpåverkan. Utredningen bedömer dock alt styreffekterna blir obetydliga. Förslaget måste därför bedömas med utgångspunkt från alt det primära syftet är all genom avgifts­beläggning finansiera en offentlig tjänst. De principiella effekterna på re-sursutnylijandel som - oavsett syfle - uppslår genom en avgiftsbelägg­ning har därvid kommit i andra hand vilket inte gör dessa mindre väsentliga ur bl. a. industripolitisk synpunkt.

De som drabbas av avgiftsbeläggningen har rätt att ställa vissa krav på utformningen av etl avgiftssystem bl. a. bör systemet vara rättvist, det bör baseras på ett rimligt och klart definierat avgiftsunderiag, det bör främja effektivitet och kostnadsmedvelandet hos myndigheten och det bör vara kopplat till en faktisk prestation.

Del system som kanske bäst skulle svara mol nämnda kriterier är alt avgiften för varje ärende relateras till den lid som gått åt i det enskilda fallet, dvs. baserat på tidskrivning. Naturvårdsverket avvisar emellertid ett sådant system tämligen kategoriskt med hänvisning lill att det vore administrativt betungande och skulle försämra samarbetet mellan företag och myndigheter. Inom industriverket är vi inte lika övertygade om dessa olägenheter. Relativt enkla lidsdebiteringssyslem är vanliga inom industrin och uppdragsverksamhet. Industriverket vill emellertid inte direkt förorda etl lidskrivningssystem därför all det skulle leda till mycket höga avgifter vid införande av ny teknik. I värsta fall skulle teknikutvecklingen riskera att bromsas upp även om den vore gynnsam ur miljösynpunkt. Dessutom skulle efterföljande konkurrenter erhålla en konkurrensfördel i och med att man sannolikt skulle dra fördel av myndighetens arbete med pilotprojektet och därigenom få erlägga en lägre avgift.

Såvitt industriverket kan bedöma är därför inkomstfördelningsargumen-let - omfördelning av kostnader från skattebetalare till förorenaren och dess kunder — det mest relevanta argumentet för avgiflsförslaget.

När man söker bedöma avgiftens effekter är det rimligt alt också ta
hänsyn till näringslivets egenkostnader för motsvarande insatser (kontroll­
program, besiktningar etc). Ulredningen anger alt egenkostnaderna är av
minst samma storiek, sannolikt större än de totala myndighetskoslnaderna
på 120 milj. kr. (förutom avgiftsunderlaget viss forskning m.m.). En av­
giftsbeläggning skulle således nära fördubbla kostnaden för berörda parter.
Merparten anges falla på industri och energiproduktion medan effekten pä
kommunala anläggningar blir begränsade. Industriverket kan inte utesluta
att naturvårdsverkets slutsats att effekterna blir obetydliga är riktiga men
anser att utredningen inte lämnar underlag för slutsatsen.  

Eftersom avgiftsbeläggningens effekter inte är bättre klarlagda anser industriverket att del kan finnas skäl som talar för modifieringar av försla­get.

Länsstyrelsernas organisationsnämnd: LON är positiv till förslaget om all viss verksamhet skall beläggas med avgifter. LON anser att den indel-


 


Prop. 1983/84:40                                                     27

ning i klasser för alt utlaga avgifter som föreslagits av utredningen har blivit etl alltför trubbigt instrument. För vissa slag av förelag kan detta innebära att avgifterna blir alltför höga. LON föreslår därför att en större differentiering av avgifterna görs.

När det gäller finansiering av myndigheternas kostnader har ulredningen inte tagit upp om detta skall ske genom anslag eller om avgifterna skall specialdeslineras för berörd verksamhet. LON anser att della är en viktig principfråga och enligt LONs mening bör avgifterna tillföras lämplig in­komsttitel i statsbudgeten och kostnader läckas genom anslag på driftbud­geten.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Ulredningen föreslår ett förenklat och schabloniseral avgiftssystem. Enligt länsstyrelsens uppfattning inrymmer det föreslagna systemet så stora svagheter i tekniskt avseende all del är tveksamt om systemet är funktionsdugligt i praktiken. Som exempel kan nämnas att den verkliga arbetsinsatsen i mänga fall är en hell annan än den systemet bygger på. Ej så sällan kan l.ex. ett tillsländsärende i den höga avgiflsklassen vara ganska okomplicerad och kan således klaras av ulan längre överväganden. Det motsatta förhållandet kan inträffa beträffande ärenden som hör hemma i den låga avgiftsklassen.

------ Länsstyrelsen ifrågasätter om vissa kostnader för undersöknings­
verksamhel och forskning, exempelvis försurningsforskningen, i sin helhet
skall finansieras med hjälp av avgifterna. Länsstyrelsen är också tveksam
till införande av ett sä omfattande avgiftssystem inom en del av miljöområ­
det medan näraliggande verksamheter som regleras enligt annan lagstift­
ning ej blir avgiflsbelagda.

Länsstyrelsen stöder de grundläggande synpunkler som ligger bakom principen om förorenarens kostnadsansvar. Del kan med denna utgångs­punkt synas rimligt all införa en avgift i första hand för prövning av tillstånd enligt miljöskyddslagen. Det kan dock ifrågasättas om ett avgifts­system med full kostnadstäckning bör införas dels på grund av risken för negativa effekter på näringslivet och miljövårdsarbetet saml dels på grund av att verksamheter enligt näraliggande lagstiftning ej avgiftsbeläggs.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen vill speciellt framhålla del olämpliga med det föreslagna avgiftssystemet mol bakgrund av lagkon­struktionen och formen för arbetet som förutsätter att genom förhandling söka uppnå samförståndslösningar. Del ligger i sakens natur alt myndig­hetsinsatserna när det gäller information och förhandling om behovet av olika åtgärder varierar starkt även inom samma bransch. En avgift som baserar sig på etl riksgenomsnitt måste därför i många fall komma alt uppfattas som orättvis och leda lill att förhandlingsarbetet tyngs i onödan.

Även de olika nivåerna torde komma alt kräva förhandlingstid och få negativa styreffekter på prövningens omfattning. Vidare skulle krav med säkerhet resas på all exempelvis två lillsynsbesök per är skall genomföras vare sig tillsynsmyndigheten bedömer det vara befogat eller inte. Detta är


 


Prop. 1983/84:40                                                     28

en konsekvens som länsstyrelsen bedömer vara förödande för tillsynsarbe­tet som istället bör bedrivas med stor flexibilitet eftersom erfarenheten visar att behovet av insatser beroende på frågans art och oberoende av bransch frän tid till annan måste koncentreras och göras massivt.

Sammanfattningsvis- finner länslyrelsen alt ett genomförande av

förslaget kommer all vara lill men för miljöskyddsarbetet i stort, varför förslaget avstyrks. Om medel likväl måste tillföras statskassan för att upprällhålla ett rimligt natur- och miljöskydd vill länsstyrelsen förorda att någon form av punktskatt tillgrips på råvaror eller produkter som i sig utgör eller indirekt orsakar miljöproblem och där alternativ kan finnas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen har inte frångått sin tidigare deklarerade principiella uppfattning om "förorenarens" kostnads­ansvar genom införandet av någon form av avgift för förprövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen. Mot bakgrund främst av de höga avgifter för såväl förprövning som tillsyn, som föreslås i utredningen, och tänkbara konsekvenser härav ställer sig dock länsstyrelsen mycket tveksam till utredningens förslag om i stort sett total kostnadstäckning för myndighe­ternas miljöskyddsarbete. Överflyttningen av myndigheternas kostnader för miljöskyddsarbetet från skattebetalarna i allmänhet till dem som direkt förorsakar myndighetsarbetet, "förorenarna", torde beträffande varor och tjänster för hemmamarknaden leda lill , all det ytterst blir konsumenterna av nämnda varor och tjänster, som slutligt drabbas av myndigheternas kostnader.

Den exporterande delen av industrin kan få vidkännas en fördyring som konkurrenter i länder med annan miljölagstiftning eller mildare tillämpning av lagstiftningen ej har att räkna med. Detta harmonierar illa med de olika åtgärder, som statsmakterna framlagt i syfle att stärka de exporterande företagens konkurrenskraft.

Enligt länsstyrelsens mening borde man avstå från full kostnadstäckning för myndigheternas miljöskyddsarbete och låta samhället svara för viss del av dessa kostnader. Härigenom skulle man nå en rimlig balans mellan "förorenarens" och samhällets kostnadsansvar. Framtagande av råd och riktlinjer för miljöskyddsarbetet, projektarbete, forskning och undersök­ningsverksamhet etc. sammanhänger enligt länsstyrelsens uppfattning med ambitionsnivån i den miljöpolitik, som statsmakterna fastlägger. Kostna­derna härför bör då åvila samhället.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: De ekonomiska förutsättningarna har förändrats och den snabba tillväxten i industriländernas ekonomier har avtagit. En ökad priskonkurrens kan förväntas och företag med för höga kostnader kan komma all slås ut. Om svensk industri skall kunna hävda sig kan inte krav ställas som höjer kostnadsläget ytterligare. Kommunernas ekonomi är i dagens läge också ansträngda. Att då föreslå uttag av avgifter pä de kostnadsnivåer som här blir aktuellt är knappast realistiskt.

Länsstyrelsen får-- avstyrka en prövningsavgift utformad enligt


 


Prop. 1983/84:40                                                                   29

SNV:s förslag och införandet av tillsynsavgifler. Länsstyrelsen föreslår att en differentierad prövningsavgift i stället uttages motsvarande kostnaderna för resp. prövningsmyndighel dvs. i storleksordningen 40000 kr. i genom­snitt för anläggning som prövas av koncessionsnämnden och 10000 -20000 kr. för anläggning som prövas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Del av naturvårdsverket nu framlagda för­
slaget om utformning av prövnings- och tillsynsavgifter bygger enligt läns­
styrelsens mening på alltför schablonmässiga grunder. De genomsnittssiff­
ror som räknats fram som myndigheternas kostnader för prövning och
tillsyn och som föresläs som avgifter skiljer sig med stor sannolikhet frän
de faktiska kostnaderna för arbetet med de enskilda anläggningarna eller
verksamheterna. Länsstyrelsen vill här ifrågasätta om man kan frångå ett
rättvisekrav att eventuella avgifter bättre anpassas till de verkliga arbetsin­
satserna och därmed de reella kostnaderna för prövning och lillsyn. 

----- Länsstyrelsen ställer sig emellertid inte avvisande till att någon

form av i första hand prövningsavgift införs. Emellertid bör man i varje fall inte i ett första skede ställa upp krav pä full kostnadstäckning. Införandet av avgifter skulle ändå kunna ge möjlighet till viss regional och lokal förstärkning av den tillsynsverksamhet som idag ligger långt under den ambitionsnivå som kan ställas upp enligt intentionerna i miljöskyddslagen. Utformningen av en sådan avgift måste emellertid vara så enkel att admini­strationen av denna inte nämnvärt förtar detta tillskott.

Länsstyrelsen i Gotlands län:----- anser länsstyrelsen att övervä­
gande skäl talar för alt avgiftsbelägga prövnings- och de direkta tillsyns­
myndigheternas tjänster inom miljöskyddsområdet. Dock bör med hänsyn
till att dessa tjänster idag ärTria från avgift en lägre avgiftsnivå än den
föreslagna söka uppnås förslagsvis i enlighet med vad som ovan anförts.
Ambitionen att få full kostnadstäckning är då inte uppnådd per omgående
men kan ändock ses som ett mål för verksamheten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:- Länsstyrelsen tillstyrker således

alt ifrågavarande kostnader skall bestridas av dem som orsakar störning­arna.

Länsstyrelsen förordar att samtliga kostnader för prövning och tillsyn
slås ihop och tas ut som en ärlig avgift.         

Industriulvecklingen och sysselsättningsutvecklingen såväl i Malmöhus län som i landet i övrigt har under senare år varit mycket negaliv. För att öka såväl industriproduktionen som antalet sysselsatta inom industrin råder det en allmän enighet om att man måste satsa på de mindre och medelstora företagen. Ett antal åtgärder har vidtagits av regeringen i avsikt att förbättra villkoren för denna företagsamhet. Det är därför angelägel att samhället inte vidtar sådana åtgärder som motverkar dessa syften. Det föreslagna systemet för avgifter pä prövning och tillsyn enligt miljöskydds­lagen bör därför enligt länsstyrelsens mening anordnas pä etl sådant sätt att det inte utgör etl hinder för nyetableringar. Den föreslagna avgiften vid


 


Prop. 1983/84:40                                                                   30

prövningstillfället kan utgöra ett sådant hinder för företag med ett litet antal sysselsatta. Risken för att prövningsavgiflen skulle komma att utgöra ett hinder för angelägna nyetableringar bör genom länsstyrelsens förslag om enbart årsavgift kunna reduceras väsentligt.

Länsstyrelsen har vid överslagsberäkningar funnit att utfallet av före­slagna avgifter - i första hand tillsynskostnaderna - är väl anpassade till nuvarande arbetsinsatser och den förstärkning av verksamheten som är önskvärd. För alt full kostnadsläckning i föreslagen omfattning skall kunna uppnås även med enbart årsavgift måste således denna höjas. Della kan lämpligen ske pä så sätt att prövningsavgiften delas upp inom den tidsram ett tillstånd normalt förutsätts gälla dvs. tio år.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län: Principen "polluter pays" är inte helt invändningsfri. Ett av syftena skulle vara effekten av styrning till produkter som i tillverkningsledet orsakar mindre miljöstörningar. Även naturvårdsverket konstaterar att dessa styreffekter kan väntas bli obetyd­liga.

Än allvarligare är att syftet med "polluter pays-principen" inte tillgo­
doses med naturvårdsverkels förslag. Fordonstrafiken är ulan tvekan den
största föroreningskällan i värt land, både kvantitativt och kvalitativt. Med
naturvårdsverkets förslag att enbart anläggningar som är förprövningsplik­
tiga enligt miljöskyddslagen skall betala avgifter så undantas kanske hälf­
ten av avgiftsunderlaget. Därtill kommer vissa andra typer av ej förpröv­
ningspliktiga anläggningar av vilka flygplatser och bergrumslagring av
petroleumprodukter kanske är några av de viktigaste. Sammantaget utgör
detta en så kraftig urholkning av "polluter pays-principen" att även an­
hängare till principen har anledning att vara kritiska till förslaget.     

Det föreslagna systemet är med sina schablonavgifter förhållandevis enkelt utformat pä bekostnad av relevans och rättvisa. Om förslaget ge­nomföres och orättvisorna som tidigare påtalats kommer all slå igenom, är risken stor att krav reses från företrädare för förelag och kommuner på justeringar till ett rättvisare och därmed mera komplicerat avgiftssystem med större byråkrati som följd. Eftersom det direkta tillsynsarbetet redan idag är eftersatt och någon personalökning inte kan förutses — kanske inte ens bibehållande av nuvarande personal - så skulle detta innebära att del direkta miljövårdsarbetet kan tvingas ner på en helt oacceptabel nivå.

Länsstyrelsen kan dock tänka sig införandel av avgift i någon form för myndigheternas arbete enligt miljöskyddslagen. Ett sådant avgiftssystem bör dock begränsas till att omfatta prövningsavgifter på en rimlig nivå för allvarligt miljöstörande anläggningar. Med hänsyn lill svårigheten att kon­struera ett från olika synpunkter acceptabelt avgiftssystem måste ett nytt förslag tas fram och remissbehandlas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: De företag som erfordrar tillstånd enligt miljöskyddslagen skall enligt nu föreliggande förslag betala för det tillstånd och den tillsyn som erfordras enligt miljöskyddslagen. Ur näringspolitisk


 


Prop. 1983/84:40                                                                   31

synpunkt kan sådana avgifter ifrågasättas. En av förutsättningarna för en positiv näringsutveckling är alt det finns kreativa människor som är bered­da all starta nya förelag. Alt samhället vid nyslartande av en anläggning därvid lar ut avgifter för den prövning som erfordras enligt miljöskyddsla­gen kan upplevas som negativt, speciellt som miljövården i dylika sam­manhang kräver åtgärder enligt bästa möjliga teknik. I vissa fall kan en sådan avgift även bli ekonomiskt betungande enär sädana företag i de flesta fall har små ekonomiska resurser.

----- Om avsikten är alt öka inkomsterna för staten torde del vara

bättre att höja andra avgifter eller skatter pä de företagsgrupper som generellt har en miljöpåverkande tillverkning. Om förslaget ändå genom­förs anser länsstyrelsen att det föreslagna debiteringssystemet för tillsyns­avgifter ej bör komma till stånd utan att avgifterna ullas pä ett mer generellt sätt såsom t. ex. föreslagits för prövningsavgiflen.

Länsstyrelsen i Örebro län:-- Som framgår av naturvårdsverkels

utredning är myndigheternas kostnader för prövning och lillsyn myckel stora. Anläggningarnas (kommuner, industrier m.fl.) egna kostnader för prövning och för drifts- och utsläppskontroll torde vara av minst samma storlek. Till detta kommer stora kostnader för installation och drift av reningsanläggningar m.m. Med hänsyn härtill är del ytterst tveksamt om avgifter över huvud skall tas ut för alt täcka myndigheternas kostnader för dess verksamhet enligt miljöskyddslagen. Detta också med hänsyn till att det finns många andra verksamheter som i olika hög grad påverkar miljön utan alt vara förprövningspliktiga.

Länsstyrelsen har dock förståelse för att en viss del av myndighetskosl­naderna kan behöva finansieras genom avgifter. Det är dock angeläget att ett avgiftssystem övervägs från allsidiga utgångspunkter och alt därvid också beaktas företagens utveckling och fortlevnad under perioder med dåliga konjunkturer.

Länsstyrelsen i Västmanlands län:-- Avgiftssystemels tänkta styr­
effekter, dvs. all produktionen skulle styras över till mer miljövänliga
produkter är inte realistisk. Vissa produkter såsom exempelvis pappers­
massa, järn, stål, konstgödsel måste tillverkas även om det stör miljön. Det
primära måste vara att minimera utsläppen, inte att avveckla produk­
tionen. Praktiskt bör styreffekten enligt länsstyrelsens uppfattning fungera
så att det i första hand stimulerar till inrättandet av effektivare rening och
inte till utslagning av vissa typer av produktion.

Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten att införa avgifter som ger i det närmaste full täckning för myndigheternas kostnader enligt miljöskyddsla­gen. För samhällets tillsynsverksamhet på jämförbara områden, l.ex. inom arbetarskyddet, brukar normalt inte krävas kostnadstäckning. Det är rimligt alt reglerna är likartade åtminstone beträffande näraliggande områ­den.

Länsstyrelsen kan acceptera ett avgiftssystem som premierar låga ut-


 


Prop. 1983/84:40                                                     32

släpp. Det föreslagna systemet gör inte detta. I avvaktan pä ett sådant system avstyrker länsstyrelsen förslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Det måste framhållas att avgiftsfi­
nansiering av prövning och lillsyn enligt miljöskyddslagen, trots principen
om förorenarens kostnadsansvar, bör ses som en nödutväg för att tillför­
säkra miljövården vissa resurser utöver dagens. Det är ingen idealisk
lösning pä resursbehovet, tvärtom kan flera nackdelar uppstå i praktiken,
och avgiftsfinansiering bör enligt länsstyrelsens åsikt inte användas för att
ersätta nuvarande skattefinansiering i nämnvärd grad. = 

Etl avgiftssystem måste enligt länsstyrelsens uppfattning, förutom att ge ett finansieringsbidrag, vara enkelt att administrera men måste också i rimlig grad vara rättvist. Från ett tillsynsorgans horisont (t. ex. naturvärds­enheten) måste systemet ge en klart ökad effektivitet i lillsynen och inte ha bieffekter som försvårar tillsynsarbetet kvalitativt.

Naturvårdsverkets förslag tillgodoser inte de'nämnda kraven.    är

avgifterna genomgående för höga på så sätt att de i praktiskt bruk knappast kan relateras till den faktiska arbetsinsats som tillsynsmyndigheterna äg­nar en enskild anläggning. De skapar därmed irritation och riskerar medfö­ra negativa attityder från näringslivets sida till tillsynsarbetet, som idag är relativt väl accepterat. Vidare är systemförslaget detaljanpassal till främst prövningsarbetet i överdrivet hög grad, vilket framtvingar etl otal enskilda beslut om avgiflsklassning av prövningsärenden med åtföljande besvärs­risker etc.

Som negativ bieffekt, kan man inte bortse från att höga prövningsav­
gifter kan minska benägenheten för företag etc. att pröva eller ompröva
verksamheter. Höga tillsynsavgifler riskerar framför allt visa på dålig
överensstämmelse mellan avgiftens storlek och utförd tillsyn pä anlägg­
ningen. --

Länsstyrelsen föreslår följande:

-    slopa indelning i prövningsavgift och årsvis tillsynsavgifi och inför en­dast en årlig avgift (kallas eventuellt tillsynsavgift)

-    sank det samlade avgiftsuttaget (intäkten) till högst hälften (för prövning och direkt tillsyn)

-finansiera central tillsyn etc. över ordinarie budget, åtminstone tills vidare. En etappvis uppbyggnad av ett avgiftssystem kan av flera skäl vara lämplig

-     taxera ut avgiften schablonmässigt. Gör indelning i taxegrupper med
praktiskt lämpliga intervall, l.ex. O, 2000, 5000, 10000, 20000 (25 000),
30000 (50000). Den i remissen föreslagna klassningen torde i huvudsak
vara bra, men vissa tveksamheter beträffande skälighet eller rättvisa
finns också. Främst bör en undre gräns för omsättning, omslutning eller
dylikt sättas som förutsättning för minimiavgift. Vissa enmansförelag
etc., utöver dem som enligt förslaget slipper årsavgift, bör enligt länssty­
relsens åsikt befrias


 


Prop. 1983/84:40                                                                   33

— av förenklingsskäl och för att främja kommunalt övertagande av tillsyn: låt kommun ombesörja uppbörd på anläggning där man övertagit tillsyn och även behålla avgiftsmedlen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen accepterar i princip syf­tet med utredningen, nämligen att en utsträckt tillämpning av principen om förorenarnas kostnadsansvar kommer till stånd. Kostnaderna för myndig­heternas arbete med prövningen och lillsynen skall enligt förslaget flyttas frän skattebetalarna i allmänhet till dem som direkt förorsakar myndighets­arbetet, dvs. förorenarna. Avgiftens storlek skall i princip vara beroende av hur mycket arbele varje förorenare ger myndigheterna. Det föreslagna fördelningssystemet har dock sådana uppenbara brister att det, enligt länsstyrelsens bedömning, inte kan ligga lill grund för beslut om avgifter.

Sveriges Industriförbund: Att den som utövar miljöstörande verksamhet skall ekonomiskt svara för åtgärder avsedda att motverka de negativa följderna härav i form av skador och intrång är i själva verket en sedan länge av alla vedertagen rättsprincip. Men denna allmänt accepterade princip kan inte ulan vidare tänjas därhän att den utgör motiv för all statens reglerande verksamhet på miljöområdet skall - till skillnad frän vad som gäller andra jämförbara områden - specialfinansieras genom avgifter. Man saknar i sammanhanget en principgrundad redovisning och bedömning av varför specialfinansiering skulle pä just detta delområde vara motiverad och lämplig. Att åberopa den vaga och oklara PP-principen som enda grund för en specialfinansiering inom miljöområdet är inte ett tillräckligt motiv för att införa en sådan genomgripande innovation inom ett delområde av den näringsrättsliga lagstiftningen.

Våra invändningar kan sammanfattas som följer:

1.  Allra minst i dag kan det vara likgiltigt för statsmakterna att avgifter i miljövården är olämpliga av kostnads- och lönsamhetsskäl. Det gäller i synnerhet som dessa avgifter inte på något som helst sätt skulle påverka vare sig miljön eller den industriella rniljövården i en mera positiv riktning än vad det ingående, juridiskt — administrativa koncessionsförfarandet redan gör i dag. Tvärtom påverkar avgifterna direkt kostnadsläget och innebär därmed en ytterligare försämring relativt utländska konkurrenter!

2.  Tre vikliga intressenter i koncessionsförfarandet, nämligen konces­sionsnämnden, länsstyrelsernas naturvårdsenheter och industrin, vilka dagligen och löpande svarar för alt fullfölja intentionerna i miljöskyddslag­stiftningen, bedömer att avgifter negativt påverkar del lika välutvecklade som nödvändiga samarbetet mellan parterna.

3.  I sin strävan att utforma etl administrativt enkelt avgiftssystem har naturvårdsverket allt för långt avlägsnat sig från rimliga krav på kostnads­effektivitet, dvs. att avgiften skall utformas bl. a. så all den verkligen kan sägas motsvara den prestation (i form av myndighelsarbete för prövning och tillsyn), för vilken sökanden, eller den som är föremål för tillsynen, skall betala.

3    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 7


 


Prop. 1983/84:40                                                                   34

4.  Avgiflsförslaget uppfyller inte rimliga krav pä rättvisa mellan olika prövningspliktiga anläggningar. Detta förhållande illustreras i bilagorna. Vidare må påpekas det anmärkningsvärda förhällandet, att industrin -enligt förslaget - kommer att fä subventionera prövningen och tillsynen av anläggningar, som föreslås undantagna från avgifter, exempelvis djuran­läggningar och skjutbanor.

5.  Beräkningarna av vad avgiflsförslaget som helhet kommer att kosta är mycket ofullständiga. Helt utanför direktiven och utan hänsyn lill de förutsättningar som gäller för det statliga och kommunala budgetarbetet har naturvårdsverket i sitt avgiftsförslag byggt in kostnader för en utökad regional och lokal tillsyn.

Enligt Industriförbundets uppfattning har inga bärande skäl förebragts för förslaget om avgift på tillstånd och tillsyn enligt miljöskyddslagen. SNV:s förslag är därjämte oacceptabelt i sina praktiska konsekvenser. Industriförbundet måste följaktligen bestämt avstyrka, att förslaget läggs lill grund för åtgärder från statsmakternas sida.

SHIO-FamilJeföretagen: Enligt SHIO-Familjeföretagens uppfattning uppfyller förslaget inte kravet på att förorenaren skall betala eftersom differentieringen av avgifterna sker i förväg utifrån verksamhetens inrikt­ning och inte efter föroreningsgrad. Utsläppens storiek kan variera kraftigt mellan olika företag i samma bransch bl. a. beroende på vilka insatser som gjorts för att förebygga utsläpp. Säkerligen kommer avgiftssystemet även att beröra en del företag som helt lyckats eliminera miljöskadliga utsläpp. Det torde exempelvis vara möjligt att finna verkstadsindustrier med en tillverkningsyta överstigande 5000 kvadratmeter där verksamheten inte medför störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning eller ljus.

Ytteriigare ett motiv för att inte avgiftsbelägga enligt miljöskyddslagens
definition miljöfariig verksamhet är alt verksamheten har ett myckel stort
positivt värde för samhället. Det gäller l.ex. all den industriproduktion
som sker inom tillståndsprövad verksamhet. 

Svenska kommunförbundet: Det svenska miljövårdsarbetet befinner sig fortfarande i ett uppbyggnadsskede. FoU-insatserna behöver ökas, bl. a. mot bakgrund av nya miljöhot och ineffektiva motåtgärder (l.ex. försur­ningen av mark och vatten). Administrativa och ekonomiska styrmedel behöver omprövas och anpassas till de nya behoven. Det omfattande lagkomplex kring totalmiljön, som växt fram under senare år, har skapat en betydande byråkrati, vars arbetsresultat ifrågasätts aUt oftare.

Att under detta uppbyggnadsskede introducera ett syslem för avgifter pä väsentliga myndighetsfunktioner är från principiell synpunkt äventyrligt. Med hänvisning härtill anser styrelsen all införandet av nya avgifter och styrmedel inom miljövården måste ske med ökad uppmärksamhet på mål och effekter i samhället. Om statsmakterna finner det lämpligt att avgifts­belägga ifrågavarande myndighetsfunktioner bör detta utsträckas att gälla


 


Prop. 1983/84:40                                                                   35

all likartad tillsynsverksamhet avseende skyddet av totalmiljön, oavsett
vilket lagkomplex eller myndighet som berörs. Likartade myndighetsfunk­
tioner bör belastas pä ett likvärdigt sätt. Enligt styrelsen bör denna fråga
belysas ytterligare innan ställning tas till föreliggande avgiftsförslag.           

Lantbrukarnas riksförbund: Rent allmänt anser LRF att kostnaden för miljöstörningar skall bäras av den som förorsakar dessa. Detta är en grundläggande princip som skall vara vägledande vid tillämpning av miljö­skyddslägen.

Miljöskyddslagen har tillkommit för att skydda samhällets intressen och förhindra att naturmiljön utsätts för skadliga störningar. Mot denna bak­grund åläggs näringslivet och andra som avser att bedriva verksamhet som kan innebära skadlig miljöpåverkan att vidta sådana åtgärder att dessa störningar så långt möjligt elimineras. Detta sker i samband med prövning av tillåtligheten av en viss verksamhet. De åtgärder som dä måste vidtas för att uppfylla miljöskyddslagens krav är ofta i sig själva en betydande ekonomisk belastning som läggs på den sökande.

Mot denna bakgrund hävdar LRF rent principiellt att det är samhället som skall bära kostnaden för övervakning av miljöskyddslagen. En annan sak är att i samband med prövning av tillåtlighet kan det vara motiverat att ta ut en avgift som motsvarar samhällets kostnader för prövningen i fråga. LRF kan därmed tillstyrka en engångsavgift i samband med prövning av ett ärende enligt miljöskyddslagen. LRF avstyrker däremot bestämt försla­get om en årlig övervakningsavgift.

Det huvudsakliga syftet med att införa ett avgiftssystem är enligt ulred­ningen alt överföra samhällets kostnader för prövning och tillsyn lill de verksamheter som faller inom miljöskyddslagen.

Kooperativa förbundet:-- KF ansluter sig också lill PPP (Polluter

Pays Principle) och innefattar däri alla de undersöknings-, utrednings-,
byggnads-, drifts- och kontrollkostnader som företaget har för sina miljö­
skyddsåtgärder. --

Med hänsyn lill ett angeläget behov att bredda och förstärka finansie­ringen av offentliga utgifter är KF emellertid berett att tillstyrka ett system med avgifter i en modifierad form. I 43 § miljöskyddslagen finns regler för tillsynsmyndighetens möjligheter att förelägga utövaren av miljöfarlig verksamhet att låta utföra undersökningar. PPP bör även omfatta pröv­ningen och tillsynen av miljöfariig verksamhet. Det är dock mycket angelä­get alt avgiftssystemet utformas pä ett sådant sätt att rådande goda relafio-ner upprätthålls även vid införandet av avgifter. Sålunda föreslår KF följande utformning av avgiftssystemet.

A.    För prövning i koncessionsnämnden utlas en avgift enligt utredning­
ens förslag.

B.    För den tillsyn som utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrel­
sernas naturvårdsenheter och den prövning som sker vid länsstyrelsernas
naturvårdsenheter uttas en årlig avgift enligt ett system med tre avgifts­
klasser.


 


Prop. 1983/84:40                                                                   36

KF anser vidare att kostnader för projekt, utredningar, forskning och undersökningsverksamhet inte bör ingå i avgiften. Svårigheterna att knyta viss forskning lill tillsynsverksamheten motiverar delta ställningstagande.

Svenska Kraftverksföreningen:- Principiellt anser föreningen att

myndigheters kostnader för prövning och tillsyn m. m. bör betalas av allmänna medel.

Svenska Värmeverksföreningen: Föreningen avstyrker det framlagda förslaget beträffande avgift på prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen pä följande grunder.

-    Föreningen ställer sig negativ fill ett debiteringssystem som innebär att myndigheters kostnader för prövning och tillsyn av gällande lagstiftning täcks genom direkta avgifter.

-    Det föreslagna systemet medför stora administrativa kostnader som torde leda till dyrare prövning och tillsyn utan att större rättvisa eller andra fördelar uppnäs.

-Prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen är en angelägenhet som

berör alla. Finansieringen bör därför ske via statsbudgeten.

Svenska Renhållningsverksföreningen: Till grund för utredningen och dess resultat ligger principen om förorenarens kostnadsansvar. Som prin­cip betraktat är den teoretiskt sett tilltalande. En förutsättning för en tillämpning av principen är emellertid all den är praktisk genomförbar och all den inte motverkar teknikutveckling, en förbättrad miljövård eller kostnadsmässigt ger upphov lill orättvisor olika företag och anläggningar emellan. Det nu framlagda förslaget, som är avslutningen på naturvärds­verkets uppdrag, är enligt föreningens mening inte praktiskt genomförbart.

En väsentlig fråga är vem som ytterst drabbas av principen om förore­narens kostnadsansvar och vem eller vilka i samhället en anläggning är avsedd för. Även om avsikten är alt förorenaren ekonomiskt skall belastas för sin miljöpåverkan ytterligare genom den föreslagna avgiften så kommer hans kostnadsökning i slulledet att drabba konsumenterna, invånarna i våra kommuner.

De anläggningar inom föreningens verksamhetsområde som berörs av avgiftsförslaget är de kommunala avfallsbehandlingsanläggningarna och avfallsupplagen. Dessa anläggningar har primärt tillkommit för att lösa ett för samhället sanitärt problem genom omhändertagande av restprodukter från de boende samt från affärs-, kontors- och industriverksamhet. Om­händertagandet i behandlingsanläggningarna och på upplagen skall ske på frän miljövårdsynpunkt bästa sätt. Sekundärt har anläggningarna tillkom­mit för ett bättre utnyttjande av de resurser som finns i avfallet - material, energi. Avfallsbehandlingen har efter statliga direktiv alltmer inriktats mot ett bättre utnyttjande av dessa resurser. Verksamheten vid anläggningarna och upplagen är således inte tillkommen mot bakgrund av ett kommer­siellt, affärsmässigt intresse ulan för alt åstadkomma godtagbara sanitära förhållanden, skydda miljön på bästa sätt och för att utnyttja de resurser


 


Prop. 1983/84:40                                                     37

som finns i avfallet. Att belägga sådana anläggningar med en avgift enligt
det föreslagna systemet är enligt föreningens mening felaktigt.  

Det föreslagna avgiftssystemet där de olika anläggningstyperna delas in i olika klasser med differentierade avgifter medför risker för ett ohanteriigt administrativt system med därtill hörande stora kostnader. Systemet är därtill inte tillräckligt flexibelt för att utjämna de orättvisor som kommer att uppstå. Alternativet till en fast prövningsavgift är tids- och prestations-relaterade avgifter som står i relation till prövningsmyndigheternas insats vid resp. anläggning. Genom tidsrelaterade avgifter uppnås säkerligen en rättvisare kostnadsfördelning anläggningarna emellan. Utredningen har inte närmare belyst effekterna av ett system med tidsrelaterade avgifter, men liksom naturvårdsverket är föreningen övertygad om att ett sådant system blir administrativt dyrt och ohanterligt.

Svenska naturskyddsföreningen:  I praktiken kommer prövnings-

och tillsynsavgifterna att bli en normal kostnad för ett företag. Om man beaktar alt skälighetsnivän i 4 och 5 §§ miljöskyddslagen enligt klara motivuttalanden, som slagit igenom också i praxis, bl. a. begränsas av vad ett normall företag klarar ekonomiskt leder således införandet av pröv­nings- och tillsynsavgifter till att skälighelsutrymmel minskas med samma summa. Därmed skulle införandet av prövnings- och tillsynsavgifter kunna medföra att nivån för miljöskyddsåtgärder sänks generellt sett, och all förelagen i stället får använda en del av de pengar som enligt nuvarande ordning kan användas för skyddsåtgärder lill att betala prövningen och lillsynen. En sådan effekt är enligt föreningens mening inte acceptabel.

3   Prövningsavgift

Förslaget innebär att en avgift (as ut vid prövningstillfället till täckande av prövningsmyndighetens kostnader. Avgiftssystemet innehåller 5 av­giftsklasser i vilka olika verksamheter placeras beroende pä i vilken myn­dighet prövningen sker och prövningens svårighetsgrad generellt sett.

Koncessionsnämnden: Koncessionsnämnden delar ej uppfattningen att en avgift på frivillig prövning kommer all vara utan betydelse för omfatt­ningen av denna prövning. Enligt nämndens bestämda mening kommer en prövningsavgift i större eller mindre grad att avhålla företagare från att söka tillstånd till här berörd verksamhet och därmed motverka syftet med 9 § första stycket miljöskyddslagen, nämligen önskemålet att "fä lill stånd effektiva åtgärder mot verksamhet som vållar förorening och annan stör­ning" (SOU 1969:28 s 268 0. En avgift skulle även vara olämplig i del fallet all tillsynsmyndighet meddelat föreläggande om förbud eller försiktighets­mått enligt 40 § miljöskyddslagen och en företagare av den anledningen ser sig nödsakad att begära tillstånd med tillämpning av 50 § samma lag. Förutom det all han nödgas ställa säkerhet för kostnad och skada för all

4  Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 7


 


Prop. 1983/84:40                                                     38

utverka inhibition av tillsynsmyndighetens beslut fillkommer prövningsav­giften. I vissa fall - särskilt dä fråga är om mindre verksamheter med små ekonomiska marginaler - kan denna omständighet medverka till att företa­garen i realiteten avskäres från möjligheten att få rättelse av tillsynsbeslu­tet genom att tillståndsprövning ej kommer lill stånd.

För att skapa ett förenklat och schabloniseral avgiftssystem i enlighet med de riktlinjer som angivits ovan har det onekligen legat nära till hands för naturvårdsverket att anknyta fill de "förprövningslistor" som miljö­skyddsförordningen innehåller. Koncessionsnämnden kan också, med några undantag, förstå de överväganden som ligger bakom verkets förslag till avgiftsklasser rörande nyanläggningar och ändringar. Det kan emeller­tid ifrågasättas om inte ett fördjupat utredningsarbete, om tiden medgivit det, skulle ha lett fram till ett annat eller delvis annat avgiftssystem än det som nu redovisats. Även med ett schablonarlat system för avgifter enligt nyssnämnda riktlinjer får nämhgen förenklingen inte drivas så långt att avgiften ej alls eller endast i ringa mån svarar mot det arbete som i verkligheten lagts ned på ett tillståndsärende. Den väsentliga anmärkning som sålunda kan riktas mot det föreslagna avgiftssystemet är, att den reella arbetsinsatsen i många fall är en helt annan än den systemet bygger på. Som exempel härpå kan nämnas att ett tillståndsärende i den höga av­giftsklassen ibland är av en ganska okomplicerad natur och kan klaras av på kort tid utan längre överväganden. Ärende som hör hemma i den låga avgiftsklassen kan däremot ej sällan visa sig innehålla svåra tekniska, ekologiska och juridiska problem som föranleder långvariga överväganden och diskussioner inom nämnden innan beslut fattas. Å andra sidan kan förhållandet vara det att tyngre ärenden i den höga avgiftsklassen innebär en arbetsinsats som rätteligen borde medföra avgifter vida överstigande 340000 resp. 255 000 kr. medan lätta ärenden i den låga avgiftsklassen rimligen ej borde ge avgiftskostnader på 68000 resp. 51000 och 17000 kr.

Statens industriverk: För prövningsavgiften är avgiftsunderlaget mer entydigt. Prövningen, åtminstone för lillståndsärenden, inträffar i samband med nyinvesteringar när företagens Ukviditet ofta är hårt ansträngd. Därför. borde möjligheten alt periodisera prövningsavgifter över ett visst belopp, förslagsvis 50000-100000 kr., över ett par år prövas. Detta närmar sig naturvårdsverkets alternativförslag om en fullständig integrering av pröv­nings- och tillsynsavgifterna till en årsavgift. Industriverket anser dock det finns skäl att hålla dessa avgifter isär vilket dock inte förhindrar en kortare periodisering av prövningsavgiftens erläggande.

Länsstyrelsen i Södermantands län:- Om en prövningsavgift in­
förs kommer många företag att avhålla sig från att ompröva sin verksamhet
liksom att frivillig prövning av verksamhet, som ej finns upptagen i bilaga
till miljöskyddsförordningen, torde vara omöjlig att uppnå. Länsstyrelsen
vill här framhålla, att ett stort antal av de omprövningar som sker, är en
följd av tillsynsmyndigheternas krav och önskemål och inte förenad med


 


Prop. 1983/84:40                                                     39

någon påtaglig utökning av produktionen. Denändrade miljöskyddslagen ger ju också prövningsmyndigheterna möjlighet att begära omprövning även på den grunden, att ny och bättre teknik blivit tillgänglig, liksom att återvinning blivit möjlig. En sådan av myndigheterna påfordrad ompröv­ning kan komma att innebära ett "straff för företagen i form av ny prövningsavgift.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Det finns       anledning att erinra

om att många prövningar gäller enbart miljöförbättrande åtgärder, t, ex, byggande av reningsverk, installation av rökgasreningsutrustning etc. I det perspektivet förefaller del skäligt att viss del av prövningskostnaden finan­sieras med skattemedel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: De anläggningar som faller under miljö­
skyddslagens bestämmelser har redan idag dryga kostnader för sitt miljö­
vårdsarbete. Framtagning av handlingar för prövning av en anläggning
enligt miljöskyddslagen kostar för en större anläggning flera hundratusen
kr.----

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län: Omfattningen av myndighe­ternas arbete är inte enbart beroende på typ av anläggning utan i hög grad även av lokaliseringen. En lokalisering till ett redan hårt miljöbelastat område eller till ett mera jungfruligt område ökar väsentligt arbetet med en fillståndsprövning. Detta innebär att den reella kostnaden för myndigheter­nas arbete väsentligt kan avvika frän avgiften.

Bedömningen om det rör sig om väsentliga eller icke väsentliga ändring­ar och huruvida nedsättning av avgifter skall kunna ske torde mycket ofta behöva medföra utredningar och speciella förhandlingar med sökanden och resultera i svåra avvägningar för tillständsgivaren.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Prövningsavgift innebär att det blir svårare att fä till stånd sådan frivillig omprövning av redan givna tillstånd som sker på tillsynsmyndigheternas initiativ. Denna typ av prövning är ofta förekommande. Påtryckningsmedel saknas ofta att tvinga fram den. Det kan vara ett miljövärdsinlresse alt så sker t. ex. vid installation av ny reningsutrustning. Företaget kommer trots att ändringen leder till bättre miljö att belastas av prövningsavgift.

En positiv effekt av förslaget är att företag m.fl. mera noggrant kommer att överväga sina ansökningar än tidigare. Ansökan om omprövning av fastställda villkor sker ofta utan alt ändrade omständigheter föreligger!

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Det råder stor enighet om behovel av industriell utveckling. Nyföretagandel utgör en viktig del av denna utveck­ling. En prövningsavgift skulle beröra en stor del av fillkommande industri­förelag, av vilka många startar i liten skala.

I Jämtlands län finns exempel pä företag för vilka prövningsavgifierna -med det föreslagna avgiftssystemet - skulle ha blivit så betungande alt etableringen kunde ha kommit i fara (fiskodling, tillverkning av produkter av polyester).


 


Prop. 1983/84:40                                                                   40

Att nyetableringar skulle komma att förhindras, inte på grund av miljö­riskerna utan på grund av prövningsavgiflen, måste ses som en allvarlig invändning mot förslaget. Detta gäller även om antalet fall inte skulle bli särskilt stort.

När det gäller kommunernas avloppsutsläpp och avfallshantering skulle de föreslagna prövningsavgifterna leda till orättvisor som inte kan accepte­ras.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det måste även uppmärksammas att många av de omprövningar som sker är en följd av tillsynsmyndigheternas krav och önskemål och därvid inte behöver vara förenade med någon väsentlig utökning av produktionen eller verksamheten i övrigt. Den nya lagen gör det även möjligt att kräva omprövning om ny teknik blivit tillgänglig. Av myndigheterna påfordrad längre driven reningsleknik och återvinning kan således enligt föreliggande förslag leda till betydande av­gifter för sådan prövning.

Länsstyrelsen anser det även mer än tveksamt ur miljösynpunkt om företag skall behöva betala för en omprövning som leder lill minskning av utsläppen. Införs en sådan ordning torde risken vara stor för att man frän företagens sida inte frivlligl kommer att söka efter lösningar som leder lill minskade utsläpp. Förelagens kostnadsjakt i framliden kommer sannolikt inte alt bli mindre än vad den är i dag.

Det kan med hänsyn till det ovan anförda starkt ifrågasättas om alla kostnader för miljövården skall tas ut av sökanden. Prövningen är ju primärt till för all tillse att miljön förbättras eller att en redan god miljö bibehålles. Detta är en angelägenhet för hela samhället och viss del av kostnaderna bör därför betalas med skattemedel. Avgifterna får inte heller bli så höga att de blir hämmande för sysselsättningsskapande verksam­heter.

Del förhällandet att en del av Norrbollens län berörs av "Lag med anledning av gränsälvsöverenskommelse den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland" (1971:850) , har inte behandlats i utredningen. Den för tillämpningen av denna lag gemensamt lillsalla finsk-svenska gräns­älvskommissionen beslutar bl. a. i alla miljöskyddsärenden som kan tänkas påverka förhållandena i bl. a gränsälvarna och den del av Bottniska viken som ligger inom Haparanda kommun. Lagen är inte tillämplig på andra miljöstörningar (luft eller buller). Hur eventuella prövningsavgifler skall utformas med hänsyn härtill måste därför utredas om man beslutar sig för att införa ett avgiftssystem. Därvid förutsattes att gränsälvskommissionen bereds tillfälle att yttra sig i ärendet.


 


Prop. 1983/84:40                                                              41

4    Tillsynsavgift

Tillsynsavgift utgår enligt förslaget årligen. Systemet är på samma sätt som vad gäller prövningsavgifler indelat i 5 olika klasser. I förslaget ingår även en förstärkning av tillsynsresurserna.

Koncessionsnämnden:-- 1  likhet  med  naturvårdsverket  anser

, koncessionsnämnden att redan vid nuvarande förhållanden ytteriigare för­stärkningar erfordras för att tillsynen hjälpligt skall fylla den funktion som lagstiftaren avsett. Med etl avgiftssystem som kommer att kräva arbele dels för systemets genomförande och vidmakthållande, dels och framför allt för att tillgodose behovet av en betydligt mera aktiv lillsyn på grund av företagens minskade egeninsatser kan man utgå ifrån att anspråken pä ytterligare lillsynsresurser kommer att stegras betydligt och vida överskri­da den förstärkning naturvårdsverket föreslagit.

Verket har räknat med att förstärkningen bör avse kommunernas arbete med tillsyn enligt miljöskyddslagen, alt naturvårdsverket och länsstyrelsen skall arbeta med i huvudsak oförändrade resurser men att, om mycket få kommuner går in i tillsynen i vissa län, del kan bli aktuellt att förstärka länsstyrelsernas resurser där. Även med de förutsättningar verket utgått ifrån beträffande kommunemas insatser på tillsynsområdet är del, enligt koncessionsnämndens mening, orealistiskt alt räkna med att länsstyrelser­na tillfredsställande skall kunna klara sina arbetsuppgifter med tillstånds-givning, tillsyn och "avgiftsadministrering" utan personalförstärkningar.

Statens industriverk: Avseende årsavgiften kan del övervägas om inte kostnaden för utredningar och undersökningsverksamhet, ca 25 milj. kr., i likhet med forskning borde utgå ur avgiftsunderlaget och tills vidare skatte­finansieras. Del kan hävdas att den kostnaden åtminstone till en del avser aktiviteter som närmast har karaktären av kollektiv vara. Rimligen borde avgränsningsproblem gentemot forskningssidan föreligga. Vidare skulle man genom fortsatt skattefinansiering undvika att belasta även mer rutin­mässiga ärenden en kostnad som dessa inte givit upphov till vilket torde vara väsentligt ur rättvisesynpukt.

Slutligen vill industriverket kommentera kravet på att avgiften skall vara kopplat fill en faktisk prestation. Det är i utredningen oklart hur man avser att sköta debileringen av årsavgiften ur denna synpunkt men det vore att bidra lill undergrävandet av allmänhetens förtroende för myndigheter om man debiterar avgift för tillsyn även om ingen lillsyn de facto ägt rum.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsens tillsynsarbete måste med hänsyn till resurserna bedrivas selektivt. Länsstyrelsen eftersträvar att på olika sätt minska direkta tillsynsinsatser hos så många företag som möjligt. Detta kan ske genom väl upplagda kontrollprogram, effektiv rap­portering, samarbete med kommunerna och bygger i stor utsträckning på en posifiv attityd hos företagen. Pä så sätt kan resurser frigöras för över-


 


Prop. 1983/84:40                                                                   42

vakning av mindre samarbetsvilliga och i övrigt mer problembelonade företag. Länsstyrelsen måste således ha frihet alt planera sitt arbete själv­ständigt. Det föreslagna avgiftssystemet för tillsyn torde enligt länsstyrel­sens bedömning medföra att mänga företag ställer krav pä tillsynsmyndig­heten exempelvis genom regelbundet återkommande besök. Länsstyrel­sens resurser kommer dock inte att på långa vägar kunna tillmötesgå sådana krav. Mänga företagares kontakt med tillsynsmyndigheten kommer all beslå i en årlig faktura pä tillsynsavgifien.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Företag och kommuner kan vid en hög ärlig avgift för tillsyn även komma att skära ned sina "egenkostnader" för "egenkontroH" av produktion, processer, reningsutrustning etc. med hänvisning till det fillsynsåtagande som samhället gjort genom att finansie­ra sin tillsyn genom avgifter. Detta skulle vara synnerligen olyckligt och innebära, att myndigheternas kontrollerande verksamhet behöver öka vä-senfiigt.

Länsstyrelen i Jönköpings län:-- Såväl kommuner som industrier

kommer att belastas hårt om föreslagen tillsynsavgift införs. De resurser för tillsyn som efter föreslagen förstärkning blir tillgängliga kommer ej att vara tillräckliga. Del är framför allt tveksamt om kommunerna mot bak­grund av ovanstående är beredda ta över viss del av tillsynen. Med länssty­relsens nuvarande resurser kan tillsynsbesök endast göras vid ca 15 % av anläggningarna i länet per år. Även efter införandet av föreslaget avgifts-syslem torde endast en mindre del av anläggningarna kunna besökas varje år. Förstärkning av tillsynen bedömer länsstyrelsen som mycket angelägen men del är tveksamt om detta uppnås genom införandet av avgifter enligt förslaget.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Vi tvingas nu konstatera att naturvårds­verket inte lyckats med uppgiften att konstruera ett system med tillsynsav­gifter som är acceptabelt från kostnadsfördelningssynpunkt. Förslaget möjliggör inte premiering av den som följer fastställda villkor och därmed fordrar en måttligare insats från tillsynsmyndigheten. Detta strider mot principen om förorenarens kostnadsansvar. Vi avstyrker därt"ör bestämt förslaget om en årlig avgift.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: De föreslagna årliga tillsynsavgifterna skulle enligt länsstyrelsens mening allvarligt försvåra myndigheternas möj­ligheter att utöva tillsyn på ett konstruktivt sätt, och sannolikt få en negaliv inverkan på förelagens villighet till konkreta miljövärdssatsningar. En uppbyggnad och drift av ett svårhanterligt och tidskrävande system för administration och indrivning av avgifter kommer också att medföra ian-språktagande av tillsynsmyndigheternas resurser för ett reellt tillsynsar­bete ute på fältet.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län: Länsstyrelsen saknar f. n. möjligheter att bedriva en godtagbar tillsyn av de ca 600 anläggningar inom länet som enligt förslaget skulle betala de årliga tillsynsavgifterna. Man


 


Prop. 1983/84:40                                                     43

kan ställa sig frågan hur förelagarna skulle ställa sig till att årligen betala 2700 kr. till statsverket för en tillsyn som helt uteblir. Om länsstyrelsen ä andra sidan skulle "rättfärdiga" avgifterna med några årliga tillsynsbesök vid från miljösynpunkt relativt harmlösa anläggningar skulle detta rycka undan möjligheterna att ägna de stora miljöstörande anläggningarna en godtagbar tillsyn.

Samarbetet riskerar nu att försämras genom att företagen kan väntas se avgifterna som ett mera definitivt överlämnande av miljöansvaret till myn­digheterna. De ökade kostnaderna för företagen kan innebära att man ser sig nödsakad att minska sitt eget sökande efter möjliga åtgärder att minska utsläppen. Delta i sin tur kan leda lill ökat arbete för miljövårdsmyndighe­terna, vilket kan ställa krav på ökade resurser pä personal och pengar.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Utredningen underskattar även de pro­blem som en tillsynsmyndighet kan komma att få vid tillsynsdiskussioner med anläggningsägare. Om inte tillsynen utförs på det sätt som ett företag anser att den bör göras och som man betalar för kan det lätt uppslå en förtroendeklyfta. Vid vissa företag fungerar utsläppskontrollen klanderfritt och angivna villkor hålls med god marginal. Vid andra företag kan det vara tvärtom. Länsstyrelsen måste prioritera det sistnämnda företagel i tillsyns­arbetet, men det är troligtvis det första som önskar få besök för diskussion om kontrollverksamheten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Grundläggande för det nuvarande till­synsarbetet är de fortlöpande och öppna kontakter som upprättats mellan förorenarna och tillsynsmyndigheterna. Dessa kontakter har i allmänhet varit av informell karaktär vilket enligt länsstyrelsens mening gett snab­bare och bättre resultat än om ett mer formellt förfarande skulle ha tilläm­pats. Tillsynen har många gånger också initierats av förorenaren som velat ha diskussion och rådgivning om aktuella problem. Tillsynen innebär även ett utbyte av erfarenhet och kunskaper mellan företag och myndighet. En avgiftsbeläggning skulle kunna förändra företagels benägenhet för sådana kontakter. Därmed skulle också en av de stora tillgångarna i det svenska miljövårdsarbetet gå föriorad. Mot förslaget på tillsynsavgifter talar även såväl principiella som praktiska skäl. Länsstyrelsens bestämda uppfattning är därför att tillsynsavgifter inte bör införas.

Svenska komtnunförbundet: Om avgifter för tillsyn enligt miljöskyddsla­gen skall införas talar skäl för att även tillsyn enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor, hälsovårdsstadgan, naturvårdslagen, arbelsmiljölagen m.fl. blir avgiflsbelagd.

En viktig principfråga, som ej belyses i förslaget, är pä vilket sätt avgifterna kommer att styra myndigheternas Ullsynsarbete.

I förslaget har ej utvecklats på vad sätt tidsrelaterade avgifter kan användas i tillsynen. En sådan preslationsrelaterad avgift skulle ge möjlig­het för innehavaren av den miljöfarliga verksaniheten, förtroendemännen och allmänheten att få en tydlig bild av lillsynen och hur den belastar


 


Prop. 1983/84:40                                                     44

sarnhällel. Härigenom skulle även kunna premieras skyddsåtgärder och egenkontroH som kan minska den offentliga tillsynen.

Lantbrukarnas riksförbund: LRF vill understryka det ansvar och

de stora kostnader som samhället redan ålagt livsmedelsindustrin när det gäller tillämpningen av såväl livsmedelslagsliftningen som miljöskyddsla­gen. Med dessa utgångspunkter motsätter sig LRF att nya kostnader läggs på livsmedelsindustrin för en fortlöpande tillsyn som åligger myndigheter­na att utföra. Denna myndighetsutövning måste helt bekostas av samhäl­let.


 


Prop. 1983/84:40                                                               45

Underbilaga 7.3

Sammanfattning av utredning av statens naturvårdsverk rörande täktavgift

Berörda verksamheter och myndighetskostnader

Det totala antalet takter i landet med gällande tillstånd är ca 8100. Av dessa är 205 takter av torv för energi- och jordförbättringsändamål, knappt 500 är ler- och matjordstäkter. Den hell övervägande delen, ca 6600, är grus- och sandtäkter.

Uttaget av grus och sand uppskattas f. n. till ca 65 milj. ton per år. Berg för kross ligger strax under 15 milj. ton, torv för energi- och jordförbält-ringsändamål på ca 350 000 ton och övrigt täktmaterial, t. ex. kalk, pryd­nadssten 7-8 milj. ton. I mängdberäkningarna ingår inte matjord och lera.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna svarar för huvuddelen av arbetet med prövning och tillsyn av läktverksamheten enligt naturvårdslagen. De sammanlagda kostnaderna för detta arbete har för budgetåret 1981/82 beräknats till ca 7,8 milj. kr. för all täktverksamhet utom torv och 2,8 milj. kr. för prövning och lillsyn av lorvtäkter. I kostnaderna ingår del direkta prövnings- och tillsynsarbetet, utredningar, utarbetandet av riktlinjer m. m. som ligger till grund för prövningen och fillsynen, forskning av direkt betydelse för denna samt det hittills bedrivna inventeringsarbelet.

Kostnadsunderlag

Prövning och tillsyn av läktverksamheten måste ingå i underlaget för avgiften, likaså riktlinjer för l.ex. hur en takt bör bedrivas för minsta miljöpåverkan, hur efterbehandlingsarbelen bör utformas etc. Sädana rikt­linjer underlättar prövningen och tillsynen. Den forskning som bedrivits och bedrivs inom täktområdet är också den starkt knuten lill prövningen och lillsynen, eftersom den huvudsakligen varit inriktad på att studera påverkan på naturmiljön och hur man utformar och bedriver takten för all minimera påverkan. Några avgränsningsproblem föreligger knappast. I stort sett samtliga projekt kan irekt hänföras till täktverksamhelens ut­formning och bedrivande. Inventeringarna skall enligt uppdraget ingå i kostnadsunderlaget.

Framtida kostnader

Prövning och tillsyn

Naturvårdslagens bestämmelser om läkt har ändrats så alt större hänsyn skall tas lill hushållningsaspekten vid tillståndsprövningen. Led i den strä-5    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 7


 


Prop. 1983/84:40                                                                   46

van är bl. a. möjligheten alt kräva särskild behovsutredning och den upp­giftsskyldighet beträffande det årliga uttaget ur takterna som kan föreskri­vas.

Bl. a. i naturvärdskommitténs betänkande (SOU 1979:14) Naturvård och täktverksamhet, framhölls att tillsynen är eftersatt och behöver förbättras. Genom en ändring i naturvärdslagen har öppnats möjlighet för kommuner­na att ta över tillsynen. Oavsett om tillsynen bedrivs av länsstyrelse eller kommun medför en förbättrad tillsyn ökade kostnader.

För att uppnå en bättre hushållning med grus-, berg- och torvresurserna behöver dessa tillgångar inventeras. Inventeringarna måste följas av en resursplanering, i vilken riktlinjer anges för hur tillgångarna skall dispone­ras.

I beräkningen av de framtida kostnaderna har utredningen utgått från en ökning av arbetsinsatserna för prövning och tillsyn motsvarande genom­snittligt 10 handläggarmänader och 1,5 assistentmänader per länsstyrelse och är, där huvuddelen hänför sig lill förbättrad tillsyn.

Utredningen räknar med att forskningsinsatserna i stort sett kommer att koncentreras pä lorven och där ha ungefär samma omfattning som under de senaste åren, dvs. drygt 1 milj. kr.

För grus- och våtmarksinventeringarna beräknas en total kostnad av 40 resp. 30 milj. kr under en period av 8-10 är, dvs. 4 och 3 milj. kr. per år.

De totala framtida myndighetskostnaderna för läktverksamheten utom torv har beräknats lill 16,1 milj. kr. per är.

Motsvarande kostnader för torv uppgår till 6 milj. kr. per år.

Avgiftssystemets utformning

Inledning

Syftet med en täktavgift är alt de myndighetskostnader som föranleds av läktverksamheten skall finansieras på ett sätt som ger ett ökat kostnadsan­svar för dem som utnyttjar naturresurserna. En utgångspunkt för avgiftens utformning har varit alt försöka finna en balans mellan kravet på kostnads­ansvar och kravet på att systemet inte skall bli för krångligt och dyrt att administrera.

Avgiftens utformning

Ulredningen föreslär att avgiften utformas som en årlig avgift, bestående av en grundavgift om 500 kr. per täkl och en produktionsavgift om etl visst antal ören per ton uttaget material. Skälet till alt man vall en årlig avgift trots alt myndighetsarbetet består av en engångskostnad och en årlig kostnad är främst den uppgiftsskyldighel som väntas träda i kraft ungefär samtidigt med avgiftssystemet. De uppgifter som årligen skall lämnas av täktförelagen skall avse bl. a. uttagen malerialmängd. Man bör därför utan alltför stort merarbete kunna fä fram ett underiag för avgiftsuttag och man


 


Prop. 1983/84:40                                                                   47

undviker den ytterligare administration som uttag även av en avgift vid fillståndsprövning innebär.

A vgiftspliktig täktverksamhet

Ulredningen föreslär att avgiftsskyldigheten skall gälla för all verksam-, het som är tillståndspliktig enligt naturvårdslagen. För ler- och matjords­täkter, vilka enligt prop. 1981/82:220 skall vara undantagna från uppgifts­skyldigheten, innebär det att endast grundavgiften utgår.

Differentiering av avgiften

Med hänsyn till den tid myndigheterna normalt lägger ner på takter av olika slag har produktionsavgiften differentierats i tre avgiftsklasser. Vid klassningen har också viss hänsyn tagits till den nytta inventeringarna har för täktverksamhet av olika slag.

Täktavgift på torv

Enligt utredningens uppdrag skall torvtäkt avgiflsbeläggas för att bära sin del av inventeringskostnader och övriga myndighetskostnader.

Av energipolifiska skäl har regeringen avstått frän att ta ut produktions­avgift för den torvutvinning som prövas enligt minerallagen. Koncessions-avgift utgår dock.

Behovet av våtmarksinventeringar hänför sig inte enbart lill torvtäkt. I minst lika stor utsträckning är det trycket pä våtmarkerna frän skogsbruks­håll som aktualiserat inventeringen.

Detta är några av skälen till att utredningen i kostnadsberäkningarna skilj! ut torvtäkterna.

Dels har utredningen velat möjliggöra en eventuell särbehandling av dessa av energipolitiska skäl, dels har man velat hålla vägarna öppna för en finansiering av väimarksinventeringen som tar mera hänsyn lill båda de verksamheter som förorsakat denna.

Utredningen föreslär därför att lorvtäklsverksamheten och inventering­en behandlas särskilt i en fortsatt översyn där även skogsbrukets del i inventeringen kan tas in.

Finansiering av kommunal tillsyn

Utredningen förordar etl system med en enhetlig, statligt bestämd av­gift.

Ersättningen till de kommuner som åtar sig täkttillsyn kan regleras genom att kommunen får en viss summa för varje läkt inom kommunen i resp. avgiftsklass. Summan skall svara mot kostnaderna för normalt till­synsarbete för täkttypen ifråga.

Eftersom utredningstiden inte medgivit kostnadsberäkning för prövning­en och lillsynen separat, måste i så fall en närmare beräkning av tillsyns­kostnaderna göras.


 


Prop. 1983/84:40                                                     48

Avgiftsnivå

Vid beräkningen av avgiftens nivå har utredningen utgått från följande förutsättningar:

1.    För samtliga tillståndspliktiga takter utom lorvtäkter betalas en årlig grundavgift på 500 kr.

2.    För ler- och matjordstäkter betalas endast grundavgift.

3.    För övriga takter betalas ett visst örelal per ton uttaget material.

4.    Med hänsyn till den genomsnittliga omfattningen av myndighelsarbetet i klasserna A, B och C, betalas för takter i klass B 1,5 gånger öretalet i klass A och i klass C 0,25 gånger öretalel i klass A.

Antalet takter i klass A är 7150 och i klass B 250. I klass C finns etl mindre antal takter pä 3 platser i landet.

Produktionen i klass A uppgår till ca 66 milj. ton, i klass B till 16,5 milj. ton och i klass C till 6 milj. ton.

De årliga kostnader som skall täckas uppgår lill 16,1 milj. kr.

Under dessa förutsättningar blir avgiften i klass A 13 öre, i klass B 20 öre och i klass C 3 öre.

Organisation av avgiftssystemet

Regering och riksdag bör besluta om verksamhetens omfaltning vid berörda statliga myndigheter. Avgiften bör sättas så att intäkterna av den normall svarar mol myndigheternas arbete med inventeringar saml med de tillståndspliktiga takterna. Om avgiften klassificeras som skatt enligt RSV:s förslag, fastställs taxan i lag, annars bör den fastställas av regering­en. I båda fallen bör naturvårdsverket lämna förslag till justering av taxan.

För att man skall kunna ta ut en årlig avgift behövs ett register över avgiftspliktiga anläggningar. Registret behövs också för uppgiflslämnandet enligt naturvårdslagen. De takter som blir avgiftspliktiga enligt utredning­ens förslag finns i stort sett redan i länsstyrelsernas täktregister.

Utredningen har funnit att bl. a. kostnadsskäl talar för en central upp­bördsmyndighet, riksskalteverkel.

Huvuddelen av kostnaderna för driften av avgiftssystemet kommer all ligga på riksskalteverkel, som beräknat dem, inklusive kontroll, till ca 500000 kr. Länsstyrelsernas arbete ligger främst i anslutning till prövning av tillstånd då avgiftsklass bestäms. Ajourhållning av registret behövs även för uppgiftsskyldigheten. Denna ajourföring, vidarebefordran av upp­gifter till RSV m. m. har beräknats till ca 200000 kr.

Kostnaderna i ett uppbyggnadsskede är svårare all bedöma. Dit hör klassningen av samtliga takter och uppläggningen av register, liksom fram­tagning av blankett och anvisningar samt utbildning och information av personal. I såväl igångssättnings- som driftskostnader ingår också informa­tion till de avgifts- och uppgiflsskyldiga. Mycket ungefärligt har dessa kostnader beräknats lill totalt 1,5 milj. kr.


 


Prop. 1983/84:40                                                    49

Effekter av avgiftssystemet

Teoretiskt kan en belastning i form av avgift på en vara och den prishöj­ning detta kan väntas föra med sig leda till minskad efterfrågan på varan. Sådana styreffekter blir troligen knappast, om ens alls, märkbara. Avgiften utgör en mycket liten del av råvarans pris.

Samordning med andra avgifter

Utredningen har inte sett några möjligheter eller skäl till en samordning av en täktavgift med en avgift på prövning och lillsyn enligt miljöskyddsla­gen.

Däremot förefaller en rent praktisk samordning med olika punktskatter vara rimlig, eftersom det avsevärt förbilligar administrationen av avgiften.


 


Prop. 1983/84:40                                                               50

Remissammanställning över statens naturvårdsverks ut­redning: Täktavgifter

1    Remissförfarande

Yttrande har avgetls av statskontoret, riksrevisionsverket, riksskalte­verkel, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrel­serna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väster­bottens och Norrbottens län. Svenska kommunförbundet, Grus- och ma­kadamföreningen. Svenska bioenergiföreningen samt Svenska natur­skyddsföreningen. Vidare har yttrande inkommit frän Sveriges kemiska industrikontor. Svenska kalkföreningen och Industri AB Euroc.

2   Allmänna utgångspunkter

Statskontoret: Täktavgifter skall enligt nalurvårdsverkels förslag finan­siera dels prövning och tillsyn, dels ett antal akfiviteter som huvudsakligen är hänförliga lill insamlingen av underlag för prövning och tillsyn. Kostna­derna för utredningar, utarbetande av riktlinjer, information, forskning, hushållningsplanering, grus- och torvarkiv samt inventeringar kan sällan hänföras lill visst objekt. Sädana kostnader måste därför - om de inte skall finansieras via skattemedel - slås ut på prövnings och/eller tillsynsobjek­ten. Det förefaller rimligt att "kollektiva" kostnader av delta slag i vissa fall finansieras direkt ur produktionen.

Riksskatteverket:-- Enligt RSV:s mening bör om möjligt den princi­
pen tillämpas alt en ny punktskatt inte införs om inte intäkterna kan
beräknas uppgå fill minst 100 milj.kr. Ett införande av frän intäktsynpunkl
små skatter får också anses innebära ett avsteg från principen att förenkla
skatteadministrationen. En mångfald av sädana punktskatter gör vidare att
skatteområdet blir svårt att överblicka.

Statens industriverk: Som framgår av den aktuella utredningen torde i delta fall effekterna av det föreslagna avgiftssystemet fä mycket begränsa­de effekter på de berörda företagen med avseende pä produktion och resursutnyttjande, beroende på de mycket blygsamma avgiftsnivåerna.

Mot bakgrund av den rådande statsfinansiella situationen finns skäl att förmoda att olika former av avgiftsfinansiering kommer att aktualiseras i tilltagande grad under åren framöver. Bland annat av det skälet är det enligt SINDs uppfattning nödvändigt att aspekter av ovan nämnt slag uttryckligen beaktas när olika former av avgiftssystem diskuteras och utformas, såväl på myndighelsplanel som av statsmakterna. Inte minst viktigt i sammanhanget måste här vara att avvärja riskerna för att en


 


Prop. 1983/84:40                                                     51

eventuellt växande flora av olika avgiftssystem, ägnade att uppnå olika delmål pä olika delområden, sammantagna och pä ett slumpartat sätt i annat fall kan leda lill oönskade effekter som inverkar menligt på möjlighe­terna att uppnå olika näringspolitiska mål.

Oavsett om riksskatteverket eller någon annan myndighet administrerar uppbörden, torde dock systemets administrationskostnader för företag och myndigheter likväl bli avskräckande, sett i relation till det trots allt blyg­samma belopp (16 Mkr) som systemet avser att inbringa, detta inte minst mot bakgrund av att deklarationer skall infordras för drygt 8 000 företag. Utifrån detta perspektiv finns således enligt verkets uppfattning anledning att ifrågasätta det meningsfulla i att bygga upp ett särskilt avgiftssystem för ett så pass begränsat område som del här är fråga om.

Sveriges geologiska undersökning: SGU anser dock alt del finns motiv
för att införa en avgift som ger kostnadstäckning för myndigheternas
prövning av tillstånd lill och tillsyn av läktverksamheten enligt 18 § natur­
vårdslagen. SGU delar således utredningens ståndpunkt alt full kostnads­
täckning bör eftersträvas för denna myndighetsverksamhet.       SGU är

tveksamt till att belasta läktverksamheten med av naturvårdsverket före­slagna produktionsavgifter avsedda att täcka kostnader för inventering av naturgrus m.m. SGU efterlyser en analys som visar vilka konsekvenser dessa avgifter får på. läktverksamheten och verket förordar i avvaktan härpå en budgetfinansierad inventering. Som exempel kan nämnas att föreliggande förslag resulterar i årliga avgifter på flera hundratusentals kronor för ett antal grus- och bergtäktföretag, vart och etl med verksamhet i några få takter. Dessa avgifter kan inte anses stå i rimlig proportion till del utbyte dessa företag kan ha av aktuellt inventeringsarbete och de kostna­der verksamheten förorsakar samhället, främst i form av tillsyn enligt naturvårdslagen.

Länsstyrelsen i Uppsala län: konstaterar länsstyrelsen att tanken

är bra att genom ett avgiftssystem styra läktverksamheten till färre och rationella takter samtidigt som samhällets kostnader för administration, planering och tillsyn av verksamheten finansieras av branschen. Däremot finner länsstyrelsen föreslagen lösning onödigt betungande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen förutsätter att avgift för att bedriva täktverksamhet regleras enligt ett avgiftssystem, även om olika lagstiftningar inom miljöområdet (naturvårdslagen och miljöskyddslagen) kan reglera verksamheten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Enligt länsstyrelsens mening bör kostnaderna för del allmänna för all reglera inskränkningar i nyttjan­derätt och därtill hörande tillsyn bäras av del allmänna. Förslaget synes inte innebära någon sådan service åt läkttillslåndssökandena/innehavare att det är skäligt att lägga över kostnaderna på dessa.


 


Prop. 1983/84:40                                                               52

3    Avgiftssystemets konstruktion

Statskontoret: Statskontoret anser att täktavgifien bör konstrueras med dels en avgift som täcker kostnaden för att behandla ansökan om tillstånd dels en årlig avgift som utgår på produktionen. Det kan enligt statskonto­rets mening också övervägas att ta ut en åriig avgift även för täktlillstånd som inte utnyttjas för produktion.

Den korta utredningstid som stått lill naturvårdsverkets förfogande har endast medgivit en mycket översiktlig redovisning av de föreslagna ökade insatserna för prövning och tillsyn. Det måste därför ligga en betydande osäkerhet i de uppskattningar av kostnader för prövning och tillsyn som har gjorts i utredningen. Sålunda saknas l.ex. en redovisning av vad som skall åstadkommas med den myckel kraftiga ökning av framför allt tillsyns­åtgärderna som föreslås. Statskontoret kan inte här tillstyrka den i rappor­ten föreslagna omfattande utbyggnaden av myndighetsverksamheten.

Naturvårdsverket har i sin utredning inte behandlat frågan om avgifts­medlens redovisning och om hur utgifterna skall avräknas. Statskontoret utgår frän att avgifterna inlevereras direkt till statskassan och att prövning­en av myndigheternas resursbehov även framgent sker i vanlig ordning i den årliga budgetprocessen. Statskontoret kan inte se något som hindrar att redovisningen utformas schablonmässigt, ungefär som fallet är beträf­fande skogsvärdsavgiften.

Sveriges geologiska undersökning: 1 syfte att eliminera flera av nackde­larna med ett produktionsbaserat avgiftssystem förordar SGU ett system konstruerat på samma vis som de beprövade och väl fungerande avgifterna enligt minerallagstiftningen (gruv- och minerallagen). Dvs. en avgift som beslår dels av en ansökningsavgift (engångsavgift) att uttas i samband med ansökan om täktlillstånd, dels en försvarsavgift att uttas årligen per yten­het täktområde (arealberoende avgift). Förstnämnda avgift har som främs­ta syfte att täcka kostnaden för själva tillståndsprövningen. En sådan avgift, som också har en återhållande verkan på s.k. okynnesansökningar, bör i detta sammanhang differentieras med hänsyn till tillämnad läkts art och storlek, dvs. prövningens omfattning. Den senare avgiften kan ges två innebörder. För takter i drift kan innebörden vara att finansiera tillsynen enligt naturvårdslagen. För andra tillståndsgivna takter markerar inneha­varen genom avgiften sitt intresse för takten. SGU kan här tänka sig en försvarsavgift som förutom en viss mineralpolitisk betingad avgiftsdel även består av en del som svarar mot tillsynsarbetet. Denna senare avgifts­del bör tas ut för den faktiskt utförda tillsynen enligt en särskild av t. ex. riksrevisionsverket fastställd taxa.

SGU kan av flera skäl inte dela uppfattningen att produktionsavgiften förutom ballastmalerial även skall omfatta flertalet industrimaterial som l.ex. flusspat, kalksten, kvarts, olivin och talk. Ett av motiven för denna inställning är att denna heterogena grupp mineral inte får något utbyte av


 


Prop. 1983/84:40                                                                   53

den avgiftsdel som avses finansiera inventeringsprogrammet för naturgrus
m.m.------

----- finns det enligt SGU starka skäl för alt renodla en eventuell

produktionsavgift till att bära omfatta grus- och bergtäktverksamhel och därmed jämställd täktverksamhet (bl.a. moräntäkt), dvs. de industrimine­ral som för närvarande regleras enligt jordägarsystemet undantas från produktionsavgifl.

Vid en tillämpning av produklionsavgiften, särskilt på induslrimineral-sektorn, aktualiseras också frågan vilken produktion som avgiften skall baseras på. Vid brytning av t. ex. kalksten kan i vissa fall andelen ofyndigt material uppgå lill storleksordningen en tredjedel av totalt bruten kalk­stenskvantitet. Det ofyndiga materialet läggs normalt antingen åt sidan i takten eller så körs det på tipp. En eventuell produktionsavgift bör enligt SGU:s uppfattning baseras på kvantiteten brutet fyndigt material, dvs. det material som går till avsalu alternativt används som insatsråvara i egen industriverksamhet. Detta bör klart framgå av lagtexten.

En eventuell produktionsavgift för grus- och bergläktsverksamhet bör enligt SGU differentieras så att denna kan bidra till en styrning mot ett utnyttjande av i dag mindre attraktiva material för mindre kvalificerade användningsområden. Detta skulle skapa förutsättningar för en bättre re­surshushållning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län:-- För att göra uppbörden och

kontrollen så enkel som möjligt och för att begränsa administrationskost­naderna bör enligt vår mening ett årligt deklaralionsförfarande inte tilläm­pas. Ett bättre sätt vore att koppla produktionsavgiften till den exploater-bara kvantiteten i takten. Vid nya takter kan avgiften fastställas redan i samband med ärendets prövning och även redovisas i läktbeslutet. För pågående takter får uppgifter om kvarvarande volym inhämtas från till-ständshavaren vid det tillfälle lagen träder i kraft. Med hänsyn lill att det i vissa fall kan vara svårt att lämna exakta volymuppgifter, bör en bestämd avgift utgå inom ett fastlagt volymintervall. Avgiften kan sedan fördelas på den brytningstid som täktplanen eller tillståndet anger.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen anser för sin del all man på enklare sätt kan uppnå syftet att låta tillständshavaren betala myndighets­arbetet med takterna. Ett enkelt syslem vore att när täkttillslåndel ges för respektive läkt omedelbart fastställa dels ett grundbelopp och dels etl belopp som varierar efler slag av täkl och var proportionell mot den volym tillståndet avsäg. Täktavgiftens totala belopp kunde således redan vid tillståndet klart anges. För att inte för hårt belasta tillständshavaren kan lätt en periodisering av betalningarna genomföras. Uppbördsförfarandet är inte besvärligare än vad gäller för nuvarande expeditionsavgifter. Resulta­tet blir att avsevärt byråkratiskt krångel elimineras utan nackdelar för stal eller kommun.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen tillstyrker utredningens


 


Prop. 1983/84:40                                                     54

förslag till uppdelning i en fast åriig avgift och en produktionsavgift. Det kan dock ifrågasättas om inte en högre årlig avgift skulle kunna medverka till ett snabbare utnyttjande av takterna och därmed indirekt till att antalet takter som samtidigt är i drift minskas. Från länets kommuner kommer ofta klagomål om att antalet öppna takter är alltför stort. Antalet nyetable­ringar kommer visserligen alt kunna påverkas genom behovsprövning men täklavgifterna kommer också ha inverkan på gällande tillstånd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Etl kommunah beslut att övertaga läkt-tillsynen bör enligt länsstyrelsens uppfattning omfatta den totala tillsyns­verksamheten, dvs. tillsynsverksamhet enligt såväl naturvårdslagens som miljöskyddslagsfiftningens bestämmelser. Ansvaret och kompetensen för tillämpningen av dessa lagstiftningar är emellertid utan undantag fördelade på olika kommunala nämnder i länets samtliga 20 kommuner. Detta kom­plicerar ytterligare finansieringen av den kommunala tillsynen.

Länsstyrelsen förordar att frågan om finansiering av den kommunala tillsynen övervägs ytteriigare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:   Om andra skäl föranle­
der någon form av täktavgift föreslår länsstyrelsen ett enklare avgiftssy­
stem som grundar sig på ansökningsavgift och expeditionsavgift/tillstånds­
avgift beroende på förväntat uttag av täktmaterial.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: . Länsstyrelsen förordar-

dels en ansökningsavgift och dels en form av försvarsavgift att uttas årligen

per hektar täktområde. . Förutom ett effektivare avgiftssystem får

förslaget till följd att antalet småtäkter kommer att reduceras och att exploateringstakten i takterna ökar, vilket är till fördel från naturvårdssyn­punkt.

Länsstyrelsen i Örebro län: Konstruktionen med en ärlig grundavgift
och en produktionsavgift förefaller dock såvitt länsstyrelsen kan bedöma
medföra en icke oväsentligt ökad administration på såväl skattemyndighe­
ternas uppbörds- och revisionssidor som vid den traditionella täkthand-
läggningen enligt naturvårdslagen. För länsstyrelsens vidkommande har
utredningen räknat med en 50% ökning av arbetet med täkthanteringen -
-- . Arbetssituationen vid flertalet länsstyrelser är dock sådana att erfor­
deriig ökning av arbetsinsatsen från nuvarande nivå torde vara betydligt
större än 50%. Speciellt tillsynen av takterna motsvarar på intet sätt den
insats som idag rekommenderas av naturvårdsverket. En ökad tillsyn och
kontroll av läktverksamheten torde vara ofrånkomlig om ett system av
täktavgifter införs.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen bedömer utifrån länets förhållanden att den årliga grundavgiften kan bli betungande för innehava­ren av små takter. Dessa bör därför i likhet med ler- och matjordstäkter endast betala grundavgiften en gång. Risken är annars stor att man vid små grustäkter övergår till olaga takter utan kontroll eller inkomster för staten. Det nämnda bör gälla t. ex. vid ett läkfinnehäll under lOOOO m\


 


Prop. 1983/84:40                                                                   55

Länsstyrelsen i Jämtlands län:- . Länsstyrelsen anser det inte vara

rimligt all en stor del av länets grusexploatörer via täktavgifter skall bekosta ett inventeringsprogram som de själva inte har någon nytta av. Om inte hela länet skall inventeras bör täktavgifien reduceras för de områden som ligger utanför inventeringsprogrammet. Alternativt kan inventering­arna bekostas via statsbudgeten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Avgiftssystemet förefaller vara krång­ligt uppbyggt. Del förutsätter uppgiftsskyldighel och ett till synes omstän-digt uppbördssystem. Systemet borde kunna bli enklare. En modell med direkt anknytning till täkttillstånden borde i stället övervägas. I tillstånden anger länsstyrelsen för närvarande den kvanfitet som tillståndet avser samt en tidsperiod under vilken denna kvantitet får brytas. Länsstyrelsen skulle i samband med sin tillståndsgivning kunna fastställa täktavgifter genom att multiplicera örestalet för materialet med tillålen kvantitet. Den således framräknade täktavgifien skulle tillständshavaren därefter betala med lika delar varje är under den lidsperiod som tillståndet avser.

Svenska kommunförbundet: Styrelsen är positiv till ett lätthanterligt avgiftssystem med ett engångsbelopp per läkt. Naturvårdsverkels förslag är enkelt till sin uppbyggnad men del är oklart om kommunerna kan få ut full kostnadstäckning. Styrelsen anser inte att det är rimligt alt kombinera det besiktningsprogram som naturvårdsverket rekommenderar i publika­tion 1979:4 med del förslag till statligt bestämd avgift som redovisas i ulredningen. Årliga besiktningar och behov av eflerkoniroller kommer att variera mellan olika takter. Även reseavstånden är olika i kommunerna.

Grus- och makadamföreningen: Skulle emellertid en avgift införas, mås­te följande förhållanden först klaras ut.

1       Det kan få oönskade konkurrenseffekter om avgiften differentieras
mellan naturmaterial (sand och grus) och bergkross.

2       På samma sätt skulle konkurrensen snedvridas om följande materialka­
tegorier inte avgiftsbelades

a)      Sand, grus och sten från vägskärningar och angränsande s. k. sidolag.

b) Sprängsten, schaktmassor o.d. från tunnel och bergrumsarbeten,
grundschakter etc.

Dessa material — som representerar betydande kvantiteter och som säljes eller används utan föregående bearbetning - kommer frän icke täkltillslåndspliktiga områden (och skulle enligt SNV:s förslag vara befria­de från avgift).

3       En eventuell produktionsavgifl måste beräknas på försålt eller eljest
nyttiggjort (l.ex. i egen byggnads- eller anläggningsverksamhet) mate­
rial. "Uttaget" material omfattar ju inte bara material som kan proces-
sas och säljas eller eljest användas, utan även vid grustäkt material i
form av avbaningsmassor och annat otjänligt material (l.ex. lermassor)
som måste grävas bort eller omflyttas för att man skall kunna komma ät
det användbara materialet. Även vid bergläkl förekommer på samma
sätt material som inte kan användas.


 


Prop. 1983/84:40                                                     56

Svenska naturskyddsföreningen: Vad gäller utformningen av avgiftssy­stemet vill föreningen anföra följande. All tillståndspnktig täktverksamhet förorsakar samhället dels prövningskoslnader, dels tillsynskostnader. I princip bör därför all tillståndspliktig täktverksamhet - oavsett vilket material som bryts - göras avgiftspliktig (förutsatt att inte prövnings- och tillsynskostnaden redan idag uttas genom andra avgiftssystem enligt exem­pelvis kontinentalsockellagen eller minerallagen).

Alt av energipolitiska skäl befria lorvtäkter från avgifter under etl intro-duklionsskede anser föreningen mindre lämpligt då det är viktigt att även prövnings- och tillsynsverksamheten finner sina normala former i ett så tidigt skede som möjligt. Mot bakgrund av all dels prövnings- och tillsyns­kostnaderna är olika stora för olika materialslag, dels att avgiften också avses finansiera inventeringar av vissa material delar föreningen natur­vårdsverkets uppfattning alt en differentiering av avgiften är lämplig. För­eningen finner det rimligt all kostnaden för våtmarksinventeringen - som diskuteras i naturvårdsverkets förslag - delas mellan torvbrytningsverk-samhelen och skogsbruket. Då det är mycket angeläget alt denna invente­ring kommer i gång i full skala så snart som möjligt vore det dock olyckligt om den ytterligare utredning som erfordras för alt lösa samfinansierings­frågan skulle fördröja inventeringsarbetet. Föreningen förordar därför all det föreslagna läktavgiftssyslemet omgående införs för att täcka täktverk­samhelens del av invenleringskostnaden och all della system senare kom­pletteras med etl lämpligt avgiftssystem för skogsbrukets del av kostna­den.

3    Avgiftssystemets organisation

Statskontoret: Länsstyrelserna har numera tillgäng till etl ADB-system,
Ml-01, som kommit lill för att i första hand underlätta länsstyrelsernas
informationsbehandling i arbetet med tillsyn och kontroll enligt miljö­
skyddslagen. -

Statskontoret finner det anmärkningsvärt att naturvårdsverket inte har övervägt möjligheten att utnyttja MI-OI för administrationen av täktav­gifter. Enligt statskontorets mening bör detta vara möjligt med smärre anpassningar av nuvarande ADB- rutiner i MI-OI. Statskontoret föreslår att möjligheterna att utnyttja MI-OI för administrationen av avgiftssyste­met prövas, innan beslut fattas om hur del skall organiseras.

Riksrevisionsverket: SNV föreslår alt prövnings- och tillsynsavgifien i uppbördshänseende jämställes med en punktskatt och att hanteringen av denna skall ingå i riksskatteverkets (RSV) övriga arbete med punktskatter. RRV finner detta vara en smidig administrativ lösning även om uppgiften i och för sig är en rörelsefrämmande uppgift för RSV. Att täktavgifien i


 


Prop. 1983/84:40                                                                   57

uppbördshänseende jämställs med en punktskall förändrar inte alt den föreslagna täklavgiften är att betrakta som en offentligrättslig avgift.

Riksskatteverket: Införs den föreslagna pålagan bör den tas ut som skatt med RSV som beskatlningsmyndighet.

Statens industriverk:-- . Dock finns anledning att påpeka all man i

och med delta helt släpper kopplingen mellan utförd prestation i form av prövning och tillsyn och den betalning för detta som avgiften i grunden avses vara. Risken är då uppenbar att avgiften därmed kommer att uppfat­tas som (och med tiden utvecklas till) en mer eller mindre godtyckligt motiverad beskattning av verksamheten. Mot den bakgrunden kan det enligt verkets mening diskuteras om inte ett uppbördsansvar istället borde ligga på länsstyrelserna — som utför huvuddelen av tillsynsarbetet - även om uppbördskostnaderna då skulle bli något högre.

Länsstyrelsen i Kalmar län:----- Den naturliga lösningen är alt läns­
styrelserna blir avgiftsmyndigheter. I en sådan uppgift ingår ingenting som
de ej tidigare har erfarenhet av.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag att riksskalteverkel blir uppbördsmyndighet. För att underlätta arbetet med registreringen av produktionsavgifler och uppbörd av täktav­gifter vill länsstyrelsen särskilt uppmärksamma behovet av samordning mellan riksskalteverkel, statistiska centralbyrån och länsstyrelserna. För­slagsvis borde samtliga erforderliga uppgifter såväl för uppföljning av grusproduktionen som för uppbörd av täktavgifter kunna samlas på etl blankettset, där statistiska centralbyrån, riksskatteverket, länsstyrelsen och SGU:s grusarkiv erhåller var sin kopia. Samtidigt kan täktavgifien beräknas av täklinnehavaren med ledning av uppgifterna pä blanketten och inbetalas på vidhängande inbetalningskort. Länsstyrelsen anser inte att en uppdelning av avgiften på flera inbetalningsperioder under året skulle ge fördelar som uppvägar den ökade adminislration som en delredovisning innebär.

4    Avgifter på torvtäkt

Sveriges geologiska undersökning: SGU anser — oberoende av avgifts­systemels utformning — alt avgifter för mineralutvinning som är skatte­pliktig ej skall utgå lill mer än en myndighet. Bearbetning av fyndigheler med ämnen som regleras enligt minerallagstiftningen skall således icke omfattas av den lilllänkla lagen även om bearbetningen också kräver täkttillsländ. Della bör klart framgå av § I lagen lill läklavgift och kanske även av §2 i förordningen lill lagen. SGU delar mot denna bakgrund naturvårdsverkets uppfattning att lorvtäkler bör undantas från avgifts-skyldighet enligt naturvårdslagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län:- Man föreslår därför att frågan


 


Prop. 1983/84:40                                                     58

om avgifter pä lorvtäkter skall brytas ut och behandlas särskilt. Om täktav­gifter införs innan en sådan utredning är klar bör enligt länsstyrelsens uppfattning endast lorvtäkter som har koncession enligt minerallagen un­dantas frän täktavgifl.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen delar naturvårdsver­kets uppfattning att frågan om täktavgifl på torv bör behandlas särskilt i en fortsatt översyn där även skogsbrukets intresse av våtmarker beaktas.

Svensk Bioenergiförening: Torvenergin befinner sig nu i en myckel ömtålig marknadsintroduktionsfas i Sverige. Risken är överhängande att nya pålagor allvariigt kan fördröja och pä vissa häll även förhindra ett utnyttjande av torv som bränsle.

Det är vidare av nationellt intresse alt snarast nedbringa värt stora importbränsleberoende. Därför bör också vålmarksinventeringarna använ­das för att snabbi finna bra lorvproduklionsylor, saml betalas med all­männa medel. Dessulom uppvisas intresse för våra våtmarker från etl flertal andra näringsgrenar, som därmed också kan utnyttja resultatet frän gjorda arbeten.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983


 


Prop. 1983/84; 40__________________ Bilaga 8

Arbetsmarknads­departementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1983/84:40                                                      I

Bilaga 8

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande: statsrådet Leijon

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

ÅTGÄRDER INOM ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

[1] Enskilda beredskapsarbeten. Programmet Beredskapsarbeten omfattar bl. a. beredskapsarbete för enskilds räkning (enskilt beredskapsarbete). Enligt beslut av riksdagen (prop. 1977/78: 100 bil. 15, AU 21, rskr 189) lämnas statsbidrag till enskilt beredskapsarbete i form av grundbidrag om normalt 75% av lönekostnaderna för den till arbetet anvisade arbetskraf­ten. Vidare lämnas vid vissa investeringsarbeten ett tilläggsbidrag som f. n. uppgår fill 15% (prop. 1981/82:100 bil. 15, AU 21, rskr 216) av skillnaden mellan den för arbetet godkända totala kostnaden och lönekostnaden för den anvisade arbetskraften.

Regeringen har nyligen i propositionen (1983/84:26) om särskilda syssel-sätlningsåtgärder budgetåret för 1983/84 föreslagit riksdagen att en ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd - rekryieringsplalser - införs fr.o.m. den I januari 1984 och då ersätter de enskilda beredskapsarbetena i deras nuvarande form. Förslaget innebär dock inte att enskilda beredskapsarbe­ten helt försvinner. Sädana bör även i fortsättningen få anordnas i fråga om vissa enskilda investeringsobjekt. Bidrag föreslås utgå för rekryterings-platser med 50% av lönekostnaden i sex månader.

Genom införandet av denna nya stödform med en lägre bidragsnivå än vad sorn hittills gällt i fråga om enskilda beredskapsarbeten kommer sta­tens kostnader för sysselsättningsskapande åtgärder all minska vid oför­ändrad omfattning. Förändringen av reglerna kan uppskattas leda till alt utgifterna minskar med 100 milj. kr. per år.

[2] Omställningsbidrag. Omställningsbidrag vid lokala sysselsättnings­kriser kan sedan den 1 juli 1981 (prop. 1980/81:126, AU 21, rskr 404) utgå lill företag för alt underlätta övergången till annan sysselsättning för ar-


 


Prop. 1983/84:40                                                      2

betstagare som berörs av varaktiga driftsinskränkningar av viss omfatt­ning. Verksamheten med detta bidrag är en försöksverksamhet som upp­hör vid utgången av juni månad 1984. Bidrag får lämnas med 75% av de totala lönekostnaderna för varje arbetstagare som omfattas av bidraget för en tid av högst sex månader.

Erfarenheterna visar att omställningsbidraget inte har fyllt den funktion som var avsikten. Bidraget har också kommit att användas som ett rekon­struktionsstöd för krisdrabbade företag, vilket strider mot syftet med stö­det.

Jag anser med hänsyn till detta att det inte längre är motiverat att ha kvar omställningsbidraget. Bidraget bör enligt min mening upphöra fr. o. m. den 1 januari 1984. Bidrag som har beviljats före delta datum bör få utgå även under första halvåret 1984. Budgetförstärkningen kan uppskattas till 25 milj. kr. per år.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har anfört om slopandet av omslällningsbidrag vid lokala sysselsättningskriser.

[3] Finansiering av arbetsmedicinsk forskning. Forskningsverksamheten vid arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning finansieras huvudsakli­gen genom anslaget C 1. Arbetarskyddsstyrelsen. Forskningsverksamhe­ten beräknas kosta drygt 75 milj. kr. budgetåret 1983/84. Efter riksdagens beslut med anledning av propositionen (1980/81:20, SoU 9, rskr 79) om besparingar i statsverksamheten m. m. finansieras 1,5 milj. kr. av kostna­derna för styrelsens forskningsverksamhet med medel frän arbetarskydds­fonden. Överföringen sker genom årliga regeringsbeslut. Härtill kommer att regeringen årligen anvisar medel ur fonden för särskilda arbetarskydds­projekt. För budgetåret 1983/84 har regeringen anvisat 12,7 milj. kr. för detta ändamål. Det finns enligt min mening fortfarande etl utrymme att öka arbetarskyddsfondens finansiering av arbetarskyddsstyrelsens forsknings­verksamhet. Detta bör bl. a. med hänsyn till fondens kapitalbehållning och ränteintäkter kunna ske utan att övrig forskning eller annan verksamhet som finansieras via arbetarskyddsfonden riskerar alt drabbas av nedskär­ningar.

Jag räknar med all anslaget C 1. Arbetarskyddsstyrelsen fr.o.m. bud­getåret 1984/85 minskas med 15 milj. kr. och att motsvarande belopp förs över till styrelsen från arbetarskyddsfondens kapitalbehållning. Detta kommer närmare att behandlas i 1984 års budgetproposition. Det ankom­mer på regeringen all besluta om en sådan överföring.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983


 


Prop. 1983/84:40__________________ Bilaga 9

Bostadsdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1983/84:40                                                      I

Bilaga 9
Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET
              PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-20

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Anmälan till proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m.

ÅTGÄRDER    INOM    BOSTADSDEPARTEMENTETS   VERKSAM­HETSOMRÅDE

B.    Bostadsförsörjning m. m.

De förslag inom bostadsdepartementets verksamhetsområde som jag avser att lägga fram i del följande och som bör ingå i det samlade åtgärds­program som presenteras av regeringen avser dels ett program för bostads­beståndets förbättring, dels höjningar av bostadsbidragen lill barnfamiljer, dels.åtgärder för att minska underskottet i statsbudgeten och för all be­gränsa prisökningarna i bostadsbyggandet.

Programmet för bostadsbeståndets förbättring syftar Ull att skapa förut­sättningar för det befintliga beståndets förnyelse..Programmet sträcker sig över en tioårsperiod och lägger tyngdpunkten vid underhåll, reparationer och energisparålgärder samt vid en ökad tillgänglighet för äldre och handi­kappade. I programmet ingår även förslag lill sädana ändringar i reglerna för planering och finansiering som behövs för att programmet skall kunna genomföras.

I fråga om bostadsbidragen till barnfamiljer kommer jag att föreslå att hyres- och inkomslgränserna räknas upp samt all det statliga bostadsbidra­get höjs med 300 kr. per barn och år.

För att begränsa underskottet i statsbudgeten och för alt finansiera de bostadspolitiska reformer somjag kommer att förorda i del följande kom­mer jag att föreslå åtgärder som minskar utgifterna för räntebidrag. Jag kommer också alt redovisa vissa principer för en framfida fastighetsskatt. I den frågan avser regeringen alt återkomma lill riksdagen under år 1984.

Låneunderlag och pantvärde för bostadslän bestäms bl. a. med hjälp av s. k. tidskoefficienter. I syfle all begränsa prisökningarna i bostadsbyggan­det kommer jag i det följande alt anmäla vissa ändringar i systemet med tidskoefficienter. Avsikten med ändringarna är att förhindra all historisk koslnadsulveckling automatiskt förs över lill kommande perioder. Änd­ringarna innebär dessulom att uppräkningen av tidskoefficienten begrän­sas fill högst 4% under år 1984. 1    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 9


 


Prop. 1983/84:40                                                                 2

1    Program för förbättring av bostadsbeståndet 1.1 Inledning

I den regeringsförklaring som regeringen avgav vid sitt tillträde hösten 1982 anges bl.a. att ett särskilt program för underhåll, reparationer och ombyggnader i bostäder skall utarbetas. Den arbetsgrupp för sladsförnyel-sefrågor som jag har inrättat inom bostadsdepartementet fick i uppgift att lägga fram förslag till ett sådant program.

Arbetsgruppen' avlämnade i juni i år betänkandet (Ds Bo 1983:2) Bättre bostäder - ett 10-ärigt förnyelse- och underhållsprogram.

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgelts av kammarrätten i Stockholm, bankinspektionen, riksskatteverket, riksantikvarieämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadssiyrelsen, statens råd för byggnads­forskning, statens planverk, länsbostadsnämnderna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbollens län, bosladskommil-lén, styrelsen för teknisk utveckling, fullmäktige i Sveriges riksbank. Svenska kommunförbundet, Landsorganisalionen (LO), Svenska bygg­nadsarbetareförbundet. Svenska målareförbundet. Svenska arbetsgivare­föreningen (SAF), Byggförbundet, Målarmästarnas Riksförening i Sverige, Konungariket Sveriges sladshypolekskassa. Sparbankernas inlecknings-akliebolag (Spinlab), Svensk Faslighelskredit, Sveriges fastighetsägareför­bund. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges villaägare förbund. Svenska riksbyggen, HSB:s riksförbund. Sveriges allmännyttiga bostadsförelag (SABO), Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Näringslivets byggnadsdelegation, SHIO-Familjeföretagen, Stockholms, Jönköpings, Olofslröms, Malmö, Göteborgs, Leksands och Sundsvalls kommuner, Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB), Sveriges Bostadsför­eningars Centralförening (SBC), Handikappförbundets centralkommitté (HCK) och De handikappades riksförbund (DHR).

Vidare har yttrande inkommit från Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Arbetsledareförbund (SALF), Sveriges Byggmästareför­bund, Hyresgästföreningen i Slor-Slockholm Södermalmsavd., Stiftelsen Stockholms Studentbostäder (SSSB), Neurologiskt Handikappades Riks­förbund, Riksförbundel mot Astma-allergi, Svenska Arkitekters Riksför­bund SAR, Arkitektförbundet, Sveriges Praktiserande Arkitekter (SPA), Landskapsarkitekternas riksförbund. Svenska Konsuliföreningen, Cent­rum för byggnadskultur i Västra Sverige, Industrins Byggmalerialgrupp,

' Ordförande i arbetsgruppen är statssekreterare Bengt Owe Birgersson och huvud­sekreterare är kanslirådet Bengt Söderström. 1 arbetet med betänkandet har grup­pen biträtts av personal inom bostadsdepartementet, av departementssekreterarna Johny Rangrost, arbetsmarknadsdepartementet, och Herbert Silberman, industride­partementet, av avdelningsdirektören Ralph Johansson, bostadssiyrelsen, av forsk­ningssekreteraren Jöran Lindvall, statens råd för byggnadsforskning, samt av byrå­direktörerna Christer Rönnmark och Hans Söderberg, båda bostadsstyrelsen.


 


Prop. 1983/84:40                                                                     3

Industrigruppen för lätt byggeri,'Rörfirmornas Riksförbund, VVS Indu­strins Informationsråd AB, Swedisol, Bjerking ingenjörsbyrå AB, AB Centralsug, AB Elektroborg och Velux Svenska AB.

En sammanfattning av förslagen i betänkandet och remissyttrandena bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga 9.1. Sammanfattningen av remissyttrandena upptar inte remissinstansernas synpunkter på de delar av betänkandet som gäller ändringar i byggnadsstadgan och en ny ombygg­nadsnorm. Remissutfallet i denna del kommer att redovisas i ett annat sammanhang.

Inom ramen för arbetet med arbetsgruppens belänkande har gruppen beaktat förslag som har lagts fram av stadsförnyelsekommittén i betänkan­det (SOU 1981:99) Stadsförnyelse och bostadsförbättring, av underhälls-fondsutredningen i betänkandet (SOU 1982:65) Återinvestera i bosläder saml av stat-kommungruppen i belänkandet (SOU 1982:37) Kommunal planering i förändring. Samtliga betänkanden har remissbehandlats. Vid den tidpunkt dä arbetsgruppen avlämnade sitt betänkande hade remissytt­randena över underhållsfondsulredningens belänkande ännu inte samman­ställts. Detta har numera skett. En sammanfattning av underhållsfondsul­redningens betänkande och remissyttrandena bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 9.2.

1.2 Föredragandens överväganden

7.2./ Allmänna .synpunkter

1.2.1.1  En ny bostadspolitisk situation

Samhällets mål för bostadsförsörjningen är att hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostä­der av god kvalitet till skäliga kostnader. Insatser för att främja en tillräck­lig och planmässigt genomförd nyproduktion av bosläder har under lång tid varit det främsta medlet för att uppnå detta mål. De konkreta åtgärderna har växlat med de förutsättningar som har rått vid olika lidpunkter, från egnahemsrörelsen till 1960- och 1970-talens miljonprogram.

Under den förslå hälften av 1970-talet togs de avgörande stegen för all uppnå standardmålen för efterkrigstidens bostadspolitik. Mellan 1970 och 1980 minskade andelen omoderna och halvmoderna lägenheter från 22 till 7% och andelen trångbodda hushåll frän 16 lill 4%. Nästan varannan svensk har idag en egen bostad och nästan alla bosläder är modernt utrustade.

I början av 1970-talet vidtogs flera åtgärder för alt anpassa bostadspoliti­ken till en situation då förnyelsen får allt större betydelse. Då förbättrades finansieringsvillkoren för ombyggnadsverksamheien och genom bostads­saneringslagen gavs kommuner och hyresgäster ökat inflytande över om­byggnadsverksamheten. Samtidigt byggdes den kommunala bostadsför-


 


Prop. 1983/84:40                                                                    4

sörjningsplaneringen ut och vissa kommuner ålades skyldighet att upprätta särskilda bostadssaneringsprogram. Sedan år 1978 skall de kommunala . bosladsförsöijningsprogrammen ge uttryck för en samlad syn på behovel av nybyggnad, förnyelse och andra bosladsförsörjningsåtgärder.

Under de senasle åren har förutsättningarna för bostadspolitiken ytterii­gare förändrats i grundläggande avseenden. Möjligheterna alt få en bostad som tillgodoser rimliga krav begränsas numera inte av någon allmän bo­stadsbrist. Varken invånarantalet eller antalet hushåll i landet väntas under kommande år öka i samma takt som tidigare. Också flyttningarna frän glesbygd till tätorter och mellan tätorter minskar. Den ekonomiska situa­tionen medför att vi knappast kan räkna med att hushållen de närmaste åren får ekonomiska möjligheter att efterfråga en väsentligt högre bostads­standard.

I denna nya bostadspolitiska situation blir nyproduktionen av bostäder inte längre den helt dominerande frågan. Större uppmärksamhet än tidi­gare måste ägnas ät hur det befintliga bostadsbeståndet utnyttjas och fördelas och hur det bör vårdas, utvecklas och kompletteras. Tyngdpunk­ten i politiken förskjuts från bostadsbyggnadspolitik lill bosladsförsörj-ningspolitik. Medan de grundläggande bostadssociala målen ligger fast måste bostadspolitikens medel inriktas mera på bostädernas fördelning, förvaltning och förnyelse. Därtill krävs en samlad översyn av reglerna för planering, byggande och bostadsfinansiering m. m.

En av de nödvändiga utgångspunkterna för en sådan samlad översyn är klart uttalade mål för bostadsbeståndets förnyelse. Målen måste i sin tur översältas lill konkreta åtgärder och beräkningar måste göras av i vilken omfaltning olika slags åtgärder bör och kan genomföras. Det är nämligen först när ambitionsnivån ges en sådan tydlighet som den önskade omorien-teringen får ett tillräckligt gensvar hos alla de parter som medverkar lill att forma och förverkliga de bostadspolitiska strävandena. Jag har i remiss­svaren på stadsförnyelsegruppens belänkande funnit ett starkt stöd för delta synsätt.

Jag delar således arbetsgruppens uppfattning att det är nödvändigt att ange ett konkret och förhållandevis långsiktigt program för bostadsbestån­dets förnyelse. Gruppen förordar att statsmakterna skall ta ett aktivt ansvar för all de i programmet angivna målen uppnås. Också på den punkten vill jag instämma i gruppens principella syn, men jag vill påpeka att innebörden av ett sådant ansvarstagande blir av allmän och övergri­pande natur. Det innebäi således inte att ansvar och uppgifter skall föras över från t. ex. fastighetsförvaltare eller kommuner lill statliga organ. Däremot innebär det att statsmakterna löpande bör följa utvecklingen och pröva behovet av insatser av olika slag för alt programmet skall kunna förverkligas.

Jag kommer alltså i det följande alt föreslå dels ett tioårigt program för bostadsbeståndets förbättring, dels vissa ändringar i reglerna för planering och bostadsfinansiering m. m. som motiveras av programmet.


 


Prop. 1983/84:40                                                      5

Redan inledningsvis vill jag slå fast all medlen för att genomföra det långsiktiga bostadsförbätlringsprogrammel inte omedelbart kan få sin slut­liga utformning. När miljonprogrammet skulle förverkligas fick del ske genom en successiv utveckling av administrativa, finansiella och tekniska insatser. På samma sätt förhåller det sig nu. Flera remissinstanser pekar på behov av kompletterande insatser, ytteriigare regeländringar etc. för att bostadsförbättringsprogrammet skall kunna genomföras. De förslag till åtgärder som jag kommer att föreslå i syfte att stödja bostadsförbättrings-programmets förverkligande skall därför ses som betydelsefulla men inte slutgiltiga delar av en mer genomgripande förändringsprocess. Denna pro­cess måste naturligtvis läggas upp sä att olika förändringar länkas samman pä ett sådant sätt att man undviker ryckighet och tvära kast. En viktig utgångspunkt för mina överväganden har därför varit att de förslag som nu läggs fram på ett smidigt sätt skall knyta an till den nya plan- och byggnads­lagstiftningen och till resultatet av bostadskommiiléns arbete.

1.2.1.2 Förutsättningar och mål för bostadsförbätlringsprogrammel

Arbetsgruppen presenterar i sitt betänkande en ganska utförlig redogö­relse för bostadsbeståndets egenskaper och brister. Av denna framgår bl. a. alt det numera bara är en liten andel av lägenheterna som saknar moderna bekvämligheter. I stora delar av bostadsbeståndet finns det där­emot brister beträffande underhållsskick, energiegenskaper, tillgänglighet och lägenhelssammansältning. Beskrivningen av rådande förhållanden har godtagits av remissinstanserna och fiera uttalar sin tillfredsställelse över det material som presenteras.

Också när det gäller den aktuella situationen inom byggnadsindustrin och byggmalerialinduslrin bekräftar remissinstanserna den redovisning som lämnas i betänkandet. Situationen är således besvärlig med ett lågt kapacitetsutnyttjande och en hög arbetslöshet. Eftersom en stor del av de arbetslösa byggnadsarbetarna återfinns inom yrkesgrupper och pä orter som bara i liten utsträckning berörs av en ökad underhälls- och ombygg­nadsverksamhet krävs det särskilda insatser i form av vidareutbildning och andra anpassningsåtgärder för att bosladsförbättringsprogrammet skall ge de avsedda effekterna på sysselsättningen.

Med den snäva lidplan som gällde för arbetsgruppens arbete med det remitterade förslaget till bosladsförbätlringsprogram blev del nödvändigt att inrikta arbetet pä i huvudsak frågor om underhåll, reparationer och ombyggnader av bostadsbeståndet samt energisparfrågor. Arbetsgruppen anför att det föreslagna bosladsförbättringsprogrammet utgör en del av ett mera övergripande stadsförnyelsearbele och alt programmet måste följas av ett fortsalt arbete med olika förnyelsefrågor. Önskemål om olika slags kompletteringar av arbetsgruppens programförslag har också framförts av flera remissinstanser.

Med anledning av dessa synpunkler vill jag betona att det är i kommu-


 


Prop. 1983/84:40                                                      6

nerna som åtgärder i bostadsbeståndet på lämpligt .sätt kan länkas samman med andra stadsförnyelseåtgärder. Mina förslag i det följande är, liksom arbetet med den nya plan- och byggnadslagstiftningen och annat ankny­tande reformarbete, avsedda all stödja och underlätta kommunernas strä­vanden att allsidigt förbättra bebyggelsemiljön. Det torde bli nödvändigt att under de kommande åren fortlöpande ägna uppmärksamhet åt behovel av åtgärder för att underlätta kommunernas stadsförnyelsearbete.

Jag vill stryka under att del övergripande målet för bostadsförbättrings-programmet är alt genomföra sådana förbättringar i bostadsbeståndet som är bostadssocialt angelägna och samhällsekonomiskt försvarbara. I en lid då kapaciteten inom byggsektorn är dåligt utnyttjad finns det anledning att skynda på detta arbete eller att vidta vissa åtgärder som annars kanske hade fått skjutas på framtiden. Några remissinstanser gör gällande att det kan uppslå konflikter mellan de bostadssociala och de sysselsällningspoli-liska strävandena. Insatserna i bostadsbeståndet skulle kunna bli mer omfattande och genomgripande än vad som från bostadssociala utgångs­punkter vore önskvärt. Sådana situationer kan naturligtvis uppstå. Särskilt i etl inledande skede finns del en risk för att sä sker. Del är dä enligt min uppfattning snarare ett uttryck för att verksamheten ännu inte har inriktats och planlagts på ett riktigt sätt än för att det skulle föreligga en grundläg­gande konflikt mellan de båda målen. Om verksamheten styrs utifrån hostadssociala utgångspunkter och i nära samråd med de berörda menar jag tvärtom alt de bostadssociala ambitionerna myckel väl kan förenas med en strävan att ta till vara byggsektorns kapacitet och minska arbets­lösheten.

Bakom de av några remissinstanser uttryckta farhågorna beträffande bostadsförbättringsprogrammels sociala effekter ligger en förmodan om att insatserna i bostäderna inte kommer att motsvara de boendes behov och önskemål. Arbetsgruppen diskuterar i sitt betänkande vissa utvecklings­tendenser som torde komma att påverka efterfrågan på ombyggnad. Grup­pens slutsals är all de lokala variationerna är betydande och att bostads­marknaden f. n. är mycket känslig för också relativt små förändringar i inkomster och priser eller befolkningsutveckling och sysselsättningsgrad. Gruppen påpekar att efterfrågan på små lägenheter f. n. är stor men att den på längre sikt kan komma att minska starkt.

Remissinstansernas åsikter om önskvärdheten alt slå samman små lä­genheter till större i samband med ombyggnad går starkt i sär. De kom­muner och länsbostadsnämnder som har yttrat sig i frågan bedömer alt efterfrågan pä små lägenheter torde bestå under lång tid och anser att man därför bör vara återhållsam med att slå samman lägenheter vid ombygg­nad. Andra remissinstanser anser att det vore olyckligt att i alltför hög grad grunda långsiktigt inriktade åtgärder pä den besvärliga ekonomiska situa­tion som råder just nu.

För min del anser jag att överväganden om dessa och liknande frågor i


 


Prop. 1983/84:40                                                      7

huvudsak måste göras pä det lokala planet. Det är här kunskapen finns om vilka avvägningar som bör göras mellan ä ena sidan det samlade behovet pä orten på kort och lång sikt av lägenheter av olika storlek och ä andra sidan önskemålet att uppnå en lämplig lägenhetssammansällning i ortens olika bostadsområden. Mot bakgrund av det stora inslaget av smålägen­heter i bostadsbeståndet har man i mänga kommuner tidigare ställt upp generella mål om att minska antalet smålägenheter i samband med om­byggnad. Därvid har utrymmet för nyanserade bedömningar i det enskilda fallet begränsats. Flera studier av de bostadssociala effekterna av samman­slagningarna har visat att dessa, åtminstone i ett första skede, inte har motsvarat förväntningarna. Det finns således anledning att förorda alt frågor om den lämpliga lägenhetssammansältningen vid ombyggnad hante­ras nyanserat och i ökad utsträckning grundas på planmässiga övervägan­den som vid sidan av generella mål för lägenhetssammansältningen också beaktar förhållandena inom del aktuella bostadsområdet saml de enskilda lägenheternas kvaliteter. Jag vill i sammanhanget påminna om att bostads-kommittén har i uppdrag att bl. a. överväga eventuella förändringar i de bostadspolitiska målen vad avser bl. a. utrymmesslandarden. Del kan såle­des finnas anledning alt återkomma lill dessa frågor sedan kommittén har slutfört sitt arbete.

Också till del av arbetsgruppen förordade målet all huvuddelen av alla omoderna, halvmoderna och ofullständiga lägenheter skall undanröjas un­der programperioden ställer sig många remissinstanser tveksamma eller negativa. Utgångspunkten för dessa remissinstanser är alt del finns etl behov av enkla och därmed billiga lägenheter hos vissa grupper som t. ex. nybildade hushåll och studerande, varför det kan finnas skäl alt behålla vissa halvmoderna eller ofullständiga lägenheter.

Jag kan hålla med de remissinstanser som tar upp denna fråga om att vissa grupper av boende är beredda att acceptera en lägre uirusiningsstan-dard om därmed lägenheten blir avsevärt billigare. Frågan är emellertid om del av det skälet finns anledning att även pä relativt läng sikt behälla lägenheter med en otidsenlig standard. Enligt min uppfattning bör även fortsättningsvis strävan vara att se lill att alla lägenheter uppnår vad som i bostadssaneringslagen anges som lägsta godtagbara standard. Jag vill erin­ra om att det inom den ramen finns ett relativt betydande utrymme för anpassningar i speciella fall. Om del finns särskilda skäl kan man l.ex. avslå från bad eller dusch i de enskilda lägenheterna om tillfredsställande anordningar kan ordnas gemensamt i huset. Vidare kan del, som sladsför-nyelsegruppen också framhåller, finnas anledning att göra särskilda be­dömningar när det gäller lägenheter för kollektiva och andra speciella boendeformer. Det avgörande är emellertid enligt min mening att med­vetna och bostadssocialt grundade överväganden utgör utgångspunkten för ställningstaganden om att bevara etl visst lägenhetsbestånd med lägre standard än den som annars accepteras.


 


Prop. 1983/84:40                                                      8

Arbetsgruppens uppfattning om angelägenheten av att öka tillgänglighe­ten i bostäderna för gamla och handikappade har vunnit stöd hos remissin­stanserna. Remissinstanserna är också positiva lill principen all behovel av tillgänglighetsskapande åtgärder bör bedömas ur etl områdesperspek­tiv. De handikappades organisationer är dock kritiska och menar att de resultat som kommer att uppnås blir alltför beroende av ambitionsnivån i olika kommuner. Andra remissinstanser anser alt ett starkare hävdande av tillgänglighetskraven leder lill konflikter med bevarandeintressena och önskemålet att förnyelsen skall ske i varsamma former.

För min del anser jag alt en bedömning av vilka funktioner som bebyg­gelsen skall fylla måste ligga till grund för varje övervägande om vilka åtgärder som bör vidtas. I dag är del otvivelaktigt så alt tillgängligheten för människor med rörelsehinder eller andra särskilda problem är dålig i många bostadsområden. Samtidigt vet vi att de grupper som har problem av della slag ökar. De flesta vill få möjlighet alt bo kvar i sin invanda miljö. Därigenom kan också kostnaderna för särskilda omsorgs- och vårdinsatser begränsas. Det finns således starka motiv för alt öka tillgängligheten i det befintliga bostadsbeståndet för all del på kort och lång sikt skall kunna fylla sina funktioner på etl acceptabelt sätt.

De åtgärder som behöver vidtas för alt öka tillgängligheten i bostäderna kan göras pä etl mer eller mindre varsamt sätt. I en del speciella fall kan särskilda bevarandehänsyn motivera alt man hell underlåter all vidta vissa åtgärder. I andra fall kan tekniska, ekonomiska eller funktionella hänsyn leda till att tillgänglighetskraven bör modifieras. Det ligger i sakens natur att åtgärder i den befintliga bebyggelsen alllid måste grundas på en sam-manvägd bedömning av olika förutsättningar, krav och önskemål. Detta får emellertid inte leda till att vissa gruppers behov av funktionella förbätt­ringar ständigt eftersatts. En varsam förnyelse är enligt min mening en förnyelse som utgår från behoven av funktionella förbättringar - inte minst sådana som är viktiga för utsatta grupper i samhället - och där förbättringarna utförs på ett sådant sätt alt onödiga ingrepp undviks. Genom att samordna förnyelseålgärderna områdesvis skapas ökade möj­ligheter all finna lösningar som i rimlig utsträckning tillgodoser olika krav och önskemål.

Jag vill i det här sammanhanget understryka vikten av all beakta vad de handikappades organisationer anför om att ansträngningarna all öka till­gängligheten inte får inriktas enbart på de rörelsehindrades behov. De synskadades, de utvecklingsstördas och de psykiskt sjukas, allergikernas och andra handikappades problem måste uppmärksammas mera än vad som hittills har skett.

När det gäller de äldres och handikappades bostadsförhållanden finns det enligt min mening anledning till kompletterande överväganden. Jag kommer i del följande all föreslå ett särskilt finansiellt stöd för vissa tillgänglighetsskapande åtgärder, främst installation av hissar i trevånings-


 


Prop. 1983/84:40                                                      9

hus. Arbetsgruppen pekar bl. a. pä att den fysiska miljöns utformning leder till all många människor som pä grund av ålder, sjukdom eller andra orsaker har begränsad rörelse- eller orienteringsförmåga hindras all leva ett normalt liv. Resultatet blir enligt arbetsgruppen social isolering, dåligt tillvaralagande av mänskliga resurser och ett onödigt stort behov av insat­ser för vård och omsorg. Enligt min mening är det angeläget att ytterligare studera dessa förhållanden, särskilt de sociala och samhällsekonomiska aspekterna i sammanhanget. Jag har därför för avsikt att initiera ytterligare utredningsarbete i syfte att utveckla formerna för att anpassa bostadsbe­ståndet och bostadsmiljön till behoven hos äldre och handikappade. I detta sammanhang bör även belysas möjligheterna att i de områden där det finns många oulhyrda lägenheter utnyttja dessa lägenheter som en resurs, t. ex. för utflyttning av äldre och handikappade från institutioner. Etl komplette­rande utredningsarbete med den inriktning som jag nu har nämnt torde göra det möjligt att avlasta bosladskommittén dess arbete i motsvarande delar.

Begreppet tillgänglighet kan ges en ännu vidare innebörd. Vissa grupper av människor är särskilt beroende av utformningen av närmiljö och till­gången på olika slags service. Jag tänker då bl.a. på barnen och på för­värvsarbetande småbarnsföräldrar. Del är viktigt att också dessa gruppers speciella behov beaktas vid överväganden om förnyelsen av olika bostads­områden.

De mål som arbetsgruppen i övrigt har angelt för bosladsförbättringspro­grammet har vunnit allmän anslutning hos remissinstanserna, med vissa kommentarer och påpekanden somjag inte har anledning att närmare gå in på här.

Riksantikvarieämbetet och fastighetsägareförbundet föreslår tillägg lill de av arbetsgruppen angivna målen för bostadsförbättringsprogrammet.

Riksanlikyarieämbetel anser all ett mål bör vara alt ta till vara de kulturhistoriska och upplevelsemässiga värdena i byggnader och stadsmil­jöer. Jag kan instämma i riksantikvarieämbetets uppfattning att dessa aspekter är viktiga och all de bör tillmätas stor betydelse i förnyelsearbe­tet. De utgör både en utgångspunkt och en restriktion som måste beaktas i all förnyelseverksamhet. Jag finner det befogat alt kraven på varsamhet kommer till uttryck bland de särskilda målen för bostadsförbättringspro­grammet.

Fastighetsägareförbundet förordar all ett mål för programmet bör vara att fastighetsförvaltningen skall effektiveras efter företagsekonomiska principer. Jag delar förbundels uppfattning om vikten av en effektiv fas­tighetsförvaltning och vill i del sammanhanget påminna om all regeringen har uppmärksammat de brister i fråga om utbildningen av fastighetsförval­tare som f. n. föreligger. Till en effektiv fastighetsförvaltning hör också all tillgodose flera av de mål som arbetsgruppen anger, l.ex. att underhållet av bostäderna skall säkras och att energihushållningsåtgärderna skall in-


 


Prop. 1983/84:40                                                     10

lensifieras och samordnas med andra förbättringsåtgärder. Däremot kan jag inte dela fastighetsägareförbundets uppfattning alt fastighetsförvalt­ningen ensidigt skall grundas på företagsekonomiska"principer. Också andra hänsyn än de rent företagsekonomiska övervägandena måste tillåtas spela en betydande roll i en god bostadsförvaltning. Både de allmännyttiga bostadsföretagen och de enskilda fastighetsägarna måste i sin verksamhet ta ett socialt ansvar. Sker inte detta ökar i stället anspråken pä samhällets ansvar och kontroll.

Sammanfattningsvis finner jag att de mål för bostadsförbättringspro­grammet som arbetsgruppen har föreslagit bör accepteras, med det tillägg om varsamhet somjag nyss har förordat.

Bostadsförbättringsprogrammet bör således grundas pä följande bo­stadssociala mål för bostadsbeståndets förbättring:

1. Alla människor har rätt till en bostad med modern utrustning.

2.    Alla boende har rätt till en bostad som är väl underhällen.

3.    Oberoende av ålder eller handikapp har alla rätt till en bostad som fyller kraven pä god tillgänglighet.

4.    Förbättringar i bostadsbeståndet bör inriktas så alt de fräinjar ett jäm­likt och inlegrei-al boende och ett varsamt omhändertagande av kvalite­terna i den befintliga boendemiljön.

Till dessa mål skall läggas de energipolitiska och sysselsältningspolitiska målen för bosladsförbättringsprogrammet, nämligen:

5.    Energihushållningsålgärderna skall intensifieras och samordnas med andra förbättringsåtgärder.

6.    Kapaciteten inom byggsektorn skall utnyttjas bättre.

1.2.1.3 Bostadsförbättringsprogrammel

Arbetsgruppen föreslär ett tioårigt program för underhåll, reparationer och ombyggnader som innebär all insatserna skall öka under hela program­perioden. De sammanlagda kostnaderna för underhåll av flerbosiadshus skall enligt programmet öka frän 2500 milj. kr. år 1981 till 4 100 milj. kr. år 1986. Under tioårsperioden 1984-1993 skall vidare 275000 lägenheter i flerbostadshus och 150 000 småhus byggas om. Arbetsgruppen beräknar att programmet medför alt 15-20 000 fler kan sysselsättas inom byggindu­strin och byggmalerialinduslrin än om verksamheten skulle ligga kvar på den nivå som den hade i slutet på 1970-talet, dvs. innan en rad tillfälliga åtgärder för att stimulera byggandet sattes in.

Flertalet remissinstanser anser all den angivna ambitionsnivån för pro­grammet är rimlig och realistisk. Vissa av remissinstanserna har emellertid givit uttryck åt en ganska stor osäkerhet om stimulanseffekten av de föreslagna förändringarna i finansieringsvillkor m.m. är tillräcklig för att programmet skall kunna förverkligas. Särskilt gäller delta bedömningen av ombyggnader av småhus, men även beträffande ombyggnadsverksamhe­ien i flerbostadshusen är flera remissinstanser tveksamma.


 


Prop. 1983/84:40                                                     II

De bedömningar av den önskvärda omfattningen av underhåll och om­byggnad som stadsförnyelsegruppen redovisar finner jag väl avvägda. Jag återkommer senare till mina överväganden rörande finansieringen av un­derhålls- och ombyggnadsåtgärder. Mina förslag lar sikte pä att göra det möjligt att förverkliga de mål för bostadsförbättringsprogrammet som jag har redovisat. Jag kommer således att föreslå ökat stöd till underhåll, reparationer av byggfel och byggskador, lill grundförstärkning, installation av hissar m.m. Mina förslag innebär också att det betydande stöd som redan nu lämnas till bl. a. energihushällningsåtgärder och ombyggnader bibehålls på minst oförändrad nivå. Detta kommer att göra det möjligt att undanröja många av bristerna i miljonprogrammets bostadsområden och att förbättra det äldre bostadsbeståndet.

Innan reglerna för finansieringsstödet har fått sin slutliga utformning och tillämpats praktiskt är del givetvis svårt alt i detalj bedöma vilka effekterna kan komma att bli. Mina förslag i det följande innebär att reglerna för finansieringen läggs fast för en treårsperiod. Skulle det visa sig all den faktiska utvecklingen väsentligt avviker från målen får det naturiiglvis ske en omprövning av de styrmedel som står lill förfogande. Jag återkommer senare till hur bostadsförbättringsprogrammet skall följas upp.

I det här sammanhanget vill jag också påpeka att det inte bara är de finansiella villkoren som har betydelse för förnyelseverksamhetens omfatt­ning. En förstärkt planering och en vidgad besiktnings- och rådgivnings­verksamhet torde också ha stor betydelse för vilken omfattning som verk­samheten kommer all få.

När det gäller ombyggnader av småhus delar jag remissinstansernas uppfattning om svårigheterna att göra tillförlitliga bedömningar eller att ställa upp realistiska mål. Jag finner del därför knappast meningsfullt alt göra några särskilda bedömningar beträffande ombyggnader av småhus.

För alt målen för bostadsförbättringsprogrammel skall uppnås krävs en underhålls- och ombyggnadsverksamhet av följande omfaltning.

Underhållsvolymer i flerbostadshus och småhus åren 1984-1993, milj. m bostadsyta per är.

 

 

1984-1986

 

1987-1989

 

1990-1993

 

 

1 O-års-underhåll

20-års-underhåll

1 O-års-underhåll

20-års-underhåll

1 O-års-underhåll

20-års-underhåll

Flerbostadshus Småhus

9,6 13,4

3,1 5,0

10,9 14.7

3.9

5,5

12,2 17.4

4,6 6,3


 


Prop. 1983/84:40

Årlig ombyggnad av flerbostadshus.


Antal lägenheter före ombyggnad

Omfattning'                                 Sent 70-tal       1986  1993

(genomsnittlig                             (uppskattad

kostnad)                                     fördelning)

Begränsad om­
byggnad (2400 kr./m")
                 1000         5000        12000
Ombyggnad (3500 kr./m-)                              6000              12000
     16000
Genomgripande
ombyggnad (5 000 kr./m-)                               5000               7000
     2000

Totalt                                           12000       24000       30000

' 1 arbetsgruppens betänkande anges att ombyggnaderna under programperioden kommer att bli mer eller mindre genomgripande beroende pä byggnadernas kvalitet och standard före ombyggnad. Tre typfall anges, nämligen begränsad ombyggnad, ombyggnad samt genomgripande ombyggnad. Termerna föresläs inte ha någon betydelse vid prövning av standardkrav, länevillkor etc. ulan används endast för att belysa åtgärdernas karaktär och för volym- och kostnadsbedömningar.

Vad gäller underhållet bör noteras alt i tabellen anges de totala ytor som blir aktuella för underhållsåtgärder. Av kostnaderna för detta underhäll kan man överslagsmässigt räkna med att knappt hälften hänförs till lägen-helsunderhället och resten lill det gemensamma underhållet. De totala kostnaderna för underhållet av flerbosiadshus beräknas år 1986 uppgå lill ca 4 100 milj. kr., vilket skall jämföras med alt underhållskostnaderna i slutet på 1970-lalet uppgick lill ca 2.500 milj. kr.

Den i tabellerna angivna volymutvecklingen för del gemensamma under­hållet saml ombyggnaderna i flerbostadshusen kan omräknas lill följande ungefärliga kostnadsnivåer.

Årliga kostnader för gemensamt underhåll och ombyggnader i flerbostadshus, milj. kr., 1983 års priser.

Sent

70-tal        1986         1993

1300

480

610

 

1240

1840

200

700

1730

1200

2200

2110

1600

2 200

630

4300

6820

6920

Gemensamt underhåll 10 år

Gemensamt underhåll 20 är

Begränsad ombyggnad

Ombyggnad

Genomgripande ombyggnad

Totalt


 


Prop. 1983/84:40                                                                   13

Jag har tidigare anfört att jag delar'arbetsgruppens uppfattning att stats­makterna skall ta etl aktivt ansvar för alt förnyelseverksamhelen får den omfattning somjag nu har angelt. Några remissinstanser har förordat alt programmet skall utvärderas och omprövas efler ett visst antal år. Arbets­gruppen har föreslagit en kontrollstation år 1986, då främst medlen för programmets genomförande skulle ses över.

För min del ser jag del som angelägel att programmet blir föremål för en löpande utvärdering. Inom ramen för bostadsförsörjningsplaneringen -som jag senare skall återkomma till - bör det ske en fortlöpande uppfölj­ning av programmets genomförande och av effekterna härav. Bostadssiy­relsen har enligt sin instruktion ansvar för att följa utvecklingen inom bostadsförsörjningen och uppmärksamma statsmakterna på eventuella be­hov av att vidta åtgärder. Även forskningsorganen har givetvis ett ansvar för all både bidra lill att utveckla formerna för att genomföra programmet, dokumentera utvecklingen och utvärdera programmets effekter från skilda utgångspunkter. Jag återkommer senare särskilt lill forskningsfrågorna.

Även om jag således förordar en löpande uppföljning och utvärdering av programmet finner jag att det kan vara lämpligt att redan nu ange en tidpunkt för en första, mera samlad utvärdering. Därigenom ges olika organ möjligheter att inrikta sitt arbele så att de aktivt kan bidra till utvärderingen. Tidpunkten för en sådan första utvärdering bör sättas så alt den kan bygga på redovisningar av arbetet i kommunerna. Med tanke på vad jag senare kommer att anföra beträffande en särskild redovisning av kommunernas bosladsförsörjningsplanering såvitt avser bostadsförbätt-ringsåtgärder torde en sådan utvärdering kunna ske under år 1986. Arbetet med utvärderingen bör läggas upp sä att regeringen under hösten 1986 kan lämna riksdagen en samlad redovisning av bosladsförbättringsprogrammet och därpå grundade förslag till eventuella åtgärder. Naturligtvis kan rege­ringen även dessförinnan ha anledning all återkomma till riksdagen i dessa frågor, bl.a. med anledning av arbetet i bosladskommittén och i del utred­ningsarbete somjag tidigare har nämnt.

Avslutningsvis vill jag kommentera de synpunkter rörande programmets sysselsättningseffekter som har kommit fram vid remissbehandlingen.

Arbetsgruppen här valt all grunda sina beräkningar av sysselsättningsef­fekten på en jämförelse mellan de investeringsnivåer som programmet innebär och investeringsnivån under det sena 1970-lalel, dvs. innan en rad tillfälliga stimulanser för byggandet saltes in. Många remissinstanser påpe­kar att den sysselsättningsökning som redovisas vid en sådan jämförelse till .stor del redan är intecknad. Detta är naturiigtvis till viss del riktigt. De väsentligt bättre finansieringsvillkor som nu föreslås för underhåll och reparationer bör dock leda lill betydande investeringsökningar. Därtill skall läggas effekten av de bättre villkor för tillgänglighetsskapande åtgär­der, grundförstärkningsålgärder m. m. som jag också kommer att föreslå. Sett också i förhållande lill dagens situation bör därmed programmet


 


Prop. 1983/84:40                                                                    14

kunna ge en betydande sysselsättningseffekt, särskilt på vissa orter och inom vissa branscher och yrkeskategorier. I likhet med arbetsmarknads­styrelsen vill jag emellertid framhålla att del kommer att krävas aktiva åtgärder för all överbrygga de omställningsproblem som torde komma att uppstå. Jag vill också tillägga att det inte är möjligt att enbart inom ramen för bostadspolitiken lösa kapacitets- och sysselsättningsproblemen inom byggsektorn. Åtgärder av annat slag och inom andra samhällssektorer måste också till. Jag vill i det sammanhanget hänvisa till de förslag Ull sysselsättningsfrämjande åtgärder som regeringen nyligen har förelagt riksdagen (prop. 1983/84:26) och lill det arbete i samråd med företrädare för branschorganisationer och fackliga organisationer som sker i den sär­skilda ledningsgrupp för byggfrågor som regeringen har tillsatt.

1.2.2 Planering av förnyelseåtgärder 1.2.2.1 Inriktning och ansvarsfördelning

Planeringen har stor betydelse för den sociala bostadspolitiken. Genom en öppen och demokratiskt styrd planering kan människors behov och önskemål fångas upp, kanaliseras och omsättas i konkreta åtgärder. För alt planeringen skall bli meningsfull måste den inriktas pä väsentliga frågor som kräver gemensamma beslut och åtgärder. Den måste bedrivas i nära samverkan med dem som är direkt berörda. Del är också en viktig uppgift för planeringen alt medverka lill en rättvis och solidarisk fördelning av resurser mellan olika grupper i samhället och mellan olika delar av en kommun.

Den här grundsynen delas inte av alla. Företrädarna för de privata fastighetsägarna och näringslivets organisationer ger i sina remissvar ut­tryck åt en annan grundsyn, nämligen den att utvecklingen i stället bör överlåtas ät marknadskrafterna. Bortsett från alt jag av principiella skäl inte delar den uppfattningen vill jag påpeka att ett sådant synsätt leder till särdeles orimliga konsekvenser när del gäller behov av förändringar i bostadsbeståndet och bostadsmiljöerna. I avsaknad av effektiva vägar att fä til! stånd förbättringar av den befintliga bostadsmiljön tar sig nämligen hushållens efterfrågan i första hand uttryck i att de som har möjligheter flyttar lill områden som bättre svarar mot behov och önskemål. De minst attraktiva områdena överges därmed av dem som har störst möjlighet all välja bostad. Saknas planerade och samordnade insatser från samhällets gemensamma organ leder utvecklingen snabbi lill segregation, förslumning och en omfattande kapitalförstöring.

Bostadsmarknaden sorterar under sådana förhållanden effektivt ut vin­nare och förlorare. Till förlorarna hör regelmässigt de grupper som har de sämsta ekonomiska förutsättningarna. Till dem hör mänga av de fysiskt, psykiskt och socialt handikappade, dvs. de som har störst behov av en god boendemiljö och stöd och hjälp frän omgivningen.

För alt illustrera den här utvecklingen brukar man ofta hänvisa till länder


 


Prop. 1983/84:40                                                                   15

som saknar den utbyggda organisation för samhällsbyggandel som vi har i vårt land. Enligt min mening behöver man dock inte gä utanför vårt lands gränser för alt bli varse konsekvenserna av en alltför marknadsstyrd ut­veckling inom bostadssektorn. Också hos oss finns det ofta i tätorterna en uppdelning i "goda" och "dåliga" områden. Vi har kunnat se att upprust­ning och ombyggnad lättare lar fart i de "goda" områdena där bostäderna efter ombyggnaden tas i anspråk av mera välsituerade hushåll än de som bodde där förut. För att motsvarande förbättringar skall ske i de "dåliga" områdena krävs det rejäla insatser från kommunernas sida. Där blir mark­nadskrafterna märkvärdigt orkeslösa.

Ett bosladsförbätlringsprogram som syftar lill att uppnå de mål somjag tidigare har redogjort för kan därför inte genomföras utan en aktiv plane­ring och utan engagemang frän samhällsorganens sida. I likhet med arbets­gruppen anser jag att kommunerna måste ha ett huvudansvar för att planera, förbereda och initiera genomförandet av bostadsförbättringspro­grammet.

Statsmakterna har emellertid, somjag nämnde inledningsvis, ett övergri­pande ansvar för alt skapa rimliga förutsättningar för att förverkliga bo­stadsförbättringsprogrammet. Pä staten vilar bl.a. ett ansvar för de offent­liga organens medverkan i arbetet. Några remissinstanser, bl. a. LO och byggnadsarbetareförbundet, anser att arbetsgruppens förslag inte ger sta­ten tillräckliga möjligheter alt se till att kommunernas planering verkligen kommer till stånd.

Jag har uppfattat arbetsgruppens förslag så att det bygger på förvissning­en om alt ett förtroendefullt och effektivt samarbete mellan statliga organ och kommunerna skall kunna byggas upp ulan att möjligheter till ivängsin-gripanden frän sialens sida skall behöva tillskapas. För min del är jag förvissad om att della skall vara möjligt. Statliga förelägganden gentemot en kommun skulle i sammanhang som dessa, då del ställs krav på en engagerad och aktiv kommunal utvecklingsinsats, vara verkningslösa.

Samhällsplaneringen har under läng lid varit inriktad pä ulbyggnad och nyexploatering. Bara i liten omfallning har samhällsplanerarnas intresse riklats mot utvecklingen av den befintliga bebyggelsen. I de fall planer har utarbetats för redan bebyggda områden har det många gånger skett med utgångspunkt i synsätt och metodei- som har utvecklats för nyexploatering. Arbetsgruppen menar att planeringen, nu när vi slår inför en ny fas i utvecklingen av den sociala bostadspolitiken, bör ställas om sä att betyd­ligt större uppmärksamhet ägnas åt hur bostadsbeståndet som helhet bör utvecklas och utnyttjas. Liksom flertalet remissinstanser delar jag den uppfattningen. Vissa remissinstanser, bl. a. HSB, har emellertid uttryckt oro för att en sådan utveckling skulle leda till ett minskal intresse för nybyggnadsfrågorna. För min del finner jag del angelägel att behoven av förändringar i befintliga bostäder och behoven av nyexploatering, kom­plettering, förtätning, rivning och nybyggnad etc. betraktas i ett samman-


 


Prop. 1983/84:40                                                                   16

häng. Nybyggandet får således inte ses som en separat verksamhet ulan som ett av flera olika sätt att utveckla det samlade bostadsbeståndet.

Det är med tillfredsställelse jag noterar all remissinstanserna i stor utsträckning ansluter sig till de allmänna synpunkter på 'inriktningen av kommunernas planering som redovisas i arbetsgruppens belänkande. Del råder således bred enighet om alt kommunernas förnyelseplanering bör vara områdesorienlerad och inbegripa inte bara fysiska förändringar i byggnaderna utan också behov av att utveckla den yttre miljön, tillgången pä gemensamma lokaler, service m. m. Som jag nämnde inledningsvis kommer jag all ta initiativ till ett vidare arbele med alt bl. a. utveckla formerna för en sådan områdesorienlerad planering som tar sikte på all öka möjligheterna för gamla och handikappade all bo kvar.

Flera remissinstanser påpekar alt en utveckling av planeringen i den här riktningen också är förenad med risker. Knappa planeringsresurser kan under lång tid komma att bindas vid etl fåtal områden med påföljd alt andra områden försummas. Planeringen kan bli så detaljerad all utrymmet för lokala initiativ och beslut i samråd mellan boende och fastighetsägare blir alltför beskuret. Del är naturligtvis viktigt att redan inledningsvis upp­märksamma risker av detta slag. Behovet av planering och kommunala insatser är olika i olika områden. Vilka insatser som behövs måste enligt min uppfattning avgöras lokalt mot bakgrund av förnyelsebehovens karak­tär och de samlade resurser för planering m. m. som slår lill buds. Kommu­nerna måste också ges utrymme alt följa upp sin planering i de ställningsta­ganden rörande standardkrav m. m. som aktualiseras i enskilda fall. Mina överväganden i det följande i dessa frågor grundas på en strävan att ge kommunerna ökade befogenheter all. mot bakgrund av planmässiga över­väganden, själva avgöra hur avvägningarna bör göras i det enskilda fallet.

Jag är medveten om att det på många häll bedrivs arbete med att utveckla den kommunala planeringen i den riktning som jag nyss har angivit.

Många remissinstanser framhåller alt kommunerna måste ges bättre möjligheter att initiera och genomföra förnyelseåtgärder. Många efterlyser också överväganden om vilket inflytande de boende bör ha över förnyelse­processen. Jag hyser stor förståelse för dessa synpunkler. Dagens lagstift­ning för planering och plangenomförande är inte särskilt anpassad till behovet av att förnya den befintliga bebyggelsen. Bostadssaneringlagen lar enbart sikte på förbättringar i del äldsta bostadsbeståndet. Det finns lagar och andra författningar som ännu inte har anpassats till den syn på hyres­gästernas ställning och formerna för deras inflytande över förvaltningen som har utvecklats under senare år.

Vissa av dessa problem har beaktats i del förslag till en ny plan- och byggnadslagstiftning som regeringen nyligen har remitterat lill lagrådet. Inom bostadsdepartementet har vidare påbörjats en översyn av bostads­saneringslagen och andra lagar som har betydelse för all genomföra för-


 


Prop. 1983/84:40                                                                   17

nyelseålgärder. Jag vill också erinra om att vissa hithörande frågor har uppmärksammats särskilt. Jag tänker dä pä den särskilda lag om exploate­ringssamverkan som har utarbetats i anslutning till den nya plan- och byggnadslagstiftningen och på de förslag lill ändringar i förköpslagen som lades fram före sommaren och som nyligen har remissbehandlats (Ds Ju 1983:11).

1.2.2.2 Reformerad bosladsförsörjningsplanering

Arbetsgruppen föreslår i sitt belänkande ändrade föreskrifter för bo­stadsförsörjningsplaneringen. Syftet med ändringarna är alt ge kommuner­na ökade möjligheter alt anpassa planeringen lill de lokala behoven, att samordna bostadsförsörjningsplaneringen med andra planeringsformer och att begränsa det formaliserade uppgiflslämnandet lill statliga myndig­heter.

Gruppens förslag i denna del har fåll ett mycket blandat mottagande. Bland remissinstanserna förekommer olika bedömningar av hur väl bo­stadsförsörjningsplaneringen fungerar f. n. och vilket behov det finns av en mer långtgående förändring av planeringens innehåll och uppläggning. Sä ansluter sig t. ex. kommunförbundet och alla de hörda kommunerna utom en lill huvuddragen i arbetsgruppens förslag, medan bostadssiyrelsen och de länsbostadsnämnder som har anmodats att yttra sig anser all man sä långt som möjligt bör utgå från nuvarande bestämmelser och rutiner för bosladsförsörjningsplaneringen. Planverket, som hell insläminer i syftet bakom de föreslagna författningsändringarna, menar i likhet med en kom­mun att den åsyftade förändringen i planeringens innehåll och uppläggning ryms inom ramen för gällande bestämmelser.

Till grund för mina egna överväganden i fråga om bosladsförsörjnings­planeringen vill jag lägga följande allmänna synpunkter.

Som jag nämnde inledningsvis ser jag bosladsförbättringsprogrammet som ett viktigt steg i en utveckling av den sociala bostadspolitiken. Medan behovel av en rymlig och väl utrustad bostad tidigare stod i förgrunden, har numera kvaliteter i den fysiska och sociala miljön, tillgången på service och kommunikationer m. m. kommit att tillmätas allt större betydelse. Våra bostadsbehov har också förändrats. De många småhushållen ökar betydelsen av en bostadsmiljö som ger utrymme för, stimulerar till eller tvingar fram kontakter. Allt fler gamla och handikappade behöver en lättillgänglig yttre och inre miljö samt möjlighet att få hjälp eller vård i eller nära bostaden. Bostadsmiljön utgör också den viktigaste basen för hemar­bete, föreningsliv, kulturella aktiviteter och annan fritidsverksamhet. Strä­vandena att fördjupa den kommunala demokratin måste också till stor del bygga på aktivitet och ansvar inom bostadsområdena.

En utveckling i den här riktningen är inte möjlig ulan alt bryta upp de ofta ganska stela gränserna mellan olika samhällssektorer. Bostadsfrå­gorna kan inte betraktas avskilda frän andra områden som barnomsorg, 2    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 40. Bilaga 9


 


Prop. 1983/84:40                                                     18

äldreomsorg, skola, frilid och kultur. Under miljonprogrammets dagar lärde vi oss att en samplanering för olika samhällssektorer är oundgänglig då nya bostadsområden skall byggas. Men vi har ännu inte kommit särskilt långt i att tillämpa samma synsätt när del gäller de fortlöpande förändring­ar som sker eller planeras i den befintliga bebyggelsemiljön.

En annan utgångspunkt för mina överväganden - som har ett visst samband med vad jag nyss har sagt - är alt en minskad reglering i detalj av kommunernas verksamhet bör eftersträvas. En bred parlamentarisk enig­het råder om denna inriktning. Kommunerna har numera en sådan kompe­tens och sådana förutsättningar i övrigt alt de bör ges etl mera självständigt ansvar i frågor som tidigare har reglerats genom statliga föreskrifter.

Mina överväganden i det följande grundas pä uppfattningen alt arbetet med bostadsförbättringsprogrammet bör läggas upp så att det bidrar till att bygga upp mera integrerade planeringsformer i kommunerna. Vad som krävs för att skapa utrymme för en fortsall utveckling av den sociala bostadspolitiken är inte i första hand en utbyggd sektorsplanering utan snarare en utveckling där bosladsförsörjningsplaneringen integreras med annan kommunal planering. I mänga kommuner har, som jag tidigare har nämnt, planeringen utvecklats i denna riktning. Bostadsstyrelsen har un­der senare är aktivt verkat för alt stödja och stimulera en sådan utveckling. . Bostadsförsörjningsplaneringen regleras idag genom dels en mycket all­mänt hällen bestämmelse i 3 § lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, dels närmare föreskrifter i förordningen (1978:397) om kommunala bostadsförsörjningsprogram. Förordningen ger bostadssiyrelsen befogenheter att utfärda närmare föreskrifter rörande planeringen och redovisningen av vissa uppgifter. I praktiken har bostads-styrelsens föreskrifter kommit all inskränkas lill föreskrifter om all vissa uppgifter om planerat bostadsbyggande skall redovisas åriigen. Styrelsen har därtill utarbetat allmänna råd om planeringens inriktning, innehåll etc.

Arbetsgruppen föreslår vissa ändringar i de nyss nämnda författningar­na. Ändringarna innebär att den statliga regleringen av bostadsförsörj­ningsplaneringen minskar och att de årliga redovisningarna av planerat bostadsbyggande slopas.