Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1983/84:200

Regeringens proposition

1983/84:200

om vissa åtgärder för att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen;

beslutad den 3 maj 1984.

Regeringen föreslär riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till vissa åtgärder för atl dämpa pris-och kostnadsutvecklingen. Åtgärderna är likviditetsindragning från förelag och kommuner, en särskild likviditetsindragning frän skogsindustrin samt stopp för höjning av utdelningen pä aktier i vissa bolag för verksamhetsåret 1984.

Likviditetsindragningen från företag och kommuner sker genom att ar­betsgivare blir skyldiga att betala in medel på likviditetskonto i riksbanken. Landstingskommuner, kommuner och kyrkliga kommuner skall senast den 31 januari 1985 betala in ett belopp motsvarande 3% av den del av 1983 års lönesumma som överstiger 20 milj. kr. Övriga arbetsgivare, staten undan­tagen, skall betala in 6% av motsvarande belopp. Hälften skall betalas in senast den 31 augusti 1984 och återstoden senast den 31 januari 1985. Medlen skall stå kvar på likviditetskontot till årsskiftet 1986/87. Ränta utgår med 7%.

Särskild likviditetsindragning från skogsindustrin sker fr. o. m. den 1 juli 1984. Depositioner motsvarande 3% av exportvärdet av skogsprodukter som förs ut ur Sverige under tiden den 1 juli 1984-den 30 juni 1985 skall betalas in på konto i riksbanken. Medlen skall stå kvar på kontot till den 1 juli 1987 mot en ränta som motsvarar gällande diskonto.

Om det finns synneriiga skäl fär regeringen medge befrielse frän skyldig­het atl betala in medel på likvidiletskonlo. En motsvarande dispensmöj­lighet finns i fråga om exportdeposition. Regeringen fär även föreskriva eller i särskilda fall besluta att medel som står inne på likvidiletskonlo och 1    Riksdagen 1983/84. 1 samt. Nr 200

 

Prop. 1983/84:200                                                    2

exportdepositioner skall betalas tillbaka före de lidpunkter som ovan angi­vits.

Vidare föreslås ett tillfälligt förbud mot höjning av utdelningen på vissa aktier. Förbudet avser svenska aktiebolag med aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs och svenska aktiebolag vars aktier är föremål för handel på den s. k. OTC-marknaden. Det sammanlagda belopp som delas ut för verksamhetsåret 1984 får inle överstiga den utdelning som lämnades för närmast föregående räkenskapsår.

 

Prop. 1983/84:200                                                              3

1    Förslag till

Lag om inbetalning på likviditetskonto

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Arbetsgivare skall betala in medel på räntebärande konto (likviditets-
konto) i riksbanken enligt bestämmelserna i denna lag.

Staten är inte skyldig att betala in medel på likviditetskonto. Om det finns synnerliga skäl får regeringen medge befrielse, helt eller delvis, från skyldighet att betala in medel pä likviditetskonto.

2 § Andra arbetsgivare än landstingskommuner, kommuner och kyrkliga
kommuner skall pä likviditetskonto betala in etl belopp motsvarande 6
procent av den del av lönesumman för är 1983 som överstiger 20 miljoner
kronor. Med lönesumman avses underlaget för är 1983 för arbelsgivarav-
gift till folkpensioneringen enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Om
beloppet inte uppgår till minst 10000 kronor skall inbetalning inte göras.

För inbetalning enligt första stycket gäller följande. Senast den 31 augus­ti 1984 skall arbetsgivaren, i avräkning på det slutliga beloppet, betala in ett belopp motsvarande 3 procent av avgiftsunderlaget för preliminär arbetsgi­varavgift för år 1983 lill folkpensioneringen (preliminär inbetalning). Om detta belopp inte uppgår till minst 5000 kronor skall någon preliminär inbetalning på likvidiletskonlo inte göras. Återstoden av beloppet enligt första stycket skall betalas in senast den 31 januari 1985 {slutlig inbetal­ning).

Om den preliminära inbetalningen överstiger vad arbetsgivaren enligt första stycket skall betala in på likvidiletskonlo skall riksbanken betala tillbaka överskjutande belopp jämte 7 procent årlig ränta därå frän inbetal­ningsdagen. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.

3   § Landstingskommuner, kommuner och kyrkliga kommuner skall se­nast den 31 januari 1985 på likviditetskonto betala in ett belopp motsvaran­de 3 procent av den del av lönesumman för är 1983 som överstiger 20 miljoner kronor. Med lönesumman avses det underlag för arbetsgivaravgift som anges i 2 § första stycket. Om beloppet inge uppgår till minst 10000 kronor skall inbetalning på likvidiletskonlo inte göras.

4   § Riksförsäkringsverket skall i god lid före den 31 augusti 1984 och den 31 januari 1985 underrätta varje arbetsgivare om hans skyldighet enligl 2 eller 3 § och därvid ange det belopp som skall inbetalas. Avskrift av sådan underrättelse skall tillställas riksbanken.

Belopp som skall betalas in på likviditetskonto avrundas till närmast lägre hundratal kronor.

5   § Pä medel som står inne på likvidiletskonlo utgår årlig ränta med 7 procent, vilken läggs till kapitalet vid utgången av kalenderår. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.

6   § Om inbetalning pä likvidiletskonlo inle sker inom föreskriven lid skall arbetsgivaren betala ränta på beloppet lill statsverket. Räntan är 2 procent för varje påbörjad kalendermånad efter den månad dä beloppet rätteligen skulle ha betalats lill dess inbetalning sker, dock längst till och med december 1986.

Ränta enligt första stycket fastställs av riksbanken och skall betalas

 

Prop. 1983/84:200                                                    4

inom den tid som riksbanken bestämmer i varje särskilt fall. Ränta som inte betalas inom föreskriven tid fär omedelbart drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgift utgår dock inle.

7   § Det belopp som en arbetsgivare har betalat in på likviditetskonto skall med ränta enligl 6 § av riksbanken betalas tillbaka till arbetsgivaren den 30 december 1986 eller den tidigare dag som regeringen föreskriver eller beslutar i särskilda fall.

8   §   Riksbankens beslut enligt denna lag fär inle överklagas.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, dä lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

 

Prop. 1983/84:200                                                              5

2   Förslag till

Lag om exportdepositioner för skogsprodukter

Härigenom föreskrivs följande.

1 § För skogsprodukter som förs ut ur landet under tiden den I juli
1984-den 30 juni 1985 skall en deposition ställas hos staten enligt denna
lag.

Med skogsprodukter avses varor hänförliga till tulltaxenummer 44.05-44.15,47.01 och 48.01-48.08.

2 § Skyldig att ställa depositionen är den för vars räkning varan förs ut ur
landet. Har varan överlåtits till någon som inte är bosatt här i landet och
som för ut den ur landet, skall depositionen ställas av överlåtaren eller, om
inte heller denne är bosatt här i landet, den senaste överiätaren i överlätd-
sekedjan som är bosatt här i landet.

Depositionsskyldighet föreligger inte när depositionsunderlaget enligl

3 § uppgår till högst 25000 kronor under en kalendermånad.

3 § Depositionsbeloppet är 3 procent av varans försäljningspris med
tillägg av fraktkostnader, försäkringspremier och andra omkostnader för
varan före avgång från gränsort i Sverige (depositionsunderlaget), öm
försäljningspriset bestämts i utländskt myntslag skall det omräknas till
svenska kronor enligt bankernas noterade säljkurs den femtonde i den
månad under vilken exporten skedde. Har varan inte överlåtits utgörs
deposifionsunderlaget av marknadspriset på avsändningsorten med mot­
svarande tillägg.

Om särskilda skäl föreligger får depositionsunderiaget utgöras av tillver­karens försäljningspris jämte tillägg som anges i första stycket.

4 § Frågor om depositionsskyldighet enligt denna lag prövas av tullmyn­
dighet, som också kontrollerar efterievnaden av lagen. Med tullmyndighet
avses generaltullstyrelsen eller den underlydande myndighet som är behö­
rig enligt vad generaltullstyrelsen bestämmer.

Bestämmelserna i 35-37 §§ tullagen (1973:670) skall tillämpas.

5 § Den för vars räkning en vara som avses i 1 § förs ul under där
angiven tidsperiod skall i exportanmälan uppge huruvida han är bosatt här
i landet och, om så inte är fallet, frän vem han förvärvat varan.

Tullmyndigheten fär anmoda även överiålare som inte är bosatt här i landet att lämna upplysning om från vem en vara enligt första stycket förvärvats.

6   § I fall som avses i 2 § första stycket andra meningen skall myndighe­ten skyndsamt underrätta den som kan vara depositionsskyldig om utför­seln.

7   §   Depositionsbelopp fastställs av tullmyndigheten.

Den som är depositionsskyldig enligt 2 § skall till ledning för tullmyn­dighetens beslut lämna deklaration för kalendermånad under vilken utför­sel ägt mm. Deklarationen skall ha kommit in till tullmyndigheten senast den tionde i månaden närmast efter den månad då utförseln ägde mm eller.

 

Prop. 1983/84:200                                                                  6

i fall som avses i 2 § första stycket andra meningen, då den depositions­skyldige fick kännedom om alt utförseln skett.

I deklarationen skall redovisas de varor enligt 1 § som förts ut ur landet under månaden med angivande av vamslag, tulltaxenummer, kvantitet, värde enligt 3 § samt depositionsbeloppet.

8   § Depositionsbeloppet skall erläggas till tullmyndigheten senast den dag då deklarationen skall ha kommit in.

9   § Om den depositionsskyldige inte avger deklaration eller om uppgif­terna i deklarationen är så bristfälliga att de inte kan läggas till gmnd för en tillförlitlig beräkning av depositionsbeloppel, fär detta bestämmas efter skälig gmnd.

 

10   § Tullmyndigheten skall meddela nytt beslut om fastställande av de­positionsbeloppel, om verkställd utredning, granskning eller något annat förhållande ger anledning till det. Sådant beslut fär inte meddelas efter utgången av är 1985.

11   § Tullmyndigheten skall snarast sätta in erlagda depositionsbelopp på konto i riksbanken.

12   § Deponerade belopp skall betalas tillbaka av riksbanken den 1 juli 1987 eller den tidigare dag som regeringen föreskriver eller i. särskilda fall beslutar.

På deponerat belopp löper ränta från dagen för inbetalningen till tull­myndigheten till dess beloppet betalas tillbaka. Räntan betalas ut i sam­band med återbetalning av det deponerade beloppet. Den beräknas för är efter den räntesats som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid vaije tid gällande diskontot och läggs till det deponerade beloppet vid utgången av kalenderår. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.

13   § Om synnerliga skäl föreligger får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen medge befrielse, helt eller delvis, från skyldigheten att ställa deposition.

14   § Om depositionsbelopp inte betalas inom föreskriven tid skall den depositionsskyldige erlägga ränta till staten. Räntan är 2 procent av felande belopp för varje påbörjad kalendermånad räknat frän och med den månad då beloppet rätteligen skulle ha betalats lill dess inbetalning sker, dock längst till dess deponerat belopp skulle ha betalats tillbaka.

Generaltullstyrelsen får medge befrielse, helt eller delvis, från skyldig­het att erlägga ränta, när särskilda skäl föreligger.

15 § Har den som är deposilionsskyldig, i deklaration eller annat skrift­
ligt meddelande om sin skyldighet atl ställa deposition, lämnat en uppgift
som befinns vara oriktig, skall den deposilionsskyldige påföras en avgift
som uppgår till 20 procent av del depositionsbelopp som ytterligare rätteli­
gen skall ställas.

I fall som avses i 9 § skall den deposilionsskyldige påföras en avgift som uppgår till 20 procent av depositionsbeloppet till den del det överstiger det depositionsbelopp som skulle ha fastställts enligl de skriftliga uppgifter som lämnats.

 

Prop. 1983/84:200                                                    7

Har depositionsskyldig, som lämnal oriktig uppgift eller underlåtit att lämna deklaration, frivilligt rättat felet skall avgift inte påföras. Avgift påförs inte heller i samband med rättelse av felräkning eller skrivfel', som uppenbart framgår av deklaration eller annat skriftligt meddelande från den depositionsskyldige.

16      § Avgtft enligt 15 § fär efterges om oriktigheten eller underlåtenheten
med hänsyn till omständigheterna framstår som ursäktlig eller om deposi­
tionen avser ett ringa värde.

Bestämmelserna i första stycket beaktas även utan yrkande, när omstän­digheterna i ärendet föranleder det.

17  § Frågor om ränta enligt 14 § och avgift enligt 15 § prövas av tullmyn­digheten.

18  § Ränta enligt 14 § och avgift enligt 15 § får omedelbart drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgift utgår dock inte.

19  § Beslut enligt denna lag som meddelas av någon annan tullmyndighet än generaltullstyrelsen får överklagas hos generaltullstyrelsen genom be­svär.

20  § Generaltullstyrelsens beslut enligl denna lag fär överklagas hos kammarrätten genom besvär. Kammarrättens beslut får inte överklagas.

21  § Vid besvär förs det allmännas talan hos besvärsmyndigheten av den tjänsteman (allmänt ombud) vid generaltullstyrelsen, som regeringen ut­sett.

22  § Beslul enligl denna lag fär överklagas endast av den depositions­skyldige eller av det allmänna ombudet.

23  § Har en part överklagat ett beslul enligt denna lag får också motpar­ten överklaga beslutet, även om den för honom föreskrivna besvärstiden har gått ut. Motpartens besvär skall ha kommil in lill den myndighet eller domstol som har att pröva besvären inom två veckor från utgången av den lid inom vilken de först anförda besvären senast skulle ha anförts.

Återkallas eller förfaller pä annat sätt den första besvärstalan är även den senare besvärstalan förfallen.

24  ,§ Har deposition ställts eller ränta enligt 14 § eller avgift enligl 15 § erlagts med för högt belopp återbetalas det överskjutande beloppet. Därvid tillämpas 22 § första och andra styckena tullagen (1973:670).

25  §   Avgift som avses i 15 § är inte avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984. I fall som avses i 2 § första stycket andra meningen föreligger dock ej depositionsskyldighet om över­låtelsen skett före den 25 april 1984.

 

Prop. 1983/84:200                                                              8

3   Förslag till

Lag om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktie­bolag

Härigenom föreskrivs följande.  .

1 § Denna lag gäller svenska aktiebolag vilka utgett aktier, som under
verksamhetsåret 1984 eller del därav,

'     1. äreUerhar varit inregistrerade vid Stockholms fondbörs, eller

2. är eller har varit föremål för handel enligt ett avtal som bolaget har träffat med en svensk fondkommissionär med skyldighet för denne att på begäran av envar ange kurser på aktierna och att till dessa kurser köpa och sälja sådana aktier.

Med verksamhetsåret 1984 avses i denna lag del räkenskapsår som inleds närmast efter den 1 juli 1983. Är detta verksamhetsår kortare än åtta månader skall verksamhetsåret 1984 anses omfatta även del följande rä­kenskapsåret.

2 § Aktiebolag som avses i 1 § får inte lämna utdelning för verksamhets­
året 1984 med större sammanlagt belopp än som lämnades för det räken­
skapsår som närmast föregick verksamhelsärel 1984. Har fondemission
eller ändringar av akties nominella belopp skett under verksamhetsåret fär
utdelningen på en aktie avrundas uppåt till närmast högre tiotal ören.

Är verksamhetsåret 1984 inte av samma längd som det närmast föregå­ende räkenskapsåret skall vid beräkning av det belopp som får delas ut omräkning ske med hänsyn härtill.

3 § Utan hinder av 2 § får utdelning lämnas på nyemitterade aktier om
nyemission har skelt i samband med en ökning av bolagets aktiekapital
som har anmälts för registrering under verksamhetsåret 1984. Sädan utdel­
ning får dock för nyemitterad aktie inle överstiga utdelningen på akfie
under det närmast föregående räkenskapsåret. Finns aktier av olika slag
och är de nyemitterade aktierna av etl slag som redan finns görs jämförel­
sen enbart med aktier av samma slag. Avser nyemissionen etl nytt slag av
aktier får utdelningen på varje sådan aktie inte överstiga genomsnittet av
utdelningen på tidigare utgivna aktier.

Vad som nu sagts om utdelning på nyemitterade aktier får också tilläm­pas pä aktier som under verksamhetsåret 1984 getts ut vid utbyte av konvertibla skuldebrev eller på grund av skuldebrev med optionsrätt till nyteckning.

4   § Med utdelning avses vinstutdelning genom utbetalning av pengar fill aktieägarna enligl 12 kap. aktiebolagslagen (1975: 1385), 52 § lagen (1955:183) om bankrörelse eller 12 kap. försäkringsrörelselagen (1982:713).

5   § Aktiebolag som lämnar utdelning i strid mot denna lag skall till statsverket inbetala en avgift motsvarande vad som utdelats för mycket. Avgiften fastställs av bankinspektionen. Den får omedelbart drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skaU enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgift utgår dock inte.

 

Prop. 1983/84:200                                                    9

Avgiften fär efterges, helt eller delvis, om elt bolag på grund av ursäkt­ligt misstag kommit att dela ut för högt belopp. Avgiften är inte avdragsgill vid inkomsttaxering.

6   §   Om det finns särskilda skäl får bankinspektionen medge alt utdelning får ske med ett högre belopp än som följer av bestämmelserna i 2 eller 3 §.

7   §   Bankinspektionens beslut enligt 5 § får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Kammarrättens beslut får inte överklagas.

Bankinspektionens beslut enligt 6 § får överklagas hos regeringen ge­nom besvär.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligl uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

ti    Riksdagen 1983/84. 1 samt. Nr200

 

Prop. 1983/84:200                                                   10

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET                 PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-05-03

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Anders­son, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hell­ström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om vissa åtgärder för att dämpa pris- och kostnadsut­vecklingen

1    Inledning

Propositionen innehåller förslag till lagstiftning om likvidiletsindragning samt om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag.

Regeringen beslöt den 12 april 1984 att inhämta lagrådets yttrande över lagförslagen. De till lagrådet remitterade förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. Lagrådets yttrande över lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 2. Jag återkommer till lagrådets yttrande i det följande dels i den allmänna motiveringen, dels i specialmotiveringen lill de särskilda lagarna.

2   Allmän motivering

I kompletteringspropositionen (prop. 1983/84: 150) har jag utförligt re­dovisat hur den förda ekonomiska politiken inneburit en kraftig stimulans för produktion och sysselsättning samtidigt som obalanserna i utrikesaffä­rerna och på andra områden i samhällsekonomin har minskat i påtaglig grad. Den ekonomiska politiken måste inriktas på att konsolidera dessa framgångar i syfte att varaktigt återställa balansen i den svenska ekono­min. En grundläggande fömtsältning för en fortsatt återhämtning av den svenska ekonomin är emellertid alt inflationstakten väsentligt dämpas. Om pris- och kostnadsökningarna kan pressas ned till en låg nivå blir del möjligl alt bevara och stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft. Därmed skapas förutsättningar för full sysselsättning och förbättrade real-

 

Prop. 1983/84:200                                                   11

löner under de kommande åren. Härtill kommer de stora fördelningspoli­tiska vinster som en lägre inflationstakt medför.

På regeringens förslag ställde riksdagen i fjol upp målet atl inflationstak­ten under loppet av år 1984 skulle begränsas till nivån 4 %. I den reviderade finansplanen (prop. 1983/84: 150, bil. I), som regeringen nyligen har lagt fram, har som ett mål för 1985 satts att inflationen skall stanna vid nivån 3%. Det kan emellertid samtidigt konstateras att resultatet av årets lönerö­relse tyder på att det finns allvarlig risk för att prisutvecklingen inte kan hållas på den eftersträvade nivån. De träffade avtalen innebär vidare att en betydande del av det under 1985 tillgängliga löneutrymmet har intecknats. Regeringen har därför bedömt det nödvändigt att omedelbart vidta åtgär­der i syfte att begränsa kostnadstrycket och löneglidningen. På mitt förslag har sålunda regeringen nyligen beslutat om ell allmänt prisstopp. I den reviderade finansplanen aviseras även en rad andra åtgärder. Några av dessa kräver lagstiftning. Jag avser att nu återkomma med förslag pä vissa av dessa punkter.

Två av de lagförslag som jag redovisar i det följande har till syfte att begränsa den omfattande likviditeten i den svenska ekonomin och minska inflationstrycket. Det ena förslaget innebär att arbetsgivare med mer än 20 milj. kr. i lönekostnader skall åläggas att pä konto i riksbanken betala in ett belopp motsvarande viss del, för landstingskommuner, kommuner och kyrkliga kommuner 3% och för övriga arbetsgivare 6%, av den del av lönesumman som överstiger 20 milj. kr. Likviditetsindragningen skall i princip fortvara i två är. Det andra förslaget gäller en särskild likviditetsin­dragning inom skogsindustrin, gmndad på exportvärdet av skogspro­dukter. Bakgrunden till åtgärderna har, som jag nyss nämnde, närmare behandlats i den reviderade finansplanen. Jag vill här endast framhålla följande.

Den förstärkning av den ekonomiska aktiviteten som ägt rum under loppet av 1983 har bl. a. inneburit att företagens lönsamhet har förbättrats i hög grad. För skogsindustrins del gäller dessutom att produktpriserna under 1983 ökat med 5 å 10 procentenheter mer än vad som gällt för tillverkningsindustrin i sin helhet. Förhållandevis kraftiga prisökningar är atl vänta även 1984 i denna bransch. Kombinationen av snabbi ökande priser och en produktionsnivå som närmar sig kapacitetsgränsen har erfa­renhetsmässigt visat sig vara en grogrund för snabba prisökningar på de inhemska insatsfaktorerna i denna sektor. Dessa prisökningar har sedan spritts till övriga delar av ekonomin.

Del är mot denna bakgrund som de föreslagna systemen med inbetalning på likviditetskonto och exportdepositioner skall ses. Åtgärderna syftar till atl utjämna konjunkturvarialionerna genom att likviditeten tillfälligt redu­ceras, så alt inflationsimpulserna dämpas. Del är sålunda inte fråga om avgifter pä löner eller export.

Likviditetsindragningen från kommuner och landsting beräknas uppgå

 

Prop. 1983/84:200                                                   12

till ca 2 miljarder kr. De likvida medlen i kommunsektorn uppgick per den 31 december 1983 fill närmare 30 miljarder kr. Motsvarande belopp för näringslivet är 8 resp. 150 miljarder kr.

För kommunerna bör den föreslagna åtgärden ses mot bakgrund av att avräkningen av kommunalskatlemedel kommer att avsevärt förbättra kommunernas likviditet 1985.

Den omfattande likviditetsindragning som likviditets- och exportdeposi-tionerna medför bör verksamt bidra till att dämpa löneglidningen i ekono­min och därmed motverka en viktig faktor bakom inflationsutvecklingen.

Ett tredje lagförslag gäller förbud mot höjning av vinstutdelningarna på vissa aktier. Förslaget omfattar utdelningarna för verksamhetsåret 1984, dvs. normalt de utdelningar som skall ske våren 1985. Åtgärden är moti­verad av fördelningspolitiska skäl och ökar möjligheterna att få till stånd en lugn pris- och löneutveckling.

Lagrådet har inledningsvis anfört vissa allmänna synpunkter på den föreslagna lagstiftningen. Övervägandena utmynnar i att lagrådet inte ser något principiellt hinder mot atl den föreslagna lagstiftningen genomförs.

Vad lagrådet anfört i denna del föranleder inte något yttrande från min sida.

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprätlals förslag till

1.    lag om inbetalning på likviditetskonto,

2.    lag om exportdepositioner för skogsprodukter,

3.    lag om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebo­lag.

4   Specialmotivering

4.1 Lag om inbetalning på likviditetskonto

Som jag tidigare har nämnt föreslås en allmän likvidiletsindragning från företag och kommuner. Delta sker genom alt ett visst belopp, beräknat på den del av lönesumman för 1983 som överstiger 20 milj. kr., betalas in på ett likviditetskonto hos riksbanken. Bestämmelser om detta har tagils in i en särskild lag om inbetalning på likvidiletskonlo.

Lagrådet har i fråga om 2-5 §§ anfört bl. a. följande.

De föreslagna bestämmelserna är inte helt tydliga till sin innebörd. Det bör sägas ut att den preliminära inbetalningen sker i avräkning pä del slutliga beloppet. 1 anslutning härtill bör också införas en bestämmelse om att för det fall atl den preliminära betalningen överstiger det slutliga belöp-

 

Prop. 1983/84:200                                                   13

pet överskjutande belopp skall betalas tillbaka jämte ränta. Det synes också böra klarare anges vad den i 4 § föreskrivna underrättelseskyldighe­ten för riksförsäkringsverket innefattar. Av remissprotokollet framgår att verkel svarar för det underlag som används som bas för beräkning av de belopp som skall betalas in på likviditetskonto samt att verket bör räkna ut vad varje arbetsgivare skall betala in och i god tid underrrätta honom om detta. Lagtexten torde böra ge uttryck åt vad som sålunda avses. Av den föreslagna 5§ framgår inte, om den där angivna gränsen 10000 kronor gäller både det preliminära och det slutliga beloppet eller enbart det sist­nämnda. Remissprotokollet tyder på att det är det slutliga beloppet som avses, en innebörd som ocksä bekräftats vid föredragningen inför lagrådet. Detta bör tydliggöras. I samband härmed synes lämpligen kunna införas en föreskrift av innehåll, att preliminär inbetalning inte skall göras om det preliminära beloppet inte uppgår till 5 000 kronor.

I enlighet med det sagda vUl lagrådet förorda vissa omformuleringar av de föreslagna bestämmelserna.

I samband härmed torde den i 5 § föreslagna bestämmelsen om en gräns för betalningsskyldigheten böra flyttas in i 2 och 3§§ samt den i samma paragraf intagna bestämmelsen om avrundning flyttas till 4§.

Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört och föreslår att del remitterade förslaget ändras i överensstämmelse därmed. Ändringarna redovisas när­mare i motiveringen tUl de särskilda paragraferna.

1§

I 1 § anges lagens tillämpningsområde. Den gäller i princip varje arbets­givare. Begreppet arbetsgivare har här samma innebörd som i lagen (1981:691) om socialavgifter. Varje dotterbolag i en koncern utgör en självständig arbetsgivare.

Staten är enligt andra stycket undantagen från skyldighet atl betala in medel på likviditetskonto. Undantaget omfattar även de affärsdrivande verken och de allmänna försäkringskassorna men däremot inte av staten ägda bolag.

Enligt tredje stycket kan regeringen medge befrielse helt eller delvis från skyldighet atl betala in medel på likvidiletskonlo. För atl sådan dispens skall ges krävs synnerliga skäl. Härav följer att dispensgivningen skall vara mycket restriktiv. Som exempelpå tänkbara dispensfall kan nämnas föl­jande. Dispens bör kunna komma i fråga om arbetsgivarens ekonomiska ställning är sä svag att en inbetalning på likviditetskonto skulle leda till obestånd eller andra allvarliga ekonomiska svårigheter för honom. Vidare bör dispens kunna ges om en inbetalning skulle äventyra investeringar av stor betydelse för ett företags utveckling och för sysselsättningen där. Även företag som erhåller stöd av samhället i någon form, t.ex. vissa tidningsföretag, bör kunna befrias från skyldighet att betala in medel pä likviditetskonto. Dispens bör också, helt eller delvis, kunna medges om arbetsgivaren under år 1984 väsenfiigl inskränkt sin verksamhel.

 

Prop. 1983/84:200                                                             14

2§

1 2§ anges hur man beräknar det belopp som andra arbetsgivare än landstingskommuner, kommuner och kyrkliga kommuner är skyldiga alt betala in på likviditetskonto. Betalningsskyldigheten är begränsad till så­dana arbetsgivare som under år 1983 hade en högre lönesumma än 20 milj. kr. enligt underlaget för är 1983 för arbetsgivaravgift för folkpensionering­en enligt lagen om socialavgifter. Härav följer att endast sådana arbetsgi­vare som genomsnittligt hade åtminstone cirka 200 anställda blir skyldiga att betala in medel på likviditetskonto.

Det belopp som skall betalas in pä likvidiletskonlo skall motsvara 6% av den del av lönesumman som överstiger 20 milj. kr. I enlighet med vad lagrådet anfört har från 5 § till 2 § överförts bestämmelsen om att arbetsgi­varen inte är skyldig att göra inbetalning på likvidiletskonlo, såvida belop­pet inte uppgår till minst lOOOO kr.

Av andra stycket framgår att inbetalning sker i två omgångar, i augusti 1984 och januari 1985. Som lagrådet har föreslagit bör det uttryckligen anges dels att den första inbetalningen är en preliminär inbetalning i avräk­ning på det slutliga beloppet, dels att någon preliminär inbetalning inte skall göras om beloppet inte uppgår lill minst 5000 kr.

Eftersom den slutliga arbetsgivaravgiften för år 1983 inte fastställs förr­än kring årsskiftet 1984/85 får inbetalningen i augusti grundas på avgiftsun­derlaget för preliminär arbetsgivaravgift för år 1983 till folkpensioneringen. Ett belopp motsvarande 3 % av den del av underlaget som överstiger 20 milj. kr. skall, i avräkning på det slutliga beloppet, senast den 31 augusti 1984 betalas in på likviditetskonto (preliminär inbetalning). Återstoden av det belopp som arbetsgivaren skall betala in enligt första stycket, dvs. skillnaden mellan 6% av den del av lönesumman som överstiger 20 milj. kr. och den inbetalning som arbetsgivaren skall ha gjort i augusti 1984, skall betalas in senast den 31 januari 1985 (slutlig inbetalning). Om det belopp som beräknas på avgiftsunderlaget för den preliminära arbetsgivar­avgiften inte uppgår lill minst 5000 kr. skall någon preliminär inbetalning inte ske. Om i ett sådant fall beloppet enligt I § likväl uppgår till minsl 10000 kr. fär arbetsgivaren betala hela beloppet vid den slutliga inbetal­ningen.

I överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit tas i ett tredje stycke in bestämmelser om det fall att en arbetsgivares preliminära inbetalning över­stiger vad han enligt I § är skyldig alt betala in på likviditetskonto. Riks­banken skall då betala tillbaka överskjutande belopp med ränta därå frän inbetalningsdagen. Räntesatsen bör vara densamma som på de medel som står inne på likviditetskonto, aUtså 7%. ...

När underlaget för arbetsgivaravgift för är 1983 fastställs kan det visa sig att en arbetsgivare som gjort en preliminär inbetalning inte är skyldig att betala in medel på likvidiletskonlo. Hela beloppet skall dä betalas tillbaka med tillämpning av bestämmelserna i tredje stycket.

 

Prop. 1983/84:200                                                                 15

Om det avgiftsunderiag som riksförsäkringsverket har fastställt skulle reduceras genom ett senare beslut bör arbetsgivaren ha möjlighel att enligt 8 § återfå motsvarande del av det belopp som han betalt in på likvidilets­konlo jämte ränta. Att avgiftsunderlaget höjs genom ett senare beslut bör däremot inte föranleda krav pä ytteriigare inbetalning.

Att 1983 års lönesumma valts som bas medför att en arbetsgivare som inlett sin verksamhel under år 1984 inte blir skyldig att göra inbetalningar pä likviditetskonto. Som regel kommer en sädan arbetsgivare inte heller för år 1984 upp i en lönesumma på 20 milj. kr.

3§

Enligt 3 § skall landstingskommuner, kommuner och kyrkliga kommuner senast den 31 januari 1985 på likvidiletskonlo betala in ett belopp motsva­rande 3% av den del av lönesumman som överstiger 20 milj. kr. Lönesum­man är definierad på samma sätt som enligt 2 §.

1 enlighet med vad lagrådet förordat har också i 3 § införts en bestäm­melse om att arbetsgivaren inte är skyldig att göra inbetalning på likvidi­letskonlo om beloppet inle uppgår lill minst lOOOO kr.

4 §                   _

Paragrafen innehåller beslämmelser om underrättelse till arbetsgivaren om hans skyldighet att göra inbetalning pä likviditetskonto. 1 enlighet med vad lagrådet föreslagit har riksförsäkringsverkets uppgifter närmare preci­serats och en avrundningsregel införts.

Riksförsäkringsverket svarar för del underlag som används som bas för beräkning av vilka belopp som skall sättas in på likvidiletskonlo. Därför bör riksförsäkringsverket ocksä räkna ut hur mycket varje arbetsgivare skall betala in på likviditetskonto och underrätta honom om detta. Sådana underrättelser bör riksförsäkringsverket översända till arbetsgivarna i god tid före sista betalningsdagen. För att riksbanken skall kunna kontrollera inbetalningarna bör dessa uppgifter också tillställas riksbanken.

Belopp som skall betalas in på likvidiletskonlo avrundas enligl andra stycket till närmast lägre hundratal kronor. Bestämmelsen gäller både preliminär och slutlig inbetalning.

5 §

På medel som betalats in pä likvidiletskonlo utgår en fast årlig ränta på 7%. Denna ränta motsvarar det nuvarande skattkammarväxeldiskontot.

I enlighet med vad lagrådet anfört bör i paragrafen anges att upplupen ränta skall läggas till kapitalel vid utgången av kalenderår.

Inbetalning till likviditetskonto och återbetalning från kontot påverkar inte arbetsgivarens skattemässiga situation. Räntan på kontot skall där- . emol beskattas på vanligt sätt.

 

Prop. 1983/84:200                                                   16

6 §

1 6§ anges den påföljd som inträder om en arbetsgivare inte gör inbetal­ningar på likvidiletskonlo inom föreskriven tid. För varje påbörjad kalen­dermånad som dröjsmålet varar skall arbetsgivaren erlägga 2% av det belopp han är skyldig atl betala in. Dröjsmålsränta skall dock inle ulgå längre än lill och med december 1986.

Ränta enligt 6§ fastställs av riksbanken, som också bestämmer när den skall betalas in till riksbanken. Ränta som avses här får omedelbart drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgiften utgår dock inle. Om en arbetsgivare inte efter anmaning av riksbanken betalar ränla får riksbanken överlämna beslutet om dröjsmålsränta till kronofogdemyndigheten för verkställighet.

7 §

Enligt 7§ skall det belopp som en arbetsgivare har betalat in på likvidi­tetskonto återbetalas den 30 december 1986. Medlen är alltså bundna i riksbanken under en tid av cirka två är. Regeringen har dock möjlighel alt föreskriva eller i särskilt fäll besluta all medlen skall betalas tillbaka tidigare. En sådan återbetalning kan alltså vara av generell karaktär eller gälla en särskild arbetsgivare. I del senare fallet bör för återbetalning gälla samma förutsättningar som vid dispens enligt 1 § tredje stycket från skyl­dighet att betala in medel på likvidiletskonlo. Beslut om förtida återbetal­ning kan förenas med villkor angående medlens användning.

8 §

De beslut som riksbanken kan fatta enligl denna lag har samband med dröjsmål med inbetalning på likvidiletskonlo. Det kan gälla beslut om ränta enligt 7 § första stycket och lid för betalning av sådan ränta. Det har inte ansetts erforderligt att öppna möjlighet för besvär över de beslut som här kan komma i fråga.

4.2 Lag om exportdepositioner för skogsprodukter

Del till lagrådet remitterade förslaget innebär i huvudsak följande. För skogsprodukter som exporteras under lidsprioden den 1 juli 1984-den 30 juni 1985 skall ställas en deposition hos staten. Depositionsskyldigheten åvilar i princip den för vars räkning varan förs ut ur landet. När en skogsprodukt överlåuts till en utländsk exportör skall dock depositions­skyldigheten fullgöras av den senaste svenske överlälaren. Depositionen utgör 3 procent av .det s. k. depositionsunderiaget, vilket normall är varans försäljningspris med fillägg av fraktkostnader, försäkringspremier och and­ra .omkostnader för varan före avgång från gränsort i Sverige. Deposi-tionsskyldighelens omfattning skäll fastställas av tullmyndighet med led-

 

Prop. 1983/84:200                                                   17

ning av deklarationer, som de deposilionsskyldiga självmant skall av­lämna. Deklarationerna skall avlämnas för kalendermånad och innehålla en redovisning för den export som ägt rum under kalendermånaden. Om depositionsunderiaget för kalendermånaden inte överstiger 25000 kr. före­ligger ingen deposilionsskyldighet. Deponerat belopp skall av tullmyndig­heten sättas in på konto i riksbanken. Det löper med ärlig ränla enligt riksbankens diskonto. Beloppet betalas tillbaka den 1 juli 1987 eller den tidigare dag som regeringen föreskriver eller beslutar i särskilda fall. Rän­tan skall vara läst på kontot till dess det deponerade beloppet återbetalas. Förslaget innehåller vidare bestämmelser om skönsmässigt uttag av depo­sitionsbelopp, om dispens från depositionsskyldighet, om särskild dröjs­målsränia på deposilionsbelopp som inte betalas inom föreskriven lid, om sanktionsavgift, om exigibilitet av beslut om dröjsmålsränia och sanktions-avgift, om besvär samt om inskränkning i rätten till avdrag vid inkomst­taxeringen beträffande sanktionsavgiften.

Lagrådet har förordat en i jämförelse med förslaget i lagrådsremissen delvis annan ordning i fråga om dels redovisningen av det underlag som deposilionsbesluten skall grundas på, dels fastställandet av depositioner i sådana fall när exporten sker för en utländsk intressents räkning. Den av lagrådet förordade ordningen kan i viss mening sägas vara något mera genomreglerad än motsvarande reglering i lagrädsremissens förslag. Den skulle emellertid innebära mer arbete för både exportörer och tullmyndig­heter och det kan även ifrågasättas om exportörer bosatta utomlands verkligen skulle kunna förmås att lämna tullmyndigheten erforderliga upp­gifter, när exporten redan skett. För åtgärder av det slag som skogsdepositionerna utgör anser jag ett i förhållande till lagrådsremissen något omarbetat system för redovisning m. m. vara till fyllest. Jag åter­kommer till detta i anslutning till att jag behandlar respektive paragrafer. 1 det sammanhanget kommer jag även att ta upp lagrådels övriga ändrings­förslag.

Lagrådets yttrande föranleder vissa sakliga ändringar i lagförslaget lik­som också ett flertal redaktionella ändringar, däribland en delvis ändrad paragrafindelning. För att skapa överskådlighet behandlar jag i det följande samtliga paragrafer i lagförslaget. 1 fråga om paragrafer som inte har ändrats i sak och som inte har särskilt behandlats av lagrådet överensstäm­mer specialmotiveringen med den i lagrådsremissen.

Rubriken

Lagrådet har föreslagit som rubrik "lag om deposition vid utförsel av skogsprodukter" eftersom det i remissen använda ordet exportdeposition inte återfinns i lagtexten. Lagrådets anmärkning är i och för sig riklig men jag anser att det är värdefullt med en kort och enkel beteckning pä lagen och förordar därför att det remitterade förslagets mbrik behålls. t2   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 200

 

Prop. 1983/84:200                                                   18

/ §

1 paragrafen, som överensstämmer med förslaget i lagrådsremissen, anges att depositionsskyldigheten gäller för export som sker under elt år, räknat från och med den 1 juli 1984. Skyldigheten bör avse flertalet trä­varor, pappersmassa, papper och papp, närmare bestämt varor hänförliga tUl tulltaxenummer 44.05-44.15, 47.01 och 48.01-48.08.

2 §

I paragrafen, som i sak utformats i enlighet med lagrådets yttrande, föreskrivs i första stycket första meningen att den för vars räkning expor­ten sker är depositionsskyldig. När en säljare själv exporterat en vara är det han som är ansvarig för att depositionen ställs. Detsamma gäller om säljaren anlitat ett ombud, såsom en speditör eller liknande, eller en handelsagent för att ombesörja exporten eller affären. Om det däremot är en kommissionär som svarat för exporten bör depositionsskyldigheten ankomma på honom (jfr 56§ första stycket lagen (1914:45) om kommis­sion, handelsagentur och handelsresande). Om en vara överlåts till någon som inte är bosatt i Sverige och denne exporterar varan skall depositionen, enligt vad som föreskrivs i första stycket andra meningen, ställas av överlåtaren eller — om inte heller denne är bosatt här i landet — av den senaste överlåtaren i överlåtelsekedjan som är bosatt i Sverige. Vid be­stämning av om en exportör resp. överiålare är bosatt i Sverige kan ledning hämtas ur punkt I av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen (1928:370) såvitt avser fysisk person och ur 1§ valutaförordningen (1959:264) när det gäller juridisk person.

För atl depositionsskyldigheten inte skall omfatta även obetydlig export har i andra stycket föreskrivits en minimigräns, enligt vilken deposition skall ställas endast under förutsättning att exporten representerar ett värde som överstiger 25000 kr. per kalendermånad. Om således etl sågverk exporterar under en månad för 30000 kr. och under nästa månad för 20000 kr. skall deposition ställas för exporten under den första månaden men inte för det som exporterats under den andra.

3 §

Paragrafen överensstämmer med förslaget i lagrådsremissen. 1 första stycket föreskrivs att depositionsbeloppet i huvudfallet skall beräknas på grundval av varans försäljningsvärde. Med försäljningsvärdet avser jag -förutom själva försäljningspriset - fraktkostnader, försäkringspremier och andra omkostnader för varan före avgång från gränsort i Sverige. Denna bestämning överensstämmer med den som tullverket i övrigt använder i exportsammanhang (vid angivande av det statistiska värdet i exportanmä­lan). Depositionsbeloppel skall vara 3% av varans försäljningsvärde.

I paragrafen finns också en regel för omräkning till svenskt mynt om försäljningspriset bestämts i utländskt-myntslag. Även om en vara som

 

Prop. 1983/84:200                                                   19

skall exporteras inte överlåtits bör deposition ställas. En överlåtelse kan i dessa fall antas komma fill stånd utomlands. För en vara som inle överlå­tits i anslutning till exporten bör depositionsbeloppet i regel beräknas med ledning av varans marknadspris på avsändningsorten jämte tillägg av det slag jag nyss nämnt.

Under vissa omständigheter kan det vara befogat att tillämpa en annan grund för beräkningen av depositionsbeloppet. Detta kan vara fallet t. ex. när försäljningsvärdet av affärsmässiga skäl inte bör anges. 1 sä fall bör, i enlighet med vad som föreskrivs i andra stycket, beräkningen kunna ske med ledning av tillverkarens försäljningspris jämte motsvarande tillägg. Det fär ankomma på den depositionsskyldige att visa att den normala beräkningsgmnden bör frångås.

4 §

I förhällande till det remitterade förslaget har vissa redaktionella änd­ringar gjorts.

Med begreppet tullmyndighet avser jag samma myndighetsbestämning som begreppet har i 1 § tullstadgan (1973:671). I fråga om omfattningen av tullmyndighetens kontrollbefogenheter hänvisar jag tUl motsvarande be­stämmelser i tullagen.

5 §

I lagrådets yttrande har i 5 § förordats en ordning som innebär skyldighet för varje exportör av skogsprodukter all, oavsett varornas värde, efter varje kalendermånads utgång lämna uppgifter till tullmyndigheten om ex­porten under månaden med angivnade av bl. a. varornas slag, tulltaxenum­mer, kvantitet, värde och, om exportören inte är bosatt i Sverige, vem som överlåtit varorna till exportören. Uppgifterna skall sedan användas för att bestämma depositionsskyldigheten för exportörer som avses i 2§ första stycket första meningen och för atl fä upplysning om fall som avses i 2 § första stycket andra meningen.

Eftersom uppgiftsskyldighel skulle föreligga oberoende av depositions-skyldigheten innebär detta system enligt min mening i vissa fall onödigt arbete både för exportörer och tullmyndighet. Vidare kan del antas upp­komma svårigheter med att få in uppgifter i efterhand från exportörer med hemvist utomlands, särskilt som något sanktionsmedel mot dessa inte föresläs.

Lagrådets yttrande visar atl de i remissen föreslagna bestämmelserna bör ändras och kompletteras. Enligt min mening bör detta ske på det sättet att en exportör åläggs att uppge huruvida han är bosatt i Sverige och, om han inte är bosatt här i landet, att också ange från vem han har förvärvat varorna. Tullmyndigheten bör åläggas atl underrätta den som kan antas vara depositionsskyldig — dvs. normalt den uppgivne överlåtaren - om utförseln. Genom ett sådant förfarande uppnås att exportören lämnar

 

Prop. 1983/84:200                                                   20

uppgifter i angivna hänseenden eftersom detta blir en förutsättning för utförseln, att exportören, om han inte är bosatt i Sverige, slipper lämna deklarationer månadsvis samt att någon deklaration inle behöver lämnas av överlåtaren inte når upp till den föreslagna gränsen 25000 kr. per månad.

Bestämmelser av nu angiven innebörd bör tas in i två nya paragrafer, 5 och 6§§. I 5§ första stycket föreskrivs skyldighet för den som exporterar skogsprodukter atl lämna uppgifter i nyss angivet hänseende i exportanmä­lan.

Lagrådet har föreslagit att en bestämmelse bör tas in i 6 § andra slyckei om atl tullmyndigheten fär anmoda överiålare av vara som avses i 1 § atl lämna uppgift om från vem han förvärvat varorna även om överlåtaren inte är bosalt i Sverige. Jag godtar förslaget i sak och föreslår all det tas in i ett andra stycke i 5§.

6 §

I lagförslagets 6§ åläggs tullmyndigheten atl, i fall som avses i 2 § första stycket andra meningen,.skyndsamt underrätta den som kan vara deposi­tionsskyldig om exporten. Inte heller denna bestämmelse har som nämnts någon motsvarighet i det remitterade förslaget.

7 §

1 lagförslagets 7 § föreskrivs att depositionsbelopp skall fastställas av tullmyndigheten. Vidare innehåller paragrafen bestämmelser om vad en deklaration skall innehålla och när den skall ha inkommit till tullmyndighe­ten.

Bestämmelserna motsvarar delvis 4 § första stycket och 5 § i förslaget i lagrådsremissen. Som jag nyss nämnt innebär den av lagrådet förordade regleringen en delvis annan ordning jämfört med den, som ingick i det remitterade förslaget. Jag har bl.a. under motiveringen till 5§ redovisat, varför jag anser elt förfarande som mera överensstämmer med del som angivils i remissen vara lämpligare.

Utöver en ändring som jag återkommer till i del följande innehåller 7 § i lagförslaget den sakliga ändringen i förhållande lill det remitterade försla­gel alt, i fall som avses i 2§ första stycket andra meningen, tiden för när deklaration skall vara inkommen skall räknas med utgångspunkt frän när den depositionsskyldige av tullmyndigheten fick kännedom om exporten, och inte från den tidpunkt då exporten skedde. Detta kan exempelvis innebära atl den som är depositionsskyldig enligt 2 § första stycket andra meningen i oktober månad får kännedom om all export skett ijuli månad, och att han för de varor som han själv låtit exportera under juli avgelt deklaration och ställt deposition den 10 augusti. När han i oktober får kännedom om att han är depositionsskyldig för ytterligare varor skall han senast den 10 november avge en ny deklaration och erlägga det ytterligare

 

Prop. 1983/84:200                                                                 21

depositionsbelopp som föranleds av den utförsel han fått kännedom om i oktober. Om den export han själv haft ijuli inte avsett ett sä stort värde alt han på grund därav blivit depositionsskyldig men sådan skyldighet förelig­ger mot bakgmnd av hans egen export i juli och den export han fått kännedom om i oktober, skall han på motsvarande sätt senast den 10 november deklarera den sammanlagda utförsel som han är depositions­skyldig för.

1 vissa fall kan förhållandena vara sådana atl den som enligl 6§ fält upplysning om att export skett, för vilken han kan vara depositionsskyldig, inte skäligen kan åläggas känna lill huruvida det som exporterats tidigare överlåtits av honom. Om en angiven överiålare inte kan sammanbindas med den vara som avses skall depositionsbeslut inte meddelas mot honom.

I  andra fall kan förhållandena vara sådana att det kan finnas skäl alt
underlåta att ta ut ränta enligt 14 § för liden före depositionsbeslutel och
avgift enligt 15 §.

I förhållande till det remitterade förslaget har paragrafen ändrats också på så sätt att bestämmelsen om när depositionsbeloppel skall eriäggas flyttals lill en särskild paragraf, 8§.

8 §

1 paragrafen, som motsvarar 5§ tredje stycket i det remitterade försla­get, föreskrivs om tidpunkten för när ett depositionsbelopp skall vara erlagt.

9§

Bestämmelsen, som i sak motsvarar 6 § i det remitterade förslaget och 7 § andra meningen i lagrådets förslag, ger tullmyndigheten möjlighet att skönsmässigt bestämma depositionsbeloppet, när den depositionsskyldige inte lämnat uppgifter som kan läggas till grund för en tillförlitlig beräkning. Detta kan vara fallet både när en bristfällig eller oriktig deklaration lämnats och när deklaration inte alls lämnats.

10 §

Förslaget i lagrådsremissen innehåller inte någon bestämmelse som mot­svarar eftertaxeringsbestämmelserna på skatteområdet. Såsom lagrådet påpekat är det påkallat att ha en sådan bestämmelse även i fråga om skogsdepositionerna för de fall, där det efter elt deposilionsbeslut fram­kommer omständigheter som medför att beslutet borde ha ett annat inne­håll. I lagförslaget har under denna paragraf tagits in en sådan bestämmel­se. Det bör påpekas att bestämmelsen ger utrymme även för ändringar till den depositionsskyldiges förmån.

II  §

I bestämmelsen, som i sak motsvarar 7 § i det remitterade förslaget.

 

Prop. 1983/84:200                                                   22

anges att tullmyndigheten snarast skall sätta in erlagda depositionsbelopp på konto i riksbanken.

12       §

Paragrafen motsvarar i sak 8 § i det remitterade förslaget och 10 § i lagrådets yttrande.

I första stycket föreskrivs om depositionstidens längd. En deposition skall kunna bestå i högst 3 år. Senast den 1 juli 1987 skall de deponerade medlen betalas tillbaka. Regeringen kan besluta om tidigare återbetalning, .både generellt och i enskilda fall. I fråga om fömtsättningarna för en tidigare återbetalning i enskilda fall hänvisar jag till kommentaren tiU motsvarande bestämmelse i lagen om inbetalning på likviditetskonto.

Andra stycket innehåller bestämmelser om att de deponerade medlen skall löpa med ränta. Räntesatsen skall motsvara diskontot, f.n. 8,5%. Räntan bör läggas till kapitalet vid utgången av kalenderår och, i likhet med vad som har föreslagits i fråga om medel insatta på likviditetskonto, betalas ut när de deponerade beloppen återbetalas.

Paragrafen har ändrats något i redaktionellt hänseende i enlighet med vad lagrådet förordat.

13       §

Paragrafen överensstämmer med 9 § i det remitterade förslaget, I speciella fall kan det vara orimligt att kräva att en deposition ställs. Jag tänker bl. a. på transiteringsfall och sådana fall där tuUrestitufion förekom­mer. Detsamma kan förhållandet vara när utförseln sker för annat ändamål än sådant som avses resultera i ett ekonomiskt vederlag i någon form, såsom exempelvis vid humanitär hjälpverksamhet till andra länder. Även den depositionsskyldiges ekonomiska förhåUanden kan, på det sätt som framhållits i mofiveringen till I § lagen om inbetalning på likviditetskonto, tänkas utgöra skäl för att avstå frän deposition. För sädana fall bör finnas möjlighet tiU dispens från depositionsskyldigheten. I paragrafen har för dessa och andra liknande fall tagils in en bestämmelse om att befrielse kan medges, helt eller delvis, när synnerliga skäl föreligger.

14       §

Paragrafen motsvarar 10 § i det remitterade förslaget. I förhällande till detta har i lagförslaget gjorts några justeringar av redaktionell art.

I paragrafen föreskrivs skyldighet för den depositionsskyldige att er­lägga ränta om depositionsbelopp inte eriäggs inom föreskriven fid. Rän­tan, som skall betalas liU staten, är 2% av felande belopp för varje påbör­jad kalendermånad räknat från och med den månad, då beloppet rätteligen skulle ha betalts tills inbetalning sker, dock längst till dess depositionen skulle ha betalats tillbaka.

I andra stycket har tagits in en bestämmelse om befrielse från ränta, när särskilda skäl föreligger.

 

Prop. 1983/84:200                                                                 23

15        §

Paragrafen motsvarar 11-13 §§ i det remitterade förslaget och 13 § i lagrådets yttrande. Lagrådet har i fråga om paragrafens två inledande stycken - delvis till följd av lagrådets föreslagna uppläggning av regelsy­stemet i övrigt — förordat en lydelse som skiljer sig något från den som intagits i det remitterade förslagets 11 §. I sak synes ingen skillnad förelig­ga. På grund härav och med hänsyn till att förslaget i lagrådsremissen i dessa delar i allt väsenUigt utformats i överensstämmelse med förslag till en motsvarande bestämmelse i annan lagstiftning (se förslag till lag om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare i prop. 1983/84:167) har jag stannat för att förorda det remitterade förslagets lydelse med någon redak­tionell ändring. I övrigt har paragrafen i aUt väsentligt utformats i överens­stämmelse med vad lagrådet förordat.

I paragrafen föreskrivs att en avgift skall drabba den som lämnar oriktig uppgift i en deklaration eller annat skriftligt meddelande om sin skyldighet att ställa deposition. Avgiften är 20 % av det felande depositionsbeloppet. En avgift skall också tas ut om den depositionsskyldige underlåtit att lämna deklaration eller annan jämförlig utredning. I de faU då en avgift tas ut kommer som regel även att utgå ränta enligt 14 §.

I paragrafens sista stycke föreskrivs att avgift inte skall påföras, om frivillig rättelse sker eller om oriktigheten utgörs av en uppenbar felräkning eller felskrivning.

16        §

Paragrafen, som motsvarar 14 § i del remitterade förslagel, har i förhål­lande Ull detta ändrats något i redaktionellt hänseende i enlighet med vad lagrådet förordat.

I första stycket föreskrivs att avgift enligt 15 § fär efterges om oriktighe­ten eller underlåtenheten med hänsyn till omständigheterna framstår som ursäkfiig eller om deposiUonen avser ett ringa värde. Vid bedömningen av ursäktligheten i ett visst handlande eller en viss underlåtenhet kan ledning lämpligen hämtas från tillämpningen av motsvarande bestämmelser på skattesidan.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om att frågor om eftergift skall beaktas även utan yrkande, när omständigheterna i ärendet föranleder det.

17-23 §§

Paragraferna motsvarar 15-21 §§ i det remitterade förslaget, i förhällande

till vilket endast vissa redaktionella ändringar gjorts.

24 §

I paragrafen, som saknar motsvarighet i det remitterade förslaget, före­skrivs att återbetalning skaU ske av överskjutande belopp, om deposition ställts med för högt belopp eller om ränta enligt 14 § eller avgift enligt 15 §

 

Prop. 1983/84:200                                                   24

betalats med för högt belopp. På det överskjutande beloppet skall utgå ränta. Detta följer av hänvisningen till lullagen.

25 § Paragrafen överensstämmer med det remitterade förslaget.

Övergångsbestämmelse

I enlighet med vad lagrådet förordat har lagförslaget försetts med en övergångsbestämmelse, enligt vilken depositionsskyldighet inte skall före­ligga i fall som avses i 2 § första stycket andra meningen, om överiåtelsen skelt före den 25 april 1984.

4.3 Lag om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag

Bestämmelser om vinstutdelning till aktieägarna i ett bolag finns i 12 kap. aktiebolagslagen (1975: 1385). Beträffande aktiebolag för vilka sär­skild lagstiftning gäller, dvs. bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag, finns bestämmelser i 52 § lagen (1955: 183) om bankrörelse och 12 kap. försäkringsrörelselagen (1982:713). Beslut om vinstutdelning fattas av bo­lagsstämman. I lagarna finns bestämmelser om hur stor del av vinsten som får delas ut till aktieägarna.

Som jag framhäilit i inledningen bör elt tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning till aktieägare i vissa bolag införas. Del är lämpligt att de bestämmelser som behövs tas in i en särskild lag.

Lagrådet har i sitt yttrande tagit upp frågor med anknytning till innehål­let i 1, 3, 5 och 6 §§. Jag redovisar lagrådets synpunkter i motiveringen till de särskilda paragraferna.

1 §

I 1 § anges vilka aktiebolag som omfattas av förbudet mot höjning av utdelning. Enligt det remitterade förslagel bestämdes detta av om aktierna var inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller föremål för handel på OTC-marknaden vid början av verksamhetsåret 1984.

Lagrådet har föreslagit att lagen bör anges gälla svenska aktiebolag, vilkas aktier vid ibörjan av verksamhetsåret 1984 1. är inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller 2. är föremål för handel på den s. k. OTC-marknaden. Av remissprotokollet framgår att det med lagen avsedda för­budet är tänkt atl gälla vinstutdelning från aktiebolag, vilkas aktier är inregistrerde vid börsen när utdelningen för verksamhetsåret 1984 förfaller till betalning. I överensstämmelse med denna tanke torde lagen böra anges gälla svenska aktiebolag vilka utgivit aktier, som under verksamhetsåret 1984 eller del därav 1. är eller har varit inregistrerade vid Stockholms fondbörs eUer 2. är eller har varit föremål för handel pä OTC-marknaden.

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning i denna del.

 

Prop. 1983/84:200                                                   25

Lagen bör inte gälla alla aktiebolag utan endast dem vilkas aktier är föremål för mer omfallande organiserad handel. Jag föreslår därför alt förbudet skall gälla vinstutdelning från aktiebolag vilka utgett aktier som är eller har varit inregistrerade vid Stockholms fondbörs under verksamhets­året 1984 eller någon del därav. Dessutom bör lagen gälla för aktiebolag vilka utgett aktier som under verksamhetsåret 1984 eller någon del därav är eller har varit föremål för handel enligt ett avtal (märket maker avtal) som bolaget träffat med en fondkommissionär med skyldighet för denne att på begäran ange kurser på aktierna och att till dessa kurser köpa och sälja sådana aktier. Handeln med sådana aktier sker på den s. k. OTC-markna­den. Lagen gäller enbart svenska aktiebolag.

Om ett aktiebolag har olika slag av aktier men alla aktieslagen inte är- inregislrerade vid Stockholms fondbörs bör lagen i överensstämmelse med vad lagrådet anfört bli tillämplig på bolagels samtliga aktier. Motsvarande bör gälla då endast ett visst slag av ett bolags aktier är föremål för handel på OTC-marknaden.

Som jag tidigare framhållit gäller det föreslagna förbudet mot utdelnings­höjning utdelning för verksamhetsåret 1984. I det fall där elt bolags räken­skapsår sammanfaller med kalenderår uppstår därvid inte något problem eftersom verksamhetsåret 1984 då motsvaras av räkenskapsåret 1984.

Enligt 12 § bokföringslagen (1976:125) finns emellertid möjligheter alt tillämpa annat räkenskapsår än kalenderår, s. k. bmtel räkenskapsår. Bm-tet räkenskapsår, som också det skall vara tolv månader, skall omfatta tiden den 1 maj-den 30 april, den 1 juli-den 30 juni eller den 1 septem-ber-den 31 augusti. Om det föreligger synnerliga skäl kan riksskatteverket medge "att räkenskapsåret får omfatta annan tolvmånadersperiod. Räken­skapsåret kan också tillfälligt avse annan fid än tolv månader. Så kan vara fallet om verksamheten just har inletts eller om den skall upphöra eller om räkenskapsåret läggs om. Ett förlängt räkenskapsår kan omfatta högst aderton månader. Vidare gäller att alla företag inom en koncern skall ha samma räkenskapsår. Även i detta fall finns dock en möjlighet till dispens. För bolag med bmtel räkenskapsår krävs därför uttryckliga bestämmelser om vad som avses med verksamhetsåret 1984.

Det är önskvärt att verksamhetsåret 1984 i största möjliga omfattning sammanfaller med kalenderåret 1984. Enligt min mening bör därför med verksamhetsåret 1984 avses det räkenskapsår som inleds närmast efter den Ijuli 1983. Det första räkenskapsåret som omfattas av den, föreslagna lagen blir alltså den 1 september 1983-den 31 augusti 1984. Därigenom tas hänsyn till önskemålet att undvika att förbudet mot utdelningshöjning kommer att omfatta ett räkenskapsår som träffas av den tillfälliga vinst-skallen. För bolag med budgetåret som räkenskapsår kommer således nämnda förbud att gälla verksamhetsåret den I juli 1984-den 30juni 1985.

Ett räkenskapsår kan emellertid som jag nyss påpekat omfatta annan tid

 

Prop. 1983/84:200                                                   26

än tolv månader. Det kan således kortas ned till fyra eller sex månader. För att undvika att tillfälligheter av detta slag påverkar ett bolags möjlighe­ter att höja utdelningen anser jag att det bör föreskrivas att verksamhets­året 1984 skall omfatta två räkenskapsår när det första räkenskapsåret är kortare än åtta månader.

2§

De aktiebolag för vilka lagen gäller får inte för verksamhetsåret 1984 lämna utdelning tUl aktieägarna med större sammanlagt belopp än som lämnades för det räkenskapsår som närmast föregick verksamhetsåret 1984. Utdelningen per aktie bör dock få mndas av uppåt till närmaste tiotal ören om fondemission'eller annan ändring av akfiernas nominella belopp, t. ex. genom split eller nedsättning av aktiekapitalet, skett under verksam­hetsåret.

För att möjliggöra en jämförelse av utdelningarnas storlek mellan verk­samhetsåret 1984 och närmast föregående räkenskapsår när de år som skall jämföras är av olika längd föreslår jag vidare en omräkningsregel. Enligt denna regel får omräkning ske så att jämförelsen avser lika länga tidsperi-. öder.

Av 1 och 2 §§ får anses följa alt lagen inle är tillämplig på aktiebolag som har bildats efter den 1 juh 1983.

3§

Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om utdelning på nyemit­terade aktier för verksamhetsåret 1984.

Lagrådet har föreslagit något utförligare bestämmelser för det fall att det finns aktier av olika slag i ett bolag. Paragrafens lydelse har ändrats i överensstämmelse därmed.

För alt inle försvåra bolagets anskaffning av riskkapital genom nyemis­sion anser jag att ett undantag frän förbudet mot utdelningshöjning bör göras för nyemitterade aktier, som utgetts i samband med ökning av bolagets aktiekapital, om beslutet om ökningen har anmälts för registrering under verksamhetsåret. Utdelningen på varje nyemitterad aktie får dock inte vara större än vad bolaget under närmast föregående verksamhetsår har lämnat i utdelning för samma slag av aktier på motsvarande nominella belopp. Emitteras aktier av ett slag som ej tidigare utgetts får utdelningen ej överstiga genomsnittet av utdelningen på övriga aktier.

Enligt 5 kap. 1 § aktiebolagslagen kan ett aktiebolag ge ut konvertibla skuldebrev (skuldebrev som kan bytas ut mot aktier) och skuldebrev förenade med optionsrätt fill nyteckning vid emission av aktier. Om under verksamhetsåret 1984 konvertibelt skuldebrev utbyts mot aktie eller aktie tecknas på grund av optionsrätt får utdelning lämnas även för sädana aktier i samma omfattning som vid nyemission.

 

Prop. 1983/84:200                                                   27

4§

Lagen gäller vinstutdelning enligt 12 kap. aktiebolagslagen, 52 § lagen om bankrörelse och 12 kap. försäkringsrörelselagen. Sådan utdelning ulgår så gott som alltid i pengar. Till skillnad mot vad som var fallet enligl lagen (1983:219) om tillfällig vinstskatt anser jag att lagen endast skall gälla för vinstutdelning genom utbetalning av pengar (jfr prop. 1982/83:102 s. 14 f).

5§

För att bolagen inte skall höja utdelningarna i strid mot bestämmelserna i den nu föreslagna lagen måste förbudet kombineras med någon form av sanktion. En lämplig lösning är därvid, enligt min mening, att elt bolag som bryter mot den föreslagna lagen får betala en avgift som motsvarar den otillåtna utdelningshöjningen. Avgiften skall tillfalla statsverket.

Såväl verksamheten vid Stockholms fondbörs som fondkommissionä-rernas verksamhet - t. ex. som märket maker för aktier i elt OTC-bolag -står under tillsyn av bankinspektionen. Eftersom inspektionen sålunda har god överblick över den organiserade handeln med aktier är det lämpligt all avgiften fastställs av inspektionen. Detta skall ske genom beslut som bör kunna överklagas.

På samma sätt som ränta vid försummad inbetalning på likviditetskonto bör den fastställda avgiften direkt kunna drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligl uppbördslagen.

Den avgift som tas ut bör inte få dras av vid företagets inkomsttaxering.

Lagrådet har anfört följande. I allmänhet torde det inte bereda ett bolag svårigheter att räkna ut vad som enligt 2 eller 3 § i lagförslaget högst får delas ut. Fall kan emellertid tänkas dä ett bolag t.ex. på grund av ett ursäktligt misslag kommit atl dela ul för högt belopp. I förslagel borde upptas en jämkningsregel för sådana fall. Om en sådan reglering skulle anses överflödig, måste likväl på annat sätt tillses att ett bolag inte behöver drabbas i berörda fall.

Del kan inte uteslutas att sådana misslag som lagrådet har angett kan förekomma. Jag föreslår därför all i 5 § införs en bestämmelse som ger bankinspektionen möjlighet att helt eller delvis efterge avgiften.

6§

Det bör slutligen enligt min mening finnas möjlighet att höja utdelningen utöver vad som enligt förslaget gäller vid nyemission m. m. om särskilda skäl föreligger. Så kan vara fallet när aktier i ett bolag, som tidigare gett myckel låg utdelning, inregistreras vid Stockholms fondbörs eller blir föremål för handel på OTC-marknaden. I dessa fall, liksom när ett bolag tidigare sänkt utdelningen, bör bankinspektionen kunna medge att utdel­ningen höjs med ett skäligt belopp. Vad som är skäligt får därvid avgöras med hänsyn till vad andra bolag inom samma bransch får dela ut till sina aktieägare. I de situationer som nyss angetts bör vidare ett bolag som inte

 

Prop. 1983/84:200                                                   28

lämnat någon utdelning alls kunna medges att lämna utdelning med elt skäligt belopp. Elt annat fall där höjning bör kunna medges är vid utdelning från sådana förvallningsbolag, som för att åtnjuta skaltefrihet för erhållna utdelningar måste dela ut 80% av mottagen utdelning lill sina egna aktie­ägare - jfr punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 54 § kommunalskat­telagen (1928:370).

Lagrådet har i fråga om lagens tillämpning pä förvaltningsbolag anfört följande. Del är enligl lagrådets mening rimligl atl den föreslagna lagen inte utgör hinder för förvallningsbolagen att lämna utdelning i den omfattning som behövs för atl de skall vara befriade från skallskyldighet. En särskild reglering av frågan är alt föredra framför den i remissen valda utvägen att falla tillbaka pä dispensmöjligheten enligt förevarande paragraf. Den när­mast lill hands liggande lösningen synes vara att i den föreslagna lagen införa ett stadgande av innehåll all bestämmelserna i lagen ej utgör hinder för aktiebolag som omfattas av föreskrifterna i punkt I andra stycket av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen (1928:370) all för verksam­hetsåret 1984 lämna utdelning i den utsträckning som krävs för att bolaget skall vara frikallal från skattskyldighet enligt nämnda paragraf Lagrådet föreslår alt en sådan bestämmelse upptas som 7 §.

Som anges i lagrädsremissen är elt investmentförelag frikallal från skatt­skyldighet för mottagen utdelning om det vidareutdelar åtminstone 80% av utdelningsbeloppel till sina egna aktieägare. Den omständigheten alt den mottagna utdelningen är skattefri innebär dock inte nödvändigtvis att invesimentföreiaget som sådant undgår beskattning. Förelaget kan beskat­tas för andra inkomster, exempelvis räntor eller realisationsvinster. Likaså kan utdelning, som i och för sig är skattepliktig, undgå beskattning om den kan kvittas bort mot t.ex. ett ränteunderskolt.

Enligt min mening finns det anledning alt godta en utdelningshöjning endast i den mån höjningen är nödvändig för alt hindra att mottagen utdelning i realiteten träffas av beskattning. Vid denna bedömning bör, som framgått av det nyss sagda, hänsyn tas lill samtliga inkomster och utgifter som förvaltningsförelaget haft. Enligl min mening bör man därför inle la in elt undantag från förbudet mol utdelningshöjning i en lagregel. Frägan om en höjning av utdelningen är berättigad får i stället - som jag föreslagit i det till lagrådet remitterade förslaget - bedömas från fall till fall och under beaktande av förvaltningsförelagets hela skattesituation.

7§

Bankinspektionens beslut om avgift och eftergift överklagas hos kam­marrätten. Mot kammarrättens beslut får talan inle föras.

Bankinspektionens beslut i fråga om höjning av utdelning får överklagas hos regeringen.

 

Prop. 1983/84:200                                                            29

5   Hemställan

' Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte. Regeringen bör föreslå riksdagen att besluta att förkorta motionstiden till sju dagar.

6   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anla de förslag som föredraga­den har lagt fram.

 

Prop. 1983/84:200                                                             30

Bilaga 1

Lagrådsremissens lagförslag

1    Förslag till

Lag om inbetalning på likviditetskonto

1 § Arbetsgivare skall betala in medel på räntebärande konto (likviditets-
konto) i riksbanken enligt bestämmelserna i denna lag.

Staten är inte skyldig att betala in medel på likviditetskonto. Om det finns synnerliga skäl fär regeringen medge befrielse, helt eller delvis, från skyldighet att betala in medel på likviditetskonto.

2 § Andra arbetsgivare än landstingskommuner, kommuner och kyrkliga
kommuner skall på likviditetskonto betala in ett belopp motsvarande 6
procent av den del av lönesumman för år 1983 som överstiger 20 miljoner
kronor. Med lönesumman avses underlaget för år 1983 för arbetsgivarav­
gift tUl folkpensioneringen enligl lagen (1981:691) om socialavgifter.

För inbetalning enligt första stycket gäller följande. Senast den 31 augus­ti 1984 skall arbetsgivaren betala in ett belopp motsvarande 3 procent av avgiftsunderlaget för preliminär arbetsgivaravgift för år 1983 Ull folkpen­sioneringen. Återstoden skall betalas in senast den 31 januari 1985.

3   § Landstingskommuner, kommuner och kyrkliga kommuner skall se­nast den 31 januari 1985 pä likviditetskonto betala in ett belopp motsvaran­de 3 procent av den del av lönesumman för år 1983 som överstiger 20 miljoner kronor. Med lönesumman avses det underlag för arbetsgivaravgift som har angetts i 2 § första stycket.

4   § Riksförsäkringsverket skall underrätta arbetsgivare och riksbanken om de inbetalningar som skall ske enligt 2 och 3 §§.

5   § Belopp som skall betalas in på likviditetskonto avrundas lill närmast lägre hundratal kronor. Om beloppet inte uppgår till 10000 kronor skall inbetalning på likviditetskonto inte ske.

6   § På medel som står inne på likviditetskonto utgår årlig ränta med 7 procent. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller.

7   § Om inbetalning på likviditetskonto inte sker inom föreskriven tid skall arbetsgivaren betala ränta på beloppet till statsverket. Räntan är 2 procent för varje påbörjad kalendermånad räknat från och med den månad då beloppet rätteligen skulle ha betalats till dess inbetalning sker, dock längst till och med december 1986.

Ränta enligt första stycket fastställs av riksbanken och skall betalas inom den tid som riksbanken bestämmer i varje särskilt fall. Ränta som inte betalas inom föreskriven tid fär omedelbart drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Restavgift utgår dock inte.

8 § Det belopp som en arbetsgivare har betalat in pä likviditetskonto
skall riksbanken, med ränta enligl 6 §, betala tillbaka till arbetsgivaren den

 

Prop. 1983/84:200                                                   31

30 december 1986 eller den fidigare dag som regeringen föreskriver eller beslutar i särskilda fall.

9 §   Riksbankens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

 

Prop. 1983/84:200                                                            32

2    Förslag till

Lag om exportdepositioner för skogsprodukter

1 § För skogsprodukter som förs ul ur landet under tiden den I juli
1984-den 30 juni 1985 skall en deposition ställas hos staten enligt denna
lag.

Med skogsprodukter avses varor hänförliga till tulllaxenr 44.05-44.15, 47.01 och 48.01-48.08.

2 § Depositionen skall ställas av den för vars räkning varan förs ut ur
landet. När en vara enligt I § överlåtits till en utländsk köpare, som låter
föra ut den, skall depositionen ställas av säljaren eller, om även denne är
utländsk, den senaste svenske överlåtaren i överlålelsekedjan.

Deposilionsskyldighet föreligger inte när depositionsunderlaget enligt

3 § uppgår till högst 25000 kronor under en kalendermånad.

3 § Depositionsbeloppel är 3 procent av varans försäljningspris med
tillägg av fraktkostnader, försäkringspremier och andra omkostnader för
varan före avgång från gränsort i Sverige (depositionsunderlaget). Om
försäljningspriset bestämts i utländskt myntslag skall del omräknas till
svenska kronor enligt bankernas noterade säljkurs den femtonde i den
månad under vilken exporten skedde. Har varan inte överlåtits utgörs
depositionsunderiaget av marknadspriset på avsändningsorten med mot­
svarande tillägg.

Om särskilda skäl föreligger får depositionsunderiaget utgöras av tillver­karens försäljningspris jämte tillägg som anges i första stycket.

4 § Depositionsskyldighetens omfattning fastställs av tullmyndighet,
som också kontrollerar efterlevnaden av denna lag. Med tullmyndighet
avses generaltullslyrelsen eller den underlydande myndighet som är behö­
rig enligt vad generaltullstyrelsen bestämmer.

För kontroll av uppgifter som lämnas enligt denna lag tillämpas 35-37 §§ tullagen (1973:670).

5 § Den som är depositionsskyldig enligt 2 § skall lämna deklaration för
kalendermånad. Deklarationen skall ha kommit in till tullmyndigheten
senast den tionde i månaden närmast efter den månad som deklarationen
avser.

1 deklarationen skall redovisas de varor enligt 1 § som förts ut ur landet under månaden med angivande av varuslag, tulllaxenr, kvantitet, värde enligt 3 § samt depositionsbeloppet.

Depositionsbeloppet skall erläggas till tullmyndigheten senast den dag då deklarationen skall ha kommit in.

6   § Kan den depositionsskyldiges uppgifter inle läggas lill grund för en tillförlitlig beräkning av depositionsbeloppel eller saknas uppgifter frän den depositionsskyldige, får depositionsbeloppel bestämmas efter skälig grund.

7   § Tullmyndigheten skall snarast sätta in de deponerade medlen pä konto i riksbanken.

 

Prop. 1983/84:200                                                   33

8 § Depositionen skall betalas tillbaka av riksbanken den I juli 1987 eller
den tidigare dag som regeringen föreskriver eller beslutar i särskilda fall.

Under depositionstiden skall ränta utgå på det deponerade beloppet. Räntan beräknas för kalenderår efter den räntesals som motsvarar det av riksbanken fastställda diskontot. Öretal som uppkommer vid ränteberäk­ningen bortfaller. Räntan betalas ut när depositionen betalas tillbaka.

9 § Om synnerliga skäl föreligger får regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, generaltullstyrelsen medge befrielse, helt eller delvis, från
skyldigheten att ställa deposition.

10 § Om depositionsbeloppet inte betalas inom föreskriven tid utgår
ränta. Räntan är 2 procent av beloppet för varje påbörjad kalendermånad
räknat från och med den månad då beloppet rätteligen skulle ha betalats lill
dess inbetalning sker, dock längst till dess depositionen skulle ha återbeta­
lats.

Generaltullstyrelsen fär medge befrielse, helt eller delvis, från skyldig­het atl erlägga ränta, när särskilda skäl föreligger.

11 § Har den som är depositionsskyldig, i deklaration eller annat skrift­
ligt meddelande om sin skyldighet att ställa deposition, lämnat en uppgift
som befinns vara oriktig, skall den depositionsskyldige påföras en avgift
som uppgår lill 20 procent av del deposilionsbelopp som ytterligare rätteli­
gen skall ställas.

I fall som avses i 6 § skall den depositionsskyldige påföras en avgift som uppgår till 20 procent av depositionsbeloppel utöver del depositionsbelopp som skulle ha fastställts enligt de skriftliga uppgifter som lämnals.

12   § Har den som enligt 11 § lämnal oriktig uppgift eller underlåtit atl lämna deklaration, frivilligt rättat felet skall avgift enligt 11 § inte påföras.

13   § Avgift enligt 11 § påförs inte i samband med rättelse av felräkning eller skrivfel, som uppenbart framgår av deklaration eller annat skriftligt meddelande från den depositionsskyldige.

14   § Avgift enligl 11 § får efterges om felaktigheten eller underiålenheten med hänsyn till omständigheterna framstår som ursäktlig eller om deposi-fionen avser ett ringa värde.

Bestämmelserna i första stycket skall beaktas även ulan yrkande, om detta föranleds av vad som förekommit i ärendet.

15   § Frågor om ränta enligt 10 § och avgift enligt 11 § prövas av tullmyn­digheten.

16   § Ränta enligt 10 § och avgift enligl 11 § fär omedelbart drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Därvid utgår dock inte restavgift.

17   § Beslut enligt denna lag som meddelas av någon annan myndighet än gelerallullstyrdsen får överklagas hos generallullstyrelsen genom besvär.

18   § Generaltullstyrelsens beslut enligl denna lag får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Kammarrättens beslut får inte överklagas.

 

Prop. 1983/84:200                                                   34

19   § Vid besvär förs det allmännas talan hos besvärsmyndigheten av den tjänsteman (allmänt ombud) vid generaltullstyrelsen, som regeringen ut-seU.

20   § Beslut enligt denna lag får överklagas endast av den deposilions­skyldige eiler av del allmänna ombudet.

21   § Har en part överklagat ett beslut enligt denna lag får också motpar­ten överklaga beslutet, även om den för honom föreskrivna besvärstiden har gått ut. Motpartens besvär skall ha kommit in till den myndighet eller domstol som har att pröva besvären inom två veckor frän utgången av den tid inom vilken de först anförda besvären senast skulle ha anförts.

Återkallas eller förfaller på annat sätt den första besvärstalan är även den senare besvärstalan förfallen.

22 §    Avgift som avses ill § är inle avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984 och tillämpas i fråga om utförsel som sker den I juli 1984 eller senare.

 

Prop. 1983/84:200                                                            35

3    Förslag till

Lag om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktie­bolag

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller svenska aktiebolag vilkas aktier vid början av verk­
samhetsåret 1984

1.    är inregistrerade vid Stockholms fondbörs, eller

2.    är föremål för handel enligl ett avtal som bolaget har träffat med en svensk fondkommissionär med skyldighet för denne alt på begäran av envar ange kurser på aktierna och att till dessa kurser köpa och sälja sådana aktier.

Med verksamhetsåret 1984 avses i denna lag del räkenskapsår som inleds närmast efter den 1 juli 1983. Är delta verksamhetsår kortare än åtta månader skall verksamhetsåret 1984 anses omfatta även del följande rä­kenskapsåret.

2 § Aktiebolag som avses i 1 § får för verksamhetsåret 1984 inte lämna
utdelning med större sammanlagt belopp än som lämnades för det räken­
skapsår som närmast föregick verksamhetsåret 1984. Har fondemission
eller ändringar av akties nominella belopp skett under verksamhetsåret får
utdelningen på en aktie avrundas uppåt till närmast högre liolal ören.

Är verksamhetsåret 1984 inte av samma längd som det närmast föregå­ende räkenskapsåret skall vid beräkning av det belopp som fär delas ut omräkning ske med hänsyn härtill.

3 § Utan hinder av 2 § får utdelning lämnas på nyemitterade aktier om
nyemissionen har skett i samband med en ökning av bolagets aktiekapital
som har anmälts för registrering under verksamhetsåret 1984. Sådan utdel­
ning får dock för varje nyemitterad aktie inte översliga vad bolaget när­
mast föregående verksamhetsår har lämnat i utdelning på motsvarande
nominella belopp.

Vad som nu sagts om utdelning på nyemitterade aktier får också tilläm­pas på aktier som under verksamhetsåret 1984 getts ut vid utbyte av konvertibla skuldebrev eller på gmnd av skuldebrev med optionsrätt till nyteckning.

4   § Med utdelning avses vinstutdelning genom utbetalning av pengar till aktieägarna enligt 12 kap. aktiebolagslagen (1975:1385), 52 § lagen (1955:183) om bankrörelse eller 12 kap. försäkringsrörelselagen (1982:713).

5   § Aktiebolag som lämnar utdelning i strid mot denna lag skall till statsverket inbetala en avgift motsvarande vad som utdelats för mycket. Avgiften fastställs av bankinspektionen. Den får drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272).

Avgiften är inte avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

6 § Om det finns särskilda skäl får bankinspektionen medge att utdelning
får ske med ett högre belopp än vad som följer av bestämmelserna i 2 och

3§§.

 

Prop. 1983/84:200                                                   36

7 §    Besvär över bankinspektionens beslul förs hos kammarrätt.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, dä lagen enligl uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

 

Prop. 1983/84:200                                                   37

BUaga2

Utdrag
LAGRÅDET                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-05-02

Närvarande: justitierådet Höglund, regeringsrådet Wahlgren, juslitierådet Rydin.

Enligt ett den 19 april 1984 till lagrådet inkommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 12 samma månad har regeringen på hemställan av statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.    lag om inbetalning pä likviditetskonto,

2.    lag om exportdepositioner för skogsprodukter och

3.    lag om fillfälligl förbud mol höjning av vinstutdelning i vissa akfiebo-lag.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av t.f departementsrådet Bengt-Åke Nilsson saml hovrättsassessorerna Magnus Lundeberg och Lars Nordin.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

De till lagrådet remitterade lagförslagen har enligt remissprotokollet lill syfte att, vid sidan av andra åtgärder, dämpa pris- och kostnadsutveckling­en i landet. De är av två slag. De båda första förslagen innebär en allmän likviditetsindragning från företag och kommuner i egenskap av arbetsgiva­re samt en särskild likviditetsindragning därutöver från skogsindustrin, baserad på värdet av exporterade skogsprodukter. Genom det tredje för­slaget införs ett tillfälligt förbud mot höjning av utdelningen pä aktier i de större bolagen.

Av de tre förslagen innebär det sistnämnda inget ingrepp i företagens ekonomiska verksamhet i vidare män än atl det begränsar dispositionen av uppkomna vinstmedel. Förbudet gäller sädana bolag som utgivit aktier, vilka är inregistrerade på Stockholms fondbörs eller är föremål för handel på den s.k. OTC-marknaden. Sådant bolag får enligt förslaget inte för verksamhetsåret 1984 lämna utdelning med större sammanlagt belopp än som lämnades för det närmast föregående räkenskapsåret. De båda andra förslagen däremot ålägger företagen och kommunerna vissa ekonomiska uppoffringar genom att de tvingar dem att avslå medel till konto i riksban­ken eller slaten under viss tid. Det första av de båda förslagen går sålunda ut pä att arbetsgivare med mer än 20 miljoner kronor i löneutgifter skall till , ett särskilt konto i riksbanken (likviditetskonto) den 31 januari 1985 inbeta­la ett belopp som för kommuner motsvarar tre procent och för övriga arbetsgivare sex procent av den del av lönesumman för år 1983 som överstiger 20 miljoner kronor. Andra arbetsgivare än kommuner skall den 31 augusti 1984 i avräkning på det slutliga beloppet göra en preliminär

 

Prop. 1983/84:200                                                   38

inbetalning av ett belopp som i princip svarar mot hälften av det slutliga beloppet. De insatta beloppen skall betalas tillbaka av riksbanken den 30 december 1986 eller den fidigare dag som regeringen bestämmer generellt eller för särskilda fall. På insatt belopp utgår årlig ränta med sju procent, vilken betalas tillbaka samtidigt med återbetalningen av det insatta belop­pet. Det andra förslaget innebär att en deposition skall stäUas hos staten för skogsprodukter som förs ut ur landet under tiden den 1 juli 1984-den 30 juni 1985. Depositionsbeloppet är tre procent av varans försäljningspris med vissa tillägg och skall betalas till tullmyndigheten, som vidarebeford­rar beloppen fill konton i riksbanken. Deponerade belopp skall betalas tillbaka av riksbanken den I juli 1987 eller den tidigare dag som regeringen bestämmer generellt eller för särskilda fall. På deponerade belopp utgår ränta efter den räntesats som motsvarar det av riksbanken fastställda, för varje lid gällande diskontot. Räntan betalas ut samtidigt som del deponera­de beloppet återbetalas.

Dessa båda förslag om likviditetsindragning innebär som synes att staten för en begränsad tid tar i anspråk medel frän arbetsgivare och från exportö­rer av skogsprodukter. Ersättning i form av ränta utgår, men räntefoten är sä bestämd att räntan klart understiger marknadsräntan. I remissprotokol­let berörs inte arten eller den närmare innebörden rättsligt sett av denna indragning av medel till staten. Inte heller har förslagen varit föremål för något remissförfarande, varigenom skilda frågor kunnat få sin belysning.

Lagförslagen saknar bestämmelser om förfoganderätten över de depone­rade medlen. Härav torde följa all deponenlen inte kommer att helt sakna rätt atl förfoga över medlen under depositionstiden. Han torde l. ex. kunna pantförskriva dem och sålunda utnyttja dem som underlag för kredit. Det betyder atl han, om inga särskilda restriktioner införs, lärer kunna belåna dem i bank och sålunda skaffa andra likvida medel i stället. Vad han förlorar är skillnaden mellan den ränta han får betala till längivaren och den ränta han uppbär frän staten. Medlen lärer också kunna bli föremål för utmätning och ingå bland tillgångarna vid konkurs. Vad den depositions­skyldige berövas genom de föreslagna åtgärderna blir sålunda en viss ränteinkomst, vartill kommer den allmänna olägenheten av alt inle få ha medlen fritt tillgängliga.

Någol hinder för riksdagen atl lagstifta om sådant ingrepp i ekonomiska förhållanden som det sålunda är fråga om torde inle föreligga. Riksdagen är ju oförhindrad atl besluta om skatter eller avgifter av skilda slag. I förarbe­tena till 1974 års regeringsform framhålls uttryckligen bl. a. behovet av alt kunna besluta om slabiliseringspolitiskt motiverade skatteåtgärder (t.ex. prop. 1973:90 s. 215 och 216). Inte heller den scm i åtgärderna skulle vilja se en form av expropriation lärer kunna finna hinder mot den föreslagna lagstiftningen, eftersom viss ersättning i form av ränta utgår under deposi-fionstiden (jfr 2 kap. 18 § regeringsformen).

På grund av det anförda ser lagrådet inget principiellt hinder mot atl den

 

Prop. 1983/84:200                                                   39

föreslagna lagstiftningen genomförs. I fråga om den närmare utformningen av bestämmelserna ger förslagen anledning lill vissa erinringar, som lagrå­det vill beröra i det följande i anslutning till de särskilda lagförslagen. Det torde få förutsättas att regeringen har för avsikt atl med slöd av 8 kap. 13 § regeringsformen utfärda verkställighetsföreskrifter beträffande alla de tre föreslagna lagarna.

Förslaget till lag om inbetalning på likviditetskonto

2-5 §§

I 2-5 §§ i förslaget meddelas bestämmelser om beräkning av del belopp som arbetsgivare skall betala in på likvidiletskonlo och om liden för inbetalningen (2 och 3 §§), om skyldighet för riksförsäkringsverket att underrätta arbetsgivare om hans betalningsskyldighet (4 §) samt om en nedre gräns för betalningsskyldigheten (5 §). Enligt bestämmelserna skall andra arbetsgivare än landstingskommuner, kommuner och kyrkliga kom­muner göra en preliminär inbetalning senast den 31 augusti 1984 i avräk­ning på den sluUiga inbetalningen, som skall fullgöras senast den 31 januari 1985. Nämnda kommuner skall göra sin inbetalning en gång nämligen senast den 31 januari 1985. I 5 § föreskrivs atl belopp, som skall betalas in på likviditetskonto, avrundas till närmast lägre hundratal kronor och att, om beloppet inle uppgår till 10000 kronor, inbetalning på likvidiletskonlo inte skall ske.

De föreslagna bestämmelserna är inte helt tydliga lill sin innebörd. Del bör sägas ul att den preliminära inbetalningen sker i avräkning på det slufiiga beloppet. I anslutning härtill bör också införas en bestämmelse om att för del fall att den preliminära betalningen överstiger det slutliga belop­pet överskjutande belopp skall betalas tillbaka jämte ränla. Del synes också böra klarare anges vad den i 4 § föreskrivna underrättelseskyldighe­ten för riksförsäkringsverket innefattar. Av remissprotökollet framgår att verket svarar för det underlag som används som bas för beräkning av de belopp som skall betalas in pä likvidiletskonlo samt atl verket bör räkna ut vad varje arbetsgivare skall betala in och i god tid underrätta honom om della. Lagtexten torde böra ge uttryck ät vad som sålunda avses. Av den föreslagna 5 § framgår inte, om den där angivna gränsen 10000 kronor gäller både det preliminära och det slutliga beloppet eller enbart det sist­nämnda. Remissprotökollet tyder på atl det är det slutliga beloppet som avses, en innebörd som också bekräftats vid föredragningen inför lagrådet. Detta bör tydliggöras. I samband härmed synes lämpligen kunna införas en föreskrift av innehåll, att preliminär inbetalning inte skall göras om det preliminära beloppet inte uppgår till 5000 kronor.

I enlighet med det sagda vill lagrådet förorda vissa omformuleringar av de föreslagna bestämmelserna. I samband härmed torde den i 5 § föreslag­na bestämmelsen om en gräns för betalningsskyldigheten böra flyttas in i 2

 

Prop. 1983/84:200                                                   40

och 3 §§ samt den i samma paragraf intagna bestämmelsen om avrundning flyttas till 4 §. Bestämmelserna synes kunna ges följande innehåll.

12 torde till det föreslagna första stycket fogas bestämmelsen, atl om beloppet inle uppgår till lOOOO kronor inbetalning inte skall göras. 1 andra styckets andra mening torde efter orden "skall arbetsgivaren" infogas "i avräkning pä det slutliga beloppet", varjämte som beteckning på den här avsedda betalningen lämpligen bör i slutet av meningen inom parentes anges "preliminär inbetalning". Härefter torde fä följa en tredje mening av innehåll, att om detta belopp inle uppgår till minsl 5000 kronor någon preliminär inbetalning på likviditetskonto inte skall göras, och som Qärde mening föreskriften, att återstoden av beloppet enligt första stycket skall betalas in senast den 31 januari 1985 (slutlig inbetalning). Som etl tredje stycke i paragrafen torde införas bestämmelsen att, om den preliminära inbetalningen överstiger vad arbetsgivaren enligt första stycket skall betala in på likviditetskonto, riksbanken skall betala tillbaka överskjutande be­lopp jämte ränta därå frän inbetalningsdagen. Den räntefot som anses lämplig bör anges i bestämmelsen.

I 3 § torde liksom i 2 § första stycket tillfogas bestämmelsen, all om beloppet inte uppgår till lOOOO kronor inbetalning inte skall göras.

1 4 § torde som elt första stycke upptas bestämmelserna, att riksförsäk­ringsverket skall i god fid före den 31 augusti 1984 och den 31 januari 1985 underrätta varje arbetsgivare om hans skyldighet enligt 2 eller 3 § och därvid ange det belopp som skall inbetalas samt alt avskrift av sädan underrättelse skall tillställas riksbanken. Ett andra stycke i paragrafen torde få innehålla, att belopp som skall betalas in på likvidiletskonlo avrundas till närmast lägre hundratal kronor.

Som följd av atl innehållet i 5 § i det remitterade förslaget enligt det anförda införts i 2, 3 och 4 §§ får följande paragrafer i förslaget beteckning­arna 5, 6, 7 och 8 §§ i stället för 6, 7, 8 och 9 §§.

6§

Enligt 6 § i del remitterade förslagel utgår årlig ränta med sju procent pä medel som står inne på likviditetskonto. Räntan skall enligt 8 § i samma förslag betalas tillbaka i samband med återbetalning av det insatta beloppet den 30 december 1986 eller den tidigare dag som regeringen bestämmer. Det betyder att till kontot inbetalade belopp kommer att stå inne på kontot över två årsskiften, nämligen 1984-1985 och 1985-1986. Med hänsyn härtill torde böra införas en särskild bestämmelse om atl upplupen ränta skall läggas till kapitalet vid utgången av kalenderår. Det kan lämpligen ske genom att till första meningen i paragrafen fogas satsen "vilken läggs till kapitalet vid utgången av kalenderår".

 

Prop. 1983/84:200                                                            41

Förslaget till lag om exportdepositioner för skogsprodukter

Lagförslaget innebär att det för skogsprodukter som exporteras under tidsperioden den 1 juli 1984-den 30 juni 1985 skall ställas en deposition hos staten. Depositionsskyldigheten åvilar i princip den för vars räkning varan förs ut ur landet. Depositionen utgör 3 procent av det s. k. deposi­fionsunderlaget, vilket normalt är varans försäljningspris med tillägg av fraktkostnader, försäkringspremier och andra omkostnader för varan före avgång från gränsort i Sverige. Depositionsskyldighetens omfattning skall fastställas av tullmyndighet med ledning av deklarationer, som de deposi­tionsskyldiga självmant skall avlämna. Deklarationerna skall avlämnas för kalendermånad och innehålla en redovisning för den export som ägt rum under kalendermånaden. Om depositionsunderlaget för kalendermånaden inte överstiger 25000 kronor föreligger ingen depositionsskyldighet. De­ponerat belopp skall av tullmyndigheten sättas in på konto i riksbanken. Det löper med årlig ränta enligt riksbankens diskonto. Beloppet betalas tillbaka den 1 juli 1987 eller den tidigare dag som regeringen föreskriver eller beslutar i. särskilda fall. Räntan skall vara läst på kontot till dess depositionen återbetalas. Förslaget innehåller vidare beslämmelser om skönsmässigt uttag av depositionsbelopp, om dispens från depositions­skyldighet, om särskild dröjsmålsränia på deposifionsbelopp som inte be­talas i föreskriven tid, om sanktionsavgift, om exigibilitet av beslut om dröjsmålsränia och sanktionsavgifi, om besvär saml om inskränkning i rälien fill avdrag vid inkomsttaxeringen beträffande sanktionsavgifterna.

I avsaknad av sedvanligt underlag för bedömningen av förslagel ställer det sig''svårt för lagrådet att i allo överblicka förslagets praktiska konse­kvenser och de administrafiva problem del kan medföra. Lagrådet vill lill en böljan beröra vissa frågor av gmndläggande betydelse för förslaget.

När det gäller depositionsskyldigheten innehåller förslaget atl, när en skogsprodukt överlåtits till en utländsk exportör, depositionsskyldigheten skall fullgöras av den senaste svenska överlåtaren. Förslaget, som till utgångspunkt har alt depositionsskyldighet inte i något fall uppstår förrän i och med utförseln, innehåller inga regler om hur i ett här avsett fall den svenska överlätaren skall få kännedom om den omständighet, dvs. utför­seln, som grundar hans depositionsskydlighet och deklarationsskyldighet. Denna svaghet i systemet bör undvikas. Lagrådet vill föreslå att skyldighe­ten att Ulan anmodan lämna uppgift om exporten åläggs endast exportörer, även sådana som till äventyrs inte är deposilionsskyldiga. Skulle ,det av lämnade uppgifter framgå att överiålare är depositionsskyldig får underlag för fastslällelse av dennes depositionsskyldighet inhämtas genom anmodan fill honom att lämna uppgifter. Likaledes bör i de här avsedda fallen även deposifionsskyldigheten fullgöras vid tidpunkt som tullmyndigheten i varje särskilt fall föreskriver.

En annan fråga rörande depositionsskyldigheten har samband med den

 

Prop. 1983/84:200                                                   42

föreslagna lagens ikraftträdande. Enligt det remitterade förslaget skall lagen träda i kraft den 1 juli 1984 och tillämpas i fråga om utförsel som sker den 1 juli 1984 eller senare. Delta kan medföra att en överiålare bosalt i Sverige blir depositionsskyldig till följd av en överlåtelse till utländsk exportör som skett långt före lagens ikraftträdande. Lagen får därmed retroaktiv verkan.

I överensstämmelse med den princip som kommit till uttryck i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen bör undvikas bestämmelser som kan innebära avsevärda ekonomiska belastningar för enskilda med retroaktiv verkan. I regeringens kompletteringsproposition (prop. 1983/84: 150), avgi­ven till riksdagen den 25 aprU 1984, anmärks all förslag rörande exporlde-posilioner redovisas närmare i en lagrådsremiss. Lagrådet vill med hänsyn till det sagda föreslå att bestämmelserna inte skall leda lill deposilionsskyl­dighet i fall då överlåtelsen ägt rum före den 25 april 1984.

Lagrådet övergår härefter lill vissa frågor i anslutning till de särskilda paragraferna i förslaget.

Lagens rubrik

Mot det remitterade förslagets mbrik, lag om exportdepositioner för skogsprodukter, kan den anmärkningen riktas att ordet "exportdeposi­tioner" inte används i själva lagtexten. Lagrådet föreslår som rubrik "lag om deposition vid utförsel av skogsprodukter".

2 § första stycket

Enligt andra meningen i del remitterade förslaget skall när en vara överlåtits till en utländsk köpare, som låter föra ut den, depositionen ställas av säljaren eller, om även denne är utländsk, den senaste svenske överlåtaren i överlålelsekedjan. Av remissprotökollet framgår all vid be­stämning av om en exportör eller säljare är att anse som svensk ledning kan hämtas ur punkt 1 av anvisningarna till 53 § kommunalskatlelagen (1928:370) såvill avser fysisk person och ur 1 § valutaförordningen (1959:264) när det gäller juridisk person. I dessa författningsmm anknyts emelleifid inte till nationaliteten utan till bosättningen. Under föredrag­ningen inför lagrådet har bekräftats att exportörens eller säljarens hemvist skall vara avgörande för depositionsskyldigheten i fall som avses med de föreslagna bestämmelserna.

Lagrådet föreslår att styckets andra mening får lydelsen att om varan överlåtits till någon med hemvist utomlands, vilken för ut den, deposi­tionen skall ställas av överlätaren eller, om även denne har hemvist utom­lands, den senaste överlätaren i överlåtelsekedjan med hemvisl i Sverige.

5 och 6 §§

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om deklarationsskyldighet för de depositionsskyldiga och om tiden och ordningen för depositionsbelop-

 

Prop. 1983/84:200                                                   43

pets eriäggande (5 §) samt om skönsuppskattning när den deposilionsskyl-diges uppgifter inte kan läggas till grund för en tillförlitlig beräkning av detta belopp eller uppgifter från den depositionsskyldige saknas (6 §).

På de skäl som lagrådet angivit inledningsvis bör bestämmelserna om deklarations- och depositionsskyldighet såvitt avser de fall som regleras i 2 § första stycket andra meningen ändras. Lagrådets förslag till lösning innebär följande.

Som ett första stycke av 5 § las in huvudregeln, att den för vars räkning vara som avses i 1 § förs ut under där angiven tidsperiod är skyldig att utan anmodan lämna uppgift till tullmyndigheten om utförseln i enlighet med vad som anges i det följande. Det bör observeras att lagrådels förslag innebär atl alla exportörer, såväl de i Sverige bosatta som de som är bosatta utomlands, blir uppgiftsskyldiga oberoende av om de är deposi­tionsskyldiga eller ej. Ett andra stycke av 5 § torde fä innehålla närmare bestämmelser om ordningen för uppgiftslämnandet enligl huvudregeln samt om uppgifternas innehåll, allt i saklig överensstämmelse med det remitterade förslaget. Detta stycke kan dä lämpligen fä lyda: "Uppgift skall lämnas för varje kalendermånad under vilken utförsel skett. Den skall ha inkommit till tullmyndigheten senast den tionde i närmast följande månad. Uppgiften skall innehålla en redovisning av de varor som förts ut ur landet under kalendermånaden med angivande av varuslag, tulltaxe­nummer, kvantitet, beräknat deposilionsunderlag samt beräknat deposi­tionsbelopp. Har den uppgiftsskyldige inte hemvist i landet skall han lämna upplysning om vem eller vilka som överlåtit varorna till honom."

I en följande paragraf, 6 §, bör tas in bestämmelser om hur underlag för fastställande av depositionsskyldigheten skall erhållas när denna skyldig­het befinns åvila annan än den som lämnat uppgift enligt föregående paragraf. Som ett första stycke i paragrafen kan tas in bestämmelsen, att om depositionsskyldighet åvilar annan än den som lämnat uppgift enligl 5 § tullmyndigheten skall anmoda den som kan antagas vara depositionsskyl­dig att inkomma med uppgift till ledning för fastställande av depositions­skyldigheten. Som ett andra stycke torde få följa bestämmelsen, att tull­myndigheten får anmoda även överiålare som inte har hemvist i landet att lämna upplysning i de hänseenden som nämns i första stycket.

Därefter synes lämpligt att i en särskild paragraf 7 §, tas in bestämmel­ser om ordningen för fastställande av depositionsskyldigheten. Normalt skall ju depositionsbeloppet enligt det remuterade förslaget erläggas samti­digt med att uppgiftsskyldigheten fullgörs, men avsikten synes ändå vara att beslut skall fattas i varje särskilt fall. Den avsedda ordningen torde kunna uttryckas genom en första mening på det sättet att tullmyndigheten fastställer depositionsskyldighet med ledning av uppgifter som avses i 5 eller 6 §. En andra mening torde få innehålla bestämmelser om skönsupp-skaltning i saklig överensstämmelse med det remitterade förslaget. De kan lämpligen ges lydelsen att, om uppgifter av del slag som nyss nämnts inte

 

Prop. 1983/84:200                                                                 44

lämnats eller om de är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund för en tillföriitlig beräkning av depositionsbeloppel, delta får bestämmas efter skälig grund.

På grund av lagrådets förslag till särskild behandling av de fall som avses i 2 § första stycket andra meningen synes lämpligt att i en särskild para­graf 8 §, ge bestämmelser om tid och ordning för depositionsskyldighetens fullgörande. Den torde få följande lydelse: "Den som är depositionsskyldig enligt 2 § första stycket första meningen skall eriägga depositionsbeloppet tiU tullmyndigheten senast den dag då uppgift enligl 5 § skall ha inkommit till myndigheten. Annan depositionsskyldig skall erlägga depositionsbelop­pet till myndigheten den dag myndigheten bestämmer."

8 §

Paragrafen innehåller regler för återbetalning av deponerade belopp (första stycket) samt för beräkning av ränla på depositionerna och återbe­talning av räntan (andra stycket). Regeln i andra stycket sista meningen att räntan betalas ut när depositionen betalas tillbaka synes kräva en föreskrift om hur den innehållna räntan skall behandlas vid ränteberäkningen. Under föredragningen inför lagrådet har uppgivits att upplupen ränta bör läggas till kapitalet vid slutet av kalenderår. Med hänsyn till det anförda torde andra stycket av paragrafen - som till följd av lagrådets förslag i det föregående får beteckningen 10 § - ges följande lydelse: "På deponerat belopp löper ränta från dagen för inbetalningen till tullmyndigheten till dess beloppet återbetalas. Räntan betalas ut i samband med återbetalning av det deponerade beloppet. Den beräknas för år efter den räntesats som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot och läggs till det deponerade beloppet vid utgången av kalenderår. Öretal som uppkommer vid ränteberäkningen bortfaller."

Det bör uppmärksammas att regeln om att ränta inte betalas ut förrän i samband med återbetalning av det deponerade beloppet synes kunna leda till vissa komplikationer i skattehänseende. Räntan torde nämligen normalt sett bokföringsmässigt vara att hänföra till del år den belöper sig på och därmed föranleda inkomstbeskattning, trots att den inte står till förfogande i likviditetshänseende. Någon regel avsedd att mildra detta förhållande har emellertid inte företagits.

11-14 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om en sanktionsavgifi vid oriktiga uppgifter och i skönsuppskattningsfall. Bestämmelserna synes utformade mot bakgrund av en tänkt möjlighet för tullmyndighet att göra om redan fastställda beslut om depositionsskyldighet. Några regler om en dylik möjlighet, som i så fall skulle kunna utformas med eftertaxeringsinstitutel som förebild, har emellertid inte lagils upp i det remitterade förslagel. Sädana regler torde böra övervägas.

 

Prop. 1983/84:200                                                   45

Enligt förslaget skaU sanktionsavgift utgå även i skönsuppskattningsfal-len. Enligt lagrådets mening bör i sådana fall sanktionsavgifi utgå endast vid klara fall av brott mot uppgiftsskyldigheten, dvs. när oriktig uppgift lämnats eller när någon helt underlåter att lämna uppgift trots att skyldig­het därtiU föreligger. Lagrådet föreslår en sädan bestämmelse. Att märka är att med lagrådets förslag tiU omläggning av uppgiftsskyldighelen i fall då exportören har hemvist utomlands endast sådan uppgiftsskyldig som sam­tidigt är depositionsskyldig kommer att kunna drabbas av sanktionsavgift.

Hämtöver förordar lagrådet en omdisposition av bestämmelserna röran­de sanktionsavgift. Dessa torde lämpligen tas upp i två paragrafer, beteck­nade 13 och 14 §§, av följande lydelse:

"13 § Har den som är depositionsskyldig lämnat uppgift enligt 5 eller 6 § som befinns vara oriktig, skall den deposifionsskyldige påföras en avgift som uppgår till 20 procent av det deposilionsbelopp som, om den oriktiga uppgiften godtagits, inte skulle ha påförts honom. Har han under­låtit att lämna föreskriven uppgift, skaU han påföras en avgift som uppgår fill 20 procent av depositionsbeloppet.

Har depositionsskyldig, som lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att lämna uppgift, frivilligt rättat felet skall avgift inte påföras. Avgift påförs inte heller i anledning av felräkning eller skrivfel, som uppenbart framgår av lämnad uppgift.

14 § Avgift enUgt 13 § får efterges om oriktigheten eller underlåtenhe­ten med hänsyn till omständigheterna framstår som ursäktlig eller om deposifionen avser ett ringa värde.

Bestämmelserna i första stycket beaktas även utan yrkande, när omstän­digheterna i ärendet föranleder det."

Ikraftträdandebestämmelsen

Av de skäl lagrådet anfört inledningsvis bör ikraftträdandebestämmelsen få följande lydelse: "Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. I fall som avses i 2 § första stycket andra meningen föreligger dock ej depositions­skyldighet om överiåtelsen skett före den 25 april 1984."

Förslaget till lag om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag

1 §

Enligt första stycket i paragrafen skall den föreslagna lagen gälla svens­ka aktiebolag, vilkas aktier vid början av verksamhetsåret 1984. 1. är inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller 2. är föremål för handel på den s. k. OTC-marknaden. Av remissprotökollet framgår att det med lagen avsedda förbudet är tänkt att gälla vinstutdelning från aktiebolag, vilkas aktier är inregistrerade vid börsen när utdelningen för verksamhelsärel 1984 förfaller till betalning. I överensstämmelse med denna tanke torde

 

Prop. 1983/84:200                                                                 46

lagen böra anges gällande svenska aktiebolag vilka utgivit aktier, som under verksamhetsåret 1984 eller del därav 1. är eller har varit inregistrera­de vid Stockholms fondbörs eller 2. är eller har varit föremål för handel på OTC-marknaden.

Om ett aktiebolag har olika slag av aktier, men alla aktieslagen inle är inregislrerade vid börsen eller föremål för sådan handel som nyss sagts, torde lagen bli tillämplig på bolagets samtliga aktier.

3 §

Första stycket i paragrafen gäller utdelning på nyemitterade aktier. Det avsedda innehållet har dock inte kommit till klart uttryck i den föreslagna texten. Lagrådet föreslår att andra meningen ersätts av följande, något utförligare bestämmelser. Närmast efter första meningen införs en andra mening av innehåll, all sådan utdelning dock för nyemitterad aktie inle får överstiga utdelningen på aktie under del närmast föregående räkenskaps­året. Som en tredje mening torde böra upptas bestämmelsen all, om del finns aktier av olika slag och de nyemitterade aktierna är av elt slag som redan finns, jämförelsen görs enbart med aktier av samma slag. I en fjärde mening slutligen föreskrivs att, om nyemissionen avser ett nytt slag av aktier, utdelningen på varje sädan aktie inte får överstiga genomsnittet av utdelningen pä tidigare utgivna aktier.

5 §

Såsom sanktion mot aktiebolag, som lämnar utdelning i strid med den föreslagna lagen, föreskrivs i denna paragraf atl bolaget skall till statsver­ket betala en avgift motsvarande vad som har delats ut för mycket. Avgif­ten skall fastställas av bankinspektionen och får drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligl uppbördslagen (1953:272). I all­mänhet torde det inte bereda ett bolag svårigheter att räkna ul vad som enligt 2 eller 3 § i lagförslaget högst fär delas ut. Fall kan emellertid tänkas dä ett bolag t. ex. på grund av elt ursäktligt misstag kommit atl dela ut för högt belopp. 1 förslaget borde upptas en jämkningsregel för sådana fall. Om en sådan reglering skulle anses överflödig, måste likväl på annat sätt liUses atl ell bolag inle behöver drabbas i berörda faU.

6 §

Enligt paragrafen fär bankinspektionen, om det finns särskilda skäl, medge atl utdelning fär ske med högre belopp än som följer av bestämmel­serna i 2 eller 3 §. I mofiveringen lill stadgandet berörs sädana förvalt­ningsbolag som, för att åtnjuta skattefrihet för erhållna utdelningar, måste dela ut 80% härav till sina egna aktieägare. Dessa bolag bör, sägs det, kunna medges att höja utdelningen så mycket som erfordras för atl motta­gen utdelning skall kunna bli skattefri. Det är enligt lagrådets mening rimligt att den föreslagna lagen inte utgör hinder för förvaltningsbolagen att

 

Prop. 1983/84:200                                                   47

•lämna utdelning i den omfattning som behövs för att de skall vara befriade från skattskyldighet. En särskild reglering av frågan är atl föredra framför den i remissen valda utvägen att falla tillbaka på dispensmöjligheten enligt förevarande paragraf. Den närmast till hands liggande lösningen synes vara att i den föreslagna lagen införa ett stadgande av innehåll att bestäm­melserna i lagen ej utgör hinder för aktiebolag som omfattas av föreskrif­terna i punkt I andra stycket av anvisningarna till 54 § kommunalskattela­gen (1928:370) att för verksamhetsåret 1984 lämna utdelning i den ut­sträckning som krävs för att bolaget skall vara frikallal frän skattskyldighet enligt nämnda paragraf. Lagrådet föreslår att en sådan bestämmelse upptas som 7§.

Om vad lagrådet sålunda föreslagit följs, skaU 7 § i det remitterade förslaget betecknas 8 §.

 

Prop. 1983/84:200                                                            48

Innehåll

Proposition   ......................................................   1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ....'................   1

Lagförslag ......................................................... . 3

1   Förslag till lag om inbetalning på likvidiletskonlo ...... . 3

2   Förslag till lag om exportdepositioner för skogsprodukter                   5

3   Förslag tiU lag om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag            8

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1984-05-03         10

1   Inledning .....................    ................................ 10

2   Allmän motivering.............................................. 10   ,

3   Upprättande lagförslag  ..................................... 12

4   Specialmotivering   ........................................... 12

 

4.1    Lag om inbetalning på likvidiletskonlo   ............. 12

4.2    Lag om exportdepositioner för skogsprodukter  .. 16

4.3    Lag om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag          24

 

5   Hemställan  ..................................................... 29

6   Beslut   .....    .................................................. 29

Bilaga 1        De remitterade lagförslagen     ............ 30

Bilaga 2        Utdrag ur lagrådets pirotokoll 1984-05-02            37

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984